Riksdagens skrivelse Nr 237.
1
Nr 237.
Godkänd av första kammaren den 26 maj 1920.
Godkänd av andra kammaren den 26 rnaj 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående vidtagande av åtgärder
i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet därav,
att en skyndsam utredning komme till stånd om vad som borde kunna
åtgöras för att ifråga om den svenska Finnmarken tillgodose såväl Sveriges
nationella intressen som ortsbefolkningens egna berättigade krav på bygdens
ekonomiska, sanitära och kulturella utveckling, samt att därefter i den
mån riksdagens medverkan erfordrades framlades förslag till de åtgärder,
vartill denna utredning kunde föranleda.
I anledning av förevarande motion bar riksdagens vederbörande utskott
dels i den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar, inhämtat yttrande av
länsstyrelsen i Norrbottens län, dels på särskild framställning erhållit uttalande
av folkskolinspektörerna i Tornedalens och mellersta Norrbottens
inspektionsområden samt från föreståndaren för Tornedalens folkhögskola,
vilka yttranden bilagts andra kammarens utskotts betänkande i ärendet.
Det är uppenbarligen eu fosterländsk uppgift av stor betydelse att
bereda befolkningen i den s. k. Finnmarken större möjligheter till andlig
och materiell utveckling.
Skall det lyckas att ekonomiskt, kulturellt och nationellt fastare binda
Bihang till riksdagens protokoll 1920. lé sand. Nr 237—239. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 237.
den finsktalande befolkningen i denna bygd till det övriga Sverige, fordras
tydligen ett planmässigt, målmedvetet och intresserat arbete i sådant syfte.
På det oerhört omfattande arbetsfält, som här föreligger, erbjuda
sig en mängd krävande arbetsuppgifter av skilda slag, som icke utan
det allmännas kraftiga medverkan kunna bringas till en god lösning.
Ett aktuellt bevis härför kan hämtas från de senaste årens erfarenheter
om den s. k. spanska sjukans härjningar i dessa trakter, varigenom särskilt
bristerna i fråga om sanitetsväsendet påtagligen framträtt.
Det område, som av motionären betecknats med namnet Finnmarken,
är den del av Norrbottens län, där finska språket ännu utgör befolkningens
huvudsakliga talspråk. Dit höra följande socknar: Nedertorneå,
Karl Gustaf, Hietaniemi, Övertorneå, Pajala med kapellförsamlingen Muonionalusta
och Karesuando, belägna utefter gränsälvarna, samt Korpilombolo,
Tärendö och Junosuando inne i landet.
Om den i motionen åsyftade Finnbygden säger länsstyrelsen i sitt
utlåtande bland annat följande:
»Det är nämligen en sanning, som måste erkännas, att den svenska Finnbygden
står relativt lågt både i fråga om ideell och materiell kultur. De förnämsta
anledningarna äro den i stort sett karga jordmånen, i huvudsak lämpande
sig för skogsodling, som föranlett en mycket gles bebyggelse, de stora
väglösa avstånden, det hårda klimatet med dess långa mörka vinter samt den
språkliga isoleringen. Alla dessa förhållanden skapa både andlig och fysisk
isolering, som alstrat en viss indolens, så att befolkningen ej blivit mäktig utveckling
av sin bygd i samma grad som annan svensk bygd av samma ålder.
Att Finnbygden i stort sett har karg natur hindrar icke, att den inrymmer stora
odlingsbara områden, som ännu befinna sig i ett mycket outvecklat skick. Ett
exempel härpå är den bekanta Tornedalen, som dock ej sällan överskattas.»
Huvudsyftet med de av motionären föreslagna åtgärderna är att ekonomiskt,
kulturellt och nationellt fastare binda den i stora delar av Norrbottens
län bosatta finsktalande befolkningen till det övriga Sverige och
därigenom förebygga verkningarna av en finländsk agitation i dessa trakter,
en agitation, som visserligen för närvarande kan förefalla oskadlig, men
som dock ej bör betraktas med förnäm likgiltighet, då den i en framtid
och under förändrade yttre förhållanden kan bliva till verklig fara. Motionären
åsyftar sålunda det, som med ett kort uttryck brukar betecknas
som »svenskhetens bevarande» i dessa avlägsna bygder. För att rättvist
kunna bedöma, huruvida vinsten av ifrågasatta åtgärder svarar mot härför
erforderliga uppoffringar, är det nödvändigt att hålla detta motionärens
huvudsyfte i sikte.
3
Riksdagens skrivelse Nr 237.
Med hänsyn härtill måste ock utgångspunkten vid frågans bedömande
bliva de uti ifrågavarande trakter rådande befolkningsförhållandena, därvid
dock lappbefolkningen synes kunna lämnas ur räkningen.
