KOMMUNALSKATTESAKKUNNIGES UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG
I KOMMUNALSKATTEFRÅGAN
FÖRSLAG
TILL
LAG ANGÅENDE KOMMUNAL TAXERING
OCH SKATTSKYLDIGHET
JÄMTE ANVISNINGAR, MOTIV OCH BILAGOR
AVGIVET AV
G. V. EISERMAN och E. von WOLCKER
STOCKHOLM 1917
1SAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Innehållsförteckning.
Sid.
Skrivelse till statsrådet och chefen för kung], finansdepartementet............ vii
Lagförslag.
Lag angående kommunal skattskyldighet och taxering ................................... 3
Till lagen hörande tabeller...................................................................................... 39
„ „ „ anvisningar............................................................................... 67
Motiv.
Avd. I. Inledande översikt.
Kommunalskattefragans innebörd och historiska utveckling:.......................................... 125
Skattereglering och skatteutjämning s. 126. — Tidigare reformarbete s. 131. — Skogsaccis
s. 142. — Värdestegringsskatt s. 147. — Skatteutjämningsfrågan s. 152.
Allmänna synpunkter för skattereglerlngcn ................................................................. 158
Den kommunala beskattningen bör äga fasthet och mångsidighet s. 159. — Beskattningsprinciperna
skatt efter förmåga och skatt efter intresse s. 161. — Ytterligare allmänna
synpunkter för skatteregleringen s. 168.
Den nuvarande kommunala beskattningen och dess huvudsakliga brister...................... 170
Brist på mångsidighet s. 170. — Intresäepriucipen alltför litet beaktad s. 172. — Fastighetsbeskattningen
ojämn och olikformig s. 173. — Fastighetsbeskattningen jämförd med inkomstbeskattningen
s. 177. — Inkomstbeskattningens brister s. 179. — Kommunernas berättigade
intressen äro icke tillgodosedda s. 180. — Tidigare tillämpning av intresseprincipen s. 186.
— Nuvarande speciell tillämpning av intresseprincipen s. 188.
Olika system för den direkta kommunala beskattningen................................................ 197
Norges skattesystem s. 198. — Danmarks skattesystem s. 205. — Preussens skattesystem
s. 217. — Några erinringar beträffande dessa länders skattesystem s. 237. — Allmän formulering
av sakkunniges reformprogram s- 242. — Ifrågasatt näringsskatt s. 242.
Kombinerat objektskatte», avkastningsskatte- samt inkomst- oeh förmögenhetsskattegystem
enligt sakkunniges förslag .................................................................................... 250
IV
Avd. II. Den föreslagna fastighetsskatten.
Sid.
Det fastighetsvärde, soni enligt förslaget skall vara föremål för beskattning ............... 263
Saluvärde och avkastningsvärde s. 265. — Byggnadsbeståndets inverkan på värdesättningen
s. 272. — Värde av skog till husbehov samt skogsvärde s. 277. — Grunder för uppskattning
av skog s. 279. — Tomt eller industrivärde hos jordbruksfastighet s. 283. — Det
tekniska uppsknttningsförfarandet s. 286. — Uppskattning av byggnad å annans mark
s. 288.
Om innebörden av begreppen jordbruksfastighet och annan fastighet .......................... 289
De för dessa begrepp konstitutiva användningssätten s. 292.
Om taxeringsenhet ...................................................................................................... 294
Jordbruksfastighet s. 294. — Annan fastighet s. 303. — Visst område av jordbruksegendom
såsom taxeringsenhet av annan fastighets natur s. 304.
Om skatteplikt i avseende ä fast egendom..................................................................... 308
Skatteplikt för staten tillhörig fast egendom s. 308. — Skatteplikt för annan fäst egendom
än statsegendom s. 319. — Skattefri egendom taxeras icke s. 325.
Om skattskyldighet för fast egendom......................................................................... 326
Redogörelse för nu gällande bestämmelser rörande innehavares skattskyldighet såsom ägare
s. 327. — Den kommunala skattskyldighetens beroende av förändringar i äganderätten
m. m. s. 331. — Den kommunala fastighetsskattens ställning i förmånsrättsavseende s. 332. —
Förslagets bestämmelser om skattskyldighet s. 333. — Jordbruksarrendators skattskyldighet
s. 334. — Annan arrendator s. 336. — Annan innehavare av fast egendom än arrendator
s. 338.
Speciell motivering..................................................................................................... 339
Avel. 111. Deu föreslagna avkastningsskatten.
Avkastningsbegreppet och grunderna för beräkning av avkastning............................... 355
Avkastnings- och inkomstbegreppen s. 355. — Inkomstbegreppet, sådant det tänkts vid
senare tids skattelagstiftningsarbete här i riket s. 356. — Avkastning till skillnad från
kapitalförvärv s. 362. — Tillfälliga förvärv, såsom realisationsvinster o. d. s. 365. — Omkostnader
s. 374. — Ränta å gäld s. 377. — Lånt rörelsekapital i bevillningsförordningens
mening s. 378. — Skäl mot rätt till avdrag för ränta å gäld s. 385. — Förlustavdrag s. 38>7.
Förlust av omkostnads natur till skillnad från kapitalförlust s. 389. — Andra avdrag för
omkostnader s. 392. — Underhåll och förnyelse av driftsinventarier s. 395. — Värdeminskning
å byggnader m. m. s. 403. — Särskilda beräkningssätt rörande avkastning i
vissa fall s. 405. — Kooperativa föreningar s. 407.
Förvärvskällor, som giva skattepliktig avkastning. Förvärvskällornas gruppering och av
gränsning
från varandra ......................................................................................... 422
Jordbruksfastighet s. 423. — Annan fastighet s. 436. — Kapital s. 439. — Avkomstgivande
rättigheter s. 441. f— Rörelse eller yrke s. 445. — Tjänst s. 454. — Annan förvärvsverksamhet
s. 455.
Beskattningsort. Fördelning av förvärvskällas avkastning till beskattning inom mera än
en kommun i vissa fall. Skyldighet att erlägga avkastningsskatt.............................. 456
Avkastning, som beskattas i kommun, där förvärvskällan är förlagd s. 457. — Avkastning,
som beskattas i avkastningstagarens bostadskommun s. 466. — Avkastning, som beskattas
Sid.
i avkastningstagarens bostadskommun eller i vissa lull fördelas till taxering mellan
denna kommun och kommun, där avkaslningstagnren haft sin verksamhet förlagd s. 472.
— Jämförande framställning av förslagets bestämmelser om skattskyldighet till avkastningsskatt
samt bevillningsförordningens bestämmelser om skattskyldighet till bevillning för inkomst
s. 475. -- Undantag från skyldigheten att erlägga avkastningsskatt s. 482.
Beskattningsår och taxeringsår. Vilket års avkastning skattskyldigheten har till föremål.
Medeltalsberäkning 1 vissa fall. Taxerat belopp och skattefritt avdrag ............ 49.-1
Beskattningsår och taxeringsår s. 493 — Skattskyldighetens föremål s. 493. — Medeltalsberäkning
s. 494. — Taxerat belopp s. 499. — Skattefritt avdrag s. 499. — Skattefrihet
på grund av ömmande omständigheter s. 507.
Speciell motivering ............................................................................................... 509
Avd. IV. De» föreslagna inkomst- och förmögenhetsskatten.
Om skattskyldighet................................................................................................. 521
Enskilda personer s. 521. — Bolag s. 523. — Skattskyldighet lör utdelning å aktier s. 524.
— Ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag s. 531. — Oskifta dödsbon s.
532. — Övriga juridiska personer s. 533.
Förvärvskällor, vilkas avkastning icke underkastas avkastningsskatt utan allenast kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt ................................................................... 533
Visst skogsbruk s. 534. — Fast egendom samt rörelse i utlandet s. 536. — Aktier och
banklotter s. 537. — Andelar i handelsbolag, ekonomiska föreningar m. m. s. 537. —
Periodiska understöd s. 538.
Om skattelormäga .................................................................................................... 541
Skatteförmågans beroende: av inkomstens art s. 541. — av inkomstens storlek s. 543. — av
antalet personer, som med inkomsten försörjas s. 546. — Lättnader i skattebördan på grund
av försörjning av maka och barn s. 548. — Speciella förhållanden som kunna föranleda
minskad skatteförmåga s. 558.
Speciell motivering..................................................................................................... 559
Avd. V. Skatterepartitionen 569
Repartitionsgrunderna äro avsedda att intagas i de egentliga kommunallagarna s. 569. —
Repartitionsgrunderna böra läggas efter intresseprincipen s. 570. — Differentiering av beskattningsföremålens
bidragsskyldighet efter de kommunala utgifternas beskaffenhet föreslås
icke s. 571. — Fast egendom och avkastning böra gå i direkt repartition med varandra
s. 575. — Repartitionsbeskattningens egenart försvårar en förhandsberäkning av uppkommande
förskjutningar av skattebördan s. 576. — Redogörelse för tillvägagångssättet
vid undersökning av förskjutningarna inom ett åttiotal kommuner s. 577. — Vanskligheter
vid undersökningarna s. 582. — Redogörelse för undersökningsresultaten vid tilllämpning
av tre olika alternativ till repartitionsgrunder i landskommunerna s. 589.
— Företräde gives åt alternativ III s. 604. — Redogörelse för undersökningsresultaten
vid tillämpning av tre olika alternativ till repartitionsgrunder i stadskommunerna s.
605. — Företräde gives åt alternativ III s. 607. — Repartitionsenhet s. 608. — Den
kommunala inkomst- och förmögenhetsskattens ställning i skattesystemet s. 611.
Särskilt yttrande.......................................................................................................... hit
Sid.
Bilagor.
Bilaga 1. P. M. angående en nftringsskait ......... ........................................................... 625
Bilaga 2. Värdeenquéten ............................................................................................. 677
Bilaga 3. Skogsenquéten ... ....................................................................................... 737
Bilaga 4. Tabell utvisande taxeringsvärdet & bevillningsfriu och bevillningspliktiga kronopark»!''. 769
Bilaga 5. Taxerat skogsvärde och uträknad skogsaccis inom varje län åren 1911, 1912, 1913
och 1914 samt taxerat skogsvärde, utdebitering pr 100 kronor skogsvärde och
uträknad skogsaccis inom varje kommun åren 1913 och 1914 ........................ 779
Bilaga 6. Tabellarisk sammanställning av de statistiska undersökningsresultaten enligt de olika
alternativen. Tab. A—E jämte sammandrag ............................................ 833
Bilaga 7. P. M. i fråga om krono- och annan publik jord .............................................. 871
VII
Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.
Undertecknade, jämlikt nådigt bemyndigande den 18 november
1910 tillkallade att inom finansdepartementet biträda med utförande av
de arbeten, vilka för lösningen av kommunalskattefrågan kunde synas
erforderliga, avgiva härmed förslag till lag angående kommunal taxering
och skattskyldighet jämte anvisningar, motiv och bilagor. Lagförslaget
inrymmer bestämmelser om fastighetsskatt, avkastningsskatt samt kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt och har till ändamål att ordna
underlagen för den allmänna kommunala bidragsskyldigheten.
Under arbetets fortgång hava sakkunnige fått, för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det sålunda till en huvudsaklig del slutförda
uppdraget, till sig överlämnade:
l:o) den 15 februari 1911 från finansdepartementet: riksdagens
skrivelse den 8 april 1908 i anledning av väckt motion angående skyldighet
för Btaten att erlägga skatt till kommun för fast egendom och
industriell anläggning;
2:o) med nådig remiss den 2 juni 1911 (finansdepartementet):
riksdagens skrivelse den 6 maj s. å. i anledning av väckta motioner
avseende utredning om åtgärder för undanrödjande av en på äktenskapsfrekvensen
menligt inverkande oegentlighet i skattelagstiftningen;
vin
3:o) med skrivelse den 24 oktober 1911 från chefen för finansdepartementet:
framställning från svenska missionsförbundet angående i
utlandet bosatta svenska missionärers skattskyldighet m. m.;
4:o) med skrivelse den 13 december 1911 från chefen för finansdepartementet:
framställning från ekonomiska frihetsförbundet angående
j ord värdetaxering m. m.;
5:o) med skrivelse den 30 december 1911 från chefen för justitiedepartementet:
riksdagens skrivelse den 1 mars s. å. i anledning av
väckta’ motioner angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder
m. m.;
6:o) med skrivelse den 10 mars 1912 från chefen för finansdepartementet:
framställning från ekonomiska frihetsförbundet, Stockholms
skattereformförening m. fl. angående avskrivning av s. k. finanstullar
m. m.;
7:o) med nådig remiss den 11 oktober 1912 (finansdepartementet):
kommerskollegiets underdåniga utlåtande den 8 juni s. å. angående ifrågasatt
reglering av den till vissa städer utgående tolagsersättning, med
ärendet tillhörande handlingar;
8:o) med nådig remiss den 11 sist berörde oktober (finansdepartementet):
framställning från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands
län angående upphörande av kronans skattefrihet i kommunalt
hänseende för vissa kronoparker och renbetesland m. m.;
9:o) med skrivelse den 12 december 1912 från chefen för finansdepartementet:
särskilda framställningar från envoyéerna friherre C. Bildt
och E. Gimther angående i utlandet, bosatta svenska undersåtars skattskyldighet
till svensk kommun;
10:o) med skrivelse den 29 april 1914 från chefen för finansdepartementet:
framställning från Stockholms fastighetsägareförening
angående revidering av skattelagstiftningen i fråga om åsättande av
taxeringsvärden å fastigheter i städerna;
ll:o) med nådig remiss den 11 december 1914 (finansdepartementet):
framställning från centralkommitterade för fastighetsägarekongressen
i Malmö år 1914 om förändrad lagstiftning rörande fastighetsbeskattning
;
IX
12:o) med nådig remiss den 28 januari 1915 (finansdepartementet):
framställning från skogsvårdsstyrelsernas ombud angående åtgärder till
vinnande av större säkerhet för att behörig skogsaccis jämte skogsvårdsavgift
blir erlagd för inom landet av utländsk undersåte avverkat virke;
13:o) med skrivelse den 12 februari 1915 från chefen för finansdepartementet:
framställning från skogsvårdsstyrelsernas möte i Stockholm
år 1914 angående ändring av sättet för beskattning av växande
skog; samt
14:o) med skrivelse den 3 december 1915 från chefen för justitiedepartementet:
framställning från stadsfullmäktige i Östersund om skyldighet
för staten att för viss staten tillhörig fast egendom bidraga till
täckande av kostnaderna för omorganisationen av stadens brandväsen
m. m.
Av de sålunda överlämnade framställningarna torde de under nr 1,
2, 3, 8, 9, 10, 11 och 13 upptagna få anses besvarade genom vad
sakkunnigförslaget innehåller i de ämnen, som av framställningarna
beröras. De under nr 4 och 6 omförmälda framställningarna komma,
likasom särskilda under hand överlämnade framställningar i ämnet
av Johan Hansson och typografiska agitationsklubben, att besvaras i
motiveringen för det förslag om skatt å oförtjänt värdestegring av jord,
som sakkunnige hava för avsikt att framlägga.
I den fråga av fristående natur, som beröres i den under nr
5 upptagna framställningen, föreligger uttalande från sakkunnige i
samband med den allmänna motiveringen för förslagets bestämmelser
om fastighetsskatt.
Det under nr 7 omförmälda ärendet är av beskaffenhet att påkalla
beaktande först i sammanhang med frågan om den kommunala skatteutjämningen
och har förty, såsom tillhörande ett senare skede av reformarbetet,
sådant detta planlagts, hittills icke varit föremål för handläggning
från sakkunniges sida.
Vad angår den under nr 12 upptagna framställningen blir anledning
att ägna densamma beaktande i sammanhang med den revidering
Kommunalskattesakkunnige. U
av skogsaceislagstiftningen, som påkallas av sakkunnigförslagets bestämmelser
om beskattning av skogsavkastning.
I det ämne slutligen, som beröres i den under nr 14 omförmälda
framställningen, hava sakkunnige haft till sig under hand överlämnade
åtskilliga andra på Kungl. Maj:ts prövning beroende framställningar,
nämligen, förutom en ytterligare framställning från stadsfullmäktige i
Östersund, särskilda framställningar från stadsfullmäktige i Örebro,
Sundsvall och Vänersborg. I avseende å samtliga dessa framställningar,
åsyftande speciell bidragsskyldighet från statens och i visst fall landstings
sida, hänvisa sakkunnige till det uttalande, som i ämnet gjorts i
sammanhang med den allmänna motiveringen för förslagets bestämmelser
om statens skatteplikt för sin fasta egendom.
Vidare har här skolat omförmälas, att sakkunnige dels i anledningav
skrivelse den 16 februari 1915 från chefen för justitiedepartementet
avgivit infordrat utlåtande över särskilde kommitterades förberedande
förslag till ändrade bestämmelser om skyldighet att föra handelsböcker,
i den del nämnda förslag berörde beskattningsväsendet, dels ock efter
anmodan av chefen för finansdepartementet avgivit yttranden i vissa på
departementets handläggning beroende ärenden samt biträtt med utarbetande
av förslag i vissa tid efter annan till riksdagen avlåtna framställningar
i skattefrågor. Bland dem av dessa framställningar, som lett till
lagstiftning, må här särskilt nämnas förslag till omläggning av grunderna
för skogsvårdsavgifternas utgörande och därmed sammanhängande
ändringar i lagen angående skogsaccis.
På grund av särskilt förordnande har kammarrättsrådet John August
Lybeck biträtt sakkunnige i deras arbeten från och med ingången av
mars 1915, varjämte juris och filosofie kandidaten Vilhelm Lundvik från
och med maj 1915 till och med mars 1916 i egenskap av sekreterare
biträtt sakkunnige.
Enligt nådiga bemyndiganden av den 29 september 1911 och den
10 maj 1912 har landskamreraren Otto Wilhelm Landén varit förordnad
att i egenskap av representant för värdestegringsskattekommitterade del
-
XI
taga i sakkunniges arbeten dels i fråga om nya grunder för fastighetstaxeringen,
dels angående huvudgrunderna för en ny kommunal skatteförfattning,
avsedd att träda i den nuvarande bevillningsförordningens
ställe. Med hänsyn till under fortgången av detta samarbete yppade
väsentliga meningsskiljaktigheter rörande de allmänna grunderna för
reformarbetet har landskamreraren Landén sedermera erhållit uppdrag
att avgiva särskilt förslag i enlighet med de meningar, som av honom
omfattats, och avgiver han sådant förslag samtidigt med det nu ifrågavarande.
Slutligen vilja sakkunnige meddela, att för uppgörande av de
skatteskalor, som inrymmas i förslagets bestämmelser om kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, biträde åtnjutits av aktuarien m. m., filosofie
doktor Einar Huss, ävensom att av de vid detta betänkande fogade
bilagorna de med nr 2 och 3 betecknade, till vilka följer särskild innehållsförteckning,
sammanställts av kanslirådet Sven Köhler på underlag
av de yttranden, som i anledning av där omförmälda enqueter till sakkunnige
inkommit, och att den i bilagan nr 7 lämnade redogörelsen
beträffande krono- och annan publik jord efter anmodan av sakkunnige
utarbetats av kammarrådet Per Richard Bergström.
Stockholm den 16 april 1917.
G. V. EISERMAN.
ERIK von WOLOKER.
LAGFÖRSLAG
JÄMTE ANVISNINGAR.
’
3
Lag
angående kommunal skattskyldighet och taxering.
1 kap.
Allmän bestämmelse.
1 §■
För att tjäna till underlag för den allmänna bidragsskyldighet till
täckande av kommuns skattebehov, om vilken i kommunallagarna stadgas,
skall med iakttagande av bestämmelserna i denna lag taxering ske
till skatt för fast egendom, skatt för avkastning samt skatt för inkomst
och förmögenhet.
2 kap.
Om skatt för fast egendom (fastighetsskatt).
2 §•
Såsom fast egendom räknas enligt denna lag såväl vad enligt
allmän lag är att hänföra till sådan egendom, utom frälseränta, som ock
byggnad, vilken enligt allmän lag icke är till fast egendom hänförlig.
3 §• ''
Fast egendom skall i taxeringsavseende hänföras till egendom av
jordbruksfastighets beskaffenhet (jordbruksfastighet) eller till egendom
av annan fastighets beskaffenhet (annan fastighet).
Till jordbruksfastighet skall hänföras sådan fastighet, som användes
för jordbruk eller skogsbruk, medan till annan fastighet räknas sådan
4
fastighet, som användes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.
Användes viss fastighet så väl för jordbruk eller skogsbruk som,
med en del av sin ägovidd, för annat ändamål, skall område, som på det
senare sättet användes, med därtill nyttjade byggnader och inrättningar
anses såsom annan fastighet och fastigheten i övrigt, med vad till fastigheten
eljest bör er, såsom jordbruksfastighet.
Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten hänföras till jordbruksfastighet,
så framt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
4 §•
1 mom. All den fasta egendom, vilken enligt 3 § »kall till jordbruksfastighet
hänföras, är underkastad beskattning, i den mån sådan
egendom ej är enligt vad här nedan sägs från beskattning undantagen.
Undantagna från beskattning äro:
nationalparker,
kronans flygsandsplanteringar, samt
å kronan tillhörig egendom i de norrländska länen upplåtna skogstorp,
odlingslägenheter och s. k. jordbrukskolonat, de båda förstnämnda
upplåtelserna, så länge frihetsår för dem åtnjutas, och de s. k. jordbrukskolonaten,
så länge lagstadgad amorteringstid för köpeskillingen löper.
2 mom. Vad angår fast egendom, vilken enligt 3 § skall såsom
annan fastighet anses, är staten tillhörig annan fastighet underkastad
beskattning allenast så framt densamma nyttjas i industriellt eller därmed
jämförligt företag, som icke innefattar kommunikationsverksamhet
eller avser försvarsändamål; skolande på sålunda angiven grund till skattepliktig
statsegendom hänföras:
riksbankens fastigheter,
statens kraftverk med utmål, så framt de icke huvudsakligen utgöra
kraftanläggningar för elektrifiering av statens järnvägar, ävensom
statens under vattenfallsrätt eller på arrende upplåtna vattenfallslägenheter,
statens järnvägars verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader
jämte mark, som till nämnda verkstäder eller byggnader nyttjas,
statens telegraf- och telefonverkstäder jämte mark, som till dem
nyttjas, samt
byggnad och mark, nyttjade i annat industriellt eller därmed jämförligt
företag, som icke innefattar kommunikationsverksamhet eller avser
försvarsändataål.
Bestämmelsen därom, att staten tillhörig fast egendom, vilken
5
nyttjas i industriellt eller därmed jämförligt företag, icke är underkastad
beskattning, där sådant företag avser försvarsändamål, giiller allenast
för det fall, att staten själv är företagare.
Vad i detta mom. stadgats äger icke tillämpning å sådan staten
tillhörig annan fastighet, vilken besittes med stadgad åborätt eller eljest
med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller är under tomträtt upplåten,
utan skola i fråga om sådan egendom i nu förevarande avseende lända
till efterrättelse bestämmelserna i 3 mom. här nedan. Enahanda gäller
om staten tillhörig annan fastighet, vilken är bestämd att försäljas eller
att under tomträtt upplåtas.
3 mom. Beträffande annan fastighet, å vilken bestämmelserna i
2 mom. ej äga tillämpning, är sådan egendom underkastad beskattning,
för så vitt densamma icke enligt nedanstående bestämmelser är från
beskattning undantagen.
Undantagna från beskattning äro:
a) främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes avsedd
fastighet, under villkor av ömsesidighet;
b) kommun eller annan menighet tillhörig byggnad, som huvudsakligen
användes för dess allmänna förvaltning eller såsom tjänstebostad
eller boställe eller såsom anstalt för rättsvård eller ordning och säkerhet,
fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock kommun
eller annan menighet tillhöriga allmänna platser;
c) akademier, vetenskapliga samfund och allmänna undervisningsverk
tillhöriga byggnader, vilka huvudsakligen användas för undervisnings-
eller förvaltningsändamål eller för ändamål, som äro med sålunda
nämnda ändamål jämförliga;
d) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser
till begagnande under mötena uppförda byggnader;
e) barmhärtighetsinrättning tillhörig, för dess egentliga ändamål
använd byggnad, så framt inrättningen kan antagas vara företrädesvis avsedd
till gagn för den kommuns medlemmar, varinom inrättningen är belägen;
f) nykterhetsföreningar tillhöriga, för föreningsverksamheten avsedda
byggnader, vilka icke tillika inrymma för uthyrning avsedda
eller så begagnade lägenheter;
g) samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,
vilka icke tillika inrymma för uthyrning avsedda eller så begagnade
lägenheter; samt
h) mark, som upptages av kanal, järnväg eller annan farväg eller
farled samt flottled, ävensom själva kanal- eller vägbyggnaden, varunder
inbegripas stationshus och övriga driftsbyggnader ävensom bostadshus för
6
driftspersonal, så framt bostadshusen äro belägna å mark, som av anläggningen
upptages; skolande såsom driftsbyggnader, vilka här avses, icke
komma i betraktande verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader.
Mark, som utgör tomt till eller eljest nyttjas i samband med
byggnad, vilken enligt bestämmelserna under b), c) och e) här ovan är
undantagen från beskattning, vare ock fri från skatt, mark till byggnad,
som omförmäles under b), dock endast så framt marken är belägen inom
det egna förvaltningsområdet.
År å mark, som omförmäles under h), belägen byggnad, som
icke, enligt vad där sägs, skall anses inbegripen under kanal- eller
vägbyggnaden, vare ock marken till den del densamma utgör tomt för
sådan byggnad underkastad beskattning.
8 §''
Å fast egendom, som enligt denna lag är undantagen från beskattning,
skall taxeringsvärde ej sättas, med mindre den egendom
enligt särskild föreskrift är underkastad viss annan avgiftsskyldighet
efter taxeringsvärde.
6 §.
För taxering av fast egendom skall särskilt taxeringsvärde åsättas
varje taxeringsenhet.
I fråga om fast egendom, vilken skall såsom jordbruksfastighet
taxeras, skall såsom taxeringsenhet anses varje särskild brukningsenhet,
evad densamma består av en eller flera samma egendom tillhörande
fastigheter eller särskild ägovidd därav, så ock varje i 3 § fjärde stycket
avsedd fastighet, som enligt vad där sägs skall till jordbruksfastighet
hänföras.
Beträffande fast egendom, vilken skall såsom annan fastighet taxeras,
skall såsom taxeringsenhet anses:
varje till en och samma egendom hörande, särskilt för sig nyttjade
område, evad det består av en eller flera tomter eller andra fastigheter
eller särskild ägovidd därav, samt
varje i 3 § fjärde stycket avsedd fastighet, som påtagligen är
avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
Ingår fastighet eller viss ägovidd därav i taxeringsenhet, som
tillika omfattar annan jord, skall särskilt värde fördelningsvis åsättas
sådan fastighet eller fastighetsdel, så framt jordägaren eller innehavare med
skattskyldighet såsom ägare enligt vad i 14 § 2 mom. sägs det påfordrar.
Om sådant uppdelning svär de och huru detsamma åsättes är i 10 § stadgat.
7
7 §■
Taxeringsvärde skall, i den mån ej bestämmelserna här nedan annat
föranleda, åsättas med ett uppskattat belopp, som motsvarar värdet efter
ortens pris (allmänna saluvärdet, värdet i handel och vandel) av den
egendom, som i varje särskilt fall utgör taxeringsenhet. Uppskattningen
har till föremål värdet av egendomen såsom sådan i det skick,
vari densamma befanns vid nästföregående års utgång, och skall ske
med ledning av köpeavhandlingar samt alla tillgängliga upplysningar i
övrigt, som äro av betydelse för en riktig uppskattning, såsom om
egendomens storlek, läge, avkastning och areal i olika ägoslag samt
tillgången på skog, ävensom om arrende- eller hyresavgifter och värdering
av egendomen för belåning eller för försäkring mot brandskada.
Vid taxering av kronan eller allmän inrättning tillhörig fast egendom
skall skog till sådan egendom uppskattas efter värdet vid uthålligt
skogsbruk, och hänsyn till sådant värde, som i 8 § andra stycket sägs
(tomt- eller industrivärde), icke tagas i andra fall än där egendomen
besittes med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt.
I fråga om taxering skall byggnad å annans mark komma i betraktande
med det värde, som byggnaden skulle äga, därest den mark,
varå byggnaden är belägen eller som eljest till denna nyttjas, tillhörde
byggnadens ägare.
8 §■
Värde av skog utöver husbehovet skall särskilt för sig såsom skogsvärde
upptagas.
Har vid taxeringen av jordbruksfastighet värde utöver det, som
egendomen kan antagas äga i dess förhandenvarande användning, utrönts
tillkomma egendomen på grund av efterfrågan å mark för bostadsändamål
eller för industriellt eller därmed jämförligt ändamål, skall
sådant mervärde likaledes särskilt för sig såsom tomt- eller industrivärde
upptagas.
9 §•
Vid taxering av fast egendom, vilken skall såsom annan fastighet
taxeras, skall, där egendomen är bebyggd, å marken sättas det värde,
8
marken skulle äga utan byggnader, och å byggnaderna samfällt det
värde, som efter avdrag från taxeringsvärdet av markens sålunda beräknade
värde må återstå; ägaren eller innehavare med skattskyldighet
såsom ägare enligt vad i 14 § 2 mom. sägs obetaget att påkalla uppdelning
av byggnadernas värde sålunda, att varje byggnad får sig åsatt
den andel av byggnadernas samfällda värde, som efter brandförsäkringsvärde
eller annan skälig jämförelsegrund belöper å byggnaden.
10 §.
Skall enligt 6 § fjärde stycket särskilt uppdelningsvärde åsättas viss
fastighet eller del därav, sker sådan taxering medelst uppdelning av taxeringsvärdet
å den taxeringsenhet, vari fastigheten eller fastighetsdelen ingår;
skolande härvid i fråga om fast egendom, vilken blivit såsom jordbruksfastighet
taxerad, tillses, att fastighet med viss bestämd ägovidd likasom
fastighetsdel får sig åsatt det värde, som förhållandevis kan antagas
belöpa å densamma vid det sambruk, som i varje särskilt fall är för
handen.
Särskilt värde, varom i 8 § sägs, vare ej föremål för uppdelning.
11 §•
Allmän uppskattning av fast egendoms värde enligt denna lag
(allmän fastighetstaxering) sker första gången det år, då lagen träder
i kraft, och därefter vart femte år.
Fast egendom, vilken taxerats såsom jordbruksfastighet, må ej
underkastas förnyad uppskattning förr än vid näst infallande allmänna
fastighetstaxering, utan så är, att egendomens värde i taxeringsavseende
genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom
skogsavverkning så minskats, att detsamma understiger taxeringsvärdet
med en femtedel därav eller mera. Befinnes så vara förhållandet, skall
omtaxering ske.
Fast egendom, vilken blivit såsom annan fastighet taxerad, må ej
heller under löpande taxeringsperiod underkastas förnyad uppskattning,
så framt ej dess värde i taxeringsavseende antingen genom eldsvåda,
vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnader
så minskats, som ovan nämnts, eller ock genom ny- eller ombyggnad
i betydligare mån ökats utöver taxeringsvärdet. Befinnes
egendomens värde så minskat eller så ökat, som nu är sagt, skall
omtaxering ske.
9
12 §.
Värde skall åsättas i fulla hundratal kronor.
13 §.
Fast egendom taxeras i den kommun, där egendomen är belägen..
14 §.
1 mom. Skattskyldigheten i avseende å last egendom åligger ägaren
eller, i fall som i 2 mom. sägs, innehavaren, så framt ej egendomen är
till jordbruk på arrende upplåten, i vilket fall skattskyldigheten utom
beträffande skogsvärde samt tomt- eller industrivärde åligger arrendatorn.
Vad sålunda är stadgat beträffande arrendator gäller ock om innehavare
av jordbruksfastighet, som är på viss tid eller på livstid avsöndrad.
2 mom. Skattskyldighet såsom ägare åligger innehavare av:
a) fast egendom, som innehavaren besitter med stadgad åborätt
eller eljest, i andra fall än som under d) och e) avses, med ständig
eller ärftlig besittningsrätt,
b) publikt jordbruksboställe eller på lön anslagen jord, så framt
brukningsrätten författningsenligt tillkommer indelningshavaren eller, vad
angår ecklesiastikt löneboställe, avkomsten därav skall enligt 7 § i lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 tillgodokomma
viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse i
donationsbrev angående bostället tillfalla änka,
c) skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet,
d) fast egendom, som innehavaren besitter med fideikommissrätt
eller eljest på grund av testamentariskt förordnande,
e) s. k. ofri tomt i stad ävensom fast egendom, vilken innehavaren
besitter med tomträtt eller med vattenfallsrätt, samt
f) annan fastighet, som är på viss tid eller på livstid avsöndrad.
Beträffande ecklesiastikt löneboställe, vars avkomst ingår till kyrkofonden
eller annan allmän inrättning, skall denna i avseende, varom
här är fråga, anses såsom innehavare av bostället.
Skola, förutom då sådant följer av bestämmelsen i nästföregående
stycke, skogsförsäljningsmedel från egendom, som under a) eller b) här
ovan omförmäles, helt eller delvis ingå till allmän fond eller inrättning,
åligger skattskyldigheten för skogsvärde den fond eller inrättning.
Kommunalskattesakkunnige. 2
10
15 §.
Skattskyldig ägare, innehavare eller arrendator av fast egendom
är å landet den, som äger, innehar eller arrenderar egendomen å tid,
då kommunens debiterings- och uppbördslängd författningsenligt skall
till allmän och slutlig granskning företagas, samt i stad den, som äger,
innehar eller arrenderar egendomen vid taxeringsårets utgång.
3 kap.
Om skatt för avkastning (avkastningsskatt).
Allmänna bestämmelser.
16 §.
Avkastningsskatt utgår för avkastning av förvärvskälla, tillhörande
någon av följande grupper av förvärvskällor, nämligen:
A) jordbruksfastighet,
B) annan fastighet,
C) kapital,
D) avkomstgivande rättigheter,
E) rörelse eller yrke,
F) tjänst, samt
G) annan förvärvsverksamhet.
17 §-
De i 16 § angivna grupperna av förvärvskällor omfatta:
A) jordbruksfastighet: all sådan här i riket belägen fast egendom,
som enligt bestämmelserna i 3 § är att hänföra till jordbruksfastighet,
med därå drivet jordbruk jämte binäringar ävensom skogsbruk, så vitt
därigenom tillgodogöras andra skogsprodukter än virke eller tillgodoses
behovet av vedbrand samt stängsel-, slöjd- och underhållsvirke å den
jordbruksfastighet, varifrån virket tagits, eller å annan jordbruksfastighet,
som tillhör eller arrenderas av ägaren till den förstnämnda fastigheten
och tillika är belägen inom samma kommun som denna;
B) annan fastighet: all sådan här i riket belägen fast egendom,
som enligt bestämmelserna i 3 § är att hänföra till annan fastighet,
försåvitt fastigheten icke av ägaren användes i rörelse eller yrke;
C) kapital: penningar, som utlånats eller nedlagts i räntebärande
11
obligationer eller insatts i bank eller hos penniugförvaltande verk eller
enskilda;
D) avkomstgivande rättigheter:
l:o) med patronatsrätt förenad rättighet att uppbära tionde eller
ersättning därför, ävensom frälseränterätt;
2:o) rätt till pension, livränta, undantagsförmån, royalty eller jämförliga
förmåner, ävensom till sådant periodiskt understöd, för vilket
understödsgivaren enligt 24 § eller 28 § äger åtnjuta avdrag; dock att
avkomstgivande rättighet, i den mån densamma medför brukningsrätt
till fast egendom, vilken blivit såsom jordbruksfastighet särskilt för sig
taxerad, hänföres under förvärvskällan jordbruksfastighet;
E) rörelse eller yrke: all här i riket i förvärvssyfte utövad verksamhet
(förvärvsverksamhet), som bedrives yrkesmässigt och icke består i jordbruk
med binäringar eller skogsbruk eller utövas på grund av tjänstebefattning,
F) tjänst: tjänst eller arbetsanställning ävensom allmänt eller stadigvarande
enskilt uppdrag; dock att tjänst eller arbetsanställning, i den
mån densamma medför brukningsrätt till fast egendom, vilken blivit såsom
jordbruksfastighet särskilt för sig taxerad, hänföres under förvärvskällan
jordbruksfastighet; samt
G) annan förvärvsverksamhet: tillfälligt enskilt uppdrag samt annan
förvärvsverksamhet av icke yrkesmässig natur.
Om skyldighet att erlägga avkastningsskatt.
18 §.
Skyldig att erlägga avkastningsskatt är med de undantag, som i
19 § stadgas:
i fråga om avkastning av jordbruksfastighet, annan fastighet,
avkomstgivande rättighet, varom i 17 § under D) l:o) sägs, samt rörelse
eller yrke:
en var, som åtnjutit sådan avkastning; samt
i fråga om avkastning av kapital, avkomstgivande rättighet, varom
i 17 § under D) 2:o) sägs, tjänst samt annan förvärvsverksamhet:
en var här i riket bosatt svensk eller utländsk medborgare eller
inländsk juridisk person, som åtnjutit sådan avkastning.
Har hustru åtnjutit avkastning, som rättsligen varit från mannens
förvaltning undantagen, är hon själv skattskyldig för sådan avkastning.
Eljest åligger skattskyldigheten för avkastning, som hustru åtnjutit,
mannen.
12
För avkastning, som åtnjutits av enkelt bolag, taxeras icke bolaget
utan delägarna, en var med belopp, som motsvarar hans andel av
bolagets avkastning.
Huruvida någon är här i riket bosatt eller ej, bedömes efter förhållandena
vid taxeringsårets ingång eller, i fråga om den som därförinnan
avlidit, efter förhållandena vid hans frånfälle.
19 §.
Frikallade från skyldighet att utgöra avkastningsskatt äro:
staten;
kommuner och andra menigheter: för annan avkastning än den,
som härflutit av jordbruksfastighet eller av rörelse eller yrke eller som
erhållits genom uthyrning;
kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter samt sjuk- och fattigvårdsinrättmngar
jämte andra fromma stiftelser; dock att prästerskapets änkeoch
pupillkassa är skattskyldig för åtnjuten avkastning vid ledig ecklesiastik
tjänst;
hushållningssällskapen: för avkastning av kapital;
allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,
järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, ävensom
sparbanker, som avses i lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond
vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent av insättarnas fordran:
för annan avkastning än den, som härflutit av jordbruksfastighet eller
av annan fastighet;
medlemmar av konungahuset: för avkastning av kapital samt för
av staten anvisat anslag;
ledamöter av riksdag, statsrevision, kyrkomöte eller landsting: för
dem i sådan egenskap tillkommande arvoden, traktamenten och resekostnadsersättningar;
regementen,
officerskårer och underofficerskårer: för avkastning
av deras vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader,
i den mån avkastningen ej uppstått genom uthyrning;
nykterhetsföreningar: för avkastning av deras för föreningsverksamheten
avsedda byggnader, i den män avkastningen ej uppstått
genom uthyrning;
enskilda samfund: för avkastning av kyrkobyggnad eller bönehus,
i den mån avkastningen ej uppstått genom uthyrning;
13
främmande stat under villkor av ömsesidighet: för avkastning av den
främmande staten tillhörig, för dess beskickning härstädes avsedd fastighet;
främmande stats härvarande beskickning och konsulat tillhörande
person jämte betjäning:
om lian icke är svensk medborgare: för annan avkastning än sådan, som
härflutit av jordbruksfastighet eller annan fastighet eller av rörelse
eller yrke;
om lian är svensk medborgare: för avkastning av tjänst hos den främmande
staten;
utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, vilken givit
eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter den
23 oktober 1908: för avkastning av föreställning, för vilken dylik avgift
utgjorts eller beträffande vilken befrielse från avgift jämlikt förordningens
4 § 10 mom. åtnjutits; samt
lappallmogen: för avkastning av renskötsel.
Om grunderna för uppskattning av avkastning.
20 §.
Med förvärvskällas avkastning förstås alla under beskattningsåret
av förvärvskällan härflutna intäkter i penningar eller penningars värde
efter avdrag av kostnaderna för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Med beskattningsåret avses kalenderåret närmast före det år
taxeringen sker (taxeringsåret) eller, då räkenskapsår icke sammanfaller
med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1
mars under taxeringsåret.
21 §•
Vid uppskattning av förvärvskällas avkastning är avdrag icke i
andra fall, än i 28 § sista stycket och i 30 § sägs, medgivet för ränta
å gäld i vidare mån än sådan ränta motsvaras av ränta å fordran.
Avdrag är ej heller medgivet:
för vad som använts till fast egendoms förbättring eller tillökning
av inventarier;
för andra utskylder än fastighetsskatt;
för understöd, som av den skattskyldige lämnats i andra fall än
i 24 och 28 §§ sägs;
14
för försäkringspremier och andra avgifter, som utbetalats för
den skattskyldiges eller hans familjemedlemmars liv-, kapital-, livränte-,
olycksfalls- eller sjukförsäkring; samt
för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader eller andra
därmed jämförliga utgifter.
.22 §■
Såsom särskild förvärvskälla skall för en var skattskyldig anses:
A) inom gruppen jordbruksfastighet: all den jordbruksfastighet, som
han äger eller brukar inom en och samma kommun;
B) inom gruppen annan fastighet: all annan fastighet, som han
äger inom en och samma kommun, allenast med det i 17 § under B)
omförmälda undantag;
C) inom gruppen kapital: allt sådant den skattskyldige tillhörigt
kapital, som i 17 § under C) sägs;
D) inom gruppen avkomstgivande rättigheter:
l:o) varje med patronatsrätt förenad rättighet att uppbära tionde
eller ersättning därför, ävensom varje frälserätt terätt;
2:o) samtliga sådana rättigheter, som enligt bestämmelserna i 17 §
under D) 2:o) skola såsom avkomstgivande rättigheter anses;
E) inom gruppen rörelse eller yrke: varje av den skattskyldige
yrkesmässigt utövad förvärvsverksamhet av beskaffenhet att utgöra ett
företag för sig, evad verksamheten utövas inom en eller flera kommuner;
F) inom gruppen tjänst: samtliga sådana tjänster, arbetsanställningar
och uppdrag, som i 17 § under F) omförmälas; samt
G) inom gruppen annan förvärvsverksamhet: all sådan förvärvsverksamhet,
som i 17 § under G) sägs.
23 §.
Varje särskild förvärvskällas avkastning skall uppskattas för sig,
och må förty förlust å särskild förvärvskälla icke avdragas vid uppskattning
av avkastningen utav annan förvärvskälla.
Särskilda bestämmelser för uppskattningen av avkastning.
24 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav jordbruksfastighet komma
såsom intäkter särskilt i betraktande:
de naturaförmåner, ägare eller brukare tillgodogjort sig för egen
15
och familjens räkning, såsom hyresfri bostad med bränsle samt produkter
av jordbruket med binäringar;
intäkter genom avyttring av jordbrukets med binäringar produkter
ävensom av torv, ler, grus, sten och andra jordens beståndsdelar; samt
intäkter under form av arrende- eller hyresavgifter, avgälder
och ersättningar för upplåtelse av rätt för annan att i visst avseende
nyttja eller eljest annorledes än medelst avverkning av skog tillgodogöra
sig fastigheten eller del därav.
Såsom intäkt av skogsbruk kommer i betraktande, med sitt värde
efter ortens pris, allenast det virke, som använts för tillgodoseende av
behovet utav vedbrand samt stängsel-, slöjd- och underhållsvirke för den
jordbruksfastighet, varifrån virket tagits, eller för annan jordbruksfastighet,
vilken tillhör eller arrenderas av ägaren till den förstnämnda fastigheten
och tillika är belägen inom samma kommun som denna, så ock vad som
av andra skogsprodukter än virke tillgodogjorts genom avyttring eller
annorledes.
Såsom omkostnader komma särskilt i betraktande:
kostnader för underhåll av byggnader och andra anläggningar
för jordbruket med binäringar;
kostnader för underhåll av levande eller döda inventarier för jordbruket
med binäringar;
kostnader för inköp av utsäde, foder, gödningsämnen och andra
förbrukningsartiklar för jordbruket med binäringar;
avlöningar, pensioner, periodiska understöd och andra kostnader
för personal, som, på sätt närmare angives i de vid denna lag. fogade
anvisningarna, biträtt vid jordbruket med binäringar, ävensom undantagsförmåner;
av
fastigheten utgående avgälder;
kostnader för försäkring av byggnader och andra anläggningar för
jordbruket med binäringar ävensom av växande gröda, förråd samt
levande eller döda inventarier;
arrendeavgifter; samt
fastighetsskatt.
För omkostnader, som bestritts med naturaprodukter^ av förvärvskällan,
må avdrag ej ske, med mindre produkterna också räknats
såsom intäkter.
För värdeminskning å byggnader och andra anläggningar lör
jordbruket med binäringar ävensom för kostnader, vilka avse förnyelse
av inventarier för jordbruket med binäringar, må avdrag ske i den
ordning, som angives i de vid denna lag fogade anvisningarna.
Har skattskyldig i jordbruket med binäringar haft biträde av
hemmavarande barn, som icke självt taxeras till avkastningsskatt för
härför åtnjutna avlöningsförmåner, äger skattskyldig, så framt barnet
vid beskattningsårets utgång uppnått femton års ålder, rätt att erhålla
avdrag med ett belopp av 200 kronor för helt år eller, om biträdet icke
lämnats under hela året, med så stort belopp, som efter 200 kronor för
helt år motsvarar den tid av året, barnet biträtt i verksamheten.
25 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav annan fastighet komma såsom
intäkter särskilt i betraktande:
de naturaförmåner, ägare åtnjutit under form av hyresfri bostad
för sig och sin familj;
hyres- eller arrendeavgifter samt ersättningar för upplåtelse av rätt
för annan att i visst avseende nyttja eller eljest tillgodogöra sig fastigheten
eller del därav; samt
intäkter genom avyttring av torv, ler, grus, sten och andra
jordens beståndsdelar.
Såsom omkostnader komma särskilt i betraktande:
kostnader för underhåll av byggnader och andra anläggningar;
avlöning till vice värd, portvakt, gårdskarl eller annan för fastighetens
vård eller tillsyn anställd person;
avgifter för vattenförbrukning, renhållning, belysning m. m., i
den mån dylika kostnader ålegat fastighetens ägare såsom sådan; samt
fastighetsskatt.
För värdeminskning å byggnader och andra anläggningar må avdrag
ske i den ordning, som angives i de vid denna lag fogade anvisningarna.
26 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav kapital räknas såsom intäkt
under beskattningsåret upplupen ränta, ändå att räntan icke till betalning
förfallit.
Avdrag är medgivet för förvaltningskostnader.
27 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav avkomstgivande rättighet
komma i betraktande samtliga av rättigheten härflytande penningintäkter
och naturaförmåner, såsom jordbruksprodukter, bostadsförmån m. m.
17
28 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav rörelse eller yrke komma
såsom intäkter i betraktande samtliga av rörelsen eller yrket härflutna
penningintäkter ävensom vad rörelse- eller yrkesidkaren för sig och sin
familj tillgodogjort sig av förnödenheter eller andra varor, som han fört
i handel eller tillverkat.
Såsom omkostnader komma särskilt i betraktande:
kostnader för anskaffning av råämnen och varor till förädling
eller försäljning;
kostnader för underhåll av byggnader och andra anläggningar;
kostnader för underhåll av inventarier;
kostnader för anskaffande av förbrukningsartiklar;
avlöningar, pensioner, periodiska understöd och andra kostnader
för personal, som varit anställd i rörelsen eller yrket;
hyres- eller arrendeavgift för fastighet, som använts i rörelsen
eller yrket;
skatter å viss tillverkning eller försäljning, stämpelavgifter, tulloch
hamnumgälder, skogsaccis, som erlagts av innehavare utav avverkningsrätt
till skog, och därmed jämförliga utgifter; samt
fastighetsskatt för fastighet, som av ägaren använts i rörelse
eller yrke.
För värdeminskning å byggnader och andra anläggningar ävensom
för kostnader, som avse förnyelse av inventarier, må avdrag ske i den
ordning, som angives i de vid denna lag fogade anvisningarna.
I fråga om avdrag för hemmavarande barn, som biträtt i rörelsen
eller yrket, skall vad i 24 § sista stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.
Vid uppskattningen av avkastning utav försäkringsrörelse samt
bankrörelse eller annan penningrörelse, härunder inbegripen handel med
värdepapper, skola såsom intäkter räknas jämväl ränta å utlånat kapital
och utdelning å aktier samt å andra sidan såsom omkostnad räknas
all ränta å gäld.
29 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav tjänst skola, med de undantag
som här nedan angivas, såsom intäkter räknas alla av tjänst, arbetsanställning
eller hit hänförligt uppdrag härflutna förmåner i penningar
eller penningars värde, såsom lön, tjänstgöringspenningar, orts- eller
dyrtidstillägg, arvode, traktamente, sportler, gratifikation, tantiem, felKommunalskattesakkunnige.
3
18
räkningspenningar, fria utskylder, bostadsförmån samt kost och beklädnad
eller beklädnadsersättning.
Såsom intäkt räknas icke vad av staten anvisats till bestridande av
de med tjänst eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:
ortstillägg för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;
resekostnad sersättning;
å stat uppförd häst- eller båtlega;
officerares lönetillägg för tjänstehästar;
anslag till skrivmaterialier, kontorshyra och andra expenser;
traktamente för förrättning å ort, som icke utgör traktamentstagarens
bostads- eller förläggningsort eller station;
traktamente för deltagande i kommitté å ort, som icke tillhör
traktamentstagarens bostadskommun enligt 35 § och som med hänsyn
till kommunikationsmöjligheter tillika kan anses vara så avlägset belägen
från traktamentstagarens bostadskommun, att han av kommittéuppdraget
är förhindrad att bo hemma; samt
avlöningsförmåner enligt krigsavlöningsreglemente, dock att dylika
förmåner, där desamma åtnjutits av den som icke ägt bibehålla honom
tillförsäkrade fredsavlönings- eller pensionsförmåner, äro från beskattning
undantagna endast i den mån de överstigit värdet av sistnämnda
förmåner.
Såsom omkostnader komma särskilt i betraktande:
avgifter till pensionskassa, änke- och pupillkassa, understödskassa
eller annan dylik kassa, i vilken det ålegat skattskyldig på grund av
hans tjänst eller arbetsanställning att vara delägare;
avlöning till vikarie eller tjänstebiträde; samt
resekostnader och ökning i skattskyldigs levnadskostnader, som
påkallats därav att skattskyldig i och för tjänst, arbetsanställning
eller hit hänförligt uppdrag vistats utom bostadsorten; dock att avdrag
för sådana kostnader icke är medgivet, därest kostnaderna förorsakats
därav att skattskyldig, fastän tillgång på lämplig bostad funnits å den
ort, där han haft sin huvudsakliga verksamhet, bosatt sig å annan ort.
Har ersättning blivit av staten anvisad för bestridande av de med
tjänst eller uppdrag förenade särskilda kostnader, må avdrag för dessa
kostnader icke äga rum.
30 §.
Vid uppskattningen av avkastning utav annan förvärvsverksamhet
komma såsom intäkter i betraktande ersättning för utförande av tillfälligt
enskilt uppdrag ävensom vinster av tillfällig natur, därunder in
-
19
begripen vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, fast egendom
under mindre än tio år och lös egendom under mindre än fem år.
Såsom avkastning av tillfällig verksamhet skall anses det överskott,
som uppkommit efter avdrag av de med verksamheten förenade
omkostnaderna, till vilka jämväl ränteutgifter må hänföras.
Om vilket års avkastning skattskyldigheten avser och om medeltalsberäknlng.
31 §.
Skattskyldigheten har, utom i fall varom i nästa stycke sägs, till
föremål den under beskattningsåret åtnjutna avkastningen av varje särskild
förvärvskälla.
Har förvärvskälla, tillhörande gruppen jordbruksfastighet eller
gruppen rörelse eller yrke, antingen under tid, ej understigande beskattningsåret
och de två närmast föregående kalender- eller räkenskapsåren,
eller under kortare tid, dock ej understigande beskattningsåret
och det närmast föregående kalender- eller räkenskapsåret, varit i
samme skattskyldigs hand samt, vad angår jordbruksfastighet, tillika
varit väsentligen oförändrad, avser skattskyldigheten medeltalet av de
belopp, vartill avkastningen blivit i kommunen uppskattad, i förra fallet
för vart och ett av nämnda tre år och i senare fallet för vartdera av
ifrågavarande två år.
Om beskattningsort för avkastning.
32 §.
Avkastning av jordbruksfastighet och av annan fastighet taxeras i
den kommun, där egendomen är belägen.
33 §.
1 mom. Avkastning av rörelse eller yrke skall, så framt fast driftställe
för verksamheten begagnats, taxeras i kommun, inom vilken sådant
driftställe funnits. Har fast driftställe icke begagnats, taxeras avkastningen
i kommun, som jämlikt 35 § är att anse såsom den skattskyldiges
bostadskommun, eller, så framt den skattskyldige icke har
bostadskommun här i riket, i kommun, inom vilken verksamheten utövats.
Såsom fast driftställe skall anses plats, å vilken under beskattnings -
20
året för stadigvarande bruk vid rörelsens eller yrkets bedrivande funnits
särskild anläggning eller vidtagits särskild anordning eller eljest för
sådant bruk avsedda substanstillgångar äro befintliga, såsom kontor,
fabrik, verkstad, verk, bruk, varunederlag, handelsbod eller annat stadigvarande
försäljningsställe, gruva eller annan fyndighet, som är föremål
för bearbetning, stenbrott och torvmosse.
2 mom. Avkastning av rörelse utav nedan angivna, slag skall taxeras :
försäkringsrörelse: i kommun, där försäkringsanstalten eller, om
anstalten är utländsk, dess syssloman haft kontor;
järnvägsdrift: i kommun, där huvudkontor eller station funnits;
spårvägsdrift och kanaldrift: i kommun, som av anläggningen berörts,
samt i kommun, där huvudkontor funnits;
rörelse, som består i att med hjälp av ledning tillhandahålla vatten,
gas eller elektrisk energi: i kommun, där vattenverk, gasverk eller kraftstation
förlagts, i kommun, där huvudkontor funnits, ävensom i kommun,
där vatten, gas eller elektrisk energi förbrukats;
flottningsrörelse: i kommun, genom vilken flottleden anlagts, samt
i kommun, där huvudkontor funnits;
rederirörelse, för vilken fast driftställe icke begagnats: i kommun,
som jämlikt 35 § är att anse såsom huvudredarens bostadskommun,
eller, om sådan redare icke finnes, i kommun, där fartyget har sin
hemort; samt
jordstyckningsföretag: i kommun, där företaget haft kontor, ävensom
i kommun, där det jordområde är beläget, som varit föremål för
styckningen.
34 §.
Avkastning av kapital, avkomstgivande rättigheter och annan förvärvsverksamhet
skall med de undantag, som här nedan stadgas, taxeras
i kommun, som jämlikt 35 § är att anse såsom den skattskyldiges
bostadskommun.
Avkastning av tjänst skall taxeras i skattskyldigs bostadskommun
samt i fall, som i 36 § 2 mom. avses, jämväl i kommun som, enligt
vad där sägs, skall anses såsom verksamhetskommun.
Avkastning av med patronatsrätt förenad rättighet att uppbära
tionde eller ersättning därför ävensom av frälseränterätt skall taxeras i
kommun, där den fastighet är belägen, av vilken tionden eller frälseräntan
utgår.
Avkastning, som prästerskapets änke- och pupillkassa åtnjutit vid
ledig ecklesiastik tjänst och vilken ej härflutit av jordbruksfastighet,
21
taxeras i kommun, inom vilkeu den för tjänstens innehavare vanliga
bostadsorten är belägen.
35 §.
Såsom skattskyldigs bostadskommun anses, om den skattskyldige
är enskild person, den kommun, där han för taxeringsåret författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven (mantalsskrivningskommunen),
ävensom annan kommun, där han minst sex månader av samma år
är bosatt.
I fråga om äkta makar, som äro bosatta inom skilda kommuner,
skall såsom bostadskommun anses, förutom mantalsskrivningskommunen,
jämväl annan kommun, inom vilken någondera maken minst sex månader
av taxeringsåret är bosatt.
För person, som avlidit under beskattningsåret, samt för oskift
dödsbo gäller såsom bostadskommun den kommun, som senast varit den
avlidnes mantalsskrivningskommun, eller, om han efter bosättning här i
riket avlidit så tidigt, att han icke hunnit här mantalsskrivas, den kommun
där han senast varit bosatt.
För annan juridisk person än oskift dödsbo skall den kommun
anses såsom bostadskommun, där styrelse eller förvaltning för sådan
skattskyldig haft sitt säte vid ingången av taxeringsåret.
36 §.
1 mom. Har för rörelse eller yrke begagnats fast driftställe
inom mera än en kommun, skall i en var kommun taxeras så stor del
av förvärvskällans avkastning, som på kommunen belöper efter omfattningen
av den inom kommunen bedrivna verksamheten i förhållande
till rörelsen eller yrket i dess helhet; skolande därvid lända till efterrättelse
de närmare föreskrifterna i de vid denna lag fogade anvisningarna.
2 mom. Har skattskyldig under beskattningsåret haft verksamhet
på grund av tjänst, arbetsanställning, allmänt uppdrag eller stadigvarande
enskilt uppdrag förlagd till viss kommun (verksamhetskommunen),
som icke utgör hans bostadskommun, och utövar han sådan verksamhet
därstädes jämväl under taxeringsåret, skall en tredjedel av det
belopp, varmed avkastningen av tjänsten, anställningen eller uppdraget
må hava överstigit 2,000 kronor, taxeras i verksamhetskommunen samt
avkastningen i övrigt i bostadskommunen eller bostadskommunerna.
Enahanda gäller för det fall, att den skattskyldige har flera bostadskommuner,
av vilka någon tillika för honom utgör verksamhetskommun.
22
3 mom. Har avkastning av beskaffenhet att böra taxeras i skattskyldigs
bostadskommun sammanlagt icke uppgått till mera än 2,000
kronor, skall avkastningen, ändå att den skattskyldige har mera än en
bostadskommun, till hela sitt belopp taxeras i mantalsskrivningskommunen.
Har avkastning, som nyss är nämnd, överstigit 2,000 kronor,
skola, därest den skattskyldige har mera än en bostadskommun, 2,000
kronor tagas till beskattning i mantalsskrivningskommunen samt överskjutande
beloppet fördelas till beskattning mellan denna kommun samt
den eller de övriga bostadskommunerna efter den tid av taxeringsåret,
varunder den skattskyldige eller, i fråga om äkta makar, någondera
maken är i en var av kommunerna bosatt.
Om skattefria avdrag m. m.
37 §.
I kommunen uppskattade eller, där medeltalsberäkning skall tillämpas,
å sådan beräkning grundade avlcastningsbelopp för särskilda förvärvskällor
sammanföras för en var, som har att där erlägga avkastningsskatt,
i ett taxerat belopp. Detta upptages i fulla tiotal kronor, med iakttagande
därav att belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.
38 §.
1 mom. Vad angår enskild skattskyldig, som författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven här i riket, skola i hans mantalsskrivningskommun
500 kronor vara fria från avkastningsskatt.
År hustru vid taxeringsårets ingång bosatt inom annan kommun
än makarnas mantalsskrivningskommun, äger enahanda bestämmelse
tillämpning i avseende å sådan av henne åtnjuten avkastning, som skall
i den förra kommunen taxeras, dock med iakttagande därav att, för den
händelse hon jämväl åtnjutit avkastning, för vilken mantalsskrivningskommunen
utgör beskattningsort, skattefrihet i den förra kommunen
icke må tillgodonjutas för högre belopp än att sammanlagt högst 500
kronor bliva fria från avkastningsskatt.
2 mom. År med tillämpning av bestämmelsen i 1 mom. delägare
i handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, vilken författningsenligt blivit
eller bort bliva mantalsskriven i bolagets eller rederiets bostadskommun,
icke själv skyldig att därstädes erlägga avkastningsskatt, skall vid bestämmande
av bolagets eller rederiets skatteplikt i nämnda kommun, efter
därom gjord framställning, avräknas för en var sådan delägare 500
23
kronor eller, i det fall att uppskattad ehuru icke beskattningsbar avkastning
för delägaren förelegat, det belopp, varmed sålunda uppskattad
avkastning må hava understigit 500 kronor.
3 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 och 2 mom. skall
avjämning ske på sätt i 37 § är i fråga om taxerat belopp stadgat.
4 mom. Vad som efter de i 1 och 2 mom. omförmälda avdragen
återstår av taxerat belopp iitgör det i varje särskilt fall till avkastningsskatt
beskattningsbara beloppet.
39 §.
1 mom. Har enskild skattskyldig, vilken icke taxerats till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt eller för vilken taxerat belopp, som i
51 § sägs, icke överstigit 2,000 kronor, att försörja flera än tre personer,
honom själv oberäknad, eller är hans skatteförmåga eljest på grund av
särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, stark skuldsättning, olyckshändelse
och dylikt) väsentligen nedsatt, må beskattningsnämnd efter
prövning av behovet i varje särskilt fall och med avseende jämväl å
levnadskostnadernas storlek i allmänhet inom orten kunna medgiva
nedsättning av sådan skattskyldigs i mantalsskrivningskommunen till
avkastningsskatt beskattningsbara belopp med följande procent, nämligen:
där taxering till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt icke
ifrågakommit eller taxerat belopp enligt 51 § icke överstigit 1,000 kronor,
med högst 80 procent,
där taxerat belopp enligt 51 § överstigit 1,000 kronor, men icke
1,500 kronor, med högst 50 procent, samt
där taxerat belopp enligt 51 § överstigit 1,500 kronor, men icke
2.000 kronor, med högst 30 procent.
2 mom. Har behållningen i boet efter avliden person ej överstigit
20.000 kronor samt den avlidne efterlämnat änka, oförsörjda barn eller
andra bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för
sin försörjning, må beskattningsnämnd det år, varunder han avlidit,
kunna medgiva befrielse från avkastningsskatt, som eljest skolat utgå
på grund av taxering under nämnda år. Under samma förutsättningar
äger ock beskattningsnämnd nästföljande år medgiva befrielse ej mindre
från denna skatt än även från den avkastningsskatt, som för den avlidne
skolat utgöras på grund av taxering, åsatt under sistnämnda år.
För avkastningsskatt, som påföres avliden person, svare dödsboet
icke med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare bodelägare
icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något
fall med mera än hans lott i boet utgör.
24
Om efterbeskattning av avkastning.
40 §.
Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit
avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att avkastning icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad,
skall,, efter det sådant kommit till vederbörandes kännedom, den skattskyldige
taxeras till avkastningsskatt för det belopp, som genom berörda
förfarande undgått beskattning. Skatt skall därefter påföras den
skattskyldige till belopp, som genom förfarandet undandragits.
Efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det år, då
avkastningen rätteligen bort taxeras. Har den skattskyldige avlidit,
åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske
senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning
blivit ingiven för registrering. Dödsboet svare icke för den
på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet. År
boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å
hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.
Vid tillämpning av medeltalsberäkning skall, där efterbeskattning
ägt rum för något av de år, som medeltalsberäkningen omfattar, det
årets avkastning beräknas till samma belopp, vartill avkastningen vid
efterbeskattningen uppskattats.
Efterbeskattning äger rum i kommun, varest avkastningen, om den
i rätt tid blivit uppskattad, skolat vara föremål för taxering.
4 kap.
Om skatt för inkomst och förmögenhet (kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt).
Om skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst.
41 §.
Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst åligger
med de undantag, som i 42 § stadgas:
a) svensk medborgare, som är här i riket bosatt: för den inkomst,
han åtnjutit här i riket och från utrikes ort; samt
25
b) utländsk medborgare, som är här i riket bosatt: för inkomst
av förvärvskälla, som i 17 § omförmäles, samt för annan inkomst, som
han härifrån åtnjutit eller som, utifrån införd, här använts.
Vad sålunda är stadgat om skattskyldighet för svensk eller utländsk
medborgare gäller ock för oskift dödsbo efter honom.
Huruvida någon är svensk eller utländsk medborgare samt här i
riket bosatt eller ej, bedömes efter förhållandena vid taxeringsårets ingång
eller, i fråga om den som därförinnan avlidit, efter förhållandena vid
hans frånfälle.
För inkomst, som åtnjutits av handelsbolag, kommanditbolag,
rederi eller enkelt bolag, taxeras delägarna, en var med belopp, som
motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst.
42 §.
Från skyldighet att till kommunen utgöra skatt för inkomst
frikallas:
medlemmar av konungahuset;
ledamöter av riksdag, statsrevision, kyrkomöte eller landsting: för
dem i sådan egenskap tillkommande arvoden, traktamenten och resekostnadsersättningar;
främmande
stats härvarande beskickning och konsulat tillhörande
person jämte betjäning:
om han icke är svensk medborgare: för annan inkomst än sådan, som
härflutit av jordbruksfastighet eller annan fastighet eller av rörelse
eller yrke; dock att person® tillhörande olönat konsulat icke är frikallad
från utgörande av skatt för utdelning å aktier i svenska
aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag;
om han är svensk medborgare: för inkomst av tjänst hos den främmande
staten;
utlänning, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning,
som avses i förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter den 23 oktober 1908: för inkomst av föreställning,
för vilken sådan avgift utgjorts eller beträffande vilken befrielse
från avgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt
lappallmogen: för inkomst av renskötsel.
Kommunalskatiesakkunnige.
4
26
Om grunderna för taxering av inkomst.
43 §.
Såsom inkomst skola efter avdrag, som enligt bestämmelserna i
44 § äro medgivna, taxeras skattskyldigs samfällda intäkter i penningar
eller penningars värde, vilka under beskattningsåret härflutit:
l:o) av de i 17 § under A), B), C), D), E), F) och G) omförmälda
förvärvskällor;
2:o) ävensom av följande särskilda förvärvskällor, nämligen:
sådant här i riket bedrivet skogsbruk, vars avkastning icke enligt
bestämmelserna i 17 § är underkastad avkastningsskatt, dock att hit
icke hänföres skogsbruk, såvitt därigenom tillgodosetts behovet av virke
för ny- eller ombyggnad, på sätt i anvisningarna för taxeringen till
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt sägs;
fast egendom samt rörelse eller yrke i utlandet;
aktier i inländska och utländska bolag samt lotter i solidariska
bankbolag;
andel i handelsbolag, kommanditbolag och rederi;
andel i ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag; samt
rätt till periodiskt understöd, för vilket understödsgivaren icke
enligt bestämmelserna i 24 och 28 §§ äger åtnjuta avdrag vid taxeringen
till avkastningsskatt.
44 §.
1 mom. Vid taxering av inkomst skall avkastningen av varje
särskild förvärvskälla uppskattas, därvid i fråga om avkastning, som
härflutit av de i 17 § omförmälda förvärvskällor, tillämpas de bestämmelser,
som finnas angivna i 20—30 §§. Beträffande avkastningen av
övriga förvärvskällor lända till efterrättelse enahanda bestämmelser i
tillämpliga delar jämte de i anvisningarna för taxeringen till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt lämnade föreskrifter.
2 mom. Har skattskyldig, som i jordbruk med binäringar eller i
rörelse eller yrke haft biträde av hemmavarande barn, vid avkastningens
uppskattning jämlikt bestämmelserna i 3 kap. tillgodoräknats avdrag för
barnets avlöningsförmåner med anledning därav att barnet självt för
dessa förmåner taxeras till avkastningsskatt, må motsvarande avdrag vid
taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt medgivas den
skattskyldige allenast under förutsättning att barnet skall för förmånerna
taxeras jämväl till sistnämnda skatt. Skall barnet icke taxeras till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, äger den skattskyldige, så
27
framt barnet vid beskattningsårets utgång uppnått femton års ålder, rätt
till avdrag vid taxeringen med ett belopp av 200 kronor för helt år
eller, om biträdet icke lämnats under hela året, med så stort belopp,
som efter 200 kronor för helt år motsvarar den tid av året, barnet
biträtt i verksamheten.
3 mom. Från summan av de uppskattade avkastningsbeloppen
är avdrag medgivet för:
alla utskylder utom kronoutskylder och sådana utskylder, för vilka
avdrag ägt rum vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning;
pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring;
ränta å gäld, i den mån sådant avdrag ej skett vid uppskattning
av viss förvärvskällas avkastning;
periodiska understöd till enskilda personer, i den mån sådana
understöd ej redan avgått såsom omkostnad vid uppskattningen av viss
förvärvskällas avkastning; skolande till periodiska understöd icke i något
fall hänföras vad den skattskyldige utgivit för personer, som tillhöra
hans hushåll, eller vad han eljest utbetalt såsom bidrag till någons
undervisning eller uppfostran;
förlust, som särskild förvärvskällas årsresultat utvisar och som ej
är att hänföra till kapitalförlust; samt
försäkringspremier och därmed jämförliga avgifter, som utbetalats
för den skattskyldiges och, om han är gift, jämväl hustruns liv-,
kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring,
dock i varje fall högst 200 kronor.
Utlänning är ej berättigad till avdrag för här omförmälda försäkringspremier
och därmed jämförliga avgifter samt äger åtnjuta annat
avdrag, varom här är fråga, endast för så vitt avdraget hänför sig till
inkomst, för vilken skatt skall till kommun här i riket erläggas.
Vad som efter ovannämnda avdrag återstår utgör den uppskattade
inkomsten.
Om skyldighet att till kommunen erlägga skatt för förmögenhet.
45 §.
Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för förmögenhet åligger:
a) svensk medborgare, som är här i riket bosatt: för all den förmögenhet,
han äger här i riket och å utrikes ort; samt
b) utländsk medborgare, som är här i riket bosatt: för förmögenhet,
som är här i riket nedlagd.
28
Vad sålunda stadgats om skattskyldighet för svensk eller utländsk
medborgare gäller ock för oskift dödsbo efter honom.
Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av skatt till
kommunen för förmögenhet.
Om grunderna för taxering av förmögenhet.
46 §.
Såsom förmögenhet taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån de
överstiga hans skulder.
Vid uppskattning av förmögenhet skola såsom tillgångar upptagas:
l:o) fast egendom;
2:o) lös egendom, såsom
a) levande och döda inventarier;
b) gruvor, fartyg;
c) råämnen, varor och dylik lös egendom;
d) penningar, aktier, lotter i solidariska bankbolag, andelar i bolag,
rederier och föreningar för ekonomisk verksamhet, fordringar, obligationer
och andra värdepapper, ävensom smycken;
e) patent- och förlagsrätter;
f) rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott
eller därmed jämförlig rätt för någon att i visst avseende tillgodogöra
sig annans fasta egendom;
g) sådan besittningsrätt till fast egendom, som är utan vederlag
eller mot visst belopp en gång för alla eller ock på grund av testamentarisk
föreskrift i andra fall än i 48 § avses upplåten för innehavarens
livstid eller för tid, varav vid nästföregående års utgång återstodo
minst fem år;
h) rätt till ränta, avkomst av fast egendom eller annan stadigvarande
förmån, som icke avses under g) och i), såvida rättigheten är förhandenvarande
och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid
eller för tid, varav vid nästföregående års utgång återstodo minst
fem år; samt
i) tomträtt och vattenfallsrätt, så framt vid nästföregående års utgång
minst fem år återstodo av den tid, för vilken rätten upplåtits.
Såsom tillgångar skola icke upptagas:
möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för
skattskyldigs och hans familjs personliga bruk;
konstverk samt bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, så
29
framt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem
för allmänheten tillgängliga;
kapitalvärdet av undantagsförmåner och pension ävensom av annan
förmån, vilken åtnjutes på grund av ett förutvarande tjänsteförh äflande;
rätt till ränta, avkomst eller förmån, som är bestämd att tillgodonjutas
för den berättigades livstid, så framt värdet av vad han årligen
må i sådant avseende åtnjuta understiger 1,000 kronor; samt
rätt till förmögenhet, varav en annan för närvarande åtnjuter
avkastningen.
47 §.
Såsom skuld upptagas skattskyldigs förpliktelser att utgiva visst
belopp i penningar eller penningars värde, och skall till skuld jämväl
hänföras kapitalvärdet av förpliktelse, vilken för tid, som är beroende
av varaktigheten av en eller flera personers liv, eller för tid, som icke
understiger fem år, innefattar skyldighet att utgiva visst belopp i penningar
eller varor. Enahanda gäller, där förpliktelsen avser upplåtelse
för tid, som nu är sagd, av annan förmån, vilken kan i penningar
uppskattas.
Utlänning åtnjuter rätt till avdrag allenast för sådan skuld, som
tillkommit för förvärv av hans här i riket nedlagda förmögenhet eller
eljest kan anses häfta vid densamma.
48 §.
I avseende å skyldighet att till kommunen erlägga skatt för
förmögenhet skall såsom ägare anses:
a) den, som besitter egendom med fideikommissrätt eller med
stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller
såsom ofri tomt i stad;
b) efterlevande make, som på grund av inbördes testamente besitter
förmögenhet, så ock den, som på grund av testamente eller annorledes
är för sin livstid berättigad åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill
äganderätten tillagts hans bröstarvinge eller bröstarvinges avkomling.
49 §.
1 mom. Till grund för uppskattningen av förmögenhet lägges,
med iakttagande av här nedan meddelade närmare bestämmelser, saluvärdet
vid beskattningsårets utgång av de i förmögenheten ingående
tillgångar, som utgöra föremål för taxering.
2 mom. Där ej bestämmelserna i 3 mom. annat föranleda, skall
30
fast egendom, som för nästföregående år varit åsatt taxeringsvärde,
upptagas till detta värde.
3 mom. Har omständighet inträffat, som enligt 11 § kan under
löpande taxeringsperiod föranleda förnyad uppskattning av fast egendom,
eller har taxeringsvärde för nästföregående år icke varit fast egendom
åsatt, upptages egendomen till det taxeringsvärde, som under löpande
året bestämmes.
Byggnad å annans mark uppskattas till belopp, motsvarande det
pris, byggnaden med avseende jämväl å villkoren för besittningsrätten
till den mark, varå byggnaden är belägen, kan antagas vid försäljning
betinga. År byggnaden belägen å jordbruksfastighet, skall, så vitt angår
uppskattningen av jordägarens förmögenhet, å jordbruksfastighetens taxeringsvärde
avräknas vad han i händelse av inlösen av byggnaden kan
antagas skola erlägga i betalning för densamma. Vad här stadgats
gäller icke för det fall, att byggnadens ägare besitter marken med
sådan rätt, som i 48 § sägs.
Åger någon till fast egendom sådan rätt, som i 46 § 2:o) f), g) och
h) sägs, skall uppskattat värde av sådan rätt avgå å fastighetens
taxeringsvärde vid beräkning av jordägarens förmögenhet. Enahanda
gäller beträffande tomträtt, där sådan upplåtits från fideikommissegendom.
4 mom. Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall
beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas till det belopp, som
efter en räntefot av fem för hundra om året utgör fordringens närvarande
värde. Detta värde beräknas enligt den vid denna lag fogade tabellen
I. Annan fordran upptages till det belopp, varå den lyder. Osäker
fordran upptages icke.
o mom. Ränta, avkomst eller förmån, som utgår för evärdlig tid,
uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den uppgått nästföregående
år.
Kapitalvärdet av på livstid eller på viss tid utgående ränta, avkomst
eller förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat nästföregående
år, och en räntefot av fem för hundra om året enligt de
vid denna lag fogade tabellerna II, III och IV.
Kapitalvärdet av förpliktelse, vilket enligt 47 § är att hänföra till
skuld, bestämmes efter den grund, som gäller för uppskattningen av
kapitalvärdet av motsvarande fordran eller rättighet. År förpliktelsen
beroende på varaktigheten av flera personers liv sålunda, att förpliktelsen
upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet
efter den äldstes levnadsår. Fortfar däremot förpliktelsen oförändrad
till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.
31
Om vilket års inkomst och förmögenhet skattskyldigheten avser.
50 §.
Skattskyldigheten avser den under taxeringsåret uppskattade inkomsten
och förmögenheten.
Om beräkning av kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
51 §.
Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt utgår i en summa efter ett
med avseende på inkomstens och förmögenhetens storlek taxerat belopp.
Inkomsten ingår i taxerat belopp med hela sitt uppskattade belopp.
För beskattning av förmögenheten upptages i taxerat belopp en
sextiondedel av den uppskattade förmögenheten.
Taxerat belopp utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.
52 §.
1 mom. Skyldighet att erlägga kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
inträder:
för den, som icke har barn att försörja eller har att försörja blott ett
barn, ävensom för oskift dödsbo, när det taxerade beloppet eller, i fråga
om äkta makar, de för dem båda taxerade beloppen sammanräknade uppgått
till 800 kronor;
för den, som har två barn att försörja, när ifrågavarande belopp
uppgått till 900 kronor;
för den, som har tre barn att försörja, när samma belopp uppgått
till 1,000 kronor;
för den, som har fyra barn att försörja, när samma belopp uppgått
till 1,100 kronor; samt
för den, som har fem eller flera än fem barn att försörja, när
samma belopp uppgått till 1,200 kronor.
Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för förmögenhet
inträder vid en uppskattad förmögenhet av 6,000 kronor, ändå att
taxerat belopp understiger vad som enligt ovan meddelade föreskrifter erfordras
för att skattskyldighet skall inträda.
2 mom. Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med
högst det belopp, som motsvarar nedan angivna procenttal av det
taxerade beloppet eller delar av samma belopp, nämligen:
32
I) för ogift skattskyldig, som icke har barn att försörja, samt för oskift dödsbo,
med 0-4 |
proc. |
av |
taxerat belopp, |
såvitt |
eller |
till |
den del detsamma |
icke |
överstiger 500 kr. |
|||||||
0.5 |
» |
> |
den |
del |
utav taxerat belopp, |
som överstiger |
500 kr. men |
icke |
800 |
|||||||
1 |
» |
3> |
» |
» |
800 |
5> |
» |
1,100 |
» |
|||||||
2 |
» |
» |
2> |
* |
» |
» |
» |
1,100 |
» |
» |
1,900 |
» |
||||
» |
2.5 |
» |
» |
» |
» |
1,900 |
» |
» |
3,000 |
» |
||||||
3 |
» |
» |
» |
» |
3,000 |
» |
» |
6,000 |
» |
|||||||
» |
3.5 |
» |
> |
» |
» |
» |
2> |
» |
6,000 |
» |
> |
> |
12,000 |
> |
||
» |
4 |
> |
> |
» |
» |
> |
» |
12,000 |
» |
» |
20,000 |
> |
||||
» |
4.5 |
> |
» |
2> |
» |
» |
» |
» |
20,000 |
» |
30,000 |
|||||
» |
5 |
» |
2> |
» |
» |
30,000 |
50,000 |
|||||||||
» |
5.5 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
50,000 |
» |
» |
80,000 |
|||||
» |
6 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
80,000 |
» |
II) för gift skattskyldig, som icke har barn att försörja,
med 0.2 |
proc. |
av |
taxerat |
belopp, |
såvitt eller till |
den del detsamma |
icke |
överstiger 500 kr., |
|||||||
» |
0.3 |
den |
del utav taxerat belopp, som |
överstiger |
500 kr. |
men |
icke |
1,000 |
» |
||||||
> |
1 |
» |
» |
» |
» » |
» |
» |
1,000 |
» |
» |
» |
1,700 |
» |
||
» |
1.5 |
» |
» |
» |
» » |
» |
» |
1,700 |
» |
2,600 |
> |
||||
> |
2 |
» |
» |
» » |
» |
> |
2,600 |
» |
» |
» |
3,700 |
*• |
|||
» |
2.5 |
> |
» |
» |
» |
» » |
» |
» |
3,700 |
» |
5,500 |
||||
> |
3 |
» |
» |
» |
» |
» |
» » |
» |
» |
5,500 |
» |
» |
8,000 |
||
3.5 |
» |
» |
» |
» |
» » |
» |
8,000 |
» |
» |
14,000 |
> |
||||
» |
4 |
> |
» |
14,000 |
» |
» |
22,000 |
» |
|||||||
4.5 |
» |
» |
» |
» |
> |
» » |
» |
» |
22,000 |
» |
32,000 |
» |
|||
» |
5 |
» |
» |
» |
» |
» » |
» |
5> |
32,000 |
» |
» |
» |
52,000 |
» |
|
» |
5.5 |
» |
» |
» |
» |
» |
» » |
» |
» |
52,000 |
» |
» |
82,000 |
> |
|
6 |
» |
» |
» |
» |
» » |
» |
» |
82,000 |
III) för skattskyldig, som har ett barn att försörja,
med 0.x proc. av taxerat belopp, såvitt eller till den del detsamma icke överstiger 600 kr.,
y> |
0.3 |
» |
» |
den |
del |
utav |
taxerat belopp, |
som |
överstiger |
600 kr. men |
icke |
800 |
» |
|
» |
0.4 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
800 » » |
» |
1,000 |
» |
|||
» |
0.8 |
> |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
1,000 » » |
1,500 |
» |
|||
» |
1 |
» |
* |
» |
» |
> |
1,500 » » |
» |
1,900 |
|||||
2> |
1.3 |
» |
» |
» |
> |
» |
» |
1,900 » » |
» |
2,300 |
» |
|||
1.4 |
» |
» |
> |
» |
> |
> |
» |
» |
» |
2,300 » » |
» |
2,700 |
33
med 1> |
proc. liv i |
Jen dol |
utav taxerat belopp, |
SOIII |
överstiger |
2,700 |
kr. men icke |
4,100 |
kr., |
|||
2.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
4,100 |
» » » |
5,900 |
||
» |
;t |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
5,900 |
» » » |
8,400 |
||
3.5 |
» £ |
» » |
» |
» |
» |
3,400 |
» » » |
14,400 |
||||
» |
4 |
* » |
» |
» |
» |
» |
14,400 |
» » » |
22,400 |
|||
» |
4.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
22,400 |
32,400 |
» |
|
» |
5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
32,400 |
» » |
52,400 |
|
» |
5.5 |
» > |
» » |
» |
» |
» |
» |
52,400 |
» » » |
82,400 |
» |
|
» |
6 |
» » |
» > |
» |
» |
» |
82,400 |
|||||
IV) för skattskyldig, |
sow |
har |
två barn |
i- att försörja. |
||||||||
med O.l |
proc. av |
taxerat |
belopp, |
såvitt |
eller |
till den del detsamma icke överstiger |
800 kr., |
|||||
» |
0.4 |
» » |
den del |
utav taxerat |
belopp, som |
överstiger |
800 kr. men icke |
1,200 |
» |
|||
O.s |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
1,200 |
» » » |
1,600 |
||
» |
0.9 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
1,000 |
2,100 |
> |
|
» |
1.3 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
2,100 |
» » » |
2,900 |
|
» |
1.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
> |
2,900 |
» » » |
3,800 |
|
» |
o |
» » |
» |
» |
» |
» |
3,800 |
» » » |
4,500 |
» |
||
» |
2.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
4,500 |
» » » |
6,200 |
» |
» |
3 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
0,200 |
» » » |
8,700 |
» |
|
» |
3.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
8,700 |
» » » |
14,700 |
» |
|
> |
4 |
» » |
» * |
» |
» |
» |
» |
» |
14,700 |
» » » |
22,700 |
» |
» |
4.5 |
» » |
» y> |
» |
» |
> |
22,700 |
» » » |
32,700 |
> |
||
» |
5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
32,700 |
» » » |
52,700 |
» |
|
> |
5.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
y> |
52,700 |
» » » |
82,700 |
7> |
» |
6 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
* |
82,700 |
» |
||
V) för skattskyldig, |
som |
har |
tre barn |
att försörja, |
||||||||
med 0.1 |
proc. av |
taxerat belopp, |
såvitt |
eller till den del detsamma icke överstiger |
900 kr., |
|||||||
» |
0.2 |
» » |
den del |
utav taxerat |
belopp, sona |
i överstiger |
900 |
kr. men icke |
1,000 |
|||
0.4 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
1,000 |
» » » |
1,300 |
» |
|
» |
0.7 |
» » |
» » |
* |
» |
» |
» |
» |
1,300 |
» » > |
1,600 |
> |
O.s |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
1,600 |
» » » |
2,200 |
» |
|
» |
l.i |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
2,200 |
» » » |
2,800 |
» |
|
» |
1.2 |
> S> |
> |
> |
» |
» |
2,800 |
» » » |
3,400 |
» |
||
» |
1.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
3,400 |
» » » |
3,900 |
» |
|
» |
2 |
» » |
» » |
» |
y> |
» |
» |
3,900 |
» » > |
4,800 |
» |
|
» |
2.5 |
» » |
» » |
» |
» |
4,800 |
» » > |
6,500 |
» |
Kommunalskattesakkunnige. 5
34
med 3 |
proc. av |
den del |
utav |
taxerat |
belopp, |
som |
överstiger |
6,500 kr. |
men icke |
9,000 kr. |
|||
3.5 |
» » |
» » |
» |
3> |
» |
» |
9,000 |
» » |
15,000 |
» |
|||
4 |
» > |
» » |
» |
» |
» |
» |
15,000 |
» » |
23,000 |
» |
|||
» |
4.5 |
» » |
» * |
» |
» |
» |
» |
23,000 |
» |
» » |
33,000 |
» |
|
» |
5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
33,000 |
» |
» » |
53,000 |
» |
5.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
53,000 |
2> |
» » |
83,000 |
» |
||
H |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
83,000 |
* |
||||
VI) för skattskyldig, |
som har fyra barn att försörja, |
||||||||||||
med O.l |
proc. av |
taxerat belopp, |
såvitt |
eller till |
den |
del detsamma icke överstiger |
1,100 kr. |
||||||
> |
0.4 |
» » |
den del |
utav |
taxerat |
belopp, |
som |
överstiger |
1,100 kr. |
men icke |
1,400 |
» |
|
» |
0.6 |
» » |
> |
» |
» |
» |
» |
1,400 |
''> |
» » |
1,700 |
» |
|
0.8 |
» » |
5> » |
» |
> |
» |
1,700 |
X> |
» » |
2,500 |
||||
1 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
2,500 |
» |
» » |
3,500 |
» |
||
» |
1.4 |
» » |
» » |
» |
=> |
» |
» |
3,500 |
» |
» » |
4,000 |
||
2 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
4,000 |
» |
» » |
5.000 |
» |
|||
» |
2.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
5,000 |
» |
» » |
6,700 |
» |
3 |
» 2> |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
6,700 |
» |
» » |
9,200 |
» |
|
» |
3.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
> |
9,200 |
» |
» » |
15,200 |
» |
|
4 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
15,200 |
» |
» » |
23,200 |
» |
|||
» |
4.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
23,200 |
» |
» s> |
33,200 |
» |
5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
33,200 |
» |
» » |
53,200 |
» |
||
5.5 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
53,200 |
» |
» » |
83,200 |
» |
|
6 |
» » |
» » |
» |
» |
» |
» |
» |
83,200 |
» |
VII) för skattskyldig, som har fem eller flera än fem barn att försörja
med 0.1 |
proc. |
av |
taxerat |
belopp. |
såvitt |
eller till |
den del detsamma icke överstiger |
1,200 kr. |
|||||||
» 0.3 |
» |
» |
den |
del |
utav taxerat |
belopp, som |
överstiger |
1,200 kr. |
men |
icke |
1,500 |
;> |
|||
» 0.6 |
» |
» |
» |
» |
» |
2> |
» |
» |
1,500 |
» |
* |
» |
1,800 |
» |
|
» 0.7 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
1,800 |
» |
» |
» |
2,600 |
» |
|
» 1 |
» |
3» |
» |
» |
» |
» |
» |
2,600 |
» |
» |
4,000 |
» |
|||
» 2 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
4,000 |
» |
» |
» |
5,200 |
» |
||
» 2.5 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
5,200 |
» |
6,900 |
» |
|||
» 3 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
6,900 |
» |
» |
» |
9,400 |
» |
|
» 3.5 |
» |
» |
» |
» |
, » |
» |
9,400 |
» |
» |
» |
15,400 |
> |
|||
» 4 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
15,400 |
» |
» |
23,400 |
> |
|||
» 4.5 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
23,400 |
» |
* |
33,400 |
» |
||||
» 5 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
33,400 |
» |
» |
x> |
53,400 |
» |
|
» 5.5 |
» |
» |
» |
i/ |
» |
» |
» |
» |
53,400 |
» |
» |
» |
83,400 |
||
» 6 |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
» |
83,400 |
» |
35
3 mom. Huruvida skattskyldig är gift eller har barn att försörja
ävensom antalet barn bedömes efter förhållandena vid taxeringsårets
ingång eller, om skattskyldig därförinnan avlidit, efter förhållandena vid
hans frånfälle.
Bestämmelserna om skattelindring på grund därav att skattskyldig
har barn att försörja äga tillämpning i fråga om sådant den skattskyldiges
eget barn eller styvbarn, som i eller från hemmet åtnjuter
full försörjning samt vid början av taxeringsåret icke fyllt femton år
eller ock fyllt femton men ej tjuguett år och i sistnämnda fall under
större delen av nästföregående år åtnjutit skolundervisning eller varit på
grund av sjukdom eller vanförhet oförmöget till arbete. Taxeras barnet
självt för inkomst, skall barnet icke anses åtnjuta sådan försörjning,
som ovan sägs.
53 §.
1 mom. I kommun eller visst område av en kommun, där levnadskostnaderna
äro synnerligen höga i jämförelse med vad de äro inom
riket i allmänhet, må taxerat belopp enligt 51 § minskas, för skattskyldig,
vilkens taxerade belopp icke överstiger 1,800 kronor, med högst
300 kronor och för skattskyldig, vilkens taxerade belopp överstiger
1,800 kronor, men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor. Avdrag,
som nu är nämnt, skall gälla för kommun eller område av kommun i
dess helhet.
2 mom. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund
av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller
olyckshändelse) väsentligen nedsatt, må skattskyldig, för vilken taxerat
belopp enligt 51 § icke överstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning i
detta belopp med högst hälften. Om det taxerade beloppet icke överstiger
1,500 kronor, må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande omständigheter
förekomma, fullständig befrielse från skatt kunna medgivas.
Dock må den omständigheten, att skattskyldig har att försörja maka
(make) eller ock barn som vid taxeringsårets ingång icke fyllt tjuguett
år eller att till andra utgiva periodiska understöd, ej gälla såsom grund
för lindring eller skattefrihet enligt detta mom.
3 mom. Det belopp, som efter avdrag enligt 1 eller 2 mom. återstår,
utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke
uppgår till fullt hundratal, bortfaller, och skall för det belopp, vartill avjämning
sålunda skett, kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt utgå såsom
om detta belopp utgjorde taxerat belopp, ändå att detsamma kan understiga
belopp, vid vilket skattskyldigheten enligt 52 § 1 mom. eljest inträder.
36
54 §.
Till ledning vid uträknandet av kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
finnes särskild tabell fogad vid denna lag.
Om efterbeskattning av inkomst och förmögenhet
55 §.
Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit
avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att inkomst eller förmögenhet icke blivit taxerad eller blivit för
lågt taxerad, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes kännedom,
den skattskyldige taxeras till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
för det belopp, som genom berörda förfarande undgått beskattning.
Skatt skall därefter påföras den skattskyldige till belopp, som genom
förfarandet undandragits.
Efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det år, då
inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort taxeras. Har den skattskyldige
avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering
icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under
vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering. Dödsboet svare
icke för skatten med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, påföres
bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å hans lott och
icke i något fall mera än hans lott i boet utgör.
Om beskattningsort m. m för inkomst och förmögenhet.
56 §.
Enskild skattskyldig taxeras till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
i den kommun, där han för taxeringsåret författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven.
Avliden persons samt oskift dödsbos inkomst och förmögenhet tages
till beskattning i den kommun, där den avlidne senast författningsenligt
varit eller bort vara mantalsskriven, eller, om han efter bosättning här
37
i riket avlidit så tidigt, att kan ej hunnit här mantalsskrivas, i den
kommun, där han senast varit bosatt.
Då efterbeskattning jämlikt 55 § äger rum, skall taxeringen härför
ske i den kommun, varest inkomsten och förmögenheten, om de i rätt
tid blivit taxerade, skolat vara föremål för taxering.
57 §.
Har behållningen i boet efter avliden person ej överstigit 20,000
kronor samt den avlidne efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra
bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin
försörjning, må beskattningsnämnd det år, varunder han avlidit, kunna
medgiva befrielse från kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, som
eljest skolat utgå på grund av taxering under nämnda år. Under samma
förutsättningar äger beskattningsnämnd nästföljande år medgiva befrielse
ej mindre från denna skatt än även från den kommunala inkomstoch
förmögenhetsskatt, som för den avlidne skolat utgöras på grund
av taxering, åsatt under sistnämnda år.
För kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres avliden
person, svare dödsboet icke med mera än tillgångarna i boet. År boet
skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott
belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.
58 §.
1 mom. År skattskyldig gift, skall i hans taxering till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt inbegripas jämväl hustruns inkomst och
förmögenhet, så framt ej hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som
rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen, i vilket fall hon
skall för den inkomst eller förmögenhet själv taxeras. Skulle i senare
fallet avdrag, vartill endera maken enligt 44 § 3 mom. är berättigad,
överstiga beloppet av den avkastning, som för honom eller henne
sammanlagt uppskattats, må överskjutande beloppet avräknas från den
andra makens uppskattade inkomst.
Avdrag enligt 53 § skall för äkta makar, vilka var för sig taxeras
till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, bestämmas efter de för
bägge makarna taxerade beloppen sammanräknade och fördelas på vardera
maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan av
de för båda makarna taxerade beloppen.
Hava makar blivit särskilt taxerade, skall skatt ändock beräknas
38
efter de för dem båda taxerade beloppen sammanräknade och påföras
makarna efter storleken av varderas taxerade belopp.
2 mom. För hemmavarande omyndigt barns inkomst, som ej bestått
i avlöningsförmåner, varom i 44 § 2 mom. sägs, skall fadern eller, om
han är död, modern taxeras, så framt icke skattskyldighet för inkomsten
i enlighet med bestämmelserna i 52 § 1 mom. åligger barnet självt.
Lag samma vare i fråga om hemmavarande omyndigt barns förmögenhet.
5 kap.
Särskilda bestämmelser.
59 §.
Finnes inom kommun territoriell församling, som har att särskilt
för sig bestrida utgifter för kyrkliga eller andra ändamål, skall sådan
församling i avseende å beskattningsort anses såsom särskild kommun,
dock att, beträffande avkastning, beskattningsrätt såsom bostadskommun
eller verksamhetskommun icke tillkommer annan församling i kommunen
än den, inom vilken den skattskyldige för taxeringsåret författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven.
60 §.
Konungen äger att med annat lands regering ingå överenskommelse
om särskilda grunder för fördelningen i skatteavseende mellan Sverige
och det andra landet av avkastning utav rörelse, som underkastats eller
ansetts böra underkastas beskattning inom bägge länderna; skolande i
fråga om belopp, som efter sålunda bestämda grunder tagas till beskattning
i Sverige, gälla vad i denna lag om beskattningsort är stadgat.
Överenskommelse, som här sägs, skall upphöra att gälla senast
sex månader efter därförut skedd uppsägning.
39
Tabell I
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5%, av en efter förloppet av nedanstående
antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta
ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.
Antal år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- 1 |
Antal år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- värde |
i |
95’ 21 |
21 |
35-89 |
41 |
13-58 |
61 |
5*10 |
81 |
1*92 |
2 |
90'' 7 0 |
22 |
34-18 |
42 |
12-88 |
62 |
4-8 6 |
82 |
1''83 |
3 |
86*8 8 |
23 |
32-56 |
43 |
12-2 7 |
63 |
4-6 2 |
83 |
1*74 |
4 |
82-2 7 |
24 |
31-01 |
44 |
11-69 |
64 |
4-4 0 |
84 |
1-66 |
5 |
78-3 5 |
25 |
29-53 |
45 |
11-18 |
65 |
4-19 |
85 |
1-58 |
b |
74-6 2 |
26 |
28-12 |
46 |
10-60 |
66 |
3-99 |
86 |
1-51 |
7 |
71-07 |
27 |
26-7 8 |
47 |
10-0 9 |
67 |
3''80 |
87 |
1*43 |
8 |
67-6 s |
28 |
25-51 |
48 |
9-61 |
68 |
3-6 2 |
88 |
1-3 7 |
9 |
64-4 6 |
29 |
24-29 |
49 |
9-16 |
69 |
3*4 5 |
89 |
1-30 |
10 |
61-39 |
30 |
23-14 |
50 |
8-7 2 |
70 |
3*29 |
90 |
1*24 |
11 |
58-4 7 |
31 |
22-04 |
51 |
8-si |
71 |
3*18 |
91 |
1*18 |
12 |
55''6 8 |
32 |
20-99 |
52 |
7-94 |
72 |
2-98 |
92 |
1-12 |
13 |
53-03 |
33 |
19-99 |
53 |
7''5 8 |
73 |
2-84 |
93 |
1*07 |
14 |
50-51 |
34 |
19-04 |
54 |
7-17 |
74 |
2-70 |
94 |
1*02 |
15 |
48-10 |
35 |
18-13 |
55 |
6-83 |
75 |
2-58 |
95 |
0*97 |
16 |
45-S1 |
36 |
17-2 7 |
56 |
6''51 |
76 |
2-45 |
96 |
0-92 |
17 |
43-68 |
37 |
16-44 |
57 |
6-20 |
77 |
2-34 |
97 |
0-88 |
18 |
41-55 |
38 |
15-66 |
58 |
5-90 |
78 |
2*2 2 |
98 |
0.84 |
19 |
39-5 7 |
39 |
14-91 |
59 |
5*62 |
79 |
2-12 |
99 |
0"80 |
20 |
37-69 |
40 |
14-20 |
60 |
5''85 |
80 |
2-0 2 |
100 |
0-7 6 |
40
Tabell II
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av b%, av en under nedanstående antal
år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta
(avkomst, förmån) å 1 krona.
Ant&l år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- värde |
Antal år |
Kapital- värde |
j i |
0''95 |
21 |
12*82 |
41 |
17*29 |
61 |
18*98 |
81 |
19*6 2 |
2 |
1''86 |
22 |
13*16 |
42 |
17*42 |
62 |
19*03 |
82 |
19*63 |
3 |
2-72 |
23 |
13*49 |
43 |
17*55 |
63 |
19*08 |
83 |
19*65 |
4 |
3-55 |
24 |
13*80 |
44 |
17*66 |
64 |
19*12 |
84 |
19*6 7 |
5 |
4''8 3 |
25 |
14*09 |
45 |
17*77 |
65 |
19*16 |
85 |
19*68 |
6 |
5-08 |
26 |
14*38 |
46 |
17*88 |
66 |
19*20 |
86 |
19*70 |
7 |
579 |
27 |
14*64 |
47 |
17*98 |
67 |
19*24 |
87 |
19*71 |
8 |
6*48 |
28 |
14*90 |
48 |
18*08 |
68 |
19*28 |
88 |
19*73 |
9 |
7*ii |
29 |
15*14 |
49 |
18*17 |
69 |
19*31 |
89 |
19*74 |
10 |
7*7 2 |
30 |
15*37 |
50 |
18*26 |
70 |
19*34 |
90 |
19*75 |
11 |
8*31 |
31 |
15*59 |
51 |
18*34 |
71 |
19*3 7 |
91 |
19*76 |
12 |
8*86 |
32 |
15*80 |
52 |
18*42 |
72 |
19*40 |
92 |
19*78 |
13 |
9*39 |
33 |
16*oo |
53 |
18*4 9 |
73 |
19*43 |
93 |
19*79 |
9*90 |
34 |
16*19 |
54 |
18*57 |
74 |
19*46 |
94 |
19*80 |
|
15 |
10*3 8 |
35 |
16*3 7 |
55 |
18*63 |
75 |
19*48 |
95 |
19*81 |
16 |
10*84 |
36 |
16‘55 |
56 |
18*70 |
76 |
19*51 |
96 |
19*8 2 |
17 |
11*27 |
37 |
16*71 |
57 |
18*76 |
77 |
19*53 |
97 |
19*S2 |
18 |
11*69 |
38 |
16*87 |
58 |
18*8 2 |
78 |
19*56 |
98 |
19*83 |
19 |
12*09 |
39 |
17*02 |
59 |
18*88 |
79 |
19*58 |
99 |
19*84 |
20 |
12*46 |
40 |
17*16 |
60 |
18*93 |
80 |
19*60 |
100 |
19*85 |
Utgår beloppet i stället vid början av varje är, erhälles kapitalvärdet genom att öka
närmast föregående tal med 1.
41
Tabell III
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller annan förmän,
som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp
eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell för
årtiondet 1891—1900).
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
0 |
14*99 |
20 |
16*89 |
40 |
14*15 |
60 |
9*58 |
80 |
3*61 |
100 |
1*00 |
1 |
16*70 |
21 |
16*32 |
41 |
13*98 |
61 |
9*20 |
81 |
3*36 |
101 |
0*93 |
1 2 |
17*07 |
22 |
16*26 |
42 |
13*81 |
62 |
8*99 |
82 |
3*12 |
102 |
0*72 |
3 |
17*28 |
23 |
1619 |
43 |
13*62 |
63 |
8*68 |
83 |
2*91 |
103 |
0*36 |
4 |
17*3 2 |
24 |
16*11 |
44 |
13*44 |
64 |
8*38 |
84 |
2*71 |
||
5 |
17*37 |
25 |
16*03 |
45 |
13*24 |
65 |
8*07 |
85 |
2*53 |
||
6 |
17*38 |
26 |
15*9 4 |
46 |
13*04 |
66 |
7*77 |
86 |
2*3 4 |
||
7 |
17*3 7 |
27 |
15*85 |
47 |
12*83 |
67 |
7*45 |
87 |
2*15 |
||
8 |
17*3 4 |
28 |
15*76 |
48 |
12*62 |
68 |
7*14 |
88 |
1*96 |
||
9 |
17*30 |
29 |
15*6 5 |
49 |
12*40 |
69 |
6*83 |
89 |
1*81 |
||
10 |
17*24 |
30 |
15*54 |
50 |
12*18 |
70 |
6*52 |
90 |
1*70 |
||
11 |
17*18 |
31 |
15*43 |
51 |
11*95 |
71 |
6*21 |
91 |
1*58 |
||
12 |
17*10 |
32 |
15*31 |
52 |
11*71 |
72 |
5*89 |
92 |
1*43 |
||
13 |
17-oi ’ |
33 |
15*19 |
53 |
11*46 |
73 |
5*59 |
93 |
1*34 |
||
14 |
16*9 2 |
34 |
15*05 |
54 |
11*30 |
74 |
5*29 |
94 |
1*27 |
||
15 |
16*82 |
35 |
14*91 |
55 |
10*95 |
75 |
4*98 |
95 |
1*28 |
||
16 |
16*7 2 |
36 |
14*7 7 |
56 |
10*69 |
76 |
4*6 9 |
96 |
1*19 |
||
17 |
16*63 |
37 |
14*62 |
57 |
10*4 2 |
77 |
4*10 |
97 |
1*14 |
||
18 |
16*55 |
38 |
14*48 |
58 |
10*15 |
78 |
4*13 |
98 |
1*06 |
||
19 |
16*46 |
39 |
14*3 2 |
59 |
9*8 7 |
79 |
3*87 |
99 |
1*01 |
Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0*25. Utgår
den vid slutet av varje kvartal, ökas kapitalvärdet med 0*8 7 5. Utgår den vid början av varje år,
ökas kapitalvärdet med 1.
Kommunalskattesakkunnige.
6
42
Tabell IV
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller annan förmån,
som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med belopp
eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell för
årtiondet 1891—1900).
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- värde |
Ålder |
Kapital- ; |
0 |
15-41 |
20 |
16-36 |
40 |
14-6 2 |
60 |
10-09 |
80 |
3''97 |
100 |
1*14 |
1 |
16-82 |
21 |
16-59 |
41 |
14-4 7 |
61 |
9-79 |
81 |
3-73 |
101 |
1-09 |
2 |
17-17 |
22 |
16-52 |
42 |
14-31 |
62 |
9-49 |
82 |
3-48 |
102 |
0-94 |
3 |
17-3 2 |
23 |
16-44 |
43 |
14-15 |
63 |
9-17 |
83 |
3*25 |
103 |
0-68 |
4 |
17-4 0 |
24 |
16-37 |
44 |
13-97 |
64 |
8-85 |
84 |
3-03 |
104 |
0-83 |
5 |
17-4 0 |
25 |
16-29 |
45 |
13-79 |
65 |
8-53 |
85 |
2-82 |
||
6 |
17''4S |
26 |
16-21 |
46 |
13-60 |
66 |
8-21 |
86 |
2-62 |
||
7 |
17-47 |
27 |
16-13 |
47 |
13-40 |
67 |
7*89 |
87 |
2-43 |
||
8 |
17*48 |
28 |
16-0 4 |
48 |
13-19 |
68 |
7*59 |
88 |
2-2 7 |
||
9 |
17-42 |
29 |
15*94 |
49 |
12-97 |
69 |
7*24 |
89 |
2*12 |
||
10 |
17-3 7 |
30 |
15-84 |
50 |
12-7 5 |
70 |
6-9 2 |
90 |
1-96 |
||
11 |
17-31 |
31 |
15-74 |
51 |
12-52 |
71 |
6-61 |
91 |
1-8 2 |
||
12 |
17-24 |
32 |
15-6 4 |
52 |
12-28 |
72 |
62S |
92 |
1-69 |
||
13 |
17-17 |
33 |
15-53 |
53 |
12-04 |
73 |
5*98 |
93 |
1-58 |
||
14 |
17-11 |
34 |
15-41 |
54 |
11-70 |
74 |
5*6 6 |
94 |
1*47 |
||
15 |
1702 |
35 |
15-29 |
55 |
11-52 |
75 |
5*3 6 |
95 |
1-38 |
1 |
|
16 |
16-95 |
36 |
15-17 |
56 |
11-25 |
76 |
5*0 7 |
96 |
1-29 |
||
17 |
1688 |
37 |
15-04 |
57 |
10-9 7 |
77 |
4-7 8 |
97 |
1*21 |
||
18 |
16-80 |
38 |
14-90 |
58 |
10-68 |
78 |
4-so |
98 |
1-17 |
||
19 |
16-73 |
39 |
14-76 |
59 |
10-3 9 |
79 |
4-2 3 |
99 |
llä |
Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet nied 0-25. Utgår
den vid slutet av varje kvartal, ökas kapitalvärdet med 0-8 7 5. Utgår den vid början av varje år,
ökas kapitalvärdet med 1.
Progressionstabell
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
s k a .t- |
t fö |
r |
||
ogift skattskyldig'' |
gift skatt-skyldig 1 |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig! skattskyldig Kronor | Kronor |
skattskyldig |
||
100 |
0''4 0 |
0-20 |
O-lo |
()-io |
O-io |
O-io |
o-xo |
200 |
0*80 |
0-40 |
0-20 |
0-20 |
0*20 |
0'' 20 |
0*20 |
:!00 |
1*20 |
()-oo |
Om o |
0-30 |
0-3 0 |
0-30 |
0-30 |
400 |
1''60 |
0*80 |
0*4 0 |
0*40 |
0-40 |
O-40 |
0-4 0 |
500 |
2*_ |
1 — |
0-5 0 |
0*50 |
0-50 |
0-50 |
0-50 |
600 |
2-50 |
1-80 |
O-oo |
0-60 |
0"60 |
0''60 |
0*6 0 |
700 |
3 — |
1-tso |
0-90 |
0-70 |
0-70 |
0-70 |
0-70 | |
soo |
3*5 0 |
1*00 |
1-20 |
0*80 |
0*80 |
0’80 |
0-8 0 t |
000 |
4-50 |
2*20 |
1-60 |
1-20 |
0"90 |
0-90 |
0-90 |
11)00 |
5*50 |
2-50 |
2•_ |
1-60 |
1*10 |
1-— |
1-— | |
100 |
6*50 |
3-Ö0 |
2-so |
2*_ |
1-50 |
1-10 |
1*10 |
200 |
8‘50 |
4-50 |
3-6 0 |
2-40 |
1-90 |
1-50 |
1-20 |
300 |
10-50 |
5*50 |
4-40 |
3-20 |
2-30 |
1-90 |
1*50 |
400 |
19-50 |
6*50 |
5*20 |
4-— |
3-— |
2-30 |
1-80 |
500 |
14-50 |
7-50 |
6-— |
4-80 |
3-70 |
2-90 |
2-io |
600 |
16’5o |
8-50 |
V— |
5-60 |
4-40 |
3-50 |
2-70 |
700 |
18-50 |
9-50 |
8 — |
6-50 |
5*20 |
4-io |
3-30 |
SOO |
20‘50 |
11-— |
9-— |
7*40 |
6-— |
4-90 |
3-90 |
000 |
22*50 : |
12-50 |
10-— |
8-30 |
6-80 |
5-70 |
4-60 |
2 000 |
25 — |
14-— |
11-30 |
9-20 |
7-60 |
6*50 |
5*30 |
100 |
27-50 |
15-50 |
12-6 0 |
1010 |
8''40 |
7-30 |
6*— |
200 |
30-— |
17-— |
13-90 |
11-40 |
9-20 |
8-10 |
6-70 |
300 |
32*50 |
18*50 |
15-20 |
12-70 |
10-30 |
8-90 |
7-40 |
400 |
35-— |
20-— |
16-60 |
14*— |
11-40 |
9-70 |
8-io |
500 |
37-50 |
21-50 |
18-— |
15-30 |
12-50 |
10-50 |
8‘SO |
600 |
40-— i |
23 — |
19-40 |
16-60 |
13-60 |
11-50 |
9-50 |
700 |
42* 5 o |
25''—■ |
20-so |
17-90 |
14-70 |
12-50 |
10-60 |
SOO |
45-— ! |
27-— |
22-60 |
19-20 |
15-80 |
13-Ö0 |
11-60 |
000 |
47-50 |
29-— |
24-40 |
20-so |
17 — |
14-50 |
12-60 |
3 000 |
1 50*— |
31 — |
26-20 |
22-— |
18-20 |
15*50 |
13-50 |
100 |
53-— |
33 — |
28‘— |
23-50 |
19-40 |
16-60 |
14-60 | |
200 |
56-— |
35 — |
29-80 |
25 — |
20"60 |
17-50 |
15-60 |
300 |
59*— |
37-— |
31*60 |
26-50 |
21-80 |
18-50 |
16-60 |
400 |
62-— |
39-— |
33-40 |
28-— |
23-— |
19-50 |
17-50 1 |
500 |
65*— |
41 — |
35-20 |
29-50 |
24-50 |
20-50 |
18-50 |
600 |
68-— |
43-— |
37-— |
31 — |
26 — |
21-90 |
19-60 |
700 |
71-— |
45-— |
38-so |
32-50 |
27-50 |
23-3 0 |
20-5 0 |
SOO |
74-— |
47*50 |
40-60 |
34-— |
29 — |
24-70 |
21-50 |
000 |
77*— |
50-— |
42-40 |
36-— |
30*50 |
26-io |
22-50 |
44
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
skal |
t 1 ö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
4 000 |
80 — |
i 52-50 |
44-2 0 |
38 — |
32-50 |
27-60 |
23-50 |
100 |
83''— |
55-- |
46 — |
40-— |
34-50 |
29-50 |
25-50 |
200 |
86-— |
57-so |
48-5 0 |
42-— |
36*50 |
31-50 |
27-50 |
300 |
89—- |
60"— |
51*— |
44-— |
38-5 0 |
33-50 |
29-50 |
400 |
92''— |
62-5 0 |
53-50 |
46*— |
40-50 |
35*50 |
31*50 |
äOO |
95''— |
65*— |
56*— |
48-— |
42-50 |
37*5o |
33-50 |
600 |
98''— |
67-50 |
58-so |
50-50 |
44-50 |
39-50 |
35-50 |
700 |
101- — |
70"— |
61 — |
53-— |
46-50 |
41*50 |
37-50 |
800 |
104— |
72"5o |
63.50 |
55*50 |
48-5 0 |
43*50 |
39-50 |
{>00 |
107"— |
75 — |
66-— |
58-— |
51*— |
45-50 |
41-50 |
5 000 |
no-— |
77*50 |
68-50 |
60*50 |
53*50 |
47-50 |
43-50 |
100 |
113 — |
80-— |
71 — |
63-— |
56 — |
50*— |
45"5o |
200 |
116— |
82-6 0 |
73-50 |
65''50 |
58-50 |
52-5 0 |
47-50 |
300 |
119*— |
85-— |
76-- |
68-- |
61— |
55*— |
50-— |
400 |
122— |
87-50 |
78-5 0 |
70-60 |
63-50 |
57-50 |
52*50 |
500 |
125-— |
90"— |
81- — |
73 — |
66-— |
60"— |
55— |
600 |
128 — |
93-— |
83-5 0 |
75-50 |
68-50 |
62-50 |
57-5o |
700 |
131-— |
96-— |
86-— |
78-— |
71 — |
65-— |
60— |
800 |
134 — |
99-— |
88-50 |
80-50 |
73*50 |
67-50 |
62*5 0 |
000 |
137 — |
102 — |
91 — |
83-— |
76— |
70— |
65-— | |
6 000 |
140''— |
105-— |
94-— |
85-5 0 |
78''50 |
72-50 |
67*50 |
100 |
143-so |
108-— |
97-— |
88-— |
81— |
75-- |
70— ! |
200 |
147 — |
in-— |
100 — |
90*5 0 |
83-50 |
77-50 |
72-50 |
300 |
150-60 |
114 — |
103-— |
93-50 |
86— |
80— |
75-— | |
400 |
154''— |
117-— |
106-— |
96-50 |
88-6 0 |
82-50 |
77*5o |
500 |
157-so |
120 — |
109-— |
99-50 |
91— |
85-— |
80-— |
600 |
161 — |
123 — |
112-— |
102-50 |
94-— |
87-50 |
82-5 0 |
700 |
164-60 |
126-— |
115-— |
105oO |
97— |
90-— |
85-— 1 |
800 |
168 — |
129-— |
118 — |
108-50 |
100— |
93-— |
87-50 | |
{>00 |
171-50 |
132-— |
121 — |
111-50 |
103— |
96-— |
90-— |
7000 |
175-— |
135 — |
124-— |
114-50 |
106-— |
99— |
93-— |
100 |
178-50 |
138 — |
127-— |
117-50 |
109— |
102— |
96-— | |
200 |
182-— |
141-— |
130 — |
120-50 |
112— |
105— |
99— ; |
300 |
185-5 0 |
144-- |
133 — |
123-50 |
115— |
108-— |
102''— |
400 |
189-— |
147"— |
136 — |
126-50 |
118— |
in-— |
105— |
500 |
192-50 |
150-— |
139-— |
129-50 |
121— |
114— |
108-— |
600 |
196 — |
153-— |
142-— |
132-50 |
124-— |
117— |
in— |
700 |
199-50 |
156 — |
145 — |
135*50 |
127"— |
120— |
114— |
800 |
203 — |
159-— |
148-— |
138-50 |
130— |
123-— |
117— |
900 |
206-50 |
162 — |
151-— |
141-50 |
133-— |
126"— |
120"— |
8000 |
210 — |
165 — |
154-— |
144-5 0 |
136— |
129-— |
123-— |
100 |
213-50 |
168-50 |
157 — |
147-50 |
139-— |
132— |
126-— |
200 |
217 — |
172 — |
160 — |
150-50 |
142-— |
135— |
129"— |
300 ) |
220-50 |
175-50 |
163-— |
153-50 |
145— |
138— |
132-— |
400 |
224 — |
179-— |
166"— |
156-50 |
148— |
141— |
135*— |
45
Alaximiskatt för
Taxerat |
ogift skattskyldig |
gift skatt- |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig skattskyldig skattskyldig |
||
belopp |
utan barn samt |
skyldig |
med ett |
med två |
med tre 1 med fyra med fem el. |
||
för oskift dödsbo |
utan barn |
barn |
barn |
barn |
barn |
liera barn |
|
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
8 500 |
227''öo |
182-50 |
169*50 |
159-50 |
151 — |
144— |
138— |
000 |
231— |
186-— |
173 — |
162-50 |
154— |
147-— |
141— |
700 |
234-50 |
189-so |
176-50 |
165* 5 o |
157— |
150-— |
144-— |
S00 |
238''— |
193 — |
180"— |
169-— |
160-— |
153— |
147-— |
000 |
241-50 |
196-50 |
183-50 |
172-50 |
163— |
156-— |
160— |
0 000 |
245''— |
200-— |
187 — |
176*— |
166-— |
159-— |
153— |
10(1 |
248-50 |
203-50 |
190-50 |
179-50 |
169-50 |
162— |
156— |
200 |
252*_ |
207-— |
194-— |
183-— |
173— |
165— |
159— |
300 |
255*50 |
210-50 |
197-50 |
186-50 |
176*50 |
168-50 |
162— |
400 |
259-— |
214-— |
201 — |
190-— |
180-— |
172— |
165— |
500 |
262-50 |
217-50 |
204-so |
193-50 |
183-50 |
175*50 |
168-50 |
♦JOO |
266-— |
221*_ |
208-— |
197 — |
187— |
179"— |
172— |
700 |
269-50 |
224-50 |
211-so |
200-so |
190-50 |
182-50 |
175-50 |
SOO |
273-— |
228-— |
215 — |
204-— |
194— |
186— |
179— |
itoo |
276-50 |
231-50 |
218-50 |
207-50 |
197-50 |
189-50 |
182-50 |
10 000 |
280-— |
235-— |
222 — |
211-— |
201-— |
193— |
186— |
100 |
283-50 |
238-50 |
225-50 |
214-50 |
204-so |
196-50 |
189*50 |
200 |
287-— |
242-— |
229*_ |
218 — |
208-— |
200— |
193-— |
300 |
290-50 |
245-50 |
232-50 |
221-50 |
211-50 |
203-50 |
196-50 |
400 |
294-— |
249-— |
236-— |
225-— |
215 — |
207-— |
200-— |
500 |
297-50 |
252-so |
239*50 |
228-50 |
218-50 |
210-50 |
203-50 |
600 |
301 •— |
256-— |
243-— |
232 — |
222— |
214-— |
207— |
700 |
304-50 |
259-50 |
246-50 |
235-50 |
225-50 |
217-50 |
210-50 |
800 |
308-— |
263-— |
250"— |
239-— |
229-— |
221*— |
214-— |
i)00 |
311-50 |
266*50 |
253-50 |
242-50 |
232-50 |
224-50 |
217-50 |
11000 |
315-— |
270-— |
257-— |
246 — |
236-— |
228-— |
221-— |
100 |
318*50 |
273*50 |
260-so |
249-50 |
239-50 |
231-50 |
224-50 |
200 |
322-— |
277-— |
264-— |
253-— |
243— |
235-— |
228-— |
300 |
325-50 |
280-50 |
267-50 |
256*50 |
246*50 |
238-50 |
231-50 |
400 |
329-— |
284-— |
271-— |
260 — |
250— |
242 — |
235-— |
500 |
332-60 |
287-50 |
274-50 |
263*50 |
253*50 |
245-5 0 |
238-50 |
600 |
336 — |
291-— |
278''— |
267-— |
257-— |
249-— |
242-— |
700 |
339-50 |
294-50 |
281-50 |
270-50 |
260-so |
252-50 |
245-50 |
800 |
343-— |
298-— |
285-— |
274-— |
264-— |
256-— |
249-— |
900 |
346-50 |
301-50 |
288-50 |
277-50 |
267-50 |
259-50 |
252-50 |
12 000 |
350"— |
305-— |
292-— |
281— |
271-— |
263— |
256-- |
100 |
354-— |
308-50 |
295-50 |
284-50 |
274-50 |
266*50 |
259-50 |
200 |
358-— |
312-— |
299-— |
288-— |
278-— |
270-— |
263-— |
300 |
362-— |
315*50 |
302-50 |
291-50 |
281-so |
273-50 |
266-50 |
400 |
366-— |
319''— |
306-— |
295 — |
285-— |
277-— |
270— |
500 |
370"— |
322-50 |
309*50 |
298-50 |
288-50 |
280-50 |
273-50 |
(500 |
374-— |
326 — |
313-— |
302— |
292-— |
284-— |
277-— |
700 |
378‘— |
329-50 |
316*50 |
305-50 |
295-50 |
287-50 |
280-50 |
800 |
382-— |
333 — |
320 — |
309— |
299— |
291— |
284-— |
900 |
386 — |
336*50 |
323*50 |
312-50 |
302-50 |
294-50 |
287-50 |
46
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
s k a t |
t f ö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
13 000 |
390"— |
340— |
327— |
316— |
306— |
298— |
291-- |
100 |
394''— |
343-50 |
330*50 |
319-50 |
309-50 |
301-50 |
294-50 . |
200 |
398-— |
347— |
334— |
323— |
313— |
305-— |
298-— '' |
300 |
402 — |
350''so |
337*50 |
326*50 |
316*50 |
308*50 |
301-50 : |
400 |
406 — |
354— |
341— |
330— |
320— |
312-— |
305— |
500 |
410''— |
357''50 |
344-50 |
333-50 |
323-50 |
315-50 |
308-6 0 i |
600 |
414-— |
361— |
348— |
337— |
327-— |
319— |
312''— j |
700 |
418 — |
364-50 |
351*50 |
340''50 |
330-so |
322-50 |
315-50 |
800 |
422-— |
368— |
355— |
344— |
334— |
326-— |
319"— ! |
000 |
426-— |
371-50 |
358’ so |
347-50 |
337-50 |
329*50 |
322-50 |
14000 |
430-— |
375— |
362— |
351— |
341 •— |
333-— |
326-— |
100 |
434-— |
379— |
365*50 |
354-50 |
344-50 |
336*50 |
329-50 |
•200 |
438 — |
383— |
369— |
358— |
348-— |
340-— |
333-— |
300 |
442 — |
387— |
372''äo |
361-50 |
351*50 |
343*50 |
336*50 1 |
400 |
446 — |
391— |
376— |
365— |
355*— |
347-— |
340-— j |
500 |
450''— |
395— |
380— |
368-50 |
358*50 |
350*50 |
343*50 |
•MM) |
454''— |
399— |
384— |
372— |
362-— |
354"— |
347-— |
700 |
458''— |
403— |
388— |
375* 5 o |
365* 5 o |
357-50 |
350-50 I |
800 |
462''— |
407— |
392— |
379-50 |
369— |
361 — |
354-— |
!K)0 |
466''- |
411— |
396*— |
383''so |
372-5 0 |
364*50 |
357*50 1 |
15 000 |
470-— |
415— |
400— |
387-50 |
376-— |
368-— |
361-— | |
100 |
474-— |
419— |
404— |
391*50 |
380-— |
371-50 |
364*50 j |
•200 |
478''— |
423— |
408— |
395-60 |
384-— |
375*— |
368-— |
300 |
482''— |
427— |
412— |
399-50 |
388- — |
379-— |
371-50 | |
400 |
486-— |
431— |
416— |
403*50 |
392-— |
383-— |
375-— |
500 |
490-— |
485*— |
420— |
407-so |
396-— |
387-— |
379-— | |
600 |
494-— |
439— |
424— |
411-50 |
400-— |
391— |
383-— i |
700 |
498-— |
443— |
428— |
415*50 |
404-— |
395-— |
387-— ! |
800 |
502 — |
447— |
432—- |
419-50 |
408-— |
399— |
391— ! |
900 |
506''— |
451 — |
436— |
423-50 |
412-— |
403-— |
395— ! |
16 000 |
510''— |
455''— |
440— |
427-50 |
416-— |
407-— |
399-— |
100 |
514''— |
459— |
444— |
431-50 |
420— |
411— |
403''— |
200 |
518''— |
463— |
448— |
435-50 |
424-— |
415-— |
407-— 1 |
300 |
522-— |
467— |
452''— |
439-50 |
428-— |
419— |
411— i |
400 |
526''— |
471— |
456— |
443-50 |
432-— |
423-— |
415— 1 |
500 |
530''— |
475''— |
460— |
447-50 |
436-— |
427-— |
419"— i |
600 |
534 — |
479— |
464— |
451‘50 |
440-— |
431-— |
423-— ■ |
700 |
538— |
483— |
468— |
455*50 |
444’— |
435-- |
427-— i |
800 |
542— |
487— |
472— |
459-50 |
448-— |
439— |
431-— | |
900 |
546''— |
491— |
476— |
463* 5 o |
452-— |
443-— |
435- |
17 000 |
550— |
495''— |
480— |
467-50 |
456-— |
447-— |
439-— |
100 |
554''— |
499— |
484— |
471-50 |
460— |
451"— |
443-— |
200 |
558’— |
503— |
488— |
475-50 |
464-— |
455-— |
447-— ! |
300 |
562— |
507— |
492— |
479-50 |
468’— |
459-— |
451-— i |
400 |
566— |
511 — |
496— |
483-50 |
472- — |
463"— |
455- |
47
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
skal |
t f ö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
17 500 |
570''— |
515"— |
500"— |
487-50 |
476’— |
467 — |
459-— |
<>00 |
574''— |
519-— |
504-— |
491-50 |
480-— |
471 — |
463-— |
700 |
578-— |
523-— |
508 — |
495-so |
484-— |
475-— |
467 — |
800 |
582-— |
527-— |
512-— |
499-5 0 |
488-— |
479 — |
471 — |
900 |
580-— |
531- — |
516-— |
503-5 0 |
492-— |
483-— |
475-— |
18 000 |
590"— |
535"— |
520-— |
507-50 |
496 — |
487-— |
479-— |
100 |
594-— |
539-— |
524- |
511-50 |
500-— |
491"— |
483-— |
200 |
598-— |
543-— |
528-— |
515"50 |
504 — |
495-— |
487-— |
300 |
602-— |
547-— |
532-— |
519-50 |
508-— |
499-— |
491-— |
400 |
606*— |
551-— |
536-— |
523-60 |
512-— |
503 — |
495-— |
500 |
610-— |
555''— |
540-— |
527-so |
516-— |
507 — |
499-— |
000 |
614 — |
559-— |
544-- |
531-so |
520-— |
511-— |
503-— |
700 |
618''— |
563-— |
548.— |
535* so |
524-— |
515-— |
507-— |
800 |
622 — |
567‘— |
552 — |
539-6 0 |
528-— |
519 — |
511-— |
300 |
626-— |
571*— |
556-— |
543-60 |
532-— |
523-— |
515-— |
19 000 |
630-— |
575*— |
560"— |
547-50 |
536 — |
527 — |
519 — |
100 |
634-— |
579"— |
564 - |
551-50 |
540-— |
531-— |
523-— |
200 |
638-— |
583-— |
568-— |
555* 50 |
544-— |
535-— |
527-— |
300 |
642 — |
587-— |
572-— |
559-so |
548-— |
539-— |
531-— |
400 |
646 — |
591 — |
576 — |
563*50 |
552-— |
543-— |
535-— |
500 |
650’— |
595"— |
580 — |
567-50 |
556-— |
547-- |
539-— |
600 |
654 — |
599-— |
584 — |
571-50 |
560 — |
551-— |
543-— |
700 |
658''— |
603 — |
588-— |
575*5 0 |
564-— |
555"— |
547-— |
800 |
662-— |
607-— |
592-— |
579-50 |
568 — |
559-— |
551-— |
900 |
666’— |
611 — |
596-— |
583-so |
572-— |
563-— |
555''— |
20000 |
670 — |
615-— |
600-— |
587-50 |
576-— |
567"— |
559-— |
100 |
674''j> o |
619-— |
604-— |
591-50 |
580"— |
571-— |
563-— |
200 |
679 — |
623-_ |
608-— |
595-50 |
584-— |
575-— |
567-— |
300 |
683*50 |
627-— |
612-- |
599-so |
588-— |
579-— |
571-— |
400 |
088 — |
631-— |
616-— |
603*50 |
592-— |
583-— |
575*— |
500 |
692-50 |
635-— |
620-— |
607-50 |
596-— |
587- — |
579-— |
600 |
097-— |
039-— |
024-— |
611-50 |
600-— |
591 — |
583-— |
700 |
701-50 |
643-— |
628-— |
615*50 |
604-— |
595-— |
587-— |
800 |
706-— |
647-— |
632-— |
619-50 |
608-— |
599-— |
591 — |
900 |
710-50 |
651-— |
630-— |
623-50 |
612-— |
603 — |
595-— |
21000 |
715-— |
655-— |
640 — |
627-50 |
616''— |
607-— |
599-— |
100 |
719-50 |
059-— |
644 — |
631*50 |
620-— |
611 — |
603-— |
200 |
724-— |
663 — |
648-— |
635-50 |
624-— |
615-— |
607-— |
300 |
728-50 |
667-— |
652''— |
639*50 |
628-— |
619-— |
611 — |
400 |
733-— |
671"— |
656''— |
643-50 |
632 - |
623-— |
615"— |
500 |
737-50 |
675-— |
660-— |
647*50 |
636 — |
627-— |
619-— |
000 |
742-- |
679-— |
664*— |
651-50 |
640 — |
631-— |
623-— |
700 |
746*5 0 |
683-— |
668*— |
655*5 0 |
644-— |
635-— |
627-— |
800 |
751 •— |
687-— |
672-— |
659-so |
648-— |
639-— |
631-— |
900 |
755*öo |
691-— |
676-— |
663-50 |
652-— |
643 — |
635-- |
48
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
s k a t |
t fö |
r |
||
ogift skattskyldig |
giit skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
22 000 |
760"— |
695— |
680-— |
667-50 |
656-— |
647 — |
639— |
100 |
764-60 |
699-50 |
684-— |
671*50 |
660— |
651— |
643— |
200 |
769-— |
704— |
688’— |
675*50 |
664— |
655-— |
647— |
300 |
773-50 |
708-5 0 |
692-— |
679-50 |
668-— |
659-— |
651-— ! |
400 |
778-— |
713— |
696-— |
683-50 |
672-— |
663— |
655— | |
500 |
782-50 |
717-50 |
700*5 o |
687-50 |
676— |
667— |
659— ! |
000 |
787-— |
722-— |
705"— |
691-50 |
680— |
671— |
663— ! |
700 |
791-50 |
726-50 |
709-6 0 |
695-50 |
684-— |
675— |
667— |
800 |
796-— |
731 •— |
714— |
700-— |
688-— |
679— |
671— ; |
000 |
800- so |
735*50 |
718-so |
704*50 |
692— |
683-— |
675-— i |
23 000 |
805-— |
740-— |
723— |
709— |
696— |
687-— |
679— j |
100 |
809-50 |
744-50 |
727-50 |
713-60 |
700*50 |
691 — |
683-— ! |
200 |
814-— |
749-— |
732-— |
718— |
705-— |
695— |
687-— |
300 |
818-50 |
753-60 |
736*50 |
722-50 |
709-50 |
699*50 |
691— |
400 |
823-— |
758-— |
741-— |
727— |
714— |
704— |
695-— |
500 |
827-50 |
762-50 |
745*50 |
731-50 |
718-50 |
708-50 |
699-50 : |
000 |
832-— |
767-— |
750"— |
736— |
723— |
713— |
704— i |
700 |
836-50 |
771-50 |
754-50 |
740-50 |
727-50 |
717*50 |
708-50 |
800 |
841-— |
776-— |
759-— |
745— |
732— |
722— |
713— |
000 |
845-so |
780-50 |
763-50 |
749-50 |
736*50 |
726*50 |
717-so |
24000 |
850-— |
785-— |
768-— |
754-— |
741 — |
731— |
722— |
100 |
854-50 |
789-5 0 |
772-50 |
758*50 |
745*50 |
735-50 |
726-50 1 |
200 |
859-— |
794-— |
777— |
763— |
750— |
740— |
731-— |
300 |
863*50 |
798*50 |
781-50 |
767-50 |
754-50 |
744-50 |
735-50 | |
400 |
868 — |
803-— |
786-— |
772-— |
759-— |
749— |
740— |
500 |
872-50 |
807-50 |
790-so |
776*50 |
763-50 |
753*50 |
744-50 |
000 |
877-— |
812-— |
795-— |
781— |
768-— |
758-— |
749-— i |
700 |
881-50 |
816*50 |
799*50 |
785*50 |
772-so |
762-50 |
753-50 i |
800 |
886-— |
821''— |
804-— |
790— |
777-— |
767-— |
758-— |
000 |
890-50 |
825-so |
808-so |
794-50 |
781-50 |
771-50 |
762-50 j |
25 000 |
895— |
830"— |
813-— |
799— |
786-— |
776— |
767-— |
100 |
899-50 |
834*5 0 |
817-50 |
803-50 |
790-50 |
780-50 |
771-50 |
200 |
904-— |
839-— |
822-— |
808•— |
795-— |
785-— |
776— |
300 |
908-60 |
843*50 |
826-50 |
812-50 |
799-50 |
789-so |
780-50 |
400 |
913-— |
848-— |
831"— |
817— |
804-— |
794— |
785-— |
500 |
917-50 |
852-50 |
835-50 |
821-50 |
808-50 |
798-50 |
789-50 |
600 |
922-— |
857-— |
840— |
826-— |
813— |
803''— |
794-— |
700 |
926-so |
861-50 |
844-50 |
830*50 |
817-50 |
807-50 |
798-50 |
800 |
931-— |
866-— |
849-— |
835-— |
822-— |
812— |
803— |
000 |
935-60 |
870*50 |
853-50 |
839-50 |
826-50 |
816-50 |
807*50 |
26000 |
940— |
875-— |
858-— |
844-— |
831 — |
821— |
812— |
100 |
944-50 |
879-50 |
862-50 |
848-50 |
835-50 |
825-50 |
816-50 |
200 |
949-— |
884-— |
867-— |
853-— |
840— |
830-— |
821— |
300 |
953-50 |
888*50 |
871-50 |
857-50 |
844-50 |
834-50 |
825-50 |
400 |
958-— |
893-— |
876— |
862-— |
849— |
839— |
830-— |
49
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
ska |
t t fö |
r |
||
[ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig 1 Kronor |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
26 500 |
982*50 |
897-50 |
880-50 |
866*50 |
853-so |
843-so |
834-50 |
600 |
967-— |
1 902-— |
885-— |
871-— |
j 858-— |
848-— |
839-— |
700 |
971-50 |
906-50 |
889-50 |
875-50 |
862-50 |
852-50 |
843-50 |
■SOO |
976-— |
. 911 — |
894-— |
880-— |
| 867-— |
857-— |
848-— |
»00 |
980-50 |
915-so |
898-r-o |
884-50 |
871*50 |
861-50 |
852-50 |
27 000 |
985-— |
i 920’— |
903— |
889-— |
; 876-— |
866-— |
857-— |
100 |
989-50 |
924-50 |
907-30 |
893-50 |
880-so |
870-6 0 |
861-so |
200 |
994-— |
929— |
912-— |
898-— |
885-— |
875‘— |
866-— |
300 |
998-50 |
933-50 |
916-50 |
902-äo |
889-5 0 |
879-5 0 |
870-50 |
400 |
1 003-— |
938-— |
921— |
907- — |
894 - i |
884-— |
875-— |
500 |
1 007-so |
942-6 0 |
925-5 0 |
911-50 |
898-5 0 |
888-50 |
879-50 |
600 |
1 012-— |
947-— |
930-— |
916-— |
903-— |
893— |
884-— |
700 |
1 016-so |
951-50 |
934-so |
920-so |
907-50 |
897-50 |
888-5 0 |
800 |
1021 — |
956"— |
939-— |
925-— |
912— |
902-— |
893-— |
900 |
1 025-so |
960*50 |
943-50 |
929-50 |
916-50 |
906-50 |
897-5 0 |
28 000 |
1 030-— |
965"— |
948-— |
934-— |
921— |
911-— |
902-— |
100 |
1 034-so |
969*50 |
952-50 |
838-50 |
925-so |
915-50 |
906*50 |
200 |
1 039-— |
974-— |
957''— |
943-— |
930''— |
920— |
911-— |
300 |
1 043-50 |
978-50 |
961-50 |
947-50 |
934-so |
924-50 |
915*50 |
400 |
1 048— |
983-— |
966-— |
952— |
939-— |
929-— |
920-— |
500 |
1 052*50 |
987-50 |
970-50 |
956*50 |
943-50 |
933*50 |
924-50 |
600 |
1 057— |
992-— |
975-— |
961-— |
948-— |
938— |
929— |
700 |
1061-50 |
996-so |
979-50 |
965*50 |
952-50 |
942-5 0 |
933-50 |
800 |
1 066-— |
1 001— |
984-— |
970— |
957-— |
947-— |
938— |
900 |
1070-so |
1 005*50 |
988-50 |
974-50 |
961*50 |
951-50 |
942-so |
29 000 |
1 075"— |
1 010— |
993-— |
979-— |
966-— |
956-— |
947-— |
100 |
1 079-50 |
1 014-50 |
997-50 |
983*50 |
970-50 |
960-50 |
951-50 |
200 |
1084— |
1019— |
1 002-— |
988-- |
975-— |
965-— |
956-— |
300 |
1 088-50 |
1 023-50 |
1 006*50 |
992-50 |
979-50 |
969-50 |
960-50 |
400 |
1 093— |
1 028-— |
lön— |
997— |
984-— |
974— |
965"— |
500 |
1097-50 |
1032-50 |
1015-so |
1 001*50 |
988-5 0 |
978-50 |
969-50 ! |
600 |
1102- - |
1 037-— |
1 020-— |
1 006-— |
993-— |
983-— |
974-— |
700 i |
1106-50 |
1041-50 |
1 024-50 |
1 010-50 |
997-50 |
987-5 0 |
978-so I |
800 |
i in— |
1 046-— |
1029— |
1015— |
1 002— |
992-— |
983- — |
900 |
1 115-50 |
1 050-50 |
1033-50 |
1019-50 |
1 006-5 0 |
996-50 |
987-50 | |
30 000 |
1 120-— |
1 055-— |
1 038-— |
1024— |
1 011— |
1 001— |
992-— j |
100 1 |
1125-— |
1 059-50 |
1 042-50 |
1028-50 I |
1 015-so |
1 005-so |
996-10 |
200 j |
1130-— |
1 064-— |
1 047-— |
1 033"— | |
1 020-— |
1 010— |
1001— |
300 1 |
1135-— |
1 068-50 |
1051-so |
1037-50 |
1 024-50 |
1014 so |
1005-50 |
400 |
1140*— |
1 073-— |
1 056— |
1042*— 1 |
1 029-— |
1019— |
1010— | |
500 |
1145"— |
1 077-50 |
1 060-so |
1 046-50 |
1 033-50 |
1 023-so |
1014-50 |
600 |
1 150-— 1 |
1 082-— |
1 065-— |
1 051— |
1 038-— |
1 028-— |
1 019— |
700 |
1155— | |
1 086*50 |
1 069-50 |
1 055-50 |
1042-50 |
1 032-5 0 |
1 023*50 |
800 |
1160-— |
1 091"— |
1 074-— |
1 060''— |
1 047— |
1 037-— |
1 028— |
900 |
1165— | |
1 095-50 |
1 078-50 |
1 064-5 0 |
1 051-50 |
1 041-50 |
1032-50 | |
Kommunalskattesakkvnmge.
50
K a |
x i m i |
8 k a t |
t 1 ö |
r |
|||
Taxerat {ogift skattskyldig belopp utan barn samt för oskift dödsbo |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig! skattskyldig] skattskyldig skattskyldig! skattskyldig barn j barn barn j .barn \ flera barn Kronor | Kronor | Kronor j Kronor ] Kronor |
|||||
31000 |
1 170 — |
1 100-— |
1 083''— I |
1 069 — |
1 056-— |
| 1046 — |
1 037*— |
100 |
1 175*— |
1 104-5 0 |
1 087''50 1 |
1 073-50 |
1 060- so |
1 050-so |
1 041*50 |
200 |
1 180"— |
1 109-— |
1092-— |
1 078-— |
1 065-— |
1 055" — |
1 046*— 1 |
300 |
t 185 — |
1 113-50 |
1096-50 i |
1082-50 |
i 069-50 |
1 059-so |
1050-60 |
400 |
] ]90‘— |
1 118-— |
1101— | |
1 087-— |
1 074"— |
1 064-— |
1 055-— |
500 |
1 195*— |
1 122*50 |
1105-so ] |
1 091-50 |
1 078-so |
1 068-50 |
1 059-so j |
000 | |
1200 — |
1 127 — |
l 110-— ; |
1 096-— |
1 083*— |
1 073*— |
1064— I |
700 i |
1 205-— |
1 131-50 |
1 114-50 ! |
1 100-so |
1 087*50 |
1 077*50 |
1068*50 ! |
800 |
1 210*— |
1 136 — |
1 119-— ! |
i 105*— |
1 092 — |
1 082*— |
1073— j |
000 |
1 215-— |
1 140-so |
1 123-50 ! |
1 109*50 |
1. 096*50 |
1 086-50 |
1 077*50 | |
32 000 |
1 220 — |
1 145-— |
1128- — |
1 114*— |
1 101 — |
1 091*- |
1082— |
100 |
1 225-— |
1150-— |
1 132-50 i |
1 118-5» |
1105-so |
1095-50 |
1086*50 |
200 |
1 230*— |
1 155" — |
1 137-— | |
1 123 — |
1 no*— |
1100*— |
1091— |
300 |
l 235 — |
l 160-— |
1 141-50 1 |
1 127-50 |
! 114-50 |
1104-so |
1 095*50 1 |
400 |
1240— |
1 165"— |
1 146"— |
1 132-— |
1 119— |
1 109*— |
1 100— . |
500 |
1 245-— |
1 170"— |
1 151— : |
1 136*50 |
1 123-50 |
1 113-50 |
1104*50 |
000 |
1 250— |
1175-— |
1156-— 1 |
1 141*— |
1 128— |
1118*— |
1 109— |
700 |
1 255-— |
1 180-— |
1 161-— |
1 145-50 |
1 132-50 |
1122*50 |
1113-so |
800 |
1 260"— |
1 185-— |
1 166 — |
1150-»o |
1 137— |
1 127-— |
1 118-— |
IKK) |
1 265 — |
1 190 — |
1 171*— ■ |
1 155‘so |
1 141-50 |
1 131-50 |
1122-so |
33 000 |
1 270''— |
1 195-— |
1 176 — , |
1160-so |
1 146-— |
1136''— |
1127— |
100 |
1 275-— |
1 200''— |
1 181 — |
1 165-50 |
1151— |
1 140*50 |
1 131*50 |
200 |
1 280-— |
1 205 - |
1 186-— i |
1 170-50 |
1156*- |
1145*— |
1 136.— |
300 |
1 285-— |
1 210"— |
1 191 — |
1 175-50 |
1 161— |
1 ISO*— |
1 140-50 |
400 |
1 290-— |
1 215-— |
1 196 — |
1 180*50 |
1 166— |
1 155— |
1145*— |
500 |
1 295 — |
1 220-— |
1 201 — |
1 185-so |
1 171— |
1 160— |
1 iso-— |
000 |
1 300-— |
1 225-— |
1 206 — |
1190-50 |
] 176-— |
1 165*— |
1155*— |
700 |
1 305 — |
1 230-— |
1 211-— |
1 195-50 |
1 181— |
1 170— |
1160"— |
.800 |
1 310 — |
1 235 — |
1216-— . |
1 200*50 |
1 186— |
l 175— |
1165-— |
000 |
1 315 — |
1 240-— |
1 221 — |
1 205-50 |
1 191— |
1 180— |
1 170— |
34 000 |
1 320''— |
1 245-— |
1 226 — |
1 210*50 |
1 196— |
1 185*— |
1 175-— |
100 |
1 325-— |
1 250 — |
1 231— ; |
1 215-50 |
l 201— |
1 190— |
lp80— |
200 |
1 330-— |
1 255" — |
1236 — |
1 220*50 |
1 206-— |
1 195*— |
1 185— |
300 |
1 335 — |
1 260-— |
1241 — |
1 225*5 0 |
1 211 — |
1 200— |
1 190— |
400 |
1 340-— |
1 265-— |
1 246-— |
1 230*50 |
1 216- |
1 205*— |
1 195— |
500 |
1 345 — |
1 270-— |
1251*— | |
1235-50 |
1221*— |
1 210-— |
1 200-— |
600 |
1 350 — |
1 275-— |
1 256*— . |
1 240-so |
1 226— |
1 215 — |
1 205— |
700 |
1 355 — |
1 280-— |
1 261 — |
1 245''so |
1231*- |
l 220*— |
1 210— |
.800 |
1 360— |
1 285-— |
1266-— ! |
1 250-50 |
1 236— |
1 225*— |
1 215-— |
IKK) |
1 365 — |
1 290 — |
1 271 •— |
1255-50 |
1 241— |
1 230 — |
1 220-— |
35000 |
1 370— |
1 295-- |
1 276 — |
1 260-50 |
1 246— |
1 235''— |
1 225*— |
100 |
1 375-— |
1 300-— |
1 281 •— |
1 265*50 |
1 251*— |
1 240-—• |
1 230-— |
200 |
1 380-— |
1 305*— |
1 286*— |
1 270-50 |
1 256*— |
1 245-— |
1 235— |
300 |
I 385-— |
1 310-— |
1 291 — |
1 275*50 |
; 1261-— |
1 250— |
1 240*— |
400 |
1 390-— |
1 315-— |
1 296-— |
1 280-so |
1 266-— |
1 255-— |
1 245-— |
Öl
Taxera t. Kronor |
1 |
il » |
x i m i |
a k a |
t t tv |
r |
|
!ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
| skattskyldig |
skattskyldig! skattskyldig skattskyldig | Kronor Kronor \ Kronor |
i skattskyldig |
|||
35 500 |
1 395-— |
1 320-— |
1 301 — |
1 285-50 |
1 271 — |
1 260-— |
1 250-— |
600 |
1 400 — |
l 325''— |
1 306-— |
1 290-50 |
1 276-— |
1 265"— |
1 255— |
700 |
1 405— |
1 330*— |
1 311 — |
i 295-50 |
1 281-— |
I 270— |
1 260— |
800 |
1 410''— |
1 335 — |
1 316-— |
1 300-50 |
; 1 286''— |
1 275-— |
1 265- |
000 |
1 415''— |
1 340*— |
1 321 — |
1 305-so |
1 291-— |
1 280-— |
i 1 270-— |
30000 |
t 420 — |
1 345-— |
1 326-— |
1 310-so |
1 296-— |
1 285-— |
1 275-— |
100 |
1 425-— |
1 350 — |
1331 — |
1 315-50 |
1 301-— |
1 290— |
1 280-— |
200 |
l 430 — |
1 355 — |
1 336 — |
1 320-50 |
1 306-— |
1 295 — |
1 285-- |
300 |
1 435-— |
1 360 — |
1 341-— |
1 325* ^>o |
1 311-— |
1 300-— |
1 290-— |
400 |
1 440 — |
1 365-— |
1 346-— |
1 330-50 |
1 316 — |
1 305— |
1 295 — |
500 |
1 445-— |
1 370-— |
1 351 •— |
1 335-50 |
1 321-— |
1 310 — |
1 300-— |
600 |
1 450 — |
1 375 — |
1 356*— |
1 340-50 |
1 326-— |
1 315-— |
1 305— |
700 |
1455''— |
1 380-— |
1 361 — |
1 345-50 |
1 331 — |
1 320— |
1 310— |
800 |
1 460 — |
1 385-— |
1 366-— |
1 350-50 |
1 336-— |
1 325— |
1 315— |
5)00 |
1 465''— |
1390- |
1 371 — |
1 355" so |
1 341-— |
1 330-— |
1 320"— |
37 000 |
1 470''— |
1 395-— |
1 37tf*— |
1 330 50 |
1 346-— |
1 335''— |
1 325— |
100 |
1 475''— |
1 400-— |
1 381"— |
1 365-so |
1 351-— |
1 340"— |
1 330-— |
200 |
1 480''— |
1 405-— |
1 386-— |
1 370-50 |
1 356 — |
1 345— |
1 335-— |
300 |
1 485''— |
1 410"— |
1 391-— |
1 375-50 |
1 361-— |
1 350— |
1 340-—• |
400 |
1 490 — |
1 415 — |
1 396-— |
1 380-50 |
1 366-— |
1 355-— |
1 345-— |
500 |
1 495 — |
1 420 — |
1401 — |
1 385-50 |
1 371-— |
1 360— |
1 350— |
600 |
l 500''— |
1 425-— |
1 406-— |
1 390-50 |
1 376-— |
! 365’— |
1 355— |
700 |
1 sos-— |
1 430-— |
1411— |
1 395-50 |
1 381— |
1 370— |
1 360-— ; |
800 |
1 510-— |
1 435-— |
1 416— |
1 400-so |
1 386-— |
1 375-— |
1 365-— |
000 |
1 515-— |
1 440-— |
1 421-— |
1 405-50 |
1 391 — |
1 380"— |
1 370— |
38 000 |
1 520 — |
1 445-— |
1 426-— |
1 410-50 |
1 396— |
1 385-— |
1 375-— |
100 |
1 525-— |
1 450 — |
1 431— |
1 415-50 |
1 401— |
1 390-— |
1 380"— : |
200 |
l 530-— |
1 455-— |
1 436-— |
1420-50 |
1 406— |
1 395-— |
1385— ! |
300 |
1 535-— |
1 460-— |
1 441"— |
1 425-50 |
1 411— |
1 400-— |
1390— ; |
400 |
1 540-— |
1 465-— |
1 446-— |
1 430-50 |
1 416-— |
1 405-— |
1395— : |
500 |
1 545'' — |
1 470-— |
1451 — |
1435-50 |
1 421-— |
1 410— |
1400— ! |
600 |
1 550-— |
1 475 — |
1 456-— |
1 440-50 |
1 426— |
1 415-— |
1 405-— j |
700 |
1 555’— |
1 480-— |
1 561— |
1445-50 |
1 431"— |
1 420-— |
1410— '' |
800 |
1 560-— |
1485-— |
1 466— |
1 450-50 |
1 436-— |
1 425— |
1415— |
000 |
1 565*— |
1 490-— |
1 471-— |
1 455*50 |
1441— |
1430— |
1 420-— i |
39 000 |
l 570‘— |
1495 — |
1476— : |
1 460-50 |
1446— |
1 435-— |
1 425-— j |
100 |
1 575-.— | |
1500-— | |
1481— i |
1 465''So |
1451— |
1440— |
1 430— j |
200 |
1580''— i |
1 505-— ! |
1486— |
1 470-so |
1 456— |
1445— |
1 435-— i |
300 |
1 585''— |
1 510 — i |
1491— ! |
1 475*50 |
1461— : |
1450— |
1440— i |
400 |
1 590-— |
1 515-— j |
1 496— |
1 480-50 |
1 466-— 1 |
1 455-— |
1445— : |
500 |
1 595-— |
1 520-— | |
1501— |
1485-50 |
1 471-— i |
I 460-— i |
1 450-— j |
600 |
1 600''— j |
1 525-— |
1 506 — |
1 440-50 |
1 476''— |
1 465*— |
1 455-— i |
700 |
1 605-— |
1530 — I |
1511— i |
1 495-50 |
1481— ! |
1 470-— |
1 460-— |
800 |
1 610 — |
1 535''— ! |
1516— j |
1500-50 | |
1486— 1 |
1 475-— |
1 465*— '' |
000 |
1 615-— |
1 540-— ; |
l 521— | |
1 505-so ; |
1 491-— i |
1 480-— |
1470— i |
52
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i in i |
s k a t |
t fö |
1* |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
40 000 |
1 620''— |
1 545''— |
1 526-— |
1 510''SO |
1 496-— |
1 485*— |
1 475-— |
100 |
1 625-— |
1 550''— |
1 531-— |
1 515-so |
1 501-— |
1 490-—- |
1 480-— |
200 |
1 630 — |
1 555''— |
1 536''— |
1 520-so |
1 506"— |
1 495 — |
1 485-— |
300 |
1 635’— |
1 560-— |
1 541''— |
1 525* so |
1 511 — |
1 500"—• |
1490— I |
400 |
1 640''— |
1 565''— |
1 546''— |
1 530’50 |
1 516 — |
1 505 — |
1495— | |
500 |
1 645— |
1 570''— |
1 551''— |
1 535-so |
1 521-— |
1 510-— |
1 500-— |
000 |
1 650— |
1 575''— |
1 556''— |
1 540''so |
1 526-— |
1 515-— |
1 505-— |
700 |
1 655 — |
1 580''— |
1561 — |
1 545''so |
1 531 — |
1 520"— |
1510— ] |
800 |
1 660-— |
1 585''— |
1 568'' — |
1550-50 |
1 536-— |
1 525 — |
1 515-— | |
000 |
1 665''— |
1 590''— |
1 571''— |
1 555''50 |
1 541 •— |
1 530-— |
1 520*— 1 |
41000 |
1 670''— |
1 595''— |
1 576''— |
1 560''so |
1 546-— |
1 535-— |
1 525-— | |
100 |
1 675'' — |
1 600 — |
1 581-— |
1 565''60 |
1 551-— |
1 540-— |
1 530-— | |
200 |
1 680''— |
1 605''— |
1 586''— |
1 570*50 |
1 556''— |
1 545 — |
1 535"— |
300 |
1 685''— |
1.610''— |
1 591''— |
1 575''uO |
1 561-— |
1 550-— |
1 540-— ; |
400 |
1 690''— |
1 615''—• |
1 596 — |
1580''so |
1 566-— |
1 555-— |
1545— |
500 |
1 695''— |
1 620'' — |
1 601-— |
1 585'' so |
1 571 — |
1 560''— |
1 550"— j |
000 |
1 700''— |
1 625''— |
1 606''— |
1 590''so |
1 576-— |
1 565 — |
1 555— j |
700 |
1 705''— |
1 630-— |
1 611-— |
1 595'' so |
1 581-— |
1 570-— |
1560— |
800 |
1 710''— |
1 635 — |
1 616-— |
1 600-so |
1 586-— |
1 575-— |
1 565*— |
000 |
1 715 — |
1 640''— |
1 621-— |
1 605-so |
1 591-— |
1 580-— |
1570— | |
42 000 |
1 720''— |
1 645-— |
1 626''— |
1 610-5 0 |
1 596-— |
1 585-— |
1 575"— : |
100 |
1 725''— |
1650'' — |
1 631''— |
1 615-50 |
1 601 — |
1 590-— |
1 580''— : |
200 |
1 730-— |
1 655''— |
1 636-— |
1 620-5 0 |
1 606-— |
1 595-— |
1 585-— i |
300 |
l 735-— |
1 660''— |
1 641-— |
1 625-50 |
1611 — |
1 600-—- |
1 590— j |
400 |
1 740''— |
1 665''— |
1 646''— |
1630-5 0 |
l 616.— |
1 605-— |
1 595*— 1 |
500 |
1 745*— |
1 670-— |
1 651''— |
1 635-60 |
1 621 — |
1 610-— |
1600— ! |
000 |
1 750''— |
1 675-— |
1 (156*— |
1640-r»o |
1 626-— |
1 615 — |
1605— i |
700 |
1 755''— |
1 680'' — |
1 661-— |
1 645-50 |
1 631"— |
1 620"— |
1 610— | |
800 |
1 760''— |
1 685''— |
1 666''— |
1 650-50 |
1 636-— |
1 625-— |
1 615-— |
000 |
1 765''— |
1 690''- |
1 671-— |
1 655*50 |
1 641 •— |
1 630-— |
1620— I |
1 43000 |
1 770''— |
1 695-— |
1 676''— |
1 660*50 |
1 646-— |
1 635''— |
1 625*— |
100 |
1 775''— |
1 700''- |
1681''— |
1 665*50 |
1 651-— |
1 640-— |
1630— |
200 |
1 780''— |
1 705''— |
1 686''— |
1 670*50 |
1 656"— |
1 645-— |
1635— |
300 |
1 785''— |
1 710''— |
1 691''— |
1 675''S0 |
1 661-— |
1 650-— |
1640— |
400 |
1 790''— |
1 715''— |
1 696- - |
1680''SO |
1 666 — |
1 655-— |
1645— |
500 |
1 795''- |
1 720''— |
1 701''— |
1 685-50 |
1 671-— |
1 660-— |
1650— |
000 |
1 800''— |
1 725''— |
1 706''— |
1 690-50 |
1 676-— |
1 665*— |
1 655-— |
700 |
1 805''— |
1 730-— |
1 711''— |
1 695*50 |
1 681-— |
1 670-— |
1660— | |
soo |
1 810''— |
1 735''— |
1 716''— |
1 700*5 0 |
1 686-— |
1 675-— |
1 665-— |
!H»0 |
1 815''— |
1 740''— |
1 721''— |
1 705-5 0 |
1 691-— |
1 680-— |
1 670-— |
44 000 |
1 820''— |
1 745''— |
1 726''— |
1 710-so |
1 696-— |
1 685-— |
1 675-— |
100 |
1 825-— |
1 750'' — |
1 731''— |
171.5-so |
1 701-— |
1 690"— |
1 680-— |
200 |
1 830''— |
1 755''— |
1 736-— |
1 720-50 |
1 706-— |
1 695- — |
1 685-— |
300 |
1 835'' |
1 760''— |
1 741-— |
1 725-so |
1 711-— |
1 700"— |
1 690-— |
400 |
1 840-— |
1 765''— |
1746''- |
1 780*5 0 |
1 716- — |
1 705-— |
1 695-— |
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
skatt fö |
r |
|||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
44 500 |
1 845-— |
1 770— |
1 751 — |
1 735''oo |
1 721-— |
1 710 — |
1 700-— |
000 |
1 850''— |
1 775*— |
1 756''- |
1 740-oo |
1 726-— |
1 715- — |
1 705-— |
700 |
1 85.")*— |
1 780— |
1 761'' |
1 745’ äo |
1 731-— |
1 720-— |
1 710 — |
xoo |
1 800- |
1 785— |
1 7f>6*— |
1 7 50'' so |
1 736-— |
1 725-— |
1 715"— |
»00 |
1 865" — |
1 790— |
1771 — |
1 755''50 |
1 741 — |
1 730 — |
1 720-— |
45 000 |
1 870-— |
1 795— |
1 776— |
I 760-oo |
1 746''— |
I 735-— |
1 725-— |
100 |
l 875"— |
1 800— |
1 781 — |
1 765-0 0 |
1 751- |
1 740-— |
1 730 — |
•200 |
1 880-— |
1 805— |
1 786- - |
1 77O-0 o |
1 756"— |
1 745-— |
1 735-— |
300 |
1 885''— |
1 810— |
1 791 — |
1 775''SO |
1 761-— |
1 750-— |
L 740-— |
400 |
1 890"— |
1 815— |
1 796— |
1 780-50 |
1 786*— |
1 755"— |
1 745-— |
500 |
1 895''- |
1 820— |
1 801— |
1 785*50 |
l 771-— |
1 760-— |
1 750-— i |
600 |
1 900''— |
1 825— |
1 806— |
1 790-äo |
1 776-— |
1 765-— |
1 755-— | |
700 |
1 905-— |
1 830— |
1 811— |
1 795*5 0 |
1 781-— |
1 770-— |
1 760-— j |
800 |
1 910''— |
1 835— |
1 816— |
1 800''oo |
1 786-— |
1 775-— |
1 765-— | |
»00 |
1 915''— |
1 840— |
1 821— |
1 805-50 |
1 791"— |
1 780-— |
1 770" — | |
46 000 |
1 920- - |
1 845— |
1 826— |
1 810-so |
1 796-— |
1 785-— |
1 775"— |
100 |
1 925''— |
1 850— |
1 831— |
1 815*50 |
1801-— |
1 790-— |
1 780-— |
200 |
1 930 — |
1 855''— |
1 836— |
1 820-5 0 |
1 806"— |
1 795-— |
1 785-— |
300 |
1 935-— |
1 860— |
1 841— |
1 825-50 |
1 811- — |
1 800-— |
1 790-— |
400 |
1 940''— |
1 865— |
1 846— |
1 830-5 0 |
1 816-— |
1 805"— |
1 795-— |
500 |
1 945''— |
1 870— |
1 851 — |
1 835*5 0 |
1 821 •— |
1 810-— |
1 800-— |
600 |
l 950-— |
1 875*— |
1 856— |
1 840-5 0 |
1 826-— |
1815-— |
1 805-— |
700 |
1 955''— |
1 880— |
1 861— |
1 845-0 0 |
1 831-— |
1 820-— |
1 810 — |
800 |
1 960''— |
1 885— |
1 866— |
1 850-so |
1 836*— |
1 825''— |
1 815-— |
»00 |
1 965— |
1 890— |
1 871— |
1 855-0 0 |
1 841- |
1 830-— |
1 820-— |
47 000 |
1 970— |
1 895— |
1 876— |
1 860-50 |
1 846 — |
1 835-— |
1 825-— 1 |
100 |
1 975— |
1 900— |
1 881— |
1 865''so |
1 851*— |
1 840-— |
1 830 — |
200 |
1 980— |
1 905— |
1886— |
1 870-5 0 |
1 856-— |
1 845-— |
1 835-— |
300 |
1 985— |
1 910— |
1 891— |
1 875-50 |
1 861 •— |
1 850-— |
1 840-— |
400 |
1 990— |
1 915— |
1896— |
1 880-50 |
1 866-— |
1 855-— |
1 845-— |
500 |
1 995— |
1 920— |
1 901— |
1 885-so |
1 871-— |
1 860-— |
1 850’— |
600 |
2 000— |
1 925— |
1 906— |
1 890-50 |
1 876-— |
1 865-— |
I 855*— ! |
700 |
2 005— |
1 930— |
1911 — |
1 895-00 |
1 881- — |
l 870-— |
1 860-— j |
800 |
2 010— |
1 935— |
1 916— |
1 900-oo |
1 886-— |
1 875-— |
1 865-— ! |
»00 |
2 015— |
1 940— |
1 921— |
1 905" oo |
1 891"— |
1 880-— |
1 870-— | |
48 000 |
2 020— |
1 945— |
1 926— |
1 910-50 |
1 896-— |
1 885-— |
1 875''— |
100 |
2 025— |
1 950— |
1 931— |
1 915-so |
1 901-— |
1 890-— |
1 880-— |
200 |
2 030— |
1 955''— |
1 936— |
1 920-so |
1 906-— |
1 895-— |
1 885-— |
300 |
2 035— |
1 960— |
1 941— |
1 925-00 |
1 911*— |
1 900-— |
1 890-— |
400 |
2 040— |
1 965— |
1 946— |
1 930-50 |
1 916-— |
1 905-— |
1 895-— |
500 |
2 045— |
1 970— |
1 951— |
1 985''öo |
1 921-— |
1 910-— |
1 900-— |
600 |
2 050— |
1 975— |
1 956''— |
1 940-5» |
1 926-— |
1 915''— |
1 905''— |
700 |
2 055— |
1 980— |
1 961— |
1 945-0 0 |
1 931 •— |
1 920"— |
1 910"— |
800 |
2 060— |
1 985— |
1 966— |
1 950-oo |
1 936-— |
1 925-- |
1 915 — { |
»00 |
2 065— |
1 990— |
1 971— |
1 955*3 0 |
1 941-— |
1930-— |
1 920-— I |
54
M a |
x i m i |
s k a t |
t fö |
r |
|||
Taxerat |
ogift skattskyldig |
gift skatt- |
skattskyldig! skattskyldig'' skattskyldig! skattskyldig! skattskyldig'' |
||||
belopp |
utan barn samt |
skyldig |
med ett |
med två |
med tre |
med fyra |
med fem el. |
för oskift dödsbo |
utan barn |
barn |
barn |
barn |
barn |
flera barn |
|
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor 1 |
49000 |
2 070’— |
1 995-— |
1 976-— |
1 960-5 0 |
1 946 — |
1 935 - |
1 925— |
100 |
2 075’— |
2 000-— |
1981 — |
1 965*50 |
1 951-— |
1 940 — |
1 930-— |
200 |
2 080-■— |
2 005-— |
1 986-— |
1 970-6 0 |
1 956-— |
1 945-— |
1 935-— |
300 |
2 085''— |
2 010 — |
1 991-— |
1 975-5 0 |
1961 — |
1 950-— |
1 940-— |
400 |
2 090— |
2 015 — |
1 996-— |
1 980-50 |
1 966-— |
1 955*— |
1 945 — |
500 |
2 095— |
2 020-— |
2 001''- |
1 985-6 0 |
1 971- — |
1 960-— |
1950— |
600 |
2 100-— |
2 025- — |
2 006-— |
1 990-50 |
1 976-— |
1 965-— |
1 955''— |
700 |
2 105 — |
2 030-— |
2 011"— |
1 995-so |
1 981-— |
1 970 — |
1 960— |
soo |
2 110 — |
2 035-— |
2 016 — |
2 000-so |
1 986-- |
1 975-— |
1 965-— |
900 |
2 115-— |
2 040-— |
2 021- — |
2 005-60 |
1991 — |
1 980-— |
1 970 — |
50 000 |
2 120"— |
2 045 — |
2 026-— |
2 010-50 |
1 996-— |
1 985-— |
1 975‘— |
100 |
2 125-50 |
2 050-— |
2 031— |
2 015-so |
2 001-— |
1 990"— |
1 980-— |
200 |
2 131-— |
2 055 — |
2 036 — |
2 020- so |
2 006-— |
1 995-— |
1 985-— |
300 |
2136-50 |
2060-— |
2 041"— |
2 025’50 |
2 011-— |
2 000-— |
1 990-— |
400 |
2 142- |
2 065-— |
2 046 — |
2 030-50 |
2 016 — |
2 005-— |
1 995''— |
500 |
2 147-50 |
2 070- — |
2 051 — |
2 035-50 |
2 021"— |
2 010 — |
2 000— |
600 |
2 153-..... |
2 075 — |
2 056*— |
2 040-so |
2 026-— |
2015-— |
2 005-— |
700 |
2 158-so |
2 080-— |
2 061-— |
2 045-so |
2 031-— |
2 020 — |
2 010-— |
S()0 |
2 164-— _ |
2 085 — |
2 066-— |
2 050-so |
2 036-— |
2 025- — |
2 015— |
900 |
2 169-50 |
2 090-— |
2 071-— |
2 055*50 |
2 041-— |
2 030"— |
2 020-— |
51 000 |
2 175-— |
2 095 — |
2 076 — |
2 060-so |
2 046-— |
2 035-— |
2 025 — |
100 |
2 180-so |
2 ICO-— |
2 081-— |
2 065-so |
2 051-— |
2 040-— |
2 030— |
200 |
2 186— |
2 105 — |
2 086"— |
2 070- so |
2 056-— |
2 045-— |
2 035— |
300 |
2 191-so |
2 110 — |
2 091-— |
2 075*50 |
2 061-— |
2 050-— |
2 040— |
400 |
2 197 — |
2 115-— |
2.096-— |
2 080-50 |
2 066-— |
2 055-— |
2 045"— |
500 |
2 202-50 |
2 120-— |
2 101*— |
2 085-so |
2 071-— |
2 060-— |
2 050-— |
600 |
2 208-— |
2 125-— |
2 106-— |
2 090-5 0 |
2 076-— |
2 065-— |
2 055-— |
700 |
2 213-so |
2 130-— |
2 111-— |
2 095-6 0 |
2 081-— |
2 070-— |
2 080— |
800 |
2 219-— |
2 135-— |
2 116-— |
2 100-so |
2 086-— |
2 075 — |
2 065-— |
900 |
2 224-60 |
2 140-— |
2 121-— |
2 105-60 |
2 091-— |
2 080-— |
2 070"— |
52 000 |
2 230-— |
2 145 — |
2 126-— |
2110-so |
2 096-— |
2 085-— |
2 075-— |
100 |
2 235-50 |
2 150-so |
2 131 — |
2 115-50 |
2 101-— |
2 090-— |
2 080- - |
200 |
2 241 — |
2 156-— |
2 136 — |
2 120-50 |
2106-— |
2 095-— |
2 085"— |
300 |
2 246-50 |
2 161-50 |
2141 — |
2 125-5 0 |
2111-— |
2 100 — |
2 090-— |
400 |
2 252 — |
2 167 — |
2 146-— |
2130 60 |
2116-— |
2 105-— |
2 095— |
500 |
2 257-50 |
2 172-50 |
2151-so |
2135-60 |
2 121-— |
2 no-— |
2 100— |
600 |
2 263 — |
2 178-— |
2 157-— |
2 140-so |
2 126 — |
2 115— |
2 105— |
700 |
2 268-50 |
2 183-50 |
2 162-so |
2 145"öo |
2 131"— |
2 120-— |
2 110-— |
800 |
2 274-— |
2 189-— |
2 168-— |
2 151-— |
2 136-— |
2 125 — |
2 115— |
900 |
2 279-so |
2 194-50 |
2 173*50 |
2 156*50 |
2 141-— |
2 130-— |
2 120-— |
53 000 |
2 285-— |
2 200''— |
2 179-— |
2 162-— |
2 146-— |
2 135 — |
2 125-— |
100 |
2 290-50 |
2 205-so |
2 184-50 |
2 167-50 |
2151-60 |
2 140-— |
2 ISO— |
200 |
2 296 - |
2 211-— |
2 190-—• |
2 173 — |
2 157*— |
2 145— |
2 135— |
300 |
2 301-60 |
2 216 so |
2 195''öc |
2 178-50 |
2 162-50 |
2 150-60 |
2 140— |
400 |
2 307-— |
o 222*___ |
2 201— |
2 184- - |
2 168-— |
2 156-— |
2 145 — |
1 Taxerat j belopp Kronor i |
Al a |
i m i |
s k a t |
t f ö |
1* |
||
ogift skattskyldig gift skatt- ; |
jkattskyIdig |skattskyldig ! Kronor j Kronor | |
skattskyldig skattskyldig j skattskyldig; Kronor , Kronor j Kronor |
|||||
53 500 |
2 312-5 0 |
2 227-50 i |
2 206-50 |
2 189-50 |
2 173*50 |
2161-50 i |
2150-so |
000 |
2 318-— |
2 233-— |
2 212"— |
2 195-— |
2 179 — |
2 167-— |
2 156-— ! |
700 |
2 323-50 |
2 238-50 |
2 217-50 I |
2 200-50 | |
2184-50 ; |
2172-50 ; |
2161-50 |
SOO |
2 329- — |
2 244''— 1 |
2 223-— |
2 206 — |
2 190"— | |
2 178-— |
2 167-— |
!KK> |
2 334-r.o |
2 249-5 0 1 |
2 228-50 |
2 211-50 |
2 195-so 1 |
2183-50 [ |
2 172-50 i |
54 000 |
2 340’ — |
2 255- |
2 234- — |
2217— i |
2 201-— |
2 189-— |
2 178— |
KM» |
2 345-50 |
2 260-50 ; |
2 239-50 |
2 222*50 |
2 206-50 i |
2 194-50 j |
2 183-50 i |
•JOO |
2 351-— |
2 266-— |
2 245-— |
2 228*_ 1 |
2 212*_ |
2 200"— |
2 189''— |
300 |
2 356*30 |
2 271-50 |
2 250-50 |
2 233-so |
2 217-50 , |
2 205*50 |
2 194-50 |
400 |
2 362-— |
2 277- — |
2 256-— |
2 239 — |
2 228*_ 1 |
2211-— |
2 200— |
500 |
2 367*30 |
2 282-so |
2261-50 |
2 244-50 |
2 228*5 0 , |
2 216-50 |
2 205-so |
600 |
2 373-— |
2 288-— |
2 267-— |
2 250 — |
2 234-— i |
2 222-— |
2 211— i |
700 |
2 378-50 |
2 293-50 |
2 272-50 |
2 255*50 |
2 239-50 : |
2 227-50 |
2 216-50 |
800 |
2 384-— |
2 299-— |
2 278-— |
2 261*— |
2 245-_ 1 |
2 233-— |
2 222*_ ! |
900 |
2 389-so |
2 304-50 |
2 283-50 |
2 266*50 |
2 250-so ; |
2 238-50 |
2 227-50 1 |
55 000 |
2 395''— |
2 310"— |
2 289-— |
2 272-— |
2 256- — |
2 244 — |
2 233-— |
100 |
2400-50 |
2 315-50 |
2 294-50 |
2 277-50 |
2 261-50 I |
2 249-50 |
2 238-50 1 |
200 |
2 406''— |
2 321-— |
2 300 — |
2 283-— |
2 267-— j |
2 255"— |
2 244— - |
300 |
2 411-so |
2 326-50 |
2 305-50 |
2 288-50 |
2 272-50 |
2 260-50 |
2 249-50 |
400 |
2 417''— |
2 332-— |
2 311-— |
2 294-— |
2 278-— |
2 266-— |
2 255"— |
500 |
2422-50 |
2 387*30 |
2 316-50 |
2 299-50 |
2 283-50 |
2 271 * 5 o |
2 260-50 |
600 |
2 428-- |
2 343‘- |
2 322-— |
2 305 — |
2 289-— |
2 277-— |
2 266-— |
700 |
2 433-ä''o |
2 348-so |
2 327-50 |
2 310-50 |
2 294-50 |
2 282-50 |
2 271-50 |
800 |
2 439- — |
2 354-— |
2 333 — |
5 316-— |
2 300 — |
2 288-— |
2 277— |
900 |
2 444-50 |
2 859*30 |
2 338-50 |
2 321-50 |
2 305-50 |
2 293-50 |
2 282-50 |
56 000 |
2 450-— |
2 365-— |
2 344 — |
2 327-— |
2 311- |
2 299 — |
2 288-— |
100 |
2 455*50 |
2 370*50 |
2 349-50 |
2 332-50 |
2316-50 |
2 304-50 |
2 293-50 |
200 |
2461-— |
2 376 — |
2 355 — |
2 338-— |
2 322-— |
5 310— |
2 299''— |
300 |
2 466-»o |
2 381-so |
2 360* 5 o |
2 343-50 |
2 327 50 |
2 315-50 |
2 304-50 |
400 |
2 472-_ |
2 387 — |
2 366-— |
2 349-— |
2 333 — |
2 321''-— |
2 310 — |
500 |
2 477*30 |
2 392-50 |
2 371-50 |
2 354-30 |
2 338*50 |
2 326-50 |
2 315-50 |
600 |
2 483-— |
2 398-— |
2 377-— |
2 360 — |
2 344 — |
2 332-— |
2 321-— |
700 |
2 488-50 |
2 403-50 |
3 382-50 |
2 365’so |
2 349-50 |
2 337-50 |
2 326-50 |
800 |
2 494-— |
2 409-— |
2 388-— |
2 371-— |
2 355-— |
2 343— |
2 332-— |
»00 |
2 499-50 |
2 414-50 |
3 393*50 |
2 376-50 |
2 360-50 |
2 348-50 |
2 337*50 |
57 000 |
2 505 — |
2 420-— |
2 399 — |
i 2 382-— |
2 366-— |
2 354-— |
i 3 343-— |
100 |
i 2 510-so |
2425-50 |
2 404-50 |
! 2 387-50 |
2 371-50 |
2359-50 |
2 348-50 |
200 |
2 516-— |
2 431"— |
2 410‘— |
2 393-— |
2 377-— |
2 365— |
2 354-— |
300 |
i 2 521-50 |
2 436*50 |
2 415-50 |
i 2 398-50 |
2 382-50 |
2 370-50 |
2 3o9*50 |
400 |
j 2 527-— |
2 442 — |
2 421-— |
| 2 404"— |
2 388-— |
2 376-— |
j 2 36o-— |
1 500 |
| 2 532-50 |
2 447-50 |
2 426*5 0 |
i 2 409-50 |
i 2 393-50 |
2 381-50 |
| 2 370-so |
600 |
i 2 538- — |
2 453 — |
2 432 — |
2 415-— |
I 2 399-— |
2 387-— |
2 376-— |
700 |
2 543-50 |
2 458-50 |
2 437-50 |
i 2 420-50 |
| 2 404-50 |
2 392-50 |
2 381*50 |
800 |
2 549-— |
2 464-— |
2 443-— |
2 426''— |
2 410-— |
2 398— |
| 2 387-— |
| 900 |
2 554 50 |
2 469-50 |
2 448-50 |
2 431-50 |
i 2415-50 |
2 403-so |
2 392-50 |
56
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
ska |
t t fö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
1 skattskyldig] skattskyldig, Kronor | Kronor |
||
58 000 |
2 560-— |
i i 2 475-— |
1 2 454 - |
3 437-— |
2 421-— |
2 409 — |
2 398-— |
100 |
2 565''SO |
2 480-50 |
2 459-50 |
2 442-50 |
2 426-50 |
2 414-50 |
2403-50 |
•200 |
2 571''— |
2 486-— |
2 465-- |
2 448-— |
2 432 — |
2 420-— |
2 409-— |
300 |
2 576-50 |
2 491-50 |
2 470"50 |
2 453-50 |
2 437-50 |
2 425-50 |
2 414-5 0 |
400 |
2 582-— |
2 497-— |
2 476 — |
2 459-— |
2443-— |
2 431- - |
2 420-— |
500 |
2 587''50 |
2 502''so |
2481-50 |
2 464-50 |
2 448-50 |
2 436-50 |
2425-50 |
(JOO |
2 593-— |
2 508-— |
2 487- — |
3470-— |
2 454-— |
2 442-— |
2 431-— |
700 |
2 598-50 |
2 513-50 |
2492-50 |
2 475-50 |
2 459-50 |
2 447-50 |
2436-50 |
800 |
2 604-— |
2 519-— |
2 498-— |
2 481-— |
2 465-— |
2 453-— |
2 442-— |
900 |
2 609-5» |
2 524-50 |
2 503-50 |
2 486-50 |
2 470-50 |
2 458-50 |
2 447-50 |
59 000 |
2 615-— |
2 530-— |
2 509-— |
2 492-— |
2 476-— |
2 464 — |
2 453-— |
100 |
2 620-50 |
2 535-50 |
2 514-50 |
2 497-50 |
2 481-50 |
2 469-50 |
2 458-50 |
200 |
2 626-— |
2 541-— |
2 520"— |
2 503 — |
2 487-— |
2 475-— |
2 464-— |
300 |
2 631-so |
2 546-50 |
2 525*50 |
2 508*50 |
2 492-50 |
2 480-50 |
2 469-50 |
400 |
2 637-— |
2 552"— |
2 531-— |
2 514-— |
2 498-— |
2 486-— |
2 475 — |
500 |
2 642-so |
2 557-50 |
2 536-50 |
2 519-30 |
2 503-50 |
2491-50 |
2 480-50 |
600 |
2 648-— |
2 563-— |
2 542-— |
2 525-— |
2 509 — |
2 497-— |
2 486-— |
700 |
2 653-so |
2 568-So |
2 547-50 |
2 530*50 |
2 514-so |
2 502-50 |
2 491-50 | |
800 |
2 659-— |
2 574-— |
2 553-— |
2 536-— |
2 520-— |
2 508-— |
2497-— |
900 |
2 664-so |
2 579-so |
2 558*50 |
2 541-50 |
2 525-so |
2 513‘äo |
2 502-50 j |
60 000 |
2 670-— |
2 585''— |
2 564-— |
2 547*— |
2 531-— |
2 519-— |
2 508-— |
100 |
2 675-50 |
2 590-so |
2 569*50 |
2 552-so |
2 536*50 |
2 524-50 |
2 513-60 |
200 |
2 681''— |
2 596 — |
2 575-— |
2 558- — |
2 542-— |
2 530-— |
2 519-— |
300 |
2 686-so |
2 601-50 |
2 580*50 |
2 563-50 |
2 547-so |
2 535-50 |
2 524-50 |
400 |
2 692-— |
2 607-— |
2 586 — |
2 569 — |
2 553 — |
2 541 — |
2 530-— |
500 |
2 697-50 |
2 612-50 |
2 591-50 |
2 574*50 |
2 558-so |
2 546-50 |
2 535-50 |
(JOO |
2 703-— |
2 618-— |
2 597- — |
2 580-— |
2 564-— |
2 552*— |
2 541•— |
700 |
2 708''50 |
2 623-50 |
2 602-so |
2 585-so |
2 569*50 |
2 557-50 |
2 546-50 |
.800 |
2 714 — |
2 629-— |
2 608- — |
2 591-— |
2 575*— |
2 563 — |
2 552-— |
900 |
2 719-r.o |
2 634-50 |
2 613-50 |
2 596 5 o |
2 580*:>o |
2 568-so |
2 557-50 i |
61 000 |
2 725-— |
2 640"— |
2 619-— |
2 602''— |
2 586-— |
2 574"— |
2 563-— |
100 |
2 730-50 |
2 645''50 |
2 624-50 |
2 607''äo |
2 591-50 |
2 579-so |
2 568-50 1 |
200 |
2 736-— |
2 651-— |
2 630-— |
2 613-— |
2 597-— |
2 585"—- |
2 574-— i |
300 |
2 741-so |
2 656'' 50 |
2 635-50 |
2 618-50 |
2 602-so |
2 590-so |
2 579-50 ; |
400 |
2 747 — |
2 662 — |
2 641-— |
2 624-— |
2 608-— |
2 596 — |
2 585-— [ |
500 |
2 752*50 |
2 667*50 |
2 646-50 , |
2 629-50 |
2 613-50 |
2 601-50 |
2 590-50 ! |
600 |
2 758-— |
3 673-— |
2 652-— '' |
2 635-— |
2 619-— |
2 607-— |
2 596-— |
700 |
2 763-50 |
2 678-50 |
2 657-50 ; |
2 640-30 |
2 624-50 |
2 612-50 |
2 601-50 I |
800 |
2 769-— |
2 684-— |
2 663-— ; |
2 646-— |
2 630-— |
2 618-— |
2 607-— 1 |
900 |
2 774-50 |
2 689-50 |
2 668-so j |
2 651-50 |
2 635-so |
2 623*50 |
2 612-50 | |
62 000 |
2 780"— |
2 695-— |
2 674-— |
2 657*— |
2 641•— |
2 629 — |
2 618-— 1 |
100 |
2 785-50 |
2 700-so |
2 679-50 |
2 662-50 |
2 646-50 |
2 634-50 |
2623-50 |
200 |
2 791"— |
2 706-— |
2 685-— |
2 668-— |
2 652-— |
2 640-— |
2 629-— |
300 |
2 796*50 |
2 711-50 |
2 690-50 ! |
2 673-50 |
2 657*50 |
2 645-50 |
2 634-50 1 |
400 |
2 802-— |
2 717"— |
2 696-— |
2 679-— |
2 663-— |
2 651-— |
2 640-— |
57
Taxerat belopp Kronor |
It a |
x i in i |
skal |
t f ö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig! skattskyldig barn flera barn Kronor ! Kronor |
||
62 500 |
2 807-50 |
2 722*50 |
2 701*50 |
2 684*50 |
2 668*50 |
2 656-50 |
2 645*5 o |
600 |
2 813‘— |
2 728*— |
2 707 — |
2 690*— |
2 674 — |
2 662*— |
2 651*— |
700 |
2 818*50 |
2 733*50 |
2 712*50 |
2 695*50 |
2 679*50 |
2 667*50 |
2 656*50 i |
soo |
2 824-— |
2 739*— |
2 718*— |
2 701*— |
2 685*— |
2 673*— |
2 662*— |
000 |
2 829*50 |
2 744*50 |
2 723*50 |
2 706*50 |
2 690*50 |
2 678*50 |
2 667*50 |
66 000 |
2 835-— |
2 750*— |
2 729*— |
2 712*— |
2 696*— |
2 684*— |
2 673- |
100 |
2 840*50 |
2 755*50 |
2 734*50 |
2 717*50 |
2 701*50 |
2 689*50 |
2 678*50 |
200 |
2 846-— |
2 761 — |
2 740*— |
2 723*— |
2 707*— |
2 695*— |
2 684*— ; |
SOO |
2 851*50 |
2 766*50 |
2 745*50 |
2 728*50 |
2 712*30 |
2 700*50 |
2 689*50 |
400 |
2 857*— |
2 772 — |
2 751*— |
2 734*— |
2 718*— |
2 706*— |
2 695*— 1 |
500 |
2 862*50 |
2 777*50 |
2 756*50 |
2 739*50 |
2 723*50 |
2 711*50 |
2 700*50 | |
600 |
2 868-— |
2 783*— |
2 762 — |
2 745 — |
2 729*— |
2 717 — |
2 706 — | |
700 |
2 873*50 |
2 788*50 |
2 767*50 |
2 750*50 |
2 734*50 |
2 722*50 |
2 711*50 ; |
800 |
2 879*— |
2 794*— |
2 773*— |
2 756 — |
2 740*— |
2 728*— |
2 717— , |
900 |
2 884*50 |
2 799*50 |
2 778*50 |
2 761*50 |
2 745-50 |
2 733''50 |
2 722*50 |
64 000 |
2 890*— |
2 805*— |
2 784*— |
2 767*— |
2 751*— |
2 739 — |
2 728*— |
100 |
2 895*50 |
2 810*50 |
2 789*50 |
2 772*50 |
2 756*50 |
2 744*50 |
2 733*60 j |
200 |
2 901 — |
2 816*— |
2 795 — |
2 778*— |
2 762*— |
2 750*— |
2 739— |
300 |
2 906*5 0 |
2 821*50 |
2 800*50 |
2 783*50 |
2 767 50 |
2 755*50 |
2 744*50 ! |
400 |
2 912-_ |
2 827*— |
2 806*— |
2 789*— |
2 773 — |
2 761*— |
2 750— |
500 |
2 917*50 |
2 832*5*> |
2 811*50 |
2 794*50 |
2 778*30 |
2 766''50 |
2 755* 50 i |
600 |
2 923*— |
2 838*— |
2 817 — |
2 800*— |
2 784*— |
2 772 — |
2 761— |
700 |
2 928*50 |
2 843*50 |
2 822*50 |
2 805*50 |
2 789*50 |
2 777*50 |
2 766*50 ! |
800 |
2 934 — |
2 849*— |
2 828*— |
2 811*— |
2 795*— |
2 783 — |
2 772*— l |
900 |
2 939*50 |
2 854*50 |
2 833*50 |
2 816*50 |
2 800*50 |
2 788*50 |
2 777*50 |
65 000 |
2 945*— |
2 860*— |
2 839 — |
2 822''_ |
2 806*— |
2 794 — |
2 783— |
100 |
2 950*50 |
2 865*30 |
2 844*50 |
2 827*50 |
2 811*50 |
2 799*50 |
2 788*50 |
200 |
2 956 — |
2 871 — |
2 850*— |
2 833*— |
2 817 — |
2 805*— |
2 794— |
300 |
2 961*50 |
2 876*50 |
2 855'' .r>o |
2 838*50 |
2 822*50 |
2 810*50 |
2 799*50 |
400 |
2 967 — |
2 882*— |
2 861*— |
2 844*— |
2 828*— |
2 816 — |
2 805— |
500 |
2 972*50 |
2 887*50 |
2 866*50 |
2 849*50 |
2 833*50 |
2 821*50 |
2 810*50 |
600 |
2 978*— |
2 893*— |
2 872*- |
2 855*— |
2 839 — |
2 827*— |
2 816*— |
700 |
2 983*50 |
2 898*50 |
2 877*50 |
2 860*50 |
2 844*50 |
2 832*50 |
2 821*50 |
SOO |
2 989*— |
2 904*— |
2 883*— |
2 866*— |
2 850*— |
2 838*— |
2 827— |
900 |
2 994*50 |
2 909*50 |
2 888*50 |
2 871*50 |
2 855*50 |
2 843*50 |
2 832*50 |
66 000 |
3 000*— |
2 915 — |
2 894* — |
2 877*— |
2 861*— |
2 849 — |
2 838*— |
100 |
3 005*50 |
2 920*50 |
2 899*50 |
2 882*50 |
2 866*50 |
2 854''so |
2 843*50 |
200 |
3 011*— |
2 926*— |
2 905*— |
2 888*— |
2 872*— |
2860*— |
2 849— |
300 |
3 016*50 |
2 931*50 |
2 910*50 |
2 893*50 |
2 877*50 |
2 865*50 |
2 854*50 |
400 |
3 022*— |
2 937*— |
2 916*— |
2 899*— |
2 883*— |
2 871*— |
2 860*— |
500 |
3 027*50 |
2 942*50 |
2 921*50 |
2 904*5 0 |
2 888*50 |
2 876*50 |
2 865*50 |
600 |
3 033*— |
2 948 — |
2 927*— |
2 910 — |
2 894*— |
2 882*— |
2 871*— |
700 |
3 038*50 |
2 953* i>o |
2 932*50 |
2 915*50 |
2 899*50 |
2 887*50 |
2 876*50 |
800 |
3 044*— |
2 959 — |
2 938*— |
2 921*— |
2 905*— |
2 893*— |
2 882*— |
900 |
3 049*50 |
2 964*50 |
2 943*50 |
2 926*50 |
2 910*50 |
2 898*50 |
2 887*50 |
Kommimalskattesakkunnige. 8
58
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
skaf |
t fö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig K ronor |
skattskyldig skattskyldig Kronor ; Kronor |
skattskyldig j skattskyldig Kronor | Kronor |
|||
67 000 |
3 055-— |
2 970''— |
2 949- - |
2 932-— |
2 916— |
2 904— |
2 893-— |
100 |
3 060*50 |
2 975-50 |
2 954-50 |
2 937-50 |
2 921-50 |
2 909-50 |
2 898-50 |
200 |
3 066 — |
2 981- — |
2 960 — |
2 943-— |
2 927— |
2 915- — |
2 904-— |
300 |
3 071''50 |
2 986-50 |
2 965*50 |
2 948-50 |
2 932-50 |
2 920-50 |
2 909-so |
400 |
3 077 — |
2 992-— |
2 971-— |
2 954-— |
2 938— |
2 926- — |
2 915— |
500 |
3 082-50 |
2 997-.i o |
2 976-50 |
2 959-50 |
2 943-50 |
2 931-50 |
2 920-50 |
600 |
3 088-— |
3 003"— |
2 982-— |
2 965-— |
2 949 — |
2 937— |
2 926-— |
700 |
3 093-50 |
il 008-so |
2 987-50 |
2 970-so |
2 954-50 |
2 942-so |
2 931-50 |
SOO |
3 099-— |
3 014-— |
2 993 — |
2 976 — |
2 960— |
2 948— |
2 937-— |
000 |
3 104-so |
3 019-50 |
2 998-5 0 |
2 981-50 |
2 965-50 |
2 953-50 |
2 942-50 |
68000 |
3110 — |
3 025-— |
3 004"— |
2 987-— |
2 971- — |
2 959-— |
2 948-— |
100 |
3115-50 |
3 030- 50 |
3 009''so |
2 992-so |
2 976-50 |
2 964-50 |
2 953-50 |
200 |
3 121"— |
3 036"— |
3 015-— |
2 998-— |
2 982-— |
2 970"— |
2 959-— |
300 |
3 126-50 |
3 041-50 |
3 020-5 o |
3 003*50 |
2 987-so |
2 975-so |
2 964-50 |
400 |
3132"— |
3 047-— |
3 026-— |
3 009-— |
2 993— |
2 981•— |
2 970— |
500 |
3137-50 |
3 052-50 |
3 031-50 |
3 014-50 |
2 998-so |
2 986-50 |
2 975*50 |
600 |
3 143 — |
3 058-— |
3 037-— |
3 020 — |
3 004-— |
2 992-— |
2 981-— |
700 |
3148-50 |
3 063*50 |
3 042-so |
3 025*5 0 |
3 009-50 |
2 997-50 |
2 986-50 |
800 |
3 154 — |
3 069-— |
3 048''— |
3 031-— |
3 015— |
3 003-— |
2 992— |
000 |
3 159-50 |
3 074-50 |
3 053*00 |
3 036*50 |
3 020-50 |
3 008-so |
2 997-50 |
69 000 |
3 165-— |
3 080-— |
3 059-— |
3 042-— |
3 026— |
3 014-— |
3003— |
100 |
3 170-50 |
3 085* r»o |
3 064-50 |
3 047-so |
3 031-äo |
3 019-50 |
3 008-äo |
200 |
3 176-— |
3 091 — |
3 070-— |
3 053-— |
3 037-— |
3 025— |
3 014— |
300 |
3 181-50 |
3 096-50 |
3 075''5o |
3 058-50 |
3 042-50 |
3 030- 5o |
3 019-50 |
400 |
3 187 — |
3 102 — |
3 081-— |
3 064-— |
3 048-— |
3 036-— |
3 025-— |
500 |
3 192-5 0 |
3107-50 |
3 086 so |
3 069-so |
3 053'' i 0 |
3 041-50 |
3 030*50 |
600 |
3 198-— |
3 113-— |
3 092-— |
3 075-— |
3 059"— |
3 047-— |
3 036— |
700 |
3 203-so |
3118-50 |
3 097-so |
3080-so |
3 064-so |
3 052-50 |
3 041-50 |
800 |
3 209-— |
3 124 — |
3 103-— |
3 086— |
3 070-— |
3058— |
3 047— |
900 |
3 214-50 |
3 129-50 |
3108-50 |
3 091-so |
3 075-so |
3 063-50 |
3 052-50 |
70 000 |
3 220-— |
3 135-— |
3 114 — |
3 097-— |
3 081— |
3 069-— |
3 058-— |
100 |
3 225-50 |
3140-so |
3 119-50 |
3 102-so |
3 086-so |
3 074-50 |
3 063*50 |
200 |
3 231-— |
3 146 — |
3 125-— |
3 108-— |
3 092— |
3 080-— |
3 069-— |
300 |
3 236-50 |
3 151-50 |
3 130-50 |
3 113-50 |
3 097-50 |
3 085-so |
3 074-50 |
400 |
3 242-— |
3 157- - |
3 136 — |
3 119"— |
3103-- |
3 091— |
3 080-— |
500 |
3 247-50 |
3 162-50 |
3141*50 |
3 124-50 |
3 108*50 |
3 096-50 |
3 085-so |
600 |
3 253’— |
3 168 — |
3 147 — |
3 ISO-— |
3 114— |
3 102'' — |
3 091-— |
700 |
3 258*50 |
3 173*50 |
3 152-50 |
3 135*50 |
3 119-50 |
3 107*50 |
3 096-50 |
800 |
3 264-— |
3 179-— |
3 158-— |
3 141-— |
3 125— |
3 113— |
3 102— |
900 |
3 269-50 |
3 184-50 |
3 163-50 |
3 146-50 |
3 130-50 |
3 118-50 |
3 107-so |
71000 |
3 275-— |
3 190-— |
3 169-— |
3 152-— |
3 136— |
3124-— |
3 113— |
100 |
3 280-so |
3 195-50 |
3 174-50 |
3 157-so |
3 141-50 |
3 129-50 |
3 118-50 |
200 |
3 286-— |
3 201•— |
3 ISO — |
3 163-— |
3 147-— |
3 135-— |
3 124-— |
300 |
3 291-50 |
3 206-50 |
3 185-50 |
3 168-50 |
3152 so |
3 140-50 |
3129-50 |
400 |
3 297-— |
3 212''— |
3 191 — |
3 174-— |
3158"— |
3 146-— |
3 135— |
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i in i |
skaf |
t f ö |
r |
||
ogift skattskyldig! gift skatt-utan barn samt | skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig! |
skattskyldig |
skattskyldig Kronor | |
skattskyldig |
||
"1 500 |
3 302-so |
3 217-so |
3 196-50 |
8179-50 |
3 163*5o |
3 151*50 i |
3 140-so |
<>00 |
3 308 — |
3 223-— |
3 202 — |
3 185 — |
3 169-— |
3157— i |
3 146— |
700 |
3 313-so |
3 228-50 |
3 207-50 |
3190-50 |
3 174-00 |
3162-so '' |
3 151*50 |
•SOI) |
3 319-— |
3 234-— |
3 213-— |
3 196-— |
3 180''— |
3 168"— |
3 157— |
000 |
3 324-so |
3 239-so |
3 218-50 |
3 201-50 |
8 185*50 |
3173-50 |
3 162-50 |
72 000 |
3 330" — |
3 245 — |
3 224-— |
3207 — |
3 191 — |
3 179— |
3 168— |
100 |
3 335-50 |
3 250-so |
3 229-50 |
3 212-50 |
3196-50 |
3 184-50 |
3 173-50 |
200 |
3 341-— |
3 256-— |
3 235-— |
3 218-— |
3 202- - |
3 190— |
3 179-— |
300 |
o 34(5'' 50 |
3 261-50 |
3 240 50 |
3 223-50 |
3 207-50 |
3 195-so |
3 184*50 |
400 |
3 352-— |
3 267- |
3 246 — |
3 229-— |
3 213 — |
3 201— |
3190-— |
500 |
3 357-so |
3 272-5 0 |
3 251-50 |
3 234-50 |
3 218-50 |
3 206-so |
3 195-50 |
000 |
3 363 — |
3 278-— |
3 257-— |
3 240-— |
3 224-— |
3 212— |
3 201 •— |
700 |
3 368-so |
3 283-50 |
3 262-50 |
3 245-60 |
3 229-50 |
3 217-50 |
3 206-50 |
800 |
3 374 — |
3 289 — |
3 268-— |
3 251-— |
3 235-— |
3 223-— |
3 212— |
mm |
3 379-50 |
3 294-50 |
3 273-so |
3 256-50 |
3 240-so |
3 228-50 |
3 217-50 |
73 000 |
3 385-— |
3 300-— |
3 279-— |
3 262- — |
3 246-— |
3 234 — |
3 223— |
100 |
3 390''so |
3 305-so |
3 284-50 |
3 267-50 |
3 251-50 |
3 239-50 |
3 228-50 |
200 |
3 396-— |
3 311''— |
3 290-— |
3 273- - |
3 257-— |
3 245-— |
3 234-— |
300 |
3 401-50 |
3 316*50 |
3 295*50 |
3 278-50 |
3 262-50 |
3 250* 5 o |
3 239*50 |
400 |
3 407-— |
3 322-— |
3 301-— |
3 284-— |
3 268- |
3 256— |
3 245- - |
500 |
3 412-90 |
3 327-50 |
3 306-50 |
3 289-50 |
3 273-50 |
3 261-50 |
3 250-so |
600 |
3 418-— |
3 333 — |
3 312-— |
3 295 — |
3 279 — |
3 267- — |
3 256— |
700 |
3423-50 |
3 338-so |
3 317*50 |
o 300*50 |
3 284-50 |
3 272-50 |
3 261-50 |
800 |
3429-— |
3 344 — |
3 323-— |
3 306-— |
3 290-— |
3 278-— |
3 267-— |
mm |
3 434-50 |
3 349-50 |
3 328-50 |
3 311-50 |
3 295-50 |
3 283-50 |
3 272-50 |
74 000 |
3 440 — |
3 355-— |
3 334- - |
3 317-— |
3 301-— |
3 289-— |
3 278-— |
100 |
3 445-äo |
3 360* 5 o |
3 339*6 0 |
3 322-50 |
3 306*50 |
3 294-50 |
3 283-50 |
200 |
3 451-— |
3 366 - |
3 345-— |
3 328-— |
3 312— |
3 300 — |
3 289- — |
300 |
3 456*50 |
3 871-50 |
3 3o0*5o |
3 333-50 |
3 317*50 |
3 305*50 |
3 294-55 |
400 |
3 462 — |
3 377-— |
3 356 — |
3 339 — |
3 323— |
3 311 — |
3 300— |
500 |
3 467*50 |
3 382-50 |
3 361-50 |
3 344-50 |
3 328-50 |
3 316*50 |
o 30o* o o |
600 |
3 473-— |
3 388-— |
3 367*— |
3 350-— |
3 334— |
3 322-— |
3 311— |
700 |
3 478-50 |
3 393*50 |
3 372-50 |
3 355-so |
3 339-50 |
3 327*50 |
3 316*50 |
800 |
3484-— |
3 399-— |
3 378-— |
3 361 — |
3 345— |
3 333— |
3 322-— |
900 |
3 489-50 |
3 404-50 |
3 383*50 |
3 366*50 |
3 350*50 |
3 338*50 |
3 327-50 |
75 000 |
3 495*— |
3 410 — |
3 389-— |
3 372-- |
3 356*— |
3 344-— |
3 833— |
100 |
3 500*50 |
3 415-50 |
3 394-50 |
3 377*50 |
3 361*50 |
9 349-50 |
3 338*50 |
200 |
3 506"— |
3 421 — |
3 400-— |
3 383-— |
3 367-— |
3 355-— |
3 344— |
300 |
3 511-50 |
3 426*50 |
3 405-so |
3 388*50 |
3 372-50 |
3 360-50 |
3 349-50 |
400 |
3 517-— |
3 432-— |
3 411-— |
3 394 — |
3 378-- |
3 366— |
3 355-— |
500 |
3 522-50 |
3 437*50 |
3 416-50 |
3 399-50 |
3 383-50 |
3 371-50 |
3 860-50 |
600 |
3 528 — |
3 443-— |
3 422-— |
3 405-— |
3 389-— |
3 377-- |
3 366— |
700 |
3 533* 5 o |
3 448-50 |
3 427-50 |
3 410-50 |
3 394-50 |
3 382-50 |
3 371*50 |
800 |
3 539-— |
3 454- - |
3 433-— |
3 416 — |
3 400— |
3 388-— |
3 377-— |
900 |
3 544-50 |
3 459*50 |
3 438-50 |
3 421-50 |
3 405-so |
3 393-50 |
3 382-50 |
60
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
ska |
;t fö |
r |
||
ogift skattskyldig |
! gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig; |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
76 000 |
i 3 550-— |
3465-— |
3 444-— |
3 427 — |
3 411-— |
3 399-— |
3 388-— |
100 |
! 3 555" so |
3 470*50 |
3 449-50 |
3 432-50 |
3 416-50 |
3 404-so |
3 393*50 j |
200 |
. 3 561 •— |
3 476-— |
3 455"— |
3 438-— |
3422- — |
3 410-— |
3 399-— ; |
300 |
3 566-50 |
3 481-so |
3 460-50 |
3 443-50 |
3 427-so |
3 415-50 |
3 404-50 |
400 |
3 572-— |
3 487-— |
3 466-— |
3 449- - |
3 433-— |
3 421-— |
3 410-— |
500 |
3 577‘.''»o |
3492-50 |
3471-50 |
3 454-50 |
3 438-50 |
3 426-50 |
3415-50 ! |
600 |
3 583-— |
3 498-— |
3 477 — |
3 460"— |
3 444-— |
3 432-— |
3 421-— | |
700 |
i 3 588-ao |
3 503* öo |
3 482-50 |
3 435*50 |
3 449-50 |
3 437-50 |
3426-50 |
SOO |
3 594-— |
3 509-— |
3 488-— |
3 471 — |
3 455-— |
3 443-— |
3 432-— |
000 |
3 599-30 |
3 514-50 |
3 493-50 |
3 476*50 |
3 460*5o |
3 448-50 |
3 437-50 |
77 000 |
B 605*— |
3 520-— |
3 499-— |
3 482-— |
8 466*— |
3 454’— |
3 443-— |
100 |
3 610-so |
3 525-50 |
3 504-so |
3 487-50 |
3 471-50 |
3 459*50 |
3 448-50 |
200 |
3 616"— |
3 531-— |
3 510-— |
3 493-— |
3 477-— |
3 465-— |
3 454’— |
300 |
3 621-so |
3 536-50 |
3 515-50 |
3 498-50 |
3 482-50 |
3 470-so |
3 459-50 |
400 |
3 627-— |
3 542-— |
3 521"— |
3 504-— |
3 488-— |
3 476-— |
3 465-— |
500 |
3 632-50 |
3 547-50 |
3 526-so |
3 509-50 |
3 493-50 |
3481-50 |
3 470-so i |
600 |
3 638-— |
3 553 — |
3 532-— |
3 515-— |
3 499-— |
3487-— |
3 476-— 1 |
700 |
3 643-50 |
3 558-50 |
3 537-50 |
3 520-so |
3 504-so |
3 492-50 |
3 481-50 | |
SOO |
3 649’— |
3 564 — |
3 543- - |
3 526-- |
3 510-— |
3 498-— |
3 487-— 1 |
000 |
3 654-so |
3 569-so |
3 548-50 |
3 531-50 |
3 515-so |
3 503-50 |
3 492-50 1 |
78 000 |
3 660-— |
3 575 — |
3 554 — |
3 537- - |
3 521-— |
3 509-— |
3 498-— |
100 |
3 665-50 |
3 580-50 |
3 559-so |
3 542-30 |
3 526-50 |
3 514-50 |
3 503-50 |
200 |
3 671-— |
3 586-— |
3 565-— |
3 548-— |
3 532 — |
3 520-- |
3 509 — i |
300 |
3 676-50 |
3 591-so |
3 570-so |
3 553-50 |
3 537-äo |
3 525-so |
3 514-50 | |
400 |
3 682-— |
3 597 — |
3 576 — |
3 559-— |
3 543 - |
3 531-— |
3 520-— | |
500 |
3 687-50 |
3 602-50 |
3 581-50 |
3 564-30 |
3 548-50 |
3 536-50 |
3 525-50 j |
600 |
3 693-— |
3 608-— |
3 587-— |
3 570 — |
3 554-— |
3 542-— |
3 531-— 1 |
700 |
3 698-50 |
3 613-50 |
3 592-50 |
3 575-30 |
3 559-so |
3 547-50 |
3 536-50 |
SOO |
3 704-— |
3 619-— |
3 598-— |
3 581"— |
3 565 — |
3 553-— |
3 542-— i |
000 |
3 709-50 |
3 624-50 |
3 603-50 |
3 586-50 |
3 570-so |
3 558-so |
3 547-50 | |
70000 |
3 715 — |
3 630-— |
3 609*— |
3 592-— |
3 576-— |
3 564-— |
3 553-— |
100 |
1 3 720-50 |
3 635-r.o |
3 614-5 0 |
3 597-50 |
3 581-50 |
3 569-50 |
3 558-50 j |
200 |
| 3 726-— |
3 641 — |
3 620-— |
3 603-— |
3 587-— |
3 575 — |
3 564-- | |
300 |
3 731-50 |
3 646-50 |
3 625-so |
3 608-so |
3 592-50 |
3 580-50 |
3 569-50 |
400 |
3 737 — |
3 652-— |
3 631* — |
3 614-— |
3 598-— |
3 586-— |
3 575-— ; |
500 |
j 3 742-so |
3 657-50 |
3 636-50 |
3 619-50 |
3 603-50 |
3 591-50 |
3 580-50 i |
600 |
3 748-— |
3 663-— |
3 642-— |
3 625-— |
3 609-— |
3 597-— |
3 586-— |
700 |
i 3 753-50 |
3 668-50 |
3 647-50 |
3 630-50 |
3 614-50 |
3 602-so |
3 591-50 |
SOO |
j 3 759-— |
3 674-— |
3 653-— |
3 636-— |
3 620-— |
3 608-— |
3 597 — i |
300 |
3 764-50 |
3 679-50 |
3 658-50 |
3 641-50 |
3 625-50 |
3 613-50 |
3 602-50 |
SO 000 |
3 770"— |
3 685 — |
3 664-— |
3 647-— |
3 631 — |
3 619-— |
3608-— ! |
100 |
3 776-— |
3 690-50 |
3 669-50 |
3 652-so |
3 636-50 |
3 624-50 |
3 613-50 |
200 |
1 3 782-— |
3 696-— |
3 675-— |
3 658-— |
3 642 — |
3 630 — |
3 619-— |
300 |
i 3 788-— |
3 701-50 |
3 680-50 |
3 663-50 |
3 647-50 |
3 635-50 |
3 624-50 ! |
400 |
3 794- - |
3 707-— |
3 686-— |
3 669-— |
3 653-— |
3 641-— |
3 630 — |
61
M a |
x i m i |
okat |
t ( ö |
r |
1 |
||
Taxerat belopp Kronor |
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig! skattskyldig! Kronor j Kronor |
|
80 500 |
3 800''— |
2 732-ao |
3 691-50 |
3 674*50 |
3 658-50 |
3 616*50 |
3 635*50 i |
600 |
3 806-— |
3 718— |
3 697— |
3 680-— |
3 664— |
3 652— |
3 641''— |
700 |
3 812''— |
3 723-50 |
3 702-so |
3 685-so |
3 669-50 |
3 657*50 |
3 646*50 |
800 |
3 8X8-— |
3 729— |
3 708-— |
3 691— |
3 675— |
3 663— |
3 659-— | |
900 |
3 824''— |
3 734-so |
3 713-so |
3 696*50 |
3 680-50 |
3 668*50 |
3 657-50 i |
81 000 |
3 830 — |
3 740— |
3 719— |
3 702-— |
3 686-— |
3 674*— |
3 663-— |
100 |
3 836-— |
3 745-äo |
3 724-50 |
3 707-so |
3 691-50 |
3 679-50 |
3 668-50 |
200 |
3 842''— |
3 751— |
3 730— |
3 713-— |
3 697— |
3 685''— |
3 674-— |
300 |
3 848-— |
3 756’ 50 |
3 735''50 |
3 718*50 |
3 702-so |
3 690-50 |
3 679-50 |
400 |
3 854 — |
3 762— |
3 741— |
3 724— |
3 708-— |
3 696 — |
3 685— |
500 |
3 860''— |
3 767-50 |
3 74-6*50 |
3 729-50 |
3 713*50 |
3 701-50 |
3 690*50 |
600 |
3 866-— |
3 773— |
3 752— |
3 735-— |
3 719— |
3 707— |
3 696-— |
700 |
3 878-— |
3 778-50 |
3 757*50 |
3 740-50 |
3 724-50 |
3 712-50 |
3 701*5o |
800 |
3 882-— |
3 784-— |
3 763— |
3 746— |
3 730-— |
3 718-— |
3 707— ; |
900 |
3 884''— |
3 789-so |
.3 768*50 |
3 751*50 |
3 735*50 |
3 723-50 |
3 712-50 '' |
82 000 |
3890— |
3 795— |
3 774-— |
3 757— |
3 741— |
3 729— |
3 718-— |
100 |
3 896''— |
3 801— |
3 779-50 |
3 762-50 |
3 746*50 |
3 734*50 |
3 723-50 : |
200 |
3 902''— |
3 807-— |
3 785-— |
3 768-— |
3 752— |
3 740— |
3 729-— i |
300 |
3 908''— |
3 813— |
3 790-so |
3 773*50 |
3 757*50 |
3 745*50 |
3 734-so |
400 |
3 914— . |
3 819— |
3 796— |
3 779— |
3 763— |
3 751— |
3 740— |
500 |
3 920— |
3 825-— |
3 802-— |
3 784-so |
3 768*50 |
, 3 756*5 0 |
3 745-50 |
600 |
3 926— |
3 831— |
3 808— |
3 790’— |
3 774— |
3 762-— |
3 751— |
700 |
3 932— |
3 837— |
3 814''— |
3 795''5o |
3 779-50 |
3 767*50 |
3 756*50 I |
800 |
3 938— |
3 843-— |
3 820-— |
3 801-50 |
3 785-— |
3 773— |
3 762-— |
900 |
3 944— |
3 849— |
3 826— |
3 807-50 |
3 790-so |
3 778-50 |
3 767*50 |
83 000 |
3 950— |
3 855-— |
3 832— |
3 813-50 |
3 796-— |
3 784-— |
3 773— |
100 |
3 956*— |
3 861 — |
3 838— |
3 819-50 |
3 802-— |
3 789-50 |
3 778-50 |
200 |
3 962— |
3 867-— |
3 844-— |
3 825*50 |
3 808-— |
3 795— |
3 784-— |
300 |
3 968— |
3 873— |
3 850— |
3 831-50 |
3 814— |
3 801-— |
3 789-50 |
400 |
3 974— |
3 879— |
2 856-— |
3 837*50 |
3 820— |
3 807— |
3 795-— |
500 |
3 980— |
3 885-— |
3 862-— |
3 843-50 . |
3 826-— |
3 813— |
3 801-— |
600 |
3 986— |
3 891— |
3 868-— |
3 849-so |
3 832-— |
3 819— |
3 807— |
700 |
3 992— |
3 897-— |
3 874-— |
3 855-30 |
3 838-— |
3 825-— |
3 813— |
800 |
3 998— |
3 903— |
3 880-— |
3 861-50 |
3 844-— |
3 831— |
3 819— |
!KK) |
4004— |
3 909— |
3 886-— |
3 867*5ö |
3 850-— |
3 837-— |
3 825-— |
84 000 |
4 010— |
3 915— |
3 892-— |
3 873-50 |
3 856-— |
3 843— |
3 831— |
100 |
4 016— |
3 921— |
3 898-— |
3 879*50 |
3 862-— |
3 849— |
3 837-— |
200 |
4 022— |
3 927— |
3 904— |
3 885-so |
3 868-— |
3 855-— |
3 843— |
300 |
4 028— |
3 933— |
3 910-— |
3 891-50 |
3-874-— |
3 861-— |
3 849-— |
400 |
4034— |
3 939— |
3 916— |
3 897-50 |
3 880— |
3 867— |
3 855-—■ |
500 |
4 040— |
3 945— |
3 922— |
3 903-50 |
3 886-— |
3 873- - |
3 861— |
600 |
4 046— |
3 951— |
3 928-— |
3 909-50 |
3 892-— |
3-879— |
3 867-— |
700 |
4 052— |
3 957-— |
3 934— |
3 915-50 |
3 898-— |
3 885— |
3 873-— |
800 |
4 058— |
3 963 — |
3 940— |
3 921-50 |
3 904— |
3 991— |
3 879— |
900 |
4-084— |
3 969— |
3 946— |
3 927-50 |
3 910— |
3 897-— |
'' 3 885-— |
62
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i in i |
s k a t |
t fö |
r |
... ------ . . - |
|
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig] skattskyldig] skattskyldig} skattskyldig} skattskyldig} barn j barn } barn barn } flera barn '' Kronor } Kronor j Kronor j Kronor | Kronor 1 |
|||||
85000 |
4 070 — |
3 975— |
3 952— |
3 933-50 |
3 916 — |
3 903 — |
1 3 891— i |
100 |
4 076 — |
3 981— |
3 958— |
3 939-so |
3 922_ |
3 909 — |
3 897— I |
•200 |
4 082 — |
3 987— |
3 964— |
3 945-50 |
3 928 — |
3 915 — |
3 903— |
800 |
4 088-— |
3 993— |
3 970— |
3 951-so |
3 934 — |
3 921 — |
3 909— i |
100 |
4 094 — |
3 999— |
3 976— |
3 957* ">o |
3 940 — |
3 927 — |
3 915— |
500 |
4100 — |
4 005— |
3 982— |
3 963-50 |
3 946 — |
3 933 — |
3 921— } |
000 |
4 106 — |
4011— |
3988— |
3 969-50 |
3 952 — |
3 939 — |
3 927— ‘ |
700 |
4112 — |
4 017— |
4 994— |
3 975-50 |
3 958-— |
3 945 — |
3 933— ! |
800 |
4118 — |
4023— |
4 000— |
3 981-50 |
3 964 — |
3 951 — |
3 939— - |
»00 |
4124-— |
4029— |
4 006— |
3 987-50 |
3 970 — |
3 957-— |
3 945— ; |
SO 000 |
4 130 — |
4 035’— |
4012— |
3 993*öo |
3 976 — |
3 963 — |
3 951— |
100 |
4 136 — |
4041 — |
4018— |
3 999-50 |
3 982 — |
3 969— |
3 957— |
•200 |
4142 — |
4 047— |
4 024— |
4 005-so |
3 988-— |
3 975-— |
3 963— |
800 |
4 148 — |
4053— |
4030— |
4 011-50 |
3 994- |
3 981— |
3 969— i |
400 |
4 154 — |
4 059— |
4 036— |
4017-50 |
4 000''— |
3 987— |
3 975— i |
500 |
4 160 — |
4 065''— |
4 042— |
4 023*50 |
4 006 — |
3 993— |
3 981— } |
000 |
4 166 — |
4 071 — |
4 048— |
4 029-50 |
4 012 — |
3 999— |
3 987— ; |
700 |
4172 — |
4 077— |
4 054— |
4035-50 |
4 018 — |
4005— |
3 993— i |
800 |
4 178— |
4 083— |
4 060— |
4 041-50 |
4 024 — |
4 011-— |
3 999— |
900 |
4 184 — |
4 089— |
4 066— |
4 047-so |
4 030 — |
4017— |
4 005— |
87 000 |
4190 — |
4 095— |
4 072— |
4 053-so |
4 036 — |
4 023— |
4 011— ] |
100 |
4 196— |
4101— |
4 078— |
4 059-50 |
4 042 — |
4029— |
4 017— : |
200 |
4 202— |
4 107— |
4 084— |
4 065*50 |
4 048-— |
4035— |
4023— ! |
300 |
4208— |
4 113— |
4 090— |
4 071-r,o |
4 054 — |
4 041 — |
4 029 — |
400 |
4 214— |
4119— |
4 096— |
4077-50 |
4 060-— |
4 047-— |
4 035— |
500 |
4 220— |
4 125— |
4 102— |
4 083-so |
4 066 — |
4 053 — |
4 041— |
000 |
4 226— |
4 131— |
4108— |
4 089-50 |
4 072 — |
4 059 — |
4047— |
700 |
4 232— |
4 137— |
4114— |
4 095-50 |
4 078-— |
4 065-— |
4 053— } |
.800 |
4 238— |
4143— |
4120— |
4 101-so |
4 084''— |
4071 — |
4 059— |
900 |
4244— |
4 149— |
4126— |
4 107-50 |
4 090 — |
4 077 - |
4 065— |
.88 000 |
4250— |
4155’— |
4 132- - |
4 113-so |
4 096 — |
•4 083 — |
4071 — |
100 |
4 256— |
4161— |
4138— |
4 119-50 |
4 102 — |
4 089— |
4 077*— ; |
200 |
4 262— |
4167— |
4144— |
4 125-50 |
4 108-— |
4095 — |
4083— ; |
300 |
4 268— |
4 173— |
4150— |
4131-äo |
4114- |
4 101 — |
4089— . |
400 |
4 274— |
4179— |
4 156— |
4 137-so |
4120 — |
4107 — |
4 095— |
500 |
4 280— |
4 185''— |
4162— |
4143-50 |
4 126 — |
4 113— |
4101— |
000 |
4 286— |
4191— |
4168— |
4 149-50 |
4 132 — |
4119— |
■4 107— |
700 |
4 292— |
4197— |
4174— |
4 155-50 |
4 138''— |
4125 — |
4113— |
800 |
4298— |
4 203— |
4 180— |
4161-50 |
4 144 — |
4131 — |
4119— |
900 |
4 304— |
4 209— |
4186— |
4 167-50 |
4150- |
4137 — |
4 125— ; |
89 000 |
4 310— |
4215— |
4 192— |
4 1 *3*50 |
4 156 — |
4143— |
4 131— |
100 |
4 316— |
4 221 — |
4 198— |
4179-50 |
4 162 — |
4 149— |
4 137— |
200 |
4 322— |
4 227— |
4 204— |
4185-50 |
4 168-— |
4155— |
4 143— |
300 |
4 328- - |
4 233— |
4 210— |
4191-50 |
4 174 — |
4161— |
4 149— |
400 |
4 334— |
4 239— |
4 216— |
4 197-50 |
4 180'' — |
4 167-— |
4155— |
M a |
x i m i |
skaf |
t fö |
r |
|||
Taxerat belopp Kronor |
ogift .skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig! skattskyldig barn ! barn Kronor | Kronor |
skattskyldig! skattskyldig! skattskyldig barn i barn ; liera barn Kronor > Kronor Kronor |
|||
S» 500 |
4 340’— |
4 245 — |
4 222 — |
4 203-so |
4 186-— |
4 m- |
4 161 — |
000 |
4 346-— |
4 251 — |
4 228-— |
4 209''so |
4 192 — |
4179-— |
4 167''— |
700 |
4 352 — |
4 257 — |
4 234-— |
4215-80 |
4 198-— |
4185-— |
4 173— |
SOO |
4 358-— |
4 263 — |
4 240-— |
4 221-80 |
4 204-— |
4191 — |
4 179— |
900 |
4 364‘— |
4 269 — |
4 246-— |
4 227-80 |
4 210-— |
4 197 — |
4 185— 1 |
!M> 000 |
4 370 — |
4 275-— |
4 252 — |
4 233-80 |
4 216-— |
4 203"— |
4191*— |
100 |
4 376''— |
4 281— |
4 258-— |
4 239-so |
4 222-— |
4 209-— |
4 197— |
200 |
4 382 — |
4 287 — |
4 264 — |
4 245-so |
4 228-— |
4 215-— |
4 20.3’— |
300 |
4 388-— |
4 293 — |
4 270— |
4 251-50 |
4 234-— |
4 221 — |
4 209-— |
100 |
4 394-— |
4 299-— |
4 276 — |
4 257-80 |
4 240 — |
4 227 — |
4 215 — |
500 |
4 400"— |
4 305''— |
4 282-— |
4 263-50 |
4 246-— |
4233-— |
4 221— |
000 |
4 406"— |
4 311 — |
4 288''— |
4 269-50 |
4252-— |
4 239 — |
4 227-— |
700 |
4412.— |
4 317— |
4 294 — |
4 275-50 |
4258-— |
4 245-— |
4 233*— |
SOO |
4 418 — |
4 323-— |
4 300— |
4 281-50 |
4264-— |
4 251-— |
4239-— |
900 |
4 424-— |
4 329 — |
4 306 — |
4 287-50 |
4 270-— |
4 257"— |
4 245 — |
91 000 |
4 430 — |
4 335-— |
4 312 — |
4 298-so |
4 276''— |
4 263‘— |
4 251 — |
100 |
4 436-— |
4 341 — |
4 318— |
4 299-so |
4 282-— |
4 269-— |
4 257''— |
200 |
4 442 — |
4 347 — |
4 324-— |
4 305*50 |
4 288-— |
4 275 — |
4 263 — |
300 |
4448-— |
4 353*— |
4 330''— |
4 311-50 |
4 294 — |
4 281 — |
4 269*— |
400 |
4 464 — |
4 359 — |
4 336 — |
4 817-50 |
4 300-— |
4 287-— |
4 275*— |
500 |
4 460 — |
4365 — |
4 342''— |
4 323-50 |
4 306- — |
4 293-— |
4 281 •— |
000 |
4 466 — |
4 371 — |
4 348-— |
4 329-50 |
4 312 — |
4 299-— |
4 287-— |
700 |
4 472-— |
4 377-— |
4 354''— |
4 335-50 |
4 318 — |
4 305-— |
4 293-— |
SOO |
4478-— |
4 383 — |
4 360 — |
4 341-50 |
4 324-— |
4311 — |
5 299-— |
900 |
4 484 — |
4 389-— |
4 366 — |
4 347*50 |
4 330 — |
4 317 — |
4 305 — |
92 000 |
4 490— |
4 395 — |
4 372-— |
4 353-50 • |
4 336''— |
4 323 — |
4 311— |
100 |
4496 — |
4401''— |
4378-— |
4 359-50 |
4 342-— |
4 329-— |
4 317— |
200 |
4 502 — |
4 407 — |
4 384-— |
4 365-50 |
4 348-— |
4 335-— |
4 323— |
300 |
4 508— |
4413— |
4 390— |
4371-50 |
4 354 — |
4 341-— |
4 329-— |
400 |
4 514— |
4 419 — |
4 396-— |
4 377*50 |
4 360"— |
4 347-— |
4335''— |
500 |
4 520-— |
4 425-— |
4 402— |
4 383-50 |
4 366"— |
4 353 — |
4 341*— |
000 |
4 526''— |
4 431— |
4 408''— |
4 389-50 |
4 372 — |
4 359 — |
4 347— |
700 |
4 532 — |
4437-— |
4 414 — |
4 395-50 |
4 378-— |
4 365-— |
4 353— |
SOO |
4 538-— |
4 443 — |
4 420 — |
4 401-50 |
4 384-— |
4 371-— |
4 359— |
900 |
4 544''— |
4-149— |
4426 — |
4 407-50 |
4 390— |
4 377-— |
4 385— |
93 000 |
4 550— |
4 455-— |
4 432-— |
4 413-50 |
4 396-— |
4 383-— |
4 371— |
100 |
4 556’— |
4461 — |
4 438-— |
4419-50 |
4 402-— |
4 389 — |
4 377— |
200 |
1562''— |
4 467-— |
4 444 — |
4425-50 |
4408-— |
4 395-— |
4 383*— |
300 |
4 568''— |
4 473-— |
4 450— |
4431-50 |
4 414 — |
4 401"— |
4 389-— |
400 |
4 574''— |
4 479''— |
4456''— |
4 437-50 |
4420-— |
4407 — |
4 395— |
500 |
4 580’— |
4 485 — |
4 462''— |
4443-50 |
4 426-— |
4413-— |
4 401— |
600 |
4 586-— |
4491— |
4 468'' — |
4449-50 |
4 432-— |
4419 — |
4 407— |
700 |
4592-— |
4497-— |
4 474 — |
4455-50 |
4 438-— |
4 425 — |
4 413— |
SOO |
4 598-— |
4 403 — |
4 480''— |
4461-50 |
4 444 — |
4431 — |
4 419— |
900 |
4 604— |
4 409-— |
4 486''— |
4 467*5 0 |
4 450"— |
4 137 — |
4 425— |
64
Taxera! belopp Kronor |
M a |
x i m i |
skatt fö |
r |
|||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
94000 |
4 610-— |
4 515— |
4 492— |
4 473-5 0 |
4 456-— |
4 443-— |
4431 — |
100 |
4 616 — |
4 521— |
4 498— |
4 479''so |
4462-— |
4449-— |
4 437-— |
200 |
4 622 — |
4 527 — |
4 504— |
4485-50 |
4 468-— |
4 455-— |
4 443-— |
300 |
4 628''— |
4 533— |
4 510— |
4491-50 |
4 474-— |
4 461"— |
4 449 — |
400 |
4 634 — |
4 539— |
4 516''— |
4 497'' 50 |
4 480-— |
4 467-— |
4 455"— |
500 |
4 640-— |
4 545"— |
4 522— |
4 503-so |
4 486-— |
4473-— |
4 461 — |
600 |
4 64(5*— |
4 551-— |
4 528— |
4 509-50 |
4 492-— |
4 479-— |
4 467-— |
700 |
4 652 — |
4 557’— |
4 534— |
4 515-50 |
4498 — |
4 485-— |
4473-— |
800 |
4 658-— |
4 563— |
4 540— |
4 521-50 |
4 504-— |
4 491-— |
4 479 — |
900 |
4 664-— |
4 569— |
4 546— |
4 527-so |
4 510"— |
4497-— |
4 485-— |
95 000 |
4 670- — |
4 575*— |
4 552— |
4 533*50 |
4 516"— |
4 503 — |
4 491 — |
100 |
4 676*— |
4 581— |
4 558''— |
4 539*50 |
4 522-— |
4 509-— |
4 497-— |
200 |
4 682— |
4 587-— |
4 564''— |
4 545 o0 |
4 528-— |
4 515''— |
4 503 — |
300 |
4 688— |
4 593— |
4 570— |
4 551-50 |
4 534-— |
4 521-— |
4 509-— |
400 |
4 694— |
4 599— |
4 576''— |
4 557*50 |
4 540-— |
4 527-— |
4 515"— |
500 |
4 700— |
4 605— |
4 582— |
4 563*50 |
4 546-— |
4 533-— |
4 521 — |
600 |
4 706— |
4 611— |
4 588— |
4 569-50 |
4 552"— |
4 539-— |
4 527 — |
700 |
4 712— |
4 617" — |
4 594— |
4 575-50 |
4 558-— |
4 545"— |
4 533 — |
800 |
4 718— |
4 623— |
4 600— |
4 581-50 |
4 564-— |
4 551-— |
4 539-— |
900 |
4 724*— |
4 629— |
4 606— |
4 587-60 |
4 570-— |
4 557-— |
4 545-— |
96000 |
4 730— |
4 635— |
4 612— |
4 593-6 0 |
4 576-— |
4 563-— |
4 551-— j |
100 |
4 736— |
4 641— |
4 618— |
4 599-50 |
4 582-- |
4 569 — |
4 557-— ! |
200 |
4 742— |
4 647— |
4 624— |
4 605*50 |
4 588-— |
4 575-— |
4 563-— ! |
300 |
4 748''- |
4 653— |
4 630— |
4 611-50 |
4 594-— |
4 581-— |
4 569-— |
400 |
4 754— |
4 659— |
4 636— |
4 617-50 |
4 600-— |
4 587-— |
4575-— ; |
500 |
4 760— |
4 665— |
4 642— |
4 623-50 |
4 606-— |
4 593-— |
4 581 — |
600 |
4 766— |
4 671— |
4 648— |
4 629-50 |
4 612 — |
4 599-— |
4 587-— l |
700 |
4 772— |
4 677— |
4 654— |
4 635*5 0 |
4 618-— |
4 605'' — |
4 593-— ] |
800 |
4 778— |
4 683— |
4 660— |
4 641-50 |
4 624-— |
4 611-— |
4 599-— | |
900 |
4 784— |
4 689''— |
4 666— |
4 647-5 0 |
4 630-— |
4 617-— |
4 605-— |
97 000 |
4 790— |
4 695— |
4 672— |
4 653*50 |
4 636-— |
4 623 — |
4611-— |
100 |
4 796’— |
4 701— |
4 678— |
4 659-50 |
4 642-— |
4 629-— |
4 617-— |
200 |
4 802— |
4 707— |
4 684''— |
4 665-50 |
4 648-— |
4 635-— |
4 623-— |
300 |
4 808— |
4 713— |
4 690— |
4 671-50 |
4 654*— |
4 641-— |
4 629-— |
400 |
4 814— |
4 719— |
4 696— |
4 677-50 |
4 660-— |
4 647-— |
4 635*— |
500 |
4 820— |
4 725''— |
4 702— |
4 683*50 |
4 666- — |
4 653-— |
4 641 •— |
600 |
4826— |
4 731— |
4 708— |
4 689-50 |
4 672-— |
4 659-— |
4 647-— |
700 |
4 832— |
4 737— |
4 714— |
4 695-50 |
4 678-— |
4 665-— |
4 653 — |
800 |
4 838— |
4 743— |
4 720— |
4 701-50 |
4 684-— |
4 671-— |
4 659-— |
900 |
4 844— |
4 749— |
4 726— |
4 707-so |
4 690 — |
4 677-— |
4 665-— |
98 000 |
4 850— |
4 755''— |
4 732— |
4 713-50 |
4 696 — |
4 683-— |
4 671-— 1 |
100 j |
4 856— |
4 761— |
4 738— |
4 719-50 |
4 702-— |
4 689-— |
4 677-— |
200 |
4 862— |
4 767''— |
4 744— |
4 725-50 |
4 708-— |
4 695-— |
4 683-— i |
300 |
4 868— |
4 773— |
4 750— |
4 731-50 |
4 714-— |
4 701-— |
4 689-— i |
400 I |
4 874— |
4 779— |
4 756''— |
4 737*5 0 |
4 720-— |
4 707-— |
4 695-— j |
65
Taxerat belopp Kronor |
M a |
x i m i |
skatt fö |
r |
||
ogift skattskyldig |
gift skatt-skyldig |
skattskyldig |
skattskyldig skattskyldig barn barn Kronor | Kronor |
skattskyldig |
skattskyldig |
|
98 500 |
4 880''— |
4 785-— |
4 762 — |
i 4 743-50 i 4 726 — |
4 713*— |
4 701 — |
600 |
4 886-— |
4 791*— |
4 768-— |
4 749-50 | 4 732-— |
4 719-— |
4 707 — |
700 |
4 892-— |
4 797-— |
4 774-— |
4 755-so i 4 738-— |
4 725-— |
4 713 — |
800 |
4 898-— |
4 803-— |
4 780''— |
4 761*50 i 4 744*— |
4 731"— |
4 719 — |
000 |
4 904-— |
4 809-— |
4 786-— |
4 767*50 4 750*— |
4 737 — |
4 725 — |
90 000 |
4 910’— |
4 815-— |
4 792*— |
4 773-50 ! 4 756-— |
4 743- — |
4 731-— |
100 |
4 916-— |
4 821-— |
4 798*— |
4 779-so : 4 762-— |
4 749 — |
4 737 — |
200 |
4 922-— |
4 827-— |
4 804-— |
4 785-50 ! 4 768’— |
4 755-— |
4 743 — |
800 |
4 928-— |
4 833 — |
4 810*— |
4 791-50 j 4 774-— |
4 761 — |
4 749-— |
400 |
4 934''— |
4 839''— |
4 816*— |
4 797-60 ] 4 780-— |
4 767-— |
4 755"— |
500 |
4 940 — |
4 845-— |
4 822-- |
4 803-so | 4 786-— |
4 773-— |
4 761-— |
600 |
4 946-— |
4 851 — |
4 828-— |
4 809-50 4 792 — |
4 779-— |
4 767-— |
700 |
4 952 — |
4 857-— |
4 834*— |
4 815-60 4 798-— |
4 785-— |
4 773-— |
SOO |
4 958-— |
4 863-— |
4 840*— |
4 821-50 4 804-— |
4 791-— |
4 779-— |
900 |
4 964 — |
4 869’— |
4 846*— |
4 827-50 i 4 810-— |
4 797-— |
4 785-— |
>) 100000 |
4 970-— |
4 875*— |
4 852*— |
4 833-50 4 816-— |
4 803 — |
4 791 — |
*) Överstiger taxerat belopp 100 000 kronor, utgör maximiskatten den för nämnda taxerade
belopp uträknade maximiskatten, ökad med sex procent av den del utav det taxerade beloppet,
som överskjuter 100 000 kronor.
Kommunalskattesakkunnige.
9
67
Anvisningar.
Taxeringen till fastighetsskatt.
Taxering- av fast eg-endom såsom jordbruksfastighet eller såsom
annan fastighet.
Huruvida fast egendom, som överhuvudtaget kan anses vara föremål
för användning, skall i taxeringsavseende betraktas såsom jordbruksfastighet
eller såsom annan fastighet, beror av användningens beskaffenhet
sålunda, att användning för jordbruk med binäringar eller för skogsbruk
tillför fast egendom beskattningsnaturen jordbruksfastighet, medan användning
för annat ändamål gör fast egendom till annan fastighet. Fast
egendoms kamerala beskaffenhet är i och för sig icke avgörande. Användes
således i mantal satt jord (hemman eller hemmansdel) eller i jordebok
antecknad lägenhet (jordlägenhet) såsom underlag för industriell verksamhet
eller eljest för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
skall jorden utan hinder därav att den har sig mantal åsatt eller
är i jordebok såsom en för sig bestående lägenhet redovisad behandlas
såsom annan fastighet.
Tillämpad å viss bestämd fastighet, härunder inbegripen jämväl
brukningsenhet (brukningsdel), tillkommen genom sämjedelning eller
annan enskild jorddelning, innebär den sålunda angivna regeln, att
fastigheten kan komma att taxeras för en del av sin ägovidd såsom
fastighet av ena slaget och i övrigt såsom fastighet av andra slaget.
Om således exempelvis å ägorna till en jordbruksegendom anlägges
en fabrik eller uppföres till uthyrning avsedd byggnad, skola de områden,
som för sådant ändamål tagas i anspråk, anses hava iklätt sig
egenskapen av annan fastighet, medan fastigheten i övrigt taxeras
såsom jordbruksfastighet. Detsamma blir förhållandet, om visst område
av en jordbruksegendom upplåtes på arrende för annat ändamål än jord
-
68
bruk eller skogsbruk. En torvmosse, som utarrenderats till ett torvindustriellt
företag, skall således behandlas såsom annan fastighet, likaledes
ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott o. s. v.
För att visst område, på sätt nu är anfört, skall anses hava erhållit
annan beskattningsnatur än den som tillkommer fastigheten i övrigt,
fordras, att den nya användningen kan anses hava börjat. När så
skall anses hava skett får bedömas efter förhållandena i det särskilda
fallet. Omständigheterna skola ock giva vid handen, att fråga ej är
om anordningar av mera tillfällig art.
Ligger viss fastighet, exempelvis en avsöndring, tillsvidare oanvänd,
skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet, så framt fastigheten
icke påtagligen är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk. För att det skall vara påtagligt,
att en oanvänd fastighet är avsedd att användas för annat ändamål än
]ordbruk eller skogsbruk, fordras icke nödvändigt, att någon särskild åtgärd
såsom exempelvis tomtstyckning, utarrendering till industriellt företag
o. s. v. vidtagits, som förbereder användningen såsom annan fastighet,
om än i allmänhet kravet på att sådan åtgärd skall föreligga bör upprätthållas.
Redan de förhållanden, som i det särskilda fallet äro förknippade
med förvärvet av en fastighet, kunna nämligen ställa utom tvivel, att en
användning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk är avsedd.
Att en fastighet i sitt förhandenvarande skick eller på grund av för
ringa storlek är otjänlig till jordbruk eller skogsbruk, bör, å andra sidan,
icke utan vidare anses ådagalägga avsikt att giva fastigheten användning
såsom annan fastighet. Förvärvet kan nämligen hava skett i syfte att
utöka en jordbruksegendom, exempelvis för att öka tillgången på betesmark,
anskaffa lastageplats, vattnin-gsställe eller grustag för egendomens
behov o. s. v. Åven en fastighets förutvarande användning kan i nu
förevarande avseende lämna vägledning.
II.
Vad till jordbruk och jordbrukets binäringar samt till skogsbruk
är att hänföra.
Till jordbruk hänföras åker- och ängsbruk, även då sådant drives
uteslutande för industriellt behov utan förening med annat jordbruk,
såsom stundom är fallet med tobaksodling, så ock husdjursskötsel.
Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas, räknas
ock till jordbruk, så framt å egendomen därjämte drives annat jord
-
69
bruk eller trädgårdsskötseln drives såsom självständig näring (handelsträdgård
srörelse).
Däremot skall såsom jordbruk icke anses trädgårdsskötsel, som
varken drives i förening med annat jordbruk eller idkas såsom handelsträdgårdsrörelse.
I enlighet härmed kommer i allmänhet icko såsom jordbruk
i betraktande trädgårdsskötsel å tomter, å områden, upplåtna till
s. k. koloniträdgårdar, eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar eller
andra lägenheter, som huvudsakligen avse bostadsändamål, exempelvis
egnahemslägenheter, vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för
åtnjutande av egnahemslån skola betraktas såsom bostadslägenheter, o. d.
Till jordbrukets binäringar skola räknas mejerihantering, som avser
förädling av det egna jordbrukets produkter, samt sådan ä den egendom,
vara jordbruket bedrives, av jordbrukaren eljest utövad verksamhet
för förädling av produkter eller beståndsdelar från egendomen, som sker
huvudsakligen för husbehovsändamål eller med huvudsaklig användning av
jordbrukets inventarier, driftsbyggnader och ordinarie arbetsbesättning.
I enlighet härmed komma exempelvis såsom binäringar till jordbruket i
betraktande mejerihantering vid vanliga s. k. herrgurdsmejerier, förmalning
av egen spannmål till husbehov, utvinning av torv och kalk
samt tillverkning av tegel huvudsakligen till husbehov o. s. v. Å andra
sidan komma såsom binäringar icke i betraktande förmalning av spannmål
mot tull, brännerihantering, tillverkning av tegel eller utvinning
av torv eller kalk huvudsakligen för försäljning samt annan förädlingsverksamhet,
som icke avser husbehovsändamål, utan bedrives såsom
särskild näring — rörelse eller yrke — i regel med särskild personal,
särskilda inventarier, maskiner o. d. eller särskilda byggnader eller inrättningar.
Å egendomen bedriven försäljning av jordens beståndsdelar i
oförädlat skick är i regel att betrakta såsom binäring, men kan undantagsvis
ske under sådana förhållanden, att särskild näring bör anses
föreligga. När så skall anses vara fallet, t. ex. beträffande grusförsäljning,
får jämväl bedömas med huvudsaklig ledning av här givna anvisningar.
För att försäljning, som uteslutande avser eget jordbruks eller
dess binäringars produkter, skall kunna anses såsom särskild näring
erfordras, att försäljningen sker från särskilt anordnad försäljningslokal
utom kommunen.
Till jordbrukets binäringar skola vidare räknas sådana vid jordbruk
vanligen förekommande verksamhetsgrenar, som avse att annorledes än
i jordbruket och i regel mera tillfälligtvis nyttiggöra vissa jordbruksinventarier,
såsom exempelvis hemslaktning av djur för försäljning,
uthyrning av dragare, maskiner och redskap samt körslor mot betalning,
70
Jordbruks
fastighet.
så ock sådana sysselsättningar vid sidan av det egentliga jordbruksarbetet
som biskötsel, hemslöjd samt jakt och fiske å egendomen.
Under skogsbruk inbegripas virkesproduktion och tillgodogörandet
genom försäljning eller för husbehovet av virke och andra produkter
av skog såsom bark, kottar m. m., ävensom virkesförädling genom
sågning eller kolning, så framt förädlingen icke kan anses drivas såsom
särskild näring, vilket, vad sågning beträffar, i regel måste anses vara
förhållandet då sågningen icke huvudsakligen avser virke till husbehov.
Åven utvinning av biprodukter till skog, t. ex. tjära, kommer under
enahanda betingelser i betraktande såsom skogsbruk.
För att fast egendom skall anses vara använd till skogsbruk fordras,
vare sig å egendomen tillika drives jordbruk eller ej, att dess tillgång
på skog eller arealen av skogbärande mark icke är alltför ringa. Det skall
med fog kunna göras gällande, att egendomen i fråga besittes för att utnyttjas
till virkesproduktion, oavsett om virket direkt tillgodogöres genom
försäljning i oförädlat skick eller är avsett att lämna råmaterial till förädlingsrörelse,
som av skogsägaren drives. Den omständigheten att någon
virkestillgång finnes till fast egendom, där bostaden är det väsentliga —
sådan egendom, som i andra stycket här ovan avses — så att ägare eller
hyresgäst därifrån kan hämta nödtorftig vedbrand eller ägaren årligen
sälja några, famnar ved, fråntager icke egendomen egenskapen att i
sin helhet böra anses såsom annan fastighet. Detsamma gäller om
prvdnadspark eller hagmark till s. k. sommarnöje o. d.
En skogsegendom, vars virkestillgång uteslutande eller huvudsakligen
nyttiggöres såsom råvara i förädlingsindustri, som drives å egendomen,
ikläder sig, å andra sidan, icke egenskapen av annan fastighet i
vidare mån än som föranledes därav att å egendomen äro uppförda
byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrin såsom förvaltare-
och arbetarbostäder, ramsåg, träsliperi, fasta kolugnar o. d. Allenast
dessa bvggnader med anläggningsområde och således icke egendomen
i övrigt skola anses vara av annan fastighets natur.
III.
Taxeringsenhet.
I fråga om fast egendom, vilken skall såsom jordbruksfastighet
taxeras, utgör varje särskild brukning senhet också taxeringsenhet oberoende
därav huruvida brukningsenheten omfattar en eller flera till en och
71
samma egendom — gård, herrgård, gods — hörande fastigheter eller
allenast viss särskilt för sig brukad ägovidd av en egendom. År
således något av liera till eu och samma egendom hörande hemman
utarrenderat, utgör sådant hemman en särskild brukningsenhet. Men
även om arrendelott icke omfattar hemman eller eljest ägor för visst
skattetal utan allenast vissa i arrendeavtalet angivna ägor, skall arrendelotten
anses såsom särskild brukningsenhet, så t. ex. en på särskilt
arrende upplåten trädgård.
Av bestämmelsen i 13 §, att fast egendom taxeras i den kommun
där egendomen är belägen, följer att, om till en och samma
egendom höra ägor inom flera kommuner, densamma måste uppdelas i
taxeringsenheter i förhållande därtill.
Den omständigheten att torplega uteslutande eller huvudsakligen
utgår i dagsverken till huvudgården fråntager icke torp, varå jordbruk
kan anses av torpinnehavaren bedrivas, egenskapen att böra anses
såsom särskild brukningsenhet. Enär innehavare av s. k. stattorp
eller därmed jämförliga jordupplåtelser äro att betrakta såsom lönearbetare
och ej såsom jordbrukare, komma således dylika upplåtelser icke i betraktande
såsom särskilda brukningsenheter.
Såsom särskild brukningsenhet skall anses sådan enligt särskilda
författningar bestående förvaltningsenhet som kronopark, vid utarrendering
av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, häradsallmänning och
annan allmän skog, för vilken innehavaren enligt 14 § 2 mom. är skattskyldig
såsom ägare (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas
skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog,
såsom exempelvis de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag
i Kopparbergs län.
För att mark, som vid skifte undantagits för delägarnas allmänna
behov, samfälld skog, i andra fall än i nästföregående stycke sägs, eller
annan samfällighet skall kunna anses såsom särskild brukningsenhet,
fordras att densamma är ställd under särskild förvaltning. Där ej så
är förhållandet, skall värdet av den andel i samfälligheten, som till
varje särskild andels berättigad egendom lyder, komma i betraktande vid
den andelsberättigade egendomens uppskattning såsom en densamma
tillhörande särskild förmån.
Har en icke utbruten (ideell) andel i skogs- eller annan samfällighet
författningsenligt blivit i jordregistret såsom särskild fastighet redovisad,
skall den såsom taxeringsenhet räknas.
72
Annan
fastighet.
Taxeringsenhet av jordbruksfastighets natur omfattar mangårdsbyggnader
och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.
Till byggnader av förra slaget räknas bostadsbyggnad för ägare eller
brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader ävensom byggnader,
uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom
lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. d. Till
byggnader av senare slaget räknas dels byggnader för personal, som är
eller varit anställd i och för jordbruket med binäringar eller skogsbruk,
såsom förvaltare- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller
stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare, kronojägare och annan skogsbevakningspersonal,
dels ock för själva driften avsedda byggnader, såsom
stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja, växthus o. d., ävensom
byggnader avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till
binäring, såsom vanliga s. k. herrgårdsmejerier för förädling av eget
jordbruks produkter, husbehovskvarnar, husbehovssågar o. d. Uppköpseller
andelsmejerier, tullkvarnar, brännerier, fabriker för tillverkning av
stärkelse eller potatismjöl eller för torvberedning, ramsågar, fasta kolugnar
eller andra anläggningar för industrimässig drift eller för annan
verksamhet, som icke kan hänföras till jordbrukets binäringar eller till
skogsbruk, komma följaktligen här icke i betraktande.
Tillhör mangårdsbyggnad eller driftsbyggnad av nu ifrågavarande
slag arrendator eller eljest annan än jordägaren eller såsom ägare
skattskyldig innehavare, skall byggnaden ändock inbegripas i samma
taxeringsenhet som den egendom, varå byggnaden är belägen. I
I fråga om fast egendom, vilken skall såsom annan fastighet taxeras,
utgör varje särskilt för sig nyttjat område taxeringsenhet, oavsett om
sådant område innefattar en eller flera tomter eller andra fastigheter
eller delar därav i samme skattskyldigs hand.
Utom tomter och andra för sig bestående fastigheter, vilka i sin
helhet användas för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller
skogsbruk, eller, därest de ligga oanvända, påtagligen äro avsedda att
så användas — se under I — komma i betraktande såsom taxeringsenheter
av annan fastighets natur jämväl sådana rättsligen icke avskilda
områden å i övrigt till jordbruk eller skogsbruk använda egendomar, som
tagits i bruk för annan stadigvarande användning än egendomen i övrigt.
Vanligast har man här att räkna med mark, som utgör underlag för
eller eljest nyttjas i samband med byggnader för bostads- eller industriellt
ändamål, såsom exempelvis för uthyrning avsedda lägenheter eller s. k.
sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland, prydnadspark o. d.
73
samt anläggningar för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring
till jordbruk, utan såsom särskild näring — se under II — tillika
med de markutrymmen, som i det särskilda fallet upplåtits eller, om
jordägaren själv är företagaren, faktiskt utnyttjas såsom anläggningseller
driftsplats, t. ex. stenbrott, kalkbrott, torvmosse eller vattenfall
med tillhörande utmål, såg- och kvarnplats o. s. v.
I allmänhet torde här avsett område — liksom för övrigt även
egendom, vilken i sin helhet skall taxeras såsom annan fastighet — utgöra
underlag för allenast ett företag, men även i det fall, att flera
skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare
drivas å ett sammanhängande område av en och samma egendom, må
allenast ett särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga. Härvid
kan området anses såsom ett sammanhängande helt utan hinder
därav att å området framgår en ägoväg e. d. Aro flera för uthyrningavsedda
boningshus, exempelvis s. k. sommarvillor, uppförda i omedelbar
närhet av varandra, må den mark, som kan anses till dem nyttjas,
kunna betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område utan hinder
därav att, praktiskt taget, olika delar av området kunna anses åtminstone
företrädesvis anvisade för begagnande av de olika hyresgästerna och
för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt utmärkts.
Byggnad å mark av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan
fastighet blir, där byggnaden tillhör annan än markägaren, självständig
taxeringsenhet, så framt icke byggnadens ägare enligt bestämmelserna
i 14 § 2 mom. är skattskyldig jämväl för marken. IV.
IV.
Uppskattning av fast egendoms värde.
Det värde, som vid taxeringen av fast egendom skall utrönas för
att därefter för varje särskild taxeringsenhet fastställas såsom taxeringsvärde,
är i allmänhet det vid nästföregående års utgång förefintliga värdet
efter ortens pris (allmänna saluvärdet, värdet i handel och vandel) med
hänsyn till egendomens förhandenvarande eller i närvarande tid beräkneliga
avkastningsförmåga. Ett med hänsyn till framtida avkastningsförmåga
beräkneligt värde, exempelvis för en obebyggd tomt, skall således
alltid för att komma i betraktande såsom taxeringsvärde vara ett nutidsvärde,
vid vars beräknande hänsyn tagits till den längre eller kortare
tidrymd, som kan antagas förflyta, innan tomten blir byggnadsmogen.
KommnnälsknUesnkkunnige. 10
Taxeringt
värde *
allmänhet
74
Härvid gäller såsom beräkneligt vad en köpare med vanlig förtänksamhet
vid dylika kapitalplaceringar bör kunna antaga för visst. Blotta förmodanden
om framtida räntabilitet utan stöd av faktiskt redan bestående
eller med visshet påräkneliga förhållanden få för uppskattningen icke
komma i betraktande.
Att taxeringsvärdet skall motsvara det allmänna saluvärdet eller
värdet i handel och vandel innebär vidare, att värdet skall beräknas
efter allmängiltiga och sakliga (objektiva) grunder med bortseende således
därifrån, att egendomen av personliga (subjektiva) skäl eller andra
särskilda förhållanden, som icke betingas av egendomens beskaffenhet i
och för sig, kan äga högre värde för eu viss bestämd köpare än för
eu köpare vilken som helst ur den krets, inom vilken man i allmänhet
för en så beskaffad egendom är hänvisad att söka köpare. Regeln
innebär således icke, att det allmänna saluvärdet motsvarar ett pris, som
vem som helst kan tänkas villig att betala för egendomen, utan avser
värdet med hänsyn till den marknad, med vilken man skäligen har att
räkna för en egendom, så beskaffad som den, vars taxering är i fråga.
Det allmänna saluvärdet för en s. k. herrgård på landet med jämförelsevis
dyrbara åbyggnader får således icke mätas enbart efter vad en allmogeman
kan tänkas villig betala för gården, likasom icke heller värdet av en
tomt i stad med s. k. bank- eller affärsläge får mätas efter det pris, som
skulle kunna påräknas från en köpare med avsikt att utnyttja egendomen
såsom en vanlig hyresfastighet o. s. v. I ena som i andra fallet är
marknaden för en viss bestämd egendom faktiskt i större eller mindre
mån begränsad, och bedömandet av egendomens allmänna saluvärde får
härefter rättas.
Det är slutligen värdet av egendomen såsom sådan i dess vid nästföregående
års utgång befintliga skick och icke dess räntabla förmögenhetsvärde
för en viss bestämd ägare, som taxeringen har till uppgift att fastställa.
Den omständigheten exempelvis, att skog upplåtits till avverkning
under längre eller kortare tid, därvid inteckning tagits till säkerhet för rättighetens
bestånd, får således icke i och för sig anses minska egendomens
värde. Först i den mån skog på grund av upplåtelsen uttages och
således upphör att vara eu tillhörighet för egendomen, får dennas
värde i taxeringsavseende anses undergå minskning, med rätt för ägaren
att även under löpande taxeringsperiod få taxeringsvärdet nedsatt,
när mellan detta värde och det värde, som rätteligen bör komma i
betraktande såsom taxeringsvärde, sådant missförhållande inträtt, som i
11 § sägs. Lika litet får den omständigheten öva inflytande på uppskattningen,
att ett påtagligen för lågt arrende eller för låg hyra genom
75
inteckning tillförsäkrats giltighet även mot ny ägare. Från dylika av
en viss ägares åtgöranden beroende förhållanden av mer eller mindre
tillfällig art hava taxeringsmännen att bortse.
Uppskattningen av fast egendoms värde skall, alltid under jämförelse
med andra likartade eller överhuvud jämförliga egendomar, ske
med ledning av alla tillgängliga upplysningar dels om förhållanden, som
hänföra sig omedelbart till egendomens beskaffenhet, och dels om
gängse ortspris, hyres- eller arrendebelopp samt verkställda hypoteksvärderingar
och gällande brandförsäkringsvärden.
I det förra avseendet komma för jordbruksfastighet särskilt i betraktande
:
areal i åker, äng och duglig skogsmark,
läge med därav betingade avsättnings- och användningsmöjligheter,
inägornas inbördes läge,
markens naturliga godhet,
egendomens hävd samt beskaffenheten av mangårds- och driftsbyggnader
med hänsyn jämväl till byggnadernas läge såväl inbördes
som i förhållande till egendomens inägor,
tillgången på skog och dennas beskaffenhet,
förekomsten i övrigt av särskilda naturtillgångar eller förmåner,
såsom vattenfall, torvmosse, fyndigheter, som ej äro föremål för inmutning,
lastageplats till egendomens bruk, fiskevatten eller jaktmarker o. d.,
förekomsten av servitut till förmån eller last för egendomen, ävensom
förekomsten av annan särskild med egendomen förbunden rättighet
eller skyldighet av sakrättslig art, såsom rätt till avgäld eller skyldighet
att utgöra frälseränta eller annan avgäld, samt delaktighet i samfällighet,
som ej utgör särskild brukningsenhet o. s. v.
Nyttiggöres vattenfall, torvmosse eller annan särskild naturtillgång
å en jordbruks- eller skogsegendom under sådana förhållanden, att på
grund därav visst område av egendomen bör såsom annan fastighet
taxeras, enligt vad under III sägs, kommer för uppskattningen av egendomen
i övrigt värdet av nu nämnd förmån icke i vidare mån i betraktande
än sådan tillgång prövas vara till gagn jämväl för jordbruket å
egendomen med binäringar eller där drivet skogsbruk.
Vad angår annan fastighet komma särskilt i betraktande hyror,
som avtalats eller — i fråga om outhyrd egendom eller där hyrorna
understiga gängse hyrespris — anses skäligen kunna betingas vid fastig
-
76
hetens uthyrning under vauliga förhållanden, areal och läge med därav
betingade uthyrnings- eller andra användningsmöjligheter, byggnaders
beskaffenhet och brandförsäkringsvärde samt förekomsten av servitut till
förmån eller last för egendomen. Industrifastigheter värderas under
förutsättning av fortsatt användning för samma eller jämförligt ändamål.
Senast betalta köpeskilling för en egendom skall anses såsom
ortspris och förty med oförändrat belopp tagas till taxeringsvärde,
där ej vid köpet förelegat särskilda omständigheter, som måste antagas
hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller
säljaren benägen att även till underpris sälja egendomen, eller ock köpeskillingen
eljest med hänsyn exempelvis till den tidrymd, som förflutit
efter köpet, eller till förändringar av värdeökande eller värdeminskande
verkan, såsom, vad angår jordbruksfastighet, nyodling eller annan
grundförbättring eller överavverkning av skog, icke längre kan
anses såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens allmänna saluvärde.
Såsom vanliga omständigheter av först nämnt slag må nämnas nära
släktskap mellan köpare och säljare, påtaglig förkärlek för en viss
egendom av personliga skäl såsom familjehänsyn o. d., ägares önskan
att avrunda (arrondera) sin egendom medelst inköp av härför lämplig
mark samt, för säljares vidkommande, iråkat ekonomiskt trångmål, önskan
att bliva kvitt ett av en eller annan mera personlig anledning obehagligt
grannskap o. s. v. Senast betalta köpeskilling för eu egendom, å vilken
annan än köparen har rätt på grund av upplåtelse att avverka skog,
får ej heller godkännas såsom direkt värdemätare. Enligt vad ovan
anförts, är det nämligen egendomens värde i och för sig, oberoende av
om annan än ägaren avtalsenligt äger tillgodogöra sig någon del därav,
som det gäller att fastställa, och taxeringsmännen hava följaktligen att
göra klart för sig vad egendomen med den skog, som därå faktiskt
fanns kvar vid nästföregående års utgång, skulle vid en försäljning
under vanliga förhållanden hava betingat i pris oavsett upplåtelsen i fråga.
Den omständigheten att köpeskilling för fast egendom, av skäl som
ovan anförts, icke kan godkännas såsom direkt värdemätare utgör självfallet
icke hinder för taxeringsmännen att, i den mån sådant kan ske,
använda köpeskillingen till ledning för sin uppskattning.
Innefattar erlagd köpeskilling vederlag jämväl för inventarier eller för
växande gröda eller har förbehåll gjorts om undantagsförmån (undantag,
födoråd, fördel) eller har skog eller annan naturtillgång sålts särskilt för
sig till samme köpare, må i förstnämnda fall för taxeringen räknas allenast
med den köpeskilling, som betalts eller kan beräknas hava betalts för
77
egendomen utan inventarier och gröda, varemot i de båda senare fallen
tillägg skall göras, i ena fallet för undantagsförmånens skäliga kapitalvärde
och i andra fallet för det vederlag, som för skogen eller annan
särskilt försåld beståndsdel av egendomen utgått.
Från regeln att fast egendom skall taxeras till sitt allmänna saluvärde
skall så till vida göras undantag för kronan eller allmän inrättning
tillhörig egendom av jordbruksfastighets natur, där den ej besittes med
stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, att
vid uppskattningen lämnas ur räkningen förefintligt värde med hänsyn
till efterfrågan å mark för bostadsändamål eller för industriell eller därmed
jämförlig användning (tomt- eller industrivärde).
Ytterligare är nämnda regel underkastad den modifiering, som kan
föranledas därav att skog till fast egendom, som tillhör kronan eller
allmän inrättning, uppskattas med beräkning av uthålligt skogsbruk,
medan i övriga iäll förefintlig virkestillgång kommer i betraktande för
uppskattning med sitt antagliga försäljningsvärde på rot efter gällande
virkespriser i orten.
1 fråga om det värde, som för byggnad å annans mark bör komma
i betraktande, gäller slutligen, att vid taxeringen skall bortses från den
omständigheten att sådan byggnad — oavsett gällande förbehåll därom
att byggnaden skall vid besittningstidens utgång hemfalla till jordägaren
utan lösen eller borttagas — alltid har ett lägre värde i allmänna marknaden
än byggnaden skulle äga i jordägarens hand, samt att taxeringen således
skall ske såsom om byggnaden vore belägen å egen mark. Denna regel,
vilken i sin ordning är en konsekvens av den allmänna regeln om värdesättning
av fast egendom såsom sådan, är avsedd att vinna tillämpning
såväl då byggnad å annans mark utgör självständig taxeringsenhet —
såsom fallet blir där byggnaden är belägen å annan tillhörig skattefri
mark eller å mark, för vilken skatteplikt icke åligger byggnadens
ägare — som då byggnaden utgör taxeringsenhet tillsammans med
marken, vilket förhållande inträffar exempelvis med jordbruksarrendator
tillhöriga byggnader till jordbruksfastighet, likasom med tomträttshavare
tillhörig byggnad å ett under tomträtt upplåtet område eller, där tomträtten
inskrivits, jämväl med annan än tomträttshavaren eller jordägaren
tillhörig byggnad. Vidare skall beträffande de fall där, enligt vad sålunda
är nämnt, byggnad å annans mark utgör självständig taxeringsenhet,
iakttagas, att för uppskattning av byggoadens värde beräkning skall,
även där marken är skattefri, göras av samfällda värdet av byggnad
och den mark, som till densamma nyttjas, sålunda att byggnaden —
Undantag
Irån regeln
att taxeringsvärde.
skall
motsvara
allmänna
saluvärdet.
78
Skog till husbehov
och
skogsvärde.
Tomt- eller
industrivärde,
bär såsom eljest enligt den i 9 § givna regeln — får sig åsatt det värde,
som av det beräknade samfällda värdet återstår efter avdrag av markens
värde. År exempelvis det samfällda värdet befunnet utgöra 25,000 kronor
och markens värde 5,000 kronor, skall således såsom byggnadens värde
upptagas 20,000 kronor, oavsett byggnadens brandförsäkringsvärde eller
antagliga nybyggnadsvärde. Vad sålunda i det förutsatta fallet gäller
beträffande ensam byggnad äger i motsvarande fäll tillämpning jämväl i
fråga om flera i ett sammanhang belägna byggnader (byggnadskomplex).
År virkestillgången till en taxeringsenhet (brukningsenhet) så ringa,
att därmed icke kan tillgodoses mera än behovet av byggnads-, slöjd- eller
stängselvirke samt bränsle för såväl den eller de fastigheter eller fastighetsdelar,
som taxeringsenheten i det särskilda fallet omfattar, som för
andra fastigheter med rätt till virkesfångst å skogen på grund av servitut
eller särskilt stadgande i lag eller eljest gällande föreskrift, skall taxeringsenheten
anses äga skog allenast till husbehovet. År däremot virkestillgången
större, räknas överskottet såsom skog till avsalu och värdet
av sådant överskott såsom skogsvärde.
Varje särskild taxeringsenhets husbehov av virke skall bedömas
enbart ur synpunkten av den erforderliga virkesåtgången för dess eget
behov, så bestämt som ovan sägs. Åger således någon inom samma
kommun flera fastigheter, som brukas åtskils, får således icke vid bedömandet
av frågan, om eller i vad mån någon av fastigheterna har
skogsvärde, hänsyn tagas till den omständigheten, att med virke
från den fastigheten faktiskt tillgodoses virkesbehov jämväl för
taxeringsenheten icke tillhörande fastigheter eller fastighetsdelar, så
framt nämligen icke, enligt vad ovan är nämnt, sådan virkesfångst grundar
sig å lag eller eljest gällande föreskrift eller å servitut. Har arrendator
betingat sig rätt till virkesfångst å annan jordägaren tillhörig egendom
än den arrenderade egendomen, får denna omständighet ej inverka på
bedömandet av storleken av någondera egendomens skogsvärde o. s. v.
Å andra sidan blir enligt den i nästföregående stycke omförmälda regeln
storleken av en kronoparks eller annan allmän skogs skogsvärde beroende,
förutom av vad som erfordras till byggnads- eller stängselvirke
o. d. för dess egen räkning, jämväl av vad som kan beräknas årligen
erfordras för fastigheter med rätt till utsyning å skogen.
För att en egendom av jordbruksfastighets natur skall anses
äga tomt- eller industrivärde fordras icke, att försäljningar av tomtmark
från den egendomen redan börjat ske eller ens att anbud om
79
köp av sådan mark från egendomen veterligen gjorts. Icke heller
är av nöden, att ett mervärde av nu ifrågavarande slag skall kunna
påvisas för viss till sitt läge bestämd ägovidd av egendomen. Däremot
fordras, att redan igångsatt eller påräknelig byggnadsverksamhet för
bostads- eller industriellt behov med visshet skapat marknad för jord
till dylika ändamål i den trakt, där egendomen ligger, så att markköp
skett från närbelägna egendomar eller anbud i sådant avseende gjorts
av vederhäftig köpare o. s. v. Detsamma gäller i fråga om mervärde,
som beror av tillgång på utbyggnadsvärdig vattenkraft eller brytvärdig
fyndighet. Såsom visst skall räknas vad en fastighetsägare med vanlig
förtänksamhet kan under förhandenvarande förhållanden vara berättigad
att så anse. Å blotta förmodanden om framtida användning av nu avsett
slag utan stöd av faktiskt redan bestående förhållanden får uppskattningen
således icke heller här grundas.
I enlighet med vad nu anförts komma såsom jordbruksfastigheter med
tomt- eller industrivärde företrädesvis i betraktande egendomar, vilka, fastän
de alltjämt användas för jordbruk, på grund av närbelägenhet till större
städer eller uppväxande industri- eller järnvägssamhällen, fått ett påtagligen
ökat värde utöver det som tillkommer dem med hänsyn till
den användning de faktiskt äga. Men även närbelägenhet till gruvoch
vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar o. d. är i allmänhet
ägnad att skapa ett mervärde av nu ifrågavarande art.
Vad angår själva sättet för verkställande av fastighetsvärderingen
— uppskattningsmetoden — bör, utom vad som följer av det ovan
anförda, iakttagas följande.
För åvägabringande av en i möjligaste mån jämn och likformig
uppskattning av jämförbara jordbruksegendomar tillrådas taxeringsmännen
att, i mån som varje särskild orts förhållanden skäligen föranleda,
uppdela egendomarna på olika storleksgrupper för att därefter i fråga
om egendomar, vilkas taxering icke kan grundas direkt å senast betald
köpeskilling, för varje storleksgrupp utgå från vissa å ortens pris grundade
enhetsvärden (å pris) för olika ägoslag efter den uppdelning av
dessa i olika godhetsklasser, som av ortens förhållanden kan anses
påkallad. För enhetsvärdenas beräkning skall, vad angår hävd och
byggnadsbestånd, såsom måttstock vid jämförelsen räknas med dem
som i orten vanligast förekomma, varefter skälig jämkning göres för
varje särskild egendom i mån som dess hävd eller byggnadsbestånd
är bättre eller sämre än efter vanligheten i orten. För mangårdsbyggnad,
som är av dyrbarare beskaffenhet (lyxbyggnad), må värdeför
-
Sättet för uppskattningen
av
fast egendoms
värde.
I allmänhet.
80
höjning komma i fråga i den mån befintligheten av dylik byggnad
skäligen kan antagas tillföra egendomen ökat saluvärde.
Vid åsättande av uppdelningsvärde enligt 10 § skall, i fråga om
jordbruksfastighet, vid uppdelningen hänsyn tagas till det sambruk, som
i det särskilda fallet kan vara för handen. Den omständigheten att, där
exempelvis två samma ägovälde tillhörande fastigheter eller fastighetsdelar
ligga i sambruk, erforderliga driftsbyggnader äro, uteslutande eller
i huvudsak, förlagda till endera fastigheten (fastighetsdelen) får således
icke föranleda till en häremot svarande reducering av den andras värde
såsom föremål för jordbruk, jämfört med den förstnämndas.
Värdering Vad särskilt angår värderingen av skogbärande mark (mark och
bärandemark skog) ~~ härunder inbegripen hagmark — må, där årliga värdetillväxten
(mark och föreligger känd eller eljest låter sig tillförlitligen och utan svårighe
skogf beräknas, mark och skog värdesättas samfällt, dock alltid med iakttagande
av att, där skogshushållningen är fri, värdet jämkas så, att skogen
kommer till uppskattning med sitt skäliga försäljningsvärde å rot.
Finnes anledning antaga, att skogsvärde är för handen, skall beräkning
alltid göras av hela virkestillgångens värde. Riktigt uppskattat
bör nämligen skogsvärdet i varje särskilt fall motsvara hela virkestillgångens
värde minskat med husbehovsförmånens kapitalvärde.
När mark och skog i nyss nämnt eller i andra fäll var för sig
värderas, bör i fråga om marken uppskattningen, där så lämpligen kan
ske, byggas på enhetsvärden, satta med hänsyn till förhållandena å varje
särskild ort i avseende å växtlighet, läge och därav betingade avsättningsmöjligheter,
betalade pris för kal skogsmark, tillgång till bete, m. m.,
medan återigen beträffande skogen företrädesvis komma i betraktande
ortens priser för virke å rot, den antagliga virkesmängden i olika åldersbestånd
och virkesslag m. m.
Arrende och
hypoteksvärde
såsom
hjälpmedel
för uppskattning
av fast
egendoms
saluvärde.
För bedömande av graden utav arrendes tjänlighet såsom värdemätare
gäller att tillse, huruvida icke särskilda förmåner blivit för arrendator
utfästa, såsom rättighet att begagna inventarier eller att åtnjuta arbetsbiträde
från annan egendom eller att nyttja skogen jämväl till avsalu,
eller om, å andra sidan, särskilda skyldigheter blivit arrendator ålagda,
såsom skyldighet att verkställa nybyggnad eller nyodling eller annan
grundföfbättring. Hänsyn skall ock tagas till arrendetidens längd samt
till den omständigheten, i vad mån, efter vad vid jämförelse mellan
egendomen i fråga och närbelägna utarrenderade egendomar av ungefär
-
ligen
lika storlek och beskaffenhet
sig
visar, arrendet blivit bestämt
81
med avseende å släkt- eller andra kända förhållanden mellan ägaren
och arrendator^
I fråga om verkställd hypoteksvärdering skall vid bedömande av
graden utav dess användbarhet såsom vägledning för uppskattningen
iakttagas, att sådan värdering icke omfattar växande skog samt att
själva skogsmarken allenast fill viss, för olika delar av landet olika
bestämd andel i förhållande till hela belåningsvärdet eller till inägojordens
värde kommer i betraktande vid värdering av nu nämnt slag.
Iakttagas skall ock, att sådan värdering alltid utgår från förutsättningen
att egendomen är försedd med nödiga mangårds- och driftsbyggnader,
samt att förty, där sådan byggnad saknas, belåningsvärdet nedsättes med
hela den antagliga kostnaden för erforderlig nybyggnad, och detta utan
avseende därå, att den obebyggda jordens saluvärde kan vara avsevärt
högre än värderingen utvisar, i det att jorden kan brukas tillsammans
med eller säljas till ägare av kringliggande fastigheter med tillräckliga
^byggnader.
V.
Förhållandet mellan markvärde och byggnads värde för annan fastighet.
Kan annan fastighet anses vara nöjaktigt bebyggd i förhållande till
markens läge och storlek samt dess förhandenvarande användningsmöjligheter,
må markens värde beräknas sammanfalla med ett värde, svarande
emot skillnaden mellan taxeringsvärdet (totalvärdet) och det värde, till
vilket byggnaden eller byggnaderna äro i allmän brandförsäkringsinrättning
försäkrade mot brandskada, eller, om detta värde ej kan anses
vara en nöjaktig mätare av byggnadsvärdet, antagliga kostnaden för
uppförande av likadan eller likadana byggnader med den jämkning, som
av hänsyn till de befintliga byggnadernas ålder skäligen föranledes.
Råder däremot påtagligt missförhållande mellan värdet av mark och
byggnads värde därutinnan att marken måste, efter förhandenvarande
förhållanden, anses alltför värdefull för att kunna anses nöjaktigt utnyttjad
med den byggnad eller de byggnader, som därå finnas, lämpar
sig icke längre förenämnda tillvägagångssätt, utan en verklig uppskattning
— i dylika fall erforderlig redan för utrönandet av totalvärdet —
måste ske av markens värde utan byggnader. Å orter, där tillgångfinnes
till jämförelse med betalade pris för tomtmark, skola dessa härvid
komma till användning för uppskattningen, vars nöjaktighet i tvivelKommunalskattesaKkunnige.
11
83
Särskild
förvärvskälla
och dess
åtskiljande
frän annan
förvärvskälla,
aktiga fall bör kontrolleras genom att beräkna vad fastigheten, så bebyggd
som läge och storlek samt förhandenvarande användningsmöjligheter
i varje särskilt fall skäligen påkalla, kan antagas komma att bliva
värd med hänsyn till påräknelig avkastning i hyror. Skillnaden mellan
detta belopp och byggnadskostnaden — kostnaden för rivning av befintlig
byggnad, minskad med byggnadens materialvärde, härunder inbegripen —
motsvarar därvid markens antagliga värde. På liknande sätt bör i tvivelaktiga
fall förfaras, där tillgång till jämförelse med betalade tomtpris
icke står taxeringsmännen till buds i erforderlig utsträckning. Vad nu
är sagt äger enligt sakens natur närmast tillämpning beträffande hyresfastigheter
i större eller jämförelsevis snabbt tillväxande samhällen, där
förskjutningar av värdeförhållandet mellan tomtmark och byggnad på
grund av värdestegringen för mark snart inträda och lättast framstå
såsom påtagliga.
Taxeringen till avkastningsskatt.
I.
Förvärvskällorna och deras avkastning.
A) Jordbruksfastighet.
l:o) Avkastning, som skattskyldig i egenskap av ägare eller
brukare åtnjutit av all inom en och samma kommun såsom jordbruksfastighet
taxerad fast egendom, skall anses hava härflutit ur en enda
förvärvskälla, oavsett om den fasta egendomen består av en eller flera
fastigheter och, i senare fallet, om fastigheterna legat i sambruk eller
icke, om den skattskyldige haft en eller flera av fastigheterna utarrenderade,
medan han själv brukat den eller de övriga, eller om han varit
ägare till någon eller några av fastigheterna, medan han haft endast
nyttjanderätt till den eller de övriga.
Äger eller brukar skattskyldig jordbruksfastigheter inom skilda
kommuner, får å andra sidan avkastning, som skattskyldig åtnjutit av
dessa fastigheter, icke anses hava härflutit av en och samma förvärvskälla,
ändå att fastigheterna legat i sambruk. Hava fastigheterna i nu
nämnt fall legat i sambruk, må emellertid till ledning för taxeringen i
varje kommun lämnas uppgift om fastigheternas samfällda avkastning
sa
samt om huru stor del av denna avkastning belöper å en var kommun.
Saknas tillförlitligare grund för fördelningen, må avkastningen fördelas
till beskattning mellan kommunerna i samma proportion, i vilken fastigheternas
taxeringsvärden, med frånräknande av skogsvärden samt tomteller
industrivärden, belöpa å de skilda kommunerna. Om skattskyldig
haft särskilda omkostnader för fastighet inom någon viss kommun,
exempelvis arrendeavgift, frälseränta eller fastighetsskatt, skall det sammanlagda
belopp, vartill dessa kostnader uppgått, tilläggas avkastningen
i sin kelhet, innan fördelningen, enligt vad ovan sägs, äger rum. Sedan
fördelningen skett, avdragas dessa kostnader från det belopp, som fallit
å den ifrågavarande kommunen.
Exempel: En person har gemensamt brukat två jordbruksfastigheter,
taxerade, med frånräknande av skogsvärden samt tomt- eller
industrivärden, den ena, belägen i kommunen A, till 80,000 kronor och
den andra, belägen i kommunen B, till 120,000 kronor. För den i kommunen
A belägna fastigheten har han haft särskilda omkostnader, fastighetsskatt,
undantagsförmåner och avgälder, till ett sammanlagt belopp
av 500 kronor. För den i kommunen B belägna fastigheten, som han
arrenderar, har han i arrende utgjort 4,000 kronor men ej i övrigt haft
särskilda kostnader. Avkastningen av båda fastigheterna har utgjort
10,000 kronor. För beräkning av huru stor del av avkastningen, som
bör beskattas inom vardera kommunen, skall till beloppet av hela avkastningen,
10,000 kronor, läggas dels beloppet av de särskilda omkostnaderna
för fastigheten i kommunen A, 500 kronor, och dels arrendebeloppet
för fastigheten i kommunen B, 4,000 kronor. Summan, 14,500
kronor, fördelas på de båda kommunerna i förhållande till fastigheternas
taxeringsvärden, varvid på kommunen A faller 5,800 kronor och på
kommunen B 8,700 kronor. Härefter avdragas från det förra beloppet
500 kronor och från det senare 4,000 kronor. Av avkastningen taxeras
alltså 5,300 kronor i kommunen A och 4,700 kronor i kommunen B.
2:o) Värdet av hyres fri bostad beräknas med ledning av de i orten
gällande hyrespris eller, där tillfälle saknas till sådan jämförelse, efter
annan grund, som taxeringsmännen finna tillämplig, dock aldrig lägre
än vad bostaden med vad därtill hörer skulle betinga vid uthyrning.
Uppskattningen hänför sig till den del av fastigheten, som faktiskt tagits
i anspråk såsom bostad för den skattskyldige och hans familj jämte
tjänare eller eljest av den skattskyldige använts för ändamål, vilka närmast
avse hans bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, stall för
lyxhästar, badhus, jaktstuga, sommarvilla, parkanläggning m. m.
Intäkter av
jordbruksfastighet.
84
Icke avdragsgilla,
utgifter
m. in.
Produkter av jordbruket med binäringar och bränsle från fastigheten,
vilka den skattskyldige tillgodogjort sig för egen och familjens
jämte tjänare räkning, skola uppskattas till sitt försäljningsvärde efter
ortens pris.
Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall jämväl anses värdet efter
ortens pris av de produkter från jordbruket med binäringar eller av de
beståndsdelar från fastigheten, som använts till förädling eller försäljning
i annan förvärvskälla i samme skattskyldigs hand eller till sådan
förvärvskällas behov av materialier, förbrukningsartiklar m. m. Om en
jordbrukare avyttrat sitt jordbruks produkter i en av honom driven
handelsrörelse, vilken är att anse såsom en särskild förvärvskälla — se
E) l:o) här nedan — skall således såsom intäkt av jordbruksfastigheten
upptagas värdet av dessa produkter, beräknat efter priset å den ort, där
jordbruksfastigheten är belägen. Vid uppskattningen av handelsrörelsens
avkastning avgår å andra sidan detta värde såsom omkostnad.
Såsom intäkt av skogsbruk kommer vid taxering till avkastningsskatt
i betraktande allenast det virke, som använts för tillgodoseende
av behovet utav vedbrand samt stängsel, slöjd och underhållsvirke för
den jordbruksfastighet, varifrån virket tagits, eller för annan jordbruksfastighet,
vilken tillhör eller arrenderas av ägaren till den förstnämnda
fastigheten och tillika är belägen inom samma kommun som denna, så
ock vad som av andra skogsprodukter än virke tillgodogjorts genom
avyttring eller annorledes. Andra intäkter av skogsbruket, såsom intäkter
genom virkesförsäljning, genom upplåtelse av avverkningsrätt, genom
uttagande av virke för ny- eller ombyggnader eller genom användande
av skogsprodukter för annan förvärvskällas behov, beskattas däremot
icke genom avkastningsskatt.
Hava produkter av jordbruket med binäringar eller sådana produkter
av skogsbruket, som komma i beräkning vid taxering till avkastningsskatt,
eller beståndsdelar av fastigheten, innan desamma
av den skattskyldige använts, varit föremål för bearbetning eller förädling,
skola de uppskattas till sitt försäljningsvärde efter ortens pris i
sålunda bearbetat eller förädlat skick.
3:o) Avdrag är icke medgivet för:
ränta å gäld;
beräknad ersättning för arbete, som utförts av den skattskyldige
själv eller hans hustru;
andra utskylder än fastighetsskatt;
kostnader för ny- eller ombyggnader;
85
kostnader för grundförbättringar i annat fall än då förbättringarna
avsett iståndsättande av förut gjorda grund förbättringsarbeten med begränsad
varaktiglietstid, såsom täckdiken in. m.; eller
kostnader för nyuppsättning av inventarier.
4:o) Drivas jordbruk och skogsbruk tillsammans, så att gemensamma
driftskostnader-uppstå, iakttages, att avlöningar och andra kostnader för
personal, som kan anses mera stadigvarande anställd huvudsakligen för
jordbruket med binäringar, avdragas vid avkastningens uppskattning, även
om denna personal tidvis använts i skogsbruket, varemot avlöningar och
andra kostnader för personal, som kan anses mera stadigvarande anställd
huvudsakligen för skogsbruket, icke få avräknas vid uppskattningen, ändå
att sistnämnda personal tidvis arbetat i jordbruket med binäringar. Beträffande
avlöningar och andra kostnader för mera tillfälligt anställd
personal få desamma vid uppskattningen avdragas allenast i den mån
de belöpt å personalens arbete i jordbruket med binäringar. Enahanda
gäller i fråga om kostnader för dragare. Kostnader för inköp av skogsfru
eller skogsplantor eller därmed jämförliga skogskulturkostnader få icke
avdragas.
Skogsavverkning å annans mark på grund av upplåtelse räknas
icke till skogsbruk utan till rörelse eller yrke.
5:o) Ersättning i naturaförmåner eller penningar för arbete, som
av hemmavarande barn utförts i jordbruket med binäringar, får, därest
barnet självt därför taxeras, avdragas med hela sitt belopp. Taxeras
barnet icke för ersättningen, äger skattskyldig, så framt barnet vid beskattningsårets
utgång varit över femton år, rätt att erhålla avdrag med
200 kronor för helt år eller, om biträdet icke lämnats under hela året,
med så stort belopp, som efter 200 kronor för helt år motsvarar den
tid av året barnet biträtt i verksamheten. .
6:o) För den värdeminskning, byggnader och andra anläggningar
för jordbruket med binäringar kunna anses även med noggrannt underhåll
och aktsam vård vara underkastade genom slitning, må avdrag
medgivas till belopp, avpassat efter den antagliga varaktighetstiden
med hänsyn till byggnadsmaterialets beskaffenhet, byggnadssättet, användningen
och andra därmed jämförliga förhållanden. Avdraget må
beräknas med ledning av brandförsäkringsvärdet, därest detsamma kan
anses motsvara vad byggnaden skulle kosta i uppförande med skälig
reducering efter byggnadens ålder.
Utgifter för
skogsbruk,
som drives
tillsammans
med jordbruk.
Ersättning
för hemmavarande
barns arbete.
Värdeminskning
ä byggnader
m. m.
86
För den värdeminskning, g rund för bättring ar med begränsad varaktiglietstid,
exempelvis täckdiken, efter band undergå, är avdrag däremot
icke medgivet, eftersom kostnaden för deras vidmakthållande får avdragas
såsom underhållskostnad.
Avkastningsberäkning,
där skattskyldig
icke
lagt ordnad
bokföring
till grund
för deklarationen.
.
7:o) Avkastningsberäkningen ställer sig enligt sakens natur olika,
allt efter som den skattskyldige lagt ordnad bokföring till grund för
deklarationen eller icke.
1. Den, som icke lägger ordnad bokföring till grund för sin
deklaration, är icke i tillfälle att med erforderlig noggrannhet beräkna
behållningarna vid årets början och slut och att med ledning av sådana
beräkningar upptaga ett visst års skörd såsom intäkt för just det året.
Icke heller är han i regel i stånd att med tillräcklig noggrannhet kunna
beräkna, huru stor del av skörden, som använts för driften.
Med hänsyn till berörda förhållanden skola, om skattskyldig icke
lagt ordnad bokföring till grund för deklarationen, följande särskilda
regler iakttagas vid uppskattningen:
Till intäkter för beskattningsåret räknas vad som under året influtit
genom avyttring och vad den skattskyldige under året tillgodogjort
sig för egen och familjens jämte tjänare räkning, oavsett om vad som
avyttrats eller använts i hushållet härrör av det årets skörd eller av ett
tidigare års.
Hänsyn skall således icke tagas till behållning ärna vid beskattningsårets
början och slut.
Produkter av jordbruket med binäringar samt bränsle, virke o. d.
från fastigheten, i den mån sådant använts för driften, exempelvis till
avlöningar i natura, foder åt kreaturen, utsäde m. m., skola icke upptagas
såsom intäkter, varav å andra sidan följer, att värdet av dylika
produkter och beståndsdelar icke får avdragas såsom omkostnad.
I fråga om levande inventarier skall såsom intäkt räknas, bland
annat, vad som influtit genom avyttring av kreatur, såvitt avyttringen
icke varit att anse såsom realisation av kreatursbesättning, medan
å andra sidan avdrag är medgivet för utgifter för inköp av kreatur,
såvitt det kan anses, att inköpen avsett förnyelse och icke nyuppsättning.
Vidkommande åter döda inventarier för jordbruket med binäringar
få utgifter för anskaffning av nya sådana i stället för förslitna avdragas
såsom omkostnader, medan å andra sidan vad som erhållits genom
avyttring av förslitna inventarier skall räknas såsom intäkt.
Av ovan angivna regler om rätt till avdrag för kostnader, som
87
nodlagts å inventarier, följer, att avdrag oj får ske tör den värdeminskning,
som inventarierna undergått genom slitning eller annorledes.
2. Om skattskyldig lagt ordnad bokföring till grund för sin deklaration,
skall, med behörig hänsyn till behållningarna vid årets början och
slut, avkastningen för beskattningsåret bokföringsmässigt, beräknas. I
fråga om uppskattningen skall i övrigt iakttagas följande:
Levande inventarier skola anses såsom varor i jordbruksdriften och
upptagas i behållningarna vid årets början och slut till sina antagliga
värden vid realisation av kreatursbesättningen, varav följer, att särskilt
avdrag icke är medgivet för den värdeminskning, dylika inventarier
kunna hava undergått.
Kostnader för förnyelse (nyanskaffning för ersättande av förbrukade
föremål) av döda inventarier få i regel icke avgå såsom direkta omkostnader,
varemot avdrag är medgivet för den värdeminskning, inventarierna
under beskattningsåret undergått genom slitning, vilket avdrag
göres med en efter inventariernas varaktighetstid avpassad procent av
deras anskaffningsvärde eller av deras bokföringsvärde vid beskattningsårets
ingång. För att avdragen må beräknas med ledning av anskaffningsvärdet
erfordras, att i balansräkningen eller andra till ledning för
taxeringen ingivna handlingar lämnats noggranna uppgifter för varje
särskild grupp av likartade inventarier dels om anskaffningsåret, dels
om anskaffningsvärdet (fört »inom linjen» i balansräkningen) och dels
om bokföringsvärdet vid beskattningsårets början och slut. Eljest må
avdragen ske efter bokföring svär det vid beskattningsårets början, därvid
avdragen icke få beräknas efter högre, men väl — då i räkenskapen
gjord avskrivning eller avsättning till särskild fond (förnyelsefond) kan
anses högre än skäligt är — efter en lägre procent än den, varmed motsvarande
avskrivning eller avsättning skett. Där sådan avskrivning
eller avsättning icke ägt rum, är följaktligen i förevarande fall avdrag
för värdeminskning icke medgivet. Vid övergång från avdragsberäkning
efter bokföringsvärde till sådan beräkning efter anskaffningsvärde
iakttages, att det bokförda värdet av inventarietillgången eller grupper
av likartade inventarier vid ingången av det räkenskapsår, varunder
nyanskaffningen, på sätt ovan är nämnt, börjat isärhållas i bokföringen,
gäller såsom anskaffningsvärde för året näst före ifrågavarande räkenskapsår.
Utgifter för förnyelse av sådana döda inventarier, som äro underkastade
en jämförelsevis hastig förslitning och av sådan anledning kunna
jämnställas med förbrukningsartiklar, få emellertid avgå såsom direkta
omkostnader, dock endast under förutsättning att värdet å dessa inven
-
Avkastningsberäkning,
där skattskyldig
lagt
ordnad bokföring
till
grund för
deklarationen,
88
tarier i räkenskapen hållits skilt från värdet å övriga inventarier, så
att kontroll kan övas därå att avdrag icke tillika sker för den värdeminskning
ifrågavarande inventarier undergått.
Värdet av produkter av jordbruket med binäringar samt bränsle,
virke o. d. från fastigheten, med vilka avlöningar och andra driftskostnader
bestritts, må avdragas såsom omkostnader, allenast försåvitt dessa
produkter upptagits i ingående behållningen vid årets början eller bokförts
såsom intäkt för året.
Med iakttagande av ovan givna föreskrifter må den nettovinst,
som räkenskapen utvisar, läggas till grund för beräkningen av avkastningen.
Härvid måste emellertid beaktas, att nettovinsten, sådan den
framgår av räkenskapen, i regel icke sammanfaller med avkastningen,
utan i allmänhet måste, på sätt deklarationsformuläret utvisar, vissa
poster tilläggas och andra avgå, för att man i varje särskilt fall skall
nå fram till ett i taxeringsavseende riktigt avkastningsbelopp.
8:o) Såsom likställd med ägare skall anses sådan innehavare av
jordbruksfastighet, som omförmäles i 14 § 2 mom.
B) Annan fastighet.
Särskild
jörvärvskälla
och dess åtskiljande
från annan.
l:o) Avkastning, som skattskyldig i egenskap av ägare (således
icke i egenskap av nyttjanderättshavare) åtnjutit av all inom en och
samma kommun såsom annan fastighet taxerad fast egendom, skall,
för så vitt sådan fastighet icke av honom användes i rörelse eller yrke,
anses hava härflutit ur en enda förvärvskälla, oavsett om den fasta
egendomen består av eu eller flera fastigheter och, i senare fallet, om
ägaren själv bebor någon av fastigheterna, medan han har den eller de
övriga uthyrda eller utarrenderade. Om en hyresgäst återuthyrt rum i en
av honom förhyrd våning, anses den avkastning, han härför åtnjutit,
såsom avkastning, icke av annan fastighet utan av rörelse eller yrke eller
av annan förvärvsverksamhet, allt efter som uthyrningen kan antagas
hava skett yrkesmässigt eller icke.
Om och i den mån ägare av annan fastighet använder fastigheten
i skattepliktig rörelse eller yrke, som av honom drives, anses fastighetens
avkastning ingå i rörelsens eller yrkets avkastning och skall
följaktligen icke uppskattas såsom avkastning av annan fastighet (se E)
3:o) här nedan och därvid särskilt vad som säges om yrkesmässig
byggnadsverksamhet och fastighetshandel).
89
2:o) För beräkning av värdet utav hyresfri bostad skola de här
ovan under A) 2:o) meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning,
dock med iakttagande att den till sitt antagliga värde uppskattade
förmånen av trädgård till bostaden här skall inräknas i värdet av
bostadsförmånen. Således uppskattas ej särskilt värdet av de trädgårdsprodukter
av olika slag, som den skattskyldige tillgodogjort sig för
egen och familjens jämte tjänare räkning eller som han avyttrat.
3:o) Om vice värd, portvakt, gårdskarl eller annan för fastighetens
vård eller tillsyn anställd person såsom avlöningsförmån åtnjutit hyresfri
bostad i fastigheten, får värdet av sådan avlöningsförmån icke avdragas
såsom omkostnad, utan så är, att bostadens hyresvärde också räknats
såsom intäkt.
Avdrag är icke medgivet för:
ränta å gäld;
andra utskylder än fastighetsskatt;
kostnader för ny- eller ombyggnader;
kostnader för grundförbättringar; eller
avlöningar och andra utgifter för trädgårdspersonal ävensom övriga
kostnader för underhåll av trädgårdsanläggning, som, på sätt ovan nämnts,
är att inräkna i värdet av bostadsförmån.
För den värdeminskning, byggnader eller andra anläggningar kunna
anses även med noggrann! underhåll och aktsam vård vara underkastade
genom slitning, må avdrag medgivas på sätt under A) 6:o) sägs.
4:o) Såsom likställd med ägare skall anses sådan innehavare av
annan fastighet, som omförmäles i 14 § 2 mom.
C) Kapital.
Till förvärvskällan kapital räknas icke aktier i vare sig inländska
eller utländska bolag eller lotter i solidariska bankbolag, likasom ej heller
fastighetsägares i egen fastighet eller näringsidkares i egen näring nedlagda
kapital. Penningar, som användas i försäkringsrörelse samt i
bankrörelse eller annan penningrörelse, härunder inbegripen handel med
värdepapper, eller som eljest innehavas av näringsdrivande juridiska personer,
skola ej heller, ändå att de så placerats, som i 17 § under C)
sägs, anses tillhöra förvärvskällan kapital, utan skall ränta å sådana
medel inbegripas i avkastningen av näringen.
Kommunalskattesakkunnige. 12
Intäkter av
annan
fastighet.
Omkostnader.
90
Om vad till
avkomstgivavde
rättigheter är
att hav föra.
Avkastningens
uppskattning.
D) Avkomstgivande rättigheter.
l:o) För att en avkomstgivande rättighet skall föreligga erfordras,
att rättigheten äger viss varaktighet och kan beräknas giva en med
någon regelmässighet återkommande avkastning. Prestationerna behöva
däremot icke årligen eller eljest å bestämda tider återkomma. De
måste emellertid åtminstone huvudsakligen vara att anse såsom en slags
ränta eller därmed jämförlig avkastning; rena kapitalavbetalningar utgöra
således icke avkastning av avkomstgivande rättighet.
Livränta räknas såsom avkomstgivande rättighet, vare sig den utgår
vid invaliditet på grund av olycksfallsförsäkring eller den grundar sig på
ett en gång för alla inbetalt kapital, och detta fastän livräntan i sistnämnda
fall kan sägas åtminstone delvis innefatta återbetalning av kapital.
Avkomstgivande rättighet förutsätter icke, att rätten till prestationerna
skall kunna göras lagligen gällande, men sådan rätt måste dock
vara den berättigade tillförsäkrad i en faktiskt så betryggande ordning,
att han har grundad anledning att räkna med prestationernas uppfyllande.
Periodiska understöd, som utgå av annans personliga inkomst och
således icke omedelbart av annans förvärvskälla såsom en omkostnad i
denna, utgöra icke föremål för avkastningsskatt.
Rätt att, exempelvis såsom undantagsförmån, bruka jordbruksfastighet
anses icke såsom avkomstgivande rättighet, där den jord, som brukas,
utgör eu för sig taxerad jordbruksfastighet (taxeringsenhet); avkastning,
som härflyter av sådan rättighet, uppskattas nämligen såsom avkastning
av jordbruksfastighet.
Rättighet, som tillhör någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet
eller rörelse eller yrke, utgör icke sådan avkomstgivande rättighet, som
här är i fråga, utan skall avkastningen anses härflyta av den förvärvskälla,
rättigheten tillhör. Avgälder för avsöndrad mark, vilka uppbäras av
stamhemmanets ägare, skola således betraktas såsom avkastning av hemmanet.
Royalty och därmed jämförliga förmåner, som tillkomma ett
niiringsföretag, inbegripas i näringsföretagets avkastning o. s. v.
2:o) Om någon såsom pension eller eljest såsom avkomstgivande
rättighet åtnjuter hyresfri bostad, skall hyresvärdet beräknas med tilllämpning
av de här ovan vid B) 2:o) meddelade närmare bestämmelser.
År med avkomstgivande rättighet förenad befogenhet att tillgodonjuta
andra intäkter i natura, skola de uppskattas till sitt värde efter priset
i den ort, från vilken intäkterna utgå.
Har tjänsteman tillträtt pension efter tjänst, på grund av vilken
91
det åligger honom att fortfarande betala pensionsavgifter, må avdragför
dessa avgifter ske från pensionens belopp.
Uppskattningen avser — med nedan angivna undantag — den
avkastning, som belöpt på nästföregående kalenderår, ändå att densamma
vid årets utgång ännu icke av den skattskyldige uppburits eller
till betalning förfallit.
År avkastning av en avkomstgivande rättighet till beloppet beroende
av resultatet utav visst företag, vars räkenskap förts efter ett med
kalenderår icke sammanfallande räkenskapsår, skall uppskattningen avse
den avkastning, som belöpt på det räkenskapsår, vilket utgör beskattningsår
för företaget. Om således en person åtnjuter en efter årsresultatet
beräknad royalty från ett företag, vars räkenskapsår löper
från och med den 1 juli till och med den 30 juni, skall uppskattningen
avse det belopp, vartill royaltyn uppgått för det räkenskapsår, som gått
till ända den 30 juni nästföregående kalenderår.
E) Rörelse eller yrke.
l:o) Såsom rörelse eller yrke anses all här i riket i förvärvssyfte
utövad verksamhet (förvärvsverksamhet), som bedrives yrkesmässigt och
icke består i jordbruk med binäringar eller skogsbruk eller utövas på
grund av tjänstebefattning.
Till rörelse eller yrke räknas således under ovan angivna förutsättningar
:
handel, för egen räkning eller i kommission, med varor, värdepapper,
rättigheter, fastigheter eller andra nyttigheter, härunder inbegripen sådan
försäljning av eget jordbruks eller dess binäringars produkter, som äger
rum från särskilt anordnad försäljningslokal inom annan kommun än den,
där jordbruket bedrivits;
tillverkning eller bearbetning av varor till avyttring eller på beställning;
jordstyckningsföretag;
byggnadsverksamhet,
även där arbetet utföres för egen räkning;
byggnadshantverk;
skogsavverkning å annans mark på grund av upplåtelse;
gruvdrift;
utvinning av torv, stenkol, kalk, sten och mineralier, som ej äro
föremål för gruvdrift;
förlagsrörelse;
apoteksrörelse;
värdshusrörelse, hotellrörelse och därmed jämförlig verksamhet;
Om vad till
rörelse eller
yrke är att
hänföra.
92
Särskild
förvärvskälla
och dess åtskiljande
frän
annan förvärfskälla.
teater-, biograf-, cirkus- och därmed jämförlig rörelse;
rederirörelse, sjöfart, bärgningsrörelse, kanal-, järnvägs-, spårvägsoch
elevatordrift, telegraf- och telefonrörelse, hyrkusk-, automobil-, åkeri-,
expressbyrå- och ridhusrörelse;
verksamhet, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten, gas eller elektrisk energi;
verksamhet såsom befraktningsagent, ångbåtskommissionär eller
speditör, ävensom magasinsrörelse;
verksamhet såsom mäklare eller handelsagent ävensom annan agenturverksamhet;
bankrörelse,
penninghandel, pantlåne- och annan lånerörelse;
försäkringsverksamhet;
advokat- och inkasseringsverksamhet, upplysningsbyråers samt
patentombuds verksamhet;
badhusrörelse och drift av tvättinrättning;
entreprenörsverksamhet; samt
vetenskaplig, konstnärlig och litterär verksamhet, läkare- och undervisningsverksamhet
m. m.
Upplåter någon mot ersättning driften av rörelse eller yrke åt
annan, skall sådan ersättning, i den mån densamma icke innefattar hyresersättning
för fastighet, anses såsom avkastning av rörelse eller yrke.
2:6) Utövar någon å flera fasta driftställen eller under olika
former yrkesmässig förvärvsverksamhet, som icke huvudsakligen består
i eget arbete, utan framträder såsom närings företag, däri annans arbete
mot ersättning tages i anspråk eller däri kapital nedlagts för anläggning
eller drift, måste avgöras, huruvida flera förvärvskällor eller allenast flera
rörelsegrenar, tillhörande en och samma förvärvskälla, föreligga. Om
bokföringen är gemensam eller ej, är härvid utan betydelse. Det avgörande
är däremot att söka i det inre sambandet mellan verksamhetsslagen,
vilket samband i allmänhet kan anses kännetecknas av gemensamhet
med avseende å verksamhetsarten, driftsledningen och driftsutgifterna.
Gemensamhet i verksamhetsart föreligger först och främst, då verksamhetsslagen
äro i allo likartade. År så ej fallet, bör frågan, huruvida gemensamhet
i verksamhetsart är för handen eller ej, bedömas med ledning av de i allmänhet
vanliga (typiska) formerna för rörelse av det slag, varom är fråga.
År i allmänhet vanligt, att de slag av verksamhet, som i det särskilda
fallet föreligga, drivas tillsammans, skola de anses äga gemensamhet i
verksamhetsart, eljest icke. Gemensamhet i driftsledning är för handen,
då själva driften omhänderhaves av samma ledning på sådant sätt, att
9:5
verksamhetens särskilda delar tillhopa framträda, ekonomiskt sett, såsom
ett enda företag. Det överinseende, som utövas av den gemensamme
innehavaren eller dennes representant, såsom exempelvis bolagsstyrelse,
innebär däremot icke i och för sig gemensamhet i driftsledning. Gemensamhet
i driftsutgifter föreligger, då sådana utgifter, som omedelbart
avse själva driften — de egentliga driftsutgifterna — äro med varandra
så förbundna, att en uppdelning av desamma å de särskilda verksamhetsslagen
praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras. Till sådana
driftsutgifter skola icke räknas kontorskostnader, arvoden till ledamöter
i bolagsstyrelse, avlöning till verkställande direktör och andra dylika
omkostnader, som antingen låta sig uppdelas å särskilda förvärvskällor
i mån som de i verkligheten belöpt å en var av dem eller ock kunna,
utan att, i stort sett, missvisande resultat kunna befaras uppstå, å särskilda
förvärvskällor fördelas efter dessas bruttoavkastning.
Åga särskilda verksamhetsslag gemensamhet med avseende å verksamhetsarten,
skola de anses såsom rörelsegrenar av en och samma
förvärvskälla, under förutsättning att jämväl gemensamhet i driftsledning
föreligger. Äga de däremot icke gemensamhet med avseende å verksamhetsarten,
skola de anses såsom skilda förvärvskällor, såvida icke driftsutgifterna
äro så förbundna med varandra, att en uppdelning på de särskilda
verksamhetsslagen praktiskt icke låter sig utföras.
Till närmare belysning härav anföras följande exempel. Bedrives
av samme näringsidkare försäljning av varor från flera försäljningslokaler,
föreligger gemensamhet i verksamhetsart, därest varuslagen äro
i stort sett enahanda eller eljest sådana, som i handel av förevarande
typ pläga föras tillsammans. Flera diversehandelsaffärer i samme innehavares
hand utgöra således en enda förvärvskälla, såvida icke ledningen
handhaves på sådant sätt, att varje affär framstår, ekonomiskt sett, såsom
ett för sig självständigt företag. Idkar någon både skohandel och möbelaffär,
föreligger icke gemensamhet med avseende å verksamhetsarten.
Dessa verksamhetsslag skola därför anses såsom skilda förvärvskällor,
såvida de icke bedrivas i samma försäljningslokal och med samma biträden
samt på grund härav driftskostnaderna icke kunna tillförlitligen
uppdelas å affärsgrenarna. De olika grenarna av s. k. varuhusrörelse,
vilken plägar omfatta huvudsakligen försäljning men även tillverkning
av en mängd olika varuslag, måste såsom typenliga anses äga gemensamhet
med avseende å verksamhetsarten och utgöra följaktligen en enda
förvärvskälla, såvida de därjämte äga gemensamhet i driftsledning och
således icke, ekonomiskt sett, var för sig framstå såsom självständiga
affärsföretag. Grosshandel och agenturrörelse, vilka arter av affärsverk
-
94
samhet i allmänhet omfatta ett mindretal varuslag av dock ofta synnerligen
olikartad beskaffenhet, skola, utan hänsyn till varuslagens olika
beskaffenhet, såsom typenliga anses äga gemensamhet med avseende å
verksamhetsart och bilda därför en enda förvärvskälla. De olika formerna
för järnförädlingsrörelse äga likaledes nyssnämnda gemensamhet och
utgör järnförädlingsrörelse således i samme innehavares hand en enda
förvärvskälla, därest icke olika delar därav drivas under skild ledning
såsom självständiga företag. Detsamma gäller om trävarurörelse med
vad därtill hörer. Idkar någon både järnförädlings- och trävarurörelse
föreligga däremot skilda förvärvskällor, så framt icke de egentliga driftsutgifterna
äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av desamma
på de särskilda verksamhetsområdena är praktiskt taget outförbar. Om
någon vid sidan av en utav honom såsom huvudnäring driven verksamhet
tillvaratager och förädlar avfalls- eller biprodukter från denna verksamhet,
föreligger i regel allenast en förvärvskälla, då det i allmänhet torde befinnas
praktiskt outförbart att beräkna, huru stor del av huvudnäringens
* driftskostnader skall anses belöpa på avfalls- eller biproduktsberedningen.
Stenkolsbrytning med lervarutillverkning såsom binäring bildar således
exempelvis blott en förvärvskälla. Järnvägsdrift och hotellrörelse i samme
innehavares hand bilda skilda förvärvskällor, enär de icke kunna anses
liga, gemensamhet i verksamhetsart och de egentliga driftsutgifterna ej
heller kunna antagas vara så förbundna med varandra, att en uppdelning
av desamma å de särskilda verksamhetsgrenarna är praktiskt outförbar.
Enahanda är förhållandet med bruksrörelse och så kallad brukshandel,
ändå att den senare huvudsakligen är avsedd för brukets arbetare.
Intäkter av
rörelse eller
yrke.
3:o) I avkastning av rörelse eller yrke ingår utan vidare avkastningen
av det i rörelsen eller yrket nedlagda kapitalet i fast och lös
egendom. Om och i den mån annan fastighet användes i rörelse eller
yrke, som drives av fastighetens ägare, skall således avkastning, som må
kunna anses härflyta av fastigheten till den del densamma så användes,
icke uppskattas särskilt för sig såsom avkastning av annan fastighet, utan
anses inberäknad i rörelsens eller yrkets avkastning. Exempel: En husägare
använder en butikslägenhet i sitt hus för en av honom driven handel,
medan han har huset i övrigt uthyrt. Såsom intäkt av annan fastighet
skall icke anses det beräknade hyresvärdet för butikslägenheten. Å andra
sidan får detta hyresvärde icke avdragas såsom omkostnad vid uppskattningen
av handelsrörelsens avkastning.
Idkar någon yrkesmässig byggnadsverksamhet för egen räkning
eller fastighetshandel, skola samtliga honom tillhöriga fastigheter av annan
fastighets natur, som icke användas i annan av honom bedriven rörelse,
anses använda i byggnadsrörelsen eller fastighetshandeln. Följaktligen
skola influtna hyresintäkter tillsammans med de intäkter, byggnadsverksamheten
eller fastighetshandeln i övrigt lämnat, anses såsom intäkter av
rörelse eller yrke. Har den skattskyldige själv bebott någon av fastigheterna,
skall dock värdet av bostadsförmånen räknas såsom intäkt av
förvärvskällan annan fastighet.
Har skattskyldig använt råämnen, varor eller andra nyttigheter,
som utgöra produkter av eller föremål för en av honom driven rörelse,
för annan i hans hand befintlig förvärvskällas behov, skall såsom intäkt
i rörelsen anses värdet av sådana nyttigheter, beräknat efter priset
å den ort, där rörelsen idkas eller, om rörelsen icke drives å bestämd
plats, efter pris, som eljest kan anses skäligt. Exempel: Om en person
använt spannmål från en av honom driven spannmålsaffär till utsäde
i sitt jordbruk, skall spannmålens värde efter gällande pris å den ort, där
spannmålsaffären är belägen, upptagas såsom intäkt i affären. Har en
redare, som tillika är köpman, med eget tonnage fraktat varor, avsedda
för hans handel, skall såsom intäkt av rederirörelsen likaledes upptagas
värdet av sådana frakter, beräknade efter gängse fraktpriser.
4:o) Avdrag är icke medgivet för:
ränta å gäld, utom då fråga är om uppskattning av avkastningen
utav bankrörelse eller annan penningrörelse, härunder inbegripen handel
med värdepapper;
beräknad ersättning för arbete, som utförts av den skattskyldige
själv eller hans hustru;
andra utskyld er än fastighetsskatt;
kostnader för ny- eller ombyggnader; eller
kostnader för nyuppsättning av inventarier.
I fråga om avdrag för beräknad ersättning för arbete, som utförts
av hemmavarande barn, gäller vad under A) 5:o) sägs.
5:o) För den värdeminskning, byggnader och andra anläggningar,
som av ägaren använts i rörelse eller yrke, kunna anses även med noggrant
underhåll och aktsam vård vara underkastade genom slitning,
må avdrag medgivas på sätt under A) 6:o) sägs.
Sådant värdeminskningsavdrag må emellertid icke medgivas i
rörelse, som består i yrkesmässig byggnadsverksamhet eller fastighetshandel.
I sådan rörelse intaga nämligen fastigheterna samma ställning
som varor i en handelsrörelse och böra i enlighet härmed i bokföringen
Icke avdragsgilla
utgifter
m. m.
Värdeminskning
ä byggnader
m m.
96
upptagas till anskaffningsvärdet. Då verkligt fog finnes till nedskrivning
av bokföringsvärdet under sistnämnda värde, kommer nedskrivningen
omedelbart att minska det bokföringsmässiga årsresultatet, likasom å
andra sidan en böjning av värdet medför ökning av årsresultatet. Särskilt
värdeminskningsavdrag på grund av slitning är således opåkallat.
Avkastnings- 6:o) Avkastningsberäkningen ställer sig olika allt efter som den
^^skattskyldig7 skattskyldige lagt ordnad bokföring till grund för deklarationen eller icke.
icke lagt ord. 1. Om skattskyldig icke lågt ordnad bokföring till grund för
"till grunPför s''n deklaration, skall vid avkastningens uppskattning hänsyn icke tagas
deklarationen, till behållningarna vid beskattningsårets början och slut. Vidare få utgifter
för anskaffning av nya inventarier i stället för förslitna avdragas
såsom omkostnad, medan å andra sidan vad som influtit genom avyttring
av förslitna inventarier skall räknas såsom intäkt. Avdrag för
den värdeminskning, inventarierna kanna hava undergått genom slitning
eller annorledes, är däremot icke medgivet.
Avkastnings- 2. Om skattskyldig lågt ordnad bokföring till grund för sin de
^6skattskyldig7
klaration, skall, med behörig hänsyn till behållningarna vid årets början
lågt ordnad och slut, avkastningen under beskattningsåret bokföringsmässigt beräknas.
bågrund t dr1 ^ fråga om uppskattningen skall i övrigt särskilt iakttagas följande:
deklarationen. Kostnader för förnyelse av inventarier få i regel icke avgå såsom
direkta omkostnader, varemot avdrag för den värdeminskning, inventarier
under beskattningsåret undergått genom slitning, är medgivet i
enahanda ordning, som under A) 7:o) 2. föreskrives i fråga om döda
inventarier i förvärvskällan jordbruksfastighet. Utgifter för förnyelse
av sådana inventarier, som äro underkastade en jämförelsevis hastig
förslitning och av sådan anledning kunna jämnställas med förbrukningsartiklar,
få dock avgå såsom direkta omkostnader under förutsättning,
att värdet å dessa inventarier i räkenskapen hållits skilt från värdet
å övriga inventarier, så att kontroll kan övas därå att avdrag icke
tillika sker för den värdeminskning, inventarier av ifrågavarande slag
undergått.
Avdrag är därjämte medgivet för den värdeminskning å gruvor,
stenbrott, torvmossar, grustag och därmed jämförliga naturtillgångar, som
ägt rum på grund av naturtillgångarnas utnyttjande under beskattningsåret.
Sådan värdeminskning må beräknas å sammanlagda kostnadssumman
för naturtillgångarnas förvärvande samt för utförda schaktningsarbeten
och därmed jämförliga inrättningar eller anläggningar för stadigvarande
bruk vid driften, i den män kostnaderna icke avdragits såsom
driftskostnader.
97
Vidare är avdrag- medgivet:
för den värdeminskning, som i rörelse begagnade patenträtter
och andra därmed jämförliga ensamrättigheter undergått till följd av
att de äro med avseende å sin giltighet till tiden begränsade; samt
för värdet å driftsinventarier, som, fastän icke förslitna, utrangerats
för att ersättas med mera tidsenliga dylika; börande sådant avdrag
medgivas allenast till belopp, varmed de utrangerade inventariernas
anskaffningsvärde efter skedda avdrag för värdeminskning på grund av
slitning må hava överstigit deras försäljningsvärde eller vad vid deras
försäljning influtit.
F) Tjänst.
l:o) Följer med tjänst eller arbetsanställning brukningsrätt till
jord, som utgör en för sig taxerad jordbruksfastighet (taxeringsenhet), skall
den av fastigheten härflytande avkastningen anses såsom avkastning, icke
av tjänsten eller anställningen utan av förvärvskällan jordbruksfastighet.
2:o) Uppskattningen avser — med iakttagande av nedan meddelade
bestämmelser — alla den skattskyldiges under nästföregående
kalenderår intjänade löneförmåner, ändå att de icke vid årets utgång
av den skattskyldige uppburits eller till betalning förfallit.
Tantiemer och liknande förmåner, vilka utgå med belopp, som icke
äro på förhand till siffran bestämda, skola anses intjänade det kalenderår,
varunder de blivit sålunda bestämda; dock att förmånerna, där de till
siffran bestämts under taxeringsårets två första månader men innefatta
ersättning för arbete, som utförts under nästföregående kalenderår, skola
anses intjänade under sistnämnda år.
3:o) För beräkningen av värdet utav hyresfri bostad skall vad
under B) 2:o) stadgas äga motsvarande tillämpning.
Annan avlöningsförmån eller ersättning, som utgår i natura, skall
uppskattas efter gällande pris å den ort, där sådan förmån eller ersättning
kommit den skattskyldige till godo.
Vad av staten anvisats till bestridande av de med tjänst eller
uppdrag förenade särskilda kostnader utgör icke föremål för uppskattning.
Räcka ej de anvisade medlen för ändamålet, får å andra sidan avdrag
för bristen ej ske.
Hava medel till bestridande av de med tjänst, arbetsanställning
eller uppdrag förenade särskilda kostnader anvisats av annan än staten,
Kommunalskattesakku nnige. 13
98
räknas däremot dylika medel såsom intäkter, varav följer, att avdrag är
medgivet för omförmälda kostnader. Räcka ej de anvisade medlen till
kostnadernas bestridande, får bristen avdragas å intäkterna av förvärvskällan
i övrigt.
4:o) Enligt de i 29 § meddelade bestämmelser äger skattskyldig icke
rätt till avdrag för resekostnader och ökning i levnadskostnader, som
påkallats därav att skattskyldig, fastän lämplig bostad funnits å den
ort, där han haft sin huvudsakliga verksamhet, bosatt sig å annan ort.
Om således en i Djursholm bosatt tjänsteman har sin huvudsakliga
verksamhet i Stockholm, får avdrag ej äga rum för kostnaden för
resor, som han med anledning härav eller för skötande av en bisyssla
i Stockholm måste företaga mellan dessa orter, enär det måste förutsättas,
att han kunnat finna en lämplig bostad i Stockholm. Har
den skattskyldige sin huvudsakliga verksamhet förlagd till Djursholm
och är han bosatt därstädes, äger han däremot erhålla avdrag för
kostnader av nu ifrågavarande slag, som påkallats därav att han därjämte
innehar en bisyssla i Stockholm. Att bostadsorten och platsen
för verksamheten äro belägna inom skilda kommuner, är icke nödvändigt
för att avdrag skall få ske. I varje särskilt fall måste dock prövas,
huruvida kostnaderna med nödvändighet varit betingade av tjänstgöringen.
Om exempelvis en arbetare ej kunnat få en efter sina förhållanden
lämpad bostad så nära arbetsplatsen, att han utan alltför stor tidsförlust
kan gå mellan denna plats och hemmet, äger han, därest han begagnar
sig av spårvagn för att komma till eller från arbetet, erhålla avdrag
för spårvagnsavgifierna. Sådant avdrag äger han däremot icke rätt att
erhålla, därest — med hänsyn till det ringa avståndet mellan bostaden och
arbetsplatsen, arbetstidens kortvarighet eller andra förekommande omständigheter
— något behov att anlita särskilda kommunikationsmedel icke
kan anses hava förelegat.
G) Annan förvärvsverksamhet.
Denna förvärvskälla omfattar all annan förvärvsverksamhet än sådan,
som inbegripes under förut omförmälda förvärvskällor, såvitt verksamheten
icke består i skogsbruk eller i förvärvsverksamhet, som yrkesmässigt bedrives
i utlandet. Hit hänföras således förvärvsverksamhet, som består i utförande
av tillfälliga enskilda uppdrag, samt tillfällig förvärvsverksamhet för
egen räkning. Såsom avkastning av ifrågavarande förvärvskälla skola också
räknas s. k. realisations- och konjunkturvinster, lotterivinster in. in.
99
II.
Förlustavdrag.
Vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning må avdrag ske
för förlust, som under beskattningsåret uppkommit inom förvärvskällan
och ej är att hänföra till kapitalförlust. Avdrag för förlust inom förvärvskällan
är sålunda medgivet, när förlusten oavsett dess storlek prövas
vara av sådan art, att man med vanlig förtänksamhet skäligen har att
i den lör värvskälla, som i varje särskilt fall är i fråga, räkna med förlust
av sådan beskaffenhet. Eljest skall förlusten anses såsom kapitalförlust.
Då beträffande förvärvskällan annan förvärvsverksamhet all skattskyldigs
verksamhet, som därunder inbegripes, skall anses för honom
bilda en enda förvärvskälla, följer därav att, om han under samma
beskattningsår gjort vinst å en realisationsaffär men förlust å en
annan, förlusten får vid avkastningsberäkningen avdragas från vinsten,
även om de båda affärerna sins emellan icke varit likartade. Har förlusten
framträtt vid realisation av fast eller lös egendom, måste dock,
för att förlusten må avräknas å vinsten, egendomen hava förvärvats på
sätt och inom tid, som stadgas i 30 §.
III.
Särskilda beräkningssätt för avkastning i vissa fall.
I de fall, då utövare av näringsverksamhet för förnödenheter eller
andra varor påtagligen betalt avsevärt högre eller betingat avsevärt
lägre pris än marknaden föranlett, samt sådan prissättning kunnat användas,
utan att näringsidkaren eller, om han är juridisk person, delägarna
eller medlemmarna därigenom tillskyndas förlust eller minskad
ekonomisk fördel, må näringsverksamhetens avkastning beräknas till
belopp, vartill avkastningen skulle hava uppgått, om gällande marknadspris
lagts till grund vid prissättningen.
Såsom exempel å fall, där sådan från gällande marknadspris avvikande
prissättning kan äga rum utan förlust eller minskad ekonomisk
fördel för vederbörande, kunna anföras följande.
100
Ett närings företag drives här i riket av utländsk man i samband
med ett av honom i utlandet idkat närings företag på det sätt, att det
härvarande närings företaget till det utländska företaget levererar eller
därifrån erhåller råämnen eller andra varor. Vill företagens innehavare
förlägga hela eller större delen av vinsten till sitt utländska företag,
kan han i sådant syfte låta sitt härvarande företag debitera det utländska
företaget för dit levererade varor efter ett avsevärt lägre pris eller
kreditera detsamma för därifrån erhållna varor efter ett avsevärt högre
pris än gällande marknadspris.
Inhemska företag, som sinsemellan utgöra skilda förvärvskällor men
hava gemensam innehavare, drivas mer eller mindre i samband med varandra.
Här kan innehavaren genom särskild prissättning låta större eller mindre
del av den avkastning, som den ena förvärvskällan, om marknadspriset
följts, skulle hava lämnat, förläggas till den andra förvärvskällan.
Exempelvis kan någon, som bedriver sågverksrörelse och därvid försågar
virke från egna eller arrenderade skogar, vid beräkningen av sågverksrörelsens
avkastning göra avdrag för virkets värde med avsevärt större
belopp, än som motsvarar virkets allmänna saluvärde å den plats — .järnvägsstation,
flottled o. s. v. — där det kan anses hava blivit till sågverksrörelsen
levererat.
De kooperativa ekonomiska föreningarnas verksamhet. År det påtagligt
att varor, som av medlemmar i en produktions- eller försälj ningsförening
levererats till föreningen, betalts med avsevärt högre pris eller att för
varor, som av medlemmar i en konsumtionsförening inköpts hos föreningen,
betingats avsevärt lägre pris än gällande marknadspris, bör
ovan angivna beräkningssätt tillämpas. Härvid må uppskattningen av
konsumtionsförenings avkastning ske efter föreningens omsättning, där
ej annan tillförlitligare grund för uppskattningen står till buds.
Vid beräkning av inländska försäkringsbolags avkastning skola
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
Från försäkringsbolags intäkter får avdrag ske för avsättning
till försäkringsfonden och premieåterbäringsreserven. Där ömsesidigt
försäkringsbolag, vars rörelse icke avser livförsäkring, avsätter medel
till särskild fond, avsedd att uteslutande användas till täckande av förlust,
som eljest skulle föranleda uttaxering hos delägarna eller nedsättning
av försäkringsbeloppen, får vid avkastningens uppskattning jämväl sådan
avsättning avräknas å intäkterna.
Däremot får avdrag icke äga rum för vad som av försäkringsaktiebolag
avsättes till reservfond eller för vad som av försäkringsbolag,
101
vilket driver livförsäkringsrörelse, avsättes till säkerhetsfond eller till de
livförsäkrades viustlond (vinstreserv, vinstregleringsfond o. d.).
Vid uppskattning av utländska försäkringsbolags avkastning mä
avdrag göras för avsättning till försäkringsfond, så framt densamma
skett enligt grunder, som vunnit lorsäkringsinspektionens godkännande.
IV.
Fördelning av förvärvskällas avkastning för beskattning inom mera än
en kommun i vissa fall.
l:o) Fördelning av avkastning utav rörelse eller yrke för beskattning
inom skilda kommuner, varom i 36 § 1 mom. sägs, skall — med
iakttagande av vad särskilt är stadgat beträffande nedan under 2:o) angivna
slag av rörelse — äga rum efter den grund, som taxeringsmännen i varje
särskilt fall finna giva det tillförlitligaste uttrycket för rörelsens eller
yrkets omfattning i de skilda kommunerna, och med ledning av utredning,
som det åligger den skattskyldige att härutinnan förebringa.
Består rörelse av tillverkning eller handel, skall således fördelningen
ske efter tillverkningsvärdet eller handelsomsättningen å de särskilda
driftställena. Om någon, som bedriver tillverkning av varor, försäljer
desamma i detalj eller eljest på sådant sätt, att hans rörelse kan anses
omfatta både tillverkning och handel, samt dessa rörelsegrenar förlagts
till skilda kommuner, skall avkastningen efter rörelsegrenarnas inbördes
ekonomiska betydelse för företaget i dess helhet uppdelas i avkastning
av tillverkningen och avkastning av handeln.
Vid fastställande av fördelningsgrund skall hänsyn vidare tagas
därtill att rörelsegrenar kunna med avseende å sin beskaffenhet i väsentligt
olika mått förorsaka de kommuner, inom vilka de drivas, särskilda
olägenheter och kostnader. Avseende bör jämväl fästas därå att kommun,
inom vilken driftsanläggning av beskaffenhet att hänföras till
fast egendom är belägen, bort vara berättigad att beskatta den på
fastigheten belöpande avkastningen, därest denna avkastning skolat
särskilt för sig uppskattas. Kommun, där större arbetspersonal eller
mera värdefulla drift sbyggnader användas för rörelsen, bör sålunda tillerkännas
en förhållandevis större andel av avkastningen än annan kommun,
där arbetspersonalens storlek eller värdet av driftsbyggnaderna är
jämförelsevis mindre.
102
Finnes i kommun huvudkontor, där affärsledningen i sin helhet
handhaves, eller är i kommun annan för rörelsen avsedd inrättningeller
anordning förlagd av beskaffenhet att den därstädes bedrivna verksamheten
icke lämpligen låter sig jämföras med verksamheten inom
övriga grenar av rörelsen, såsom förhållandet är exempelvis med nederlagför
varors förvaring, expeditionskontor o. d., skall, innan fördelning efter
rörelsens omfattning vid övriga rörelsegrenar äger rum, skälig andel av
avkastningen avskiljas för att taxeras i den kommun, där huvudkontoret
eller inrättning eller anordning, som ovan avses, förlagts. Sådan andel
må icke bestämmas till högre belopp än fem procent av rörelsens hela
avkastning, så framt icke särskilda omständigheter kunna t föranleda,
att större andel av avkastningen skäligen bör anses belöpa å huvudkontoret,
inrättningen eller anordningen.
Innan fördelning efter de i varje särskilt fall tillämpliga grunderna
verkställes, skall beloppet av varje rörelsegrens särskilda omkostnader,
där sådana förekommit, läggas till avkastningen i dess helhet eller, om
viss del av avkastningen, på sätt nyss är nämnt, avskilts, till den återstående
delen. Sedan fördelningen skett, avdrages beloppet av ifrågavarande
omkostnader, i vad de uppkommit inom varje särskild kommun,
från det fördelningsbelopp, som å kommunen belöper. Uppstår härvid
underskott å rörelsen i någon kommun, skall underskottet avdragas från
de belopp, som vid fördelningen fallit på de övriga kommunerna, efter
dessa belopps inbördes storlek.
Exempel: Ett bolag har idkat fabriksrörelse av beskaffenhet att
böra anses såsom ett enda företag inom tre skilda kommuner, A, B,
och C, och har bolaget dessutom i kommunen A haft huvudkontor.
Avkastningen i sin helhet av rörelsen har uppgått till 25,263 kronor,
varav 5 procent eller 1,263 kronor anses belöpa å huvudkontoret. T
förhållande till tillverkningens storlek i de skilda kommunerna skulle
av det återstående beloppet 24,000 kronor 3/6 fälla på kommunen A, V«
på kommunen B och Vs på kommunen C. Som emellertid för driften
inom en var av kommunerna uppstått särskilda omkostnader, vilka
uppgått till 4,000 kronor i kommunen A, 3,000 kronor i kommunen B
och 5,000 kronor i kommunen C eller tillhopa till 12,000 kronor, skall
vid fördelningen förfaras på följande sätt: Till ovannämnda belopp av
24,000 kronor skall läggas det belopp av 12,000 kronor, vartill de
särskilda omkostnaderna sammanlagt uppgått. Summan, 36,000 kronor,
fördelas sålunda, att på kommunen A fäller u/6 eller 18,000 kronor, på
kommunen B */« eller 12,000 kronor och på kommunen C VÄ eller 6,000
kronor. Härefter avdragas från det belopp, som fallit på varje kommun.
103
de särskilda kostnader, som hänfört sig till samma kommun, varvid
såsom resultat framgår, att ett belopp av 14,000 kronor skall beskattas
i kommunen A, 9,000 kronor i kommunen B oeh 1,000 kronor i kommunen
C. I kommunen A skola alltså taxeras dels nämnda belopp
14,000 kronor och dels det belopp 1,263 kronor, som ansetts belöpa å
huvudkontoret, eller tillhopa 15,263 kronor, som av jämnas till 15,260 kronor.
Hava under i övrigt samma förutsättningar som i föregående
exempel de särskilda omkostnaderna uppgått till 3,000 kronor i kommunen
A, 2,000 kronor i kommunen B oeh 7,000 kronor i kommunen C,
skulle efter avdrag av dessa omkostnadsbelopp komma att belöpa på
kommunen A 15,000 kronor och på kommunen B 10,000 kronor, varemot
driften i kommunen C komme att visa ett underskott av 1,000
kronor. . Detta underskott skall följaktligen avdragas från de belopp, som
vid fördelningen fallit på kommunerna A och B, efter dessa belopps inbördes
storlek eller med 600 kronor från det förra beloppet och med 400
kronor från det senare beloppet. Således återstå för beskattning i kommunen
A 14,400 kronor jämte det belopp 1,263 kronor, som beräknats
belöpa å huvudkontoret, och för beskattning i kommunen B 9,600 kronor,
varemot givetvis ingen avkastning finnes att beskatta i kommunen C.
2:o) Med iakttagande i tillämpliga delar av ovan meddelade allmänna
bestämmelser skola i fråga om nedan nämnda slag av rörelse
följande särskilda föreskrifter lända till efterrättelse.
Har bankrörelse bedrivits vid kontor inom skilda kommuner, skall Banhrönk*.
rörelsens avkastning fördelas till beskattning i de olika kommunerna
efter förhållandetal, som för varje kontor uträknas på följande sätt. De
belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut
balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar — utelöpande postremissväxlai*
oberäknade — sammanläggas, varefter summan delas med månadernas
antal och den sålunda erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet
av kontorets in- och utlåning för året. Det förhållande, i vilket medelbeloppet
av varje kontors in- och utlåning står till det på enahanda
sätt beräknade medelbeloppet av samtliga kontors sammanlagda in- och
utlåning, skall utgöra kontorets förhållandetal. Efter dessa förhållandetal
fördelas hela avkastningen med tillägg av sammanlagda beloppet av
sådana omkostnader, som äro av beskaffenhet att icke kunna hänföras
till gemensamma omkostnader för rörelsen i dess helhet, varefter från
det på varje kontor belöpande fördelningsbeloppet avdragas dess särskilda
omkostnader.
104
försäkring!-
rörelse.
Järkvägt
drift.
Har försäkringsrörelse bedrivits, förutom vid huvudkontor inom viss
kommun, jämväl vid avdelningskontor (icke agentur) inom annan kommun,
skall avkastningen med tillägg av sammanlagda beloppet av sådana omkostnader,
som äro av beskaffenhet att icke kunna hänföras till gemensamma
omkostnader, så fördelas, att å kommun, där avdelningskontor
funnits, faller så stor del, som motsvarar förhållandet mellan, å
ena sidan, den premieinkomst, som influtit vid kontoret, och, å andra
sidan, samtliga intäkterna av rörelsen i dess helhet, samt å kommun,
inom vilken huvudkontoret förlagts, den återstående delen. Från
det sålunda på varje kommun fallande fördelningsbeloppet avdragas därefter
de särskilda omkostnader, som belöpt å det inom kommunen belägna
kontoret.
Avkastning av järnvägsdrift skall tagas till beskattning inom
kommuner, där järnvägen haft huvudkontor och stationer. Vid avkastningens
fördelning till beskattning mellan kommunerna iakttages, att
fem procent av avkastningen först avskiljas för att taxeras i kommun,
där järnvägen haft huvudkontor, varefter återstoden uppdelas å kommuner,
där järnvägen haft stationer, i förhållande till stationernas trafikvärden
och med tillämpning i övrigt av följande grunder.
Fn stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens intäkter
av frakter för gods (ilgods, styckegods och vagnslastgods), som från stationen
avgått eller dit ankommit, ökad med järnvägens intäkter vid stationen
av försålda personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transito trafik inkommit
från främmande bana, räknas såsom avgånget från övergångsstationen.
