14

Riksdagens skrivelse Nr 176.

Nr 176.

Godkänd av forsta kammaren den 4 maj 1920.
Godkänd av andra kammaren den 4 maj 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående beredande av möjlighet
för folkskollärare alt genom självstudier förvärva
kompetens för viss undervisning i fortsåttningsskolor.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 20.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)

Till Konungen.

Inom riksdagen har av enskild motionär framhållits behovet därav,
att utredning komme till stånd på vad sätt staten kunde bereda möjlighet
för folkskolans lärare att genom självstudier förvärva kompetens för undervisning
i arbets- och medborgarkunskap i fortsättningsskolan.

Till stöd för sin hemställan har motionären huvudsakligen anfört
följande:

»1918 års riksdags beslut om praktiska ungdomsskolor hölle nu på
att förverkligas. Arbetet härmed ginge dock på grund av flera ogynnsamma
omständigheter ej så raskt som man kunde önska. Den kanske största
svårigheten vore bristen på kompetenta lärare. Vid reformens genomförande
stode det klart för statsmakterna, att man i mycket stor utsträckning måste
använda sig av folkskolans lärare även i de blivande fortsättningsskolorna.
Men det vore också klart, att detta ej kunde ske, utan att nödig kompetens
förefunnes. Särskild! gällde detta de s. k. yrkesbestämda fortsättningsskolorna,
där ämnet arbetskunskap av folkskollärarna krävde en utbildning, som seminarierna
ej meddelat. Riksdagen hade därför beviljat medel till anordnande
av särskilda utbildningskurser för lärare i olika grenar av arbetskunskap.

Men även i en annan av fortsättningsskolans ämnesgrupper vore det

Riksdagens skrivelse Nr 176.

15

nödvändigt att gorå det möjligt för lärarna att förvärva undervisningskompetens,
nämligen modborgarkunskap, vilken grupp som bekant inginge i
såväl den allmänna som den yrkesbestämda fortsättningsskolans program.
Ty det vore icke troligt, att hela lärarekåren vid den egentliga folkskolan
kunde utan vidare anses äga sådan kompetens för undervisning i medborgarkunskap,
att fortsättningsskolan skulle kunna infria de förväntningar, man
i detta avseende ställde på henne.

Motionären kölle före, att de kurser, som genom statsmakternas försorg
inrättades, ej räckte till för utbildande av tillräckligt antal lärare samt
att en del lärare av olika anledningar saknade möjlighet att deltaga i dessa
kurser, vilka därjämte vore förenade med dryga utgifter för statskassan..

Eu framkomlig väg skulle kunna byggas på lärarnas självstudier.
Genom statens, skolmyndigheternas, försorg skulle utarbetas en handbok för
självstudium, innehållande studieplaner med anvisningar för studiernas bedrivande
och förteckning å litteratur. Vidare skulle möjlighet beredas för
dem, som bedrivit dylikt självstudium, att genom tentamen inför härför
särskilt utsedda personer erhålla vitsord över de förvärvade kunskaperna.
Detta vitsord skulle ligga till grund vid inspektörernas och skolöverstyrelsens
prövning av kompetensen.

Prövningen av de förvärvade kunskaperna skulle kunna ske t. ex.
av de lärare, som skötte undervisningen vid de av staten anordnade utbildningskurserna.
Man kunde även tänka sig, att denna tentamen ägde rum
inför lärare vid lantbruks-, trädgårds-, handels-, skogs- och husmodersskolor,
tekniska och industriella utbildningsanstalter eller inför hushållningssällskapens
tjänstemän och erkänt framstående utövare av olika yrken.

De med dylik prövning förenade kostnaderna borde bestridas med statsmedel.
»

Ett av de förnämsta villkoren för framgång i fortsättningsskolans
arbete är otvivelaktigt, att densamma tillförsäkras dugliga lärare i tillräckligt
antal. Redan vid fortsiittningsskolereformens genomförande betonades
ock, att denna angelägenhet var av den största vikt. Särskilt gällde detta
det i den yrkesbestämda fortsättningsskolan centrala ämnet arbetskunskap,
enär det förtroende skolan kunde komma att tillvinna sig, till stor del
vore beroende just av resultatet av denna undervisning.

