Riksdagens skrivelse Nr 244.

3

Nr 244.

Godkänd av första kammaren den 18 maj 1920.
Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående beredande av rätt
till pension åt sådana änkor och barn ejter statstjänare,
som enligt nu gällande bestämmelser ej erhålla
pension.

(Bankoutskottets utlåtande nr 53.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta
utreda, huruvida och på vilket sätt sådana statstjänareänkor och -barn,
som enligt nu gällande bestämmelser ej erhålla pension, måtte kunna
erhålla rätt till sådan, och för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning kan föranleda.»

Enahanda motion förelåg till behandling vid 1919 års lagtima riksdag.
Efter det statskontoret yttrat sig över motionen, avgav bankoutskottet
utlåtande över densamma. I berörda utlåtande erinrade utskottet till en
början, att hittills gällt såsom en allmän regel, att tjäristinnehavarna själva
genom erläggande av pensionsavgifter sörjt för underhåll åt sina efterlevande
familjer. I avseende å familjepensionering hade staten hittills
inskränkt sig till medverkan vid bildande av kassor med sådant syfte, därvid
bidrag lämnats antingen till själva pensioneringen eller till förvaltningskostnaderna
vid kassorna. De kassor av berörda slag, som för närvarande
funnes, vore emellertid i allmänhet tillgängliga endast för statens ordinarie
tjänstinnehavare, d. v. s. för sådana ordinarie befattningshavare, som själva
ägde pensionsrätt. I fråga om andra befattningshavare i statens tjänst
hade först nyligen rätt till pension i mera utsträckt omfattning medgivits,
då genom beslut vid 1917 års riksdag pensionsbestämmelser fastställts för
icke ordinarie befattningshavare, huvudsakligen verkstadspersonal vid sta -

4

Riksdagens skrivelse Nr 244.

tens järnvägar, telegrafverket och vattenfallsverket. Det funnes emellertid
störa grupper av icke ordinarie statstjänare, som icke hade rätt till
pension, exempelvis personalen vid arméns faktorier och verkstäder, extra
lärare vid de allmänna läroverken m. fl. Dessa befattningshavares pensionsförhållanden
syntes i varje fall böra ordnas, innan åtgärder vidtoges i syfte
att bereda motsvarande förmåner åt deras efterlevande. Frågan om en utsträckt
rätt till pension i angivna avseenden hade för övrigt varit föremål för
övervägande i det betänkande, som avgivits av sakkunniga för det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering. Bemälda sakkunniga framhöllo
också, att stora grupper av icke ordinarie statstjänare för närvarande
vore i saknad av pensionsrätt, och att det över huvud syntes böra tagas
under övervägande, om ej alla icke ordinarie statstjänare, som hade en
mera fast anställning, borde erhålla rätt till såväl tjänste- som familjepension;
och framhöllo de sakkunniga vidare, att den av dem föreslagna
centraliseringen av pensionsväsendet i hög grad komme att underlätta ett
ordnande av här ifrågavarande spörsmål, något som eljest skulle erbjuda
stora svårigheter. Under sådana förhållanden syntes det vara lämpligast
att först, sedan statsmakterna fattat beslut rörande pensionsväsendets
centralisering, upptaga här föreliggande frågor till behandling.

I varje fall syntes man dock höra fastslå, att därest en generell familjepensionering
ansåges böra genomföras, den hittills gängse regeln för en
dylik pensionering upprätthölles, d. v. s. att densamma grundades på
vederbörandes anslutning till för ändamålet bildade kassor, till vilka avgifter
inbetalades.

Med bifall till utskottets därom gjorda hemställan beslöt riksdagen,
att motionen icke skulle föranleda någon åtgärd.

Riksdagen anser sig böra erinra, hurusom genom 1919 års lagtima riksdags
beslut om bifall till Eders Kungl. Maj-.ts proposition om inrättande
av en statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl., vilken anstalt
trätt i verksamhet den 1 januari 1920, möjlighet beretts för en ytterligare
centralisering av pensionsväsendet. Denna anstalts reglemente innehåller
nämligen dels de allmänna pensionsbestämmelser, som ansetts böra gälla
för alla till anstalten anslutna befattningshavare, dels de särskilda bestämmelser,
som skola gälla för de olika grupperna av befattningshavare.
När fråga uppstår om att staten skall bereda pension åt en ny grupp befattningshavare,
kan detta alltså nu ske genom att låta densamma vinna
inträde i denna anstalt på de särskilda villkor, som befinnas lämpliga för
densamma.

Ett ytterligare steg på väg mot en centralisering av det statsunderstödda
pensionsväsendet är Eders Kungl. Maj:ts i proposition, nr 382, till årets riksdag

5

Riksdagens skrivelse Nr 244.

framlagda, av riksdagen enligt annan skrivelse denna dag godkända förslag
angående pensionering av vissa befattningshavare hos hushållningssällskapen
m. fl. Sistnämnda förslag avser dock icke statstjänare i egentlig mening.
Under angivna förhållanden kunde det måhända synas lämpligast, såsom
också förlidet år framhölls, att först avvakta den påbörjade centraliseringens
genomförande. I detta avseende må emellertid erinras, hurusom Eders Kungl.
Maj:t i proposition nr 313 till innevarande års riksdag framlagt förslag
till lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid
postverket och telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. Enligt detta förslag, som av riksdagen enligt annan skrivelse denna
dag blivit i huvudsak bifallet, skola de av tjänstemännen erlagda pensionsavgifterna
ingå till särskilda, för vart och ett av de ifrågavarande verken
avsedda pensionsfonder, vilka skola förvaltas av vederbörande verk själva.
Ett genomförande av berörda förslag torde enligt riksdagens mening
komma att i viss mån fördröja en fortsatt centralisering. Under sådana
förhållanden har det synts riksdagen, som om den i motionen berörda
frågan, sedan den senast var föremål för behandling, kommit uti ett i viss
mån förändrat läge. Det torde icke heller kunna förnekas, att syftet med
motionen är särdeles behjärtansvärt och att åtgärder snarast möjligt böra
vidtagas till rättelse av de i motionen berörda missförhållandena. Riksdagen
anser därför i likhet med motionärerna en utredning i ärendet önskvärd
och har funnit sig böra i huvudsak biträda motionen. Enligt riksdagens
mening lärer den åsyftade reformen utan några större svårigheter låta
sig genomföras genom en utvidgning av den änke- och pupillpensionering,
som nu äger rum, med iakttagande därvid att såvitt möjligt enhetliga
grunder vinna tillämpning i avseende å pensioneringen och anslutning
sker till någon redan befintlig kassa, till vilken avgifter i vanlig ordning
inbetalas.

Åberopande vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vilket sätt änkor och barn
efter sådana statstjänare, som ej äro delägare i någon av staten understödd
kassa för familjepensionering, genom statens medverkan må kunna
beredas tillfälle till sådan pensionering, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 18 maj 1920.

Med undersåtlig: vördnad.

O