Likaså räknas till annan bana utgående gods såsom ankommet
till övergångsstationen. Sådan övergångsstation anses såsom tillhörande
järnvägen, även om den äges av främmande järnväg.
Har järnvägsdriften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande
å främmande bana, fördelas avkastningen efter ovan angivna
avdrag av huvudkontorets andel sålunda, att på varje station faller så
stor del av avkastningen, som motsvarar förhållandet mellan denna stations
trafikvärde och samtliga stationers sammanlagda trafikvärden.
Har järnvägsdriften åter ägt rum å egen jämte en eller flera främmande
banor eller uteslutande å flera främmande banor, skall avkastningen,
efter avdrag av huvudkontorets andel men med tillägg av utgivna ersättningsbelopp
för främmande banas eller banors begagnande, först fördelas
på varje särskild bana efter därtill hörande stationers sammanlagda
trafikvärden i förhållande till samtliga stationers å alla de trafikerade
banorna sammanlagda trafik värden, därvid dessa trafikvärden uträknas
105
på sätt ovan nämnts, såsom om banorna tillhört en och samma järnväg,
men med iakttagande att för station, tillhörande två eller flera av
de trafikerade banorna, särskilda trafikvärden uträknas beträffande varje
bana, allt efter som trafiken vid stationen hänfört sig till den ena eller
den andra banan. Det belopp, som enligt denna fördelning kommer på
varje bana, fördelas därefter å varje station efter dess trafikvärde i förhållande
till banans samtliga stationers sammanlagda trafikvärden, därvid
i fråga om främmande bana iakttages, att ersättningsbeloppet för
banans begagnande först avdrages, innan sistberörda fördelning sker.
Den avkastning, som ägare av en åt annan för trafik upplåten
järnväg åtnjutit under form av ersättning för upplåtelsen, skall, likaledes
efter avdrag av den andel som belöper å huvudkontoret för själva järnvägsdriften,
fördelas å järnvägens stationer efter varje stations uträknade
trafikvärde i förhållande till samtliga stationers sammanlagda trafikvärden.
Ligger stations område inom mera än eu kommun, taxeras den
på stationen belöpande avkastningen till lika delar i dessa kommuner.
Vid fördelning av spårvägsdrifts avkastning iakttages, att fem Spärvägidn/t.
procent av avkastningen först avskiljas för att taxeras i kommun, där
spårvägen haft huvudkontor, varefter återstoden fördelas mellan kommuner,
som av spårvägen berörts, efter förhållandet mellan de inom
varje kommun influtna avgifter och sammanlagda beloppet av alla influtna
avgifter. Där särskilda anordningar vid spårvägsdriften saknas
för beräknande av beloppet av de inom varje kommun influtna avgifter,
sker fördelningen efter spårvägsnätets längd inom de skilda kommunerna.
Avkastning av kanaldrift skall så fördelas till beskattning, att fem Kamidrifu
procent av avkastningen taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits,
varefter återstoden fördelas till taxering inom kommuner, som av kanalen
berörts, efter fördelningstal, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande
efter den skattskyldiges hörande fastställas att lända till efterrättelse
till dess annorlunda förordnas. Dessa fördelningstal erhållas genom att
till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun lägga antalet
slussar inom kommunen, därvid till kanallängden endast hänföras de
sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara. Kanallängden
räknas i kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår
till full tiondel, bortfaller. Utgör kanalen på någon sträcka gräns mellan
två kommuner, uppdelas fördelningstalet för sådan sträcka lika på
vardera kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, Kungl. Maj:ts
befallningshavande i fråga om kanal fastställt fördelningstal ätt gälla
Kommunalskattesakkunnige. 14
106
Rörelse, sota
avser att med
hjälp av ledning
tillhandahalla
ratten,
<70* eW<?r e/e&£-rfaife energi.
Flottningsrörelse.
;
Byggnadsverksamhet
och fastighetshandel.
för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla
för taxering till avkastningsskatt, till dess annorlunda förordnas.
Avkastning av rörelse, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten, gas eller elektrisk energi, skall till beskattning så fördelas,
att av avkastningen fem procent taxeras i kommun, där huvudkontoret
funnits, tjugufem procent i kommun, där anläggningen är belägen,
samt sjuttio procent i kommun, där förbrukningen ägt rum. Har förbrukning
ägt rum i flera kommuner, fördelas sistberörda andel mellan
kommunerna efter förbrukningen inom varje kommun. Har förbrukning
ägt rum i utlandet, taxeras den på denna förbrukning belöpande andelen
av avkastningen i kommun, där huvudkontoret funnits.
Avkastning av flottningsrörelse skall, sedan fem procent av avkastningen
avskilts för att taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits,
fördelas till taxering i kommuner, genom vilka flottleden anlagts, efter
flottledens längd inom de skilda kommunerna, därvid till flottleden hänföras
endast sådana sträckor, som genom anläggningen gjorts flottningsbara.
Därest den sammanlagda avkastningen av yrkesmässigt utövad
byggnadsverksamhet eller av fastighetshandel delvis består i avkastning
av hyresfastighet, skall i kommun, där sådan fastighet är belägen,
taxeras så stor del av den sammanlagda avkastningen, som motsvarar
hyresa vkastningen. Om hyresavkastningen uppgår till eller överstiger den
samfällda avkastningen av förvärvskällan, skall sistnämnda avkastning,
såsom vore den i sin helhet liyresavkastuing, taxeras där hyresfastighet
är belägen. Beträffande fördelningen till beskattning av avkastning,
till den del densamma må överstiga hyresavkastning, skola här ovan
givna allmänna regler lända till efterrättelse.
3:o) För att fördelning av avkastning utav tjänst för beskattning
inom verksamhetskommun och bostadskommun skall äga rum erfordras, att
den skattskyldige under taxeringsåret — liksom under beskattningsåret —
har sin verksamhet på grund av tjänst, arbetsanställning, allmänt uppdrag
eller stadigvarande enskilt uppdrag förlagd till den ifrågavarande verksamhetskommunen.
Att den skattskyldige innehar samma tjänst, anställning
eller uppdrag under de båda åren är däremot icke erforderligt.
För att åskådliggöra innebörden av bestämmelserna om avkastnings
fördelning emellan verksamhetskommun och bostadskommun samt emellan
bostadskom muner inbördes anföras följande exempel:
107
Eu person, som iir mantalsskriven i Göteborg, har av allmänt uppdrag,
som fullgjorts i Stockholm, haft avkastning till belopp av 8,000
kronor, varjämte han av kapital åtnjutit 2,000 kronors avkastning. lian
är emellertid under taxeringsåret bosatt sex månader i Djursholm och
sex månader i Stockholm. Av den utav uppdraget härflutna avkastningen
skola i detta fall 2,000 kronor, utgörande en tredjedel av G,000
kronor, taxeras i Stockholm såsom verksamhetskommun. Återstående
delen av denna avkastning tillika med avkastningen av kapital eller
tillhopa 8,000 kronor skall emellan bostadskommunerna så fördelas, att
2,000 kronor taxeras i mantalsskrivningskommunen Göteborg, 3,000
kronor i Djursholm och 3,000 kronor i Stockholm. I sistnämnda stad
skall sålunda taxeras ett sammanlagt belopp av 5,000 kronor.
År den ifrågavarande personen gift och förekommer tillika, att hustrun
lever skild från mannen och är under hela taxeringsåret bosatt i Örebro
samt att hon av kapital haft avkastning, som rättsligen varit från mannens
förvaltning undantagen, till belopp av 5,000 kronor, skola av denna
avkastning 2,000 kronor taxeras i makarnas gemensamma mantalsskrivningskommun
Göteborg samt av återstående beloppet taxeras, 1,500
kronor i Örebro, 750 kronor i Djursholm och 750 kronor i Stockholm.
Mannens åtnjutna avkastning, till den del densamma ej taxeras i Stockholm
såsom verksamhetskommun och i Göteborg såsom mantalsskrivningskommun,
eller således 6,000 kronor, skall i föreliggande fall så
fördelas emellan bostadskommunerna, att 3,000 kronor taxeras i Örebro,
1,500 kronor i Djursholm och 1,500 kronor i Stockholm.
V.
Medeltalsberäkning i vissa fall.
Medeltalsberäkning äger icke runa. beträffande avkastning av andra
förvärvskällor än jordbruksfastighet samt rörelse eller yrke.
För att medeltalsberäkning skall ifrågakomma erfordras, att förvärvskällan
innehafts av den skattskyldige under hela beskattningsåret samt
därutöver under två hela eller åtminstone ett helt år näst före beskattningsåret,
ävensom att förvärvskällans avkastning varit föremål för uppskattning
i kommunen under det nästföregående eller de båda närmast föregående
taxeringsåren, vilket, även om beskattningsbart belopp icke förelegat,
skall antagas hava varit förhållandet beträffande all avkastning av be
-
108
skaffenhet att den i händelse av beskattningsbart belopp skolat därstädes
taxeras. Därest under något föregående taxeringsår, som i enlighet
härmed kommer i betraktande, avkastningsbelopp för enskild skattskyldig
icke antecknats i taxeringslängd, skall avkastningen antagas
hava uppskattats, om man talsskrivningskommunen skulle u tgjort beskattningsort,
till 500 kronor och i annat fall till noll.
Beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet förutsattes ytterligare
för tillämpning av medeltalsberäkning, att förvärvskällan under den tid,
medeltalsberäkningen i varje fall kan avse, varit väsentligen oförändrad.
Förvärvskällan skall anses hava varit väsentligen oförändrad, så länge
densamma bestått av huvudsakligen samma jordområde, vare sig detta
utgjort en eller flera fastigheter, samt de rättsliga förhållanden (äganderätt
eller nyttjanderätt), under vilka jordområdet innehafts av den skattskyldige,
icke undergått sådan ändring, som kan antagas hava avsevärt
inverkat på storleken av den avkastning, förvärvskällan kan påräknas
lämna. Om sålunda från ett hemman, som utgör en förvärvskälla för
sig, försålts en mindre lägenhet, vilken icke avsevärt inverkat på avkastningen,
kan förvärvskällan oaktat försäljningen anses väsentligen oförändrad.
Om hemmanet, efter att hava brukats av ägaren, utarrenderas, kan denna
förändring vara ägnad att avsevärt inverka på beloppet av den ägaren
tillflytande avkastningen och således medföra, att förvärvskällan ej längre
bör anses vara väsentligen oförändrad. Enahanda blir förhållandet, om
arrendatorn förvärvar äganderätt till hemmanet, eftersom förut avdragsgill
arrendeavgift därigenom bortfaller, så att förvärvskällan i hans hand
kan påräknas därefter giva en i allmänhet avsevärt större beskattningsbar
avkastning än förut.
I fråga om förvärvskällan rörelse eller yrke tillämpas medeltalsberäkning
under i övrigt angivna förutsättningar, så länge verksamheten
icke omlagts på sådant sätt, att eu ny förvärvskälla måste anses
hava uppkommit. Kan nytillkommen verksamhet anses allenast såsom
en gren av förut bedriven rörelse, föreligger således ej anledning till
avbrott i förut tillämpad medeltalsberäkning. (Jfr E) 2:6) här ovan).
Medeltalsberäkning avser den avkastning, som förvärvskällan lämnat
inom varje särskild kommun under de år, som ingå i medeltalsberäkningen.
Drives således en rörelse inom flera kommuner, är frågan,
huruvida medeltalsberäkning vid avkastningens taxering inom en av
de ifrågavarande kommunerna skall tillämpas eller icke, oberoende därav
109
huruvida förutsättningarna för tillämpning av medeltalsberäkning föreligga
jämväl i annan kommun, där rörelsen drives.
Sedan förvärvskällas avkastning under beskattningsåret uppskattats,
sammanlägges vid taxering efter medeltalsberäkning det sålunda uppskattade
beloppet med det eller de belopp, vartill avkastningen av
samma förvärvskälla uppskattats eller, enligt vad ovan sagts, skall
antagas hava uppskattats för det eller de närmast föregående år, som
i vart särskilt fall skola ingå vid medeltalsberäkningen, varefter summan
delas med de vid medeltalsberäkningen ingående årens antal. Härvid
iakttages att, om förvärvskällan under något av åren visat underskott,
avkastningsresultatet för det året vid sammanläggningen ingår med noll.
VI.
Efterbeskattning-.
Genom efterbeskattning enligt 40 § skall avkastningsskatt påföras
till det belopp, vilket genom den uteblivna eller för låga taxeringen
undandraga vederbörande kommun.
Exempel: En person, som den 1 januari 1919 tillträtt jordbruksfastighet,
belägen i hans mantalsskrivningskommun, och vilken ej haft
annan avkastning än av denna fastighet, har år 1920 uppgivit avkastningen
till 800 kronor, år 1921 till 200 kronor och år 1922 till 1,400
kronor. Med anledning härav har år 1920 det taxerade beloppet bestämts
till 800 kronor med skattefritt avdrag av 500 kronor. År 1921 har han icke
taxerats till avkastningsskatt, enär medeltalsberäkningen för beskattningsåren
1919 och 1920 givit till resultat ett belopp av allenast 500 kronor.
År 1922 taxeras han efter medeltalsberäkning för 800 kronors avkastning
med 500 kronors skattefritt avdrag. Emellertid upptäckes år 1923, att
uppgifterna för beskattningsåren 1919 och 1920 varit oriktiga, i det att
avkastningen bort för vartdera av dessa år uppgivas till 1,800 kronor.
Den år 1922 lämnade uppgiften har däremot vant riktig. Följaktligen
skall år 1923 eller något senare år, dock — så framt efterbeskattningen
skall kunna omfatta jämväl 1920 års taxering — senast år 1925, den
skattskyldige utan sammanblandning med den taxering, som må varda
honom i vanlig ordning åsatt, eftertaxeras dels för taxeringsåret 1920 för
ett belopp av 1,000 kronor utan skattefritt avdrag, dels för taxeringsåret
1921 för ett belopp av 1,300 kronor utan skattefritt avdrag och dels
no
för taxeringsåret 1922 för ett till 860 kronor utjämnat belopp likaledes
utan skattefritt avdrag. För de sålunda uppkomna beskattningsbara
beloppen påföres den skattskyldige skatt efter de uttaxeringar per
repartitionsenhet, som för resp. år varit gällande inom kommunen.
Taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
I.
Skattskyldighet.
Skyldighet att utgöra kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
åligger allenast enskild person och oskift dödsbo.
För att enskild person skall kunna upptagas såsom skattskyldig
förutsattes, att han vid taxeringsårets ingång eller, om han därförinnan
avlidit, vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt.
För oskift dödsbos skattskyldighet förutsattes, att åtminstone någon
av bodelägarna vid taxeringsårets ingång varit bosatt här i riket.
Oskift dödsbo efter svensk medborgare, som vid sitt frånfälle var
här i riket bosatt, är under ovan angivna förutsättning skattskyldigt för
all den inkomst, dödsboet åtnjutit, och all den förmögenhet, dödsboet vid
beskattningsårets utgång ägt, vare sig här eller å utrikes ort. Under
samma förutsättning är oskift dödsbo efter utländsk medborgare, som
vid sin död var bosatt här i riket, skattskyldigt för inkomst av förvärvskälla,
som omförmäles i 17 §, och för annan inkomst, som dödsboet
härifrån åtnjutit eller vilken, utifrån införd, här använts, ävensom för
sådan dödsboets förmögenhet, som vid beskattningsårets utgång varit
här i riket nedlagd.
Var avliden person vid sitt frånfälle icke bosatt här i riket, tages
till beskattning allenast så stor del av dödsboets inkomst och förmögenhet,
som belöper å härstädes vid taxeringsårets ingång bosatt delägare i boet,
och taxeras en var sådan delägare för den å honom belöpande andelen
av inkomsten och förmögenheten i den kommun, där hau för taxeringsåret
författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven.
in
«
Förvärvskällorna och deras avkastning.
Vid taxering till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt skall
till sammanlagda avkastningen av de i 17 § upptagna förvärvskällorna,
sådan denna avkastning uppskattats för beskattningsåret och således utan
tillämpning av medeltalsberäkning, läggas avkastningen av nedan angivna
särskilda förvärvskällor, vilkas avkastning icke är underkastad avkastningsskatt.
Sådant här i riket bedrivet skogsbruk, vars avkastning icke enligt bestämmelserna
i 17 § är underkastad avkastningsskatt.
l:o) Vid uppskattningen av avkastning utav ifrågavarande förvärvskälla
komma såsom intäkter särskilt i betraktande:
intäkter, som ägare eller brukare av jordbruksfastighet förvärvat
genom avyttring av virke från fastigheten;
ersättning för upplåtelse av avverkningsrätt till skog;
värdet efter ortens pris av virke, som ägare av jordbruksfastighet
därstädes avverkat samt använt lör tillgodoseende av behovet utav
vedbrand eller stängsel-, slöjd- och underhållsvirke för fastighet, vilken
ingår i annan förvärvskälla enligt 22 § än den egendom, varifrån virket
tagits; samt
vinst genom avyttring av växande skog i samband med avyttring
av fastigheten, där icke avyttringen av fastigheten i dess helhet
lämnat vinst, som är underkastad avkastningsskatt enligt bestämmelserna
i 28 § eller 30 §.
Såsom intäkt av ifrågavarande förvärvskälla skall jämväl anses
värdet efter ortens pris av det virke, som använts till förädling eller
försäljning i annan förvärvskälla i samme skattskyldigs hand eller till
sådan förvärvskällas behov av förbrukningsartiklar. Om en sågverksägare
i sin rörelse försågar virke från eu honom tillhörig jordbruksfastighet,
skall således såsom intäkt av skogsbruket upptagas värdet
av detta virke, beräknat efter priset å den ort, där virket till sågverksrörelsen
levererats. Vid uppskattningen av sågverksrörelsens avkastning
avgår å andra sidan detta värde såsom omkostnad.
Intäkter.
112
Avdragsgilla
omkostnader.
Till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt taxeras däremot
icke värdet av virke, som ägare av jordbruksfastighet där avverkat samt
använt för ny- eller ombyggnad å sådan honom tillhörig fastighet.
2:6) Såsom omkostnader, för vilka avdrag är medgivet, komma
särskilt i betraktande:
kostnader för underhåll av hägnader och andra anläggningar för
skogsbruket;
avlöningar, pensioner och andra därmed jämförliga kostnader för
skogsbruket;
kostnader i övrigt för skogsodling såsom inköp av skogsfru och
skogsplantor, hyggesrensning, markberedning, avdikning av produktiv
skogsmark samt annan sådan utgift för skogens bevarande och återväxt;
ävensom
4 kostnader för försäkring av skog samt till skogsbruket hörande
anläggningar och inventarier.
Därest avverkning eller försäljning av skog ägt rum i sådan omfattning,
att skogens värde nedgått under dess för fastighetens ägare
gällande ingångsvärde, må ägaren vidare åtnjuta avdrag för den sålunda
uppkomna värdeminskningen. Med ingångsvärde förstås, då ägaren förvärvat
fastigheten genom köp, den del av köpeskillingen för fastigheten,
som kan anses hava vid köpet belöpt å därå växande skog, eller, då
fastigheten av den skattskyldige förvärvats genom annat fång än köp,
det belopp, varmed den växande skogen kan anses hava ingått i det
fastighetsvärde, efter vilket enligt gällande stämpelförfattningar stämpelplikten
med avseende å fastighetsförvärvet beräknats. För att komma i
åtnjutande av avdrag, som nu är nämnt, skall den skattskyldige i sin deklaration
särskilt uppgiva det avdrag, han i ifrågavarande avseende påyrkar.
Avdrag för minskning i skogs ingångsvärde äger icke rum för
skog, som tillgodogjorts för husbehov.
Exempel: A försäljer år 1920 från sin fastighet skog på rot fölen
köpeskilling av 15,000 kronor. Vid taxeringen år 1921 gör han
genom köpehandling om fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att
av köpeskillingen för fastigheten, som inköpts för 100,000 kronor, ett
belopp av 40,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör
dennas ingångsvärde, samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelsen
av avverkningsrätt har ett värde av allenast 30,000 kronor. Vid avkastningsberäkningen
är A berättigad att erhålla avdrag för skillnaden
113
mellan sistnämnda två belopp eller 10,000 kronor, och skall följaktligen
hans avkastning av skogsbruk upptagas till 5,000 kronor.
I nu nämnda fall har alltså skogens ingångsvärde amorterats med
10,000 kronor, i följd varav vid nästkommande avverkning eller upplåtelse
A äger tillgodonjuta avdrag i förevarande avseende, allenast om
och i den mån skogens värde genom avverkningen eller upplåtelsen
sjunkit under 30,000 kronor. Har genom skogseld, naturhändelse eller
dylikt växande skog å fastigheten dessförinnan förstörts eller skadats,
skall skogens ingångsvärde anses amorterat jämväl med det belopp, varmed
skogen i dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde.
3:o) Drivas skogsbruk, varom nu är fråga, och jordbruk tillsammans,
så att gemensamma driftskostnader uppstå, iakttages, att avlöningar och
andra kostnader för personal, som kan anses mera stadigvarande anställd
huvudsakligen för skogsbruket, avdragas vid beräkningen av skogsbrukets
avkastning, även om denna personal tidvis använts i jordbruket med
binäringar, varemot avlöningar och andra kostnader för personal, som
kan anses mera stadigvarande anställd huvudsakligen för jordbruket med
binäringar, icke få avräknas vid uppskattningen av skogsbrukets avkastning,
ändå att sistnämnda personal tidvis arbetat i skogsbruket. Beträffande
avlöningar och andra kostnader för mera tillfälligt anställd
personal, få desamma vid uppskattningen av skogsbrukets avkastning
avdragas allenast i den mån de belöpt å personalens arbete i skogsbruket.
Enahanda gäller i fråga om kostnader för dragare.
I övrigt skola vid uppskattningen av avkastning utav ifrågavarande
förvärvskälla i tillämpliga delar följas enahanda grunder, som
gälla för uppskattningen av avkastning utav förvärvskällan jordbruksfastighet.
4:o) Såsom likställd med ägare skall anses sådan innehavare av
jordbruksfastighet, som omförmäles i 14 § 2 mom.
Fast egendom samt rörelse eller yrke i utlandet.
All avkastning av fast egendom i utlandet ävensom av utrikes
bedriven rörelse eller yrke skall i samme skattskyldigs hand anses hava
härflutit ur en enda förvärvskälla. Vid uppskattningen följas i tillämpliga
delar föreskrifterna rörande uppskattning av avkastning utav förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse eller yrke samt
Kommunalskattesakkunnige. 15
Utgifter för
skogsbruk,
som drives
tillsammans
med jordbruk.
114
sådant skogsbruk, varom bär ovan förmäles, dock att uppskattningen
må omedelbart avse nettovinsten, d. v. s. avkastningen minskad med
ränteutgifter, som skäligen kunna anses omedelbart hänföra sig till
ifrågavarande förvärvskälla.
Aktier i inländska och utländska bolag samt lotter i solidariska
bankbolag.
Såsom intäkt av denna förvärvskälla upptages den utdelning, som
delägare i bolaget — härunder inbegripna kommanditlottägare i solidariskt
bankbolag (enskild bank eller folkbank) — under nästföregående
kalenderår därifrån ägt uppbära, utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar
som använts till utdelningen och utan avseende å huruvida utdelningen
utgjort årsutdelning eller utdelning vid bolagets upplösning.
Till sådan intäkt räknas emellertid icke utdelning från bolaget, vilken
består i aktier eller lotter i samma bolag eller i annat bolag, som vid
det förras upplösning övertager dess verksamhet, och ej heller sådan
utdelning, som innefattar återbetalning av inbetalt kapital. Såsom inbetalt
kapital anses i fråga om bolag, vilket tillkommit före den 1 juli 1897,
det belopp, som intill nämnda dag hos vederbörande myndighet registrerats
eller anmälts såsom inbetalt, samt beträffande sedermera registrerad
eller anmäld ökning av sådant bolags kapital, så ock vidkommande
bolag, som registrerats efter nämnda tid, det belopp, som motsvarar
verkligt, av delägare gjort tillskott till bildande eller ökning av aktiekapital
(grundfond) eller reservfond.
Har aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages
utdelningen såsom intäkt för den, som varit ägare av den till
aktien eller banklotten hörande kupongen vid den tidpunkt, då utdelningen
blev tillgänglig för lyftning.
Utdelning å aktier och banklotter, vilka utgöra tillgångar i försäkringsrörelse
eller i bankrörelse eller annan penningrörelse, härunder
inbegripen handel med värdepapper, anses i beskattningsavseende icke
såsom intäkt av här ifrågavarande förvärvskälla, utan redovisas såsom
intäkt av förvärvskällan rörelse eller yrke.
Vid uppskattningen är avdrag medgivet för förvaltningskostnad.
Andel i handelsbolag, kommanditbolag och rederi.
För delägare i handelsbolag, kommanditbolag och rederi räknas
såsom intäkt av denna förvärvskälla den del av bolagets eller rederiets
115
inkomst under beskattningsåret, som å honom belöper, huru inkomsten
än må hava av bolaget eller rederiet använts och oberoende av vad
lian må hava lyftat av bolagets eller rederiets under nämnda år eller
tidigare förvärvade inkomst. Inkomst, som delägare åtnjuter från bolaget
eller rederiet i form av »avlöning», skall ock räknas till intäkt av förevarande
förvärvskälla.
Andel i ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag.
Till intäkt av denna förvärvskälla räknas vad delägare i ekonomisk
förening under nästföregående kalenderår erhållit såsom vinstutdelning
å sin insats i föreningen samt vad till delägare i ömsesidigt försäkringsbolag
under samma år utdelats av bolagets vinst och icke är att hänföra
till återbetalning av erlagda premier. Hit hänföres också värdet av
bostadsförmån, som delägare i bostadsförening åtnjutit. Däremot utgör
icke utdelning, som delägare i konsumtionsförening därifrån bekommit
i förhållande till gjorda inköp, skattepliktig intäkt.
Rätt till periodiskt understöd, för vilket under stöds givar qn icke enligt
bestämmelserna i 24 och 28 §§ äger åtnjuta avdrag vid
taxeringen till avkastningsskatt.
Hit hänföres varje periodiskt understöd med undantag av sådant,
som utgår på grund av förutvarande anställning vid jordbruk med
binäringar eller vid rörelse eller yrke och av sådan anledning får avgå
såsom omkostnad vid uppskattning av avkastningen utav jordbruksfastighet
eller rörelse eller yrke. . Sistnämnda slag av periodiskt understöd
faller nämligen icke under här ifrågavarande förvärvskälla utan
under förvärvskälla, som i 17 § D) avses.
För att periodiskt understöd skall anses föreligga erfordras enahanda
förutsättningar, som — på sätt i anvisningarna för taxeringen till
avkastningsskatt sägs — måste föreligga för att en avkomstgivande
rättighet skall vara för handen. Till periodiskt understöd räknas icke
understöd åt personer, som tillhöra understödsgivarens hushåll, eller vad
någon erhåller såsom bidrag till sin undervisning eller uppfostran.
Skattskyldigheten avser periodiskt understöd, som under nästföregående
kalenderår uppburits.
116
in.
Avdrag frän de uppskattade avkastningsbeloppen.
Från summan av de för en var skattskyldig uppskattade avkastningsbeloppen
är avdrag medgivet för:
a) alla utskylder utom kronoutskylder och sådana utskylder, för
vilka avdrag skeft vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning. Avdragsgilla
utskylder enligt 44 § 3 mom. äro således landstingsskatt,
kommunalutskylder, vägskatt, avgifter till prästerskapets avlöning, folkskoleavgift,
sjukvårdsavgift, bidrag till skjutsentreprenaderna och till
dövstumundervisningen samt bidrag till tingshusbyggnad, såvitt de under
beskattningsåret erlagts av den skattskyldige eller, där han avlidit, av
hans dödsbo. Fastighetsskatt och andra utskylder, vilka avgått såsom
omkostnader vid uppskattningen av avkastning utav viss förvärvskälla,
få givetvis icke här ånyo avdragas. Om förvärvskällan icke lämnat
överskott samt av sådan anledning fastighetsskatt eller andra såsom
omkostnader i förvärvskällan avdragsgilla utskylder icke kunnat förut
avräknas, äger avdrag för dem rum enligt e) här nedan. Debetsedelslösen
och indrivningsavgift få icke avdragas, likasom ej heller hundskatt
och dylika avgifter.
b) pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Avgifterna
skola, för att få*avdragas, hava under beskattningsåret erlagts.
Skattskyldig äger åtnjuta avdrag jämväl för avgifter, som påförts hans
hustru — så framt nämligen hon icke själv skall taxeras till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt — eller påförts sådant barn, som avses
i 52 §.
c) ränta å gäld, i den män sådant avdrag ej skett vid uppskattning
av viss förvärvskällas avkastning. Sådant avdrag har vid avkastningsberäkningen
lagligen ej kunnat ske utom beträffande avkastningen avförvärvskällan
kapital eller av försäkringsrörelse, bankrörelse eller annan
penningrörelse eller av förvärvskällan annan förvärvsverksamhet eller
ock av fast egendom samt rörelse eller yrke i utlandet. Beräknad ränta
å skattskyldigs eget i hans fasta egendom eller rörelse nedlagda kapital
får icke under några förhållanden avdragas.
d) periodiska understöd till enskilda personer, i den mån sådanå
understöd ej redan avgått såsom omkostnad vid uppskattningen av viss
förvärvskällas avkastning. Om vad som är att hänföra till periodiska
understöd formäles här ovan under II. För att få av-dragas skola under
-
117
stöden hava lämnats under beskattningsåret. Huruvida understöden utgått
på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt eller ej är utan betydelse
i fråga om rätt till avdrag för desamma. Hava understöden utgått i
form av naturaprodukter från skattskyldig tillhörig eller av honom brukad
läst egendom, få de avdragas allenast under förutsättning att den
skattskyldige redovisat samma produkter såsom avkastning av fastigheten.
e) förlust, som särskild förvärskällas årsresultat utvisar och som ej
ur att hänföra till kapital förlast. Såsom förlust, varom här är fråga,
får avdragas det belopp, varmed vid uppskattningen av viss förvärvskällas
avkastning omkostnaderna överstigit intäkterna. Såsom villkor
för avdragets åtnjutande gäller, att den skattskyldige i sin deklaration
lämnar upplysning i vilken förvärskälla förlusten uppstått och hur förlusten
beräknats.
f) försäkringspremier och därmed jämförliga avgifter, som utbetalats
för den skattskyldiges och, om han är gift, jämväl hustruns liv-, kapital
livränta-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring,
dock i varje fall högst 200 kronor.
Hit hänföras icke avgifter till pensionskassa, änke- och pupillkassa,
understödskassa eller annan dylik kassa, i vilken det ålegat den skattskvldige
på grund av hans tjänst eller arbetsanställning att vara delägare,
likasom ej heller pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
De förra avgifterna avräknas nämligen såsom omkostnader
vid uppskattningen av avkastning utav förvärvskällan tjänst; de senare
omförmälas här ovan under b).'' För att ''de avgifter, varom nu är
fråga, skola få avdragas, förutsättes, att de erlagts under beskattningsåret.
Jämväl för det fall att äkta makar var för sig taxeras till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, få avdragen för dem tillsammans icke
jiverstiga 200 kronor. Har under beskattningsåret utdelning skett, utgörande
återbetalning av premier, skall sålunda bekommen utdelning
gå i avräkning vid avdragets bestämmande.
IV.
Uppskattning av förmögenhet.
Såsom förmögenhet taxeras överskottet av tillgångar utöver skulder
(46 §)•
Skattskyldigheten avser för svenska medborgare, som vid taxeringsårets
början äro här i riket bosatta, samt för oskifta dödsbon efter
118
svenska medborgare, vilka vid sitt frånfälle varit bosatta bär i riket, all
deras förmögenhet. För utländska medborgare, som vid taxeringsårets
början äro härstädes bosatta, samt för oskifta dödsbon efter utländska
medborgare, som vid sitt frånfälle varit bosatta här i riket, omfattar
skatteplikten endast sådan förmögenhet, som är här i riket nedlagd
(45 §). Med här i riket nedlagd förmögenhet förstås sådan förmögenhet,
som består av fast egendom här i riket eller utgör beståndsdel av
anläggnings- eller driftskapital för företag, vilket här i riket bedrives,
ävensom aktier eller andelar i sådant företag. Den omständigheten, att
utlänning placerar förmögenhet i svenska obligationer eller i inteckningar
i här belägen fast egendom eller har medel innestående på
depositionsräkning i bankinrättning här i riket eller eljest här har
fordringar, som icke grunda sig på affärsverksamhet, vilken av honom
ensam eller jämte annan här drives, medför icke skattskyldighet; ej
heller den omständigheten, att han under vistelse här i riket medför
värdepapper eller annan lös egendom eller att han här i annans vård
anförtrott sådan egendom.
Huruvida egendom, fast eller lös, lämnar avkastning eller icke,
är i och för sig icke avgörande för frågan, om egendomen skall räknas
såsom tillgång. Sålunda skola vid taxering av förmögenhet medräknas
jämväl obebyggda tomter ävensom aktier och dylika värdepapper utan
hinder därav att de för tillfället icke lämna avkastning. Lösören, som
äro avsedda för skattskyldigs och hans familjs personliga bruk, undantagas
vid förmögenhetens uppskattning endast i den mån de äro att
hänföra till inre lösören; och skola följaktligen yttre lösören, såsom lyxekipage,
automobiler, lustjakter o. d., medräknas vid uppskattningen.
Fordran skall för att anses såsom tillgång vara säker och därjämte
förhandenvarande. År fordran för sin tillkomst gjord beroende
av ett villkor, som är ovisst, antingen i den meningen, att det är osäkert,
om den såsom villkor bestämda tilldragelsen skall komma att inträffa,
eller i den meningen, att det visserligen är säkert att tilldragelsen
skall inträffa, men ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot
har den omständigheten, att fordran, som löper utan ränta, ännu
ej är förfallen till betalning, betydelse endast för beräkningen av dess
närvarande värde (49 §).
I tillämpliga delar gäller vad nu är sagt även om skuld. Sålunda
skall t. ex. utfästelse att såsom för egen skuld ansvara för annans förbindelse
icke räknas såsom skuld, förrän betalningsskyldighet faktiskt
inträtt.
De under 46 § 2:6) e) och f) upptagna rättigheterna skola, i
119
motsatt* till de under g), h) cell i) omförmälda, räknas såsom tillgångar
oberoende av deras större eller mindre varaktighet. Rättigheterna
under f), varunder jämväl inbegripas jakt- och fiskerättigheter, skola
vara upplåtna såsom självständiga rättigheter. Sålunda avses icke t. ex.
rätt, som i förevarande hänseende kan tillkomma arrendator av fast
egendom.
Patent- och förlagsrätter taxeras såsom förmögenhet i utövarens
hand. Tillkommer utövningen flera personer, skall rätten till den utsträckning,
vari den av en var av dem får utövas, räknas såsom tillgång
för honom. Årlig eller på annat sätt bestämd stadigvarande avgift
(royalty o. d.), som någon vid överlåtelse av patent- eller förlagsrätt betingat
sig, utgör förmån, varom förmäles i 46 § 2:6) h) och taxeras
under där givna förutsättningar. Detsamma gäller om avgift, som utgår
till innehavare av viss yrkesrätt såsom ersättning för det han själv avstår
från utövningen av sin rätt.
Såsom förmögenhet räknas icke rätt till firmanamn (rätten till en
upparbetad affär), varumärke, mönsterskydd, tidnings titel o. d.
Bestämmelsen under 46 § 2:o) g), att besittningsrätt till fast
egendom, som upplåtits mot visst belopp en gång för alla, skall räknas
såsom tillgång, avser att täcka jämväl det fallet, att därjämte årligen
erlägges en viss mindre avgift.
Beträffande föreskriften i 46 § 2:o) h) att rätt till ränta, avkomst
av fast egendom eller annan stadigvarande förmån — där den ej är
bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid — skall för att
kunna taxeras såsom förmögenhet vara upplåten för tid, varav vid nästföregående
års utgång återstodo minst fem år, är denna föreskrift att
anse såsom uppfylld, även om viss tid icke blivit bestämd, men det med
visshet kan antagas, att rättigheten faktiskt kommer att hava en varaktighet
av minst fem år. Till ränta hänföres ock frälseränta.
Om beräkning av fast egendoms förmögenhetsvärde stadgas i
49 § 2 och 3 mom.
Eljest gäller såsom allmän grund för uppskattning av egendom
saluvärdet, varmed förstås det pris, som kan antagas hava vid utgången
av beskattningsåret varit påräkneligt för egendomen vid en försäljning
av densamma under normala förhållanden. Till ledning för beräkningen
av detta värde lämpar sig i främsta rummet det pris, som vid skedd
försäljning av egendomen eller därmed jämförlig egendom uppnåtts, eller,
där egendomen varit föremål för anbud om köp, bindande anbud, som
i sådant avseende av vederhäftig köpare avgivits, dock att, där tillfälliga
omständigheter, såsom tvångsförsäljning eller plötslig realisation, för
-
120
säljning till nära anhörig, högre värdesättning på grund av rent privata
hänsyn o. d., kunna antagas hava inverkat på köpeskillingen eller köpeanbudet,
vederbörlig hänsyn skall tagas till graden av denna inverkan.
Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptage»
till medeltalet av kursnoteringarna i mitten och slutet av beskattningsårets
tre sista månader.
Lager av råämnen eller varor värderas utan hänsyn till påräknelig
vinst vid försäljning i detalj.
Andra tillgångar till stadigvarande bruk vid näringsdrift än fast
egendom upptagas till bokföringsvärdet, dock ej lägre än tillgångarnas
anskaffningsvärde efter avdrag för skäliga avskrivningar.
Jämväl beträffande rättigheter i allmänhet gäller såsom regel, att
de skola taxeras till sitt saluvärde. För de under 46 § 2:o) h) upptagna
rättigheterna är enligt 49 § detta värde deras kapitalvärde, beräknat
på där angivet sätt. Föreligga i fråga om andra rättigheter icke
under form av erlagd köpeskilling, avgivet anbud om köp eller eljest
sådana omständigheter, på grund varav säker vägledning kan vinnas
för en direkt uppskattning av rättighets saluvärde, utrönes dess årliga
värde, därvid avdrag göres för avgift, som kan ifrågakomma för rättighetens
utövande. Därefter sker kapitalisering på sätt, som gäller i
fråga om de i 46 § 2:o) h) omförmälda rättigheterna.
Kontant hushållskassa vid årsskiftet upptages icke, likasom å
andra sidan vid samma tid oreglerade hushållsskulder ej få såsom skuld
avdragas.
V.
E fterbeskattning.
Genom efterbeskattning enligt 55 § skall kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt påföras till det belopp, varmed den förut erlagda
skatten understiger det skattebelopp, som bort påföras, därest inkomsten
eller förmögenheten i rätt tid taxerats till riktigt belopp.
Exempel: En person har år 1920 tippgivit sin inkomst till 10,000
kronor och sin förmögenhet till 120,000 kronor, i anledning varav det
taxerade beloppet bestämts till 12,000 kronor. Då han vid 1920 års
ingång hade två barn att försörja och den kommunala inkomst- och
förmögenhetsskatten enligt vederbörande kommuns beslut skulle år 1921
utgå med 50 procent av maximiskattens belopp, har den skattskyldige
121
*
på grund av taxeringen påförts kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
med 140 kronor 50 öre. År 1922 upptäckes, att uppgiften varit
oriktig, i det att inkomsten utgjort 15,000 kronor och förmögenheten
150,000 kronor. Det taxerade beloppet hade således bort år 1920 upptagas
till 17,500 kronor samt kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
utgå med 243 kronor 75 öre. Följaktligen skall år 1922 eller något
senare år, dock senast år 1925, den skattskyldige — utan sammanblandning
med den taxering, som då kan varda honom i vanlig ordning
åsatt, och utan avseende å vilken skatteskala och debiteringsprocent skolat
i anledning av sistnämnda taxering tillämpas — genom efterbeskattning
påföras kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, svarande mot skillnaden
mellan nämnda båda skattebelopp, eller med 103 kronor 25 öre.
Vid taxering på grund av efterbeskattning bestämmes skattskyldigheten
efter förhållandena under det år, då inkomsten eller förmögenheten
rätteligen skolat taxeras, dock att, om den skattskyldige avlidit
och taxeringen av sådan anledning åsättes hans dödsbo, frågan om skattskyldighet
överhuvud kan åläggas dödsboet bedömes efter förhållandena
det år, varunder efterbeskattningen äger rum.
Kommunalskattesakkunnige.
16
. r
MOTIV.
-
125
I.
Inledande översikt.
Kommunalskattefrågans innebörd och historiska utveckling.
Enligt grundlagsstadgandet i § 57 regeringsformen skall genom
kommunallagarna bestämmas, huruledes särskilda menigheter må för egna
behov sig beskatta.
Bland de menigheter, vilka enligt nu gällande kommunallagar tillerkänts
beskattningsrätt, komma i första rummet i betraktande de egentliga
kommunerna med allmän kommunalförvaltning. Till dem hänföras
dels rikets borgerliga kommuner av lägre ordning, de s. k. primärkommunerna,
nämligen landskommuner — • till vilka även räknas köpingar,
som bilda egen kommun — samt stadskommuner, dels ock rikets länskommuner
eller landsting.
Kommunal beskattningsrätt har dessutom i vissa avseenden tillerkänts
menigheter, som utan att utgöra kommuner i egentlig mening
dock i lag auktoriserats såsom kommuner för vissa särskilda ändamål.
Till sådana särskilda kommunbildningar, i detta betänkande benämnda
specialkommuner, äro först och främst att hänföra kyrkoförsamlingarna
och skoldistrikten. Områdena för dessa sammanfalla icke alltid med
de borgerliga primärkommunernas förvaltningsområden, utan kunna omfatta
delar av en kommun eller mera än en kommun. Till specialkommunerna
böra ock räknas köpingar, som icke utgöra egen kommun,
ävensom municipalsamhällen. Sådan specialkommun tillhör en landskommun,
men äger särskild beskattningsrätt, för tillgodoseende av vissa
angelägenheter av beskaffenhet att icke vara för landskommunen i övrigt
gemensamma.
Till specialkommuuerna höra vidare väghållningsdistrikten, vilka
Kommuner
och andra menigheter
med
beskattningsrätt.
126
Innebörden av
det kommunala
skatteproblemet.
för väghållningen tillerkänts beskattningsrätt enligt gällande väglag.
Sistnämnda lag är väl icke av kommunallags natur, men genom densamma
har väghållningsbesväret ordnats såsom ett kommunalt åliggande,
för vilket kostnaderna till den utan jämförelse största delen bestridas
genom bidrag efter kommunala beskattningsgrunder.
Slutligen kunna till specialkommuner hänföras häradena eller tingslagen.
För bestridande av kostnaderna för byggande och underhåll av
tingshus och häradsfängelse hava nämligen häradena eller tingslagen, fastän
i saknad av kommunal representation, tillerkänts viss kommunal beskattningsrätt.
I lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse
är sålunda föreskrivet, att alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
skola i sådan kostnad deltaga efter de grunder, som för
sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.
Den kommunala beskattningsrätten avser att av kommunmedlemmarna
upptaga erforderliga bidrag för ombesörjande av gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter. Dessa angelägenheter
äro emellertid icke uteslutande av lokalt intresse, utan till stor del och
inom de flesta kommunerna till den ojämförligt största delen av beskaffenhet
att på samma gång befordra statens ändamål. Härigenom komma
kommunerna att framstå, å ena sidan, såsom självständiga bildningar
inom staten med förvaltningsuppgifter för egna ändamål och, å andra
sidan, såsom statens organ för den allmänna förvaltningen. I detta sistberörda
förhållande har man också att söka förklaringsgrunden därtill
att de kommunala utskylderna till sin huvudsakliga del utgått efter samma
grunder som den direkta beskattningen till staten. Den allmänna bevillningen,
vilken varit en direkt statsskatt, har nämligen tjänat och tjänar
allt fortfarande såsom det huvudsakliga underlaget för den kommunala
beskattningen, om än bevillningsbeloppen icke omedelbart utgöra
repartitionstal vid beskattningen.
I olikhet med den direkta statsbeskattningen, där i och med taxeringen
tillika är bestämt, huru mycket som skall i skatt erläggas, är
den komnmnala beskattningen en repartitionsbeskattning och måste väl
ock för framtiden huvudsakligen så anordnas. Uppskattningen ger här
till resultat ett visst antal beskattningsenheter såsom underlag för
bidragsskyldigheten, men avgör i övrigt ingenting beträffande storleken
av denna skyldighet. Denna betingas av och växlar efter förhållandet
mellan, å ena sidan, kommunens skattebehov och, å andra sidan, antalet
beskattningsenheter.
127
Ur detta förhållande är det, som det kommunala skatteproblemet
hämtar sitt egentliga innehåll och tillika får sin naturliga begränsning.
Uppgiften måste nämligen från dessa förutsättningar bliva dels att söka
åstadkomma största möjliga utjämning av det kommunala skattetrycket
å de beskattningsföremål, som ställas till kommunernas förfogande, och
detta såväl inom värjo kommun för sig som ock vid jämförelse mellan
skilda kommuner, dels också att träffa anstalter i syfte att detta skattetryck,
även absolut taget, hålles inom tillbörliga gränser.
I den mån bristerna i den nuvarande ordningen kunna anses ligga
antingen däruti att de beskattningsföremål, som ansetts böra komma
i fråga för täckande av kommunala skattebehov, äro i förhållande till
varandra ojämnt belastade och således icke tagna i anspråk efter sådana
grunder, som med hänsyn till kommunalbeskattningens egenart kunna
anses ändamålsenliga och tillika framstå såsom förenliga med kravet på
rättvisa och likformighet, eller däri att beskattningsföremål, som skäligen
böra underkastas kommunal beskattning, äro därifrån undantagna, böra
bristerna härutinnan avhjälpas genom en omläggning av beskattningsgrunderna,
alltså genom vad här efteråt benämnes skadereglering. I den
mån åter bristerna kunna anses bero därav, att tillgången på beskattningsföremål
är på grund av kommunernas territoriella begränsning ojämnt fördelad,
så att vissa kommuner i följd av alltför ringa tillgång på beskattningsföremål
nödgas ålägga förefintliga beskattningsföremål en oskäligt
hög skattebelastning för att kunna behörigen fullgöra kommunala
åligganden, särskilt sådana av mera allmän natur, låta sig givetvis bristerna
endast ofullständigt avhjälpas genom en skattereglering. Väl kan även
genom skattereglering åstadkommas en här och var ganska avsevärd
ökning av beskattningsföremål med bidragsskyldighet till kommunen oqh
därigenom vid i övrigt lika förhållanden en motsvarande minskning av
skattetrycket, men ojämnheten i tillgången på beskattningsföremål med
därav föranlett alltför hårt skattetryck inom vissa kommuner i jämförelse
med andra kommer i allt fall säkerligen att till icke ringa del kvarstå.
Med hänsyn särskilt till sådana kommunala åligganden, som kunna anses
befordra statsändamål och följaktligen påkalla en i möjligaste mån jämn
skattebelastning, böra alltså, utöver skatteregleringen, åtgärder vidtagas
för att utjämna kommunernas olika tillgång på beskattningsföremål och
därav föranledd ojämnhet i skattetrycket. Åtgärder med denna innebörd
synas lämpligen kunna inordnas under det sammanfattande begreppet
skatteutjämning.
Främsta uppgiften för en skattereglering blir i enlighet med ovan
128
angivna synpunkter att ordna den allmänna bidragsskyldigheten till
täckande av kommunernas skattebehov. Såsom förut nämnts, utgör för
närvarande bevillningstaxeringen det huvudsakliga underlaget för kommunalbeskattningen.
På grund härav kunde bevillningsförordningen, vars
huvuduppgift varit att reglera den direkta beskattningen till staten, icke
upphävas i samband med statsbeskattningens genom 1910 års skattereform
åvägabragta omläggning, utan måste förordningen tillerkännas
fortfarande giltighet såsom underlag och tillika i viss mån även måttstock
för den kommunala beskattningen, till dess denna kunde varda
ordnad och lagd på självständiga samt efter dess egenart mera lämpade
grunder. Uppgiften blir således följdriktigt att ersätta bevillningsförordningen
med en kommunal skattelag, vilken bör dels angiva vilka
beskattnings föremål skola deltaga i den allmänna skatterepartitionen
inom kommuner av skilda slag ävensom under vilka former detta deltagande
skall ske, dels meddela föreskrifter angående skattskyldigheten
och rörande grunderna för taxeringen, varförutom det gäller att avväga
måtten för de olika beskattningsföremålens bidragsskyldighet i förhållande
till varandra.
Utöver den allmänna bidragsskyldigheten förekommer för närvarande
och lärer även för framtiden böra förekomma speciell skattskyldighet för
vissa beskattningsföremål. En sådan av starkt framträdande betydelse
är den kommunala skogsaccisen, som vid sin tillkomst visserligen betecknades
såsom en provisorisk anordning i avbidan på den kommunala
skattereformens slutliga genomförande, men dock på samma gång förklarades
vara avsedd och lämpad att inordnas i ett blivande kommunalt
skattesystem. Frågan om beredande av möjlighet för denna beskattningsforms
fortvara har också uttryckligen anvisats såsom ett led i reformprogrammet.
Enahanda kan sägas vara förhållandet med en ifrågasatt
kommunal värdesteg ring sslcatt å jord, vilken fråga med hänsyn till sitt
nära sammanhang med kommunalbeskattningen i övrigt, särskilt den
kommunala fastighetsbeskattningen och grunderna för uppskattningen
av fast egendoms värde, jämväl nu påkallar en lösning. Slutligen kan
även ifrågasättas speciell bidragsskyldighet under form av bidrag eller
direkt vederlag av vissa kommunmedlemmar, som i högre grad än andra
draga fördel av särskilda kommunala anstalter eller, omvänt, genom sin
verksamhet förorsaka kommunen direkta utgifter.
Vidtagandet av åtgärder för skatteutjämning påkallas återigen
närmast av det redan anmärkta förhållandet att staten ålagt kommunerna
att fullgöra åligganden, som enligt sin natur äro av beskaffenhet att befordra
129
jämväl statsändamål. Staten använder kommunerna såsom organ för om -besörjande av statsförvaltningen i vissa hänseenden, och följaktligen höidet
ock åligga staten tillse, att kommunerna äro i stånd att. på fullt tillfredsställande
sätt fullgöra vad åt dem anförtrotts. l)å det måste befaras,
att vad som kan uppbringas genom den kommunerna tillerkända
beskattningsrätten även efter skatteregleringen icke kommer att förslå
till täckande av deras behov för berörda ändamål, utan att beskattningsföremålen
inom åtskilliga kommuner bliva oskäligt betungade,
äro uppenbarligen ytterligare åtgärder av nöden utöver skatteregleringen.
Närmast till hands skulle därvid ligga att undersöka, i vad
mån det är möjligt att minska eller begränsa kommunernas uppgifter
av statlig karaktär. Den för närvarande gällande och i många
fall av ålder bestående utskiftningen av förvaltningsangelägenheter
mellan stat och. kommun synes emellertid vara i stort sett ändamålsenlig.
Det bleve också, praktiskt taget, omöjligt för staten att övertaga
någon mera avsevärd del av kommunernas nuvarande åligganden
utan att härför behöva anordna en hade tung och dyrbar förvaltningsapparat.
Kommunerna och deras förvaltningsorgan stå dessa angelägenheter
närmare och äro därför också i stort sett mera skickade att ombesörja
vården av ifrågavarande angelägenheter på billigaste och bästa
sätt allt efter ortens behov. Någon väsentlig lindring av skattetungan
i sådana kommuner, som lida brist på beskattningsföremål, lärer således
icke kunna förväntas genom överflyttning av nuvarande kommunala åligganden
på staten, eftersom en sådan överflyttning icke torde kunna ifrågasättas
i någon mera avsevärd omfattning, utan andra åtgärder måste i berörda
syfte utfinnas. Då det ojämna skattetrycket ytterst beror, utom av
skattebehovet, av kommunernas territoriella begränsning och den därmed
följande olika tillgången på beskattnings föremål, lärer också botemedlet
närmast böra sökas i en utvidgning av kommunernas områden genom
sammanslagning'' av kommuner eller genom överflyttning av vissa kommunala
bestyr på större kommunala samfälligheter, exempelvis länen eller
särskilt för ändamålet inrättade kommunala organisationer. Av betydelse
för en skatteutjämning äro tydligtvis jämväl andra anordningar i syfte att
minska skattetrycket, såsom exempelvis begränsning av kommunernas rätt
att utdebitera kommunalutskylder eller att upptaga lån. I nu nämnt avseende
kommer ock i betraktande frågan om rätt för kommunerna till fondbildning,
exempelvis uppläggande av skatteutjämningsfonder i syfte att
garantera ett förhållandevis jämnt skattetryck. Icke minst påkallar slutligen
frågan om grunderna för beviljandet av statsbidrag till kommunerna
uppmärksamhet såsom ett medel att åstadkomma en önsklig utjämning.
Kommunalskatt? sa kkunnige- 17
130
Sådana bidrag utgå redan för närvarande för vården av vissa kommunala
angelägenheter, men dessa statsbidrag äro icke avvägda med syftet att
åstadkomma skatteutjämning utan ur andra synpunkter. Bidragen till
kommunernas skolväsen exempelvis utgå sålunda med hänsyn enbart till
vad varje skoldistrikt författningsenligt påkostar sitt skolväsen under form
av avlöningar, utan att därvid tages hänsyn till kostnaderna för skolhus -byggnader eller till storleken av skattetyngden inom kommunen. En
omläggning av grunderna för statsbidragen synes således vara ofrånkomlig,
men bör å andra sidan uppenbarligen icke komma till stånd, utan
att bestämmelser samtidigt givas för åstadkommande av en verksam
kontroll över medlens användning.
En kommunal skattereform måste således enligt sakens natur
omfatta både skattereglering och skatteutjämning. Dessa bilda i reformprogrammet
två skilda avdelningar, vilka emellertid givetvis stå i nära
samband med varandra. Skatteregleringsfrågan kan dock icke sägas bero
av skatteutjämningsfrågan i annat avseende än att grunderna för bidragsskyldigheten
synas kunna läggas olika, allteftersom kommunerna skola
fortfarande handhava angelägenheter för statens räkning eller icke.
Skulle skatteutjämningsfrågan kunna tänkas löst i sådan riktning — något
som enligt sakkunniges mening icke lärer kunna ifrågasättas — att
staten själv komme att övertaga sådana för närvarande kommunala angelägenheter,
som kunna anses gälla statsändamål, så att kommunernas
verksamhetsfält alltså skulle begränsas till handhavande av uteslutande
eller huvudsakligen rent lokala angelägenheter, torde nämligen dessa grunder
böra läggas icke så litet annorlunda än om kommunerna bibehållas vid
i stort sett samma förvaltning som för närvarande. Skatteutjämningsfrågan
återigen är i väsentligen högre grad beroende av skatteregleringsfrågan,
särskilt vad angår regleringen av grunder för statsbidrags utgående
till kommunerna. I den mån dessa grunder böra bestämmas i
syfte att åstadkomma skatteutjämning och således göras beroende av
skattetrycket inom kommunerna, måste nämligen eu något så när säker
grundval för skattetryckets beräknande vara förhanden, men en sådan
kan vinnas först efter det samtliga de beskattningsföremål, vilka överhuvudtaget
böra läggas under kommunernas beskattningsrätt, blivit
genom skatteregleringen bestämda och måtten för deras inbördes bidragsskyldighet
avvägts. Därförinnan kan med någon större grad av tillförlitlighet
icke bedömas, villca kommuner i verkligheten kunna anses mera
skattetyngda än andra.
Tvngden av det kommunala skattetrycket får nämligen givetvis icke
131
bedömas enbart etter utdebiteringarna inom kommunen. Dessas storlek
kan nämligen bero och beror för närvarande otvivelaktigt ofta
nog till icke ringa de! därav, att exempelvis taxeringsvärdena å fastigheter
satts för låga. Bortsett därifrån att sådana beskattningsföremål,
som rätt taxerats i samma mån som andra taxerats för lågt, fått eu
i motsvarande män obehörig skattebörda på sig övervältad, är uppenbart,
att vid en riktig uppskattning av alla beskattningsföremål och därigenom
vunna flera beskattningsenheter utdebiteringen skulle för varje sådan
enhet sjunka — ett förhållande självklart nog, men icke förty ofta förbisett
i den allmänna diskussionen i ämnet. Med det verkliga skattetrycket
har dock en sådan sänkning ingenting att skaffa. 1 samma mån en
kommunal skadereglering i den mening, som ovan sagts, kommer till
stånd av beskaffenhet att säkerställa en i nöjaktig grad riktig uppskattning
av de beskattningsföremål, vilka för skattebehovets täckande tagas
i anspråk, samt därjämte en riktig avvägning av den inbördes bidragsskyldigheten
åvägabringas, minskas självfallet anledningarna till undersökningar
i vad mån ett efter uttaxeringssiffrans storlek att döma högt
skattetryck är verkligt eller allenast skenbart, och icke minst ur denna synpunkt
kan därför skatteregleringen anses bilda en naturlig och riktig utgångspunkt
för lösningen av det kommunala skatteproblemet i hela dess vidd.
De direktiv, som givits för sakkunniges arbeten, bygga också
på denna förutsättning.
Om än tidigare, i anslutning till den s. k. stora skatteregleringskommitténs
arbeten uppmärksammad, kan frågan om en reform av den
kommunala beskattningen anses hava blivit aktuell i svensk beskattningspolitik
först i och med den framställning i ämnet, som gjordes av 1897
års riksdag.
Till grund för denna framställning låg eu vid samma års riksdagväckt.
motion, vari anfördes bland annat, att, då kommunalskatten vore
den i regel långt större, mera tryckande och för folket viktigare direkta
skatten, densamma även lämpligen borde vila på egen efter de kommunala
förhållandena avpassad grund i stället för på eu med annat syfte samt
med hänsyn till helt andra förhållanden upptagen statsskatt, sådan som
den allmänna bevillningeu. Med en särskild av konungen och riksdagen
gemensamt stiftad kommunalskattelag skulle man dessutom vinna större
säkerhet icke blott för mera rättvisa utan även för en större fasthet i
den kommunala beskattningen, än då densamma grundades på en för
annat ändamål avsedd förordning, vilken kunde av riksdagen allena
ändras och i själva verket fastställdes för blott ett år i sänder.
Tidigare reform
ar bete .
1897 ars riksdagsskrivelse.
132
Med anledning av berörda motion avlät riksdagen den 5 maj 1897
skrivelse i ämnet. I denna erinrade riksdagen, i anslutning till vad sålunda
anförts, hurusom det icke läte sig förnekas, att de kommunala
beskattningsförhållandena gåve befogad anledning till klagomål över
tyngden av de bördor, som de kommunala utgifterna pålade kommunmedlemmarna
och som mångenstädes toge i anspråk en icke ringa del
av den beskattades inkomster. Antagligt vore emellertid, att de rådande
olägenheterna skulle kunna lättare än dittills låta sig avhjälpas, därest
den kommunala skattskyldigheten frigjordes från dess ovillkorliga samband
med den direkta skattskyldigheten till staten. Olikheten mellan
statens och kommunens uppgifter gåve även stöd åt den åsikten, att de
grunder, efter vilka å ena sidan staten och å den andra sidan kommunen
hade att av sina medlemmar upptaga för sin verksamhet erforderliga
avgifter, icke borde huvudsakligen vara alldeles enahanda, likasom icke
heller utan skäl framhållits, att ett upphävande av sambandet skulle underlätta
tidsenliga reformer på bevillningslagstiftningens område. I sistnämnda
hänseende erinrade riksdagen, hurusom åren 1894 och 1895
avgivna kommittébetänkanden med förslag till ändring i då gällande
bevillningslagstiftning nogsamt gåve vid handen, att det i vår skattelagstiftning
rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den
kommunala skattskyldigheten föranledde stora svårigheter och i många
fall reste oöverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens reformerande
i önskvärd riktning. Jämväl exemplet från andra länder,
där man sökt lämpa kommunalbeskattningen efter särskilda, av den
direkta statsbeskattningen i större eller mindre mån oberoende beskattningsgrunder,
hade kommit riksdagen att inse behovet och värdet av
en allsidig undersökning, huruvida icke även hos oss ''eu dylik ordning
skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle kunna avlägsnas en
del av de i vårt beskattningssystem nu rådande och med skäl överklagade
missförhållandena.
Med anledning av riksdagens sålunda gjorda framställning tillsattes
den 15 oktober samma år en kommitté, den s. k. kommunalskattekommittén,
med uppdrag att verkställa den föreslagna utredningen. I den
anmälan av riksdagens skrivelse, som föregick beslutet om kommitterades
tillsättande, anslöt sig vederbörande departementschef till de av riksdagen
anvisade riktlinjerna för utredningsarbetet och uttalade bland annat, att i
fråga om kommunalbeskattningen likasom i fråga om beskattning i allmänhet
gällde, att skatt borde för minskande av skattebördans tryck
utkrävas under ett flertal former. Tillika fästes uppmärksamheten därpå,
133
att frågan gällde ej endast att tillse, att de för bestridande av kommunernas
utgifter erforderliga skattemedel tillfördes kommunerna på sådant
sätt, att ej de skattskyldiga över hövan betungades, utan även att vid
bestämmandet av grunderna för den kommunala beskattningen tillbörlig
hänsyn toges till den i liera avseenden olikartade karaktären av statens
och kommunens funktioner.
Kommittén avgav den 18 maj 1900 betänkande med förslag till
omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den
kommunala beskattningen.
Ehuru frågan om kommunal skatteutjämning — i dess förut här ovan
förutsatta innebörd — icke gjorts till föremål för särskilt omnämnande
vid uppdragandet av riktlinjerna för utredningsarbetet, kunde densamma
givetvis icke lämnas helt ouppmärksammad av kommittén. Sålunda förklarade
sig kommittén hysa den uppfattningen, att ramen för kommunernas
författningsenligt givna ställning i förhållande till staten varken blivit
för vid eller för snäv, utan kunde anses lyckligt avvägd och icke borde
utan tvingande skäl förryckas. Den arbetsfördelning, som gjorts mellan
stat och kommun, kunde väl stundom förefalla godtycklig, likasom törhända
icke heller allt fog saknats för det någon gång hörda påståendet,
att på kommunen lagts större bördor, än den bekväm ligen kunde bära,
men å andra sidan kunde icke heller förnekas, att utskiftningen i allmänhet
skett med nödig varsamhet och att de intressen, som kommunen
fått på sin lott att vårda, också lättast och bäst kunnat av kommunen
tillgodoses. Kommittén ställde sig därför avvisande emot tanken att
lätta den kommunala skattebördan genom överflyttande av några kommunala
funktioner på staten.
För kommittén hade för övrigt stått klart, att den huvudsakliga
uppgiften för en kommunal skattereform alltid bleve att söka såvitt
möjligt avhjälpa den mest överklagade olägenheten hos det rådande
skattesystemet, vilken läge i den ojämnhet varmed det tryckte, och detta
icke allenast inom var kommun för sig å där förefintliga beskattningsföremål
utan även vid jämförelse mellan skilda kommuner. För avhjälpande
av det olika skattetrycket inom skilda kommuner kunde, enligt
kommitténs förmenande, ifrågasättas huvudsakligen två utvägar, den ena
att stadga ett visst rörligt eller fixt maximum, utöver vilket beskattningen
icke Ange sträckas annorledes än i undantagsfall och efter
administrativ myndighets prövning, och den andra att förstora kommunerna
genom sammanslagning.
I fråga om det förra alternativet fann kommittén uppenbart, att
Kommunal
skattehnn
mittévs
förslag/.
134
en restriktiv åtgärd av sådan natur måste vålla betänkligt avbräck i
den självbestämningsrätt och rätt till självverksamhet, som utgjort själva
livsvillkoret för kommunernas tillvaro och möjliggjort den storartade
utveckling av de kommunala institutionerna, som de senaste årtiondena
bevittnat. Vidare vore att befara, att ett sådant stadgande bleve en i
det hela värdelös anordning. Gjordes det ovillkorligt, bleve den sannolika
följden otaliga krav på statskassan för fyllande av budgetbrist, som
mången gång även med iakttagande av tillbörlig återhållsamhet i handhavandet
av ekonomin icke kunnat undvikas. Gjordes stadgandet
åter villkorligt, skulle säkerligen den administrativa myndighet, som
finge prövningen om hand, så gott som alltid se sig nödsakad att
bevilja en uttaxering, äArnn om denna icke obetvdligt överstege det tillåtna
måttet.
Beträffande återigen den andra utvägen — att utjämna skattetrycket
genom sammanslagning av kommuner — fann kommittén påtagligt,
att eu dylik åtgärd, oavsett alla därvid oundvikliga förvecklingar,
skulle möta icke ringa motstånd från de kommuners sida, för vilka
sammanslagningen icke ställde sig fördelaktig.
Frågan om en utjämning medelst överflyttande av vissa primärkommunala
åligganden antingen på nya kommunbildningar av högre
ordning eller på länskommunerna synes däremot icke hava varit föremål
för kommitténs uppmärksamhet. Detsamma gäller frågan om en omläggning
i skatteutjämningssyfte av de för vissa kommunala åligganden
utgående statsbidragen. Kommittén uttalade nämligen såsom sin uppfattning,
att ökad jämnhet i beskattningen inom varje särskild kommun
vore eu angelägenhet av större vikt än ett utjämnande av det olika
skattetrycket inom skilda kommuner. Den senare frågan lämnades därmed
åsido, i den mån man icke såsom en åtgärd med sådan innebörd får
räkna kommitténs förslag till ändrad fördelning av brännvinsförsäljningsmedlen.
Från nu angivna förutsättningar blev det således allenast skatteregleringsfrågan,
som kom att utgöra det egentliga föremålet för kommitténs
utredningsarbete. I
I avseende å riktlinjerna för sitt i enlighet härmed avgränsade
reformprogram fastslog kommittén, att varje mera genomgripande reform
av ett lands beskattning borde så anläggas, att reformen så vitt möjligt
bleve organisk och således genomfördes med aktgivande på landets
skatteväsen i dess helhet. Eljest komme det inre sammanhang, som
135
borde förefinnas mellan de olika leden i ett landa skattesystem, att
bringas i fara. Detta önskemål både synts kommittén kunna i nöjaktig
grad ernås genom en anordning, enligt vilken den direkta skattskyldigheten
till staten utkrävdes under former, som mera än de dittillsvarande
tillgodosåge skatteförmår)an, medan den kommunala beskattningen i viss
grad förlänades karaktären av en intressebeskattning. Bidragsskyldigbeten
till kommunen borde sålunda utkrävas med hänsyn icke endast till
skatteförmågan, utan även till de förmåner, kommunen genom sina anstalter
eller sin verksamhet för något visst ändamål beredde sina medlemmar
eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de [olägenheter
eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet förorsakade
kommunen. Riktigheten av eu dylik anordning av den kommunala
beskattningen syntes kommittén svårligen kunna jävas, om man
tillbörligt beaktade den olika arten av statens och kommunens verksamhet
och organisation i det hela samt individens därav betingade
olika ställning till stat och kommun. Medan sålunda statens verksamhet
och de utgifter, som av densamma betingades, hade till syfte främjandet
av allmänt väl och måste anses komma statens medlemmar i lika grad
till godo, vore kommunen redan i följd av sin territoriella begränsning
hänvisad ej blott till eu mindre krets av skattdragande utan även
till uppgifter av övervägande lokalt ekonomisk eller administrativ natur.
Eu del av de skatter, kommunen nödgades upptaga för behörigt fullgörande
av dessa uppgifter, bleve också alltid använd för syften, vilkas
främjande i regel kunde anses för somliga av kommunens medlemmar
medföra större fördelar än för andra.
Kommunalskattekommitténs på nu anförda allmänna gruuder byggda
förslag till omläggning av den direkta, statsbeskattningen och kommunalbeskattningen
torde kunna i korthet angivas sålunda.
Den direkta statsskatten likasom till sin huvudsakliga del kommuualskatten
skulle utgå i förhållande till de skattskyldigas taxerade inkomst,
dock med skattefrihet eller skattelindring för vissa lägre inkomstbelopp
enligt en för bägge skatterna enhetlig skala. Den beskattningsbara inkomsten
— som allt efter inkomstkällans beskaffenhet bleve att hänföra
till någon utav fyra huvudarter: inkomst av fast egendom, därunder jämväl
inkomst av jordbruk och skogsbruk skulle inbegripas, inkomst av kapital,
inkomst av tjänst eller pension samt inkomst av näring eller annan förvärvsverksamhet,
— skulle vid taxeringen till såväl statsskatt som kommunalskatt
uppskattas efter i det närmaste enhetliga grunder med avdragsrätt för
alla slags skuldräntor, utskvlder och förluster, med avseende å de sist
-
136
nämnda dock med viss modifikation vid taxeringen till kommunalskatt.
Skattskyldig, som det enligt lag ålåge att föra handelsböcker eller vilken
eljest förde behöriga räkenskaper, skulle efter anmälan vara berättigad att
få sin taxering bestämd efter tre års medelinkomst. Såsom beskattningsort
skulle i fråga om statsskatten gälla den skattskyldiges mantalsskrivningsort,
medan • beträffande kommunalskatten föreslogs, att inkomst av
fast egendom skulle beskattas i kommun, där fastigheten vore belägen,
inkomst av näring eller annan förvärvsverksamhet i kommun, där verksamheten
under vissa närmare angivna förhållanden bedrivits, samt all
inkomst i övrigt i den skattskyldiges mantalsskrivningskommun.
Kommitténs förslag företer emellertid, utöver nyss antydda olikhet
i fråga om avdragsrätten för förluster ävensom i fråga om beskattningsorten,
ännu eu olikhet emellan grunderna för statsbeskattningen och
grunderna för kommunalbeskattningen, och denna utav vida mera genomgripande
art. 1 fråga om beskattningen av fast egendom ville nämligen
kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke låta
fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa med skatteplikt enbart
för nettoinkomsten. Med avseende å den starka skuldsättning, varav
särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att eu
beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett
stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma
alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala skattebördan,
som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För undvikande
härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyldighet
såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum således
ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen påräknas.
Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt för en beräknad
inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för
den behållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga
nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning
i kommitténs förslag under formen av eu kombinerad fastighets- och
inkomstskatt, därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs
avdrag med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det
överskott, som efter detta avdrag bleve föremål för taxering såsom
för inkomst, likställdes med annan inkomst därutinnan att skattefrihet
eller s kattelindring skulle inträda allt efter som beloppet folie inom de
inkomstgrupper, vilka bleve i åtnjutande av sådan. Skyldigheten att
erlägga kommunalskatt efter fastighets taxeringsvärde skulle i regel
åligga fastighetens ägare, vadan det således vore denne, som vid upp
-
137
skattningen av inkomsten iinge tillgodonjuta avdraget för vad genom
fastighetsskatten beskattats.
Utom nu återgivna huvudförslag och därmed sammanhängande
förslag till ändring i vissa av reformen berörda författningar avgåvos
av kommittén förslag angående rätt för kommun att i vissa fall upptaga
licensavgifter ävensom skatt å velocipeder.
Innan kommitténs flertal stannade vid det sålunda återgivna förslaget
till ordnande av den kommunala beskattningen, hade emellertid
andra uppslag till frågans lösning varit föremål för överläggningar inom
kommittén. Enligt vad kommittébetänkandet giver vid handen, hade
sålunda fråga förelegat att låta reformen av den kommunala beskattningen
gå i riktning mot ett utvecklat avkastningsskattesystem med bibehållande
likväl så långt möjligt vore av gällande beskattningsmetoder, i
det att såsom dittills skulle för all fastighet beräknas eu viss avkastningsprocent
å fastighetens taxeringsvärde, medan nettoavkastningen
av övriga inkomstkällor — den behållna avkastningen således utan
skuldränteavdrag — gjordes till föremål för uppskattning. Detta uppslag
hade emellertid icke fullföljts, enär det ansetts innebära ett betänkligt
avsteg från principen för eu rättvis och jämlik beskattning,
helst om man besinnade, huruledes i allmänhet ett betydligt starkare
behov av förlagskapital gjorde sig gällande för handel och industri
än på den egentliga jordbruksnäringens område. Vidare hade erinran
riktats mot den dubbelhet i systemet, som läge däri, att den som för sin
rörelse använde egen fastighet skulle såsom dittills skatta både för
fastigheten och för sin inkomst, i den mån denna överstege fastighetens
hyresvärde, medan å andra sidan jordbrukaren såväl som den fastighetsägare,
vilken använde sin fastighet till uthyrning, finge hela sin bidragsskyldighet
täckt genom skatten å fastigheten.
Jämväl hade varit ifrågasatt att genomföra beskattning av den
genom verklig taxering utrönta uettoavkastningen av kommunens samtliga
skatteobjekt, men icke heller detta uppslag hade kommittén ansett
sig kunna förorda. Väl skulle genom ett dylikt rent avkastningsskattesystem
den olägenhet undvikas, att näringar beskattades olika allt efter
den olika beskaffenheten av de fastigheter, som tjänade dem till underlag,
men orättvisan i att utan åtskillnad frånkänna alla näringsidkare
rätt till avdrag för skuldräntor kvarstode oförändrad. Täta rubbningar
i de kommunala beskattningsförhållandena med förskjutningar av skattetrycket
vore också att befara, därest beskattningsföremålen gjordes helt
beroende av konjunkturväxlingarna. Dessutom skulle alla sådana fastigKomnmnalskattesakkunnige.
18
138
Kammarrättens
utlåtande
ifver kommu
ttalskatiekommitténs
förslag.
heter, som icke för närvarande lämnade avkastning'', exempelvis obebyggda
tomter, gå fria från beskattning.
Slutligen hade till överläggning förelegat förslag i syfte att
bygga det kommunala beskattningssystemet på en samverkan av två
grundväsende olika skattetyper, nämligen dels en skatt för den fasta
förmögenheten inom kommunen och dels en ren inkomstskatt. Förmögenhetsskatten
skulle därvid iklädas formen av eu ren objektskatt,
vilken utginge i visst förhållande till den uppskattade förmögenhetens
värde och efter en jämförelsevis låg skatte fot, icke överstigande tre
procent av fastighetsvärdet. Enligt kommitténs åsikt kunde det icke
nekas, att en dylik anordning stode i överensstämmelse med ett rationellt
kommunalskattesystem, men utbytet av den ifrågasatta inkomstskatten
kunde befaras bliva inom ett stort antal kommuner alltför
ringa, vadan förskjutningar i skattetrycket komme att såsom eu följd av
den samtidigt ifrågasatta låga skattefoten för fastighetsvärdet uppstå inom
många kommuner, förskjutningar vilka skulle bliva starkare i samma
mån som dels antalet skattdragande övervägande vore jordbrukare och
dels skuldsättningen inom kommunen gestaltade sig olika inom olika
lager av dess medlemmar. I
I sitt den 30 december 1902 avgivna utlåtande i anledning av komrnunalskattekommitténs
förslag, däröver yttranden inhämtats från samtliga
länsstyrelser och överståthållarämbetet, anförde kammarrätten, bland annat,
att vid en granskning av förslaget genast folie i ögonen, hurusom kommittén
även för den kommunala beskattningen ifrågasatt endast en skatteform,
nämligen den allmänna och rena inkomstskattens, modifierad med hänsyn
till den interkommunala beskattningen och, vad fast egendom anginge,
iklädd formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt. Si stberörda
anordning, vilken bildade kärnpunkten i förslaget, utginge från uppfattningen
att ägare av fastighet borde i förhållande till kommunen gå i god
för en viss avkastning, vilken kommunen ägde att under alla förhållanden
beskatta. Avkastningsprocenten hade i förslaget sänkts för jordbruksfastighet
från 6 procent till 5 procent av taxeringsvärdet. Uppkomma
överskott utöver detta garanterade inkomstminimum, inträdde en ytterligare
beskattning, men då i den rena inkomstskattens form, d. v. s.
med avdrag för skuldräntor. Det överskjutande beloppet behandlades i
avseende ä rätt till skattefrihet eller skattelindring lika som annan inkomst.
Om redan den omständigheten att kommittén sålunda sett sig
föranlåten att i det hela uppgiva försöket att för den kommunala beskattningen
vinna ett flertal skatteformer, vilket dock anvisats kom
-
mitten såsom en av utgångspunkterna för dess arbeten, måste vara ägnad
att alstra tvekan, huruvida det föreliggande huvudförslaget kunde anses
innefatta eu tillfredsställande lösning av den uppgift, som på förevarande
område varit kommittén förelagd, ökades denna tveksamhet vid ett närmare
skärskådande av förslagets huvudprinciper. Även om det nämligen
skulle kunna anses antagligt, att en tillämpning av dessa principer skulle
visa sig ägnad att förebygga värjo mera nämnvärd förskjutning av det
dittillsvarande skattetrycket i allmänhet, syntes å andra sidan oförnekligt,
att förslaget, långt ifrån att skipa rättvisa fastighetsägarna sinsemellan,
skulle komma att snarare skärpa än mildra den med rätta överklagade
ojämnheten i skattetrycket emellan dem inbördes. Såsom ej mindre en
reservant inom kommittén än även åtskilliga Kungl. Maj:ts befallningshavande
erinrat, skulle nämligen den ifrågaställda anordningen få till
följd, att den skattegaranti, som ansetts önsklig, i själva verket komme
att tynga de ekonomiskt sämre ställda fastighetsägarna. Ägare av fastighet,
vilkens behållna inkomst överstege fem procent av fastighetens
värde, utgjorde nämligen skatt allenast för sin verkliga inkomst, ja, i
följd av den medgivna rätten till lindring, icke ens alltid för hela detta
belopp, ehuruväl skatten framträdde delad i en fastighets- och en inkomstskatt,
varemot den, vars fästighetsinkomst icke uppginge till fem procent
av taxeringsvärdet, hade att skatta icke blott för sin verkliga inkomst,
utan även därutöver för fastigheten. Den av kommittén förordade principen
av en intressebeskattning sträckte således sina verkningar icke
längre än till en viss gräns, men verkade å andra sidan innanför
denna gräns med fullständigt åsidosättande av skatteförmågan, vilken
dock, även den, skulle enligt den antagna reformplanen ses till godo vid
den kommunala beskattningen. Att vid en reform av den kommunala
beskattningen borde framstå såsom en angelägenhet av största vikt, att
den oundvikliga förskjutningen av det rådande skattetrycket gjordes
så lindrig som möjligt, hade kammarrätten funnit uppenbart, och hade
det, särskilt med avseende härå, varit önskvärt, om kommitténs betänkande
åtföljts av en närmare utredning, på grund varav kunnat med
någon grad: av tillförlitlighet bedömas, huru i detta avseende det ena
eller andra systemet skulle kunna antagas komma att verka. Det
syntes väl, på sätt kommittén anfört, sannolikt, att systemet av en fristående
fastighetsskatt och en allmän inkomstskatt ställde i utsikt en
starkare förskjutning av det dittills varande skattetrycket än kommitténs
förslag, men frågan vore, om i verkligheten skillnaden bleve så
nämnvärd, att man därför borde tillspillogiva de fördelar, som det förra
systemet tydligtvis ur andra synpunkter erbjöde. För övrigt syntes
140
kommittén kava hatt en alldeles särskild anledning att icke avvisa tanken
på en verklig kommunal fastighetsskatt, då ju kommittén ur statens skattesystem
utmönstrat fastighetsbevillningen. Vad vidare anginge den av
kommittén framhållna vådan av en alltför stark förskjutning av skattetrycket,
torde väl icke alldeles saknats utvägar att åvägabringa en slags
gradering av bidragsskyldigheten, varigenom förskjutningen kunde i
någon män motverkas. En sådan utväg vore törhända att göra bidragsskyldigheten
för fastighet och för inkomst lika allenast intill en viss
gräns och låta den utöver denna gräns bliva starkare för fastigheten.
En annan utväg syntes erbjuda sig genom att låta fastighetsskatten
utgöra ett visst procenttal av det för kommunen erforderliga skattebeloppet,
därvid för procenttalet borde bestämmas en viss latitud för
att härmedelst möjliggöra en av förhållandena inom varje särskild kommun
påkallad höjning eller sänkning av bidragsprocenten för fastigheterna.
l)å emellertid utsikterna för möjligheten att genomföra dylik:!,
anordningar icke läte sig säkert bedömas annat än i samband med eu
saklig utredning-, men en sådan för närvarande icke förelåge, ansåge sig
kammarrätten förhindrad att göra något bestämt uttalande till förmån för
den ena eller andra anordningen, utan inskränkte sig till ett avstyrkande,
att kommitté förslaget lädes till grund för lagstiftning i ämnet.
Kommunal- Redan innan granskningen av kommunalskattekommitténs förslag
. sålunda slutförts hade i riktningen av reformsträvandena på den direkta
"minidan.'' beskattningens område inträtt en förskjutning, föranledd därav att eu
reform av den statliga beskattningen efter den år 1901 genomförda omorganisationen
av landets försvarsväsen kommit att framstå såsom den
uppgift, vilken särskilt och i första rummet trängde till lösning. I skrivelse
den 1 juni 1901 hade riksdagen sålunda — med erinran hurusom riksdagen
vid anmälan av sina beslut om ny värnpliktslag och ny härordning
uttalat, att en avsevärd del av de ökade kostnader, vilka av omorganisationen
betingades, borde täckas genom direkta och förmögenhetsskatter —
anhållit, att, för den händelse besluten vunne godkännande, förslag måtte
framläggas om en särskild såsom bevillning till staten utgående men
från allmänna bevillningen fristående direkt skatt att efter viss progression,
med rätt till avdrag för skuldräntor, erläggas för alla slag av
inkomst, därvid emellertid inkomst av fastighet alltjämt skulle beräknas
efter viss procent av taxeringsvärdet. Kort härförut, nämligen i skrivelse
den 13 maj 1901, hade riksdagen tillika hemställt, att förslag måtte
utarbetas till författningsbestämmelser angående självdeklaration.
141
Det förberedande lagstiftningsarbete, som i anledning av dessa
initiativ kom till stånd, slutfördes redan samma år och bar frukt i 1902
års förordning om inkomstskatt, vilken därefter i huvudsak förblev gällande,
tills densamma, efter ett i nästan oavbruten följd fortsatt reformarbete
på statsbeskattningens område, avlöstes av den år 1910 tillkomna
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Om än således det direkta reformarbetet under tiden efter år
1900 i huvudsak kom att avse den statliga beskattningen, äro dock även
för den kommunala beskattningens del att anteckna såväl betydelsefulla
initiativ och uppslag som ock tillkomsten av en positiv lagstiftningsåtgärd
av stor vikt för kommunernas skatteväsen, nämligen lagen om
skogsaccis.
Redan vid 1903 års riksdag bragtes sålunda kommunalskattefrågan
ånyo å bane, även denna gång såsom en fråga närmast syftande till
en kommunal skatteregler ing i detta begrepps här ovan angivna innebörd.
Enskild motionär (motion F. K. nr 1) vid sistnämnda års riksdag
hemställde nämligen om förnyad utredning av kommunalskattefrågan,
särskilt i syfte att få iitrönt, huruvida icke kommunernas finanser till
en del borde byggas på samma grund som statens direkta beskattning,
men till den andra delen på självständiga kommunala objekts katter,
såsom fastighets- och näringsskatter, samt på avgifter och bidrag avvederlags
natur.
I anledning av motionen avgavs av sammansatta lag- och bevillningsutskottet
ett omfattande utlåtande i ämnet. Däri anfördes bland
annat, att enligt utskottets mening en mycket stor del av kommunens
utgifter vore av samma allmänna natur som statens och följaktligen
borde bäras av alla kommunens medlemmar i direkt proportion
till deras skatteförmåga. En väsentlig del av den kommunala budgeten
måste fördenskull komma att vila på samma grunder som statens skatter
och någon fullständig upplösning av sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen
kunde således icke ifrågasättas. Det syntes följaktligen
utskottet, som om hela den föreliggande frågan skulle kunna reduceras
till uppgiften att utfinna lämpliga former för bidrag av vederlags natur
eller skatter på intresseprincipens grund. Härigenom skulle bland annat
kunna undvikas en för hög belastning av inkomstskatten. Efter att
hava i fortsättningen uttalat sig för en objektbeskattnmg av fastighet
anförde utskottet vidare, att, om man accepterade en sådan objektbeskattning,
några principiella skäl icke syntes kunna anföras mot att
Framutälhung
vid 1903 arv
riksdag
142
Kommunal
skogsaccis.
också utsträcka objektbeskattningen till sådana näringar, som vore lokale
bundna vid kommunen och vilkas intressen alltså kunde i väsentliga
punkter anses sammanfalla med kommunens. Särskilt gällde detta
industriella och liknande företag. Visserligen betalade ett sådant företag
skatt för sin fastighet, men i många fall torde denna skatt icke tillräckligt
motsvara näringens omfattning och betydelse. Om ett stort
industriellt företag orsakade en fattig landskommun betydande utgifter
för skola, fattigvård, polisväsen o. d., syntes rättvisan bjuda, att företaget
även under ett år, då det tilläventyrs icke lämnat någon nettovinst,
dock i någon mån bidroge till kommunens omkostnader för detsamma.
Samma skäl talade ock för särskilda näringsskatter i städerna.
Sådan skatt borde företrädesvis träffa de näringsdrifter, som sysselsatte
ett stort antal arbetare, ty för dessa arbetare och deras familjer hade
kommunen utgifter, vilka ofta nog överstege de små skattebidrag, som
kunde utkrävas av arbetarna. Det syntes vidare rättvist, att staden
finge kräva särskilda bidrag av de stora butikägarna, restaurangerna
och nöjeslokalerna, vilkas affärer till stor del vore beroende av kommunens
utveckling och för vilka kommunerna för övrigt icke så sällan finge
vidkännas extra utgifter. Omsorgsfull utredning och största varsamhet
vore dock av nöden. Endast den stora och bärkraftiga näringsdriften
borde träffas, och skattesatserna borde hållas inom mycket måttliga
gränser. Reformen måste få mycket olika betydelse för stad och land
och borde företagas med noggrann! aktgivande på de särskilda förhållandena
i olika slag av kommuner. Måhända borde man icke
heller fasthålla vid den fordran, att beskattningen ovillkorligen skulle
ske under alldeles lika former i alla kommuner — (i landskommunen, i
municipalsamhället, i små-staden, i stor-staden). Enär under den utredning
av den kommunala skattefrågan, som med kommunalskattekonimitténs
förslag redan kunde anses igångsatt, denna fråga finge antagas
komma att vinna beaktande i hela dess vidd, ansåg sig emellertid utskottet
förhindrat att för det dåvarande förorda någon åtgärd i anledning
av den gjorda framställningen.
Redan tidigt befanns eu av de mest framträdande bristerna hos
det beskattningssystem, som ligger till grund för den allmänna bevillningen
samt därigenom också för den kommunala beskattningen, vara
det synnerligen otillfredsställande sätt, på vilket avkastningen av skogträffats
med beskattning. Detta missförhållande kan närmast återföras
till fastighetsbevillningens ställning i systemet ävensom skogsavkastningens
säregna beskaffenhet att icke, i likhet med annan fastighets
-
143
avkomst, anuat än till eu mindre del låta sig beräknas såsom eu regelmässigt
återkommande årsavkastning. Fastighetsbevillningen såväl som kommunalskatten
å fast egendom är nämligen avsedd att med beskattning träffa
jordbruksfastighets hela årsavkastning efter ett till sex procent av taxeringsvärdet
beräknat belopp, men uppenbart är, att en sådan för alla
förhållanden fastslagen beräkningsgrund endast sällan motsvarats av verkligheten
och i de särskilda fallen i regel blivit antingen för hög eller för
låg. Vad särskilt skogsavkastningen beträffar, visade sig också snart, att
denna i mycket stor utsträckning kom att undgå beskattning. Delvis
berodde detta förhållande därav, att skogens värde i allt för ringa grad
ingått i taxeringsvärdet, men även om skogens värde undantagsvis till
fullo beräknats vid fastighetstaxeringen och även om sex procent av
taxeringsvärdet, såvitt detsamma belöpte ä skogen, i sådant fall kunnat
antagas hava i stort sett motsvarat den påräkneliga årsavkastningen vid
rationell skogsskötsel, kunde med bevillningsförordningens beskattningssystem
i allt fall skogsavkastning- till betydande belopp undandragas
beskattning. Så skedde i alla de fall, då skogsägaren avverkat mera
skog än som motsvarat den vid rationellt skogsbruk normala årsavkastningen
och därvid förvandlat hela eller eu mera betydande del av sitt
skogskapital i penningar. Den sålunda på en gång och i större eller
mindre mån i förväg uttagna skogsavkastningen hade i regel ingalunda
hunnit bliva till fullo beskattad genom dittills erlagd skatt för fastigheten
och kunde överhuvudtaget icke åtkommas med fästighetsbeskattnigen,
eftersom fastighetens taxeringsvärde i mån av den inträdda värdeminskningen
rätteligen påkallade eu däremot svarande sänkning.
Ovan anförda omständighet, att värdet av skog i alltför ringa
grad och i varje fall synnerligen ojämnt kommit till uppskattning,
berodde i sin ordning av flera samverkande orsaker. Dels var till ledning
för uppskattningen annan föreskrift icke given än att hänsyn
skulle tagas till arealen av skogsmark samt till skogens beskaffenhet.
Detta hänsynstagande skulle visserligen, för att ske i behörig omfattning,
göras så, att egendomens taxeringsvärde på grundval av denna
likasom av övriga värdefaktorer kunde antagas motsvara egendomens
verkliga värde, men då något för alla förhållanden vägledande och giltigt
direktiv icke gavs för vad i taxeringsavseende rätteligen skulle förstås med
verkligt värde, var här lämnat ett alltför stort rum för olika meningar.
Vid det förhållandet, att fastighetsbevillningens omedelbara anknytning till
taxeringsvärdet i själva verket var en allenast av bekvämlighetshänsyn
förestavad anordning i syfte att träffa avkastningen av fast egendom med
dess tillhörigheter i skog och annat, framstod vidare såsom fullt naturlig
144
uppfattningen att, där ägare åt annan upplåtit rätt att avverka skog, billigheten
fordrade, att ägaren icke gjordes skattskyldig för värdet av vad
sålunda kunde anses frånsålt egendomen och att förty hänsyn icke borde
vid egendomens taxering tagas till skog under annans förfogande. Med
samma uppfattning befanns ock i sin ordning, att då den kommunala
skattskyldigheten för utarrenderad jordbruksegendom ålåge arrendator och
icke ägaren, men arrendator i regel icke ägde rätt att annorledes än till
husbehov förfoga över skogen, hänsyn till skogens värde för utarrenderad
egendom togs allenast i en i enlighet därmed begränsad omfattning.
Förutom nu anförda förhållanden, som sålunda ytterst hade sin
grund i den principiellt ohållbara anordningen att låta skattskyldigheten
för taxeringsvärdet och uppskattningen av detta värde ömsesidigt påverka
varandra, tillkommo de påtagliga brister, som under den bestående
ordningen visade sig förknippade med den på 1860- och 1870-talen
hastigt uppblomstrande trävaruindustrins beskattning. Så väl de kommuner,
inom vilka råvaran förädlades, som alldeles särskilt de kommuner,
från vilka råvaran hämtades, iingo här befogad anledning till missnöje.
De förra måste nämligen vidkännas avdrag för ett skogsvärde, som författningsenligt
skulle anses beskattat genom den för skogsfastigheterna
erlagda fastighetsbe vill ningen, men i själva verket i stor utsträckning
undgått beskattning. De senare återigen voro uteslutna från beskattningsrätt
i avseende å trävarubolagens vinst och hänvisade enbart till en
beskattningsform, som vid större avverkningar och därav föranledd
nedgång i taxeringsvärdena för skogsegendomar lämnade ett alltjämt
minskat antal beskattningsenheter med därav betingad förskjutning av
skattetrycket till i regel mindre bärkraftiga beskattningsföremål.
Då frågan om en mera tillfredsställande ordning för beskattning
av skog jämväl för staten själv blev en angelägenhet av största vikt ur
fiskalisk synpunkt, kom denna fråga, naturligt nog, att framstå såsom den
ledande och centrala i de reformsträvanden, som redan så tidigt som i
medlet av 1870-talet framträdde i avseende å bevillningslagstiftningen.
Full enighet rådde redan från början därom att ett tillbörligt tillgodoseende
av såväl statens som kommunens beskattningsmöjligheter beträffande skog
krävde en genomgripande ändring i den bestående lagstiftningen, men i
frågan om de rätta botemedlen för bristernas avhjälpande gingo meningarna
länge åtskills. Närmast bestämdes olikheten i de härvid framträdande
meningsriktningarna av en olika ställning till spörsmålet vilkendera av
de båda beskattningsformerna, fastighetsbevillning eller inkomstbevillning,
som här företrädesvis borde komma till tillämpning. Trots de vanskligheter,
som befunnits förknippade med själva inkomstberäkningen i avseende
145
å avkomsten av skog, växte sig efterhand den meningen allt starkare,
att den väg, som borde väljas, vore att beskatta sådan avkomst först då
avkomsten — och därmed även förmågan att betala skatten för densamma
— verkligen vore för handen. Men härmed var i själva verket en utgångspunkt
även beredd för en lösning av problemet utanför bevillningslagstiftningens
ram, nämligen medelst utfinnande av en särskild form för
beskattning av skog, varigenom skatt kunde uttagas för skog utan
tillämpning av avdragsbestämmelser, giltiga för en inkomstbeskattning,
och tillika med en riktigare avvägning av vederbörande kommuners
inbördes beskattningsrätt, eller just en sådan beskattningsform, som
skogsaccisen är avsedd att förverkliga.
När därför det alltmer trängande behovet av en mera tillfredsställande
form för beskattning av skog föranledde 1905 års riksdag att
påkalla en utan avvaktan på en fullständig lösning av kommunalskattefrågan
tillvägabragt ändring i då gällande skattelagstiftning närmast i
syfte att inkomst genom skogsavverkning måtte i större utsträckning
än dittills tillgodokomma de särskilda kommuner, inom vilka skogsavverkning
bedreves, framstod det för den i anledning av nämnda framställning
tillsatta s. k. skogsbeskattningskommittén såsom en naturlig uppgift
att företrädesvis inrikta sin strävan på åvägabringandet av en reform
med ovan angivna innebörd, och en sådan kom jämväl till stånd genom
lagen om skogsaccis den 18 september 1909, vilken lag sedermera, för
att bereda möjlighet för skogsvårdsavgifternas beräknande efter enahanda
grunder som skogsaccisen, underkastades vissa ändringar enligt lagen
om skogsaccis och virkestaxering den 11 oktober 1912.
Enligt sistnämnda lag utgår för avverkat virke skogsaccis till kommun,
varinom avverkningen skett, med den skattesats för taxerat virkesvärdebelopp
av 100 kronor, som motsvarar hälften av vad som under
det år, taxeringen sker, på grund av kommunal- och kyrkostämmors
beslut sammanlagt inom kommunen utgöres för 100 kronor skattepliktig
inkomst, dock högst med 2 kronor. Såsom direkt syftande till en skatteutjämning
förtjäna särskilt att nämnas bestämmelserna om rätt för
kommun att fondera skogsaccismedel och att med viss begränsning
använda sålunda fonderade medel jämte accisen på grund av löpande årets
taxering till lättande av den allmänna bidragsskyldigheten följande år.
Taxeringen, som verkställes av kommunalnämnden, har till föremål virke,
som under nästföregående år avverkats, med den inskränkning likväl att
husbehovsvirke icke taxeras och icke heller virke, vars hela värde icke uppgår
till 150 kronor. Yirkesvärdet taxeras efter det värde å rot, virket efter
ortens pris ägt, då det avverkades. Skattskyldigheten åligger avverkaren.
Kommuna Iskattesakkunnige. 19
146
Skogsbeskattningskommittén hade föreslagit, att beskattningen
av skogsbruk skulle hållas i sär från all direkt beskattning i övrigt
till såväl stat som kommun. Vad beskattningen till staten anginge,
borde enligt kommitténs mening accis utgå progressivt efter en ganska
hastigt stigande skala, varemot accisen till primärkommuner, landsting
och väghållningsdistrikt ansågs böra utgå proportionellt efter
virkets värde med en rätt högt tilltagen skattesats. I sammanhang
härmed föreslog kommittén den ändring i fråga om fastighetstaxeringen,
att vid bestämmande av fastighets taxeringsvärde icke skulle till skog,
som funnes å egendomen, tagas hänsyn i vidare mån, än att i taxeringsvärdet
inbegrepes värdet av själva skogsmarken ävensom värdet av
förmånen för egendomen att äga tillgång till husbehovsvirke.
Vederbörande departementschef, som vid tiden för avgivandet av
nämnda förslag hade under iitarbetande förslag till allmän och ren inkomstskatt
för statens räkning, förklarade sig icke vilj a giva beskattningen
av skogsinkomsten en särställning i det statliga beskattningssystemet, utan
ansåg skogsaccisen såsom beskattningsform böra, på sätt en reservant
inom kommittén påyrkat, komma till användning uteslutande för den
kommunala beskattningen. Då inkomst av skogsbruk — anförde departementschefen
vidare — med gällande taxeringssystem i icke ringa mån
undgått kommunal beskattning och därigenom åstadkommits en förryckning
av de kommunala skattebördorna i de kommuner, som hade
skog i avsevärd omfattning, måste behovet av en ändring på det
kommunala beskattningsområdet i syfte att tillföra dylika kommuner
ökade skattebidrag av skogsinkomst anses trängande, vadan provisoriska
åtgärder i nämnda syfte ansetts böra och även kunna vidtagas utan avvaktan
på lösningen av den kommunala skattefrågan i övrigt. Någon ändring
av gällande bestämmelser ifråga om fastighetstaxeringen påkallades
icke av skogsaccisbeskattningens genomförande med sålunda förordad
begränsning. Man ägde nämligen anledning förutsätta, att fastighetstaxeringen
även framdeles, så länge gällande beskattningsgrundsatser finge
kvarstå orubbade, faktiskt komme att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes
bestämmande hänsyn väl toges till fastighetens skogstillgång, men
att i taxeringen icke inbegrepes ståndskogens fulla värde. Då det sålunda
för det dåvarande gällde att för kommunens vidkommande söka
supplera skogsbeskattningen med en skatteform, som tillsammans med den
skatt, som uttoges på grund av fastighetstaxeringen, innebure en skälig
beskattning av den verkliga inkomst, som skogsbruket lämnade, vore det
uppenbarligen angeläget att vid sökandet av den nya skattetypen gå i en
riktning, i vilken man kunde tänka sig att kommunalbeskattningen fram
-
147
deles skulle komma att anordnas, så att den nya skattetypen kunde utan
större ändringar inpassas i det beskattningssystem, som för övrigt komme
att vid kommunalskattereformen användas. 1 sådant avseende syntes
kunna antagas, att den kommunala beskattningen mera än förut borde
byggas på ett system av objekt- och ersättningsskatter, resp. avgifter
och bidrag till täckande av kostnader för sådana kommunala anordningar,
som uteslutande eller i övervägande grad komme vissa intressegrupper
inom kommunen eller vissa områden därinom till godo. Därvid syntes
skogshanteringen böra tillförbindas att vid den tid, då skogen avverkades
och avkastningen av skogsbruket sålunda flöte till ytan, till
kommunen utgiva skatt för skogens avkastning. Departementschefen
fann det således framgå, att den, vad skogen beträffade, allt för låga
fastighetstaxeringen lämpligen kunde kompletteras med en kommunal
utskyld, en accis, som pålades vid den tid, då skogen skildes från
marken och följaktligen genom sin förvandling till penningar beredde
den skattskyldige lättat tillfälle till utskyldens erläggande. I ett blivande
från grunden reformerat kommunalt skattesystem kunde tilläventyrs för
accisbeskattningen uppställas grunder, ägnade att framkalla en något så
när adekvat beskattning. I frågans förhandenvarande skede måste man
däremot uppenbarligen nöja sig med en summarisk skattepåföring, å
vilken borde tillämpas en lindrigare skattesats. Då nämligen teoretiskt
sett skogsavkastningen härigenom bleve föremål för dubbel kommunalbeskattning,
måste det tillses, att den sammanlagda beskattningen till
kommunen icke komme att överstiga en skälig andel av den verkliga
skogsinkomsten, så att skatten icke med fog kunde sägas vara obillig.
Jämväl frågan om beskattning av s. k. oförtjänt värdestegring
av jord har under den period, som här avses, varit föremål för initiativ
och utredning ur lagstiftningssynpunkt. Sålunda förelågo vid 1907 års
riksdag icke mindre än fem särskilda framställningar i ämnet, dock av
sinsemellan väsentligt olika omfattning och innebörd (motioner A. K.
nr 38, 144, 157, 221 och 267). Fjrra av dessa — de fyra först nämnda
— behandlades av sammansatt bevillnings- och lagutskott, som över dem
avgav gemensamt yttrande (bet. nr 2), medan den sistnämnda framställningen
— såsom påkallande en utredning, huruvida icke vid anläggning
av statsjärnvägar till tryggande av desammas ekonomi skatt kunde
upptagas av den jord värdestegring, som bleve en följd av järnvägsanläggningen
— vann behandling av sammansatt stats- och bevillningsutskott.
I en av de till den förra gruppen hörande framställningarna
fästes uppmärksamheten på de sedan länge pågående, i vissa främ
-
Värdestegrings
skatt.
148
mande länder mer eller mindre fullständigt realiserade strävandena att
införa en skatt å jordvärdet såsom ett av samhällsutvecklingen själv
skapat och i den meningen för ägarens vidkommande oförtjänt värde
samt begärdes en närmare undersökning om förutsättningarna för åvägabringandet
jämväl i vårt land av en jordvärdeskatt, som sålunda skulle
träffa allenast det naturliga eller s. k. nakna jordvärdet, d. v s. värdet
av jord utan byggnader och grundförbättringar. Denna framställningvann
emellertid icke utskottets understöd, enär utskottet fann införandet
av jordvärdeskatt av sålunda ifrågasatt typ vara förenat med betänkliga
ingrepp i den privata jordäganderätten.
De övriga hithörande framställningarna inskränkte sig till att påkalla
utredning om åtgärder i syfte att med en särskild skatt träffa
s. k. oförtjänt värdestegring av jord. En av framställningarna påkallade
sådan utredning allenast för stadskommunernas del, medan en annan
önskade utredningen vidgad till att omfatta jämväl landsbygden. Den
tredje slutligen utgick från den ojämnhet i fastighetstaxeringen, som
framträdde däri, att vid värderingen av en jordbruksegendom icke sällan
toges en efter motionärens mening obehörig hänsyn till egendomens
framtida användningsmöjligheter, varigenom värdet bleve ett spekulationsvärde,
som med avkastningen icke kunde förräntas. Men för beskattningen
av ett dylikt värde syntes en särskild värdestegringsskatt vara
den enda fullt naturliga formen.
Utskottet konstaterade till en början, att såsom oförtjänt finge
anses den värdestegring av jord, som vore frukten av speciella åtgärder
från samhällets sida eller av den allmänna samhällsutvecklingen, samt att
värdestegring av sålunda angiven art vore lätt att påvisa exempelvis i
städer, där genom stadens utvidgning och därmed följande anläggning
av gator förut ganska värdelös mark förvandlats till dyrbar byggnadsgrund,
i trakter, där stationssamhällen uppvuxit till följd av framdragande
av järnväg o. s. v.
Efter en redogörelse för de huvudformer av värdestegringsskatt, som
på grundval av 1893 års kommunalskattereform vunnit tillämpning inom
vissa kommuner i Preussen, ävensom för de i andra tyska stater (Hessen och
Sachsen) framkomna förslagen till kommunal värdestegringsskatt anförde
utskottet vidare, att utskottet kommit till den uppfattning, att i åtskilliga
bill uppstode en oförtjänt värdestegring av den art, att det allmänna,
utan att därför kunna anses göra intrång i de enskildas anspråk på behörig
vinst, rättvisligen borde tillerkännas andel i värdestegringen, men
att å andra sidan en dylik beskattning syntes böra komma till stånd
endast då det vid försäljning eller liknande avyttring av byggnadsgrund,
149
bebyggd eller obebyggd i stud eller på landet, ådagalades, att oförtjänt
värdestegring vore för handen. Med erinran därjämte att den i eu av de
föreliggande framställningarna överklagade ojämnheten i avseende å
fastighetstaxeringarna syntes huvudsakligen bero på felaktig tillämpning
av gällande bestämmelser om grunderna för dessa taxeringar och att, därest
jordvärdestegringsskatt, enligt vad utskottet förutsatt, komme att drabba
endast byggnadsgrund, men icke till jordbruk använd fastighet, rättelse,
i den män så erfordrades, komme att inträda i det anmärkta förhållandet,
hemställde utskottet om utredning i ämnet genom Kungl. Maj:ts försorg.
Det utskott slutligen, som haft att behandla den väckta frågan om
beskattning medelst värdestegringsskatt av den oförtjänta värdeökning,
vilken speciellt vore att betrakta såsom en frukt av utvecklingen av
statens järnbanenät, hänvisade till den hemställan, som sålunda gjorts,
och fann, enär den utredning av spörsmålet om skatt å s. k. oförtjänt
jord värdestegring, som sålunda ifrågasatts, enligt utskottets förmenande
icke kunde undgå att omfatta jämväl den speciella sida av
frågan, som i den föreliggande framställningen berörts, sistnämnda
framställning icke böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd. I
den sålunda behandlade framställningen hade — med utgångspunkt i
den offentliga diskussionen om tryggandet av den vid samma års riksdag
projekterade så kallade inlandsbanans ekonomi och den redogörelse, som
i den kort därför ut publicerade 5 O-årsberättelsen över statens järnvägar
lämnats för järnvägarnas inflytande på landsbygdens befolkningsfördelning
— anförts exempel, belysande den lika starka som hastigt
skeende värdestegring av jord, som den ökade befolkningstätheten i
tillväxande stationssamhällen vore ägnad att framkalla. Tillika erinrades,
huruledes motsvarande företeelse — analog med jordvärdestegring
i följd av planläggandet och tillkomsten jämväl av andra lättnader i samfärdseln
— i Danmark år 1907 föranlett förslag till lagstiftning i syfte
att, utöver kommunala bidrag per banmil, åvägabringa verkliga s. k.
bettermentbidrag efter särskild uppskattning av den värdestegring, som
jorden till varje särskild av en järnvägsanläggning berörd egendom
kunde beräknas hava i följd av anläggningen undergått.
Med anledning därav att kamrarna stannade i olika beslut i utredningsfrågan
kom visserligen icke någon riksdagsskrivelse i ämnet
till stånd, men uppdrog Kungl. Maj:t på hösten år 1907 åt särskild
person att utarbeta en översikt över främmande länders lagstiftning
angående beskattning av sådan värdestegring å jord, som kunde anses
150
hava uppkommit utau några ägarens egna åtgärder, och denna översikt1
— i huvudsak begränsad till Englands, Förenta staternas och Tysklands
lagstiftningar i ämnet samt i korthet berörande frågans dåvarande
läge jämväl i våra grannländer Danmark och Norge — förelåg färdig
i slutet av nästföljande år. I början av år 1909 tillsattes därefter särskilda
kommitterade med uppdrag att uppgöra förslag till allmänna
grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt, och avgavs av dem
förslag samma år. Detta förslag undergick sedermera inom finansdepartementet
vidare bearbetning av tillkallade sakkunnige, vilka i sin ordning
uppgjorde författningsförslag i ämnet. Efter det myndigheter och andra
vederbörande avgivit yttranden över sistberörda förslag, tillsattes i oktober
1910 en kommitté, den s. k. värdestegringsskattekommittén, för att
efter verkställd granskning av de anmärkningar, som framställts mot
författningsförslaget, vidtaga de ändringar i detsamma, vartill anmärkningarna
kunde föranleda. Denna kommitté avgav den 29 mars 1912
underdånigt betänkande med förslag till förordning angående kommunal
värdestegringsskatt å fastighet.
I sistnämnda förslag är värdestegringsskatten i huvudsak anordnad
såsom en indirekt skatt att av överlåtaren utgöras vid fastighets försäljning
och undantagsvis även vid äganderättsövergång av annat slag.
I fråga om vissa fastigheter av annan natur än jordbruksfastighet,
vilka tillhöra juridiska personer och därför kunna antagas mera sällan
bliva föremål för överlåtelse, har emellertid ansetts nödigt att såsom ett
av förhållandena framtvingat komplement till den indirekta skatten
anordna en direkt värdestegringsskatt att av ägaren utgöras, då genom
periodiska taxeringar värdestegring blivit konstaterad.
Beskattningen är avsedd att träffa värdestegring, i den mån
sådan uppkommit oberoende av ägarens egna åtgöranden, dock icke
värdestegring av jordbruksfastighet i vidare mån än stegringen kan
anses härröra av möjligheten att använda jorden till byggnadsgrund.
Då emellertid de vid köp och försäljningar betingade priserna skola vid
taxeringen till indirekt värdestegringsskatt läggas till grund för värdestegringens
beräkning, samt dessa priser vid köp av bebyggda fastigheter
i allmänhet avse såväl byggnader och andra resultat av ägarens å
fastigheten nedlagda kapital och arbete som ock, vad jordbruksfastighet
angår, markens värde såsom jordbruksjord, hava synnerligen ingående
detalj föreskrifter meddelats i syfte att urskilja den beskattningsbara delen
av uppkommen värdestegring. Beträffande den föreslagna kompletterande
‘) Översikt över beskattningen av den oförtjänta värdestegringen å jord i vissa främmande
länder. Gustav Cassel. 1908.
151
periodiska värdestegringsskatten är deri beskattningsbara värdestegringen
avsedd att beräknas genom taxering av fastighetens kapitaliserade nettoavkastning
vid värdestegringsperiodens början och slut.
Upptagandet av värdestegringsskatt inom kommun har gjorts beroende
av kommunens därom fattade beslut, likasom ock skattesatsens
storlek överlåtits åt kommunens eget bestämmande med allenast den
begränsning, att skattesatsen icke må sättas högre än till tjugufem
kronor för varje fullt hundratal av den beskattningsbara värdestegringen.
Värdestegringsskatt skall vidare enligt förslaget icke utgå såsom
eu årlig skatt utan med ett belopp en gång för alla å den beskattningsbara
värdestegringen. Periodisk värdestegringsskatt, som uppgår till
minst femhundra kronor, skall dock få betalas genom amortering under
loppet av femton år. Den till kommunen influtna värdestegringsskatten
avsättes till en särskild fond att användas allenast till inköp av fast
egendom, till varaktiga anläggningar såsom vägar, gator, spårvägar och
byggnader eller till därmed jämförliga ändamål.
Redan av denna kortfattade redogörelse för värdestegringsskattekommitténs
förslag framgår, att typen för den ifrågasasatta huvudskatten
icke fått karaktären av en verklig skatt å värdestegring av jord, utan
fastmera efter tysk förebild utformats såsom skatt på realiserad vinst
vid fastighetsöverlåtelse. Åven den periodiska värdestegringsskatten har
i själva verket anordnats såsom en skatt på realiserad vinst, i det att
skatten är avsedd att träffa kapitalvärdet av uppkommen ökning i
den nettoavkastning, som kan av fastigheten hämtas.
Inom kommittén hade också tvekan yppats, huruvida de allmänna
grunder, efter vilka den sålunda föreslagna värdestegringsskatten
lagts, vore lämpliga och riktiga. Kommitténs uppdrag hade avsett
att, utan rubbning av grunderna för det inom finansdepartementet
utarbetade författningsförslaget i ämnet, vidtaga de ändringar i detsamma,
vartill de av myndigheter och andra vederbörande gjorda anmärkningarna
funnes föranleda, och i enlighet härmed hade det föreliggande förslaget
uppgjorts. Då emellertid flera av kommitténs ledamöter icke känt sig
tillfreds med de grunder, varpå förslaget byggts, utan ansett skatten
böra anordnas så, att densamma mera direkt träffade stegringen i själva
jordvärdet — fattat, icke i betydelsen av det så kallade rena eller nakna
jord värdet med frånräknande av förbättringar, utan såsom jordens till
en viss bestämd tidpunkt hänförda värde med dittills nedlagda förbättringar,
men utan byggnader — begärde och erhöllo kommitterade
bemyndigande att göra undersökning i sådant avseende för att därefter
avgiva det förslag, vartill undersökningen kunde befinnas föranleda. De
152
Skatteutjäm
ningsfrågan.
nya bestämmelser, som för ändamålet erfordrades rörande fastighetstaxeringen,
skulle därvid utarbetas i sammanhang med det då redan
påbörjade utredningsarbetet för den kommunala skatteomläggningen i
övrigt.
Frågan om en skatteutjämning i den bemärkelse, som i det föregående
givits åt detta begrepp, bar vid flera tillfällen under den här avsedda
perioden — tiden efter år 1900 — gjorts till föremål för framställningar
av partiell innebörd, förträdesvis berörande endera fattigvårds- eller
skolväsendet. 1 anledning av dylik framställning från enskild motionär
avlät riksdagen den 12 maj 1905 en skrivelse, innefattande hemställan,
bland annat, om meddelande av föreskrifter i syfte att utsträcka
statens skyldighet att ersätta fattigvårdskostnad, som fattigvårdssamhälle
måst vidkännas för personer, vilka längre tid varit borta från samhället,
samt för siunesslöa, fallandesjuka och med dylika personer jämförliga
m. m. — en skrivelse, som därefter jämte riksdagens skrivelse den
20 maj samma år rörande förbättring i den enskilda och kommunala
sinnessjukvården och åtskilliga andra framställningar beträffande fattigvårdslagstiftningen
varit föremål för handläggning av den år 1907 tillsatta
fattigvårdskommittén.
Först i och med den skrivelse, som avläts av riksdagen den 3 juni
1908, kan emellertid den kommunala skatteutjämningsfrågan i sin helhet
anses hava blivit fullt aktuell i betydelsen av ett självständigt skatteproblem.
Vid nämnda riksdag hade enskild motionär (motion A. K. nr 229)
påyrkat, att en ingående och allsidig utredning måtte genom Kungl.
Maj:ts försorg verkställas rörande samtliga de förhållanden, som för en
utjämning av avsett slag vore av betydelse. Framställningen grundades
å huvudsakligen följande synpunkter.
Kommunerna hade två särskilda uppgifter. Dels hade staten åt
dem överlåtit omsorgen om vissa statsändamål, synnerligen folkundervisning,
fattigvård och prästerskapets avlönande. Dels ägde kommunerna
vid sidan härav eu befogenhet, som i praxis fattats mycket vidsträckt,
att sköta sina egna angelägenheter — därunder inräknade
jämväl sådana intressen som deltagande i anläggningen av stora järnvägsföretag
m. m. Då det nu gällde att åstadkomma ett rättvist upphjälpande
av vissa kommuners betryckta ställning, vore det givet, att
man måste taga hänsyn till beskaffenheten av de orsaker, som bragt
de särskilda kommunerna i en sådan ställning. Utgångspunkten syntes
nämligen böra vara den, att de kommuner, vilka i anseende till sin
folkfattigdom och den ringa ekonomiska styrkan hos sina medlemmar
153
ägde för ringa bärkraft för de ändamål, vilkas tillgodoseende ålegat
dem, härvid borde erhålla hjälp. Givet vore nämligen, att då kostnaden
för statsändamål, som ju principiellt borde drabba invånarna över hela
riket med jämnhet, pålades kommunerna, det också borde hava tillsetts,
att kommunerna bleve sådana, att eu naturlig utjämning av sig själv
komme att äga rum. De borde med andra ord hava erhållit ungefär
liknande bärkraft i förhållande till de bördor, som de förpliktades åtaga
sig. Då så ej skett, förelåge i själva verket en fullt lika stor orättvisa,
som om staten pålade en direkt skatt på sina medborgare med fullkomligt
godtycke i fråga om de normer, efter vilka medborgarna i olika
landsdelar hade att utgöra skatten. A andra sidan finge man naturligtvis
ej av det blotta faktum, att en kommun, som befunne sig i
svårigheter, vore folkfattig och icke hade stora ekonomiska förutsättningar,
draga den ovillkorliga slutsatsen, att en sådan kommun hörde
till dem, vilka här avsåges. Ty det kunde ju hända, att den ägt normal
förmåga att fylla de uppgifter, som ålegat densamma, ehuru den genom
vanvård åsamkat sig en mindre god ställning.
I anledning av motionen anhöll riksdagen i nu berörda skrivelse,
att allsidig utredning måtte verkställas rörande vilka kommuner, som
ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem ålagda
skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses vara statsändamål,
samt att därefter för riksdagen måtte framläggas det förslag, vartill
utredningen gåve anledning. Några särskilda anvisningar rörande utredningsarbetet
blevo icke av riksdagen givna.
Kungl. Maj:t uppdrog i anledning av denna hemställan åt särskild
person att i enlighet med ett förut upprättat förslag verkställa
den förberedande statistiska undersökning, som för den kommunala
skatteutjämningsfrågans vidare beredning krävdes, och blev resultatet
av denna statistiska undersökning *) överlämnat med skrivelse den 6
november 1911.
Innan detta första arbete av rent förberedande natur sålunda avslutats,
hade emellertid dels genom beslut vid 1910 års riksdag det
från år 1901 fullföljda arbetet på en reform av den statliga beskattningen
i syfte att lägga denna på en från den kommunala beskattningen
fristående grund vunnit sin avslutning, deds också särskilda åtgärder
vidtagits för beredande av frågan om en omläggning av grunderna för
den kommunala beskattningen, såsom den uppgift vilken i den kommunala
skattereformen syntes främst påkalla en lösning.
0 Landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft. Edv. Söderberg. 1911.
Kommunalskattesakleunnige. 20
Upphörandet
av sambandet
mellan statsoch
kommunalbeskattningen.
154
I det förra hänseendet må här följande bringas i erinran.
Statsbeskattningen ikläddes enligt den nya ordningen formen av
eu allmän och ren inkomstskatt med uppgift att träffa den persouliga
skatte förmågan, sådan denna med tillämpning av skatteprogression framgår
vid beräkningen av skattskyldigs samfällda inkomst ur alla honom
till buds stående inkomstkällor, tillhopalagd med viss del av hans förmögenhet.
Vid beräkningen av inkomsten sker avdrag för alla skuldräntor
och andra förpliktelser av personlig art, likasom vid förmögenhetsberäkningen
avdrag göres för skulder. Fast egendom räknas såsom
tillgång i avseende å förmögenhetsbeskattningen efter sitt taxeringsvärde,
och taxeringen sker på ett enda ställe, nämligen i regel skattskyldigs
mantalsskrivningsort eller, för annan än enskild skattskyldig,
därmed jämförlig ort. Den allmänna bevillningen i sin dubbelgestaltning
av fastighetsbevillning och inkomstbevillning fick visserligen formellt
bestå även såsom statsskatt, enär alltjämt erfordrades en taxering till
bevillning för att såmedelst erhålla en beräkningsgrund för fördelningen
av den kommunala bidragsskyldigheten, men dess enda väsentliga uppgift
var numera bliven att bilda underlag för denna bidragsskyldighet.
Den bevillning, som uttages, motsvarande allenast en tiondedel av den
förut utgående bevillningen, debiteras väl fortfarande såsom kronoskatt
och inflyter i statens kassa, men utbetalas åter därifrån oavkortad till
landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, varigenom landstingsskatten
och utskylderna i nyssberörda städer i motsvarande mån
nedbringas. I
I den anmälan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, varmed
den nya, till sina grunddrag härovan angivna statsbeskattningen bebådades,
utvecklade vederbörande departementschef, samtidigt med skälen varför
den statliga beskattningen synts honom böra först vinna sin lösning,
tillika det reformprogram, som enligt hans åsikt därefter borde fullföljas
i fråga om den kommunala beskattningen, sedan denna sålunda frigjorts
från den sammankoppling med den statliga beskattningen, som dittills
stått hindrande i vägen för varje mera effektivt reformarbete. Det syntes
i sådant avseende ovedersägligt, att en kommunal inkomstskatt, vare sig
densamma byggdes på egen grund eller uttoges på grundvalen av de
för den statliga inkomstskatten verkställda taxeringarna, icke kunde
avvaras för täckande av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana
av mera allmän beskaffenhet. Vid sidan härav borde ett kommunalt
objektskattesystem utvecklas. Den uppgjorda planen innebure, att full
skilsmässa mellan det statliga och det kommunala beskattningsområdet
155
genomfördes på det sätt, att staten byggde sin direkta beskattning å
en på självständiga grunder fotad inkomst- och förmögenhetsskatt samt
helt överläte allmänna bevillningen till kommunerna, en åtgärd som
självfallet i någon mån skulle lätta trycket på den för den kommunala
bidragsskyldigheten gällande grunden. Om det ur nu angivna synpunkter
utarbetade förslaget till inkomst- och förmögenhetsskatt vunne statsmakternas
gillande, skulle från 1911 års ingång all konkurrens mellan
stat och kommun om belastning av den bevillningspliktiga inkomsten upphöra.
Utom denna fördel skulle därjämte ytterligare vinnas, att en verklig
revidering i rent kommunalt intresse av bevillningsförordningen kunde
verkställas utan hänsyn till beskattningen till staten. Vid en sådan revidering
ävensom vid en i övrigt erforderlig omläggning av grunderna för den
kommunala beskattningen måste framför allt till ögonmärke tagas frågan
om utjämningen av de kommunala skattebördorna, en fråga som för det
dåvarande vore föremål för en omfattande och allsidig utredning. Därigenom
att arbetet lagts på sålunda angivet sätt hade departementschefen,
utan störande ingripande i reformerna på inkomstbeskattningens område,
kunnat fullfölja sitt program angående intressebeskattningens utveckling
inom kommunerna. Redan vid 1908 års riksdag hade sålunda framlagts
och vid 1909 års riksdag antagits den — om man fråusåge den urgamla
och alltjämt förefintliga objektskatten, fastighetsbevillningen — första
egentliga kommunala objektskatten, skogsaccisen, och en annan kommunal
objektskatt, värdestegringsskatt å fastighet, hade hunnit över det förberedande
stadiet.
Sedan statsbeskattningen, på sätt nu är nämnt, ordnats, tillkommo
omedelbart åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på
den kommunala beskattningens område. Den 14 oktober 1910 erhöll
sålunda chefen för finansdepartementet bemyndigande att tillkalla lämpligperson
för utarbetande av en översikt av kommunalbeskattningens utveckling
och dåvarande gestaltning inom vissa utländska stater, och förelåg
sådan översikt*) utarbetad i april 1912. Härjämte erhöll han den 18
november 1910 bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga personer
med uppdrag för dem att inom finansdepartementet biträda med utförandet
av de arbeten, vilka för lösningen av kommunalskattefrågan kunde anses
erforderliga, och är detta arbete numera, såvitt angår grunderna för den
allmänna kommunala bidragsskyldigheten, i huvudsak slutfört i enlighet
med vad det med detta betänkande överlämnade förslaget innehåller.
x) Översikt 5ver kommunalbeskattningens utveckling och nuvarande gestaltning inom vissa
främmande länder. Gustav Cassel. 1912.
Fullföljd av
den kommunala
skattereformen.
156
1912 års
förslag till
■provisorisk
lindring åt
särskilt
skattetyngda
kommuner.
Till fullständigande av denna del av den inledande översikten må
här slutligen erinras om det vid 1912 års riksdag fallna förslaget att
bereda provisorisk lindring i skattetrycket för de mest skattetyngda
kommunerna medelst statsbidrag, vilket förslag efter anmodan av vederbörande
departementschef utarbetats av de, på sätt njnss är nämnt, tillkallade
sakkunnige och avsåg, att årliga statsbidrag borde efter vissa
föreslagna normer utgå till kommuner, som på grund av ringa tillgång
på beskattningsföremål vore i högre mått än andra kommuner tryckta av
utgifterna för skolväsen och fattigvård och som tillika i övrigt stadigvarande
kunde räknas till de mest skattetyngda. Vid anmälan av
nämnda förslag och därav föranledd hemställan om anvisande å 1913
års statsreglering av 600,000 kronor för det sålunda avsedda ändamålet
erinrade departementschefen, bland annat, hurusom av alla de olikartade
uppgifter, som krävde sin lösning vid utarbetandet av förslag till en
kommunal skattereform, frågan om utjämning åt de stora olikheterna i
den kommunala beskattningen och om nedbringande av det mångenstädes
abnormt höga skattetrycket intoge en synnerligen viktig plats,
på samma gång den kanske vore en av de mest svårlösta. Det både
emellertid alltmera framstått såsom lämpligt att undanskjuta denna fråga
till att bliva ett slutled i reformarbetet. Frågan sammanhängde nämligen
i väsentlig grad med det slutresultat, vartill det åt särskilda kommitterade
uppdragna reformarbetet i fråga om fattigvårdsväsendet kunde
komma, likasom den ock berördes av folkundervisningskommitténs och
ålderdomsförsäkringskommitténs arbeten. Dessutom och icke minst bleve
skatteutjämningsfrågan beroende av sättet, på vilket det kommunala
skatteväsendet komme att omläggas, ävensom i vad män nya skatteobjekt
vunnes eller skattebördan eljest kunde komma att mera eller mindre
olika mot vad dittills gällt fördelas å förefintliga beskattningsföremål.
En omständighet, bland andra, som försvårade skatteutjämningsproblemet,
vore den allmänt överklagade olikformigheten i taxeringen, framför allt
jordbraksfastighetstaxeringen, ävensom de olika grunder, som tillämpades
vid uppdelning mellan kommunerna av skattepliktig inkomst av rörelse,
som bedreves inom två eller flera kommuner. Framför allt syntes en jordbruksfastighetstaxering
efter rättvisare och enhetligare grunder komma att
lämna ett värdefullt stöd vid skatteutjämningsfrågans slutliga bedömande.
Förslaget föll huvudsakligen på den grund, att skattetrycket, sådant
det framträdde i den kommunala utdebiteringen, icke kunde anses utgöra
ett tillförlitligt underlag för bedömande av de kommunala skattebördornas
verkliga tyngd, särskilt så länge rådande ojämnheter i fastighetstaxeringen
kvarstode.
157
Med anledning av det omnämnande, som i det här ovan, senast
återgivna yttrandet skett rörande den inverkan frågan om sättet för en
skatteutjämning knnde komma att röna av de pågående reformarbetena
rörande fattigt''ärdsväscu och folkundervisning, må bär slutligen erinras
om följande.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till
lag om fattigvården in. fl. författningar bär fattigvård skommittén av
anförda skäl (ss. 53—58 kommitténs betänkande II de! 1) förordat bibehållandet
av den gällande ordningen, enligt vilken fattigvård ssamhälle i
regel sammanfaller med primärkommunen, och således avvisat tanken
så väl på fattigvårdens övertagande av staten, landstingsområde eller
härad, som ock på tvångssammanslutning av kommuner till större fattigvårdssamhällen.
Däremot har kommittén ansett möjlighet böra i lagberedas
för frivillig sammanslutning av kommuner i fattigvårdshänseende
i enlighet med ett uppslag, som på sin tid gavs redan av 1870
års fattigvårdskommitté, med erinran därjämte om det bidrag till frågans
lösning i liknande riktning, som kunde förväntas från den kommitté, åt
vilken den 5 december 1913 uppdragits att, bland annat, verkställa eu
allsidig utredning rörande anvisande av friare former för sammanslutning
mellan olika kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende av
ett eller flera gemensamma behov.
I enlighet med önskemål, framhållna i riksdagens ovan omförmälda
skrivelse av den 12 maj 1905, föreligga emellertid från fattigvårdskommittén
förslag, som ställa i utsikt avsevärda lättnader i primärkommunernas
skattebörda å hithörande förvaltningsområden. Sålunda har, jämte det
statens ersättningsskyldighet beträffande fattigvård åt personer, som minst
fem år varit borta från hemortssamhället, vidgats, landstingen enligt
förslaget ålagts att i sista hand svara för de avgifter, som hittills drabbat
kommunerna för fattiga, vårdade å statens anstalter för sinnessjuka eller
å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör
landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt
för sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit
av Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd. Fattigvårdssamhälle har ock
tillerkänts rätt att utfå gottgörelse av landsting för vårdavgift, som
kommun fått betala för understödstagare, vilken för vård intagits å statsunderstödd
anstalt för tuberkulösa, ävensom för anstaltsvård lämnad
fattiga vanföra. Härförutom upptager förslaget bestämmelser i syfte att
befria kommunerna från anstaltsavgifterna för blindas och dövstummas
underhäll vid för dem avsedda skolor.
Åven fattigvårdskornmittén, som på grundval av 1907 års för -
158
hållanden ansett sig kunna beräkna, att en tillämpning av förslagets grunder
skulle nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader med inemot 3,000,000
kronor, liar i frågan om direkt statsunderstöd till hårt belastade kommuner
för sin del erinrat om nödvändigheten att tillse, att ett dylikt bidrag icke
bleve endast formellt utjämnande. En till siffran lika stor utdebitering vore
nämligen ingalunda bevis på ett lika stort skattetryck inom olika kommuner.
Kommunernas olika sätt att beräkna sina utgifter och inkomster,
att föra dessa på det ena eller andra kontot, att värdera de utgifter och
prestationer, som ej bestå i kontanta penningutbetalningar, samt att fördela
utgifterna på olika år eller tider spelade här in, och vidare mötte
såsom en betänklighet den allmänt erkända ojämnheten i taxeringen,
vilken gjorde själva grunden för utdebiteringen olika inom olika kommuner.
Slutligen framhålles av kommittén angelägenheten av att en
direkt sta tssub ven tion göres beroende av det kommunala skattetrycket
i dess helhet och icke enbart av någon viss gren av den kommunala
verksamheten, och erinras tillika om den betydande lättnad i kommunernas
fattigvårdsavgifter, som ställts i utsikt genom den andel, vilken
blivit kommunerna tillförsäkrad i det allmännas bidrag till folkpensioneringen.
Vad härefter angår den s. k. folkundervisningskommitténs ställningtill
frågan om en skatteutjämning för folkskoleväsendets vidkommande,
föreligger från nämnda kommitté, som endast haft att behandla skolorganisatoriska
frågor, varken i dess den 1 augusti 1914 avgivna betänkande
angående folkskolan eller i annat sammanhang något uttalande
i berörda ämne.
Allmänna synpunkter för skatteregler ingen.
En väsentlig del av de inkomster kommunerna behöva för sina
utgifters bestridande måste i regel komma att uttagas genom beskattning.
Vårt lands officiella statistik för år 1912 utvisar, att sammanlagda
beloppet av primärkommunernas inkomster nämnda år utgjort
199,364,948 kronor, därav icke mindre än 95,251,049 kronor eller 47.8
procent uttagits genom beskattning. Därtill komma municipalsamhällenas
och sådana köpingars, som icke bilda egen kommun, sammanlagda
inkomster till belopp av 1,302,624 kronor, därav 579,801 kronor eller
44.5 procent uttagits genom beskattning. Landstingens sammanlagda
inkomster uppgingo samma år till 14,171,311 kronor, därav 7,132,526
159
kronor eller 50.3 procent utgjordes av skattemedel. Tager man slutligen
i beräkning, att samma är uttagits vägskatt till belopp av 5,303,764
kronor och vägunderhåll i natura till eu beräknad kostnad av 7,550,203
kronor, eller tillhopa 12,853,967 kronor, kommer man således till en
sammanlagd kommunal beskattningssumma av 115,817,343 kronor för
ifrågavarande år.
Redan den enorma storleken av det kommunala skattebehovet,
vilket är vida större än statens intäkter under vanliga förhållanden genom
dess direkta beskattning, gör ett urval av de skattekällor, som böra ställas
till kommunernas förfogande för deras skattebehovs fyllande, till en
synnerligen maktpåliggande uppgift. Därvid måste först och främst
beaktas, att kommunerna i olikhet med staten sakna möjlighet att anlita
nya skattekällor, då de förefintliga sina eller visa sig otillräckliga, utan
måste uteslutande hålla sig till de anvisade beskattningsföremålen, sådana
dessa för vart särskilt år föreligga. Sinar en skattekälla, blir belastningen
på de återstående så mycket tyngre, såvida icke skattebehovet kan nedbringas.
Det nödvändiga skattebehovet måste nämligen i varje fall
fyllas, utan hänsyn därtill att skattekällornas bärkraft under ett eller
annat år kan hava väsentligen minskats.
Denna kommunalbeskattningens egenskap att i huvudsak vara en
repartitionsskatt, vars tyngd beror dels av skattebehovet dels ock av de
anvisade skattekällornas större eller mindre riklighet, framtvingar en
synnerligen viktig synpunkt till beaktande vid urvalet av beskattningsformer
och beskattningsföremål åt kommunerna, den synpunkten nämligen,
att åt beskattningsföremålen bör, så långt det med en rättvis beskattning
kan vara förenligt, givas sådan fasthet, att biaragsplikten till kommunen
i möjligaste mån ställes oberoende av konjunkturväxlingar. Det bör
härvid bemärkas, att kommunen med dess begränsade område är i
hög grad utsatt för sådana konjunkturväxlingar, som hava benägenhet
att sträcka sig över en viss trakt, såsom felslagna skördar o. d.
Fasthålles icke nu angivna synpunkt, utan lämnas möjlighet öppen för
stora grupper av beskattningsföremål att i anledning av dåliga konjunkturer
under vissa år undslippa bidragsplikt, skulle det förvisso i många
fall kunna befaras, att kommunerna under sådana år bleve nödsakade
att å övriga tillgängliga beskattningsföremål av ofta ringare bärkraft
lägga en oskäligt tyngande skattebelastning för att få sitt skattebehov fyllt.
Den nu framhållna synpunkten får emellertid helt naturligt icke
ensidigt fullföljas. En bidragsplikt, vid vilken ringa eller ingen hänsyn
tages till beskattningsföremålens av konjunkturväxlingar eller av därmed
Deri kommunala
beskattningen
bär
äga fasthet
och mångsidighet.
160
jämförliga förhållanden föranledda minskade skattekraft, skulle otvivelaktigt
komma att verka orättvis och kännas tryckande. I fråga om
all beskattning gäller också, att den helst bör uttagas under ett flertal
former, för att dess tyngd må i möjligaste grad utjämnas. Icke minst
bör denna princip vinna tillämpning vid kommunalbeskattningen.'' Angeläget
är således även att vid urvalet av beskattnings föremål åt kommunerna
icke släppa den synpunkten, att beskattningen bör göras
så mångsidig som möjligt. Ju mera mångsidigt beskattningen anordnas,
desto lättare iåter den sig anpassas efter växlande förhållanden
icke allenast inom skilda kommuner utan även inom varje särskild
kommun under olika år. Genom användandet av ett flertal beskattningsformer
vinnes tillika, att de brister, som kunna vidlåda en beskattningsform
i och för sig, mildras genom en jämsides skeende tillämpning av
en annan. Det torde nämligen aldrig kunna undvikas, att en beskattningsform,
den må vara än så väl uppbyggd efter en enhetlig och
erkänt riktig princip, i sina verkningar blir mer eller mindre ofullkomlig.
Bristerna, vilka givetvis bliva allt kännbarare ju större det
skattebehov är, som skall uttagas, böra därför lämpligen utjämnas
genom att låta skattebehovet fyllas ur flera efter skilda synpunkter
anordnade skattekällor — en anordning så mycket mera påkallad, sedan
det kommunala skattebehovet vuxit till sin nuvarande höjd med en
naturlig tendens att ytterligare stegras.
Krav med Angeläget är vidare att, där flera kommuner var för sig äga be
hänsyn
till fogade anspråk att få för beskattningsändamål tillgodogöra sig ett
“kommunala och samma beskattningsföremål, denna deras rätt i lagstiftningsväg tillbeskattningen.
varatages på ett betryggande sätt. Åt reglerna för den mellankommunala
beskattningen bör fördenskull givas en utformning, som i möjligaste
mån undanröjer skäliga anledningar till missnöje mellan de i varje
särskilt fall skatteberättigade kommunerna.
Den bomma- Slutligen måste urvalet av beskattningsföremål och beskattnings
naia
beskatt- förmer för kommunerna göras med akt givande på den nuvarande statsordna"
beskattningen, den direkta såväl som den indirekta. Eljest äventyras,
aktgivandepå såsom redan kommunalskattekommittén fann angeläget framhålla, den
^ningen1'' enhetlighet i skattesystemet i sin helhet, som utgör en ofrånkomlig förutsättning
för att systemet skall kunna framstå och verka såsom ett organiskt
helt. Sålunda bör, så långt möjligt är, undvikas konkurrens mellan
stat och kommun om samma beskattningsformer, och där sådan konkurrens
emellertid anses icke kunna helt undgås bör noggrant tillses, att beskatt
-
Kil
»ingen i dot hela icke lör skattdragarna blir alltför tryckande. 1 fråga om
statens nuvarande indirekta beskattning föreligger icke någon konkurrens
från kommunernas sida, vadan anledning icke heller förefinnes att vidkommunalskattoväsendets
ordnande taga hänsyn till denna del av statsbeskattningen
i vidare mån än som kan böra ske genom anordnande av lindringar
i kommunalbeskattningen för sådana grupper av skattdragare, vilka kunna
anses i stort sett träffas förhållandevis hårdare av de indirekta statsskatterna.
Däremot lärer knappast böra ifrågasättas att för kommunalskatteväsendets
omläggning ingå pa en mera omfattande undersökning
angående den förefintliga eller lämpliga avvägningen mellan direkta och
indirekta skatter i det hela i syfte att för skattdragarna åstadkomma
eu utjämning utöver den, som nyss antytts. Pin sådan avvägning —
om ens möjlig att åvägabringa, vilket med hänsyn till de ständiga
växlingarna i fråga om skattebehov och därmed sammanhängande förhållanden
skäligen må kunna betvivlas — synes i varje fall lämpligare
kunna äga rum i sammanhang med reformering av statsbeskattningen
än vid anordnandet av kommunala beskattningsgrunder, vilka av naturliga
skäl måste vila på förutsättningarna av en längre fortvara och
alldeles särskilt böra säkerställas för rubbningar med hänsyn till växlingar
på det statsfinansiella området.
I nu föreliggande sammanhang hava sakkunnige för den kommunala
beskattningens vidkommande jämväl haft anledning att taga
ställning till de båda beskattuingsprinciper, vilka under beteckningarna
skatt efter förmåga och skatt efter intresse — den sistnämnda beskattningsprincipen
benämnd Leistung und Gegenleistung i tysk skatteterminologi,
Tjenst o g Gen tjenst i dansk — vunnit sin egentliga utbildningunder
det genomgripande reformarbete, som föregick omläggningen i
början av 1890-talet av Preussens statliga och kommunala skatteväsen
och med denna lagstiftning till huvudsaklig förebild därefter fullföljts i
ett flertal andra tyska stater. Härvid har det ansetts lämpligt att ur
ovan utvecklade allmänna synpunkter värdesätta vardera principen för sig.
Måttet av en var skattskyldigs skatteförmåga anses i allmänhet höra Hcskattmng
i första hand beräknas efter sammanlagda beloppet av all honom under
året tillfluten nettoavkastning ur samtliga honom till buds stående för- ”* °
värvskällor efter avdrag ytterligare för skuldräntor och andra förpliktelser,
som måste tillgodoses, innan han kan tillgodoräkna sig beloppet
såsom inkomst, den han kan utan att försämra sin ekonomiska ställning
förbruka eller ock spara. Med hänsyn därtill att inkomst av förmögenhet
KotnniunalskaUesaklcunnige. 21
162
ansetts skattekraftigare än arbetsinkomst, har därjämte, såsom redan
nämnts, för vår statsbeskattnings vidkommande viss del av den skattskyldiges
behållna förmögenhet jämte nettoinkomsten tagits till mått för
skatteförmågan. Då emellertid skattskyldigs sålunda sammanförda inkomst-
och formÖgenhetsbelopp icke i och för sig kunnat anses såsom
tillräcklig mätare av skatteförmågan, har denna graderats efter en skala,
avsedd att framhäva den jämväl relativt taget större skatteförmågan hos
de större beloppen i förhållande till de mindre. Skatten kommer härigenom
att utgå med tillämpning av s. k. skatteprocjression.
Det är utan vidare klart, att eu beskattning lagd uteslutande efter
denna princip icke står i överensstämmelse med de ovan framhållna synpunkter,
vilka ansetts böra vinna beaktande vid den kommunnala skatteomläggningen.
Först och främst skulle en så lagd beskattning i alltför
hög grad konkurrera med den direkta statsbeskattningen, som med all
rätt anordnats just efter denna princip. Vidare skänker den icke åt den
kommunala beskattningen nödig fasthet, enär inkomsten ofta är i synnerligen
hög grad beroende av konjunkturer, vartill kommer, att växlingarna
för kommunens vidkommande tillika bleve i betänklig grad beroende av
in- och utflyttningar av personer med större eller mindre skatteförmåga.
Det lärer slutligen icke heller kunna förnekas, att en beskattning
uteslutande efter skatteförmåga måste befaras komma att vid hög
belastning verka ensidigt tryckande. Så teoretiskt oantastlig denna beskattningsprincip
än kan erkännas vara i och för sig, lärer det nämligen
vara omöjligt att vid skatteförmågans beräknande taga full hänsyn till
alla de omständigheter i skiftande nyanser, vilka äro ägnade att i högre
eller mindre grad öva inverkan på skatteförmågan, utan måste denna
av naturliga skäl mätas efter mer eller mindre schablonmässigt uppdragna
linjer, som väl i stort sett kunna anses riktigt lagda, men som dock långt
ifrån alltid i särskilda fall fungera tillfredsställande. Det bör för övrigt
vara lätt att inse omöjligheten att anvisa uteslutande sådan grund till
täckande, förutom av vad staten behöver under form av direkt beskattning,
tillika av det så avsevärt större kommunala skattebehovet.
Fn kommunal skatteomläggning efter denna beskattningsprincip
skulle för övrigt också komma i strid med kommunernas berättigade
intressen i förhållande till varandra eller ock vid försök att undgå denna
olägenhet medföra tekniska svårigheter, som synas vara oöverkomliga. Då
skatteförmågan mätes och måste mätas efter den skattskyldiges samfällda
inkomst, oavsett var den intjänats, men skatteförmågan uppenbarligen icke
kan med hänsyn till inkomstbeloppets storlek graderas, utan att den samfällda
inkomsten därvid kommer i betraktande, synes detta med nödvändig
-
hot förutsätta beskattning på allenast ett enda ställe, som väl dä i allmänhet
måste bliva den skattskyldiges bostadsort. Därigenom skulle emellertid i
stor utsträckning vissa kommuner obehörigen gynnas på bekostnad av
andra. Man tanke blott, huru vanligt det är, att fabriksidkare bedriva
sin näring i en landskommun men själva bosatt sig i eu närliggande
stad. Det vore uppenbarligen orätt att icke låta den kommun, som
får vidkännas alla olägenheterna av fabriksverksamheten inom dess
område, beskatta inkomsten till den del denna härflutit av verksamheten.
Att åstadkomma en uppdelning av beskattningsrätten bleve
förenat med utomordentliga svårigheter, om det ens läte sig göra, utan
att beskattningsprincipens rätta tillämpning därvid i alltför betänklig
grad äventyrades.
Det bör nämligen betänkas, att en progressionsskala måste inrättas
efter en viss bestämd skattesats, vid vars tillämpning skalan anses giva ett
riktigt uttryck för skatteförmågan vid olika inkomst- och förmögenhetslägen.
Skulle skattebehovet inom en kommun påkalla uttaxering efter
en annan och framför allt efter en högre skattesats, fungerar skalan icke
längre riktigt. Olika progressionsskalor, lämpade efter olika skattebehov,
skulle således behöva inrättas, vilket ju i och för sig icke vore otänkbart.
Om emellertid den kommunala beskattningen skulle enbart eller huvudsakligen
läggas efter principen skatt efter förmåga, bör vidare tagas
i betraktande, att samma skattskyldiga inkomst måste komma att uppdelas
till beskattning mellan skilda kommuner, vilkas skattebehov måhända
kunde föranleda användande av olika progressionsskalor för olika
delar av den dem emellan uppdelade inkomsten. Det vill synas, som om
en riktig avvägning av beskattningen efter skatteförmåga under sådana
förhållanden bleve en, praktiskt sett, olöslig uppgift.
Om än således icke kan ifrågasättas att lägga den allmänna kommunala
beskattningen enbart eller''''ens huvudsakligen efter linjer, som
utstakats med hänsyn till den samfällda personliga skatteförmågan, bör
emellertid även denna beskattningsprincip supplementärt, i ändamål av
utjämning, komma till användning. Att så bör ske följer redan därav
att, såsom nämnts, kommunens verksamhet i stor utsträckning har att
tillgodose jämväl statsändamål. Dess tillämpande i det kommunala beskattningssystemet
framstår ock såsom en synnerligen önsklig och rent
av nödvändig anordning, därest man vill förebygga den hårdhet i beskattningen,
som en enbart efter intresseprincipen lagd beskattning i tillämpningen
kan befaras föranleda genom en alltför stark belastning av beskattningsföremål,
vilka kunna ur intressesynpunkt framstå särskilt ägnade att
för kommunalbeskattningen tagas i anspråk. Att helt lämna den per
-
164
Beskattning
eft*r intresse.
sonliga skatteförmågan å sido vid fyllandet av det alltjämt växande kommunala
skattekovet skulle för övrigt icke kunna ifrågasättas under annan
förutsättning än att man, på sätt som särskilt kännetecknat utvecklingen av
Englands kommunala beskattningsväsen, till gengäld gåve statsbidragsväsendet
— under form av direkta subventioner eller genom att till
kommunerna helt. eller delvis överlämna vissa indirekta statsskatter
såsom stämpelskatter o. d. — en utsträckning, som i sin ordning skulle
nödvändiggöra starka begränsningar av kommunernas handlingsfrihet
och särskilt en statskontroll över den kommunala förvaltningen av så
pass ingående art, att densamma säkerligen icke skulle kunna utan
inrättande av nya statsorgan tillfredsställande besörjas.
Intresseprincipens tillämpning vid beskattning bygger sitt berättigande
på det helt visst obestridliga förhållandet att kommunernas medlemmar
med hänsyn till verksamhetsområden och andra därmed jämförliga
förhållanden äro i mycket olika grad med sina intressen förbundna
med kommunen. Den ene är uteslutande eller huvudsakligen
med sin person bunden vid kommunen och kan, när det honom lyster,
utan större svårighet byta bostadskommun, medan den andre är bunden
vid kommunen genom egendomsbesittning eller förvärvsverksamhet i
större eller mindre omfattning. Särskilt är den fasta egendomens intressegemenskap
med den kommun, där den är belägen, av stadigvarande art
såsom delens med det hela. Ehuru i mindre grad kan detsamma sägas
om näringsverksamhet, även då dess drivande icke kräver fast egendom.
Åven tjänst likasom varje annan stadigvarande anställning kan vara
nära förbunden med visst samhälle, om än ofta nog intet hinder möter
för tjänstemannen att bosätta sig i annan kommun än den, där han
har sin verksamhet. Övriga förvärvskällor äro i allmänhet mera löst
fästade vid kommunen. På grund av kommunmedlemmarnas nyss antydda
olika ställning i förhållande till kommunen bliva de självfallet
också i synnerligen olika mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunens
uppoffringar som göras för angelägenheter, vilka kunna anses
mera direkt beröra vissa gruppers av kommunmedlemmar intressen än
andras. Men även utan att sålunda mera direkt beröra någon viss
grupps intressen kunna många kommunens uppoffringar för gemensamma
angelägenheter, i den mån dessa äro ägnade att främja allmänt
framåtskridande och utveckling, likväl komma kommunmedlemmarna
till godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna kunna, exempelvis
genom ökade arrenden eller hyror eller genom möjligheten att utan
ökade produktionskostnader få bättre betalt för avkastningen av sin
i (jr,
egendom eller för denna själv, tillgodogöra sig inträdd oförtjänt värdestegring,
likasom näringsidkarna kanna påräkna ökat varuutbyte, medan
däremot för andra intet gagn uppstår, utan till noll med olägenheter kunna
framväxa under form av höjda bostadshyror, ökade livsmedelspris o. d.
Slutligen kan framhållas, att visst slag av näringsverksamhet och i allmänhet
sådan, som bedrives i större omfattning och sysselsätter många
arbetare, icke sällan förorsakar kommunen kännbara olägenheter och rent
av direkta kostnader, som därförutan kunnat undvikas.
Att ett skäligt beaktande av nu antydda olika grader av intressegemenskap
är uteslutet vid eu tillämpning av beskattning enbart efter
skatteförmåga är utan vidare klart. De fördelar, som fastighetsägare
och näringsidkare framför andra äro i tillfälle att tillgodogöra sig såsom
en följd av kommunens uppoffringar eller allmänna uppblomstring,
komma den skuldsatte fastighetsägaren eller näringsidkaren i lika hög
grad till godo som den skuldfrie, och de olägenheter eller kostnader,
som omedelbart förorsakas kommunen av viss näringsverksamhet, äro i
stort sett desamma, vare sig näringsidkaren har bättre eller sämre ekonomisk
ställning. Endast vid tillämpning av en beskattning efter intresse
kunna berörda förhållanden i nöjaktig grad vinna beaktande.
Undantagsvis kunna kommunala utgifter påvisas för vissa beskattningsföremål
medföra ett gagn, som kan till beloppet uppskattas, eller
omvänt dessa förorsaka kommunen till siffran bestämbara olägenheter, och
lagstiftningarna i länder, som i likhet med Preussen i den kommunala
beskattningen tillgodosett jämväl intresseprincipens krav, hava också för
sådana fall tillförbundit dylika beskattningsföremål eu särskild bidragsskyldighet,
avsedd att täcka större eller mindre del av kostnaden (s. k.
bettermentbidrag). I allmänhet har man dock åtnöjts och lärer böra
åtnöjas med att genom urvalet av varandra kompletterande beskattningsformer
och avvägningen av måtten för beskattningsföremålens inbördes
belastning lägga den allmänna bidragsskyldigheten så, att de med kommunen
mera varaktigt förbundna eller i och för sig bärkraftigare beskattningsföremålen
alltigenom eller inom vissa gränser belastas starkare
än beskattningsföremål, som äro mera lösligt förbundna med kommunen
eller i och för sig mindre bärkraftiga.
I fråga om förevarande beskattningsprincips tillämplighet kan
förväntas den invändningen, att en beskattning efter intresse väl må
kunna försvara sin plats i sådana kommuner, vilkas huvudsakliga utgifter
gå till mera lokala anordningar, avsedda att påskynda kommunens
utveckling, såsom förhållandet oftast är i städerna och i synnerhet
i de större av dem, men att en dylik beskattning icke lika väl passar i
166
landskommuner, vilkas utgifter huvudsakligen äro påkallade för fullgörandet
av sådana kulturella eller mera allmänna uppgifter, som egentligen avse
statsändamål. Även om denna invändning må kunna tillerkännas visst
fog, får emellertid ej lämnas obeaktat, hurusom kommunernas utgifter
för gemensamma angelägenheter av allmän såväl som av mera lokal
natur, därtill ofta de mest betydande, icke äro att anse såsom utgifter
för årsbehovet, utan avse att skapa värden av mera varaktig art. 1
den mån så är förhållandet, kommer det ändamål, för vilket utgifterna
gjorts, i större utsträckning allenast de samhällsmedlemmar till godo,
som stå i en för längre tid bestående intressegemenskap med kommunen.
Då en kommun exempelvis nedlägger kostnader för kyrko- eller
skolhusbyggnader eller andra anläggningar, beräknade för längre tids
varaktighet, och uttaxerar dessa kostnader till täckande med skattemedel
i avsevärt raskare tempo än som på varje år faller efter anläggningarnas
varaktighet, så kan detta väl vara i överensstämmelse med
en klok och framsynt kommunal finanspolitik, men det lärer icke kunna
förnekas, att de samhällsmedlemmar, som äro mera löst förbundna med
kommunen, faktiskt bliva därpå lidande, eftersom de vid en intressegemenskap
med kommunen, som redan på förhand kan beräknas bliva
mera kortvarig, nödgas bidraga till en anordning, som endast den förmår
fullt utnyttja, vilken är mera varaktigt bunden vid kommunen. I det nu
exemplifierade fallet är det egentligen endast fastighetsägarna som befinna
sig i denna ställning, tv även om de icke för någon längre tid
behålla sina fastigheter är det dock tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen
röner inverkan av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt
amorterade kommunala kostnader för skapande av bestående värden och
därav föranlett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lända särskilt
fastighetsägarna, betraktade såsom grupp, till fromma. Det bör
icke vara svårt att inse, huru oriktigt det skulle vara att för dylika kommunala
kostnaders bestridande skattlägga exempelvis en fastighetsägare
och en under året tillfälligtvis inom kommunen bosatt lönearbetare alldeles
lika allenast av det skäl att deras årsinkomst varit lika. Vad landskommunerna
beträffar bör vidare ihågkommas, att kostnaderna för vägväsendet,
vilka för närvarande icke åligga primärkommunerna, i alldeles särskild
grad kunna sägas vara av beskaffenhet att företrädesvis böra bestridas på
intresseprincipens grund. Här framträder nämligen påfallande, hurusom
vissa skattskyldiga äro synnerligen beroende av vägarna och dessas beskaffenhet
och mera än andra orsaka deras förslitning, medan en stor
grupp kommunmedlemmar hava föga eller i varje fäll jämförelsevis
mindre gagn av vägarna. Den omständigheten, att vägars byggande
och underhåll vid bifall till vägkommissionens förslag komma att bliva
ett för landstingen och primärkommunerna gemensamt åliggande, skänker
givetvis också ökat berättigande åt tillämpningen av intresseprincipen
vid den kommunala beskattningen.
Vid en följdriktig tillämpning av intresseprincipen bortelimineras
hänsynen till sådana förpliktelser av lord ringsrättslig art, som visserligen
äro av den allra största betydelse, när det gäller att bedöma
personens skaf,teförmåga, men som för hans intressegemenskap med
kommunen äro i stort sett ovidkommande, och tages i stället fasta på
vad man skulle kunna kalla den objektiva bärkraften hos beskattningsföremålen
själva eller således deras medelst taxering utrönta bidragsförmåga
i och för sig. 1 sådant syfte plägar intressebeskattningen anordnas
under ett flertal former av s. k. objekt- eller realskattenatur,
såsom fastighetsskatt, näringsskatt, avkastningsskatt, acciser och avgifter
för viss hantering, s. k. bettermentbidrag o. d.
Intresseprincipens användande vid kommunal beskattning står också
i god överensstämmelse med de synpunkter, vilka vid en kommunal
skattereglering enligt det ovan anförda företrädesvis påkalla beaktande.
Uppenbart är nämligen, att ett rationellt utnyttjande av denna beskattningsprincip
skall vara ägnat att skänka kommunalbeskattningen både
fasthet och mångsidighet. Rätt tillämpad tillgodoser också denna princip
ojämförligt bättre än en beskattning efter skatteförmåga skilda kommuners
berättigade anspråk på delaktighet i beskattningsrätten och står
även i det hela konkurrensfri från statens sida. Såsom av det föregående
inhämtas, har slutligen principen vid upprepade tillfällen anbefallts
att i större utsträckning än för närvarande sker komma till användning.
Vid den undersökning av intresseprincipens innebörd, som här ovan
gjorts, har hänsyn tagits huvudsakligen därtill att vissa slag av beskattningsföremål
— fäst egendom och näring — i påtagligen högre
grad än andra äro i tillfälle att draga nytta av kommunens anordningar
och utveckling och därför böra anses äga eu starkare intressegemenskap
med kommunen, vilken intressegemenskap tillika i allmänhet är av
mera varaktig art. Även i fråga om sådana kommunens medlemmar,
som enbart företräda andra beskattningsföremål — räntetagare^ tjänstemannen,
lönearbetaren och den mera tillfällige förvärvaren — gäller
emellertid, att kommunens anstalter för olika ändamål komma dessa till
godo oberoende av om deras ekonomiska ställning är bättre eller sämre;
och redan ur denna synpunkt kan följaktligen en intressebeskattning
168
''Sammanfallande
omdöme
angående
de
häda beskattning
sprinciperna8
tilllämplighet
vid
kommunal
beskattning.
Ytterligare
allmänna syr,''
punkter för
skadereglering
en.
i viss mån äga fog jämväl för deras vidkommande. Härtill kommer, att
även för skattdragande inom nu avsedda grupper av kommunmedlemmar
lätteligen låter sig påvisas ett verkligt intresse av kommunens utveckling.
Åven åt dessa förhållanden synes den kommunala beskattningen böra
giva uttryck.
Det sammanfattande omdömet angående de båda nu skildrade beskattningsprincipernas
inbördes valör såsom grundvalar för kommunal
beskattning blir således för sakkunniges del, att den allmänna kommunala
beskattningen bör, för att i möjligaste mån läggas jämn och
rättvis, anordnas huvudsakligen såsom en intressebeskattning, men att tilllika,
såväl med hänsyn till kommunernas verksamhet för främjande av
statsändamål som ock i ändamål av utjämning och för att förekomma
olämplig bårdhet i beskattningen i det hela, visst utrymme bör beredas
för en supplerande skatt efter personlig skatteförmåga. Huru stor anpart
av en kommuns hela skattebehov bör uttagas efter den ena eller andra
beskattningsgrunden blir emellertid i själva verket alltid till sist en
lämpligJietsfråga, att avgöras med hänsyn till angelägenheten av att undvika
överbelastning av det ena eller andra slaget av beskattningsföremål. I
I fråga om en kommunal skadereglering påkalla ännu ett par
allmänna synpunkter beaktande. Den ena av dessa ligger redan innesluten
däri, att det nu icke gäller att i skattelagstiftningsväg ordna
alltigenom nya förhållanden, utan en skadereglering, som i största
utsträckning griper in i sedan gammalt fortbestående förhållanden. Följaktligen
är angeläget tillse, att den förskjutning av det redan förhandenvarande
skattetrycket, som varje verklig skadereglering bär till
sin egentliga uppgift att åvägabringa, sker i rätt riktning, men å andra
sidan med nödig varsamhet, så att förskjutningarna varken göras för
starka eller för tvära. På sätt sakkunnige i ett senare sammanhangfå
anledning att närmare utveckla, har denna synpunkt framstått såsom
särskild betydelsefull vid ordnandet av den föreslagna fastighetsbeskattningen,
icke minst för skogens vidkommande, men bar redan här ansetts
böra förutskickas.
Den andra synpunkten är av legislativ art och hänför sig till
frågan, på vad sätt en kommunal skadereglering lämpligen bör i
lagstiftningsväg genomföras. Redan är nämnt, hurusom genom § 57
regeringsformen är fastslaget, att kommunerna äga beskattningsrätt
och att den kommunala beskattningen skall ordnas genom lag. Utlandets
kommunala skattelagstiftning företer nu — såsom här nedan
16!)
lämnad redogörelse visar — exempel på att det närmare ordnandet av den
direkta kommunala beskattningen inom mer eller mindre snävt dragna
gränser överlämnats åt kommunerna själva under statskontroll oeli medverkan
av statsmyndighet. Så är exempelvis förhållandet i Preussen, där
kommunerna — frånsett i detta sammanhang rätten att i viss utsträckning
upptaga självständiga eller såsom tillägg till vissa indirekta statsskatter
utgående skatter även av indirekt typ — äga valfrihet att fylla sitt
skattebehov antingen medelst s. k. tillägg till statens inkomstskatt
och de skatter å avkastning av läst egendom eller å näring, som i sammanhang
med 1893 års skattereform överlämnats åt kommunerna, eller
medelst särskilda skatter å fast egendom eller näring i förening med eu
inkomstbeskattning i närmaste anslutning visserligen till statens inkomstskatt,
men med rätt till vissa jämkningar i skattebelastningen. Vill eu
kommun gå den senare vägen och således ordna sin beskattning i närmare
överensstämmelse med kommunens mera egenartade förhållanden,
fordras emellertid statens sanktion av den skatteförordning, kommunen
för sådant ändamål har att uppgöra, och det blir således statsmyndighet,
som i sista hand har att pröva, icke endast om de normerande bestämmelserna,
exempelvis beträffande ordningen för den inbördes bi dragsskyldigheten,
följts vid förordningens uppgörande, utan även om de
valda särskilda beskattningsformerna överhuvudtaget under förhandenvarande
förhållanden lämpa sig för kommunen.
På sätt redan kommunalskattekommittén framhöll, saknas emellertid
i vårt land förutsättningarna för eu dylik sakernas ordning och lärer redan
av denna anledning böra så till vida förbliva vid vad nu gäller, att
de konstitutiva bestämmelserna om skattskyldighet till kommun samt om
beskattnings föremål och beskattningsformer, som må komma till användning
vid upptagande av allmänna bidrag till fyllande av kommuns skattebehov,
i huvudsak göras lika för alla kommuner. Sakkunnige hålla även före,
att dessa bestämmelser böra meddelas i en och samma lag. Denna lag,
som sålunda skall meddela bestämmelser rörande underlagen för den
allmänna bidragsskyldigketen till kommuner av varje slag — primärkommuner
och länskommuner såväl som specialkommuner — har synts
lämpligast böra intaga den ställningen till de egentliga kommunallagarna,
att, medan den kommunala skattelagen upptager nyss antydda bestämmelser
om den kommunala skattskyldigheten in. m., de egentliga kommunallagarna
däremot fortfarande såsom hittills reglera icke allenast
budgetbehandlingen med vad därtill hörer, utan även de mått, efter
vilka de särskilda beskattningsföremålen skola i förhållande till varandra
KomtmmalskaUesakkunnige. 22
170
Britt på
nängsidighet.
deltaga i repartitionen till skattebehovets fyllande, ävensom den ordning,
efter vilken de särskilda beskattningsformerna därvid skola komma till
användning.
Bestämmelser om speciell bidragsskyldighet — sådan som faller
utanför den allmänna skatterepartitionen — synas lämpligast göras till
föremål för särskild lagstiftning, i den mån sådan bidragsskyldighet
anses böra ifrågakomma.
Vad vidare angår regleringen av taxering sfer far and et i teknisk
mening, såsom frågorna om uppgiftsskyldighet, tax erin gs my n d i gli eternas
sammansättning och arbetssätt, besvärsförfarandet in. m., lärer denna
såsom hittills alltjämt böra ske i huvudsak enhetligt för såväl stat som
kommun, och hava sakkunnige förty förutsatt, att vad i nu förevarande
avseende kan böra i lagstiftningsväg åtgöras särskilt för kommunernas
de! inordnas under den för stat och kommun i huvudsak gemensamma
lagstiftning, som för närvarande innefattas i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.
Ur lagstiftningssynpunkt förtjänar ock beaktas angelägenheten
därav, att de beskattningsformer, som för skatteregleringens genomförande
kunna befinnas ägnade att träda i bevillningstaxeringens ställe,
i möjligaste mån så anordnas att i fall där viss speciell bidragsskyldighet —
såsom i stor utsträckning är fallet med skyldigheten att bidraga till
prästerskapets avlöning enligt lönekonventionerna på grundval av 1862
års författning — utgår i förhållande till bevillning möjlighet förefinnes
att bekvämt omsätta de gamla måtten för bidragsskyldighet i nya.
Det synes nämligen icke böra ifrågakomma att allenast för nu nämnda
eller annan speciell bidragsskyldighet bibehålla en uppskattning efter grunder,
som för sitt hittillsvarande huvudsyfte icke längre ansetts tjänliga.
Den nuvarande kommunala beskattningen och dess huvudsakliga brister.
I ordningen torde härefter böra följa att tillse, i vilken mån vårt
Lands kommunala skatteväsen är ägnat att fylla och fyllt de krav, som
enligt sakkunniges ovan utvecklade mening ett kommunalt beskattningssystem
företrädesvis bör söka att tillgodose.
Härvid framstår måhända bjärtast systemets brist på mångsidighet
och därav föranledda brist på smidighet. Man har i själva verket att
räkna allenast med en enda huvudsaklig beskattningsform, i stort sett
171
eu slagts avkastningsskatt, fastän densamma för den fasta egendomens
och jordbruksnäringens vidkommande blivit så anordnad, att den i vissa
fall förmedlar jämväl en beskattning av fast egendoms värde såsom sådan.
Fastighetsbevillningen, och därmed således också den kommunala
fastighetsbeskattningen, avser och har alltifrån sin upprinnelse i sammanhang
med allmänna bevillningens införande i det svenska skattesystemet
avsett att träffa all nettoavkastning av fast egendom samt, vad jordbruksfastighet
beträffar, jämväl av därå bedrivet jordbruk med binäringar
och skogsbruk. Annan näring, i skattelagstiftningen benämnd rörelse
eller yrke, som bedrives ä näringsidkaren tillhörig fastighet, skall däremot
icke anses beskattad genom fastighetsbevillningen, utan skall inkomsten
därav taxeras såsom inkomst av arbete, därvid avdrag medgives
för ett belopp av fem procent av fastighetens taxeringsvärde, vilket
belopp — motsvarande beräknat hyresvärde — anses hava träffats med
fastighetsbeskattningen.
Fastighetsbeskattningen utgår efter eu för alla förhållanden fastställd
avkastning, beräknad till vissa procent av taxeringsvärdet, även om den
fasta egendomen icke kunnat avvinnas någon som helst avkastning eller
denna i verkligheten över- eller understigit den beräknade. Beskattningen
kommer således att, reellt taget, verka olika allteftersom förhållandena
i verkligheten gestalta sig. Den kan verka såsom en ren objektskatt,
nämligen där faktiskt ingen avkastning är för handen — så exempelvis
för obebyggda tomter eller fast egendom eljest, som ligger oanvänd —
men den kan också — och detta är det såsom regelmässigt förutsatta
förhållandet — verka allt igenom såsom en avkastningsskatt. Den kan
också verka delvis såsom en avkastningsskatt och delvis — nämligen
till den del den faktiska avkastningen understiger den beräknade —
såsom eu objektskatt. Slutligen kan inträffa, och detta händer helt visst
icke så sällan, att fastighetsbeskattningen, där den fungerar såsom alltigenom
en avkastningsskatt, icke träffar hela avkastningen utan allenast en
del därav, medan återstoden lämnas obeskattad. Detta blir nämligen förhållandet
i de fall, då avkastningen i verkligheten överstigit den beräknade.
Inkomstbevillningen, och såsom eu följd härav jämväl den kommunala
inkomstbeskattningen, grundar sig återigen, i olikhet med fastighetsbevillningen,
på en direkt uppskattning av själva avkastningen
av skattskyldigs förvärvskällor, för så vitt de icke utgöras av fäst egendom
eller av jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Denna för
systemet karaktäristiska begränsning innebär till en början, att inkomstbevillningen
icke gör anspråk på att fungera såsom någon allmän inkomstskatt.
Men den verkar icke heller i sin sålunda givna begränsning
172
Jntrtsaepnn••itpen
alltför
litet öeaJctad.
till att omfatta enbart »inkomst av kapital och arbete» såsom en
partiell inkomstskatt i modärn mening. Bortses i detta sammanhang
därifrån att taxeringen av inkomst utav kapital i bevillningsförordningens
mening sker medelst kvittning av låneräntor mot räntor å fordringar,
så att allenast ett överskott för de seuares vidkommande räknas såsom
behållen inkomst av kapital, är skuldränteavdrag medgivet allenast den,
som idkar annan näring — rörelse eller yrke — än jordbruksnäring
med eller utan skogsbruk. Men denna avdragsrätt är författningsenligt,
begränsad till ränta å visst slags skuld, nämligen sådan som kan anses
utgöra lånt rörelsekapital. För andra inkomstbevillning underkastade
skattdragande — tjänstemannen, lönearbetaren och utövaren av verksamhet,
som icke drives såsom näringsföretag — är skuldränteavdrag icke
alls medgivet, där sådan skattskyldig icke, såsom här ovan nämnts, blir i
tillfälle att komma i åtnjutande av sådant avdrag av den anledning, att
han tillika råkar vara räntetagare. Och icke för någon bevillningsskyldig
är rätt till avdrag medgiven för andra förpliktelser, som icke låta hänföra
sig till någon viss förvärvskälla såsom omkostnad för denna, utan till
hans egen person, såsom exempelvis vissa periodiska understöd och allmänna
utskylder. Med det undantag, som föranledes av rätten till avdrag för
ränta å lånt rörelsekapital — såsom i ett senare sammanhang visas, ett
till sin närmare innebörd oklart och skäligen godtyckligt undantag —
innebär således inkomstbevillningen, även när allenast en enda förvärvskälla
föreligger, eu beskattning icke av den skattskyldiges inkomst utan
av nettoavkastningen ur denna källa. Förfogar skattskyldig över flera
förvärvskällor, framträder egenskapen av avkastningsskatt ännu tydligare,
i ty att avkastningen ur varje särskild förvärvskälla, strängt taget, skall
lor beskattning beräknas särskilt för sig utan rätt för den skattskyldige
att vid denna beräkning avdraga ett eventuellt underskott å eu annan
källa, detta även om de båda förvärvskällorna äro lokaliserade eller eljest
beskattningsbara inom en och samma kommun. Det är summan av sålunda
uppskattade nettoavkastningsbelopp, som, om än med tillämpning för
enskilda skattskyldiga i vissa fall av skattefrihet''eller skattelindring i
mantalsskrivningskommunen, under den mindre egentliga beteckningen
av inkomst utav kapital och arbete underkastas beskattning.
Den mest framträdande bristen hos den nuvarande kommunala
beskattningen är emellertid den, att fast egendom och näring icke i förhållande
till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet, som
motsvarar nämnda beskattningsföreraåls oförnekliga starkare intressegemenskap
med kommunen. Vidare synes den på vart slag av beskatt
-
1 7.‘i
uingslöromäl för sig belöpande bidragsskyldigheten icke vara lagd efter
i och för sig rättvisa grunder. Och slutligen hava kommunernas berättigade
intressen sins emellan icke under alla förhållanden behörigen
tillvaratagits i fråga om beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål
och dennas uppdelning mellan flera skatteberättigade kommuner.
Dessa brister åskådliggöras bäst genom en granskning och exemplifiering
av några av den nuvarande kommunala beskattningens mera påtagliga
verkningar.
Att värdet av fäst egendom såsom sådan underkastas kommunal
beskattning, oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under förhandenvarande
förhållanden lämnar avkastning, står i full överensstämmelse
med intresseprincipens fordringar och kan icke i och för sig giva
anledning till erinran. I den mån således vår kommunala beskattning
efter fästighetsbevillningens linjer verkar såsom en objektskatt, verkar
den enligt sakkunniges mening i rätt riktning, men ett fel är att denna
beskattning föreligger allenast såsom en eventualitet, ett annat och större
fel är att kela den kommunala beskattning, som en fastighetsägare i denna
sin egenskap är underkastad, under alla förhållanden drabbar enbart under
denna form. Att ägarna till två fastigheter med samma taxeringsvärden
beskattas alldeles lika, fastän den enes fastighet ligger oanvänd i avbidan
på lägligt tillfälle till avkomstgivande användning — ett tillfälle som
ju länge nog kan låta vänta på sig — medan den andres fastighet redan
lämnar god avkastning, överstigande måhända vanlig ränta å det kapital
fastigheten för honom representerar, kan icke erkännas vara förenligt
med rättvisa. Tager man så vidare i betraktande, att den senare fastighetens
ägare kan vara skuldfri, medan den förre är skuldsatt, eller att
den ene fått sitt fastighetsvärde stegrat enbart på grund av kommunens
utveckling utan några hans egna åtgöranden, synas ovillkorligen andra
beskattningsformer påkallas, ägnade att i berörda avseenden åstadkomma
en utjämning vid skattebördans fördelning fastighetsägarna sins emellan.
Detta är desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna
av bristen på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet
väsentligen skärpas dels därav att proportionerna för bidragsskyldigheten
icke kunna anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet,
å ena, och annan fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egendom
såsom ett beskattningsföremål för sig, å ena, samt övriga beskattningsföremål
— inkomst av kapital och arbete — å andra sidan, och dels
i fråga särskilt om den fasta egendomen därav att själva uppskattningen
Fastighet*
beskattningen
verkar icke
rättvist nid
jämförelse
fastigheter na.
sins emellan
174
av beskattningsunderlaget i så hög grad som är fallet brister i enhetlighet
och likformighet.
Att den inbördes bidragsskyldigheten för jordbruksfastighet och
annan fastighet icke avvägts på ett rättvist sätt, utan är förhållandevis
väsentligt lägre för det förra slaget av egendomar än för det senare,
framstår som ett oförnekligt förhållande, om man besinnar, i huru
mycket mindre grad byggnadsbeståndet övar inflytande på värderingen
av en jordbruksfastighet än i fråga om annan fastighet. Till värdet av
bostadsbyggnad å jordbruksfastighet skall författningsenligt tagas hänsyn
allenast i den mån byggnaden kan sägas hava »egentligt» inflytande på
avkastningen, vilket för med sig icke blott, att byggnaden icke särskilt
värderas, ritan tillika att byggnaden allenast så till vida kommer i betraktande
såsom värdefaktor, att egendomen såsom överhuvud försedd med
bostadsbyggnad kan få ett något höjt värde i jämförelse med egendom,
som saknar sådan byggnad. Men ägaren av annan fastighet med en
likadan bostadsbyggnad har för sin del att räkna med en taxering,
där byggnaden i allmänhet ingår med sitt fulla hyresvärde eller, ännu
vanligare, sitt brand försäkringsvärde, att sammanläggas med jordens
värde såsom tomtmark. Tager man vidare i betraktande, att den
senare fastigheten måhända icke lämnar annan avkomst än rätt och
slätt bostadsförmånen, medan den förra därjämte bereder och är avsedd
att stadigvarande bereda tillfälle till förvärv jämväl av andra livsförnödenheter,
kommer ett missförhållande till synes, som endast i
mycket ringa grad utjämnas genom den avkastningsprocent mera, som
tillkommer vid utmätandet av bidragsskyldigheten för jordbruksfastighet
i förhållande till dess taxeringsvärde. Samma ojämnhet möter i fråga
om jordbrukets driftsbyggnader jämförda med industrins, vilka senare
i reerel orå i skatt efter sina brandförsäkringsvärden, medan de förra
spela en tämligen underordnad roll för värderingen. Häremot är väl sa
till vida icke något att invända, som jordbrukets driftsbyggnader ingå
i jordbruksegendoms saluvärde med ett redan från början starkt reducerat
värde, i allmänhet vida understigande byggnadernas brandförsäkringsvärden,
men det kända, av sakkunniges år 1914 verkställda värdeenquéte
(Bil. 2) i rikt mått bekräftade sakförhållandet, att i allmänhet alltför ringa
och i varje fall ytterligt växlande hänsyn tages till byggnadsbeståndet å
jordbruksfastighet, medför att olikheten i beskattning blir långt större än
tillbörligt är. Härtill kommer slutligen, att värdet av byggnader å jordbruksfastighet,
som visserligen kunna anses begagnade »för jordbruket
och dess binäringar tillhörande rörelse», men icke hava »något egentligt
inflytande» på avkastningen skall helt och hållet lämnas ur räkningen.
175
Huru ogynnsamt fastighetsägarnas beskattning påverkas av fastighetsuppskattningarnas
ojämnhet, är så allmänt erkänt och ofta framhållet, att
ett ytterligare berörande av detta sakförhållande i själva verket kunde
synas vara överflödigt. Att förhållandet icke förty ansetts här böra
anmärkas beror också mindre av en önskan att göra framställningen av
det rådande systemets huvudsakliga brister så fullständig som möjligt,
an av övertygelsen om vikten av att de anledningar till missförhållandet,
som i detta sammanhang intressera, klarläggas. Detta icke minst för
att underlätta ett bedömande i vad mån den nya sakernas ordning, som
förslaget i denna del ställer i utsikt, kan befinnas ägnad att förebygga
liknande anledningar till erinran.
1862 års bevillningsförordning fastslog såväl i huvudbestämmelserna
som i anvisningarna rörande dessas tillämpning, att uppskattningen
borde ha till uppgift att fastställa fast egendoms verkliga värde, och upptaga
anvisningarna till nu gällande bevillningsförordning av den 28
oktober 1910 alltjämt detta direktiv. Emellertid utsäger bevillningsförordningen
icke vad som enligt dess mening skall förstås med verkligt
värde, utan har överlåtit avgörandet härutinnan åt taxeringsmännen själva,
därvid till ledning för deras omdöme anvisats värderingsgrunder av växlande
valör såsom var för sig ledande till olika stora värden. Härigenom
har skapats ett osäkerhetstillstånd med utrymme för sinsemellan synnerligen
skiftande meningar huru fast egendom rätteligen skall taxeras, och
denna brist på inre stadga och fasthet gör sig desto mera kännbar, som
varje bestämt direktiv saknas för värderingen av en så betydelsefull beståndsdel
av last egendom som skog. Hänsyn skall väl, enligt anvisningarna,
tagas till skogens beskaffenhet, men frågan vilken eller huru stor den hänsyn
är, som sålunda skall tagas, lämnas öppen. För fast egendom vidare,
som sålts under de sista fem åren, skall taxeringen ske med ledning
av senast betingad köpeskilling, så framt icke särskilda omständigheter
förekommit, som skäligen anses hava inverkat på köpeskillingens bestämmande
utöver eller under egendomens verkliga värde, och dessa skäl
för avvikelse skola tillika särskilt antecknas, ett åliggande, som i allmänhet
anses fullgjort enbart genom eu anteckning av innehåll att köpeskillingen
av taxeringsmännen anses hava varit för hög eller för låg. Men för en egendom,
som något år före de fem sista åren bytt ägare och därefter icke
undergått någon förändring, kan köpeskillingen utan vidare lämnas ur räkningen.
Detsamma gäller beträffande fast egendom, som undergått hypoteksvärdering.
Har fast egendom under do fem sista åren både bytt ägare
och tillika undergått hypoteksvärdering, lämnas oavgjort vilkendera
värderingsgrunden — köpeskillingen eller hypoteksvärdet — företrädesvis
t atstiy /utfila
reringcTis
b rister.
176
skall följas; och om eljest beträffande en och samma egendoms värdering
ledning synes vara att hämta av flera i anvisningarna auktoriserade
taxeringsgrunder överlämnas likaledes åt taxeringsmännen att tillämpa
den eller dem av dessa grunder, som anses bäst leda till en uppskattning
av det »verkliga» värdet.
I fråga särskilt om fast egendom, som enligt gällande bestämmelser
är av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet, har brandförsäkringsvärdet
tillerkänts eu påtagligen alltför hög valör såsom värderingsgrund
för byggnad, en omständighet, som sammanhänger med den
eldigt sakkunniges mening oriktiga förutsättningen att tillerkänna byggnad
ett självständigt värde ur beskattningssynpunkt, oberoende av värdet å
den mark varå byggnaden ligger. Såsom redan är antytt, kan mycken
hårdhet och även mycken ojämnhet i beskattningen av annan fastighet
återföras till denna utgångspunkt, till vars närmare skärskådande sakkunnige
få anledning att i ett senare sammanhang återkomma (Avd. II),
men vars ohållbarhet redan här bort fastslås.
En annan verksam anledning till den starkt framträdande ojämnheten
i uppskattningen är att söka däri, att då den kommunala skattskyldigheten
åligger arrendator, men denne i regel icke äger tillgodogöra
sig skog utöver husbehovet eller de särskilda förmåner, som tillhöra
deri egendom han arrenderar, taxeringsvärdet anses billigtvis böra lämpas
härefter. Den avkastning, som ägaren själv hämtar eller kan hämta av
fastigheten, blir härigenom föga, om ens något, beaktad. Med fastighetsbeskattningens
irrationella läggning sammanhänger ock, att ytterst
ringa hänsyn tages till värdet av skog, varöver annan än ägaren på
grund av avtal om avverkningsrätt äger att förfoga, och det lider intet
tvivel — utan framgår fasthellre tydligt nog av 1913 års skogsenquéte
(Bil. 3) — att i detta fall också alltför ringa hänsyn tages till själva
marken likasom till det skogsbestånd, som icke beröres av upplåtelsen.
Åven förtjänar i detta sammanhang framhållas, hurusom åtskillig
•ojämnhet föranledes av den vacklande lagtillämpningeu beträffande
gränserna mellan de båda beskattningskategorierna jordbruksfastighet
och annan fastighet, vilka gränser icke äro i lagstiftningen uppdragna
vare sig med nödig klarhet eller överhuvudtaget ur synpunkter, som
numera kunna tillerkännas allmängiltighet — ett förhållande, som redan
kommunalskattekommittén uppmärksammade och sökte råda bot för
genom sitt förslag att låta den huvudsakliga användningen vara i allmänhet
gränsskiljande.
Till nu framhållna orsaker sälla sig anledningar av mera taxeringsteknisk
art, såsom bristande arealkännedom hos såväl de skattskyldiga
177
»om taxeringsmännen, vilken brist gör sig särskilt påmint i fråga om
uppskattningen av skogsmark och skog, bristerna i taxeringsnämndernas
och taxeringsdistriktens sammansättning — för de /(irra det rent lokala
jordägareintressets bär och var alltför dominerande inflytande och bristande
förtrogenhet med uppskattningsfrågor av mera facklig innebörd, för de
senare distriktens för stora delar av landet alltför ringa territoriella omfattning
— ävensom saknaden av föreskrift om skyldighet för fastighetsägare
att opåmint lämna uppgifter om vissa faktiska förhållanden, som
äro av betydelse för uppskattningen och i allmänhet måste förutsättas
vara _ för fastighetsägarna kända eller i varje fall av beskaffenhet att
lätteligen kunna av dem utrönas och angivas.
Att undanröja eller — där så icke kan helt och hållet ske —
i möjligaste mån mildra verkningarna av nu sist återgivna och med
dem jämförliga anledningar till en ojämn uppskattning av fast egendoms
värde, måste givetvis också framstå såsom en reform uppgift av
synnerlig vikt, och komma sakkunnige förty, fastän något författningsförslag
i dessa delar nu icke framlägges, att i sammanhang med redogörelsen
för'' den föreslagna fastighetsbeskattningen (Avd. Il) fästa uppmärksamheten
på vissa anordningar, som för sådant ändamål synts kunna
ifrågasättas.
En jämförelse mellan den kommunala fastighetsbeskattningen, å
ena, och den kommunala inkomstbeskattningen, å andra sidan, såvitt"dessa
heterogena beskattningsformer överhuvud låta sig med varandra jämföras,
giver ett resultat, som, sett ur intresseprincipens synpunkt, måste betecknas
såsom föga tillfredsställande. I den mån exempelvis ägaren eller
brukaren av eu jordbruksfastighet i verkligheten åtnjuter en sammanlagd
nettoavkastning av fastigheten jämte därå bedrivet jordbruk med
binäringar och .skogsbruk till lägre belopp än 6 procent av taxeringsvärdet,
belöper visserligen en högre skattebelastning å fastighetsavkastningen
än å nettoavkastningen av annan, inkomstbevillning underkastad
förvärvskälla, men måttet för denna högre skattebelastning är icke satt
med avseende å den fasta egendomens närmare intressegemenskap med
kommunen och blir aldrig jämnt avvägt, utan ställer sig olika i olika
fall. I den mån åter en större nettoavkastning än nyss nämnts kan avvinnas
fastigheten, vilket för visso inträffar icke så sällan, kommer en
del av fastighetsavkomsten att undgå beskattning, varigenom alltså den
fasta egendomen, oaktat dess berörda närmare intressegemenskap med
kommunen, blir lindrigare beskattad än andra beskattningsföremål. Det
torde t. ex. ingalunda vara uteslutet, att eu mindre jordbrukare kan genom
Kommunalskatt esakkunnige. * 23
Fastighetsheskaitreingev
jämförd med
inkomstbeskattningen.
intensivt jordbruk i förening med binäringar såsom körslor o. d. åtnjuta en
nettoavkastning, som med tillbörligt uppskattande av alla naturaförmåner
uppgår till 1,500 kronor å eu till 10,000 kronor taxerad jordbruksfastighet.
Han får då erlägga kommunalskatt efter ett repartitionstal
av 6 bevillningskronor, medan eu lönearbetare med samma avkastning
av sitt arbete måste, efter tillgodonjutande av 300 kronors bevillningsfritt
avdrag, erlägga kommunalskatt efter ett repartitionstal av 12 bevillningskronor.
Hen senare, som måhända mera tillfälligt för ett eller ett
par år blivit medlem av kommunen, kan således få bidraga dubbelt
mot den förre till skolhusbyggnader eller dylika kommunala nybyggnader,
vilka kanske icke ens bliva färdiga att tagas i bruk, innan
han från kommunen avflyttat. Det orimliga i sådana beskattningsförhållanden
ligger i öppen dag. Ännu orimligare ställer sig jämförelsen,
om det gäller en jordbruksfastighet, som exempelvis i sin helhet användes
till en mera intensiv trädgårdsodling. Väl skall enligt numera antagen
praxis avkastningen av trädgårdsskötsel, till den del avkastningen kan
anses härleda av växtodling under glas, göras till föremål för särskild
beskattning såsom inkomst av rörelse, men dels är det knappast möjligt
att avskilja sistberörda del av avkastningen från den, som härflyter av
odling på kalljord, och dels är även den senare avkastningen ofta
väsentligt högre än G procent av taxeringsvärdet, även om fastigheten
med hänsyn till användningen blivit jämförelsevis högt taxerad, vadan
trädgårdsidkare således för närvarande i allmänhet bliva oskäligt lindrigt
beskattade i jämförelse med andra skattdragare. Ett belysande exempel
härpå kan anföras från 1906 års taxeringar i en sydsvensk stad. Eu
trädgårdsidkare hade haft en ostridig nettoavkastning av 11,900 kronor.
Av detta belopp ansågs emellertid icke mera än 2,9u0 kronor böra hänföras
till inkomst av rörelse, medan 9,000 kronor ansågos beskattade
genom fastighetsbevillning. Fastighetens taxeringsvärde såsom jordbruksfastighet
var allenast 15,000 kronor, varjämte några drivhus åsatts ett
taxeringsvärde av 30,000 kronor såsom annan fastighet. Den ifrågavarande
trädgårdsidkaren hade alltså att erlägga kommunalskatt efter
ett sammanlagt repartitionstal av allenast 53 bevillningskronor, medan
en inkomsttagare med lika stor bevillningstaxerad inkomst haft att
erlägga kommunalskatt efter 119 bevillningskronor. Jämförliga exempel
skulle kunna i stor utsträckning anföras. En omständighet, som i höggrad
bidragit till en oskäligt låg beskattning av jordbruksinkomster, är
den att jordbrukets binäringar skola anses beskattade genom fastighetsbevillningen.
Då bevillningsförordningen saknar utredande föreskrifter
angående vad till jordbrukets binäringar är att hänföra, har i praxis
17!)
säkerligen ej så sällan till binäringar hänförts jämväl sådan näringsverksamhet,
som i själva verket bort anses såsom rörelse eller yrke och som
givit inkomster till betydande belopp, vilka emellertid ansetts beskattade
genom fastighetsbevillningen och således undgått inkomsttaxering.
Sluiligen behöver knappast framhållas den påtagliga anomali, som
i fråga om utarrenderad jordegendom råder därutinnan, att jordägares
och arrendators var för sig åtnjutna avkastning beskattas samfällt, ity
att avkastningen för bäggedera skall anses beskattad genom den skatt,
som av arrendator!! erlägges.
Vad angår den kommunala inkomstbeskattningen på inkoinstbevillningens
grund, har icke heller vid denna tillbörlig hänsyn tagits till
intressesynpunkten. Så till exempel blir inkomst av rörelse, då
rörelsen bedrives med tillhjälp av kapital, ofta beskattad lindrigare än
den rena arbetsinkomsten, ehuru det ur intre^seprincipens synpunkt
rimligen borde vara tvärtom. Oavsett det kända förhållandet, att löneinkomst
— på grund av den genom arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet
beredda möjligheten att utan omgång kontrollera löntagarnas deklarationer,
vilken möjlighet beträffande enskilda rörelseidkares deklarationer
i stort sett är tämligen ringa och måste så förbliva, så länge icke bokföringspliktiga
rörelseidkare blivit tillförbundua att utan särskild anmaning
bestyrka sina deklarationers riktighet genom räkenskapsutdrag
— i allmänhet blir taxerad till rätt belopp, medan inkomst av rörelse
helt visst ofta blir taxerad vida lägre än som bort ske, så skänker
dessutom nu gällande bestämmelse om rätt till avdrag för ränta å lånt
rörelsekapital faktiskt åt många rörelseidkare en mycket avsevärd förmån,
som icke kommer dem till del, vilka hämta hela sin inkomst av
eget arbete. Med den tolkning, som praxis givit åt bestämmelsen om
skuldränteavdrag — såsom rätt till avdrag för ränta å sådan skuld, som
icke kan antagas hava gjorts för förvärv av i rörelsen använd fast egendom
eller för sådan egendoms förbättrande — och med hänsyn dessutom
till svårigheten för taxeringsmyndigheterna och måhända ofta
även för röndseidkärna själva att göra noggrann åtskillnad mellan privatskuld
och affnrsskuld, resulterar bestämmelsen faktiskt för många rörelseidkare
i obegränsat avdrag för all skuldränta; åtminstone blir detta
förhållandet för rörelseidkare, som icke äga fastighet, men även de,
som äga fastighet, kunna i allmänhet opåtalt göra avdrag för alla
slags skuldräntor, utan att taxeringsmyndigheterna, i saknad som de alltför
ofta äro av räkenskapsutdrag rörande rörelseidkarnas affärsställning, äro
i tillfälle att pröva, huruvida avdrag gjorts jämväl för skuldränta, som
Ink&mslbeakaitnintiens
bristrr.
180
Den nuvarande
kommu
nala beskattningen
tillgodoser
icke
heller kommunens
berättigade
intressen
i förhållande
till
andra komr,
vaner.
rätteligen belöpt på fastigheten eller annat å själva anläggningen nedlagt
länt kapital. I fråga om aktiebolagen, som äro pliktiga att vid
deklarationen foga räkenskapsutdrag, kan behörigheten av gjorda skuldränteavdrag
givetvis lättare, ehuru knappast i tillräcklig grad, kontrolleras.
Tager man vidare i betraktande, att affärsmän vid sidan av
rörelsen kunna hava för lunta medel köpt aktier, varå utdelningen som
bekant icke är föremål för kommunal beskattning, ställer det sig ännu
mera orättfärdigt, att skuldräntan å dessa lunta medel, såsom i verkligheten
ofta sker, går i avräkning vid beskattningen av den till kommunen
skattepliktiga inkomsten av rörelsen. Denna nästan obegränsade möjlighet
till skuldränteavdrag motsvaras för andra inkomsttagare icke av
rätt till avdrag ens för ränta å sådan gäld, som åsamkats lör vinnande
av särskild utbildning för arbetsinkomstens förvärvande. Man jämför c
exempelvis en tjänsteman eller en praktiserande läkare eller en konstnär,
a ena sidan, samt eu handlande, å andra sidan, vilka vardera satt sig
i 15,000 kronors skuld, de förra för sin utbildning och den senare
för startandet av affären; vid i övrigt lika stor nettoavkastning av
förvärvsverksamhet bliva de ändock icke lika beskattade, i det att
de förra förvägras all rätt till skuldränteavdrag, medan handlanden
åtnjuter sådan "rätt, eu rätt, som dessutom i verkligheten, på sätt nyss
är nämnt, kan komma att utsträckas även till skuldränta å lån för
inköp av aktier, å vilka utdelningen undgår kommunal beskattning. Men
oavsett de missförhållanden, som äro förknippade med nu gällande avdragsrätt
för skuldränta, synes i allt fall med fog kunna ifrågasättas,
huruvida exempelvis eu inom kommunen mera tillfälligtvis bosatt lönearbetare
vid lika inkomst verkligen bör till kommunala anstalter bidraga
lika med innehavaren av en handelsrörelse inom kommunen, ty handelsidkaren
lärer väl i allmänhet kunna anses vara med sina intressen mera
intimt bunden vid kommunen, då han ju för den lyckosamma utvecklingen
av sin handelsrörelse måste antagas vara i eu icke så ringa grad
beroende av kommunens framåtskridande och utveckling.
Vill man vidare se till, huruvida och i vad mån kommunens berättigade
intressen i förhållande till andra kommuner blivit med nu
gällande kommunala beskattningssystem tillgodosedda, finner man, att den
nuvarande ordningen även härutinnan lämnar rum för befogad erinran.
Utan tvivel må det vara riktigt och i full överensstämmelse med kommunernas
berättigade intressen, att fast egendom beskattas av kommun,
där egendomen är belägen, och inkomst av rörelse i allmänhet av kommun,
inom vilken rörelsen bedrives, samt annan inkomst slutligen, som
181
icke kan till viss kommun lokaliseras utan mera direkt är knuten vid den
skattskyldiges person, i allmänhet av kommun, inom vilken den skattskyldige
är bosatt, men nuvarande bestämmelser tillgodose i allt fall icke
rätt väl kommunernas intressen.
Till en början förtjänar sålunda framhållas, hurusom en kommuns
beskattningsrätt beträffande ett inom kommunen drivet företag kan
minskas eller gå förlorad blott och bart på grund av näringsidkarens
ekonomiska ställning, ett förhållande som särskilt framstår stötande i
de fall, då näringsidkaren iir med sin person bunden vid annan kommun.
Företaget kan i sig själv vara gott och även lämna god avkastning,
men näringsidkaren kan besitta alltför ringa eget kapital, i följd varav
skuldräntorna, redan i den mån de äro avdragsgilla, nedbringa avkastningen,
så att föga eller intet återstår att beskatta. Därom vore måhända
icke så mycket att säga, i händelse den kommun, där näringsföretaget
drives, i allmänhet bleve i tillfälle att till gengäld beskatta
långivaren, men denna beskattningsrätt, där sådan ifrågakommer, tillfaller
ofta en annan kommun. Vidare händer icke så sällan, att eu
kommun helt eller delvis går i mistning av sin beskattningsrätt till ett
inom kommunen drivet näringsföretag av den anledningen, att näringsidkaren
inom annan kommun drivit ett annat näringsföretag, som gått
med förlust. Väl gäller, på sätt ovan är nämnt, såsom regel, att förlust
å en rörelse icke må vid taxeringen av inkomsten av annan rörelse i bevillningsavseende
avdragas, men i praxis skönjes ofta nog en viss benägenhet
att vilja betrakta derå i samme innehavares hand drivna företag
såsom ett enda, fastän sambandet mellan företagen mången gång är
rätt löst och knappast består i annat än den gemensamme innehavaren
och den gemensamma bokföringen. Bevillningsförordningens fullständiga
brist på reglerande bestämmelser i berörda hänseenden ävensom den
allmänna bevillningens ursprungliga och egentliga egenskap av statsskatt
hava här i förening skapat en praxis, enligt vilken vederbörande
kommuns berättigade intresse att få beskatta avkastningen av inom
kommunen förefintliga förvärvskällor utan påverkan av resultatet av
den skattskyldiges förvärvsverksamhet inom annan kommun fått stå
väl mycket tillbaka för statsintresset att i möjligaste mån med beskattning
träffa den skattskyldiges sammanlagda nettoavkastning utan att
härvid alltför strängt bindas av hänsynen till förvärvskällornas lokalisering.
Med huvudsakligt beaktande av detta statsintresse har det ansetts
obilligt att i andra än mera påtagliga fall, där någon tvekan om
saknaden av samhörighet icke kunnat råda, vägra förlustavdrag, och
därför hava till beskaffenheten ganska olikartade företag, som drivas
182
av samme skattskyldig, ej så sällan behandlats såsom ett enda företag
till förfång för det kommunala beskattningsintresset.
Icke heller i de fall då näringsidkare inom skilda kommuner driver
rörelse, som på grund av verksamhetens art eller eljest rätteligen bör
betraktas såsom ett företag, äro de nuvarande bestämmelserna och deras
praktiska tillämpning ägnade att skipa full rättvisa mellan kommunerna.
Bestämmelserna äro härför alltför svävande och ofullständiga. Redan föreskriften
om beskattningsorten för inkomst av rörelse bär i tillämpningen
visat sig icke rätt tillgodose kommunernas berättigade intressen. Enligt
bevillningsförordningen skall nämligen inkomst av rörelse eller yrke taxeras
i den eller de orter, där rörelsen eller yrket eller »någon huvudsaklig gren
därav på mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning idkats». Det
för kommunens beskattningsrätt avgörande borde väl i stället rimligen
vara den omständigheten, huruvida en förvärvskälla eller gren av eu
förvärvskälla verkligen finnes på ett mera stadigvarande sätt inom kommunen
lokaliserad eller icke, varemot den ''omständigheten, huruvida en
sådan gren står i det förhållandet till huvudaffären att den kan anses
såsom en huvudsaklig gren eller att den bedrives på självständigt sätt
eller i avsevärd omfattning, knappast i och för sig borde vara bestämmande
för beskattningsrätten. En verksamhetsgren, som icke fyller måttet
av sistberörda av bevillningsförordningen uppställda fordringar, kan
mycket väl genom vidtagna anordningar vara till en kommun på ett
stadigvarande sätt lokaliserad och jämväl förorsaka denna kommun
olägenheter, som rimligen böra föranleda skattskyldighet till kommunen.
Såsom exempel härpå kan erinras om ett nederlag, tillhörigt
en affärsidkare i stad och beläget i stadens omnejd i en landskommun.
Där utövas ingen huvudsaklig gren av rörelsen på mera självständigt
sätt eller i avsevärd omfattning, men onekligen kunua ganska avsevärda
olägenheter vållas landskommunen, bland annat, genom trafiken av
lastade fordon till och från nederlaget.
I fråga om fördelningen av ett inom flera kommuner drivet företags
inkomst till beskattning av de intresserade kommunerna saknas
för närvarande varje antydan till reglering i själva bevillningsförordningen,
och de föreskrifter, som i detta hänseende lämnats i de särskilda
anvisningarna till ledning vid taxeringen rörande vissa särskilda slag
av rörelse, synas icke vara i allo tillfredsställande. Väl är det givet,
att årsresultatet av ett näringsföretag i dess helhet bör bilda underlag
för beskattningen, vadan det icke kan undgås, att en kommun blir
i sin beskattningsrätt lidande därpå, att exempelvis eu inom annan
kommun nyinrättad filial under de första åren icke lämnar utbyte till
183
täckande av filialens omkostnader, men i väsentlig grad skulle dock
detta missförhållande kunnat mildras genom fördelningsregler, enligt
vilka varje rörelsegren skulle, sä långt den på rörelsegrenen belöpande
andelen av nitrings företagets bruttoavkastning därtill förslår,
belastas med sina särskilda omkostnader och därutöver sin proportionerliga
andel av de för näringsföretaget gemensamma omkostnaderna.
Så sker emellertid icke för närvarande, och de nyssberörda anvisningarna
lämna i de där angivna särskilda fallen icke föreskrifter i
sådan riktning, utan gå snarare i den riktning, att en kommun, där
driften av ett företag kunnat handhavas med jämförelsevis små omkostnader,
kan i sin beskattningsrätt bliva lidande på att driften i en
annan kommun krävt jämförelsevis dryga kostnader. Vidare bär praxis
i allmänhet vid fördelningen tagit alltför ringa hänsyn därtill att de
olägenheter, som näringsföretag förorsaka en kommun där en viss gren
av verksamheten bedrivits, kunna vara jämförelsevis större än olägenheterna
för en annan kommun, där en annan gren av samma verksamhet
utövats. Detta visar sig framför allt i fråga om industriella näringsföretag,
som bedrivit fabriksverksamhet inom en kommun samt haft kontor
och affärsledning inom en annan kommun. På det — låt vara i många
fall till riktigheten obestridliga — antagandet, att årsresultatet av rörelsen
i väsentlig grad är beroende av affär sledningen, har praxis i fråga om
fördelning av ett sådant näringsföretags inkomst till beskattning mellan
liera kommuner i allmänhet varit benägen att tilldela den kommun, där
huvudkontoret är beläget, beskattningsrätt till eu betydande andel av inkomsten.
Tager man emellertid i betraktande, att den verksamhet, som är
förknippad med själva affärsledningen, i allmänhet icke förorsakar kommunen
några olägenheter samt att affärsledningens män ävensom kontorspersonalen
vanligen äro bosatta inom och goda skattdragare till den kommun,
där huvudkontoret ligger, medan däremot den kommun, där fabriken
är belägen, ofta just på grund av fabriksverksamheten och för där anställd
arbetspersonal i mera blygsamma villkor förorsakas olägenheter och kostnader,
vilka ingalunda kunna ens vad kostnaderna för arbetspersonalen
angår anses i tillräcklig grad uppvägas genom beskattningen av arbetspersonalens
inkomster, lärer böra medgivas, att lagstiftningen och i varje
fall den praxis, som på denna ansetts kunna byggas, icke i tillbörlig grad
beaktat de skilda kommunernas berättigade intressen i berörda hänseenden.
Till ytterligare belysning av det nuvarande kommunala beskattningssystemets
brister i avseende å tillvaratagandet av kommunernas skäliga
beskattningsrätt förtjänar vidare framhållas, hurusom kommunen för närvarande
i många fall är betagen all möjlighet att uttaga bidrag av
184
vissa icke sällan ganska skattekraftiga medlemmar, som leva och bo
inom kommunen samt för sig och sin familj begagna sig av kyrka,
skola och övriga kommunala inrättningar. Detta är förhållandet med
alla de kommunmedlemmar, vilka erhålla sina inkomster uteslutande av
aktier eller av fast egendom, belägen inom annan kommun, eller av rörelse,
som i sin helhet bedrives inom annan kommun än den, där de ifrågavarande
personerna äro bosatta. Vad aktieinkomsten beträffar är den beskattad
ensamt hos aktiebolaget, och det beror väl i allmänhet på en ren tillfällighet,
om aktieägarens bostadskommun sammanfaller med aktiebolagets
beskattningsort. Vad åter inkomsten av fast egendom och av
rörelse vidkommer beskattas den förra, genom skatten på den fasta egendomen,
uteslutande i den kommun, där egendomen är belägen, och den
senare genom inkomstbeskattning i den kommun, där rörelsen drives. Så
riktigt det än må vara, att de sistberörda kommunerna tillerkännes företrädesrätt
eller rent av ensamrätt till beskattning av de inom kommunerna
befintliga förvärvskällorna fäst egendom och rörelse, kan det å andra sidan
icke anses med bostadskommunens berättigade intresse förenligt, att den
helt uteslutes från rätten att under någon form upptaga bidrag till sina
utgifter från sådana kommunmedlemmar som dem, vilka här närmast avsetts.
A andra sidan har kommunen i vissa fall tillerkänts rätt att beskatta
personer, som väl formellt framstå såsom kommunmedlemmar,
men som sällan eller aldrig äro i tillfälle att under någon form begagna
sig av kommunala anstalter här i riket. Detta är nämligen
förhållandet med svenska medborgare, vilka utan att hava »övergivit»
riket likväl bosatt sig och stadigvarande vistas utomlands samt icke
äga fast egendom eller bedriva rörelse här i riket. Med hänsyn därtill
att den allmänna bevillningen utgjort en statsskatt har det väl varit i sin
ordning, att dessa svenska medborgare, vilka under sitt vistande utom
riket åtnjuta svenska statens skydd, varit bevillningspliktiga för inkomst
jämväl av sådana förvärvskällor, som icke äro lokaliserade till kommun
här i riket, men något berättigat intresse från svensk kommuns sida
att utfå skattebidrag för sådan inkomst lärer icke kunna anses förefinnas,
utan tillvaron av denna kommunala beskattningsrätt torde uteslutande
vara att tillskriva den kommunala skattepliktens hittillsvarande
samband med bevillningsplikten.
Den undersökning, som hittills skett, har i huvudsak varit ägnad
att framhålla bristfälligbeten hos det nuvarande kommunala beskattuingssystemet
därutinnan att det saknar en för åvägabringande av önskvärd
jämnhet i skattesystemet erforderlig mångsidighet, likasom systemet ej
heller i tillämpningen kan anses skipa full rättvisa mellan kommuner med
skäliga anspråk på rätt att beskatta ett gemensamt beskattningsloremål.
Vad vidare angår don fordran på fasthet, som enligt sakkunniges
mening även bör fyllas av ett kommunalt beskattningssystem, bär undersökningen
givit vid handen, att den nuvarande kommunala beskattningen
visserligen tillgodoser detta krav så vitt fastighetsbeskattningen angår,
men gör detta på ett sätt, som icke kan anses förenligt med rättvisa och
billighet, samt att den kommunala beskattningen på inlcomstbevillningens
grund varken skänker önsklig fasthet eller kan anses i och för sig rättvist
lagd. Tillika är påvisat, hurusom särskilt bidragsskyldigheten mellan
fast egendom, å ena, och övriga beskattningsföremål, å andra sidan, icke
kan anses vara rättvist avvägd, samt hurusom inkomst av näring beskattas
alltför lindrigt i förhållande till ren arbetsinkomst.
Såsom redan är antytt, kunna samtliga nu anmärkta brister, var i
sin mån, ytterst återföras till det förhållandet att de båda beskattningsprinciper,
beskattning efter skatteförmåga och beskattning efter intresse,
som här ovan angivits böra tillhopa, om än i olika grad, bära den kommunala
beskattningen, icke var för sig kommit till sin fulla rätt eller
fått i önsklig utsträckning supplera varandra vid systemets utformning.
Den komnranala beskattningen på fastighetsbevillnirtgens grund måste
väl till sin läggning erkännas såsom en intressebeskattning, men när det gällt
att ordna bidragsskyldigheten för det genom taxering vunna beskattningsföremålet
i jämförelse med bidragsskyldigheten för övriga beskattningsföremål
har intressesynpunkten icke i tillbörlig grad beaktats.
Beskattningen på inkomstbevillningens grund företer brister dels ur
intresseprincipens synpunkt därutinnan, att den icke ålägger inkomst,
som förvärvats i näringsverksamhet vari använts kapital och främmande
arbetskraft, större bidragsskyldighet iin inkomst som härflyter uteslutande
av personligt arbete, dels och därutinnan, att å andra sidan
icke heller den personliga skatteförmågan kommit till sin rätt.
Att vårt lands nuvarande allmänna kommunala beskattning så bristfälligt
som sålunda sker balanserar de båda beskattningsprinciperna, skatt
efter förmåga och skatt efter intresse, torde bero därav att den i själva
verket vid sin tillkomst vida mindre hade till syftemål att reglera den kommunala
bidragsskyldigheten med tillbörlig hänsyn till de skattskyldigas
olika intressegemenskap med kommunen än att dels på flera beskattningsföremål
utskifta de kommunala skattebördorna, vilka tillförene burits
ensamt av fastighetsägarna på landet och i städerna samt av borgerskapet
i städerna, dels för fastighetsägarna å landet lindra det ojämna
KommtmalskaUesakJcunnige. 24
186
Tidigare
tillämpning
av intresse
principen.
skattetryck, som de då alltjämt bestående, till beloppet oföränderliga
grundskatterna å jorden under tidernas lopp kommit att föranleda,
äveusom att överhuvudtaget mera, än den hittillsvarande klassbeskattningen
beträffande inkomst förmått, söka träffa skatteförmågan enligt
detta begrepps då tämligen outvecklade innebörd.
Eu kortfattad redogörelse för intresseprincipens tidigare tillämpning
vid den kommunala beskattningen här i landet visar utvecklingen i
berörda hänseende, likasom ock i vilken omfattning denna beskattning
fortfarande kan anses vila på intresseprincipens grund.
Under förrå delen av 1800-talet hade såsom regel gällt, att inga
andra beskattningsföremål togos i anspråk för kommunalbeskattningen än
borgerlig näring och fastigheter i städerna samt i mantal satt jord och
annan fast egendom å landet. Då på 1840-talet folkundervisningen och
fattigvården blevo genom lagstiftning ordnade samt kommunerna fingo
sig ålagt att ombesörja dessa angelägenheter, ägnades i sammanhang därmed
uppmärksamhet åt frågan om en jämnare fördelning av de kommunala
skattebördorna, därvid den kommunala skattskyldigheten blev utsträckt
jämväl till andra beskattningsföremål än de nyssnämnda. Vid den i samband
härmed företagna skatteregleringen blev i enlighet med riksdagens i skrivelse
den 12 juni 1841 gjorda uttalanden intresseprincipen verkligen lagd till
grund för skattskyldighetens avvägning å de olika beskattnings föremålen.
Riksdagen hade nämligen i sin berörda skrivelse erinrat därom att för
de personer, som utan att innehava fäst egendom vistades i en kommun,
vore verkan av de kommunala anstalter, som vidtoges, beroende av vistelsens
större eller mindre långvarighet och därigenom i många fall övergående;
de kommunala anstalterna kunde således icke för dem vara av
samma vikt som för fastighetsinnehavarna, vilka måste taga i betraktande
ett för framtiden varaktigt bestående förhållande. Med anledning härav
förklarade sig riksdagen anse, att innehavet av fastighet allt fortfarande
borde utgöra den huvudsakliga grunden för delaktighet i de kommunala
angelägenheterna. I enlighet med dessa synpunkter avvägdes också den
kommunala skattskyldigheten på det sätt, att innehavare av i mantal satt
jord fingo sig ålagd en skattskyldighet ungefär fyra gånger och ägare
av stadsfastighet ungefär två och en halv gånger större än inkomsttagare.
Dessutom bestämdes, att folkskolebyggnader skulle bekostas i
städerna ensamt av borgerskapet och fastighetsägarna samt å landet i
samma ordning som kyrkobyggnad, d. v. s. efter hemmantal och därutöver
genom dagsverken efter matlag.
i avseende å måtten för den kommunala bidragsskyldighet, som skulle
åligga olika beskattningsföremål, tick emellertid den sålunda hävdade intressepriucipen
snart lämna rum för en annan, don s. k. likstäliighctsprincipen.
I sammanhang med tillkomsten av 1862 års kommunallagar, genom
vilka kommunen erhöll beslutanderätt i alla sådana gemensamma ordningsoch
hushållsangelägenheter, som icke hörde under offentlig myndighets
maktområde, samt kommunen för sådana ändamål tillerkändes utvidgad beskattningsrätt,
blev den allmänna bevillningen lagd till huvudsaklig grund
för den kommunala skattskyldigheten, med allenast den jämkningen, att
för jordbruksfastighet skulle i förhållande till bevillningen erläggas skatt
till kommunen efter ett repartitionstal dubbelt så högt som för andra
beskattningsföremål. Denna jämkning lärer emellertid, även om avsikten
i någon mån varit sådan, icke få betraktas såsom ett hänsynstagande
till intressesynpunkten, utan torde fastmera hava huvudsakligen påkallats
med anledning av den oskäligt låga bevillningsavgift, som enligt då gällande
bevillningsförordning utgick av jordbruksfastighet, nämligen efter eu
till allenast tre procent av taxeringsvärdet beräknad avkastning—en beräkning,
vid vilken kunde anses nära nog fullständigt utesluten varje hänsyn
därtill att beskattningen av jordbruksfastighet dock rätteligen var avsedd
att träffa jämväl avkastningen av jordbrukarens eget arbete och det i jordbruksrörelsen
använda driftskapitalet. Då i eu senare tid, i samband med
beslutet om grundskatternas totala avskrivande, bevillningsavgiften av jordbruksfastighet
bestämdes att från och med år 1898 utgå efter eu beräknad
avkastning- av sex procent av taxeringsvärdet, kom härigenom
samtidigt nu berörda olikställighet mellan jordbruksfastighet och andra
beskattningsföremål att utan vidare bortfalla.
Det är onekligen ett rätt anmärkningsvärt förhållande att den, enligt
vad ovan nämnts, tidigare tillämpade intressesynpunkten vid den allmänna
kommunala beskattningen här i riket kom att övergivas just i sammanhang
med en utvidgning av den kommunala verksamheten till att omfatta jämväl
rent lokala angelägenheter, vilka enligt den uppfattning, som numera
plägar göras gällande, särskilt äro av beskaffenhet att böra bekostas
med skattemedel, uttagna med tillämpning av intresseprincipen, samt
vilka före nu gällande kommunallagars tillkomst ordnats på frivillighetens
väg och således kunna antagas dittills hava i regel bekostats av dem,
som i tillgodoseendet av dylika angelägenheter haft största intresset.
Förklaringen till det anmärkta förhållandet lärer, såsom redan antytts,
huvudsakligen vara att söka i de politiska förhållandena vid denna
tid, som på skattelagstiftningens område företrädesvis kännetecknades av
eu strävan att avlyfta på den fasta egendomen vilande skattebördor och
Intrcsaeprineipen
ficl
snart lämna
rum för l i lits
fäll iy hetsprincipen.
188
att i skattskyldighetsavseende likställa alla beskattningsföremål. På det
kommunala området fortgick denna strävan oavlåtligt, i det att redan år
1876 bidragen till folkskolebvggnader, som förut utgått efter samma
grund som till kyrkobyggnad, blevo bestämda att utgöras efter de för
kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder; bidragen till kyrkobyggnader
å landet, som förut ålegat allenast i mantal satt jord, ålades
samma år all slags fastighet och år 1885 jämväl andra beskattningsföremål,
vilka senare dock skulle bidraga med allenast eu fjärdedel i förhållande
till fast egendom. År 1909 togs slutsteget i samma riktning,
i det att skyldigheten att bidraga till kyrkobyggnader alltigenom lades
efter de för kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder. Enahanda
utvecklingsgång företer frågan om bidragsskyldigheten beträffande prästgårdsbyggnader
samt tingshusbyggnader och häradsfängelser.
Nuvarande
»pedell tillltampning
av
it itressepriiicipen.
a) på vägra
»endel.
Inom en synnerligen viktig kommunal förvaltningsgren på landsbygden
kvarstår dock intresseprincipens tillämpning tämligen obeskuren,
nämligen i fråga om väghållningsbesväret på landet. Detta
besvär hade ända till dess att 1891 års väglag trädde i kraft uteslutande
ålegat landets i mantal satta jord. Då kravet på lättnader för
fastighetsinnehavarna i den alltmera tyngande väghållningsbördan icke
längre kunde tillbakavisas samt frågan om en reform i sådant syfte
med anledning härav lagts under särskild kommittéutredning, hade denna
att utgå från det redan av 1876 års riksdag lämnade direktivet, att beskattningen
för vägväsendet borde utbyggas på intresseprincipens grund
genom våghål!ningsskyldighetens utsträckning till bruk, fabriker, kvarnar,
sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom, som dittills varit fria
från besväret, gruvor samt med fastighet förenad industriell rörelse.
Kommittéförslaget resulterade omsider i nyss nämnda väglag, som
emellertid utsträckte skatteplikten till flera beskattningsföremål än 1876
års riksdag avsett. All inkomst av rörelse med undantag av den, som
härflöt av kanal, järnväg och annan farled ävensom av skeppsrederi
eller sjöfart, gjordes bidragspliktig till vägväsendet, såvitt skattskyldigs
sammanlagda inkomst uppgått till minst 1,000 kronor. Under enahanda
förutsättning blev även inkomst av kapital bidragsskyldig, men däremot
icke inkomst av tjänst eller pension eller därmed jämförlig inkomst.
Genom 1905 års lag angående vissa ändringar i väglagen utsträcktes
bidragsskyldigheten ytterligare till all bevillningspliktig inkomst, såvitt
den uppgått till minst 1,000 kronor. Tntresseprincipeu upprätthölls
emellertid fortfarande, och detta genom differentiering av beskattningsföremålen
vid bidragsskvldighetens avvägning. Bevillningsavgiften blev
18!)
nämligen icke repartitionstal för beskattningen till vägväsendet, utan i
stället infördes såsom repartitionsenliet den s. k. vägfyrken, på det sätt
anordnad, att i förhållande till bevillningsavgiften belöper på jordbruksfastighet
fem gånger och på annan fastighet tre gånger större vägfyrkt.
al än på inkomst. Däremot kom någon differentiering icke till stånd i
förhållandet mellan inkomst av näringsverksamhet och annan inkomst.
Åven i åtskilliga städer kvarstår ett slag av intressebeskattning, b) i staderna.
som emellertid till sina verkningar ur intresseprinciperis synpunkt är
av underordnad betydelse, jämförd med beskattningen till vägväsendet
på landet, och som icke heller är enhetligt genomförd, utan ställer sig
synnerligen olika i olika städer. Såsom förut framhållits, fick i sammanhang
med nu gällande kommunallagars tillkomst intresseprincipen lämna
rum för likställighetsprincipen vid den kommunala beskattningen. 1
städerna blev emellertid likställigheten mellan städernas invånare icke i
alla avseenden genomförd. Sålunda stadgar § 58 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad dels i mom. 1, att personliga tj kostbar heter,
vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder, skola fortfarande
till dess annorlunda varder förordnat efter samma grunder utgöras,
dels ock i mom. 2, att, där i lag eller allmän författning är stadgat,
att viss utskyld skall utgå efter anuan än den för kommunalutskylder i
allmänhet stadgade grunden eller att vissa från skattskyldighet eljest
befriade invånare skola till fyllande av särskilda behov bidraga, skall
till efterrättelse gälla vad i ty fall förordnat är. De personliga tjänstbarheterna,
varmed torde avsetts vakthållning, skyldighet att biträda
vid eldsläckning, gaturenhållning o. d., sakna väl i allmänhet större
praktisk betydelse. Däremot torde det senare stadgandet, som avsett
skyldigheten att anlägga och underhålla gator och vägar in. in., kunnat
föranleda till en rätt avsevärd intressebeskattning i städerna, därest icke
sedermera även på detta område en nivelering i stor omfattning ägt rum.
Sistberörda sk}Tldigheter hade nämligen enligt särskilda besiämmelser
i privilegier eller andra specialförfattningar legat å fastigheterna i städerna
såsom särskilda onera och skulle således enligt sist åberopade lagrum
fortfarande för fastigheterna utgöras. Emellertid väcktes redan vid
1862—1863 års riksdag förslag om likställighet mellan samtliga stadsinvånare
även i fråga om dessa åligganden, och detta förslag föranledde
en riksdagens skrivelse i berörda syfte, vilken i sin ordning omedelbart
bar frukt i kungl. cirkuläret den 10 juni 1863, varigenom länsstyrelserna
anbefalldes att, där överenskommelse om likställighet mellan
städernas invånare icke redan träffats i berörda hänseenden, höra veder
-
190
börande, huruvida de självmant ville om likställighet sig förena, samt
därefter beträffande varje stad för sig underställa frågan Kungl. Maj:ts
prövning. Med anledning härav träffades under de närmast därpå följande
åren i flertalet städer s. k. likställighetsöverenskommelser av
synnerligen växlande innehåll för olika städer.
På föranstaltande av vägkommissionen och den s. k. koramuubildningskommittén
har svenska stadsförbundet låtit på grundval huvudsakligen
av uppgifter, som genom vägkommissionen infordrats, utarbeta
och under år 1915 från trycket utgiva eu omfattande utredning i nyssberörda
avseenden, till vilken här hänvisas.x) Enligt denna utredning
har beträffande skyldigheten att anlägga och underhålla gata full likställighet
genomförts i ungefär hälften av rikets städer. I en grupp av
städer hava tomtägarna befriats från skyldigheten emot vederlag, som
bestämts att till staden utgå antingen under form av en avlösningssumma
en gång för alla eller såsom en årlig gatuskatt för all framtid
eller för viss tid, vilken skatt i allmänhet satts i förhållande till fastighetens
taxeringsvärde eller till den gatuyta, tomtägaren förut haft sig
ålagt att underhålla. I somliga städer har gatuanläggningen blivit
ett stadens gemensamma åliggande, medan gatuunderhållet antingen
helt eller delvis fått kvarstå såsom ett tomtägarnas åliggande. I åtskilliga
städer bestrides anläggningskostnaden delvis av staden och
delvis av tomtägarna, medan underhållet antingen fullgöres av staden
ensamt eller av tomtägarna själva eller ock fördelats mellan staden och
tomtägarna. Ehuru mera sällsynt förekommer även, att tomtägarna ålagts
anläggningskostnaden, medan underhållet ombesörjes av staden eller av
tomtägarna. Där avlösning skett under form av viss årlig gatuskatt,
är denna i allmänhet satt tämligen låg. Gaturenhållning en har i allmänhet
ålegat tomtägarna och ansetts icke inbegripen bland sådana
skyldigheter, som skolat genom likställighetsöverenskommelser regleras.
I flera sådana överenskommelser har emellertid denna fråga berörts och
därvid undantagits från regleringen. I några få städer åligger dock
gaturenhållningen städerna själva, så exempelvis Stockholm, där frågan
ordnats genom en likställighetsöverenskommelse på det sätt, att tomtägarna
befriats från skyldigheten genom erläggande av en engångsavgift.
Aven i fråga om väg hållning sskyldigheten i städerna råder olika
praxis. I vissa städer bestridas kostnaderna för väghållningen efter
samma grunder som gälla för kommunalutskylder i allmänhet, medan i
andra skyldigheten beträffande underhållet av hela vägnätet åligger
J) Om skyldigheten att hålla väg och gata i svenska och utländska städer. Svenska stadsförbundet
år 1915 nr 9.
191
allenast vissa stadsinvånare eller oek delvis staden och delvis vissa av
stadens invånare. 1 det senare fallet är det i allmänhet ägare av jordbruksfastigheter
eller gårdar utanför stadsplanen, som hava att, vanligen
i natura, fullgöra vägunderhållet. I några städer åligger emellertid vägunderhållet
alla ägare av fast egendom såväl inom som utanför stadsplanen.
1 ett fåtal städer slutligen har ålagts fastighetsägarna att bekosta
jämväl vägbyggnad, då sådan förekommit.
Här nämnda slag av speciell bidragsskyldighet i städerna lärer
emellertid icke ens för städer, där den strängast genomförts, kunna tillmätas
någon större betydelse i riktning mot en verklig intressebeskattning.
Ännu mindre hava verkningarna blivit av stadgandet i § 59 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad, att där i andra fall än dem,
som genom § 58 bestämmas, förslag hos stadsfullmäktige eller allmän
rådstuga väckas, att vissa till staden skattskyldiga böra, i fråga om
uttaxering av utskyld för visst ändamål, antingen helt och hållet
från bidrag befrias eller däri vinna nedsättning, genom samfälld omröstning
först skall avgöras, huruvida ett sådant förslag, vilket dock
icke må avse påläggande av personlig eller efter matlag utgående avgift,
bör komma under närmare prövning. Trots det av riksdagen
givna stränga direktivet angående full likställighet i beskattningsavseende
mellan samtliga stadsinvånare funno 1858—1859 års kommunallagskommitterade
likväl nödigt att, särskilt med tanke på sådana kommunala
kostnader, som avse handelns och industriens behov och fördelar,
i sitt förslag inrymma nyss åberopade stadgande för att bereda möjlighet
till en differentiering i beskattningen med hänsyn till de större eller
mindre fördelar, som tillskyndades de skattskyldiga av de kommunala uppoffringarna.
Det synes som om detta stadgande bort kunna erhålla
en betydande räckvidd i modärna stadssamhällen, där stora kostnader
nedläggas särskilt för handelns och industrins befrämjande, men så
bär ingalunda blivit förhållandet. Stadgandets bristande effektivitet
torde väl närmast finna sin förklaring i samma strävan, som, enligt vad
ovan anförts, omedelbart efter kommunallagarnas antagande gjorde sig
gällande i syfte att åstadkomma en mot den länge åtrådda och med
ståndsrepresentationens avskaffande åvägubragta politiska likställigheten
svarande ytterligare likställighet i beskattningsavseende mellan alla
stadsinvånare.
Såsom innebärande en betydelsefull form av intressebeskattning i
städerna förtjänar slutligen här uppmärksammas stadsplanelagens stadgande
angående skyldighet för tomtägare att för gata, som utmed tomt upplåtes
för allmänt begagnande, ersätta staden värdet av gatumarken intill
192
Speeial kommuncr -
Prästerskapets
avH5mng.
gatans mitt, dock ej till större bredd än nio meter, eller ock att utan
lösen till staden överlåta berörda gatumark.
Avgifterna till specialkommuner — kyrkoförsamlingar, skoldistrikt,
municipalsamhällen och köpingar, som icke bilda egen kommun —
utgå efter samma grunder som utskylderna till de egentliga primärkommunerna.
De erinringar, som bär ovan ansetts kunna riktas mot
det sätt, varpå dessa grunder lagts och vidare utvecklats, gälla följaktligen
i tillämpliga delar även beträffande nämnda specialkommuners beskattning.
Dä den gamla ordningen för prästerskapets avlöning, vilken
ordning först efterhand som tiden för gällande löneregleringsresolutioner
utlöper och tiondeavskrivningen slutförts kommer att upphöra,
i mycket bygger på hittillsvarande kommunala beskattningsgrunder, har
en kortfattad redogörelse för lagstiftningen i fråga om denna speciella
bi dragsskyldighet även ansetts böra i detta sammanhang lämnas.
Församlingsbidragen till prästerskapets avlöning bestodo från äldsta
tider av två väsentligen olika slag, nämligen en skatt på bruttoavkastningen
av viss näring, den s. k. tionden, samt avgifter för vissa
kyrkliga förrättningar, de s. k. tillagorna eller jura stolae. Tionden,
den ojämförligt tyngsta pålagan, drabbade huvudsakligen jordbruket,
som ursprungligen var landets enda skattekraftiga näring, ävensom jordbrukets
binäringar, jakt och fiske. Av tillagorna ägde den, som utgick
för begravning med själamässor, den största betydelsen. Dit räknades
ock offer vid de stora kyrkliga högtiderna. Delvis utbildade sig dessa
tillägor efterhand till en personlig skatt.
På grund av bestämmelserna i kungl. förordningen den 11 juli
1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster reglerades
bidragsskyldigheten i fråga för varje församling genom lönekonventioner,
vilka fastställts att gälla för en tid av femtio år, räknat från
den efter varje lönekonventions fastställande näst inträffande första maj.
Vid bestämmandet av de avgifter, som enligt 1862 års förordningskulle
för eu tid av femtio år träda i stället för tionden och andra prästrättigheter,
hade vederbörande att jämlikt förordningens bestämmelser
ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskilt för
vissa orter gällande äldre författningar och stadganden, ävensom att
fästa avseende på de av församlingen till dess prästerskap förut utgående
avgifter samt de avgifter, som av övriga pastorat inom stiftet
under liknande förhållanden utgjordes. Löneregleringsförslagen uppgjordes
av länsvis utsedda nämnder pa grundval av förslag, som i sin
ordning uppgjorts av församlingarna, ävensom av uppgifter, som lämnats
av kyrkoherdarne rörande deras dåvarande löneinkomster. Med dessa
utgångspunkter blevo löneregleringsförslagen och de därå grundade
löneregleringsresolutionerna givetvis mycket olika å olika orter.
Vad sålunda först tionden beträffar, bestämdes denna i allmänhet till
ungefär samma belopp, varmed den dittills utgått. Endast i de norrländska
länen företogo löneregleringsnämnderna en beräkning av jordens avkastningsförmåga
och satte tionden därefter, vilket föranledde eu väsentlig
höjning av tiondeavgifterna. Vid tiondens fördelning å de skattskyldiga
tillämpades mycket olika grunder. Åtskilliga länsnämnder vidtogo
härutinnan en viktig förändring i förut gällande beskattningsgrunder,
i det att församlingens hela tionde, sedan den blivit till beloppet beräknad,
fördelades å de tiondeskyldiga hemmanen efter taxeringsvärdena
året näst före det, då löneregleringen skulle tillämpas. De efter denna
fördelning fixerade beloppen skulle därefter under löneregleringsperioden
av varje hemman utgöras, oavsett inträdande förändringar i hemmanets
avkastningsförmåga eller taxeringsvärde. Så har förfarits inom 1,123
församlingar. 1 andra delar aA^ riket har däremot uteslutande eller företrädesvis
fasthållits vid äldre fordelnmgsgrunder, merendels sammanfallande
med dem, som ingå i de av ålder gällande sbattläggningsmetoderna
för olika orter.
Avgifterna av bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar,
vilka avgifter väl ävenledes äro att anse såsom ett slags tionde, hava
likasom den övriga tionden bestämts efter mycket skiljaktiga grunder
för olika landsdelar. För de viktigaste vid tiden för uppgörande av
löneregleringarna befintliga industriella verk — bruk, hyttor, sågar och
kvarnar — blevo i allmänhet avgifterna till prästerskapet bestämda att
utgå med vissa för hela löneregleringsperioden föreskrivna belopp, som
växlade efter markegångsprisen och understundom kunde ökas eller
minskas efter härdarnas, ugnarnas, hyttornas, sågramarnas eller stenparens
antal, men i övrigt voro oberoende av förändringarna i verkens
storlek eller produktionsförmåga. I flertalet löneregleringsresolutioner,
enligt vilka vid tiden för löneregleringens fastställande befintliga verk
och inrättningar påfördes fasta avgifter, hava därjämte meddelats bestämmelser
i syfte att åt prästerskapet förbehålla inkomst jämväl av verk
och inrättningar, som framdeles kunde uppstå. Sådana bestämmelser
hava avfattats på olika sätt i olika resolutioner. Stundom har stadgats, att
avgifter för nya verk skola betalas efter överenskommelse eller efter vederKo
mmunalskattesaJcku nnige.
25
194
börlig myndighets bestämmande vid jämförelse med avgifterna för redan
bestående verk, men i ett ganska stort antal löneregleringsresolutioner har
för beskattningen av nya verk lämnats föreskrift om tillämpning av en
helt annan beskattningsgrund än för de äldre verken, nämligen bevillning
staxeringen. Icke så sällan förekommer denna sistberörda beskattningsgrund
använd i ännu större utsträckning, så att den skolat avse
även en del belintliga verk. Sedan i ett icke ringa antal löneregleringsresolutioner
uppräknats vissa bruk, sågar och kvarnar med fasta avgifter,
förekommer nämligen ofta nog ett tillägg, att för övriga verk och inrättningar
betalas årligen en procent av deras till allmän bevillning uppskattade
inkomst. I flera resolutioner har bevillningstaxeringen fastslagits
såsom enhetlig grund för beskattning av alla verk och inrättningar,
och har därvid i åtskilliga av dessa resolutioner skattskyldigheten
utsträckts även till övriga bevillningspliktiga beskattningsföremål, som då
sammanförts med verk och inrättningar till eu gemensam skattegrupp,
omfattande annan fastighet än jordbruksfastighet samt inkomst. Beräkningsgrunden
för skattskyldigheten i förhållande till bevillningstaxeringen
har i de olika resolutionerna varit synnerligen växlande.
Beträffande de avgifter, som motsvara juni stolae och övriga extra
ordinarie avgifter, bär debiteringsgrunden ävenledes blivit olika i olika
löneregleringsresolutioner. I många resolutioner hava avgifterna av
ifrågavarande slag, vilka ansetts böra åligga jordbruksfastigheter, utsöndrats
och sammanförts med tionden. 1 andra resolutioner hava däremot
jura stolae och alla övriga extra ordinarie avgifter sammanförts i
en summa, som därefter fördelats efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämman
eller efter bevillning, men dessutom stadgas i nästan alla resolutioner
personliga avgifter, utgående efter matlag eller efter person, oftast
med vissa bestämda belopp för varje matlag eller person. Särskilt i
städerna spela sålunda de personliga avgifterna alltjämt en betydande roll.
Ehuru, vad landsbygden beträffar, den huvudsakligaste skattebördan
i avseende å prästerskapets avlöning enligt de på grund av 1862 års förordning
upprättade löneregleringsresolutionerna påvilar den förut tiondepliktiga
jorden, kunna de ifrågavarande beskattningsgrunderna emellertid
knappast sägas vara fotade på intresseprincipens grund utan på en historisk
grund, vilken numera framträder såsom principlöshetens. Det må nämligen
erinras därom att, såsom förut nämnts, avgifterna å jordbruksfastighet
uti löneregleringsresolutionerna fixerades för varje fastighet efter dåvarande
och understundom efter ännu tidigare förhållanden. Då emellertid fastigheternas
produktionsförmåga och i sammanhang därmed deras taxerings
-
värden under tidernas lopp gestaltat sig högst olika, kan det förekomma,
att inom en församling, där skattetrycket för prästerskapets avlöning
skulle för jordbruksfastigheterna blivit exempelvis 3 kronor per bevillningskrona,
om hela sammanlagda avgiftsbeloppet skolat efter fastighetsbevillningen
utgå, ifrågavarande avgifter i själva verket utgå 1''ör
vissa jordbruksfastigheter med ett belopp, motsvarande 5 kronor eller
däröver, och för andra med ett belopp, motsvarande 1 krona eller
därunder per bevillningskrona. Enahanda oegentligheter föreligga jämväl
beträffande annan fastighet än jordbruksfastighet samt inkomst,
beroende därpå att avgifterna för en del verk och inrättningar blevo
vid löneregleringarna iixerade till vissa bestämda belopp, medan för
andra verk och inrättningar ävensom för andra inkomsttagare avgifterna
skulle utgå med viss procent av bevillningsavgiften.
Genom särskilda lagar den 9 december 1910 — om indragning
till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning
därför, om reglering av prästerskapets avlöning, om emeritilöner
för präster, om kyrkofond, samt om grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar — hava nu återgivna förhållanden
underkastats en genomgripande omreglering.
Enligt lagen om indragning till statsverket och avskrivning av
prästerskapets tionde samt om ersättning härför skola sålunda all prästerskapet
förut tillkommande tionde ävensom alla andra avgifter av fast egendom
till prästerskapets avlönande indragas till statsverket. Denna indragning
skall för varje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret näst
efter det, med vars utgång nu gällande lönereglering för prästerskapet
i pastoratet upphör att gälla. Själva indragningen skall tillgå sålunda,
att för varje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret
näst före det, efter vars utgång indragningen skall äga rum,
bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras
av varje fastighet i församlingen, dels ock vilka belopp i penningar
persedlarna motsvara efter medeltalet av medelmarkegångsprisen under
de femtio åren 1864—1913. De till statsverket indragna avgifterna,
vilkas sammanlagda summa i särskild ordning fastställes, skola under
loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med
det år, då indragningen där vidtager, avskrivas sålunda, att vederbörande
skattskyldiga skola erlägga under de första tio åren 60 procent, under
därpå följande fem år 40 procent och under de sista fem åren 20 procent,
varefter från och med det tjuguförsta året återstoden eftergives.
Vad som emellertid inom någon församling skulle återstå att erlägga och
196
som icke förfallit till betalning den 30 april 1944, skall då omedelbart
avskrivas. För de till statsverket indragna avgifterna lämnar statsverket
årligen för all framtid ersättning med hela den för församlingen fastställda
summan, vilken ersättning ingår till kyrkofonden.
Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning skola till
bestridande av löneförmånerna i första hand användas församlingsavgifter,
motsvarande högst trettio öre bevillningskronan; och skola i gäldandet
av dessa församlingsavgifter alla de, vilka inom pastoratet erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet
stadgade grunder. Därefter skall användas avkomsten av de inom pastoratet
belägna löneboställena, vilka komma att genom myndigheternas
försorg utarrenderas. Vidare komma till användning avgälder av lägenheter,
avsöndrade eller upplåtna från löneboställe, ränta å medel, som
vid försäljning eller expropriation erhållits för avstådd mark från löneboställe,
ävensom övriga till avlöning av prästerskapet inom pastoratet
avsedda medel, som icke skolat till kyrkofonden ingå. Slutligen kunna
efter Kungl. Maj:ts beprövande stå till förfogande skogsförsäljningsmedel
från löneboställe i pastoratet. 1 den mån dessa nu uppräknade för avlöningen
disponibla tillgångar icke förslå, skola församlingsbidrag, utöver
vad förut nämnts, utdebiteras till erforderligt belopp.
Om emellertid för ifrågavarande utgifters bestridande såsom församlingsavgifter
utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarar
sextio öre bevillningskronan, skall ersättning av kyrkofondens
medel beredas pastoratet för överskjutande beloppet.
Åven denna utskyld, som, enligt vad den nu lämnade redogörelsen
utvisar, förut påvilat allenast vissa beskattningsföremål, har således numera
ålagts samtliga kommunala beskattningsföremål att av dem utgöras efter
samma grunder, som gälla för kommunalutskylder i allmänhet. Men
den nya ordningen träder i full tillämpning först i den mån, som nu
gällande lönekon ven tioner i de olika pastoraten upphört att gälla samt
tiondeavskrivningen i pastoratet blivit tullbordad. I många församlingar
kommer detta att dröja länge. Under åren 1914 och 1915 hava
lönekonventionerna utgått inom 46 pastorat. Därefter utlöpa lönekonventionerna
inom 1,285 pastorat under åren 1916—1925. De 34 återstående
utgå under åren 1926—1942. Medan tiondeavskrivningen pågår,
vilket i regel tager en tid av tjuga år, skola de gamla beskattningsgrunderna
tillämpas för utgörande av den icke avskrivna tionden, medan
de nya beskattningsgrunderna skola äga tillämplighet för prästavlöningen
enligt den nya löneregleringen.
197
Skattebidragen till landsting slutligen uttagas i allmänhet efter samma
grunder, som gälla för beskattningen till de borgerliga primärkommunerna.
Landsting äger emellertid att inom vissa gränser själv bestämma
om beskattningsgrunden. Landstingsförordningens 47 § stadgar nämligen
följande: »1 fråga om bestämmande av avgifter eller arbetsbidrag lör
sådana företag eller åtgärder, till vilka bidrag böra enligt lag från
hemman och fastighet utgå, eller i avseende å vilka andra grunder för
kostnadernas uttaxering iiro fastställda, gäller till efterrättelse vad i ty
fall stadgat är. I övrigt må landstinget, med avseende på ett ifråguställt
företags beskaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering
av de medel, som för dess utförande erfordras; dock att, med undantag
för den i särskild författning stadgade sjnkvårdsavgift, ingen personlig
eller efter matlag utgående avgift må av landstinget beslutas.» Vidare
kan landsting besluta, att kostnaderna för företag, därav endast stad
eller endast landsbygd kan hava huvudsaklig nytta, skola bestridas
genom uttaxering allenast inom den del av landstingsområdet, som har
nytta av företaget. Då icke några särskilda bestämmelser om beskattningsgrunden
finnas meddelade, utgår landstingsskatten efter samma
grunder, som gälla för kommunalutskylder i allmänhet.
För landsting har således redan från början stått öppen möjlighet
till en olika beskattning av beskattningsföremålen efter deras större eller
mindre intresse i de företag, som av landstinget beslutas. Landstingen
hava emellertid, åtminstone i senare tid, icke tillvaratagit denna möjlighet
i vidare mån än att olika uttaxering å beskattningsföremålen i
landsbygdskommunerna och i städerna esomoftast bestämts, allteftersom
de av landstingen beslutade företagen huvudsakligen berört landsbygden
eller städerna.
Olika system för den direkta kommunala beskattningen.
Såsom framgår av den förut omförmälda, på offentligt uppdrag
utarbetade översikten av kommunalbeskattningens utveckling och vid
tiden för översiktens utarbetande bestående gestaltning i vissa främmande
länder, vilken översikt ansetts böra här efteråt i vissa avseenden
fullständigas, företer denna beskattning mycken inbördes skiljaktighet,
betingad av historiska förhållanden, den kommunala organisationen och
icke minst den statliga beskattningens egen utveckling. Utom för Norges
och Danmarks kommunala beskattning i deras grunddrag har här nedan
med ledning av såväl nämnda översikt som eljest tillgänglig skatte
-
Ijäns
k
ommun en*
beskattning.
198
Norges
kommunala
skattelagstiftning
i dess
huvuddrag.
Fastighetsbeskattning
c 1 i
enligt 1911
års reform.
litteratur i ämnet ansetts böra lämnas en redogörelse jämväl för grunddragen
av Preussens primärkommunala beskattning, i den mån densamma
förmedlas genom skatterepartition.
Norge.
Norges kommunala beskattning, senast ordnad genom 1911 års särskilda
skattelagar för land och stad, med däri genom lagar av den 28
juni 1912 vidtagna smärre ändringar, bäres av två samverkande beskatt -ningsformer, nämligen en fristående objektskatt å fast egendom samt en
allmän och ren inkomstskatt jämte skatt å nettoförmögenhet. Medelst
den förra — obligatorisk för länsk^mmunen, amtet, och för städerna, men
fakultativ för de, såvitt beskattningen angår, primära landskommunerna,
häradena — tillgodoses intresseprincipen och medelst den senare principen
av beskattning efter skatteförmåga.
Fastighetsbeskattningen för sådan egendom på landet, som redovisas
i landets jordkataster, matrikeln, vilken jämväl fungerar såsom
officiellt jordregister, sker i förhållande till egendomens skyldmarksvärde,
ett värde som numera i beskattningsavseende saknar annan betydelse
än att tjäna såsom skattemål, repartitionstal, för den kommunala uttaxeringen.
Sammanlagt för all matrikulerad jord har nämligen beräknats
ett skyldmarksvärde av 500,000 skyldmark å 100 öre, varefter varje
katasterenhet fått sig åsatt det värde i skyldmark, som dess varaktiga
avkastningsvärde, utan hänsyn till jordbrukets drifts- och ekonomibyggnader
samt till befintligheten av skog men med hänsyn till grundförbättringar,
förhållandevis föranleder. De starka förskjutningar av
jordvärdet, som efter den senaste år 1863 påbörjade och först år 1886
slutförda katasterrevisionen uppkommit, göra emellertid fastighetsbeskattningen
i Norges landsbygd synnerligen ojämn, eu ojämnhet, som framträder
vid jämförelse av fastigheterna såväl inom ett och samma härad
och amt som i all synnerhet inom olika härad och amt sinsemellan.
Sålunda förtjänar nämnas, hurusom skyldmarkens genomsnittsvärde
för femårsperioden 1905—1909, beräknat efter allmänna saluvärdet för
fast egendom, enligt översikten varierade olika amt emellan från 1,182
kronor till 2,467 kronor samt inom häradena i ett av rikets amt (Nordlands)
från 714 kronor till 2,857 kronor.
Sedan 1882 omfattar fastighetsbeskattningen på landet jämväl
fabriker, kvarnar, sågar, gruvor, kraftanläggningar, utbyggda vattenfall
och andra industriella anläggningar. Allmän uppskattning av dylika
fastigheter, till vilka räknas de egentliga driftsbyggnaderna men icke
199
bostäder för driftspersonal, äger rum vart femte år och omsättes det
uppskattade värdet i skyldmark efter dennas genomsnittsvärde i amtet
under de fem sista åren.
1 städerna infördes obligatorisk fastighetsbeskattning först genom
1911 års lagstiftning. Här uppskattas vart tionde år mark och byggnad
samfällt, dock att i särskild stadga, som vunnit regeringsmyTidighet»
godkännande, kan bestämmas, att mark och byggnad skola var för
sig taxeras.
Såsom taxeringsvärde skall åsättas det belopp, räknat i fulla 1,000
kronor, som egendomen efter sin beskaffenhet och användbarhet samt
läget kan antagas betinga vid frivillig försäljning under vanliga omsättningsförhållanden.
Icke heller här kommer för industriella anläggningar
i betraktande värdet av förvaltare- eller arbetarbostäder. 1 den
särskilda, stadga, som, på sätt nyss är nämnt, kan innehålla bestämmelse
om särskild taxering av mark och byggnad, var för sig, kan tillika inrymmas
föreskrift, att byggnad eller mark i viss del eller vissa delar
av staden frikallas från beskattning för en del av taxeringsvärdet —
något som emellertid uttryckligen angives böra bliva ett undantagsförhållande
— ävensom att obebyggd fastighet må underkastas lägre
bidragsskyldighet än bebyggd.
Grunderna för den kommunala skatterepartitionen äro synnerligen
knapphändigt reglerade. Sålunda gäller för stad, att mera än
en tredjedel av det kommunala skattebehovet icke får täckas medelst
uttaxering på fast egendom. Med iakttagande av denna gräns
för skattebelastningen i förhållande till belastningen av inkomst och
förmögenhet gäller vidare, att utdebiteringen icke får understiga 2
kronor eller i allmänhet överstiga 7 kronor för varje 1,000 kronor
av taxeringsvärde. Denna maximiskattesats kan emellertid under säregna
förhållanden överskridas under förutsättning av regeringsmyndighets
sanktion. Vad angår den kommunala fastighetsbeskattningen på
landet skall en del av amtskommunens skattebehov omedelbart täckas
medelst uttaxering per skyldmark sålunda, att minst 2 kronor och i allmänhet
högst 5 kronor uttaxeras per skyldmark. Dock får mera än
högst hälften av amtskommunens skattebehov icke tillgodoses medelst
sådan uttaxering. Återstoden fylles genom bidrag från amtets häraden,
därvid tre tiondelar få uttagas genom uttaxering per skyldmark efter
dennas genomsnittliga värde för senaste tioårsperiod. Av övriga sju
tiondelar uttaxeras såsom häradets bidrag tre tiondelar efter genomsnittet
för de fem sista åren av inom häradet taxerad förmögenhet, två tion
-
200
delar efter folkmängd och återstående två tiondelar efter amtstingets
gottfinnande. Uteslutet är således icke, att belastningen å fast egendoms
skyldmarksvärde kan ytterligare något ökas.
Häradet självt äger att till täckande av sitt skattebehov, vari ingår
fyllandet av dess ovan angivna bidragsskyldighet, upptaga skatt av fast
egendom efter skyldmark med högst 4 kronor per skyldmark. Skyldighet
att anlita denna beskattningsform föreligger således icke för primärkommunen
i vidare mån än som påkallas för fullgörande av dess bidragsplikt
i förhållande till amtskommunen.
Bestämmelser äro slutligen givna i syfte att garantera uttaxeringens
jämnhet år efter annat.
Består härad av derå socknar, kan — under förutsättning att varje
sockens särskilda representation likasom amtsrepresentationens verkställande
utskott, amtsudvalget, därtill samtycker — överenskommelse, giltig
för fem år i sänder, träffas därom att häradets utgifter, inberäknat således
dess bidrag till amtskommunen, fördelas till bestridande av socknarna.
Enär delar av ett härad kunna utgöra särskilda förvaltningsenheter (avdelinger)
med hänsyn till angelägenheter, som angå kyrka, skola, fattigvård,
vägväsen in. in., äro särskilda bestämmelser meddelade rörande
grunderna för uttaxering i sådant fall av skatt å fast egendom, inkomst
och förmögenhet till täckande av utgifterna för vården av sådana
angelägenheter. \ ad i sådant avseende uttaxeras å fäst egendom får
icke, sammanlagt med vad häradet självt uttaxerar, överstiga 4 kronor
per skyldmark.
För Finmarkens amf gälla särskilda bestämmelser.
.Vyo reforty iförslag.
Från den kommission, som år 1910 blivit tillsatt med uppdrag att
dels i främsta rummet avgiva förslag i syfte att ordna fastighetsbeskattningen
jämväl på landet på grundval av periodiska taxeringar, med
frångående således av den dittills följda beskattningen i förhållande till
skyldmark, dels ock utreda spörsmålet om särskild skatt å värdestegring
av jord, föreligger numera ett med betänkande av den 5 mars 1913 överlämnat
utkast till förslag om periodiska taxeringar vart femtonde år på
grundval av jordens avkastningsförmåga »år om annat», alltjämt dock
med bortseende från byggnader samt med rätt till viss tids skattefrihet
för nyodlingar och skogsplanteringar, utförda under de sista tio åren.
Enligt förslaget var den sålunda ifrågasatta nya ordningen avsedd att
träda i kraft år 1916, men definitiv lagstiftning har ännu icke kommit
till stånd. Sedan i juni 1913 ytterligare förslag i ämnet avgivits av
en reservant inom kommissionen, vilken reservant för sin del ansett
201
fastighetstaxeringen såväl på landet som i stad böra så ordnas, att densamma
direkt kunde tjäna jämväl till underlag för en särskild beskattning
av värdestegring å jord, samt kommissionen därefter i augusti samma
är förstärkts med nya ledamöter, vilka jämte de förutvarande skulle
till behandling upptaga frågan om skatt å värdestegring av jord, och
av dem två ledamöter i huvudsak anslutit sig till grunderna för sistnämnda
minoritetsförslag, har den 30 september 1915 framlagts nytt
minoritetsförslag angående beskattning av fast egendom på landet, vadan
således till prövning föreligga tre särskilda förslag i detta ämne.
Vad därefter angår frågan om skatt å värdestegring av jord föreligga
från och med den 20 sistnämnda månad och år icke mindre än
fem särskilda förslag i detta ämne, företrädande de olika meningsriktningar
inom kommissionen, som under frågans behandling gjort sig
gällande jämväl i spörsmål av grundläggande art. Härjämte föreligga
av huvudförslagen i ämnet betingade ändringsförslag rörande 1911 års
skattelagar för land och stad.
Bortsett från den efter år 1893 icke längre utgående vägskatten
till staten har staten för egen del icke uttagit skatt å fast egendom,
alltsedan från och med år 1837 kommuner organiserats med självständig
beskattningsrätt.
Den kommunala inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, som
bildar underlag jämväl för skattskyldigheten till staten, är i huvudsak
lika för stad och land, och kännetecknas inkomstbeskattningen av sin
starkt framträdande strävan att tillgodose skatteförmågan medelst skattefria
avdrag i förhållande till storleken av inkomsten och av den familj,
som skattskyldig har att försörja. Denna avdragsrätt, i avseende å
vilken olika reduktionstabeller, lämpade efter varje särskilt skattedistrikts
inkomstlörhållanden, skola komma till användning, är väsentligt större
i stad än på landet, och stiga avdragen med familjens storlek. I ändamål
att åvägabringa maximi- och minimigränser för avdragsrättens tillämpning
i stad som på landet är stadgat, att totalbeloppet av beskattningsbar
inkomst, d. v. s. taxerad inkomst efter skattefria avdrag, i
varje särskilt skattedistrikt icke får understiga 40 procent eller överstiga
70 procent av taxerad inkomst. Särskilt efter införandet av allmän
kommunal rösträtt har eu dylik begränsning av rätten att för
den kommunala beskattningens behov belasta inkomst befunnits av förhållandena
påkallad tillika med eu föreskrift därom att i regel icke
mera än 10 procent av den beskattningsbara inkomsten få uttagas
Komnmnalskattesukkunnige. # 26
Den kommunala
inkomstodi
förnägenhetabr
fikat Irring fn.
202
i skatt. Utan att särskilt tillstånd härför erfordras är emellertid medgivet
att ett visst år uttaxera lika mvcket i inkomstskatt som nästföregående
år, dock högst 12 procent av beskattningsbar inkomst. För
att ännu mera skall kunna uttaxeras erfordras, att häradsstyrelsen besluta
att hos vederbörande regeringsdepartement göra framställning
därom samt att tillstånd till uttaxeringen i anledning av sådan framställning
erhållits. Tillståndet får icke lämnas, med mindre det visats,
att inkomsttaxeringen är nöjaktig (rimelig), att avdragen från taxerad
inkomst gjorts med tillämpning av lämplig reduktionstabell samt att
distriktets övriga beskattningsföremål (skattefundamenter) — läst egendom
och förmögenhet — tagits i anspråk i tillbörlig (försvarlig) utsträckning.
På framställning från vederbörande departement, föranledd
av kommuns anhållan om rätt att överskrida normal uttaxeringsprocent,
kan landets högsta skattemyndighet, riksslcattestyret, påkalla omtaxering
i enlighet med de direktiv, som av nämnda myndighet samtidigt lämnas,
däribland föreskrift om användning av annan reduktionstabell i syfte att
ernå ett högre beskattningsbart belopp än det som utgjort underlag för
den ifrågaTomna uttaxeringen.
Inkomstskatten utgår till kommunen proportionellt i förhållande
till beloppet av den för varje skattskyldig uppskattade beskattningsbara,
inkomsten. De skattefria avdragen göra emellertid, att skatten reellt
sett verkar starkt progressiv.
Förmögenhetsskatten, vilken formellt framträder såsom en fristående
skatt och drabbar jämväl juridiska personer, får i allmänhet ej
överstiga 2 kronor eller understiga 50 öre för 1,000 kronors uppskattad
nettoförmögenhet. Fast egendom, likasom annan förmögenhet, uppskattas
härvid till det belopp, som efter gängse priser prövas utgöra dess
verkliga värde vid taxeringsårets början. Detta innebär, att såvitt förmögenhetsberäkningen
angår hänsyn skall tagas jämväl till värdet såväl
av skog som av samtliga byggnader.
Förmögenhetsskatten utgår proportionellt i förhållande till uppskattat
förmögenhetsbelopp. Befogenhet är emellertid inrymd för vederbörande
häradsstyrelse likasom stadsstyrelse (bystyre) att för varje full
procent, varmed uttaxeringen å inkomst överstiger tio procent av den
beskattningsbara inkomsten, uttaxera ytterligare 20 öre för varje 1,000
kronor av förmögenhetsbeloppet, dock icke i något fall mera än 3 kronor
för varje 1,000 kronor. Likaledes kan häradsstyrelsen föreskriva skattefrihet
för förmögenhet, som understiger 1,000 kronor. I stad kan av
stadsstyrelsen bestämmas, att förmögenhet understigande 5,000 kronor
är fri från skatt.
203
I fråga om inkomstberäkningen må bär meddelas följande. Vid
uppskattningen av inkomst utav jordbruk (gaardsbruk). med binäringar
— innebörden av detta senare begrepp angives icke i vidare mån än att
näringen skall vara »knytted til» jordbruket, vadan samtliga jordbrukets
s. k. tekniska binäringar torde vara därunder inbegripna — likasom av
handel och annan näring, därunder inbegripet fiske, tillämpas efter tre års
drift medeltalsberäkning. Har verksamheten ett av de år, som medeltalsberäkningen
i det särskilda fallet omfattar, gått med förlust, avräknas
denna från inkomsten för de båda andra åren. Vid tillämpning av medeltalsberäkning
för jordbruk, skogsbruk och fiske komma skuldräntor icke
i betraktande i vidare mån än att sista årets räntor avdragas. Inkomstberäkningen
beträffande jordbruk kan beslutas ske även i procent av
gärdens värde, inberäknat värdet av inventarier med tillägg av ett
skäligt belopp såsom värde av jordbrukarens och hans familjs arbete.
Detta sistnämnda värde, som avser icke endast nedlagt kroppsarbete
utan även arbetet med ledningen, kan höjas eller sänkas allt efter brukarens
arbetsförmåga och duglighet, driftens storlek o. s. v. För denna
från den förut bestående lagstiftningen bibehållna taxeringsmetod gälla
särskilda år 1896 tillkomna, tämligen detaljerade anvisningar, för vilka
ovan omförmälda översikt närmare redogör.
Såsom inkomst av skog kommer i allmänhet i betraktande ett belopp.
motsvarande årliga räntan på skogens försäljningsvärde. Räntan
beräknas på grundval av inhämtade upplysningar om det genomsnittliga
årsutbytet och må icke överstiga 5 eller understiga 2 procent av skogens
försäljningsvärde. År skog köpt för att avverkas, räknas såsom inkomst
för köparen nästföregående års överskott, efter frånräknande således av
driftskostnader och så stor del av köpesumman för skogen, som förhållandevis
kan anses belöpa å samma års virkesuttag. Finnes till egendomen
skog allenast till husbehov, kommer såsom inkomst i betraktande
allenast årsvärdet av virke, som å egendomen tillgodogjorts.
Särskilda bestämmelser meddelas angående vad som skall räknas
såsom inkomst för försäkringsaktiebolag och vissa ömsesidiga försäkringsbolag.
Enligt dessa bestämmelser skall såsom inkomst icke beskattas
den del av överskottet, som överföres till premiereserv eller annan fond
för täckning av försäkringsrisken, varemot den del, som lägges till
säkerhets- eller s. k. bonusfond eller utdelas såsom s. k. bonus till
försäkringstagare, skall räknas såsom inkomst. Beträffande utländska
försäkringsbolag äger riksskattestyret bestämma, huru deras i Norge
beskattningsbara inkomst skall beräknas.
204
Beträffande avdrag för värdeminskning ankommer likaledes på
sistnämnda skattemyndighet att utarbeta normativ.
Nettoavkastningen för konsumtionsföreningar med fast försäljningslokal,
vilka sälja endast till föreningens medlemmar, beräknas under
hänsynstagande till verksamhetens art och förhållandena å orten till
vissa procent av årsomsättningen. Denna procent skall motsvara hälften
av den procent, som nettoavkastningen av liknande affär i enskilds hand
och på samma ort i vanliga fall kan anses utgöra av affärens årsomsättning.
Från sålunda beräknad avkastning, ökad med räntor och
annan avkastning av förmögenhet, sker avdrag för skuldräntor. Säljer
föreningen även till utomstående, uppskattas vinsten å sådan försäljning
till vad den i verkligheten utgjort. Kan omsättningen i nu nämnd del
icke särskilt angivas, sker inkomstberäkningen för affären i dess helhet
»skjönsmessig» d. v. s. efter vad som i det särskilda fallet kan anses
skäligt.
Inköpsförening, som fördelar förut beställda varor mellan föreningens
medlemmar, ävensom förening, vilken uteslutande eller huvudsakligen
har till ändamål att ombesörja inköp av råämnen eller inventarier för
jordbruket, kan taxeras för avkastning av föreningens förmögenhet, men
är i övrigt frikallad från beskattning. Detsamma gäller om förening,
som förädlar eller handlar med (tilvirker og forhandler) produkter av
medlemmarnas jordbruk. Avkastningen av sådan verksamhet förutsättes
nämligen bliva föremål för beskattning hos medlemmarna såsom avkastning
för en var av hans jordbruk.
Vad angår beskattningsort för inkomst och förmögenhet är denna
i allmänhet bostadskommunen eller, i fråga om bolag eller annan skattskyldig
juridisk person, det skattedistrikt där kontor eller, om flera
kontor finnas, huvudkontoret är beläget, eljest där styrelsen har sitt säte.
För förmögenhet i fast egendom eller anläggning ävensom för förmögenhet
nedlagd i näringsföretag, som är last vid (knytter sig til) sådan egendom
eller anläggning, utgör det distrikt beskattningsort, varest egendomen
eller anläggningen är belägen. Detsamma gäller om inkomst av fast
egendom samt om inkomst av näringsföretag, som, på sätt nu är nämnt,
är lokaliserat till visst distrikt.
Driver skattskyldig tillverkning i förening med försäljning från
kontor eller lager inom olika kommuner (skattedistrikt), skola av den
samfällda inkomsten 7/i0 beskattas i tillverkningskommunen, medan återstående
7i„ tagas till beskattning där kontor eller lager äro till finnandes.
Åro kontor och lager förlagda till olika kommuner, äger den kommun,
205
varinom kontor är beläget, rätt att beskatta 2/io och den kommun, där
affären håller lager, Vio
För
de för riket betydelsefulla näringsgrenarna sjöfart och elektrisk
kraftindustri gälla fördelningsbestämmelser, som särskilt för den senares
vidkommande äro synnerligen ingående.
Vid skattskyldighet inom flera distrikt för inkomst fördelas skuldränta
och annan förpliktelse (ydelse), som icke kan anses hänförlig till
någon viss bestämd inkomstkälla, i förhållande till uppskattad inkomst
(nettoavkastning) inom varje särskilt distrikt. Vid skattskyldighet för
förmögenhet inom flera distrikt uppdelas i allmänhet skuld i proportion till
bruttoförmögenheten inom varje distrikt, dock är, när jordbruks- eller
skogsegendom på landet tillhör aktiebolag eller utanför skattedistriktet
bosatt person eller ock handelsbolag, vars delägare icke bo inom distriktet,
avdrag såvitt angår den kommunala beskattningen medgivet allenast
för högst en fjärdedel av egendomens värde.
I fråga slutligen om rätt att avdraga förlust, som viss inkomstkälla
i sin helhet utvisar, från överskottet å annan inkomstkälla, är
sådan rätt den kommunala beskattningen medgiven allenast för den
händelse de båda inkomstkällorna äro underkastade beskattning inom
en och samma kommun.
Danmark.
Danmarks1) kommunala skatte väsen, i huvudsakliga delar reformerat
år 1903 i sammanhang med den direkta statsbeskattningen, bäres likaledes
av en fristående fastighetsbeskattning samt en egenartad flerförgrenad
inkomstskatt, vilken visserligen utgår från samma inkomstberäkning,
som ligger till grund för statens såsom allmän och ren inkomstskatt
utformade inkomstbeskattning, men i avseende å grunderna för
ordnandet av skattskyldigheten på detta underlag framträder såsom en
särskild kommunal inkomstbeskattning.
I Danmark beskattar såväl stat som kommun den fasta egendomen,
staten från och med år 1904 medelst en fastighetsskatt (Ejendomsskyld),
som utgår med 1.1 pro mille av fast egendoms uppskattade värde i
handel och vandel. De av staten före ikraftträdandet av 1903 års skattereform
under benämningarna Gammelskat samt Land- og Ligningsskat
av Ager- og Engs- og Skovskylds Hartkorn upptagna äldre objektskatterna
på grundval av landets gamla beskattningsunderlag, hartkornet,
— sådant detta för varje särskild egendom blivit, olika för olika
delar av laudet, efter jordens naturliga fruktbarhet bestämt vid den
1) För Färöarna gälla särskilda bestämmelser.
Danmarks
kommunala
skottelagstiftning
i dess
huvuddrag,
206
Den kommunala
fastighetsbeskattningen.
1. Köpenhamn.
2. Övriga
städer.
katasterrevision, som efter ett fyrtioårigt arbete med densammas fullbordande
trädde i tillämpning från och med år 1844 — blevo genom 1903
års lagstiftning utmönstrade ur statens skattesystem i likhet med den s. b.
Bygningsavgiften, en sedan år 1802 bestående skatt å byggnad i stad och
andra byggnader på landet än sådana som användas i jordbruk, utgående
efter bostadslägenheternas (våningarnas) sammanlagda golvyta.
Kommunernas fastighetsbeskattning är ordnad väsentligen olika
på landet och i stad, och intar, ibland städerna, Köpenhamn alltjämt en
särställning, vilken sträcker sig även till den kommunala inkomstbeskattningen.
1 Köpenhamn fortbestå sålunda vissa sedan år 1861 med fixa belopp
utgående äldre objektskatter, benämnda Grundskat, Arealskat och Brolmgningsskat,
för vilkas närmare gestaltning hänvisas till förenämnda
översikt. Härjämte upptager staden i anslutning till 1903 års skattelagstiftning
Ejendomsskyld för egen och statens räkning med 2.3 pro mille
av taxeringsvärdet samt behåller därvid för egen del så stor del av
skattebeloppet, som svarar emot 1.2 pro mille. Även denna skatt utgår
således såsom kvotitetsskatt.
Beträffande fastighetsbeskattningen i övriga städer bestämmes för
varje stad i särskild skatteordning, huru stor del av skattebehovet
skall utdebiteras på de fastighetsskatter av äldre typ, som alltjämt bestå,
nämligen »Grundskat» och »Husskat». Den s. k. grundskatten utdebiteras
efter hartkorn, så framt ej skatteordningen innehåller att eu
klassificering av jorden skall ske, i vilket fall grundskatt utdebiteras
särskilt å bebyggd mark och .särskilt å annan stadens jord. Härvid kan
bebyggd mark efter dess mera eller mindre värdefulla beskaffenhet uppdelas
å högst tio värdeklasser, därvid marken, allt efter den klass densamma
tillföres, åsättes ett värde, motsvarande 1, 2, 3, 4 etc. gånger hart,-kornsvärdet. Husskatten, som är en skatt enbart å byggnader, utgår i förhållande
till brandförsäkringsvärdet, dock kan även här uppdelning i värdeklasser
föreskrivas, förutsatt nämligen att dylik uppdelning icke skett
i fråga om bebyggd mark. Klassificering får nämligen icke samtidigt tilllämpas
beträffande bebyggd mark och byggnader. Klassificering beträffande
byggnader, underkastade husskatten, sker på det sätt, att beskattningsunderlaget
brandförsäkringsvärdet förhöjes, för byggnad tillhörande
andra klassen med 10 procent, för byggnad tillhörande tredje
klassen med 20 procent o. s. v. upp till eu förhöjning med 90 procent
i tionde klassen, den högsta värdeklass, som även här kan ifrågakomma.
Dessutom äro även nu avsedda städer berättigade att i enlighet
207
med bestämmelser i särskild skatteordning, som fastställes av inrikesministern,
upptaga Ejendomsskyld för egen del tillsammans med den
de hava sig ålagt att upptaga för statens räkning. Hela Ejendornsskylden
får emellertid icke överstiga den skattesats pro mil le, som de
genom 1903 års skattereform bortfallna statsskatterna för stadens vidkommande
utgjorde av summan av de taxeringsvärden, som år 1904
asattes den Ejendomsskyld till staten underkastade fasta egendomen.
Enligt vad i översikten framhålles hava städerna i allmänhet begagnat
sig av den nya skattekälla som sålunda öppnats för dem, fastän man i
många städer tillämpat en något lägre skattesats pro mille än den som
lagen högst tillåter. Av Ejendomsskylden, som således även här anordnats
såsom en kvotitetsskatt, skall till staten redovisas så stor del av
skatten, som en uttaxering efter l.i pro mille ger till resultat.
Primärkommuner äro på Danmarks landsbygd sockenkommunerua,
vilka i regel utgöras av en, men stundom av flera socknar. Dessa
socken kommuner äro förenade i amtrådskretsar. Beträffande den ordning,
vari dessa högre kommunala enheter, amtsrådskretsarna, fylla sina
skattebehov, hänvisa sakkunnige till översikten. Sockenkommunerna äga att
till och med år 19:24 uttaga skatt å fast egendom dels på det gamla skatteunderlaget,
hartkornet, och dels under form av Ejendomsskyld d. v. s. efter
taxeringsvärde. 1903 års reform utgick nämligen från att skatten efter
hartkorn skulle på landet efterhand avskrivas och i mån som avskrivningen
fortgick ersättas med enbart skatt efter taxeringsvärde. Övergången
skulle, i enlighet med den lag vari reformplanen vann sanktion,
ske i fyra femårsperioder sålunda, att under den första perioden Yr. av
kommunens skattebidrag från fast egendom utgå efter hartkorn och
Vs efter taxeringsvärde, varefter hartkornets andel för varje följande
femårsperiod sänkes, likasom ä andra sidan Ejendomsskyldens anpart
ökas med en femtedel. För tre år i sänder bestämmes av amtsrådet
efter förslag av sockenrådet, huru stor del av kommunens skattebehov
av beskaffenhet att behöva täckas medels repartition skall bestridas
medelst uttaxering å fast egendom och huru stor del med uttaxering
å inkomst, uppskattad efter »Formue og Leilighed». Denna fördelning
skall emellertid ske med iakttagande därav att det förhållande,
som i repartitionsavseende förelåg vid 1904 års ingång mellan de båda
nämnda huvudgrupperna av beskattnings föremål, icke får förändras till
förfång för den fasta egendomen, med mindre sådan förändring beslutas
av flertalet utav sockenrådets hela medlemsantal och därjämte ett flertal
av tre fjärdedelar utav amtsrådets hela medlemsantai. Enligt vad
3. Landsbygden
.
208
Avdragsräit
vid taxeringen
till
Egendoms
skyld.
Oen kommunala
in
komstbeslcatt
ningen
1.
Skatt efter
11 Förmur
og Leilighed.
“
av översikten framgår föll i genomsnitt för hela landet 1908—1909
något mer än hälften av den kommunala uttaxeringen på den fasta
egendomen.
I sammanhang med 1903 års skattereform berättigades sockenråden
i sådana kommuner på landsbygden, där egendomar fuunos vilka dittills
varit underkastade jämväl "den år 1903 avlysta »Bygningsavgiften»,
att av sådana egendomar upptaga en s. k. grundskatt lik den som,
på sätt ovan är omförmält, alltjämt består i städer, där densamma
dittills utgått. Dock skulle denna beskattningsrätt vara dem medgiven
endast försåvitt och så länge den Ejendomsskyld, kommunen sammanlagt
för egen del och för statens räkning uttaxerade för sådana
egendomar, understeg vad »Bygningsavgiften» för samma egendomar
givit sista gången sådan skatt utgick. Det framgår emellertid av översikten,
att en dylik komplementär kommunal fastighetsbeskattning vid
den tid, till vilken översikten i sina statistiska upplysningar hänför sig,
nämligen budgetåret 1908—1909, icke längre ägde bestånd, även om
den tidigare må hava kommit till tillämpning.
Vid såväl statens som kommunens beskattning av fast egendom
efter taxeringsvärde är skattefrihet medgiven för egendom, vars hyresvärde
icke överstiger, på landsbygden 60 kronor, i städer med undantag
av Köpenhamn 120 kronor och i sistnämnda stad 180 kronor.
Denna bestämmelse kompletteras medelst bestämmelser om lindring i
beskattning medelst avdrag i vissa fall från det uppskattade värdet. Enligt
1903 års lag om Ejendomsskyld skulle sålunda, bland annat, lantegendomar
samt jord i stad, därå drevs vanligt jordbruk eller trädgårdsskötsel,
i allmänhet gå i full skatt först vid 12,000 kronors värde, likasom
i allmänhet enfamiljshus, som beboddes av personer tillhörande
arbetarklassen eller av fiskare eller hantverkare, vilka drevo sin näring
utan biträde av utomstående, blevo underkastade full bidragsskyldighet
först vid 6,000 kronors värde. Såsom längre fram meddelas, hava härutinnan
sedermera vissa ändringar åvägabragts i syfte såväl att något
vidga skattefrihetsbestämmelserna som att omlägga avdragsrätten.
Den kommunala inkomstbeskattningen framträder, såsom redan antytts,
under flera varandra delvis kompletterande former. Huvudparten av
beskattningen bäres av en allmän och ren inkomstskatt, på landsbygden och
i städerna, utom Köpenhamn, kallad skatt efter »Formue og Leilighed» —
ett uttryck, som osökt erinrar om vårt »råd och lägenhet» — vilken skatt
är proportionell i förhållande till beskattningsbar inkomst och avsedd att
tralla enskilda (fysiska) personor i bostadskommunen (Opholdskommunen)
för all deras inkomst. Inkomstberäkningen skall vara densamma som
tillämpas beträffande statens inkomstskatt, men kommunen äger att
i enlighet med vad i särskild för kommunen fastställd skatteordning
''Vedtaagt.) kan varda stadgat tillämpa en i olika gradationer skärpt beskattning
för fonderad inkomst, likasom ock härutöver att efter förhållandena
i det särskilda fallet höja eller sänka den beskattningsbara
inkomsten (Skatteindtregten) med 25 resp. 65 procent av dennas belopp.
Höjning kan sålunda beslutas ske med hänsyn till jämförelsevis stora
inkomster, ringa familj, särskilt stor förtjänst det sista året eller särskilt
gynnsamma driftsförhållanden. Å andra sidan kan sänkning föranledas
av i det hela jämförelsevis små inkomster, stort barnantal, ålderdom,
sjukdom eller lidna stora förluster det sista året. Slutligen kan rätt
inrymmas taxeringsmyndigheterna att efter behag nedsätta beräkningen
av det beskattningsbara beloppet beträffande inkomster, som icke överstiga,
på landsbygden 800 kronor och i städerna 1,000 kronor, dock
icke mera än att alltid någon bidragsskyldighet åligger inkomsttagaren.
Hen, som är bosatt — har »fast Ophold» — i flera kommuner inom
landet, är skattskyldig till dessa i förhållande till den tid, han uppehåller
sig i varje särskild kommun. Hans inkomst uppskattas emellertid
för helt år, men skatt påföres honom allenast i förhållande till den tid,
uppehållet varat. Vistelse under kortare tid än tre månader grundlägger
i allmänhet icke skattskyldighet. Den som icke inom någon
kommun vistats så länge som tre månader blir dock skattskyldig redan
på grund av en så kortvarig vistelse som en månad. För att den
som inom eu kommun driver rörelse med fast driftställe — verkstad,
försäljningsställe eller affärslokal — skall bliva i denna kommun skattskyldig
till nu ifrågavarande inkomstskatt erfordras likaledes endast en
månads vistelse därstädes.
De lokala bestämmelser, som sålunda för den kommunala beskattningen
efter »Formue og Leilighed» reglera beräkningen av den beskattningsbara
inkomsten, skola i allmänhet vara likartade för samtliga kommuner
inom ett amf likasom för samtliga städer.
För Köpenhamn gälla, såsom nämnts, särskilda bestämmelser. Skattskyldiga,
för vilka sistnämnda stad utgör hostadskommun i beskattningsavseende,
äro nämligen i stället för den i andra kommuner i motsvarande
fall utgående skatten efter »Formue og Leilighed» underkastade särskild
progressiv inkomstskatt enligt bestämmelserna i lag av den 18 april 1910.
Tidigare hade, enligt lag den 19 februari 1861, den kommunala
Kommunalskattesakkunnige. 27
Siijskild
inkoinstskafcfc
i Köpenhamn
-
210
inkomstbeskattningen i Köpenhamn utgått såsom en proportionell skatt,
dock med skattelindringar för inkomst understigande 2,400 kronor samt
med iakttagande därav att uttaxeringen icke fick överstiga ett belopp
svarande mot 3 procent av den beskattningsbara inkomsten. Det numera
därstädes tillämpade progressiva skattesystemet bygger på indelning
i inkomstklasser samt en klyvning av skatteprogressionen sålunda,
att en del av den beskattningsbara inkomsten — den första, räknat från
undergränsen — beskattas efter en lägre procentsats än den överskjutande
delen. Av en beskattningsbar inkomst, som överstiger 800, men
icke 1,000 kronor, belastas i enlighet härmed inkomstdelen intill 800
kronor efter l.i procent och återstoden efter 2.6 procent o. s. v. Härigenom
undvikes den obillighet, som vid tillämpning av en och samma
procentsats för en viss inkomstklass ligger däri att inkomst, som redan
vid en obetydlig ökning rycker upp från en lägre till en högre inkomstklass,
i sin helhet blir beskattad efter en högre skatteprocent, vilket ju
kan medföra, att tillökningen i skatt blir större än tillökningen i beskattningsbar
inkomst. Enligt det tillämpade systemet åter drabbar tillökningen
i skatt allenast den del av den beskattningsbara inkomsten,
som överstiger siffran för inkomstklassens undergräns.
Inkomst, som understiger 800 kronor, är i Köpenhamn fri från skatt.
För varje barn, som vid början av det år taxeringen sker icke fyllt 15 år,
äro vid beräkningen av beskattningsbar inkomst 100 kronor fria, dock får
beskattningsbar inkomst härigenom icke nedbringas under 400 kronor.
Vid särskilt ömmande omständigheter, såsom sjukdom, dödsfall eller stark
skuldsättning, kan för den som avgivit deklaration och gör framställningom
nedsättning ytterligare nedsättning ske av beskattningsbar inkomst.
Formellt når skatteprogressionen upp till 6 procent av den beskattningsbara
inkomsten utan att — något som följer av progressionens anordning —
någonsin kunna bliva fullt så hög, eftersom en del av inkomsten alltid
beskattas efter en lägre skatteprocent än återstoden. Det skattebelopp,
som med tillämpning av progressionsskalan framkommer, kallas »grundbelopp»
och kan höjas eller sänkas allt efter kommunens skattebehov.
Sådan höjning eller sänkning skall för alla inkomstklasser ske med samma
procent. Beslutar kommunalstyrelsen (borgarrepresentationen) att i skatt
uttaga mera än summan av »grundbeloppen», ökad med 20 procent, måste
kommunalstyrelsen ställa sig under omval. Ursprungligen var den därvid
nyvalda representationen, som allenast hade att fastställa den utdebitering
vilken föranlett nyval eller en lägre utdebitering, för återstoden av
valperioden förhindrad att besluta förhöjning utöver den som givit anledning
till nyvalet, men genom lag av den 23 januari 1914 har detta
211
förbud bortfallit och liera nyval av här angiven anledning — s. k.
Skattevalg — kunna således under samma valperiod förekomma.
För såväl Köpenhamn som rikets övriga kommuner kompletteras den
kommunala inkomstbeskattningen dels av en särskild skatt, benämnd skatt
till förvärvskommunen, och dels av en särskild skatt å aktiebolag och andra
bolag med begränsad ansvarighet, kommanditbolag samt vissa konsumtions-
och försäkringsföreningar. Av dessa skatter är den förra obligatorisk,
den senare, såvitt angår inhemska bolag och föreningar, endast fakultativ.
Skatten till förvärvskommunen är i främsta rummet avsedd att
träffa den som inom annan kommun än där han är skattskyldig på
grund av sin vistelse (Opholdskommun) äger eller brukar fast egendom,
uppbär tionde eller annan avgift av sådan egendom eller driver
förvärvsverksamhet, till vilken »er knyttet forretningslokaler» eller
som innefattar transportverksamhet. Såsom verksamhet, vilken här
kommer i betraktande, nämner lagen hantverks-, fabriks-, handels-,
»veksellerer-», bank-, agentur-, försäkrings- och värdshusrörelse, verksamhet
såsom entreprenör, advokat eller läkare samt annan liknande
verksamhet, vilken är på ovan angivna sätt till kommunen lokaliserad.
Underkastade nu ifrågavarande skatt, vilken har till föremål allenast
inkomst av här nämnda förvärvskällor och således är en i egentligaste
mening ''partiell inkomstskatt, äro emellertid även sådana personer, vilka
såsom saknande »fast Ophold» i landet icke äro skattskyldiga till någon
bostadskommun, ävensom offentliga institutioner och stiftelser, i den
mån de icke äro från inkomstskatt frikallade. Skattens i fråga egenskap
av inkomstbeskattning har lagstiftningen sökt upprätthålla därigenom
att rätt till avdrag för skuldräntor medgives. Häftar skuld vid
förvärvskällor inom olika kommuner, fördelas ränteavdraget, vad angår
fast egendom som är taxerad till Ejendomsskyld, efter taxeringsvärde
och i andra fall efter värde, som beräknats för förmögenhetsbeskattningen
till staten, d. v. s. i allmänhet saluvärdet. Av skattens läggning
i övrigt synes böra följa, att förlust å särskild inkomstkälla inom
en kommun icke får avdragas från vinsten å ett annat företag inom
annan kommun, men härom utsäges icke något i lagen. Inom eu och
samma kommun torde däremot vinster och förluster å olika företag få,
så långt ske kan, utjämna varandra. Sträcker sig samma inkomstkälla
över flera kommuner, förutsätter lagen godvillig överenskommelse i fördelningsfrågan.
Uppstår tvist, tillkommer avgörandet inrikesministern,
vilken även i andra beskattningsfrågor av vikt, exempelvis i fråga om
utlännings skattskyldighet i vissa fäll samt avfattningen av lokala
skatteordningar för städerna utom Köpenhamn, har bestämmanderätt.
Skatt till
förvärvskommun.
212
Bidragsskyldigbeten till förvärvskommun är — bär frånsett att
den icke utkräves såsom repartitionsskatt — i viss mån en annan
än den som utkräves på grundval av taxeringen inom kommunen såsom
bostadskommun. Underlag för den senare uttaxeringen är nämligen de
inom kommunen bosatta skattskyldigas samfällda beskattningsbara inkomst,
som ju med hänsyn till förekommande höjningar eller sänkningar
i syfte att träffa skatteförmågan kan vara högre eller lägre än den
uppskattade, varemot underlaget för uttaxeringen av skatt till kommunen
såsom förvärvskommun betingas av den för taxering etter »Forume
og Leilighed» inom samma kommun uppskattade inkomsten — d. v. s.
deras verkliga inkomst, för vilka kommunen i fråga utgör bostadskommun.
För uttaxering av nu ifrågavarande skatt kommer kommunens
s. k. skatteprocent i användning. Denna skatteprocent, vilken varje år
skall finnas uträknad för kommunen, sammanfaller med den kvot, som
uppstår då summan av den inom kommunen uttaxerade skatten efter
»Formue og Leilighed», multiplicerad med 100, delas med siffran för den
i och för taxering efter »Formue og Leilighed» uppskattade sammanlagda
inkomsten. Har exempelvis såsom skatt efter »Formue og Leilighed» uttaxerats
25,000 kronor, medan sammanlagda uppskattade inkomsten utgjort
500,000 kronor, utgör således skatteprocenten 5. Såsom skatt till
förvärvskommunen skall av taxerad förvärvsinkomst uttagas vad som
utgår vid eu uttaxering efter två tredjedelar av skatteprocenten, utom i
det fall att fråga är om offentliga institutioner eller stiftelser eller sådan
förvärvsskatten underkastad person, som icke kan räkna någon kommun
såsom bostadskommun i taxeringsavseende. För dessas vidkommande
skall nämligen uttaxering ske efter fulla skatteprocenten. Skatten i fråga
är således icke, i olikhet med inkomstbeskattningen efter »Formue og
Leilighed», någon repartitionsskatt i egentlig mening, om den ock anordnats
så, att skattens storlek blir beroende av det förhandenvarande
skattebehovet, i den mån detta överhuvud skall täckas genom personlig
inkomstskatt. För Köpenhamn, vilken stad har samma särskilda beskattningsrätt
såsom förvärvskommun som andra kommuner, uträknas skatteprocenten
sålunda, att summan av »grundbeloppen», multiplicerad med
100, delas med taxerad inkomst frånsett de skattefria avdragen. Kvoten
utgör stadens skatteprocent. Verkan av den dubbelbeskattning, som för
skattskyldig, vilken jämväl skattar till bostadskommun, uppkommer därigenom
att samma inkomst om än efter olika skattesats underkastas beskattning
i mera än en kommun, är avsedd att utjämnas genom den
rätt, som tillerkänts skattskyldig att i viss utsträckning erhålla avdrag
å skatten till bostadskommunen.
218
Den inkomstskatt slutligen, som kommun har rätt att pålägga inländska
aktiebolag och vissa andra inländska bolag ävensom konsumtionsföreningar,
vilka sälja jämväl till utomstående, samt vissa försäkringsföreningar,
utgår inom kommun, där verksamheten drives eller inkomsten
eljest kan anses intjänas, efter kommunens skatteprocent, men får sammanlagt
icke överstiga tre procent av nettovinsten. Härflyter någon del
av bruttointäkten från verksamhet i utlandet, är motsvarande del av nettovinsten
fri från skatt. Föreningar med ändamål att bearbeta, förädla
eller försälja produkter av medlemmarnas arbete äro, även i det fall att
verksamheten sträcker sig utom medlemskretsen, frikallade från skatt,
likaså råämnesinköpsföreningar.
Utländska bolag och föreningar, som besitta fäst egendom eller
driva näring i Danmark med fäst driftställe — fabrik, verkstad, försäljningslokal,
restauranglokal eller affärskontor — eller som i Danmark
hava särskild styrelse eller representant, äro däremot under alla förhållanden
underkastade beskattning med tre procent av företagets nettovinst
i Danmark, därvid beräkningen i fråga om utländskt försäkringsbolag
sker med iakttagande av särskilt utav inrikesministern fastställt normativ.
Vid skattskyldighet inom flera kommuner uträknas först den skatt,
som skulle belöpa ä den samfällda nettovinsten. Denna beräkning, likasom
också själva uppskattningen, verkställes av vederbörande taxeringsmyndighet
i den kommun, varest företaget har sitt huvudkontor eller,
om något huvudkontor ej finnes, där styrelsen har sitt säte, och denna
kommun betraktas såsom bostadskommun. Dit går deklarationen och
där hava de kommuner, som göra anspråk på medbeskattningsrätt, att
därom göra anmälan. Utan att samtliga andelsberättigade kommuner
därtill samtycka, får utdebiteringen av skatt ej ske efter lägre skatteprocent
än den högsta inom resp. kommuner. Av den med iakttagande
härav uträknade skatten äger den kommun, vilken, enligt vad ovan är
nämnt, skall betraktas såsom bostadskommun, rätt att ensam tillgodoräkna
sig tio procent. Därnäst äger, för den händelse i den samfällda
vinsten ingår inkomst av fast egendom, kommun, varinom sådan inkomst
fallit, ensamrätt att taga den skatt som efter kommunens skatteprocent å
nämnda inkomst belöper. Vad därefter återstår av skattebeloppet fördelas
mellan alla skatteberättigade kommuner, i mån som vinst kan anses hava
uppkommit inom en var av dem. Härvid gälla bruttointäkterna såsom fördelningsgrund
för försäkringsrörelse, medan för annan verksamhet i regel
avlöningarnas storlek inom varje kommun blir avgörande, dock med
iakttagande av att avlöning — dit jämväl räknas tantiemer eller eljest till
anställd personal utbetalda vinstandelar — icke ingår i beräkningen med
J. Aktiebolagsskatt.
214
Ytterlig art
reformarbete
högre belopp än 2,000 kronor. Prövas i något särskilt fall dessa grunder
för fördelning av skatt, till vilken viss kommun icke äger ensamrätt,
icke vara användbara, tillkommer avgörandet av fördelningsfrägan inrikesministern.
Icke heller denna skatt är, såsom av det anförda framgår,
någon repartitionsskatt i egentlig mening.
För Köpenhamn var i det förslag, som år 1910 ledde till lagstiftning
om en för nämnda stad särskild kommunal inkomstskatt, ifrågasatt
införande jämväl av eu särskild förmögenhetsskatt, utgående för förmögenhet
intill 100,000 kronor med eu skattesats av 0.3 pro mille och
för förmögenhet därutöver sålunda, att 100,000 kronor beskattades efter
nyssnämnda skattesats och överskjutande belopp efter en skattesats av
O.fi pro mille. Bifallet av folketinget, vann emellertid förslaget i denna
del icke landstingets godkännande.
Den genomgripande beskattningsreform, som år 1903 kom till
stånd i Danmark så väl för statens som för kommunernas del har, om
än betecknande ett stort framsteg i förhållande till den förutvarande
ordningen, icke befunnits infria de förhoppningar, som ställdes på densamma.
Särskilt är så förhållandet vad angår den kommunala beskattningen,
och detta så väl beträffande fastighetsbeskattningen som inkomstbeskattningen.
I det förra avseendet har särskilt den medgivna avdragsrätten från
uppskattat taxeringsvärde givit anledning till missnöje, som utmynnat i
strävanden att ersätta eller i varje fall komplettera den kommunala,
likasom även den statliga beskattningen, med skatt på enbart jordvärdet
utan hänsyn till byggnader eller oamorterade grundförbättringar
eller med direkt skatt på oförtjänt värdestegring av jord. Första uppslaget
till beskattning av sådan värdestegring gavs av Köpenhamns
magistrat, som år 1907 till antagande av borgarrepresentationen framlade
ett på sin tid synnerligen uppmärksammat inen även synnerligen omstritt
förslag i ämnet, gällande för Köpenhamn. Detta förslag antogs
nästföljande år av borgarrepresentationen, men har ännu icke lett till
lagstiftning.
Däremot kom sistnämnda och de båda följande åren lagstiftning
till stånd i syfte att med beskattning under viss tid träffa rent lokal
värdestegring, föranledd av särskilda utav statsmakterna beslutade anläggningar
och med ändamål tillika att täcka en del av kostnaderna för
dessa anläggninger. Så har skett genom lagarna den 19 juni 1908 och
den 30 april 1909 om utvidgning av staden Esbjergs hamn, genom vilka
215
lagar inrymts rätt för Esbjergs kommun att för täckande av den andel
i kostnaderna, vilken kommunen åtagit sig, till och med år 1927 upptaga
skatt ä värdestegring, som genom särskilda periodiska uppskattningar av
iordvärdet utröntes hava uppkommit såsom följd av anläggningen. I sammanhang
härmed inrymdes rätt för staten att inom viss tid expropriera
områden i och omkring nämnda kommun, som för staten vore av intresse att
disponera, och skulle dessa områden, likasom själva anläggningsområdet,
undantagas från beskattningen. För tioårsperioden 1912—1922 och femårsperioden
1922 —1927 skulle skatten sammanlagt icke få för någon egendom
överstiga ett belopp, svarande emot eu tredjedel av uppskattad
oförtjänt värdestegring.
Eu annan likaledes partiell värdestegringsskatt av s. k. betterments
natur åvägabragtes genom »Jernbaneskyldsloven» den 18 april
1910, förberedd av 1908 års lag om vissa järnvägsanläggningar, vilka
ansetts böra komma till utförande såsom privatbanor med statsbidrag
för anläggningen eller eventuellt såsom statsbanor. Enligt förstnämnda
lag — som emellertid berättigar jämväl innehavare av privatbanor, tillkomna
utan statsbidrag, att göra framställning om regeringsmyndighets
tillstånd att upptaga skatt medelst »Jernbaneskyld» av värdestegring,
som bär sin grund i sådan anläggnings tillkomst — utgår sådan
skatt av värdestegring, som överstiger 10 procent av vederbörande
egendoms värde i handel och vandel före anläggningen. Skatten, från
vilken viss egendom är frikallad, betalas under 50 år med 1V* procent
ärligen av den beskattningsbara värdestegringen, med rätt för den som
erlagt skatten i fråga under minst 30 år att göra sin egendom fri från
densamma medelst inbetalning av kapitalvärdet, beräknat efter 4 procent,
av den del av skatten, som belöper å de återstående åren, samt inbetalas
till statskassan, vilken efter avdrag av kostnaderna för taxeringen tillhandahåller
eu var som bidragit till anläggningen vad å honom belöper
i förhållande till hans tillskott för bestridande av anläggningskostnaden.
För att åvägabringa ett mera allsidigt material för bedömande av
frågan om möjligheten att även för statens del införa skatt å jordvärdet —
med eller utan bibehållande av fastighetsbeskattningen på grundval av
1903 års lag om Ejendomsskvld — hava på regeringsinitiativ åren 1911
—1912 verkställts särskilda försökstaxeringar (prpvevurderinger), omfattande
tio landskommuner, två städer (Aarhus och Frederiksberg) samt
några kvarter i Köpenhamn. I enahanda syfte förelåg vid 1913—1914
års riksdagssession förslag frän regeringen, att allmän fastighetstaxering,
som, räknat från 1909 års allmänna fastighetstaxering, författningsenligt
216
eljest skolat verkställas först år 1919, måtte anställas redan år 1914,
samt att därvid särskilt måtte såsom jordvärde för varje taxerad
egendom fastställas vad en förståndig köpare kunde antagas villig giva
för jorden i obebyggt skick med hänsyn tagen så väl till jordens beskaffenhet
och läo-e som till en i ekonomiskt hänseende nod användning
av densamma. Närmast var denna framställning föranledd av en hemställan
från den kommunala skattekommission, som år 1910 blivit tillsatt
med uppdrag att avgiva förslag till reformer av den kommunala
beskattningen i de delar, vari denna alltjämt visat sig giva anledning till
erinringar. Bland annat hade nämnda kommission sålunda framhållit
önskvärdheten av en fristående uppskattning av jordvärdet i syfte dels
att få genomförd en ombildning av de föråldrade skatter å fast egendom
i städerna, som vid sidan av Ejendomsskyid alltjämt utginge därstädes,
och dels att möjliggöra en anordning, enligt vilken avdragen å
taxeringsvärdena, vilka avdrag dittills skett från fastighets hela värde,
finge göras allenast å byggnadernas värde.
Regeringens strävan att få till stånd en dylik uppskattning har
numera också krönts med framgång. Genom lag av den 22 december
1915 har nämligen, jämte det allmän uppskattning till Ejendomsskyid förklarats
skola ske vart tredje år med början år 1910, tillika föreskrivits,
att vid denna taxering jämväl skall ske särskild uppskattning
av jordvärde i enlighet med förutsättningarna i ovan nämnda förslag.
Samtidigt härmed hava bestämmelserna i lagen av 1903 om skattefrihet
något vidgats, varjämte avdragsrätten omlagts. För fastigheter med bostadsbyggnader,
som icke äro på grund av jämförelsevis ringa hyresvärde
frikallade eller vid vilkas uppskattning särskild lindring med hänsyn
till deras beskaffenhet eller ändamål icke äger rum, är sålunda numera
generell rätt till avdrag från det uppskattade värdet medgiven för ett
belopp av 2,800 kronor.
Aven i fråga om den kommunala inkomstbeskattningen hava tid efter
annan ändringar påyrkats särskilt i syfte att avhjälpa de brister, som ansetts
vidlåda deri mellankommunala beskattningen, sådan denna förmedlas
genom skatt till kommunen såsom förvärvskommun. Gällande beskattning
i denna del har sålunda, bland annat, ansetts böra utvecklas i den
riktning, att jämväl löne- eller arbetsinkomster, intjänta utom bostadsko
mmunen, må till den del de överstiga ett visst belopp — såsom sådant
har vant ifrågasatt 2,500 kronor — underkastas beskattning i deri
kommun där de intjänats. Förslag i sådan riktning, kombinerat med
förslag att i fråga om den beskattningsrätt, som tillkommer kommunen
såsom förvärvskommun. frigöra kommunen från bundenheten vid kommu
-
217
nens skatt eprocen t, förelåg redan år 1910 från ovannämnda skattekommission
och har därefter såsom regeringsförslag icke mindre än tre gånger —
senast vid 1914—1915 årens riksdagssession — varit under behandling,
utan att dock föranleda till lagstiftning. Motståndarna till förslagen
hava nämligen icke velat inlåta sig på partiella reformer av den kommunala
beskattningen, utan hava ansett den kommunala beskattningsfrågan
allenast i sin helhet böra företagas till avgörande. Härvid torde på
grundval av skattekommissionens uttalanden i handlagda delar av frågan
komma till behandling jämväl förslag om införande av kommunal förmögenhetsskatt
till bostadskommunen, i sammanhang varmed beskattningen
efter »Forum e o g Leilighed» skulle ombildas och en för hela landet åtminstone
i huvudsak enhetlig form för bostadskommunens inkomstbeskattning
åvägabringas.
Beträffande slutligen frågan om skatt å jordvärde, eventuellt i form
av en skatt å oförtjänt värdestegring av jord, gå alltjämt meningarna
om huru c denna fråga rätteligen bör lösas starkt i sär, och frågan har
ännu icke förts fram till lagstiftning.
Preussen.
De ledande synpunkterna för den reform av Preussens kommunala
skattelagstiftning, som genom 1893 års kommunalskattelag kom till
stånd, blevo vid reformens planläggande sammanfattade på huvudsakligen
följande sätt.
Den direkta kommunala beskattningen skall överhuvudtaget så
vitt möjligt inskränkas, i det att kommunerna i första hand böra fylla
vissa skattebehov genom avgifter för begagnande av vissa kommunens
anstalter (Gebiihre), särskilda bidrag av fastighetsägare eller näringsidkare,
som tillskyndas särskilda fördelar av kommunala anstalter av
allmänt intresse såsom väg-, kanal- och bevattningsanläggningar, och
vilka bidrag till sin storlek äro avpassade efter dessa fördelar (Beiträge)
samt indirekta skatter, särskilt lyxskatter och omsättningsskatter. Den
direkta beskattning, som dessutom erfordras för fyllande av kommunens
skattebehov — skattebehovet i teknisk mening — bör mera än
förut varit fallet upptagas såsom objektbeskattning samt inkomstbeskattningen
i samma män begränsas. Allenast ett skattesystem sammansatt
av objekt- och subjektskatter, avsedda att tillgodose, de förra
intresseprincipen och de senare principen om beskattning efter skatteförmåga,
är ägnat att bära den kommunala beskattningen i vad denna
förutsätter skatterepartition. Fast egendom och näring komma i enlighet
Kommunalskattesakku nnige. 28
Preussen*
kommunalt
skattelag stiftning
i dess
huvuddrag,
218
Den kommunala
objektheskattningen
på grundval
av statens
laxering.
1. Skatt å
fast egendom
(Grundsteuer
och Gebäudesteuer).
härmed att tagas i anspråk såsom beskattningsföremål för täckande av
utgifter, som företrädesvis komma dem till godo eller av dem förorsakas,
varemot utgifter för allmänt väl, såsom rättssäkerhet, skolväsen, fattigvård
och sundhetsväsen, komma att bestridas medelst uttaxering å inkomst.
Kommunerna böra åtnjuta den största möjliga frihet att utforma självständiga
objektskatter och böra i största möjliga utsträckning också begagna
sig av denna rätt. Enär inkomstbeskattning särskilt i städerna
före reformen anlitats i alltför stor utsträckning — för finansåret 1891—
1892 hade sålunda i städer med över 10,000 invånare mera än a/i av
det.samfällda skattebehovet täckts medelst tillägg till statens inkomstskatt
och i städer med lägre invånareantal mera än 85 procent — vore
därför endast i sin ordning att, när staten, på sätt som i sammanhang
med skattereformen skett, för egen del avstått från att upptaga objektskatter
och åt kommunerna överlåtit rätten att utan konkurrens från
statens sida anlita denna beskattningsform, i lag också ställdes garantier
för att objektbeskattning bleve i tillbörlig grad utnyttjad. Så vore desto
hellre förhållandet som staten för framtiden vore för sin direkta beskattning
hänvisad till beskattning efter förmåga och en utveckling av
denna beskattningsform för statens vidkommande svårligen kunde komma
till stånd utan en begränsning av kommunernas rätt att beskatta inkomst.
Enär Preussens primärkommuner alltjämt i stor utsträckning,
särskilt på landsbygden, fylla sina skattebehov på underlag av de såsom
statsskatter nominellt bestående objektskatterna å fast egendom och näring,
har här ansetts böra lämnas en framställning av dessa skatter i deras
huvuddrag.
Av de sålunda avsedda objektskatterna, vilka staten i sammanhang
med reformen ställde till kommunernas förfogande, fastän taxeringen alltjämt
besörjes av staten, må först erinras om shatten å fast egendom, vilken
innefattar två beskattningsformer, benämnda Grundsteuer och Gebäudesteuer.
Av dessa nvinfördes den senare år 1861, medan i avseende å den
förra sedan gammalt bestående skatten, utgående av katasterförd jord, sistnämnda
år igångsattes en allmän revision enligt bestämmelser i lag av
samma år, vilken revision förelåg avslutad år 1865. Gebäudesteuer erlägges
för byggnad och tomt samt för trädgårdar med en areal, som icke överstiger
1 Morgen, motsvarande 25.53 ar, samt Grundsteuer för all inkomstgivande
jord, som icke är föremål för Gebäudesteuer. Den tredje sålunda
överlåtna statliga objektskatten är näringsskotten (Gewerbesteuer) i dess
genom lag av år 1891 reformerade skick.
Grundsteuer är anordnad såsom en på förhand till beloppet bestämd
219
s. k. kontingentskatt, ursprungligen för hela riket, med visst undantag,
beräknad till 10 millioner thaler (1 tlialer = 3 mark) samt efter 1804
och 1865 årens förvärv av nya landsdelar utökad med en tilläggskontingent
av 3,200,000 tlialer. Skattekontiugenten förändras i den mån
förut skattefri jord tillkommer eller skattepliktig jord upphör att vara
underkastad beskattning, men får eljest icke ökas eller minskas annorledes
än på grund av lagstiftning därom. Skatten fördelas å rikets
högsta administrativa enheter, provinserna, efter sammanlagt därinom
uppskattat ärligt avkastningsvärde, med hänsyn till egendomarnas efter
objektiva grunder utrönta stadigvarande avkastningsförmåga, samt efter
enahanda grund å de i ordningen därefter följande kommunala förvaltningsenheterna,
kretsarna, för att därefter utslås å primärkommunerna
och de med dem i beskattningsavseende likställda storgodsen, Gutsbezirke,
och inom primärkommunerna slutligen å de särskilda i jordkatastern
uppförda egendomarna. Såsom årligt avkastningsvärde (nettoavkastning)
upptages det överskott utöver driftskostnader, som stadigvarande
kan vid medelgod kultur påräknas från egendomen utan hänsyn
till gravationer eller särskilda med egendomen förbundna rättigheter.
Såsom underlag för uppskattningen tjäna härvid genomsnittsprisen för
tidsperioden 1837—1860 med iakttagande av att de två dyraste och de
två billigaste åren lämnas ur räkningen, vadan alltså underlaget bygger
på 20 års genomsnittspriser. Uppskattningen sker för olika ägoslag
i åker, äng o. s. v. samt efter olika godhetsklasser för varje särskilt
ägoslag. Antalet av dessa godhetsklasser får icke överstiga 8. För
A''arje godhetsklass lästställes nettoavkastningen per arealenhet (Morgen),
varefter och sedan för varje särskild provins på grundvalen av detta
underlag uträknats samfällda nettoavkastningen av dess skattepliktiga
•egendomar fastslås den andel av skattekontingenten, som på provinsen,
kretsen, kommunen och den särskilda egendomen belöper.
Vad vidare angår Gebäudesteuer är i fråga om dess omfattning att
erinra, hurusom skatten icke, såvitt jordbruksegendomar angår, är avsedd
att träffa andra jordbrukets driftsbyggnader än sådana som tjäna bostadsändamål.
Ej heller äro byggnader använda i annan näring underkastade
beskattning, så framt desamma endast inrymma lokaler för
förvaring av bränsleförråd eller råvaror eller utgöra stallbyggnad för
företagets dragare.
I olikhet med vad som gäller beträffande Grundsteuer är Gebäudesteuer
en ren kvotitetsskatt å det årliga hyresvärdet, utgående med
4 procent resp. 2 procent å nämnda värde. Den högre skattesatsen
220
2. Närings
Mkatlr
(Gre
werbesteuer).
äger tillämpning å sådana fastigheter, som företrädesvis tjäna bostadsändamål,
ävensom å badhus, nöjesetablissement o. d. Den lägre skattesatsen
återigen kommer till tillämpning för industrifastigheter, vid uppskattning
av vilkas hyresvärde skola lämnas ur räkningen befintliga
driftsanordningar, maskiner och redskap. Såsom hyresvärde skall i städer
samt i orter på landet, där uthyrning av bostäder mera allmänt förekommer,
tagas medeltalet av de senaste tio årens hyror för fastigheten.
I övriga fall skall vid uppskattningen, där den ej kan ske på underlag av
betalade hyrespriser, hänsyn i regel tagas, förutom till byggnads egen
storlek och beskaffenhet samt storleken och beskaffenheten av därtill
nyttjad mark och trädgård, jämväl till den totala beskaffenheten av den
egendom, varå byggnaderna äro belägna. Härförutom äro ett flertal
direktiv meddelade till ledning för uppskattningen, särskilt vad angår
bostadsbyggnader å lantegendomar. Skattskyldigheten för uppskattat
värde ordnas i enlighet med en värdetariff’, uppdelad å värdeklasser med
angivande för varje värdeklass av storleken av den skatt, som efter
endera av de båda förenämnda procentsatserna belöper på värdet.
Exempelvis införes en fastighet, vars hyresvärde uppskattats till 2,700
mark, i 40:e värdeklassen, för vilken skatten utgör vid tillämpning
av den högre skatteprocenten 108 mark och vid tillämpning av den
lägre 54 mark. Värdetariffeu upptager icke mindre än 377 värdeoch
skatteklasser (Steuerstufen), däivid den första klassen omfattar
fastighet, vars hyresvärde icke överstiger 12 mark med skattesatser av
0.40 mark resp. 0.2o mark, och den sista fastighet med 201,000 marks
hyresvärde och en skattesats av 8.040 mark resp. 4.020 mark. För varje
ytterligare 600 mark hyresvärde tillkommer en ny skatteklass. Eftersom
klassifikationen sker efter fixa belopp, kan naturligtvis inträffa, att uppskattningen
ger till resultat ett värde, som faller mellan två klass värden,
och gäller för sådaut fall, att fastigheten skall inordnas (»intaxeras») i
den lägre av dessa värdeklasser.
Genom förordning av den 7 maj 1892 äro synnerligen utförliga
anvisningar givna för tillämpningen av bestämmelserna angående själva
uppskattningen. Vart femtonde år sker allmän omtaxering.
Beträffande statens näringsskatt tillåta sig sakkunnige ur ovan
omförmälda översikt återgiva följande.
Ifrågavarande skatt var tidigare fördelad efter huvudsakligen yttre
kännetecken med en indelning av näringsdriften efter ett detaljerat klasssystem.
Då skattesatsen för den högsta klassen endast utgjorde 288 mark,
måste denna skattefördelning komma att kännas dess mer orättvis, ju
221
»ner de störa företagen utvecklade sig. Genom näringsskattelagen av
den 24 juni 1891 infördes eu bättre fördelning av skattebördan, varvid
företagets avkastning, i viss mån också dess anläggnings- och driftskapital,
lades till grund för beskattningen. Skattepliktiga enligt denna
lag äro i Preussen drivna s. k. stående näringar (Stehende Gewerbe), dock
icke jordbruk, skogsbruk, kreatursskötsel eller frukt- och vinodling in. m.
Under begreppet »stående näring» faller icke yrkesmässig verksamhet
inom konst, vetenskap, skriftställeri eller undervisning, ej heller verksamhet
såsom läkare eller advokat e. d. Befriade från skatteplikt äro
föreningar, som uteslutande hava till ändamål att tillgodose sina egna
medlemmars behov. Konsumtionsföreningar med öppen butik äro dock
skattepliktiga. Riket, staten och de olika kommunala organisationerna
ävensom vissa kreditorganisationer åtnjuta i viss utsträckning skattefrihet.
Skattefria äro sådana företag, som varken uppnå en årlig avkastning
av 1,500 mark eller äga ett anläggnings- och driftskapital av
minst 3,000 mark. De skattepliktiga företagen indelas i fyra klasser. Till
första klassen höra de företag, som ha en avkastning av 50,000 mark
eller mer och för vilka värdet av anläggnings- och driftskapitalet uppgår
till 1 miljon mark eller mer. Till andra klassen föras företag, vilkas
avkastning uppgår till 20,000 mark men icke till 50,000 mark eller
vilkas anläggnings- och driftskapital uppgår till 150,000 mark men
icke till 1 miljon mark. Till tredje klassen föras de företag, vilkas
avkastning uppgår till 4,000 men icke till 20,000 mark eller vilkas
anläggnings- och driftskapital uppgår till 30,000 mark men icke till
150,000 mark. Till fjärde klassen föras de företag, vilkas avkastning
uppgår till 1,500 mark men icke till 4,000 mark eller vilkas anläggningsoch
driftskapital uppgår till 3,000 mark men icke till 30,000 mark. Vid
Taxeringen sammanföras de företag, som drivas av en och samme person.
Bestämmande för taxeringen är i sådant fall den samfällda avkastningen
eller totalsumman för anläggnings- och driftskapitalen i de skilda företagen.
Inom varje klass rättar sig skatten efter avkastningen. I första
klassen utgör skatten 1 procent av avkastningen. För de tre lägre
klasserna fastställas vissa medelskattesatser. Dessa äro för andra klassen
300 mark, för tredje klassen 80 mark och för fjärde klassen 16 mark.
Dessa medelskattesatser multipliceras med antalet skattskyldiga inom
klassen och resultatet utgör klassens skattesumma, vilken fördelas på de
särskilda företagen efter deras avkastning. I allmänhet kunna näringsidkare
i de tre lägre klasserna göra anspråk på att skatten icke skall
överstiga 1 procent av avkastningen. Från denna rätt äro dock ute
-
222
slutna sådana företag, som på grund av anläggnings- och driftskapitalets
storlek förts till en högre klass än som motsvarar företagets avkastning.
Ett företags avkastning beräknas genom att från bruttoinkomsten
avdraga driftskostnader och nödiga avskrivningar men icke skuldräntor.
Anläggnings- och driftskapitalet omfattar samtliga värden, som varaktigt
ingå i företaget, och detta utan åtskillnad mellan näringsdrivarens eget
kapital och främmande medel.
Taxeringen är årlig. Någon allmän deklarationsplikt består icke, men
juridiska personer äro förpliktade att framlägga årsberättelse och bokslut.
''För värdshusrörelse och detaljhandel med spirituösa består eu
särskild tilläggskatt. Denna värdshusskatt, (Betriebssteuer), uppgick för
första klassen till 100 mark, för andra klassen till 50 mark, för tredje
klassen till 25 mark och för fjärde klassen till 15 mark för varje särskilt
driftställe. Då skattefrihet från näringsskatten inträder, utgår
värdshusskatten med 10 mark.
I sammanhang härmed vilja jämväl sakkunnige, i likhet med
vad som sker i översikten, erinra om den särskilda varuhusskatten
(Warenhaussteuer), vilken i första hand upptages av staten för att tillhandahållas
vederbörande driftskommuner till lättande i främsta rummet
av näringsskatten för de båda lägsta näringsskatteklasserna. Skatten
gäller sådan stordrift i detaljhandeln (de s. k. varuhusen), som har eu
omsättning överstigande 400,000 mark och tillika omfattar mera än en
av fyra särskilt angivna varugrupper. Skatten är svagt progressiv i
förhållande till omsättningens storlek, med 1 procent såsom lägsta och
2 procent såsom högsta skatteprocent, träffande omsättning som överstiger
1 miljon mark. I likhet med Betriebssteuer är nu ifrågavarande skatt
icke repartitionsskatt. Den är emellertid så till vida sammankopplad
med näringsskatten, att vad näringsidkaren får till kommunen betala på
underlaget av statens näringsskatt eller i särskild kommunal näringsskatt
går i avräkning på varuhusskatten.
Det underlag för den kommunala beskattningen, som genom den.
så vitt staten själv angår, allenast nominella taxeringen till fastighetsoch
näringsskatt tillvägabringas, föreligger färdigbildat i och med den
genom statens organ verkställda uppskattningen. Visserligen tillkomma
för den kommunala beskattningens del åtskilliga nya beskattningsföremål,
beroende därav att fast egendom, som skulle varit frikallad från
statens fastighetsskatter därest desamma alltjämt utgått, är underkastad
kommunal beskattning, likasom också vissa från taxering till Gewerbe
-
■m
Bteuer fri tågna näringar, exempelvis riksbanken och den näring
staten för egen räkning driver av annat slag än kornmunikationsverksamhet,
äro kommunalt skattepliktiga, men den komplettering av taxeringen,
som med anledning härav erfordras, ombesörjes likaledes av
staten med tillämpning av enahanda skattesatser, som skolat gälla för
den händelse staten själv upptagit objektskatt av ifrågavarande beskattningsföremål.
Såsom redan nämnts, ingick såsom en av huvudförutsättningarna
för den kommunala skattereformen, att kommunerna borde i största
möjliga utsträckning begagna sig av den åt dem inrymda befogenheten
att, alltid dock under medverkan och kontroll från statens sida, utbilda
självständiga objektskatter i ändamål att erhålla ett efter kommunens
mer eller mindre egenartade förhållanden bättre avpassat beskattningsunderlag.
Angelägenheten härav har sedermera under den nya ordningen
upprepade gånger framhållits i ministeriella rundskrivelser innefattande
anvisningar å nya skattetyper. För fastighetsbeskattningens vidkommande
har sålunda givits anvisning, bland annat, på nettoavkastningen
för ett eller flera år samt å Gemeinwerth i betydelsen av objektivt saluvärde,
därvid för egendom, varaktigt använd för jordbruk eller skogsbruk,
Gemeinwerth borde bestämmas efter nettoavkastningen vid normal skötsel
eller upptagas till viss kvotdel av saluvärdet. Särskilt har framhållits önskvärdheten
av att i möjligaste män söka utfinna beskattningsformer, som
kännetecknas av större rörlighet och möjlighet av anpassning efter de
konkreta förhållandena än som tillkomma de båda statliga fastighetsskatterna
o. s. v. Beträffande vidare näring sskatten har lämnats anvisning
på kombinationer, som i högre grad än fallet är med den
statliga näringsskatten bygga på anläggnings- och driftskapitalets storlek
i ändamål att göra skatteutbytet mera oberoende av konjunkturväxlingar
än som kan ske i ett system, som företrädesvis bygger på avkastningens
storlek. Jämväl omsättningen, hyresvärdet av i näring använd fast
egendom, arbetarstammens och avlöningarnas storlek o. s. v. angivas
såsom uppskattningsgrunder, vilka var för sig eller i kombineringar
böra kunna komma till användning. Huru stark känslan är därav att
näringsskatten, sådan densamma föreligger på grundval av statens taxering,
föga lämpar sig att bilda underlag för kommunernas näringsbeskattning,
belyses bäst av följande meddelande i en regeringsskrivelse
av år 1906, vilket sakkunnige tillåta sig att här införa ur översikten,
där meddelandet finnes återgivet:
»De kommunala realskatterna hava till uppgift att bilda en stabilare
Särskilda
kommunala
objektskatter.
224
motvikt till de skäligen variabla inkomster, som kunna erhållas genom
inkomstskatten, samt att förverkliga principen om cn beskattning efter
intresse. Dessa krav uppfyllas icke av statsnäringsskatten såsom den
är organiserad. Då statsnäringsskatten gjort avkastningen till huvudmåttstocken
för skattens bestämmande och därigenom tillagt den individuella
skattekraften en övervägande betydelse, kan den ej komma att
motsvara de fördelar, kommunen bereder särskilda näringsdrifter, eller
de kostnader, dessa förorsaka kommunen. Statens näringsskatt är, såsom
byggd på företagens nettoavkastning, också i stort sett underkastad
samma variationer som inkomstskatten och blir av denna anledning icke
heller någon särdeles stabil skattekälla för kommunen. Förenandet av
de skattskyldiga till skattesällskap, som omfatta flera kommuner, är
uppenbarligen olägligt för den kommunala beskattningen. Då vidare
för statens näringsskatt flera företag, drivna av en och samma person,
taxeras gemensamt, kan en kommun, inom vilken ett företag drives
med god vinst, bliva lidande på att samme företagare i en annan
kommun driver ett företag, som går med förlust. Det vore av dessa
skäl i hög grad önskvärt att kommunerna i större utsträckning ville
utbilda självständiga, efter deras behov avpassade näringsskatter.»
Enligt vad översikten ger vid handen, är det, såvitt angår fastighetsbeskattningen,
egentligen endast beskattning efter Gemeinwerth, som
i enlighet med dessa direktiv kommit till användning såsom måttstock
för uppskattningen, och detta endast i städerna. Sålunda hade år 1908
av 34 städer med mera än 75,000 invånare icke mindre än 27 infört
uppskattning efter Gemeinwerth i stället för den uppskattningsmetod,
som för taxering till Gebäudesteuer tillämpas. Detta medför, såsom i
översikten framhålles, möjligheten av en mera effektiv beskattning av
obebyggd mark, vilken med tillämpning av Gebäudesteuer blir i ytterst
ringa grad beskattad, likasom också den olika ställning i skattskyldighetsavseende,
som enligt sistnämnda beskattningsform tillkommer hyresoch
industrifastigheter sinsemellan, utjämnas till påtaglig fördel särskilt
för den mindre bemedlade befolkningens bostäder, vilkas hyresvärde är
relativt, d. v. s. i förhållande till bostadshusets värde, högre än de bättre
byggda och omsedda bostadshusens.
Utbildningen av självständiga näringsskatter har däremot, utom
för mindre industrikommuner där vissa likartat ordnade industrigrenar
äro förhärskande, tagit ringa fart. Av 34 städer med mera än 75,000
invånare hade sålunda år 1908, enligt vad översikten upplyser, självständig
näringsskatt kommit till tillämpning allenast i 9 städer.
225
Den omständigheten att särskilda objektskatter komma till stånd
innebär icke, vilket redan här bör framhållas, att fäst egendom och
näring sammanlagt kunna komma att bära en större dol av den kommunala
skattebördan, såvitt den förutsätter repartition, än de skulle
gjort därest särskilda skatter icke varit införda. Den absoluta storleken
av deras bidragsskyldighet måste nämligen under alla förhållanden sammanfalla
med det belopp, som enligt här nedan berörda grunder för
“katterepartitionen högst kunnat sammanlagt uttaxeras å statens nominella
objektskattesatser. För den händelse således med tillämpning av skattesatserna
för eu inom kommunen gällande särskild objektskatt in summa
skulle komma att uttaxeras mera än som med tillämpning av nämnda
grunder lagligen kan ske, måste skattesatserna i enlighet härmed reduceras.
När således exempelvis i en stadskommuu, på sätt i översikten
meddelas, tillämpas eu skattesats av 3 pro mille av Gemeinwerth, får
detta icke betraktas såsom eu slags kvotitetsskatt att under alla förhållanden
utgå, utan skattefotens giltighet är allenast relativ såsom
beroende av huru mycket överhuvudtaget får på underlag av statens
taxering sammanlagt utgå i skatt på fast egendom och näring inom
kommunen. Men anordningen innebär däremot, att å varje särskild fastighet
eller näring kan komma att uttaxeras ett större eller mindre belopp än
vid en uttaxering å nämnda skattesatser. Anordningen har således betydelse;
uteslutande för fördelningen av bidragsskyldigheten inom de ifrågavarande
grupperna av beskattningsföremål, tagna var för sig. -Huru stor förskjutningen
inom ramen av vad som sålunda överhuvudtaget får uttaxeras kan
bliva, framgår tydligt nog av ett par i översikten anförda fall. I det ena fick
sålunda ägaren av en tomt i den åsyftade stadskommunen (Dortmund) med
ett uppskattat Gemeinwerth av 439,000 mark efter en skattefot av 3 pro
mille betala i skatt 1,317 mark i stället för 14 mark 24 pfennige, som
skolat utgå vid högsta medgivna uttaxering efter skatten på underlag
av taxeringen till Grundsteuer, i det andra höjdes uttaxeringen från
2 mark 50 pfennige till 840 mark.
I avseende å kommunernas rätt att införa särskilda objektskatter
bör slutligen framhållas, hurusom en dylik beskattningsform icke behöver
avBe kommunen i dess helhet, utan kan begränsas till viss del av kommunen,
viss slags egendom eller viss slags näring.
Vad slutligen angår den kommunala inkomstbeskattningen är denna
på det närmaste anknuten till statens inkomstskatt. Enligt lag av år 1891
ä.r denna senare en allmän och ren inkomstskatt med tillämpning av
skatteprogression enligt en skatteskala, som är byggd på indelning i
Kommunal skaitesa kkun nige. i*9
Statsinkomstskatten
såsom
underlag för
den kommu
nala inkomst
beskattningen.
226
inkomstklasser med ett fixt skattebelopp, som stiger för varje inkomstklass.
Skattskyldigheten inträder vid inkomst, överstigande 900 mark. För deti
första inkomstklassen enligt skalan, omfattande inkomst överstigande 900
mark till och med 1,050 mark, utgör skatten 6 mark, för nästa klass,
omfattande inkomst över 1,050 mark men icke 1,200 mark, utgör skatten
9 mark o. s. v. Skatten utgör för inkomst över 100,000, men icke
105,000 mark, 4,000 mark samt stiger därefter för varje påbörjat belopp
av 5,000 mark med 200 mark, så att för inkomst överstigande 100,000
mark skatten alltid utgör 4 procent av inkomstklassens undre gräns
och progressionen alltså avstannar med sistnämnda procenttal. Skattelindringar
äro medgivna dels på grund av försörjningsplikt gent emot
barn eller andra anhöriga, som skattskyldig är lagligen pliktig att
försörja, och dels på grund av särskilda omständigheter, som eljest
väsentligt nedsätta skatteförinågau. Skattelindring av deuua senare
anledning är medgiven ända upp till inkomst av 12,500 mark. Tekniskt
åvägabringas skattelindringen sålunda, att skatt utgår av den uppskattade
inkomsten med det belopp, som gäller för den lägre inkomstklass,
till vilken i varje särskilt fall nedflottning får ské enligt de
bestämmelser, som därom gälla.
Inkomstberäkningen är i visst avseende en annan för enskilda
fysiska) personer än för juridiska personer. Lagen utgår nämligen
därifrån att endast enskilda personer kunna anses åtnjuta inkomst i
egentlig mening. För juridiska personer kommer såsom inkomst i
betraktande det räkenskapsmässiga överskottet å deras verksamhet, i
den mån nämligen detsamma på visst sätt användes. Härav följer bland
annat att, å ena sidan, såsom inkomst kan komma att beskattas vad
som för enskild skattskyldig lagligen icke får hänföras till inkomst,
exempelvis realisationsvinster vilka icke äro att anse såsom spekulationsvinster,
medan, å andra sidan, rätten till avdrag för förluster -för enskilda inskränkt till affärsförluster som icke äro att betrakta,
såsom kapitalförluster (»minskningar i förmögenhetsstammen») — är
obegränsad. Vidare förtjänar framhållas, att medeltalsberåkning på
underlag av de senaste tre årens resultat tillämpas beträffande enskilda
personers obestämda eller eljest till beloppen växlande inkomster, närmast
inkomster av jordbruk samt annan näring, motsvarande vår skattelagstiftnings
»rörelse eller yrke», ävensom att dylik beräkning i allmänhet
äger rum för juridiska personers inkomstbeskattning. För den
händelse visst år, som omfattas av medeltalsberäkningen, gått med
förlust, avdrages denna, så att allenast återstoden av inkomsten för de
övriga åren delas med tre.
•J27
Varje skattskyldig» hela beskattningsbara inkomst skall till staten
beskattas såsom en helhet och således, likasom uppskattningen, ske på
en enda ort. Denna är för enskild skattskyldig hans bostadskommun
eller, om han är att anse såsom bosatt inom flera kommuner, den kommun,
som han utväljer såsom beskattningsort. Begagnar skattskyldig
icke sin sålunda medgivna valrätt, ankommer på beskattningsmyndigheterna
att bestämma beskattningsort. År han icke bosatt i Preussen
men där skattskyldig, beskattas han i kommun, där han vid tiden för upprättandet
av förteckningarna över skattskyldiga vistas eller senast varit
bosatt eller vistats. Juridiska personer beskattas där de hava sitt säte. För
skattskyldiga — vare sig enskilda eller juridiska personer — som allenast i
avseende å viss inkomst äro underkastade beskattning gälla särskilda
bestämmelser. Enligt dessa bestämmelser skall sålunda den, som är
skattskyldig'' allenast för inkomst av fast egendom eller rörelse, taxeras
där egendomen är belägen eller rörelsen lokaliserad, med valrätt i fråga
om taxeringsorten för den händelse han har fast egendom eller driver
rörelse inom flera kommuner.
Inkomstberäkningen är, i likhet med vad för vårt land gäller, pa
det närmaste anknuten till deklarations för farandet, sådant detta har att
redovisa den samfällda (totala) inkomsten. I deklarationen har sålunda
skattskyldig att angiva nettoavkastningarna, Reinertrag (jämväl benämnda
»objektiv inkomst»), ur de olika i vissa huvudgrupper inordnade inkomsteller
förvärvskällorna, varefter från sammanlagda beloppet av dessa
Ileinertrag, betecknat såsom Roheinkommen, avdrag ske för sådana utgifter,
som icke låta sig hänföras till någon viss inkomst- eller förvärvskälla
resp. avkastningen därav, utan avse den skattskyldiges person.
Först sedan dessa avdrag — motsvarande de s. k. allmänna eller konventionella
avdragen enligt det hos oss gällande deklaration sförfarandet
— skett, föreligger totalinkomsten, Gesamteinkommen och tillika Reineinkommen,
färdigbildad såsom underlag för beskattning.
1 fråga om avdragsrätten för skuldräntor gällde tidigare, att sådana
räntor fingo avdragas vid beräkningen av nettoavkastningen ur varje
särskild inkomstkälla, så framt skulden kunde anses häfta vid själva
källan eller avkastningen därur, vadan exempelvis för beräkningen av
fästighetsinkomst avdrag medgavs för ränta å ogulden köpeskilling för
egendomen. Genom en år 1906 tillkommen ändring av 1891 års inkomstskattelag
är numera beträffande den, som i Preussen är skattskyldig
för all sin inkomst, föreskrivet att i nu ifrågavarande skede av inkomstredovisningen
få avdragas endast räntor å sådan skuld, som gjorts för
228
JMn kommunala
inkamitbttkMinimjen.
förvärvet eller vidmakthållandet av själva avkastningen. Ränta a annan
skuld får däremot avdragas först från Roheinkommen,
Tillser man härefter, huru primärkommunernas inkomstbeskattuing
i sina huvuddrag ordnats, förtjänar till en början framhållas, hurusom
uppskattningen av det underlag, varå skatt får uttagas, formellt är eu
självständig uppskattning, ombesörjd av kommunernas egna beskattningsmyndigheter.
Så till vida är den även reellt en självständig uppskattning,
som kommunal skatteplikt åligger även andra än som äro underkastade
skattskyldighet till staten för inkomst. Särskilt gäller detta beträffande
staten själv, som är kommunalt skattskyldig för inkomst av sina järnvägar,
domäner och skogar ävensom för bergsbruk och annan näringsverksamhet,
allt enligt särskilda i kommunalskattelagen stadgade grunder i avseende å
inkomstberäkningen. Vidare kan i detta sammanhang erinras därom att,
medan aktiebolag likasom vissa andra sammanslutningar, såsom registrerade
föreningar och s. k. Berggewerkschaften, äga att vid beräkningen av
sin till staten skattepliktiga inkomst göra avdrag för vissa procent av
delägarnas tillskott — för aktiebolagen 3 V* procent av inbetalt kapital -sådan avdragsrätt icke är dem medgiven beträffande den kommunala
inkomstbeskattningen. Slutligen är kommun berättigad att, med tilllämpning
av särskild skala för skatteunderlagets bestämmande, taga
skatt jämväl av inkomst, vilken av staten på grund av dess ringa storlek
lämnas fri, d. v. s. inkomst å 900 mark och därunder. Åven här påkallas
sålunda en självständig taxering för kommunens del.
Såsom den ojämförligt mest betydelsefulla taxeringsåtgärden från
kommunens sida framstår dock tillrättaläggandet av den mellankommunal a
taxeringen. För att förstå innebörden av denna taxering, vilken i vissa
i lagen reglerade undantagsfall påkallar synnerligen komplicerade räkneoperationer,
är till en början av nöden att äga kännedom om bestämmelserna
angående beskattningsorten i avseende å kommunal beskattning.
Korteligen torde dessa, frånsett detaljer, kunna sammanfattas
sålunda, att inkomst av fast egendom, därunder inbegripna jordbruk och
skogsbruk, taxeras inom den kommun, där egendomen ligger, inkomst
av handel och annan yrkesmässigt driven näring (Gewerbe), där näringen
är genom befintligheten av kontor, filial, butik, fast agentur o. d. lokaliserad,
samt all annan inkomst i bostadskommunen. Härutöver äro för
näring, som med tillämpning av nyss anförda grunder skall inom flera
kommuner taxeras, meddelade särskilda bestämmelser om fördelningen
av taxeringen mellan dessa kommuner att gälla för den händelse icke,
såsom medgivet är, överenskommelse mellan den skattskyldige och
229
vederbörande kommuner träffats om fördelning efter andra grunder.
Av inkomsten utav kredit-, bank- eller försäkringsrörelse skall sålunda
en tiondel taxeras inom den kommun, varifrån rörelsen ledes, medan
återstoden fördelas till taxering efter bruttointäkterna inom varje särskild
kommun. För övriga inom liera kommuner lokaliserade näringar sker
återigen fördelningen efter storleken av de avlöningar, tantiemer däri
inbegripna, som inom varje särskild kommun utbetalats, dock är beträffande
järnvägs företag nämnda fördelningsgrund sålunda modifierad, att
avlöningarna till personal, som sysslar med den allmänna förvaltningen,
i fördelningsavseende komma i betraktande allenast med hälften samt
avlöningarna till verkstads- och trafikpersonal allenast med två tredjedelar
av sina sammanlagda belopp.
För den händelse utövaren av företag, vara nu anförda tördeiningsbestämmelser
äga tillämpning, är enskild person med bostadskommun,
en eller flera, modifieras verkan av bestämmelserna om beskattningsort
— likasom i alla andra fäll, där enskild skattskyldig åtnjuter
inkomst, som för honom grundlägger skattskyldighet till andra
kommuner, s. k. forensalkommuner, än där han är bosatt — av den
rätt, som tillkommer bostadskommun eller, om dessa äro flera, dem samfällt
att beskatta minst eu fjärdedel av totalinkomsten. Denna rätt till
beskattning gäller under alla förhållanden och således även i det fäll,
att den skattskyldige icke alls har någon inkomst av beskaffenhet att i
och för sig böra inom bostadskommun taxeras.
För den händelse tillämpning av denna bostadskommuuens kompletterande
beskattningsrätt ifrågakomuier — vad självfallet icke kan ske,
där redan enligt bestämmelserna om beskattningsort minst eu fjärdedel
av totalinkomsten därförutan faller till taxering inom nämnda kommun —
måste, för undvikande av dubbelbeskattning av inom Preussen åtnjuten
inkomst, i Preussen belägna forensalkommuner finna sig i eu motsvarande
reducering av sin beskattningsrätt, en var i förhållande till storleken av den
inkomst, för vilken beskattningsrätt eljest skulle tillkommit kommunen.
Sådan reduktion har enligt sakens natur icke kunnat föreskrivas beträffande
utom-preussiska kommuner, men även i avseende å inkomst, som åtnjutits
från kommun utanför Preussen men som ingår i den totalinkomst, som är
underkastad Preussens statsinkomstskatt, upprätthålles regeln om bostadskommunens
kompletterande beskattningsrätt. Eventuellt kan således i
detta fall dubbelbeskattning i kommunalt avseende uppkomma.
Inkomstuppskattningen måste, så framt inkomsten härrör ur
förvärvskällor, vilka i samma utsträckning äro underkastade inkomstbeskattning
till stat och kommun, ske med iakttagande därav att vid
230
mellankommunal taxering skattskyldig icke sammanlagt blir kommunalt
taxerad för ett belopp, som skulle inordna honom i en högre inkomstklass
än den, vari han på grund av ein till staten taxerade totalinkomst
är »intaxerad». Och denna regel är giltig även för det fall, att vid
inkomstuppskattningen från statens sida någon inkomstkälla skulle hava
bortglömts. Åven den kommunala inkomstskatten är nämligen en ren
inkomstskatt, vilket för med sig, att i den män totalinkomsten understiger
Roheinkommen — exempelvis i följd av skuldränteavdrag, som enligt
reglerna för deklarationsförfärandet icke få göras redan vid beräkningen
av de olika förvärvskällornas Reinertrag utan först från Roheinkommen —
kommunernas taxeringar måste i enlighet härmed jämkas. Detsamma
gäller om förluster. Därför att ett företag gått med förlust, får kommun,
där skattskyldig med vinst drivit ett annat företag, finna sig i eu
reducering av sin beskattningsrätt. Det är också att antaga, att bostadskommunens
starkare beskattningsrätt tillkommit bland annat just för
att i eu utsträckning, som befunnits skälig, skydda sådan kommun
mot dylika vid det tillämpade beskattningssy stena et ofrånkomliga eventualiteter.
