Riksdagens skrivelse Nr 168.
3
Nr 168.
Godkänd av första kammaren den 29 april 1920.
Godkänd av andra kammaren den 29 april 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående utredning rörande åtgärder
till avhjälpande av läkarebrislcn i de norrländska
länen.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 20.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.)
Till Konungen.
Enskilda motionärer hava uti en inom riksdagen väckt motion framhållit
behovet därav, att en skyndsam utredning komrae till stånd rörande
de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande av den inom de norrländska
länen rådande läkarebristen. ....
Till stöd för motionen har framhållits, bland annat, att för vinnande
av motionens syfte, förutom den i och för sig otvivelaktigt nödvändiga
åtgärden att väsentligt höja löneförmånerna i de avlägsnare och besvärligare
Norrland sdistrikten, derå andra utvägar såväl offentligt som enskilt varit
på tal. Sålunda hade ifrågasatts, att riksdagen borde anslå stipendier för
utbildande av läkare, vilka förbunde sig att viss tid tjänstgöra i de norrländska
obygdsdistrikten. Därjämte hade pekats på möjligheten att tillerkänna
dubbla eller till och med tredubbla tjänsteår åt läkare, som tjänstgjorde
i dylika distrikt. Vidare har påpekats bostadsfrågans störa betydelse,
ity att ett synnerligen viktigt villkor för att en läkare skulle vilja slå sig
ned i en avlägsen obygd vore, att han erhölle en tidsenlig och varm bostad,
där han kunde trivas och känna sig hemma.
Riksdagen får till en början framhålla, att vederbörande under en
följd av år haft sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten av att åt
-
4 Biksdagens skrivelse Nr 168.
gärder vidtagas för avhjälpande av den betänkliga brist på läkarekrafter,
som råder inom de norrländska länen. Åtskilliga åtgärder i dylikt syfte
hava även vidtagits från statsmakternas sida. Dessa åtgärder hava mestadels
gått ut på att genom ekonomiska förmåner förmå läkare att söka sig
till de trakter, varom här är fråga. Genom kungl. brevet den 29 juni
1917 medgavs sålunda beträffande provinsialläkarna i Sorsele distrikt av
Västerbottens län samt Arjeplogs* Pajala och Vittangi distrikt av Norrbottens
län att sedan nämnda distrikt blivit med nya innehavare besatta
- rätt till ett. första ålderstillägg skulle inträda efter tre år i stället för
eljest fem. Därjämte förordnades, att till provisorisk avlöningsförbättring
under åien 1917 och 1918 skulle provinsialläkarna i nio särskilda norrländska
distrikt dock först sedan vederbörande tjänster blivit med nya
innehavare, besatta såsom ortstillägg utgå till var och en femhundra
kronor årligen samt till provinsialläkarna i Sorsele och Arjeplogs distrikt
under samma förutsättning till vardera ettusen kronor årligen. Blivande
innehavare av provinsialläkarebefattningarna i nio av nyssnämnda elva distrikt
skulle vidare äga komma i åtnjutande av flyttningsbidrag å högst
600 kronor och 800 kronor. Samtidigt böjdes i enlighet med riksdagens
i ämnet fattade beslut statsbidraget till avlönande av extra provinsialläkare
från högst 1,500 kronor till högst 2,500 kronor beträffande avlägset belägna
särskilt svårbesättliga distrikt.
Särskilda ortstillägg och avlöningstillägg hava sedermera av 1918 och
1919 års lagtima riksdagar beviljats provinsialläkarna i vissa norrländska
distrikt.
Yttcilijgaie förmåner i form av flyttningsbidrag och tidigare inträdande
rätt till första ålderstillägg hava även i vissa fall medgivits.
I detta sammanhang torde även böra nämnas, att från och med den
1 januari 1919 inrättats 10 nya provinsialläkardistrikt, nämligen 1 i Norrbottens
län, 5 i Västerbottens län, 3 i Värmlands län samt 1 i Västmanlands
län.
Förutom ovan nämnda åtgärder av rent ekonomisk natur hava även
vidtagits åtgärder, som mera direkt ingripit för att bereda läkarvård åt
befolkningen i distrikt, varest läkarebefattningarna icke kunnat besättas,
såsom exempelvis försök med ambulerande läkare.
. vad. ovan anförts framgår, att statsmakterna i ej ringa omfatt
ning
sökt ingripa i syfte att avhjälpa läkarebristen i de norrländska länen.
Att de åtgärder, som sålunda vidtagits, dock icke äro tillfyllest, synes riksagen
tydligt framgå därav, att ett stort antal provinsialläkartjänster i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län fortfarande stå vakanta, utan
att nagla sökande till nämnda tjänster anmäla sig. I detta sammanhang
Biksdagcns skrivelse Nr 168. 5
torde böra framhållas, att medicinalstyrelsen i skrivelse till Eders Kungl.
Maj:t den 21 februari 1919 angående ordnande av läkarförhållandena å
landsbygden bland annat anfört, att, när framdeles ytterligare beviljade
23 nya distrikt komma att inrättas, läkarförhållandena antagligen bliva än
mera ömtåliga. Styrelsen anför vidare: »Genom transporten av provinsialläkare
från norra Sverige kunna då än flera distrikt i övre Norrland väntas
bliva utan läkare. Läkarförhållandena i övre Norrland måste således ordnas
och detta omedelbart, om ej hela läkareorganisationen skall falla samman.»
Då alltså de åtgärder på ifrågavarande område, som hittills vidtagits
icke visat sig kunna medföra åsyftat resultat, finner riksdagen det vara av
behovet påkallat, att från statsmakternas sida ytterligare ansträngningar
göras för att avhjälpa de rådande missförhållandena. I likhet med motionärerna
anser riksdagen, att man därvid i främsta rummet bör inrikta sig
på att göra läkarbefattningarna i Norrland så fördelaktiga med hänsyn till
avlöningsförmåner, att de svårigheter, som äro förenade med tjänstgöring i
här ifrågavarande delar av landet, därigenom åtminstone väsentligen uppvägas.
Men riksdagen anser därjämte, att även övriga av motionärerna
ifrågasatta åtgärder äro värda att tagas under övervägande, och vill riksdagen
därvid särskilt framhålla, att intill dess läkarbristen blivit fylld och,
inom vissa områden möjligen även sedermera, anställandet av ambulerande
läkare utan tvivel skall visa sig vara mycket lämpligt. Av medicinalstyrelsens
ovan omförmälda skrivelse den 21 februari 1919 framgår också, att en
sådan anordning, vilken under förra hälften av år 1918 tillämpats inom
vissa delar av Norrbottens län, givit tillfredsställande resultat och varit av
stort värde för befolkningen i de av läkaren besökta trakterna.
Riksdagen, som sålunda i likhet med motionärerna anser, att en utredning
i förevarande ämne bör komma till stånd, håller före, att densamma
lämpligen bör uppdragas åt 1916 års provinsialläkardistriktskommitté.
På grund av vad ovan anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om skyndsam utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för avhjälpande av den inom de norrländska länen
rådande läkarbristen.
Stockholm den 29 april 1920.
Med undersåtlig vördnad.