I motiveringen framhåller motionären bland annat, att Finnmarken
till stor del bebos av släkter, som ursprungligen varit svenskar men sedermera
glömt sitt modersmål och förbuskats. Denna uppgift, som torde
stämma med verkliga förhållandet, visar, att bnska språkets utbredning därstädes
icke enbart beror på inflyttning av finnar utan jämväl därpå, att
finskan brett ut sig på svenskans bekostnad. Av befolkningsstatistiken framgår
ock, att den finska stammen över huvud taget i avseende på folkökning
visar betydligt större livskraft än den svenska. Under det i linland sedan
1800-talets början den finsktalande befolkningen omkring femdubblats, är den
svensktalande befolkningen nu blott en och en halv gång större. I nordsverige
har sedan 1880, alltså under knappt en mansålder, den finsktalande
befolkningen ungefär fördubblats, under det Sveriges befolkning i
dess helhet vuxit med blott 25 %. Även om man bortser från en finsk
agitation, kan det ej vara likgiltigt, om en befolkning av annat språk på
nämnt sätt breder ut sig inom Sveriges eget område, helst erfarenheten
visat, att denna befolkning i allmänhet endast ytterst långsamt later denationalisera
sig. Rättvisligen måste erkännas, att statsmakterna under
senare tid insett detta och redan vidtagit kraftiga åtgärder till svenskhetens
bevarande. Verksammast därvid hava varit de skolor med undervisning i
svenska språket, som under de sista 20 åren inrättats. Verkningarna hava
ej heller uteblivit. Den djupgående undersökning inom ifrågavarande område,
som helt nyligen verkställts av konsistorienotarien Alb. Carlgren i
Luleå, har visat, att finska språkets utbredning på svenskans bekostnad i
betydlig grad avstannat, och att större delen av ungdomen och även av
den medelålders befolkningen nu talar både svenska och finska.
Därmed är emellertid icke sagt, att allt är gjort, som kan och bör
göras för att i denna avlägsna landsdel skapa sadana förhållanden, att befolkningen
skall känna det som en fördel att tillhöra Sverige. Ännu återstå
säkerligen många önskemål i avseende på samfärdsmedel, näringsliv, hälsovård,
undervisningsväsen o. s. v., som det bör vara statsmyndigheterna
angeläget att tillgodose.
Länsstyrelsen anför därom:
»Det är uppenbart eu fosterländsk uppgift av stor betydelse, att denna befolkning
ges medel att lyfta sig själv andligt och materiellt, att utveckla sig
4
Riksdagens skrivelse Nr 237.
själv och sin bygd. Den minsta fordran därvid är, att den svenska Finnbygden
får sina intressen tillgodosedda lika väl som grannarna på andra sidan gränsälven.
Det skall med glädje konstateras, att den svenska gränsbefolkningen, ehuru
den till stor del talar ett främmande språk, är lojalt svensk och med verklig
förargelse ser den agitation, som helt nyligen öppnats på andra sidan gränsen,
men det gäller att se till att dess intressen bliva tillgodosedda och att den med
starka kommersiella och ideella band knytes fast vid det övriga Sverige.
Av största vikt är emellertid, att alla åtgärder vidtagas i fullt samförstånd
med befolkningen samt på sådant sätt, att befolkningens självverksamhet i största
möjliga utsträckning tages i anspråk. Därför är också bäst, att åtgärderna vidtagas
genom det allmännas (statens eller landstingets) försorg. Hittills har i rätt
stor utsträckning den enskilda välgörenheten måst anropas. Men detta verkar
enligt länsstyrelsens förmenande icke gott. Det är i viss mån demoraliserande
för befolkningen och det är ej heller fullt värdigt statens anseende.»
I motiveringen för sitt yrkande har motionären pekat på några områden,
inom vilka han tänkt sig utredningar kunna befinnas erforderliga.
Riksdagen har ansett sig böra punkt för punkt genomgå av motionären
berörda frågor för att påvisa, dels i vad mån de redan äro föremål för
stats- eller ortsmyndigheternas undersökningar och dels vilka utredningar,
som ytterligare tillävehtyrs kunna påkallas.
Yad som först enligt motionärens mening behöves är landsvägar.
Motionären har i detta avseende erinrat därom, att utefter Muonioälv
landsvägen på svenska sidan ej sträcker sig längre än till Kihlangi, under
det på finska sidan går landsväg ytterligare 12 mil, varigenom befolkningen
tvingas att söka sig över på finska sidan och där knyta förbindelser.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1919 utbygges nu på statens
bekostnad denna väg vidare upp till Muonionalusta, dock icke, såsom
motionären synes förutsätta, i hela sin sträckning utefter älven utan från
Parkajoki i en västligare riktning över Kitkiöjoki, Kitkiöjärvi och Merasjärvi
till Muonionalusta. (Härifrån finnes redan väg till Muoniovaara, en
by i älvkröken nordost om Muonionalusta.) Denna väg är enligt uppgjord
plan beräknad färdig om fem år. I skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid länsstyrelsen gjort framställning om vägens färdigbyggande
på tre år. Det synes riksdagen synnerligen önskvärt, att denna
framställning vinner beaktande.