Betraktar man det sätt, varpå den kommunala inkomsttaxeringen
lämnar det erforderliga skatteunderlaget, finner man, att detta underlag,
vilket icke bildas omedelbart av den taxerade inkomsten, utan av den
skatt (skattesats), som tariffenligt belöper å inkomsten, är detsamma
som statens i det fall, att inkomsten faller till beskattning inom endast
en kommun, förutsatt nämligen dessutom dels att kommunen icke tilllämpar
särskild inkomstbeskattning och dels att inkomsten är i samma
utsträckning underkastad stats- och kommunalbeskattning, vilka båda
förutsättningar i den efterföljande framställningen anses föreligga, där ej
annat framhålles.
Så snart däremot skattskyldighet till flera kommuner föreligger,
bliva skatteunderlagen -givetvis andra. S. k. forensalkommun, som har
att beskatta inkomst, till vilken bostadskommun ej har beskattningsrätt,
exempelvis inkomst av fast egendom eller rörelse utom bostadskommunen,
får därvid till underlag för sin beskattning taga deu
skattesats, som den där taxerade inkomsten i och för sig betingar.
Men i avseende å bostadskommunen gäller ett annat förhållande. Denna
kommun får nämligen för sin beskattning tillämpa en skattesats, vars
storlek betingas av totalinkomstens storlek, jämförd med storleken av den
inom bostadskommunen taxerade »delinkomsten». Utgör sålunda exempelvis
totalinkomsten 7,000 mark, därav 5,000 mark skola, såsom härflytande
t. ex. av tjänst, beskattas i den skattskyldiges bostadskommun, medan
231
2,000 mark falla till beskattning inom annan kommun, får denna senare
till underlag för sin beskattning lägga 31 mark, statsskattesatsen för
2,000 mark, varemot bostadskommunen får uttaxera skatt, icke å statsskattesatsen
för 5,000 mark, 132 mark, utan allenast ä 125.7 mark.
Man har nämligen att utgå från statsskattesatBen för 7,000 mark, 176
mark, varav så stor del — i det föreliggande fallet 125.7 mark — skall
bilda underlag för bostadskommunens beskattningsrätt, som motsvarar
proportionen mellan 7,000 och 5,000. Uträkningen sker således enligt
formeln 7,000 : 5,000 = 176 : x. Likaledes blir, om exempelvis inkomst
av 6,000 mark skall inom två bostadskomrnuner beskattas med 3,000
mark i värdera, skatteunderlaget för vardera kommunen hälften av statsskattesatsen
för 6,000 mark eller 73 mark mot 60 mark, som blivit
skatteunderlag, därest detta fatt bestämmas i förhållande till den inom
värdera bostadskommunen taxerade inkomsten. Bestämmelsen om skatteunderlaget
för bostadskommun, där inkomst faller till beskattning inom
Hem kommuner, kan således verka än i skärpande, än i lindrande
riktning. Bemärkas bör, att för skatteunderlagets fastställande totalinkomsten
kommer i betraktande även till den del densamma kan
bestå av inkomst, som icke är underkastad beskattning i kommun inom
Preussen.
Kommunen kan, med hänsyn till egenartade förhållanden som
kunna råda inom kommunen, berättigas besluta tillämpning av en i
viss mån annan skatteskala än den som gäller beträffande statsbeskattningen
och säges i sådant fall tillämpa särskild inkomstbeskattning.
Grunderna för inkomstberäkningen få emellertid icke rubbas, icke heller
den indelning i inkomstklasser, som staten vid sin inkomstbeskattning
tillämpar. Vad angår innebörden av den kommun sålunda tillerkända
befogenheten att tillämpa andra skattesatser förtjänar framhållas, att kommunen
kan tillåtas besluta, att skattesatserna för samtliga — däremot
icke endast för några — inom kommunen företrädda inkomstklasser bestämmas
utan tillämpning av skatteprogression *).
’) Till underlag för anordnandet av skattesatserna för särskild kommunal inkomstskatt
tjänar den i statens skatteskala uträknade skatteprocent som statens skattesats utgör av medelinkomsten
inom varje inkomstklass. För inkomst, »intaxerad: exempelvis i sjätte inkomstklassen,
omfattande inkomst överstigande 1,650, men ej 1,800 mark, representerar skattesatsen 26 mark.
en medelbelastning u7 1,61 procent. Kommunen kan nu besluta, alt dess skattesats för motr
svarande inkomst beräknas efter en — med iakttagande av de förbehåll, som gälla — höjd eller
sänkt skatteprocent, likasom det också kan, såsom nämnts, medgivas kommunen besluta, alt
såsom skattesats för varje särskild inom kommunen företrädd inkomstklass skall komma till
tillämpning det belopp, som en- procentuellt lika belastning av medelinkomsten för alla klasserna
•imf till resultat.
X. k. ttkrifoJA
kommunal
inkomstikatt.
232
Skatter export i -tio nen.
Allmänna
sn/npunkter.
1 fråga om slcattebehovets fördelning på skatteunderlagen för de fn*
stora huvudgrupper av beskattningsföremål, som kommunen har att för
ändamålet utnyttja, nämligen fast egendom, näring och inkomst, har kommunen
främst fått sig anbefallt att träffa ett slags förhandsavgörande,
huru stor del av skattebehovet biff tillgodoses medelst objektskatt och
huru stor del medelst inkomstskatt. Därefter har kommunen att fastställa
grunder för fördelningen mellan de olika objektskattearterna av
det skattebehov, som dessa samfällt ansetts böra fylla. Till ledningför
sina avgöranden i förstnämnda hänseende har kommunen sig ålagt
att pröva beskaffenheten av kommunens utgifter. I den mån dessa utgifter
föranletts av åtgärder, som uteslutande eller i alldeles övervägande
grad komma den fasta egendomen eller näringslivet inom kommunen till
godo, såsom väg- eller bevattningsanläggningar, böra de också uteslutande
täckas medelst anlitande av objektbeskattning. Även framhålla
anvisningarna för lagens tillämpning, att vid avgörandet av proportionen
mellan objektskatter, å ena, och inkomstskatt, å andra sidan, hänsyn bör
tagas därtill att vissa kommunala anstalter, exempelvis städernas anordningar
för belysning och brandväsen, visserligen göras i allmänt intresse,
men dock måste anses särskilt lända till gagn för kommunens fastighetsägare
och näringsidkare, varför utgifterna för underhållet av dylika
anläggningar, likasom underhåll av vägar, kanaler och vattenledning, böra
i skiilig utsträckning (nach billigem Ermessen) täckas medelst objektskatt.
Skatteunderlaget för inkomst bör däremot företrädesvis tagas i anspråk,
i den mån det gäller att bereda täckning för utgifter, som efter sia
beskaffenhet och sitt syfte kunna anses komma alla kommunens medlemmar
till godo eller av dem samfällt förorsakas. Såsom sådana
nämnas särskilt utgifter för bestridande av ändamål, vilka med avseende
å sin allmänna beskaffenhet kunna hänföras till statsändamål, såsom utgifter
för skola och fattigvård, ordning och säkerhet, samt sundhetsvård,
ävensom kostnaderna för kommunens allmänna förvaltning o. s. v.
Sålunda angivna allmänna synpunkter förklaras emellertid uttryckligen
icke böra utgöra det enda rättesnöret för avgörandet. Hänsyn
får även — såsom det vill synas i strid mot vad objektbeskattning
rätteligen fordrar — tagas till att den fasta egendomen kan vara starkt,
skuldsatt eller att näringslivet kan befinna sig i ett synnerligen ogynnsamt
läge, likasom också, å andra sidan, till de proportioner, som tidigare
plägat komma till användning inom kommunen vid skatterepartitionen och
därmed kunna anses hava i viss mån vunnit hävd. Slutligen erinra»
därom att, eftersom staten själv i beskattningsändamål utnyttjar deri,
skatteförmåga som förhandenvarande inkomst skänker, sistnämnda be
-
skattningsföreinål redan av donna anledning- icke tål alltför stark belastning
från kommunernas sida samt att, å andra sidan, den omständigheten
att fastighetsägarna likasom näringsidkarna sluppit ifrån don
objektbeskattning till staten, som tidigare ålegat dem, bör utgöra eu
maning för kommunerna att icke visa dessa huvudgrupper av beskattningsföremål
för stort undseende.
Det vill av det ovan anförda synas, som skulle kommunerna,
därest de ovan återgivna direktiven varit de enda, ställts inför synnerligen
vanskliga uppgifter. Lagstiftningen har emellertid också räckt
kommunerna andra direktiv av helt annan och mera bindande natur än
ovan omförmälda mer eller mindre vagt hållna synpunkter av teoretiskt
kommunfinansiell innebörd. Fråga kan emellertid vara, om icke Hven
med dessa senare direktiv och den perfekta kommunala organisationen
svårigheterna att i alla förekommande fall lägga till rätta den kommunala
skatterepartitionen måste te sig stora nog. Också var det icke minst
ur denna synpunkt, som mycket motstånd på sin tid restes mot lagens
antagande. Väl erkändes villigt att lagen i sin helhet förtjänade att
lovordas såsom ett teoretiskt förträffligt »konststycke», men man förklarade
sig sakna den fasthet, och enhetlighet i normgivningen, som dock borde
tillkomma en lag, och det syntes, framhöllo motståndarna, vara fara värt att
landets omkring 50,000 kommunala styrelser skulle, icke minst i avseende å
skatterepartitionen, komma att framstå såsom lika många »skatteparlament».
Tillser man nu vilka de ytterligare direktiven av annat slag äro,
möter främst huvudbestämmelsen, enligt vilken såsom objektskatt i regel
skall uttaxeras ett så stort belopp, jämfört med vad som uttaxeras såsom
inkomstskatt, att de skattesatser, som den av staten ombesörjda objektskattetaxeringen
ger till resultat, därigenom procentvis belastas minst
lika mycket och, å andra sidan, högst en halv gång till så mycket som
vad kommunen uttaxerar å inkomst utgör i procent av statens inkomstskatt
från kommunen. Till denna huvudregel fogas flera normativ,
avsedda att ytterligare reglera proportionen mellan vad som får i objektskatt
och i inkomstskatt uttaxeras på förefintliga skatteunderlag.
Sålunda är till en början stadgat, att om skattebehovet icke är
större än att detsamma kan täckas medelst en uttaxering, motsvarande
100 procent å de skatteunderlag, som den av staten för kommunernas
räkning verkställda objektskattetaxeringen lämnat till resultat, är kommunen
tillåtet att icke upptaga någon inkomstskatt alls eller att uttaxera
sådan skatt i lägre proportion till uttaxerings procenten beträffande objektskatt
än den såsom regel fastslagna.
Kommu nalskaltesakJtHmtige. ^
234
År vidare skattebehovet större än att detsamma kan täckas medelst
en uttaxering, motsvarande 150 procent å skatteunderlagen enligt statens
objektskattetaxering samtidigt med en procentuellt lika stor belastning
å statens inkomstskatt, är kommun likaledes tillåtet att i avseende å
den uttaxering, som för skattebehovets täckande ytterligare erfordras,
verkställa uttaxeringen så, att för varje procent utöver 150, varmed de
vid statens objektskattetaxering vunna skatteunderlagen belastas, uttaxeras
å inkomst ett belopp, svarande emot två procent av statsinkomstskatten
inom kommunen.
Slutligen är stadgat, att i regel icke får såsom objektskatt uttaxeras
mera än som svarar emot 200 procent d. v. s. dubbla beloppet
av skatteunderlagen för fast egendom och näring, sådana dessa föreligga
enligt den av staten verkställda taxeringen. Detta innebär att, för den
händelse ytterligare uttaxering tarvas, denna måste läggas på inkomsten.
Redan för belastning av inkomst med mera än som svarar emot den
inom kommunen uttaxerade statsinkomstskattens belopp (d. v. s. mera
än 100 procent därav) fordras emellertid i sista hand regeringsmyndighets
samtycke. Sådant godkännande erfordras också för avvikelser
från ovan angivna fördelningsnormer.
Självfallet måste uttaxeringen ske å kommunens egna skatteunderlag,
vilka allenast för objektskatternas vidkommande — så framt nämligen
icke kommunen i större eller mindre utsträckning tillämpar särskild
objektbeskattning — sammanfalla med de skattesatser, som den av staten
för kommunernas räkning ombesörjda taxeringen ger till resultat. I
fråga om inkomstbeskattningen återigen bliva i stor utsträckning skatteunderlagen
helt andra än statsinkomstskattens, eftersom den kommunala
beskattningen dels, där den är av mellankommunal art, rör sig med de
skattesatser- som för »delinkomsterna» ifrågakomma, dels också i fråga
om omfattningen företer avvikelser från statens inkomstbeskattning.
Erinras må sålunda, bland annat, om kommunernas rätt att beskatta inkomst,
som icke överstiger 900 mark, ävensom därom att, i enlighet med
väd förut är nämnt, staten i stor utsträckning är underkastad kommunal
beskattning för inkomst samt att den rätt till avdrag för vissa procent
av inbetalt kapital, som vid statsbeskattningen tillkommer aktiebolag
m. fl. sammanslutningar, bortfaller vid den kommunala inkomsttaxeringen.
Vidare är att ihågkomma att kommuner, som begagnat sig av
rätten att införa särskilda former för beskattning av fast egendom,
näring och — i viss mån — inkomst, självfallet också i allmänhet
få andra skatteunderlag än som eljest kommit ifråga.
För alla dessa fall gäller emellertid, att repartitiouen på de skatte -
underlag, som i varje särskilt fall äro för handen, måste ske med iakttagande
av att den inbördes belastningen av objektskatteuuderlagen, å ena,
samt inkornstskatteunderlagen, ä andra sidan, icke blir en annan än
den skolat bliva, därest statens skattesatser för resp. huvudgrupper av
be s k a 11 n i n g s fö r e m å 1 också varit kommunens. Om således kommunen
finner, att den för att få sitt skattebehov fyllt behöver uttaxera exempelvis
100,000 mark, och besluta, att 60,000 mark därav skola uttaxeras såsom
objektskatt och 40,000 mark såsom inkomstskatt, har kommunen alltid
först att uträkna, huru många procent som härför erfordras att uttaxera
dels å de på grundval av statens taxering till objektskatt vunna beskattningsunderlagen
dels ock å den inom kommunen debiterade statsinkomstskatten.
Ger eu procentvis lika belastning av dess egna skatteunderlag,
som man kan kalla de verkliga underlagen, andra belopp till resultat än
de, enligt vad nyss nämnts, för vardera huvudgruppen förutsatta, få
således de verkliga uttaxeringsprocenterna för vardera gruppen så
jämkas, att vad kommunen med tillämpning av de jämkade uttaxeringsprocenten
debiterar i objektskatt och i inkomstskatt sammanfaller med
vad här ovan förutsatts.
I regel skall uttaxeringen av objektskatt ske med iakttagande
därav att de på grundval av statens taxering vunna skatteunderlagen
bliva sins emellan procentvis lika belastade. Med hänsyn till beskaffenheten
av de utgifter, som ansetts böra med objektskatt bestridas, kan
emellertid inom ramen av vad som samfällt får såsom objektskatt uttaxeras
repartitionen ske i annan ordning mellan, å ena sidan, de båda
fastighetsskatterna, och, å andra sidan, näringsskatten, för den händelse
och i den mån de anordningar, för vilka utgifterna påkallats, kunna
anses tillföra den ena gruppen särskilda fördelar, jämfört med den andra,
resp. den ena gruppen förorsakat kommunen särskilda olägenheter jämfört
med den andra. Om och i den män så är förhållandet, är medgivet
att procentvis belasta endera gruppen högre än den andra, dock
icke mera än dubbelt så högt. En ännu starkare förskjutning av den
inbördes belastningen är emellertid icke utesluten, men fordrar regeringsmyndighets
sanktion, som icke får lämnas utan att särskilda skäl för
den ytterligare förskjutningen äro för handen. Åven inom den grupp,
som den fasta egendomen bildar, kan en procentvis olika belastning
ifrågakomma beträffande sådan fast egendom som är föremål för Grundsteuer,
å ena sidan, och fast egendom underkastad Gebäudesteuer, å
andra sidan. I fråga om ordningen härvidlag gäller vad nyss anförts
beträffande rätten att olika belasta fäst egendom och näring, var för
sig. Slutligen är att märka den olika skattebelastning, som inom
236
Kommunen*
rätt till skattebidrag
av annan
kommun.
Kommunal
förmögenhetsskatt
sak tias.
Kommunens
rätt till skatt
& oförtjänt
värdestegrin v
av jord.
England och
de sydtyska
staterna.
samtliga grupper av beskattningsföremål — d. v. s. fast egendom med
dess nyss angivna fördelning i egendom underkastad Grimdsteuer resp.
Gebäudesteuer, näring samt inkomst — kan äga rum under formen av
y>Mehr- oder Miuderbelastung», gällande för viss del av en kommun
eller vissa lager av kommunmedlemmar som i särskilt hög eller särskilt
ringa grad beröras av någon kommunens anstalt, för vilken särskilt
kostnadsbidrag (s. k. betterment) icke upptagits.
Förut är berört, i vilka fall och i vilken ordning kommmun äger
beskattningsrätt beträdande inkomst av näringsdrift. För den händelse
personal, anställd vid bergsbruk (Berg- Rutten- oder Salzwerken), stenbrott,
tegelbruk, fabriks- eller järn vägsrörelse, är bosatt inom kommun, som
enligt bestämmelserna om beskattningsort icke har rätt att deltaga i
beskattningen av företaget, samt sådan kommun härigenom förorsaka»
väsentligt ökade utgifter för skola, fattigvård och politi (polizeilichen
Zwecke), är deu berättigad att fordra bidrag av driftskommunen till
täckande av sådan ökning. Dylikt bidrag får emellertid icke i något tall
överstiga hälften av vad för företaget i fråga sammanlagt skolat erläggas
i direkt kommunalskatt för det år bidragsskyldigheten avser.
Någon kommunal subjektskatt å nettoförmögenhet tinnes icke i
Preussen. Tillägg till den statens inkomstbeskattning kompletterande förmögenhetsskatten
(Ergänzungsteuer) är nämligen kommunerna förbjuder,
att uttaxera. Däremot har åt kommunerna inrymts en betydande andel
(40 procent) av den såsom riksskatt år 1912 införda skatten å oförtjänt
värdestegring av fast egendom, med rätt att därutöver inom vissa
gränser upptaga s. k. tillägg å ifrågavarande skatt.
Beträffande Englands kommunala skattelagstiftning, likasom de
sydtyska staters, för vilka översikten innefattar redogörelse, tillåta sig
sakkunnige hänvisa till vad översikten innehåller. Utom för frågorna
om skatt å oförtjänt värdestegring av jord samt alldeles särskilt grunderna
för ordnandet av statens kommunala bidragsväsen, i vilka frågor
sakkunniges nu överlämnade betänkande icke innefattar förslag, har
Englands kommunala, enbart på den fasta egendomen lagda beskattning
— byggd som den är på egenartade och för vårt land i det hela
främmande jordbesittningsförhållanden — icke synts ägnad att lämna några
uppslag av egentligt värde för lösningen av de problem, vilka för eu
kommunal skattereglering i vårt land företrädesvis påkallat beaktande,
närmast dem som röra sättet för själva skattesystemets sammanfogande.
237
Vad vidare angår de sydtyska staterna liar här allenast ansetts böra
framhållas, hurusom flertalet av dessa stater — Bayern, Wurtemberg
och Baden — alltjämt vid sidan av den numera såsom allmän och ren
inkomstskatt utformade inkomstbeskattningen upptaga objektskatter å
fast. egendom, näring och kapital, vilka kommunerna äga att för fyllande
av sina skattebehov procentvis belasta i stadgad ordning. Härvid
är sörjt, för intresseprincipens tillgodoseende därigenom att belastningen
av objektskatterna genomgående gjorts starkare än belastningen av inkomstskatten.
Vad siirskilt angår Wurtemberg, får kommunal inkomstbeskattning
överhuvudtaget icke anlitas förr än fastighets- och närings«katterna
intill en viss minimigräns tagits i anspråk. Berättigad att
upptaga kommunal inkomstskatt är nämligen där endast kommun, som
utdebiterar mera än två procent på fastighets- och näringsskatterna, och
skyldighet att upptaga kommunal inkomstskatt inträder icke förrän utdebiteringen
på nämnda objektskatter nått upp till mera än sex procent.
Utan att inlåta sig på en värdesättning av de system för direkt
kommunal beskattning, som, enligt vad den lämnade redogörelsen ger
vid handen, i våra båda grannländer samt i Preussen vunnit tillämpning,
hava sakkunnige dock velat, göra några erinringar av mera allmän
innebörd.
Gemensamt för alla tre länderna framstår det förhållandet att
kommunerna beskatta den fasta egendomen medelst en fristående
skatt, i olikhet med vår kommunala på fastighetsbevillningen grundade
fastighetsbeskattning. Detta är från sakkunniges synpunkt ett avgjort
företräde, vars verkan dock förringas därav att underlagen för beskattningen
alltjämt i stor utsträckning bygga på uppskattningar, som icke
kunna erkännas såsom tillförlitliga mätare av den fasta egendomens värde.
Det lider således icke något tvivel, utan är tvärtom allmänt erkänt, att
Trots all den omsorg, som nedlagts på uppskattningen i Norges landsbygd
av den matrikelförda jorden, bidragsskyldigheten efter skyldmark
— byggd som den alltjämt är på värderelationer, i vilka efterhand lika
påtagliga som betydande förskjutningar inträtt och alltjämt inträda —
icke längre kan anses vara rättvist avvägd jordägarna sinsemellan.
Icke heller i Danmark kan den fristående fastighetsbeskattningen
anses tillfredsställande ordnad, i den mån den alltjämt vilar på ett så
föråldrat underlag som hartkornsbeskattningen. I sådant hänseende kan
ju erinras därom att skattemåttet för skogsmark, Skovskyldshartkorn,
bygger på bestämmelser så långt tillbaka i tiden som år 1688, enligt
Några erinringar
beträffande.
de
i rina grunddrag
återgivna
skatte
systemen.
238
vilka så stor areal skogsmark ansågs motsvara 1 tunna hart kor!!,
som erfordrades för att »ollonföda 24 stycken treårs-gamla svin*--.
Vad vidare Ejendomsskylden angår, synes den medgivna, länge omstridda
avdragsrätten knappast höra hemma i en beskattningsform,
vilken alldeles särskilt bör hava till ändamål att tillgodose intresseprincipen
i den kommunala beskattningen. Att dylik avdragsrätt överhuvud
medgivits torde väl ock snarare vara att tillskriva den omständigheten,
att Ejendomsskylden jämväl utnyttjas såsom statsskatt, än
någon mera bestämd uppfattning om det berättigade i anordningen för
den kommunala beskattningens del. Även de sedan gammalt i städerna
bestående särskilda fastighetsskatterna lämna givetvis, såsom föga tidsenliga,
rum för erinringar. Emellertid är vad såväl Norge som Danmark
beträffar att ihågkomma, att skattereformarbetet därstädes ännu icke
slutförts, något som särskilt gäller fastighetsbeskattningen, samt att på
det slutliga utfallet av detta decennier igenom fullföljda utvecklingsarbete
beror i vad mån dessa särskilda, av historiska förhållanden betingade
skattetyper komma att fortbestå.
Åven Preussens kommunala fastighetsbeskattning, vilken i olikhet
med de båda förra ländernas former för kommunal beskattning av fast
egendom gör anspråk på att vara ett färdigbildat system, laborerar med
vanskligheter, beroende därav att skatteunderlagen i stor utsträckning
icke äro i nöjaktig grad avpassade efter förhandenvarande värdeförhållanden.
Särskilt är så förhållandet å landsbygden, där kommunernas
befogenhet att kläda beskattningen av fast egendom i andra former
än de båda tidigare bestående statsskatterna å fast egendom erbjuda
icke kommit till någon mera nämnvärd användning. Såvida icke särskilda
fastighetsskatter kommit till stånd, saknas nämligen möjlighet
beträffande den katasterförda egendomen att vid fördelningen av fastighetsägarnas
inbördes bidragsskyldighet taga hänsyn till efterhand inträdda
värdeförskjutningar. Vad beträffar annan fast egendom föreligger
väl möjlighet till en av förhållandena påkallad reglering, men
detta med så långa mellantider som 15 år. Redan är också framhållet,
hurusom den beskattningsform, som för fäst egendom av det senare
slaget kommer i fråga, nämligen Gebäudesteuer, i ytterligt ringa grad
mäktar åstadkomma en nöjaktig beskattning av obebyggd tomtmark, pa
samma gång densamma, såsom byggd på hyresvärdet, relativt hårdare
träffar de billigare bostadshusen, till vilka de mindre bemedlade samhällslagren
företrädesvis äro hänvisade.
1 städer, som tillämpa taxering efter Gemeinwerth, undvikas val
dessa och andra avsevärda olägenheter, som vidlåda tillämpningen av
239
Gebäudesteuer, men i Övriga tjäder likasom på landsbygden kvarstå
ol ägen heterna allt] ämt.
Vad härefter angår den kommunala inkomstbeskattningen i förenämnda
tre länder, intager, såsom av redogörelsen framgår, Danmark så
till vida eu särställning, jämförd med de båda andra länderna, som
inkomstbeskattningen därstädes framträder såsom en särskild kommunal
beskattning, medan i Norge den kommunala inkomstbeskattningen,
utökad med förmögenhetsskatt, därjämte bildar det direkta underlaget
för statens motsvarande beskattning, samt i Preussen, omvänt, statsinkomstskatten
i huvudsak lämnar underlagen för kommunernas inkomstbeskattning,
om än inom vissa gränser självständig kommunal taxering
kan anses äga rum.
Såsom ett ytterligare särdrag i Danmarks kommunala skattesystem
är vidare att framhålla dess strävan att medelst eu partiell inkomstskatt
vid sidan av den allmänna, som bostadskommunen ensam äger upptaga,
tillvarataga kommunens beskattningsrätt gent emot den, som inom kommunen
äger eller brukar fast egendom eller driver rörelse, utan att vara
där bosatt. Denna partiella inkomstskatt — skatten till förvärvskommunen
— har emellertid icke utgestaltats såsom en självständig
kommunal avkastningsskatt i egentlig mening, utan är även den, i likhet
med den allmänna kommunala inkomstskatten — skatten efter »Formue
0 g Leilighed» och Köpenhamns motsvarande personliga inkomstskatt —
1 huvudsak en ren inkomstskatt. Vid sådant förhållande kan den icke
heller anses ägnad att i nöjaktig grad fylla de krav, vilka böra ställas
på en beskattningsform, som dock vill vara ett verkligt mellanled i det
kommunala skattesystemet i syfte att fylligare än som kan ske med
enbart objektskatt å fast egendom — i förening med en allmän inkomstskatt
— tillvarataga intresseprincipen vid kommunal beskattning. I fråga
slutligen om den tredje formen för kommunal inkomstbeskattning, nämligen
den särskilda aktiebolagsskatten, framstår såsom anmärkningsvärt,
att densamma icke även för inhemska sammanslutningar gjorts
obligatorisk. I kommun, där ifrågavarande särskilda skatt icke införts,
träffas nämligen aktiebolagen och de övriga sammanslutningar, som
kunna underkastas nämnda skatt, icke av beskattning för inkomst i
vidare mån än som kan anses ligga däri att deras delägare få skatta
för vad till dem utdelas. Det får emellertid antagas, att kommun, dit
aktiebolag förlagt sin verksamhet eller någon gren därav, icke underlåter
att tillvarataga den rätt till direkt beskattning av bolagets vinst,
som lagstiftningen lämnat öppen för kommunen.
340
I avseende å det sätt, varpå den kommunala inkomstbeskattningen
ordnats såväl i Danmark som ock framför allt i Norge och i Preussen,
hava sakkunnige redan förut i detta betänkande framhållit, hurusom eu
uppdelning mellan flera kommuner av samfälld inkomst — fattad i betydelsen
av ren inkomst för den skattskyldige med beaktande således
jämväl av förhållanden, som öva inflytande å hans personliga skatteförmåga
utan att hänföra sig till någon viss förvärvskälla bland dem,
som överhuvud stå honom till buds — icke låter sig göras på ett sätt,
som tillvaratager kommunernas skäliga anspråk på beskattningsrätt.
Vilka anordningar av mer eller mindre mekanisk och godtycklig art
man än väljer för utskiftning eller, såsom i Norge i avseende å vissa
skattskyldiga sker, begränsning av rätten till skuldränteavdrag eller förlustavdrag,
måste ju — vid tillämpning av totalinkomsten såsom underlag
för beskattning inom flera kommuner — en eller annan av de kommuner,
där den skattskyldige äger fast egendom eller driver näring, sä gott som
undantagslöst finna sig i en reducering av sin beskattningsrätt, vilken
reducering för kommunens övriga skattdragare betyder eu tillökning i
deras bidragsskvldighet, som för dem alltid måste framstå såsom obillig.
Och även där skattskyldighet föreligger allenast inom en kommun kan det
ur kommunal beskattningssynpunkt icke erkännas vara riktigt, att exempel
vis en tjänsteman skall undslippa att under någon form vidkännas beskattning
för sin löneinkomst därför att inkomsten åtgår att gälda ränta å
en skuld, åsamkad för infriande av eu borgensförbindelse, eller därför
att ett av honom bedrivet jordbruk gått med förlust. I Preussen har
lagstiftaren väl träffat garantier för att vid mellankommunal taxering
bostadskommunens beskattningsrätt icke skall lida alltför stort avbräck,
men drifts- eller de s. k. forensalkommunerna få däremot finna sig i
hur stora reduktioner som helst i sin beskattningsrätt jämte dem,
som kunna föranledas av tillämpningen utav bestämmelserna om bostadskommuns
kompletterande beskattningsrätt,
Beträffande de i de undersökta länderna tillämpade grunderna för
skatterepartitionen, i den mån sådan överhuvudtaget förekommer, verka
de för våra förhållanden tämligen främmande. Särskilt gäller detta om
Preussen, där redan sättet för de normgivande skatteunderlagens bildande
saknar varje motsvarighet hos oss. Där, likasom även i viss mån i de
båda andra länderna, är i olikhet med vad hos oss gäller hela skatterepartitionen
i sista hand lagd under regering smyndighets kontroll, och
denna är särskilt för Preussens vidkommande nog så ingående, att döma
av den kommenterande litteratur, som i ämnet varit för sakkunnige
241
tillgänglig. Vad som i avseende å skatterepartitionen närmast haft
intresse för sakkunnige har självfallet varit frågan, i vad man med
tillämpning av grunderna för densamma kan anses säkerställd eu uttaxering
på de skatteunderlag systemen erbjuda av beskaffenhet att
tillvarataga intresseprincipen i den kommunala beskattningen utan att
därför åsidosätta beskattningen efter skatteförmåga.
Knappast torde denna fråga kunna besvaras jakande beträffande
Danmark, där proportionerna för belastningen av den fasta egendomen
jämförd med den inkomst, som ingår i skatterepartitionen, blivit såväl på
landet som i stad — i städerna utan möjlighet till ändring annorledes än
i samband med en ny reform av lagstiftningen — så att säga fastlåsta
vid förhållandena under det nya skatteskickets första tillämpningsår.
Vad Norge angår, var det framför allt det trängande behovet av att
komma ifrån den särskilt i städerna, där fastighetsbeskattning icke
ens fanns påbjuden såsom obligatorisk, starka överbelastningen av inkomst,
som fram tvang 1911 års skattereform och därvid meddelade
normer för fördelningen av skattebehovet mellan fäst egendom och inkomst
jämte förmögenhet. Allmänt erkännes också, att reformen i
dessa grundläggande delar skapat ett väsentligt bättre sakernas tillstånd
än det förut rådande, om än alltjämt önskningar göra sig hörda om
ökade möjligheter att kunna ''till lättnad för inkomsten kraftigare än
nu är medgivet beskatta den fasta egendomen. Otvivelaktigt skulle
det i varje fall icke för våra kommuners vidkommande vara tillrådligt
att exempelvis stadga förbud mot att låta den fästa egendomen bära
mera än en tredjedel av kommunens skattebörda, helst som den proportion,
i vilken olika slag av beskattningsföremål äro inom kommunerna
förefintliga, ingalunda är jämn utan tvärtom synnerligen skiftande.
I fråga om Preussens repartitionsbestämmelser har man framför
allt att ihågkomma dels hurusom en betydande del av kommunernas
utgifter är avsedd att täckas och i många kommuner även täckes annorledes
än medelst repartition, dels ock hurusom Preussens kommuner i allmänhet
äro långt bättre ställda än våra i fråga om jämn tillgång på mera
bärkraftiga beskattningsföremål av beskaffenhet att för skatterepartitionen
komma i betraktande. Förbiser man detta, skulle man överhuvudtaget
icke kunna förstå de för våra förhållanden utomordentligt låga uttaxeringar,
som förutsättas såsom normala, nämligen att en inkomsttagare
icke har att betala mera skatt till kommunen än till staten eller en
fastighetsägare icke mer än två gånger sin skatt till staten. Men man
får också ihågkomma att, på sätt i översikten erinras, avvikelserna från
vad i regel högst får uttaxeras på de båda stora huvudgrupperna av
Kommunalskattesakkunnige. 31
242
Sakkunniges
formulering
av rcformproblemet
i dess
största allmänhet.
Undersökningar
om
möjligheten
att införa eu
kommunal
näringsskott.
skatteunderlag äro så vanliga, att de snart sagt själva blivit regel.
Att bestämmelserna även i nu förevarande ämne teoretiskt äro väl
avvägda erkändes, såsom förut är nämnt, vid lagens tillkomst även
av dess motståndare. Det bör emellertid framhållas, hurusom tilllämpningen
av bestämmelser sådana som de ifrågavarande i ännu
högre grad än vad fallet är med de norska repartitionsgrunderna förutsätter
en intim samverkan med och kontroll av statsmyndighet samt
alldeles särskilt en långt driven fulländning i kommunernas taxeringsoch
uppbördsapparat samt i den kommunala organisationen i det hela.
Införandet av dylika nyheter har så mycket mindre kunnat av sakkunnige
tillrådas, som de, på sätt förut blivit framhållet, vid utarbetandet
av sitt förslag till skadereglering utgått från att den i vårt land bestående
kommunala organisationen och särskilt principen av den kommunala
självstyrelsen bör så långt möjligt är upprätthållas och att de
nya bestämmelser, som kunna komma att slutgiltigt ifrågasättas till
införlivande i det kommunala skatteskicket, också skola kunna bringas
till utförande inom ramen av den författningsenligt bestående ordningen.
Vid de undersökningar, som med iakttagande jämväl av den nu
senast fastslagna förutsättningen av sakkunnige verkställts för att utfinna
ett för vårt land användbart kommunalt skattesystem, hava sakkunnige
trott sig kunna ernå detta mål genom att låta skatteregleringen
inriktas på en utveckling av den nuvarande inkomstbevillningen till en
allmän kommunal avkastningsskatt, kompletterad vad angår enskilda (fysiska)
personer med en kommunal beskattning i mantalsskrivningskommuuen —
och i denna ensamt — av samfälld inkomst och nettoförmögenhet. Härtill
har fogats en fristående, såsom hittills på periodiska uppskattningar
bvggd objektbeskattning av fast egendoms såsom sådan värde, avsedd att
i utjämningssyfte kompletteras med skatt å oförtjänt värdestegring av
jord, olika anordnad för jord med olika användning.
Innan sakkunnige nått fram till denna formulering av reformproblemet,
vilken här efteråt närmare utföres såsom ett slutled i den
inledande översikten, hade de, emellertid haft anledning att undersöka
och taga ställning till frågan om möjligheterna för att i vårt lands
kommunala skatteväsen inordna en kommunal näringsskott. Dels hade ju,
såsom här ovan framhållits, i tidigare skeden av reformfrågans planläggning
uttalanden gjorts om önskvärdheten av en lagstiftning i sådan riktning
och dels syntes den omständigheten, att en sådan beskattningsform
243
flerestädes kommit till tillämpning, innefatta en uppfordran att jämväl
för vårt lands vidkommande upptaga frågan till behandling. Förutsatt
att man under en eller annan form kunde komma till rätta med de
redan från början insedda svårigheterna att vid sidan av en objektskatt
å fast egendom och ett på nöjaktigt sätt bildat näringsskatteobjekt anordna
en verklig inkomstbeskattning, syntes också en dylik anordningav
systemet ställa i utsikt en lösning av skatteregleringsproblemet, som
måhända kunde finnas förtjänt av beaktande, då därigenom såväl intresseprincipen
som principen av skatt efter förmåga likasom ock kravet
på mångsidighet i det kommunala skattesystemet såges till godo. Ett
mellanled i systemet, obefintligt såväl i vårt som i Norges och Danmarks
bestående skatteskick, vore nämligen härigenom vunnet, som kunde
tänkas visa sig ägnat att bättre än en kommunal avkastningsskatt, eller
eventuellt i förening med en sådan skatt, tillföra systemet ökad inre
fasthet och bärkraft.
Härvid stod det klart för sakkunnige, att det utom nyssnämnda
vansklighet i avseende å inkomstbeskattningens ordnande gällde att i
möjligaste mån övervinna skattetekniska svårigheter, hänförande sig till
näringsskatten själv. Då det av skäl, som i det följande anföras, vid
bildande av näringsskatteobjektet syntes ofrånkomligt att taga hänsyn
jämväl till företagets avkastning, men det å andra sidan icke läte sig
göra att ens något så när exakt beräkna, huru stor del av denna
rätteligen borde i vart särskilt fall tillskrivas företagarens eget arbete,
hans duglighet såsom organisatör och ledare o. s. v., framstod det nämligen
såsom en särskilt maktpåliggande men ofrånkomlig uppgift att
sörja för att vid näringsskatteobjektets bildande värdet av eget arbete,
såvitt möjligt lämnades ur räkningen. I samma mån detta icke läte
sig göra, äventyrade man nämligen en dubbelbeskattning av den egna
arbetsförtjänsten. ‘För en dylik dubbelbeskattning av den del av avkastningen,
som vore att härleda ur det i företaget nedlagda kapitalet
likasom ur den däri använda främmande arbetskraften, kunde otvivelaktigt
hämtas stöd i den ifrågasatta beskattningens uppgift att verka
såsom intressebeskattning, men motsvarande stöd kunde knappast påräknas
för den slags dubbelbeskattning, som komme till stånd, därest
man under dubbla former beskattade en företagares arbetsinkomst, men
samtidigt läte annan arbetsinkomst, exempelvis löntagares eller sådan
mindre näringsidkares som kunde antagas icke komma att underkastas
näringsskatt, allenast bliva föremål för inkomstbeskattning.
I särskild promemoria, som ansetts böra biläggas detta betänkande
(Bil. 1), lämnas en närmare redogörelse för gången och omfattningen
244
av undersökningarna rörande en kommunal näringsskatt, avseende
grunderna för det ifrågasatta näringsskatteobjektets bildande under jämförelse
med dem, som i utländsk lagstiftning vunnit tillämpning, varjämte
promemorian upptager ett författningsutkast i ämnet. Med hänsyn
till den betydelse den sålunda verkställda utredningen haft för
utformningen av det slutliga reformprogrammet, närmast förordandet av
en allmän kommunal avkastningsskatt, hava sakkunnige emellertid, änskönt
uppslaget icke kunnat fullföljas, trott sig böra redan i detta sammanhang
korteligen återgiva de ledande synpunkterna för den ifrågasatta
lagstiftningen, likasom de vanskligheter, som föranledde till att uppslaget
fick förfalla.
Såsom underlag för näringsskatteobjektets sammansättning syntes
böra ifrågakomma allt i näring nedlagt och använt kapital, av annat
slag än fäst egendom, eget såväl som upplånat. Det vore nämligen icke
tillräckligt att härvid beglänsa sig till anläggningskapitalet (= föremål
till stadigvarande bruk i näring), utan jämväl driftskapitalet (= förbruknings-
och föryttrings föremål) ansågs böra medräknas, för att skatteobjektet
skulle tillbörligen avspegla näringens omfattning och härigenom
motsvara fordringarna på en beskattning efter graden av näringens intresse
i kommunen. Medräknades icke driftskapitalet, skulle exempelvis ganska
stora handelsföretag, ja nästan all handelsnäring, undgå denna beskattningsform,
vilken emellertid kunde anses förfelad, där-est den icke komme
att träffa all näringsverksamhet, som kunde anses äga intressegemenskap
med kommunen och vara i tillfälle att draga fördelar av kommunens
utveckling och dess anstalter till fromma för näringslivets befrämjande.
Svårigheterna vid näringsskatteobjektets utformande befunnos i
själva verket ligga mindre i objektets yttre sammansättning än i utfinnandet
av lämpliga grunder för dess värdesättning. De skattskyldigas
egna uppgifter eller balansräkningar kunde nämligen icke alltid läggas
till grund för taxeringen, då ju veterligt synnerligen växlande principer
plägade komma till användning hos olika näringsidkare vid värdering av
näringsföretags tillgångar, i det att den ene värderar lågt och den andre
högt; icke sällan förhölle sig därmed så, att i det goda näringsföretaget
sattes låga och i det mindre goda höga värden, beroende på''olika möjligheter
att »med användande av årsvinster» göra avskrivningar. Därtill
komme, att driftskapitalet ofta vore underkastat betydande växlingar under
året — framförallt i s. k. säsongaffärer, men även i många näringar som
bedrivas året om — Amdan det i närings före tag använda kapitalets storlek,
245
sådant detsamma med ledning’ av räkenskapen förelåge till uppskattning,
ofta komme att bero därpå, huruvida bokavslutningen skedde vid en tid,
då exempelvis inneliggande lager vore rikligt eller då lagret vore försålt
och levererat. Någon genomsnittsställning för året kunde svårligen av
taxeringsmyndigheterna beräknas. På grund av dessa förhållanden —
de tillämpade olika värderingsmetoderna i näringsidkarnas balansräkningar
samt driftskapitalets växlingar under olika tider av året — måste det
redan på förhand befaras, att taxeringen av näringsskatteobjekt med
ledning av de skattskyldigas egna uppgifter eller balansräkningar nästan
med nödvändighet skulle komma att bliva ojämn och olikformig utan
möjlighet för taxeringsmyndigheterna att genom frångående av uppgifterna
åvägabringa ett rättvist taxeringsresultat.
För att råda bot för denna olägenhet sökte sakkunnige finna
eu utjämnande faktor i näringsföretagens avkastning genom att låta
denna i någon mån öva inflytande å värdesättningen. Avkastningen
skulle emellertid icke tagas i beräkning i vidare mån än såvitt den överstigit
6 2/s procent (= en femtondel) av det i näringen använda kapitalet.
Avkastningen utöver nämnda procent skulle kapitaliseras och tilläggas
det med ledning av balansräkningen uppskattade kapitalet och tillsammans
med detta bilda näringsskatteobjektet. Vid denna kapitalisering
vore emellertid synnerligen angeläget att i möjligaste mån söka förebygga
en inberäkning av värdet utav näringsidkarens eget arbete.
Beträffande aktiebolag vore faran härför ringa eller ingen, eftersom affärsledarens
ai''bete vore betalt och värdet därav således gått i avräkning
såsom omkostnad, och kunde alltså sådant bolags överskottsavkastning
utan vidare kapitaliseras med en siffra, som sakkunnige föreställt sig
lämpligen kunna sättas till 10. Beträffande enskilda näringsidkare däremot
vore faran av en dubbelberäkning påtaglig, men ansågs kunna
till sina verkningar begränsas medelst en anordning av skatteskalan,
byggd på antagandet, att ju mindre det i näring använda kapitalet
vore, desto mera berodde avkastningens storlek utav näringsidkarens eget
arbete, medan återigen ju större kapitalet vore, desto mera berodde avkastningens
storlek av näringskapitalet, och detta icke blott absolut utan
även relativt taget. Med denna utgångspunkt hade sakkunnige ansett lämpligt,
att kapitaliseringssiffran sattes i förhållande till näringskapitalets
storlek och med iakttagande härav bestämdes efter eu skala, stigande
från en kapitaliseringssiffra av 0.1 vid ett näringskapital intill 10,000
kronor till en kapitaliseringssiffra av 10 vid ett näringskapital av
480,000 kronor och därutöver. En sådan anordning syntes komma att
automatiskt verka i utjämnande riktning vid värdesättning av mera
246
vinstgivande näringsföretag. Vore exempelvis närings företagets varulager
förhållandevis litet vid den tidpunkt, som lades till grund för taxeringen,
eller vore anläggnings- och driftskapitalets beståndsdelar allt
för lågt värdesatta, samt komme man av sådan anledning vid näringskapitalets
uppskattning till ett alltför lågt belopp, bleve ju avkastningen
i förhållande till detta belopp procentuellt taget jämförelsevis
hög, så att näringsskatteobj ektet därigenom komme att förhöjas genom
tillägg av en kapitaliserad överskottsavkastning. Vidare vunnes vid eu
dylik anordning av skalan den förmånen, att beskattningen komme att
bliva lagd mera efter näringsföretagets objektiva bärkraft.
Under band inhämtade upplysningar bibragte emellertid sakkunnige
tvivelsmål, huruvida det antagande, vara den nu skildrade anordningen
byggde, kunde tillerkännas en nöjaktig grad av allmängiltighet,
och huruvida det således verkligen läte sig göras att medelst densamma
i avsedd utsträckning förebygga en dubbelbeskattning av företagarens
egen arbetsförtjänst. Med hänsyn härtill och då näringsskatteobj ektets
uppskattning, frånsett vanskligheterna med skatteskalans uppbyggande,
givetvis alltid bleve förknippad med varjehanda andra svårigheter av
skatteteknisk art, samt den ifrågasatta beskattningsformen tillika innebure
en fullkomlig nyhet på skattelagstiftningens område i vårt land och
därigenom kunde befaras komma att te sig alltför främmande för här
invanda föreställningssätt, ansågo sakkunnige sig böra avstå från att
förorda dess införlivande i skattesystemet.
Aven förutsatt att det skulle lyckats att på den sålunda ursprungligen
ifrågasatta eller annan därmed jämförlig väg ordna eu i och för sig
antaglig kommunal näringsskatt, skulle för övrigt knappast kunna tillrådas
införandet av ett kommunalt skattesystem, som — jämte objektskatt
å fast egendom och å näring — tillämpade beskattning efter förmåga
medelst en allmän och ren inkomstskatt. Det må nämligen ihågkommas,
att en följdriktigt genomförd beskattning efter skatteförmåga förutsätter, att
skattskyldigs samfälda inkomst tages till beskattning allenast å ett ställe,
den skattskyldiges bostadsort, vadan sådana kommuner, där större jordegendomar
ägas eller större näringsföretag innehavas av annorstädes
bosatta personer, skulle blivit hänvisade att uteslutande eller huvudsakligen
beskatta objekten utan att kunna med beskattning åtkomma inkomsten
av dessa förvärvskällor. För att icke i sådana kommuner en
alltför dryg skattebörda skulle övervältats på där bosatta personer med
svagare skatteförmåga, hade tydligtvis höga repartitionstal måst läggas
247
på, objekten. Ansåge man sådana repartitionstal på fastigliet och näring
böra vinna tillämpning inom alla kommuner, skulle detta återigen
i många kommuner medfört en förhållandevis alltför lindrig beskattning
av sådana skattdragande, som hämtade inkomst enbart ur andra källor
än fast egendom eller näring. Rörliga repartitionsgrunder att anpassas
efter förhållandena inom varje särskild kommun hade alltså måst anordnas,
vilket förvisso ingalunda blivit lätt, helst i betraktande av de vanskligheter,
som, på sätt redan erinrats, alltid måste möta för ordnandet av
en beskattning efter skatteförmåga såsom eu repartitionsskatt.
Om vad nu anförts icke kan frånkännas giltighet, därest uppgiften
varit att förutsättningslöst lägga grunden för en kommunal beskattning
utan hänsyn således till bestående förhållanden, måste erinringarna givetvis
vinna i giltighet, när, såsom här är fallet, fråga är om en reform,
vid vilken den allra största hänsyn bör tagas till redan bestående förhållanden
och det skattetryck, som under inverkan av dessa kommit till
stånd. Den skatter egt er ing ^ som reformen avser att åvägabringa, skulle
i själva verket, så genomförd som här förutsatts, kommit att resultera i
eu fullständig, till sin räckvidd oöverskådlig omvälvning av de nuvarande
kommunala beskattningsförhållandena, vartill kommer, att densamma
blivit i oberäknelig grad beroende av rena tillfälligheter.
Låter sig således enligt sakkunniges mening icke gorå att tillämpa
allmän inkomstbeskattning efter skatteförmåga i ett system, som, utom
objektskatt å fast egendom, jämväl innefattar en liknande beskattning av
näring, så synes å andra sidan icke heller kunna ifrågasättas att i ett
system, som upptager näringsskatt, inordna jämväl en allmän avkastningsskatt.
Följdriktigt genomförd innebär nämligen en beskattning av sistnämnda
typ, att räntor å skuld utöver ränta å kvittningsgilla fordringar
icke få avgå vid uppskattningen, och då ej heller vid näringsskatteobjektets
bildande skuld utöver kvittningsgilla fordringar bör komma
till avdrag, skulle således näringsidkarna sett sig försatta i en ogynnsam
ställning, för vilken intresseprincipen icke ger tillräckligt stöd.
Vid sådant förhållande skulle slutligen återstått att på bekostnad av
principenligheten anordna en inkomstbeskattning, vid vars tillämpning i
huvudsaklig enlighet med grunddragen i det preussiska systemet nettoavkastningarna
ur resp. förvärvskällor såsom ett slags objektiv er ade delinkomster
kommit att bilda underlag för den mellankommunala beskattningen.
I motsats till den nuvarande kommunala inkomstbeskattningen
på inkomstbevillningens grund hade eu dylik inkomstbeskattning såsom
allmän givetvis bort omfatta jämväl inkomst av fast egendom, jordbruk
248
och skogsbruk härunder inbegripna, och dessutom, därest den verkligen
ville göra skäl för benämningen ren inkomstskatt, tillämpa principen av
obegränsad rätt till skuldränteavdrag, likasom ock rätt till avdrag för
förluster utan annan inskränkning än den som följde av ett upprätthållet
förbud att avdraga kapitalförlust.
Såsom sakkunnige redan förut framhållit måste emellertid tillämpningen
av en anordning sådan som den nu senast berörda ofrånkomligt
bliva förknippad med allehanda vanskligheter och godtyckligheter samt
dessutom och i följd just av dessa godtyckligheter ur stånd att skipa
full rättvisa mellan kommuner med befogade anspråk på beskattningsrätt.
Följande erinringar härutinnan må här sammanfattningsvis göras.
I fråga om kommunernas inbördes rätt att beskatta inkomsten skulle
givetvis här såsom annorstädes bort gälla, att inkomst av fast egendom
finge beskattas av den kommun, där fastigheten ligger, inkomst av
näring, där näringen bedrives, och annan inkomst, där inkomsttagaren är
bosatt. Då en och samme skattskyldigs inkomst behövde uppdelas till
beskattning inom skilda kommuner, skulle de nyss antydda svårigheterna,
som äro följder av beskattningsformens bristande principenlighet, ofrånkomligen
mött. Dessa svårigheter hade först och främst kommit att
framträda, då det gällt att fördela skuldräntorna till avdrag å de inkomstbelopp,
till vilka de böra hänföras. Att avgöra, huruvida eu skuldränta
hänför sig till den ena eller andra inkomsten, är i många fall
omöjligt för den skattskyldige själv och ännu mera vanskligt ställer det
sig för taxeringsmyndigheterna att härutinnan utöva kontroll. Man
tänke sig exempelvis en skattskyldig, som inom skilda kommuner dels
äger en villabyggnad för sitt personliga bruk, dels äger eu jordbruksfastighet,
där han med avlönad medhjälpare bedriver jordbruk och
skogsbruk, dels driver fabriksverksamhet och handelsaffär med fabriksalstren
och andra varor, dels ock slutligen spekulerar i aktier. Behöver
han ett lån, lägger han såsom säkerhet för detsamma vad som för tillfället
bäst lämpar sig, vare sig det nu är aktier, inteckningar i villafastigheten
eller i jordbruksfastigheten eller måhända förlagsinteckningar
i maskiner, inventarier och varulager. Lånet går därefter till användning
för de ändamål, vartill kontanta medel tillfälligtvis erfordras, måhända
till reparationer av villabyggnaden, inköp av kreatur för jordbruket,
avlöningar vid fabrikerna eller inköp av aktier o. s. v. om vartannat.
Det blir då knappast möjligt ens för honom själv och än mindre för
taxeringsmyndigheterna att avgöra i vad mån ränteutgifterna hänföra sigill
det ena eller andra inkomstslaget, helst om han redovisar resultaten
av hela sin verksamhet medelst gemensam bokföring. I sin deklaration
249
kan lian upptaga skuldräntorna till avdrag vid beräkningen av nettoavkastningen
ur den förvärvskälla, som lian finner lämpligast kunna tåla
avdraget, och, vad betänkligare är, lian skulle kunna göra samma skuldränteavdrag
å flera av de på olika orter skattepliktiga avkastningsbeloppen,
utan att det alltid bleve möjligt för de skilda taxeringsmyndigheterna
att härutinnan utöva verklig kontroll. Kommunalskattekommittén insåg
dessa svårigheter och sökte undvika dem genom en anordning, enligt
vilken, där skattskyldigs gäld eller del därav icke kunde hänföras till
viss inkomst, skuldränteavdraget skulle, på sätt norsk och dansk lagstiftning
innehålla, fördelas i förhållande till de särskilda nettoavkastningarnas
(»delinkomsternas») inbördes storlek. Åven detta förfaringssätt
bleve emellertid förenat med svårigheter och skulle för övrigt
icke tillgodose kommunernas berättigade intressen vid beskattningsrättens
uppdelning. Ännu större svårigheter måste förväntas uppkomma
i fråga om avdragsrätten för förluster. Ville man verkligen med beskattningen
träffa skattskyldigs inkomst i betydelse av verklig nettoinkomst
och ingenting annat, måste nämligen skattskyldigs förlust
å en verksamhet få avgå å skattskyldigs inkomst av annan verksamhet.
Huru detta skulle låta sig förenas med kommunernas berättigade intressen
att var för sig beskatta verksamheten inom dess område, blir
en annan fråga. Man finner således, hurusom frångåendet av principenligheten
vid en beskattningsforms anordnande straffar sig under form
av särskilda svårigheter, vilka föranledas just av ett sådant frångående.
\''id tillämpning av en inkomstbeskattning av nu antytt slag skulle
i enlighet med det anförda även andra av de i det föregående framhållna
bristerna hos den nuvarande kommunala beskattningen av inkomst
av rörelse eller yrke i bevillningsförordningens mening kommit att kvarstå.
Kommunernas inbördes intressen att var för sig få beskatta inom deras
område befintliga förvärvskällor oberoende av den skattskyldiges privatekonomiska
ställning i det hela samt oberoende av förluster å förvärvskällor
inom andra kommuner skulle icke kunnat behörigen tillvaratagas.
Icke heller skulle skattskyldigs bostadskommun utan förnärmande av annan
kommuns berättigade intresse kunnat beredas möjlighet att få skattebidrag
av sådan skattskyldig, vars hela inkomst härrörde av fastighet
eller rörelse inom annan kommun. För att tillgodose bostadskommunens
intresse i dylika fall skulle nämligen här, såsom i Preussen och i viss
mån även i Danmark, erfordrats en i det hela tämligen godtycklig uppdelning
av beskattningsrätten mellan bostadskommunen samt den eller
de kommuner, där den skattskyldige ägde fastighet eller bedreve rörelse.
Personer, som hämtade hela sin inkomst uteslutande av aktier, skulle
Kommun ahkattesakkunnige. 32
250
slutligen fortfarande såsom hittills kommit att undgå kommunal beskattning,
såvida man icke ville även för den kommunala beskattningen införa
en beskattning på två händer av den del av aktiebolags vinst, som
utdelades.
Det har bland de sakkunnige tidigare varit ifrågasatt att tillgodose
bostadskommunens intressen i nyssberörda fall på det sätt, att nämnda
kommun alltid borde tillförsäkras beskattningsrätten till så stor del av inkomsten
av näringsverksamheten inom annan kommun, som kunde anses
motsvara värdet av den skattskyldiges eget arbete. Såsom förut framhållits,
låter det sig emellertid icke göra att med nöjaktig grad av säkerhet och
allmängiltighet beräkna, huru stor del av eu avkastning, till vilken flera
produktionsfaktorer samverkat, rätteligen bör tillskrivas den ena eller andra
faktorn, allra minst en faktor av så rent personlig innebörd som det
egna arbetet, och för övrigt bleve saken icke hjälpt därmed i sådana
fall, då skattskyldigs hela inkomst härledde sig t. ex. av arrendeinkomster
av utarrenderade jordegendomar inom annan kommun. Vidare har varit
ifrågaställt att tillgodose bostadskommunens intressen genom att inrymma
nämnda kommun rätt att beskatta skattskyldigs nettoförmögenhet. Men
icke heller därmed vore saken hjälpt i sådana fall, då skattskyldig
saknar förmögenhet, men i allt fall har god inkomst av rörelse inom
annan kommun än bostadskommunen. För övrigt skulle en sådan
förmögenhetsskatt, vars uppgift i själva verket bleve endast att så att
säga »bättra på» bostadskommunens beskattningsrätt, där densamma
kunde anses förringad av andra kommuners företrädesrätt till beskattning,
framstå såsom tämligen opåkallad i ett kommunalt skattesystem, som
nöjer sig med en partiell inkomstbeskattning. En beskattning efter
intresseprincipen påkallar näppeligen en förmögenhetsskatt av nyss angivna
typ.
Kombinerat objektskatte-, avkastningsskatte- samt inkomst- och
förmögenhetsskattesystem enligt sakkunniges förslag.
För sakkunnige har det, såsom redan antytts, framstått såsom ett
önskemål att avhjälpa de i det föregående anmärkta bristerna i den
nuvarande kommunala beskattningen genom användande av en kombination
av flera beskattningsformer, var för sig gestaltade efter vad
deras egenart kräver, men ägnade att samverka i en efter den kommunala
beskattningens krav lämpad riktning, och sakkunnige hava, på sätt
251
likaledes redan är förutskickat, trott sig kunna vinna detta önskemål
genom kombination av dels en fristående fastighetsskatt, att utgå efter
fastighets taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av värdet i handel
och vandel (allmänna saluvärdet), dels en allmän avkastningsskatt, avsedd
att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla för sig, dels ock
slutligen, vad angår enskilda skattskyldiga (fysiska personer), en allmän och
ren personlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter skatteförmåga, vilken
sistnämnda skatt, principiellt betingad därav att kommunen handhar
angelägenheter som tillika avse statsändamål, har till särskild uppgift
att tjäna till utjämning av skattetrycket å fäst egendom samt avkastning
och därmedelst lindra den hårdhet i beskattningen, vartill ett objekt- och
avkastningsskattesystem, enbart tillämpade, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt
är slutligen en särskild skatt å oförtjänt värdestegring
av jord avsedd att tillfogas såsom ett fjärde, dock mera fristående
led i det ifrågasatta systemet.
Längre fram i detta betänkande gives under avdelningarna II,
III och IV mera ingående motivering för var och en av de tre
först nämnda beskattningsformerna i den ordning, de ovan nämnts.
Redan här torde emellertid vara på sin plats att i sina huvuddrag redogöra
för de synpunkter, som legat till grund för den sålunda ifrågaställda
kombineringen av beskattningsformer.
Varje särskild kommun bör helt naturligt i fråga om rätten att
upptaga bidrag till bestridande av sina utgifter för gemensamma angelägenheter
i möjligaste mån framstå såsom en självständig enhet. De
skattekällor, som i lag ställas till kommunernas förfogande, böra således var
för sig tillgodokomma den kommun, där skattekällan finnes, och detta icke
allenast utan intrång från annan kommuns sida, utan även i möjligaste
mån oberoende av skattekällans eventuella samband med skattekälla inom
annan kommuns område. Helt låter detta sig av naturliga skäl icke
genomföras, men, i den mån det kan ske, bör önskemålet icke lämnas
ur sikte. Skattekällorna böra således var för sig såsom beskattningsföremål
utformas med upprätthållande i möjligaste mån av kravet på
avgränsning från andra skattekällor.
I det föregående har framhållits, att intresseprincipen bör vinna
särskilt beaktande vid kommunalbeskattningen, ävensom att i främsta
rummet den inom en kommun belägna fasta egendomen och därefter
i ordningen den inom kommunen bedrivna näringen kunna anses stå
i en närmare och mera varaktig intressegemenskap med kommunen
än sådan förvärvsverksamhet eller andra förvärvskällor, vilka ute
-
252
slutande eller mera direkt bero av det egna personliga arbetet eller
eljest äro av beskaffenhet att i allmänhet icke kunna till viss kommun
lokaliseras.
Härav har ansetts följa, att varje kommun för sig också bör få
beskatta först och främst den inom kommunen belägna fasta egendomen,
och detta omedelbart i förhållande till dennas värde såsom sådan. Men
detta värde bör icke — redan i betraktande därav att man eljest icke
åtkommer sådan egendom, som mer eller mindre tillfälligtvis ligger
oanvänd i avvaktan på en lönande användning, men har påtagligt värde
i allmänna marknaden — grundas enbart å avkastningen, vare sig den
faktiska eller en beräknad genomsnittlig avkastning vid ordinärt god
användning, utan bör i allmänhet ställas i förhållande till fast egendoms
påräkneliga saluvärde, bedömt efter i möjligaste mån objektiva och således
allmängiltiga grunder. Allenast där så sker har man trygghet för att med
beskattning träffa egendomens hela förhandenvarande värde. Man skall,
med andra ord, även för beskattningsändamål i regel värdesätta fast
egendom så, som i allmänna marknaden gemenligen sker, och således låta
även på framtida användningsmöjligheter grundade värden, alltid dock
reducerade till nutidsvärden, i skälig utsträckning komma i betraktande.
Redan den nuvarande ordningen, som dock i första rummet åsyftat att
åvägabringa en skatt å avkastningen av fast egendom, lärer icke kunna
antagas förutsätta annat än en uppskattning efter påtagliga saluvärdet av
egendomar, vilka antingen icke alls lämna någon avkastning, exempelvis
obebyggda tomter, eller ock lämna en avkastning, som icke står i
skäligt förhållande till egendomens storlek och beskaffenhet. Ingenting
är heller vanligare än att i taxeringslängderna möta anteckningar, som
exempelvis för hyresfastigheter utmärka, att man vid uppskattningen tagit
hänsyn icke allenast till den hjrra, som utgår eller skäligen kan betingas,
utan ock till tomtmarkens storlek eller eljest värdefulla beskaffenhet.
För jordbruksegendomar möta i enahanda syfte anteckningar om värdefulla
tillgångar i vattenkraft, torvmossar och dylikt.
Enär eu på egendomens totala värde byggd objektbeskattning,
följdriktigt genomförd, bör träffa detta värde sådant detsamma vid varje
särskilt taxeringstillfälle fastställes, blir en inträdd värdestegring underkastad
objektbeskattningen, oberoende därav huruvida värdestegringen
uteslutande är att anse såsom en frukt av ägarens odlingsflit eller av
honom påkostade förbättringar eller är att till större eller mindre del
tillskriva kommunens eller andras åtgärder eller den allmänna utvecklingen.
En utjämning härutinnan måste erkännas vara i hög grad av
253
rättvisa och billighet påkallad, men bör skattetekniskt icke åvägabringas
inom den allmänna fastighetsbeskattningens ram, utan medelst eu särskild
skatt å oförtjänt värdestegring av jord. Denna komplementära beskattningsform
har enligt sakkunniges planläggning av reformarbetet i denna
del för sin närmare gestaltning ansetts böra göras beroende av jordens
användningssätt sålunda, att den för fastigheter, använda eller avsedda
till uthyrning eller eljest för bostadsändamål, anordnas såsom direkt och
periodisk värdestegringsskatt, men för jordbruks- och skogsegendomar
likasom för industrifastigheter såsom ett slags värdestegringsaccis, vilken
uttages först då jordbruks- eller skogsegendom på grund av förändrad
användning antager naturen av annan fastighet i förslagets mening
i ägarens eller ny ägares hand samt, vad angår industrifastighet, om
eller i den mån sådan fastighet icke längre i samme företagares hand
användes. Denna senare form för beskattning av oförtjänt värdestegring
är därutinnan lik den, som kommit till användning i den för det tyska
riket numera införda värdestegringsskatten, att densamma uppskjuter
skyldigheten att erlägga värdestegringsskatt, till dess att värdestegringen
kan anses föreligga realiserad, men skiljer sig från den i fjeska riket
tillämpade formen av indirekt beskattning icke allenast däri att den för
sin tillämpning i regel icke förutsätter övergång till ny ägare, utan även
och förnämligast däri att densamma göres oberoende av om och i vad
mån — vid övergång till ny ägare — transaktionen kan anses i och
för sig hava tillfört den förutvarande ägaren vinst. Såsom underlag för
beräkningen av den totala värdestegringen är nämligen icke ifrågasatt
att komma i betraktande skillnaden mellan vad den överlåtna fastigheten
resp. fastighetsdelen kostat överlåtaren vid förvärvet och det vederlag,
han vid överlåtelsen betingat sig, utan underlaget är avsett att bildas
enbart av en genom taxering utrönt eventuell skillnad mellan jordvärdet
före och efter den nya användningen resp. övergången till ny ägare.
Då emellertid den form för beskattning av oförtjänt värdestegring
av jord, som sakkunnige under närvarande förhållanden för sin del
ansett böra ifrågasättas, allenast delvis — nämligen vad angår hyresfastigheter
eller eljest för bostadsändamål avsedda fastigheter — lämpligen
skulle låtit sig inordnas inom ramen för den ifrågasatta allmänna
kommunala repartitionsbeskattningen, samt det ansetts lämpligt, att
frågan om värdestegringsskatt i hela sin vidd och i ett sammanhang
vinner utarbetande, upptager icke, såsom redan förutskickats, det nu
överlämnade betänkandet förslag i senast berörda ämne, utan hava däri
allenast grunderna för lagstiftningsarbetets planläggning i denna del
ansetts böra, på sätt som här skett, förberedelsevis angivas.
254
Vad härefter angår den ifrågasatta kommunala avkastningsskatten,
tillåta sig sakkunnige för innebörden av förslagets avkastningsbegrepp
hänvisa till vad därom finnes anfört i den under avd. Ill lämnade motiveringen
för förslagets huvudsakliga bestämmelser i ämnet. Enligt den
framställning, som där lämnas, skall beskattningen träffa nettoavkastningen
ur varje särskild förvärvskälla med bortseende således från
förhållanden, som hänföra sig till den skattskyldiges person. Till avdrag
vid nettoavka3tningens beräkning kommer i enlighet härmed i betraktande
allenast vad i motiven för statens inkomst- och förmögenhetsskatt
benämnes naturliga omkostnader för själva avkastningens förvärvande
och vidmakthållande, härunder givetvis inbegripna värdeminskningar.
Skuldräntor få således i allmänhet icke avdragas, ej heller andra förpliktelser
av beskaffenhet att icke omedelbart hänföra sig till själva
förvärvskällan såsom sådan utan till förvärvskällans innehavare.
Tidigare är framhållet, hurusom intresseprincipen i ett kommunalt
beskattningssystem och alldeles särskilt den mellankommunala
taxeringens krav icke kunna på ett naturligt sätt och i nöjaktig grad
ses till godo, utan att möjlighet beredes varje särskild kommun att,
oberoende av eu inom kommunen skattskyldig näringsidkares förmögenhetsställning
i det hela eller av det ekonomiska utfallet av annan utav
honom bedriven näring, beskatta avkastningen av en inom kommunen
bedriven näringsverksamhet, som med avseende å verksamhetens art och,
där densamma''föreligger uppdelad å flera verksamhetsslag, dessas inbördes
samhörighet framstår såsom ett företag och på grund härav jämväl såsom
en förvärvskälla för sig. I huvudsak kan väl även den nuvarande beskattningen
på inkomstbevillningens grund sägas åsyfta en beskattning av
avkastningen ur varje för sig bestående förvärvskälla, men, såsom redan
påvisats, når den endast i otillräcklig grad ett sådant syfte, ett missförhållande
som har sin grund dels däri att skuldränteavdrag medgives i viss
utsträckning och dels i bristen på vägledande bestämmelser i syfte att
mot varandra avgränsa olika förvärvskällor.
Förslaget har emellertid icke stannat vid att underkasta allenast
avkastning av kapital eller av sådan verksamhet, som betjänar sig av
kapital eller främmande arbetskraft såsom produktionsmedel, beskattning
medelst avkastningsskatt, utan har tagit steget fullt ut tram till en allmän
avkastningsskatt, inrymmande således bland förvärvskällor jämväl det
egna arbetet även i det fall, att detta föreligger såsom ensam produktionskälla
och avkastningen således kan på samma gång sägas i sin
helhet utgöra vad man gemenligen kallar ren arbetsinkomst. 1 enlighet
härmed blir således icke endast fastighetsägaren, jordbrukaren, rånte
-
25r,
tag-aren och idkaren av rörelse eller yrke i bevillnings förordningens
mening underkastad avkastningsskatt, utan ock tjänstemannen, lönearbetaren
och den tillfällige förvärvaren för den avkastning, som i hans
verksamhet tillflyter honom. Skälen härtill äro huvudsakligen två, likaledes
i det föregående antydda. Det ena skälet sammanhänger på det
närmaste med vad i ett tidigare sammanhang anförts rörande vanskligheterna
att från »fonderad» avkastning utsöndra vad som rätteligen
är att tillskriva frukten av det egna arbetet, sådan denna produktionsfaktor
konstitueras av den egna arbetsdugligheten, affärsskickligheten
och dylikt. Vill man icke för att komma tillrätta med dessa vanskligheter
tillgripa anordningar, som alltid i större eller mindre grad komme
att bära prägeln av godtycke, skulle man, såsom där påpekats, vid en
begränsning av avkastningsbeskattningen till att gälla endast »fonderad»
avkastning och bibehållande därjämte av en verklig inkomstbeskattning —
vilket senare även då vore påkallat — ställa i säker utsikt en påtaglig
dubbelbeskattning av näringsidkarens inkomst till den del denna härrörde
av hans eget arbete. Och denna dubbelbeskattning bleve just
därigenom att densamma gjordes endast partiell en verklig dubbelbeskattning
i olikhet med den, som vid första påseendet kan synas bliva en följd
därav att, såsom förslaget i fråga om enskilda (fysiska) personer förutsätter,
såväl avkastning som den inkomst, vilken därur framgår, underkastas
beskattning. Ty att så sker innebär i ett system, som bygger
på reparation, icke en dubbelbeskattning i skatteteknisk mening ens i
det sällsynta fall att, i saknad av någon avdragspost hänförlig till s. k.
allmänna avdrag, avkastning och inkomst skulle för någon skattskyldig
uppgå till alldeles samma belopp, utan innebär jämväl i sistnämnda
fall allenast, att beloppet kommer till beskattning från olika synpunkter
och därjämte måhända, helt eller delvis, i olika kommuner.
Det andra skälet är att hämta ur den synpunkten, att det i fråga
om kommunal beskattning ingalunda kan anses oriktigt, utan tvärtom
är i sin ordning, att exempelvis en tjänsteman — här bortsett från
att hans lön i samma mån den säkert kan år efter annat påräknas är
i det hela jämförlig med fonderad avkastning — såsom hittills skattar
för sin lön utan avdrag för skuldräntor, då ju kommunens utgifter för
skola, ordning och allmän trevnad komma honom till godo i ungefärligen
samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning är bättre eller sämre.
Oriktigt är däremot, och härå vill förslaget råda bot, att han såsom nu
skattar till kommunen endast på detta sätt och icke därjämte efter
skatteförmåga, så att exempelvis av två tjänstemän med samma lön, av
vilka den ene är skuldfri, men den andre skuldsatt, utkräves lika mycket
256
i skatt. Yad sålunda gäller tjänstemannen äger sin fulla giltighet även
beträffande kroppsarbetaren, desto hellre som hans intresse av kommunens
anstalter och utveckling snarare växer än avtager ju otryggare hans
ekonomiska ställning är.
Sakkunnige hava sig väl bekant, att skattedoktrinen icke är villig
att såsom principiellt befogad erkänna den personliga arbetskraftens
beskattning medelst avkastningsskatt eller i varje fall ställer sig tveksam
härutinnan. Vill man emellertid utbygga den kommunala beskattningen
på en bredare grundval än ett sj^stem med objektbeskattning av fast
egendoms värde och inkomstbeskattning, utan något mellanled, förmår
att erbjuda, har enligt det ovan anförda någon annan väg knappast synts
vara framkomlig. De principiella betänkligheterna mot att — vad ju för
närvarande faktiskt sker — med avkastningsskatt träffa jämväl en avkastning,
som till sin natur måste medgivas vara inkomstartad, torde för
övrigt få anses väsentligt minskade därigenom att för enskilda personer tilllika
anordnas en beskattning efter skatteförmåga, åvägabragt på det enda
fullt följdriktiga sättet, nämligen genom beskattning av samfälld inkomst
på ett enda ställe, likasom ock därigenom att, på sätt förslaget innehåller,
dels skattefrihet vid avkastningsskatten generellt medgives för
enskilda skattskyldiga visserligen icke för verkliga levnadskostnader,
men för ett belopp som kan antagas representera ett slags för alla
sådana skattskyldige nödvändigt existensminimum, dels också befogenhet
inrymmes åt taxeringsmyndighet att, där enskild skattskyldigs skatteförmåga
prövas vara av särskilda anledningar nedsatt, medgiva ytterligare
lindring i avseende å hans skyldighet att utgöra skatt för avkastning.
Eftersom oförnekligt är, att den förvärvskälla, som ett näringsföretag
konstituerar, står i starkare intressegemenskap med den kommun, där
näringen drives, än andra förvärvskällor med undantag av den fasta
egendomen, både givetvis varit önskligt att vid avkastningsbeskattningens
utformning kunnat givas uttryck åt nämnda förhållande medelst
en starkare objektivering av beskattningsunderlaget, helst därigenom
också större fasthet kunnat tillföras den kommunala beskattningen. Sakkunnige,
som på redan anförda skäl ansett sig böra uppgiva försöket att
för sådant ändamål tillskapa ett särskilt näringsskatteobjekt, hava också
haft under övervägande ett uppslag att låta beskattningen av avkastningen
utav näring grundas på en beräknad genomsnittlig årsavkastning vid
ordinärt god drift, vilken metod kommit till tillämpning i Österrikes
skattesystem beträffande företag av större omfattning, men även fullföljandet
av detta uppslag har visat sig förenat med alltför stora betänkligheter
av skatteteknisk art. En dylik uppskattning, vansklig även för
257
personer, fullt förtrogna med näringslivets växlingar och i besittning
av fackliga insikter, skulle otvivelaktigt överstiga vad som skäligen kan
begäras av våra vanliga taxeringsmyndigheter med den knappa tid som
är tillmätt och med nuvarande taxeringssystem kan tillmätas för deras
arbeten. Vill man trygga möjligheterna för en så kvalificerad uppskattning,
som här skulle krävas, lärer annan utväg icke stå öppen än att
fullständigt bryta med det gängse taxerings förfärandet och övergå till
ett system med taxeringsmyndigheter i permanent funktion efter utländsk
förebild.
För att emellertid inom ramen av bestående förhållanden göra vad
göras kan för att åt avkastningsbeskattningen giva större stadga och
tillika ytterligare understryka denna beskattningsforms särställning i
systemet har föreslagits tillämpning av medeltalsberäkning beträffande
avkastning av förvärvskällorna jordbruksfastighet — innefattande jämväl
jordbruk med binäringar och visst slags skogsbruk — samt rörelse och yrke,
vilka båda förvärvskällor kunna i större grad än andra av något så när
jämbördig betydelse för den kommunala beskattningen anses vara utsatta
för konjunkturväxlingar. Vanskligheter möta givetvis även här, men
utan att överskatta betydelsen av det stöd, erfarenheten från länder som
tillämpa medeltalsberäkning erbjuder, hava sakkunnige ansett sig kunna
förutsätta att med tillhjälp av den medverkan från de skattskyldiga
själva, som även här bör kunna påkallas, dessa vanskligheter skola befinnas
överkomliga.
Av skäl, som under avd. III anföras, har, vad angår förvärvskällan
jordbruksfastighet, sådan avkastning av skog, vilken icke tillgodogöres
såsom bränsle, stängsel-, slöjd- och underhållsvirke för vederbörande
fastighets behov, undantagits från avkastningsskatt för att i stället träffas
av skogsaccis, vars hittillsvarande karaktär av allenast provisorisk beskattningsform
således ansetts böra bortfalla.
Den sålunda skisserade avkastningsskatten är avsedd att träffa såväl
enskilda som juridiska personer, däribland även kommanditbolag,
vanliga handelsbolag och rederier. Delägarna i sålunda nämnda bolag
och i rederier äro såsom följd härav för vad de från företaget bekomma
underkastade allenast inkomstbeskattning, en var för sin andel av totalinkomsten,
likasom, vid det förhållande att aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet skatta för hela avkastningen, därunder inbegripen
vinst som under en eller annan form utdelas till delägare
eller medlemmar, dessa senare för egen del äro frikallade från avkastningsskatt
för erhållna utdelningar för att i stället beskattas för dessa
såsom för inkomst.
Kommundlskattesakkunnige. 38
258
Såsom ett slutled i det av sakkunnige ifrågasatta systemet tillkommer
inkomst- och förmögenhetsbeskattning av enskilda personer, härunder
av lämplighetsskäl inbegripna oskifta dödsbon. Sådan beskattning
äger endast mantalsskrivningskommunen utkräva. Beräkningen av inkomsten
bör givetvis, då ju inkomst är en och samma sak, vare sig
stäten eller kommunen har att beskatta sådan, vara densamma för båda
beskattningarna. Skall den kommunala beskattningen i nu avsedd del
byggas på skatteförmågan, kan självfallet icke heller undgås att tillämpa
skatteprogression, som träffar ett skattepliktigt belopp, sammansatt — i likhet
med vad som gäller beträffande statens motsvarande beskattning — av
inkomst och viss del av nettoförmögenheten. Enär emellertid åt nu
ifrågavarande beskattningsform ansetts böra givas endast en mera supplementär
betydelse i det kommunala skattesystemet och det tillika måste
framstå såsom önskligt att icke för den kommunala beskattningen
belasta skatteförmågan efter alldeles samma grunder, som gälla i fråga
om statsbeskattningen, har vid fastställandet av skattepliktens omfattning
vida större hänsyn tagits till den antagliga storleken av skattskyldigs
utgifter såsom familj försörj are än staten av fiskaliska grunder ansett
för sin del möjligt att taga.
I olikhet med avkastningsskatten är den föreslagna kommunala
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen avsedd att träffa endast enskilda
personer. Allenast dessa personer, vilkas skatteförmåga regleras av
nödvändiga levnadsbehov, kunna nämligen anses äga inkomst i egentlig
mening. Vad juridiska personer förvärva utgör i deras hand avkastning
eller, efter avdrag av skuldräntor och andra förpliktelser, nettovinst.
Utdelar juridisk person vinst till delägare eller medlemmar, bildar vad
sålunda utdelas inkomst för dessa, och att göra denna till föremål för
inkomstbeskattning jämväl i den juridiska personens — bolagets, föreningens,
samfundets — hand skulle innefatta en slags dubbelbeskattning,
av fiskaliska grunder försvarbar i ett skattesystem utan det mellanled som
en avkastningsskatt bildar, eftersom eljest juridiska personers förvärv
bleve obeskattat, men oantaglig och obehövlig i ett skattesystem, sådant
som det här ifrågasatta, enär genom detta möjlighet i allt fall beredes att
träffa dessa förvärv med beskattning, nämligen under formen av avkastningsskatt.
För juridiska personer i gemen tillkommer slutligen den omständigheten
att de icke kunna sägas hava någon bostadskommun, som kan anses
berättigad till ensambeskattning av den skattekraft, vilken för deras vidkommande
analogivis skulle kunna anses representera personlig skatteförmåga.
Såsom surrogat för bostadskommun skulle väl för juridiska
259
personer företrädesvis komma i betraktande den kommun, där vederbörande
styrelse eller förvaltning har sitt säte, men ej sällan händer,
att just de med avseende å skattebördor bärkraftigaste juridiska personerna,
nämligen aktiebolagen, sakna varje reell beröring med denna
kommun.
Fastighetsskatten och avkastningsskatten torde i förening kunna
antagas komma att tillgodose intresseprincipen i oneklig och tillika
lämplig utsträckning. Särskilt gäller detta i fråga om fast egendom och
sådan näring, vid vars utövande näringsidkaren använder egen fastighet.
Men även näring, som utövas å förhyrd eller arrenderad fastighet,
blir, såvitt företaget kräver kapital, i allmänhet underkastad en kraftigare
bidragsskyldighet till kommunen än för närvarande i jämförelse med
den rena arbetsförtjänsten. Vanligen plägar nämligen i sådant fall åtminstone
någon del av kapitalet vara upplånat, och den ökade bidragsskyldigheten
inträder alltså redan såsom en given följd av beskattningens
anordnande såsom objektskatt utan rätt till skuldränteavdrag.
Därigenom att avkastningsbeskattningen anordnas att träffa själva
förvärskällan utan hänsyn till innehavarens förmögenhetsförhållanden
blir det vidare möjligt att undvika de i det föregående anmärkta bristerna
hos det nuvarande kommunala skattesystemet så tillvida, att kommuns
berättigade intresse att få beskatta därinom befintliga förvärvskällor
utan intrång från annan kommuns sida och oberoende av näringsidkarens
förhållanden inom annan kommun kan lättare tillgodoses. Där avkastningen
av en förvärvskälla måste för beskattning uppdelas på flera
kommuner, låter sig även en sådan uppdelning lättare och framför allt
mera naturligt genomföras.
Jämväl övriga anmärkta brister hos den nuvarande kommunalbeskattningen
torde med det föreslagna skattesystemet kunna förväntas
bliva i avsevärd mån undanröjda. Hade man stannat vid en kombination
av fastighetsskatt och avkastningsskatt utan att låta denna för enskilda
skattskyldiga kompletteras med en personlig inkomst- och förmögenhetsskatt
att upptagas i skattskyldigs mantalsskrivningskommun, skulle
anmärkningsvärda brister kommit att kvarstå. Så t. ex. hade i sådant
fall knappast blivit möjligt att tillvarataga mantalsskrivningskommunens
berättigade intresse att under någon form få beskatta sådana kommunmedlemmar,
som erhålla hela sin inkomst från fast egendom eller näring
inom annan kommun eller från aktieinnehav. Genom att skatteförmågan
subsidiärt tages i anspråk vinnes tillika en högst beaktansvärd utjämning
av enskildas skattebördor. Fördelarna icke minst ur nu anförda synpunkt
260
av det föreslagna skattesystemets mångsidighet framträda starkt vid en
jämförelse med den nu gällande kommunala beskattningen. Om man
exempelvis antager, att två personer, A och B, äro så till vida lika ställda,
att de båda äga aktieinkomst till samma belopp och tillika inom annan
kommun än bostadskommunen äga fast egendom med samma taxeringsvärde,
men därutinnan olika ställda, att A bar god avkastning av sin
fastighet och ringa eller ingen skuld att förränta, medan B återigen haft
ringa avkastning av sin fastighet och tillika avsevärd skuld att förränta,
så bliva för närvarande dessa båda personer utan hänsyn till den påtagliga
olikheten i skatteförmåga i lika grad bidragsskyldiga, i det att den
kommun, där fastigheterna äro belägna, får uttaga samma skatt efter fastigheternas
taxeringsvärden och intet därutöver, medan bägge personerna
äro fritagna från all skattskyldighet till bostadskommunen. Enligt den
föreslagna nya ordningen skulle den kommun, där fastigheterna äro
belägna, fortfarande såsom hittills få beskatta fastigheterna efter deras
taxeringsvärden, men därutöver skulle avkastningsskatt dit, såsom rimligt
är, erläggas till högre belopp av A än av B. Slutligen skulle bostadskommunen
få beskatta dem bägge efter deras skatteförmåga, därvid B
på grund av sin större skuldbörda erhåller en i motsvarande mån gynnsammare
ställning i beskattningsavseende än A.
Det föreslagna skattesystemet innefattar icke någon dubbelbeskattning
i skatteteknisk mening. Fastighetsskatten och avkastningsskatten
kunna icke erkännas tillhopa medföra dubbelbeskattning. Fastighetsskatten,
som utgår oberoende av huruvida fastighet det år taxeringen avser lämnat
avkastning eller icke, äger till sin allmänna läggning ingenting gemensamt
med avkastningsskatten, utan är en fristående beskattningsform, avsedd
att giva uttryck åt den fasta egendomens alldeles särskilda intressegemenskap
med kommunen. Den omständigheten att enskilda skattskyldiga
äro underkastade såväl avkastningsskatt som en utjämnande
inkomst- och förmögenhetsskatt innebär icke heller någon verklig dubbelbeskattning,
fastän avkastning och inkomst i sällsynta undantagsfall, nämligen
då skattskyldig är skuldfri och icke heller har andra personliga förpliktelser
att föra till avdrag vid inkomstberäkningen, kunna komma att till
beloppen sammanfalla. Vid det förhållandet att avkastning och inkomst
i regel underkastas bägge beskattningsformerna i mån som avkastningen
eller inkomsten var för sig efter de för vardera beskattningsformen gällande
beräkningsgrunderna uppgår till beskattningsbart belopp, innebär, såsom
förut nämnts, bägge beskattningsformernas samtidiga användande i själva
verket ingenting annat än att varje beskattningsföremål ur olika synpunkter
deltager i repartitionen till fyllande av kommunens skattebehov. Den verk
-
261
liga skattetyngden, jämförd med den nuvarande, blir med den föreslagna
anordningen vid i övrigt lika förhållanden icke större än förut för andra
än dem, vilka i avseende å skattekraft få anses bättre ställda än övriga
bidragsskyldiga och som just på grund därav också måste anses vara
lättare i stånd att bära en ökad skattebörda. Däremot blir skattebördan
i samma mån minskad för dem, för vilka densamma billigtvis också bör
minskas.
Den utjämning, som den föreslagna kommunala inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen är avsedd att åvägabringa, kommer självfallet
att äga rum inom en och samma kommun allenast för den händelse
att skattskyldigs samtliga förvärvskällor äro till finnandes inom mantalsskrivningskommunen.
Vid skattskyldighet för avkastning till en kommun
och efter skatteförmåga till en annan kommer utjämningen skattskyldig
på det sätt till godo, att han inom den förra kommunen repartiserar,
utom med andra intressebeskattning därstädes underkastade personer,
jämväl med dem, för vilka nämnda kommun utgör mantalsskrivningskommun
och som där följaktligen beskattas efter skatteförmåga, medan
å andra sidan hans skattskyldighet inom egen mantalsskrivningskommun
röner inflytande jämväl av den intressebeskattning, som beträffande
andra skattskyldiga där kommer till stånd.
Slutligen må här erinras därom att den avsedda kraftigare skattebelastningen
å beskattningsföremål med mera påtaglig intressegemenskap
med kommunen ytterst blir beroende av de förhållandetal, efter
vilka beskattningsföremål av skilda slag komma att deltaga i repartitionen
för det kommunala skattebehovets fyllande. Angående de av sakkunnige
ifrågasatta repartitionsgrunderna och dessas verkningar, i den
mån de kunnat med ledning av tillgängligt statistiskt material bedömas,
hänvisas till avd. V i detta betänkande.
*
: -c.
i
m r*
#
263
II.
Den föreslagna fastighetsskatten.
I avseende å den allmänna motiveringen för den föreslagna fastighetsskatten
har befunnits lämpligt att i vissa delar tillämpa en annan
ordning än deri som beträffande ämnesindelningen följts i själva författningsförslaget.
Sålunda har fragan om det värde, vartill skattepliktig
läst egendom skall uppskattas, här ställts främst i ordningen, närmast av
dön anledningen, att vad förslaget i övrigt innehåller i grundläggande
delar betingas av de synpunkter, som anlagts beträffande grunderna
för uppskattningen, icke minst utsöndrandet av särskilda värden för
jordbruksegendoms vidkommande.
Medan det vidare ansetts riktigt att i förfajttningsförsiaget låta
bestämmelserna om objektiv skatteplikt följa emedelbart efter den paragraf,
som inrymmer stadgandena om när fast egendom skall i taxerings.
avseende anses såsom jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet,
har för gången av motiveringsarbetet visat sig lämpligt att behandla
frågan om objektiv skatteplikt i ett senare sammanhang, nämligen i ordningen
närmast före frågan om subjektiv skatteplikt.
Det fastighetsvärde, som enligt förslaget skall vara föremal för beskattning.
I fråga om det värde, som medelst den föreslagna fastighetsskatten
skall underkastas beskattning, hava sakkunnige haft att taga hänsyn
såväl därtill att avkastningen av fast egendom är avsedd att omedelbart
träffas av beskattning medelst avkastningsskatt fastän till en
del i skogsaccisens form — som ock i viss mån till den omständigheten
att staten betjänar sig av fast egendoms taxeringsvärde såsom
Förslaget*
fastighet*-
värdebegrepp.
264
måttstock för beräkningen av det belopp, vartill fast egendom skall i
avseende å förmögenhetsbeskattningen räknas såsom tillgång.
I det förra hänseendet är redan inledningsvis berört, hurusom fastighetsbevillningen
i förhållande till åsatt taxeringsvärde närmast haft till syfte
att på en omväg förmedla en beskattning av fast egendoms avkastning,
lastän den till sina verkningar kommit att framstå än såsom en skatt
enbart å förmögenhetsvärde — så har blivit fallet där förmögenheten
i fråga icke lämnar någon avkastning, såsom då fast egendom legat
oanvänd eller eljest påräknelig avkastning uteblivit — än såsom eu
skatt enbart å avkastningen, nämligen där denna uppgått till eller överstigit
den fixerade avkastningsprocenten, därvid överskott lämnats obeskattat,
och än såsom skatt å såväl avkastningen som ock delvis den
förmögenhet, varur avkastningen härflutit, därvid denna senare beskattning
verkat såsom en supplementär beskattning. Vidare är erinrat,
hurusom denna anordning till sin upprinnelse och grund i själva verket
är lika gammal som den allmänna bevillningen, en erinran som för
övrigt gäller nämnda bevillning jämväl i den form denna hade, innan
år 1812 mantalet såsom mått för den fasta egendomens bidragsskyldighet
i bevillningsavseende utbyttes mot taxeringsvärdet, Missförhållandet med
avseende å lastighetsbevillningens antagliga verkningar stod säkerligen
också fullt klart för initiativtagarna till 1861 års i stort sett ännu
bestående ordning för fast egendoms och jordbruksnärings beskattning,
men denna beskattningsform lämnades i allt fall orubbad, såsom iunebärande
en för fastighetsägarna i det hela bekväm och praktisk anordning.
Visserligen saknades icke gensagor mot systemet redan vid de
förhandlingar, ur vilka 1861 års bevillningsförordning slutligen framgick,
men då den åsyftade skattereformen i varje fall syntes säkerställa
en höjning av de otillbörligt låga taxeringsvärden — i enstaka fall ända
ned till en lemtiondel eller sålunda endast 2 procent av egendomens
gångbara värde — som dittills varit rådande, blundade man för den
lära för ojämnhet i beskattningen, som dock så påtagligt vidlådde
systemet.
Eu dylik fara hotar uppenbarligen från två håll. Ojämnhet i
skattetrycket kan nämligen dels föranledas av själva uppskattningens
ojämnhet i och lör sig, framträdande däri att exempelvis två egendomar,
som skäligen böra anses lika mycket värda, taxeras olika eller
omvänt två olikvärdiga egendomar taxeras till samma värde, dels ock
därav att den inbördes bidragsskyldigheten utkräves efter en fix, utan
hänsyn till huru avkastningen år efter annat verkligen ställer sig, på
förhand beräknad avkastningsprocent av uppskattat värde.
Den fara för ojämnhet, som i det senare avseendet hittills förelegat,
är förslaget ägnat att undanröja därigenom att förslaget gör
slut på den sammankoppling, som i beskattningsavseende nu råder
mellan fast egendoms värde och den eventuella avkastningen därav,
samt låter vardera beskattas särskilt för sig, därvid avkastning kommer
til! beskattning först i den mån sådan verkligen förefinnes.
Vad vidare angår faran för ojämnhet i det förra avseendet söker
förslaget i möjligaste mån förebygga eller i varje fäll förringa denna
fara genom att åt grunderna för uppskattning av fast egendoms värde
giva ökad enhetlighet.
1 sådant syfte lärer till eu början vara ofrånkomligt, att i lag utsäges,
vilket det värde är som taxeringen bör hava till syfte att fastställa såsom
lämpligt skattevärde. 1861 års bevillningsförordning angav i sådant
avseende fäst egendoms verkliga värde, vilket uttryck därefter fått kvarstå
tills detsamma, utan att några motiv härför ansågos behöva anföras,
uteslöts ur själva lagtexten till bevillningsförordningen av den 28
oktober 1910. I anvisningarna till förordningen kvarstår dock uttrycket
alltjämt, och framhålles till yttermera visso, såsom ett direktiv i sista hand,
taxeringsmännens skyldighet att av de taxeringsgrunder, som anvisningarna
upptaga såsom ägnade att tjäna till ledning för uppskattningen,
tillämpa den eller de grunder »som anses bäst leda till egendomens uppskattning
till dess verkliga värde».
Nu förhåller sig emellertid så, att själva uttrycket »verkligt värde»
ingalunda är allmängiltigt till sin innebörd, utan tvärtom innefattar ett
tämligen mångtydigt begrepp, varmed den ene förstår ett och den andre
ett annat. Ur olika indelningsgrunder eller synpunkter för värderingen
har sålunda vuxit fram ett helt knippe av mer eller mindre olika värdebegrepp,
om vilkas inbördes företräden meningarna skifta. Fasthållaman
emellertid att det här allenast gäller utfinnandet av ett för beskattningsändamål
brukbart värdebegrepp, ett skattevärde, torde för ett val
knappast kunna komma i betraktande annat än ettdera av de båda värden,
vilka man vanligen, om än med vissa skiftningar i betydelsen, inordnar
under begreppen saluvärde och avkastningsvårde, och att vid ett sådant val
företrädet bör i allmänhet givas åt det förra av dessa båda värden, sådant
förslaget bestämt dess innebörd, hava sakkunnige för sin del funnit
uppenbart. Motsättningen mellan de båda nu nämnda värdebegreppen
torde i själva verket inskränka sig därtill att ett saluvärde i betydelsen
av det pris, till vilket under vanliga omsättningsförhållanden en egendom
Korn mun nisk attest! kkunu i ge. 34
l lag bör
jastalui, vilket
nkattevärdet
är.
Saluvärde
eller avkastning
svärd*.
266
kan antagas finna köpare, för att vara* riktigt uppskattat törutsätter, att
hänsyn tages icke allenast till förhandenvarande utan även till beräknelig
framtida avkastningsförmåga, fastän det värde, som på grund därav kan
anses tillföras egendomen, självfallet måste vara förmedlat till nutidsvärde.
Om något annat eller mera än det förhandenvarande värdet d. v. s. värdet
vid den tidpunkt, till vilken uppskattningen anknyter sig, är det således
icke heller vad angår saluvärdet fråga, ehuruväl man för att nå
fram till hela detta värde i vissa fall har att, i likhet med vad allmänna
marknaden gör, räkna även med en framtida avkastningsförmåga, som
kan anses så pass viss, att en köpare med vanlig förtänksamhet har anledning
att redan under förhandenvarande förhållanden rätta sitt pris därefter.
För avkastningsvärdets vidkommande återigen räknar man i allmänhet
uteslutande med den förhandenvarande avkastningsförmågan, sådan denna
framgår vid en prövning av vad egendomen kan i sin närvarande användning
antagas år efter annat avkasta vid ordinärt god skötsel och under i
övrigt vanliga förhållanden. Vad egendomen med en annan användning
kan antagas avkasta lämnas här ur räkningen, likasom ock det mervärde
egendomen påtagligen redan i närvarande tid äger med hänsyn till
möjligheten av sådan användning.
Meningsbrytningarna i nu nämnt avseende hava i senare tid tomträtt
med synnerlig skärpa i förhandlingarna inom Preussens lagstiftande
församling rörande frågan huruvida i avseende å sådan last egendom,
som kan antagas stadigvarande vara avsedd för jordbruk, »Gemeinwerth»
eller »Ertragswerth» skulle utgöra det värde, efter vilket detta
lands kompletterande förmögenhetsskatt (Ergänzungsteuer) skulle beräknas.
Där likasom i Hessen, vilket lands såväl statliga som kommunala
beskattningsförhållanden utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med Preussens skatteväsen, har »Gemeinwerth» — fattat, i sin i
doktrin och praxis fastslagna motsättning till »Ertragswerth», Såsom objektivt
saluvärde — avgått med segern, dock så att jordägare som kan
visa, att »Ertragswerth» understiger »Gemeinwerth» med mera än 50
procent, äger rätt påkalla att till grund för förmögenhetsberäkningen
lägges ett värde, som svarar emot medeltalet av de båda nyssnämnda
värdena. Av dessa värden bestämmes i Hessens lagstiftning »Gemeinwerth»
vara det rent objektiva värde, som en sak har i och för
sig efter graden av sin brukbarhet för en var besittare och förklaras,
auktoritativt, Obetydande med saluvärde (»Verkaufswerth») i
betydelsen av det pris, som kan vid en försäljning under vanliga
förhållanden påräknas i allmänna marknaden efter sakens objektiva
beskaffenhet och utan hänsyn således till ovanliga eller blott person
-
267
liga förhållanden. Till grund återigen för beräkningen av »Ertragswerth»
lägger sistnämnda lagstiftning den avkastning, som jordbruksegendom
vid vanlig drift kan påräknas avkasta i sin förhandenvarande
användning med därå i inventarier och förlag nedlagt kapital,
men med borträknande av årliga värdet av eget arbete (Arbeitsrente).
Vid beräkningen av nettoavkastningen, som kapitaliserad efter 4 procent
g er »Ertragswerth» till resultat, skall förty den del av avkastningen,
som kan beräknas härröra av jordbrukarens och i jordbruket
sysselsatta familjemedlemmars arbete, avgå med skäligt belopp (nach
billigem Anschlag).
I sammanhang med det ännu icke slutförda arbetet pa eu reform
av Norges beskattningsväsen i syfte att ersätta beskattningen av fast
egendom på landet efter »matrikulskyld» med en skatt av mera modärnt
snitt och med uppgift därjämte att förmedla eu beskattning av oförtjänt
värdestegring av jord, pågår där, ännu oavgjord, en liknande strid
om det inbördes företrädet mellan objektivt saluvärde och objektivt avkastniugsvärde
såsom underlag för en reformerad fastighetsbeskattning.
Jämväl den av sakkunnige anordnade enquéten rörande de för vårt lands
vidkommande av taxeringsnämnderna tillämpade grunderna för värdering
av fast egendom för taxeringsändamål (Bil. 2), bär efteråt kallad värdeenquéten,
återspeglar i rikt mått enahanda meningsskiftningar.
Då man i nämnda enquéte ställt sig avvisande mot tanken att
lägga saluvärdet till grund för taxeringen, liar man, här såsom annorstädes,
särskilt betonat farhågorna för att taxeringsvärdena, så uppskattade,
skulle komma att förvandlas till spekulationsvärden och tillika
framhållit, i huru hög grad köpeskillingarna påverkas av subjektiva, till
graden av sitt inflytande på värdesättningen svårbestämbara hänsyn
o. s. v. Hellre än att kasta sig ut i det ovissa borde man — icke minst
av omtanke om fastighetskreditens stadga — föredraga en ordning,
enligt vilken taxeringsvärdet för egendomar, som under de senaste fem
åren gått i köp, finge bestämmas med hänsyn till köpeskillingen,
medan återigen egendomar i andra fall finge, såsom hittills i övervägande
grad praktiserats, taxeras efter avkastningsförmåga — ett förfaringssätt
som dock uppenbarligen icke skulle leda till eu jämn och likformig
fastighetstaxering- utan till dess rena motsats. I hög grad obilligt har
man ock, enligt uttalanden i enqucten, ansett vara, såväl om arrendatorn
av en utarrenderad egendom med förmåner exempelvis i riklig skogstillgång,
varav han ingen eller föga nytta hade, skulle tillförbindas att
betala kommunalskatt efter ett med hänsyn även till sådana förmåner
uppskattat värde, som ock om ägaren av en egendom, över vars huvud
-
268
Saluvärdet
hänför sig till
egendomens
värde såsom
sådan.
sakliga skogstillgång annan på grund av upplåten rätt till avverkningägde
för längre tid framåt förfoga, skulle nödgas betala skatt för ett
värde, däri jämväl inginge värdet av skog o. s. v.
Lämnande tills vidare frågan om beskattning av skog, vilken fråga
bär nedan i ett sammanhang upptages till behandling, ävensom de betänkligheter,
som hänföra sig till det sätt, varpå skattskyldigheten för
fast egendom hittills varit ordnad, vilja sakkunnige med anledning av
dylika och andra liknande uttalanden erinra följande.
Vad själva värdesättningen angår, måste denna, därest man icke
vill nöja sig med en allenast partiell objektskatt, hänföra sig till egendomen
såsom ett helt likasom ock till egendomen såsom sådan, oavsett
dess räntabla förmögenhetsvärde för en viss bestämd ägare. Härav
följer, att allenast servitut eller andra gravationer av sakrättslig art få
komma i betraktande vid värderingen såsom omedelbart minskande
egendomens värde, likasom å andra sidan servitut till förmån för egendomen,
rätt till avgäld o. d. omedelbart verka i värdehöj ande riktning.
Den omständigheten däremot att skog upplåtits till avverkning eller att
någon berättigats att å egendomen taga sten, grus eller dylikt får icke
komma i betraktande för taxeringen i vidare mån än som föranledes
därav att egendomens värde successivt kan undergå minskning såsom
en följd av nyttjanderättens tillgodogörande. Nu anförda synpunkter,
som bottna däri att den förhandenvarande avkastningen, såsom beroende
av det sätt varpå avkastningsförmågan mer eller mindre tillfälligtvis och
övergående utnyttjas, icke kan godkännas såsom värderingsnorm, äga pätagligen
samma giltighet, oavsett om egendomen i taxeringsavseende är
att rubricera såsom jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet, och
vinna för övrigt även för närvarande vid riktig uppskattning beaktande.
Åven om exempelvis en jordbruksegendom utarrenderats mot
ett påtagligen för lågt arrende eller en hyresfastighet uthyrts mot eu
likaledes påtagligen för låg hyra eller kanske rent av upplåtits utan
vederlag, tvekar säkerligen icke någon taxeringsnämnd att rätta sin uppskattning
efter vad gängse arrende- och hyresvärden skäligen föranleda.
En annan sak är, att en förtänksam köpare av en egendom, vars förhandenvarande
räntabilitet av nu nämnd eller annan anledning — exempelvis
högre inteckningsräntor än som av penningmarknadens läge påkallas
— mera eller mindre tillfälligt nedsatts, naturligt nog låter sin prissättning
härav i någon mån påverkas, men detta innebär icke annat eller mera
än att den köpeskilling, som framgår av denna prissättning, icke kan
269
godtagas såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens allmänna, efter
objektiva grunder bedömda saluvärde.
Givetvis hade varit önskligt, om ett uttryck stått till buds, som
på ett mera adekvat sätt återgivit vad som i förslaget avses med allmänna
.saluvärdet, vilket uttryck att döma av värdeenqueten visat sig giva anledning
till missförstånd, men sakkunnige — som hyst vissa betänkligheter
att såsom lagterm betjäna sig av det närmast till hands liggande
och tvivelsutan bättre uttrycket objektivt saluvärde — hava låtit sig
angeläget vara att såväl genom anvisningarna till ledning vid författningens
tillämpning som genom hithörande lagbuds egen avfattning undanröja
alla skäliga anledningar till dylikt missförstånd. I själva författningen har
detta skett genom att förklaringsvis likställa allmänt saluvärde med det
även i vårt land gängse uttrycket värde i handel och vandel, vilken term
dansk lagstiftning i ämnet godtagit såsom uttryck för saluvärde i en förslagets
motsvarande mening, men främst därigenom att uppskattningen
uttryckligen hänvisats att bygga på vad som kan anses vara ortens pris.
Denna prisbildning torde för jordbruksegendomar ske och i varje fall
kunna på det sätt utrönas, att — med bortseende från sådana särskilda
förhållanden, som i det ena eller andra fallet föranlett en prissättning
över eller under den efter ortens förhållanden normala — ur ett flertal
köpeskillingar för egendomar, som å en viss ort gått i handel, utkristalliseras
vissa enhetsvärden eller s. k. å-pris för arealenhet, vilka
enhetsvärden för vanliga jordbruksegendomar beräknas för särskilda ägoslag
olika för olika stora egendomar, tänkta såsom efter ortens förhållanden
nöjaktigt bebyggda och hävdade. Analog med denna prisbildning
och tillika mera omedelbar är den, som framträder i städernas eller stadsliknande
samhällens tomtpriser, vare sig fråga är om bebyggd eller obebyggd
mark. För mark av det senare slaget sker denna prisbildning enligt
sakens natur efter graden av markens byggnadsmögnad. Ju mindre
denna kan anses vara, det vill säga ju avlägsnare den tidpunkt är, då
markens bebyggande kan antagas löna sig, dess lägre blir också förhållandevis
markens nutidsvärde. I enlighet med vad sålunda anförts
bör också uppskattningen av fast egendoms taxeringsvärde d. v. s. dess
skattevärde ske.
Farhågor hava i värdeenqueten uttalats för att köpeskillingar icke
skulle kunna antagas komma att för landets olika delar föreligga i tillräcklig
mängd för att lämna en alltid påräknelig ledning för värdesättningen,
men försäljningsstatistiken synes även för orter med mera stabila
besittnings förhållanden knappast bekräfta dessa farhågor. Skulle emeller
-
Saluvärdet
blir bygga på
ortena pr in.
270
tid undantagsvis köpeskillingar vara att tillgå i så ringa mängd, att de
icke kunna anses ägnade att i tillräcklig omfattning belysa den allmänna
värdesättningen i orten, försvåras väl taxeringsmännens uppgift, då dessa
i samma mån jämförelsematerialet är ringa bliva i övervägande grad
hänvisade till individualtaxering, men äro taxeringsmännen överhuvud
taget vuxna sin uppgift, varmed man i lagstiftningsväg får räkna,
kunna svårigheterna ingalunda erkännas vara oöverstigliga. Men härför
är oundgängligen av nöden, att taxeringsmännen få vad de nu
sakna, nämligen ett uttryckligt direktiv av lagen själv om målet för
deras uppgift, och det är ett dylikt direktiv sakkunniges förslag vill
räcka dem.
De svårigheter, som även med ett sålunda lämnat och av anvisningar
för tillämpningen beledsagat direktiv kunna antagas möta för en
uppskattning av fast egendoms allmänna sahivärde, äro i själva verket
ingalunda större än vanskligheterna för utfinnande av ett avkastningsvärde
i betydelsen av ett genomsnittligt och ordinärt sådant värde.
Ty vad angår jordbruksegendom förutsätter det senare problemet, för
att kunna erkännas vara riktigt löst, icke allenast att den räntefot, efter
vilken den erforderliga kapitaliseringen sker, blir riktigt avvägd, utan ock
att från underlaget för beräkningen, den antagliga avkastningen själv,
före kapitaliseringen utskiljes icke allenast vad som belöper på inventarier
och förlag utan även vad som kan beräknas härröra av jordbrukarens
eget arbete, en operation som alltid måste bliva mer eller mindre godtycklig.
I orter, där arrendevärden stå till buds för ledning vid taxeringen,
är väl möjlighet beredd att undgå sistnämnda led i beräkningsförfarandet,
men här tillkommer i stället vanskligheten att bestämma, i vilken mån
en av arrendatorn påräknad företagarvinst kan anses hava påverkat
arrendebeloppet, Slutligen förtjänar anmärkas, hurusom den omständigheten
att fastigheter i en viss ort mera sällan gå i handel så mycket mindre
lärer kunna anses medföra ökade svårigheter vid taxering efter saluvärde
i jämförelse med taxering efter avkastningsvärde som det säkerligen
måste antagas, att å sådan ort dessa värden i stort sett sammanfalla.
Såsom redan blivit antytt, är det emellertid icke dessa synpunkter
av mera taxeringsteknisk innebörd, som ens företrädesvis varit bestämmande
för förslaget att låta det allmänna saluvärdet och enbart detta i
regel bilda underlag för beskattningen av fast egendom, utan en som det
vill synas riktig strävan att dels få all egendom beskattad, även om
den för närvarande icke lämnar eller ens kan lämua avkastning, dels
också få egendomens såsom sådan hela värde underkastat beskattning.
Dessutom behöver knappast erinras, att det vore föga princip
-
271
enligt att, samtidigt med att avkastningsbeskattning tillämpas beträffande
verkligen åtnjuten avkastning, tillika låta för den fasta egendomens
vidkommande en beräknad genomsnittsavkastning bilda underlag för den
avsedda objektbeskattningen.
Till förmån för fast egendoms taxering efter allmänt saluvärde
talar ytterligare den omständigheten att staten för sin förmögenhetsbeskattning
antagit fast egendoms taxeringsvärde såsom norm för beräkningen
av sådan egendoms värde såsom förmögenhetstillgång. Den
beskattning efter skatteförmåga, som den för statens räkning anordnade
kombineringen av inkomst- och förmögenhetsskatt åsyftar, blir emellertid
med den nuvarande ordningen endast ofullständigt och tillika synnerligen
ojämnt sedd till godo, och skulle detta i än högre grad bliva förhållandet
vid en mera än hittills konsekvent genomförd taxering efter avkastningsvärde.
A andra sidan är emellertid även med saluvärdet såsom uppskattningsnorm
av nöclen, att statens såsom subjektskatt anordnade förmögenhetsbeskattning,
vilken ju avser att träffa förmögenhetens realiserbara värde
för den skattskyldige och således icke, vad angår fast egendom, dennas
värde såsom sådan, också modifieras i enlighet med vad dess egenskap
av subjektskatt fordrar. Att så sker framstår desto mera angeläget som
staten såsom förmögenhet för nyttjanderättshavare beskattar kapitalvärdet
av rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott eller
därmed jämförlig rätt för någon att i visst avseende tillgodogöra sig
annans fasta egendom ävensom viss besittningsrätt av längre varaktighet.
Till rättelse i härutinnan bestående ordning likasom i andra jämförliga
fall förutsätter förslaget sådan ändring i bestämmelserna om beräkningen
av förmögen!)etsvärde för statens förmögenhetsbeskattning, att, på sätt
som iakttagits i sakkunniges förslag till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,
fastighetens ägare blir berättigad att vid sin förmögenhetsberäkning
från taxeringsvärdet, avräkna förmögenhetsvärde som, i
enlighet med vad nu är erinrat, anses böra beskattas såsom skattepliktig
tillgång för annan än ägaren.
Att fast egendom beskattas efter sitt allmänna saluvärde ställer
givetvis icke taxeringemännen inför uppgiften att söka för en viss bestämd
egendom utfinna det pris, som en köpare vilken som helst skulle
kunna förutsättas villig att betala för densamma under vanliga förhållanden.
Vad som kräves är däremot förmågan att bedöma vad för
egendomen efter dess beskaffenhet i det hela kan under vanliga förhållanden
påräknas bliva betalt av sådana köpare, med vilka man i allmänhet
har att räkna beträffande en så beskaffad egendom. En köpare ur
Allmänna
saluvärdet är
icke liktydigt
med ett värde
för vem som
helst.
272
Om deri inverkan
byggnadsbeståndet
bör utöva pa
värdesättningen-.
1. Jordbruksfastighet.
allmogeklassen är i regel icke villig att betala det pris för en s. k. herrgårdsegendom,
som kan påräknas från personer, vilka på grund av sin
sociala ställning ställa större anspråk på bostadsutrymmen och bekvämlighet,
medan omvänt en efter allmogeanspråk bebyggd egendom icke kan
antagas ställa sig lika begärlig för de senare som för den förre. För de
senare ställas nämligen i utsikt kostnader för om- eller tillbyggnader o. d.,
som de i allmänhet kunna påräkna få endast delvis ersatta genom ökat saluvärde
å egendomen. Ännu påtagligare ställer sig detta förhållande i större
städer, där tomtens läge är den i främsta rummet utslagsgivande faktorn
för värdebildningen. Här försiggår en naturlig värdedifferentiering mellan
olika goda lägen, närmast bestämd efter närheten till större trafikcentra
o. d., och marknaden räknar här med s. k. bank- eller hotell-lägen, bättre
eller sämre affärsläge o. s. v., ett vart med sin allt efter ortens förhållanden
trängre eller vidare krets av påräkneliga köpare. Att fast egendom
skall uppskattas till sitt allmänna saluvärde betyder således icke, såsom
ett och annat uttalande i värdeenquéten oriktigt förutsätter, att värdet skall
bestämmas till ett slags genomsnitt av vad köpare i sinsemellan väsentligt
olika ställning och därav betingade olika anspråk kunna tänkas villiga
att var för sig erlägga, utan innebär, såsom naturligt är, att varje egendom
skall uppskattas ur synpunkter som kunna anses allmäugiltiga
för värdesättningen inom den krets av köpare, med vilken man under
vanliga förhållanden har att räkna för en så beskaffad egendom. Så
förfares redan nu i stor utsträckning, och det nya i förslaget härvidlag
är endast att så förklaras böra ske för alla egendomar, vilkas taxering
skall grundas å allmänna saluvärdet.
Såsom redan inledningsvis påpekats, råder i avseende å jordbruksegendomar
en synnerligen ojämn praxis rörande graden av den
inverkan på värdesättningen, som byggnadsbeståndets omfattning och
beskaffenhet skäligen bör tillmätas. Denna ojämnhet gäller enligt sakens
natur vida mindre i fråga om de egentliga driftsbyggnaderna, ehuru
även här, att döma av uttalanden i värdeenqueten, åtskilligt kan vara att
erinra, än beträffande sådana byggnader som gemenligen pläga sammanfattas
imder benämningen mangårdsbyggnader, särskilt där dessa äro av
dyrbarare beskaffenhet eller hänförliga till lyxbyggnader. Meningarna
gå här så åtskils som möjligt är, ity att somliga hålla före, att icke alls
någon hänsyn bör tagas till det mervärde dylika byggnader kunna anses
representera, medan andra göra gällande, att desamma rätteligen
böra taxeras såsom annan fastighet. En medelväg slutligen hålla de
som anse, att befintligheten av dylika ■byggnader, numera ej så sällan
273
förekommande även å mindre, ja, till och med mycket små jordbruksegendomar,
bör föranleda en skälig förhöjning av det taxeringsvärde,
som eljest kan antagas hava bort åsättas egendomen. Huru meningarna
i detta ämne brutit sig även i högsta instans, framgår av ett i regeringsrättens
årsbok för år 1911 (under nr 44) refererat rättsfall.
Frågan har jämväl i lagstiftningsväg varit uppe. 1 anslutning till
ett tidigare givet uppslag föreslog nämligen på sin tid kommunalskattekommittén,
att sådant å jordbruksegendom beläget större eller dyrbarare
boningshus, som icke stode i skäligt förhållande till egendomens storlek
och värde, skulle särskilt för sig såsom annan fastighet taxeras. Förslaget,
som icke var enhälligt, rönte emellertid starka gensagor från
åtskilliga av de myndigheter som hördes över förslaget samt blev även
av kammarrätten för dess del avstyrkt utan meningsskiljaktighet.
1 ett system, som för fastighetsbeskattningens del bygger på allmänna
saluvärdet efter ortens pris, framstår frågan om det inflytande,
som vid fast egendoms uppskattning skäligen bör inrymmas åt värdet
av byggnader — mangårdsbyggnader såväl som egentliga driftsbyggnader
— icke såsom någon fråga, vilken påkallar eller ens bör påkalla särskild
reglering i lag. Köpeskillingarna för bebyggda jordbruksegendomar
giva uttryck för deras värde i allmänna marknaden med det byggnadsbestånd,
som föreligger, och det underlag för värdejämförelser, som
därigenom bildas, måste i allmänhet antagas bliva tillfyllestgörande. År
eu egendom av nu avsett slag försedd med driftsbyggnader, flera eller
bättre än efter vanligheten i orten, måste hos taxeringsmännen förutsättas
förmåga att med ledning av ortens pris å egendomar med
vanligt byggnadsbestånd och de upplysningar, som stå till buds beträffande
egendomen i fråga, i en för beskattningsändamål nöjaktig
grad bedöma den ökning i egendomens allmänna saluvärde, som därav
skäligen må föranledas för den egendomen i jämförelse med egendomar,
som äro förhållandevis sämre bebyggda. I syfte att åvägabringa
en härutinnan likformig uppskattning praktiseras redan nu, enligt
vad värdeenquéten utvisar, allmänt nog förfärandet att börja uppskattningen
med egendomar, som jämväl i avseende å byggnadsbeståndet
kunna anses såsom typiska för trakten och därför också synnerligen
väl lämpa sig såsom jämförelseobjekt. Kompletteras detta förfarande,
på sätt vid det mi föreliggande förslagets utarbetande förutsatts, därmed
att bland sådana egendomar början göres med dem, för vilka
föreligga köpeskillingar som anses kunna godtagas såsom värdemätare
för resp. egendomar, och sker tillika en efter jorddelningsförhållandena
i orten avpassad gruppering av egendomarna i olika storleksklasserf
Komnninalskattesakkunnige. 35
274
2. Annan
fastighet.
torde avsevärda lättnader kunna beredas taxeringsmännen i deras strävan
att komma till rätta med uppskattningen för driftsbyggnadernas vidkommande.
Vanskligare ställer sig givetvis i vissa fall uppskattningen
av egendomar, vilkas mangårdsby gg fläder utgöras av slottsliknande byggnader
av äldre eller modärnare typ eller eljest av beskaffenhet att
icke stå i skäligt förhållande till egendomens storlek. Enbart dessa
byggnaders brandförsäkringsvärden, som i sin ordning merendels beteckna
en i allmänhet betydande del av deras antagliga nybyggnadskostnad,
kan ofta närma sig, ja till och med överstiga vad egendomen,
för bostadsändamål nöjaktigt bebyggd, kan tänkas värd. Besinnar man
emellertid de anspråk som ställas på underhållet av dessa byggnader,
vilkas effektiva hyreåvärde i regel icke på långt när kan anses utgöra
skälig ränta på byggnadskapitalet, måste man finna rimligt att en del
av detta kapital även i taxeringsavseende räknas såsom bortkastat, och
så sker säkerligen även vid dylika egendomars värdesättning i den
mera exklusiva marknad, som för dem är att påräkna. Någon annan
norm för uppskattningen av ett dylikt mer- eller lyxvärde låter sig
icke uppställas än att, i samma mån förhandenvaron av ett sådant
värde verkligen kan anses tillföra egendomen ett ökat saluvärde och
således kan antagas representera ett mervärde även i taxeringsavseende,
detta förhållande också bör komma till uttryck vid taxeringen
medelst en däremot svarande skålig höjning av egendomens värde
i taxeringsavseende. Med den rörlighet, som numera börjat känneteckna
fastighetsmarknaden även beträffande s. k. historiska egendomar, kunna
jämväl för dem köpeskillingar antagas komma att föreligga i stigande
omfattning till ledning för taxeringen och vanskligheterna i avseende å
deras uppskattning sålunda bliva i samma mån mindre.
I fråga om byggnader till annan fastighet måste för värderingen i viss
mån andra synpunkter anläggas. På sådana byggnader nedlagda kostnader
äro icke i samma mening, som gäller i fråga om jordbruksegendomar,
att betrakta såsom driftskostnader, utan dessa byggnader representera,
åtminstone vad angår hyresfastigheter, eu direkt produktions- och därmed
även värdefaktor. Medan sålunda byggnaderna till en jordbruksegendom
endast undantagsvis kunna antagas verka värdeförhöjande med sitt fulla
kostnadsbelopp, även där de tänkas nya — ett av erfarenheten bestyrkt
förhållande, som har sin naturliga motsvarighet däri att en jordbruksegendom
med byggnader, även om de äro bristfälliga eller otillräckliga,
i allmänhet lättare vinner köpare än en eljest likadan egendom utan
byggnader — torde det allmänna saluvärdet av sådan annan fastighet,
27.r>
Horn i förhållande till markens läge och därav betingade användningsmöjligheter
samt med hänsyn därjämte till gällande bestämmelser för
bebyggande o. d. kan betraktas såsom nöjaktigt bebyggd, i allmänhet
kunna beräknas sammanfalla med summan av markens och åbyggnadens
värden, vart för sig. Men giltigheten av detta antagande är betingad
av att nyss angivna förutsättning i verkligheten också kan anses
föreligga uppfylld. År eu tomt på grund av sitt läge alltför dyrbar i
förhållande till den därå befintliga byggnaden eller är tomten endast
delvis bebyggd och har således tomtmarkens avkastningsförmåga icke
genom byggnaden till fullo utnyttjats, gäller satsen icke längre. Byggnadens
valör såsom värdefaktor avtager i samma mån nyss nämnda förhållande
är för handen, medan tomtens andel i helhetsvärdet i motsvarande
grad kan sägas hava ökats på bekostnad av byggnadens. En dylik
förskjutning av det inbördes värdeförhållandet mellan mark och byggnad
kan exempelvis i stor utsträckning konstateras i Stockholm, där en fastighet,
även om den från början varit nöjaktigt bebyggd, ofta visar sig icke
hava högre saluvärde än som motsvarar enbart tomtvärdet, och där byggnaden
således, ekonomiskt sett, antagit karaktären av ett s. k. rivningshus,
i regel knappast mera och understundom till och med mindre värt än
kostnaden för dess rivning. Analogt med denna företeelse, betingad av
markens värdestegring eller, oavsett sådan värdestegring, därav att redan
från början ett påtagligt missförhållande varit rådande mellan markens
och byggnadens värde, är det ännu vanligare förhållandet, att det visar
sig lönande att göra tillbyggnader o. d. för att såmedelst bättre tillvarataga
markens avkastningsförmåga och på samma gång utjämna en påtaglig
värdeförskjutning i förhållandet mellan mark och byggnad. Omvänt
inträffar också, fast givetvis långt mera sällau, att en byggnad från
början tilltagits alldeles för dyrbar i förhållande till byggnadsgrundens
värde med hänsyn till läge och ytvidd. Aven här förringas, i mån som
så är förhållandet, byggnadens betydelse såsom värdefaktor, och detta
förhållande består till dess efterhand som markvärdet stegras en naturlig
utjämning åvägabringas.
• Nu påvisade relativitet i byggnads valör såsom värdefaktor, vilken
bottnar däri att en byggnad aldrig har större värde i allmänna marknaden
än byggnaden äger just på den plats, där densamma är belägen,
har hittills icke varit tillräckligt beaktad, men utan att så sker kan
uppenbarligen en säker uppskattning av annan fastighets värde icke
komma till stånd. Här och var möta ju ock, såsom redan inledningsvis
påpekats, i våra taxeringsläDgder anteckningar, som giva vid handen,
att hänsyn tagits till förhållandet låt vara endast i mera påtagliga fall.
276
Förslaget förutsätter beträffande den nuvarande anordningen, enligt
vilken för bebyggd annan fastighet i stad, köping och därmed jämförlig
ort särskilt värde skall åsättas tomt och särskilt åbyggnad — en bestämmelse
som vanligen tillämpas så, att varje byggnad får särskilt värde
sig åsatt — en utveckling därhän, att i fråga om all bebyggd egendom
av annan fastighets natur mark och byggnader åsättas särskilda värden.
Denua anordning är avsedd att tjäna ett tvåfaldigt syfte. Dels beredes
därigenom möjlighet till kontroll däröver att påtagligen inträdda förskjutningar
i marks och byggnads inbördes värdeförhållanden tillbörligen
beaktas — vilket är av vikt för åstadkommande av ett riktigt
taxeringsresultat överhuvud — dels erfordras anordningen oundgängligen
för den avsedda beskattningen av oförtjänt värdestegring av jord, vilken
beskattning, enligt vad redan är förutskickat, för hyresfastigheters vidkommande
är av sakkunnige ifrågasatt att utformas såsom en direkt
värdestegringsskatt, byggd på de periodiskt återkommande allmänna
fastighetstaxeringarna. Den hittills praktiserade uppdelningen i berörda
avseende verkställes i Stockholm så, att värdet av byggnad i en inledande
generell längdanteckning för resp. taxeringsdistrilct förklaras i allmänhet
skola anses motsvara viss inom olika distrikt olika bestämd procent av
taxeringsvärdet, utan att dock med ledning härav något särskilt värde utföres.
Vanligast är emellertid, där föreskriften om särskild värdesättning
av mark och byggnad överhuvud iäkttages, att såsom byggnads värde
redovisas dess gällande brandförsäkringsvärde — detta med stöd av anvisningarna
till bevillningsförordningen — varefter vad som kan återstå av
hela fastighetens värde utföres såsom tomtens värde. Båda metoderna
och ännu mer en tredje, grundande sig på den fullständigt ohållbara
föreskriften att byggnad icke får, utan att anledningen därtill särskilt
angives, upptagas till ett lägre värde än som motsvarar behållen hyresavkastning,
kapitaliserad efter fem procent — en föreskrift vars tillämpning
efter ordalydelsen tydligtvis icke lämnar mycket övrigt såsom tomtmarkens
värde — utgå från en förutsättning, stick i stäv mot den enligt
sakkunniges åsikt ur beskattningssynpunkt enda antagliga för hyresfastigheter,
nämligen den, att det är värdet av marken, såsom den
varaktiga beståndsdelen av fastigheten, och icke byggnadens värde, som
primatet såsom värdebildande faktor bör tillkomma eller, såsom förhållandet
också kan uttryckas, att det är markens värde, som reglerar byggnadens,
och icke tvärtom. Sakkunnige kunna icke, tvärt emot vad all erfarenhet
bestyrker, medgiva det vara riktigt, att en i och för sig värdefull tomt
får anses vara mindre värd därför att den är olämpligt bebyggd
eller att vid värderingen tomten tillskiftas allenast vad som återstår
efter avdrag av byggnadsvärdet. Endast under ovan angivna förutsättning,
nämligen att tomt kan antagas vara med hänsyn till läge och
förhållandena i övrigt nöjaktigt bebyggd med de byggnader, som därå
finnas, kunna mark- och byggnadsvärden godtagas såsom i förhållande
till varandra likvärdiga uppskattningsfaktorer. Råder däremot, såsom
nyss nämnts, ett påtagligt — redan från början bestående eller efterhand
inträtt — missförhållande mellan mark och byggnad i avseenden,
varom här är fråga, är det enligt sakens natur byggnaden och icke
marken, som vid utskiftningen av det samfällda värdet bör vidkännas
reduktionen. Därigenom att i anvisningarna tillämpningen av denna
reduktionsregel begränsats till påtagliga fall av värdeförskjutning tro
sig sakkunnige å andra sidan hava i tillräcklig grad sörjt för att den
uppgift, som regelns tillämpning ställer på taxeringsmännen, också skall
kunna av dem utan svårighet fyllas. För riktigheten av detta antagande
kunna nämligen åberopas samstämmiga under hand gjorda uttalanden
av personer med mångårig erfarenhet i hithörande frågor.
I fråga om taxeringsvärdet å fast egendom, vilken enligt förslaget
skall taxeras såsom jordbruksfastighet, förutsätter förslaget, att så stor
del av taxeringsvärdet, som svarar emot värdet av skog utöver husbehov,
eller vad förslaget kallar skogsvärde, underkastas lindrigare bidragsskyldighet
än taxeringsvärdet i övrigt. Kompensation härför är avsedd
att beredas genom skogsaccisen, jämte det denna träder i stället för
avkastningsskatten, såvitt angår beskattning av viss slags skogsavkastning.
Denna anordning innebär till en början, att värdet av själva skogsmarken
ävensom av skog, som ej kan antagas överstiga husbehovet, skall
underkastas enahanda bidragsskyldighet som taxeringsvärde i övrigt.
Giltig anledning kan nämligen ej anses föreligga att ur beskattningssynpunkt
behandla dessa båda värdefaktorer av mera varaktig art annorlunda
än värdet av övrig mark eller andra till den fasta egendomen hörande
förmåner. Av vikt är emellertid att härvid uttryckligen fastslå den innebörd,
förslaget, i vad det avser fastighetstaxeringen, förutsätter för begreppet
skog till husbehov eller, rättare, skog som icke överstiger husbehovet.
Förslaget fattar detta begrepp såsom ett rent kvantitetsbegrepp, nämligen
såsom kapitalvärdet av förmånen för viss egendom att äga tillgång till
så mycket skog, att egendomens genomsnittliga årliga virkesbehov kan
påräknas stadigvarande täckas genom skogens avkastning. Härvid inbegripes
under virkesbehov ej allenast vad egendomen — varmed förstås
den egendom, som enligt förslagets bestämmelser i varje särskilt fall
skall anses utgöra taxeringsenhet — efter sin storlek samt byggnadernas
Värde av skog
till husbehov
och skogsvärde.
278
antal och beskaffenhet kan beräknas årligen i genomsnitt behöva i vedbrand
samt byggnads-, slöjd- och stängselvirke, utan ock motsvarande
årsbehov för andra egendomar, som äga att på grund av servitut eller
särskilda bestämmelser i lag eller eljest gällande föreskrift om utsyningsrätt
tillgodose sitt berörda årsbehov medelst virkestäkt å egendomens skog.
Husbehovsvirke i förslagets mening innefattar således icke någon viss
virkessort, ännu mindre skogsbeståndet å en viss trakt. Av den givna
begreppsbestämningen följer vidare, att skog till husbehov kan föreligga
även vid skogsegendomar, där jordbruk icke tillika förekommer.
Sålunda kommer exempelvis såsom husbehovsvirke för en kronopark i
betraktande ej allenast den virkesmängd, som på grund av utsyningsrätt
för angränsande hemman eller odlingslägenheter därifrån uttages, utan
även virke till hägnader, spångningar o. d., som för mark- eller beståndsvården
å kronoparken erfordras.
Har egendom skog utöver husbehovet, blir värdet av detta överskott
att särskilt uppskatta såsom skogsvärde. Då skog, jämte det densamma
representerar avkastning, själv är en ytterst betydelsefull produktionsfaktor
i den mån densamma tillväxer, och i denna sin egenskap av
värdekälla jämte den, som själva skogsmarken bildar, representerar kapital,
synes riktigt, att densamma även till den del skogen överstiger husbehovet
underkastas objektbeskattning efter sitt värde. Åven rent principiellt
kan det knappast överlåtas åt eu beskattningsform av vare sig acciseller
avkastningsskattetyp att helt träda i stället för en beskattning av
värdet utav »skog till avsalu», d. v. s. skogsvärdet i förslagets mening.
Härigenom komme nämligen skog som sparas att under en kanhända
lång tid framåt undandragas beskattning, och tager man vidare, såsom
tillbörligt är, hänsyn till bestående förhållanden, framstår det såsom en
tvingande nödvändighet att bibehålla objektbeskattning av sådan skog.
Åven med den — enligt vad skogsenquéten (Bil. 3) nogsamt bestyrker —
bristfälliga beskattning av skog, som med nuvarande taxeringsvärden å
skogbärande egendomar åvägabringas, skulle eljest för stora delar av landet
en utomordentligt stark övervältning av den kommunala skattebördan
på rena jordbruksegendomar och på kommunens övriga beskattningsföremål
ofelbart inträda.
Å andra sidan hava, såsom redan nämnts, sakkunnige ansett sig
böra och kunna tillstyrka någon modifiering av bidragsskyldigheten för
skogsvärde, jämförd med bidragsskyldigheten för övrigt taxeringsvärde.
En sådan anordning framstår principiellt befogad i avseende å skog,
vars skötsel icke enligt lag eller eljest gällande föreskrift är byggd på
principen av s. k. uthållig avkastning. Skogskapitalet representerar
279
nämligen beträffande sådana skogar — de ojämförligt Hosta — en förmögenhet,
som vid den fria hushållning, vilken är medgiven, är utsatt
för risken av rubbningar, alltför stora och täta för att skogsvärde må
kunna räknas såsom ett med skogsmark samt skog till husbehov i förslagets
mening likvärdigt beskattningsobjekt. Härvid förbise sakkunnige
icke, att vid fri hushållning även ägaren av en fastighet, vars skogstillgång
icke överstiger husbehovet, kan göra sig skyldig till misshushållning
av skogen genom att bruka den jämväl till avsalu,
men att så sker lärer dock kunna betraktas mera såsom undantagsfall,
vilka man vid lagstiftning i ämnet kan anses befogad att lämna ur
räkningen.
Påtagligen äger synpunkten däremot icke samma grad av giltighet
beträffande »skog till avsalu», som är undandragen fri hushållning
och vars framtida bestånd såsom skogskapital härigenom, praktiskt sett,
får anses betryggat. I fråga om sådana skogar bör emellertid å andra
sidan komma i betraktande, att förutsättningarna för ett riktigt uppskattande
av deras värde äro vida större än beträffande andra skogar.
De förras areal samt bestånds- och växtlighetsförhållanden äro nämligen
vida bättre kända än de senares, eftersom utan sådan kännedom en planmässigt
ordnad hushållning överhuvud icke är möjlig. Det lider ej
heller något tvivel därom att redan under nuvarande ordning landets
forstmässigt skötta skogar äro uppskattade vida mer efter sitt värde än
andra skogar. Att vid sådant förhållande beskatta de förra fullt efter
ett värde, som i stort sett kan antagas vara riktigt uppskattat — det
må nu vara ett värde vid uthålligt skogsbruk eller allmänna saluvärdet
— medan skog, vars uppskattning icke i samma utsträckning kan antagas
bliva ett nöjaktigt uttryck för dess allmänna saluvärde, bleve fölen
del av detta värde, nämligen skogsvärdet, underkastad beskattning
efter eu lägre skattefot, skulle givetvis framstå såsom en opåkallad hårdhet
i beskattningen, vilken knappast synes kunna eller ens böra utjämnas
genom att skärpa accisskyldigheten för accispliktig avkastning från
det senare slaget av skogar.
Särskilt ur skogsvårdssynpunkt framstår också såsom i hög grad
befogat, att objektbeskattningen beträffande skog, som står på tillväxt
och som under tiden icke bör av skogsägaren tillgodogöras genom avverkning,
lättas och detta i lika grad för all skog utöver husbediovet.
Vad härefter angår frågan om grunderna för uppskattning av skog,
har regeln, att uppskattningen bör avse fast egendoms allmänna saluvärde
efter ortens pris, ansetts böra i lag sålunda modifieras beträffande
Grunder för
uppskattning
av skog.
280
kronan eller allmän inrättning tillhörig fast egendom, att skog till sådan
egendom förklaras böra uppskattas till värde vid uthålligt skogsbruk.
Härför talar ej endast den omständigheten att om sådan skog i alldeles
särskild grad gäller, att densamma i allmänhet ej är avsedd att gå i
handel och vandel, utan ock det förhållandet att det synes vara i sin
ordning att, därest statens skogar, på sätt förslaget innehåller, i långt
större utsträckning än hittills underkastas beskattning, staten till gengäld
kommer i åtnjutande av den lindring i skattskyldigheten, som kan ligga
däri att uppskattningen grundas å uthållighetsvärdet, vilket värde, så
länge för skogsbniket räknas med en genomsnittsavkastning, understigande
den allmänna räntenivån, har en naturlig tendens att för avsättning
sbar skog understiga skogens värde såsom handelsvara.
Härvid må emellertid bemärkas, att modifieringen för sådana
kronan eller allmän inrättning tillhöriga egendomar som exempelvis de,
vilka upplåtits under stadgad åborätt eller vilkas innehavare äro underkastade
utsyningstvång, äger allenast formell betydelse, eftersom den
omständigheten att skogen till dessa egendomar i större eller mindre
utsträckning är enligt lag undandragen fri hushållning omedelbart påverkar
deras antagliga saluvärde, vilket sålunda i stort sett för skogens
vidkommande sammanfaller med uthållighetsvärdet, likgiltigt vad i fråga
om värderingsgrunden föreskrives.
Aven skog i enskild ägo är i flera lull på grund av lag undandragen
fri hushållning. Så är fallet med skogar, som avses i lagen
den 24 juli 1903 angående skyddsskogar, lagen den 13 juni 1908 angående
vård av enskildas skogar inom Gottlands län, lagen den 5 juni
1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden, förordningen den
18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt förordningen s. d.
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar
av sistnämnda båda län, som ej höra till lappmarken, m. fl. författningar
som ansluta sig till 1903 års lagstiftning om vård av enskildas skogar.
Jämväl beträffande sådana skogar gäller, att deras värde i handel
och vandel direkt röner inflytande av inskränkningarna i förfoganderätten
över skogstillgången, vadan även här i stort sett saluvärdet kan
antagas utan vidare sammanfalla med uthållighetsvärdet.
Beträffande därelter enskildas skogar under fri hushållning tillgodogöras
väl, såsom förut nämnts, somliga av dessa skogar faktiskt med
iakttagande av planmässig drift, inriktad på skogskapitalets framtida
bestånd — så är exempelvis fallet med sådana skogar, som äro avsedda
att stadigvarande lämna råvara till förädlingsindustrin, samt skogarna
281
till vissa större lantegendomar med ordnad skogsförvaltning — men att
fördenskull för sådana skogars vidkommande förorda en uppskattning
efter uthållighetsvärde möter den betänkligheten att det dock alltid står
skogsägaren, eventuellt en ny sådan, fritt, när han så finner för gott,
att övergå till ett annat hushållningssätt med övergivande av tidigare
följda grunder för skogsbruket.
Ännu mindre synes det kunna ifrågasättas att för andra enskildas
skogar än de ovan nämnda tillämpa en värdesättning efter uthållighetsvärde.
De förutsättningar, utan vilka en dylik värdesättning saknar nödigt
underlag, föreligga nämligen icke, såsom redan nämnts, i erforderlig
utsträckning för skogar av nu ifrågavarande slag. Vidare är att märka
att, då den uthålliga avkastningen jämväl är beroende såväl av skogsmarkens
produktivitet som av i skogsbruket bundna kapitaltillgångar,
skogens uppskattning efter uthållighetsvärde påkallar en beräkning
av huru stor del av avkastningen, som rätteligen bör tillskrivas skogen själv
såsom produktionsfaktor, vilket självfallet är en ytterligare vansklighet
med tillämpningen av denna metod. Däremot måste det — trots vad i motsatt
riktning plägar anföras, så snart nämligen frågan rör sig om beskattning
av skog — antagas att även de skogsägare, som här närmast komma
i betraktande, i regel äro tämligen på det klara med vad deras skog är
värd efter ortens pris; och med de hjälpmedel, som numera under påverkan
av det växande intresset för en förbättrad skogsvård kunna i alltjämt
stegrad omfattning påräknas till ledning för uppskattningen utöver
upplysningar från skogsägaren själv, torde taxerings männen efterhand
komma att bliva sin uppgift jämväl i denna del alltmer vuxna. Eu
oundgänglig förutsättning härför lärer emellertid vara, att det upplysningsmaterial,
som tillhandahålles för taxeringsarbetet, blir så rikligt
som möjligt samt att rätt inrymmes för taxeringsmyndigheterna att
medelst anlitande av skogssakkunnige pröva och, där så erfordras, fullständiga
detta material. Blir, på sätt förslaget förutsätter, den påtagliga
orättvisa undanröjd, som ligger däri att staten progressivt beskattar
förmögenhet i fast egendom efter dennas fulla taxeringsvärde, även om
däri ingår värdet av skog som upplåtits till avverkning, och blir tillika
bidragsskyldigheten för skogsvärde begränsad till vad förslaget därutinnan
förutsätter, lärer också grundad anledning finnas antaga, att den
fullt förklarliga, dessutom i viss mån sanktionerade obenägenhet, som
hittills visats från skogsägarnas sida att stå till tjänst med upplysningar
om storleken och beskaffenheten av deras skogstillgångar, efter hand
kommer att märkbart avtaga. Enahanda verkan torde kunna påräknas
av den omläggning av vägunderhållet, vilken vid antagande av vägKommunalskattesdkkunnige.
36
282
kommissionens förslag kommer till stånd. Uttalanden i skogsenquéten
giva nämligen oförtydbart vid handen, hurusom icke minst den ojämna
fördelningen av väghållningsbördan och fruktan för att behöva med
ökade taxeringsvärden ingå i ny vägdelning förklarligt nog verkat starkt
återhållande i fråga om uppskattning av skog.
I själva saken gäller ju för all skog, att en uppskattning av
skogs tillgången efter ortens pris allenast för den avsättningsbara skogen
kan antagas i regel leda till en högre värdesättning än som blir
fallet, om man låter uppskattningen avse värdet vid uthålligt skogsbruk,
samt att skillnaden härvidlag självklart varierar efter höjden
av den räntefot, efter vilken vid sistberörda uppskattning kapitaliseringen
anses böra ske, en fråga därom ännu står mycken strid inom
skogsmännens led. För yngre växande skog, som ännu icke nått upp
till avverkningsmognad, ger däremot en uppskattning efter uthållig avkastning
i allmänhet till resultat ett åtskilligt högre värde än om man
räknar med beståndets försäljnings- eller — för att använda ett nyligen
inom den förstuga litteraturen lancerat begrepp — varuvärde vid ett
mera påskyndat tillgodogörande. Vill man, såsom ofta sker, för detta
senare värde begagna den misskrediterande benämningen »skövlingsvärde»,
får man, för att uttrycket icke tillika skall missleda, härvid göra
åtskilliga förbehåll av vikt. Dels kan nämligen för överårig skog, som
tillika i stort sett är likåldrig, ävensom för skadad eller oväxtlig skog
en avverkning, som väl understundom kan sägas komma »skövling»
tämligen nära, vara i hög grad påkallad för skogens föryngring på
stundom rätt vidsträckta ytor och således vara ett från såväl skogsvårds-
som affärssynpunkt rätt skogsbruk, dels är även detta s. k.
skövlingsvärde dock alltid ett nettovärde, eftersom avverkaren har att
räkna med ofrånkomliga kostnader för avverkning, accis och andra utskylder
samt alldeles särskilt för nödiga föryngringsåtgärder. Dessutom
behöver knappast påpekas att, fastän den som köper en skogsegendom
i syfte att därå driva uthålligt skogsbruk givetvis i regel har anledning
att kalkylera med ett något lägre pris än den köpare som åsyftar en
jämförelsevis snabb realisation av det avsättningsbara virkesförrådet,
även den senare söker pressa ner sitt pris så långt möjligt är under
förhandenvarande förhållanden. Sakkunnige föreställa sig också slutligen,
att en god och tämligen jämnt påräknelig ledning för uppskattningen
blir att hämta av de årligen återkommande accistaxeringarna,
vilka äro av sakkunnige avsedda att även framdeles gälla
saluvärdet på rot.
‘28:5
Redan är framhållet att vid eu uppskattning, som bygger på det
allmänna saluvärdet, hänsyn måste tagas jämväl till påtagliga användningsmöjligheter
utöver dem som med det förhandenvarande användningssättet
redan blivit realiserade, alltid dock med iakttagande därav att
till den del värdet sålunda grundas på framtida användning detsamma förmedlas
till nutidsvärde, i likhet med vad som sker vid köp och försäljningav
obebyggd tomtmark. För jordbruksegendoms vidkommande har för det
värde, som här avses, valts uttrycket tomt- eller industrivärde, vilken term
synes tämligen nöjaktigt återgiva innebörden av det sålunda nyinförda
värdebegreppet. Det har synts ofrånkomligt att, om en sådan egendom
veterligen liar köpare eller med visshet kan påräkna köpare till ett pris,
överstigande egendomens värde på grund av den förhandenvarande användningen,
dess taxeringsvärde också får röna tillbörligt inflytande härav. Ått
så sker synes så mycket mer i sin ordning som detta extra- eller mervärde
för egendomen utöver dess ordinära värde så gott som undantagslöst representerar
oförtjänt värdestegring. Att för närvarande — utom i vissa undantagsfall,
då en jordbruksegendoms värde vid fortsatt användning för jordbruk
icke skulle stå i något som helst rimligt förhållande till dess värde vid
försäljning — så ringa hänsyn, om ens någon, tages till förhandenvaron
av ett mervärde av här nämnt slag är förklarligt nog, eftersom taxeringsvärdet
hittills i främsta rummet avsett att bilda underlag för eu beskattning
av fast egendoms avkastning. Såsom redan förut framhållits låter
det sig icke göra att vid eu uppskattning, som bygger på allmänna
saluvärdet av fast egendom såsom sådan och icke på dennas räntabla
förmögenhetsvärde för ägaren, lämna ur räkningen mervärden av nu
ifrågavarande slag. Enligt vad här nedan ytterligare utvecklas får ju
tomt- eller industrivärde för att enligt förslaget komma i betraktande
såsom skattevärde icke vara ett endast latent eller ovisst framtidsvärde,
utan måste vara ett verkligen förhandenvarande värde, och den omständigheten,
att värdet först genom att under en eller annan form
— genom utarrendering eller försäljning — realiseras göres räntabelt
för ägaren, bör lika litet bär som när fråga exempelvis är om obebyggda
tomter skydda värdet från beskattning. Dess undandragande från beskattning
skulle dessutom innebära ett avsteg från principen om största
möjliga jämnhet i fastighetsbeskattningen och därjämte för jordbruksfastighets
vidkommande innebära ett upprätthållande av en privilegierad
ställning i beskattningsavseende i förhållande till annan fastighet, en
undantagsställning för vilken giltiga skäl icke torde kunna åberopas.
I realiteten får uppskattningen av tomt- eller industrivärde för jordbruksegendom
anses innebära ett hänsynstagande till ett redan förhanden
-
Tomt- eller
in tlustriv ä r de.
284
varande värde såsom annan fastighet, änskönt egendomen såsom alltjämt
använd till jordbruk med binäringar eller skogsbruk skall taxeras såsom
jordbruksfastighet. A andra sidan förutsätter förslaget, för att sådan
uppskattning skall vara befogad, att det vid taxeringstillfället skall vara
fullt påtagligt att egendomen vid den tidpunkt, till vilken taxeringen
hänför sig, ägt ett sådant värde, om än där värdet grundar sig på
befintligheten av en naturtillgång, exempelvis ett vattenfall, i vissa fall
kan behövas att, såsom vid köp av dylik naturtillgång torde förfaras,
utgå från ett visst beräknat framtidsvärde för att medelst en efter den
större eller mindre graden av vattenfallets utbyggnadsvärdighet avpassad
diskontering få fram en siffra, som kan anses nöjaktigt uttrycka nutidsvärdet.
I motsats till vad ett och annat uttalande i värdeenquéten
oriktigt förutsätter skall det således alltid vara nutidsvärdet och aldrig
ett blott framtidsvärde, som utgör föremål för uppskattning. Det lärer
knappast behöva påpekas, att så lika litet får förutsättas vara förslagets
mening, när fråga är om jordbruksfastighets mervärde på grund av efterfrågan
å mark till byggnadsgrund. Också här förutsättes tvärtom, såsom
ock anvisningarna för förslagets tillämpning giva vid handen, ej endast
att efterfrågan å mark för ändamålet kommit till uttryck genom köp
eller anbud om köp av tomtmark i den trakt, där egendomen ligger,
utan ock en sådan grad av visshet om att värdestegringen sträckt sig
även till den egendom, vars taxering i det särskilda fallet är i fråga, att
för taxeringsmännen måste framstå såsom påtagligt att egendomens
allmänna saluvärde i motsvarande mån förhöjts. Det är således ingalunda
meningen, att taxeringsmännen skola inlåta sig på beräkningar
vad den eller den egendomen kan tänkas bliva värd under mer eller mindre
ovissa förutsättningar, utan deras uppskattning skall vara byggd på ett
faktiskt underlag av redan inträdda förhållanden, till vilket ingen förtänksam
köpare eller säljare kan underlåta att taga hänsyn. I ändamål
att bereda ytterligare fasthet för detta underlag och därmed ökad
trygghet åt uppskattningen även i det avseende, varom här är fråga,
innehåller dessutom förslaget bestämmelse i syfte, att taxeringsvärde,
åsatt egendom såsom jordbruksfastighet, icke må förhöjas förr än vid
nästinfallande allmänna fastighetstaxering. För jordbruksegendom, vilken
såsom beskattningsobjekt ägt bestånd under hela eller en mera avsevärd
del av perioden, hava således taxeringsmännen i regel att bygga på någon
tids erfarenhet till ledning för sitt omdöme huruvida mervärde av här
ifrågavarande slag skäligen bör anses vara för handen eller icke.
Att ett ur nu anförda synpunkter uppskattat mervärde för jordbruksfastighet
bör komma till synes såsom ett särskilt, värde har an
-
285
setts påkallat icke endast såsom en gagnelig'' kontrollanordning i syfte,
att alla värdefaktorer må bliva vid taxeringen tillbörligen beaktade, utan
även med hänsyn till det sätt, varpå sakkunnige tänkt sig beskattningen
av oförtjänt värdestegring ordnad för jordbruksfastighets vidkommande.
Vill man, i likhet med sakkunnige och hittills givna uppslag i ämnet,
icke göra denna beskattning retroaktiv, är av nöden att eu viss tidpunkt
fastslås i lag, från vilken den totala värdestegringen skall börja räknas,
på det att därförinnan uppkommen värdestegring icke må kunna komma
i betraktande vid beräkning av uppkommande oförtjänt värdestegring.
Redan här har emellertid ansetts böra fastslås, att denna skattskyldighet
för oförtjänt värdestegring alltid blir — vad i ett flertal uttalanden i
värdeenquéten icke beaktats — en särskild sådan utöver den som i
vanlig ordning blir ålagd i förhållande till fast egendoms taxeringsvärde,
inberäknat tomt- eller industrivärdet.
Utom den modifiering av regeln om allmänna saluvärdet såsom
uppskattningsnorm, vilken ansetts böra tillstyrkas för statens och andra
allmänna skogar, har nämnda regel jämväl underkastats den ytterligare
modifiering, att tomt- eller industrivärde skall lämnas ur räkningen i fråga
om kronan eller allmän inrättning tillhörig egendom i andra fall än där
densamma upplåtits under stadgad åborätt eller eljest under ständig eller
ärftlig besittningsrätt. Till stöd för detta ytterligare undantag från regeln
kan anföras, såväl att staten även i fråga om sådan jordegendom, som
ej tjänar något särskilt statsändamål, med allt fog kan göra gällande
anspråk på större undseende än den enskilde jordägaren, som ock att
statsegendom grundlagsenligt är undandragen öppna marknaden och
därför ej kan sägas gå i handel och vandel i samma mening som fast
egendom i enskild ägo. Härtill kommer att fast egendom, varom nu
är fråga, enligt förslaget icke är avsedd att underkastas skatt för oförtjänt
värdestegring, vadan någon utsöndring av ett förefintligt tomteller
industrivärde icke heller ur synpunkten av en sådan beskattning
framstår såsom påkallad. Sist anförda synpunkter kunna däremot icke
göras gällande beträffande publika jordegendomar, vilka innehavas med
sådan egenartad besittningsrätt som ovan nämnts. Dessa kunna enligt
den särskilda lagstiftning, som beträffande dem gäller, tämligen fritt
överlåtas, fastän överlåtelserna ej äro föremål för lagfart, vartill för sakkunniges
del tillkommit det skälet, att sålunda disponerade egendomar
äro avsedda att i likhet med enskild egendom underkastas värdestegringsskatt.
Den utsöndring ur helhetsvärdet av skogsvärde samt tomt- eller
Torqt- eller
industrivärde
uppskattas
icke för statsegendom
i
albnänhet.
286
Det tekniska
uppskattning
sförfar
andel.
I allmänhet.
industrivärde, som på ovan angivna grunder ifrågasatts, har ännu en betydelsefull
uppgift att fylla i systemet, nämligen att i vissa fall möjliggöra
ett utskiftande av skattskyldigheten för fast egendom på ett sätt
som mera än nu gällande ordning därutinnan överensstämmer med billighet.
För vad förslaget i denna del innehåller hänvisas till vad som här
nedan anföres under den innehållsrubrik som avhandlar frågan om skattskyldighet
för fast egendom.
Vad angår själva tillvägagångssättet vid uppskattning av fast
egendoms allmänna saluvärde, eller sålunda det tekniska uppskattningsförfarandet,
må, utöver vad därutinnan redan anförts, här framhållas,
hurusom alla förhållanden, som överhuvud äro av beskaffenhet att
kunna tjäna taxeringsmännen till ledning för deras värdeomdöme, också
böra komma i betraktande iden mån sådana omständigheter föreligga kända.
Ingen dylik faktor för värderingen bör i och för sig äga företräde, men
ingen får heller ratas. Detta förhållande utesluter emellertid å andra
sidan icke, att det torde vara lämpligt att påkalla uppmärksamhet
för vissa mera allmängiltiga faktorer för uppskattningen, till vilka
marknaden själv icke kan underlåta att taga hänsyn. Såsom sådana
torde företrädesvis komma i betraktande de i anvisningarna omförmälda
förhållandena i avseende å egendomen, till vilka sakkunnige
härmed hänvisa. Vad särskilt angår betald köpeskilling är—gentemot
de farhågor, som i värdeenqueten uttalas för att alltför stort inflytande
skall tillerkännas denna värdefaktor — angeläget att med särskild styrka
framhålla, hurusom förslaget icke avser att åt köpeskilling giva högre
valör i nu ifrågavarande avseende än köpeskillingen verkligen förtjänar.
Häremot strider på intet vis, utan är tvärtom därmed väl förenligt, vad
anvisningarna innehålla därom att köpeskilling skall tagas för god såsom
värderingsnorm för den egendom köpeskillingen gäller, så framt
icke omständigheter veterligen föreligga, som enligt taxeringsmännens
åsikt göra att köpeskillingen icke kan godkännas såsom ett nöjaktigt
uttryck för egendomens allmänna saluvärde efter vad som kan anses
vara ortspris. För nu gällande föreskrift, enligt vilken hänsyn strängt
taget icke torde få tagas till köpeskilling som erlagts för mera än fem år
sedan, finnes däremot uppenbarligen icke någon plats i ett taxeringssystem,
som bygger på det allmänna saluvärdet. Kan köpeskillingen, när
den på sin tid erlades, antagas hava varit ett riktigt uttryck för egendomens
dåvarande allmänna saluvärde, erbjuder köpeskillingen alltid
en utgångspunkt för uppskattningen, och vad som återstår att för
taxeringsmännen bedöma är endast, om värdet är detsamma nu som då
287
eller, om så ej är förhållandet, i vad män förändring i ena eller andra
riktningen inträtt. Att för hyresfastigheter det beräkneliga hyresvärdet
kommer att såsom hittills tjäna till huvudsaklig ledning vid bedömandet
av sådan fastighets allmänna saluvärde följer utan vidare därav att
marknaden alltid räknar med den antagliga hyresavkastningen, likasom
ä andra sidan varje anledning saknas att upprätthålla hittills gällande,
såsom redan påvisats, på oriktiga förutsättningar byggda föreskrifter
om vissa, låt vara endast villkorliga, minimivärden för fastigheter av
ifrågavarande slag.
1 fråga vidare om uppskattning av skogstillgång är särskild sådan av
nöden allenast för det fall, att anledning finnes antaga att fast egendom har
skog utöver husbehovet. Det skogskapital, som svarar emot husbehovsförmånens
värde, är nämligen av skäl som redan anförts avsett att tilllika
med värdet av själva marken underkastas starkare bidragsskyldighet
än värdet av »skog till avsalu», motsvarande förslagets skogsvärde. Enär
emellertid vid köp och försäljning av skogbärande egendomar i regel torde
så förfaras, att skog och mark värderas var för sig, bygger förslaget
på förutsättningen att enahanda förfarande blir allmänt jämväl där skogsvärde
ej är för handen. Åven sådana uppskattningsmetoder, som giva
till resultat ett samfällt värde för mark och skog, må emellertid komma
till användning, allenast tillses att resultatet underkastas den justering,
som i allmänhet torde påkallas, där taxeringen har till uppgift att fastställa
det allmänna saluvärdet av såväl mark som skog, ävensom att skogsvärde,
där sådant är för handen, låter sig ur ett sålunda beräknat samfällt
värde tillförlitligen utskiljas. Tvekan har hos sakkunnige rått, huruvida
icke i lag eller anvisningar borde bestämmas den räntefot, efter vilken
kapitalisering skall ske av husbehovs förmånens årliga genomsnittsvärde,
men jämväl i denna punkt hava sakkunnige stannat vid att låta förhållandena
å varje särskild ort få vara utslagsgivande. Reellt har ju
frågan om kapitaliseringsprocentens storlek betydelse närmast för uppdelningen
av virkesförrådets värde mellan skogsvärde och husbehovsvärde,
eftersom skogsvärdet, för att vara riktigt uppskattat, bör motsvara
skillnaden mellan hela virkesförrådets värde och husbehovsförmånens
värde, och torde taxeringsmännen kunna anses fullt kompetenta
att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall bedöma storleken
av husbehovsförmånens såväl årliga genomsnittsvärde som kapitalvärde.
Enär enligt förslagets förutsättningar detta senare värde
kommer att underkastas starkare bidragsskyldighet än skogsvärde, kan
väl till en början från de skattskyldigas sida förväntas en viss strävan
att få till skogsvärde hänförd större del av hela virkesförrådets värde
ig. skog.
288
Uppskattning
av byggnad å
annans mark.
än tillbörligt är, men efterhand som beräkningen av det årliga husbehovet
för varje taxeringsenhet vinner i fasthet och likformighet, kommer
påtagligen faran för att verkningarna av en dylik strävan skola göra
sig gällande vid uppskattningen att avsevärt minskas.
Slutligen har i författningsförslaget ansetts böra utsägas, att för den
händelse byggnad är belägen å annans mark skall bortses från denna omständighet,
så att uppskattningen sker såsom om byggnad och den
mark, som till byggnaden — vare sig på grund av upplåtelse eller eljest
faktiskt — nyttjas, tillhörde en och samme ägare. Taxeringsmännen hava
således att lämna ur räkningen ej endast sådana i det anmärkta fallet
vanliga förbehåll som att byggnaden skall vid besittningstidens utgång
hemfalla till jordägaren utan lösen eller bortföras, utan även det förhållandet
att byggnad å annans mark i själva verket alltid — förbehåll av
nyss nämnt slag således oavsett — har ett lägre värde vid försäljning
än byggnad å egen mark. Uppskattningen av det objektiva saluvärdet
av den egendom, som i varje särskilt fall är i fråga, får nämligen icke
påverkas därav att ägare till byggnad och mark i vissa fall äro olika
personer, då ju egendomen uppenbarligen icke, om och när byggnad
och mark i sinom tid komma i samme ägares hand, kan anses bliva,
objektivt taget, mera värd därigenom att så sker. Däremot är det alldeles
i sin ordning, att vid en statlig såväl som kommunal förmögenhetsbeskattning
av subjektskatts natur hänsyn tages till här ovan anförda
förhållanden. Så sker emellertid icke i avseende å statens nu utgående
förmögenhetsskatt, vadan ändring härutinnan av sakkunnige förutsättes
såsom erforderlig.
I avseende å frågan om tillvägagångssättet för värdering av byggnad
å annans mark i de fall, där sådan byggnad kommer i betraktande såsom
självständig taxeringsenhet, hänvisas till vad därom anföres under
den här efteråt upptagna innehållsrubriken taxeringsenhet.
Om innebörden av begreppen jordbruksfastighet och annan fastighet.
I närmaste anslutning- till frågan om grunderna för uppskattning
av fast egendoms värde påkalla förslagets bestämmelser om indelningen
i jordbruksfastighet och annan fastighet samt om taxeringsenhet ett omnämnande
i syfte att belysa dessa bestämmelsers närmare innebörd.
Härvid har synts riktigast att göra början med det förra av dessa ämnen.
Att åtskillnad allt framgent i taxeringsavseende upprätthålles mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet är enligt förslagets förutsättningar
nödvändigt redan ur synpunkten av den olika form för beskattning
av oförtjänt värdestegring, som sakkunnige, enligt vad förut nämnts,
för sin del planlagt för vartdera slaget av fast egendom. Men att så
sker synes påkallat jämväl ur synpunkt, som äga giltighet även under
förutsättning att värdestegringsskatt icke kommer till stånd eller anordnas
på annat sätt än sakkunnige planlagt, exempelvis likformigt för
all slags jord. I sådant avseende må erinras därom, att för vägunderhållsskyldighetens
reglerande enligt vägkommissionens förslag alltjämt
förutsättes åtskillnad mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, samt
att ordningen för prästerskapets avlöning för avsevärd tid framåt alltjämt
betingar upprätthållandet av en dylik åtskillnad, likasom ock att
uppskattningen av fast egendoms värde enligt sakens natur ställer sig
olika för de båda slagen av fast egendom. I sistnämnda avseende åberopa
sakkunnige vad härovan anförts om den väsentligt olika roll, som
byggnadsbeståndet spelar för värderingen av det ena och det andra
slaget fastigheter, ity att byggnad till jordbruksfastighet — även byggnader
av mangårdsbyggnads natur — anses företrädesvis representera
driftsmedel, medan byggnaderna till annan fastighet, i varje fall i fråga
om hyresfastigheter, direkt medverka till avkastningen.
Hittills har lagstiftningen uppdragit gränserna mellan jordbruksfastighet
och annan fastighet efter blandat kamerala, rättsliga och användningssynpunkter.
Så skall exempelvis enligt nu gällande bestämmelser
såsom jordbruksfastighet taxeras all i mantal satt jord, som
ej utgör tomt i stad, köping eller därmed jämförlig ort. Under sistnämnda
uttryck har därvid ansetts böra inbegripas hamn, fiskläge, järnvägsstation
eller annan plats med mera sammanträngd befolkning, och
kan särskilt å sådana orter till och med förekomma, att lagligen icke
avskilda delar av i mantal satt jord utläggas till tomtmark. För i mantal
icke satt jord, för vilken den kamerala beteckningen är lägenhet,
Kommun alskattesakkun nigs. 37
Om innebörden
av begreppen
jordbrukstfasiighet
och
annan fastighet.
290
uppdrages gränsskillnaden så, att lägenheten, förutom där den utgör tomt
i stad, köping eller därmed jämförlig ort, skall betraktas såsom annan
fastighet allenast så framt dess huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden,
men eljest såsom jordbruksfastighet. Obebyggd lägenhet, som icke utgör
tomt, synes sålunda vara avsedd att alltid hänföras till jordbruksfastighet,
äveu om lägenheten är av beskaffenhet att jordbruk därå icke kan bedrivas.
Vad vidare angår jordbruksegendom i allmänhet komma — utom i fall
av särskild upplåtelse av lägenhet för annat ändamål än jordbruk — i
betraktande för uppskattning såsom annan fastighet allenast byggnader,
nämligen sådana som icke äro avsedda för det å egendomen drivna jordbruket
eller »dit hörande näring». Den jord som faktiskt tages i anspråk
för dylika byggnader och de ändamål dessa tjäna inbegripes däremot i
egendomens värde såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår tast
egendom, som utgöres av skogsområde, hänför bevillningsförordningen till
jordbruksfastighet, sådant skogsområde, för vilket skattskyldighet åligger
innehavaren i ägares ställe, såsom exempelvis häradsallmänningar, gruvskogar
och städernas donationsskogar, men innehåller icke någon bestämmelse
om beskattningsnaturen av sådana allmänna skogar som stå
under kronans egen vård och förvaltning, exempelvis kronoparker. Först
sedan genom 1891 års väglag staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar
i avseende å skyldighet att bidraga till byggande och underhåll
av allmän väg in. m. likställts med jordbruksfastighet, samt därefter
genom 1898 års lagstiftning vissa kronoparker, nämligen sådana som
bildats antingen av mark, inköpt åt kronan etter 1874 års början, eller
av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan, underkastats enahanda
kommunala bidragsskyldighet som annan jordbruksfastighet, har
den uppfattningen vunnit tull stadga, att skogbärande mark jämväl där
den utgör särskild brukningsdel bör i taxeringshänseende behandlas såsom
jordbruksfastighet. Dock torde man alltjämt i den s. k. bevillningsfria
längden kunna finna enstaka exempel på att skog, som för närvarande
icke är underkastad bidragsskyldighet till kommunen, redovisas såsom
annan fastighet.
I praxis har emellertid i senare tid, särskilt efter ägostyckningsinstitutets
införande, framträtt eu påtaglig strävan att, oavsett den
kamerala beskaffenheten av jord, låta dess användning bliva den avgörande
indelningsgrunden, och denna strävan har enligt sakkunniges
mening gått i rätt" riktning. Vid ett fullföljande av denna riktlinje
för utvecklingen kan man uppenbarligen icke stanna vid att, i likhet
med vad kommunal skattekommitténs förslag innehöll, låta användningen
bliva gränsskiljande allenast beträffande den i mantal icke satta
291
jorden. Ty landsbygdens fortgående industrialisering likasom den stigande
utsträckning, vari jord även utanför stadsplanelagens tillämpningsområde
tagen i anspråk för rena bostadsändamål, gör det till en alltmer
vanlig företeelse att hemman tillydande områden, understundom hela
deras ägovidd, apteras till användning för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk, och att vid sådant förhållande alltjämt
taxera dem såsom jordbruksfastighet kan icke erkännas vara riktigt.
Uppenbarligen är ej heller en sådan anordning antaglig, som beträffande
»lägenhet» ifrågasattes av kommunalskattekommittén såsom alternativ indelningsgrund,
nämligen att låta den huvudsakliga användningen vara
utslagsgivande. Ty för en viss bestämd lägenhet, varav exempelvis den
större delen användes till jordbruk medan en mindre del utnyttjas
för en industriell anläggning, skulle tillämpningen av en dylik indelningsgrund,
följdriktigt genomförd, leda till den orimligheten" att lägenheten
i sin helhet bleve taxerad såsom jordbruksfastighet. Lika oantaglig vore
anordningen att låta rubriceringen i taxeringsavseende bero av det värde,
byggnaderna kunna anses representera, jämfört med fastighetens värde i
övrigt. Icke så få smärre samt understundom rätt stora och väl bebyggda
egendomar, varå verkligt jordbruk bedrives, skalle med konsekvent tilllämpning
av en dylik indelningsgrund rätteligen böra taxeras såsom
annan fastighet.
kör sin del hålla sakkunnige före, att fäst egendoms användning
bör få ensamt avgöra, huruvida egendomen i taxeringsavseende skall
anses såsom jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet, och att.
dä en viss bestämd fastighet är föremål för blandad användning sålunda,
att en del användes för ändamål, som enligt förslaget bör föranleda
dess rubricering såsom jordbruksfastighet, och en annan del för
annat eller andra ändamål, fastigheten får i taxeringsavseende framträda
såsom innefattande både jordbruksfastighet och annan fastighet. Begreppet
jordbruksfastighet betyder således enligt förslaget såsom jordbruksfastighet
taxerad fäst egendom eller fast egendom, som vid skattskyldighet
för densamma skolat så taxeras, likasom, å andra sidan, begreppet
annan fastighet betyder fäst egendom, som taxeras såsom annan
fastighet eller vid skattskyldighet för densamma skolat så taxeras. Härvid
bygger förslaget, vad angår viss bestämd fastighet med blandad användning,
på antagandet att det alltid skall låta sig göras att påvisa,
vilken del av fastigheten, som användes så, att densamma bör taxeras
såsom jordbruksfastighet, och vilken del så, att densamma bör taxeras
såsom annan fastighet. Vad förslaget i detta ämne innehåller betecknar
emellertid endast i så måtto en nyhet, att — medan nuvarande lagstiftning
292
De för jordto-uks
fastighets-
och
annan fastighctsbegreppen
konstitutiva
användningssätten.
för en jordbruksegendom, därå finnas »byggnader eller inrättningar
vilka icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse»,
uttryckligen förutsätter eu föregående uppskattning av hela egendomens
värde att därefter fördelas mellan »själva jordbruksfastigheten med de egendomen
tillhörande, för jordbruket och dess ändamål avsedda bostads- och
andra byggnader», å ena sidan, samt å den andra »alla övriga byggnader
och inrättningar, för vilka bevillning anses böra utgöras» (anvisningarna
till bevillningsförordningen 1 § sista stycket) — förslaget däremot
innebär, att denna senare del av egendomen, eller sålunda den del
till vilken densamma utgör annan fastighet, i motsats till »själva jordbruksfastigheten»
med till denna hörande byggnader, såsom beskattningsföremål
utökas med den mark som till dessa »övriga byggnader
eller inrättningar» nyttjas. Härjämte föreligger den i sak visserligen
oväsentliga olikheten med nuvarande ordning, att en ren meningslöshet
undanröjts, den nämligen som ligger däri att man först skall
sammanslå värdesummor, som för att vara riktigt tillkomna måste
framgå ur tekniskt skilda uppskattningar, och därefter fördela dem efter
deras för vartdera beskattningsföremålet uppskattade belopp.
Av det ovan anförda framgår, att begreppen jordbruksfastighet
och annan fastighet enligt förslaget icke alltid till sin omfattning sammanfalla
med det rättsligt bestämda fastighetsbegreppet, eftersom en och
samma fastighet i rättslig mening kan komma att i taxeringsavseende
inrymma såväl jordbruksfastighet som annan fastighet, en eller flera.
Men denna inkongruens, vilken ju för övrigt redan nu förefinnes utan
att hava vållat någon olägenhet i tillämpningen, lärer icke stå att undvika
under annan förutsättning än att de i sin hävdvunna, om än något
ändrade betydelse, i förslaget bibehållna begreppen jordbruksfastighet
och annan fastighet skulle kunna återgivas med andra termer. Även
om för ändamålet fullt lämpliga sådana stått till buds, skulle betänklighet
mot ett utbyte emellertid mött i det förhållandet att bevillningsförordningens
terminologi, såsom ovan erinrats, användes på närbesläktade
förvaltningsområden, och de redaktionella vanskligheter, som den
anmärkta bristande överensstämmelsen i vissa fall icke kunnat undgå att
vålla, tro sig sakkunnige hava i en för förebyggande av missförstånd
erforderlig grad övervunnit.
Den användning, som enligt förslaget gör fast egendom till jordbruksfastighet,
är, såsom redan förutskickats, användningen till jordbruk
med binäringar eller till skogsbruk eller självfallet bäggedera i förening,
vilket senare ju för jordbruksegendomar med skogstillgång är det regel
-
mässiga förhållandet. I anvisningarna till ledning- för förslagets tillämpning
hava sakkunnige i, som de hålla före, erforderlig omfattning sökt
att närmare utveckla vad under jordbruk med binäringar samt skogsbruk
rätteligen bör inbegripas och tillåta sig vid sådant förhållande
hänvisa till vad anvisningarna derutinnan innehålla.
Härutöver må emellertid i detta sammanhang erinras följande. Betydelsen
av förslagets användningsbegrepp får självfallet icke pressas därhän
att all jord, som tillyder en jordbruksegendom, skall vara för jordbruksändamål
eller för skogsbruk tagen i bruk för att egendomen skall i
taxeringsavseende behandlas såsom jordbruksfastighet, utan auvändningsbegreppet
fattas i fråga om eu viss bestämd egendom såsom ett helhetsbegrepp
och omfattar således jämväl dess icke i bruk tagna jord
ävensom egendomens adpertinenser i förmåner och dylikt. Först när eu
jordbruksegendom antingen i sin helhet eller till viss del av sin ägovidd
börjat så användas som begreppet annan fastighet förutsätter, föreligger
förutsättningen för att egendomen resp. ifrågavarande del därav skall
anses hava upphört att vara jordbruksfastighet samt iklätt sig egenskapen
av annan fastighet. Men i det senare fallet, där sålunda fråga
iir om viss del av en egendom, skall såsom hittills värdet av förmåner,
vilka härflyta av äganderätten till jorden, såsom exempelvis andel i samfällighet
som ej särskilt för sig taxeras, servitutsrätt och vattenrätt, inbegripas
i egendomens värde till den del densamma utgör jordbruksfastighet.
Egendomens taxering såsom annan fastighet får sålunda i bär
förutsatt fall till underlag allenast värdet av själva den ägovidd, som
kan anses hava iklätt sig naturen av annan fastighet, med de byggnader,
som användas i där bedriven verksamhet, låt vara att denna allenast
innefattar uthyrning. Det bör emellertid erinras, hurusom allenast sådana
anordningar, som visat sig vara eller redan från början kunna antagas
bliva mera stadigvarande, äro avsedda att komma i betraktande såsom
föranledande en uppdelning av taxeringsnaturen.
För den händelse att viss bestämd fastighet i sin helhet ligger
tillsvidare oanvänd, har ansetts riktigt att densamma taxeras såsom
jordbruksfastighet, så framt ej påtagligt är att fastigheten är avsedd att
användas för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
och tillåta sig sakkunnige i fråga härom hänvisa till den redogörelse,
som i anvisningarna för taxeringen till fastighetsskatt under
punkt I lämnas.
Ursprungligen har av sakkunnige varit ifrågasatt, att jord inom
tomtindelat område skulle taxeras såsom annan fastighet jämväl då därå
dreves jordbruk, men tillräcklig grund för en sådan avvikelse från
294
1. Jordbruksfastighet
såsom taxeringsenhet.
huvudregeln har icke synts föreligga, särskilt i betraktande därav att
förslaget genom föreskriften om skyldighet att i fråga om jordbruksfastighet
uppskatta jämväl ett påtagligt tomt- och industrivärde bereder
möjlighet att i beskattningsavseende åtkomma det ofta betydliga värde,
egendom av ifrågavarande slag i regel kan äga utöver det förhandenvarande
avkastningsvärdet. Rätt tillämpad lärer nämligen denna föreskrift
kunna förväntas lämna ett tillfyllestgörande korrektiv mot uppskattningar
av sådan egendom under dess allmänna saluvärde.
Att egendom, vars skog står på tillväxt eller sparas, ändock skall
i förslagets mening anses använd till skogsbruk lärer utan vidare vara
klart, likasom ock att egendomen icke förlorar sin natur av jordbruksfastighet
därför att ägaren använder skogen i träförädlingsrörelse eller
driver verklig handelsrörelse med egna skogseffekter. Endast de för
sådant ändamål tillkomna byggnader eller andra inrättningar, exempelvis
ett sågverk eller en byggnad för upplag av för försäljning avsedda
virkeseffekter, bliva tillika med själva anläggningsområdet att betrakta
såsom annan fastighet.
Beträffande den närmare betydelsen för själva taxeringen av indelningen
i jordbruksfastighet och annan fastighet hänvisas till vad härefteråt
sägs om taxeringsenhet.
Om taxeringsenhet.
I avseende ä jordbruksfastighet gäller för närvarande såsom regel,
att varje hemman eller hemmansdel likasom varje kameralt självständig
lägenhet (jordlägenhet) eller jordavsöndring utgör taxeringsenhet, vilket
innebär att densamma skall åsättas särskilt taxeringsvärde. Detsamma
gäller om avsöndring av jord på viss tid eller på livstid, vilken upplåtelseform
emellertid med nya arrendelagens trädande i kraft blivit
avlyst såsom självständigt rättsinstitut h Dessutom skall, om hemman
eller jordlägenhet består av två eller flera brukningsdelar, varje
sådan brukningsdel, såsom exempel varå anföras arrendegård och torp,
betraktas såsom taxeringsenhet. Innebörden av begreppet brukningsdel
har emellertid tidigare varit omtvistad så till vida som olika meningar
rått därom, huruvida en utarrenderad del av en egendom, för att anses
1 Beträffande viss publik egendom, omförmäld i kungl. kungörelsen den 27 juni 1896,
kvarstår väl formellt rätten att avsöndra jord på viss tid eller på livstid, men bestämmelserna
angående sådan upplåtelse få icke innehålla något som strider mot nya arrendelagen. Upplåtelserna
i fråga plåga ej heller betecknas såsom avsöndringar
295
såsom brukniagsdel, skull utgöra eu viss i förhållande till skattetalet
bestämd bråkdel av egen dom en eller om iiveu eu arrendelott, som
omfattar allenast vissa i arrendeavtalet angivna ägor, rätteligen får
i beskattningsavseende anses såsom eu brukningsdel. 1 praktiken
plägar, där allenast viss ägovidd upplåtits på arrende, förhållandet
merendels ordnas så, att arrendelotten i avtalet förklaras motsvara viss
del av egendomens skattemål, men även där så oj skett torde med hänsyn
till bestämmelserna om kommunal skattskyldighet oeh rösträtt för
brukare av fast egendom värjo arrendelott, som är upplåten för jordbruksändamål,
särskilt för sig taxeras, och detta ej endast på landet,
utan numera även, i anledning av lagar den 25 augusti 1914. i stad.
Att så skur torde också stå i överensstämmelse med bestämmelserna i
gällande mantalsskrivningsförordning, så väl de bestämmelser av generell
art som meddelas i § 4 av nämnda förordning, som ock de mera
speciella föreskrifter vilka lämnas i § 7 mom. 4 beträffande landet och
i § 8 mom. 2 i fråga om stad.
I vad sålunda får anses gälla beträffande utarrenderad egendom
avser förslaget icke att göra någon ändring. Däremot möter såsom
nyhet i förslaget i nu ifrågavarande del anordningen att låta en till en
och samma egendom — i dess hävdvunna betydelse av possession, gods,
gård o. s. v. — hörande, faktiskt bestående brukningsdel, i förslaget
benämnd brukning senhet, bilda taxeringsenhet även i de fall där sådan
brukningsenhet, sammansätter sig av flera egendomen underlydande fastigheter
eller viss ägovidd av flera sådana fastigheter, och detta evad
fastigheterna helt eller delvis hava sina ägor från varandra rättsligen
åtskilda eller helt eller delvis ligga i samfällighet.
Till stöd för denna avvikelse från vad nu gäller har synts kunna
anföras följande. Nuvarande ordning innebär exempelvis, att om två
samme ägare tillhörande fastigheter brukas gemensamt och således ligga
i sambruk, såsom förhållandet gemenligen benämnes, vardera skall få
sig särskilt taxeringsvärde åsatt, och detta även för det fall att de jämväl
i skiftesavseende bilda en samfällighet, så att man icke vet vilken
jord rättsligen tillhör den ena eller den andra fastigheten. Här bör till
förebyggande av missförstånd bemärkas, att förslaget, i likhet med
vad även hittills vid taxering allmänt praktiserats, såsom fastighet
räknar även sådan ägolott som tillkommit genom sämjedelning eller
genom s. k. farmdelning av jord. vilken varit föremål för enskifte, varav
följer att, då här talas om samfällighet i skiftesavseende, därunder icke
inbegripes ägolott, tillkommen genom sådan enskild delning. Hava
fastigheterna sina ägor från varandra helt åtskilda, kan visserligen
29(5
särskild uppskattning av varderas värde äga rum, men så lärer väl i
regeln icke ske, utan uppskattningen torde ske samfällt, varefter värdet,
uppdelas i särskilda partivärden efter vardera fastighetens skattetal i
kameralt avseende sålunda, att exempelvis 1/s mantal får dubbla värdet
mot Vj6 mantal med iakttagande av den jämkning härutinnan, som
skäligen anses böra föranledas därav att till endera fastigheten hör
någon särskild »förmån eller rättighet», t. ex. en värdefull strand- och
vattenrätt, som den andra saknar. Består, såsom redan för medelstora
egendomar är vanligt, brukningskomplexet — brukningsenheten — av
ett flertal fastigheter, tillgår på liknande sätt, och är samfälld uppskattning
självfallet en nödvändighet, där brukningskomplexet består av
fastigheter i samfällighet. Att uppskattningen, jämväl där brukningsenhet
består av fastigheter som hava sina ägor från varandra rätteligen
åtskilda, sker samfällt synes också fullt riktigt vid det förhållandet
att byggnadsbeståndet i regel fördelar sig olikformigt över brukningsenheten.
Så kan exempelvis eu eller flera av de i brukningsenheten
ingående fastigheterna vara fullständigt obebyggda, medan flertalet eller
måhända samtliga byggnader äro förlagda till endast en av de fastigheter,
som brukningsenheten omfattar o. s. v. Det värde, vartill fastigheterna
med hänsyn till sin användning eller användbarhet för jordbruksändamål
kunna böra uppskattas, måste emellertid, för att vara
riktigt uppskattat, sammanfalla med det värde, de äga vid det sambruk
och med hänsyn till det för fastigheterna gemensamma byggnadsbestånd,
som i varje särskilt fall är för handen. En sär uppskatt ning av varje
fastighet, grundad endast å dess beskaffenhet och byggnadsbestånd i och
för sig, jämte en hopsummering för komplexet av sålunda utfunna
värden skulle i regel giva ett missvisande resultat. Antager man exempelvis,
att brukningskomplexets byggnader samtliga äro belägna å eu
av de fastigheter, som ingå i komplexet, skulle vid en sådan säruppskattning
denna fastighet få sitt värde förringat därav att densamma
har Jtera eller större byggnader än den brukad ensamt för sig skulle
behöva, likasom övriga komplexet tillhörande fastigheter såsom obebyggda
skulle för uppskattningen komma i betraktande med ett värde, understigande
det, som dock rätteligen tillkommer dem såsom med först
nämnda fastighet sambrukade. Hopsummeringen av sådana särvärden
skulle vid sådant förhållande tydligtvis också giva ett oriktigt — i det
förutsatta fallet för lågt — värde för komplexet i dess helhet.
Erkännes detta vara riktigt, synes följdriktigheten kräva att det
på grundval av eu samfälld uppskattning utrönta värdet också får bliva
det egentliga, primära taxeringsvärdet, så att den nu tillämpade, mer
297
eller mindre schablonmässiga uppdelningen av ett samfällt uppskattningsvärde
icke längre blir det regelmässiga förfarandet, utan begränsas
till sådana fall, där jordägaren påkallar eu uppdelning för en eller
flera, eventuellt samtliga, i en brukningsenhet ingående fastigheter. Eu
sådan uppdelning kan nämligen tänkas vara av behov eller av lämplighetshänsyn
påkallad med avseende därå att eu eller flera av fastigheterna
äro särskilt för sig intecknade, eller kan eljest framstå såsom önsklig i
betraktande därav att med någon eller några fastigheter äro förbundna
vissa rättigheter, som icke tillkomma de övriga. Något verkligt intresse
av att värjo i ett brukningskomplex ingående fastighet liar sig särskilt
taxeringsvärde åsatt torde eljest knappast förefinnas. Såväl utsökningslagen
(79 och 121 §§) som gällande förordning om stämpelavgift (kungl.
förordningen den 19 november 1914 § 10) räknar med den redan enligt
gällande ordning förhandenvarande eventualiteten av att särskilt taxeringsvärde
icke finnes fast egendom åsatt, och denna eventualitet kan
redan under nuvarande ordning inträffa såväl där området i fråga allenast
utgör del av fastighet som där detsamma bildar en rättsligen avskild
fastighet. Det senare blir nämligen fallet i avseende å nytillkommen
fastighet, som ännu icke hunnit åsättas taxeringsvärde vid den tid, då
tillämpning påkallas av bestämmelserna i nyss berörda lagrum.
Å andra sidan lärer man, praktiskt sett, icke behöva räkna med
att jordägare, som ur kreditsynpunkt har verkligt intresse att få särskilt
taxeringsvärde fördelningsvis åsatt viss ett brukningskomplex tillhörande
fastighet, skall underlåta att påkalla en härför erforderlig uppdelning av
den primära, av flera fastigheter sammansatta taxeringsenhetens värde.
Den uppdelning på sekundära taxeringsenheter, som förslaget i
enlighet med det ovan anförda gör beroende av särskild framställning,
kommer givetvis för brukningsenhet, innefattande fastigheter som ligga
i samfällighet, att inskränka sig till en ren räkneoperation, varigenom
den eller de fastigheter, för vilka uppdelningsvärden påkallas, få sådana
sig åsätta etter sina skattetal, i likhet med vad som förfares under nuvarande
ordning. Består åter brukningsenheten av fastigheter, som ej
ligga i samfällighet, eller sammansätter sig brukningsenheten av viss
fastighet jämte fastighetsdel eller fastighetsdelar eller, såsom också kan
inträffa, av delar utav olika fastigheter, får uppdelningen likaledes ske
inom ramen av brukningsenhetens taxeringsvärde, men med iakttagande
av att resp. fastighet eller fastighetsdel får sig såsom taxeringsvärde
åsatt det uppdelningsvärde, som efter förhållandena i varje särskilt fäll
skäligen belöper å densamma såsom liggande i sambruk med annan jord.
Detta innebär i sin ordning, att exempelvis en obebyggd fastighet får i
Komm itnalnJiattesakkunnige. 38
298
sitt värde, såsom rimligt är, inbegripen belöpande andel av värdet å
brukningsenhetens gemensamma byggnadsbestånd.
En värdeuppdelning med bär förutsatt innebörd lärer för jordbruksfastighets
vidkommande böra gälla taxeringsvärdet såsom ett helt. Varken
ur beskatfningssynpunkt eller ur synpunkter, som sammanhänga med
fastighetskrediten, kan sålunda, vad till en början angår skogsvårde i
förslagets mening, eu uppdelning av sådant värde anses påkallad. Med
hänsyn därtill att såsom skogsvårde skall upptagas värdet av skog utöver
brukningsenhetens husbehov skulle också en dylik uppdelning —
som överhuvud kunde tänkas böra ifrågakomma allenast i fråga om
fastigheter, ej delar därav — möta uppskattningstekniska svårigheter,
som knappast utan tillgripande i många fall av rena konstruktioner och
godtyckligheter skulle stå att övervinna. Eu dylik uppdelning skulle
dessutom, om den nu praktiskt läte sig genomföras, giva ett mången
gång fullständigt missvisande resultat för varje särskild fastighet. För
att inse detta behöver man blott tänka sig det fall, att hela den till ett
brukningskomplex hörande skogstillgången är befintlig å en av de i
komplexet ingående fastigheterna samt att just denna fastighet är obebyggd
och således i och för sig knappast kräver något som helst husbehovsvirke;
i sådant fall skulle för skogsfastigheten nästan hela skogstillgången
vara att upptaga såsom skogsvårde, medan däremot vid taxering
av komplexet såsom eu brukningsenhet, på sätt förslaget förutsätter,
först måste avräknas värdet av komplexets hela husbehov, innan
skogsvårde åsättes. 1 fråga vidare om tomt- eller industrivärde kunde det
måhända för underlättande av beräkningen av framtida oförtjänt värdestegring
synas önskligt, att en dylik uppdelning, där sådan överhuvud
vore tänkbar, komme till stånd. Men dels ligger det i naturen av detta
värde att endast mera undantagsvis låta sig påvisas för ett visst bestämt
område, dels är frågan om behövligheten av en dylik anordning för
värdestegringsskattens vidkommande och sättet för dess åvägabringande
av beskaffenhet att kunna slutgiltigt avgöras först i samband med ordnandet
av den särskilda beskattningen av oförtjänt värdestegring av jord,
därtill förslag nu icke avgives.
Ehuruväl i allmänhet begreppet brukningsenhet i förslagets mening
hänför sig till fast egendom i den mån densamma faktiskt utgör en
sådan enhet, måste givetvis ur beskattningssynpunkt framstå såsom
erforderligt, att brukningsenheten för att också bliva taxeringsenhet
tillhör ett och samma ägovälde d. v. s. en och samme ägare eller flera
ägare under samäganderätt. Om således ägare av jord tillsammans med
299
denna brukar jord i annans ägo, måste således olika bnikningsenheter
och följaktligen även olika taxeringsenheter anses föreligga.
Gällande bevillningsförordning angiver såsom exempel på särskild
brukningsdel, utom arrendegård, jämväl torp k Sakkunnige vilja till eu
början erinra därom att bevillningsförordningen under benämningen
torp påtagligen icke inbegriper skattlagda torp, vilka i jordeboksavseende
utgöra särskilda lägenheter (jordlägenheter). Icke heller torde bevillningsförordningen
under torp inbegripa vare sig sådana s. k. torp,
exempelvis de i Norrland förekommande odelstorpen, vilka med hänsyn
till sm uppkomst närmast synas vara att likställa med genom sämjedelning
tillkomna självständiga brukningsenheter, eller de i landets södra
delar ännu förekommande s. k. förpantningstorpen, vilka — vanligen
upplåtna på livstid eller tid ej understigande 49 år — såväl i taxeringssom
i rättsligt avseende behandlats såsom jordavsöndringar och, enär
innehavare av sådana i skattskyldighetsavseende förklarats vara likställda
med ägare, redan av denna anledning haft särskilda taxeringsvärden sig
åsätta. Bevillningsförordningen torde ej heller hava avsett sådana jordupplåtelser
under torpbenämning, där, såsom förhållandet är med stateller
daglönartorp, nyttjanderätten jämte övriga s. k. statförmåner rätteligen
är att anse allenast såsom en form för avlöning och där jordägaren
ej endast äger byggnaderna, utan ock i regel tillhandahåller för jordbruket
erforderlig dragkraft. Också torde särskilda taxeringsvärden ej pläga
åsättas sådana torp. Däremot torde, i enlighet med vad jämväl bevillningsförordningen
får anses hava avsett, torp för vilka den s. k. torpkommissionen
i sitt den 6 maj 1911 avgivna betänkande1 2 använder benämningen
jordtorp3 iallmänhet taxeras såsom särskilda brukningsdelar. Enär
å dessa för jordbruksändamål bebyggda jordupplåtelser torpinnehavaren
själv kan anses driva jordbruk, i olikhet med vad som är fallet beträffande
stat- eller daglönartorpen, hava sakkunnige för sin del funnit riktigt
att desamma alltjämt bibehållas såsom taxeringsenheter och följaktligen,
1 1 avseende å den historiska utvecklingen och kameralt-rättsliga innebörden av torpbegreppet
tillåta sig sakkunnige hänvisa till den efter offentligt uppdrag av regeringsrådet Thulin
utarbetade, kommittébetänkandet angående ny skifteslagstiftning bilagda redogörelsen för den
svenska skifteslagstiftningens historia med särskilt avseende å frågan om delningsgrund vid skifte.
■ Betänkande angående torpareklassens tillbakagång.
3 För år 1910 redovisar nämnda betänkande för mellersta och södra Sverige 53,005 sådana
torp, därav ej mindre än 30,195, motsvarande 57 procent, voro upplåtna mot kontant arrende,
medan 5,095 eller 9,*> procent voro upplåtna mot både dagsverksskyldighet och penningearrende
samt 17.715 eller 33,r procent mot enbart dagsverksskyldighet.
300
utan hinder därav att lega», helt eller delvis utgår i form av dagsverken,
särskilt för si g taxeras i likhet med annan på arrende upplåten jord.
Att förslaget, på sätt anvisningarna innehålla, till särskilda brukningsenheter
hänför och därmed såsom taxeringsenheter konstituerar
ägoområden, som enligt lag eller eljest gällande föreskrift utgöra självständiga
förvaltningsenheter, såsom exempelvis kronoparker m. fl. i anvisningarna
uppräknade dylika enheter, innebär icke någon nyhet. Sä
praktiseras redan nu, fastän bevillningsförordningen allenast gör en del
dylika förvaltningsenheter till föremål för omnämnande i det huvudstadgande,
som för nämnda förordnings vidkommande reglerar frågan
om taxeringsenhet. I avseende å här avsedda egendomar förekommer
enligt nuvarande praxis, dock utan stöd av bevillningsförordningens
bestämmelser, just det förhållande som förslaget för sin del lagfäster såsom
regel, nämligen att taxeringen ställer sig obunden av den fastighetsbildning,
som för vissa av nämnda egendomar redovisas i jordeboken. Medan
denna sålunda alltjämt har att exempelvis för en kronopark, som består
av skilda jordeboksnummer, redovisa dess sålunda kameralt skilda delar,
upptages krön oparken, oftast utan angivande huru densamma sammansättes,
i taxeringslängden såsom en särskild brukningsdel och får sig
i enlighet härmed taxeringsvärde åsatt såsom en helhet. Vad angår
samfälld skog bliva redan under nuvarande ordning de s. k. besparingsskogarna
i de norra Dalasocknarna särskilt taxerade, vilket för med sig
eller åtminstone bör föra med sig, att den rätt till andel i nämnda besparingsskogar,
som tillkommer de särskilda fastigheterna, icke tillika
kommer i betraktande vid uppskattningen av dessas värden. I fråga
om de samfällda husbehovsskogar, som inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker utlagts i enlighet med bestämmelserna i lagen
den 5 juni 1009, tillkommer andel i sådan skog de hemman, för vilkas
räkning skogen blivit avsatt, vart efter dess mantal, men då jämväl dessa
skogar äro ställda under särskild förvaltning, böra de givetvis behandlas
såsom självständiga taxeringsenheter, därvid skattskyldigheten likasom
beträffande besparingsskogarna, utan att särskild föreskrift därutinnan
lärer tarvas, kommer att åligga förvaltningen såsom representant för
andelsberättigade jordägare. Detsamma bör gälla i fråga om sådan
samfälld skogsmark inom Kopparbergs län, som ställts under särskild
förvaltning enligt lagen den 11 juni 1915. I avvaktan på fullbordandet
av den enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 maj 1914 åt skogslagstiftningskommittén
uppdragna, av riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913
begärda utredning — angående behovet av bestämmelser i syfte att be
-
301
reda delägare i vid skifte undantagna eller därmed jämförliga samfällda
ägor eller rättigheter tillfälle att fatta bindande beslut i frågor rörande
desamma — bär visserligen åt sistnämnda lag gi vits allenast provisorisk
giltighet, nämligen för tiden till den 1 juli 1918, men det lärer vara att
förvänta, att eu blivande allmän lagstiftning i detta ämne kommer att
fullfölja det sålunda givna uppslaget, så att exempelvis de ännu odelade
gamla sockenallmänningarna enligt 1805 års skogsordning, likasom
ock andra för delägarna mera värdefulla samfälligheter, om än, såsom
avsett är, på frivillighetens grund, ordnas såsom självständiga förvaltningsenheter.
Samfällighet, å vilken en dylik lagstiftning icke blir
tillämplig, kommer väl alltjämt att såsom sådan vara undandragen beskattning,
men i den man andelsberättigade egendomars saluvärden
verkligen röna inflytande av delaktigheten i samfälligheten kommer,
vid riktig uppskattning av dessa värden, en naturlig kompensation till
stånd genom fastighetsskatten för dessa egendomar.
I fråga särskilt om kronoparkerna förekomma under skiljaktiga former
jordupplåtelser i stor utsträckning, vilka i nu föreliggande sammanhang
påkalla beaktande. Å krön oparkerna i mellersta och södra Sverige finnas
sålunda dels sedan äldre tid bestående upplåtelser, jämförliga med här
ovan omförmälda jordtorp, dels så kallade skogsarbetartorp, för vilka utgår
kontant arrende med villkor om skyldighet för torparen att mot ersättning
enligt avtal biträda vid kronoparkens skötsel. Medan de förra i allmänhet
redan under bestående ordning torde, i likhet med motsvarande
jordupplåtelser å kronans jordbruksdomäner, taxeras såsom särskilda brukningsdelar,
inbegripas däremot de senare, med stat- eller daglönartorp
närmast jämförliga jordupplåtelserna i kronoparkens taxeringsvärde.
Av de å kronoparkerna och överloppsmarkerna i de sex norrländska
länen förekommande jordupplåtelserna äro särskilt att nämna de s. k.
odlingslägenheterna samt å kronoparkerna i Västerbottens och Norrbottens
län de s. k. skogstorpen, båda upplåtelseformerna reglerade
genom särskild lagstiftning.
Odlingslägenheterna, för vilken upplåtelseform kungl. kungörelsen
den 18 juni 1909 lämnar de grundläggande bestämmelserna, upplåtas på
femtio år med innehavaren förbehållen optionsrätt till förnyat arrende
vid arrendetidens slut. Under de femton första åren från upplåtelsen
är lägenhetsinnehavaren tillförsäkrad frihet från utlagor och onera för
lägenheten, men från och med det sextonde besittningsåret erlägges viss
avgäld, vid vars bestämmande numera enligt kungl. kungörelsen deu 17
oktober 1913 icke tages hänsyn till värdet av den rätt till byggnads
-
Upplåtelser å
kronoparker
o. d.
Odliogs
lägenhetor.
302
virke, som med upplåtelsen är förenad. Enligt domänstyrelsens ämbetsberättelse
för år 1914 utgjorde antalet odlingslägenheter vid nämnda
års utgång 529.
Skogstorp. För de å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län upp
tagna
skogstorpenx, vilken upplåtelseform efter utfärdandet av 1909
års författning om odlingslägenheter ej vidare får användas, gälla
bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 27 maj 1904. Dessa lägenheter
äro upplåtna på 20 år med optionsrätt under angivna villkor för
torparens barn eller arvingar samt frihet för avgäld till kronan ävensom
för utlagor och ouera under första upplåtelsetiden. För såväl skogstorp
som odlingslägenheter utgår odlingshjälp av allmänna medel; och äger
innehavare av lägenhet, vilken upplåtits såsom skogstorp, numera rätt att,
där han väl hävdat torpet, erhålla detsamma på arrende under 50 år,
varefter bestämmelserna angående odlingslägenheter bliva i tillämpliga
delar gällande med de jämkningar domänstyrelsen kan finna erforderligt
att föreskriva.
s. k. jord- Slutligen må nämnas de s. k. jordbrukskolonaten i de norrländska
kokmat länen, upplåtna enligt kungl. brev den 18 februari 1910 och avsedda att
efter tilländalupen tid för amortering av köpeskillingen tillfalla brukarna
med äganderätt såsom egnahemslägenheter.
I fråga om samtliga nu nämnda jordupplåtelser från kronoparker
eller överloppsmarker inom de norrländska länen gäller, att särskilt taxeringsvärde
för närvarande icke åsättes dem, utan de anses inbegripna i
kronoparkens eller överloppsmarkens taxeringsvärde. De böra emellertid
följdriktigt behandlas såsom taxeringsenheter. Undantagsvis förekomma
vid dessa egendomar även jordupplåtelser, jämförliga med dem som,
enligt vad ovan är nämnt, finnas å kronoparkerna i mellersta och södra
Sverige, och gäller i avseende å dessa upplåtelser vad här ovan anförts
beträffande motsvarande upplåtelser i mellersta och södra delarna av
landet.
Den reglering av frågan om uppdelning å särskilda taxeringsenheter
efter bestående brukningsförhållanden, som förslaget i enlighet med det
ovan anförda förutsätter för läst egendom av jordbruksfastighets natur,
är icke avsedd att i någon mån förrycka den redovisning av en kommuns
för sig bestående fastigheter, som taxeringslängden på grundval
av mantalsskrivning-slängd och jordregister i förening alltjämt lärer
böra lämna. Verkan av regleringen får således i själva verket betydelse
allenast för beskattningsändamål, likasom regleringen själv påkallas ute
1
Antalet skogstorp utgjorde vid 1914 års utgång 776.
im
slutande av månhet om uppskattningens riktighet och eu, som det vill
synas, berättigad strävan att på samma gång förenkla och bringa lättnader
i taxeriugsarbetet. Med den utomordentligt starka ägosplittring,
som exempelvis råder inom Kopparbergs län — där i regel värjo
särskild åbolott enligt delningsbeskrivning vid storskifte eller vid laga
skifte av icke storskift ad jord bildar registerenhet och ett flertal, ofta
flera tiotal, åbolotter i regel brukas gemensamt — måste det framstå
såsom i hög grad önskligt, att taxeringsnämnderna befrias från skyldigheten
att verkställa eu uppdelning av brukningsenhetens värde å de särskilda
åbolotterna, där en sådan anordning icke kan antagas vara till
någon som helst verklig nytta varken i beskattnings- eller annat avseende.
Verkan för fastighetslängdernas vidkommande av den ifrågasatta
anordningen blir således icke, att antalet redovisade fastigheter för
varje särskilt ägovälde blir mindre, men väl att antalet utförda s. k.
partisummor icke göres större än vad nödigt eller lämpligt är.
Begreppet brukningsenhet äger väl sin naturliga tillämpning allenast
i fråga om fast egendom, som användes så, att den bör såsom jordbruksfastighet
taxeras, men har i sin generella betydelse av en särskilt
för sig nyttjad ägovidd ansetts kunna och böra läggas till grund jämväl
för förslagets bestämmelser om taxeringsenhet, såvitt annan fastighet
rörer. Om således någon i ett sammanhang nyttjar flera honom
tillhöriga tomter, har synts riktigt, att desamma också gemensamt få
bilda en taxeringsenhet. Att begränsa tillämpningen av denna regel
allenast till det fall, att flera samme ägare tillhöriga tomter utgöra byggnadsgrund
för en och samma byggnad, skulle knappast vara en lycklig
anordning. Härav skulle nämligen exempelvis följa, att om huvudbyggnaden
— vare sig ett för uthyrning avsett hus eller eu fabriksbyggnad —
vore belägen på den ena av två sammanhängande tomter, medan uthusbyggnaderna
vore uppförda på den andra, vardera fastigheten skulle
särskilt för sig uppskatias. För att såväl tomtmark som byggnader må
bliva riktigt uppskattade jämväl i förhållande till varandra torde vara
erforderligt, att fastighetskomplexet uppskattas såsom eu helhet, vilket
också bäst överensstämmer med en uppskattning'' efter allmänt saluvärde.
Åven här bör det emellertid givetvis stå fastighetsägaren öppet
att påkalla en uppdelning av det samfällda taxeringsvärdet, för den
händelse någon av fastigheterna i komplexet skulle graveras av en inteckning,
för vilken övriga fastigheter icke häfta, eller eu sådan uppdelning
eljest synes honom önsklig. Sker sådan uppdelning, synes
lämpligt att densamma får sträcka sig jämväl till en uppdelning av värdena
2. Annan
fastighet
såsom taxering
senhet.
304
Visst område
av jordbruksegendom
såsom taxeringsenhet
av
annan fastighets
natur.
å mark och byggnad för varje särskild fastighet, som uppdelningen avser.
En dylik anordning kan nämligen bliva till gagn med hänsyn till tillämpningen
av den ifrågasatta värdestegringsskatten.
Vinna nu anförda synpunkter godkännande i fråga om tomter,
torde skäl saknas att icke tillerkänna dem giltighet jämväl i fråga om
andra egendomar i stad eller på landet med sådan användning, att de
i taxeringsavseende böra till annan fastighet hänföras. Förslaget har vid
sådant förhållande för dem förutsatt enahanda behandling i avseende,
varom här är fråga.
Förut är nämnt, hurusom förslaget innehåller att, där visst område
av en jordbruksegendom är föremål för annan användning än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk, sådant område skall såsom annan
fastighet taxeras.
Följande fall påkalla i sådant avseende särskilt omnämnande.
Jordägaren kan själv å egendomen driva industriell verksamhet
eller annan till jordbrukets binäringar ej hänförlig rörelse. Det område,
som för ändamålet tages i anspråk, med därtill nyttjade byggnader — och
således icke, såsom för närvarande är förhållandet, allenast dessa senare —
blir då enligt förslaget en taxeringsenhet av annan fastighets natur. Därigenom
att så sker tillgodoses, såsom redan blivit antytt, säkrast tvä för
taxeringen betydelsefulla synpunkter, nämligen dels den, att markvärdet
får det beaktande, som jordens användning såsom tomtmark skäligen
föranleder, och dels den, att byggnaderna komma i betraktande för uppskattningen
efter sitt värde å just den mark där de äro belägna. Med
hänsyn till förutsättningen för tillämpningen av den nya ordningen,
nämligen att jordägaren skall hava börjat att å visst område av egendomen
driva industriell eller annan därmed jämförlig verksamhet,
exempelvis tegelbruks- eller brännerirörelse, har någon svårighet ansetts
ej möta för taxeringsmännen att i en för taxeringsändamål nöjaktig grad
utan särskild uppmätning uppskatta storleken av det område, som i varje
särskilt fall skall anses vara taget i anspråk för ändamålet. Skulle i
undantagsfall anledning till tvekan härutinnan yppas, får alltid själva
byggnadsgrunden anses såsom au vänd för det särskilda ändamålet.
Jordägaren kan vidare uthyra byggnader med tillhörande trädgårds-
eller annat markutrymme. Sker sådan uthyrning stadigvarande
eller kan så antagas komma att ske, föreligga tydligen förslagets förutsättningar
för att det upplåtna området med byggnader skall utgöra en
taxeringsenhet av annan fastighets beskaffenhet uppfyllda. Nu förekommer
ej sällan, särskilt å jordegendomar i närheten av stad, att jord
-
305
ägaren uthyr flera å ett lokalt sammanhängande område uppförda s. k.
sommarvillor och i sammanhang härmed till begagnande av hyresgästerna
anvisar vissa markutrymmen av området, utan att dessa iiro på något
sätt från varandra avgränsade å marken. Givetvis bör härvid allenast
ett särskilt för sig nyttjat område anses föreligga, och förslaget förutsätter,
att så bör anses vara förhållandet även för det fäll, att avgränsning
medelst hägnader eller på annat sätt kommit till stånd. Åro återigen
de upplåtna områdena förlagda till olika delar av egendomen, föreligger
tydligtvis redan härutinnan giltig anledning att betrakta dem
såsom olika taxeringsenheter.
Slutligen komma i betraktande upplåtelser under form av lägenhetsarrende
i nya arrendelagens mening, d. v. s. sådana nyttjanderättsupplåtelser
för annat ändamål än jordbruk som hava till omedelbart
föremål besittningen av själva marken eller viss del av jordytan t. ex.
ett vattenfall, upplagsplats eller dylikt, ävensom sådana upplåtelser vilka
inrymma befogenhet för nyttjanderättshavaren att tillgodogöra sig områdets
substans exempelvis genom sten-, grus- eller torvtäkt, även om
de icke innefatta upplåtelse av besittningsrätt i vidare mån än som
erfordras för sådant utnyttjande av området. Hittills hava upplåtelser
av nu avsett slag, särskilt lägenhetsarrenden, i allmänhet haft formen
av avsöndringar på viss tid eller på livstid med såväl bevillningsplikt
som kommunal skatteplikt för innehavaren. Sedan numera med nya
arrendelagens tillkomst avsöndringsinstitutet, såvitt angår rätt att avsöndra
jord på viss tid eller på livstid, blivit med visst förut nämnt undantag
såsom obehövligt avlyst, torde i sammanhang med fastighetsbevillningens
bortfallande bliva av nöden att generellt ordna nu ifrågavarande upplåtelsers
ställning i taxeringsavseende. Huru denna fråga, i vad den tillika är en skattskyldighetsfråga,
ansetts böra ordnas, utvecklas härefteråt i sammanhang
med framställningen av förslagets bestämmelser om skatteplikt (objektiv)
och skattskyldighet (subjektiv). I nu närmast föreliggande sammanhang
har allenast bort framhållas, att såväl lägenhetsarrende i nya arrendelagens
mening som ock markupplåtelser av det senare slaget äro enligt förslaget
avsedda att bilda underlag för självständiga taxeringsenheter, vilkas värde
skall särskilt för sig uppskattas. Upplåtelser av det senare slaget äro också,
såsom innefattande arrende av särskild »lägenhet», föremål för omnämnande
såväl i 1908 års kungörelse angående förändrade grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner som i 1911 års arrendeförordning beträffande
de ecklesiastika löneboställena. Att sålunda upplåtna områden behandlas
såsom taxeringsenheter synes väl förenligt med mantalsskrivningsförordningens
ovan berörda bestämmelser, vilka tala om ny ttjanderättsKommunalskattesakkuimige.
39
306
upplåtelser såsom föremål för redovisning i mantalslängdeu, varav fn
fastighetstaxeringslängden är en avläggare, och därvid betjäna sig bådeav
uttrycket »arrenderätt» (7 §) och av uttrycket »nyttjanderätt» (8 §).
För att upplåtelserna i ena som i andra fallet skola bliva taxeringsenheter
förutsätter förslaget självfallet, att de icke äro av mera tillfällig art,,
något som får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Förutsatt är givetvis också att upplåtelsen, jämväl där fråga är om
upplåtelse av annat slag än som är att räkna såsom lägenhetsarrende i
juridisk mening, alltid måste avse viss bestämd ägovidd och att nyttjanderättshavaren
tillika, praktiskt taget, framstår såsom likställd med lägenhetsarrendator.
Detta senare innebär i sin ordning, att — fastän jordägaren
alltjämt äger att förfoga över det upplåtna området, såvitt nyttjanderättshavaren
därigenom icke hindras i utövningen av sin rätt, exempelvis
för grässkörd å ännu icke exploaterade delar av området — användningen
för det med upplåtelsen avsedda ändamålet framstår såsom den väsentliga.
Av vad sålunda anförts följer utan vidare, att sådana upplåtelser,
som avse rätt att taga sten eller vissa stenarter, grus och dylikt å eu
egendom i dess helhet eller å viss utan närmare angivande av gränser
anvisad del av egendomen, icke kunna bilda underlag för taxeringsenhet
av annan fastighets natur, lika litet som så är fallet med rätt till
skogsavverkning, även om denna rätt upplåtits med avseende å en viss
skogstrakt och icke är begränsad till vissa dimensioner.
Vad här ovan anförts i fråga om när markupplåtelser för annat
ändamål än jordbruk äro avsedda att bilda taxeringsenheter äger i
tillämpliga delar giltighet jämväl beträffande upplåtelser från andra än
jordbruksegendomar. Ej sällan ske sådana upplåtelser, företrädesvis
såsom lägenhetsarrenden, från allmänningsskogar likasom ock från fast
egendom, som i sin helhet utgör annan fastighet i förslagets mening.
Ävenledes kan inträffa, att eu endast delvis bebyggd tomt i stad till den
del densamma är obebj^ggd upplåtes såsom upplagsplats, fabriksområde
eller dylikt, eller att obebyggd tomtmark uppdelas i flera områden, som
vart för sig upplåtas på arrende. I olika innehavares hand bilda dessa
områden enligt förslaget också skilda taxeringsenheter.
Slutligen torde här böra med några ord beröras den ställning i
nu ifrågavarande avseende, som enligt förslaget tillkommer byggnad å
annans mark. Utgör sådan byggnad mangårds- eller driftsbyggnad till
jordbruksfastighet i förslagets mening, inbegripes densamma, likasom
jordägaren tillhöriga byggnader av ifrågavarande slag, i den taxerings
-
307
enhet, som jordbruksfastigheten bildar. I ett system, som innefattar
taxering av fast egendoms såsom sådan värde, synes nämligen följdriktigheten
kräva, att någon klyvning av värdet allt efter som det
belöper å brukaren tillhöriga sådana byggnader eller å fastigheten i
övrigt icke sker. Praktiskt taget kunna också byggnader av hithörande
slag sägas tillhöra egendomen även i det fall att de enligt lag få vid
arrendetidens utgång från egendomen bortföras. Så gott som undantagslöst
torde nämligen jordägaren finna med sin fördel förenligt att lösa
byggnaderna.
Vad härefter angår annan fastighet bilda, jämväl där byggnad
och mark tillhöra olika ägare, dessa samfällt taxeringsenhet i alla
de fall, där byggnadens ägare tillika enligt därom gällande bestämmelser
har sig ålagd skattskyldighet även för marken. Enär vidare alla
å ett område, som besväras av inskriven tomträtt eller av inskriven
vattenfallsrätt, befintliga byggnader enligt lag utgöra tillbehör till tomträtten
eller vattenfallsrätten, jämväl i det fall att byggnaderna tillhöra
jordägaren eller eljest annan än innehavaren av nu nämnd rätt, äro
ävenledes, med hänsyn till den skattskyldighet såsom ägare, vilken åligger
innehavaren, mark och byggnad till sådant område avsedda att samfällt
utgöra en taxeringsenhet. Såsom självständig taxeringsenhet kommer
således i regel byggnad å annans mark i betraktande allenast så framt
skattskyldighet icke tillika åligger byggnadens ägare jämväl för den
mark, som till byggnaden nyttjas, och detta vare sig ett sådant förhållande
beror därav att skattskyldighet för marken åligger annan än
byggnadens ägare eller därav att marken enligt förslagets bestämmelser om
objektiv skatteplikt icke är underkastad beskattning och således skattefri,
något som för staten tillhörig mark av annan fastighets natur blir regel.
Denna av hänsyn till skattskyldigheten betingade anordning bör
emellertid enligt sakkunniges mening icke sträcka sig jämväl till uppskattningen,
utan bör även här den för all uppskattning gällande regeln
att byggnad och mark uppskattas samfällt komma till användning.
Således måste även i de fall, att byggnad, efter vad nu är nämnt, utgör
självständig taxeringsenhet, uppskattningen av byggnadens värde föregås
av en beräkning av det samfällda värdet av byggnad och mark, vare sig
denna senare är underkastad beskattning eller ej, och dessutom så förfaras
som eljest skall ske, nämligen att byggnaden får sig åsatt det värde,
som efter avdrag av beräknat markvärde återstår av det utfunna samfällda
värdet. Att därvid i fråga om detta samfällda värde skall bortses
från den omständigheten att byggnad och mark tillhöra olika ägare är
förut nämnt. Endast genom att så förfara har man säkerhet för att
308
Nuvarande
kommunala
skatteplikt beträffande
statens fasta
egendom.
ernå en riktig uppskattning av byggnadens värde, vilket även bär skall
ställas i relation till värdet av den mark, vara byggnaden är belägen,
för att med hänsyn jämväl till detta regleras. För närvarande praktiseras
så, att man antingen, detta dock mera sällan, låter uppskattningen röna
inflytande av det reducerade värde byggnad såsom belägen å annans
mark i allmänna marknaden äger just av denna anledning eller av
gjorda förbehåll om att byggnaden skall vid besittningstidens utgång
hemfalla till jordägaren utan lösen o. d. eller och, såsom vanligast sker,
utan vidare såsom taxeringsvärde åsätter byggnaden dess brandförsäkringsvärde
eller antagliga nybyggnadsvärde med skälig reduktion i förhållande
till den befintliga byggnadens ålder. Båda metoderna äro
emellertid enligt den åsikt, för vilken sakkunnige tidigare givit skäl,
ur olika synpunkter oriktiga.
Om skatteplikt i avseende å fast egendom.
Förslagets bestämmelser i detta ämne avse att lämna reglerna för
avgörandet, huruvida fast egendom såsom sådan — således oavsett vem
som, i händelse av skatteplikt för den fasta egendomen, må böra tillförbindas
skattskyldighet för densamma — är underkastad kommunal
beskattning eller från sådan beskattning fri. Nu gällande lagstiftning
upprätthåller icke konsekvent en dylik åtskillnad, enligt vilken skatteplikten
hänför sig till skatteobjektet och således är det primära samt
skattskyldigheten, såsom hänförande sig till skattesubjektet, det sekundära,
utan gör i många fall skatteplikten beträffande fast egendom beroende
av vem och med vilken rätt densamma innehaves.
Då sakkunnige från nu angiven utgångspunkt haft att lägga till
rätta grunderna för skatteplikten, har frågan om den utsträckning, vari
statsegendom skäligen bör underläggas fastighetsskatt, i främsta rummet
påkallat övervägande; och har detta för sakkunniges del utfallit i den
riktning, att kommunal skatteplikt synts böra åläggas statsegendom i
väsentligt större omfattning än hittills varit fallet.
I avseende å den bestående ordningen i fråga om skatteplikt för
statens egendom till kommunen har man att skilja mellan bevillningsfri
statsegendom och sådan i privaträttslig eller offentligrättslig mening
staten tillhörig fast egendom, vilken av annan besittes med sådan rätt, att
bevillningsplikt enligt 3 § i bevillningsförordningen ålagts innehavaren,
såsom om han vore ägare. Denna senare egendom blir, såsom till bevillning
taxerad, utan vidare underkastad bidragsskyldighet till kom
-
309
munen och lämnas tillsvidare bär åsido för att först i ett senare sammanhang
bliva föremål för behandling. Här må endast beträffande denna
egendom framhållas, att densamma i sin hittillsvarande egenskap av
kommunalt skatteobjekt, praktiskt taget, lämnas i huvudsak orubbad av
förslagets bestämmelser, medan dessa däremot för den nu bevillningsfria
statsegendomen ställa i utsikt en väsentlig utvidgning av statens
allmänna kommunala bidragsskyldighet.
1 fråga sålunda om bevillningsfri statsegendom utgå för närvarande
hommunalutskylder allenast för jordbruksfastighet å landet samt för kronopark,
som bildats antingen av mark, inköpt åt kronan efter 1874 års
början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan.
Av sammanställningen med kronopark framgår härvid, att förordningen
om kommunalstyrelse på landet, där dessa bestämmelser inrymmas,
fattar begreppet jordbruksfastighet i en väsentligt mera inskränkt betydelse
än bevillningsförordningeu, som till jordbruksfastighet får anses
hänföra jämväl skogsegendomar, varå jordbruk icke drives.
Då det är av intresse att med nu ifrågavarande bidragsskyldighet
jämföra den, som åligger bevillningsfri statsegendom i förhållande till
vägkommunen, må därom följande här anföras.
Yägskatt utgår till vägkommunen av all jordbruksfastighet i förslagets
mening med undantag av vissa äldre lotshemman. Väglagen förklarar
nämligen staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar hänförliga
till jordbruksfastighet, vadan vägskatt alltså skall utgå av, bland
annat, alla kronoparker, oavsett tiden och sättet för deras bildande. Men
dessutom utgår vägskatt jämväl av staten tillhörig annan fastighet än
jordbruksfastighet med minst 800 kronors taxeringsvärde, »såvitt inkomst
därav dragés».
Av det kommittébetänkande som låg till grund för 1891 års väglag
framgår, att med berörda förbehåll avsetts sådan egendom som av
staten användes i inkomstgivande rörelse. Såsom exempel på sådan
egendom hänvisades till Tumba j>appersbruk, och anfördes att, då denna
fabrik utan tvivel toge vägarna i anspråk i samma grad som andra
fabriker i orten, det icke syntes obilligt, att staten finge för en dylik
industriell anstalt lämna bidrag till vägunderhållet efter samma mått, varmed
andra fabriker måste bidraga.
Denna motivering ger stöd för det antagandet, att vägskatteplikt
i själva verket ansetts böra åligga allenast sådan staten tillhörig
annan fastighet som begagnas vid bedrivande av näring utav privatföretags
natur, d. v. s. sådan näring som fritt må jämväl av enskilda
Bevillningsfri
statsegendom.
310
utövas och vilken staten sålunda kan sägas driva såsom enskild företagare.
Ett genom en kungl. resolution den 16 juni 1906 i särskilt mål givet avgörande,
varigenom fyrplats förklarats icke utgöra vägskattepliktig fastighet,
visar ock i denna riktning. Helt säkert skola icke heller exempelvis
post- eller telegrafverkets fastigheter, där sådana finnas inom ett
väghållningsdistrikt, anses vägskattepliktiga, ehuru inkomst av dem
dragés och de i avseende å statens budget räknas till statens »affärsdrivande
verk);. Vad statens järnvägar med tillhörande byggnader
beträffar, kunna de icke anses inbegripna bland vägskattepliktiga fastigheter
redan av det skälet att de, i olikhet med vad eljest gäller i fråga
om bevillningsfri egendom, icke ens äro föremål för taxering. Men
även om detta hinder icke förefunnits för beskattning av statens
järnvägar, torde de i allt fall näppeligen kunnat komma i betraktande
såsom vägskattepliktig egendom. Deras huvuduppgift är nämligen i
egentligaste mening av allmännyttig art och ingalunda begränsad till
att enbart möjliggöra inkomstförvärv för statens räkning. För övrigt
torde den av staten utövade järnvägsdriften icke kunna anses såsom
näring av privatföretags natur, ehuru sådan rörelse visserligen i många
fall bedrives av enskilda. För att så skall kunna ske, fordras nämligen
alltid särskild av staten erhållen koncession.
Utöver den kommunala bidragsskyldighet, som sålunda enligt gällande
lagstiftning förefinnes i fråga om statens bevillningsfria fasta
egendom, lämnar staten vidare enligt särskilda bestämmelser ''bidrag till
kommunala ändamål såsom gatuläggning, belysning, brandväsende och
vattenverk m. m. inom vissa städer för där belägna statsfastigheter.
Så blev t. ex. på sin tid Stockholms stad genom kungl. brev den 5
november 1875 berättigad att, så länge enskilda fastighetsägare erlade
s. k. fastighetsskatt, av vissa kronans fastigheter med undantag av
kungl. slottet, Skepps- och Kastellholmarne samt den till staden lagda
delen av kungl. Djurgården uppbära fastighetsskatt, beräknad efter 2
kronor för varje 1,000 kronor av dåvarande värden. Sedan från och med
år 1888 nämnda särskilda fastighetsskatt upphört att utgå, bifölls en
särskild framställning om bibehållande av fastighetsskatten för kronans
fastigheter på det sätt, att staden berättigades att för dessa fastigheter
uppbära en till 1 krona 27 öre nedsatt skatt för varje 1,000 kronor
av fastigheternas i särskilda kungl. brev angivna värden. Av den sålunda
bestämda skatten beräknades 30 öre såsom gatuläggningsavgift,
45 öre såsom gatulyshållningsavgift och 52 öre såsom brandvaktsavgift.
Åven i andra städer — i regel sådana där länsresidens äro förlagda —
311
utgå för liknande ändamål vissa smärre kommunala avgifter för statens
fasta egendom.
Vad angår sådan staten tillhörig jordbruksfastighet i förslagets
mening, vilken hittills varit fri från kommunalskatt, nämligen sådana om skattehuvudsakligen
vid avvittringen i de norrländska länen tillkomna krono- ^0*°"
parker, å vilka förenämnda i förordningen om kommunalstyrelse på jordbruk»?
landet givna bestämmelser ej äga tillämpning, föreslog redan kommunal- fastighet.
skattekommittén utan meningsskiljaktighet deras indragande under beskattning.
Att så skedde syntes nämligen kommittén innebära ett konsekvent
fullföljande för primärkommunens räkning av 1891 års ovan
berörda lagstiftning, i vad denna innefattade skyldighet för staten att för
sina skogar bidraga till täckande av vägkommunernas utgifter. Väl har
sedan dess staten i skogsaccisens form ålagts viss speciell skattskyldighet
i avseende å sina skogar, vilken skyldighet omfattar jämväl nu ifrågavarande
statsegendom, men denna omständighet lärer i och för sig icke
böra stå hindrande i vägen för att, då det nu gäller införandet av en
verklig objektskatt i förhållande till fast egendoms taxeringsvärde oavsett
egendomens avkastning, åvägabringa full likställighet mellan statens
skogsegendomar på vilka sätt de än må hava tillkommit. En härför
erforderlig utvidgning av statens skattskyldighet framstår också särskilt
påkallad för den händelse, på sätt vägkommissionens förslag till förändrade
grunder för vägbeskattningen innehåller, utgifterna för vägväsendet
komma att övertagas av primär- och länskommunerna i förening
och således bliva i egentlig mening kommunala utgifter.
Såsom framgår av en vid detta betänkande fogad tablå, utvisande
bland annat taxeringsvärdena år 1913ådå kommunalt skattefria kronoparker
(Bil. 4), kommer vid godkännande av sakkunnigförslaget djdik fast egendom
med ett sammanlagt taxeringsvärde av icke mindre än 115,498,650 kronor,
därav för Västerbottens län 32,110,600 kronor och för Norrbottens län
48,513,100 kronor, att underkastas allmän kommunal beskattning. Härtill
komma kronoöverloppsmarker och renbetesfjäll med ett sammanlagt taxeringsvärde
år 1913 av 5,764,100 kronor, därav för kronoöverloppsmarkerna
3,752,700 kronor och för renbetesfjällen 2,011,400 kronor. För kommunerna
i de båda nordligaste länen ställes sålunda vid förslagets antagande i
utsikt en högst betydande utjämning av det hittillsvarande skattetrycket.
Å andra sidan frikalla!- förslaget från skatteplikt sådan staten till- FråfJctsl‘.e£u''
hörig fast egendom, som utgör till nationalpark avsatt område. Samman- kallad etau.
lagda arealen av dessa områden, vilka omfatta såväl enbart vägskatte- egendom av
312
jordbruks
fastighets
natur.
Förslagets
bestämmelser
om kommunal
skatteplikt för
bevillning sfr i
statsegendom
av annan
fastighets
natur.
pliktig mark enligt nu gällande ordning som mark, för vilken kommunalutskylder
för närvarande utgå, kan icke exakt uppgivas, enär
bestämda arealuppgifter endast för vissa av dessa nationalparker finnas
tillgängliga, men torde enligt upplysningar från domänstyrelsen kunna för
närvarande anslås till i runt tal 367,000 hektar, därav ensamt för Norrbottens
län 365,000 hektar. Med hänsyn till de ändamål dessa under
vetenskapsakademiens särskilda förvaltning ställda områden äro avsedda
att tjäna, ävensom till den omständigheten att de för all framtid äro att
hänföra till icke avkomstgivande egendom har det syiits vara i sin ordning,
att de helt undantagas från beskattning.
På grund av de allmänna intressen, som äro förknippade med
tillkomsten av nedan nämnda statsunderstödda upplåtelser, har likaledes
ansetts lämpligt att från skatteplikt frikalla å kronaD tillhörig mark upplåtna
skogstorp och odling slag enheter i de norrländska länen, så länge
frihetsår för dem åtnjutas, ävensom statens s. k. jordhrukskolonat, till
dess att kolonisterna efter utlupen amorteringstid komma i besittning
av full äganderätt till den upplåtna jorden. Såsom redan nämnts, äro
här avsedda jordbruksfastigheter för närvarande — låt vara av grunder
som icke kunna erkännas vara riktiga — faktiskt fria från kommunalutskylder,
och det synes vara i sin ordning, att med den kommunala
beskattningsrätten i avseende å dem får anstå så länge deras i lag
tryggade särställning varar.
Jämväl kronans flygsandsplanteringar torde likaledes med hänsyn
till det ändamål de äro avsedda att tjäna böra från beskattning frikallas.
1 fråga härefter om sådan staten tillhörig egendom, som utgör
annan lustighet i förslagets mening, har, i huvudsaklig enlighet med
kommunalskattekommitténs förslag, statsegendom, använd i företag, vilket
staten kan anses driva såsom enskild företagare, ansetts böra, i olikhet
med vad hittills gällt, underkastas allmän kommunal skatteplikt. Begränsas
skattskyldigheten till att omfatta så använd statsegendom, åvägabringas
härutinnan likformighet i det väsentliga med statens nuvarande
bidragsskyldighet till vägväsendet.
Med denna utgångspunkt hava sakkunnige sålunda ansett sig böra
ifrågasätta kommunal skatteplikt för riksbankens fastigheter, statens kraftanläggningar
— såframt de icke huvudsakligen avse elektrifiering av driften
vid statens järnvägar och följaktligen äro att hänföra till driftsanläggningar
vid statens kommunikationsaustalter, vilka såsom hittills lämnats skattefria
— så ock byggnad och mark, som eljest användas i industriell eller därmed
jämförlig drift. Staten bedriver emellertid själv i vissa fall industriell.
313
verksamhet för försvarsändamål, så exempelvis vid sina skeppsvarv
och gevärsfaktorier, och har det ansetts vara tillbörligt, att den fasta
egendom, som i sådan verksamhet nyttjas, alltjämt lämnas skattefri.
Å andra sidan har den skattefrihet, som, på sätt nyss nämnts,
alltjämt ansetts böra åtnjutas för statens kommunikationsanstalter —
därunder enligt hävdvuuneu ordning inbegripna statens järnvägar och
kanaler samt post-, telegraf- och telefoninrättningar — icke utsträckts till
statens järnvägars verkstäder samt statens telegraf- och telefonverkstäder
ävensom hotell- och restaurangbyggnader vid statsbanorna.
I avseende å statens järnvägar undantog kommunalskattekommittén
från skattefrihet såväl verkstäder som stations- och boningshus. De
båda senare slagen av byggnader stå dock otvivelaktigt i sådant samband
med själva kommunikationsdriften, att den skattefrihet, varå underlaget
för denna allmännyttiga verksamhet skäligen kan göra anspråk,
jämväl bör komma dem till godo. Detta kan däremot knappast sägas
vara förhållandet med byggnader, använda i den verkstadsrörelse som
staten bedriver vid sina järnvägar, och detta vare sig man anlägger
driftstekniska eller ekonomiska synpunkter för bedömandet. Inhämtade
upplysningar angående statens ifrågavarande verkstadsrörelse giva vid
handen att även allmänheten, närmast de privata järnvägsföretagen men
även större enskilda trafikanter, äger för sina behov anlita dessa verkstäder,
om än hittills så skett endast mera undantagsvis. Men även om
verkstadsrörelsen vid statens järnvägar vore avsedd uteslutande för statens
egna behov, torde, såsom nyss antytts, rörelsen i fråga äga en så pass
fristående karaktär, att den med fog bör kunna räknas såsom ett självständigt
företag, för vars undantagande från beskattning, vad i rörelsen
använd fast egendom angår, icke kan åberopas ett allmänt intresse, jämbördigt
med det som uppbär tillstädjandet av skattefrihet för den fasta
egendom, som tjänar till underlag för eller förmedlar den egentliga järnvägsdriften.
Vinna nu anförda synpunkter godkännande, lärer giltighet
böra med måhända än större fog tillerkännas dem vad angår hotell- och
restaurangbyggnader vid statens järnvägar samt statens telegraf- och
telefon verkstäder.
Har beslut träffats om försäljning av statsegendom av annan fastighets
natur — såsom exempelvis är förhållandet med de båda kungl.
Djurgården tillhörande områden, som jämlikt 1905 års riksdagsbeslut
anvisats till försäljning och delvis redan avyttrats såsom tomtmark —
får sådant beslut anses innefatta besked därom att egendomen icke
längre erfordras för statsändamål, utan är avsedd att disponeras såsom
Kommun alskattesakkunnige. 40
314
enskild egendom. Härigenom är i själva verket grunden för fortbeståndet
av egendomens skattefrihet undanryckt, även om förfogandet först efter
hand når fram till verkställighet.
Enahanda synpunkt torde kunna göras gällande beträffande staten
tillhörig mark som är bestämd att upplåtas under tomträtt. Så är exempelvis
för närvarande fallet med staten numera tillhörig, under vattenfallsstyrelsens
förvaltning ställd tomtmark vid Trollhättan. Att denna nu
kommunalt skattefria mark underlägges beskattning synes desto hellre
kunna ifrågasättas som marken tidigare, innan den förvärvades av staten,
varit underkastad kommunal bidragsskyldighet.
Såsom av missivskrivelsen framgår hava sakkunnige under fortgången
av sina arbeten fått till sig överlämnade åtskilliga där närmare
omförmälda framställningar från stadsfullmäktige i vissa städer (Örebro,
Östersund, Sundsvall och Vänersborg), åsyftande skyldighet för staten
att för vissa publika fastigheter bidraga till kostnaden för stadens brandväsen
i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden. Den sålunda
ifrågasatta bidragsskvldigheten skulle för två av de nämnda städerna,
nämligen Örebro och Östersund, innefatta en tillökning i den bidragsskyldighet
i avseende å kostnaden för länsresidensens tryggande mot
eldfara, vilken därstädes redan förut åligger staten på grund av frivilligt
åtagande.
Enligt vad av det ovan anförda framgår hava sakkunnige ansett
staten tillhörig fast egendom av det slag, som i berörda framställningar
avses, icke böra underkastas allmän bidragsskyldighet. Framställningarna
i fråga syfta ej heller längre än till utverkande av en speciell bidragsskyldighet,
, avsedd att täcka kommunens utgifter för visst ändamål.
Huruvida en så beskaffad bidragsplikt skäligen bör i lagstiftningsväg
åläggas staten eller må såsom hittills bero av frivilligt åtagande från
statens sida, är en fråga, som i nu föreliggande skede av reformarbetet
icke påkallat avgörande, utan har med dess lösning ansetts kunna anstå
■till dess frågan, i vad mån speciell bidragsskyldighet till kommunen
överhuvudtaget bör ifrågakomma vid sidan av den allmänna kommunala
bidragsskyldigheten, i ett sammanhang vinner behandling.
Då fast egendom, som av staten själv genom vederbörande förvaltningsmyndighet
användes i industriell eller därmed jämförlig drift,
ansetts böra i allmänhet draga fastighetsskatt, bjuder följdriktigheten, att
till enskild upplåten statsegendom med liknande användning också underkastas
beskattning. För sådana vid utarrendering av statens jordbruks
-
315
domäner undantagna och på särskilt arrende upplåtna lägenheter, som
omförmälas i femte punkten av kungl. kungörelsen den 4 juni 1908 angående
förändrade grunder för förvaltningen av nämnda domäner och enligt
förslaget bliva särskilda taxeringsenheter av annan fastighets natur,
komma med iakttagande härav kommunalutskylder att påföras. Detsamma
blir förhållandet med statens utarrenderade eller under vattenfallsrätt
upplåtna vattenfallslägenheter. Däremot förbliver kronomark, utarrenderad
för bostads- eller därmed jämförliga ändamål, skattefri, vadan således
såsom hittills skatteplikt i avseende å sådana lägenheter kominer att påvila
allenast bostads- eller andra byggnader som tillhöra annan än staten.
Icke heller uthyrning av staten tillhöriga byggnader med mark därtill
har ansetts böra medföra skatteplikt för sådan fastighet. Om båda
slagen av upplåtelser gäller nämligen, att de icke kunna anses innefatta
mera än en jämförelsevis tillfällig disposition av mark, som kan
komma att visa sig erforderlig för statsändamål. Upplåtelse av mark för
industriell drift och dylikt kan visserligen också äga en mera tillfällig
karaktär — något som dock icke gäller beträffande statens utarrenderade
vattenfallslägenheter — men här tillkommer dock även beträffande de
mera kortvariga upplåtelserna, att marken bildar underlag för en inom
kommunen yrkesmässigt utnyttjad förvärvskälla, vilken kommunen torde
böra få beskatta på samma sätt som andra dylika förvärvskällor, och
således även medelst fastighetsskatt.
Vad härefter angår sådan statens fasta egendom, som hittills i
innehavarens hand varit kommunalt skattepliktig, omfattar denna sådan
kronan eller allmän inrättning tillhörig egendom, som jämlikt 3 § be vill -ningsförordningen besittes med bevillningsplikt för innehavaren såsom
för ägare. I sådant avseende kominer, med iakttagande av den i nämnda
lagrum följda ordning, i betraktande:
jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är av allmän
myndighet eller av stiftelse till begagnande mot livstidsstädja upplåten,
område, som är upplåtet med tomträtt,
skogsområde, som blivit upplåtet till bergshanteringens understöd,
till sågverk eller kanalbolag eller ock innehaves av stad eller annan
menighet,
jordegendom eller annan fastighet, som antingen är till boställe
eller eljest på lön anslagen, så framt hela fastigheten är åt endast en
person upplåten, samt
lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på livstid från
annan egendom avsöndrad.
Förslagets
bestämmelser
i avseende å
bevillningspliktig
statsegendom.
316
I den mån nu ifrågavarande egendom utgör jordbruksfastighet i
förslagets mening, är för förslagets vidkommande skattepliktsfrågan
utan vidare avgjord i och med att all till jordbruksfastighet hänförlig
fast egendom — med undantag allenast för viss egendom med
sådan användning som här ej kommer i betraktande — förklarats vara
underkastad kommunal skatteplikt. Härav följer således i regel skatteplikt
såsom hittills för jordbruksfastighet, som besittes med stadgad
åborätt eller är upplåten med livstidsstädja, varom i 3 § bevillningslorordningen
sägs, för jordbruksboställen och på lön anslagen jord
(löningshemman), för häradsallmänningar, städernas skogar, kanalskogar
samt skogar anslagna till bergshanteringens understöd (gruvskogar,
gruvallmänningar) — sedan år 1918 den sista till sågverk anslagna
skogen återfallit till kronan, komma ej längre att finnas några till
sågverk upplåtna statsskogar — ävensom för avsöndringar på viss tid
eller på livstid för jordbruksändamål.
Områden, tillydande nu nämnd jordbruks- eller skogsegendom,
kunna emellertid så användas, att de enligt förslagets bestämmelser äro
att i taxeringsavseende betrakta såsom annan fastighet, och såväl för
detta fall som för den händelse att nu avsedd statsegendom i sin helhet
är av annan fastighets natur, såsom exempelvis bostadsboställen utan
lörening med jordbruk, bör här redogöras för den ställning sålunda
nyttjad fastighet eller del därav under den ifrågasatta nya ordningen
kommer att intaga i avseende å kommunal skatteplikt.
Beträffande sådan egendom av nyss nämnt slag, som innehavaren
besitter med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt
eller med tomträtt, har ansetts riktigt att densamma får intaga
samma ställning i skattepliktshänseende, som, enligt vad härefteråt närmare
beröres, gäller beträffande enskild egendom. Detsamma har ansetts böra
bliva förhållandet i fråga om statsegendom, som är bestämd att försäljas
eller att under tomträtt upplåtas.
Däremot kommer, med tillämpning av ovan angivna huvudregel
beträffande skatteplikt för statens fasta egendom av annan fastighets
natur, hithörande egendom i övrigt att vara underkastad fastighetsskatt
allenast där densamma tjänar till underlag för industriell eller annan
därmed jämförlig statsdrift, som icke innefattar kommunikationsverksamhet
eller avser försvarsändamål.
Denna inskränkning av nu stadgad skatteplikt får praktisk betydelse
närmast för staten tillhöriga bostadsboställen utan förening med jordbruk.
Sådana boställen äro för närvarande, såsom följer av det redan anförda,
underkastade bevillningsplikt och därmed även kommunal skatteplikt för
innehavaren, så framt de äro åt endast en person upplåtna. Enligt vad
taxeringslängderna utvisa råder emellertid en tämligen skiftande praxis
i avseende å tillämpningen av denna föreskrift, beroende ytterst av olika
uppfattning om vad med boställe rätteligen skall förstås. Sålunda har
exempelvis i Stockholm varken det s. k. utrikesministerhotellet eller den
staten tillhöriga fastighet, vilken är anvisad åt överståthållaren såsom
bostad, ansetts utgöra boställe i egentlig mening, icke heller de åt vissa
befattningshavare vid skogsstaten uppförda tjänstebostäder, fastän dessa,
benämnas boställen. Försök att få dessa senare förklarade såsom bevillningspliktig
egendom hava, efter vad sakkunnige försport, ingalunda
saknats, men alltid avvisats under hänvisning till den omständigheten
att den beräknade avkomsten går i avräkning å befattningshavarens
lön. Dessutom har det för skatteplikt uppställda villkoret, att fastighet
av ifrågavarande slag skall vara åt allenast eu person upplåten, föranlett
en mycket ojämn praxis, beroende av en mer eller mindre stram tillämpning
av förbehållet i fråga.
För egen del hålla sakkunnige före att all den fasta egendom
av annan fastighets natur, som i egenskap av boställe eller eljest anvisats
innehavare av statstjänst eller därmed jämförlig tjänst såsom bostad,
bör med tillydande mark i trädgård o. d. vara kommunalt skattefri,
oavsett om bostadsförmånen tillkommer befattningshavare utöver den
kontanta lönen eller i avräkning å denna. Dessa byggnader tjäna nämligen
statsändamål och äro att betrakta såsom likställda med byggnader,
som direkt användas i statens förvaltning. I allmänhet inrymma de ju
också samtidigt expeditionslokaler o. d.
Den kommunala skattefrihet, som förslaget ur nu anförda synpunkter
således ifrågasätter för all såsom tjänstebostad disponerad statsegendom,
även där densamma enligt bestående ordning varit underkastad
kommunal beskattning, kommer följdriktigt att sträcka sig även till ''prästgårdar
å landet enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning. Därunder
inbegriper nämnda boställsordning tomt med bostadshus och trädgårdsområde,
som efter ny lönereglerings trädande i kraft kommer att innebavas
av prästerlig tjänstinnehavare, medan återigen till löneboställen
hänföras icke blott de nuvarande s. k. löningsboställena — prästerskapet
på lön anslagen jord — utan även de delar av nuvarande bostadsboställen,
som återstå efter avskiljande av området för prästgården. Med tillämpning
av förslagets bestämmelser blir nämligen prästgården med därå
uppförda såväl laga hus som överloppshus annan fastighet och såsom
sådan skattefri.
De ecklesiastika löneboställena, vilka samtliga skola i författnings -
318
enlig ordning utarrenderas, äro i regel avsedda för jordbruk, vid vilket
förhållande blir å dem tillämplig förslagets generella bestämmelse om
kommunal skatteplikt för jordbruksfastighet. Emellertid kan förekomma,
så väl att sådant löneboställe i sin helhet icke är avsett för jordbruk,
som ock att till löneboställe, avsett för jordbruk, hör sådan
lägenhet, som enligt bestämmelserna i 2 § tredje och fjärde styckena
kungl. förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen
den 15 september 1911 är på särskilt arrende upplåten. I
sådant avseende nämnas i förordningen kvarnverk, vattenfall och fisken
samt sten- eller kalkbrott, sand, grus, sten- eller lertag, torvmosse
eller annan dylik lägenhet. Enligt förslaget bilda sålunda särskilt upplåtna
tillhörigheter till löneboställe, då upplåtelsen avser visst till sin
ägovidd bestämt område, särskilda taxeringsenheter av annan fastighets
natur, och böra med hänsyn till sin användning, enligt vad här ovan
anförts, såsom hittills vara underkastade beskattning.
Även i fråga om prästerliga bostadsboställen i förening med jordbruk,
i avseende å vilka brukningsrätten författningsenligt tillsvidare,
nämligen så länge den gamla ordningen består, tillkommer indelningshavaren,
kan givetvis — likasom beträffande de civila eller militära
jordbruksboställen, som ännu bestå — inträffa, att visst område därav i
indelningshavarens eller enskilt antagen arrendators hand så användes,
att området rätteligen bör betraktas såsom annan fastighet.
Innefattar denna användning tillgodoseende av industriellt eller
därmed jämförligt ändamål, d. v. s. användning i rörelse eller yrke, föreligger
enligt förslagets grunder kommunal skatteplikt, eljest icke.
Vid tillämpning av denna regel, vilken är avsedd att gälla jämväl
för avsöndringar på viss tid eller på livstid av annan fastighets natur,
kan i något fäll inträffa, att mark, som enligt bestående ordning varit
underkastad kommunal skatteplikt, blir därifrån frikallad. Så blir exempelvis
förhållandet med mark som nyttjas till bostadslägenheter, vilka
omförmälas i kungl. kungörelserna den 15 april 1904 och den 14 maj
1915 angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa
lägenheter å prästerskapets löningshemman (löneboställen), eller i allmänhet
med mark som icke användes för industriellt eller därmed jämförligt
ändamål. Härvid är emellertid att märka, att den nu gällande skatteplikten,
i vad densamma gällt marken, varit av övervägande teoretisk art, eftersom
markvärdet i allmänhet torde varit alltför obetydligt för att komma
i särskilt betraktande vid uppskattningen av boställets eller boställsjordens
taxeringsvärde, vari nämnda markvärde skolat, utom i fall av
avsöndring, anses inbegripet. Skatteplikten har sålunda hittills praktiskt
319
taget varit och skulle enligt förslaget på grund av uttrycklig föreskrift
i lag bliva begränsad till byggnaderna.
Vad härovan anförts beträffande boställsjord har i fråga om prästerskapet
anslagen jord avsett boställsjord å landet, vilken i offentligrättslig
mening anses såsom staten tillhörig. 1 samma mening skulle såsom
staten tillhöriga kunna anses jämväl de städernas prästerskap anvisade
bostadsboställena och dem på lön upplåten stadsjord, så tillvida som ju
även dessa tjäna publikt ändamål, fastän de endast undantagsvis äga den
grad av oföränderlighet, som privilegieenligt tillkommer boställsjorden på
landet, men sådant boställe eller jord i stad har, utom vad angår viss i äldre
stiftsstäder på lön anslagen jord, av ålder ansetts vara städernas egendom
och blir därför föremål för omnämnande i sammanhang med vad härefteråt
sägs om fast egendom, tillhörig kommun eller annan menighet. Såsom
framgår av vad där anföres beträffande kommunal egendom är för nu
ifrågavarande fasta egendom, praktiskt taget, avsedd enahanda ställning
i beskattningsavseende som den, vilken enligt förslaget tillkommer egendom,
anslagen prästerskapet på landet i avlöningsändamål.
Förutom det egentliga prästerskapet anslagna boställen ochlöningskemman
äro sådana anslagna biskoparna ävensom i vissa fall kyrkobetjäning,
företrädesvis klockare. Dessutom finnes jord anslagen till avlöning åt
innehavare av vissa tjänster vid några allmänna läroverk. I regel kommer
nu ifrågavarande egendom, vilken icke beröres av 1910 års reform i
avseende å grunderna för prästerskapets avlöning, att alltjämt utgöra
jordbruksfastighet i taxeringsavseende och blir följaktligen i sådan egenskap
såsom hittills underkastad kommunal beskattning. I den mån
återigen sådan egendom är av annan fastighets natur, inträder tillämpning
av förenämnda regel, enligt vilken hittills kommunalt skattepliktig
egendom av sådan natur frikallas från skattskyldighet, där densamma
utgöres av tjänstebostad med tillhörande trädgård o. d. eller eljest är
föremål för annan användning än som kan hänföras till rörelse eller
yrke. Med tillämpning härav bliva sålunda de s. k. biskopshusen eller
biskopsgårdarna i stiftsstäder skattefria, även där de icke, såsom exempelvis
är förhållandet med biskopshuset i Göteborg, tillika inrymma
ämbetslokaler för domkapitlet. Detsamma gäller om klockarebostäder
med upplåtna s. k. planterings- eller jordland o. d., såvitt nämligen de
icke äro av beskaffenhet att böra taxeras såsom jordbruksfastighet.
Beträffande fast egendom av jordbruksfastighets natur, vilken är att
anse såsom egendom i enskild ägo — härunder inbegripen jämväl fast
egendom, tillhörig kommun eller annan menighet — är sådan egendom
Jordbruksfastighet
i
enskild ägo.
320
Enskild egendom
av
■annan fastighets
natur:
1. Kommunikationsanstalter.
för närvarande utan undantag underkastad kommunal beskattning, ocli
har någon anledning att härutinnan göra ändring ansetts icke föreligga.
Vad härefter angår enskild egendom av annan fastighets natur,
är densamma enligt förslaget underkastad beskattning, så framt densamma
icke uttryckligen förklaras vara skattefri.
I sådant hänseende erinra sakkunnige till en början därom att
bevillningsförordningen medgiver ägare av kanal, järnväg och annan
farväg eller farled samt flottled obetingad skattefrihet för mark, som av
sådan anläggning upptages, ävensom för själva kanal- och vägbyggnaden,
därunder förordningen jämväl inbegriper »för anläggningens begagnande
erforderliga stationshus, verkstäder och andra byggnader».
Med hänsyn till det allmänna intresse, som nu nämnda kommunikation
sanstalter även i annans än statens ägo hava till ändamål att främja,
och icke minst deras egenskap att tillföra den kommun, som av kommunikationsanstalten
beröres, nya eller förhöjda värden ansluter sig
förslaget i huvudsak till den sålunda bestående ordningen, dock med
vissa förbehåll som här må med några ord beröras.
Av skäl som ovan anförts beträffande statens järnvägar anse sakkunnige
sålunda enskilda järnvägars verkstäder icke under några förhållanden
böra inbegripas under skattefriheten och hålla likaledes före,
att bostadshus för driftspersonal vid enskild kommunikationsanstalt böra
vara undantagna från beskattning endast så framt de äro belägna å
mark, som av anläggningen upptages. Denna mark är för kanalanläggning
själva kanalområdet och förutsättes, vad angår enskild järnväg,
enligt förslaget icke inbegripa annan mark än som lagfarits eller är
avsedd att lagfaras såsom särskild järnväg, enligt vad därom är särskilt
stadgat. För annan jord med byggnader därå i järnvägs- eller kanalbolags
ägo kan icke med fog grundas något anspråk på en undantagsställning
i beskattningsavseende, även om byggnaderna äro avsedda att
inrymma driftspersonal.
Enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart m. m. av järnväg, skall järnväg, som där
avses, i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder och
andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast egendom. Då
enligt förslaget verkstadsbyggnad med tomtmarken därtill, även där den
ligger inom det såsom järnväg lagfarna området, icke inbegripes i den
skattefrihet som tillkommer anläggningen i övrigt, brytes således i visst
avseende denna å lag grundade samhörighet, men sakkunnige tro sig
hava för tillämpningen av en dylik åtskillnad anfört nöjaktiga skäl. Att
321
hotell- och restaurangbyggnader icke heller vid enskilda järnvägar ansetts
kunna betraktas såsom driftsbyggnader för kommunikationsverksamheten
och således erforderliga för anläggningens begagnande och att följaktligen
dylika byggnader med därtill nyttjad mark enligt förslaget undantagits
från skattefrihet har självfallet följt redan av det förhållandet att statsegendom
med liknande användning förklarats underkastad beskattning.
Bestämmelsen om skattefrihet för farväg är, såsom hittills får anses
hava varit fallet, avsedd att gälla endast sådan till väg utlagd mark,
som överhuvudtaget vid skatteplikt för marken kunnat komma i betraktande
såsom eu särskild taxeringsenhet, således ej ägovägar och
dylikt som i likhet med annan dithörande mark inbegripas i vederbörande
egendoms taxeringsvärde. Understundom kan farväg befinna sig i enskild
ägo under sådana förhållanden, att skatteplikt för densamma skulle
kunnat med visst fog ifrågasättas. Så är förhållandet, där äganderätten
till dylik mark härleder sig från den tid, då exempelvis ett villasamhälle
eller del därav började bebyggas. Ägaren av marken avsätter
därvid enligt viss plan mark för gator och torgplats, vilken
mark således icke försäljes, utan stannar i tomtupplåtarens ägo, ehuru
han i sammanhang med tomtförsäljningarna mera eller mindre formligt
upplåtit marken till allmänt begagnande och därigenom frånhänt
sig själv dispositionsrätt över densamma. Då bebyggandet i
avsedd utsträckning framskridit, har slutligen uppstått ett samhälle,
som är underkastat tillämpningen av gällande lag om tomtindelning och
stadsplan, eller ock har det bebyggda jordområdet införlivats med ett
sådant samhälle med påföljd att samhället enligt nämnda lags föreskrifter
blivit skyldigt att inlösa erforderlig gatumark från jordägaren,
även om denne, såsom nämnts, faktiskt redan får anses hava frånhänt
sig dispositionsrätten till marken. Kan överenskommelse icke
under hand träffas mellan samhället och jordägaren om villkoren för
äganderättens övergång till samhället, skall lösesumman bestämmas genom
expropriation, därvid nämnden har att taga hänsyn till det förhållandet
att marken redan förut är upplåten till allmänt begagnande. Då äganderätten
till sådan mark i dylika fall alltså kan äga ett värde för den
enskilde markägaren, skulle, såsom nämnts, kunnat anses i sin ordning
att låta detta värde taxeras och låta markägaren härför erlägga fastighetsskatt
till kommunen. Att så skedde kunde synas befogat jämväl
ur den synpunkten, att markägare i vissa fäll av ifrågavarande art
visat sig ganska obilliga i sina anspråk på löseskilling för jordområden,
till vilka de själva icke ägt mera dispositionsrätt än andra samKommunalskattesakkunnige.
41
322
2. Annan
fastighet i
övrigt.
hällsmedlemmar. Det är dock icke antagligt, att överenskommelser
mellan samhälle och markägare skulle underlättas genom en sådan anordning.
Tvärtom skulle en hög taxering av markvärdet kunna antagas
försvåra en för samhället billig överenskommelse. I allt fall synes anledning
knappast förefinnas att för dessa speciella fall frångå den allmänna
regeln att farvägar icke böra taxeras och draga särskild fastighetsbeskattning,
enär även nu ifrågavarande vägar, härunder inbegripen till
torgplats avsatt mark, redan därigenom att de finnas måste antagas bidraga
till höjande av markvärdet för de fastigheter, för vilka vägarna
närmast äro avsedda, och således, om än endast indirekt, bära sin
anpart i täckandet av det kommunala skattebehovet.
Tillser man, huru i övrigt frågan om bevillningsfrihet och därmed
även kommunal skattefrihet för annan fastighet som icke kan
anses tillhöra staten ordnats genom nu gällande lagstiftning, finner
man, att sådan frihet dels medgives i olika utsträckning, i ty att densamma
gäller än enbart vissa byggnader, än byggnad och mark eller
således annan fastighet i dess helhet, dels också generellt göres för sin
omfattning beroende av om och i vad mån byggnaden eller fastigheten
»lämnar inkomst». Taxeringsvärde skall väl alltid åsättas den sålunda
eventuellt endast delvis skattepliktiga fasta egendomen, men fastighetsbevillning
och således även kommunalutskylder skola utgöras endast för
så stor del av taxeringsvärdet, som motsvarar kapitalvärdet av avkastningen
efter en räntefot av fem för hundra, d. v. s. för hyresvärdet.
Eu dylik anordning av skatteplikten kan ju vara förklarlig i ett
system, vars fastighetsbeskattning i grunden ingenting annat är än en
förklädd avkastningsskatt, men saknar uppenbarligen varje berättigande i
en verklig fristående objektbeskattning sådan som förslagets kommunala
fastighetsskatt. Här har man att bestämma sig för ett antingen—
eller, allt efter som det ändamål den fasta egendomen tjänar skäligen kan
med hänsyn till kommunal beskattning anses grunda anspråk på skattefrihet
eller ej. Från denna i principen olika utgångspunkt har förslaget
emellertid, såsom av det nedan anförda framgår, ansetts kunna i stort
sett anknytas till gällande bestämmelser om skattefrihet.
Kommuner och andra menigheter — vilkas fasta egendom, även där
densamma enligt lag eller åtagande tjänar publika ändamål, i förslaget
hänföres till enskild egendom, fattad i motsättning till statens fasta
egendom — äro för närvarande frikallade från fastighetsbevillning och
därmed även från kommunal beskattning för dem tillhöriga inom eget
förvaltningsområde belägna allmänna platser, tomter och byggnader,
försåvitt dessa icke »lämna inkomst». Av redan anfört skäl liar förslaget
icke kunnat godtaga ett dylikt förbehåll såsom avgörande för
huruvida skattefrihet skall medgivas eller ej, utan hava i stället angivits
de ändamål, som för fast egendom i kommuns eller annan menighets
ägo skäligen synts böra påkalla skattefrihet för hela egendomen, utan att
således i något fall en klyvning i en skattepliktig och en skattefri del må
ske. Såsom dessa ändamål bestämts, torde de med tillämpning av förslagets
bestämmelser i denna del skattefria fastigheterna i huvudsak utgöra
sådana, som icke lämna eller i varje fall icke äro avsedda att lämna någon
inkomst. Kommunens för uthyrning eller tomtförsäljning avsedda fastigheter,
likasom sådana som kommunen använder i egna industriella företag,
exempelvis gas-, elektricitets- och vattenledningsverk, bliva i enlighet
härmed icke undantagna från skatteplikt. Den omständigheten att de
sålunda underkastas beskattning kan väl synas betydelselös, eftersom
kommunen icke lärer debitera eller i varje fall uttaga kommunalutskylder
för deras vidkommande, där de, såsom i regel är förhållandet,
äro belägna inom den kommuns egna förvaltningsområde, som de
tillhöra, men, oavsett att den omständigheten huruvida så sker eller
ej är en inre förvaltningsangelägenhet av övervägande bokföringsteknisk
art, måste beaktas att — frånsett utskylder till den kyrkliga
kommunen, s. k. församlingsavgifter, i städer med församlingar, som
var för sig äga upptaga skatt för kyrkliga eller andra ändamål — skatt
för ifrågavarande fastigheter måste förutsättas komma att alltjämt utgå
i förhållande till länskommunen, och att lagstiftningen skulle endast
för sådana städer, som icke deltaga i landsting, här upprätthålla en
undantagsställning kan icke anses påkallat.
A andra sidan har tillräcklig anledning icke synts föreligga att,
där i något fall kommun eller annan menighet utom eget förvaltningsområde
äger en anstalt av det slag förslaget frikallar från skatteplikt,
exempelvis en sjukvårdsanstalt eller ett tingshus, påkalla skatteplikt
för annat än själva det markområde, som till anstalten nyttjas. Häri
avviker således förslaget från vad hittills gällt, ity att jämväl byggnad ä
sådant område, tillhörig kommun eller annan menighet, för närvarande
är i det förutsatta fallet underkastad beskattning.
I fråga om byggnad, avsedd att utgöra tjänstebostad för kommuns
eller annan menighets för dess allmänna förvaltning anställda personal,
har i praxis rått någon tvekan, huruvida ej sådan byggnad skall, där den
i avräkning å lönen uthyres, med härvid beräknad hyra anses tillföra kommunen
eller menigheten »inkomst» och förty enligt gällande bestämmelser
vara, i den mån så är förhållandet, underkastad beskattning. Då emeller
-
324
tid byggnad av nu ifrågavarande slag jämväl då den på nyss nämnda
sätt disponeras har till ändamål att tjäna den kommunala förvaltningen
och således icke kan jämnställas med sådana byggnader, som kommunen
begagnar för uthyrnings- eller eljest för affärsändamål, har det synts
sakkunnige mest följdriktigt att medgiva skattefrihet även för ifrågavarande
byggnader.
Vad särskilt angår prästboställen i stad bliva de med tillämpning
av förslagets bestämmelser skattefria i likhet med prästgårdar å landet
enligt den nya ordningen. S. k. stadsjord, anslagen innehavare av
prästerlig tjänst i stad, blir likaledes, där den kan böra taxeras såsom
annan fastighet, skattefri under enahanda förutsättningar som gälla
beträffande övrig kommun eller annan menighet tillhörig fastighet av
samma beskattningsnatur.
Prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, jämförda med
kungl. kungörelsen den 6 april 1810 angående jämkning i riksståndens
privilegier, fritogo, bland annat, prästerskapet i städerna ävensom deras
änkor och omyndiga barn »från allt borgerligt besvär och tunga, evad namn
det hava kan», så vitt angick dem tillhöriga gårdar och lägenheter, som
av dem själva beboddes. Då nämnda privilegium genom kungl. förordningen
den 3 oktober 1873 upphävdes, förklarades rubbning icke vara
avsedd i den privilegierätt, som tillkomme ecklesiastika personer eller
deras änkor och barn i avseende å gårdar och lägenheter i städerna,
vilka av dem för det dåvarande innehades. I vad sålunda förklarats
gälla avser självfallet icke heller sakkunniges förslag någon rubbning.
Beträffande slutligen övriga fall, där skattefrihet i huvudsak såsom
hittills medgivits med hänsyn till det allmännyttiga, kulturella eller religiösa
ändamål, som byggnad eller fastighet avser att tjäna, har förslaget
genomgående sökt upprätthålla kravet att egendomen för att bliva
skattefri huvudsakligen skall användas för vederbörande inrättnings eller
förenings egentliga ändamål och således icke för verksamhet, som är för
detta ändamål mer eller mindre främmande. Med tillämpning härav
kommer skattefrihet exempelvis icke i fråga för sådana byggnader, som
Imvudsakligen användas till uthyrning, och har för viss egendom uttryckligen
ansetts böra sägas ifrån, att skattefriheten icke under några förhållanden
får sträcka sig till sådana byggnader, som — om än måhända i
huvudsak nyttjade för ett ändamål, som i allmänhet grundar anspråk på
skattefrihet — inrymma för uthyrning avsedda eller så begagnade lägenheter.
Om än i mera sällsynta fall förekommer nämligen, att såväl
nykterhetsföreningars för deras föreningsverksamhet avsedda byggnader
325
som ock samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus
inrymma hyreslägenheter, och det har ansetts riktigt, att de vid sådant
förhållande också betraktas såsom vanliga hyresfastigheter. I enlighet
med vad som i andra här ovan omförmälda fall avsetts skall emellertid
i de båda sistberörda fallen under uthyrning icke inbegripas uthyrning
till egen förvaltningspersonal, egna tjänstemän o. d. mot avräkning
under en eller annan form å lönen.
Enligt nu gällande ordning åsättes all fast egendom taxeringsvärde,
där den ej utgör anläggning för den allmänna samfärdseln eller
ingår i sådan anläggning. Såsom redan kommunalskattekommittén fann
anledning erinra, har emellertid taxeringen av skattefri egendom en
naturlig tendens att stelna i ett slags skentaxering, merendels bestående
i ett överförande från längd till längd av sedan länge satta värden med
ofta nog föga motsvarighet i verkligheten. Så redovisas exempelvis
sedan lång tid tillbaka i vederbörande taxeringslängd i Stockholm
Skepps- och Kastellholmarna med därå uppförda byggnader till ett
sammanlagt värde av 6,000,000 kronor, medan vid på sin tid förda
förhandlingar med Stockholms stad om dess övertagande av nämnda områden
flerdubbelt högre värden varit på tal.
Då det författningsenligt åligger statsmyndighet att till statskontoret
vart nionde år ingiva förteckning över värdet av all under
myndighetens vård och inseende ställd statsegendom, och de övriga förvaltningsmyndigheter
av olika slag, som disponera enligt förslaget skattefri
egendom, icke lära underlåta att i sina räkenskaper bokföra de värden,
sådan egendom anses äga, synes emellertid anledning saknas att av månhet
om det enda verkliga intresse, som här påkallar beaktande, nämligen
den officiella statistikens, upprätthålla den bestående ordningen, helst
denna, på sätt nyss är anmärkt, i allmänhet icke är ägnad att tillföra
statistiken några mera pålitliga värden. I marinförvaltningens år 1909
avgivna — i bilaga till statsutskottets memorial nr 22 vid 1910 års riksdag
redovisade — uppgift om värdet å statens under marinförvaltningens vård
ställda fasta'' egendom i Stockholm, 37,056,300 kronor, ingår sålunda,
för att fullfölja nyss anförda exempel, statens fasta egendom å Skeppsoch
Kastellholmarna med ett värde, som enbart för marken överstiger
20,000,000 kronor.
Åt nu anförda synpunkter synes böra tillerkännas giltighet i alla
fall, där fast egendom icke är underkastad den kommunala fastighetsskatten
eller eljest viss avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde. Sådan
avgiftsskvldighet kan alltjämt komma att fortbestå för vissa speciella
Skattefri
egendom
taxeras ej.
326
ändamål även beträffande sådan egendom, som enligt förslaget blir från
kommunal fastighetsskatt frikalla^, exempelvis i vissa städer eller till
prästerskapets avlöning enligt lönekonventioner på grundval av 1862
års författning. Att i sådana fall taxeringsvärde åsättes har synts vara
i sin ordning.
Om skattskyldighet för fast egendom.
Enligt § 57 förordningen om kommunalstyrelse på landet åligger
skattskyldigheten för fast egendom en var, som inom kommunen äger
eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal satt jord eller
från hemman under full äganderätt avsöndrad eller till allmän bevillning
för sig taxerad fastighet. Den närmare innebörden av detta huvudstadgande
utvecklas i paragrafens tredje stycke genom den kompletterande
föreskriften att, där jordägare eller boställshavare åt landbo eller arrendator
upplåtit jord eller boställe, jordägaren eller boställshavaren är
befriad från erläggande av kommunalutskylder för sålunda upplåten
egendom, enär dessa utskylder skola av brukaren erläggas. Sistberörda
föreskrift upptager visserligen allenast ett slags innehavare med bevillningsplikt
såsom ägare, nämligen boställshavare, men gäller även övriga
jämlikt 3 § bevillningsförordningen såsom ägare skattskyldiga innehavare
av fast egendom, för den händelse dessa bruka egendomen
genom arrendator. Det är således brukningsrätten, som konstituerar den
kommunala skattskyldigheten, vare sig denna brukningsrätt i sin ordning
grundar sig omedelbart å äganderätt eller å sådan besittningsrätt, som
medför bevillningsplikt, eller å avtal om arrende. Härvid är emellertid
att märka, att arrendet skall avs q jordbruk. Annan arrendator än jordbruksarrendator
anses nämligen icke såsom brukare i kommunallagarnas mening k
Den i § 57 förordningen om kommunalstyrelse på landet givna
regeln om skattskyldighet för jordbruksarrendator äger giltighet jämväl
i fråga om sådan fast egendom, som, fastän bevillningsfri, är enligt
§ 59 samma förordning underkastad kommunal beskattning, således
exempelvis beträffande sådan statens fasta egendom, å vilken bestämmelserna
i kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner den 4 juni 1908 äro tillämpliga.
Vad angår fast egendom i stad, är numera enligt två särskilda lagar
den 25 augusti 1914 — av vilka den ena hänför sig till den för städerna
i allmänhet gällande kommunalförordningen och den andra till den sär
1
Kungl. Maj:ts utslag den 12 maj 1916 på särskilda besvär av Källeryds och Oreryds
kommuner.
;$27
skilda kommunalförordningen för Stockholm — kommunal skattskyldighet
ålagd arrendator av jordbruksfastighet, dock att i fråga om arrende,
varom avtal slutits före den 1 september 1914, vilken dag sistnämnda
båda lagar trädde i kraft, skattskyldigheten alltjämt åligger ägaren,
så framt han eller arrendatorn genom företeende av arrendekontrakt
eller annorledes styrker, att ägaren är pliktig att helt eller delvis svara
för de för fastigheten utgående stadsutskylderna. Yppas tvist om vad
i nämnda hänseende gäller, skola stadsutskylderna påföras ägaren till
dess tvisten blivit slutligen avgjord. Även här skall såsom ägare anses
innehavare av fast egendom med bevillningsplikt för egendomen.
Den här ovan i sina grunddrag återgivna ordniugen i avseende å
den kommunala skattskyldigheten gäller allenast primärkommunen, den
borgerliga så väl som den kyrkliga. För länskommunen, där denna ej
bildas av stad som utgör eget landstingsområde, såväl som lör vägkommunen
är skattskyldigheten omedelbart knuten vid bevillningsplikten och
åligger således för alla fall ägare eller innehavare med bevillningsplikt
såsom ägare.
Vad vidare angår gällande bestämmelser om skattskyldighet för
innehavare såsom för ägare, äro dessa, med undantag av den år 1891
tillkomna bestämmelsen om skattskyldighet för innehavare av ofri tomt
i stad och den i 1910 års bevillningsförordning upptagna bestämmelsen
om skattskyldighet för innehavare av tomträtt, oförändrat desamma som
i 1883 års bevillningsförordning.
Äldre bevillningsförordningar — senast den av 1878 års riksdagbeslutade
bevillningsstadgan — åtnöjde sig med att ålägga innehavare
bevillningsplikt i avseende dels å kronohemman och kronolägenheter,
vilka besuttos med åborätt, dels å skogsområden, vilka blivit för privilegierad
stockfångst upplåtna — denna senare bestämmelse tillagd genom
beslut vid nämnda riksdag — dels ock slutligen å staten tillhöriga sådana
hemman, hemmansdelar och lägenheter eller särskilda byggnader, som
antingen voro till boställen eller eljest på lön anslagna eller ock till
begagnande mot livstidsstädja upplåtna.
I sitt den 17 augusti 1.881 avgivna förslag till förordning angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst upptog skatteregleringskommittén
i 2 § av förslaget innehavare av fast egendom såsom skattskyldig
i följande fall, nämligen:
a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är till
begagnande mot livstidsstädja upplåten, samt för skogsområde, som blivit
Om innehavares
skattskyldighet
såsom
ägare.
Skatte
rcglerings
kommitténs
förslag.
328
upplåtet till bergshanteringens understöd, till sågverk, kanalbolag, stad
eller annan menighet,
b) för jordegendom, som antingen är till boställe eller eljest på
lön anslagen, ävensom för annan på enahanda sätt använd fastighet, så
vida densamma är åt endast en person upplåten, samt
c) för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på livstid
från annan egendom avsöndrad.
Motiveringen för dessa ändringar i då bestående ordning var
skäligen knapphändig. Sålunda erinrades beträffande mom. a), att även
annan jordbruksfastighet än sådan, som vore av krononatur, kunde
innehavas med stadgad åborätt, såsom exempel varpå anfördes de Hvitfeldtska
donationsgodsen *, Visingsö gymnasiehemman o. d. Vidare hade
allmänningar ansetts böra »indragas i beskattningen». I fråga vidare
om »mom. c» — rätteligen mom. b) — anförde kommittén allenast, att
det torde kunna med fog påstås, att den skyldighet till fastighetsbevillnings
utgörande, som förut ålegat innehavare av kronojord, borde utsträckas
till de innehavare av annan jordbruksfastighet, vilka över densamma
förfogade med likartad dispositionsrätt.
Kammar- I det utlåtande, som avgavs av kammarrätten över skattereglerings
mun.
kommitténs ifrågavarande förslag, anförde ämbetsverket utan vidare
motivering, att de i förenämnda paragraf mom. a) förekommande orden:
»för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är till begagnande
mot livstidsstädja upplåten» syntes böra utbytas mot uttrycket:
»för fastighet, som innehaves såsom fideikommiss eller besittes med
stadgad åborätt eller är av staten till begagnande mot livstidsstädja upplåten»,
samt erinrade vid samma mom. tillika, att kommitténs syfte att
få allmänningar »indragna i beskattningen» icke syntes vinnas genom
förslagets bestämmelser om bevillningsplikt i vissa fall för innehavare av
skogsområde.
Bestämmelsen om bevillningsplikt för boställe lämnades av kammarrätten
utan erinran, varemot ämbetsverket, beträffande förslaget att
ålägga innehavare av avsöndring på viss tid eller på livstid skattskyldighet
för fastigheten, dels i betraktande av de med själva äganderätten
förenade förmåner, dels ock från synpunkten av statens säkerhet för
skattens utbekommande hemställde, att bevillningsplikten måtte stanna
å ägaren.
Kungi. prop. I Kungl. Maj:ts förslag vid 1883 års riksdag (kungl. prop. nr 61), vilket
till 1883 års förslag i nu förevarande del av riksdagen oförändrat godkändes, upptogos
nks^,. a]p,jämt bestående bestämmelserna under erinran att skattereglerings
1
Fast egendom tillhörande kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.
329
kommitténs förslag i motsvarande delar ansetts böra underkastas någon
omredigering i syfte att tydligt angiva, att skyldigheten att utgöra
bevillning för fast egendom icke finge från ägaren överflyttas på innehavaren
i fall, då den förre vore enskild person. Härutinnan hade
undantag ansetts böra ske allenast beträffande lägenhet, som vore till
besittning på viss tid eller på livstid från annan egendom avsöndrad.
Lägenhet av nämnda slag hade nämligen ansetts intaga en självständigare
ställning till stamhemmanet än andra därifrån under nyttjanderätt skedda
upplåtelser. Det vore så mycket obilligare att ålägga ägaren bevillningsplikt
som avsöndrings egentliga värde i många fall utgjordes av byggnader
eller andra anläggningar, .vilka tillkommit först efter det upplåtelsen
skett. Därför hade ock, erinrades slutligen, avsöndringar av
ifrågavarande slag enligt då gällande bestämmelser ansetts böra särskilt
för sig taxeras, och det vore vid sådant förhållande också endast i sin
ordning, att bevillningsplikt ålades innehavaren.
Såsom redan är nämnt, tillkom år 1891 bestämmelsen om skattskyldighet
för innehavare av ofri tomt i stad. Härförinnan hade flerestädes
den utvägen praktiserats beträffande bebyggda ofria tomter, att
husägaren, såsom i sin egenskap av ägare till byggnaderna skattskyldig
för dessa, fick i åbyggnadernas värde inräknat jämväl tomtmarkens
värde, eftersom detta rimligtvis ansågs icke böra lämnas obeskattat
allenast av det skäl, att uttrycklig föreskrift saknades angående vem
skattskyldigheten för marken rätteligen ålåge.
%
Slutligen må — närmast med hänsyn till den gestaltning, som
ansetts böra givas åt förslagets motsvarande bestämmelser om kommunal
förmögenhetsskatt (Avd. IV) — i detta sammanhang erinras om de
bestämmelser, som gälla beträffande innehavares skyldighet att i avseende
å statens förmögenhetsskatt såsom tillgång upptaga den fasta egendom
han innehar efter dennas taxeringsvärde.
Enligt 15 § i förordningen av inkomst- och förmögenhetsskatt
gäller i sådant avseende, att såsom ägare skall anses innehavare av
fideikommissegendom, av jordegendom, vilken besittes med stadgad
åborätt eller är av allmän myndighet eller av stiftelse till begagnande
mot livstidsstädja upplåten, samt av sådan ofri tomt, varifrån innehavaren
ej må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan att vederbörlig
lösen gives.
Vidare är i fråga om förmögenhet i allmänhet stadgat, att efterlevande
make, som på grund av inbördes testamente besitter förmögenhet,
så ock den, som på grund av testamente eller annorledes är för sin
Kommun alskattefsakkvnnige. 42
Innehavares
skyldighet
att såsom
ägare erlägga
förmögenhetsskatt.
330
livstid berättigad åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten
tillagts hans bröstarvinge eller bröstarvinges avkomling, är skattskyldig
för förmögenheten.
Jämför man dessa bestämmelser med dem, som gälla beträffande
bevillningsplikt för innehavare, befinnes, att innehavare av tomträtt och
publikt boställe ävensom av avsöndring på viss tid eller på livstid icke
är pliktig upptaga taxeringsvärdet såsom förmögenhet. Däremot är
innehavare av tomträtt samt innehavare av avsöndring på viss tid eller
på livstid underkastad beskattning för besittningsrättens förmögenhetsvärde
enligt bestämmelserna i 13 § 2:o) g) i förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt.
Att innehavare av allmän skog, som avses i 3 § a) bevillningsförordningen,
icke är föremål för omnämnande i nu förevarande sammanhang
får anses bero av den omfattning, som givits åt de allmänna
bestämmelserna om skattskyldighet i avseende å förmögenhetsskatt, enligt
vilka sådan skattskyldighet i regel icke ålagts andra än fysiska personer.
Såsom innehavare av dylika upplåtelser torde nämligen ansetts kunna
ifrågakomma allenast juridiska personer.
Skattskyldigheten i avseende å förmögenhetsskatt för innehavare
av fideikommissegendom och efterlevande make, som på grund av inbördes
testamente besitter fast egendom, sammanfaller med bevillningsplikten,
enär innehavaren i ena som i andra fallet, fastän särskild föreskrift
i bevillningsförordningen därom icke föreligger, taxeras såsom ägare.
Där någon i andra -fall annorledes än på grund av äganderätt besitter fast
egendom, torde praxis i avseende å bevillningstaxeringen kunna anses
vara, att ägaren upptages såsom skattskyldig, därest vid taxeringstillfället
är känt vem som är ägare, varemot vid ovisshet härom den som besitter
egendomen upptages såsom skattskyldig i sin egenskap av förliandenvarande
representant för den ännu icke bestämde eller bestämbar?
ägaren. I fråga om förmögenhetsbeskattningen återigen är skattskyldigheten
så ordnad, att den som för sin livstid besitter fast egendom vartill
äganderätten på grund av testamente eller annorledes tillagts hans
bröstarvinge eller bröstarvinges avkomling — vare sig sådan vid taxeringstillfället
finns eller ej — är skyldig upptaga förmögenheten såsom
tillgång efter taxeringsvärde, varemot i andra fall de i 13 § 2: o) g) förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade reglerna om
skattskyldighet för besittningsrätt till fast egendom torde vara avsedda
att träda i tillämpning. Härvid blir sålunda för beräkningen av besittningsrättens
förmögenhetsvärde besittningstidens varaktighet i varje
särskilt fall avgörande.
Med vad ovan an för ty om den hittillsvarande kommunala skattskyldigheten
för fast egendom är denna fråga icke fullt uttömd. Bevillningsplikten
för fast egendom åligger den som för det löpande året författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven såsom ägare resp.
såsom ägare skattskyldig innehavare av egendomen, även om denna
under året byter ägare eller innehavare. Med löpande år förstås här,
såsom eljest, i varje särskilt fall det år då taxering sker, och taxering
sker årligen icke allenast i den meningen, att taxeringsmyndighet bär
att varje år träffa avgörande beträffande värdet å och skattskyldigheten
för taxeringsenheter, som tillkommit det nästföregående året, utan ock
därutinnan att beträffande samtliga fastigheter skall avgöras dels huruvida
sådan omständighet föreligger, som kan under löpande taxeringsperiod
föranleda ändrad uppskattning, och dels huruvida förändring inträffat,
som föranleder en omflyttning av skattskyldigheten på annan än den
som för nästföregående året varit skattskyldig för egendomen. Förändringar
i äganderätten eller därmed i avseende å skattskyldighet likställd
besittningsrätt, vilka inträffat under löpande år, lämnas däremot, såsom
nämnts, ur räkningen.
Medan landstingsskatt och vägskatt för fast egendom skola utgöras
av den som är upptagen såsom skyldig att erlägga bevillningen för egendomen,
åligger däremot enligt kommunallagarna skattskyldigheten för fast
egendom till primärkommunen den som äger, innehar eller brukar egendomen,
utan att därvid tillika utsäges, till vilken tidpunkt förutsättningen
för skattskyldighet i varje särskilt fall hänför sig. Med kommunallagarnas
anda har emellertid alltid ansetts överensstämma, att förvärvet av ägandeeller
brukningsrätt till fast egendom omedelbart grundlägger skattskyldighet
för egendomen, när helst detta förvärv sker. Sålunda var det en klart
uttryckt förutsättning för de förändringar, som på sin tid genom lagarna av
den 8 mars 1889 kommo till stånd beträffande villkoren för förvärvandet
av medlemskap i kommun och kommunal rösträtt för fast egendom, att
skattskyldigheten följde innehavet och att, eftersom så vore förhållandet,
enahanda borde gälla jämväl i fråga om rösträtten. För tillämpningen
i de särskilda fallen har i enlighet härmed — enär uppdelning av skattskyldigheten
för ett och samma år mellan flera ägare, innehavare eller
brukare ansetts utesluten — förhållandet för landsbygden ansetts innebära,
att löpande årets kommunalutskylder för fast egendom böra påföras den
som äger, innehar eller brukar egendomen vid tiden för den kommunala
debiterings- och uppbördslängdens fastställande \ Vad angår stad är frågan
1 Kungl. Maj:ts utslag den 3 juni 1910 och den 27 augusti 1915 i särskilda mål, refererade,
det förra i regeringsrättens årsbok 1910 under nr 89 och det senare i årsboken 1915 under nr 52.
Den kommunala
skattskyldighetens
nuvarande
beroende av
f örändringar i
äganderätten
m. m. under
löpande år.
332
Den kommunala
fastighetsskattens
ställning i
förmånsrättsavseende.
så till vida vanskligare som där är regel att nyssnämnda längd icke hinner
fastställas förr än året näst efter det, för vilket längden upprättats, eller
således samma år, då utskylderna förfalla till betalning. På grund härav
har till och med förekommit, att löpande årets kommunalutskylder för
fast egendom påförts den som nästföljande år bevillningstaxerats för
egendomen, änskönt ägaren vid löpande årets utgång varit en annan, men
har i ett uti regeringsrättens årsbok 1915 refererat rättsfall (nr 82),
där sådan påföring skett, skattskyldigheten förklarats böra åligga sistnämnde
ägare. I Stockholm, där kommunalutskyldernas debitering verkställes
genom överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden under
de första månaderna av det år, då utskylderna förfalla till betalning, tilllämpas
tills vidare den praxis, att löpande årets kommunalutskylder påföras
den som ägt eller eljest med skattskyldighet innehaft fast egendom å tid,
då stadsfullmäktige besluta utskylderna, vilket vanligen sker under senare
hälften av löpande årets sista månad eller således strax före årsskiftet.
Av överståthållarämbetet meddelade avgöranden i enlighet med denna
uppfattning hava emellertid överklagats och äro för närvarande beroende
av högre myndighets prövning.
Jämväl i ett annat betydelsefullt avseende, som här synts påkalla
ett omnämnande, råder olikhet mellan fastighetsbevillningen och den
därå grundade kommunala beskattningen. Denna skiljaktighet gäller
den väsentligt olika ställning, vari stat och kommun enligt gällande
lagstiftning befinna sig i fråga om tryggheten för utfående av sin skattefordran
beträffande fast egendom. Denna trygghet är nämligen långt
mindre för kommunen än för staten. För fastighetsbevillningen svarar
sålunda själva egendomen, i vems hand den vara må, med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, medan ansvarigheten för kommunalutskylder,
påförda för fast egendom,- vilar på den som skattskyldigheten
i varje särskilt fall åligger, med förmånsrätt så långt ner i ordningen
som enligt 12 § i nämnda kapitel, utan att härvid fastigheten såsom
sådan står inne för skatten.
Riksdagen har i skrivelse den 1 mars 1911, vilken överlämnats
till sakkunnige för att tagas i övervägande vid fullgörande av dem lämnat
uppdrag, fäst uppmärksamheten å här berörda förhållande samt begärt
utredning, på vilket sätt och under vilka villkor ändring därutinnan
kunde ske, och har dessutom tredje stadsfogden i Stockholm i en under
hand avgiven framställning ytterligare understrukit de särskilt för Stockholms
kommun betydande olägenheterna av den bestående ordningen.
Att i sammanhang med ett slutligt ordnande av den kommunala
skattefrågan något även bör åtgöras för att åt den ifrågasatta nya kommunala
fastighetsbeskattningen i nu förevarande avseende bereda större
trygghet än som tillkommer den nuvarande synes sakkunnige oförnekligt.
Eljest skulle i betänklig grad äventyras ernåendet av ett utav reformens
huvudsyften, nämligen att genom denna beskattningsform tillförsäkra
kommunen en jämnt påräknelig skattekälla, i möjligaste mån ställd
utom inflytelsen av konjunkturer ävensom av skattskyldigs mer eller
mindre goda ekonomiska ställning. Då nu själva underlaget för den
hittillsvarande kommunala fastighetsbeskattningen, fastighetsbevillningen,
är avsett att bortfalla, synes det ock kunna med fog ifrågasättas, att
den skatt, som kan sägas träda i dess ställe — låt vara att den blir
enbart kommunal skatt — säkerhetsställes för kommunerna genom att
fast egendom, där den är av enskild natur, förklaras skola stå inne för
skatten oberoende av växlingar i besittningsförhållandena, likasom ock att
kommunens fordran å skatt för fast egendom måhända bör få intaga den
plats i förmånsrättsordningen, som genom fastighetsbevillningens bortfallande
blir ledig, eller i varje fall en mera skyddad plats än den
hittillsvarande. Om emellertid hänsyn för fastighetskrediten anses utgöra
ett hinder för ett förverkligande av detta senare önskemål, skulle tydligtvis
redan genom ett realiserande av det förra, vilket givetvis låter sig utan
men för fastighetskrediten och således vida lättare genomföras — på samma
gång detta önskemål också är det viktigare av de båda — räckas ett synnerligen
värdefullt stöd till kommunerna i deras strävan att få grunderna
för sin hushållning lagda fastare än hittills. Frågans beskaffenhet inrangerar
densamma emellertid bland de mera fristående spörsmål, vilka
påkalla behandling såsom en följd av sakkunniges nu framburna huvudförslag,
vadan sakkunnige i detta sammanhang trott sig böra åtnöjas
med att, på sätt som här skett, uttala sig till förmån för en ändring av
nu bestående ordning på förevarande område.
Innebörden av förslagets bestämmelser om skattskyldighet är, såsom
förut nämnts, att bestämma vem kommunalutskylder för fast egendom
i de särskilda fallen skola enligt den kommunala skattelagstiftningen
påföras. Denne har att i förhållande till kommunen i första hand
svara för skatten, oavsett vad som på grund av allmän lag eller avtalsenligt
kan privaträttsligt gälla i fråga om ansvarigheten för skatten för
annan än den enligt skattelagen skattskyldige. Till denna sist berörda
fråga, som närmast bär betydelse för arrendators ansvarighet i förhållande
till jordägare, få sakkunnige anledning att i ett senare sammanhang
återkomma.
Förslagets
bestämmelser.
Arr endators
skattskyldighet
i fråga
om arrenderad
jordbruksfastighet.
Då det för sakkunnige gällt att ordna skattskvldighetsfrågan i dess
sålunda angivna räckvidd, liar väl framstått såsom oförnekligt, att med
den föreslagna fastighetsskattens natur av att vara en fristående objektskatt
— i regeln på grundval av fast egendoms allmänna saluvärde —
vore mest förenligt att under alla förhållanden lägga skattskyldigheten
på ägaren eller med honom jämförlig besittare även i sådana fall, där
hittills en annan ordning varit rådande. Närmast skulle sålunda kunna
ifrågasättas, huruvida arrendators skattskyldighet för jordbruksegendom
längre bör kvarstå.
Under bestående ordning möter mot jordbruksarrendators skattskyldighet
den betänkligheten, att han vid riktig uppskattning av den
arrenderade egendomens värde kan komma att skatta för värden, som äro
honom fullständigt eller i huvudsak ovidkommande och vilkas eventuella
stegring icke låter sig på förhand med sådan grad av säkerhet beräknas,
att arrendatorn vid arrendevillkorens bestämmande är i tillfälle att
täcka sig för den ökning i hans bidragsskyldighet, som därav kan
förväntas uppstå. Så är ju i alldeles särskild grad förhållandet med
det värde, som tillföres en egendom genom tillgången på skog, men
även andra »förmåner», som arrendator icke kan tillgodogöra sig,
komma här i betraktande. I tidigare sammanhang är påvisat, hurusom
detta förhållande alstrat en i många fall fullt påtaglig benägenhet
att av billighetshänsyn taxera utarrenderade egendomar med
skog eller andra förmåner lägre än egendomens beskaffenhet i och för
sig bort föranleda, eu omständighet som i sin ordning återverkat ofördelaktigt
jämväl i avseende å uppskattningen av egendomar under eget
bruk och i varje fall starkt bidragit till fastighetstaxeringens ojämnhet
även inom ett och samma taxeringsdistrikt.
Utsöndras emellertid, på sätt förslaget innehåller, ur fast egendoms
helhetsvärde, sådant detta kommer till uttryck i taxeringsvärdet,
såväl sko g svärde som tomt- eller industrivärde, där sådana värden utrönts
vara för handen, är möjlighet beredd att komma till rätta med nyssberörda
vanskligheter vid den nu bestående ordningen. Så kan tydligtvis ske genom
att i fråga om utarrenderad egendom lägga skattskyldigheten för skogsvärde
och tomt- eller industrivärde där denna skattskyldighet rimligtvis
under alla förhållanden bör ligga, nämligen hos jordägaren och —
därest jordbruksarrendators skattskyldighet överhuvud anses böra kvarstå
— begränsa densamma till vad som lämpligen skulle kunna betecknas
såsom egendomens ordinära eller jordbruksvärde. Val kan även
detta värde under arrendeperioden tänkas undergå förändringar i ena
eller andra riktningen, men dessa låta sig i allmänhet lättare på för
-
hand beräknas än ovan berörda mervärden och i värjo fall kan ökning
i jordbruksvärdet knappast tänkas ske, utan att arrendatorn också drar
nytta därav, exempelvis då värdeökningen uppkommit på grund av ökade
möjligheter till förmånlig avsättning av jordbrukets produkter. Vid tillämpning
av nu ifrågasatt utskiftning av skattskyldigheten torde sålunda
den förutsättning bliva i nöjaktig grad uppfylld, som, enligt vad här ovan
anförts, bör vara ett villkor för att skattskyldigheten skall kunna läggss
å annan än den, som med äganderätt eller därmed jämförlig rätt besitter
fast egendom. Reellt taget kvarstår nämligen vid en dylik anordningknappast
annan vansklighet än den som givetvis kan sägas ligga däri,
att arrendator kommer att bibehållas vid skattskyldigheten för själva
skogsmarkens värde. Önskligt hade väl varit, om uppdelningen av skattskyldigheten
mellan jordägare och arrendator kunnat fullföljas därhän
att jordägaren fått, där skogsvärde är för handen, övertaga skattskyldigheten
jämväl för ett däremot svarande markvärde — längre borde utskiftningen
tydligtvis icke sträcka sig, eftersom arrendator i regel
äger tillgodogöra sig skogens »husbekovsvärde» — men för en dylik
utskiftning möta uppskattniugsteknisku svårigheter, vilka synts oöverkomliga.
Vill man vidare mot bibehållandet av jordbruksarrendators skattskyldighet
invända, att sådan arrendator skattskyldighet i det hela skulle
enligt den nya ordningen bliva mera omfattande än förut, eftersom ju
arrendator, utom för det här ovan såsom ordinärt eller jordbruksvärde
betecknade värdet, därjämte enligt förslaget får sig ålagt att skatta jämväl
för faktiskt åtnjuten avkastning, kan härtill genmälas, att denna
utökning av hans skattskyldighet är av rent formell art, eftersom arrendator
skattskyldighet till fastighetsskatt i själva verket innebär allenast
ett fullgörande av ägarens skatteplikt, för vilket arrendatorn får antagas
hava hållit sig skadeslös genom att vid arrendevillkorens avtalande taga
skattskyldigheten i beräkning.
Då de brister, som äro förknippade med den nuvarande ordningen,
i väsentlig grad skulle komma att avlägsnas, därest arrendator
skattskyldighet så begränsas, som ovan är nämnt, kan problemet i
själva verket sägas i övervägande grad vara en lämplig hetsfråga; och
att ur denna synpunkt anledning saknas att frångå vad nu gäller har
synts sakkunnige påtagligt. Jordbruksarrendators skattskyldighet är
en sedan gammalt bestående ordning, som, även om densamma otvivelaktigt
haft sin grund vida mera i en strävan att bereda arrendatorerna
kommunal rösträtt och samtidigt minska de större jordägarnas röstetal än
i någon mera bestämd uppfattning om anordningens förträfflighet i och
336
Arrende av
annan
fastighet.
för sig, vuxit sig så fast i den allmänna meningen, att densamma icke
utan verkligt tvingande skäl bör frångås, och några sådana skäl torde,
såsom redan antytts, knappast kunna anföras. Alltjämt kommer arrendatorn
att framstå såsom den naturlige representanten för egendomen,
vars ägare däremot ofta nog är med sina huvudsakliga intressen knuten
vid en annan kommun.
Härtill kommer, att en överflyttning skulle vålla vanskligheter med
hänsyn till jordbruksarrendators nuvarande kommunala rösträtt ävensom
att övergångsbestämmelser knappast kunde undvaras i syfte att beträffande
egendomar, utarrenderade under nu bestående ordning, lägga skattskyldigheten
till rätta på ett med billighet överensstämmande sätt. Dylika övergångsbestämmelser
torde däremot icke erfordras vid en anordning från
förslagets förutsättningar, eftersom detta frikallar jordbruksarrendator från
skattskyldighet för honom icke vidkommande värden och tillika bygger
på förutsättningen av att han frikallas jämväl från privaträtt stig t ansvar
härutinnan i fall, där sådant ansvar eljest skulle enligt allmän lag åligga
honom.
I sistnämnda hänseende må följande här bemärkas. Nya arrendelagen
ålägger —- för de fall, där annat icke avtalats — jordbruksarrendator
ansvar i förhållande till jordägaren för all skatt och annan allmän
tunga, som för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren,
dock med undantag för bevillning, ett undantag som självfallet i
nu föreliggande sammanhang saknar betydelse. Ordnas nu jordbruksarrendators
och jordägares inbördes skattskyldighet så, som förslaget
förutsätter, kommer således arrendator att, där ej annat avtalats, i förhållande
till jordägaren stå i ansvar för så väl skogsvärde som tomteller
industrivärde, eftersom ju skattskyldigheten i avseende å dessa värden
enligt skattelagen skulle åligga jordägaren. Praktiskt taget komme följaktligen
den bidragsskyldighet i första hand, som skattelagen ålägger
arrendatorn, att utökas med denna sekundära bidragsskyldighet på grund
av allmän lag. För att förebygga denna illudering av skattelagstiftningens
syften med skattskyldighetens uppdelning är således vid godkännande
av förslagets grunder i denna del av nöden, att ifrågavarande föreskrift
i allmän lag ändras i så måtto, att ansvarigheten i fråga förklaras
icke avse skogsvärde samt tomt- eller industrivärde, åsatt arrenderad
egendom.
Redan är anfört, hurusom skattskyldighet för annan än jordbruksarrendator
ansetts icke kunna grundas å kommunallagarnas bestämmelser
om skattskyldighet för brukare av fast egendom. Och detta torde
337
Stilla ej endast beträffande lägenhetsarrende!! i nya arrendelagens mening
utan ock i fråga om upplåtelse av visst område, vilken liar till
egentligt ändamål utnyttjandet av områdets beståndsdelar medelst sten-,
grus- eller torvtäkt o. d., på sätt här ovan under innehållsrubriken
taxeringsenhet blivit närmare omförmält.
Härvid komma naturligtvis icke i betraktande sådana fall,
där upplåtelse av ifrågavarande slag varit iklädd den, utom för viss
publik jord, numera ur rättssystemet avlysta formen av avsöndring på
viss tid eller på livstid. För detta slags upplåtelse, som reellt sett
ingenting annat varit än ett arrende, merendels lägenhetsarrende i nya
arrendelagens mening, har hittills kommunal skattskyldighet visserligen
ålegat innehavaren, men skattskyldigheten har härvidlag utan vidare
följt av den bevillningsplikt såsom ägare, vartill innehavaren varit enligt
bevillningsförordningen tillförbunden. Härvid må dock tillfogas att, efter
vad sakkunnige försport från orter, där avsöndringar för bostadsändamål
i stor utsträckning förekomma, i allmänhet föga beaktande ägnas åt
markens värde, så att praktiskt taget skattskyldigheten kan sägas vara
en skattskyldighet för byggnaderna, dem ju innehavare av avsöndring så
gott som undantagslöst själv äger.
Såsom redan är anfört vid behandlingen av frågan om jordbruksarrendators
skattskyldighet, bör, för att skattskyldighet må åläggas
arrendator, erfordras, att räckviddeu av skattskyldigheten kan vid upplåtelsen
och således redan på förhand så pass tillförlitligt bedömas, att
arrendatorn kan bliva i tillfälle taga hänsyn därtill vid arrendevillkorens
avtalande. I avseende å fast egendom, vilken enligt förslaget skall såsom
jordbruksfastighet taxeras, låter sig detta i allmänhet göra beträffande
egendomens ordinära eller jordbruksvärde, vid vilket förhållande hinder icke
heller ansetts möta att lägga skattskyldigheten för detta värde å arrendator.
Ett väsentligen annat förhållande råder däremot beträffande fast egendom,
vilken skall taxeras såsom annan fastighet. Dennas värde i allmänna
marknaden är i många fall utsatt för möjligheten av en värdestegring,
som icke låter sig på förhand beräknas — i sådant hänseende
gör tillfyllest att erinra om den starka, men på samma gång oregelbundna
värdetillväxten av tomtmark eller mark, belägen i närheten av
större befolkningscentra — och det vore vid sådant förhållande en påtaglig
obillighet att i skattelag ålägga arrendator av sådan mark en skattskyldighet,
vars räckvidd icke kan vid arrendevillkorens uppgörande
bedömas. Nu anförda synpunkt äger väl närmast betydelse för arrendeavtal
med giltighet för längre tid, men att här uppdraga en gränslinje,
som kan fylla även måttliga anspråk på allmängiltighet, har icke anKommunalskattesakkunnige.
43
338
*
Innehavares
av annat slag
än arrendator
skattskyldighet.
Om den Hd, till
vilken skattskyldigheten
hänför sig.
setts görligt, varförutom det onekligen skulle te sig såsom en godtycklighet
samt i och för sig föga rimligt att ålägga arrendator med
kortare besittningstid en skattskyldighet, som ansåges icke kunna åläggas
arrendator med längre besittningstid.
Ur nu anförda synpunkter har skattskyldigheten för på arrende
upplåten annan fastighet ansetts böra åligga ägaren eller med honom i
skattskyldighetsavseende likställd innehavare.
1 fråga härefter om de fall, där skattskyldighet såsom ägare
hittills ålegat innehavare — av i allmänhet annat slag än arrendator —
bygger förslaget i huvudsak på samma grunder, som bestämt gällande lagstiftning
och praxis i dessa delar. Åtskilliga såväl utgallringar som
kompletteringar hava emellertid ansetts påkallade, likasom ock vissa
betydelsefulla restriktioner skett i avseende å skattskyldighetens omfattning
i särskilda fall. Särskild uppmärksamhet hava sakkunnige haft
anledning att ägna frågan om ordnande av skattskyldigheten för de
prästerliga boställena, för vilka det gällt att anpassa skattskyldigheten
efter den gamla och den nya, på 1910 års lagstiftning om reglering av
prästerskapets avlöning grundade ordningen. Icke minst har i avseende
å dessa boställen framstått angeläget att lägga till rätta skattskyldigheten
för boställen med tillgång på slög, vilken fråga hittills i tillämpningen
vållat vanskligheter.
För vad i dessa likasom i andra detaljer av den hithörande lagstiftningen
åtgjorts lämnas redogörelse i den speciella motiveringen för
innehållet av 14 § 2 mom. i författningsförslaget.
Enligt kommunallagarna skola de skattebidrag, vilka såsom kommunalutskylder
varje särskilt år beslutas, anses för nämnda års — det
löpande årets — kommunalutskylder att till utgörande fördelas på dem,
som under löpande året varit till kommunen skattskyldiga, fastän de av
kommunen upptagas först nästföljande år för att användas huvudsakligen
till bestridande av det årets utgifter. Redan är nämnt, hurusom gällande
lagstiftning för fast egendoms vidkommande reglerar skattskyldighetsfrågan,
hänförd till visst år, olika beträffande skyldigheten att utgöra
bevillning, landstingsskatt och vägskatt, å ena sidan, samt primärkommunala
utskylder, å andra sidan, likasom ock redogörelse lämnats för
det sätt, varpå praxis — i saknad av uttryckligt direktiv därutinnan i
kommunallagarna själva — ansett frågan böra lösas, för den händelse
ändrade förhållanden i avseende å ägande- eller besittningsrätten inträtt
under löpande år. Beträffande landskommunerna har sålunda skatt
-
skyldigheten ansetts böra åligga och kommunalutskylder följaktligen
böra påföras den, som äger, innehar eller brukar läst egendom vid den
tidpunkt, då kommunens debiterings- och uppbördslängd fastställes, likasom,
då möjlighet till en fullt analog reglering av frågan icke är för
handen i stad, lösningen av frågan för städernas vidkommande ansetts
böra gå i den riktningen att låta skattskyldigheten stanna på den,
som äger resp. innehar eller brukar egendomen vid utgången av det
löpande året.
Då ensidigt är, att den tid, till vilken skattskyldigheten för fast
egendom hänför sig, och den tid, då skatten skall betalas, icke hållas
mera åtskils än nödigt är, har den ordning, som praxis sålunda strävat
att hävda, synts de sakkunnige förtjänt av att nu lagfästas, desto hellre
som eljest oundvikliga vanskligheter vid övergången till det nya systemet
därigenom kunna undgås.
Den sålunda ifrågasatta ordningen innebär väl, att vid taxeringen
icke slutgiltigt bestämmes, vem skattskyldigheten rätteligen skall åligga,
utan att därmed får anstå till tid, då visshet föreligger om de förhållanden,
som enligt förslaget betinga skattskyldigheten i det särskilda fallet. Men
denna anordning förutsättes av sakkunnige böra kombineras med föreskrift
i taxeringsförordningen därom att i längden skall vid taxeringen upptagas
den, som vid taxering still fäll et äger, innehar eller brukar varje särskild
taxeringsenhet. Att så sker länder till påtagligt gagn vid debiteringen,
eftersom sålunda längdförd ägare, brukare eller innehavare i regel också
blir den, på vilken skattskyldigheten stannar.
Speciell motivering.
Utöver vad här ovan ur i huvudsak mera allmänna synpunkter
anförts beträffande den ifrågasatta kommunala fastighetsbeskattningen
har i avseende å innebörden av de författningsbestämmelser, förslaget i
denna del upptager, följande ansetts böra anföras.
2 §•
Föremål för den föreslagna fastighetsskatten har, utom i ett avseende,
ansetts begreppsenligt böra vara vad allmän lag hänför till fast
egendom ävensom, i enlighet med vad hittills praktiserats, byggnad å
annans mark samt — i fråga om byggnad, avsedd för gruvdrift, ävensom
byggnad å jord, vilken besväras av inskriven tomträtt eller av inskriven
340
vattenfallsrätt — jämväl jordägaren tillhörig sådan byggnad, änskönt
byggnad i nu nämnda fall i civilrättslig mening utgör lös egendom. Det
nyss antydda undantaget gäller frälseränta, som enligt lag utgör fast
egendom och så även för närvarande taxeras med iakttagande härvid,
att räntans värde skall beräknas motsvara tjugu gånger dess belopp
enligt nästföregående års markegång eller, i visst fall, medelmarkegångspris.
Att i ett system, som upptager en fristående objektskatt, i regel
byggd på fast egendoms allmänna saluvärde, och tillika beskattar frälseräntan
såsom avkastning resp. inkomst, bibehålla hittillsvarande anordning
med taxering av frälseräntans värde har synts innebära en påtaglig
oegentlighet, helst något verkligt praktiskt behov därmed icke tillgodoses.
Frälseräntan blir enligt förslaget beskattad medelst avkastningsskatt i
kommun där den utgår, och därest frälseräntan utgör säkerhet för lån vållar
taxeringsvärdets bortfallande knappast någon olägenhet, eftersom säkerheten
därförutan låter sig med ledning av gängse räntefot tillförlitligen
bedömas. Den rösträtt efter taxeringsvärde innehavet av frälseränta nu tillför
ränteägaren lämnas likaledes, praktiskt taget, oberörd, därest rösträtten
i stället, såsom vid tillämpning av den föreslagna nya ordningen kommer
att ske, grundas å det belopp, varmed frälseräntan faktiskt utgår.
8 §•
Hittills har frågan när fast egendom skall i taxeringsavseende behandlas
såsom jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet i lag reglerats
i omedelbart samband med frågan när särskilt taxeringsvärde
skall åsättas fast egendom av ena eller andra slaget och egendomen
således skall utgöra taxeringsenhet. Riktigare har emellertid synts vara
att behandla dessa frågor åtskils, så att först bestämmes, när fast egendom
skall anses vara av ena eller andra slaget i sin ovan utredda betydelse
av underlag för ett värde såsom jordbruksfastighet eller såsom
annan fastighet, varefter och sedan därjämte genom bestämmelserna i
4 och 5 §§, sammanställda med varandra, klargjorts när fast egendom
överhuvudtaget, såsom underkastad beskattning, skall taxeras, i ordningen
följer att avgöra, när fast egendom av ena eller andra slaget
skall bilda taxeringsenhet.
I paragrafens andra stycke lämnas bestämmelserna för de regelmässiga
fallen, enligt vilka eu jordbruks- eller skogsegendom icke
användes för annat än vad de hävdvunna benämningarna ange, nämligen
jordbruk med binäringar eller skogsbruk eller bäggedera. Egen
-
341
domen blir då alltigenom en jordbruksfastighet i taxeringshänseende,
likasom å andra sidan fast egendom, i sin helhet annorledes använd,
ävenledes alltigenom blir annan fastighet.
Direktiv tarvas emellertid även för de alltmera vanliga, redan i
den allmänna motiveringen berörda fall, att viss bestämd fastighet med
hänsyn till sin användning för olika delar av sin ägovidd framstår med
olika natur i taxeringsavseende. Sådant direktiv lämnas i paragrafens
tredje stycke. Härtill må fogas följande erinringar i syfte att ytterligare
belysa det sålunda lämnade direktivets innebörd.
Användningen av en jordbruks- eller skogsegendom för annat
ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk kan bestå i nyttiggörande
av visst område medelst utarrendering för annat ändamål än
jordbruk — lägenhetsarrende i nya arrendelagens mening ävensom sådan
upplåtelse av visst bestämt område, som innefattar rätt för ny ttj anderätts -havaren att tillgodogöra sig jordsubstansen medelst sten-, grus-, torvtäkt
o. d. — eller genom uthyrning, därunder förslaget inbegriper värjo
sådan form av upplåtelse, som enligt allmän lag skall betraktas såsom
hyra i motsats till arrende, d. v. s. där tillhandahållandet av bostad är
det för upplåtelsen väsentliga. Slutligen kan också jordägaren själv utnyttja
visst område för industriellt eller annat därmed jämförligt ändamål.
För att sådant område, som nu nämnts, skall taxeras såsom annan
fastighet förutsättes, att den verksamhet, för vilken området användes,
är av beskaffenhet att grunda eller ingå i en särskild förvärvskälla,
hänförlig under rörelse eller yrke enligt bestämmelserna om avkastningsskatt.
Verksamheten skall således icke innefatta allenast binäringtill
jordbruket. Åven staten bedriver exempelvis å vissa kronoparker
industriell verksamhet — å Klotens kronopark förekomma sålunda såväl
masugnsdrift som sågverksrörelse, å Bjurfors kronopark rörelse av sistnämnda
slag o. s. v. — och ehuruväl staten i förslaget frikallats från
skattskyldighet för själva avkastningen avser förslaget i nu förevarande
del, att den ägovidd av kronoparken, som på angivet sätt användes, skall
betraktas och taxeras såsom annan fastighet. För enskild jordägare
bildar jämväl en för uthyrning avsedd byggnad med grund och tillhörande
markutrymmen i övrigt en från jordbruksfastigheten skild förvärvskälla,
och avkastningen blir att upptaga såsom avkastning av annan
fastighet. Användes byggnad delvis till uthyrning och delvis för egendomens
behov eller användes densamma för ägares eller brukares »bekvämlighet
och trevnad» — se anvisningarna för taxeringen till fastighetsskatt
under III — får den huvudsakliga användningen bliva av
-
342
görande. Endast stadigvarande användning eller användning, som kan
förutsättas bliva stadigvarande, kommer emellertid i betraktande såsom
utslagsgivande; tillfälliga eller övergående anordningar lämnas således
ur räkningen.
Förutsättningen för att område tillydande en jordbruks- eller skogsegendom
skall i taxeringsavseende anses vara av annan fastighets natur
bortfaller, när användningen för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk
upphör. När så skall anses liava skett får, likasom när sådan användning
skall anses hava börjat, bedömas efter förhållandena i det särskilda
fallet. Eftersom den särskilda användningen i regel förutsätter
särskilda anläggningar i form av byggnader och annat, blir också
dessa anläggningars borttagande ett i allmänhet tillförlitligt kriterium
på att den särskilda användningen upphört. Så länge anläggningen
består, utan att tilliggande jord apteras för jordbruksändamål, blir
däremot, även där själva driften nedlagts, området, åtminstone till
den del detsamma utgör byggnadsgrund, alltjämt att betrakta såsom
använt för ett annat ändamål än egendomen i övrigt. Gränsfall kunna
givetvis bär tänkas uppstå, där ett avgörande kan bliva förknippat med
vissa vanskligheter, men dessa har icke ansetts böra tillmätas den
betydelse, att man fördenskull bör tillspillogiva den påtagliga fördel
ett godkännande av förslaget ur värder ing ssynpunlct ställer i utsikt därigenom
att jord värderas efter sin användning frånsett den rättsliga
samhörigheten med annorledes använd jord.
En viss bestämd fastighet i rättslig mening, exempelvis en jordavsöndring
eller en genom ägostyckning utbruten andel av en jordbruksegendom,
kan tänkas tillsvidare ligga oanvänd. Aven för detta fall
måste en lagstiftning från förslagets förutsättningar lämna direktiv för
ett avgörande, huru en dylik fastighet rätteligen bör betraktas i avseende,
varom här är fråga. Detta avgörande har synts böra ske sålunda,
att fastigheten betraktas såsom jordbruksfastighet, så framt icke
påtagligt är, att densamma är avsedd för användning såsom annan
fastighet. När så skall anses vara förhållandet får bedömas efter omständigheterna
i det särskilda fallet och hänvisas i sådant avseende till
den ledning för bedömandet, som i anvisningarna lämnas.
I den sålunda ytterligare belysta innebörden av begreppen jordbruksfastighet
och annan fastighet ligger inneslutet, vad angår byggnader
å jordbruks- och skogsegendom, att byggnader, avsedda för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk, skola med mark som till sådana
343
byggnader nyttjas — byggnadsgrunden jämte övrigt, faktiskt nyttjat
eller särskilt upplåtet markutrymme — betraktas såsom annan fastighet.
Till jordbruksfastighet komma vid sådant förhållande att hänföras allenast
sådana byggnader som enligt anvisningarna betecknas såsom mangårdsbyggnader
eller driftsbyggnader för jordbruk eller skogsbruk, därvid
under mangårdsbyggnader inbegripas icke endast bostadsbyggnader för
ägare eller brukare, utan även byggnader, avsedda för ägarens eller
brukarens »bekvämlighet eller trevnad», likgiltigt härvid om byggnaderna
tillhöra jordägaren eller i något fall brukaren.
4 §•
I avseende å bestämmelserna i 3 mom. må här, utöver vad den
allmänna motiveringen beträffande nämnda bestämmelser innehåller, anföras
följande.
Då det ansetts riktigt, att fastighet, som främmande stat förvärvat
för att användas såsom bostad för sin beskickningspersonal, frikallas från
beskattning, allenast under förutsättning av reciprok behandling, har
bestämmelse därom fått inflyta under punkt a).
Enligt stadgandet i 5*§ b) första punkten bevillningsförordningen
äro akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och
barmhärtighetsinrättningar villkorligt, d. v. s. om ock i den mån de
icke »lämna inkomst», frikallade från bevillningsplikt och därmed även från
kommunalskatt för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader.
Då akademier, vetenskapliga samfund och allmänna undervisningsverk
otvivelaktigt äro av gagn för de kommuner, till vilka de äro lokaliserade,
lärer även ur rent kommunal beskattningssynpunkt viss skattefrihet
alltjämt böra tillerkännas sådan dem enskilt tillhörig eller av dem
självständigt förvaltad egendom, som är av annan fastighets natur.
Den av dem förvaltade egendomen lärer visserligen i stor utsträckning
vara att hänföra till statsegendom, åtminstone i offentligrättslig mening,
eller, såsom förhållandet i regel är med de allmänna läroverken, till
kommunal egendom, men då institutioner av hithörande slag i allmänhet
i taxeringsavseende betraktas och i taxeringslängderna redovisats såsom
ägare jämväl till sådan egendom som icke är dem enskilt tillhörig har
bevillningsförordningens betraktelsesätt i nu förevarande del ansetts kunna
följas, helst ställningen i beskattningsavseende, praktiskt taget, lämnas
därav oberörd.
I anslutning till den synpunkt vilken, på sätt i den allmänna
motiveringen anförts, varit den för sakkunnige bestämmande inträder
skattefriheten för nu ifrågavarande inrättningars egendom, när den
-
344
samma huvudsakligen användes för ändamål, som sammanhänga med
deras egentliga verksamhet, och har beskaffenheten av denna verksamhet
ansetts lämpligen kunna karaktäriseras såsom avseende undervisnings-,
förvaltnings- eller med dessa jämförliga ändamål. Utanför tillämpningsområdet
för skattefrihetsbestämmelsen falla sålunda exempelvis fastigheter,
som användas för uthyrning i enlighet med detta begrepps i
den allmänna motiveringen närmare angivna innebörd. I likhet med
vad som vid punkt b) ansetts böra utsägas beträffande byggnader, tillhöriga
kommun eller annan menighet, har också beträffande nu ifrågavarande
egendom utsagts, att det är den huvudsakliga användningen,
som avgör huruvida skattefrihet skall vara medgiven eller ej. Då
slutligen, på sätt i momentets tredje stycke sägs, skattefriheten är
avsedd att omfatta jämväl all den mark, som till de skattefria byggnaderna
nyttjas, har, för den händelse sådan mark överhuvudtaget kan
komma i fråga att betraktas såsom »allmän plats», synts obehövligt att
särskilt markera dess skattefrihet i sådan egenskap.
Vid vissa regementen förekommer att även underofficerskåren
å mötesplatsen uppfört byggnader för begagnande under mötena,
och bör givetvis den skattefrihet, som i motsvarande fall alltjämt
medgivits regementen och officerskårer, utsträckas till nämnda byggnader.
Hittillsvarande praxis torde under skattefriheten icke inbegripit
sådana byggnader, som stadigvarande uthyras för marketenterihållning
o. d. 1 denna praxis avser förslaget icke någon ändring.
I 1861 års bevillningsförordning inflöt från äldre skatteförordningar
bestämmelsen om villkorlig skattefrihet för barmhärtighetsinrättningar tillhöriga
allmänna platser, tomter och byggnader. Någon fullt bestämd praxis
kan ej anses råda angående den närmare innebörden av ifrågavarande
begrepp, därunder — eftersom dylika inrättningar, där de tillhöra stat,
kommun eller annan menighet, fått sin ställning i skattskyldighetshänseende
i annat sammanhang bestämd — i nu föreliggande sammanhang
torde hava inbegripits allenast enskilda sådana inrättningar. Praxis torde
emellertid varit benägen att dit hänföra ej endast sjuk- och fattigvårdsinrättningar,
tillhöriga enskilda stiftelser eller uppförda vid större bruksanläggningar
o. s. v., utan även andra rena välgörenhetsanstalter, såsom
barnhem, skyddshem o. d. Då också förslaget från skatteplikt frikallat
barmhärtighetsinrättningar, vilka emellertid härvid ansetts böra redovisas
såsom en särskild grupp, har ändring i vad sålunda kan anses gälla i
avseende å bestämmelsens tillämplighetsområde icke synts påkallad i
vidare mån än som följer därav att barmhärtighetsinrättningen för att bliva
skattefri skall vara företrädesvis avsedd för vederbörande kommuns — den
345
kommun, varinom inrättningen är belägen — egna medlemmar, och
således i främsta rummet lända kommunen själv till gagn. När så bör
anses vara förhållandet torde i allmänhet lätteligen kunna bedömas efter
omständigheterna i det särskilda fallet.
I avseende å skattefrihet för barmhärtighetsinrättning tillhörig
»allmän plats» hänvisas till vad som anförts beträffande dylik mark,
tillhörig de under punkt c) upptagna institutionerna.
Stundom förekommer att elektriska spårvägar äro för hela eller
en del av sin sträckning koncessionerade såsom järnvägar — så plägar vara
förhållandet, där spårväg helt eller delvis sträcker sig utom stadsplaneområde
— och bör skattefrihet i sådant fall givetvis anses vara genom
förslagets bestämmelser för anläggningen medgiven i samma utsträckning
som är stadgad beträffande järnväg. Att i andra fall medgiva nu icke
åtnjuten skattefrihet för spårvägsanläggning har icke ansetts påkallat.
6 §•
Av sammanhanget har ansetts böra med tillräcklig tydlighet framgå
att uttrycket egendom här användes i sin hävdvunna betvdelse av vad
någon i ett sammanhang äger av fast egendom (possession, gård, gods
o. d.). Det ligger i sakens natur att en och samma taxeringsenhet
icke kan sammansättas av jord till skilda ägovälden. Om således någon
gemensamt med egen jord brukar arrenderad jord, föreligga olika
taxeringsenheter. Av bestämmelsen i 13 §, att fäst egendom taxeras
i den kommun, där egendomen är belägen, följer ock utan vidare
att, för den händelse till viss egendom hör sambrukad jord inom flera
kommuner, en häremot svarande uppdelning i taxeringsenheter måste ske.
För den händelse sambrukad egendom delvis faller inom municipalsamhälle
eller köping, som icke utgör egen kommun, är enahanda förfarande
avsett som omförmäles i 32 § förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering:.
Med iakttagande av dessa förbehåll bildar i fråga om fast egendom,
vilken skall taxeras såsom jordbruksfastighet, varje särskild brukningsenhet
och, beträffande annan fastighet, varje särskilt för sig nyttjat
område taxeringsenhet i förslagets mening.
Ursprungligen har av sakkunnige varit avsett att för taxeringsenhet
av jordbruksfastighets natur använda beteckningen brukning sdel,
men med hänsyn till denna terms hävdvunna betydelse att utgöra
beteckning för en självständigt brukad fastighet eller del därav såsom
arrendegård, torp o. d., har — helst enligt förslaget taxeringsenhet
Kommundlskattesdkkunnige. 44
346
kan innefatta även flera för sig bestående fastigheter och för dessa fall
beteckningen brukningsdel icke väl lämpar sig — för taxeringsenhet
av jordbruksfastighets natur valts beteckningen brukning senhet, vilken
beteckning bättre lämpar sig för alla förekommande fall.
Vad vidare angår den för taxeringsenhet av annan fastighets natur
valda beteckningen särskilt för sig nyttjat område må här, utöver vad
den allmänna motiveringen därutinnan innehåller, bemärkas följande.
För att en viss ägo vidd av annan fastighets natur, denna må
omfatta en eller flera fastigheter eller del eller delar därav, skall komma
i betraktande såsom ett särskilt för sig nyttjat område, förutsättes att
ägovidden skall framstå såsom en användning senhet, motsvarande således
vad i fråga om jordbruksfastighet utgör eu brukningsenhet. Frågan
ngen praktisk betydelse dels för sådana fall, då exempelvis ett fabrikskomplex
uppförts på ett område, som består av flera avsöndringar
eller eljest skilda fastigheter, dels ock för de fäll, där viss del av en
jordbruks- eller skogsegendom kan anses användas på ett sätt som
enligt förslaget bör föranleda dess uppskattning såsom annan fastighet.
I regel torde sådan separatanvändning avse ett och samma ändamål
med den verkan för avkastningsbeskattningens vidkommande att ett och
samma företag skall anses föreligga, men uteslutet är självfallet icke, att
ett och samma område kan bilda underlag för olika företag, exempelvis
kvarnrörelse och sågverksrörelse. Ur uppskattningssynpunkt påkallas här
icke någon klyvning av ett dvlikt område, allt efter som det skulle kunna
anses taget i anspråk för det ena eller andra av dessa ändamål. Icke
heller bör det lokala sammanhanget anses brutet därigenom att de olika
användningsplatserna åtskiljas exempelvis genom en ägoväg e. d., så
att man i dylikt fäll skulle behöva räkna med två områden och i enlighet
därmed likaledes två skilda taxeringsenheter. Hela anordningen
med särskild uppskattning i dessa och jämförliga fall förestavas uteslutande
av angelägenheten därav att mark med här förutsatt användning
verkligen kommer till uppskattning efter sitt värde och icke, såsom hittills
i stor utsträckning värk fallet, lämnas ur räkningen. De upplysningar,
som sakkunnige varit i tillfälle att inhämta, giva också vid handen att,
därest anordningen överhuvudtaget vinner godkännande, det i praktiken
icke kan antagas vålla några nämnvärda svårigheter att komma till
rätta med frågan om vidden av sådana användningsenheter som bär
närmast påkalla beaktande.
Ovan berörda i paragrafens andra och tredje stycken omförmälda
taxeringsenheter äro de primära taxeringsenheterna.
V
347
Om do sekundära genom uppdelning av taxeringsvärde, åsatt ett
brukningskomplex, tillvägabragta taxeringsenheterna är stadgat i paragrafens
fjärde stycke; och hänvisas för vad förslaget i dessa avseenden
innehåller, likasom för innehållet av nu förevarande § i övrigt, till den
allmänna motiveringen, närmast vad under innehållsrubriken taxeringsenhet,
anförts, ävensom till anvisningarna för förslagets tillämpning.
11 §■
Nu gällande regel att allmän uppskattning sker endast vart femte
år har ansetts böra kvarstå orubbad.
Omtaxering under löpande taxeringsperiod har beträffande jordbruksfastighet
ansetts böra medgivas allenast i fall av värdeminskning.
Härutinnan skiljer sig förslaget från vad nu gäller, ity att omtaxering
hittills även i fråga om jordbruksfastighet varit medgiven jämväl vid
inträffad betydligare värdeökning på grund av ny- eller tillbyggnader.
För rätten att underkasta jordbruksfastighet omtaxering under
löpande taxeringsperiod gälla enligt förslaget två villkor, av vilka det
ena hänför sig till anledningen till värdeminskningen, medan det andra
avser storleken av värdeminskningen. I det förra hänseendet upptager
förslaget hittillsvarande bestämmelser allenast med det undantag att
»nedrivning av byggnader» icke bibehållits såsom giltig anledning för
omtaxering. Då den omständigheten att en jordägare bygger nytt på
sin gård och därigenom tillför denna ett i viss mån förhöjt värde icke
får föranleda omtaxering, har följdriktigheten ansetts kräva att icke
heller åtgärd, som innefattar minskning i byggnadsbeståndet, kommer i
betraktande såsom laga skäl till omtaxering.
I det senare hänseendet gäller för närvarande, att minskningen
i förhållande till taxeringsvärdet skall vara »märklig». Detta uttryck
lärer få anses liktydigt med en mera avsevärd värdeminskning,
men angiver i och för sig icke något bestämt mått för dennas storlek.
Sakkunnige hava ansett lända till ökad stadga i taxeringen att i lag
bestämmes en minimigräns för värdeminskningen, vilken måste befinnas
överskriden för att omtaxering skall komma i fråga, och har en femtedel
av taxeringsvärdet synts bilda en i sådant avseende lämplig gräns.
Beträffande annan fastighet har ur synpunkter, som framhållits i
den allmänna motiveringen, den omständigheten att brandförsäkringsvärde
höjts resp. minskats ansetts icke böra i och för sig föranleda
omtaxering under löpande period. Givetvis bör däremot, med hänsyn
till byggnads betydelse såsom värdefaktor när fråga är om annan fastig
-
348
het, tillkomsten under perioden av ny- eller tillbyggnad likasom av
nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar föranleda omtaxering;
och synes härvidlag lämpligen icke kunna fordras annat än vad nu
gäller, nämligen att taxeringsenhetens värde blivit på grund av tillkomsten
av nya byggnader i betydligare mån förhöjt utöver taxeringsvärdet.
Denna fordran bör vidare, såsom även hittills praktiserats, anses
uppfylld även om byggnader äro under uppförande vid den tidpunkt,
till vilken taxeringen i varje särskilt fall hänför sig. Om en tomt står
under bebyggande med ett större byggnadskomplex, som kräver flera
år för att bliva färdigbyggt, kan således alltjämt successiv höjning av
taxeringsvärdet komma i fråga.
Villkoren för omtaxering av annan fastighet vid värdeminskning
hava ansetts böra i huvudsak sammanfalla med dem som föreslagits
att gälla beträffande jordbruksfastighet. Här tillkommer emellertid nedrivning
av byggnader såsom en enligt sakens natur giltig anledningtill
omtaxering, likasom å andra sidan självfallet skogsavverkning icke
kommer i betraktande.
Enligt nu gällande praxis skall vid uppdelning under löpande taxeringsperiod
av en taxeringsenhet i flera sådana iakttagas, att de taxeringsvärden,
som åsättas de nya taxeringsenheterna, sammanlagt icke
må överstiga det värde, vartill den odelade taxeringsenheten senast
varit uppskattad. Att en dylik ordning icke är förenlig med förslagets
förutsättningar faller av sig självt, men har till undanröjande av varje
tvekan härvidlag ansetts böra i nu föreliggande sammanhang framhållas.
Enligt förslaget är således avsett, att en fullt självständig taxering av
varje genom uppdelningen bildad taxeringsenhet skall äga rum.
12 §.
Vad här stadgas är avsett att gälla beträffande varje värde, som
enligt förordningen åsättes, således även de särskilda värdena enligt
8 och 9 §§ samt uppdelningsvärdena enligt 9 och 10 §§.
För närvarande är föreskrift given om anteckning i taxeringslängd
av värde, som understiger 100 kronor. Enligt vad sakkunnige inhämtat,
efterleves ifrågavarande föreskrift mera sällan och har också, såsom
varande utan nämnvärt praktiskt gagn, i förslaget utelämnats.
13 §.
Särskilt inom de norrländska länen förekommer ej sällan att jord
till hemman inom en kommun — merendels skogsmark som vid avvitt
-
349
ringarna anslagits dessa hemman såsom fyllnadsskog efter deras skattetal
— är belägen inom gränserna för annan kommuns förvaltningsområde.
Praxis har för sådant fall fastslagit, att jorden skall, såsom utgörande
ett slags enklav, anses belägen inom den kommun dit jorden i jordeboksavseende
d. v. s. kameralt hör. Häri har någon ändring ansetts
ej böra ifrågasättas och har ej heller, eftersom en fullt bestämd praxis
föreligger i avseende å undantagsfallens bedömande, funnits erforderligt
att med hänsyn till dessa fall ersätta hittillsvarande avfattning av lagbudet
med den nyss antydda, som tvivelsutan skulle mera exakt återgivit
den vedertagna innebörden av bestämmelsen.
14 §.
I avseende å 1 mom. må erinras, hurusom innehavare av avsöndring
på viss tid eller på livstid för närvarande har sig ålagd skattskyldighet
såsom ägare. Beträffande sådan avsöndring som enligt förslagets bestämmelser
skall taxeras såsom jordbruksfastighet bör emellertid, på sätt
som föreslagits beträffande arrenderad jordbruksegendom, skattskyldigheten
uppdelas mellan jordägaren och avsöndringsinnehavaren sålunda,
att, för den händelse skogs värde eller tomt- eller industrivärde blir
egendomen åsatt, jordägaren skattar för sådant värde och innehavaren
allenast för återstoden av taxeringsvärdet, motsvarande vad i den allmänna
motiveringen betecknats såsom egendomens ordinära eller jordbruksvärde.
Några övergångsbestämmelser i syfte att för de avsöndringar
av nu ifrågavarande slag, som bestå vid lagens trädande i kraft, av
hänsyn för jordägaren garantera upprätthållandet av hittillsvarande ordning
i avseende å skattskyldigheten hava icke ansetts erforderliga.
I fråga om den närmare innebörden av de i 2 mom. upptagna
bestämmelserna har följande ansetts böra anföras.
Likställd med innehavare av stadgad åborätt i avseende å skattskyldighet
har hittills varit arrendator av jordegendom, som är av allmän
myndighet eller av stiftelse upplåten till begagnande mot livstidsstädja.
Att låta innehavare av livstidsarrende i nu ifrågavarande fall intaga eu
annan ställning än den som enligt förslaget är avsedd för jordbruksarrendator
i allmänhet, vare sig arrendeupplåtelsen gäller för viss tid
eller för livstid, lärer emellertid icke vara av något som helst
praktiskt behov påkallat. Däremot har redan nu tillämpad likställighet
med innehavare av stadgad åborätt ansetts böra uttryckligen
lagfästas beträffande den som eljest, i andra fall än som under d) eller
e) avses, innehar fast egendom med ständig eller ärftlig besittningsrätt.
Såsom ständig besittningsrätt kommer härvid i betraktande även sådan
350
besittningsrätt till kronan tillhörig jord, som gäller för obestämd tid,
såsom förhållandet är med vissa i kungl. brev den 28 december 1822
och kammarkollegii kungörelse den 24 januari 1823 avsedda strömfall
med utmål å kronohemmans eller annan krono]ords områden. Förutom
de nyssnämnda upplåtelserna samt krononybyggen och annan kronan tillhörig
under enskild disposition varande fast egendom, som icke får skattesäljas,
komma i övrigt här i betraktande ett flertal av kungl. och Hvitfeldtska
stiftelsens hemman och lägenheter, de Monthanska stiftelsen tillhöriga hemmanen
i södra Halland !, vissa i de forna danska provinserna belägna vanligen
i ägoblandning med enskildas hemman liggande kyrkojordar, för vilka
under olika namn (landgille, landskyld) utgår viss grundskatteartad avgift
till kyrkorna därstädes m. fl. Åbo å under bruk skatteköpt hemman synes
däremot, trots den »lagligen befästade» besittningsrätt som tillkommer
honom och ehuruväl något arrende icke utgöres, böra i skattskyldighetshänseende
likställas med arrendator, vadan således enligt förslaget skattskyldigheten
såväl för skogsvärde som för tomt- eller industrivärde å
sådant hemman ankommer på bruksägaren.
Skattskyldigheten blir i avseende å nu ifrågavarande, under punkt
a) omförmäld egendom obegränsad utom i fall, där modifiering härutinnan
kan komma att föranledas av den i momentets tredje stycke inrymda
generella bestämmelsen att, där avkastning av skog helt eller
delvis ingår till allmän fond eller inrättning, skattskyldigheten för skogsvärde
åligger fonden eller inrättningen. Exempelvis kommer sålunda
skattskyldigheten för skogsvärde å sådana kungl. och Hvitfeldtska
stipendieinrättningen tillhöriga hemman, som innehavas med ärftlig besittningsrätt,
att åligga inrättningen. Åborna därstädes äga nämligen
rätt till utsyning allenast av husbehovsvirke.