Pur tillgodoseende av sitt lärarbehov iiro fortsättningsskolorna i stor
utsträckning hänvisade till iolkskolaus lärare, vilka genom sin (omgående
utbildning och verksamhet i åskilliga avseenden äga goda förutsättningar
för att övertaga undervisningen i dylika skolor. Redan från början har det

16

Riksdagens skrivelse Nr 176.

emellertid stått för statsmakterna klart, att om syftemålet med fortsättningsskolornas
upprättande skulle kunna nås, särskilda anstalter måste vidtagas
för folkskollärarnas fortbildning i de till nämnda skolor hörande ämnen, i
vilka nödiga insikter icke kunna förvärvas vid seminarierna. För detta
ändamål har också, såsom av motionären framhållits, av riksdagen anvisats
särskilda anslag.

Bristen pa kompetenta lärare är dock ännu synnerligen s:or och torde,
om. icke andra åtgärder vidtagas, icke heller för lång tid framåt kunna
avhjälpas.

Uppenbarligen måste det alltså vara ett betydande statsintresse att
söka jämna vägen för dem, som vilja vinna den för behörighet att undervisa
i fortsättningsskola erforderliga kompetensen; och finner riksdagen därför
motionärens syfte beaktansvärt.

I anledning av motionärens yrkande får riksdagen till en början erinra
därom, att skolöverstyrelsen kan meddela behörighet för undervisning
i arbetskunskap åt lärare, som styrkt sig äga härför erforderlig kompetens,
och att beträffande undervisning i medborgarkunskap endast erfordras vitsord
av vederbörande statens folkskoleinspektör oro duglighet för denna undervisning.
Redan med nuvarande bestämmelser möter det alltså icke bestämda
hinder för en folkskollärare att genom självstudier förvärva kompetens för
undervisning i fortsättningsskola.

Frågan blir då, om vad som från det allmännas sida kan och bör
göras för att underlätta dessa självstudier. Detta synes, såsom också av motionären
framhållits, lämpligast kunna ske dels genom tillhandahållande av
studieplaner med studie- och litteraturanvisningar och dels genom beredande
av möjlighet att inför särskilt utsedda lämpliga personer få de förvärvade
kunskaperna prövade och vitsordade. Sålunda erhållet vitsord kunde sedan
läggas till grund vid skolöverstyrelsens och inspektörernas kompetensprövning.
Här förordade studieplaner och prövningar borde i första hand
avse ämnena medborgarkunskap och jordbrukskunskap, inom vilka ämnesområden
folkskolans lärare torde äga största förutsättning att genom självstudier
förvärva kompetens. Möjligen borde för erhållande av behörighet
till undervisning i yrkeskunskap jämväl förutsättas någon tids deltagande
i praktiskt arbete inom det yrkesområde, som avses.

Riksdagen vill emellertid starkt betona, att genom här ifrågasatta
åtgärder något sänkande av kompetenskraven ej får ske. Genom självstudier
förvärvad utbildning måste stå i full nivå med den utbildning,
som vinnes genom deltagande i av staten anordnade kurser. Skall detta
krav uppfyllas, måste därför prövningen göras fullt effektiv samt beträffande
arbetskunskap ej inskränkas till enbart muntligt förhör utan jämväl om -

Riksdag ens skrivelse Nr 176.

17

fatta skriftliga prov samt praktiska övningar och beräkningar etc., motsvarande
dem, somPvid statens kurser förekomma. Det ar da också självfallet,
att prövningen varför kostnaderna givetvis hora utgå av statsmedel, far anförtros
endast åt fullt kvalificerade personer samt regleras genom noggran h*

*

UPPd,Xa“rÄ framhålla, att syftemilet med motion £
vetvis snabbare vinnes, om möjligheten till förvärvande av ifrågavarande
kompetens beredes även andra än folkskollärare, exempelvis praktiska yrkesutövare;
och förutsätter riksdagen, att detta även utan särskild hemställan

från riksdagens sida vid ordnandet av förevarande angelägenhet beaktas.

På "rund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl Maj:t taga under övervägande, huruvida ej genom tillhandahållande
av studieplaner med studie- och Htteraturanvisnmgar kramas självstudier
för förvånande av kompetens för undervisning i fortsattnmgsskola
kunde underlättas samt på vad sätt genom statens försorg vitsord over
dessa genom självstudier förvärvade kunskaper ma kunna vin .

Stockholm den 4 maj 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1620. 14 sand. Nr 170 176

3