Motionären uttalar sig för denna vägs utsträckande vidare upp utefter
älven ända till Karesuando. Länsstyrelsen instämmer i detta uttalande
endast för så vitt det rör sträckan Karesuando—Kuttainen, under det
5
Riksdagens skrivelse Nr 237.
däremot den 7 mil långa sträckan Kuttainen—Muoniovaara anses mindre
behövlig samt skulle ställa sig allt för dyrbar i förhållande till den fåtaliga
befolkning, cirka 100 personer, som skulle kunna draga nytta av densamma.
Det synes emellertid riksdagen kunna starkt ifrågasättas, om ej
vägen borde fortsättas åtminstone förbi Naalisvaara till Saivomuotka, varigenom
dessa båda ej så obetydliga byar sattes i förbindelse med bygden
söderut.
Länsstyrelsen framhåller emellertid, att det ej är nog med att nya
vägar byggas. De skola även underhållas, och detta blir för de glest befolkade
finnsocknarna oerhört betungande, varför en kraftig utjämning på
stora områden av vägunderhållstungan är nödvändig att snarast möjligt få
genomförd. Länsstyrelsen yttrar härutinnan: »Utan eu rationell väglag
kan ej tillfredsställande vägväsen upprätthållas i dessa trakter.»
I sitt yttrande har länsstyrelsen vidare anfört:
»För alla erforderliga vägbyggnader i länet är genom länsstyrelsens föranstaltande
under utarbetande en plan, avseende dels de närmaste fem åren,
dels de närmaste tio åren. Denna plan är snart färdig och är det livligt att
hoppas på statsmakternas kraftiga bistånd för dess genomförande. Att därutöver
företaga några utredningar för planer till vägbyggnader synes nu onödigt.»
Motionärens tanke att för väganläggningar i här berörda bygder anlita
militär torde förtjäna att närmare prövas. Enligt länsstyrelsens mening
bör dock därvid hållas i sikte, att vägbyggnaderna utgöra goda arbetsreserver
för bygdens folk.
På grund av de stora avstånden här uppe är ordnandet av regelbunden
biltrafik för befordran av så väl resande som post och gods synnerligen
viktigt. Då denna angelägenhet emellertid redan är under utredning
genom en av Eders Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, saknar riksdagen
anledning därom närmare yttra sig.
Beträffande järnvägar har motionären framhållit såsom det närmast
liggande önskemålet, att järnvägen från Haparanda till Övertorneå utbygges
upp till Kengis för att sedan framdeles fortsättas förbi Pajala, Yittangi
och Svappavara till Kiruna. Såsom motiv härför framhålles, att Kengis
är medelpunkt i den stora Pajala socken, inom vilken betydande naturrikedomar
förekomma. Främst bland dessa naturrikedomar stå de inom
nämnda socken påträffade betydande järnmalmfälten, som enligt motionärens
uppgift föranlett ej mindre än omkring 200 inmutningar. Andra
6
Riksdagens skrivelse Nr 237.
naturrikedomar äro skogar och vattenfall. Yisar en närmare undersökning,
att dessa naturtillgångar äro av den betydelse man förmodar, skulle givetvis
järnväg hit upp kunna framkalla en ekonomisk utveckling, som icke
blott för orten utan för hela landet vore av allra största betydelse. Förutsättningar
torde då finnas, att denna järnväg skulle bli icke enbart
en »kulturbana» utan jämväl ett i och för sig ekonomiskt bärkraftigt
företag.
Inom järnvägsstyrelsen pågår emellertid sedan 1918 utredning angående
alternativa linjer uppför Kalix- och Torneälvarnas dalgångar och med
slutpunkt i Kiruna. Enligt länsstyrelsens uppgift företages därjämte på
kustsocknarnas egen bekostnad undersökning angående en kustbana med
slutpunkt i Haparanda.
Givetvis måste resultatet av dessa undersökningar avvaktas, innan ytterligare
åtgärder i järn vägsfrågan företagas.
t
Arbetet för jordbrukets utveckling försiggår huvudsakligen på tvenne
linjer, den ena åsyftande åtgärder för intensivare och rationellare jordbruksdrift,
den andra omfattande åtgärder för brytande av ny mark och
kolonisation.
I fråga om den förstnämnda av dessa linjer framhåller länsstyrelsen,
att arbetet bedrivits på ett mycket förtjänstfullt sätt av länets hushållningssällskap
genom konsulenter och vandringsrättare, men att ofantligt mycket
återstår att göra. Härför kräves emellertid ökade anslag åt hushållningssällskapet,
enär detta eljest måste betydligt reducera sin verksamhet.