Vad härefter angår publika boställen jämte på lön anslagen jord
erinras till en början därom att, enligt förslagets i den allmänna motiveringen
samt den speciella motiveringen för 4 § närmare belysta bestämmelser
om objektiv skatteplikt, sådan alltid åligger fast egendom
av ifrågavarande slag, där densamma utgör jordbruksfastighet, men, där
egendomen utgör annan fastighet, allenast i det fall att egendomen
användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål, d. v. s. i
sådan förvärvskälla som enligt bestämmelserna om avkastningsskatt innefattar
rörelse eller yrke, såsom är förhållandet med de i 2 § kung!,
förordningen den 15 september 1911 om utarrendering av prästerskapets
löneboställen, andra och tredje styckena, omförmälda, på särskilt arrende
1 Fråga är väckt om inlösen av dessa hemman under full äganderätt för åborna och
beror för närvarande av Kungl. Maj:ts prövning.
351
upplåtna lägenheter ävensom, åtminstone i regel, med sådant i 3 §
nämnda förordning om förmält ecklesiastikt boställe, som är avsett för
annat ändamål än jordbruk.
Vidare är att märka, att — i olikhet med vad som gäller beträffande
under punkten a) omförmäld egendom — tomt- eller industrivärde icke skall
åsättas nu ifrågavarande egendom samt att, vad skogsvärde angår, skattskyldigheten
för sådant värde allenast i undantagsfall kommer att åligga
indelningshavaren. Så blir nämligen fallet endast i fråga om boställsskogar,
som icke ställts under skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning eller i vilkas avkastning andel författningsenligt icke tillkommer
allmän fond eller inrättning, förnämligast kyrkofonden. Vad
angår under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning ställd skog,
blir sådan skog enligt förslaget, på sätt även under nuvarande ordning*
i allmänhet praktiserats, en särskild taxeringsenhet, för vilken skattskyldigheten,
jämväl vad angår skogsmarken, kommer att åligga statsverket
eller allmän fond eller inrättning, utom i det fall att skogen
tillhör boställe, vars avkomst skall enligt 7 § i lagen om reglering av
prästerskapets avlöning samt kungl. kungörelsen den 9 december 1910
angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,
punkt 5, tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen
eller enligt bestämmelserna i donationsbrev angående bostället tillfalla
änka. Enär enligt de i sistnämnda författning stadgade grunder, avsedda
att tillämpas där den nya ordningen trätt eller träder i kraft,
skogs- och hagmark å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar
anslagna löneboställen — varunder enligt den nya ordningen
författningsenligt skola anses inbegripna såväl jordbruksboställena i
egentlig mening med undantag av såsom prästgård avskilda områden
som på lön anslagen jord (löningshemman) — skola ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, äger frågan om ordnandet
av skattskyldigheten för skogsvärde å prästerskapets jordbruksboställen
och löningshemman betydelse allenast så länge den gamla
ordningen består och i avseende å sådana boställsskogar vilka icke, på
sätt redan är berört, antingen redan ställts eller komma att, innan den
nya ordningen träder i tillämpning, ställas under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, d. v. s. sådana boställsskogar vilka alltjämt stå
under boställshavarens egen vård och med vilkas avkastning således skall
förhållas enligt de för sådant fall gällande bestämmelserna i kungl. förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket.
Beträffande de ecklesiastika boställsskogar, som således i nu före -
352
liggande sammanhang komma i betraktande, uppdelas avkastningen
mellan boställshavaren och kyrkofonden, • därvid i allmänhet högst
hälften av avkastningen efter avdrag av indelnings- och förvaltningskostnader
kan tillföras boställshavaren. År boställe inköpt av menighet
eller donerat av enskild, kan emellertid efter Kungl. Maj:ts prövning
hela behållna avkastningen tilläggas boställshavaren, och äger
sådant förhållande för närvarande tillämpning i avseende å flera boställen.
Att i sådana fall skattskyldigheten för skogsvärde bör åligga
boställshavaren, har synts vara i sin ordning, likasom det å andra
sidan för sakkunnige framstått såsom den mest praktiska anordningen
att i övriga fall icke tillråda en uppdelning av skattskyldigheten för
skogsvärdet mellan boställshavaren och det allmänna efter varderas
andel i varje särskilt fall, utan låta skattskyldigheten odelad stanna på
det allmänna.
Enahanda anordning har ansetts böra vinna tillämpning såväl i
fråga om civila boställens skogar som beträffande ecklesiastika boställsskogar,
vilkas behållna avkastning helt eller delvis tillfaller biskopslöneregleringsfonden,
Lappmarks ecklesiastikverk m. fl. allmänna fonder
eller inrättningar. För det enda icke indragna militieboställe som äunu
återstår1 saknar frågan om skattskyldighet för skogsvärde betydelse.
1 avseende å den ''nu avhaudlade punkten må vidare erinras, att
såsom innnehavare i hittillsvarande mening ansetts icke böra, på ett
undantag när, upptagas andra boställshavare än sådana, vilka i sin
nämnda egenskap alltjämt äro bibehållna vid sin brukningsrätt eller
således, vad angår de prästerliga boställena, sådana, i avseende å vilka
den gamla ordningen tillsvidare fortbestår. Undantaget gäller ecklesiastikt
löneboställe, vars avkomst skall enligt 7 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910 tillgodokomma tjänstinnehavare
utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev angående bostället
tillfalla änka. Dylika boställen äro visserligen, även de, efter det den
nya ordningen trätt i tillämpning, underkastade utarrenderingstvång,
men utarrenderingen sker här omedelbart för indelningshavarnes räkning
och behållen avkastning — jämväl den som härflyter från skogen —
tillfaller dem oavkortad.
Vad angår den fasta egendom, som upptagits under punkt c,
disponeras avkastningen av städernas skogar och häradsallmänningar
ävensom av de vissa kanalbolag — Göta och Hjälmare kanalverk — an
-
f. d. sergeantboställel Skörpinge i Höja socken, Kristianstads iän
853
slagna skogar i sin helhet av irmehavarne själva1, vid vilket förhållande
skattskyldigheten också bör utan någon inskränkning åligga dem. Däremot
kan någon tvekan härutinnan råda beträffande skogar, som upplåtits
till bergshanteringens understöd. Enligt kungl. förordningen den
27 maj 1898 angående förvaltningen av dessa skogar skola nämligen
medel, som influtit vid försäljning av eventuellt överskott utöver nyttjanderättshavares
virkesbehov, tillgodo föras statsverkets skogsmedel. För
år 1914 redovisar sålunda domänstyrelsens ämbetsberättelse, tab. ett
antal fall där virkesöverskott på nu angivet sätt tillgodogjorts och
kommit statsverket till godo. För sådana fall, som år efter annat i
växlande utsträckning inträffat, skulle möjligen kunna ifrågasättas,
huruvida icke skattskyldigheten för skogsvärdc i den man detsamma
realiseras genom försäljning borde åläggas staten. Oavsett vanskligheterna
i en dylik av växlande tillfälligheter beroende uppdelning av
skattskyldigheten har det emellertid synts sakkunnige, att bibehållandet
av den nuvarande ordningen står i god överensstämmelse med arten
av denna privilegierade besittningsrätt, som sätter nyttjanderättshavarna
i tillfälle att — frånsett den obetydliga bevillningsavgift som jämlikt
kungl. förordningen den 23 oktober 1908 ifrågakommer för hithörande
skogar, där de äro av rekognitionsskogs natur — avgiftsfritt tillgodose
sitt virkesbehov ej allenast för byggnader o. d. som innefattas under
begreppet husbehov i egentlig mening, utan även för själva driften.
Å andra sidan har till förebyggande av eljest möjlig tvekan ansetts
böra här erinras att, där enligt vederbörligt tillstånd driften blivit tillsvidare
nedlagd och upplåtelsen således icke tages i anspråk, vederbörande
verk icke heller längre böra betraktas såsom innehavare samt
att vid sådant förhållande skattskyldigheten för den upplåtna skogen
bör åligga kronan såsom ägare.
Såsom tidigare antytts, kan för närvarande någon tvekan anses
råda därom, huru i skattskyldighetsavseende rätteligen skall förfaras i
avseende å sådan fast egendom, vilken någon annorledes än såsom fideikommissarie
eller eljest med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besitter
omedelbart på grund av testamentarisk föreskrift. Ur kommunal beskattningssynpunkt
synes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten
såsom ägare stanna på den, som vid den tid till vilken
skattskyldigheten hänför sig besitter egendomen.
Förutom s. k. ofri tomt i stad, därunder torde böra inbegripas den
1 Den kronan å häradsallmänningar likasom å vissa andra allmänna skogar alltjämt förbehållna
rätten till vissa träd — ek och s. k. storverksträd — har för frågan om skattskyldighetens
ordnande enligt förslaget ansetts sakna betydelse.
Kommunalskattesakkunnige. 45
354
i staden Visby förekommande upplåtelsen av stadsjord under s. k. infäste,
är redan enligt bestående ordning fast egendom vilken besittes med
tomträtt underkastad beskattning i tomträtts!) av arens band. Härvid har
ansetts böra förbliva, varjämte enahanda anordning ansetts böra vinna
tillämpning i fråga om innehavare av vattenfallsrätt1. I avseende å omfattningen
av den skattskyldighet som sålunda ifrågasatts för innehavare
av tomträtt och vattenfallsrätt är att märka att, eftersom byggnader och
andra anläggningar å område som besväras av inskriven tomträtt eller
av inskriven vattenfallsrätt, oavsett vem som äger dem, utgöra tillbehör
till besittningsrätten med befogenhet för innehavaren att tillgodogöra
sig dem i belåningsavseende, skattskyldigheten torde böra omfatta samtliga
å sådant område uppförda byggnader eller andra anläggningar.
Skattskyldigheten för innehavare av tomträtt eller vattenfallsrätt, som
ej inskrivits, bör däremot, likasom självfallet för innehavare av s. k. ofri
tomt i stad, icke omfatta andra byggnader än som tillhöra innehavaren.
Utom här ovan omförmälda, mer eller mindre egenartade besittningsrätter
torde i något enstaka fall ännu kunna förekomma besittning
av fast egendom med panträtt, förenad med rätt för panthavaren att låta
med panten lagfara enligt kungl. förordningen den 16 juni 1875 samt
med rätt för pantägaren att återlösa den pantsatta egendomen. I det
enda fall av dylik upplåtelse, som är för sakkunnige känt2, hava, såsom
naturligt är, kommunalutskylder städse varit panthavaren påförda, och
avser förslaget självfallet härutinnan icke någon ändring, fastän det
såsom hittills ansetts obehövligt att i lag föreskriva, att jämväl dylik
besittningsrätt skall anses grundlägga skattskyldighet för innehavaren.
1 Till och med år 1916 har upplåtelse med sådan rätt skett allenast i två tall.
2 Egendomen Karleholm, Svarteborgs socken, Göteborgs och Bohus län.
355
III.
Den föreslagna avkastningsskatten.
Avkastningsbegreppet och grunderna för beräkning av avkastning.
Med avkastning förstås alla under ett visst år av en förvärvskälla
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde efter avdrag av
omkostnaderna för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Till skillnad härifrån förstås med inkomst sammanlagda beloppet
av all avkastning, som under ett visst år tillflutit en person ur alla
honom till buds stående förvärvskällor, sedan från nämnda belopp gjorts
avdrag för vissa personliga utgifter, som icke kunna anses såsom omkostnader
i eller eljest hänföra sig till viss förvärvskälla, men vilka dock
måste bestridas, innan den som åtnjutit avkastningen kan utan att försämra
sin ekonomiska ställning förbruka den honom tillflutna avkastningen
eller tillgodoräkna sig densamma såsom besparing.
Avkastningen hänför sig alltså till förvärvskällan, inkomsten åter
till personen. I förhållande till förvärvskällan är således avkastningen
det primära, medan inkomsten är det sekundära.
Den allmänna bevillningen, vilken till formen anordnats såsom eu
avkastningsskatt, har emellertid icke följdriktigt genomförts såsom sådan
utan fastmera, på sätt inledningsvis redan berörts, såsom en blandad
avkastnings- och inkomstskatt. Detta förhållande torde i viss mån förklara
svårigheterna att komma till rätta med inkomstbegreppet, då detta
i lagstiftningen fastställts omedelbart och utan förmedling av det
primära avkastningsbegreppet.
Till belysande av berörda svårigheter lämnas här en kortfattad
redogörelse för de skilda uppfattningar om inkomstbegreppet, vilka
tagit sig uttryck under senare tiders skattelagstiftningsarbete här i landet.
Avkastningsoch
inkomstbegreppen.
Historik.
356
1894 års
kommitterade.
Kommunal
skattekom
mittén.
Enligt det förslag till förordning angående inkomstbevillning, som
avgavs år 1894 .av tillkallade kommitterade, skulle såsom inkomst anses
skattskyldigs samtliga bruttointäkter, vare sig de bestode av penningar
eller naturaförmåner eller eljest vore i penningvärde bestämbara, med
undantag allenast av vad som erhölles genom arv, testamente, hemgift,
liv- eller olycksfallsförsäkring eller i gåva, såvitt den bestode
av fast egendom;" och skulle till »annan inkomst av varaktig eller tillfällig
natur» hänföras, bland annat, lotterivinst och sådan vinst å tillfälliga
affärstransaktioner, vilken icke vore att hänföra till inkomst av
handel och näring.
Kommitterade anförde, att såsom en brist i bevillningsförordningen
ofta anmärkts att, oaktat förordningen särskilt framhölle, att det vore
den behållna inkomsten, som skulle beskattas, och ehuru för sådant
ändamål avdrag från bruttoinkomsten medgåves, utsädes ingenstädes tydligt
vad med bruttoinkomst förstodes. Denna brist syntes kommitterade
vara av beskaffenhet att trots de svårigheter, som vore förenade
med inkomstbegreppets bestämmande, fordra ett avhjälpande, vilket
vore så mycket angelägnare som gränsen mellan inkomst- och kapitalförvärv
ägde grundläggande betydelse för åtskilliga delar av förordningen.
Vidare framhöllo kommitterade, att förvärv genom arv och testamente
allmänt plägade undantagas från inkomstbeskattning och underkastas särskild
beskattning. Hos oss träffades sådan förmögenhetstillökning av
stämpelskatt och borde med avseende därå icke träffas jämväl av inkomstskatt.
Åven borde, helst enligt kommitterades förslag vid den beskattningsbara
inkomstens bestämmande avdrag för liv- och olyckslallsförsäkringspremier
icke medgåves, utfallande försäkringskapital fritagas från
bevillning. Slutligen borde ock hemgift, såsom ett förskott å blivande
arv, åtnjuta frihet från bevillning. Alla andra intäkter av vad slag som
helst, vare sig de bestode av penningar eller naturaförmåner eller eljest
vore i penningar bestämbara, borde enligt kommitterades åsikt anses
såsom inkomst och förty, sedan medgivna avdrag därifrån ägt rum,
taxeras till bevillning. Till inkomst skulle sålunda hänföras vinst icke
blott av regelbunden affärsverksamhet utan även av tillfälliga affärstransaktioner,
likaså lotteri- och konjunkturvinster, men däremot icke
värdeförhöjning av ännu icke realiserad egendom.
Enligt kommunalskattekommitténs förslag till förordning angående
bevillning av inkomst skulle såsom inkomst anses skattskyldigs årsintäkter
i penningar eller penningars värde. Till inkomst av näring
357
eller annan förvärvsverksamhet räknades även tillfälliga lörvärv, såsom
gåva av lös egendom med vissa undantag, vinst å avyttring av last
eller lös egendom, såvida egendomen icke utöver tio år varit i säljarens
ägo, övriga konjunkturvinster samt vinst å lotteri. Däremot skulle icke
såsom inkomst beskattas vad som erhölles genom giftorätt, arv eller
testamente eller i hemföljd, ej heller gåva av fast egendom eller kapital,
som på en gång utfölle på grund av försäkring. Å andra sidan skulle
avdrag medgivas för förluster oberoende därav, huruvida förlusten vore
att anse såsom kapitalförlust eller icke.
I avseende å detta ämne anförde kommittén, bland annat, att inom
finansteorin sedan länge den mening varit förhärskande, att skillnad förefunnes
och även borde av lagstiftningen upprätthållas mellan inkomst- och
lörmögenhetsförvärv. Såsom föremål för inkomstbeskattning plägade i
överensstämmelse med denna av det allmänna föreställningssättet jämväl
biträdda uppfattning inräknas endast de med en viss regelmässighet återkommande
eller påräkneliga intäkterna, varemot tillfälliga konjunktureller
realisationsvinster, gåva, arv och dylikt ansåges såsom förmögenhetsförvärv,
vilka icke genom inkomstskatt beskattades. 1 senare tid hade
emellertid även den mening vunnit uttryck, att principiellt någon sådan
skillnad icke kunde upprätthållas, utan vore alla en person tillflytande intäkter
av beskaffenhet att kunna bilda inkomst för honom, likasom de, i
den mån de icke förbrukades, inginge i hans förmögenhet och bildade
kapital i vidsträckt mening. Sådant innebure emellertid icke, att staten
ej kunde för vissa intäkter välja en annan beskattningsform och att
intäkterna av sådan anledning ginge fria från inkomstbeskattning. Så
vore t. ex. undantagslöst förhållandet med intäkter genom arv, testamente,
hemföljd och dylikt, vilka kommittén veterlig^ icke någonstädes
beskattades såsom inkomst. Däremot funnes skattelagar (Bremen,
Liibeck, Baselstadt), som med nyss angivna undantag beskattade alla
förmögenlietsförvärv, medan annorstädes t. ex. i Preussen och Österrike
ävensom enligt det dåvarande danska inkomstskatteförslaget icke beskattades
andra vinster än som uppstått å spekulationsaffärer i egentlig
mening. Vad vårt land anginge, lämnade bevillningsförordningen icke
någon bestämd ledning för bedömandet av frågan. Den i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna meddelade föreskrift, att förluster, av vilka
kapitalet drabbats under året näst före det, varunder bevillning påfördes,
skulle avräknas från ägarens kapitalförmögenhet och bevillning erläggas
för den avkastning, återstående kapital ansåges lämna, gåve emellertid
vid handen, att beskattning av förmögenhetsförvärv icke åsyftats. I
praxis skönjdes dock en bestämd strävan att, åtminstone vad anginge
358
de egentliga realisationsvinsterna, ansluta sig till den uppfattning, däråt
den preussiska skattelagstiftningen givit uttryck, och sålunda beskatta
dylika vinster, när de framstode såsom resultatet av en affärsspekulation.
En sådan presumerades i allmänhet hava förelegat, när en jämförelsevis
kortare tid förflutit mellan köp och försäljning, men avgörandet
berodde ytterst av en prövning av omständigheterna i varje
särskilt fall. Jämväl i fråga om beskattning av gåva, som icke avsåge
fast egendom, rådde olika praxis. Medan sålunda enstaka gåvoförvärv
i allmänhet lämnades fria från beskattning, likasom även de
understöd, vilka mer eller mindre regelbundet utginge för gåvotagarens
undervisning eller uppfostran, plägade däremot andra, årligen eller eljest
periodvis givna understöd beskattas, utan att givaren ägde att härför
tillgodoräkna sig avdrag.
Aven kommittén hölle före, att eu teoretiskt fullt hållbar skillnad
svårligen kunde uppdragas mellan inkomstbildande och omedelbart
kapitalbildande intäkter, och anledning torde i varje fall vara för handen
att i skattesystem, som icke i sig upptoge någon förmögenhetsskatt,
underkasta den stora gruppen av tillfälliga förvärv inkomstbeskattning,
helst därigenom ställdes i utsikt att bereda önsklig stadga åt en hittills
vacklande lagtillämpning. Från de inkomstskattepliktiga förmögenhetsförvärven
hade kommittén emellertid utsöndrat icke blott förvärven
genom arv, testamente och dylikt, vilka ju vore föremål för särskild
beskattning, utan även åtskilliga andra förvärv, vilkas beskattande
kunde anses såsom eu obillighet. Vidare hade kommittén i syfte att
undanröja svårigheter vid tillämpningen och på samma gång mildra
reformens verkningar i fråga om beskattningen av realisationsvinster
stadgat eu viss preskriptionstid, efter vars förlopp en dylik beskattning
icke vidare finge ifrågakomma. Kommittén hade däremot icke ansett skäl
förefinnas att göra föreskriftens tillämplighet beroende av en undersökning,
i vad mån ett verkligt spekulationssyfte förelegat vid tiden för
affärens inledande eller avslutning. Fn sådan undersökning måste nämligen
ställa sig särdeles vansklig i alla fall, där ej ett erkännande av den
skattskyldige kunde erhållas. För denne bleve ett dylikt förfarande alltid
förkastligt och innebure därjämte en fara, att han, ställd i valet mellan
att skatta eller undslippa beskattning, frestades att framställa sina avsikter
i en mindre riktig dager.
Då kommittén således vidgat ramen för den s. k. objektiva skattskyldigheten
genom att låta densamma även omfatta förmögenhetsvinster,
hade, framhöll kommittén vidare, följdriktigheten krävt, att
rätten till avdrag för förluster i materiellt avseende underginge en mot
-
359
svarande utvidgning, och att sålunda den dittills fastslagna skillnaden
mellan sådana förluster, vilka borde anses såsom minskning i skattskyldigs
årsinkomst, och sådana, som vore att anse såsom förmögen hetsförluster,
upphävdes. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna hänvisade till rörelsens
eller förlustens storlek och beskaffenhet såsom grund för avgörandet
i varje särskilt fall, och det hade sålunda inträffat, att vad som för
den stora affären ansetts såsom minskning i årets vinst betraktats
såsom förlust för den lilla affären o. s. v. Då kommittén ansett sig
böra medgiva avdrag för alla förluster utan att därvid förutsätta
andra inskränkningar än dels att förlusten överhuvud skulle hänföras
till en inkomstkälla, vars avkastning utgjorde föremål för inkomstbeskattning,
och dels att hänsyn till förlusten toges endast en gång,
nämligen vid beräkningen av den skattskyldiges inkomst det år, då förlusten
komme till synes, ansåge sig kommittén således härigenom för
lagtillämpningen hava ställt i utsikt fördelen av en fast och allmängiltig
princip, syftande även den till en jämlik beskattning.
1 detta ämne anförde kammarrätten i sitt i det föregående omförmälda
utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag följande:
»Kommitténs förslag till beskattning av förmögenhets/örvärv synes
kammarrätten böra i väsentlig mån modifieras. Åven om nämligen, på
sätt kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen
kan uppdragas mellan inkomst- och förmögenhetsvärv, bör lagstiftningen
icke lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område,
där en mera genomgripande förändring i bestående förhållanden icke
kan undgå att komma i strid med det allmänna föreställningssättet.
Särskilt gäller detta om beskattningen av gåva av lös egendom, i vilket
avseende nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar
mot kommitténs förslag.
Att, på sätt flera kungl. maj:ts befallningshavande synas anse
önskligt, fullständigt frikalla gåva av lös egendom från beskattning,
synes väl icke lämpligt, men däremot torde nödig varsamhet bjuda att
begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till gåva, som utgår under
formen av kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet
icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagarens undervisning
eller uppfostran eller och avser att bispringa medellösa åldringar, sjuka
eller vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fall bör understödet
vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräver likaledes
skattefrihet för gåva av lös egendom i varje fall, där gåvan är underkastad
stämpelskatt.
Kammarrätten
angående
kommunalskattekommitténs
förslag.
360
Särskilda
meningar
inom kammarrätten.
1 fråga om förslaget, i vad det avser beskattande av realisationsvinst,
tillåter sig kammarrätten till en början erinra om, att det synes
lämpligt begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till vinst, uppkommen
genom köp och försäljning eller byte. Då nämligen förvärv
genom giftorätt, arv och testamente enligt förslaget icke beskattas, torde
det vara varken fullt följdriktigt eller billigt att såsom inkomst beskatta
den värdestegring, det sålunda förvärvda föremålet vid sedermera skeende
avyttring kan visa sig hava undergått. Härtill komma de vanskligheter,
som måste möta att rätt bestämma vinstens storlek, för vilket ändamål
de av kommittén föreslagna bestämmelserna näppeligen torde vara tillräckligt
vägledande.
Kommitténs förslag att låta skattskyldigheten i avseende å realisationsvinst
uteslutande bero därav, huruvida förvärv och avyttring båda
falla inom en tidrymd av tio år, synes icke heller antagligt. Också har
förslaget härutinnan föranlett mycken erinran, vilken i allmänhet gått i
den riktning'', att praktiska hänsyn bjuda en långt större begränsning än
som av kommittén ifrågasatts. En reservant inom kommittén ävensom
överståthållarämbetet hava i sådant avseende förordat såsom villkor
för skattskyldighet, att förvärvet och avyttringen båda skola hava ägt
lum under beskattningsåret. Härjämte hava såsom lämpliga tidrymder
förordats ett år, tre år och fem år. Enligt kammarrättens åsikt bör emellertid
i förevarande avseende den omständigheten få verka avgörande, huruvida
syfte att göra vinst förelegat vid förvärvet eller icke. I förra fallet kan
en verklig förvärvsverksamhet anses föreligga och skattskyldighet bör
inträda såsom en självklar följd, oberoende därav huru lång tid förflutit
mellan förvärvet och avyttringen. I anslutning till den praxis som på förevarande
område kan anses hava utvecklat sig-, torde det härutöver befinnas
lämpligt stadga, att, där endast en viss kortare tid, exempelvis tre
år, förflutit efter förvärvet, vinsten av avvttringen underkastas beskattning,
utan att man ingår i någon prövning, om förvärvet verkligen avsett att
bereda vinst eller ej. Den jämförelsevis korta tid, som det avyttrade föremålet
ägts, kan nämligen anses giva berättigad anledning antaga, att vinstsyfte
här verkligen förelegat.»
Inom kammarrätten uttalade två ledamöter i förevarande avseende
skiljaktiga meningar. Av den ene av dessa ledamöter framhölls såsom
en av de mera påtagliga bristerna i gällande skattelagstiftning den
privilegierade ställning, som vore inrymd åt förvärvare av s. k.
konjunkturvinster. Den, som arbetade sig till en jämförelsevis ringa
inkomst, vore underkastad en ofta synnerligen betungande beskattning,
medan den, vilken utan något sitt åtgörande, allenast genom värde
-
361
stegring å last egendom, aktier och andra valutor, förvärvade en förmögenhet,
i de flesta fall förbleve alldeles skattefri. Varje konjunkturvinst
borde beskattas blott med den modifikation, som betingades av
svårigheten att, när värdeföremålet varit längre tid i avyttrarens ägo,
bestämma vinstens storlek. Reservanten instämde följaktligen i kommitténs
förslag, dock med det tillägg att, när förvärvet av den avyttrade
egendomen uppenbarligen skett i spekulationssyfte, beskattning av
vinsten skulle äga rum oberoende av den tidslängd, som förflutit mellan
förvärv och avyttring.
Enligt 1904 års förslag till förordning om skatt av inkomst och
förmögenhet samt om inkomstskatt å aktiebolag och andra juridiska
personer skulle såsom beskattningsbar inkomst taxeras skattskyldigs
samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de
härflöte av fast egendom, av kapital eller av arbete eller i övrigt tillflöte
den skattskyldige. Såsom inkomst skulle dock icke taxeras, bland
annat, vad som förvärvades genom giftorätt, arv eller testamente och i
hemföljd, morgongåva eller fördel av oskift bo eller genom gåva av
fast egendom eller annan gåva, såvida den ej utginge under form av
periodiskt understöd, dock att vad någon mottoge såsom bidrag till
sin undervisning eller uppfostran vore från skatteplikt frikallat. Ej
heller skulle såsom inkomst taxeras vinst å tillfällig avyttring av fast
eller lös egendom, som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller
byte eller ock utöver tre år varit i hans ägo, ej heller kapital, som
tillfälle någon på grund av försäkringsavtal. Avdrag skulle medgivas
för sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej vore att hänföra
till kapitalförlust.
I sitt utlåtande över nyssnämnda förslag berörde kammarrätten
icke frågan om beskattning av kapitalförvärv i vidare mån än genom
ett framhållande av att, därest såsom inkomst i vissa fäll skulle beskattas
vad som dittills betraktats såsom kapitalförvärv, i förordningen även
borde inrymmas viss rätt till avdrag för liden kapitalförlust. Eljest
kunde, om t. ex. någon under samma beskattningsår sålde två av
honom köpta fastigheter och å den ena gjorde en vinst av 10,000 kronor,
men å den andra förlorade samma belopp eller mera, följden bliva, att
han i allt fall skulle beskattas för nämnda vinst.
Tre av kammarrättens ledamöter hade emellertid ett särskilt anförande
i förevarande ämne.
Det syntes dessa ledamöter, att den bestämmelse, som återfunnes
Komniunalskattesakkunnige. 4(3
1904 års
kommitterade.
Kammarrätten
angående
1904
års förslag.
Särskild
mening
inom kam
marrätten.
362
1910 års
skatte författningar.
Avkastningsbegreppet
bör först
utredas.
En förvärvskälla
m&ste
föreligga.
i 1903 års danska skattelag eller att inkomst genom försäljning av
skattskyldigs egendom icke beskattades, såvida icke försäljningen tillhörde
hans näringsverksamhet eller företagits i spekulationssyfte, i vilka
fall vinsten räknades till inkomst och å andra sidan avdrag för förlust
vore medgivet, ägde företräde framför det framlagda förslaget. En
följd av däri föreslagna föreskrifter torde i övrigt bliva att, så vitt sådant
kunde ske, försäljningen uppskötes till tid, som ej föranledde skatteplikt.
Ville man beskatta annan tillfällig försäljningsvinst än den, som
uppstode genom spekulationsaffär, borde all vinst å avyttring av egendom
beskattas eller med andra ord såsom inkomst räknas varje ökning
i förmögenhet, som för skattskyldig uppkomme genom försäljning av
honom tillhörig egendom, oavsett om denna tillhört honom längre eller
kortare tid samt förvärvats på ena eller andra sättet.
Åven vid tillkomsten av nu gällande skatteförfattningar — förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst, båda av den 28 oktober
1910 — framträdde vanskligheterna vid fastställandet av vad som
vore att räkna såsom inkomst. I bägge författningarna fastslås visserligen,
att såsom inkomst skola taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter
i penningar eller penningars värde, men därvid är gjort
följande förbehåll: »med undantag och efter avdrag, som här nedan
stadgas». Huvudvikten har således kommit att ligga på undantagen.
Författningarna hava icke genom bestämt positivt stadgande föreskrivit
vad som är att anse såsom inkomst, utan sökt nå målet på
indirekt väg.
Det vill synas, som om anledningen till meningsbrytningarna i
fråga om inkomstbegreppet skulle till icke ringa del ligga däruti att
man icke för sig klargjort avkastningsbegreppet, innan man gått att
fastställa inkomstbegreppet.
För att avkastning skall föreligga måste en förvärvskälla vara
förhanden. Vid bedömandet av frågan, huruvida ett förvärv är att
anse såsom avkastning eller såsom direkt kapitalförvärv, har man
alltså att tillse huruvida det härflutit av någon utav de huvudarter av
förvärvskällor, som överhuvudtaget förekomma, nämligen: fäst egendom,
kapital, rättigheter, som giva avkomst, och förvärvsverksamhet.
Ofta ingå flera av de sålunda angivna huvudarterna av förvärvskällor
såsom oskiljbara beståndsdelar i en och samma förvärvskälla. Författningsförslaget
upptager därför en fullständigare gruppering av förvärvs
-
363
källorna, sådana de framträda i det praktiska livet, varjämte förslaget
sökt åstadkomma en avgränsning mellan flera förvärvskällor i samma
innehavares hand för att vid kommunalbeskattningen i möjligaste mån
tillgodose skilda kommuners berättigade intressen att var för sig beskatta
avkastningen av de inom varje särskild kommun förefintliga förvärvskällorna.
Denna gruppering av förvärvskällorna och avgränsningen dem
emellan bliva föremål för behandling längre fram i betänkandet. I nu
förevarande sammanhang behöver endast fasthållas därvid, att förvärv
för att falla under begreppet avkastning måste vara att härleda ur eu
förvärvskälla av nyss angivna art.
Begreppen förvärvskälla och avkastning förutsätta syfte hos förvärvskällans
innehavare att göra förvärv samt dessutom i allmänhet en
viss varaktighet och regelmässighet. Dessa egenskaper framträda utan
vidare såsom fullt påtagliga i fråga om fast egendom och kapital, vilka
båda kunna påräknas giva en regelmässigt återkommande avkastning.
Samma fordran måste ock ställas på avkomstgivande rättigheter för att
sådana skola anses såsom förvärvskällor. En rättighet till mottagande av
en engångs-prestation kan aldrig anses såsom en förvärvskälla, lika litet
som prestationen kan få karaktären av avkastning.
Något annorlunda ställer sig förhållandet med avseende å förvärvsverksamhet.
Vid yrkesmässig verksamhet ävensom vid stadigvarande
tjänst bar själva verksamheten såsom sådan karaktären av varaktighet och
regelmässighet. Gränsen mellan varaktig och regelmässig verksamhet, å
ena, samt tillfällig verksamhet, å andra sidan, låter sig emellertid i många
fall icke praktiskt uppdragas, vadan varaktighet och regelmässighet
icke heller låta sig vidhållas såsom förutsättningar för att förvärvsverksamhet
skall anses såsom en förvärvskälla och verksamhetens resultat
skall vara att anse såsom avkastning. Det synes emellertid icke
ligga något emot allmän uppfattning stridande uti att kalla resultatet
jämväl av en tillfällig förvärvsverksamhet för avkastning av verksamheten.
I varje fall har det av skäl, som i ett senare sammanhang beröras,
befunnits praktiskt nödvändigt att utsträcka begreppen förvärvskälla och
avkastning till att omfatta jämväl tillfällig förvärvsverksamhet och dess
vinstresultat. Ett är emellertid under alla förhållanden oeftergivligt:
förvärvssyfte måste föreligga, ty därförutan föreligger ingen förvärvsverksamhet.
Då man — med fasthållande av avkastningens och inkomstens jämförelse
förut påvisade inbördes samband — gör en jämförande sammanställning »v avkastav
avkastningsbegreppet, sådant detta ur angivna synpunkter bestämts, petsamti9io
års skatte
författningars
inkomstbegrepp.
Arv, m. in.
Periodiska
understöd.
Understöd åt
förut i näring
anställda.
.Understöd
av personlig
karaktär.
«
364
samt inkomstbegreppet, sådant det enligt nu gällande skatteförfattningar
framgår med ledning av där föreskrivna »undantag» från beskattning,
visar det sig, att det mycket omstridda inkomstproblemet icke så oväsentligt
förenklas därigenom att problemets lösning sker på underlag av
en utredning av avkastningsbegreppet.
Till en början framstår det såsom obehövligt att, såsom i gällande
skatteförfattningar ansetts nödigt, meddela uttrycklig föreskrift om skattefrihet
för vad som förvärvats genom giftorätt, arv eller testamente eller
i hemföljd, morgongåva eller fördel av oskift bo eller genom gåva, som
icke är periodiskt återkommande. Det lärer väl knappast kunna falla
någon in, att den som på dylikt sätt erhållit penningar eller penningars
värde haft till sitt förfogande en förvärvskälla, vilken lämnat det sålunda
bekomna under form av avkastning. Ett sådant missförstånd synes
redan enligt sakens egen natur uteslutet och förebygges ytterligare
därigenom att författningsförslaget uppräknar förvärvskällorna och dessutom
rörande deras närmare innebörd meddelar särskilda anvisningar.
I fråga om gåva, som är periodiskt återkommande, ställer det sig
något tveksammare att avgöra, huruvida en förvärvskälla föreligger eller
icke och således även huruvida s. k. periodiskt understöd är att anse
såsom avkastning eller icke.
Såvida sådant understöd utgår till en person på grund av hans
förutvarande anställning i annans näring, samt understödet således framstår
såsom en naturlig omkostnad i den förvärvskälla, från vilken understödet
utgår, lärer väl ingen tvekan kunna råda därom att understödet
för mottagaren får karaktären av avkastning av en förvärvskälla. Och
likasom en i annans näring anställd persons verksamhet i tjänsten för
honom bildar en särskild förvärvskälla, i förslaget upptagen under gruppen
tjänst, skild från företagarens förvärvskälla, så bildar i enahanda ordning
understödstagarens rätt till understöd — även om denna rätt,
såsom förhållandet ofta kan vara med enskild pensionering, icke kan
lagligen göras gällande — för honom eu särskild förvärvskälla, som
faller under den i förslaget upptagna gruppen avkomstgivande rättigheter.
Sådant understöd är alltså enligt förslaget beskattningsbart till
avkastningsskatt samt får, å andra sidan, avgå såsom omkostnad vid
beräkning av beskattningsbar avkastning av förvärvskälla, tillhörande
någon av de i förslaget upptagna grupperna jordbruksfastighet samt
rörelse eller yrke.
Understöd av mera personlig karaktär — nämligen sådana som
icke utgå Omedelbart ur annans förvärvskälla och som alltså icke äro
omkostnader i en förvärvskälla — torde väl också vara att anse såsom
365
avkastning'', därest understödet grundar sig å en juridiskt bindande
utfästelse till understöd eller eljest å ett understödsgivarens åtagande
av så betryggande beskaffenhet, att understödstagaren kan påräkna understödets
utgående, fastän rätten därtill icke kan lagligen göras gällande.
Eu sålunda grundad befogenhet att påräkna periodiskt återkommande
understöd torde, ehuru det juridiskt bindande underlaget saknas, dock
kunna anses för understödstagaren bilda en förvärvskälla och understödet
således utgöra förvärvskällans avkastning.
Enär emellertid understöd av mera personlig karaktär utgå omedelbart
ur givarens inkomst, utan att kunna komma i betraktande såsom
omkostnader vid beräknandet av beskattningsbar avkastning ur någon
givaren tillhörig förvärvskälla, har det ansetts obilligt att göra dylika
understöd till föremål för avkastningsbeskattning i mottagarens hand.
En sådan beskattning skulle nämligen, väl icke principiellt men praktiskt
sett, te sig såsom en dubbelbeskattning. Enligt förslaget beskattas
således icke såsom avkastning andra periodiska understöd än sådana
som utgå på grund av förutvarande anställning i annans jordbruk eller
rörelse eller yrke.
I nu berörda avseende intaga gällande skatteförfattningar den
ståndpunkten, att vad som utgått såsom bidrag till understödstagarens
undervisning eller uppfostran eller utgivits på grund av lagligen åliggande
försörjningsplikt eller till hemmavarande familjemedlemmar icke
skall taxeras såsom inkomst i mottagarens hand, varemot i andra fall
gåva med karaktär av årligt understöd, som är gåvotagaren tillförsäkrat,
om icke under juridiskt bindande former, så dock i en för honom betryggande
ordning, enligt praxis skall såsom gåvotagarens inkomst taxeras.
Vid beskattning efter personlig skatteförmåga är det endast helt
naturligt, att hänsyn tages därtill att givarens skatteförmåga minskas
och understödstagarens ökas med det belopp, vartill understödet uppgått.
Denna beskattningsform giver möjlighet att låta understödsgivaren
vid taxeringen erhålla avdrag för vad han utgivit i understöd,
även då dessa understöd äro av nyss angivna mera personliga karaktär.
Också har förslaget beträffande den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
i huvudsak följt samma linjer i berörda avseende som de nu
gällande skatteförfattningarna och därå grundad praxis.
Den största svårigheten vid avkastningsbegreppets bestämmande
möter i fråga om tillfällig förvärvsverksamhet. Ett fasthållande vid
varaktighet och regelmässighet såsom fordringar för att överhuvud en
förvärvskälla skall anses föreligga måste i praktiken leda till de betänkligaste
konsekvenser, därest dessa fordringar skulle gälla jämväl
Tillfälliga
förvärvs
källor.
366
förvärvsverksamhet. Det är nämligen icke alltid som den yrkesmässiga
verksamheten annonseras eller eljest iklädes för en var påtaglig
form av yrkesmässighet; den kan bedrivas i betydande omfattning
och ändå skenbart framträda såsom allenast tillfällig. Exempelvis
må erinras om sådan yrkesverksamhet, som går ut på utförande
av uppdrag åt andra. Det är ju allmänt känt hurusom särskilt å
landsbygden många personer, utan att hava på något sätt låtit för
allmänheten kungöra sin villighet att åtaga sig uppdrag, likväl på
grund av sin sociala ställning och åtnjutet allmänt förtroende syssla
i betydande omfattning med uppdrag att hålla auktioner, förrätta
bouppteckningar och arvskiften, ingiva handlingar till domstol, uppsätta
köpebrev och testamenten m. m. Skulle skattskyldigheten till
avkastningsskatt göras beroende av huruvida sådan verksamhet vore
tillfällig eller varaktig och regelmässig, komme helt visst många av
dessa uppdragstagare att ställa sig på den ståndpunkten, att deras
verksamhet i berörda avseende allenast vore av tillfällig art, och taxeringsmyndigheternas
bedömande av frågan skulle ofta framstå såsom
helt godtyckligt. Detsamma gäller även i fråga om verksamhet för
egen räkning. Den ganska omfattande spekulation i aktier och även
i fastigheter, som här i landet tidtals bedrivits jämväl av personer
utanför affärsmännens krets, kan i detta avseende tjäna såsom exempel.
Skulle varaktighet och regelmässighet, det vill här säga yrkesmässighet,
ställas såsom villkor för skattskyldigheten, bleve dylika personer
helt visst fria från skattskyldighet, även då spekulationen av dem
bedrivits med sådan intensitet, att den faktiskt borde kunna betecknas
såsom yrkesmässig. Även affärsmän, som hava sin huvudsakliga verksamhet
inriktad på annat affärsområde men vid sidan därav bedriva
aktiespekulation i avsevärd omfattning, skulle helt visst betacka sig för
beteckningen yrkesmässighet i fråga om sina aktiespekulationer. Dessa
komme att gå under benämningen »kapitalplacering», även om spekulanten
i själva verket icke ägde något kapital att placera utan belånat
aktierna så gott som till yttersta marginalen. Enahanda är förhållandet
med fastighetsspekulationer. Även kroppsarbete bedrives ofta utan anställning
hos viss arbetsgivare och på det sätt, att arbete tages var
helst sådant står att erhålla. Gränsen mellan anställning, yrkesdrift
och tillfälligt arbete är synnerligen flytande. Skulle endast de två första
verksamhetsformerna men icke den sistnämnda anses utgöra förvärvskälla,
vars avkastning bleve beskattningsbar, skulle det helt visst mycket
ofta bliva förenat med svårigheter att avgöra, huruvida en förvärvskälla
förelåge eller icke, och dessutom skulle måhända kunna förekomma
367
att åt arbetsavtalen gåves former, särskilt avpassade i syfte att i möjligaste
mån förläna skenet av tillfällighet åt varje arbetsanställning.
Genom att utsträcka begreppen förvärvskälla och avkastning till att
omfatta jämväl tillfällig förvärvsverksamhet med därav härflytande intäkter
bliva således många men visst icke alla svårigheter undanröjda.
Den oeftergivliga fordran på förvärvssyfte för att en förvärvskälla skall
föreligga kommer nämligen att i vissa fall föranleda vanskligheter.
Det skulle kunna tyckas, att det borde vara förenat med större
svårigheter att konstatera tillvaron av förvärvssyfte än att avgöra, huruvida
eu förvärvsverksamhet är varaktig och regelmässig eller tillfällig. Så
är emellertid i allmänhet icke förhållandet. Givetvis måste frågan bedömas
uteslutande etter yttre kriterier, men dessa giva också oftast ganska tydliga
svar. I regel ligger saken fullt klar, då verksamheten gått ut på
utförande av uppdrag åt annan. Har betalning för uppdragets utförande
mottagits, är denna omständighet tillräcklig att konstatera förvärvssyftet.
Aven om betalningsfrågan kommit på tal först efter uppdragets utförande,
måste själva den omständigheten att betalning mottages giva
rätt till antagande, att uppdragstagaren redan vid uppdragets mottagande
trott sig kunna påräkna betalning därför. Vanskligare ställer sig saken,
då verksamheten utförts för egen räkning.
Då tillfällig verksamhet för egen räkning medfört vinst, får nämligen
icke utan vidare redan på grund av det faktiska förvärvet antagas,
att verksamheten bedrivits i förvärvssyfte. En person kan t. ex. hava
påtagligen endast för tidsfördriv eller nöje målat en tavla eller snickrat
en möbel för att uppsättas i den egna bostaden, men på grund av tillfälliga
omständigheter har tavlan eller möbeln sedermera försålts med
vinst. Här föreligger tydligen ingen förvärvskälla. I tvivelaktiga fall,
vilka dock torde bliva jämförelsevis sällsynta, lära emellertid förhållandena
rätt snart giva vid handen, huruvida icke »tidsfördrivet» i själva
verket tjänar ett förvärvssyfte.
Av större praktisk betydelse och tillika i många fall svårare blir det
att rätt bedöma huruvida förvärvssyfte förelegat, då verksamheten bestått
i omplacering av egen förmögenhet, alltså i utbyte av förmögenhetsobjekt
mot kontant kapital eller mot andra förmögenhetsobjekt. Om
genom sådan omplacering av förmögenhet framträtt en förmögenhetsökning
eller, såsom denna ökning plägar kallas, realisationsvinst eller
konjunkturvinst, ställes man inför frågan huruvida verksamheten kan
anses såsom en förvärvskälla, som lämnat förmögenhetsökningen i
Realisations
vinster.
368
1910 års
skatteförfattningar.
beträffande
beskattning
av
realisationsvinster.
avkastning, eller huruvida förmögenhetsökningen är att anse såsom ett
omedelbart kapitalförvärv.
För att i nu ifrågavarande fall en förvärvskälla skall föreligga
måste, såsom nämnts, principiellt fordras att den verksamhet, som resulterat
i förmögenhetsökningen, icke har uteslutande karaktär av en förmögenhetsplacering
utan företagits i förvärvssyfte eller, såsom det i
dylika fall plägar heta, spekulationssyfte, och för att sådant syfte skall
anses hava varit för handen är det återigen icke tillräckligt, att vid
försäljningen av ett föremål, lös eller fast egendom, avsikt förefunnits
att ernå högsta möjliga betalning för detsamma, utan därtill måste
fordras, att redan vid föremålets förvärvande den avsikten förefunnits
att vid lägligt tillfälle försälja föremålet med vinst.
Före tillkomsten av 1910 års skatteförfattningar blevo vinster av
ifrågavarande slag här i riket föremål för beskattning allenast under förutsättning
att sådant syfte, som nyss omförmälts, kunde anses konstaterat.
Detta förde med sig att spekulationer i lös egendom, såsom aktier
och dylikt, praktiskt taget helt undgingo beskattning. Aktiespekulanten
ansåg sin spekulationsverksamhet falla under begreppet kapitalplacering
och fann sig från denna utgångspunkt kunna underlåta att upptaga
vinsten i sin deklaration, och taxeringsmyndigheterna saknade så
gott som undantagslöst kännedom rörande de skattskyldigas aktiespekulationer.
Något större var möjligheten att med beskattning träffa erhållna
vinster på fastighetsspekulationer. Fastighetsköp och fastighetsförsäljningar
äro nämligen ägnade att tilldraga sig större uppmärksamhet
och kommo därigenom i större utsträckning under taxeringsmyndigheternas
prövning. 1 stort sett torde nog också kunna sägas att förvärvssyftet,
då det gällde fast egendom, i allmänhet utan större svårighet
lät sig efter föreliggande omständigheter bedömas, åtminstone av
de lokala taxeringsmyndigheterna, vilka vanligen sutto inne med god
kännedom rörande personer och förhållanden och därigenom voro i tillfälle
att bilda sig ett i de flesta fall tillförlitligt omdöme angående
köparens avsikter vid förvärvet.
Skatteförfattningarna av år 1910 slogo in på en annan väg. Inkomst-
och förmögenhetsskatteförordningen stadgar dels i 7 §, att till
inkomst av arbete skola hänföras, bland annat, vinster av tillfällig natur,
därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig avyttring av fäst eller lös
egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo,
om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre
än fem år, dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade
affärer, dels och i 8 §, att såsom inkomst icke skall taxeras vinst å icke
369
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit säljaren
•annorledes än genom köp eller byte eller oek av honom förvärvats
genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom,
tio år eller därutöver och eljest fem år och därutöver. Enahanda bestämmelser
äro intagna i bevillningsförordningen, vadan de för närvarande
äro tillämpliga å kommunalbeskattningen.
Vid sin anmälan av förslaget till lagstiftning i detta ämne, anförde
departementschefen följande:
»Gränsen mellan beskattningsbara och icke beskattningsbara inkomster
torde ingenstädes vara så flytande som i fråga om konjunkturvinster.
Såsom av den förut lämnade utredningen framgår, har praxis i princip
fastslagit, att vinster av sagda natur äro skattepliktiga, allenast för såvitt
bakom den affär, varpå vinsten uppkommit, legat spekulationssyfte. Ställd
inför svårigheten att i det speciella fallet avgöra, om sådant syfte förelegat
eller icke, har praxis alltmera övergått att göra beskattningen
beroende på den tidrymd, som förflutit mellan köp och försäljning av
ifrågakomna egendom. Ju kortare denna tidrymd varit, med desto
starkare skäl har man ansett sig kunna förutsätta, att spekulationssyfte
förelegat.
En sådan gränsskilnad är naturligen alldeles för obestämd för att
kunna godkännas. Innan jag angiver min egen ställning till frågan, skall
jag i korthet redogöra för i vissa främmande länder gällande bestämmelser
å ifrågavarande område.
Danmark. Såsom inkomst räknas icke intäkter, som härflyta av
försäljning av skattskyldig tillhörig egendom, för såvitt försäljningen icke
faller under den skattskyldiges näring eller företagits i spekulationssyfte.
Preussen. Vinst av i spekulationssyfte avslutade affärer efter avdrag
av eventuella förluster å likartade affärer anses som beskattningsbar
inkomst även för skattskyldiga, som icke hava till yrke att företaga
sådana affärer.
Bayern- Frågan huruvida en tillfällig lotteri- eller spekulationsvinst,
som icke härflyter av den skattskyldiges yrkesmässigt utövade
näringsverksamhet, är att beskatta såsom inkomst, har icke blivit löst
genom lagstiftningen. I praxis betraktar man dylika tillfälliga vinster
såsom ökning av förmögenheten och beskattar dem följaktligen icke
genom inkomstskatt.
Vid inkomstskattelagens förberedande behandling i sistnämnda land
väcktes ett förslag att, i överensstämmelse med den preussiska lagstiftningen
i ämnet, till vederbörande artikel foga ett tillägg av följande inne
Kommunalskattesakkunnige.
47
Departe
mentschefens
motivering.
370
håll: »Vinsten av icke yrkesmässigt men i spekulationssyfte företagen försäljning
av fastigheter, värdepapper och fordringar är efter avdrag av
förluster underkastad inkomstskatt.» Förslaget förkastades emellertid
dels med hänsyn till svårigheterna vid stadgandets tillämpning, dels på
grund av farhågan att yrkesspekulanterna, särskilt de som handlade med
fastigheter, skulle med stöd av ett sådant stadgande söka att undgå
näringsskatt och i stället erlägga den lindrigare inkomstskatten.
Wiirtemberg. Såsom skattepliktig inkomst anses vinst vid köp och
försäljning av fastigheter, värdepapper och annan egendom, om affären
företages i spekulationssyfte och den skattskyldige har för vana att
hedriva sådana affärer eller om affären avslutats såsom eu differensaffär.
Baden. 1 de särskilda anvisningarna till inkomstskattelagen angives,
att såsom beskattningsbar inkomst icke räknas lotterivinster och vinst
vid fastighetsförsäljning, såvida icke köp och försäljning av lotter och
fastighet bedrives yrkesmässigt.
Det synes mig icke lämpligt att nu inskränka sig till ett lagfästande
av rådande praxis här i riket. Redan de svårigheter, som vid,
lagtillämpningen skulle uppstå, om beskattningen av konjunkturvinster
bleve beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte, mana
till ett mera fast reglerande av beskattningen. Därjämte synes det mig,
som .om, på sätt vid frågans tidigare behandling framhållits, det icke
vore annat än i sin ordning, att även konjunkturvinster, som icke äro
resultatet av spekulationsaffärer, betraktas och beskattas såsom inkomst.
Därvid torde det emellertid böra, såsom ock av målsmännen för denna
ordning ständigt föreslagits, fastställas någon längsta tidrymd, inom
vilken affären skall vara avslutad, för att skattskyldigheten för vinsten
skall inträda. Att därvid, såsom vid frågans tidigare behandling inom
kammarrätten av en enskild ledamot därstädes föreslagits, göra undantag
för spekulationsvinster och stadga skyldighet för dylika vinster
oberoende av den tid, som förflutit mellan affärens början och slut,
kan visserligen vara principiellt riktigt, men bröte ej udden av anmärkningarna
emot det nuvarande systemet och är i allt fall mindre erforderligt,
om blott den tidrymd, varom nu är fråga, sättes tillräckligt
lång.
1 det avseendet hava ju under diskussionen i ämnet framkommit
skilda förslag. Huru man än ställer sig härtill, torde det i regel kunna
sägas erfordras en längre tid för avveckling av en fastighetsaffär än eu
affär, som avser värdepapper eller annan lösegendom. Utgår man härifrån,
synes mig föreliggande förslag innebära en tillfredsställande lösnings
av frågan.
371
Vad jag nu yttrat, ansluter sig ju närmast till inkomstbegreppets
omfång. I förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
har ock bland de indirekta allmänna bestämmelserna rörande inkomster
inryckts ett stadgande, att såsom inkomst taxeras icke vinst å
icke yrkesmässig försäljning av fast eller lös egendom, som tillfallit
säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom förvärvats
genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast
egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver.
Detta i 8 § förefintliga stadgande har sin motsvarighet i 7 §, där
såsom inkomst av arbete upptagits bland annat vinster av tillfällig natur,
därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning av fäst eller
lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens
ägo, om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under
mindre än fem år.
Med anledning av en kammarrättens anmärkning mot sistnämnda
bestämmelse bör denna kompletteras i syfte att närmare angiva, att
inkomsten å spekulationsaffärer under ett år utgör saldot mellan vinster
och förluster samt att, om förlusterna äro större än vinsterna, beskattning
icke äger rum.»
Departementschefens ovan återgivna uttalande, att »det icke kan
vara annat än i sin ordning att även konjunkturvinster, som icke äro
resultat av spekulationsaffärer, betraktas och beskattas såsom inkomst»,
skulle kunnat tjäna såsom en motivering för utsträckning av skattskyldigheten
för realisationsvinster vida utöver vad som enligt det då
framlagda förslaget skedde. Utan tvivel skulle det nämligen i ett skattesystem,
som avser att med beskattning träffa skatteförmågan, kunna med
fog ifrågasättas att vid skatteförmågans uppmätande likställa varje förmögenhetsökning
med inkomst, även då förmögenhetsökningen icke utgör
inkomst i egentlig mening. Det lärer sålunda knappast kunna förnekas,
att en persons skatteförmåga i väsentlig grad ökats under ett år, då
genom realisation av förmögenhetsobjekt under goda konjunkturer för
honom framkommit en väsentlig förmögenhetsökning. För hans skatteförmåga
är det i själva verket utan egentlig betydelse, om förmögenhetsökningen
härleder av en spekulation eller av en oberäknad tillfällighet.
Det skulle till och med icke utan fog kunna påstås, att ett alldeles
oberäknat förvärv kan vara ägnat att under förvärvsåret stärka skatteförmågan
i än högre grad än det påräknade förvärvet, eftersom den
skattskyldiges utgiftsstandard i allmänhet bör hava inrättats uteslutande
efter påräknade förvärv. Med en sådan utgångspunkt skulle beskatt
-
Innebörden
av departementschefens
motivering.
372
ningen kunnat utsträckas jämväl till vinst jvid försäljning av förmögenhetsobjekt,
som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller
byte. Eu realiserad förmögenhetsökning måste ju anses öka skatteförmågan
i lika hög grad, antingen åtkomsten av de realiserade förmögenhetsobjekten
skett på ena eller andra sättet. Den omständigheten, att
skatteplikt för realisationsvinster emellertid blivit begränsad till sådana
som uppkommit vid försäljning av genom köp eller byte förvärvade förmögenhetsobjekt,
torde således, oaktat de sist återgivna ordalagen i
departementschefens motivering, få anses skänka stöd åt den uppfattningen
att avsikten i själva verket varit att med beskattning träffa
allenast inkomst, i egentlig mening, ehuru i fråga om realisationsvinster
ingen utredning behöver eller ens får förekomma angående syftet vid
förvärvet av de realiserade förmögenhetsobjekten.
Endast så- För sakkunnige har det stått klart, att avkastningsbegreppet icke
tions\inster'' låter sig förlikas med realisationsvinst, som icke tillika har karaktären
som tillika av spekulationsvinst. Icke desto mindre har det befunnits praktiskt
o n svins t er" lämpligt att enligt förslaget låta avkastningsskatt träffa all vinst å icke
kunna anses’ yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
avkastning köp eller byte och varit i säljarens ägo under viss tid, därvid de i nu
gällande skatte författningar förekommande tidsbestämmelserna ansetts
kunna i förslaget upptagas. Detta avsteg från ett strängt fasthållande vid
avkastningsbegreppets principiella innebörd har tagits av skäl, som här
uttryckligen fastslås, nämligen att det med hänsyn till svårigheterna vid
förebringande av bevisning angående spekulationssyftet befunnits nödigt
att presumera spekulationssyfte vid förvärvet, då förmögenhetsobjekt avyttras
inom sålunda i förslaget angivna jämförelsevis korta tidrymd.
Å andra sidan presumeras spekulationssyfte icke hava förelegat vid förvärvandet
av förmögenhetsobjekt, som längre tid stannat i förvärvarens
ägo. Dessa presumtioner kunna icke göras till föremål för motbevisning.
Förslaget ställer sig sålunda med eu i viss mån förändrad motivering
på samma ståndpunkt i nu förevarande hänseende 30m de nuvarande
skatteförfattningarna.
Lotterivinst Såsom en följd av avkastningsbegreppets utsträckning att omfatta
''jgmförui-a1 jemväl sådana förvärv, som resulterat av tillfällig förvärvsverksamhet,
J vinster! komma även lotterivinster och därmed jämförliga vinster att räknas såsom
avkastning. Lotterivinsten kan i regel sägas förutsätta en viss grad av
verksamhet inriktad på lottsedelns anskaffande o. s. v., och förvärvssyftet
torde få anses ställt utom allt tvivel.
373
Bland de i gällande skattefri rfattningar omförmälda förvärv, vilka
förklarats undantagna från beskattning, torde här böra omnämnas följande.
Från beskattning har undantag^ vad som erhållits såsom vinst*
utdelning å insatser i föreningar f ör ekonomisk verksamhet. Beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatten har undantaget uttryckligen gjorts i
8 § av själva författningen, men beträffande bevillningen bär föreskriften
inrymts i 9 § av de till bevillningsförordningen hörande särskilda anvisningarna
till ledning vid taxeringen.
Av det sammanhang, i vilket sistberörda föreskrift upptagits i
bevillningsförordningen, synes framgå att bevillningsfriheten för utdelning
å insatser i ekonomiska föreningar är grundad på samma skäl,
som föranlett bevillningsfrihet för utdelning å aktier, nämligen den
juridiska personens egen skatteplikt för vad som till delägarna utdelas.
Förslagets ställning till frågan är i allt fall just den nyss angivna.
Någon tvekan därom, att insatser i ekonomiska föreningar såväl som
i aktiebolag hava för delägaren i den ekonomiska föreningen eller aktiebolaget
karaktären av förvärvskälla, likasom ock att vad som utdelas
har karaktären av avkastning, synes icke kunna råda, men då den ekonomiska
föreningen och aktiebolaget beskattas för avkastning utan avdrag
för vad som utdelas, har det, såsom redan inledningsvis framhållits,
ansetts obilligt att därjämte låta delägarna erlägga skatt för en avkastning,
som reellt om också icke formellt är densamma som beskattas i
föreningens eller aktiebolagets hand. Från regeln att utdelningar å
aktier icke beskattas såsom avkastning har emellertid undantag gjorts
beträffande utdelning, som uppburits av den som driver försäkringsrörelse
eller bankrörelse eller annan penningrörelse, härunder inbegripen hau del
med värdepapper. Dessa rörelseidkare skola nämligen, eftersom influten
utdelning kan för dem anses hava naturen av intäkt i deras rörelse,
upptaga utdelningen bland intäkterna av rörelsen, men äga å andra
sidan, såsom i det följande framhålles, rätt till avdrag för skuldräntor
i rörelsen.
Enligt gällande skatteförfattningar skola såsom inkomst icke heller
taxeras ersättningar för skada till följd av olycksfall i arbete eller vad
som eljest på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring tillfallit den försäkrade
eller hans dödsbo.
Sådana ersättningar lära väl i allmänhet icke kunna ifrågasättas
utgöra avkastning. Detta är utan vidare klart, då ersättningen utgår
till dödsbo och således får karaktären av arv. Men även då ersättningen
utgår till försäkringstagaren utgör den i allmänhet icke avkastning.
Förvärvet härleder icke av någon förvärvsverksamhet utan fastmera av
Vinstutdelning
å insatser
i
ekonomisk
förening.
Utdelning &
aktier.
Ersättningar
för sjuk- och
olycksfall.
374
Kapital, som
utfallit på
grund av liveller
kapitalförsäkring.
Förvärvskällas
omkostnader.
*
Avdrag enligt
1910 års inkomstskatteförordning.
eu rättighet, som försäkringen medfört. För att en rättighet skall vara
att anse såsom en förvärvskälla, måste den emellertid äga viss varaktighet
och kunna beräknas giva en med någon regelmässighet återkommande
avkastning. Sådan karaktär har icke en rätt till ersättning vid *
sjuk- eller olycksfall, utom i sådana fall då invaliditet inträffat, som
medför rätt till fortgående och periodiskt återkommande ersättning.
I sistnämnda fäll får ersättningen karaktären av en livränta och blir
således att beskatta såsom avkastning.
Gällande skatteförfattningar hava vidare från inkomstbeskattning
fritagit kapital, som på grund av liv- eller kapitalförsäkring tillfallit
den försäkrade eller hans dödsbo.
Utav vad som nyss anförts angående ersättningar vid sjuk- eller
olycksfall torde framgå att sådant kapital, som här är i fråga, icke
kan anses såsom avkastning och således icke heller bör träffas av avkastningsskatt.
I den här ovan gjorda utredningen av avkastningsbegreppets innebörd
har uteslutande åsyftats begreppet nettoavkastning d. v. s. en förvärvskällas
årsresultat, sedan från årsintäkternas sammanlagda belopp avgått
omkostnaderna, icke allenast direkta utgifter utan även indirekta kostnader
genom värdeminskning å byggnader, inventarier och dylika för stadigvarande
bruk avsedda tillgångar. Det är således omkostnaderna i förvärvskällan,
som avgå. Inga som helst utgifter eller kostnader av mera
personlig art, som icke hänföra sig till förvärvskällan, kunna ifrågakomma
till avdrag vid beräkning av förvärvskällans avkastning.
Åven då det gäller att bestämma vad som bör avgå från årsintäkterna
för att komma fram till det skattepliktiga beloppet bidrager en
föregången eller jämsides företagen utredning av avkastningsbegreppet
till vinnande av en klarare uppfattning av inkomstbegreppet.
Det praktiska behovet av en åtskillnad mellan omkostnader i förvärvskällan,
å ena sidan, samt personliga utgifter eller kostnader, å den
andra, framträdde för lagstiftarna ofrånkomligt vid avfattningen av 1910
års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt. Där hava avdragen
upptagits i särskilda paragrafer, allt efter deras skilda karaktär. I 9 §
upptagas sådana avdrag, som kunna anses såsom omkostnader i förvärvskälla
och som i motiveringen benämnas naturliga avdrag. I 10 §
däremot upptagas avdrag av personlig art, benämnda konventionella avdrag.
Med bortseende från att den principiella åtskillnaden mellan avdragav
båda slagen icke fullt konsekvent genomförts i dessa båda paragrafer
375
kan det sägas, att tillämpningen av de avdrag, som sålunda betecknats
såsom naturliga, i stort sett giver till resultat förvärvskällans nettoavkastning,
motsvarande förslagets avkastningsbegrepp, medan tillämpningen av
de s. k. konventionella avdragen å denna avkastning — sammanlagd
med avkastning av alla andra förvärvskällor, som eventuellt stått en och
samme skattskyldig till buds — giver till resultat hans inkomst.
Det är således egentligen de i 9 § upptagna s. k. naturliga av- s. k. naturdragen
som äro av intresse vid avkastningsbegreppets klarläggande. hga avdrag''
Då där utsäges, att vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla avdrag
må ske för alla utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande,
skulle orden inkomst och inkomstkälla med allt fog kunna utbytas
mot beteckningarna avkastning och förvärvskälla, ty i själva verket är
det nettoavkastningen, som framgår efter de i denna paragraf angivna
avdragen: arrende eller hyresavgift; frälseränta och annan avgäld, som
det ålegat någon att utgöra såsom ägare av fast egendom; utgifter för
fast egendoms brukande och skötsel samt för underhåll av fastighet och
inventarier; avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs
verksamhet använda biträden och arbetare samt hemmavarande barn
över 15 år, för de sistnämnda dock ej till högre belopp är 200 kronor
för varje barn; kontors- och andra förvaltningskostnader; kostnad för
utövning av vetenskap, konst- eller handaslöjd; avgifter till pensions-,
änke- och pupill-, understöds- eller annan sådan kassa, i vilken det
ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare; samt värdeminskning
å byggnader ävensom å gruvor, inventarier och annan dylik
egendom, som använts i skattskyldigs näring.
De s. k. konventionella avdragen, vilka hava till uppgift att så att s. k. konvensäga
renodla avkastningen ur olika förvärvskällor till samfälld personlig avdrag*
inkomst, äro enligt 10 § av gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning
följande: vissa utskylder; ränta å gäld; un dantags förmåner
och vad som eljest utgivits på grund av åtagande eller annan för- .
pliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor;
sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till
kapitalförlust; samt försäkringspremier och andra avgifter för den skattskyldiges
eller hans hustrus liv-, kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring
ävensom för pupillförsäkring.
Som man finner bära dessa avdrag huvudsakligen en personlig
prägel. Emellertid är icke uteslutet, att avdragsposter av liknande art
kunna anses såsom omkostnader i en förvärvskälla och förty bort i 9 § upptagas
eller må, utan att vara där uppräknade, anses inbegripna i sistnämnda
paragrafs allmänna stadgande om avdrag för utgifter för inkomstens
376
Avdrag enligt
1910 års
bevillningsförordning.
Avgående
poster vid
avkastningens
beräknande
enligt förslaget.
förvärvande och bibehållande. Så är t. ex. förhållandet med utskylder
som vila å [orden, såsom kyrkotionde och därmed jämförliga avgifter.
Detsamma kan sägas om åtaganden eller förpliktelser att tid efter annan
utgiva visst belopp i penningar eller varor, i det fall nämligen att sådant
understöd lämnas av näringsidkare åt personer som varit anställda i understödsgivarens
näring. I sistnämnda fall kunna understöden med fullt
fog anses såsom omkostnader i företaget samt alltså utgöra naturliga
avdrag vid beräkning av förvärvskällans avkastning. Vad förlustavdrag
beträffar, avses i 10 § uppenbarligen, enligt den av vederbörandedepartementschef
givna förklaringen, allenast sådan förlust som framgår
såsom årsresultat av en förvärvskälla. Med denna uppfattning av ifrågavarande
avdrag är dess personliga karaktär klar. Den ena förvärvskällans
årsresultat kan nämligen icke göras beroende av den andras förlust,
men givet är att förvärvskällornas gemensamme innehavare måste, innan
han kan tillgodogöra sig den vinstgivande förvärvskällans avkastningsåsom
sin personliga inkomst, därifrån avräkna förlusten å den andra
förvärvskällan. Förluster inom en förvärvskälla kunna naturligtvis också
uppstå, exempelvis å utestående fordringar, men dylika förluster äro rätteligen
att hänföra till de naturliga avdragen att avgå omedelbart vid beräkningen
av förvärvskällans avkastning, så långt årsintäkterna därtill förslå.
Vid inkomstberäkningen enligt gällande bevillningsförordning
komma i huvudsak samma avdrag i betraktande, som äro upptagna i
bär ovan åberopade 9 § av inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen
och vilka betecknats såsom naturliga avdrag. Dock nämnas i bevillningsförordningens
11 § två särskilda i nyssberörda 9 § icke omfombilda
avdrag. Det ena är påkallat av fastiglietsbevillningens säregna
ställning i det bestående skattesystemet. Då fastighetsbevillningen
skall anses täcka all skattskyldighet för avkastning av fast egendom,
följer såsom en naturlig konsekvens att rörelseidkare, som för rörelsen
använder egen fastighet, måst berättigas till avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande beloppet av fem för
hundra av fastighetens taxeringsvärde. Det andra avdraget gäller ränta
ä lånt rörelsekapital. Angående detta senare avdrags förhistoria och
avdragsrättens innebörd lämnas redogörelse här nedan.
De omkostnader, för vilka enligt förelaget avdrag medgivits vid
beräkning av förvärvskällas avkastning, sammanfälla i stort sett med
avdragen enligt 9 § av gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning,
men under det alla sådana avdrag av ganska skiftande beskaffenhet
och berörande skilda förvärvskällor i sistnämnda förordning,
377
Horn syftar till beskattning av skattskyldig» samfällda inkomst, sammanförts
å ett ställe, har i förslaget, som i fråga om avkastningsskatten
åsyftar att med beskattning träffa avkastningen av varje särskild förvärvskälla,
redogjorts beträffande varje särskilt slag av förvärvskällor
för de omkostnader, som där företrädesvis påkalla beaktande. Exemplifieringen
av omkostnader, som kunna ifrågakomma, bar dessutom
gjorts något fylligare.
I den mån i förslaget angivna omkostnader synts vara av beskaffenhet
att behöva särskilt motiveras, lämnas motivering i samband
med den efterföljande redogörelsen för förvärvskällornas gruppering och
avgränsning. I nu förevarande sammanhang böra emellertid vissa hithörande
frågor av mera principiell innebörd, såsom särskilt ägnade att
ytterligare belysa förslagets avkastningsbegrepp, göras till föremål för
besudling. Främst möter härvid frågan om avdrag för ränta å gäld.
I sammanhang med redogörelsen för den kombination av skilda Ränta å gäld,
skattesystem, som lagts till grund för den föreslagna skatteregleringen,
har framhållits hurusom en följdriktigt genomförd avkastningsbeskattning
principiellt utesluter hänsyn till skulder. Skuld måste nämligen
anses alltid vara av personlig karaktär, även om den på grund av mera
eller mindre påtagligt ekonomiskt eller genom belåning tillkommet
rättsligt samband understundom kan sägas häfta vid viss tillgång. I
förhållande till själva förvärvskällan utgör allt i densamma nedlagt
kapital en beståndsdel av densamma, och principiellt är härvid utan
betydelse om kapitalet till större eller mindre del är upplånat. Vad
avkastningen beträffar, har den att förränta både det egna och det
upplånta kapitalet. Avkastningens storlek kan således icke anses röna
inverkan av den omständigheten huruvida kapitalet är upplånat eller
icke, varemot självfallet den inkomst eller, för juridiska personers vidkommande,
den nettovinst, som bildas ur avkastningen, blir mindre i
samma mån ränteutgifter förekomma.
Att upplånta penningar, som i en förvärvskälla nedlagts, måste med
fullkomligt samma fog som företagarens egna i förvärvskällan nedlagda
penningar anses utgöra beståndsdel av själva förvärvskällan, äger sin
rättsliga motsvarighet däri att upplånta penningar i juridisk mening övergå
i låntagarens ägo, medan långivaren i stället erhåller en motsvarande
fordringsrätt. Ränta å det lånta kapitalet bör sålunda icke med större fog
än ränta å det egna kapitalet anses utgöra en naturlig omkostnad i förvärvskällan.
Annorlunda ställer det sig exempelvis med hyresavgifter
för en förhyrd fastighet, som användes i rörelsen. Genom hyresavtalet
Kommunal Hkattesnkkunnirje. 48
378
Förberedande
skatte
jämkningskommittén
1876.
Skatteregleringskommittén
Är 1881.
övergår givetvis icke själva fastigheten utan allenast nyttjanderätten,
och då denna nyttjanderätt tillgodogöres i en förvärvskälla framstår
hyresavgiften såsom en naturlig omkostnad i förvärvskällan.
Det är émellertid icke enbart de nyss anförda skälen, som betingat
förslagets ståndpunkt till frågan om skuldran teavdrag vid avkastningsbeskattningen.
Huvudsakligen avgörande har varit angelägenheten att
ordna avkastningsbeskattningen såsom en intressebeskattning, något som
helt visst skulle alldeles förfelats, därest skuldränteavdrag i full utsträckning
medgåves. Att medgiva avdragsrätt i begränsad utsträckning skulle
å andra sidan mött praktiska svårigheter och för övrigt blivit en principiellt
ohållbar anordning. Under alla förhållanden skulle en begränsning
av avdragsrätten till ränta å lånt rörelsekapital i bevillningsförordningens
mening saknat berättigande. Till belysande härav har ansetts
lämpligt att här redogöra för tillkomsten av bevil]ningsförordningens
stadgande i ämnet och för det sätt, varpå praxis tillämpat detsamma.
Förberedande skattejämkningskommittén både i sitt år 1876 framlagda
betänkande med förslag till förordning om grunderna och sättet
för bevillningstaxeringen föreslagit avdragsrätt för ränta å lånt kapital
vid taxeringen av inkomst av såväl kapital som av arbete av vad slag
som helst. Kommitténs motivering härför var av följande lydelse:
»Av föreskrifterna i nu gällande bevillningsförordning att den
behållna inkomsten av rörelse och yrke skall läggas till grund för bevillningen
samt att vid beräkning av ränteinkomst från utlånat kapital må
avdragas ränta, som den skattskyldige utbetalt å upplånat kapital, synes,
att grundsatsen, det ränta å skuld må vid beskattning avräknas, redan
är gällande. Då kommitterade genom den här föreslagna bestämmelsen
utsträckt tillämpningen av denna grundsats till all inkomst av kapital
och arbete och således även till sådan, som erhålles av, ämbete och
tjänst, har det skett därför, att den skuld en ämbets- eller tjänsteman
för inhämtande av studier eller under den tid, han tjänstgjort utan
någon mot levnadskostnaderna fullt svarande löneinkomst, sig åsamkat,
med lika stort skäl som näringsidkarens eller kapitalistens skuld synes
böra avräknas vid beskattning, desto hellre som den förres löneinkomst
är till beloppet känd och det sålunda icke gärna kan komma i fråga
att densamma varder för lågt uppskattad.»
I det förslag till förordning angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst, vilket år 1881 framlades av skatteregleringskommittén,
upptogs icke ovanberörda av skattejämkningskommittén
föreslagna stadgande om allmän avdragsrätt för ränteutgifter, utan i
379
stället var i förslaget införd en bestämmelse om avdragsrätt för ränta
å lånt rörelsekapital. Det är första gången begreppet rörelsekapital
framträder i svensk skattelagstiftning. Det synes som om vid sådant
förhållande anledning skulle förefunnits att i motiveringen klargöra
innebörden av detta nya begrepp, men icke ens en antydan härom har
uttalats av kommitterade.
I saknad av sådan antydan blev skatteregleringskommitténs förslag
i denna del icke av kammarrätten uppfattat såsom eu bestämmelse med
ny innebörd. I sitt yttrande över förslaget anförde nämligen kammarrätten,
bland annat, följande:
»Ehuru skatteregleringskommitténs förslag i den punkt, varom nu
är fråga, vid första påseendet sjmes kunna föranleda till det antagande,
att kommitterade velat uti den även i nu gällande bevillningsstadga
av den 15 oktober 1880 uttalade grundsatsen om rättighet till avdrag
för ränta å skuld gorå den inskränkning, att denna grundsats icke finge
tillämpas i fråga om annan inkomst än den, som härflyter av rörelse
eller yrke, så torde dock kommitterades verkliga avsikt icke hava varit
sådan, då i betraktande tages, dels att kommitterade varken i den allmänna
eller i den speciella motiveringen tillkännagivit något sådant, dels
ock att kommitterade i förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna
infört den från nu gällande instruktion hämtade, i förslaget
ordagrant återgivna föreskrift därom,. att vid beräkning av ränteinkomst
från utlånat kapital avdrages ränta, som den skattskyldige utbetalt å upplånat
kapital. Fasthellre torde avsikten med den i förevarande punkt
föreslagna bestämmelse få antagas hava varit den att i själva skattelagen
inrymma ett bestämt stadgande därom att rörelse- eller yrkesidkaren är
berättigad till avdrag, en rättighet, som, om än densamma i praxis må
hava blivit sådan idkare tillerkänd, dock icke varit i bevillningsstadgan
uttryckligen omförmäld. Om det således bör antaga,s, att kommitterades
mening varit den, att såväl rörelseidkaren som kapitalisten böra åtnjuta
£ avdrag för ränta å upplånat kapital, synes någon giltig anledning till
kommitterades underlåtenhet att tillämpa ovan anförda grundsats i dess
fulla utsträckning icke vara för handen. Instämmande i vad skattejämkningskommittén
yttrat angående följdriktigheten därav att omförmälda
grundsats erhåller tillämpning även i fråga om ämbets- eller
tjänstemän — och, såsom det synes kammarrätten rättvist och billigt,
jämväl beträffande andra löntagare samt vetenskapsmän och konstnärer
m. fl., de där icke kunna hänföras till rörelse- eller yrkesidkare i egentlig
mening — anser sig kammarrätten böra hemställa, att ifrågavarande bestämmelse^
måtte erhålla den av skatte]ämkningskommittén föreslagna lydelse.»
Kammarrätten
över
skatteregleringskommitténs
förslag.
380
K. Maj:te
förslag till
1883 års
riksdag.
Bevillningsutskottet
vid
1883 års
riksdag.
Då Kungl. Maj:t vid 1883 års riksdag framlade förslag till ny
bevillningsförordning, hade i förslaget den av skatteregleringskommittén
föreslagna avdragsrätten för ränteutgifter så till vida utsträckts, att denna
avdragsrätt skulle gälla icke allenast ränta å lånt rörelsekapital utan
ränta å allt i rörelse nedlagt kapital. Däremot lät Kungl. Maj:t sitt förslag
i denna del icke inrymma någon bestämmelse om rätt till skuldränteavdrag
jämväl för sådana andra inkomsttagare, som skuldsatt sig
för sin utbildning. I sin motivering för förslaget anförde dåvarande
chefen för finansdepartementet, bland annat, följande:
»Om det ock måste anses mest överensstämma med inkomstskattens
grunder, att alltid endast den behållna inkomsten beskattas och att således
vid inkomstens beräkning avdrag tillåtes för ränta å all gäld, finner jag
det likväl betänkligt och lätt ledande till missbruk att på sätt kammarrätten
föreslagit medgiva oinskränkt rätt till sådant avdrag. Rätten till
avdrag för ränta å skuld har jag likväl ansett böra erhålla något större
utsträckning än den kommittén medgivit, i det nämligen, i fråga om
beräkning av inkomst utav rörelse, avdrag medgivits för ränta, icke
blott, såsom skatteregleringskommittén föreslagit, å lånt rörelsekapital
utan i allmänhet å lånt, i rörelsen nedlagt kapital. Avdrag komme
sålunda att få göras även för ränta å skuld, som blivit ingången för
förvärvande av de för rörelsens bedrivande erforderliga fastigheter, vilket
åter enligt kommitténs förslag icke, eller åtminstone icke fullt bestämt,
vore tillåtet.»
Man finner jämväl av detta yttrande, att det icke stått klart vad
skatteregleringskommittén menat med »lånt rörelsekapital».
Riksdagens bevillningsutskott förordade skatteregleringskommitténs
förslag, att avdragsrätten skulle begränsas till ränta å lånt rörelsekapital.
Utskottet anförde såsom skäl härför följande:
»Kungl. Maj:t har, enligt vad statsrådsprotokollet upplyser, genom
det förändrade uttrycket velat medgiva, att avdrag finge göras även för
ränta å skuld, som blivit åsamkad för förvärvande av de för rörelsens <1
bedrivande erforderliga fastigheter. Utskottet befarar emellertid att ett
dylikt medgivande, vilket för övrigt skulle ställa ägare av annan fastighet
i en fördelaktigare ställning än ägare av jordbruksfastighet, kunde
lämna rum för missbruk. Fastighetsägaren kunde nämligen lätt undandraga
sig beskattning för sin fastighet genom att låta inteckna densamma
utan att belåna inteckningarna och uppvisa gravationsbeviset
för taxeringsmyndigheterna, vilka i dylika fall svårligen kunde vägra
avdrag.»
381
Riksdagen följde utskottets mening och sålunda inflöt i 1883 års
bevillningsförordning begreppet »lånt rörelsekapital)), utan att någon utredning
lorebragts om detta begrepps innebörd; och ifrågavarande föreskrift
har nu i över trettio år varit gällande, utan att densamma i
uågon väsentligare grad vunnit i klarhet. Det är också endast helt
naturligt att ett stadgande, som varit oklart vid dess tillkomst, kommit
att vålla oreda vid tillämpningen.
Den av 1883 års bevillningsutskott gjorda antydan, att eu utsträckning
av avdragsrätten till att gälla ränta å allt i rörelse nedlagt kapital
skulle ställa ägare av annan fastighet i en fördelaktigare ställning än ägare
av jordbruksfastighet, syftar på fastighetsbevillningens egendomliga ställning
i det skattesystem, som ligger till grund för allmänna bevillningen.
Med fastighetsbevillningen har nämligen avsetts att träffa all avkastningav
fastigheten, beräknad till viss procent av taxeringsvärdet. Då vid taxeringsvärdets
åsättande helt naturligt intet skuldavdrag kan ifrågakomma,
skulle det alltså kunna sägas att genom fastighetsbevillningen avkastningen
blir beskattad utan skuldränteavdrag. Om en fastighet användes i rörelse
eller yrke, får vid taxeringen av inkomst av rörelsen avdrag göras för
vad som beskattats genom fastighetsbevillning, vilket innebär att från
den å rörelsen invänta inkomsten vid beskattningen avdrages fem
procent av fastighetens taxeringsvärde, motsvarande vad genom fastighetsbevillningen
skall anses vara beskattat. Skulle nu fastigheten vara
inköpt med upplånta medel och rörelseidkaren tillika vara berättigad till
avdrag för ränta å lånet, bleve — så torde utskottet hava menat —
följden den, att skatt i själva verket icke eller i allt fall icke till fullt
belopp komme att erläggas för fastigheten.
Uppenbarligen bottnar detta betraktelsesätt i en sammanblandning
av fastighetsbevillningen och inkomstbevillningen. Detta framträder
bäst, om man tänker sig det fallet, att rörelsen icke lämnat inkomst,
från vilken nyssberörda avdrag kan göras. I sådant fall måste
nämligen fastighetsbevillningen ändock utgå.
Det må nu emellertid lämnas därhän, huruvida utskottet med sin
antydan verkligen menat så, som nyss sagts: ett är dock säkert, nämligen,
att utskottets ovanberörda tämligen dunkla antydan har utgjort
den enda hållpunkten för praxis vid bedömandet av innebörden utav
den genom 1883 års bevillningsförordning införda och i alla senare bevillningsförordningar
bibehållna föreskriften om rätt till avdrag för ränta
å lånt rörelsekapital.
Under sådana förhållanden låg nära till hands, att praxis skulle,
såsom ock skedde, gå i den riktningen att vägra ränteavdrag å all i
1883 ärs bevillningsförordning.
Stadgandets
praktiska
tillämpning.
382
fastighet intecknad gäld utan att inlåta sig på någon differentiering i
övrigt av gälden med hänsyn till de ändamål, för vilka gälden åsamkats.
Den ståndpunkt, praxis sålunda i början intog i berörda hänseende,
visade sig så småningom ohållbar och leda till orimligheter. Om exempelvis
en näringsidkare för egna medel inköpt eller uppfört en fabriksbyggnad
samt därefter behövde upplåna medel till rörelsekapital, skulle han,
enligt nyssberörda lagtillämpning, bliva hårdare beskattad därest han
såsom säkerhet för det upplånade rörelsekapitalet lämnade inteckning i
fastigheten än om han lämnade borgen eller förlagsinteckning. Efter
att länge hava varit vacklande har praxis på senare tid intagit den
ståndpunkten, att allt i näringsdrift nedlagt kapital, som icke gått till
användning för fast egendoms förvärvande och iordningställande, skall
anses såsom rörelsekapital. Så snart en näringsidkares eget kapital
motsvarar eller överstiger värdet av den fasta egendomen, har alltså all
gäld ansetts såsom upplånat rörelsekapital. Förslår däremot näringsidkarens
eget kapital icke till täckande av den fasta egendomens värde,
måste för beräkning av det lånta rörelsekapitalets storlek från gäldbeloppet
först avgå vad som erfordras för att jämte det egna kapitalet
täcka den fasta egendomens värde, varefter återstoden av gälden anses
såsom upplånat rörelsekapital.
Således har numera, åtminstone vad de högre beskattningsmyndigheterna
beträffar, enhetlighet uppnåtts vid tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelse. Men härvid är att märka, att en fullt likformigtillämpning
är möjlig allenast i fråga om aktiebolag, som äro pliktiga
att vid sin deklaration foga balansräkning. Övriga näringsidkare göra
sig förvisso, såsom redan inledningsvis berörts, i stor utsträckning
skyldiga till missbruk av rätten till skuldränteavdrag såväl därutinnan
att avdrag göres för ränta å gäld, som rätteligen skulle belöpa
å fast egendom, som ock därutinnan att avdrag göres för ränta å
gäld, som helt och hållet är utav privatskulds natur. 1 stort sett torde
alltså den enskilde näringsidkaren tillgodogöra sig skuldränteavdrag
i tämligen obegränsad omfattning. Särskilt gäller detta näringsidkare,
som icke utöva näringen i egen fastighet. Den av skattejämkningskommittén
likasom av kammarrätten påpekade och här förut
framhållna orättvisan kvarstår alltså fortfarande i det avseendet, att
näringsidkaren åtnjuter rätt till skuldränteavdrag, medan tjänstemannen,
vetenskapsmannen, konstnären och därmed jämförliga skattskyldiga,
vilka för sin utbildning åsamkat sig skulder, icke medgives rätt till
avdrag för skuldräntor.
383
Ben tolkning, som praxis givit åt bestämmelsen om rätt till avdrag
för ränta å lånt rörelsekapital, överensstämmer för övrigt icke
med innebörden av begreppet rörelsekapital i affärsteknisk mening, utan
har, såsom förut nämnts, sin grund uteslutande i det nu förefintliga
sambandet mellan fastighetsbevillning och inkomstbevillning. Då detta
samband bortfaller och fastighetsskatten göres till en helt fristående
objektskatt, vilken icke fritager ägaren eller innehavaren av fastigheten
från skyldigheten att tillika erlägga skatt för avkastningen av fastigheten,
undanryckes således härigenom underlaget för den nu tillämpade
tolkningen av begreppet lånt rörelsekapital.
Skulle således bestämmelsen om avdragsrätt för ränta å lånt rörelsekapital
bibehållits, hade denna bestämmelse måst under någon form
förtydligas och bringas, mera i överensstämmelse med innebörden av
begreppet rörelsekapital. Det är emellertid icke så lätt att avgöra vad
som affärstekniskt menas med rörelsekapital, och ännu svårare blir det
att i varje särskilt fall avgöra, vilken del av det i ett näringsföretag
brukade kapitalet är rörelsekapital.
Ställer man rörelsekapital i motsats mot anläggningskapital, torde
väl måhända i de flesta fall låta sig tämligen nöjaktigt avgöras vad som
hörer till anläggningskapitalet, varefter resten skulle vara rörelsekapital.
Till anläggningskapital skulle då vara att hänföra alla för stadigvarande
bruk i näringsdriften avsedda föremål, således icke allenast den i näringsdriften
begagnade fasta egendomen utan även maskiner, inventarier och därmed
likartade tillgångar. Om näringsidkarens eget kapital motsvarar eller
överstiger anläggningskapitalet, skulle alltså all gäld, som åsamkats i och
för näringsdriften, vara att anse såsom upplånat rörelsekapital. Förslår
däremot näringsidkarens eget kapital icke till täckande av anläggningskapitalet,
skulle från hela det upplånade kapitalet först avgå vad som
erfordras för att jämte eget kapital täcka anläggningskapitalets värde,
varefter återstoden av gälden skulle anses såsom upplånat rörelsekapital.
Dock måste alltid först avskiljas vad som är att räkna såsom privatskuld,
och däri ligger givetvis en stor svårighet beträffande andra näringsidkare
än aktiebolag.
Det kan emellertid skäligen betvivlas, att rörelsekapital i affärsteknisk
mening står i alldeles direkt motsats till anläggningskapital. I sådant
fåll skulle hela det kapital, som exempelvis är nedlagt i en handelsaffär
i förhyrd fastighet, vara att anse såsom rörelsekapital med undantag
allenast av kontorsinventarier, butiksinredning o. d. Fasthellre torde det
förhålla sig så, att varje näringsföretag, som kräver kapital, torde allt
efter företagets omfattning och beskaffenhet äga behov av dels ett mera
Begreppet
rörelse
kapital.
384
Bestämmelsen
om
avdragsrätt
för ränta å
lånt rörelsekapital
kan
icke bibehållas.
Om avdragsrätt
för ränta å
gäld skolat
medgivas,
hade den
bort tillkomma
alla.
Medgivas
skuldränteavdrag,
förlorar
avkastningsskatten
sin karaktär
av realbeskattning.
fast kapital, som så att säga ständigt erfordras för rörelsen, dels ock
ett mera rörligt, efter växlande förhållanden under olika tider av året
avpassat kapital. Det senare torde kunna antagas motsvara vad som
affärstekniskt betecknas såsom rörelsekapital. Begreppet lånt rörelsekapital
skulle i sådant fall ungefärligen motsvara vad i vissa tyska
beskattningslagar kallas »skulder, härrörande av den löpande driften».
Men låter man begreppet lånt rörelsekapital få en så beskaffad innebörd
och medgiver man avdrag för ränta å lånt rörelsekapital, kommer
det knappast att ligga inom möjligheternas område för taxeringsmyndigheterna
att i särskilda fall på ett enhetligt och tillfredsställande
sätt avgöra, huruvida och i vad män skuldränteavdrag bör vid taxeringen
medgivas.
•
Det bör utav vad sålunda anförts med all tydlighet hava framgått,
att den nu föreskrivna och i praxis tillämpade begränsningen av
rätten till avdrag för skuldränta icke skulle lämpat sig att bibehållas.
Den må kunna anses hava haft ett visst berättigande med hänsyn till det
nu förefintliga sambandet mellan fastighetsbevillning och inkomstbevillning,
men förlorar allt berättigande efter upphörandet av nämnda samband.
Det bör ock hava framgått, att begränsningen svårligen låtit
sig anknytas vid begreppet lånt rörelsekapital, även om åt detta begrepp
givits en naturligare tolkning än enligt nu gällande praxis. För övrigt
skulle knappast kunnat utletas någon verklig grund för att ställa det upplånade
rörelsekapitalet i en förmånligare ställning i berörda hänseende
än annat upplånat kapital, som är för näringsdriften minst lika nödvändigt
som rörelsekapitalet.
Slutligen förefinnes icke heller något verkligt skäl för att låta
avdragsrätt för ränta å gäld medgivas allenast åt näringsidkare. Det
skäl, som vanligen plägar anföras, nämligen att näringsdrift i allmänhet
kräver upplånat kapital, gäller även för fastighetsägare. Det kan
för övrigt sägas gälla även i fråga om tjänstemän, läkare, vetenskapsmän
och i allmänhet personer, som haft mera avsevärda utgifter för
sin utbildning. Sådana utgifter hava gjorts just för skapandet av förvärvskällor,
och utgifterna hava ofta bestritts med lånta medel.
Med en avdragsrätt för ränta å gäld i den mån gälden kan anses
hava gjorts i och för förvärvskällan skulle emellertid avkastningsskatten
i motsvarande mån förlorat sin avsedda karaktär att vara en realskatt.
Det skulle för övrigt aldrig, annat än i fråga om aktiebolag, låta sig
göra att i praktiken något så när nöjaktigt upprätthålla skillnaden
385
mellan gäld, som gjorts för förvärvskällan, samt, annan gäld. Erfarenheten
har visat, huru ytterligt svårt det varit att effektivt kontrollera nn
gällande begränsning av avdragsrätteri och sålunda tillse att, inga andra
sknldränteavdrag gjorts vid beräkning av beskattningsbar inkomst än för
ränta å lånt rörelsekapital. Den nyss ifrågasatta begränsningen hade
ingalunda blivit lättare utan i många fall ännu vanskligare att kontrollera.
Det är emellertid, såsom förut nämnts, avkastningsskattens anordnande
såsom alltigenom en realskatt, som för den kommunala beskattningen
påkallats. Endast därigenom låta sig nämligen kommunernas
inbördes intressen på ett rationellt sätt tillvaratagas. Varje kommun
kommer i tillfälle att beskatta den inom kommunen befintliga förvärvskällan
utan intrång från annan kommun. Hade däremot skuldränteavdrag
medgivits, skulle — oavsett det avsteg från principen för en
avkastningsskatt, som därigenom tagits, ävensom de därmed förenade
svårigheterna att rätt fördela skuldränteavdragen på flera förvärvskällor
inom skilda kommuner i gemensam innehavares hand — kommunens
beskattningsrätt blivit beroende av förvärvskällans innehavares ekonomiska
ställning, och de belopp, som genom skuldränteavdrag undanryckts eu
kommuns beskattningsrätt, kunde såsom avkastning av kapital kommit
att falla inom beskattningsområdet för annan kommun, som inga olägenheter
haft av förvärvskällan och som icke heller tillskyndat densamma
fördelar av kommunala anstalter. Intresseprincipen fordrar ett anordnande
av närings företags beskattning på sådant sätt, att kommunens beskattningsrätt
i möjligaste mån göres oberoende av innehavarens ekonomiska
ställning. Det är nämligen näringsföretagets objektiva bärkraft, icke
innehavarens subjektiva skatteförmåga, som bör läggas till grund för
eu beskattning enligt intresseprincipen.
Näringsföretagets förmåner av kommunala uppoffringar för näringslivets
inom kommunen befrämjande likasom ock olägenheter och kostnader,
som näringsföretag orsaka för kommuner, ställa sig nämligen,
såsom i det föregående framhållits, helt oberoende av huruvida näringsidkaren
är skuldsatt eller icke. Vid sådant förhållande kan det icke
heller vara annat än i sin ordning att kommunens här ifrågavarande
beskattningsrätt också ställes oberoende därav.
Om det gällt att anordna beskattningsgrunder för eu kvotitetsskatt,
som oberoende av beskattningsenheternas större eller mindre
sammanlagda antal skulle utgå med en viss på förhand fixerad utdebitering
per beskattningsenhet, skulle det helt visst tett sig
obilligt att låta avkastningen av näringsföretag och andra förvärvsKorn
munalsJcattesa TcJcuv v i ge. 4 9
Skal emot,
avdrag rät t
fOr ränta å
i^Äld
386
källor beskattas utan hänsyn till ränteutgifter. Det skulle nämligen i
sådant fall betytt lika mycket ökad skatt, som efter den fixerade debiteringssiffran
belöpte på ränteutgifternas belopp. Icke så litet annorlunda
måste man emellertid se samma sak, då det är fråga om en repartitionsskatt.
Här är skattebehovet oberoende av repartitionsenheternas
(beskattningsenheternas) sammanlagda antal, och eu ökning av antalet
repartitionsenheter betyder här en motsvarande minskning av debiteringssiffran.
Genom borttagandet av rätten till avdrag för ränta å lånt
rörelsekapital och genom utbytandet av den nuvarande fastighetsbeskattningen
emot dels en fristående fastighetsbeskattning dels ock därjämte
en beskattning av fastighets avkastning utan hänsyn till skuldräntor,
bör antalet repartitionsenheter (motsvarande nuvarande bevillningskronor)
i kommunerna komma att väsentligt ökas samt uttaxeringen per repartitionsenhet
alltså i motsvarande grad nedgå. Det är således ingalunda
säkert, om ock sannolikt, att ett med lånt rörelsekapital drivet näringsföretag
kommer att få vidkännas ett högre utskyldsbelopp till kommunen,
därför att rätten till avdrag för ränta å det lånta rörelsekapitalet
horttagits. Om utskyldsbeloppet för ett visst näringsföretag
inom kommunen vid lika skaitebehov blir högre eller lägre än
enligt nu gällande bestämmelser beror emellertid i varje särskilt fall
dels på huru stor ökningen av repartitionsenheter i det hela blivit inom
kommunen efter den nya ordningen, dels ock på den proportion vari det.
ifrågavarande närings företaget bidragit till repartitionsenheternas ökning
i jämförelse med andra beskattningsföremål. Först och sist beror graden
av bidragsskyldighet på repartitionsgrunderna, och till dem återkomma
sakkunnige i ett senare sammanhang i detta betänkande (Avd. Y).
Yår nuvarande kommunalbeskattnings samband med den allmänna
bevillningen, vilken senare just är en kvotitetsskatt, har åstadkommit
att kommunalbeskattningens egenskap av repartitionsbeskattning i det
allmänna föreställningssättet undgått tillbörligt beaktande. Man har
vant sig att se de kommunala beskattningsgrunderna med samma ögon
som man ser en kvotitetsskatt till staten. Det är dock, såsom redan
inledningsvis framhållits, en grundväsentlig skillnad dem emellan. Taxerar
man exempelvis beskattningsföremålen dubbelt så högt som för närvarande,
blir kvotitetsskatten dubbelt hög emot förut, men repartidonsskatten
blir densamma som förut. På enahanda sätt ställer det sig,
om man ökar repartitionsenheternas antal genom att på ovan antydda
sätt giva beskattningsföremålen en högre repartitionsvalör. Fördelningen
av skattebördan mellan beskattningsföremålen blir dock givetvis här
en annan, eftersom icke alla beskattningsföremålens valör ökas och i
*
387
varje fall icke ökas i samma grad. Fast egendom och näring få i
jämförelse med den rena arbetsinkomsten draga eu större anpart än
för närvarande. Vad näring beträffar får den sin större anpart huvudsakligen
eller, då den icke betjänar si^ av fäst egendom, uteslutande
just därigenom att avdrag för ränta a gäld icke medgives. Denna
skattebördans förskjutning inom rimliga gränser över på sådana beskattningsföremål,
som äro närmare förbundna med kommunen, är,
såsom i det föregående framhållits, motiverad av intressesynpunkten.
Då förslaget på ovan angivna grunder i regel vägrar skuldränteavdrag,
har dock visst undantag från denna regel måst medgivas. Såsom
sådant undantag lärer icke kunna anses, att ränta å gäld får gå i kvittning
mot ränta å fordran, ty lika visst som ett kapital icke förefinnes såsom
beskattningsobjekt, om eller till den del detsamma uppväges av skuld,
lika givet förefinnes i beskattningsavseende icke skuld, om eller till den
del skulden uppväges av fordran. Skattetekniskt kan man således här
icke tala om avdrag. Näringsföretag, som består i bankrörelse eller annan
penningrörelse och vars verksamhet således går ut på inlåning av medel
för att göras räntebärande, måste däremot berättigas att vid avkastningens
beräknande göra avdrag för ränta å gäld. Där äro nämligen
ränteutgifterna verkliga omkostnader i samma mening som exempelvis
kostnaderna för råvaror i en förädlingsrörelse. Avdragsrätt för ränta å
gäld har ur samma synpunkt ansetts böra medgivas näringsföretag, vilkas
verksamhet består i handel med värdepapper. Även här kunna räntor,
som utgivas i anledning av värdepapperens belåning, anses såsom verkliga
omkostnader. Verkan av den medgivna avdragsrätten för ränta å gäld
motväges emellertid genom åläggandet för nu nämnda företag att å andra
sidan i den beskattningsbara avkastningen av rörelsen inbegripa jämväl
utdelning å aktier. Vid beräkningen av avkastning av tillfällig förvärvsverksamhet
måste ock skuldränteavdrag medgivas. Exempelvis kan såsom
»realisationsvinst» icke beräknas annat än det överskott, som uppkommit
efter avdrag av alla med tillfällig förvärvsverksamhet av ifrågavarande
slag förenade omkostnader, däribland även ränteutgifter.
Bland avgående poster vid avkastningens beräknande, ägnade att
belysa innebörden av förslagets avkastningsbegrepp, komma självfallet
även förlustavdragen i betraktande.
Det är förut antytt, att inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen
icke omnämner förlustavdrag bland de s. k. naturliga utan
allenast bland de s. k. konventionella avdragen, vilket beror därpå
Undantag
från regeln
att avdrag
för ränta å
gäld icke
medgives.
Förlust
avdrag.
388
att stadgandet uteslutande syftar på sådan förlust, som framträder
såsom årsresultat av en förvärvskällas drift. Ehuru detta förhållande
givetvis icke innebär, att förluster inom en förvärvskälla icke skulle få
avgå vid uppskattning av inkomsten av förvärvskällan, är det dock
märkligt att icke heller i anvisningarna till ledning vid taxeringen
namnes ett ord om sådana förluster, som kunna förekomma inom en
förvärvskälla, vars årsresultat visar vinst trots de under året uppkomna
förlusterna. I motiveringen framhålles uttryckligen, att stadgandet om
förlustavdrag avser förlust, som framgår såsom förvärvskällas årsresultat.
Med anledning därav att kammarrätten i sitt förut berörda yttrande
över förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt erinrat
om de normer för bedömandet av vad med kapitalförlust borde förstås,
vilka lämnas i de till bevillningsförordningen hörande anvisningarna, och
i sammanhang därmed framställt anmärkning emot att vägledande bestämmelser
i berörda avseende saknades i förslaget med därtill hörande
anvisningar, gjorde departementschefen vid sin anmälan av förslaget
följande uttalande:
»Den brist i inkomstkälla, som uppstår därigenom att omkostnaderna,
därför avdrag må äga rum, överstiga inkomsterna, som härflyta
från samma inkomstkälla, är i skatteteknisk bemärkelse förlust.
Avdrag för sådan förlust får ske från sammanlagda beloppet av
inkomsterna från andra inkomstkällor, för såvitt förlusten icke är
kapitalförlust.
Att, såsom kammarrätten ifrågasatt, angiva vissa normer för bedömandet
av vad med kapitalförlust bör förstås, erbjuder otvivelaktigt
åtskilliga vanskligheter. Försök därutinnan har visserligen gjorts i
bevillningsförordningen. Men det torde hava varit mindre där givna
ofullständiga anvisningar än de särskilda förhållandena vid varje förekommande
fall, som i praxis varit bestämmande vid frågans lösning.
På grund härav och då det hittills icke synes hava stött på några större
svårigheter för taxeringsmyndigheterna att avgöra tvistiga spörsmål i
hithörande ämne, torde det icke vara erforderligt att ännu så länge lämna
ytterligare anvisningar i ämnet, helst desamma i allt fall icke kunna göras
fullt uttömmande.))
Sådan förlust, som i detta uttalande åsyftas, är icke i och för sig
av intresse vid en beräkning av förvärvskällas avkastning. Det är nämligen
utan vidare klart och har tillika i författningsförslaget uttryckligen
stadgats, att varje särskild förvärvkällas avkastning skall uppskattas för
sig, samt att förty förlust å en förvärvskälla icke må avdragas vid
uppskattning av avkastningen av annan förvärvskälla.
389
De förluster, som vid en utredning av avkastningsbegreppet påkalla
uppmärksamhet, äro följaktligen allenast sådana som uppkomma
inom en förvärvskälla. Här gäller det således sådana förluster som kunna
ifrågakomma till avdrag så långt intäkterna ur förvärvskällan därtill
förslå, medan departementschefen i sitt här ovan anförda uttalande åsyftat
förlust, som överstiger och således icke kan täckas av intäkterna i förvärvskällan.
Så till vida kunna emellertid dessa båda förlustbegrepp innefatta
en artskillnad i fråga om förlustens beskaffenhet, att eu förvärvskällas
årsresultat kan visa förlust, utan att några sådana förluster som här
äro i fråga inträffat. Det dåliga årsresultatet kan nämligen bero av
andra omständigheter än direkt lidna förluster.
I det föregående har varit föremål för utredning skillnaden mellan
förvärv, som är av avkastnings natur, samt kapitalförvärv. För vinnande
av klarhet i fråga om avkastningsbegreppet synes erforderligt att jämväl
upptaga till undersökning, hur gränsen rätteligen bör dragas mellan
förlust, som är av omkostnads natur, samt kapitalförlust.
Den nu gällande såväl som den äldre skattelagstiftningen har
ägnat mycket ringa uppmärksamhet åt förlustavdragen och framför allt
åt utredningen av begreppet kapitalförlust. Att skatteförfattningarna
icke uttryckligen bland medgivna s. k. naturliga avdrag omnämna förluster,
torde väl få anses bero därpå att avdragsrätten utan vidare
ansetts självklar i fråga om förluster av beskaffenhet att kunna betraktas
såsom mera vanliga företeelser inom en förvärvskälla. Sådana förluster
framträda nämligen icke sällan under form av omedelbar intäktsminskning
och framstå då icke såsom direkta förluster. Lika givet som det är
att förlustbeloppet, då det framträder under form av intäktsminskning,
undgår beskattning, lika självklart torde det vara att förlusten får
avdragus från intäkterna, då den framträtt åtskild från desamma.
Skillnaden i de båda former, varunder en förlust sålunda kan framträda,
kan i vissa fall bero enbart därav huruvida förvärvskällans innehavare
haft bokföring eller icke. Så kan t. ex. bli förhållandet med förlust å
fordran för sålda varor, i det att skattskyldig, som icke haft bokföring,
utan vidare underlåter att såsom intäkt beräkna sin fordran hos en
osäker kund, medan den som haft bokföring upptager sin fordran såsom
intäkt och den uteblivna betalningen såsom förlust.
Sådana förluster som äro att räkna med såsom mera vanliga i
en förvärvskälla kunna givetvis aldrig ifrågasättas att varda betraktade
såsom kapitalförlust. De äro utan allt tvivel av omkostnads natur.
Gränsen emellan mera vanligt förekommande samt tillfälliga för -
Förluster
inom eu förvärvskälla.
Skillnaden
mellan förlust
av omkostnads
natur samt
kapitalförlust.
390
luster kan emellertid ofta vara flytande. Förluster av fullkomligt enahanda
beskaffenhet kunna i en förvärvskälla vara mycket vanliga och i
en annan förvärvskälla av samma slag förekomma så sällan, att de där
te sig såsom tillfälliga. Därtill kommer att även tillfällig förlust kan
i en förvärvskälla framträda såsom omedelbar intäktsminskning och
således utan vidare undgå beskattning, medan en förlust av samma slag
i en annan förvärvskälla av enahanda art framträder såsom direkt förlust.
Det bleve således icke tillfredsställande att låta skillnaden mellan förlust
av omkostnads natur samt kapitalförlust bestämmas uteslutande eller ens
företrädesvis av det förhållandet huruvida förlusten kan anses vanligt
förekommande eller icke.
Så har emellertid gränsen uppdragits för närvarande i fråga om
taxeringen till bevillning, dock med den modifikationen att även tillfälliga
förluster under vissa förhållanden kunna få avgå vid inkomsttaxeringen.
I sådant avseende är i 8 § av de särskilda anvisningarna
till ledning vid bevillningstaxeringen stadgat följande: »Huruvida skattskyldigs
tillfälliga årsförlust (t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott,
varulagers förstöring och dylikt) bör betraktas såsom minskning
i årets inkomst eller såsom kapitalförlust, pröve taxeringsmyndigheterna
efter rörelsens och förlustens storlek och beskaffenhet.))
Denna bestämmelse inrycktes första gången i anvisningarna till
1883 års bevillningsförordning och har därefter kvarstått oförändrad i
anvisningarna till alla efterföljande bevillningsförordningar. Vid stadgandets
tillkomst anfördes ingen som helst vägledande motivering för
detsamma, och så allmänt hållet som stadgandet är har detsamma
knappast förmått skänka fasta hållpunkter för utbildande av en vägledande
praxis, utan svårigheter hava ofta mött vid bedömandet huruvida
i det särskilda fallet avdragsgill förlust eller kapitalförlust skall
anses föreligga.
I ett avseende lämnar dock bestämmelsen mera säker ledning
för omdömet, nämligen därutinnan att vid frågans bedömande hänsyn
skall tagas till rörelsens och förlustens beskaffenhet. Föreskriften får väl
i denna del anses innebära att, där förlusten i en viss förvärvskälla
varit av beskaffenhet att man i allmänhet icke räknar med möjligheten
av så beskaffade förluster i en förvärvskälla av ifrågavarande slag,
förlusten utan vidare skall anses såsom kapitalförlust, oavsett förlustens
storlek. Givetvis är det omöjligt att för alla förekommande fall uppställa
fullt objektiva kriterier på förluster av sådant slag, som äro att
räkna med, utan måste föreskriftens tillämpning komma att bero på
en prövning av förhållandena i varje särskilt fall. Fn sådan prövning
synen dock icke kunna antagas överstiga taxeringsmyndigheternas omdömesförmåga.
Det torde nämligen hos dem kunna förutsättas tillräcklig
kännedom åtminstone angående mera allmänt förekommande förvärvskällor
för att de må kunna bedöma, huruvida i avseende å sådana förvärvskällor
en förlust skäligen bör betecknas såsom förlust av det ena eller andra slaget.
Men det åberopade stadgandet ställer vida större anspråk på taxeringsmyndigheternas
omdömesförmåga än som nyss nämnts. Frågan
huruvida avdragsgill förlust eller kapitalförlust föreligger skall nämligen
bedömas jämväl efter rörelsens och förlustens storlek. Detta torde
få anses innebära, att en förlust — även då den på grund av sin beskaffenhet
synes vara sådan, att man med vanlig förtänksamhet har att
räkna med möjligheten av sådana förluster — i allt fall skall anses såsom
en icke avdragsgill kapitalförlust, därest den är allt för stor i förhållande
till förvärvskällans omfattning.
För närvarande gäller det således att pröva huruvida en förlust skall
anses relativt stor eller ringa. Det vill synas som om många fall skulle
kunna förekomma, då även den klaraste omdömesförmåga måste komma
till korta vid en sådan prövning samt nödgas taga det rena godtycket till
hjälp vid avgörandet. Prövningen underlättas icke heller, utan försvåras
helt visst därigenom att stadgandet mången gång i tillämpningen måste
komma i strid med rättskänslan. Det synes nämligen verka stötande för
rättskänslan och bliva särskilt för den som gjort en större förlust av nu
ifrågavarande slag fullkomligt oförståeligt, att honom förvägras avdrag
av det skälet att förlusten varit stor, medan han kunnat få avdrag, om
den varit mindre. Och ur rättskänslans synpunkt framstår det än mindre
tilltalande, att innehavaren av ett stort näringsföretag kan få göra avdrag
för en mycket avsevärd förlust, som dock i förhållande till näringsföretagets
omfattning kan anses såsom en mindre förlust, medan innehavaren
av ett mindre näringsföretag av samma slag måhända måste förvägras
avdrag för en vida mindre men likartad förlust, som kan te sig
stor i förhållande till omfattningen av hans företag.
Nu gällande föreskrifter i ämnet hava således ansetts icke kunna
bibehållas. I stället intager förslaget beträffande avkastningsbeskattningen
den ståndpunkten, att varje inom en förvärvskälla uppkommen
förlust, vare sig den är stor eller ringa eller den är mera eller mindre
tillfällig, må avgå vid taxeringen av förvärvskällans avkastning så långt
förvärvskällans intäkter därtill förslå, allenast förlusten prövas vara av sådan
art, att man med vanlig förtänksamhet skäligen har att räkna med möjligheten
av så beskaffad förlust. År förlusten åter icke av den beskaffenheten,
bör den anse6 såsom kapitalförlust, för vilken avdrag icke må ske.
392
Avdrag för
kkoat nader.
Stadgandet i S § av de till bevillningsförordningen hörande särskilda
anvisningarna syftar enligt dess ordalydelse uteslutande på förluster
i rörelse eller yrke. Förlustavdraget enligt gällande inkomst- och
förmögenhetsskatteförordning däremot är avsett att gälla förlust å »verksamhet».
Kammarrätten anmärkte emot detta uttryck, som icke förut
förekommit i skattelagstiftningen, att det kunde möta svårigheter att
noggrann! angiva dess omfattning, men i anledning härav uttalade
departementschefen, att med omläggningen av beskattningen rätten till
avdrag för förlust ansetts höra utsträckas att gälla ej blott förlust å jordbruk
utan även förlust å varje inkomstkälla, som grundade sig å den
skattskyldiges arbete, h örlust, därför avdrag finge äga rum, borde alltså,
yttrade departementschefen, icke inskränkas till vissa bestämda slag av
inkomster, och vid sådant förhållande syntes uttrycket förlust å »verksamhet»
bäst och korrektast återgiva avsikten med stadgandet.
i Förluster av nu ifrågavarande slag äro väl givetvis mest förekommande
inom näringarna. Utsträckningen av förlustavdragets tillämpningsområde
till att omfatta all förvärvsverksamhet är emellertid synnerligen
befogat. Man behöver i sådant avseende endast erinra exempelvis om
kassörsbefattningar och de förluster, som i tjänsteverksamhet kunna göras
genom felräkningar. Sådana förluster böra utan allt tvivel räknas till
avdragsgilla förluster inom förvärvskällan tjänst. Inom förvärvskällan
kapital lärer väl knappast förluster kunna tänkas, som icke äro att hänföra
till kapitalförlust. Inskränker sig förlusten till räntebelopp, framträder den
nämligen under form av omedelbar intäktsminskning, och går den ut över
kapitalet, är förlusten enligt sakens egen natur kapitalförlust. Det får
också anses sannolikt, att förluster icke förekomma inom förvärvskälla,
i vilken ingen egentlig förvärvsverksamhet ingår, men alldeles otänkbart
är det väl ändock icke. Vid sådant förhållande och då det icke
heller eljest synts nödvändigt att uttryckligen begränsa avdragsmöjligheten
beträffande förluster till sadana som förekommit i förvärvsverksamhet,
har förslaget låtit avdragsrätten generellt gälla beträffande
varje förvärvskälla, inom vilken förlust av annat slag än kapitalförlust
kan förekomma.
för att förvärvskällas nettoavkastning d. v. s. avkastningen i förslagets
mening skall framgå, måste självfallet från årsintäkterna avgå
kostnaderna för intäkternas förvärvande och bibehållande. Förut är nämnt,
att enligt förslaget ränta å gäld i regel icke räknas bland avgående
kostnader, men att vissa slag av förluster däremot må avgå.
De kostnader, som således nu böra komma till behandling, äro
Ö 7
sådana som nedläggas i eu förvärvskälla i syfte att den skall giva intäkter.
År förvärvskällan, såsom vanligast är förhållandet, anlagd på fortsatt
drift, räknas bland avgående kostnader icke allenast sådana som
göras för årsintäkters ernående, utan jämväl sådana som syfta till
intäkters erhållande i fortsättningen. Härvid är emellertid attgjmärka,
att kostnader för ny- eller ombyggnader eller för grundförbättringar eller
för andra nyanläggningar eller i allmänhet för fast egendoms förbättring
eller för tillökning av förvärvskällans inventarier lika litet vid eu avkastningsskatt
som vid en inkomstskatt fä inräknas bland avgående
poster. Dylika kostnader, som äro avsedda för förvärvskällans anläggning,
utvidgning eller förbättring, böra nämligen anses ersatta genom
förvärvskällans ökade värde och kunna således icke betraktas såsom driftskostnader.
1 mån som värdet minskas under föremålens begagnande i
förvärvskällan böra dock, såsom i det efterföljande kommer att närmare
beröras, avdrag medgivas för uppkommen värdeminskning.
De kostnader, som här äro i fråga, kunna sammanfattas under
begreppet omkostnader, här dock taget i eu bemärkelse, omfattande
mera än som bokföringstekniskt plägar föras å omkostnadskonto. Under
förslagets omkostnadsbegrepp inbegripas således kostnader för anskaffande
av råämnen och varor till förädling eller försäljning; kostnader för
anskaffande av förbrukningsartiklar i förvärvskällan; avlöningar och
andra kostnader, däri inbegripna försäkringsavgifter o. d. för personal,
som är eller varit anställd i företaget; hyres- eller arrendeavgifter,
avgälder, fastighetsskatt m. m. för egendom, som användes i förvärvskällan;
ävensom andra därmed jämförliga utgifter, vilka göras i en
förvärvskälla för årsintäkternas förvärvande. Till omkostnader böra
vidare räknas vad som nedlägges på förvärvskällans vidmakthållande
för fortsatt förvärv, såsom avgifter för försäkring aAT fast eller lös egendom,
som användes i eller eljest tillhör förvärvskällan, kostnader för underhåll
av byggnader och anläggningar samt andra tillgångar till stadigvarande
bruk i förvärvskällan, såsom maskiner och inventarier in. in., ävensom
kostnader för förnyelse av förbrukade maskiner och andra inventarier,
döda såväl som levande.
Givet är, att en fullt uttömmande uppräkning av alla de omkostnader,
som kunna godkännas såsom avgående poster vid avkastningens
beräknande, skulle bliva synnerligen vansklig om ens möjlig
att åstadkomma. För vinnande av eu rätt uppfattning av avkastningsoch
omkostnadsbegreppen synes emellertid redan en något så när fyllig
exemplifiering av omkostnaderna fullt tillräcklig, och med hänsyn till omKommunalskattesakku
nuige. 50
Omkostnader
för förvärvskällans
vidmakthållande.
394
kostnadernas skiftande beskaffenhet i olika förvärvskällor hava i enlighet
härmed i författningsförslaget för varje särskilt slag av förvärvskällor
exemplifierats sådana omkostnader, som i allmänhet kunna tänkas där
förekomma, varjämte ytterligare förklarande upplysningar lämnats i anvisningarna
till ledning för taxeringen. Till yttermera visso hava å
andra sidan uppräknats vissa utgifter, som icke få avgå, enär de icke
äro omkostnader i en förvärvskälla utan personliga utgifter, såsom skattskyldigs
och hans familjs levnadskostnader, andra utskylder och försäkringsavgifter
än de här ovan omförmälda ävensom understöd åt andra
än dem, som äro eller varit anställda i den verksamhet, som förvärvskällan
i varje särskilt fall omfattar. Då i förvärvskälla ingår jämväl
det arbete, som förvärvskällans innehavare själv där nedlägger, följer
därav, att han icke må såsom omkostnad tillgodoräkna sig ersättning
för sitt arbete. Slutligen hava i anvisningarna särskilda föreskrifter
meddelats angående olika förfaringssätt vid avkastningens beräknande,
allt efter som ordnad bokföring lägges till grund för beräkningen
eller icke. Den, som icke haft ordnad bokföring, saknar möjlighet
att med erforderlig noggrannhet beräkna behållningarna vid årets början
och slut samt att med ledning därav ävensom av affärshändelserna
under året på ett rationellt sätt förlägga avkastningen till just det år,
vartill den rätteligen borde höra, utan måste såsom avkastning för visst
år räkna vad som under året influtit genom avyttring och vad han
under året utav avkastningen tillgodogjort sig för egen och familjens
räkning efter avdrag av vad han under året utgivit i omkostnader.
Det är emellertid uppenbart, att detta primitiva beräkningssätt skall för
vart år för sig ofta giva ett annat resultat än en bokföringsmässig beräkning
av avkastningen. Ehuru beräkningen således kan bliva ganska
olika i ena och i andra fallet, bör dock här framhållas att dessa olikheter
icke bero av olikheter i avkastnings- och omkostnadsbegreppens principiella
innebörd, utan dessa begrepp äro i båda fallen fullkomligt ensartade.
I kontinuiteten torde också i själva verket båda beräkningssätten leda
till i stort sett ungefärligen överensstämmande resultat, fastän, såsom
nyss nämnts, resultaten för vart år för sig i regel gestalta sig olika.
Omkostnaderna toi''de val i allmänhet vara av beskaffenhet att icke föranleda
tvekan huruvida de äro avdragsgilla eller ej. Särskilt gäller detta
sådana omkostnader, som äro av beskaffenhet att icke syfta längre än till
förvärv av intäkter under det år då de göras, vadan omkostnader av sålunda
antydd art icke torde påkalla vidare uppmärksamhet än som här
395
ovan ägnats dem. Däremot torde vissa omkostnader, som syfta till
förvärvskällans vidmakthållande, böra bär något ytterligare beröras.
Härvid torde anledning torelinnas att göra åtskillnad mellan ä ena
sidan sådana omkostnader, som omedelbart avse reparation och underhåll
av egendom till stadigvarande bruk i förvärvskälla, samt å andra sidan
sådana indirekta omkostnader, som grunda sig därpå att till förvärvskälla
hörande tillgångar av nyss angivna beskaffenhet äro oaktat reparation och
underhåll underkastade värdeminskning genom eller under begagnandet.
Vad först reparationskostnader beträffar framträda de utan vidare Reparation,
såsom självklara omkostnader att avgå vid beräkningen av förvärvskällans
avkastning, vare sig kostnaderna nedlagts å byggnader och
andra till den fasta egendomen hörande anläggningar eller å inventarier.
T den mån förvärvskällans egna produkter eller beståndsdelar
gått till användning såsom material vid reparationsarbetet, får dock
givetvis materialvärdet icke inberäknas i reparationskostnaderna, utan att
detta också upptagits bland förvärvskällans intäkter. Då detta senare icke
äger rum, utan att ordnad bokföring förelegat, följer därav att materialvärdet
icke kan komma att inberäknas i reparationskostnaderna för en
förvärvskälla utan bokföring, såvida icke materialanskaffningen föranlett
verklig utgift.
I fråga om fast egendom, såvitt angår byggnader och andra anlägg- Underhåll av
uingar, innefattar skillnaden mellan reparation och underhåll i allmänhet las esen om‘
allenast en gradskillnad. Underhåll torde nämligen inbegripa något mera *
än reparation, i det att underhållet omfattar jämväl ersättande med nytt
i smärre delar, Rom icke kunna genom reparation iståndsättas. För
att anses såsom underhåll får emellertid det nedlagda arbetet icke
O
vara så omfattande, att väsentliga delar ombyggas, och icke heller
får det vara av beskaffenhet att byggnad eller anläggning därigenom
försättes i bättre skick än vid innehavarens tillträde av förvärvskällan.
Då, på sätt här nedan framhålles, avdrag medgives för värdeminskning
å byggnad, kunna kostnader för ombyggnad, .även om förvärvskällan
därigenom icke försättes i bättre skick än vid innehavarens tillträde,
aldrig få betraktas såsom avdragsgilla; och vad förbättringar angår
måste dessa, såsom redan nämnts, anses ersatta genom ökat värde.
Kostnader för iståndsättande av förut av samme ägare eller innehavare
gjorda grundförbättriugsarbeten med begränsad varaktighetstid, såsom
täckdiken och annat, synas emellertid alltid böra räknas till underhåll.
Vad härefter angår maskiner och inventarier och därmed jämförlig Underhåll av
lös egendom för stadigvarande bruk i en förvärvskälla, kunna dessa icke “»skiner och
O O 7 in trAyi fn fn AV
underhållas enbart genom reparation utan måste tillika förnyas genom (=fömyeiae).
396
Kostnader
för förnyelse
av driftsinventarier
i
en förvärvskälla,
som
saknar ordnad
bokföring.
Kostnader
för förnyelse
av drifts
-
nyanskaffningar. De kostnader, som här äro i fråga, röra sig således om
förnyelse, det vill säga ersättande av förbrukade tillgångar av ifrågavarande
slag genom anskaffande av nya. Åven här gäller regeln, att
kostnader för förbättringar under inga förhållanden må anses såsom
driftskostnader, vare sig förbättringarna uppkommit genom tillökning eller
eljest genom nyuppsättning. Kostnader för anskaffande av dyrbarare och
bättre maskiner och inventarier än de förbrukade i sin tid varit kunna
icke heller anses såsom driftskostnader, i den mån de nyanskaffades värde
övergår de förutvarandes värde vid anskaffningen.
Om man nu tillsvidare bortser från levande inventarier i jordbruk
och håller sig allenast till andra inventarier, påbjudas i anvisningarna
till författningsförslaget helt olika förfaringssätt i fråga om avdrag för
förnyelsekostnaden, allt efter som förvärvskällas avkastning beräknas
med ledning av ordnad bokföring eller icke.
I eu förvärvskälla, som saknar ordnad bokföring, måste förnyelsekostnaden
tillåtas avgå det år då utgiften göres. Det primitiva
beräkningssätt, som saknaden av bokföring nödvändiggör, medgiver
icke en uppdelning av kostnaden på en längre tidsperiod. Vad
förvärvskällan rörelse eller yrke beträffar kunna knappast större olägenheter
befaras genom ett sådant förfaringssätt, enär bokföringsplikt i
allmänhet torde '' åligga rörelseidkare, som för verksamheten har behov
av maskiner och mera värdefulla inventarier. Däremot lärer nog förekomma,
att större jordbruk hava användning för rätt så dyrbara maskiner,
och saknaden av bokföring skulle i sådana fall kunna medföra att utgiften
för förnyelse av en maskin icke kan helt avgå av den anledning att
årsintäkterna icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna,
jämväl förnyelsekostnaden i fråga. Vad som icke kan avgå det år, då
utgiften gjorts, får nämligen icke avgå ett senare år, ty varje års resultat
för sig är föremål för beskattning. Här kan saknaden av bokföring
alltså medföra verklig olägenhet, men denna olägenhet blir, där den
inträffar, icke att räkna såsom eu ny olägenhet, föranledd av förslagets
bestämmelser, eftersom bestämmelserna i denna del överensstämma med
de nu gällande. Vad förslaget i detta ämne innehåller nytt är däremot,
att jordbrukare, som hava bokföring, berättigas att lägga denna till
grund för avkastningens beräknande och såmedelst sättas i tillfälle att
undvika förberörda olägenhet, en rättighet som för närvarande icke är
i skattelagstiftningen erkänd och som icke heller synes förenlig med
gällande deklarationsformulär.
Det måste emellertid, principiellt taget, anses stridande emot ett
rationellt beräkningssätt i fråga om årsavkastning att låta kostnader för
397
förnyelse av maskiner och inventarier med flerårig varaktighetstid avgå
med hela kostnadsbeloppet, under forsta året av deras användningstid. Kostnader
för anskaffande av driftsinventarier, som äro avsedda att under
flera dr göra tjänst i en förvärvskälla, böra nämligen enligt sakens egen
natur icke betraktas såsom årsomkostnader. Därtill kommer att nyanskaffningarna
i en förvärvskälla i allmänhet icke med någon regelmässighet
och jämnhet med avseende å kostnadsbeloppens storlek fördela sig
under förvärvskällans verksamhetsår utan oftast förekomma synnerligen
ojämnt och med långa tidsmellanrum, ett förhållande självklart i sådana
förvärvskällor som starta med en uppsättning av alltigenom nya driftsinventarier,
vilka således icke förrän efter flera år och då i stor omfattning
behöva förnyas. Årsresultaten bleve alldeles missvisande, om
kostnader av ifrågavarande slag icke förekomme till avdrag under ett
flertal år för att i stället under vissa år med längre eller kortare mellantider
hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.
Genom ordnad bokföring möjliggöres härutinnan ett tillförlitligare och
riktigare beräkningssätt, i det att förnyelsekostnaden så att säga på förhand
beräknas och fördelas på det antal år, som kan antagas motsvara inventariernas
varaktighetstid. Detta sker genom årliga avdrag av belopp, motsvarande
föremålens värdeminskning under året, vilka avdrag i räkenskapen
pläga bokföras antingen såsom nedskrivningar av ifrågavarande
tillgångars bokförda värden eller ock såsom avsättningar till en i räkenskapen
bland passiva under benämning förnyelsefond eller liknande upptagen
fond. Då nyanskaffning av inventarier i stället för förbrukade sedermera
sker, har således, såvitt den årliga värdeminskningen rätt beräknats,
förnyelsekostnaden efterhand redan avgått vid tidigare skedda avkastningsberäkningar
och får således icke upptagas såsom omkostnad.
Den för beskattningsändamål otvivelaktigt mest lämpliga metoden
för värdeminskningsavdragens beräknande måste anses vara att år för år
göra lika stora avdrag med eu efter föremålens varaktighetstid avpassad
procentsats å deras ursprungliga anskaffningsvärde, intill dess detta värde
blivit genom avdrag slutamorterat. Väl kan det i många fall vara förenat
med svårigheter att på förhand rätt beräkna varaktighetstiden, men
en beräkning, som i stort sett slår väl till, låter sig nog alltid göras.
För övrigt är det för beskattningen av vida mindre vikt att avdragen
exakt överensstämma med föremålens faktiska varaktighetstid, än att
verklig kontroll beredes däröver att avdragen begränsas till den tid,
då föremålen måste anses i beskattningsavseende slutamorterade. Om
således avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond varje år göras
med en viss procentsats å ursprungliga anskaffningsvärdet, skulle denna
inventarier i
on förvärvskälla
mod
ordnad bokföring.
Värdeminakningsavdrag,
beräknade
efter föremälens
anskaffningsvärde.
L598
procentsats från beskattningssynpunkt gärna kunna sättas så hög, att
föremålen kunna vara slutamorterade till den tid, då de erfarenhetsmässigt
i vanliga fall måste förnyas; och sådana från förvärvskällans
synpunkt försiktigt avvägda och alltså med sannolikhet icke för lågt
tilltagna avskrivningssatser böra kunna vid beskattningen godtagas,
om blott möjlighet beredes att vid taxeringen med visshet kontrollera
tidpunkten, då föremålen äro slutamorterade och avdrag för deras
värdeminskning alltså icke längre bör medgivas. För att en sådan
kontrollmöjlighet skall förefinuas erfordras emellertid med nödvändighet,
att i balansräkningarna eller de handlingar i övrigt, som med
laga påföljd för avsiktliga oriktigheter avgivas till ledning vid taxeringen,
noggranna uppgifter för varje inventarietillgång eller åtminstone
varje särskild grupp av likartade inventarier lämnas dels angående
anskaffningsåret dels ock angående såväl anskaffningsvärdet (fört »inom
linjen» i balansräkningen) som oek bokföringsvärdet vid räkenskapsårets
början och slut. Om så sker, kan med tillförlitlighet övas tillsyn däröver
att avdrag icke bliva medgivna för värdeminskning å inventarier
efter amorteringstidens slut, och taxeringsmyndigheterna kunna då utan
fara tillåta en ur affärssynpunkt såsom skälig ansedd avskrivningsprocent.
Ävenledes kan befogenheten av extra avskrivningar på grund av utrangering
före amorteringstidens slut tillförlitligare bedömas. Sådana
extra avskrivningar förekomma nämligen icke så sällan i industriella
foretag, dels emedan varaktighetstiden på grund av omständigheterna
blivit avsevärt kortare än som beräknats, dels ock exempelvis på grund
av utbyte av en omodärn men icke ännu förbrukad maskin emot eu
nyuppfunnen av mera arbetsbesparande typ. Med ledning av nyss omförmälda
uppgifter blir det tämligen lätt för taxeringsmyndigheterna att
pröva avskrivnings frågor av sistnämnda slag. Då anskaffningsåret och
anskaffningskostnaden för det utrangerade inventariet eller inventarieslaget
äro kända, är det en enkel räknefråga att konstatera vad som
dittills icke genom avdrag amorterats. Detta belopp kan då på eu
gång få avgå, i den mån nämligen detsamma icke kan anses ersatt
genom det utrangerades försäljningsvärde i befintligt skick eller vad
vid dess försäljning influtit.
Om nu avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefonder i näringsföretagen
verkligen gjordes med regelbundenhet och med användande
av enhetliga principer, så långt förvärvskällornas olika egenart det medgåve,
vore det en jämförelsevis enkel sak både att reglera värdeminskningsavdragen
i beskattningsavseende och att vid taxeringen tillämpa
reglerna. I själva verket råder emellertid eu påtaglig brist på plan
-
399
mässighet och enhetlighet i nu berörda hänseenden, vilken brist torde
äga sin grund i en tämligen gängse, men alldeles oriktig föreställning,
att årsvinsten går till användning för avskrivningar eller avsättningar
till förnyelsefond, medan förhållandet ju är, att värdeminskningen måste
anses såsom eu omkostnad — visserligen allenast en indirekt sådan, men
lika oeftergivlig som någonsin de direkta — som bör avräknas innan
det verkliga årsresultatet fastställes. Det är på grund av den sålunda
antydda felaktiga föreställningen som avskrivningar eller avsättningar i
många förvärvskällor icke företagas med någon som helst regelbundenhet
utan få bero av årsresultatet; är detta gott, göras stora avskrivningar, är
det dåligt, göras små eller inga avskrivningar, oaktat värdeminskningen
faktiskt är lika stor under de dåliga som under de goda åren. Somliga
företagare finna förmånligt att, i mån som årsresultaten därtill förslå,
göra oskäligt höga avskrivningar, vilka icke hava något gemensamt
med den verkliga värdeminskningen utan hava till syfte att åstadkomma
en fondbildning, som döljes i räkenskapen. Men även där
avskrivningar verkligen förekomma med en viss regelbundenhet, företagas
dessa ofta mera slumpvis än på underlag av en verklig beräkning,
grundad å de olika inventariernas varaktighetstid. Sålunda sammanföras
ofta föremål med väsentligt olika varaktighetstid i en och samma
grupp, därvid eu gemensam avskrivningsprocent för hela den av sins
emellan olikartade föremål bestående gruppen kommer till användning,
och denna procentsats blir i hög grad vad man kallar en smaksak och
tilltages »på känn». Den ene näringsidkaren är försiktig och beräknar
en kort avskrivningsperiod med hög avskrivningsprocent, medan den
andre är optimistisk och gör lägre avskrivningar. I allmänhet beräknas
avskrivningarna icke å föremålens anskaffningsvärde utan å deras bokförda
värde, eu avskrivningsmetod som redan i sig själv medför stora
olägenheter därutinnan att avskrivningsbehovet icke låter sig med denna
metod på ett rationellt sätt beräknas. I själva verket kan en fullständig
avskrivning teoretiskt taget aldrig inträffa vid användandet av denna
metod. Avskrivningar med viss procent å bokföringsvärdet bliva visserligen
under de första åren effektiva men avtaga helt naturligt år för år
i effektivitet, så att exempelvis eu och samma avskrivningsprocent tager
dubbelt så lång avskrivningsperiod i anspråk, om den beräknas å bokföringsvärdet
än om den beräknas å anskaffningsvärdet, innan föremålen
med den förra metoden bliva — icke slutamorterade, tv det kunna de
strängt taget aldrig bliva — men nedbringade till så lågt värde, att
det kvarstående praktiskt taget kan lämnas ur räkningen. Vidare förfares
i allmänhet så, att värdena å nyanskaffningar, som under årens lopp
400
För slagett:
ufÄltning 1UI
avdragffråoan
-
tillkomma, icke i balansräkningen hållas åtskilda från utan i stället tillläggas
bokföringsvärdet å förut befintliga tillgångar, vadan detta värde
icke låter sig uppdelas på äldre och nyare tillgångar. Detta medför särskilt
svårigheter vid prövningen av extra avskrivningar på grund av utrangeringar,
som skett innan den ursprungligen beräknade varaktighetstiden
gått till ända, i det att beräkningen av vad som dittills avskrivits eller
amorterats genom avdrag i beskattningsavseende för en sådan tillgång
försvåras eller rent av omöjliggöres. Slutligen bör här framhållas, att
avskrivningar i många förvärvskällor, även sådana som tillhöra aktiebolag,
understundom göras direkt å vederbörligt maskin- eller inventariekonto
och där omedelbart kompenseras av nyanskaffningar, för vilka kostnaden
förts* å omkostnadskonto. Då allt detta tages i betraktande lärer det
icke med fog kunna väcka förvåning, att taxeringsmyndigheterna ofta
visa rätt sparsamt tillmötesgående gentemot kraven på avdrag för värdeminskning.
Med hänsyn till den, man kan säga, förbistring, som för närvarande
faktiskt råder på detta område, bör lätt inses önskvärdheten att
ställa avdragsväsendet i beskattningsavseende såvitt möjligt oberoende
av det räkenskapsmässiga avskrivningsväsendet. Den enda möjligheten
härför synes vara att söka ordna avdragen i beskattningsavseende efter
föremålens ursprungliga anskaffningsvärde. En ansats i denna riktning
gjordes genom det år 1913 antagna nya deklarationsformuläret, i
det att uppgift skulle i deklarationen lämnas, förutom angående driftsinventariernas
bokförda värden vid beskattningsårets början och slut,
jämväl angående anskaffningsvärdet ej mindre å de vid årets början
befintliga än även å de under året inköpta driftsinventarierna. Av vad
som här förut anförts torde emellertid med all tydlighet framgå, att
dessa uppgifter ingalunda äro tillräckliga för att avdragen må kunna
beräknas efter ursprungliga anskaffningsvärdet utan risk att avdrag
komma att medgivas för värdeminskning jämväl beträffande tillgångar
som i beskattningsavseende äro slutamorterade. Oavsett det förhållandet
att det, så länge de olika årens anskaflfningsposter icke i räkenskapen
hållas skilda från varandra, kan vara förenat med stora svårigheter att
lämna uppgifter om anskaffningsvärdet å de vid årets början befintliga
driftsinventarierna, då detta för många näringsidkare skulle kräva ett
genomletande av fakturorna för flera år tillbaka samt undersökning
av fakturan för varje särskilt föremål, som vid årets början funnits
i bruk, så är det dessutom mer än sannolikt att föremål kunna vara
i bruk, som vid användande av metoden att beräkna avdragen för värdeminskning
efter anskaffningsvärdet för länge sedan blivit slutamorterade
401
genom förut medgivna avdrag. För vinnande av kontroll i berörda
avseende erfordras, såsom ovan framhållits, att varje års nyanskaffningar
för sig särhållas i räkenskapen samt att vid varje sådan bokföringspost
alltid »inom linjen» i räkenskapen antecknas anskaffningsåret och ursprungliga
anskaffningsvärdet. f)et gäller således att söka förmå näringsidkarna
att på sådant sätt inrätta sin bokföring, och härför lärer
knappast behövas någon tvångslagstiftning i berörda syfte, eftersom
redan den omständigheten, att påtagliga fördelar äro att påräkna av
en sådan specificering och därmed förenad rätt till beräkning av värdeminskningsavdrag
å anskaffningsvärdet, kan antagas härutinnan innebära
en tillräckligt verksam sporre.
Den mest påtagliga och tillika ekonomiskt mest betydelsefulla av
dessa fördelar kommer att ligga däruti, att avdrag efter anskaffningsvärde
faktiskt bliva effektivare — till och med såsom förut framhållits minst
•dubbelt så effektiva — än avdrag efter bokföringsvärde vid användande av
lika stor avskrivningsprocent. Har insikten härom väl trängt igenom,
lärer med all sannolikhet kunna påräknas en allmän övergång till avdragsmetoden
efter anskaffningsvärde, helst då avdrag efter bokföringsvärde
icke medgivas med en högre utan med samma procentsats som avdrag efter
anskaffningsvärde. Vidare bör i samma syfte tillämpas det förfarandet,
att avdrag, därest de beräknas efter bokföringsvärde, aldrig må i beskattningsavseende
äga rum, utan att avskrivning i räkenskapen faktiskt skett,
och ej heller med en högre men väl, då avskrivningen kan anses högre
än skäligt, med en lägre procentsats än den som i bokföringen kommit
till användning. Häri ligger alldeles ingen orimlighet eller ens obillighet.
Tvärtom synes det blott vara helt naturligt, att, då bokföringsvärdet
bildar utgångspunkt för beräkningen, avdrag i beskattningsavseende
icke bör medgivas utan att också nedskrivning av värdet
faktiskt sker; eljest brytes ju kontinuiteten för avdragsberäkningen.
Man tänke sig exempelvis, att under en längre tid bokföringsvärdet fått
kvarstå oförändrat och således ingen nedskrivning av värdet under hela
denna tid förekommit, men att avdrag i beskattningsavseende år för år
oavbrutet medgivits; då skulle föremålens värdeminskningsperiod i beskattningsavseende
— vilken ju aldrig kan beräknas helt sammanfalla
med föremålens varaktighetsperiod i användningsavseende — kunna
bliva förlängd utöver den tid, efter vilken föremålens värde genom beviljade
avdrag i beskattningsavseende faktiskt slutamorterats.
Frågan blir nu huru övergången till en avdragsmetod efter anskaffningsvärde
lämpligen kan böra anordnas. I sådant avseende har
synts riktigast att låta det bokförda värdet för alla föremål av ifråga
Kommunalskattesakkunnige.
51
402
Avdrag för
värdeminskning
& redskap
och därmed
jämförliga
kortvariga
inventarier.
Värdeminskning
å
levande
inventarier.
varande slag, vilka varit förefintliga vid det räkenskapsårs ingång varunder
nyanskaffningar börjat hållas i sär i bokföringen, gälla såsom anskaffningsvärde
för året näst före ifrågavarande räkenskapsår. Så snart
således anskaffningsposten för senaste räkenskapsår bokförts skild från
värdet å övriga tillgångar av ifrågavarande slag, kan den nya avdragsmetoden
börja tillämpas och därmed fortsättas under förutsättning att allt
fortfarande växt års anskaffning bokföres för sig på sätt förut angivits.
Vad bär ovan anförts avser egentligen föremål med en flerårig
användningstid, men är givetvis tillämpligt jämväl å redskap och därmed
jämförliga inventarier med en relativt kortvarig användningstid, som
dock sträcker sig över mera än ett år. Många användningsföremål av
sistberörda slag kunna dock närma sig gränsen av förbrukningsföremål.
Detta blir förhållandet, då föremålen oavbrutet behöva år för år
förnyas i ungefärligen samma omfattning varje år. Såsom exempel härpå
torde kunna nämnas glas, porslin och duktyger m. m. för vardagligt
begagnande i en restaurationsrörelse. Åven inom många andra förvärvskällor
förekomma sådana användningsföremål, som äro underkastade
stark omsättning. I dylika fall pläga inventarier av ifrågavarande
slag bokföras bland tillgångar till det värde, som kan motsvara uppsättningens
storlek i allmänhet, varefter alla nyanskaffningar för ersättande
av förbrukade föremål avföras å omkostnadskonto. Det kan
under nu angivna förhållanden ingenting vara att erinra emot att förnyelsekostnaden
avgår såsom årsomkostnad, men givetvis måste värdet
av inventarier av nu angivet slag i räkenskapen hållas åtskilt från värdet
å övriga inventarier, för vilkas värdeminskning avdrag ifrågakomma, på
det att icke avdrag för värdeminskning komma att medgivas för föremål,
vilkas förnyelsekostnad avgått såsom årsomkostnad.
Vad levande inventarier beträffar, måste åtskillnad göras mellan
sådana, som användas i jordbruksnäring, och sådana, som användas till
stadigvarande bruk i rörelse.
Levande inventarier i jordbruksnäring intaga nämligen en särställning,
betingad därav att djuruppfödning i förening med djuravel ingår
såsom en naturlig driftsgren i jordbruket. Djuren kunna väl även i jordbruk
till en del anses såsom driftsinventarier till stadigvarande bruk, men
de äro tillika dels produkter av förvärvskällan dels ock varor för egen förbrukning
eller för försäljning. Denna dubbelställning hos levande inventarier
i jordbruk ävensom svårigheten att i berörda avseende upprätthålla
åtskillnad kräva ett i enlighet härmed modifierat beräkningssätt
i fråga om avdrag för underhålls- och förnyelsekostnader beträffande
dessa inventarier.
403
Underhållet genom utfodring och dylikt är naturligtvis en årsomkostnad,
som emellertid icke kan få avdragas vid avkastningsberäkningen
i den mån den bestritts med det egna jordbrukets produkter, utan
att dessa produkter också inräknats i årsintäkterna. Då detta senare
aldrig blir fallet med mindre avkastningen beräknas med ledning av
bokföring, följer därav att jordbrukare, som ej haft bokföring, icke må
avdraga utfodringskostnaderna, så framt de ej på grund av foderinköp
representera verklig utgift.
Vad angår förnyelsekostnader, äger jordbrukare, som icke haft
bokföring, direkt avdraga dem vid avkastningsberäkningen, men är å
andra sidan pliktig att såsom avkastning redovisa icke blott värdet av
vad han själv förbrukat utan även vad som influtit genom försäljning
av djur. Jordbrukare återigen, som haft bokföring, får betrakta djuren
såsom varor i näringsdriften och således beräkna avkastningen av djurförsäljning
med hänsyn jämväl till behållningen av levande inventarier
vid årets början och slut. Något avdrag för värdeminskning kan således
icke ifrågakomma.
Annorlunda ställer sig saken i fråga om levande inventarier, som
användas till stadigvarande bruk i rörelse. Där intaga dessa inventarier
samma ställning som andra driftsinventarier. Underhållet genom utfodring
blir en årsomkostnad, och förnyelsekostnaden avgår under form
av årliga avdrag för värdeminskning i händelse av bokföring, eljest
såsom en årsomkostnad.
I överensstämmelse med vad som nu gäller vid taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt må även vid taxering till skatt för avkastningen
av en förvärvskälla, i vilken byggnad eller därmed jämförlig anläggning
ingår, avdrag äga rum för den värdeminskning, som byggnaden eller
anläggningen oaktat noggrannt underhåll och aktsam vård kan anses
underkastad genom slitning. Sådant avdrag medgives för närvarande
icke vid bevillningstaxeringen, men det beror på att avkastningen av
fast egendom skall alltigenom anses beskattad genom fastighetsbevillningen.
Då enligt det nu föreslagna skattesystemet avkastningen av fast
egendom underkastas särskild beskattning — vilket dock i fråga om fast
egendom, som av ägaren användes i näring, sker på det sätt, att fastighetsavkastningen
utan vidare ingår i avkastningen av näringen —
måste givetvis den årliga värdeminskningen å byggnad anses såsom en
indirekt omkostnad i förvärvskällan och således få avgå vid avkastningens
beräkning. Avdraget bör avpassas efter byggnadens beräkneliga
varaktighetstid med hänsyn till byggnadsmaterialets beskaffenhet, byggnadssättet,
användningen och andra därmed jämförliga förhållanden,
Värdeminskning
å byggnåd
och därmed
jämförlig
anläggning.
404
Värdeminskning
å byggnad
eller anläggning
å
annans grund
med hänsyn
till kortvarig
besittningsrätt
till
grunden.
«
Värdeminskning
på grund av
substansförlust,
uppkommen
i
och genom
en förvärvskällas
drift.
samt får beräknas å brandförsäkringsvärdet, såvitt detta kan anses motsvara
vad byggnaden skulle kosta i uppförande med skälig reducering
efter byggnadens ålder.
Under vissa förutsättningar må avdrag kunna medgivas å byggnad
eller anläggning på grund av annan värdeminskning än genom slitning.
Då nämligen byggnad eller anläggning är uppförd å annans mark, som
upplåtits till begagnande under viss tid emot förpliktelse, bland annat,
att vid upplåtelsetidens slut byggnaden eller anläggningen skall tillfalla
markägaren utan lösen eller emot lösen till lägre belopp än byggnadens
eller anläggningens anskaffningsvärde, minskat med förberörda siitningsavdrag,
uppkommer otvivelaktigt för byggnadens eller anläggningens
ägare år för år en värdeminskning. Då sådan byggnad eller anläggning
användes för näringsdrift eller uthyrning, måste den årliga värdeminskningen,
beräknad efter tid som återsiår till avträdandet, anses såsom
en indirekt omkostnad i förvärvskällan att avgå vid avkastningens beräkning.
I förvärvskälla, som går ut på tillgodogörande för förädling eller
för försäljning i oförädlat skick av vissa till eu fastighet eller ett inmutat
område hörande substanser, såsom malmer, kalksten, krita, torv,
sand, grus, lera, skiffer, sten, kisel m. m., uppkommer i och genom
driften eu årlig substansminskning, som i den män den verkligen förorsakar
värdeminskning måste anses såsom eu indirekt omkostnad i
förvärvskällan. Såväl bevillningsförordningen som ock inkomst- och
förmögenhetsskatteförordningen medgiva också avdrag för sådan värdeminskning,
dock utan att antyda huru värdeminskningen bör beräknas.
Praxis har härutinnan varit något vacklande, men synes på senare tid
hava gått i riktningen att såsom utgångspunkt för värdeminskningens
beräkning lägga sammanlagda kostnadssumman för områdets förvärvande
och för utförda schaktningsarbeten eller därmed jämförliga inrättningar
för stadigvarande bruk vid driften.
Förslagets anvisningar föreskriva i överensstämmelse med gällande
praxis, att värdeminskning på grund av substansuttagning under beskattningsåret
må beräknas å kostnadssumman för områdets förvärvande
med tillägg av kostnaderna för schaktsänkningar och andra inrättningar
för stadigvarande bruk vid substansuttagningen, i den mån dessa sistberörda
kostnader icke avgått såsom driftskostnader. Närmare föreskrifter
angående beräkningssättet hava icke ansetts nödiga eller ens
kunnat givas, eftersom förhållandena i olika fall måste kunna påkalla
olika förfaringssätt. Utan vidare är emellertid klart, att avdragen för
varje beskattningsår böra sättas i beroende av förhållandet mellan den
405
under året uttagna substansmängden samt substanslagrets storlek vid
dess förvärvande. I sådana fall, då uttagningen kan anses år efter annat
vara ungefärligen lika, böra avdragen sålunda kunna göras med en viss
procentsats, avpassad efter substanslagrets varaktighetstid under förutsättning
av årliga uttagning^ av ifrågavarande storlek. Aro uttagen
år efter annat till storleken mera växlande, böra avdragen därefter
lämpas. 1 händelse hinder mött att utröna substanslagrets storlek vid
förvärvet torde ändock eu viss skälig procentsats kunna komma till
användning vid värdeminskningsavdragens beräknande.
I förvärvskälla, som går ut på näringsdrift, kunna slutligen såsom
tillgångar av värdefull art komma i fråga licenser, rätt till användande
av eu patenterad uppfinning eller andra därmed jämförliga förmåner.
Såvida dessa förmåner, såsom i fråga om patent alltid är förhållandet,
äga begränsad varaktighetstid, och förmånernas förvärvande verkligen
också orsakat kostnad, bör denna kostnad, i den män den icke avgått
såsom en driftskostnad utan uppförts såsom en tillgång till stadigvarande
bruk, avdragas vid avkastningsberäkningen under form av avdrag
för värdeminskning å ifrågavarande tillgång, därvid värdeminskningen
beräknas å anskaffningskostnaden och avpassas efter varaktighetstiden. Av
vad som nu sagts följer, att exempelvis förvärvspriset för firmanamn och
dylikt, som i räkenskapen uppförts såsom tillgång, icke må i beskattningsavseende
amorteras medelst avdrag för värdeminskning, även om,
såsom ofta sker, årliga avskrivningar å sådan tillgång göras. Rätten att
begagna firmanamnet kan nämligen icke gerna antagas vara till tiden
begränsad. Icke heller må avdrag för värdeminskning å patenterade
uppfinningar, som gjorts inom förvärvskällan och icke förorsakat direkt
kostnad, tillåtas, även om patentet bokförts såsom tillgång samt årliga
avskrivningar därå göras i bokföringen.
Innan avkastningsbegreppet lämnas såsom utrett i de delar,
sakkunnige ansett nödigt, torde böra bär något beröras vissa särskilda
förhållanden, under vilka förvärvskällas avkastning måste vid taxeringen
beräknas på ett sätt, som åtminstone skenbart icke fullt överensstämmer
med avkastningsbegreppets innebörd.
Det har i det föregående väl icke blivit uttryckligen utsagt, men
är självfallet förutsatt, att en förvärvskällas avkastning i regel skall vid
taxeringen beräknas efter vad den i verkligheten utgjort och således icke
efter vad den kunnat utgöra, i händelse förvärvskällans drift handhafts
annorlunda än som skett. Under vissa förhållanden kan emellertid
avkastningsbegreppets rätta tillämpning kräva en omjustering av av
-
\
Värdeminskning
å vissa
kortvariga
rättigheter
eller förin
än er.
Angående
särskilda beräkningssätt
rörande avkastning
i
vissa fall.
406
kastningsbeloppet, sådant det från förvärvskällans synpunkt tett sig, till
ett belopp som måste anses mera överensstämma med den verkliga
avkastningen. Härvid syftas icke på sådana fall, då bokföringen i förvärvskällan
eller uppgiften om avkastningen varit felaktig och. den verkliga
avkastningen därigenom undandolts, utan här syftas på andra förhållanden,
då avkastningen från förvärvskällans synpunkt rätt redovisats
men ändock behöver till beloppet justeras.
, Till en början bör förutskickas, att man i allmänhet lärer
kunna räkna med att i en förvärvskälla erforderliga förnödenheter icke
betalas dyrare eller varor säljas billigare än marknaden föranleder, utan
att omständigheter, varöver förvärvskällans innehavare icke kan råda,
därtill medverkat, eller oförmåga, slarv eller eljest bristande affärsegenskaper
hos förvärvskällans inuehavare eller personal varit anledning
därtill. I sådana fall måste givetvis avkastningen för taxeringberäknas
sådan den blivit, ej annorlunda. Men andra fall kunna förekomma,
då förvärvskällas innehavare uppenbarligen med full avsikt
låtit förvärvskällan för erforderliga förnödenheter belastas med avsevärt
högre eller för varor betinga avsevärt lägre pris än marknaden föranlett,
och detta har kunnat ske, utan att förvärvskällans innehavare förlorat
något därpå. Det är i sådana fall, som en omjustering av avkastningsbeloppet
måste ske för att bringa förvärvskällans avkastning i bättre
överensstämmelse med verkligheten.
före tagbar i Först må här tagas i betraktande sådant näringsföretag. som av
riket, som utländsk man här i riket drives i samband med ett av honom i utlandet
ländsk man i drivet näringsföretag på det sätt, att det härvarande företaget antingen
sambandmed levererar sina varor eller råämnen till det utländska företaget eller ock
rin^sföreta1"" erhåller sina varor eller råämnen därifrån. I dylika fall förekommer
ofta, att företagaren vill förlägga hela vinsten till sitt utländska företag
och i sådant syfte låter sitt härvarande företag debitera sitt utländska
företag för dit levererade varor efter ett avsevärt lägre pris eller
kreditera detsamma för därifrån erhållna varor efter ett avsevärt högre
pris än marknadspriset.
Den avkastning, som för den här i riket förlagda förvärvskällan
framträder, kan tydligen icke under sådana förhållanden godkännas såsom
dess verkliga avkastning. Denna måste nämligen beräknas efter
vad den rätteligen skulle blivit, om marknadspriset lagts till grund för
prissättningen av levererade eller mottagna yaror. Det bör icke tillåtas att
beskattningsrätten i fråga om ett sådant näringsföretag på ovan antydda sätt
undandrages den svenska kommun, som erbjuder detsamma enahanda förmåner
i kommunalt avseende, vilka åtnjutas av helt svenska näringsföretag.
407
Oftast framträder det utländska företaget under svensk skylt, i
det att »avläggaren); här i riket iklädes formen av ett svenskt aktiebolag
med styrelse av svenska män. Den utländske näringsidkaren plägar i
sådana fall innehava aktierna med undantag allenast av ett fåtal, som
tilldelats styrelsens ledamöter. Understundom förekommer dock att svensk
man i aktieregistret står upptagen såsom ägare till aktierna, ehuru allmänt
veterligt är, att han endast är vad man kallar bulvan för den utländske
näringsidkaren. Givetvis måste även i sådana fall, då en förvärvskälla
här i riket, som formellt tillhör ett svenskt aktiebolag men i verkligheten
tillhör en utländsk näringsidkare, drives i samband med ett utländskt
näringsföretag, ovan angivna beräkningsmetod för den beskattningsbara
avkastningen komma till användning, där omständigheter av nyssberörda
art därtill giva anledning.
På nyss angivna sätt kunna även svenska näringsföretag, som
äro att var för sig anse såsom särskilda förvärvskällor, drivas i samband
med varandra, i ty att den gemensamme innehavaren kan genom
prissättningen vid reglering av förvärvskällornas mellan havanden förlägga
vinsten uteslutande eller huvudsakligen till en av förvärvskällorna. Aven
i sådana fall bör avkastningen ur de särskilda förvärvskällorna beräknas
efter vad den bort bliva, om marknadsprisen å ort, där varorna skola
anses levererade, lagts till grund för prissättningen. Det är egentligen
då förvärvskällornas avkastning skall beskattas inom skilda kommuner
som det för tillvaratagande av kommunernas olika inbördes intressen
kan vara av betydelse att ordna avkastningsberäkningen på nyss angivna
sätt. Däremot har det ifrågasatta beräkningssättet tydligtvis ingen inverkan
på avkastningsbeloppet i det hela under annan förutsättning, än
att någon utav förvärvskällorna vid beräkningssättets användande skulle
visa förlust, vilken i sådant fall icke får avgå vid uppskattning av avkastningen
från annan förvärvskälla.
I nu förevarande sammanhang bör tagas under skärskådande
en särskild grupp av svenska näringsföretag, där en avkastningsberäkning
på grundval av marknadens pris i stället för de i förvärvskällan
tillämpade priserna kan behöva komma till användning vid taxeringen
för att uppskattningen skall nå fram till den verkliga avkastning,
som förvärvskällan måste anses hava lämnat, nämligen kooperativa
ekonomiska föreningar, som driva näring.
Innan man närmare ingår på frågan om avkastningsberäkningen
vid taxering av kooperativa näringsföretags årsresultat, lärer få anses
Skilda
svenska näringsföretag,
som drivas i
samband med
varandra.
Kooperativa
närings
företag.
Äro
kooperativa
föreningar
408
att anse såsom
skattesubjekt?
-
Anförda
skäl emot
kooperativa
föreningars
behandling
såsom skattesubjekt.
nödigt att för kooperativa föreningars vidkommande redan här beröra
den principiella frågan, huruvida en kooperativ förening över huvud Slätt
anse såsom ett skattesubjekt.
Frågan om kooperativa föreningars principiella ställning i berörda
avseende har vaiit mycket omtvistad. Senast under utarbetandet av
1910 års skattelagar gåvos tillfällen å ena sidan åt kooperativa förbundet
och å andra sidan åt handelskamrar och köpmannaföreningar att framlägga
sina meningar i frågan.
De huvudsakliga skäl, som av kooperativa förbundet anfördes
emot kooperativa föreningars behandling såsom skattesubjekt, kunna.
samma.nfattas sålunda:
Överskottet i en kooperativ förening vore icke att hänföra till
vinst i vanlig mening, utan borde i stället betraktas som en minskning
i utgifter för dem som köpte i föreningens butik. Att denna karaktärisering
av överskottet vore den rätta, framginge därav att överskottet,
som tydligtvis uppstått på grund av att föreningen hållit gängse
dagspriser och sålunda tagit en betalning vid utlämningen av varorna,
som överstigit inköpspriset med tillägg av omkostnaderna, efter innehållning
till fondavsättning fördelades i förhållande till vars och ens
inköpssumma, medan å det insatta kapitalet vanligen lämnades högst
fem procents ränta. Principen att hålla gängse dagspriser hade den
svenska kooperationsrörelsen fått ifrån England, varest de kooperativa
föreningarna vore befriade från skattskyldighet. Denna princips tilllämpning
vid försäljningen torde vara den ur privathandelns synjaunkt
förmånligaste, emedan eu utförsäljning till inköpspris med tillägg endast
av omkostnaderna även torde rubba privathandelspriserna. Skulle
emellertid de kooperativa föreningarna åläggas skattskyldighet för deras
överskott, läge nära till hands att föreningar, som ansåge eu sådan
skattskyldighet mindre rättvis, organiserade sig efter den princip, som
tillämpades exempelvis i Italien och även på andra platser, för övrigt
i Sverige inom jordbrukskooperationen. nämligen försäljning till så låga
priser att överskott icke uppstode. Bland kooperatörerna närdes dock
den önskan att icke behöva slå in på en sådan väg med den svenska
kooperationsrörelsen, och för handelslivet i sin helhet skulle det
vara lugnast att denna väg icke beträddes. En skattskyldighet för de
kooperativa affärerna för det överskott, varmed de förbilligat sina medlemmars,
eventuellt även andras, levnadsomkostnader, komme att strida
mot gällande skatteprinciper. Den direkta skattskyldigheten grundade
sig ju på inkomst eller vinst, det vill säga att då äganderätten till ett
kapital överflyttades från en till en annan, hade den, som komme i
409
åtnjutande av vinst, att erlägga skatt för vinsten. läka naturligt som
det efter denna princip vore, att den private handlanden skulle erlägga
skatt för den vinst han åtnjöte av sin verksamhet, vilken vinst vore
hans inkomst, lika naturligt vore, att den kooperativa föreningen befriades
från skattskyldighet för det överskott, som genom dess verksamhet
uppstode, då överskottet återbures till kunderna, antingen dessa
vore medlemmar eller icke medlemmar. Bedreve kooperativ förening
däremot handel med utomstående personer, men behölle vinsten för medlemmarnas
räkning, hade föreningen ifråga om vinstens överföring från
en till annan ställt sig på samma ståndpunkt som den private handlanden,
och borde erlägga skatt för den sålunda från utomstående till
töreningen eller dess medlemmar överförda vinsten. Däremot borde
även sådan förening vara befriad från skattskyldighet för det överskott,
som uppstått på försäljningen till medlemmarna. Äganderätten till
överskottet i den kooperativa föreningen hade icke gått från en till
annan utan kvarlåge hos medlemmarna i gemenskap. Överskottet vore
för medlemmarnas räkning uppsamlat som en besparing, och en var
åtnjöte del av detsamma i den mån han genom inköp i sin egen affär
bidragit till överskottets uppstående. Besparingar på liknande sätt kunde
göras av dem, som ägde kapital nog att köpa i större partier, utan
att de behövde föreningsvis sammansluta sig. Att sådana besparingar
i stor skala dagligdags förekomme, behövde icke påpekas. För den
i kapitalhänseende svagare delen av landets invånare återigen framstode
icke samma möjligheter att var och en för sig genom större inköp nå
fram till billigare pris. För att denna del av befolkningen skulle kunna
göra inköp i några större partier och därmed i någon mån nedbringa
de dyra levnadsomkostnaderna, måste flere sammansluta sig och köpa
gemensamt. Detta hade också gjorts i de kooperativa föreningarna.
De huvudsakliga skäl, som från motsidan anförts för de kooperativa
föreningarnas behandling såsom skattesubjekt, kunna sammanfattas sålunda:
Att betrakta kooperativa näringsföretags vinst såsom resultat av
föreningsmedlemmarnas besparingar och således anse den medlemmarna
tillfallande vinstutdelning av företaget såsom en återbetalning av medlemmarnas
vid inköpen gjorda utlägg vore icke riktigt. Då man
anställde en jämförelse mellan ett sådant kooperativt företag, i vilket
besparingssynpunkten tycktes klarast och tydligast vara för handen,
nämligen en så kallad konsumtionsförening, som hade till uppgift att
anskaffa och tillhandahålla sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och
ett icke kooperativt företag, som areve affärer med liknande varor,
måste man finna att själva det sätt, varpå rörelsen utövades, vore för
Komm linålsknttesakkunniye. 52
Anförda
skäl för
kooperativa
föreningars
behandling
såsom skattesubjekt.
410
båda företagen detsamma. Det kooperativa såväl som det icke kooperativa
företaget vore båda på samma sätt verksamma genom att från
tillverkaren av varan eller från engrossisten anskaffa förnödenheten samt
genom att distribuera den bland de personer, som vore i behov av
varan. Båda utförde samma funktion i produktionens tjänst, och båda
vore på samma sätt produktiva. En produktion kunde, nationalekonomiskt
sett, icke anses avslutad förrän den färdiga varan nått konsumenten,
och inom produktionen vore den fördelning av varorna, som
handeln hade till sin uppgift, lika så nödvändig som det tekniska framställandet
av varan. Handelns produktiva och betydelsefulla verksamhet
läge däri att den på den rätta platsen och på den rätta tidpunkten
ställde varorna till konsumenternas förfogande. På samma sätt som
förhållandet vore inom den tekniska delen av produktionen, varest varans
värde i regel tilltoge ju närmare den bringades sin slutliga form och
ju mera arbete och kapital, som användes på dess framställning, vore
förhållandet även inom den del av produktionen, som handeln omhänderhade,
i det att varans värde här tilltoge ju närmare densamma ryckte
•den slutliga köparen eller konsumenten. Att en vara vore dyrare i
detaljhandeln än inom grosshandeln eller hos fabrikanten berodde icke
på att ännu en mellanhand trängt sig emellan konsumenten och producenten,
tilltvingande sig en orättfärdig vinst, utan bland annat därpå
att denna så kallade mellanhand utfört ett stycke produktivt arbete
genom att bringa varan till den plats, varest den erfordrades för att
tillfredsställa behovet efter densamma. Detaljhandeln hade dessutom
även den uppgiften att utföra inom produktionen att lämpa varornas
kvantitet efter köparens behov och att fördela de stora mängderna på
de små avnämarna. I denna handelns produktiva verksamhet läge den
huvudsakliga orsaken till att en handelsvinst kunde uppkomma, i vilken
också en ersättning inginge för det arbete, som utfördes i produktionens
tjänst, jämbördig med den ersättning, som till andra producenter utbetalades
under namn av arbetslön, kapitalränta, jordränta och företagarevinst
i allmänhet. Mellan de kooperativa konsumtionsföreningarna och
de icke kooperativa handelsföretagen funnes i deras produktiva verksamhet
ingen åtskillnad; båda företagen arbetade på samma sätt i produktionens
tjänst och båda kunde på grund härav göra anspråk på en
ersättning för sin verksamhet och erhölle väl också i regel en sådan.
Att förhållandet vore sådant erkändes även såväl av skattemyndigheter
som av konsumtionsföreningarna själva, då de finge erlägga skatt för
den vinst, de erhållit från handeln med icke medlemmar. Denna vinst
kunde icke hava något annat upphov än den vinst, som utdelades till
411
medlemmarna: båda vore resultat av samma produktiva verksamhet.
Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen erhölle, vore således
av samma natur som deri vinst, vilken hos icke kooperativa företag
kallades för »beskattningsbar inkomst»; och detta gällde antingen de
kooperativa föreningarna vore konsumtionsföreningar eller försäljningsföreningar,
vilka senare hade till uppgift att avsätta medlemmarnas
alster. Enda skillnaden mellan dessa båda slag av kooperation vore
den, att i det ena fallet vore det konsumenterna, som läte företaga den
produktiva handelsåtgärden, i andra fallet vore det de tekniska producenterna.
Vinsten härstammade ur samma källa och borde betraktas
på* samma sätt. Inkomstnaturen hos de vinster, vilka tillfälle sådana
kooperativa föreningar, som avsåge en produktion, läge vida klarare än
vid konsumtionsföreningarna. Den tekniska produktion, som bär färsigginge,
tryckte sin prägel på varan på ett helt annat sätt än vad som
vore fallet vid handelns produktiva verksamhet, och att helt negligera
den värdetillökning, som toge sitt naturliga uttryck i varans förändring
från råämne till färdig produkt, läte sig ej göra. Aven här måste man
gripa till »besparingsteorien» för att söka bortförklara den vinst, som
den produktiva verksamheten i regel medförde. Givetvis vore detta
resonemang här lika ohållbart som i förra fallet. De kooperativa och
icke kooperativa företagen hämtade ur samma källa sin vinst, vilken
hos båda utvisade samma skalbärande förmåga, för såvitt denna gåve
sig tillkänna genom en tillväxt av förmögenhet. Ingen ville bestrida
de kooperativa föreningarnas stora sociala betydelse eller förneka att
de utövat en nyttig verksamhet för stora delar av vårt folk. Den kooperativa
idén vore av synnerligen bärkraftigt slag, vilket bäst bevisades
av den snabba utveckling densamma erhållit inom de områden,
varest den kunnat slå rot. Men från detta erkännande och till att
betrakta de kooperativa konsumtionsföreningarna såsom berättigade till
en särskild undantagsplats vore steget långt. De kooperativa företagens
uppgift inom samhället kunde icke bliva av den omfattning, att den
skulle kunna göra all privat verksamhet överflödig, och det hade redan
visat sig i utlandet, att de kooperativa företagen endast inom begränsade
områden, även vad detaljhandeln beträffade, kunnat ersätta det
privata företaget. Det måste sålunda bestämt framhållas, att de privata
företagen även ur socialpolitisk synpunkt vore fullt så existensberättigade
som de kooperativa företagen, och att de privata handelsföretagen
vore oundgängligen nödvändiga för att tillfredsställande av behoven
måtte kunna ske på ett ostört och väl avpassat sätt. Att staten i den
konkurrenskamp, som de kooperativa och icke ''kooperativa företagen
412
Ytterligare
synpunkter
för frågans
bedömande.
inom vissa områden förde, toge parti och genom beskattningslagstiftning
ställde det ena av dessa företag i en sämre ställning än det andra,
kunde icke motiveras ur någon socialpolitisk hänsyn, försåvitt man
ville medgiva att andra former än den kooperativa kunde vara nyttiga.
Hyste man den åsikten, att de privata företagsformerna fortfarande vore
nödvändiga i samhället, måste man från socialpolitisk synpunkt betrakta
statens gynnande av den kooperativa formen såsom felaktig, ja direkt
skadlig. Den inneboende konkurrensdugligheten hos de båda företagsformerna
borde vara den enda, som finge falla utslaget i deras inbördes
kamp, och man måste bestämt fordra att några konstlade medel icke
måtte komma till användning för att låta den ena eller andra få övertaget.
Men även om man önskade bereda någon lättnad åt ekonomiskt
svagare individer och deras sammanslutningar, vore en skattelindring
på grund av den yttre formen, som en sammanslutning valde, ett synnerligen
otympligt medel, som säkerligen icke skulle föra till målet.
Intet hindrade ju personer, som vore i synnerligen goda ekonomiska
villkor, att bilda kooperativa företag — vilket också skett i stor utsträckning
— för att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelar, som denna
organisationsform i följd av skattelagstiftningen medförde. Ville man
gynna ekonomiskt svaga i samhället, så måste härför väljas andra vägar
än sådana som möjliggjorde, att även ekonomiskt starka kunde komma
i åtnjutande av fördelarna. Den kooperativa verksamheten, vars ursprungliga
syfte torde varit att åt mindre bemedlade för billigt pris
anskaffa nödvändighetsvaror, hade i själva verket numera utvidgat sig
i sådan riktning, att den ingalunda blott avsåge de mindre bemedlade
och ej heller uteslutande rena nödvändighetsartiklar. Såväl genom det
i sådant avseende utvidgade omfånget för de kooperativa föreningarnas
verksamhet som ock genom den utbredning det kooperativa föreningsväsendet
numera erhållit intoge detsamma en ställning, som gjorde de
kooperativa föreningarna till iämnställda konkurrenter med den yrkesmässiga
handelns utövare, så mycket mera som föreningarnas handelsrörelse
bedreves under fullt yrkesmässiga former. Starkast framträdde
en förenings likställdhet med yrkesutövarna, då den sträckte sin verksamhet
även till utom föreningen stående; och en sådan utsträckt verksamhetskrets
förekomme numera inom ett flertal kooperativa föreningar.
«
Det vill synas, som om den ovan verkställda utredningen av avkastningsbegreppet
skulle underlätta bedömandet jämväl av den här förevarande
frågan. ,
Det måste således, såsom förut framhållits, ovillkorligen fordras
413
att en förvärvskälla skall föreligga; eljest blir gjort förvärv aldrig avkastning
och således icke heller inkomst. Om man nu med fasthållande
av denna synpunkt till eu början undersöker, huruvida och i vad mån
besparing av utgifter kan vara att likställa med avkastning, finner man
att besparing av utgifter inom eu förvärvskälla kan bidraga till eu ökad
avkastning och således indirekt bliva beskattningsbar avkastning. Det
säger sig självt att, om en förvärvskälla kan lika bra drivas med eu
mindre personal än den som därtill användes, eu ökning av avkastningen
vinnes genom den besparing av utgifter, som blir en följd av
personalens minskning. Däremot kan en besparing av personliga utgifter
aldrig — icke ens indirekt — bliva att anse såsom avkastning
och således icke heller såsom inkomst. Den förmånliga inverkan, som
besparing av sistberörda slag kan hava på den personliga ekonomin,
är uppenbarligen icke att tillskriva någon förvärvskälla; den lärer icke
ens kunna anses såsom intäkt, än mindre såsom avkastning. Det kan ju
icke förnekas att den till en viss grad ökar skatteförmågan, och ur
den synpunkten kunde väl möjligen hämtas ett visst berättigande att
vid en skatt efter skatteförmåga taga någon hänsyn därtill, men avkastning
kan sådan besparing aldrig kallas.
Går man så till en undersökning av de kooperativa ekonomiska
föreningarnas kvalifikationer för att inrangeras bland sådana skattesubjekt,
vilka kunna och höra åläggas skattskyldighet för avkastning,
förefinnes anledning att var för sig behandla föreningar, som avse produktion,
och föreningar, som avse konsumtion.
Beträffande produktionsföreningar — däri inbegripna föreningar
för försäljning av medlemmarnas producerade varor — må först erinras
därom att sådana förekomma, vilka driva en ingalunda obetydlig verksamhet.
Förutom de mera vanliga andelsmejerierna hava ävenledes under
form av kooperativa företag startats brännerier och bryggerier. Till
och med sockerfabriker hava varit ifrågasatta såsom kooperativa företag.
Ingenting skulle hindra exempelvis ett antal gruvägare att kooperativt
inrätta fabriksföretag för malmförädling o. s. v. Den kooperativa formen
i stället för aktiebolagsformen skulle kunna förväntas komma till användning
snart sagt på alla områden, därest väsentliga fördelar i beskattningsavseende
kunde vinnas på denna väg.
Utgår man emellertid från avkastningsbegreppet, är det utan
vidare klart att anspråken på skattefrihet för produktionsföreningar
under åberopande av den ovan antydda »besparingsteorin» vila på en
betänklig villfarelse. Det kan nämligen ingen tvekan uppstå därom
att produktionsvinsten härleder, av en förvärvskälla eller, om man så
Kooperativa
produktions
föreningar.
414
Kooperativa
konsumtions
föreningar.
vill, av alla föreningsmedlemmarnas förvärvskällor, och såsom nämnts
bildar besparing inom en förvärvskälla alltid, åtminstone indirekt, avkastning.
Här gäller det således icke, huruvida produktionsvinsten skall
anses såsom beskattningsbar avkastning eller icke, ty det kan helt enkelt
icke bliva tal om annat än att den är avkastning, som bör beskattas;
men däremot skulle det kunna ifrågasättas, huruvida den bör beskattas
bos den kooperativa föreningen såsom juridisk person eller om den
skall beskattas hos föreningsmedlemmarna genom att inberäknas i avkastningen
av deras förvärvskällor.
För kommunalbeskattningens vidkommande lärer icke heller sist
berörda fråga lämna rum för tvekan. Tillgodoseendet av kommunernas
inbördes intressen fordrar, att rätten till beskattning av produktionsvinsten
tillerkännes den kommun där produktionsföretaget drives. Detta
kunde icke ske eller bleve åtminstone förenat med utomordentliga svårigheter,
om produktionsvinsten skulle inberäknas i avkastningen av
föreningsmedlemmarnas förvärvskällor. Man tanke sig exempelvis ett
kooperativt mejeriföretag, som har mejeriet förlagt till en kommun och
dessutom driver mjölk-, smör- och osthandel i flera städer. Dessa »driftskommuner»
böra otvivelaktigt tillerkännas rätt att beskatta produktionsvinsten,
men detta bleve förvisso icke lätt att ordna, därest vinsten skulle
uppskattas i samband med avkastningen av ett hundratal jordbruksfastigheter,
belägna i olika komnmner.
Att kooperativa ekonomiska föreningar, som avse produktion, således
måste1 räknas såsom skattesubjekt i fråga om avkastningsskatten, torde
få anses vara till fullo ådagalagt med vad som sålunda anförts.
Det är också närmast i fråga om konsumtionsföreningar som den
förut antydda »besparingsteorin» åberopats såsom grund för yrkanden
på skattefrihet för kooperativa näringsföretag. Här passar den också
vida bättre än i fråga om produktionsföreningar. Den förmenta besparingen
avser nämligen här levnadskostnader och andra utgifter för
personliga behov och således i allmänhet icke utgifter i en förvärvskälla;
utgiftsbesparingar för personliga behov kunna, såsom nämnts, icke anses
såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst.
Då man emellertid likställer delägarnas förmåner av sitt delägarskap
i ett kooperativt näringsföretag med utgiftsbesparingar, som en
person kan göra genom att till sitt hushåll inköpa större partier av
förnödenheter och därigenom betinga sig billigare pris, så räcker denna
jämförelse icke längre än till kooperativa företag i deras primitivaste
form: föreningar om samköp av en viss vara eller av flera varuslag.
Då dessa samköp ordnas och göras av medlemmarna själva eller i tur
415
och ordning av någon medlem på grund av förut skedd överenskommelse
om det varuparti, som varje medlem för sin del vill förskaffa sig,
föreligger utan allt tvivel en ren och beskattningsfri utgiftsbesparing,
i den mån billigare pris å varan kunnat genom samköpet erhållas. Icke
så litet annorlunda ställer sig saken, då det kooperativa företaget ordnas
såsom ett näringsföretag, helt skilt från delägarnas egna hushåll och
deras personliga verksamhetsområden. Ingå överenskommelser föreligga
angående visst parti varor för varje delägare, utan företaget är ordnat
såsom en fristående affär, som handhaves av - avlönade biträden och där
föreningsmedlemmar och i regel äver utomstående kunna erhålla sitt
varubehov för dagen på enahanda sätt som i vilken privat handelsaffär
som helst, där samma varuslag hållas i handel. Föreningsmedlemmarnas
s. k. besparingar på grund av delägarskap i ett sådant kooperativt
näringsföretag innefatta i själva verket ingenting annat än uppburna
andelar av handelsvinsten på varor, som av dem konsumeras. Föreningsmedlemmarna
hava här genom sin sammanslutning åt sig skapat en
särskild förvärvskälla, vars avkastning måste vara beskattningsbar. Det
vore lika så oriktigt att kalla denna avkastning för en besparing av
utgifter som det skulle vara att så benämna exempelvis förmånen att
bo hyresfritt i ett hus, som en person köpt just i syfte att minska sina
bostadskostnader och förvärvat så billigt, att inflytande hyror täcka
alla omkostnader och ränteutgifter, så att ingenting behöver beräknas
för den egna bostaden. Värdet av den egna bostaden måste ju i allt
fall upptagas såsom beskattningsbar avkastning av fastigheten såsom
förvärvskälla. Så ock avkastningen av det kooperativa företaget.
Då det gäller kommunal beskattning är än mera nödvändigt än
vid en beskattning till staten efter skatteförmåga att bestämt fasthålla
vid de kooperativa företagens skattskyldighet. Förutom det att kommunalbeskattningens
egenskap av repartitionsbeskattning medför ökning av
skattetrycket och således direkt förskjutning av skattebördan över på
andra beskattningsföremål i samma mån som ett beskattningsföremål
undgår bidragsskyldighet, måste vid kommunalbeskattningen tillika beaktas
intresseprincipen; och från den sjmpunkten lärer icke kunna förnekas,
att det kooperativa näringsföretaget är med sina intressen fullt lika
bundet vid kommunen som det privata näringsföretaget, att det har enahanda
förmåner av kommunala åtgärder för näringslivets befrämjande
samt av kommunens utveckling och framåtskridande, att det likasom det
privata företaget begagnar sig av kommunala samfärdsmedel, hamninrättningar
och lossningsanordningar m. m., att det har enahanda intresse av
belysningsanordningar samt överhuvud av alla kommunala anordningar,
416
Beräkning av
kooperativa
näringsföretags
avkastning.
Handelskamramas
uppfattning
i frågan.
samt att det å andra sidan i enahanda omfattning som enskilda företag
bidrager till uppkomsten av sådana olägenheter och kostnader för kommunen,
som i allmänhet föranledas av näringslivet. Aven om således icke
resultaten av kooperativa näringsföretags verksamhet, rent principiellt sett,
måste anses såsom avkastning av en förvärvskälla, bleve det för kommunalbeskattningen
i allt fall nödvändigt att anordna en beskattningsform,
varigenom de kooperativa näringsföretagen kunde åläggas bidragsskyldighet
till kommunen. Föreningsmedlemmarnas skatteplikt, lagd efter
deras egen större eller mindre intresseförbuudenhet med kommunen, skulle
nämligen omöjligen, kunna anses täcka det kooperativa näringsföretagets
särskilda intressegemenskap med kommunen. Härför erfordras att företaget,
såsom sådant, göres till ett kommunalt skattesubjekt.
Om det sålunda får anses ställt utom tvekan att kooperativa näringsföretag
måste behandlas såsom kommunala skattesubjekt, skyldiga att
till kommunen i likhet med enskilda näringsidkare erlägga skatt för
avkastning, gäller det vidare att tillse att avkastningen också blir för
taxering åtkomlig. I avseende å möjligheten att vid redovisningen av
årsresultat undandölja den verkliga avkastningen är likheten mellan ett
kooperativt näringsföretag samt ett sådant i det föregående omförmält
företag, som drives i samband med ett utländskt företag, alldeles påfallande.
Åven det kooperativa företaget kan utan förlust för förvärvskällans verkliga
innehavare, föreningsmedlemmarna, i sina mellanhavanden med dem
begagna en annan prissättning, än som av marknaden föranledes, och
såmedelst förebygga att förvärvskällan visar vinst. Produktionsföreningarna
kunna låta delägarna på förband få till sig utdelade sina andelar av
produktionsvinsten i sammanhang med betalningen för levererade varor,
och konsumtionsföreningarna kunna låta delägarna likaledes på förhand
utfå sina andelar av försäljningsvinsten genom att underlåta taga full
betalning för varor, som av delägarna köpas bos föreningen.
I en av de framställningar, som från handelskamrarna inkommo
under utarbetandet av 1910 års skatteförfattningar, skildrades konsumtionsföreningars
förfaringssätt för vinstens undandöljande sålunda. Den
omständigheten att vissa kooperativa företag icke både någon vinst att
uppvisa utan föredroge att sätta varornas pris så lågt, att nätt och jämnt
omkostnaderna täcktes, vore icke något bevis för att vid dessa företag
någon vinst icke uppstått. I själva %7erket både vinsten endast disponerats
på annat sätt än vid de kooperativa företag, vilka i följd av högre priser
kunde uppvisa vinst vid årets slut. I det förra fallet hade vinsten ut
-
417
delats vid värjo särskild köpeoperation på det sättet, att av den summa,
som under normala förhållanden skulle betalts för varan, en del, motsvarande
betalningen för det kooperativa näringsföretagets produktiva
arbete med varornas anskaffande och tillhandahållande, icke medräknats
titan i stället under form av avdrag å köpepriset omedelbart tillställts
köparen. Man kunde betrakta hela proceduren såsom en sorts kvittning.
Köparen-delägaren hade en fordran på andel av föreningens vinst; föraningen
hade en fordran på köparen-delägaren för den vara, som till
honom\såldes; köparen-delägarens fordran på vinstandel avkvittades på
! Öreningens fordran sålunda, att priset för varan sänktes med belopp,
motsvarande’ vinstandelen. I det andra fallet, då kooperativ förening
hållit vanliga försäljningspriser och således haft vinst att uppvisa vid
årets slut, beräknade föreningen vanlig ersättning för det produktiva
arbetet med varornas anskaffande och tillhandahållande; den vinst, som
uppstode, utdelades sedan på en gång i förhållande till alla köpeoperationerna
under året till delägarna. Skillnaden i förfaringssätt i de båda
fallen vore i själva verket endast en bokföringsfråga samt en fråga om
vinstens disponering.
Handelskamrarna uttalade skilda uppfattningar angående de normer,
efter vilka skattskyldigheten borde bestämmas i de fall, då den verkliga
vinsten på nyss antydda sätt icke kommit till synes. Stockholms köpmannaförenings
handelskammare anförde, att det för en insiktsfull taxeringsmyndighet
icke borde vara omöjligt att med stöd av böcker och
eljest tillgängliga upplysningar uppskatta den indirekta vinsten av ett
kooperativt företag av ifrågavarande slag. Enahanda uppfattning om
möjligheten att bestämma vinsten uttalades även av Sveriges allmänna
handelsförening och specerihandlarföreningen i Stockholm. Handelskammaren
i Gävle hade ansett sig icke kunna förorda någon viss norm
för ifrågavarande beskattning, men påpekade att i flera tyska stater
omsättningen lagts till grund för beskattuingen och uttalade som sin
uppfattning, att, om denna utväg valdes, den beskattningsbara inkomsten
icke borde bestämmas högre än 5 procent å omsättningsbeloppet.
Beträffande i övrigt frågan om skattskyldighetens omfattning betonade
Stockholms köpmannaförenings handelskammare uttryckligen, att det
icke vore av nöden att med beskattning träffa varje kooperativt företag.
Skattskyldigheten borde inskränkas till dem som dreve rörelse antingen
i öppen bod eller med för ändamålet särskilt anställda biträden. Ungefär
enahanda begränsning föreslogs av handelskammaren i Gävle, under det
specerihandhirföreningen i Stockholm ville göra sådana föreningar skattskyldiga
som sålde i öppen bod, och föreningen Gottlands handels- och
.KommunalskaliesaM.unnigc. 53
418
1910 års
skatteförfattningars
ställning till
kooperativa
näringsföretags
beskattning.
sjöfartskammare ävensom handelskammarmötet i Stockholm sådana som
dreve yrkesmässig handel eller industri.
Vid anmälan av förslagen till 1910 års skatteförfattningar förklarade
sig departementschefen icke kunna godkänna den meningen,
att, om en kooperativ förenings rörelse med hänsyn till rörelsens omfattning
i enskild mans hand bort lämna vinst, föreningen själv måste
anses skattepliktig för inkomst. En sådan konstruktion hade icke sin
plats i en inkomstskatteförfattning, utan den skattskyldige borde utgöra
skatt för vad som efter allmängiltiga grunder vore beskattningsbar inkomst.
Däremot torde en på verksamhetens art grundad skattskyldighet
höra hemma i en näringsskattelag och kunna ingå såsom ett led i ett
reviderat kommunalt skattesystem. Vid ordnande av föreningarnas beskattning
för inkomst hade man att hålla strängt i sär den inkomst,
som tillkomme medlemmarna, och den inkomst, som föreningen åtnjöte.
Föreningen såsom sådan vore ett skattesubjekt, vilket liksom en var
annan juridisk" person med självständig skattskyldighet hade att utgöra
skatt för inkomst å den rörelse, som av densamma bedreves. I allmänhet
kunde man därvidlag icke fästa avseende å den ordning, vari föreningen
arbetat, eller å sättet, varigenom vinst å rörelsen uppkomme, utan
föreningens ekonomiska ställning måste bedömas rent objektivt. I den
mån vinsten föranletts av föreningens egen verksamhet, vore vinsten
alltså inkomst av natur att böra i föreningens hand beskattas. Lämnade
man sålunda föreningens ställning till medlemmarna å sido, skulle måhända
en konsekvent tillämpning av bestämmelserna för uppskattning
av inkomst fordra, att den å kooperativ förenings rörelse uppkomna årsvinsten
likasom årsvinsten hos aktiebolag och andra juridiska personer
toges i dess helhet till beskattning utan avseende därå, huruvida handeln
bedrivits med egna medlemmar eller andra kunder. Trots att sålunda
någon formell grund för skattelindring i avseende å kooperativ förening
strängt taget icke förefunnes, hade departementschefen likväl funnit sig
höra i anslutning till förut gällande praxis föreslå en utväg, varigenom
förening skulle fritagas från skatt för åt delägarna givna förmåner under
form av rabatter och utdelningar i förhållande till gjorda inköp, men
då å andra sidan icke kunde eller finge släppas ur sikte föreningens
egenskap av självständigt skattesubjekt, hade departementschefen ansett
det ur såväl formell som reell synpunkt riktigast att såsom villkor för
sådan skattelindring fordra att föreningen lämnat utfästelse om rabatt
eller annan utdelning före det köp, vara utdelning grundades. Den
grund, varpå man kunde bygga skattefrihet för rabatter till delägarna,
419
bure emellertid icke eu skattefrihet, för vinst å föreningens rörelse, i den
män den uppkommit vid handel med andra än medlemmar. Sådan vinst
vore självfallet alltid beskattningsbar efter de allmänna grunderna för
inkomsttaxering, och fråga vore, huruvida icke föreningens rörelse, i mån
som rörelsen ginge utom medlemmarnas krets, även förlorade grunden
för skattefrihet för vinsten å den kooperativa rörelsen. Föreningen hade
nämligen då strängt taget förlorat karaktären av ett medlemmarnas
kooperativa företag. Men oavsett detta läte sig svårligen beräknas,
huru stor del av vinsten å föreningens hela rörelse som uppkommit vid
handeln med den ena eller andra gruppen kunder. Redan detta förhållande
gjorde, att departementschefen jämväl i fråga om beskattningen
av inkomst hos förening, som drivit handel utom medlemmarnas krets,
anslöte sig till gällande praxis, enligt vilken avdrag för rabatter eller
utdelningar till kunder icke finge ske, utan att sådan utdelning skett i
omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå utdelningen grundats.
I enlighet med vad departementschefen sålunda uttalat innehålla
nu gällande skatte författningar följande bestämmelser angående beräkning
av kooperativ förenings beskattningsbara inkomst: Har förening, som
sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, lämnat sina kunder,
vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan
sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må
avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen skett
i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå utdelningen
grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas
krets, må åtnjuta avdrag för all utdelning, varom här sägs,
för såvitt den utgått efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen
bestämda.
I här förevarande sammanhang bör slutligen erinras därom att
delägarnas vinstandelar från föreningen enligt nu gällande skatteförfattningar
äro skattefria hos delägarna.
Ett exempel ur verkligheten torde tjäna till belysande av de
konsekvenser, vartill gällande bestämmelser kunna föranleda. I södra
Sverige hade på sin tid ett antal jordbrukare bildat en kooperativ
ekonomisk förening med uppgift att tillverka brännvin av potatis från
delägarnas jordbruk, varjämte potatis även från andra håll inköptes. I
tro att föreningens vinst icke vore beskattningsbar redovisade föreningen
till en början i sina räkenskaper den uppkomna vinsten av brännvinstillverkningen,
men sedan vinsten förklarats vara i vanlig ordning underkastad
beskattning vidtogs den ändring av redovisningssättet för vinsten,
Ytterligare
synpunkter
för frågans
bedömande.
420
Särskilt beräkningssätt
i fråga om
kooperativa
näringsföretags
avkastning
i
vissa fall.
att delägarna erhöllo för levererad potatis utöver det pris, som betalades
för potatis från icke-delägare, ett överpris till sådant belopp att föreningen
icke hade någon vinst att redovisa till beskattning, överbetalningen lämnades
i sammanhang med delägarnas potatisleveranser, vadan föreningen
alltså med tillämpning av gällande regler för beräkning av kooperativ förenings
beskattningsbara vinst skolat gå fri från beskattning. Men icke
heller delägarnas vinstandelar — vad de erhållit utöver det pris, som erlades
för potatis från icke-delägare — skulle kunnat beskattas. Hade föreningen
icke köpt potatis av andra än delägarna, skulle föreningen kunnat betala
marknadens pris för levererad potatis och i räkenskapen redovisa
hela förädlingsvinsten, som därest utdelningen skett efter förut bestämda
grunder skolat undgå beskattning både hos föreningen och hos delägarna.
Störa industriella företag skulle sålunda under kooperationens form kunna
undgå beskattning. Likaså skulle jordbrukare kunna genom en allt större
utsträckning av kooperationsverksamheten slutligen bringa det därhän
att nära nog all avkastning av jordbruk fritoges från beskattning.
Såsom tillfredsställande lärer detta förhållande icke kunna betecknas
och särskilt framträder det såsom ett uppenbart missförhållande,
om man med beskattningen av kooperativa företag jämför beskattningen
av aktiebolag. Hade de nyssnämnda jordbrukarna anordnat sitt
bränneriföretag såsom ett aktiebolag och därvid tagit aktier, var och
en efter sina beräkneliga potatisleveransers storlek, så att vinstfördelningen
dem emellan blivit ungefärligen densamma som i det kooperativa
företaget, så hade icke allenast bränn er i företagets vinst blivit till fullo
beskattad, utan dessutom hade delägarnas vinstandelar blivit beskattade.
Undandragande av aktiebolags vinst från beskattning genom att utdela
vinsten till delägarna utan att uppgiva den till beskattning hos bolaget, skulle
tillika, därest sådant förfarande skett med uppsåt att undgå beskattning,
bliva påtalat. Det vill synas som om sålunda påpekade, högst avsevärda
olikheter i beskattningsavseende ingalunda påkallades av de icke
så synnerligen stora olikheterna i formerna för förvärvskällans anordnande
och drift.
Låter man de kooperativa ekonomiska föreningarna intaga ställningen
såsom skattesubjekt — och något annat lärer icke kunna ifrågasättas
— så måste ock åtgärder vidtagas till förebyggande därav att
dessa skattesubjekt använda sådana metoder för redovisningen av årsresultatet,
som äro ägnade att undandraga förvärvskällans verkliga avkastning
från beskattning. Nödvändigheten av sådana åtgärder torde
stå klar för en var i fråga om en förening av nyss exemplifierade typ,
421
en produktionsförening, beträffande vilken omöjligen kan med något
Horn helst fog göras gällande, att det genom produktionen åstadkomna
förvärvet allenast innefattar en delägarnas »besparing», som bör vara
skattefri. Men då, såsom förut framhållits, konsumtionsförenings näringsverksamhet
ingenting aunat är än en förvärvskälla, vars årsresultat i
likhet med vad som gäller beträffande värjo annan förvärvskälla är avkastning,
måste ävenledes hindras, att sådan förening lämnas tillfälle
undandraga sig kommunal beskattning genom att före årsresultatets
redovisning till beskattning lämna delägarna utdelningar, vare sig under
form av kontanta utbetalningar eller under form av uppenbara underpris
för varor. Såsom framgår av departementschefens här ovan i kortfattat
sammandrag refererade uttalande vid anmälan av förslagen till 1910 års
skatteförfattningar, hade lian tänkt sig den kommunala beskattningen av
näring anordnad på sådant sätt, att de kooperativa näringsföretagen icke
skulle erhålla någon annan eller lindrigare skattskyldighet än övriga
näringsdrivande skattesubjekt. Han hade nämligen tänkt sig en särskild
näringsskatt, som icke kunde lämna rum för eu gynnsammare
behandling i skatteavseende av ifrågavarande näringsföretag. Då nu
förevarande förslag icke upptager någon särskild näringsbeskattning,
utan näringar i likhet med andra förvärvskällor skola träffas av en skatt
på avkastningen, måste betryggande regler för avkastningsberäkningen
givas för att beskattningen må bliva effektiv och på samma gång tillfredsställa
kraven på en rättvis beskattning.
Såsom förut framhållits äro de kooperativa näringsföretagen icke
de enda förvärvskällor, vilkas innehavare kunna utan att därpå förlora
använda en prissättning, som i verkligheten innebär en disposition av förvärvskällans
vinst, så att därefter ingen eller minskad vinst finnes att redovisa.
Då omständigheterna äro sådana och tillika påtagligt är, att varor,
som av delägarna i en produktionsförening levererats till det kooperativa
näringsföretaget, överbetalats, eller att varor, som av delägarna i en
konsumtionsförening inköpts hos det kooperativa näringsföretaget, underbetalats,
bör avkastningen beräknas vid taxeringen efter vad den bort bliva,
därest marknadens vanliga pris kommit till användning i förvärvskällan.
1 produktionsföreningar ävensom i sådana konsumtionsföreningar, där
mellanhavandena mellan föreningen och dess medlemmar gälla ett fåtal
varuslag, torde inga svårigheter möta för taxeringsmyndigheterna att med
ledning av räkenskaperna och infordrade uppgifter angående omsättningen
av varor och begagnade priser exakt beräkna den verkliga avkastning,
som i förvärvskällan skulle uppstått vid användande av vanliga
priser. I konsumtionsföreningar åter, som driva diversehandel med
422
en mångfald varuslag, bleve beräkningssättet givetvis vanskligare. För
sådana fall låter sig emellertid erfarenhetsmässigt och utan fara för
misstag av väsentlig art användas eu beräkningsmetod efter omsättningen.
För en diversehandel av viss typ kan med ganska stor säkerhet
beräknas bruttoavansen i viss procent på omsättningen, varefter de
verkliga driftskostnaderna avgå. Det må än en gång betonas att
den bristande överensstämmelsen mellan de i förvärvskällan begagnade
priserna samt de vanliga priserna i näringsföretag av jämförlig typ skall
vara påtaglig, för att den här subsidiärt ifrågasatta avkastningsberäkningen
skall bliva tillämplig. Det bör ock framhållas att redan förekomsten
av ett stadgande, som möjliggör för taxeringsmyndigheterna att med
taxering åtkomma avkastningen även då den genom prissättning undandolts,
torde kunna förväntas medföra att vanliga priser komma till användning
i förvärvskällor av ifrågavarande art, helst som detta givetvis
ställer sig i många avseenden bekvämare för näringsföretagens ledare.
Förvärvskällor, som giva skattepliktig avkastning. Förvärvskällornas
gruppering och avgränsning från varandra.
I det föregående hava huvudarterna av de förvärvskällor, som förekomma,
angivits vara följande: fast egendom, kapital, rättigheter, som
giva avkomst, samt förvärvsverksamhet. En förvärvskälla kan emellertid
ofta omfatta mera än en av de sålunda angivna huvudarterna och ändock
utgöra allenast en enda förvärvskälla. I ett industriellt näringsföretag
kunna exempelvis ingå fast egendom och kapital som användas i näringsdriften,
rättigheter som tillkomma näriDgsföretaget, ävensom verksamhet
vilken av näringsidkaren själv nedlägges i företaget. Alla dessa förvärvskällans
beståndsdelar bilda ett helt och kunna icke uppdelas, likasom
det ävenledes bleve omöjligt att avgöra i vad mån förvärvskällans avkastning
i verkligheten härflutit från förvärvskällans beståndsdelar av
ena eller andra slaget. De nyss angivna huvudarterna av förvärvskällor
kunna således icke utan vidare läggas till grund för en under alla
förhållanden giltig eller i varje fall i beskattningsavseende ändamålsenlig
gruppindelning av förekommande förvärvskällor. För tillvaratagande av
varje särskild kommuns berättigade intresse att beskatta inom kommunen
förefintliga förvärvskällor eller, med andra ord, för att vinna underlag
för reglering av frågorna om beskattningsort samt om skatteplikt och
skattskyldighet är nödvändigt att åstadkomma en såvitt möjligt distinkt
och på samma gång ändamålsenlig gruppering av förvärvskällorna med
42^
bestämd avgränsning från varaudra. En sådan gruppering och avgränsning
bör så nära som möjligt ansluta sig till förhållandena i det praktiska livet.
Förslaget utgår från att förvärvskällor, som innehavas av olika
personer, icke bilda en enda förvärvskälla under andra förutsättningar
än att personerna sammanslutit sig på sådant sätt, att såsom innehavare
av förvärvskällan framträder eu juridisk person i do enskilda personernas
ställe, eller att förvärvskällan gemensamt innehaves av äkta makar eller
av föräldrar och omyndiga barn. Eljest föreligga skilda förvärvskällor.
Så t. ex. hava eu näringsidkare och hans avlönade biträde skilda förvärvskällor
till sitt förfogande, i det att den förres förvärvskälla är hans
näringsverksamhet och den senares hans tjänsteverksamhet i företaget.
En och samme person kan emellertid vara innehavare av mera än
en förvärvskälla, och det gäller således att skilja mellan olika förvärvskällor
i samme innehavares hand. Förslaget har av sådan anledning
uppdelat förvärvskällor av skilda slag i grupper med bland annat den
innebörden, att förvärvskällor, tillhörande olika grupper, aldrig må anses
i samme innehavares hand bilda en enda förvärvskälla, även om de
drivas tillsammans och med gemensam bokföring. Förslaget har nämligen,
såsom nämnts, sökt anordna grupperingen efter de vanligast förekommande
förhållandena i det praktiska livet, och det må således kunna
fordras, att en person, som i sin hand sammanfört förvärvskällor, tillhörande
skilda grupper, på det sätt anordnar sin bokföring eller sin avkastningsberäkning,
att han håller i sär vad som härflutit av en förvärvskälla
från vad som härflutit av en annan. Slutligen har förslaget
uppställt fordran att vissa förvärvskällor, tillhörande samma grupp, hållas
skilda från varandra i samme innehavares hand och således icke få betraktas
såsom en enda förvärvskälla. Åven dessa förhållanden har förslaget
sökt reglera efter det praktiska livets krav.
En närmare redogörelse för förvärvskällornas gruppering och avgränsning
enligt förslaget följer här tillika med ett angivande av när
förvärvskällas avkastning i vissa fall icke skall göras till föremål för
avkastningsskatt.
A) Jordbruksfastighet.
Den grupp av förvärvskällor, som inbegripes under beteckningen
jordbruksfastighet, omfattar all här i riket belägen fast egendom, vilken
är av beskaffenhet att enligt förslaget böra såsom jordbruksfastighet
taxeras. I förvärvskällan inbegripes jordbruk med binäringar ävensom
skogsbruk, det sistnämnda dock ej i vidare mån än såvitt därigenom till
-
Förvät~vskällans
om
fattning.
424
Vant egendom
i utlandet.
Pereat vakdUors
av§r
aftyning
från varandra.
godogöras andra skogsprodukter än virke eller därigenom tillgodoses
behovet av vedbrand samt stängsel-, slöjd- och underhållsvirke å den
jordbruksfastighet, varifrån virket tagits, eller å annan jordbruksfastighet,
vilken tillhör eller arrenderas av ägaren till den förra fastigheten och
tillika är belägen inom samma kommun som denna. Slutligen räknas
till förvärvskällan jämväl alla för berörda näringsverksamhet begagnade
inventarier och annat driftskapital.
Enligt gällande bevillningsförordning är svensk medborgare, som
är eller bör vara i riket mantalsskriven, skyldig att utgöra bevillning
för åtnjuten inkomst av fast egendom i utlandet, vadan alltså för närvarande
jämväl kommunalskatt utgår för sådan bevillningspliktig inkomst.
Inkomsten taxeras och beskattas i inkomsttagarens mantalsskrivningskommun.
Denna skattskyldighet låter sig förklaras genom bevillningens
egenskap av statsskatt och har sitt berättigande däruti att den skattskyldige
åtnjuter svenska statens skydd jämväl i fråga om sin egendom
i utlandet. Men från kommunal beskattningssynpunkt lärer — i den mån
den kommunala beskattningen icke är anordnad efter principen skatt
efter skatteförmåga — knappast tillräckligt fog förefinnas för en beskattning
av fast egendom i utlandet, vilken beskattning för närvarande icke
torde haft annan grund än kommunalbeskattningens anknytning till bevillningen.
Något berättigat intresse för svensk kommun att beskatta avkastningen
av eu i utlandet belägen fastighet kan nämligen icke påvisas,
och den svenska kommunens beskattningsrätt synes desto mindre
befogad som förvärvskällan säkerligen icke undgår "beskattning i den
utländska kommun, där förvärvskällan är belägen. Såsom särskilt orimligt
måste betecknas, att svensk kommun äger rätt att beskatta avkomsten
av fastighet i utlandet i sädana fall, då den svenska inkomsttagaren
icke ens är bosatt här i riket, ehuru han är pliktig att vara
här mantalsskriven. Så t. ex. bliva tjänstinnehavare vid rikets beskickningar
och konsulat enligt nu gällande bestämmelser kommunalt beskattade
i Stockholm för avkomst av fast egendom, som de kunna äga
i utlandet. Enligt förevarande förslag göres avkastning av fast egendom
i utlandet icke till föremål för avkastningsskatt, varemot denna avkastning
för en var, som enligt förslaget är pliktig att utgöra kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, tages i beräkning såsom inkomst.
En och samma jordbruksfastighet kan samtidigt utgöra förvärvskälla
för mera än eu innehavare. Detta blir förhållandet — förutom vid
samäganderätt mellan andra än äkta makar eller föräldrar och omyndiga
425
barn — även i sådana fall då jordbruksfastigheten är utarrenderad.
Både ägaren och arrendatorn draga avkastning av jordbruksfastigheten,
och fastigheten blir sålunda så att säga uppdelad mellan dom i två från
varandra skilda förvärvskällor. Agarens förvärvskälla utgöres av fastigheten
och av honom tillhöriga inventarier, som ingå i arrendet. Arrendatorns
förvärvskälla utgöres likaledes av fastigheten, i den mån den är
föremål för hans nyttjanderätt, och dessutom av jordbruket med
binäringar ävensom av inventarier och kapital, som därvid användas.
Huru dessa skilda förvärvskällor i övrigt gestaltas i det särskilda fallet,
blir givetvis beroende av arrendeavtalet.
I fråga om avgränsningen av förvärvskälla av nu ifrågavarande
slag från andra förvärvskällor av enahanda slag i samme innehavares
hand bör här utsägas, att de rättsliga förhållandena icke i allmänhet böra
tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömandet av huruvida en
enda eller flera tran varandra skilda förvärvskällor skola anses föreligga.
Fastmera borde huvudvikten ligga på driftssamhörigheten, så
att fastigheter, som drivas i sambruk, alltid skulle betraktas såsom eu
förvärvskälla, oavsett huruvida den ena fastigheten innehaves med äganderätt
och den andra med nyttjanderätt. Det har emellertid ansetts möta
alltför stora svårigheter att låta driftssamhörigheten bliva ensamt avgörande
för avgränsningen mellan förvärvskällorna, för så vitt nämligen
samhörighetsbegreppet iuskränkes till vad som drives i sambruk. Vid störa
possessioner t. ex., där eu del av de till possessionen hörande fastigheterna
äro utarrenderade, medan andra skötas under eget bruk, skulle med
sistberörda utgångspunkt väl i allmänhet varje utarrenderat område fräsig
bliva för arrendatorns vidkommande en driftsenhet, varemot för
ägaren måhända allenast det under eget bruk varande området skulle
kunna anses såsom en driftsenhet, medan det bleve än mera tveksamt
i fråga om de utarrenderade egendomarna, huruvida dessa tillsammans
eller var för sig skulle vara att anse såsom driftsenheter, såvitt jordägaren
angår. Då emellertid även utarrenderade egendomar kräva förvaltningsåtgärder
från ägarens sida och då denna förvaltning i regel
torde vara gemensam för de under eget bruk varande samt för de
utarrenderade egendomarna, torde väl i allmänhet possessionen i sin
helhet, utgöra eu driftssamhörighet, från ägarens synpunkt sett, fastän
de till possessionen hörande fastigheterna icke ligga under sambruk. Helt
visst skulle såväl deklarations- som uppskattningsförfarandet betydligt
kompliceras, om man i fråga om större possessioner skulle av ägaren fordra
särskild redovisning och därefter behöva verkställa särskild uppskattning av
KommuualskaUesakkimniye. 54
Ii ^arrendera. I
jordbruk.*,
faslighet är
förvärvskälla
för både
ägare och
arrendator.
AU inom
»amma kommun
belägen
jordbruksfastighet
i
samma
ägares eller
innehavares
hand utgör
eu förvärvskälla.
426
avkastningen av varje utarrenderad fastighet för sig. Detta skulle nämligen
förutsätta en uppdelning av samtliga på possessionen belöpande förvaltningskostnader
dels var för sig på de utarrenderade fastigheterna, å
ena sidan, dels ock på det under eget bruk varande fastighetskomplexet,
å andra sidan. I stort sett lärer väl kunna antagas, att samtliga inom
en och samma kommun belägna jordbruksfastigheter i samme ägares eller
innehavares hand i större eller mindre mån utgöra föremål för gemensam
förvaltning och med avseende härå må kunna betraktas såsom en driftssamhörighet.
Förslaget har i varje fall utgått från att förhållandet
är sådant och i anvisningarna till ledning för taxeringen stadgat, att all
avkastning, som skattskyldig i egenskap av ägare eller brukare åtnjutit
av all inom en och samma kommun såsom jordbruksfastighet taxerad
fäst egendom, skall anses hava härflutit av en enda förvärvskälla, oavsett
om egendomen består av en eller flera fastigheter, och, i senare fallet,
om fastigheterna legat i sambruk eller icke, om den skattskyldige haft
en eller flera av fastigheterna utarrenderade, medan han själv brukat
den eller de övriga, eller om han varit ägare till någon eller några
av fastigheterna, medan häri haft endast nyttjanderätt till den eller de
övriga.
Att utsträcka driftssamhörighetsbegreppet till att omfatta jämväl
fastigheter i skilda kommuner har däremot ansetts olämpligt med hänsyn
till angelägenheten av att i möjligaste mån tillvarataga de skilda kommunernas
berättigade intressen. De förut anförda skälen, såvitt de
grundats å önskvärdheten av förenklade deklarations- och uppskattningsförfaranden,
gälla icke här, tv avkastningen av fastigheter i skilda kommuner
måste i varje fall särskilt redovisas och uppskattas. Väl skulle
kunnat ifrågasättas att betrakta fastigheter, som drivas i sambruk., såsom
en enda förvärvskälla, även om de äro belägna i skilda kommuner; men
med hänsyn därtill, att även andra inom endera eller bägge kommunerna
belägna fastigheter än de i sambruk drivna fastigheterna i sådant fall
skulle kunna komma att ingå i förvärvskällan, har det ansetts lämpligare
att alltid betrakta fastigheter i skilda kommuner såsom skilda förvärvskällor
samt att i stället medgiva ett redovisningsförfarande för avkastningen
av de i sambruk drivna fastigheterna inom skilda kommuner, varigenom
praktiskt taget samma resultat vinnes som om fastigheterna utgjort
en förvärvskälla. I sådant avseende har i anvisningarna till ledning vid
taxeringen stadgats, att skattskyldig, som i sambruk haft fastigheter i
skilda kommuner, äger att för taxeringen i varje kommun lämna uppgift
om fastigheternas samfällda avkastning samt om huru stor del av avkastningen
kan anses belöpa på varje kommun, ävensom att avkastningen,
427
diir tillförlitligare grund för fördelningen icke finnes, må fördelas till
beskattning mellan kommunerna i samma proportion, i vilken fastigheternas
taxeringsvärden, med frånräknande av skogsvärden samt tomteller
industrivärden, belöpa å de skilda kommunerna.
I vissa fall kan det bliva förenat med någon svårighet att avgränsa
förvärvskällan jordbruksfastighet från sådan förvärvskälla, som här nedan
omförmäles under rubriken E) rörelse eller yrke.
I anvisningarna till ledning för taxeringen till fastighetsskatt har
redogjorts för vad till jordbruk med binäringar samt till skogsbruk är att
hänföra. I nu förevarande sammanhang må allenast erinras, att till
jordbruk räknas sådan jordbrukarens verksamhet, soin går ut på att
avvinna jorden dess naturliga avkastning samt att tillgodogöra sig
jordens produkter genom egen konsumtion, genom försäljning eller genom
djuruppfödning för tillvaratagande av den utav djurskötseln fallande
naturliga avkastningen. Till binäring åter räknas viss verksamhet för
förädling av jordens eller ladugårdens produkter samt för tillgodogörande
av jordens beståndsdelar, varjämte dit hänföras dels sådana vid jordbruk
förekommande verksamhetsgrenar, som avse att annorledes än i
jordbruket och mera tillfälligtvis nyttiggöra levande och döda inventarier
i jordbruket, dels ock sådana vanligen förekommande sysselsättningar
vid sidan av det egentliga jordbruksarbetet som biskötsel, hemslöjd
samt jakt och fiske å egendomen.
Vad nu först försäljning av jordens och ladugårdens produkter
beträffar, kan denna understundom bedrivas på sådant sätt och under
sådana former, att en särskild handelsafär måste anses föreligga.
Det förekommer nämligen att innehavare av större jordbruk icke åtnöja
sig med den inom jordbruk i allmänhet vanliga produktionsvinsten utan
dessutom vilja tillgodogöra sig särskild handelsvinst genom att inrätta
särskild affär för varornas ^distribuering. Detsamma är icke så sällan
fallet med större trädgårdsidkare. Uppenbarligen kan det samhälle, där
en sådan affär anordnats, äga skäliga anspråk på att beskatta avkastningen
av försäljningsaffären. För att försäljning, som avser uteslutande
eget jordbruks produkter, skall kunna anses såsom en från jordbruket
skild affär har emellertid ansetts böra fordras, att en för stadigvarande
bruk avsedd försäljningslokal anordnats inom annan kommun än den,
där jordbruket bedrivits. Då försäljningen exempelvis sker å öppen
torgplats genom jordbrukaren själv eller något hans jordbruksbiträde,
föreligger ingen sådan särskild affär som här är i fråga, varemot försäljning
i butikslokal eller från förhyrd plats i saluhall måste betraktas
Jordbruk
med binäringar
till
skillnad fr&n
rörelse eller
yrke.
Försäljning
avjordbruksprodukter
i
särskild handelsaffär.
428
Binäringar
till jordbruk.
Försäljning
av jordens
best&ndsdelar.
Förädlings
verksamhet.
Skogsavkast
ning.
såsom en från jordbruksfastigheten skild förvärvskälla. I sådant avseende
bär i anvisningarna till ledning vid taxeringen under förvärvskällan
rörelse eller yrke upptagits försäljning av eget jordbruks eller
dess binäringars produkter, som äger rum från särskilt anordnad försäljningslokal
inom annan kommun än den, där jordbruket bedrivits.
För att viss hantering skall kunna anses såsom binäring till
jordbruk måste fordras, att verksamheten bedrives i nära samband
med jordbruket. I fråga om verksamhet för utvinnande av jordens
beståndsdelar kan ett sådant samband anses kännetecknat därav att inga
särskilda biträden behöva mera stadigvarande användas för ändamålet,
utan verksamheten kan ombesörjas av de för jordbruket avsedda arbetskrafterna
och med användande huvudsakligen av jordbrukets inventarier.
Bedrives exempelvis å egen jordbruksfastighet torvupptagning för försäljning
eller bedrives försäljning av andra jordens beståndsdelar, såsom
kalksten, grus m. in., blir sådan verksamhet att anse såsom binäring
till jordbruket, så länge försäljningen icke tagit större omfattning än
att den kan besörjas med jordbrukets egna arbetskrafter, men tager
verksamheten sådan omfattning, att yrkesmässig drift med tillhjälp
av särskild för ändamålet anställd personal stadigvarande föreligger,
måste verksamheten anses såsom en förvärvskälla, hänförlig till rörelse
eller yrke.
Vad förädlingsverksamhet beträffar, måste sådan verksamhet i allmänhet
anses såsom rörelse eller yrke, såvida densamma yrkesmässigt
bedrives och icke har till huvudsaklig uppgift att tillgodose husbehovsändamål.
Förmalning av spannmål och tillverkning av tegel bliva sålunda
binäringar till jordbruket, om tillverkningen huvudsakligen avser tillgodoseende
av gårdens behov av mjöl och tegel, men eljest bliva dessa
hanteringar att anse såsom rörelse eller yrke, även om råvaran uteslutande
tages från jordbruksfastigheten. Däremot intager mejerihantering
så till vida en särställning, att den bör betraktas såsom binäring till
jordbruket även då tillverkningen avser försäljning, dock fordras härför,
att mejerihanteringen huvudsakligen tager råvaran från det jordbruk
i samband varmed hanteringen bedrives, så att den med fog kan sägas
avse förädling av det egna jordbrukets produkter. Mejerihantering i s. k.
uppköpsmejeri blir således att betrakta såsom rörelse eller yrke, även om
hanteringen bedrives i samband med mejeriinnehavareus eget jordbruk.
I det föregående hava nyss berörts dels sådana fall, då vad som
kan synas böra utgöra en enda förvärvskälla av jordbruksfastighets natur
måste uppdelas å flera förvärvskällor av samma slag på grund därav
429
att ett sarubrukat jordområde är beläget inom skilda kommuner, dels ock
sådana fall, då i ett samband bedrivits jordbruk och sådan näring som
måste anses såsom rörelse eller yrke, samt således eu uppdelning är av
nöden med anledning därav att till arten skilda förvärvskällor föreligga.
Det återstår nu att redogöra för vissa fall, då förslaget spränger förvärvskällans
i fråga enhetlighet därigenom att en del av avkastningen
underkastas beskattning annorledes än medelst avkastningsskatt, nämligen
under form av skogsaccis. Detta blir förhållandet i sådana fall, då skog
uttages för andra ändamål än för tillgodoseende av behovet av vedbrand
samt stängsel-, slöjd- eller underhållsvirke för jordbruksfastigheten.
Så länge det i lanthushållningen är vanligt, att jordbruk och skogsbruk
drivas tillsammans, måste det otvivelaktigt vara ur rent principiell
synpunkt riktigast att låta all å fastigheten driven näring, som går
ut på att ur fastigheten avvinna dess naturliga avkastning av varje
slag, bliva betraktad såsom härflytande av en enda förvärvskälla: jordbruksfastighet.
Det bär icke heller varit principiella betänkligheter
utan fastmera skattetekniska skäl som föranlett sakkunnige att i sitt
förslag fritaga viss skogsavkastning från avkastningsskatt i syfte
att i stället låta den träffas av skogsacci3. Önskvärdheten att åt
sådana mera betydelsefulla kommunala beskattningsföremål, som äro
avsedda att deltaga i den allmänna repartitionen för bestridande av
kommunala utgifter, giva största möjliga fasthet, så att kommunalbeskattniugen
i denna del icke blir underkastad alltför stora växlingar,
har, såsom längre fram i betänkandet närmare motiveras, föranlett
sakkunnige att föreslå tillämpning av medeltalsberäkning vid fastställandet
av skattepliktig avkastning av näringar utav skilda slag.
En sådan medeltalsberäkning är nämligen i hög grad ägnad att giva
stadga åt ifrågavarande för konjunkturväxlingar utsatta beskattningsföremål,
men lämpar sig å andra sidan icke i fråga om andra förvärvskällor
än sådana, som kunna beräknas i stort sett giva en år för år
stadigt återkommande, om ock efter konjunkturerna olika stor avkastning.
Skogsavkastningen synes emellertid vara av beskaffenhet att endast
undantagsvis — nämligen å större skogskomplexer i samme innehavares
hand — kunna beräknas såsom en regelmässigt återkommande årsavkastning,
utom vad angår det årliga husbehovet till fastigheter som hava tillgång
till husbehovets fyllande. I övrigt kan det dröja tiotal år och till och
med mansåldrar mellan varje gång skogsavkastning uttages. Det lärer
icke behövas att här närmare redogöra för den föreslagna medeltalsberäkningen
för att det skall stå klart för en var, att en så oberäknelig
faktor som skogsavkastning utöver årligt husbehov icke kan vara
430
lämplig att medtagas vid taxering av en jordbruksfastighets medelavkastning.
Det är icke nog med att skogsavkastningen av ifrågavarande
slag icke är regelmässigt återkommande, utan den kan också
understundom antaga dimensioner så betydande, att de icke stå i något
som helst rimligt förhållande till fastighetens avkastningsförmåga i övrigt.
På grund härav synes den knappast lämpa sig att ens under någon form
deltaga i den allmänna repartitionen utan risk att störande inverka på
kommunalbeskattningens jämnhet, i det att skogsavkastningen kan såsom
skattekälla inom en kommun flöda över hövan rikligt under ett eller
annat år, för att därefter under ett antal år fullständigt sina. Skogsavkastningen
utöver husbehovet synes därför vida tjänligare såsom föremål
för en särbeskattning under skogsaccisens form.
Givet är att den sålunda föreslagna uppdelningen av förvärvskällan
jordbruksfastighet eller, rättare sagt, av dess avkastning måste
medföra vissa svårigheter vid avkastningens beräkning. Innan närmare
redogöres härför ävensom för sättet för avkastningsberäkningen, böra
emellertid först närmare beröras de i förslaget ilrågasatta tillämplighetsområdena
för vardera beskattningsformen — avkastningsskatten och
skogsaccisen.
Avkastnings- Då förslaget avser att i stort sett all skogsavkastning skall under
skattens och ena eper andra beskattningsformen göras till föremål för beskattning,
accisras hade väl legat närmast till hands att låta skogsaccisen behålla sin nutuiämpiig-
varande räckvidd och således låta avkastningsskatten träffa vad som
etsomr e närvarande undgår accis. Detta hade emellertid inneburit, att av
kastningsskatten
skolat träffa icke allenast allt vad som enligt gällande
skogsaccislag faller under begreppet husbehovsvirke utan tillika sådant
virke som avverkas för försäljning, men vars värde å rot icke uppgår
till 150 kronor.
Att med avkastningsskatt belägga virke jämväl i sistnämnda fall
har emellertid icke synts lämpligt. Detta skulle nämligen icke kunna
effektivt genomföras utan ganska betydelsefulla principiella ändringar
av skogsaccisbestämmelserna, i det att först och främst skulle bliva nödigt
att överflytta den subjektiva skattskyldigheten från awerkaren på fastighetens
ägare — enär vid upplåtelse av avverkningsrätt icke kan på
förhand beräknas huruvida avverkning kommer att ske i så små
partier, att accis icke utgår. Ett sådant överflyttande av den subjektiva
skattskyldigheten skulle i sin ordning påkalla dels olika tidsbestämningar
för skattskyldighetens inträde dels ock olika beräkningssätt
vid uppskattningen av det accispliktiga virkets värde, allt efter
431
Horn fastighetsägaren själv avverkar virket eller upplåter avverkningsrätten
åt annan. 1 förra fallet skulle, såsom nu alltid sker, skattskyldigheten
inträda då avverkningen äger rum och bestämmas efter
virkets värde å rot vid avverkningstillfället, medan i senare fallet
tiden för skattskyldighetens inträde måste förläggas till tidpunkten för
upplåtelsen samt värde åsättas virket efter köpeskillingen för upplåtelsen.
Till de sålunda påpekade oegentligheterna med därav föranledda
svårigheter, bland annat, med avseende å uppskattningen av virkets
värde i sådana fall, då köpeskillingen är lingerad eller eljest icke kan
anses utgöra ett verkligt uttryck för virkets värde, skulle dessutom i vissa
fall komma särskilda svårigheter, exempelvis att vid samtidiga avverkningar
urskilja virke, som redan förut blivit i följd av upplåten avverkningsrätt
accisbeskattat, från virke, som i sammanhang med avverkningen
bör komma under beskattning. Slutligen skulle principen
om fastighetsägarens skattskyldighet icke kunna i varje fall fasthållas,
utan måste släppas i fråga om alla äldre avverkningsrätter. Redan
dessa antydningar torde kunna anses tillräckligt motivera, varför avkastningsskattens
tillämpning icke bör utsträckas till ifrågavarande
smärre avverkningar av virke till avsalu. Huruvida och i vad mån
aecisfrihet bör bibehållas för sådana smärre avverkningar, som nyss
nämnts, blir en fråga att upptaga till bedömande i sammanhang med
den revision av lagen om skogsaccis, som i övrigt kan befinnas påkallad.
Avkastningsskattens tillämplighetsområde bör således inskränkas
till husbehovsvirke, och det gäller nu att undersöka varför gällande
skogsaccislags husbehovsbegrepp ansetts icke böra bibehållas. För närvarande
är från skogsaccis fritaget allt virke, som användes för fastighetens
eller därvid sambrukad fastighets behov av byggnads-, slöjdeller
stäng sel virke samt bränsle, eller som användes för fullgörande av
fastigheten enligt lag eller eljest åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet,
eller slutligen som från allmän skog på grund av särskild
föreskrift avgiftsfritt utlämnas. I förbigående torde böra erinras att
stadgandet om aecisfrihet för virke till fullgörande av byggnads- eller
underhållsskyldighet enligt lag — vilket stadgande torde hava syftat
på de före ikraftträdandet av lagarna den 5 juni 1909 innehavare av
jordbruksfastighet åliggande förpliktelserna att bygga och underhålla
kyrka med vad därtill hörer så ock särskild sockenstuga, prästgård samt
tingshus och häradsfängelse — numera förlorat praktisk betydelse,
sedan dessa skyldigheter lagts på allmänna kommunala beskattningsgrunder.
Skogs accislagens
husbehovsbegrepp.
432
(''judas c
s&dant virke,
soin avverkas
för det årliga
husbehovet,
inbegripes
»mderavkastningsskatten.
Däremot
underkastas
ny- eller ombyggnadsvirke
icke
avkastningsskatt.
Bibehölles nu uecisfrihet för husbehovsvirke i sålunda angiven
omfattning, så innebure detta att värdet av virke, som gått till ny- och
ombyggnader av jordbruksfastighets åbyggnader och som tagits å jordbruksfastigheten,
skulle underkastas avkastningsskatt. Härvid torde till
en början få åberopas de förut anförda skälen emot att göra en så oberäknelig
faktor som skogsavkastning utöver det årliga husbehovet till
föremål för en kommunal beskattning av ifrågavarande slag. Avverkningar
till ny- eller ombyggnader äro ingalunda — lika litet som avverkningar
för försäljningar — regelmässigt återkommande, utan förekomma
enligt sakens natur allenast med långa tidsmellanrum. Och då sådana avverkningar
inträffa, kunna de, om också icke i samma grad som skogsförsäljningar,
stiga till värdebelopp som alldeles icke stå i god överensstämmelse
med jordbruksfastighetens normala avkastningsförmåga. Redan
på grund härav har det synts lämpligare att låta byggnadsvirke till nynch
ombyggnader underkastas skogsaccis än avkastningsskatt.
Men även andra skäl tala för en sådan anordning. Det bjuder
onekligen emot att låta såsom årsavkastning redovisas och beskattas
värdet av virke, som från en jordbruksfastighet tagits och gått till användning
för uppförande av nödiga åbyggnader å jordbruksfastigheten.
Virket liar icke avyttrats eller bortförts och kan icke heller anses förbrukat,
utan ingår allt fortfarande såsom en beståndsdel av förvärvskällan
ehuru under annan form än förut. Väl är virket otvivelaktigt
en produkt av förvärvskällans alstringskraft, men enligt gängse betraktelsesätt
hos dem, som frågan närmast gäller, bär fastighetens ägare
icke tillgodogjort sig denna produkt såsom avkastning. För en jordbrukare,
som icke käft bokföring, torde det ställa sig hart nära oförståeligt,
att han skall anses hava haft beskattningsbar avkastning
resp. inkomst till det belopp, varmed han kunuat nedbringa utgifterna
för ett byggnadsföretag genom att därtill använda virke från fastighetens
skog. För eu jordbrukare, som haft bokföring och därigenom
lärt sig finna naturligt att låta bokföringen redovisa resultaten av varje
näringsgren för sig, ställer det sig visserligen klarare, att skogens
konto måste krediteras och jordbruksbyggnadernas konto debiteras för
virkets värde, men han lärer icke underlåta att därefter i räkenskapen
avskriva en stor del av byggnadskostnaden, vilken avskrivning sannolikt
i de flesta fall måste göras med större belopp än virkesvärdet, för att
räkenskapen icke skall utvisa större värden å tillgångar än som motsvara
de verkliga.
Det är just däri frågans kärnpunkt ligger, nämligen att fastighetens
värde i allmänhet icke ökas med byggnadskostnaden. Om motsvarande
483
värdeökning verkligen uppkomma, skulle ingen tvekan föreflnnas att
betrakta virkesvärdet såsom beskattningsbar avkastning res[). inkomst,
men erfarenheten lärer giva vid handen, att jordbruksfastighets saluvärde
väl avsevärt påverkas av verkställda nybyggnader men endast sällan
ökas med hela byggnadskostnad^!, materialvärdet inbegripet. Varpå
detta förhållande beror kan ju vara svårt att säga, men möjligen kajman
att söka förklaringen däruti, att bland de skiftande faktorer, som bestämma
en jordbruksfastighets saluvärde, jordens naturliga alstringskraft
är det väsentliga, varemot driftsmedlen, till vilka byggnaderna äro att
hänföra, komma i betraktande i andra rummet.
Med avseende å detta för jordbruksfastighet och dess åbyggnader
säregna förhållande erhålla nybyggnadskostnaderna i ifrågavarande förvärvskälla
karaktären av ett slags driftskostnader, åtminstone till den del
byggnadskostnaderna icke öka fastighetens saluvärde. Sakkunnige hava
emellertid på grund av därmed föi-enade vanskligheter icke tilltrott sig
att kunna föreslå någon annan avdragsmetod för dessa kostnader än den
hittills gällande avdragsi-ätten för byggnaders värdeminskning med viss
procent, beräknad efter byggnadernas varaktighets tid. Denna stela och
jämnlöpande avdragsmetod avspeglar dock endast mycket otillfredsställande
den verkliga värdeminskningen. Utgår man fräken fastighets saluvärde
före nybyggnaden och därtill lägger nybyggnadskostnaden samt vidare
jämför det sålunda sammanlagda beloppet med fastighetens saluvärde
efter nybyggnaden, torde i de flesta fall visa sig att det senare värdet
blir avsevärt lägre än de två förra beloppen sammanlagda. Detta innebär,
att amorteringsprocenten i verkligheten ställer sig mycket hög första
året efter nybyggnaden, varefter under lång tid ingen amortering erfordras,
till dess byggnaderna börja bliva gamla, då återigen amoi''tering erfordras
i stigande skala. Den verkliga amorteringen av byggnadsvärdet å jordbruksfastighet
försiggår således efter en väsentligen annan skala än den
vid taxering begagnade jämnlöpande slitningsprocenten.
Det är således tydligt, att den i beskattningsavseende medgivna
avdragsrätten, avpassad som den är efter en lång varaktighetstid under
flera generationer av fastighetsinnehavare, kommer i mycket ringa mått
till godo just för den fastighetsinnehavaren, som fått vidkännas nybyggnadskostnaden.
Han får emellertid åtnöjas med den i beskattningslagarna
medgivna avdragsrätten och äger icke göra anspråk på avdrag för avskrivning
av någon del av byggnadskostnaden, huru befogad en sådan
avskrivning än må i verkligheten vara. Skulle han dessutom skatta för
det vid nybyggnaden använda och från fastigheten tagna virkets värde
såsom avkastning resp. inkomst för det år, varunder han haft de
Komrmmålskattesdkkunnige. 55
434
Avkastningsberäkningen.
dryga nybyggnadskostnaderna, måste denna beskattning framstå såsom
obillig och knappast tillräckligt motiverad av den i beskattningshänseende
medgivna avdragsrätten för byggnaders värdeminskning. I vissa
fall kunde det dessutom bliva förenat med svårigheter att avgöra vem
som borde skatta för ifrågavarande slag utav avkastning. Om t. ex.
en arrendator åligger att under arrendetiden uppföra nybyggnad å
arrenderad fastighet med rätt att därtill använda skog från fastigheten,
bleve det icke så lätt att säga vilken som skall anses hava tillgodogjort
sig berörda skogsavkastning, arrendatorn eller ägaren.
Om det således icke synes riktigt att göra värdet av virke, som
ägare av jordbruksfastighet där avverkat och använt till om- eller nybyggnad
å''honom tillhörig jordbruksfastighet, till föremål för avkastningsoch
inkomstbeskattning, vore det å andra sidan än mera oriktigt att
låta sådant virke helt undgå beskattning. Den fastighetsägare, som haft
skogstillgång att användas till nybyggnad, har otvivelaktigt därigenom
åtnjutit én förmån framför den, som måste köpa virket, och denna förmån
bör under någon form beskattas. Detta synes lämpligast kunna
ske genom skogsaccis.
På sålunda anförda skäl har förslaget uppdelat avkastningsskattens
och skogsaccisens tillämplighetsområden i fråga om skogsavkastning
på det sätt, att andra skogsprodukter än virke såväl som allt
det virke, som användes till stängsel, slöjd och vedbrand samt till underhåll
av åbyggnaderna å den jordbruksfastighet, varifrån virket tagits,
eller å annan jordbruksfastighet, som tillhör eller arrenderas av ägaren
till den förra fastigheten och tillika är belägen inom samma kommun
som denna, skall tagas i beräkning vid taxeringen till avkastningsskatt,
medan annat virke skall beskattas genom skogsaccis.
Naturligtvis måste alltid vissa svårigheter vid avkastningsberäkningen
bliva förenade med en sådan uppdelning av förvärvskällans
avkastning, som här ifrågasatts, men dessa svårigheter, som emellertid
vida mindre framträda vid beräkningen av årsintäkterna än vid beräkningen
av driftskostnaderna, hava ansetts icke böra tillerkännas någon
avgörande betydelse.
Antingen förvärvskällans innehavare haft bokföring eller icke, bör
det alltid kunna gå för sig att hålla i sär, å ena sidan, andra skogsprodukter
än virke ävensom det virke som avverkas för tillgodoseende av behovet
av vedbrand samt stängsel-, slöjd- och underhålls virke å den honom
tillhöriga fastighet, från vilken virket tagits, eller å annan jordbruksfastighet,
som av honom äges eller arrenderas i samma kommun, samt,
d andra sidan, vad som avverkas för husbehovet vid jordbruksfastighet
inom annan kommun eller vid annan fastighet än jordUruksfastighet
eller för virkesförsäljning eller till ny- eller ombyggnad eller slutligen
vad som försäljes å rot. Det förra har han att uppgiva till avkastningsbeskattning
och det senare till acqjsbeskattning. L iörstberörda avseende
ställer sig saken så, att den som icke haft bokföring aldrig behöver inberäkna
värdet av annat virke bland sina årsintäkter än det för hans
egen och familjens räkning avsedda bränslet, i följd varav han å andra
sidan icke äger att bland driftskostnader inberäkna värdet av det för
jordbruksdriften erforderliga och från fastighet, tillhörande förvärvskällan,
tagna bränslet samt stängsel-, slöjd- och underhållsvirket, medan
åter den som haft bokföring självfallet äger att bland driftskostnaderna
inberäkna virkesvärde av sistberörda slag under förutsättning, att han
också bland sina till beskattning uppgivna årsintäkter inberäknat detta
virkesvärde. Under alla förhallanden skall värdet av vad han för egen
och familjens räkning förbrukat inberäknas i årsintäkterna.
Svårigheterna hänföra sig emellertid, såsom redan nämnts, huvudsakligen
till de för jordbruket med binäringar samt skogsbruket yemensamma
driftskostnaderna. Då jordbruk och skogsbruk vid en egendom
drivas tillsammans, är det helt naturligt, att egendomens arbetspersonal
och dragare utföra arbeten både i jordbruket och i skogen.
Att här göra en noggrann uppdelning av driftskostnader av sålunda
antydd beskaffenhet på jordbruket med binäringar och det avkastningsskattepliktiga
skogsbruket, å ena sidan, samt på det accispliktiga
skogsbruket, å andra sidan, bleve i de flesta fäll omöjligt eller i
varje fall förenat med alltför stora besvärligheter. Det är således
uppenbart att någon förenklad metod, vilken i stort sett kan anses verka
tillfredsställande, måste komma till användning vid urskiljande, huruvida
och i vad mån kostnaderna böra anses belöpa på jordbruket och det
avkastningsskattepliktiga skogsbruket samt således '' böra få avgå vid
avkastningsberäkningen, eller huruvida och i vad mån kostnaderna skola
anses belöpa på det accispliktiga skogsbruket och således icke få inverka
på avkastningsberäkningen. I sådant avseende har ansetts lämpligast
att beträffande mera fast anställd och avlönad arbetspersonal låta kostnaderna
avgå vid avkastningsberäkningen så framt personalen kan anses
vara anställd huvudsakligen för jordbruket med binäringar, varemot icke
få avgå kostnaderna för den personal som kan anses vara anställd huvudsakligen
för skogsbruket, härvid således oavsett att den för jordbruket
anställda personalen tidvis gjort arbete i skogen eller, omvänt, den för
skogsbruket anställda personalen tidvis gjort arbete i jordbruket. De
-
436
träffande åter kostnaderna för personal, som mera tillfälligtvis emot dagpenning
eller* på beting eller eljest annorledes än emot fast avlöning gått i
arbete å egendomen, torde inga svårigheter möta att hålla i sär vad som
utbetalts för arbete i jordbruket med binäringar från vad som utbetalts
för arbete i skogen. Det förra får avgå vid avkastningsberäkningen, det
senare däremot icke. Vad nu sagts gäller även om dragare. Kostnader
för inköp av skogsfrö eller skogsplantor och därmed jämlörliga
skogskulturkostnader böra icke få avdragas vid avkastningsberäkningen.
Riksdagens
skrivelse den
•SO maj 1913
angående
bokförande
jordbrukares
rätt att
deklarera
enligt bokföringen.
1 övrigt innehålla förslaget och därtill hörande anvisningar
utförliga föreskrifter angående avkastningsberäkningen, vilka ansetts
icke kräva vidare motivering än den som givits medelst den föregående
utredningen angående avkastningsbegreppet. Genom att giva särskilda
föreskrifter för sådana fall, då jordbrukare vilja lägga bokföring till
grund för sina uppgifter till taxeringsmyndigheterna, har förslaget
sökt att tillmötesgå riksdagens i skrivelse den 30 maj 1913 gjorda
begäran om utredning, huruvida, den som har ordnad bokföring må äga
rätt att vid avgivandet av deklaration för inkomst av fast egendom följa
de grunder, efter vilka räkenskaperna äro uppställda.
B) Annan fastighet.
Förvärvs- Den grupp av förvärvskällor, som är att hänföra till annan fastighet,
källans omfattar här i riket belägen fast egendom, som är av beskaffenhet att
omfattning. gåsom annan fastighet taxeras, dock allenast i den mån sådan fastig
het
icke av ägaren eller av sådan innehavare, som är skyldig att för
fastigheten erlägga fastighetsskatt såom ägare, användes i rörelse eller yrke.
Fast egen- Här må till en början åberopas vad förut i fråga om förvärvs
dom
i utian- källan jordbruksfastighet anförts angående fast egendom i utlandet.
det'' Likasom avkastning av jordbruksfastighet i utlandet ansetts icke böra
underkastas avkastningsskatt till svensk kommun, har förslaget fritagit
jämväl avkastning av annan fastighet i utlandet fråu sådan beskattning,
varemot avkastningen tages i beräkning vid skattskyldigs taxering till
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
Annan fastighet
bildar
förvärvskälla
endast för
äyaren.
Beträffande omfattningen av förevarande grupp av förvärvskällor
samt dess avgränsning från förvärvskällor av annat slag, framträder en
väsentlig skillnad mellan jordbruksfastighet och annan fastighet härutinnan,
att annan fastighet enligt förslaget icke kan utgöra förvärvs
-
437
källa för annan än ägaren eller med ägare likställd innehavare. Om
exempelvis en lägenhetsarrendator eller hyresgäst tillgodogör sig avkastning
genom avyttring av torv, lera, grus eller sten från en under
nyttjanderätt upplåten fastighet av ifrågavarande slag eller genom
återuthyrning av förhyrd fastighet eller hyreslägenhet, blir sådan
avkastning icke att anse såsom avkastning av förvärvskällan annan
fastighet utan i stället såsom avkastning av förvärvskälla, tillhörande
någon av de här efteråt omförmälda förvärvskällorna rörelse eller yrke
eller annan förvärvsverksamhet, allt efter som yrkesmässig drift föreligger
eller icke. Likaledes blir en tjänstanställd eller f. d. tjänstanställd
persons förmån av fri bostad, vilken åt honom upplåtits såsom avlöningseller
pensioneringsförinån, icke att anse såsom avkastning av förvärvskälla
av nu ifrågavarande slag utan i stället såsom avkastning av förvärvskälla,
tillhörande någondera av här efteråt omförmälda förvärvskällor
tjänst eller ankomst givande rättigheter.
Vidare är att beakta avgränsningen mellan förvärvskällan annan
fastighet och förvärvskällan rörelse eller yrke i ett annat avseende än
nyss berörts. Till den del en fastighet av bär ifrågavarande slag av
dess ägare användes i rörelse eller yrke tillhör fastigheten icke förvärvskällan
annan fastighet utan ingår i förvärvskällan rörelse eller
yrke. Detta förhållande — som för övrigt överensstämmer med vad
nu gäller — betingas av svårigheterna att från avkastningen av
rörelse eller yrke avskilja den del, som kan anses hava härflutit av
den i rörelsen begaguade fastigheten. För enhetlighetens skull har nyssberörda
regel fått gälla även i sådana fall, då utan större svårighet
skulle låta sig göras att särskilt uppskatta avkastningen av fastigheten.
Om således exempelvis en handlande använder en lägenhet i en honom
tillhörig hyresfastighet till butikslokal, upptages icke butikslokalens hyresvärde
såsom avkastning av annan fastighet utan ingår utan vidare —
således utan att särkilt uppskattas — i avkastningen av rörelse eller
yrke. Bostadsbyggnader åt personalen vid industriell verksamhet anses
såsom använda i rörelsen, såvida de tillhöra rörelseidkaren, varemot
dennes egen bostad faller under förvärvskällan annan fastighet, även
om bostaden är inrymd i lägenhet inom den honom tillhöriga industrifastigheten.
Till den del ägaren för sitt personliga bruk använder
fastigheten kan denna nämligen icke anses använd i rörelsen. Då, på
sätt här nedan i sammanhang med redogörelsen för omfattningen av förvärvskällan
rörelse eller yrke framhålles, yrkesmässig byggnadsverksamhet
är att anse såsom rörelse eller yrke, även om verksamheten uteslutande
eller huvudsakligen går ut på uppförande av hus för egen räkning,
I mån som
fastighet användes
i
ägarens
rörelse, tillhör
den förvärvskällan
rörelse eller
yrke.
438
All inom en
och samma
kommim belägen
annan
fastighet i
samma ägares
hand
bildar en
förvärvskälla.
Avkastnings
beräkningen.
följer därav, att fastighet av här ifrågavarande slag* vilken tillhör den
som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet, skall anses såsom använd
i byggnadsrörelsen, utom till den del fastigheten användes för
ägarens personliga bruk eller i annan av honom bedriven rörelse.
En fabriksfastighet eller ett område, som av ägaren upplåtits åt
annan till begagnande i rörelse eller yrke, tillhör däremot förvärvskällan
annan fastighet, vadan ägaren alltså har att redovisa arrende- eller hyresavgiften
såsom avkastning av nämnda förvärvskälla.
I fråga om avgränsningen av förvärvskälla av bär ifrågavarande
slag från förvärvskällor av enahanda slag i samme ägares hand gäller
i tillämpliga delar vad här ovan i samma ämne anförts beträffande
jordbruksfastighet. För vinnande av förenkling i deklarations- och uppskattningsförfarandena
har ansetts lämpligast att låta alla inom en och
samma kommun belägna och samme ägare tillhöriga fastigheter, som
äro att hänföra under förvärvskällan annan fastighet, tillhopa bilda en
enda förvärvskälla, oavsett om ägaren själv bebor någon av fastigheterna,
medan han har den eller de övriga uthyrda eller utarrenderade.
Beträffande grunderna för avkastningens beräkning hänvisas till
förslaget och därtill hörande anvisningar ävensom till den föregående
utredningen av avkastningsbegreppet. I nu förevarande sammanhang
förtjänar emellertid erinras därom att förslaget icke förutsätter en särskild
uppskattning av produkter från sådan trädgård, som kan anses
tillhöra bostad. Åven om således, såsom ej sällan inträffar, produkter
från trädgården avyttras, blir förmånen av trädgården, likasom naturligtvis
också där produkterna åtgå till egen förbrukning, enligt förslaget att
anse såsom tillbehör till bostadsförmånen och bör således vid avkastningsberäkningen
med skäligt värde inbegripas häri. Det har ansetts
mest praktiskt att i avseende å annan fastighet anordna uppskattningen
av dessa förmåner på sådant sätt. Hade särskild redovisning av trädgårdsprodukterna
föreskrivits, borde följdriktigheten fordrat fullt avdrag
för driftskostnaderna, vilket åter i många fall skulle medfört att kostnaderna
för trädgården kunnat avsevärt nedbringa eller till och med
överstiga det avkastningsbelopp, som bostadsförmånen ensamt kunnat
anses motsvara. Dylika kostnader torde emellertid i allmänhet mera äga
naturen av personliga levnadskostnader än av egentliga driftskostnader.
Till stöd för den sålunda ifrågasatta anordningen kunna sakkunnige
åberopa erfarenheten om de vanskligheter, som vid tillämpning av
inkomstskatteförordningens föreskrifter av motsatt innebörd i stor utsträckning
visat sig möta. r
439
C) Kapital.
Förvärvskällan kapital om fal tar penningar, som ntlånats eller ned’
lagts i räntebärande obligationer eller insatts i bank eller hos penningförvaltande
verk eller enskilda. Så till vida sammanfaller således, vad
avkastningsskatten beträffar, förslagets kapitalbegrepp med gällande
bevillningsförordnings, men sistberörda författning upptager dessutom
såsom inkomst av kapital dels krono- och kyrkotionde eller ersättning
därför, som åtnjutits av patronus ecclesim, dels ock utdelning å aktier
i utländska aktiebolag. Vad tionden beträffar, upptages frågan därom
till behandling här nedan vid redogörelsen för omfattningen av förvärvskällan
avkomstgivande rättigheter, och vad utdelning å aktier i utländska
aktiebolag äddkommer, har den omständigheten att det utländska bolaget
icke äger någon som helst infressegemeuskap med svensk kommun
och således icke kommer att här erlägga skatt för avkastning ansetts
icke innefatta tillräckligt fog för att giva utdelningen å dess aktier
en särställning i beskattningsavseende, skild från den som förslaget
givit åt utdelning å inländska aktier. Fastän förslaget sålunda fritager
utdelning å utländska aktier från avkastningsskatt, bär möjlighet i allt
fall beretts att kommunalt beskatta jämväl sådan utdelning, där densamma
uppburits av här i riket bosatt person, i det att sådan utdelning
likasom utdelning från inländska aktiebolag träffas av den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten.
I fråga om avgränsningen av förvärvskällan kapital från andra
förvärvskällor saknar bevillningsförordningen närmare bestämmelser, och
det har därför icke sällan i praxis mött svårigheter att avgöra, huruvida
viss inkomst skall anses hava härflutit av kapital eller av förvärvskälla
av annat slag.
Det måste anses utan vidare klart att penningar, använda i sådan
rörelse som går ut på inlåning av penningar i syfte att genom utlåning
göra dem räntebärande, icke skola inbegripas under förvärvskällan
kapital, utan enligt sakens natur böra anses tillhöra förvärvskällan rörelse
eller yrke, ändå att penningarna placerats på det sätt som för förvärvskällan
kapital i förslaget förutsättes. Ränteinkomster i bank- eller bankirrörelse
eller i annan penningrörelse äro således alltid att inberäkna i
avkastningen av rörelsen. Detsamma gäller om försäkringsrörelse, däri
såsom en väsentlig gren av rörelsen ingår att göra influtna försäkringspremier
räntebärande för försäkringstagarnas och övriga intressenters
räkning.
Förvärva -källan»
omfattning.
I bankeller
annan
penningrörelse
åtnjuten
avkastning
av
kapital inbegripes
i avkastningen
av rörelsen.
Detsamma
gäller i fråga
om försäkringsrörelse.
440
Adriv^ndfS ^en äveu a^t kapital, som innehaves av näringsdrivande juridiska
iuridi''skaper- personel’, måste anses nedlagt i näringsverksamheten, tills detsamma lössoner
åtnjut- gjorts från den juridiska personens förmögenhet och under en eller annan
"kornster" t°rm utdelats till delägarna. Med ett annat betraktelsesätt skulle nämligen
skola inbe- understundom fordras en i övrigt tämligen ändamålslös klyvning av förkastningen
värvskällans avkastning i sådan, som härlett av näringsverksamheten, och
av näringen, sådan, som härflutit av kapital, vilken klyvning skulle i viss mån spränga
enhetligheten i den bokföringsmässiga avkastningsberäkningen. Förutom
försvårandet av deklarations- och uppskattuingsförfarandena skulle en sådan
uppdelning tillika föranleda en knappast önskvärd förflyttning av avkastningens
beskattningsort i fråga om den del, som kunde anses hava härflutit
av kapital, i det att beskattningsrätten till denna del av avkastningen komme
att tillfalla den kommun, där styrelsen har sitt säte, i stället för den kommun,
där verksamheten bedrives. Då erfarenheten giver vid handen att
aktiebolag understundom förlagt styrelsens säte till en kommun, med
vilken bolaget icke har några som helst förbindelser i övrigt och där
knappast ens styrelsens sammanträden hållas, vore det föga lämpligt att
låta denna kommun komma i åtnjutande av en sådan beskattningsrätt.
Enskilda Vad enskilda näringsidkare beträffar, finnas icke samma möjlig
re^Tverakott
^eter 80m i fråga om juridiska personer att avgöra, när kapitalet kan
av räntein- anses hava uttagits ur näringsverksamheten. Givet är emellertid, att
räjrteutgifiTår kapital, som användes i jordbruksnäring eller i rörelse, kan göras ränteatt
anse så- bärande i bank eller eljest genom utlåning emot ränta under tider,
S°”ingVavSt'' det icke är omedelbart för driften erforderligt. Huruvida sådant
kapital, kapital skall vara att hänföra till förvärvskällan kapital eller till förvärvskällorna
jordbruksfastighet eller rörelse eller yrke, bör då i varje
fall få bero därpå om och i vad mån upplupna räntor giva ett överskott
av ränteinkomster utöver ränteutgifter. Föreligger sådant överskott,
kan det emot överskottet svarande kapitalet tydligen icke anses
hava varit i näringen nedlagt utan måste inbegripas under förvärvskällan
kapital.
Oavsett varest kapitalet är placerat, blott det är placerat på det
sätt, som, enligt vad förut sagts, kännetecknar förvärvskällan kapital,
utgör allt det överskott a^ kapital utöver skuld, varav en person drager
avkastning, en enda förvärvskälla. Taxeringstekniskt ordnas detta så,
att såsom avkastning av förvärvskällan taxeras hela det av skattskyldig
åtnjutna överskottet av ränteinkomster av ifrågavarande slag utöver
ränteutgifter av varje slag.
441
D) Avkomstgivande rättigheter.
Förvärvskällor, tillhörande nu angivna grupp, omfatta dels med
patronatsrätt förenad rätt att uppbära tionde eller ersättning därför ävensom
trälseränterätt, dels ock rätt till pension, livränta, undantagsförmån,
royalty eller jämförliga förmåner, ävensom rätt till understöd i
anledning av förutvarande anställning i jordbruk eller rörelse eller yrke,
allt i den mån sådan rätt, som här omförmälts, icke innefattar brukningsrätt
till fast egendom, vilken blivit såsom jordbruksfastighet särskilt
för sig taxerad.
Det bär ansetts nödigt att under en särskild grupp av förvärvskällor
hänföra underlag för sådana förvärv, vilka icke härröra vare sig av
äganderätt eller nyss nämnd brukningsrätt till jordbruksfastighet eller
av äganderätt till annan fastighet ell^r av kapital eller av förvärvsverksamhet.
Enligt nu gällande skatteförfattningar hava rättigheter av nu
ifrågavarande slag inbegripits under förvärvskällor, med vilka de hava
ringa eller ingen gemenskap. Då här således införes ett nytt skattetekniskt
begrepp, torde en närmare redogörelse för detsamma i samband
med en jämförande undersökning av gällande skatteförfattningar i denna
del vara på sin plats.
Vad först den med patronatsrätt förenade rätten att uppbära tionde
eller ersättning därför beträffar, skall av sådan rätt härfluten inkomst
upptagas enligt gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning såsom
inkomst av fast egendom samt enligt gällande bevillningsförordning såsom
inkomst av kapital. Inkomsten härleder sig naturligtvis lika litet av det ena
som av det andra slaget av förvärvskällor. Den härflyter nämligen av en
patronus tillerkänd rätt att av viss fast egendom upptaga vissa avgifter.
Större skäl och, formellt taget, full befogenhet förefinnas för att,
såsom enligt gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning skall
ske, upptaga den av frälseränterätt härflytande inkomsten såsom inkomst
av fast egendom. På grund av frälseränterättens historiska tillkomst
och den därtill knutna uppfattningen av denna rätt såsom ett slags
äganderätt (dominium directum) till den fastighet, varav räntan utgår,
har själva frälseräntan kommit att betraktas såsom fast egendom och
efter hand underkastats de om sådan egendom gällande rättsreglerna.
1 överensstämmelse härmed har enligt gällande bevillningsförordning
frälseräntan träffats av fastighetsbe vill ning men icke av inkomstbevillning.
Då nu enligt ''förslaget dels särskild fastighetsskatt skall utgå efter
Kommunalskaftesakkunnige. 56
Patronatsrätt.
Frälserätt
rätt.
442
fast egendoms värde, dels ock avkastningsskatt skall utgöras för avkastningen
av den fasta egendomen, framträder den anomali, som ligger
i frälseräntans egenskap av fast egendom, ännu skarpare. Med detta
betraktelsesätt skulle nämligen följa, att frälseräntan både vore fast
egendom, som skulle träffas av fastighetsskatt, samt dessutom årsavkastning,
som skulle träffas av avkastningsskatt. Detta måste emellertid
betecknas såsom fullkomligt ohållbart och kan icke anses överensstämmande
med numera gängse rättsåskådning, enligt vilken frälseränterätten
icke längre uppfattas såsom partiell äganderätt till den fastighet,
av vilken räntan utgår. Det har därför ansetts riktigare att låta frälseräntan
i beskattningsavseende betraktas såsom avkastning av rätten till
frälseränta, likasom denna enligt förslaget icke vidare skall räknas
såsom fast egendom.
De nu omförmälda rättigheterna, patronatsrätt och frälseränterätt,
hava i förslaget upptagits åtskilda från övriga rättigheter med hänsyn
därtill att beskattningsorten, kan i fråga om avkastningen av de
förra bliva en annan än beträffande de senare. Såsom i ett senare
sammanhang framhålles skall nämligen avkastningen av patronatsrätt
och frälseränterätt tagas till beskattning i de kommuner där de tiondedel-
frälseräntepliktiga fastigheterna äro belägna, medan avkastningen
av de rättigheter, för vilka här nedan redogöres, skall tagas till beskattning
i den skattskvldiges bostadskommun.
Pension, liv Pension, livränta och undantagsförmån räknas i gällande skatteför
ranta
och fattningar såsom inkomst av arbete eller, närmare bestämt, såsom inkomst
förmån. av tjänst. I fråga om förmåner av angivna beskaffenhet, vilka verkligen
leda sitt ursprung av en förutvarande tjänstanställning, skulle ju visserligen
kunna finnas något fog för att betrakta förmånerna såsom inkomst
av tjänst, men i fråga om livränta, som i allmänhet härleder av ett i
livränte- eller kapitalförsäkringsanstalt insatt kapital, eller i fråga om
undantagsförmån, som betingats i sammanhang med överlåtelse av fast
egendom, lärer knappast någon som helst gemenskap förefinn as med
förvärvskällan tjänst. Oavsett omständigheterna vid nu ifrågavarande
förmåners tillkomst äga de dock alltid det gemensamt, att de icke utgå
på grund av något förhandenvarande arbete. De hava därför i förslaget
sammanförts under förvärvskällan avkomstgivande rättigheter. Med
pension likställes ock understöd, som gives på grund av förutvarande
anställning i jordbruk eller rörelse eller yrke.
Royaity. Royalty och därmed jämförlig förmån hänföras enligt gällande
skatteförfattningar till inkomst av arbete och redovisas i deklarationsformuläret
under inkomstrubriken: icke yrkesmässig verksamhet och till
-
443
fållig inkomst. I bevillningsavseende torde emellertid sådan förmån
närmast vara att upptaga såsom inkomst av rörelse. I själva verket kan
förmånen att uppbära royalty leda sitt ursprung från olika anledningar.
Den kan grunda sig å ett föregående arbete, men den kan också
härleda sig av insatt kapital eller av betingade villkor vid överlåtandet
av exempelvis en patenträtt eller dylikt eller rent av vid överlåtandet
av den förvärvskälla, som bär att utgöra royalty. Oavsett anledningen
till dess tillkomst lärer royalty lämpligast kunna anses såsom en avkomstgivande
rättighet, så vitt nämligen densamma utgår årligen eller eljest med
eu viss permanens och icke ingår såsom tillgång i ett näringsföretag.
De ovan angivna och i författningsförslaget upptagna avkomstgivande
rättigheterna äro mera avsedda att vara en exemplifiering än en
uttömmande uppräkning. Rättigheter till mottagande av periodiska prestationer
kunna nämligen förekomma under så skiftande former, att en fullt
uttömmande uppräkning svårligen kan göras. Såsom redan i det föregående
i sammanhang med avkastningsbegreppets utredande framhållits,
måste emellertid såsom ett oeftergivligt villkor för att en förvärvskälla av
nu ifrågavarande slag skall föreligga fasthållas vid att rättigheten skall hava
en viss varaktighet samt kunna beräknas giva en med någon regelmässighet
återkommande avkastning. Denna fordran, vilken givetvis utesluter
alla rättigheter till engångsprestationer från att i beskattningsavseende böra
behandlas såsom avkomstgivande rättigheter, får emellertid icke tagas så
strängt, att prestationerna nödvändigt måste varje år regelbundet
återkomma. Rätt till royalty t. ex. blir att anse såsom en avkomstgivande
rättighet, även om royaltyn skulle bero av sådana omständigheter,
som icke inträffa varje år, allenast själva rätten kvarstår att åtnjuta
förmånen under de år, då omständigheterna inträffa. Vidare må i
detta sammanhang ån}To erinras om vad likaledes förut framhållits,
nämligen att periodiska understöd, som utgå av annans inkomst och
således icke omedelbart ur annans förvärvskälla såsom en omkostnad i
denna, icke enligt förslaget göras till föremål för avkastningsskatt. Slutligen
bör framhållas att prestationerna, för att kunna anses såsom avkastning
av en avkomstgivande rättighet, icke få äga karaktären av rena
kapitalavbetalningar utan åtminstone huvudsakligen vara att anse såsom
en slags ränta eller därmed jämförlig avkastning. Bedömandet av när så
skall anses vara förhållandet måste bero av omständigheterna i varje
särskilt fall och kan svårligen för alla förekommande fall i lag regleras.
Till ledning för bedömandet kunna exempelvis tjäna livränta och undantagsförmåner.
Ehuru de av nämnda rättigheter härledande presta
-
Begreppet
avkomstgivande
rättigheter.
444
Argrånmingtn
irån andra
förr ärv»källor.
tionerna i allmänhet med allt fog kunna sägas innefatta jämväl återbäring
av kapital, äga de dock huvudsakligen karaktären av avkastning
och böra såsom sådan beskattas, såvitt förutsättningarna i övrigt för
skatteplikt förefinnas. Prestationerna äro nämligen icke till beloppen
fixerade såsom kapitalavbetalningar.
Det må gärna medgivas, att beteckningen avkomstgivande rättigheter
för förvärvskällor av här ifrågavarande slag icke är fullt så expressiv
som önskligt varit, men det har visat sig vanskligt att utfinna en annan,
som bättre motsvarar vad som avses. Den mest framträdande bristen
hos nämnda beteckning ligger väl egentligen däruti att ordet rättighet
begreppsenligt innebär, att rätten till prestationerna bör kunna lagligen
göras gällande. Denna fordran kan emellertid, såsom redan i det föregående
framhållits, icke uppställas på förvärvskällan avkomstgivande rättigheter,
ty i sådant fall skulle pensioner, som utgå av enskildas och i allmänhet
även av bolags förvärvskällor, icke falla under nu förevarande
begrepp. Rättigheten behöver således icke nödvändigt kunna lagligen göras
gällande, men måste å andra sidan vara av så betryggande beskaffenhet
att mottagaren av prestationerna har grundad anledning att påräkna dem.
I fråga om avgränsningen av förvärvskälla av nu ifrågavarande
slag från förvärvskällor av andra slag är först och främst uppenbart,
att nyttjanderätt till fast egendom i regel icke kan anses såsom en avkomstgivande
rättighet för nyttjanderättshavaren, än mindre kan äganderätten
vara det för ägaren. Den avkastning som åtnjutes blir nämligen
alltid att anse såsom avkastning av jordbruksfastighet såväl i ägarens
som i nyttjanderättshavarens hand, då fastigheten är av jordbruksfastighets
natur. Beträffande annan fastighet, blir den av ägaren åtnjutna
avkastningen att anse såsom avkastning av annan fastighet,
varemot den avkastning, nyttjanderättshavaren kan tillgodogöra sig, blir
efter omständigheterna att anse såsom avkastning av rörelse eller yrke,
om yrkesmässigt förvärv föreligger, men eljest såsom avkastning av
annan förvärvsverksamhet, såvida icke sådan fastighet upplåtits såsom
undantagsförmån eller såsom pensioneringsförmån åt f. d. tjänstanställd
person, i vilket sistnämnda fall nyttjanderättsförmånen blir att anse
såsom avkastning av en avkomstgivande rättighet.
Rättigheter, som höra till någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet
eller rörelse eller yrke, utgöra icke sådana avkomstgivande
rättigheter, som här äro i fråga, utan skall avkastningen anses härflyta
av den förvärvskälla, rättigheten tillhör. Så t. ex. skola avgälder för
avsöndrad mark, vilka ingå till stamhemmanets ägare, betraktas såsom
•145
avkastning av själva stamhemmanet. Royalty eller därmed jämförliga
förmåner, som utgöra tillgång i ett närings företag, inbegripas i företagets
avkastning o. s. v.
I fråga om avgränsning av förvärvskälla, tillhörande gruppen avkomstgivande
rättigheter, från förvärvskällor av enahanda slag avser
förslaget, att varje patronatsrätt eller lrälseränterätt skall betraktas såsom
en förvärvskälla för sig. Detta pakallas därav att avkastningen kan
komma att tagas till beskattning i olika kommuner, för den händelse de
tionde- eller frälseräntepliktiga fastigheterna icke äro belägna i eu och
samma kommun. Övriga avkomstgivande rättigheter bliva, i den mån de
äro förenade i samme innehavares hand, att anse tillhopa såsom en enda
förvärvskälla. Avkastningen av sådana rättigheter skall nämligen alltid
tagas till beskattning i den skattskyldiges bostadskommun. Någon uppdelning
å flera förvärvskällor synes under sådana förhållanden icke påkallas
och skulle endast medföra vissa besvärligheter i deklarations- och uppskattningsförfarandena,
särskilt i sådana fall då skattskyldig halt mera
än en bostadskommun i förslagets mening och den samitianlagda avkastningen
således bör till taxering fördelas mellan flera kommuner.
Då förlust i förvärvskälla av ifrågavarande slag knappast lärer ifrågakomma,
kan sammanslagningen av de avkomstgivande rättigheterna till
en förvärvskälla ej heller befaras obehörigen gynna avkastningstagaren
med avseende å rätten till förlustavdrag.
E) Rörelse eller yrke.
De till förevarande grupp hörande förvärvskällor omfatta all här i riket
bedriven yrkesmässig förvärvsverksamhet med undantag av jordbruk med
binäringar ävensom skogsbruk. I förvärvskälla av här ifrågavarande slaginbegripas
i verksamheten begagnade fastigheter, inventarier och kapital.
Yrkesmässig förvärvsverksamhet i utlandet har fritagits från avkastningsskatt
av samma skäl, som i det föregående anförts för fritagande
av fast egendom i utlandet från sådan beskattning.
Förvärvskällan rörelse eller yrke förutsätter eu viss grad av varaktighet.
Saknas denna egenskap, och har således viss verksamhet icke
bedrivits yrkesmässigt utan varit inriktad på allenast ett eller annat
enstaka förvärv, blir sådan verksamhet icke att anse såsom rörelse eller
yrke, utan faller under den grupp, som härefteråt. omförmäles under
beteckningen G) annan förvärvsverksamhet. Vidare måste verksamheten
bedrivas för egen räkning. Bedrives verksamheten på grund av anställ
-
Förvärvtkällans
omfattning.
Rörelse
eller yrke
i utlandet.
Kännetecken
på rörelse
eller yrke.
446
Skogs
avverkning.
ning eller stadigvarande uppdrag, faller nämligen verksamheten under
den grupp, som i det efterföljande beröres under beteckningen F) tjänst.
Slutligen har, såsom ovan framhållits, från här förevarande grupp av
förvärvskällor undantagits sådan yrkesmässig förvärvsverksamhet, som
består uti jordbruk med binäringar ävensom skogsbruk, här taget i bemärkelsen
av sådant skogsbruk, som bedrives av jordbruksfastighets
ägare eller brukare och således icke grundar sig enbart å särskild upplåtelse
av rätt att avverka skog.
Förshigets såsom rörelse eller yrke betecknade grupp av förvärvskällor
sammanfaller i stort sett med motsvarande grupp enligt gällande
bevillningsförordning. Hit räknas således icke allenast sådan yrkesmässig
förvärvsverksamhet, som för driften betjänar sig av kapital
eller som i allmänhet plägar betecknas såsom näringsdrift, utan därjämte
de s. k. fria yrkena, likasom i allmänhet yrkesmässig förvärvsverksamhet
även då den uteslutande består i eget personligt arbete. I förslagets
anvisningar till ledning vid taxeringen uppräknas skilda arter av sådan
yrkesmässig “verksamhet, som här är i fråga, men denna uppräkning är
allenast avsedd såsom en exemplifiering. Några av de sålunda uppräknade
verksamhetsarterna, vilka i gällande bevillningsförordning icke
uttryckligen hänförts under rörelse eller yrke, böra här något beröras.
Under handelsrörelse har enligt anvisningarna inbegripits sådan
handel med uteslutande eget jordbruks eller dess binäringars produkter,
som äger rum från särskilt anordnad försäljningslokal, belägen inom
annan kommun än den, där jordbruket bedrives. Detta torde överensstämma
med nu tillämpad praxis. I övrigt hänvisas till vad härom i
det föregående anförts vid förvärvskällan jordbruksfastighet.
Fn annan verksamhetsart, som i anvisningarna upptagits såsom
rörelse eller yrke, är skogsavverkning å annans mark på grund av upplåtelse.
Ehuru gällande bevillningsförordning icke omnämner skogs^-avverkning av något slag såsom rörelse eller yrke, har dock i praxis
inkomst av sådan skogsavverkning, som här är i fråga, taxerats såsom
inkomst av rörelse, och har denna praxis numera erhållit stöd genom
uttryckligt stadgande i anvisningarna till inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen.
I detta sammanhang bör erinras om vad i det föregående vid förvärvskällan
jordbruksfastighet framhållits, nämligen att vad som tillflyter
ägare av jordbruksfastighet på grund av upplåtelse av avverkningsrätt
är fritaget från avkastningsskatt för att i stället träffas av skogsaccis,
447
som det emellertid såsom hittills bör åligga avverkaren att erlägga. De
sålunda föreslagna bestämmelsernas verkningar i vissa fall påkalla närmare
belysning. En jordägare, som upplåtit avverkningsrätt till skog, behöver
enligt förslaget icke utgöra avkastningsskatt för den ersättning han
betingat sig för avverkningsrätten, och tillika undgår han att själv direkt
utgöra skogsaccis för det virke, som på grund av upplåtelsen avverkas.
Avverkaren åter har att i sammanhang med avverkningen erlägga
skogsaccis och får dessutom erlägga skatt för den avkastning, som
själva skogsavverkningen lämnar, därvid han självfallet äger avdraga
ersättningen för avverkningsrätten såväl som accisen såsom omkostnader.
För att rätt förstå detta måste ihågkommas, att det i själva verket är
två slags avkastning, därför avverkaren erlägger skatt, den ena genom
skogsaccis och den andra genom skatt för avkastning av rörelse. Det
förra slaget av avkastning motsvarar eu jordägarens avkastning av
jordbruksfastigheten, vilken avkastning beskattas medelst skogsaccis,
som visserligen betalas av avverkaren men i själva verket måste anses
bäras av jordägaren. Det får nämligen antagas att vid bestämmandet
av priset för avverkningsrätten hänsyn tages därtill att avverkaren skall
betala skogsaccisen. Det senare slaget av avkastning, för vilken avverkaren
har att utgöra avkastningsskatt, är däremot avverkarens egen
förtjänst på affären.
Bland verksamhetsarter, som äro att hänföra till rörelse eller yrke,
upptager förslaget vidare byggnadsverksamhet, och är därvid uttryckligen
angivet, att sådan verksamhet räknas såsom rörelse eller yrke, även då
den går ut på uppförande av byggnader för egen räkning.
Den yrkesmässiga byggnadsverksamheten inskränker sig icke till
uppförande av bj^ggnader på beting åt andra, utan bedrives ofta på
det sätt att byggmästaren inköper tomter och själv bebygger dem
för att därefter draga hyresavkastning, till dess konjunkturerna medgiva
avyttring med vinst. Sådan verksamhet har hittills i stor utsträckning
undgått beskattning. Någon beskattningsbar inkomst har
nämligen ansetts icke uppkomma genom uppförande av byggnad för
egen räkning, och möjligheten att med beskattning åtkomma vinsten
vid fastighetens försäljning har dels berott av tiden mellan tomtförvärvet
och fastighetens avyttring dels ock förringats av de synnerligen stora
vanskligheterna vid vinstens beräkning. På vissa håll torde nog försök
gjorts att taxera byggmästarna för inkomstbelopp, som tilltagits »på
känn», men dylika taxeringar torde i allmänhet hava undanröjts, då klagan
över dem förts.
Byggnads
verksamhet.
448
Det är dock uppenbart att i bär avsedda fall föreligger en förvärvskälla,
tillhörande gruppen rörelse eller yrke. Byggnadsverksamheten är
nämligen här påtagligen kombinerad med spekulationsverksamhet i fastigheter,
och detta är förhållandet även i sådana fall, då spekulationen icke
syftar till fastigheternas försäljning omedelbart efter bebyggandet utan
åtminstone för den närmaste tiden går ut på att erhålla ersättning för
byggnadsarbetet under form av ökat fastighetsvärde och högre hyresavkastning.
Denna uppfattning synes också hava delats av de särskilda
kommitterade, vilka under år 1916 avgivit förslag till lag om ändrad
lydelse i vissa delar av kungl. förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855. I det av dem avgivna och på
Kungl. Maj:ts prövning beroende lagförslaget har nämligen såsom
bokföringspliktig handelsnäring upptagits även byggnadsverksamhet,
vare sig arbetet utföres för egen räkning eller på beting för andra.
Blir förslaget i denna del upphöjt till lag, möjliggöres en rationell beräkning
av årsavkastningen av sådan byggnadsverksamhet. Bland inkomster
komma givetvis att i en sådan bokföring redovisas såväl hyresavkastning
som ock vinst vid avyttring av fastighet. Bägge slagen av
inkomster härflyta nämligen av byggnadsverksamheten och den därmed
kombinerade spekulationen. Såsom i det föregående vid förvärvskällan
annan fastighet framhållits, äro alla de fastigheter av annan fastighets
natur, vilka tillhöra någon som driver yrkesmässig byggnadsverksamhet,
att — i den mån fastigheten icke användes för egen bostad eller i annan
av ägaren bedriven rörelse — anse såsom använda i byggnadsrörelsen
och alltså såsom tillhörande förvärvskällan rörelse eller yrke. Hyresavkastningen
av fastigheterna redovisas och taxeras således såsom avkastningav
rörelse. Enahanda blir förhållandet i sådan rörelse som går ut på
köp och försäljningar av fastigheter d. v. s. fastighetshandel.
Årlig ersätt- Då innehavaren av en rörelse upplåtit densamma att drivas av
ut- annan person och härför betingat sig årlig ersättning, skall sådan ersättl&teise
av rö- ning, i den mån den icke utgör hyra eller arrende för fastighet, enligt
^k^att av förslaget betraktas såsom härflytande av rörelse eller yrke. I beskattnings -anmn be^ avseende skall således ett dylikt förhållande — såvitt angår ersättning för
drivas, skall upplåtelse av själva driften — så anses, som om upplåt aren hade andel
avkastning i rörelsen och alltså fortfarande jämväl själv bedreve rörelse. Detta
av rörelse betraktelsesätt kan ju sägas stå i full överensstämmelse med verkliga
eller yrke. förhållandet i de fall, då den årliya ersättningen icke utgår med visst
belopp utan med viss andel av rörelsens vinst, men även om ersättningsbeloppet
blivit till siffran bestämt, torde praxis för att få inkomsten
449
beskattad där den förvärvas hava behandlat sådan ersättning- såsom inkomst
av rörelse. I anvisningarna till bevillninerstorordnin^en har detta
uttryckligen föreskrivits i fråga om ersättning vid utarrendering av
järnväg, vilken ersättning skall i fråga om beskattningsorten behandlas
såsom inkomst av rörelse. Förslaget utsträcker föreskriften att gälla
jämväl beträffande annan rörelse än järnvägsdrift.
I allmänhet torde inga större svårigheter möta vid avgränsning av
förvärvskälla, tillhörande gruppen rörelse eller yrke, från förvärvskälla
av annat slag. Däremot kan understundom vara vanskligt nog att bedöma,
huruvida till rörelse eller yrke hänförlig förvärvsverksamhet,
som av en och samme person bedrives å flera driftställen eller under olika
former, skall anses såsom eu enda förvärvskälla med olika rörelsegrenar
eller såsom från varandra skilda förvärvskällor. Sådan förvärvsverksamhet,
som väsentligen består i eget arbete, måste i allmänhet anses såsom en
enda förvärvskälla, vadan alltså exempelvis en läkares praktik, även
om den utövas å skilda orter, eller exempelvis en konstnärs verksamhet,
även om den omfattar både målning och bildhuggeri, måste betraktas
såsom en enda förvärvskälla. Annorlunda ställer sig saken, då förvärvsverksamheten
icke huvudsakligen består i eget arbete, utan framträder
såsom näringsföretag, däri annans arbete mot betalning tages i
anspråk eller däri kapital nedlagts för anläggning eller drift. I dylika
fall gäller att avgöra huruvida ett enda företag eller skilda sådana
skola anses föreligga.
För att avkastningsskatten må kunna verka i full enlighet med
sin läggning såsom en intressebeskattning måste denna beskattningsform
så anordnas, att skatten träffar avkastningen av varje särskild
förvärvskälla, oberoende av annan förvärvskällas avkastningsresultat.
I sådant avseende meddelar förslaget uttrycklig föreskrift därom att
varje särskild förvärvskällas avkastning skall uppskattas för sig samt
att förty förlust å en särskild förvärvskälla icke må avdragas vid uppskattningen
av annan förvärvskällas avkastning. Då varje kommun
skall äga att beskatta avkastningen av den inom kommunen förefintliga
förvärvskällan, framträder betydelsen av nyssberörda föreskrift särskilt
påtaglig i sådana fall, då samme innehavare bedriver rörelse eller yrke
i skilda kommuner med olika resultat. Hölles icke i dylika fall förvärvskällorna
från varandra åtskilda, skulle nämligen en kommun kunna
i sin beskattningsrätt bliva lidande därpå att rörelseu i annan kommun
gått med sämre resultat.
Gällande bevillningsförordning saknar varje reglerande bestämmelse
Kommunalskatt esakkunnige. %7
Avgränsningen
av förvärvskälla,
tillhörande
gruppen
rörelse elln''
yrke, från
andra förvärvskällor.
450
i berörda hänseenden. Varken i själva förordningen eller i de till deusamma
hörande anvisningarna finnas några som helst föreskrifter därom
att inkomsten av varje förvärvskälla för sig skall göras till föremål för
särskild uppskattning eller att förlust å en förvärvskälla icke må avgå
från inkomsten av annan förvärvskälla, än mindre gives någon vägledning
för bedömande av frågan, när eu eller flera förvärvskällor skola
anses föreligga. Av riktig känsla för kommunernas beskattningsrätt bär
emellertid praxis intagit den ståndpunkten att dylika förlustavdrag vägrats,
och efter deklarationspliktens införande har denna praxis vunnit bekräftelse
genom uttryckliga föreskrifter i det av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna
deklarationsformuläret; men praxis har å andra sidan, såsom redan inledningsvis
erinrats, visat alltför stor benägenhet att för den skattskyldige lindra
verkningarna av förbudet mot förlustavdrag av antydd beskaffenhet, i det
att flera i samme innehavares hand drivna näringsföretag i beskattningsavseende
behandlats såsom en enda förvärvskälla, även om det inre
sambandet mellan företagen varit rätt löst och knappast bestått i annat
än den gemensamme innehavaren och den gemensamma bokföringen. Så
t. ex. hava så heterogena näringsföretag som järnbruksdrift och diversehandel
fått gälla såsom eu enda förvärvskälla. I ett annat fall hava
hotell- och restaurationsrörelse samt badhusrörelse ävensom ett jordstyckningsföretag,
vilka företag bedrivits av ett järnvägsaktiebolag, ansetts
tillsammans med järnvägsdriften bilda en enda förvärvskälla. I sistberörda
fall hade bolaget, som i gemensamt bokslut sammanfört räkenskaperna
beträffande de särskilda verksamhetsområdena, förklarat sig icke kunna uppgiva
inkomsten av varje verksamhet för sig, enär vissa utgifter, såsom
ränteutgifter för ett obligationslån m. in., varit för dem alla gemensamma.
Naturligtvis är det synnerligen vanskligt att giva för alla förekommande
fall tillämpliga och normerande bestämmelser för avgörandet,
huruvida och när en och samme innehavares ofta ganska vittomfattande
näringsverksamhet skall anses såsom en enda förvärvskälla med flera
rörelsegrenar eller såsom innefattande flera förvärvskällor. Så mycket
bör emellertid vara utan vidare klart, att enbart bokföringens gemensamhet
icke kan eller får vara avgörande. Den gemensamma bokföringen
lägger nämligen i och för sig inga hinder i vägen för eu fullt tillförlitlig
beräkning av avkastningen av varje verksamhet för sig, utan tvärtom
avser bokföringen, rätt anordnad, just att möjliggöra en rationell
beräkning icke allenast av avkastningsresultatet i dess helhet utan även
av de särskilda verksamhetsresultaten. Det avgörande för frågan huruvida
en eller flera förvärvskällor skola anses föreligga måste ligga mera
uti ett påtagligt inre samband mellan verksam hetsslagen än det rent yttre
451
samband, som gemensamheten i bokföring skänker. Ett sådant inre samband
torde företrädesvis kännetecknas av gemensamhet med avseende å
verksamhetsarten, driftsledningen och driftsutgifterna.
Gemensamhet med avseende å verksamhetsarten föreligger först
och främst, då verlcsamhetsslagen äro i allo likartade. Äro de icke fullt
likartade, synes frågan, om artsgemensamhet skall i varje särskilt fall
anses föreligga eller icke, böra bedömas med ledning av de i allmänhet,
vanliga typerna för affärs verksam het av ifrågavarande slag. År det i
allmänhet vanligt, att de slag av verksamhet, som i det särskilda fallet
föreligga, drivas tillsammans, böra verksam hetsslagen anses äga artsgemensamhet,
eljest icke. Huruvida gemensamhet i driftsledning föreligger
eller icke beror av det förhållandet, om själva driften ligger under
enhetlig ledning på sådant sätt att de särskilda delarna av verksamheten
lillsammans, ekonomiskt sett, framträda såsom ett enda företag eller ej. Det
överinseende, som den gemensamme innehavaren utövar, konstituerar icke
i och för sig gemensamhet i driftsledning. Om således, oavsett sådant
överinseende som nyss nämnts, olika delar av verksamheten ligga under
i övrigt skild ledning, så att de, ekonomiskt sett, bilda skilda företag,
kan gemensamhet i driftsledning icke anses föreligga. Med gemensamhet
i driftsutgifter avses slutligen det förhållandet att sådana utgifter, som
omedelbart röra själva driften — de egentliga driftsutgifterna — äro
för verksamheten i det hela gemensamma. Den omständigheten, att
exempelvis styrelsearvoden i ett aktiebolag eller verkställande direktörens
avlöning eller kontorskostnader eller andra dylika omkostnader — vilka
i allmänhet antingen låta sig uppdelas efter som de i verkligheten
belöpt å den ena eller andra förvärvskällan eller ock kunna, utan att i
stort sett missvisande resultat behöva befaras uppstå, fördelas i förhållande
till förvärvskällornas bruttoavkastning — äro för verksamheten i det hela
gemensamma, är icke i och för sig tillfyllest för att gemensamhet i driftsutgifter
skall anses föreligga, utan därtill fordras, att de egentliga driftsutgifterna
skola för alla slagen av verksamhet vara med varandra på det
sätt förbundna, att en uppdelning på de särskilda verksamhetsslagen
praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras.
Det är emellertid ingalunda säkert, att gemensamhet i ettdera av
nyssberörda avseenden är tillfyllest, likasom å andra sidan icke heller
gemensamhet i alla dessa avseenden alltid är behövlig för att flera
verksam!)etsslag skola anses såsom eu enda förvärvskälla. Åga de
gemensamhet med avseende å verksamhetsarten, bliva de att anse såsom
grenar av en och samma rörelse, men detta dock allenast under
den förutsättning, att gemensamhet i driftsledning också äger ruin.
*
452
Äga de däremot icke gemensamhet med avseende å verks am hets arten,
böra de anses såsom skilda förvärvskällor, såvida icke de egentliga driftsutgifterna
äro så förbundna med varandra, att en uppdelning på de särskilda
verksamhetsslagen praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras.
Vad sålunda framhållits åskådliggöres bäst genom exemplifiering.
Bedrives försäljning av varor från mera än en försäljningslokal, föreligger
gemensamhet i verksamhetsart, därest varuslagen i de särskilda
försäljningslokalerna äro i stort sett enahanda eller eljest sådana, som
i handel av förevarande typ pläga föras tillsammans. Flera diversehandelsaffärer
i samme innehavares hand bliva i enlighet härmed en
enda förvärvskälla, såvida icke ledningen handhaves av olika personer
på sådant sätt, att varje affär för sig framstår, ekonomiskt sett, såsom
ett självständigt företag. Bedriver däremot samme person skohandel
samt cigarr- och tobakshandel, föreligger ingen gemensamhet med avseende
å verksamhetsarten, vadan dessa verksamhetsslag måste anses
såsom skilda förvärvskällor, såvida de icke bedrivas i samma försäljningslokal
och med samma biträden samt på grund därav driftskostnaderna
icke kunna på verksamhetsgrenarna tillförlitligen uppdelas. Inom det
affärsområde, som består i försäljning av varor från försäljningslokal,
har under senare tid uppstått eu affärsverksamhet av särskild typ, s. k.
varuhusrörelse, vilken plägar omfatta huvudsakligen försäljning av de
mest olikartade varuslag men även tillverkning av vissa varor. De olika
grenarna av sådan rörelse måste såsom typenliga anses äga gemensamhet
med avseende å verksamhetsarten och således betraktas såsom en enda
förvärvskälla, såvida de, vilket självfallet är regel, därjämte stå under enhetlig
ledning och således icke, ekonomiskt sett, framträda såsom självständiga
affärsföretag. Vad grosshandel och agenturrörelse beträffar, omfattar
sådan affärsverksamhet i allmänhet ett mindretal varuslag, men
dessa äro icke sällan av synnerligen olikartad beskaffenhet. Verksamheten
i det hela bör därför såsom typenlig, utan hänsyn till olikheten i varuslag,
anses äga gemensamhet med avseende å verksamhetsarten och således betraktas
såsom en enda förvärvskälla. I fråga om varutillverkning torde
väl i allmänhet icke möta större svårighet att bedöma, huruvida tillverkningarna
äro av beskaffenhet att pläga drivas tillsammans. Järnförädlingsrörelse
i alla dess former och träförädlingsrörelse med vad därtill hörer
äga var för sig men icke tillsammans sådan artsgemensamhet, som här avses.
De särskilda verksamhetsgrenarna inom järnförädlingsindustrien och inom
träförädlingsindustrien, bilda för en var av dessa industrier således en
enda förvärvskälla, såvida de icke drivas under skild ledning såsom självständiga
företag, men järnförädling och träförädling tillhopa kunna icke
453
betraktas såsom eu enda förvärvskälla under annan förutsättning ån att de
egentliga driftsutgifterna sire på det sätt förbundna med varandra, att en
uppdelning på de särskilda verksamhetsområdena är praktiskt taget outförbar,
vilket väl i allmänhet icke torde vara förhållandet, helst i betraktande
därav att ränteutgifter icke få avgå vid avkastningsberäkningen och således
icke behöva på rörelseslagen uppdelas. Då en verksamhet gar ut på
tillvaratagandet eller bearbetandet av biprodukter av en annan verksamhet
— såsom förhållandet är vid tillverkning av träsprit i samband med
träförädling eller vid lervarutillverkning i samband med stenkolsbrytning —
samt råvaran för biproduktsberedningen således utvinnes i huvudnäringen,
ställer det sig av naturliga skäl praktiskt outförbar! att med någon tillförlitlighet
beräkna, huru mycket av huvudnäringens driftskostnader skall
anses belöpa på biproduktsberedningen. Därför böra också dylika verksamhetsgrenar
anses tillsammans med huvudnäringen bilda eu enda förvärvskälla,
även om huvudnäringen och biproduktsberedningen, ehuru
förenade i samme innehavares hand, skulle stå under olika personers
ledning. Denna exemplifiering torde få anses tillräcklig för att visa,
huru avgränsningen av förvärvskällorna från varandra enligt förslaget bör
försiggå. Därav torde med all tydlighet framgå, att verksamhetsslag av
så heterogen art som järnvägsdrift, jordstyckning, hotell- och restaurationsrörelse
samt badhusrörelse icke kunna få anses såsom eu enda förvärvskälla.
För så olika verksamhetsslag lära nämligen de egentliga driftsutgifterna
icke kunna vara på sådant sätt förbundna med varandra, att de icke med
god vilja från näringsidkarens sida kunna hållas åtskils. Olämpligheten
för att icke säga orimligheten av att med järn vägsrörelse sammanföra
hotell- och restaurationsrörelse, badhusrörelse samt jordstyckningsrörelse
till en enda förvärvskälla framträder i öppen dag redan om man betänker,
att avkastningen av järn vägsrörelse skall mellan kommunerna fördelas
till beskattning efter stationernas trafikvärden, en fördelningsgrund som
tydligen icke kan ifrågasättas komma till användning beträffande nyssberörda
rörelser.
Möjligt är att de sålunda angivna grunderna för avgörandet av
frågan, huruvida en eller flera förvärvskällor skola anses föreligga, till
en början kunna i tillämpningen föranleda vissa svårigheter. I regel torde
dock näringsidkare, som bedriver flera verksamhetsgrenar, hava inrättat
sin bokföring på det sätt, att han med ledning av densamma kan beräkna
avkastningen av varje verksamhetsgren för sig. Har häri icke redan nu
sin bokföring så inrättad, kan härför erforderlig omläggning av bokföringen
icke antagas förorsaka några mera avsevärda svårigheter. I varje
454
förvärvskällans
om
fattning.
Skattskyldigs
hela
tjäna teverksamhet
bildar
en enda förvärvskälla.
fall underlättas avkastningsberäkningen för de särskilda verksamhetsgrenarna
väsentligen därigenom att ränteutgifter icke behöva uppdelas.
F) Tjänst.
Förvärvskällan tjänst omfattar tjänst eller arbetsanställning ävensom
allmänt eller stadigvarande enskilt uppdrag, dock att avlöningsförmån,
som består i rätt att bruka en för sig såsom jordbruksfastighet
taxerad egendom, icke inbegripes under förvärvskällan tjänst, utan skall
den av jordbruksfastigheten härflytande avkastningen hänföras under
förvärvskällan jordbruksfastighet.
Omfattningen av förvärvskällan tjänst enligt förslaget sammanfaller
endast delvis med vad som enligt bevillningsförordningen inbegripes under
arbetsanställning, tjänst eller pension. Såsom i det föregående framhållits,
bär nämligen förslaget inordnat pension, livränta ävensom undantagsiormån
och periodiska understöd, i den mån de träffas av avkastningsskatt,
under en särskild grupp av förvärvskällor med beteckningen
avkom stg tv ande rättigheter, i stället för att, såsom i bevillningsförordningen
skett, sammanföra dessa förmåner med tjänst. Under förevarande förvärvskälla
inbegripes enligt förslaget såväl som enligt bevillningsförordningen
all slags tjänsteverksamhet, vare sig den är grundad å stadigvarande
eller tillfällig arbetsanställning eller å stadigvarande uppdrag,
varjämte förslaget hit hänför tillfälliga uppdrag av allmän natur. Tillfälliga
uppdrag av enskild uatur falla däremot under den här nedan
omförmälda förvärvskällan G) annan förvärvsverksamhet.
Det skulle givetvis kunnat ifrågasättas att låta varje tjänst, varje
arbetsanställning, varje allmänt uppdrag samt varje stadigvarande enskilt
uppdrag bilda en förvärvskälla för sig, eftersom de var för sig objektivt
taget framträda såsom en förvärvskälla. I själva verket bottna de
emellertid alla i den tjänstanställdes eller uppdragstagarens personliga
arbete, och vid sådant förhållande har det ansetts lämpligare att låta
skattskyldig^ samfällda verksamhet av ifrågavarande dag bilda en enda
förvärvskälla, oavsett om verksamheten grundar sig å en eller flera anställningar
eller uppdrag. Någon större betydelse har frågan icke, synneriigast
som förlustavdrag mera sällan torde förekomma i förvärvskällor
av ifrågavarande slag.
455
Gr) Annan förvärvsverksamhet.
Denna förvärvskälla omfattar, såsom benämningen antyder, all
annan förvärvsverksamhet än sådan, som är att inbegripa under de
förut omförmälda förvärvskällorna, härvid dock att märka, att sådant
skogsbruk, som, enligt vad förut nämnts, icke underkastas avkastningsskatt,
samt yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet i utlandet, vars
avkastning icke beskattas här i riket, givetvis icke skola inräknas i
förevarande grupp av förvärvskällor. Till denna förvärvskälla hänföres
således dels sådan förvärvsverksamhet, som går ut på utförande av tillfälliga
enskilda uppdrag, dels ock sådan icke yrkesmässig utan tillfällig
förvärvsverksamhet, som utföres lör egen räkning. Under denna förvärvskälla
falla sålunda realisations- och konjunkturvinster, varom i det föregående
nämnts i sammanhang med avkastningsbegreppets utredande,
ävensom lotterivinster m. m.
Förslaget låter alla tillfälliga förvärvskällor av ifrågavarande
slag, varav en och samme skattskyldig under ett visst ar åtnjutit av- verksamhet
kastning, inbegripas under en enda förvärvskälla. Därigenom vinnes i
flera avseenden större reda än om varje sådan tillfällig förvärvsverksamhet anses såsom
skulle betraktas såsom eu förvärvskälla för sig. Särskilt framträder e“Jyng^11f°rdetta
i fråga om förlustavdragen. Såsom en konsekvens därav att vinster
å tillfällig och icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
göras till föremål för beskattning måste nämligen avdrag medgivas för
förluster vid sådan avyttring, och i gällande skatteförfattningar har också
föreskrift meddelats, att dylika vinster skola beskattas »efter avdrag av
möjligen liden förlust å andra likartade affärer». Gjordes nu varje tillfällig
förvärvsverksamhet till en förvärvskälla, komme ett medgivande
av dylik avdragsrätt för förlust i strid med förslagets allmänna stadgande
om förbud mot avdrag för förlust å en förväi vskälla vid uppskattning
av avkastningen utav annan förvärvskälla. För övrigt kunde
det bliva i särskilda fall förenat med stora svårigheter ^ att avgöra,
huruvida »likartad affär» skulle anses föreligga eller icke. Sådana svårigheter
undvikas, om alla skattskyldigs tillfälliga förvärvskällor sammanslås
och betraktas såsom en enda förvärvskälla. Det synes icke heller
annat än billigt att, då avkastning av tillfälliga förvärvskällor beskattas,
vid beskattningen må avgå tillfälliga förluster, allt dock under förutsättning
att förlusterna icke äro att anse såsom kapitalförlust. Och vad
därmed skall förstås har förut klargjorts i sammanhang med avkastningsbegreppets
utredande.
456
Beskattningsort. Fördelning av förvärvskällas avkastning till beskattning
inom mera än en kommun i vissa fall. Skyldighet
att erlägga avkastningsskatt.
Varje kommun har, såsom i det föregående framhållits, berättigat
intresse att utan intrång från annan kommuns sida beskatta avkastning
av de inom kommunens område förefintliga förvärvskällorna. År en och
samma förvärvskälla lokaliserad inom två eller flera kommuner, tillhör
den således alla dessa kommuners intresseområden. Förvärvskällor, som
icke i något avseende beröra svensk kommun, falla i överensstämmelse
härmed utanför området för svensk kommuns beskattningsintresse. Kommunernas
berättigade intressen i berörda hänseenden tillgodoses i förslaget
genom bestämmelserna om beskattningsort m. in. och om skattskyldighet.
Vid reglerande av dessa förhållanden bar anledning förefunnits att
göra åtskillnad mellan sådana förvärvskällor, som framträda såsom mera
fristående och — oberoende av avkastningstagarens vistelseort — förlagda
till viss bestämd ort, samt sådana, som äro mera förbundna
med avkastningstagarens person eller som eljest icke låta sig med bestämdhet
hänföras till viss ort. Till det förra slaget räknas förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet, vissa avkomstgivande rättigheter
av beskaffenhet att låta sig till viss ort lokaliseras samt rörelse eller yrke
av beskaffenhet att för utövandet kräva vissa lokala anordningar eller därmed
jämförliga förutsättningar, varjämte dit räknas rörelse eller yrke av
jämväl annan beskaffenhet, som här i riket bedrives av person, bosatt
utom riket eller eljest saknande bostadskommun här i riket. Till det
senare slaget räknas förvärvskällorna kapital, andra avkomstgivande rättigheter
än de nyss antydda, rörelse eller yrke, som här bedrives av person
med bostadskommun i riket och för vars utövande icke krävas lokala
anordningar eller därmed jämförliga förutsättningar, samt annan förvärvsverksamhet.
Vad förvärvskällan tjänst beträffar, bar den ansetts böra
intaga en mellanställning i berörda hänseende. I enlighet härmed härmed
vissa modifikationer beskattningsorten för förvärvskällas avkastning
enligt förslaget förlagts antingen uteslutande till förvärvskällans förläggningsort
eller uteslutande till avkastningstagarens bostadsort eller
slutligen i vissa fall delvis till avkastningstagarens bostadsort och delvis
till hans verksamhetsort.
Med denna indelning av förvärvskällorna med hänsyn till beskattningsorten
sammanhänger jämväl skattskyldigheten så till vida,,
att det enligt förslaget endast är det förstnämnda slaget av förvärvs
-
457
källor ävensom under alla förhållanden rörelse eller yrke, vars avkastning
oberoende av huruvida avkastningstagaren är bosatt inom eller
utom riket träffas av avkastningsskatt, medan avkastningen av övriga
förvärvskällor göres till föremål för avkastningsskatt allenast under den
förutsättningen att avkastningstagaren är inom svensk kommun bosatt.
Avkastning, som beskattas i kommun, där förvärvskällan är förlagd.
I fråga om avkastning av jordbruksfastighet och annan fastighet Beskattningsbar
ingen tvekan kunnat råda om beskattningsorten. Beskattningsrätten ^rsfctf?r av''
måste nämligen tillerkännas den kommun, där fastigheten är belägen, jordbruksDå
fastigheter inom skilda kommuner aldrig få tillsammans bilda en fastighet och
enda förvärvskälla, kan i allmänhet ingen konkurrens uppkomma mellan dJina”eftastl£
kommuner om beskattningsrätten till avkastningen av eu förvärvskälla
av här ifrågavarande slag. Det bör emellertid erinras om vad i det
föregående framhållits, att det i vissa fall, då jordbruksfastigheter i
skilda kommuner drivits i sambruk, kan bliva förenat med svårigheter
att särskilt beräkna avkastningen av jordbruksfastigheterna i var kommun
för sig, samt att förslaget för dylika fall medgiver att den samfällda
avkastningen av de sambrukade fastigheterna må uppskattas och, där
tillförlitligare grund för fördelningen icke linnes, uppdelas till beskattning
inom kommunerna efter samma proportion, i vilken fastigheternas
taxeringsvärden — oavsett skogsvärden samt tomt- eller industrivärden
— belöpa på de skilda kommunerna. Vidare bör här framhållas,
hurusom en dylik uppdelning av beskattningsrätten kan ifrågakomma
jämväl i sådana fall, då fastigheterna väl ligga inom samma
kommun, men delvis falla inom ett till kommunen hörande municipalsamhälle
eller inom eu till kommunen hörande köping. Uppdelningen
påkallas nämligen i dessa fall av municipalsamhällets eller köpingens
särskilda beskattningsrätt för tillgodoseende av sådana speciella angelägenheter,
som icke äro för kommunen i övrigt gemensamma.
Vissa avkomstgivande rättigheter äro av beskaffenhet att låta sig till Beskattningsviss
ort lokaliseras. Sålunda äro den med patronatsrätt förenade rättig- orten för
i i . , avkastning
heten att uppbära tionde eller ersättning däriör ävensom rättigheten av vissa
att uppbära frälseränta lokaliserade till kommun, där de tionde- eller avkomstfrälseräntepliktiga
fastigheterna äro belägna. Förslaget har därför till- rättigheter,
erkänt denna kommun beskattningsrätten till avkastning av nämnda avkomstgivande
rättigheter. Då varje rättighet av ifrågavarande slag
Kommunnlshattesakkunnige. 58
458
Beskattningsorten
för
avkastning
av rörelse
eller yrke.
Gällande bestämmelser
om beskattningsort
för
inkomst av
rörelse.
bildar en förvärvskälla för sig, kan konkurrens mellan skilda kommuner
om beskattningsrätten icke ifrågakomma. Detta är utan vidare klart i''
fråga om frälseränterätten, enär sådan rätt i regel icke berör mera än
en fastighet. Patronatsrätteu kan väl beröra fastigheter inom skilda
kommuner, men avkastningen av denna rättighet fördelar sig själv till
beskattning inom de skilda kommunerna allt efter som den influtit från
fastigheter inom den ena eller andra kommunen.
Den grupp av förvärvskällor, som förslaget i likhet med gällande
bevillningsförordning benämner rörelse eller yrke, inrymmer förvärvsverksamhet
av synnerligen skiftande art. Många av dessa olika slagav
förvärvsverksamhet kräva särskilda anläggningar för stadigvarande
bruk vid verksamhetens utövande eller andra lokala anordningar, vilka
tydligt utmärka, att driften i ett eller annat avseende blivit förlagd till
viss bestämd plats. Genom dylika yttre kriterier framstår förvärvsverksamheten
såsom en förvärvskälla, vilken kan fristående och oberoende
av bostadsorten för förvärvskällans innehavare till viss kommun lokaliseras.
Detsamma gäller utan vidare i fråga om sådan förvärvsverksamhet, som
avser substansuttagning inom ett visst begränsat område, fastän driften
måhända icke kräver särskilda anläggningar. I enlighet härmed har
stadgats, att avkastning av rörelse eller jmke skall, med iakttagande
av särskilt meddelade bestämmelser i fråga om vissa uppräknade slagav
rörelse eller yrke, taxeras i kommun där fast driftställe för verksamheten
begagnats, och förslaget anför såsom exempel på fast driftställe:
kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, varunederlag, handelsbod eller
annat stadigvarande försäljningsställe, gruva eller annan fyndighet, som
är föremål för bearbetning, stenbrott och torvmosse. Finnas inga sådana
yttre kriterier på driftens lokalisering, skall avkastning av rörelse eller
yrke taxeras i driftskommunen allenast under den förutsättningen att
den skattskyldige saknar bostadskommun här i riket.
Med dessa bestämmelser har förslaget i rätt väsentliga avseenden
avvikit från vad som nu gäller. Bland bristerna i det nuvarande beskattningssystemet
har i det föregående framhållits, bland annat, bevillningsförordningens
stadgande att inkomst av rörelse eller yrke skall
taxeras i den eller de orter, där rörelsen eller yrket eller någon huvudsaklig
gren därav på mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning idkats.
Förutom det missförhållandet att en kommun, där fast driftställe i förslagets
mening verkligen begagnats, i vissa fall kan enligt nu gällande
bestämmelser gå miste om rätten att beskatta rörelsen äro bestämmelserna
dessutom i många fall svåra att tillämpa samt ägnade att föranleda tvister
459
om beskattningsrätten. Det är i de flesta fall ganska tvivelaktigt, huruvida
en rörelsegren skall anses huvudsaklig eller icke, och praxis torde
knappast fästa något som helst avseende vid bestämmelsen i denna del.
Nästan lika vanskligt kan det vara att bedöma, huruvida eu rörelsegren
bedrives mera självständigt. En sträng tolkning av bestämmelsen i denna
del skulle endast mycket sällan medgiva beskattning av en rörelsegren
inom annan kommun än den, där huvudaffären är belägen, men praxis har
i allmänhet icke krävt något större mått av självständighet vid rörelsegrenens
bedrivande för rätten att beskatta densamma inom den kommun,
där rörelsegrenen varit förlagd. Det är också tämligen klart, att det
organisatoriska sambandet mellan en huvudaffär och en filial icke bör fä
vara av avgörande betydelse för kommuuernas beskattningsrätt. Oaktat
en sålunda mera fri tolkning av bestämmelsen i denna del har bestämmelsens
tillvaro emellertid i många fäll hindrat en kommun att beskatta
en rörelse, som haft förbindelse med kommunen allenast därigenom att
varor upplagts å nederlag därstädes, såvida icke särskild kontorspersonal
med viss självständighet i fråga om varornas försäljning varit vid nederlaget
anställd. De största svårigheterna möta emellertid vid tillämpningen
av bestämmelsen att rörelsegrenen skall hava bedrivits i avsevärd
omfattning, helst som bevillningsförordningen saknar värjo anvisning
eller antydan, huru denna bestämmelse bör tolkas. Begreppet avsevärd
förutsätter eu jämförelse, men bevillningsförordningen angiver icke ens
vad som skall uppställas såsom jämförelseobjekt, om det skall vara det
ifrågavarande näringsföretaget i dess helhet eller om det skall vara
näringsföretag i allmänhet inom den kommun, där rörelsegrenen bedrives.
Åt begreppet avsevärd omfattning torde emellertid praxis hava givit den
tolkningen, att en rörelsegren som drives inom eu kommun skall där
beskattas, allenast för den händelse rörelsegrenen i jämförelse med företaget
i dess helhet kan anses avsevärd. Att föreskriften, sålunda tillämpad,
emellertid icke är ägnad att befordra en rättvis kommunalbeskattning
ligger i öppen dag. Det kan nämligen icke vara rätt, att exempelvis
en filialaffär, som i och för sig är av betydande omfattning, icke får
beskattas inom dess driftskommun av den anledning, att rörelsen vid
filialen är av ringa omfattning i jämförelse med den inom annan kommun
drivna huvudaffären.
Den för kommunalbeskattningen så utomordentligt viktiga frågan
om beskattningsorten kan icke få regleras efter så oklara och även i
andra avseenden så otillfredsställande linjer som de nyss anförda. Förslaget
har därför, såsom ovan framhållits, uppställt vissa yttre kännetecken
såsom avgörande för frågan. Härmed tillgodoses bäst varje kom
-
460
muns berättigade intresse att få utnyttja inom kommunen förefintliga
skattekällor. Först då en förvärvskälla på fullt tydligt sätt lokaliserats
till viss kommun, må den kunna upplåtas såsom skattekälla åt
annan kommun än den, där förvärvskällans innehavare har sin bostad,
såvida han överhuvud äger bostad här i riket.
F fyrdelning
av avkastning
av
rörelse eller
yrke till beskattning
inom mera fin
eu kom mun.
Rörelse eller yrke kan hava på tydligt sätt lokaliserats inom mera
än en kommun och ändock vara att anse såsom en enda förvärvskälla.
Avkastningen måste då upplåtas såsom gemensamt beskattnings föremål
åt alla de kommuner, inom vilka förvärvskällan lokaliserats, samt således
mellan kommunerna efter vissa grunder till beskattning fördelas.
Om de nu gällande bestämmelserna angående beskattningsorten,
såsom nyss påvisats, måste anses oklara och otillfredsställande, så ära
förhållandena än mera otillfredsställande i fråga om grunderna för fördelning
av inkomst utav rörelse eller yrke till beskattning inom
skilda kommuner, då rörelsen utgör gemensam skattekälla för flera kommuner.
Visserligen hava i de till bevillningsFörordningen hörande särskilda
anvisningarna till ledning vid taxeringen angivits vissa fördelningsgrunder
beträffande några särskilda slag av rörelse, men i fråga
om den stora mängden av mera vanligt förekommande slag av rörelse
eller yrke saknas varje antydan om de grunder, som böra tilllämpas.
Givetvis måste det vara synnerligen vanskligt att för alla förekommande
fall reglera så skiftande förhållanden som här äro i fråga.
Ett försök att i detalj ordna grunderna för avkastnings fördelning till
beskattning inom skilda kommuner, där grenar av samma rörelse
lokaliserats, skulle helt visst på förhand vara dömt att misslyckas utom
i fråga om vissa slag av rörelse, vilka erfarenhetsmässigt kunna beräknas
i allmänhet drivas eller bestämda och enhetliga metoder. I
fråga om alla övriga slag av rörelse kan det befaras att en detaljerad
reglering i många fall skulle komma att verka till och med mera otillfredsställande
än den nuvarande fullständiga obundenheten av alla regler.
Fördelningsfrågan måste således enligt sakens egen natur i den stora
mängden av fall få inom vissa gränser bero av en tämligen fri prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall. Däremot böra vissa ledande
allmänna synpunkter uppställas att lända till efterrättelse vid fördelningen.
Därest, såsom nu är fallet, sådana anvisningar helt saknas,
kunna taxeringsmyndigheterna, även om de själva vore i stånd att
bilda sig en riktig uppfattning i fördelningsfrågorna, icke påräkna en
eljest värdefull hjälp av näringsidkarna själva under form av förslag
till fördelning. Det är nämligen påtagligt, att näringsidkaren själv
461
sitter inne med den säkraste kännedomen om driftens alla detaljer
cell således bäst är i tillfälle bedöma de faktorer, som på frågan inverka,
om han blott blir underkunnig om de allmänna principer, efter
vilka fördelningen bör ske; men för närvarande ställer deklarationsformuläret
på honom anspråket att giva förslag till fördelning utan
att giva honom det ringaste besked om de principer, som härvid böra
tillämpas. Värdet av näringsidkarnas egna förslag är sålunda helt
naturligt mången gång högst tvivelaktigt, och icke desto mindre bliva
förslagen i de flesta fäll utan vidare godtagna, enär taxeringsmyndigheterna
sakna möjlighet att, åtminstone titan en tidsödande och besvärlig
skriftväxling med näringsidkaren, inlåta sig på eu undersökning
av den föreslagna fördelningens befogenhet. Det är under sådana
förhållanden blott helt naturligt att de tillämpade fördelningsgrunderna
blivit för skilda näringsföretag långt mera växlande än förhållandena
rätteligen påkallat. Åven i de fall, då fördelningsfrågor kommit under
prövning av högre taxeringsmyndigheter, hava ofta tämligen olika
principer kommit till användning. Såsom i det föregående vid redogörelsen
för det nuvarande beskattningssystemets huvudsakliga brister
framhållits, synes praxis icke heller alltid hava beaklat kommunernas
berättigade intressen vid fördelningsfrågornas avgörande. I sådant avseende
har i nyss åberopade sammanhang anmärkts, att praxis i allmänhet
varit benägen att vid beskattning av industriell verksamhet
tilldela den kommun, där affärsledningen varit förlagd och huvudkontoret
funnits, en alltför rikligt tillmätt andel av skattekällans avkastning på
bekostnad av den kommun, där fabrikationen ägt rum. Praxis har enligt
sakkunniges mening härvid icke tillräckligt beaktat de olägenheter
och kostnader, som exempelvis genom fabriksdrift förorsakas den kommun,
där fabriken ligger och där vanligen en stor arbetarpersonal med
jämförelsevis ringa inkomster slagit sig ned, medan i allmänhet inga
därmed jämförliga olägenheter av driften tillskyndas den kommun, där
huvudkontoret är beläget och där den jämförelsevis bättre avlönade
kontorspersonalen erbjuder kommunen goda skattekällor.
Såsom huvudregel för fördelningen av avkastning av rörelse eller
yrke till beskattning inom skilda kommuner, där för rörelsen eller yrket
begagnats fasta driftställen, föreskriver förslaget, att avkastningen skall
fördelas till beskattning inom kommunerna efter de grunder, som i varje
särskilt fall kunna anses giva det tillförlitligaste uttrycket för rörelsens
omfattning i de skilda driftskommunerna.
Att för alla de vitt skilda slag av rörelse eller yrke, som före -
Pörslagets
grunder för
fördelning
av avkastning
av rörelse
eller yrke
till beskattning
inom
skilda kom
-
muner.
462
komma, fastställa vissa kännemärken, som under alla förhållanden kunna
Unnas tillämpliga vid bedömande av rörelsegrenars omfattning vid jämförelse
med varandra, lärer vara ogörligt, synnerligast som icke allenast
driftens storlek utan även dess art kan gestalta sig väsentligt olika å de
skilda driftställena. Det är just härutinnan, som näringsidkarens hjälp i varje
särskilt fall erfordras och kan bliva av största värde. Han är bättre än
någon annan i tillfälle att omsätta de olikartade driftsprestationerna i
likvärdiga faktorer, så att de bliva med varandra jämförbara, och därefter
beräkna driftens omfattning å de olika ställena. Det måste emellertid av
honom krävas, att han därvid noggrannt angiver grunderna för sina
beräkningar, så att möjlighet till bedömande av deras riktighet beredes.
Förslagets anvisningar exemplifiera emellertid vissa fall, då kännetecknen
för driftens omfattning ställa sig mera oomtvistliga. Där rörelse
består i tillverkning eller i handel, utgör tillverkningsvärdet eller handelsomsättningens
värde å de särskilda driftställena det säkraste kännetecknet
på driftens omfattning. Då en förvärvskälla omfattar både tillverkning och
handel med de tillverkade varorna — vilket kan anses vara förhållandet,
då tillverkaren avyttrar de tillverkade varorna i detaljhandel eller
eljest på sådant sätt, att handelsrörelse jämte tillverkning bedrives —
samt tillverkningen är förlagd till en eller flera kommuner medan handeln
är förlagd till annan eller andra kommuner, erfordras en måttstock för
fördelningen, vilken lämpligast vinnes under form av en uppdelning av
avkastningen efter rörelsegrenarnas i varje särskilt fall inbördes ekonomiska
betydelse för företaget sålunda, att var för sig beräknas avkastningen
av tillverkning och avkastningen av handel, varefter avkastningen
av vartdera slaget efter förhållandena i det särskilda fallet uppdelas med
ledning av tillverknings- och omsättningssummorna å de skilda orterna.
Vid tillämpningen av den ovan angivna huvudregeln bör vid beräkningen
av det på varje kommun till beskattning belöpande avkastningsbeloppet
tillses, att varje rörelsegren får draga sina särskilda omkostnader.
I sådant syfte föreskriver förslaget, att till förvärvskällans
hela avkastningsbelopp skola, innan fördelning verkställes efter de i
varje särskilt fall tillämpliga grunderna, läggas rörelsegrenarnas särskilda
omkostnader — de för alla rörelsegrenarna gemensamma omkostnaderna
skola däremot icke tilläggas — varefter och sedan fördelningen skett
varje rörelsegrens särskilda omkostnader avdragas från det fördelningsbelopp,
som fallit på rörelsegrenen. Uppstår härvid underskott å rörelsen
i någon kommun, skall detta underskott avdragas från de avkastningsbelopp,
som vid fördelningen fallit på övriga driftskommuner, efter dessa
belopps inbördes storlek.
463
Denna föreskrift är avsedd att förebygga det för närvarande förekommande
och förut i detta betänkande anmärkta missförhållandet att
kommun, där rörelsen tagit fart och är bärkraftig, kan bliva i alltför
hög grad lidande i beskattningsavseende genom tillkomsten inom annan
kommun av en filial, som behöver upparbetas någon tid, innan årsutbytet
därstädes täcker omkostnaderna.
Då en rörelse bedrives i den utsträckning, att särskilt huvudkontor
inrättats, där affärsledningen av företaget i dess helhet handhaves, har
sådan gren av rörelsen hittills i allmänhet tillmätts en betydande andel
av inkomsten till beskattning. Förslaget har emellertid begränsat denna
andel till fem procent av rörelsens hela avkastning, så framt icke särskilda
omständigheter föranleda tillämpning av en högre andelsberäkning. Beträffande
rörelsegrenar av nyss antydd och därmed jämförlig beskaffenhet,
vilka icke lämpligen låta sig med andra grenar av rörelsen jämföras
och till likvärdiga faktorer omsättas, böra å dem belöpande
skäliga andelar av avkastningsbeloppet först avskiljas för att taxeras i
kommun, där driftställe av här ifrågavarande art är beläget, innan fördelning
enligt förut angivna grunder äger rum. Till rörelsegrenar och
driftställen av här antytt slag äro att räkna exempelvis varunederlag,
expeditionskontor o. d., där ingen egentlig rörelse äger rum, men där
varor för rörelsen uppläggas till förvaring eller därifrån varor expedieras.
Den nyss anförda begränsningen av den andel av en rörelses avkastning,
som för beskattning skall anses belöpa på huvudkontoret, är
förestavad av vissa särskilda synpunkter, vilka förslaget anbefallt till
iakttagande vid fastställande av grunder för fördelning mellan skilda
driftskommuner av rörelses avkastning, nämligen att hänsyn skall tagas
dels därtill att rörelsegrenar med avseende å olika beskaffenhet i väsentligt
olika mått förorsaka de kommuner, inom vilka rörelsegrenarna
drivas, särskilda olägenheter och kostnader, dels och därtill att kommun,
där driftsanläggning finnes av beskaffenhet att böra hänföras
till fast egendom, rätteligen skolat vara berättigad att beskatta den på
fastigheten belöpande avkastningen, om denna kunnat från avkastningen
i övrigt särskiljas. Vid sådana förhållanden bör kommun, där större
arbetarpersonal eller där större driftsbyggnader för rörelsen användas,
tillerkännas en förhållandevis större andel av avkastningen för beskattning.
För vissa uppräknade slag av rörelse eller yrke har förslaget
upptagit mera detaljerade föreskrifter rörande beskattningsort och fördelning
av avkastning till beskattning inom skilda kommuner. Dessa
föreskrifter äro i huvudsak överensstämmande med de nu gällande.
Där ändringar skett, hava de vidtagits för att bringa dessa särskilda
464
Riksdagens
■skrivelse den
S juni 1910.
föreskrifter i överensstämmelse med ovan angivna allmänna synpunkter.
Den motivering, som för dessa ändringar ansetts nödig, har intagits i
den speciella motiveringen.
Genom vad sålunda föreslagits beträffande beskattningsort för avkastning
av rörelse eller yrke samt i fråga om sådan avkastnings fördelning
till beskattning inom flera skatteberättigade kommuner hava
sakkunnige sökt att i den mån det ansetts möjligt tillmötesgå riksdagens
i skrivelse den 9 juni 1910 (nr 198) uttalade önskan, att — i
likhet med vad förhållandet är med bankrörelse, järnvägs- och kanaldrift,
vattenverk och elektriska kraftstationer m. in. — särskilda bestämmelser
måtte kunna lämnas även för andra rörelsegrenar, vilka till
verksamhet och organisation kunde anses så likartade, att en reglering
i berörda avseenden vore möjlig, utan att i enskilda fall medföra orättvisa
just genom att taxeringsmyndigheterna hindras från att taga hänsyn
till förhållandena i varje särskilt fall. Sakkunnige hava väl funnit icke
vara möjligt att för den stora mängden av näringsföretag meddela
detalj föreskrifter rörande fördelningsgrunderna, men hålla dock före, att
de nuvarande missförhållandena skulle bliva i väsentlig män avhjälpta
genom de av sakkunnige föreslagna allmänna reglerna i ifrågavarande
hänseende.
Ävenledes hava sakkunnige i anledning av riksdagens i samma
skrivelse uttalade önskan om utredning i ämnet haft under övervägande
frågan, huruvida i sådana fall, där rörelse bedreves inom en kommun, men
de i rörelsen sysselsatta arbetarna till stort antal vore boende inom annan
kommun, denna senare skulle erhålla del i den på rörelsen belöpande
kommunalskatten. För sin del hava emellertid sakkunnige ansett icke
lämpligt, att kommun, där den skattskyldige näringsidkaren ingen verksamhet
bedrivit, det oaktat skulle få framträda såsom skatteberättigad driftskommun
allenast av den anledningen, att en större eller mindre del av
den skattskyldiges arbetarpersonal där bosatt sig. Förutom det att avvägningen
av en sådan kommuns andel i beskattningsrätten till näringsföretagets
avkastning, om sådan andel skulle tillerkännas kommunen,
alltid måste bliva godtycklig, komme fördelningsreglerna helt visst att
därigenom bliva än ytterligare och alltför mycket komplicerade, helst
om man tager i betraktande, huru arbetarpersonalen växlar till och med
i sådana näringsföretag, som året om drivas i ungefärligen enahanda
omfattning, och än mera i sådana, som i större eller mindre grad äro
baserade på säsongdrift. Härtill kommer att även de vid ett näringsföretag
stadigt sysselsatta arbetarna icke så sällan byta bostadsort
465
genom att flytta från eu kommun till eu annan, därest arbetsplatsens
belägenhet möjliggör sådana flyttningar. Det bleve således förenat med
utomordentliga svårigheter för taxeringsmyndigheterna att hålla reda på
flessa förhållanden och därefter rätta fördelningen.
Fastän sakkunnige i nu förevarande sammanhang funnit sig icke
böra förorda någon åtgärd för att i beskattningsavseende tillgodose sådan
kommun, som bland sina medlemmar räknar ett större antal personer
med stadigvarande arbetsanställning i ett utanför kommunens område
drivet näringsföretag, hava sakkunnige emellertid icke förbisett, att
arbetarnas bostadskommun kan äga befogade anspråk på ersättning för
utgifter, som föranletts av arbetarnas bosättning därstädes, men detta
dock — efter vad det vill förefalla — allenast såvida och i den mån
arbetarna icke själva kunnat genom sin bidragsskyldighet till kommunen
bereda densamma ersättning för de å dem belöpande utgifterna. I stället
lör att låta arbetarnas bostadskommun taga andel i beskattningen av
näringsföretagets avkastning borde berörda angelägenhet kunna ordnas
antingen såsom ett särskilt mellanhavande mellan den skatteberättigade
driltskommunen och den ersättningsberättigade bostadskommunen för
arbetarna, eller ock såsom en näringsföretaget åliggande speciell bidragsskyldighet
till sistberörda kommun utöver dess allmänna bidragsskyldighet
till driftskommunen. Det synes nämligen rimligen kunna fordras av ett
näringsföretag, som stadigvarande sysselsätter exempelvis 50 arbetare
eller därutöver, att det i driftskommunen ombesörjer bostäder för sina
arbetare, och det synes ingalunda orimligt, att näringsföretaget i händelse
av underlåtenhet härutinnan ålägges speciell bidragsskyldighet till kommun,
där exempelvis minst ett tjugutal av arbetarna tagit sin bostad,
helst om denna bidragsskyldighet begränsas på sätt ovan antytts. I
berörda avseende skulle man kunna tänka sig, att denna speciella bidragsskyldighet
grundades å beräkningar, dels huru mycket av sistnämnda
kommuns hela skattebehov belöper per huvud av kommunens hela invånarantal,
dels ock huru mycket därav belöper å näringsföretagets
inom kommunen bosatta arbetare med familjer, varefter och sedan från
sistnämnda belopp avdragits arbetarnas utskylder för det år, som utgör
föremål för beräkningarna, resterande beloppet borde av näringsföretaget
utgöras till den ifrågavarande kommunen. Huru denna fråga än må
kunna ordnas, ligger den i varje fall enligt sakkunniges uppfattning
utanför den allmänna kommunala bidragsskyldighetens ram och har således
ansetts icke böra i nu förevarande sammanhang regleras utan
kunna läggas åsido för att ånyo tagas under övervägande vid handläggning
av frågorna om speciell bidragsskyldighet till kommunerna.
Kommunalskattesakkutmige. 59
466
Skattskyldigheten.
Gällande
mantals
skrivnings
förordning.
Rörande skattskyldigheten för avkastning av de förvärvskällor, för
vilka nyss redogjorts, föreskriver förslaget — med undantag allenast
för vissa från avkastningsskatt helt eller delvis frikallade avkastningstagare,
varom i ett senare sammanhang vidare förmäles — skattskyldighet
för en var, som åtnjutit avkastning av sådana förvärvskällor, som här
äro ifråga. Skattskyldigheten är beträffande sådan avkastning således
oberoende av avkastningstagarens nationalitet och bostadsort och åligger
såväl fysiska som juridiska personer. Härutinnan överensstämma förslagets
bestämmelser om skattskyldighet till avkastningsskatt med bevillningsförordningens
motsvarande bestämmelser om skattskyldighet till
bevillning.
Avkastning, som beskattas i avkastningstagarens bostadskommun.
Avkastning, som härflutit av någon utav försvärvskällorna kapital,
avkomstgivande rättigheter, som icke innefatta patronatsrätt eller frälseränterätt,
rörelse eller yrke, som utan begagnande av fast driftställe
bedrives av här i riket bosatt person, eller annan förvärvsverksamhet,
skall enligt förslaget beskattas i kommun, som är att anse såsom avkastningstagarens
bostadskommun. Vad härmed avses skall i det följande
göras till föremål för utredning.
Då beträffande avkastning av här ifrågavarande slag såväl beskattningsorten
som även skattskyldigheten enligt förslaget göres beroende
av, huruvida och varest den skattskyldige kan anses vara inom riket
bosatt, och då enligt gällande mantalsskrivningsförordning personer kunna
författningsenligt vara mantalsskrivna utan att vara i riket bosatta,
torde en kortfattad redogörelse för mantalsskrivningsförordningens
bestämmelser och en jämförande undersökning av begreppet bosatt
underlätta klarläggandet av innebörden i förslagets bestämmelser om
skattskyldighet, särskilt vid jämförelse med de nu i bevillningsavseende
gällande.
Jämlikt § 1 i gällande mantalsskrivningsförordning skall här i
riket mantalsskrivas varje svensk undersåte utom den, som övergivit
riket och bosatt sig å utländsk ort, ävensom utländsk undersåte, som är
inom riket bosatt.
För att svensk undersåte icke skall mantalsskrivas här i riket
är således ingalunda tillräckligt, att han begivit sig till och vistas å
utrikes ort, utan omständigheterna skola tillika giva anledning till an
-
4(57
tagande att lian verkligen övergivit riket och bosatt sig utomlands. Till
omständigheter av nyssberörda art torde exempelvis vara att hänföra del
förhållandet att han tagit utflyttningsbetyg till främmande land, realiserat
sin här befintliga egendom och så lämnat riket. Föreligga icke omständigheter
av nyss angiven beskaffenhet, kommer den svenske undersåten, även
om han vistas utomlands, i allmänhet att tillsvidare framgent mantalsskrivas
inom samma kommun där han senast varit i mantalslängd
uppförd. Detta är uttryckligen föreskrivet i fråga om sjöfarande, som
icke äro inom viss kommun i riket bosatta, och detsamma torde vill
ock, även utan uttrycklig föreskrift, tillämpas beträffande exempelvis
svenska missionärer och jämväl andra, vilka vistas å utrikes ort utan
att kunna anses hava övergivit riket. Beträffande svenska undersåtar,
som äro i rikets tjänst å utländsk ort anställda, har i mantalsskrivningsförordningen
stadgats, att dessa personer med familjer och svensk
betjäning skola vara mantalsskrivna i Stockholms stad och Nikolai
församling. Det är sålunda icke sällan förekommande, att svenska
undersåtar varda här i riket mantalsskrivna utan att vara här bosatta.
Utländska undersåtar däremot skola aldrig här mantalsskrivas utan att
vara här bosatta.
Beträffande mantalsskrivningsorten för här i riket bosatta personer
är i § 3 mom. 1 av gällande mantalsskrivningsförordning stadgat såsom
regel, att en var skall mantalsskrivas där han är bosatt. Förordningen
förutsätter emellertid, vad ock ofta förekommer, att en person under
olika delar av året kan uppehålla sig inom olika kommuner, samt föreskriver
för sådant fall, att personen i fråga skall betraktas såsom bosatt
inom den kommun där han vistas under sådana förhållanden, att han
med avseende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses
därstädes hava sitt egentliga hemvist. Då omständigheterna icke med
tillräcklig tydlighet giva anvisning, åt vilken utav två eller flera kommuner
bör givas företräde att varda betraktad såsom en persons egentliga
hemvist, men personen äger fäst egendom eller idkar rörelse inom båda
eller alla de kommuner, som kunna komma i fråga, äger sådan person
själv bestämma och anmäla inom vilken av dessa kommuner han vill bliva
mantalsskriven.
Från regeln om bostadsorten såsom mantalsskrivningsort givas
vissa undantag, av vilka några böra här omnämnas. Hustru, som icke
sammanbor med mannen, utan bosatt sig inom annan kommun, skall
dock mantalsskrivas på samma ställe som mannen. Den som blivit
av Kungl. Magt förordnad till ledamot i kommitté eller kommission eller
468
Begreppet
bosatt.
mottagit uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom statsdepartement
eller av riksdagen erhållit särskilt uppdrag samt för uppdragets fullgörande
är bosatt å annan ort än den, där han vid uppdragets mottagande
haft sitt hemvist, äger fortfarande vara mantalsskriven å sistnämnda
ort, om han där innehar tjänst, äger eller brukar fastighet eller
idkar rörelse eller yrke. Ledamot av statsrådet, vilken för utövning av
statsrådsämbetet avflyttar från den ort, varest han vid utnämningen var
bosatt, eller vid utnämningen är såsom innehavare av sådant uppdrag,
som nyss omförmälts, berättigad att mantalsskrivas annorstädes än där
han är bosatt, äger fortfarande att vara mantalsskriven å den ort, där
han vid utnämningen eller uppdragets mottagande hade sitt hemvist.
Av mantalsskrivningsförordningens ovan återgivna bestämmelser
torde sålunda framgå, att här i riket mantalsskrivna eller mantalsskrivningspliktiga
svenska undersåtar kunna särskiljas i två grupper, omfattande
den ena sådana svenska undersåtar som äro här i riket bosatta
och den andra sådana som icke äro inom riket bosatta.
Begreppet bosatt innebär tydligtvis ett förhållande av viss stadigvarande
art. I 1861 års mantalsskrivningsförordning var stadgat, ätt
en var skulle mantalsskrivas där han i följd av sitt vistande borde
anses hava sitt bo och hemvist. Detta uttryck utbyttes i gällande mantalsskrivningsförordning
mot orden är bosatt, vilket skedde just av den
anledningen att det senare uttrycket ansågs beteckna ett mera konstant
förhållande. Begreppet bosatt kräver emellertid uppenbarligen icke ett
fortvarigt vistande utan avbrott å viss plats. För mantalsskrivningsfrågans
avgörande gäller det, i händelse avbrott i vistandet förekommit,
att i varje fall pröva beskaffenheten av vistandet och avbrotten samt att
efter förekommande omständigheter bestämma mantalsskrivningsorten,
vilken icke kan vara mera än en enda. Detta, att mantalsskrivning icke
må ske på mera än ett ställe, utesluter dock ingalunda den möjligheten att
en person faktiskt kan vara bosatt på mera än ett ställe. Hade mantalsskrivningsförordningen
icke uttryckligen förbjudit mantalsskrivning på
mera än ett ställe och hade förordningen härutinnan allenast meddelat föreskriften
att en var skall mantalsskrivas där lian är bosatt, skulle otvivelaktigt
många personer med allt fog bliva, vad i allt fall ofta genom förbiseende
händer, förda i mantalslängd inom mera än en kommun. Ty de fall
äro ingalunda sälls}mta, då personer år efter år under olika delar av året
vistas inom olika kommuner under sådana förhållanden, att de måste
anses faktiskt vara inom dessa olika kommuner bosatta. Vistandet å
varje särskild plats kan mycket väl äga den stadigvarande karaktär och
469
den regelbundenhet, sola ligga i begreppet bosatt. Det är för övrigt
icke längden av vistelsetiden som i och för sig ensamt är det avgörande
i berörda avseende, utan det är omständigheterna vid vistandet som böra
få avgöra, huruvida en person skall anses bosatt eller icke å eu plats där
lian uppehåller sig. Mantalsskrivningsförordningen antyder detta med
följande förut anförda ord: »där han vistas under sådana förhållanden,
att han med avseende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter
bör anses därstädes hava sitt egentliga hemvist.» Det är ofta just dessa
icke närmare beskrivna »andra omständigheter» som äro avgörande för
tillämpligheten av begreppet bosatt. Dylika omständigheter kunna givetvis
te sig synnerligen växlande i de individuella tallen. Då det exempelvis
gäller en person med familj och betjäning, ingå vanligen egen eller
förhyrd bostadslägenhet med egna möbler och husgeråd ävensom hållandet
av eget hushåll bland de omständigheter, som utgöra förutsättningar för
tillämpligheten av begreppet bosatt. För en ogift person får man givetvis
släppa efter något på fordringarna i nyss antydda hänseenden. Det
gäller emellertid i varje fall att pröva omständigheterna, under vilka personen
vistas å de olika ställena. Om han exempelvis å ena stället begagnar
förhyrd omöblerad bostadslägenhet, som han försett med egna möbler
och där han måhända har eget hushåll och betjäning, medan han å andra
stället förhyrt möblerad bostad eller bor å hotell, torde omständigheterna
få anses utvisa att han är bosatt allenast å förra stället, medan
vistandet å senare stället måste anses mera tillfälligt. Skulle däremot
nyssberörda omständigheter vara å bägge ställena enahanda, torde han
kunna anses bosatt på båda ställena, därest vistandet å dem äger viss
varaktighet och regelbundenhet och icke låter sig tillskrivas enbart något
förhållande .av mera tillfällig art. Då hänsyn tages till alla med vistandet
förbundna omständigheter av olika, slag, torde svårigheter i allmänhet
icke möta för ett avgörande, huruvida en persons vistande å ena eller
andra stället är att anse såsom mera tillfälligt eller såsom tillräckligt
stadigvarande och regelbundet för att personen skall anses såsom därstädes
bosatt. I alla händelser kunna svårigheterna härvid icke bliva
så stora, som de understundom förekommande svårigheterna vid valet
av mantalsskrivningsort för personer, som faktiskt hava två eller flera
bostadsorter. Det bör slutligen icke förbises, att många här i riket
sig uppehållande svenska medborgare egentligen äro i saknad av fast
bostad, men dels äro dessa i allmänhet inga skattdragare och dels
torde större svårighet icke möta för bedömande av frågan var de skola
på grund av sitt vistande anses bosatta än som för närvarande förefinnes
vid avgörande av frågan om deras rätta mantalsskrivningsort.
