12

Riksdagens skrivelse Nr 180.

Nr 180.

Godkänd av första kammaren den 28 april 1920.
Godkänd av andra kammaren den 28 april 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om ändring av § 1 i kungliga förordningen den 30 maj
1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställning ar.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »det riksdagen
för sin del ville besluta, att § 1 mom. c i kungl. förordningen av den
30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa
offentliga föreställningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i idrott
samt annan liknande tillställning».

Enligt nöjesskatteförordningens nuvarande lydelse bestämmes i § 1
på följande sätt, vad med beskattningsbar nöjestillställning avses:

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) biografföreställning;

c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell
idrott samt annan liknande tillställning;

d) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig
nöjestillställning;

Riksdagens skrivelse Nr 180.

e) kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong ellei flygmaskin;
samt .

f) förevisning av djur, trolleriföreställning, uppvisning i boxning,

akrobatikföreställning, förevisning av panorama, vaxkabinett, marionettteater
och dylikt. . .

De i dessa sex punkter uppräknade nöjestillställnmgarna äro enligt
8 3 i beskattningsavseende fördelade på tre klasser, vilka beskattas enligt
olika skatteskalor; de i punkt a) uppräknade nöjestillställnmgarna äro
underkastade den lägsta beskattningen, de i punkt b) uppräknade falla
inom en högre skatteskala och de i punkterna c)—f) uppräknade inom
den högsta skatteskalan. Enligt nuvarande bestämmelser äro uppvisningar
i professionell idrott föremål för beskattning enligt den högsta
skatteskalan, under det att uppvisningar i icke professionell idrott ej
äro underkastade nöjesbeskattning. Såsom synes, avser motionärernas
förslag, att även dessa senare idrottsuppvisningar skulle bliva föremål
för beskattning enligt den högsta skatteskalan.

Grundtanken i föreliggande motion, att nöjesskatt även bör kunna
upptagas vid uppvisningar i icke professionell idrott, är enligt riksdagens
mening väl värd beaktande. Det torde stå utom tvivel, att en stor del
av de icke professionella idrottsuppvisningarna enligt sakens natur lika
väl böra vara underkastade nöjesskatt som andra offentliga nöjestillställningar,
vilka enligt nöjesskatteförordningens nuvarande lydelse äro föremål
för dylik beskattning; särskilt komma härvid i fråga en del av de
stora idrottstävlingar, vilkas karaktär av offentliga nöjen är uppenbar.
Tydligt är dock, att vissa andra slag av idrottsuppvisningar, vid vilka
nöiesmomentet är mindre utpräglat eller den uppfostrande betydelsen
synnerligen stor, icke böra göras till föremål för nöjesbeskattning.
För tillgodoseendet av denna synpunkt erbjuder emellertid, enligt riksdagens
mening, bestämmelserna i nöjesskatteförordningens 2 § 2 mom.
tillräckliga garantier; där stadgas ju nämligen, »att kommunen äger ratt
att, när skäl därtill äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av
ifrågavarande tillställningar medgiva befrielse från skattens utgörande
eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande

tillställningen må hava anordnats».

I olikhet mot motionärerna anser emellertid riksdagen, att en viss
skillnad i beskattningshänseende bör göras mellan professionella och ieke
professionella idrottsuppvisningar. Principen, att vid skattesatsernas bestämmande
hänsyn i möjligaste mån bör tagas till nöjenas större ellei
mindre kulturella värde, synes tala för, att de icke professionella idrottsuppvisningarna
underkastas skatt enligt en lägre skatteskala än de pro -

14 Riksdagens skrivelse Nr 180.

fessionella uppvisningarna. Av detta skäl anser riksdagen, att de icke
professionella idrottsuppvisningarna böra hänföras till den klass av nöjen,
varom i förordningens § 1 punkt a) stadgas och som drabbas av den
lägsta skatteskalan.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen
för sin del antagit följande

Förordning

angående ändrad lydelse av § 1 punkt a) i förordningen den 30 maj 1919 om
rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa
offentliga nöjestillställningar.

Härigenom förordnas att § 1 punkt a) i förordningen den 30 maj
1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

.a) konsert-, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning
i icke professionell idrott.

Stockholm den 28 april 1920.

Med undersåtlig vördnad.