Yad angår åtgärder för brytande av ny mark och kolonisation säges
i samma skrivelse:
»Brytande av ny mark sker nu huvudsakligen genom användande av de
olika statsfonderna för odlingsändamål. Företagaren måste själv taga initiativet.
Under kristiden ha de äldre fonderna använts tämligen sparsamt, beroende på
dels att inga kostnadsförslag stått sig, vadan anslagen eller lånen blivit otillräckliga,
dels att arbetarekraften varit dyr och otillräcklig, på grund av kända förhållanden.
Ny odlingsarbetet har dock skridit förhållandevis bra framåt, tack
vare den odlingsorganisation med rikliga särskilda anslag, som inrättades genom
beslut av 1918 års riksdag.
De önskemål, som finnas på detta område, äro dels att, såsom framhålles
av odlingsrådet i Norrbottens län i skrivelse av denna dag till statens odlingskommitté,
den nyssnämnda odlingsorganisationen får fortsätta sin verksamhet i
lämplig form, dels att beträffande övriga fonder kostnad och anslag eller lån
bringas till full överensstämmelse genom iakttagande av den ändrade prisnivån
samt att möjligen systemet med de många olika fonderna förenklas. Att för
7
Riksdagens skrivelse Nr 237.
vinnande av dessa önskemål föranstalta om särskild utredning för Finnbygden
synes emellertid ej påkallat.
I detta sammanhang torde också böra erinras om den i Norrbotten helt
nyligen påbörjade utdikningen av skogsmark. På detta område föreligger en
väldig arbetsuppgift i Norrbotten, ej minst i Finnbygden. Det är ett av huvudmomenten
i en rationell skogsodling. Men det kräves mycket arbetskraft, som
ej ännu är tillfinnandes.
Om kolonisationen i Finnbygden yttrar länsstyrelsen:
»Beträffande kolonisationen på kronojord är densamma igångsatt enligt av
riksdagen godkända linjer och ett par av de under exploatering varande områdena
ligga inom Finnbygden. Ytterligare i Finnbygden liggande områden,
därav sannolikt ett inom Muonionalusta kapellförsamling, komma under innevarande
år att öppnas.
Kolonisationen på enskild mark pågår genom avsöndringar o. d. Här är
en del åtgärder till förhindrande av en irrationell söndersmulning av jorden av
vikt att snabbt få genomförd. Lika viktigt är dock att få den jordlösa befolkningens
behov av jord tillgodosett. Detta är en fråga av särskild betydelse för
Finnbygden, för vilken den rikliga förekomsten av backstugusittare och inhysingar
är en speciell företeelse.»
Till kolonisationen — säger länsstyrelsen vidare — kan även räknas
egnahemsbildningen, som även i ej ringa utsträckning pågår i Finnbygden,
och beträffande vilken en eller annan reform finnes att genomföra, varför
åtgärder komma att vidtagas. Ett önskemål beträffande kolonisationen
synes länsstyrelsen vara att få den inordnad under en för alla former av
kolonisering enhetlig organisation, en kolonisationsnämnd eller styrelse för
hela länet. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till en den 8 februari
1919 till jordbruksministern ingiven promemoria, som delvis refererats i
propositionen nr 139 för år 1919. Enligt förslaget skulle denna kolonisationsnämnd
givas följande sammansättning: landshövdingen, ordförande,
överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, överjägmästaren i Nedre Norrbottens
distrikt, de två inom länet verkande lantbruksingenjörerna, en
representant utsedd av landstinget och en representant utsedd av hushållningssällskapet.
Länsstyrelsen anser, att en dylik sammansättning skulle
borga för ett kunnigt, planmässigt och effektivt arbete på länets kolonisering.
Om denna nämnds verksamhet säges det i skrivelsen vidare:
»Länsnämndens uppgift skulle vara att samla föreliggande förslag till kolonisation
inom länet, taga samt tillvarataga framkomna initiativ i sådant syfte.
Därefter skulle uppgöras en plan i stort och skulle denna plan successivt kom
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 237.
pletteras efter uppstående behov. Arbetet skall därvid inriktas lika mycket på
bättre tillgodogörande av jorden i redan befintliga bygder, där stora möjligheter
ännu finnas outnyttjade och inhysingar i stort antal gå och vänta på jord, som
ock på kolonisering av obrutna bygder.
Det detaljerade realiserandet skulle under länsnämndens ledning sedan ombesörjas
av de verkställande krafterna, varvid man antagligen finge tänka sig
anställa ortsombud på lämpliga platser.
Då nämndens ledamöter endast borde tilldelas mycket ringa om ens något
arvode, skulle kostnaderna egentligen bestå i, förutom möjligen resekostnader för
nämnden, kostnaden för de verkställande krafterna.»