470
Förutsättningen
för kommuns
beskattningsrätt
är, att ovkaslningstagaren
är
i riket bosatt.
Bostads
kommun.
Begreppet bosatt bär enligt förslaget alldeles samma innebörd
som enligt gällande mantalsskrivningsförordning, men i förslaget har
tagits hänsyn därtill, att en avkastningstagare kan författningsenligt
vara mantalsskriven här i riket utan att vara i någon svensk kommun
bosatt, att han antingen på grund av mantalsskrivningsförordningens
bestämmelser eller på grund av avflyttning från mantalsskrivningsorten
efter mantalsskrivningen kan hava blivit mantalsskriven inom annan
kommun än den, där han under hela eller större eller mindre del
av taxeringsåret är bosatt, samt slutligen att han kan vara bosatt
både inom mantalsskrivningskommunen och inom annan kommun. För
sådana visserligen mindre vanliga men dock långt ifrån sällan förekommande
fall har förslaget sökt att så rättvist som möjligt reglera såväl kommunernas
beskattningsrätt som ock avkastningstagarnas skattskjddighet
i överensstämmelse med vad hänsynen till kommunernas inbördes berättigade
intressen kräver.
Såsom redan i det föregående antytts och i det efterföljande ytterligare
motiveras har förslaget icke tillerkänt svensk kommun rätt att
beskatta avkastning, som utom riket bosatt person åtnjutit av här
ifrågavarande förvärvskällor. Dessa förvärvskällor — rörelse eller yrke,
som här bedrivits av person utan bostadskommun här i riket, intager,
såsom förut framhållits, en särställning i berörda avseende — hava nämligen
ansetts så förbundna med avkastningstagarens person, att allenast
den eller de kommuner, där avkastningstagaren är eller bör anses vara
bosatt, kunna göra gällande befogade anspråk på beskattningsrätten.
Den omständigheten att avkastningstagaren författningsenligt blivit eller
bort bliva för taxeringsåret mantalsskriven i svensk kommun innefattar
således i och för sig intet berättigande för mantalsskrivningskommunen
att beskatta avkastning av ifrågavarande slag, Titan därtill måste komma,
att avkastningstagaren också verkligen kan anses vara vid taxeringsårets
ingång här i riket bosatt.
År detta sistnämnda villkor uppfyllt, har bostadskommun påtagligen
berättigat intresse att beskatta avkastningen. Såsom enskild persons
bostadskommun skall enligt förslaget anses den kommun, där han för
taxeringsåret författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven,
ävensom annan kommun, där han minst sex månader av taxeringsåret
är bosatt. Aro äkta makar bosatta inom skilda kommuner, skola såsom
bägges bostadskommuner anses såväl deras gemensamma mantalsskrivningskommun
som ock den eller de kommuner, där någondera maken under
minst nämnda tidslängd av taxeringsåret är bosatt. För avliden person
471
och oskift dödsbo gäller i beskattningsavseende såsom bostadskommun
den avlidnes mantalsskrivningskommun det år han avlidit, eller, om han
efter bosättning här i riket avlidit så tidigt, att han icke hunnit härmantalsskrivas,
den kommun där han senast varit bosatt, samt för juridisk
person den kommun, där styrelse eller förvaltning för sådan skattskyldig
haft sitt säte vid taxeringsårets ingång.
I fråga om beskattningsrätten tillerkänner förslaget enskild skattskyldigs
mantalsskrivningskommun ett visst företräde framför annan
hans bostadskommun. Har skattskyldigs sammanlagda avkastning av
ifrågavarande slag icke uppgått till mera än 2,000 kronor, skall nämligen
avkastningen taxeras ensamt i mantalsskrivningskommunen, och har
avkastningen överstigit 2,000 kronor, skall nämnda belopp utan uppdelning
gå till taxering i mantalsskrivningskommunen, medan överskjutande
beloppet, i händelse skattskyldig haft mera än en bostadskommun,
fördelas mellan bostadskommun erna efter den tid av'' året, som
den skattskyldige eller, i fråga om äkta makar, någondera maken är i
var och en av kommunerna bosatt.
Genom dessa bestämmelser — i flera avseenden avvikande från
de nu gällande, väsentligast därutinnan att bevillningsförordningen icke
känner annan beskattningsberättigad bostadskommun än den, där den
skattskyldige författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven — har
avsetts att skipa rättvisa mellan kommunerna i sådana fall, då en skattskyldig
är under taxeringsåret eller viss del därav bosatt inom annan
kommun än mantalsskrivningskommunen. Såsom framgår av den här
ovan givna redogörelsen för mantalsskrivningsförordningens bestämmelser
äro vissa personer, som på grund av offentligt uppdrag nödgas avflytta
från hemorten, berättigade att fortfarande kvarstå mantalsskrivna i samma
kommun som före uppdragets mottagande. Ävenledes framgår att hustru,
som lever skild från mannen och bosatt sig inom annan kommun, icke
desto mindre skall mantalsskrivas hos mannen. Vidare kan förekomma
att skattskyldig av andra anledningar än de nu berörda kan under en
avsevärd del av taxeringsåret vara bosatt inom annan kommun än där
han mantalsskrivits. Han kan t. ex. bo på olika ställen under olika delar
av året eller han kan hava efter taxeringsårets ingång flyttat och bosatt sig
å annan ort. Under sådana förhållanden kan det icke anses med kommunernas
berättigade intressen överensstämmande att låta mantalsskrivningskommunen
ensam'' beskatta avkastning av ifrågavarande slag. Särskilt
synes det i sista anförda fall jämväl ur andra synpunkter — exempelvis
i rösträttsavseende — önskvärt, att en nyinflyttad person inom kortast
möjliga tid får såsom skattdragare träda i närmare förbindelse med den
Uppdelning
av beskattningsrätten
mellan mantalsskrivnings*
kommun
och annan
bostadskommun
i
vissa fall.
472
kommun, där lian bosatt sig. Genom att kräva så avsevärt lång tid som
sex månaders vistelse i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, för
att befogade anspråk på andel i beskattningsrätten må kunna av sådan
annan kommun framställas, bar förslaget förebyggt att kommun, som
tjänar person till uppehållsort allenast under sommarmånaderna, skall
kunna anses såsom lians bostadskommun. Vidare har tidslängden- måst
avpassas med hänsyn därtill att, i händelse av persons avflyttning under
taxeringsåret till annan kommun, inflyttningskommunen skall medhinna
att göra sina anspråk gällande före taxeringsförrättningarnas avslutande.
Då således en skattskyldig avflyttar senast den 30 juni under taxeringsåret,
kan inflyttningskommunen om icke förut så åtminstone hos prövningsnämnden
utverka beskattningsrätt. I sådana fall däremot, då en
skattskyldig plägar vara bosatt under olika delar av året i mantalsskrivningskommunen
samt i annan kommun, skulle det kunna synas
vanskligt ''att redan vid tiden för taxeringsförrättningarna avgöra, huruvida
han under taxeringsåret kommer att under minst sex månader vara
bosatt i den andra kommunen. 1 själva verket erbjuder detta dock icke
större utan tvärtom mindre svårigheter än att redan vid mantalsskrivningslörrättningen,
som i allmänhet försiggår före taxeringsårets början, avgöra
huru vistelsen överlmvudtaget kommer att gestalta sig under det kommande
året och i enlighet härmed bestämma mantalsskrivningsorten.
h rågan bedömes oftast och kan i de flesta fall näppeligen bedömas
annorledes än efter förhållandena under föregående åren och särskilt året
näst före taxeringsåret. För övrigt förutsätter förslaget att det skall
åligga den skattskyldige att själv lämna uppgifter för taxeringen å
bägge ställena, om han vid tiden för deklarationens avgivande är på det
klara med, att han under taxeringsåret kommer att vara minst sex
månader bosatt inom annan kommun än där han är mantalsskriven.
Avkastning, som taxeras i avkastning stag arens bostadskommun eller i vissa
fall fördelas till taxering mellan denna kommun och kommun,
där avkastningstagaren haft sin verksamhet förlagd.
I det föregående har förutskickats hurusom förvärvskällan tjänst
i fråga om beskattningsort intager i viss män en särställning. Visserligen
är deuna förvärvskälla mera bunden vid personen än rörelse eller
yrke, vilket bland annat framgår därav att en näring kan i olikhet med
en tjänstanställning göras till föremål för avyttring, men å andra sidan
kan icke förnekas, att även tjänst eller tjänsteverksamhet kan framträda
såsom lokaliserad till annan kommun än den tjänstanställdes bostadskom
-
47a
mull och därigenom framstå såsom eu förvärvskälla, vilken är till en
viss grad fristående från personen. Då förhållandet är sådant, lärer icke
heller kunna bestridas att den tjänstanställde kommer genom sin tjänst
i viss intressegemenskap jämväl med den kommun, där tjänsteverksamheten
utövas (verksamhetskommunen). Härtill har hänsyn ansetts böra
tagas vid beskattningen.
För att emellertid skattskyldighet överhuvud skall kunna ifrågakomma
fordras i fråga om förevarande förvärvskälla — likasom beträffande
de under här närmast föregående innehållsrubrik omtalade
grupperna av förvärvskällor, vilkas avkastning går till taxering i bostadskommunen
— att avkastningstagaren skall vara här i riket bosatt. Här
utövad tjänsteverksamhet av så tillfällig art, att den tjänstanställde icke
behöver vara i riket bosatt, har nämligen synts icke grunda sådan intressegemenskap
som kan tillföra svensk kommun beskattningsrätt till avkastning
av ifrågavarande slag.
År avkastningstagaren här i riket bosatt, tillkommer enligt förslaget
beskattningsrätten i främsta rummet den eller de kommuner,
som enligt vad i det föregående anförts böra anses såsom den skattskyldiges
bostadskommuner. Men har skattskyldig under taxeringsåret
i likhet med nästföregående år sin verksamhet på grund av tjänst,
arbetsanställning, allmänt uppdrag eller stadigvarande enskilt uppdrag
förlagd till kommun, som antingen icke är hans bostadskommun eller
som i varje fall icke är hans enda bostadskommun, är föreslaget att en
tredjedel av det belopp, varmed avkastningen av den ifrågavarande
tjänsteverksamheten överstigit 2,000 kronor, taxeras i verksamhetskommunen,
medan avkastningen i övrigt taxeras i bostadskommunen
eller, där skattskyldig har mera än en sådan, fördelas till taxering enligt
förut angivna grunder mellan samtliga bostadskommuner. Även dessa
bestämmelser avvika från de nu gällande, enligt vilka inkomst av tjänst
skall taxeras till bevillning uteslutande i den kommun där den skattskyldige
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven.
Fördelning av avkastning till beskattning mellan bostadskommuner
eller mellan verksamhetskommun och bostadskommun är tydligtvis en
räknefråga, varvid dock bör iakttagas, vad förvärsvskällan tjänst beträffar,
att denna förvärvskälla kan omfatta jämväl annan tjänst än den, vars
utövande är förlagd till viss annan kommun än som utgör skattskyldigs
enda bostadskommun, samt att i sådant fall allenast avkastning, som
belöper på den sistberörda tjänsten, blir föremål för uppdelning mellan
verksamhetskommun och bostadskommun.
Kommunalskattesakkunnirje. 60
Fördelningsregler
nas
tillämpning.
474
I regel torde sådana uppdelningar icke föranleda några svårigheter,
ehuru visserligen rätt komplicerade fall kunna tänkas förekomma.
Då det ju kan vara av intresse att tillse huru bestämmelserna om uppdelning
verka, har det ansetts lämpligt att här såsom exempel konstruera
ett av de mera komplicerade fall, som överhuvud synts tänkbara: Av två
äkta makar har mannen haft avkastning av kapital till belopp av 2,000
kronor och av tjänst till belopp av 17,000 kronor samt hustrun avkastning
av kapital, som lagligen varit från mannens förvaltning undantagen,
till belopp av 8,000 kronor. Makarna äro mantalskrivna i Gävle,
där mannen fortfarande innehar en ordinarie tjänst, som uppehälles av
vikarie med rätt för denne att uppbära alla med tjänsten förenade
avlöningsförmåner. Den exempelvis förutsatta avkastningen av tjänst
härleder av offentligt uppdrag, som fullgöres i Stockholm. Mannen är
emellertid bosatt halva året i Djursholm och halva året i Lidingö köping.
Hustrun, som lever skild från mannen, är bosatt halva året i Göteborg
och halva året i Borgholm. I detta fall skall uppdelningen verkställas
på följande sätt. Av mannens avkastning av tjänst skall en tredjedel
av 15,000 kronor, eller 5,000 kronor, taxeras i verksamhetskommunen
Stockholm, samt övriga beloppet 12,000 kronor jämte hans avkastning
av kapital 2,000 eller tillhopa 14,000 kronor fördelas på makarnas
samtliga bostadskommuner sålunda, att på mantalsskrivningskommunen
Gävle komma 2,000 kronor och återstoden eller 12,000 kronor går till
fördelning lika mellan Djursholm, Lidingö, Göteborg och Borgholm med
3,000 kronor på vardera. Hustruns avkastning av kapital, 8,000 kronor,
fördelas på makarnas samtliga bostadskommuner sålunda, att på mantalsskrivningskommunen
Gävle komma 2,000 kronor, medan återstoden 6,000
kronor går till lika fördelning mellan Djursholm, Lidingö, Göteborg och
Borgholm med 1,500 kronor på vardera. Av makarnas sammanlagda
avkastningsbelopp skola således taxeras i Stockholm 5,000 kronor, i
Gävle 4,000 kronor, i Djursholm 4,500 kronor, i Lidingö 4,500 kronor,
i Göteborg 4,500 kronor samt i Borgholm 4,500 kronor. Hade de uppskattade
beloppen i stället utgjort till bevillning beskattningsbar inkomst,
skulle makarnas sammanlagda inkomst av ifrågavarajjiie slag, 27,000
kronor, taxerats uteslutande i Gävle. Varken Stockholm, där mannen
haft sin verksamhet, eller någon av de kommuner, där makarna varit
under året bosatta, skulle enligt nu gällande ordning ägt rätt att av
makarna utkräva någon beskattning till gengäld för de förmåner, som
av dem inom dessa kommuner åtnjutits.
Det torde vara lämpligt att anföra ännu ett exempel till belysande
av bestämmelsernas verkningar i sådana fall, då skattskyldig utövar
■175
tjänsteverksamhet i någon av de kommuner, ''som utgöra bostadskommuner
i förslagets mening. En innehavare av ordinarie tjänst med
11.000 kronors avlöning och tjänstgöring i Stockholm har såsom fastighetsägare
både i Stockholm och i Djursholm mantalsskrivits å förra stället,
där han emellertid icke är bosatt mera än 4 månader av året, medan
han bor i Djursholm under övriga 8 månader. Hans avkastning av
tjänst skall enligt förslaget sålunda fördelas, att en tredjedel av 0,000
kronor, eller 3,000 kronor, taxeras i Stockholm, där hans verksamhet
utövas; av återstående avkastningsbeloppet, 8,000 kronor, skola först
2.000 kronor gå till beskattning i Stockholm, där han är mantalsskriven,
varefter återstående 6,000 kronor fördelas till beskattning inom de båda
kommunerna efter den tid, den skattskyldige varit inom vardera kommunen
bosatt, eller således med 2,000 kronor i Stockholm och 4,000
kronor i Djursholm. Alltså komma att taxeras i Stockholm sammanlagt
7.000 kronor och i Djursholm 4,000 kronor. Enligt nu gällande ordning
skall hela beloppet bevillningstaxeras i Stockholm.
Jämförande framställning av förslagets bestämmelser om skattskyldighet
till avkastningsskatt samt bevillningsförordningens bestämmelser om
skattskyldighet till bevillning för inkomst.
Om man tills vidare lämnar åsido förslagets såväl som bevillningsförordningens
bestämmelser på grund av vilka vissa avkastningseller
inkomsttagare frikallas från skyldigheten att erlägga skatt för
viss av dem åtnjuten avkastning eller inkomst, må till en början
erinras om vad förut i sammanhang med redogörelsen för förvärvskällorna
och deras inbördes avgränsning från varandra framhållits, att
fast egendom i utlandet ävensom rörelse eller yrke utom riket icke inbegripits
under någon av de olika slag av förvärvskällor, vilkas avkastning
träffas av avkastningsskatt. Dessa utom riket förefintliga förvärvskällor
äro således enligt förslaget inga skatteobjekt för avkastningsskattens
vidkommande, även om avkastningen skulle tillgodokomma
svensk medborgare, bosatt inom riket.
Vidare erinras om vad också utav det föregående framgår, att avkastning
av förvärvskällorna jordbruksfastighet och annan fastighet här
i riket samt rörelse eller yrke, som bedrives å fast driftställe här i riket,
ävensom avkomstgivande rättigheterna patronatsrätt och frälseränterätt
— vilka förvärvskällor samtliga kännetecknas därav att de med bestämdhet
låta sig till viss kommun lokaliseras och tillika framträda såsom
Skattskyldighet
enligt
förslaget.
476
Skattskyldig*
het enligt
bevillningsförordning
en.
fristående från innehavarens person — skall göras till föremål för avkastningsskatt
utan hänsyn till huruvida innehavaren är bosatt här i riket
eller till hans nationalitet. Med dessa förvärvskällor har i avseende å
skattskyldigheten för avkastning likställts varje rörelse eller yrke, som
här i riket bedrives, även om fast driftställe därvid icke begagnats. I
fråga om avkastning av förvärvskällor av sålunda angivna slag stadgar
förslaget skattskyldighet för en var, som åtnjutit sådan avkastning,
såvitt han icke är att hänföra till den nyss antydda skattefria gruppen
av avkastningstagare.
Slutligen erinras om vad ävenledes i det föregående framhållits,
nämligen att avkastning av förvärvskällorna kapital, andra avkomstgivande
rättigheter än patronatsrätt och frälseränterätt, tjänst samt annan förvärvsverksamhet
— vilka förvärvskällor äro mera bundna vid avkastningstagarens
person eller eljest av beskaffenhet att icke med bestämdhet låta sig oberoende
av personen till viss kommun lokaliseras — skall beskattas allenast under
förutsättning att förvärvskällorna genom avkastningstagarens bosättning
inom riket här lokaliserats. I fråga om avkastning av sist uppräknade
förvärvskällor föreskriver sålunda förslaget skattskyldighet för en var
här i riket bosatt svensk eller utländsk medborgare eller inländsk juridisk
person, som åtnjutit sådan avkastning, såvitt han icke är att hänföra till
den skattefria gruppen.
Vid en jämförelse med bevillningsförordningens bestämmelser fäller
genast i ögonen att utgångspunkterna vid skattskyldighetens reglerande
äro helt olika. Medan förslaget lagt huvudvikten vid förvärvskällornas
bundenhet vid svensk kommun, har bevillningsförordningen — helt
naturligt och i full överensstämmelse med dess egentliga uppgift att
reglera en statsbeskattning — uppenbarligen lagt huvudvikten vid inkomsttagarens
personliga bundenhet vid det svenska statssamhället.
Skattskyldighetens omfattning för olika inkomsttagare har sålunda i
bevillningsförordningen graderats efter inkomsttagarnas statsmedborgarskap
i främsta rummet och därnäst efter deras bundenhet vid riket med
hänsyn till skyldigheten att vara här mantalsskrivna.
I obegränsad utsträckning har sålunda enligt bevillningsförordningen
skattskyldighet ålagts svensk medborgare, som är eller bör vara
i riket mantalsskriven. Han är nämligen, oavsett huruvida han är här
bosatt eller icke, skattskyldig för den inkomst han åtnjutit vare sig här
i riket eller från utrikes ort.
För svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantals -
477
skriven, har åter skattskyldigheten begränsats till inkomst, som han härifrån
riket åtnjutit.
Utländsk undersåte slutligen är, oavsett om han är här i riket bosatt
eller icke, under alla förhållanden skattskyldig för inkomst av näring, som
här bedrivits, så ock för härifrån uppburen lön eller pension, men om han
på grund av vistelse här i riket för annat ändamål än för idkande av
studier är eller bör vara i riket mantalsskriven, utsträckes hans skattskyldighet
att omfatta jämväl annan inkomst, som av honom här förvärvats eller
åtnjutits, ävensom för inkomst vilken, utifrån införd, här av honom använts.
I den mån inkomsten blir bevillningstaxerad, blir den ock föremål
för kommunal beskattning, allenast med det undantag, som föranledes
av stadgandet i kommunallagarna för Stockholm därom, att ämbets- och
tjänstemän vid rikets beskickningar hos främmande makter ävensom
andra i rikets tjänst anställda personer med verksamheten förlagd utom
riket — vilka jämlikt föreskrift i mantalsskrivningsförordningen skola
vara mantalsskrivna i Stockholm — icke må påföras kommunalutskylder
till den borgerliga eller kyrkliga kommunen för sina löneförmåner.
Möjligheten att med ledning av förslagets och bevillningsförordningens
bestämmelser erhålla en klar uppfattning om inbördes likheter och
skiljaktigheter med avseende å skattskyldighetens omfattning försvåras
väsentligen av de olika utgångspunkterna för skattskyldighetens reglerande
och den därav föranledda olika avfattningen av bestämmelserna.
En fullständig jämförande undersökning skulle i själva verket kräva en
ingående behandling av varje särskild förvärvskälla samt i många fall
en uppdelning av förvärvskällas avkastning eller inkomst, allt efter som
den härflutit av den ena eller andra beståndsdelen av en förvärvskälla.
Det har emellertid synts tillräckligt att här begränsa jämförelsen till
sådana slag av avkastning eller inkomst, som kunna anses vara'' för
.kommunalbeskattningen av någon väsentlig betydelse.
Först må då erinras därom att inkomst av fast egendom här i
riket, frånsett kronoarrendatorers inkomst av arrende, icke är föremål
för inkomstbevillning, vadan förvärvskällor av sådant slag kunna utan
vidare lämnas ur räkningen vid den jämförande undersökningen. Detsamma
gäller frälseränta.
I fråga om förvärvskällan rörelse eller yrke äro, såsom i det föregående
framhållits, förslagets och bevillningsförordningens bestämmelser
fullt överensstämmande därutinnan att skattskyldighet föreligger
vare sig rörelse- eller yrkesidkaren är svensk eller utländsk medborgare
samt vare sig han är bosatt eller mantalsskriven här i riket eller icke.
J amf örelse
mellan skattskyldighet
enligt förslaget
och
enligt b evillningsförordningen.
478
Däremot framträder en djupgående skiljaktighet vid behandlingen
av avkomsten av fast egendom samt rörelse eller yrke, som äro förlagda
utom riket, i det att förslaget icke under några förhållanden belägger
sådan avkomst med avkastningsskatt, medan bevillningsförordningen
beskattar inkomsten, då den åtnjutits av svensk medborgare som är
eller bör vara inom riket mantalsskriven.
Beträffande den avkomstgivande rättigheten patronatsrätt förtjänar
anmärkas, att förslaget under alla förhållanden beskattar uppburen
tionde eller tiondeersättning, under det att bevillningsförordningen icke
beskattar sådan inkomst, då den åtnjutits av utom riket bosatt utlänning.
Denna skiljaktighet saknar väl större praktisk betydelse och
skulle knappast behövt göras till föremål för särskilt omnämnande, om
icke veterligt vore att åtminstone i ett fall en utom riket bosatt utländsk
undersåte verkligen varit innehavare av en patronatsrätt bär i riket och
i denna egenskap uppburit ganska betydande årliga tiondeersättningsbelopp.
Med tillämpning av bevillningsförordningens bestämmelser skulle
dessa belopp undgått bevillning och kommunalskatt.
Vidare är att märka, att förslaget med dess utgångspunkt för
bestämmelserna om skattskyldighet icke behövt göra någon åtskillnad
mellan avlönings- och pensionsförmåner, som åtnjutas härifrån riket, och
sådana som åtnjutas utifrån. Däremot gör bevillningsförordningen
en sådan åtskillnad och ålägger jämväl här i riket icke mantalsskrivna
utlänningar bevillningsplikt för härifrån uppburen lön eller pension. Denna
sistberörda skatteplikt avser således icke all avkastning eller inkomst av
förvärvskällorna tjänst och avkomstgivande rättigheter, sådana dessa enligt
förslaget avgränsats. Ersättning, som utgår i arbetsanställning och som
icke har karaktären av lön, träffas icke av skatteplikten likasom icke heller
andra avkomstgivande rättigheter än pension. Beträffande sistberörda
två slag av förvärvskällor ävensom förvärvskällorna kapital samt annan
förvärvsverksamhet upprätthåller bevillningsförordningen, i olikhet med.
förslaget, den nyss berörda åtskillnaden mellan härifrån riket samt utifrån
åtnjuten inkomst, i det att svenska medborgare som icke äro eller böra
vara i riket mantalsskrivna ålagts skattskyldighet till bevillning för
allenast sådan inkomst, som de härifrån åtnjutit av dylika förvärvskällor.
Eu sådan åtskillnad, vilken i många fall svårligen låter sig
fastställas, torde emellertid utom i fråga om tjänst eller pension
sakna praktisk betydelse, enär annan inkomst utav ifrågavarande förvärvskällor
väl i allmänhet undandrager sig taxeringsmyndigheternas
uppmärksamhet. Enahanda åtskillnad ligger ävenledes till grund för
här i riket mantalsskrivna eller mantalsskrivningspliktiga utlänningars
479
skattskyldighet till bevillning, i det att lull skattskyldighet stadgats
för härifrån åtnjuten inkomst, medan däremot skattskyldigheten i fråga
om utifrån åtnjuten inkomst begränsats till vad den skattskyldige här
använt.
Enligt gällande bevillningsförordning drabbas således svenska armring ar
medborgare som av en eller annan anledning ansetts böra vara här i
riket mantalsskrivna av beskattning, oavsett huruvida de äro bosatta bestämmelser
här i riket eller faktiskt bo utomlands. Sålunda är exempelvis en °ln,s.ka!t\
. p skyldighet.
svensk diplomat, som åtnjuter inkomst av tast egendom i utlandet eller
inkomst från utländska affärsföretag under form av utdelning å aktier,
för sådan inkomst underkastad skattskyldighet till bevillning och därmed
även kommunal skattskyldighet till Stockholms stad, med vilken kommun
han måhända icke har och aldrig haft annan förbindelse än tvånget att
där stå mantalsskriven. År han gift och äger hans hustru förmögenhet
i utlandet, blir jämväl avkastningen därav kommunalt beskattad i obegränsad
utsträckning. Detta sker utan hänsyn därtill huruvida, såsom
i regel torde vara fallet, ifrågavarande inkomst jämväl i det främmande
landet beskattas.
I nyss anförda fall grundar sig skattskyldigheten å en uttryckligt
föreskriven mantalsskrivningsplikt. Värre är att ifrågavarande
skattskyldighet ofta kan bero av en ren tillfällighet. Den kan nämligen
bli beroende därav *att svensk undersåte vid avflyttningen till
utlandet försummat att taga utflyttningsbetyg eller eljest på tillräckligt
tydligt sätt låta förstå, att han verkligen haft för avsikt att övergiva
riket. Så olämplig en beskattning som kan bero av dylik tillfällighet
måste erkännas vara, framträder dock såsom en ännu betänkligare
olägenhet, att många skattskyldiga, som begiva sig till främmande land
för en längre vistelse därstädes, frestas att för undgående av en skattskyldighet,
som för dem måste framstå såsom obillig, taga utflyttningsbetyg
till det främmande landet, oaktat de ingalunda hava för
avsikt att övergiva riket. Så hava många svenska missionärer förfarit.
Den fördel de härigenom vinna i beskattningshänseende kan
emellertid ofta motsvaras av vissa olägenheter i andra avseenden. Ofta
råda nämligen å de platser dit de begivit sig inga ordnade förhållanden,
vadan det kan bliva förenat med svårigheter för missionärerna att
där träffa förfoganden, som kräva vissa legala former för att bliva
giltiga. Svårigheter av dylik art torde utan tvivel lättare kunna undanröjas,
om missionärerna kvarstå såsom skrivna i hemlandet. Men göra
de det, så bliva de för närvarande underkastade skattskyldighet till en
480
Eavoyén
Bildts framställning.
kommun bär i riket, med vilken all förbindelse i övrigt för dem kan
lrava upphört, vanligen den kommun där de senast varit upptagna i
mantalslängd.
Tillika bör i detta sammanhang nämnas, att skattskyldighetens
effektivitet ytterst blir i förevarande fall beroende av den skattskyldiges
egen goda vilja. Till svårigheterna att vid skatteindrivningen komma
i förbindelse med den skattskyldige för skattebeloppets erhållande
kommer nämligen ytterligare det förhållandet, att alla tvångsmedel saknas
för skattebeloppets indrivning. Vägrar den skattskyldige att betala,
finnes ingenting att göra. Skattskyldigheten blir således desto mera
förhatlig som den träffar allenast den lojale medborgaren.
Missnöje från deras sida, vilka berörts av ifrågavarande skattskyldighetsbestämmelser,
hava upprepade gånger försports. Så hava till
sakkunnige överlämnats för att vid skattereformen tagas under övervägande
tre särskilda framställningar i ämnet.
En av dessa framställningar har inkommit från svenske ministern
i Rom friherre C. Bildt. Han erinrar till en början därom att, jämlikt
särskilda bestämmelser i kommunallagarna för Stockholms stad, ämbetseller
tjänsteman, som är tjänstgörande vid rikets beskickning hos utländsk
makt, ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort i rikets
tjänst anställd tjänsteman skall, ehuru mantalsskriven i Stockholm och
där enligt bevillningsförordningen uppförd »till bevillning, vara fri från
skyldighet att för sina löneförmåner erlägga sådana utskylder, om vilkas
utgörande stadsfullmäktige, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta.
Detta fritagande av löneförmånerna från kommunal skattskyldighet,
hade — uttalas vidare i framställningen — tillkommit såsom ett erkännande
av det obilliga uti att av den utomlands i statens värv bosatte
kräva betalning för uppehållandet av kyrkor och skolor, vilka han och
hans familj icke kunde besöka, och för vidmakthållandet av andra kommunala
inrättningar, av vilka han icke droge ringaste fördel. Fritagandet
gällde emellertid för närvarande allenast löneinkomsterna men
icke diplomaternas och konsulernas enskilda inkomster, och i följd därav
vore dessa senare underkastade kommunal skattskyldighet till Stockholms
stad. Samma skäl, som talade för befrielse från skattskyldighet
i ena avseendet, förelåge dock jämväl i det andra. De ifrågavarande
skattskyldiga vore icke i stånd att draga något gagn av Stockholms
stads offentliga inrättningar och vore icke ens i tillfälle att utöva rösträtt
för utseende av de förtroendemän som beslutade i frågor, vilka
föranledde beskattning.
481
I framställningen erinras vidare om det uttalande i ämnet, som i
sin tid gjordes av den enligt nådigt brev den 17 november 1905 tillsatta
kommittén för utrikestjänstens organisation. 1 sitt betänkande
hade denna kommitté fäst uppmärksamheten å oegentligheten av det förhållandet
att de vid beskickningar och konsulat anställda tjänstemännen
ålades att betala kommunalutskylder till Stockholms stad för den bevillning,
som utginge till statsverket på grund av inkomst av kapital.
Kommittén hade funnit detta icke vara billigt och hemställt att ändring
härutinnan snarast borde vidtagas.
Den andra framställningen är avgiven av svenske ministern
i Köpenhamn E. Giinther. Han framhåller till en början, hurusom
i Danmark bosatta svenska medborgare vore nödsakade att erlägga
såväl stats- som kommunalskatt i båda länderna. Att den i Danmark
bosatte svenske medborgaren där skulle erlägga kommunalskatt, vore ju
rimligt och naturligt. Att han tillika skulle erlägga statsskatt till
Danmark, kunde ju visserligen synas mindre naturligt, då, såsom fallet
vore med flera i Danmark bosatta svenska pensionstagare, inkomsten
uteslutande komme från hemlandet; men däråt vore intet att göra, då
utsikt att vinna rättelse häruti icke forefunnes. Rimligt och naturligt
torde också vara att den svenske medborgaren, även om han
bodde utrikes, finge erlägga skatt till svenska staten, vars skydd han
åtnjöte. Däremot vore det ett annat förhållande med den kommunala
skatteplikten till Sverige. Giltig grund syntes saknas för en svensk
kommun att uppbära skatt av en person, som icke vore inom kommunen
boende eller eljest på något sätt hade fördel av kommunen. Den kommunala
skattskyldigheten till Sverige, vilken ålåge de i utlandet bosatta
svenska medborgarna, hade såsom ansedd orättvis blivit rent förhatlig,
vadan den innebure stor frestelse för mången att hellre söka sig fri
från det svenska medborgarskapet än att vara underkastad den orättvisa
och betungande beskattningen. Därför borde sådan ändring härutinuan
åstadkommas, att i utlandet bosatt svensk medborgare icke skulle påföras
kommunalskatt i Sverige, annat än så framt han där ägde fastighet
eller dreve affärsverksamhet eller eljest särskilda förhållanden betingade
dylik skatts påförande.
Den tredje framställningen har gjorts av Svenska missionsförbundet
i Stockholm, som väl ansett rimligt att missionärerna utgöra
skatt till staten, vars skydd de åtnjöte jämväl under sitt vistande i
främmande land, men däremot funnit orimligt och obilligt att de skulle
Kommunaiskattesakkunnige. 61
Envoyén
Gtinthera
framställ
ning.
Svenska
missions
förbundets
framställ
ning.
482
Frågan om
fatens skyldighet
att till
kommun erlägga
avkastningsskatt\
-
utgöra skatt till svenska kommuner, med vilka missionärerna icke stode
i någon som helst förbindelse.
En naturlig följd av den kommunala skattskyldighetens ordnande
på intresseprincipens grund har blivit, att dessa framställningar vunnit
fullt beaktande genom förslagets bestämmelser i nu förevarande ämne.
Undantag från skyldigheten att erlägga avkastningsskatt.
Förslaget har frikallat vissa avkastningstagare helt eller delvis
från skyldigheten att erlägga avkastningsskatt. I allmänhet överensstämmer
förslaget härutinnan med bevillningsförordningens bestämmelser
om frihet från skyldighet att erlägga inkomstbevillning, allenast med de
förändringar som påkallats därav att avkastningsskatten till skillnad från
inkomstbevillningen träffar jämväl avkomsten av fast egendom. De skäl,
som i övrigt ansetts böra föranleda ändringar i nu gällande bestämmelser,
anföras i den speciella motiveringen.
I nu förevarande sammanhang böra emellertid vissa undantag av
mera principiell innebörd komma under övervägande.
Den första och viktigaste frågan, som härvid framställer sig, är
den, huruvida staten bör vidkännas skyldighet att till kommun utgöra
avkastningsskatt eller bör därifrån frikallas.
Upprepade gånger har i enskilda motioner inom riksdagen föreslagits,
att staten borde beträffande kommunal skattskyldighet jämnställas med
enskilda personer, som inom kommunen äga egendom eller driva rörelse.
Dessa motioner hava dock icke vunnit riksdagens godkännande. Såsom
skäl emot en sådan utsträckning av statens kommunala skattskyldighet
har huvudsakligen anförts, att de inkomster och fördelar av annat slag,
som tillkomme kommuner dit staten förläde utövandet av viss verksamhet,
vore av sådan betydenhet, att någon skattskyldighet för staten
för sådan verksamhet icke borde ifrågakomma till kommunerna. De fördelar
''av ifrågavarande slag, som särskilt omnämnts, hava härvid angivits
bestå dels i skatter av den i statens tjänst anställda personalen dels
ock i förökad omsättning och rörelse inom kommunen. Hänsynen till
dylika fördelar för kommunen i förening med det förhållandet att, då
staten dreve viss industriell eller ekonomisk rörelse, detta merendels
skedde ur andra synpunkter och för andra ändamål än som för den
enskilde vore bestämmande, har för riksdagen hittills varit avgörande
vid bedömandet av frågan om statens skatteplikt gent emot kommun.
483
Då vid 1908 års riksdag motion åter väcktes i förberörda syfte
och i denna motion särskilt framhållits olägenheterna för sådana kommuner,
som genom statens inköp av enskildas egendom och rörelse gå
miste om förut befintliga beskattningsföremål utan motsvarande lindring
i kommunala utgifter, beslöt emellertid riksdagen skrivelse (nr 55) med
begäran om utredning under vilka förutsättningar och i vad mån kommun,
inom vilken staten förvärvat fastighet eller industriell anläggning,
må kunna tillerkännas bidrag från staten för bestridande av vissa kommunala
utgifter. Denna skrivelse har överlämnats till sakkunnige för
att tagas under övervägande i sammanhang med utarbetande av förslag
till kommunalskattefrågans lösning.
I sin berörda skrivelse av den 8 april 1908 har riksdagen åberopat
förut anförda skäl för den frihet från kommunalskatt, som staten i regel
åtnjuter, samt förklarat sig icke kunna finna annat än att principen
om statens ställning'' i förevarande hänseende fortfarande borde uppehållas.
Ett frångående av denna princip — anföres vidare — skulle medföra
vittgående konsekvenser och pålägga staten inskränkningar i dess verksamhet,
som skulle verka hämmande och betungande. Vad särskilt
beträffade statens stora kommunikationsinrättningar, skulle kommunal
skatteplikt i fråga om dem föga överensstämma med kommunens och
deras invånares stora fördel och intresse just av dessa inrättningar,
intressen som ofta toge sig uttryck i vittgående uppoffringar och bidrag
för dylika inrättningar från de kommuners sida, vilka blivit därav berörda.
En följd av denna riksdagens uppfattning vore, att riksdagen icke heller
kunde godkänna deras mening som förfäktade, att i de fall där staten
genom inköp förvärvat viss egendom eller rörelse, för vilken i föregående
ägares eller innehavares hand kommunalskatt utgått, staten borde vidkännas
kommunal skatteplikt för egendomen eller rörelsen. Oavsett de
även här såsom eljest med olika styrka i olika fäll gällande principiella
skälen för statens skattefrihet torde en sådan skillnad i fråga om
samma slag av statens egendom eller innehav, som en dylik skatteplikt
skulle innebära, icke bliva rättvis. Ofta skulle den icke heller kunna
utan stora svårigheter i praktiken genomföras.
Riksdagen hade emellertid — fortsätter skrivelsen — härmed icke
velat förneka att, då staten förvärvat fastighet eller övertagit rörelse,
som i enskild ägo lämnat betydande skattebidrag till en kommun, men
som i egenskap av statsegendom icke. vore underkastad kommunala
utskylder, ganska avsevärda rubbningar kunde ske i kommunens inkomster.
Ju mera statens verksamhet i industriellt och ekonomiskt avseende ut
-
Riksd agens
skrivelse i
ämnet den
8 april 1908.
484
Förslaget
frikallar
staten, fr&n
avkastningsskatt.
vecklades, desto större bleve utsikten, för sådana rubbningar. I vår tid
då stora krav ställdes på staten i olika avseenden, och dessa krav ansåges
fordra statens ingripande på nya ekonomiska områden, syntes
det riksdagen föreligga en fara, att dylika rubbningar, där de inträffade,
skulle kunna få en för kommunernas ekonomi verkligt tyngande
karaktär. Därför hade riksdagen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida
icke åtgärder kunde och borde vidtagas för att kommunerna icke
skulle på grund av principen om statens frihet från kommunalskatt i särskilda
fall oskäligen betungas. För sådant ändamål syntes det riksdagen,
som om lämpliga bestämmelser skulle kunna meddelas, varigenom
de kommuner, inom vilka staten ägde annan inkomstgivande fastighet
än jordbruksfastighet eller dreve verksamhet, häruti dock i regel icke
inberäknat järnväg, post och telegraf eller annan därmed jämförlig
kommunikationsinrättning, kunde tillförsäkras efter förekommande fall
lämpade bidrag från staten för bestridande av vissa kommunala utgifter.
Härvid borde naturligen beaktas, att bidragen icke finge överstiga vad
som kunde anses billigt eller nödigt samt att, såvitt möjligt vore, de
särskilda ekonomiska fördelar för kommun, som i olika fall vunnes av
statens verksamhet inom densamma, toges i beräkning.
Riksdagen erinrade slutligen därom att en bidragsplikt för staten
till kommunala utgifter, jämförlig med den av riksdagen ifrågaställda,
kunde redan enligt gällande lag förekomma för visst ändamål. Så
vore förhållandet med den enligt 31 § 1 mom. av förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 staten åliggande skyldigheten
att i vissa fall bekosta fattigvård för manskap inom armén och sjöförsvaret
samt för arbetare och hantverkare vid kronans varv och
verkstäder.
Riksdagen har således i denna skrivelse ganska bestämt förklarat
sig vara principiellt emot att staten skulle beträffande fast egendom
och affärsdrivande verksamhet jämnställas med enskilda fastighetsägare
och näringsidkare i avseende å kommunal bidragsskyldighet.
Då emellertid riksdagen såsom skäl för statens fritagande från
kommunal skattskyldighet hänvisat på de fördelar, som komme kommunen
till godo genom statens affärsdrivande verksamhet inom kommunen dels
under form av skatter från den i statens tjänst anställda personalen dels
ock genom .förökad omsättning och rörelse inom kommunen, anse sig
sakkunnige böra erinra därom att dessa fördelar i intet avseende
skilja sig ifrån eller överstiga dem av alldeles enahanda art, som
skulle tillkomma kommunen, därest egendomen och driften befunne
485
sig i enskild ägo. Dessa skäl äro således knappast ägnade att tillräckligt
motivera en undantagsställning för staten. Vill man åberopa fördelarna,
måste man ock tänka på olägenheterna för kommunen. Om affärsdriften
kräver en betydande arbetspersonal, torde denna personal i allmänhet
föranleda kommunala utgifter för skolväsende, fattigvård, hälsovård och
allmänna ordningens uppehållande till större belopp än som skäligen
kunna under form av skatter påräknas av arbetarna.
Lägges den kommunala beskattningen efter intresseprincipens synpunkter,
såsom här föreslagits, lärer konsekvensen emellertid bjuda en
viss statens skattskyldighet till kommunen. I enlighet härmed hava
sakkunnige också, såsom redan i det föregående (Avd. II) anförts, föreslagit
en avsevärd utvidgning av statens kommunala skatteplikt för fäst
egendom, såvitt den är avsedd eller användes för närings bedrivande.
Utvidgningen av statens skatteplikt gäller således, med vissa undantag,
huvudsakligen jordbruksfastighet ävensom sådan annan fastighet, som
användes i rörelse eller yrke.
Frågan är emellertid nu, om tillämpningen av intresseprincipen i
fråga om statens skattskyldighet bör inskränkas till objektbeskattningen
av den fasta egendomen eller om den bör utsträckas att gälla även beträffande
avkastning. Vid denna frågas bedömande måste, såsom riksdagen
framhållit, hänsyn tagas till det förhållandet att staten i allmänhet
driver verksamhet av ifrågavarande slag ur andra synpunkter
och för andra ändamål än som för de enskilda äro bestämmande. Åven om
skattskyldigheten inskränktes till rent affärsmässig rörelse, som av staten
bedrives, måste dock tagas i beaktande, att den avkastning som utvinnes
går till användning för tillgodoseende av statens ändamål att befordra
allmänt väl. Då staten och kommunen i stort sett samverka i sådant
syfte, men statens verksamhetsområde i det hela sträcker sig över alla
kommuners områden, synes icke någon särskild kommun böra medgivas
rätt att under form av beskattning taga andel av sådan avkastning som
är avsedd att användas för statens ändamål. Därtill kommer att staten i
allt fäll måste under annan. form bidraga till kommunernas verksamhet.
Dessa statsbidrag, som äro avsedda att underlätta kommunernas verksamhet
för ändamål, vilka i huvudsak sammanfalla med statens, synas
enligt skattereformprogrammet böra omläggas i syfte att i möjligaste
mån åstadkomma en kommunal skatteutjämning. Om nu kommunerna
berättigades att i beskattningsändamål utnyttja avkastningen av statens
industriella verksamhet, skulle sålunda erhållna skattebidrag ofta eller
kanske oftast falla på sådana kommuner som ingalunda vore i behov
därav. Det synes därför ändamålsenligare att icke medgiva kommunerna
486
Synpunkter
för den i
riksdagens
skrivelse den
8 april 1908
väckta frågans
lösning.
beskattningsrätt beträffande den avkastning, som staten åtnjuter av
egendom och rörelse, utan i stället låta denna beskattningsrätt ersättas
eller få anses vara ersatt med statens bidrag till kommunalväsendet.
På sålunda anförda skäl har förslaget helt frikallat statenMfrån
skyldighet att till kommun utgöra avkastningsskatt.
Den av riksdagen i dess ovan åberopade skrivelse begärda utredningen
angående lämpligaste sättet för staten att understödja kommun,
inom vilken staten förvärvat fast egendom eller industriell anläggning'',
skulle väl egentligen — därest sådant understödjande anses böra ske
icke genom skattebidrag utan under form av statsunderstöd — falla
inom ramen av det kommunala skattereformarbete, som förut i detta
betänkande betecknats såsom skatteutjämning, eller närmast vara att
hänföra under frågan om statsbidragsväsendets reglerande; och då frågan
därom av anförda skäl tillsvidare undanskjutits för att tagas under behandling
först efter det förslag till ordnande av den kommunala skatteregleringen
föreligger utarbetat kan det synas som om också den i riksdagsskrivelsen
berörda frågan lämpligen borde läggas åsido för att i
sistberöi''da sammanhang handläggas.
Det har emellertid förefallit som om det ifrågasatta vederlaget åt
kommuner, vilka genom statens åtgöranden gått i mistning av beskattningsföremål,
lämpligen borde ordnas fristående från statsbidragsväsendet
i övrigt, och då sådant vederlag tillika synts kunna givas under eu
form, som står närmare skattebidrag än egentliga statsbidrag, hava
sakkunnige ansett sig böra redan i nu förevarande sammanhang framlägga
några synpunkter i anledning av riksdagens ifrågavarande framställning.
Utöver statens skattebidrag till kommunen under form av fastighetsskatt
för vissa statens fastigheter, däribland industrifastigheter, och
utöver de statsbidrag, som kunna varda bestämda att efter vissa grunder
utgå till kommunerna i allmänhet, torde staten i regel knappast äga
anledning att giva särskilda understöd åt sådana kommuner, där staten
bedriver industriell verksamhet. Däremot kunna fall inträffa då staten
just genom att övertaga verksamhet av ifrågavarande slag försätter
kommunen, inom vilken verksamheten är förlagd, i en synnerligen
brydsam belägenhet. Industridriften kan hava sedan lång tid innehafts
av enskild person eller bolag och utgjort för kommunen en mycket
givande skattekälla, vars fortsatta påräknelighet föranlett kommunen att
planlägga och inlåta sig på dyrbara kommunala anordningar, som eljest
med hänsyn till kommunens övriga resurser icke lämpligen kunnat
487
ifrågasättas. Så kommer staten och övertager industridriften, med påföljd
att kommunen blir förlustig sin ifrågavarande skattekälla.
Det är just förhållanden av nu angivna art, som föranlett riksdagens
framställning i ämnet.
Granskar man närmare de antydningar riksdagen lämnat för
frågans lösning, skall man emellertid snart finna att det ställer sig
mycket vanskligt, om det ens är möjligt, att giva normerande och för
alla förekommande fall tillämpliga regler för sådana statens bidrag, som
här ifrågasatts. A id lösningen av frågan skulle enligt riksdagsskrivelsen
beaktas, att bidragen icke finge överstiga vad som kunde anses billigt
eller nödigt samt att, såvitt möjligt, de särskilda ekonomiska fördelar
för kommun, som i olika fall vunnes av statens verksamhet inom densamma,
borde tagas i beräkning. Med beaktande av dessa omständigheter
skulle sålunda kommunerna tillförsäkras efter förekommande fall
lämpade bidrag från staten för bestridande av vissa utgifter. Slutligen
erinrar riksdagen om statens skyldighet enligt nu gällande fattigvårdsförordning
att i vissa fall bekosta fattigvård för manskap inom armén
och sjöförsvaret ävensom för arbetare och hantverkare vid kronans
varv och verkstäder samt framhåller denna statsbidragsform såsom jämförlig
just med den, varunder riksdagen tänkt sig de nu ifrågaställa
bidragen kunna ske.
Med beaktande av alla sålunda berörda förhållanden synes det
emellertid, såsom nyss nämnts, knappast möjligt att på förhand uppställa
regler, som kunna bliva på alla förekommande fall med ett rättvist
resultat tillämpliga. Förhållandena måste nämligen enligt sakens natur
bliva i hög grad växlande. Vad som kan anses »billigt» eller »nödigt»
för en kommun, blir det måhända icke för en annan med större
ekonomisk bärkraft under i övrigt likartade förhållanden, och vad
som ena året skulle kunna anses »nödigt» för en kommun skulle
kanske befinnas onödigt det andra året för samma kommun. An mera
vanskligt bleve det att utfinna rättvisa normer, därest statens bidrag
skulle bindas till vissa bestämda utgifter, såsom riksdagen ifrågasatt.
Därigenom skulle till de i övrigt växlande faktorer, som borde inverka
på statsbidragets storlek, komma ytterligare en av kanske än mera obeständig
art, nämligen just de ifrågavarande utgifternas varierande belopp
inom olika kommuner och till och med inom samma kommun under
olika år.
Den i fattigvårdsförordningen föreskrivna statsbidragsformen har
för övrigt knappast ansetts så särdeles lämplig. Sålunda har fattigvårdslagstiftningskommittén
ansett sig icke höra i sitt förslag till lag
488
om fattigvården bibehålla ifrågavarande stadgande, utan låtit genom
bestämmelse i ett övergångsstadgande nu utgående statsbidrag av ifrågavarande
slag upphöra, i mån som de fattighjon, för vilka statsbidrag
lämnats, bortgå. t -
Enligt sakkunniges mening löses förevarande fråga lämpligast
och riktigast, om man begränsar den uteslutande till sådana fall, då
staten av enskilda förvärvat rörelse med däri använd egendom samt
därigenom orsakat, att kommunen gått i mistning av beskattningsföremål.
Det bör väl kunna under alla förhållanden erkännas billigt,
att eu kommun, som genom statens åtgöranden berövas en skattekälla,
under någon form beredes ersättning härför, oavsett huruvida kommunen,
strängt taget, är i behov av sådan ersättning eller icke. Denna princip
är ju godkänd och har vunnit tillämpning, då en kommun går i mistning
av beskattningsföremål genom inkorporering av områden med annan
kommun. Då staten förorsakar mistning av beskattningsföremål inträder
ett analogt förhållande. Givet är emellertid, att en för all framtid utgående
ersättning icke bör medgivas. Ersättningen bör allenast hava
till uppgift att lätta de svårigheter, som kunna befaras uppkomma
genom en alltför brådstörtad ändring av kommunens ekonomi. Den
synes därför icke böra utgå under längre tid än som erfordras för att
kommunen skall få tillräcklig tid på sig att avveckla uppkomna svårigheter.
I sådant avseende synes kunna ifrågasättas, att staten finge underkasta
sig att till kommunen i dylika fall erlägga utskylder efter ett
minimirepartitionstal, vilket första året efter övertagandet av sådan egendom
och rörelse, som här är i fråga, för den fasta egendomen ensamt
sattes till medeltalet av de repartitionstal, som under senaste fem åren
sammanlagt belöpt på samma egendom och rörelse i enskild ägo, samt
att detta minimirepartitionstal därefter minskades exempelvis med en
tiondel årligen. Till det repartitionstal, som för staten belöpte på den fasta
egendomen, skulle alltså läggas erforderligt fyllnadsrepartitionstal, så att
hela repartitionstalet varje år uppginge till årets minimirepartitionstal.
Om staten i enlighet med förslaget ålägges skatteplikt till kommunen
för fast egendom av ifrågavarande slag, skulle bidragsskyldigheten
på underlag av nyssberörda fyllnadsrepartitionstal säkerligen i de
flesta fäll ganska hastigt avvecklas av sig självt före de tio årens utgång.
Då staten inköper en industrifastighet, torde nämligen i allmänhet sådan
fastighet, efter det den kommit i statens ägo, underkastas betydande
förändringar genom till- och ombyggnader, vadan fastighetens taxeringsvärde
snart nog kommer att ökas i den grad, att ensamt det på fastigheten
belöpande repartitionstalet uppväger förutvarande reparatitionstal
489
på fastigheten och näringsdriften tillsammans utan tillägg således av
något fyllnadsrepartitionstal.
Att för sådana särskilda fall som de här ifrågavarande inrymma
stadganden i författningsförslaget har icke synts lämpligt. Förhållanden
av ifrågavarande art böra nämligen ordnas genom beslut i varje särskilt
fall, vilket emellertid icke synes hindra att, därest de nyss framhållna
synpunkterna anses förtjänta av beaktande, Kungl. Maj:t lärer kunna
hos riksdagen utverka bemyndigande att i förekommande fall själv
besluta i enlighet med grunder, som av riksdagen godkännas.
Enligt förslaget hava kommuner och andra menigheter frikallats frågan om
från skattskyldighet för annan avkastning än den, som härflutit av tidighet m
jordbruksfastighet eller av rörelse eller yrke eller som erhållits genom tm andra
,i • kommuner
uthyrning. ... . Utgöra av
För kommuns frikallande från avkastningsskatt lärer icke kunna kastningsskau.
åberopas sådana skäl, som ovan anförts för statens skattefrihet. Räckvidden
av dessa skäl sträcker sig beträffande kommunen icke längre än
till sådan av kommun åtnjuten avkastning, som skulle bliva skattepliktig
till den skatteberättigade kommunen själv, men den effektiva skattskyldigheten
i sistberörda avseende bortfaller helt naturligt utan vidare.
Däremot kunna tillräckliga skäl icke anses föreligga att befria kommun
från skattskyldighet till annan kommun, som författningsenligt är rätt
beskattningsort, eller till det landsting, däri kommunen tager del.
För närvarande är kommun skattskyldig till bevillning för inkomst
av rörelse. Då förslaget utsträckt avkastningsskatten att omfatta jämväl
avkastning av fast egendom, har följdriktigheten fordrat att kommuns
skattskyldighet utsträckes till avkastning av jordbruksfastighet ävensom
till sådan avkastning, som uppkommit genom uthyrning.
Till rörelse eller yrke, som av kommuner pläga bedrivas, kunna
särskilt räknas tillverkning och tillhandahållande åt allmänheten av gas
och elektricitet samt ledning och tillhandahållande av vatten ävensom
därmed jämförlig verksamhet, ändå att verksamheten är avsedd uteslutande
till gagn för den kommun, som bedriver densamma. Dylik
kommunal verksamhet torde ock enligt nu gällande praxis hava ansetts
såsom rörelse eller yrke. I sådana fall, då anläggningen varit belägen
inom den kommun, som varit ägare till anläggningen, torde väl dock i
allmänhet ingen taxering till bevillning hava skett, men detta förhållande
har icke haft sin grund i gällande bestämmelser utan har berott därav
att taxeringsnämnderna, där de kommunala intressena äro starkt representerade,
icke så noggrannt hållit på taxeringen i sådana fall, då den egna
Kommunalskattesakkunnige. 62
%
Skattefrihet
för kyrkor,
akademier,
vetenskapliga
samfund m. m.
490
kommunen icke kunnat vinna någon fördel därav. Då kommunen deltager
i landsting, är det emellertid för landstingsbeskattningen av vikt
att taxering sker även i nyss anförda fall.
Kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter samt sjuk- och fattig vårdsinrättningar
jämte andra fromma stiftelser hava i förslaget likasom i
bevillningsförordningen frikallats från skattskyldighet med undantag
allenast beträffande prästerskapets änke- och pupillkassa för avkomst,
som kassan åtnjutit av ledig ecklesiastik syssla.
Vid bedömandet av frågan om nu förevarande anstalters och inrättningars
ställning i avseende å skattskyldighet för avkastning har denna
fråga givetvis måst prövas jämväl med hänsyn till avkastningen av fast
egendom. Då enligt förslaget den kommunala fastighetsskatten, i olikhet
mot den nuvarande bevillningen och kommunalskatten för fast egendom,
icke avser att täcka all skattskyldighet för fast egendom utan är avsedd att
träffa allenast själva fastighetsobjektet, medan jämte denna fastighetsskatt
i regel skall utgå en särskild skatt för avkastningen av fäst egendom,
kan det synas som om följdriktigheten skulle fordra skatteplikt för
avkastning av all fast egendom, som är underkastad fastighetsskatt,
såvida nämligen inga särskilda skäl föreligga till befrielse från avkastningsskatt.
Beträffande den grupp av fastighetsägare, som i förevarande punkt
beröres, är frågan uppenbarligen mycket betydelsefull. Många kyrkor
äga avsevärda jordbesittningar, och särskilt är detta förhållandet i Skåne.
Framför alla är Lunds domkyrka ägare till många värdefulla jordbruksegendomar,
vilka lämna avkastning till ett sammanlagt belopp av betydande
storlek. Åven universiteten äga avkomstgivande fastigheter.
Detsamma är förhållandet med vissa andra undervisningsverk. Stipendiefonder
och pensionsanstalter samt fromma stiftelser kunna även vara
ägare till avkomstgivande fastigheter såväl å landet som i stad. Det
bleve sålunda en ingalunda obetydlig skattskyldighet, som lades på
dessa inrättningar, om de bleve tillförbundna att utgöra kommunalskatt
för avkastning av fast egendom. Och det bleve en skattskyldighet, som
de förut knappast haft någon känning utav, eftersom ifrågavarande
egendomar i allmänhet äro utarrenderade jordbruksfastigheter, för vilka
all skattskyldighet till kommunen hittills ålegat arrendatorn.
Vidare är att märka, att deja av de ifrågavarande inrättningarna
räknas såsom statsinstitutioner och därför i fråga om skattefrihet torde
böra likställas med staten. Så är ju otvivelaktigt förhållandet med
4
491
universiteten i Uppsala och Lund. Men gränsen emellan sådana inrättningar
som kunna vara att anse såsom statsinstitutioner eller såsom
enskilda institutioner torde i många fall bliva rätt svår att draga, synnerligen
i fråga om sådana anstalter eller inrättningar, vilka ursprungligen
tillkommit och måhända till större eller mindre del fortfarande underhållas
genom donationer av enskilda. I varje fall torde den till dylika
anstalter donerade fasta egendomen knappast kunna anses såsom statsegendom,
även om den, såsom förhållandet exempelvis är med Lunds
domkyrkas och andra kyrkors jordegendomar, blivit i kronans jordeböcker
upptagen såsom varande av krono natur. Att göra anstaltens
skattefrihet för avkastning av fast egendom beroende av huruvida
anstalten skall kunna anses såsom statsinstitution eller icke låter sig
således knappast ifrågasättas.
Då emellertid inrättningar och anstalter av ifrågavarande slag,
även om de icke kunna anses såsom statsinstitutioner, äro ägnade att
befordra statsändamål eller i varje fall ur statens synpunkt synnerligen
behj ärtan svärda syften, hava de ansetts böra få åtnjuta full skattefrihet
för avkastning av vad slag det vara må.
Hushållningssällskapen hava genom förslaget frikallats från skatt
för avkastning av kapital.
För närvarande äro hushållningssällskap fritagna från bevillning och
kommunalskatt för all annan inkomst än den, som härflutit av rörelse
eller yrke. Då avkastningsskatten är avsedd att träffa jämväl avkastningav
fast egendom och ingen anledning ansetts förefinnas att befria hushållningssällskapen
från skattskyldighet för sådan avkastning, har åt bestämmelsen
om hushållningssällskapens skattefrihet givits den formulering,
som förslaget i enlighet härmed upptager.
Allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,
järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, ävensom
sparbanker, som avses i lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond
vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent av insättarnas fordran,
hava i förslaget fritagits från skattskyldighet för annan avkastning
än den som härflutit av jordbruksfastighet eller av annan fastighet.
För närvarande äro ovanberörda hypoteksanstalter fria från all
inkomstbeskattning till stat och kommun. Sakkunnige hava hyst någon
tvekan, huruvida tillräckliga skäl föreligga för fortsatt fritagande av dessa
t
Skattefrihet
för avkastning
av kapital, som
åtnjutits av
hushållningssällskap.
Hypoteksföreningar
och
järnkontoret.
492
inrättningar från kommunal beskattning och om de icke rätteligen borde
underkastas beskattning i samma ordning som andra kooperativa föreningar.
Fritagandet av allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningar
från bevillningsplikt skedde vid 1883 års riksdag på riksdagens eget
initiativ och utan annan motivering än att den frihet från bevillning,
som tillkomme järnkontoret och vissa sparbanker, »synts» böra utsträckas
jämväl till hypoteksbanken och hypoteksföreningar. Sedermera har följdriktigheten
ansetts fordra likställighet för övriga här omförmälda hypoteksanstalter.
Det egentliga skälet för fritagandet torde väl hava varit, att dessa
anstalters verksamhet ansetts vara av särskilt allmännyttig art. Till
detta skäl skulle måhända, då det gäller kommunalbeskattningen, kunna
läggas ytterligare det skälet, att dessa anstalter i sin verksamhet knappast
kunna sägas äga något egentligt intresse av den kommun och dess utveckling,
där anstaltens kontor blivit förlagt. Detta gäller till fullo i
fråga om allmänna hypoteksbanken och liypoteksföreningarna för landsbygden
och, ehuru i mindre grad, jämväl om hypotekskassorna för städerna.
Om nu dessa anstalter anses böra vara i allmänhet fritagna från
kommunal avkastningsskatt, har befrielsen dock synts icke böra sträcka
sig till avkastning av fast egendom. Därest dessa låneanstalter nödgas på
grund av sin kreditgivning övertaga äganderätten till fast egendom,
bör detta förhållande icke beröva kommun, där den fasta egendomen
ligger, dess beskattningsrätt i fråga om avkastningen. Icke heller synes
anstalt av ifrågavarande slag böra vara fritagen från skattskyldighet
för avkastning av fastighet, vilken anstalten inköpt och använder till
förvaltningslokaler och som, vid det förhållandet att sådan anstalt icke
bedriver skattepliktig rörelse, icke bör i beskattningsavseende vara att anse
såsom använd i rörelse eller yrke. Särdeles opåkallat skulle sådant fritagande
bliva, där fastigheten dessutom innehåller lägenheter för uthyrning.
Vad här ovan sagts om hypoteksanstalterna lärer få anses giltigt
även beträffande järnkontoret.
Vad sparbankerna beträffar, voro före år 1910 alla sparbanker,
vilka icke lämnade utdelning till stiftarna eller deras rättsinnehavare, befriade
från skattskyldighet för inkomst. Vid 1910 års riksdag beslöts
inskränka denna skattefrihet att gälla allenast för sådana sparbanker, vilkas
reservfond icke uppginge till fem procent av insättarnas fordringar.
Riksdagen, som ansåg skattefriheten hava från början medgivits därför
att sparbankerna i sin allmännyttiga verksamhet förmenats vara för sitt
fortbestånd och utveckling i behov därav, uttalade såsom sin mening,
att nämnda behov icke längre kunde anses förefintligt annat än möj
*
-
493
ligen för sådana sparbanker, som icke vunnit stadga genom mera betydande
reservfondsbildning. På dessa skäl beslöts nyss angivna ändringav
förut gällande bestämmelse.
Aven i fråga om sparbanker hava sakkunnige hyst tvekan, huruvida
tillräckliga skäl för fortsatt beviljande av skattefrihet kunna anses
föreligga. Under alla förhållanden synes skattefriheten icke böra utsträckas
längre än som enligt förslaget skett.
Beskattningsår och taxeringsår. Vilket års avkastning skattskyldigheten
har till föremål. Medeltalsberäknlng i vissa fall. Taxerat
belopp och skattefritt avdrag.
Vid förslagets avfattning och motivering har det ansetts lämpligt
att införa tekniska benämningar dels för det år, varunder den avkastning
åtnjutits som i varje särskilt fall skall för beskattning uppskattas,
dels ock för det år, varunder denna uppskattning sker. Det förra året
benämnes sålunda beskattningsåret och det senare taxeringsåret. Benämningen
taxeringsåret i förslagets mening är icke ny utan har även förut
använts i enahanda bemärkelse, men däremot har benämningen beskattningsåret
icke så avgjort kommit till användning i förslagets mening.
Ehuru mera oegentligt torde nämligen sistberörda benämning understundom
använts även för att beteckna det år, då skatten debiteras
(debiteringsåret), eller det år, då skatten uppbäres (uppbördsåret). Förslaget
har nu fastställt betydelsen av beteckningen beskattningsåret, så
att intet missförstånd vid användandet kan uppkomma.
Med beskattningsåret avses sålunda kalenderåret närmast före taxeringsåret
eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det
räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret.
Den skattskyldighet, som genom taxering varje år fastställes, har
till föremål den under beskattningsåret åtnjutna avkastningen utom i
de fall, då medeltalsberäkning skall förekomma.
Har förvärvskälla, tillhörande någon av grupperna jordbruksfastighet
eller rörelse eller yrke, antingen under tid, ej understigande
beskattningsåret och de två närmast föregående kalender- eller räkenskapsåren,
eller under kortare tid, dock ej understigande beskattningsåret
och det närmast föregående kalender- eller räkenskapsåret, varit i samme
skattskyldigs hand samt — vad angår jordbruksfastighet — tillika befunnits
väsentligen oförändrad, avser den skattskyldighet, som genom
Beskattningsår
och
taxeringsår.
Skattskyldig
hetens
föremål.
494
De skäl, som
legat till grund
för medeltalsberäkningen.
Medeltalsberäkning
lämplig
allenast beträffande
vissa slag av
.avkastning.
Medeltal sb
er åkning
lämplig
allenast i
fråga om
avkastning
av jordbruks
-
taxering fastställes, medeltalet av de belopp, vartill avkastningen blivit,
i förra fallet för vart och ett av nämnda tre år och i senare fallet för
vartdera av nämnda två år, inom kommunen uppskattad.
I det föregående har framhållits önskvärdheten att åt de kommunala
beskattningsföremälen gives största möjliga fasthet, så att kommunalskatten
icke blir i allt för stor utsträckning beroende av konjunkturväxlingar,
utan kan påräknas komma att utgå med något så när konstanta
belopp eller i Varje fall utgöras av de olika beskattningsföremälen år för
år i ungefärligen samma förhållande utan alltför stora, år efter annat
inträffande förskjutningar av skattetrycket från en grupp av beskattningsföremål
över på en annan.
I sådant avseende är givetvis fastighetsskatten typisk, men det
nyssberörda önskemålet har ansetts icke kunna tillfredsställande ernås,
utan att jämväl åt vissa utav avkastningsskattens mera betydelsefulla
beskattningsföremål gives erforderlig stadga. I detta syfte har bestämmelsen
om medeltalsberäkning tillkommit.
Det är utan vidare klart, att medeltalsberäkning icke är påkallad
eller ens lämplig i fråga om varje slag utav avkastning. Den är onödig
i fråga om sådan avkastning, som i stort sett icke är underkastad fluktuationer
från ett år till annat, och den är olämplig i fråga om sådana
förvärvskällor, som icke kunna påräknas lämna en årligt återkommande,
om ock efter konjunkturerna växlande avkastning. Medeltalsberäkning
har således ansetts onödig i fråga om avkastning av förvärvskällorna
annan fastighet, kapital, ankomst givande rättigheter samt tjänst. Väl
förekommer att avlöningsförmåner utgå under form av tantiem och således
bliva år för år växlande allt efter ett näringsföretags årsresultat,
och detsamma kan ävenledes vara förhållandet med vissa avkomstgivande
rättigheter, men dylika förhållanden äro dock icke så vanligt
förekommande, att de kunna inverka störande på kommunalbeskattningens
stabilitet. Alldeles olämplig skulle medeltalsberäkning ställa sig i fråga
om avkastning av sådana tillfälliga förvärvskällor, som inbegripas under
gruppen annan förvärvsverksamhet. Här saknar nämligen förvärvskällan
den varaktighet, som erfordras för att en år för år påräknelig avkastning
överhuvud skall kunna vara tänkbar.
Det är således allenast avkastning av förvärvskällor, tillhörande
grupperna jordbruksfastighet samt rörelse eller yrke, som synts böra taxeras
efter medeltalsberäkning. Dessa förvärvskällor kunna beräknas varje år
giva avkastning, fastän avkastningens storlek är beroende av konjunkturerna
för året och, vad jordbruksfastighet beträffar, jämväl av väder
-
495
leksförhållanden och andra omständigheter av beskaffenhet att inverka pa
årsväxten. För kommunerna torde dessa förvärvskällor bliva utomordentligt
betydelsefulla skattekällor, vadan det ligger synnerlig vikt uppå, att
beskattningen av dem på det sätt anordnas, att skattekällan icke ena
året sinar och det andra flödar rikligt utan såvitt möjligt flyter jämnt.
Eljest kunna befaras årliga förskjutningar av den kommunala skattebördan
från den ena gruppen av beskattningsföremål över på den andra.
Detta undvikes genom att taxera avkastningen efter medeltalsberäkning.
Innan här lämnas närmare redogörelse för de betingelser, under
vilka medeltalsberäkning enligt förslaget är avsedd att användas, torde
förtjäna erinras därom att redan kommunalskattekommittén föreslagit
medeltalsberäkning i vissa fall vid taxering av inkomst- Sålunda upptogs
i dess förslag till lag angående kommunal taxering och skattskjddighet
följande stadgande:
»Skattskyldig, som det enligt lag åligger att föra handelsböcker
eller vilkor eljest förer behöriga räkenskaper, vare efter anmälan berättigad
att få sin taxering bestämd efter de tre senaste årens medelinkomst.
Härvid iakttages, att om skattskyldigs verksamhet under något
av nämnda år gått med förlust resultatet för sådant år vid beräkning
av medelinkomsten ingår med noll, ävensom att, där taxering efter
medelinkomst vunnit användning, skattskyldig är för framtiden underkastad
enahanda taxeringssätt, dock att ändring härutinnan kan medgivas,
såvida skattskyldig erlägger vad i kommunalskatt skolat mera
utgå, därest taxering efter medelinkomst icke ägt rum.»
Kommittén, som lät medeltalsberäkningen bero på den skattskyldiges
anmälan och således såg frågan huvudsakligen ur synpunkten
av dennes eget intresse, gav ingen motivering för sitt förslag eller närmare
föreskrifter om sättet och villkoren för beräkningens verkställande.
Obestridligen lärer det kunna anses såsom en fördel för den skattskyldige
att få utgöra sin kommunalskatt med år för år ungefärligen
lika stora belopp, oberoende av den av honom åtnjutna avkastningens
stegring under vissa år utöver det normala, och denna förmån synes
desto mera påtaglig med hänsyn därtill att skatten för en under visst
år åtnjuten onormalt hög avkastning, vilken taxeras utan medeltalsberäkning,
icke kommer att erläggas samma år som den höga avkastningen
förvärvats utan först två år senare och måhända just under ett år, då avkastningen
varit betydligt lägre samt skattebetalningen för ett föregående
mera givande driftsår således blir kännbarare; men den skattskyldiges egen
fördel av medeltalsberäkning lärer väl knappast kunna anses tillräckligt
motivera dess användande vid taxeringen. Att medgiva skattskyldig val
-
fastighet
samt rörelse
eller yrke.
Kommunalskatt
ekornmitténs
förslag
till
medeltalsberäkning
i
vissa fall.
Medeltalsberäkning
bör icke
göras beroende
av
den skattskyldiges
egen begäran.
496
Medeltalsberäkningen
bör göras
obligatorisk.
frihet mellan taxering med och taxering utan medeltalsberäkning synes
dessutom föga lämpligt. Förutom svårigheterna för taxeringsmyndigheterna
att noggrant hålla reda på de fall, då medeltalsberäkning förut tillämpats
och således allt fortfarande bör komma till användning, skulle valfriheten
medföra, att de otillfredsställande verkningarna i vissa fall av taxering
efter medeltalsberäkning framträda mera motbjudande, då det beror av den
skattskyldiges fria skön att tillgodogöra sig dessa verkningar, om de
ställa sig för honom förmånliga, men eljest undvika dem. Det lärer nämligen
aldrig kunna undgås, att taxering efter medeltalsberäkning kan
bliva i viss mån otillfredsställande dels första året, då medeltalsberäkningen
tager sin början, dels ock sista året, då medeltalsberäkning i en
förvärvskälla kommer till användning. Vid taxering av avkastning ur förvärvskällor
med kort varaktighetstid verkar medeltalsberä k ningen således
icke så väl, då avkastningsbeloppen varit olika stora. Om till exempel
en förvärvskälla drives av samme skattskyldig allenast under två år, samt
förvärvskällan lämnat avkastning under första året till belopp av 2,000
kronor och under andra året till belopp av 10,000 kronor, komma
således att taxeras första året 2,000 kronor och andra året 6,000 kronor,
eller tillhopa för bägge åren 8,000 kronor. Har däremot avkastningen
första året utgjort 10,000 kronor och andra året 2,000 kronor, komma
att taxeras första året 10,000 kronor och andra året 6,000 kronor,
eller tillhopa 16,000 kronor. Ehuru sådana fall som de exemplifierade
kunna räknas såsom sällsynta undantagsfall, synas de dock vara av
beskaffenhet att avråda från att låta det bero på den skattskyldige
själv att avgöra, huruvida medeltalsberäkning skall komma till användning
eller icke.
Ser man däremot frågan uteslutande ur synpunkten av kommunernas
intresse att få tillgång till såvitt möjligt jämnt flytande skattekällor,
synas undantagsfall av nyss angivna beskaffenhet icke böra tillmätas
sådan betydelse, att tanken på medeltalsberäkning bör övergivas.
1 kontinuiteten verkar nämligen medeltalsbcräkningen i allmänhet fullt
tillfredsställande, så att i stort sett intet avkastningsbelopp vare sig
undgår beskattning eller blir överbeskattat, och det torde få räknas till
sällsyntheterna, att en förvärvskälla drives av samme innehavare under
så kort tid som två år. Ännu mera sällsynt torde vara, att en förvärvskälla
under första året lämnar bättre resultat än under ett senare, vadan
man icke behöver räkna med sådana fall, som det sist här ovan exemplifierade,
i vilket medeltalsberäkningen medför en hårdare beskattning för
den skattskyldige än om medeltalsberäkning icke använts. Mera vanligt
torde vara, att förvärvskälla under första driftsåret lämnar mindre av
-
497
kastning- än under efterföljande år, så att beskattningen blir för den
skattskyldige lindrigare vid användande av medeltalsberäkning. För
kommunens vidkommande bör emellertid den förlust, som därigenom skulle
kunna tänkas uppkomma, bliva mera än väl uppvägd av de betydande
fördelar, som stabiliteten i beskattningsföremålens skattevalörer är ägnad
att bereda. Förslaget har därför upptagit kommunalskattekommitténs
uppslag i ämnet men gjort tillämpningen av medeltalsberäkning obligatorisk
beträffande avkastning av förvärvskällorna jordbruksfastighet samt
rörelse eller yrke, så snart överhuvud förutsättningarna för medeltalsberäkning
föreligga.
Såsom förutsättning för att medeltalsberäkning vid taxering av
förvärvskällas avkastning skall ifrågakomma bär ansetts böra gälla, att
förvärvskällan innehafts av den skattskyldige under hela beskattningsåret
samt därutöver antingen under två hela eller åtminstone ett helt år näst
före beskattningsåret. Härtill kommer, beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet,
såsom en särskild förutsättning, att förvärvskällan under
nämnda tid varit väsentligen oförändrad.
Förvärvskällan jordbruksfastighet skall enligt förslaget anses hava
varit väsentligen oförändrad, så länge densamma bestått av huvudsakligen
samma jordområde, vare sig detta utgjort en eller flera fastigheter eller
delar därav, samt så länge de rättsliga förhållanden — äganderätt eller
nyttjanderätt — under vilka jordområdet innehafts av den skattskyldige
icke undergått sådan ändring, som är ägnad att avsevärt inverka på
storleken av den avkastning, förvärvskällan kan påräknas lämna. Om
således från förvärvskällan avskilts någon jordlott, som icke avsevärt
inverkar på avkastningen, skall förvärvskällan det oaktat betraktas såsom
väsentligen oförändrad. Har ägaren däremot t. ex. haft jordområdet
under eget bruk, men därefter vidtagit den förändringen, att jordområdet
eller en större del därav upplåtits på arrende, kan sådan förändring
vara ägnad att avsevärt inverka på beloppet av den avkastning, han
kan tillgodogöra sig, vadan förvärvskällan i sådant fall icke torde böra
anses väsentligen oförändrad. Detsamma blir förhållandet, om en arrendator
av ett jordområde förvärvar äganderätten till detsamma. Därigenom
upphör nämligen avdrag för arrendeavgift, vilket förhållande i allmänhet
måste anses väsentligt inverka på avkastningen.
Beträffande förvärvskällan rörelse eller yrke tillämpas medeltalsberäkning
så länge rörelsen icke omlagts på sådant sätt, att en ny
förvärvskälla måste anses hava uppkommit. Detta sistnämnda är förhållandet,
om ingen gemensamhet med avseende å verksamhetsarten
föreligger mellan rörelsen före och rörelsen efter omläggningen. Med
Kommunalskattesakkunnige. 63
Förutsättningarna
för
medeltalsberäkning.
498
Medeltalsberäkningeu
göres inom
»arje kommun
för sig.
TUlvägagftngssättet
vid medeltalsberäkuing.
tillämpning av vad i det föregående anförts angående gemensamhet med
avseende å verksamhetsart, skall sådan gemensamhet givetvis anses föreligga,
då rörelsen varje år är av samma slag, men enahanda gemensamhet
får anses vara för handen även då verksamheten icke omlagts i
vidare mån än att en verksamhetsart, som tillkommit, kan anses såsom
en gren av den fornt bedrivna rörelsen.
Medeltalsberäkningen avser den avkastning, förvärvskälla lämnat
inom varje särskild kommun under de år, som ingå i medeltalsberäkningen.
I fråga om förvärvskällan jordbruksfastighet iir detta förhållande
utan vidare klart, enär en och samma förvärvskälla av ifrågavarande
slag aldrig sträcker sig utanför kommunens område och således
icke kan vara förlagd till mera än en kommun. Förvärvskälla, tillhörande
gruppen rörelse eller yrke, kan däremot vara förlagd till mera
än en kommun, och i sådana fall skall förvärvskällans avkastning, efter
fördelning mellan kommunerna på sätt i det föregående anförts, uppskattas
i varje kommun för sig, samt medeltalsberäkning därefter göras för varje
särskild kommun, därest omständigheterna beträffande rörelsen inom
kommunen därtill föranleda. Det kan således förekomma, att en och
samma förvärvskällas avkastning kan till den del, som belöper på eu
kommun, bliva taxerad efter medeltalsberäkning, samt till den del, som
belöper på en annan kommun, bliva taxerad utan medeltalsberäkning,
i ty att förutsättning för medeltalsberäkning föreligger allenast inom
den förstberörda kommunen.
Vid taxering efter medeltalsberäkning göres först avkastningen
under beskattningsåret till föremål för uppskattning, varefter det
sålunda uppskattade beloppet sammanlägges med det eller de belopp,
vartill avkastningen av samma förvärvskälla uppskattats för det eller
de närmast föregående år, som i vart särskilt fall skola ingå i medeltalsberäkningen.
Summan delas därefter med de i medeltalsberäkningen
ingående årens antal, och det därvid framkomna beloppet utföres såsom
förvärvskällans avkastning. Härvid skall emellertid iakttagas att, om
förvärvskällan under något av nämnda år visat underskott, avkastningsresultatet
för sådant år vid sammanläggningen ingår med noll.
Utöver de i det föregående angivna förutsättningarna för tillämpningen
av medeltalsberäkning erfordras således ytterligare, att förvärvskällas
avkastning skall under det nästföregående eller de båda närmast
föregående taxeringsåren hava varit föremål för uppskattning, vilket,
även om beskattningsbart belopp icke förelegat, skall antagas hava varit
förhållandet beträffande all avkastning av beskaffenhet att i händelse
av beskattningsbart belopp skola inom kommunen taxeras. Sakkunnige
499
förutsätta därvid, att i taxeringsförordningen kommer att lämnas före*
^skrift därom att avkastning av förvärvskällorna jordbruksfastighet samt
rörelse eller yrke skall, sä snart deklaration föreligger eller avkastningåtnjutits
av juridisk person, göras till föremål för uppskattning och
tillika antecknas i taxeringslängd, ändå att beskattningsbart belopp
icke föreligger samt till och med ory uppskattningsresultatet icke kan i
taxeringslängden redovisas med annan siffra än 0. Föreligger däremot
lor enskild person ingen deklaration, lärer icke kunna ifrågasättas att
uppskattningsresultat skall i taxeringslängd antecknas under annan förutsättning
än att beskattningsbart belopp uppkommit, och innehålla de till
lagförslaget hörande anvisningarna för sådant fall bestämmelse därom
att, där taxeringslängd för något av de år som ingå i medeltalsberäkningen
icke lämnar upplysning angående det belopp, vartill avkastning
må hava uppskattats, avkastningen skall antagas hava uppskattats, om
mantalsskrivning skommunen utgjort beskattningsort, till 500 kronor och i
annat fall till 0. Dessa siffror äro valda med hänsyn därtill att enskild
skattskyldigs sammanlagda avkastningsbelopp måste för att bliva beskattningsbart
hava uppgått i mantalsskrivningskommun till 510 kronor och
annan kommun till 10 kronor.
Inom kommun uppskattade eller, där medeltalsberäkning skall tilllämpas,
å sådan beräkning grundade avkastningsbelopp för särskilda
förvärvskällor sammanföras för en var skattskyldig i ett taxerat belopp.
Med iakttagande av förslagets bestämmelse därom att hustru är
skattskyldig för av henne åtnjuten avkastning, som rättsligen varit från
mannens förvaltning undantagen, kan således förekomma, att man och
hustru var för sig kunna få sig påfört ett taxerat belopp. Vidare kan,
eftersom icke allenast aktiebolag utan även handelsbolag och rederier skola
såsom juridiska personer taxeras för åtnjuten avkastning, förekomma
att personer, som äro delägare i ett handelsbolag eller rederi, kunna
hava att svara dels samfällt för ett taxerat belopp, Bom handelsbolagets
eller rederiets firma fått sig påfört, dels ock var för sig för taxerade
belopp i fråga om sådan avkastning, som de åtnjutit från förvärvskälla
utom firman. Vad däremot beträffar avkastning, som åtnjutits av enkelt
bolag, skall icke bolaget utan delägarna själva taxeras, en var för det
belopp som motsvarar hans andel av bolagets avkastning, vadan i dylika
fall ingen annan än delägaren personligen kan såsom skattskyldig få sig
påfört ett taxerat belopp.
Med avkastningsskattens natur att utgöra en beskattning av för -
''Faxeral fakt?,*.
Skattefritt
avdrag.
500
Beviliningsfria
avdrag
enligt nu
gällande best
ämme) fot.
värvskällorna, utan hänsyn till den personliga skatteförmågan, vore
mest förenligt att låta skatten utan vidare beräknas å det belopp, som
i varje fall utföres såsom taxerat belopp, samt att således icke medgiva
något avdrag, motsvarande det bevillningsfria avdraget enligt gällande
bevillningsförordning. Av skäl, som här efteråt anföras, har emellertid
förslaget medgivit viss skattefrihet/
Innan motivering för förslaget i denna del avgives, har synts
lämpligt att här redogöra för den närmare innebörden av bestämmelserna
i gällande bevillningsförordning i nu ifrågavarande hänseende.
Då skattskyldigs sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna även
hustruns, understigit 500 kronor, äger bevillning för inkomst icke rum.
Hava dessa inkomster uppgått till 500 kronor men icke till 1,200 kronor,
äro 450 kronor, och om de uppgått till 1,200 kronor men icke till 1,800
kronor äro 300 kronor av inkomsten av kapital och arbete fria från
bevillning. Med skattskyldigs »sammanräknade årsinkomster» avses
emellertid här icke allenast sådana årsinkomster, som äro föremål för
inkomstbevillning, utan däri skall inberäknas all inkomst, således även
den som härflutit av jordbruksfastighet och annan fastighet, beräknad
till resp. 6 och 5 procent av taxeringsvärdet, ävensom den inkomst,
som kommit skattskyldig till godo såsom delägare i bolag, exempelvis
under form av utdelning å aktier. Storleken av skattskyldigs på sådant sätt
sammanräknade inkomstbelopp blir sålunda visserligen bestämmande för
frågan, hurvida den skattskyldige skall komma i åtnjutande av bevillningsfrihet
eller lindring i bevillningen under form av bevillningsfritt avdrag,
men för att sådan bevillningsfrihet eller lindring skall kunna ifrågakomma,
erfordras ytterligare att inkomsten skall vara taxerad i den
kommun där den skattskyldige är mantalsskriven. Har någon haft allenast
sådan inkomst, som beskattas inom annan kommun än hans mantalsskrivningskommun,
kommer han således, oavsett inkomstbeloppets storlek,
icke i åtnjutande av bevillningsfrihet eller lindring. Vidare är att märka,
att ifrågavarande förmåner tillgodokomma allenast sådana skattskyldiga,
som äro fysiska personer. Då emellertid enligt gällande bevillningsförordning
handelsbolag, kommanditbolag och rederier icke skola
taxeras för inkomst, utan sådant bolags inkomst i stället skall uppdelas
å delägarna, vilka taxeras var för sin andel av inkomsten, kan således
bevillningsfrihet eller lindring ifrågakomma för inkomst, som förvärvats
av sistberörda juridiska personer.
De ovan angivna och under nämnda förutsättningar fasta bevillningsfria
avdragsbeloppen 450 kronor och 300 kronor skola ökas, då
501
därtill ytterligare någon av följande förutsättningar är för handen,
nämligen att den skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv,
sammanlagt mer än tre personer, att levnadskostnaderna å orten äro
synnerligen höga i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet,
eller att skattskyldigs skatteförmåga eljest på grund av särskilda
förhållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse
och dylikt) är väsentligen nedsatt. Denna ökning må icke för någon
skattskyldig eller, i. fråga om äkta makar, för dem gemensamt överBtiga
200 kronor, utan så är att något av de särskilda förhållanden
föreligger, varom nyss är sagt, då ökningen må uppgå till högst
400 kronor.
Dessa bestämmelser hava icke kunnat undgå att föranleda vissa
olägenheter vid tillämpningen, vilka huvudsakligen berott därpå att
deklarationer till ledning vid smärre inkomsttagares taxering ofta
saknas samt att. det icke varit möjligt att vid taxeringen i mantalsskrivningsorten
hålla reda på huruvida de skattskyldiga haft eller taxerats
för inkomst inom annan kommun. Exempelvis är det mycket vanligt,
att yrkesmän i grannkommuner till större städer bliva taxerade för
inkomst, förutom i mantalsskrivningskommunen, jämväl av torghandel
eller dylikt i staden, och då sistberörda taxering är okänd för taxeringsnämnden
i mantalsskrivningskommunen har bevillningsfritt avdrag å det
där taxerade beloppet medgivits, oaktat de taxerade inkomsternas sammanlagda
belopp uppgått till en inkomstsumma, som icke berättigat till det
medgivna avdraget. Sådana ofrivilliga felaktigheter begås synnerligen
ofta, och missförhållandena kunna ingalunda anses bliva förbättrade därigenom
att anmärkningar för felaktigheternas rättande ett par år efteråt
göras av kammarrätten med påföljd att reservationskrav måste anställas
hos de skattskyldiga för vad de för litet erlagt i bevillning. För kommunalutskyldernas
vidkommande lära dock i allmänhet inga sådana krav
göras gällande.
Till sina verkningar torde bestämmelserna om bevillningsfria avdrag
icke heller vara ägnade att på ett tillfredsställande sätt fylla sin egentliga
uppgift. Före inkomst- och förmögenhetsskattens införande funnos i
svensk skattelagstiftning inga andra medel för beskattningens avvägning
efter de skattskyldigas förmåga att bära skatten än de bevillningsfria
avdragen, men för sådant syfte äro dessa avdrag givetvis alltför stela
och otympliga. Man behöver härutinnan endast erinra om gränsfallen.
Man tanke sig exempelvis två skattskyldiga, den ene med 1,799 kronors
inkomst och den andre med 1,800 kronors inkomst; den förre är berättigad
till 300 kronors fast avdrag och kan under vissa förhållanden få detta
502
Jvommunal
''ficattekom
nittt-n.
avdrag ökat med 400 kronor och således komma i åtnjutande av 700
kronors bevillningsfritt avdrag, medan den senare under i övrigt lika
förhållanden måste skatta fullt för sina 1,800 kronor utan avdrag,
och detta allenast på grund därav att hans inkomst varit en krona
högre än den förres. Till bestämmelsernas otillfredsställande verkningar
böra ock räknas de därav framkallade frestelser, för vilka faktiskt många
skattskyldiga fallit, att lämna oriktiga uppgifter om sina inkomsters
belopp i syfte att komma i åtnjutande av bevillningsfritt avdrag, som
skulle bliva dem förvägrat, därest den verkliga inkomsten bleve taxerad.
Kommunalskattekommittén sökte att i sitt förslag bättre än enligt
gällande bevillningsförordning tillgodose hänsynen till den svagare skatteförmågan
hos de små inkomsttagarna genom ökning av antalet inkomstgrupper,
i avseende å vilka lindring i beskattningen skulle medgivas.
Enligt kommittéförslaget skulle full skattefrihet äga rum för ett belopp,
som i regel skulle sättas till 500 kronor men å ort med synnerligen
höga bostadskostnader kunde bestämmas till 600 kronor eller till 700
kronor. Där det normala skattefria beloppet av 500 kronor komme
till användning, skulle skattefria avdrag till belopp av 450 kronor, 400
kronor, 300 kronor, 200 kronor samt 100 kronor medgivas inkomsttagare
allt efter som de tillhörde någon utav resp. fem särskilt
angivna inkomstgrupper från och med 500 kronor och intill 1,800
kronor; där det skattefria beloppet bestämdes till 600 kronor, skulle
skattefria avdrag till belopp av 550 kronor, 500 kronor, 400 kronor,
300 kronor, 200 kronor samt 100 kronor medgivas inkomsttagare allt
efter som de tillhörde någon utav resp. sex särskilt angivna inkomstgrupper
från och med 600 kronor och intill 2,000 kronor; och slutligen
skulle, där det skattefria beloppet bestämdes till 700 kronor, skattefria
avdrag till belopp av 650 kronor, 600 kronor, 500 kronor, 400 kronor,
300 kronor, 200 kronor samt 100 kronor medgivas inkomsttagare allt
efter som de tillhörde någon utav resp. sju särskilt angivna inkomstgrupper
från och med 700 kronor till och med 2,200 kronor. Härutöver
skulle enligt förslaget det skattefria beloppet kunna ökas med
högst 200 kronor för skattskyldig, som hade att försörja flera minderåriga
barn eller eljest sådana anhöriga, för vilka försörjningsplikt ålåge
honom, ävensom för annan skattskyldig, beträffande vilken eljest synnerligen
ömmande omständigheter förelåge.
Det är utan vidare påtagligt att de förut anmärkta otillfredsställande
verkningarna av bevillningsförordningens bestämmelser i förevarande
ämne icke skulle hava blivit undanröjda genom kommunalskattekommitténs
förslag, om ock övergångarna från skattefrihet till full
503
skatteplikt, givetvis blivit mjukare vid tillämpning av kommitténs förslag.
Kommitterade erkände ock i motiveringen till sitt förslag bristerna i
berörda avseende och framhöllo, att oegentligheterna hade kunnat undvikas,
om man i stället gått den vägen att giva ett visst mindre belopp
fritt för alla inkomsttagare.
I detta sammanhang förtjänar erinras om den form för skattefrihet,
som införts genom eu på initiativ av bevillningsutskottet vid
1910 års riksdag beslutad, den 24 mars 1916 utfärdad förordning om
särskilt avdrag vid 1916 års taxering till bevillning för inkomst av
kapital eller arbete. Genom denna förordning, som tillkommit i syfte
att lätta skattebördan för dem som kunde anses hårdast tryckta utav den
genom världskriget orsakade prisstegringen å livsmedel, hade taxeringsmyndigheterna
erhållit befogenhet att efter prövning av behovet i varje
särskilt fall vid 1916 års bevillningstaxeringar medgiva viss skattelindring
utöver den som enligt gällande bevillningsförordning kunde ifrågakomma.
Sådan skattelindring, som här är i fråga, skulle tillgodokomma allenast
^svensk medborgare under förutsättningar, dels att han eller, i fråga om äkta
makar, dessa tillhopa icke för* året taxerats enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 2,400 kronor,
dels ock att han halt att på grund av försörjningsplikt underhålla minst
tre barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understigit femton år.
Förelåge dessa förutsättningar och prövades behov av skattelindring vara
för handen, kunde inom en viss latitud allt efter behovets storlek beviljas
nedsättning av skattskyldigs i hans mantalsskrivningsort till bevillning
beskattningsbara inkomst med viss procent å det beskattningsbara beloppet,
eller sålunda å det bevillningstaxerade beloppet efter gjorda bevillningsfria
avdrag. Den latitud, inom vilken taxeringsmyndigheterna kunde bevilja
sådan nedsättning, var åter satt i beroende av skattskyldigs till bevillning
taxerade inkomstbelopp sålunda att, om den skattskyldiges eller, i fråga
om äkta makar, deras sammanlagda i mantalsskrivningsorten bevillningslaxerade
inkomst understigit 1,200 kronor, nedsättningen finge ske med
högst 80 procent, om denna inkomst uppgått till 1,200 kronor men
understigit 1,800 kronor, med högst 50 procent samt, om den uppgått
till 1,800 kronor men understigit 2,400 kronor, med högst 30 procent
av det beskattningsbara inkomstbeloppet.
Denna skattelindringsmetod har uppenbarligen, framför bevillningsförordningens
metod att vid förekommande anledningar till särskild
skattelindring vidtaga ökning av de fasta bevillningsfria avdragen med
vissa till siffran fixerade belopp, det företrädet att den skattskyldige
K. V. den
24 n^irs 191(5
om särskilt
avdrag vid
1916 ärs
taxering till
bevillning
för inkomst
av kapital
eller arbete.
504
Skattefrihet
enligt
förelaget.
icke genom skattelindringen helt undgår beskattning, vilket ju ofta kan:
inträffa vid en ökning av de bevillningsfria avdragen. Med hänsyn till
kommunalbeskattningens egenskap att vara en repartitionsskatt, måste
det erkännas såsom rätt och billigt, att den som kommer i åtnjutande
av lindringen dock må för ett efter lindringen kvarstående repartitionstal
få vidkännas någon andel av den skärpning av den kommunala skatteuttaxeringen,
som kan bliva en följd av beviljade skattelindringar av
ifrågavarande slag.
Vad slutligen angår den ställning, sakkunniges förslag intager i
den föreliggande frågan, må till en början framhållas, att en viss
objektiv bärkraft hos en förvärvskälla givetvis bör uppställas såsom
en betingelse för att densamma skall göras till föremål för beskattning.
Avkastningen bör med andra ord hava uppgått till ett visst
minimibelopp för att den överhuvud skall underkastas beskattning.
Uppställandet av en sådan fordran står givetvis icke i strid mot avkastningsskattens
natur.
Härvid låter sig emellertid icke bortses från förvärvskällans innehavare.
Skulle nämligen minimibeloppet gälla varje förvärvskälla för
sig utan hänsyn till förvärvskällans innehavare, bleve följden den, att
av en och samme person ur flera förvärvskällor åtnjuten avkastning,
vilken sammanlagt uppnått minimibeloppet, skulle undgå beskattning i
händelse avkastningen av varje särskild förvärvskälla understigit detta
belopp. Bärkraften måste således bedömas efter alla i eu innehavares
hand samlade förvärvskällors sammanlagda avkastning.
Vidare är påtagligt, att man icke kunnat stanna vid att allenast
fordra ett visst minimibelopp av avkastning för att beskattning skall
äga rum, samt därefter utan vidare till fullo beskatta all avkastning,
som uppgått till eller överstigit minimibeloppet. Övergången från skattefrihet
till skatteplikt bleve nämligen i sådant fall alldeles för tvär. Att
gorå denna övergång mjukare genom användande av bevillningsförordningens
och kommunalskattekommitténs metoder med skattefria avdrag
för vissa lägre avkastningsbelopp har ansetts icke på ett tillfredsställande
sätt leda till målet. Huru än en sådan degressiv skala må anordnas,
kunna nämligen aldrig undvikas tvära övergångar med mera eller mindre
betänkliga gränsfall.
Däremot vinnes den mest smidiga övergång från skattefrihet
till skatteplikt genom att låta det skattefria minimibeloppet gälla för
alla avkastningstagare, oavsett de av dem åtnjutna avkastningsbeloppens
storlek. Denna metod verkar automatiskt till relativt större skatte
-
505
lindring för de små än för de stora avkastningstagarna, och i eu
repartitionsbeskattning framträder metodens förträfflighet även därutinnan
att samtliga avkastningstagare, som åtnjutit avkastning över
minimigränsen, få i eu riktig proportion bära konsekvenserna av skattclindringen
under form av den högre uttaxering, som skattelindringen
kommer att för dem medföra. Det har således ansetts riktigare att
slå in på denna väg än att söka utfinna en på ett eller annat sätt
graderad skala, som alltid måste bliva ofullkomlig och som, därest de
tvära övergångarna skola kunna ens i någon mån undvikas, måste bliva
rätt vidlyftig och därigenom också besvärlig i tillämpningen vid taxeringsarbetet.
Till det skäl, som sålunda anförts, ansluter sig den redan inledningsvis
(Avd. I) anförda synpunkten — giltig för alla fall där egen
arbetskraft ingår såsom produktionsfaktor — att skälig hänsyn bör
tagas till ett för alla nödvändigt minimum av underhållsmedel.
Det skattefria beloppet, som enligt förslaget blivit satt till 500
kronor, bör avgå från skattskyldigs sammanlagda avkastningsbelopp.
Då emellertid samme skattskyldig kan hava avkastning av beskaffenhet
att böra taxeras inom mera än en kommun, men det å andra sidan icke
kan ifrågakomma att låta honom få avdrag för mera än ett skattefritt
minimibelopp och icke heller att göra en uppdelning av avdraget på
taxerade belopp i de skilda kommunerna, har förslaget härutinnan intagit
i huvudsak samma ståndpunkt som gällande bevillningsförordning genom
att i regel medgiva skattefritt avdrag allenast å det skattskyldigs avkastningsbelopp,
som skall taxeras i hans mantalsskrivningskommun.
Det låter sig ju i ett eller annat fäll tänkas, att skattskyldig, som åt--njutit avkastning exempelvis av rörelse eller yrke inom annan kommun
än mantalsskrivningskommuuen, härigenom kan gå miste om skattefritt
avdrag, men då avkastning av rörelse eller yrke, som bedrives av bär
i riket bosatt person, skall beskattas inom annan kommun än bostadskommun
allenast i händelse fäst driftställe begagnats, och den skattskyldige
väl i allmänhet torde vara mantalsskriven i någon av de kommuner,
där sådan rörelse bedrivits, eller eljest åtminstone i regel hava
åtnjutit avkastning av något slag, som skall taxeras i mantalsskrivningskommuneu,
lärer man icke behöva räkna med de säkerligen sällsynta
fäll, då en här i riket mantalsskriven skattskyldig skulle gå miste om
skattefrihet för minimibeloppet.
Skattefrihet för det ifrågavarande minimibeloppet av avkastningbör
i regel icke få tillgodonjutas av andra än enskilda skattskyldiga,
som författningsenligt blivit eller bort bliva bär i riket mantalsskrivna.
Kommu n alshattesakku nniyc. 64
506
Således icke av utlänning, som utan att vara i riket bosatt och mantalsskriven
här taxerats för avkastning, samt icke heller i regel av
juridiska personer. Dessa senare äro enligt förslaget fritagna från
skyldighet att erlägga kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, vadan
det synts rimligt och riktigt, att de icke komma i åtnjutande av skattefritt
avdrag beträffande avkastningsskatten. Från regeln att juridiska
personer icke skola åtnjuta skattefrihet för ett minimibelopp av avkastning
har undantag dock ansetts böra under vissa förhållanden göras för
vanliga handelsbolag, kommanditbolag och rederier just med hänsyn
därtill att deras inkomst och förmögenhet göras till föremål för kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt hos delägarna. Därför medgiver
förslaget, på sätt i 38 § 2 mom. närmare angives, att i sådana fall, då
delägares mantalsskrivningskommun och bolagets eller rederiets bostadskommun
sammanfalla samt delägare icke själv haft att därstädes erlägga
avkastningsskatt, må vid bestämmandet av bolagets eller rederiets skatteplikt
i nämnda kommun avräknas för varje sådan delägare ett skattefritt
belopp, dock allenast för så vitt skattefrihet icke åtnjutits å avkastning,
för vilken delägaren själv skolat i händelse av beskattningsbart belopp
där taxeras.
Då man och hustru var för sig taxerats för avkastning, må de
ock var för sig komma i åtnjutande av skattefrihet för ett minimibelopp.
En beskattningsform sådan som avkastningsskatten, vilken icke
tager sikte på den personliga skatteförmågan utan på förvärvskällans
bärkraft, bär nämligen synts icke böra taga hänsyn därtill att den av
man och hustru åtnjutna avkastningen, efter det den iklätt sig formen
av personlig inkomst, går till användning i gemensamt hushåll. Från
avkastningsbeskattningens synpunkt te sig den avkastning, för vilken
mannen är skattskyldig, och den, för vilken hustrun är skattskyldig, såsom
härflytande av helt från varandra skilda förvärskällor i olika personers
händer. Genom att tillerkänna man och hustru var för sig rätt
till skattefrihet för ett minimibelopp av avkastning har det blivit möjligt
att jämväl inom avkastningsbeskattningens ram beakta de synpunkter,
riksdagen i dess skrivelse den 6 maj 1911 framhållit angående önskvärdheten
av åtgärder för undanröjande av en på äktenskapsfrekvensen
menligt inverkande oegentlighet i skattelagstiftningen. Till denna
skrivelse få sakkunnige anledning återkomma i motiveringen till den
kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten.
Med anledning därav att hustru, som lever skild från mannen,
skall hos honom mantalsskrivas, och det i dylika fall skulle kunna
befaras, att hon kunde gå i mistning av skattefrihet för det föreskrivna
minimibeloppet, därest hon huvudsakligen åtnjutit avkastning av rörelse
i den kommun, där hon är bosatt men icke mantalsskriven, har för
sådana fall stadgats, att hon må kunna erhålla skattefrihet för minimibeloppet
å den avkastning, som kan vara av beskaffenhet att böra
taxeras i kommunen, där hon är bosatt; dock med iakttagande därav
att, för den händelse hon jämväl åtnjutit avkastning för vilken mantalsskrivningskommunen
utgör beskattningsort, skattefrihet i den förra kommunen
icke må tillgodonjutas för högre belopp än att sammanlagt högst
500 kronor bliva fria från avkastningsskatt.
Ehuru sådana skattefria avdrag, som utöver de fästa avdragen
enligt bevillningsförordningen medgivas under vissa särskilt angivna
förhållanden, icke kunna anses förenliga med en avkastningsbeskattning,
och ehuru behovet av sådana särskilda avdrag givetvis icke framträder
med samma styrka i ett kommunalt skattesystem, sådant som det
förslaget vill införa, enligt vilket vid sidan av fastighetsskatten och
avkastningsskatten kommer att därjämte till kommunen erläggas en
inkomst- och förmögenhetsskatt, direkt avpassad efter de skattskyldigas
skatteförmåga, hava vissa bestämmelser om särskild lindring i avkastningsbeskattningen
utöver den konstanta skattefriheten för ett avkastningsbelopp
av 500 kronor likväl ansetts icke kunna helt undvaras.
Att för vissa grupper av skattskyldiga utan hänsyn till en vars
*personliga förhållanden medgiva lindring allenast på den grund, att
levnadskostnaderna inom eu kommun kunna anses vara höga i jämförelse
med förhållandena inom riket i allmänhet, synes knappast hava
tillräckliga skäl för sig i en skattelag, som avser att reglera icke en
statsbeskattning för riket i dess helhet utan grunderna för repartition till
bestridande av kommunala utgifter inom varje särskild kommun. Kunde
man tänka sig, att det vore ett tämligen vanligt förhållande, att levnadskostnaderna
kunna ställa sig avsevärt högre inom en del av en kommun
i jämförelse med kommunen i övrigt, skulle en lindring av dylik anledning
kunna äga befogenhet, men sådana förhållanden torde vara sällsynta.
Däremot synas sådana skäl som försörjningsplikt beträffande
flera än tre personer, den skattskyldige själv oberäknad, ävensom andra
särskilda förhållanden såsom långvarig sjuklighet, stark skuldsättning,
olyckshändelse eller dylikt kunna tillräckligt motivera en lindring i
avkastningsskatten, och synas vid lindringens bestämmande hänsyn
lämpligen böra tagas jämväl till levnadskostnadernas storlek i allmänhet
inom kommunen.
I fråga om skattelindring av här ifrågavarande slag har den i det
Skattefrihet
på grund
ömmande
omständigheter.
508
föregående omförmälda av 1916 års riksdag beslutade formen för den
särskilda lindringen synts särdeles lyckligt funnen. Visserligen har den
fått till särskild uppgift att bereda lättnad under nuvarande särskilda
dyrtid åt skattskyldiga med svagare skatteförmåga, men denna lindringsform
kan vara användbar även under normala tider, då efter prövning
av individuella fall skäl till lindring föreligger. De föreskrivna reglerna
för lindringens bestämmande erbjuda nämligen just den smidighet*
som medgiver anpassning efter behovet i varje särskilt fall, och äga
tillika den förtjänsten, att full skattefrihet aldrig inträder. 1 tillämpningen
ställa dessa regler visserligen krav på större omdömesförmåga
hos taxeringsmyndigheterna än en skematisk lindring, sådan som den
enligt bevillningsförordningen föreskrivna, men i regel lära taxeringsmyndigheterna
äga eller kunna förskaffa sig tillräckligt ingående kännedom
rörande de ömmande omständigheterna i varje särskilt fall för att
kunna bilda sig ett rätt omdöme angående lindringsbehovet.
Sakkunnige hava i enligt härmed i förslaget berett möjlighet till
medgivande av särskild lindring av skattskyldigheten till avkastningsskatt
för sådana personer, som på grund av försörjningsplikt, långvarig
sjukdom, stark skuldsättning, olyckshändelse eller dylikt prövas vara i
behov av sådan lindring. Denna lindring må enligt förslaget icke tillgodokomma
skattskyldig, som taxeras till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
för ett taxerat belopp, överstigande 2,000 kronor. Lindringen
medgives med viss maximiprocent å det till avkastningsskatt
beskattningsbara beloppet, och denna maximiprocentsats växlar från 80
till 30, allt efter storleken av skattskyldigs till kommunal inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade belopp. Genom denna anordning blir det
möjligt att, där sådant är av behovet påkallat, för starkt skuldsatta
smärre avkastningstagare mildra den hårdhet varmed avkastningsskatten
kan drabba dem på grund av förbudet mot skuldränteavdrag vid denna
beskattningsform.
Slutligen har förslaget berett möjlighet för beskattningsnämnd att
under vissa i 39 § 2 mom. närmare angivna förhållanden medgiva
befrielse från skatt för avkastning, för vilken avliden person skolat
taxeras. Bestämmelser av liknande innebörd förekomma i gällande
skatteförfattningar. Då emellertid förslagets bestämmelser i berörda
hänseende något avvika från de nu gällande, anföras skäl för dessa avvikelser
i ppeciella motiveringen för förslagets 57 §, i vilket lagrum
lämnats föreskrift om motsvarande befrielse från kommunal inkomst--och förmögenhetsskatt.
Speciell motivering-.
19 §.
1 den allmänna motiveringen bär lämnats redogörelse för de i 19 §
upptagna fem första grupperna av de från skattskyldighet till avkastningsskatt
frikallade. Det återstår således att i fråga om de övriga
grupperna beröra sådana fall, då förslagets bestämmelser om frihet från
avkastningsbeskattning avvika från stadgandena i gällande bevillningsförordning
om frihet från skyldighet att utgöra inkomstbevillning.
Enligt förslaget hava ledamöter av riksdag, statsrevision, kyrkomöte
eller landsting frikallats från skattskyldighet för dem i sådan egenskap
tillkommande arvoden, traktamenten och resekostnadsersättningar, oberoende
därav huruvida dessa ledamöter varit bosatta å förrättningsorten
eller icke. Motsvarande stadgande återfinnes i bevillningsförordningens
8 § 1 mom., enligt vilket såsom inkomst icke skall taxeras, bland annat,
arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision eller
kyrkomöte å annan ort än där arvodes- eller traktamentstagaren varit
bosatt. Det har synts sakkunnige, som om redan själva arten av de
ifrågavarande medborgerliga uppdragen, vilka icke framstå såsom förvärvskällor
med för sådana förutsatt förvärvssyfte, skulle kunna motivera
ett fritagande från avkastningsbeskattning av de med dessa uppdrag
förenade arvoden, traktamenten och resekostnadsersättningar. Om således
den synpunkten frångås, som i gällande bevillningsförordning får
anses hava betingat skattefrihet, nämligen att ifrågavarande ersättningsbelopp
skola antagas motsvara kostnaderna för uppdragens fullgörande,
samt frågan i stället ses huvudsakligen ur den synpunkten att avkastning
eller inkomst principiellt icke föreligger, bör följdriktigt den ifrågavarande
skattefriheten även komma dem till godo, som äro bosatta å den
ort där uppdraget fullgöres. Härav följer ock, att skattefrihetsbestämmelsen
bör upptagas bland stadgandena om befrielse från skyldighet att utgöra
avkastningsskatt och således utsöndras från exemplen å vad som av
staten anvisats till bestridande av de med erhållna tjänster eller uppdrag
förenade särskilda kostnader. Till den nu ifrågavarande gruppen
har i förslaget hänförts jämväl ledamöter av landsting. Ehuru särskilda
bestämmelser rörande skattefrihet för den dessa ledamöter tillkommande
ersättning — resekostnadsersättning och dagtraktamente för dem, som
ej bo å den ort där landstinget hålles — nu saknas, torde dock med
510
tillämpning av 7 § i anvisningarna till ledning vid bevillningstaxeringeri
sådan ersättning för närvarande icke taxeras till bevillning.
Då den nuvarande kommunalbeskattningen på fastighetsbevillningensgrund
enligt förslaget utbytts mot fastighetsskatt och avkastningsskatt»
har billighet synts fordra att ägare av byggnad, för vilken fastighetsbevillning
nu icke utgöres i vidare mån än som föranledes därav att
byggnaden lämnat ägaren inkomst, befrias från avkastningsskatt för
sådan avkastning som kan anses bestå i förmånen för ägaren att själv
för egna ändamål begagna byggnaden. Beträffande åter den hyresavkastning,
byggnaden kan lämna, synes skäl icke föreligga att låta.
densamma undgå avkastningsbeskattning.
Förslaget fritager i enlighet härmed regementen, officerskårer och
underofficerskårer — kårer av sistnämnda slag finnas icke i bevillningsförordningen
omnämnda — från skattskyldighet för avkastning av deras
vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader,
ävensom nykterhetsföreningar från skattskyldighet för avkastning av deras
för föreningsverksamheten avsedda byggnader, allt i den mån avkastning
ej uppstått genom uthyrning.
Likaså frikallas enskilda samfund från skattskyldighet till avkastningsskatt
för sådan avkastning av kyrkobyggnad eller bönehus, som ej
uppstått genom uthyrning. Enligt bevillningsförordningen frikallas från
fastighetsbevillning enskilda personer eller samfund för dem tillhöriga,
kyrkor och bönehus, i den mån de ej lämnat ägaren någon inkomst.
Vad enskilda personer beträffar, synas skäl knappast föreligga för deras,
befriande från skattskyldighet för någon del av den avkastning, dekunna
bereda sig av dem tillhöriga fastigheter utav ifrågavarande slag.
Uttrycket »samfund» i bevillningsförordningen har ändrats till »enskilda
samfund», enär andra samfund ansetts falla under redan förut angivna-,
grupper av från skattskyldighet frikallade.
För de kårer, föreningar och samfund, varom ovan förmäles, skall
alltså avkastning som uppstått genom uthyrning av deras ifrågavarande
byggnader, men icke annan avkastning av sådana byggnader, vara underkastad
avkastningsbeskattning. Det bär nämligen synts billigt, att.
ifrågavarande sammanslutningar fritagas från skattskyldighet för sådan
avkastning som icke direkt framträder såsom hyresintäkt. Om exempelvis
ett enskilt samfund låter föreståndaren för ett samfundet tillhörigt,
bönehus bo hyresfritt i samma hus, skall således enligt förslaget den förmån
av bönehuset, som samfundet härigenom bereder sig, möjligen
framträdande i minskad kontant avlöning åt föreståndaren, icke taxeras
till avkastningsskatt.
511
Främmande stats befrielse från skattskyldighet till avkastningsskatt
för avkastning av beskickningsfastighet bör givetvis, såsom ock i förslaget
utsäges, vara beroende på huruvida kommunal skattefrihet är i
det främmande landet medgiven för svensk beskickningsfastighet och
avkastningen av densamma, (fällor icke sådan reciprocitet, blir den
främmande staten skattskyldig — utom för fastigheten såsom objekt —
jämväl för den under form av beräknat hyresvärde framträdande avkastningen
av densamma.
Bestämmelse, motsvarande stadgandet i bevillningsförordningen att
olönad svensk konsul frikallas från utgörande av inkomstbevillning för
annan inkomst än den han härifrån åtnjutit, har ansetts obehövlig, eftersom
sådan persons skattskyldighet utan vidare regleras vid tillämpning
av de i 18 § upptagna allmänna bestämmelserna om skyldighet att erlägga
avkastningsskatt.
Slutligen är förslaget i fråga om främmande stats härvarande beskickning
och konsulat tillhörande person jämte betjäning i så måtto
avvikande från bevillningsförordningen, att — medan sådan person, om
han icke är svensk undersåte, är skattskyldig till bevillning för allmän
eller enskild från Sverige uppburen pension — förslaget låter frikallelsen
från avkastningsskatt omfatta även pension av nämnda slag. Avvikelsen
torde emellertid sakna praktisk betydelse.
21 §.
Av förslagets avkastningsbegrepp följer självfallet, att skattskyldigs
utgifter, som icke hänföra sig till viss förvärvskälla såsom omkostnader
i förvärvskällan utan utgå av den personliga inkomsten, icke få avdragas
vid uppskattningen av förvärvskällas avkastning. Till sådana
utgifter äro att räkna först och främst levnadskostnader och därmed
jämförliga utgifter — vilka äro av beskaffenhet att icke ens kunna godkännas
såsom avdragsgilla vid en beskattningsform, som tager sikte på
den personliga inkomsten, än mindre vid en avkastningsbeskattning—.
samt vidare försäkringspremier och andra liknande avgifter samt understöd,
som av skattskyldig lämnats i andra fall än i 24 § eller 28 § sägs.
Då föreskrift om avdragsförbud beträffande dylika utgifter knappast
behövt uttryckligen stadgas, utan kunde anses direkt följa av bestämmelsen
i 20 § första stycket, hade föreskriften ur denna synpunkt måhända
rätteligen haft sin plats i anvisningarna. Det har emellertid av
praktiska skäl ansetts lämpligt att under 21 § sammanföra exempel på
sådana kostnader, som icke i något fall få ifrågakomma till avdrag vid
uppskattning av förvärvskällas avkastning.
512
28 §.
Vid beräkning av avkastning utav rörelse får avdrag för avsättning
till fonder i regel icke äga rum i vidare mån än avsättningen skett
till förnyelsefond för inventarier med belopp, som icke överstiger skäligt
avdrag för värdeminskning av inventarier under beskattningsåret.
Från denna regel måste emellertid undantag göras för försäkringsrörelse,
inom vilken fondbildning sker för tryggande av försäkringsverksamhetens
risker på grund av försäkringsavtalen. Så länge sålunda
fonderade medel icke överstiga det belopp, som enligt försäkringstekniska
grunder kan antagas vara erforderligt för mötande av dylika risker, bör
givetvis den del av intäkterna, varmed avsättningen till fonderna skett,
få avdragas vid beräkningen av rörelsens avkastning.
Vanskligheterna vid bedömande av frågan, huruvida och i vilken
mån de reserverade medlen äro tillräckliga för riskernas täckande, framträda
i större eller mindre grad allt efter försäkringsverksamhetens art.
I fråga om exempelvis försäkringsverksamhet, som går ut på meddelande
av försäkring mot brandskada, lärer säkerligen aldrig kunna vinnas
någon fullt tillförlitlig norm för bestämmande av det förhållande, vari de
fonderade medlen böra stå till ansvarighetssumman, för att säkerheten
gent emot försäkringsriskerna skall vara tillräckligt betryggande. Vid
andra slag av försäkringsverksamhet kan åter nyssnämnda förhållande
med större grad av sannolikhet beräknas.
I varje fall är dock uppenbart, att det icke kan överlämnas åt
taxeringsmännen att beräkna, om och till huru stor del fondavsättning
i försäkringsrörelse varit för verksamheten erforderlig. Av sådan anledning
hava, efter samråd med chefen för försäkringsinspektionen, i
förslagets anvisningar intagits vissa bestämmelser, ägnade att i stort
sett verka därhän att såsom avkastning icke må uppskattas vad som av
.intäkterna å rörelsen användes till sådan fond bildning, som kan antagas
vara nödvändig för verksamhetens betryggande emot löpande risker.
Förslaget stadgar i enlighet härmed till eu början, att avdrag är medgivet
för medel som avsättas till försäkringsfond. Försäkringsfonden, som
skall motsvara det beräknade värdet av försäkringsbolagets ansvarighet
på grund av redan inträffade försäkringsfall och på grund, av löpande
försäkringar, utgör följaktligen en bolagets skuld till försäkringstagarna
med avseende å de i försäkringsavtalen garanterade försäkringsbeloppen.
Avsättning till denna fond innebär därför en omkostnad i rörelsen och
bör förty icke inbegripas i den skattepliktiga avkastningen.
Avdrag är vidare enligt förslaget medgivet för avsättning till
premieåterbäringsreserv. Denna fond som skall uppläggas av försäkringsbolag,
vilkas verksamhet avser livförsäkring, bör likaledes betraktas
såsom bolagets skuld till försäkringstagarna. Ansvarigheten hänför sig
härvid till de i försäkringsavtalen förut beräknade ehuru icke garanterade
belopp, som av erlagda försäkringspremier böra till försäkringstagarna
återbäras. Vad som avsättes till ifrågavarande fond kan således ej heller
hänföras till den skattepliktiga avkastningen.
Ömsesidigt försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat
slag än livförsäkring, plägar i regel på grund av föreskrift i bolagsordningen
avsätta hela sin årsbehållning till en fond, avsedd att användas
uteslutande för täckande av förlust, vilken eljest skolat föranleda
uttaxering hos delägarna eller nedsättning av försäkringsbeloppen. Sådan
fond har samma karaktär som försäkringsfond, och bör följaktligen
avsättning till ifrågavarande regleringsfond i beskattningsavseende betraktas
såsom avsättning till försäkringsfond.
Däremot synes anledning icke föreligga att medgiva avdrag för
försäkringsaktiebolags avsättningar till reservfond eller andra därmed
jämförliga fonder, även om det enligt lag eller bolagsordning åligger bolaget
att upplägga sådana fonder. Enligt lagen om försäkringsrörelse
skall försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, göra avsättning
till säkerhetsfond. Denna fond har emellertid icke annan karaktär än
reservfond, och bör fördenskull vad som avsättes till säkerhetsfonden
icke få vid avkastningsberäkningen avdragas.
Vad slutligen beträffar avsättning, som av livförsäkringsbolag göres
till livförsäkrades vinstfond (vinstreserv, vinstregleringsfond o. d.) —
vilken avsättning får ske allenast under förutsättning att till försäkringsfonden,
premieåterbäringsreserven och säkerhetsfonden avsatts föreskrivna
belopp — utgör sådan avsättning allenast disposition av årsvinsten och
får således icke ifrågakomma till avdrag.
De nu föreslagna föreskrifterna beträffande uppskattning av försäkringsrörelses
avkastning, vilka hänföra sig till inländska försäkringsbolag,
äro avsedda att vinna tillämpning jämväl vid uppskattning av utländska
försäkringsbolags avkastning, vadan alltså avdrag vid taxeringen må
ske för avsättning till fond, motsvarande de inländska försäkringsbolagens
försäkringsfond och premieåterbäringsreserv, så framt avsättningen skett
enligt grunder, som vunnit försäkringsinspektionens godkännande.
Förslaget förutsätter givetvis att taxeringsmännen från vederbörande
försäkringsbolag eller försäkringsinspektionen erhålla så fullständiga
uppgifter, att uppskattning av försäkringsbolags avkastning
Kommunalskattesakkunnige. 65
514
bör med ledning av de föreslagna föreskrifterna kunna utan större
svårighet äga rum. Enligt upplysning från försäkringsinspektionen kan
inspektionen på grund av det material, som för varje år kommer till
dess förfogande, meddela sådana uppgifter beträffande såväl inländska
försäkringsbolag som utländska bolag, vilka här i landet driva försäkringsverksamhet.
29. §.
Lika med bevillningsförordningen samt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt förutsätter förslaget, att vad som av staten anvisats
till bestridande av de med erhållna tjänster eller uppdrag förenade
särskilda kostnader icke tillmätts högre än behovet påkallat och att det
således icke kan antagas, att ifrågavarande medel tillföra förrättningsmannen
någon avkastning av tjänsten eller uppdraget. Förslaget stadgar
därför, att dessa medel icke skola räknas såsom intäkt. Såsom
exempel å dylika av staten anvisade medel upptager förslaget huvudsakligen
desamma som återfinnas i nu gällande skatteförfattningar.
Några mindre ändringar hava dock vidtagits, och lämnas här redogörelse
för desamma.
Furageersättning har uteslutits, enär sådan ersättning numera icke
förekommer.
De nuvarande skatteförfattningarna upptaga såsom skattefria
intäkter, anvisade av staten, bland annat: traktamente för förrättning
å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen deltagande
persons vanliga boningsort ävensom arvode eller traktamente för
kommendering utom station. Dessa båda slag av intäkter hava i
förslaget sammanförts till en grupp, betecknad såsom »traktamente
för förrättning å ort, som icke utgör traktamentstagarens bostadseller
förläggningsort eller station». Det har ansetts mindre lämpligt
att begagna uttrycket »arvode» såsom beteckning för medel, anvisade till
bestridande av särskilda, med tjänst eller uppdrag förenade kostnader,
då ju arvode begreppsenligt innefattar ersättning för själva
arbetet och icke, såsom här är i fråga, ersättning för särskilda kostnader.
Den i övrigt föreslagna avfattningen avser icke att föranleda
ändring i den tillämpning av ifrågavarande bestämmelser, som för närvarande
äger rum, i annat fall än då nu gällande formulering skulle
giva anledning till skattefrihet för traktamente, som utgår för förrättning
å traktamentstagarens förläggningsort eller station, när denna icke
tillika utgör hans vanliga boningsort.
De nuvarande s k a tte författni ngarn a upptaga vidare i nu förevarande
sammanhang fältavlöning under krigstid. Då någon så betecknad avlöningsförmån
icke förekommer i gällande krigsavlöningsreglementcn,
har förslagets motsvarande bestämmelse erhållit annan lydelse.
Slutligen upptaga gällande skatteförfattningar i detta sammanhang
»arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte
eller kommitté å annan ort än där arvodes- eller traktamentstagaren
varit bosatt». Av skäl, som ovan vid 19 § anförts, har bestämmelse
om skattefrihet för arvoden, traktamenten och resekostnadsersättningar
till ledamöter av riksdag, statsrevision, kyrkomöte eller landsting inrymts
under sistnämnda §. I förevarande 29 § upptages alltså i detta
sammanhang allenast traktamente för deltagande i kommitté å annan
ort än traktamentstagarens bostadskommun. Då uttrycket »orten, där
traktan!entstagaren varit bosatt» nu utbytts mot »traktamentstagarens
bostadskommun», har därmed avsetts att uttryckligen betona, att kommittéledamotens
traktamente skall underkastas beskattning icke blott
när kommittéuppdraget fullgöres inom hans mantalsskrivningskommun,
utan även när det sker inom annan kommun, som enligt So § är att
anse såsom hans bostadskommun. Om således ett kommittéuppdrag
är av den långvariga beskaffenhet, att kommittéledamoten finner fördelaktigt
att förlägga sin bostad till den ort, där kommittéarbetet utföres,
kan således skattskyldighet inträda. Såsom förutsättning för skattefrihet
har emellertid ytterligare stadgats, att kommittéarbetet skall vara förlagt
till ort, som med hänsyn till kommunikationsmöjligheter kan anses
vara så avlägset belägen från traktamentstagarens bostadskommun, att
han av kommittéuppdraget är förhindrad att bo hemma. En person
som bor i Södertälje eller i Djursholm blir således skattskyldig för vad
han såsom ledamot av kommitté i Stockholm uppburit. Med kommittéuppdrag
avses även uppdrag att såsom sakkunnig utföra visst arbete
eller därvid biträda.
Hava medel för bestridande av särskilda kostnader för fullgörande
av tjänst, arbetsanställning eller uppdrag anvisats av annan än staten,
skola dessa medel i likhet med vad som nu gäller upptagas såsom
intäkter i sammanhang med övriga avlöningsförmåner. Här saknas
nämligen den garanti som ansetts föreligga i fråga om de av staten
anvisade medlen, nämligen att ersättningen för de särskilda kostnaderna
icke utgått med högre belopp än vartill kostnaderna i
allmänhet kunna för motsvarande fall beräknas. A andra sidan får enligt
förslaget från det sammanlagda avlöningsbeloppet avdragas det
belopp, vartill de särskilda kostnaderna i verkligheten uppgått. Då
516
medel, som av annan än staten anvisats för bestridande av särskilda
kostnader varom nu är fråga, således skola räknas såsom beskattningsbar
avkastning, i den mån de överstigit kostnadernas verkliga belopp,
synes å andra sidan konsekvensen fordra att, där omkostnaderna enligt
förebragt utredning överskjutit de anvisade medlen, sålunda överskjutande
belopp får avdragas från i övrigt uppburen avlöning. Författningsförslaget
skiljer sig härutinnan från nu gällande, i anvisningarna
till skatteförordningarna intagna bestämmelse, enligt vilken avdraget
icke får ske med högre belopp än därför utgående ersättning, såvitt
sådan blivit anvisad.
Bland avdragsgilla kostnader för fullgörande av arbetsanställning,
tjänst eller tjänsteuppdrag upptaga nu gällande anvisningar »resekostnader
och ökning i levnadskostnader, då skattskyldig för sin verksamhet
måste vistas utom den vanliga boningsorten». Ifrågavarande bestämmelse
har, naturligt nog, givit anledning till den uppfattning hos
de skattskyldiga, att varje resekostnad eller ökning i levnadskostnaderna,
som föranledes därav att den skattskyldige icke bor i närheten av arbetsplatsen
eller åtminstone icke i samma kommun som den, där verksamheten
utövats, skulle få vid taxeringen avdragas. En så vidsträckt
avdragsrätt torde emellertid icke hava med bestämmelsen avsetts och
har i varje fall icke av praxis medgivits. Hos taxeringsmyndigheterna
har dock rått ej ringa tvekan om räckvidden av ifrågavarande, först i
1910 års skatteförfattningar införda bestämmelse. Det har därför synts
angeläget att i förslaget närmare precisera den avdragsrätt, som i förevarande
avseende synts böra medgivas.
Enligt förslaget medgives sålunda avdrag för resekostnader och
ökning i skattskyldigs levnadskostnader, som påkallats därav att skattskyldig
i och för tjänst, arbetsanställning eller hit hänförligt uppdrag
vistats utom bostadsorten, dock att avdrag för sådana kostnader icke
är medgivet, därest de förorsakats därav att skattskyldig, fastän tillgång
på lämplig bostad funnits å den ort, där han hatt sin huvudsakliga
verksamhet, bosatt sig å annan ort. I anvisningarna lämnas några
exempel till ledning vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande.
Sakkunnige hava vid stadgandets avfattning utgått därifrån att
det avgörande för frågan om avdragets berättigande bör vara, huruvida
kostnaden nödvändiggjorts av tjänsten (anställningen eller uppdraget)
eller ej. Kostnaden måste således för att vara avdragsgill framstå
såsom en av tjänsten i så måtto nödvändiggjord utgift, att den vid
tjänstens fullgörande ej rimligen kunnat undvikas. Eljest framträder
nämligen kostnaden mera såsom levnadskostnad, framkallad av den
517
skattskyldig^ önskan att bo i annan kommun än den, där verksamheten
äger rum, eller eljest på större avstånd från verksamhetsplatsen. Förslaget
uppställer därför såsom huvudregel att, då tjänsten innefattat den
skattskyldiges huvudsakliga verksamhet, avdrag för resekostnad oc''h
ökad levnadskostnad, som av verksamheten påkallats, icke är medgivet.
Endast där hinder kan antagas hava mött för den skattskyldige att
erhålla en efter hans förhållanden lämpad bostad å orten för hans
huvudsakliga verksamhet, synes avdrag för de av sådan verksamhet
nödvändiggjorda kostnaderna böra medgivas, eftersom de i sådant fall
rimligen icke kunnat undvikas. Detta undantag avser även att täcka
det fall, då den skattskyldiges huvudsakliga verksamhet är förlagd till
flera orter eller — i fråga om exempelvis järn vägspersonal — viss bansträcka
o. s. v. Om däremot tjänsten icke utgjort den skattskyldiges
huvudsakliga verksamhet, har avdraget synts icke böra i något fall förvägras,
förutsatt att kostnaden kan antagas hava varit nödvändig för
arbetets fullgörande och att arbetet således icke fullgjorts å ort, där den
skattskyldige haft sin huvudsakliga verksamhet förlagd.
32-36 §§.
Förslagets bestämmelser om beskattningsort och om fördelning av
beskattningsrätten hänföra sig allenast till de borgerliga primärkommunerna.
Då inom en sådan kommun är beläget ett municipalsamhälle
eller köping, som icke bildar egen kommun, är det emellertid för
tillgodoseende av municipalsamhällets eller köpingens särskilda beskattningsrätt
erforderligt att vid taxeringen avgöres, om och i vad mån
avkastning, som skall taxeras i kommunen, belöper å municipalsamhället
eller köpingen. De härutinnan .erforderliga föreskrifterna torde
emellertid, på sätt nu är förhållandet beträffande bevillningstaxeringen,
lämpligen böra inrymmas i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förtärandet vid taxering.
Rörande fördelningen av beskattningsrätt till avkastning av rörelse
eller yrke, som bedrivits inom flera kommuner, hänvisas i 36 § 1 mom.
till de närmare föreskrifterna i anvisningarna till ledning vid taxeringen.
I likhet med anvisningarna till gällande bevillningsförordning upptaga
förslagets anvisningar sålunda, bland annat, särskilda föreskrifter om
beskattningsrättens fördelning beträffande vissa slag av rörelse, vilka
sinsemellan drivas i så måtto enhetligt, att detaljerade föreskrifter för
fördelningen kunnat meddelas.
518
Vad sålunda till en början angår bankrörelse ansluta sig förslagets
bestämmelser till de nu gällande, dock med det undantag att, på sätt i
den allmänna motiveringen närmare utvecklats, varje kontor skall bära
sina särskilda kostnader, såsom avlöningar, kontorshyra, kommunalutskylder
m. m.
Förslaget upptager i ordningen härefter bestämmelser rörande fördelning
av försäkringsrörelses avkastning, varom föreskrifter saknas i
anvisningarna till gällande bevillningsförordning. De föreslagna bestämmelserna
grunda sig på ett av försäkringsinspektionen avgivet yttrande
och äro avsedda att vinna tillämpning å såväl inländska som utländska
försäkringsföretag, för de senare naturligtvis endast så vitt angår avkastningen
av den här i riket idkade rörelsen.
Bestämmelserna rörande fördelning av järnvägsdrifts avkastning
hava erhållit en från bevillningsförordningens anvisningar något avvikande
formulering, åsyftande att åt dessa bestämmelser giva koncisare
form. I sak har — frånsett att avdrag för ränta enligt förslaget ej
medgives — icke vidtagits annan ändring än att, om ägare av järnvägupplåtit
driften åt annan, fem procent av vad ägaren erhåller i ersättning
härför skola taxeras i den kommun, där den som idkat järnvägsdriften
haft huvudkontor, under det att enligt gällande bestämmelser
nämnda, del av ägarens ersättning tillgodoräknas den ort, där ägaren
haft kontor för järnvägen. Oavsett att berörda, nu gällande stadgande
icke överensstämmer med vad eljest i praxis följts och i förslaget
uttryckligen föreskrivits, nämligen att ersättning för upplåtelse åt
annan av drift utav rörelse skall anses såsom avkastning av rörelsen
och följaktligen taxeras å samma ort som avkastningen av själva
driften, torde fog knappast förefinnas att låta den kommun, inom
vilken ägaren av en åt annan upplåten järnväg haft kontor — där
verksamheten för järnvägens vidkommande måste antagas vara av
helt ringa omfattning — få beskatta någon del av ersättningen.
Omfattningen av verksamheten vid huvudkontoret för själva järnvägsdriften
kan å andra sidan icke antagas i avsevärd mån påverkas av den
omständigheten, huruvida idkaren av järnvägsdriften varit ägare av järnvägen
eller ej. För övrigt innehålla förslagets anvisningar bestämmelser
jämväl för det fall att järnvägsdriften ägt rum uteslutande å en eller
flera främmande banor, varom för närvarande uttryckliga föreskrifter
icke finnas meddelade.
Förslagets anvisningar upptaga vidare bestämmelser för fördelning
av spårvägsdrifts avkastning, varom särskilda föreskrifter nu saknas.
519
De föreslagna fördelniugsbestämmelserna torde överensstämma med vad
som för närvarande härutinnan praktiseras.
lieträffande fördelning av kanaldrifts avkastning hava de nuvarande
bestämmelserna följts. Ett övergångsstadgande har ansetts påkallat i fråga
om de av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda fördelningstal, vilkas
giltighetstid vid den nya skattelagens ikraftträdande icke tilländagått.
Vidkommande rörelse, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten eller elektrisk energi, stadgas för närvarande, bland
annat, att hälften av den beskattningsbara inkomsten skall taxeras i den
kommun, där vattenverk eller kraftstation samt kontor varit förlagda,
och fördelas, om vattenverk eller kraftstation samt kontor legat å olika
orter, till beskattning emellan dessa orter efter den grund som taxeringsmännen
finna skälig. Det har till en början ansetts lämpligt att bestämt
angiva huru stor del av avkastningen bör anses falla å kontoret och å
själva anläggningen, var för sig, därvid i överensstämmelse med vad som
förutsatts såsom regel i fråga om huvudkontors andel av avkastningen föreslagits,
att fem procent av avkastningen skall taxeras i kommun, där huvudkontoret
funnits. Med avseende å den till antalet ringa arbetspersonal,
som plägar sysselsättas vid vattenverk eller kraftstationer, har vidare
antagits, att tjugufem procent av avkastningen utgöra skälig andel för
taxering i kommun, där anläggningen varit belägen. Härav följer, enligt
förslaget, att sjuttio procent av avkastningen skola taxeras i den eller
de kommuner, där förbrukningen ägt rum. Den sålunda föreslagna
procentfördelningen torde bättre än den nuvarande motsvara verksamhetens
regelmässiga omfattning inom de skilda kommunerna.
Såsom likartad med sist omförmälda företag har i förslaget upptagits
rörelse, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla gas.
Särskilda fördelningsbestämmelser hava slutligen föreslagits beträffande
avkastning av flottningsrörelse samt byggnadsverksamhet och
fastighetshandel, i fråga om vilka arter av rörelse sådana bestämmelser
för närvarande saknas.
40 §.
Bestämmelserna i förslaget om efterbeskattning överensstämma i
huvudsak med motsvarande stadgande i 13 § bevillningsförordningen.
I likhet med vad som nu gäller begränsas i förslaget den tid, inom vilken
■efterbeskattning må äga rum, till fem år efter det år, då avkastningen
rätteligen bort taxeras, men inom denna tidsgräns lämnas enligt förslaget
Öppet att vilket år som helst vidtaga efterbeskattningen. Det för närvarande
gällande stadgandet, vars avfattning synes innebära att efter
-
520
beskattningen skall ske omedelbart efter det sådan omständighet, som
lagligen därtill föranleder, kommit till vederbörandes kännedom, torde
innefatta en tämligen opåkallad inskränkning i rätten till efterbeskattning
och dessutom vara ägnat att framkalla tvekan om beskattningsnämnds
behörighet att vidtaga sådan beskattning. För sådan behörighet skulle
nämligen kunna synas enligt nu gällande bestämmelser erforderligt, att
förhållandet icke kan antagas hava varit känt för föregående års beskattningsnämnder.
Det är i förslaget avsett att jämväl högre instans i beskattningsmål
skall, på vederbörandes yrkande* kunna förordna om efterbeskattning,.
blott detta sker inom den angivna tiden av fem år.
Beträffande den nu gällande föreskriften att, om skattskyldig,
i avseende å vilken efterbeskattning ansetts påkallad, avlidit, skatten
skall påföras hans dödsbo, dock icke senare än ett år efter utgången
av det kalenderår, under vilket bouppteckning blivit ingiven
för registrering eller förrättad av vederbörande domstol eller
magistrat, hava vid avfattningen av motsvarande föreskrift i förslaget
orden »eller förrättad av vederbörande domstol eller magistrat» uteslutits.
Denna alternativa tidsbegränsning synes nämligen överflödig, eftersom
varje bouppteckning efter avliden person skall registreras. För övrigt
förrättas sådan bouppteckning icke av domstol eller magistrat, men väl
i vissa fall av därtill utav magistrat utsedda personer.
Såsom ett uti anvisningarna upptaget exempel å efterbeskattning
utvisar, kan för ett visst år åsatt efterbeskattning, där medeltalsberäkning
skall tillämpas, föranleda ökad skattskyldighet jämväl för nästföljande
och därpå närmast följande år.
Givetvis får efterbeskattning till avkastningsskatt icke äga rum
för något år före det, varunder taxering till avkastningsskatt första
gången äger rum. Däremot kan efterbeskattning för inkomstbevillning
ske under de fem närmaste åren efter det, varunder bevillningstaxering
för sista gången verkställts, och efter det bevillningsförordningen i
övrigt således upphört att äga tillämpning.
521
IV.
Den föreslagna kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten.
Om skattskyldighet.
Då den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten är avsedd
att vara en supplementskatt, byggd på den personliga skatteförmågan,
har, såsom redan i den inledande översikten framhållits, skatten ansetts
böra träffa blott enskilda personer och således icke — med undantag
allenast för oskift dödsbo — juridiska personer.
Vad först angår frågan om enskilda personers skattskyldighet, måste
såsom förutsättning för sådan skattskyldighet gälla, att någon kommun
här i riket kan anses äga berättigat intresse att få beskatta inkomsten och
förmögenheten. Sådant intresse kan icke anses vara för handen med
avseende å personer, bosatta å utrikes ort, de må vara svenska eller
utländska medborgare. Förslaget uppställer alltså såsom villkor för enskild
persons skattskyldighet till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,
att han är här i riket bosatt. Åven om han, fastän bosatt utomlands,
skolat enligt lag här i riket mantalsskrivas, såsom exempelvis förhållandet
är med vår beskickningspersonal i utlandet, är han således fritagen från
ifrågavarande skattskyldighet. Om begreppet bosatt är redan i det föregående
(Avd. III) uttalat, att detsamma enligt förslaget har samma innebörd
som i gällande mantalsskrivningsförordning.
Med avseende å den tidpunkt, som bör vara bestämmande för
frågan, huruvida en person skall anses vara här i riket bosatt eller ej,
innehåller förslaget, att frågan skall bedömas efter förhållandena vid
taxeringsårets ingång eller således samma tid, efter vars förhållanden
i regel mantalsskrivningsorten bestämmes. Har han avlidit före taxeringsårets
ingång, avgöres frågan om skattskyldighet beträffande inkomsten
efter förhållandena vid hans frånfälle. Vad angår avliden
Kommunälskattesakkunnige. 66
Enskilda
''personer.
522
persons förmögenhet kommer skattskyldigheten för densamma, man kan
«äga undantagslöst, att påföras icke den avlidne utan hans rättsinnehavare,
eftersom förmögenhetens uppskattning alltid skall hänföra sig till
viss tidpunkt, nämligen beskattningsårets utgång.
Beträffande skattskyldighetens omfattning — i betydelsen av vad
som överhuvud skall inbegripas under här i riket bosatt persons skattskyldighet
gör förslaget åtskillnad mellan svensk och utländsk medborgare.
Den förre skall taxeras för hela sin inkomst och förmögenhet;
den senare är skattskyldig blott för inkomst av de förvärvskällor, vilkas
avkastning är underkastad avkastningsskatt, och för annan inkomst, som
han härifrån åtnjutit eller som, utifrån införd, här använts, ävensom
för här i riket nedlagd förmögenhet. Dessa bestämmelser avvika icke
från motsvarande stadganden i nu gällande förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt i vidare mån än i vissa avseenden beträffande här
bosatt utländsk medborgare. Medan nu gällande bestämmelser sökt att
i avseende å alla slag av inkomst upprätthålla eu åtskillnad mellan
inkomst, som förvärvats eller åtnjutits härifrån riket, och inkomst, som
förvärvats eller åtnjutits utom riket, har förslaget däremot, såsom förut
(Avd. Ill) framhållits, icke gjort sådan åtskillnad beträffande förvärvskällorna
kapital, avkomstgivande rättigheter, tjänst samt annan förvärvsverksamhet,
vadan det således icke är uteslutet, att här bosatt utlännings
skattskyldighet kan i fråga om inkomst, som härleder av dessa förvärvskällor,
någon gång få större omfattning enligt förslaget än enligt
gällande bestämmelser. Slutligen har den i gällande förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt medgivna skattefriheten för utlänning,
som här bosatt sig för idkande av studier, ansetts icke böra upptagas i
en kommunal skatteförordning. Sistnämnda avvikelse från vad nu gäller
lärer dock knappast bliva av praktisk betydelse, då vistelse å viss ort för
studiers bedrivande endast mera undantagsvis torde vara av så stadigvarande
art, att den studerande kan anses vara å studieorten bosatt.
Skulle emellertid vistelsen bliva så stadigvarande och jämväl i övrigt hava
så inrättats, att den utländska undersåten kan anses vara i en viss kommun
här i riket bosatt, synes skattskyldigheten icke böra undgås på grund
därav att vistelsen härstädes är eller uppgives vara föranledd av studier.
Beträffande juridiska personer innebär fritagandet från kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt ingalunda, att deras intjänade vinst
helt undgår sådan beskattning. Vid redogörelsen för förslagets verkningar
i berörda avseende lämpar det sig att särskilja de juridiska personerna
i vissa grupper.
523
Handelsbolag, kommanditbolag och rederier utgöra sålunda en grupp Handelsbolag,
för sig. För beskattning av den inkomst, som av sådan juridisk person ^‘
åtnjutits, kan icke ifrågasättas annan ordning än den i gällande skatte- rederier.
förordningar föreskrivna eller att bolaget eller rederiet såsom sådant
fritages från beskattningen samt bolagets eller rederiets inkomst taxeras
i en var delägares hand till så stort belopp, som motsvarar hans andel
av bolagets eller rederiets inkomst. Inkomsten taxeras således hos delägaren,
oavsett om han tillgodogjort sig någon del av inkomsten eller
låtit inkomsten helt eller delvis hos bolaget eller rederiet innestå och
oberoende jämväl av den form — utdelning, »avlöning» o. s. v. — varunder
han uppburit densamma. För bolagets eller rederiets förmögenhet
åligger skattskyldigheten likaledes delägarna, i det att till delägares
förmögenhet räknas värdet av hans andel i bolaget eller rederiet.
En annan grupp av juridiska personer utgöres av aktiebolag och Aktiebolag och
solidariska bankbolag. Enligt förslaget skola delägarna i sådant bolag, solidariska
i likhet med vad som gäller enligt statens förordning om inkomst- och bankiola9-förmögenhetsskatt, beskattas för utdelning från bolaget och för bolagets
förmögenhet, sådan denna framträder i värdet av delägares aktier eller
lotter.
Däremot äro enligt förslaget aktiebolag — varunder här och i det
följande inbegripas jämväl solidariska bankbolag — i olikhet med vad som
gäller enligt nämnda förordning för egen del frikallade från kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt. De skäl, som föranlett sakkunnige att
låta skattskyldigheten till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt vila
förutom å dödsbon allenast å enskilda personer, hava i det föregående
berörts. Förutom det principiellt oriktiga i att låta en beskattning, som
skall uppbäras av personlig skatteförmåga, träffa aktiebolag, hos vilka
sådan skatteförmåga allenast i överförd mening kan sägas vara för
handen, skulle det mött svårighet att bestämma, åt vilken kommun
beskattningsrätten, därest sådan skolat ifrågakomma, borde tillerkännas.
Att på sätt som gäller i fråga om statens inkomst- och förmögenhetsskatt,
för vilken frågan om beskattningsorten icke har reell betydelse,
förlägga beskattningen till den kommun, där bolagets styrelse har sitt
säte, skulle väl knappast låtit försvara sig, då det kan bero av ren tillfällighet,
till vilken kommun bolaget förlägger sin styrelse, och bolaget
med denna kommun icke behöver i sin verksamhet hava minsta beröring.
Den kommunala beskattningsrätten, om sådan överhuvud ansetts böra
ifrågakomma, hade väl i sådant fall bort komma den eller de kommuner
till godo, inom vilka bolaget bedrivit verksamhet. Även om det läte
sig göra att till beskattning inom flera kommuner uppdela aktiebolags
524
inkomst — därvid ränteutgifter och andra omkostnader, söm ej hänföra
sig till viss förvärvskälla, väl finge proportionellt eller i annan ordning
avdragas från de särskilda avkastningsbeloppen — samt att vidare så
anordna inkomstbeskattningen att densamma icke behövde, såsom dess
natur egentligen kräver, ske blott i en kommun, utan kunde förläggas
till flera kommuner, skulle dock alltid kvarstått svårigheten att finna
beskattningsort för inkomst, som ej hänfört sig till verksamhet inom viss
kommun här i riket, såsom utdelning å aktier, inkomst från utlandet o. s. v.
I varje fall skulle aktiebolags inkomst till den del, som motsvarat
utdelningen till aktieägarna, icke rimligen kunnat göras till föremål för
kommunal inkomstbeskattning, enär eljest samma inkomst bleve två
gånger beskattad. Åt de huvudsakligen ur fiskalisk hänsyn bestämda skäl,
som ansetts kunna åberopas till stöd för att vid taxering till statens
inkomst- och förmögenhetsskatt låta aktiebolags inkomst undergå beskattning
såväl hos bolaget som hos dess delägare, kan i varje fall
icke tillerkännas giltighet då det gäller kommunal beskattning, helst
om denna anordnas i enlighet med sakkunniges förslag, genom vilket
möjlighet i allt fall beredes att träffa aktiebolagens förvärv med kommunal
beskattning, nämligen medelst avkastningsskatt.
Enligt förslaget är det således allenast den efter utdelningen till
aktieägarna återstående delen av bolagets vinst, som undgår taxering"
till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt året näst efter det år,
då vinsten intjänats. Detta innebär emellertid icke, att av bolaget till
fonder upplagda eller eljest reserverade vinstmedel under alla förhållanden
komma att helt undgå sådau beskattning, utan blott att beskattningen
i stort sett ställes på framtiden. Förr eller senare komma väl i regel
även de reserverade medlen delägarna i form av utdelning till godo,
om ej förr så vid bolagets upplösning.
Såsom beskattningsbar utdelning från ett aktiebolag måste nämligen
enligt sakkunniges uppfattning principiellt betraktas allt vad aktieägarna
på grund av delägareskapet bekomma från bolaget, så framt och
i den mån utdelningen icke innefattar återbetalning av de utav aktieägarna
tillskjutna medlen, d. v. s. aktiekapitalet ävensom reservfonden,
till den del fonden bildats eller vunnit ökning genom aktieägarnas tillskott.
Denna princip kan sägas hava fått sitt uttryck redan i nu gällande
anvisningar till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka
under “punkt 4 föreskriva, att »såsom beskattningsbar utdelning från
aktiebolag eller solidariskt bankbolag upptages det belopp, som delägaren
nästföregående* år uppburit eller ägt uppbära i utdelning från bolaget,
525
utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar som använts till utdelningen».
I enlighet med denna anvisnings innebörd borde således vad delägarna
såväl under bolagets fortbestånd som ock vid bolagets upplösning bekomma
av dess besparade vinstmedel underkastas beskattning hos delägarna
såsom utdelning från bolaget.
Emellertid torde vid utarbetandet av 1910 års förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt knappast hava avsetts att med nämnda
anvisningsbestämmelse giva begreppet utdelning den vidsträckta innebörd,
vartill ordalagen sålunda föranleda, utan i stället har påtagligen åsyftats
att begränsa tillämpningen till vad delägare under bolagets fortbestånd
bekommer såsom årsutdelning. Vid granskning av förslaget till nämnda
förordning erinrade kammarrätten beträffande nyssnämnda punkt i anvisningarna,
som redan i förslaget hade sin nuvarande lydelse, att då
utdelning från aktiebolag och solidariskt bankbolag här förklarades
vara beskattningsbar, »utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar som
använts till utdelningen», detta skulle kunna tolkas på det sätt, att även
eu vid bolags upphörande eller inskränkning av dess verksamhet företagen
utdelning av aktiekapital eller eljest av kapital, som inbetalts av
bolagets delägare, skulle bliva föremål för beskattuing. Under antagande
att eu sådan tolkning ej vore i förslaget avsedd hemställde kammarrätten
om sådan omformulering av denna punkt, att berörda tolkning förebyggdes.
Med anledning härav yttrade chefen för finansdepartementet
vid anmälan av skatteförslaget: »Med utdelning i förslagets bemärkelse
kan icke, synes det mig, förstås annan utdelning än den, som äger rum
under bolagets verksamhet; och är sådan utdelning givetvis oberoende
om därtill använts kapitaltillgång eller årsvinst, beskattningsbar hos
delägaren. År åter fråga om utbetalande till delägare av delägares
andel i bolagets kapitaltillgångar i sammanhang med bolagets upplösning,
föreligger icke någon utdelning j ovan angivna bemärkelse. Om delägaren
därvid skulle göra en vinst, är beskattningen av denna vinst
beroende av de allmänna reglerna för beskattning av vinster av tillfällig
natur, varom talas i 7 §. Kammarrättens erinran synes mig därför icke
påkalla omformulering av ifrågavarande punkt.»
Den sålunda anvisade tolkningen av begreppet »utdelning» hava
sakkunnige ansett sig icke böra biträda och kunna, såsom nedan vidare
förmäles, härvid åberopa sig å praxis. Till vilka betänkliga konsekvenser
den uppfattningen skulle leda, att blott årsutdelning men ej slututdelning
från aktiebolag vore beskattningsbar, inses lätt när fråga är om
aktiebolag, som startats blott för ett tillfälligt företag, exempelvis
styckning av en fastighet. Åven för vinst å företag av mera varaktig
526
beskaffenhet skulle beskattning lätt kunna undgås därigenom att innehavarna
av företaget läte detsamma ikläda sig aktiebolags form och
sedermera periodvis, allt efter som delägarna ville beskattningsfritt tillgodogöra
sig besparade vinstmedel, läte det ena bolaget avlösa det andra.
Frågan om beskattning av bolags besparade medel, som vid dess
upplösning utskiftas till delägarna, har varit föremål för riksdagens
särskilda uppmärksamhet. I anledning av väckt motion har nämligen
riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913 anhållit, att Kungl. Magt täcktes
föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån, då ett aktiebolag
eller solidariskt bankbolag upplöstes, bolagets uppsparade tillgångar,
vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning,
kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna, samt
för riksdagen framlägga det förslag till ändring i gällande författningar,
som av utredningen kunde föranledas.
Ehuru således föreliggande fråga lärer vara beroende på utredning
i vad statsbeskattningen angår, hava sakkunnige dock vid framläggande
av förslag till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt ansett sig böra
taga ställning till frågan och vilja här i korthet redogöra för de synpunkter,
som därvid varit för sakkunnige bestämmande. Förslagets
bestämmelser i ämnet återfinnas i anvisningarna till ledning för taxeringen
till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
Det är till en början självfallet att sådan utdelning, som allenast
innefattar återbetalning av medel vilka av delägarna insatts i bolaget
och varmed aktiekapital samt understundom även reservfond bildats eller
ökats, icke utgör beskattningsbar inkomst. Reservfonden består väl i
regel av besparade vinstmedel. Det belopp, som vid emission av nya
aktier till kurs, överstigande aktiernas nominella värde, tillföres reservfonden,
utgör emellertid av delägarna gjort tillskott. Ä andra sidan kan
i aktiekapitalet ingå medel, vilka icke blivit av delägarna tillskjutna.
Så är förhållandet med de besparade vinstmedel som, i samband
därmed att bolaget utdelar s. k. gratisaktier till delägarna, överföras
till aktiekapitalet. Då beträffande äldre bolag svårigheter kunna uppstå
vid bedömandet i vad mån bolagets tillgångar bestå av kapital, tillskjutet
av delägarna, bär i fråga om vad som skall anses såsom inbetalt kapital
upptagits de bestämmelser, som de förut gällande förordningarna om
inkomstskatt härutinnan innehöllo. Såsom inbetalt kapital skall alltså
anses, i fråga om bolag som tillkommit före den 1 juli 1897, det belopp,
som intill nämda dag hos vederbörande myndighet registrerats eller
anmälts såsom inbetalt, samt beträffande dels sedermera registrerad eller
anmäld ökning av sådant bolags kapital och dels bolag, som registrerats
527
efter ingången av juli månad 1897, det belopp, som motsvarar verkligt,.
av delägarna gjort tillskott.
1 förbigående förtjänar bär anmärkas att, oavsett huru beskattningslagarna
ställa sig till frågan om skattskyldighet för utdelning vid bolags
upplösning, bestämmelser i allt fall synas erforderliga i syfte att förebygga,
att utdelning till den del den innefattar återbetalning av delägarnas
tillskott till bolaget blir inbegripen under beskattningen. Även
utan att upplösas lärer nämligen ett aktiebolag kunna utdela tillgångar,
som innefatta sådant tillskott, och i sammanhang därmed nedsätta aktiekapitalet.
Ett aktiebolag skulle sålunda exempelvis kunna verkställa
viss utdelning, innefattande förutom årsvinsten och besparade vinstmedel
jämväl större eller mindre del av delägarnes tillskott, emot skyldighet
för delägare att förete aktiebrevet för påskrift om minskning av det
belopp, varå aktiebrevet lyder.
Vad härefter angår frågan, huruvida vid ett bolags upplösning''
utdelning av dess tillgångar, i vad de överstiga delägarnas tillskott,
skall anses utgöra beskattningsbar inkomst för delägarna eller icke, torde
meningarna vara delade. Frågan låter sig i själva verket icke generellt
besvaras. För en person, som allt ifrån bolagets bildande varit delägare
i bolaget, framstår utdelningen av besparade vinstmedel vid bolagets
likvidation i sin helhet såsom verklig inkomst. Så är framför allt förhållandet
vid upplösning av bolag, som haft kort varaktighet. Men
för aktieägare, som inköpt aktie till pris, överstigande aktiens nominella
värde, kommer utdelningen av sådana medel vid bolagets upplösning att
åtminstone delvis te sig såsom ett återbekommande utav köpeskillingen
och således icke i sin helhet såsom inkomst. I nu berörda avseende skiljer
sig emellertid utdelning, som erhålles vid ^bolags upplösning, endast till
graden men icke till arten från vanlig årsutdelning. Om någon exempelvis
inköper en aktie kort före det årsutdelning därå är att lyfta och därvid
rimligen erlägger högre pris än det, som aktien efter utdelningen betingar,
representerar i verkligheten icke heller denna utdelning — åtminstone
icke i sin helhet — inkomst, utan innefattar återbetalning av köpeskillingen
till större eller mindre del. Att årsutdelning å aktier i och för sig skall
utan vidare till fulla beloppet anses såsom beskattningsbar inkomst är
således egentligen grundat på en fiktion, som av praktiska skäl ansetts
böra godtagas och som för övrigt i de flesta fall överensstämmer med
verkligheten. Om av praktiska skäl finnes nödigt utsträcka fiktionen
jämväl till utdelning av besparade vinstmedel vid bolags upplösning,
torde detta vara fullt lika berättigat, såvitt nämligen tillämpningen
528
inskränkes till sådana fall, där fiktionen kan anses i allmänhet icke
strida mot verkligheten.
Frågan har sin egentliga betydelse då det gäller bolag, som utan
olägenhet för delägarna kan låta med varje utdelning anstå till dess
det likviderar, d. v. s. bolag med från början avsedd kort varaktighet.
Det skulle därför kunnat ifrågasättas att begränsa skatteplikt för
utdelning vid bolags upplösning till utdelning från sådana bolag, som ägt
bestånd allenast under en kortare tidsperiod, exempelvis fem eller tio år.
Fn bestämmelse om skatteplikt för utdelning vid allenast sådana bolags
upplösning skulle dock sannolikt visa sig mindre effektiv. Ett bolag,
vars egentliga verksamhet upphört, skulle nämligen kunna låta med
den formella slututdelningen och upplösningen anstå, tills den ifrågavarande
tidsperioden utlöpt. Bolagets tillgångar kunde ju dessförinnan
utlämnas till delägarna mot reverser, vilkas återställande innefattade den
slutliga utdelningen. Förfarandet att emot delägarnas skuldförbindelser
till dem utlämna bolagets tillgångar har visat sig redan nu praktiseras
för att formellt uppskjuta utdelning, tills sådan kan ske i samband med
bolagets upplösning. Skall alltså vid bolags upplösning utdelning av
sådana tillgångar, som icke motsvara delägares tillskott, anses vara
beskattningsbar inkomst, måste detta gälla utan avseende å tiden för
bolagets fortvara.
För sakkunnige har det emellertid framstått såsom angeläget, att
bolag med kort varaktighet icke skola kunna förhjälpa sina aktionärer
till skattefrihet för utdelning från bolaget genom att låta utdelningen
reellt eller formellt anstå till dess bolaget upplöses. Sådan till upplösningstillfället
innehållen utdelning av vinstmedel bör nämligen med
samma fog som vanlig årsutdelning anses såsom beskattningsbar inkomst.
Då det å andra sidan, såsom ovan nämnts, icke kan tillrådas att låta
frågan om skattskyldighet för utdelning vid bolags upplösning avgöras
efter varaktigheten av bolagets existenstid, har således gällt att utfinna
något annat sätt, varigenom skattskyldighet vid bolags upplösning begränsas
till sådana fall, där utdelningen i allmänhet ter sig såsom inkomst
för delägaren. Sakkunnige hava trott sig ernå detta syfte genom att
väl såsom regel föreskriva, att utdelning å aktier skall räknas såsom
beskattningsbar intäkt utan avseende å huruvida utdelningen utgör årsutdelning
eller slutlig utdelning vid bolagets upplösning, men tillika göra
undantag för sådan utdelning, som består i aktie i annat bolag, vilket
vid det förra bolagets upplösning övertager dess verksamhet.
Genom ett sådant undantag kommer skattskyldigheten i nu avsett
fall faktiskt att begränsas till kontant utdelning och huvudsakligen
529
till utdelning'' allenast från sådana bolag, som redan från början varit
avsedda att bliva av kortvarig beskaffenhet. Andra bolag torde nämligen
sällan, så länge verksamheten är lönande och tillgångar utöver
delägares tillskott verkligen finnas, komma i fråga att upplösas annorledes
än i samband med verksamhetens övertagande av annat bolag.
Sådan överflyttning av bolagsverksamheten på annat bolag har i
senare tid blivit, särskilt inom bankverksamheten, en synnerligen vanlig
företeelse. I regel sker överflyttningen på det sätt, att aktionärerna i
det likviderande bolaget i utbyte mot sina aktier i detta bolag bekomma
nya aktier i det bolag, som övertagit verksamheten. Åven om ett sådant
utbyte av aktier i realiteten skulle kunna likställas med utdelning av
det upplösta bolagets tillgångar och delägarnas användande av utdelade
medel till teckning av aktier i det bolag, som övertagit verksamheten,
bleve det emellertid ofta i hög grad obilligt att ens till någon del likställa
sådan utdelning med inkomst. Om exempelvis en aktie i det
likviderande bolaget å nominellt belopp av 1,000 kronor, men av aktieägaren
inköpt för 4,000 kronor, motsvarande aktiens kursvärde, utbytes
mot en aktie i det andra bolaget å nominellt 4,000 kronor, måste det
för aktieägaren te sig synnerligen oegentligt, att ifrågavarande aktieutbyte
skall anses hava tillfört honom inkomst av 3,000 kronor, utgörande
skillnaden mellan aktiernas nominella belopp, helst som den nya -aktien
i själva verket representerar ungefärligen lika stort belopp av tillgångar
som den utbytta aktien, om också andelen på grund av aktien såväl som
de tillgångar, i vilka delägaren fått andel, undergått större eller mindre
förändring. Har åter det bolag, som övertagit det likviderande bolagets
verksamhet, icke tillika övertagit sistnämnda bolags samtliga tillgångar
eller hava tillgångarna likviderats annorledes än enbart genom utbyte
av aktier, så att det likviderande bolagets aktionärer vid bolagets upplösning
jämväl bekommit kontant utdelning, synes befogad erinran
knappast kunna göras mot att denna kontanta utdelning, i den mån den
tillsammans med de i utbyte erhållna aktiernas värde överstiger vad
som kan anses motsvara av delägare gjort verkligt tillskott till det
likviderande bolaget, underkastas beskattning såsom inkomst.
För sin ståndpunkt i denna fråga kunna sakkunnige åberopa stöd
av praxis, sådan denna tagit sig uttryck i ett av regeringsrätten under år
1910 meddelat avgörande i beskattningsmål, vilket därefter följts av andra
likartade avgöranden. Vid vissa äldre sockerfabriksaktiebolags upplösning
hade en delägare bekommit utdelning dels i kontanta belopp och dels i
form av aktier i ett nybildat bolag, Svenska sockerfabriksaktiebolaget.
Kommu nalskaitesakkunnige. 67
530
Sedan frågan, huruvida berörda utdelning vore beskattningsbar, genom
besvär dragits under Kungl. Maj:ts prövning, yttrade regeringsrätten att,
enligt vad upplyst blivit, hade Svenska sockerfabriksaktiebolaget, som
haft till ändamål att övertaga vissa förutvarande sockerfabriksaktiebolags
tillgångar och fortsätta den av dem idkade verksamheten, bildats på
sådant sätt, att delägarna i de äldre bolagen i utbyte emot aktier i
dessa bolag undfått aktier i det nya bolaget. De klaganden sålunda
tillfallna aktierna i Svenska sockerfabriksaktiebolaget vore icke att anse
såsom utdelning, som omförmältes i 3 § c) förordningen om inkomstskatt
den 13 september 1907, varemot de till klaganden såsom aktieägare
i ovan omförmälda äldre bolag kontant utbetalta beloppen, med avseende
å vad i målet förekommit, innefattade sådan utdelning.
Med sakkunniges sålunda hysta uppfattning torde vidare överensstämma,
att utdelning av s. k. gratisaktier i sammanhang med överflyttning
till aktiekapitalet av besparade vinstmedel icke kan vara beskattningsbar
såsom inkomst, och även härutinnan kan åberopas stöd
av praxis. Riksdagen har ock i sin ovanberörda skrivelse den 30 maj
1913 uttryckligen betonat, att sådan utdelning bör fritagas från beskattning.
I skrivelsen yttras nämligen: »Sålunda får motionen anses
avse beskattning även av nya aktier, som utan ersättning lämnas de
gamla aktieägarna, s. k. gratisaktier. I detta avseende delar icke riksdagen
den i motionen uttalade uppfattningen. Det får nämligen ihågkommas,
att ett aktiebrev icke representerar någon given rätt till just
det belopp, varå det lyder. En aktie medför, enligt sitt begrepp, allenast
rätt till en viss kvotdel av bolagets behållna tillgångar. Kvoten ändras
ej därigenom att aktieägaren i stället för en aktie får flera, som tillsammans
förete ett högre nominellt belopp än den förra. De nya aktierna
tillföra icke aktieägarna något nytt värde och företräda ej annan tillgång,
än redan de gamla aktierna gjort, utan innebära så att säga
blott en klyvning av dessa senare. Att beskatta sådan aktieutdelning
måste därför anses oriktigt — —.)>
Enligt förslaget utgör således utdelning av s. k. gratisaktier icke
beskattningsbar inkomst. Å andra sidan är uppenbart, att det sådana
aktier motsvarande belopp, som från vinstmedlen överföres till aktiekapitalet,
icke utgör verkligt av delägarna gjort tillskott och därför vid
bolagets upplösning bör i samma mån som andra bolagets besparade
medel vara underkastat beskattning hos delägarna.
Sakkunnige hava icke förbisett, att förslaget i vad det avser beskattning
för utdelning å aktier kan sägas i viss mån brista i sträng konsekvens
och icke under alla förhållanden lämnar tillfredsställande resultat.
V anskligheterna vållas, såsom nämnt, av fiktionen att aktieutdelningsåsom
sådan omedelbart och utan någon slags justering utgör inkomst.
Om således med den föreslagna omfattningen av begreppet utdelning
å aktier möjlighet beretts att med beskattning, förr eller senare, träffa
aktiebolags besparade vinstmedel, låter sig dock icke förnekas, att dessa
bolag eller rättare deras förvärv genom en sådan för längre eller kortare
tid uppskjuten beskattning kommer att i förhållande till enskilda personers
inkomst intaga en i viss mån gynnad ställning i avseende å kommunal
inkomstbeskattning. Ej heller får förbises, att ett aktiebolags reserverade
vinstmedel kunna tagas i anspråk för täckande av kommande års förluster
eller till andra dispositioner, varigenom de komma att alldeles
undgå sådan beskattning, i viss män kan emellertid den förmån, som
nyss nämnda eventualitet innebär, anses kompenserad av den skärpa,
varmed avkastningsbeskattningen i allmänhet torde komma att träffa
just aktiebolagen eller åtminstone större sådana, som hava egna fastigheter
och bedriva sin verksamhet med hjälp av lånt kapital, i det att
de vid bevillningstaxeringen nu medgivna avdragen för hyresvärdet av
egna fastigheter och ränta å lånt rörelsekapital icke ifrågakomma vid
taxering till avkastningsskatt. Om för övrigt det kommunala beskattningsväsendet
underlåter att till fullo utnyttja alla beskattningsmöjligheter
beträffande aktiebolagens inkomst, så behöver därav ej följa, att denna
inkomst belägges med mindre skatt till det allmänna än annan inkomst.
Förhållandet bör nämligen ses ur den synpunkten, att det kommunala
beskattningsintresset i den konkurrens med det statliga, som alltid måste
föreligga då bägge begagna sig av en och samma beskattningsform,
förbehåller åt staten att taga i anspråk den beskattningsmöjlighet, som
för den kommunala beskattningen icke lämpat sig att utnyttja. Eu
annan fråga blir emellertid, huruvida eller i vad mån staten icke genom
den dubbelbeskattning, som enligt gällande bestämmelser faktiskt etablerats
beträffande aktiebolag och dess delägare, får anses hava redan
tillgodogjort sig den sålunda för kommunalbeskattningens del icke utnyttjade
beskattningsmöjligheten.
En tredje grupp av juridiska personer består av ekonomiska föreningar
och ömsesidiga försäkringsbolag. Enligt gällande förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt äro dessa föreningar och bolag skattskyldiga
för inkomst men icke för förmögenhet; delägarna beskattas
däremot icke för utdelning, men i delägares förmögenhet skall inräknas
värdet av hans andel i föreningen eller bolaget. Förslaget, som beskattar
ifrågavarande föreningar och bolag för avkastning, fritager dem på förut
anförda skäl från skattskyldighet för inkomst och ålägger i stället del
-
Eleonomiska
föreningar
och ömsesidiga
försäkringsbolag.
532
Oskifta
dödsbon.
ägarna skattskyldighet för utdelning från desamma. Utdelningen måste
dock för att kunna göras till föremål för beskattning vara av beskaffenhet
att utgöra inkomst för delägarna. Till beskattningsbar utdelningfår
således icke räknas sådan utdelning, som blott innebär återbetalningav
erlagt pris för inköpta varor eller av erlagda premier. Beträffande förmögenhetsbeskattningen
ansluter sig förslaget helt till motsvarande bestämmelser
i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Såsom en särskild art av juridiska personer framträder oskift dödsbo.
De synpunkter, som enligt förslaget föranlett övriga juridiska personers
fritagande från skattskyldighet till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,
skulle visserligen kunna åberopas till stöd för att utsträcka denna
skattefrihet till oskifta dödsbon. Övervägande skäl synas dock tala
för att icke låta oskifta dödsbon undgå sådan skattskyldighet. Här bör
nämligen i regel skattskyldighet icke ifrågakomma i delägares hand för
andel av dödsboets inkomst och förmögenhet eller för utdelning från dödsboet,
en anordning som säkerligen ofta nog skulle i tillämpningen vålla
alltför stora svårigheter, och skattefrihet för sådan inkomst och förmögenhet
lärer å andra sidan icke heller kunna ifrågasättas. Oftast äro
visserligen dödsbon av kortare varaktighet, men ej sällan inträffar, särskilt
å landsbygden, att bodelägarna för längre tid sitta i oskiftat bo, och
helt visst skulle arvskifte än längre uppskjutas, om detta kunde medföra
fördel i beskattningsavseende. Det har därför synts riktigast att i
fråga om oskifta dödsbon göra ett undantag från regeln om juridiska
personers fritagande från skattskyldighet.
Beträffande omfattningen av dödsbons skattskyldighet hava i anvisningarna
lämnats bestämmelser, grundade därå att skattskyldigheten bör
vara densamma för dödsboet som för den avlidne, om han fortfarande
levat. Var den avlidne vid sitt frånfälle icke bosatt här i riket, har
skattskyldighet således ansetts icke kunna åläggas dödsboet såsom sådant.
År emellertid någon delägare i sådant dödsbo bosatt här i riket, har
för detta relativt sällsynta fall ansetts kunna tillgripas utvägen att ålägga
delägaren skattskyldighet för den å honom belöpande delen av inkomsten
och förmögenheten.
Såsom villkor för dödsbos skattskyldighet måste vidare gälla, att
bodelägarna äro här i riket bosatta, då eljest ett i kommunalt avseende
berättigat beskattningsintresse icke kan anses vara för handen. Emellertid
kan givetvis skattskyldigheten icke göras beroende därav att samtliga
bodelägarna äro bosatta inom riket. Förslaget har därför stannat vid
att låta skattskyldighet vila å oskifta dödsbon, så snart någon av
bodelägarna vid taxeringsårets ingång är bosatt bär i riket.
533
Till eu sista grupp kunna i detta sammanhang sammanföras alla
förut icke omnämnda juridiska personer. Dessa äro enligt förslaget helt
fritagna från skattskyldighet till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt;
och någon beskattning i medlems eller delägares hand för utdelning
eller för andel i inkomst och förmögenhet kan ej heller ifrågakomma.
De flesta av nu ifrågavarande juridiska personer erlägga icke inkomstoch
förmögenhetsskatt till staten och synas redan av de skäl, som föranlett
denna skattefrihet, böra vara frikallade jämväl från kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt. Då beträffande de övriga förslaget icke
belägger deras inkomst eller förmögenhet med kommunal inkomst- och
förmögenhetsskatt, beror detta i främsta rummet på det förhållandet att
icke heller de kunna sägas äga skatteförmåga i egentlig mening, och
för övrigt gäller även om dem vad ovan yttrats om beskattningsrättens
förbehållande för statsbeskattningen.
Här må slutligen tilläggas, att enkla bolag ansetts icke kunna
åläggas någon skattskyldighet redan av det skäl att de icke av lagstiftningen
erkänts såsom rättsliga personer. I stället skola enligt förslaget
och i överensstämmelse med vad som gäller i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt delägarna taxeras till kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt, en var till belopp, som motsvarar hans andel av
bolagets inkomst och förmögenhet.
Förvärvskällor, vilkas avkastning icke underkastas avkastningsskatt utan
allenast kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.
Såsom i det föregående framhållits förstås i förslaget med inkomst
sammanlagda beloppet av all avkastning, som under ett visst år tillflutit
en person ur alla honom till buds stående förvärvskällor, sedan från
detta belopp gjorts avdrag för vissa personliga utgifter, som icke kunna
anses såsom omkostnader i eller eljest hänföra sig till viss förvärvskälla,
men vilka dock måste bestridas, innan den, som åtnjutit avkastningen,
kan utan att försämra sin ekonomiska ställning förbruka den
honom tillflutna avkastningen eller tillgodoräkna sig densamma såsom
besparing.
För inkomstens uppskattande erfordras sålunda i första hand uppskattning
av all den avkastning, som skattskyldig åtnjutit av samtliga
honom tillhöriga förvärvskällor. Den avkastning, som är underkastad
avkastningsskatt, har redan vid tillämpning av bestämmelserna i 3 kap.
undergått uppskattning, och någon förnyad uppskattning av sådan av
-
Övriga
juridisk u
personer.
Enkla bolag.
534
Skogsbruk.
kastning, där densamma skulle verkställas av samma taxeringsmyndighet,
erfordras självfallet icke. Givet är emellertid att, där avkastning uppskattats
efter medeltalsberäkning, det icke är det sålunda uppskattade
avkastningsbeloppet utan den uppskattade avkastningen för beskattningsåret
ensamt, som skall ligga till grund för den kommunala inkomstoch
förmögenhetsskatten. Beträffande återigen avkastning, som för avkastningsskatt
uppskattats i annan kommun än den, där inkomsten skall
tagas till beskattning, måste i den senare kommunen särskild uppskattning
av denna avkastning äga rum. Men resultaten av de båda uppskattningarna
skola, där uppskattningarna skett riktigt, givetvis bliva lika.
Emellertid är icke all avkastning underkastad avkastningsbeskattning
utan blott sådan, som härfiutit av de i 3 kap. omförmälda förvärvskällorna,
sådana dessa enligt förslaget blivit till sin omfattning bestämda.
Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten skall däremot i regel
träffa inkomsten på underlag av all den avkastning, som den skattskyldige
åtnjutit, och gäller det således att tillse, vilken avkastning
iindautagits från avkastningsbeskattning och vilka förvärvskällor därför
böra enbart för den kommunala inkomst- och förmögenhetsskattens del
komma i betraktande.
Då någon fördelning emellan flera kommuner av beskattningsrätten
till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt icke av sakkunnige
ifrågasättes, samt vid taxeringen till sådan skatt avdrag för förlust, som
uppstått i en förvärvskälla, måste få avdragas från avkastningen av
annan förvärvskälla, äro ett specifikt angivande av de särskilda förvärvskällor,
vilkas avkastning beskattas allenast till kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt, samt dessa förvärvskällors avgränsande från
varandra icke i och för sig med nödvändighet påkallade. Ett sådant angivande
har dock ansetts lämpligt för klargörande av avkastnings- och
inkomstbegreppen; det torde jämväl ur fiskalisk synpunkt vara erforderligt,
att den skattskyldige i sin deklaration icke alltför summariskt
redogör för de särskilda förvärvskällor, från vilka han åtnjutit avkastning.
Till de nu ifrågavarande förvärvskällorna räknas enligt förslaget
till en början sådant liär i riket bedrivet skogsbruk, vars avkastning icke
enligt bestämmelserna i 17 § är underkastad avkastningsskatt. Såsom i
det föregående närmare utvecklats är allenast sådan avkastning av skogsbruk
här i riket underkastad avkastningsskatt, som består i värdet av
virke, som använts för tillgodoseende av behovet utav vedbrand samt
stängsel-, slöjd- och underhållsvirke å den jordbruksfastighet, varifrån
virket tagits, eller å annan jordbruksfastighet, vilken tillhör eller amen
-
deras av ägaren till deri förstnämnda fastigheten ocli tillika är belägen
inom samma kommun som denna, sa ock vad som av andra skogsprodukter
än virke tillgodogjorts genom avyttring eller eljest. Till avkastning
av nu ifrågavarande förvärvskälla hänföres alltså all annan
avkastning av skogsbruk bär i riket, varvid dock må erinras, att avverkning
av virke å annans mark på grund av upplåtelse icke hänföres
till skogsbruk utan till rörelse eller yrke.
I anvisningarna för taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
lämnas en, om ock ej fullständigt uttömmande uppräkning
av de intäkter, som komma i betraktande vid uppskattning av avkastningen
utav förevarande förvärvskälla. Dessa intäkter i förening med
de intäkter av skogsbruk, vars avkastning taxeras till avkastningsskatt,
motsvara i huvudsak samma intäkter av skogsbruk, som enligt nu
gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt bilda underlagför
inkomst av skogsbruk. I tvenne avseenden avviker dock förslaget
härutinnan från nu gällande bestämmelser.
I anvisningarna till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas sålunda att, om skogsägaren använder avverkat virke i
egen förädlingsrörelse, »skogsinkomsten» skall taxeras i samband med inkomsten
av rörelsen. Då för taxeringen till avkastningsskatt icke kunnat
i fördel Vin g sr öre Ises avkastning inbegripas värdet av det virke, som rörelseidkaren
avverkat å egna eller arrenderade skogar och använt i förädlingsrörelsen
— sådan skogsavkastning skall nämligen icke underkastas avkastningsbeskattning
utan i stället skogsaccis och skulle för övrigt,
om den underkastades avkastningsbeskattning, taxeras i den kommun,
där fastigheten är belägen, och icke i den kommun, där förädlingsrörelsen
bedrivits, för den händelse denna kommun är en annan än
den förra — samt det vidare icke kunnat anses lämpligt att låta förädlingsrörelses
avkastning få annan omfattning vid dess beräkning för den
kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten än vid taxeringen till
avkastningsskatt, skall således enligt förslaget vid taxeringen till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt i sådan avkastning av skogsbruk,
som här är i fråga, inberäknas värdet efter ortens pris av det
virke, som använts till förädling eller försäljning i annan förvärvskälla
i samme skattskyldigs hand eller till sådan förvärvskällas behov
av förbrukningsartiklar. Då det taxeringstekniska begreppet »inkomst
av skogsbruk)) i formellt eller, om man så vill, i uppgiftsavseende
erhållit något större omfattning än enligt gällande förordning om inkomst-
och förmögenhetsskatt — enligt denna skall nämligen, såsom
ovan nämnts, ifrågavarande inkomst av skogsbruk utan vidare ingå i
536
bast egendom
samt rörelse
eller yrke i
utlandet.
inkomsten av förädlingsrörelsen — innebär detta givetvis icke att den
skattskyldiges samfällda inkomst enligt förslaget kommer att beräknas
till annat belopp än enligt nämnda förordning. Avvikelsen innebär
blott en olika rubricering av intäkter, vilken icke kan antagas komma
att vålla svårigheter, eftersom väl i allmänhet sågverksägare, som avverkar
virke från egna eller arrenderade skogar, torde i sina räkenskaper
hålla förädlingsrörelsen skild från skogsbruket å fastigheterna.
I det andra avseendet medför förslaget däremot en reell olikhet
mot vad som nu gäller. Den i anvisningarna till förslaget upptagna
bestämmelsen, enligt vilken till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
icke taxeras värdet av virke, som ägare av jordbruksfastighet
därifrån uttagit för ny- eller ombyggnad å sådan honom tillhörig
fastighet, strider sålunda i sak emot en i senast fastställda deklarationsformulär
intagen anvisning, enligt vilken värdet av sådant virke skall
räknas till inkomst av fast egendom. I det föregående hava framhållits
de skäl, som förelegat för att icke låta värdet av virke, varom här är
fråga, anses såsom avkastning och följaktligen ej heller såsom inkomst.
Vad nu särskilt inkomst- och förmögenhetsskatt beträffar må såsom ett
ytterligare skäl emot upptagande i förslaget av den nu gällande bestämmelsen
framhållas, att den skattskyldiges inkomst, som skall utgöra en
mätare av hans skatteförmåga, illa fyller detta ändamål, om till inkomst
skall hänföras värdet av virke, som han avverkar å sin fastighet och
använder till ny- eller ombyggnad därstädes. Att den skattskyldige
i sådant fall förskaffat sig inkomst till belopp, motsvarande virkets
värde, och såmedelst erhållit därmed korresponderande ökning i skatteförmågan
— större allt efter det virkespartierna äro större eller dyrbarare
— kan naturligtvis icke överensstämma med verkliga förhållandet,
eftersom utgifterna för ny- eller ombyggnaden, till den del desamma
icke motsvaras av ökat värde å fastigheten, i själva verket
tvärtom kunna anses hava minskat skatteförmågan det år, då utgifterna
gjorts.
Till ifrågavarande grupp av förvärvskällor räknas vidare enligt
förslaget fast egendom samt rörelse eller yrke i utlandet. I gällande förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras inkomst av fast
egendom i utlandet samt inkomst av rörelse eller yrke därstädes icke
till särskild inkomstkälla, utan inkomst av förra slaget upptages under
rubriken inkomst av fast egendom och inkomst av senare slaget under
rubriken inkomst av arbete. Då emellertid avkastning av fast egendom
samt rörelse eller yrke i utlandet enligt förslaget icke underkastas
avkastningsskatt, måste för taxeringen till kommunal inkomst- och för
-
537
mögenhetsskatt sådan egendom och verksamhet upptagas såsom en från
fast egendom samt rörelse eller yrke här i riket skild förvärvskälla, vilket
givetvis också i andra avseenden ställer sig naturligast och riktigast. Vid
uppskattningen av denna förvärvskällas avkastning skola tillämpas enahanda
bestämmelser, som gälla för uppskattningen av avkastning ur motsvarande
förvärvskällor här i riket. Det torde emellertid beträffande ifrågavarande
förvärvskälla kunna lämnas den skattskyldige fritt att i sin
deklaration redovisa allenast nettovinsten, d. v. s. intäkterna efter avdrag
jämväl för därtill hänförliga ränteutgifter, vilka senare i sådant fall
givetvis icke få förekomma till avdrag i den ordning, som i 44 § 3 mom.
av förslaget angives. Rörande inkomst av fast egendom samt rörelse
eller yrke i utlandet lära för närvarande deklarationerna i regel blott
innehålla uppgift å nettovinsten, och skäl hava icke synts föreligga till
påbjudande av redovisning för bruttot.
Förslaget hänför ytterligare till föreliggande grupp av förvärvskällor
aktier i inländska och utländska bolag samt lotter i solidariska
bankbolag. Avkastningen av denna förvärvskälla utgöres av utdelning
å aktier eller banklotter efter avdrag allenast för kostnad, som den skattskyldige
kan hava fått vidkännas för aktiernas eller lotternas förvaltning.
Frågan om vad som i beskattningsavseende bör förstås med utdelning
är redan i det föregående berörd.
Äro aktier och banklotter att anse såsom tillgångar i försäkrings-,
bank- eller annan penningrörelse eller tillhöra de någon, som eljest
yrkesmässigt driver köp och försäljning av aktier eller banklotter, framstår
utdelningen naturligt såsom en intäkt av rörelsen och bör följaktligen
också såsom sådan komma i betraktande vid uppskattningen av rörelsens
avkastning. A sådana aktier och banklotter belöpande utdelning skall
således icke räknas till intäkt av nu ifrågavarande förvärvskälla.
Vidare räknas till den grupp av förvärvskällor, varom nu är fråga,
andel i handelsbolag, kommanditbolag och rederi samt andel i ekonomisk
förening och ömsesidigt försäkringsbolag. Om vad som skall anses såsom
intäkter av dessa förvärvskällor lämnas i anvisningarna upplysning. För
övrigt hänvisas till vad i det föregående yttrats rörande förevarande
juridiska personer. Här må blott tilläggas att, då såsom intäkt av andel
i handelsbolag, kommanditbolag eller rederi skall räknas den del av
bolagets eller rederiets nettovinst, som å delägaren belöper, förslaget
förutsätter, att bolaget eller rederiet, ehuru detsamma är underkastat
allenast avkastningsbeskattning, dock ålägges avgiva fullständig deklaration,
upptagande således jämväl sådana avdragsposter, till vilka hänsyn
icke tages vid taxering till avkastningsskatt utan blott vid taxering till
Kommunalskattesakkunnige. 68
Aktier och
b (mklotter.
Andeli handelsbolag,
kommanditbolag,
rederi
ekonomisk förening
eller
ömsesidigt f örsäkringsbolag.
Periodiskt
understöd.
538
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, exempelvis ränteutgifter. Å
andra sidan får naturligtvis icke delägaren i sin deklaration göra de
avdrag, som av bolaget eller rederiet gjorts för beräkningen av delägarens
andel av bolagets eller rederiets inkomst.
Slutligen hänföres till ifrågavarande grupp av förvärvskällor rätt
till periodiskt understöd, för vilket under stödsgiv aren icke enligt bestämmelserna
i 24 och 28 §§ äger åtnjuta avdrag vid taxeringen till avkastningsskatt.
Denna förvärvskälla utgör en avkomstgivande rättighet, därav
avkastningen dock icke är underkastad avkastningsskatt och vilken
rättighet följaktligen icke heller inbegripes under den i 17 § under D)
2:o) upptagna förvärvskällan.
Beträffande periodiska understöd har såsom princip ansetts böra
fastslås, att understöden icke beskattas i understödstagarens hand med
mindre understödsgivaren vid sin taxering erhåller avdrag för desamma.
Blott då understöden för understödsgivaren hänföra sig till viss förvärvskälla
— jordbruksfastighet samt rörelse eller }Trke — och där framstå
såsom omkostnader i förvärvskällan, kan understödsgivaren erhålla avdrag
för understöden vid uppskattningen av den utav honom åtnjutna avkastningen;
endast i sådana fall böra alltså understöden i understödstagarens
hand taxeras till både avkastningsskatt samt kommunal inkomst- och
förmögenhetsskatt. Periodiska understöd på grund av förutvarande
anställning vid jordbruk med binäringar eller i rörelse skola alltså,
där understödsgivaren vid uppskattningen av jordbrukets med binäringar
eller rörelsens avkastning äger åtnjuta avdrag för understöden,
icke räknas såsom avkastning av nu föreliggande förvärvskälla, utan
utgör i stället avkastning av förvärvskällan avkomstgivande rättigheter.
I fråga åter om periodiska understöd, vilka hänföras till nu ifrågavarande
förvärvskälla, gäller att understödsgivaren beträffande kommunalbeskattningen
endast vid taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
kan erhålla avdrag för desamma och att de följaktligen
i understödstagarens hand skola taxeras allenast till sistnämnda skatt.
Den nuvarande kommunalbeskattningen har, grundad som den är
på bevillningsförordningen, blott i ringa mån kunnat taga hänsyn till nyss
berörda princip. De periodiska understöden skola sålunda enligt nämnda
förordning utan undantag taxeras i mottagarens hand, således även i sådana
fall då understöden ej kunna anses såsom omkostnader i viss näring, som
av understödsgivaren bedrives, utan utgått från hans samfällda inkomst
och alltså icke kunnat vid bevillningstaxeringen avdragas. Exempelvis
skall således frånskild hustru bevillningstaxeras för underhåll, som hon
erhåller av mannen, men denne senare kan icke erhålla motsvarande
539
avdrag vid sin bevillningstaxering. Denna oegentlighet blir emellertid
hävd genom anordnande av en kommunal inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
vid vilken avdrag kunna ske från den sammanlagda avkastningen
ur de förvärvskällor, som stått understödsgivaren till buds.
Enär förevarande förvärvskälla, såsom ovan framhållits, utgör eu
avkomstgivande rättighet, måste de förutsättningar, som konstituera sådan
rättighet, även här föreligga för att periodiskt understöd skall vara för
handen. Understödet, det må bestå i penningar eller i föremål av
penningars värde, måste således med större eller mindre regelbundenhet
återkomma. Ett allenast för en eller annan gång emottaget understöd skall
i enlighet härmed icke komma i betraktande. Aandra sidan erfordras icke,
att rätten till understödet kan göras lagligen gällande. Det är tillräckligt
att understöden tillförsäkrats understödstagaren under så pass betryggande
form, att han skäligen kunnat påräkna desamma. Ej heller behöva
understödsbeloppen vara på förhand till siffran bestämda.
Enligt 10 § av gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
kommer såsom periodiskt understöd i betraktande »vad som eljest
utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse att tid efter annan
utgiva visst belopp i penningar eller varor». Stadgandets avfattning kan
giva stöd för antagandet, att understödet, för att enligt nämnda förordning
utgöra beskattningsbar inkomst för emottagare!! och, å andra
sidan, avdragsgill utgift för givaren, måste vara tillförsäkrat understödstagaren
under juridiskt bindande former och med ett på förhand till
siffran bestämt belopp. Praxis har emellertid icke givit sådan innebörd
åt stadgandet i fråga, utan torde för att beskattningsbar inkomst och,
å andra sidan, avdragsgill utgift skola anses föreligga vara tillfyllest,
att förslagets allmänna förutsättningar för tillvaron av avkomstgivande
rättighet äro för handen.
Då avdrag för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader
och andra därmed jämförliga utgifter begreppsenligt icke kunnat i förslaget
medgivas vare sig vid taxeringen till avkastningsskatt eller vid
taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, följer därav,
att till periodiskt understöd icke får hänföras något som kan inrymmas
under begreppet levnadskostnader och därmed jämförliga utgifter. Enligt
nu gällande skatteförordningar skall i skattskyldigs levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter inbegripas vad den skattskyldige till annan utbetalat
såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran eller eljest
på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt eller vad han till understöd
åt hemmavarande familjemedlemmar utgivit. Sådana utbetalningar
äro följaktligen icke för det närvarande att hänföra till periodiska under
-
540
stöd. Avfattningen av sist återgivna stadgande skulle möjligen kunna
föranleda därtill att bidragen till annans undervisning och uppfostran
böra, för att räknas till den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter, grunda sig på lagligen åliggande försörjningsplikt.
Stadgandet har emellertid i praxis så tolkats, att förutsättningen av
försörjningsplikt hänförts endast till vad den skattskyldige »eljest» utbetalat.
Till »hemmavarande familjemedlemmar» torde praxis hänföra
alla de personer, som kunna räknas till familjen i mera vidsträckt
mening, vadan uttrycket lärer få anses omfatta jämväl föräldrar och
andra släktingar, fosterbarn, tjänare o. s. v., vilka mera stadigvarande
tillhöra den skattskyldiges hushåll. Då förslaget i 44 § föreskriver,
att till periodiska understöd icke skall hänföras vad den skattskyldige
utgivit för personer, som tillhöra hans hushåll, eller vad han eljest
utbetalt såsom bidrag till någons undervisning eller uppfostran, torde
således denna föreskrift icke i vidare mån innebära avvikelse från
nuvarande rättstillämpning än att vad den skattskyldige periodvis utbetalt
till någon, som ej tillhör hans hushåll och för vilken de utbetalda
medlen icke heller utgjort bidrag till undervisning eller uppfostran,
skall — i motsats till vad nu gäller — räknas till periodiska understöd
även för det fall att understödet utgått på grund av lagligen åliggande
försörjningsplikt.
Den i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
inrymda bestämmelsen att avdrag icke medgives för understöd, som
grundar sig på lagligen åliggande försörjningsplikt, synes nämligen mindre
tillfredsställande. Skatteförmågan hos understödsgivaren kan väl icke sägas
vara större om understöden lämnats på grund av försörjningsplikt än
om understöden utgått, utan att sådan plikt förelegat. Det måste förefalla
obilligt att skattskyldig, som exempelvis lämnar årliga bidrag till
föräldrarnas försörjning, vid sin taxering erhåller avdrag för dessa bidrag,
om föräldrarna icke varit i behov av fattigvård enligt 1 § fattigvårdsförordningen,
men går miste om sådant avdrag för den händelse
sådant behov verkligen förelegat. Stadgandet möter ock vid riktig tillämpning
ej ringa svårighet i ty att taxeringsmännen rätteligen skola i förekommande
fall pröva ej mindre huruvida sådant behov, som nyss nämnts,
varit för handen eller icke, än även om och i vad mån understödsbeloppet
överstigit vad som skäligen erfordrats för täckande av berörda
behov. För den överskjutande delen skall nämligen avdrag medgivas.
Anledningen till nu senast berörda stadgande torde böra sökas däri
att, om understöd på grund av laglig försörjningsplikt skulle avdragas
vid understödsgivarens taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
541
konsekvensen därav skulle bliva, att ä andra sidan understödstagaren borde
taxeras för understödet såsom inkomst, vilket emellertid synts mindre
tilltalande, helst som vid bevillningstaxeringen motsvarande avdrag för
understödsgivaren icke kunde ifrågakomma, Titan understödsbeloppet
bleve på två händer bevillningstaxerat. Vidare kunde konsekvensen
anses fordra, att varje fattigunderstöd, som utginge periodvis, beskattades
i mottagarens hand. Då nu emellertid enligt sakkunniges
förslag avdrag alltid kan beredas understödsgivaren för vad han till
annans försörjning periodvis utbetalar, är därmed förebyggt, att understödsbeloppen
taxeras hos mottagaren, med mindre givaren erhåller motsvarande
avdrag. Och vad beträffar det onekligen mindre lämpliga i
anordningen att inkomstbeskatta en person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 § fattigvårds förordningen, för vad han till täckande av detta
behov erhåller av anhörig, torde denna fråga sakna praktisk betydelse,
eftersom sådant understöd blott i sällsjmta undantagsfall lärer uppgå till
beskattningsbart belopp. Dessutom må framhållas, att vad angår kommunala
fattigunderstöd desamma icke under några förhållanden kunna
räknas till inkomst och således ej heller till periodiska understöd i förslagets
mening. För sådana fattigunderstöd är nämligen mottagaren
ersättningsskyldig till kommunen och understöden hava därför karaktär
av ett slags försträckning, vilken egenskap de icke kunna anses förlora
ens i det fall, att kommunen underlåter att indriva sin fordran eller
efterskänker densamma.
Om skatteförmåga.
Såsom förut framhållits avser den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
huvudsakligen att tjäna till utjämning av skattetrycket
å fast egendom samt å avkastning genom eu supplerande beskattning,
vid vilken bidragsskyldigheten grundas å och lämpas efter skatte förmågan.
Skatteförmågan måste givetvis bedömas efter vissa yttre kriterier.
De faktorer, som sålunda tjäna såsom mätare av skatteförmågans storlek,
äro att söka dels i inkomstens art och storlek, dels i antalet av de
personer, vilkas försörjning skall ur inkomsten bestridas, och dels i
vissa omständigheter, ägnade att i särskilda fall förringa eller upphäva
den skattekraft, som eljest vid lika inkomst skulle vara till finnandes.
Vad då först angår inkomstens art, utgår författningsförslaget från
den vid fastställandet av nu gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
godtagna principen om större skattekraft hos den fon
-
Allmänna
synpunkter,
Skatteförmågans
beroende
o inkomsten
art.
542
derade inkomsten än hos annan inkomst. Nämnda förordning förutsätter
i sådant avseende, att fonderad inkomst kan bära en skattebörda, som med
en tredjedel överskjuter skatten å annan inkomst. Till inkomstens belopp
skall nämligen läggas en tredjedel av förmögenhetens avkastning, vilken
emellertid härvid icke upptages till sitt verkliga belopp utan beräknas
hava utgjort fem procent av förmögenheten. Tekniskt åvägabringas denna
högre skattebelastning av den fonderade inkomsten sä, att i det taxerade
beloppet upptages den samfällda inkomsten med sitt verkliga belopp jämte
eu sextionde! av förmögenheten. Skäl synas nu icke föreligga att beträffande
den kommunala inkomst- och förmögenhetsbeskattningen avvika
från den statliga vid beräkningen av den större skattekraft, som den
fonderade inkomsten kan besitta i förhållande till annan inkomst. Det
ligger ock i sakens natur, att relationen mellan den fonderade och den
icke fonderade inkomstens skattekraft bör vara densamma, vare sig''
skatten går till staten eller till kommunen. Då författningsförslaget
således följer hithörande bestämmelser i gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt, är därmed beredd möjlighet att vinna den praktiska
fördelen att vid de båda taxeringarna — den statliga och den
kommunala — behöver räknas med allenast ett för inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerat belopp.
För ernående av detta mål erfordras emellertid också, att de grunder,
som vid de båda taxeringarna skola följas för inkomstens och förmögenhetens
beräkning, enligt lag sammanfalla. Då vid taxeringen till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt inkomsten skall beräknas på
underlag av avkastniugen — även i det fall att denna icke är föremål
ior avkastningsskatt — samt grunderna för avkastningens uppskattning,
frånsett frågan om ränteavdrag, i vissa avseenden skilja sig från de i nu
gällande skatteförordningar och deklaration sformulär tillämpade grunder
för inkomstens beräkning, följer därav, att det skattepliktiga inkomstbeloppet
enligt författningsförslaget icke under alla förhållanden sammanfaller
med det skattepliktiga inkomstbeloppet, beräknat enligt nu gällande
bestämmelser. Förslaget förutsätter därför, att vid den förestående revisionen
av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt vissa ändringar
vidtagas, ägnade att i förevarande avseenden bringa denna förordning i
överensstämmelse med eu lagstiftning, byggd på förslagets grunder.
Vad åter angår grunderna för förmögenhetens beräkning, hava sakkunnige,
vid det förhållande att dessa grunder icke stå i något som
helst beroende av sättet för avkastnings beräknande, i förslaget kunnat,
med några få undantag därför redogörelse lämnas i den speciella motiveringen,
följa de i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
543
angivna grunderna. De anmärkningar i övrigt, som kunna framställas
emot den nu föreskrivna förmögenhetsberäkningen, torde lämpligast
komma under skärskådande vid den sålunda förutsatta revisionen av
nämnda förordning.
Under beredningen bar varit ifrågasatt, att för den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskattens vidkommande värdet av fast egendom
måhända borde undantagas vid beräkningen av förmögenhetens belopp.
Då för fast egendom erlades särskild skatt, fastighetsskatt, varifrån andra
förmögenhetsobjekt vore fritagna, skulle nämligen billigheten möjligen
kunna anses fordra, att ägaren av fast egendom icke ytterligare underkastades
beskattning för den i egendomen nedlagda förmögenheten. De
olika synpunkter, som ligga till grund för fastighetsskatt samt kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, nämligen beskattning efter intresse och
beskattning efter förmåga, innebära emellertid, att någon dubbelbeskattning
icke kan i förevarande fall anses uppstå samt att i varje fall fast
egendoms förmögenhetsvärde icke kan vid taxering till kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt lämnas ur räkningen, utan att därmed principen
om den fonderade inkomstens större bärkraft och därmed också principen
om skattens tillmätande efter skatteförmåga skulle åsidosättas.
Den mest betydande faktorn vid skatteförmågans mätande utgör
givetvis inkomstens storlek eller riktigare, eftersom eventuellt föreliggande
förmögenhetsdel inbegripes, storleken av taxerat belopp. Det taxerade
beloppets absoluta storlek kan emellertid icke utan vidare läggas till
grund för beräkning av skattebeloppet, utan för sådan beräkning måste
dessutom anordnas en skatteprogression, som tager i sikte den jämväl
relativt större skatteförmågan hos större inkomsttagare än hos mindre
sådana. För ernående av en skatteprogression, som skäligen må anses
betingad av skatteförmågans tillväxt i mån av det taxerade beloppets stegring,
måste vidare anordnas en eller flera skatteskalor, som skola giva
uttryck åt den olika skatteförmågan vid olika taxerade belopp.
Det inbördes förhållandet mellan den olika skatteförmågan hos
personer i olika ekonomiska lägen är emellertid beroende av skattebelastningens
tyngd. I den mån denna belastning genom högre eller lägre
uttaxering av inkomst- och förmögenhetsskatt skulle komma att växla,
ändras ock den proportion, efter vilken personer med olika inkomstoch
förmögenhetsbelopp kunna anses äga skatteförmåga i förhållande
till varandra. Ett siffermässigt exempel torde bäst belysa detta förhållande.
Enligt nu gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
erlägger skattskyldig, för vilken det taxerade beloppet icke överstiger
900 kronor, sådan skatt med 0.4 procent av det taxerade beloppet,
Skatteförmågans
beroende av
inkomstens
storlek.
544
medan för skattskyldig med ett taxerat belopp, som överstiger 104,400
kronor, skatten utgår med 5 procent av det taxerade beloppet. Om
nu — för att taga ett extremt fall — inkomst- och förmögenhetsskatten
behövde uttagas med 20 gånger sitt nuvarande belopp, skulle
med fortfarande tillämpning av gällande skatteskala skatten för den
förre skattskyldige blott utgöra 8 procent av hans taxerade belopp,
medan skatten för den senare skulle uppgå till hela det taxerade beloppet
100 procent). Skulle i det föreliggande fallet för den högre taxerade
skattskyldige förmögenhetsdel ingå i det taxerade beloppet, komme skatten
att till och med överstiga inkomsten. Därest de taxerade beloppen icke
upptoge annan inkomst än av förmögenhet, och denna inkomst beräknades
till 5 procent av förmögenhetens belopp, skulle nämnda högre procenttal
av inkomsten nås redan vid uttaxering av inkomst- och lör moget) hetsskatt
till femton gånger sitt nuvarande belopp; och skatten skulle
slutligen behöva ökas blott tolv gånger för att samma resultat skulle
föreligga, om den verkliga inkomsten utgjorde allenast 2 Va procent av
förmögenheten.
Härav framgår att — om ock olika skatteskalor ej skulle behöva
användas allt efter skattebehovets växling — det dock i varje fall icke
låter sig göra att, där en väsentlig ökning av skattebördan äger rum,
fördela densamma å de skattskyldige efter samma proportioner, som
valts vid en mindre tyngande beskattning.
Till nu påpekade förhållande behövde hänsyn ej tagas vid uppgörande
av skatteskalan till gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Då statsskatten enligt sin natur är en kvotitetsskatt,
kunde nämligen skalan utarbetas pa grundval av från början beräknade
fixa skattebelopp. Annorlunda ställer sig saken, då det gäller den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten, för så vitt nämligen denna skatt,
i likhet med kommunalskatterna i övrigt, skulle helt anordnats såsom en
repartitionsskatt. Detta hade nämligen måst föranleda, att skattebeloppen
icke skulle kunnat en gång för alla fixeras utan i varje särskilt fall blivit
beroende av vederbörande kommuns skattebehov eller den större eller
mindre del därav, som skolat täckas med anlitande av nu ifrågavarande
beskattningsform.
Det hade i sådant avseende kunnat ifrågasättas att för tillmätande
av skattskyldigheten till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt anordna
antingen en varierande skatteskala, som kunde avpassas efter den
av skattebehovet påkallade belastningen i varje särskilt fall, eller ock flera
skatteskalor, av vilka den vid varje särskilt tillfälle mest lämpliga skulle
kunna komma till användning. Den förra metoden skulle emellertid
medföra sådana komplikationer vid skalans tekniska anordning, att metoden
redan av denna aidedning ansetts icke kunna vinna tillämpning; och
mot den senare kan åter den befogade erinringen göras, att valet
mellan de olika skalorna sannolikt icke alltid komme, särskilda kommuner
emellan, att ske efter enhetliga grunder. För att icke den lättillämplighet
och enhetlighet, som böra vara till finnandes vid taxerings- och debiteringsförfarandet,
må äventyras, har därför varit önskligt att en utväg beredes,
varigenom skatteförmågan även i fråga om den kommunala inkomst- och
förmögenhetsskatten kunde avvägas efter vissa för alla förekommande
fall tillämpliga proportioner, på grundval varav således en fast skatteskala,
användbar vid olika skattetryck, kunde utformas.
I fråga om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskattens
ställning i det kommunala skattesystemet hava sakkunnige funnit uppenbart,
att en beskattningsform, byggd på den personliga skatteförmågan,
icke bör utöver ett visst mått tagas i anspråk vid fyllande av det kommunala
skattebehovet, helst denna beskattningsform jämväl och huvudsakligen
måste anlitas för fyllande av statens skattebehov. Detta
förhållande — i förening med nyss antydda tekniska svårigheter vid
anordnande av en skatt efter skatteförmåga såsom repartitionsskatt —
har varit avgörande för sakkunniges uppfattning, att den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten icke bör med fastighetsskatten och
avkastningsskatten i obegränsad utsträckning deltaga i den allmänna
repartitionen för skattebehovets täckande, utan i stället intaga en
supplementär ställning i systemet med viss fastslagen maximigräns för
kommunernas rätt att belasta den personliga skatteförmågan. Vid sådant
förhållande har en skatteskala kunnat utformas med ledning av vissa
beräknade skattemaximibelopp vid olika inkomstlagen och kunnat åt
kommunerna överlämnas att efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas, uttaga inkomst- och förmögenhetsskatt med hela de
belopp, skatteskalan utvisar, eller i procent därav. I fråga om skattemaximibeloppens
storlek har försiktigheten ansetts bjuda, att dessa
belopp icke, åtminstone ej i nämnvärd mån, överskrida de belopp, varmed
inkomst- och förmögenhetsskatten till staten nu utgår.
Då genom användande av en sådan maximiskala det proportionella
förhållandet mellan skatteförmågan hos skattskyldiga i olika ekonomiska
lägen befunnits icke avsevärt rubbas vid olika skattebelastning, som
aldrig varierar uppåt utan uteslutande nedåt, hava sakkunnige icke
tvekat att lämna företräde åt denna metod framför de nyss här ovan
antydda, helst därigenom skattebeloppens bestämmande i varje särskilt
fall kan ske efter lätt tillämpliga och enhetliga grunder. 1 enlighet
Kommunalskattesakkunnige 69
546
Skatt eförm&gans
beroende av
antalet personer,
vilka
inkomsttagaren
har
att försörja.
härmed har därför utarbetats en skatteskala, som i huvudsak ansluter
sig till den, vilken tillämpas för inkomst- och förmögenhetsskatten till
staten. Denna för den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
avsedda skatteskala, som följaktligen blott utvisar de högsta belopp,
varmed skatten kan utgå, betecknas här med nr 1 och återfinnes i
52 § 2 mom. I) av författningsförslaget. Den är enligt samma förslag,
efter vad här nedan kommer att närmare utvecklas, avsedd att tillämpas
allenast för ogifta ensamförsörjare ävensom för oskifta dödsbon.
Skatteförmågan gestaltar sig emellertid jämväl vid likartad och
lika stor inkomst väsentligen olika allt efter antalet av de personer,
vilka inkomsttagaren har att försörja. Upprepade gånger hava från olika
håll anmärkningar framställts mot att den nuvarande skattelagstiftningen
icke vid skattebördans utskiftande tagit tillräcklig hänsyn till skattekraftens
växlingar av nu angivna orsak.
Vad då först angår frågan om skatteförmågans beroende av civilstånd,
bär varken bevillningsförordningen eller gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt låtit civilståndet i och för sig föranleda minskad
skatteplikt. I de fall, då vardera maken åtnjuter inkomst, kan tvärtom
för lägre inkomsttagare genom äktenskapets ingående inträda ökad skatteplikt
enligt bevillningsförordningen, beroende därpå att de bevillningsfria
avdragen skola bestämmas med hänsyn till makarnas sammanlagda
inkomst, och enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
blir skatteplikten genom äktenskapet föremål för skärpning, därest båda
makarna åtnjuta inkomst eller äga förmögenhet; skatteprocenten likasom
skatteprogressionen skall nämligen bestämmas efter den sammanräknade
inkomsten och förmögenheten.
Till den nedsättning i skatteförmåga, försörjning av barn självfallet
föranleder, har i bevillningsförordningen hänsyn icke tagits i vidare
mån än att det belopp, för vilket bevillning icke äger rum, eller beloppet
av det bevillningsfria avdraget ökas, då den skattskyldige huvudsakligen
försörjer, utom sig själv, sammanlagt mer än tre personer, därvid dock
ökningen icke för någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för
dem gemensamt får överstiga 200 kronor, där ej särskilt förhållande,
såsom långvarig sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt
väsentligen nedsatt skatteförmågan, i vilket fall ökningen får uppgå till
högst 400 kronor. Enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
åter äger skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke överstiger 6,000
kronor, erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för
varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn, vars
547
ålder vid början av taxeringsåret understiger femton år, dock att för
barn, som självt åtnjuter inkomst, avdrag medgivos allenast såvida och
i den mån barnets inkomst understiger 100 kx-onor.
I detta sammanhang torde böra redogöras för riksdagens skrivelse
den 6 maj 1911, vilken genom nådig remiss den 2 juni samma år
överlämnats till sakkunnige för utredning och avgivande av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen anförde i berörda skrivelse, att av enskilda motionärer
påpekats en i gällande skattelagstiftning förefintlig oegentlighet, som
vore ägnad att menligt inverka på äktenskapsfrekvensen inom vårt land.
Det hade nämligen framhållits, att eu man och en kvinna, vilka var för
sig ägde inkomst, kunde genom att ingå äktenskap med varandra försättas
uti en med avseende å inkomstskatt och bevillning ofördelaktigare
ställning än före äktenskapets ingående, i det att efter äktenskapets
ingående deras inkomster beskattades till sitt sammanlagda belopp och
icke, såsom före äktenskapet, fördelade på de bägge inkomsttagarna.
Följden härav bleve, att de ofta nog ginge miste om den förmån avhel
eller partiell skattefrihet, som de förut åtnjutit.
Efter att hava redogjort för den ställning, skattelagstiftningen i
ett flertal europeiska stater intager i förevarande ämne, anförde riksdagen
vidare, att den jämförande befolkningsstatistiken utvisade för Sveriges
del i fråga om de ingångna äktenskapens antal, antalet levande födda
barn ävensom de utom äktenskapet föddas antal avvikelser från medelsiffrorna,
tydligen pekande på tillvaron av missförhållanden som påkallade
den allvarligaste uppmärksamhet. Likasom orsakerna till dessa
missförhållanden vore många och vitt skilda, hade man helt visst också
att på mera än en väg söka motarbeta desamma. Då motionärerna i
fråga om ett visst område, nämligen skattelagstiftningens, framhållit att
vissa där gällande bestämmelser kunde vara ägnade att i sin mån menligt
inverka på äktenskapsfrekvensen och framställt förslag i avsikt att vinna
rättelse härutinnan, hade riksdagen funnit syftet med deras framställning
synnerligen beaktansvärt. Det vore också enligt riksdagens meningobestridligt,
att vid tillämpningen av våra gällande bestämmelser om
skattefria avdrag vissa oegentligheter kunde uppstå. Att genom ändrade
föreskrifter söka förekomma dylika, likasom att överhuvudtaget på
skattelagstiftningens väg befordra det förevarande syftet mötte emellertid
enligt sakens natur stora svårigheter. En radikal utväg vore
givetvis att som regel göra äkta makar till självständiga skattesubjekt.
Därigenom skulle undanröjas åtminstone den i motionerna särskilt betonade
oegentligheten beträffande avdragen. En sådan åtgärd skulle
Riksdagens
skrivelse, den
6 maj 1911
angående
skattelagstiftningen
och
äktenskapsfrekvensen.
548
Lättnader i
skattebördan
på grund av
försörjning
av maka
och barn.
emellertid innebära ett brytande med en av grundprinciperna i vårt
skattesystem, äkta makars samfällda beskattning, en princip som vore
allmänt erkänd även i utlandet. Riksdagen både fördenskull tagit i övervägande
huruvida icke på annat sätt åtgärder kunde vidtagas för erhållande
av en för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning.
Såsom möjliga utvägar hade därvid framställt sig de i motionerna antydda,
nämligen dels att sänka existensminimum för ogift person och
höja detsamma för samlevande äkta makar, dels ock att på lägre inkomststadium
vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måhända större
hänsyn än i gällande skattelagstiftning kunde tagas till det antal barn,
de hade att försörja. Det hade självfallet ej varit riksdagen möjligt
att i frågans förevarande outredda skick lämna närmare anvisningar,
men både riksdagen, utan att överskatta betydelsen av de ifrågasatta
åtgärderna, likväl ansett dem såsom lämpliga utgångspunkter för en
blivande utredning kunna läggas till grund för en framställning i saken.
Ett effektivt tillgodoseende av motionärernas önskemål förutsatte emellertid,
att bestämmelserna om existensminimum och skattefria avdrag komme
att avse även kommunalskatten, men härvidlag kunde beträffande åtskilliga
kommuner vissa svårigheter möta i fråga om särskilt de skattefria
avdragen. Frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen
vore redan föremål för utredning, och syntes det riksdagen,
att en undersökning av förevarande mera speciella fråga lämpligen borde
kunna äga rum i samband med nämnda utredning.
Då sakkunnige nu gå att yttra sig i fråga om de lättnader i skattebördan,
som försörjning av maka och barn skäligen bör föranleda, må den
anmärkningen förutskickas, att sakkunnige ansett förevarande spörsmål
böra komma under deras bedömande endast så vitt angår den kommunala
beskattningen. Det må ock framhållas, att föreliggande ämne
av sakkunnige behandlats mera ur rent skatteteknisk än ur den av riksdagen
framhållna synpunkten. För övrigt torde det väl knappast vara
sannolikt att, även om lättnader i skatteplikten äro ägnade att verka i
rätt riktning beträffande den i riksdagsskrivelsen omordäde äktenskapsfrekvensen
och därmed även nativitetsförhållandena i riket, dessa förhållanden
kunna i någon avsevärd män påverkas av skattelagstiftningen.
Vid bedömande av skatteförmågan bör tagas i betraktande förhållandet
mellan den inkomst, som för den skattskyldige och hans hushåll
står till fritt förfogande, samt antalet av de familjemedlemmar,
makar och barn, vilkas försörjning skall ur inkomsten bestridas. Det
lärer härvid kunna såsom regel fastslås, att skattetörmågan vid lika
inkomst är större för ogift person än för gift samt, där den skattskyldige
har barn att försörja, minskas, om än icke alldeles proportionellt,
allt efter barnens antal. Gent emot den slutsats, som härav synes
följa, nämligen att större skattebörda bör kunna påläggas ogift person
än gift, har den invändningen framställts, att för ogift person skatteförmågan
ofta nog kan vara i hög grad nedsatt på grund av försörjningsplikt
emot föräldrar eller därav att han åtagit sig andra anhörigas
försörjning, vadan en högre beskattning för ogifta än för gifta lätt
kunde giva anledning till orättvisa. I anledning av denna anmärkning
må emellertid för sakkunniges del erinras, att kostnaderna för den sålunda
berörda försörjningen, därest denna, såsom väl oftast är fallet,
lämnas i form av periodiska understöd, avräknas från avkastningen,
innan inkomsten fastställes. Vid bedömande av inlomstens skattekraft
bör således i dessa fall hänsyn icke tagas till antydda försörjningskostnader.
Består åter försörjningen av föräldrar och andra ifrågavarande
anhöriga icke i periodiska understöd utan lämnas densamma i försörjarens
hem, torde försörjningskostnaderna ofta nog uppvägas av de tjänstbarheter,
som av sålunda omhändertagna anhöriga kunna lämnas. Skulle
emellertid i särskilda fall skatteförmågan vara väsentligen nedsatt på
grund av de anhörigas försörjning i hemmet, bör givetvis skattelindring
ifrågakomma. Men åt sådan skattelindring, som föranledes av särskilda
förhållanden, vilka för övrigt kunna beröra såväl gifta som ogifta skattskyldiga,
har synts böra givas en från de allmänna skattepliktsbestämmelserna
fristående form. Härtill återkomma sakkunnige här nedan.
Beträffande skatteplikt för äkta makar, som båda åtnjuta inkomst,
har, såsom av ovanberörda riksdagsskrivelse framgår, blivit ifrågasatt aft
låta skatteplikten bestämmas, icke av den sammanlagda inkomstsumman
utan av de särskilda inkomstbeloppen, vart för sig, vid vilken anordning
äktenskaps ingående givetvis aldrig skulle kunna medföra ökad skatteplikt.
Denna fråga må här med några ord närmare beröras.
Om vid en avkastningsbeskattning enligt förslagets grunder det äger
sitt berättigande att låta vardera makens åtnjutna avkastning beskattas
oberoende av huru stor avkastning den andre maken erhållit, då ju de
särskilda avkastningarna härflutit ur skilda förvärvskällor, blir förhållandet
ett annat, när det gäller att avväga skattebördan efter skatteförmåga.
Denna måste nämligen, såsom redan i det föregående är antytt, bedömas
med ledning av den sammanlagda inkomst, som för den skattskyldige
och hans familj står till förfogande. Huru stor del av denna samman
-
550
lagda inkomst vardera maken intjänat är utan betydelse för bedömande
av makarnas samlade skatteförmåga, eftersom inkomsten i det hela står
till förfogande för deras och den övriga familjens gemensamma behov.
I hög grad missvisande skulle nämligen en beräkning av deras samlade
skatteförmåga bliva, om den grundades på summan av makarnas skattekraft,
sådan denna för vardera maken representeras av hans egen inkomst.
Skulle skatteplikt och skatteprogression bestämmas efter makarnas
särskilda inkomst- och förmögenhetsbelopp, bleve för övrigt säkerligen
följden den, att skattskyldiga i större eller mindre omfattning föranstaltade
om uppdelning av förmögenheten med därav härflytande inkomst
eller eljest anordnade en uppdelning av inkomsten, ett förfaringssätt,
som redan nu kommit till användning för beredande av rösträtt
åt båda makarna. Då utvägen att medelst uppdelning av inkomsten
vinna skattelindring emellertid vore stängd med avseende å sådan arbetsinkomst,
som av arbetsgivaren uppgives för taxeringsmyndigheterna,
skulle en anordning av nu antydda art påtagligen lända till orättvisa i
beskattningen. Vid samma anordning lämnas för övrigt alldeles ur sikte
frågan om beredande av lägre skatteplikt för gifta än för ogifta skattskyldiga.
Då slutligen riksdagens skrivelse torde få anses åsyfta att
lämna ett korrektiv emot beträdande av den även enligt sakkunniges
mening förkastliga vägen för bestämmande av äkta makars skatteplikt,
har författningsförslaget bibehållit principen, att äkta makars skatteplikt
skall bestämmas efter deras sammanlagda inkomst och förmögenhet.
Å andra sidan bör givetvis skattelagstiftningen om möjligt så anordnas,
att äkta makar, som båda åtnjuta inkomst, icke komma att i
beskattningsavseende intaga en oförmånligare ställning efter än före
äktenskapets ingående.
Utan att här närmare beröres den ökade skatteplikt, som enligt
bevillningsförordningen följer av sammanslagning utav äkta makars inkomst
med därav föranledd mistning eller minskning av bevillningsfritt
avdrag, må emellertid till belysande av den skattestegring, som för dem
kan inträda på grund av bestämmelserna i förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt, intagas några i tabellarisk form anordnade
exempel.
551
Tab. I. Båda makarna åtnjuta lika stor inkomst.
Värdera makens in-komst kronor |
Sammanlagt |
skattebelopp |
före äktenskapets |
efter äktenskapets |
|
500 |
0 |
ti |
i ooo |
12 |
24 |
2 000 |
48 |
80 |
;iooo |
96 |
135 |
i ooo |
160 |
195 |
5 000 |
220 |
265 |
10000 |
530 |
655 |
Tab. II. Mannen åtnjuter dubbelt så stor inkomst som hustrun. |
||
Sammanlagt |
skattebelopp |
|
Mannens inkomst |
före äktenskapets |
efter äktenskapets |
ingående |
ingående |
|
kronor |
kronor |
kronor öre |
600 |
0 |
3-co |
1 000 |
6 |
15''— |
2 000 |
30 |
48''- |
3 000 |
63 |
90-— |
4 000 |
104 |
135-— |
5 000 |
145 |
180''— |
10 000 |
375 |
455''— |
I det fall åter att endast den ena maken åtnjuter inkomst övar
äktenskapets ingående icke något inflytande å dennes skatteplikt enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Då emellertid såsom
ovan sagts hans skatteförmåga måste anses minskad efter det han ingått
äktenskap, bör även till detta förhållande hänsyn tagas vid skattebördans
utskiftande.
Det har således gällt att finna en utväg, varigenom — utan frångående
av principen om skattebeloppens beräknande efter äkta makars
sammanlagda inkomst och förmögenhet — skattebördan icke, åtminstone
i stort sett, blir tyngre för äkta makar än för ogifta, utan i stället
lättas i den mån äktenskapets ingående kan antagas medföra nedsättning
i skatteförmågan. Den sålunda formulerade uppgiften hava
sakkunnige sökt lösa medelst anordnande av en med den i det föregående
omförmälda, för ensamförsörjare och oskifta dödsbon avsedda skatteskalan
sidoordnad, men med ledning av densamma uppgjord särskild skala.
552
Därvid liar för undvikande av alltför komplicerade beräkningsgrunder
byggts på det generella antagandet att genom äktenskapet inträdd
nedsättning i skatteförmågan är störst då allenast endera maken
åtnjuter inkomst och i annat fall successivt minskas i den mån makarnas
särskilda inkomster till beloppen närma sig varandra, samt att då den
lägre inkomsten når upp till hälften av den andra och, absolut taget, till
ett belopp som i förslaget ansetts kunna begränsas till 2,000 kronor,
äktenskapets ingående ej längre i och för sig medför nedsättning i skatteförmågan.
Det har med andra ord antagits, att av det taxerade beloppet
eller, där båda makarna särskilt taxerats, de sammanlagda taxerade beloppen
en tredjedel, dock högst 2,000 kronor, härrör från den ena makens (hustruns)
inkomst samt återstoden från den andre makens (mannens). Därefter
har, från denna förutsättning, beräknats de skattebelopp, som enligt
ovan angivna skatteskala nr 1 skulle påförts makarna, taxerade vardera
för sig. Den serie av skattetal, som sålunda framkommit, har sedermera
— efter det beloppen underkastats en mindre utjämning — tjänat
till uppbyggande av den nu ifrågavarande skatteskalan, här betecknad
med nr 2. Denna skala finnes angiven i 52 § 2 mom. II) av författningsförslaget
och är avsedd att tillämpas för gift skattskyldig, som ej har
barn att försörja. Beträffande nu nämnd skattskyldig, för vilken taxerat
belopp icke uppgår till 1,500 kronor, har, på sätt progressionstabellen
utvisar, åt honom ansetts böra beredas någon ytterligare skattelindring
utöver vad ovan angivna beräkningsgrund skolat föranleda.
Följande tabell utvisar en jämförelse mellan skattesatser enligt skatteskalan
nr 2 och de sammanlagda skattebelopp, som med användande
av skatteskalan nr 1 skulle blivit äkta makar påförda, därest skatten
beräknats å vardera makens inkomst för sig samt under förutsättning
därjämte att hustruns inkomst motsvarade en tredjedel, dock högst
2,000 kronor, av makarnas sammanlagda inkomst.
i Taxerat belopp i |
Skatt, i |
kronor |
Taxerat belopp i |
Skatt i |
kronor |
enligt skalan |
enligt skalan |
enligt skalan |
enligt skalan |
||
300 |
0*GO |
1-20 |
3 300 |
37-— |
36*50 |
000 |
1''SO |
2-4 0 |
3 600 |
43— |
43*50 |
900 |
2''20 |
3-70 |
3 900 |
50-— |
50-so |
1200 |
4-50 |
5*io |
4 200 |
57-so |
57*50 |
1 500 |
7-50 |
7*50 |
4 500 |
65*— |
64 50 |
l 800 |
u*— |
11 — |
4 800 |
72-50 |
72*50 |
2100 |
15*50 |
15-30 |
5 100 |
80-— |
80-50 |
2 400 |
20— |
20-— |
5 400 |
87*50 |
88-50 |
2 700 |
25 — |
25-— |
5 700 |
96-— |
96*50 |
3 000 |
31 — |
.10*50 |
6 000 |
105-— |
105-— |
Vid högre taxerade belopp bliva skattesatserna enligt båda alternativen
desamma.
l)en nedsättning i skatteplikt, som sålunda ansetts böra beredas
äkta makar, har naturligtvis den största betydelsen för små inkomsttagare
och kommer också dem proportionsvis mest till godo. Men då
även för större inkomsttagare äktenskapets ingående måste anses medföra
nedsättning i skatteförmågan, har den ifrågavarande förmånen,
på sätt skatteskalan nr 2 utvisar, icke begränsats till något visst taxerat
belopp, om ock skattelindringen proportionsvis gör sig allt mindre gällande
i den mån det taxerade beloppet stiger.
Såsom av förslagets bestämmelser framgår, inträder skattskyldighet
till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt för ogifta och för äkta
makar vid samma taxerade belopp eller 800 kronor. Här må dock icke
lämnas oanmärkt, att det generella antagande, som legat till grund för
uppbyggandet av skatteskalan nr 2, strängt taget skulle såsom konsekvens
medföra, att skattskyldighet för äkta makar inträdde först vid ett taxerat
belopp av 1,200 kronor eller, vid skattskyldighet för en var av makarna,
när deras sammanlagda taxerade belopp uppginge till nämnda siffra.
Då förslaget emellertid för äkta makar bereder beaktansvärda
lättnader i den kommunala skatteplikten därigenom att i avseende å
avkastningsskatten skattefritt avdrag sker å vardera makens åtnjutna
avkastning samt den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten utgår
för äkta makar med belopp som, vad små inkomsttagare beträffar,
procentvis betydligt understiger skatten för ogifta i motsvarande inkomstläge,
har nödig varsamhet ansetts bjuda att i enlighet .med vad nu anförts
inskränka skattelindringen för äkta makar och således icke för dem
höja gränsen för skattepliktens inträdande, enär i motsatt fall i en mångfald
kommuner ett stort antal eljest skattskyldiga skulle helt befrias frän
den nu ifrågavarande skatten. Då riksdagen i sin förenämnda skrivelse
anvisat utvägen att bestämma olika existensminima för ogift person och
för samlevande äkta makar, torde därmed också hava avsetts att, om
denna metod för skattelindring åt äkta makar måste anlitas, densamma
å andra sidan skulle ensami komma till användning.
För tillämpning av skatteskalan nr 2 uppställer förslaget icke den
fordran, att makarna skola samleva. De grunder, efter vilka frågan
om skattelindring i förslaget ordnats, torde nämligen icke påkalla undantagsbestämmelser
för äkta makar, som icke samleva, ett förhållande
vars konstaterande för övrigt stundom kan erbjuda vissa svårigheter.
Om av äkta makar, som icke samleva, den ene försörjer den andra,
måste ju den förres skatteförmåga fortfarande anses nedsatt. Försörja
Kommunal skatt (‘sakkunnige. 70
554
de åter var och en sig själv, föranleder tillämpningen av skatteskalan
nr 2 i stort sett ingen skattelindring.
Vad härefter angår frågan om skattelindring för skattskyldig, som
har barn att försörja, har emot de härutinnan i förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt meddelade bestämmelserna anmärkts, att
den däri medgivna skattelindringen är för knappt tillmätt. Den inkomstoch
förmögenhetsskatt, som vid ett taxerat belopp av 4,000 kronor
utgår med 80 kronor, minskas sålunda med blott 2 kronor för varje
barn. Vid ett taxerat belopp av 800 kronor, då skatt utgår med 3
kronor 20 öre, utgör skattelindringen endast 40 öre för varje barn o. s. v.
Vidare är uppenbart, att minskning i skatteförmåga på grund av
barnförsörjning är tillfinnandes i varje inkomstläge. Hur stor än inkomsten
må vara, influeras dock skattekraften alltid i någon mån av
ifrågavarande förhållande. Någon viss begränsning av det taxerade beloppet,
vid vilken skattelindringen skall upphöra, synes därför principiellt
icke böra ifrågakomma.
Ån ytterligare må framhållas, att skatteförmågan i regel icke
sjunker proportionellt i förhållandet till ökningen i antalet barn skattskyldig
har att försörja, utan fasthellre torde förhålla sig så, att den
ökning i levnadskostnaderna, som varje barn förorsakar, dock blir
successivt mindre i den mån barnantalet stiger. Exempelvis får sålunda
kostnaden för fyra barns försörjning icke antagas vara fyra gånger så
stor som kostnaden för försörjningen av ett barn o. s. v.
För att med aktgivande å nu berörda synpunkter bereda skattelindring
åt barnaförsörjare hava sakkunnige fullföljt den beträdda vägen
att anordna särskilda skatteskalor. Sådana skalor, här betecknade med
n:ris 3—7, inrymmas i 52 § 2 mom. Ill)—VII) av författningsförslaget
och äro avsedda att tillämpas, skalan nr 3 då försörjningen omfattar
blott ett barn, skalan nr 4 då barnen äro.två, skalan nr 5 när barnen
äro tre, skalan nr 6 då barnens antal är fyra och skalan nr 7 då antalet
barn är fem eller flera.
Dessa skatteskalor äro byggda på beräkningar av den procentuella
nedsättning i taxerade beloppet, som allt efter barnens antal och det
taxerade beloppets storlek bort medgivas, därest skattelindringen, såsom
enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt skett,
anordnats genom minskning av nämnda belopp. För taxerade belopp,
som ej understiga 2,000 kronor men å andra sidan ej överstiga 4,000
kronor, har sålunda nedsättningen i det taxerade beloppet beräknats till
följande procent av samma belopp, nämligen:
då försörjningen avser blott ett barn......... 9 procent,
» barnen äro två............................................. 17 »
» » )> tre......................................... 24 »
» » » fyra 30 »
» » )> fem eller flera........................ 35 »
För skattskyldiga med taxerade belopp, som understiga 2,000
kronor, hava medgivits proportionsvis större avdrag i ändamål att åt
sådana skattskyldiga bereda relativt starkare skattelindring. Då de taxerade
beloppen överstiga 4,000 kronor, har avdraget beräknats till samma
storlek som vid ett taxerat belopp av 4,000 kronor.
Efter sålunda beräknade nedsättningar i de taxerade beloppen
hava skattesatserna bestämts i överensstämmelse med skatteskalan för
•äkta makar utan barn eller sålunda skalan nr 2.
Den relativa storleken av de skattelindringar, som enligt författningsförslaget
tillerkännas äkta makar samt skattskyldiga, vilka hava
barn att försörja, framgår av efterföljande tabell, som vid olika taxerade
belopp utvisar de procent, skattebeloppen enligt skalorna n:ris 2—7
utgöra av skattebeloppen enligt skalan nr 1.
Taxerat belopp kronor |
.. Akta makar utan |
S k a t |
Skyldig |
med |
||
ett barn |
två barn |
tre barn |
lyra barn |
fem eller |
||
1000 |
45 »/u |
36 2/a |
28 >/» |
20 |
18 7u |
18 2/u |
1500 |
5121/2» |
41 U/29 |
33 »/it |
25 15/29 |
20 |
14 14/29 |
2 000 |
56 |
45 Va |
36 4/s |
30 2/ö |
26 |
21 1/r, |
3 000 |
63 |
52 Va |
44 |
36 2/5 |
31 |
27 |
4 000 |
65 6/s |
551/t |
47 ''h |
405/s |
34 »/s |
29 7a |
5 000 |
70 ‘/ii |
62 s/u |
55 |
48 7/n |
43 2/n |
39 8/n |
6 000 |
75 |
67 V; |
61 7u |
56 ''In |
5111/n |
48 714 |
8 000 |
78 */, |
73 Va |
68 17/u |
64 “/.i |
61 S/7 |
584/7 |
10 000 |
83 “/u |
79 s/7 |
75 5/i4 |
71 71/l4 |
68 ,3/« |
66 3/7 |
15 000 |
88 “/« |
85 5/« |
82 5l/47 |
80 |
78I4/47 |
76 S8/<7 |
20 000 |
91 M/ee |
89 s«/e, |
87 ‘0/67 |
85 66/67 |
84 42/67 |
83 27e7 |
30 000 |
94 U/M |
92 la/,s |
913/7 |
9015/66 |
89 3/s |
88 4/7 |
50 000 j |
96 49/io8 |
95 so/d3 |
94 177/si2 |
94 8/m |
93 87/io6 |
9317/.cc |
80 000 |
97 J8Vsjj |
97 71/S77 |
96 278/s77 |
96 1I8/S77 |
95 373/s77 |
95 283/s77 |
100 000 j |
98 aJ/i9i |
97 3U/497 |
97 IS/71 |
96 64/7i |
96 818/497 |
96 108/«07 |
Det torde ock vara av intresse att jämföra storleken av de taxerade
belopp, som med tillämpning av de särskilda skalorna svara emot ett
och samma skattebelopp. Nedanstående tabell upptager sålunda i kolum
-
556
nerna 2—7 de taxerade belopp, som för den särskilda kategori skattskyldiga,
varje kolumn avser, lämna till resultat ett skattebelopp i det
närmaste av samma storlek som den skatt, vilken med tillämpning av
skatteskalan nr 1 belöper å de i kolumn 1 angivna taxerade beloppen.
1 |
2 |
s |
* |
5 |
6 |
7 |
Ogift utan kronor |
Äkta makar kronor |
Skatt |
skyldig med |
|||
ett barn kronor |
två barn kronor |
tre barn kronor |
fyra barn kronor |
fem eller kronor |
||
1 000 |
1300 |
1400 |
1600 |
1 700 |
1 900 |
2 000 |
1500 |
2 000 |
2 200 |
2 400 |
2 700 |
2 900 |
3100 |
2 000 |
2 700 |
2 900 |
3 200 |
3 500 |
3 800 |
4100 |
2 500 |
3 300 |
3 600 |
4 000 |
4 200—4 300 |
4 500 |
4 700 |
3 000 |
3 900 |
4 300 |
4 600 |
4 900 |
5 100 |
5 300 |
4000 |
5100 |
5 500 |
5 800 |
6 100 |
6 300 |
6 500 | |
5 000 |
6 200 |
6 500 |
6 800—6 900 |
7100 |
7 400 |
7 6C0 |
6 000 |
7 200 |
7 500 |
7 800—7 900 |
8 100 |
8 400 |
8 600 |
7 000 |
8 300 |
8 700 |
9 000 |
9 300 |
9 500 |
9 700 |
8 000 |
9 300 |
9 700 |
10 000 |
10 300 |
10 500 |
10 700 |
9 000 |
10 300 |
10 700 |
11000 |
11 300 |
11500 |
11700 |
10 000 |
11300 |
11 700 |
12 000 |
12 300 |
12 500 |
12 700 |
11000 |
12 300 |
12 700 |
13 000 |
13 300 |
13 500 |
13 700 |
12 000 |
13 300 |
13 700 |
14 000 |
14 300 |
14 500 |
14 700 |
13000 |
14400 |
14 800 |
15 100 |
15 300—15 400 |
15 600 |
15 800 |
14 000 |
15 400 |
15 700—15 800 |
16 100 |
16 300—16 400 |
16 600 |
16 800 |
1 15 000 |
16 400 |
16 700—16 800 |
17 100 |
17 300—17 400 |
17 600 |
17 800 |
j 20000 |
21400 |
21 700—21 800 |
22 100 |
22 300—22 400 |
22 600 |
22 800 |
! 50 000 |
51 500 |
51 900 |
52 200 |
52 500 |
52 700 |
52 900 |
Skattebelastningen för en person med taxerat belopp av 2,000
kronor och med fem eller flera än fem barn att försörja blir således
icke större än för ogift person utan barn med taxerat belopp av 1,000
kronor o. s. v.
Enligt nu gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
äger avdrag för barn rum endast så framt barnets ålder vid taxeringsårets
början understiger femton år. I många fall råder emellertid det
förhållande, att kostnaderna för barnens försörjning och uppfostran långt
ifrån att upphöra, då barnen uppnå femton års ålder, i stället äro i
stadigt stigande under de närmast följande åren. Så är i allmänhet
regeln, då barnen åtnjuta högre skolundervisning. I sådana fall ävensom
då barn över femton års ålder på grund av sjukdom eller vanförhet
äro oförmögna till arbete synes skattelindring vara påkallad.
557
Såsom förutsättning för skattelindring bör dock i varje fall gälla, att
barnet erhåller full försörjning i eller från hemmet och att försörjningskostnaden
således i sin helhet bestrides av föräldrarna eller någon av
dem; och har med eget barn ansetts böra likställas styvbarn. Då enligt
förslaget skattskyldighet ålägges fadern resp. modern för hemmavarande
omyndigt barns inkomst, för vilken barnet icke självt skall taxeras, bölden
omständigheten att sådan inkomst helt eller delvis tages i anspråk
för barnets försörjning icke betaga föräldrarna rätt till skattelindring.
Taxeras åter barnet självt för inkomst, lärer skattelindring icke böra
ifrågakomma. Förslaget medgiver alltså tillämpning av skatteskalorna
n:ris 3—7, dä barnet i eller från hemmet åtnjuter full försörjning samt
vid början av taxeringsåret antingen icke fyllt femton år eller ock fyllt
femton men ej tjuguett år och i senare fallet under större delen av
nästföregående år åtnjutit skolundervisning eller varit på grund av sjukdom
eller vanförhet oförmöget till arbete; dock må sådan försörjning
icke anses vara för handen, om barnet självt skall taxeras för inkomst.
I det föregående har redogjorts för de synpunkter, som legat till
grund vid uppgörandet av de olika skatteskalorna. De för åstadkommande
av skattelindring avsedda skalorna hava successivt uppbyggts på
grundvalen av den primära, med nr 1 betecknade skalan, vilken åter,
såsom förut nämnts, nära ansluter sig till skatteskalan i nu gällande
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, dock med mindre jämkningar
för åvägabringande av enklare beräkningsgrunder. Det har sålunda
synts lämpligt att bestämma maximiskattens belopp i hela tiotal
ören, varigenom en uttaxering av hela tiotal procent av maximiskatten
möjliggöres. Vidare har ansetts önskvärt att låta skatteskalorna framträda
i samma yttre form som i gällande förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt givits åt skatteskalan för taxerade belopp av minst
6,000 kronor. För vinnande av en så vitt möjligt jämnt stigande progression
har dock åt skalorna måst givas en mer omständlig form än skalan
i sistnämnda förordning. Detta kan emellertid i praktiskt avseende icke
anses medföra olägenhet, då vid taxerings- eller debiteringsförfarandet
maximiskatten givetvis icke kommer att beräknas med omedelbar ledningav
reglerna för själva skalorna utan med användande av en för ändamålet
uppgjord tabell. Sådan tabell, upptagande maximiskattebeloppen för varje
taxerat belopp till och med 100,000 kronor, finnes författningsförslaget
bifogad. Det må slutligen anmärkas att, under det enligt ovannämnda,
i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt intagna skatte
-
Anmärkningar
rörande
skatteskalorna,
558
skala progressionen uppkör när det taxerade beloppet överstiger 104,400
kronor, något avstannande av progressionen enligt förslaget icke kommer
att äga rum. Den procent av taxerat belopp, som maximiskatten utgör,
stiger nämligen alltjämt med det taxerade beloppets tillväxt utan att
dock någonsin uppgå till sex procent av samma belopp.
Speciella förhållanden,
som kunna
föranleda
minskad
skatteförmåga.
Vad slutligen beträffar de speciella förhållanden, som kunna föranleda
minskad skatteförmåga och följaktligen även böra medföra lättad
skattebörda, medgiver författningsförslaget dels nedsättning i det taxerade
beloppet å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen höga i
jämförelse med vad de äro inom riket i allmänhet, och dels sådan nedsättning
eller fullständig skattefrihet i enskilda fall, då skatteförmågan
är på grund av långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse
väsentligen nedsatt.
S. k. ortsavdrag skulle möjligen kunna anses hava mindre berättigande
vid kommunalbeskattning än vid statsbeskattning, då ju levnadskostnaderna
inom olika områden av en och samma kommun icke pläga
skifta. Men även vid kommunalbeskattning synes, åtminstone för lägre
inkomsttagare, hänsyn böra tagas till det inflytande å skatteförmågan,
som en kommuns egenskap av dyrort kan medföra. En av höga levnadskostnader
framkallad nedsättning i skatteförmågan kan även, om också
blott undantagsvis, föreligga allenast för ett visst område av en och
samma kommun, t. ex. ett stationssamhälle, i vilket fall ortsavdraget
endast bör gälla för denna del av kommunen.
Förslagets bestämmelser rörande skattelindring eller befrielse från
skatt på grund av ifrågavarande speciella förhållanden ansluta sig i
det närmaste till motsvarande stadganden i förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt. För det belopp, som efter avdraget återstår,
skall skatt utgå såsom om detta belopp utgjorde taxerat belopp, även
om detta i och för sig understiger belopp, vid vilket eljest skatteplikt
inträder. Det må till sist anmärkas, att samtliga skattelättnader enligt
förslaget äro avsedda att komma även utländska medborgare till del.
559
Speciell motivering.
46 §.
I den allmänna motiveringen har framhållits, att i fråga om
grunderna för taxering av förmögenhet förslaget med några få undantag
ansluter sig till vad härutinnan stadgats i gällande förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt.
För de avvikelser, som skett från hithörande föreskrifter i nämnda
förordning, lämnas här samt under 48 och 49 §§ kortfattad redogörelse.
Enligt 13 § i berörda förordning skola såsom tillgångar upptagas,
bland annat, andelar i rederier, som ej äro aktiebolag. Då emellertid
under beteckningen »rederi» icke torde böra hänföras rederiföretag,
som erhållit aktiebolags form, hava orden »som ej äro aktiebolag» uteslutits.
Till de i samma 13 § under 2:o) g) angivna rättigheterna har i förslaget
fogats vattenfallsrätt. Tomträtt och vattenfallsrätt hava emellertid i
förslagets 46 § upptagits särskilt för sig under punkt 2:o) i). Vidare
har med ifrågavarande i gällande förordnings 13 § under 2:o) g) upptagna
rättigheter jämnställts och i förslagets 46 § upptagits besittningsrätt
till fast egendom på grund av testamentarisk föreskrift i andra fall
än i 48 § av förslaget avses. Slutligen har den i samma 13 § punkt
g) förekommande satsen »där innehavaren ej enligt 15 § skall anses
såsom ägare» ansetts kunna såsom obehövlig uteslutas.
48 §.
Innehållet av denna § motsvaras av bestämmelserna i 15 §
av gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt sistnämnda
lagrum skall i avseende å skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt
såsom ägare anses, bland andra, innehavare av jordegendom,
som är av allmän myndighet eller av stiftelse till begagnande mot livstidsstädja
upplåten. Av enahanda skäl, som föranlett att förslaget icke
ålägger sådan innehavare skattskyldighet såsom ägare för fastigheten,
har fastigheten icke heller ansetts böra vid förmögenhetsberäkningen
upptagas såsom tillgång för honom. I övrigt har redigeringen avsett
att åvägabringa överensstämmelse med uttrycken i förslagets 14 § 2 mom.
560
49 §.
Enligt 16 § i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
skall fast egendom, som nästföregående år varit åsatt taxeringsvärde,
upptagas till detta värde; dock att, om sådant värde då icke
varit åsatt eller omständighet inträffat, som enligt bevillningsförordningen
kan under en taxeringsperiod påkalla förändrad värdering, fastigheten
skall upptagas till det taxeringsvärde, som under löpande året bestämmes.
Vid förmögenhetsuppskattning är det således taxeringsvärdet, antingen
nästföregående års eller löpande års, som under alla förhållanden skall
anses motsvara fastighetens värde såsom förmögenhetsobjekt.
Denna bestämmelse leder i vissa fall till resultat, som icke kunna
anses tillfredsställande. Jämlikt 6 § av gällande bevillningsförordning
skall byggnad, belägen å jordbruksfastighet, icke åsättas särskilt värde,
därest byggnaden är avsedd för det därå drivna jordbruk eller dit hörande
näring. Värdet av sådan byggnad tages sålunda i beräkning vid bestämmande
av jordbruksfastighetens taxeringsvärde även för det fall,
att byggnaden tillhör annan än jordägaren, exempelvis arrendatorn.
Härav följer, att vid uppskattning av jordägarens och arrendatorns
förmögenhet värdet av den arrendatorn tillhöriga byggnaden, i den
mån detta värde ingår i jordbruksfastighetens taxeringsvärde, kommer
att inräknas i jordägarens förmögenhet, under det att byggnadens värde
icke under några förhållanden kommer i betraktande vid beräkningen
av arrendatorns förmögenhet. Beträffande annan fastighet skola visserligen,
enligt nyssnämnda lagrum, i regel sättas särskilda värden för
mark och för åbyggnad; dock gäller att åbyggnad å lägenhet, som skall
taxeras såsom annan fastighet, icke taxeras särskilt, utan är taxeringsvärdet
gemensamt för mark och byggnad.
Förslaget låter däremot byggnad å annans mark under alla förhållanden
upptagas såsom tillgång vid uppskattningen av byggnadsägarens
förmögenhet. Med »annans mark» avses emellertid härvid icke
mark, som av byggnadens ägare besittes med sådan rätt, att han i
fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet skall anses såsom
ägare av marken.
Det värde, vartill byggnad å annans mark skall vid förmögenhetsuppskattning
upptagas, bör naturligtvis utgöra byggnadens realiserbara
förmögenhetsvärde för dess ägare. Enligt 7 § i förslaget skall emellertid
byggnad å annans mark — utan avseende därå huruvida byggnaden
utgör särskild taxeringsenhet eller ej — vid fastighetstaxeringen
561
komma i betraktande med det värde, Horn byggnaden skulle äga, därest
deri mark, vara byggnaden är belägen eller som eljest till denna
nyttjas, tillhörde byggnadens ägare. Vid fastighetstaxering får nämligen
icke tagas hänsyn till villkoren för byggnads ägarens besittningsrätt
till den mark, vara byggnaden är belägen, såsom besittniugstidens
längd, den omständigheten, huruvida byggnaden skall vid besittningstidens
slut utan lösen hemfalla till jordägaren o. s. y. Sådana villkor
äro emellertid givetvis ägnade att i väsentlig mån inverka å byggnadens
förmögenhetsvärde för dess ägare. Förslaget föreskriver därför, att
byggnad å annans mark skall vid beräkning av byggnadsägarens förmögenhet
underkastas särskild uppskattning, därvid byggnadens värde
beräknas till belopp, motsvarande dess antagliga saluvärde med fästat
avseende å villkoren för besittningsrätten till den mark, varå byggnaden
är belägen.
Å andra sidan fordrar konsekvensen, att i de fall, då vid fastighetstaxering
gemensamt värde åsättes jord och därå belägen byggnad, tillhörig
annan än jordägaren, och hänsyn vid taxeringen kan anses vara
tagen till byggnaden, viss avräkning sker å taxeringsvärdet, innan detta
lägges till grund för uppskattning av jordägarens förmögenhet. Enligt
förslaget skola mangårds- och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar
eller skogsbruk även i det fall, att de tillhöra annan än jordägaren,
inbegripas i samma taxeringsenhet som den egendom, varå
byggnaderna äro belägna. Taxeringsvärdet å jord och byggnad av
ifrågavarande slag blir således gemensamt, och särskilt värde kommer
icke att vid fastighetstaxeringen åsättas byggnaden. Vid uppskattningav
jordägarens förmögenhet i fall, varom nu är fråga, bör alltså, så
framt byggnaden övat inflytande å taxeringsvärdets belopp, fastigheten
icke upptagas med hela sitt taxeringsvärde, utan därifrån borde rätteligen
avräknas vad som av taxeringsvärdet kan belöpa å byggnaden. Svårigheten
att ens något så när exakt beräkna vad som av taxeringsvärdet i
verkligheten må belöpa å byggnaden har emellertid föranlett föreskriften,
att vid uppskattning av jordägarens förmögenhet skall å jordbruksfastighetens
taxeringsvärde avräknas vad jordägaren i händelse av inlösen
utav byggnaden kan antagas skola erlägga i betalning för densamma.
Ledning för utrönande av detta belopp torde merendels kunna hämtas
av det arrendekontrakt eller annat avtal, som kan hava upprättats mellan
jordägaren och byggnadens ägare. Vad åter angår fast egendom, vilken
skall såsom annan fastighet taxeras, skola, enligt förslaget, vid fastighetstaxeringen
sättas särskilda värden å mark och byggnad. Avräkning å
KommundUkattesakkunnijje. 71
562
värdet av mark, taxerad såsom annan fastighet, ifrågakommer följaktligen
icke vid uppskattningen av markägarens förmögenhet.
Jämväl i andra fall visar sig ovannämnda bestämmelse i 16 § av
gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt otillfredsställande.
Enligt 13 § i samma förordning skola vid förmögenhetsuppskattning
såsom tillgångar upptagas, bland annat, de under 2:o) f) därstädes angivna
rättigheterna för någon att i vissa avseenden tillgodogöra sig annans
fasta egendom ävensom de under g) och h) i samma stycke angivna
rättigheterna till eller förmånerna av sådan egendom, sistnämnda rättigheter
och förmåner dock allenast under vissa förutsättningar. Då emellertid
vid uppskattning av jordägarens förmögenhet någon avräkning å
taxeringsvärdet icke är medgiven, blir således de ifrågavarande rättigheternas
och förmånernas förmögenhetsvärde, vilket måste anses ligga
inneslutet i taxeringsvärdet, taget i beräkning såsom tillgång för jordägaren
även i det fall att samma förmögenhetsvärde skall upptagas såsom
tillgång för innehavaren av rättigheten eller förmånen ifråga.
Till förebyggande av dylik påtaglig oegentlighet stadgar förslaget,
att där någon till fast egendom äger sådan rätt, som i 46 § 2:o) f), g)
och h) sägs, det uppskattade värdet av denna rätt skall avgå å fastighetens
taxeringsvärde vid beräkningen av jordägarens förmögenhet, ävensom
att enahanda skall gälla för den händelse tomträtt upplåtits från
fideikommissegendom. Motsvarande avräkning för värdet av tomträtt i
andra fall eller för värdet av vattenfallsrätt ifrågakommer icke, eftersom
markägaren, d. v. s. stat, kommun eller stiftelse, icke är underkastad
kommunal inkomst- och förmögenhetsbeskattning.
De i anvisningarna lämnade föreskrifterna för uppskattning av förmögenhet
i lös egendom ansluta sig — med undantag för börsnoterade
värdepapper samt lager av råämnen och varor — till motsvarande föreskrifter
i anvisningarna till gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.
I sistnämnda anvisningar saknas dock den nu upptagna
föreskriften om grunderna för värdering av andra tillgångar till
stadigvarande bruk vid näringsdrift än fast egendom.
I avseende å värderingen av börsnoterade värdepapper gäller i fråga
om statens förmögenhetsskatt, att sådana valutor skola upptagas till det
noterade värdet, så framt omständigheterna föranleda till att detta verkligen
motsvarar pris som under normala förhållanden kan antagas hava
varit påräkneligt vid försäljning. Motsvarande bestämmelse i stämpelförfattningarna
innehåller, att börsnoterade värdepapper skola upptagas
till det noterade värdet, så framt ej omständigheterna föranleda till att
563
detta värde icke motsvarar pris, som under normala förhållandeu katt
antagas hava varit påräkneligt vid försäljning.
Oavsett den bristande enhetligheten i avfattningen av bestämmelser,
som givetvis dock borde vara alltigenom desamma, förtjänar framhållas
hurusom tillämpningen av bestämmelserna, som för förmögenhetsskattens
del få anses hänföra sig till beskattningsårets senaste notering,
visat sig vålla betydande vanskligheter såväl för den samvetsgranne
deklaranten som för taxeringsår än nen. Av de skattskyldige kan
man rimligtvis icke i allmänhet fordra någon mera ingående kännedom
om alla de växlande förhållanden, som reglera eller böra reglera marknadsvärdet
å värdepapper, vilka här företrädesvis påkalla beaktande, nämligen
aktier. Detsamma gäller i stort sett taxeringsmännen, vilka för
övrigt så gott som undantagslöst få till skärskådande allenast en klumpsiffra
beträffande vederbörande skattskyldigs förmögenhet och som
allenast i mera påtagliga fall av undervärdering se en anledning att
inskrida. Då anvisningarna icke giva någon ledning för ett bedömande
av vad som i förevarande fall skall anses såsom normala förhållanden,
har följden blivit att knappast någon fråga visat sig ägnad att hos de
skattskyldige likasom inom taxeringsmännens krets framkalla mera villrådighet
än den nu föreliggande. På ett område som så nära berör
allmänheten, vilken ju här i allra största utsträckning kan sägas taxera
sig själv, bör emellertid vara särskilt angeläget, att lagstiftningen lämnar
deklaranten ett i avseende å hans uppgiftsplikt fullt bestämt direktiv,
om vars innebörd någon tvekan icke kan råda och som tillika möjliggör
en bekväm kontroll över värderingens riktighet från taxeringsmyndigheternas
sida.
Då det knappast kan ifrågasättas att under alla förhållanden
påfordra en värdering efter senaste kursnotering, har annan utväg till avhjälpande
av det nu allmänt överklagade missförhållandet, att den ene
räknar på ett och den andre på ett annat sätt, svnts sakkunnige icke
stå öppen än att påfordra en värdering efter medelkurs för någon icke
alltför knappt tillmätt tidrymd av beskattningsåret, och sakkunnige hava
i sådant avseende föreställt sig såsom lämplig en tidrymd omfattande
beskattningsårets sista tre månader. Givetvis kunna erinringar möta
även beträffande en sålunda ifrågasatt eller därmed jämförlig anordning,
men dessa erinringar torde böra erkännas väga vida mindre än de, som
ur ovan anförda synpunkt måste riktas mot den bestående ordningen.
Enligt föreskrift, inrymd bland anvisningarna till gällande förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt, skall lager av råämnen eller varor
värderas »såsom helhet utan hänsyn till påräknelig vinst vid försäljning
564
i detalj». Innebörden av denna anvisning torde knappast kunna vara
annan än den, som framgår enbart av det förklarande tillägget: »utan
hänsyn till påräknelig vinst vid försäljning i detalj». Orimligt vore nämligen
att ålägga en köpman att söka utröna saluvärdet av hela lagret,
därest detsamma på eu gång utbjödes till försäljning. Med principerna
för en sund bokföring överensstämmer att inneliggande lager, däri inbegripna
icke endast råämnen och varor utan ock förbrukningsartiklar m. m.
— d. v. s. driftskapitalet — upptages efter dess anskaffningsvärde allenast
med de jämkningar härutinnan, som skäligen må föranledas av lagrets
försämring eller eljest av marknadsläget vid den tid, till vilken värdesättningen
hänför sig, ett förfaringssätt som utesluter hänsynstagande
till påräknelig vinst vid försäljning i detalj och således står i full
överensstämmelse med anvisningens innebörd, sådan denna enligt sakkunniges
mening rätteligen bör fattas. På grund härav hava i den
ifrågavarande anvisningsbestämmelsen orden »såsom helhet» uteslutits
såsom i det föreliggande sammanhanget både obehövliga och vilseledande.
Vad vidare angår andra tillgångar till stadigvarande bruk vid
näringsdrift än fast egendom, d. v. s. anläggningskapital, som icke består
av fast egendom, måste framstå såsom lika orimligt, att en näringsidkare
skulle vid beräkningen av sin förmögenhet upptaga sådana tillgångar
efter det pris, som dessa vid försäljning i klump eller styckevis
kunde antagas betinga. Åven beträffande dessa tillgångar bör
underlaget för förmögenhetsbeskattningen få sammanfalla med ett värde,
som satts i enlighet med vad principerna för en sund bokföring bjuda,
nämligen anskaffningsvärdet efter avdrag för skäliga avskrivningar, d. v. s.
sådana avskrivningar som i taxeringsavseende kunna godkännas såsom
avdragsgilla. Då emellertid det bokförda värdet av sådana tillgångar
i många näringsföretag — på grund av att avskrivningar resp. avsättningar
till förnyelsefond eller annan därmed jämförlig fond skett till
högre belopp än som tarvats för utjämnande av verkligen lidna värdeminskningar
— understiger anskaffningsvärdet, reducerat med avskrivningar
för skälig värdeminskning, har funnits i sin ordning att i den
anvisningsbestämmelse, som ansetts påkallad, inrymma ett förbehåll i
syfte att förebygga att förmögenhetsberäkningen av sådan anledning blir
lägre än tillbörligt är.
55 §.
Beträffande bestämmelserna om efterbeskattning hänvisas till motiveringen
under 40 §.
Enär efterbeskattning har till ändamål att förebygga att kommun
genom den skattskyldiges förvållande skall gå miste om skatt, som
rätteligen bort utgå, torde därav följa att frågan huruvida förutsättningarna
för skattskyldighet föreligga eller ej bör bedömas etter förhållandena
under det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen
skolat taxeras. Då emellertid, om den skattskyldige avlidit, taxeringen
på grund av efterbeskattning skall åsättas hans dödsbo, måste trågan,
om skattskyldighet till kommmunal inkomst- och förmögenhetsskatt överhuvud
kan åläggas dödsboet, avgöras med hänsyn till iörhållandena
under det år, efterbeskattningen äger rum. Föreskrifter i enlighet
härmed hava meddelats i anvisningarna.
57 §.
Enligt 24 § 1 mom. i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
kan under vissa förutsättningar befrielse från skattskyldighet
för avliden persons inkomst och förmögenhet medgivas. Ett
stadgande av liknande innebörd har ansetts vara pa sin plats även i fråga
om den kommunala skattskyldigheten, därvid dock befogenheten att
medgiva befrielse från skattskyldigheten i så måtto utvidgats, att —
medan i nämnda lagrum befrielse icke får medgivas, därest behållningen
i boet överstigit 10,000 kronor — motsvarande belopp nu föreslås till
20,000 kronor.
Vid tillämpningen av stadgandet om befrielse från skattskyldighet
i föreliggande fall erfordras enligt sakens natur eu diskretionär prövning,
vadan i förslaget i likhet med vad nu gäller denna prövning
förbehållits de egentliga taxeringsmyndigheterna, d. v. s. beskattningsnämnderna.
Högre instans må väl efter anförda besvär ingå i prövning,
huruvida befrielse bort åtnjutas eller ej, men för denna prövningsrätt
förutsättes, att frågan förut varit under saklig behandling hos beskattningsnämnd.
Nu gällanden stadganden i detta ämne lida av den oegentligheten,
att desamma, för att vinna tillämpning i avseende å avliden persons
inkomst och förmögenhet under året näst före det han avlidit, förutsätta
att dödsfallet inträffat så tidigt under taxeringsåret, att tillfälle gives för
det årets taxerings- eller prövningsnämnd att behandla skattefrihetsfrågan.
Har dödsfallet ägt rum senare under taxeringsåret, äro delägarna i dödsboet
betagna möjligheten att erhålla den ifrågavarande förmånen beträffande
nyssnämnda inkomst och förmögenhet. Till förebyggande härav har rätten
att medgiva befrielse från skattskyldighet, så vitt angår avliden persons
inkomst och förmögenhet under året näst före det han avlidit, tillerkänts
566
icke blott beskattningsnämnd för det år, varunder dödsfallet inträffat,
utan jämväl beskattningsnämnd för nästföljande år. Det senare årets
beskattningsnämnder hava ansetts kunna erhålla ifrågavarande befogenhet
även för det fall, att frågan om befrielse från skattskyldighet varit eller
kunnat vara föremål för behandling hos nästföregående års beskattningsnämnder.
58 §.
Här stadgas i 2 mom., att för hemmavarande omyndigt barns inkomst,
som ej bestått i avlöningsförmåner för biträde i någondera av
föräldrarnas jordbruk med binäringar eller rörelse eller yrke, skall,
där barnet självt ej för inkomsten taxeras till kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt, fadern eller, om han är död, modern taxeras,
ävensom att på enahanda sätt skall förfaras i fråga om barnets förmögenhet.
Motsvarande bestämmelse återfinnes i 25 § av gällande förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt sistnämnda §
är det dock allenast hemmavarande omyndigt barns förmögenhet, icke
dess inkomst, som får tagas till beskattning hos någondera av föräldrarna.
Härigenom komma emellertid för närvarande icke ringa inkomstbelopp
att undandragas beskattning. Det är sålunda icke ovanligt, att
vid arvskifte efter endera maken en uppdelning av kapital, fastigheter,
ja till och med affärsrörelse kommer till stånd mellan de kvarlevande
familjemedlemmarna; de inkomster, som på grund härav komma att
belöpa å de omyndiga barnen, kunna sammanlagt vara ansenliga nog
men dock, fördelade å varje barn, icke uppgå till ett för barnet beskattningsbart
belopp. Kammarrätten har ock vid särskilda tillfällen ansett
det böra komma under övervägande, huruvida icke, på sätt i flera utländska
lagar vore fallet, husfadern borde beskattas för hemmavarande
barns inkomst, åtminstone såvitt denna härledde sig av kapital eller verksamhet
i den rörelse eller näring, som av husfadern bedreves.
Då inkomst- och förmögenhetsskatten skall avvägas, bland annat,
efter antalet av de personer, som den skattskyldige har att försörja,
synas å andra sidan böra inräknas samtliga de inkomstbelopp, varur
denna försörjning skall bestridas. Det är således familjens samlade
skatteförmåga, som för avvägningen av skattebeloppet bör vara bestämmande,
och för utrönande av denna skatteförmåga erfordras, att hänsyn
tages icke blott till hemmavarande omyndigt barns förmögenhet utan
jämväl och till och med i främsta rummet till dess inkomst.
Då förslaget således låter hemmavarande omyndigt barns inkomst,
567
som ej uppgått till så högt belopp, att barnet självt kan därför taxeras,
underkastas beskattning i någondera av föräldrarnas hand, har dock
undantag därifrån ansetts böra göras för inkomst, som bestått i avlöningsförmåner
för biträde i föräldrarnas eller någonderas av dem jordbruk med
binäringar samt rörelse eller yrke. Har vid beskattningen av föräldrarnas
inkomst utav sådan verksamhet avdrag för barnets ifrågavarande förmåner
icke ägt rum, kan naturligtvis icke ifrågasättas, att dessa förmåner skulle
hos föräldrarna beskattas såsom inkomst. Om åter avdrag skett —
vilket avdrag i nu ifrågakomna fall icke får överstiga 200 kronor för
helt år — skulle den skattelindring, som genom förslagets medgivande
till sådant avdrag åsyftas, göras illusorisk, om skattskyldighet ålades
föräldrarna för barnets inkomst, så vitt den består av nämnda förmåner.
. - ''
YV
■ • '' •
• £ '' $
T * :
ny, ''
V.
Skatterepartitionen.
Såsom redan i det föregående (Avd. I) framhållits, hava sakkunnige
utgått från att den kommunala skattelagen lämpligen borde innehålla de
konstitutiva bestämmelserna om kommunal skattskyldighet, med angivande
av de beskattningsföremål och beskattningsformer, som finge komma till
användning av kommunerna vid utkrävande av kommunmedlemmarnas
allmänna bidragsskyldighet till fyllande av det kommunala skattebehovet,
varemot det borde förbehållas åt de egentliga kommunallagarna att
reglera de mått, efter vilka de särskilda beskattningsföremålen skulle i
förhållande till varandra deltaga i repartitionen till skattebehovets fyllande,
ävensom den ordning i vilken de särskilda beskattningsformerna därvid
finge tagas i anspråk. En sådan uppdelning på olika lagar av bestämmelserna
rörande kommunalbeskattningen bär synts lämplig av den
anledningen att nyss antydda konstitutiva bestämmelser enligt förslaget
äro avsedda att bliva i huvudsak gemensamma för kommuner av skilda
slag, medan repartitionsgrunderna däremot kunna ifrågasättas bliva något
olika inom skilda slag av kommuner.
I överensstämmelse med den sålunda uppgjorda reformplanen har
författningsförslaget erhållit sin avfattning samt upptager sålunda bestämmelser
rörande beskattningsföremål och beskattningsformer, skatteplikt
och skattskyldighet, beskattningsort m. m., men träffar däremot intet
avgörande beträffande den inbördes ordning, i vilken beskattningsformerna
böra komma till användning, eller rörande de mått, efter
vilka beskattningsföremål av skilda slag skola gå i repartition med varandra
för det kommunala skattebehovets fyllande. Föreskrifter i sistberörda
hänseenden äro, såsom nämnts, avsedda att inrymmas i de
egentliga kommunallagarna och föreligga icke utarbetade vid avgivande av
detta betänkande. Kommunalskattereformen i det hela kommer nämligen
att påkalla en revision av kommunallagarna, vilken helt visst icke kan
inskränkas till repartitionsgrunderna vid kommunalbeskattningen utan
Kommun alsknliesa kkiinnige. 72
Reparation tgrunderna
upptog as icke
i den kommunala
skattelagen,
utan skola intagas
i de
egentliga
kommunallagurna
-
570
Beskatt
ningsföremål,
som bilda
underlag för
den kommunala
inkomstoch.
för*
intyg enhet sskattcn,
gå
icke i direkt
reparation
med fast
egendom och
avkastning.
Mepartitions•
grunderna
böra läggas
efter intresseprincipen.
måste erhålla eu avsevärt vidsträcktare omfattning, och det har vid
sådant förhållande ansetts lämpligast att låta anstå med inarbetning
av repartitionsgrunderna i kommunallagarna, på det att dessa lagars
omarbetning i alla erforderliga delar må kunna företagas i ett sammanhang.
Utan avbidan härpå bör emellertid det nu föreliggande författningsförslaget
kunna göras till föremål för granskning av myndigheter
och andra vederbörande, och i syfte att bereda underlag för en sådan
granskning hava sakkunnige ansett sig böra här lämna en redogörelse
för de repartitionsgrunder, som synts kunna ifrågasättas.
Det är då till en början utan vidare klart och har dessutom redan
i det föregående tydligt utsagts, att de beskattningsföremål, som utformats
till underlag för kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, icke
skola eller ens kunna gå i omedelbar reparation med de beskattningsföremål,
som bilda underlag för fastighetsskatt och avkastningsskatt.
Det kan sålunda icke komma i fråga att för skattskyldigs samfällda
inkomst och förmögenhet fastställa visst förhållandetal, efter vilket
beskattningsföremål av sistberörda slag skola i den skattskyldiges
mantalsskrivningskommun gå i direkt reparation med inom kommunen
belägen fast egendom och inom kommunen beskattningsbar avkastning.
Dels skulle det hava mött alltför stora vanskligheter att anordna eu
dylik direkt repartition på ett sådant sätt, att inkomst- och förmögenhetsskatten
under alla förhållanden, vid olika stort kommunalt skattebehov
och därav föranledd olika hög utdebitering, komme att bliva rätt
avpassad i förhållande till de skattskyldigas olika skatteförmåga, och
dels är inkomst- och förmögenhetsskatten enligt förslaget avsedd att
intaga en mera supplementär ställning i det kommunala skattesystemet,
med huvudsaklig uppgift att utjämna skattebördan, då denna eljest
måste befaras i många fäll kunna bliva för fast egendom och avkastning
alltför tyngande. I det efterföljande kommer att angivas den ordning,
i vilken inkomst- och förmögenhetsskatten är avsedd att av kommunen
tagas i anspråk. Därförinnan och här närmast bör redogöras för de förhållandetal,
efter vilka fast egendom och avkastning ansetts kunna med
skatt beläggas.
Skatteregleringen enligt förslaget syftar, såsom ofta nämnts, till
åstadkommande av en skälig förskjutning av den kommunala skattebördan,
så att den mera än hittills kommer att påvila sådana beskattningsföremål,
som kunna anses stå i en närmare och mera varaktig intressegemenskap
med kommunen, nämligen den fästa egendomen ävensom sådan näring, som
571
inom kommunen bedriven med tillhjälp av kapital och i allmänhet även
med avlönad arbetskraft. Detta syfte har varit ledande vid nu ifrågavarande
beskattningsföremåls utformande på sådant sätt, att å dem belöpande
skatter skulle få karaktären av objekt- eller realskatter. Det
gäller nu att fullfölja syftet jämväl vid repartitionens avvägning.
I sådant avseende skulle kunna ifrågasättas att differentiera de
kommunala utgifterna samt anordna olika reparation allt efter som
skattemedel erfordras för bestridande av olika slag av kommunala utgifter.
Exempelvis skulle fast egendom, såsom objekt, och eventuellt även
avkastning av fast egendom och rörelse kunna tänkas böra åläggas en
kraftigare repartition än andra beskattningsföremål för uppbringande av
skattemedel till bestridande dels av sådana kostnader, vilka icke äro att
räkna till rena årskostnader utan avse ändamål av mera bestående art,
såsom uppförande av allmänna byggnader eller anläggande av
kommunikationsleder o. d., dels ock av årskostnader för ändamål, vilka
kunna anses direkt medföra större gagn för fastighetsinnekavare och
rörelseidkare än för andra kommunmedlemmar, såsom underhåll av gator
och vägar m. m.
En anordning i sådan riktning bleve ingalunda en nyhet i svensk
skattelagstiftning. Den har tidigare använts i större utsträckning än
för närvarande och förekommer ännu i fråga om vissa slag av kommunala
utgifter. I det förra avseendet erinras om vad redan förut (Avd. I)
aniörts angående repartitionen till folkskolebyggnader, kyrko- och prästgårdsbyggnader
på landet samt tingshusbyggnader och iiäradsfängelser,
vilken repartition vad angår folkskolebyggnader tillsy och med år 1876
och vad angår övriga nyss omförmälda byggnader till och med år 1909
varit lagd annorlunda än repartitionen för andra kommunala utgifter. 1
det senare avseendet må erinras, att utgifterna för vägväsendet på landet
allt fortfarande påvila beskattningsföremålen efter andra repartitionsgrunder
än de för vanliga kommunalutgifter gällande. Vidare medgiva
kommunallagarna viss frihet för kommunerna att besluta om andra
repartitionsgrunder än de vanliga för uppbringande av medel till bestridande
av utgifter, vilkas beskaffenhet anses böra därtill föranleda. Sålunda har
särskilt åt landstingen medgivits en vittgående befogenhet härutinnan,
och förordningen om kommunalstyrelse i stad har uttryckligen överlåtit
åt stadsrepresentationen att besluta om vissa beskattningsföremåls helnande
från eller lindrigare deltagande i repartitionen såvitt angår uppbringande
av medel för visst ändamål. Landstingen hava emellertid,
såsom i det föregående erinrats, icke i någon mera avsevärd utsträckning
Frågatt om
differentiering
av kommunala
utgifter oek
olika reparationegrunder
för uppbrott,
gande av bidrag
till olika
ändamål.
572
begagnat sig av sin rätt att frångå de vanliga repartitionsgrunderna,
och vad beträffar den nyss åsyftade bestämmelsen i förordningen om
kommunalstyrelse i stad, vilken bestämmelse tillkommit för att bereda
möjlighet till en starkare skattebelastning å handel och industri för bestridande
av kommunala kostnader för dessa näringars befrämjande, har
den i praktiken lämnats utan beaktande.
Med diffe- I alla de fall, varom sålunda erinrats, har det varit fråga om
repartitioBs- reparation vid uppbringande av medel till kommunala utgifters bestridande,
grunder må Härmed må icke förväxlas sådan speciell bidragsskyldighet, som ålagts
rådin vissa beskattningsföremål under annan form än reparation. Exempelvis
bidragsskyi- kunna icke de i det föregående (Avd. I) omförmälda, fastighetsägarna
faiiCT^taliör 1 yissa städer åliggande skyldigheterna med avseende å anläggning,
rtypartitions- underhåll eller renhållning av gator och vägar, vilka skyldigheter för
Id^en* varje fastighetsägare hänföra sig till ett visst bestämt stycke gata eller
väg eller ock efter avlösning bestämts att fullgöras med visst fixerat
kontant belopp, anses innefatta en repartitionsbeskattning och beröra
således icke den fråga som i nu förevarande sammanhang behandlas, nämligen
frågan om repartitionsgrunder för den allmänna kommunala bidragsskyldigheten.
Detsamma är förhållandet med de enligt den äldre ordningen
utgående bidragen till prästerskapets avlöning, vilka icke heller utgå
under form av repartition utan efter vissa bestämda mått ålagts särskilda
beskattningsföremål. Skulle några av dessa beskattningsföremål bortfalla,
medför detta ingen ökad skatt för de kvarstående, likasom icke
heller tillkomsten av njTa beskattningsföremål medför minskad skatt för
de förutvarande. De gamla avgifterna till prästerskapets avlöning utgöra
sålunda en kvotitetsskatt till skillnad från de nya avgifter för
samma ändamål, vilka efter lönekonventionernas upphörande komma
att upptagas. Dessa senare skola nämligen ingå i den allmänna kommunala
repartitionen. Speciell bidragsskyldighet, där sådan anses böra
förekomma, hava sakkunnige tänkt sig böra regleras genom särskild lagstiftning,
medan nu förevarande förslag, såsom nämnts, har att uteslutande
ordna underlagen för den allmänna bidragsskyldigheten till
fyllande av kommunernas skattebehov.
Differentierade
repartitionsgrunder
liga, företräde
endast om de
underlätte
beskattningens
läggande
efter intresseprineipen.
Frågan om lämpligheten att lägga denna allmänna bidragsskyldighet
på sådant sätt, att repartitionen komme att för de särskilda beskattningsföremålen
ställa sig olika beträffande olika slag av kommunala
kostnader, bör prövas företrädesvis ur den synpunkten, huruvida man
genom en sådan differentiering kan bättre än eljest nå målet att lägga
r>73
beskattningen etter beskattningsföremålens intressegemenskap med kommunen.
Vad först beträffar kostnader för kommunala byggnader oeh anläggningar
i allmänhet, avsedda för eu längre varaktighetstid, lärer icke
kunna med fog förnekas, att sådana kostnader rättvisligen borde fördelas
med hänsyn till beskattningsföremålens mera eller mindre varaktiga
intressegemenskap med kommunen. I den män sådana kostnader uttaxeras
till bestridande med skattemedel under en kortare tidsperiod än
byggnaderna eller anläggningarna kunna beräknas komma att bestå, skulle
nämligen vid lika repartition mellan beskattningsföremål av skilda slag
uppenbar orätt vederfaras dem, som på grund av kortvarig intressegemenskap
med kommunen vore ur stånd att av ifrågavarande kommumunala
inrättningar draga fördel i samma mått som de vid kommunen
mera varaktigt bundna. Det säger sig emellertid utan vidare självt, att
en noggrann fördelning av kostnaderna efter sådana grunder icke låter
sig genomföras. Ännu vanskligare bleve det att vid eu sådan fördelning
taga i särskild beräkning huruvida och i vilken grad byggnad eller
anläggning med hänsyn till dess ändamål kan vara ägnad att lända
vissa beskattningsföremål till större fördel än andra. Väl kan med fog
sägas, att exempelvis anläggningar av vägar, gator, hamnar och andra kommunikationsleder
inom eller till en kommun i allmänhet äro av beskatfenhet
att i främsta rummet lända till omedelbart gagn för fastigheter och
näringar, men det är naturligtvis icke möjligt att ens tillnärmelsevis
exakt bestämma måttet för en sådan högre grad av gagn och låta detta
mått komma till uttryck i förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen
skola till bestridande av sådana kostnader repassera. Detsamma gäller
i fråga om kommunala årskostnader för underhåll av byggnader och anläggningar
av sist anförda beskaffenhet. Det lärer icke kunna dragas i
tvivels mål, att icke exempelvis vägunderhållet i första hand tjänar till nytta
för fastigheter och näringar, för vilkas tillgodogörande är nödvändigt att
mera regelmässigt begagna vägarna, men svårigheten är att rätt avväga
måttet härför, och denna svårighet blir icke mindre, då hänsyn dessutom
bör tagas därtill att samma beskattningsföremål tillika i högre grad än
andra orsaka kommunen olägenheter genom vägarnas förslitning. Vid
bestämmande av grunderna för beskattningsföremålens repartition bör
nämligen också beaktas, huruvida och i vad mån vissa beskattningsföremål
mera än andra förorsaka kommunen olägenheter och kostnader. Så t. ex.
måste väl inrymmas, att industriella företag mången gång föranleda stora
olägenheter och även direkta kostnader för kommunen, och det lärer icke
kunna anses annat än rimligt och riktigt att hänsyn härtill tages vid
574
Differentierade
repartitionsgrunder
förordas icke.
kommunalbeskattningen, men det låter sig icke göra att exakt och
siffermässigt avväga beskattningsföremålens reparation i förhållande till
sådana olägenheter.
Ehuru således möjlighet saknas att på grundval av exakt beräkning
anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med nyss
antydda synpunkter, måste dock åt dessa synpunkter skänkas allt beaktande
vid repartitionsgrundernas bestämmande, om man än härvid får
åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt, att synpunkterna
i stort sett bliva tillgodosedda. Närmare kan man icke heller
komma, även om utvägen tillgripes att differentiera de kommunala kostnaderna
och lägga repartitionen olika allt efter deras art. Under sådana
förhållanden synes en sådan differentiering icke böra ifrågasättas.
Emot användandet av olika repartitionsgrunder för täckandet av
olika kommunala utgifter kunna dessutom särskilda betänkligheter anföras.
Vissa kommunala kostnader, som icke äro att hänföra till vanliga
årskostnader, hava icke sällan benägenhet att till storleken växla under
olika tidsperioder. Även då kommunalförvaltningarna sträva efter att
i möjligaste mån inrätta sin utgiftsbudget med hänsyn till bibehållandet
år efter annat av en jämn utdebitering å beskattningsföremålen, sker
sådant ofta på det sätt, att utgifterna för byggnads- och anläggningskostnader
och andra engångskostnader år efter annat växla, allt efter
som skattekällorna lämna tillgång till sådana utgifters bestridande med
skattemedel, utan att uttaxeringen per repartitionsenhet behöver variera.
En differentiering av repartitionen skulle således kunna omöjliggöra eller
i varje fall försvåra åtgöranden för åstadkommande av en år för år i
möjligaste mån jämn uttaxering å de särskilda beskattningsföremålen.
Uppenbart är ock, att budgetsbehandling och debitering skulle därigenom
bliva ganska invecklade.
Slutligen förtjänar framhållas, huru svårt, det skulle bliva att
på förhand överskåda skattereformens verkningar med avseende å
blivande förskjutningar av skattebördan, därest repartitionen skulle läggas
olika för olika slag av kommunala kostnader. Huru ingående en undersökning
i berörda hänseende än gjordes, bleve dock, med hänsyn till
vissa kommunala kostnaders växlingar under olika tidsperioder, icke
möjligt att med ens någon grad av tillförlitlighet på förhand beräkna
huru förskjutningarna komme att ställa sig under kommande år.
Då sakkunnige således på nu angivna skäl anse sig böra såsom
regel förorda en alltigenom likformig repartition utan avseende å arten av
de kommunala utgifter, som skola med skattemedel bestridas, göres tills
-
575
vidare reservation för utgifterna till vägväsendet, enär det torde ankomma
på vägkommissionen att härom avgiva förslag.
Att kostnaderna för vägväsendet, i den mån dessa bestridas med
skattemedel, för närvarande fördelas å beskattningsföremålen efter helt
andra repartitionsgrunder än dem, som gälla för andra kommunala
kostnader, har sin naturliga förklaring däri att behovet att tillgodose
intresseprincipen vid beskattningen framträtt kraftigare i fråga om kostnaderna
för vägväsendet än i fråga om andra kommunala kostnader.
Så länge alltså nyssberörda beskattningsprincip icke vunnit insteg i den
vanliga kommunalbeskattningen, är det sålunda blott helt naturligt att
andra grunder för skattebördans fördelning tillämpats beträffande kostnaderna
för vägväsendet än för andra kommunala kostnader. Dä nu
enligt vägkommissionens förslag vårdnaden om vägväsendet överflyttas
på primärkommunerna och landstingen, samt då kommunalbeskattningen
i övrigt omlägges huvudsakligen på intressepriucipens grund, skulle från
dessa synpunkter hinder icke längre förefinnas för genomförande av
enhetliga repartitionsgrunder för kommunalbeskattningen i det hela, däri
inbegripen jämväl beskattningen för vägväsendet.
Då det gäller att från nu angivna förutsättningar föreslå huru fast
egendom och avkastning skola deltaga i repartitionen för tillgodoseende
av kommunernas behov av skattemedel, skulle till en början kunna ifrågasättas,
huruvida dessa båda grupper av beskattningsföremål böra gå i
omedelbar repartition med varandra på det sätt, att samtliga beskattningsföremål
åsättas vissa förhållandetal, efter vilka de skola med varandra
repartisera, eller huruvida först en uppdelning av det kommunala
skattebehovet bör göras, så att en viss andel därav må kunna
uttagas genom fastighetsskatt och en annan andel genom avkastningsskatt.
Då emellertid tillgången på beskattningsföremål av nämnda
slag givetvis ställer sig synnerligen olika i de särskilda kommunerna,
synes utan vidare klart att de andelar, som borde belöpa på vartdera
slaget av beskattningsföremål, omöjligen skulle kunna göras lika inom
alla kommuner utan måste göras beroende av den proportion, i vilken
tillgången på beskattningsföremål av de skilda slagen vore inom varje
särskild kommun för handen. Men vid sådant förhållande föreligger
tyxlligtvis icke heller anledning att göra en sådan uppdelning, utan
torde samma resultat kunna vinnas genom att låta fast egendom och
avkastning direkt åsättas förhållandetal, efter vilka de skola med varandra
repartisera.
Fast egendom
och avkastning
böra gå i
direkt repartition
med varandra.
576
Rep arti tion sgrundema
böra avvägas
med varsamhet,
så att
inga våldsamma
förskjutningar
uppkomma.
Repartitionsbeskattning
ens
egenart för•
svårar en
f örhancUb er åkning
av uppkommande
förskjutningar.
Vid förhållandetalens åsättande har man att, såsom i det föregående
(Avd. I) framhållits, nogsamt beakta hurusom skatteregleringen
i största utsträckning griper in i sedan gammalt fortbestående förhållanden,
vadan det är angeläget tillse icke blott att den förskjutning av
det förhan den varande skattetrycket, som skatteregleringen har till uppgift
att åvägabringa, går i åsyftad riktning, utan även att förskjutningen
sker med nödig varsamhet, så att den icke blir starkare än vad som
med hänsyn till beskattningsföremålens relativa bärkraft kan vara skäligt.
Skatteregleringen åsyftar, såsom ofta framhållits, att dels genom
den förändrade form, som enligt förslaget givits åt vissa beskattningsföremål,
dels ock genom lämplig avvägning av de förhållandetal, efter
vilka beskattningsföremålen skola med varandra repassera, lägga ett
högre mått av skattskyldighet än för närvarande på de tre grupper av
skattdragare — ägare och brukare av jordbruksfastighet, ägare av annan
fastighet samt rörelseidkare — vilka kunna anses stå i en närmare
intressegemenskap med kommunen än övriga skattdragare. Då det gäller
att med utgående från nuvarande förhållanden undersöka huruvida och
i vad mån den åsyftade förskjutningen kommer till stånd, få icke förbises
de verkningar som äro för all repartitionsbeskattning egenartade till
skillnad från en kvotitetsbeskattning. Medan den senare alltid föranleder
ökning av den på ett beskattningsföremål belöpande skatten i fullkomligt
samma proportion som beskattningsföremålet lätt sig åsatt ökat mått för
sin skattskyldighet, blir vid repartitionsbeskattningen däremot den på beskattningsföremålet
belöpande skattetungan teoretiskt taget aldrig ökad
i samma proportion som beskattningsföremålet fått sitt förhållandetal
ökat. Ökningen av repartitionsenheternas sammanlagda antal inom en
kommun medför nämligen självfallet ingen ökning av det belopp, som
genom beskattning uttages, utan åstadkommer i stället vid samma skattebehov
ett nedbringande av uttaxeringen per repartitionsenhet. Frågan,
huruvida och i vad mån ett visst beskattningsföremål, som fått sitt förhållandefal
ökat, kommer att i verkligheten draga en tyngre skattebelastning
än före ökningen, blir således uteslutande beroende av huruvida och
i vad mån sammanlagda antalet repartitionsenheter i kommunen ökats i
mindre grad än ökningen av beskattningsföremålets förhållandetal. Har
ökningen varit lika, blir skattebelastningen densamma som förut, och har
kommunens sammanlagda repartitionstal ökats i högre grad än beskattningsföremålets
förhåll andetal, blir skattebelastningen å beskattningsföremålet
i verkligheten minskad, även om ökningen av dess förhållandetal varit
rätt så avsevärd. Då således nyss nämnda tre grupper av skattdragare
577
•enligt förslaget förutsättas få sig ålagda högre mått av kommunal skattskyldighet
än för närvarande, innebär detta ingalunda med nödvändighet
att alla tre grupperna, där de äro inom eu och samma kommun representerade,
komma att i verkligheten draga en tyngre skattebörda än förut.
Huru utfallet i detta avseende blir kommer nämligen att bero därav,
huruvida och i vad mån repartitionstalens relativa ökning blir större eller
mindre för en viss grupp av beskattningsföremål än för kommunen i dess
helhet. Äro den eller de grupper av beskattningsföremål, vilka fått sig
högre mått av skattskyldighet åsätta, rikligt förefintliga inom kommunen
i jämförelse med de beskattningsföremål, som icke fått ökat mått för sin
skattskyldighet, kan en i och för sig ganska avsevärd ökning av de förra
beskattningsföremålens förhållandetal i själva verket betyda allenast en
mycket lindrigt ökad skattebelastning å dessa beskattningsföremål, medan
å andra sidan en mindre ökning av ett i ringa antal förekommande
beskattningsföremåls förhållandetal inom en annan kommun kan betyda
en vida kännbarare ökning av skattebelastningen å dessa sistberörda
beskattningsföremål. Särskilt kan ökningen i sådant fall bliva ganska
avsevärd, därest beskattningsföremål, som äro mera rikligt företrädda
inom kommunen, skulle samtidigt erhålla minskad i stället för ökad
beskattningsvalör. Dylika påföljder äro ofrånkomliga vid varje omläggning
av grunderna för en repartitionsbeskattning.
Dessa förhållanden, om vilka redan i det föregående erinrats, äro
väl självklara, men hava icke förty ofta förbisetts. Det är emellertid
just denna sålunda framhållna egenart hos repartitionsbeskattningen,
som föranleder alldeles särskilda svårigheter att på förhand överblicka
verkningarna av eu kommunal skatteomläggning, helst som dessa verkningar
enligt sakens natur måste bliva synnerligen olika i skilda kommuner,
allt efter som tillgången på beskattningsföremål av olika slag
är inom kommunerna förefintlig i växlande proportion. Därtill komma
samma vanskligheter, som i större eller mindre grad åtfölja varje
skatteomläggning, nämligen att på förhand, innan verklig taxering av
beskattnings fö remålen skett, åstadkomma en nöjaktig beräkning av
beskattningsföremålens valörer i deras förändrade skick. I sistberörda
hänseende innebär förslaget omgestaltningar, vilka väsentligt försvåra
en jämförelse med nuvarande förhållanden.
Ehuru således på grund av nyss antydda förhållanden någon verkligt
tillförlitlig utredning om och överblick över de med skatteregleringen förenade
förskjutningarna av den kommunala skattebördan icke kan stå att
på förhand vinna, hava sakkunnige likväl låtit sig angeläget vara att före
Kommunalskattes allkunnig e. » 73
Vnddrsöi’
ningar angående
skatteomläggningens
verkningar
hava gjorts
beträffande ett
åttiotal kommuner.
Beskattningsföremålens
gruppering
vid undersökningarna.
578
avgivande av förslag till de grunder, efter vilka beskattningsföremålen
synts böra gå i repartition med varandra, söka pröva verkningarna av
tre olika alternativ till repartitionsgrunder. Dessa undersökningar hava omfattat
76 landskommuner i skilda delar av riket, 2 rotar i huvudstaden,
1 taxeringsdistrikt i Örebro samt städerna Huskvarna, Halmstad och
Hedemora.
Innan sakkunnige gå att närmare redogöra för de tre alternativ
till repartitionsgrunder, som sålunda varit föremål för prövning, ävensom
för undersökningarnas resultat, hava ansetts böra förutskickas några upplysningar
om tillvägagångssättet vid undersökningarna och om de under
arbetets gång gjorda rön, vilka kunna vara ägnade att i någon mån
belysa graden av undersökningarnas tillförlitlighet.
Vid undersökningarna hava beskattningsföremålen sammanförts
under fyra grupper:
Jordbruksfastighet, därunder inbegripits sålunda taxerad egendom
både såsom objekt och såsom förvärvskälla.
Annan fastighet, därunder både såsom objekt och såsom förvärvskälla
inbegripits allenast sådan annan fastighet, som icke av fastighetsägaren
användes i egen rörelse;
Rörelse eller yrke, därunder inbegripits icke allenast sådan förvärvsverksamhet,
som är hit hän förlig, utan även sådan annan fastighet, såsom
objekt, som av fastighetsägaren användes i egen rörelse; samt
Tjänst m. m., därunder inbegripits jämte förvärvsverksamhet, som
grundar sig å tjänst, anställning eller hit hänförligt uppdrag, alla andra
förvärvskällor, som enligt förslaget äro avsedda att bliva i avseende å
bidragsskyldigheten likställda med tjänst, nämligen kapital, avkomstgivande
rättigheter och annan förvärvsverksamhet än sådan som fäller
under någon av de förut nämnda grupperna.
Några anmärkningsvärda svårigheter att vid undersökningarna
genomföra denna gruppindelning hava icke mött. Då emellertid till
gruppen rörelse eller yrke icke kunnat hänföras andra fastighetsobjekt
än sådana som i taxeringslängd eller deklaration tydligt angivits vara
avsedda för rörelse, är det ingalunda uteslutet, att en eller annan fastighet,
som huvudsakligen användes i rörelse fastän taxeringslängden därom
icke lämnat upplysning, kan hava förts under gruppen annan fastighet.
Vidare har under arbetets gång iakttagits, hurusom i flera kommuner i
stor utsträckning taxerats såsom inkomst av rörelse vad som efter allt
att döma rätteligen bort hänföras till inkomst av tjänst. I alla sådana
fall hava emellertid taxeringslängderna följts, vadan möjligt är att
579
gruppen rörelse eller yrke i måhända ej så tå fall kommit att obehörigen
utökas på bekostnad av gruppen tjänst m. m.
Undersökningarna hava i första hand gått ut på att konstatera,
huru det kommunala skattebehovet inom varje särskild kommun, som
varit föremål för undersökning, enligt nu gällande beskattningsgrunder
fördelat sig å de på sätt ovan sägs sammansatta grupperna av beskattningsföremål.
Med ledning av 1914 års taxeringslängder och de utdebiteringar
av kommunala utskylder, som på grund av 1914 års taxeringar
ägt rum, hava härvid gjorts fyra särskilda undersökningar, vid
vilka olika slag av kommunala skattemedel tagits i beräkning.
A) Den första undersökningen har uteslutande avsett det primärkommunala
skattebehovet enligt nu gällande ordning — den borgerliga
såväl som den kyrkliga kommunens skattebehov — till den del detta
skattebehov skolat fyllas på grundval av allmän kommunal bidragsskyldighet.
Såsom kommunens skattebehov har härvid antagits det belopp,
som framgått vid multiplicering av det enligt taxeringslängderna inom
kommunen förefintliga sammanlagda repartitionstalet (= sammanlagda
antalet bevillningskronor jämte belöpande repartitionstal å bevillningsfria
men till kommun skattepliktiga fastigheter) med det belopp, som
i kommunalskatt debiterats per bevillningskrona (= per 100 kronor
beräknad resp. beskattningsbar inkomst av fast egendom samt av
kapital och arbete enligt bevillningsförordningen). Det sålunda beräknade
skattebehovet har lagts till grund för samtliga undersökningarna.
För att därefter utröna huru stor del av skattebehovet belöpt på
vardera av de ifrågavarande fyra grupperna av beskattningsföremål, har
måst beräknas det antal bevillningskronor som kommit på varje grupp.
Till grund för denna beräkning hava icke kunnat utan vidare läggas
taxeringslängdernas slutsummor, ty dels har beträffande den taxeringslängdskolumn,
som redovisar annan fastighet, måst frånräknas sådan annan
fastighet som användes i egen rörelse, varefter därå belöpande bevillningskronor
sammanlagts med bevillningskronorna för inkomst av rörelse,
dels har ock måst utredas i vad mån beviljade bevillningsfria avdrag
belöpt, å ena sidan, å inkomst av rörelse samt, å andra sidan, å annan
inkomst, eftersom först därefter det å vartdera slaget av inkomst belöpande
antalet bevillningskronor kunnat beräknas. Sedan sålunda antalet
bevillningskronor inom varje utav de fyra grupperna av beskattningsföremål
blivit känt, har skattebehovet fördelats å de särskilda grupperna,
Först liar
undersökts,
huru olika
slag av kommunala
skattebehov
enligt
nu gällande
ordning fördelat
sig på.
de särskilda
grupperna av
beskattningsföremäl.
A) Det primärkommunala
skattebehovet.
580
B) Det primärkommunala
skattebeliovet
och
skattebeliovet
till
vägväsendet
tillhopa.
varjämte uträknats, huru stor procent av skattebehovet kommit på en
var av dessa (Bil. 6 Tab. A och E kol. 3.).
1 de fall då undersökningarna omfattat allenast ett eller två
distrikt inom eu kommun — såsom förhållandet varit med Örebro och
Stockholm — har varje sådant distrikt behandlats såsom om det varit
en självständig kommun.
B) Den andra undersökningen har avsett det nyssberörda primärkommunala
skattebehovet och skattebehovet till vågväsendet tillhopa.
Såsom kommunens skattebehov till vägväsendet har antagits det
belopp, som framgått vid multiplicering av det enligt taxeringslängderna
på samtliga inom kommunen förefintliga beskattningsföremål belöpande
sammanlagda repartitionstalet för deltagande i väghållningsbesväret
(= sammanlagda antalet vägfyrkar) med det belopp, som för
vägunderhåll i natura jämte vägskatt kommit på varje vägfvrk inom det
väghållningsdistrikt kommunen tillhört. Det sålunda utfunna skattebehovet
har lagts till grund för undersökningarna.
Vid uträkningen av sammanlagda vägfyrktalet inom var och en
av de landskommuner, som varit föremål för undersökning, hava vägfyrktalslängder
icke varit för alla de undersökta kommunerna tillgängliga,
utan beräkningen har i dessa fall vid saknad av vägfyrktalslängd
gjorts uteslutande med ledning av taxeringslängd och med iakttagande
av bestämmelserna om fyrktalsberäkning i 59 § väglagen.
Härvid har irtgåtts från taxeringslängdernas slutsummor för de särskilda
beskattningsföremålen med beaktande likväl att från dessa slutsummor måst
avräknas vad som belöpt å sådana beskattningsföremål, som jämlikt 6 §
väglagen skola vara från deltagande i väghållningsbesväret fria. Sålunda
har från slutsumman för taxeringsvärde å annan fastighet än
jordbruksfastighet avräknats sammanlagda taxeringsvärdet å alla de
fastigheter av ifrågavarande slag, vilkas taxeringsvärden understigit 800
kronor, och vidare har från slutsumman av beskattningsbar inkomst
avdragits vad av sådan inkomst belöpt å skattskyldiga, som taxerats
för mindre än 1,000 kronors inkomst. Påtagligt är emellertid att med
ett sådant beräkningssätt sammanlagda vägfyrktalet för kommunen blivit
något högre än det rätteligen skulle blivit därest särskilt vägfyrktal
uträknats för varje särskild skattskyldig, i det att nämligen i senare
fallet alla belopp, som för skattskyldig icke uppgått till hel vägfyrk,
kommit att bortfalla.
För att därefter utröna, huru stor del av kommunens på nyss
angivna sätt utfunna vägskattebehov belöpt å varje utav de ifråga
-
varande fyra grupperna av beskattningsföremål, har vidare — i överensstämmelse
med det ovan skildrade förfaringssättet vid fördelningen av
det primärkommunala skattebehovet — måst från vägfyrktalet å annan
fastighet avräknas belöpande vägfyrktal å sådan annan lustighet, som
användes i egen rörelse, för att i stället tilläggas vägfyrktalet för inkomst
av rörelse, och vidare har måst utredas i vad mån beviljade bevillningsfria
avdrag belöpt å vägskattepliktig inkomst av rörelse, å ena sidan,
och å vägskattepliktig annan inkomst, å andra sidan, så att det å vartdera
slaget av inkomst belöpande vägfyrktalet låtit sig beräknas. Sedan
sålunda det på var och eu av de ifrågavarande grupperna av beskattningsföremål
belöpande antalet vägfyrk blivit känt, har kommunens
skattebehov till vägväsendet fördelats å de särskilda grupperna, och till
den på varje grupp kommande andelen har ytterligare lagts gruppens
förut uträknade andel av det primärkommunala skattebehovet, varjämte
uträknats huru stor procent av det sålunda sammanlagda skattebehovet
kommit på en var av de särskilda grupperna (Bil. ö Tab. B kol. 3.).
C) Den tredje undersökningen har avsett det här ovan under A)
angivna primärkommunala skattebehovet jämte beloppet av skogsaccisen
inom kommunen.
Ehuru den under skogsaccisens form anordnade beskattningen
är och enligt förslaget fortfarande skulle bliva en slags speciell kommunal
bidragsskyldighet, som strängt taget faller utanför den allmänna
repartitionen varom nu är fråga, har skogsaccisen likväl ansetts icke
böra helt lämnas ur räkningen vid undersökningarna rörande den kommunala
skattebördans nuvarande och enligt förslaget ifrågasatta fördelning
å beskattningsföremål av skilda slag. Skogsaccisen, som med vissa i nu
förevarande sammanhang betydelselösa undantag belöper enbart å beskattningsföremålet
jordbruksfastighet och kan sägas göra detta även om den
accispliktige avverkaren är en annan än fastighetsägaren, är nämligen
— såsom framgår av en vid detta betänkande fogad utredning (Bil. 5) —
redan nu och kommer enligt reformplanen att än mera bliva av den
betydenhet, att en riktig uppfattning om skattebelastningen å nyssberörda
beskattningsföremål icke lärer kunna vinnas, utan att också skogsaccisen
tages i beräkning.
Det belopp, som på förut angivet sätt beräknats utgöra det primärkommunala
skattebehovet, har således ansetts böra utökas med vad som
på grund av 1914 års taxering uttagits i skogsaccis inom varje undersökt
kommun, och vid fördelningen av den sålunda sammanlagda skattebördan
på de fyra ifrågavarande grupperna av beskattningsföremål har skogs
-
C) Det primärkommunala
skattebehovet;
jämte skogsaccisen.
582
D) Det primärkommunal»
skattebeho-sjet
och
skattebehovet
till
vägväsendet
jämte skogsaecisen.
Vanskligheter
vid
undersökningarna
angående
skattebördans
fördelning
enligt nya
ordningen.
Särskiljande
av skogsvärde
från
jordbruksfastighets
värde i
övrigt.
accisbeloppet beräknats belöpa uteslutande å gruppen jordbruksfastighet.
Efter denna ökning av sistnämnda grupps skattebörda bar för 47 av de
undersökta 76 landskommunerna, där skogsaccis uttagits till belopp
att överhuvudtaget kunna inverka på undersökningsresultatet, uträknats
huru stor procent av det sålunda sammanlagda skattebehovet för närvarande
kan anses hava belöpt på de fyra ifrågavarande grupperna av
beskattningsföremål (Bil. 6 Tab. C kol. 3.).
D) Den fjärde undersökningen har avsett det här ovan under B)
angivna sammanlagda beloppet av det primärkommunala skattebehovet och
skattebehovet till vägväsendet jämte beloppet av skogsaccisen inom kommunen.
Det under B) här ovan beräknade sammanlagda primärkommunala
skattebehovet samt skattebehovet till vägväsendet har här utökats med
skogsaccisen på sätt nyss nämnts. Därefter har uträknats, huru stor
procent av det sålunda sammanlagda skattebehovet belöpt på de fyra
grupperna av beskattningsföremål (Bil. 6 Tab. D kol. 3.).
Sedan i enlighet med ovan lämnade redogörelse utrönts, huru den
kommunala skattebördan för närvarande fördelar sig å beskattningsföremålen,
bär det gällt att undersöka, huru fördelningen kan beräknas
komma att gestalta sig efter skatteomläggningen vid användande av
alternativt antagna olika repartitionsgrunder. Vid denna undersökning
hava åtskilliga vanskligheter mött.
Vad sålunda först fastighetsskatten beträffar hava svårigheterna
vid dess beräknande huvudsakligen framträtt i fråga om jordbruksfastighet
och särskilt i fråga om jordbruksfastighets skogsvärde, som enligt förslaget
är avsett att åsättas ett lägre förhållandetal för bidragsskyldigheten
än fastighetens taxeringsvärde i övrigt. Då skogsvärdet — i dess bemärkelse
enligt förslaget — för närvarande icke är föremål för särskild
taxering, har undersökningen om verkningarna av en sådan
differentiering av bidragsskyldigheten icke kunnat byggas på annan och
säkrare grundval än den utredning, som i sammanhang- med 1913 års
allmänna omtaxering av fastigheter åstadkoms därigenom att taxeringsnämndsordförandena
i riket blevo anmodade att beträffande varje fastighet,
till vilken hörde skogsmark, vid taxeringen göra anteckningar om
de värden, som ansåges belöpa å skogsmarken och skogen, var för sig,
dels ock att avgiva berättelser om tillämpade grunder vid värdesättningen
av skog och skogsmark. Såsom framgår av skogsenquéten
(Bil. 3) är emellertid denna utredning en ganska osäker grund att
583
bygga på, såvitt angår riktigheten av såväl helhetsvärdet som ock de
beräknade partialvärdena.
Oavsett det av taxeringsnämndsordförandena med fa undantag
vitsordade förhållandet att skogsfastigheternas taxeringsvärden i allmänhet
blivit satta långt under fastigheternas saluvärden, i det att vid taxeringarna
ringa hänsyn tagits till skogsmark och skog, vid vars värdesättning
dessutom mycket skiftande värderingsgrunder kommit till användning,
torde jämväl i övrigt de verkställda anteckningarna om skogsmarks
och skogs andelar av de sålunda satta taxeringsvärdena vara
ganska otillförlitliga, enär de ofta för att icke säga oftast synas hava
tillkommit utan underlag av verklig beräkning. Då enqueten icke avsåg
och givetvis icke heller kunde avse att redan då framkalla taxeringar,
vid vilka skogens fulla värde skulle komma i betraktande — på vissa
håll föranledde den emellertid avsevärda höjningar av taxeringsvärdena —
och då dess uppgift således icke var att påkalla direkt taxering av
skogsmarks och skogs fulla värde utan allenast att söka få konstaterat,
huru mycket av de i varje särskilt fall åsätta taxeringsvärdena skäligen
kunde antagas belöpa på skogsmark och skog, borde väl hava legat
närmast till hands för taxeringsnämnderna att för utredningens åstadkommande
för sig klargöra huru mycket varje fastighet kunnat anses
värd, därest den endast haft inägorna med byggnader, samt att låta
skillnaden mellan detta värde och taxeringsvärdet antecknas såsom belöpande
på skogsmark och skog med skälig uppdelning dem emellan.
Att döma av taxeringsnämndsord för andenas berättelser torde emellertid
detta förfaringssätt endast i sällsynta undantagsfall hava kommit till
användning, utan i nästan alla taxeringsdistrikt har man försökt sig på
någon slags direkt värdesättning av skogsmark och skog, dock i allmänhet
därvid hållande sig mer eller mindre under vad som ansetts vara fulla
värdet. Flera taxeringsnämndsordförande hava ock själva förklarat sig
anse sina upplysningar otillförlitliga.
Vid nu förevarande undersökningar har emellertid annan utväg
icke stått öppen än att begagna sig av de på ovan angivna sätt tillkomna
upplysningarna. Då utav enqueten framgår att taxeringsnämndsordförandena
för stora delar av riket underlåtit att avgiva infordrade
upplysningar rörande skogsmarks och skogs värden, bör här anmärkas,
att av sådana kommuner, som på grund av där influten skogsaccis
kunnat antagas innesluta skogsmark i någon avsevärd omfattning, icke
andra gjorts till föremål för nu förevarande undersökningar än sådana
där uppiysningar i ifrågavarande hänseenden förelegat. Däremot har i
flera av de undersökta kommunerna förekommit att upplysningarna varit
584
För beräknande
av
beskattningsbar
avkastning
hava vid
undersökningarna
måst
anordnas ett
uppskattningsf
erfarande
och
upprättande
av särskilda
uppskatt»ingslängder.
Undersökningsmaterialet
bristfälligt
såsom
underlag för
uppskatt
-
ofullständiga med avseende å särskiljandet av skogsmarks och skogs
värden. Då dessa båda värdefaktorer sålunda sammanförts i gemensamt
värde, har vid undersökningen uppdelning skett efter samma grunder,,
som synts hava kommit till användning i närliggande taxeringsdistrikt.
Slutligen bör i detta sammanhang komma i betraktande en annan
omständighet. Enligt förslaget är allenast värdet av skogstillgång utöver
husbehovet ifrågaställt att såsom skogsvärde komma i åtnjutande av
lindrigare repartition, varemot icke blott själva skogsmarkens värde utan
även värdet av skog till husbehov förutsatts komma att ingå i repartitionen
efter det på taxeringsvärdet i övrigt belöpande högre förhållandetalet.
Då nu taxeringsnämndsordförandenas upplysningar i allmänhet avsett
värdet av skog utan åtskillnad mellan skog till husbehov och skog utöver
husbehov — enquéten gav icke heller direkt anledning att göra
sådan åtskillnad — lärer få antagas att en del av det skogsvärde, för
vilket vid förevarande undersökningar beräknats lindrigare förhållandetal
vid repartitionen, i själva verket bort draga det högre förhållandetalet.
Vad därefter avkastningsskatten beträffar hava svårigheter vid
undersökningarna mött dels därigenom att avkastning av fäst egendom
icke för närvarande är föremål för särskild taxering, dels ock på grund
av skillnaden mellan förslagets avkastningsbegrepp och bevillningsförordningens
inkomstbegrepp. I själva verket är det endast avkastningen
av förvärvskällorna kapital, avkomstgivande rättigheter och tjänst som
blir med avseende å beskattningsvalören direkt jämförbar med enligt
nu gällande ordning taxerad inkomst av kapital och arbete. Beskattningsföremålens
enligt förslaget förändrade form har sålunda nödvändiggjort
ett mycket omständligt tillvägagångssätt vid undersökningarna, i
det att varje skattskyldigs taxering i de undersökta kommunerna måst
med ledning av taxeringslängder och tillgängliga deklarationer underkastas
omprövning med tillämpning av förslagets beskattningsgrunder,
varefter resultaten av dessa — man skulle kunna säga — omtaxeringar
redovisats i särskilda för ändamålet upprättade uppskattningslängder.
Oaktat undersökningarna således gjorts med all den omsorg, omständigheterna
medgivit, ligger dock i sakens natur att de i flera avseenden
måste brista i tillförlitlighet.
Att bristerna framför allt framträtt beträffande avkastning av fast
egendom måste ju vara uppenbart redan på grund av det förhållandet
att ingen taxering till bevillning här föreligger till ledning. Möjlighet har
sålunda i regel saknats att vid undersökningarna taga i beräkning av
-
585
kastning- av fast egendom i andra fall, iin då deklarationer varit tillgängliga,
och sådana hava i allmänhet icke avgivits av smärre fastighetsägare.
Tydligtvis måste det vara ganska många enligt förslaget
beskattningsbara avkastningsbelopp — i synnerhet sådana som härflutit av
jordbruksfastighet men även av annan fastighet på landet — som vid
undersökningarna måst på detta sätt lämnas utom räkningen, vadan dessa
belopp, om de ock i allmänhet kunna antagas hava vart för sig varit obetydliga,
likväl torde tillhopa varit ägnade att, därest de förelegat kända, öva
inverkan på undersökningsresultaten, och för övrigt lärer nog understundom
* ett eller annat mera avsevärt belopp kunna hava funnits bland de sålunda
obeaktade, nämligen då avkastningstagaren avgivit deklaration i annan
kommun, vars deklarationer icke varit vid undersökningarna tillgängliga.
Det har i allmänhet vid undersökningarna icke ansetts lämpligt att i
saknad av deklarationer söka framkonstruera beskattningsbara avkastningsbelopp;
dock hava beträffande jordbruksfastighetsägare, vilka taxerats
till inkomst- och förmögenhetsskatt, de sålunda taxerade beloppen beräknats
såsom avkastning av jordbruksfastighet, såvida omständigheterna
icke antytt att de taxerade beloppen kunnat hava annat ursprung, och
vidare har i vissa fall, då ägarens deklaration icke varit tillgänglig till
ledning vid avkastningens beräkning samt underlåtenhet att för större
fastigheter beräkna någon som helst avkastning ansetts i avsevärd grad
kunna inverka på undersökningsresultatet, avkastning uppskattats till
viss procent av taxeringsvärdet. I många fall har det varit förenat med
vanskligheter att även med tillhjälp av förefintliga deklarationer, sådana
de för närvarande äro uppställda, söka utreda fastighetsavkastnings rätta
belopp vid tillämpning av förslagets bestämmelser. Dessa vanskligheter
hava föranletts därav att avkastning av skog — till den del nämligen
sådan avkastning uppkommit genom försäljning av virke eller genom
upplåtelse av avverkningsrätt eller eljest genom användning av skog
för andra ändamål än till stängsel, slöjd, bränsle eller byggnadsvirke
å fastigheten — enligt förslaget icke göres till föremål för avkastningsskatt
utan i stället är avsedd att träffas av skogsaccis. Med
ledning av deklarationerna har det väl låtit sig göra att särskilja
bruttoavkastning av nyssberörda slag från bruttoavkastningen i övrigt
av jordbruksfastighet, men däremot hava deklarationerna med sin nuvarande
uppställning icke lämnat upplysningar till ledning för en motsvarande
uppdelning av driftskostnaderna, vadan i regel avdrag måst
beräknas för dessa i sin helhet, även om en del av omkostnaderna måhända
rätteligen belöpt på sådan avkastning, som enligt förslaget icke
Kömmunalskattesakkunnige. 74
ning av avkastning
av
fast egendom.
586
Vid beräknande
av beskattningsbar
avkastning
av
rörelse eller
yrke bar måst
iakttagas
skillnaden
mellan förslagets
avkastningsbegrepp
och
bevillningsförordningens
inkomstbegrepp.
Vissa av förslagets
bestämmelser
hava icke
kunnat tilllampas
vid
undersökningarna.
Taxeringarna
kunna förväntas
bliva
i vissa avseenden
annorlunda
efter förslagets
genomförande.
är underkastad avkastningsskatt och varå belöpande omkostnader således
rätteligen icke heller bort få avräknas.
Då det slutligen gällt att beräkna verkningarna av de vid tillämpning
av förslagets beskattningsgrunder påkallade ändringarna med avseende
å storleken av de till bevillning taxerade inkomstbeloppen, hava
såsom naturligt är svårigheter mött huvudsakligen i fråga om avkastningen
av rörelse eller yrke. Till de bevillningstaxerade inkomstbeloppen
hava nämligen skolat läggas gjorda avdrag dels för ränta å lånt rörelsekapital
dels ock, där rörelsen bedrivits i egen fastighet, för fastighetens
hyresvärde. Sådana ändringar hava naturligtvis i allmänhet icke kunnat
göras i andra fall än då deklarationer varit tillgängliga, men det torde
lä antagas att deklarationer i de flesta fall avgivits av sådana rörelseidkare,
som behövt rörelsekapital för driften eller som för densamma
begagnat sig av egen fastighet. I flera fall har det varit vanskligt nog
att även med hjälp av deklarationer pröva de taxerade inkomstbeloppen
och omsätta dessa i avkastningsbelopp i enlighet med förslagets bestämmelser,
men i stort sett lära de i berörda syfte vidtagna ändringarna
kunna betecknas såsom tillförlitliga.
Verkningarna av vissa förslagets bestämmelser undandraga sig
emellertid all förhandsberäkning. Enligt förslaget skall avkastning
av jordbruksfastighet såväl som ock avkastning av rörelse eller yrke
taxeras — väl icke under skattelagens första tillämpningsår men sedermera
— efter en medeltalsberäkning av två resp. tre års avkastning. Tillämpning
av sådan medeltalsberäkning har givetvis icke kunnat göras vid
förevarande undersökningar. Icke heller hava förslagets från nu gällande
ordning i viss mån avvikande bestämmelser angående beskattningsort och
angående skattepliktig avkastnings fördelning till beskattning mellan två
eller flera skatteberättigade kommuner kunnat vid undersökningarna
iakttagas. Så betydelsefulla dessa bestämmelser än kunna anses vara,
lärer nödtvånget att här lämna dem ur räkningen dock icke i nämnvärd
grad förringat undersökningsresultatens tillförlitlighet.
Däremot lärer, därest förslaget upphöjes till lag, kunna förväntas att
taxeringarna komma att i vissa hänseenden förete avsevärda ändringar,
ägnade att inverka på skattebördans fördelning. I sådant avseende
erinras om införandet av saluvärdet såsom den i regel ensamt avgörande
taxeringsgrunden vid taxering av fast egendom i stället för de i
hög grad skiftande och till högst olika taxeringsresultat ledande taxe
-
587
ringsgrunder, som enligt nu gällande ordning få tillämpas. Denna
ändring av taxeringsgrunden tillika med — såsom vid förslagets utarbetande
förutsatts — inrättandet av särskilda, för sin uppgift mera kvalificerade
och av ortsintressena mera än nu oberoende taxeringsnämnder
för fastighetstaxeringarna torde kunna antagas komma att göra fastigheternas
nuvarande och efter skattereformens genomförande påräkneliga
beskattningsvalörer inom många kommuner mindre jämförbara. Särskilt
komma skogs fastigheternas taxeringsvärden, vilka i stort sett kunna
betecknas såsom synnerligen låga, sannolikt att bliva rätt avsevärt höjda,
då skogsvärdet, kommer att draga ett lindrigare förhållandetal vid repartitionen
än fastighetsvärdet i övrigt och då, enligt vad vägkommissionen
föreslagit, måttet av vägunderhållsplikten i natura icke såsom för närvarande
är fallet kommer att uteslutande bero av taxeringsvärdet.
Anledning finnes ock till förmodan, att taxeringarna efter skattereformens
genomförande komma att jämväl beträffande förvärvsverksamhet
medföra förändringar i vissa avseenden, som kunna inverka på förevarande
undersökningsresultats jämförbarhet med förhållandena efter
skattereformen. . Sålunda lärer kunna påräknas, att taxeringsnämnderna,
där kommunens beskattningsintressen i allmänhet pläga väl tillvaratagas,
skola ägna större uppmärksamhet åt uppskattningen av jordbruksavkastning
samt underkasta deklarationerna i denna del en omsorgsfull are granskning,
då denna avkastning blir kommunalt beskattnings föremål, än för
närvarande sker, då sådan avkastning allenast tages i beräkning vid
statens inkomstbeskattning. Vidare förtjänar nämnas, hurusom taxeringsnämnderna
på landet pläga taxera en mängd smärre inkomsttagare,
vilka icke deklarerat och vilkas inkomster icke heller eljest äro kända,
till bevillning för det lägsta beskattningsbara beloppet, alltså enligt nu
gällande ordning för ett belopp av 500 kronor med 450 kronors bevil
lningsfritt avdrag. Med anledning av förslagets bestämmelser om
skattefiihet från avkastningsskatt för ett belopp av 500 kronor hava
vid nu förevarande undersökningar samtliga nyssberörda beskattningsföremål
givetvis måst lämnas ur räkningen, ehuru all sannolikhet talar
för att taxeringsnämnderna vid tillämpning av förslagets bestämmelser
skulle taxerat ifrågavarande skattskyldiga till belopp överstigande 500
kronor.
De nya uppskattningslängder, som med tillämpning såvitt det varit
möjligt av förslagets beskattningsgrunder upprättats, äro och måste enligt
sakens natur vara behäftade med brister. Sakkunnige, som funnit angeläget
att på sätt här ovan skett framhålla alla tänkbara anledningar till
588
missvisningar, hysa emellertid den uppfattningen, att dessa längder trots
bristerna äro ägnade att bereda möjlighet för ett bedömande i stort sett
av de förskjutningar, som med avseende å de kommunala skattebördornas
fördelning kunna vid godkännande av förslagets beskattningsgrunder
förväntas uppkomma, samt alltså kunnat läggas till grund för nu förevarande
undersökningar i berörda hänseende. De påpekade bristerna
få dock icke lämnas ur sikte vid prövning av undersökningsresultaten.
Enhetliga
förhållandeta!
vid reparti
tionen
för avkastning
av
näringsf öretag
och avkastning
av
eget arbete.
Såsom förut nämnts hava undersökningarna varit inriktade på tre
olika alternativ till förhållandetal, efter vilka beskattningsföremåleu ansetts
kunna ifrågasättas att repartisera med varandra till de kommunala
skattebehovens fyllande.
Vid uppställande av dessa alternativ har i första hand måst beaktas
huruvida och i vad mån vissa beskattningsföremål redan på grund
av sin genom förslaget förändrade form komma att erhålla en högre beskattningsvalör
och således komma att även utan ökning av förhållandetalet
få draga en högre skattebelastning än för närvarande i jämförelse med
andra beskattningsföremål. Såsom förut framhållits blir.detta förhållandet
med förvärvskällan rörelse eller yrke, för såvitt nämligen lånt rörelsekapital
eller egen fastighet användes i driften. För åvägabringande av
en utav intresseprincipen påkallad förskjutning av skattebördan över på
näringsföretag, som till viss kommun lokaliserats genom där nedlagt
kapital, synes alltså icke erforderligt tillgripa utvägen att åsätta högre
repartitionstal för avkastning av näring än för den rena arbetsförtjänsten
— en åtgärd som . för övrigt lätt skulle kunna drabba
jämväl rörelse eller yrke, som uteslutande eller huvudsakligen består i
yrkesutövarens eget arbete — utan förskjutningen gör sig gällande även
vid användande av enhetlig repartition för avkastning av varje slag
och synes komma att automatiskt verka i rätt riktning, i det att ökningen
av skattebelastningen i regel torde bliva relativt större för större
näringsföretag än för mindre.
Vid sådant förhållande hava olikheterna hos de alternativ, som
gjorts till föremål för undersökning, kunnat begränsas till olika procenttal
av fast egendoms taxeringsvärde, efter vilka fastigheter, såsom
objekt, hava att gå i repartition med en procent av för undersökningsändamålet
beräknad beskattningsbar avkastning.
Vid redogörelsen för dels dessa alternativ ävensom tillvägagångssättet
vid detta slutled av undersökningsarbetet dels ock undersökningarnas
resultat har synts lämpligast att var för sig behandla landskommuner
och stadskommuner.
589
Vad då först landskommunerna beträffar hava gjorts till föremål
för undersökning följande tre alternativ till förhållandetal, efter vilka
beskattningsföremålen skulle med varandra repartisera:
Förhållandetal enligt:
Alternativ I Alternativ II Alternativ III
Jordbruksfastighet, utom skogsvärde |
0.04 proc. |
0.05 proc. |
0.05 proc. av taxeringsvärdet. |
Jordbruksfastighets skogsvärde......... |
O.oi » |
0.0 2 » |
0.08 » » » |
Annan fastighet........................... |
0.04 » |
0.05 » |
0.04 » » » |
Beskattningsbar avkastning ........... |
1.00 » |
1.00 » |
l.oo » » beskattningsbara |
beloppet.
Till jämförelse bör här erinras om nu gällande förhållandetal:
Jordbruksfastighet........
Annan fastighet ............
Beskattningsbar inkomst
Förhållandetal vid reparation till:
Kommunalskatt Vägskatt
0.06 proc. I.oo proc. av taxeringsvärdet.
0.05 »
0.50 » » »
1.00 »
8.33 » » beskattningsbara beloppet.
Med utgående från de förut, på sätt i det föregående närmare
omförmälts, beräknade fyra särskilda skattebehovsbeloppen — A) det
primärkommunala skattebehovet, B) det primärkommunala skattebehovet
och skattebehovet till vägväsendet tillhopa, C) det primärkommunala
skattebehovet jämte skogsaccisen samt D) det primärkommunala skattebehovet
och skattebehovet till vägväsendet jämte skogsaccisen — har
på grundval av de utrönta taxeringsvärdena å skilda slag av fast
egendom samt de upprättade uppskattningslängderna rörande beskattningsbar
avkastning uträknats beträffande var kommun för sig dels huru
stor procent av vart och ett av skattebehovsbeloppen skulle vid tillämpning
av de olika alternativen komma på en var av de grupper av beskattningsföremål,
för vilkas sammansättning tidigare redogjorts (Bil. 6
Tab. A, B, C och D kol. 4, 7 och 10), dels huru mycket den för varje
sådan grupp, i jämförelse med förhållandena enligt nu gällande bestämmelser,
ökade eller minskade andelen av skattebördan motsvarar i
procent av hela skattebehovsbeloppet (Bil. 6 Tab. A, B, C och 1)
kol. 5, 8 och 11), dels ock slutligen huru mycket varje sådan ökad eller
minskad andel motsvarar i procent av vad enligt nu gällande bestämmelser
skolat på varje grupp belöpa (Bil. 6 Tab. A, B, C och I)
kol. 6, 9 och 12).
Där skogsaccis medtagits (Bil. G Tab. C och D), har skogsaccisen
beräknats till den skattesats för 100 kronors virkesvärde, som vid skatte
-
AlUrnativ
till förhållandctal
vid
beskattning sf
ören,alens
reparation i
landskommunerna.
Tillvägagångssättet
vid undersökningsresultatens
frambringande.
590
behovets fördelning att utgå av fast egendom och avkastning skolat
enligt varje särskilt alternativ belöpa på 100 kronor taxerad avkastning,
dock högst 4 kronor enligt alternativen I och II samt högst 6 kronor
enligt alternativ III. Vid nu förevarande utredningar har skogsaccisbeloppet,
sålunda beräknat, avskilts från de ifrågavarande sammanlagda
skattebehovsbeloppen för att läggas enbart å gruppen jordbruksfastighet,
varefter återstoden gått till fördelning å samtliga grupper av beskattningsföremål.
Möjligen har skogsaccisen oaktat den sålunda tillämpade förhöjningen
blivit alltför lågt beräknad i sådana kommuner, där uttaxeringen
å 100 kronor taxerad avkastning skulle komma att avsevärt överstiga
resp. 4 och 6 kronor. Att den för närvarande satts synnerligen låg
— den utgår med den skattesats för taxerat virkesvärdesbelopp av
100 kronor, som motsvarar hälften av vad som under det år, taxeringen
sker, på grund av kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagt
inom kommunen utgöres för 100 kronor skattepliktig inkomst, dock högst
med 2 kronor — har som bekant sin förklaring däri att accisbeskattningen
enligt nu gällande ordning innebär en påtaglig dubbelbeskattning
i de låt vara sällsynta fall, då skogen med sitt fulla värde ingår i jordbruksfastighets
taxeringsvärde, ävensom däri att den å andra sidan avser
att utjämna verkan av att skogen i allmänhet icke ingår med fulla värdet
vid jordbruksfastighets taxering och därigenom blir underkastad en lägre
bidragsskyldighet än som är tillbörlig för detta beskattningsföremål. Skogsaccisen
har således måst avvägas med synnerlig varsamhet. Annorlunda
ställer det sig, då enligt vad förslaget förutsätter skogsaccisen får till
direkt uppgift att ersätta dels det på skogsvärdet belöpande lägre förhållandetalet
vid fastighetsskatten dels ock avkastningsskatten beträffande
en del av jordbruksfastighets skogsavkastning. Tillsvidare hava sakkunnige
emellertid ansett sig icke böra räkna med högre skogsaccis än som
skett. Skogsaccisen hör emellertid icke till den allmänna bidragsskyldighet,
varmed förevarande författningsförslag haft att omedelbart taga
befattning, utan bör genom särskild lagstiftning regleras.
Granskning Sakkunnige övergå härefter till granskning av undersöknings
söknings-
resu^af''en? vad landskommunerna angår. Dessa undersökningsresultat
resultaten i föreligga i upprättade tabeller (Bil. 6) av vilka tab. A avser det
landsbygds- primärkommunala skattebehovet ensamt, tab. B det primärkommunala
nerna. skattebehovet tillhopa med skattebehovet till vägväsendet, tab. C det
under A upptagna skattebehovet jämte skogsaccis samt tab. I) det
under B upptagna skattebehovet jämte skogsaccis. Dessutom hava upp
-
591
rättats två vid tabellerna fogade sammandrag, av vilka det med nr 1
betecknade utvisar, beträffande en var av de fyra grupperna av beskattningsföremål,
de beräknade förskjutningarna i procent av kommunens hela
skattebelopp samt nr 2 förskjutningarna i procent av det på varje grupp
enligt nu gällande ordning belöpande skattebeloppet.
Vid undersökningsresultatens bedömande bör ihågkommas, att
de under gruppen tjänst m. m. sammanförda beskattningsföremålen
enligt förslaget i stort sett icke undergått annan ändring i fråga om
beskattningsvalören än som kan följa av de från nu gällande ordning
avvikande bestämmelserna om skattefria avdrag, samt att uppkommande
förskjutningar beträffande denna grupp alltså måste huvudsakligen
tillskrivas repartitionsbeskattningens egenart samt de ändrade beskattningsvalörer,
som övriga grupper av beskattningsföremål kunna liava genom
förslaget erhållit. Då dessa övriga grupper enligt förslaget äro avsedda
att gå i repartition efter högre valör än för närvarande, måste, såvitt
syftet kan antagas vara ernått, gruppen tjänst m. m. såsom en följd av
repartitionsbeskattningen erhålla motsvarande lättnad i skattebelastningen.
Gå undersökningsresultaten i motsatt riktning, visar detta att de tre övriga
grupperna av beskattningsföremål eller någon av dem skulle, sådana de
blivit vid undersökningarna uppskattade, komma att erhålla en lättad i stället
för, såsom åsyftats, en tyngre skattebelastning. På grund av den ställning,
gruppen tjänst m. m. sålunda intager i förhållande till övriva beskattningsföremål,
lämpar det sig bäst att först undersöka förskjutningarna beträffande
denna grupp och därefter anställa jämförelser med förskjutningarna
beträffande grupperna jordbruksfastighet, annan fastighet samt
rörelse eller yrke.
Alternativ I.
Förhållandetalens avvägning efter detta alternativ skulle för Tjänst m. ro.
gruppen tjänst m. m. enligt tab. A icke medföra minskad skattebörda
i alla de undersökta kommunerna. Inom 1 kommun skulle nämligen
ställningen bliva oförändrad och inom icke mindre än 17 kommuner
skulle i stället för minskning uppkomna ökning av gruppens skattebörda,
vilken ökning i It) kommuner skulle hålla sig under 10 procent av
gruppens skattebörda enligt nuvarande ordning, men överstiga detta
procenttal inom övriga 7 kommuner, bland vilka särskilt framträda
Mangskog med 31.5 procent och Storsjö med 115.2 procent. Tages
skogsaccisen med i beräkningen, förbättras resultatet enligt tab. C så
till vida att antalet kommuner, som utvisa ökning av gruppens skattebörda,
nedbringas till 9, därav 3 kommuner förete en ökning med mera
592
-Jordbruks
fastighet.
Annan
fastighet.
än 10 procent av gruppens nuvarande skattebörda. Procentsiffrorna
nedbringas för Mangskog till 25.1 och för Storsjö till 75.7.
Att ökning av nyssberörda grupps skattebörda överhuvud kunnat
inom någon av de undersökta kommunerna komma till synes beror helt
naturligt i främsta rummet därpå att i de för undersökningarna
med tillämpning av förslagets bestämmelser upprättade uppskattningslängderna
beskattningsbara avkastningsbelopp beträffande jordbruksfastighet
icke funnits att anteckna i tillräcklig omfattning för att uppväga
den enligt förevarande alternativ ifrågasatta sänkningen av jordbruksfastighets
förhållandetal vid repartitionen från nuvarande 0.0 6 procent
av taxeringsvärdet till resp. O.oi och 0.0 4 procent av jordbruksfastighets
skogsvärde och av jordbruksfastighets övriga taxeringsvärde.
