6
Riksdagens skrivelse Nr 103.
Kr 103.
Godkänd av första kammaren den 24 mars 1920.
Gödkänd av andra kammaren den 24 mars 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om ändring i § 1 av förordningen om landsting.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.)
Till Konungen.
I två mom riksdagen väckta likalydande motioner har hemställts att
riksdagen matte besluta,
dels att i landstingsförordningen § 1 orden: »dock att» etc. till och
med »utträde» skall ur paragrafen utgå,
dels att beträffande städer, som redan utträtt ur landsting, måtte vid
vad sålunda ägt rum bero.
Frågan om stad bör deltaga i landsting eller ej var vid landstingstorordningens
tillkomst föremål för mycken diskussion. I den år 1858
tillsatta kommitté, vars förslag ligger till grund för 1862 års förordning
om landsting, var denna fråga en av dem, som orsakade de starkaste meningsbrytningarna.
Kommitténs majoritet ställde sig på den ståndpunkten, att
alla stader borde deltaga i landsting och anförde härför den motiveringen
att om ock stadernas och landsbygdens i många fall skilda intressen i viss
man kunde gorå det tvivelaktigt, om städerna borde ingå i landsting eller
ej, intressegemenskapen i andra, särskilt ekonomiska frågor samt landsbygdens
behov av, som kommittén uttrycker det, »städernas intelligenta
kralter», dock borde fälla utslaget för stadskommunernas deltagande i landstinget.
Emot denna majoritetens ståndpunkt avgavs reservation av en
kommittemedlem, riksarkivarien Nordström, som ansåg, att städerna icke
borde deltaga^ i landsting och i sin motivering uttryckte farhågan, att om
majoritetens förslag antoges, städerna, vilkas representation i landstingen
maste bliva svagare än landsbygdens, genom den gemensamma representa
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 103.
tionens beslut skulle tvingas utgiva bidrag till företag, som de kanske rent
av ansåge tvara skadliga för sina intressen.
Frågan om städernas deltagande i landsting blev också livligt debatterad
vid 1859—GO års riksdag, som hade att avgiva yttrande över de
kommitterades förslag. Därvid visade sig, att inom borgarståndet övervägande
sympatier funnos för reservantens ståndpunkt, att städer icke borde
deltaga i landsting, under det att de övriga stånden, om också vad prästeståndet
beträffar med stor tvekan, anslöto sig till kommittémajoritetens
uppfattning.
Kommittéreservantens och borgarståndets mening blev emellertid ej
utan inflytande på Kung]. Maj:ts beslut. Detta innebar nämligen en kompromiss
mellan de båda stridiga ståndpunkterna, i det att i landstingsförordningens
första paragraf stadgades, att stad, vars folkmängd ej översteg
25,000 personer, skulle deltaga i landsting, under det att stad med större
invånareantal skulle urskiljas ur respektive landstingsområde. Därjämte
stadgades i § 47, att uttaxering kunde ske särskilt för städer och särskilt
för landsbygd, om företag, för vilket uttaxering erfordras, är av gagn huvudsakligen
för städer, respektive för landsbygd.
1862 års bestämmelser i denna punkt hava i huvudsak fått stå
orubbade. En förändring har blott skett så till vida, att 1894, som en
konsekvens av förstakammarplatsernas fixering till 150, den folkmängdsiffra,
vid vilken stad skall utträda ur landsting, ändrades från 25,000 till 1 j50
av rikets folkmängd, vilket f. n. innebär, att stad med ungefär 38,700
invånare skall utskiljas ur respektive landstingsområde.
Så vitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande stads
rättighet och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat någon
nämnvärd olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare och därutöver
skulle det säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett obehörigt
tvång att icke få själva fritt ordna för dem betydelsefulla angelägenheter,
särskilt på sjukvårdens och fattigvårdens m. fl. områden. Riksdagen har
därför icke kunnat anse befogat att beröva dylika städer mot deras vilja en
sådan författningsenligt dem tillkommande frihet. Emellertid vill riksdagen
icke förneka, att omständigheter i vissa fäll kunna tänkas vara sådana, att
upprätthållande för viss tid framåt av den inom ett landstingsområde mellan
stad och land bestående gemenskapen skulle kunna vara önskvärt för såväl
staden ifråga som landstinget i övrigt. I sådant fall borde det stå staden
och landstinget fritt atf genom en överenskommelse, om vilken båda parterna
voro ense, besluta, att deri dittillsvarande gemenskapen skulle för viss
tid framåt fortfara. Denna tid borde därvid fixeras till sådan längd, att
alltför täta förändringar i förhållandena lind vekes.
° Riksdagens skrivelse Nr 103.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och under vilka förhållanden de
gällande bestämmelserna om stads rättighet och skyldighet att utträda ur
landsting må kunna ändras därhän, att i de fall, då såväl stad som landsting
önska foitsatt samarbete i landstinget, oaktat stad uppnått den storlek som
berättigar till utträde, den bestående gemensamheten må kunna för viss tid
framåt fortfara, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 24 mars 1920.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMANS EFTR. 1920.