Länsstyrelsen slutar sitt uttalande rörande kolonisationen med att framhålla,
att någon särskild utredning beträffande kolonisationen i Finnbygden
torde icke krävas i annan mån än att jordfrågan med hänsyn till Finnbygdens
inhysingar och backstugusittare snarast möjligt bör bringas till
lösning.
Beträffande denna senare fråga har länsstyrelsen redan den 22 maj
1919 i skrivelse till ordföranden i jordkommissionen framhållit dess
betydelse för vissa delar av Norrbottens län. Ur denna skrivelse må följande
anföras:
»Förhållandet är, att i Norrbottens län och särskilt i dess s. k. finnbygd
finnes en hel mängd lösa arbetare, som om vintern livnära sig såsom skogsarbetare
och om sommaren såsom flottnings- och sågverksarbetare. Dessa hava
ofta på ofri grund uppfört åt sig en mindre bostadslägenhet, innehållande ett
eller två små rum. Före laga skiftet i byarna uppfördes dylika bostadslägenheter
här och var å den oskiftade byamarken. Hemmansägarnes medgivande
till byggnadens uppförande ifrågasattes sällan. Efter det laga skiftet övergått
byarna har markägarnas tillstånd till byggnadens uppförande givetvis erfordrats.
Detta har också meddelats, varvid man dock i allmänhet nöjt sig med muntligt
tillstånd från markägaren.
Då det varit svårt, ja ibland omöjligt att erhålla byggnadstomt hos de enskilda
hemmansägarne, har backstugusittaren uppfört sin byggnad å någon byasamfällighet,
vartill han kunnat erhålla tillstånd av en eller annan hemmansägare
inom skifteslaget. Backstugusittarens rätt till den mark, varpå han uppfört
sin stuga, är sålunda av synnerligen ringa värde. Han får besitta lägenheten
så länge han lever i gott samförstånd med markägaren.
En tryggad besittningsrätt till den tomt, varpå backstugusittaren uppfört
sin stuga, är därför ett önskemål, som han måste eftersträva. Det ligger också
i öppen dag att hans ställning skulle förbättras avsevärt, om han komme i en
lagligen skyddad besittning av sin bostadstomt.
Önskvärt vore dock, att bostadstomten toges så ‘stor, att backstugusittaren
kunde därå odla sitt behov av potatis och erhålla foder till en eller ännu bättre,
två kor, vartill borde komma rätten till bete och bränsle å stamfastigheten.
9
Riksdagens skrivelse Nr 237.
Hemmansägarne äro visserligen i allmänhet ohågade att avsöndra lägenheter
från sina hemman, men med bidrag av statsmedel torde frågan dock kunna
ordnas på ett för såväl hemmansägarne som backstugusittarne tillfredsställande sätt.
Då det under mina resor i Norrbottens län blivit mig klart, att det nuvarande
läget för backstugusittarne föranleder en spänning mellan dem och de
besuttne hemmansägarne, som utgör ett svårt hinder för den samhälleliga trevnaden
i dessa avlägsna bygder, synes det mig angeläget att åtgärder till undanröjande
därav snarast vidtagas.»
Av vad länsstyrelsen anfört ävensom av vad riksdagen i .övrigt inhämtat
torde framgå, att beträffande jordbruket synnerligen stora arbetsuppgifter
föreligga inom Finnbygden. Dessa arbetsuppgifter synas böra avse
följande:
1. Åstadkommande av ett mera intensivt jordbruk i de redan under
odling varande områdena, synnerligast Tornedalen. Kraftigt ekonomiskt
stöd åt hushållningssällskapet synes här vara närmast liggande åtgärden
från statsmakternas sida.
2. Brytande av ny mark och kolonisation, därvid särskilt möjligheten
till myrmarkernas utdikning och odling bör undersökas samt länsstyrelsens
förslag om tillsättande av en kolonisationsnämnd tagas under omprövning.
3. Främjande av egnahemsbildandet med sikte på ordnandet av jordfrågan
för den icke besuttna befolkningen.
4. Åtgärder för skogarnas utdikning till förhindrande av försump
ning.
En närmare utredning av dessa jämte andra hithörande spörsmål synes
riksdagen synnerligen önskvärd, och vill riksdagen livligt förorda en
sådan. För detta ändamål lärer väl dock en ny kommitté ej vara erforderlig.
Riksdagen kan nämligen i detta avseende hänvisa till att Eders Kungl.
Maj:t år 1916 tillsatte eu kommitté, den s. k. kolonisationskommittén, med
uppgift att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande åtgärder för
främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna —
med undantag för trakterna ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens lappmarker — ävensom därmed sammanhängande spörsmål,
däribland frågan om utsträckt tillämpning av intensivt jordbruk å de norrländska
statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning
å dessa skogar.