Tab. A visar också beträffande gruppen jordbruksfastighet, att ökad
skattebelastning å denna grupp av beskattningsföremål skulle uppkomma
allenast inom 54 kommuner, medan inom övriga 22 kommuner skulle i
stället uppkomma minskning av gruppens skattebörda, vilken minskning
i 8 kommuner skulle överstiga 10 procent av gruppens nuvarande
skattebörda, däribland särskilt framträda Botkyrka med 27.1 procent,
Söderfors med 37.3 procent, Färnebo med 40.3 procent, Mangskog med
21.4 procent och Storsjö med 16.3 procent. Vid inberäkning av skogsaccisen,
tab. C, blir resultatet så till vida ändrat, att antalet kommuner,
som utvisa minskning av jordbruksfastighets skattebörda, nedbringas
från 22 till 10, samt att vad angår nyss uppräknade kommuner procenttalen
nedbringas i Söderfors till 14.3, i Färnebo till 23.2, i Mangskog
till 16.2 och i Storsjö till 8.5, varemot skattebelastningen i Botkyrka
lämnas oberörd, då ingen skogsaccis till nämnvärt belopp där utgått.
I fråga om de båda grupperna annan fastighet och rörelse eller
yrke, vilka beskattningsföremål enligt sakens natur äro i mycket olika
omfattning förefintliga i de skilda landskommunerna, kunna förskjutningarna
givetvis icke förväntas komma att gå i någon viss riktning
utan måste bliva i varje särskild kommun i hög grad beroende av den
större eller mindre tillgången på beskattningsföremål av ifrågavarande
art i jämförelse med tillgången på andra beskattningsföremål, framför
allt sådana som tillhöra gruppen jordbruksfastighet.
Vad sålunda först angår annan fastighet, utvisar tab. A ökning av
skattebelastningen inom 29 kommuner och minskning inom 45 kommuner;
inom en av de undersökta kommunerna blir ställningen oförändrad och
inom en annan saknas beskattningsföremål av detta slag. Ökningen
593
överstiger 10 procent av gruppens nuvarande skattebörda inom 23
kommuner, bland vilka särskilt framträda Flo med 67.6 procent, Mangskog
med 104.8 procent, Ostmark med 81.2 procent och Junsele med 224.7
procent. Att ökningen av gruppens skattebörda kunnat bliva så kraftig
som i de exemplifierade fallen framträtt är i Ostmarks och Junsele
kommuner, likasom redan framhållits beträffande Mangskog, beroende
av den påtagligen alltför stora sänkningen av förhållandetalet för jordbruksfastighets
repartition och den därigenom uppkomna minskade skattebelastningen
å sistnämnda beskattningsföremål. Visserligen äro procentsiffrorna
för minskningen av skattebelastningen å jordbruksfastighet icke
tillnärmelsevis så höga i östmark och Junsele som i Mangskog, men i
betraktande av gruppen jordbruksfastighets dominerande ställning såsom
beskattningsföremål i dessa kommuner måste tydligtvis en även rätt måttligminskning
av belastningen å denna grupp vara ägnad att medföra en
kännbar ökning av belastningen å gruppen annan fastighet, helst om denna
grupp, såsom förhållandet är i nyssnämnda kommuner, representeras av ett
ringa fåtal beskattningsföremål som lämnat förhållandevis god avkastning.
Delvis beror emellertid den ifrågavarande ökningen av skattebelastningen
å gruppen annan fastighet även på omläggningen av de skattefria avdragen,
vilken omläggning givetvis måste vara ägnad att medföra
förskjutning av skattebördan från de grupper av beskattningsföremål,
som huvudsakligen utgöras av arbetsförtjänst, över på fastighetsobjekten.
Detta förhållande har varit anledningen till ökningen av skattebelastningen
å gruppen annan fastighet i Flo kommun, där avkastningen av rörelse
eller yrke samt tjänst är uppdelad å en mängd smärre skattdragare
och där således en mängd skattefria avdragsbelopp minska det sammanlagda
beskattningsbara avkastningsbeloppet. För övrigt torde förtjäna
anmärkas att en hög procentsiffra, utvisande ökning i förhållande
till den nuvarande skattebelastningen, icke får tillmätas alltför stor betydelse,
när siffran avser en inom kommunen synnerligen svagt representerad,
måhända av allenast ett enstaka beskattningsföremål bestående
grupp. Ökningen kan nämligen i sådana fall, oaktat procentsiffrans
storlek, i verkligheten motsvara ett ganska ringa skattebelopp, som står
i ett fullt skäligt förhållande till beskattningsföremålets bärkraft. Minskningen
av förevarande grupps skattebelastning inom de ovanberörda 45
kommunerna överstiger 10 procent av gruppens nuvarande skattebörda i
25 av dessa kommuner. Såsom naturligt är framträder minskning i sådana
kommuner, där jordbruksfastighet eller undantagsvis rörelse eller yrke
representerar den största anparten av kommunens beskattningsföremål
och där ökning av den sålunda dominerande gruppens skattebörda kommit
Kommunalskattesakkunnige. 75
594
Rörelse eller
yrke.
Anmärkningar
i anledning
av
förevarande
alternativ.
till stånd. Skogsaccisens inberäkning övar givetvis inflytande på undersökningsresultaten
även beträffande gruppen annan fastighet, ehuru skogsaccisen
uteslutande belöper på jordbruksfastighet. Det är också klart
att denna inverkan skall yttra sig i en reducering av de kommuners
antal, där ökning av skattebelastning å annan fastighet uppkommer,
ävensom omvänt i tillökning av de kommuners antal, där minskning av
skattebelastningen förekommer. Sålunda utvisar tab. C ökning inom 23
kommuner och minskning inom 52 kommuner. De nyss här ovan
angivna särskilt höga procentsiffrorna för ökning av skattebelastningen
bliva genom skogsaccisen nedbringade i Mangskog till 95.3, i Östmark
till 35.6 och i Junsele till 109.3. I Flo övar skogsaccisen ingen inverkan.
Vad slutligen gruppen rörelse eller yrke beträffar, bör ihågkommas
att till denna grupp hörande beskattningsföremål i många för att icke
säga de flesta landskommuner uteslutande eller huvudsakligen har karaktären
av ren arbetsförtjänst, vadan gruppen i sådana fall kan anses
mest jämförlig med gruppen tjänst m. m. och således icke kan beräknas
hava genom förslaget erhållit högre beskattningsvalör än enligt
nu gällande ordning. Denna omständighet, tillika med det förut anmärkta
förhållandet att rörelse eller yrke både till beskaffenhet och riklighet
är synnerligen olika representerad i de skilda kommunerna, måste helt
naturligt medföra synnerligen växlande undersökningsresultat. Också
visar tab. A, att förevarande alternativ skulle leda till ökad skattebelastning
å rörelse eller yrke inom 36 kommuner och till minskad inom
40 kommuner. Ökningen skulle inom 20 kommuner överstiga 10 procent
av gruppens nuvarande skattebelastning och minskningen skulle överstiga
nämnda procentsiffra inom 28 kommuner. Varken ökningen eller minskningen
skulle emellertid inom någon kommun taga särskilt stora dimensioner.
Vid inberäkning av skogsaccisen skulle, enligt tab. C, 26
kommuner utvisa ökning och 50 kommuner minskning. Den nyssberörda
procentsiffran skulle beträffande ökningen överskridas allenast inom 12
kommuner, men beträffande minskningen däremot inom 37 kommuner.
Den sålunda företagna undersökningen av förevarande alternativs
verkningar vid reparation till det primärkommunala skattebebovets
fyllande synes giva vid handen, att alternativets förhållandetal för jordbruksfastighets
och särskilt för skogsvärdes repartition äro för låga och
på grund därav skulle komma att inom många kommuner leda till
starka förskjutningar till förmån för jordbruksfastighet på bekostnad av
andra beskattningsföremål. Väl torde man, såsom i det föregående an
-
595
tytts, kunna i många orter och framför allt i skogsrika kommuner räkna
med eu icke obetydlig höjning av taxeringsvärdena, och även lärer kunna
förväntas att beskattningsbar avkastning av jordbruksfastighet skall
komma att vid taxeringarna efter nya ordningen föreligga i större omfattning
än som kommit till synes i de för undersökningarna upprättade
uppskattningslängderna, men icke desto mindre torde eu avsevärd
höjning av åtminstone skogsviirdes förhållandetal vara erforderlig i
förening med högre skogsaccis. Om detta ställer sig klart i fråga om
repartitionen till det primärkommunala behovet, måste det vara än mera
påtagligt, att repartitionen till vägväsendet omöjligen kan anordnas efter
förevarande alternativ utan att medföra än större förskjutningar i nämnda
riktning. Det bör nämligen betänkas, dels att för närvarande jordbruksfastighet
deltager i väghållningsbesväret fem gånger och annan fastighet
i det allra närmaste tre gånger kraftigare än beskattningsbar inkomst —
om man nämligen utgår från jämförelse mellan repartitionen till vägskatt
och repartitionen till kommunalskatt enligt nu gällande ordning — dels
ock att annan fastighet med lägre taxeringsvärde än 800 kronor samt inkomst,
taxerad till lägre belopp än 1,000 kronor, för närvarande äro från
vägskatteplikt frikallade. Undersökningen visar också — vad för övrigt
på förhand kunnat tagas för givet — att förevarande alternativ icke
lämpar sig att användas vid enhetlig repartition för fyllande av det
sammanlagda skattebehovet för bestridande av utgifter till vägväsendet
och till övriga kommunala ändamål.
Enligt idb. B skulle nämligen alternativet leda till ökning av den Tjänst m. m
på gruppen tjänst in. m. belöpande skattebördan inom icke mindre än
47 av de undersökta kommunerna, vilken ökning inom 30 kommuner
skulle överstiga 10 procent och inom 11 kommuner 50 procent av gruppens
skattebörda enligt nu gällande ordning. Bland dessa sistberörda
11 kommuner återfinnas de förut omnämnda Mangskog och Storsjö,
vilka här uppvisa procenttalen resp. 65.9 och 209.2, samt dessutom
kommunerna Bottnaryd med 87.4 procent, Bäl med 53.7 procent, Ålgå
med 77.6 procent, Ostmark med 60.8 procent, Anundsjö med 52.1
procent, Junsele med 73. l procent, O viken med 51.5 procent, Vilhelmina
med 67.9 procent och Jokkmokk med 54.6 procent. Skogsaccisens
^beräkning åstadkommer någon förbättring av resultatet, i det att
enligt tab. I) antalet kommuner, som utvisa ökning av förevarande
grupps skattebörda, skulle nedbringas till 39, av vilka 21 kommuner
förete eu ökning av mera än 10 procent och 5 kommuner mera än 50
procent av gruppens nuvarande skattebörda. Beträffande dessa sistberörda
596
Jordbruks
fastighet.
Annan
fastighet.
Rörelse eller
yrke.
5 kommuner nedbringas procenttalen i Bottnaryd till 67.2, i Mangskog
till 59.8, i Älgå till 63.6 och i Storsjö till 173.0, varemot procentsiffran
53.7 i Bill blir oförändrad.
Beträffande gruppen jordbruksfastighet utvisar tab. B, att minskning
av den på gruppen belöpande skattebelastningen skulle uppkomma inom
icke mindre än 56 kommuner, vilken minskning skulle överstiga 10
procent av den nuvarande belastningen inom 34 kommuner, bland vilka
särskilt framträda Botkyrka med 48.0 procent, Söderfors med 62.6 procent,
Färnebo med 45.1 procent, Mangskog med 29.2 procent, Storsjö med
20.2 procent och Jokkmokk med 49.2 procent. Inberäkning av skogsaccisen
skulle, enligt vad tab. I) utvisar, nedbringa antalet kommuner,
som förete minskning av förevarande grupps skattebörda, till 49. De
nyss anförda procentsiffrorna skulle nedbringas i Söderfors till 15.3, i
Färnebo till 29.5, i Mangskog till 25.2, i Storsjö till 14.7 och i
Jokkmokk till 37.7. I Botkyrka övar skogsaccisen ingen inverkan.
Det bör emellertid här återigen erinras att en jämförelsevis ringa procentsiffra
för minskningen av skattebelastningen å gruppen jordbruksfastighet
kan i sådana landskommuner, där denna grupp är den förhärskande,
betyda en mycket kraftig ökning av belastningen å andra
beskattningsföremål, som äro mera svagt representerade i kommunen.
Sådana påföljder av repartitionsbeskattningen framträda överallt vid
undersökning av verkningarna av omläggningen, framför allt för gruppen
annan fastighet.
Sålunda utvisar tab. B, att för gruppen annan fastighet skulle uppkomma
ökning av skattebelastningen inom 32 kommuner och denna
ökning skulle överstiga 10 procent av den nuvarande skattebelastningen
inom 18 och 50 procent inom följande 7 kommuner: i Bottnaryd 81.2
procent, i Flo 76.7 procent, i Mangskog 147.8 procent, i Åtgå 91.1
procent, i Östmark 102.5 procent, i Ånundsjö 51.0 procent och i Junsele
290.2 procent. Minskning av förevarande grupps skattebörda skulle
uppkomma inom 43 kommuner utan att någonstädes taga särskilt stora
dimensioner. Inberäknas skogsaccisen, utvisar tab. I) ökning av skattebördan
inom 28 och minskning inom 47 kommuner. De nyss angivna
procentsiffrorna nedbringas i Bottnaryd till 61.2, i Mangskog till 134.8,
i Ålgå till 76.1, i Östmark till 67.9, i Ånundsjö till 5.6 och i Junsele
till 203.8, varemot procentsiffran 76.7 i Flo kvarstår oförändrad.
För gruppen rörelse eller yrke utvisar tab. B, att förevarande
alternativ skulle leda till ökad skattebelastning i 61 kommuner och till
597
minskad i 15 kommuner. Ökningen skulle överstiga 10 procent av
gruppens nuvarande skattebelastning i 43 kommuner, bland vilka följande
8 kommuner utvisa en ökning med mera än 50 procent, nämligen:
Gustav Adolf med 73.8 procent, Sventorp med 53.2 procent, Mangskog
med 06.0 procent, Ålgå med 60.2 procent, Östmark med 74. i procent,
Junsele med 74.2 procent, Vilhelmina med 62.4 procent och Jokkmokk
med 50.9 procent. Minskningen skulle ingenstädes taga större dimensioner.
Vid inberäkning av skogsaccisen blir ställningen, enligt tab. I),
så till vida ändrad att ökning uppkommer inom 53 kommuner, därav
34 utvisa ökning med mera än 10 procent av den nuvarande skattebelastningen.
De sist anförda procentsiffrorna nedbringas i Gustav
Adolf till 68.2, i Sventorp till 48.4, i Mangskog till 60.o, i Älgå till
53.0, i Östmark till 43.7, i Junsele till 36.4, i Vilhelmina till 41.4 och
i Jokkmokk till 43.0.
Alternativ II.
Enligt tab. A skulle förhållandetalens avvägning efter detta alternativ
för gruppen tjänst m. m. medföra minskad skattebörda i alla de undersökta
kommunerna med undantag av 6 kommuner, som utvisa ökning.
Detta sistberörda antal skulle, om skogsaccisen tages med i beräkning,
enligt tab. C nedbringas till 3, bland vilka återfinnas de i det föregående
omförmälda kommunerna Mangskog och Storsjö, där ökningen
skulle bliva resp. 7.3 och 29.3 procent av gruppens nuvarande
skattebörda.
Beträffande gruppen jordbruksfastighet resulterar förevarande
alternativ enligt tab. A i ökning av gruppens skattebörda i alla de undersökta
kommunerna med undantag av 9, som utvisa minskning. I 30
kommuner håller sig ökningen under 10 procent av gruppens nuvarande
skattebörda, men överstiger nämnda procenttal i 37 kommuner, bland
vilka särskilt framträda Viken med 57.8 procent, Västra Klagstorp med
56.2 procent och Lyse med 64.7 procent. Att ökningen kunnat, i procent
räknat, bliva så stor beror visserligen närmast därpå att jordbruksfastighet
i dessa kommuner lämnat förhållandevis god avkastning och ävenledes
på den genom de skattefria avdragens omläggning förorsakade nedgången
av sammanlagda beskattningsvalören hos de till gruppen tjänst
m. m. hörande beskattningsföremålen. Men framför allt beror procentsiffrans
storlek därpå att gruppen jordbruksfastighet intager en förhållandevis
mindre framträdande ställning i dessa kommuner. Bland
de kommuner, som utvisa minskning av förevarande grupps skattebörda,
Tjänst m. in.
Jordbruks
fastighet.
598
Annan
fastighet.
märkas de förut omnämnda kommunerna Botkyrka med 12. i procent,
Söderfors med 22.6 procent, Färnebo med 25.5 procent, Mangskog med
10.9 procent och Storsjö med 7.8 procent. Procentsiffrorna för dessa
kommuner bliva alltså väsentligt nedbringade vid användande av förevarande
alternativ. Inberäknas skogsaccisen, utvisar tab. C, att gruppen
jordbruksfastighet'' får ökad skattebörda inom alla kommuner med undantag
av 5, där skattebördan blir minskad.
Gruppen annan fastighet- får enligt tab. A sin skattebelastning ökad
inom 52 kommuner och minskad inom 23 kommuner. Ökningen överstiger
10 procent av gruppens nuvarande skattebörda i 33 kommuner,
bland vilka framträda de förut omnämnda kommunerna Flo med 64.7
procent, Mangskog med 100.0 procent, Östmark med 76.6 procent
och Junsele med 192.8 procent samt dessutom Anundsjö med 51.7 procent
och Haverö med 52.1 procent. I det föregående har redogjorts
för anledningarna till så avsevärd ökning av denna grupps skattebelastning.
För övrigt torde även böra framhållas, att gruppen vid
användning av förevarande alternativ i allmänhet måste komma i eu
ogynnsam ställning i jämförelse med gruppen jordbruksfastighet. Medan
nämligen jordbruksfastighet, och särskilt dess skogsvärde, fått sitt förhållandetal
nedsatt från nuvarande 0.0 6 procent av dess hela taxeringsvärde
till resp. 0.0 5 och 0.0 2 procent av särskilda delar av taxeringsvärdet,
har däremot annan fastighet fått enligt förevarande alternativ
behålla sitt nuvarande förhållandetal. Därtill kommer att avkastningen
av annan fastighet alltid kan anses bliva lättare åtkomlig för taxering
än avkastning av jordbruksfastighet. Att ökningen för gruppen annan
fastighet under sådana förhållanden icke blivit starkare än undersökningsresultaten
utvisa torde huvudsakligen vara att tillskriva det förhållandet
att å landsbygden många fastigheter av ifrågavarande slagicke
lämna avkastning till beskattningsbart belopp. Billigheten synes
emellertid kräva ett lägre förhållandetal för annan fastighet än för
jordbruksfastighet, och särskilt blir detta — för undvikande av alltför
stark förskjutning — nödvändigt för repartitionen till vägskatt.
Minskningen ■ av gruppens skattebörda håller sig inom 13 kommuner
under och inom 10 kommuner över 10 procent av gruppens nuvarande
skattebörda. Tab. C ändrar ställningen så till vida att ökning av
gruppens skattebelastning uppkommer inom 40 kommuner och minskning
inom 34 kommuner, medan skattebelastningen inom 1 kommun
blir densamma som för närvarande. De nyss angivna procentsiffrorna
för ökning nedbringas i Mangskog till 90.5, i Östmark till 32.5 och i
599
Junsele till 88.7, medan ställningen i Anundsjö och i Haverö undergår
på betydande förändring, att gruppen i stället för den ovan nämnda
betydande ökningen skulle komma att få minskning med resp. 14.!»
procent och 3. fl procent av dess nuvarande belastning. 1 Flo blir ställningen
oförändrad.
För gruppen rörelse eller yrke skulle, enligt tak. A, alternativet
medföra ökning av skattebelastningen i 24 och minskning i 51 kommuner
— i en kommun skulle ställningen bliva oförändrad. Ökningen
skulle inom 12 kommuner hålla sig under och inom 12 kommuner över
10 procent av den nuvarande skattebelastningen, och minskningen skulle
stanna under nämnda procentsiffra i 14 men överskrida densamma i 37
kommuner, bland vilka särskilt framträda Torstuna med 50.5 procent,
Regnsjö med 45.8 procent och Storsjö med 50.4 procent. Vid inberäkning
av skogsaccisen skulle, enligt tak. C, ökning av gruppens
skattebelastning uppkomma inom 17 kommuner och minskning inom 59
kommuner. De nyss anförda procentsiffrorna för minskning skulle stiga
i Regnsjö till 51.9 och i Storsjö till 59.3, varemot siffran för Torstuna
skulle bliva oförändrad.
Vid enhetlig repartition till vägskatt och til kommunalskatt i
övrigt skulle, enligt tak. B, förevarande alternativ för gruppen tjänst m. m.
föranleda ökning av skattebördan inom 28 och minskning inom 48 kommuner.
Ökningen skulle inom 15 kommuner överstiga 10 procent av
gruppens nuvarande skattebörda, bland vilka särskilt framträda de förut
omnämnda kommunerna Bottnaryd med 60.2 procent, Bäl med 32.6
procent, Mangskog med 42.3 procent, Ålgå med 50.1 procent, Östmark
med 33.5 procent, Anundsjö med 33.6 procent, Junsele med 43.3 procent,
Oviken med 30.l procent, Storsjö med 127.5 procent, Vilhelmina med
35.1 procent och Jokkmokk med 38.7 procent. Då förevarande alternativ,
såsom ovan nämnts, enligt tab. A givit till resultat ökning i allenast
6 kommuner, är resultatet av vägskattens inverkan synnerligen påfallande.
Tages skogsaccisen i beräkning, visar tak. B att antalet kommuner,
som förete ökning av gruppens skattebörda, nedbringas till 20 samt att
procentsiffrorna nedbringas i Bottnaryd till 43.0, i Mangskog till 37.1,
i Ålgå till 38.2, i Östmark till 10.2, i Junsele till 12.2, i Öviken till
20.9, i Storsjö till 101.o, i Vilhelmina till 17.6 och i Jokkmokk till
31.5, varemot Anundsjö i stället för nyssberörda ökning visar en minskning
med 6.6 procent samt procentsiffran i Bäl blir oförändrad. Det
Rörelse eller
yrke.
Tjänst m. in.
600
Jordbruks
fastighet.
Annan fastighet.
Börelse eller
yrke.
bör anmärkas, att vägskatten i dessa uppräknade kommuner varit hög
och i de flesta av dem synnerligen hög.
\ad gruppen jordbruksfastighet angår, visar tab. B, att förevarande
alternativ skulle leda till minskning av gruppens skattebörda inom icke
mindre än 46 kommuner, vilken minskning skulle överstiga 10 procent
av den nuvarande belastningen inom 21 kommuner, bland vilka särskilt
framträda de vid redogörelsen för alternativ I framhållna kommunerna
Botkyrka med 37.3 procent, Färnebo med 31.5 procent och Mangskog
med 19.7 procent. Tages skogsaccisen i beräkning, tab. D, blir antalet
kommuner, inom vilka gruppen jordbruksfastighets skattebörda minskas,
nedbringat till 36, och minskningen överskrider 10 procent av den nuvarande
belastningen inom 8 kommuner. Det är anmärkningsvärt att den
ojämförligt största delen av de kommuner, där minskning av jordbruksfastighets
skattebörda skulle uppkomma, utgöres av sådana som i sig
innesluta skogbärande mark av mera betydande omfattning. Detta förhållande
antyder, att skogsvärdes förhållandetal satts väl lågt och att
skogsaccisen ävenledes torde kräva en höjning, så vida alltför starka
förskjutningar av skattebördan över på andra beskattningsföremål skola
undvikas. Ökningen av skattebördan å gruppen jordbruksfastighet skulle
i allmänhet hålla sig under 5 procent av nuvarande skattebelastningen,
men skulle i 9 kommuner gå till 10—20 procent därav.
I fråga om gruppen annan fastighet skulle, enligt tab. B, uppkomma
ökad skattebelastning inom 50 och minskad inom 24 kommuner,
medan ställningen inom 1 kommun skulle bliva oförändrad. Ökningen
överstiger 10 procent av nuvarande belastning inom 32 kommuner, bland
vilka 7 utvisa ökning med mera än 50 procent, nämligen: Bottnaryd
med 85.9 procent, Flo med 74.4 procent, Mangskog med 143.5 procent,
Älgå med 99.3 procent, Östmark med 97.5 procent, Anundsjö med 57.0
procent och Junsele med 250.o procent. Minskningen skulle inom 12
kommuner hålla sig under 10 procent av den nuvarande skattebelastningen
och ingenstädes uppgå till 30 procent. Vid ^beräkning av skogsaccisen
angiver tab. B att antalet kommuner, där gruppens skattebörda
kommer att ökas, blir nedbringat till 41 samt att nyss angivna procentsiffror
minskas i Bottnaryd till 65.9, i Mangskog till 134.8, i Älgå till
83.5, i Östmark till 63.0, i Anundsjö till 9.8 och i Junsele till 174.2.
I Flo inträder ingen förändring.
Vad slutligen gruppen rörelse eller yrke beträffar, leder förevarande
alternativ enligt tab. B till ökning av skattebelastningen inom 51 och
601
minskning i 25 kommuner. Ökningen överstiger inom 34 kommuner 10
procent av den nuvarande skattebelastningen och inom 1 kommun 50
procent därav, nämligen i Gustav Adolfs kommun, där procentsiffran
uppgår till 63.8. Minskningen överstiger 10 procent av den nuvarande
skattebelastningen inom 15 kommuner. Tages skogsaccisen i beräkning,
utvisar tab. D, att ökning av gruppens skattebelastning skulle uppkomma
inom 43 kommuner och minskning inom 33 kommuner. Den nyss angivna
procentsiffran för ökning inom Gustav Adolfs kommun skulle
i detta fall nedbringas till 58.6.
Alternativ III.
Detta alternativ har valts med hänsyn till de ogynnsamma verkningar
i avseende å skattebördans fördelning, som visat sig följa vid
tillämpning av de två föregående alternativen. Det har nämligen först
och främst visat sig att de förhållandetal, efter vilka jordbruksfastighet
såsom objekt skolat repartisera enligt föregående alternativ,
varit alltför låga och detta särskilt i skogskommuner. Av sådan anledning
har i förevarande alternativ räknats med ett förhållandetal av
0.0 3 procent av jordbruksfastighets skogsvärde, varemot jordbruksfastighets
övriga värde fått draga samma förhållandetal som enligt
alternativ II, nämligen 0.0 5 procent av taxeringsvärdet. Dessutom har
i förevarande alternativ räknats med att skogsaccis skulle utgå med
samma skattesats på 100 kronors virkesvärde, som vid repartitionen
skulle komma att belöpa på 100 kronors taxerad avkastning, dock högst
6 kronor. Slutligen har det förhåll andetal, efter vilket annan fastighet
deltager i repartitionen, blivit enligt förevarande alternativ satt till 0.0 4
procent av taxeringsvärdet, och har därigenom det inbördes förhållandet
mellan måtten för detta beskattningsföremåls samt jordbruksfastighets
reparation bragts mera i överensstämmelse med nuvarande ordning,
enligt vilken annan fastighet går i reparation efter ett lägre förhållandetal
än jordbruksfastighet.
Ehuru förevarande alternativ valts med särskild hänsyn till möjliggörande
av en enhetlig reparation för uppbringande av medel såväl till
vägväsendet som ock till övriga kommunala behov, torde dock vara av
intresse att undersöka alternativets verkningar jämväl enligt tab. A.
och C.
För gruppen tjänst m. m. skulle, -enligt tab. A, alternativet medföra
minskad skattebörda i alla kommuner med undantag av Mangskog och
Storsjö, inom vilka skulle uppkomma ökning med respektive 6.9 och
Kommun alskattesakku nnige. 76
Tjänst in. ni.
602
Jordbruks
fastighet.
Annan fastighet.
Rörelse eller
yrke.
Tjänst rn. m.
34.9 procent av gruppens nuvarande skattebörda. Tages emellertid skogsaccisen
i beräkning, visar tab. C även för dessa två kommuner en minskning,
som i förhållande till nuvarande skattebörda utgör i Mangskog
3.5 procent och i Storsjö 14.6 procent.
Gruppen jordbruksfastighet skulle, enligt tab. A, få ökad skattebörda
i alla de undersökta kommunerna med undantag av 5, som utvisa
minskning av gruppens skattebörda. Ökningen överstiger 10 procent
av gruppens nuvarande skattebörda inom 45 kommuner. Tages skogsaccisen
i beräkning, tab. C, uppkommer ökning av gruppens skattebörda
i alla de undersökta kommunerna utom 2, och denna ökning överstiger
10 procent av gruppens skattebörda inom icke mindre än 58 kommuner.
Vad gruppen annan fastighet beträffar utvisar tab. A ökning av
gruppens skattebörda inom 23 och minskning inom 52 kommuner samt
tab. C ökning inom 16 och minskning inom 59 kommuner.
Beträffande slutligen gruppen rörelse eller yrke skulle enligt tab. A
uppkomma ökning av gruppens skattebörda inom 22 och minskning inom
54 kommuner, varemot enligt tab. C resultatet skulle bliva ökning inom
16 och minskning inom 60 kommuner.
Den förskjutning av skattebördan, som förevarande alternativ synes
ägnat att medföra, därest alternativet skulle komma till användning
uteslutande för det primärkommunala skattebehovet, skulle emellertid
komma att avsevärt modereras, därest alternativet finge gälla jämväl
skattebehovet till vägväsendet.
För gruppen tjänst m. m. skulle enligt tab. B uppkomma minskning
av skattebördan inom 46 och ökning inom 30 kommuner, och vid
inberäkning av skogsaccisen skulle enligt tab. I) resultatet bliva minskning
inom 59 och ökning inom 17 kommuner. Minskningen skulle
enligt sistberörda tabell överstiga 10 procent av gruppens nuvarande
skattebörda inom 39 kommuner, bland vilka särskilt framträder Karl
Gustavs kommun med en så hög procentsiffra som 53.8. Förklaringen
till denna höga siffra ligger däruti att förevarande grupp av beskattningsföremål
är inom kommunen synnerligen svagt representerad i jämförelse
med gruppen jordbruksfastighet, som är avgjort förhärskande.
Fastän sistnämnda grupp skulle få sin skattebörda ökad med mindre än
10 procent, komme denna måttliga ökning att medföra en betydande
<>03
minskning av skattebelastningen å alla övriga beskattningsföremål inom
kommunen. Ökningen av skattebelastningen å gruppen tjänst m. m.
skulle komma att överstiga 10 procent av gruppens nuvarande skattebörda
inom 8 kommuner, bland vilka särskilt äro att nämna Bäl med
2(1.8 procent, Mangskog med 25.1 procent och Storsjö med 48.4 procent.
Om man härmed jämför resultaten enligt tab. A beträffande Bäls kommun,
där ingen nämnvärd skogsaccis förekommit ifrågavarande år, och
enligt tab. C beträffande Mangskog och Storsjö kommuner, finner man,
att gruppen skolat få sin skattebörda minskad i stället för ökad i Bäl
med 2.5 procent, i Mangskog med 3.5 procent och i Storsjö med 14.6
procent, därest alternativet komme till användning ensamt för det primärkommunala
skattebehovet. Den ovan berörda ökningen enligt tak. B och
D är sålunda uteslutande att tillskriva alternativets användning för vägskatten,
vilken särskilt i Storsjö kommun varit synnerligen hög. Med
den utjämning av utgifterna för vägväsendet, som vin nes enligt vägkommissionens
förslag, lärer emellertid vid antagande av nämnda förslagkunna
förväntas att förskjutningen av skattebördan inom dessa kommuner
icke kommer att i verkligheten bliva så stor beträffande förevarande
grupp av beskattningsföremål som tab. B och D utvisa.
Beträffande gruppen jordbruksfastighet skulle förevarande alternativ
enligt tab. B medföra ökning av gruppens skattebelastning inom 38 och
minskning likaledes inom 38 kommuner samt enligt tab. T) föranleda
ökning inom 55 och minskning inom 21 kommuner. Ökningen skulle
inom 38 kommuner hålla sig under och i 17 kommuner över 10 procent
av den nuvarande belastningen. Ingenstädes skulle den nå upp till 25
procent därav. Minskningen skulle i 18 kommuner stanna under 10
procent av den nuvarande skattebelastningen och överstiga 15 procent
allenast i 1 kommun, nämligen Botkyrka, där skattebelastningen skulle
minskas med 32.6 procent. Då emellertid förevarande grupp av beskattningsföremål
i denna kommun intager en jämförelsevis underordnad
ställning, lärer procentsiffrans storlek i detta fall icke vara ägnad att
inverka på bedömandet av förevarande alternativs användbarhet.
Gruppen annan fastighet skulle enligt tab. B få sin skattebörda
ökad inom 20 och minskad inom 55 kommuner samt enligt tab. I) få
den Ökad inom 11 och minskad inom 64 kommuner. Då de förhållandetal,
efter vilka jordbruksfastighet och annan fastighet enligt förevarande
alternativ skulle gå i reparation med varandra, bättre än enligt de två
föregående alternativen överensstämma med den nuvarande relationen
Jordbruks
fastighet.
Annan
fastighet.
604
Rörelse eller
yrke.
Företräde
synes böra
givas åt
alternativ 111
enligt tab. B.
och B.
för dessa beskattningsföremåls inbördes reparation, hava undersökningsresultaten
givetvis också blivit mera tillfredsställande än enligt de
föregående alternativen, särskilt i sådana kommuner där resultaten enligt
de båda andra alternativen företett en hög procentsiffra för ökning av
skattebelastningen å den grupp av beskattningsföremål, som här är i
fråga. Bland de 11 kommuner, där ökning av gruppens skattebörda
enligt förevarande alternativ skulle förekomma, framträda särskilt Flo,
Mangskogs och Junsele kommuner med resp. 53.5, 86.9 och 65.2 procent
av nuvarande skattebelastning. Vad i det föregående vid redogörelsen
för undersökningsresultaten enligt alternativ I sagts om anledningarna
till ökningen av gruppens skattebelastning i dessa kommuner är givetvis
tillämpligt jämväl i fråga om nu förevarande alternativ. Minskningen
av gruppens skattebörda håller sig under 10 procent av nuvarande skattebelastning
inom allenast 12 av de förut omnämnda 64 kommunerna.
Den högsta procentsiffran för minskning företer Karl Gustavs kommun
med 55.1 procent. Såsom ovan framhållits skulle en jämförelsevis
lindrigt ökad skattebelastning å gruppen jordbruksfastighet i denna
kommun komma att medföra synnerligen effektiv minskning av belastningen
å alla övriga beskattningsföremål inom kommunen.
Vad slutligen angår gruppen rörelse eller yrke skulle alternativet
medföra, enligt tab. B en ökad skattebelastning inom 45 och minskad skattebelastning
inom 31 kommuner samt enligt tab. I) en ökad skattebelastning
inom 33 och minskad skattebelastning inom 43 kommuner. Ökningen
skulle inom 16 kommuner hålla sig under och inom 17 kommuner
över 10 procent av skattebelastningen enligt nu gällande ordning,
medan minskningen skulle inom 15 kommuner hålla sig under och inom
28 kommuner över 10 procent av den nuvarande skattebelastningen.
Av den sålunda åstadkomna utredningen framgår, hurusom de
undersökta alternativen skulle komma att giva synnerligen olika
resultat i de olika kommunerna. Såsom förut antytts ligger det just i
repartitionsbeskattningens egenart att verkningarna av en skatteomläggning
icke kunna påräknas medföra helt likformiga förskjutningar av
skattebördorna i olika kommuner. Oavsett undersökningsmaterialets i
de skilda kommunerna större eller mindre brist!ällighet måste nämligen
i allt fall stora skiljaktigheter i berörda hänseende komma till
synes och bliva beroende dels av den olika proportion, i vilken beskattningsföremål
av skilda slag äro inom varje särskild kommun förefintliga,
dels av beskattningsföremålens uppdelning på flera eller färre skatt
-
605
skyldiga, dels ock — då det iir fråga om införande av enhetlig reparation
till vägväsendet och till övriga kommunala behov — av den olika
proportionen i de skilda kommunerna mellan skattebeboven till vägväsendet
och till kommunen i övrigt. Varje kommunal skatteomläggning
måste, även om den icke är av mera genomgripande art, komma
att medföra olika verkningar i olika kommuner, men givetvis bliva skiljaktigheterna
olika stora, allt efter som skatteomläggningen griper mera
eller mindre djupt. Då den av sakkunnige föreslagna skatteomläggningen
är av synnerligen genomgripande beskaffenhet, måste således verkningarna
med nödvändighet också bliva mycket skiftande. Vid godkännande
av de föreslagna beskattningsgrunderna ligger därför stor vikt uppå, att
beskattningsföremålens reparation blir avvägd på sådant sätt, som är
ägnat att hålla förskjutningarna inom tillbörliga gränser. 1 sådant avseende
synes bland de undersökta alternativen obetingat företräde kunna
givas åt alternativ III, tillämpat enhetligt för uttaxering av vägskatt
såväl som ock av all annan kommunalskatt inom landskommuner.
Förskjutningarna kunna nämligen enligt detta alternativ förväntas gå i
den riktning och tillika i stort sett hålla sig invid det mått, som
kan anses påkallat av intresseprincipens tillämpning vid kommunalbeskattningen,
utan att i något fall nå över vad som kan vara rimligt.
Såsom nämnts avgives emellertid icke i nu förevarande sammanhang
slutligt förslag till repartitionsgrunder. Möjligen kan anses
erforderligt att därförinnan utsträcka undersökningarna till flera kommuner
och möjligen skulle även kunna ifrågasättas att göra än flera alternativ
till föremål för undersökning. Det bör dock framhållas, att dessa
undersökningar äro synnerligen arbets- och tidskrävande ävensom att
fullt riktiga undersökningsresultat icke stå att vinna annat än på underlag
av verklig försökstaxering av beskattningsföremålen i deras föreslagna nya
former.
1 fråga om stadskommunerna hava gjorts till föremål för undersökning
följande tre alternativ till förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen
skulle med varandra repartisera, nämligen:
Förhållandetal enligt:
Alternativ I |
Alternativ II |
Alternativ III |
||
Jordbruksfastighet utom skogsvärde |
0.04 proc. |
O.o 5 proc. |
O.o4 proc. av |
taxeringsvärdet |
Jordbruksfastighets skogsvärde...... |
0.01 » |
0.0 2 » |
0.0 2 » » |
» |
Annan fastighet ........................ |
0.04 > |
0.0 5 > |
O.os » » |
|
Beskattningsbar avkastning ........ |
1.00 > |
1.00 » |
1.00 » » |
beskattnings-bara beloppet |
Alternativ
till förhållandetal
vid repartitionen
i
st a ds -
kommunerna.
606
Tillvägagångssättet
vid undersökningsresultatens
frambringande.
Granskning
av undersökningsresul
-
Alternativen 1 och II överensstämma i allo med motsvarande
alternativ vid undersökningarna i landskommunerna. Däremot upptager
förevarande alternativ III lägre förhållandetal för fast egendom
än alternativ III vid undersökningarna i landskommunerna. Det är
nämligen tydligt att verkningarna av skatteomläggningen i vad den
rör fast egendom måste komma att bliva mera framträdande i städerna
än å landsbygden, alldenstund den fasta egendomens avkastning
enligt sakens natur måste bliva en jämförelsevis mera effektiv skattekälla.
i städerna än å landsbygden. De många s. k. hyresfastigheterna i
städerna giva nämligen en stadig och för taxering lätt åtkomlig avkastning.
Med avseende härå och för undvikande av alltför stark förskjutning
av skattebördan i städerna över på gruppen annan fastighet har
i alternativ III räknats med ett lägre förhållandetal å annan fastighet
såsom objekt, vilket i sin ordning också föranlett, att förhållandetalet å
jordbruksfastighet såsom objekt ävenledes satts lägre än enligt alternativ
III vid undersökningarna beträffande landskommunerna.
Då i stadskommunerna vägskatt icke utgår och skogsaccisen saklöst
kunnat här lämnas ur räkningen, har anledning icke funnits att
vid undersökningen av skatteomläggningens verkningar i städerna
räkna med mera än ett enda skattebehov, det rent primärkommunala
skattebehovet.
Undersökningsresultaten hava sammanförts i Tab. E (Bil. 6).
På grundval av de utrönta taxeringsvärdena å skilda slag av fast egendom
ävensom särskilda för ändamålet upprättade uppskattningslängder
rörande beskattningsbar avkastning har för varje undersökt stadskommun
eller, där allenast delar av stadskommuner varit föremål för undersökning,
för varje sådan del uträknats dels huru stor procent av skattebehovet
skulle vid tillämpning av de olika alternativen komma på
en var av de grupper av beskattningsföremål, för vilkas sammansättning
tidigare redogjorts (Tab. E kol. 4, 7 och 10), dels huru mycket
den för varje sådan grupp i jämförelse med nu gällande förhållanden
ökade eller minskade andelen av skattebördan motsvarar i procent av
hela skattebehovet (Tab. E kol. 5, 8 och 11), dels ock slutligen huru
mycket varje sådan ökad eller minskad andel motsvarar i procent av
vad enligt nu gällande bestämmelser skolat på varje grupp belöpa
(Tab. E kol. 6, 9 och 12).
Då undersökningarna omfattat allenast ett fåtal stadskommuner
eller delar av sådana, är tab: E ägnad att utan tillhjälp av någon sär
-
607
akild sammanfattning skänka tillräcklig överblick vid granskning av
undersökningsresultaten. Granskningen underlättas också därigenom att
beskattningsforemålen i stadskommunerna gruppera sig mera likformigt
än i landskommunerna samt att skatteomläggningens verkningar i följd
därav i allmänhet bliva mera ensartade i stadskommunerna.
Sålunda visar tab. E inom alla de undersökta stadskommunerna
minskning av skattebördan å gruppen tjänst m. m. 1 förhållande till
gruppens skattebelastning enligt nu gällande ordning skulle minskningen
växla enligt alternativ I från lägst 11.8 procent till högst 25.4 procent,
enligt alternativ II från lägst 14.4 procent till högst 28.2 procent och
enligt alternativ III från lägst 9.3 procent till högst 22.6 procent.
Gruppen annan fastighet skulle däremot, såsom naturligt är, få
sin skattebelastning ökad i alla kommunerna. Ökningen, satt i förhållande
till nuvarande skattebelastning, skulle komma att växla enligt
alternativ I från lägst 34.6 procent till högst 56.4 procent, enligt alternativ
II från lägst 50.9 procent till högst 69.9 procent och enligt alternativ
III från lägst 17.4 procent till högst 42.0 procent.
Vad gruppen rörelse eller yrke • beträffar skulle enligt alternativ I
uppkomma ökning i alla kommunerna utom i en enda, där gruppens
skattebörda skulle komma att minskas. Ökningen skulle växla från 2.1
till 16.7 procent av gruppens nuvarande skattebörda, och minskningen
skulle stanna vid 0.6 procent. Enligt alternativ II skulle uppkomma
ökning av gruppens skattebelastning inom 3 och minskning inom 3
kommuner. Däremot skulle enligt alternativ III uppkomma ökning
av gruppens skattebörda inom samtliga de undersökta kommunerna,
vilken ökning skulle växla från lägst 2.1 procent till högst 18.8 procent.
Beskattningsföremål, tillhörande gruppen jordbruksfastighet, förekomma
allenast inom 3 av de undersökta kommunerna. Enligt alternativ
I skulle uppkomma ökning inom 2 och minskning inom 1
kommun, varemot alternativen II och III skulle medföra ökning av
gruppens skattebelastning inom alla 3 kommunerna. Ökningen skulle
enligt alternativ III bliva resp. 8.9, 0.2 och 25.i proceDftav gruppens
nuvarande skattebelastning.
Av de sålunda beträffande stadskommunerna undersökta alternativen
hava sakkunnige funnit sig obetingat böra giva företräde åt
täten i stadskoinmunerna -
Tjänst in. in.
Annan
fastighet.
Rörelse eller
yrke.
Jordbruks
fastighet.
Prövning av
alternativen.
608
Reparatition klenhet.
Den gamla
bevillningsk
ronan.
Den gamla
kommunalf
yrken.
alternativ III, vilket är ägnat att åstadkomma den lindrigaste förskjutningen
av skattebördan över på gruppen annan fastighet. Det kan
synas, som om denna förskjutning även enligt sistberörda alternativ
bleve alltför stark, i det att ökningen av den ifrågavarande gruppens
skattebelastning exempelvis i de två undersökta rotarna i Stockholm
skulle bliva icke mindre än resp. 42.0 och 38.0 procent eller i
medeltal 40 procent av nuvarande skattebelastning. Sakkunnige tro sig
dock äga grundade skäl till antagande att förskjutningen icke blir
större än som kan anses skälig och påkallad av intresseprincipen vid
kommunalbeskattningen. För att underlätta klargörandet av skälen för
nyssberörda antagande, vilka här nedan närmare utvecklas, torde emellertid
först böra redogöras för huru sakkunnige tänkt sig anordnandet aAr
repartitionen och särskilt vilken ställning den kommunala inkomst- och
förmögenhetsskatten ansetts böra intaga i skattesystemet.
Med ledning av de förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen
böra gå i repartition med varandra, skulle vart beskattningsföremåls
andel av det kommunala skattebehovet kunna utan vidare beräknas.
Lämpligast torde emellertid vara att låta skattepåföringen förmedlas
genom att fastställa en viss repartition senhet.
I sådant avseende erinras om den gamla kommunalfyrken såsom
repartitionsenhet i landskommunerna, om bevillningskronan såsom repartitionsenhet
i stadskommuner och landsting samt om vägfyrken såsom
repartitionsenhet i väghållningsdistrikten.
För stadskommuner och landsting, vilka i regel haft att upptaga
sina utskylder av beskattningsföremålen i förhållande till den varje
beskattningsföremål påförda bevillningsavgift, ställde det sig helt naturligt
att bevillningskronan blev repartitionsenhet vid kommunal beskattningen.
Det kommunala skattebehovet, delat med sammanlagda antalet av de på
kommunens beskattningsföremål belöpande bevillningskronorna, gav till
resultat det belopp som behövde uttaxeras per bevillningskrona, varefter
vart beskattningsföremål för sig påfördes kommunalutskylder för
det antal bevillningskronor och hundradelar av bevillningskrona, som
på beskattningsföremålet belöpte.
I landskommuner blev kommunalfyrken redan under kommunallagarnas
andra tillämpningsår repartitionsenhet. Så länge bevillningsavgiften
utgick med allenast 3 öre för 100 kronors taxeringsvärde,
var nämligen jordbruksfastighet såsom beskattningsföremål ålagt att
609
utföra kommunalutskylder dubbelt emot andra beskattningsföremål i förhållande
till belöpande bevillningsavgift, vadan bevillningskronan icke
kunde tjäna såsom repartitionsenbet i dessa kommuner. Denna jordbruksfastighets
dubbelt starkare skatteplikt till kommunen förmedlades genom
fyrktalsberäkningen på det sätt, att jordbruksfastighet åsattes 1 fyrk
för varje 5-tal ören i bevillning, medan övriga beskattningsföremål
åsattes 1 fyrk för varje 10-tal ören i bevillning. Då genom 1892 års
kungörelse angående viss ändring i då gällande bevillningsförordning
bevillningsavgiften å jordbruksfastighet höjdes till 6 öre för 100 kronors
taxeringsvärde samt detta föranledde upphörandet av jordbruksfastighets
nyssberörda starkare skatteplikt till kommunen, hade fyrktalsberäkningen
saklöst kunnat avskaffas, så att bevillningskronan i stället blivit repartitionsenhet.
Så skedde emellertid icke, utan fyrktalsberäkningen bibehölls
med den ändring, att även jordbruksfastighet skulle åsättas 1 fyrk för
varje 10-tal ören i bevillning.
Dessa repartitionsenheter — bevillningskronan för stadskommuner
och landsting samt kommunalfyrken för landskommuner — bibehöllos,
till dess att kommunallagarna under år 1907 undergingo ändringar i
sammanhang med införandet av nya kommunala rösträttsbestämmelser.
I stället för att såsom dittills låta bevillningsavgiften direkt eller omsatt
i fyrk tjäna såsom norm för kommunalutskyldernas beräknande
föreskrevs nu, att kommunalutskylderna skola av en var skattskyldig
utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad för jordbruksfastighet
till sex kronor och för annan fastighet till fem kronor
för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast
fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst av kapital och
arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning till
staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas. Genom
dessa bestämmelser åstadkoms emellertid icke någon förändring i sak,
utan bevillningskronan fortfor reellt, om ofkså icke formellt, att vara
repartitionsenhet. Uppfattningen om bevillningskronan såsom den verkliga
repartitionsenheten tog sig uttryck däruti att uttaxeringen i kommunerna
i allmänhet bestämdes till visst belopp per etthundra kronor
inkomst d. v. s. samma inkomstbelopp, som givit en bevillningskrona.
Detta beräkningssätt har icke upphört med bevillningsavgiftens nedsättning
från och med år 1911 till allenast 6/io öre för varje fulla ett
hundra kronor av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och 6/io öre för
varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet å annan fastighet och
frälseränta samt Vio procent av taxerad beskattningsbar inkomst. Fortfarande
räknas nämligen rätt allmänt med den gamla bevillningskronan
Kommunalskattesakkunnige. 77
610
Behovet av
eu repartitionsenhet.
Skattekrona
såsom repartitionsenhet.
såsom repartitionsenhet, i det att skattetrycket inom en kommun gemenligen
plägar betecknas genom angivande av viss debiteringssiffra per
bevillningskrona.
Behovet av en särskild repartitionsenhet framträder icke så starkt
i nu gällande kommunala skattesystem, som i det avseendet är fullt
enhetligt att det alltigenom avser att träffa »inkomsten» med beskattning.
Fastighets taxeringsvärde omsättes nämligen i skattepliktig »inkomst»,
och det lägsta taxeringsbara inkomstbeloppet — 1 krona — blir sålunda
i själva verket, utan att detta behöver utsägas, generell repartitionsenhet.
Annorlunda ställer det sig i ett skattesystem, sådant som det av sakkunnige
föreslagna, där fastighets taxeringsvärde utgör ett beskattningsunderlag
och beskattningsbar avkastning ett annat av olika slag. Ehuru det för
kommunalskattens uttaxering å de olika beskattningsföremålen tydligtvis
skulle, såsom nämnts, kunna vara tillräckligt att fastställa de förhållandetal,
efter vilka beskattningsföremålen skola repartisera, kan det
dock icke förnekas att införandet av en enhetlig beteckning för ett visst
mått av skattskyldighet på det ena såväl som det andra beskattningsunderlaget
måste vara ägnat att bereda lättnad för uppfattningen och
uttrycksformen såväl vid beslut angående storleken av den i varje
särskilt fall erforderliga uttaxeringen av kommunalutskylder å beskattningsföremålen
som ock i allmänhet då det gäller att angiva skattetvngden
inom kommunen.
Kommunafskattekommittén upptog fyrken såsom repartitionsenhet
och föreslog en fyrktalsberäkning, varigenom fast egendom skulle åsättas
en fyrk för varje tvåhundratal kronors taxeringsvärde och beskattningsbar
inkomst en fyrk för varje tiotal kronor. För tillämpningen av en sådan
fyrktalsberäkning var tydligtvis nödigt föreslå, att fast egendom skulle
taxeras i jämna tvåhundratal kronor samt inkomst i jämna tiotal kronor.
•
För egen del vilja sakkunnige i detta ämne uttala såsom sin
mening, att repartitionsenheten lämpligast bör så nära som möjligt motsvara
den gamla bevillningskronan. Likasom 1 procent å 100 kronors
beskattningsbar inkomst givit bevillningskronan, borde 1 procent å 100
kronors beskattningsbar avkastning giva den nya repartitionsenheten,
vilken exempelvis skulle kunna benämnas skattekrona. Belöpande skattekronor
eller hundradelar av skattekrona å fast egendom beräknas efter
den fasta egendomens förhål landetal.
Om således , de alternativ till förhållandetal, vilka sakkunnige förklarat
sig giva företräde, skulle komma att i det slutliga förslaget i nu
611
förevarande ämne upptagas, borde följaktligen med tillämpning av skattekronan
såsom repartitionsenhet inrymmas stadganden dels i samtliga
kommunallagarna därom att utskylcfer skola utgöras efter antal skattekronor
eller hundradelar av skattekrona (= skatteören), som belöpa å varje
kommunens beskattningsföremål, dels i kommunallagarna för landskommuner
därom, att fem skatteören beräknas å varje hundra kronor av
jordbruksfastighets taxeringsvärde efter frånräknande av fastighetens
skogsvärde, att tre skatteören beräknas å varje hundra kronor av jordbruksfastighets
skogsvärde, att fyra skatteören beräknas å varje hundra
kronor av annan fastighets taxeringsvärde, samt att ett skatteöre beräknas
å varje krona beskattningsbart avkastningsbelopp, dels ock slutligen
i kommunallagarna för stadskommuner därom, att fyra skatteören
beräknas å varje hundra kronor av jordbruksfastighets taxeringsvärde
efter frånräknande av fastighetens skogsvärde, att två skatteören beräknas
å varje hundra kronor av jordbruksfastighets skogsvärde, att tre skatteören
beräknas å varje hundra kronor av annan fastighets taxeringsvärde,
samt att ett skatteöre beräknas å varje krona beskattningsbart avkastningsbelopp.
Fastighetsskatt och avkastningsskatt äro avsedda att utgöras till
alla kommunala samfälligheter, såvitt de behöva upptaga skattebidrag.
Frågan, huruvida eller i vad mån repartitionsgrunderna för utgörande av
skattebidrag till länskommunen böra bliva enhetliga för landsbygd och
städer, som deltaga i landsting, eller huruvida exempelvis repartitionsgrunderna
för landsbygd och städer var för sig böra i avseende å bidragen
till länskommunen överensstämma med repartitionsgrunderna för
utkrävande av kommunalutskylder i landskommuner och städer, må tillsvidare
lämnas öppen. Likaså må frågan, huruvida och i vad mån kommunerna
bör tillerkännas rätt att för uppbringande av medel för vissa
ändamål fatta beslut om frångående av de allmänna repartitionsgrunderna
och om tillämpning av särskilda repartitionsgrunder, anstå för att upptagas
till prövning i sammanhang med kommunallagarnas omarbetning. Här har
det gällt allenast att klarlägga sakkunniges mening i förevarande hänseenden
i den mån sådant ansetts
förslag, som nu avgives.
Det återstår att beröra frågan, i vilken ordning den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten skäligen bör tagas i anspråk för
fyllande av kommunala skattebehov.
T det föregående har framhållits, att inkomst- och förmögenhets -
erforderligt för en granskning av det
Fastighetsskatt
och.
avkastningsskatt
äro
avsedda att
utgöras i alla
kommuner.
Den komthunala
inkomst•
och förmögenhetsskattens
ställning i
skattesystemet.
612
skatteu intager en supplementär ställning i det kommunala skattesystemet,
sådant det av sakkunnige planlagts. Deri har icke heller anordnats
eller ens kunnat anordnas såsom en repartitionsskatt i egentlig mening
utan fastmera såsom en kvotitetsskatt, i det avseendet nämligen att den
skall utgå efter en på förhand till sitt maximum bestämd skattesats.
Härom hava sakkunnige varit ense, likasom även därom att inkomstoch
förmögenhetsskatten må tagas i anspråk allenast av de borgerliga
såväl som de kyrkliga ''primärkommunerna, ävensom att denna skatt under
alla förhållanden så till vida anordnas såsom en repartitionsskatt, att
uttaxeringen av maximiskatten eller viss del därav göres beroende av
det kommunala skattebehovet. Däremot har tvekan rått angående den
ordning i övrigt, i vilken skattebehovet må påkalla uttaxering av kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Ehuru slutligt förslag i denna del icke för närvarande avgives,
hava sakkunnige likväl ansett sig böra i förevarande sammanhang omnämna
ett par av de möjligheter till frågans ordnande som varit på
tal, båda i god överensstämmelse med det föreslagna skattesystemet.
Enligt det ena av de sålunda diskuterade uppslagen skulle uttaxering
av kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt ifrågakomma först då
skattebehovet inom kommunen krävt uttaxering av fastighetsskatt och
avkastningsskatt med visst högre belopp — exempelvis fem kronor —
per skattekrona, och finge uttaxeringen av inkomst- och förmögenhetsskatt
i sådant fall ske med maximiskattesatsen i dess helhet eller det
jämna tiotal procent därav, som skattebehovet kräver. Sedan maximiskatten
uttaxerats, skulle resterande skattebehov fyllas genom uttaxering
av fastighetsskatt och avkastningsskatt med det ytterligare belopp per
skattekrona, som erfordrades. Enligt det andra uppslaget skulle inkomstoch
förmögenhetsskatt uttaxeras mera jämsides med fastighetsskatt och
avkastningsskatt sålunda, att för varje en kronas uttaxering per skattekrona
å fastighet och avkastning skulle i inkomst- och förmögenhetsskatt
uttaxeras exempelvis tjugu procent av maximiskattesatsen, dock icke
i något fall mera än denna skattesats till fullo. Enligt den förra meningen
skulle således inkomst- och förmögenhetsskatten träda i reparation
med fastighetsskatten och avkastningsskatten först på ett senare stadium
men å andra sidan, då skattebehovet överstiger detta stadium, få allt
efter behovet till fullo tagas i anspråk. Enligt den andra meningen åter
skulle inkomst- och förmögenhetsskatten få tagas i anspråk på ett tidigare
stadium samt få uttagas till fullo i lika mån som enligt den förra
meningen. Givetvis kunna än flera alternativ i berörda hänseende
ifrågakomma. Huru det slutliga förslaget i denna del kan böra utfalla,
613
har ansetts lämpligen kunna lämnas öppet för prövning* i sammanhang
med kommunallagarnas omarbetning, då förslag är ämnat att avgivas
angående erforderliga bestämmelser i kommunallagarna om uttaxering
av inkomst- och förmögenhetsskatt.
Sakkunnige hava icke ansett nödigt att nu anställa undersökningar inkomst, och
angående den kommunala inkomst- och förmögenhetsskattens verkningar, hetsskattens
Det säger sig självt att vid undersökningar i berörda avseende icke skulle verkningar,
kunnat läggas till grund eu gruppering av inkomsttagarna av sådan eller
liknande innebörd, som tillämpats vid undersökningarna angående fastighetsskattens
och avkastningsskattens paräkneliga verkningar. Då inkomsten
ofta är att härleda ur skilda slag av förvärvskällor i samme innehavares
hand, bleve det icke möjligt att gruppera inkomsttagarna efter förvärvskällornas
beskaffenhet för att såmedelst utröna, huru inkomst- och förmögenhetsskatten
komme att träffa olika förvärvskällor. Man finge åtnöja
sig med att utreda i vad mån den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
kunde antagas komma att nedbringa skattetrycket å
fäst egendom och avkastning. Men även eu sådan utredning — för
vars åstadkommande icke ens tillgängliga deklarationer, i saknad av
uppgifter angående skattskyldigs civilstånd och andra omständigheter
av beskaffenhet att inverka på skatteprogressionen, lämna erforderlig
ledning — bleve sannolikt av tämligen ringa värde, enär resultaten
redan på förhand kunna beräknas ingalunda bliva enhetliga utan helt
visst synnerligen skiftande i de olika kommunerna allt efter den olika
tillgången på större inkomsttagare med förmögenhet. Så mycket kan
emellertid även utan någon som helst undersökning med fullkomlig visshet
förutsägas, att den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten kan påräknas
bliva utav avsevärt större betydelse i städerna än i landskommunerna.
Det lärer sålunda kunna med fog förväntas, att inkomst- och förmögenhetsskatten
kommer att i städerna icke oväsentligt moderera den förskjutning
av skattebördan, som vid här ovan omförmälda undersökningar kommit
till synes beträffande gruppen annan fastighet.
I sistberörda avseende kan en överslagsberäkning beträffande
Stockholms stad vara av intresse.
Enligt 1914 års taxering utgjorde antalet repartitionsenheter bevillningskronor)
i Stockholm sammanlagt 4,061,888. Frånräknas belöpande
bevillmngskronor å stadens egna bevillningspliktiga fastigheter med ett
belopp av 38,120, återstå 4,023,763 kommunalskattepliktiga repartitionsenheter.
Inkomst- och
förmögenhetsskatten
modererar
förskjutningen
av
skattebördan
på annan
fastighet i
stad.
614
Den sämmanlagda debiterade kommunalskatten utgjorde nämnda år
26,052,132 kronor. Med bortseende från det förhållandet att folkskole-och
kyrkoavgifter i verkligheten debiterats med något olika belopp i de skilda
församlingarna i Stockholm skulle för uttagande av nämnda kommunalskattebehov
krävas en utdebitering av 6 kronor 47 öre per repartitionsenhet.
De gjorda undersökningarna av förslagets verkningar i 4:e och 9:e
rotarna i Stockholm utvisa en ökning av antalet repartitionsenheter (=
skattekronor) med mellan 6 och 7 procent av nuvarande antal repartitionsenheter
— om man nämligen såsom nu gällande repartitionsenhet
får anse ett hundra kronor beräknad resp. beskattningsbar inkomst.
Att ökningen icke blivit större är givetvis att tillskriva den föreslagna
omläggningen av de skattefria avdragen. Beräknar man emellertid,
att antalet repartitionsenheter i hela Stockholm skulle ökas med 6
procent, komme sålunda sammanlagda antalet skattekronor att efter en
sådan beräkning utgöra 4,265,188.
Tages nu inkomst- och förmögenhetsskatten i beräkning, skulle helt
visst, därest denna exempelvis finge tagas fullt i anspråk efter en uttaxering
av 5 kronor per skattekrona å fast egendom och avkastning, icke behövas
ytterligare uttaxering av fastighetsskatt och avkastningsskatt för skattebehovets
fyllande. Eu uttaxering av 5 kronor per skattekrona komme
nämligen att täcka 21,325,940 kronor av skattebehovet, och resterande
beloppet 4,726,192 kronor skulle säkerligen bliva täckt genom påräknelig
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Någon tvekan om riktigheten av detta antagande lärer icke finnas
befogad, om man tager i betraktande, att den debiterade inkomst- och
förmögenhetsskatten till staten av enskilda (fysiska) personer i Stockholm
ifrågavarande år uppgick till 8,281,839 kronor. Väl kommer den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskattens maximiskattesats enligt sakkunniges
förslag att giva ett avsevärt mindre skattebelopp än statens
inkomst- och förmögenhetsskatt, men, utan att någon undersökning i
berörda avseende erfordras, lärer med säkerhet kunna påstås, att den
dock kommer att giva betydligt mera än hälften av statens.
Vid tillämpning av förslagets bestämmelser å 1914 års förhållanden
skulle således, enligt vad man har all rätt att antaga, icke behövt
uttaxeras mera än högst 5 kronor per skattekrona å fast egendom och
avkastning. En fastighet med 1,000,000 kronors taxeringsvärde och
50.000 kronors avkastning skulle således enligt förslagets alternativ III,
vilket av sakkunnige förordats, kommit att draga fastighetsskatt med
1,500 kronor och avkastningsskatt med 2,500 kronor, eller tillhopa
4.000 kronors kommunalskatt. Då enligt nu gällande ordning kommunal -
615
skatten för fastigheten efter 6 kronor 47 öre per bevillningskrona uppgått
till 3,235 kronor, skulle således ökningen i själva verket stannat
vid 765 kronor, motsvarande
Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten kan allstå påräknas
komma att högst betydligt nedbringa de procentsiffror, som tabell E
utvisar beträffande förskjutningar av skattebördan.
En sådan ökning av skattebördan som i det nyss förutsatta
fallet skulle uppkomma för stadsfastigheter synes ingalunda kunna
anses orimlig med hänsyn till den fasta egendomens alldeles särskilda
intressegemenskap med kommunen. Icke heller kan en kommunalskatt,
vilken såsom i det föreliggande fallet komme att hålla sig inom 8
procent av fastighetens avkastning, anses i och för sig betungande, och
den framstår såsom synnerligen lindrig, om man jämför förhållandena
i de kontinentala länderna och än mera vid en jämförelse med förhållandena
i England, där kommunalskatten nästan uteslutande påvilar
den fasta egendomen och där, enligt den i det föregående omförmälda
översikten över kommunalbeskattningens utveckling och nuvarande gestaltning
inom vissa främmande länder, kommunalskatten för finansåret
1906—1907 utgick med ett genomsnittsbelopp för hela riket av något
mera än 30 procent av fastighets beräknade årliga nettoavkastning samt
för London ensamt med ett genomsnittsbelopp av något mera än 35
procent därav.
Sakkunnige, som för sin del funnit de sålunda påräkneliga förskjutningarna
av skattebördan för annan fastighets i stad vidkommande
icke verka avskräckande, vilja emellertid framhålla, att en ändring av
de föreslagna ''bestämmelserna därhän, att fastighetsskatt i stad skulle
utgå allenast för annan fastighets tomtvärde men icke för byggnadens
värde, skulle bereda möjlighet till en väsentlig modifiering av förskjutningarna.
Då enligt förslaget tomtvärdet kommer att särskilt för
sig uppskattas, finnes intet hinder att differentiera skattskyldigheten för
tomt och för byggnader. Skulle emellertid fastighetsskatt utgå allenast
för tomtvärdet, måste givetvis detta värde vid repartitionen få draga
ett högre förhållandetal än 0.03 procent av tomts taxeringsvärde.
Då tomterna i Stockholm för närvarande icke äro föremål för verkligtaxering,
utan deras värden genom generell längdanteckning förklaras
utgöra viss procent av fastigheternas taxeringsvärden, är givetvis omöjligt
att göra en någorlunda exakt beräkning, huru förskjutningarna
skulle komma att ställa sig, i händelse fastighetsskatten begränsades till
att träffa enbart tomtvärdet. Om emellertid vederbörande taxeringsnämnders
i längderna summariskt gjorda förklaranden beträffande de
616
undersökta 4:e och 9:e rotarna i Stockholm, att tomtvärdet skall anses
utgöra 25 procent av fastigheternas taxeringsvärden, vore tillförlitliga,
skulle med ett förhållandetal vid repartitionen av exempelvis 0.0 5 procent
av tomternas taxeringsvärden förskjutningarna för annan fastighets vidkommande
nedbringas från de i tabell'' E angivna procentsiffrorna, resp.
42.0 och 38.0, till resp. 14.9 och 11.2 procent av nuvarande skattebelastning,
vilka sistnämnda procentsiffror givetvis skulle i sin ordning
ytterligare nedbringas, då inkomst- och förmögenhetsskatten tages med
i beräkningen.
SÄRSKILT YTTRANDE.
Kommunalskattesakkunnige.
78
I*
i
619
Särskilt yttrande
av sakkunnigledamoten von Wolcker.
I nedan omförmälda hänseenden har jag ansett mig böra anteckna
en mening avvikande från den, vara förslaget i motsvarande delar bygger.
1 fråga om skogsaccisens ställning i ett reformerat kommunalt
beskattningssystem har jämväl av mig ansetts, att försök nu borde
göras att, med bibehållande av skogsaccisen såsom en formellt fristående
beskattningsform utanför den allmänna skatterepartitionen, inordna densamma
i systemet såsom en, reellt taget, integrerande del därav med
uppgift dels att bereda kompensation för den relativt lindrigare beskattningen
av skogsvärde i förslagets mening, dels ock att för viss slags
avkastning av skogsbruk direkt träda i den föreslagna avkastningsskattens
ställe.
Vid utförandet av det sålunda lagda reformprogrammet har förslaget
till accispliktigt virke hänfört jämväl sådant liusbehovsvirke,
som tillgodogöres för vy- eller ombyggnad å jordbruksfastighet d. v. s.
såsom jorbruksfastighet taxerad egendom, från vars skog virket tagits,
eller å annan jordbruksfastighet, som tillhör eller arrenderas av ägaren
till den förstnämnda fastigheten och tillika är belägen inom samma
kommun som denna.
Med denna anordning skulle emellertid accisbeskattningen i alla
sådana fall — de ojämförligt flesta — där förvärvskällan jordbruksfastighet,
sådan dess omfattning bestämts enligt 22 § i författningsförslaget,
sammanfaller med taxeringsenhet av jordbruksfastighets natur,
komma att träffa virke, som praktiskt taget bör anses härröra av ett
med full objektskatt träffat virkeskapital, nämligen det som inbegripes i
husbehovsförmånen för taxeringsenheten i motsättning till det lindrigare
beskattade skogsvärdet. Tillämpningen av skogsaccisbeskattning å husbehovsvirke
av nu ifrågavarande slag måste således framstå såsom en
anordning utöver vad de fastslagna förutsättningarna rätteligen betinga
och kan resultera i en opåkallad skärpning av skatteplikten, så framt
icke — något som dock ej blivit ifrågaställt — accisplikten för sådant
virke göres lindrigare än beträffande annat accispliktigt virke.
620
Utom den betänklighet jag ur nu framhållna synpunkt av mera
skatteteoretisk innebörd byser mot den ifrågasatta anordningen kan jag
icke heller undertrycka den uppfattningen att den i motiveringen gjorda
åtskillnaden mellan underhållsvirke och virke för ombyggnad knappast
torde innefatta en avgränsning av de båda begreppens inbördes tilllämplighetsområden,
tillräckligt distinkt för att i alla förekommande fall
säkerställa ett riktigt avgörande huruvida accisplikt föreligger eller ej.
Vidare kan erinras att med den hårt pressade betydelse som motiveringen
tillägger begreppet årligt husbehov därunder näppeligen faller så synnerligen
mycket mera än vedbrand. Varken stängsel-, slöjd- eller underhållsvirke
— vilket sistnämnda ju enligt förslaget skall utöver virke
för reparation omfatta virke, som användes till ersättande med »nytt i
smärre delar», en användning som förutsattes icke föranleda en ökning
av byggnadskapitalets värde utöver värdet vid ägarens tillträde av egendomen
d. v. s. en förbättring i skattelagarnes mening — lärer tarvas
varje år, fastän självfallet virkesuttag för dylik användning ske med
långt mindre mellantider än virke för nybyggnad eller för ombyggnad i
den mening förslaget synes vilja fatta sistnämnda begrepp, liksom också
givetvis virkesuttagen för de förra ändamålen representera långt mindre
värden än virkesuttagen för de båda senare.
Icke heller har jag kunnat biträda förslaget att från kommunal
inkomstbeskattning utesluta värdet av virke, använt till ny- eller ombyggnad
å jordbruksfastighet. Att så använt virke underkastas accisbeskattning
motiveras därmed att detsamma representerar en obestridlig''
»förmån», som jordägare utan skog till sin egendom saknar, men när
fråga är om inkomstbeskattning gör förslaget gällande att, eftersom
värdet icke kan anses representera avkastning, detsamma icke heller
kan sägas utgöra inkomst. Detta betraktelsesätt kan jag icke finna
fullt följdriktigt och således icke heller fullt hållbart. För min del
har jag icke kunnat övertygas därom att icke just den förmån,
vars påtagliga förhandenvaro ansetts skäligen motivera en beskattning
medelst accis, i själva verket, oavsett varest virket i fråga tillgodogöres,
representerar en inkomstbildande avkastning, jämförlig med den som
åtnjutes därigenom att jordägaren är i tillfälle och med förvärvet av
egendomen också avsett att bereda sig tillfälle att ur egendomens avkastning
i naturlig mening bestrida andra driftsutgifter för egendomen.
Jag kan icke finna, att det med fog låter sig, utom i visst här nedan
berört avseende, upprätthållas en verklig åtskillnad mellan virke av nu
ifrågavarande slag och underhållsvirke, vilket senare även förslaget förklarar
i och för sig utgöra en inkomstbildande avkastning (intäkt),
621
fastän inkomst- liksom avkastningsbeskattningen bär förmedlas så att
säga kvittningsvis .därigenom att avdrag såsom för driftskostnad icke
medgives för underhållsvirkes värde. Åven med det slag av husbehovsvirke,
varom bär är fråga, tillgodoses eu driftsutgift, visserligen icke en
sådan i begreppets skattetekniska betydelse av avdragsgill omkostnad,
men i alla fall en verklig driftsutgift, eftersom ju såväl man gårdsby
ggnad er som de egentliga driftsbyggnaderna äro för driften behövliga
och av sådan anledning jämväl i förslaget betecknas såsom driftsmedel.
Det är sant — och det är häri som anordningen ytterst söker sitt
principiella berättigande — att, såsom i motiven framhålles, utgiften
icke i sin helhet representerar en värdeökning d. v. s. en »förbättring»,
eftersom eu del av värdet i allmänhet omedelbart går förlorat, men
denna omständighet synes mig rätteligen icke föra längre än till ett ifrågasättande
därav att såsom avkastning resp. inkomst icke må räknas större
andel av sålunda utnyttjat virkesvärde än som kan anses motsvaras av
en värdeökning. Vad som går förlorat utan att ersättning därför kan
i framtiden påräknas och vilken förlust sktdle uteblivit, därest virket i
stället exempelvis försålts, bör nämligen knappast kunna betraktas såsom
en kapitalförlust i skattelagstiftningens mening, eftersom en var jordägare
som bygger nytt på sin gård har att. i allmänhet räkna med en
dylik omedelbart inträdande »amortering». Hellre än att följa förslaget,
som utesluter virkets hela värde ur inkomstberäkningen, skulle jag således
kunna ifrågasätta en lösning av detta särdeles vanskliga beskattningsproblem
i sådan riktning att, vad angår såväl avkastnings- som inkomstbeskattningen,
en viss kvotdel av virkets värde, exempelvis en f)ärdedel,
lämnades ur räkningen. En påtaglig vansklighet i eu dylik anordning
ligger visserligen däri att dessa »amorteringar» givetvis ställa sig synnerligen
olika för olika jord bruksegendomar och å olika orter, men någon
annan framkomlig väg torde knappast stå öppen, så framt man vill i
beskattningsavseende skänka det anmärkta förhållandet det beaktande
det må förtjäna. Skall full rättvisa skipas på ifrågavarande område,
lärer emellertid, därest den antydda vägen eller därmed jämförlig väg
beträdes, anordningen böra kompletteras därmed att jordägare som
bygger nytt eller ombygger med köpt virke — vare sig därför att hans
egendom saknar skog eller därför att han vill spara den skog han har —
får såsom omkostnad avdraga en motsvarande del av sitt utlägg för
v i rkes a nskaff ni n gen.
I anvisningarna för taxeringen till avkastningsskatt är förbjudet
att medgiva avdrag för värdeminskning för den som i sin räkenskaps
-
622
föring redovisar sina tillgångar efter bokföringsvärde år efter annat och
icke efter anskaffningsvärde, med mindre avskrivning eller motsvarande
fondavsättning ägt rum i räkenskapen, varmed är avsett att förstås
räkenskapen för det år, till vilken värdeminskningen hänför sig. För
min del underskattar jag ingalunda det värde en dylik föreskrift måste
tillerkännas såväl ur kontrollsynpunkt som med hänsyn till dess åsyftade
verkan att uppfordra till en bokföring, varav taxeringsförfarandet är
mera betjänt än av hittills i alltför många fall gängse bokföringsmetoder,
men jag måste icke förty ställa mig betänksam inför en så
rigorös föreskrift som den sålunda ifrågaställda. Riktigare och väl även
mera billigt synes mig vara, att rätten för skattskyldig, som här är i
fråga, att tillgodonjuta avdrag för liden värdeminskning icke göres
ovillkorligt beroende därav att han bokföringsmässigt täckt värdeminskningen
medelst avskrivning eller fondavsättning i samma års räkenskaper,
men däremot förklaras icke kunna medgivas, med mindre skattskyldig
i det särskilda fallet kan visa och visar, att tillgången ifråga
icke är att anse såsom i beskattningsavseende redan amorterad. Brister
han åt denna utredningsplikt, kan han tydli gtvis icke med fog göra
gällande något anspråk på avdrag för värdeminskning. Med hänsyn
till vanskligheterna vid en sådan utredning vid sidan av räkenskapsföringen
blir skillnaden mellan de båda förfaringssätten, praktiskt taget,
måhända icke så stor, men det bjuder mig emot att i en skattelag söka
på föreslaget sätt reagera mot verkningarna av brister på annat lagstiftniugsområde,
nämligen bokföringslagstiftningens. Det är där, som
till påtagligt gagn icke minst för beskattningsväsendet förbud rätteligen
borde meddelas mot att underlåta »avskrivningar» för liden värdeminskning
och att således såsom vinst redovisa ett, i samma mån liden
värdeminskning icke avförts såsom omkostnad, för högt belopp.
BILAGOR.
625
Bilaga 1.
P. M.
angående kommunal näringsskatt.
Innan man går till besvarande av frågan om taxeringsgrunderna
för ett eventuellt näringsskatteobjekt, bör man hava för sig klargjort,
vilka fordringar företrädesvis böra uppställas på ett dylikt objekt.
I sådant avseende må framhållas följande:
l:o) Objektet bör vara så beskaffat, att det ger ett i möjligaste mån
riktigt uttryck för näringens omfattning.
Det får väl nämligen antagas, att i stort sett näringsdriftens omfattning
utgör en mätare av den grad, i vilken densamma är med sina intressen
bunden vid kommunen, orsakar olägenheter och kostnader för kommunen
eller drager nytta av sådana kommunala anordningar, vilka
särskilt äro avsedda eller eljest ägnade att befordra näringslivet och
dess intressen inom kommunen. Visserligen kunna sådana fall anföras,
där en omfattande rörelse, som icke kräver särskild för rörelsens bedrivande
erforderlig fastighet eller nederlag för varors uppläggande
och som icke heller är huvudsakligen baserad på en viss kundkrets
inom kommunen eller dess närmaste omnejd, kan vara lätt flyttbar ur
en kommun till en annan, utan att rörelsen egentligen behöver bliva
därpå lidande, likasom ock i dylika fall knappast kunna påvisas några
särskilda fördelar för ifrågavarande rörelse av kommunala anstalter eller
några särskilda olägenheter för kommunen av rörelsens bedrivande; men
dylika undantagsfall upphäva icke den allmänna regeln, enligt vilken
näringsdriftens intressen i kommunen i stort sett kunna sägas stå i
direkt förhållande till näringsdriftens omfattning.
2:o) Objektet bör vidare vara sådant, att det kan antagas under
vanliga förhållanden lämna avkastning.
Kommunalskattesakkunn ige 79
De huvudsakliga
fordringarna
på
ett näringsskatteobjekt.
626
Anläggnings
och driftskapitalet.
3: o) Angeläget ur synpunkten av den kommunala beskattningens
likformighet är slutligen, att för näringsbeskattningen må kunna räknas
med en taxeringssiffra, som blir likvärdig eller åtminstone jämförbar med
taxeringsvärde å fast egendom, så att ur näringsskatteobjektets och
fastighetens taxeringsvärden kunna framkonstrueras jämförbara repartitionstal,
vilka i sin ordning kunna jämnställas med repartitionstal för
beskattningsbar inkomst.
Ställer man dessa huvudsakliga fordringar på objektet, gäller att
tillse, huruvida och i vad mån de olika underlag för näringsskatten,
vilka i hittills framkommen lagstiftning begagnas, kunna anses motsvara
dessa fordringar.
Enligt hävdvunnen terminologi, som jämväl kan anses ha vunnit
burskap i svensk lagstiftning, omfattar anläggningskapitalet den del av
det i näringsdrift nedlagda kapitalet, som är avsedd att där kvarstå eller
åtminstone för längre tid utgöra underlag för en stadigt återkommande
avkastning i sammanhang med näringsdriften, således i allmänhet kapital,,
nedlagt i för näringen erforderliga jordområden och byggnader, maskiner
och dylika produktionsmedel för stadigvarande bruk.
"Driftskapitalet åter omfattar den del av kapitalet, som är avsedd
att efter jämförelsevis kortare tid bliva jor näringsidkaren disponibelt,,
såsom exempelvis kapital liggande uti råvaror, fabriksalster, kontanta
penningar i rörelsen, växlar, tillgodohavanden av varuköpare och dylikt.
Driftskapitalet kan omfatta både produktionsmedel, nämligen förbrukningsartiklar,
och tillgångar, som i näringen tillverkas eller omsättas,
således själva föremålen för driften.
Korteligen kan således anläggningskapitalet sägas omfatta användnings-
samt driftskapitalet förbruknings- och föryttringsföremål.
Gränsen mellan anläggnings- och driftskapitalet kan emellertid
vara rätt vansklig att i praktiken uppdraga. I själva verket förhåller
det sig nämligen så, att föremål av samma slag, som i en affär äro att
hänföra till anläggningskapitalet, framträda i en annan affär såsom
hörande till driftskapitalet.
Frågan är emellertid, om ett sådant särskiljande är nödigt. Visserligen
skulle kunna påstås, att anläggningskapital väl kan anses såsom
ett lämpligt underlag för ett näringsskatteobjekt, men däremot ickedriftskapitalet,
enär detta senare under årets lopp är underkastat betydande
växlingar. Man behöver härutinnan allenast erinra om stora
industriföretag, som äro baserade på säsongarbete, exempelvis råsockerfabriker,
och som under en del av året, då alla magasin äro.
fyllda med råvaror och oförsålda fabriksalster, taga i anspråk ett högst
betydande driftskapital, men som en annan tid på året, då alla råvaror
äro bearbetade och fabriksalstren försålda, så att alla magasin äro utrymda,
begagna sig av ett rätt så obetydligt driftskapital. Men den
omständigheten, att driftskapitalet är underkastat stora växlingar, bör
dock icke få bliva avgörande för frågan, huruvida det bör tjäna såsom
underlag för näringsskatteobjektet. lienna egenskap hos driftskapitalet
kan måhända föranleda praktiska svårigheter vid näringsskatteobjektets
taxering, men dessa får man söka i möjligaste män utjämna, om man
överhuvud delar den meningen, att allt investerat kapital bör komma i
betraktande vid underlagets bildande.
Det avgörande för frågan, huruvida anläggningskapitalet ensamt
eller detta kapital tillsammans med driftskapitalet bör tjäna såsom underlag
för ett näringsskatteobjekt, bör tydligtvis vara den omständigheten,
huruvida anläggningskapitalet ensamt kan anses utgöra en lämpligmätare
av näringsdriftens omfattning, eller huruvida anläggnings- och
driftskapitalet tillsammans giva ett bättre och tillförlitligare uttryck
härför.
Det lärer icke krävas någon vidlyftigare undersökning för att
finna, att anläggnings- och driftskapitalet tillsammans giva ett säkrare
underlag för omdömet om näringsdriftens omfattning än anläggningskapitalet
ensamt. I den mångfald olika former, varunder näringsdrift
förekommer, är det helt naturligt att vissa näringsgrenar kräva ett förhållandevis
mindre anläggningskapital för näringsdriftens utövande,
medan driftskapitalet kan vara jämförelsevis betydande, och tvärtom.
Det måste under sådana förhållanden vara helt naturligt att bägge
tillsammans giva ett tillförlitligare uttryck för rörelsens omfattning än
ettdera kapitalet ensamt.
För såvitt emellertid anläggnings- och driftskapitalet skola kunna
ens tillnärmelsevis giva ett riktigt utslag i fråga om ett näringsföretags
omfattning erfordras dock, att avdrag för skulder icke medgivas å det i
rörelsen nedlagda lån ta kapitalet. Det säger sig nämligen självt, att
näringens omfattning icke mätes efter det näringsidkaren själv tillhöriga
kapital, som ligger i näringsdriften, utan efter hela det i rörelsen begagnade
kapitalet, oavsett huruvida det tillhör näringsidkaren själv eller
av honom upplånats; och enär det, såsom förut nämnts, blir mest
överensstämmande med intresseprincipen, att näringsskatteobjektet blir
lagt efter näringens omfattning, måste det alltså vara oförenligt med en
riktig tillämpning av intresseprincipen att medgiva skuldavdrag. Den
skuldsatte innehavaren av en fabrik bereder kommunen lika stora olägen
-
628
heter under form av utgifter för gatuhållning, sanitära åtgärder, belysningsanordningar,
brand väsende, polisväsende, fattigvårds- och sjukvårdsväsende,
undervisningsväsende in. in. som den skuldfrie ägaren av en fabrik
med samma omfattning. De tillgodonjuta ävenledes i lika mått fördelar av
kommunens anordningar till fromma för Häringsdriften. Icke heller skulle
särskilda kommuners inbördes intressen kunna tillgodoses, om skuldavdrag
medgåves. Vanligen eller åtminstone ofta nog äro näringens
fordringsägare bosatta inom annan kommun än den, där näringen bedrives,
och det skulle då bliva denna andra kommun, som skulle få
beskatta det i driften upplånade kapitalet eller dess avkomst, medan
driftskommunen ensam finge bära de kommunala omkostnader, som av
näringen förorsakas. För övrigt är överflödigt erinra därom, att en
näringsskatt, som grundades allenast på eget i näring nedlagt kapital,
helt och hållet skulle förlora karaktären av objektskatt och i stället
likasom inkomstskatten bliva en personlig skatt (subjektskatt). Skuldavdrag
bör alltså icke i allmänhet medgivas, och från denna regel lärer
undantag icke böra i vidare mån ifrågasättas än som kan bliva en följd
därav att man torde böra medgiva, att vissa skulder må kunna vid
näringsskatteobjektets taxering gå i kvittning mot kontanta tillgångar i
rörelsen ävensom mot bankanvisningar, växlar, värdepapper och utestående
fordringar eller dylika valutor av mera tillfällig och likvid art.
Den andra av de förut uppställda fordringarna på näringsskatteobjektet,
att det till sin sammansättning skall vara sådant, att detsamma
kan förutsättas lämna avkastning, uppfylles tydligtvis till fullo av ett
objekt, till grund för vilket lagts anläggnings- och driftskapitalet.
Härvid må emellertid ihågkommas, att kapital, som är nedlagt i
näringsdrift, är underkastat långt större växlingar och även större risker
än kapital, som är nedlagt i fast egendom. Härtill bör under någon
form hänsyn tagas vid näringsskatteobj ektets bildande, såvida objektet
tillika skall uppfylla den tredje av de förut framställda fordringarna på
detsamma, nämligen att objektet såsom skattekapital bör framträda uti
en taxeringssiffra, som blir likvärdig eller åtminstone jämförbar med
taxeringsvärdet å fast egendom. En taxeringssiffra, som direkt bildas
enbart av det i näringsdrift nedlagda anläggnings- och driftskapitalet,
kan icke anses fullt kommensurabel med taxeringsvärdet å fast egendom.
I alla sådana fall, då kapitalet står i uppenbart missförhållande
till avkastningen, skulle, därest näringsskatteobjektet uteslutande byggdes
på det i näringen nedlagda kapitalet, uppskattningen komma att brista
i likformighet och jämnhet härutinnan, att de taxerade skatteobjekten
icke bleve så likvärdiga, som önskvärt vore.
62!)
Detta är också helt naturligt. En näringsdrift kan nämligen äga
ett förmögenhetsvärde av avsevärd betydelse utöver det i näringsdriften
nedlagda kapitalet. Detta förmögenhetsvärde kan bero av näringens
beskaffenhet, formerna för dess utövande, omsättningens storlek och
hastighet, näringens konkurrenskraftighet, dess anseende och inarbetade
kundkrets m. m. Åven om dylika omständigheter kunna till stor del
tillskrivas näringsidkarens eget arbete, så måste de dock, åtminstone i
den mån de äro antingen helt oberoende därav eller föranledda av
ett redan utfört arbete, vara att likställa med ett i rörelsen nedlagt
kapital, vilket även kan vid affärens försäljning i kontanta penningar
ornsättas. De röna ock påtaglig inverkan av kommunens utveckling,
dess anstalter till samfärdselns fromma o. s. v. Till detta värde synes
hänsyn böra tagas vid objektets bildande, och detta värde tager sig i
allmänhet ett tillförlitligt uttryck i avkastningens storlek.
Självklart torde slutligen vara att, därest objektskatt utgår för fast
egendom, denna egendoms värde icke tillika får inberäknas i anläggnings-
och driftskapitalet såsom underlag för en objektskatt å näring.
Om man så går till undersökning angående avkastningen såsom
objekt för en näringsskatt, bör man törst söka utreda begreppet avkastning
av näringsdrift.
Med avkastning av näringsdrift får icke, såsom allmänneligen sker,
förväxlas företagarens nettovinst av näringsdriften, ty denna senare blir
beroende av företagarens personliga ekonomiska ställning, medan avkastningen
är det överskott, som uppstått av driften med allt däri nedlagt
kapital, oavsett huruvida detta av företagaren upplånats eller icke.
Företagarens nettovinst kan tydligtvis icke ifrågasättas såsom
grundval för ett näringsskatteobjekt, ty en skatt, som lagts på sådan
grund, skulle få karaktären av en personlig inkomstskatt och icke bliva
en realskatt.
Avkastningen däremot skulle kunna ifrågakomma såsom underlagför
en objektskatt å näring. Att ett näringsskatteobjekt byggt enbart
på avkastningen emellertid icke kan anses fullt tillfredsställande avspegla
näringsdriftens omfattning, är utan vidare påtagligt. Exempel givas
på ganska omfattande näringar, vilka jämt och nätt kunna hållas uppe
samt år efter år lämna ringa eller mycket medelmåttig avkastning,
medan återigen andra näringar av ringa eller föga betydande omfattningkunna
lämna en mycket avsevärd avkastning. Det får icke heller förbises,
att i avkastningen ofta ingår såsom en betydande faktor företagarens
personliga arbete. Denna faktors andel i avkastningen såsom
Avkast
ningen
630
Omsätt
ningen.
resultat av näringen måste emellertid antagas bliva förhållandevis större
ju mindre näringsdriftens omfattning är. Om avkastningen ensam skulle
läggas till grund för näringsskatten, bleve alltså följden, att skatten å
näringar med ringa omfattning men förhållandevis stor avkastning
komme att till stor del drabba den rena arbetsinkomsten.
Det kan ifrågasättas, huruvida ett skatteobjekt, grundat enbart på
näringsdriftens avkastning, kan komma att framträda i en taxeringssiffra,
som blir likvärdig eller åtminstone jämförbar med taxeringsvärde
å fast egendom, så att ur näringsskatteobjektets och fastighetens taxeringsvärden
kunna framkonstrueras jämförbara repartitionstal. I stort sett
kan man anse, att så blir förhållandet. Det bör emellertid beaktas, att
den fasta egendomens taxeringsvärde samt därå belöpande repartitionstal,
även om saluvärdet lägges till grund för uppskattningen, kunna antagas
bliva i stort sett tämligen konstanta, medan näringsskatteobjektet, åtminstone
om det grundas å ett års avkastning, måste bliva växlande
allt efter som driften det ena eller andra året slagit väl eller illa ut.
Omsättningens storlek giver visserligen besked om näringsdriftens
omfattning, särskilt vid jämförelse mellan näringar av samma art. Men
frågan är, huruvida omsättningen ändock är eu fullt lämplig jämförelsegrund
för bedömande av näringsdriftens omfattning, även då det gäller
näringsgrenar av vitt olika slag. Jämförelsegrunden kan icke bliva stycketal,
mått, mål eller vikt, utan den måste bliva omsättningen sådan den
framträder i bruttoförsäljningssumman eller i bruttotillverkningssumman
resp. bruttoinköpssumman. Den blir alltså delvis av enahanda art som
avkastningen, ehuru betydligt råare, i det att hänsyn icke tages till kostnader
för råvaror eller för produktionen och driften i övrigt. Den
är dessutom behäftad med andra fel. Försäljningssummans storlek beror
icke ensamt av omsättningens storlek utan även av varornas försäljningsvärden.
En obetydlig eller ringa omsättning kan därför framträda i
en jämförelsevis stor försäljningssumma och tvärt om, och detta kan i
sin ordning bero antingen av råvarans relativt höga eller låga värde
eller ock av det å råvaran nedlagda arbetets större eller mindre värde.
I den mån omsättningssiffran beror på arbetets högre värde, exempelvis
särskild konstfärdighet, inträder risken, att skatten kommer att i likhet
med en skatt lagd på avkastningen träffa arbetsförtjänsten. Dessutom
kan en näringsskatt på omsättningen även inom närbesläktade verk- .
samhetsgrenar träffa synnerligen ojämnt. Exempelvis blir en grosshandel
i kaffe med i fast räkning inköpt lager betydligt hårdare drabbad än
en agentur i samma artikel, ehuru agenturens omsättning kan vara
6;-ii
mångdubbelt större. 1 grosshandelns omsättningssumma ingå nämligen
varornas värden, i agenturens däremot allenast försäljningsprovisionerna.
Ävenledes blir det knappast möjligt att ur ett näringsskatteobjekt,
byggt på omsättningen, framkonstruera repartitionstal, som bliva ens
tillnärmelsevis likvärdiga eller jämförbara med repartitionstalen för fast
egendom. Fastigheternas taxeringsvärden torde nämligen i allmänhet,
även i ett uppskattningssystem på grundval av allmänna saluvärdet, motsvara
en tämligen konstant avkastning av objektet — låt vara i vissa
fall beräknad på framtida användning — medan omsättningssummorna
i näringsdrift motsvara synnerligen växlande avkastningsbelopp, såsom
framgår utav vad nyss här ovan anförts.
*
Inom vissa näringsgrenar, såsom till exempel inom industrien, är Arbetspersoarbetspersonalens
storlek en ganska säker mätare av näringsdriltens om- "a ''n''
fattning. Den är ock i alldeles särskild grad lämpad att vara mätare av de
olägenheter och kostnader, som vissa slag av näringsdrift förorsaka de
kommuner, dit näringsdriften blivit förlagd eller där de inom näringsdriften
sysselsatta arbetarna tagit sin bostad. En avsevärd del av kommunala
utgifter exempelvis för skolväsendet, fattigvård, sanitära åtgärder,
'' polisskydd och andra dylika, vilka äro beroende, i första rummet av
invånareantalet, föranledes av näringsdriften. En näringsskatt, lagd efter
arbetareantalet, skulle därför i vissa fall rätt väl överensstämma med
intresseprincipén.
Detta blir emellertid, såsom nyss sagts, förhållandet allenast i fråga
om viss slags näringsdrift, nämligen industriell näring, och icke ens
i fråga om all sådan. Ganska omfattande industriell verksamhet kan
drivas med ett fåtal arbetare och ändock förorsaka kommunen olägenheter,
ehuru på annat sätt än förut nämnts, samt jämväl i hög grad
draga nytta av kommunala anordningar. Samma är förhållandet med
handel och andra slag av näringsdrift, vilkas omfattning ställer sig
tämligen oberoende av arbetspersonalens storlek.
Det blir icke heller möjligt att efter arbetspersonalens storlek
framkonstruera repartitionstal, som kunna vara ens i något avseende
jämförbara med de ur fast egendom eller inkomst härledda repartitionstalen.
Anordningen att låta utbetalda avlöningar till arbetspersonal bilda Aviönin^argr
lind val för näringsskatt lider av alldeles samma brister som vidlåda
arbetspersonalens storlek såsom grundval för näringsskatteobjektets bildande.
Men avlöningsbeloppen peka än mera felaktigt härutinnan, att
632
Hyresvärdet
för lokalerna
ä näringsdrifteii.
Kombination
av anläggnings-
och
driftskapitalet
samt
avkastningen
.
näringsskatten skulle bliva högre, ju bättre arbetarnas avlöningsvillkor
vore. Rätteligen borde det emellertid vara tvärtom, ty ju bättre arbetarnas
lönevillkor äro, desto mindre kunna de förväntas behöva taga i anspråk
exempelvis den kommunala fattigvården och desto mera borde de bliva
i stånd och jämväl förpliktade att själva bidraga till täckandet av kommunala
utgifter.
Det säger sig utan vidare självt, att hyresvärdet å lokalerna för
näringsdriften — oavsett svårigheten i många fall att uppskatta detsamma
— icke kan vara en lämplig mätare av näringsdriftens omfattning.
Det behöves allenast erinras därom, att ganska omfattande näringsgrenar,
såsom exempelvis stenindustrin, knappast behfjva särskilt åstadkomna
lokaler för sin verksamhet. Dessutom skulle en näringsskatt, byggd på
hyresvärdet av de för näringsdriften erforderliga lokalerna, mera få
karaktären av en fastighetsskatt. Men skatten å fastigheter bör utgå
skild från näringsskatten och efter särskilda för den fasta egendomen,
bättre lämpade grunder.
Ehuru var och eu av ovanberörda faktorer på sitt sätt är ägnad
att giva uttryck för näringsdriftens omfattning, synes dock ingen av dessa
faktorer ensam för sig ägnad att under alla förhållanden tjäna såsom
fullgiltig jämförelsegrund i berörda avseende. Det är ju ock helt naturligt,
att det måste vara svårt att finna en i allo lämplig mätare på omfattningen
av näringsdrift uti alla de mångskiftande former, varunder
näring bedrives.
Det återstår alltså att undersöka, i vad mån man kan nå ett mera
tillfredsställande resultat genom en kombination av två eller flera utav
ovanberörda faktorer. Då näringsdriftens omfattning väl närmast torde
bestämmas av det mått av kapital och arbete, som användes i näringsdriften,
måste uppenbarligen näringskapitalet utgöra en av de faktorer,,
som böra medverka till bestämmande av omfattningen. Måttet av det
arbete, som ligger i näringsdriften, skulle därvid kunna förutsättas
möjligt att hämta ur arbetspersonalens storlek, omsättningen eller slutligen
avkastningen, de båda senare då såsom resultat av kapitalets och
arbetets gemensamma samverkan. En kombination av så skilda faktorer
som anläggnings- och driftskapitalets sammanlagda värde i penningar
och arbetspersonalens storlek i antal personer är dock otänkbar, åtminstone
såvida man vill ur kombinationen framkonstruera en för bägge faktorerna
gemensam taxeringssiffra såsom repartitionstal. En sådan kom
-
633
bination kan nämligen icke tänkas, utan att från varandra fristående
näringsskatter påläggas var för sig efter anläggnings- och driftskapitalet
samt efter arbetarantalet, men, enligt vad som förut påvisats, är ingendera
av dessa faktorer var för sig tillfredsställande mätare av omfattningen,
och det är knappast troligt, att de skulle komplettera varandra på sådant
sätt, att bristerna hos en näringsskatt på grundval av den ena av dessa
faktorer skulle utjämnas därigenom, att jämväl den andra faktorn vunne
tillämpning i systemet.
En kombination av anläggnings- och driftskapitalet samt omsättningen
skulle måhända kunna ifrågasättas genomförd på sådant sätt,
att ur densamma kunde utvinnas en gemensam taxeringssiffra, men eu
näringsskatt byggd på eu sådan kombination skulle säkerligen ofta framträda
såsom orättvis. Det är icke så ovanligt, att näringar laborera
med betydande kapital och likaså förete en betydande omsättningssiffra,
men icke desto mindre år för år visa klent resultat. A andra sidan
finnas näringar, som taga i anspråk ringa kapital och utan någon större
omsättning giva ett mycket gott resultat. Det kan alltså riskeras, att
en sådan näringsskatt skulle för vissa företag komma att överstiga
deras bärkraft, medan andra sluppe alltför billigt undan.
Vill man alltså låta näringsskatten i någon mån lämpas efter
näringsföretagens bärkraft, kan nyssberörda kombination icke användas,
varemot en kombination av anläggnings- och driftskapitalet samt avkastningen
bättre torde motsvara ett sådant syfte. Denna sistberörda
kombination innefattar ju också en kombination av kapital och arbete,
ty det senare finner på visst sätt sitt uttryck i avkastningen, såsom
resultat nämligen av kapitalets och arbetets gemensamma samverkan,
angivande huruvida och i vad mån arbetet varit lönande. Härvid gäller
dock tillse, att värdet av näringsidkarens eget arbete icke ingår i kombinationen.
Genom eu kombination av anläggnings- och driftskapitalet samt
avkastningen vinnes även den fördelen, att vid näringsskatteobjektets
bildande blir tillvarataget jämväl det kapital, som ligger uti själva
näringsdriftens beskaffenhet, i formerna för dess utövande, i omsättningens
hastighet, i näringens konkurrenskraftighet, i firmans anseende och
dess inarbetade kundkrets, allt omständigheter, vilka kunna äga betydande
förmögenhetsvärde, utan att detta i vanliga fall på något sätt
kommer till uttryck i de siffror, som tillsammans bilda anläggningsoch
driftskapitalet. Detta förmögenhetsvärde tager sig emellertid alltid
år efter annat siffermässigt uttryck i avkastningen, som dock beror även
av andra omständigheter, såsom företagarens egen arbetsflit och dugligKomnmnalskattesakkunnige.
80
634
het, tillgången på en duglig och skicklig arbetarestam m. m. Nyssberörda
förmögenhetsvärde skulle icke bliva tillfredsställande beaktat vid
en kombination av anläggnings- och driftskapitalet samt omsättningssumman.
En kombination av anläggnings- och driftskapitalet samt avkastningen
synes alltså vara den lämpligaste såsom underlag för näringsskatt.
En sådan kombination har exempelvis använts såväl i Preussen
som i Hessen. I Preussen har härvid avkastningen tillerkänts den avgörande
betydelsen och anläggnings- och driftskapitalets inflytande
har blivit allenast subsidiärt, medan förhållandet i Hessen är det motsatta.
Det synes väl knappast råda tvivel därom, att en näringsskatt, som
huvudsakligen vilar på anläggnings- och driftskapitalet med subsidiärt
hänsynstagande till avkastningen, är mera överensstämmande med kommunernas
intresse av stabilitet i beskattningen, än en näringsskatt, som
huvudsakligen bygger på den efter konjunkturerna växlande årsavkastningen
med allenast subsidiärt hänsynstagande till anläggnings- och
driftskapitalet. Kombinationen av kapitalet, såsom det primära, och
avkastningen, såsom det sekundära, är ävenledes bättre ägnad att skapa ett
skatteobjekt, som blir mera jämförbart med fast egendom såsom objekt.
Skatten på fast egendom skall nämligen utgå antingen den fasta
■egendomen givit avkastning eller icke. Samma bör förhållandet bliva
med skatten å det i näringsdrift investerade kapitalet. Med subsidiärt
hänsynstagande jämväl till avkastningen beredes möjlighet att vid beskattningen
utjämna de synnerligen växlande ojämnheterna i avkomst
av det i näringsdrift investerade kapitalet, så atr, näringsskatteobjektet,
sådant det kommer att föreligga till beskattning, blir i det avseendet mera
jämförbart med den fasta egendomen, att det förutsätter en mera konstant
avkastning. Denna egenskap hos näringsskatteobjektet i Hessen
framträder uppenbart. Objektet bildas nämligen i huvudsak av anläggnings-
och driftskapitalet; men, om avkastningen överstiger en viss
normal ränta å kapitalet, blir överskottsavkastningen kapitaliserad, varefter
anläggnings- och driftskapitalet jämte den kapitaliserade överskottsavkastningen
tillsammans bilda skatteobjektet. Ett sådant skatteobjekt
förutsätter alltså likasom den fasta egendomen en konstant avkastning
och blir därför med fastighetsskatteobjektet lättare jämförbart.
635
Anläggnings- och driftskapitalets sammansättning.
Därest anläggnings- och driftskapitalet såsom ett helt skall ifråga- .ingående vad
komma såsom underlag för en objektskatt å näringsdrift, gäller att tillse, ^^oefr"
vad detta kapital omfattar och huru det skall för taxering åtkommas. dmftskapitalet
Det till ett näringsföretag hörande anläggnings- och driftskapitalet ar “^.aWn"
omfattar alla de penningmedel eller i penningars värde uppskattbara
rättigheter och föremål, lös såväl som fast egendom, vilka användas i
eller eljest tillhöra näringsdriften.
Dit torde alltså vara att hänföra:
l:o) jordområden med tillhörande byggnader, som äro tagna i anspråk
eller avsedda för rörelsen,
2:o) för industriell drift begagnad eller avsedd vattenkraft jämte
vattenverksbyggnader och andra anläggningar,
3:o) maskiner, verktyg, redskap med därtill hörande anordningar,
4:o) patenträttigheter eller andra särskilda näringsidkaren tillhöriga
eller åt honom upplåtna rättigheter (royalty etc.),
5:o) levande eller döda inventarier, ävensom förråd av kol eller
andra förbrukningsartiklar,
6:o) råvaror eller råmaterial, vare sig de äro helt obearbetade
eller under bearbetning,
7:o) för försäljning avsedda produkter och varor,
8:o) förråd av kontanta penningar, räntebärande eller icke räntebärande
värdepapper och dylikt, ävensom utestående fordringar, däri
inbegripna även löpande kontokurant-tillgodohavanden.
Denna uppräkning får visserligen anses allenast såsom en exemplifiering,
men torde dock vara tämligen fullständig, då däri sammanförts
alla i Bayerns, Badens och Hessens skattelagstiftningar uppräknade beståndsdelar
av anläggnings- och driftskapital.
Från anläggnings- och driftskapitalet måste, i den mån det skall Aktivposter
göras till föremål för näringsskatt, utbrytas alla sådana till närings- 1 haj^räk''
driften hörande föremål, vilka ingå såsom beståndsdelar i fastighetsskatteobjekt,
Dessutom kan ifrågasättas att från det beskattningsbara anläggnings-
och driftskapitalet utbryta aktier. Såsom skäl härför kan nämligen
anföras, att aktierna egentligen äro att anse såsom delaktighetsbevis
i vederbörande aktiebolags anläggnings- och driftskapital, som
redan i aktiebolagets hand äro föremål för näringsskatt, vadan aktierna,
636
Privata tillgångar.
om de dessutom bleve inräknade i ett annat näringsföretags anläggnings-
och driftskapital, skulle bliva dubbelt näringsbeskattade. Förutsättningen
för ett sådant utbrytande av aktier ur ett näringsföretags
skattepliktiga anläggnings- och driftskapital måste dock tydligtvis vara,
att själva näringsdriften icke består uti handel med aktier, ty i sådant fall
äro aktierna varor, som självfallet böra i näringsdriftens kapital inräknas.
Anläggnings- och driftskapitalet, i den mån det kan tjäna såsom
underlag för näringsskatt, skulle alltså omfatta alla till näringsdriften
hörande »aktiva» med undantag dels av sådana, som inbegripas under
fastighets taxeringsvärde, dels ock av aktier, som tillhöra ett företag utan
att med dem drives handel. Härmed är dock icke sagt, att dit med nämnda
undantag räknas allt, som i en balansräkning är uppfört å aktivsidan.
Om balansräkningen visar brist (negativ behållning), upptages denna på
aktivsidan, men kan självfallet dock icke inräknas i anläggnings- och
driftskapitalet.
Icke ens med nu nämnda undantag böra under alla förhållanden
samtliga i balansräkning upptagna aktiva komma i beräkning vid fastställande
av ett näringsföretags anläggnings- och driftskapital. Enligt
kung! förordningen den 4 maj 1855 angående liandelsböcker och handelsräkningar,
skall en affärsman i balansräkningen upptaga allt vad
han äger, således icke blott sådan förmögenhet, som användes uti och
hörer till näringsdriften utan även enskild förmögenhet, och skall han
följaktligen även i balansräkningen å passivsidan redovisa skulder, som
icke åsamkats i och genom affärsdriften.
Under förutsättning, att jämte och vid sidan av näringsskatten
infördes en kapitalskatt med fullkomligt lika avvägd skattskyldighet
för bägge slagen av förmögenhet och med enahanda rätt till skuldavdrag,
vore det fullkomligt likgiltigt under vilken form förmögenheten
komme till beskattning, vare sig under form av näringsskatt eller medelst
kapitalskatt, och ett avskiljande av den i näring nedlagda förmögenheten
från enskild förmögenhet bleve tydligtvis obehövligt.
Emellertid kan icke ifrågasättas, att enskild förmögenhet, som
icke ligger i näringsdrift, bör drabbas av kommunalskatt i fullkomligt
lika mått som anläggnings- och driftskapital i näring. Detta skulle
icke överensstämma med intresseprincipen. Ett särskiljande av förmögenhetsdelar
av de båda olika slagen blir alltså nödvändigt, men
blir å andra sidan icke alltid så lätt. Det kan nämligen — utom i
mera påtagliga fall där fråga är om exempelvis bohag eller dylika tillgångar,
avsedda för personligt bruk — vara förenat med vanskligheter
att avgöra vilka förmögenhetsdelar icke användas i näringsdriften.
637
Det vanligaste torde nog vara att näringsidkarna icke upptaga i
balansräkningen andra förmögenhetsdelar än dem, som verkligen användas
uti och höra till näringsdriften, men detta sker i sådant fåll i strid
mot nu gällande bokföringslags stadgande.»
Fortsätter man undersökningen av aktivposter, vilka kunna förekomma
i en balansräkning, visar sig snart, att än flera finnas, vilkas
inräknande i det beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet bleve
uppenbart olämpligt eller i varje fall med avseende å lämpligheten ytterst
tvivelaktigt. Fn icke så sällan förekommande post är organisationskostnader.
I lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 § 56 och i lagen om
bankrörelse den 22 juni 1911 §§ 43 och 159 är uttryckligen förbjudet för
de näringsföretag, som i dessa lagar avses, att i balansräkningen föra
såsom tillgång kostnader för bolags bildande och organisation eller förvaltningskostnader.
Sådant förbud gäller emellertid icke för enskilda näringsidkare
och icke heller för försäkringsbolag. Beträffande dessa sistnämnda
har lagen om försäkringsrörelse i §§ 48 och 99 medgivit såväl försäkringsaktiebolag
som ömsesidiga försäkringsbolag att såsom tillgång uppföra
de vid bolagets bildande och därefter före utgången av andra
räkenskapsåret till organisation använda kostnader, under förbehåll dock
att dessa kostnader avskrivas senast inom 10 år för liv- och inom 8 år
för andra försäkringsbolag. Detta medgivande har naturligtvis icke sin
aidedning däri att dylika kostnader för försäkringsbolag mera än för
vanliga aktiebolag skulle vara att anse såsom verklig tillgång, utan torde
fastmera betingas av syftet att åt dessa bolag bereda en förmån i anslutning
till dittills följd praxis. Om nämligen sådana kostnader nödvändigt
skulle genast och på en gång avföras såsom utgift, bleve ofta
följden, att räkenskaperna de första åren måste utbalansera förlust, även
om rörelsen gått med vinst. Dessa kostnader torde alltså icke böra
inräknas i det beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet utan i
avseende, varom här är fråga, likställas med en negativ behållningspost.
I detta sammanhang må erinras om en annan hos försäkringsbolag
förekommande aktivpost. Jämlikt ovan åberopade paragrafer i lagen om
försäkringsrörelse må kostnader, som under loppet av ett räkenskapsår
använts till anskaffande av nya livförsäkringar, uppföras såsom tillgång
i balansräkningen, dock icke till högre belopp än 1V2 procent av summan
av de under året anskaffade och på bolagets eget ansvar bibehållna
i kraft varande livförsäkringar. Dessa kostnader, vilka emellertid skola
avskrivas med minst en femtedel om året, torde kunna anses såsom
en verklig tillgång. De hava nämligen ett reellt värde, som realiseras,
om bolaget överlåter försäkringsstocken åt annat bolag. Att försäkrings
-
Organisationskostna
-dar o. d.
Anskaffningskostnader
för livförsäkringar.
638
Garantifond.
Firmanamnet
o. d.
lagen betraktar sådana kostnader (agentprovisioner och dylikt) såsom
verklig tillgång framgår också bland annat därav, att de kunna under
vissa förhållanden få användas till redovisning av tillgångar, motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar. Denna aktivpost synes alltså
böra inräknas'' i det beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet.
En aktivpost, som understundom förekommer, kallas garantifond
eller något liknande. Då en sådan post finnes å aktivsidan, torde detta
innebära att inbetalning till bolaget av garanterade beloppet icke skett,
men att förpliktelse till inbetalning förefinnes. En dylik post kan
exempelvis såsom så kallad korrektivpost (utjämningspost) utjämna en
till betalning resterande del av aktiekapitalet, vilket då i sin helhet
uppförts å passivsidan och balanserar det å aktivsidan uppförda restbeloppet.
Eller ock kan garantifonden å aktivsidan fullt balansera ett
motsvarande belopp å passivsidan, därvid det å aktivsidan upptagna
beloppet allenast motsvarar förbindelser att under vissa förhållanden
gorå tillskott.
I bägge fallen torde en sådan bland aktiva upptagen post böra
betraktas allenast såsom eu korrektivpost och således icke såsom eu
verklig tillgång, som kan inräknas i det beskattningsbara anläggningsoch
driftskapitalet.
En rätt vanlig aktivpost är firmanamnet eller dylikt. I alla de
fall, då vid överlåtelse av ett företag firmanamnet förvärvats mot betalning,
torde förvärvet i regel föras såsom tillgång bland aktiva. Häremot
torde knappast något vara att erinra, då firmanamnet ju i
sådant fall faktiskt representerar ett i näringsdriften nedlagt kapital.
Något tvivel därom, att en sådan aktivpost bör inräknas i det beskattningsbara
anläggnings- och driftskapitalet, lärer väl därför icke kunna
uppstå.
Men huru ställer det sig, för den händelse en näringsidkare, som
icke genom köp förvärvat firmanamnet, skulle för detsamma upptaga
ett värde bland aktiva i sin balansräkning? I firmanamnet, som representerar
under årens lopp förvärvat förtroende hos allmänheten och därpå
grundad säker kundkrets och dylikt, kan ju faktiskt ligga ett betydande
värde, som i händelse av firmaöverlåtelse betingar en mot
värdet svarande köpeskilling, och i sådant fäll med all rätt av övertagaren
uppföres i balansräkningen. Varför skulle icke firmans ursprungliga
innehavare, som själv upparbetat affären, också kunna upptaga
firmanamnets värde såsom en tillgång i sin balansräkning? Ehuru aktiebolagslagen
icke direkt förbjuder upptagande av sådant värde såsom
tillgång i balansräkningen, torde väl få antagas, att lagen icke med
-
639
giver sådant, enär förefintligheten av en dylik aktivpost torde komma
i strid mot stadgandet att aktiebolags tillgångar icke må upptagas till
högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning. Fölens
kilda näringsidkare lärer däremot intet hinder för närvarande finnas.
Om nu en sådan näringsidkare verkligen i balansräkningen upptager
värdet av firmanamnet såsom en tillgång, skall denna tillgång då inräknas
i det beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet?
Huru än denna fråga blir besvarad, kommer dock alltid att inträffa,
att tillgångar av ifrågavarande slag under vissa förhållanden —
då överlåtelse till ny innehavare skett emot härför erlagd betalning —
bliva inräknade i anläggnings- och driftskapitalet och alltså föremål
för beskattning, men under andra förhållanden helt .gå fria från
näringsskatt. Detta sistnämnda komme nämligen att inträffa, då intet
värde för sådan tillgång upptagits i balansräkningen.
För övrigt kunna andra tillgångar än firmanamnets värde förekomma,
som äro av ungefär enahanda beskaffenhet och kunna besitta
betydande värden. Så t. ex. en på många års erfarenhet grundad organisation
av tillverkning eller försäljning, förhandenvaron av en fackmässigt
skolad arbetarestam, fabrikations- eller andra affärshemligheter
m. m.; dessa och därmed likartade tillgångar kunna, om ock givetvis med
en viss svårighet, i penningar uppskattas och betinga betydande pris vid
överlåtelser. Har överlåtelse skett, bliva dessa tillgångar med all rätt
av övertagaren upptagna i dennes balansräkning och föremål för beskattning.
Men om ingen överlåtelse skett, bliva de icke av ursprunglige
innehavaren fipptagna såsom tillgångar och undgå således beskattning.
Enahanda är förhållandet med patenter. Har patentet köpts, upptages
det i balansräkningen, men har det uppfunnits av utövaren själv
eller hos honom anställd och avlönad funktionär och således icke orsakat
honom direkta kostnader, torde det i regel icke upptagas i balansräkningen
och undgår likaledes beskattning.
En aktivpost, som icke så sällan förekommer, innefattar en be- i förskott
teckning av innebörd, att hyra, premier eller dylikt erlagts i förskott prenUer^a
för kommande år. En sådan post är i själva verket av enahanda natur
som fordringar och bör alltså inräknas i det beskattningsbara anläggnings-
och driftskapitalet.
Sedan man klargjort för sig, vilka aktiva böra tagas i beräkning Passivposter
vid fastställande av det till näringsskatt beskattningsbara anläggningsoch
driftskapitalet, har man att söka utreda, huruvida och i vad mån
avdrag må kunna medgivas för vissa slag av passiva, innan det beskatt
-
640
ningsbara beloppet fastställes. Förut har framhållits, att skuldavdrag i
allmänhet äro oförenliga med intresseprincipens fordringar i avseende å
skatteobjektets beskaffenhet, men att vissa slag av skulder dock borde
förutsättas kunna gå i kvittning mot kontanta medel, värdepapper och
fordringar.
Angående
skuldavdrag
vid näringsskattekapitalets
bildande
i
främmande
länder.
Bayern.
I främmande länder, där anläggnings- och driftskapitalet tjänar såsom underlag
för näringsskatt, hava vissa skuldavdrag medgivits.
I den för konungariket Bayern gällande lagen av är 1910 såväl som ock i
det förslag av år 1908, vilket legat till grund för lagen, förklaras anläggnings- och
driftskapitalet skola omfatta samtliga i näringsdriften använda föremål och rättigheter
med undantag av sådana, som äro underkastade skatt å jord och byggnader. En
uppräkning har gjorts av de olika beståndsdelarna av anläggnings- och driftskapitalet,
i avseende å vilken uppräkning här allenast behöver beröras punkterna 4 och 6.
»4) Råmaterial (und Hilfstoffe), däri inbegripna varor under bearbetning och
till försäljning avsedda förråd av fabrikat och varor;
6) förråd av kontanta penningar, guld och silver i tackor, sedlar, banknoter,
växlar, värdepapper, av rörelsen härledda utestående fordringar, löpande förskrivningar
(Darlehensforderungen) av inteckningsanstalter, lånekassor och kreditinstitut.»
I fråga om skuldavdrag innehöll lagförslaget följande bestämmelse: Å värdet
av de under punkten 6 upptagna beståndsdelar av anläggnings- och driftskapitalet
må avdragas de omedelbart ur den löpande driften härflytande kapitalskulder; till
dessa senare räknas även inteckningsanstalters obligationer samt lånekassors och
kreditinstituts därmed likställda förbindelser. I övrigt är skuldavdrag icke tillåtet.
Emellertid utsträckte lagen skuldavdragsrätten att gälla jämväl intill halva
värdet av de i punkten 4 upptagna beståndsdelar av anläggnings- och driftskapitalet.
Såsom ovan antytts är det enligt denna lag icke alla slag av skulder, som
kunna ifrågakomma till avdrag utan allenast sådana, som härleda omedelbart ur
den löpande driften, d. v. s. enligt lagens ordalydelse »de utav varukredit eller
bankkredit såväl som eljest omedelbart av den löpande affärsdriften härflytande skulder».
I motiveringen har betydelsen av dessa ord icke närmare utvecklats än att till dessa
skulder icke finge räknas sådana, som gjorts för grundandet, förvärvandet eller utvidgning
av rörelsen, eller sådana, som gjorts för täckande av förbindelser på grund
av den löpande affärsdriften.
Lagförslaget motiverade den föreslagna skuldavdragsrätten sålunda: Det speciella
syftet med användande av driftskapitalet såsom beskattningsunderlag för näringsskatten
och den önskvärda lika behandlingen av skuldavdrag vid näringsskatten
som vid grund- och byggnadsskatten betinga principenligt inga som helst skuldavdrag
å driftskapitalets totalvärde. Däremot överensstämmer det väl med de ekonomiska
och liknande synpunkter, vilka föranlett medgivande av skuldränteavdrag
vid kapitalränteskatten, om man tillåter de av den löpande driften direkt härrörande
skulderna att gå i kvittning mot kontanta medel och fordringar. I så begränsad
omfattning synes nämligen en kvittning oundviklig i affärsverksamhetens intresse
och med avseende å det intima sambandet mellan dessa slag av aktiva och passiva
mera följa av sig självt än vara ett undantag från principen om skuldavdrags
otillåtlighet.
G41
Någon särskild motivering för den i lagen sedermera medgivna utsträckningen
av skuldavdragsrätten har icke kunnat av tillgängliga handlingar inhämtas.
I Baden omfattar det beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet, likasom
i Bayern, alla i niiringsdriften begagnade förmögenhetsobjekt med undantagav
dem som äro beskattade såsom jord och byggnader. Uppräkningen av förmögenhetsbeståndsdelar,
vilka ingå i anläggnings- och driftskapitalet, överensstämmer
med Bayerns och förekommer alltså i denna uppräkning alldeles enahanda
grupp av förmögenhetsobjekt, som den här ovan under punkten 6 i Bayerns lagstiftning
omförmälda. Från denna grupp av tillgångar — men icke likasom i
Bayern från gruppen under punkten 4 här ovan — få avdragas omedelbart ur den
löpande driften härrörande skulder.
Vad Hessen angår, innehöll ett förslag av den 15 november 1904 art. 7, att
näringsskatt borde träffa alla i näringsdrift varaktigt använda eller för näringsdriften
avsedda föremål och rättigheter, som hade i penningar uppskattningsbart
värde, med undantag av dem som vore underkastade objektskatten å jord. Avdrag
för skulder eller andra personliga förpliktelser var förbjudet enligt art. 9 i samma
förslag.
Kvittning av skulder av något slag mot fordringar eller andra tillgångar
medgavs således icke. Emellertid får därav icke dragas den slutsatsen, att enligt
förslaget samtliga tillgångars, med undantag av fastigheter, sammanlagda totalvärde
utan avkortning skulle bliva föremål för beskattning. Detta lärer visserligen
hava varit ifrågasatt enligt ett tidigare förslag, men på grund av framställda
anmärkningar ändrades detta i 1904 års nyssnämnda förslag sålunda, att allenast
varaktigt använda föremål och rättigheter skulle medräknas i det beskattningsbara
anläggnings- och driftskapitalet. Medel, som mera tillfälligt begagnades i rörelsen
(vorubergehende Betriebsmittel), skulle däremot icke inräknas.
Enligt detta senare förslag skulle alltså ingen som helst hänsyn tagas till
passiva i balansräkningen utan allenast till aktiva, men därvid skulle avskiljas aktiva
av mera tillfällig beskaffenhet. Motiveringen till det av regeringen upptagna förslaget
lämnar ingen ledning för bedömande av frågan, vilka aktiva skulle anses
såsom tillfälliga. Icke heller andra kammarens utskottsbetänkande i ämnet lämnar
upplysning härom, men betänkandet utgår från det antagandet, att avskiljande av
ifrågavarande medel icke skulle möta svårigheter i praxis. Utskottet avstår från
försöket att närmare förklara stadgandet i fråga av det uppgivna skälet, att en
oomtvistlig formulering icke kunde utfinnas.
I sin slutliga formulering har kommunalskattelagen av den 3 juli 1911 bibehållit
förslagets stadgande, att näringsskatten skulle träffa de varaktigt i näringsdrift
använda föremål och rättigheter. I en till ledning för de skattskyldiga på
regeringens föranstaltande utgiven kommentar förklaras »vorubergehende Betriebsmittel»
i allmänhet avse sådana medel, som tillföras näringsdriften för täckande av ett
en gång uppträdande behov. Återkommer behovet under de särskilda driftsåren med
större eller mindre regelmässighet, såsom t. ex. är fallet vid säsongaffärer i handel
och industri, kan det icke bli tal om »vorubergehende Betriebsmittel». En reservmaskin
t. ex., som icke går oavbrutet utan blott då och då, måste alltså räknas till
varaktigt i rörelsen använda föremål.
Ehuruväl det sålunda föreslagna förfaringssättet att vid det beskattningsbara
anläggnings- och driftskapitalets bildande avskilja sådana aktiva, vilka tillfälligt
Baden.
Hessen.
Kommunalska ttesakkunnige.
81
642
begagnades i näringsdriften, medgavs komma att verka i enahanda riktning, som ett
skuldavdrag, framställdes dock under frågans behandling härutöver yrkanden på skuldavdrag
i viss omfattning. Dessa yrkanden tillmötesgingos i ett nytt regeringsförslag av
den 8 maj 1910, däri tillägg gjorts av följande lydelse: De för rörelsen avsedda
förråd av kontanta penningar, guld och silver i tackor, sedlar, banknoter, växlar
och värdepapper, såväl som av rörelsen härrörande utestående fordringar, däri
inbegripna å kontokurant löpande tillgodohavanden, samt slutligen levande och döda
inventarier vid lantbruk skola vid fastställande av det beskattningsbara anläggningsoch
driftskapitalet tagas i beräkning allenast i den män sådana tillgångar överstiga
de av den löpande driften föranledda skulderna. Här infördes alltså ett kvittningsförfarande
mellan vissa slag av aktiva och vissa slag av passiva. Avdrag av andra
skulder eller personliga förpliktelser finge icke ske.
Såsom motiv för det i sistberörda förslag medgivna skuldavdraget anförde
regeringen, efter att hava framhållit skuldavdrags principiella oförenlighet med objektbeskattning,
följande: Däremot läte sig med denna grundsats väl förena det under
tidigare förhandlingar framställda önskemålet att från förbudet mot avdrag för skulder
undantaga »kreditskulder», det vill säga de löpande dagligen eller eljest på kortare tidsperioder
växlande skulderna, åtminstone så långt de ginge i kvittning mot kontanta
medel och i rörelsen utestående fordringar ävensom vid lantbruksrörelse levande och
döda inventarier. Det således för »kreditskulder» gjorda undantaget strede icke mot
regeringens uppfattning om de uppgifter, näringsskatten hade att fylla i skattesystemet,
eftersom dylika dagligen eller eljest under kortare perioder växlande
skulder i allmänhet icke utvisade näringsdriftens omfång och icke heller i regel
vore »werbende Schulden». Avdraget för tillfälliga skulder stode för övrigt i överensstämmelse
med handelskamramas i sin tid gjorda och i lagförslaget beaktade fordran
på skattefrihet för »vorubergehende Betriebsmittel».
Någon närmare utläggning av begreppet »av löpande driften härrörande
skulder» förekommer icke i motiveringen, men enligt ovan åberopade handledning
skulle dit hänföras alla sådana skulder, som hade sin grund i utgifter för anskaffande
av råvaror (und Hilfstoffe), färdiga varor, antagande och sysselsättande
av biträden och arbetare vid driften, affärsresor, men även t. ex. utgifter för skadeersättningsanspråk
i och för rörelsen. Däremot finge avdrag icke göras för skulder,
som gjorts för att grunda, utvidga eller förbättra en rörelse, emedan dessa skulder
icke härrörde ur den löpande driften. Om skulderna härrörde från löpande driftsår
eller från ett tidigare år vore likgiltigt, »Löpande driften» vore nämligen icke Obetydande
med »löpande driftsåret». Men väl måste skulderna såsom sådana härröra ur
löpande driften; avdragas finge således icke skulder, som bestode uti lån upptagna för
amortering av driftsskulder, såvida det icke rörde sig om skulder enligt kontokurant.
Passivposter
i balansräkning,
vilka
hava karaktären
av
skuld.
Innan man närmare ingår på frågan, vilka slag av skulder må
kunna ifrågasättas till avdrag vid det beskattningsbara kapitalets bildande,
torde böra i någon mån utredas, vilka passiva i balansräkningen hava
karaktären av skulder eller eljest äro av beskaffenhet att böra i berörda
avseende likställas med skulder.
I allmänhet lärer icke vara förenat med större svårigheter att vid
granskning av en balansräkning avgöra vilka passivposter hava käran
-
643
tären av skulder. Dock kunna vissa passivposter, som icke grunda sig
å avtal om försträckning men icke desto mindre äro att anse såsom
skuldposter, förekomma i balansräkningar under åtskilliga olikartade
benämningar, som tarva närmare undersökning, innan sådana posters
egenskap av skulder blir tydlig. Sådana passivposters belopp äro måhända
icke heller alltid oomtvistliga, utan i balansräkningen upptagna
efter en på sannolikhetsgrunder gjord beräkning. Då dylika poster
ifrågasättas till avdrag vid uppskattning av anläggnings- och driftskapitalet,
erfordras tydligtvis prövning i varje särskilt fall rörande befogenheten
av anspråk härå.
Att här söka närmare ingå på redogörelse för alla tänkbara passivposter
av ifrågavarande slag kan icke ifrågasättas.
Däremot kan det vara av intresse att närmare undersöka vissa
mera vanligt förekommande passivposter i balansräkningar för aktiebolag,
särskilt försäkringsaktiebolag, ävensom ömsesidiga försäkringsbolag.
Grundfonden eller aktiekapitalet kan naturligtvis aldrig anses såsom
en aktiebolagets skuld, ehuru den upptages på passivsidan, utan
är allenast att betrakta såsom en saldopost, vilken utom annat har till
uppgift att tillsammans med övriga saldoposter räkenskapsmässigt framvisa
skillnaden mellan aktiva och passiva, det vill säga nettoförmögenheten.
Enahanda är förhållandet med garantifond, garantikapital, eller
huru detta belopp nu må kallas, hos ömsesidiga försäkringsbolag, till
vilkas verksamhet delägarna gjort verkliga penningtillskott. Härifrån
utgår också svensk lagstiftning i ämnet.
Reservfond ävensom dispositions- och andra fonder med olika benämningar,
vilka fonder redovisa tillgångar uppkomna genom besparing
av vinster eller annan uppsparing av tillgångar, äro tydligtvis icke heller
att betrakta annat än såsom räkenskapspostér med saldokaraktär, och i
detta avseende att likställa med grundfonden.
Pensions- eller understödsfonder äro ävenledes i regel av samma
beskaffenhet. Om emellertid ett bolag på grund av avtal med tjänstemän
och arbetare är juridiskt förpliktat att, så långt fonden därtill förslår,
pensionera tjänstemännen eller arbetarna, representerar fonden
en verklig skuld till nuvarande och blivande pensionstagare. Eljest har
bolaget full dispositionsrätt över fonden, vilken, i händelse verksamheten
gått med förlust, måste såsom en bolagets tillgång tillgripas, innan
reservfonden får tagas i anspråk.
Grundfond.
Garantifond.
Reserv-,
dispositionsock
andra
dylika fonder.
Pensionsoch
understödsfonder.
644
Avskrivnings-,
förnyelse-
eller
dylika fonder.
Årets vinst.
Försäkrings
fonden.
Ersättnings
reserven.
Premie
reserven.
Understundom kunna passivposter, utan att hava karaktären av
skuld, likväl vara av beskaffenhet att böra avdragas från vissa slag av
aktiva vid bildande av det beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet.
Detta blir förhållandet, om deras egentliga syfte är att till
rätta värden reducera å aktivsidan upptagna allt för höga värden.
Ganska ofta pläga näringsidkare, i stället för att genom avskrivningar
nedsätta värden å aktiva, låta å passivsidan under växlande benämningar
föra avskrivningsbeloppen såsom fonder, avskrivningsfond, förnyelsefond
eller dylikt. Detta förfaringssätt har legaliserats i gällande lagstiftning för
aktiebolag. I den mån avsättningarna till dessa fonder motsvara normala
avskrivningar, utgöra desamma emellertid tydligen allenast korrektivposter,
till vilka hänsyn skall tagas vid värdesättning av aktiva.
En passivpost, som ävenledes, utan att hava karaktären av skuld,
bör få avdragas, är årets vinst i den mån den icke föres i ny räkning.
Från aktivas sammanlagda totalvärde synes alltså böra avgå den del av
de å vinst- och förlustkonto innestående medel, som motsvarar årsvinsten.
Däremot bör icke få avdragas belopp, som å vinst- och förlustkonto
kan vara kvarstående från föregående år. Detta belopp har nämligen
varit använt i rörelsen under sist tilländagångna räkenskapsår och utgjort
del av anläggnings- och driftskapitalet det året.
Hos försäkringsbolag1) förekomma i balansräkningarna vissa speciella
passivposter, vilka böra här omnämnas.
Försäkringsfonden består av dels ersättningsreserven (= reserven
för oreglerade försäkringar) dels ock premiereserven.
Ersättningsreserven är uppenbarligen en ren skuldpost. Den händelse,
som föranleder betalningsskyldighet för bolaget, har redan inträffat,
men vissa undersökningar måste göras, innan beloppet blir klart till
betalning. I avvaktan härpå reserveras sådana belopp och bokföras
såsom ersättningsreserv. Denna resei''v skiljer sig till sin natur väsentligen
från premiereserven, ehuru bägge sammanförts i försäkringsfonden
för att beredas samma trygghet.
Premiereserven är avsedd att täcka eu på förhand beräknad betalningsskyldighet,
som inträder först då den händelse inträffat, vilken
enligt försäkringsavtalet grundar betalningsskyldighet. Sådan reserv
skall hållas av bolag, som uppbär premie för försäkringar, löpande över
tiden för räkenskapsårets utgång, och reserven skall motsvara sammanlagda
värdet av alla löpande försäkringar. Detta är för livförsäkringsbolag
närmare bestämt sålunda, att premiereserven för livförsäkringar
*) Denna P. M. förelåg utarbetad före utfärdandet av lagen den 4 september 1914, om ändrad
lydelse av vissa §§ i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903.
645
skall minst uppgå till skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets förbindelser
på grund av löpande livförsäkringar samt kapitalvärdet av de
nettopremier, som livförsäkringstagarna må hava att ytterligare erlägga,
därvid dock må från kapitalvärdet av bolagets förbindelser avräknas
belopp, som bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev inom deras
återköpsvärden.
Åven premiereserven torde äga karaktären av en skuldpost,
och är i varje fall svensk försäkringslagstiftning byggd på detta antagande.
Hela försäkringsfonden — ersättningsreserven såväl som premiereserven—
lärer alltså böra betraktas såsom en skuld. Den är visserligen
icke, åtminstone vad premiereserven beträffar, att hänföra till »löpande
skulder», men den är en skuld som härrör från och står i det intimaste
sammanhang med den »löpande driften». Den är också i Hessen uttryckligen
angiven såsom en skuld att avdragas vid beräkningen av det
beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalet. Den får nämligen gå
i avräkning å fordringar och kontanta medel och därmed jämförliga
tillgångar. Fråga kan emellertid vara, om den icke borde få gå i avräkning
å alla sådana tillgångar, vilka i räkenskapen särskilt avskilts
till säkerhet för premiereserven, även om bland dessa tillgångar skulle
finnas sådana, som strängt taget icke äro att hänföra till fordringar
och dylikt.
Bland passiva i livförsäkringsbolags balansräkningar finnes vidare
en post, som benämnes säkerhetsfond. Försäkringsbolag, som driver
livförsäkringsrörelse, skall enligt svensk lagstiftning göra avsättningar
till en sådan fond. Intill dess säkerhetsfonden uppgår till 7;o del av
försäkringsfonden för livförsäkringar, skall sålunda till säkerhetsfonden
årligen avsättas minst hälften av behållningen å rörelsen i dess helhet,
sedan föreskriven avsättning till reservfonden skett. Då säkerhetsfonden
uppgår till föreskrivet belopp, behöver vidare avsättning till
densamma ej göras. Nedsättning av säkerhetsfonden får icke utan försäkringsinspektionens
medgivande äga rum, såvida det icke påkallas för
täckande av förlust. Drives dessutom annan försäkringsrörelse, måste
dock reservfonden i första hand anlitas till förlustens täckande.
Säkerhetsfondens ändamål är att vid behov tjäna till utfyllande
av premiereserven. Emedan de faktorer — räntefot och dödlighet —
på vilka premiereservens beräknande vilar äro underkastade förändring
och möjlighet för förluster vid tillgångarnas placering således icke är
utesluten, har ansetts nödigt att utöver avsättningarna till premiereserven
föreskriva avsättningar jämväl till säkerhetsfond.
Säkerhets
fonden.
646
Beskattningsbara
beståndsdelar
av anläggnings-
och
driftskapitalet.
Tillgångar,
som få gå i
kvittning mot
skulder.
Denna säkerhetsfond kan knappast anses såsom en skuld i samma
mening som premiereserven, utan den är avsedd till fyllnad för den
händelse skulden i verkligheten skulle visa sig vara större än den i
premiereserven beräknats. I rena livförsäkringsbolag behöva icke särskilda
tillgångar avskiljas till belopp, motsvarande säkerhetsfonden.
Endast om bolaget dessutom driver annan försäkring jämte livförsäkringsrörelsen
behöver sådant avskiljande äga rum. Detta avskiljande torde
emellertid icke påkallas av den anledning, att säkerhetsfonden i likhet
med premiereserven ansetts såsom en bolagets skuld till försäkringstagarna,
utan allenast därav att säkerhetsfonden avsatts uteslutande i
livförsäkringstagarnas intresse och till deras förmån, vadan deras eventuella
rätt till densamma ansetts böra skyddas.
Säkerhetsfonden synes alltså icke få betraktas såsom en bolagets
skuld, som kan ifrågasättas att gå i kvittning mot fordringar vid det
beskattningsbara anläggnings- och driftskapitalets bildande.
Icke i något av de länder, som här ovan berörts, har det näringsskattepliktiga
anläggnings- och driftskapitalet uppbyggts uteslutande på
aktiva (tillgångarna) utan hänsyn till passiva (skulderna), utan vissa slag
av aktiva hava fått gå i kvittning mot vissa slag av passiva.
Emellertid äro bestämmelserna rörande vilka slag av aktiva och
vilka slag av passiva, som få gå i kvittning mot varandra, icke så
tydligt avfattade, att all tvekan i berörda avseende kan anses undanröjd.
Den grupp av tillgångar, som samstämmigt enligt Bayerns, Badens
och Hessens skattelagstiftningar kan göras till föremål för sådan kvittning,
omfattar kontanta medel, guld och silver i tackor, sedlar, banknoter,
växlar, värdepapper samt av rörelsen härrörande fordringar, däri inbegripna
tillgodohavanden enligt kontokurant.
Gemensamt för dessa slag av tillgångar torde vara, att de icke
äro att anse såsom lika fast bundna vid anläggnings- och driftskapitalet
som andra tillgångar, utan äro mera rörliga. Och anledningen till att
kvittningsrätt medgivits för dessa tillgångar mot vissa slag av skulder
får antagas hava varit, att de kontanta medlen lätteligen kunnat
användas till betalning av skulder, likasom ock övriga ifrågavarande
valutor kunnat omsättas i kontanta medel och gå till samma användning,
varigenom anläggnings- och driftskapitalet skulle kunnat med dylika
åtgöranden nedbringas till samma belopp, som nu åstadkommes genom
det medgivna kvittningsförfarandet. Det intima sambandet mellan dessa
647
slag av aktiva och vissa slag av passiva liar sålunda påkallat medgivandet
till kvittning.
Emellertid kunna fall uppstå, särskilt i fråga om värdepapper och
fordringar, då det blir svårt att, åtminstone med fasthållande av nyss
anförda förutsättning, avgöra huruvida de äro av beskaffenhet att böra
få kvittas emot skulder eller icke.
Om t. ex. en näringsidkare, bolag eller enskild person, i sin egen
affärs intresse köpt aktier i ett annat närings företag för att därigenom
komma i närmare förbindelse med detta och såmedelst tillföra sin egen
affär vissa fördelar, såsom företrädesrätt antingen till varuleveranser åt
aktiebolaget eller till distribuering och försäljning av aktiebolagets varor
eller dylikt, böra då dessa aktier få gå i kvittning mot skulder? Näringsidkaren
kan icke utan att förfela syftet med aktieförvärvet låta aktierna
avyttras och betala skulder med köpeskillingen samt såmedelst nedbringa
anläggnings- och driftskapitalet. Aktierna synas i ett sådant
fall böra anses såsom lika fast bundna vid anläggnings- och driftskapitalet
som maskiner, inventarier och varor.
Rätt vanligt torde vara, att näringsidkare lägger ned disponibelt
rörelsekapital i aktier, som i den mån kapitalet efter hand erfordras
direkt för rörelsen belånas eller säljas. Vid sidan av den egentliga
näringsdriften bedriver han köp och försäljning av aktier i spekulationssyfte.
Böra dessa aktier tillåtas gå i kvittning mot skulder?
Åven innebörden av bestämmelsen om kvittningsrätt mot fordringar,
»härrörande av driften», lämnar rum för tvekan.
En näringsidkare kan hava startat sin rörelse utan kontanta medel
men i stället för kontanter ägt en intecknad fordran, vilken inteckning
belånats för erhållande av erforderliga medel för driften. Denna fordran
kan således icke sägas härröra av driften, men nog vore det väl obilligt,
om den icke skulle få gå i kvittning mot löpande skulder?
Om tvekan således i många fäll torde yppa sig vid bedömande av
frågan, vilka slag av aktiva böra få göras till föremål för kvittning, så
torde än flera fall av tveksamhet inträffa vid avgörandet av frågan, vilka
slag av passiva böra få avdragas eller gå i kvittning mot aktiva. Dessa
passiva karakteriseras såsom »de ur löpande driften härrörande skulderna».
Om man undantager rent personliga skulder, vilka likasom privatförmögenhet
helst icke borde förekomma i balansräkningen, torde alla i
ett näringsföretags balansräkning upptagna skulder kunna sägas härröra
ur den löpande driften.
Detta senare begrepp är i själva verket mycket svårbestämbart.
Såsom förut påpekats, har man i Bayern betecknat de ifrågavarande
248
skulderna såsom »utav varukredit eller bankkredit såväl som eljest av den
löpande driften härrörande skulder», men i motiveringen har ingen annan
förklaring givits än att till dessa skulder icke finge räknas sådana, som
gjorts för grundande, förvärvande eller utvidgande av rörelsen eller för
täckande av löpande driftsskulder. I Hessen hava ifrågavarande skulder
ävenledes angivits såsom härrörande av varukredit eller åsamkade för
bestridande av utgifter till avlöningar, affärsresor eller skadeersättningar
eller dylikt, men tillika har i motiveringen framhållits, att dit icke finge
hänföras lån för amortering av dylika skulder, utan allenast de på kortare
tidsperioder växlande skulderna.
Det torde icke vara möjligt att med säkerhet bedöma, huruvida
och i vad mån de ifrågavarande bestämmelserna utan alltför stor fara
för missgrepp skulle kunna i praktiken tillämpas. Det vill fasthellre
förefalla som om vid tillämpningen av bestämmelserna svårigheter måste
möta så stora, att de icke kunna undanröjas ens genom än så detaljerade
anvisningar. Med den skiftande mångfald, varunder skulder
uppträda i skilda näringsföretag, blir det säkerligen ytterst vanskligt
avgöra, huruvida en skuld är att anse såsom härrörande ur den
löpande driften eller icke. Väl är det klart, att exempelvis en
skuld för varor härrör ur den löpande driften, så länge själva varorna
äro obetalda eller betalts genom accept, men om bankkredit anlitas
för varornas betalning, skulle taxeringsmyndigheterna genast vara
inne på det ovissas område vid avgörandet av frågan, om skulden klätt
anse såsom ett lån för amortering av en förutvarande sådan driftsskuld.
Skall frågans avgörande bero på formen, under vilken bankkrediten
anlitats, eller på lånets förfallotid? Om lånet erhållits å löpande
räkning eller kassakreditivräkning, torde skulden måhända få anses
såsom härrörande ur löpande driften, men om annan låneform anlitats,
exempelvis amorteringslån eller viss tids lån, är skulden måhända att
anse såsom upptagen för amortering av en förutvarande driftsskuld?
Eller kanske blir, i fråga om lån på viss tid, lånetiden avgörande eller
sålunda den omständigheten, om lånet tagits på en månad, två, sex eller
åtta månader, eller på ett eller flera år?
I många fall lärer det icke ens för näringsidkaren själv ställa sig
lätt att bedöma nu berörda fråga, och för taxeringsmyndigheterna synes
det i de flesta fall omöjligt att kontrollera näringsidkarens uppgifter i
detta avseende, då balansräkningen vanligen icke alls lämnar upplysningar
om skuldernas olika beskaffenhet i berörda hänseenden. Den mindre samvetsgranne
skattskyldige, vilken i sin uppgift vågar rubricera huvudparten
av skulderna såsom löpande driftsskulder, erbjudes alltså tillfälle
649
att vid beskattningen vinna förmåner, som icke stå den mera samvetsgranne
till buds.
Bestämmelser i ovan antydda riktning skulle vidare komma att
premiera dåligt finansierade näringsföretag på bekostnad av de bättre
finansierade. Ju sämre den finansiella ledningen av ett näringsföretag
handhaves, desto större äro de lösa skulderna och desto större skulle
alltså möjligheten till skuldavdrag bliva. Men dessutom synas dessa
bestämmelser, även med en rätt tillämpning, komma att drabba vissa
företag med eu alltför hård beskattning, särskilt bankföretag. Oavsett
svårigheten att avgöra vilka utav en banks skulder böra anses såsom
härrörande av den löpande driften, kan man med stor visshet antaga,
att företag, vilkas verksamhet består i mottagande av medel från allmänheten
och dessa medels utlånande, skola balansera med betydande
skuldbelopp av mera varaktig beskaffenhet, vilka kanske icke skulle få
gå i avräkning mot fordringar. Sådana företag skulle därför komma
att förete beskattningsbara anläggnings- och driftskapital, som icke
stode i rimligt förhållande till andra näringsföretags anläggnings- och
driftskapital, och framför allt skulle den på banker belöpande näringsskatten,
jämförd med andra näringsföretags beskattning, helt säkert
bliva betjMligt större än som kan anses rättfärdigat av bankens intresse
i kommunens utveckling. Under skattelagstiftningsarbetet i Hessen har
också uppmärksamhet varit fäst på detta förhållande.
Såsom här ovan framhållits, torde begreppet »skulder, som härröra
ur den löpande driftens icke sammanfalla med begreppet slänt rörelsekapitals
i bevillningsförordningens mening.
Enligt numera antagen praxis skall i beskattningshänseende såsom
lånt rörelsekapital betraktas alla för rörelsen upplånade medel, som ej
kunna anses hava nedlagts i fäst egendom, använd för rörelsen.
Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida den uppfattning av begreppet
lånt rörelsekapital, varå nämnda praxis är grundad, kan vara
riktig. Såsom rörelsekapital, såvitt man därmed menar driftskapital,
torde böra anses alla de uti näringsdrift nedlagda medel, vilka icke
tillhöra anläggningskapitalet. Då anläggningskapitalet begreppsenligt
omfattar alla för stadigvarande bruk avsedda föremål, torde således lånt
rörelsekapital böra anses omfatta alla medel, som upplånats för annat
ändamål än för de till stadigvarande bruk avsedda föremålen, vilka
senare utgöras icke blott av de för näringsdriften avsedda fastigheterna
utan även av maskiner, inventarier och därmed likartade tillgångar.
Med eu sådan bestämning av begreppet lånt rörelsekapital kunna
Kommunalskattesakkunn ige. 82
Lånt rörelsekapital
bör
få avdragas.
650
ju visserligen, därest vid fastställande av det beskattningsbara anläggnings-
och driftskapitalet kvittningsrätt mot vissa slag av tillgångar
medgives för det lånta rörelsekapitalet, svårigheter understundom möta
vid avgörandet av frågan huruvida en skuld är att anse såsom lånt
rörelsekapital eller icke; dessa svårigheter kunna dock antagas icke
bliva fullt så stora som vanskligheten att avgöra, vilka skulder kunna
anses härröra ur »den löpande driften».
I senare fallet måste nämligen de särskilda skuldbeloppen eller
till och med delar därav individualiseras, för att man skall kunna avgöra,
i vad mån de härröra av »den löpande driften» eller icke. För avgörandet
av frågan, huruvida en skuld är att anse såsom lånt rörelsekapital eller
icke, erfordras däremot ingen individualisering av skulderna. Det är
fullkomligt betydelselöst, huruvida en viss skuld i verkligheten tillkommit
för utökning av anläggningskapitalet, exempelvis för inköp av
maskiner eller för inköp av förbrukningsartiklar, utbetalning av avlöning
eller dylikt. Man behöver blott undersöka, i vad mån närings företagets
hela skuldsumma belöper på anläggningskapitalet eller på driftskapitalet.
Till belopp, varmed näringsidkarens eget kapital understiger värdet å
samtliga för stadigvarande bruk avsedda tillgångar, måste härvid näringsidkarens
skulder anses utgöra lånt anläggningskapital. Resten av skuldsumman
är att betrakta såsom upplånat rörelsekapital. Den svårighet,
som här möter, gäller alltså uppdelandet av tillgångarna i sådana, som
tillhöra anläggningskapitalet, och sådana, som tillhöra driftskapitalet,
men denna svårighet torde med den skattskyldiges hjälp och uppgiftsplikt
kunna tämligen lätt övervinnas.
Såsom förut nämnts, bör det ifrågasättas att för näringsföretag,
där handel med värdepapper icke utgör föremål för driften, fritaga aktier
från att inberäknas i det näringsskattepliktiga anläggnings- och driftskapitalet.
I sådant fall böra naturligtvis icke heller skulder som svara
mot aktierna, inberäknas i lånt rörelsekapital, som kan gå i kvittning
mot vissa tillgångar.
Med tillämpning av vad sålunda anförts skulle alltså taxeringsmyndigheterna
hava att i varje fall undersöka, huruvida näringsidkarens
eget kapital täcker sammanlagda värdet av fastigheter och övriga till
stadigvarande bruk för näringsdriften avsedda föremål eller rättigheter
ävensom aktier, de sistnämnda under förutsättning att näringsidkaren
icke driver handel med sådana. Räcker näringsidkarens eget kapital
härtill, så är skuldsumman i sin helhet kvittningsgill mot kontanta medel
och fordringar ävensom värdepapper, varmed handel icke bedrives. År
däremot sammanlagda värdet av den fasta egendomen och övriga för
stadigvarande bruk avsedda föremål och rättigheter ävensom, med förut
angivet förbehåll, aktier större iin näringsidkarens eget kapital, skall
skuldsumman få gå i dylik kvittning till så stor del därav, som motsvarar
skillnaden mellan sammanlagda beloppet av egna och lånade medel, å
ena sidan, samt sammanlagda värdet av fast egendom och övriga för
stadigvarande bruk avsedda tillgångar ävensom aktier, å andra sidan.
Anläggnings- och driftskapitalets värdesättning.
I fråga om tillämpade metoder för anläggnings- och driftskapitalets
värdesättning vid det beskattningsbara näringsskatteobjektets bildande
innehåller utländsk skattelagstiftning huvudsakligen följande.
I Bayern tages vid värdesättningen av anläggnings- och driftskapitalet hänsyn
till dess ställning och värde den 1 oktober under beskattningsåret (= året näst före
taxeringsåret), men om anläggnings- och driftskapitalet undergått väsentliga förändringar
från nämnda dag intill taxeringsårets början, bör hänsyn tagas även härtill.
Till grund för uppskattningen ligger »gemeiner Wert». Kontanta penningar
och sedlar upptagas, såvida de äro inländska, till nominella värdet; silver och guld
i tackor och utländska penningar ävensom värdepapper utan tysk börskurs upptagas
till saluvärdet; värdepapper med tysk börskurs värderas efter kursvärde; kapitalfordringar
upptagas till nominella värdet, såvida icke särskilda omständigheter rättvisligen
påkalla en därifrån avvikande uppskattning efter saluvärde, eller fordringarna
på grund av deras omöjlighet att indrivas böra helt lämnas utom räkningen.
Dock skall i fråga om näringsföretag, för vilka räkenskaper lagligen skola
föras, värdesättningen ske efter anläggnings- och driftskapitalets ställning vid tiden
för senaste balansräknings upprättande, och till grund för uppskattningen skola
ligga de i balansräkningen upptagna värden, såvida dessa motsvara de verkliga
värdena samt väsentlig ändring i anläggnings- och driftskapitalets ställning
icke skett.
I motiveringen förekommer följande uttalande: Vid uppskattning av anläggnings-
och driftskapitalets värde har man att utgå från värdet av de särskilda »wirtschaftlich»
självständiga beståndsdelar av kapitalet. När dessa böra uppskattas
»nåck dem gemeinen Werte», så menas härmed det värde, som föremålen äga för
varje innehavare under samma förhållanden, som gälla för den skattskyldige, vadan
ett i följd av speciella omständigheter betingat eller rent personligt »Liebhaberwert»
skall lämnas åsido. Det går icke an att värdera en begagnad maskin eller ångpanna
för sig lösbruten från sitt sammanhang med fabriksanläggningen. Tvärtom har
man att i sådana fall uppskatta föremålet efter dess värde på platsen _ och med
hänsyn till det ändamål, föremålet är avsett att tjäna. En industriell inrättning
skall uppskattas efter det värde, den har under förutsättning av rörelsens fortsatta
bedrivande. Då man emellertid icke har att uppskatta själva företagets saluvärde,
skola räntabilitet, kundkrets och dylika på företagets saluvärde såsom ett
helt inverkande omständigheter icke komma i betraktande. Dessa omständigheter
Anläggning soch
driftskapitalets
värdesättning,
Bayern.
652
Baden.
komma till synes i avkastningen och bli föremål för beskattning under form av
särskild avkastningsskatt.
Värdesättningen sker i Baden efter anläggnings- och driftskapitalets ställning
och »laufender Wert» den 1 april under beskattningsåret.
Beträffande näringsföretag, för vilka handelsböcker föras, skall, i händelse
driftsåret icke avslutas den 1 april, värdesättningen ske efter ställningen den dag,
då senaste balansräkning upprättats, såvida icke under tiden mellan sistberörda
dag och den 1 april under beskattningsåret utvidgning eller inskränkning av driften och
därav föranledd ökning eller minskning av anläggnings- och driftskapitalet ägt rum.
Såsom »laufender Wert» skall gälla det saluvärde, som beståndsdelarna av
anläggnings- och driftskapitalet skulle äga under den förutsättning, att hela företaget
under normala försäljningsförhållanden bleve försålt för rörelsens fortsatta
bedrivande av ny ägare.
Särskilda undantagsbestämmelser gälla för försäkringsbolag och för Badiska
banken.
Försäkringsbolags beskattningsbara anläggnings- och driftskapital likställes
med sammanlagda beloppet av bruttointäkter i premier, som under året närmast
före taxeringsåret uppburits. Nybörjade företag av sådan beskaffenhet taxeras
först efter utgången av det första driftsåret.
Såsom anläggnings- och driftskapital för Badiska banken gäller i beskattningsavseende
ett belopp, motsvarande halva inbetalda aktiekapitalet.
Ur anvisningarna till lagen är beträffande uppskattningen i nu förevarande del
att inhämta, att uppskattningsvärdet å anläggnings- och driftskapitalet skall motsvara
sammanlagda penningvärdet å kapitalets särskilda beståndsdelar, sådant detta
penningvärde skulle framträda vid försäljning av företaget i dess helhet under
normala förhållanden och under förutsättning tillika av rörelsens fortsatta bedrivande.
Här finnes således icke, liksom i Bayern, bestämt utsagt att hänsyn icke må
tagas till företagets räntabilitet, kundkrets eller dylika på näringsföretagets värde,
såsom helhet betraktat, inverkande omständigheter. Det förtjänar också anmärkas,
att här icke heller, såsom i Bayern, föreskrivits att balansräkningens värden skola
ligga till grund för värdesättningen. Anvisningarna innehålla nämligen att en
högre värdesättning än den i balansräkningen upptagna skall äga rum i alla de
fall, då förhållandena giva anledning därtill, särskilt då balansräkningens värdesättning
på grund av gjorda alltför höga avskrivningar icke kan anses motsvara
verkligheten. Såvida icke inskränkning i driften föranlett en minskning av driftskapitalet,
får uppskattningen av anläggnings- och driftskapitalet i varje fall icke
bli lägre än balansräkningens värdesättning.
Härav får måhända icke dragas den slutsatsen, att räntabiliteten bör tagas
i beaktande vid uppskattningen av anläggnings- och driftskapitalet; men den möjligheten,
att så må ske, är måhända icke utesluten, då ju i Baden icke, såsom i
Bayern, vid sidan av näringsskatten å kapitalet finnes en särskild näringsskatt,
byggd på avkastningen.
Därtill kommer, att själva näringsskatten i Baden är progressiv, vilket skulle
verka synnerligen orättvist, om skatten vore byggd uteslutande å realkapitalet
utan hänsynstagande till avkastningen.
Beträffande skattelagstiftningen i ämnet i Hessen finnes anledning att i nu
Hessen.
653
förevarande del något, mera ingående beröra de olika förslag, som tid efter annan
förelegat, innan lagstiftning kom till stånd.
Enligt 9 § av 1904 års regeringsförslag skulle näringsskatten utgå »nach
dem mittleren Jahresstand» hos det inom kommunen arbetande anläggnings-och driftskapitalet,
sådant det efter bestämmelserna för Hessiska statens förmögenhetsskatt fastställes
eller skulle fastställas, om näringen vore underkastad förmögenhetsskatt
till staten, dock utan skuldavdrag. Därvid hade man att för näringsföretag,
som fortgått tillräckligt länge, utgå från genomsnittsställningen hos anläggningsoch
driftskapitalet under de vid taxeringstillfället avslutade tre senaste driftsåren,
eller, om rörelsen icke så länge pågått, under motsvarande kortare tidsrymd.
Beträffande näringsföretag, för vilka lagenligt inventarier och balansräkningar för
ifrågavarande år förelåge, skulle uppgifterna i dessa läggas till grund för beräkningen
av anläggnings- och driftskapitalets genomsnittliga ställning.
Då såsom taxeringsgrunder i övrigt åberopas samma föreskrifter, som gälla
för Hessiska statens förmögenhetsskatt, återgives i detta sammanhang innehållet av
artikel 20 i Hessiska förmögenhetsskattelagen av den 12 augusti 1899 så lydande: Vid
beräkning av det skattepliktiga anläggnings- och driftskapitalet har man att lägga
till grund »der gemeine Wert» hos alla till näringsdriften hörande föremål och
rättigheter, såvida de äga ett i penningar uppskattbart värde och icke äro föremål
för grund- och byggnadsskatt. Såsom »gemeiner Wert» gäller det saluvärde, anläggnings-
och driftskapitalet har vid taxeringstillfället under förutsättning, att företaget
såsom ett helt under normala förhållanden skulle säljas för näringens fortsatta
bedrivande.
Vad först beträffar den föreslagna bestämmelsen att lägga anläggnings- och
driftskapitalets genomsnittliga ställning under de senaste tre åren till grund för
uppskattningen, blev denna bestämmelse i nytt år 1909 avgivet regeringsförslag
modifierad sålunda, att man i stället skulle vid taxeringen utgå från genomsnittsställningen
under det senaste före taxeringstillfället utlupna driftsåret; detta för att med
taxeringen träffa ställningen i en mera närliggande tid och för att underlätta uppgiftsplikten
för de skattskyldiga själva.
Emellertid gjordes invändning mot taxering efter anläggnings- och driftskapitalets
genomsnittsställning. För många näringsidkare bleve det nämligen omöjligt
att uppgiva genomsnittet för året, då de icke uppgjorde balansräkning mera än en
gång om året och därför vore i saknad av kännedom rörande faktorerna för en
genomsnittsvärdering.
Vid lagens slutliga formulering blev också, i enlighet med berörda invändning,
bestämmelsen i fråga ändrad därhän, att anläggnings- och driftskapitalets värde
skall beräknas efter ställningen den 1 september under beskattningsåret, men för
näringsidkare, som äro skyldiga att föra handelsböcker, beräknas efter ställningen
vid tiden för senaste balansräknings upprättande och däri upptagna värden läggas
till grund för taxeringen. Dessutom blev emellertid i lagen stadgat, att, såvida
anläggnings- och driftskapitalet vid ovan angivna tider väsentligen avveke från genomsnittet
för hela året, genomsnittsställningen för driftsåret skulle fastställas.
Med avseende å sist berörda stadgande lämnas i förut åberopade handledning
följande motivering: Dessa grundsatser äro särskilt viktiga för näringsföretag, som
drivas under en del av året, ävensom för sådana, som under vissa tider av året
drivas kraftigt men under andra tider svagare. För dylika säsongaffärer äro under
Tidpunkten,
till vilken
värdesättningen
liänför sig
och värderingsgrunden
enligt 1904
ärs förslag.
Enligt 1909
års förslag.
Lagens
slutliga
formulering.
654
Värdesättning
med
hänsyn tagen
till avkastningen.
Enligt 1904
års förslag.
säsongen varuförråd och skulder stora men under den stillare mellantiden mycket
små, vadan mycket olika beskattningsunderlag skulle framträda allt efter valet av
den tid, som skall läggas till grund för det beskattningsbara anläggnings- och
driftskapitalets beräknande. För sådana affärer har man att utgå från genomsnittsställningen.
Det måste emellertid vara väsentliga avvikelser från genomsnittet, som
skola berättiga till ett frångående av ställningen vid de eljest bestämda tidpunkterna
och antagande av genomsnittsställningen såsom beräkningsgrund. Härvid må ock
bemärkas, att personer och bolag, som föra böcker, pläga förlägga bokavslutningarna
till den stilla säsongen, då varuförråden äro de minsta möjliga.
I fråga om användande av »gemeiner Wert» såsom uppskattningsgrund har
ingen anmärkning framställts under lagförslagets behandling.
Regeringen hade emellertid vid 1904 års förslags upprättande förutsett, att
en beskattning av anläggnings- och driftskapitalet, taxerat efter »gemein Wert»
men utan hänsynstagande till näringsföretagens olika räntabilitet, skulle till sina
verkningar bliva otillfredsställande. Därför hade i förslagets 11 § inrymts följande
viktiga stadgande: Står den å anläggnings- och driftskapitalets värde belöpande
skatten i ett påtagligt missförhållande till de utgifter, som genom näringsdriften
orsakas kommunen, eller till näringsföretagets avkastning, skall för ifrågavarande
beskattningsår till anläggnings- och driftskapitalets värde göras ett motsvarande
tillägg eller från värdet göras ett lämpligt avdrag, eller ock skall näringen lämnas
skattefri.
Detta stadgande motiverades i förslaget sålunda: Fall låta sig väl tänkas,
då en näringsidkare arbetar med ett litet driftskapital, som lämnar hög avkastning,
och, om beskattningen uteslutande lades efter det ringa driftskapitalet, skulle slippa
ifrån med en obetydlig skatt, fastän han måhända förorsakar kommunen betydande
utgifter för gatuunderhåll eller förstärkt polisskydd eller dylikt. A andra sidan är
icke uteslutet — och detta är fallet just med bankföretag — att förhållandet kan
vara helt motsatt. Till sådana fall vill 11 § taga hänsyn, i det att tillägg eller
avdrag få göras till eller från värdet av anläggnings- och driftskapitalet. Det skulle
icke lämpa sig att sätta en maximigräns för dylika tillägg; dessa kunna alltså under
vissa förhållanden överstiga värdet av anläggnings- och driftskapitalet.
Vidare anföres i motiveringen: Vid prövning av detta stadgandes användning
har man icke att rent mekaniskt eller siffermässigt, om sådant ens vore möjligt,
ställa kommunens utgifter för näringsföretaget och näringsidkarens utskylder till
kommunen i beräkning emot varandra, utan man har fastmera att pröva, huruvida
näringsidkaren tål en merbelastning eller kan göra anspråk på en lättnad med
hänsyn till det förhållande, i vilket skatten på näringsdrift i allmänhet står till
kommunens utgifter för näringsdrift. Tillämpningen av stadgandet får emellertid
icke bero på gottfinnande, utan den ingår i själva taxeringen och får göras till föremål
för överklagande i samma ordning som taxeringen i övrigt. Stadgandet är
föranlett därav att icke så sällsynta fall förekomma, då anläggnings- och driftskapitalet
icke slår väl till såsom beskattningsgrund. Särskilt visar sig, att bankföretag
i följd av de stora aktiva och passiva, varmed de måste arbeta, skulle bliva
skattebelastade på ett sätt, som ingalunda står i rimligt förhållande till kommunens
kostnader för sådan affärsverksamhet. Om då härtill kommer att skattebelastningen
icke heller står i rimligt förhållande till bankföretags avkastning, bör jämkning
enligt förevarande paragraf ske.
655
1 yttrande över förslaget förklarade sig vederbörande utskott inom hessiska
lantdagens andra kammare väl inse nödvändigheten av någon jämkning i bestämmelsen
om anläggnings- och driftskapitalet såsom beskattningsgrund men hyste betänkligheter
mot ifrågavarande stadgande i det avseendet, att stor osäkerhet skulle yppa
sig vid tillämpningen. Utskottet befarade nämligen, att i många fall oförståndig
tolkning och kanske även personliga hänsyn skulle få avgörande inflytande på skattesatsens
höjd. Icke heller genom fullföljd av talan mot dylika taxeringar skulle
en säker praxis utbilda sig, utan tillämpningen måste med nödvändighet bliva
mycket växlande, enär ramen, inom vilket besluten hade att röra sig, vore alltför
vid. Utskottet sökte därför närmare bestämma, när ett sådant missförhållande,
som i berörda stadgande avsåges, kunde anses föreligga, och gjorde därvid stadgandets
tillämplighet beroende uteslutande av den på anläggnings- och driftskapitalets
värde belöpande skattens storlek i förhållande till näringsdriftens avkastning. När
skatten å nämnda värde komme att över- eller understiga en viss procentsats på
avkastningen, skulle stadgandet vinna tillämpning. Dessutom borttog utskottet
möjligheten att på grund av ifrågavarande stadgande öka anläggnings- och driftskapitalets
skattevärde till mera än dess dubbla uppskattade värde.
I det nya regeringsförslaget av år 1Ö09 utelämnades det sålunda kritiserade
stadgandet och infördes i stället såsom beskattningsunderlag en kombination av anläggnings-
och driftskapitalet samt avkastningen sålunda, att anläggnings- och djjiftskapitalets
taxerade beskattningsbara värde skulle, om avkastningen överstege 5
procents ränta å hela den i näringsdriften nedlagda bruttoförmögenheten, ökas
genom multiplikation av meravkastningsbeloppet enligt följande skala:
Yid ett meravkastningsbelopp som är: |
Multipliceras meravkastningsbeloppet |
||||||
500 mk. |
men |
mindre » |
än » |
500 mk. |
med siffran: 3 4 |
||
1,000 |
y> |
» |
» |
» |
1,500 |
» |
5 |
1,500 |
» |
» |
» |
2,500 |
6 |
||
2,500 |
» |
» |
» |
» |
4,000 |
7 |
|
4,000 |
» |
» |
» |
6,000 |
» |
8 |
|
6,000 |
» |
» |
» |
10,000 |
» |
9 |
|
10,000 |
» |
» |
» |
» |
15,000 |
» |
10 |
15,000 |
» |
» |
» |
25,000 |
11 |
||
25,000 |
» |
» |
)» |
» |
40,000 |
» |
12 |
40,000 |
» |
» |
» |
70,000 |
> |
13 |
|
70,000 |
» |
» |
» |
100,000 |
14 |
||
100,000 |
» |
» |
» |
» |
200,000 |
» |
15 |
200,000 |
» |
» |
» |
350,000 |
» |
16 |
|
350,000 |
» |
» |
» |
» |
500,000 |
» |
17 |
500,000 |
» |
» |
750,000 |
» |
18 |
||
750,000 |
» |
» |
» |
1,000,000 |
19 |
||
1,000,000 |
» |
och |
mera |
20 |
Om hela sammanlagda avkastningen icke uppginge till mera än 1,300 mk.
skulle ingen sådan förhöjning äga rum.
1909 &rs
förslag.
656
Såsom avkastning skulle anses skillnaden mellan driftsinkomster och driftsutgifter,
till vilka senare skulle räknas avskrivningar, i den mån de motsvara
värdeminskning. Såsom avkastning räknas de av driftsinkomsterna bestridda utgifterna
för förbättringar och a {färsutvidgning ävensom för näringsidkarens och hans
anhörigas underhåll, vilka utgifter alltså icke under någon form finge avgå från
driftsinkomsterna. Icke heller finge vid avkastningens beräknande avdragas räntor
å anläggnings- och driftskapitalet, vare sig det vore upplånat eller icke, eller eljest
å skulder, som gjorts för anläggning eller utvidgning eller för förstärkning av
driftskapitalet eller för andra förbättringar.
Andra kammarens utskott anförde beträffande förslaget i denna del: Först
och främst synes outförbart att lägga anläggnings- och driftskapitalet uteslutande
till grund för näringsskatten. Med rätta har framhållits, att detta i många fall
skulle medföra en fullständig befrielse eller åtminstone otillbörlig lättnad för många
näringsidkare. Det har därvid erinrats om agenter, som icke behöva något vidare
kapital i sin rörelse men trots detta draga betydande avkastning av densamma.
Dessa näringsidkare skulle vid hänsynstagande allenast till driftskapitalet bliva
befriade från näringsskatt eller slippa alltför lätt undan densamma. Dessutom skulle
alla sådana näringsföretag, vilkas kapital står i missförhållande till avkastningen,
få otillbörlig lättnad till nackdel för övriga näringsidkare.
Men icke heller kan avkastningen, såsom från många håll påyrkats, ensam
bilda underlag för näringsskatten. Först och främst måste medgivas, att anläggnings-
och driftskapitalet bildar en vida bättre grundval för bedömande av näringsdriftens
omfattning. Vidare måste även vid näringsskatten den till grund för reformen
liggande intresseteorien vinna giltighet. Många äro de kommunala kostnader, som
uteslutande eller i särskild grad göras till förmån för industri och näringar. Skulle
nu ett sådant näringsföretag som till exempel en fabrik, vilken på kommunen ställer
stora krav på anläggning av vägar, belysning, kanalisation, uppbyggande av skolhus
m. m., icke lämna avkastning, så skulle kommunen gå miste om näringsskatt. Det
vore orättvist och skulle kunna bringa kommunens finanser i oordning. Därtill
kommer, att avkastningen ofta är rätt växlande och beroende av konjunkturförhållandena;
under dåliga tider skulle kommunerna lida stora förluster. Men
det måste vara lämpligt att ställa kommunernas intäkter på en säkrare grundval.
Det kan därför icke betecknas annat än såsom en särdeles lycklig lösning att,
såsom regeringsförslaget gjort, låta kapitalet och avkastningen tillsammans tjäna
såsom underlag för näringsskatten.
För undvikande av vissa olägenheter, som kunde anses förenade med regeringsförslaget,
förordade emellertid utskottet följande skala, att användas vid meravkastningens
kapitalisering, varjämte utskottet föreslog, att såsom meravkastning skulle
anses den avkastning, som överstege 6 procent av hela den i näringsdriften nedlagda
förmögenheten:
Multipliceras
Vid ett meravkastningsbelopp som är: meravkastningsboloppet
med siffran:
mindre än |
500 mk. |
1 |
||||
500 |
mk. |
men |
» » |
1,000 |
» |
2 |
1,000 |
» |
» |
» » |
1,500 |
3 |
|
1,500 |
» |
» |
» » |
2,000 |
» |
4 |
2,000 |
» |
» |
2,500 |
» |
5 |
|
2,500 |
» |
» |
» » |
3,000 |
» |
6 |
3,000 |
» |
» |
» » |
4,000 |
» |
7 |
4,000 |
» |
» » |
6,000 |
» |
8 |
|
6,000 |
» |
» |
» » |
10,000 |
» |
9 |
10,000 |
» |
och |
mera |
10 |
Utskottet karaktäriserade verkningarna av sitt ändringsförslag sålunda:
1) Stordriften blir mindre starkt merbelastad än enligt regeringsförslaget,
2) Näringsföretag med ringare meravkastning intill 3,000 mk. vinna lättnader
i jämförelse med resultatet av regeringsförslaget,
3) Belastningen i det hela på näringsdrift i allmänhet i förhållande till belastningen
å andra beskattningsföremål blir lättare enligt utskottsförslaget än enligt
regeringsförslaget.
Lagen fick sin slutliga formulering i enlighet med utskottets sålunda återgivna
förslag.
Vad först beträffar den tidpunkt, till vilken värdesättningen bör
hänföra sig, lärer man lämpligast böra, i likhet med vad som gäller
i fråga om skattskyldigheten till staten, bestämma, att ställningen vid
utgången av nästföregående kalenderår eller, om räkenskapsår icke
sammanfaller med kalenderår, vid utgången av det räkenskapsår, som
gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker, skall
ligga till grund för taxeringen.
Det synes nämligen icke vara med kommunernas intresse förenligt
att förlägga tidpunkten längre tillbaka eller att beräkna värdet efter
medelställningen för två eller flera tilländagångna år, varigenom skattskyldigheten
för en påbörjad näringsdrift eller för en företagen utvidgning
av redan befintlig näringsdrift skulle fördröjas. Tvärtom bör taxeringen
avspegla beskattningsföremålets ställning så nära i tiden före
beskattningen som möjligt, vadan till och med kan ifrågasättas, huruvida
icke en under taxeringsåret påbörjad näringsdrift må kunna under
någon form åtkommas för beskattning.
Det kan emellertid icke nekas, att bestämmandet av viss dag, efter
vilken anläggnings- och driftskapitalets ställning skall beräknas och
värdesättas, kommer att i många fall medföra vissa med hänsyn till
rättvisa mindre tillfredsställande verkningar. I Hessen har man, såsom
Kommunalskattesakkunnige 83
Tidpunkten,
till vilken värdesättningen
bör hänföra
sig.
658
Underlaget
för värdesätt
ningen.
ovan erinrats, förutsett detta och sökt att förebygga dylika verkningar
i sådana fall, då de framträda mest påtagligt, nämligen vid taxering
av anläggnings- och driftskapital, som nedlagts i s. k. säsongaffärer.
Beträffande sådana skall nämligen, då anläggnings- och driftskapitalets
ställning vid den tidpunkt, som i allmänhet lägges till grund för taxeringen,
väsentligen avviker från genomsnittet för hela året, genomsnittsställningen
ligga till grund för taxeringen. Om nu detta verkligen
låter sig med någorlunda säkert resultat utföras — vilket i saknad av
närmare anvisningar, huru vid genomsnittsberäkningen skall förfaras,
synes kunna skäligen sättas i tvivelsmål, helst som tillförlitliga och
kontrollerbara uppgifter rörande anläggnings- och driftskapitalets ställning
vid olika tider av året svårligen torde kunna erhållas från de
skattskyldiga själva — så skulle ju visserligen därigenom de allra
största olägenheterna av bestämmelsen om viss dag såsom utgångspunkt
för värderingen vara undanröjda. Men även i affärer, som icke
kunna hänföras till säsongaffärer i egentlig mening, växlar anläggningsoch
driftskapitalets ställning icke obetydligt under olika delar av året.
Vissa tider ligga lagren fulla och vid andra äro de jämförelsevis uttömda.
Detta behöver icke bero av att affären såsom sådan är en
säsongaffär, utan exempelvis därav att vissa varor bliva tillgängliga i
marknaden under viss årstid, då lagren fyllas för varornas vidare förädling
eller för utförsäljning under årets lopp. Det kan också, bland
annat, bero på kommunikationsmöjligheterna. En köpman i Norrland
till exempel måste fylla sina förråd, innan sjöfarten upphör, så att de
räcka tills sjöfarten åter öppnas. Må vara att näringsidkare ofta förlägga
sin bokavslutning till den tid, då lagren äro minst fyllda, men,
om man undantager aktiebolagen, torde dock de flesta numera låta sitt
bokslut sammanfalla med kalenderåret, oavsett huruvida just vid årsslutet
lagret är stort eller litet. Det kan således icke undgås, att näringsskatt
å anläggnings- och driftskapitalet kommer att drabba näringsföretagen
ganska ojämnt, såvida icke värdesättningen sker efter genomsnittsställningen
under driftsåret; men en sådan genomsnittsberäkning låter sig
knappast anställas i saknad av tillförlitliga och på räkenskaper grundade
uppgifter rörande anläggnings- och driftskapitalets ställning vid olika
tidpunkter. Därför måste en annan utjämnande faktor utfinnas.
Då här ovan talats om anläggnings- och driftskapitalets ställning,
så har därmed avsetts själva beståndet av alla de föremål och rättigheter,
som tillsammans bilda kapitalet, d. v. s. maskiner och inventarier,
råvaror, fabrikat, fordringar m. m. Då nu alla dessa föremål
och rättigheter skola värdesättas, så kan detta icke ske på sådant
659
sätt, att varje föremål för sig tages i betraktande och åsiittes värde.
Ett sådant förfaringssätt bleve förenat med utomordentliga svårigheter,
även om noggrann besiktning kunde företagas. loke ens specilika
lörteckningar över de olika föremålen kunna tänkas komma att föreligga
för taxeringsmyndigheterna, och för övrigt skulle sådana förteckningar
i och för sig knappast bliva till någon större nytta vid värdesättningen.
Nej, vad som kommer att tjäna taxeringsmyndigheterna
till ledning, blir i bästa fall balansräkningen eller en uppgift från den
skattskyldige i mera eller mindre utförlig form; och huru specificerad
en sådan balansräkning eller uppgift än må bliva, så kommer den i allt
fall att huvudsakligen bestå allenast i ett större eller'' mindre antal
poster, däri föremål och rättigheter av ungefärligen ensartade slag utan
närmare beskrivning sammanförts gruppvis, varje grupp med särskilda
av den skattskyldige själv satta värden. Det är dessa, den skattskyldiges
egna värden, som komma att utgöra det egentliga underlaget för
taxeringen.
Då således icke så mycket det faktiska beståndet av anläggningsoch
drifts kapitalets olika delar utan fast mera näringsidkarnas egen
värdering av dessa beståndsdelar i själva verket kommer att utgöra
det egentliga underlaget för taxeringen, måste det vara av vikt att göra
klart för sig de principer, vilka på grund av lag eller vedertagen praxis
i allmänhet tillämpas vid näringsidkarnas värdesättning av posterna i
balansräkningen, innan man bestämmer sig för de grunder, som böra
bliva reglerande för taxeringsmyndigheterna vid deras uppskattning av
anläggnings- och driftskapitalet såsom föremål för näringsskatt. Det
vore nämligen enligt sakens natur högeligen önskligt, om grunderna
för näringsidkarnas egna och taxeringsmyndigheternas värdesättningar
kunde i möjligaste mån sammanfalla.
Vad då först vidkommer de här i riket gällande lagbestämmelserna
i ämnet, återfinnas de i kungl. förordningen den 4 maj 1855,
angående handelsböcker och handelsräkningar, varjämte lagen den 12
augusti 1910 om aktiebolag dels i 56 § stadgar särskilda bestämmelser
i fråga om aktiebolag dels ock i 141 § innehåller vissa övergångsbestämmelser
rörande aktiebolag, vilka ägt bestånd innan lagen den 1
januari 1912 trädde i kraft.
Enligt förordningen den 4 maj 1855 åligger det vissa däri angivna
näringsidkare att föra ordentliga handelsböcker, vartill bland annat
räknas inventariebok, ''som skall upprättas då rörelsen börjas, och att
däri upptaga noggrann uppgift på allt vad näringsidkaren äger i fastighet,
lösören och varulager med därå påfört värde, på fordringar och
Xäringsidkames
egen
värdesättning
i balansräkningen
och. de principer,
efter
vilka denna
värdesättning
i allmänhet
äger
rum.
660
gäld och på beloppet av näringsidkarens kontanta penningar. Inom de
sex första månaderna varje år skall ock en balansräkning uppgöras,
utvisande de tillgångar, näringsidkaren vid näst förflutna rörelseårs
utgång ägde, och de gäldbelopp, för vilka han då på en eller annan
grund häftade; och bör denna balansräkning i sin ordning införas uti
inventarieboken. Förordningen innehåller icke något som helst uttalande
rörande de principer, som skola ligga till grund för den föreskrivna
värdesättningen, men, såvitt balansräkningen skall uppfylla sitt ändamål
att giva ett noggrannt uttryck för näringsidkarens verkliga affärsställning,
borde huvudprincipen för dess upprättande vara den, att tillgångar
skola upptagas till sina verkliga värden, varken över eller under.
Frågan är alltså, vad som menas med tillgångarnas verkliga värden.
Enligt den riktning, praxis tagit, har, såsom senare kommer att visas,
verkliga värdet, åtminstone vad angår vissa tillgångar, icke ansetts
sammanfälla eller ens kunna sammanfalla med saluvärdet.
Aktiebolagslagen skiljer i fråga om värdesättning mellan tillgångar,
som äro avsedda till stadigvarande bruk, samt andra tillgångar. Medan
såsom allmän regel för värdering av samtliga ett bolags tillgångar är
föreskrivet att de icke få upptagas vare sig över deras verkliga värden
eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning, har särskilt beträffande tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk i näringsdriften, det undantaget medgivits att sådana
tillgångar må upptagas till anskaffnings- eller tillverkningsvärdet, även
om verkliga värdet skulle vara lägre. Men härför är såsom villkor
föreskrivet att årliga avskrivningar göras med belopp, som motsvarar
tillgångarnas av ålder eller nyttjande eller annan därmed jämförlig
orsak uppkomna värdeminskning. 1 stället för sådan avskrivning må
motsvarande avsättning kunna göras till särskild förnyelsefond, vilken
då icke får minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande
avskrivning å ifrågavarande tillgångar. Vidare är beträffande tillgångar
av nu ifrågavarande slag föreskrivet, att de icke må i vidare mån än
som betingas av därå nedlagda förbättringar upptagas till högre belopp
än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående fastställda balansräkning.
Vad nu sådana tillgångar vidkommer, vilka icke äro avsedda till
stadigvarande bruk för näringsdriften, medgiver aktiebolagslagen även
i fråga om dem visst undantag från den förut angivna allmänna regeln.
Sådana tillgångar kunna nämligen få upptagas till högre belopp än
anskaffnings- eller tillverkningsvärdet, så framt särskilda omständig
-
661
heter därtill lämna fog, vilka omständigheter i sådant fall böra närmare
angivas i balansräkning.
Vidare föreskriver aktiebolagslagen, bland annat, att osäkra fordringar
skola upptagas allenast till de belopp, varmed de beräknas
komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas, varjämte stadgats,
att kostnader för bolagets bildande, organisations- eller förvaltningskostnader
eller förvärvade egna aktier icke må uppföras såsom
tillgång.
1 särskilda övergångsbestämmelser har lagen i fråga om äldre
aktiebolag medgivit, att, därest sådant bolag förut i senaste balansräkning
upptagit tillgång till högre belopp än anskaffnings- eller tillverkningsvärdet,
må därvid förbliva, likasom ock att, därest sådant
bolag förut i senaste balansräkning upptagit egna aktier såsom tillgång,
detta fortfarande under högst tre år må ske, under förutsättning dock,
att sådan tillgång föres skild från övriga tillgångar.
Nu anförda för aktiebolag gällande särskilda bestämmelser hava
uppenbarligen till syfte att till skydd för tredje mans såväl som aktieägares
rätt förebygga en övervärdering av bolags tillgångar. Däremot
finnes, vad angår såväl aktiebolag som andra näringsidkare, i lag intet
förbud emot undervärdering av tillgångarna eller, i fråga om andra
näringsidkare än aktiebolag, något påbud rörande tillgångars upptagande
till deras verkliga värden.
Det måste då vara av synnerligen stort intresse att undersöka,
huru näringsidkarna i allmänhet förfara med avseende å värdesättningen
i balansräkningen av sina tillgångar.
Därvid bör man ihågkomma, att balansräkningens uppgift icke
allenast är att giva besked om näringsidkarens förmögenhetsställning
utan jämväl och framför allt att lämna upplysning om den förändring
i förmögenhetsställningen, som under senaste driftsåret uppkommit, d. v. s.
att lämna upplysning om den vinst eller förlust, som framgått såsom
årsresultat av rörelsen.
Såsom regel torde man kunna säga, att det i allmänhet icke är
försäljningsvärdet, som i praktiken lägges till grund för värdesättningen
av tillgångarna i balansräkningen, utan att det i stället är förvärvspriset.
Även om omständigheterna skulle kunna berättiga till en förhöjning
av tillgångarnas värde över förvärvspriset, plägar i allmänhet
en sådan förhöjning sällan vidtagas, varemot nedsättning av värdena
genom avskrivningar vanligen vidtagas, så snart konjunkturerna eller
andra förhållanden sådant påkalla.
Det är också rätt naturligt, att så skall vara. Först och främst
662
skulle eu värdesättning av tillgångarna efter deras försäljningsvärden
bliva även för näringsidkaren själv, vilken dock närmast borde äga
möjlighet till en sådan värdesättning, förenad med mycket stora svårigheter
och understundom nästan omöjlig att verkställa, men dessutom vore
en sådan värdesättning tämligen ändamålslös och skulle tillika medföra,
att balansräkningen ofta bleve fullkomligt missvisande rörande den vinst
eller förlust, som under driftsåret uppkommit, och för aktiebolags vidkommande
i fråga om vad som lagligen får av bolaget till dess delägare
utdelas. Den förändring i förmögenhetsställning, som driftsåret
medfört, bleve nämligen icke, vad den bör vara, årsresultatet i vinst
eller förlust å själva rörelsen. Om till exempel ett industriföretag, som
för driften behöver och äger betydande jordareal med högt tomtvärde,
varje år skulle i balansräkningen upptaga detta jordområde efter dess
kanske årligen växlande försäljningsvärde, så skulle otvivelaktigt eu
sådan växlande värdesättning verka störande på balansräkningen i den
man den avser att utvisa årsresultat i vinst eller förlust. Enahanda
bleve förhållandet, därest värdet av andra tillgångar, avsedda för stadigvarande
bruk i driften, på sådant sätt redovisades. Om exempelvis
sådana maskiner, som inköpts för och användas i driften, på grund
av konjunkturerna avsevärt stigit i pris, vore det utan tvivel synnerligen
olämpligt att uppföra denna tillgång till högre värde än anskaffningskostnaden.
Oftast har emellertid maskinernas försäljningsvärde redan
under de första åren i hög grad nedgått under förvärvspriset, vadan
en värdesättning efter försäljningsvärdet skulle rent av kunna medföra,
att större industriföretag finge under första tiden av sin verksamhet
i räkenskapen balansera med betydande förlust, oaktat driften i själva
verket kanske lämnat avsevärd vinst. Förbrukningsartiklar, exempelvis
kol, kunna också växla i pris på sådant sätt, att inneliggande och icke
förbrukade lager kunde, därest försäljningsvärdet skulle vid värdesättningen
tillämpas, åstadkomma högst betänkliga missvisningar i balansräkningen
rörande den vinst eller förlust, som i rörelsen under året
verkligen uppkommit. Detsamma gäller om varor, som äro avsedda
till försäljning. Oavsett det förhållandet, att exempelvis vissa halvfabrikat
kanske knappast kunde åsättas något som helst försäljningsvärde,
ehuru deras tillverkningsvärde kan vara ganska avsevärt, skulle det,
jämväl i fråga om osålda men till försäljning färdiga fabrikat, vara
föga ändamålsenligt för att icke säga rent betänkligt att i balansräkningen
upptaga sådana varor till deras försäljningsvärden. En sådan
åtgärd skulle nämligen innebära, att balansräkningen komme att uppvisa
en vinst, innan vinsten blivit realiserad, och måhända undersam
-
dom eu vinst, som aldrig kan realiseras, för den händelse nämligen
försäljningspriset skulle sjunka och varorna därefter måste till lägre
pris försäljas än det i balansräkningen upptagna värdet.
Från det regelmässiga förhållandet, att förvärvspriset eller anskaffningskostnaden
lägges till grund för värdesättningen samt att höjningar
av detta värde sällan göras, men väl nedsättningar genom avskrivningar,
givas helt naturligt undantag i mångfaldiga växlingar. Men även där
regeln följes, torde någon enhetlighet icke förefinnas i fråga om grunderna
för värdesättningen i balansräkningarna, detta beroende dels på
olika praxis rörande vad till förvärvskostnader är att hänföra, dels ock
huvudsakligen på olikformigheten beträffande avskrivningar.
Fn stor del av de tillgångar, som ingå i anläggningskapital, äro
av beskaffenhet att under tidernas lopp undergå värdeminskning eller
kanske rent av förlora allt värde. Sådana tillgångar böra därför bliva
föremål för avskrivningar, så avpassade, att de motsvara värdeminskningen
och att vid den tidpunkt, då hela värdet eventuellt gått förlorat,
samtliga avskrivningar tillhopa uppgå till hela ursprungliga värdet. Så
enkel denna princip än kan låta, är den dock i tillämpningen förenad
med stora svårigheter och i praxis möter en mångfald olika förfaringssätt.
Det måste ju ock vara mycket svårt att på förhand uppskatta de olika
föremålens varaktighetstid och därefter tillmäta regelbundna årliga avskrivningar.
Beträffande nybyggnader, nya maskiner eller tekniska anordningar
är det förvisso icke lätt att beräkna, huru länge de kunna
för sitt ändamål nyttjas, och rent av omöjligt är att förutsäga, när de,
ehuru måhända fortfarande användningsbara, måste på grund av nya
uppfinningar slopas och därför på en gång bliva värdelösa. I följd därav
måste beräkningen av den blivande användningstiden och de därefter
tillmätta årliga avskrivningarna bliva i hög grad vad man plägar kalla
en smaksak eller ske »på känn». Den ene näringsidkaren är försiktig
och beräknar en kort avskrivningsperiod med höga årliga avskrivningar,
medan den andre är optimistisk och gör lägre sådana. Dessutom befattar
sig praxis ingalunda med en noggrann beräkning av användningstiden
för varje särskild beståndsdel, utan ungefär likartade beståndsdelar
sammanslås till särskilda grupper och för varje sådan grupp tilllämpas
samma avskrivningsprocent, oaktat de särskilda beståndsdelarna
i varje grupp med tämligen stor säkerhet kunna beräknas få eu vitt
olika användningstid. Avskrivningar företagas alltså ofta mera slumpvis
än på underlag av verklig beräkning. Detta tager sig jämväl uttryck därutinnan,
att avskrivningarna mestadels eller åtminstone mycket ofta ske
med en viss procentsats å det värde, vartill en viss tillgång eller grupp
664
Förändrad
lagstiftning
om handelsbö
ekers
förande.
av tillgångar efter förut skedda avskrivningar bokförts, i stället för att,
såsom naturligare vore, göras med eu viss procentsats å det ursprungliga
anskaffningsvärdet. Detta senare värde kan till och med ofta nog icke
ens med tillhjälp av räkenskaperna utletas, då bokföringen skett gruppvis
samt gruppens värde under årens lopp gång efter annan ökats genom
nyanskaffningar eller minskats genom avskrivningar. Men dessutom förfares
i många affärer i fråga om avskrivningar icke med någon viss
regelbundenhet, utan avskrivningarnas storlek göres beroende av driftsresultatet.
Har rörelsen gått bra, göras stora avskrivningar, men eljest
göras endast obetydliga eller inga som helst avskrivningar, ehuru värdeminskning
måste antagas hava ägt rum i samma omfattning under de
dåliga åren som under de goda.
Principerna rörande värdesättningen i balansräkningarna kunna
alltså sålunda sammanfattas: att lagstiftningen icke för närvarande lämnar
några föreskrifter rörande själva värdesättningen annat än för vissa
bolag; att föreskrifterna för dessa hava till uppenbart syfte att förebygga
övervärdering till förfång för enskild rätt; att däremot intet stadgande
i lag finnes mot undervärdering likasom icke heller något påbud
om tillgångars upptagande till deras verkliga värden; att det i praktiken
i allmänhet icke torde vara saluvärdet utan förvärvspriset (anskaffnings-,
tillverkningsvärdet), som lägges till grund för värdesättningen i
balansräkningen; att en förhöjning av värdena över anskaffningsvärdet
i allmänhet mera sällan torde äga rum, även om omständigheterna måhända
skulle kunna berättiga därtill; att däremot nedsättning av värdena
genom avskrivningar vidtages, så snart konjunkturer eller andra förhållanden
det påkalla; att emellertid dessa avskrivningar, vilka rätteligen
borde motsvara varken mera eller mindre än verkliga värdeminskningar,
oftast ske slumpvis allt efter näringsidkarnas olika smak eller gottfinnande,
och dessutom i många affärer icke, såsom borde ske, göras regelbundet
utan få bero av driftsresultatet för året, allt efter som detta anses
kunna lämna tillgång för avskrivningar eller icke; samt slutligen att
grunderna i övrigt för värdesättningen, om de ock i en och samma
affär år för år vinna ungefärligen ensartad tillämpning, dock i allmänhet
förete rätt väsentliga olikheter vid jämförelse mellan skilda näringsföretag
av enahanda art och än mera Hd jämförelse mellan olikartade
företag.
För närvarande råder således ingen enhetlighet på detta område.
Något skulle måhända stå att vinna på lagstiftningens väg genom
införande av föreskrifter, ledande till mera enhetliga grunder för värdesättning
i balansräkningen, men man liar svårt att tänka sig möjlig
-
H65
heten eller rent av lämpligheten att genom lagbestämmelser förhindra
undervärdering. Lagstiftningen på detta område torde nämligen mera
hava till sin huvudsakliga uppgift att förebygga övervärdering och såmedelst
skydda allmänheten från att såsom följd av en alltför optimistiskt
uppgjord balansräkning giva ett näringsföretag större förtroende än det
med hänsyn till dess verkliga ställning förtjänar. Däremot lärer lagstiftningen
svårligen kunna allenast av hänsyn till skattetaxeringen meddela
stadganden mot alltför låg värdesättning i näringsföretags balansräkning.
I visst avseende, nämligen i fråga om avskrivningar, borde
dock lagstiftningen rörande handelsböckers förande kunna meddela föreskrifter
till lättnad för taxeringsmyndigheterna vid uppskattningen av
näringsidkares anläggnings- och driftskapitals värde. Så skulle kunna
ske exempelvis genom ett stadgande, att näringsidkare, som vill göra
större avskrivningar än som motsvara verklig efter tillgångarnas varaktighetstid
avpassad värdeminskning, borde vara pliktig att göra sådana
avskrivningar under viss angiven form t. ex. genom upptagande å
balansräkningens passivsida av en fond under benämning extra avskrivningsfond
eller överavskrivningsfond eller någon liknande beteckning,
som tydligt angiver, att den innefattar avskrivningar utöver det mått,
som må kunna i beskattningsavseende erkännas såsom befogat. Vidare
borde måhända kunna införas bestämmelser om de normala avskrivningarna,
så att dessa bleve mera regelmässiga än nu. Härigenom
kunde lagstiftningen på bokföringsområdet lämna en god handräckningåt
skattelagstiftningen och skattelagstillämpiiingen. Men så i detalj ingående
kan en bokföringslagstiftning dock icke förutsättas bliva, att icke
under alla förhållanden stort utrymme beredes åt näringsidkarna att
tillämpa ganska vitt skilda värderingsgrunder, allt efter som deras eget
intresse i det särskilda fallet synes dem påkalla en hög eller en låg
värdering, vadan i allt fall en beskattning av anläggnings- och driftskapitalet
efter balansräkningarnas värden måste bliva ojämn.
Förut har påvisats, hurusom saluvärdet föga lämpar sig åtminstone
att utgöra en allmängiltig värderingsgrund för värdesättning i
balansräkningen. Saluvärdet är dessutom beträffande tillgångar av nu
ifrågavarande slag ett särdeles svåråtkomligt värde. Såsom nämnts
måste dessa tillgångar i balansräkningen gruppvis sammanföras i ungefärligen
ensartade poster och för varje post utföras ett sammanlagt
värde. Detta utförande av värde för varje post får väl anses förutsätta
en föregången särskild värdering av varje föremål som ingår i posten,
vilken värdering alltså, om saluvärdet ligger till grund för densamma,
skulle bestå i beräkning av de särskilda föremålens saluvärden vart för
Kommunalskattesakkunnige. 84
666
sig. Men en uppskattning av de särskilda föremålens saluvärden vart
för sig skulle resultera i en slutsumma, som förvisso aldrig skulle sammanfalla
med samtliga föremålens sammanlagda saluvärde vid försäljning
i ett sammanhang. Många av föremålen äga måhända intet som
helst självständigt saluvärde, men kunna ändock i betydande grad påverka
det gemensamma saluvärdet å hela sammanfattningen av föremål.
Då en försäljning av beståndsdelarna av ett anläggnings- och driftskapital
knappast kan — åtminstone vad användningsföremålen vidkommer
— komma i fråga annat än i ett sammanhang, måste väl det sistberörda
saluvärdet anses såsom det riktiga. Men då möter frågan,
huru och efter vilka grunder kan man tänka sig uppdelningen av detta
sammanlagda värde på de olika posterna i balansräkningen?
För övrigt är icke heller detta sistberörda saluvärde, motsvarande
sålunda eventuella försäljningspriset vid samtliga i näringsdrift nedlagda
tillgångars avyttring i ett sammanhang, så alldeles lätt konstaterbart utan
tvärtom mycket svårt att åsätta, framför allt om man vill därifrån avskilja
all den påverkan å saluvärdet, som kundkretsen, näringsföretagets
renommé eller, med ett ord, företagets räntabilitet i och för sig måste
utöva. Med dessa så att säga mera ideella tillgångar i ett näringsföretag
förhåller det sig på samma sätt som med vissa reella beståndsdelar av
anläggnings- och driftskapitalet: de äga ofta intet självständigt värde,
men de kunna vara ägnade att i hög grad påverka saluvärdet å hela
den sammanlagda i näringsdriften nedlagda förmögenheten, om den
förutsättes avhänd i ett sammanhang för fortsatt drift; och icke heller
torde kunna undgås, om saluvärdet blir värderingsgrund för värdesättningen
i balansräkningen, att värdesättningen komme att påverkas jämväl
av dylika mera ideella faktorer.
Man kan således icke, enligt vad det vill synas, påräkna synnerligen
mycket hjälp av en ny bokföringslag för åstadkommande av enhetliga
värden i balansräkningarna och för uppnående av en på balansräkningarna
grundad enhetlig taxering av anläggnings- och driftskapital
i näringsdrift. Man kan efter all sannolikhet icke heller påräkna, att
de värden, som efter en ny bokföringslagstiftnings genomförande komma
att framträda i balansräkningarna, skola mera än för närvarande bringas
i överensstämmelse med det värde, som måhända skulle kunna anses
mest önskvärt att för nu förevarande beskattningsändamål åtkomma,
nämligen ett rent realvärde, motsvarande saluvärdet å samtliga till
näringsdriften hörande föremål och rättigheter — tänkta såsom sålda i
ett sammanhang och under förutsättning av rörelsens fortsatta bedrivande
men utan ^beräkning av den del av hela näringsföretagets saluvärde,
som dock måste anses belöpa å icke reella tillgångar, såsom själva
näringsdriftens på föregående årens erfarenheter grundade praktiska
anordning, fabrikations- eller affärshemligheter till underlättande av
driften eller varornas begärlighet i marknaden, väl ordnad organisation
av tillverkningen eller försäljningen, omsättningens hastighet, näringens
konkurrenskraftighet, firmans under årens lopp förvärvade goda anseende
och inarbetade kundkrets, med flera förmåner av beskaffenhet att
såsom s. k. good will understundom i betydande grad inverka på företagets
räntabilitet och i följd därav jämväl på köpeskillingen vid eventuellt
överlåtande av näringsdriften i dess helhet.
Ett sådant realvärde som det nyss antydda måste nämligen alltid
bliva fiktivt och i samma mån sakna motsvarighet i verkligheten. Det
blir också därför, praktiskt taget, omöjligt att exakt åtkomma.
Frågan är emellertid, om det kan vara så särdeles angeläget, att
näringsskatten blir lagd just på ett så beskaffat värde. Tvärt emot
åsikten om det absolut riktiga uti att lägga näringsskatten uteslutande
på anläggnings- och driftskapitalets »realvärde» utan någon som helst
hänsyn till företagets räntabilitet, vill det nämligen förefalla, som om
man omöjligen kan komma till ett verkligt »realvärde» — sådant det
vid eventuell försäljning skulle framträda — utan att inrymma ett visst
inflytande åt räntabiliteten (d. v. s. avkastningsförmågan) vid värdets
beräknande. Det kan nämligen icke nekas, att även »realvärdet» å
maskiner, råvaror samt hel- och halvfärdiga varor m. m. röner inflytande
av, huruvida kapitalet förräntar sig eller icke ävensom i vilken
grad det förräntar sig. Vill man således träffa ett verkligt realvärde i
nyss angiven mening och icke något annat värde, måste hänsyn tagas
till avkastningen, men detta icke i sådan grad, att man därmed också
träffar eller i värdet inbegriper näringsidkarens eget personliga arbete
eller, rättare sagt, delta arbetes värde.
Den Hessiska andra kammarens utskotts förslag av åren 1909—
1911, vilket förslag slutligen upphöjts till lag, lider otvivelaktigt av det
grundfelet, att värdet av näringsidkarens eget arbete blir under vissa
förhållanden i ganska betydande grad inräknat i beskattningsunderlaget.
Detta fel, vilket i 1909 års regeringsförslag framträdde än mera påtagligt,
blev visserligen mildrat men icke undanröjt genom den av utskottet
föreslagna jämkningen av den skala, efter vilken meravkastningsbeloppet
kapitaliseras. Vidare kan icke heller förnekas, att övergången från
skattefrihet för meravkastöing till skattskyldighet för densamma enligt
Värderingsgrunder
vid
näringsskatteobjektets
taxering.
668
berörda lag blir ganska tvär, samt att skattebelastningen kommer att
verka såsom progressiv.
De jämkningar, som i lagen gjorts i enlighet med utskottsförslaget,
komma emellertid även sådana näringsföretag till godo, beträffande vilka
det icke kan bli tal om, att näringsidkarens egen arbetsförtjänst inräknats i
den kapitaliserade meravkastningen. Aktiebolag och andra näringsföretag,
vilka ledas uteslutande av betalt folk, uppvisa nämligen en avkastning,
som icke inrymmer någon motsvarighet till enskild näringsidkares egen
arbetsförtjänst, eftersom bolagsdirektörens eller affärsledarens, vad man
nu må kalla honom, arbetsförtjänst ingått bland driftsutgifterna och
således avdragits från driftsinkomsterna, innan avkastningen framgått.
Om man således kunde även för enskilda näringsidkare åstadkomma
avdrag för den egna arbetsförtjänsten vid avkastningens beräknande,
skulle det övriga avkastningsbeloppet bliva även för sådana näringsidkare
frigjort från nämnda beståndsdel och kunna anses utgöra ren
avkastning av näringskapital.
Naturligtvis skulle detta bliva förenat med svårigheter, om det ens
alltid bleve möjligt, men i många fall borde tillfällen till jämförelser med
avlönade affärsledares avlöningsförhållanden bereda taxeringsmyndigheterna
något underlag för beräknande av det avdrag å avkastningsbeloppet,
som kan anses motsvara näringsidkarens egen arbetsförtjänst.
Beträffande utövarna av näringsfång av smärre omfattning bör det givetvis
ställa sig jämförelsevis lättare att göra en sådan beräkning.
Med ett förfaringssätt i enlighet med vad sålunda antytts borde all
anledning till begagnande av en progressiv eller degressiv skala vid avkastningens
kapitalisering förfalla, vadan svårigheten att utfinna en lämplig
skala vore bragt ur vägen. Däremot återstode alltid svårigheten att finna
en lämplig kapitaliseringsprocent. Om meravkastningen kunde med säkerhet
beräknas bliva konstant eller åtminstone icke nedgå, skulle konsekvensen
bjuda att vid kapitaliseringen använda samma räntesats, som
anses vara normal ränta å kapital, nedlagt i näring. Men här ingår
tydligen ett ovisshetsmoment, som måste tagas i betraktande, då
man med hänsyn till avkastningen vill beräkna näringskapitalets värde.
Därför torde man böra stanna exempelvis vid 10 procent, eller samma
procentsats, som i den hessiska kommunalskattelagen fastställts såsom
maximisats för kapitalisering av meravkastningen, då denna uppgår till
10,000 kronor eller mera.
Genom en kapitalisering efter 10 procent av den meravkastning,
som näringskapitalet lämnar utöver 6 procent, sedan jämte driftsomkostnader
avdragits det uppskattade värdet av näringsidkarens eget
669
arbete, och genom sammanslagning av det sålunda framkomna kapitalbeloppet
med det på nederlag av balansräkningen utfunna beskattningsbara
anläggnings- och driftskapitalets värde, torde erhållas ett belopp,
som i alla händelser bättre motsvarar anläggnings- och driftskapitalets
verkliga värde än balansräkningens siffror göra.
Givetvis bleve det emellertid för taxeringsmyndigheterna en synnerligen
grannlaga uppgift att sålunda i varje särskilt fäll uppskatta den
del av ett näringsföretags avkastning, som borde anses motsvara näringsidkarens
egen arbetsförtjänst, och utan tvivel skulle en sådan uppskattning,
särskilt som därvid måste tagas hänsyn till näringsidkarens personliga
arbetsinsats i driften, bliva förenad med störa svårigheter och
mången gång framstå såsom godtycklig. Därför vore det önskvärt, om
man, i stället för en uppskattning av sådan art, kunde utfinna en
formel, efter vilken kapital och avkastning komme att tillsammans bilda
beskattningsunderlaget på sådant sätt, att näringsidkarens egen arbetsförtjänst
bleve i stort sett lämnad ur räkningen.
Det förslag, som i Hessen upphöjts till lag, har visserligen icke utgivit
sig för att hava vid kapitaliseringen av avkastningen helt undgått
att inberäkna jämväl näringsidkarens egen arbetsförtjänst, men förslaget
hade dock velat och även försökt undvika att belasta arbetsförtjänsten
för hårt med näringsskatt, enär arbetsförtjänsten helst borde träffas
uteslutande av inkomstskatt. I sådant syfte inrättades den progressiva
skalan vid kapitaliseringen av avkastningen på sådant sätt, att för
ringare avkastningsbelopp användes en lag kapitaliseringssiffra, vilken
därefter ökadas allt efter avkastningsbeloppets storlek. Man hade nämligen
utgått från det antagandet, att vid lägre avkastningsbelopp dessa
kunde antagas mera härleda sig av näringsidkarens eget arbete än av
det i näringen nedlagda kapitalet, medan förhållandet vid högre avkastning
bleve omvänt. Åven om detta antagande måhända i stora flertalet
fall överensstämmer med verkliga förhållandet, synes detsamma dock
icke vara oemotsägligt. Fall förekomma säkerligen ej sällan, då näringsidkare
av sin näring draga betydande avkastningsbelopp, vilka uppenbarligen
härleda sig av näringsidkarens eget arbete och endast i mycket
ringa män av det i näringsdrift^ nedlagda kapitalet, vilket även i mycket
givande företag kan vara rätt så obetydligt.
Det är således knappast efter avkastningsbeloppens storlek man kan
döma, huruvida avkastningen i större eller mindre mån må vara att
tillskriva näringsidkarens personliga arbete eller det i näringen nedlagda
kapitalet. Däremot torde erfarenheten kunna anses i stort sett bestyrka
att, ju mindre det i näringsdrift nedlagda kapitalet är, desto mera
670
Avkastningen
bör medverka
vid
anordnandet
av ett näringsskatteobjekt.
beror närings driftens avkastning utav näringsidkarens eget personliga
arbete, medan återigen, ju större kapitalet är, desto större anpart av
avkastningen är att anse såsom härfluten av kapitalet. Näringsidkarens
egen årliga personliga insats i näringsdriften — förut nedlagt arbete,
varigenom näringen uppdrivits till dess befintliga ståndpunkt, måste
anses tillhöra kapitalet — skulle sålunda kunna antagas spela en relativt
mindre roll i näringar med större kapital än i näringar med mindre
kapital.
Om detta är riktigt, skulle en förändring av den i det bessiska
förslaget tillämpade metoden på sådant sätt, att den progressiva skalan
gjordes beroende icke av avkastningsbeloppets storlek utan av det i
näringsdriften nedlagda kapitalets storlek, komma att verka i den avsedda
riktningen, nämligen att i möjligaste mån undantaga näringsidkarens
personliga arbetsförtjänst från näringsskatten. Därigenom skulle
denna skatt ävenledes undgå att få karaktären av en progressiv beskattning
utan bliva, vad den bör vara, en skatt på kapitalet, dock avpassad
efter själva näringsdriftens antagliga bärkraft.
De huvudsakliga skäl, som i det föregående anförts emot att helt
lämna avkastningen åsido vid anordnandet av ett lämpligt näringsskatteobjekt,
kunna sammanfattas sålunda:
Det torde vara till fullo ådagalagt, att det i näringsdrift nedlagda
kapitalet är mest och bäst ägnat att utgöra det huvudsakliga underlaget
för en kommunal näringsskatt. Det har också framhållits, att man
härvid icke kan åtnöja sig med endast anläggningskapitalet, utan att
jämväl driftskapitalet måste medräknas, för att skatteobjektet må kunna
tillbörligen avspegla näringsdriftens omfattning och således motsvara
fordringarna på en objektbeskattning efter intresseprincipen. Nu förhåller
det sig emellertid så, att driftskapitalet ofta under årets lopp kan
vara underkastat växlingar, så att driftskapitalet, exempelvis varulagret,
vid den tidpunkt, som lägges till grund för taxeringen, kan vara
förhållandevis stort eller litet. Vidare tillämpas i olika näringsföretag
skilda principer vid värdesättningen, så att den ene näringsidkaren
värderar lågt och den andre högt. Åven om detta till en viss grad låter
sig kontrolleras av taxeringsmyndigheterna, måste dock dessa förhållanden
— driftskapitalets olika ställning vid olika tider av året ävensom
anläggnings- och driftskapitalets olika värdesättning — leda till en
ojämn taxering och beskattning, såvida icke en utjämnande faktor begagnas
vid beskattningsunderlagets bildande. Härtill lämpar sig avkastningen
synnerligen väl. År exempelvis varulagret just vid den tidpunkt,
671
Horn lägges till grund för taxeringen, förhållandevis litet, eller äro
anläggnings- och driftskapitalets beståndsdelar alltför lågt värdesatta,
och kommer man således vid kapitalets taxering till en alltför låg
siffra, så blir avkastningen tydligtvis i förhållande till det på grund
av nämnda förhållanden för lågt taxerade realkapitalet procentuellt taget
jämförelsevis hög, och tvärtom. Ett hänsynstagande till avkastningen
vid beskattningsunderlagets bildande kommer alltså automatiskt att verka
i utjämnande riktning.
Vidare vinnes medelst anordningen att låta avkastningen öva inverkan
på beskattningsunderlaget den förmåneD, att näringsskatteobjektet
blir mera likvärdigt och jämförbart med fastighetsskatteobjektet; men
framför allt måste det betraktas såsom en fördel, att beskattningen
därigenom blir mera lagd efter näringsföretagens objektiva bärkraft.
Frågan är då, i vad mån man bör låta avkastningen påverka
näringsskatteobjektet. Därvid ställer sig nog lämpligast att, såsom i
Hessen, låta avkastningen inverka allenast för såvitt den överstiger en
viss normalavkastning. Såsom sådan torde måhända, efter härvarande
förhållanden, kunna -sättas 6V3 procent.
Överstiger ett näringsföretags avkastning 6V3 procent av kapitalet,
bör följaktligen meravkastningen kapitaliseras och det genom kapitalisering
utvunna beloppet läggas till den summa, vartill kapitalet uppskattats,
för att tillsammans med detta bilda näringsskatteobjektet. För
att i möjligaste mån undvika, att härvid inbegripes värdet av näringsidkarens
eget arbete, har meravkastningen ansetts böra för enskilda
näringsidkares vidkommande, icke för aktiebolag, kapitaliseras efter en
skala, på det sätt anordnad, att meravkastningens kapitalvärde blir större
eller mindre allt eftersom näringsföretagets kapital är större eller
mindre. För aktiebolag synes alltid meravkastningen böra kapitaliseras
efter 10 procent.
I överensstämmelse med dessa grunder har uppgjorts följande
Utkast till bestämmelser angående skattskyldighet för och taxering
av förmögenhet, nedlagd i näring. 1
1 §•
Såsom näring skall anses:
l:o) sådan affärsverksamhet, som medför skyldighet att föra handelsböcker;
samt
672
2:o) jordbruksnäring, varunder inbegripas kreatursskötsel, trädgårdsoch
skogsskötsel ävensom jordbrukets binäringar.
2 §•
1 mom. Till näringsskattepliktig förmögenhet räknas med nedan
angivna undantag följande tillgångar, i den mån de äga ett i penningar
uppskattbart värde:
a) alla till stadigvarande bruk i bokföringspliktig affärsverksamhet
avsedda tillgångar (anläggningsmedlen, anläggningskapitalet);
b) alla övriga till sådan affärsverksamhet hänförliga tillgångar
(driftsmedlen, driftskapitalet); samt
c) levande och döda inventarier, som ingå såsom tillbehör vid
jordbruksnäring med därtill enligt 1 § 2 mom. hörande näringsgrenar.
2 mom. I näringsskattepliktig förmögenhet inräknas icke sådana
tillgångar, som äro av beskaffenhet att ingå i fast egendoms taxeringsvärde,
och icke heller aktier, såvida aktierna icke äro att anse såsom varor
i affärsverksamhet.
3 mom. Kontanta penningar och utestående fordringar ävensom
värdehandlingar, som icke äro att anse såsom varor i affärsverksamhet,
räknas till näringsskattepliktig förmögenhet allenast i den mån dessa
tillgångars sammanlagda värde överstiger det i affärsverksamheten upplånade
rörelsekapitalet. Såsom upplånat rörelsekapital skola anses alla
1 affärsverksamhet åsamkade skulder, som icke belöpa å de i 1 mom. a) och
2 mom. av denna § omförmälda tillgångar.
4 mom. Aktier och andra värdehandlingar äro att anse såsom
varor i affärsverksamhet, då handel med värdehandlingar yrkesmässigt
bedrives, vare sig detta sker såsom huvudsaklig näring eller vid sidan
av den egentliga affärsverksamheten.
5 mom. Vid näringsskattepliktig förmögenhets beräknande må
skuldavdrag icke göras i större omfattning än i 3 mom. här ovan
angivits.
3 §•
Till grund för taxering av näringsskattepliktig förmögenhet skall
läggas förmögenhetsställningen vid utgången av nästföregående kalenderår,
eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, ställningen
vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast
före den 1 mars det år, taxeringen sker.
673
4 §•
1 mom. Näringsskattepliktig förmögenhet värdesättes efter enahanda
grunder, som allmänt tillämpas vid näringsidkares egen värdesättning,
nämligen:
a) till stadigvarande bruk i affärsverksamhet avsedda tillgångar:
efter anskaffningsvärde med avdrag för värdeminskning, som på grund
av slitning och därmed jämförliga förhållanden skäligen kunna anses
hava uppkommit under tiden efter tillgångarnas anskaffande;
b) råvaror och förbrukningsartiklar i affärsverksamhet: efter anskaffningsvärde
med avdrag för värdeminskning på grund av försämring;
c) övriga till affärsverksamhet hänförliga tillgångar: efter anskaffnings-
eller tillverkningsvärde med de jämkningar, som på grund av
försämring eller eljest på grund av konjunktur förhållandena skäligen
kunna finnas befogade;
d) levande och döda inventarier, som ingå såsom tillbehör vid jordbruksnäring:
efter deras saluvärde.
2 mom. Värdesättningen sker med ledning av balansräkning och
andra uppgifter från de skattskyldiga, taxeringsmyndighet dock obetaget
att, under angivande av skälen därför, frångå dessa uppgifter, om fog
därtill finnes.
5 §•
1 mom. Förmögenhet, vars värde jämlikt bestämmelserna i 2, 3
och 4 §§ icke kan uppskattas till minst 6,000 kronor, är icke underkastad
näringsskatt.
2 mom. Har affärsverksamhet för det kalenderår eller räkenskapsår,
som skall läggas till grund för taxeringen, antingen icke lämnat
avkastning eller ock lämnat sådan till belopp, som, beräknat på sätt i
5 mom. här nedan sägs, icke överstiger 62/3 procent av den näringsskattepliktiga
förmögenhetens uppskattade värde med tillägg av bokförda
värden å till näringen hörande fast egendom och aktier, skall den
näringsskattepliktiga förmögenhetens uppskattade värde, såvida det
uppgår till minst 6,000 kronor, utgöra näringsskattekapitalet.
3 mom. Har avkastningen överstigit den i nästföregående mom.
angivna procentsats, skall överskjutande avkastningsbelopp (meravkastningen)
kapitaliseras på sätt i 4 mom. här nedan sägs, varefter det
sålunda kapitaliserade beloppet sammanlägges med deu näringsskattepliktiga
förmögenhetens uppskattade värde, såvida detta uppgår till
Komnmnalskattesakkunnige. 85
674
I
minst 6,000 kronor, samt båda beloppen tillhopa bilda det beskattningsbara
näringsskattekapitalet.
4 mom. Meravkastning enligt nästföregående mom. kapitaliseras
efter följande grunder:
a) då den härflyter av affärsverksamhet, som bedrives av aktiebolag,
solidariskt bankbolag, kommanditbolag, försäkringsbolag eller
förening
kapitaliseras meravkastning genom multiplikation med 10.
b) då den härflyter av affärsverksamhet, som bedrives av annan
näringsidkare
kapitaliseras meravkastning efter denna skala:
Om den näringsskattepliktiga förmögenhetens uppskat- multipliceras
tade värde tillsammans med bokförda värdena å till meravkastnäringen
hörande fast egendom och aktier uppgår till: ningen med:
6,000 kronor men |
icke |
l till |
10,000 |
kronor ................ |
............... 0.1 |
|
10,000 » |
)3 |
33 |
33 |
15,000 |
33 ................ |
............... 0.2 |
15,000 :>> |
33 |
33 |
33 |
20,000 |
3) ................ |
............... 0.8 |
20,000 » |
3) |
33 |
33 |
25,000 |
3> .............. |
.............. 0.4 |
25,000 » |
33 |
33 |
33 |
40,000 |
33 .............. |
.............. 0.7 |
40,000 » |
33 |
33 |
33 |
55,000 |
3) ................ |
.............. 1.0 |
55,000 » |
)3 |
33 |
33 |
70,000 |
33 ................ |
............... 1.3 |
70,000 » |
33 |
33 |
33 |
85,000 |
33 ................ |
.............. 1.6 |
85,000 » |
33 |
3) |
33 |
105,000 |
33 ................ |
.............. 2.0 |
105,000 » |
33 |
33 |
33 |
130,000 |
3) ................ |
2.5 |
130,000 » |
3> |
33 |
33 |
155,000 |
3> ................ |
.............. 3.0 |
155,000 » |
3> |
33 |
33 |
180,000 |
33 ................ |
.............. 3.5 |
180,000 » |
33 |
33 |
33 |
230,000 |
3) ................ |
............... 4.o |
230,000 » |
33 |
33 |
33 |
280,000 |
3) ................ |
............... 5.o |
280,000 » |
33 |
33 |
33 |
330,000 |
33 ............... |
............... 6.0 |
330,000 » |
3) |
33 |
33 |
380,000 |
33 ............... |
............... 7.0 |
380,000 >3 |
33 |
33 |
33 |
430,000 |
3) ................ |
............... 8.0 |
430,000 3) |
3) |
33 |
3) |
480,000 |
33 ............... |
............... 9.0 |
480,000 3> |
och därutöver |
............... lO.o |
5 mom. Såsom avkastning räknas affärsverksamhetens driftsöverskott
för året utan avdrag för andra skuldräntor än dem, som belöpt å
det skuldbelopp, vilket vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens
beräknande enligt 2 § gått i kvittning mot de i 3 mom. av samma §
omförmälda tillgångar.
675
t; §•
Näringsskattekapitalet taxeras och tages till beskattning i den
kommun, där under nästföregående år näringen bedrivits och den
näringsskattepliktiga förmögenheten kan anses hava varit nedlagd.
Har under nästföregående år ett näringsföretag eller grenar av
detsamma bedrivits inom flera kommuner och hava delar av den
näringsskattepliktiga förmögenheten varit nedlagda inom dessa kommuner,
taxeras och tages till beskattning inom varje kommun, där anstalt av
något slag varit vidtagen för näringens utövande, så stor del av näringsskattekapitalet,
som på varje sådan kommun belöper efter värdet av
den del utav den näringsskattepliktiga förmögenheten, som inom kommunen
varit nedlagd.
(Härutöver torde erfordras specialbestämmelser ifråga om järnvägsoch
kanaldrift, skeppsrederi och sjöfart samt all annan transport- eller
kommunikationsverksamhet, som bedrives inom flera kommuner, ävensom
ifråga om näringsföretag, som avse att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten eller elektrisk energi.)
7 §‘
Staten vare skyldig att till kommun erlägga näringsskatt för all i
affärsverksamhet, med undantag av järnvägsdrift, kanaldrift samt post-,
telefon- och telegrafdrift, nedlagd förmögenhet av sådan näringsskattepliktig
beskaffenhet, som i 2 § sägs.
Likaledes vare kommun skyldig att till annan kommun erlägga
näringsskatt för sådan förmögenhet.
Vid taxering av beskattningsbart näringskapital, tillhörande stat
eller kommun, må sådant tillägg av kapital iserad meravkastning icke
ifrågakomma, som i a § 3 och 4 mom. omförmäles.
8 §‘
Näringsskatt erlägges icke för förmögenhet, som kommun ned''
lagt i affärsverksamhet, vilken bedrives uteslutande inom kommunen.
I
»
077
Bilaga 2.
Sammanfattning av till kommunalskattesakkunnige
inkomna yttranden beträffande de ifrågasatta nya grunderna för uppskattning av
fast egendoms värde m. m. med särskild hänsyn till möjligheterna av beskattning
av oförtjänt värdestegring av jord (värdeenquéte)
Med stöd av nådigt bemyndigande den 13 januari 1912 anhöllo kommunal■skattesakkunnige
i cirkulärskrivelse den 1 april 1914 till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i rikets samtliga län, att Kungl. Maj:ts befallningshavande måtte i anledning
av en skrivelsen bilagd promemoria inhämta yttranden från något lämpligt antal
taxeringsnämndsordförande med särskild förtrogenhet med de olika ämnen, som i
promemorian berördes, ävensom utlåtanden av kronans ombud hos prövningsnämnden.
Den vid skrivelsen fogade promemorian — vari sakkunnige med användande av sin
vanliga benämning kallade sig kommunalskattekommitterade — var av följande lydelse.
»P. M.
Under fortgången av kommunalskattekommitterades arbeten har ifrågasatts
att i det kommunala skattesystemet införa, förutom fastighetsskatt efter fast egendoms
taxeringsvärde, tillika en särskild skatt å jordvärdestegring, i den mån densamma
kan anses vara oförtjänt.
Den jord värdestegring, som skulle bliva föremål för beskattning, har man
velat utröna genom särskild taxering i sammanhang med den allmänna fastighetstaxeringen.
Denna särskilda taxering skulle, på sätt här nedan vidare förmäles,
gå ut på uppskattning av själva jordens värde eller, vad angår jordbruksfastighet,
alternativt, en del av detta värde, nämligen jordens värde såsom byggnadsgrund.
Taxering av jordvärdet har ansetts icke möta avsevärda svårigheter i fråga
om annan fastighet än jordbruksfastighet. Däremot har ansetts angeläget att närmare
utröna möjligheterna att med erforderlig grad av säkerhet uppskatta de värden,
som sålunda ifrågasatts att bilda underlag för uppskattning av jordvärdestegring å
jordbruksfastighet.
Inledningsvis förutskickas här några antydningar rörande de huvudgrunder
för uppskattning av fast egendoms värde, som ifrågasatts till tillämpning vid den
allmänna fastighetstaxeringen, vad angår jordbruksfastighet.
Det bör då först och främst framhållas, att fast egendom ansetts böra taxeras
till det värde, som efter ortens förhållanden kan antagas hava utgjort den fasta
egendomens allmänna saluvärde vid utgången av året näst före det, då taxeringen
sker d. v. s. det pris egendomen vid försäljning i öppna marknaden under normala
förhållanden vid nämnda tid kunnat betinga, om egendomen sålts i sitt för handen
varande skick. Vid uppskattningen skulle således, å ena sidan, hänsyn tagas till
allt vad till egendomen hörer i jord, skog och övriga naturtillgångar ävensom åbyggnader
samt rättigheter och övriga förmåner av vad slag de vara må, som tillkomma egendomen.
men å andra sidan jämväl komma i betraktande servitut och dylika inskränk
-
Angående
ifrågasatta
nya grunder
för uppskattning
av fast
egendoms
värde m. m.
samt införande
av, förutom
fastighetsskatt
efter
fastegendoms
taxeringsvärde,
jämväl
skatt å »oförtjänt
jordvärdestegring».
678
ningar i äganderätten enligt lag eller hävd, som kunna antagas minska egendomens
allmänna saluvärde.
För åsättande av ett i enlighet härmed bestämt taxeringsvärde lämnar senaste
köpeskilling direkt ledning, och bör i fråga om fastighet, som exempelvis något av
de senaste fem åren gått i handel, kunna i allmänhet godkännas såsom tillförlitlig
värdemätare. Beträffande åter sådan egendom, vilken icke under senare åren varit
föremål för köp och försäljning, måste givetvis taxeringsvärdet utrönas genom jämförelser
med närbelägna och likartade egendomar, för vilkas taxering vägledande
köpeskillingar befunnits föreligga.
Till underlättande av sådana jämförelser ävensom för att i möjligaste mån
gorå uppskattningen jämn och likformig har ifrågasatts, att sakkunniga värderingskommissioner,
tillsatta för större områden, skulle inom varje till deras område
hörande taxeringsdistrikt före taxeringsnämndernas sammanträden verkställa noggranna
undersökningar rörande köp och försäljningar av fastigheter inom distriktet
och de pris, som därvid betingats, samt på grundval av dessa undersökningar fastslå
enhetsvärden, d. v. s. de pris, som kunna anses såsom gällande ortspris för viss
3rtenhet åker och äng av inom orten förekommande olika godhetsgrader. Tillika
skulle därvid hänsyn tagas till de skiljaktigheter i enhetsvärden, som föranledas av
egendomars större och mindre storlek, samt, i den män ortens förhållanden därtill
skäligen föranleda, uppdelning göras med särskilda enhetsvärden för olika storleksklasser
av egendomar. Vad angår härd och byggnadsbestånd skulle vid enhetsvärdenas
sättande räknas med det skick, som inom orten vanligast förekommer.
Förmånen av tillgång till skog exempel vis för husbehov eller av tillgång till bete
skall däremot icke komma i betraktande vid nu omförmälda enhetsvärdering.
Slutligen skulle de sålunda ifrågasatta värderingskommissionerna med sakkunnigt
biträde åsätta enhetsvärden jämväl för skogsmark med skog allt efter de
olika växtlighets- och beståndsförhållanden, som inom orten mera allmänt förekomma,
samt gällande virkespriser vid försäljning å rot.
Dessa enhetsvärden skulle därefter tjäna till ledning för taxeringsnämnderna,
vilka hade att, var och en inom sitt distrikt, taxera varje egendom för sig. Vid
tillämpningen av enhetsvärdena skulle taxeringsnämnd äga befogenhet att höja och
sänka allt efter de särskilda egendomarnas bättre eller sämre beskaffenhet även i
de övriga avseenden, som för uppskattningen äro av betydelse, därvid dock alltid
utgående från att taxeringen har till ändamål att fastställa det pris, för vilket varje
särskild egendom kan antagas finna köpare under vanliga förhållanden.
Det har från olika ,synpunkter ansetts önskligt, att värdet av skogsmark med
skog i sin helhet eller, eventuellt, till så stor del, som kan överstiga värdet av förmånen
för egendomen att äga skog till husbehov, kommer till synes såsom ett för
sig angivet resultat av taxeringen i form av ett särskilt värde, benämnt skogsvärde.
I de flesta fall torde jordbruksfastigheter icke äga värde utöver det som
kommer till uttryck i det pris, de kunna antagas betinga såsom föremål för jordbruk
eller skogsbruk eller bäggedera.
Otvivelaktigt kunna emellertid vissa egendomar äga värde utöver deras värde
såsom föremål för jordbruk, skogsbruk eller bäggedera. I sådant avseende komma
i vårt land som annorstädes i betraktande särskilt sådana egendomar, vilka på grund
av närbelägenheten intill större städer, industriorter, villasamhällen eller andra hastigt
framätgående samhällen äga möjligheter till försäljning av jord till byggnadsgrund,
«7y
sa, ock sådana egendomar, vilka inom sitt område äga vattenfall, som kan tillgodogöras
för industriell verksamhet eller för sådant ändamål försäljas. Ehuru dylik
egendom måhända allt fortfarande användes uteslutande för jordbruksdrift, kan den
dock äga ett betydande mervärde på grund av ovan antydda möjligheter. Detta
mervärde har lämpligen ansetts kunna kallas jordbruksfastighets tomtvärde.
För att sådant tomtvärde skall anses vara för handen, är icke nödigt, att
försäljning redan skett eller anbud gjorts å köp av mark från just den egendom,
varom fråga är. Däremot erfordras, att ifrågavarande mervärde kommit till uttryck
i efterfrågan och därav föranledd prisstegring å jämförliga egendomar, så att en
användningsmöjlighet av ifrågavarande beskaffenhet och därav föranledd ökning av
egendomens saluvärde kan anses påtagligt konstaterad.
Ett sålunda beskaffat mervärde kan naturligtvis ofta nog lokaliseras till ett
visst begränsat område av fastigheten, men dess egenskap att i väsentlig man vara
jämväl ett spekulationsvärde gör, att värdet ej sällan kan sägas vidlåda fastigheten
i dess helhet, utan att i varje särskilt fall behöver kunna bestämt påvisas, vilket
eller vilka områden närmast kunna bliva föremål för försäljning till bebyggande.
Under alla förhållanden måste emellertid taxeringsmännen göra klart för sig, huruvida
och till vilket belopp ett sådant mervärde kan anses påtagligt för handen utöver
det saluvärde, som eljest skulle tillkomma egendomen. För detta mervärdes
uppskattning stå jämförelser till buds dels med försålda jordbruksfastigheter, för
vilka köpeskillingen uppenbarligen påverkats av hänsynen till sådant mervärdes förekomst,
dels ock med kända pris å jord, som redan faktiskt tagits i anspråk såsom
tomtmark och därmed även enligt förslagets förutsättningar iklätt sig naturen av
annan fastighet. Under förutsättning att kända och tillförlitliga pris föreligga för
två egendomar, av vilka den ena äger och den andra saknar tomtvärde, men vilka
i övrigt äro med varandra jämförliga, står också självfallet vid jämförelse av
egendomarna god ledning att vinna för uppskattningen av den förras tomtvärde.
Enhetligheten vid jordbruksfastighetstaxeringen torde vinna därpå, att sådant
mervärde i de fall, där det förekommer och påtagligen höjer fastighets saluvärde,
redovisas såsom ett särskilt värde. Åtminstone blir detta av nöden, därest, såsom
alternativt ifrågasatts, en kommunal skatt å jordvärdestegring begränsas att gälla
stegringen av detta tomtvärde i den mån den kan anses oförtjänt.
Det är tydligt, att det för en riktig taxering ligger stor vikt uppå, att taxeringsmyndigheterna
erhålla bästa möjliga kännedom om fastigheterna i de avseenden,
som för taxeringen äro av vikt. Detta bör i första hand åstadkommas genom införande
av deklarationsplikt för fastighetsägarne. Dessa böra tillförbindas lämna
alla sådana upplysningar, som må kunna vara av intresse för ett rätt bedömande
av fastigheternas saluvärden, framför allt uppgifter om arealer i olika ägoslag och
dessas olika naturliga godhet efter ägarens eget bedömande. Måhända torde såsom
ett komplement härtill" kunna ifrågasättas att låta dessa uppgifter undergå granskning
vid förberedande sammanträden, som taxeringsnämndsordförande eller delegerad
taxeringsnämndsledamot hade att hålla med fastighetsägarne, så att en fastighetsägares
uppgifter kunde från början läggas under kontroll. Vidare förutsattes, att
taxeringsnämndsordförandena komma att första gången taxering sker efter de nya
bestämmelserna lägga synnerlig omsorg på åstadkommande av bästa möjliga utredning
i berörda avseende genom undersökning exempelvis av tillgängliga skifteshandlingar.
Under förutsättning, att man, såsom alternativt ifrågasatts, lägger en jord -
680
värdestegringsskatt pa uppkommande stegring av värdet å all slags jord — jordbruksjord,
skogsmark, tomtjord, vattenfallsgrund m. m. — lärer erfordras, att vid
sidan av det enligt ovan angivna grunder uppskattade taxeringsvärdet å varje
egendom i dess helhet tillika sättes särskilt värde å egendomens jordareal med därtill
hörande naturliga tillgångar, men med undantag av skog och annan jämförlig
växtlighet såsom park, frukt- och prydnadsträd jämte annan plantering, samt tänkt
därjämte såsom obebyggd. Detta taxerade markvärde skall således motsvara det pris
egendomen vid försäljning under normala förhållanden i öppna marknaden skulle
kunna antagas betinga, om den vore frigjord frän därå befintliga byggnader och
träd. Markvärdet skall därvid uppskattas med hänsyn till egendomens faktiska
sammansättning av olika ägoslag och dess för handen varande storlek, beskaffenhet
och läge, men utan hänsyn till huruvida den vid taxeringstillfället är bebyggd eller
använd på det ena eller andra sättet Till ledning för markvärdets uppskattning
skulle tjäna gängse ortspriser å jämförlig obebyggd jord och värderingskommissionens
enhetsvärden, vilka lör sådant ändamål borde avse mark till såväl bebyggd som
obebyggd jord av olika slag.
Markvärdet, sådant det här förutsatts, är icke liktydigt med vad man plägar
kalla det rena eller nakna jordvärdet frånsett förbättringar, utan motsvarar värdet
å jorden i dess för handen varande tillstånd, sedan således med jorden införlivats
resultaten av därå nedlagt mänskligt arbete (odlingsarbete, arbete för markens beredning
för bebyggande o. d.) av beskaffenhet att kunna införlivas med och ingå
såsom en beståndsdel av jorden.
För jordegendom, som är bebyggd, kan markvärdet ingalunda anses siffermässigt
motsvara skillnaden mellan taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet, å
ena sidan, samt värdet av byggnader, å andra sidan. Känt är nämligen, att byggnader,
tillhörande jordegendom och avsedda för dennas bruk, vid egendomens försäljning
icke ingå med sitt fulla värde, utan allenast med en del därav. Och denna
del växlar efter egendomarnas olika storlek och på olika orter. En uppskattningsmetod,
byggd på en frånräkning av byggnaders verkliga värde, skulle för marken
giva allenast ett uppdelningsvärde, som säkerligen endast i mycket sällsynta fall
skulle sammanfalla med det verkliga markvärdet, helst allmängiltiga regler för uppskattning
av byggnadernas värde äro svåra att giva.
Av så väl principiella som skattetekniska skäl är därför av nöden, att bebyggd
jordegendoms markvärde får framgå ur en fristående uppskattning av detta värde.
Detsamma torde i allt väsentligt böra gälla även för växtlighetens vidkommande.
Markvärdet för egendom med växande skog bör således uppskattas
utan hänsyn till skogsbeståndets värde. Även om eu uppskattning av detta senare
värde praktiskt taget kunde tänkas möjlig, utan att anspråken på tillförlitlighet
skulle behöva i allt för hög grad eftergivas, kan icke utan vidare antagas, att man
genom att minska egendomens totalvärde med skogsbeståndets värde, finge ett värde,
som — för bebyggd egendom med bortseende jämväl från byggnadsvärdet — kunde
anses motsvara ett rätt markvärde.
De frågor, som beträffande särskild taxering av jordbruksfastighets markvärde
företrädesvis synas påkalla beaktande, torde i anslutning till ovan framhållna
synpunkter kunna antydningsvis sammanfattas sålunda:
Självfallet önskvärd redan för uppskattningen av en jordbruksfastighets hela
värde, blir möjligast noggranna kännedom om areal i olika ägoslag av olika godhets
-
grader av särskild vikt, när det gäller att utfinna ett värde, vars stegring skall, i
den män densamma ej är att tillskriva ägarens åtgöranden, göras till föremål för
särskild beskattning. Främst synes då den frågan möta, huruvida man praktiskt
sett kan med nöjaktig grad av visshet räkna med utsikten, att ett allt tillförlitligare kunskapsmaterial
i berörda hänseende må kunna ställas till taxeringsmännens förfogande.
Under förutsättning att nämnda fråga låter sig jakande besvaras, lärer böra
komma under övervägande, om antagas kan, att ortspris å obebyggd jord komma att
föreligga i tillräcklig mängd för att lämna nöjaktig direkt ledning för uppskattningen
av markvärdet ej endast för annan obebyggd jord, utan även för bebyggd
jord» frånsett byggnader.
Eller kan förväntas, att det även utan denna hjälp skall utan alltför stor svårighet
låta sig göra att direkt uppskatta markvärdet i den mening, varom här är fråga?
Att försäljningar av smärre jordarealer i obebyggt skick, exempelvis till
sä kallade egna hem, kunna lämna god ledning för ett omdöme om smärre bebyggda
egendomars markvärde synes otvivelaktigt. Är man berättigad antaga, att av
dylika försäljningar praktiskt brukbar ledning kan påräknas jämväl beträffande större
— medelstora och stora -— egendomars markvärde?
För egendomar med skog framställer sig frågan, huruvida ett saluvärde för
själva marken, tänkt utan skog, låter sig direkt uppskattas.
Dessa frågor äro avsedda allenast att giva någon ledning för den utredning,
som ansetts önskvärd att vinna.
För fullständigande av denna utredning vore jämväl önskvärt erhålla ett uttalande
dels
om möjligheten att för en efter vanligheten i orten bebyggd jordbruksfastighet
beräkna, i vad män fastighetens saluvärde i för handen varande skick
röner inverkan av befintliga åbyggnader,
dels om de grunder, taxeringsnämnden brukat följa vid hittills företagna
taxeringar av obebyggda jordbruksfastigheter i orten, och
dels om för uppskattning av bebyggd eller skogbärande jordbruksfastighets
markvärde kan anvisas någon praktiskt användbar metod utöver eller vid sidan av
en direkt uppskattning i enlighet med vad här ovan ifrågasatts.
Alternativt har ifrågasatts att låta en eventuell jordvärdestegringsskatt träffa
•len oförtjänta stegringen allenast av jordbruksfastighets tomtvärde. Med detta
värde skulle, såsom förut antytts, avses det mervärde, som en jordbruksfastighet
kan äga på grund av den för handen varande möjligheten att från fastigheten försälja
byggnadstomter eller att för industriellt ändamål utnyttja eller försälja inom
fastighetens område befintligt vattenfall.
De frågor, som beträffande alternativ II företrädesvis böra komma under
övervägande, torde kunna sammanfattas sålunda:
Kan en tillförlitlig uppskattning av jordbruksfastighets tomtvärde ske med
ledning av köpeskillingar, som avtalats vid försäljningar från egendomar i orten
eller de andra jämförelsemöjligheter, som kunna stil taxeringsmännen till buds?
Man föreställer sig, att bristande kännedom rörande en jordbruksfastighets
hela areal, exempelvis i utmark, eller rörande en fastighets skogsbestånd eller dylikt,
varigenom en jordbruksfastighets taxeringsvärde i övrigt måhända kan bliva oriktigt,
knappast kan försvåra, än mindre utesluta möjligheten att rätt uppskatta ett värde
sådant som tomtvärdet, enär i allmänhet den ägovidd alltid torde vara känd eller
Kommunalskattesakkunnige. 86
682
De ifrågasatta
bestämmelserna
ang. allmänna
fastighetstaxeringen
redan •på
vissa håll
tillämpade.
Allmänna
saluvärdet såsom
norm för
fastighetstaxeringen.
Bestämmelser
härom
förordas.
i varje fall utan svårighet påvisbar till sin utsträckning, som överhuvudtaget kan
ifrågasättas att försäljas till byggnadstomter. År detta antagande riktigt?»
I anledning av berörda skrivelse hava yttranden inkommit, förutom från
samtliga kronoombud hos prövningsnämndema, jämväl från ett antal av inemot 300
taxeringsnämndsordförande i olika län.
I några av de avgivna yttrandena uppgives, att de i ovanberörda promemoria
ifrågasatta bestämmelserna rörande den allmänna fastighetstaxeringen redan på sina
håll tillämpas.
En taxeringsnämndsordförande (Hallands län) anför sålunda: De av kom
mitterade
antydda huvudgrunder för uppskattning av fast egendoms värde innehölle
ej något egentligt nytt, ty redan nu ginge taxeringsnämndens arbete ut på att finna
resp. fastigheters allmänna saluvärde; och torde gällande bevillningsförordning, rätt
tillämpad, medföra en rättvis uppskattning av fastigheterna till deras normala
saluvärde.
I ett yttrande (Värmlands län) anföres, att de av kommitterade angivna huvudgrunder
hade samtliga vid senaste fastighetstaxering tillämpats i de distrikt, yttrandet
avsåge.
De i promemorian angivna huvudgrunder avsåge, anföres i ett yttrande
(Värmlands län), förhållanden, som redan förut av varje taxeringsnämnd beaktats,
och vore ingalunda att betrakta såsom nya bestämmelser vid taxeringen.
Det ifrågasatta stadgandet, att eu fastighets allmänna saluvärde skulle bliva
normerande vid fastighetstaxeringen förordas av många myndigheter.
En taxeringsnämndsordförande (Stockholms län) yttrar härom: Principen att
fastighetstaxeringen skulle hava till ändamål att fastställa det pris, för vilket varje
särskild egendom kunde antagas finna köpare under vanliga förhållanden, innefattade
onekligen ett gott uppslag, ägnat att upphäva de vacklande principer, vilka i
nu gällande taxeringsförordning gjorde sig gällande.
I den ort, yttrandet avsåge, hade man, anför en taxeringsnämndsordförande
(Södermanlands län), vid taxering av jordbruksfastigheter nästan uteslutande fäst
sig vid egendomens areal i olika ägoslag och resultatet hade blivit, att taxeringsvärdet
och saluvärdet ofta varit två mycket olika saker. Den föreslagna bestämmelsen
att vid taxering skulle fastställas det pris, för vilket varje särskild egendom
kunde antagas finna köpare under normala förhållanden, torde kunna åstadkomma
en mera riktig och rättvis beskattning.
En taxeringsnämndsordförande (Kopparbergs län) yttrar: Principen i fråga
syntes i alla avseenden riktig och välbetänkt. Det kunde antagas, att det icke
skulle möta några svårigheter att utröna taxeringsvärdena efter denna princip.
Tvärtom syntes taxeringsnämndernas arbete vid fastighetstaxeringen skola i många
fall genom densamma underlättas.
I flera yttranden framhålles den ifrågasatta bestämmelsens lämplighet i avseende
särskilt å värdering av till jordbruksfastighet hörande byggnader. Bland dylika
yttranden må påpekas följande.
Den hittills ofta svårlösta frågan i vad mån jordbruksfastighets åbyggnader
skulle inverka på taxeringsvärdet syntes lyckligen löst genom anläggandet av fastig
-
68:t
hetens allmänna saluvärde såsom huvudgrund för taxeringsvärdets äsättande. (Västernorrlands
län.)
Nu gällande föreskrifter lade ofta hinder i vägen för en fullt rättvis fastighetstaxering,
emedan så många förhållanden, vilkas realitetsvärde kunde vara nog
så litet, skulle beaktas. Särskilt i fråga om en fastighets åbyggnader hade bestämmelsenia
vållat rätt stora svårigheter vid strävandet att rättvist taxera jordbruksfastighet
och annan fastighet så att i förekommande fall taxering även vid jämförelse
härutinnan kunde sägas bliva någorlunda jämlik. Det hette ju nämligen å
ena sidan i fråga om taxering av jordbruksfastighet »börande vid bestämmandet av
detta värde avseende icke fästas å beskaffenheten av sådana byggnader, som på
egendomens avkastning ej hava något egentligt inflytande» och, å den andra, ifråga
om annan fastighet, att byggnaderna ej finge utan tillkännagiven särskild anledning
upptagas till lägre värde än deras brandförsäkringsvärde. Om å en jordbruksfastighet
funnes uppförd t. ex. en stor mangårdsbyggning, som faktiskt höjde egendomens
värde, finge alltså vid taxering av jordbruksfastighet hänsyn icke tagas till byggnaden,
ett förhållande som mången gång medfört, att taxeringsvärdet blivit lägre,
någon gång 50 procent eller ännu mer, under byggnadernas brandförsäkringsvärde.
Det stadgande, kommitterade ställt i utsikt, syntes komma att bidraga till undanröjande
av dessa olägenheter och tillstyrktes avgjort. (Kopparbergs län.)
Såsom mycket förtjänstfullt måste betecknas förslaget att allmänna saluvärdet
skulle erhålla ett dominerande inflytande vid bestämmande av taxeringsvärdet.
Härigenom skilde sig förslaget fördelaktigt från nu gällande bestämmelser, där eu
mängd olika, ofta sins emellan stridande förhållanden tillerkändes likvärdig betydelse.
Förslaget innebure, att hänsyn skulle tagas även till åbyggnader. Detta
enkla och naturliga förhållande borde visserligen anses såsom självfallet, men så
hade det emellertid hittills ej varit, utan de nuvarande bestämmelserna härom vore
så dunkla, att ingen torde finnas, som riktigt säkert visste, huru de skulle tolkas.
(Kopparbergs län.)
Att fastighetstaxeringsvärdena nu ofta understiga saluvärdena framhålles i
flera yttranden. Bland dessa må återgivas följande.
T allmänhet vore taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, åtminstone i Jämtlands
län, synnerligen låga och torde de större fastigheternas taxeringsvärden motsvara
högst Vj ofta allenast av det verkliga allmänna saluvärdet å egendomen
inom orten. Fastigheter med taxeringsvärde å 20,000 till 30,000 kronor hade ofta
i marknaden betingat pris, som avsevärt överstigit 100,000 kronor. (Jämtlands län.)
Visserligen stadgade gällande taxeringsförordning, att fast egendom skulle
uppskattas till det värde, egendomen haft nästföregående år — ett värde som självfallet
borde sammanfalla med saluvärdet — men man syntes dock kunna med visshet
påstå, att, huru än taxeringsvärdet hittills beräknats, hade värdesättningen hittills
likväl sällan om ens någonsin haft egendomens saluvärde som bakgrund. Åtminstone
gällde denna anmärkning de större med värdefulla åbyggnader och bibehållen
skog försedda egendomar. Ett uttalande i lagstiftningen att just saluvärdet skulle
vid taxeringen vara det bestämmande, vore därför synnerligen av behovet påkallat.
(Kopparbergs län.)
Senaste köpeskillingen hade — även om fastigheten gått i handel under de
senaste 5 åren — icke, såsom ske bort, lagts till grund för taxeringen, enär ledamöterna
i taxeringsnämnden alltid motsatt sig detta, utan hade taxeringsvärdet i
Nuvarande
taxeringsvär
den understiga
ofta
saluvärdet.
684
Taxuriiigs
värderm
på
senare tid
höjda.
Taxeringsvärdena
understundom
för höga.
regel satts 20 å 25 procent under denna köpeskilling. Orsaken hade varit den, att,
därest köpeskillingen lagts till grund, ledamöternas egna fastigheter skulle hava blivit
högre taxerade genom jämförelse med dem, för vilkas taxering senaste köpeskillingen
lagts till grund; i detta fall existerade en »okuvlig» enighet mellan ägarna av
jordbruksfastigheter. (Kristianstads län.)
Det nuvarande systemet för taxering av jordbruksfastighet borde fungera
mera tillfredsställande än det gjorde. Att fastighet icke vore upptagen till sina
verkliga värden måste närmast tillskrivas den förutfattade meningen hos vissa
taxeringsnämndsledamöter. att jordbruksfastigheterna skola taxeras sä lågt, som
rimligen kunde ske. De ledamöter, vilka valdes bland den jordbrukande klassen,
ville sällan gå till högre belopp än ungefär halva verkliga värdet. (Jönköpings län.)
Förslaget om allmänna saluvärdet såsom norm vid fastighetstaxeringen vore
synnerligen välbetänkt, då därigenom komme att ernås en jämnare och rättvisare
fördelning av skattebördan mellan ägare av jordbruksfastighet och inkomsttagare,
än den som hittills varit rådande på den grund att taxeringsvärdet å jordbruksegendomar
alltid hållits nere långt under realisationsvärdet. (Västernorrlands län.)
Länge nog hade våra lantbrukare blivit invaggade i den föreställningen, att
lantbruket vore tryckt och att löningstagare och t. o. m. arbetare hade det i ekonomiskt
avseende bättre än de. De ansåge därför sin rätt vara trädd för nära, om
taxeringsvärdet ä jordbruksfastighet fastställdes över halva det verkliga värdet.
Då senaste köpeskillingen lades till grund och man vid taxeringen droge upp jämförelser
mellan den försålda egendomen och andra, hette det jämnt, att köpeskillingen
vore för hög. (Kristianstads län.)
I regel ville taxeringsmännen icke vidgå, att köpeskillingen vore den lämpligaste
värdemätaren, och köparen sade alltid att han betalat för mycket, men ville
nog aldrig sälja sin egendom igen för lägre pris. Skedde försäljning hastigt efter
köpet skedde den i regel med vinst. {Kristianstads län.)
I några yttranden meddelas, att taxeringsvärdena ä jordbruksfastighet på
senare tid ej oväsentligt höjts. Sålunda anföres i ett yttrande (Hallands län);
Det torde vara allmänt bekant och ostridigt, att taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter
sedan årtionden tillbaka i allmänhet icke på långt när motsvarat dessas
verkliga värden. Detta missförhållande torde emellertid numera, om ej till fullo sä
åtminstone i väsentlig grad, hava blivit undanröjt, sedan värdena å fastigheterna
vid de allmänna fastighetstaxeringarna undergått avsevärda höjningar, såsom exempel
varpå kunde nämnas, att taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna inom Hallands
län år 1913 förhöjts med omkring 25 procent över de år 1912 gällande värden;
och hade det inom länet funnits socknar, vilkas taxeringsvärde nämnda år höjts
med mera än 100 procent. (Hallands län.)
En taxeringsnämndsordförande (Kalmar län) förmenar, att taxeringsvärdena
ä. jordbruksfastigheter understundom äro för höga, en åsikt vilken utvecklas
på följande sätt: Det vore ett beklagligt faktum i vårt land, att under
de senare årtiondena större och medelstora jordbruksegendomar mer börjat
gå i handel än tillförene. Detta torde till en del bero på att dessa fastigheter
kommit för högt upp i pris. En köpare, som funnit, att han erlagt för
hög köpeskilling sökte snarast realisera allt, som fort nog kunde realiseras, i synnerhet
skogen, och så sålde han gården på nytt. Kanske då det senaste taxeringsvärdet
bestämts med hänsyn till någon sådan för hög köpeskilling och detta hade
685
sedan i sin män inverkat, på nästa spekulant o. s. v. På detta sätt hade jordbruksfastigheter
faktiskt kommit att få för höga taxeringsvärden till stort förfång för
många och till nytta för ingen. Visst vore, att de ständigt växande köpeskillingarna
och därav följande taxeringsvärdena hade uppammat en felaktig föreställning
om våra jordbruksfastigheters verkliga värde. För denna åsikts riktighet talade
det förhållandet att, i trots av att alla arbetspris på 20 år stigit ungefär 50
procent och trots att jordbruksprodukterna med undantag av kött och fläsk stode i
ungefär samma pris, så hade prisen på jordbruksfastigheter under samma tidsperiod
nära nog fördubblats.
Mot kommitterades i promemorian gjorda uttalande, att för åsättande av ett i överensstämmelse
med allmänna saluvärdet bestämt taxeringsvärde senaste köpeskillingen
lämnade direkt ledning och borde i fråga om fastighet, som exempelvis något
av de senaste fem åren gått i handel, i allmänhet kunna godkännas såsom tillförlitlig
värdemätare, hava i ett stort antal av de avgivna yttrandena erinringar framställts.
Dessa erinringar gå därpå ut, att köpeskillingen ofta icke är ett sannt
uttryck för eu fastighets verkliga värde, att de faktorer, som inverka vid köpeskillingens
bestämmande, mången gång äro för taxeringsmyndigheterna okända, att
svårigheter icke sällan möta vid avgörande av frågan, huruvida försäljning skett
under normala förhållanden o. s. v. Bland dessa yttranden må återgivas följande.
Den senaste köpeskillingen torde endast undantagsvis böra godtagas såsom
angivande en fastighets verkliga saluvärde. Vid köpeavtalen spelade nämligen in
en mångfald omständigheter, som verkade rubbande i köpeskillingens anlitande såsom
exponent för det reella fastighetsvärdet. Fn granne kunde högst väsentligt överbetala
ett fastighetsområde för att få detsamma förenat och i sambruk med förut
ägande fastighet, en person i trångmål sålde sin egendom till underpris åt första
spekulant, en massa köp skedde närskylda emellan, därvid köpeskillingen bleve rent
godtycklig och ofta beroende på ett mer eller mindre gott förhållande parterna
inbördes, en köpte fastighet i spekulationssyfte, exempelvis för skogsavverkning,
och vinsten därav tilläte köparen att kort därefter bortslumpa samma jordareal till
vrakpris o. s. v. Utom det att köpeskillingen mången gång vore helt fingerad, vore
det för en tillfällig taxeringsnämnd under sådana förhållanden och med osäkerheten
i huruvida nämnden själv sutte inne med fullt klar kännedom om respektive fastigheter
icke alltid så lätt att avgöra, när köp skett under fullt normala förhållanden
och köpeskillingen kunde få anses sammanfalla med och giva ett tillförlitligt uttryck
av saluvärdet. (Uppsala län.)
De många faktorer, som inverkade..vid fastighetsförsäljningar, vore i de flesta
fall för taxeringsmyndigheten okända. (Östergötlands län.)
En taxeringsnämndsordförande anför, att han under en 40-årig verksamhet
som auktionist funnit, att, om två egendomar av lika areal och beskaffenhet skulle
säljas, bleve dock ej köpeskillingarna lika, beroende detta förhållande dels på säl) amu
dels på köparne. Den ene måste till följd av varjehanda orsaker, bl. a. dålig ekonomi,
sälja; i många fall vore säljaren ej så kallblodig och djärv att han kunde både
begära och hålla i sig med oskäligt högt pris. En annan sålde ej, utan att han
finge överbetalt. En spekulant ansåge sig ej vara i så stort behov av att köpa;
finge han ej skapliga villkor läte han bero. En annan kunde hava starka skäl för
köpet; han hade gift sig och måste hava någonstans att bo och då han därtill von»
jordbrukare ville han om möjligt köpa en gård. Därtill komme att mången ej gärna
Köpeskillin
gen ofta ej
tillförlitlig
värdemätare.
686
vill ens flytta ur socknen, åtminstone ej allt för långt från sina anförvanter; han
ansåge visserligen priset vara väl högt men tyckte att gården passade och någon
annan i närheten funnes ej att få och betalade då i vanliga fall mera än gården
vore värd. (Östergötlands län.)
Ofta inträffade, att köpeskillingen vore för låg, men ännu oftare, att den
vore för hög. Sistnämnda förhållande knnde förklaras därav, att t. ex. synnerligen
goda betalningsvillkor lämnats eller att i fråga om mindre fastigheter köparen såsom
arbetskarl tagit hänsyn därtill, att möjligheter till extra arbetsförtjänst funnits i
närheten. Köparen kunde vara en välbärgad man, som ej så noga fäste sig vid den
ränta, han kunde erhålla å sitt i fastigheten insatta kapital. En person med egen
arbetskraft (fullvuxna barn) kunde betala mer än en, som måste avlöna dyra tjänare
o. s. v. (Malmöhus län.)
Köpeskillingame vore ofta föga ägnade att tjäna till grund för taxeringen,
då de ej sällan mera återspeglade köpares och säljares personliga förhållanden än
jordägarens sakliga, vilket framginge av de emellanåt förekommande stora skillnader
i.. pris vid till tiden nära varandra liggande försäljningar av en och samma tiga.
(Östergötlands län.)
Köpare och säljare voro icke i stånd att framför andra med objektivitet
värdesätta en fastighet. Köpeskillingen vore oftare än man föreställde sig mycket
subjektivt tillkommen och utgjorde i lyckligaste fall en måttstock på köpares och
säljares olika förmåga att för sig nyttiggöra en egendom. Okunnighet och felberäkning
spelade också ofta in. (Värmlands län.)
Ganska vanligt, särskilt i skogsbygder, vore att vid köp av en fastighet ett
särskilt köpebrev, som lagfores, upprättades över själva jorden och ett särskilt köpekontrakt
å den växande skogen; ja, icke så sällan upprättades en särskild köpehandling
även över fastighetens byggnader. (Älvsborgs län.)
Känt vore, att, där ej personliga förhållanden influerat på köpeskillingens
bestämmande, denna under inverkan av andra omständigheter kunde bliva för taxeringsvärderingen
missvisande. Sålunda förekomme ofta nog vid fastighetsköp, att
skogens värde ej intoges i köpebrevet, eller att den köpeskilling, som där komme
till synes, vore lägre än den verkliga, allt i syfte att ernå minskning i lagfartsstämpel
och lindring i beskattningen. (Älvsborgs län.)
Det vore icke ovanligt, att säljare och köpare vid fastighetshandel i tysthet
överenskomme att i köpebrevet sätta köpeskillingen betydligt lägre än den verkliga.
Vid första upptäckten av ett dylikt bedrägligt förfarande trodde man gärna, att det
gjorts i avsikt att inbespara utgift för stämpelbeläggningen vid köpets lagfarande.
Visserligen vore detta i dylika fäll ett motiv och ett starkt sådant, men det hade
visat sig, att bedrägeri av ifrågavarande slag tillkommit jämväl för att såmedelst
hålla fastighetens taxeringsvärde nere. I ett 20-tal fall, där efter åtal säljare och
köpare ådömts straff- för brott av ifrågavarande slag, hade vid målens handläggning
inför häradsrätten framkommit, att köpeskillingen satts lägre — ofta omkring 50
procent — än den verkliga i den beräknade avsikten att ej endast bedraga staten
å stämpelavgift utan även, då man vetat att taxeringsvärdet i viss mån bestämdes
efter sista köpeskillingen, få lägre taxeringsvärde och därigenom lägre skatter.
(Kristianstads län.)
Skulle försäljningspriset bliva huvudsakligen grundläggande för taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet torde, då köp omfattat såväl fast som lös egendom, möjlighet
687
1 örefinnas, att värdet av den lasta egendomen upptoges i köpehandlingarna något så
när efter det värde, vartill vederbörande önskade få fastigheten taxerad. (Gottlands
län.)
Mycket ofta förekomme numera, att med jordbruksegendom, liksom med
värdepapper, dreves spekulation, som ställde sig tämligen oberoende av den effektiva
ränta här egendomens normala årliga nettoavkastning — spekulationsobjektet —
här jordegendomen — lämnade. Anteckningen »Köpeskillingen ansågs för hög»
torde framdeles såsom hittills ganska ofta få tillgripas i fastighetstaxenngslängderna.
(Malmöhus län.)
i ett yttrande, avgivet av kronoombudet hos Jönköpings läns prövningsnämnd,
anföres följande: Köpeskillingen vore såsom känt endast i ytterst få fall ett direkt
uttryck för den sålda fastighetens verkliga värde eller dess saluvärde under normala
förhållanden. Köpeskillingen vore oftast bestämd med hänsyn till med köpet förenade
villkor och även om dessa vore angivna i köpehandlingarna, vilket ingalunda
alltid vore fallet, hade taxeringsmyndigheten ej tillgång till dessa handlingar. När
taxeringsvärdet skulle sättas, hade efter köpets avslutande skog avverkats eller
fastigheten till brukningssättet förändrats eller amian omständighet inträffat, som
gjorde, att köpeskillingen ej kunde utgöra direkt ledning för taxeringsvärdets bestämmande.
Åtskilliga myndigheter uttala betänkligheter mot bestämmelsen att allmänna
saluvärdet skulle bliva norm vid fastighetstaxeringen. Under åberopande
att mycket ofta köpeskillingarna vid fastighetsförsäljningar bestämdes över eller
under det verkliga värdet, avstyrka dessa myndigheter den ifrågasatta nya bestämmelsen
samt förorda i allmänhet bibehållandet av nu gällande huvudgrunder
för fastighetstaxeringen eller att föreskrifter meddelas i syfte att vid dylik taxering
hänsyn i större mån än nu är fallet tages till fastighets avkastningsförmåga. Bland
yttranden, som gå i denna riktning, må påpekas följande:
Grunderna för fastighetsvärderingen borde bliva desamma som för närvarande.
Anmärkningsvärt vore, att kommitterade, såvitt av promemorian framginge,
lämnat fastighetens avkastning ur räkningen såsom grund för taxeringen.
Medelavkastningen under en femårsperiod borde dock vara en synnerligen god värdemätare
och, i samma mån allmogens förmåga att uppgöra riktiga deklarationer
växte, ökades möjligheten att använda nämnda värdemätare. (Jönköpings län.)
Enda rätta förfaringssättet tycktes vara det, som av hypoteksföreningarna
användes, nämligen att vissa värden åsattes olika ägoslag av olika godhetsdrag,
hänsyn toges till nödiga byggnaders beskaffenhet, husbehovsskog, egendomens belägenhet
m. m., då man erhölle ett värde, som under alla förhållanden hölle streck
och vilket tryggt kunde läggas till grund för beskattningen. (Södermanlands län.)
Läge, areal och framför allt avkastningsförmåga, vore vida solidare grundvalar
än allmänna saluvärdet. (Västemorrlands län.)
Allmänna saluvärdet vore alltid högre än det värde, som betingades av fastighetens
avkastning. Detta gällde huvudsakligast jordbruksfastigheter. Skatten, som
pålades, borde avvägas efter förmågan att bära den, eller avkastningen. (Skaraborgs
län.)
Det enda riktiga sättet att åstadkomma en fullt rättvis taxering av jordbruksfastigheter
vore, att en räntabilitetsberäkning gjordes för varje fastighet med hänsyn
tagen till var och en fastighets speciella ändamål. I denna beräkning skulle då
Erinringar
mot förslaget
om allmänna
saluvärdet
såsom
norm
vid fastig.
lietstaxeringen.
688
jordbruket förränta sin del och skogen genom så kallat uthålligt skogsbruk sin del
av kapitalet. (Kalmar län.)
Det riktigaste, om än ej lättaste sättet för taxering av jordbruksfastighet vore
att utgå från och grunda uppskattningen på varje egendoms avkastningsförmåga.
(Värmlands län.)
En taxeringsnämndsordförande (Jönköpings län) föreslår uppskattning av jordbruksfastighet
genom kapitalisering efter fastställd grund, exempelvis 5 procent av
fastighetens enligt i yttrandet närmare utvecklade grunder beräknade avkastning.
I detta sammanhang må framhållas, hurusom en taxeringsordförande (Stockholms
län) meddelar, att inom de distrikt, i vilka han är ordförande, vartenda lantbruk,
enligt avgivna deklarationer, lämnade förlust.
Värderingskommissioner
och enhetsvärden.
Bestämmelser
härom
förordas.
Kommitterade hava såsom en måhända gagnelig anordning ifrågasatt, att
bestämmelser måtte meddelas i syfte att värderingskommissioner bleve för större
områden tillsatta för undersökning rörande köp och försäljningar av fastigheter inom
distriktet och de pris, som därvid betingats, samt med uppdrag att på grundval av
dessa undersökningar fastslå enhetsvärden — avseende mark till såväl bebyggd som
obebyggd jord av olika slag — för dels viss ytenhet av åker och äng, av inom
orten förekommande olika godhetsgrader och med hänsyn tagen jämväl till de skilj -aktigheter i enhetsvärdena, som föranleddes av egendomars större och mindre storlek.
dels ock för skogsmark och skog allt efter olika växtlighets- och beståndsförhållanden
med angivande tillika av gällande virkespris vid försäljning å rot, allt
med befogenhet för vederbörande taxeringsnämnd att vid tillämpning av enhetsvärdena
höja och sänka allt efter de särskilda egendomarnas bättre eller sämre beskaffenhet
även i de övriga avseenden, som för uppskattningen vore av betydelse.
I endast ett fåtal yttranden hava dylika bestämmelser förordats. Bland
dessa äro följande.
Med de verksamhetsuppgifter, värderingskommissionerna skulle enligt kommitterades
förslag få sig tillagda, skulle dessa kommissioner, efter samarbete jämväl
sinsemellan, med sina uppgjorda enhetsvärden icke blott väsentligen underlätta taxeringsnämndernas
arbete genom tillhandahållande av säkraste material för bedömande
av en fastighets salu- eller taxeringsvärde utan jämväl tillförsäkra fastighetsägarna
enhetlighet och likformighet i taxeringsvärdena. Förtroende i detta hänseende till
taxeringsnämnderna, vilka ej sällan vore sammansatta av i hithörande trägen'' ovederhäftiga
personer, hade hittills ingalunda varit oinskränkt. Man torde kunna få påräkna,
det fastighetsägarna skulle inse, att en sakkunnig värderingskommission, som,
i motsats till en tillfälligt sammanträdande taxeringsnämnd, kunde ägna tid åt sitt
uppdrag och anställa undersökningar å ort och ställe, måste bliva i tillfälle att
införskaffa så tillförlitligt kunskapsmaterial för sina beräkningar, att en taxering
baserad därpå också måste bliva möjligast rättvis. (Uppsala län.)
I avseende å taxeringens likformighet inom t. ex. ett härad eller fögderi vore
nu ganska mycket att erinra. Visserligen hade man någon gång försökt att få
uppskattningen av fast egendom jämn och likformig därigenom att taxeringsnämndsordförandena
kommit tillsammans och träffat överenskommelse om vissa värden pr
har åker o. s. v. och vissa grundsatser, som skulle följas vid taxeringen, men sedan
hade man det oaktat i ett och annat distrikt taxerat på sitt eget sätt sä att likformigheten
ingalunda blivit fullständig. Säkerligen skulle de nu ifrågasatta värde
-
68!)
ringskommissioneruas undersökningar och beräkningar medföra bättre resultat. (Södermanlands
län.)
I de delar av landet, där fastighetsförsäljningar ofta förekomma, vore fastighetsvärdena
helt visst ganska lätta att fastställa med ledning av betingade köpeskillingar,
men annorlunda ställde det sig i sådana bygder som till exempel norra
Dalarne, där dylika försäljningar i stort sett vore ganska sällsynta. Bär kunde icke
inom orten avslutade försäljningar utgöra en tillräcklig och betryggande grund för
fastighetstaxeringen. Det vore därför nödvändigt att särskilda kommissioner tillsattes
för fastställande av vissa normerande enhetsvärden vid fastighetstaxeringen.
(Kopparbergs län.)
Det läge synnerlig vikt uppå, att enhetsvärdena i ensidig omfattning och på
ett så auktoritativt och sakkunnigt sätt som möjligt erhölles. Taxeringsnämnderna i
de olika orterna kunde icke själva åstadkomma dylika enhetsvärden bland annat
därför att den likformighet, man eftersträvade, då bleve äventyrad. Sakkunniga
väröeringskommissioner borde därför anordnas. (Älvsborgs län.)
Några taxeringsnämndsordförande framhålla önskvärdheten av att värderingskommissionema
måtte på platsen undersöka respektive fastigheters areal och beskaffenhet.
Sålunda anföres i ett yttrande: Om kommissionerna komme att bestå av
sakkunniga personer, vilka personligen besökte varje egendom och däröver upprättade
beskrivning och värdering, ungefär sådana som förrättades vid hvpoteksvärdering,
syntes man ej kunna komma rättvisan närmare. Om det däremot vore
meningen, att kommissionerna skulle endast av köpeskillingarna, utan undersökning
på stället av areal och beskaffenhet, bilda sig ett omdöme om och fastslå vissa
enhetsvärden, låt vara med många olika grader inom en viss krets, kunde förslaget
ej tillrådas. Det skulle allenast bliva rättvisa med alltför många modifikationer,
mera teori än praktik. (Kalmar län.)
I ett yttrande anföres följande: Det antoges, att värderingskommissionerna
skulle sammansättas av personer från olika delar av området så att de med sakkunskap
i fråga om värdering och skatteteknik även förenade en såvitt möjligt
noggrann personlig kännedom om de lokala förhållandena inom de olika taxeringsdistrikten.
Härigenom skulle kommissionen kunna ej blott fastställa enhetsvärden
för hela området utan även giva taxeringsnämnderna anvisning i vad mån
avvikelser från dessa värden lämpligen borde förekomma inom ett distrikt med
hänsyn till medelbeskaffenheten av distriktets fastigheter och deras mer eller mindre
förmånliga läge för avsättning av jordbruks- och skogsprodukter. För vinnande av
en jämn taxering vore nämligen önskvärt, att eu noggrann jämförelse gjordes mellan
de olika distrikten. (Värmlands län.)
Några myndigheter — särskilt inom Östergötlands och Värmlands län —
hava föreslagit, att åt värderingskommissionerna måtte givas i uppdrag — icke att,
såsom kommitterade ifrågasatt, verkställa förberedande arbete för taxeringen —
utan att granska taxeringsnämndernas fastighetsuppskattningar samt hos prövningsnäxnnden
föreslå de ändringar, kommissionerna funne erforderliga. Sålunda anför
exempelvis en taxeringsnämndsordförande: Tillsatta för större områden borde kommissionerna
inom varje taxeringsdistrikt verkställa undersökningar huru med jämnheten
och likformigheten i fråga om jordbruksfastighets taxeringen inom det större
området förhölle sig, därvid det av taxeringsnämnderna bearbetade materialet
borde finnas tillgängligt. Någon detaijgranskning av taxeringsnämndernas arbete
Kommunalskattesakkunnige. 87
Värdermgskommissioaen
granskande
myndighet.
690
Erinringar
motförslaget
om värderingskommissioner
och enhetsvärden.
borde icke förekomma; dock kunde tilläventyrs möjlighet beredas för kommun,
väghållningsdistrikt, enskilda skattskyldiga och möjligen taxeringsnämndsordförande.
understödd av någon minoritet i nämnden, att i händelse av olika åsikt rörande
viss taxering få sina framställningar utredda av kommissionen, som sedan hade
att underställa vederbörande högre taxeringsmyndighet undersökningens resultat.
(Östergötlands län.)
Ett synnerligen stort antal myndigheter hava framställt erinringar mot förslaget
om värderingskommissioner och särskilda enhetsvärdens upprättande för större
områden i och för fastighetstaxeringen. Bland dylika yttranden må påpekas följande.
Det torde möta hart när oöverstigliga svårigheter att med ledning av köpeskillingen
för en fastighet exakt bestämma de pris, som böra åsättas viss ytenhet
åker och äng av inom orten förekommande olika godhetsgrader. A de flesta orter
torde nämligen åker och äng förete högst betydande olikheter i avseende å godhet
och avkastningsförmåga, så att å en fastighet marken kunde vara väsentligt olika
mot marken å en annan närbelägen fastighet liksom å en fastighet kunde förefinnas
många särskilda godhetsgrader. (Kalmar län.)
De enhetsvärden, som värderiugskommissionerna äsatte, bleve taxeringsnämnden
till ganska ringa hjälp, ty på nästan varje fastighet funnes nog ett flertal dylika
enhetsvärden och att avgöra huru mycket jord å varje fastighet funnes av det ena
eller andra enhetsvärdet bleve för taxeringsnämnderna säkerligen omöjligt, helst det
torde möta de största svårigheter att ifråga om flertalet hemmansdelar ens utröna
arealen åker, som desamma innehöile, än mindre de olika godhetsgradema därav.
En fastighetstaxering grundad å noggrann hänsyn till areal och godhetsgrad syntes
icke möjlig, utan borde taxeringen som hittills grundas på kännedom om de olika
fastigheternas ungefärliga storlek, avkastning, kreatursbesättning, skogstillgång och
andra förmåner samt fastigheternas inbördes förhållanden i värde och godhet.
(Blekinge län.)
.För taxeringsnämnderna skulle svårigheter yppa sig att vid taxeringen hänföra
olika slags jord till den klass, vartill den borde höra, särskilt som vid bedömandet
hänsyn måste tagas till jordens belägenhet, det sätt, varpå den under nästförflutet
år varit brukad m. m. (Värmlands län.)
Att fastslå några så kallade enhetsvärden torde möta alltför stora rent praktiska
svårigheter. Samma areal brukad åkerjord av till naturen lika godhet kunde
givetvis äga så högst väsentligt olika saluvärde å den ena egendomen och å den
andra, att enhetsvärden icke syntes kunna tillämpas. Jordens kultur, fastighetens
läge, avsättningsmöjligheter m. m. spelade så stor roll härvidlag, annat att förtiga,
att i övrigt lika god jord kunde äga dubbelt värde i en by emot i en annan kanske
alldeles i närheten belägen. Avstånden från en fastighet till allmänna vägar och
andra kommunikationsleder vore härvid av särdeles stor betydelse och i närheten
av större samhällen kunde jorden ofta vara värd flerdubbelt mot i avlägsnare orter.
Och dessa olikheter framträdde icke blott inom olika kommuner utan även ofta
inom samma socknar, ja samma byar. (Jönköpings län.)
Även om kommissionerna verkligen skulle lyckas att för sina områden fastslå
s. k. enhetsvärden d.. v. s. fullt tillförlitliga värden, vilket syntes kunna ifrågasättas,
skulle deras arbeten helt visst visa sig skäligen litet värda, då det gällde taxeringen
av varje egendom för sig. Då dugde icke en schablonmässig värdesättning med
teoretiska uträkningar efter å-pris över huvud, utan då gällde det att med omdöme
och samvetsgrannhet undersöka och pröva alla de förhållanden, som författningsenligt
kunde inverka vid bestämmande av egendomens värde. Huru mycket
hleve det kvar av enhetsvärdena vid den tänkbara och säkerligen ofta inträffande
eventualiteten, att taxeringsnämnderna funne sig icke alls kunna följa dem?
Och vad nytta hade kommissionernas arbete dä medfört? intet och ingen. (Kopparbergs
län.)
Jordvärden växlade ofantligt inbördes, ofta betydligt inom två angränsande
socknar, och en verkligt rättvis fastighetstaxering grundade sig på en sådan mångfald
av influerande detaljer, att det icke syntes möjligt uppställa specifika regler för
bedömningen. Ytterst farligt vore att låta taxeringen framgå såsom det huvudsakliga
resultatet av ett antal räknemanipulationer. Värderingskommissionen vore just
ägnad att verka åt det hållet. (Stockholms län.)
Kommitterades tanke att värderingskommissionerna skulle med ledning av
undersökningar rörande köp och försäljningar av fastigheter fastställa vissa enhetsvärden
för olika slags jord, torde knappast kunna realiseras, åtminstone icke i de
trakter yttrandet avsåge (Bollnäs). I de allra flesta fall lämnade köpehandlingarna
ingen upplysning om huru stor del av köpeskillingen beräknades för inägojord och
huru mycket därav ansetts motsvara värdet av skogen. Då kommissionerna svårligen
kunde förskaffa sig visshet om huru mycket av köpeskillingen köpare och
säljare beräknat för den växande skogen, måste utgångspunkten för kommissionernas
värderingar bliva mer eller mindre godtycklig. Skifteshandlingarna, vilka i många
tall upprättats i början av 1800-talet, voro ofta betydligt missvisande i det att efter
deras upprättande på många håll ängsmark och avrösningsjord uppodlats och lagts
under plog i avsevärd omfattning. I dessa trakter, där avstånden voro stora, inverkade
naturligen en fastighets läge på längre eller kortare avstånd från avsättning-sorterna
på bestämmandet av dess värde och något enhetligt värde gällande för
hela taxeringsdistriktet torde väl svårligen kunna framkonstrueras. Om man ville
tänka sig ett sådant enhetsvärde skulle det väl lämpligast bestämmas såsom ett
medelvärde mellan priset på jord å de närmast avsättningsorterna belägna fastigheterna
och på jord å de längst bort belägna fastigheterna, men ett sådant medelvärde
torde sakna varje praktisk betydelse i det sammanhang, varom nu vore fråga.
(Gävleborgs län.)
Förslaget om uppgörande av enhetsvärden syntes ändamålslöst. Det vore
nämligen att förutse, att ett värdesättande genom sammanräknande av dessa enhetsvärden
i de flesta fall ej skulle stämma med det allmänna saluvärdet. (Jämtlands
län.)
Kommitterade syntes föreställa sig, att värdet på jorden beräknades efter
arealer i olika ägoslag. Så vore dock ej förhållandet i den ort (Skellefteå sockens
norra taxeringsdistrikt) yttrandet avsåge. Värdeenheten vore skälslandet, således
areal i uppskattning. Värdet på ett skäl skatt vore i regel någorlunda lika i-samma
by. (Västerbottens län.)
Förhållandena i Norrbottens län gjorde, att några enhetsvärden för större
områden, åtminstone beträffande åker och äng, näppeligen skulle kunna åstadkommas.
Om dessa värden skulle få någon praktisk betydelse, måste de åsättas särskilt för
varje by eller möjligen för flera närliggande byar. Saken vore nämligen den, att
allt jordbruk i detta län måste baseras på boskapsskötsel och att mjölk således
vore den egentliga produkten av all jordbruksfastighet frånsett eventuell avkastning
692
Svårigheter
vid beräknande
av
fastighets
areal och
godbetsgrad
Särskild taxeringsnämnd
fiir fastighetstaxeringen.
av skogen. Men mjölken betingade väsentligt olika priser, allt efter fastighetens
större eller mindre närhet till avsättningsorterna, städer eller industriorter i övrigt.
Under sådana förhållanden vore det tydligt, att något enhetsvärde ej ens för samma
.socken kunde sättas för viss ytenhet äng av samma godhetsgrad utan att värdet i
huvudsak vore beroende på fastigheternas olika belägenhet och avsättningsmöjligheter.
Dessa förhållanden hade ock gjort, att man i Norrbottens län vid taxering
av jordbruksfastigheter i regel såsom beräkningsgrund använt det antal kofoder, varje
fastighet i medeltal avkastade, samt härvid beräknat visst värde för varje kofoder
allt efter fastigheternas belägenhet. (Norrbottens län.)
Vidkommande Kopparbergs län, varest å landsbygden till följd av en långt
driven jordstyckning rådde synnerligen invecklade fastighetsförhållanden. syntes möjligheten
för en värderingskommission att inom rimlig tid och för rimliga kostnader
åstadkomma i kommitterades promemoria omförmälda utredningar och förslag med
fog kunna dragas i tvivel. Det syntes ock kunna ifrågasättas, huruvida icke taxeringsnämnderna
komme att såsom regel frångå de av kommitterade föreslagna enhetsvärdena,
vilkas riktighet den för taxeringsnämndernas arbete knappt tillmätta tiden
icke medgåve nämnden att tillfredsställande kontrollera. (Kopparbergs län.)
Så gott som alla jordbruksfastigheter i den socken (Stora Tima), som yttrandet
avsåge, köptes, besuttes och såldes såsom »reducerad» jord d. v. s. i uppskattad
areal efter skattläggningsmetoden för orten. Vid försök att uträkna egendomarnas
areal med ledning av skifteshandlingar befunnes det som oftast, att ägarna icke
kunde lämna upplysning om vilket nummer och likt., hans ägoskiften tillhörde. Vore
han därtill delägare i kanske ett 10-tal sämjedelade hemman och saknade eller hade
ofullständiga äganderättshandlingar, sade det sig självt, att det mötte nästan oöverstigliga
svårigheter att erhålla arealuppgifter av den tillförlitlighet, att de kunde
läggas till grund för beskattningen. (Kopparbergs län.)
I en mängd yttranden framhållas skifteshandlingamas otillföriitlighet och befolkningens
bristande kännedom om egendomens areal och godhetsgrad. Sålunda
anför ett av kronoombuden hos prövningsnämnden (Jönköpings län): Ofta för att
ej säga oftast kunde de i skifteshandlingarna angivna arealer numera ej anses tillförlitliga,
enär efter handlingarnas upprättande sämjedelningar skett, jord avsöndrats
och ägoslagen ändrat karaktär genom odlingar, vattenavledningsföretag eller annorledes.
Ägarna, kunde därför i många fall ej uppgiva arealerna.
Större delen av jordbruksfastighetsägare — yttrar en annan landskamrerare
(Västernorrlands län) — saknade kännedom om fastigheternas olika ägoslag och godhetsgrader.
Handlingar angående laga skiften, förrättade merendels för 50 å 60 år
sedan, utvisade de olika ägoslagen vid tiden för skiftena men voro vid taxeringstillfället
missvisande. Dessutom hade vid bestämmande av godhetsgraden olika principer
inom olika skifteslag blivit följda.
Vid varje skiftesförrättning hade, framhåller en taxeringsnämndsordförande,
ettan» d. v. s. jord med gradbeteckningen 1, bestämts vid gradering på just denna
förrättnings bästa mark, men ingen hänsyn hade därvid tagits till hurudan »ettan
kunde vara i annat skifteslag. (Värmlands län.)
I sammanhang med avstyrkande av förslaget om anordnande av värderingskommissioner
hava flera myndigheter — särskilt många av kronoombuden — livligt
förordat inrättandet av en ny taxeringsnämnd speciellt för jordbruksfastighetstaxe
-
ringen. Ett förslag i sådant syfte, som återkommer i liera yttranden, är baserat
på följande huvudgrunder.
Taxeringsdistrikten ''skulle omfatta vida större områden än nu vore fallet.
Området borde bestämmas av Konungens befallningshavande. Den särskilda nämnden
skulle bestå dels av personer, som borde tjänstgöra inom hela taxeringsområdet, och
dels av personer, som skulle för varje kommun inträda i taxeringsnämnden. De
förstnämnda, som borde besitta erforderlig sakkunskap i hithörande frågor, skulle
vara 3 till antalet, därav 2 utsedda av Konungens befallningshavande och eu utsedd
av landstinget. Ordföranden skulle nämnas av Konungens befallningshavande. Nyssbemälda
tre personer skulle äga rätt att i fall av behov anlita sekreterare ävensom
tillkalla sakkunnig person särskilt för beräknande av skogsvärdet. Före taxeringsnämndens
sammanträde hade de att inhämta de upplysningar och verkställa de utredningar,
som vore erforderliga för fastighetstaxeringens noggranna utformande.
De övriga ledamöterna i taxeringsnämnden, vilka skulle hava till uppgift att med
sin kännedom om de lokala förhållandena medverka till eu jämlik taxering inom
kommunen, skulle vara 2, valda av kommunalstämman samt tjänstgöra endast för
den kommun, inom vilka de blivit valda.
En myndighet anser, att de nya fastighetstaxeringsdistrikten borde sammanfalla
med väghållningsdistrikten och att vederbörande vägstyrelse skulle äga
insätta en representant i taxeringsnämnden. Några myndigheter förorda, att
distrikten skulle omfatta ett eller flera härad eller fögderier eller domsagor.
En myndighet föreslår, att de nya taxeringsnämnderna skulle sammanträda varje
är och till verksamhetsfält i allmänhet få liera fögderier eller helt län, men vid
allmänna omtaxeringen av fastigheter endast ett eller två fögderier. Några myndigheter
anse, att den nya nämnden borde fungera endast vart femte år, då allmänna
fastighetstaxeringarna ägde rum, men att mellan fastighetstaxeringarna förekommande
frågor om ändring i fastighetsvärdena skulle handläggas av de årliga taxeringsnämnderna.
Till stöd för förslaget om inrättande av särskilda fastighetstaxeringsnämnder
har anförts bland annat följande.
Att fastighetstaxeringen enligt nu gällande bestämmelser icke bleve fullt tillfredsställande
syntes bero icke så mycket på grunderna för själva taxeringen som
fastmer därpå, att taxeringsnämndernas sammansättning icke vore sådan, att nöjaktig
likformighet och kontinuitet i deras arbete vore möjliga att åstadkomma.
Detta missförhållande hade gjort sig än mera kännbart, sedan ytterligare delning av
taxeringsdistrikten måst vidtagas i följd av den ökning i arbetet, som för taxeringsnämnderna
uppstått genom inkomsttaxeringen enligt de nya skattelagarna. Genom
inrättande av särskilda fastighetstaxeringsnämnder vunnes för de nuvarande taxeringsnämnderna
en väl behövlig lättnad i arbetsbörda, då de Unge uteslutande ägna
sig åt den numera så komplicerade och tidsödande inkomsttaxeringen. (Örebro län.)
För att få jordbruksfastigheterna rättvist taxerade erfordrades, att taxeringsbestyret
icke överlämnades åt ägare av dylik fastighet, utan att dessa åtgärder anförtroddes
åt personer, som icke hade intresse av att hålla taxeringsvärdena nere
så lågt som möjligt, vilket numera vore fallet med de ledamöter i taxeringsnämnderna,
som vore ägare eller innehavare av jordbruksfastighet och vilka i regel —
och alltid de år, då fastighetstaxering ägde rum — utgjorde majoritet inom taxeringsnämnderna.
Åtminstone borde föreskrivas, att flertalet ledamöter inom nämnden
694
de år, då fastighetstaxeringen ägde ruin, skulle utgöras av personer, som icke ägde
eller innehade jordbruksfastighet. (Kristianstads län.)
Det kunde icke förnekas, att den nuvarande fastighetstaxeringen med hänsyn
till jämnhet och likformighet lämnade åtskilligt övrigt att önska. Med beskattningsnämndemas
nuvarande sammansättning och arbetssätt syntes någon avsevärd
förbättring icke kunna vinnas. Inom de olika taxeringsdistrikten bleve nog taxeringsvärdena
på det hela jämna, men mellan de olika taxeringsdistrikten funnes fortfarande
ojämnhet med avseende å taxeringsvärdena. I viss män fmge ju prövningsnämnden
söka verka utjämnande och gjorde det otvivelaktigt till en del, men klart
vore, att så som prövningsnämndema vore sammansatta någon verklig kännedom
om fastighetsvärdena icke förefunnes, vadan också dess arbete för utjämnande av
olikformighet måste ske ryckvis och ofta i klump. Vikten av att söka ernå förbättring
härutinnan vore uppenbar särskilt av den grund, att en de! utskylder vore
gemensamma för hela län eller större delar därav såsom landstingsskatt och vägskatt.
(Göteborgs och Bohus län.)
Redan för närvarande vore med de bland annat genom folkpensioneringslagen
ökade krav, som ställdes å taxeringsnämnderna, på dessa i ett flertal distrikt lagd
en större arbetsbörda än som på ett fullt tillfredsställande sätt kunde medhinnas
under den härför anslagna tiden. Ännu mera bleve naturligen detta fallet om på
taxeringsnämnderna skulle läggas även taxeringen för jorövärdestegringsskatt.
(Stockholms län.)
Att stora ojämnheter vid fastighetstaxeringen fortfarande förekomme vid
jämförelse mellan olika kommuner framginge tydligt av en yttrandet bilaga tabell
över de av taxeringsnämnderna inom Östergötlands län för år 1913 vidtagna höjningar
eller sänkningar av taxeringsvärdena ä jordbruksfastigheter i länets socknar.
För att ernå likformighet i fråga om taxeringen hade man sökt att vid sammanträden
med taxeringsnämndsordförandena fastslå vissa värdeklasser för jorden och
vissa normer, efter vilka skogens värde skulle ingå i taxeringsvärdet. Även om
enighet härutinnan kunnat uppnås, bleve tillämpningen likväl högeligen ojämn beträffande
jordens klassificering, vartill komme att taxeringsnämndsordförandena ofta icke
kunde få normalvärdena godkända av taxeringsnämnden. Då ett taxeringsdistrikt
omfattade två eller flera socknar funnes icke några större utsikter att ernå jämlikhet
i taxeringen de olika kommunerna emellan, ty den praxis hade allmänt utvecklat
sig, att den ena kommunens ledamöter icke alls yttrade sig, när det gällde taxeringen
av den andra kommunens fastigheter. Det enda korrektivet som för närvarande
funnes, vore att prövningsnämnden sökte verkställa utjämning av taxeringarna
genom taxeringsvärdenas höjande inom sådana kommuner, vilkas taxeringsvärden
syntes vara lågt satta. Detta förfaringssätt kunde på grund av den endast mera
summariska utredning, kronoombudet vore i tillfälle att framlägga, och den jämförelsevis
ringa lokalkännedom, av vilken prövningsnämnden vore i besittning, givetvis
icke åstadkomma något fullt tillfredsställande resultat. Prövningsnämndens åtgörande
härvidlag hade uteslutande karaktären av en nödfallsåtgärd, vars tillgripande
om möjligt borde förebyggas. Kommitterades förslag om tillsättande av sakkunniga
värderingskommissioner, vilka skulle fastslå enhetsvärden att tjäna till ledning
för taxeringsnämnderna, syntes icke fullt leda till målet, ty med den frihet, som i
förslaget lämnats åt taxeringsnämnderna att höja eller sänka värdena, skulle förhållandena
sannolikt komma att i stort sett te sig likadana som hittills. Lämpli
-
6<>r>
gare vore att tillsätta särskilda fastighetstaxeringsnämnder. Efter det att i sädant
syfte framställts förslag — överensstämmande i huvudsak med det ovan refererade
— anföres i yttrandet vidare: Vid framläggandet, av detta förslag hade utgångspunkten
varit, att de allmänna intressen, som vid taxeringen bolde beaktas, hänförde
sig till dels staten beträffande förmögenhetsskatten, dels landstingsområdet i
fråga om landstingsskatt och dels socknen beträffande fastighetsskatt efter fastighetstaxeringsvärde
och eventuellt jordvärdestegringsskatt. Däremot syntes någon
representant för väghållningsdistrikten icke böra insättas i taxeringsnämnden, enär
väghållningsbesväret sannolikt komma att överföras på landstingen eller staten.
Mot den möjliga anmärkningen, att statsintresset bleve alltför starkt företrätt i en
på angivet sätt sammansatt nämnd, kunde erinras, att de kommunala representanterna
tillsammans bildade majoritet i nämnden. Att lägga avgörandet helt och hållet
hos de ä kommunalstämman valda ledamöterna skulle leda till, att de nu överklagade
olägenheterna skulle komma att kvarstå, och detta torde bliva ännu mindre
tillrådligt, då det gällde att bedöma de svårlösta och viktiga uppgifter, som stode
i sammanhang med eu jordvärdestegringsskatt. Inom ett annat område funnes en
anordning'', som i viss män motsvarade det skisserade förslaget, nämligen mönstringskommissioner
vid hästutskrivniug, i vilka medlemmarne för kommunerna deltoge
endast beträffande de ärenden, som berörde den egna kommunen. (Östergötlands län.)
Några myndigheter, vilka anse de nuvarande taxeringsnämnderna böra fortfarande
ombesörja fastighetstaxeringen, ifrågasätta vissa ändringar i eller tillagg till
gällande bestämmelser, som avse dessa nämnder. Bland yttranden i denna riktning
äro följande.
En i möjligaste mån tillförlitlig fastighetsvärdering syntes endast _ kunna
vinnas genom en ingående kännedom hos taxeringsnämnderna om de fastigheter,
som skulle taxeras, samt om de på respektive orter rådande förhållanden. En dylik
sakkunskap torde knappast på annat sätt kunna tillföras taxeringsnämnderna än
genom ett ökande av ledamöternas antal, dä fråga vore om allmän fastighetstaxering,
så att, såvitt möjligt, varje trakt bleve i nämnden representerad. (Kopparbergs
län.)
I ett fall vore i allmänhet sakkunskapen ej företrädd inom taxeringsnämnderna,
i det fall nämligen, där växande skog utöver husbehovet skulle taxeras. Rätt
att tillkalla sakkunnigt biträde borde därför tillerkännas taxeringsnämnd samt möjligen
även viss minoritet inom dylik nämnd. (Södermanlands län.)
Det .skulle vara till stolt gagn för taxeringsarbetet, om föreskrift meddelades
därom, att taxeringsnämndsordförandena inom varje län eller härad tillförbundes
att åtminstone det år, då allmän fastighetstaxering skulle ske. sammanträda för att
med varandra rådgöra om grunderna för taxeringen. Vidare borde bestämmas, att
de av kommun valde ledamöterna i taxeringsnämnd skulle utses för minst 2 år,
varigenom skulle vinnas ej blott att ledamöterna kunde förvärva någon erfarenhet
i sitt uppdrag utan även att taxeringen bleve jämnare. (Kronobergs län.)
Taxeringsnämnderna borde, åtminstone de år, då allmänna fastighetstaxeringen
skulle företagas, utses tidigare än som nu skedde. Varje nämnd borde inom sig
utse någon ledamot, som hade att infinna sig vid sammanträde med av övriga
nämnder inom visst distrikt utsedde representanter. Här kunde inför eu av vederbörlig
myndighet utsedd, i beskattningsmaterials tillrättaläggande val hemmastadd
ordförande grunderna för och gången av värdesättningen inom distriktet till huvud
-
Tillägg till
nu gällande
bestämmelser
angående
taxeringsnämnderna.
69Ö
Deklarationsplikt
vid fastighetstaxering
ert m. m.
dragen utformas. Taxeringsnämnden borde dessutom vara uttryckligen ålagt, att
någon vecka efter genomgåendet av taxeringslängden ånyo sammanträda för att
justera för varje fastighet för sig de åsätta värdena. Första genomgåendet avlängden
finge härigenom karaktären av ett i huvudsak förberedande taxeringsarbete,
och skulle på så sätt vid det egentliga fastställandet av värdena bättre möjlighet
till överblick och därmed även till jämnhet i taxeringen förefinnas. (Kristianstads län.)
Under erinran om taxeringsförordningens bestämmelse, att vid val av ledamöter
och suppleanter i taxeringsnämnder skulle tillses, att, såvitt möjligt vore, såväl
ägare av jordbruksfastighet och annan fastighet som näringsidkare, arbetare och
andra inkomsttagare finge säte och stämma i nämnden, framhåller en taxeringsnämndsordförande,
att det för närvarande vore så, att dessa val, huru hänsynslöst
än denna bestämmelse kränktes, toge åt sig laga kraft, därest de ej besvärsvis
ändrades, samt föreslår, att stadgande meddelas därom, att Konungens befallningshavande
äger tillse, att nämnda bestämmelse noga efterleves, även om inga besvär
anfördes. (Kronobergs län.)
Bästa resultatet skulle — anför eu taxeringsnämndsordförande — säkerligen
vinnas för en rätt uppskattning av såväl bebyggd som obebyggd eller skogbärande
jordbruksfastighets markvärde, om taxeringsnämnd hade att tillgå officiell
uPP5]''fl frän lantmäterikontoret om areal av olika ägoslag för varje brukningsdel
eller åtminstone varje helt mantal dä man med ledning därav och med jämförande
av föreliggande deklarationer jämte de upplysningar, som i övrigt stode att vinna,
.skulle komma eu rättvis uppskattning så nära som möjligt. (Kronobergs län.)
Kommitterades förslag om införande av deklarationsplikt för fastighet tillstyrkes
av många myndigheter. Flera av dem ställa sig dock tvivlande i avseende
ä lämpligheten och nyttan av bestämmelser i dylikt syfte. Bland yttranden, i vilka
denna fråga beröres, må följande omnämnas.
\id fastighetstaxeringen 1913 hade från fastighetsägarne infordrats uppgifter
om åker, äng och skogsareal, sista köpeskillingen samt brandförsäkringsvärde. Uppgifterna
vore i många fall både ofullständiga och vilseledande, enär icke alla fastighetsägare
hade tillgång till bestämda arealsiffror. Fn del hade följt alltför gamla
skifteshandlingar utan att tillägga därefter verkställda odlingar och en del hade ej
tilltrott sig att uppgiva av dem själva beräknade arealer. Genom ledamöternas i
taxeringsnämnden förmedling blevo emellertid arealuppgifterna kompletterade, så att
de kunde tjäna till ganska god ledning vid taxeringen i synnerhet vid åsättande av
särskilt värde för .skogsmark och skog. Den av kommitterade ifrågasatta åtgärd
att såsom komplement till fästighetsdeklarationerna låta uppgifterna undergå granskning
vid sammanträde med fastighetsägarne vore synnerligen lämplig. (Östergötlands
län.)
Förslaget om fastiglietsdeklarationer vore med stöd av erfarenhet från senaste
fastighetstaxeringen att förorda. De uppgifter, som då hemmansvis avfordrades
ägarna och även beredvilligt lämnades, visade sig. särskilt i fråga om arealuppgifter,
vara till god hjälp vid taxeringen, som därigenom fick en i viss mån ny karaktär.
Den ifrågasatta granskningen av deklarationerna vid förberedande sammanträden
skulle ock innebära fördelar. Vid dessa sammanträden kunde jämväl de fastighetsägare.
som hade svårighet att fullgöra deklarationsplikten, erhålla hjälp. De hit
-
697
tills använda formulären för ifrågavarande uppgifter syntes böra fullständigas med
upplysningar angående kreatursbesättning, utsäde och skörd. ( Värmlands län.)
Deklarationerna borde avse jämväl skogen och innehålla uppgift utvisande
exempelvis antalet träd av olika slag intill visst mätt. Med ledning av sådana
uppgifter borde det icke möta större svårigheter för taxeringsmyndigheterna att
taxera skogsvärdet. (Kronobergs län.)
Deklarationerna borde främst avse kända arealer för de olika ägoslagen,
skogsbeståndets ungefärliga ålder samt resultatet av och tiden för senaste värdeuppskattning
av jorden ävensom köpeskillingen, arealer och ägoslag rörande de
sedan senaste allmänna fastighetstaxeringen skedda avsöndringar från egendomen.
(Örebro län.)
De flesta jordägare, åtminstone i de norrländska länen, torde sakna kännedom
om arealen av olika ägoslag och deras olika naturliga godhet. En framtvingad
uppgift härom, särskilt rörande jordens godhet, syntes bliva tämligen värdelös såsom
grund för taxeringen. Snarare syntes en uppgift ä antalet kreatur, som vinterföddes
å egendomen, samt uppgift å skördad spannmål m. in. kunna tjäna till ledning för
bedömande av egendomens värde. (Jämtlands län.)
Deklarationsuppgifterna kunde visserligen ej alltid väntas bliva fullt tillförlitliga
på grund av bristande förmåga i fråga om uppgifternas avlämnande. Vad
särskilt beträffade jordens olika godhetsgrader kunde helt visst många olikartade synpunkter
göra sig gällande. Det bleve taxeringsnämndens åliggande att kontrollera
och fullständiga uppgifterna, vilket i vanliga fall ej torde bereda större svårigheter,
då de enskilda ledamöterna i taxeringsnämnden i allmänhet hade eu ganska ingående
kännedom i nämnda hänseende. (Kristianstads län.)
Lika väl som deklarationerna rörande inkomsten av ett jordbruk måste betraktas
såsom fullkomligt värdelösa, då ingen ordentlig bokföring över inkomster
och utgifter fördes och angivandet av värdet av naturaförmåner blivit överlämnad
till den skattskyldige själv, kunde antagas, att deklarationsuppgifterna rörande fastigheter
bleve omöjliga att efterfölja. Däremot torde med ett förberedande sammanträde
med fastighetsägame åtskilligt vara att vinna, men dessförinnan måste dock
ordföranden beredas tillgång till tillförlitliga uppgifter om areal, brandförsäkringsvärde
m. m., vilka uppgifter borde i god tid förut insamlas särskilt för varje socken,
helst genom någon myndighets försorg, enär ägames egna uppgifter icke kunde vara
i någon avsevärd män tillförlitliga. Att däremot förutsätta, att en taxeringsnämndsordförande
skulle efter undersökning av skifteshandlingar åstadkomma erforderlig
utredning, syntes stöta på oöverstigliga svårigheter, då ordförandens redan förut
alltför stora arbetsbörda därigenom skulle bliva så betungande, att det rent av bleve
omöjligt att inom tillgänglig tid utföra allt det honom åliggande arbetet. (Jämtlands
län.)
I stället för ifrågasatta sammanträden med fastighetsägame för deklarationernas
kontrollerande syntes vara att föredraga, att fastighetsägame utsåge ombud
till lämpligt antal för t. ex. varje socken, som jämte ordföranden i taxeringsnämnden
förarbetade det erhållna materialet. (Gävleborgs län.)
Förslaget om deklarationsplikt för fastighetsägare syntes ej välbetänkt annat
än i fråga om faktiska och kontrollerbara förhållanden såsom arealuppgifter å olika
ägcslag. .Skulle deklarationen jämväl innefatta ett redovisande från fastighetsägames
sida av in koin sfi ö rh ål 1 an de n. kunde deklarationerna antagas bliva i många fall nästan
Kolti mun alskatfesåkku nnige. 8S
698
värdelösa med hänsyn till deklaranternas ofta visade oförmåga och ovillighet att
klargöra dylika förhållanden. (Kalmar län.)
Det syntes troligt, att de ifrågavarande deklarationsuppgifterna, vilka skulle
hänföra sig icke blott till faktiska förhållanden utan även till ett bedömande av de
olika ägomas godhetsförhållanden in. m., icke utan vidare eller ens huvudsakligen
skulle kunna läggas till grund för taxeringsarbetet. Om redan uppgifterna om areal
och övriga faktiska förhållanden torde få anses i behov av kontroll, bleve detta i
än högre grad fallet, då det gällde vederbörandes, om än på heder och samvete
avgivna deklaration angående värdet av de olika ägoslagen och å skogen. Det vore
en betydlig skillnad i den måttstock, som av en jordägare anlades, då det gällde, å
ena sidan, en honom tillhörande fastighets taxeringsvärde för bevillning eller annan
skatt och, å andra sidan, samma fastighets värde vid förestående försäljning eller
hypoteksvärdering. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna
deklarationsplikten i verkligheten skulle komma att ens tillnärmelsevis motsvara det
avsedda ändamålet. I alla händelser torde det vara skäl att inskränka densamma
till angivande av faktiska omständigheter och överlämna all värdesättning åt taxeringsmyndigheterna.
(Gävleborgs län.)
Den ifrågasatta deklarationsplikten för fastighetsägare kunde fullgöras endast
av ett ytterst ringa fåtal. Om de nuvarande deklarationerna hade de skattskyldiga
fastighetsägarne på landsbygden ännu blott en dunkel aning, som ytterst mynnade
ut i en föreställning därom, att förmedelst deklarering finge man »avdrag» och således
lindring i skatterna. Ytterligare deklarationer till fastighetstaxeringen skulle
alldeles säkert visa sig vara för mycket nytt på en gång. (Kronobergs län.)
Deklarationsuppgifterna bleve givetvis i flertalet fall mycket ofullständiga och
därför av ringa värde för taxeringsnämnden. (Kalmar län.)
Huruvida införandet av deklarationsplikt för fastighetsägare skulle medföra
önskat resultat torde vara mer än tvivelaktigt. Fastighetsägarne själva saknade
nämligen i regel tillförlitlig kännedom om de förhållanden, som deras uppgifter särskilt
skulle belysa, och de uppgifter härutinnan, som skifteshandlingar och kartor
tilläventyrs innehölle, torde, därest skiftesförrättningarna ägt rum något längre tillbaka
i tiden, på grund av sedermera inträffade förändringar, såsom t. ex. sämjedelning
eller uppodling av fastigheten, icke kunna tillmätas avgörande betydelse. (Kopparbergs
län.)
Meddelande av uppgifter om areal i olika ägoslag och dessas olika naturliga
godhet torde åtminstone inom större delen av Kopparbergs län möta den allra största
svårighet, ty de ilesta fastighetsägarne torde själva knappast hava en aning om
arealen å de olika ägoslagen utan de känna i regel endast till det reducerade jordtalet.
För att få utrönt arealen särskilt å inägoj orden skulle erfordras uträkningar
med ledning av skifteshandlingar och kartor, ett mycket omfattande och ingalunda
lätt arbete^ med hänsyn till den så långt drivna jordstyckningen. Den ungefärliga
skogsarealen vore däremot i allmänhet mera känd. Att en taxeringsnämndsordförande
med i nämnda län rådande förhållanden skulle kunna medhinna att kontrollera
fastighetsägarnes uppgifter genom undersökning av skifteshandlingar vore otänkbart.
(Kopparbergs län.)
Att genom deklarationer genom fastighetsägarne själva erhålla ledning till ett
rättvist och enhetligt värdesättande av deras egna resp. fastigheter syntes vara en
omöjlighet. Erfarenheten och studiet av deras deklarationer till inkomsttaxeringen
stödde detta omdöme. (Gävleborgs län.)
Några taxeringsnämndsordförande — i exempelvis, Västmanlands, Älvsborgs,
Malmöhus och Östergötlands län — förorda, att till ledning vid fastighetstaxeringen
komme till användning åtskilliga av myndigheter och inrättningar utgivna publikationer,
innehållande upplysningar angående areal o. d. Bland sådana publikationer
påpekas Rikets allmänna kartverk med tillhörande beskrivning, resultaten av hushushållningssällskapens
sedan några år tillbaka pågående lokalundersökningar
rörande jordbruksförhållanden, av hushållningssällskap upprättade ekonomiska kartor
med tillhörande beskrivningar, verkställda hypoteksvärderingar o. s. v. Flera myndigheter
framhålla ock, hurusom jordregistret redan nu och ännu mer i framtiden
kommer att lämna god ledning vid fastighetstaxeringen.
Förslaget om åsättande av särskilt skogsvärde tillstyrkes i allmänhet av myndigheterna.
Några av dem anse, att detta värde bör avse hela skogstillgången,
andra åter förorda, att liusbehovsvirket hör från detsamma undantagas. En del
myndigheter hava i sammanhang med denna fråga jämväl uttalat sig angående sättet
för skogsbeskattningens ordnande i allmänhet. Bland yttrandena i förevarande ämnen
må följande återgivas.
Det vore önskvärt, att ett särskilt skogsvärde komme till synes i taxeringslängderna,
enär ett sådant förfarande skulle betydligt underlätta kontrollen att ej
för stora nedsättningar gjordes. (Älvsborgs län.)
I praktiken torde det bliva ganska svårt att rättvist särskilja värdet av husbehovsvirke
från den övriga skogstillgången. Ett dylikt särskiljande vid skogsvärdets
åsättande skulle ock i många fall omintetgöra fördelarna av ett särskilt skogsvärde.
Man kunde tänka sig två fastigheter med alldeles lika skogstillgångar, av
vilka deri ena hade stora åbyggnader i förfallet skick och den andra hade åbyggnader
i gott skick. Det kunde då hända, att det för den förra fastigheten icke
komme att utföras något som helst skogsvärde, medan för den senare ett icke obetydligt
skogsvärde angåves. Lämpligast syntes därför vara, att i skogsvärdet inginge
hela skogstillgången. (Östergötlands län.)
Ehuru det i kommitterades promemoria icke funnes angivet, för vilket ändamål
den särskilda anteckningen om skogsvärdet skulle införas i taxeringslängden,
och det därför vore ganska svårt att yttra sig om, huruvida skogsmark med
skog i sin helhet eller endast med skog över husbehov borde inräknas i skogsvärdet,
syntes dock tämligen klart, att det förra alternativet borde föredragas så snart
själva skogsmarkens värde skulle ingå i skogsvärdet. Skulle däremot skogsvärdet
endast omfatta själva skogen syntes tveksamt, huruvida icke husbehovsskogen borde
utlämnas och i stället härföras till skogsmarken. (Bleldnge län.)
Vid åsättande av skogsvärde borde av liera praktiska skäl iakttagas, att skogens
värde ej komme i betraktande i vidare mån än till den del, som överstege
husbehovet. (Kronobergs län.)
Om en egendom icke ägde mer avverkningsbar skog än som motsvarade densammas
normala behov av virke till byggnader, reparationer och hägnader, borde
något särskilt skogsvärde ej åsättas. Skogsvärdet borde avse endast den del av
egendomens skogsmark med skog, som kunde anses utgöra överskottet över egendomens
husbehov. (Jämtlands län.)
Av praktiska skäl hade länge ansetts önskvärt, att skog utöver husbehov
Uppgifter
från myndigheter
och
i o rättning ju
till ledning
vid fastighetstaxeringen.
Skogsvård<
och skogsbvskattning.
Särskilt
skogsvärde.
700
Mhogisbe
»Vatfcnmgen.
äsattes särskilt taxeringsvärde. Vad som skulle räknas till husbekovsskog torde
lämpligen kunna bestämmas av taxeringsmyndigheterna. (Kronobergs län.)
Det ville synas som om skogen numera ej borde ingå i taxeringsvärdet.
Skogens avkastning bleve därigenom dubbelt beskattad nämligen dels genom fastighetsskatt
och dels genom skogsaccis. Denna senare utginge visserligen för närvarande
ej med mer än hälften av vad övrig inkomst finge utgöra i kommunalskatt, men
häri kunde ju ske ändring i händelse skogen ej skulle ingå i taxeringsvärdet. Skogens
taxering såsom fastighet ledde ock till ständiga rubbningar i fastighetstaxeringen,
enär en fastighets taxeringsvärde, sedan någon jämförelsevis betydlig avverkning
skett, måste nedsättas, och härigenom bleve fastighetskrediten osäker. Om
emellertid skogen fortfarande skulle ingå i taxeringsvärdet syntes det särskilda skogsvärdet
böra avse endast värdet av skogsmark med skog till så stor del som kunde
överstiga värdet av förmånen för egendomen att äga skog till husbehov, vilket
senare bolde ingå i fastighetens jordbruksvärde. (Jönköpings län.)
Det vore högst olyckligt, att värdet av ståndskog, såsom nu skedde, intoges
i fastighetens taxeringsvärde. Det ledde till vad man genom andra statliga åtgärder
ville förhindra nämligen till skogsskövling. Vid derå tillfällen hade jordägare hörts
förklara, att de icke hade råd att hava sin skog stående, enär de finge betala kommunalskatt
för dess värde, utan att den avkastade något, förrän den avverkades.
Ståndskog borde därför icke vara föremål för någon som helst beskattning, förrän
den avverkades, men då tålde den en rätt hög beskattning och då vore det också
jämförelsevis lätt att beskatta den riktigt. Vid fastighetstaxeringen borde man därför
icke taga hänsyn till ståndskogen annat än i så måtto att befintligheten av nödigt
husbehovsvirke toges i betraktande. (Älvsborgs län.)
Från den norrländska ort (Örnsköldsvik), yttrandet avsåge, kunde skälen
för att den växande skogen borde uteslutas från fastighetstaxeringen sammanfattas
sålunda : Virkespriset vore numera så högt, att redan ett mindre skogsbestånd
väsentligen inverkade på verkliga fastighetsvärdet, lin riktig taxering förutsatte
en räkning och mätning av träden eller i alla händelser en mer ingående undersökning
än den taxeringsmyndigheterna kunde prestera. Genom avverkningar förändrades
fastighetsvärdet hastigt och tarvade en årlig revision. Skogsaccisförfarandet hade
visat sig fungera till belåtenhet. Skogen beskattades säkrast och bäst vid skördandet.
Ur skogsvårdssynpunkt skulle det verka förmånligt, att icke skogens värde beskattades,
under det skogen växte. (Västernorrlands län.)
Gällande stadgande att vid åsättande av taxeringsvärde å jordbruksfastighet
behörigt avseende skulle fästas vid bland annat skogens beskaffenhet hade givit upphov
till en i hög grad växlande praxis. Således plägade en del taxeringsnämnder
i vederbörande fastighets taxeringsvärde inbegripa det fulla eller något modifierade
värdet å den växande skogen, medan åter andra icke upptoge skogen till högre värde
än som motsvarade dess kapitaliserade årliga avkastningsförmåga. Det vore uppenbart,
att taxeringsresultatet måste bliva i hög grad olika alltefter som den ena eller
andra av dessa grunder tillämpades. Med tanke härpå och dä det ju av skilda anledningar
vore önskligt, att en fastighets taxeringsvärde icke vore underkastat alltför
täta rubbningar, syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana bestämmelser
borde meddelas att vid åsättande av fastighetstaxering växande skog helt och hållet
lämnades ur räkningen och att i stället skogen efter dess fulla värde påfördes särskild
taxering och särskild beskattning. (Gävleborgs län.)
701
Att beskatta ett skogsvärde i annat hänseende än som förmögenhet vore
oriktigt. Någon skatteförmåga hade ju icko uppstått genom att äga detsamma.
En kommunalskatt för en beräknad inkomst av skogsvärdet skulle pådriva försäljning
av skogen i förtid och motverka dess sparande till en lämplig tid för dess avverkning.
Inkomsten från skogen borde i likhet med annan inkomst bliva föremål
för beskattning, när den åtnjötes. (Västernorrlands län.)
För skogsbygder vore det säkerligen lämpligt, att vid fastighetstaxeringen
särskilt värde åsattes den växande skogen, och borde å detta lämpligen beräknas
lägre skatteprocent än å själva jordbruksfastigheten. Nu ansåges allmänt skogen
såsom lösegendom, vilken icke avkastade så hög ränta som 6 procent. I praktiken
bleve följden därför den, att vid bestämmande av en skogsegendoms taxeringsvärde
skogen endast beräknades till 25, 30, 40 eller 50 procent av verkliga saluvärdet.
Någon enhetlighet torde knappast råda. Bättre vore därför, om en skatteprocent
av 3 eller 4 procent å skogens fulla saluvärde fastställdes och på samma gång noga
inskärptes, att jämväl å växande skog fulla saluvärdet skulle taxeras. Det vore i
regel icke svårare att bestämma saluvärdet å en egendoms skog än att bestämma
saluvärdet å själva egendomen. (Älvsborgs län.)
Där avsaluskog funnes, borde taxeringsvärdet beräknas så, att den avkastning,
skogen vid god skötsel kunde lämna, kapitaliserades efter 5 procent. Vinsten vid
skogens totalförsäljning borde anses såsom beskattningsbar inkomst i likhet med vinst
å köp och försäljning av fastighet. Att vid taxeringsförrättning, som ju skedde i
början av maj, upptaga det värde, fastigheten hade vid slutet av föregående år,
kunde vid skogsegendom, där större och kanske total skogsavverkning under nästförflutna
vinter skett, leda till fastighetens taxering till mångdubbla det värde, den
vid taxeringstillfället hade, ett förhållande som syntes oegentligt. (Östergötlands län.)
I ett yttrande framställes följande fall: Ett hemmans inägor med åbyggnader
vore värda 5,000 kronor; den hemmanet tillhörande skogens värde utgjorde
500,000 kronor, men avverkningsrätten därå vore bortsåld för löpande
taxeringsperiod. Inägorna ägdes nu av annan person än upplåtaren av avverkningsrätten.
I dylikt fall skulle taxeringsmyndigheten påföra ägaren av hemmanet, vilken
ej hade någon inkomst av skogen, även dennas värde. I regel så gott som bortsåge
taxeringsmämnen från skogens värde vid hemmanstaxeringen i dylika fall. Om
man emellertid finge skilja skogsvärdet från övriga värdet och påföra avverkningsrättsinnehavaren
skogsvärdet, skulle så väl den enskilde som kommunen vederfaras
rättvisa. Bäst vore, om skogen taxerades och beskattades först när den skördades.
(Västernorrlands län.)
Den i kommitterades promemoria framställda frågan, huruvida för egendomar
med skog ett saluvärde för själva marken, tänkt utan skog, läte sig direkt uppskattas,
har av flertalet myndigheter besvarats jakande. Bland dessa yttranden må
återgivas följande.
Beträffande egendomar med skog lärer ett saluvärde å själva marken utan
skog kunna utan svårighet erhållas. I sådant avseende syntes en god ledning kunna
erhållas av de pris, som staten erlade vid inköp av kalmarker för skogsplantering.
(Göteborgs och Bohus län.)
För egendom med skog läte nog saluvärdet för själva marken, tänkt utan
skog, sig utan större svårighet uppskattas. Till jämförelse funnes många försälj
-
Uppskattning
av skogsmark
tänkt utan
skot,’.
Dylik uppskattning
verkställbar.
702
ningar av mark, å vilken skogen blivit avverkad, och kronans inköp av kalhuggen
skogsmark kunde tjäna till god ledning. (Södermanlands län.)
Vid bedömande av värdet å skogsmark, avsedd för skogsodling, syntes åtminstone
i någon mån de priser, till vilka staten förvärvat dylika områden, förtjäna
beaktande. Emellertid måste härvidlag uppmärksammas statens större möjligheter
framför den enskilde, främst då beträffande den ekonomiska sidan av saken. Staten
torde kunna räkna med 1 eller 1VS procent billigare ränta på sina pengar än den
enskilde, vilket i betraktande av den långa tid, som åtginge innan skogskulturema
gåve avkastning, vore en viktig faktor vid bedömandet av ifrågavarande markvärde.
(Örebro län.)
Uppskattningen av skogsmarksvärdet torde ej möta större svårighet, i synnerhet
som detta värde, sedan ståndskogen frånräknats, vore så jämförelsevis lågt, att ett
feltag finge ringa betydelse. (Västerbottens län.)
Stora svårigheter vore väl förknippade med en uppskattning av själva marken
å en jordbruksfastighet, tänkt utan byggnader, men annorlunda vore förhållandet i
avseende å skogsmark, tänkt utan skog. Sådan mark ginge rätt ofta i handel,
kunde brukas utan byggnader och ägde ett visst handelsvärde, som kunde läggas
till grund för taxeringen. (Södermanlands län.)
Markvärdet å skogsmark torde, förutsatt noggrann deklarationsplikt, kunna
beräknas på grundval av räntabi!itetsberäkningarna av skogsvårdsstyrelsema i de
olika länen. (Kronobergs län.)
Den uppmätning, skogsvårdsstyrelsema i orterna plägade verkställa å skogsmark,
borde vara vägledande för bedömande av skogsområdens markvärde. (Kalmar län.)
Vederbörande skogsvårdsstyrelser borde kunna lämna förslag till ledning vid
taxeringen av skogbärande jordbruksfastigheters markvärde. (Hallands län.)
Aterplanterades skog, torde marken äga ett värde lika med den nyuppvuxna
skogens värde, då den hunnit bliva avverkningsbar, minskat. med summan av
planterings- och andra skogsvårdskostnader samt ränta beräknad enligt ränta på
ränta å det belopp, som utgjorde skogens värde vid tiden för avverkningen, underdel
antal år, som kunde antagas förflyta från tiden för planteringen, till dess att
avverkningen ägde rum. (Alvsborgs län.)
Markvärdet å skogsmark utan skog bleve i mellersta och norra delarna av
landet mycket lågt, beroende på den långsamma tillväxten och att där sällan funnes
bördig skogsmark. Antoge man, att markvärdet på 1 har skogsmark vore 20
kronor, kostade kulturen minst 50 kronor per hektar. Kulturtiden vore minst cirka
6 år, och då man i regel ej finge i dessa trakter någon nettobehållning vid avverkning
av skog under cirka 44 år, kunde först efter 50 år skörd erhållas. Med beräknad
5 procent ränta på ränta å markvärde och kulturkostnad, 70 kronor, under
50 år (6 + 44), skulle skogsbeståndet hava ett värde på rot av 800 kronor. På
grund av stormar, snötryck, insektshärjningar och skogseldar bleve dock slutresultatet
i medeltal för större skogsarealer icke så lysande. Då erfarenheten visat, att vanlig
produktiv kal skogsmark gärna betalades i de trakter, yttrandet avsåge, med 20 ä
30 kronor per har — det pris skogsmarken värderades till, då staten köpte — kunde
detta belopp anses såsom ett normalpris. (Södermanlands län.)
Vid fastighetstaxeringen 1913 värdesattes själva skogsmarken på det sätt,
att man tänkte sig marken, sedan skogen tagits bort, såsom betesmark. Man tog
alltså, reda på vad avkastningen av bete it i orten varande fålads- eller betesmark
kunde lämna dels genom att beräkna antalet djur, som under viss tid kunde födas
å en viss areal, och dels genom gängse priset å sommarbete för hästar och ungdjur.
På sådant sätt bestämdes inkomsten per tunnland, vilken inkomst kapitaliserades
och sattes som värde it marken. Detta förfarande gällde godartad skogsjord och
ej kala berg o. d. (Malmöhus län.)
Inom det distrikt (S:a Asums socken, Malmöhus län), yttrandet avsåge, syntes
det vara lätt att få ett saluvärde för skogbärande mark, tänkt utan skog. Ty
nästan all befintlig skog vore planterad, och med skogsmarken jämförlig odlad mark
funnes i distriktet och kunde utan större svårighet åsättas markvärde, vilket väl
— möjligen med någon minskning, motsvarande å den odlade jorden nedlagt kulturarbete
— kunde tänkas passa även för den skogbärande marken.
I en del yttranden framhålles dock, att stora svårigheter möta vid uppskattning
av skogsmark. Bland dylika yttranden äro följande.
Att beräkna saluvärdet för skogsmark utan skog, där tomtvärden icke förekomme,
syntes komma att bjuda stora svårigheter. Kalhuggna skogsmarker hade
ytterst begränsade forsäljningsmöjligheter och endast för sådana stora komplexer.
där staten eller möjligen kommun eller större bolag kunde tänkas vara köpare,
kunde talas om gällande handelspris. (Stockholms län.)
En objektiv värdering av kal skogsmark kunde knappast utföras ännu på
grund av bristande kunskap om den faktiska genomsnittliga skogsvärdeproduktionen
vid olika skogsbrukssätt på marker av olika godhetsgrader i olika avsättningslägen.
(Örebro län.)
Saluvärdet för skogsmark, tänkt utan skog, borde visserligen kunna uppskattas,
men en dylik värdering skulle säkerligen erfordra stor sakkännedom rörande
markens läge, dess förmåga att lämna återväxt och kostnaderna på de skilda ställena
för erhållande av sådan återväxt. (Gävleborgs län.)
För taxeringsnämnderna komme det att bliva mycket svårt, om ens möjligt,
att med någon högre grad av tillförlitlighet verkställa uppskattning av skogsmark,
tänkt utan skog. Den förutsatte alltför noggrann kännedom om markens beskaffenhet,
läge och alstringsförmåga. (Jämtlands län.)
Att direkt uppskatta saluvärdet för själva marken utan skog syntes praktiskt
outförbart i de trakter yttrandet avsåge. (Byske distrikt, Västerbottens län.)
Att för skogsmark åsätta särskilt pris för mark och särskilt pris för skogen
vore ett problem, som inom skogsmannakretsar mycket diskuterats utan resultat.
Danska försökstaxeringen lärer sammanfört värdet å mark och ståndskog till ett värde.
(Värmlands län.)
I några yttranden fästes uppmärksamheten på önskvärdheten, att, därest uppskattning
av själva skogsmarken skall ifrågakomma, begreppet skogsmark närmare
definieras. En taxeringsnämndsordförande (Västemorrlands län) anför sålunda: Skogsmarksvärdet,
sådant det vid senaste fastighetstaxeringen skolat angivas, hade varit
föremål för mycket divergerande meningar. Kal skogsmark funnes icke, utan vore
blott en fiktion, omöjlig att värdesätta. Uttrycket »själva marken tänkt utan skog»
vore alldeles för obestämt för att kunna bliva föremål för taxering. Tomtvärde
kunde ju föreligga, men i annat fall vore sådan mark ingenting vard. För att få
taxeringsnämnderna att gå med på något värde, hade uttrycket definierats såsom
Oppskattningen
förenad med
stora svårigheter.
Definition av
begreppet
skogsmark
önskvärd.
704
skogsmark, vilken saknade skog, som med fördel kunde avverkas. Från forstligt
bildade personer framkomme även olika uppfattningar om saken.
En taxeringsnämndsordförande (Jämtlands län) föreslår, att träd, hållande
exempelvis 4'''' vid brösthöjd och därunder, skulle medräknas i markvärdet; en annan
ordförande (Östergötlands län) ifrågasätter, att i detta värde borde ingå värdet av
det »allra primitivaste skogsbeståndet».
(rr under vid
taxering av
obebyggd*’
jordbruksfastigheter.
I avseende a det i kommitterades promemoria framställda spörsmålet om de
grunder, taxeringsnämnderna brukat följa vid hittills företagna taxeringar av obebyggda
jordbruksfastigheter, må återgivas följande yttranden.
Dylika fastigheter hade, i likhet med bebyggda fastigheter, uppdelats i åkerjord,
ängsmark och skogsmark, därvid visst värde åsatts per har av olika ägoslag,
varefter sammanlagda summan minskats med belopp, som ansetts skäligt med hänsyn
till att åbyggnader saknats. (Värmlands län.)
Vid taxering av obebyggda jordbruksfastigheter hade köpeskillingen, om den
ej ansetts påverkad av särskilda omständigheter, varit normerande; eljest hade undersökning
verkställts om areal och beskaffenhet samt jämförelse gjorts med annan
bebyggd jord av närmast lika beskaffenhet, därvid såsom skälig ansedd jämkning
vidtagits för saknaden av åbyggnader. (Värmlands län.)
Obebyggda jordbruksfastigheter vore i orten fåtaliga. Vid taxering av sådana
hade taxeringsnämnden liksom vid taxering av bebyggda jordbruksfastigheter gått
efter ägornas areal och antagna godhet men antingen satt priset för ytenhet lägre
än för jordbruksfastighet med åbyggnader eller ock, sedan slutsumman efter vanlig
beräkningsgrund nåtts, slumpat till med någon reducering. (Västernorrlands län.)
Obebyggd jord förekomme visserligen ofta i jordeböckerna, men den brukades
i de allra flesta fall ihop med annan jordbruksfastighet, vars åbyggnader vore tillräckliga
även för den obebyggda, vadan denna i verkligheten kunde sägas vara
bebyggd. På grund av detta förhållande och då byggnader vore obehövliga för
mindre jordägor av äng och skog hade vid fastighetstaxeringen icke synnerligen
stort avseende fästats vid frånvaron av byggnader å den obebyggda jorden. (Östergötlands
län.)
Då obebyggda jordbruksfastigheter i de allra flesta fall sköttes i sambruk
med närliggande bebyggda jordbruksfastigheter, hade taxeringen av dem i allmänhet
skett efter vanligt värde per har utan större avseende på den omständigheten, att
hus saknats. (Södermanlands län.)
Andra obebyggda jordbruksfastigheter än egnahemsområden förekomme sällan
till taxering. Värdet å dessa lämnades av försäljningspriset. Det förekomme dock,
att obebyggd jord taxerades för sig och värdesattes såsom bebyggd, beroende detta
därpå, att intill liggande jord, med vilken den brukades i sambruk, vore bebyggd
för båda fastigheterna. (Södermanlands län.)
Vid taxeringen hade man utgått från, att i allmänhet å varje jordbruksfastighet
funnes för drivande av boskapsskötsel nödvändiga byggnader, samt vidtagit jämkning
i de fall, då byggnader saknades eller byggnaderna avsevärt överstege de för jordbruksfastighet
erforderliga. (Norrbottens län.)
Akerbruksjorden till distriktets enda obebyggda jordbruksfastighet hade taxerats
till ungefär 50 procent av värdet utav lika god åker, tillhörande bebyggda hemman,
och den skulle ha taxerats ändå lägre, om åkerjorden ej kunnat brukas till
-
705
samman» med en annan, samme ägare tillhörande bebyggd hemmansdel. (Södermanlands
län.)
Vid taxeringen av obebyggda jordbruksfastigheter hade man vanligen stannat
vid det värde, fastigheterna förmodats kunna betinga vid tvångsrealisation. (Jämtlands
län.)
Vid bestämmande av värdet för obebyggda jordbruksfastigheter hade hänsyn
tagits dels till avkastning och areal, efter avdrag för driftkostnad, och dels till den
arrendeavgift, som för området i fråga eller liknande jord kunnat erhållas. (Östergötlands
län.)
Taxeringsnämnden hade brukat vid taxering av obebyggda jordbruksfastigheter
uteslutande taga hänsyn till markens avkastning i sitt föreliggande skick. (Östergötlands
län.)
De grunder, taxeringsnämnden huvudsakligen följt vid taxering av obebyggda
jordbruksfastigheter, hade varit areal, jordens beskaffenhet, läge samt köpeskilling.
Obebyggd egendom, som brukades tillsammans med bebyggd, uppskattades i det
närmaste lika högt som om den vore bebyggd. I ett fall hade å en egendom med
taxeringsvärde av 15,000 kronor detta nedsatts med 1/f), sedan husen förstörts
genom eldsvåda. (Hallands län.)
I sammanhang med besvarandet av spörsmålet om grunderna vid taxering Byggnaav
obebyggda jordbruksfastigheter hava flera myndigheter angivit förfaringssättet dernas invid
taxering av jordbruksfastigheter i allmänhet och därvid särskilt redogjort för i taxering
vad mån byggnadernas värde plägat ingå i taxeringsvärdet. I en mängd yttranden värde?
vitsordas, att byggnaderna vid taxeringen bruka upptagas endast till en ringa
del av sitt värde. Och icke så sällan lärer förekomma, att vid taxeringen hänsyn
ej alls tages till värdet av befintliga, för jordbrukets bedrivande erforderliga byggnader.
Bland yttranden rörande dessa frågor äro följande.
Följande grunder hade vid jordbruksfastighets taxering tillämpats. Först
bestämdes med ledning av deklarationsuppgifter och jordregistret fastigheternas areal.