Utredningen angående de kolonisationsåtgärder, som kunna befinnas
erforderliga i Finnbygden, inrymmas i kolonisationskommitténs uppgift, och
Bihang till riksdagens protokoll 1320. 14 sand. Nr 237—239. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 237.
det kan åtminstone ifrågasättas, om ej utredningen av även övriga jordbruket
närliggande här berörda frågor borde uppdragas åt samma kommitté.
Beträffande hälsovården har motionären yttrat följande: »De sanitära
förhållandena äro nämligen ytterligt bedrövliga i dessa bygder, varför också
tuberkulos och epidemiska sjukdomar härja svårt. Härom har man ofta
erinrats genom broschyrer och tidningspress, och helt nyligen har man fått
en kraftig påminnelse härom, då Svenska röda korset i samband med insamlingen
till de nödlidande i Österrike påkallat allmänhetens medverkan
för att lindra den sanitära nöden i övre Norrland.
Här finnes således mycket att göra, bl. a. genom att sprida hygienisk
upplysning samt sörja för, att folket i dessa ödemarksbygder må kunna
uppsöka läkare, sköterskor och sjukhus utan allt för stora svårigheter.
Aven med de bästa möjliga åtgärder blir det nog svårt i alla fall. En
ren mänsklig barmhärtighetskänsla måste tvinga oss till att på ett verksamt
sätt gripa in på detta område».
Länsstyrelsen yttrar härutinnan i sin merberörda skrivelse:
»Sedan riksdagen 1919 beslutat en rad lagar på det sanitära området (epidemilag,
lag om barnmorskor och distriktssjuksköterskor) har landstinget utsett
åtskilliga kommittéer för reformernas genomförande. Vidare ha av landstinget
tillsatts en sjukvårdsnämnd för förberedande av alla frågor rörande lasarett, sjukstugor
för allmän sjukvård o. d. samt en kommitté för ordnande av tuberkulosvården.
På kallelse av undertecknad landshövding ha dessa kommittéer vid
gemensamt sammanträde tillsatt en arbetsdelegation, som är sysselsatt med utarbetande
av en fullständig plan för sjukvårdsväsendets ordnande på alla områden
inom länet. Planen är avsedd att bliva färdig till innevarande års lagtima
landsting. Någon särskild utredning för Finnbygden är ej påkallad. Däremot
torde statsmakternas kraftiga stöd behöva påräknas för planens genomförande
i såväl Finnbygden som andra delar av länets övre bygder.
Mest kännbar är emellertid bristen på läkare, och den bristen bör kunna
av statsmakterna med god vilja utan omgång avhjälpas. Utan läkare, de ledande
krafterna för all sjukvård, kan någon god sådan icke upprätthållas.»
Det synes riksdagen alldeles uppenbart, att de brister och svårigheter,
som föreligga i avseende på hälsovårdens ordnande i Finnbygden, ej kunna
av de lokala myndigheterna avhjälpas utan ett kraftigt stöd från statens
sida. Den påtagliga bristen på läkare, sjuksköterskor, sjukhus, transportmedel
m. m. kräver undersökningar, för vilka statsmyndigheternas bistånd
ej kan undvaras. Biksdagen anser sig därför böra förorda en snar utredning
i berörda avseende.
Denna frågas aktualitet just nu framgår ock av tvänne motioner i första
kammaren, vilka avse den ena läkarefrågan i de norrländska länen, och
11
Riksdagens skrivelse Nr 237.
den andra att åstadkomma utredning ock förslag angående åtgärder för
beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i övre Norrlands fjällbygder.
Båda dessa motioner bava föranlett framställningar från Riksdagens
sida till Eders Kungl. Maj:t, och synes det Riksdagen med hänsyn härtill
lämpligt, att den utredning angående hälsovårdsförhållandena i Finnbygden,
som av motionären i nu förevarande motion ifrågasatts, företages i
samband med ovan nämnda av riksdagen begärda utredning.
I avseende på skolväsendet bar motionären själv framhållit, att åtgärder
till dess förbättrande och ordnande redan äro föremål för utredning
av en kommité, tillsatt på grund av riksdagens framställning år 1917.
Riksdagen bar därför ej anledning djupare inlåta sig på detta spörsmål,
helst detta av folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde synnerligen
utförligt behandlats i berörda av honom avgivna yttrande i ämnet.
Riksdagen anser sig dock böra särskilt fästa uppmärksamheten på ett
par av de i detta yttrande avgivna synpunkterna.
Efter att bava framhållit, att skolväsendet i avseende på organisation
är vida bättre ordnat på svenska sidan än på den finska, yttrar avsedde
folkskolinspektör:
»I ett avseende äro vi dock efter folket på finska sidan, och det är beträffande
skolbyggnader. Åtminstone i de större byarna ända till långt norr om
Muonio ha finnarna uppfört präktiga skolhus, under det att skolan bor inhyses
hos oss.