På grund av inom nämnden lämnade upplysningar åsattes åkerjorden ett värde av
400—800 kronor och vid vidriga jordbruksförhållanden såsom sumpig mark
o. d. ned till 200 kronor, ängsmark och till odling duglig mark 100 -200
kronor, betesmark 60 kronor samt skogsmark utan skog med fråndragna impediment,
som ansåges värdelösa, 30—40 kronor, allt per har. Därtill lades skogens
värde efter ungefärlig uppskattning av taxeringsnämnden och i enskilda fall efter
okulär besiktning av fackman. Härefter togs fastighetens läge i förhållande till avsättningsorten
till behandling. Man utgick från, att ett normalt läge från avsättningsorten
var 10 km. För varje kilometer, som egendomen låg närmare avsättningsorten,
ökades sålunda erhållna summerade värdet med 1 procent och för varje
kilometer längre från avsättningsorten minskades värdet med 1 procent. För synnerligen
goda åbyggnader ökades värdet och för dåliga minskades det. Man utgick
dock ständigt från den principen, att byggnaderna tillhörde jorden och ej borde
särskilt beskattas i annan mån än som angivits. På medelstora egendomar i orten
ansåges l/3—V, av taxeringsvärdet utgöra värdet för erforderliga byggnader, å stora
egendomar mindre, å mindre egendomar mer. För förmånen av fiske och vattenrätt
eller andra härligheter ökades värdet i motsvarande mån. En del obebyggda jordbruksfastigheter
— förvärvade genom Em-åns reglering — taxerades efter samma
80
Kommunalskattesakkunnige.
706
grundprincip för jorden, enär ägame ansågos hava tillräckliga byggnader för tillökning
av åkerbruksarealen. (Kalmar län.)
Där exempelvis en brukningsdel delats i två, varav den ena fått behålla befintliga
åbyggnader, hade denna naturligen fått högre taxeringsvärde än den andra,
men dock ej i förhållande till vad byggnaden i verkligheten kostat. Några särskilda
grunder för denna beräkning kunde dock;.knappast sägas hava följts, utan hade det
sunda s. k. bondförståndet härutinnan lika väl som i en hel del andra taxeringsfrågor
fått vara bestämmande. (Jämtlands län.)
Mark utan hus hade vid taxering beräknats för åker till 150 å 200 kronor
lägre per tunnland och för äng till 50 å 75 kronor lägre per tunnland än då medelgoda
hus funnits. (Östergötlands län.)
Abyggnader å ett hemman plägade vid taxering beräknas till 2,000 å 3,000
kronor, således ett reducerat icke ett verkligt värde. Genom fråndragning av detta
reducerade värde återstode det obebyggda jordvärdet. (Västernorrlands län.)
Vid fastighetstaxering hade åbyggnadernas värde beräknats till högst 1/3 av
deras brandförsäkringsvärde. (Gävleborgs län.)
I taxeringsvärdet för jordbruksfastighet inräknades i allmänhet 10 procent
av byggnadernas värde. (Gottlands län.)
Fastighet med åbyggnad och utan åbyggnad hade naturligen under i övrigt
lika förhållanden icke samma värde. På taxeringsvärdet plägade detta inverka så,
att den obebyggda fastigheten finge ett med omkring 25 procent nedsatt värde,
med mindre nedsättning desto större fastigheten vore. (Västerbottens län.)
Vid taxering av obebyggd jordbruksfastighet hade taxeringsnämnden i allmänhet
utgått från, att värdet av sådan fastighet lämpligen bortsättas till omkring
3/5 av bebyggd fastighet med i övrigt motsvarande egenskaper. (Östergötlands län.)
Vid taxering av såväl bebyggd som obebyggd jordbruksfastighet hade arealen
lagts till grund för beräkningen med olika värden per ytenhet för skilda ägoslag
av olika godhetsgrader, varefter för bebyggda jordbruksfastigheter det på sådant
sätt beräknade markvärdet ökats med cirka 25 procent av byggnadernas brandförsäkringsvärde.
(Kristianstads län.)
I allmänhet torde fastigheternas värde utan åbyggnader bliva så mycket
mindre som ungefär halva verkliga värdet å byggnaderna. (Hallands län.)
Vid taxering av obebyggda jordbruksfastigheter hade någon gång uttalats
den åsikten, att skillnaden i värde mellan bebyggd och obebyggd fastighet kunde i
den skogsbygd, yttrandet avsåge, antagas motsvara arbetskostnaden för bebyggande.
(Kalmar län.)
Vid taxering av jordbruksfastighet beräknades värdet per har. I allmänhet
och särskilt i fråga om större egendomar toges icke någon hänsyn till åbyggnaderna.
Endast i sådana fall, då en egendom hade antingen otillräckliga eller särskilt skröpliga
byggnader eller särskilt rymliga och väl uppförda åbyggnader, inverkade byggnaderna
på taxeringsvärdet med hänsyn till beräknade större eller mindre utgifter för byggnadernas
underhåll m. m.; i förstnämnda fall något sänktes och i sistnämnda fall något
höjdes per har alltefter omständigheterna i det särskilda fallet. Någon bestämd
grund oför sådan sänkning eller höjning kunde ej angivas. (Malmöhus län.)
Abyggnader, som ansågos nödvändiga för Jordens skötsel och ägarens bostad,
hade vid taxeringen inheräknats i jordvärdet. Abyggnader av större värde, som ej
ansågos nödvändiga för jordbruket, plägade medföra en viss förhöjning i fastighets
707
tomtvärde, dock anpassad efter de dyrare underhållskostnaderna för dylika byggnader,
vilka kostnader naturligen inverkade på fastighetsvärdet. (Kalmar län.)
Till byggnadernas värde hade vid taxeringen tagits hänsyn endast i den
händelse egendomen varit särskilt välbebyggd. (Södermanlands län.)
Vid taxeringen hade särskilt avseende icke fästs vid jordbruksfastighets
^byggnader, såvida fastigheten icke varit försedd med synnerligen goda eller överflödiga
byggnader. (Västmanlands län.)
Vid taxering hade i allmänhet icke räknats något särskilt värde för åbyggnader
utan blott med ledning av tillgängliga upplysningar värderats olika slag av
inägor samt skogsmark och växande skog. Hade en egendom emellertid haft
särskilt goda åbyggnader hade nämnden plägat öka värdet med något mindre belopp
och på samma sätt hade någon ringa jämkning skett för fastigheter med särskilt
dåliga byggnader och sådana som helt och hållet saknat dylika. (Gävleborgs län.)
Såsom förhållandena nu vore i avseende å taxering av bebyggda jordbruksfastigheter,
förefunnes en orimligt stor orättvisa vid jämförelse med taxering av s. k.
annan fastighet, vars byggnaders brandförsäkringsvärde i allmänhet läge till grund
för åsätta taxeringsvärdena, under det att beträffande jordbruksfastighet brandförsäkringsvärdet
för åbyggnader oftast överstege taxeringsvärdena. (Jönköpings län.)
Hus och bostadsvärde hade vid taxering av jordbruksfastigheter i det distrikt,
yttrandet avsåge, icke i nämnvärd män tagits med i beräkningen. Endast mycket
välbebyggda gårdar hade åsatts ett mervärde över jordvärdet. (Örebro län.)
Någon hänsyn till byggnadernas beskaffenhet hade ej tagits vid hittills gjorda
taxeringar av jordbruksfastigheter i orten. (Gävleborgs län.)
Vid taxeringen av jordbruksfastigheter torde under nuvarande förhållanden
endast i undantagsfall hänsyn tagas till värdet av befintliga för jordbrukets drivande
erforderliga byggnader. (Gävleborgs län.)
Inom Övra Dalarne förekomme endast mycket sällan, att åbyggnadernas beskaffenhet
inverkade på hemmanets taxeringsvärde. Åbyggnaderna vore i allmänhet
mycket små och innehölle i regel nätt och jämnt så mycket lägenheter som
oundgängligen erfordrades för de personer med familj, som vore sysselsatta med
jordens skötsel. Då det någon gång förekomme, att åbyggnader vore större och
värdefullare än vad vanligen vore fallet, hade denna omständighet fått bidraga att
i någon mindre mån höja taxeringsvärdet utöver jordbruksvärdet. I de fall, då
jordägarne på ett stadigvarande sätt kunnat uthyra någon del av sina åbyggnader,
hade sådan del av byggnaderna taxerats såsom annan fastighet. Taxeringen av
jordbruksfastighet hade således i allmänhet verkställts, som om fastigheterna ej varit
bebyggda. Man hade tänkt sig ett visst grundvärde för varje by å ett bestämt mått
av dels inägojorden i reducerat jordtal och dels skogsmark med eller utan skog
efter arealberäkning. (Kopparbergs län.)
Under nuvarande förhållanden kunde man säga, att antingen endast en fastighets
markvärde eller ock endast de till fastigheten hörande byggnader bleve föremål
för skatt. (Västmanlands län.)
Det förekomme ofta, att nödiga byggnader till en jordbruksfastighet om 50 har
åker och därunder, vore brandförsäkrad till ett belopp, som nära sammanfölle med
fastighetens taxeringsvärde. Ändock måste man i de flesta fall medgiva, att byggnaderna
ej .vore brandförsäkrade till mera än 70 å 80 procent av vad de kostat att
uppföra. (Örebro län.)
708
Jordbruksfastighets
mark- och
byggnadsvärde.
Ortspris å
obebyggd
jord till ledning
vid
taxering av
markvärdet.
Vid senaste fastighetstaxeringen hade införskaffats uppgifter å de till mer än
1,000 uppgående fastigheternas brandförsäkringsvärde å åbyggnaderna. I fråga om
jordbruksfastigheterna befanns då, att, beträffande cirka 50 procent av dessa, enbart
åbyggnadernas värde överstege det för all jord och växande skog beräknade värdet.
Att härvidlag rådde ett missförhållande, kunde icke bestridas och, jämfört med bestämmelserna
om annan fastighets beskattning och särskilt för byggnader å s. k.
ofri tomt, framstode skillnaden i än bjärtare belysning. (Uppsala län.)
I ett av de avgivna yttrandena har framställts den meningen, att, enär i de
till bevillningsförordningen hörande särskilda anvisningar för taxering av fast egendom
det icke vore föreskrivet, att vid taxering av jordbruksfastighet hänsyn skulle
tagas till därå varande byggnader för jordbrukets behov, så följde därav, att en
jordbruksfastighet med utmärkta åbyggnader och en sådan med komplett nedruttna
byggnader och där således så gott som endast markvärdet funnes, borde — om förhållandena
för övrigt vore lika — taxeras lika. Det hade dock, anföres vidare i
yttrandet, befunnits oundgängligt att vid taxeringen av jordbruksfastighet inom det
distrikt, yttrandet avsåge, i någon mån fästa avseende vid åbyggnadernas beskaffenhet.
Men så mycket betydelse hade dock givits ovannämnda förhållande — frånvaron
av uttryckligt, stadgande i förberörda hänseende — att obebyggda jordbruksfastigheter,
när sådana någon gång förekomme, ej taxerades efter andra grunder än
som gällde för de bebyggda. (Södermanlands län.)
Beträffande spörsmålet om möjligheten att — i och för åsättande av jordvärdestegringsskatt
— tillförlitligen uppdela en bebyggd jordbruksfastighets värde
— frånsett skogsmarksvärdet — å jord och byggnader hava i de avgivna yttrandena
vitt skilda meningar uttalats. Vad särskilt angår de två i promemorian uppställda
frågorna huruvida det kunde antagas, att ortspris å obebyggd jord komme att föreligga
i tillräcklig mängd för att lämna nöjaktig direkt ledning för uppskattning
av markvärdet ej endast för annan obebyggd jord utan även för bebyggd jord, frånsett
byggnader, samt huruvida man vore berättigad antaga att av försäljningar av
smärre jordarealer i obebyggt skick, exempelvis till s. k. egna hem, praktisk brukbar
ledning kunde påräknas jämväl beträffande större, medelstora och stora egendomars
markvärde — hava dock båda dessa frågor av myndigheterna i allmänhet
besvarats nekande. Bland dessa yttranden må följande återgivas.
Lägenheter och till försäljning styckade områden funnes visserligen snart sagt
i det oändliga, men priset å desamma motsvarade ingalunda markvärdet utan utgjordes
snarare av detta värde, ökat med beräknade omkostnader och den mer eller mindre
skäliga vinst, jordägaren brukade betinga sig vid dylika försäljningar. Det vore
nämligen jämförelsevis mera sällsynt, att enstaka jordlägenheter försåldes, utan vanligen
vore det större för ändamålet lämpligt belägna områden, som styckades och
försåldes, men för att finna köpare nödgades jordägaren inom området anlägga vägar
och vidtaga anordningar, som ofta medförde betydande kostnader, för vilka han vid
försäljningen måste göra sig betäckt. För övrigt rådde väsentligen skiljaktiga förhållanden
även å varandra närbelägna orter ej blott i fråga om markens beskaffenhet
utan måhända än mer i fråga om dess användning som boplats för personer ur
olika samhällsklasser eller med olika förmögenhetsförhållanden och därav följande
större eller mindre fordringar på anordningar för trevnad och bekvämlighet, vilka
omständigheter måste tagas i beräkning vid bestämmande av priset för marken.
70!)
Väl funnes bolag och föreningar, som åtminstone delvis i filantropiskt syfte verkställde
styckningar och försäljningar av egendomar till egna hem, bostadslägenheter
eller småbruk, men även i dessa fall torde knappast kunna sägas att salupriset
sammanfölle med markvärdet. I detta hänseende kunde framhållas att markpriset
vid försäljning av de jämförelsevis större områdena till småbruk helt naturligt ställde
sig avsevärt billigare än vid försäljning av tomter till egna hem eller bostadslägenheter,
men att den avkastning, som kunde avvinnas småbrukslägenheterna detta
oaktat i allmänhet ej bure kostnaden för deras bebyggande med erforderliga hus
även av enklare beskaffenhet. Härav framginge, att försäljningspriset för smärre
jordarealer i obebyggt skick ingalunda lämnade fullgod ledning för bedömande av
liknande bebyggda egendomars verkliga markvärde, och gällde motsvarande förhållande
uppenbarligen i än högre grad, om man ville söka lägga samma försäljningspris
till grund för uppskattande av större egendomars markvärde. (Stockholms län.)
Vid tomtförsäljning från större ägokomplexer måste taxeringsnämnden räkna
med ett mångdubbelt högre å pris per markenhet för den avskilda delen än vad
som kunde åsättas stamdelen. Väl funnes för de flesta större jordbruksfastigheterna
förutsättning att till ett fåtal i trakten boende personer avyttra några obebyggda jordbruksarealer,
men dessas antal kunde icke annat än i undantagsfall bliva av omfattning
att kunna läggas till grund för hela ägokomplexets värdesättning. (Stockholms liin.)
Man finge ej jämföra värdet av en jordbruksfastighet med det pris, som betalades
för en närliggande egendom dömd att skövlas och styckas i smådelar. Om
för en sådan egendom på viss trakt kunde betalas högt pris, ginge detta dock ej
för sig med ett helt komplex av egendomar, emedan i så fall köpare av smådelarne
skulle saknas. Ej heller kunde man bedöma jordens värde av eu och annan mindre
obebyggd areals försäljning till småbruk eller byggnadsplatser, enär samma pris naturligen
icke kunde uppnås, i fall en mängd små obebyggda arealer vore till salu.
(Södermanlands län).
Visserligen förekomme understundom försäljningar av mark utan åbyggnader
att användas till åkerjord, men då brukade sådant bero på att köparen därav förut
ägde en invid eller nära liggande jordbruksfastighet, å vilken funnes byggnader
tillräckligt även för den tillköpta marken. Det för denna erlagda priset kunde således
ej vara normgivande. I sådana trakter åter, där smärre jordfastigheter brukade
försäljas till egna hem med jordbruk borde priset därå i någon mån kunna tjäna
till ledning för beräkning av markvärdet å mindre jordbrukslägenheter, som vore
bebyggda; därvid borde dock bemärkas, att dylika obebyggda egnahemslägenheter
ofta betalades över verkliga värdet, emedan köparen vid odlandet och bebyggandet
ej beräknade sin egen arbetskraft till dess verkliga eller fulla värde. Det kunde
sålunda ofta vara vanskligt att låta inköpspriset å sådan mark vara en måttstock
för markvärde å äldre jordbruksfastigheter med åbyggnad. För markvärdet å större
jordbruksfastigheter och även medelstora sådana kunde priset å obebyggda jordbrukslägenheter
för egna hem aldrig vara måttgivande av lätt insedda skal. Yore
så förhållandet skulle större jordbruksfastigheter stå i sådant pris, att det aldrig
lönade sig inköpa dem för att verkställa styckning i smådelar. (Södermanlands län.)
Tomtprisen för egna hem verkade missvisande i fråga om prisen för större
egendomars markvärde. (Uppsala län.)
De egna hemmen köptes i allmänhet tillsvidare så dyrt, att det icke vore
tänkbart att efter dylika pris bestämma större egendomars värde. (Kronobergs län.)
710
Om en ägare av eu fastighet hade t. ex. 100 å 150 tunnland åker och därifrån
sålde 8 ä 10 tunnland, som ju ansågs motsvara ett normalt mindre egnahemsjordbruk,
kunde han ej sälja denna jord för samma pris per tunnland, som han beräknade
i genomsnitt för hela sin fastighet. Han behövde knappast större arbetsstyrka,
dragare, inventarier och dylikt och alldeles icke ytterligare byggnader, om
han behölle dessa 8 å 10 tunnland. Hela dess avkastning bleve ett plus i hans
inkomster, vilket naturligen beräknades och komtne till synes i äskat pris. Om han
beräknade värdet av sin gård till 500 kronor per tunnland åker med byggnader och
alla förmåner, ville han säkert hava allra minst lika mycket för frånsåld jord; att
beräkna värdet av hans kvarvarande jord efter erhållet pris vore en ren absurditet.
Vid expropriation av mark i ett angivet fall hade erhållits värden, som omöjligen kunde
ernås per tunnland vid en eventuell försäljning av egendomen med hus och alla förmåner.
(Göteborgs och Bohus län.)
Obebyggd jord förekoinme i länet (Göteborgs och Bohus län) i allmänhet endast
i form av avsöndringar och till egna hem avsedda jordområden, och torde prisen å
dessa, ofta påverkade av belägenhet eller konjunkturförhållanden, vara avsevärt
högre än genomsnittsvärdet å jord i allmänhet. Att av köpeskillingarne vid försäljningar
av smärre jordarealer i obebyggt skick erhålla en praktisk brukbar ledning
för jämväl medelstora och större egendomars markvärde syntes icke kunna förutsättas.
Dessa köpeskillingar överensstämde nämligen i allmänhet icke med själva
markvärdena utan vore över huvud taget avsevärt högre, beroende — allt efter det
olika ändamålet för desammas användande (såsom till egna hem, villatomter, fabrikstomter
m. m.) — på belägenheten, kommunikationsförhållanden, naturskönheten,
tillgång och efterfrågan m. in. (Göteborgs och Bohus län.)
Ortspris å obebyggd jord förekomme numera rätt ofta, dock endast beträffande
smärre jordarealer, avsedda till egna hem. Ifrågavarande jordbrukslägenheter
hade dock i allmänhet för bebyggarne därjämte ett affektionsvärde, betingat av sådana
biförtjänster, kringliggande orter i de flesta fall erbjöde brukarne, så att de
priser, som betalades för samma, ej kunde tjäna som praktisk ledning vid värdesättande
av medelstora eller stora egendomars markvärde. (Alvsborgs län.)
Priset å jord till egna hem kunde icke lämna ledning för ett omdöme om
större och medelstora egendomars markvärde, enär jorden till egna hem eller smågårdar
betalades mycket högre än å större gårdar, vilka ej kunde köpas annat än
av personer med stora tillgångar och dessa egna hems jord ofta överbetalades av
t. ex. hantverkare eller andra för sitt lämpliga läge. (Jönköpings län.)
Att värdesätta de större jordbruksegendomarne med ledning av egna hemslägenheters
värde syntes outförbart. Egna hemsbebyggarne hade oftast till ganska
höga jordpris förvärvat lägenheterna blott och bart för att därstädes erhålla bostadsförmåner,
_ under det att de genom hantverk eller andra yrken skaffade sig livsuppehälle.
(Östergötlands län.)
Egna hemsförsäljningar kunde icke läggas till grund för taxeringen, ty ofta
nog vore priset å sådana alltför högt och ofta måste köparen efter några år sälja
egna hemmet under inköpspriset, oaktat han därå nedlagt förbättringsarbeten. (Södermanlands
län.)
Försäljningsprisen å smärre jordarealer vore av minimal betydelse för bestämmande
av stora egendomars markvärde. Om man tänkte sig en större egendoms
styckande till egna hem, måste givetvis priset å de särskilda lotterna bliva högst
711
olika i de flesta fall och i första hand beroende på läget, avståndet fråu innehavarens
arbetsplats eller från avsättningsorten för jordbruksprodukter med binäringar.
(Skaraborgs län.)
I de fall då obebyggd jord varit föremål för försäljning, hade det skett efter
styckning av större jord bruksegendomar, men de pris, som därvid i regel betalts,
hade varit av den beskaffenhet, att de ej kunde betraktas såsom mätare på jordens
verkliga värde ur jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt utan fastmera ur spekulationssynpunkt
och förty ej lämpliga att läggas till grund för ortpris ur den
synpunkt kommitterade angivit. (Västmanlands län.)
Visserligen såldes egnahemslotter i ganska stor utsträckning inom distriktet,
men det vore nästan undantagslöst härvid fråga om tomter om å 1 tunnlands
areal i sådana lägen, där köparen hade stadigvarande arbete i ett närbeläget industrietablissement.
Om man antoge, att tomtprisen i dessa lägen i allmänhet hölle
sig omkring 1,000 kronor tunnlandet kunde man därav ingalunda draga den slutsatsen,
att likartad jord i samma läge skulle hava samma värde. Antalet av industriarbetare,
som hade möjlighet att skaffa sig egna hem, vore nämligen alltför
begränsat, för att. större områden på detta sätt skulle kunna sönderdelas till egnahemskolonier.
(Örebro län.)
Försäljningspris av jordbruksarealer i obebyggt skick vore farliga att taga
som norm utan vidare. Småbrukarrörelsens historia visade detta på ett eklatant sätt.
(Värmlands län.)
De s. k. egna hemmens försäljningspris kunde ej läggas till grund för medelstora
och stora egendomars taxering dels emedan de vore lättare att köpa genom
de s. k. egna hemslånen, vilka Ange amorteras och räntas med tillsammans endast
3.6 procent, dels emedan egna hemmens ägare utom skötandet av fastigheten kunde
tjäna penningar genom dagsverken hos grannar, täckdiksgrävning och dylikt, under
det att de medelstora och stora fastigheternas, ägare måste anställa dyrbara tjänare
och taga hela sin inkomst från åkerjorden. (Östergötlands län.)
Det kunde bestämt förutsägas, att av försäljningar av smärre jordarealer i
obebyggt skick till egna hem icke kunde påräknas någon som helst ledning beträffande
större egendomars markvärde, enär dessa små egna hemslägenheter till följd av särskilt
gynnsamma betalningsvillkor i regel funne många spekulanter och därigenom
oftast betingade för höga pris. (Skaraborgs län.)
På frågan huruvida försålda egnahemsarealer kunde tänkas lämna praktisk
brukbar ledning vid bestämmande av medelstora och stora egendomars markvärde
borde svaret bliva ett obetingat nej. Små arealer, särskilt då de kunde förenas
med sådana förmåner som t. ex. egnahemslån, betalades alltid förhållandevis mycket
högre än medelstora och stora egendomar. (Malmöhus län.)
Under de 9 år, Kopparbergs läns hushållningssällskap bedrivit egnahemslånerörelse
inom länet, hade utlämnats 62 lån för åstadkommande av egnahemslägenheter
för jordbruk å obebyggd jord, sålunda föga mer än en lägenhet inom varje
taxeringsdistrikt under en femårsperiod. Då den egnahemslånerörelse, som i övrigt
inom länet bedreves, i allmänhet avsåge endast bostadslägenheter, torde inom Kopparbergs
län av försäljningarna av smärre jordarealer i obebyggt skick till egna hem
någon synnerlig ledning icke vara att vinna för bedömande av vare sig markvärde
för obebyggd jord eller för smärre bebyggda egendomars markvärde. (Kopparbergs
län.)
712
Väl såldes ofta obebyggda skogsskiften men i sådana fall bestämdes värdet
huvudsakligen av det befintliga skogsbeståndet. Andra dylika försäljningar, såsom
för byggnadsändamål eller bildandet av egna hem, avsåge så obetydliga områden,
att de icke ägde någon betydelse för värdesättningen av de stora vidderna i övrigt.
Bristen på kommunikationer gjorde också att endast vissa mindre jämförelsevis välbelägna
områden vore lämpliga för uppdelning i egnahemslägenheter, och de i förhållande
till arealen höga pris, dessa lägenheter betingade, kunde icke läggas till grund för
uppskattningen av de stora hemmanens markvärde över huvud. (Jämtlands län.)
Att bestämma medelstora och stora egendomars markvärde med ledning av
smärre arealer i obebyggt skick torde icke leda till ett tillfredsställande resultat,
alldenstund erfarenheten visat, att sedan en större egendom styckats i mindre lotter
dessa parcellers försäljningspris tillsammans kunnat inbringa en summa, som motsvarat
den ostyckade egendomens dubbla saluvärde. I svårigheten att sälja större
egendomar torde också ligga orsaken till att värdet per ytenhet i olika ägoslag å
dylika egendomar vore lägre än å mindre egendomar. (Norrbottens län.)
Ett fåtal av yttrandena gå i något annan riktning. Så är förhållandet med
exempelvis följande.
På grund av ofta förekommande styckningar genom egendomars uppdelning
till egna hem torde nog å flera ställen ortspris å obebyggd jord föreligga i tillräckligt
antal för att lämna nöjaktig direkt ledning för uppskattning av markvärdet ej
endast för annan obebyggd jord utan även för bebyggd jord, frånsett byggnaderna.
Jämväl för bestämmande av medelstora egendomars markvärde torde ledning av
nämnda försäljningar vara att vinna även om försäljningsprisen icke utan vidare
kunde läggas till grund för sistnämnda egendomars uppskattning. För de stora
egendomarna däremot torde någon ledning av berörda försäljningar icke kunna erhållas.
(Kristianstads län.)
Inom det distrikt, yttrandet avsåge, förekomme så pass stort antal försäljningar
av obebyggd jord av växlande beskaffenhet, att desamma borde kunna erbjuda
någorlunda tillfredsställande ledning för uppskattning av markvärdet för annan
obebyggd jord ävensom för bebyggd jord frånsett byggnader och torde detta gälla
jämväl beträffande större egendomar. (Hallands län.)
Att försäljning av smärre jordarealer i obebyggt skick till egna hem i flera
trakter av vårt land kunde lämna god ledning jämväl beträffande större, medelstora
och stora egendomars markvärde syntes otvivelaktigt blott man begagnade dessa
prisuppgifter med eu viss försiktighet och efter noggrann prövning. (Kronobergs län.)
Frågan huruvida försäljningar av smärre jordlägenheter i obebyggt skick till
egna hem och dylikt kunde tjäna såsom praktiskt brukbar ledning jämväl beträffande
större egendomars markvärde syntes i väsentlig grad vara beroende av regeln
om tillgång och efterfrågan. Yore efterfrågan stor och kunde det skäligen antagas,
att egendomen komme att för angivna ändamål styckas, vore det uppenbart, att
försäljningarna i fråga kunde giva god ledning. Svårt torde det i allt fall bliva att
bestämma omfattningen d. v. s. styckningens utsträckning. Under alla förhållanden
måste saken i varje särskilt fall ingående prövas och någon allmän regel kunde
nog ej givas. (Uppsala län.)
Av försäljningar till egna hem syntes man åtminstone till någon del äga
»praktisk brukbar ledning» jämväl beträffande uppskattning av större egendomars
markvärde. (Malmöhus län.)
Om än sålunda myndigheterna uro tämligen ense vid besvarandet av sistberörda
två frågor, är däremot förhållandet ett annat beträffande spörsmålet, huruvida
det må antagas, att man utan alltför stora svårigheter skall kunna uppskatta bebyggd
jordbruksfastighets markvärde. Rörande detta spörsmål hava uttalats ganska olika
meningar.
Några anse en dylik uppdelning av fastighetens värde outförbar. Andra åter
förmena densamma visserligen kunna verkställas men icke utan stora svårigheter,
under det att andra slutligen hålla före, att de ifrågavarande beräkningarna icke
skola medföra synnerliga svårigheter. Några myndigheter anse, att väl markvärdet
men ej byggnadsvärdet eller, omvänt, väl byggnads- men ej markvärdet låter sig
beräkna. Många myndigheter framhålla, att några allmängiltiga beräkningsgrunder
för det värde, varmed en jordbruksfastighets åbyggnader ingå i fastighetens saluvärde,
väl icke kunna angivas, men att en dylik beräkning är utförbar efter utredning
i varje särskilt fall.
Med avseende å förevarande spörsmåls vikt har synts lämpligt här återgiva
samtliga de av kronoombuden hos prövningsnämnderna i frågan avgivna yttranden.
De äro följande:
En direkt uppskattning av markvärdet syntes icke komma att lämna tillförlitliga
resultat. Det läte sig ej beräkna i vad mån en fastighets saluvärde rönte
inverkan av befintliga åbyggnader. (Östergötlands län.)
Att få någon lämplig objektiv grund för en direkt uppskattning av markvärdet
torde komma att visa sig omöjligt. Därest ett sådant fastslående av markvärdet
skulle åläggas beskattningsmyndigheterna, kunde antagas, att den praxis med
nödvändighet snart komme att utbilda sig, att bestämmandet av detta markvärde
endast skulle bestå i ett fastställande av huru många procent av det efter vanliga
grunder bestämda taxeringsvärdet, som skulle anses utgöra en fastighets markvärde.
Och en sådan uppskattning vore uppenbarligen utan något egentligt värde. Att för
en efter vanligheten i orten bebyggd jordbruksfastighet genom åsättande av särskilda
värden å jorden och åbyggnaderna kunna med någon grad av säkerhet beräkna i
vad män fastighetens saluvärde i för handen varande skick rönte inverkan av befintliga
byggnader syntes icke låta sig göra. Att saluvärdet i rätt väsentlig mån
bestämdes av huru fastigheten vore bebyggd, vore dock uppenbart. (Norrbottens län.)
Man syntes kunna antaga, att det även utan hjälp av ortspris å obebyggd
jord skulle låta sig göra att direkt uppskatta det markvärde, varom promemorian
handlade. Omöjligt torde däremot vara att beräkna i vad mån en fastighets saluvärde
i för handen varande skick rönte inverkan av befintliga åbyggnader. (Jönköpings län.)
Frågan huruvida även utan hjälp av ortspris för obebyggd jord markvärdet
kunde direkt uppskattas syntes kunna jakande besvaras. I de olika fallen kunde
däremot svårligen objektivt beräknas i vad mån fastighets saluvärde rönte inverkan
av befintliga åbyggnader, enär det ju ofta vore beroende av köpares tycke och
smak, anspråk och tillämnat användningssätt m. m., huruvida dylika åbyggnader för
honom ägde högre eller lägre eller alls intet värde. (Kronobergs län.)
I de allra flesta fall torde man få grunda en uppskattning av markvärdet på
den inom taxeringsnämnden tilläventyrs befintliga lokalkännedomen. Dock torde på
tillförlitligheten av en dylik uppskattning icke få ställas för stora anspråk. I vad
mån en fastighets saluvärde rönte inverkan av befintliga åbyggnader kunde icke
med någon tillförlitlighet beräknas. Självfallet utövade beskaffenheten av för jordKommunalskattesakkunnige.
90
Uppsk ältning
av jordbruksfastighets
markvärde;
byggnadsvärdets
inverkan pä
saluvärdet.
Landskam.
rerarnes
yttranden
rörande förevarande
spörsmål.
714
bruket erforderliga åbyggnader ganska stort inflytande på saluvärdet, boningshusen
däremot mindre, dock beroende., på köparens ekonomiska ställning och anspråk på
utrymme och bekvämligheter. (Örebro län.)
Vad Jämtlands län beträffade bleve det för taxeringsnämnderna en ytterst
vansklig uppgift att åstadkomma en någorlunda jämn och tillförlitlig uppskattning
av jordbruksfastigheternas markvärde i dess helhet, sådant kommitterade tänkt sig
detta värde. Däremot torde taxeringsnämnderna äga vida större förutsättningar att
beräkna i vad mån en efter vanligheten i orten bebyggd jordbruksfastighets saluvärde
rönte inverkan av befintliga byggnader. (Jämtlands län.)
Skulle ortspris å obebyggd jord å en eller annan ort icke förefinnas, torde
det ändock låta sig göra att företaga en direkt uppskattning av markvärdet. I de
fall, där en fastighet förvärvades i spekulationssyfte eller i avsikt att tillgodogöra
dess rika skogstillgångar, torde åbyggnadernas beskaffenhet i allmänhet icke hava
någon inverkan på köpeskillingen, men om köparens avsikt varit att förvärva en
fastighet för drivande av jordbruksnäring, betalades jämförelsevis högre pris för en
fastighet, som hade tillräckliga, i gott stånd varande åbyggnader, än för en, där så
ej vore fallet. Vanskligt torde vara att verkställa en sådan uppskattning, som kommitterade
tänkt sig, då någon generell beräkningsgrund näppeligen torde för uppskattningen
kunna uppställas. Resultatet måste därför bliva mer eller mindre otillfredsställande.
(Kalmar län.)
Det syntes icke förefinnas större svårigheter att även utan hjälp av ortspris
för obebyggd jord få fram jordens egentliga markvärde i den betydelse, promemorian
avsåge. Att i siffror eller procenttal av köpeskillingen kunna uttrycka till
vilket belopp åbyggnadernas värde i allmänhet inverkade å salupriset, syntes icke
låta sig göra. Givet vore dock, att befintligheten av åbyggnader och beskaffenheten
av desamma utövade inflytande på en fastighets saluvärde. (Göteborgs och
Bohus län.)
Det torde icke möta alltför störa svårigheter att även utan hjälp av köpeskillingsvärden
för obebyggd jord direkt uppskatta ungefärliga markvärdet. Däremot
syntes omöjligt fastställa någon generell grund för beräkningen i vad mån en fastighets
saluvärde rönte inverkan av befintliga åbyggnader, utan bleve denna inverkan
i hög grad växlande i olika fall. (Hallands, Skaraborgs och Gottlands län.)
Det syntes kunna förväntas, att även utan den hjälp, ortsprisen för obebyggd
jord erbjöde, en direkt uppskattning av markvärdet skulle kunna verkställas. Frågan
om möjlighet att för en efter vanligheten i orten bebyggd jordbruksfastighet beräkna
i vad mån fastighetens saluvärde rönte inverkan av befintliga åbyggnader syntes
icke kunna allmängiltigt besvaras. Vore fastigheten bättre bebyggd, betingade den
ju högre värde för en jordbrukare. För en skogsspekulant däremot ställde sig saken
givetvis annorlunda. (Värmlands län.)
Det torde icke vara möjligt att framställa en allmängiltig beräkningsgrund för
det värde, varmed en jordbruksfastighets åbyggnader inginge i fastighetens saluvärde.
Mycket komme därvid an på för vad ändamål förvärvet skedde. Väl underhållna
och för egendomens behov avpassade byggnader verkade säkerligen hos en yrkesjordbrukare
till förhöjning i egendomens värde, under det att lyxbyggnader, som skulle
avlocka en jordbrukare för nöjes skull en högre köpeskilling, icke vid en yrkesmässig
utövning av jordbrukshantering kunde antas inverka på värdesättningen. Vid förvärv
7 IT,
av jordbruksfastigheter för industriellt ändamål torde äbyggnaderna spela föga roll
vid prisbestämningen. (Alvsborgs län.)
Vid uppskattning av jordbruksfastighets markvärde kunde givetvis även försäljningar
av obebyggda fastigheter vara till ledning. Visserligen inverkade alltid
åbyggnaderna på en bebyggd fastighets saluvärde och detta i större mån ju mindre
fastigheten vore men även om någon allmän regel ej kunde angivas för bedömande
av frågan, i vilken grad åbyggnaderna inginge i salupriset, torde dock kunna sägas,
att detta i de särskilda fallen utan svårighet kunde av taxeringsmännen utrönas.
Det torde nämligen kunna för särskilda orter fastslås en viss norm för det värde,
varmed byggnaderna å en på vanligt sätt bebyggd jordbruksfastighet kunde anses
ingå i saluvärdet. (Kristianstads län.)
Ingen större svårighet syntes förefinnas att, oberoende av om köpeskillingar
å försåld obebyggd jord vore att tillgå i tillräcklig mängd, uppskatta sådan jords
enhetsvärden, då med säkerhet jämförelsemöjligheter alltid torde föreligga. Att beräkna
genomsnittsåbyggnadernas inverkan å fastighetspriset för jordbruksegendomen
torde nog ock kunna ske. (Blekinge län.)
Där ortspris för obebyggd fastighet av en eller annan anledning icke läte sig
begagna till jämförelse, torde dock alltid kunna påräknas, att vid uppskattning av
markvärden värderingskommissionens fackmannavärdesättningar skulle giva taxeringsmännen
fullständigt tillförlitlig uppskattningsgrund. I vilken mån fastighets saluvärde
rönte inverkan å byggnaden läte sig svårligen beräkna för något allmängiltigt
uttalande, ena gången mer andra gången mindre, oavsett egendomarnas storlek.
Åbyggnaderna hade nämligen så ingått i begreppet jordbruksfastighet, att någon som
helst uppdelning av värdena å hus eller jord aldrig förekomme vid försäljningar,
vadan all grund saknades för att generellt svara å denna fråga. (Uppsala län.)
För en efter vanligheten i orten bebyggd jordbruksfastighet rönte fastighetens
saluvärde icke i synnerlig mån inverkan av befintliga åbyggnader, beroende detta
dels på den goda tillgången på byggnadstimmer, dels ock på den omständigheten,
att i allmänhet för jordbruksfastigheter icke byggdes annat än efter nödvändigheten.
(Västerbottens län.)
Enär vid taxeringen av jordbruksfastigheter under nuvarande förhållanden
endast i undantagsfall torde tagas hänsyn till värdet av befintliga för jordbrukets
bedrivande erforderliga byggnader, kunde sägas, att, praktiskt taget, de åsätta taxeringarna
— i den mån taxeringsvärdena icke hänförde sig till den växande skogen —
endast avsåge själva markvärdet i dess för handen varande tillstånd och med avseende
fästat jämväl å belägenheten. (Gävleborgs län.)
Bland andra yttranden rörande förevarande spörsmål må påpekas följande.
Att fastställa ett s. k. markvärde å bebyggd jord torde vara så gott som
omöjligt. I praktiska livet skulle ett dylikt värdesättande bliva en teoretisk konstruktion
utan realvärde. Den av lantmännen brukade jorden hade sitt värde därigenom
att den vore bebyggd; utan åbyggnad vore den så gott som värdelös. Markvärdet
kunde man under inga förhållanden med någon grad av säkerhet uppskatta,
där jorden vore bebyggd. (Södermanlands län.)
Att fastlå markvärdet torde vara den svåraste av de föreslagna nya beräkningarna.
Att klargöra ett värde på jord, avsedd för jordbruk utan tillhörande hus
torde få anses omöjligt. Först i förening med hus finge jorden värde som jord
-
Andra
yttranden i
frågan.
716
bruksfastighet. Byggnadernas värde vore en mycket . väsentlig del av jordbruksfastigheten:
i huru stor kunde ej fastslås som regel. (Östergötlands län.)
Då jordbruk utan byggnader i vårt land icke vore möjligt, utan fastmer åkerjorden
och byggnaderna hörde så intimt tillsammans som ekonomisk produktionsfaktor,
att det ena utan det andra förlorade det mesta av sitt värde, så kunde ej
heller varken saluvärde eller taxeringsvärde tudelas och bestämmas huru stor del
därav helöpte på byggnader eller mark. Utan byggnader återstode för åkern inom
kort det rena eller nakna jordvärdet och resultatet av därå nedlagt mänskligt arbete
försvunne, varefter värdet kunde högst beräknas såsom betesmark. Detta markvärde
ävensom värdet av övriga ägoslag torde icke möta någon nämnvärd svårighet
att bestämma. 1 vad mån fastighets saluvärde rönte inverkan av befintliga
åbyggnader läte sig icke beräkna. Köparens behov och resurser vore därvid bestämmande
faktorer. (Skaraborgs län.)
Det vore visserligen sant, att, om man från en jordbruksfastighets saluvärde
droge byggnadernas värde, i de flesta fall föga eller intet återstode till själva jordvärdet.
Man måste väl sålunda antaga, att vid försäljning av fastighet byggnaderna
mgin ge med endast en del av sitt värde. Men dessa utgjorde för jordbruksfastighet
såsom sådan en så nödvändig och organiskt sammanhängande del, att fastigheten,
tänkt utan dessa, skulle i de flesta fall få en fullständigt invalid karaktär. När
obebyggda jordlotters areal överstege vad som kunde finna köpare såsom sidobruk
till förut befintliga bebyggda jordbruksfastigheter eller till nybildade småbruk, kunde
markvädet ej beräknas högre än till den bebyggda egendomens värde minus kostnaden
för till dess brukande nödiga byggnader. På grund av de många olika faktorer,
som inverkade vid bestämmande av saluvärdet å jordbruksfastighet, torde det
vara omöjligt att beräkna i vad mån beskaffenheten av fastighetens byggnader inverkade
på köpeskillingen. (Södermanlands län.)
Att rättvist uppskatta markvärdet å jordbruksfastighet, frånsett byggnader,
torde komma att vålla taxeringsnämnderna oöverkomliga svårigheter. Då för jordbruk
avseddda marker i saknad av byggnader från driftsynpunkt i de flesta fall saknade
värde, skulle för taxeringsnämnden knappast annat återstå än att för beräkning
av markvärdet först söka den fullbyggda egendomens handelsvärde och därefter uppkonstruera
markvärdet genom avdrag av byggnadskostnaden. Enär markvärdena
vore så ytterligt beroende av avstånden till trafikcentra samt — i närheten av
städerna — även av belägenheten i närheten av sjö och vacker natur, bleve enhetsprisen
inom samma ort högst växlande. Med de rörliga och växlande enhetsvärden, som
gällde framför allt på trakter, där markvärdestegring gjorde sig gällande, läte sig
markvärdena icke bedöma efter särskilt upplagda regler. Ingående kännedom om
köpeskillinger samt egendomarnas belägenhet och olika arealer bidroge att göra
taxeringsnämndens subjektiva värdesättning rättvisare; oklanderlig kunde den icke
bliva för annat än bebyggda rena jordbruksfastigheter, som rent matematiskt läte
sig värdesättas efter arealinnehav och arrendeavgifter. För fastigheter med markvärdestegring
gällde i stort sett inga konstanta priser. Tillfälliga förhållanden och
behov och framför allt den olika intensiteten i spekulationen vore de avgörande
faktorer, som skapade växlande pris och försäljningsmöjligheter. En riktig värdesättning
av dessa egendomar för bedömande av den verkliga värdeökningen syntes
därför knappast kunna ske annat än i samband med försäljning. (Stockholms
län.)
717
Det torde vålla de största svårigheter och bli hart när omöjligt att uppskatta
markvärdet i den mening, varom promemorian gåve anvisning. Inom det distrikt,
yttrandet avsåge, beräknades i fastighetens saluvärde de befintliga åbyggnaderna
ingå med 75 procent för äldre byggnader och med fulla värdet för nya av deras
bl and försäkringsvärde. (Hallands län.)
Taxeringsnämnden hade vid taxeringen av all inägojord utgått från ett visst
pris för det reducerade (uppskattade) jordtalet utan byggnader och skog (= markvärdet).
Man kunde därför säga, att markvärdet även utan tillförlitliga arealuppgifter
kunde utan större svårighet uppskattas för det avsedda ändamålet. (Kopparbergs
län.)
Jämväl för byggnader å olika stora egendomar borde bestämmas enhetsvärden
d. v. s. genomsnittsvärden för behövliga medelgoda hus å dylika egendomar. Som
bekant ökades den proportionella byggnadskostnaden i samma mån, som egendomen
minskades, och den procent av värdet å bebyggd jord, som belöpte sig på åbyggnaderna,
komme därför att ökas i samma mån, som egendomsarealen minskades.
Om denna procent fastsloges för olika stora egendomar, bleve de en fast och god utgångspunkt,
varigenom man kunde för olika fall åsätta värde å jord utan byggnader.
(Östergötlands län.)
Priset på en egendom rönte snarare inflytande av dennas beskaffenhet såsom
enhet betraktad än av de däri ingående olika delarnas tänkta värde. Det syntes
icke kunna komma på tal att av köpesumman för en egendom så och så stor del
belöpte sig å jorden och återstoden å byggnaderna, lika litet som det ginge för sig
att bestämma vad som blivit betalt för någon viss åker eller äng tillhörande egendomen.
Man kunde emellertid visserligen medelst undersökningar utröna vad som
kunde sägas vara en normal byggnadskostnad per har räknat för egendom av en
viss storlek inom en viss trakt. Under antagande att detta ägt rum och att man
kommit till det resultat, att exempelvis 500 kronor vore normalkostnaden per har
eller, med andra ord, att byggnadsvärdet för en egendom om 10 har åker vore
5,000 kronor, samt under förutsättning vidare, att obebyggd jord av viss beskaffenhet
kunde inom trakten säljas för 400 kronor per har och att saluvärdet för en viss
bebyggd egendom med samma jordmån av 10 har åker vore 6,000 kronor, eller 600
kronor per har, kunde sålunda mervärdet för jordens bebyggande antagas vara 200
kronor per har, eller 2,000 kronor för hela egendomen. Men då byggnadsvärdet
ensamt ju var 500 kronor per har skulle det kunna sägas, att detta värde endast
med 40 procent (40 procent av 500 — 200) ingått i den bebyggda egendomens
saluvärde. Önskade man inom en annan trakt, där någon försäljning av egna hems
jord ej förekomme och därför något pris å obebyggd jord ej vore känt, finna markvärdet,
kunde man söka komma till dylikt värde genom tillämpning av nyssnämnda
regler. Under förutsättning att samma byggnadskostnader förelegat inom båda
distrikten, skulle alltså byggnadsvärdet i sistnämnda distrikt för egendom av 10 har
åker fastslås till 200 kronor per har. Hade den egendom, vars markvärde man
sökte taxera, saluvärderats till 7,000 kronor, bleve alltså det sökta markvärdet
5,000 kronor (= saluvärdet — byggnadsvärdet) eller 500 kronor per har, sålunda 100
kronor mera än i det första distriktet, ett förhållande vilket tilläventyrs kunde bero
på en bättre beskaffenhet hos jorden. Man skulle ock kunna tänka sig finna markvärdet
på ett annat sätt, som kanske vore det mest rättvisa och enklaste. Det
skulle då bestämmas först sedan någon del av egendomen verkligen försålts. Om
718
exempelvis från en fastighet, saluvärderad till 18,000 kronor, någon del försålts för
5,000 kronor och återstoden av egendomen, sedan denna försäljning skett, ägde ett
salupris av 16,000 kronor, skulle markvärdet beräknas till 2,000 kronor och värdestegringen
till 3,000 kronor. Dvlvsborgs län.)
En jordbrukare köpte med avseende fästat huvudsakligen vid jorden, men
åbyggnaderna hade för honom ett värde endast så långt de motsvarade behovet.
Han resonerade ofta så, att det vore bättre, att jorden vore god och husen sämre
än tvärtom. Detta därför att det för honom gåves tillfälle att under hand utan
synnerliga kostnader förbättra dåliga åbyggnader eller uppföra nya. Att egendom
köptes med avseende fäst endast å husen kunde förekomma, men köparen vore då
icke jordbrukare och hade kapital, av vilket han ej fordrade förräntning. Det borde
i allmänhet vara riktigast att vid värdesättningen av jordbruksegendom med åbyggnader,
motsvarande behovet, ej räkna med dessa. Härigenom kunde också ett
markvärde enklast erhållas. Vid värdesättande av obebyggd jordegendom kunde
man sänka markvärdet med en viss procent, vilken icke torde för taxeringsnämnden
vara svår att beräkna. (Värmlands län.)
Något hinder att värdesätta jord utan byggnader funnes ej och ägde rum
vid så kallade hypoteksvärderingar och delvis vid uppskattning för försäljning av
kronodomäner. Nu mer än förr rönte jordbruksfastigheters saluvärde stor inverkan
av åbyggnadernas beskaffenhet, enär kostnaderna för deras uppförande och underhåll
stigit i hög grad under de senare åren både vad beträffade materialier och arbetslön.
(Jönköpings län.)
Man torde kunna säga, att den, som köpte jordbruksfastighet med byggnader
merendels erhölle egendomen till lägre pris än vad den kommit att stå honom
i, om han köpt endast jorden och själv låtit uppföra byggnaderna. Det kunde
också sägas, att ju mindre en bebyggd jordegendom vore, desto större del av densammas
värde folie på byggnaderna. Detta gällde i hög grad beträffande egna
hem, där i många fall bostaden vore det huvudsakliga. (Kristianstads län.)
Då till ledamöter i taxeringsnämnden i allmänhet utsåges praktiska och erfarna
män, syntes en rätt uppskattning av markvärdet även utan kännedom om
ortspris å obebyggd jord ej komma att möta några synnerliga svårigheter. Att vid
försäljning priset å en jordbruksfastighet rönte inverkan av gårdens byggnad läge
i öppen dag. För att beräkna i vad mån byggnaderna inverkade på saluvärdet
måste i varje särskilt fall hänsyn tagas till det skick, vari byggnaderna befunne
sig, deras ålder, underhåll och tidsenlighet ävensom fastighetens läge i skogrik eller
skogfattig ort. (Södermanlands län.)
Abyggnadernas å en jordbruksfastighet inverkan på saluvärdet vore i väsentlig
mån beroende på om nödig skog för byggnadsändamål funnes eller ej. Funnes tillräckligt
med skog, bleve ju byggnadernas värde i förhållande till jorden mindre än
om virket måste köpas. (Södermanlands län.)
Genom indelning av jorden i olika grader beroende på dess beskaffenhet, uppdrivna
odling, avkastning, belägenhet m. m. finge man fram ett visst grundvärde,
gällande för exempelvis ett taxeringsdistrikt och på detta grundvärde kunde man
då bygga uppskattningen, vid vilken jämväl andra förhållanden komme att spela in.
Vid försäljning uppgjorde helt säkert säljaren, under förutsättning att han vore en
vanlig ordentlig människa, en kalkyl över såväl vad åbyggnaderna kostat honom
vid uppförandet som värdet av desamma vid försäljningstimman, detta sistnämnda
711)
värde beräknat genom avdrag med vissa procent för värdeminskning per år; därigenom
tinge lian ett särskilt värde för byggnaderna. Detta värde lade lian till
värdet av jorden och av dessa sammanlagda värden jämförda med värdena å andra
liknande fastigheter i orten, Unge han försäljningspriset. Ett dylikt beräkningssätt
syntes vara det enda möjliga för att komma verkliga förhållandet så nära som
möjligt. (Norrbottens län.)
Jordbruksfastighet borde taxeras efter jordens beskaffenhet jämförd med andra
lika goda fastigheter inom socknen samt med hänsyn till senaste köpeskillingen,
såvida föryttring ägt rum under de senaste 5 åren. Härvid borde ingen hänsyn
tagas till om skog över husbehov, vattenfall eller annan härlighet, särskilt tomtvärde
eller dylikt funnes. Utöver denna normaltaxering borde verkställas en särskild
taxering av fastighetens mervärde, vilket kunde bestå i
1) skog över husbehov, vilken skulle taxeras för sig,
2) vattenfall, grustäkt, kalkbrott samt andra härligheter och ekonomiska
möjligheter av värde såsom närbelägenhet till stad och annan större avsättningsort,
vilka borde åsättas särskilt värde,
3) värdet av möjlighet till tomtförsäljning,
4) åbyggnadernas värde utöver det för fastigheten med hänsyn till dess
storlek in. in. normala.
Summan av det allmänna taxeringsvärdet och de fyra mervärdena skulle utgöra
taxeringsvärdet. Obebyggd fastighet borde åsättas ett minskat taxeringsvärde
med hänsyn till frånvaron av åbyggnader, dock icke för det fall att fastigheten
tillhörde ägare av annan jordbruksfastighet, för vilken något mervärde i åbyggnader
ej taxerats, samt brukades tillsammans med denna. Tillämpningen av ovan
angivna synpunkter torde icke vålla några svårigheter, då såväl skog, åbyggnader
och andra värden vore väl kända av taxeringsnämndens ledamöter. (Kristianstads
län.)
För bestämmande av markvärdet kunde användas en i yttrandet närmare
angiven metod, grundande sig på ett förfärande liknande det i 9 kap. skiftesstadgan
(om ägogradering) föreskrivna. (Malmöhus län.)
Då taxeringsnämnderna toge sitt arbete samvetsgrant, lades ju redan nu
markvärdet för de olika ägoslagen till grund för taxeringen. Till detta värde lades
sedan värdet av åbyggnadema. I de fall av försäljning av bebyggda jordbruksfastigheter,
som skett i orten, kunde med bestämdhet sägas, att de befintliga åbyggnaderna
blivit betalda nära nog till sitt fulla värde. (Kristianstads län.)
Hemmansprisen i orten rönte stort inflytande av åbyggnadernas beskaffenhet.
Egendomsagenterna angåvo i sina annonser alltid, där så vore möjligt, »goda» eller
»utmärkta» åbyggnader såsom ett plus till värdet. Vid försäljning av medelstora
jordbruk hade i rätt många kända fall säljaren kunnat betinga sig full ersättningför
även i byggnader nedlagda kostnader. Till ledning för bedömandet av markprisets
sammanhang med priset för åbyggnaderna torde även kunna tjäna det arrende,
som betalades för sådana fastigheter, där arrendatom själv ägde byggnaderna.
(Kristianstads län.)
Man torde i allmänhet kunna förutsätta, att minst 25 procent av brandförsäkringsvärdet
å en jordbruksfastighets åbyggnader inginge i saluvärdet. (Jönköpings
län.)
I allmänhet torde jordbruksfastigheternas värde utan åbyggnader bliva så
720
Tomtvärde.
mycket mindre som ungefär halva verkliga värdet å byggnaderna. (Hallands
län.)
Det torde vara ganska svårt att generellt angiva i vad mån befintliga åbyggnader
å en jordbruksfastighet inverkade på dennas saluvärde, och denna svårighet
torde i hög grad bidraga till de olika resultat, taxeringsnämnderna inom olika distrikt
komme i fråga om taxering av jordbruksfastigheter. Så mycket torde dock kunna
sägas, att ju större fastigheten vore, ju mindre inverkade värdet av byggnaderna
på saluvärdet och tvärtom. Beträffande medelstora hemman torde omkring 14 av
byggnadernas värde kunna anses ingå i saluvärdet. (Kristianstads län.)
Att en jordbruksfastighets saluvärde rönte mindre inverkan av befintliga
byggnader än som motsvarade dessas verkliga värde, vore en känd sak. Abyggnaderna
på ett hemman plägade vid taxeringen beräknas till ett visst reducerat
värde. Genom fråndragning av detta reducerade värde återstode alltså det »obebyggda
jordvärdet». (Västernorrlands län.)
Det torde ej möta svårare hinder för en taxeringsnämnd att beräkna i vad
mån en bebyggd jordbruksfastighets saluvärde rönte inverkan av befintliga byggnader.
(Kronobergs län.)
Att beräkna i vad mån en fastighets saluvärde rönte inverkan av byggnaderna
torde, med den kännedom taxeringsnämnderna i allmänhet ägde om de i
orten på vanligt sätt bebyggda jordbruksfastigheter, ej bereda någon svårighet.
(Kristianstads län.)
Med tämligen stor säkerhet torde kunna beräknas i vad mån fastighets saluvärde
rönte inverkan av byggnader. (Kristianstads län.)
Någon svårighet att beräkna i vad mån fastigheternas saluvärde rönte inverkan
av befintliga åbyggnader torde icke uppstå. (Göteborgs och Bohus län.)
De i kommitterades promemoria under alternativ II framställda spörsmål —
huruvida en tillförlitlig uppskattning av jordbruksfastighets tomtvärde kunde ske
och huruvida det antagandet, att bristande kännedom om en dylik fastighets hela
areal knappast försvårade än mindre uteslöte möjligheten att rätt uppskatta tomtvärdet,
vore riktigt — hava av myndigheterna i allmänhet besvarats jakande. Flertalet
myndigheter hava inskränkt sig till endast en naken förklaring i sådant hänseende.
I en del yttranden har emellertid framhållits, hurusom stora svårigheter vore
med en dylik uppskattning förenad. Några myndigheter förmena uppskattningen icke
vara möjlig utan i sammanhang med försäljning av den mark, varå tomtvärde skulle
beräknas. Bland yttranden rörande förevarande spörsmål må återgivas följande.
Uppskattning av jordbruksfastighets tomtvärde torde väl utan större svårighet
kunna ske med ledning av köpeskillingen. Men torde stor försiktighet vid denna
uppskattning vara av nöden. (Östergötlands län.)
Uppskattning av tomtvärde vore en svår och ömtålig uppgift. (Östergötlands
län.)
Ifrågavarande uppskattning kunde ske under förutsättning att uppskattningsnämnden
bleve så sammansatt, att den besutte nödig sakkunskap och hade tillfälle
att åt det maktpåliggande uppdraget ägna den tid och det arbete, som därför krävdes.
(Östergötlands län.)
En jordbruksfastighets värde till byggnadstomter syntes icke med tillförlitlighet
kunna bedömas efter försäljningspris å några i grannskapet inköpta tomter, enär
721
det kunde bero pa rena tillfälligheter om tomter betingade högre eller lägre pris.
I allmänhet vore efterfrågan ä byggnadstomter även i närheten av städer och
köpingar så ringa och sparsam, att värdesättning ä sådana tomter icke med fullt
fog syntes kunna ske, förrän desamma verkligen blivit försålda. (Hallands län.)
Ingen tillförlitlig uppskattning av tomtvärdet kunde ske annat än i samband
med försäljning av tomten. (Stockholms län.)
Att på förhand innan tomtförsäljningar ägt rum beräkna särskilt tomvärde
å jordbruksfastighet torde vara i det närmaste omöjligt. Däremot syntes det icke
vara vidare svårt att efter skedd tomtförsäljning bedöma i vad man en oförtjänt
jordvärdestegring förelåge. (Kalmar län.)
Då en jordbruksfastighets tomtvärde sä gott som allltid icke med någon som
helst visshet på förhand kunde beräknas, syntes en tillförlitlig uppskattning av
tomtvärdet knappast möjlig. (Malmöhus län.)
En uppskattning av jordbruksfastighets tomtvärde syntes svårligen låta sig
gorå med ledning av köpeskillingar eller dylikt, enär det pris, ett visst jordområde
betingade som byggnadstomt i stations- eller villasamhällen, vore så varierande, att
två intill varandra belägna lika stora tomte.!’ i många fall under samma år kunde
säljas, den ena till hälften mot vad som erhölles för den andra, beroende på efterfrågan.
(Malmöhus län.)
Någon tillförlitlig uppskattning av tomtvärdet med ledning av köpeskillingar,
som avtalats vid tomtförsäljningar, torde knappast kunna påräknas, då till och med
på samma egendom tomtprisen kunde variera högst väsentligt understundom med
ända till flera hundra procent. I vilken omfattning byggnadstomter kunde från en
egendom försäljas torde ingalunda från början kunna påvisas, ty understundom och
ganska ofta inträffade förhållanden, vilka kunde påkalla helt andra dispositioner
rörande en egendom än från början varit påtänkt. (Kronobergs län.)
Det syntes alltför sangvinisk att beräkna en större egendoms tomtvärde
efter en del tillfälliga försäljningar, då det mycket väl kunde inträffa, att en tomtförsäljning
som från början syntes lovande, snart nog avtoge eller alldeles upphörde.
Malmöhus län.)
* För 7 å 8 år sedan inköptes inom en kommun gränsande till Halmstad, en
egendom för ett pris som mer än 3 gånger översteg ortspriset i syfte att avyttra
jorden till byggnadstomter. Någon tomtförsäljning har emellertid icke ägt rum.
(Hallands län.)
Synnerligen stor sorgfällighet torde krävas vid begränsningen av det område,
för vilket särskilt tomtvärde kunde anses föreligga, men torde en taxeringsnämnd,
med noggrant aktgivande på de lokala förhållandena, som utgöra förutsättning för
ett mervärdes uppkomst, kunna utan särskild svårighet lösa denna fråga. (Kristianstads
län.)
Svårigheter att kunna beräkna ett samhälles utvecklingsmöjligheter och i
sammanhang därmed i vilken riktning bebyggandet av angränsande mark skulle gå
hade ju mången gång vållat stora förluster vid tomtspekulation; och det syntes väl
vara orimligt att tillmäta taxeringsnämnden mera ofelbarhet än tomtspekulanterna.
(Kristianstads län.)
Bristande kännedom om jordbruksfastighets areal m. in. uteslö te ingalunda
möjligheten att rätt uppskatta en egendoms tomtvärde, men härmed vore icke sagt,
att det så lätt kunde avgöras, vilka områden som kunde ifrågasättas att försäljas
Kommunalskattesakkunnige. 91
722
till byggnadstomter. Det kunde erinras om de för byggnadsändamål ytterst olämpliga
sankmarkerna vid Enskede och Örby, där pa några få år tusentals hem uppförts
samt om Vändelsö och Kumla där, trots miserabla kommunikationer, andra
missförhållanden att förtiga, på kort tid försålts och bebyggts åtskilliga hundratal
tomter. Och å andra sidan funnes närbelägna områden som med långt större fördel
skulle kunna användas till byggnadstomter, men till vilka köpare ej kunnat anskaffas.
Förutsättningarna hos jordägaren, hans initiativförmåga, energi och kapitalstyrka
torde jämte konjunkturerna mer än några andra förhållanden i allmänhet utgöra de
omständigheter, vilka faktiskt bleve bestämmande i fråga om den omfattning, i vilken
tomtförsäljning, där över huvud taget möjlighet för sådan försäljning förelåge, kunde
komma att äga rum. (Stockholm län.)
Antalet spekulanter å tomter vore begränsat och det funnes icke möjlighet
att på en gång försälja alla tillgängliga tomter. Därför att en del tomter sålts
till det eller det höga priset per kvadratmeter kunde man icke påstå, att alla liknande
områden med motsvarande läge hade samma saluvärde, ty antagligen funnes
icke köpare till dem alla. En taxering av tomtvärdet annat än i sammanhang med
försäljning av tomten lämnade stort spelrum för subjektiva uppfattningar och godtycke
och resultatet bleve därigenom orättvist. (Stockholms län.)
Att uppskattningen av jordbruksfastighets tomtvärde alltid måste bliva mer
eller mindre otillförlitlig även om köpeskillingar, som avtalats vid försäljningar från
egendomar i orten, samt en hel del andra grunder stode taxeringsmännen till buds.
vore klart, men att på denna grund förkasta det väl grundade förslaget på särskild
taxering av tomtvärde vore ej lyckligt. (Kristianstads län.)
Tomtområdes värde vore ytterst beroende på den tid, inom vilken det kunde
exploateras; ett tomtområde gåve oftast ingen avkastning utan representerade ett
dött kapital, som med räntor, skatter in. in. hastigt stege så att det på 12 a 15 är
fördubblades. Att åsätta ett tomtområde samma värde per kvadratmeter, som betalats
för en tomt till bebyggande, vore absolut orättvist. Vid värdering av tomter
tillhörande jordbruksfastighet måste värdet beräknas så, att ägaren efter försäljning
av hela tomtarealen kunde antagas hava erhållit nöjaktig ränta å detta värde sand,
ersättning för alla kostnader. (Göteborgs och Bohus län.) ®
I vad mån uppskattning av jordbruksfastighets tomtvärde kunde bliva tillförlitlig
vore icke gott att säga. En jordbruksfastighets värde stegrades av närbelägenheten
intill stad, industriort eller annat framåtgående samhälle, icke blott därför
att denna närbelägenhet föranledde möjlighet till avsöndring av jord till byggnadsgrund
utan ock därför att den beredde ökade och bättre avsättningsmöjligheter för
jordbruksprodukter. Då det mervärde, som föranleddes av sistnämnda omständighet
icke syntes skola ingå i det så kallade tomtvärdet, måste alltså detta mervärde
först beräknas, innan tomtvärdet kunde fastställas. Svårighet syntes skola uppstå
att skilja mellan de mervärden, som föranleddes av den ena eller andra omständigheten.
Att märka vore också, att, då efterfrågan på tomter kunde växla från år
till annat och saluvärdet av sådan omständighet naturligtvis rönte inverkan, det redan
härav kunde vara svårt att bestämma ett tillförlitligt tomtvärde. (Västernorr
lands
län.) . . .
Jordbruksfastigheter liggande intill städer, stationssamhällen, industriorter etc.,
hade i förhållande till Övriga egendomar inom samma kommun ett högre värde ej blott
vad man kallade tomtvärde — i de fall byggnads- eller andra tomter kunde därifrån
723
försäljas — utan även och under alla omständigheter ett som man skulle kunna kalla
»belägenhetsvärde». Detta senare beroende pa dels de bättre avsättningsmöjligheterna
för de ä egendomen alstrade produkterna, dels pa den snabbare och således
billigare kommunikationen med köpmän etc. samt även. med fästat avseende på närheten
till kyrka, skolor, järnväg, post, telegraf, läkare, veterinär m. m. Uttrycket
»tomtvärde» syntes böra utbytas mot »belägenhetsvärde», emedan däri bättre uttrycktes
det värde, egendomen hade utöver det såsom produktiv jordbruksfastighet.
För den skattskyldige, vilken på grund av särskilda förhållanden ej kunde tänka pa
att kunna försälja tomter men dock måste åläggas värdestegringsskatt, såge det
även rättvisare ut. För landsbygdens befolkning kunde man ej vara försiktig nog
vid valet av uttryck för en sak. (Malmöhus län.)
I ett yttrande (Stockholms län) framhålles, att kommitterades uttryck »tomtvärdet»
föreföll väl ensidigt.
Under framhållande att de förändringar med avseende å fastighetstaxeringen,
förslaget ställde i sikte, syntes vara av den beskaffenhet och omfattning, att något
uttalande i detalj på sätt nu avsåges angående möjligheten av desammas genomförande
icke torde kunna med tillräcklig säkerhet göras utan en på föregående
praktiska rön stödd erfarenhet, samt med tillkännagivande tillika att förhållandena
inom de distrikt, yttrandet avsåge, icke syntes lägga särskilda hinder i vägen för
de ifrågasatta nya taxeringsprincipemas antagande, hemställer en taxeringsnämndsordförande
(Östergötlands län), huruvida det icke vore lämpligt, att till utrönande
av desammas utförbarhet försök till taxering i förslagets syfte anställdes å lämplig
ort i riket.
Aven i ett annat yttrande (Värmlands län) framhålles önskvärdheten av att
för frågans utredning en offentlig försökstaxering av en eller annan socken verkställes
såsom skett i Danmark 1911 —1912.
Flera myndigheter hava i större omfattning än den, vartill kommitterades
promemoria direkt giver anledning, yttrat sig angående frågorna om jordvärdestegringsskatt
och kommunalbeskattning med flera i samband härmed stående spörsmål.
Bland dylika yttranden må återgivas följande.
Den största svårigheten vid beskattning av oförtjänt värdestegring läge nog
i att avgöra, vilken del av värdestegringen som vore oförtjänt. I allmänhet vore
väl förhållandet det, att fastighetsägaren hade någon del i värdestegringen. Han
hade med uppoffrande av tid och penningar verkat, att järnvägen, som föranledde
stegringen, kommit till stånd, han hade kanske tecknat aktier däri, vilka under
många år, kanske aldrig, hade utsikt till ränteavkastning. Han hade anlagt med
egna eller andras kapital en stor industri, som lyckats så att därigenom en del av
hans egendom blivit begärlig till byggnadstomter. Vore en sådan värdestegring
oförtjänt eller ej och ..huru skulle orsak och verkan därvid bedömas. Exemplen
kunde mångfaldigas. (Alvsborgs län.)
Då samtidigt både förtjänt och oförtjänt jordvärdestegring kunde tänkas ofta
föreligga, bleve frågan den, om det vore möjligt att tillnärmelsevis avgöra, huru
mycket som borde hänföras till det ena eller andra slaget av värdestegring, den
förtjänta, som icke skulle tyngas av särskild skatt, eller den oförtjänta, som där
-
Försvkst offring.
Jordvärdestegring
sskat1
och icommvnalbe
skattning
m. m.
Jordvärdcs
teg ring sskatt.
Förtjänt eliur
oförtjänt
värdestearin*:.
724
State- eller
kommunalskatt.
emot skulle särskilt beskattas. Detta bleve antagligen en svårighet, som icke kunde
lösas genom en objektiv beräkning utan genom »fritt skön» —- en tämligen godtycklig
taxering. Eu på detta sätt taxerad jordvärdestegring kunde vid en framtida
omtaxering visa sig vara stillastående eller tillbakagående. Ständigt verkande faktorer
i sistnämnda riktning vore påvisbara t. ex. arbetsprisens fortgående stegring.
Därför hade också den odlade jorden inom orten fallande tendens. (Värmlands län.)
Om man bortsåge från tomtvärdet och hölle sig till det allmänna markvärdet,
sä finge man väl säga, att den värdestegring, som komme jorden till del, mestadels
vore förtjänt. Den vore frukten av odling och människans arbete i allmänhet.
O i ve t vore, att hela befolkningens höjning i ekonomiskt avseende jämväl medförde
höjning av jordvärdet även utan beräkning av värdeökningen genom ägarens flit,
men sådan stegring finge man väl ej betrakta som oförtjänt. Stegringen gåve sig
tillkänna för alla såväl de jordbesittande som de övriga samhällsmedlemmarna, och
då borde särskild skatt ej läggas på vissa. Vid allmän höjning i välståndet finge
inkomsttagaren högre skatt, emedan han finge högre inkomst, men jordägaren finge
också högre skatt emedan fastighetsvärdet taxerades upp. Vad man i egentlig
mening hade att inbegripa under oförtjänt värdestegring torde vara sådan stegring,
som komme somliga till del huvudsakligen på grund av andras arbete och kapitalutlägg.
Exempelvis när stad växte ut, industri anlades, järnväg komme till orten
eller dylikt. Åtskilliga komme då att utan sitt eget åtgörande fä värdet på sin jord
ökat. I sådana fall kunde en skatt på stegringen försvaras, dock ej alltid. Till
en början finge väl stegringen vara av någon betydenhet för att det skulle löna sig
att lägga skatt på den. Stege ett eller annat hemman med ett eller annat tusental
kronor, så tjänade det ej mycket till att sätta en stor apparat i gång för att beskatta
en så ringa stegring, åtminstone såvitt det ej vore meningen att uttaga hela
stegringen eller större delen därav som skatt. (Västerbottens län.)
Det kunde sättas i fråga, om det vore så rätt att göra jordvärdestegringsskatten
till en kommunal skatt. Ibland vore det ju rättvist. Så när en stadskommun genom
anordning av gator, vattenledning, belysning och dylikt bringade upp värdet på egendomarne
i vissa delar av staden. Då kunde det vara rimligt, att staden finge igen en del
av detta värde genom värdestegringsskatt. Ägaren av egendomen kunde ju ej med fog
göra invändning mot det berättigade i en sådan beskattning blott den träffade alla i
samma ställning. Hade däremot stegringen orsakats av enskild person, exempelvis
genom att fabrik anlagts eller dylikt, vore det väl hårt att bliva beskattad till förmån
för, icke denne enskilde, utan kommunen d. v. s. grannar, som i och för sig ingen rätt
hade till dylik förmån. Än orimligare bleve detta förhållande, om en värdestegring,
orsakad av eu kommun eller medlemmar i densamma, skulle beskattas till förmån för
en annan kommun. Att exempelvis emedan en stads tillväxt höjde värdet av egendomarne
i närmast liggande landsbygd, fördenskull lägga skatt på egendomsägarne
till förmån för landskommunen, som ingenting hade gjort för stegringens åstadkommande,
och ej för staden, som gjort allt, kunde icke vara rimligt. För att taga
ett exempel så hade anläggningen av statsbanan Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen
höjt värdet på mindre delar av Norrböle och Ytterursviks byar. Staten byggde
banan, landstinget betalade det huvudsakliga av jorden och Skellefteå socken en
mindre del därav. Men värdestegringen, som dessutom betingades i Norrböle av
närheten till Skellefteå stad och Ytterursvik av den där av staden anlagda hamnen,
den skulle beskattas helt och hållet i Skellefteå socken. Och ej nog med det. Sedan
Buro socken redan nu och Kåge socken snart nog frånskilt» Skellefteå socken,
finge de ingen del i blivande värdestegring, men de hade fått deltaga i kostnaden
för markinköp för banan. Dylika exempel kunde mångfaldigas. (Västerbottens län.)
Det syntes icke kunna förnekas, att förhållanden gåves, då (in skatt ä oförtjänt,
värdestegring vore fullt berättigad. Huruvida det kunde vara riktigt, att
denna skatt uteslutande inrymdes i det kommunala skattesystemet, syntes dock med
skäl kunna ifrågasättas. Ej sällan inträffade nämligen, att uppkommen jordvärdestegring
vore framkallad av något statens företag, och det syntes väl då hava skäl
för sig, att icke kommunen utan staten själv finge tillgodonjuta resultatet av den
skatt, som för jord värdestegringen ansåges böra utgå. (Skaraborgs län.)
Skulle endast jordbruksfastighets tomtvärde beskattas för oförtjänt värdestegring,
så komme nog landsbygden att jämförelsevis obetydligt beröras därav.
Aven för rena landsbygden förekomme likväl ofta sådana fall, <15. jordvärdestegringsskatt
vore berättigad, såsom då en järnväg framdroges till en ort och kommunen
såsom sådan gjort stora direkta uppoffringar därför. Den oförtjänta värdestegringen,
som då uppstode å all jord och skog, borde rättvisligen beskattas, och inkomsttagarne,
som icke gjorde någon direkt vinst genom de förbättrade kommunikationerna,
på så sätt lindrigare slippa undan de skatter, som uppstått genom kommunal -teckningarna i dylika företag. Det torde knappast möta synnerligen stora svårigheter
att bestämma denna värdestegring- (Alvsborgs län.)
Att en jordvärdestegringsskatt allenast skulle beröra jordbruksfastighets tomtvärde
kunde icke anses rättvist. Genom nya kommunikationer och samhällen
komme givetvis hela jordbruksfastigheten i värdestegring genom bättre förbindelser
och mindre kostnader för frakter m. m. samt stegring av sådana produkter, somkunde
avyttras. (Jönköpings län.)
En särskild skatt å oförtjänt jordvärdestegring torde vara fullt ut lika berättigad
som den för ej så lång tid sedan införda beskattningsformen å realisationsvinst
å fastigheter. Intet syntes tala för jordvärdestegringsskattens inskränkande
till allenast det i promemorian medgivna alternativ II. Icke allenast jordbruksfastighets
tomtvärde utan jämväl dess jordbruksjord, skogsmark och vattenfallsgrund
m. in., därå oförtjänt värdestegring uppstått, borde bliva föremål för den föreslagna
skatten. (Hallands län.)
En jordvärdestegringsskatt tillämpad endast å tomtvärdet syntes icke rättvis.
Det förhållandet ägde oftast rum på landet, att vid framdragande av t. ex. en
järnväg kommunen finge bidraga med avsevärt stora belopp, under det att den enskilde
jordägaren, vars fastighet genom järnvägen erhölle ett betydligt större värde,
litet eller intet bidroge till åstadkommande av densamma. Läget för en sådan
fastighet hade kanske varit sådant, att något speciellt tomtvärde icke förelegat,
och stegringen å fastighetens värde berodde då därpå, att genom underlättade fraktmöjligheter
för jordbruksprodukter och för jordbruket erforderlig kalk och dylikt
själva värdet av den odlade jorden till viss grad stege. Det å egendomen befintliga
skogskapitalet stege ock i regel i ännu högre grad. En jordvärdestegringsskatt
borde drabba .såväl jordbruksjord, skogsmark och eventuellt tomtmark som ock
skogsvärdet. (Alvsborgs län.)
Att låta jordvärdestegringsskatt träffa jordbruksfastighet endast i den mån
tomtvärde kunde anses föreligga syntes icke rättvist. En dylik skatt vore fullt
berättigad även i sådana fall, där samhället genom t. ex. öppnande av nya eller
Skatt, avseende
hela
fastigheten.
726
Skatt, avseende
endast
tomtvärdet.
förbättrande av gamla trafikleder eller genom andra anläggningar beredde jordbrukaren
minskning i kostnaden för varutransporter eller ock ökade avsättningsmöjligheter
och högre pris för jordbrukets produkter. Liknande värdestegringsorsaker
kunde naturligen uppstå såsom följd även av enskildas eller sammanslutningars
uppoffringar. Även i det fall att en person i anläggningar å sin egen
jordbruksfastighet till nytta och trevnad bunde eget kapital i nämnvärd utsträckning
syntes värdestegringsskatt å fastighet vara berättigad. För närvarande kunde
hundratusentals kronor vara nedlagda i lyxanordningar å en jordbruksfastighet utan
att möjlighet syntes finnas till beskattning av detta kapital vare sig genom höjning
av taxeringsvärdet eller på annat sätt. (Kristianstads län.)
Vid beskattning av fast egendom syntes hänsyn böra tagas till den värdeökning,
egendomen undergått dels på grund av dess belägenhet för bekväm och förmånlig
avsättning SA produkterna och dels på grund av förmånen att kunna avyttra
byggnadstomter. (Kristianstads län.)
Skulle den ifrågasatta skatten å jordvärdestegring bliva fullt effektiv, vore
nog kommitterades alternativ I det riktiga, men detsamma torde i praktiskt hänseende
stöta på betydliga svårigheter, varför åtminstone till en början alternativ II,
som bleve lätt att tillämpa, torde böra föredragas. Genom tillkomsten av en järnväg,
järnvägsstation eller industriellt samhälle kunde givetvis för en jordbruksfastighet
uppstå en betydlig jordvärdestegring, utan att fastigheten eller någon del
därav kunde anses få tomtvärde — endast bättre avsättningsmöjligheter och förhöjt
värde av gårdens produkter hade blivit en följd av de nya förhållandena — och en
särskild beskattning, som träffade denna vinst, vore fullt befogad. Att märka vore
emellertid, dels att i många fall träffades denna jord värdestegring genom beskattningen
av realisationsvinster, som för övrigt möjligen kunde något utsträckas, dels att det
skulle vara rätt svårt att avgöra vad som vore att hänföra till oförtjänt värdestegring
eller till den allmänna stegringen i markvärdet dels och slutligen att det
särskilda taxeringsvärde ä själva jorden, som kommitterade med rätta ansåge behöva
åsättas i dylikt fall, vore ett ytterligare betungande av taxeringsnämndens arbete,
som man hade allt skäl att undvika, då dessa nämnder redan nu vid fastighetstaxeringen,
helst sedan folkpensioneringen tillkommit, hade en arbetsbörda, som i
större taxeringsdistrikt vore nästan avskräckande för ledamöter, vilka oavlönade
skulle däri deltaga. (Blekinge län.)
Av de två alternativen syntes det, som avsåge att jordvärdestegringsskatten
skulle träffa den oförtjänta stegringen allenast av jordbruksfastighets tomtvärde, vara
att föredraga. Dels torde nämligen en fullständigt ny beskattningsform som den
föreslagna jordvärdestegringsskatten böra blott med varsamhet komma till användning
åtminstone i början intill dess någon erfarenhet vunnits om dess verkningar
och dels syntes större möjlighet finnas för att en rättvis beskattning skulle kunna
åstadkommas, om dep inskränktes till den omfattning, som avsåges i detta alternativ,
än om den genast utsträcktes till att avse stegring av värdet å all slags jord enligt
alternativ I. Härtill komme, att taxeringsnämnderna redan nu vore helt upptagna
med fullgörandet av de skyldigheter, som enligt gällande föreskrifter ålåge dem,
varför ytterligare åligganden av den omfattning, som enligt alternativ I syntes vara
för dem avsedd, icke kunde annat än i hög grad försvåra deras arbete. (Östergötlands
län.)
Det synes icke vara lämpligt eller önskvärt, att jordvärdestegringsskatt lädes
pil jord bruk Hjord ocli skogsmark men vill pa tomtjord och vatteniallsgrund. Vissei -ligen kunde man konstatera ett successivt stigande värde även ä de båda förra slagen
av jord, men å andra sidan hade också den jordbruksidkande befolkningsklassen
under hand kommit in under ekonomiskt svårare förhållanden. Landsbygdens avfolkning
och den därav härrörande bristen på arbetskraft, arbetskraftens dyrhet i avseende
till konkurrensen med industrien samt de alltjämt stegrade byggnadskostnaderna
både verkat i denna riktning. Vad .särskilt den sista omständigheten beträffade,
so kostade det nu 2 å gånger så mycket att förse ett jordbruk med de nödiga
abyggnaderna, som för 20 till 30 är sedan. Detta förhållande Lomme att bliva alltmera
betungande ju flora jordbruk, som efter hand måste ersätta sina gamla byggnader
med nya. Den jordbrukande klassen syntes väl behöva tillgodonjuta oförminskad
den motvikt mot dessa ogynnsamma omständigheter, som läge i ett något
stigande jordvärde för att kunna hålla ut i konkurrensen. (Göteborgs och Bohus län.)
En kommunal skatt å jord värdestegring borde begränsas att gälla endast
stegringen av tomtvärdet i den mån stegringen kunde anses oförtjänt. Om man försökte
anbringa en sådan skatt även på annan jordvärdestegring skulle man i praktiken
stöta på oövervinneliga svårigheter i fråga om avgörandet, huruvida värdestegringen
vore oförtjänt eller ej. (Älvsborgs län.)
Ehuru en sådan beskattning som i promemorian åsyftades syntes vara befogad,
torde dock så stora svårigheter vid uppskattningen i överensstämmelse med
alternativ I föreligga, att det kunde ifrågasättas, om beskattningen skulle bliva
nöjaktigt jämlik och likformig. Däremot torde lättare tillförlitlig uppskattning kunna
åstadkommas om jordvärdestegringsskatten allenast avsåge tomtvärdet enligt alternativ
11, vilken beskattning, om den antoges, efter vunnen erfarenhet framdeles borde
kunna i lämpliga delar utvidgas i den riktning, som alternativ I angåve. (Skaraborgs
län.)
Att åsätta jordbruksfastighet särskilt markvärde, därvid jorden skulle tänkas
obebyggd, torde medföra stora svårigheter, onödigt arbete för taxeringsmyndigheterna
och ingalunda den praktiska nytta, som avsåges. För att utröna till vilket belopp
jordvärdestegring uppgått, erfordrades säkerligen ej att taxera jord, skog, tomtjord,
vattenfallsgrund o. s. v. var för sig. Varken ur principiella eller skattetekniska
synpunkter vore nödigt, att jordegendoms markvärde åsättes särskilt. (Jönköpings län.)
Skulle en eventuell jordvärdestegringsskatt anses böra påläggas, förutom tomtjord,
jämväl jordbruksjord och skogsmark, syntes värdestegringen kunna bestämmas
av vederbörande taxeringsnämnd utan den uppdelning i markvärde, skogsvärde och
byggnadsvärde, som ifrågasatts och som vore ägnad att inveckla och försvåra hela
systemet. För taxeringsnämnden torde större hinder icke möta att avgöra huru
mycket en fastighet, såsom helhet betraktad, stigit i värde till följd av vissa angivna
förhållanden. Och hos taxeringsnämnden måste även i första hand läggas avgörandet,
huruvida och i vilken omfattning värdestegringen vore oförtjänt, ett avgörande, som
givetvis måste träffas efter sorgfällig undersökning av på frågan inverkande omständigheter.
Varför särskilt markvärde skulle vara nödvändigt för värdestegringens
bestämmande framginge icke av kommitterades förslag. (Värmlands län.)
I händelse jordvärdestegringsskatt skulle införas, syntes det mest praktiska
vara att låta vederbörande taxeringsnämnd med dess kännedom om ortens förhållanden
bestämma, om fastighet kunde anses äga s. k. mervärde. (Gottlands län.)
Uppskattning
av särskilt
markvärde
obehövligt.
728
^STSTt Kommitterade hade ej alls yttrat sig rörande en punkt — vilken dock vore
för skattens ?v Sans^a stor betydelse för bedömande av frågan om en jordvärdestegringsskatts
uttagande införande — den nämligen, vid vilka tillfällen dylik skatt skulle uttagas. Enligt
m. m. allmänt gängse föreställning borde den utgå endast då jorden bytte ägare genom
köp (eller byte). När förre ägaren genom försäljning gjorde vinst, då först talade
man om värdestegring. Det vore sant, att den jordägare, som hade kvar sin jord,
också fått dess värde stegrat, men vinst hade han icke på det höjda värdet, innan
försäljning skedde. Visserligen vore det så, att ägaren kunde själv exploatera sin
jord och dymedelst få fram vinsten på indirekt väg, men dessa undantagsfall kunde
man här lämna ur räkningen. Vore nu meningen att uttaga skatt endast då jord
vid försäljning visade sig hava högre värde än det en gång fastställda utgångsvärdet,
så behövdes ju ej mera än en allmän taxering, gjord en gång för alla, och sedermera
en särskild uppskattning av värdestegringen för de fastigheter, som bytt ägare.
Hade kommitterade däremot menat, att värdestegringsskatt skulle uttagas även
fastän jorden vore kvar i samma ägares hand, då vore det visserligen befogat och nödvändigt
att verkställa omtaxering av jordvärdet med korta mellanrum. Men problemet
att verkställa eu riktig och rättvis taxering bleve dess större. (Västerbottens län.)
Den säkraste beräkningen vid uppskattning av oförtjänt värdestegring erhölles
vid en försäljning. Då funnes en värdeförhöjning att utgå från och därav en möjlighet
att med rättvisa avgöra huru mycket av höjningen, som vore oförtjänt.
Skulle däremot höjningen och dess oförtjänta del periodiskt taxeras och beskattas,
även om fastighet ej bytt ägare, bleve givetvis åtgörandet därvidlag synnnerligen
invecklat och enligt sakens natur i mångt och mycket godtyckligt. Även med bästa
vilja kunde taxeringsnämnderna i orterna ej överblicka de på värdet inverkande
faktorer. (Älvsborgs län.)
Att göra oförtjänt värdestegring i fråga om jordbruksfastighet i allmänhet
till föremål för beskattning syntes vara förenat med vissa vanskligheter. Så snart
dylik värdestegring icke kunde konstateras vid försäljning, torde ett sådant konstruerat
värde ofta bliva eller åtminstone misstänkas vara mer eller mindre godtyckligt,
och det farligaste av allt i taxeringshänseende syntes vara att beskattningsåtgärder
kunde få skenet av godtycke. Om i tider av uppåtgående konjunkturer
en allmän stegring av fastighetsvärdena förekomme, torde denna i de flesta fall fä
karaktäriseras såsom oförtjänt (även om den i viss mån motsvarades av allmänt
sjunkande penningvärde) och således böra bliva föremål för beskattning. Men om
så den ekonomiska utvecklingen ledde ned i en vågdal med sjunkande fastighetsvärden.
så kunde med vår tids ganska hastiga fluktuationer en och samma ägare
till eu fastighet få se dess värde nedsatt till och med under det som gällde, då han
tillträdde den. \ id sådant förhållande kunde den skatt för oförtjänt värdestegring,
som han tilläventyrs under tiden fått vidkännas, förefalla något omotiverad. Annorlunda
ställde det sig, där en oförtjänt värdestegring kunde konstateras vid försäljning,
dä det ju där bleve den avstående ägaren, som för denna oförtjänta värdestegring
fått behållen intäkt och så att säga till skänks. Men dels vore det väl icke
lämpligt att endast i dessa fall tillämpa ifrågavarande beskattning, medan alla fastigheter,
som ej undergått försäljning, skulle bliva fria, dels vore ju sådan värdestegring
under benämning realisationsvinst i vissa fall redan införd som skatteobjekt och
skulle kunna än mera bliva det, om tidsbegränsningen till 10 år utsträcktes eller
helt borttoges. (Malmöhus län.)
721)
Erkännas borde, att oförtjänt värdestegring, där den uppenbarligen läte sig
påvisas, vore en skattekälla, som borde utnyttjas, införandet av en kontinuerlig
jordbeskattning skulle högst sannolikt vara ägnat att sänka egendomsprisen och förtaga
köplusten, varjämte en rättvis norm för en dylik beskattning maste under alla
omständigheter vara svår att åstadkomma. Det ville synas, som skulle största möjligheten
både att riktigt fastställa den oförtjänta jord värdestegringen och träffa den
verkliga skatteförmågan föreligga i sammanhang med avslutandet av ett köp. Den
betingade köpeskillingen skulle då åtminstone bilda eu pålitlig utgångspunkt även
om åtskillig hänsyn måste tagas till en hel del därvid viktiga omständigheter. Denna
skatt skulle då komma att utgå i form av en accis jämförlig med t. ex. skogsaccisen.
Därigenom skulle dessutom den fördelen vinnas, att all möjlig form av
jordvärdestegring kunde träffas och att just. den, som fått uppbära vinsten, även
bleve den, som Ange skatta för densamma. (Örebro län.)
Att uttaga en jordvärdestegringsskatt med vissa mellantider, oavsett om försäljning
ägt rum eller ej, vore icke rättvist, då skatt väl ej borde utgå förr än
vinsten, som skulle beskattas, verkligen erhållits. (Älvsborgs län.)
Det syntes böra ifrågasättas, om en oförtjänt värdestegring skulle beskattas
i annan mån än den av ägaren utnyttjades eller vid normal skötsel av egendomen
borde utnyttjas. Om t. ex. en egendom genom »oförtjänt» förbättrade kommunikationer
kunde vid normal skötsel lämna ökad avkastning, torde denna förmån, oavsett
om den användes eller ej, böra giva anledning till höjande av egendomens taxeringsvärde
och överhuvudtaget dess beskattning. Däremot kunde det anses orättvist,
att ägaren skulle åläggas beskattning för en förtjänstmöjlighet, av vilken han
ej ville använda sig eller av vilken han i brist på kapital eller annan anledning
måhända ej ens kunde använda sig. En särskild beskattning skulle då t. ex. kunna
verka därhän, att den tvingade ägaren till att helt eller delvis sälja sin fastighet.
Rättvisast syntes vara, om i dylika fall värdestegringsskatten pålades först i den
mån värdestegringen användes. (Malmöhus län.)
Den ene egendomsägaren sålde tomter och läte eu massa folk flytta in alldeles
på sin gård, den andre ansåge detta icke blott obehagligt utan kunde finna, att
den vinst, som skulle uppstå genom försäljning av tomter, neddroges genom att en
massa tomtinnehavare komme t. ex. intill hans skog eller genom det obehag och
den direkta förlust, som kunde uppstå genom att alla dessa tomtinnehavares smådjur
komme ut på hans kringliggande åkrar. Han hade således ingen som helst fördel
av att den nya industrien kommit i hans närhet. Skulle han likväl beläggas med
den nya skatten? Höjda tomtvärden vore icke under alla förhållanden permanenta.
En ny järnväg ett stycke därifrån med fördelaktigare läge av station eller
en ny industris tillkomst i närheten kunde i en handvändning helt och hållet ändra
förutvarande förhållanden. Jordvärdestegringsskatten borde utgå i mån eftersom
inkomst verkligen erhölles. (Blekinge län.)
Mest praktiskt och bättre i överensstämmelse med billighet vore att avvakta
möjlighetens övergång till verklighet för beskattning av oförtjänt värdestegring. Man
finge då verkliga värden att räkna med i stället för endast imaginära sådana. Beskattningens
rättmätighet vore dä också uppenbar och intet obehörigt tvång lades
på den enskilde att för undvikande av en mindre tilltalande och kanske kännbar
beskattning begagna den förefintliga möjligheten till inkomst exempelvis genom försäljning
till bebyggande av jordområde, som fastighetsägare av ett eller annat skäl
Kommunalskattesahkunnige. 92
730
— köparens person, den ifrågasatta byggnadens användning eller andra hänsyn —
eljest kunde finnas ovillig avhända sig. (Skaraborgs län.)
En ökad skatt före försäljningen utan motsvarande inkomst skulle verka
betungande och orättvis och strida mot den alltmera fastslagna principen, att skatterna
böra utgå i förhållande till den beskattades inkomster och förmåga att bära
skatterna. (Skaraborgs län.)
För att erhålla betryggande garantier för att skatten komme att träffa
allenast den rent oförtjänta värdestegringen syntes nödigt, att värdestegringsskatten
konstruerades som en försäljningsskatt d. v. s. en skatt, vilken — t likhet med
skogsaccisen — utginge först sedan värdestegringen på grund av skedd försäljning
med säkerhet kunnat konstateras. Ett förslag i föreliggande ämne borde alltså vara
byggt, på grundsatsen: skatt av realiserad jordvärdestegring. (Skaraborgs län.)
Ofta förekomme, att samma förhållande — närhet till större stad eller dylikt
- som skulle ge fastigheten tomtvärde, höjde dess taxeringsvärde på den grund
att avsättningen av fastighetens produkter bleve förbättrad. Till detta förhållande
hade redan, åtminstone på flera håll, tagits hänsyn vid taxeringsvärdets bestämmande.
Tomtvärde borde däremot ej kunna ä en jordbruksfastighet taxeras förr än
tomt, vattenfall eller dylikt från fastigheten avsöndrats till sitt ändamål eller den
av fastighetens ägare särskilt tagits i bruk för sin bestämmelse. (Östergötlands län.)
ATd sista allmänna fastighetstaxeringen hade taxeringen av vissa nära Göteborgs
stad belägna fastigheter föranlett särskilda svårigheter, beroende på att fastigheterna
visserligen fortfarande till huvudsaklig del användes för jordbruksändamål
men därjämte representerade betydande tomtvärden. Taxeringsnämnden ansåg sig
icke kunna bortse från dessa tomtvärden men fann samtidigt, att därest köpeskillingame
från de frånskilda områdena skulle, i den mån tomtvärden förefunnes,
hava lagts till grund för återstående jordbruksområdens taxering, man kommit att.
erhålla värden, som icke stått i rimlig överensstämmelse med det förhållandet, att
fastigheterna fortfarande användes till jordbruk och icke kunde för närvarande ansas
direkt avsedda för upplåtelser till byggnadsändamål. Med dessa förutsättningar
ansåg sig taxeringsnämnden böra gå en medelväg mellan värdering av fastigheterna
betraktade uteslutande såsom föremål för jordbruk och såsom tjänliga för byggnadsändamål.
De värden, som härvid framgingo, ansågos av taxeringsnämnden närmast
motsvara egendomarnas »verkliga värden», som enligt gällande skattelagstiftning
borde vara bestämmande för taxeringen. (Göteborgs och Bohus län.)
Det vore ju så, att taxering av jord värdestegring i viss män redan nu skedde
vid varje höjning av fastighets taxeringsvärde och i framtiden nog koinme att ske
i än högre grad, därest allmänna saluvärdet finge bliva det grundläggande för fastighetstaxeringsvärdet.
På sätt och vis vore ju också taxering av vinst å fastighet,
som icke över 10 år varit i säljarens ägo, en jordvärdestegringstaxering. Vad härutöver
rättvisligen kunde böra utkrävas kunde ju tagas då fastighet användes för
nytt ändamål eller genom köp. arv eller annorledes överginge till ny ägare. Taxeringsmyndigheterna
borde då under möjligast enkla och fria former fa beräkna den
oförtjänta värdestegringen. (Kopparbergs län.)
Vid försäljning av byggnadsgrund borde ägaren självdeklarera för skillnaden
mellan taxeringsvärdet och försäljningspriset och därför erlägga skatt lör en gång
i likhet med nu utgående skogsaccis eller ock för skillnaden taxeras för bevillning
av inkomst. (Södermanlands län.)
731
Den enda rättvisa beskattningen för oförtjänt värdestegring syntes vara att
i likhet med skogsaccisen beskatta säljaren för saluvinst, ty en annan form av
fastighets- eller värdestegringsskatt måste leda till återinförande av grundskatt, om
vars orättvisa så mycket talats och skrivits. (Skaraborgs län.)
Medgivas måste, att en fastighet, frän vilken man hade utsikt att i framtiden
få försälja tomter, ej i ärlig avkastning gäve mera än fastigheter på samma
ort utan framtida tomtvärde. Om sådana förändringar på orten skett, att det kunde
vara utsikt till tomtförsäljning, förutsatte detta, att nya kommunikationsleder genom
orten framdragits eller industri uppstått. Ett sådant förhållande hade givit till följd
bättre avsättningsmöjligheter för de produkter, som på omkringliggande jordbruksfastigheter
kunde alstras. Till följd härav borde hela fastighetens taxeringsvärde
höjas i förhållande till de fördelar, som uppstått. För att med beskattning åtkomma
det mervärde av en jordbruksfastighet, som genom tomtförsäljning uppstode, syntes
enklast, vara att skillnaden mellan köpeskillingen till tomten och taxeringsvärdet,
som varit åsatt samma område, bevillningstaxerades för det år, försäljningen gjorts.
För att möjliggöra detta borde i taxeringsnämndens protokoll vid fastighetstaxeringen
antecknas beräknat markvärde på ytenhet för dylika områden. Vid möjlig försäljning
av- hela fastigheten skulle skillnaden mellan taxeringsvärdet och köpeskillingen
bevillningstaxeras som realisationsvinst, oavsett huru lång tid säljaren innehaft
fastigheten. Enahanda förhållande syntes vara med jordbruksfastigheter inom vars
område funnes omonterade vattenfall. Så länge vattenfallet ej vore taget i bruk
gåve det sin ägare ingen inkomst och borde således ej föranleda till högre taxeringsvärde
på den fastighet vattenfallet tillhörde. Om fallet försåldes, borde hela köpeskillingen
taxeras som realisationsvinst. Med sådant förfarande skulle den verkliga
inkomsten bliva beskattad, ej den ovissa. (Örebro län.)
Införandet av jord värdestegringsskatt vore utan tvivel en rättvis åtgärd, men
det torde kunna ifrågasättas, huruvida dess konsekvenser vore önskvärda. »Härigenom
skulle en säljare av byggnadsgrund påläggas en särskild tunga, vilken han
med visshet i de flesta fall skulle om möjligt söka välta ifrån sig på köparen. En bonde
sålde icke gärna otvungen någon del av sin jord, om han icke finge bra betalt därför,
och särskilda omkostnader såsom t. ex. en av försäljningen följande skatt
komme i följd härav säkerligen att med ungefär motsvarande belopp höja köpeskillingen.
Härigenom komme nog egnahemsrörelsen att i viss mån bliva lidande.
(Kalmar län.)
I stället för anordnande av särskild jord värdestegringsskatt borde lagstiftningen
inriktas på att få till stånd så rättvisa taxeringsvärden som möjligt med
skatteplikt för den vinst, som eventuellt kunde uppstå vid fastighetens försäljning
helt eller delvis. (Östergötlands län.)
Enda riktiga sättet att beskatta jord värdestegring syntes vara genom stämpel
å fängeshandling. (Hallands län.)
Kommitterades hela resonnemang vore byggt på det lilla ordet »oförtjänt».
Det felet hade begåtts, att man frånsett alla oförtjänta värdestegringar å andra
marknader än fastighetsmarknaden, och frågan huruvida kommunerna mera än den
enskilde gjort sig förtjänta av värdestegringen hade alldeles uteslutits. (Södermanlands
län.)
732
K ommun a lbe
skattning.
Till belysning av det mindre rättvisa i den nu rådande fördelningen av den
kommunala skattebördan kunde tjäna följande exempel. En förmögen hemmansägare,
som ägde dels ett välskött och värdefullt hemman samt dessutom vore ägare
av ungefär 30 å 35,000 kronor i kontanter, hade knappast så stor kommunalskatt,
som en banvakt vid statens järnvägar, beroende dels på de jämförelsevis låga taxeringsvärdena
dels ock därpå, att bemälde hemmansägare — till men för den kommunala
beskattningen och i likhet med vad som nu alltmera praktiserades — hade
sina kontanta medel i form av aktier insatta i industriella företag och bankbolag.
(Västmanlands län.)
Kunde ej grunderna för kommunalskatten omläggas till att jämväl för fast
egendom utgå, icke efter dess taxeringsvärde, utan efter den verkliga inkomsten
av fastigheten, däri naturligen jämväl inberäknat naturaförmånerna d. v. s. efter
något liknande grunder som inkomstskatten? Otvivelaktigt skulle ett sådant system
verka betydligt rättvisare än det gamla. (Västerbottens län.)
Därest det ansåges omöjligt att basera kommunalskattens uttagande på nu
gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, sedan densamma för det
nya ändamålet blivit omredigerad, skulle ett sådant förhållande väcka en tämligen
allmän missräkning i berättigade förhoppningar på större rättvisa och jämlikhet vid
beskattning av de skilda skatteobjekten, inkomst och fast egendom, i den väntade
kommunalskattelagen än hittills. Jämlikhetsprincipen vid beskattning av inkomsttagare
och fastighetsägare syntes icke kunna bliva så tillgodosedd som önskligt
vore, så länge det gamla systemet om åsättande av värden å fast egendom med
därpå beräknad skatt bibehölles i stället för att basera även kommunalskatten för
fastigheter på den inkomst den verkligen lämnat. Att döma av den föreliggande
promemorian syntes kommitterade endast vilja lappa på de i gamla lagen gällande
principerna i stället för att från grunden söka uppbygga ett nytt rättvisare skattesystem
även i fråga om kommunalskatten. (Kronobergs län.)
När riksdagen är 1910 antog lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt
vågade man icke till grund för beräkningen av denna nya statsskatt lägga de värden,
som bestämdes genom fastighetstaxeringarna, utan man sökte och detta med
full rätt tillämpa mera moderna principer. Det syntes då vara ganska inkonsekvent
att nu ytterligare bygga på ett system, som redan förklarats omodernt och vars
största svaghet torde ligga däri att de värden, som vid fastighetstaxeringarna
bestämdes och sedan läge till grund för beskattningen, endast vore beräknade värden,
som i många fäll icke svarade mot verkligheten. Vid sökandet av inkomstkällor
för såväl statens som kommunens behov borde man så litet som möjligt använda
sig av beräknade värden. (Värmlands län.)
Den som haft med beskattningen att göra under de sista 15 åren hade varit
i tillfälle att se, vilken orättvisa, som beginges genom att beskatta fastighetsägare
eller brukare enbart efter fastigheten åsatt taxeringsvärde. Då man även varit i
tillfälle att se den rättvisa, som läge i beskattningen enligt grunderna för inkomstoch
förmögenhetsskatten, hade man svårt att tänka sig kommunalbeskattningens principer
baserade på andra än nyssnämnda grunder, i vissa avseenden modifierade.
(Västernorrlands län.)
När inkomst- och förmögenhetsskatten infördes, yppades farhågor, huruvida
icke staten skulle komma att efterskänka sin dåvarande rätt till skatt hos bonden,
som omöjligen av brist på räkenskaper och god vilja sedan gammalt kunde uppgiva
den verkliga inkomsten, medan lios tjänstemannen, hantverkaren eller affärsmannen,
vilkens räkenskaper icke vore alltför krångliga, staten uttoge sin lätt på öret. Den
princip, som det nya beskattningssättet ville införa, nämligen att den som hade
större inkomst skulle betala proportionellt mera än den som både mindre, var dock
sfi oemotsägligt riktig, att en övergång till något annat system icke var tänkbar.
Men farhågorna rörande det nya beskattningssättets effektivitet beträffande lantbruket
besannade sig; och de stode fortfarande kvar om än i någon mån modifierade.
De framsteg, som hittills vunnits, vore en gemensam följd av en bättre form för
deklarationsformuläret och en något bättre förståelse hos allmogen. Att man i vår
demokratiska tid, då alla möjliga lättnader bereddes de små i samhället, funnit rättvisan
i berörda beskattningssystem så ovedersäglig, att man ville införa detsamma
i den kommunala beskattningen, vore, oaktat nyssnämnda svårigheter, nog icke sä
underligt. Men förhållandena inom kommunen voro i allmänhet icke desamma som
inom staten, åtminstone icke på landet. Det lede alls icke något tvivel om, att
bonden skulle ha lika svårt att rätt beräkna sin inkomst då den skulle läggas till
grund för kommunalskatten som då den skulle utgöra grund för skatten till staten.
Funnes då inom en lantkommun ingen industri och intet kapital, som kunde rädda
situationen, kunde det hända, att största kommunalskattebördan komme att drabba
prästen, skolläraren, lanthandlaren och skomakaren, som då på få år kunde bli ruinerade.
Den enda riktiga utvägen syntes vara, att i det kommunala skattesystemet
fastighetsskatt efter fast egendoms taxeringsvärde bibehölles. Det vore också i sin
ordning, att man utnyttjade detta skatteobjekt på ett fullt effektivt sätt och även
så att oförtjänt värdestegring av viss jord också beskattades. (Kalmar län.)
Vid taxeringarna kunde man ej undgå bemärka huru, otillfredsställande och i
de flesta fall orättvis beskattning av jordbrukarnas inkomster ställde sig vid jämförelse
med andras, beroende på att dessa vid sina deklarationer upptoge de naturaförmåner,
som åtnjötes från hemmanen, för lågt och utgifterna för höga, varigenom
de flesta av våra hemmansägare bleve skattefria ändock de kunde vara i besittning
av värdefulla präktiga hemman och för sig och sin familj förde en mycket god
levnadsstandard. Sålunda hade exempelvis ägaren av ett gravationsfritt, till 15,000
kronor taxerat hemman en inkomstskatt för 200 kronors inkomst, då hans statdräng
hade en bevillning av inkomst å 600 kronor. Vid jämförelse av två andra hemmansdelar
i samma by av samma storlek och godhet kunde den ena ägaren på grund
av noggrann bokföring och en riktig värdesättning av alla naturaförmåner och produkter,
som användes från hemmanet, deklarera en inkomst av över 2,000 kronor,
då från det andra icke kunde deklareras någon beskattningsbar inkomst; ändock
sköttes det första hemmanet med lejt folk och det sistnämnda av ägaren själv med
hjälp av eget husfolk. Det vore önskvärt och nödvändigt, att beskattningen av
jordbruksfastighet omlades så, att inkomsten och värdet av denna träffades av
beskattning på ett mera effektivt sätt än nu vore förhållandet. (Kronobergs län.)
I syfte att rättvisare fördela den kommunala skattebördan syntes kommitterade
vilja höja jordegendomens taxeringsvärde såsom grund för beskattningen för
att komma åt jordbrukarens förtjänst, ett som det ville synas synnerligen berättigat
•syftemål. Inom taxeringsdistrikt, där industriarbetare funnes jämte jordbrukare,
märkte en var med öppet sinne och utan förutfattade åsikter huru de senare vore
gynnade. Botemedlet torde dock knappast ligga i ett uppskruvande av fastighetstaxeringsvärdet;
det borde sökas där felet läge. Jordbrukaren måste taxeras och
734
beskattas för sitt arbete. Ett sätt att genomföra detta hade försökts genom inkoinstoch
förmögenhetsskatten, men hade hittills icke slagit väl ut. Jordägarens skatt
hade minskats snarare än ökats icke just genom falska men genom vilseledande uppgifter,
som taxeringsmyndigheterna ej kunde kontrollera. En vändning till det bättre
syntes emellertid inträda och man torde därför jämväl för kommunalbeskattningen
höra fortgå på samma väg. Om litet större frihet lämnades taxeringsmyndigheterna
skulle de snart nog lära sig bedöma om eu underdeklaration förelåge även då de
icke kunde påvisa någon falsk eller felaktig siffra. (Göteborgs och Bohus län.)
Svårigheten att åstadkomma en jämn och rättvis grund för den kommunala
beskattningen, som ej blott följde någorlunda riktiga värden utan jämväl lämpade
sig efter den skattskyldiges förmåga att betala skatt, hade mindre legat i svårighet
att åsätta fastighet riktiga värden än i den omständigheten att i fastigheterna nedlagt
kapital vore obeskattat enligt nu gällande lagar härom, Detta gjorde, att den
skuldsatte finge lika hög skatt som den, vilken vore skuldfri och därtill kunde hava
ett vackert kapitalöverskott. Att tänka sig den kommunala beskattningen lagd på
inkomst av fastigheter vore icke tillrådligt, emedan en sådan utväg kunde genom
tillfälliga fluktuationer, missväxt eller dylikt i mindre landskommuner leda till en
alltför stor ojämnhet mellan olika år och därjämte förutsatte en noggrannhet vid
deklaration, som vore ytterst svår att få till stånd. Lämpligheten och nödvändigheten
förutsatte därför fortfarande en skatteform, som hade ett fäst värde till föremål
å fastigheter och varför icke också inventarier, dock med rätt för den, som
sådant visade, att njuta avdrag för skuldränta å de beskattade föremål, som vore
av produktiv art. (Västemorrlands län.)
Om avsikten i blivande skattelagstiftning vore att träffa skatteförmågan,
syntes det från denna synpunkt ej vara rätt att skatten för fastighet drabbade lika
den person, som ägde den skuldfritt, och den. som vore skyldig för densamma intill
sista öret. Mot beviljande av ränteavdrag vid den kommunala beskattningen vägde
emellertid tungt den omständigheten, att det skulle medföra, att fastigheternas avkastning
ej bleve beskattad inom den kommun, där de vore belägna, enär långivaren
väl oftast vore bosatt i eu annan kommun. Och att beskatta denne för kapitalinkomst
inom den kommun, därifrån ränteinkomsten åtnjötes, torde väl möta betydande
skattetekniska hinder. Den skuldsatte fastighetsägaren hade emellertid fått
finna sig i denna beskattning. Men aktieutdelning hade hittills förskonats från kommunalbeskattning,
enär dubbelbeskattning då ansetts föreligga. Det kunde tyckas,
att aktieägare bättre kunde bära (för behållen aktieinkomst) kommunalbeskattning
än skuldsatt fastighetsägare. (Västemorrlands län.)
Det kapital, som vore nedlagt i jordbruksinventarier, vilket kunde beräknas
till 35 ä 40 procent av mark- och byggnadsvärdet, vore enligt nu gällande skatteförordning
bevillningsfritt, enär avkomsten av detta kapital sammanfölle med inkomst
av fast egendom. Én förändring härutinnan vore rättvis. (Örebro län.)
Vore avsikten den, att fastigheterna i högre grad än hittills skulle bära de
kommunala utskylderna, syntes denna avsikt lätteligen kunna realiseras inom ramen
av den nuvarande bevillningsförordningen genom avsevärd förhöjning av de bevillningsfria
avdragen, varvid jämväl sådana avdrag borde äga rum för högre taxeringsbelopp
än hittills, exempelvis upp till 3,500 kronor. Därjämte borde i bevillningsförordningen
inrymmas bestämmelse att vid försäljning från jordbruksfastighet
• av tomter och lägenheter den del av köpeskillingen, som överstege det värde, som
utsatts jorden å egendomen per hektar vid senaste fastighetstaxering, skulle tagas
till bevillning, oavsett den tid fastigheten tillhört ägaren. (Kalmar län.)
En ägare av skuldfri fastighet med exempelvis 10,000 kronors taxeringsvärde
och vilken dessutom ägde 8 a 9,000 kronors kapital vore — på grund av bestämmelserna
om bevillningsfritt avdrag — skattefri till kommunen för kapitalinkomst.
Dylik inkomst borde dock, hur liten den än vore, beskattas inom kommunen utan
bevillningsfritt avdrag. Bevillningsprocenten, som nu utginge med respektive 0
och 5 öre för 100 kronors taxeringsvärde, borde i stället utgå med 10 öre för varje
100 kronors taxeringsvärde av såväl jordbruks- som annan fastighet. (Kronobergs
län.)
Kunde ej i likhet med vad sorp gällde för löntagare med stor familj — en
liten fastighetsägare beredas någon lindring i de kommunala skatterna på grund av
stor barnskara? (Kristianstads län.)
Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke i samband med en eventuell
omläggning av fastighetstaxeringen den vid fastighets värdesättning nu stadgade
fördelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet borde borttagas, därest sådant
eljest läte sig göra med hänsyn till de omfattande förändringar i lagstiftningen, som
därav skulle bliva en följd på grund av fastighets egenskap av beskattningsobjekt
även för andra ändamål än det kommunala. Med gällande huvudgrunder för taxering
av fastighet verkade nämnda dualism ojämnt på taxeringen och rent av omöjliggjorde
i många fall en jämlik och rättvis fastighetsbeskattning, särskilt i fråga om
sådana smärre fastigheter, där gränsen mellan de båda kategorierna vore mera obestämdbar.
Som belysande för detta missförhållande kunde anföras ett av de många
fall, som senaste allmänna fastighetstaxeringen uppvisat. Två i varandras grannskap
belägna fastigheter inom samma socken, båda å fri grund och med ungefär
lika saluvärde, hade jämförliga åbyggnader försäkrade mot eldskada till enahanda
belopp, 6,000 kronor, men, medan den ena fastigheten ägde en areal av 5 tunnland
jord, omfattade den andra fastighetens ägoinnehav 2 tunnland. Med hänsyn härtill
såväl som till fastigheternas förmåga att giva sysselsättning och uppehälle åt deras
ägare taxerades den förstnämnda fastigheten såsom jordbruksfastighet till värde, som
med tillämpning av de vid taxeringen av jordbruksfastigheter inom orten i allmänhet
gällande grunder fastställdes till 2,000 kronor, motsvarande 400 kronor per tunnland,
varemot den andra fastigheten hänfördes till annan fastighet med brandförsäkringsvärdet
som norm för taxeringsvärdet. Att genom ändrad lagstiftning söka
förebygga eller åtminstone modifiera slik oformlighet i beskattningen syntes, vara
synnerligen angeläget för åstadkommande av en jämlik och rättvis taxering. (Östergötlands
län.)
För lantbrukets behov erforderliga åbyggnader och arbetarebostäder borde
såsom hittills ingå i det värde, som åsattes jordbruksfastighet, me-^däremot syntes
rättvist att såsom annan fastighet taxerades det hus, däri jordägaren själv hade sin
bostad. Att ägaren nu till inkomst- och förmögenhetsskatt vore skyldig medräkna
förmånen av fri bostad i det taxerade beloppet vore ej tillfyllest. Han borde jämväl
till bevillning och därå grundade allmänna utskylder bidraga för sitt bostadshus’
värde. Att nu lägenhetsägaren vid hemmanets gräns finge för sin lilla stuga erlägga
skatt, medan hemmansägaren från sådan vore så gott som alldeles fri för sitt större
bostadshus kunde ej vara med rättvisa förenligt. (Östergötlands län.)
indrade
föreskrifter
rörande
särskilt
taxering av
byggnader å
jordbruksfastigheter.
736
Bostadshus å jordbruksfastighet, vilka tydligen vore uppförda mera med tanke
på ägarens behov av lyx och bekvämlighet, borde särskilt taxeras. (Östergötlands
län.)
Vid beräkning i och för jordbruksfastighetstaxeringen av åbyggnademas värde
borde taxeringsmyndigheterna vara berättigade att utgå från brandförsäkringsvärdena.
Taxeringsvärdet för jordbruksfastighet borde icke få understiga brandförsäkringsvärdet
å åbyggnadema. Detta hände emellertid icke så sällan, ett förhållande,
som gjorde det svårt att upprätthålla bestämmelsen att taxeringsvärdet å annan
fastighet icke finge understiga brandförsäkringsvärdet. Följdes brandförsäkringsvärdet
vid taxering såsom jordbruksfastighet av åtskilliga särskilt dyrbart bebyggda
herresäten, torde detta många gånger väsentligt överstiga även saluvärdet. (Östergötlands
län.)
Förändrade grunder måste bestämmas för byggnaders inflytande på taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet och annan fastighet, i vilket avseende uppenbara missförhållanden
nu förekomme. (Östergötlands län.)
737
Bilaga 3.
Sammanfattning av till kommunalskattesakkunnige
inkomna yttranden i fråga om grunderna för uppskattning av skog (skogsenquéten).
Med förmälan att det under utredningsarbetet för kommunalskattefrågans
lösning visat sig vara av många skäl synnerligen angeläget att söka erhålla i möjligaste
mån tillförlitliga upplysningar, i vad mån skogsmark och skog för närvarande
inginge bland kommunernas beskattningsföremål, eller sålunda i vad mån
hänsyn tagits till dessa värdefaktorer vid jordbruksfastighetstaxeringen inom varje
kommun, hemställde kommunalskattesakkunnige — här efteråt benämnde sakkunnige
— i skrivelse den 30 oktober 1912 till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet
om åtgärders vidtagande för dylika upplysningars erhållande; och
anförde kommitterade därvid, bland annat, följande.
Ett tillfälle att införskaffa sådana upplysningar erbjöde sig vid 1913 års allmänna
omtaxering av fastigheter. Upplysningarnas anskaffande syntes lämpligast
kunna ske genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen, som i sådant avseende
borde i god tid före taxeringsnämndernas sammanträden anmoda taxeringsnämndsordförandena
dels att vid taxeringarna av jordbruksfastigheter göra anteckningar
beträffande varje fastighet, till vilken hörde skogsmark, om de värden, som ansåges
belöpa å skogsmarken och skogen, var för sig, dels ock att avgiva berättelser om
tillämpade grunder vid värdesättningen av skog och skogsmark så att därav ledning
kunde vinnas för bedömande, i vad mån skogsmarkens och skogens verkliga
värden ingått i taxeringsvärdena.
Sedan Kung!. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län enligt nådig
remiss den 28 november 1912 anbefallts införskaffa de begärda upplysningarna, anmodades
ordförandena i 1913 års taxeringsnämnder att verkställa den ifrågavarande
utredningen; och hava de i anledning härav inkomna yttrandena, utgörande till
antalet inemot 1,000, sedermera blivit till sakkunnige överlämnade.
Den anbefallda utredningen har inom olika taxeringsdistrikt verkställts på
ett mycket olika sätt.
På sina håll hava omsorgsfulla förberedande åtgärder vidtagits för taxeringsarbetet.
För vinnande av enhetlighet vid uppskattningen hava i en del län taxeringsnämndsordförandena
haft sammanträden för överläggning angående de grunder,
som vid värdesättningarne borde tillämpas. Inom alla län — i många dock endast
undantagsvis — torde hava förekommit, att från fastighetsägarne infordrats uppgifter
om areal m. m. (deklarationsformulär 3). I vissa fall hava dessa uppgifter
Kommunalskattesakkunnige. 93
Angående
taxering av
skog och
skogsmark.
Siittet för utredningens
verkställande
738
Underlåtenhet
att avlämna
uppgifter.
granskats av vanligen socknevis tillsatta kommittéer eller förtroendemän samt kontrollerats
genom jämförelse med lantmäterihandlingar eller ekonomiska kartverkets
uppgifter. Understundom hava taxeringsnämndens ledamöter mellan sig fördelat
arbetet och var för sin ort före nämndens sammanträde verkställt förundersökningar,
vilka på sina ställen utförts sålunda, att ledamöterna sammankallat fastighetsägarne
i orten och av dem erhållit upplysningar för taxeringen. Jämväl hava inom
flera län anlitats uppskattningen av medelvärden, å landskontoren verkställda pa
grundval av 1908 års taxeringar. I de delar av de nordligaste länen, där utsyningstvång
är rådande, synas taxeringsnämndsordförandena ganska allmänt hava från
vederbörande skogstjänstemän inhämtat uppgifter angående de årliga utsyningarna
för resp. hemman. Aven inom andra delar av landet hava i åtskilliga fall beträffande
de allmänna skogarna infordrats uppgifter från revirförvaltarne, av vilka flere
lämnat värdefullt biträde vid uppskattningen. I en berättelse från ett taxeringsdistrikt
i Värmlands län förmäles, att taxeringsnämnden, sedan en av distriktets
större skogsägare (Uddeholms aktiebolag) förklarat sig villig bestrida de härför
nödiga kostnaderna, låtit verkställa särskild undersökning av skogstillgången å enskildes
skogar inom distriktet enligt grunder, som tidigare tillämpats vid taxering
av bemälde skogsägares fastigheter.
Från taxeringsdistrikt, i vilka förberedande åtgärder av ovan antydda art
verkställts, vitsordas i åtskilliga av de avgivna berättelserna, att infordrade uppgifter
i allmänhet med beredvillighet avlämnats och att taxeringsarbetet med gott
resultat kunnat utan större svårighet verkställas. Från flera håll meddelas ock, att
den anbefallda utredningen föranlett icke oväsentliga förhöjningar i fastigheternas
taxeringsvärden, ett förhållande, som helt naturligt inträtt såsom följd därav, att
taxeringsnämnderna, för att de begärda anteckningarna om skogsmarks och skogs
andel i taxeringsvärdet skulle kunna göras, vid taxeringarne underkastat värdena
av skog och skogsmark en närmare undersökning och därvid funnit nuvarande taxeringsvärden
alltför låga.
Om än sålunda många taxeringsmyndigheter presterat ett synnerligen förtjänstfullt
arbete i avseende å den ifrågavarande utredningen är å andra sidan att
framhålla, att i det stora flertalet fall förhållandet är ett annat. Ofta hava påtagligen
inga som helst förberedande anordningar vidtagits för taxeringen, inga allvarliga
försök gjorts att inhämta nödiga upplysningar för uppskattningen. Att i
dylika fall och då myndigheterna således vid taxeringens verkställande ej haft annat
att lita till än sin egen, ofta mycket bristfälliga kännedom om förhållandena utredningen
måst bliva otillfredsställande är helt naturligt.
Många taxeringsmyndigheter hava till och med helt underlåtit att alls lämna
några uppgifter angående skogens och skogsmarkens taxeringsvärden. Så är exempelvis
förhållandet med 40 av Östergötlands 149 socknar. För ett mindre antal
av dessa 40 socknar meddelas dock, att skogsmark och skog förekomma i blott
ringa omfattning eller alldeles saknas. I Jönköpings län hava icke mindre än 16
taxeringsnämndsordförande i 32 socknar underlåtit att lämna de begärda uppgifterna.
Såsom skäl för underlåtenheten att vid taxeringarna anteckna med vilka belopp
skogsmarks- och skogsvärden ingått i fastighetstaxeringsvärdena har företrädesvis
åberopats bristande kunskap om skogsmarkens areal, skogens beskaffenhet o. d..
fastighetsägarnes ovillighet eller oförmåga att lämna behövliga upplysningar, lant
-
mäterihandlingarnas ålder och därav föranledda otillförlitlighet särskilt i anseende
till under senare tid verkställda odlingar, taxeringsnämndernas inkompetens att
värdesätta skog o. s. v. Fastighetsägarna själva, heter det i dera av de avgivna
berättelserna, äga ofta nog ej kunskap om de förhållanden, som vore nödvändiga att
känna för en riktig skogsvärdering, och en tillfredsställande taxering stode ej att
vinna med mindre utredning verkställdes av sakkunnig person.
Blanda yttranden, i vilka berörda underlåtenhet särskilt motiveras må här
omnämnas några.
I en berättelse (Västerbottens län) anföres: Nämndens samtliga ledamöter
meddelade, att de icke såge sig i stånd att lämna tillnärmelsevis exakta uppgifter
rörande det skogsvärde, som kunde anses ingå i fastigheternas taxeringsvärden
inom distriktet, 1 enstaka fall kunde visserligen upplysas, att en viss
fastighet endast bestode av skogsmark och i andra fall att till fastigheten icke
funnes ens husbehovsskog. Tillgängliga skifteshandlingar och av nämndens ledamöter
kända förhållanden gåve visserligen ledning vid fastigheternas värdesättning
men lämnade icke upplysning om värdet av skogen. För att komma till
kännedom om skogsvärdet å de stora skogsmarkerna i orten och för att vinna
enhetlighet i värderingen erfordrades månadslångt förberedande arbete, vartill
nämndens ledamöter givetvis icke hade tillfälle. Då ifrågavarande värden å skog
och skogsmark vore avsedda att delvis läggas till grund för kommunalskattefrågans
lösning, ansåge sig nämnden icke försvarad med att framlägga ett mindre tillförlitligt
siffermaterial, varför dylika värden icke blivit särskilt antecknade.
Från ett distrikt (Jönköpings län) anföres: Nämndens ledamöter förklarade
enstämmigt och med bestämdhet, att det för dem vore alldeles omöjligt uppgiva
särskilda värden å skogsmark och skog, då de icke hade ringaste kännedom om
vare sig skogsmarkens areal och beskaffenhet eller skogstillgången å de allra
flesta av de många olika hemmansdelarna. Endast undantagsvis kunde ägarna
själva uppgiva arealerna av de olika ägoslagen. Om taxeringsnämnden skulle, utan
föregående undersökning på ort och ställe, inlåta sig på en sådan värdesättning,
som begärts, skulle man nödgas att i de flesta fall gripa siffrorna i luften och
resultatet skulle sålunda bliva vilseledande och värdelöst.
En taxeringsnämndsordförande (Södermanlands län) yttrar: Av lätt insedda
skäl vore det omöjligt för en taxeringsmyndighet att utan sakkunnigt biträde fullgöra
en värdesättning av växande skog. Då något tillförlitligt resultat ej kunnat
uppnås, hade nämnden underlåtit verkställa denna värdesättning.
De uppgifter och upplysningar, som möjligen kunde meddelas skulle, anföres
i ett taxeringsnämndsprotokoll (Jönköpings län), icke tillnärmelsevis bliva så tillförlitliga
och med verkliga förhållandena överensstämmande, att de kunde användas
och hava väsentlig betydelse för det därmed avsedda ändamålet, varför nämnden
beslutat, att den gjorda anmodan icke skulle till någon nämndens åtgärd föranleda.
I ett yttrande (Stockholms län) anföres: Utan sakkunnig värdering och dä
erforderliga uppgifter i övrigt i många fall inom distriktet saknades för erhållande
av eu tillförlitlig och jämlik taxering av skogsmark och av skogsbestånd, fann sig
taxeringsnämnden med bästa vilja ej vara i stånd att åstadkomma den begärda
värdesättningen.
Under erinran att vid 1908 års fastighetstaxering utarbetats så noggranna
uppgifter om fastigheternas areal och ägoslag, som ske kunde, och att med ledning
740
OWca
t fixering tint
et o der.
av dessa uppgifter taxeringen då verkställts med tillämpning av de principer och
värden, varom överenskommits vid allmänt möte inför Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet, anföres i en berättelse (Östergötlands län), att 1913 års taxeringsnämnder
ansett de sålunda åsätta fastighetsvärdena fortfarande så likformiga
inom varje distrikt, att någon förnyad uppskattning icke behövde ske, och att
i allmänhet endast den åtgärden vidtagits, att till följd av stegrade fastighetsvärden
de förutvarande taxeringsbeloppen höjts med tio procent.
En taxeringsnämndsordförande (Stockholms län) meddelar, att en del jordbruksfastigheter
inom distriktet knappast kunde anses såsom dylika, emedan de
vore sönderstyckade till villatomter och mycket ringa jordbruk å dem idkades,
samt att taxeringsnämnden, som betraktat dessa fastigheter såsom spekulationsegendomar,
ej ansett sig böra å desamma värdera skog och skogsmark var för sig
utan beräknat taxeringsvärde å dem efter det medelpris per kvadratfot, varefter
tomterna säljas.
En särskild svårighet har ju. såsom i en del yttranden framhålles, mött i
de fall, där man vid tidigare fastighetstaxeringar icke lagt de verkliga arealerna
till grund vid taxeringen — icke utgått från värdesättning per ytenhet av olika
ägoslag — utan tillämpat andra taxeringsmetoder, vilka vid utförande av den nu
anbefallda utredningen måst övergivas.
Bland dylika metoder må nämnas, hurusom man på sina håll synes hava
godtagit den vid verkställt laga skifte uppgjorda graderingen och vid fastighetstaxeringen
utgått från fastigheternas upp skattningsinnehå11 samt använt enahanda
värdesats för varje uppskattad ytenhet, oavsett huruvida den utgjorts av åker, äng,
hagmark eller skogsmark. Med nyssnämnda i viss mån likartade äro de i vissa
trakter — särskilt i Kopparbergs län samt flera av de norrländska länen — tillämpade
metoder, enligt vilka taxering verkställts efter skattetal, reducerat jordatal.
mantal, mål, seland o. s. v.
Från ett distrikt (Kopparbergs län) anföres sålunda: Då all jordbruksfastighet
inom socknen vore i såväl taxeringslängder som i köpe- och arvshandlingar
angivna i reducerat jordatal och då det visat sig att endast ett fåtal jordägare
kunde uppgiva arealen å sin jord och skogsmark, var det tydligt, att skogsvärdet
ä egendomarna icke kunde beräknas ensamt med ledning av gängse skogsförsäljningspris.
De kommittéer, som av kommunalstämman blivit tillsatta för
att verkställa en förberedande fastighetstaxering, anmodades fördenskull att för
varje jordägare med sifferbeteckningar angiva skogens beskaffenhet så att t. ex.
fastigheter, som saknade skogsmark, betecknades med 0, fastigheter med skogsmark
men utan skog med 1, fastigheter med ungskog med 2, fastigheter med skog till
husbehov med 3 och fastigheter med skog till avsalu med 4. Beträffande de med
4 betecknade egendomarna skulle dessutom, såvitt möjligt, lämnas särskilda upplysningar
om skogens beskaffenhet m. m. Sedan detta arbete verkställts, sammankallades
kommittérna och en del jämkningar gjordes för vinnande av större likformighet
mellan de olika sockendelarna. Därpå anställdes genomsnittsberäkningar
för utrönande av huru många tunnland skogsmark i areal belöpte på varje tunnland
reducerad jord, därvid befanns att skogsarealen för olika skifteslag inom socknen
växlade mellan 5 och 8 tunnland per reducerat tunnland inägojord. Slutligen
värdesattes med ledning av kända köp den med olika sifferbeteckningar klassificerade
741
skogen ocli skogsmarken och med detta material till grund blev för varje jordägare
uträknat ett skogsvård?! (i yttrandet betecknar skogsvärde det sammanlagda värdet
av skogsmark och skog).
Den grund, yttras i eu berättelse (Kopparbergs län), efter vilken jordbruksoch
skogsfastigheter förr taxerats, hade varit hemmantalet eller skatteöret. Denna
grund hade numera ansetts alldeles otillförlitlig, enär under tidernas lopp jorden till
ett hemman undergått väsentliga förändringar, i det den odlade jorden genom nyodlingar
betydligt utvidgats, gammal men avlägset belägen jord utlagts till skogsmark
och inägojorden i mänga fall jämväl undergått sådana förändringar att det
som förut varit dålig jord numera genom torrläggningar m. m. och bättre hävd
blivit förstklassig jord och tvärtom. Någon hänsyn till skogs och skogsmarks värde
vid jordbruksfastighetsfaxeringen hade sålunda hittills icke tagits. Vid den omtaxering
av fastigheter, som 1913 ägt rum, hade taxeringsnämnden frångått denna äldre
taxeringsgrund och i stället tagit hänsyn till arealen av såväl inägojorden som skogsmarken
och godheten av densamma inom varje särskild by och för varje särskilt
hemman eller hemmansdel.
I eu berättelse (Kopparbergs län) anföres: Då en stor del av skogsmarken
inom ifrågavarande distrikt utgjordes av bergsfrälse, som aldrig undergått vare sig
storskifte eller laga skifte, i följd varav ägarne själva endast närmelsevis kunde
uppgiva huru stor skogsareal belöpte sig på deras hemman, både, för att åstadkomma
utredning härutinnan och i övrigt förbereda värdesättning av mark och
skog tillsatts eu kommitté, bestående av ledamöter i taxeringsnämnden, vilken genom
att resa omkring i orterna eller annorledes ägde att förskaffa sig så noggranna
upplysningar, som stode att få såväl om skogsarealen som beskaffenheten av skog
och mark. Sedan denna kommitté inför taxeringsnämnden avgivit sin berättelse,
hade nämnden uppskattat skogsmarken och skogen var för sig efter angivna enbetspris
per reducerad hektar å de trakter, där laga skifte övergått skogen, och per
tunnland i areal å den ej laga skifte undergångna bergsfrälseskogen.
Beträffande särskilt taxeringen av skogsmark anföres i en berättelse (Värmlands
län) följande: Sedan ett hemmans skogsmarksareal och värdet per hektar skogsmark
utan växande skog enligt uppgjord klassificering blivit bestämda, uträknades dels
summa värde å hela hemmanets skogsmark dels värdet av skogsmarken till ett öre
skatt. Med detta sistnämnda tal såsom grundvärde uträknades därefter värdet å
skogsmarken till varje hemmanslott allt efter dess skattetal.
Från ett distrikt (Vänjans socken, Kopparbergs län) anföres: När avvitt
ringen
och storskiftet övergick Vänjans socken under åren 1853—1855, fördelades
all skogsmarken inom socknen med en tredjedel till besparingsskogar och med två
tredjedelar å de befintliga hemmanen efter deras reducerade.jordatal, beräknat i kappland,
vilken benämning allt sedan utgjort grundenheten vid beräkning av ett hemmans
värde vid köp eller taxering. Sedermera hade dessa storskifteshemman i stor
utsträckning styckats på olika ägare, så att en hemmansägare kunde vara delägare
i ända till 20 å 25 olika storskifteshemmans nummer, varav många med endast få
tusendelar av ett kappland. Det hade därför visat sig omöjligt att värdesätta en
ägares olika storskifteshemman utan hade taxeringsnämnden måst avvika från bestämmelserna
i taxeringsförordningen och i stället åsätta varje kappland reducerad
jord över hela socknen, såsom grundenhet, ett lika taxeringsvärde.
Från ett distrikt (Norrbottens län) meddelas att såsom huvudgrund för fastig -
742
Uppgifterna
osäkra.
betstaxeringen lagts »det antal kreatur, reducerade i kofoder», som resp. fastigheten
enligt inhämtade upplysningar visat sig kunna föda, därvid en fastighet ansetts värd
1,000 kronor för varje kofoderenhet den avkastat. Vid 1913 års taxering hava
värdena av skog och skogsmark i detta distrikt angivits till vissa procent av
taxeringssumman eller ock har denna ökats med det särskilt beräknade skogsvärdet.
En taxeringsmetod, som torde vara ganska allmän i landet, skildras av en
taxeringsnämndsordförande (Älvsborgs län) på följande sätt: Taxeringen av jord
bruksfastigheterna
tillginge väl i allmänhet så, att hela fastigheten taxerades
såsom ett gemensamt skatteobjekt med hänsyn huvudsakligast till den avkastning.
som därav kunde erhållas i förhållande till andra jordbruksfastigheter.
Fastighetstaxeringsvärdena vore naturligtvis icke absoluta utan relativa och bestämdes
utan att fastigheterna uppdelades i sina särskilda delar av åker, äng
och skogsmark, helst arealerna därav hade mycket mindre betydelse än jordens
beskaffenhet och läge, varför ock jämförelsevis ringa avseende fästes vid skogsmar
ken
såsom varande utan avsevärt inflytande på avkastningen.
I de fall, där begärda uppgifter avlämnats, hava flera taxeringsnämndsordförande
betonat, att uppgifterna endast vore att anse såsom approximativa. Icke
sällan förekommer, att i de avgivna berättelserna uppgifterna betecknas såsom
otillfredsställande, otillförlitliga o. s. v. Bland yttranden i denna riktning må
återgivas några.
Den inom distriktet (Jönköpings län) verkställda värdesättningen av skogsmark
och skog hade skett med stöd av de upplysningar, som meddelats av taxeringsnämndens
ledamöter. Visserligen hade från ett avsevärt antal ägare och innehavare
av jordbruksfastigheter infordrats uppgifter om de olika ägoslagens areal, men dessa
uppgifter hade i allmänhet lämnats obesvarade, enär fastighetsägarne själva sade sig
sakna kännedom om ägovidden. Att taxeringsnämndsledamöterna i många fall icke
kunde hava kännedom om värdena i fråga vore uppenbart, vadan värdesättningen
måste betecknas såsom mindre tillförlitlig och sannolikt med avsevärda belopp understigande
verkliga värdet.
En taxeringsnämndsordförande (Kronobergs län) yttrar: Tillförlitligheten av
de uppskattade värdena å skogsmark och skog torde ej vara sä stor, enär, utan
vetskap om areal och räkning av skogen, de angivna summorna blott voro tagna
på en slump.
Taxeringsmyndigheterna ägde icke, yttras i en berättelse (Älvsborgs län), en
sådan ingående kännedom om de olika fastigheternas särskilda delar, att de uppställda
frågorna kunde av dem nöjaktigt besvaras. De av dem infordrade uppgifterna bleve
i de flesta fall obesvarade, enär flertalet ägare av jordbruksfastigheter icke själva
kunde uppgiva ens arealen av skogsmarken och än mindre dess värde eller värdet
å den växande skogen, vartill komme att den växande skogen enligt den praxis,
som bevillningsförordningen i tillämpningen erhållit, icke förut varit till verkligt
värde inräknad i fastighetsvärdena. Och vilket vore detta värde, vore de t Iden
växande skogens saluvärde vid uppskattningstillfället eller vore det lika med kapitalvärdet
av den avkastning, skogen gåve, vid rationell drift? Sistnämnda beräkningssätt
syntes hava stort fog för sig, men kunde endast användas då skogen stode
under rationell vård, d. v. s. i högst få undantagsfall. I de flesta fall hade från
74:5
ledamöterna i taxeringsnämnderna mött den förklaringen, att det varit för dem
omöjligt att nöjaktigt besvara frågorna särskilt vad den växande skogen beträffade,
- vars värde icke kunde utan uppräkning bedömas», helst de icke kunnat erhålla
någon ledning för sitt omdöme av respektive skogsägare, vilka ganska allmänt,
åtminstone där det varit fråga om så stor skogstillgång, att densamma kunnat inverka
på taxeringsvärdet, ställt sig mycket avvisande, enär de vädrat fara för nya
skatter. Vad skogsmarken beträffade torde uppgifterna därom, ehuru visst icke
fjxakta, dock åtminstone peka åt rätt håll, beroende därpå att uppgifter funnits i
viss mån tillgängliga om ungefärliga arealen av dylik mark. Dylika uppgifter
funnes nämligen i beskrivningarna till de för länet upprättade ekonomiska häradskartorna.
Dessa kartor upptoge emellertid endast arealerna för hela hemman eller
komplex av hemman (hela byalag), varför arealen måst proportionsvis fördelas på
de särskilda hemmansägame efter oförmedlat mantal antingen de nu erhållit dylika
delar av skogsmarken eller ej, och någon hänsyn till den skogsmark, som tillkomme
gjorda avsöndringar, hade därför icke heller annat än med få undantag kunnat tagas.
Felaktigheterna i uppgifterna om skogsmarken bestode således dels däri, att de
angivna arealerna väl stämde överens med hela hemmanets areal men ej med den
enskilda hemmansägarens, och dels däri att någon areal skogsmark icke funnes
upptagen för befintliga avsöndringar. Efter de sålunda mer eller mindre ofullständigt
funna arealerna hade skogsmarkens värde beräknats efter visst pris per
hektar. Hade man sålunda tillnärmelsevis kunnat lösa frågan om skogsmarkens värde,
hade däremot frågan om skogens värde undandragit sig all kontroll, och då den
växande skogen vore av så mångskiftande art, hade icke heller någon viss norm
för taxeringen kunnat upprättas eller följas. »Enligt min övertygelse», yttrar
ifrågavarande taxeringsnämndsordföranden, »äro de angivna värdena i hög grad
ofullständiga och åtskilligt under de verkliga värdena samt således missvisande.»
I ett yttrande (Göteborgs och Bohus län) anföres: De erhållna värdena vore
mycket approximativa och utvisade i huvudsak endast vilka fastigheter, som hade
skogsmark och skog, samt minimivärdena härför.
En taxeringsnämndsordförande (Kronobergs län) förmäler: Vid värdesättningen
av skog och skogsmark hade den personliga kännedom taxeringsnämndens ledamöter
haft om förhållandena fått fälla utslaget, och där ingen något så när tillförlitlig uppgift
stått att erhålla, hade nämnden tillgripit den otvivelaktigt riktiga åtgärden att
åsätta ett ringa eller alls intet värde hellre än att blott gissningsvis hugga till.
Frän ett distrikt (Jönköpings län) anföres: Då skogen ej vore uppräknad,
vore det icke ens för jordägare själva möjligt att bestämma verkliga värdet, än
mindre då för taxeringsnämnden. De antecknade beloppen vore helt enkelt gissade
och hade såsom värdemätare ingen betydelse.
Det vore omöjligt, förmäles i ett taxeringsnämndsprotokoll (Jönköpings län),
att under taxeringsarbetet utan föregående undersökningar åstadkomma en utredning
så tillförlitlig att den skulle kunna tjäna till ledning för kommunalskattekommitténs
arbete. I allmänhet kunde hemmansinnehavarne själva icke tillnärmelsevis
uppgiva storleken av skogsmarken eller skogsvärdet utan föregående värdering.
Skogstillgången komme därför att oväsentligt inverka på hemmanens taxeringsvärden
i allmänhet. Man hade också täta exempel på, att skog såldes från hemman
långt över dessas taxeringsvärden.
Stor osäkerhet rådde, yttras i en berättelse (Uppsala län), huruledes skogs -
é
744
Underlåten
taxering.
värdet borde beräknas, varför det vore i hög grad ensidigt att närmare bestämmelse
i detta avseende kunde bliva i taxeringsförordningen fastställda.
Den nu förebragta utredningen ådagalägger, att i ett ej ringa antal fall
gällande bestämmelser, att vid fastighetstaxeringen behörigt avseende skall fästas
vid skogens beskaffenhet, blivit eftersatta. Icke så sällan förekommer sålunda,
att värdet av skogen eller av visst slag av skog ej alls beaktats vid taxeringen.
I många fall utsäges detta uttryckligen; en del berättelser åter äro så avfattade,
att av desamma ej framgår, huruvida de i dem angivna skogsvärden ingå i
taxeringsvärdena eller icke. Såsom exempel på huruledes taxering underlåtits i större
eller mindre utsträckning må här några fäll omnämnas.
Vid ett för vinnande av enhetlighet vid taxeringen inför landskamreraren i
länet (Blekinge län) hållet sammanträde med ett flertal taxeringsnämndsordförande
enades ordförandena om, 1)1 and andra, följande grunder: Endast sådan skog, som
kunde användas till byggnadsvirke borde värdesättas: dock att, då sådan skog oj
tunnes till avsalu och sålunda ej inverkade på taxeringsvärdet, något värde ej skulle
åsättas densamma. Lövskog borde medräknas endast då hemmanets huvudsakliga
värde utgjordes av denna skog. Enligt dessa grunder, vilka torde f allmänt hava
tillämpats inom nämnda län, skulle alltså värdet av lövskog endast i vissa fall
medräknas i taxeringsvärdet samt all slags ungskog och husbehovsskog lämnas
alldeles ur räkningen vid värdesättningen.
Aven i andra län förekommer, att några taxeringsnämnder uraktlåtit att
vid taxeringen taga hänsyn till skog allenast till husbehov. Med förmälan
hurusom i en del socknar befunnits, att vid föregående taxeringar värdet av
växande skog ej alls irredtagits, anföres exempelvis i ett yttrande (Uppsala lätt),
att vid 1918 års taxering ledamöterna i taxeringsnämnden icke medgivit, att värdet
av växande skog till husbehov finge upptagas. 1 ett taxeringsnämndsprotokoll
(Jönköpings län) meddelas, att nämnden besluta, att å de egendomar, varå skog
funnes endast till husbehov, särskilt värde icke skulle äsättas skogen.
A andra sidan har i eu del fåll väl husbehovsskog men däremot ej saluskog
tagits i beaktande vid taxeringen. I eu berättelse (Skaraborgs län) anföres sålunda,
att taxeringsnämnden beslutit, att i en skogbärande jordbruksfastighets taxeringsvärde
ej skulle ingå värdet av växande skog i vidsträcktare män än det,
efter viss angiven grund bestämda värdet av såsom skäligt ansett husbehovsvirke
och vedbrand. I ett yttrande (Södermanlands län), däri meddelas, att skog
»ej taxerats utöver det värde den äger såsom husbehovsskog» anföres följande:
Genom denna åtgärd bleve visserligen den förmögenhet, som läge i skogens
värde utöver husbehovsskogen, undandragen förmögenhetsbeskattning. Detta vore
måhända ej i full överensstämmelse med bevillningsförordningens »särskilda
anvisningar» 1 § l:o jämförd med 2 § 2 stycket. Då man likväl inom distriktet
— troligen i full överensstämmelse med förfaringssättet inom flertalet taxerings
distrikt i Södermanlands län — ej i fastighetstaxeringen upptagit den växande
skogen utöver husbehovsvärdet, berodde detta därpå, att en högre taxering av
skogen skulle vara förenad med störa svårigheter samt i flera hänseenden leda till
orättvisa och oegentligheter. För en taxeringsnämnd skulle det vara synnerligen
svårt, ja omöjligt, att till dess fulla värde uppskatta skogen; ej heller torde nämnden
kunna begära, att skogsägaren för nämnden skulle framlägga en av fackman verk
-
t
ställd skogsvärdering. Att återigen i och för taxeringen företaga eu mera löslig
värdering av skogen torde få anses såsom mycket lättsinnigt. 1 kommunalt hänseende
skulle eu taxering av skogen utöver husbehovsvärdet medföra stor orättvisa,
dä skogsaccis numera utginge och eu dubbelbeskattning sålunda kommc att äga rum.
För väghållningsskyldige in natura skulle taxering av skog utöver husbehovstillgången
eventuellt kunna medföra avsevärd olägenhet, då en dylik taxering skulle
för den ifrågavarande fastigheten vid vägdelning åstadkomma ett större vägtal med
motsvarande större naturaunderhåll, vilket komme att för fastigheten oförminskat
bibehållas även efter skogens avverkning ända till dess att ny vägdelning ägt rum.
Och ny vägdelning vore ej lätt att få till stånd. En sådan taxering, varom här
vore fråga, medförde eu oegentlighet även härutinnan, att, då till grund för kommunalbeskattningen
lades en efter 6 procent beräknad avkastning å fastighetens taxeringsvärde,
det till beskattning ifrågasatta skogskapitalet skulle förmenas avkasta 6 procent,
en ränteavkastning, som torde vara omöjlig att uppnå. Skulle skogskapitalet i sin
helhet ingå i den deklarerade förmögenheten syntes nödvändigt, att detsamma deklarerades
vid sidan av fastighetsförmögenheten. Men även om så skedde, kvarstode
alltid den stora svårigheten att fn till stånd en rättvis skogsvärdering, varjämte
det under alla omständigheter vid en dylik taxering läge eu stor fara däri, att denna
komme att leda till ökad skogsskövling och på så sätt verka skadligt i såväl privatekonomiskt
som nationalekonomiskt hänseende.
Från ett distrikt (Skaraborgs län) meddelas, att man i (avseende ä skogstaxeringen
förfarit olika vid olika slag av fastigheter. I taxeringsvärdet å eu
egendom, vars huvudsakliga värde bestode i den därå befintliga skogen, hade denna
ingått med ett väsentligt högre värde än som vore förhållandet beträffande fastigheter
med huvudsakligen öppen åker. 4’ör sistnämnda slag av fastigheter hade,
om skogstillgång därå funnes, endast värdet av husbehovsvirket, på angivet sätt
beräknat, ingått i taxeringsvärdet.
1 åtskilliga fall har ungskog ej alls taxerats, vilken underlåtenhet understundom
motiverats därmed, att densamma ansetts sakna värde.
Ibland förekommer, att man vid taxeringen icke tagit hänsyn till något slagav
skog. Så har exempelvis skett i ett taxeringsdistrikt (Malmöhus län) beträffande
skogar, beräknade till ett värde av icke mindre än 1,225,000 kronor.
Såsom skäl för berörda underlåtenhet har anförts allenast att »taxeringsnämnden
icke ansett sig höra i taxeringssumman inräkna växande skogens värde». För Itätans
socken (Jämtlands län) har, utan angiven anledning upptagits såsom summa taxeringsvärde
å jordbruksfastigheter ett belopp, som väsentligt understiger det uppskattade
värdet av skogsmark och skog inom socknen. I eu berättelse, avseende 10 socknar
(Skaraborgs län) anföres, att taxeringsnämnderna i allmänhet icke velat gå
med på att låta den växande skogens värde till någon del ingå i taxeringsvärdena.
Såsom skäl härför hade anförts, att stor osäkerhet skulle komma att råda beträffande
kommunalutskyldemas rättvisa fördelning, därest ett motsatt förfarande
vidtoges, enär årliga rubbningar av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter då måste
äga rum. Endast inom en av ifrågavarande 10 socknar hade skogens värde ingått
i taxeringsvärdet och detta hade skett av den anledning »att socknens huvudsakliga
näring vore skogsbruket».
I en annan berättelse (Skaraborgs län) heter det: »Som skogen i allmänhet
anses såsom lös egendom, och det ena året kan finnas å en fastighet till större eller
Kownmnafckaitefiakkunnige. 94
746
mindre värde och kanhända ett följande är avverkas, så liar under gångna åren vid
fästighetstaxeringame skogen icke beräknats i taxeringen, dock har vid försäljning
av skog till avverkning köparen av samma taxerats för inkomst därav. Under detta
års taxering har nämnden så gott sig göra låter värderat skogsmarken och skogen
utan att därför fästa avseende för höjning eller sänkning av fastigheterna.»
En taxeringsnämndsordförande meddelar angående de värden — resp. 305,800
kronor och 262,300 kronor — vartill växande skog i tvä socknar (Skaraborgs län)
av taxeringsnämnden beräknats, att »dessa värden icke ingått i taxeringsvärdena»
och åberopas såsom motiv för denna underlåtenhet det skälet, att »skogsavverkning
i stor skala årligen äger rum».
Taxeringsnämnderna hade, yttras i en berättelse (Jönköpings län), ansett, att
sådan skogsmark, som icke för närvarande lämnade sin ägare någon direkt avkastning,
icke lämpligen borde i någon nämnvärd mån tagas i beräkning vid åsättandet
av respektive fastigheters taxeringsvärde.
En taxeringsnämndsordförande (Blekinge län) uttalar den åsikten, att av författningen
ej framginge, att skogen skulle upptagas såsom fäst egendom. Skogen
borde, anföres i berättelsen, i likhet med jordbrukets växande gröda betraktas
såsom sådan och även som sådan beskattas. Då det i författningen hette, att
värdet av fast egendom skulle bestämmas med ledning av bland annat egendomens
• areal i åker, äng, skogs- eller betesmark samt att behörigt avseende därvid skulle
lastas vid, bland annat, skogens beskaffenhet, så syntes meningen vara den, att,
om skogen vore av god beskaffenhet, så borde också den jord, som bure denna
skog, anses vara av högre värde. Skulle i varje egendoms taxeringsvärde ingå
skogens fulla värde, bleve jordbruksfastighetskrediten betänkligt rubbad. Taxeringsvärdet
kunde dä aldrig läggas till grund.. Ett år vore en egendom värd 100,000
kronor, nästa år måhända 40,000 kronor. Tydligtvis förorsakades härav ett osäkerhetstillstånd.
Begreppen skog och skogsmark hava av taxeringsmyndigheterna i många fall
lättats ganska olika. Såsom regel torde väl i stort sett gälla, att de angivna skogsvärdena
omfatta all slags skog, oberoende av dess ålder (avverkningsbar skog eller
ungskog), användning (husbehovsskog eller saluskog) och beskaffenhet (barrskog eller
lövskog). Men undantagsfall förekomma i stor utsträckning. Sålunda har icke
sällan i skogsvärdet inräknats endast avverkningsbar skog (ståndskog, timmerduglig
skog, byggnadsskog o. s. v.). Ibland omfattar skogsvärdet endast husbehovsskog,
ibland endast saluskog. Begreppet husbehovsskog har ock fattats olika. I allmänhet
torde väl härmed hava avsetts skog tillräcklig för erhållande av nödigt virke till
reparationer, stängsel och vedbrand. 1 ett yttrande (Jönköpings län) anföres härutinnan,
att vid bestämmandet av för husbehov erforderlig skog beräknats, förutom
vedbrand samt hägnads- och redskapsvirke, så mycket skog, som skulle åtgå till
uppförande av samtliga å en jordbruksfastighet befintliga och för jordbruket erforderliga
byggnader, om dessa förstördes genom eldsolycka. I vissa fall avser skogsvärdet
endast barrskog. Den delen av skogen som sålunda i olika fall ej inräknats
i skogsvärdet, har antingen ej alls taxerats eller ock inräknats i markvärdet eller
ock — vilket icke så sällan upplyses hava skett beträffande husbehovsskogen —
tagits i beaktande vid taxering av åkerjorden.
I skogsmarksvärdet åter har, såsom nyss nämnts, understundom inräknats
B eg reppen
skog och
skogsmark.
7-17
visst slag av denTväxande skogen, vanligen då — såsom är fallet inom liera taxeringsdistrikt
i exempelvis Södermanlands, Kronobergs. Kalmar, Hallands, Älvsborgs
och Skaraborgs län — ungskog, gallringsvirke, tillväxtskog o. d. men någon gång.
särskilt i Gävleborgs län, även »nödigt husbehovsvirke» »normal tillgäng på skog»,
»icke avyttringsbar växtlighet» o. s. v.
Från en del taxeringsdistrikt inom exempelvis Södermanlands, Jönköpings och
Kalmar län, angives skogsmarksvärdet omfatta jämväl hag- och betesmark. 1
eu berättelse (Kalmar lön) framhålles, att det kunde ifrågasättas, huruvida med
skogsmark avsåges endast sådan mark som vore duglig till producerande axbarrskog,
eller ävenledes sådan som, under benämning hag- och betesmark bure
dels uteslutande lövskog och dels blandad barr- och lövskog. Om det förra vore
meningen, vore det förklarligt därav, att barrskogen hade den ojämförligt största
nationalekonomiska betydelsen för landet likasom den ock upptoge den utan jämförelse
största delen av landets skogbärande areal. 1 förevarande distrikt vore
emellertid den uteslutande barrskog bärande marken betydligt mindre än den uteslutande
lövskog och blandad skog bärande. Då nämnden icke tilltrott sig kunna
ens gissningsvis särskilja de olika slagen av skogsmark, hade under gemensam värdesättning
upptagits all hag-, betes- och skogsmark.
I andra distrikt åter har betesmarken ej värdesatts såsom skogsmark. Sålunda
meddelas exempelvis i en berättelse (Kronobergs län) att »sådan mark, där
skogen redan avverkats, fastän egentligen av skogsmarks natur, icke betraktats
annat än som betesmark, och sålunda i detta sammanhang ej kommit under
behandling».
1 allmänhet torde vid skogsmarksvärdets bestämmande från skogsmarksarealen
fråndraga arealen av kalberg, impediment, mossar o. d., som ej lämna avkastning.
Från vissa distrikt inom Östergötlands län klagas över svårigheten att avgöra,
om mark rätteligen bör hänföras till »skogsmark» eller »skogbeväxt äng»,
likasom ock att särskilja skogsmarken från i densamma inblandad annan avrösningsjord.
I sistberörda fall har avgörandet merendels skett så, att »avrösningsjord»,
som varit till större delen skogbevuxen, räknats såsom skogsmark, under
det att skog å »annan avrösningsjord» lämnats ur räkningen.
Understundom hava skogsmarksvärdena angivits avse »duglig» skogsmark. Så
exempelvis i Neder Torneå taxeringsdistrikt (Norrbottens län), där taxeringsnämnden
förklarat sig till »duglig» skogsmark hänföra endast sådan skogbärande mark.
som vid laga skiften och hemmansklyvningar pläga åsättas graderna 1—12, samt
beslutit, att den övriga skogsmarken skulle helt och hållet lämnas utom räkningen.
Mycket ofta förekommer att vid värdesättningen av skog och skogsmark
ett gemensamt värde för dem båda beräknats, vilket värde därefter uppdelats å
mark och skog vanligen medelst beräknande av markens värde och dettas frånräknande
från det gemensamma värdet, varefter återstoden upptagits såsom skogens
värde. Ehuru i cirkuläret rörande den anbefallda utredningen begärts, att värdena
å växande skog och skogsmark skulle angivas var för sig, har dock i många fall,
där skog och skogsmark gemensamt värdesatts, någon uppdelning å vardera
icke skett. Oftast hava i sådana fall inga särskilda skäl åberopats för berörda
underlåtenhet eller har allenast framhållits, att svårighet mött för en sådan uppdelning
eller dylikt. I en del fall har underlåtenheten motiverats därmed, att man
Gemensam.
värde för
skog och
skogsmark.
748
Beräkningsgrunder
vid
skogs- och
skogsmarkstaxeringen.
Taxeriun
av skarf.
finhet-''-värden
saknade kännedom om skogsmarkens areal och beskaffenhet. Från ett taxeringsdistrikt
i Örebro län har såsom anledning till ett gemensamt värdesättande av skog
och skogsmark i ett angivet fall (den s. k. Ladugårdsskogen invid Örebro stad)
anförts följande. Ehuru marken visserligen vore i icke ringa omfattning trädbevuxen.
utgjordes emellertid beståndet knappast någonstädes av skog i egentlig
mening utan huvudsakligen av yngre lövträd utan* egentligt av verknings värde.
Fastighetsvärdet å ifrågavarande mark vore beroende icke så mycket av vare sig
markens mer eller mindre goda beskaffenhet eller befintligheten av skog dära, som
fastmera av de särskilda områdenas läge i förhållande till en angiven hållplats
eller till utfartsvägen till Örebro stad samt den därav betingade möjligheten av
områdenas styckning till lägenheter och tomter.
Beträffande frågan om uppdelning å skog och skogsmark, var för sig, av det
för dem båda gemensamt beräknade värde yttrar eu taxeringsnämndsordförande
(Norrbottens län), att en dylik uppdelning icke kunnat göras på grund därav
att de föreliggande arealuppgiftema icke vore inbördes jämförbara. För de laga
skiftade hemmanslotterna angåves nämligen skogsmarksarealen väsentligt större
än för hemman som icke undergått laga skifte. För 18 byar i orten, som undergått
laga skifte, omfattade sålunda den sammanlagda arealen av de laga skiftade
hemmanslotterna en skogsråarksareal, som vore inemot tre gånger större än den
som samma 18 byar enligt avvittringen omfattat. Eu beräkning av skogsmarkens
värde, vilken måste stödja sig på tillgängliga arealuppgifter bleve sålunda i höggrad
beroende av om hemmanet undergått laga skifte eller ej. Den föreskrivna
uppdelningen i markvärde och skogsvärde syntes hava avsett att föregå beräkningen
av det totala skogsvärdet och utgöra grund för detta. I föreligande fall skulle fördelningen
på skog och skogsmark bli en sekundär åtgärd av mera godtycklig art.
varför densamma även ur denna synpunkt ansetts kunna uteslutas.
Den till taxeringsnämndsordförandena ställda anmodan att avgiva berättelse
angående de grunder, som vid taxeringen tillämpats för värdesättning av skogsmarken
och skogen, så att därav kunde vinnas ledning för bedömande i vad män
skogsmarkens och skogens verkliga värden ingått i taxeringsvärdena har icke i ensidig
utsträckning efterkommits. Det ojämförligt största antalet av de angivna berättelserna
äro ofullständiga såtillvida, att de icke giva eu klar föreställning om de grunder
som vid taxeringen tillämpats. Icke så sällan innefatta dessa berättelser allenast
ett naket tillkännagivande huru stor del av de för resp. kommuner angivna
taxeringssummor ansetts belöpa ä skogen, resp. skogsmarken. I
I allmänhet hava taxeringsmyndigheterna, beträffande taxeringen av växande
skog, inskränkt sig att meddela, att densamma, med avseende å ålder, beskaffenhet,
läge, kommunikationer och avsättningsförhållanden o. s. v. värdesatts enligt vissa
angivna enhetspris (maximi- och minimipris). Dessa pris växla naturligen högst
betydligt. Såsom exempel härpå kan nämnas hurusom i ett län skogen i ett distrikt
taxerats högst till 20 kronor per har under det att i ett annat distrikt av
samma län maximivärdet utgjorde 1,500 kronor per har, med ett minimivärde fem
gånger så stort som maximivärdet i det andra distriktet. I vissa distrikt).tiar en
gradering av skogen tillämpats vid värdesättningen, därvid olika värdegrupper begagnats.
Några enhetspris från olika län må här omnämnas:
749
Malmöhus län i ett taxeringsdistrikt:
1) mogen skog av god beskaffenhet (bok och ek)
2) blandad skog av någorlunda god beskaffenhet .
3) under uppväxt varande vårdad ungskog ..........
4) glest växande ovårdad skog................................
Göteborgs och Bohus län i några distrikt:
1) nyplanterad skog...................................................
2> husbehovsskog .......................................................
3) ständskog ...............................................................
i andra distrikt:
1) ungskog..................................................................
2) medelålders skog.....................................................
3) mogen skog ............................................................
Jönköpings län i ett distrikt:
s. k. husbehovsskog, »där sådan värderats» ........
»avverkningsbar skog på rot»
............. 600 kr. pr har,
............. 400 » » »
............. ISO » » »
............. 100 » » »
40—70 » » »
... 100—110 » » »
340 » » »
20—50 » » »
.. 100—150 » » »
... 300 — 400 » » »
15—17 öre pr kub.-fot,
17—20 » »
Den inom Stockholms län allmännast tillämpade värdeskalan har varit:
rista |
kl. skog..................................................................... |
..................... 200 kr. pr |
|
2:dra |
» » ...................................................................... |
...................... 80 |
» » |
3:dje |
» » ....................................................................... Kopparbergs län i ett distrikt: |
...................... 20 |
» » |
lista kl. värdefull saluskog .............................................. |
...................... 300 |
» » |
|
2:dra |
''» något sämre skog ............................................... |
...................... 200 |
» » |
3:dje |
» medelgod skog..................................................... |
...................... 120 |
» » |
4:de |
» dålig skog............................................................... |
...................... 60 |
» » |
5:te |
» ungskog eller mycket dålig skog...................... Västerbottens län: |
...................... 20 |
» » |
i ett distrikt: skogen taxerad efter pris av 5—55 kronor per har,
i ett annat distrikt: skogens kubikmassa uppskattad efter ett pris
å 5
av 1.50
kronor per ma.
Huruledes man kommit till de enhetspris, som sålunda tillämpats, angives,
som nämnts, i regel icke.
I en del berättelser lämnas dock, om än i allmänhet ganska knapphändigt,
redogörelse för grunderna vid taxeringen. Bland förekommande olika metoder vid
skogstaxeringen kunna särskiljas två stora huvudgrupper, vilka skilja sig därutinnan
att vid den ena har skogens avkastningsvärde (värdet av den avkastning, som årligen
ersättes genom skogens återväxt, växtvärdet, nettoavkastningen vid uthålligt
skogsbruk) och vid den andra skogens allmänna saluvärde (awerkningsvärde, rotvärde,
‘marknadsvärde) utgjort utgångspunkten vid taxeringen.
För utrönande av skogens avkastningsvärde hava olika förfaringssätt använts.
De hava samtliga det gemensamt, att en kapitalisering skett av det belopp, som
anger skogens årliga nettoavkastning vid uthålligt skogsbruk. De skilja sig i avseende
å avkastningsbeloppets beräknande, kapitaliseringsprocentens storlek samt
reglerna för taxeringsvärdets fastställande.
Olika metoder
vid skogstaxeringen.
Taxering
efter avkastvingsvörde.
750
Ars avkast •
uingsvärdet.
Beräkningen av den årliga nettoavkastningen har byggts än på den faktiska
än på den antagna skogsavkastningen. I de trakter av landet, där utsyningstvång
är rådande, är det i allmänhet värdet av den årliga utsyningen, som ansetts utgöra
avkastningen och som kapitaliserats. Detta förfaringssätt har tillämpats av flera
taxeringsnämnder inom Västerbottens och Norrbottens län. Från några distrikt -exempelvis inom Malmöhus län — meddelas, att de för beskattning till skogsaccis
avgivna deklarationer lagts till grund vid beräknande av årsavkastningen.
Ofta har avkastningen bestämts i förhållande till skogens beräknade saluvärde
och omloppstid, vilken senare allt efter markens beskaffenhet antagits utgöra för
barrskog 80 å 150 år och för lövskog 30 å 50 år. Om exempelvis skogens saluvärde
beräknats utgöra 10,000 kronor och omloppstiden antagits till 100 år, hatvärdet
av den årliga avkastningen upptagits till -fou av 10,000 kronor d. v. s.
till 100 kronor. Bland fall, där denna beräkningsgrund tillämpats, må några här
omnämnas.
En taxeringsnämndsoinförande (Västernorrlands län) yttrar: Med kännedom
att återväxttiden i distriktet (Njurunda, Sköns, Alnö och Timrå socknar) icke torde
överstiga 100 år, hade värdesättningen av den växande skogen tillgått sålunda, att
årsavkastningen beräknats till Tpö av skogsbeståndets närvarande värde, varefter
den efter denna grund bestämda årsavkastningen kapitaliserats efter 6 procent.
Om sålunda den växande skogen å ett hemman ansetts äga ett värde på rot, saluvärde,
av t. ex. 12,000 kronor, hade den summa, varmed den växande skogen ingått
som en faktor i det åsätta taxeringsvärdet blivit 2,000 kronor, eller -} d. v. s.
16.6 6 procent av saluvärdet. På de orter, exempelvis inom Alnö socken, där återväxttiden
vore kortare än 100 år, hade den andel, med vilken skogens saluvärde
ingått i taxeringsvärdet, ställt sig något högre upptill cirka 20 procent.
Till grund för taxeringen av skogen hade, yttras i en berättelse (Östergötlands
län) inom angivna socknar lagts värdet av den beräknade årliga avkastningen,
kapitaliserat efter 5 procent med en beräknad omloppstid för barrskog av 80 år.
Med tillämpning av denna grundsats hade skogens värde sålunda taxerats till fjärdedelen
av beräknade saluvärdet.
I vissa fall har man vid beräkningen av avkastningen utgått från ett antaget
medelvärde av skogens årliga tillväxt. Sålunda anföres i ett av landskamreraren
i Örebro län uppgjort, taxeringsnämndsordförandena i länet tillställt
förslag till skogstaxering, vilket förslag vid taxeringen inom länet allmänt tillämpats,
att man torde såsom synnerligen stort medeltal utan överskattning våga antaga,
att medeltillväxten på vanlig skogsmark i någorlunda sluten och skött skog
uppginge till
i åldern 0—30 år 1.5 kub.-meter per har med ett nettovärde efter avdrag
av alla omkostnader av 1.5 o kronor per m 3,
i åldern 30—60 år 2.5 kub.-meter per har med ett nettovärde efter avdrag
av alla omkostnader av 3 kronor per ms,
i åldern 60 år 4 kub.-meter per har med ett nettovärde efter avdrag avalla
omkostnader 5 kronor per m3. __
Från ett taxeringsdistrikt (Älvsborgs län) förmäles, att det årliga växttiliskottet
vid avverkningsbara skogsbestånd beräknats utgöra 1—2 m3 per har, vilket
ansetts motsvara 10—20 kronor årlig avkastning.
751
1 eu socken (Värmlands län) tiar avkastningen avståndskogen beräknats efter
en tillväxt per år och tunnland av 2, 1.2, (>.*», 0.7, 0.5 eller O.s in3 med ett antaget
värde av 6 kronor per in3. 1 en annan socken (likaledes Värmlands län) har
värdet av avkastningen efter avdrag för kulturkostnader, skatter in. in. och i vissa
fall även förvaltningskostnader beräknats ej nämnvärt överstiga 2.8 o kronor per är
och har produktiv skogsmark med normal växtlighet och medelgott skogsbestånd.
Flera taxeringsnämnder i Värmlands län hava till grund för taxeringen av
skog och skogsmark lagt resultatet av den värmländska försökstaxering, som under
år 1911 utfördes av en kungl. kommission av sakkunniga. Därvid hade årliga tillväxten
per har utmark i medeltal för Värmland beräknats till 1.9 in3.
I ett distrikt, (Värmlands län), där nyssnämnda kommissions beräkningsgrund
följts vid taxeringen, har rotvärdet av avsättningsbara dimensioner samt husbehovsvirke,
huvudsakligen bestående av propsved, props och brännved, uppskattats till,
3 kronor 50 öre per kub.-meter. Detta värde hade erhållits efter avdrag av huggnings-
och körningskostnader. Några andra omkostnader, såsom för förvaltning,
skatter, kulturer m. m. hade ej beräknats, »enär därigenom årliga värdeavkastningen
per har, kapitaliserad efter bevillningsförordningens procentsats — (i procent
— skulle giva ett skogsvärde. som alltför mycket understege saluvärdet av egendomens
skogsmark och ståndskog». Efter att hava erinrat hurusom av 4 § i bevillningsförordningen,
jämförd med instruktionen för taxeringsmyndigheterna,'' framginge,
att taxeringsvärdet skulle bestämmas med ledning av såväl avkastningen
(förräntningsvärdet) som saluvärdet (eventuellt realisationsvärdet) anför taxeringsnämndsordföranden
i detta distrikt vidare: Taxeringsnämnden förmenade sig ha gått
en medelväg genom att beräkna rotvärdet på sätt som skett och därigenom kommit
till ett taxeringsvärde som läge emellan förräntnings- och realisationsvärdet
och som bäst motsvarade det verkliga värdet (legitimt saluvärde). Att uttaga skogens
realisationsvärde läte sig nog icke göra utan rovhuggning, (vilket gällande
skogslag förbjöde). Att bygga taxeringsvärdet ensamt på realisationsvärdet torde
därför icke kunna ifrågasättas. På grund av de angivna beräkningsgrunderna skulle
en har skogsmark med ståndskog inom ifrågavarande distrikt kunna värderas till
3.50 x 1.9 x 16.6 =» 110 kronor eller i runt tal till 100 kronor.
I den berättelse, som avgivits från det distrikt (Vänjans socken,, Kopparbergs
län) där, på sätt ovan (sid. 5) nämnts, ett kappland reducerad jord antagits såsom
grundenhet vid taxeringen, anföres: Det vore med detta beräkningssätt naturligt, att
ett fullt rättvist bedömande av varje hemmans skogsvärde icke kunnat äga rum utan
hade därvid ett hemman med sparad skog åsatts för lågt taxeringsvärde, då däremot
ett hemman med skogen hårt avverkad åsatts för högt taxeringsvärde, om
man nämligen vid taxeringen skulle följa den principen att åsätta hemmanet taxeringsvärde
efter den växande skogens tillfälliga bestånd. Denna princip hade
emellertid taxeringsnämnden icke följt utan hade nämnden i stället ansett riktigare
att åsätta jordbruksfastigheterna ett taxeringsvärde beräknat efter medelvärdet av
den årliga avkastningen å såväl inägojorden som skogsmarken till ett kappland
reducerad jord oavsett skogens bestånd. Enligt dessa grunder hade nämnden bestämt
vissa pris för eu var av följande tre kategorier, nämligen
1 kappland red. jord med inägojord och utan skogsmark........................ 20 kronor,
1 » » » utan » men med » ........................ 125 »
1 » » » med » och » » ........................ 145 »
752
Kapituliso
ringspro
centen.
Taxeringsvärdets
fastställande.
Reduktion av
kapitalvärdet.
samt för de avsöndrade besparingsskogama bestämt visst pris (65 kronor) för varje
kappland red. jord inom det skifteslag, dessa skogar vore belägna.
Understundom liar, såsom exempelvis är förhållandet i ett distrikt inom
Göteborgs och Bohus län, såsom normal värde beräknats värde å skog av sådan beskaffenhet,
att den kunnat utan fara för skogens bestånd räcka till fastighetens årliga
bränslebehov. Detta årliga bränslebehov har i nyss angivna fall beräknats till ett
värde av 75 kronor, som, kapitaliserat efter 5 procent, motsvarar ett kapitalvärde
av 1,500 kronor. Detta normalvärde har ökats eller minskats, allt efter som skog
ansetts finnas utöver eller under husbehovet. Det bör anmärkas, att i detta distrikt
skog utöver husbehov ansetts vara mera sällsynt.
När, såsom ovan erinrats, saluskogen vid taxeringen lämnats utom räkningen
och endast husbehovsskog värdesatts, har understundom för fastigheter med tillräcklig
skogstillgång värdet av skogens årsavkastning ansetts sammanfalla med
värdet av för fastigheten behövligt husbehovsvirke. I ovan refererade fall från ett
taxeringsdistrikt inom Skaraborgs län, där saluskogen ej taxerats, bär sålunda »värdet
av såsom skäligt ansett husbehovsvirke och vedbrand» kapitaliserats efter 6 procent
och kapitalvärdet fått utgöra skogens taxeringsvärde.
Vid avkastningsvärdets kapitalisering har i allmänhet använts en räntefot av
4 å 6 procent. I två fall (Malmöhus län) har förekommit 2, respektive 3 procent
och i ett fall (Västerbottens län) ända till 8 procent (»vanlig jordbruksränta 6
procent med tillägg av skogsaccis 2 procent»).
Under framhållande av lämpligheten därav att särskilt i de fall, där utsyningstvång
vore rådande, ävensom beträffande kronoparkerna skogstaxeringen beräknades
efter kapitalisering av värdet av den årliga utsyningen, har i en av de avgivna
berättelserna (Västerbottens län) föreslagits, att i lagstiftningen måtte fastställas
viss procent, efter vilken dylik kapitalisering skall verkställas.
I avseende å förfarandet vid taxeringsvärdets fastställande i de fall, då avkastningsvärdet
legat till grund för taxeringen, hava olika regler följts. Ibland har
såsom exempelvis är förhållandet i taxeringsdistrikt i de norrländska länen —
hela det kapitaliserade avkastningsvärdet fått utgöra skogens taxeringsvärde. I
andra fall åter har kapitalvärdet ansetts inbegripa såväl skogens som markens
värde. För att kunna uppgiva särskilda värden för vardera av dessa har man i
dylika fall från kapitalvärdet dragit ett belopp, motsvarande skogsmarkens särskilt
uppskattade värde, varefter återstoden av kapitalvärdet fått utgöra skogens
taxeringsvärde.
1 ett taxeringsdistrikt (Kristianstads län) har endast hälften av skogens beräknade
årliga tillväxtvärde kapitaliserats. Det sålunda erhållna kapitalvärdet
ansågs utgöra det värde, varmed skogen borde ingå i taxeringsvärdet. Den andra
hälften av tillväxtvärdet beräknades »utgöra ränta på markvärdet, som i skogen ej
erhålles av bete».
Bland fall då avkastningsvärdet lagts till grund vid taxeringen förekommer
understundom, att vid taxeringssummans fastställande det för skogen uträknade
kapitalvärdet reducerats och att sålunda den växande skogen taxerats till belopp,
som i större eller mindre mån understiger kapitalvärdet. Såsom exempel på en
dylik taxeringsmetod må omnämnas några fall.
En taxeringsnämnd (Gävleborgs län) har vid taxeringen tillämpat den beräkningsgrunden.
att skogsmark och skog upptagits till det efter 6 procent kapitali
-
serade värdet av skogens ärliga avkastning vid uthålligt bruk. Med denna beräkningsgrund
taxerades skogsmark och skog till värden från 50 till 150 kronor
per har, varvid 25 kronor beräknades å marken och det övriga å ståndskogen. Ä
alla hemman, där försäljning av skogsprodukter antoges kunna äga rum under 5-årsperioden.
gjordes emellertid nedsättning i ståndskogens värde »för att genom den
lindring i skatt, som härigenom bleve följden, ungefärligen ersätta den genom försäljningen
uppkommande skogsaccisen».
En taxeringsnämnd (Stockholms län) har utgått från att en 120-årig cirkulation
vore behövlig för skogens rationella skötsel ooch att ett 120-ärigt skogsbestånd
hade ett medelvärde av 600 kronor per har. Årsavkastningen har beräknats
till 5 kronor (=z 1/lia x 600) per har, vilket belopp kapitaliserats efter 5 procent,
då ett kapitalvärde av 100 kronor per har erhållits. Då emellertid, heter det i
berättelsen från detta taxeringsdistrikt, skogen i dessa trakter förut föga tagits i
betraktande vid fastighetstaxeringen, skulle en taxering efter dessa grunder oskäligt
höja fastighetsvärdena, varför sistnämnda värde sänkts till 1/3 eller till något över 30
kronor per har. Anmärkas må, att i detta fall taxeringsnämnden även vid skogsmarkens
taxering tillämpat enahanda grunder som vid skogstaxeringen.
I många berättelser, i vilka väl vissa enhetspris för skogstaxeringen angivas
men uppgift saknas om taxeringsgrunden, meddelas, att endast en del av skogens
värde — exempelvis 1/i, 1 „ eller x/2 — taxerats. Måhända är man berättigad antaga,
att, om än här i allmänhet med skogens »värde» menas saluvärdet, vederbörande
dock i en del av dessa fall vid taxeringen utgått från skogens avkastningsvärde och
att sålunda skogen i dylika fall taxerats till belopp som i större eller mindre män
understigit beräknade kapitalvärdet.
Vid taxering av särskilt kronoparkerna i riket synas taxeringsnämnderna i
allmänhet eller åtminstone i många fall hava, i enlighet med de av vederbörande
revirförvaltare uppgjorda förslag, lagt skogens avkastningsvärde till grund. Den
taxeringsmetod, som därvid följts, är vanligen följande. Såsom avkastning har beräknats
den virkesmassa, som i på vetenskapliga grunder upprättad, fastställd hushållningsplan
för 20 år angivits såsom årligt avverkningsbelopp i uthålligt bruk.
Denna virkesmassa har åsatts vissa nettopris per kubikmeter. Det sålunda erhållna
avkastningsvärdet har kapitaliserats vanligen efter 6 procent. Kapitalvärdet har i
en del fall fått utgöra skogens taxeringsvärde; i andra, troligen flertalet fall, har,
»då» — såsom i flera av de av skogstjänstemännen avgivna utredningar förmäles —
»detta värde (kapitalvärdet) ej enbart avvinnes ståndskogen utan den producerande
marken jämväl deltager i värdebildningen», från kapitalvärdet dragits skogsmarkens
särskilt beräknade värde, varefter återstoden ansetts representera skogens värde och
fått utgöra dess taxeringsvärde.
Ett mera ovanligt fall, då taxeringsnämnden vid taxering av en kronopark
om 579 har (i Malmöhus län) betydligt höjt det värde, vartill skogen å densamma
blivit av vederbörande jägmästare uppskattad, må här omnämnas. Jägmästaren
hade föreslagit, att taxeringsvärdet skulle beräknas genom kapitalisering efter 6
procent av årsavkastningen till 22,283 kronor. I till taxeringsnämnden avgiven
p. m. hade jägmästaren upplyst: att i enlighet med på vetenskapliga grunder
upprättad fastställd hushållningsplan den årliga virkesavkastningen utgjorde 448
kubikmeter med uppskattat värde av 1,337 kronor; att sistnämnda belopp utgjorde
årsavkastningens nettovärde å rot, sedan avverknings- m. fl. kostnader fråndragits,
Kommunalskatt esakkun nige. 95
Taxering av
kronoparker.
754
Avkastningsvärdesmetodens
förmenta
fördelar.
och att värdet vore det högsta tänkbara; att, som skogsbestånden till väsentlig del
utgjordes av ungskog, det vore givet, att kronoparken ej kunde förränta ens det
föreslagna värdet 22,283 kronor, samt att av officiellt upprättad statistik framginge,
att kronoparken för tiden 1910—1912, sedan samtliga såväl inkomster som
utgifter medräknats, endast lämnat en genomsnittlig årlig nettobehållning av 282
kronor. Då de av jägmästaren angivna grunder icke överensstämde med dem, som
tillämpats vid taxering av andra jordbruksfastigheter inom distriktet, ansåg sig
taxeringsnämnden icke kunna fastställa det av jägmästaren föreslagna värdet för
skogen utan taxerade densamma till 102,900 kronor, till vilket belopp nämnden kom
genom att uppskatta:
skogen å 150 har å 400 kronor till............................................ kronor 60,000
och — »med hänsyn till de omkostnader, som vore förenade
med plantering och skötande av ungskogen» — skogen å återstående
429 har ä 100 kronor till................................................................ » 42,900
kronor 102,900
Innan redogörelsen för ifrågavarande taxeringsmetod — avkastningsvärdesmetoden
— avslutas, må omnämnas några yttranden, däri särskilda skäl anföras för
denna metods användande.
En taxeringsnämndsordförande (Skaraborgs län) yttrar: »Värdet av skogen
har blivit beräknad i den mån den årligen kan lämna inkomst utan att bliva ruinerad
eller förintad, ty skulle skogen ingå i taxeringen med sitt fulla kapitalvärde, skulle
ingen ägare hava varken råd eller lust att spara skogen, utan följden bleve, att vi
om några år finge se våra bergbundna skogsmarker kala.»
En annan ordförande (Skaraborgs län) anför: »Utan tvivel ställer sig i fråga
om beskattning ett skogshemmans värde olika allt eftersom det ligger i ägarens
intresse att vidmakthålla och sparsamt utnyttja skogen eller att snarast möjligt
förvandla skogen i kontanta pengar. Antages att en dylik fastighet uppskattades
till ett värde vid försäljning i spekulationssyfte, alltså för omedelbar skogsavverkning,
i sådant fall komme fastighetsägaren att oskäligt högt beskattas i jämförelse
med andra ägare inom kommunen. Taxeringsnämnden har icke i något fall låtit
denna tanke vid taxeringen vara avgörande. Vid fråga om taxeringen av skogsoch
skogsjordsvärden har nämnden alltså utgått från den grunden, att taga hänsyn
- förutom till beskaffenheten av på rot stående skog och skogsmarkens natur och
läge — jämväl och förnämligast till en tänkt årligen skeende och planmässig avverkning
av skogen till husbehov och avsalu.»
Taxeringsnämnden, som — heter det i en berättelse (Stockholms län) — ansåg
att växande skog vore lösegendom, beslöt att icke upptaga dennas tillfälliga realisationsvärde
utan endast taxera skogens årliga avkastningsvärde, behörigen kapitaliserat.
I en berättelse (Östergötlands län) anföres: Taxeringsnämnden hade fattat
sin uppgift så, att en taxering av skogen borde — på det att skogens fortbestånd
icke måtte äventyras — ske allenast i den mån, den beräknade årliga avkastningen
kunde anses lämna skogsägaren skälig ränta på taxeringsbeloppet.
Då taxeringsnämnderna — yttras i en berättelse (Älfsborgs län) — vid värdesättningen
haft att fästa avseende antingen vid skogens nuvarande realisationsvärde
eller vid dess avkastningsvärde, hade — enär skogen såsom utgörande en beståndsdel
av jordbruksfastigheten och i följd därav borde liksom denna taxeras med hänsyn
till avkastningsförmågan — det beräknade avkastningsvärdet upptagits i fastighetens
taxeringsvärde. Skogens nuvarande avverknings- eller realisationsvärde hade så
mycket mindre ansetts kunna läggas till grund för värdesättningen, som detsamma
vore tillfälligt och helt och hållet beroende på de ständigt och högst betydligt växlande
trävarukonjunkturerna, varförutom en dylik värdesättning skulle hava skogens
snara avverkning till följd. De åsätta värdena vore följaktligen mindre än nuvarande
realisationsvärdena, eller omkring 30, 40 å 50 procent lägre.
En taxeringsnämndsordförande (Jönköpings län) förmäler, att vid taxeringen
den åsikten tillämpats, att den beräknade, om ock ej årligen uttagna inkomsten av
ett redan bildat skogskapital skulle ingå såsom en del i de övriga kända inkomsterna,
som lades till grund för beräkningen av en fastighets taxeringsvärde. Den beräknade
årliga tillväxten hade därför kapitaliserats och tillika med värdet på skogsmarken
tillagts värdet på jordbruksfastigheterna i övrigt.
I detta sammanhang må omnämnas, hurusom i en berättelse (Värmlands län)
förmäles, att verkställda försök att vid taxeringen komma till skogsvärde genom att
kapitulera avkastningen strandat på följande förhållanden. Endast en skogsägare
i distriktet (Uddeholms aktiebolag) hade en jämn årlig avverkning. Om man kapitaliserade
denna avkastnings nettovärde — det till skogsaccis av bemälda bolag
uppgivna beloppet utgjorde i medeltal för de 3 sista åren 29,300 kronor — med
den ränta, varefter fyrktalet till bevillning beräknades, 6 procent, erhölles ett värde
av bolagets skogsmark och ståndskog av 448,470 kronor. Det taxerade värdet å
berörda skogsmark och skog vore emellertid 997,900 kronor, som alltså skulle ernås,
om avkastningen kapitaliserades efter en så låg räntefot som 2.9 3 procent.
Då man vid taxering av växande skog utgått från skogens allmänna saluvärde
(rotvärdet, avverkningsvärdet, marknadsvärdet), har i regel icke fulla värdet
ingått i taxeringsvärdet. En och annan taxeringsnämndsordförande uppger dock,
att skogsvärdena äro i orten gällande saluvärden, avverkningsvärden på rot, nettovärden
vid försäljning o. s. v. Bland yttranden, som gå i denna riktning, äro
exempelvis följande.
I en berättelse (Malmöhus län) förmäles, att, oaktat flertalet av de inom
taxeringsdistriktet befintliga skogarna icke lämnade ägarna någon inkomst utan
endast utgjorde skydd och prydnad, hade de samtliga värderats till beräknade försäljnings-
eller avverkningspris.
I en annan berättelse (från sistnämnda län) heter det, att skogens värde
beräknats »vid eventuell kalhuggning med avdrag av omkostnader».
Från ett distrikt (Västemorrlands län) meddelas, att såsom skogsvärde för
varje fastighet antagits det värde å rot, som enligt nämndens åsikt funnes att, »med
iakttagande av forstliga grunder vid avverkning» för en gång uttaga.
I ett annat distrikt (av samma län) har värdet å skogen beräknats »efter
vad som de sista åren betalts för upplåtna avverkningsrätter och de pris, som varje
fastighets skogsbestånd skulle betinga, om avverkningsrätt därå upplåtes inom ramen
av bestämmelserna i lagen angående vården av enskildes skogar den 24 juli 1903»,
varemot å de fastigheter, varest avverkning på grund av bestämmelserna i nämnda
lag ej finge äga rum, skogen värderats i förhållande till den tillväxande skog, som
å dem funnes.
I ett distinkt (likaledes i Västemorrlands län), där skogsvärdena variera mellan
4 kronor och upp till 200 kronor per har, framhålles, att »skogens värdesättning
Taxering med
utgångspunkt
från 8aluvärdet.
Taxering till
fulla värdet.
756
Taxering av
endast en del
av värdet.
icke beräknats efter avkastningen med tillämpning av ett lationellt hushållningssätt
utan efter dess pris i marknaden», och torde — tillägges i berättelsen — de
erhållna summorna ändock »på långt när icke uppgå till realisationsvärdet».
I en berättelse (Södermanlands län) meddelas, att skogen upptagits till det
ungefärliga värde den hade på rot. Då emellertid, heter det i berättelsen, hänsyn
även måst tagas till den enligt lag åliggande skyldigheten att åstadkomma återväxt,
om kalavverkning skedde, hade kulturkostnad, cirka 50 kronor per har, fråndragits
skogens värde på rot.
En taxeringsnämndsordförande (Hallands län) meddelar, att fullt avverkningsbar
skog upptagits till gällande försäljningspris, varemot tillväxande skog upptagits till
25 procent av verkliga värdet.
Från ett distrikt (Göteborgs och Bohus län) förmäles, att de värden, som
åsatts skogen, tillkommit på samma grunder som gällande taxeringsförordning avsåge
vara tillämpliga ifråga om beräkning av s. k. ingångsvärde å skog.
I de fäll då vederbörande vid skogstaxeringen tagit saluvärdet till utgångspunkt
har, som nyss nämnts, i regel icke hela detta värde utan endast en bråkdel
av detsamma ingått i taxeringsvärdet. En mängd yttranden bestyrka detta förhållande.
Från flertalet län meddelas sålunda i ett stort antal av de avgivna yttrandena, att
växande skog taxerats till belopp, växlande mellan 80 och 20, i några fall ända
ned till endast 10 procent av »verkliga värdet», (»fulla värdet» e. d.). I många
av dessa yttranden angives visserligen icke den närmare betydelsen, man inlagt i
nyss citerade uttryck, men man torde vara berättigad antaga, att vederbörande med detsamma
i allmänhet avsett saluvärdet (marknadsvärdet), något som även i flera av yttrandena
uttryckligen angives. Bland uttalanden, i vilka närmare beröres frågan om skogstaxeringsvärdets
förhållande till skogens verkliga värde må följande omnämnas.
En taxeringsnämndsordförande (Gävleborgs län) anför: Orsaken till att ej
hela värdet av skogen medräknats i taxeringsvärdet — endast 1/i av det till 200
kronor per har uppskattade värdet hade taxerats — vore dels att man därigenom
velat undvika den rubbning i taxeringsvärdet, som måste bliva en följd av en större
eller mindre avverkning under de 5 år, fastighetstaxeringen skulle gälla, dels ock
att man ansett det vara varken klokt eller rättvist att genom ett oskäligt högt
taxeringsvärde straffa dem, som hushållat med sin skog.
Én annan ordförande (samma län) yttrar: Då skogstillgången vore variabel,
ansågs hela det beräknade värdet — uppskattat i genomsnitt till högst 200 kronor
per har — icke böra ingå i taxeringsvärdet, men å andra sidan ansågs, att åtminstone
så stor del därav, som kunde anses motsvara värdet av kvarstående skog
efter en rationell avverkning, borde i taxeringsvärdet ingå. I sådant hänseende hade
taxeringsnämnden ansett åtskillnad böra göras mellan hemman, på vilka jordbruk
bedreves såsom näring (bondhemman), och dem, på vilka skogsbruk, med uteslutande
av jordbruket, enbart bedreves (bolagshemman). Efter dessa grundsatser hade
nämnden besluta, att av ståndskogsvärdet inräkna i taxeringsvärdet för bondhemman
1/.( och för bolagshemman 1/,:ten av det beräknade skogsvärdet.
I en berättelse (Gävleborgs län) yttras, att med hänsyn till det förhållandet
att skogsavkastningen ju även på annat sätt bleve föremål för beskattning ävensom
till nödvändigheten av att förebygga starkare rubbningar i de fastställda taxeringsvärdena
å jordbruksfastigheter, endast halva värdet av avverkningsbar skog
taxerats.
757
En taxeringsnämndsordförande (Västemorrlands län), som meddelar, att
fastigheterna inom distriktet taxerats till endast 50 å 60 procent av verkliga värdet,
sådant det vore för nämnden bekant eller med ledning av tillgängliga upplysningar
beräknats, anför, att huvudsakliga skälet härför vore att på grund av bristen
på snabba och billiga kommunikationer fastighetsägarna inom distriktet finge påräkna
lägre avkastning av det i fastigheterna nedlagda kapital än fastighetsägare
inom kommuner med bättre läge och förbindelser, vartill komma att taxeringsnämnderna
haft sig bekant, att inom andra delar av länet taxeringsvärdet icke uppginge
till verkliga värdet.
Under framhållande hurusom olika meningar yppat sig om vad som menades
med skogens »verkliga» värde — om därmed avsåges det värde, som kunde uppbringas
vid en hastig realisation av skogstillgången eller ett avkastningen vid uthållighetsbruk
motsvarande kapitalvärde — anför en taxeringsnämndsordförande
(Västernorrlands län), att taxeringsnämnderna icke avsett att nå fulla realisationsvärdet,
samt att den allmänna tendensen varit att sätta taxeringsvärdet å skogsfastigheter
till ett belopp, som motsvarade */3 av det värde, fastigheten ansetts
kunna betinga vid försäljning.
En ordförande (Jämtlands län) anför: »Då fastigheterna inom länet sedan
lång tid tillbaka varit synnerligen lågt upptaxerade och den höjning, som
skett vid 1913 års taxering med 10 — 15 procent i allt fall varit synnerligen obetydlig,
torde de åsätta taxeringsvärdena särskilt å de större och medelstora hemmanen
icke kunna anses representera mer än omkring 1/3 eller 1/i av verkliga värdet
å fastigheterna.»
Efter att hava framhållit hurusom skogstaxeringsvärdena, särskilt å hemmansdelar,
som haft större tillgång på grövre skog, i allmänhet satts till V2 eller
2/x av gällande saluvärden, upplyser en taxeringsnämndsordförande (Jämtlands län),
att taxeringsnämnderna med hänsyn därtill, att ny vägdelning inom ifrågavarande
socknar vore att förutse under nästkommande taxeringsperiod, ansett att en taxering
till fulla saluvärdet skulle komma att verka synnerligen orättvist i avseende
å vägunderhållet, där skogen kanske om ett eller annat år efter vägdelningen
komme att avverkas.
Under erinran om de höga salupris, som en del skogshemman betingat, framhåller
en ordförande (Västmanlands län), att inom taxeringsnämnden starkt betonats
den åsikten, att skog ej borde taxeras till fulla värdet, enär ingen ägare skulle vara
villig att år efter år betala dryga utskylder på sparad skog utan måste anse det
med sin fördel förenligt att snarast möjligt realisera den, varefter nedsättning i taxeringsvärdet
kunde med fog yrkas. En dylik taxering skulle därför visserligen ha
till följd en stegring för ett eller annat år men därpå ett ovillkorligt och stadigt
sjunkande av värdena å jordbruksfastighet och skog. Rättast och i längden fördelaktigast
vore därför att i fråga om skogstaxeringen iakttaga nödig moderation
och syntes 100 kronor per har vara ett medelvärde, som man lämpligen kunde
ena sig om.
Från ett distrikt (Örebro län), omfattande en av länets största skogssocknar,
anför taxeringsnämndens ordförande: När det gällt taxera skogskapitalet hade
nämnden, då taxeringen avsett mogen eller annars avverkningsbar skog, sökt bilda
sig ett omdöme om vad skogens nettovärde å rot, sedan skäliga avdrag för ränteförluster
och omkostnader samt med medgivande av god riskprocent, kunde vara.
758
Av detta nettovärde hade cirka 70 procent inlagts i fastighetens taxeringsvärde.
Då det gällt att taxera ungskog hade kulturkostnaden lagts till grund. Räntan å
sådan kulturkostnad hade lågt beräknats. A sådan mark, där skogskultur ej skett,
motvägde flera års ränteförlust å markvärdet i det närmaste kulturkostnaderna.
I en berättelse från ett taxeringsdistrikt (Malmöhus län), där skogen taxerats
till 350 kronor per tunnland, yttras: Grundläggande för taxeringen hade varit det
förhållandet, att skogen i allmänhet upptoge den sämre jorden och att avkastningen
av densamma ej kunde räknas så högt som av den bättre jorden. Sammanlagda
värdet av skog och skogsmark hade därför ansetts böra sättas något lägre per
tunnland än åker. Huruvida skogen kunde lösas med dessa 350 kronor per tunnland
kunde betvivlas, ty visserligen bestode den till stor del av s. k. surskog, men
under normal avverkning torde den ändå kunna lämna högre utbyte. Därest mogen
skog av bättre virke skulle taxeras till fulla värdet för skogen och skogsmarken
tillsammans, skulle den antagligen uppgå till 2 å 3 gånger högre värde än den
bästa åkerjord. Om ett dylikt förfarande användes vid taxeringen, skulle det antagligen
i sin mån bidraga till skogarnas skövling. Ifall likställighet mellan åker
och skog skulle uppnäs under sådana förhållanden, syntes kunna ifrågasättas, huruvida
icke till åkerjordens värde finge läggas värdet av växande gröda, vilket annars
vid taxering aldrig ifrågasatts.
En taxeringsnämndsordförande (Malmöhus län) meddelar, att taxeringsnämnden
saknat kännedom om skogens verkliga värde, varför förfrågning gjorts hos person
med dylik kännedom, samt att då erhållits sådant svar, att nämnden ansåg ett
dylikt enormt värde ej kunna läggas till grund vid taxeringen, utan beslutat jämnställa
1 har mogen skog med 1 har bästa åkerjord samt växande skog i förhållande
härtill.
Bevillningsförordningens ganska svårtydda anvisning — heter det i en berättelse
(Älvsborgs län) — att vid uppskattningen av fast egendom dess värde skall
bestämmas med ledning av, bland annat, skogens beskaffenhet (ej dess värde) hade
väl ostridigt förut så tillämpats, att i taxeringsvärdet ej inräknats mer än en del
av skogens värde. Att denna praxis icke blott tolererats utan, vad mera vore, så
stadfästats, att en ny lag nämligen lagen om skogsaccis den 18 september 1909
därå grundats, framginge med all önskvärd tydlighet av motiven till nämnda lag.
Till stöd härför citeras följande av dåvarande chefen för finansdepartementet vid
det tillfälle, den 29 januari 1909, då beslut fattades om avlåtande av proposition
till riksdagen med förslag till nämnda lag, till statsrådsprotokollet avgivna
yttrande: »Bland de framställda förslagen till reglerande av skogsbeskattningen anser
jag mig vidare böra med några ord beröra det, som åsyftar framtvingandet av
höjda taxeringsvärden, antingen inom det nuvarande systemet eller ock genom föreskrifter
om särskild taxering av avrösningsjord och därå växande skog. Härmed
skulle således även för statens del en skärpt beskattning genomföras. Enligt hithörande
förslag skulle, vad skogen beträffar, i en fastighets taxeringsvärde inräknas
såväl skogsmarken som ståndskogen till sitt fulla värde. Under skogens uppväxttid
skulle följaktligen fastighetens ägare årligen få erlägga skatt för den uppväxande
skogens hela värde. Utom det att emellertid en sådan effektiv taxering skulle
vara mycket svår att få till stånd med vår nuvarande taxeringsapparat, är jag böjd
för att ansluta mig till den meningen, att en beskattning, som under skogens uppväxttid
uttoge skatt för tillväxtens fulla värde, knappast heller vore ens ur kom
-
75i>
munalbeskattningens synpunkt önskvärd. Att erlägga dylik skatt under den långa
följd av år, dä skogen ej lämnade någon eller åtminstone icke avsevärd avkastning,
skulle i de iiesta fall, där till fastigheten hörde mera betydande skogsområden,
innebära en större tunga för fastighetsägaren än han förmådde bära. Han
skulle därigenom även ofta nog föranledas att påskynda skogens avverkning, vilket
naturligtvis icke vore lämpligt ur vare sig beskattnings- eller skogsvårdssynpunkt.
Under överläggningarna i riksdagens kamrar uttalades från flere håll, att skogsfastigheter
redan nu mångenstädes voro taxerade till sitt fulla värde och att det
eljes borde tillses, att fulla värdet bleve vid taxeringen upptaget. Vad beträffar
det förra påståendet, till vilket jag strax skall återkomma, vågar jag, om med
fulla värdet skall avses saluvärdet, säga, att endast i undantagsfall skogstillgångens
hela saluvärde inbegripits i taxeringen. Vidkommande åter den meningen, att tillsyn
borde hållas över att det fulla värdet lades till grund för taxeringen, utgår
denna mening från att syftet med bevillningsförordningens tämligen obestämda föreskrifter
i detta avseende verkligen vore, att taxeringsvärdet skulle omfatta även
den växande skogens saluvärde. Härmed må vara huru som helst, ett faktum är
dock, att bevillningsförordningen icke tillämpats på detta sätt, utan sålunda, att
vid taxeringsvärdes åsättande väl tagits en måttfull hänsyn till skogstillgången men
icke inräknats dess hela värde. Och då det frågas, om man bör bygga en ny
skattelag på den grunden, att gällande bevillningsförordning icke tillämpas, så må
jag åberopa det svar, som på den frågan i första kammaren blev givet, nämligen
att man kan bygga en ny lag på att gällande bevillningsförordning genom praxis
fått en viss tillämpning.»
En taxeringsnämndsordförande (Hallands län) framhåller, att vid värdesättning
av skog hänsyn tagits till de extra skatter, som vore lagda å skogen i form
av skogsacciser och skogsvårdsavgifter, vilka naturligen menligt inverkade på
skogsvärdet.
Med förmälan att taxeringsnämnden med stöd av gällande föreskrifter ansett
regeln vara, att skogsmark och skog borde, liksom andra delar av en fastighet,
taxeras till deras verkliga värden, anföres i en berättelse (Värmlands län), att
nämnden dock funnit med billighet och rättvisa överensstämmande att med hänsyn
till vederbörande ägares skyldighet att betala skogsaccis i någon mån nedsätta den
växande skogens värde under det verkliga.
I en berättelse (Kalmar län) anföres: Värdet av husbehovsskogen hade taxeringsnämnden
ansett böra till sitt fulla värde intagas i taxeringsvärdet, enär denna
skog lämnade en årlig avkastning i form av bränsle etc. Däremot ansåg taxeringsnämnden,
att övrig skog ej rättvisligen borde till sitt fulla värde inräknas i fastighetstaxeringen.
Ty skedde så, finge ägaren under den tid, skogen växte, erlägga
skatt för en inkomst som faktiskt icke influtit. Först vid avverkning av skogen
finge ägaren inkomst av densamma, men denna inkomst bleve enligt numera gällande
skattelagar till fullo beskattad såväl såsom inkomstskatt till staten som i form av
skogsaccis till kommunen. En taxering av skogens fulla värde skulle därför i de
flesta fall rent av tvinga ägaren att avyttra sin skog, vilket enligt taxeringsnämndens
åsikt vore både oriktigt och skadligt. Värdet av ungskog hade ej alls inräknats
i taxeringsvärdena, varemot värdet av fullt avverkningsbar skog till en del
inberäknats. Att med säkerhet angiva till huru stor del detta skett läte sig ej
göra på grund av omöjligheten att erhålla tillförlitliga uppgifter rörande skogs
-
760
tillgången, men taxeringsnämnden hade ansett, att de värden, som voro beräknade
för saluskog, representerade mellan 25 och 50 procent av ifrågavarande skogs fulla
saluvärde.
En taxeringsnämndsordförande (Östergötlands län) meddelar, att det taxerbara
skogsvärdet beräknats till 25 procent av resp. skogars realisationsvärde, en
beräkningsgrund som synts taxeringsnämnden icke blott enkel utan också rimlig
och rättvis, emedan den ledde till ungefär samma resultat, som den mer rationella
beräkningen av skogens årliga avkastning och dess kapitalisering.
.Att upptaga skogsvärdena till skogens nuvarande realisationsvärde vore, anför
es i en berättelse (Östergötlands län), ur ekonomisk synpunkt sett för landet fördärvligt
och ej heller rättvist, helst prisen på trävaror för närvarande vore ganska
höga och inom närmaste framtiden möjligen kunde sjunka.
Till följd av taxeringsvärdenas grundläggande betydelse för fastighetskrediten
kunde det — heter det i en berättelse (Södermanlands län) — ej ifrågakomma att
upptaga skogen till dess verkliga, för övrigt mycket svårbestämda värde.
Från ett distrikt (Södermanlands län) meddelas, att åtskilliga uppgivna boställens
skogar åsatts lägre taxeringsvärde än andra skogar, enär det ansetts, att
boställshavarne icke hade någon direkt inkomst av skogen utan endast åtnjöte förmånen
av fri vedbrand.
I en berättelse (Kronobergs län) förmäles, att skogsvärdet beräknats till 25
ä 50 procent av skogens verkliga värde, samt att uppskattningen av gammal avverkningsbar
skog varit lägre i förhållande till verkliga värdet än i de fall, då
skogen utgjorts av ungskog, detta med hänsyn till att ungskogen jämförelsevis
hastigare stege i pris.
En taxeringsnämndsordförande (Värmlands län) anför: Tydligt vore, att det
åsätta skogsvärdet ej så litet understege det värde, som skulle kunna upptagas
genom avyttring av all säljbar skog, men att lägga sistnämnda värde till grund
för taxeringen ansågs orimligt. Om än möjligheten för en skattskyldig att under
femårsperioden vinna nedsättning i taxeringsvärdet blivit utvidgad särskilt genom
den bestämmelsen att härvid finge tagas hänsyn till skogsavverkning, syntes dock
önskvärt, att värdena i regel bibehölles under perioden. Men taxerades skogen till
saluvärdet, krävde rättvisan, att värdet nedsattes, så snart en även obetydlig avverkning
ägt rum. Därför hade ansetts riktigast att vid bedömandet av skogsvärdet
taga hänsyn till den medelavverkning per år, skogen å en fastighet kunde
anses tåla utan att ödeläggas. Dessutom vore skogsavkastningen redan beskattad
genom skogsaccis. En beskattning av beräknad inkomst efter 6 procent å fulla
saluvärdet måste därför i viss mån medföra dubbelbeskattning av skogsavkastningen.
Från ett distrikt (Älvsborgs län), där taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna
blivit bestämda med ledning av upprättade tabeller över föregående års
fastighetstaxeringsbelopp, meddelas, att till de sålunda bestämda taxeringsvärdena
lagts V3 av skogens värde samt att orsaken till detta förfarande varit den, att
i fastighetsvärdet redan förut någon, om ock ringa hänsyn tagits till skogen samt
att man ytterst sällan kunde beräkna en avkastning å verkliga skogsvärdet av de
6 procent, efter vilka bevillningen utginge.
I en berättelse (Gottlands län) anföres, att taxeringsnämnden beslutit höja fastiglietstaxeringsvärdena
med en viss procent — 10 å 20 procent — av det skog och
761
skogsmark åsätta värdet; och meddelas i en annan berättelse (från samma län), att
endast 10 procent av skogens verkliga värde ingått i taxeringsvärdet.
Skogens värde har i allmänhet beräknats efter viss ytenhet, tunnland eller
har, mera sällan efter kubikmassa, kubikfot eller kubikmeter. Understundom
bar till utgångspunkt vid uppskattningen lagts trädantalet. Sålunda meddelas
exempelvis från ett distrikt i Malmöhus län, att taxeringsnämnden vid värdesättning
av äldre bestånd (barrträd) med minst 20 cm. diameter utgått från en beräkning
av ungefärligt trädantal per har; vid uppräkning på mindre kvadratytor
på skilda ställen i skogen hade trädens antal befunnits utgöra 450 å 500 stycken
per har. I ett annat fall (Västernorrlands län) har beräknats, att skogbärande
mark lämnar i runt tal 200 träd per har med ett rotvärde per träd av från 20
öre till 10 kronor »och däröver».
I åtskilliga fäll — särskilt i Kopparbergs samt liera av de norrländska länen
— har vid fastighetstaxeringen förfarits så, att fastigheten först i sin helhet
taxerats, varefter eu uppdelning av detta värde skett för bestämmande av
skogens och skogsmarkens värde. I en berättelse (Kopparbergs län) meddelas sålunda,
att taxeringsnämnden beräknat, att i fastighetstaxeringen inginge inägojorden
med V3 samt skogsmark och skog med 2/3 av det bestämda taxeringsvärdet; och i
en annan berättelse (från samma län) heter det, att nämnden tänkt sig skogens
värde i förhållande till sammanlagda värdet å inägojord och skog utgöra vissa —
mellan 50 och 80 — procent av det hela. Några särskilda grunder, vilka i dylika
fall tillämpats för uppskattning av skogen och skogsmarken angivas icke, utan
synes uppdelningen hava skett mera »på höft».
I en del distrikt — särskilt i Kronobergs län — har man låtit förutvarande
taxeringsvärden kvarstå oförändrade och för bestämmande av skogsvärdets andel i
taxeringsvärdet begagnat det förfaringssättet, att fastighetens värde utan annan
skog än till husbehov beräknats, varefter skillnaden mellan taxeringsvärdet och
fastighetens nyssberörda beräknade värde antecknats såsom skogsvärde.
I ovannämnda distrikt (Norrbottens län), där såsom huvudgrund för fastighetstaxeringen
lagts »det antal kreatur, reducerade i kofoder», som resp. fastigheter
kunnat föda, har taxeringsnämnden med anledning av den nu igångsatta utredningen
angående taxering av skog och skogsmark beslutit angiva skogs- och
skogsmarksvärdena sålunda, att de inginge i det enligt förberörda grunder bestämda
taxeringsvärdet med 15 procent av detsamma, därest full husbehovskog funnits,
därvid 5 procent skulle räknas såsom skogsmarkens och 10 procent såsom skogens
värde, och att, därest full husbehovskog icke vore att tillgå, »skälig justering» av
dessa procenttal skulle för varje fall göras, samt, där skogstillgång utöver husbehovet
förefunnes, särskild beräkning av dess värde skulle verkställas och taxeringssumman
med detta värde utökas. Ordföranden och några ledamöter i nämnden
voro skiljaktiga och ansågo, att med hänsyn till skogsmarkens och skogens värde
fastighetsvärdena borde, utöver vad taxeringsnämnden beslutit, höjas med 20 procent,
varav hälften skulle beräknas på marken och hälften på skogen.
En taxeringsnämnd (i Västerbottens län) har förfarit så, att medan vid
taxering av skog i allmänhet följts vissa enhetsvärden (5 å 25 kronor) per har, så
har skogsvärdet beräknats, för kronoparker efter kapitalisering av genomsnittsKommunalskattesakkunniye.
in;
Upp a I; att i tiv (/
efter yt- eller
rymdmått
eller trädavtal.
Värdesättnivy
i procent av
taxeringsvärde}.
762
Taxering av
s. k. utarrenderade
skogar.
Andra taxering
smetoder.
avkastningen och för »bolagshennnen, varå arealuppgift ej erhållits, efter 5—40
procent av taxeringsvärdet».
I några berättelser har berörts frågan, huruledes vid taxeringen förfarits i
de fall, där ägare av fastighet till annan upplåtit rätt till avverkning å fastighetens
skog. Sålunda anför en taxeringsnämndsordförande (Jämtlands län): Fastighet,
från vilken skogen vore upplåten på arrende, beredde sin ägare icke någon inkomst
och hade sådan fastighets skog icke heller taxerats för annat än markens
grundvärde. Skogens avkastningsförmåga bleve i dylika fall icke taxeringsbar,
enär taxeringen i sådant fall komme att drabba orätt person.
I en berättelse (Gävleborgs län) yttras: »Under meningsutbytet rörande skogsmarkens
och skogsbeståndets värdering varnades från hemmansägarhåll för att gå
alltför hårdhänt till väga, då annars lätteligen skulle kunna bli en följd att man
sökte pressa ned taxeringsvärdena genom upprättande av fingerade avverkningskontrakt,
som lätt kunde för varje femårsperiod förnyas och varigenom man ansåge
sig vara fri från skyldigheten att för sådan skog betala skatt på samma gång som
lagen icke heller för sådan skog pålade avverkningsrättens köpare någon taxeringsskyldighet.
» Inom nämnden hade yrkats, att sådan skog ej skulle vid taxeringen upptagas
till värdering såsom hörande till hemmanet. Taxeringsnämnden enade sig
ock om, att vid beräknande av resp. fastigheters taxeringsvärden endast taga hänsyn
till den skog och mark, som »verkligen tillhörde» fastigheterna.
En taxeringsnämndsordförande (Gävleborgs län) förmäler, att vid taxeringen
tagits hänsyn till den areal skogsmark, som av varje hemman »fortfarande» innehades.
Vad som med nyss citerade uttryck avses angives icke i berättelsen, men
antagligen är meningen den, att vid taxeringen icke tagits hänsyn till s. k. utarrenderade
skogar.
I en berättelse (Västerbottens län) upplyses, att i sådana fall, då avverkningsrätten
varit försåld, »skogsfastighetens taxeringsvärde nedsatts med hälften för
hela taxeringsperioden räknat».
Efter att hava omförmält, hurusom taxeringsnämnden ansett skogsmark hava
ett värde av 12 kronor och ståndskog ett värde av 28 kronor, allt per tunnland i
areal, anför en taxeringsnämndsordförande (Kopparbergs län): Härifrån utgjorde
dock arrendeskogarne ett undantag, emedan dessa, som ej för ägarne bleve disponibla
förr än några år fram i tiden, måste anses äga ännu mindre värde än ren
skogsmark.
Förutom de taxeringsmetoder, för vilka redogörelse här ovan lämnats, hava
väl understundom även andra förfaringssätt tillämpats vid 1913 års taxering. Dessa
andra taxeringsmetoder utgöra dock endast sällsynta undantagsfall. Bland dylika
må här påpekas följande.
Med förmälan att i skogsvärdet inräknats all skog, såväl den för närvarande
avverkningsbara som även all ungskog, anför en taxeringsnämndsordförande (Östergötlands
län), att ungskogens värde beräknats sålunda, att taxeringsnämnden sökt
bestämma dess värde vid den tid, då dess avverkning vore ekonomiskt fördelaktig,
och sedermera reducerat detta värde enligt grunderna för beräknande av icke förfallen
räntelös fordrans nuvarande värde. Skogens värde hade icke — anföres
vidare uti ifrågavarande yttrande — ansetts höra i sin helhet ingå i taxeringsvär
-
763
det, enär ett sådant förfarande skulle i viss män innebära eu dubbeltaxering samt
jämväl i fråga om mera mogen skog, en taxering av ett värde med ringa eller
ingen avkastning. Av hänsyn härtill hade i taxeringsvärdet ansetts böra inräknas
allenast 1/i av det beräknade skogsvärdet.
I en berättelse (Kronobergs län) meddelas, att vid värdesättning av skogen
hade så förfarits, att, sedan ett värde blivit satt å hela fastigheten, den arrendesumma,
som fastigheten (utan avseende på avverkningsbar skog) ansetts kunna betinga,
kapitaliserats efter 5 procent, varefter det sålunda funna värdet avdragits
från värdet å hela fastigheten och vad som dä återstått rubricerats såsom skogsvärde.
Från en socken (Kronobergs län), som angives vara en av de mest skogrika
i häradet, meddelas, att såsom skogsvärde antecknats det värde, som framkommit
efter det att från det åsätta taxeringsvärdet å hela fastigheten dragits »ett lågt
värde på gården med inberäknad skogsmark och husbehovsskog».
I en del fall äro de avgivna yttrandena så svävande och oklart avfattade, att
närmare upplysningar erfordras för att man skall kunna bilda sig eu klar föreställning
om vederbörandes verkliga mening. Ett till denna kategori hörande uttalande
må här omnämnas. En taxeringsnämndsordförande i ett distrikt (Malmöhus län),
där skogsvärdet beräknats genom kapitalisering av »den nettoinkomst per har, som
skogen under normala förhållanden och under en längre följd av år kan anses giva»,
yttrar, att, »ifall hela skogen på en gång skulle realiseras, kunde kanske icke hela
det taxerade värdet erhållas, men avverkad under en längre följd av år har den
möjligen något högre värde än det åsätta».
I flera berättelser uttalas den meningen, att skogstaxeringsvärdena ofta äro
alltför låga. Bland dylika yttranden må exempelvis omnämnas några.
En taxeringsnämndsordförande (Jönköpings län) anför: Vid taxeringsförrättningarna
under senaste tioårsperioden hade visserligen skogarnes värde tagits i betraktande
men endast i ringa mån eller, kanske rättare, knappast nämnvärt i förhållande
till verkliga värdena. Detta bevisades därav, att från många fastigheter försålts skogsparker,
som betingat i pris mera än dubbla, ja ofta flera gånger taxeringsvärdena
och ändå hade skog funnits kvar utöver husbehov. Vid 1913 års taxering hade
taxeringen av skog och skogsmark blivit högst otillfredsställande. De angivna
summorna hade, enligt ordförandens mening, blivit alldeles för lågt upptagna,
knappast hälften mot vad de bort upptagas till. Orsaken härtill vore dels bristande
kännedom om skogens mängd och beskaffenhet, läge för framforsling m. m. dels
ock en inrotad föreställning eller föresats att icke uppgiva verkliga värdena. Många
jordbrukare visste heller icke själva vad deras skogar på rot vore värda. Vid en
taxeringsnämnds sammanträde vore omöjligt att tillnärmelsevis kunna bestämma de
verkliga värden, som belöpte på skog och skogsmark. Någon tillförlitlig utredning
i angivna hänseenden hade sålunda icke kunnat åstadkommas. Vad som dock med
bestämdhet kunde sägas vore, att taxeringsvärdena i allmänhet vore alltför låga.
Taxeringen av skogshemman hade, yttrar en taxeringsnämndsordförande
(Kronobergs län) varit ytterst bristfällig, vilket bäst visades, då vid försäljning av
sådana hemman den verkliga köpeskillingen varit mångdubbelt större än taxeringsvärdet.
Emellertid vore det sällan denna köpeskilling bleve bekant, ty oftast såldes
skogen för sig och därefter hemmanet, då köpeskillingen endast för själva hemmanet
vore upptagen i köpebrevet.
Alltför låg
taxering.
764
Med förmälan att taxeringsnämnden uppskattat skog till 3.50 ä 4 kronor perkubikmeter
påpekar en taxeringsnämndsordförande (Jönköpings län), att skog från
kronans domäner sålts å rot efter ända till 11 kronor per kubikmeter. De av
taxeringsnämnden åsätta skogsvärdena vore sålunda alldeles för låga. Om dessa
värden endast höjdes till dubbla beloppet, skulle i många fall värdet av skog och
skogsmark överskjuta det taxeringsvärde, som åsatts hela fastigheten.
Taxering av I fråga om taxering av skogsmarken innehålla de avgivna berättelserna i
skogsmark, allmänhet, att denna mark, med avseende å läge, godhet, lämplighet för odling^
bete o. s. v. taxerats enligt vissa angivna enhetsvärden (maximi- och rninimipris).
Enhets. Såsom exempel på dylika enhetsvärden må omnämnas följande:
värden.
från Stockholms län: ..............................
» Uppsala län: bästa skogsmark ..
stenbunden mark .
berg och sandmark
» Jönköpings län: .............................
» Kronobergs lön: ..............................
» Hallands län:..................................
» Örebro län:......................................
» Västmanlands län:.........................
» Västernorrlands län:.....................
» Norrbottens län:..............................
20—60 kx-onor per har
40 » » »
20 » » >
10 » » »
10—so » » »
15—60 » » »
5—75 » > »
20 — 30 » » »
10—40 » » >
5—20 » » »
ofta 5 » » »
Beräkningsgrunder
.
Endast undantagsvis angivas några särskilda grunder för de skogsmarken
åsätta värden. I allmänhet torde dock saluvärdet (»fulla» värdet, »i orten gängse
pris», »verkligt» värde o. d.) lagts till grund vid skogsmarkstaxeringen. Mera sällan
har marken åsatts avkastningsvärde. När så skett, är det vanligen värdet av betet,
som uppskattats och kapitaliserats. I åtskilliga fall har skogsmarksvärdet angivits
utgöra viss del eller vissa procent av respektive fastigheters taxeringsvärden.
Någon reducering vid taxeringsvärdets fastställande av de pris, vartill skogsmarken
uppskattats, förekommer i allmänhet icke.
Bland fall, då särskilda beräkningsgrunder angivits, må följande omnämnas.
I en berättelse (Malmöhus län) meddelas, att de värden, som skogsmarken
blivit åsatt, motsvarade det pris, som, därest marken kalhögges, jorden vid försäljning
otvivelaktigt skulle betinga med hänsyn till dess naturliga beskaffenhet och
läget för samfärdseln.
En i Hälsingborgs landsförsamling belägen skogsmark, vilken för några år
sedan till största delen inköpts av Hälsingborgs stad och då på grund av den höga
köpeskillingen samt ändamålet med köpet taxerades efter tomtpris, har även vid
1913 års taxering taxerats på enahanda sätt.
En taxeringsnämnd (Malmöhus län) har beräknat skogsmark jämförlig med
omgivande odlad åker men minskat värdet med vad det ansetts kosta att röja, avdika
och odla marken.
Skogsmarken hade, anföres i eu berättelse (Malmöhus län), åsatts taxeringsvärde
så mycket lägre än den närliggande odlade jorden, som motsvarade den mindre
avkastning, skogsmarken givit jämförd med den odlade jordens beräknade avkast
-
ning. Det hade därvid visat sig, att markens värde uppginge till ett belopp, ungefärligen
lika med skogsvärdet (beräknat genom kapitalisering av årsavkastningen).
En taxeringsnämnd (Malmöhus län) har utgått från den avkastning, jorden
kunde lämna som gräshete, ifall skogen toges bort. Gräsbetets värde stödde sig på
vad som inom distriktet verkligen betalades för gräsbete till hästar och ungdjur.
Detta värde hade kapitaliserats och kapitalvärdet upptagits som markens värde.
Då skogsmarken i distriktet till största delen vore av godartad beskaffenhet, hade
markvärdet i regel upptagits till 200 kronor per har.
I ett fall (Stockholms län) har, såsom redan ovan omnämnts, vid taxeringen
av skogsmarken tillämpats enahanda grunder som vid skogstaxeringen. Taxeringsnämnden
har utgått från en omloppstid för skogen av 120 år samt beräknat medelvärdet
av ett 120-årigt skogsbestånd till 600 kronor per har. Under sådan förutsättning
kunde skogsmarken i genomsnitt anses lämna en årsväxt till värde av
5 kronor (7IS0 av 600) per har, som vid kapitalisering efter 5 procent gåve ett
jordvärde av'' 100 kronor per har. Då emellertid en taxering efter dessa grunder
''skulle oskäligt höja fastighetstaxeringsvärdena, hade taxeringsnämnden ansett, att
allenast */3 av berörda markvärde borde tagas i beräkning vid taxeringen samt
skogsmarken alltså värdesättas till cirka 30 kronor per har.
Beträffande värderingen av skogsmarken hade, yttras i en berättelse (Kalmar
län), taxeringsnämnderna därvid först och främst tagit hänsyn till arealen men dessutom
låtit markens godhet och lämplighet för skogsväxt, dess större eller mindre
bekvämlighet för avverkning, avståndet till närmaste järnvägsstation eller annan
avsättningsort och andra omständigheter utöva så stort inflytande på värderingen
att, under det att god skogsmark med fördelaktigt läge taxerats ända upp till 50
kronor per har, svag med impedimenter uppfylld och avlägset liggande mark ej upptagits
högre än till 12 å 15 kronor per har. Normalvärdet kunde antagas hava
varit 30 kronor per har.
Ordföranden i en taxeringsnämnd (Västerbottens län), som taxerat skogsmark
och skog gemensamt till värde, motsvarande det kapitaliserade värdet av skogens
beräknade årliga avkastning, har för egen del gjort en beräkning av skogsmarkens
värde, baserad på följande grunder. Han har utgått från att skogsmarken å en
skogsfastighet står i samma förhållande till hela fastigheten (marken jämte därå
växande skog), som värdet av en för skogsodling lämplig kalmark vid den tid, kulturarbeten
där börjat nedläggas, står till värdet av samma mark med orörd skog, när
denna hunnit bliva avverkningsbar. Enligt uppgift av vederbörande jägmästare
kunde beräknas, att en tid av 160 år från börjad skogsodling å därför lämplig mark
åtginge, innan avverkningsbar skog (minst 31 centimeter vid brösthöjd utom barken)
hunnit tillväxa. Med beräkning av 4 procent ränta kunde då antagas, att varje
krona av skogsmarkens ingångsvärde bleve efter 160 år genom skogens tillväxt förökad
på samma sätt som 1 krona, som insatts på bank mot ränta på ränta — alltså
(1 + 0.04)160 — eller till 531 kronor 23 öre. En krona utgjorde 0.1883 procent
av sistnämnda belopp. Skogsmarkens värde kunde således antagas till ungefär O.iy
procent av värdet av skog och skogsmark tillsammans.
766
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
1. Angående ifrågasatt införande av, förutom fastighetsskatt efter fast egendoms taxeringsvärde,
jämväl skatt å »oförtjänt jordvärdestegring».................................... 677
De ifrågasatta bestämmelserna angående allmänna fastighetstaxeringen redan på vissa
håll tillämpade................................................................................................... 682
Allmänna saluvärdet såsom norm vid fastighetstaxeringen ....................................... 682
Bestämmelser härom förordas........................................................................... 682
Nuvarande taxeringsvärden understiga ofta saluvärdet ....................................... 683
Taxeringsvärdena på senare tid höjda............................................ .................. 684
Taxeringsvärdena understundom för höga ......................................................... 684
Köpeskillingen ofta ej tillförlitlig värdemätare .................................................. 685
Erinringar mot förslaget om allmänna saluvärdet såsom norm vid fastighetstaxeringen 687
Yärderingskommissioner och enhetsvärden............................................................... 688
Bestämmelser härom förordas........................................................................... 688
Värderingskommissionen granskande myndighet ................................................ 689
Erinringar mot förslaget om värderingskommissioner och enhetsvärden.................. 690
Svårigheter vid beräknande av fastighets areal och godhetsgrad ........................ 692
Särskild taxeringsnämnd för fastighetstaxeringen................................................ 692
Tillägg till nu gällande bestämmelser angående taxeringsnämnderna.................... 695
Deklarationsplikt vid fastighetstaxeringen m. m....................................................... 696
Uppgifter från myndigheter och inrättningar till ledning vid fastighetstaxeringen... 699
Skogsvärde och skogsbeskattning........................................................................... 699
Särskilt skogsvärde ....................................................................................... 699
Skogsbeskattningen ....................................................................................... 700
Uppskattning av skogsmark, tänkt utan skog ........................................................ 701
Dylik uppskattning verkställbar....................................................................... 701
Uppskattningen förenad med stora svårigheter................................................... 703
Definition av begreppet skogsmark önskvärd...................................................... 703
Grunder vid taxering av obebyggda jordbruksfastigheter .......................................... 704
Byggnaders inverkan på taxeringsvärdet............................................................ 705
Jordbruksfastighets mark- och byggnadsvärde ......................................................... 708
Ortspris å obebyggd jord till ledning vid taxering av markvärdet........................ 708
Uppskattning av jordbruksfastighets markvärde; byggnadsvärdets inverkan på saluvärdet
...................................................................................................... 713
Landskamrerarnes yttranden rörande förevarande spörsmål ................................. 713
767
Sid.
Andra yttranden i frågan................................................................................. 715
Tomtvärde............................................................................................................ 720
Försökstaxering ................................................................................................... 723
Jordvärdestegringsskatt och kommunalbeskattning m. m........................................... 723
Jordvärdestegringsskatt......................................................................................... 723
Förtjänt eller oförtjänt värdestegring ..................................................................... 723
Stats- eller kommunalskatt........................................................................... 724
Skatt, avseende hela fastigheten .................................................................. 725
Skatt, avseende endast tomtvärdet ............................................................... 723
Uppskattning av särskilt markvärde obehövlig ............................................. 727
Tidpunkten och sättet för skattens uttagande ................................................ 728
Kommunalbeskattning .................................................................................... 732
Ändrade föreskrifter rörande särskilt taxering av byggnader å jordbruksfastigheter ... 735
2. Angående taxering av skog och skogsmark ............................................................ 737
Sättet för utredningens verkställande .................................................................... 737
Underlåtenhet att avlämna uppgifter........................................................................ 738
Olika taxeringsmetoder.......................................................................................... 740
Uppgifterna osäkra............................................................................................... 742
Underlåten taxering ............................................................................................. 744
Begreppen skog och skogsmark.............................................................................. 746
Gemensamt värde för skog och skogsmark............................................................... 747
Beräkningsgrunder vid skogs- och skogsmarkstaxeringen .......................................... 748
Taxering av skog ................................................................................................ 748
Enhetsvärden ............................. 748
Olika metoder vid skogstaxeringen .................................................................. 749
Taxering efter avkastningsvärde ..................................................................... 749
Årsavkastningsvärdet.................................................................................... 750
Kapitaliseringsprocenten .............................................................................. 752
Taxeringsvärdets fastställande........................................................................ 752
Reduktion av kapitalvärdet........................................................................... 752
Taxering av kronoparker.............................................................................. 753
Avkastningsvärdesmetodens förmenta fördelar ................................................ 754
Taxering med utgångspunkt från saluvärdet...................................................... 755
Taxering till fulla värdet.............................................................................. 755
Taxering av endast en del av värdet ............................................................ 756
Uppskattning efter yt- eller rymdmått eller trädantal......................................... 761
Värdesättning i procent av taxeringsvärdet ...................................................... 761
Taxering av s. k. utarrenderade skogar ............................................................ 762
Andra taxeringsmetoder ................................................................................. 762
Alltför låg taxering ....................................................................................... 763
Taxering av skogsmark ..................................................................................... 764
Enhetsvärden ................................................................................................ 764
Beräkningsgrunder......................................................................................... 764
Bilaga 4.
Tabell
utvisande dels socknevis för varje län: i kolumn 1 taxeringsvärdet å bevillningsfria kroiioparker,
i kolumn 2 taxeringsvärdet å bevillningspliktiga kronoparker samt i kolumn 3 sammanlagda
taxeringsvärdet av inom socknen belägna kronoparker; dels och i kolumn 4 summa taxeringsvärde
för bevillningsfria kronoparker inom varje län, avsedda att enligt förslaget tillkomma såsom beskattningsföremål.
Stockholms län.
Lovö socken ...........
Solna
Österåkers
Botkyrka
Huddinge
Vårdinge
Turinge
Häggeby
Bondkyrka
Bälinge
Tierps
Älvkarleby
Stavby
Södermanlands län.
''luna socken .............
Berghammars » ..............
Stigtomta » ..............
S:t Nicolai » ..............
Lids > ..............
Råby » ..............
Hålö » ..............
Trosa » ..............
Vagnshärads »
Torshälla » ..............
Tumbo » ..............
Råby » ..............
Kjula » ..............
Stenkvista » ..............
Toresunds » ..............
Kärnbo » ..............
Överenhörna » ..............
Ytterenhörna » ...............
Eskilstuna stad .....................
Uppsala län.
socken ............
1. |
2. |
o o. |
4. |
74 700 |
74 700 |
||
18 000 |
18 000 |
_ |
|
— |
107 000 |
107 000 |
_ |
— |
88 000 |
88 000 |
_ |
— |
50 000 |
50 000 |
_ ■ |
— |
285 500 |
285 600 |
_ |
46 000 |
46 000 |
36 500
109 300
62 400
72 000
12 500
9 000
20 700
15 500
12 500
36 500
118 300
20 700
62 400
87 500
280 200
10 000 |
16 000 |
— |
7 500 |
3 900 |
9 400 |
— |
10 000 |
— |
31500 |
— |
68 800 |
25 000 |
4 000 |
30 000 |
— |
50 000 |
— |
— |
9 000 |
— |
60 800 |
16 500 |
— |
— |
152 900 |
— |
33 700 |
8 700 |
3 500 |
10 500 |
_ |
40 000 |
11 700 |
12 500 |
3 000 |
— |
35 000 |
26 000 ! _
7 500 —
13 300 —
10 000 —
31500 _
68 800 _
29 000 | _
30 000 ! _
50000 | _
9 000 —
60 800 | —
16 500
152 900 i
33 700
12 200 ! —
10 500 —
51700 |
15 500 !
35 000 | 207 100
Kommitnalskattesakkunnige.
770
Östergötlands län.
Kättilstad socken........................j
Västra Ryd » ........................
Svinhults » ........................
'' Norra Vi » ........................
| Malexanders 3 ........................
Västra Hargs » ........................
Östra Tollstads > ........................
Nykils » ........................
Gammalkils » ........................
Ulrika * ........................
Stjärnorps »
Ljungs » .................•......
Kärna » |
Godegårds » ........................
Tjällmo » ........................
Hällestads » ........................
Västra Tollstads > ........................
Västra Ny » ........................
I Rogslösa » ........................
j Väversunda » ........................
Brunneby » ........................
Kristbergs » j
Jönköpings län.
Visingsö socken .....................
Mulseryds » .....................
Angerdshestra » .....................
| Stengårdshults » .....................
Norra Unnaryds » .....................
| Bonstorps » .....................
i Askeryds » .....................
! Ingatorps » .....................
Hässleby » .....................
, Hulls » .....................
i Edshults » .....................
i Alsheda » ....................
i Vrigstads » .....................
Hylletofta » .....................
Svennarums » .....................
Ödestugu » .....................
Tofteryds » .....................
Byarums » ....................
Haghults ;> .....................
Åkers » ...................
Långaryds » .....................
Sandviks » .....................
Reftele » .....................
Kronobergs län.
Furuby socken .................................
Växjö » .................................
Nöbbele » ................................
1. |
2. |
3. |
4. |
20 000 |
20 000 |
||
— |
111 500 |
111 500 |
— |
— |
171 500 |
171 500 |
— |
— |
216 800 |
216 800 |
— |
— |
33 500 |
33 500 |
— |
— |
57 400 |
57 400 |
— |
— |
28 500 |
28 500 |
— |
— |
146 500 |
146 500 |
— |
— |
23 000 |
23 000 |
— |
26 500 |
40 300 |
66 800 |
— |
— |
324 000 |
324000 |
— |
•- |
470 200 |
470 200 |
— |
38 300 |
— |
38 300 |
— |
— |
17 400 |
17 400 |
— |
— |
235 000 |
235 000 |
— |
— |
143 500 |
143 500 |
— |
150 000 |
139 800 |
289 800 |
— |
— |
167 400 |
167 400 |
— |
— |
50 000 |
50 000 |
— |
— |
84 000 |
84 000 |
— |
— |
236 000 |
236 000 |
— |
— |
215 900 |
215 900 |
234 800 |
260 000 |
260 000 |
||
— |
52 000 |
52 000 |
— |
— |
86 000 |
86 000 |
— |
— |
26 000 |
26 000 |
— |
— |
153 200 |
153 200 |
— |
— |
40 000 |
40 000 |
— |
— |
6 000 |
6 000 |
|
— |
7 000 |
7 000 |
— |
— |
100 000 |
100000 |
— |
— |
20 000 |
20 000 |
— |
— |
36 100 |
36 100 |
— |
— |
59 700 |
59 700 |
— |
— |
22 500 |
22 500 |
— |
— |
15 000 |
15 000 |
— |
— |
80 500 |
80 500 |
— |
— |
86 700 |
86 700 |
— |
— |
55 800 |
55 800 |
__ |
_ |
234000 |
234000 |
— |
_ |
49 000 |
49 000 |
— |
_ |
46 700 |
46 700 |
— |
_ |
70 700 |
70 700 |
— |
_ |
90 500 |
90 500 |
— |
— |
79 100 |
79 100 |
260 000 |
194 000 |
194 000 |
_ |
|
_ |
39 400 |
39 400 |
— |
— |
41 500 |
41 500 |
771
Hälleberga socken
Algutsboda »
Lenhövda »
Ekeberga
Dödesjö
Herråkra »
Nottebäcks
Granhults
Öjaby »
Dänningelanda »
Vederslöv
Almundsryds
Virestads »
Yislanda »
Västra Torsås »
Härlunda »
Ryesby »
Tnlaryds
Pjetteryds »
Göteryds »
Hallaryds »
Hinneryds
Odensjö »
Lidbuits »
Annerstads »
Nöttja »
Ljungby »
Ljunga »
Hamneda »
Gärdserums socken
Hannäs »
Loftahammars »
Hjorleds »
Hallingebergs »
Gladhammars »
Västerrums »
Tuna
Rumskulla »
Målilla »
Vimmerby »
Gårdveda »
Järeda »
; Fågelfors »
Långemåla »
Fliseryds »
Kråksmåla »
Bräckebo »
Ryssby »
Döderhults »
Böda »
Högby
'' |
o |
3. |
I 4. |
|
1 |
246 000 |
; 246 000 |
||
— |
55 000 |
55 000 |
_ |
|
— |
133 300 |
133 300 |
_ |
|
— |
243 200 |
243 200 |
_ |
|
— |
46 000 |
46 000 |
_ |
|
— |
317 200 |
317 500 |
— |
|
— |
73 600 |
73 600 |
_ |
|
— |
121 200 |
121 200 |
_ |
|
— |
14 400 |
14 400 |
||
— |
75 000 |
75 000 |
— |
|
— |
35 000 |
35 000 |
||
— |
14 100 |
14100 |
__ |
|
— |
120 000 |
120 000 |
— |
|
— |
30 000 |
30 000 |
— |
|
— |
30 000 |
30 000 |
— |
|
— |
35 000 |
35 000 |
— |
|
— |
43 000 |
43 000 |
- 1 |
|
— |
60 000 |
60 000 |
— |
|
— |
64 000 |
64 000 |
— |
|
— |
15 000 |
15 000 |
— |
|
— |
60 000 |
60 000 |
— |
|
145 300 |
145 300 |
|||
— |
75 000 |
75 000 |
_ |
|
— |
90 500 |
90 500 |
— |
|
— |
161 000 |
161 000 |
— |
|
— |
109 200 |
109 200 |
- j |
|
15 000 |
20 000 |
35 000 |
-‘ |
|
— |
76 000 |
76 000 |
_ |
|
— |
12 000 |
12 000 |
15 000 j |
|
län. |
||||
_ |
91 000 |
91000 |
_ 1 |
|
— |
240 500 |
240 500 |
— |
|
— |
38 000 |
38 000 |
— |
|
— |
393 700 |
393 700 |
- 1 |
|
— |
75 000 |
75 000 |
— |
|
— |
50 200 |
50 200 |
— |
|
— |
31000 |
31000 |
- |
|
— |
96 700 |
96 700 |
||
— |
297 000 |
297 000 |
_ |
|
— |
525 000 |
525 000 |
— |
|
— |
78 000 |
78 000 |
— |
|
— |
78 000 |
78 000 |
— |
|
— |
175 000 |
175 000 |
- |
|
— |
28 000 |
28 000 |
_ j |
|
45 500 |
728 000 |
773 500 |
— |
|
— |
80100 |
80 100 |
— |
|
— |
55 000 |
55 000 |
||
— |
176 000 |
176 000 |
- 1 |
|
— |
340 900 |
340 900 |
||
— |
170 000 |
170000 |
_ |
|
_ I |
1 115 700 |
1 115 700 |
— |
|
— | |
182 000 |
182 000 |
45 500 |
772
Gottlands län.
Visby stad .
Visby
Tings täde
Lummelunda
Stenkyrka
Hangvars
Halls
Rute
Fårö
Träkumla
Västerhejde
Hejde
Väte
Klinte
Fröjels
Linde
Lojsta
Levede
Gerums
Närs
Stånga
socken
Blekinge län.
Eringsboda socken
Ringamåla »
Jäuishögs »
Kyrkhults »
Riseberga
Färingtofta
Höja
Rebbelberga
Förslövs
Finja
Hörja
Visseltofta
Osby
Losnult
Glimåkra
Örkene
Ivetofta
Ivö
Kiabv
Wånga
Fjälkinge
Åhus
Yästra Yrams
Äsphults
Östra Vemmerlövs
Kristianstads länsocken
.....
1. |
2. |
3. |
4. |
54 700 |
54 700 |
||
— |
3 000 |
3 000 |
— |
— |
13 500 |
13 500 |
— |
— |
22 000 |
22 000 |
— |
— |
1700 |
1 700 |
— |
— |
27 500 |
27 500 |
— |
— |
25 000 |
25 000 |
— |
— |
20 000 |
20 000 |
- |
25 000 |
— |
25 000 |
— |
— |
1600 |
1600 |
— |
— |
28 100 |
28 100 |
— |
— |
57 900 |
57 900 |
|
— |
6 700 |
6 700 |
|
— |
26 400 |
26 400 |
— |
— |
15 300 |
15 300 |
— |
— |
3 000 |
3 000 |
— |
— |
2 400 |
2 400 |
— |
— |
5 600 |
5 600 |
-• |
— |
2 500 |
2 500 |
— |
_ |
10 000 |
10 000 |
— |
— |
6 900 |
6 900 |
25 000 |
9 000 |
9 000 |
_ |
|
— |
44 500 |
44 500 |
— |
— |
155 200 |
155 200 |
- 1 |
57 700 |
57 700 |
||
156 000 |
156 000 |
- |
|
— |
66 200 |
66 200 |
- |
2 200 |
— |
2 200 |
— |
1 900 |
— |
1900 |
— |
— |
7 000 |
7 000 |
— |
— |
33 000 |
33 000 |
— |
— |
13 775 |
13 775 |
— |
— |
53 200 |
53 200 |
— |
— |
135 800 |
135 800 |
|
— |
45 500 |
45500 |
- |
• - |
116 000 |
116 000 |
— |
— |
699 500 |
699 500 |
— |
— |
7 600 |
7 600 |
— |
— |
30 000 |
30 000 |
— |
— |
64 000 |
64 000 |
_ |
— |
172 000 |
172 000 |
'' - |
— |
12 000 |
12 000 |
— |
19 500 |
— |
19 500 |
-. |
— |
10 000 |
10 000 |
— |
— |
24 000 |
24 000 |
— |
•1 |
110 000 |
110 000 |
23 600 |
773
Malmöhus län.
| Dalby _ socken .......
Östra Äspinge » .......
Hörby » .......
Svensköps » .......
Norra Rörums » .......
Södra Rörums » .......
Hörs » .......
Skarhults » .......
Lövestads » .......
Frenninge » .......
Långaröds '' » .......
Hallands län.
Knäreds socken .............
Laholms » .............
Våxtorps » ............
Hishults » .............
Tönnersjö » .............
Snöstorps » .............
Enslövs » .............
Bredareds » .............
Söndrums » .............
Harplinge > .............
Slättåkra » .............
Kvibille » .............
Asige » .............
Abilds » .............
Krogsereds » .............
Gällareds » .............
Skällinge » .............
Nösslinge » .............
Ås » .............
Tölö » .............
Göteborgs- och Bohus län.
Romelanda socken ...................
Solberga »
Jörlanda >
Spekeröds »
Ucklutns »
Hjärtrums »
Västerlanda »
Herrestads >
Håby »
Krokstads »
Hede »
Kville »
Tanums »
Lurs . »
Naverstads »
Mo
1. |
2. |
• 3. |
4. |
49 700 42 000 |
49 700 42 000 |
||
84 000 22 000 |
84 000 22 000 |
• _____ |
|
— |
40 000 |
40 000 |
— |
— |
119 300 |
119 300 |
— |
— |
91 200 |
91 200 |
— |
— |
250 000 |
250 000 |
— |
— |
125 300 |
125 300 |
— |
— |
15 000 |
15 000 |
— |
25 000 |
13 000 |
13 000 26 900 |
|
— |
151 500 |
151 500 |
— |
— |
111500 |
111 500 |
|
— |
135 000 |
135 000 |
— |
— |
56 000 |
56 000 |
— |
— |
15 000 |
15 000 |
— |
— |
32 000 |
32 000 |
— |
20 800 |
500 |
21 300 |
— |
3 000 |
— |
3 000 |
— |
— |
37 500 |
37 500 |
— |
— |
102 000 |
102 000 |
— |
— |
50 000 |
50 000 |
— |
— |
40 000 |
40 000 |
|
— |
21000 |
21 500 |
— |
— |
54000 |
54 400 |
— |
— |
4 000 |
4 000 |
- 1 |
— |
24100 |
24 100 |
_ 1 |
— |
2 300 |
2 300 |
|
— |
12 000 |
12 000 |
48 800 '' |
37 200 |
37 200 |
__ |
|
— |
12 000 |
12 00o |
_ |
— |
38 300 |
38 300 |
_ | |
— |
17 500 |
17 500 |
— 1 |
— |
9 000 |
9 000 |
— j |
— |
67 000 |
67 000 |
|
— |
8 000 |
8 000 |
— |
— |
5 000 |
5 000 |
— |
— |
30 000 |
30 000 |
— |
— |
3 500 |
3 500 |
— |
— |
10 000 |
10 000 |
— |
— |
35 100 |
35 100 |
|
— |
21800 |
21 800 |
|
— |
36 300 |
36 300 |
— |
_ |
143 300 |
143 300 |
— |
— |
29 000 |
29 000 |
— 1 |
774
Ålvsborgs län.
Västra Tunhems socken
Herrljunga »
Algutstorp »
Hols %
Alingsås »
Vesene »
Hudene »
Hovs »
Källunga >
Nårunga »
Frissla »
Ivinnarumma »
Örby »
Gunnarsjö
Horreds »
Sätila »
Surteby
Kattunga »
Bollebygds »
Bredareds »
Tämta »
Vänga »
Timmele »
Brunns »
Gullereds »
Strängsereds »
Orsås »
Sundals-Ryrs »
Örs »
Högsäters »
Jerbo »
Dal-Eds »
Täftedals »
Edsleskogs »
Mo »
Åmål »
Säby »
Leksbergs
Torsö
Hassle
Berga
Hova
Finnerödja
Undenäs
Tiveds
Ugglums
Kungslena
Gustav Adolfs
Vinköls
Marums
Härlunda
Skaraborgs län.
socken ........
1. |
2. |
3. |
4. |
386 600 |
386 600 |
||
17 800 |
— |
17 800 |
|
78 000 |
— |
78 000 |
— |
— |
2 000 |
2 000 |
|
— |
56 000 |
56 000 |
|
45 000 |
29 100 |
74 100 |
|
249 900 |
19 000 |
268 900 |
|
200 000 |
30 600 |
230 600 |
|
80 000 |
4 500 |
84 500 |
|
40 000 |
3 500 |
43 500 |
|
— |
15 000 |
15 000 |
— |
— |
8 000 |
8 000 |
— |
— |
6 000 |
6 000 |
— |
— |
7 000 |
7 000 |
— |
— |
12 400 |
12 400 |
— |
— |
45 500 |
45 500 |
— |
— |
98 900 |
98 900 |
— |
— |
29 900 |
29 900 |
% _ |
— |
20 000 |
20 000 |
_ |
50 000 |
35 000 |
85 000 |
_ |
27 500 |
16 500 |
44 000 |
_ |
26 800 |
— |
26 800 |
|
— |
10 800 |
10 800 |
— |
— |
4 600 |
4 600 |
— |
— |
73 700 |
73 700 |
— |
— |
74 600 |
74 600 |
— |
— |
97 500 |
97 500 |
— |
— |
116 400 |
116 400 |
— |
_ |
43 800 |
43 800 |
|
_ |
12 800 |
12 800 |
- |
— |
8 500 |
8 500 |
— |
— |
188 400 |
188 400 |
- |
— |
20 200 |
20 200 |
|
— |
284 200 |
284 200 |
— |
— |
390 000 |
390 000 |
— |
— |
90 500 |
90 500 |
— |
— |
73 500 |
73 500 |
1 201 600 |
88 000 |
88 000 |
||
— |
158 000 |
158 000 |
— |
50 000 |
47 900 |
97 900 |
— |
— |
13 000 |
13 000 |
__ |
— |
17 800 |
17 800 |
— |
106 000 |
631 200 |
737 200 |
— |
— |
504 400 |
504 400 |
— |
— |
90 600 |
90 600 |
— |
3 500 |
— |
3 500 |
— |
50 000 |
— |
50 000 |
— |
30 000 |
41 000 |
71000 |
— |
3 000 |
24 000 |
27 000 |
.- |
123 000 |
— |
123 000 |
|
3 000 |
60 000 |
63 000 |
775
1. |
2. |
3. |
1 4. |
|
30 800 |
30 800 |
|||
14 500 |
— |
14 500 |
||
180 900 |
— |
180 900 |
||
111 700 |
111 700 |
— |
||
— |
136 900 |
136 900 |
— |
|
3 000 |
21 500 |
24 500 |
— |
|
3 600 |
— |
3 600 |
1 |
|
2 000 |
20 000 |
22 000 |
i |
|
206 000 |
32 000 |
238 000 |
||
— |
8 000 |
8 000 |
||
100 000 |
3 000 |
103 000 |
||
60 000 |
17 000 |
77 000 |
_ |
|
100 000 |
.- |
100 000 |
— |
|
30 000 |
20 400 |
50 400 |
— |
|
125 000 |
— |
125 000 |
— |
|
250 000 |
— |
250 000 |
||
88 000 |
88 000 |
1 674 000 |
||
mds län. |
||||
_ |
90 600 |
90 600 |
f- |
|
— |
38 500 |
38 500 |
— |
|
— |
525 300 |
525 300 |
— |
|
— |
68 300 |
68 300 |
— |
|
— |
80 000 |
80 000 |
— 1 |
|
— |
73 600 |
73 600 |
- |
|
— |
127 800 |
127 800 |
— |
|
— |
317 700 |
317 700 |
- |
|
— |
599 600 |
599 600 |
— |
|
78 000 |
78 000 |
_ |
||
_ |
54 000 |
54000 |
||
— |
127 900 |
127 900 |
— |
|
— |
165 000 |
165 000 |
— |
|
— |
90 000 |
90 000 |
— |
|
— |
60 000 |
60 000 |
— |
|
— |
34 000 |
34 000 |
— |
|
— |
280 000 |
280000 |
— |
|
— |
95 100 |
95 100 |
— |
|
— |
215 000 |
215 000 |
— |
|
■o län. |
||||
3 000 |
— |
3 000 |
— |
|
50 000 |
171 500 |
221 500 |
— |
|
90 000 |
32400 |
122 400 |
— |
|
— |
328 300 |
328 300 |
— |
|
— |
88 000 |
88 000 |
— |
|
20 000 |
— |
20 000 |
— |
|
— |
196 700 |
196 700 |
— |
|
25 000 |
— |
25 000 |
— |
|
— |
479 000 |
479 000 |
— |
|
— |
80 000 |
80 000 |
— |
|
— |
100 700 |
100 700 |
— |
|
— |
292 100 |
292100 |
— |
|
...........................| |
2 025 100 |
2 025 100 |
— |
Kleva socken
Gökhems »
Flo »
Vänersnäs »
Frökärna
Elings »
Essunga
Naums >
Larvs >
Hangelösa »
Skälvums »
Holmestads »
Ledsjö »
Forshems » "
Bredsäters »
Lugnås »
Råda »
Lungsunds socken
Ölme »
Varnums »
Vase »
Alsters »
Stora Kils »
Karlstads »
Grava »
Långserud »
Stavnäs »
Glava »
Silleruds »
Eda »
Arvika »
Ny »
Älgå »
Bogens »
Ekshärads »
Sunne »
Vintrosa
Tysslinge
Kils
Svennevads
Bo
Lerbäcks
Hidinge
Nysunds
Nora
Järnboås
Bjurtjärns
Grythytte
Ramsbergs
socken
776
Ljusnarsbergs socken
Fellingsbro »
Västmanlands län.
Skinnskattebergs socken .......
Heds » .......
Kungs-Barkarö » .......
Västra Skedvi » .......
j Västerfärnebo » .......
, Norbergs » .......
Enåkers » .......
! Möklinta » .......
; Nora » .......
Kopparbergs lån.
j Stora Tuna socken .............
! Silvbergs » .............
j Säters » .............
Husby » .............
Hedemora » .............
^ Grytnäs » ..............
Folkärna » .............
Avesta » ..............
By » ..............
Leksands » ..............
Rättviks » ..............
Ore » ..............
Sollerö » ..............
Älvdalens > ..............
Säma » ..............
Lima » ..............
i Transtrands » ..............
; Äppelbo » .............
j Grangärde » ..............
! Norrbärke » ..............
j Söderbärke » ..............
1 Malingsbo » ..............
Gävleborgs lån.
Järbo socken ...........
I Ovansjö » ...........
I Osterfärnebo » ...........
Alfta » ...........
| Ovanåkers » ...........
j Bollnäs ■» ...........
i Rengsjö » ...........
Rogsta » ...........
Bjuråkers »............
Ljusdals »
Ramsjö » ...........
Färila » ...........
Los > ...........
Arbrå » ...........
Järvsö » ...........
1. |
2. |
3. |
4. |
177 000 |
177 000 |
• |
|
— |
347 900 |
347 900 |
188 000 |
748 100 |
748100 |
||
233 800 |
233 800 |
— |
|
76 000 |
76 000 |
— |
|
109 500 |
109 500 |
— |
|
— |
10 000 |
10 000 |
— |
— |
446 800 |
446 800 |
— |
121 200 |
22 400 |
143 600 |
— |
66 000 |
12 500 |
78 500 |
— |
45 000 |
108 500 |
153 500 |
232 200 |
102 000 |
102 000 |
||
— |
37 000 |
37 000 |
— |
— |
114 300 |
114 300 |
— |
— |
86 200 |
86 200 |
- t |
— |
200 |
200 |
— |
— |
75 000 |
75 000 |
|
— |
78 000 |
78 000 |
|
— |
20 200 |
20 200 |
— |
— |
221 000 |
221 000 |
_ |
— |
22 800 |
22 800 |
|
108 000 |
108 000 |
||
— |
93 300 |
93 300 |
|
— |
44100 |
44100 |
— |
8 492 000 |
8 000 |
8 500 000 |
— |
4 514 700 |
— |
4 514 700 |
|
403 000 |
— |
403 000 |
|
1 980 300 |
— |
1 980 300 |
|
— |
16 800 |
16 800 |
- J |
38 700 |
515 200 |
553 900 |
— |
100 000 |
100 000 |
— |
|
— |
1 251 400 |
1 251 400 |
15 428 700 |
56 400 |
56 400 |
||
1 000 000 |
— |
1 000 000 |
— |
— |
544 800 |
544 800 |
— |
— |
230 400 |
230 400 |
— |
60 000 |
— |
60 000 |
— |
— |
61000 |
61000 |
— |
— |
28 000 |
28 000 |
— |
— |
223 900 |
223 900 |
— |
80 000 |
— |
80 000 |
— |
— |
80 200 |
80 200 |
— |
1 072 300 |
— |
1 072 300 |
— |
334 500 |
19 700 |
354 200 |
— |
3 376 500 |
700 |
3 377 200 |
— |
— |
13 300 |
13 300 |
— |
— |
27 500 |
27 500 |
5 979 700 j |
777
1. |
2. |
3. |
4. |
||
Västernorrland# län. Haveri} socken........................... |
522 000 |
199 800 |
721 800 |
||
IN grunda |
» ........................... |
20 400 |
20 400 |
— |
|
Indals-Lidens |
» ........................... |
600 000 |
— |
600 000 |
— |
Ljustorps |
» ........................... |
152 000 |
— |
152 000 |
— |
Viksjö |
» ........................... |
25 000 |
— |
25 000 |
— |
Adals-Lidens |
» ........................... |
80 000 |
— |
80 000 |
— |
Junsele |
» ........................... |
1 549 800 |
— |
1 549,800 |
— |
Helgums |
» ........................... |
176 000 |
— |
176 000 |
— |
Kamsele |
» ........................... |
422 700 |
— |
422 700 |
— |
Edsele |
» ........................... |
12 200 |
— |
12 200 |
— |
Bodums |
2» ........................... |
1 196 600 |
252 500 |
1 449 100 |
— |
Fjällsjö |
» ........................... |
768 900 |
— |
768 900 |
— |
Tåsjö |
» ........................... |
240 400 |
— |
240 400 |
— |
Anundsjö |
» ........................... |
1 305 000 |
20 000 |
1 325 000 |
— |
Björna |
» ........................... |
354 000 |
— |
354 000 |
7 425 000 |
Jämtlands län. Ragunda socken ........................... |
62 000 |
62 200 |
|||
Fors |
» ........................... |
205 000 |
160 000 |
365 000 |
— |
Hällesjö |
» ........................... |
380 000 |
_ |
380 000 |
— |
Håsjö |
» ............ .............. |
— |
100 000 |
100 000 |
— |
Kevsunds |
» ........................... |
— |
136 000 |
136 000 |
— |
Sundsjö |
» ........................... |
—* |
190 000 |
190 000 |
— |
Bräcke |
» ........................... |
— |
9 500 |
9 500 |
— |
Bodsjö |
» ........................... |
— |
240 000 |
240 000 |
— |
Brunflo |
» ........................... |
— |
101 500 |
101 500 |
— |
Loekne |
» ........................... |
— |
10 000 |
10 000 |
— |
Hackås |
» ........................... |
175 000 |
— |
175 000 |
— |
Näs • |
X> ........................... |
15 000 |
— |
15 000 |
— |
Lits |
» .......................... |
— |
571000 |
571 000 |
— |
Kyrkås |
» ........................... |
— |
12 500 |
12 500 |
— |
Häggenås Fö 11 inge |
» ........................... |
— |
50 000 |
50 000 |
— |
» ........................... |
— |
5 500 |
5 500 |
— |
|
Laxsjö |
» ........................... |
20 000 |
— |
20 000 |
— |
Hotagens |
» ........................... |
5 300 |
— |
5 300 |
— |
Rödöns |
» .......................... |
— |
7 500 |
7 500 |
— |
Aspås |
> ........................... |
1500 |
— |
1500 |
|
Ås |
» .......................... |
— |
9 000 |
9 000 |
— |
Hammerdals |
» ........................... |
— |
465 000 |
465 000 |
— |
Ströms |
» ........................... |
120 000 |
132 000 |
252 000 |
- • |
Frostvikens |
» .......................... |
30 000 |
_ |
30 000 |
— |
Sunne |
J> ........................... |
— |
61000 |
61000 |
— |
Frösö |
> ........................... |
50 |
24 000 |
24 050 |
— |
Ovikens |
» ........................... |
■ 256 600 |
52 600 |
309 200 |
— |
Myssjö |
» ........................... |
18 000 |
63 100 |
81 100 |
— |
Hallens |
» ........................... |
— |
99 600 |
99 600 |
— |
Undersåkers |
it- ........................... |
69 000 |
48 000 |
117 000 |
— |
Are |
» ........................... |
10 000 |
5 000 |
15 000 |
— |
Offerdals |
» ........................... |
16 700 |
6 600 |
23 300 |
— |
Alsens |
» ........................... |
44 600 |
117 700 |
162 300 |
— |
Ytterhogdals |
» .......................... |
92 000 |
44 000 |
136 000 |
— |
Hede |
» ........................... |
— |
180 000 |
180 000 |
— |
Kommunalskattesakkunnige. 98
778
1. |
2. |
3. |
4. |
||
Bergs socken ........................... |
46 500 |
236 300 |
282 800 |
||
Åsarne |
y> ........................... |
— |
20 000 |
20 000 |
— |
Rätans |
y> ........................... |
182 500 |
91 500 |
274000 |
_ |
Klövsjö |
* ........................... |
— |
10 000 |
10 000 |
1 604 750 |
Västerbottens län. |
|||||
Nordmalings |
socken ........................... |
100 000 |
_ |
100 000 |
_ ] |
Bjurholms |
» ........................... |
1 052 000 |
60 000 |
1 112 000 |
— |
'' Umeå |
» ........................... |
_ |
10 200 |
10 200 |
— |
| Vännäs |
» ........................... |
74 000 |
— |
74 000 |
— |
j Såvar |
» .......................... |
222 700 |
5 500 |
228 200 |
— |
Degerfors |
» ........................... |
1 579 550 |
4 550 |
1 584100 |
— |
j Bygdeå |
» ........................... |
113 000 |
— |
113 000 |
— |
| JNysätra |
» ........................... |
39 700 |
— |
39 700 |
— |
Burträsks |
» ........................ |
745 600 |
7 800 |
753 400 |
_ |
.‘Skellefteå |
» ........................... |
33 900 |
— |
33 900 |
— |
Byske |
X> ........................... |
75 600 |
2 800 |
78 400 |
— |
Jörus |
» ........................... |
1104 600 |
— |
1 104 600 |
— |
Mala |
T> ........................... |
1 078 300 |
4 100 |
1082400 |
— |
Norsjö |
» ........................... |
1 074 500 |
— |
1 074 500 |
— |
Lyckselo |
» ........................... |
9 031 600 |
— |
9 031 600 |
— |
Örträsks |
» ........................... |
1 081 400 |
— |
1 081 400 |
— |
Stensele |
» ........................... |
2 452 800 |
— |
2452 800 |
— |
Sorsele |
» ........................... |
1 757 384 |
— |
1 757 384 |
— |
Asele |
» ........................ |
4 056 200 |
— |
4 056 200 |
— |
Fredrika |
» ............................ |
2 069 100 |
— |
2 069 100 |
— |
Vilhelmina |
» ........................... |
3 150 000 |
— |
3 150 000 |
|
Doretea |
x ''.......... ................ |
1 218 700 |
— |
1 218 700 |
32110 634 |
Norrbottens län. |
|||||
Piteå socken .......................... |
3 300 800 |
_ |
3 300 800 |
_ |
|
Älvsby |
» ........................... |
3 325 800 |
21100 |
3 346 900 |
— |
Arvidsjaurs |
» ........................... |
9 996 600 |
— |
9 996 600 |
~ |
Arjeplogs |
» ........... .............. |
2 974 300 |
— |
2 974 300 |
— |
! JNederluleå |
» ........................... |
12 600 |
4 000 |
16 600 |
— |
Overluleå |
» ........................... |
457 400 |
170000 |
627 400 |
— |
Edefors |
> ........................... |
1 245 000 |
55 000 |
1 300 000 |
— |
Jokkmokks |
» ......................... |
7 437 500 |
2 600 |
7 440 100 |
— |
| Råneå |
» ........................... |
1 745 500 |
— |
1 745 500 |
— |
i JNederkalix |
» ......................... |
120 800 |
— |
120 800 |
— |
! Töre |
» ......................... |
190 800 |
— |
190 800 |
— |
Overkalix |
» ........................... |
2 733 900 |
— |
2 733 900 |
— |
Gällivare |
» ........................... |
8 888 200 |
— |
8 888 200 |
— |
Nedertorneå |
» ........................ |
4 600 |
— |
4 600 |
— |
Karl Gustavs |
» ........................... |
32 000 |
— |
32 000 |
- * |
Övertorneå |
» ........................... |
1 684 500 |
— |
1 684 500 |
— |
Hietaniemi |
» ........................... |
160 500 |
— |
160 500 |
— |
Korpilombolo |
» ........................... |
1 162 000 |
— |
1 162 000 |
— |
Tärendö |
» ......................... |
494 000 |
— |
494 000 |
— |
Pajala |
» ........................... |
1 842 700 |
6 000 |
1 848 700 |
— |
Jukkasjärvi |
» ........................... |
686 600 |
— |
686 600 |
— |
Karesuando |
» ...................... ... |
17 000 |
— |
17 000 |
48 513 100 |
77»
Bilaga 5.
A. Taxerat skogsvärde och uträknad skogsaeeis inom varje län åren 1911, 1912,
1913 och 1914. Taxeringarna år 1911 avsågo avverkningarna för
15-månadersperioden 1 oktober 1909-31 december 1910.
År 1911. |
År 1912. |
||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Uträknad skogsaeeis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Uträknad skogsaeeis Kronor |
1 685 400’o o |
32 513-S7 |
1 758 489-00 |
34 157-04 |
1816 900-3 7 |
35 061-33 |
2 036 882-36 |
38 860-2 2 |
2 596 647-3 9 |
51 889-7 4 |
2 296 974-92 |
45 684*49 |
3 223 960-00 |
64 168*00 |
3 481 080-oo |
69 412-40 |
3 504 120-10 |
68 929-9 2 |
3 802 711-03 |
75 023-3 7 |
3 307 969-88 |
65 929-56 |
3 348 310-14 |
66 570-3 2 |
4 025 068*5 5 |
80 475-88 |
4 050 819-83 |
80 890-68 |
85 690-23 |
1704-5 2 |
250 520- 7 7 |
4 963-93 |
373 744-00 |
7 474-2 2 |
388428-97 |
7 767-63 |
865 131-52 |
17 292-os |
1 022 107-82 |
20 427-60 |
274 624-33 |
5 460-20 |
296 251-10 |
5 858-00 |
332 403-s 8 |
6 648-06 |
319 487-23 |
6 383-29 |
262 466-7 2 |
5 209-86 |
331214-52 |
6 619-78 |
3 228 769-48 |
64 188-54 |
3 485 149-41 |
69 324-3 7 |
1 501 392-03 |
29 793-94 |
1775 031-00 |
35 025*23 |
8 073 726-00 |
160 726-46 |
10 181 257-00 |
197 718-3 7 |
3 815 239-70 |
76 304-67 |
3 789 543-00 |
75 700- 5l |
2 668 233-00 |
53 199-63 |
3 151 090-43 |
62 530-88 |
5 736 975*oo |
105 495-7 5 |
8 286 920- oo |
144 353"0l |
8192 614-04 |
162 851 19 |
10 260 199-00 |
203 815-49 |
10 126 546-00 |
202 398-73 |
12 185 983-00 |
243 58636 |
8 845 511-57 |
176 887-48 |
12 122 798-7 7 |
242 378-82 |
6 446 648-07 |
128 464-53 |
6 607 244-00 |
131 615-8 7 |
2 200 759-60 |
43 962-78 |
3 405 268-0 7 |
67 789-u |
83190 541-46 |
1 647 030-94 |
98 633 761-97 |
1936 456-7 7 |
L ii
Stockholms
Uppsala
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings
Kronobergs
Kalmar
Gottlands
Blekinge
Kristianstads
Malmöhus
Hallands
Göteborgs och Bohus
Alvsborgs
Skaraborgs
Värmlands
Örebro
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
Västernorrlands
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens
län
Summa
Län |
År 1913. |
År 1914. |
|||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
||
Stockholms |
län ...... |
1 780 718-6 8 |
34 741*50 |
1781 648-41 |
34 811-96 |
1 Uppsala |
» ...... |
1 795 388-0 9 |
34 537*53 |
1873 608-56 |
35 513-42 |
Södermanlands |
» ...... |
2 393 560-30 |
47 452-03 |
2 760 821-14 |
54 898-66 |
Östergötlands |
» ...... |
3 650 752-sö |
72 432-68 |
3 682 639-4 0 |
73 026-74 |
: Jönköpings |
» ...... |
4 146 234-ts |
82 893-76 |
4 446 745-3 3 |
88 406-51 |
( Kronobergs |
» ...... |
3 424 917-4 7 |
67 780*7 5 |
3 374 749-05 |
66 588-21 |
Kalmar |
» ...... |
4177 944-3 5 |
82 936-U |
4 180154-61 |
83152-88 j |
Gottlands |
* ...... |
277 434-09 |
5 371-os |
342 032-70 |
6 732-74 |
Blekinge |
» ..... |
392 099-6 4 |
7 842-3 9 |
391 109-60 |
7 818-07 i |
Kristianstads |
» ...... |
1050 247-80 |
20 810-20 |
1072 463-36 |
21 255-0 7 |
Malmöhus |
» ...... |
362 677-28 |
7 221-86 |
417 448-21 |
8 265-8 5 |
Hallands |
» ...... |
430 253-3 5 |
8 608-5 2 |
450 546 14 |
8 984-56 |
Göteborgs och Bohus |
327 953-33 |
6 554"86 |
322 952-68 |
6 367-48 |
|
Älvsborgs |
» ...... |
3 942 992-9 2 |
78 278-21 |
4 337 387-5 2 |
85 871-77 |
Skaraborgs |
» ...... |
1863 894-84 |
36 801-21 |
2 131 400-06 |
42 417-52 ! |
Värmlands |
» ...... |
9 025 705-9 0 |
174110-17 |
10 472 335-26 |
203 318-26 |
Örebro |
3 620 720-15 |
71 817-75 |
4105 727-76 |
80 985-92 |
|
Västmanlands |
» ...... |
2 612 651-33 |
51 645-6 6 |
>) 2 720 955-70 |
53 937-81 j |
Kopparbergs |
» ...... |
-'') 9 287 264-00 |
143 605-20 |
3) 10 200 031-oo |
170 313-13 |
Gävleborgs |
> ...... |
8 660 685-00 |
172 355-95 |
9 789 997 09 |
194 696-34 |
Västernorrlands |
» ...... |
12 459 526-98 |
248 336-58 |
12 988 059-81 |
259 761-19 |
Jämtlands |
» ...... |
12 749 766-28 |
254 918-86 |
13 005162-67 |
260 085-71 |
Västerbottens |
» ..... |
6 859 252"oo |
136 067-24 |
7 498 139-43 |
149 811-07 |
Norrbottens |
» ...... |
3 209 061-36 |
63 946-71 |
3 132 803-56 |
62 377-s? |
Summa |
*) 98 502102-45 |
1 911 066-7 6 |
*) 105 478 919-n |
2 059 398-6 9 |
*) Därav 430-68 kr., varå skogsaccis ej debiterats. — 8) D:o 1,334,150 kr. d:o. — *) D:o
591,380 kr. d:o. — *) D:o 591,810-6 8 kr. d:o.
781
B Taxerat skogsvärde, utdebitering pr 100 kronor skogsvärde samt uträknad
skogsaeeis inom varje kommun åren 1913 och 1914.
A |
r 19 13 |
Å |
r 1914 |
|||
K o m m u n |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaeeis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaeeis Kronor |
Stockholms län. Lagg11 .............................. |
7 040 |
2 |
140-80 |
4 600 |
2 |
92 |
Ostuna.............................. |
13 300 |
2 |
266 |
7 680 |
2 |
153-60 |
Husby-Långhundra ............ |
22 850 |
2 |
457 |
22 320 |
2 |
446-40 |
Närtuna ........................... |
3 872 |
2 |
77-44 |
— |
— |
— |
Gottröra ........................... |
7 252 |
2 |
145-04 |
8 280 |
2 |
165-60 |
Körsla .............................. |
9120 |
2 |
182-40 |
21 139 |
2 |
422-7 s |
Alsike .............................. |
10 999 |
2 |
219-98 |
21070 |
2 |
421-40 |
Knivsta.............................. |
1205 |
2 |
24-10 |
2 257 |
2 |
45-14 |
Odensala..... ..................... |
10 260 |
2 |
205-a o |
2 400 |
2 |
48 |
Husby-Arlinghnndra............ |
30 218 |
2 |
604-3 6 |
11 500 |
2 |
230 |
Norrsunda ........................ |
21 601 |
2 |
432-0 2 |
19 583 |
2 |
391-66 |
Vassunda ........................ |
— |
— |
— |
900 |
2 |
18 |
Haga................................. S:t Olof och S:t Per............ |
— |
— |
_ |
— |
— |
_ |
1 599 |
2 |
31-98 |
4174-29 |
2 |
83-49 |
|
Skepptuna ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lunda .............................. |
19 440 |
2 |
388''so |
34 379 |
2 |
687*58 |
Vidbo .............................. |
13 437 |
2 |
268-74 |
8 911 |
2 |
178-aa |
Skånela ........................... |
720 |
2 |
14-4 0 |
11090 |
2 |
221-80 |
Markim ........................... |
8170 |
2 |
163-40 |
2 810 |
2 |
56-20 |
Orkesta ........................... |
1 460 |
2 |
29-ao |
1690 |
2 |
33-80 |
Frösunda ......................... |
2 948 |
2 |
58-9 6 |
679 |
2 |
13-58 |
Fresta .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hammarby....................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 310 |
2 |
46-ao |
1 420 |
2 |
28-40 |
|
Vada ............................... |
315''5o |
2 |
6*31 |
— |
||
Ångarn ............................. |
1 610 |
2 |
32-20 |
3 000 |
2 |
60 |
Osseby-Garn ..................... Börstil.............................. |
29171 |
2 |
583-4 2 |
21847 |
2 |
436-94 |
25 610 |
2 |
512-ao |
36 780 |
2 |
735-60 |
|
Gräsö ............................. |
14 820 |
2 |
296-4 0 |
14 020 |
2 |
280-40 |
‘Harg .............................. |
64 230 |
2 |
1 284-60 |
74 560 |
2 |
1491-20 |
Edebo .............................. |
44 750 |
2 |
895 |
25 010 |
2 |
500-20 |
Hökhuvud ........................ |
52 468 |
1-95 |
1023-ia |
56 823-25 |
2 |
1 136-46 |
Valö .............................. |
55 770 |
2 |
1 115-40 |
55 750 |
2 |
1 115 |
Forsmark ....................... |
54 916-29 |
1*04 |
571-06 |
46 610 |
1-01 |
470-76 |
Almunge........................... |
80 180 |
2 |
1 603-60 |
54 530 |
2 |
1090-60 |
Knutby.............................. P^aringe ........................... |
49 720 |
2 |
994-40 |
65 200 |
2 |
1304 |
17 210 |
2 |
344-20 |
8 910 |
2 |
178-20 |
|
Bladåker ........................... |
17 760 |
2 |
355"20 |
14 880 |
2 |
297-60 |
IJnunge.............................. |
29 170 |
2 |
583-40 |
23 200 |
2 |
464 |
Edsbro.............................. |
34 280 |
2 |
685-60 |
28 990 |
2 |
579-80 |
Väddö .............................. |
26 850 |
2 |
537 |
18 740 |
2 |
374-so |
Häverö.............................. |
47 543 |
2 |
950*80 |
16 738 |
2 |
334-76 |
Singö .............................. |
1880 |
2 |
37-60 |
1 130 |
2 |
22" 60 |
Söderby-Karl ..................... |
25 031 |
2 |
500-6 2 |
16 401-7 5 |
2 |
328-08 |
Estime.............. ............... |
14 580 |
2 |
291-69 |
9 540 |
2 |
190-80 |
782
År 1913 |
År 1914 |
|||||
Kommun |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. j pr 100 kr.! Uträknad Kronor | Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Lohärad ........................... |
6 544 |
2 |
130*88 |
6 139-90 |
2 |
122-80 |
Malsta.............................. |
1970 |
2 |
39-40 |
1920 |
2 |
38-40 |
Husby-Lyhundra ............... |
8 784 |
2 |
175.60 |
— |
— |
— |
Skederid ........................... |
9 340 |
2 |
186-so |
12 215 |
2 |
244-3 0 |
Rimbo .............................. |
44 618 |
1-77 |
789-74 |
22 820 |
1-67 |
381-10 |
Rö ................................... |
28 450 |
2 |
569 |
13 147-46 |
2 |
262-60 |
Fasterna ........................... |
56 580 |
2 |
1 131-60 |
44 619 |
2 |
892-38 |
RoslagsBro........................ |
19 204 |
2 |
384- oS |
23 248 |
2 |
464* 9 6 |
Väta............................... |
21 510 |
2 |
430-20 |
20 740 |
2 |
414-so ; |
Frötuna .......................... |
61 910 |
2 |
1 238-20 |
135 590 |
2 |
2 711-so | |
Rådmansö ........................ |
14 530 |
2 |
290-60 |
13 840 |
2 |
276-80 { |
Länna ............................. |
22 530 |
2 |
450-60 |
30 090 |
2 |
601-80 j |
Blida ............................... |
6 290 |
2 |
125-80 |
10190 |
2 |
203-so |
Lova................................. |
11520 |
2 |
230-40 |
3 380 |
2 |
67-60 I |
Ekerö .............................. |
1 370 |
2 |
27-40 |
2 530 |
2 |
50"60 | |
Munsö ............................. |
— |
_ |
— |
— |
— |
_ |
Adelsö .............................. |
20 320 |
2 |
406-40 |
3 280 |
2 |
65*60 • |
Färentuna ...................... |
— |
— |
_ |
_ |
||
Hilleshög........................... |
4 459 |
2 |
89-is |
1 045 |
2 |
20-90 j |
Långa .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Skå ................................. |
— |
_ |
— |
— |
_ |
_ |
Spånga.............................. |
— |
— |
— |
41 228 |
2 |
824-56 |
Järfälla............................ |
2 379 |
1-30 |
30-9 2 |
1304 |
1-50 |
19-56 i |
Bromma .......................... |
— |
_ |
_ |
_ |
||
Sundbybergs köping............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Ed.................................... |
15 980 |
1*75 |
279-6 6 |
10 890 |
1-70 |
185-13 |
Sollentuna ........................ |
13 790 |
151 |
208-22 |
12 590 |
1-50 |
188-85 1 |
Östra Ryd ........................ |
5 330 |
2 |
106-60 |
4 000 |
2 |
80 |
Täby................................. |
— |
— |
— |
560 |
2 |
11-20 |
Danderyd......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Stocksunds köping ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lidingö köping .................. |
— |
— |
— |
• - |
— |
— |
Solna .............................. |
7 070 |
2 |
141-40 |
— |
— |
— 1 |
Österåker.......................... |
12 966 |
2 |
259-82 |
14 741 • |
2 |
294-82 | |
Riala................................. |
34 704 |
2 |
694-os |
20 609 |
2 |
412-18 J |
Roslags-Kulla..................... |
16 970 |
2 |
339-40 |
23 530 |
2 |
470-6 ol |
Ljusterö ........................... |
28 813 |
2 |
576-26 |
37 606*0 7 |
2 |
752''13 |
Värmdö .......................... |
23 320 |
2 |
466*40 |
19 170 |
2 |
383-40 |
Djurö ............................ |
— |
— |
— |
— |
—- |
— |
Moja................................. |
450 |
2 |
9 |
745-50 |
2 |
14-91 |
Gustavsberg ..................... |
3 900 |
1*64 |
60-06 |
1900 |
1-59 |
30-21 1 |
Ingarö .............................. |
2 790 |
1''50 |
41-85 |
11 550 |
1-50 |
171 |
Bo.................................... |
1250 |
1*50 |
18-7 5 |
8 480 |
1-60 |
135*6$ i |
Österhaninge .................... |
11550 |
2 |
231 |
9 800 |
2 |
196 |
Omö ................................ |
9 780 |
2 |
195-60 |
2 030 |
2 |
40-60 |
Nämdö.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Utö ................................. |
— |
— |
— |
2 612 |
2 |
52-24 |
Tyresö.............................. |
59 002-s 9 |
2 |
1 180-04 |
50173-12 |
2 |
1 003-46 |
Dalarö ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Västerhaninge ................ |
18 920 |
2 |
378-40 |
30 960 |
2 |
619-20 |
Muskö .............................. |
4 349 |
2 |
86-98 |
2 538 |
2 |
50-66 | |
783
K o ni m u n |
Ä |
r 19 13 |
Å |
r 19 14 |
||
Taxerat skogsvård»» Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Ösmo .............................. |
138 350 |
2 |
767 |
33 570 |
2 |
671-40 |
Nynäshamns köping............ |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
Sorunda ........................... |
27 000 |
2 |
540 |
30 490 |
2 |
609-so |
Torö.............................. |
1 160 |
2 |
23-20 |
396 |
o |
7-92 |
Östertälje........................... |
1 550 |
1*70 |
26-18 |
1247 |
1-70 |
21-.’0 |
Grödinge ........................... |
44 433 |
2 |
888-66 |
106 705 |
2 |
2 134-10 |
Botkyrka........................... |
7 841 |
1*75 |
137-21 |
19 981-55 |
1-8 7 |
373*6 5 |
Salem .............................. |
8 840 |
1-70 |
150-28 |
10 000 |
1*65 |
185 |
Huddinge........................... |
31 770 |
2 |
635*4 0 |
34 611 |
2 |
692-2 2 |
Nacka .............................. |
520 |
1*8 5 |
7*02 |
5 050 |
1-3 0 |
65*65 |
Saltsjöbadens köping ......... |
— |
— |
— |
— |
||
Västertälje ........................ |
15 200 |
2 |
304 |
2 921 |
2 |
» 58-42 |
Tveta .............................. |
15 432 |
2 |
308-64 |
9 120 |
2 |
182-4 0 |
Överjärna ........................ |
5 510 |
2 |
110-20 |
1660 |
2 |
33-20 |
Yiteijärna ....................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vårdinge ........................... |
32 354 |
2 |
647-os |
48 818-55 |
2 |
976-3 7 j |
Turinge ........................... |
61850 |
2 |
1237 |
44 910 |
2 |
898-20 | |
Södertälje stad.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Djursholms » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vaxholms » .................. |
— |
— |
— |
820 |
2 |
16-40 1 |
Norrtälje » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— ! |
Östhammars » .................. |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
Öregrunds » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— j |
Sigtuna » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
Summa |
1 780 718-68 |
34 741-50 |
1 781 648-44 |
34 811-96 |
||
Uppsala län. |
||||||
Kalmar.............................. |
16 672 |
1*70 |
283-41 |
828-50 |
2 |
16-5 7 ! |
Övergran........................... |
22 622-39 |
2 |
452-45 |
19 410 |
2 |
388-20 | |
Yttergran ....................... |
3 096 |
1-83 |
55" 8 2 |
292-50 |
1*75 |
5-u 1 |
Häggeby ........................... |
2 150 |
2 |
43 |
1 170 |
2 |
23-40 | |
Skokloster ........................ |
4 030 |
2 |
80-60 |
2 639 |
2 |
52-78 ] |
Håtuna.............................. |
10 970 |
2 |
219-40 |
19 730 |
2 |
394-80 |
Håbo-Tibble........................ |
13 768 |
2 |
275-3 6 |
19 154 |
o |
383-os |
Bro och Lossa ....... |
41 235-24 |
2 |
824-6 9 |
19 693-9 7 |
2 |
393-8 S |
Västra Ryd........................ |
44 510 |
2 |
890-20 |
53 880 |
2 |
1 077-60 1 |
Stockholms-Näs.................. |
6 200 |
2 |
124 |
2 375-90 |
2 |
47-5-2 t |
Hack sta ........................... |
250 |
2 |
5 |
2 427-60 |
2 |
48*55 i |
Löt ................................. |
2 091-71 |
1-985 |
41-52 |
1 776 |
1-985 |
35-25 |
Veckholm ........... ............. |
10 840 |
2 |
216-80 |
— |
— |
— 1 |
Torsvi .............................. |
1820 |
2 |
36-40 |
17 760 |
2 |
355*20 |
Kungs-Husby ..................... |
5109 |
2 |
102-18 |
7 258 |
2 |
145-18 |
Härkeberga........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lits lena ........................... |
5 023 |
2 |
100-46 |
800 |
2 |
16 |
Husby-Sjutolft .................. |
— |
— |
— |
360 |
2 |
7-20 1 |
Villberga........................... |
6 340 |
2 |
126-so |
5 529-51 |
2 |
110-59 j |
Lill k vika......................... |
5 590 |
2 |
111-80 |
— |
— |
— |
Boglösa ........................... |
310 |
2 |
6-20 |
4 - |
— |
— |
Vallby .............................. |
490 |
2 |
9-80 |
2 920 |
2 |
58-40 | |
784
Kommun
År 1 9 1 B
Taxerat
skogsvärde
Kronor
Utdebit.
pr 100 kr.j Uträknad
skogs- skogsaccis
värde
Kronor
12 625
9 519-20
Kronor
252''50
190-38
t Arnö.................................
I Svinnegarn......................
Enköpings-Näs .................
Teda ......................... ......
Sparrsätra .......................
Bred ..............................
Vårfrukyrka .....................
Långtora ...........................
Nysätra ...........................
Biskopskulla ....................
| Fröslundif ........................
Giresta .............................
Fittja ..............................
Hjälsta..............................
Holm ...........................
Kulla.................................
Gryta ..............................
Balingsta..........................
Hagby .............................
Ramsta ...........................
Västeråker ........................
Dalby .............................
Skogs-Tibble .....................
Åland ..............................
Järlåsa..........................
Bondkyrka ........................
Börje ................................
Uppsala-Näs .....................
Vånge ..............................
Bälinge ................
Skuttunge .............
Gamla Uppsala.......
Vaksala ................
Danmark................
Rasbo ...................
Rasbokil ................
Fundbo..... ............
Tensta ..................
Viksta ...................
Björklinge .............
■ Arentuna................
Lena.....................
Vendel...................
Söderfors................
Tierp......................
Vässland................
Tolfta ...................
3 070 |
2 |
61-40 |
6 750 |
2 |
135 |
3 900 |
2 |
78 |
700 |
2 |
14 |
5 770 |
2 |
115-40 |
860 |
2 |
17-20 |
1 462 |
2 |
29-40 |
7 500 |
2 |
150 |
53 740 |
2 |
1 074-80 |
63 890 |
2 |
1277-80 |
15 305-69 |
1*99 |
304-58 |
3 712-4 4 |
o |
74-25 |
8 406 |
2 |
168-13 |
14223 |
2 |
284-46 |
43140 |
2 |
862-so |
23 630 |
2 |
472-60 |
17 340 |
2 |
346*80 |
27 800 |
2 |
556 |
8 440 |
2 |
168-so |
20 750 |
2 |
415 |
22 620 |
2 |
452''40 |
81 050 |
2 |
1621 |
8 850 |
2 |
177 |
18 940 |
2 |
378-80 |
39 203 |
2 |
783-60 |
51190 |
1*40 |
716-66 |
147 580 |
9 |
2 951-60 |
76 907-3 7 |
2 |
1538-14 |
88 774-9 9 |
2 |
1 775-48 |
År 1914
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
4 243 |
2 |
84-86 |
3 853-3 2 |
2 |
77-07 |
— |
— |
-. |
15 137 |
2 |
302-7 4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 143 |
2 |
22-86 |
— |
— |
— |
684 |
o |
13-60 |
3 070 |
2 |
61-40 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
843 |
2 |
16-86 |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
20 580 |
2 |
411-60 |
24 740 |
2 |
494-80 |
27 680 |
2 |
553-60 |
15 115-so |
2 |
302-31 |
13 18216 |
2 |
263-40 |
1 112 |
2 |
22-24 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
21636 |
2 |
432-72 |
32 570 |
2 |
651-40 |
13 530 |
2 |
270-60 |
2 250 |
2 |
45 |
— |
— |
— |
2 380 |
2 |
47-e o |
16 450 |
2 |
329 |
18 750 |
2 |
375 |
13 370 |
2 |
267-40 |
34 390 |
2 |
687-so |
18 530 |
2 |
370-60 |
27 250 |
2 |
545 |
10 560 |
2 |
211-20 |
37 220 |
2 |
744-40 |
44 878 |
2 |
896-80 |
99 780 |
1-3 5 |
1 347*03 |
165 630 |
2 |
3 312-60 ! |
90 068-so |
2 |
1801-3 7 1 |
105 660 |
2 |
2113-20 ! |
År 19 1 3 |
År 1914 |
|||||
K o in in u n |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Ltdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad j Kronor ; |
Älvkarleby ........................ |
205 620 |
2 |
4 112-40 |
274 990 |
2 |
5 499-so |
Skätthammar ..................... |
28 400 |
0-76 |
213 |
18 590 |
0-825 |
153-3 7 |
Ekeby .............................. |
26 048-83 |
2 |
520-98 |
18 054-45 |
1-56 |
281-64 1 |
Alunda.............................. |
32 140 |
2 |
642-8 0 |
29 000 |
2 |
580 ; |
Morkarla........................... |
31 976 |
2 |
639-52 |
38 550 |
1*515 |
584-0 3 |
Tima................................. |
8 200 |
2 |
164 |
12 230 |
2 |
244-6 0 |
Stavby .............................. |
40 790 |
2 |
815-80 |
15 390 |
2 |
307-80 |
Dannemora........................ |
17 160 |
1''20 |
205-9 2 |
26 820 |
Ilo |
308-43 |
Film................................. |
35 658-s 7 |
0*7 5 |
267-44 |
38 010 |
0-75 |
285-os |
Tegelsmora........................ |
33 390 |
1-80 |
601-02 |
39 851 |
1-70 |
676-86 |
Österlövsta ........................ |
152118-86 |
2 |
3 042-8 8 |
160 832-65 |
2 |
3 216-4 6 |
Hållnäs ........................... |
93 120 |
2 |
1 862-40 |
137 000 |
2 |
2 740 |
Uppsala stad..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Enköpings stad .................. |
_ |
— |
— |
~ |
— |
— |
Summa |
1 795 388-09 |
34 537*5a |
1 873 608*56 |
35 513-42 |
||
Södermanlands län. |
||||||
Tunn................................. |
15 291 |
2 |
305-82 |
6 310 |
2 |
126-20 ; |
Bergshammar.................... |
365 |
2 |
7*30 |
2 950 |
2 |
59 |
Tunaberg........................... |
18 530 |
2 |
370-eo |
31 918 |
2 |
638-36 j |
Lunda ............................. |
18 650 |
2 |
373 |
12 940 |
2 |
258-so |
Kila ................................. |
40 626-49 |
2 |
811-80 |
63 362-6 3 |
2 |
1 266*20 |
Björkvik ........................... |
149 890 |
2 |
2 997-80 |
194 430 |
2 |
3 888-60 |
Halla .............................. |
1600 |
2 |
32 |
710 |
2 |
14-20 |
Stigtomta........................... |
25 890 |
2 |
517-so |
26 280 |
2 |
525-60 |
Nykyrka ........................... |
6 315-06 |
2 |
126-30 |
— |
— |
— |
Bärbo .............................. |
9 811-oe |
1-65 |
161-88 |
12 000 |
2 |
240 |
S:t Nikolai........................ |
55 400 |
1-745 |
966-74 |
33 420 |
1*895 |
633-30 |
Ripsa .............................. |
44120 |
2 |
882-40 |
112 030 |
2 |
2 240-eo |
Lid ................................. |
2 110 |
2 |
42-20 |
3 850 |
2 |
77 |
Runtuna ........................... |
8 528 |
2 |
170-56 |
32 765 |
2 |
655-3 2 |
Ludgo .............................. |
32 030 |
2 |
640-eo |
35 390 |
2 |
707-80 j |
Spel vik.............................. |
400 |
2 |
8 |
— |
— |
— |
Bälinge........................... |
14 339 |
2 |
286-40 |
13 791 |
2 |
275-60 i |
Tystberga ........................ |
10 560 |
2 |
211-20 |
112 245 |
2 |
2 244-90 1 |
Torsåker ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Lästringe........................... |
9 410 |
2 |
188-20 |
3 281 |
2 |
65-62 j |
Sätersta ........................... |
960 |
2 |
19-20 |
12 720 |
2 |
254-40 ! |
Bogsta.............................. |
— |
— |
— |
4 390 |
2 |
87-so i |
Råby-Rönö ........................ |
12 350 |
2 |
247 |
6 420 |
2 |
128-40 |
Svärta .............................. |
3 670 |
2 |
73-40 |
15 070 |
2 |
301-40 |
Helgona ........................... |
6 160 |
1*55 |
95-4 8 |
9 910 |
1*53 |
151-63 |
Hölö................................ |
440 |
2 |
8-so |
6 699 |
2 |
133-98 |
Mörkö .............................. |
2 440 |
1*17 |
28-55 |
49 930 |
1-53 |
763-93 |
Västerljung........................ |
11 821 |
2 |
236-48 |
11249 |
2 |
224-98 |
Trosa landskommun............ |
1067 |
2 |
21-3 4 |
2 700 |
2 |
54 |
Vagnhärad ........................ |
14100 |
2 |
282 |
22 880 |
2 |
457-60 |
Gåsinge ........................... |
7410 |
2 |
148-2 0 |
8 965 |
2 |
179-30 |
Dillnäs.............................. |
3 470 |
2 |
69-40 |
2 680 |
2 |
53-60 |
Ko mimm alskaltesakkunnige. 99
786
Kommun
Frustuna.......................
Kattnäs .......................
Biörnlunda ....................
Gryt.............................
Yästra Vingåker ...........
Östra » ...........
Julita .........................
Österåker.....................
1 Stora Malm....................
! Lerbo .........................
! Flöda ..........................
j Skyllinge.......................
Blacksta .......................
Vadsbro .......................
Husby-Oppunda..............
j Bettna ..........................
| Vrena .........................
j Helgesta .......................
Hyl (inge .......................
! Dunkel’..........................
I Lilla Malma .................
| Malmköping .................
| Årdala..........................
Forsa ..........................
i Lilla Mellösa ................
[ Flen ............................
Torshälla landskommun ..
| Gillberga.......................
Lista .............................
Tumbo..........................
Råby-Rekarne.................
Öja .............................
Väslermo........................
Jäder.............................
Barva ..........................
K jula............................
Sundby .........................
Vallby ...........................
Hammarby ....................
Stenkista ....................
j Ärla ..............................
Husby-Rekame ...............
1 Näshulta .......................
Åker..............................
iLänna ...........................
j Vansö ..........................
| Härad ...........................
i Fogdö ..........................
Helgarö .......................
{Strängnäs landskommun...
! Toresund........................
År 1913
Taxerat skogsvård® Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
4 833 |
2 |
96-66 |
500 |
2 |
10 |
42 880 |
2 |
857-co |
44 350 |
2 |
887 |
147 300 |
2 |
2 946 |
51 520 |
2 |
1 030-4 0 |
40 270 |
2 |
805-40 |
23 240 |
2 |
464-so |
231 540 |
2 |
4 630-so |
14 338 |
2 |
286-76 |
105 560 |
2 |
2111-20 |
92 695 |
2 |
1 853-90 |
9 145 |
2 |
182-90 |
7 675 |
2 |
153*50 |
8120 |
2 |
162-40 |
5 960 |
2 |
119-20 |
1240 |
2 |
24-80 |
48 030 |
2 |
960-60 |
26 710 |
2 |
534-20 |
114 370 |
2 |
2 287-40 |
20 580 |
2 |
411-60 |
42 992 |
2 |
859-84 |
3160 |
1.70 |
53-72 |
27 870 |
2 |
557-40 |
37 610 |
1-62 |
609-2 7 |
2 580 |
2 |
51-60 |
23 070 |
2 |
461-40 |
4 320 |
2 |
86-40 |
8180 |
2 |
163-60 |
10 761-50 |
2 |
215-24 |
31 901 |
‘ 2 |
638-0 2 |
29 126-19 |
2 |
582-33 |
2170 |
2 |
43-40 |
14 820 |
2 |
296-3 9 |
24 802 |
2 |
496-04 |
16 810 |
2 |
336-20 |
21 no |
2 |
422-20 |
54 030 |
2 |
1 080-eo |
15 680 |
2 |
313*60 |
146 490 |
2 |
2 929-80 |
22 270 |
2 |
445*40 |
40 750 |
2 |
815 |
17 460 |
2 |
349-20 |
2 490 |
2 |
49-80 |
1840 |
2 |
36-80 |
9 040 |
2 |
180-so |
17 470 |
2 1 |
357-4 0 |
År 1914
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor | |
6 837 |
2 |
136-74 |
760 |
2 |
15*20 |
29 330 |
2 |
586-60 | |
22 210 |
2 |
444-20 |
162 030 |
2 |
3 240-60 |
93 132 |
2 |
1862-64 |
44 390 |
2 |
887-80 1 |
7 207-92 |
2 |
144-16 | |
291400 |
2 |
5 828 1 |
8180 |
2 |
163-60 j |
116 964 |
2 |
2 339-28 | |
37 948 |
2 |
758-96 j |
4 524 |
2 |
90-48 I |
8 091 |
2 |
161-82 I |
2 580 |
2 |
51-60 |
42 360 |
2 |
o N l> 00 |
4170 |
2 |
83-40 |
22 750 |
2 |
455 |
7 730 |
2 |
154-60 |
66 340 |
2 |
1326-8 0 | |
79 330 |
2 |
1 586*60 i |
40 564 |
2 |
811-28 |
7 409 |
2 |
148-18 |
31630 |
2 |
632-60 |
18 080 |
2 |
361-60 |
3 579 |
2 |
71-58 |
10 510 |
2 |
210-20 |
9 290 |
2 |
185-80 |
7 721 |
2 |
154-4 2 |
4 355-6 4 |
2 |
87-n |
26 335 |
2 |
526-70 |
31 635-42 |
2 |
632-71 |
11200 |
2 |
224 |
22 670 |
2 |
453*4 0 |
290 |
2 |
5-80 |
5 488-64 |
2 |
109-60 |
17 250 |
2 |
345 |
66 690 |
2 |
1333-80 |
40 600 |
2 |
812 |
164 080 |
2 |
3 281-60 |
52 000 |
2 |
1 040 |
41 080 |
2 |
821-60 |
17 310 |
2 |
346-20 |
6 412 |
2 |
128-24 |
460 |
2 |
9-20 |
14 380 |
2 |
287-60 |
20 530 |
2 |
410-60 |
787
År 1913 |
År 1914 |
|||||
Utdebit. |
Utdebit. |
|||||
Kommun |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
! skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaceis J |
|
värde |
värde |
|||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor | |
|
[ Överselö ........................... |
22 090 |
2 |
441-80 |
17 720 |
2 |
354-40 I |
Ytterselö........................... |
38 262 |
1-89 |
723-09 |
39 360 |
2 |
787-20 |
Aspö................................. |
24 520 |
2 |
490-40 |
17 068 |
2 |
341-3 6 |
Kärnbo.............................. |
10 856 |
2 |
217-12 |
16 081 |
2 |
321-62 |
! Taxinge ........................... |
51090 |
2 |
1021-80 |
57 860 |
2 |
1157-20 |
Överenhörna ..................... |
9190 |
2 |
183-80 |
8 043 |
2 |
160-86 |
Ytterenhörna ..................... |
15 530 |
2 |
310-60 |
13 670 |
2 |
273-40 |
Nyköpings stad.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
! Eskilstuna » .................. |
24 210 |
2 |
484-20 |
8 250 |
2 |
165 |
T orshälla » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Strängnäs » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
Mariefred » .................. |
— |
— |
— |
1 670 |
2 |
33-4 0 |
i Trosa » ................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Summa |
2 393 560-30 |
47 452-03 |
2 760 821-14 |
54 898*6 6 |
||
'' Östergötlands län. |
||||||
\ Horn................................. |
58 660 |
2 |
1173-20 |
69 710 |
2 |
1 394-20 |
j Hycklinge ........................ |
37 950 |
2 |
759 |
43 720 |
2 |
874-40 |
1 Tirserum........................... |
73 460 |
2 |
1 469-20 |
48 130 |
2 |
962-6 0 |
Västra Eneby..................... |
88 490 |
2 |
1 769-80 |
56 344 |
2 |
1126-88 |
Kisa ................................. |
109 940 |
2 |
2198-50 |
77 500 |
2 |
1 550 |
i Hägerstad ........................ |
8 280 |
2 |
165-60 |
7 500 |
2 |
150 |
Oppeby.............................. |
68 660 |
2 |
1 373-20 |
52 860 |
2 |
1 057-20 |
1 Kättilstad........................... |
45 670 |
2 |
913-40 |
52 500 |
2 |
1050 |
1 Tjärstad ........................... |
53 780 |
2 |
1 075-60 |
43 050 |
2 |
861 |
j Vårdnäs ........................... |
38 160 |
2 |
763-20 |
40 860 |
2 |
817-20 |
] Västra Ryd........................ |
33 190 |
2 |
663-80 |
57 140 |
2 |
1 140-80 |
56 320 |
2 |
1 126-40 |
20 240 |
2 |
404-80 |
|
!Sund ............................. |
79 950 |
2 |
1 599 |
166 140 |
2 |
3 322-80 |
52 350 |
2 |
1047 |
53 550 |
Q |
1071 |
|
37 270 |
2 |
745-40 |
||||
Norra Vi........................... |
94 310 |
2 |
1 886-20 |
39 120 |
2 |
782-40 |
1 Västra Harg ..................... |
58 480 |
2 |
1169-60 |
84 470 |
2 |
1689-40 |
! Östra Tollstad .................. |
18 490 |
2 |
369-80 |
13 005 |
2 |
260-10 |
33 799 |
2 |
675-98 |
27 000 |
2 |
540 |
|
Veta................................. |
6 730 |
2 |
134-60 |
24 490 |
2 |
489-80 |
Viby................................. |
11 200 |
2 |
224 |
— |
— |
— |
Normlösa........................... |
1020 |
2 |
20-40 |
— |
— |
— |
Härberga.......................... |
35 080 |
1-85 |
648 |
4 271 |
2 |
84 |
Västerlösa ........................ |
— |
— |
— |
776 |
2 |
15-52 |
Mjölby.............................. |
62 620 |
2 |
1 252-40 |
20 690 |
2 |
413-so |
Nykil ............................. |
54 960 |
2 |
1 099-20 |
64 020 |
2 |
1 280-40 |
Gammalkil ........................ |
12 470 |
2 |
249-40 |
52 810 |
2 |
1056-20 |
Ulrika .............................. |
44 080 |
2 |
881-60 |
68 060 |
2 |
1361-20 |
Rappestad ........................ |
— |
— |
— |
6 642 |
2 |
132-84 |
Sjögestad........................... Vikingstad ........................ |
17 490 |
2 |
349-so |
3 330 7 990 |
2 2 |
66-60 159-80 |
Ledeberg ........................... |
3 560 |
2 |
71-20 |
— |
— |
— |
Vreta kloster..................... |
14 820 |
2 |
296-40 |
21 910 |
2 |
438-2 0 |
Stjärnorp........................... |
39 290 |
2 |
785-50 |
27 730 |
2 |
554-6 0 |
788
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
TJtdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Ljung................................ |
25 520 |
2 |
510-40 |
23130 |
2 |
462-60 |
Flistad ..... ....................... |
540 |
2 |
10-80 |
1700 |
2 |
34 |
Björkeberg ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Östra Skrukeby.................. |
— |
— |
— |
18 080 |
1-60 |
289-28 |
Lillkyrka........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Törnevalla ........................ |
6 030 |
1-90 |
114-57 |
1 150 |
1-85 |
21-2 7 |
Östra Harg........................ |
4 010 |
2 |
80-20 |
5 320 |
2 |
106-40 |
Rystad.............................. |
13 600 |
2 |
272 |
27 200 |
2 |
544 |
Vårdsberg ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Askeby ........................... |
5 850 |
2 |
117 |
11270 |
2 |
225-40 |
Bankekind .. ..................... |
38 910 |
2 |
778-20 |
40 570 |
2 |
811-40 |
Grebo .............................. |
14 530 |
2 |
290-60 |
24 230 |
2 |
484-60 |
Värna .............................. |
7 900 |
2 |
158 |
7 760 |
2 |
155-20 |
Örtomta ........................... |
2 900 |
2 |
58 |
3 320 |
2 |
6640 |
Björsäter........................... |
51 580 |
2 |
1031-eo |
44 070 |
2 |
881-40 |
Åtvid .............................. |
25 660 |
2 |
513-20 |
29 120 |
2 |
582-40 |
Sluka .............................. |
11330 |
2 |
226-60 |
18 940 |
2 |
378-80 |
Skeda .............................. |
15 910 |
2 |
318-20 |
16 960 |
2 |
339-20 |
Kärna ............................. |
4 160 |
2 |
83-20 |
4110 |
1''80 |
73-98 |
Kaga................................. |
1700 |
1-95 |
33-15 |
5 448-80 |
1-65 |
89-90 |
i Landeryd.......................... |
3110-20 |
•2 |
62-20 |
4 420 |
2 |
88-40 |
[ Vist ................................. |
22 330 |
2 |
446-60 |
14 610 |
2 |
292-20 |
1 Västra Husby.................... |
— |
— |
— |
2 880 |
2 |
57-60 |
Drolhem ........................... |
30 250 |
2 |
605 |
26 820 |
2 |
536*40 |
1 Skönberga ........................ |
46 160 |
2 |
923-20 |
29 930 |
2 |
598-60 |
] Ringarum........................... |
122 250 |
2 |
2 445 |
111700 |
2 |
2 234 |
j Valdemarsviks köping1) ...... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Mogata.............................. |
19 090 |
2 |
381-so |
18 740 |
2 |
374-80 |
j Börrum.............................. |
5110 |
2 |
102-20 |
7 450 |
2 |
149 |
Gryt ................................ |
55 560 |
2 |
1 111-20 |
91800 |
2 |
1836 |
| Skällvik ........................... |
38 340 |
2 |
76ö*80 |
75 030 |
2 |
1500-60 |
39 270 |
2 |
785-40 |
24 000 |
2 |
480 |
|
Skärkind........................... |
14 090 |
2 |
281-80 |
1425 |
2 |
28-50 |
Gistad .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Gårdeby ........................... |
12 010 |
2 |
240-20 |
20 000 |
2 |
400 |
| Östra Ryd ........................ |
14845 |
2 |
296-90 |
23 415 |
2 |
468-8 0 |
| Yxnerum........................... |
34 070 |
2 |
681-40 |
27 570 |
2 |
551-40 |
Godegård........................... |
128 210 |
2 |
2 564-20 |
165 830 |
2 |
3 316*00 |
| Tjällmo ........................... |
30 840 |
2 |
616-80 |
27 410 |
2 |
548-20 |
1 Hällestad........................... |
92160 |
2 |
1 843-20 |
80 460 |
2 |
1 609-20 |
j Risinge............................. |
106 610 |
2 |
2 132-20 |
108 260 |
2 |
2 165-20 |
Regna .............................. |
96 950 |
2 |
1 939 |
70 850 |
2 |
1417 |
1 Skedevi ........................... |
75 950 |
2 |
1519 |
108 790 |
2 |
2 175-80 |
j Vänga .............................. |
41890 |
2 |
837-80 |
58 050 |
2 |
1 161 |
j Kuddby ........................... |
680 |
2 |
13-60 |
1150 |
2 |
23 |
1 Östra Ny........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Ro no............................... |
29 260 |
2 |
585-20 |
14 790 |
2 |
295-80 |
iÅ ................................... |
~ |
r) Bildad år 1914 genom utbrytning ur Ringarum i Östergötlands län och Tryserum i
Kalmar län.
789
1 |
Å |
r 19 13 |
År 1914 |
|||
K o m mun |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Tåby................................. |
1 230 |
2 |
24-60 |
5 310 |
2 |
106-20 |
| Konungsund ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Härudshammar .................. |
15 750 |
2 |
315 |
7 310 |
2 |
146-20 |
• Jonsberg ........................... |
2 150 |
2 |
43 |
11 170 |
2 |
223-40 |
Östra Husby ..................... |
460 |
2 |
9-20 |
280 |
2 |
5-60 |
Kvarsebo ........................... |
14 800 |
2 |
296 |
17 740 |
2 |
354-so |
Östra Stenby ..................... |
6 861 |
1-90 |
130-3 6 |
— |
— |
— |
1 Styrestad........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
St. Johannes ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Dagsberg........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Krokek.............................. |
10 530 |
’ 2 |
210-60 |
14 050 |
2 |
281 |
Tingstad ........................... |
15120 |
2 |
302-40 |
200 |
2 |
4 |
Furingstad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Östra Eneby ..................... |
33 130 |
2 |
662-00 |
33 840 |
2 |
676-80 |
Kvillinge ........................... |
24 500 |
2 |
490 |
25 651 |
2 |
513-02 |
Simonstorp ........................ |
59 320 |
2 |
1186-40 |
69 270 |
2 |
1 385-40 |
Kimstad .......................... |
46 750 |
1*55 |
724-63 |
19 520 |
1-55 |
302-56 |
Kullerstad ....................... |
2 670 |
2 |
53-40 |
1 710 |
2 |
34-20 |
Borg................................ |
6 310 |
2 |
126-20 |
1740 |
1-50 |
26-10 |
Svanhals ........................... |
— |
— |
— |
3160 |
2 |
63-20 |
Rumla .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Rök ................................. |
35 110 |
2 |
702-2 o |
19 600 |
2 |
392 |
Heda................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Stora Aby ...................... |
35 360 |
2 |
707-2 0 |
20 420 |
2 |
408-40 |
Ödeshög ........................... |
22 330 |
1-50 |
334*95 |
29 630 |
1-37 |
405-93 |
Trehörna........................... |
16 500 |
2 |
330 |
22 100 |
2 |
442 |
Västra Tollstad.................. |
24 950 |
1-25 |
311-89 |
27 210 |
1-12 |
304-74 |
Ekeby .............................. |
39 240 |
2 |
784-so |
39 170 |
2 |
783-40 |
Blåvik .............................. |
53 760 |
2 |
1 075*20 |
55 570 |
2 |
1 111-40 |
Rinna .............................. |
52 620 |
2 |
1 052-40 |
20 080 |
2 |
401-60 |
Åsbo................................. |
49 760 |
2 |
995-20 |
46 060 |
2 |
921-20 |
Malexander........................ |
92 100 |
2 |
1842 |
94 880 |
2 |
1 897-60 |
Högby ............................ |
4 800 |
2 |
96 |
6 440 |
2 |
128-80 |
Högsta d ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Järstad.............................. |
— |
— |
— |
3 225 |
2 |
64-50 |
Allhelgona ........................ |
26 780 |
2 |
535*6 0 |
9 925 |
2 |
198-50 |
'' Bjälbo .............................. |
— |
— |
■9 _ |
— |
— |
— |
Väderstad ....................... |
9 721-0 5 |
2 |
194-42 |
21147-47 |
2 |
422-94 |
Hov ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Appuna ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Västra Stenby .................. |
1000 |
2 |
20 |
8 550 |
2 |
171 |
Hagebyhöga ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Fivelstad........................... |
— |
— |
— |
5 140 |
2 |
102-80 |
Orlunda ........................... |
1000 |
1-50 |
15 |
— |
— |
— |
Varv................................. |
20 300 |
2 |
406 |
6 760 |
2 |
135-20 |
Styra................................ |
— |
— |
— |
13 712-40 |
2 |
274-25 |
Ask ................................. |
1 065 |
2 |
21 |
— |
— |
— |
Vinnerstad ........................ |
2 630 |
2 |
52" 60 |
3 720 |
2 |
74-40 |
Motala landskommun ......... |
42 300 |
2 |
846 |
45 970 |
2 |
919-40 |
Västra Ny ........................ |
76 350 |
2 |
1 527 |
69 590 |
2 |
1391-80 |
■ Rogslösa ........................... |
1 541-60 |
2 |
30-83 |
12 573 |
2 |
251-46 |
790
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
[Uträknad i Kronor |
|
Väversunda........................ |
280 |
2 |
5-60 |
5 738-89 |
2 |
1147 7 |
Herrestad........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Källstad ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
S:t Per.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Strå ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Örberga ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Nässja .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Klockrike........................... |
7 850 |
2 |
157 |
35 540 |
2 |
710-80 |
Brunneby........................... |
18 570 |
2 |
371-40 |
10 000 |
2 |
200 |
Skeppsås........................... |
1 210 |
2 |
24-20 |
— |
— |
— |
Älvestad ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Vallerstad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
Fornåsa ........................... |
6 330 |
2 |
126-60 |
1040 |
2 |
20-80 j |
Lönsås.............................. |
— |
— |
— |
1800 |
2 |
36 |
Ekebyborna........................ |
2 170 |
2 |
43-40 |
4 960 |
2 |
99-20 | |
Kritberg........................... |
115 600 |
2 |
2 312 |
175 019-84 |
2 |
3 501-80 |
Linköpings stad ............ |
10 250 |
2 |
205 |
2 800 |
2 |
56 |
Norrköpings » ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Söderköpings » ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Motala » ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
j Vadstena » ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
_ i |
Skänninge » ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Summa |
3 650 752-85 |
72 432-68 |
3 682 639-40 |
73 026-74 |
||
Jönköpings län. |
||||||
Svarttorp........................... |
10 450 |
2 |
209 |
26 511 |
2 |
529-80 |
Lekeryd ........................... |
59 860 |
2 |
1 197-20 |
26 120 |
1 |
261-20 |
Järsnäs.............................. |
7 800 |
2 |
156 |
18 700 |
2 |
374 |
Forserum........................... |
20 360 |
2 |
407-20 |
19 510 |
2 |
390-20 j |
Barkeryd.......................... |
31 370 |
2 |
627-40 |
41719 |
2 |
834-3 8 |
Nässjö landskommun ......... |
42 630 |
2 |
850-60 |
27 580 |
2 |
551-60 |
Järstorp ........................... |
1 794 |
2 |
35-88 |
3 636 |
2 |
72-72 j |
Bankeryd........................... |
12 670-14 |
2 |
252-40 |
8 294-05 |
2 |
165 |
Rogberga........................... |
28 860 |
2 |
577-20 |
32180 |
2 |
643-60 1 |
Öggestorp ........................ |
22 882 |
2 |
457-6 6 |
46 054 |
2 |
921-08 |
Barnurp ........................... |
43 700 • |
2 |
874 |
63 560 |
2 |
1 271-20 |
Månsarp ........................... |
26 190 |
2 |
523-80 |
33 270 |
2 |
665*40 |
Sandseryd ........................ |
15 590 |
2 |
311-80 |
27 720 |
2 |
554-40 |
Hakarp.............................. |
24110 |
2 |
482-20 |
16 020 |
-2 |
320-40 |
Visingsö ........................... |
12 880 |
2 |
257-60 |
17 200 |
2 |
344 |
Gränna landskommun ........ |
28 092 |
2 |
561-84 |
15 050 |
2 |
301 |
Skärstad ........................... |
21500 |
2 |
430 |
17 420 |
2 |
348-40 |
Ölmeslad........................... |
8150 |
2 |
163 |
— |
— |
— |
Bottnaryd ........................ |
55 095 |
2 |
1 101-90 |
72 680 |
1*70 |
1235-56 |
Mulseryd.......................... |
46 450 |
2 |
929 |
35 790 |
2 |
715-80 ! |
Angerdshestra..................... |
39 310 |
2 |
786-20 |
32100 |
2 |
642 |
Stengårdshult..................... |
26 240 |
2 |
524-so |
17 930 |
2 |
358-60 | |
Norra Unnaryd .................. |
23 498 |
2 |
469-96 |
21 372 |
2 |
427-44 |
Valdshult........................... |
10 520 |
2 |
210-40 |
16 639 |
2 |
332-60 1 |
1 Öreryd ............................. |
68 640 |
2 |
1372-so |
83 870 |
2 |
1 677-40 i |
791
! |
År 1913 |
Å |
r 19 14 |
|||
Tv o m in u n |
Taxerat skogsväxt} Kronor |
Utdcbit. Kronor |
Uträknad skogaaccis Kronor |
Taxerat Kronor |
Utdcbit. i Kronor ! |
Uträknad Kronor i |
1 Norra Hestra..................... |
23 030 |
o |
460-so |
16 630 |
2 |
332-00 |
J Bonslorp.......................... |
29 970 |
2 |
599-4 0 |
31 080 |
2 |
621-eo |
j Åsenhöga........................... |
45 066 |
2 |
901-3 2 |
40 850 |
2 |
817 |
Kiilleryd ........................... |
38 330 |
2 |
766*60 |
66 621 |
2 |
1 332-42 | |
Lommaryd ........................ |
71 560 |
2 |
1431-20 |
53 020 |
2 |
1 060-40 | |
Biilaryd ........................... |
30 210 |
2 |
604-so |
36 210 |
2 |
724-20 |
Frinnaryd ........................ |
9 320 |
2 |
186-40 |
12 430 |
2 |
248-60 |
Adelöv.............................. |
10170 |
2 |
203-4 0 |
19 700 |
2 |
394 |
Vireda .............................. |
21 600 |
2 |
432 |
37 740 |
2 |
754-80 |
Haurida ........................... |
6 390 |
2 |
127-80 |
5 790 |
2 |
115''80 1 |
| Askeryd ........................... |
30 615 |
2 |
612-30 |
32 366-25 |
2 |
647-82 ) |
1 Bredestad ........................ |
1290 |
2 |
25-80 |
29166-7 2 |
2 |
583-33 |
Marbäck ........................... |
12 100 |
2 |
242 |
21 345 |
2 |
426-90 j |
! Linderås ........................... |
33 410 |
9 |
668-20 |
14 975 |
2 |
299-50 | |
Säby................................. |
95 610 |
2 |
1 912-20 |
75 740 |
2 |
1 514-so j |
Tranås köping .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
In eratorp ........................... |
40 300 |
2 |
806 |
53 400 |
2 |
1068 |
Bella................................. |
3 670 |
2 |
73-40 |
6 810 |
2 |
136-20 i |
Hässleby........................... |
32 740 |
2 |
654-80 |
50 881 |
2 |
1017-40 | |
Hult................................. |
27 607-5 7 |
2 |
551-80 |
50 698-89 |
2 |
1012-93 i |
Edshult.............................. |
9 252-79 |
2 |
184-20 |
12 510 |
2 |
250-20 j |
Höreda.............................. |
18 713-66 |
2 |
374-2 7 |
27 994-50 |
2 |
559-89 | |
Mellby.............................. |
13 200 |
2 |
264 |
12 794 |
2 |
255*8 0 |
Eksjö landskommun............ |
29 569 |
2 |
590-80 |
36 687 |
2 |
733-20 | |
Flisby ............................. |
52 159 |
2 |
1 043-18 |
54247 |
2 |
1084-94 |
Norra Solberga .................. |
26 950 |
2 |
539 |
40 060 |
2 |
801-20 ; |
Vetlanda ........................... |
34 270 |
2 |
685'' 40 |
36 610 |
2 |
732-20 |
Vetlanda köping ............... |
— |
— |
— |
2 500 |
2 |
50 |
Björkö .............................. |
17 935-95 |
2 |
358-20 |
14 670 |
2 |
293-40 | |
Nävelsjö ........................... |
16 500 |
2 |
330 |
18 550 |
371 |
|
Karlstorp........................... |
40 210 |
2 |
804-20 |
28 500 |
2 |
570 |
Kråkshult.......................... |
6 490 |
2 |
129-so |
23 180 |
2 |
463-60 |
Alseda.............................. |
49 860 |
2 |
997-20 |
92 210 |
2 |
1844-20 |
Skede .............................. |
29 810 |
2 |
596-20 |
33 495 |
2 |
669" 9 0 1 |
Ökna...................... ........ |
63 400 |
2 |
1 268 |
73 660 |
3 |
1 473-20 |
Skira................................. |
32 720 |
2 |
654" 40 |
52 090 |
2 |
1 041-80 |
Nye ................................ |
8 655-50 |
2 |
173-u |
11923 |
2 |
238-46 |
Näshult ........... ............... |
26 410 |
2 |
528-20 |
20 410-so |
2 |
407-94 |
S ten berga.......................... |
46 233 |
2 |
924-66 |
23 072 |
2 |
461-44 |
Korsberga ...................... |
42 080 |
2 |
841-60 |
60368 |
2 |
1 207 |
Lemnhult........................... |
10 818-90 |
2 |
216-3 7 |
23 710-so |
2 |
474-21 |
Bäckseda.......................... |
13 500 |
2 |
270 |
27 750 |
2 |
555 |
Näsby ............................ |
11 290 |
2 |
225-80 |
17 820 |
2 |
356*40 |
Myresjö ......................... |
24 750 |
2 |
495 |
17 860 |
2 |
357-20 |
Lannaskede....................... |
17 352 |
2 |
347-04 |
11885 |
2 |
237-70 |
Norra Sandsjö ................. |
54030 |
2 |
1080-eo |
56 190 |
2 |
1123-80 |
Vallsjö ........................... |
14 760 |
2 |
295-20 |
3 730 |
2 |
74-60 |
Fröryd.............................. |
28 040 |
2 |
560*80 |
18 840 |
2 |
| 376-so |
Bäckaby .......................... |
19 570 |
2 |
391-40 |
15 430 |
2 |
308-60 |
Ramkvilla ........................ |
34 500 |
2 |
690 |
32 970 |
o |
659-40 |
Södra Solberga .................. |
4 040-90 |
2 |
80-81 |
9 664-7 0 |
2 |
I 193-30 |
792
Kommun
! Hultsjö.............................
Skepperstad ....................
Hjärtlanda .......................
Hjälmseryd........................
Stockaryd .......................
Vrigstad ..........................
Nydala..............................
Svennarum ........................
Malm bäck ........................
Ödestuga...........................
• Almesåkra ........................
Bringetofta ........................
; Norra Ljunga.....................
I Hylletofta ........................
1 Tofteryd ...........................
1 Byarum .........................
i Fryele ..............................
Hagshult...........................
Rydabolm ........................
Gällaryd ...........................
■ Värnamo ...........................
Värnamo köping ...............
Våxtorp ...........................
Tånnö ..............................
Härda ..............................
Hånger..............................
Åker.................................
j Kävsjö ..............................
i Södra Unnaryd ..................
Jälluntofta ........................
Femsjö..............................
: Långaryd...........................
J Färgaryd...........................
: Södra Hestra.....................
Gryteryd ...........................
Burseryd ...........................
j Sandvik ...........................
i Bosebo..............................
| Villstad ...........................
| Båraryd ...........................
Våthult..............................
Reftele..............................
Anderstorp .......................
Kull torp ...........................
Gnosjö .............................
i Forsneda...........................
Bredaryd...........................
Torskinge .......................
Ås ... ............................
Kållerstad ........................
Bolmsö..............................I
År 1913
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
17 350 |
i 2 |
347 |
12 330 |
2 |
246-so |
4 267 |
i 2 |
85 |
21 660 |
Q |
433-20 |
50 610 |
2 |
1 012-20 |
44 970 |
2 |
899-10 |
107 710 |
2 |
2 154-2 0 |
54 940 |
2 |
1098-so |
37 600 |
2 |
752 |
16 070 |
2 |
321-40 |
39 149 |
2 |
782-60 |
15 530 |
2 |
310-60 |
25 040 |
2 |
500-so |
42180 |
2 |
843*6 0 |
164 890 |
2 |
3 297-so |
39 470 |
2 |
789-40 |
23 376-49 |
2 |
467-53 |
105 480 |
2 |
2109-fio |
50 135-73 |
2 |
1002-71 |
59 850 |
2 |
1 197 |
99 001-54 |
2 |
1 979-9 9 |
13 264 |
2 |
265-28 |
62 940 |
2 |
1 258-80 |
7 200 |
2 |
144 |
60 440 |
2 |
1 208-so |
95 860 |
2 |
1 917-20 |
116 220 |
2 |
2 324-4 0 |
16 270 |
2 |
325-40 |
42 260 |
2 |
845-20 |
68 540 |
2 |
1 370-80 |
34 360 |
2 |
687-20 |
41 620 |
2 |
832-40 |
16 250 |
2 |
325 |
55 960 |
2 |
1 11920 |
4 730 |
2 |
94-60 |
19 470 |
2 |
389-40 |
68 640 |
2 |
1 370-so |
52 050 |
2 |
1 041 |
18 525-51 |
2 |
370-4 0 |
49 040 |
2 |
980-so |
13 020 |
1-80 |
234-86 |
30 329-so |
2 |
605-8 0 |
42 710 |
2 |
854-20 |
5 150 |
2 |
103 |
19 495 |
2 |
389-90 |
2 500 |
2 |
50 |
24 770 |
2 |
495-40 |
20 780 |
2 |
415-60 |
21 350 |
2 |
427 |
Å |
r 1914 |
|
Taxerat |
Utdebit. |
Uträknad |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
Kronor |
värde Kronor |
Kronor |
36 810 |
1 2 |
736-20 |
12 730 |
2 |
254-60 |
4 210 |
2 |
83-80 |
38 360 |
2 |
767-20 |
8 876 |
2 |
177-52 |
43 030 |
2 |
860-60 |
24 590 |
2 |
491-80 |
106 700 |
2 |
2134 |
68 280 |
2 |
1 365*60 |
60 780 |
2 |
1215-eo |
10 050 |
2 |
201 |
32 059 |
2 |
641-18 |
11550 |
2 |
231 |
20 795 |
2 |
415-90 |
30 290 |
2 |
605-so |
150 040 |
2 |
3 000-so |
31 ISO |
2 |
623 |
13 316-99 |
2 |
266-84 |
99 780 |
2 |
1 995-60 |
46 987 |
2 |
939-7 5 |
132 150 |
2 |
2 643 |
65 810-23 |
2 |
1 315*95 |
9 606 |
2 |
192-12 |
41 230 |
2 |
824-60 |
12 860 |
2 |
257-2 0 |
43 470 |
2 |
869-40 |
33 200 |
2 |
664 |
116 290 |
2 |
2 325-so |
28 620 |
2 |
572-40 |
36 480 |
2 |
729-eo |
101 210 |
2 |
2 024-20 |
36 040 |
2 |
720-80 |
25 540 |
2 |
510-80 |
22 020 |
2 |
440-40 |
48 370 |
2 |
967-40 |
4110 |
2 |
82-20 |
29 180 |
2 |
583-o o |
92 390 |
2 |
1 847-so |
105 270 |
2 |
2 105-40 |
12 450 |
2 |
249 |
81 830 |
2 |
1 636-60 |
8 790 |
1-50 |
131-85 |
29 495 |
2 |
591*20 |
65 630 |
2 |
1 312-60 |
1362 |
2 |
26 |
24 257 |
2 |
485-14 |
3 940 |
2 |
78-80 |
18 551 |
2 |
370-40 |
10110 |
2 |
202-20 |
9 360 |
2 |
187-20 |
793
Å |
r It)] 3 |
År 1914 |
||||
K o in m u n |
i ! Taxerat K ronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat, Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
j Dannäs............................. |
7 020 |
2 |
140-40 |
4 700 |
2 |
94 |
Tunnåker.......................... |
2 9fi0 |
2 |
59-2 0 |
5 000 |
2 |
100 |
1 Jönköpings stad................. |
24 140 |
2 |
482-so |
30 180 |
2 |
603-eo |
1 Huskvarna » .................. |
2 090 |
2 |
41-so |
300 |
2 |
6 |
Nässjö *) » .................. |
— |
— |
690 |
2 |
13-80 |
|
| Eksjö » ................. |
(i 170 |
2 |
123-40 |
18 110 |
2 |
362-20 |
] Gränna » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
4146 234-48 |
82 893-76 |
4 446 745-33 |
— |
88 406-51 |
|
Kronobergs län. |
||||||
j Hovmantorp ..................... |
139 277-20 |
1-90 |
2 646-26 |
141 038-91 |
2 |
2 820- 7 7 |
! Furuby............................. |
92 272-61 |
_2 |
1 845-45 |
109 714 |
2 |
2 196-29 |
j Hemmesjö ........................ |
36 798 |
2 |
735* 9 tf |
28 329 |
2 |
566*58 |
Tegnaby ........................... |
9 720-54 |
2 |
194 |
28 463-78 |
2 |
569-27 |
Växjö landskommun............ |
30 428-70 |
2 |
608''5 7 |
30 563-47 |
2 |
611-24 |
Nöbbele ........................... |
48 338 |
2 |
966-76 |
51 692-8 7 |
2 |
1 033-84 |
Östra Torsås ..................... |
31 130 |
2 |
622-60 |
49 45o |
2 |
989 |
| Längasjö ........................... 1 Ljuder .............................. |
8 200 |
2 |
164 |
22 350 |
2 |
447 |
48 240 |
2 |
964-80 |
43 100 |
2 |
862 |
|
i Almeboda ........................ |
71 964 |
2 |
1438-20 |
46 647 |
2 |
931-40 |
Linneryd ........................... |
33 940 |
2 |
678-80 |
45 310 |
2 |
906-20 |
Södra Sandsjö .................. |
36 210 |
2 |
724-20 |
38 860 |
2 |
777-20 |
Väckelsång........................ |
39 950 |
2 |
799 |
30 960 |
2 |
619-20 |
Tingsås.............................. |
12 210 |
2 |
244-20 |
27 790 |
2 |
555-so |
Gräsa ............................. |
6 163-44 |
2 |
123-26 |
7 223-95 |
2 |
144-48 |
Åseda .............................. |
136 300 |
2 |
2 726 |
89 380 |
2 |
1 787-60 |
Älghult.............................. |
190 720 |
2 |
3 814-40 |
288 160 |
1 |
5 763-20 |
Hälleberga ........................ |
154 510 |
2 |
3 090-20 |
49 860 |
2 |
997-2(1 |
Algutsboda........................ |
56 090 |
2 |
1121-80 |
91310 |
2 |
1 826-20 |
Lenhovda........................... |
171 030 |
2 |
3 420-60 |
158 430 |
2 |
3 168-60 |
Ekeberga........................... |
127 982 |
2 |
2 558 |
143 559 |
2 |
2 869-eo |
Dädesjö ........................... |
116 760 |
2 |
2 335-20 |
128 790 |
2 |
2 575-80 |
Herråkra .......................... |
77 290 |
2 |
1 545-80 |
29 050 |
2 |
581 |
Sjösås ............................. |
25 875 |
2 |
516-40 |
22 768 |
2 |
453-80 |
Drev................................. |
25 510 |
2 |
510-20 |
33 090 |
2 |
661-80 |
Hornaryd........................... |
35 710 |
2 |
714-20 |
27 660 |
2 |
553*20 |
Nottebäck ........................ |
97 600 |
2 |
1952 |
74 480 |
2 |
1 489-60 |
Granhult .......................... |
18 828 |
2 |
376-20 |
10 146 |
2 |
202-40 |
öjaby .............................. |
22 560 |
2 |
451-20 |
33 543 |
2 |
670-86 |
Bergunda........................... |
44 789-96 |
2 |
895-6 0 |
39 134-33 |
1-30 |
508-3 0 |
Öja ................................. |
21 490 |
1-85 |
397-57 |
16190 |
1-70 |
275*23 |
Vederslöv........................... |
8 600 |
2 |
172 |
7 110 |
2 |
142-20 |
Dänningelanda .................. |
3 380 |
2 |
67-co |
8100 |
2 |
162 |
Tävelsås ........................... |
4 295-30 |
2 |
85-90 |
4 952 |
2 |
99-04 |
Kalvsvik ........................... |
18 440 |
2 |
368-so |
8 001 |
2 |
160-0 2 |
Jät.................................... |
10480 |
2 |
209-40 |
'' 20 825 |
2 |
416-50 |
Urshult.............................. |
27 238 |
2 |
544-76 |
40 41S |
2 |
808-3 8 |
Almundsryd ..................... |
41 780 |
2 |
835 60 |
41 730 |
2 |
834-60 |
’) Bildad år 1914 genom utbrytning ur Nässjö landskommun.