Pajala socken har, trots sin mängd av skolor, icke flera än fyra något så när
drägliga skolhus, icke en enda laglig lärarebostad. Muonionalusta har sex skolor,
men icke ett enda skolhus, om jag icke som sådant räknar en inköpt handelsbod,
som omändrats till skola i kyrkbyn.
Övertorneå, Hietaniemi, Korpilombolo och Junosuando äro i samma bedrövliga
skick.
Man hyr någon liten koja, mera liknande bås, eller ett gammalt obeboeligt
pörte till undervisningslokal. En sådan lokal gör ingen människa glad och verkar
icke uppryckande på vare sig lärare eller barn.
Här är sålunda ett område, där staten kan och måste ingripa, emedan
socknarna omöjligen mäkta själva bygga på grund av de oerhört stora utskylderna
och de få skatteobjekten. Det är staten, som är mångmiljonär i dessa
socknar, tack vare kronoskogarna, men den oresonligheten föreligger ju, att dessa
skogar icke äro skatteobjekt i kommunerna. Korpilombolo t. ex. är urfattig,
men det har inom sig ofantliga kronoskogar. Staten betalar blott vägskatt, omkring
5,000:— kronor om året.
Även ur den synpunkten, att staten här är den största egendomsägaren,
tillhör det åtminstone moraliskt staten att mest hjälpa.
12
Riksdagens skrivelse Nr 237.
Skulle staten vilja gå i författning därom, så är jag viss om, att folket
skulle uppskatta detta mera än många andra åtgöranden.»
Ett annat synnerligen viktigt folkbildningsspörsmål beröres jämväl av
länsstyrelsen i följande yttrande:
»Folkhögskolor och lantmannaskolor ha en särskilt stor betydelse i Norrbottens
län och i Finnbygden i synnerhet såsom bildningsanstalter för allmogens
ungdom. Såsom i ingen annan landsända måste allmogen här själv taga hand
om den kommunala förvaltningen. Det är därför av vikt att genom lämpliga
bildningsmedel göra de unga allmogemännen skickade att handhava de kommunala
värven, som med stigande utveckling sätta allt större krav på de
funktionerande. Länsstyrelsen har också en ständig erfarenhet av att härutinnan
mycket brister. Härtill kommer att det för den i isolering boende Finnbygdsbefolkningen
är av särskild betydelse att få sin livssyn vidgad genom att komma
i kontakt med de ideella strävandena i livet.
Dessa synpunkter ävensom strävan att kunna tillgodose vissa önskemål vid
de befintliga läroanstalterna av dessa slag ha föranlett undertecknad landshövding
att tillsammans med rektorerna för de olika anstalterna, vilka för ändamålet
ställt sig till förfogande, jämte representanter för domkapitlet och hushållningssällskapet
verkställa en djupgående utredning av behovet av sådana anstalter
samt därefter utarbeta en plan för behovets tillgodoseende. Därvid planeras
också att på lämpligt sätt inordna de bygdekurser, som för närvarande hållas
inom Finnbygden, i organiskt samband med folkhögskolan.»
Det närmast liggande önskemålet i berörda avseende synes riksdagen
vara, att Tornedalens folkhögskola med lantmannaskola bringas i sådant
skick, att den kan fullt tillgodose ortens behov. Enligt de uppgifter, som
i detta avseende lämnats av folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde,
i hans merberörda yttrande i ämnet, är detta för närvarande
ingalunda förhållandet. Skolan, som är enskild stiftelse, har att kämpa
med sådana ekonomiska svårigheter, att den ej utan kraftigt stöd från det
allmännas sida kan fylla sin uppgift. För erhållande av tillräckliga undervisningslokaler
och elevbostäder m. m. krävas omfattande nybyggnader,
som skolan ej med egna medel kan åtadkomma.
Motionären har ävenledes framhållit vikten av, att ämbetsmännen,
särskilt landsfiskaler och präster, behärska icke blott svenska språket utan
jämväl det finska. Så länge det ännu finnes en generation av befolkningen,
som kan tala endast det sistnämnda språket, är givetvis denna fråga nog
så betydelsefull. Emellertid lärer det för närvarande finnas endast ett par
av dessa tjänstemän, som ej tala båda språken.
Annorlunda är dock förhållandet beträffande domare och läkare. Folkskolinspektören
i Norrbottens inspektionsområde har i sitt uttalande fram
-
13
Eiksdagens skrivelse Nr 237.
hållit, vilka betydande svårigheter det medför att vid domstolsförhandlingar
och vid anlitande av läkare alltid nödgas begagna sig av tolk. Måhända
skulle genom särskilda understöd finsktalande unga män kunna beredas
möjlighet att utbilda sig för dessa levnadskall och sedan få sin verksamhet
förlagd till dessa bygder.
Innan riksdagen går att yttra sig över frågan, i vad mån ytterligare
utredningar påkallas angående de spörsmål, som av motionären berörts, har
riksdagen ansett lämpligt att lämna en sammanfattande översikt av de
utredningar, som av stats- eller lokalmyndigheterna redan igångsatts, och
som mer eller mindre direkt beröra Finnbygden.
1. Plan för erforderliga vägbyggnader under de närmaste 5 och 10
åren är under utarbetande av länsstyrelsen.
2. Biltrafikens ordnande utredes genom en av Eders Kungl. Maj:t
tillsatt kommitté.
3. Järnvägsfrågan utredes dels av järnvägsstyrelsen beträffande järnvägar
i Kalix- och Torneälvarnas dalgångar, dels av kustsocknarna själva
beträffande kustjärnväg till Haparanda.
4. Norrlands kolonisering är under utredning genom den av Eders
Kungl. Maj:t tillsatta s. k. kolonisationskommittén.
5. Allmänna sjukvårdens ordnande utredes genom en av landstinget
tillsatt sjukvårdsnämnd och epidemisjukvården genom en på samma sätt
tillsatt epideminämnd.
6. I punkt 5 upptagna nämnder hava tillsatt ett arbetsutskott för
uppgörande av fullständig plan för sjukvår ds väsendets ordnande på alla
områden inom länet.
7. Skolväsendets ordnande utredes genom en av Kungl. Maj:t tillsatt
kommitté.
8. Folkhögskole- och lantmannaskoleväsendets ordnande utredes dessutom
av en lokal sakkunnigenämnd.
De i punkterna 1, 2, 5, 6 och 8 nämnda utredningarna avse hela
Norrbottens län,
den i punkt 4 hela Norrland och
de i punkterna 3 och 7 den egentliga Finnbygden.
Av denna översikt framgår, att de allra flesta av de i motionen berörda
områdena mer eller mindre direkt redan äro föremål för utredning.
Vid första påseende kan därför den väckta motionen synas omotiverad.
Av motionen framgår emellertid, och detta har även inom riksdagens
vederbörande utskott framhållits, att syftet med motionen varit icke så
14
Riksdagens skrivelse Nr 237.
mycket att få fram nya utredningsorgan som fast mer att dels påskynda
redan igångsatta utredningar, dels rikta uppmärksamheten på Finnbygden
och på de synpunkter och det syfte, som i avseende på denna bygd böra
hållas i sikte vid utredningsarbetet.
Riksdagen finner dessa skäl bärande. Flertalet av de igångsatta utredningarna
avse så vidsträckta områden (kolonisationskommitténs utredning
hela Norrland och Dalarne, de flesta övriga utredningar hela Norrbottens
län), att man allvarligen kan befara, dels att utredningsarbetet skall taga
lång tid, dels att de arbetande nämnderna ej skola kunna ägna vederbörlig
tid och uppmärksamhet åt Finnbygden med dess speciella förhållanden.
Till sist vill riksdagen framhålla några ytterligare synpunkter, som
torde böra beaktas vid utredningen angående åtgärder för Finnbygden.
Då det gäller en bygd med befolkning delvis av annan stam, därtill
kännetecknad genom sin skarpt utpräglade egenart, torde det vara självklart,
att förhållandena äro mer än vanligt ömtåliga. Det är då av vikt, att intet
tvång förekommer, ingen misstänksamhet lägges i dagen, utan ett lugnt
och insiktsfullt ordnande av ortens näringsliv samt skol- och bildningsförhållanden
m. m. företages, så långt det är möjligt, på basis av de traditioner
och förhållanden, som för närvarande råda där uppe. Detta vinnes bäst, om
allt göres i bästa samförstånd med ortsbefolkningen. Därför böra enligt
riksdagens mening vid utredningsarbetet erfarna allmogemän tillkallas att
deltaga i arbetet och i de beslut som fattas. På så sätt finner befolkningen,
att det, som avses, är endast dess eget bästa, och får förtroende
och tillit till utredningsarbetet, varjämte känslan av samhörighet med moderlandet
kan stärkas och befästas.
I anslutning till det anförda får riksdagen anhålla, att Eders Ivungl.
Maj :t täcktes uppdraga åt de kommittéer och nämnder, som hava att efter
utredning avgiva förslag till åtgärder rörande Norrland, att vid sitt arbete
taga särskild hänsyn till, vad i fråga om den svenska Finnbygden kan
göras för så väl svenskhetens bevarande som för tillgodoseende av befolkningens
egna berättigade krav på bygdens ekonomiska, sanitära och kulturella
utveckling.»
Stockholm den 26 maj 1920.
Med undersåtlig vördnad.