Kommunalskattesakkunnige. 100
794
Kommun |
År 1913 |
Å |
r 1914 |
|||
Taxerat skogsvärde Kronor |
TTtdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad ; Kronor |
|
Berg................................. |
25 710 |
1 |
257-10 |
35 420 |
i |
354-20 |
Ormesberga........................ |
13 940 |
2 |
278-80 |
8 020 |
2 |
160-4 0 |
Aneboda ........................... |
22 800 |
2 |
456 |
11670 |
2 |
233*40 |
ToJg ................................. |
18 670 |
2 |
373-40 |
19 010 |
2 |
380-20 |
Tjureda ........................... |
17 088 |
2 |
341-76 |
11670 |
o |
233-40 |
Asa ................................. |
42 060 |
3 |
841-20 |
81095 |
2 |
1 621-90 |
Gårdsby ........................... |
27 200 |
2 |
544 |
18132-71 |
2 |
862*6 5 |
Söraby.............................. |
22 170 |
2 |
443-40 |
49 700 |
2 |
994 |
Virestad ........................... |
40 340 |
2 |
806-so |
55 705 |
2 |
1114-10 |
Stenbrohult........................ |
46 930 |
1-47 |
689-8 7 |
38 680 |
1*46 |
564-73 |
Almhults köping ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vislanda ........................... |
17 872-60 |
2 |
357-45 |
23 580 |
2 |
471-60 |
Blädinge ........................... |
17 990 |
2 |
359-80 |
18 570 |
2 |
371-40 |
Skatelöv ........................... |
51 449 |
2 |
1028-9 8 |
81450 |
2 |
1 629 |
Västra Torsås .................. |
9 885-28 |
2 |
197*68 |
18 392-38 |
2 |
367-84 |
Härlunda........................... |
13 730 |
2 |
274-60 |
17 020 |
2 |
340*40 |
Lekaryd ........................... |
3 530 |
2 |
70*60 |
12 942 |
2 |
258-84 |
Aringsås .......................... |
6 253 |
1-67 |
104-43 |
4 390 |
1-73 |
75-94 |
Hjort sberga........................ |
49 820 |
2 |
996-40 |
72 310 |
2 |
1446-20 |
Kvenneberga ..................... |
6 482 |
2 |
129-64 |
4 061 |
2 |
81*22 |
Slätthög ........................... |
54 530 |
2 |
1 090-6 o |
38 310 |
2 |
766-20 |
Mistelås ........................... |
32 420 |
2 |
648-4 0 |
51 680 |
2 |
1033-eo |
Molieda ........................... |
24 458 |
2 |
489-16 |
30 990-2 9 |
2 |
619-7 9 |
Ör.................................... |
9 480 |
2 |
189-60 |
10 463 |
2 |
209-2 6 |
Härlöv ............................. |
7 230 |
2 |
144*60 |
— |
— |
— |
Vittaryd ........................... |
6 210 |
2 |
124-20 |
11970 |
2 |
239-40 |
Berga .............................. |
41 191-24 |
2 |
823-8 2 |
25 333-58 |
2 |
506-66 |
Dörarp .............................. |
11 190 |
2 |
223-80 |
11890 |
2 |
237-80 |
Ryssby.............................. |
37 540 |
2 |
750-80 |
41 220 |
2 |
824-40 |
Tutaryd ........................... |
13 387-67 |
2 |
267-20 |
7 675-12 |
o |
153 |
Ågunnaryd ........................ |
39 960 |
2 |
799*20 |
34 320 |
2 |
686*4 0 |
Pjätteryd........................... |
55 340-14 |
2 |
1 095-80 |
46115-82 |
2 |
918-40 |
Göteryd ........................... |
49 756 |
2 |
994-2 0 |
41 860 |
2 |
837-20 |
Traryd.............................. |
55 220 |
2 |
1104-40 |
35 490 |
2 |
709-80 |
Hallaryd ........................... |
28 800 |
2 |
576 |
18 050 |
2 |
361 |
Markaryd........................... |
106 740 |
2 |
2 134-so |
59 950 |
2 |
1 199 |
Hinneryd........................... |
28 861-9 2 |
2 |
576-10 |
9 332-28 |
2 |
186-60 |
Odensjö ........................... |
54 578 |
2 |
1 090-60 |
63 626 |
2 |
1271-40 |
Lid hult.............................. |
55 530 |
2 |
1 110-6 0 |
43 940 |
2 |
878-80 |
Vrå ............................... |
17 515 |
2 |
350-3 0 |
14 149 |
2 |
282*98 |
Annerstad ........................ |
39 380 |
2 |
787-6 0 |
25 310 |
2 |
506-20 |
Torpa .............................. |
29 740 |
2 |
594-80 |
42 850 |
2 . |
857 |
Nöttja .............................. |
2 826 |
2 |
56*5 2 |
1610 |
2 |
32*20 |
Angelstad ........................ |
30 286*59 |
2 |
605- 7 2 |
11021-39 |
2 |
220-42 |
Ljungby ......................... |
7 604-78 |
2 |
152-io |
3 255-99 |
2 |
65-n |
Känna .............................. |
5 311-50 |
2 |
106-23 |
3 798-28 |
2 |
75-9 7 |
Södra Ljunga..................... |
20 930 |
2 |
418-60 |
28 490 |
2 |
569-so |
Hamneda.......................... |
22 880 |
2 |
457*60 |
12 050 |
2 |
241 |
Växjö stad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
3 424 917-4 7 |
— |
67 780-7 5 | 3 374 749-0 5 |
- |
66 588-21 |
795
År 1913 |
År 1914 |
1 1 |
||||
Korn in n n |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdeblt. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor i |
Kalmar län. Dalhem.............................. |
53 208 |
2 |
1 06416 |
57 230 |
2 |
i 1 144-60 | |
; Gilrdserum ........................ |
50 780 |
2 |
1015-60 |
59 530 |
2 |
1 190-60 1 |
I Ukna ............................... |
84 000 |
2 |
1680 |
140 500 |
2 |
2 810 |
j Viistra Ed ....................... |
67 850 |
2 |
1357 |
50100 |
2 |
1 002 |
j Östra Ed........................... |
12 520 |
2 |
250-40 |
7 200 |
2 |
144 |
99112 |
2 |
1 980-f.o |
77 850 |
2 |
1557 |
|
! Hunnäs.............................. |
70 380 |
2 |
1407-eo |
55 210 |
2 |
1104-ao |
t Lotta................................ |
31 370 |
2 |
627-40 |
34 520 |
2 |
690-40 |
i Lottahammar .................... |
16 380 |
2 |
327-6 0 |
16 870 |
2 |
337-4 0 |
Hjorted.............................. |
95 990 |
2 |
1919-80 |
113 050 |
2 |
2 261 |
! Hallingeberg ..................... |
65 258*63 |
2 |
1305-17 |
97 189-81 |
2 |
1 943-79 |
j Locknevi ........................... |
51 810 |
2 |
1 036-20 |
88 620 |
2 |
1 772-40 |
| Blackstad........................... |
32 920 |
2 |
658*40 |
33179 |
2 |
663*58 |
) Odensvi ........................... |
95 523 |
2 |
1 910-46 |
71 710 |
2 |
1 434-20 |
! Gladhammar ..................... |
38 786-31 |
2 |
774-2 0 |
38 762-6 5 |
2 |
774-40 |
[Västerrum ........................ |
31 530 |
2 |
628 |
27 630 |
2 |
552-60 |
'' Törnsfall ........................... |
32412-43 |
2 |
648-24 |
16 807 10 |
2 |
336-14 |
j Gamleby ......................... |
33 910 |
2 |
678-20 |
45 850 |
2 |
917 |
| Rumskulla ........................ |
106 160 |
2 |
2123-20 |
136 450 |
2 |
2 729 |
[ Vimmerby landskommun...... |
258 060 |
2 |
5161-20 |
199 770 |
2 |
3 995-40 |
! Pelarne ........................... |
58 250 |
2 |
1 165 |
14 310 |
2 |
286-20 |
i Södra Vi........................... |
157 560 |
2 |
3151 |
103 780 |
2 |
2 075-60 |
| Djursdala ........................ |
13 780 |
2 |
275-60 |
34 970 |
2 |
699-40 |
j Frödinge ........................... |
53 810 |
2 |
1076-20 |
39 760 |
3 |
795-20 |
j Vena................................ |
126 360 |
2 |
2 527-20 |
84 800 |
2 |
1 696 |
I Misterhult ........................ |
173 720 |
2 |
3 474-40 |
164660 |
2 |
3 293-20 |
I Figeholms köping............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
[ Tunn................................. |
80 320 |
2 |
1 606*40 |
87 340 |
2 |
1 746-80 |
[ Kristdala ........................... |
58 980 |
2 |
1179-60 |
105 780 |
2 |
2 115-60 |
Mörlunda........................... |
265 530 |
2 |
5 310-eo |
192 570 |
2 |
3851-40 |
Tveta .............................. |
51 754 |
2 |
1035-08 |
8 454 |
2 |
169-08 |
i Målilla.............................. |
205 540 |
1*75 |
3 596-86 |
104 360 |
1-75 |
1 826-24 |
j Gårdveda........................... |
24 780 |
2 |
495-60 |
20 200 |
2 |
404 |
Lönneberga........................ |
22 830 |
2 |
456-60 |
26 180 |
2 |
523*60 |
I Virserum.......................... |
45 000 |
2 |
900 |
86 390 |
2 |
1 727-80 |
Järeda ........... .................. |
57 210 |
1*85 |
1058-38 |
90 660 |
1-80 |
1 631-88 |
Högsby ........................... |
97 780 |
2 |
1 9556 0 |
226 400 |
2 |
4 528 |
Fågelfors........................... |
31 150 |
2 |
623 |
35 950 |
2 |
719 |
Långemåla ........................ |
32 623-2 9 |
2 |
651-40 |
51195 |
2 |
1021-so |
Fliseryd ........................... |
132 890 |
2 |
2 657-80 |
65 350 |
2 |
1307 |
Fagerbult........................... |
87 165 |
2 |
1 743-30 |
74012 |
2 |
1 480-2 4 |
Kråksmåla ........................ |
51 980 |
2 |
1 039-60 |
76 974 |
2 |
1 539-48 |
Dörby .............................. |
62 770 |
2 |
1 255*40 |
35 306 |
2 |
706-12 |
Kläckeberga .................... |
15 310 |
2 |
306-20 |
2 876 |
2 |
57-52 |
Kalmar landskommun ......... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Förlösa.............................. |
23 220 |
2 |
464-40 |
23 280 |
2 |
465*60 |
Kristvalla ........................ |
44080 |
2 |
881-60 |
6 060 |
2 |
121-20 |
Åby ................................. |
22 760 |
2 |
455''20 |
26 260 |
2 |
525* 2 o |
796
T Kommun : |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
i Bäckebo .......................... |
79 510 |
2 |
1590-2 0 |
97 640 |
2 |
1 952-so |
Ryssby.............................. |
36 410 |
2 |
728-20 |
63 010 |
2 |
1260-20 |
Ålem .............................. |
121 520 |
2 |
2 430-40 |
160 510 |
2 |
3 210;20 |
Mönsterås ....................... |
114 060 |
2 |
2 281-20 |
31510 |
2 |
630-20 |
j Mönsterås köping............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
| Döderhult.......................... |
108 190 |
2 |
2 163-80 |
131 740 |
2 |
2 634-80 |
| Torsås .............................. |
— |
— |
— |
7 937 |
2 |
158-74 |
Gullabo ........................... |
10 515 |
2 |
210-20 |
5 997 |
2 |
119-94 |
Vissefjärda ........................ |
75 169-43 |
2 |
1503-3 7 |
140 593-90 |
2 |
2811-87 |
j Söderakra ........................ |
1433 |
2 |
28-66 |
684 |
2 |
13-6 8 |
| Halltorp ........................... |
23 630*50 |
2 |
472-60 |
33 937-3 9 |
2 |
678"74 |
1 Våxtorp ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Arby................................. |
3 530 |
2 |
70-eo |
820 |
2 |
16-40 |
Karlslunda ........................ |
25 632-34 |
2 |
511-60 |
38 517-79 |
2 |
765*40 |
| Hagby .............................. |
— |
— |
— |
7 280 |
2 |
145-60 |
| Mortorp ......................... |
37 120 |
2 |
742-40 |
29 395 |
2 |
587-90 |
j Oskar ............................. |
6 180 |
2 |
123-40 |
16 065 |
2 |
321-30 |
| Madesjö ........................... |
71050 |
2 |
1406-20 |
83 020 |
2 |
1 660-40 |
] Nybro köping..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
! Örsjö................................. |
12 730 |
2 |
254-60 |
13 540 |
2 |
270-80 |
Ljungby ........................... |
26 370 |
2 |
527-40 |
33 160 |
2 |
663 20 |
: S:t Sigfrid ........................ |
9 550 |
2 |
191 |
2 035 |
2 |
40-70 |
1 Hossmo ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Båda................................. |
73 730 |
2 |
1474-60 |
85 380 |
2 |
1 707-eo |
j Högby ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Källa .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Persnäs ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Föra ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Löt .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Ekby................................. |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
Gärdslösa........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Bredsätra........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Långlöt ............................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Runsten ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Alböke.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Köping.............................. |
11570 |
2 |
231-40 |
1640 |
2 |
32-80 |
Räpplinge ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Högsrum ........................... |
2 320 |
2 |
46-40 |
39 837 |
2 |
796-7 4 |
Norra Möckleby ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Sandby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Gårdby.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hulterstad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Stenåsa ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Resmo .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Mörbylånga .................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Mörbylånga köping ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Vickleby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Torslunda ........................ |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
Glömminge ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Algutsrum ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Segerstad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
797
1 |
År 1 tf 1 3 |
År 1914 |
||||
K o in m u n |
Taxerat nkogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad nkogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad ! Kronor |
1 Gräsgår .......................... |
_ |
i |
_ |
_ |
||
''Ås.................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Ventlinge........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Smedby .......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
Södra Möckleby.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
Kastlösa ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— ! |
Kalmar stad............... |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
Oskarshamns » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— ; |
Västerviks » ............... |
1091-42 |
2 |
21-83 |
— |
— |
- : |
Vimmerby » ............... |
1530 |
2 |
30-60 |
— |
— |
- I |
Borgholms » .............. |
— |
— |
— |
— |
— |
-- | |
Summa |
4177 944-3 5 |
82 936-n |
4 180 154-64 |
83 152-88 |
||
Gottlands län. |
||||||
j Visby landskommun............ |
9 292 |
0’86 |
79-91 |
2 679-75 |
0.92 |
24-65 |
\ Endre .............................. |
8 900 |
2 |
178 |
460 |
2 |
9-20 |
i Hejdeby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
'' Barlingbo ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Ekeby .............................. |
5100 |
2 |
102 |
5 500 |
2 |
no |
Roma .............................. |
10 220 |
2 |
204-40 |
600 |
2 |
12 |
Björke ............................. |
— |
— |
— |
200 |
1*75 |
3*50 |
Follingbo........................... |
1 160 |
1-93 |
22-3 9 |
1930 |
2 |
38-60 |
Akebäek ........................... |
1450 |
1 |
14-50 |
500 |
i |
5 |
Fole ................................ |
7 510 |
2 |
150-20 |
5 991 |
2 |
119-82 |
Lokrume ........................... |
570 |
2 |
11-40 |
3 210 |
1 |
32-10 |
Västkinde ...................... |
3 071 |
2 |
61-42 |
2 000 |
2 |
40 |
Bro ................................. |
3 310 |
2 |
66-20 |
6110 |
2 |
122-20 |
Hejnum ........................... |
1050 |
2 |
21 |
— |
— |
— |
Bäl ................................. |
1200 |
2 |
24 |
7 783 |
2 |
155-66 |
Källurige ........................... |
6100 |
2 |
122 |
10 440 |
2 |
208-so |
Vallstena........................... |
3 400 |
2 |
68 |
10 925 |
2 |
218-50 |
| Martebo ........................... |
620 |
2 |
12-40 |
— |
— |
— |
| Lummelunda ..................... |
— |
— |
— |
12 610 |
2 |
252-2 0 |
Stenkyrka ....................... |
4361 |
2 |
87-2 2 |
4 840-50 |
2 |
96-82 |
| Tingstäde ........................ |
— |
— |
— |
220 |
2 |
4''40 |
| Othem ............................. |
660 |
2 |
13-20 |
— |
— |
— |
i Boge................................. |
3 360 |
2 |
67-20 |
570 |
2 |
11-40 |
Hanevar ........................... |
8 230 |
2 |
164 |
5 067 |
2 |
101-40 |
Hall ................................ |
2180 |
2 |
43.6 0 |
— |
— |
— |
1 Lärbro .............................. |
— |
— |
— |
36 600 |
2 |
732 |
; Hellvi .............................. |
3 702 |
i |
37-02 |
— |
— |
— |
Rote ................................ |
1700 |
2 |
34 |
2 468 |
2 |
49-36 |
Fleringe ........................... |
1500 |
2 |
30 |
6 520 |
2 |
130-40 |
Bunge ............................ |
3 550 |
1.55 |
55-02 |
760 |
1-33 |
10-11 |
Färs ................................. |
7 620 |
2 |
152-40 |
11800 |
2 |
236 |
Gothem.............................. |
5100 |
2 |
102 |
8 360 |
2 |
167-20 |
Norrlanda ........................ |
6 240 |
2 |
124-80 |
2 510 |
2 |
50-20 |
Hörsne med Bara............... |
1 no |
2 |
22.20 |
4 360 |
2 |
87-2 0 |
Dalhem.............................. |
612 |
2 |
12-34 |
2 168-40 |
2 |
43-3 7 |
798
1 |
År 1913 |
Å |
r 1914 |
|||
TJtdebit. |
Utdebit. |
|||||
Kommun |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
|
värde |
värde |
|||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|
1 Ganthem ........................... |
2 740 |
2 |
54-80 |
465 |
2 |
9-20 |
j Halla .............................. |
3 200 |
2 |
64 |
— |
— |
— |
Sionhem ........................... |
2 650 |
2 |
53 |
32195 |
2 |
643-90 |
| Viklau .............................. |
13 150 |
2 |
263 |
1430 |
2 |
28-60 |
1 Vånge .............................. |
7 225 |
2 |
144-50 |
7 746-05 |
2 |
154-92 |
i Buttle .............................. |
1600 |
2 |
32 |
8 906 |
2 |
178-12 |
j Guldrupe........................... |
600 |
2 |
12 |
3 020 |
2 |
60-40 |
1 Ostergam........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Gammelgarn ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
| Ard re .............................. |
1100 |
2 |
22 |
— |
— |
— |
| Kräklingbo ........................ |
7 888 |
2 |
157-76 |
2 725 |
2 |
54"5o |
! Ala ................................. |
7170-92 |
2 |
143-40 |
4175 |
2 |
83-50 |
! Angå .............................. |
4 660 |
2 |
93-20 |
— |
— |
— |
j Stenkumla ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Västerhejde........................ |
2 290 |
2 |
45-so |
10 230 |
2 |
204-60 |
1 Träkumla........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vall ................................. |
— |
— |
— |
10 000 |
2 |
200 |
Hogrän.............................. |
2 700 |
2 |
54 |
1350 |
2 |
27 |
Atlingbo .......................... |
5100 |
2 |
102 |
— |
||
Tofta ........ ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Sanda ............................. |
3 370 |
2 |
67-40 |
30 400 |
2 |
608 i |
Mästerby........................... |
6 730 |
2 |
134-60 |
6 020 |
2 |
120-40 |
Västergarn ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hrjde .............................. |
167 |
2 |
3-84 |
5 620 |
2 |
112-40 |
Väte................................. |
9 502 |
2 |
190 |
725 |
2 |
14-40 |
Klinte .............................. |
2 200 |
2 |
44 |
— |
— |
— |
Fröjel .............................. Öja ................................. Hamra ............................. |
607 |
2 |
12-14 |
1061 |
2 |
21-22 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Vamlingbo ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Sundre ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Havdhem........................... Näs ................................. Grötlingbo ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1080 |
2 |
21-60 |
— |
— |
— |
|
Fide ................................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Rone................................. |
4 000 |
2 |
80 |
— |
— |
— |
Eke ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Alva................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hemse .............................. |
4 733-17 |
2 |
94-66 |
— |
— |
— |
Hablingbo ........................ |
9 800 |
2 |
196 |
— |
— |
— |
SI ite ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Eksta .............................. |
5 850 |
2 |
117 |
26 350 |
2 |
527 |
Sprege .............................. |
16 500 |
2 |
330 |
2 860 |
2 |
57-20 |
Fardnein .......................... |
— |
— |
— |
4200 |
2 |
84 |
Linde................................. |
3 320 |
2 |
66-40 |
— |
— |
— |
Lojsta .............................. |
3 470 |
2 |
69-40 |
1430 |
2 |
28-60 |
Levede ............................ |
1180 |
2 |
23-60 |
— |
— |
— |
Gemm ............................... |
2 320 |
2 |
46-40 |
— |
— |
— |
När ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lau .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
År 1918 |
År 1914 |
||||
K o in in u n |
Taxerat skogsvärde |
Utdebit. |
Uträknad skogsaccis |
1 Utilebit. värde |
Uträknad skogsaccis |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor | Kronor |
Kronor |
Burs ........................... |
360 |
2 |
Stånga .......................... |
550 |
1 |
Älskog ........................... |
_ |
|
Lye ............................. |
_ |
|
Garde ........................ |
||
Etelhem .................. |
4 530 |
2 |
Visby stad ........................ |
22 213 |
2 |
Summa |
1 277 434-09 |
— |
Blekinge län. Kristianopel....................... |
4 700 |
2 |
Torhamn .......................... |
||
Sturkö ............................ |
||
Tjurkö ............................. |
||
Ramdala ........................... |
9 730 |
2 |
Jftmjö .............................. |
8 370 |
2 |
Lösen .............................. |
4 622-7 2 |
2 |
Augerum ................ |
5 320 |
2 |
Rödeby............................ |
12 285 |
2 |
Fridlevstad ........................ |
32 470 |
2 |
Sillhövda ...................... |
3 870 |
2 |
Nättraby ........................... |
17 220 |
2 |
Hasslö och Aspö .............. |
_ |
|
Listerby ......................... |
9 890 |
2 |
Förbilda .................... |
4101 |
2 |
Hjortsberga........................ |
20 560 |
2 |
Edestad........................... |
7 790 |
2 |
Tving .............................. |
12 360 |
2 |
Eringsboda ........................ |
34 050 |
2 |
Ronneby landskommun ...... |
29 430 |
2 |
Backaryd.......................... |
19 344-3 5 |
2 |
Bräkne—Hoby .................. |
16 711-87 |
2 |
Öljehult ........................... |
8190 |
2 |
Hällaryd ........................... |
6 810 |
2 |
Åryd................................. |
26 460 |
2 |
Asarum.............................. |
12 503-70 |
2 |
Ringamåla ........................ |
15 160 |
2 |
Mörrum ........................ |
5 209 |
2 |
Elleholm ........................... |
_ |
_ |
Jämsliög ....................... |
40 230 |
2 |
Kyrkhult .......................... |
17180 |
2 |
Gammalstorp ..................... |
1390 |
2 |
Ysane ......................... |
280 |
2 |
Mjällby............................. |
1 746 |
2 |
Sölvesborgs landskommun ... |
4116 |
2 |
Karlskrona stad.................. |
_ |
_ |
Ronneby » .................. |
_ |
_ |
Karlshamns » .................. |
_ |
|
Sölvesborgs » .................. |
— |
— |
Summa! |
392 099-64 | |
— |
7*20 8*25 90*60 |
3 790 7 230 5 220 7 702 |
2 1-50 2 2 |
75-80 108-45 104-40 154-04 |
5 371-03 |
342 032-70 |
— |
6 732-7 4 |
94 |
9150 |
2 |
183 - I |
194-60 |
5120 |
2 |
— 102-40 |
167-40 |
2 250 |
2 |
45 |
92-45 |
1277-so |
2 |
25*56 |
106-40 |
3 253 |
2 |
65-06 |
245-70 |
15 143 |
2 |
302-s 6 |
649-to |
11950 |
2 |
239 |
77-40 |
3180 |
2 |
63-60 |
344-4 0 |
11 140 |
2 |
222-80 |
197-80 |
6 2i0 |
2 |
124-20 |
82-02 |
4 031 |
2 |
80-62 |
411-20 |
19 900 |
2 |
398 |
155-so |
11250 |
2 |
225 |
247-20 |
37110 |
2 |
742-20 |
680-so |
33 473 |
2 |
669-46 |
588-so |
60 860 |
2 |
1 217-20 |
386-ss |
7 200 |
2 |
144 |
334-28 |
24 550 |
2 |
491 |
163-80 |
1 950 |
2 |
39 |
136-20 |
7 010 |
2 |
140-20 |
529-2 0 |
1230 |
2 |
24-60 |
250-0 7 |
14251-80 |
2 |
285-03 |
303-20 |
18 910 |
2 |
378-20 |
104-8 0 |
10 656 |
2 |
209 |
804-60 |
17 290 |
2 |
345-so |
343-6 0 |
40 450 |
2 |
809 |
27-80 |
8 780 |
2 |
175-60 |
5*60 |
770 |
2 |
15-40 |
34-92 |
795 |
2 |
15-00 |
82-3 2 |
1 969 |
2 |
39-3 8 |
7 842-39 |
391109-eo | |
_ |
7 818-07 '' |
800
-—---------- |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Utdebit. |
Utdebit. |
|||||
Kommun |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
skogsvård |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
|
värde |
värde |
|||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|
Kristianstads län. |
||||||
j Riseberga........................... |
12 180 |
2 |
243-60 |
17 260 |
2 |
345-20 |
! Färingtofta ........................ 1 0 deri j unga ........................ |
4 230 |
2 |
84-60 |
6 890 |
2 |
137-80 |
5 742 |
2 |
114-84 |
4460 |
2 |
89-20 |
|
1 Perstorp ........................... |
8 644*75 |
1-30 |
112-38 |
8 986-92 |
1-30 |
116-82 |
Hishult, länsdel av ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
I Fagerhult........................... |
24 730 |
2 |
494-60 |
30 580 |
2 |
611-60 |
1 Örkelljunga........................ |
15 380 |
2 |
307-60 |
10 940 |
2 |
218-80 |
Rya ................................. Ostra Ljungby ................. |
1487-es |
2 |
29-73 |
2 250 |
2 |
45 |
1890 |
2 |
37-so |
3 390 |
2 |
67-so |
|
Kallna .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
206-12 |
Össjö................................. Tosjö ..................... ......... Munka—Ljungby ............... |
10 915 |
2 |
218-so |
10 306-5 7 |
2 |
|
13 340 |
2 |
266-80 |
12 140 |
2 |
242-8 0 |
|
8 490 |
2 |
169''so |
5 510 |
2 |
110-20 |
|
Tostarp .......................... Gråmanstorp ..................... |
1450 13 803-99 |
1*72 2 |
24-95 |
9 204-50 |
2 |
184-0 9 |
Vedby .............................. |
1600 |
2 |
32 |
2 440 |
2 |
48-80 |
Höja ................................. |
670 |
2 |
13-10 |
— |
— |
|
Starby .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Ausås ............................. |
— |
— |
— |
i |
||
Strövelstorp ..................... Bjömekulla........................ |
3 888-20 |
2 |
77-76 |
4 467''44 |
1-90 |
84-8 7 |
Västra Broby..................... |
— |
— |
— |
— |
||
Kvidinge ........................... |
4 150 |
2 |
83 |
5 680 |
2 |
113-60 |
Västra Sönnarslöv ............ |
— |
— |
— |
1410 |
1-80 |
25-38 |
i Stenestad........................... |
4 980 |
2 |
99-60 |
4 903 |
2 |
98-06 |
| Barkåkra........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
1 Rebbelberga........................ |
— |
— |
— |
- • |
||
j Försiöv.............................. |
— |
— |
— |
— |
||
Grevie .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hjärnarp ........................... |
5 530 |
2 |
110-60 |
3 576 |
71-52 |
|
Västra Kamp..................... |
— |
— |
— |
— |
||
Torekov ........................... |
— |
— |
— |
— |
||
! Båstad .............................. |
250 |
1-79 |
4-17 |
— |
— |
— |
i Hov ................................. |
— |
— |
—- |
— |
— |
— |
Onnestad ........................... |
5 933-55 |
2 |
118-67 |
2 560 |
51-20 |
|
Sörby .............................. |
1 340 |
2 |
26-80 |
2 240 |
2 |
44-so |
6 490 |
1-65 |
107-os |
12 240 |
1-65 |
201-96 |
|
25 470 |
1-95 |
496-6 7 |
17 920 |
2 |
358-40 |
|
Nävlinge ........................... |
6 667 |
2 |
133-34 |
5172 |
2 |
103-44 ! |
Norra Mellby ..................... |
9 940 |
2 |
198-so |
2 420 |
48-40 |
|
Tjärnarp ........................... Brönnestad ........................ |
3 320 |
2 |
66-40 |
3 860 8 620 |
2 2 |
77-20 ; |
Matteröd ........................... |
2 591 |
2 |
51-go |
2 400 |
48 |
|
Häglinge ..... ..................... Stoby .............................. Norra Sandby..................... |
6 511 |
2 |
130-2 2 |
11400 |
228 |
|
6 520 |
2 |
130-40 |
4150 4 800 |
2 2 |
83 96 |
|
Van kiva ........................... |
10 630 |
2 |
212-60 |
6 040 |
120-so |
|
1Ignaberga ........................ '' Finja................................. |
1197 |
2 |
23-94 |
2 737-7 6 |
2 |
54* 7 6 |
3 330 |
2 |
66-eo |
4862 |
2 |
97-24 |
801
t
K o m in u n |
År 1913 |
År 1 fl 14 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdobit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Hölja .............................. |
6 070 |
2 |
121-40 |
3 440 |
2 |
68-80 |
Röke................................. |
21 630 |
2 |
432-60 |
15 390 |
2 |
307-80 |
Torup .............................. |
2 300 |
2 |
46 |
12 180 |
2 |
|
Norra Åkarp ..................... |
13 850 |
Ilo |
207-7 5 |
12 460 |
2 |
249-30 |
Vittsjö .............................. |
96 780 |
2 |
1 935-60 |
80 160 |
2 |
1 603-30 |
Visseltofta ........................ |
30 no |
2 |
602-20 |
30 810 |
2 |
616-20 |
Verum .............................. |
33 220 |
2 |
664*40 |
32 800 |
2 |
656 |
Farstorp ........................... |
21 400 |
2 |
428 |
20 940 |
2 |
418-80 |
Näsum .............................. |
8 039-6 5 |
2 |
160-60 |
10 252-4 3 |
2 |
203-60 |
Ivetofta............................. |
3 425-55 |
2 |
68*51 |
7 354-83 |
2 |
147-10 |
lvu.................................... |
— |
— |
_ |
_ |
||
Kiaby .............................. |
5 890 |
2 |
117-80 |
4 680 |
2 |
93-60 |
Trolle-Ljungby .................. |
1910 |
2 |
38-20 |
6 000 |
2 |
120 |
Gualöv............................. |
3 740 |
2 |
74-80 |
2 210 |
2 |
44-30 |
Oppmanna ........................ |
2 068-69 |
2 |
41-37 |
5 712 01 |
2 |
114-20 |
Vänera .............................. |
18 790 |
2 |
375-80 |
24 090 |
2 |
481-so |
(Jsterslöv........................... |
5 770 |
2 |
115-40 |
10 810 |
2 |
216-30 |
Fjälkinge........................... |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
|
Nymö .......................... |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
|
Fjälkestad ........................ |
32 330 |
2 |
646-60 |
31 150 |
2 |
623 |
Grustav Adolf..................... |
_ |
_ |
||||
Rinkaby ........................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
Åhus................................ |
3 573-U |
2 |
71 |
4 210 |
2 |
84*2 0 |
Åbus köping ..................... |
— |
— |
||||
Nosaby.............................. |
— |
— |
— |
— |
_ |
|
Hästveda.......................... |
16 190 |
2 |
323-80 |
40 020 |
2 |
800-4 o |
Osby................................. |
61150 |
2 |
1223 |
77 260 |
2 |
1545-20 |
| Losnult............................. |
28 380 |
2 |
567-eo |
34 530 |
2 |
690-6 0 |
I Östra Broby ..................... |
21 733 |
2 |
434-66 |
12 504 |
2 |
250-os |
i Emislöv .......................... |
15 335 |
2 |
306-70 |
13 638-50 |
2 |
272-7 7 |
Glimåkra.......................... |
58 820 |
2 |
1176-40 |
44 640 |
2 |
892-so |
| Örkene.............................. |
53 960 |
2 |
1 079-20 |
63 890 |
2 |
1 277-80 |
! Hjärsås .......................... |
32 109 |
2 |
642-18 |
16 350 |
2 |
327 |
1 Knisslinge ....................... |
12 620 |
2 |
252-40 |
16 940 |
2 |
338-80 |
K viinge............................ |
18 070 |
2 |
361-40 |
13 570 |
2 |
271-4 0 ! |
Gryt................................. |
13 731-8 4 |
2 |
274-64 |
20 627-91 |
2 |
412-56 |
Färlöv .............................. |
4 000 |
2 |
80 |
5 690 |
2 |
113-so |
Norra Strö........................ |
3 193-45 |
2 |
63-86 |
5 241-10 |
2 |
104-8 2 |
Va................................... |
25 349 |
2 |
506-98 |
8 018 |
2 |
160-3 0 j |
Norra Åsum ..................... |
— |
_ |
_ |
_ |
||
Skepparslöv .................... |
35 090 |
2 |
701-so |
16130 |
2 |
322-60 |
Västra Vram ..................... |
4 015 |
2 |
80-30 |
8 725 |
2 |
174.50 |
Östra Vram ..................... |
— |
_ |
_ |
_ |
._ |
|
Köpinge ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
l-yngsj» ......................... |
— |
— |
— |
1000 |
2 |
20 |
Asphult ........................... |
2 900 I |
2 |
58 |
6 310 |
2 |
126-30 |
Linderöd ........................... |
1750 |
2 |
35 |
980 |
2 |
19-60 | |
Träne .............................. |
(3 40^-40 |
2 |
129-24 |
7 915 io |
2 |
158-so j |
Djurröd ........................... |
— |
— |
— |
_ |
||
Huaröd.............................. |
2 880 |
o |
57-60 |
1653 |
2 |
33-Ofi |
Vittskövle ........................ |
14 740 |
2 |
294-80 |
19 090 |
1-85 |
353-16 |
Kommun alskatlesakkunnige
802
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Degeberga ........................ |
8 448 |
2 |
168-80 |
11 100 |
2 |
222 |
Hörröd.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Maglehem ........................ |
2 880 |
2 |
57-60 |
640 |
2 |
12-80 |
Everöd ............................. |
— |
— |
— |
219-50 |
2 |
4-3 9 |
Östra Sönnarslöv ............... |
9 550 |
1*75 |
167-12 |
14 510 |
1-65 |
239-41 |
Ravlunda........................ |
21 560 |
2 |
431-20 |
13 530 |
2 |
270-60 |
Brösarp ........................... |
10 040 |
2 |
200-8 o |
10 570 |
2 |
211-40 |
Södra Mellby..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vitaby.............................. |
380 |
2 |
7-60 |
210 |
2 |
4-2 0 |
Andrarum ........................ |
1 615-50 |
2 |
32-31 |
5 228 |
2 |
104-56 |
Eljaröd.............................. |
2 560 |
2 |
51.20 |
2 221 05 |
2 |
44-2 2 |
S:t Olof ........................... |
2 880 |
2 |
57-60 |
8 680 |
2 |
173-60 |
Fågeltofta ........................ |
1803 |
2 |
36-06 |
3108 |
2 |
62-16 |
Rörum ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Glemminge...................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tosterup ......................... |
3 065-84 |
2 |
61-31 |
2 911-74 |
2 |
58-23 |
Hammenhög ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
Hannas ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Östra Hoby....................... |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
, Ingelstorp ........................ |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
Valleberga ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Löderup ........................... |
— |
— |
— |
- |
— |
|
Hörup .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tranås.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Onslunda.......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Kverrestad ...................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Smedstorp ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tryde ............................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Spjutstorp ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Ullstorp ........................... |
— |
— |
— |
— |
||
Bollerup .......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Övraby.............................. Benestad........................... |
22 |
2 |
0-44 |
450 |
2 |
9 |
Östra Herrestad.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Östra Ingelstad.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Borrby.............................. |
— |
— |
— |
|||
Simris .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Östra Nöbbelöv.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Gladsax ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Östra Tomarp .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Järrestad........................... |
— |
— |
■ - |
— |
— |
|
Stiby................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Vallby.............................. |
— |
— |
— |
— |
||
Bolshög ........................... Östra Vemmerlöv............... |
6 930 |
2 |
138-60 |
12 990 |
2 |
259-80 |
Kristianstads stad............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Simrishamns » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Angelholms » ............... |
1 846-60 |
2 |
36-93 |
906-7 0 |
2 |
18-13 |
Hässleholms » ............... |
— |
— |
— |
— |
||
Summa |
1050 247-so |
20 810-20 |
1072 463-3 6 |
21 255-0 7 |
803
År 1913 |
Å |
r 19 14 |
||||
K o in mun ■ |
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
! Uträknad 1 skog sådd b 1 Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Malmöhus län. Västra Ingelstad ............... |
||||||
Östra Grevie ..................... |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Mellan-Grevie..................... |
_ |
_ |
___ |
_ |
_ |
_ |
Södra Åkarp ..................... |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Gässie .............................. |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
1 Eskilstorp ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Arrie................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
j Hököpinge ....................... |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
Tygelsjö ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
V östra KJagstorp ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Bunkefio ........................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Limhamns köping............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Fosie................................. |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Lockarp ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Husie ............................. |
— |
— |
_ |
— |
_ |
_ |
Särslöv.............................. |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Södra Sallerup .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Oxie ................................. |
— |
— |
_ |
— |
_ |
_ |
Törringe ............ ........... .. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
Västra Kärrstorp ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Glostorp ........................... |
— |
- ‘ |
— |
— |
— |
— |
Svedala............................. |
— |
_ |
_ |
_ |
_ j |
|
Hammarlöv........................ |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
|
Västra Vemmerlöv ............ |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Maglarp ____..................... |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
Västra Tommarp ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Skegrie.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Rang................................. |
— |
— |
__ |
_ |
_ |
|
Stora Hammar .................. |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Håslöv........................... |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Bodarp.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vellinge ........................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Fuglie ............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
— |
Västra Alstad..................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Fru Alstad ........................ |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Anderslöv........................... |
3 811 |
2 |
76-22 |
4 446-60 |
2 |
88-93 |
Bösarp ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Gylle............................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
Kyrkoköpinge..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Störa Slågarp..................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Lilla Slågarp ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Dalköpinge ......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Gislöv .............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Välluv ............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Raus............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Hälsingborgs landskommun... |
— |
— |
— |
— |
* — |
— |
Bårslöv............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Fjärestad........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Kommun
i Frillestad..............
Ekeby .................
Hesslunda ...........
Risekatslösa ........
| Kropp .................
'' Mörarp.................
] Allerum ..............
| Flenninge.............
; Höganäs ..............
; Väsby .................
! Viken ................
Brunnby ..............
j Farhult.................
; Jonstorp ..............
Välinge................
Kattarp ...............
Södra Vram ........
Norra Vram ........
Bjirv....................
Kågeröd ..............
Halmstad..............
Ottarp .................
S:t Ibb................
Kvistofta .............
Glumslöv.............
Herslöv...............
Säby...................
Vadensiö.............
Örja ...................
Asmundtorp .......
Torta.................
Billeberga ..........
Tirup...................
Felestad .............
Svalöv ................
Sireköpinge..........
! Annelöv .............
{ Norrvidinge..........
; Kells-Nöbbelöv ....
i Torrlösa .............
; Norra Skrävlinge .
j Reslöv ................
j Östra Karleby........
! Trollenäs..............
Bosarp.................
| Västra Strö...........
\ Konga .................
i Ask ....................
| Billinge ..............
Röstånga..............
Hallaröd ..............
Å |
r 1913 |
År 1914 |
|||
Taxerat |
Utdebit. j |
Uträknad |
Taxerat |
Utdebit. |
Uträknad |
skogsräf |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
Kronor |
värde j |
Kronor |
Kronor |
värde Kronor |
Kronor |
_ |
_ |
||||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
1 693 |
2 |
33-86 |
3 655 |
2 |
73-10 |
4 160 |
2 |
83-20 |
4 262 |
2 |
85-24 |
— |
— |
— |
7 000 |
2 |
140 |
1 475-30 |
2 |
29-51 |
5 033 |
2 |
100-66 ! |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
1230 |
2 |
24-6 0 |
1000 |
2 |
20 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
4 660 |
2 |
93-20 |
4 000 |
2 |
80 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
3 270 |
2 |
65*40 |
4 968 |
2 |
99-36 1 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
42 410 |
2 |
848-20 |
65 170 |
2 |
1 303-40 | |
5 660 |
2 |
113-20 |
2170 |
1-89 |
41-011 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i |
— |
— |
— |
— |
— |
|
— |
— |
— |
— |
— |
|
— |
— |
— |
— |
— ! |
|
— |
z |
z |
_ |
_ |
— | |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
7 320 |
2 |
146-40 |
9 530 |
2 |
190-60 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
_ |
— |
— |
— |
— |
|
5 200 |
2 |
104 |
3 478 |
2 |
69-20 |
470 |
j 2 |
9-40 |
1550 |
2 |
31 |
38 260 |
2 |
765-20 |
20 110 |
2 |
402-2 0 |
1 043 |
2 |
20-s 6 |
5 900-40 |
2 |
118-01 |
13 320 |
2 |
266-40 |
12 920 |
2 |
258-40 |
200 |
2 |
4 |
875 |
2 |
17-50 |
1 975 |
2 |
19-5 0 |
500. |
2 |
10 |
805
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdeliit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Stehag ............................. |
3 456* 7 5 |
2 |
69 |
2 292-09 |
2 |
45-84 |
i V östra Sallerup.................. |
4 305 |
2 |
86-10 |
6 062 |
2 |
121-24 |
Hemmarlöv ........................ |
_ |
_ | |
||||
| Örtofta.............................. |
_ |
. |
_ |
|||
Lilla Hurrie........................ |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
I Stora Hånle ..................... |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
Virke................................. |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Hög ................................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Kävlinge ........................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Västra Karleby .................. |
— |
— |
— |
_ |
. _ |
_ j |
Saxtorp.............................. |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ | |
Södervidinge ..................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ ! |
Dagstorp ........................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Barsebäck ........................ |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Hofterup ........................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Löddeköpinge..................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
|
Sqväkra ........................... |
4100 |
2 |
82 |
1 663*50 |
2 |
33-2 7 |
Revinge ........................... |
_ |
_ |
_ |
_ |
__ |
|
Hardeberga...................... |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
i Södra Sandby..................... |
1 125 |
2 |
22-50 |
1 000 |
2 |
20 |
igelösa och Västra Udarslöv |
— |
— |
— |
— |
_ j |
|
''■ Stävie ............................. |
_ |
_ |
_ |
__ |
_ |
_ 1 |
Lackalänga........................ |
— |
— |
— |
— |
_ |
|
S:t Beters kloster L) ............ |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Norra Nöbbelöv.................. |
_ |
_ |
_ |
- |
_ |
|
Västra Hoby ..................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Håstad.............................. |
_ |
— |
— |
_ |
_ |
|
Borgeby ........................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
i Stångby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Vattkärra............................ |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Hällestad.......................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Dalby .............................. |
1 559-35 |
2 |
31-18 |
1403-10 |
2 |
28-06 |
Bonderup........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Fjälie ............................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Flädie ............................. |
— |
_ |
— |
_ |
_ |
_ |
Lunds landskommun............ |
— |
_ |
— |
_ |
_ |
_ |
Stora Råby........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
B j älleru p........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Everlöv.............................. |
— |
— |
_ |
_ |
— |
|
Veberöd ........................... |
1600 |
2 |
32 |
468 |
2 |
9-06 |
Blentarp ........................... |
4 859-46 |
2 |
97-18 |
3 639-85 |
2 |
72-7 9 |
Gödelöv ........................... |
1 412-55 |
2 |
28-25 |
3 908-60 |
2 |
78-17 |
Lyngby.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Genarp.............................. |
6191 |
2 |
123-82 |
6113 |
2 |
122-26 |
Skabersjö........................... |
742-7 7 |
2 |
14-86 |
926-98 |
2 |
1854 |
Knustorp ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tottarp.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Kyrkheddinge..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Esarp .............................. |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
*) År 1914 införlivad med Lunds stad.
806
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat j Kronor i |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. |
Uträknad j Kronor |
|
Bara ................................. |
_ |
_ |
_ |
1355- 7 9 |
2 |
27 |
Mölleberga ....................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Görslöv.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Burlöv ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Stora Uppåkra .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Flackarp ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Brågarp ........................... |
— |
— |
— |
-- |
— |
— |
Nevishög.......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hy by................................. |
4190 |
2 |
83-so |
4 010 |
2 |
ce c o |
Bjärshög ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lomma.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Fulltofta ........................... |
12 048 |
2 |
240-96 |
15 229 |
2 |
304* 5 s |
Östra Äspinge .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
Hörby .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hörby köping.................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lyby................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Östra Sallerup ......... ........ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Svensköp........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Högseröd........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Norra Rörurn ..................... |
2 963-70 |
2 |
59 |
1 746-50 |
2 |
34-60 |
| Södra Rörum .................... |
4 038''6 6 |
2 |
80-6 0 |
6 679-09 |
2 |
133-20 |
j Hör ................................. |
5 970 |
2 |
119-40 |
6 520 |
1-95 |
127-12 |
Munkarp ........................... |
5 031-50 |
2 |
100-20 |
6 965 |
2 |
139-28 |
Bosjökloster ..................... |
4 286-si |
2 |
85-73 |
5 888-24 |
2 |
117-76 |
Harlösa ........................... |
6 150 |
2 |
123 |
— |
■— |
— |
Hammarlunda..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Östra Strö ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Skarhult ........................... |
6 040 |
1*75 |
105-70 |
13 650 |
1-60 |
218-40 |
Gudmuntorp ..................... |
23 330 |
2 |
466-60 |
9 490 |
2 |
189-80 |
Hurva .............................. |
— |
— |
- • |
— |
— |
- |
Gårdslånga ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Holmby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Borrlunda........................... |
1 382-16 |
1*74 |
24-05 |
1489-50 |
2 |
29-79 |
Skeglinge........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Brandstad ..................... |
360 |
2 |
7-20 |
780 |
2 |
15-60 |
Södra Åsum ..................... |
590-11 |
2 |
11-80 |
3 093-23 |
2 |
61-86 |
Lövestad .......................... |
4 446-69 |
2 |
88-94 |
4 506" 4 7 |
2 |
90*13 |
Öved................................. |
8 816-14 |
2 |
176-32 |
4 754 |
2 |
95-os |
Vanstad ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tolånga ........................... |
14 460 |
2 |
289-20 |
16 550 |
2 |
331 |
Ilstorp .............................. |
.- |
— |
— |
— |
— |
— |
Björka .............................. |
— |
— |
— |
232-43 |
2 |
j 4-64 |
Våmb .............................. |
5 350 |
2 |
107 |
9 380 |
2 |
187-60 |
Rödinge ........................... |
6 279 |
2 |
125-58 |
4 463-3 2 |
2 |
89-27 |
Ramsåsa ........................... |
— |
— |
— |
1285 |
1*75 |
21 |
Västerstad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Östraby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
F renninge ........................ |
2130 |
2 |
42-60 |
2 339 |
2 |
46-60 |
Vollsjö.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Östra Kärrs torp.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
! — |
Långaröd........................... |
2 030 |
2 |
40-eo |
2 880 |
2 |
57*60 |
so?
K o in in n n
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat |
Utdebit. |
Uträknad |
Taxerat |
Utdebit. |
Uträknad |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
Kronor |
värde Kronor |
Kronor |
Kronor |
värde Kronor |
Kronor |
30 370 |
2 |
607-40 |
26 710 |
2 |
534-20 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 892 |
2 |
97-81 |
13181 |
2 |
263-6 2 |
| 1 55008 |
1-50 |
23-26 |
/ 674-25 \ - |
1-50 |
10-u |
_ |
_ |
Z |
|||
14 363 |
2 |
287-20 |
13 405 |
2 |
268 |
— |
— |
— |
13 070 |
2 |
261-40 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
11423 |
2 |
228-46 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
5 780 |
2 |
115-60 |
3 421-6 7 |
2 |
68-40 |
982-65 |
2 |
19-6 5 |
2 555-81 |
2 |
51-12 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
8 237 |
2 |
164-74 |
9 038-47 |
2 |
180-7 5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1330 |
2 |
26-60 |
2 200 |
1-40 |
30-80 |
8 310 |
1-95 |
162-05 |
8 700 |
2 |
174 |
2 459-7 5 |
2 |
49-20 |
5 737-85 |
2 |
114-74 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
.— |
— |
— |
— |
/ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
— |
— |
— |
— |
— |
|
362 677-28 |
7 221-86 |
417 448-2 4 |
8 265-ss |
Sövde .................
Simlinge ..............
Hemmingsdynge.....
Södra Åby ...........
Ostra Torp...........
Lilla Isie ..............
Äspö....................
Ostra Klagstorp.....
Kttllstorp..............
Lilla Bedinge........
Gärdslöv ..............
Onnarp................
Tullstorp..............
Svenstorp ...........
Ostra Vemmenhög
Västra Vemmenhög
Skivarp ..............
Örsjö....................
Solberga ..............
Hassle-Bösarp .....
Slimminge ..........
Skurup................
Skurups köping.....
Grönby .............
Gustav.................
Villie....................
Västra Nöbbelöv ..
I Sjörup .................
Katslösa ..............
Balkåkra..............
I Snårestad..............
; Skårby.................
i Stora Köpinge .....
i Stora Herrestad.....
I Borrie .................
Öju ....................
j Hedeskoga ...........
i Sövestad .............
Bromma ..............
| Högestad..............
! Baldringe ...........
Bjäresjö ..............
Malmö
Lunds
Landskrona »
Hälsingborgs »
Eslövs »
Ystads »
Trälleborgs »
Skanör med Falsterbo »
stad.
808
År 1913 |
År 1914 |
|||||
1 |
Utdebit. |
Utdebit. |
||||
Kommun |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
|
värde |
värde |
|||||
1 |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
i Hallands län. |
||||||
Veinge .............................. |
2100 |
2 |
42 |
— |
_ |
_ |
Tjärby .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Knäred............................. |
3 560 |
2 |
71.20 |
3 490 |
2 |
69-80 |
Laholms landskommun ...... |
694 |
2 |
13-88 |
1742 |
2 |
34-84 |
Ränneslöv ....................... |
1 920-80 |
2 |
38-42 |
2 485-70 |
2 |
49-71 |
Ysby................................. Ostra Kamp ..................... |
5 740 |
2 |
114-so |
5 580 |
2 |
111-60 |
| Skummeslöv ..................... |
1490 |
2 |
29-80 |
1490 |
1-70 |
25-33 |
! Hasslöv ........................... |
2 826-80 |
2 |
56-54 |
— |
— |
— |
j Våxtorp ........................... |
6 890 |
2 |
137-80 |
4 769-95 |
2 |
95-40 |
Hishult, länsdel av ............ |
2 917 |
2 |
58-2 0 |
8171 |
2 |
163-20 |
i Torup .............................. |
96 670 |
2 |
1 933-40 |
76 850 |
2 |
1537 |
i Kinnared ........................... |
7 430 |
2 |
148-60 |
16 150 |
2 |
323 |
{ Övraby.............................. |
3 606 |
2 |
72 |
11020 |
2 |
220-40 |
Holm................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
| Söndrum ........................... |
1450 |
2 |
29 |
1 540 |
2 |
30-80 |
1 Vapnö .............................. |
19 150 |
2 |
383 |
18 000 |
2 |
360 |
Harplinge ........................ |
266-75 |
2 |
5-34 |
1 320-47 |
2 |
26-41 |
i Steninge ........................... |
13 602-89 |
2 |
272-05 |
2 602.25 |
2 |
52-04 |
Getinge.............................. |
3 708 |
2 |
74-16 |
6 751-50 |
1-70 |
114-77 |
i Revinge ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Slättåkra........................... |
13 540 |
2 |
270-80 |
23 000 |
2 |
460 |
i Kvibille.............................. |
2 155-93 |
2 |
43-11 |
3 260 |
2 |
65*20 |
: Eldsberga ........................ |
2 795 |
2 |
55-90 |
1810 |
2 |
36-20 |
Tönnersjö ........................ |
3103-7 5 |
2 |
62-07 |
3162-25 |
2 |
63*2 4 |
■ Snöstorp .......................... |
1120 |
2 |
22-40 |
4 490 |
2 |
89-80 |
i Trönninge ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
! Enslöv ........................... |
57 160 |
2 |
1 143-20 |
54220 |
2 |
1 084-40 |
1 Bredared ........................... |
16 989-sl |
2 |
338-so |
15 624 |
2 |
311-40 |
1 Slöinge.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
'' Eftra................................. |
— |
— |
— |
530 |
2 |
10-60 |
! Skrea .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Årstad .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Asige .............................. |
3134 |
2 |
62-60 |
11183-70 |
2 |
223-60 |
Abild ............................. |
19 296-8 7 |
2 |
385-93 |
9 523-6 2 |
2 |
190-47 |
Vessige ........................... |
2 330 |
2 |
46-80 |
2 530 |
2 |
50-60 |
Askome .......................... |
710 |
2 |
14-20 |
2 255 |
2 |
45" lo |
Drängsered........................ |
28 260 |
2 |
565-20 |
37 590 |
2 |
751-80 |
Krogsered ........................ |
8 330 |
2 |
166-60 |
4 690 |
2 |
93-80 |
Gällared ........................... |
6 640 |
2 |
132-80 |
10 580 |
2 |
211-60 |
Gunnarp ........................... |
29 860 |
2 |
597-20 |
17 470 |
2 |
349-40 |
Ljungby ........................... Alfshög.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Vinberg ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Stavsinge........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Morup ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Fagerred .......................... Källsjö............................. |
16 650 |
2 |
333 |
18 700 |
2 |
374 |
475 |
2 |
9*50 |
— |
— |
— |
|
Ullared.............................. |
3 970 |
2 |
79-40 |
24 900 |
2 |
498 |
809
K o in m u n |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvård© Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Okome .............................. |
||||||
Köinge ............................. |
1 Ilo |
2 |
22-30 |
1 065 |
2 |
21-3 0 |
Svartrå ......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Sibbarp .......................... |
4 660 |
2 |
93-20 |
5 200 |
2 |
104 |
Dagsås.............................. |
2 600 |
2 |
52 |
1 800 |
2 |
36 |
Griraeton........................... |
3 700 |
2 |
74 |
7 210 |
2 |
144-20 |
Rolfstorp........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Valinge.............................. |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
Stamnared ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Skälunge........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Nösslinge ........................ |
5 396*15 |
2 |
105-3 2 |
4 257-70 |
2 |
85*15 |
Tvååker ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Spann arp........................... Hunnestad ........................ |
— |
z |
z |
_ |
||
Godestad........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lindberg ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Torpa .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Träslöv ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Värn................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Stråvalla ........................... |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
|
Yeddige ........................... |
10 920 |
2 |
218-40 |
6 090 |
2 |
121-80 |
Ås.................................... |
— |
— |
— |
— |
||
Sällstorp ........................... |
— , |
— |
— |
— |
— |
— |
Ölmevalla ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Landa .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Frillesås ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Gällinge ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Idala................................. |
1570 |
2 |
31-40 |
1500 |
2 |
30 |
Fjärås .............................. |
6 415 |
2 |
127-50 |
3 242 |
2 |
64-60 |
Förlanda ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
|||
Tölö ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lindome ........................... |
3 735 |
2 |
74-70 |
12 700 |
2 |
254 |
Älvsåker ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Onsala.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vadda .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Släp ................................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Halmstads stad............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Laholms » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Falkenbergs » ............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Varbergs » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Kungsbacka » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
430 653*3 5 |
8 608-5 2 |
450 546-14 |
8 984-56 |
||
Göteborgs och Bohus län. |
||||||
Fässberg ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Västra Frölunda ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Nya Varvet........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Askim .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Kommunalskattesakkunnige
810
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad j Kronor |
|
Kållered ........................... |
||||||
Råda .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Styrsö .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Rödbo .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Säve................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Backa .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Björlanda ........................ |
‘ — |
— |
— |
— |
— |
— |
Försynda ........................ |
. — |
— |
— |
— |
— |
— |
Ockerö.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tu ve................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Orgryte ........................... |
— |
_ |
_ |
— |
_ |
— |
Landvetter ........................ |
11428 |
2 |
227-40 |
10 915 |
2 |
‘ 216-so |
Partille.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Härryda .................. ...... |
22 711 |
2 |
454-22 |
10 420 |
2 |
208-40 |
Kareby.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Romelanda ........................ |
4 240 |
2 |
84-80 |
5180 |
2 |
103-eo |
Ytterby.............................. |
— |
— |
— |
1280 |
2 |
25-60 |
Torsby............................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Harestad ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lycke ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Solberga .......................... |
1740 |
2 |
34so |
1820 |
2 |
36-40 |
J Hålla .............................. |
" - |
— |
— |
230 |
2 |
4-60 |
1 Jörlanda .......................... |
1080 |
2 |
21-60 |
1370 |
2 |
27-40 |
Spekeröd........................... |
640 |
2 |
12-so |
1325-76 |
2 |
26*50 |
Ucklum .......................... |
11 540 |
2 |
230-so |
13 000 |
2 |
260 |
Ödsmål ........................... |
2 993-75 |
2 |
59"4 0 |
9 496 |
2 |
189-40 |
Norum .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Forshälla........................... |
18 330 |
2 |
366-60 |
30 870 |
2 |
617-40 |
j Resteröd ........................... |
1 640 |
2 |
32-so |
1560 |
2 |
31-20 |
[Ljung .............................. |
15174 |
2 |
303-48 |
10 310 |
2 |
206-20 |
14 590-28 |
2 |
290" so |
12 931 |
2 |
258 |
|
j Hjärtum ........................ |
20 080 |
2 |
401-6 0 |
25 410 |
2 |
508.20 |
| Yästerlanda ..................... |
16 690 |
2 |
333-80 |
12100 |
2 |
242 |
i Myekleby ........................ |
4 930 |
2 |
98-oo |
8 880 |
1 |
88-80 |
j Torp................................. |
2 495 |
2 |
49-80 |
2110 |
2 |
42-20 |
Långelanda....................... |
2 090 |
2 |
41-80 |
760 |
2 |
15-20 |
| Ståla................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tegneby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Röra................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Morlanda......v.................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Skatta .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Fiskebäckskil.................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Grundsund ....................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Gullholmen........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Käringön........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Moilösund ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Stenkyrka ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Klädesholmen ................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Valla .............................. |
1030 |
2 |
20-60 |
1020 |
2 |
20-40 |
Klövedal ....................... ... |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
Lane-Rvr........................... |
10 599 |
2 |
211-98 |
14 414 |
2 |
288-28 |
811
År 1913 |
År 1914 |
|||||
K o in in u n |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. >r 100 kr. |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad 1 Kronor |
Biive................................. |
_ |
_ |
i |
|||
Skredsvik ........................ |
8 210 |
2 |
164-20 |
7 770 |
2 |
155-40 |
Herrestad........................... |
1 100 |
2 |
22 |
— |
— |
|
1 Högås .............................. |
1359 |
2 |
27 |
6 833 |
2 |
136-66 | |
Bokenäs ........................... |
11350 |
2 |
227 |
7 010 |
2 |
140-ao |
I Dragsmark ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
[ Boss.......................... ...... |
8 080 |
2 |
161-go |
8 210 |
2 |
164-20 ] |
j Svarteborg ........................ |
2 180-so |
2 |
43-61 |
3 720 |
2 |
74-40 |
i Håby .............................. |
2172 |
2 |
43-44 |
4133 |
2 |
82-66 ! |
! Bro ................................ |
2 017 |
2 |
40-3 4 |
3 836 |
2 |
76-70 ! |
1 Brastad ........................... |
1388 |
2 |
27-go |
2 638 |
2 |
52-60 1 |
[ Lyse................................. Krokstad ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 682 |
2 |
73*04 |
3 220 |
2 |
64-40 |
|
1 Sanne .............................. |
777-80 |
2 |
15*55 |
— |
— |
— |
1 Hede................................ |
7 620 |
2 |
152-40 |
15190 |
2 |
303-80 1 |
I Tossene ..................... |
— |
— |
— |
— |
||
A skum............................ |
— |
— |
— |
|||
1 Malmön ........................... |
— |
- |
— |
— |
— |
|
Kungshamn....................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Bärfendal.......................... |
7421 |
2 |
147-40 |
3 926 |
2 |
78-52 j |
I Skee ................................ |
18 300 |
2 |
366 |
29 750 |
2 |
595 |
i L järnö .............................. |
2 215 |
2 |
44-20 |
8 090 |
2 |
161-80 I |
j Näsinge .......................... |
3100 |
2 |
62 |
844''9 2 |
2 |
16-so |
Högdal............................ |
5 850 |
2 |
117 |
4 620 |
2 |
92-40 ; |
'' Lommeland........................ |
1330 |
2 |
26-60 |
1110 |
2 |
22-20 | |
J K ville .............................. |
42 420 |
2 |
848-40 |
3 870 |
2 |
77*40 |
Svenneby ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
! Bottna .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Tanum.............................. |
1350 |
2 |
27 |
6 390 |
2 |
127-80 |
Lur ................................ |
9 500 |
2 |
190 |
5 900 |
2 |
118 |
1 Naverstad ........................ |
14 810 |
2 |
296-20 |
15 570 |
2 |
311-40 |
Mo................................... |
7 700 |
2 |
154 |
4 920 |
2 |
98-40 |
| Göteborgs stad .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
1 Kungälvs » ................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Marstrands » ................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Lysekils » .................. |
— |
— |
— |
— |
||
Uddevalla » ................. |
— |
— |
— |
— |
||
j Strömstads » .................. |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
327 953-38 |
6 554-86 |
322 952-68 |
6 367-43 |
||
Älvsborgs län. |
||||||
i Rommele.......................... |
3 291 |
2 |
65''8 2 |
— |
— |
|
1 Fors ................................. |
20 628 |
2 |
412-56 |
8 814 |
2 |
176-28 |
I Upphärad........................... |
6 020 |
2 |
120-40 |
6 350 |
2 |
127 |
Fuxerna ......................... |
6 510 |
2 |
130-20 |
5 510 |
2 |
110-20 |
i Asbräcka........................... |
2 680 |
2 |
54 |
5 370 |
2 |
107-40 ! |
1 Västra Tunhem.................. |
23 152-so |
2 |
463*05 |
21129-78 |
2 |
422-60 j |
| Norra Björke .................... |
— |
— |
— |
— |
— |
19-8 7 ; |
1 Väne-Asaka .................... |
1 007 |
2 |
20-14 |
993 |
2 |
812
1 |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Kommun |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Gärdhem ........................... |
14 027 |
2 |
280-54 |
9 340 |
2 |
186-SO |
i Trollhättan ........................ |
3 340 |
2 |
66''SO |
1 570 |
2 |
31-40 |
1 Vassända-JNaglum............... |
28 300 |
2 |
566 |
17 700 |
2 |
354 |
i Väne-Ryr........................... |
9 510 |
2 |
190-20 |
2 290 |
2 |
45-80 |
Stora Mellby..................... |
15 440 |
2 |
308-80 |
6 470 |
2 |
129-40 |
; Magra .............................. |
12 240 |
2 |
244-80 |
11 970 |
1-70 |
203-49 |
1 Erska .............................. |
26 690 |
2 |
533-80 |
20 330 |
2 |
406-60 |
! Lagmansered ..................... |
12 310 |
2 |
246-20 |
12 540 |
2 |
250''so |
1 Stora Lundby.................... |
3 745-18 |
2 |
73-91 |
2 564-36 |
2 |
51-28 |
Skallsjö ........................... |
10 750 |
1-60 |
172 |
13 830 |
1-60 |
221-28 |
Lerum .............................. |
13 900 |
1-50 |
208-50 |
14 760 |
1-50 |
221-40 |
Angered ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Bergum ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Skepplanda........................ |
19 390 |
2 |
387-80 |
9 190 |
2 |
183-80 |
Hålanda ........................... |
19 260 |
2 |
385-2 0 |
16 230 |
2 |
329-20 |
j Ale-Skövde........................ |
— |
— |
— |
2 277 |
2 |
45*40 |
1 S:t Peter........................... |
— |
— |
— |
3 900 |
1-87 |
72-93 |
i Tunge ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
j Starrkärr........................... |
910 |
2 |
18-20 |
200 |
2 |
4 |
Kilanda ........................... |
14 700 |
2 |
294 |
1470 |
2 |
29-40 |
Nödinge ........................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Östad .............................. |
7 190 |
2 |
143-80 |
16 650 |
2 |
333 |
Herrljunga ...................... |
444 |
1-36 |
5-99 |
3 472-74 |
1-46 |
50-69 |
Tarsted............................. |
— |
_ |
— |
— |
_ |
_ |
Remmene ........................ |
— |
_ |
_ |
— |
_ |
_ |
Fölene .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Eggvena .......................... i Algutstorp ........................ 1 Kullings-Skövde.................. |
670 |
2 |
13-40 |
1 740 |
2 |
34-so |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
i Tumberg .......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
I Södra Härene .................. |
1 670 |
2 |
33-40 |
970 |
2 |
19-40 |
Bråttensby och Landa......... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
[hd ................................. |
1310 |
2 |
26-2 0 |
1 030 |
2 |
20-6 0 |
Siefle................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
1 Horla .............................. |
5 000 |
1 |
50 |
5 810 |
1 |
58-10 |
: Skogsbygden ..................... |
3 569-le |
2 |
71-20 |
8 768-29 |
2 |
175-34 |
Lena................................. |
4 002 |
2 |
80. |
4 120 |
2 |
82-40 |
j Bergstena ........................ |
4 725 |
2 |
94-50 |
— |
— |
— |
''■ Fullestad........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Långared ........................ Alingsås landsförsamling och |
28 780-68 |
2 |
574-80 |
27 931-45 |
2 |
558*20 |
Rödene........................... |
49 790 |
2 |
995-80 |
97 730 |
2 |
1 954-60 |
Bäiinge..,............................ |
17 370-49 |
2 |
347-40 |
5 259-08 |
2 |
105-18 |
Ödenäs............................. |
2 744-06 |
2 |
54-40 |
6 570-10 |
2 |
130-ao |
Hemsjö............................. |
14 522-7 7 |
2 |
287 |
20 456 |
2 |
403-6 0 |
Rångedala ........................ |
1400 |
2 |
28 |
1400 |
2 |
28 |
Toarp .............................. |
16 890 |
1-50 |
253-34 |
48 985 |
2 |
979-7 4 |
Aspered .......................... |
13 721 |
2 |
274-4 2 |
6 450 |
2 |
129 |
Tärby .............................. |
949-62 |
2 |
18-99 |
3 084-so |
2 |
61-69 |
Varnum ........................... |
7 643 |
2 |
152-s 6 |
5 385 |
2 |
107-70 |
Brämhult........................... |
3 439-25 |
i |
68-78 |
8 465 |
2 |
169-30 |
813
K o in m u n |
Å |
rl91 3 |
Å r 19 14 |
|||
Taxerat Kronor |
Utdebit. ! Kronor ! |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat Kronor |
Utdebit. |
Uträknad skogsaecis Kronor |
|
Gingri .............................. |
620 |
2 |
12-40 I |
|||
Södra Ving........................ |
5 920 |
2 |
118-40 |
6 230 |
2 |
124-co |
Hörna .............................. |
1 227-so |
2 |
24-40 |
2 480 |
2 |
48 |
Fänneslunda ..................... |
3 670 |
2 |
73-4 0 |
5 208 |
2 |
105-60 1 |
Grovare ........................... |
3 860 |
2 |
77-20 |
— |
— |
— |
Häl Istad ........................... |
38 699 |
2 |
773 |
11 575 |
2 |
231-40 ! |
Murum.............................. |
1 475 |
2 |
29-50 |
— |
— |
_ | |
Södra Vänga ..................... |
13 600 |
2 |
272 |
12 000 |
2 |
240 |
Möne................................ |
14 126 |
1-95 |
275-45 |
7 928 |
1-60 |
126-85 ! |
Kärråkra ........................... |
9110 |
2 |
182-20 |
6 210 |
2 |
124-20 j |
Södra Bj örke ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vesene.............................. |
1310 |
2 |
26-2 0 |
5 791-49 |
2 |
115-82 |
Grude .............................. |
— |
— |
— |
194-6 5 |
2 |
3-89 j |
Jällbv ............................. |
— |
— |
— |
— |
__ |
_ |
Hudene.............................. |
10 630 |
2 |
212-60 |
8 280 |
2 |
165-60 |
Hällestad........................... |
960 |
2 |
19-20 |
550 |
2 |
11 |
Skölvene ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
- | |
Hov .............................. |
8 720 |
2 |
174-40 |
1035 |
2 |
20-70 ! |
Norra Säm ........................ |
8 710 |
2 |
174-20 |
7 870 |
2 |
157-40 j |
Källunga........................... |
2 220 |
2 |
44-40 |
4 130 |
2 |
82-60 ! |
; Eriksberg .......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i Broddarp........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Miäldrunga........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Od.................................... |
19 460 |
2 |
389-20 |
5 000 |
2 |
100 |
Öra ................................. |
— |
_ |
— |
— |
— |
|
Alboga .............................. |
— |
— |
— |
1525 |
2 |
30*50 |
Molla .............................. |
7 850 |
2 |
157 |
11620 |
2 |
232-40 |
Nårunga ........................... |
1550 |
2 |
31 |
4 282-02 |
2 |
85-63 |
Ljur ............... ................. |
— |
— |
— |
450 |
2 |
9 |
Ornunga ........................... |
— |
— |
— |
2 460 |
2 |
49-20 |
Kvinnestad ........................ |
2 810 |
2 |
56*20 |
3 240 |
2 |
64-80 |
Asklanda........................... |
435 |
2 |
8*7 0 |
739 |
2 |
14-78 j |
Kalv ................................. |
35 221 |
2 |
693-eo |
— |
— |
— |
Mårdaklev ....................... |
63 350 |
2 |
I 267 |
26 610 |
2 |
531-90 |
Häcksvik........................... |
43 710 |
2 |
874-20 |
37 770 |
2 |
755-40 i |
Östra Frölunda .................. |
46 040 |
2 |
920-80 |
42 290 |
2 |
845-so |
Mjöbäek ........................... |
35 580 |
2 |
711-60 |
16 570 |
2 |
331-40 ! |
Holsljunga ........................ |
32 020 |
2 |
640-40 |
50 480 |
2 |
1 009-eo |
Älvsered ........................... |
31731 |
1-65 |
523*56 |
36 597 |
1-50 |
548-97 |
Svenljunga ........................ |
16 957 |
2 |
339-14 |
102 650 |
2 |
2 063 |
Ullasjö .............................. |
13 760 |
2 |
275*20 |
50 220 |
2 |
1 004-40 |
Örsås ............................ |
43 840 |
2 |
876-80 |
101 617 |
2 |
2 032-3 4 |
Revesjö.............................. |
48 346-86 |
2 |
966-9 4 |
23 634-12 |
2 |
472-68 |
Redslared......................... |
9150 |
2 |
183 |
14 610 |
2 |
292-20 |
Sexdrega .......................... |
35 390 |
2 |
707-so |
101290 |
2 |
2 025-so |
Ljushult ..................... |
2 750 |
2 |
55 |
8 170 |
2 |
163-40 |
Roasjö .............................. |
8183-30 |
2 |
163-6 7 |
8 042-8 2 |
2 |
16084 |
Hiltared ........................... |
4153 |
2 |
83-06 |
16 230 |
2 |
324-60 |
i Länghem........................... |
72 020 |
2 |
1 440-40 |
45 780 |
2 |
915-60 |
Dannike ........................... |
90 700 |
2 |
1814 |
57 050 |
2 |
1 141 |
Månstad ........................... |
32190 |
2 |
643*so |
19 260 |
2 |
385-20 |
814
i 1 Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaecis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
|
Södra Åsarp ..................... |
10 880-21 |
2 |
217-61 |
8 064-15 |
2 |
161-28 |
Gäll stad ........................... |
43 370 |
2 |
867-40 |
19 780 |
2 |
395-60 |
Grön ahög........................... |
15100 |
2 |
302 |
12 530 |
2 |
250-eo |
Södra Säm ........................ |
51430 |
2 |
1028-eo |
56 240 |
2 |
1124-80 |
Finnekumla........................ |
8190 |
2 |
163-80 |
— |
— |
_ |
Tvärred ........................... |
59 380 |
2 |
1187-60 |
20 500 |
2 |
410 |
Marbäck .......................... |
33 460 |
2 |
669-20 |
18 830 |
2 |
376-60 |
Dalstorp ........................... |
70 040 |
2 |
1 400-so |
99 010 |
2 |
1 980-2 0 |
Hulared ........................... |
7111 |
2 |
142-22 |
10 076 |
2 |
201-52 |
Ölsremtna........................... |
2 450 |
2 |
49 |
1500 |
2 |
30 |
Ljungsarp ........................ |
37 010 |
2 |
740 |
27 111 |
2 |
542- 2 ■> |
Nittorp.............................. |
48 550 |
2 |
971 |
61 820 |
2 |
1 236-40 |
Tranemo .......................... |
74 220 |
2 |
1 484-4 0 |
99 980 |
2 |
1 999-60 |
Mossebo ........................... |
17 100 |
2 |
342 |
54 370 |
2 |
1087-40 |
Ambjörnarp........................ |
63 340 |
2 |
1 266-80 |
59 320 |
2 |
1 186-40 |
Sjötofta ........................... |
28 930 |
2 |
578-60 |
37 020 |
2 |
740-20 |
Norra Åsarp ..................... |
6 250 |
2 |
125 |
15 040 |
2 |
300-80 |
Kölaby.............................. |
11 167 |
2 |
223-3 4 |
21 835 |
2 |
436-70 |
Solberga .......................... |
5 310 |
2 |
106-20 |
10 600 |
2 |
212 |
Smula .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
Blidsberg....................... |
14 725 |
2 |
294-50 |
5 900 |
2 |
118 |
Dalum ........................... |
44160 |
2 |
883-2 0 |
24180 |
2 |
483-60 j |
Humla .............................. |
12 301 |
2 |
246-02 |
36 850 |
2 |
737 |
Timmele ........................... |
33 430 |
2 |
668-60 |
42 960 |
2 |
859-20 |
Vist ................................ |
5 296 |
2 |
105-92 |
5 798-80 |
2 |
115-9 7 |
Brunn .............................. |
10 610 |
2 |
212*20 |
22 325-ao |
2 |
446-51 |
Böne................................. |
7 150 |
2 |
143 |
3 150 |
2 |
63 |
Knätte .............................. |
7 520 |
2 |
150-40 |
8 927 |
2 |
178-54 |
Liared ............................. |
11 920 |
2 |
238-4 0 |
24 340 |
2 |
486-80 |
Kölingared, länsdel av......... |
9 280 |
2 |
185’60 |
23 580 |
2 |
471-60 |
Fivlered ......................... |
5 280 |
2 |
105" 60 |
6 310 |
2 |
126-20 |
Hössna.............................. |
24486-3 5 |
2 |
489-7 0 |
38 500 |
2 |
770 |
Gullered ........................... |
5 642 |
2 |
112-84 |
38 525 |
2 |
770-50 |
Strängsered........................ |
6 670 |
2 |
133-40 |
10 970 |
2 |
219-40 |
Seglora.............................. |
64 300 |
2 |
1286 |
47 150 |
2 |
943 |
Frissla ............................ |
9 830 |
2 |
196-60 |
11030 |
2 |
220-60 |
Kinnarumma ................... |
35 290 |
2 |
705-so |
33 000 |
2 |
660 |
Skepphult ........................ |
13 070 |
2 |
260-so |
40 050 |
2 |
800-60 |
Örby................................. |
11 720 |
2 |
234-40 |
78 530 |
1*85 |
1 452-82 |
Rinna .............................. |
3 559-59 |
1*54 |
54-8 2 |
43 536-55 |
1*64 |
713-99 |
Torestorp........................... |
11200 |
2 |
224 |
1300 |
2 |
26 |
Öxabäck ........................ |
12 343 |
2 |
246-86 |
6 462 |
2 |
129-24 |
Älekulla ........................... |
800 |
2 |
16 |
22 848 |
2 |
456-90 |
Kungsäter ........................ |
1490 |
2 |
29-80 |
7 830 |
2 |
156" 60 |
Gunnarsjö ....................... |
3 030 |
2 |
60-eo |
6 960 |
2 |
139-2 0 |
Grimmared ........................ |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
Karl Gustav ........ .......... |
10 500 |
2 |
210 |
11213 |
2 |
224-26 |
Istorp .............................. |
4160 |
2 |
83-20 |
1 150 |
2 |
23 |
Oxnevaila ........................ |
13 983 |
2 |
279-66 |
12 035 |
2 |
240-70 ! |
Horred............................ |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
Sätila .............................. |
37 820 |
2 |
756*40 |
43 560 |
2 |
871-20 i |
815
K o in in u n |
Å |
r 19 13 |
År 1914 |
|||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Hyssna.............................. |
30 640 |
2 |
612-80 |
47 710 |
2 |
954-2 0 |
Berghem ........................... |
1 006 |
2 |
20-12 |
22 980 |
2 |
459-60 |
Hajom ............................. |
780 |
2 |
15*6 0 |
450 |
2 |
9 |
Surteby ........................... |
-- |
— |
— |
— |
— |
— |
Kaltunga........................... |
320 |
2 |
6''4 0 |
310 |
2 |
6-20 |
Fotskäl............................. |
— |
— |
— |
— |
||
Tostared .......................... |
1 190 |
2 |
23-80 |
890 |
2 |
17-so |
Fristad.............................. |
14 230 |
1 *55 |
220-61 |
24 400 |
1-75 |
427-oä |
Borgstena ........................ |
7 610 |
2 |
152-20 |
14 070 |
2 |
281-40 |
Torpa .............................. |
28 590 |
2 |
571-80 |
35 220 |
2 |
704-40 |
Bredared ................•........... |
36 300 |
2 |
726 |
25 360 |
2 |
507-20 |
Tända .............................. |
12 040 |
2 |
240-so |
14 360 |
2 |
287-20 |
Vänga .............................. |
— |
— |
— |
22 200 |
2 |
444 |
Sandhult ........................... |
29 780 |
2 |
595-60 |
27 120 |
2 |
542-4 o |
Bollebygd ........................ |
80 000 |
2 |
1600 |
84 670 |
2 |
1 693-40 |
Björketorp ........................ |
24 520 |
2 |
490''40 |
. 29 940 |
2 |
598-80 |
Töllsjö ............................. |
83 260 |
2 |
1 665-20 |
77 800 |
2 |
1 556 |
Ör.. ................................ |
31080 |
2 |
621*60 |
31 980 |
s |
639.60 |
Gunnarsnäs....................... |
5 561-99 |
2 |
111-23 |
25 032-4 s |
0 |
500-64 |
Dalskog .......................... |
22 860 |
1"50 |
342-9 0 |
14 850 |
1-50 |
222-75 1 |
Skållerud........................... |
29 050 |
2 |
581 |
26 500 |
2 |
530 |
Holm .............................. |
4 500 |
2 |
90 |
9 070 |
2 |
181-40 |
Melleruds köping ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
'' — |
Järn ................................. |
9 927 |
2 |
198-54 |
4 241 |
2 |
84-8 2 |
Bolstad............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Grinstad ........................... |
400 |
2 |
8 |
530 |
2 |
10-60 |
Gestad............................. |
16 633 |
2 |
332-66 |
11043 |
2 |
220-86 |
Erikstad ........................... |
4 590 |
2 |
91*80 |
1000 |
2 |
20 |
Frändefors ........................ |
9 340 |
2 |
186-80 |
11 690 |
2 |
233-80 |
Brålanda......................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Sundals-Rvr ..................... |
20 231 |
2 |
404-62 |
3 363-10 |
2 |
67-26 |
Torp ............................. |
9 310 |
2 |
186-20 |
17 000 |
2 |
340 |
V albo-Kyr ........................ |
30 000 |
2 |
600 |
— |
— |
— |
Färgelanda ........................ |
32 980 |
2 |
659-60 |
25 920 |
2 |
518-40 |
Ödeborg .......................... |
12 098-70 |
2 |
241-97 |
17 695-79 |
2 |
353-91 |
Högsäter.......................... |
4 738-13 |
2 |
94-7 6 |
22 216-84 |
2 |
444-80 |
Rännelanda........................ |
11 800 |
2 |
236 |
10 920 |
2 |
218-40 |
Råggärd ........................... |
5150 |
2 |
103 |
5 790 |
2 |
115-80 |
Lerdal .............................. |
2 760-80 |
2 |
55*20 |
3 722-18 |
2 |
74-44 |
Järbo ............................. |
10 818-84 |
2 |
215-80 |
18 741-02 |
2 |
374-20 |
Edsleskog ........................ |
43 310 |
2 |
866-20 |
71740 |
2 |
1 434-80 |
Mo................................... |
27 172-83 |
2 |
543-45 |
21 390-80 |
2 |
427-81 |
Fröskog .......................... |
31920 |
2 |
638-40 |
29 410 |
2 |
588-20 |
Amåls landskommun ......... |
58270 |
2 |
1165-40 |
39 320 |
2 |
786-40 |
Tösse .............................. |
36 790 |
2 |
735-80 |
39 280 |
2 |
785-60 |
Tydje ........................... |
5 090 |
2 |
101-80 |
6 890 |
2 |
137-80 |
Animskog ........................ |
29 280 |
2 |
585-60 |
41 520 |
2 |
830-40 |
Rölanda ........................... |
8 790 |
2 |
175-so |
8 880 |
2 |
177-60 |
Gesäter.............................. |
- |
— |
— |
3 050 |
2 |
61 |
Dals-Ed .......................... |
49 400 |
2 |
988 |
78 009 |
2 |
1 560-18 |
Töftedal ........................... |
11 615 |
2 |
232-30 |
23 347 |
2 |
46694 |
816
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Nössemark ........................ |
156 080 |
2 |
3 121-60 |
87 270 |
2 |
1 745-40 |
Halm] ............................. |
63 172-41 |
2 |
1263-40 |
47 221-7 7 |
2 |
944-42 |
Vår vik .............................. |
85 180 |
2 |
1 703-so |
81 640 |
2 |
1 632-80 |
Torrskog........................... |
57 510 |
2 |
115020 |
86 120 |
2 |
1 722-40 |
Laxarby ........................... |
124 270 |
2 |
2 485''40 |
149 180 |
2 |
2 983-60 |
Steneby ........................... |
98 300-s o |
2 |
1966 |
80 548-34 |
2 |
1610-9 7 |
Ärtemark........................... |
46 170 |
2 |
923-40 |
43 850 |
2 |
877 |
Ödsköld .......................... |
40 130 |
2 |
802-60 |
24170 |
2 |
483-40 |
Backe ............................. |
10 116-70 |
2 |
202-34 |
11 786-62 |
2 |
235-72 |
Tisselskog ........................ |
25 960 |
2 |
519-20 |
40 260 |
2 |
805-20 |
Vänersborgs stad .............. |
200 |
2 |
4 |
1 156-78 |
2 |
23-14 |
Alingsås » ............... |
10 250 |
2 |
205 |
2 600 |
2 |
52 |
1 Borås » .............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Ulricehamns :-> ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 Åmåls » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
Summa |
3 942 992-9 2 |
78278-21 |
4 337 387-52 |
85 871"77 |
||
Skaraborgs län. |
||||||
i Ekby................................. |
11 655-78 |
2 |
233-10 |
6 823-so |
2 |
136-4 7 1 |
! Utby............................... |
— |
— |
— |
1 053-45 |
2 |
21-06 i |
Ullervad ........................... |
13 840 |
2 |
276-80 |
1 650 |
2 |
33 |
Ek.................................V |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
| Leksberg ........................... |
30060 |
1-33 |
405-83 |
17 770 |
1-GS |
289-65 |
j Björsäter ........................... |
6 918-31 |
2 |
138-36 |
7 254*80 |
2 |
145-09 |
[ Torsö .............................. |
50 760 |
2 |
1 015-20 |
64 670 |
2 |
1 293-40 |
i Hassle, Enåsa och Berga ... |
35 581 oo |
2 |
711-61 |
55 008-99 |
2 |
1 100-16 |
| Färed ............................. |
14 230 |
1-30 |
213-45 |
3 030 |
2 |
60-60 |
| Fredsberg ........................ |
18 755 |
2 |
375-10 |
45 209-50 |
2 |
904-19 |
| Björkäng........................... |
14185 |
2 |
283-73 |
10 080 |
2 |
201-60 |
1 Töreboda köping ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
S Bäck................................. |
6 070 |
2 |
120 |
19 575 |
2 |
390 |
Lyrestad ........................... |
84 760 |
2 |
1 695-20 |
64 810 |
2 |
1294-60 |
Amnehärad........................ |
101 599 |
2 |
2 031-98 |
164 210 |
2 |
3 284-20 |
Hova................................. |
90 730 |
2 |
1 814-6 0 |
121 250 |
2 |
2 425 |
Finnerödja ........................ |
92 337-06 |
2 |
1 846-74 |
133 905-09 |
2 |
2 678-09 |
Älgarås ........................ |
43 250 |
2 |
865 |
32 640 |
2 |
652-so |
Horn................................. |
900 |
2 |
18 |
250 |
2 |
5 |
Frösve .............................. |
2 960 |
1-80 |
53- 2S |
5 800 |
2 |
116 |
Säter............................... |
15 490 |
2 |
309-80 |
5 780 |
2 |
115-60 |
Odensåker ........................ |
— |
— |
400 |
2 |
8 |
|
Tidavad ........................... |
— |
— |
3 500 |
2 |
70 |
|
Låstad .............................. |
— |
— |
— |
4 075 |
2 |
81-50 |
Binneberg ....................... |
5 500 |
2 |
no |
— |
— |
— |
Flistad .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
Götlunda........................... |
7 372 |
2 |
147-44 |
24 229 |
2 |
484-58 |
Väring.............................. |
9 900 |
2 |
198 |
— |
— |
- I |
Locketorp ........................ |
14 360 |
2 |
287-20 |
4100 |
2 |
82 |
Berg................................. |
14 480-ao |
2 |
289-eo |
4 875 |
2 |
97*50 |
Lerdala.............................. |
6 615 |
2 |
132-30 |
10 910 |
2 |
218-20 ! |
817
Å |
r 19 13 |
Å |
r 1914 |
|||
Utdebit. |
Utdebit. |
|||||
Korn m u n |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad ; |
skogsvård*; |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis ! |
|
värde |
värde |
|||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|
Böja................................. Timmersdala ..................... |
1057 |
2 |
21-14 |
1 245-so |
2 |
24-91 |
1 120 |
2 |
22-40 |
360 |
2 |
7-20 |
|
Fägre .............................. Trflstena ........................... |
6 330 |
2 |
126-00 |
4 220 |
2 |
84-to |
25 666-75 |
2 |
513-20 |
12 339-58 |
2 |
246-0 0 |
|
Undenäs ........................... |
141 140 |
2 |
2 822-so |
117 690 |
2 |
2 353-so |
Halna ............................. |
2 960 |
2 |
59-20 |
1420 |
2 |
28-40 |
Tived .............................. |
27 790 |
2 |
555-80 |
32 140 |
2 |
642-so |
Ransberg.......................... |
30 200 |
2 |
604 |
60 660 |
2 |
1 213-ao |
Mölltorp .......................... |
11818 |
2 |
236-30 |
7 790 |
2 |
155"80 |
Karlsborg.......................... |
4445 |
1 |
44*45 |
6 050 |
1-15 |
69-57 |
Bällefors ........................... |
8 020 |
2 |
160-40 |
17 660 |
2 |
353-20 |
Beateberg ........................ |
14 280 |
2 |
285-00 |
24 660 |
2 |
493-20 |
Ekeskog ........................... |
6 750 |
2 |
135 |
20 680 |
2 |
413-60 |
Hjälstad ........................... |
2 063 |
2 |
41-26 |
— |
— |
— |
Mo.................................... |
— |
— |
— |
700 |
2 |
14 |
Vad ................................. |
— |
— |
— |
7 970 |
2 |
159-40 |
Svenneby........................... |
— |
— |
— |
8 540-05 |
2 |
170-80 |
Skövde landskommun1) ...... |
3 520 |
2 |
70-40 |
— |
— |
— |
Om ................................. |
— |
— |
— |
4 800 |
2 |
96 | |
Ryd ................................. |
990 |
2 |
19-so |
1000 |
1-64 |
16-40 ] |
Hagelberg ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Norra Kyrketorp ............... |
339 |
2 |
6-78 |
2 060 |
2 |
41-20 |
Våmb .............................. |
3 000 |
1*50 |
45 |
— |
— |
— |
Sventorp ........................... |
49 408 |
2 |
988-16 |
32 876 |
2 |
657-52 |
Forsby............................. |
— |
— |
— |
7 750 |
2 |
155 |
Varola............................. |
7 390 |
2 |
147-80 |
1080 |
2 |
21-60 |
Värsås.............................. |
14 010 |
2 |
280-20 |
— |
— |
— |
Kyrkefalla ........................ |
106 350 |
2 |
2127 |
69 900 |
2 |
1398 |
Mofalla................... ......... |
— |
— |
— |
41 275 |
2 |
825-50 |
Grevbäck........................... |
— |
— |
— |
26 210 |
2 |
523-20 |
Bredvik ......................... |
23 920 |
2 |
478-40 |
4 730 |
2 |
94-60 |
Norra Fågelås .................. |
12 745-40 |
2 |
254-90 |
11 800-S9 |
2 |
236-01 |
Södra Fågelås .................. Hjo landskommun .............. |
21040 |
2 |
420-so |
10 600 |
2 |
212 |
5 840 |
2 |
116-80 |
11850 |
2 |
237 |
|
Gudhem .......................... |
— |
_ |
— |
— |
— |
_ |
Östra Tunhein .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Ugglum ........................... |
220 |
2 |
4-40 |
— |
— |
— |
Torbjörntorp ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Friggeråker........................ Falköpings västra landskom. |
— |
— |
— |
— |
_ |
z |
Bjurum.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Broddetorp ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Hornborga ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Särtuna ................ ......... |
— |
— |
—. |
— |
— |
— |
Segerstad........................... |
||||||
Håkantorp ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Valtorp............................. |
270 |
2 |
5-40 |
— |
— |
— |
Stenstorp........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Södra Kyrketorp ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
'') År 1914 införlivad med Skövde stad.
Kommunalskattesakkunnige. 103
818
!
Kommun
Brunnhem ........................
Dala.................................
Högstena...........................
Borgunda...........................
Sjogerstad ........................
Rådene..............................
Ljunghem ........................
Edåsa ..............................
Bjärka..............................
.-»sle .............................
Mularp............................
Tiarp .............................
Varv.................................
Kungslena .......................
Hömb .............................
Dimbo .............................
Ottravad .........................
Ack Unga...........................
Agnetorp...........................
Baltak..............................
F röj ered ...........................
Fridene..............................
Korsberga .......................
Daretorp ..........................
Velinge..............................
Brandstorp ........................
Hångsdala ............... .......
Skörstorp...........................
Östra Ge rum ....................
tlabo ...............................
Gnstav Adolf.....................
Sandhem...........................
Utvängstorp .....................
Härja ..............................
Nykyrka ...........................
Köiingared, Iftnsdel av.........
Bjurbäck ...........................
Valstad ...........................
Vättak ..............................
Kymbo..............................
Suntak..............................
Yllestad ...........................
Vistorp.............................
Näs ......„..........................
Vartofta-Åsaka ..................
Kälvene ...........................
Släta.................................
Karleby ...........................
Falköpings östra landskom
Luttra ..............................
Kinneved..........................
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat |
Utdelat, |
Uträknad |
Taxerat |
Utdebit. | |
Uträknad 1 |
skogsvård*; |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvård© |
skogs- |
skogsaccis |
1 Krono»* |
värde Kronor |
Kronor |
Kronor |
värde Kronor |
Kronor |
2 983-48 |
2 |
59*66 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 965-3 7 |
2 |
79-31 |
22 994-93 |
2 |
459-0 0 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
476 |
2 |
9-52 |
543 |
2 |
10-86 |
20 640 |
2 |
412-so |
15 210 |
2 |
304-äo |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
4 980 |
2 |
99-uo |
7 660 |
2 |
153-00 |
6 987 |
2 |
139-74 |
2 783 |
2 |
55-0 6 |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
— |
12 130 |
2 |
242-60 |
8 680 |
2 |
173-60 |
9150 |
2 |
183 |
17 780 |
2 |
355-60 |
_ |
— |
— |
2 959*2 8 |
2 |
59-1 s |
25 324 |
2 |
506*4 9 |
14 623-75 |
2 |
292-4 7 |
7 000 |
2 |
140 |
9 643-ee |
2 |
192-s 7 |
823 |
2 |
16-48 |
4 713-27 |
2 |
94* 2 6 |
20 010 |
2 |
400- 20 |
23 050 |
2 |
461 |
27 082 |
2 |
541-64 |
10 237 |
2 |
204-7 4 |
15 570 |
2 |
311-40 |
11410 |
2 |
228-io |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
24310 |
2 |
486-20 |
44 380 |
2 |
887-0 0 |
16 010 |
2 |
320-20 |
20340 |
2 |
406-so |
31 970 |
2 |
639-40 |
41 255 |
2 |
825-to |
32 435* 5 o |
2 |
648-71 |
20 570 |
2 |
411-40 |
6 325 |
2 |
126-30 |
14 690 |
2 |
293-80 |
11 810 |
1*70 |
200-7 7 |
16110 |
1-95 |
314-ic |
2 940 |
2 |
58-80 |
1880 |
2 |
37-60 |
14 564 |
2 |
291-28 |
38 060 |
2 |
761-20 |
1080 |
2 |
21-60 |
— |
— |
— |
1 960 |
2 |
39-29 |
680 |
2 |
13-00 |
1 600 |
2 |
32 |
6 000 |
2 |
120 |
570 |
2 |
11-40 |
4 390 |
2 |
87-80 |
1 998 |
2 |
39-90 |
750 |
2 |
15 |
940 |
2 |
18-80 |
2 450 |
2 |
49 |
1 070 |
2 |
21-40 |
980 |
2 |
19-60 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
819
1 K o in in u n |
Å |
r 1(113 |
År 1914 |
|||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
1 Uträknad skogsnccis Kronor |
Taxerat Kronor |
Utdebit. |
Uträknad skogsäng Kronor |
|
Vårkumla........................... |
! |
|||||
Borstig............................ |
12 800 |
2 |
256 |
2 500 |
2 |
50 |
Brismene........................... |
— |
— |
_ |
_ |
||
Saleby .............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
|
ilärjevad........... ............... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
Trässberg........................... |
— |
— |
— |
— |
_ |
|
•f|mg................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
1 yrunga ........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
_ 1 |
Utfula ............................. |
— |
— |
_ |
|||
Vinköl .............................. |
— |
_ |
_ |
|||
Marura.............................. |
— |
— |
— |
14 994 |
2 |
298-10 | |
Norra Vänga .................... |
(i 505 |
2 |
130-10 |
3 198-ss |
2 |
|
Edsvära .......................... |
— |
— |
_ |
|||
Kvänum ........................... |
— |
— |
_ |
|||
Synnerby........................... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ i |
Skallmeja ....................... |
— |
— |
_ |
|||
Västra Gemm..................... |
— |
— |
_ |
_ |
||
Skånings-Åsaka.................. |
8 490 |
2 |
169-so |
14 430 |
2 |
288-60 |
Hiindene ........................... |
3 140 |
2 |
62-so |
1 520 |
2 |
30-40 ! |
Härlunda......................... |
3 040 |
2 |
72-80 |
6 530 |
2 |
ISO-co |
Skara landskommun............ |
— |
— |
990 |
9 |
19''SO |
|
Norra Ving........................ |
_ |
— |
_ |
_ |
||
Stenlim............................. |
— |
_ |
||||
i Skärv .............................. |
— |
— |
280 |
2 |
||
Skarke.............................. |
— |
— |
_ |
|||
Eggby .............................. |
21 307-48 |
2 |
426-14 |
_ |
_ |
|
lastrum .............................. |
25 514 |
2 |
510-38 |
40 676 |
2 |
813-53 j |
1 Ogiunda .......................... |
2 850 |
2 |
57 |
11 190 |
2 |
223-80 | |
Norra Lundby ................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
|
Häggum ........................... |
— |
— |
— |
550 |
2 |
11 i |
Botum .............................. |
— |
— |
— |
_ |
||
Vilske-Kleva ..................... |
693*3 5 |
2 |
13-00 |
615*50 |
2 |
12-20 |
i Cllene ............................. |
817 |
2 |
16-20 |
4 485-46 |
2 |
88-so |
Gökhem .......................... |
— |
— |
— |
1 723 |
2 |
34-46 |
Marka ............................. |
_ |
— |
_ |
|||
Sörby .............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
|
Floby .............................. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
|
Göteve.............................. |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
Trävattna........................ |
3 786 |
2 |
75-7 2 |
1 640*25 |
2 |
32-80 |
Jäla ................................. |
— |
— |
_ |
_ |
||
! Grolanda........................... |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
Särestad ........................... |
710 |
2 |
14-20 |
780 |
2 |
15*60 |
TTäng................................ |
~ - |
— |
— |
_ |
_ |
|
— |
— |
— |
__ |
|||
Flo ..............*............... |
7 580 |
2 |
151 |
7 809 |
2 |
156''is |
Sal.............................. |
||||||
Vänersnfis ........................ |
19 100 |
2 |
382 |
15 530 |
2 |
310-eo |
Tun .............................. |
1 988 |
2 |
39-70 |
3 575 |
2 |
71*50 |
Karaby.............................. |
— |
— |
— |
— |
_ |
|
Frid................................ |
— |
— |
— |
— |
— |
820
-!---i—-- |
År 1913 |
Å |
r 1914 |
|||
Utdebit. |
Utdebit. |
|||||
• Kommun |
Taxerat |
pr 100 kr. |
U träknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaecis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaecis |
|
värde |
värde |
|||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|
| Tengene ........................... |
_ |
— |
— |
— |
— |
|
| Grästorps köping .............. | Trökörna........................... |
2 842 |
2 |
56-si |
1 720 |
2 |
34-40 i |
Mal nia............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Längnum ........................... |
— |
— |
— |
|||
Hyringa ........................... | Kräm mestad ..................... |
8 350 |
2 |
167 |
8 910 |
2 |
178-20 j |
Bäreberg........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
| Levene.............................. |
— |
— |
— |
|||
| Klakeberg ........................ |
— |
— |
— |
— |
||
Bjärby .............................. |
— |
— |
||||
| S parlösa ........................... Slädene.............................. |
1 012 |
2 |
20-24 |
1 617-99 |
2 |
32-3 5 i |
Kling................................. |
2 377-as |
2 |
47-40 |
1 287-54 |
9 |
25*60 |
Lekåsa .............................. |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
i Barne-Åsaka ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
Fåglum...........
Kyrkås...........
Esstinga ........
Kyda..............
Södra Kedum..
i Namn ...........
'' Long..............
i Skarslad ........
; H&llum...........
! Onum ...........
Vara..............
; Vara köping
I Larv ..............
| Längjum ........
Tråvad...........
Södra Lundby
'' Osterbitterna ■■
Västerbitterna.
Laske-Vedum
Kfillby ..........
: Broby ..........
| Skeby ..........
j Hangelösa ....
| Husaby.........
i Skälvnm .......
i Ova .............
Norra Härene.
Hovby ..........
| Sävare..........
| Lindärva.......
| Hasslösa .......
I Medelplana....
j Västerplana....
i Osterplana ....
Kestad..........
13 294-90
7 930
5 140
2 200
265''90
158-60
102-go
44
490
7 090
9-so i
16195-01; 2 323-88
11570 2 j 231-40
141-so
821
; |
Å |
r 19 1 3 |
År 1914 |
|||
K o in in n n |
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
''laxerat skogsvård!? Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
Kinne-Kleva....................... |
_ |
|||||
Sil.................................... |
157*50 |
2 |
3*14 |
— |
— |
— ! |
Götene............................. |
— |
— |
— |
— |
||
Holmestad ........................ |
19 320 |
1-70 |
328-44 |
11 830 |
2 |
256-60 |
Valtlösu ...................... |
(i 100 |
2 |
122 |
7 410 |
2 |
148* 2 o |
Ledsjö .............................. |
7 890 |
2 |
157‘so |
12 630 |
2 |
252-60 |
Forshem .......................... |
12 810 |
2 |
256-20 |
7 710 |
o |
154-20 |
Fullösa.............................. |
3 970 |
1-40 |
55*58 |
— |
— |
— |
Kinne-Vedum ..........<......... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lugnås.............................. |
37 920 |
2 |
758-40 |
45 680 |
2 |
913-60 |
Bredsäter......................... |
16 550 |
1*85 |
306-15 |
14 560 |
1-95 |
283-91 |
Jfirpås ............................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Uvered.............................. |
— |
- |
— |
— |
— |
|
Häggesled ........................ Tådene.............................. |
— |
— |
— |
— |
||
6 122'' JO |
2 |
122-4 5 |
8 520 |
1-21 |
103-on |
|
Tranum ........................... |
2 000 |
2 |
40 |
2 250 |
2 |
45 |
Lavad ........ .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Nona Kedum..................... |
3 020 |
2 |
60-4 0 |
— |
— |
— |
Örslösa.............................. |
— |
— |
— |
850 |
2 |
17 |
Söne................................. |
3 300 |
2 |
HÖ |
550 |
2 |
11 |
Gillstad ........................... |
2140 |
2 |
42-so |
2 050 |
2 |
41 |
Vala................................. |
3 875 |
2 |
77-50 |
7 140 |
2 |
142-so |
Råda................................. |
7 890 |
2 |
157‘so |
8 700 |
2 |
174 |
Kållands-Asaka.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Mellby.............................. |
2 770 |
2 |
55"40 |
2 137 |
2 |
42-7 4 |
Rackeby .......................... |
1000 |
2 |
20 |
55 000 |
2 |
1 100 |
Skalunda........................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Sunnersberg ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Gösslunda ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Slrö ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
OR erstad........................... |
11510 |
2 |
230-20 |
12 830 |
2 |
256-80 |
Mariestads stad.................. |
5 907 |
2 |
118-14 |
799 |
2 |
15-88 |
Lidköpings » .................. |
15 880 |
2 |
317-00 |
17 887 |
2 |
357-74 |
Skara » .................. |
— |
— |
— |
— |
||
Skövde » .................. |
— |
— |
— |
3 230 |
2 |
64**60 |
Hjo » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tidaholms » .................. |
— |
_ |
— |
— |
— |
|
Falköpings » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
1 863 894-84 |
36 801-21 |
2 131 400-os |
42 417-52 |
||
Värmlands län. |
||||||
Färnebo ........................... |
197 330 |
2 |
3 946-80 |
181 480 |
2 |
3 629-so |
Nordmark ........................ |
58 860 |
2 |
1177-20 |
78 800 |
2 |
1 576 |
Rämen .............................. |
192 410 |
2 |
3 848-20 |
141 440 |
2 |
2 828-so |
Brattfors ........................... |
64 090 |
2 |
1 281-80 |
57 780 |
2 |
1 155*6» |
Gåsborn .......................... |
261 290 |
1-90 |
5 121-38 |
185 660 |
1-47 |
2 729-20 |
Kroppa.............................. |
92 175 |
2 |
1 843*50 |
112 520 |
2 |
2 250-40 |
Lungsuna........................... |
87 735 |
2 |
1 754-70 |
87 760 |
2 |
1 755-20 |
Ölme................................. |
23 480 |
2 |
469-80 |
38 780 |
2 |
775’oo |
Varu um ........................... |
64 750 |
2 |
1 295 |
115 730 |
2 |
2 314-60 |
822
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
|
i Visnura.............................. |
117 BIO |
2 |
2 350-20 |
95 410 |
2 |
1 908-20 |
! Visnums-Kil ..................... |
44 580 |
2 |
891-60 |
55 450 |
2 |
1109 |
Rudskoga ........................ |
13 630 |
2 |
272-60 |
15 650 |
2 |
313 |
Nysund, länsdel av ............ |
36 960 |
2 |
739-20 |
24 450 |
2 |
489 |
Södra Råda .................... |
16 210 |
2 |
324-20 |
27 370 |
2 |
547-4 0 |
! Vilse................................. |
58 940 |
2 |
1 178-80 |
84 230 |
2 |
1 684*60 ; |
; Alster .............................. |
26 990 |
2 |
539-so |
32 350 |
2 |
647 |
i Östra Fågelvik .................. |
25 030 |
2 |
500-60 |
51 379 |
2 |
1 027-44 |
Stora Kil........................... |
26 587 |
2 |
531-7* |
55 902 |
2 |
1 118-04 ; |
Frykerud........................... |
91 240 |
2 |
1 824-so |
108 020 |
2 |
2 160-40 |
Övre Ullerud .................... |
166 468 |
2 |
3 329-36 |
169 748 |
2 |
3 394-96 { |
Ransäter ........................... |
55 710 |
2 |
1 114-20 |
63 460 |
2 |
1269-2 0 S |
Nedre Ullerud..................... |
158 480 |
2 |
3169-eo |
134 680 |
2 |
2 693-eo : |
Karlstads landskommun ...... |
10 479 |
2 |
209-so |
29 910 |
2 |
598-20 j |
Grava .............................. |
65 180 |
2 |
1 303-60 |
78 300 |
2 |
1 566 |
Hammarö........................... |
13 630 |
2 |
272-6 0 |
18 945 |
2 |
378-90 j |
Nor ................................. |
37 820 |
2 |
756*40 |
71 010 |
2 |
1 420-20 | |
Segerstad......................... |
24 780 |
2 |
495*60 |
36 250 |
2 |
725 |
Grums .............................. |
221 760 |
2 |
4 435-20 |
89 120 |
2 |
1 782-40 |
Borgvik ........................... |
33 580 |
2 |
671*60 |
58 020 |
2 |
1 160-40 j |
: Ed.................................... |
20 250 |
2 |
405 |
43 460 |
2 |
869-20 |
Gillberga........................... |
127 680 |
2 |
2 553*60 |
146 200 |
2 |
2 924 |
| Uångserud ........................ |
90 975 |
2 |
1 818-so |
126 577 |
2 |
2 531-20 : |
! Stavnäs .......................... |
71 350 |
2 |
1427 |
105 080 |
2 |
2 101-60 ! |
j H ögerud .......................... |
36 756 |
2 |
735*12 |
27 140 |
2 |
542-so 1 |
! G lava ............................. |
123 200 |
2 |
2 464 |
160 000 |
2 |
3 200 |
Vurm skog .......................... |
30 140 |
2 |
602-so |
55 710 |
2 |
1 114-20 ! |
Svanskog........................... |
40 500 |
2 |
810 |
50 750 |
o |
1 015 I |
! Millesvik........................... |
— |
— |
— |
12 260 |
2 |
245*2 0 |
Eskilsäter.......................... |
38 240 |
2 |
764-80 |
15 482 |
2 |
309-64 | |
Ölserud.............................. |
20 178-äo |
2 |
403-57 |
26 172 |
2 |
521-44 |
Botilsäter........................... |
22 610 |
2 |
452-2 0 |
34 250 |
2 |
685 |
By.................................... |
53 470 |
2 |
1 069-40 |
39 430 |
2 |
788-60 ; |
Säffle köping ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Bro ..... ........................... |
42 523 |
2 |
850-42 |
51 763 |
2 |
1 035-26 |
Södra Ny........................... |
44 960 |
2 |
899-20 |
34 550 |
2 |
691 |
Hnggenäs........................... |
3 340 |
2 |
66-so |
4 321 |
2 |
86-40 |
Kila ................................. |
58 340-8 3 |
2 |
1 166-8 2 |
40 008-sc |
2 |
800-17 |
Tveta................................. |
25 330 |
2 |
506-6 0 |
46100 |
2 |
922 |
i Sillerud.............................. |
201 640 |
2 |
4 032-80 |
282 780 |
2 |
5 655*60 |
Holmedal........................... |
81 290 |
2 |
1 625-so |
88 230 |
2 |
1 764-60 |
Västra Fågelvik.................. |
42 630 |
2 |
852-0 0 |
70110 |
2 |
1402-20 |
Töcksmark ........................ |
99 940 |
2 |
1 998-80 |
122 082 |
2 |
2440-20 |
Östervallskog..................... |
78 449-59 |
2 |
1 568-99 |
110 017-43 |
2 |
2 200-85 |
1 Karlanda........................... |
146 620 |
2 |
2 932-40 |
146 250 |
2 |
2 925 |
1 Blomskog......................... |
86 290 |
2 |
1725-80 |
90 350 |
2 |
1807 |
Trankil.............................. |
30 130 |
2 |
602-eo |
37 880 |
2 |
757-60 |
1 Siibodal .......................... |
133 880 |
2 |
2 677*6 0 |
224 360 |
2 |
4 487-20 |
j Skillingmark .................... |
39 970 |
2 |
799-40 |
133 750 |
2 |
2 675 |
! Järnskog ........................... |
98 220 |
2 |
1 964-40 |
214 190 |
2 |
4 283-so |
Kola ................................. |
190 320 |
2 |
3 806-40 |
196 210 |
2 |
3 924-20 |
År 1913 |
År 1914 |
|||||
K o m m u n |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
i Eda ................................. |
92 840 |
2 |
1 854-4 0 |
154 050 |
2 |
3 081 |
1 Arvika landskommun ......... |
79 230 |
2 |
1584-60 |
75 860 |
2 |
1517-20 | |
Ny................................. |
45 540 |
2 |
910-80 |
98 220 |
2 |
1 964-40 |
i Åtgå ................................ |
38 140 |
2 |
762 |
81247 |
2 |
1 624-9 4 |
j Gunnarskog........................ |
147 120 |
2 |
2 942-40 |
168 700 |
2 |
3 374 |
1 Bogen .............................. |
45 940 |
2 |
918-80 |
70 750 |
2 |
1 415 |
Brunskog........................... |
85 830 |
2 |
1 716-60 |
158 330 |
2 |
3 166*60 |
; Mangskog ........................ |
29 886 |
2 |
597-7 3 |
36 860 |
2 |
737-20 |
t Boda............................... |
50 340 |
2 |
1 006-80 |
51480 |
2 |
1 029-60 |
Sunne ............................. |
194 450 |
2 |
3 889 |
222 000 |
2 |
4 440 |
Ostra Emtervik ................. |
41 523 |
2 |
830-4 6 |
38 993 |
2 |
779-86 |
Västra Emtervik ............... |
5 200 |
2 |
104 |
53 834 |
2 |
1 076-68 |
Gräsmark........................... |
130 160 |
2 |
2 603-20 |
205 740 |
2 |
4114-80 |
Lysvik ............................. |
27 460 |
2 |
549-20 |
77 780 |
2 |
1 555-60 |
Fryksände ........................ |
256 300 |
2 |
5 126 |
321 580 |
2 |
6 431-60 |
Östmark ........................... |
224 690 |
2 |
4493-so |
246 500 |
2 |
4 930 |
Lekvatlnet ........................ |
124 430 |
2 |
2 488-60 |
152 876 |
2 |
3 056-40 |
Vitsand ........................... |
159 780 |
2 |
3 195-60 |
250 760 |
2 |
5 015-20 |
Norra Ny........................... |
486 380 |
1-50 |
7 295-70 |
453 890 |
1-50 |
6 808*3 5 1 |
Nyskoga .......................... |
152 580 |
2 |
3 050-40 |
189 400 |
2 |
3 786-90 |
Dalby .............................. |
390 320 |
1-58 |
5 970*95 |
345 480 |
1-50 |
5 182-20 j |
! Södra Finnskoga ............... |
405 202-2 7 |
1-50 |
6 078-0 4 |
356 685-0 7 |
1-68 |
5 992-29 ] |
Norra Finnskoga ............... |
378 020 |
2 |
7 560-40 |
496 210 |
2 |
9 924-20 | |
Ekshärad........................... |
464 068 |
2 |
9 281-36 |
641 183 |
2 |
12 823-6 6 |
Norra Råda........................ |
149 990 |
2 |
2 999-so |
209 690 |
2 |
4 193-80 j |
Sunnemo .......................... |
82 210 |
2 |
1644-20 |
68 860 |
2 |
1 377-20 |
Gustav Adolf..................... |
216 480 |
2 |
4 329-60 |
50 589 |
2 |
1 011-78 |
Nyed................................. |
107 420 |
2 |
2 148-40 |
115 330 |
2 |
2 306-6 0 |
Älvsbacka ........................ |
32 100 |
2 |
642 |
41 980 |
2 |
839-60 |
Karlstads stad ............ |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
Kristinehamns » ............ |
12 810-21 |
2 |
256" 2 o |
2 410 |
2 |
48-20 |
Filipstads » ............ |
2 360 |
2 |
47-20 |
— |
— |
— |
Arvika > ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
9 025 705-90 |
17411017 |
10 472 335-26 |
203 318-26 |
||
Örebro län. |
||||||
Glanshammar..................... |
3 280 |
2 |
65-60 |
4960 |
2 |
99-20 |
Rinkaby ........................... |
10 950 |
2 |
219 |
2^360 |
2 |
47-2 0 |
Götlunda........................... |
53 830 |
2 |
1 076-60 |
68 070 |
2 |
1361-40 |
Lillkyrka........................... |
11980 |
2 |
239-6 0 |
3 499 |
2 |
69-98 |
Ödebv .............................. |
14 500 |
2 |
290 |
13''240 |
2 |
264-80 |
Mosjö ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Täby................................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vintrosa ........................... |
450 |
2 |
9 |
400 |
2 |
8 |
Tysslinge........................... |
21890 |
2 |
437-so |
20 230 |
2 |
404" 60 |
Kil.................................... |
53 650 |
2 |
1073 |
38 390 |
2 |
767*80 |
Gr&ve .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Eker ................................. |
962 |
2 |
19-24 |
6 666 |
2 |
133-32 |
Längbro ........................... |
3 355 |
1.50 |
50*8 3 |
— |
— |
— |
Anstå ............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
824
1 1 1 Kommun |
Å |
r 1913 |
År 1914 |
|||
Taxerat skogsvärde Kronor |
TJtdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad j Kronor |
|
Almby ............................. |
It 180 |
2 |
223-60 |
14 310 |
2 |
286-20 |
Axberg.............................. |
16 959 |
2 |
338-40 |
20130 |
2 |
402-60 |
Hovsta.............................. |
360 |
2 |
7-20 |
1 780 |
2 |
35-60 |
Aster .............................. |
SO 100 |
2 |
1 002 |
68 720 |
2 |
1 374-40 |
Lännäs.............................. |
47 680*85 |
2 |
953-61 |
51 848-36 |
2 |
1036-97 |
Stora Mellösa..................... |
11 340 |
2 |
226-4 0 |
18 798 |
2 |
375-4 0 |
i Norrby ås........................... |
1 320 |
2 |
26-40 |
16 850 |
2 |
337 |
Ekeby .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Gällersta........................... |
3 200 |
i |
32 |
6 927 |
1-50 |
103-90 |
Svennevad ........................ |
97 320 |
2 |
1 946-40 |
93 720 |
2 |
1 874-40 |
Bo................................ |
67 070 |
2 |
1 341-40 |
68 120 |
2 |
1 362-40 |
Sköllersta ..................... |
26 794 |
2 |
535-88 |
34 719 |
2 |
694-38 |
Hallsberg...................... |
47 200 |
2 |
944 |
47 820 |
2 |
9564 0 |
Hallsbergs köping............... |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
Rumla .............................. |
1 125 |
2_ |
22-50 |
4 769-4? |
2 |
95-3 9 |
i Lerbäck ........................... |
87 640 |
2 |
1 752-80 |
113 510 |
2 |
2 270-20 |
Hackvad ........................... |
— |
— |
— |
1031 |
2 |
20-6 2 |
Viby................................. |
57 430 |
2 |
1 148-60 |
53 520 |
2 |
1 070-40 |
Ramundeboda.................... |
73 921 16 |
2 |
1 478-42 |
138 305-84 |
2 |
2 766-12 |
Hardemo .............. ........... |
11 979 |
2 |
239-58 |
6 664 |
2 |
133-28 |
Kräklinge......................... |
2190 |
2 |
42-80 |
17 850 |
2 |
357 |
Edsberg ...................... |
2 820 |
2 |
56-40 |
3 063 |
2 |
61-26 i |
Knista ......................... |
30 780 |
2 |
615''60 |
30 240 |
2 |
604-80 |
Hidinge ......................... |
37 130 |
2 |
742-60 |
79 533 |
2 |
1 590-66 |
Kvistbro ......................... |
99 260 |
2 |
1 985-2 0 |
119 920 |
2 |
2 398-40 |
Tångeråsa ...................... |
9 336-50 |
2 |
186 |
7 726 |
2 |
154-20 ! |
Skagershult ..................... |
136 630 |
1*77 |
2 418-35 |
131 326 |
1*50 |
1 969-S9 | |
Nysund. länsdel av ............ |
106 740 |
2 |
2 134-80 |
150 760 |
2 |
3 015-20 |
Askersunds landskommun ... |
108 130 |
2 |
2162-eo |
128 430 |
2 |
2 568-60 1 |
Hammar .......................... |
91 760 |
2 |
1835-20 |
112 330 |
2 |
2 246-eo | |
Snavlunda ................ |
51490 |
2 |
1 029-s o |
40 500 |
2 |
810 |
Nora landskommun |
115 590 |
o |
2 311-80 |
161 080 |
2 |
3 221-60 1 |
Viker......................... |
43 220 |
2 |
864-40 |
44 810 |
2 |
896-20 |
Järnboås ........................... |
24 550 |
2 |
491 |
26 580 |
2 |
531-60 |
Hjulsjö.............................. |
166 505 |
2 |
3 330" l o |
140 451 |
2 |
2 809-0 2 |
Grythyttan ........................ |
201 140 |
2 |
4022-80 |
209 530 |
2 |
4190-60 ; |
Hällefors......................... |
354 250 |
2 |
7 085 |
398 680 |
2 |
7 973-60 j |
Karlskoga ........................ |
293 420 |
2 |
5 868-40 |
301 490 |
2 |
6 029-80 |
Bjurtjärn........................... |
147 490 |
2 |
2 949-so |
155 870 |
2 |
3117-40 |
Ljusnarsberg ..................... |
194 178 |
2 |
3 883*56 |
201 022 |
2 |
4 020-44 |
Kopparbergs köping............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Lindesbergs landskommun ... |
173 090 |
2 |
3 461-80 |
251 200 |
2 |
5 024 |
[ Ramsberg....................... |
197 370 |
2 |
3 947-40 |
188 811 |
2 |
3 776-22 |
EeJlingsbro ....................... |
190 520 |
2 |
3 810-40 |
216 340 |
2 |
4 326-so |
Näsbv .............................. |
32 476-55 |
1-30 |
422-19 |
58 198-09 |
1-25 |
727-4 7 j |
Ervalla.............................. |
21 690 |
2 |
433-80 |
10 630 |
2 |
212-60 |
Örebro stad............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Askersunds » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Nora » ............... |
1498 |
1-775 |
26-59 |
— |
— |
— |
Lindesbergs s> ............... |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
3 620 720 15 |
| 71817-75 |
4 105 727-7 6 |
80 985-9 2 i |
K o in m ii n |
År luta |
År 1914 |
||||
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Västmanlands län. |
||||||
Västerås-Rm-karö .............. |
9 409 |
2 |
188-is |
11 359-50 |
2 |
227-19 |
Dingtuna......................... |
4 044 |
2 |
80-ss |
6 421 |
2 |
128-42 |
Lillhärad........................ |
18 519-59 |
2 |
370-8» |
15 677-82 |
2 |
313-55 |
S:t Ilian .......................... |
8 115 |
2 |
62-so |
8 532 |
2 |
170-64 |
Lundby ........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Badelunda ....................... |
— |
— |
— |
5 201 |
2 |
104-02 |
Hubbo .............................. |
17 405-7 0 |
2 |
348-u |
8 975*85 |
2 |
179-51 |
Irsta ................................. |
11 714-ao |
2 |
234-28 |
10 636-6 8 |
2 |
212-73 |
Knngsåra......................... |
6 616 |
2 |
132-3 2 |
20 920 |
2 |
418-40 |
Kärrhö .............................. |
38339-58 |
2 |
766*7 9 |
12 966 |
2 |
259*3 2 |
Tillberga ........................... |
4 635 |
2 |
92-70 |
4456 |
2 |
89-12 |
Björksta .......................... |
8 845-18 |
2 |
176*80 |
9 426-56 |
2 |
188-53 |
Tortuna ........................... |
3 490 |
2 |
69*8 0 |
13.537 |
2 |
270*7 4 |
Sevalla.............................. |
10 580 |
2 |
211-60 |
6 630 |
2 |
132-so |
Ängsö .............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Munktorp.......................... |
3 285-50 |
2 |
65-71 |
7 045-56 |
2 |
140 89 |
Kolbäck .......................... |
8 900 |
2 |
178 |
5110 |
2 |
102-20 |
Sved vi ............................. |
27 557-50 |
2 |
551-15 |
19 243-50 |
2 |
384-86 |
Säby.............................. |
723 |
2 |
14-46 |
3 760 |
2 |
75'' 2 o |
Berg ............................... |
27 690 |
2 |
553-80 |
28 680 |
2 |
573-60 |
Rytterne .......................... |
79 560 |
2 |
1 591-50 |
28 380 |
2 |
567" 60 |
Ramnäs ........................... |
260 000 |
2 |
5 200 |
242 120 |
2 |
4 842-io |
Sura ................................. |
79 500 |
1-42 |
1 128-90 |
54 090 |
1-39 |
751-86 |
Arboga landskommun ......... |
16 150 |
2 |
323 |
29 180 |
2 |
583-60 |
Säterbo............................. |
34 186 |
2 |
683-7 2 |
70 010 |
2 |
1400-20 |
Köpings landskommun ...... |
5 313 |
2 |
106-26 |
8 965 |
2 |
179-so |
Kungs-Barkarö .................. |
7 120 |
2 |
142-40 |
5 460 |
2 |
109-20 |
Björskog ........................... |
7 469"5o |
2 |
149-39 |
3 560 |
2 |
71-20 |
Bro ................................ |
19 050 |
2 |
381 |
29 180 |
2 |
583-60 |
Kung Karl ....................... |
13 090 |
2 |
261-so |
60 070 |
2 |
1 201-40 |
Kungsörs köping .............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Torpa ............................. |
9 360 |
2 |
187-20 |
19 660 |
2 |
393-20 |
Himmeta........................... |
14130 |
2 |
282-60 |
4 349 |
2 |
86-98 |
Malma .............................. |
5 000 |
2 |
100 |
5 575 |
2 |
111-50 |
Medåker ........................... |
26 390 |
2 |
527-80 |
29 680 |
2 |
593-60 |
Odensvi ........................... |
36 570 |
2 |
731-40 |
42 420 |
2 |
848-40 |
Västra Skedvi .................. |
75 310 |
2 |
1 506-20 |
50 520 |
2 |
1 010-4 0 |
Skinnskatteberg................. |
183 140 |
1-92 |
3 516*29 |
177 no |
1-92 |
3 400-51 |
Gunnilbo ........................... |
110 950 |
2 |
2 219 |
86 390 |
2 |
1 727-so |
Med ................................. |
24 184 |
2 |
483-68 |
33 871 |
2 |
677-40 |
Fläckebo ........................... |
80 240 |
2 |
1 604-80 |
31 520 |
2 |
630-40 |
Haraker ........................... |
6102-19 |
2 |
122-05 |
13 870 |
2 |
277-40 |
Romfartuna........................ |
25 491 |
2 |
509-82 |
36 212-85 |
2 |
724-26 |
Skullnna .......................... |
44 558 2 4 |
2 |
891-13 |
102 100 |
2 |
2 042 |
Skerike............................. |
5 380 |
2 |
107-60 |
14 020 |
2 |
280-4 0 |
Norberg ........................... |
146 150 |
2 |
2 923 |
176 730 |
2 |
3 534-60 |
Västan fors ....................... |
97 550 |
2 |
1 951 |
118 250 |
2 |
2 365 |
Karbenning....................... |
55 650 |
2 |
1 113 |
42 590 |
2 |
851-so |
i Västervåla ......... ............. |
80 110 |
2 |
1 602-2 0 |
57 900 |
2 |
1 158 |
Konimunalskattesakkunnige.
104
826
År 1 91 B |
År 1914 |
|||||
Kommun |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaecis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaecis Kronor |
Västerfärnebo..................... |
60 980 |
2 |
1 219-60 |
72 480 |
2 |
1 449-60 |
Torstuna ........................... |
l 730 |
2 |
34-6 0 |
1310 |
o |
26-20 |
Härnevi ........................... |
_ |
— |
— |
— |
_ |
— |
-Österunda ........................ |
8 110 |
2 |
162-20 |
10 170 |
2 |
203-40 |
V ittinge ........................ |
77 350 |
2 |
1 547 |
97 340 |
/ 2 |
1 946-so |
Västerlövsta ..................... |
105 770 |
2 |
2 115-10 |
82 560 |
2 |
1 651-20 |
Enåker.............................. |
60 994 |
2 |
1 219-88 |
67 760 |
2 |
1 355-20 |
Norrby ............................. |
18 401-56 |
2 |
368-0 2 |
13 016-16 |
2 |
260-33 |
Tärna ............................. |
9 940 |
2 |
198-80 |
7 070 |
2 |
141-10 |
Simtuna ........................... |
21 300 |
2 |
426 |
3 560 |
2 |
71-20 |
Altuna .............................. |
15 802-.-.9 |
2 |
316*0 5 |
20 983-44 |
2 |
419-6 7 |
Frösthult........................... |
4 570 |
2 |
91-40 |
— |
— |
— |
Kumia .............................. |
1210 |
2 |
24-20 |
7 110 |
2 |
142-20 |
Kila ................................. |
44 020 |
2 |
880-10 |
60 050 |
2 |
1 201 |
Sala landskommun ............ |
29 320 |
2 |
586''l o |
22 640 |
2 |
452*80 |
Möklinta .......................... |
91 720 |
2 |
1 83410 |
95100 |
2 |
1902 |
Östervåla........................... |
71730 |
2 |
1 434-6 0 |
70 464 |
2 |
1409-2S |
Nora................................. |
169 770 |
2 |
3 395-10 |
213 200 |
2 |
4 263 |
Harbo .............................. |
23 760 |
2 |
475-20 |
45 010 |
2 |
900-20 |
Huddunge ........................ |
37 230 |
2 |
744-60 |
53 380 |
2 |
1 067-eo |
Västerås stad..................... |
— |
— |
— |
— |
— . |
— |
Sala » ..................... |
6 370 |
2 |
127-40 |
4 960 |
2 |
99-20 |
Köpings » ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Arboga » ..................... |
— |
— |
— |
430-6 8 |
*)- |
— |
Summa |
2 612 651-88 |
51 645-66 |
2 720 955-70 |
53 937-81 |
||
Kopparbergs län. |
||||||
Falu landskommun ............ |
76 810 |
2 |
1536-20 |
87 900 |
2 |
1758 |
Aspeboda........................... |
14 530 |
2 |
290-eo |
19 300 |
2 |
386 |
Svärdsjö ........................... |
195 550 |
2 |
3 911 |
406 500 |
2 |
8130 |
Enviken ......................... |
197 260 |
2 |
3 945* 2 o |
206 840 |
2 |
4136-so |
Sundborn........................... |
35 080 |
2 |
701-60 |
73 620 |
2 |
1472-40 |
Vika................................. |
78 660 |
2 |
1 573-20 |
98 680 |
2 |
1973-60 |
Torsång ........................... |
39 860 |
2 |
797-2 0 |
24 090 |
2 |
481-so |
Stora Tunn....................... |
115 300 |
1-75 |
2 018 |
92 720 |
1-75 |
1 622-76 |
Borlänge köping ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Silvberg ........................ |
33 850 |
2 |
677 |
45 890 |
2 |
917-80 |
Gustav.............................. |
11 141 |
2 |
222-80 |
16 220 |
2 |
324-40 |
Säters landskommun ......... |
20 090 |
2 |
401-80 |
22 480 |
2 |
449-60 |
Stora Skedvi ..................... |
39 130 |
2 |
782-60 |
55 600 |
2 |
1 112 |
Husby .............................. |
243 810 |
2 |
4 876-2 0 |
274 920 |
2 |
5 498-40 |
Hedemora landskommun...... |
109 830 |
2 |
2 196-60 |
151 400 |
2 |
3 028 |
Garpenberg..................... |
161 040 |
2 |
3 220-so |
300 220 |
2 |
6 004-40 |
Grytnäs ......................... |
22 580 |
2 |
451-60 |
24170 |
2 |
483-40 |
A vest a köping .................. |
3133 |
2 |
62-66 |
931 |
2 |
18-6 2 |
Folkärna........................... |
98 800 |
2 |
1 976 |
156 610 |
2 |
3 132-20 |
By.................................... |
138 430 |
i |
2 768-60 |
157 430 |
2 |
■3 148-60 |
Gagnef.............................. |
39 990 |
2 |
799-so |
61480 |
2 |
T''229-60 |
Leksand ........................... |
191680 |
2 |
3 833-60 |
361 790 |
2 |
7 235-80 |
*) Ej verkställd. |
H27
K o in ni u n |
År 19 1 3 |
Å |
r 19 14 |
|||
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
Siljausnäs ....................... |
42 820 |
2 |
856*40 |
77 170 |
2 |
1 543-40 i |
Ål .................................... |
26 060 |
1''50 |
390-90 |
35 990 |
1-50 |
539-83 |
Bjursås.............................. |
38 450 |
2 |
769 |
27 630 |
2 |
552*go |
Rättvik.............................. |
429 060 |
2 |
8 581-20 |
370 120 |
2 |
7 402-40 ! |
Boda................................. |
77 790 |
2 |
1 555-80 |
126 670 |
2 |
2 533- 40 : |
Ore ................................. |
460 620 |
2 |
9 212-10 |
459 330 |
o |
9 186-00 j |
Mora.............................. |
499 930 |
2 |
9 998-00 |
571 300 |
2 |
11 426 |
Mornstrands köping ............ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Vårahus .......................... |
173 650 |
2 |
3 473 |
239 200 |
2 |
4 784 |
Sollerön ......................... |
177 860 |
2 |
3 557-20 |
228 690 |
2 |
4 573-80 ; |
Venjan .............................. |
231 250 |
2 |
4 625 |
371 240 |
2 |
7 424-8 0 |
Orsa ............................... |
*) 747 370 |
— |
— |
478 440 |
0-41 |
1 961-00 |
Älvdalen ........................... |
875 960 |
0‘75 |
6 569*53 |
922 740 |
0-äO |
4 613-70 |
Surna ............................ |
467 330 |
1*12 5 |
5 257-si |
— |
— |
|
Nås ................................. |
185 410 |
2 |
3 708-2 0 |
240 700 |
2 |
4 814 |
Jama .............................. |
419510 |
2 |
8 390-2 0 |
455 570 |
2 |
9111-40 '' |
Sälsnäs.............................. |
164 690 |
2 |
3 293-so |
195 590 |
2 |
3 911-80 |
Flöda .............................. |
108 100 |
2 |
2 162 |
168 420 |
2 |
3 368-40 |
Malung............................. |
757 650 |
2 |
15 153 |
857 160 |
2 |
17 143-20 |
Lima................................. |
i) 271480 |
— |
— |
‘) 208 740 |
— |
— |
Transtrand ........................ |
>) 315 300 |
— |
— |
382 640 |
— |
|
Äppelbo ........................... |
148 790 |
2 |
2 975-80 |
195 570 |
2 |
3 911-40 |
Grangärde ...................... |
127 080 |
2 |
2 541-uo |
159 230 |
2 |
3184-60 |
Ludvika ........................... |
49 730 |
2 |
994-60 |
70 740 |
2 |
1 414-so |
Norrbärke ......................... |
286 520 |
2 |
5 730*40 |
323 880 |
2 |
6 477-60 |
Söderbärke ...................... |
273 880 |
2 |
5 477-20 |
327 470 |
2 |
6 54:9*40 |
Malingsbo ........................ |
58 590 |
2 |
1 171-80 |
63 170 |
2 |
1 263-40 |
Falu stad .................. |
— |
— |
— |
1290 |
2 |
25-80 |
Säters » .................. |
5 850 |
2 |
117 |
2 550 |
2 |
51 |
Hedemora » .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Summa |
z) 9 287 264 |
143 605*20 |
») 10 200 031 |
170 313-is |
||
Gävleborgs län. |
||||||
iledesunda ........................ |
276 800 |
2 |
5 536 |
324 760 |
2 |
6 495-20 |
Årsunda ........................... |
79 890 |
2 |
1 597‘so |
85 920 |
2 |
1 718-40 |
Högbo ............................ |
41390 |
2 |
827-80 |
45 240 |
2 |
904-so |
Valbo ............................. |
374 690 |
2 |
7 493-so |
443 520 |
2 |
S 870-40 |
Hille............................... |
123 050 |
2 |
2 461 |
110 670 |
2 |
2 213-40 |
Hamrånge ..................... |
78170 |
2 |
1563-40 |
98 640 |
2 |
1 972-so j |
Ockelbo ........................ |
686 300 |
2 |
13 726 |
711 830 |
2 |
14 236-60 |
Järbo................................ |
26 020 |
2 |
520-40 |
27 710 |
2 |
554-20 |
(''vansjö ........................... |
129 860 |
1*50 |
1 947-9 0 |
177 830 |
1*50 |
2 667*4 5 |
Torsåker ........................... |
184 710 |
2 |
3 694-20 |
236 820 |
2 |
4 736-40 |
Osterfärnebo ..................... |
115160 |
2 |
2 303-20 |
125 200 |
2 |
2 504 |
Alfla .............................. |
385 960 |
2 |
7 719-20 |
581180 |
2 |
11623-60 |
Ovanåker........................... |
320 420 |
2 |
6 408-4 0 |
386 100 |
2 |
7 722 |
Voxna .............................. |
167 190 |
2 |
3 343-80 |
270 610 |
2 |
5 412-20 i |
x) Enligt taxeringarna till skogsvårdsavgift. 2) Därav 1 834 150 kronor i socknar utan koman
nnalutskylder och således även utan skogsaccis. 8) D:o 591 380 kronor d:o.
828
År 1913 |
Å |
r 1 9 1 4 |
||||
Utdebit. |
Utdebit. |
|||||
K o m in u n |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat. |
pr 100 kr. |
Uträknad |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaccis |
|
värde |
värde |
|||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|
270 720 |
2 |
5 414-40 |
375 550 |
0 |
7 511 |
|
begersta ......................... |
29 614 |
2 |
592-2 8 |
22 085 |
2 |
441-70 |
Hanebo............................ |
163 810 |
2 |
3 276-20 |
238 850 |
2 |
4 777 |
Skog................................. |
132 510 |
2 |
2 650-20 |
166 540 |
2 |
3 330-80 1 |
Söderala ........................... |
46 390 |
1*70 |
788''3 |
106 960 |
1-80 |
1 925-28 |
Mo.................................... |
64 477 |
2 |
1 289 54 |
42154 |
2 |
843-09 |
Rengsjö ......................... |
42 930 |
2 |
858-iio |
57 617 |
2 |
1151-so |
Norrala.............................. |
60 380 |
2 |
1 207-uo |
54 429 |
2 |
1 088-ö s |
Trönö .............................. |
110 700 |
2 |
2 214 |
140 720 |
2 |
2 814-40 |
Enflnger ........................... |
86 217 |
2 |
1 724-3 4 |
109 332-09 |
2 |
2 186-6 4 |
Njutånger......................... |
27 420 |
2 |
548-40 |
28 830 |
2 |
576-60 |
Nianfors ........................... |
141 068 |
2 |
2 821-36 |
26 016 |
2 |
520-3 2 |
Harmånger ....................... Jfittendal .................. ........ |
35 430 |
2 |
708 60 |
69 340 |
2 |
1 386-80 |
37 780 |
2 |
755*60 |
23 520 |
2 |
470-40 |
|
Gnarp ............................ |
56 590 |
2 |
1 131-80 |
56 170 |
2 |
1123-4 0 |
Bergsjö............................. |
251 340 |
2 |
5 026-so |
208 250 |
2 |
4165 5 |
Hasseia............................ |
373 990 |
2 |
7 479-80 |
152 200 |
2 |
3 044 |
Hälsingtuna....................... |
62 290 |
2 |
1 245-so |
35 590 |
2 |
711-80 | |
Idenor .............................. |
11760 |
2 |
235-20 |
6 570 |
2 |
131-4 0 i |
Forsa................................ |
85 220 |
2 |
1 704-40 |
119 000 |
2 |
2 380 |
Hög ................................. |
18 721 |
1’63 |
305-14 |
21 450 |
2 |
429 |
Rogsta .............................. |
19 432 |
2 |
388*6 4 |
46 746 |
2 |
934-92 ! |
llsbo ... .......................... |
6 770 |
2 |
135-40 |
21 250 |
2 |
425 |
Norrbo .............................. |
88 580 |
2 |
1 971-so |
134 330 309 520 |
2 2 |
2 686-co 1 |
Bj uråker ........................... |
2 |
|||||
Delsbo ............................. |
160 830 |
2 |
3 216-60 |
200 290 |
2 |
4 005-80 ; |
Ljusdal.............................. Ljusdals köping............... Ramsjö.............................. |
} 649 710 489 230 |
2 2 2 2 |
12 994-20 9 784-60 7 045-80 |
f 606 570 t - 438 940 343 580 1 041 960 |
2 2 2 2 |
12 131-40 ! 8 778-80 1 |
Los.................................... |
||||||
Arbrå .............................. |
209 310 |
2 |
4 186-20 |
411 530 |
2 |
8 230-go | |
85 920 |
2 |
1 718-40 7 434-80 |
105 940 438 280 |
2 2 |
2118-so | |
|
JUrvsö ........................... |
2 |
|||||
5 446 |
o |
108-9 2 |
3 858 |
2 |
77-16 '' |
|
Söderhamns » ............... |
_ |
|||||
Hudiksvalls » ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Summa |
8 660 685 |
172 355*öo |
9 789 997-09 |
194 696-34 |
||
Västevnorrlands lun. |
||||||
Selånger ........................... |
106 970 |
2 |
2 139-40 |
80 040 |
o |
1 600-so |
Sättna ............................ |
136 320 |
2 |
2 726-40 |
84 810 |
2 |
1 696-20 ; |
Tima.............................. |
124 480 |
2 |
2489-60 |
222 470 |
2 |
4449-4» ! |
Attmar.............................. |
264 530 |
2 |
5 290-60 |
323 130 |
2 |
6 462-6 0 ’ |
Stöde............................... |
403 360 |
2 |
8 067-20 |
345 590 |
2 |
6911-so ; |
Torp ............................... |
684 430 |
2 |
13 688-60 |
901 580 |
2 |
18 031-60 ; |
Bergsjö ............................ |
526 430 |
2 |
10 528-60 |
750 670 |
2 |
15 013-40 |
Haveri» ......................... |
476 970 |
2 |
9 539-40 |
513 490 |
2 |
10 269-so |
Njurunda .......................... |
170 780 |
1-50 |
2 561-7 0 |
156 390 |
2 |
3 127-so ‘ |
K2!t
K o in in u n |
Å |
r 19 1 3 |
År 1914 |
|||
Taxerat Kronor |
Utdobit. ;»r 100 kr. Kronor |
Uträknad skog.snccis Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsäng Kronor |
|
Skön................................. |
37 440 |
2 |
748-so |
36 020 |
2 |
720-40 |
Alun ................................ |
16 230 |
2 |
324-0 0 |
35 400 |
2 |
708 |
Timrå ............................. |
135 430 |
2 |
2 708-o o |
133 980 |
2 |
2 679-60 |
Indal................................ |
188 060 |
2 |
3 761-20 |
245 940 |
2 |
4 918-so |
Indals-Liden ..................... |
520 230 |
2 |
10 404-(;o |
532 no |
2 |
10 642-20 |
Holm .............................. |
146 050 |
2 |
2 921 |
152 860 |
2 |
3 057-20 |
ljustorp .......................... |
275 000 |
2 |
5 500 |
373 350 |
2 |
7 467 |
Hässjö ............................. |
.39 970 |
2 |
799-40 |
77 860 |
2 |
1 557-20 |
Tynderö ........................... |
31 880 |
2 |
637-60 |
40 920 |
2 |
818-40 |
Säbrå .............................. |
103 016 |
2 |
2 060-3 2 |
119 650 |
2 |
2 393 |
■Stigsjö ......................... |
54 228-3 5 |
2 |
1 084-56 |
56 574-41 |
2 |
1 131-48 |
Vi k.sjö .............................. |
61 290 |
2 |
1 225-8 0 |
91 400 |
2 |
1828 |
Häggdånger........................ |
22 970 |
2 |
459-40 |
26 920 |
2 |
538-4 0 |
Gudmundrå.................... |
65 710 |
2 |
1314-20 |
80 210 |
2 |
1 604" 20 |
Högsjö .............................. |
97 750 |
2 |
1 955 |
96 680 |
2 |
1 933-60 |
Hemsö ............................ |
13 290 |
2 |
265-so |
24 467 |
2 |
489-31 |
Nora .............................. |
38 150 |
2 |
763 |
46 880 |
2 |
937-60 |
Bjärtrå ............................. |
36 220 |
2 |
724-40 |
87 930 |
2 |
1758-60 |
Skog................................. |
15 110 |
2 |
302-20 |
12 450 |
2 |
249 |
Torsåker ........................... |
14 998 |
2 |
299-80 |
27 998 |
2 |
559-ot; |
: Ytterlännäs........................ |
112 800 |
2 |
2 256 |
157 860 |
2 |
3 157"2o |
Dal ................................ |
166 180 |
2 |
3 323-60 |
122 760 |
2 |
2455-20 |
Boteå ............................. |
50 577-33 |
2 |
1011-55 |
71 150 |
2 |
1423 |
i Styrnäs ......................... |
32 450 |
2 |
649 |
39 500 |
i |
790 |
i Överlännäs ........................ |
57 908 |
2 |
1 158-16 |
100 769 |
2 |
2 015-ss |
Sånga ........................... |
61813 |
2 |
1 236-26 |
52 525 |
2 |
1 050* no |
| Sollefteå .......................... |
140 930 |
2 |
2 818-60 |
110 070 |
2 |
2 201-4 0 |
| Sollefteå köping ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Multrå ............................ |
158 750 |
2 |
3175 |
211 930 |
2 |
4 238-co |
i Ed................................. |
132 240 |
2 |
2 644-so |
123 420 |
2 |
2 468-40 |
1 l.ångsele ........................... |
95 290 |
2 |
1 906 |
101 740 |
2 |
2 034-so |
Graninge .......................... |
386 930 |
2 |
7 738-60 |
327 180 |
2 |
6 543-00 |
Tåsjö............................ |
255 190 |
2 |
5 103-70 |
141 210 |
2 |
2 824-20 |
; Bodum.............................. |
404 320 |
2 |
8 086-40 |
343 280 |
2 |
6 865-00 |
! Fjällsjö .......................... |
353 490 |
2 |
7 069"so |
344 960 |
2 |
6 899-20 |
i .1 unsele.............................. |
510 040 |
2 |
10 200-so |
607 920 |
2 |
12 158-40 |
Ramsele ........................... |
492 920 |
o |
9 858-40 |
457 310 |
2 |
9 146-20 |
i Edsele .............................. |
238 040 |
2 |
4 76O‘t>0 |
220 050 |
2 |
4 401 |
Helgum............................. |
410 390 |
2 |
8 207-so |
532 940 |
2 |
10 658-so |
Ådals-Liden....................... |
348 040 |
2 |
6 960-so |
174 840 |
2 |
3 496-so |
Resele ............................ |
585 090 |
2 |
11 701-so |
357 480 |
2 |
7 149-eo |
1 Nätra ............................. |
74 920 |
2 |
1 498-40 |
102 260 |
2 |
2 045-20 |
j Sidensjö ........................... |
148 770 |
2 |
2 975-40 |
165 260 |
2 |
3 305-20 |
j Skorped .......................... |
235 940 |
2 |
4 718-so |
123 880 |
2 |
2 477-60 |
| Anundsjö.......................... |
1 308 400 |
2 |
26 168 |
1 253 750 |
2 |
25 075 |
i Nordingrå ........................ |
28 620 |
2 |
572-40 |
105 460 |
2 |
2109-20 |
| Ullånger ........................... |
79 080 |
2 |
1 581-6 0 |
76 390 |
2 |
1527-so |
Vibyggerå ........................ |
45 370 |
2 |
907-40 |
72 510 |
2 |
1450-20 |
Själevad ......................... |
109 920 |
2 |
2 198-40 |
90110 |
2 |
1802-20 |
Mo ................................. |
60 480 |
2 |
1 209-«o |
86 510 |
2 |
1 730-20 |
Björna ........................... |
303 260 |
o |
6 065" 2 o |
323 190 |
2 |
6 463-so |
830
Kommun |
År 1913 |
År 1914 |
||||
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad Kronor |
Taxerat skogsvärde Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
|
! Arnäs .............................. |
24 310 |
2 |
486-20 |
99 060 |
2 |
1 981-20 |
Gideå .............................. |
57 810 |
2 |
1156-20 |
74 850 |
2 |
1497 |
Trehörningsjö..................... Grundsunda........................ |
101 540 |
2 |
2 030. so |
93 790 |
2 |
1 875-80 |
71580 |
2 |
1431-60 |
36 480 |
2 |
729-6 0 |
|
Härnösands stad ............... |
3 397-80 |
2 |
67-96 |
4 216-40 |
2 |
84-s s |
Sundsvalls » ............... |
2148-50 |
2 |
42-9 7 |
3 680 |
2 |
73-eo |
Ornsköldsviks » ............... |
3 300 |
2 |
66 |
— |
2 |
|
Summa |
12 459 526-98 |
248 336*58 |
12 988 059-si |
— |
259 761*19 |
|
Jämtlands lun. |
||||||
Ragunda ........................... |
729 540 |
2 |
14 590-so |
861 860 |
2 |
17 237-20 I |
Fors ................................. |
311330 |
2 |
6 226’60 |
409 264 |
2 |
8 185-2$ |
Hällesjö ........................... |
461 980 |
2 |
9 239-60 |
510 280 |
2 |
10 205* g 0 1 |
Håsjö .............................. |
226 860 |
2 |
4 537-20 |
277 340 |
2 |
5 546-80 |
Slugun .............................. |
491 590 |
2 |
9 831-80 |
452 790 |
2 |
9 055-so |
Borgvattnet...................... |
154 310 |
2 |
3 086-20 |
126 650 |
2 |
2 533 |
Revsund ........................... |
330390 |
2 |
6 607*80 |
313 010 |
2 |
6 260-20 |
Sundsjö ........................... |
479 720 |
2 |
9 594-40 |
341 050 |
2 |
6 821 |
Bräcke''.............................. |
348 480 |
2 |
6 969*6 0 |
289 330 |
2 |
5 788-60 I |
Bodsjö .............................. |
356 200 |
2 |
7124 |
311 610 |
2 |
6 232-20 |
Nyhem .............................. |
187 560 |
2 |
3 751-20 |
272 860 |
2 |
5 457-20 |
Brunflo............................. |
24 920 |
2 |
498-40 |
51180 |
2 |
1 029-co |
Mnrieby ........................... |
3150 |
2 |
63 |
3 030 |
2 |
60-eo | |
Lockne.............................. |
90 810 |
2 |
1 816-20 |
98 470 |
2 |
1 969-40 | |
Hackås.............................. |
241 580 |
2 |
4 831-60 |
195 370 |
2 |
3 907-40 |
Näs ................................. |
13 630 |
2 |
272-60 |
6 560 |
2 |
131-20 1 |
Lit.................................... |
568 100 |
2 |
11362 |
526 090 |
2 |
10 521-so 1 |
Kyrkås.............................. |
40190 |
2 |
803-so |
82 586 |
2 |
1 651-7 2 |
Häggenås ........................ Follinge ........................... |
263 110 |
2 |
5 262-20 |
181 150 |
2 |
3 623 |
380 190 |
2 |
7 603-s o |
457 790 |
2 |
9 155-3 0 i |
|
Laxsjö .............................. |
228 020 |
2 |
4 560-40 |
120 200 |
2 |
2 404 |
Ho tagen ........................... |
113100 |
2 |
2 262 |
238 600 |
2 |
4 772 |
Rödön ............... ............ |
67 380 |
2 |
1 347-6 0 |
79 425 |
2 |
1 586 |
Näskott ......................... |
124 640 |
2 |
2 492-80 |
51 350 |
2 |
1027 |
Aspås ............................. |
89 770 |
2 |
1 795-40 |
161 740 |
2 |
3 234-80 j |
Ås.................................. |
77 340 |
2 |
1 546-80 |
58 490 |
2 |
1 169-8 0 |
Hammerdal ........................ |
523 250 |
2 |
10 465 |
498 780 |
2 |
9 975-6 0 |
Gåxsjö ............................ |
135 400 |
2 |
2 708 |
163 470 |
2 |
3 269-40 |
Ström ............................. |
842 540 |
2 |
16 850‘so |
748 960 |
2 |
14 979-20. |
Alanäs ............................. |
317 385*55 |
2 |
6 345 |
372 510 |
2 |
7 450-20 |
Frostviken ........................ |
223 920 |
2 |
4 478-40 |
269 360 |
2 |
5 387-20 |
Sunne .............................. |
27 820 |
2 |
556*40 |
33 520 |
2 |
670-40 |
Frösön .............................. |
22 860 |
2 |
457-20 |
32 560 |
2 |
651-20 |
Oviken.............................. |
172 260 |
2 |
3 445'' 2 0 |
115 720 |
2 |
2 314-40 |
Myssjö............................ |
65 830 |
2 |
1 316-60 |
33 940 |
2 |
678-80 |
Hallen ............................ |
67 120 |
2 |
1 342-40 |
51 410 |
2 |
1 028-30 |
Norderön ........................... |
23 810 |
loo |
380-96 |
5 530 |
1-95 |
107 ‘SO j |
Marby ............................. |
14 880 |
2 |
297-eo |
1 450 |
2 |
29 | |
Undersöka-........................ |
87 910 |
2 |
1 758-20 |
45 630 |
2 |
912-60 1 |
831
År 1913
År 1914
Kommun |
Taxerat K ronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Taxerat Kronor |
Utdebit. Kronor |
Uträknad skogsaccis Kronor |
Mörsil .............................. |
33 100 |
2 |
662 |
17 530 |
2 |
350-60 |
Åre ................................. |
40 510 |
2 |
810-20 |
28 960 |
2 |
579*2 0 |
Kall .............................. |
88 390 |
2 |
1 767-80 |
182 260 |
2 |
3 645-20 |
Offerdal .......................... |
435 960 |
2 |
8 719-20 |
351 000 |
2 |
7 020 |
Alsen .............................. |
191 830 |
2 |
3 836-60 |
136 930 |
2 |
2 738-60 |
Mattm ar ........................... |
64 890 |
2 |
1 297-80 |
120 325 |
2 |
2 406-50 |
Sveg ............................. |
1 003 130 |
2 |
20 062-bo |
797 810 |
2 |
15 956-20 |
Linsell ............................ |
90 700 |
2 |
1 814 |
149 400 |
2 |
2 988 |
Alvros .............................. |
230 530 |
2 |
4 610-60 |
118 440 |
2 |
2 368-8 0 |
Liilhärdal ..................... |
204 840 |
2 |
4 096-.SO |
321 370 |
2 |
6 427-10 |
Ytterhogdal ..................... Overhogdal..................... |
310 740 |
2 |
6 214-80 |
539 810 |
2 |
10 796-20 |
75 520 |
i |
1 510-10 |
185 900 |
2 |
3718 |
|
Mede ............................. |
83 620 |
2 |
1 672-10 |
122 330 |
2 |
2 446-60 |
Storsjö .............................. |
— |
— |
— |
40 928-61 |
2 |
818-56 |
Vemdalen........................... |
15 136 |
2 |
303*50 |
41 510 |
2 |
830-20 |
Tännäs ........................... |
23 824-71 |
2 |
476-20 |
25 504*03 |
2 |
509*40 |
Berg ................................. |
251 050 |
2 |
5 021 |
236 810 |
2 |
4 736-20 |
Åsarne ........................... |
84 280 |
2 |
1 685-60 |
111210 |
2 |
2 224-20 |
Rätan ........................... |
415 970 |
2 |
8 319-10 |
264 350 |
2 |
5 275-40 |
Klövsjö.............................. |
177 920 |
2 |
3 558-10 |
361 570 |
2 |
7 231-40 |
Östersunds stad.................. |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Summa |
12 749 766-26 |
254 918-8 0 |
13 005162-6 7 |
260 085-71 |
||
Västerbottens län. |
||||||
Nordmaling........................ |
223 560 |
1-50 |
3 353-40 |
284 800 |
2 |
5 696 |
Bjurholm........................... |
213 470 |
2 |
4 269-10 |
238 210 |
2 |
4 764-20 |
Umeå landskommun............ |
150 510 |
2 |
3 010-20 |
92 600 |
2 |
1 852 |
Hörnefors ‘)........................ |
— |
— |
43 370 |
1*6 5 |
715-66 |
|
Vännäs ............................ |
15 080 |
2 |
301-so |
14 660 |
2 |
293-20 |
Sävar ............................. |
79 140 |
2 |
1 582-80 |
92 390 |
2 |
1 847-80 |
Degerfors........................... |
568 340 |
2 |
11 366-80 |
657 910 |
2 |
13 158-20 |
Lycksele ........................... |
1 198 540 |
2 |
23 970-80 |
870 660 |
2 |
17 413-20 |
Örträsk............................. |
107 030 |
2 |
2 140-oo |
128 330 |
2 |
2 566-60 |
Stensele .......................... |
290 060 |
2 |
5 801-ao |
399 410 |
2 |
7 988-20 |
Tärna .............................. |
— |
_ |
— |
— |
— |
|
Sorsele.............................. |
216 270 |
2 |
4 325-40 |
198 610 |
2 |
3 972-20 |
Åsele .............................. |
953 110 |
2 |
19 062-20 |
1 436 450 |
2 |
28 729 |
Fredrika ........................ |
214 540 |
2 |
4 290-so |
332 910 |
2 |
0 058*20 |
Vilhelmina ....................... |
424 555 |
2 |
8 491-10 |
442 940 |
2 |
8 858- so |
Dorotea ........................... |
580 090 |
2 |
11 601-80 |
459 190 |
2 |
9 183-80 |
Bygdeå.............................. |
129 540 |
2 |
2 590-80 |
134 185 |
o |
2 683-70 |
Nysätra ........................... |
44 720 |
2 |
894-10 |
38 790 |
2 |
775*80 |
Lövånger........................... |
93 922 |
2 |
1 878-11 |
53 124-4 3 |
2 |
1062-51 |
Burträsk ........................... |
277 040 |
2 |
5 540" so |
303 150 |
2 |
6 063 |
Skellefteå landskommun...... Bureu .............................. |
J 135 240 |
2 |
2 704-80 |
1 101450 1 79 430 |
2 2 |
2 029 1 588*60 |
Byske .............................. |
90 810 |
2 |
1 816-20 |
144 360 |
2 |
2 887-20 |
I
i
) Bildad år 1914 genom utbrytning ur Nordmaling och Umeå landskommun.
832
Ko mmun
År 1913 |
År 1914 |
||||
Utdebit. |
Utdebit. |
||||
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
Taxerat |
pr 100 kr. |
Uträknad |
skogsvård |
skogs- |
skogsaecis |
skogsvärde |
skogs- |
skogsaecis |
värde |
värde |
||||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
215 680 |
2 |
4313-60 |
252 130 |
2 |
5 042*60 |
428 380 |
2 |
8 567-60 |
420 890 |
2 |
8 417-80 |
209 625 |
2 |
4 192-50 |
278 190 |
2 _ |
5 563-80 |
6 859 252 |
136 067-24 |
7 498 139-43 |
149 811-07 |
||
300 260 |
2 |
6 005-20 |
265 520 |
2 |
5 310*40 |
223 280 |
2 |
4 465-6 0 |
257 900 |
2 |
5 158 |
556 090 |
2 |
11 121-80 |
545 980 |
2 |
10 919-60 |
230 450 |
2 |
4 609 |
174 020 |
2 |
3 480-4 0 |
27 228 |
2 |
544-56 |
60 050 |
2 |
1201 |
30 640 |
2 |
612-so |
29 924 |
2 |
598-4$ |
103 340 |
2 |
2 066-so |
99 120 |
i |
1 982-40 |
766 963 |
2 |
15 339-26 |
573 240 |
2 |
11 464-so |
67 470 |
2 |
1 349-40 |
67 510 |
2 |
1 350-20 |
43 020 |
2 |
860-40 |
25 750 |
2 |
515 |
204 550 |
2 |
4 091 |
322 020 |
2 |
6 440-40 |
14 750 |
2 |
295 |
— |
— |
— |
150 |
2 |
3 |
— |
— |
|
31 860 |
2 |
637-20 |
16 830 |
2 |
336-60 |
15 460 |
2 |
309*2 0 |
27 157 |
2 |
543-14 |
39 079 |
2 |
781-5$ |
38 810 |
2 |
776-20 |
67 700 |
2 |
1354 |
63 360 |
2 |
1 267-20 |
J 75 980 |
2 |
1 519-60 |
/ 76 560 j 15 735-23 |
2 2 |
1 531-20 |
374 720 |
2 |
7 494-40 |
437 380 |
2 |
8 747-60 |
27 590 |
1*15 |
317-29 |
34 340 |
1-19 — |
408-64 |
8 481-ss |
2 |
169-0 2 |
1 597-33 |
2 |
31-95 |
3 209 061-3 6 | |
63 946-71 | |
3132 803-56 |
62 377-8 7 |
.Törn ..............
i Norsjö ...........
i Mala..............
i Umeå stad .....
! Skellefteå stad
Summa
Norrbottens län.
Piteå landskommun
Älvsby.....
Arvidsjaur
Arjeplog ...
Nederluleå
Överluleå..
Edefors ..
Jokkmokk
Råneå ......
Nederkalix
Overkalix
Nedertorneå
Karl Gustav
Overtorneå ...
Hietaniemi ...
Korpilombolo ......
Tärendö ..........
Pajala ..............
Junosuando.........
Gällivare ............
Jukkasjärvi.........
Karesuando.........
Luleå stad...
Piteå » ...
Haparanda » ...
833
Till). A. Bilaga 6.
Enligt |
E n |
i tf t |
f ö |
r s 1 a |
got |
||||||||
nu gäl-lando |
Alt. I |
Alt. Il |
Alt. in |
||||||||||
| Ökning eller |
Ökning eller |
Ökning eller |
|||||||||||
Kommunens namn |
Beskatta ii n gsf ö re m å 1 |
Procent av kommunens hela skattebehov |
O ro n> % < fl> o o 3 3 CO 5 as |
'' av kommunens hela skatte- | behov |
■ ar (ten på beskattningsföremålet enligt nu gällande ordning be- i löpande delen av skattebehovet |
o ''-5 ro e rr- pa 3 o o o a -q 3 ce ro £3 |
1 av kommunens hela skatte- j I__________________ |
av den på beskattningsföremålet |
ocent av kommunens hela |
av kommunens hela skatte- j behov __________________________ _J |
av den på beskattningsföremålet |
||
i |
2 |
3 |
4 |
5 |
« |
7 |
8 |
9 |
10 |
12 1 |
|||
Adelsö socken |
Jordbruksfastighet ... ..... Annan fastighet, som ej an- |
48-3 |
48-5 |
+ 0''2 |
4- 0-4 |
51*6 |
+ |
3*3 |
+ 6*9 |
53*9 |
+ |
5‘6 |
j + 11*6 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
6*3 |
6*0 |
— 0-3 |
— 4*1 |
6*7 |
+ |
0-4 |
-}- 6*0 |
5*4 |
— |
0*9 |
— 14*7 |
|
het, som användes i rörelse |
13-o |
13-5 |
— 0-4 |
— 3-5 |
13*1 |
— |
0*8 |
— 6-5 |
12*1 |
— |
1*8 |
— 13*6 |
|
Tjänst m. in................... |
31-5 |
32-o |
4* 0''5 |
+ 1-8 |
28-e |
— |
2*9 |
— 9*1 |
28*6 |
— |
2*9 |
— 8*9 i |
|
Botkyrka socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
5*1 |
3-7 |
— 1-4 |
— 27-1 |
4*5 |
— |
0*6 |
— 12*1 |
4-8 |
- |
0*3 |
— 5*5 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
5*6 |
6-s |
+ 1-2 |
4- 20" c |
7*7 |
4- |
2*1 |
4- 36*s |
6*7 |
4- |
1*1 |
4-18* 61 |
|
het, som användes i rörelse |
35*7 |
38-o |
-|- 2-3 |
+ 6-ö |
38*2 |
-f- |
2*5 |
4 7*o |
37*5 |
4* |
1*8 |
4* 5*2! |
|
Tjänst in. m.................. |
53*6 |
51-5 |
— 2*1 |
— a-s |
49*6 |
— |
4-0 |
— 7-4 |
51o |
2*6 |
— 4*9, |
||
Ekerö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
29-8 |
28-1 |
— 1-7 |
— 6-1 |
30-8 |
+ |
ro |
+ 3*3 |
32*o j + |
2*2 |
+ 7*3 |
|
vändes i rörelse ........... Rörelse samt annan hastig- |
9*0 |
9-o |
4* 0-6 |
4- 7-s |
10-6 |
-f |
1-6 |
4- 18*s |
9*1 |
’ i |
0-1 |
4- 1*3 j |
|
het, som användes i rörelse |
9-5 |
10-3 |
4- 0-7 |
4- 8-i |
9-s |
! T |
0*4 |
4- 4*3 |
9*7 |
+ |
0*2 |
+ 2*oj |
|
Tjänst m. in................... |
51*7 |
52-1 |
-t-0''4 |
+ 0-7 |
48*7 |
— |
3-0 |
— 5*9 |
49*2 |
— |
2*5 |
- 4*8 j |
|
Rådmansö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
34-3 |
31-9 |
— 2-4 |
— 7*0 |
35*5 |
4- |
1*2 |
4- 3*4 |
37-3 |
+ |
3*o |
ce + |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
9-0 |
8-9 |
— 0-1 |
— 0*7 |
10*1 |
+ |
1*1 |
+ 12*8 |
8*2 |
— |
O-S |
— 8*8 |
|
het, som användes i rörelse |
9-0 |
9-3 |
+ 0-3 |
4- 3*o |
8*7 |
— |
0-3 |
— 3*6 |
8*6 |
— |
0*4 |
— 5*21 |
|
Tjänst in. m................... |
47-7 |
49-9 |
+ 2-2 |
4- 4*6 |
45* 7 |
— |
2-o |
— 4*2 |
45*9 |
— |
1*8 |
— 3*6 |
|
Bulinge socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
74 g |
81-s |
-f 7-0 |
4 9*4 |
82*7 |
8*1 |
4* 10*9 |
83*4 |
4- |
8*8 |
+ 11-8 |
|
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-9 |
3-4 |
4- 0-5 |
+ 17*3 |
3*5 |
+ |
0*8 |
4- 19-S |
3*o |
+ |
0*1 |
4* e-ij |
|
het, som användes i rörelse |
tf* 9 |
5-2 |
— 1-7 |
— 25*o |
5-o |
— |
1*9 |
— 28*0 |
4*7 |
— |
2*2 |
— 32*4! |
|
Kommundisk |
Tjänst in. m................... attesdkkunnige. |
15*6 |
9-8 |
— 5*s |
— 37-1 |
8*s |
6*8 |
— 43*8 |
8*9; |
6*7 |
— 43* 2 j 105 |
834
Tal). A
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
G |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 ! |
|||||
Söderfors |
Jordbruksfastighet ............ |
3‘2 |
2-o |
1-2 |
_ |
37-3 |
2-5 |
0-7 |
— 22-e |
2*7 |
_ |
0*5 |
_ |
13*2 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
o-s |
0-9 |
4- 1 |
0-1 |
+ |
7*o |
l-o |
+ |
0-3 |
4- 23-3 |
0*9 |
+ |
0*1 |
+ |
6-o |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
32-9 |
42-8 |
+ |
9-9 |
+ |
30-s |
43-9 |
+ 11-0 |
+ 33-e |
42*5 |
+ |
9*6 |
+ |
i 29*31 |
||
Tjänst m. m................. |
63-1 |
54-3 |
— |
8-8 |
— |
14-o |
52*6 |
_ |
105 |
— 16-e |
53*9 |
— |
9*2 |
— |
14* 71 |
|
Tillinge |
Jordbruksfastighet ............ |
62l |
75-8 |
T |
13 7 |
+ |
22-i |
77-1 |
+ 15-o |
4 24-2 |
77*6 |
-j- 15*5 |
-1- |
25* o; |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
3-o |
2-o |
_ |
l-o |
_ |
34-3 |
2 2 |
_ |
0-8 |
— 26-c |
1*8 |
1*2 |
_ |
39*2 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
10-5 |
7-4 |
3-i |
29-6 |
7*0 |
3-6 |
— 34*i |
6*9 |
_ |
3*6 |
_ |
34*7 |
||||
Tjänst m. m................... |
24-4 |
14-8 |
— |
9-6 |
— |
39-4 |
13-7 |
— |
10*7 |
— 43-s |
13*7 |
— |
10*7 |
— |
43*9 |
|
V aksala |
Jordbruksfastighet ........... |
48-9 |
59-2 |
~r |
10-3 |
I T |
21-1 |
60 c |
+ 11*7 |
4 23-9 |
61*9 |
-r |
13*o |
+ |
26* i | |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
12-5 |
10-6 |
1-9 |
15-2 |
Ilo |
0*9 |
— 7*2 |
9*9 |
_ |
2*6 |
_ |
20* 7 i |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4*7 |
3-3 |
1-4 |
30-3 |
3-o |
1-7 |
— 35*7 |
3-1 |
1*6 |
_ |
34* o] |
|||||
Tjänst m. m................... |
33-9 |
26-9 |
— |
7-0 |
— |
20-6 |
24-8 |
— |
9*1 |
— 26*S |
25*1 |
— |
8*8 |
— |
23*7; |
|
Björkviks |
Jordbruksfastighet ............ |
49-4 |
56*5 |
-f |
7*1 |
+ |
14*4 |
59*4 |
4 10-o |
4- 20*2 |
60-3 |
4- |
10*9 |
22*o |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
l-l |
i-i |
+ |
Om |
_ |
4*5 |
1-2 |
+ |
0-1 |
-f 5-s |
1*0 |
_ |
0*1 |
_ |
12*7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
19-5 |
18-4 |
_ |
l-i |
_ |
5* G |
17*3 |
2*2 |
— 11-3 |
16*8 |
__ |
2*7 |
_ |
13*7 |
||
Tjänst in. m................... |
30-o |
24-0 |
— |
6-o |
— |
19-9 |
22i |
— |
7-9 |
— 26*2 |
21*9 |
— |
8*1 |
— |
26*8; |
|
Tunabergs |
Jordbruksfastighet ............ |
22-s |
20-o |
— |
2-8 |
— |
12*1 |
22-c |
— |
0*2 |
— 0*8 |
23*c |
+ |
0*8 |
4 |
3*4! |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-2 |
1-2 |
4- |
0-o |
_ |
1-4 |
1-3 |
o-i |
+ 11*8 |
1*1 |
_ |
0*1 |
_ |
6*3 j |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
24-o |
35m |
+ |
ll-o |
+ |
45* s |
34-6 |
4 10-6 |
+ 43-9 |
33*4 |
4- |
9*4 |
4 |
39*3: |
||
Tjänst in. in.................. |
52*o |
43-s |
— |
8-2 |
— |
15-8 |
41*5 |
— |
10*5 |
— 20*2 |
41*9 |
— |
10*i |
— |
19*3 |
|
Västra Ving- |
Jordbruksfastighet ............ |
21-o |
23-7 |
+ |
2*7 |
-f |
13*8 |
25-8 |
+ |
4-8 |
+ 23*3 |
26*6 |
+ |
5*6 |
+ |
27* in |
åkers socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
6-4 |
7-o |
+ |
o-e |
+ |
9-4 |
7*9 |
+ |
1-5 |
4- 22*7 |
6*s |
+ |
0*4 |
+ |
5*a| |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
38-s |
40-1 |
+ |
1-3 |
+ |
3-2 |
38-« |
_ |
0*2 |
— 0-7 |
38* c |
_ |
0*2 |
_ |
0*7 i |
|
Tjänst m. in................... |
33-s |
29-2 |
— |
4-c |
— |
13-; |
27*7 |
— |
6-1 |
— 18*o |
2S*o |
— |
5*8 |
— |
16*9 j |
|
Ytter En- |
Jordbruksfastighet ............ |
52*3 |
54-3 |
J- |
2-o |
+ |
3*8 |
56 *s |
+ |
4*5 |
4- 8-7 |
58*8 |
+ |
6*5 |
"f |
12*4 |
hörna socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-4 |
7-7 |
07 |
8-6 |
8-5 |
0-i |
-f 0*7 |
6*9 |
1*3 |
17*7i |
|||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
10-6 |
13-3 |
+ |
2-7 |
+ |
26-s |
12-5 |
4 |
J-9 |
-f- 18*6 |
12*o |
4- |
1*4 |
> T |
13*8 |
|
Tjänst in. m.................. |
28-7 |
24-7 |
4*o |
14*o |
22*2 |
6*5 |
— 22*s |
22*3 |
6*4 |
22*5 |
||||||
Mjölby |
Jordbruksfastighet ........... |
7-1 |
8-7 |
4- |
1*6 |
+ |
21*9 |
9-5 |
+ |
2-4 |
4 32*9 |
9*9 |
4 |
2*8 |
+ |
38*4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
14-6 |
18-3 |
+ |
3-7 |
+ |
25*3 |
20-4 |
+ |
5*s |
4 39*4 |
18*1 |
+ |
3*5 |
+ |
I 23*«: |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
24-ä |
25*2 |
+ |
0-7 |
+ |
2-9 |
24*4 |
0-1 |
— 0*1 |
24-8 |
+ |
0*3 |
-i- |
l*6l |
||
Tjänst in. m................. |
53-8 |
47*s |
— |
6*o |
— |
ll-i |
45’7 |
— |
8-i |
— 15*o |
47*2 |
6*6 |
12*2! |
rall. A
835
1 |
* |
3 |
4 |
5 |
tf |
7 |
i" |
8 |
10 |
11 |
12 |
||||
; Västra Ene-by socken |
Jordbruksfastighet ........... Annan fastighet, som ej an- |
66-1 |
67m |
+ |
T:. |
+ 2-3 |
7M |
+ |
4*7 |
-L |
7-1 |
71-8 |
+ |
5-4 |
1 + 8-1: |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
ä-o |
2''0 |
-j- |
O-o |
+ 0-o |
2- 2 |
+ |
02 |
+ |
10-o |
1*7 |
0-8 |
— 12m |
||
bet, som användes i rörelse |
7-1 |
8''0 |
+ |
0-9 |
+ 12-7 |
7-1 |
+ |
0-o |
+ |
O-o |
7’0 |
— |
Öl |
— To |
|
Tjänst in. m................... |
24-5 |
22-1 |
— |
2-4 |
— 9-7 |
19-6 |
— |
4-9 |
— |
19-i) |
19-5 |
— |
5-o |
— 20-6 |
|
Ostra Husby |
Jordbruksfastighet ............ |
52i |
60-ii |
+ |
8-5 |
-f 16-4 |
63-8 |
+ |
11-2 |
+ |
21*3 |
04-1 |
+ |
12-o |
+ 22-9 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-8 |
In |
— |
0-4 |
— 17-! |
2-2 |
— |
0-1 |
— |
6-3 |
1-7 |
— |
0-6 |
— 24 c |
het, som användes i rörelse |
19-1 |
15-8 |
— |
3-3 |
— 17-2 |
14-7 |
— |
4-4 |
— |
23-o |
14-4 |
— |
4-7 |
— 24*5 |
|
Tjänst m. m................... |
26-5 |
21-7 |
— |
4-8 |
— 18-2 |
19-8 |
— |
6-7 |
— |
25 • t |
19-8 |
— |
6-7 |
— 25*4 |
|
Björkö |
Jordbruksfastighet ............ |
75*1 |
80-7 |
+ |
5*6 |
+ 7-4 |
82-4 |
+ |
7-3 |
+ |
9-7 |
83-1 |
+ |
8-o |
+ 10-6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-8 |
1*5 |
— |
0*3 |
— 19-o |
1-6 |
— |
0-2 |
11-2 |
1-3 |
— |
0-3 |
— 29-c |
|
het, som användes i rörelse |
5-3 |
4*3 |
— |
l-o |
— 18-2 |
4-1 |
— |
1-2 |
— |
23-2 |
3-8 |
— |
Tö |
— 28-ej |
|
Tjänst m. m................... |
17-8 |
13-5 |
— |
4*3 |
— 24-1 |
11-9 |
— |
5-9 |
— |
32-9 |
11-8 |
— |
6-o |
— 33m |
|
Bottnaryds |
Jordbruksfastighet ............ |
73-2 |
71-5 |
_ |
1-7 |
— 2-4 |
75-3 |
+ |
2-1 |
+ |
2-s |
76-8 |
+ |
3-6 |
+ 4-91 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... Rörelse samt annan fastig- |
To |
1-3 |
+ |
OM |
+ 31-5 |
1-4 |
+ |
04 |
+ |
36-7 |
l-o |
-f- |
O-o |
+ 6-7 |
het, som användes i rörelse |
5‘0 |
4*4 |
— |
0-6 |
— ll-o |
o-S |
— |
1-2 |
2T3 |
3-6 |
— |
1-4 |
— 27-5 |
||
Tjänst m. m.................. |
20-8 |
22-8 |
+ |
2-o |
+ 9-3 |
19-5 |
— |
1-3 |
3*tf |
18-6 |
— |
2-2 |
—11-0 |
||
Gryteryds |
Jordbruksfastighet ............ |
66-8 |
70-1 |
+ |
3*8 |
+ 5-9 |
72’5 |
+ |
6-2 |
+ |
9-3 |
72-8 |
+ |
6''5 |
+ 9-8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-a |
1-9 |
— |
0-5 |
— 23-9 |
2-1 |
— |
0-3 |
— |
14-9 |
1-8 |
— |
0-6 |
— 28-4 |
het, som användes i rörelse |
15-9 |
15-1 |
— |
O-S |
— 4-8 |
13-8 |
— |
2-1 |
— |
12-9 |
13-7 |
— |
2-2 |
— 13-o |
|
Tjänst m. m................... |
15-4 |
12-9 |
— |
2-5 |
— 16 m |
11-6 |
— |
3-8 |
— |
24-2 |
11-7 |
— |
3-7 |
— 23-7 |
|
Korsberga |
Jordbruksfastighet ............ |
65''2 |
68-3 |
+ |
31 |
+ 4-8 |
70-s |
+ |
5*6 |
+ |
8-7 |
72-o |
+ |
6-8 |
+ 10-s |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
5*6 |
5*5 |
— |
Öl |
— Om |
6-o |
+ |
04 |
+ |
7 ''3 |
4-9 |
— |
0-7 |
— 11-8 |
het, som användes i rörelse |
13-8 |
n-9 |
— |
1-9 |
— 14-0 |
10-6 |
— |
3-2 |
— |
2.3m |
10-5 |
— |
3-3 |
— 23-9 |
|
Tjänst m. m................... |
15-4 |
14-3 |
— |
l-i |
— 7-4 |
12-6 |
— |
2-s |
— |
18-2 |
12m |
— |
2-s |
— 18-o |
|
Hovman-torps socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
9-5 |
9-1 |
— |
0-4 |
— 4-5 |
103 |
+ |
0-8 |
+ |
7-6 |
ll-o |
+ |
1-5 |
+ 15-5 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
5*o |
4-5 |
— |
0-5 |
— 10-o |
5-2 |
+ |
0-2 |
+ |
5-o |
4-4 |
— |
Om |
—11-9 |
|
het, som användes i rörelse |
34-o |
40 s |
+ |
6‘S |
+ 20-o |
40-s |
-f |
6*8 |
+ |
19-9 |
40-o |
4- |
(5-0 |
+ 17-5 |
|
Tjänst m. m................... |
51-5 |
45-6 |
— |
5*9 |
— 11-4 |
43-7 |
— |
7*8 |
— |
15-1 |
44m |
— |
6*9 |
-13-3 |
|
Fagerhults |
Jordbruksfastighet ............ |
67*4 |
64-s |
— |
2-6 |
— 3-9 |
68-o |
+ |
Om |
+ |
0-9 |
69-1 |
+ |
T? |
-1- 2-5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... Rörelse samt annan fastig |
3-1 |
2-7 |
— |
04 |
— 12*2 |
3-o |
— |
Öl |
— |
3-4 |
2-4 |
— |
0-7 |
— 22-9 |
het. som användes i rörelse |
lo-s |
20-0 |
4‘2 |
+ 26-3 |
17*9 |
+ |
2-1 |
+ |
13-2 |
17*5 |
+ |
1-7 |
+ 10-9 |
||
Tjänst m. m................. |
13-7 |
12-5 |
— |
1-2 |
— 8-c |
ii-i |
— |
2-e |
— |
19-1 |
ll-o |
2-7 |
— 19-8 |
836
Tab. A
1 |
•> . |
3 |
* |
5 |
6 |
.....7 |
8 |
9 |
10 |
ii |
12 1 |
|||
Hallinge- |
Jordbruksfastighet ............ |
29-3 |
30-3 |
+ |
0-9 |
+ 3-2 |
33-3 |
4- |
4*o |
+ 13-8 |
34-s |
+ |
5*5 |
4- 19‘i i |
bergs socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-4 |
1-4 |
_L |
O-o |
— 1-5 |
1*6 |
_L |
0-2 |
4- 13-o |
1-3 |
0-1 |
— 8.4 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
21-6 |
22*4 |
+ |
0-8 |
4“ 3*6 |
22*2 |
+ |
0-6 |
-f- 3*o |
20-9 |
0*7 |
— 3-s! |
||
Tjänst m. m................... |
47-7 |
46-0 |
— |
1-7 |
— 3-6 |
42-9 |
— |
4-8 |
— 10-2 |
43-o |
4*7 |
— 10-oj |
||
Vena socken |
Jordbruksfastighet ............ |
28-1 |
25-3 |
_ |
2-s |
— 10-o |
28-4 |
4- |
OM |
4- 1-2 |
29-7 |
4- |
1-6 + 5-7 |
|
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7*5 |
8''S |
+ |
1-3 |
4~ 1 / ‘3 |
,, |
4- |
2''2 |
4-30-1 |
8*3 |
+ |
0-8 |
4- Bo |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
21-4 |
23-o |
+ |
fo |
4* 7*5 |
21-7 |
J_ |
OM |
-f 1-3 |
21-6 |
4- |
0-2 |
4- 1-2 |
|
Tjänst m. m................... |
43-o |
42-9 |
0-1 |
- 0-2 |
40-2 |
2-S |
— ti-7 |
40-4 |
2-6 |
— 8-o |
||||
Karlslunda |
Jordbruksfastighet ........... |
68-9 |
69-s |
4- |
5-9 |
+ 9-3 |
71-7 |
-L |
7*s |
4- 12-2 |
73-o |
4- |
9-1 |
+ 14-2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-4 |
7-3 |
_ |
... |
— 13-4 |
8-o |
(>4 |
— 4*7 |
6*5 |
1*9 |
— 22-0 |
||
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
9-7 |
9-o |
_ |
0''7 |
— 6*6 |
8*1 |
1*6 |
— 16-5 |
8-0 |
1-7 |
— 16-4 |
|||
Tjänst m. m................... |
18-o |
13-9 |
— |
4-1 |
— 23-1 |
12-2 |
~ |
5*s |
— 32-1 |
12» |
— |
5*5 |
— 31*2! |
|
Bro socken |
Jordbruksfastighet ............ |
84-5 |
90-1 |
+ |
5*6 |
+ 6*7 |
90-5 |
4- |
6*o |
-f 7*1 |
91-1 |
1 |
6*6 |
4- 7-sj |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-G |
2*9 |
1*7 |
— 38-1 |
3-2 |
1-4 |
— 30-9 |
2-6 |
2-o |
— 44-0 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
1’4 |
1-1 |
0-3 |
— 23’i |
to |
O''! |
— 30-7 |
l-o |
0-4 |
— 30-7 |
||||
Tjänst m. m................... |
9''5 |
5*9 |
— |
3*6 |
— 37*4 |
5*3 |
— |
4*2 |
— 43-8 |
5*3 |
— |
4-2 |
— 43-8 |
|
Bäls socken |
Jordbruksfastighet ........... |
76*4 |
74*1 |
— |
2-3 |
— 2-3 |
77-2 |
4- |
0-8 |
4- l-i |
78*7 |
4- |
2-3 |
4- 3-0! |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
3-o |
3-2 |
+ |
0-2 |
+ 1-5 |
3-s |
-f- |
0-3 |
-f 7*4 |
2-5 |
0-5 |
— 16-2; |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
10-3 |
10-6 |
+ |
0*3 |
4- 3-o |
9-1 |
1-3 |
— 11-8 |
8-7 |
l-o |
— 15-r |
|||
Tjänst in. m................... |
10-3 |
I2-i |
+ |
1-8 |
+ 18-i |
10-4 |
4* |
O-i |
4- 0-9 |
10-1 |
— |
0-2 |
_ 2*5 |
|
Rone socken |
Jordbruksfastighet ........... |
48-4 |
53''4 |
+ |
5*o |
+ 10-3 |
56-2 |
+ |
7-8 + 16-1 |
57*3 |
+ |
8-9 |
4* 18*3 j |
|
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4*6 |
4-3 |
0-3 |
— 7-3 |
4-7 |
+ |
Om 4- 3-2 |
3*9 |
0-7 |
—15-2; |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
13-1 |
11-6 |
1-5 |
— ll-i |
11-2 |
1*9 |
— 14-6 |
10-o |
2-6 |
— 22-6 |
||||
Tjänst m. m................... |
33-9 |
30-7 |
— |
3-2 |
— 9ö |
27m |
— |
6*o |
— 17-8 |
28-2 |
— |
5-7 |
— 14-3 |
|
Augerums |
Jordbruksfastighet ........... |
18-3 |
22-0 |
-f |
3-7 |
+ 20-4 |
23-fi |
+ |
5*3 |
4- 29-o |
24-3 |
4- |
6*2 |
+ 33* 7 j |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
16-1 |
18-o |
+ |
1-9 |
4-12-2 |
20-o |
4- |
3-9 |
4-24-4 |
17-5 |
i |
1-4 |
4- 8 g! |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-4 |
9-1 |
+ |
0-7 |
+ 7-1 |
8-7 |
_L |
0-3 |
+ 3-i |
8-7 |
+ |
0*3 |
4- 3-7 |
|
Tjänst m. m. .................. |
57-2 |
50-9 |
6*3 |
— ll-o |
47*7 |
-- |
9-5 |
— 16-e |
49-3 |
7*9 |
— 13-8; |
|||
Kyrkhults |
Jordbruksfastighet ............ |
40-3 |
41-5 |
+ |
l-o |
4- 2-5 |
43-4 |
+ |
2-9 |
■f* 7''* |
45-9 |
4- |
5*4 |
4- 13 i |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*4 |
5*2 |
0-2 |
— 3-1 |
5-7 |
4- |
0*3 |
4* 5*5 |
4-8 |
o-e |
— 10-4! |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
29-7 |
29-3 |
0*5 |
— 1-7 |
29-4 |
0-3 |
— 1-0 |
27-0 |
2-7 |
— 9-ol |
||||
Tjänst m. m.................. |
24-4 |
24i |
— |
0*3 |
— 1-0 |
21-5 |
— |
2-9 |
— 12-2 |
22-3 |
— |
2-1 |
— 8-o'' |
Tal). A.
837
1 |
2 |
3 |
4 |
6 |
7 |
s |
!) |
1 O |
>i |
12 |
||||
Finju |
Jordbruksfastighet .......... |
17-3 |
19*5 |
+ |
2*2 |
-f 12*-i |
21*2 |
•f |
3*9 |
-f- 22* *i |
21*8 |
+ |
4*5 |
+ 26*i |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
91 |
8-5 |
0*6 |
- 5*5 |
9*8 |
4- |
0*7 |
+ 8-4 |
8*3 |
0*8 |
- 8*8 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
34-5 |
39*8 |
+ |
5*3 |
+ 15*2 |
38-4 |
+ |
3*9 |
+ 11*8 |
38*« |
+ |
4*1 |
+ 1 1*8 |
|
Tjänst m. m.................. |
39-1 |
32*2 |
— |
6* fl |
— 17*u |
30''t; |
8*5 |
-21-s |
31*3 |
— |
7*8 |
— 20*" |
||
Loshults |
Jordbruksfastighet ............ |
38-3 |
39-« |
+ |
i*i |
+ 3*o |
42* s |
4- |
4* (i |
-i- 12*« |
44-2 |
+ |
6*0 |
+ 15*8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-1 |
7*5 |
0*6 |
- 6*0 |
8*6 |
+ |
0*5 |
4- 6-6 |
7*o |
i*i |
— 13*2 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
18-3 |
20*6 |
+ |
2*4 |
+ 12*9 |
19*1 |
+ |
0*9 |
+ ö*o |
19*o |
+ |
0*8 |
4- 4*2 |
|
Tjänst m. in................... |
35*5 |
32*3 |
— |
3*2 |
— 9*1 |
21)* 5 |
6*0 |
— 16*9 |
29*8 |
5*7 |
— 16 t |
|||
Rya socken |
Jordbruksfastighet........ |
56* 7 |
62*o |
-f- |
5*8 |
+ 9-3 |
64*3 |
7*o |
-t* 15*4 |
65*5 |
+ |
8*8 |
-f- 15*6 |
|
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7-7 |
6*8 |
0*9 |
— 11*4 |
7*5 |
0*2 |
- 3-1 |
6*2 |
1*5 |
— 19*8 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*6 |
6*fl |
0*7 |
— 9*3 |
6''3 |
1*3 |
— 17*4 |
6*2 |
- |
1*4 |
— 18*o |
|||
Tjänst m. m................... |
28-0 |
24*3 |
— |
3*7 |
— 13*1 |
21*9 |
— |
6-1 |
— 21*8 |
22*i |
5*fl |
— 21*8 |
||
Stenestads |
Jordbruksfastighet ............ |
78*2 |
78*s |
+ |
0*6 |
4- 0*7 |
81-1 |
+ |
2*9 |
+ 3-7 |
81*9 |
+ |
3-7 |
-f- 4*6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-6 |
2*3 |
0*1 |
— 5*6 |
2*6 |
+ |
0-0 |
+ 1*4 |
2*1 |
0*5 |
— 18*9 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4-5 |
5*1 |
+ |
0*6 |
+ 14*4 |
4*5 |
0*o |
-f 0*s |
4*3 |
0*2 |
— 2*o |
|||
Tjänst m. m............ ...... |
14-7 |
13*6 |
— |
1*1 |
— 7*3 |
11-8 |
— |
2*9 |
— 20*0 |
11*7 |
— |
3*0 |
— 20*3 |
|
Vikens |
Jordbruksfastighet ............ |
6-3 |
9*1 |
_j_ |
2-8 |
-t- 44*9 |
9-9 |
+ |
3*6 |
+ 57*8 |
10*o |
+ |
3*7 |
+ 61*o |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
9-7 |
10*2 |
+ |
0*5 |
+ 5*3 |
11*9 |
+ |
2*2 |
+ 22*s |
10*0 |
+ |
0*3 |
+ 4*i |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
34-7 |
36*o |
+ |
1*3 |
+ 3*8 |
34*9 |
+ |
0*2 |
+ 0*5 |
35*6 |
0*9 |
+ 2*5 |
||
Tjänst m. m................... |
49-3 |
44*7 |
— |
4* G |
— 9*1 |
43*8 |
— |
6*o |
_12*2 |
44*4 |
— |
4*9 |
— 10*4 |
|
Västra |
Jordbruksfastighet ........... |
13-0 |
19*3 |
+ |
6-3 |
-b 49*1 |
20*2 |
+ |
7*2 |
+ 56-2 |
20*9 |
+ |
7*9 |
+ 61*3 |
Klagstorps socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
12-0 |
10*5 |
It, |
— 12*8 |
12*1 |
+ |
0*1 |
-F 0*s |
10*3 |
1*7 |
— 14*6 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
46-2 |
46*7 |
+ |
0*5 |
+ 0*9 |
45*4 |
0*8 |
— 1*0 |
45*7 |
_ |
0-6 |
— 1-1 |
||
Tjänst in. m.................. |
28-8 |
23*5 |
— |
5*3 |
— 18-2 |
22*3 |
— |
6-5 |
— 22*5 |
23*1 |
— |
5*7 |
— 19*8 |
|
Onsala |
Jordbruksfastighet ............ |
39-7 |
40*o |
+ |
0*3 -F 0*8 |
43*5 |
+ |
3-8 |
+ 9*5 |
44*2 |
+ |
4*5 |
+11*1 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
7-i |
7i |
_ |
0*3 |
— 4*6 |
8*o |
+ |
0*6 |
+ 7*9 |
6*6 |
_ |
0*8 |
— 11*3 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*8 |
7-0 |
0*8 |
— 10*8 |
6*4 |
_ |
1*4 |
— 17*5 |
6*5 |
_ |
1-8 |
— 17*o |
||
Tjänst m. m................... |
45''l |
45*9 |
+ |
0*8 |
-f 2*o |
42*1 |
— |
3-0 |
— 6*6 |
42*7 |
— |
2*4 |
— 5*2 |
|
Rolfstorps |
Jordbruksfastighet ............ |
81-8 |
86-6 |
+ |
4*8 |
+ 5*8 |
87*2 |
+ |
5*4 |
+ 6-6 |
87*9 |
+ |
6t |
+ 7*4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*9 |
1*2 |
07 |
— 32*1 |
1-4 |
0-5 |
— 25* 2 |
1*1 |
0*8 |
— 36*i |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8*5 |
6*1 |
2*4 |
— 28*7 |
5*9 |
2* G |
— 30*5 |
5*5 |
3*o |
— 35*7 |
||||
Tjänst m. m................... |
7*8 |
6-1 |
— |
1*7 |
— 21*6 |
5*5 |
— |
2*3 |
_29*7 |
5*5 |
— |
2*3 |
— 29*3 |
838
Tab. A
1 |
* |
8 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
||||
Svartrå |
Jordbruksfastighet ............ |
68-0 |
73-9 |
+ |
5-9 |
4 8’S |
76-2 |
+ |
8-2 |
+ |
12-2 |
76*7 |
+ |
8-7 |
+ 12-8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-o |
2-o |
4- |
0-o |
— 4-2 |
2-1 |
+ |
0-1 |
+ |
3*2 |
1*8 |
0-2 |
— 13 7 |
|
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
4-3 |
2-6 |
1*7 |
— 41-0 |
2-3 |
2-o |
47-o |
2-3 |
2-o |
— 47"ö |
|||||
Tjänst m. m................... |
25-7 |
21-5 |
— |
4*2 |
— 16-0 |
19-4 |
— |
6-3 |
— |
24-5 |
19-2 |
— |
6-5 |
— 25*o |
|
Grandsunds |
Jordbruksfastighet ............ |
0-2 |
0-2 |
+ |
0-o |
— 21-1 |
0-2 |
t- |
O-o |
_ |
10-5 |
0-2 |
H- |
O-o |
o ö +1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
27-6 |
29-8 |
+ |
2-2 |
+ 7-8 |
34o |
+ |
6*4 |
-f- |
23-i |
29-8 |
+ |
2*2 |
+ 7-7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
55*5 |
55''4 |
0.1 |
— 0-2 |
52-o |
3-5 |
_ |
6-2 |
55-3 |
0.2 |
- 0-2 |
||||
Tjänst m. in. ................... |
16-7 |
14-6 |
— |
2-1 |
— 12-o |
13-8 |
— |
2-9 |
— |
17-4 |
14-7 |
— |
2-o |
— 12-oj |
|
Hjärtums |
Jordbruksfastighet ............ |
21-s |
24-o |
+ |
2-2 |
+ 10-1 |
26-7 |
+ |
4*9 |
+ |
22*2 |
27-6 |
4 |
5*8 |
+ 26-3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
2-8 |
3''3 |
+ |
0-5 |
+ 15"ö |
3-7 |
+ |
0-9 |
+ |
30-8 |
3-1 |
+ |
0-3 |
+ 10-ii |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
20-2 |
19-2 |
1*0 |
— 4-9 |
18-4 |
l-s |
_ |
8-7 |
18*3 |
1-9 |
- 8-3 j |
||||
Tjänst in. m................... |
55-2 |
53-5 |
— |
1*7 |
— 3-0 |
51-2 |
— |
4*0 |
— |
7*] |
51-o |
— |
4-2 |
— 7''5! |
|
Krokstads |
Jordbruksfastighet ............ |
70-8 |
74-6 |
+ |
3-8 |
+ 5-4 |
76-c |
4. |
5*8 |
+ |
8-t |
77-4 |
4 |
6-6 |
+ 9-2, |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0*7 |
0*7 |
+ |
0-0 |
— 4-5 |
0-7 |
+ |
0-0 |
4 |
0-9 |
O-o |
0-1 |
— 15-3 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12-o |
lOo |
2-o |
— 16-4 |
9-6 |
2-4 |
20-3 |
8-9 |
3-1 |
— 25-3 |
|||||
Tjänst m. m................... |
16-5 |
14-7 |
— |
1-8 |
—11-1 |
13-1 |
— |
3-4 |
— |
20-2 |
13-1 |
— |
3-4 |
— 20-3 |
|
Lyse socken |
Jordbruksfastighet ............ |
14l |
22*1 |
+ |
8-o |
+ 56-o |
23-3 |
+ |
9-2 |
"b |
64-7 |
23-s |
4 |
9-7 |
-1- 68-2 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
10-5 |
8-3 |
_ |
2*2 |
— 21-5 |
9-7 |
0-8 |
_ |
7*2 |
,0 |
2-5 |
— 23i |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
19-o |
21-9 |
+ |
2-9 |
+ 15-4 |
21-3 |
+ |
2-3 |
4 |
ll-s |
21-5 |
+ |
2-5 |
+ 12-9 |
|
Tjänst m. m................... |
56-4 |
47*7 |
— |
8-7 |
— 45-4 |
45''7 |
— |
10-7 |
— |
18-9 |
46-7 |
— |
9-7 |
— 17-1 |
|
Karl Gustavs |
Jordbruksfastighet ............ |
80-3 |
86-2 |
+ |
5-9 |
+ 7-4 |
86-6 |
+ |
6-3 |
+ |
7-9 |
CO t’- OO |
+ |
7-5 |
+ 9-4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*5 |
3-2 |
2-3 |
— 40-4 |
3-6 |
1-9 |
33-3 |
2-9 |
_ |
2-6 |
— 47-4 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-1 |
6''8 |
1-3 |
— 16-s |
6-4 |
1-7 |
22-o |
6*0 |
2-1 |
— 26-7 |
|||||
Tjänst m. in................... |
6-1 |
3-8 |
— |
2-3 |
— 38-2 |
3-4 |
2-7 |
— |
44-9 |
3*3 |
— |
2-8 |
— 45-8 |
||
Rölanda |
Jordbruksfastighet ............ |
77-5 |
82-2 |
+ |
4-7 |
+ 5-9 |
83-s |
-f |
6''3 |
+ |
8-1 |
84-o |
+ |
6-5 |
do + |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0''8 |
0-5 |
0-3 |
-30-4 |
0‘6 |
02 |
4 |
23-2 |
0-4 |
0-4 |
— 37 g |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
5*o |
4*3 |
0-7 |
— 13-2 |
3-9 |
t-i |
21-s |
3-9 |
_ |
1-1 |
— 21-9 |
||||
Tjänst m. in................... |
16-7 |
13-o |
— |
3-7 |
— 22-2 |
11-7 |
— |
5*o |
— |
29-9 |
11-7 |
— |
5*o |
— 30-2 |
|
Sandhults |
Jordbruksfastighet ............ |
46-o |
50-8 |
+ |
4*s |
+ 10-3 |
53-5 |
+ |
7*5 |
+ |
16-2 |
54" 4 |
+ |
8-4 |
+ 18-1 |
socken |
Annan iastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-6 |
4-3 |
0-3 |
— 7-5 |
4-7 |
+ |
0-1 |
+ |
2-5 |
3-9 |
0*7 |
— 14-3 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
15-7 |
16-o |
+ |
0*3 |
+ 2-7 |
14-9 |
0-8 |
_ |
4*7 |
14-9 |
0-8 |
- 4-9 |
|||
Tjänst m. in.................. |
33-7 |
28-9 |
— |
4*8 |
— 14-3 |
26-9 |
— |
68 |
_ |
20-4 |
26-8 |
— |
6-9 |
— 20-1 |
Tal). A
839
1 |
*2 |
8 |
~ -1 ~ |
5 |
6 |
- 7- |
H |
10 |
ii 1 |
12 ! |
||||||
Väne-Åsaka |
Jordbruksfastighet ............ |
64''l |
76-4 |
4- 12-0 |
+ |
18-8 |
77-9 |
+ 13-6 |
+ |
21-1 |
78-3 |
+ |
i i 13-9 + 21*7 |
|||
socken |
Annan fastighet, som ej an-viindes i rörelse ........... |
2-c |
1-9 |
_ |
07 |
__ |
25-4 |
2-1 |
_ |
0''5 |
_ |
16''9 |
1*7 |
_ |
0-9 |
— 3L-.-.I |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
11-5 |
7-6 |
3-9 |
34-7 |
7''o |
_ |
4-0 |
_ |
39-8 |
7-o |
_ |
4-5 |
— 40-o |
|||
, |
Tjänst m. m................... |
2F5 |
14-1 |
— |
7-4 |
— |
34-s |
13-o |
— |
8-5 |
— |
39-7 |
13-0 |
— |
8-5 |
— 39-e |
'' FIo socken |
Jordbruksfastighet ............ |
72-o |
79-« |
+ |
7-6 |
-j- |
10-6 |
81-8 |
+ |
9-8 |
+ |
13-e |
82-1 |
4 10''i |
-f 14- ; |
|
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-3 |
0-5 |
0''2 |
67-6 |
0''3 |
+ |
0''2 |
J_ |
04-7 |
0-4 |
+ |
0-1 |
+ 44-1 j |
|||
Rörelse samt annan faslig-het, som användes i rörelse |
10-8 |
7*o |
3-8 |
35i |
6-3 |
4-8 |
_ |
41-8 |
6-2 |
_ |
4-6 |
— 43-oj |
||||
• |
Tjänst in. in................... |
16-n |
12-9 |
— |
4*o |
— |
23-9 |
11''4 |
— |
5*5 |
— |
32-2 |
11-3 |
— |
5*6 |
— 33''2| |
1 Gustav |
Jordbruksfastighet ............ |
56''o |
56*9 |
+ |
0-9 |
+ |
1-7 |
59-9 |
+ |
3-9 |
-L |
7*o |
61-6 |
+ |
5* G |
+ 9-9 |
Adolfs socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
4*1 |
3*3 |
0-8 |
19-6 |
3-7 |
_ |
0-4 |
_ |
9-9 |
2-D |
_ |
1*2 |
— 28- 7! |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-2 |
13-o |
4- |
3''8 |
+ |
41-6 |
12-3 |
+ |
3-1 |
+ |
33-4 |
11-6 |
4* |
2-4 |
+ 26 3 |
|
Tjänst m. m................... |
30-7 |
26-s |
3-9 |
— |
12-8 |
24l |
— |
6-6 |
— |
21-4 |
23-9 |
— |
6-8 |
_22-2 i |
||
i Sventorps |
Jordbruksfastighet ............ |
63-3 |
65-s |
+ |
2-3 |
+ |
4*o |
68-b |
+ |
5*3 |
+ |
8-4 |
69''4 |
+ |
fri |
+ |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-6 |
2-4 |
0-4 |
■ |
16-7 |
2-6 |
_ |
0-2 |
_ |
7-4 |
2-1 |
_ |
0-7 |
— 25*21 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7''S |
7-6 |
0-2 |
1-9 |
7-0 |
_ |
0-8 |
_ |
10-6 |
6-s |
_ |
l-o |
— i2 -2: |
|||
Tjänst m. m................... |
26i |
24-2 |
— |
1*9 |
— |
7-2 |
21-8 |
— |
4*3 |
— |
16-4 |
21-7 |
— |
4-4 |
— 16-9! |
|
Färnebo |
Jordbruksfastighet ............ |
29-0 |
17-3 |
— |
117 |
— |
40-3 |
21-6 |
— |
7*4 |
— |
25-5 |
24-1 |
— |
4-9 |
— 16-6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-3 |
2-8 |
+ |
0''3 |
+ |
13-2 |
3*2 |
+ |
0''7 |
+ |
28-2 |
2-6 |
+ |
0-1 |
+ 3-8 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
18-1 |
26-2 |
+ |
8-1 |
+ |
44''4 |
25-0 |
+ |
6*9 |
+ |
38-1 |
24-o |
+ |
6-1 |
+ 32-4 |
|
Tjänst m. m................... |
50-4 |
53*7 |
+ |
3-3 |
+ |
6*5 |
50''2 |
— |
0-2 |
0-4 |
49-3 |
— |
l-i |
— 2-3 |
||
Mangskogs |
Jordbruksfastighet ............ |
62-5 |
49-1 |
— |
13-4 |
— |
21-4 |
55-7 |
— |
6*8 |
— |
10-9 |
58-6 |
— |
3''9 |
— 6-2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-2 |
0-3 |
+ |
0-1 |
+ 104-8 |
0-3 |
-j- |
0-1 |
+ 100-0 |
0*3 |
+ |
0-1 |
4- 66-6 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
27-3 |
37-i |
4- |
10-1 |
+ |
36-9 |
32-7 |
+ |
5*4 |
+ |
19-7 |
30''4 |
+ |
31 |
+ 11-3 |
|
Tjänst m. m................... |
10-0 |
13-2 |
+ |
3-2 |
+ |
31-5 |
11-3 |
_L |
1-8 |
12-8 |
10-7 |
+ |
0''7 |
4- 6-9 |
||
Algå socken |
Jordbruksfastighet ............ |
74-3 |
68-8 |
— |
5*5 |
— |
7*4 |
72-4 |
— |
1*9 |
— |
2''ä |
75'' i |
+ |
0-s |
+ 1-1 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
46 |
5*4 |
+ |
0-s |
17-2 |
5*7 |
+ |
1-1 |
-f |
22-1 |
4-3 |
— |
0-3 |
— 6-s |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-7 |
10-8 |
+ |
l''C |
+ |
18-7 |
8''8 |
+ |
0''1 |
+ |
1*6 |
8-2 |
_ |
0-5 |
— 5-3 |
|
Tjänst m. m................... |
12-4 |
15''ä |
4- |
3-1 |
+ |
25''0 |
13-1 |
-f |
0-7 |
-j- |
5*6 |
12-4 |
± |
O-o |
— 0-3 |
|
Olme socken |
Jordbruksfastighet ............ |
71-8 |
74-s |
+ |
3-o |
+ |
4*1 |
76*9 |
+ |
5*1 |
-f- |
7*1 |
77-s |
+ |
6-o |
8*2 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
2-1 |
1-9 |
_ |
0-2 |
_ |
6-5 |
2-1 |
0-o |
_ |
0-4 |
1*7 |
_ |
0-4 |
— 17-6 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*7 |
6-8 |
0*9 |
11-9 |
6-3 |
1-4 |
_ |
18-s |
6-o |
_ |
1-7 |
— 22-2 |
||||
Tjänst m. m................... |
18-4 |
16-5 |
— |
1-9 |
— |
10''5 |
14-7 |
— |
3-7 |
— |
20-o |
14-5 |
— |
3-9 |
— 20-9 |
840
Tab. A.
1 |
2 |
! 8 |
4 |
I 5 |
6 |
7 |
1 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|
Östmarks |
Jordbruksfastighet ............ |
75-7 |
68-8 |
j— 6''9 |
— 9-0 |
73-9 |
1*8 |
- 2-4 |
75-s |
+ |
o-l |
+ 0*1 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-3 |
0-6 |
1+ 0-3 |
+ 81-2 |
0-6 |
:+ |
0-s |
+ 76-6 |
0-5 |
+ |
0-2 |
+ 42-2 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-1 |
12-5 |
+ 3-4 |
+ 36-9 |
10-5 |
+ |
1-4 |
•T X5‘5 |
9*7 |
+ |
0-6 |
+ (>*s| |
|
Tjänst m. in................... |
IT 9 |
18-1 |
+ 3-2 |
+ 21-6 |
15-o |
''-I- |
0-1 |
-f 0-9 |
14-o |
— |
0*9 |
— 5-41 |
|
Askers |
Jordbruksfastighet ............ |
34-6 |
43:i |
+ 8-7 |
+ 251 |
45-9 |
'' |
11-3 |
+ 32-6 |
46-7 |
4- 12-1 |
+ 34*»| |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*2 |
1-5 |
+ 0-3 |
+ 17-5 |
1*6 |
4- |
0-4 |
4- 28-1 |
1-3 |
+ |
0-1 |
+ 10-2 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
22-o |
21-4 |
— 0-6 |
_ 2*7 |
20-6 |
1-4 |
— 6-1 |
20-1 |
1-9 |
— 8*4 j |
|||
Tjänst in. in............... |
42*2 |
33-8 |
— 8-4 |
— 19-7 |
31-9 |
__ |
10-3 |
— 24-3 |
31-9 |
— |
10-3 |
— 24-5 |
|
Näsby |
Jordbruksfastighet ............ |
7''i |
7*1 |
+ 0*o |
+ 0-6 |
8-0 |
+ |
0-9 |
+ 13-3 |
8-5 |
+ |
1*4 |
+ 19-1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-o |
6*0 |
— 1-4 |
— 17-9 |
8*o |
+ |
Oo |
- 1-6 |
6*5 |
1-5 |
— 19-ij |
|
i |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
55’ 9 |
62-3 |
-f* 6*4 |
+ 11-5 |
60-7 |
+ |
4*8 |
, g.7 |
61-4 |
5‘ö |
+ 9''9 j |
|
Tjänst m. m.................. |
29-0 |
24-o |
— 5*0 |
— 17''3 |
23-3 |
5*7 |
— 19-6 |
23-6 |
5*4 |
— 18-5; |
|||
Munktorps |
Jordbruksfastighet ............ |
57-s |
68-9 |
+ ii-i |
+ 19-4 |
71-o |
-f |
13-2 |
+ 23-0 |
71*5 |
-f 13-7 |
+ 23-8: |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2''9 |
2-5 |
- 0-4 |
-- 14-4 |
2-8 |
o-l |
2-3 |
0-6 |
—- 2To; |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-2 |
6-3 |
— 1-7 |
— 21-1 |
6*o |
2-2 |
— 27-c |
fi-o |
2-2 |
— 27-8 |
|||
Tjänst m. m................... |
3Ti |
22-1 |
— 9-o |
— 29-c |
20-2 |
10-9 |
— 34-9 |
20-2 |
— |
10*9 |
— 34-9 |
||
Torstuna |
Jordbruksfastighet ............ |
74-9 |
83-2 |
■f 8-s |
+ 11''0 |
84-s |
+ |
9-4 |
+ 12-5 |
84-7 |
+ |
9*8 |
+ 13-oi |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*9 |
l-i |
— 0-s |
— 38-9 |
1*8 |
0-6 |
— 30-s |
ti |
o-s |
— 44*sj |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*1 |
3-7 |
— 3-4 |
— 47-7 |
3-5 |
3-6 |
— 50*5 |
33 |
3.8 |
— 52-3 j |
|||
Tjänst m. in................... |
16-1 |
12-o |
— 4*1 |
— 25-8 |
10-9 |
_ |
5*2 |
— 32-5 |
10-9 |
— |
5*2 |
— 32-ö| |
|
Ludvika |
Jordbruksfastighet ........... |
3*5 |
3-2 |
— 0-8 |
— 7-9 |
3-7 |
-f |
0-2 |
-f- 0*8 |
3''8 |
+ |
0’3 |
+ 8*4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-7 |
5*3 |
+ 06 |
-1- 12-5 |
6*i |
+ |
1-4 |
+ 28-9 |
5*3 |
+ |
0-6 |
+ 11*9 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
36-s |
43-5 |
+ 6*7 |
4-18-3 |
43-4 |
6-6 |
4- 17-s |
43-s |
+ |
6-5 |
+ 17-6 |
||
Tjänst m. m.................. |
55" o |
48o |
— 7-o |
— 12-8 |
46*8 |
— |
8-2 |
— 14-8 |
47-6 |
— |
7*4 |
— 13-3 |
|
Siljansnäs |
Jordbruksfastighet ........... |
57-3 |
61-9 |
+ 4''6 |
+ 7-9 |
64-7 |
+ |
7-4 |
+ 12-9 |
65*7 |
+ |
8-4 |
+ 14-5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-7 |
1-9 |
+ 0-2 |
+ 13-7 |
2-0 |
+ |
0*3 |
+ 20-s |
1-7 |
-f- |
0-o |
+ 2*2 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
29-7 |
26-2 |
— 3*5 |
— 11-6 |
24-1 |
5*6 |
— 18-7 |
23-6 |
6-1 |
— 20-3 |
|||
Tjänst m. m................... |
11*8 |
10-o |
— 1*3 |
— 1T7 |
9-2 |
— |
2-1 |
— 19-4 |
9-o |
— |
2*3 |
— 20-4 |
|
En ångers |
Jordbruksfastighet ............ |
53''3 |
60-o |
+ 6-7 |
+ 12-7 |
62''5 |
+ |
9-2 |
+ 17-3 |
64-o |
+ 10-7 |
+ 20-2 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
3-o |
2-a |
— o-l |
— 3l |
3-2 |
+ |
0-2 |
-f 6-0 |
2-7 |
0-3 |
— 12-7 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
18-3 |
16-8 |
— T5 |
— 8-3 |
15-9 |
2-4 |
— 13-2 |
lo-i |
3-2 |
— 17*5 j |
|||
Tjänst m. m.................. |
25*4 |
20-3 |
— 5*1 |
— 20-2 |
18-4 |
— |
7*0 |
— 27-4 |
18-2 |
— |
7*2 |
— 28-31 |
Tal). A.
841
‘ |
8 |
“■n |
* |
6 |
7” |
8 |
0 |
10 |
12 |
||||||||
Hassela socken |
Jordbruksfastighet ........... Annan fastighet, som ej an- |
54-5 |
52-6 |
1*0 |
— |
3-4 |
57-0 |
+ |
3*o |
+ |
5*o |
59-4 |
+ |
4*9 |
+ |
9-1 |
|
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-5 |
1-9 |
+ |
Om |
+ |
2(i’6 |
2-o |
+ |
O-s |
+ |
36i |
1-6 |
+ |
0-i |
+ |
8-i |
|
het, som användes i rörelse |
8-1 |
9o |
+ |
1-8 |
+ |
17*7 |
8-« |
+ |
o-s |
+ |
5*8 |
8-2 |
+ |
0-1 |
+ |
0-8 |
|
Tjänst m. m................... |
35*o |
35-u |
i |
O-o |
± |
O-o |
31-9 |
4-o |
— |
1 1*3 |
30-s |
— |
5* l |
— |
14-4 |
||
Hedesunda socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
55*4 |
58''5 |
+ |
3i |
+ |
5*7 |
61-3 |
+ |
5-9 |
4* |
10 c |
63-4 |
+ |
7*7 |
14 0 |
|
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan faslig- |
4*6 |
5*o |
0-4 |
+ |
tO-o |
5*4 |
+ |
o-s |
-1- |
17-4 |
4-5 |
Öl |
2-0 |
||||
bet, som användes i rörelse |
25-c |
26-4 |
+ |
0-8 |
+ |
2-7 |
24-1 |
— |
1-5 |
— |
5*9 |
23-4 |
— |
2-2 |
— |
8-9 |
|
Tjänst in. m................... |
14''i |
10t |
4*3 |
— |
29-s |
9-2 |
— |
5-2 |
— |
35-9 |
9-o |
— |
5*4 |
— |
37-6 |
||
Regnsjö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
59 "i |
71-9 |
+ 12-7 |
+ |
21-4 |
74-1 |
+ |
14-9 |
+ |
25*2 |
74*9 |
+ 15-7 |
26-s |
|||
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-2 |
1-1 |
— |
0-4 |
— |
6*6 |
1-2 |
± |
0-o |
+ |
3*3 |
1-0 |
0-2 |
17-2 |
|||
het, som användes i rörelse |
26-4 |
15-4 |
— |
ll-o |
— |
41*6 |
14-3 |
— |
12-1 |
— |
45-8 |
13-8 |
— |
12-6 |
— |
47-9 |
|
Tjänst m. m................... |
13-2 |
11-6 |
— |
1’6 |
— |
12-2 |
10-4 |
— |
2*s |
21-3 |
10-3 |
— |
2-9 |
— |
21-7 |
||
Anundsjö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
53*5 |
48-ä |
— |
5*o |
— |
9-4 |
54-4 |
+ |
0-9 |
+ |
1-7 |
56-6 |
4 |
31 |
+ |
5*7 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-2 |
1-8 |
+ |
0*6 |
+ |
45-9 |
1*9 |
0-7 |
+ |
51*7 |
lo |
+ |
0-3 |
+ |
23o |
||
het, som användes i rörelse |
20-a |
21-4 |
+ |
0-5 |
+ |
3*o |
18-9 |
— |
2-o |
— |
9-3 |
18-1 |
— |
2-8 |
— |
13l |
|
Tjänst m. m................... |
24-4 |
28''3 |
+ |
3-9 |
+ |
15''8 |
24-8 |
+ |
0-4 |
+ |
J'' 7 |
23-8 |
— |
0-6 |
2*4 |
||
Haverö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
44-4 |
47*4 |
+ |
3''0 |
+ |
6*7 |
51"9 |
+ |
7*5 |
+ |
16-9 |
54-2 |
4 |
9-8 |
+ |
22-o |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-5 |
2-3 |
+ |
0-8 |
+ |
47-4 |
2-4 |
+ |
o-d |
+ |
52-1 |
2-o |
+ |
0-5 |
+ |
28-2 |
|
het, som användes i rörelse |
13-o |
12-5 |
— |
0-5 |
— |
3*5 |
11-6 |
— |
1-4 |
— |
10-i |
10-9 |
— |
2-1 |
— |
16-o |
|
Tjänst m. m................... |
4Tl |
37-8 |
— |
3-3 |
— |
7*9 |
34l |
— |
7*0 |
— |
17-i |
32*9 |
— |
8-2 |
— |
19-9 |
|
Hägg- dångers |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
68-o |
75*0 |
-i- |
7*0 |
4- |
10-3 |
76*5 |
+ |
8-5 |
+ |
12-5 |
77-1 |
+ |
9-i |
+ |
13-5 |
socken |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan hastig- |
0-a |
0-5 |
0-4 |
— |
39-2 |
0-6 |
0-3 |
30-4 |
OS |
0*4 |
45*1 |
|||||
het, som användes i rörelse |
7*2 |
5*5 |
1''7 |
— |
24-6 |
5*5 |
— |
1*7 |
— |
23-9 |
5*o |
—- |
2-2 |
— |
31-o |
||
Tjänst m. m................... |
23-9 |
19-0 |
— |
4-9 |
_ |
20-5 |
17-4 |
— |
6*5 |
— |
27*2 |
17-4 |
— |
6*5 |
— |
27*2 |
|
Junsele socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
68-1 |
62-4 |
— |
5*7 |
— |
8-5 |
68-8 |
+ |
0-7 |
+ |
0-9 |
71-6 |
+ |
3*5 |
+ |
5*1 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
0*3 |
0-9 |
+ |
0-c |
+ |
224-7 |
0*8 |
+ |
o-s |
+ |
192-8 |
0-7 |
_L 1 |
04 |
4* 14o*4 |
||
het, som användes i rörelse |
14-o |
159 |
+ |
1-9 |
+ |
13-5 |
13-1 |
— |
0*9 |
— |
5*9 |
12-o |
— |
2-o |
14-4 |
||
Tjänst m. m................... |
17''6 |
20''S |
+ |
3-2 |
+ |
18-4 |
17*3 |
— |
0-3 |
2-o |
15*7 |
— |
1-9 |
_ |
12-o |
||
Vibyggerå socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
58-6 |
63-3 |
+ |
4*8 |
+ |
8-2 |
66-2 |
+ |
7*7 |
+ |
13i |
66"8 |
+ |
8-3 |
+ |
14-2 |
1''9 |
1-6 |
— |
0*3 |
— |
19-o |
1*8 |
— |
0-1 |
— |
8*2 |
1-4 |
— |
0-5 |
— |
26-4 |
||
het, som användes i rörelse |
2-o |
3-2 |
+ |
0*3 |
+ |
12-2 |
3o |
+ |
0''1 |
+ |
3*5 |
2-9 |
± |
0-0 |
+ |
T4 |
|
Komtnunalsk |
Tjänst m. m................... attesakkunnige. |
36-7 |
31-9 |
4*8 |
13-o |
29-o |
7-7 |
20-8 |
28-9 |
7-8 |
21-4 106 |
842
Tab. A.
1 |
2 |
3 |
4 |
O |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 i |
|||||
Frostvikens |
Jordbruksfastighet ............ |
49-6 |
55-1 |
+ |
5-5 |
-f- |
112 |
59-8 |
+ |
10-2 |
+ 20-7 |
60-7 |
4 |
ll-i |
-f* 22*3'' |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
O-i |
Oi |
-+- |
0-o |
12-4 |
Oi |
-+- |
c. |
2-2 |
0-3 |
0-i |
— 23-ei |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
30-1 |
26-2 |
3-9 |
12-8 |
23-5 |
6-6 |
22-o |
23-o |
7-1 |
— 23-5 |
||||||
Tjänst m. m................... |
19-9 |
18-8 |
— |
le |
— |
8-3 |
16-3 |
— |
3e |
- |
18-i |
16-o |
— |
3-9 |
— 19-5 |
|
Ovikens |
Jordbruksfastighet ............ |
74-2 |
75-1 |
+ |
0-9 |
+ |
1-3 |
78-2 |
+ |
4-o |
+ |
5*5 |
79-5 |
+ |
5’3 |
+ 7-2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0*s |
0-s |
-1- |
0-o |
3-1 |
0-s |
0*o |
+ |
4-4 |
0-e |
02 |
— 19-5 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-2 |
7-8 |
1-4 |
15-4 |
7*o |
2-2 |
24-7 |
6*5 |
2-7 |
— 30-2 |
||||||
Tjänst m. m................... |
15-s |
16-3 |
+ |
Oä |
+ |
0-3 |
14-o |
— |
l-s |
— |
11-5 |
13-4 |
— |
2-4 |
— 15-o |
|
Storsjö |
Jordbruksfastighet ........... |
86-2 |
72-2 |
14-o |
16-3 |
79-5 |
_ |
6-7 |
_ |
7*8 |
82-6 |
_ |
3-6 |
— 4-i | |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
1*3 |
0-8 |
0-5 |
32-7 |
0-e |
0-7 |
50-4 |
0-5 |
0-S |
— 57o| |
|||||
Tjänst in. m................... |
12-5 |
27-o |
+ |
14-5 |
+ |
115-2 |
19*0 |
+ |
7*4 |
-f |
49-5 |
16-9 |
+ |
4-4 |
+ 34-9 |
|
Burträsks |
Jordbruksfastighet ............ |
55" l |
56-2 |
+ |
1-1 |
+ |
2-o |
60-s |
+ |
5-2 |
+ |
9-5 |
62-2 |
+ |
7*1 |
+ 13i |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-1 |
2-3 |
+ |
0-2 |
+ |
ll-e |
2-4 |
+ |
0-3 |
, |
19-2 |
2-o |
o-i |
— 3*9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
18-s |
16-0 |
2*8 |
15-2 |
14-6 |
4-2 |
22-7 |
13-s |
5*o |
j — 26*9; |
||||||
Tjänst m. m................... |
24-0 |
25-5 |
+ |
1-5 |
4- |
6-3 |
22- 7 |
1-3 |
— |
5-6 |
22-0 |
— |
2-o |
— 8''5 |
||
Vilhelmina |
Jordbruksfastighet ............ |
63-7 |
61-7 |
_ |
2-o |
_ |
3-1 |
08-7 |
+ |
5-o |
+ |
7*9 |
72-3 |
J- |
8-e |
+ 13 8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*6 |
1*9 |
+ |
0-3 |
+ |
16-3 |
1-9 |
0-3 |
15-7 |
1-4 |
0*2 |
—15-7; |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
ii-i |
11-5 |
+ |
0-4 |
+ |
3-9 |
9-i |
1-7 |
15-6 |
8-3 |
2-8 |
— 24- 8 i |
||||
Tjänst m. m, .................. |
23-6 |
24-9 |
4- |
1-3 |
■i- |
5-4 |
20-o |
— |
Be |
— |
15-2 |
18-o |
— |
5-e |
— 23''8; |
|
Jokkmokks |
Jordbruksfastighet ............ |
27-7 |
25-s |
1-9 |
_ |
6-8 |
33-1 |
+ |
5*4 |
+ |
19-4 |
38-o |
+ |
10-s |
4- 37-e |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-6 |
1-8 |
+ |
0-2 |
+ |
12-5 |
1-9 |
0-3 |
+ |
23-0 |
1-5 |
0-1 |
— 6-1 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
54''2 |
55''2 |
+ |
l-o |
l-s |
49-6 |
4-6 |
8-7 |
46-1 |
8-1 |
— 15-o |
|||||
Tjänst m. m................... |
16-s |
17-2 |
+ |
0*7 |
4-4 |
15-4 |
— |
1-1 |
— |
6*3 |
14-4 |
2-1 |
— 2-6 |
|||
Pa jula |
Jordbruksfastighet ............ |
47-8 |
59-1 |
+ 11-3 |
+ |
23-4 |
63-2 |
+ 15-4 |
+ |
31-9 |
65-1 |
4- |
17-3 |
4- 35-9 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-9 |
0-6 |
03 |
27-6 |
0-7 |
0-2 |
18-7 |
0-5 |
0-i |
■71 do ce i |
|||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
15-1 |
12-5 |
2-6 |
17-4 |
11-2 |
3*9 |
25-7 |
10-6 |
4-5 |
— 29*5; |
||||||
Tjänst m. m................... |
36-2 |
27-8 |
— |
8-4 |
— |
23-o |
24-9 |
— |
11-3 |
— |
31-o |
23-8 |
— |
12-4 |
— 34-3 |
843
Tab. It.
Enligt |
E n 1 |
> g t |
1 |
ö r s 1 a |
got |
||||||||
nu gäl- |
Alt. 1 |
Alt. It |
Alt. in |
||||||||||
bestäm- melser |
►d |
Ökning eller |
Ökning eller |
Ökning eller 1 |
|||||||||
Kommunens namn |
Beskattningsföremål |
Procent av kommunens hela skattebehov |
rocent av kommunens kela skattebehov |
behov |
av kommunens hela skatte- |
av den på beskaltningsföremålet i löpande delen av skattebehovet |
rocent av kommunens hela |
behov |
av kommunens hela skatte- j |
av den på beskattningsföremålet |
O 0 r» O) <1 t» 2- 2 1 o 5 05 O |
av kommunens hela skatte-behov |
av (ten på beskattningsföremålet |
i |
2 |
3 |
4 |
6 |
7 |
10 |
11 |
12 |
|||||
Adelsö |
Jordbruksfastighet ............ |
52-c |
48-5 |
4-1 |
— 8-o |
5T# |
1*0 |
— 1-8 |
53-9 |
-f- 1*3 |
4 2-.J |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
6-3 |
6-o |
0*3 |
— 3-7 |
6-7 |
0-4 |
+ 6-s |
5*4 |
— 0-9 |
— 13-s |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12-3 |
13-3 |
+ |
0*6 |
-f 3-8 |
13l |
+ |
02 |
+ 0-7 |
12-1 |
— 0-8 |
— 7-1 |
|
Tjänst m. m................... |
28-2 |
32-0 |
+ |
3*8 |
+ 13-7 |
28-e |
+ |
0-4 |
4- 1-6 |
28-« |
4 0-4 |
+ I’? |
|
Botkyrka |
Jordbruksfastighet ............ |
7*1 |
3-7 |
— |
3-4 |
— 48-0 |
4-5 |
— |
2-6 |
— 37*3 |
4*8 |
— 2-3 |
— 32-6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7-0 |
6-s |
_ |
0-2 |
— 2-3 |
7*7 |
+ |
0-7 |
4- 11-4 |
6-7 |
— 0-3 |
— 3-4 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
35*5 |
38-o |
+ |
2-5 |
+ 6-8 |
38-2 |
+ |
2*7 |
4 7-4 |
37*5 |
4- 2-o |
-{“ 5*6 |
|
Tjänst m. m................... |
50‘4 |
5T5 |
+ |
1-1 |
+ 2-3 |
49-6 |
— |
0-8 |
— 1-5 |
51-o |
+ 0-6 |
4 It |
|
Ekerö |
Jordbruksfastighet ............ |
35-2 |
28-1 |
_ |
7-1 |
— 20-4 |
30-s |
_ |
4-4 |
— 12-5 |
32-o |
— 3-2 |
— 9-o |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
9-3 |
9-6 |
+ |
0-3 |
+ 2-7 |
io-e |
+ |
1-3 |
4-13-8 |
9-t |
— 0-2 |
— 3-o |
i 1 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-9 |
10-2 |
+ |
1*8 |
+ 15-7 |
9-9 |
+ |
1*0 |
+ n. |
9-7 |
+ 0-8 |
+ 9-3 |
Tjänst m. m.................. |
46-6 |
52-1 |
+ |
5*5 |
+ ll-s |
48-7 |
+ |
2-1 |
4- 4-4 |
49-2 |
-j- 2-6 |
4- 5-6 |
|
Rådmansö |
Jordbruksfastighet ............ |
38-9 |
31-9 |
— |
7*o |
— 17*9 |
35*5 |
— |
3-4 |
— 8-7 |
37-3 |
— 1-6 |
— 4*1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
9-2 |
8-9 |
0*3 |
— 3-0 |
10-t |
+ |
0-9 |
4- 10-3 |
8-2 |
— l-o |
— 10-6 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-4 |
9*3 |
+ |
0-9 |
+ 10-8 |
8-7 |
+ |
0-3 |
-f- 3*6 |
8-6 |
4- 0-2 |
+ 2-o |
|
Tjänst m. m................... |
43’o |
49-o |
+ |
(5''4 |
+ 14-3 |
45*7 |
+ |
2*2 |
+ 4-9 |
45-9 |
4 2-4 |
-f- 5*5 |
|
| Bälinge |
Jordbruksfastighet ........... |
82''s |
81-6 |
— |
0*7 |
— O-s |
82-7 |
+ |
04 |
+ 0-5 |
83-4 |
4- 1*1 |
4 1-4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2''5 |
34 |
+ |
0’9 |
+ 34-8 |
3*5 |
+ |
l-o |
4 37-7 |
3o |
4 0-5 |
4 21-9 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
5*o |
5*2 |
+ |
0*2 |
+ 4-2 |
5*0 |
± |
O-o |
+ 0-1 |
4-7 |
— 0*3 |
— 6-i |
|
Tjänst m. m................... |
10-2 |
9-8 |
— |
0-4 |
— 4-1 |
8-8 |
— |
1-4 |
— 13-5 |
8*9 |
- 1-3 |
— 13-4 |
844
Tab. B
! l |
2 |
t s |
4 |
s |
8 |
! 7 |
8 |
» |
1 10 |
1 |
11 |
12 |
|
Söderfors |
! Jordbruksfastighet ............ |
5*3 |
2-o |
!— 3-3 |
— 62-6 |
2-5 |
2-8 |
— 53*9 |
2-7 |
2-6 |
--47-2 |
||
socken |
: Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
1-1 |
0-9 |
— 0*2 |
— 16-7 |
J-o |
0-1 |
— 3-9 |
0-9 |
0-2 |
— 17-5 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
35* t> |
42-s |
+ 7-3 |
-|- 20-5 |
43-9 |
+ |
8-4 |
1+ 23-5 |
42 0 |
+ |
7*0 |
4- 19-o |
|
Tjänst m. m................... |
58-1 |
54-3 |
— 3*8 |
— 6-5 |
52-6 |
5*5 |
— 9-5 |
53-9 |
4*2 |
— 7*2 |
|||
Tillinge |
Jordbruksfastighet ............ |
68-3 |
75-8 |
+ 7-5 |
+ 11-0 |
77-1 |
+ |
8-s |
4 12-9 |
77*6 |
4 |
9-3 |
4 13-Ö |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
3-o |
2-o |
— 1*0 |
— 35-4 |
2*2 |
0-s |
— 27-3 |
1-8 |
1-2 |
— 40-2! |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-9 |
7''4 |
— 1-5 |
— 15*9 |
7*0 |
1*9 |
— 21-3 |
6*9 |
2*o |
— 22-2 |
|||
Tjänst m. in................... |
19-8 |
14-8 |
— 5*0 |
— 25-3 |
13-7 |
— |
6*1 |
— 30-8 |
13-7 |
— |
6*i |
— 30-8! |
|
Vaksaln |
Jordbruksfastighet ............ |
54*7 |
59''2 |
+ 4-5 |
+ 8-2 |
60-e |
+ |
5*9 |
+ 10-7 |
61-9 |
+ |
7*2 |
4- 13-oj |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
12-3 |
10-6 |
- 1-7 |
— 14-1 |
11-6 |
o-? |
— 5*9 |
9-9 |
2-4 |
— 19-6 j |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4*2 |
3-3 |
— 0-9 |
— 20-o |
3*o |
1-2 |
— 26-2 |
3-1 |
1-1 |
— 25*1 |
|||
Tjänst m. m................... |
28-8 |
26-9 |
— 1-9 |
— 6-7 |
24-s |
— |
4*o |
— 13-9 |
25*1 |
— |
3-7 |
— 12-8 |
|
Björkviks |
Jordbruksfastighet ............ |
54''t) |
56-5 |
+ 1-9 |
4 3-7 |
59*4 |
4- |
4-8 |
4 9-0 |
60-3 |
+ |
5*7 |
+ 10-6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
l-i |
li |
+ O o |
— 3-9 |
1-2 |
+ |
o-i |
4 6-5 |
ro |
0-1 |
— 12-2 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
17-6 |
18-4 |
+ 0-s |
+ 4-2 |
17-3 |
0-3 |
— 2-1 |
16-8 |
0*S |
— 4*81 |
|||
Tjänst m. m.................. |
26-7 |
24-o |
— 2-7 |
— 10-2 |
22-1 |
— |
4-o |
— 17*3 |
21-9 |
— |
4-s |
— 18-0 |
|
Tunabergs |
Jordbruksfastighet ............ |
27-6 |
20-o |
— 7*6 |
— 27-4 |
22-c |
5-o |
— 18-1 |
23-6 |
4*0 |
— 14" 4 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*3 |
1*2 |
— 0-1 |
— 9-0 |
1-8 |
_1_ |
Oo |
4- 4-o |
l-i |
0-2 |
— 13-o |
|
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
23-4 |
35-o |
+ 11-6 |
+ 49-3 |
34-6 |
+ |
11-2 |
4- 47-3 |
33-4 |
+ |
10-0 |
4-42-7- |
|
Tjänst m. m................... |
47-7 |
43-8 |
— 3-9 |
— 8-i |
41-5 |
6-2 |
— 12-9 |
41-9 |
5-s |
— 12-2; |
|||
Västra Vin g- |
Jordbruksfastighet ............ |
26i |
23-7 |
— 2-4 |
— 9-3 |
25*8 |
0-3 |
— 1-8 |
26-c |
+ |
0-5 |
+ It! |
|
åkers socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse .......... |
7*0 |
7*o |
+ O-o |
+ 1-4 |
7*9 |
4- |
0-9 |
4 13-7 |
6-s |
0-2 |
— 2-4: |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
36-2 |
40-1 |
+ 3-9 |
+ 10-6 |
38-o |
4- |
2-4 |
+ 6-4 |
38-o |
+ |
2-4 |
4- 6-4 |
|
Tjänst in. in................... |
30-7 |
29-2 |
— 1-5 |
— 4*9 |
27-7 |
3-o |
— 9-6 |
28-0 |
2-7 |
— 8-si |
|||
Ytter En- |
Jordbruksfastighet ............ |
56-3 |
54-3 |
— 2-0 |
— 3‘5 |
56''8 |
4 |
0-5 |
+ 1-0 |
58-s |
2-5 |
4 4-5; |
|
hörna socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
8-3 |
7-7 |
— 0-6 |
— 7*6 |
8-5 |
+ |
0-2 |
4 1-9 |
6*9 |
1-4 |
—16 ä1 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-s |
13-3 |
4- 3-5 |
4-36-9 |
12-5 |
+ |
2*7 |
4 28-3 |
12-0 |
2*2 |
+ 23-il |
||
Tjänst m. m................... |
25''6 |
24-7 |
— 0*9 |
— 3-7 |
22*2 |
3-4 |
— 13-6 |
22-3 |
— |
3-3 |
— 13-2 i |
||
Mjölby |
Jordbruksfastighet ............ |
9-5 |
8-7 |
— 0-s |
— 8-1 |
9-5 |
-t- |
0-o |
4- 0-2 |
9-9 |
-j- |
0-4 |
4- 4-4- |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
16-e |
18-3 |
+ It |
+ 10-4 |
20-4 |
4 |
3-8 |
4- 22-9 |
18-1 |
4 |
1-5 |
4 9-o |
i |
Rörelse samt annan fastig-het, som anvämtes i rörelse |
23-4 |
25-2 |
+ 1-8 |
4- 7-3 |
24-4 |
+ |
l-o |
+ 4-1 |
24-s |
4 |
1-4 |
4- 5-9 |
1 |
Tjänst m. m................... |
50'' 5 |
47-s |
— 2-7 |
— 5*3 |
45*7 |
4-8 |
- 9-4 |
47-2 |
3*3 |
— 6-5 |
Till». 1$
845
1 |
2 |
8 |
4 |
6 |
tf |
7 |
8 |
''■> |
10 |
1 |
12 |
|||
Västra Ene- |
Jordbruksfastighet .......... |
72*7 |
67-9 |
4-s |
— 6*3 |
71*1 |
1*6 |
_ 2*2 |
71*8 |
0*9 |
- 1*2 |
|||
by socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*9 |
2-o |
+ |
Öl |
-f* |
2i2 |
, |
03 |
-f- 15*8 |
1*7 |
0*2 |
— 10*9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
5*7 |
8-o |
2*3 |
+ 40*3 |
7*1 |
+ |
1*4 |
+ 24*6 |
7-o |
+ |
1*8 |
+ 24*1 |
||
Tjänst m. m................... |
19-7 |
22''l |
2-4 |
+ 12-3 |
19*8 |
— |
Öl |
0*4 |
19*5 |
- |
0*2 |
- 1*2 |
||
Östra Husby |
Jordbruksfastighet ........... |
62*1 |
60-8 |
_ |
1*5 |
— 2-4 |
03-8 |
+ |
1*2 |
+ 1*9 |
64*1 |
+ |
2*0 |
+ 3*1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2*3 |
1-9 |
0''4 |
— 15*o |
2*2 |
0*1 |
— 3*8 |
1*7 |
0*6 |
— 22*5 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
16*5 |
15''S |
+ |
0*3 |
+ 2*1 |
14*7 |
0*8 |
— 5*o |
14*1 |
1*1 |
— 6*8 |
|||
Tjänst m. m................... |
20*1 |
21-7 |
+ |
1-8 |
+ 7-5 |
19*8 |
— |
0*3 |
- 1*5 |
19*8 |
— |
03 |
— 1*9 |
|
Björkö |
Jordbruksfastighet ............ |
77-3 |
80*7 |
-f |
3*4 |
+ 4*5 |
S2*4 |
4- |
5*1 |
+ 3*7 |
83*i |
4- |
5''S |
+ 7*5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-o |
1*5 |
0*3 |
-27-5 |
1*8 |
0*4 |
— 25*9 |
1*3 |
0*7 |
— 36*1 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4*3 |
4*3 |
0*5 |
— 10*3 |
4*1 |
0''7 |
— 16*0 |
3*8 |
1*0 |
— 21*3 |
||||
Tjänst m. m................... |
15-9 |
13-5 |
— |
2*4 |
— 15i |
11*9 |
— |
4*o |
— 25*0 |
11-8 |
— |
4*i |
— 25*3 |
|
Bottnaryds |
Jordbruksfastighet ............ |
84-o |
71*5 |
_ |
12*3 |
— 15* i |
/ 0*3 |
__ |
8*7 |
— 104 |
76*8 |
7*2 |
— 8* o'' |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0*7 |
1*3 |
+ |
0-8 |
+ 81-2 |
1*4 |
4- |
0*7 |
+ 85*9 |
1*0 |
4- |
03 |
+ 45*9 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
3*1 |
4-4 |
+ |
1-3 |
+ 42*2 |
3*8 |
+ |
0*7 |
+ 26*1 |
3* G |
+ |
0*5 |
+ 15*n |
|
Tjänst m. m................... |
12-2 |
22-8 |
+ 10-8 |
+ 87*4 |
19*5 |
-j- |
7*3 |
+ 602 |
18*c |
+ |
6*4 |
4- 52* G |
||
Gryteryds |
Jordbruksfastighet ............ |
73*o |
70*1 |
_ |
2*9 |
— 4-1 |
72-5 |
_ |
0*3 |
— 09 |
72* s |
_ |
0*2 |
— 0*3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-3 |
1*9 |
04 |
— 16*6 |
2*1 |
0*2 |
— 6*0 |
1*8 |
0*5 |
— 22*9 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12*5 |
13*1 |
4- |
2*6 |
+ 22-o |
13 s |
-1“ |
1*8 |
+ 10*7 |
13*7 |
+ |
1*2 |
+ 9*s |
|
Tjänst m. m................... |
12*2 |
12-9 |
+ |
0*7 |
-f- 5* - |
11*6 |
_ |
0*6 |
— 4*6 |
11*7 |
— |
0*5 |
— 3*9 |
|
Korsberga |
Jordbruksfastighet ............ |
67*8 |
68*3 |
05 |
+ 08 |
70*8 |
! |
3-o |
+ 4*5 |
72*o |
+ |
4*2 |
+ 6*2 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
6-0 |
5*5 |
0*3 |
— 7*2 |
6*o |
-1- |
0*o |
-+- 0*o |
4''9 |
1*1 |
— 17*8 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12-4 |
11*9 |
0-5 |
10*8 |
1*8 |
— 15*o |
10*5 |
1*9 |
— 15*3 |
|||||
Tjänst m. m................ |
13*8 |
14*3 |
+ |
0-5 |
+ 3*2 |
12*8 |
1*2 |
— 8*8 |
12*6 |
— |
1*2 |
— 8*6 |
||
Hovman- |
Jordbruksfastighet ............ |
12-7 |
9*1 |
_ |
3*6 |
— 28-3 |
10*8 |
_ |
2*4 |
- 19*3 |
11*0 |
_ |
1*7 |
— 13*4 |
torps socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ......... |
5*7 |
4-5 |
1*2 |
— 21*3 |
5*2 |
0*5 |
— 7*7 |
4-1 |
1*3 |
— 23*0 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
33*9 |
40-s |
09 |
+ 20*6 |
40 s |
4_ |
6*9 |
+ 20*5 |
40*o |
+ |
6*1 |
+ 18*1 |
||
Tjänst m. m.................. |
47-7 |
45-c |
2*1 |
— 4*5 |
43*7 |
— |
4*o |
— 8*4 |
44*0 |
3*1 |
— 6*5 |
|||
Fagerhults |
Jordbruksfastighet ............ |
72*5 |
64-s |
_ |
7*7 |
— 106 |
68* o |
_ |
4*5 |
— 6*1 |
69*1 |
_ |
3*4 |
— 4*7 j |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-9 |
2*7 |
02 |
— 07 |
3*0 |
0*1 |
+ 2*5 |
2*4 |
0*3 |
— 18*2 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
13*4 |
20-o |
4- |
06 |
+ 48*8 |
17*9 |
+ |
4*5 |
+ 33*4 |
17*3 |
+ |
4*1 |
+ 30-7 |
|
Tjänst m. m................... |
11*2 |
12''5 |
-i- |
1*8 |
+ 11*7 |
ii*i |
— |
0*1 |
— 1*1 |
Ilo |
— |
0*2 |
— l-oi |
846
Tab. B
1 |
2 |
3 |
4 |
6 |
G |
7 |
8 |
9 |
10 |
n |
12 |
||||||
Hallinge- |
Jordbruksfastighet ......... |
37-7 |
30-2 |
_ |
7-5 |
_ |
20-o |
33-8 |
_ |
4*4 |
_ |
11-6 |
34-8 |
_ |
2-9 |
_ |
7-6 |
bergs socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-0 |
1-4 |
0-1 |
10-3 |
1*6 |
+ |
o-i |
+ |
3l |
1-3 |
02 |
16-2 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
20-2 |
22-4 |
+ |
2*2 |
+ |
u-o |
22-2 |
+ |
2o |
+ |
9-9 |
20-9 |
+ |
0*7 |
+ |
3-6 |
|
Tjänst m. m.................. |
40-G |
46-0 |
+ |
5-4 |
+ |
13-4 |
42-9 |
+ |
2*3 |
+ |
5*5 |
430 |
+ |
2-4 |
+ |
5*9 |
|
Vena socken |
Jordbruksfastighet ............ |
34-1 |
25-3 |
_ |
8-8 |
_ |
25" 9 |
28-4 |
5*7 |
_ |
16-8 |
29-7 |
_ |
4-4 |
12-9 |
||
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7-9 |
8-8 |
+ |
0-9 |
+ |
11-2 |
9-7 |
+ |
1-8 |
+ |
23-4 |
8-3 |
-f |
c |
+ |
4*6 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
19-4 |
23-0 |
+ |
3-6 |
+ |
19-o |
21-7 |
+ |
2-3 |
+ |
12-2 |
21-6 |
+ |
2-2 |
+ |
12o |
|
Tjänst m. m................... |
38-o |
42-9 |
+ |
4*3 |
+ |
ll-i |
40-2 |
+ |
1-6 |
+ |
3-9 |
40-4 |
+ |
1-8 |
+ |
4*3 |
|
Karlslunda |
Jordbruksfastighet ............ |
66’9 |
69-s |
+ |
2-9 |
+ |
4-4 |
71-7 |
+ |
4*8 |
+ |
7*2 |
73-o |
+ |
6-1 |
+ |
9-2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8''2 |
7-3 |
_ |
0-9 |
10-6 |
8-o |
_ |
0-2 |
1-6 |
6-5 |
1-7 |
20-o |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-7 |
9-o |
+ |
0-3 |
+ |
2-8 |
8-1 |
0-6 |
10-S |
8-o |
0*7 |
8-o |
|||||
Tjänst m. m................... |
16-2 |
13-9 |
— |
2-3 |
— |
14-5 |
12 2 |
— |
4*o |
— |
24-6 |
12-5 |
— |
3-7 |
— |
23-4 |
|
Bro socken |
Jordbruksfastighet ............ |
88-9 |
90-1 |
+ |
1-2 |
+ |
1-8 |
90-:. |
~r |
1-6 |
+ |
1*7 |
91.1 |
+ |
2*2 |
+ |
2-4 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
3-9 |
2''9 |
l-o |
24-ö |
3-2 |
0-7 |
lf)-4 |
2-6 |
1-3 |
_ |
32-7 |
||||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
0-9 |
li |
+ |
0-2 |
+ |
23i |
l-o |
+ |
0-1 |
+ |
11-5 |
l-o |
+ |
O-i |
+ |
11-5 |
|
Tjänst m. m................... |
6-3 |
5-9 |
— |
0-4 |
— |
6*6 |
5*8 |
— |
1-0 |
— |
16-o |
5-3 |
— |
To |
— |
15*4 |
|
Bäls socken |
Jordbruksfastighet ............ |
81-3 |
74*1 |
_ |
7-2 |
_ |
8-7 |
77-2 |
_ |
4-1 |
_ |
5*0 |
78-7 |
_ |
2-6 |
_ |
3-1 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-8 |
3-2 |
+ |
0''4 |
+ |
9-4 |
3-3 |
+ |
0-5 |
+ |
17*o |
2-5 |
0-3 |
9*41 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
8-0 |
10-6 |
+ |
2-6 |
+ |
31-7 |
9-1 |
1 |
1-1 |
+ |
13-4 |
8-7 |
+ |
0-7 |
+ |
8-1 |
|
Tjänst m. m................... |
7-9 |
12l |
+ |
4-2 |
+ |
53-7 |
10-4 |
+ |
2-5 |
+ |
32-6 |
10-1 |
+ |
2-2 |
+ |
26-s |
|
Rone socken |
Jordbruksfastighet ............ |
55''i |
53-4 |
_ |
1-7 |
_ |
3-1 |
56 *2 |
+ |
1-1 |
+ |
2-o |
5 / *3 |
+ |
2*2 |
+ |
4-o |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-4 |
4-3 |
O. |
2-ä |
4*7 |
+ |
03 |
I |
8-c |
3-9 |
0*5 |
10-« |
|||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
11-6 |
11-6 |
-f- |
0-o |
0-3 |
11-2 |
0-4 |
4-2 |
10-6 |
l-o |
8-7 |
||||||
Tjänst m. m.................. |
28-9 |
30-7 |
+ |
Ts |
+ |
6*4 |
27-9 |
— |
l-o |
— |
3-4 |
28-2 |
— |
0*7 |
— |
2-5 |
|
Augerums |
Jordbruksfastighet ............ |
23-9 |
22-o |
_ |
1-9 |
— |
7*9 |
23-6 |
— |
0-3 |
_ |
1-4 |
24*5 |
+ |
0-6 |
+ |
2-3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
17*7 |
18-o |
_L |
0*3 |
+ |
1-7 |
20-o |
_L |
2-3 |
+ |
128 |
17-5 |
0-2 |
1-4 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*7 |
9-1 |
+ |
1-4 |
+ |
17*7 |
8-7 |
+ |
l-o |
+ |
13-4 |
8-7 |
+ |
To |
+ |
14-3 |
|
/ |
Tjänst m. m.................. |
50-7 |
50-9 |
+ |
0-2 |
+ |
0*5 |
47-7 |
— |
3-o |
— |
5-9 |
49-3 |
— |
1-4 |
— |
2-7 |
Kyrkhults |
Jordbruksfastighet ............ |
45-9 |
41-5 |
_ |
4-4 |
— |
9-6 |
43-4 |
— |
2-5 |
— |
5*4 |
45''9 |
± |
o-o |
± |
0-o |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
5-3 |
5*2 |
0-i |
_ |
1-9 |
5’7 |
+ |
0-4 |
+ |
6-8 |
4*8 |
_ |
0-5 |
_ |
9-3 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
28-o |
29-2 |
+ |
1-2 |
+ |
4-3 |
29-4 |
i ~r |
1-4 |
4- |
5*0 |
27-o |
To |
_ |
3-5 |
||
Tjänst m. m.................. |
20-8 |
24-1 |
+ |
8*3 |
+ |
15 *9 |
21-5 |
+ |
0-7 |
+ |
3-4 |
22*3 |
+ |
1-5 |
+ |
7-2 |
Till». 1$
847
T |
2 |
8 |
| 4 |
5 |
1 « |
7 |
8 |
9 |
10 |
1 |
11 |
12 |
||
Finja |
Jordbruksfastighet ............ |
22*5 |
19-5 |
3*o |
- 13-5 |
21-2 |
1-3 |
— 5-8 |
21-8 |
0-7 |
— 2-9 |
|||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
10-o |
8-5 |
1-5 |
— li-o |
9-8 |
0-2 |
— 2-o |
8-3 |
1*7 |
— 17-1 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
32-2 |
39-8 |
+ |
7''ti |
4 23-4 |
38-4 |
+ |
r,-2 |
4 19-2 |
38-g |
4 |
6''4 |
+ 19-s |
|
Tjänst m. m................... |
35*3 |
32-2 |
3-1 |
— 8-r |
30-6 |
— |
4*7 |
— 13-3 |
31-3 |
4*o |
— 11-3 |
|||
Loshults |
Jordbruksfastighet ............ |
■I4-1 |
39*o |
4.5 |
— 10-3 |
42-8 |
_ |
1-3 |
— 3*0 |
44-2 |
Öl |
4 O-s |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-1 |
7-5 |
O-s |
— 6*8 |
8-6 |
+ |
0''5 |
+ 5-8 |
7*o |
1-1 |
— 14-o |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
16-4 |
20-6 |
-f |
4-2 |
4 25-2 |
19-1 |
+ |
2-7 |
+ l(i-4 |
19-o |
+ |
2-6 |
4 15-2 |
|
Tjänst m. in................... |
31-4 |
32-8 |
-i- |
0''9 |
+ 3-0 |
29-5 |
1-9 |
— 5*9 |
29-8 |
__ |
1-6 |
— 4-9 |
||
Rya socken |
Jordbruksfastighet ........... |
63-s |
62-o |
_ |
1-8 |
— 3*o |
64-3 |
4- |
0-5 |
+ 0-7 |
65‘5 |
+ |
1*7 |
4- 2-7 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7o |
6-8 |
0’7 |
— 8-5 |
7 5 |
-1- |
0-o |
6-2 |
1-3 |
— 17-2 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
6-8 |
6-9 |
0-6 |
+ -9-4 |
6*3 |
± |
0-o |
— 0-4 |
0*2 |
0-1 |
— 0-9 |
|||
Tjänst in. m................... |
22*4 |
24-3 |
+ |
1-9 |
+ 8-c |
21-9 |
— |
0-5 |
— 24 |
22’l |
- |
0-3 |
— 1-7 |
|
Stenestads |
Jordbruksfastighet ............ |
82-7 |
78-s |
_ |
3-9 |
— 4-7 |
81-1 |
_ |
1-6 |
— 1-9 |
81-9 |
0-8 |
— l-o |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-4 |
2''5 |
+ |
Öl |
O Tf- + |
2-6 |
+ |
0-2 |
+ 12-1 |
2-1 |
0-3 |
— 10-9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
3-5 |
Öl |
+ |
1''6 |
+ 44-o |
4-5 |
+ |
l-o |
+ 27-0 |
4*3 |
+ |
0-8 |
4- 23-5 |
|
Tjänst m. m................... |
11-4 |
13-6 |
+ |
2-2 |
+ 19-5 |
tis |
+ |
0-4 |
+ 3-o |
11-7 |
-h |
0-3 |
4- 2-3 |
|
Vikens |
Jordbruksfastighet ............ |
10-8 |
9-1 |
_ |
1-7 |
— 15‘ 5 |
9-9 |
_ |
0*9 |
— 8-o |
10- o |
_ |
0-8 |
— 6*1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
12-7 |
10-2 |
2-5 |
— 19-5 |
11-9 |
0-8 |
— 6-1 |
10-o |
2-7 |
- 20-3 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
33*0 |
3G-o |
+ |
3-0 |
+ 9-1 |
34-9 |
-L |
1*9 |
4- 5-8 |
35*6 |
*+* |
2-0 |
4- 7-9 |
|
Tjänst m. m................... |
43*ö |
44-7 |
+ |
1-2 |
4 2-8 |
43-3 |
— |
0-2 |
— 0-6 |
44-4 |
+ |
0-9 |
4 1-4 |
|
Västra |
Jordbruksfastighet ............ |
21-1 |
19-3 |
1-8 |
— 8-2 |
20-2 |
0-9 |
- 3-9 |
20-9 |
0-2 |
— 0-6 |
|||
Klagstorps socken |
Annan fastighet, som ej an- |
14-8 41-1 |
10-5 46-7 |
29-2 |
121 45"i |
2*7 |
— 18-4 + 10-2 |
10-3 45-7 |
4*5 4*6 |
— 30-5 +11-1 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
+ |
5*6 |
4- 13-4 |
+ |
4-3 |
+ |
||||||||
Tjänst m. m................... |
23-0 |
23-5 |
-1- |
0-5 |
+ 2-3 |
22-3 |
— |
0-7 |
— 2-9 |
23-1 |
+ |
0-1 |
— 0-3 |
|
Onsala |
Jordbruksfastighet ........... |
rf* ap |
40- o |
8-5 |
— 17*5 |
43-5 |
5*o |
— 10-4 |
44*2 |
4*3 |
- 8-7 |
|||
socken |
Annan fastighet, som ej an |
7-5 |
7-1 |
0-4 |
— 5*4 |
8-o |
-f |
0-5 |
+ 7-0 |
0’6 |
0*9 |
— 12-1 |
||
Rörelse samt annan faslig-het, som användes i rörelse |
6*4 |
7o |
+ |
0-6 |
4 9-5 |
6-4 |
Oo |
+ 1-3 |
6-5 |
+ |
Öl |
4- 1-8 |
||
Tjänst m. m................... |
37-6 |
45" u |
-i- |
8''3 |
+ 22-o |
42-4 |
+ |
4*5 |
+ 11-8 |
42-7 |
+ |
5-1 |
+ 13-4 |
|
Rolfstorps |
Jordbruksfastighet ............ |
83-7 |
86o |
2-9 |
+ 3-4 |
87-2 |
+ |
3-5 |
+ 4-2 |
87-9 |
+ |
4-2 |
-{— O"0 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-8 |
1*2 |
0*6 |
— 28-0 |
1-4 |
0-4 |
— 20-8 |
1-1 |
0*7 |
— 36''4 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*7 |
6-1 |
1-6 |
— 2Ts |
5*9 |
1-8 |
_23*2 |
5*5 |
2-2 |
— 29-5 |
||||
Tjänst m. m. .................. |
6*s |
6*1 |
— |
0-7 |
— 10''2 |
5*5 |
— |
1-3 |
— 19-4 |
5*5 |
— |
1*3 |
— 18-s |
848
Tab. B
1 |
2 ~ |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
| Svartå |
Jordbruksfastighet ............ |
73-4 |
73*9 |
+ |
0*5 |
4- 0*7 |
7(1*2 |
+ |
2*8 |
+ 3*8 |
76*7 |
+ |
3*3 |
+ 4-4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
|||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
1*0 |
2*o |
+ |
0*1 |
-f 1*8 |
2*1 |
0*2 |
+ 9*o |
1*8 |
— |
0*1 |
— 9*o |
||
Rörelse samt annan fastig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
3*5 |
2*6 |
— |
0*9 |
— 26*5 |
2*3 |
— |
1-2 |
— 34*0 |
2*3 |
— |
1*2 |
— 35*o |
|
Tjänst m. m................... |
21*2 |
21*5 |
+ |
0*3 |
-f- 1''8 |
19*4 |
— |
1*8 |
- 8*5 |
19*2 |
— |
2*0 |
— 8*9; |
|
i Grundsunds |
Jordbruksfastighet ............ |
0*2 |
0*2 |
± |
0*0 |
— 23* s |
0*2 |
H- |
0*0 |
— 14*3 |
0*2 |
± |
0*0 |
— 9*5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
|||||||||||||
vändes i rörelse ......... |
29*2 |
29-8 |
~f" |
0*6 |
+ 1*9 |
34*o |
-r |
4*8 |
+ 16*5 |
29*s |
+ |
0*6 |
+ i*s! |
|
Rörelse samt annan fastig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
54*2 |
55*4 |
+ |
1*2 |
+ 2*2 |
52*o |
2*2 |
— 4*o |
55*3 |
+ |
1*1 |
+ 2*2, |
||
Tjänst m. m................... |
16*4 |
14*6 |
— |
1*8 |
— 10-5 |
13*8 |
2-0 |
— 16*o |
14*7 |
— |
1*7 |
— 10*5! |
||
Hjärtums |
Jordbruksfastighet ............ |
27*4 |
24*o |
— |
3*4 |
— 12*ä |
26*7 |
_ |
0*7 |
— 2*9 |
27*6 |
+ |
0*2 |
+ 0*4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
|||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
3*0 |
3*3 |
+ |
0*3 |
+ 8*s |
3*7 |
+ |
0*7 |
+ 23*2 |
3*1 |
T" |
0*1 |
+ 3*7 |
|
Rörelse samt annan faslig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
18*9 |
18*2 |
+ |
0*3 |
+ 1*9 |
18*4 |
— |
0*5 |
_ 2* v |
18*3 |
— |
0*6 |
— 2*8! |
|
Tjänst in. m................... |
BO* 7 |
53*5 |
+ |
2*8 |
4* 5''Ö |
51*3 |
0*5 |
+ Ro |
51*0 |
+ |
0*3 |
+ 0*6 |
||
Krokstads |
Jordbruksfastighet ............ |
75*5 |
74*6 |
_ |
0*9 |
— Ii |
7(3*6 |
+ |
1*1 |
+ 1*5 |
77*4 |
+ |
1*9 |
2*5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
|||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
0-6 |
0*7 |
-i- |
0-1 |
+ 7*3 |
0*7 |
_L |
0*1 |
+ 6*5 |
0*6 |
+ |
0*o |
— 4*o |
|
Rörelse samt annan faslig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
10*3 |
10*o |
- |
0*3 |
- 2*2 |
9*6 |
— |
0*7 |
— 0*9 |
8*9 |
— |
1*4 |
— 12-7: |
|
Tjänst m. m.................. |
13*6 |
14*7 |
+ |
1*1 |
+ 7*3 |
13*1 |
— |
0*5 |
— 3*7 |
13-1 |
— |
0*5 |
— 4* i| |
|
Lyse socken |
Jordbruksfastighet ............ |
19*o |
22*1 |
i T |
2-2 |
+ 11*2 |
23*3 |
+ |
3-i |
-r 17*0 |
23* s |
+ |
3*9 |
+ 19*4 |
Annan fastighet, som ej an- |
||||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
12*2 |
8*8 |
3*9 |
— 32*1 |
9*7 |
— |
2*5 |
— 20*1 |
8*o |
— |
4*2 |
— 33*8 |
||
Rörelse samt annan fastig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
18*0 |
21*9 |
“f" |
3*9 |
4- 21*5 |
21*3 |
-f |
3*31+ 17*8 |
21*5 |
+ |
3*5 |
+ 18*9. |
||
Tjänst m. m.................. |
49*9 |
47*7 |
— |
2’ 2 |
— 4*4 |
45*7 |
— |
4*2 |
— 8*3 |
46*7 |
— |
3*2 |
— 6*4 |
|
Karl Gustavs |
Jordbruksfastighet ............ |
81*7 |
86*2 |
_L |
4*5 |
+ 5*4 |
86*6 |
-f |
4-9 |
4- 6*0 |
87*8 |
+ |
6*1 |
+ 7*51 |
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
■ |
||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
5*o |
3*2 |
— |
l*s |
— 34*8 |
3*9 |
— |
1*4 |
— 27*o |
2*9 |
— |
2*1 |
— 42*6 |
|
Rörelse samt annan fastig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
7*7 |
6*8 |
— |
0*9 |
— 11*2 |
6*4 |
— |
1*3 |
— 16*9 |
6*o |
— |
1*7 |
— 21*7 |
|
Tjänst m. m................... |
5 *6 |
3*8 |
— |
1-s |
— 32*9 |
3*4 |
— |
2*2 |
— 39*9 |
3*3 |
— |
2*3 |
— 40*8* |
|
Rölanda |
Jordbruksfastighet ............ |
80*5 |
82*2 |
+ |
1*7 |
+ 2*o |
83*8 |
+ |
3*3 |
+ 4*1 |
84*o |
+ |
4*5 |
T 4*3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
|||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
0*7 |
0*5 |
— |
0*2 |
— 26*9 |
0*6 |
— |
0*1 |
— 17*8 |
0*4 |
— |
0*3 |
— 34*6 |
|
Rörelse samt annan fastig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
4-3 |
4*3 |
-f |
0*0 |
+ 0*6 |
3*9 |
— |
0*4 |
— 9*3 |
3*9 |
— |
0*4 |
— 9*5 |
|
Tjänst m. m................... |
14*5 |
13*o |
— |
1*5 |
— 10*1 |
11*7 |
— |
2*8 |
— 19-0 |
11*7 |
— |
2*S |
— 19*4! |
|
Sandhults |
54*2 |
50*8 |
— (1*3 |
53*5 |
0*7 |
— 1*2 |
54*4 |
+ |
0*2 |
+ 0*4! |
||||
socken |
Annan fastighet, som ej an- |
|||||||||||||
vändes i rörelse ............ |
4*6 |
4-2 |
— |
0*4 |
— 7 *6 |
4*7 |
+ |
0*1 |
+ 2*5 |
3*9 |
— |
0*7 |
— 14*2 |
|
Rörelse samt annan fastig- |
||||||||||||||
het, som användes i rörelse |
12*9 |
16*c |
+ |
3*1 |
+ 24*3 |
14*9 |
+ |
2*o |
+ 15*6 |
14*9 |
+ |
2*o + 15*3 |
||
Tjänst m. m.................. |
28*3 |
29*o |
+ |
0*7 |
+ 2*1 |
26*9 |
— |
1-4 |
— 5*2 |
26*8 |
— |
1*5 |
— 5*3 |
Tab. IS
849
1 |
\ |
8 |
4 |
1 |
6 |
7 |
h |
] |
11 |
10 |
n |
12 |
||||
Väne-Asaka socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
(>8-« |
76*4 |
~f~ * *8 |
+ |
11-4 |
77*9 |
1+ |
9-3 |
! + |
13-c |
78-3 |
-!- |
9-7 |
+ |
14-2 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-5 |
1-9 |
S— 0-6 |
— |
22-3 |
2-1 |
— |
0-4 |
13-8 |
1-7 |
— |
0*8 |
28-b |
|||
het, som användes i rörelse |
10-3 |
7-6 |
— 2’ 7 |
— |
20-9 |
7*o |
— |
3*8 |
32-o |
7*o |
— |
3-3 |
_ |
32-7 |
||
Tjänst m. in................... |
18-6 |
14-i |
— 4-5 |
— |
24-2 |
13-o |
— |
5*6 |
30-3 |
like |
— |
5*6 |
— |
30-3 |
||
Flo socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan faslighet, som ej an- |
78-5 |
79-6 |
+ 1-1 |
+ |
1-4 |
81-s |
j |
3-8 |
+ |
4-2 |
82-1 |
+ |
3*6 |
+ |
4*6 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan faslig- |
0-3 |
0-5 |
4- 0*2 |
+ |
707 |
0-5 |
+ |
0-2 |
-L |
74*4 |
0-4 |
+ |
O-i |
+ |
53-5 |
|
het, som användes i rörelse |
8-2 |
7*0 |
— 1-2 |
— |
14-9 |
6*3 |
— |
1-9 |
— |
23-7 |
6-2 |
— |
2-0 |
— |
25-3 |
|
Tjänst m. m................... |
13-o |
12-9 |
— 0-1 |
0*9 |
11-4 |
— |
1-8 |
11-7 |
11-3 |
— |
1-7 |
— |
13-1 |
|||
Gustav Adolfs |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan faslig- |
60-1 |
56''9 |
— 9''2 |
13-9 |
59-9 |
— |
6-2 |
— |
9-4 |
61-8 |
— |
4-5 |
— |
6-9 |
|
socken |
3-7 |
3''S |
— 0-4 |
10-4 |
3-7 |
-f |
0-o |
+ |
0-2 |
2-9 |
— |
0-s |
— |
20-1 |
||
het, som användes i rörelse |
l‘b |
13-o |
-f 5-5 |
+ |
73-8 |
12-3 |
4*8 |
_L |
63*8 |
Ilo |
+ |
4-1 |
+ |
54-9 |
||
Tjänst m. m. ................. |
22-7 |
26-s |
+ 4-1 |
+ |
18-0 |
24-1 |
+ |
1-4 |
+ |
6*4 |
23-9 |
+ |
1-2 |
+ |
5*2 |
|
Sventorps socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
74‘c |
65-s |
— 8-8 |
- |
11-9 |
68-6 |
— |
6-o |
— |
8-1 |
69-4 |
— |
5*2 |
7-1 |
|
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-7 |
2''4 |
— 03 |
— |
12-2 |
2*6 |
— |
0-1 |
— |
2-3 |
2i |
— |
O-i; |
— |
21-4 |
|
het, som användes i rörelse |
o*o |
7*6 |
+ 2-6 |
+ |
53-2 |
7*0 |
+ |
2-o |
+ |
39-8 |
6-8 |
+ |
1*8 |
+ |
37-4 |
|
Tjänst m. m................... |
17-7 |
24*2 |
+ 6-5 |
+ |
36-9 |
21-3 |
+ |
4-1 |
+ |
23-4 |
21-7 |
+ |
4*o |
+ |
22-6: |
|
Fämebo socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
31-5 |
17-3 |
— 14-2 |
— |
45-1 |
21-6 |
— |
9-9 |
— |
31-5 |
24-1 |
— |
7*4 |
— |
23-s |
vändes i rörelse .......... Rörelse samt annan faslig- |
2-6 |
2-s |
+ 0-2 |
+ |
9-8 |
3-2 |
-f |
0-6 |
“T |
24-4 |
2*6 |
± |
O-o |
4" |
1*2 |
|
het, som användes i rörelse |
17*6 |
26-2 |
+ 8-6 |
+ |
48-2 |
25-o |
4- |
7*4 |
41-7 |
24-0 |
4- |
7-o |
+ |
59-4 |
||
Tjänst m. m................... |
48-3 |
53-7 |
+ 5-4 |
-L |
11-2 |
50*2 |
-i- |
1*9 |
4- |
3*9 |
49-3 |
1-0 |
+ |
1-9 |
||
; Mangskogs |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
69-4 |
49-1 |
— 20-3 |
— |
29-2 |
55*7 |
— |
13-7 |
— |
19-7 |
58*6 |
— |
10-8 |
— |
15*5 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig |
0-1 |
0-3 |
+ 0-2 |
147-s |
0-3 |
0-2 |
4* |
143-5 |
0*3 |
r |
0*2 |
+ 100-o |
||||
.. |
het, som användes i rörelse |
22-6 |
37-4 |
+ 14-S |
+ |
66-0 |
32-7 |
+ |
10-4 |
+ |
45-2 |
30-4 |
+ |
7*8 |
+ |
34-9 |
Tjänst m. m................... |
7-9 |
13-2 |
+ 5-3 |
J- |
659 |
11-3 |
+ |
3-4 |
+ |
42-3 |
10-7 |
~r |
2*8 |
34-8 |
||
Algå socken |
Jordbruksfastighet ........... Annan fastighet, som ej an- |
82''2 |
68''s |
— 13-4 |
— |
16-4 |
72-4 |
— |
9-8 |
— |
11-9 |
75-4 |
— |
7*1 |
— |
8-7 |
vändes i rörelse ......... Rörelse samt annan fastig- |
2-8 |
5*4 |
-f 2*6 |
+ |
9M |
5*7 |
+ |
2-9 |
+ |
99-3 |
4*3 |
4- i |
1-5 |
+ |
52*4 |
|
het, som användes i rörelse |
6*2 |
10-3 |
+ 4-1 |
+ |
66*2 |
8-8 |
+ |
2-6 |
+ |
42-3 |
8-2 |
2-o |
+ |
32*6 |
||
Tjänst m. m................... |
8-8 |
15-5 |
+ 6-7 |
+ |
77''8 |
13i |
+ |
4*3 |
+ |
50-1 |
12-4 |
3-6 |
+ |
41-8 |
||
Olme socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
76-6 |
74-8 |
— 1*8 |
— |
2-4 |
76-9 |
+ |
0-3 |
+ |
0-4 |
77*8 |
+ |
1-2 |
+ |
1-5 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-o |
1-9 |
- 0-1 |
— |
1*8 |
2i |
i |
Öl |
-L. 1 |
5*5 |
1-7 |
— |
0-3 |
— |
13-3 |
|
het, som användes i rörelse |
6*5 |
6''8 |
-J- 0*3 |
+ |
5-2 |
6-3 |
— |
0-2 |
— |
3-1 |
6-o |
— |
0-5 |
— |
7-1 |
|
Kommundisk |
Tjänst m. in................... attesakkunnige. |
14-9 |
16-5 |
+ 1-61 |
-f- |
10-1 |
14-7 |
02 |
1*6 |
14-5 |
0-4 |
— |
2-s| 107 |
850
Tab. B
1 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
i) |
10 |
11 |
12 1 |
||||||
Östmarks |
Jordbruksfastighet ............ |
81-3 |
68*s |
. |
12*5 |
_ |
13*3 |
73*9 |
7*4 |
_ |
9*1 |
75*8 |
5*5 |
I — 6*8 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse .......... |
0-3 |
0*8 |
+ |
0*3 |
4- |
102*5 |
0*6 |
+ |
0*3 |
4- |
97-5 |
0*5 |
4* |
0*2 |
4- 58*o i |
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
7*1 |
12*5 |
-J- |
5*4 |
4- |
74*1 |
10*5 |
+ |
3*4 |
4- |
46*9 |
9*7 |
+ |
2*6 |
4- 35*4 |
|
Tjänst m. m.................. |
11*3 |
18*1 |
-r |
6*8 |
+ |
60*8 |
15*0 |
+ |
3*7 |
4- |
33*5 |
M*o |
4- |
2*7 |
4-25*1 |
|
Askers |
Jordbruksfastighet ............ |
39-5 |
43*3 |
+ |
3*8 |
J- |
9-9 |
45*9 |
4- |
6*1 |
4- |
10*4 |
40*1 |
+ |
7*2 |
4- 18-3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*3 |
1*5 |
+ |
0*2 |
+ |
13*3 |
1*6 |
4- |
0*3 |
4- |
23*9 |
1*3 |
± |
0*o |
+ 6**7| |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
20-5 |
21-4 |
+ |
0*9 |
+ |
4-0 |
20-6 |
-j- |
0*1 |
4- |
2*7 |
20*1 |
_ |
0*4 |
_ 2-2! |
|
Tjänst m. m................... |
38-7 |
33*8 |
— |
4*9 |
— |
12*6 |
31*9 |
— |
6*8 |
— |
17*s |
31*9 |
— |
6*8 |
— 17*7 |
|
Näsby |
Jordbruksfastighet ............ |
10-2 |
7-1 |
— |
3*1 |
— |
30o |
8-0 |
— |
2*2 |
— |
21*1 |
8*5 |
— |
1-7 |
— 17*1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
9-8 |
6*6 |
3*o |
_ |
31o |
8*o |
_ |
1*6 |
_ |
17*3 |
6*5 |
3*1 |
— 32*oj |
||
Rörelse samt annan fastig-het., som användes i rörelse |
51-5 |
62*3 |
+ |
10*8 |
4- |
21*o |
60*7 |
4- |
9*2 |
-f- |
17*9 |
61*4 |
+ |
9*9 |
-b 19*3| |
|
Tjänst in. in................... |
28-7 |
24*o |
— |
4*7 |
— |
like |
23*3 |
— |
5*4 |
18*9 |
23*fi |
— |
5-1 |
— 17*si |
||
Munktorps |
Jordbruksfastighet ............ |
62-3 |
68*9 |
+ |
6*6 |
+ |
10*7 |
71*o |
4- |
8*7 |
4- |
14*o |
71*5 |
4- |
9*2 |
4- 14*8 j |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2*9 |
2*3 |
_ |
0*4 |
_ |
13*0 |
2*8 |
_ |
0-1 |
_ |
3*6 |
2*3 |
_ |
0*6 |
— 20*2 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*4 |
6*5 |
_ |
0*9 |
_ |
12*1 |
6*o |
_ |
1*4 |
_ |
19*4 |
6*o |
_ |
1*4 |
— 19*4 |
|
Tjänst m. m................... |
27*4 |
22*1 |
— |
5*3 |
— |
19*5 |
20*2 |
— |
7*2 |
— |
26*2 |
20*2 |
— |
7*2 |
— 26*2 |
|
Torstuna |
Jordbruksfastighet ........... |
80*3 |
83*2 |
+ |
2*9 |
+ |
3* G |
84*3 |
4- |
4*0 |
4- |
5*o |
84-7 |
4- |
4*4 |
-f 5*5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*7 |
1-1 |
_ |
0*6 |
31-6 |
1*3 |
_ |
0*4 |
— |
22*5 |
1*1 |
— |
0*6 |
— 37*9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
5*5 |
3*7 |
_ |
1*8 |
.. |
33*0 |
3*5 |
_ |
2-0 |
_ |
36*7 |
3*3 |
_ |
2*2 |
— 39-o |
|
Tjänst m. m................... |
12*3 |
12*0 |
— |
0*5 |
— |
4*3 |
10-9 |
— |
1*6 |
— |
12*7 |
10*9 |
— |
1*6 |
— 12*7 |
|
Ludvika |
Jordbruksfastighet ............ |
4-7 |
3*2 |
— |
1*5 |
— |
31*o |
3*7 |
— |
1*0 |
_ |
20*7 |
3*8 |
— |
0*9 |
— 18-s |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*2 |
5*3 |
+ |
0*1 |
+ |
2*5 |
6*1 |
+ |
0*9 |
4- |
17*3 |
5*3 |
4- |
0*1 |
4- 1*9I |
Rörelse samt annan faslig-het, som användes i rörelse |
36* s |
43*5 |
+ |
6*7 |
+ |
18*3 |
43*4 |
4- |
6*6 |
4- |
17*8 |
43*8 |
4- |
6*5 |
4- 17-ej |
|
Tjänst m. m.................. |
53*3 |
48*o |
— |
5*3 |
— |
10*2 |
46*8 |
— |
6*5 |
— |
12*2 |
47-6 |
— |
5*7 |
— 10*61 |
|
Siljansnäs |
Jordbruksfastighet ............ |
65*6 |
61*9 |
— |
3*7 |
— |
5*7 |
64*7 |
— |
0*9 |
— |
1*8 |
65*7 |
4- |
0*1 |
4- 0*1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*6 |
1*9 |
0*3 |
+ |
17*9 |
2*« |
4- |
0*4 |
4- |
25*6 |
1*7 |
_1_ |
0*1 |
-f 6*4 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
23-6 |
26*2 |
+ |
2*6 |
+ |
11*1 |
24*1 |
4- |
0*5 |
4- |
2*2 |
23*6 |
± |
0*0 |
4- 0*1 |
|
Tjänst m. in.................. |
9*2 |
10*o |
+ |
0-8 |
4- |
8-9 |
9*2 |
± |
0*o |
— |
0*6 |
9*o |
— |
0*2 |
— l*s| |
|
Enångers |
Jordbruksfastighet ........... |
60*o |
60*o |
± |
0-0 |
+ |
0*1 |
62*5 |
4- |
2*5 |
4- |
4*2 |
64*o |
4* |
4*0 |
-f- 6*8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2*8 |
2*9 |
0*1 |
1 T |
4*6 |
3*2 |
4- |
0*4 |
4- |
14*4 |
2*7 |
_ |
0*1 |
— 5*8 |
|
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
15-9 |
16*8 |
+ |
0*9 |
+ |
5*3 |
15*9 |
+ |
0*o |
_ |
0*4 |
15*1 |
_ |
0*8 |
— 5*3 |
|
Tjänst m. in................... |
21*3 |
20*3 |
1*0 |
4*8 |
18*4 |
— |
2*9 |
— |
13*4 |
18*2 |
— |
3*1 |
— 14*4 |
Tal». B.
851
1 |
i 8 |
4 |
5 |
1 |
6 |
7 |
1 1 |
b |
1 |
9 |
10 |
11 |
12 |
||||
Hussvin |
Jordbruksfastighet ............ |
63-8 |
52 b |
11-2 |
17 « |
57-5 |
6*3 |
9-9 |
59-4 |
| |
4-4 |
j_ |
<>*9 |
||||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-4 |
1-9 |
+ |
0-5 |
4- |
32-2 |
2*o |
4- |
0-B |
4- |
42-o |
1-6 |
0-2 |
''4- |
1.3-2 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
6*7 |
9g |
+ |
2-9 |
4- |
43-3 |
8-0 |
4- |
1-9 |
+ |
28-7 |
8-2 |
4- |
1-3 |
4- |
22 G |
|
t |
Tjänst m. m................... |
28-1 |
35'' 9 |
7-8 |
4- |
28-0 |
31-9 |
4- |
3s |
+ |
13-6 |
30-8 |
+ |
2*7 |
4- |
9-6 |
|
Hedesunda |
Jordbruksfastighet ............ |
59-o |
58-5 |
_ |
0 |
_ |
0-9 |
61-3 |
4- |
2-3 |
4- |
3-s |
63-1 |
4- |
4*1 |
-f |
0*9 |
j socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-5 |
5* o |
+ |
0-5 |
4- |
Ilo |
5*4 |
-f |
0-9 |
4- |
19-4 |
4-5 |
i" |
0*o |
O-B |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
23-3 |
26t |
4- |
3-i |
4- |
13-2 |
24-1 |
_L |
0-8 |
4- |
3*7 |
23-4 |
4- |
O-l |
4- |
0-6 |
|
Tjänst m. m................... |
13-2 |
10-1 |
— |
3-i |
— |
23-E |
9-2 |
— |
4*0 |
— |
30-o |
9o |
4-2 |
31-8 |
|||
Regnsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
63*5 |
71*9 |
+ |
8-4 |
4- |
13-2 |
74#l |
4- 10-6 |
4- |
16-7 |
74*9 |
4- |
11-4 |
4- |
ISO |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
ii |
1-1 |
-t- |
0*o |
0-S |
1"2 |
4- |
Öl |
+ |
9i |
1-0 |
0-1 |
11 i |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
23-6 |
15*4 |
8-2 |
34-5 |
14-3 |
_ |
9-3 |
39-4 |
13-8 |
9*s |
41*6 |
||||||
Tjänst m. m................... |
11-8 |
11-6 |
— |
0-2 |
— |
2-1 |
10-4 |
— |
1-4 |
— |
12-2 |
10-8 |
— |
1-5 |
— |
12*7 |
|
Anundsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
64-s |
48-5 |
lön |
_ |
24*9 |
54-4 |
_ |
102 |
_ |
15-7 |
56* G |
8-o |
_ |
12- 4! |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-3 |
1-s |
+ |
0-6 |
4- |
51''0 |
1*9 |
4- |
0-7 |
4- |
57*0 |
1-5 |
4- |
0-3 |
4- |
27-3 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
156 |
21-4 |
4- |
5-8 |
37-0 |
18-9 |
_L |
3-s |
-f |
20-6 |
18-1 |
2-5 |
4- |
15-ä |
|||
| |
Tjänst m. m................... |
18-6 |
28-3 |
+ |
9-7 |
+ |
52i |
24-8 |
4- |
H*2 |
-f |
33-6 |
23-8 |
4- |
5*2 |
4- |
28-3 |
Haveri» |
Jordbruksfastighet ............ |
55" 2 |
47-4 |
_ |
7*s |
_ |
14-3 |
51-9 |
_ |
3-3 |
_ |
6*1 |
54-2 |
_ |
1*0 |
2*o |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-7 |
2-s |
+ |
0-6 |
4- |
44-4 |
2-4 |
4- |
0*7 |
JL |
48-7 |
2-o |
4- |
0*3 |
4- |
25*7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
Ilo |
12-5 |
4- |
1-5 |
4- |
13-7 |
11-6 |
+ |
0-6 |
~r |
5*9 |
10-9 |
o-l |
l-o |
|||
Tjänst m. m................... |
32-1 |
378 |
4- |
5*7 |
4- |
17*7 |
344 |
2-0 |
4- |
5-9 |
32-9 |
4- |
0-8 |
4- |
2-4 |
||
| Hägg- |
Jordbruksfastighet ............ |
74-2 |
75#o |
4- |
o-s |
-f- |
1-1 |
76*5 |
4- |
2-3 |
4- |
2-o |
77*1 |
-f |
2-9 |
4- |
4*o |
dångers socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-9 |
0-5 |
Öl |
34-s |
o-c |
0*3 |
25-4 |
0-9 |
0-4 |
40-3 |
||||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
6-3 |
5*5 |
0-8 |
14-0 |
5*0 |
0-8 |
13-2 |
5*o |
1-3 |
21-4 |
|||||||
Tjänst m. in................... |
18-6 |
19-o |
+ |
0-4 |
4- |
1-8 |
17-4 |
— |
1-2 |
— |
H’3 |
17-4 |
— |
1*2 |
— |
6*9 |
|
Junsele |
Jordbruksfastighet ............ |
78-6 |
62-4 |
_ |
lfi-2 |
_ |
20-6 |
68-s |
_ |
9-8 |
_ |
12-5 |
71*6 |
_ |
7*o |
_ |
8-9 i |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-2 |
0-9 |
4- |
0''7 |
4- 290-2 |
0-8 |
4- |
0-6 |
4- 250-o |
0-7 |
4- |
0-5 |
4- 193-2 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-1 |
15''9 |
4- |
6-8 |
4- |
74-2 |
13-1 |
4- |
4*o |
4- |
44-1 |
12-o |
4- |
2-9 |
4- |
31-8 |
|
Tjänst m. m................... |
12-1 |
20-s |
4- |
8-7 |
4- |
73-1 |
17*3 |
4- |
5-2 |
4- |
43-3 |
15-7 |
4- |
3-6 |
+ |
30-5 |
|
Vibyggerå |
Jordbruksfastighet ............ |
65''8 |
63-3 |
_ |
25 |
_ |
3-8 |
66-2 |
0-4 |
4- |
0-6 |
66-8 |
4- |
l-o |
4- |
1-6 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
1-9 |
1*6 |
0*3 |
17-3 |
l-s |
o-i |
6*7 |
1-4 |
0*5 |
25*4 |
||||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
2-4 |
3-2 |
4- |
0-8 |
4- |
32-8 |
3-0 |
-i- |
0-6 j |
4- |
22-3 |
2-9 |
4- |
0*0 |
4- |
19-8 |
|
> |
Tjänst m. m................... |
29-9 |
31-9 |
4- |
2-o |
_J_ |
3*8 |
29-o |
— |
0*9 ^ |
2-7 |
28-9 |
1*0 |
3*5 |
852
Tab. B.
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
||||||
Frostvikens |
Jordbruksfastighet ........... |
62-4 |
55" i |
__ |
7-3 |
.,_ |
11-7 |
59-8 |
— |
2*6 |
— |
4*2 |
60*7 |
— |
1*7 |
— |
2*8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0''4 |
0-4 |
+ |
0-o |
_ |
5-9 |
0-4 |
-i- |
0*0 |
+ |
5*9 |
0-3 |
_ |
o-i |
— |
17-0 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
22-1 |
26-2 |
+ |
4*1 |
+ |
18-6 |
23-5 |
+ |
1*4 |
+ |
6-0 |
23*o |
+ |
0-9 |
+ |
4*0 |
|
Tjänst in. m ................. |
15-1 |
18-3 |
+ |
3-2 |
+ |
214 |
16-3 |
+ |
1-2 |
+ |
8-5 |
16*o |
+ |
0-9 |
+ |
6*4 |
|
0 vikens |
Jordbruksfastighet ............ |
82-3 |
75-1 |
— |
7-2 |
— |
8-7 |
78-2 |
— |
4-1 |
— |
5-o |
79*5 |
— |
2*8 |
— |
3-4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ......... |
0-» |
0-8 |
_ |
0-1 |
_ |
13-1 |
0-8 |
_ |
0-1 |
_ |
6*6 |
0-6 |
_ |
0*3 |
_ |
28*4 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
6-1 |
7-8 |
+ |
1*7 |
+ |
28-9 |
7-0 |
+ |
0-9 |
+ |
14.8 |
6*5 |
+ |
04 |
+ |
6*2 |
|
Tjänst m. m................... |
10-7 |
16-3 |
+ |
5-6 |
+ |
51*5 |
14-o |
+ |
3-3 |
+ |
30-1 |
13*4 |
+ |
2*7 |
+ |
24-9 |
|
Storsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
90-5 |
72-2 |
— |
18-3 |
— |
20-2 |
79-s |
— |
Ilo |
— |
12-1 |
82-6 |
— |
7-9 |
— |
8-7 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
0-3 |
0-8 |
-t- |
O-o |
+ |
6*2 |
0*6 |
0*2 |
22-1 |
0-5 |
0*3 |
33-6 |
||||
Tjänst m. m................... |
8-7 |
27-o |
+ |
18-3 |
+ |
209-2 |
19-9 |
+ |
11*2 |
+ |
127-5 |
16-9 |
+ |
8-2 |
+ |
93-7 |
|
Burträsks |
Jordbruksfastighet ............ |
65-9 |
56-2 |
— |
9-7 |
— |
14-8 |
60-3 |
— |
5-6 |
— |
8*6 |
62-2 |
— |
3-7 |
— |
5*6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-9 |
2-3 |
+ |
0-4 |
+ |
21-o |
2-4 |
0*5 |
+ |
29-3 |
2-0 |
+ |
0-1 |
+ |
4*2 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
14-3 |
16-o |
+ |
1*7 |
+ |
12 3 |
14-6 |
+ |
0-3 |
2*3 |
13-8 |
_ |
0-5 |
_ |
3-2 |
||
Tjänst m. m................... |
17-9 |
25-5 |
+ |
7-6 |
J- |
42-5 |
22-7 |
+ |
4*8 |
4- |
28*5 |
22-o |
+ |
4*1 |
+ |
22*7 |
|
Vilhelmina |
Jordbruksfastighet ............ |
76-7 |
61-7 |
_ |
15-o |
— |
19-5 |
68''7 |
_ |
8-0 |
— |
104 |
72*3 |
— |
4-4 |
— |
5’8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an |
1-4 |
1*9 |
+ |
0-5 |
+ |
37-2 |
1-9 |
+ |
0*5 |
+ |
36*3 |
1-4 |
± |
o-o |
_ |
0‘7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7-1 |
11-6 |
+ |
4-4 |
+ |
62-4 |
9-4 |
+ |
2*3 |
+ |
32*o |
8-3 |
+ |
1-2 |
+ |
17*6 |
|
Tjänst m. m.................. |
14-8 |
24-9 |
+ |
10-1 |
+ |
67-9 |
20-o |
+ |
5-2 |
+ |
35-i |
18-o |
+ |
3*2 |
+ |
21-6 |
|
Jokkmokks |
Jordbruksfastighet ............ |
50-8 |
25*s |
— |
25*o |
— |
49-2 |
33-4 |
— |
17*7 |
— |
34-9 |
38-o |
— |
12*8 |
— |
25-3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-5 |
1-8 |
+ |
0-3 |
+ |
19-9 |
1-9 |
+ |
0*4 |
+ |
31-2 |
1*5 |
0-0 |
+ |
0-1 |
|
Rörelse samt annan fast-het, som användes i rörelse |
36-6 |
55’2 |
+ |
18-6 |
+ |
50-9 |
49-6 |
13*o |
+ |
35*4 |
4fi*i |
+ |
9*5 |
+ |
25-9 |
||
Tjänst m. m................... |
11-1 |
17-2 |
+ |
6-1 |
+ |
54-6 |
15-4 |
+ |
4*3 |
+ |
38*7 |
14-4 |
+ |
3-3 |
+ |
29-o |
|
Pajala |
Jordbruksfastighet ............ |
66* 5 |
59-1 |
— |
7-4 |
— |
112 |
63-2 |
— |
3*3 |
— |
5’0 |
65-1 |
— |
1*4 |
— |
2*2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i x-örelse ............ |
0-6 |
0-6 |
± |
0-0 |
+ |
4*6 |
0-7 |
+ |
0-1 |
+ |
17*2 |
0-5 |
_ |
0*1 |
_ |
10-7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-5 |
12-5 |
+ |
3-o |
+ |
31-7 |
11-2 |
+ |
1*7 |
+ |
18-5 |
10-6 |
+ |
1-1 + |
12*4 |
||
Tjänst m. m................... |
23-4 |
27-8 |
+ |
4.4 |
+ |
18-8 |
24-9 |
+ |
1-5 |
+ |
6*4 |
23-8 |
+ |
0-4! + |
1*4 |
Enligt |
E n 1 |
i g t |
f tf 1 |
s 1 a |
g o t |
||||||
nu gäl- |
Alt. I |
Alt. IT |
Alt,, in |
||||||||
bestäm- melser |
*d |
Ökning eller |
Ökning eller |
►d |
Ökning eller | |
||||||
Kommunens namn |
Beskattningsföremål |
Procent av kommunens hela skattebehov |
rocent av kommunens hela skattebehov |
av kommunens hela skatte- behov |
av den på beskattningsföremålet enligt nu gällande ordning be- löpande delen av skattebehovet |
rocent av kommunens hela |
1 av kommunens hela skatte- | i |
av den på beskattningsföremåletl |
O d S3 ra P trf < | *■ <T> 2 er B <r> a t=>- 5 3 ca ''T) 5» |
i av kommunens hela skatte- j | |
av deu på beskattningsföremålet |
l |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
b |
;* |
10 |
it |
12 |
Rådmansö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
35-4 |
34-2 |
— 1-2 |
— 3-4 |
37-7 |
-f 2*3 |
+ 6-4 |
40-3 |
4- 5-t |
1 -f* 14*3 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
8-8 |
8-6 |
— 02 |
— 2-5 |
9-S |
+ 1-0 |
+ 10-S |
7-8 |
— l-o |
— 11-8 |
|
het, som användes i rörelse |
8''9 |
9-o |
+ O-i |
-f 1-3 |
8-4 |
— 0-5 |
— 5.3 |
s-l |
— 0-s |
— 8-5 |
|
Tjänst m. m.................. |
46-9 |
48-2 |
+ 1-3 |
-f* 2*8 |
44-1 |
— 2*8 |
— 5*8 |
43-6 |
— 3*3 |
— 7*0} |
|
Bälinge socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
75-9 |
83-5 |
-f 7-6 |
+ 10-o |
84-4 |
4- 8-5 |
+ 11-3 |
85-o |
4- 9-1 |
4- 12-i „ i |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
2-7 |
3-o |
+ 0-3 |
+ 11-2 |
3-i |
+ 0-4 |
+ 13-7 |
2*7 |
± O-0 |
4- 0-s |
|
het, som användes i rörelse |
6-6 |
4-7 |
— 1-9 |
— 28-9 |
4-5 |
— 2l |
— 31-8 |
4-3 |
— 2*3 |
— 3.5-91 |
|
Tjänst m. m................... |
14-9 |
8-8 |
— 6-0 |
— 40-4 |
8-o |
— 6*8 |
— 46-3 |
8-o |
— »5-8 |
— 46-1 |
|
Söderfors socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
7-9 |
6-7 |
— 1-2 |
— 14-3 |
7*2 |
— 0-7 |
- 8-7 |
7*5 |
— 0-4 |
— 5*1 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
o-s |
0-8 |
± 0-o |
+ 6-9 |
0-9 |
+ 0-1 |
+ 23-3 |
o-s |
± 0-0 |
4- 6-o |
|
het, som användes i rörelse |
31-2 |
40-s |
+ 9-6 |
+ 30-3 |
41-8 |
+ 10-fi |
+ 33-6 |
40-4 |
-f- 9*2 |
4- 29-3 |
|
Tjänst m. m................... |
60-1 |
51*7 |
— 8-4 |
- 14-o |
50-1 |
— 10o |
— 16-6 |
51-3 |
— 8-8 |
—14-7 |
|
Björkviks socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
562 |
68-1 |
+ 11-9 |
+ 21-3 |
70-2 |
+ 14o |
4- 25-o |
70-9 |
+ 14-7 |
4- 26-2 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
0*8 |
— 0-2 |
— 19-2 |
0-9 |
— 0-1 |
— 10-3 |
0-7 |
— 0‘3 |
— 26-1 |
||
het, som användes i rörelse |
16-s |
13-5 |
— 3-3 |
— 20-1 |
12-7 |
— 4*1 |
— 24-9 |
12-3 |
— 4*5 |
— 27-0 |
|
Tjänst m. m................... |
26-o |
17-c |
— 8-4 |
— 32-1 |
18*2 |
— 9-8 |
— 37*5 |
16i |
— 9-9 |
— 38-0 |
|
Tunabergs socken |
Jordbruksfastighet ........... Annan fastighet, som ej an- |
26-6 |
27-s |
+ 1-2 |
OO + |
30-1 |
-f- 3*5 |
4- 13-5 |
31-o |
4- |
4- 16-8 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
l-i |
1*0 |
— o-i |
— 6''9 |
1-2 |
+ 0-1 |
-f- 6*3 |
l-o |
- o-1 |
— 10-4 |
|
het, som användes i rörelse |
22-8 |
31-6 |
+ 8-8 |
+ 38-3 |
31-2 |
+ 8-4 |
4- 36-5 |
30-2 |
+ 7-4 |
4- 32-2 |
|
Tjänst m. m................... |
49-5 |
39-6 |
— 9-9 |
— 20-1 |
37-5 |
— 12-o |
— 24-3 |
37*s |
- 11-7 |
— 23-e |
854
Tab. C.
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
i) |
10 |
11 |
12 |
|||||
V östra |
Jordbruksfastighet ............ |
23-9 |
29-4 |
-1- |
5*5 |
+ |
23-1 |
31*3 |
+ |
7*4 |
+ |
31*2 |
33*4 |
, |
9*5 |
+ 39-9 |
j V ingåkers |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
6*2 |
65 |
4- |
0*3 |
+ |
5-1 |
7*3 |
+ |
i-i |
17*9 |
3*1 |
0*1 |
— 0-8 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
37-4 |
37-1 |
0*3 |
0*s |
35-7 |
1*7 |
— |
4*5 |
35*o |
2*4 |
— 3*4 |
|||||
Tjänst in. m................... |
32-3 |
27*o |
— |
5*5 |
•- |
17*0 |
25*7 |
— |
3*8 |
— |
21-1 |
25-ä |
- |
7*0 |
— 21*7 |
|
‘ Ytter En- |
Jordbruksfastighet ............ |
53-7 |
57-1 |
+ |
3*4 |
+ |
6*2 |
59-5 |
+ |
5*8 |
+ |
10*7 |
62*5 |
_1_ |
8*8 |
4- 16*4 |
i hörnasocken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-2 |
7*2 |
l-o |
11.5 |
8.0 |
0*2 |
_ |
2*c |
3*3 |
1*9 |
_22*7 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
10-2 |
12-8 |
+ |
2*3 |
+ |
22*3 |
11 7 |
+ |
1*8 |
+ |
14*9 |
10*9 |
+ |
0*7 |
+ 6*7 |
|
Tjänst m. in................... |
27-9 |
23-2 |
4*7 |
— |
16*7 |
20*8 |
7*1 |
25*3 |
20-3 |
— |
7*6 |
— 27 *3 |
||||
i Västra Ene- |
Jordbruksfastighet ............ |
69-3 |
73*5 |
+ |
4*2 |
+ |
6-0 |
76.1 |
+ |
6*8 |
+ |
9-8 |
79*i |
-t- |
9*8 |
+ 14.2 |
by socken |
Annan fastighet, som ej an |
1*8 |
1*6 |
0*2 |
11-1 |
l-s |
-+- |
ö*o |
0*o |
1*3 |
0*5 |
— 28*7 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
(i-5 |
6*6 |
+ |
Öl |
+ |
1-5 |
5*9 |
0-6 |
9*1 |
5*2 |
1*3 |
— 20*3 |
||||
Tjänst m. in..................... |
22*4 |
18-3 |
_ |
4*1 |
18*3 |
16-2 |
~ |
6*2 |
— |
27-:> |
14*4 |
— |
8*o |
— 35*6 |
||
Bottnaryds |
Jordbruksfastighet ............ |
77-9 |
81-3 |
+ |
3 4 |
-1- |
4*5 |
83-8 |
-i- |
5*9 |
+ |
7*6 |
84*s |
"f* |
6*9 |
+ 8*9 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-8 |
0-9 |
+ |
0*1 |
+ |
5*o |
0*9 |
+ |
0-1 |
+ |
3-6 |
0*7 |
0*1 |
— 15-o |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4*1 |
2-9 |
1*2 |
29* c |
2*3 |
l-o |
— |
37* 0 |
2*3 |
1*8 |
— 42*8 |
|||||
Tjänst in. m...................... |
17-2 |
14-9 |
— |
2-3 |
— |
13*5 |
12*8 |
_ |
4.4 |
— |
26*o |
12*2 |
— |
5*o |
— 29* b 1 |
|
Korsberga |
Jordbruksfastighet ............ |
67*6 |
72-8 |
+ |
5*2 |
+ |
7*6 |
75*o |
+ |
7*4 |
+ |
10*8 |
77*9 |
_L |
10*3 |
+ 15-1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*2 |
4-8 |
0*4 |
7*9 |
5*1 |
_ |
0-1 |
o-s |
3*9 |
1*3 |
— 25*3 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12-9 |
10-2 |
2*7 |
_ |
20-6 |
9-1 |
3-8 |
29*4 |
8*3 |
4*6 |
— 35*5 |
|||||
Tjänst m. m...................... |
14-8 |
12-2 |
— |
2*1 |
— |
14*4 |
10-s |
— |
3-5 |
— |
24*4 |
9*9 |
— |
4*4 |
— 30*5 |
|
Hovman- |
Jordbruksfastighet ............ |
15-8 |
21-7 |
+ |
5*9 |
“T |
37*2 |
22-7 |
4_ |
6*9 |
+ |
43*<; |
20*3 |
4*5 |
+ 28*2 |
|
torps socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-6 |
3-8 |
0*8 |
16*7 |
4-5 |
Öl |
2*3 |
3*9 |
0*7 |
- 15*2 |
|||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
31-7 |
35-2 |
+ |
3*5 |
+ |
11*1 |
35-1 |
4* |
3*4 |
+ |
11*0 |
35*8 |
+ |
4*1 |
+ 13-1 |
|
Tjänst m. m...................... |
47-9 |
39-3 |
— |
8*6 |
— |
18*o |
37*7 |
10*2 |
— |
21*4 |
40*o |
— |
7*9 |
— 16*5l |
||
Fagerhults |
Jordbruksfastighet ............ |
70*5 |
71-4 |
0*9 |
+ |
1*4 |
74-1 |
+ |
3*6 |
+ |
5*1 |
77* s |
+ |
7*3 |
+ 10*4 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-* vändes i rörelse ............ |
2-8 |
2*2 |
0-6 |
21*3 |
2-4 |
0*4 |
13-3 |
1*7 |
1*1 |
— 38*9 |
|||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
14-8 |
16-2 |
+ |
1*9 |
+ |
13*2 |
14-5 |
+ |
0-2 |
+ |
1*4 |
12-0 |
1*7 |
— 12*1 |
||
Tjänst m. in...................... |
12-4 |
10-2 |
— |
2*2 |
18*1 |
9-o |
3*4 |
— |
27*5 |
7*9 |
— |
4*5 |
— 36*5 |
|||
Hallinge- |
Jordbruksfastighet ............ |
34-8 |
41''0 |
+ |
6*2 |
+ |
18-o |
43-7 |
+ |
8*9 |
+ |
25*6 |
45*o |
+ 10*2 |
+ 29*3 |
|
bergs socken |
Annan lustighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
1''3 |
1-2 |
0*1 |
9*9 |
1*3 |
H- |
0*0 |
+ |
3-7 |
l*i |
0*2 |
— 15*8 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
19-9 |
18-9 |
1*0 |
5-1 |
18-s |
1*1 |
5*6 |
17*6 |
2*3 |
— 11 4 |
||||||
Tjänst m. m.................... |
44-o |
38-9 |
— |
5*1 |
— |
Ilo |
36*2 |
- |
7*3 |
— |
17*8 |
36*3 |
— |
7*7 |
-17-5 |
Tab. C,
855
, |
2 |
3 |
4 |
8 I |
1 ! |
« i |
''■> 1 |
1 |
1 1 |
12 | |
|||
Vena socken |
Jordbruksfastighet ............ |
31-s |
32-i |
+ |
0-s1 |
+ 2-8 |
34-9 1 |
+ |
3-6 |
+ 11-4 |
37-7 |
-j- 6''4 |
4~ 20* 2 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7-2 |
8-0 |
+ |
O-s |
+ 11-7 |
8-9; |
_L |
1-7 |
+ 23-8 |
7-3 |
+ 0-1 |
-j“ 2*5 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
20-4 |
20-9 |
+ |
0-S |
+ 2-4 |
19-7 |
_ |
0''7 |
— 3 c* |
: 19-2 |
— 1*2 |
— 6*o |
|
Tjänst in. in...................... |
4Ti |
39-o |
— |
2*1 j |
— 5*0 |
36''5 ! |
— |
•lo |
—11-1 |
35*6 | |
— 5*8 |
— 12*8 |
|
j Karlslunda |
Jordbruksfastighet ........... |
65-6 |
72''7 |
+ |
7-i) |
+ 10-8 |
74-4: |
T |
8*6 |
+ 13-4 |
7(i-9 j |
+ 11-8 |
+ 17-1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-o |
6*o |
_ |
l-i |
— 17-7 |
7*3 |
— |
0-7 |
— 9-4 |
. 1 |
— 2-4 |
— 30-8 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-2 |
8-2 |
ko |
— 11-8 |
7*3 |
_ |
— 20-7 |
6*9 |
— 2-3 |
— 24-7 |
|||
Tjänst in. m...................... |
17-2 |
12-5 |
— |
4’7 |
— 27-o |
ll-o |
— |
<i-2 |
— 85-o |
10-c |
- 6*6 |
- 38-1 |
|
j Bro socken |
Jordbruksfastighet ............ |
85''-4 |
91-4 |
+ |
6-o |
-b 6-9 |
91-7 |
"h |
6-3 |
+ 7-3 |
92-2 |
+ 6*8 |
+ 7-9 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-4 |
2-5 |
_ |
1*9 |
— 41-6 |
2-s |
— |
1-6 |
—35- 7 |
2-2 |
— 2-2 |
— 48-s |
|
1 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
1-8 |
1-0 |
_ |
0-3 |
— 26-9 |
0-9 |
_ |
0''4 |
— 34-6 |
0*9 |
— 0-4 |
— 34-6 |
Tjänst in. in...................... |
8-9 |
5-1 |
— |
3-8 |
— 42i |
4*6 |
— |
4*3 |
— 47*9 |
4-7 |
— 4*2 |
—■ 47-4 |
|
Kyrkhults |
Jordbruksfastighet ............ |
41-9 |
44-2 |
+ |
2-3 |
4- 5*7 |
46-1 |
+ |
4*2 |
+ 10-1 |
49-7 |
+ 7-8 |
+ 18-6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse .......... |
5-2 |
4*9 |
_ |
0*3 |
— 5*5 |
5-4 |
0-2 |
+ 3-0 |
4-5 |
- 0-7 |
— 14-6 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
29-o |
27-» |
1-1 |
— 4-0 |
28-0 |
_ |
l-o |
— 3*3 |
25''l |
- 3-9 |
— 13-8 |
||
Tjänst m. m...................... |
23-9 |
23*o |
0-9 |
— 3s |
20-3 |
— |
3-4 |
— 14*3 |
20-7 |
— 3-2 |
— 13l |
||
Loshults |
Jordbruksfastighet ............ |
41-2 |
45-6 |
~r |
4-8 + 10-3 |
48-4 |
7*2 |
+ 17-4 |
52*5 |
+ 11-8 |
+ 27-2 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
7-7 |
6''8 |
_ |
0-9 |
— 10-8 |
7-8 |
0-1 |
+ 1-2 |
5*9 |
- 1-8 |
_22*2 |
|
l |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
17-3 |
18-ii |
i |
1-s |
+ 7-1 |
17-2 |
_ |
0-1 |
1— 0-5 |
lti''2 |
- 1-1 |
— 6-6 |
. |
Tjänst in. in..................... |
33-8 |
29-1 |
— |
4-7 |
— 13 b |
26-e |
— |
7*2 |
—- 21-2 |
25-4 |
— 8*4 |
— 24-s |
Hjärlums |
Jordbruksfastighet ........... |
22-9 |
26-2 |
+ |
3* 31 14*1 |
28’ 7 |
+ |
5-8 |
+ 25-3 |
30-1 |
+ 7-2 |
+ 314 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-8 |
3-1 |
O-sl-f 14-1 |
3*6 |
+ |
0-8 |
+ 28-9 |
3*0 |
+ 0-2 |
4~ 7*8 |
||
i |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
19-9 |
18-7 |
1-2 |
— 6*2 |
17-9 |
_ |
2-o |
I— 10*o |
17-7 |
— 2-2 |
— 11-2 |
|
Tjänst m. m..................... |
54''4 |
52-o |
— |
2-4 |
— 4*4 |
49-8 |
— |
4*6 |
i— 8-5 |
49-2 |
- 5ä |
— 9-5 |
|
Karl Gustavs) Jordbruksfastighet ............ |
82-3 |
89-2 |
j— |
6*9 |
+ 8-3 |
89-5 |
+ |
7‘2j +- 8''8 |
91-8 |
+ 9-5 |
+ 11-8 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*o |
2-5 |
_ |
2-5 |
— 47-8 |
2''9 |
_ |
2-i|— 41-1 |
2*o |
— 3*o |
— 60-0 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*2 |
5*3 |
!_ |
1-9 |
— 27-0 |
5-o |
_ |
2-2 |
-31ä |
4*0 |
— 3-2 |
— 44-2 |
|
| Tjänst m. m...................... |
5-5 |
3-o |
— |
2-5 |
— 45-b |
2*6 |
— |
2-i |
!— 51*6 |
2-3 |
— 3*3 |
— 58-s |
|
Sandhults |
Jordbruksfastighet ........... |
49’9 |
57*9 |
+ |
8-o |
+ 15-9 |
CO* 2 |
+ 10-8+20-6 |
60-9 |
+ 11-0 |
+ 22-0 |
||
; socken |
) Annan fastighet, som ej an |
4*2 |
3-6 |
O-e |
— 14-9 |
4*o |
_ |
0-2— 5''8 |
3*4 |
— 0*8 |
— 20-6 |
||
i Rörelse samt annan fastig-) het, som användes i rörelse |
14-6 |
13-7 |
_ |
0-9 |
— 5*3 |
12-s |
_ |
1-8 — 12-1 |
12-7 |
— 1-9 |
— ll-s |
||
1 Tjänst m. m..................... |
31-8 |
24-s |
— |
6*5 |
— 20-b |
23-o |
8-s |
|— 26*5 |
23-o |
— 8*3 |
— 26-5 |
856
Tab. C.
1 1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
1 6 |
1 ^ |
8 |
9 |
1 i» |
1 |
11 |
1 12 |
||
Gustav |
[ Jordbruksfastighet ........... |
58''o |
60-9 |
+ |
2-9 |
4- 4-9 |
63*6 |
+ |
5*6 |
4- 9-6 |
66-8 |
4- |
8*8 |
+ 15*2 |
Adolfs socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
3-9 |
3-0 |
0''9 |
— 23-6 |
3-4 |
0''5 |
— 14-5 |
2''5 |
1''4 |
||||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-s |
11-8 |
+ |
3-o |
+ 34''8 |
11-1 |
4- |
2-3 |
4-27*2 |
10''o |
4- |
1''2 |
4-14-2 j |
|
1 Tjänst m. m................... |
29-s |
24''3 |
— |
5*0 |
— 16-9 |
21-9 |
— |
7-4 |
— 25''2 |
20-7 |
8''6 |
— 29-61 |
||
Sventorps |
Jordbruksfastighet ............ |
65-1 |
69-2 |
4*1 |
+ 6-3 |
71-7 |
4- |
6*6!+ 10*1 |
73-i |
4- |
8''0 |
4-12-4 [ |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2''7 |
2i |
0*6 |
— 20-9 |
2-3 |
Öl |
1— 11-9 |
2-o |
0*7 |
— 31*2| |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*4 |
6*9 |
0''5 |
— 7-2 |
6-3 |
1''4 |
--15-3 |
6-o |
1-4 |
—19''1'' |
||||
Tjänst m. m. ................. |
24''s |
21-s |
— |
3-o |
— 12''1 |
19''7 |
— |
5*1 |
— 20-8 |
18''9 |
5*9 |
— 23-sj |
||
Färnebo |
Jordbruksfastighet ............ |
32-1 |
24-7 |
7*4 |
— 23-2 |
28-6 |
— 11-1 |
34-3 |
4- |
2-2 |
4- 6*7! |
|||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2''4 |
2-c |
4- |
0''2 |
+ 7-9 |
2-9 |
4- |
0-5 |
4- 22-3 |
2-2 |
0''2 |
— 5-8 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
17-3 |
23-s |
-i- |
6*0 |
+ 37-0 |
22-8 |
4- |
5*5 |
-)- 31*6 |
20-8 |
4- |
3-5 |
4- 20-1 |
|
Tjänst m. m................... |
48-2 |
48-9 |
+ |
0-7 |
+ 1-6 |
45-7 |
2-3 |
— 5*1 |
42-7 |
5*5 |
— 11-4| |
|||
Mangskogs |
Jordbruksfastighet ............ |
64-s |
53*8 |
_ |
10-5 |
— 16''2 |
59. s |
4*5 |
— 6*9 |
64-4 |
4- |
Öl |
4- 0-2 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0''2 |
Om |
+ |
0-1 |
+ 95''S |
0''3 |
_L |
0-1 |
4- 90-5 |
0-2 |
0-o |
4- 47-6 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
26-o |
34''0 |
-i_ |
8-0 |
+ 30-2 |
29-7 |
4- |
3-7 |
4- 13-9 |
26-2 |
4- |
0*2 |
4- 0-4 |
|
Tjänst in. m................... |
9-5 |
11*9 |
-i- |
2''4 |
-(- 25''i |
10''2 |
1 |
0''7 |
4- 7-3 |
9''2 |
0-3 |
- 3''5| |
||
Älgå |
Jordbruksfastighet ............ |
77*3 |
76-2 |
l-i |
— 1-5 |
79-o |
-J- |
1*7 |
4- 2*1 |
82*5 |
5''2 |
4- 0-6 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
4*1 |
4-1 |
-t- |
Om |
4- 1-3 |
4''3 |
0-2 |
-}- 5*6 |
3*o |
1-1 |
— 25''6 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7*6 |
7-8 |
+ |
0''2 |
+ 2-7 |
6*7 |
0''9 |
— 12-1 |
5*8 |
1-8 |
— 24-a; |
|||
Tjänst in. m.................. |
Ilo |
11''9 |
+ |
0''9 |
+ 8-1 |
10-0 |
— |
l-o |
— 8*7 |
8-7 |
— |
2-3 |
— 20''5i |
|
Ölme |
Jordbruksfastighet ............ |
72-7 |
76-4 |
4- |
3-7 |
-j- 5-o |
78-4 |
4- |
5*7 |
4- 7-8 |
79''S |
4- |
7*1 |
4- 9-81 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-o |
1-8 |
0''2 |
— 9-5 |
1-9 |
Öl |
— 2-8 |
1-5 |
0-5 |
— 22-7 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7-5 |
0''4 |
1''1 |
— 14-8 |
5*9 |
16 |
— 21-4 |
5*0 |
2''0 |
— 27-0 |
||||
Tjänst m. m................... |
17s |
15-4 |
— |
2''4 |
— 13-3 |
13-8 |
— |
■i.o |
— 22-Ö |
13-2 |
— |
4*6 |
— 25-9 |
|
Ostmarks |
Jordbruksfastighet ............ |
80-5 |
81-2 |
+ |
0''7 |
4- 0-s |
84-2 |
_1_ |
3-7 |
-j- 4*6 |
87-8 |
4- |
7*8 |
4- 9-o |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-3 |
Om |
+ |
Oo |
-f- 35*6 |
0*3 |
-i- |
O-o |
-f- 32*5 |
0*2 |
0-1 |
— 10''9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7-3 |
7-5 |
4- |
Om |
4- 3-2 |
6-4 |
0*9 |
— 12-9 |
4*9 j |
2''4 |
— 32-8 |
|||
Tjänst in. m.................. |
11''9 |
11-0 |
— |
0''9 |
— 8-3 |
9-4 |
— |
2-8 j |
— 23-9 |
7*1 | |
— |
4*8 |
— 40-3 |
|
Askers j |
Jordbruksfastighet ........... |
36-8 |
._ 1 |
+ 10''2 |
4- 28-0 |
49-5 j |
4- 12-7 |
4- 34-5 |
51-1 |
4- 14-3 |
4- 38-9 |
|||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1’2 |
1''4 |
_L |
0''2 |
4- 13-o |
1*5 ! |
4- |
OM 1 |
4- 23-6 |
l-s |
4- |
*., Öl |
4- 4-7! |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
21-2 |
20-o |
1-2 |
— 6*o |
19-2 i |
2''0: |
— 9-4 |
18-4 |
2-8 |
— 13*2! |
||||
Tjänst in. m................... |
40-8 |
31-6 |
9-2 |
— 22-5 |
29-s ! |
- Il o |
— 27-o |
29-2 |
— 11-6 |
— 28-li |
Tab. C
857
1 |
2 |
3 |
4 |
6 |
H |
7 |
s |
9 |
10 |
11 |
12 1 |
|||
Näsby |
Jordbruksfastighet ............ |
3-r. |
10-3 |
4 |
1-6 |
4 18-0 |
Ilo |
-f- |
2-4 |
4 28-1 |
10-7 |
+ |
2l |
! 4- 24-1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse .......... |
7*9 |
6*4 |
1-5 |
— 19-8 |
7*7 |
- |
0*2 |
- 3-2 |
0*4 |
1-ä |
- 19-7 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
55''o |
<10-2 |
. |
5-2 |
+ 9-7 |
58-7 |
+ |
3*7 |
+ 6-9 |
59-9 |
4- |
4-9 |
+ 9-0 |
|
i |
Tjänst in. m................... |
28-5 |
23-2 |
— |
r,-3 |
— 18-7 |
22-o |
— |
5*9 |
— 20-9 |
23-o |
— |
5*5 |
— 19-2 |
Ludvika |
Jordbruksfastighet ............ |
4*0 |
4*3 |
-j- |
0''3 |
4- 6''8 |
4-s |
+ |
0-8 |
-,L 18-5 |
5*3 |
4 |
1-3 |
4-27-1! |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ......... |
4*7 |
5-3 |
Jr |
0-6 |
+ 11-8 |
6*o |
4- |
1-3 |
4 28-1 |
5* 2 |
4 |
0-5 |
! 4 1.0-Sj 4 16-6 |
i |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
36*6 |
43-o |
+ |
6-4 |
4- 17''« |
42-9 |
+ |
B* tf |
+ 17-2 |
42-o |
4 |
B-o |
|
Tjänst m. m. .................. |
54*7 |
47-4 |
— |
7-3 |
— 13-3 |
46*3 |
— |
8-4 |
— 15-3 |
46-9 |
7*s |
— 14-1 |
||
| Siljansnäs |
Jordbruksfastighet ............ |
62-b |
71-3 |
+ |
8-7 |
+ 13-9 |
73-:. |
+ 10-9 |
-f- 17-3 |
72o |
+ |
9-4 |
4 15-o |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-5 |
1-5 |
-t- |
0-0 |
_ 2i2 |
1-5 |
+ |
0-o |
4 3-8 |
1-4 |
0-1 |
- 4-9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
26"0 |
19-7 |
6-3 |
— 24-1 |
18-i |
7-9 |
— 30-2 |
19-2 |
_ |
B-8 |
— 25-9 j |
|||
Tjänst m. m.................. |
9-J |
7-5 |
— |
2-4 |
— 24-1 |
6-9 |
— |
3*o |
— 30-s |
7-4 |
— |
2-5 |
— 26-1 |
|
! Enångers |
Jordbruksfastighet ............ |
57-3 |
66’9 |
_L |
9-b |
+ 16-8 |
68-9 |
+ 11-6 |
+ 20-3 |
73;j |
+ 16-o |
4 27É9j |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-8 |
2-4 |
0-4 |
— 12-2 |
2*7 |
o-l |
— 4-o |
2-o |
0-8 |
— 29-2j |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
16-7 |
13-9 |
2-8 |
— 16-9 |
13-1 |
3’ii |
— 21-4 |
11-2 |
5*5 |
— 33-0 j |
||||
Tjänst m. m................... |
23-3 |
16-8 |
— |
6-4 |
— 27-s |
15*3 |
— |
7*9 |
— 34-3 |
13-5 |
— |
9-7 |
— 41-7j |
|
Hassela |
Jordbruksfastighet ............ |
60-9 |
66- o |
“h |
5-1 |
do + |
69''5 |
+ |
8-6 |
+ 14-2 |
76-8 |
+ 15-7 |
4-25-7 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1*3 |
1-s |
o-o |
+ 5-s |
1*4 |
+ |
0-1 |
4 13-9 |
0''9 |
0-4 |
— 27-4 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7-o |
6*9 |
OM |
— 1-6 |
6-2 |
o-s |
- 11*0 |
4-7 |
2-3 |
— 32-3 |
||||
Tjänst m. m.................. |
30-s |
25-s |
— |
5*o |
— 16-4 |
22-9 |
— |
7* 9 |
— 25''9 |
17-S |
— |
13-0 |
— 42-5 |
|
j Hedesundu |
Jordbruksfastighet ............ |
60-3 |
67-s |
+ |
7*5 |
4 12-3 |
69*9 |
+ |
9-6 |
4-15-8 |
73''4 |
4- 13''1 |
4 21-s |
|
1 socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-1 |
3-9 |
0-2 |
— 3-8 |
4*2 |
+ |
0-1 |
4 2-7 |
3-2 |
0-9 |
— 20-b |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
22-8 |
20-4 |
2-4 |
— .10-2 |
18-7 |
4-1 |
— 17-7 |
16-9 |
5* 9 |
— 25-8 |
||||
Tjänst m. m................... |
12-8 |
7*9 |
— |
4-9 |
— 38-6 |
7-2 |
— |
5-6 |
— 44-5 |
6''5 |
— |
(v 8 |
— 49-3 |
|
i Regnsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
63-3 |
77-5 |
+ 14-2 |
4 22-5 |
79-3 |
+ |
16-o |
-f 25-3 |
82-ä |
19-2 |
4 30-s |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
l-l |
0-9 |
0*2 |
— 17-2 |
l-o |
0-1 |
- 9-o |
0-7 |
0-4 |
— 35'' 2 |
|||
| 1 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
23-7 |
12-3 |
11-4 |
— 48-1 |
11-4 |
12-3 |
— 51-9 |
9-b |
14-1 |
— 59-5! |
|||
Tjänst m. m................... |
11-9 |
9-3 |
— |
2-6 |
— 22-o |
8*3 |
— |
3-6 |
— 30-1 |
7-2 |
— |
4-7 |
— 39-21 |
|
Anundsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
67*7 |
79-9 |
-f 12-2 |
+ 18-1 |
82-2 |
+ 14-5 |
4 21-5 |
76*5 |
4 |
8-8 |
+ 12-9.1 |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-8 |
0*7 |
o-t |
— 18-2 |
0-7 |
o-l |
— 14-9 |
0-8 |
4- |
o-o |
— 4-li |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
14-5 |
8-4 |
6-1 |
— 42-3 |
7-4 |
7-1 |
— 49-2 |
9''S |
4-7 |
— 32-2| |
||||
Tjänst m. m................... |
17*o |
Ilo |
— |
fi-o |
— 35-1 |
9*7 |
— |
7*8 |
— 43-o |
12-9 |
4*1 |
— 23-8 j |
Kommunälskattesakkunn ige. 10S
858
Tab. C,
1 |
2 |
3 |
* |
8 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||||
Haverö |
Jordbruksfastighet .. |
59-3 |
75-s |
+ 16-2 |
+ |
27-4 |
77*6 |
+ 18-3 |
+ 31-0 |
72-6 |
+ 13-3 |
4- 22-4 |
||||
socken |
Annan fastighet, som |
ej an- |
1-2 |
11 |
OM |
6-2 |
1-1 |
0-1 |
— 3-tf |
1-2 |
-i- |
O-o |
+ 4*9 |
|||
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
9-o |
5*8 |
3-7 |
38-7 |
5*4 |
4-1 |
— 42-9 |
A 5 |
3-o |
— 31-3 |
|||||
Tjänst m. m.......... |
30-0 |
17ti |
— |
12- i |
— |
41-5 |
15*9 |
— |
14-i |
— 4/ *3 |
19-7 |
— |
10*3 |
— 34*5 |
||
Junsele |
Jordbruksfastighet .. |
76*5 |
82-1 |
+ |
5-ti |
+ |
7*3 |
85''i |
+ |
8''6 |
+ 11-3 |
Sfi* 5 |
4 10*0 |
+ 13*1 |
||
socken |
Annan fastighet, som |
ej un- |
02 |
0, |
-L |
+ |
109-3 |
0-4 |
+ |
0-2 |
-r 88-7 |
0*3 |
4- |
O-i |
-|- o8*s |
|
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
10''3 |
7 g |
2-7 |
26-c |
6*3 |
4*o |
— 39*2 |
5*7 |
4*6 |
— 44-7 |
|||||
Tjänst in. in......... |
13''0 |
9-9 |
— |
3*1 |
— |
23-3 |
8-2 |
— |
4*ö |
— 36-s |
7*ä |
— |
5*5 |
—.42-3 |
||
Vibyggeru |
Jordbruksfastighet .. |
63-o |
71-3 |
-L |
8*3 |
+ |
13-1 |
73*5 |
+ 10-5 |
4-16-7 |
77*g |
~r |
14-6 |
4 23-2 |
||
socken |
Annan fastighet, som |
ej an- |
1-7 |
1*2 |
0*5 |
28-6 |
1-4 |
0*3 |
— 19-9 |
0-9 |
o-s |
— 44-2 |
||||
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
2''ti |
2-5 |
0-1 |
1-5 |
2*3 |
0*3 |
— 9-0 |
2-o |
0*6 |
— 23o |
|||||
Tjänst m. m......... |
32-7 |
25''o |
— |
7*7 |
— |
23ti |
22-s |
— |
9-9 |
— 30-4 |
19*5 |
— |
13-2 |
— 40*5 |
||
Frostvikens |
Jordbruksfastighet .. |
59-8 |
73-2 |
-1_ |
13.4 |
22-6 |
76-o |
It)-2 |
4- 27-3 |
80-3 |
+ 20*7 |
4 34*8 |
||||
socken |
Annan fastighet, som |
ej an- |
0-3 |
0-2 |
o-l |
36-3 |
0-2 |
0-1 |
— 28(i |
0-2 |
Öl |
— 53-9 |
||||
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
24-0 |
15-7 |
8-3 |
34-s |
14o |
10-0 |
— 41-7 |
11-4 |
12-6 |
— 52*6 |
|||||
| |
Tjänst m. m......... |
15-9 |
10-9 |
— |
5-o |
— |
31-5 |
9-s |
— |
6-1 |
— 38-s |
7-9 |
— |
8-o |
— 50-1 |
|
I 0 vikens |
Jordbruksfastighet .. |
76''8 |
80-2 |
_L |
3-4 |
+ |
4-4 |
82* 7 |
+ |
5*9 |
4 7-7 |
85-8 |
4 |
9*o |
4 11 7 |
|
j socken |
Annan fastighet, som |
ej an- |
0''7 |
0-0 |
0-1 |
14-3 |
0-7 |
_4_ |
0*o |
— 8-i |
0-4 |
0*3 |
— 38-1 |
|||
| |
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
8-3 |
6’2 |
2-1 |
25i |
5*5 |
2-3 |
- 33-8 |
4-5 |
3*8 |
— 46*3 |
||||
Tjänst in. m......... |
14-2 |
13-o |
— |
1-2 |
8-7 |
11-1 |
— |
3l |
— 21*6 |
9-3 |
— |
4*9 |
— 34*6 |
|||
j Storsjö |
Jordbruksfastighet .. |
88-3 |
80-s |
_ |
7''3 |
_ |
8-3 |
85-9 |
_ |
2-4 |
f — 2*8 |
90-7 |
+ |
2*4 |
+ 2-ti |
|
| socken |
Annan fastighet, som |
ej an- fastig- rörelse |
l-i |
0-6 |
0*5 |
44-2 |
0 4 |
07 |
— 59-3 |
0-3 |
0-8 |
— 73*4 |
||||
I |
Tjänst in. m........ |
10-6 |
18-ti |
+ |
8-o |
+ |
75*7 |
13-7 |
+ |
3*1 |
4- 29-3 |
9-0 |
— |
1-ti |
— 14-6 |
|
[ Burträsks |
Jordbruksfastighet .. |
59-s |
65'' 4 |
5*6 |
+ |
9-4 |
68-7 |
1 ~r |
8-9 |
4- 14-s |
72*2 |
4 12*4 |
+ 20-7 |
|||
f socken 1 |
Annan fastighet, som |
ej an- |
1-9 |
1-8 |
_ |
0-1 |
1-3 |
1-9 |
“+■ |
O-o |
4 5-2 |
1*4 |
- |
0*5 |
— 20*9 |
|
i 5 |
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
10*8 |
12-ti |
4-2 |
- |
25-2 |
11-5 |
5*3 |
- 31*8 |
10-2 |
6*6 |
— 39*8 |
|||
v |
Tjänst m. m............ |
21-8 |
20-2 |
— |
1*8 |
_ |
6-2 |
17-9 |
— |
3-ti |
Ib’7 |
16-2 |
— |
5-3 |
— 24-6 |
|
'' Vilhelmina |
Jordbruksfastighet .. |
70*4 |
75-8 |
+ |
5-4 |
+ |
7*7 |
80-3 |
4- |
9*9 |
4 14-o |
85-1 |
+ |
14-7 |
20-8 |
|
'' socken |
Annan fastighet, som |
ej an- |
1-3 |
1-2 |
Öl |
9-8 |
1-2 |
o-i |
—10-4 |
0*7 |
— |
0-6 |
— 44-3 |
|||
Rörelse samt annan |
fastig- rörelse |
9-1 |
7*3 |
1-8 |
19-6 |
5-9 |
3-2 |
— 84*6 |
4-5 |
4*6 |
— 50*3 |
|||||
Tjänst m. ro......... |
19-2 |
13-7 |
— |
3*5 |
18-4 |
12-« |
— |
6* G |
— 34 4 |
9-7 |
— |
9*3 |
— 49*3 |
Tal). C.
859
1 |
2 |
8 |
i |
5 |
6 |
7 |
8 |
*.) |
10 |
11 |
12 |
Jokkmokks |
Jordbruksfastighet ............ |
dill |
36*« |
1 + 3-8 + 11''5 |
43i |
! + 10-oi-f 30-2 |
52'' i |
+ 19''0 |
+ Öl |
||
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-4 |
1*5 |
+ Öl |
+ 3''4 |
1*7 |
-f 0-3 |
+ 13*1 |
1''2 |
— 0*2 |
— 21-8 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
50''2 |
47o |
— 3-2 |
- 6"5 |
42i |
— 8-i |
- Ki l |
35-s |
— 14*4 |
— 28''3 |
|
Tjänst in. m.................. |
15-3 |
14*« |
— 0-7 |
— 4*o |
13-1 |
— 2''2 |
— 13''S |
10''3 |
— 4-4 |
— 27-0 |
|
Paj ala |
Jordbruksfastighet ............ |
50-6 |
63-2 |
+ 12''t; |
+ 25-i |
(>7*o |
+ 16-4 |
+ 32*3 |
70''4 |
+ 19*8 |
+ 39-8 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-8 |
0-6 |
— 0*2 |
— 31-4 |
0*6 |
— 0*2 |
— 23*2 |
Om |
— 0''3 |
— 44*7 |
Rörelse samt annan faslig-het, som användes i rörelse |
lj''8 |
11-2 |
— 3-1 |
— 21-8 |
10* l |
— 4*2 |
— 29''7 |
9o |
— 5-3 |
— 37*1 |
|
Tjänst m. m................... |
34-8 |
25''o |
— 9-8 |
— 27-1 |
22''3 |
— 12*o |
— 34''7 |
20i |
— 14 2 |
— 41*8 |
860
Talj. D.
Enligt |
E n 1 |
i g t |
f Ö |
r s 1 a |
get |
||||||
nu gäl- |
Alt. I |
Alt. II |
Alt. m |
||||||||
bestäm- melser |
hd |
Ökning eller |
►d |
Ökning eller |
Ökning eller |
||||||
Kommunens namn |
Beskattningsföremål |
Procent av kommunens hela skattebehov |
ocent av kommunens hela skattebehov |
r av kommunens hela skatte-behov |
av den på beskattningsföremålet |
ocent av kommunens hela |
av kommunens hela skatte-behov |
lav den på beskattningsföremålet enligt nu gällande ordning be-löpande delen av skattebehovet |
rocent av kommunens lida |
av kommunens hela skatte-behov |
av den på beskattningsföremålet |
i l |
2 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|
| Rådmansö |
Jordbruksfastighet ........... |
39-8 |
33*9 |
— 5*9 |
— 14-7 |
37-4 |
— 2-4 |
— 5*9 |
40-1 |
+ 0''3 |
4 0-9 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
9-1 |
8-7 |
— 0-4 |
— 4-4 |
9-9 |
4 0-8 |
+ 8-6 |
7*9 |
— 1-2 |
— 13-3 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
8-2 |
9-0 |
+ 0-8 |
+ 9-0 |
8-4 |
+ 0-2 |
+ 2-0 |
8-2 |
+ 0-0 |
— 1*1 |
|
j |
Tjänst m. m................... |
42-9 |
48-4 |
+ 0*5 |
+ 12-8 |
44-3 |
+ 1-4 |
+ 3-3 |
43-8 |
+ 0-9 |
4- 2-2 |
Bälinge |
Jordbruksfastighet ............ |
82-s |
82-7 |
— 0-1 |
— 0-1 |
83-s |
+ 1’0 |
+ 1-2 |
84-9 |
+ 2-1 |
4 2*ö |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2''4 |
3-2 |
+ 0-8 |
+ 30-7 |
3-2 |
4 0-8 |
+ 33*4 |
2*8 |
Ö + |
-f- 14*0 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4-9 |
4*9 |
-+- 0-o |
+ 0''9 |
4*7 |
— 0-2 |
- 3-1 |
4*3 |
— 0-6 |
— 12-o |
|
Tjänst m. m................... |
9-9 |
9-2 |
— 0-7 |
— 7-1 |
8*3 |
— 1-6 |
— 16-3 |
8-o |
— 1-9 |
— 18-8 |
|
j Söderfors |
Jordbruksfastighet ............ |
8-9 |
7*5 |
— 1-4 |
— 15-3 |
8-o |
— 0-9 |
- 10-4 |
8-3 |
— 0*6 |
— 7*2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse .......... |
ro |
0-8 |
— 0*2 |
— 18-6 |
0*9 |
— o-l |
— 5*8 |
0-s |
— 02 |
— 18*9 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
34-2 |
40-4 |
+ 6*2 |
+ 18-2 |
41-4 |
4- 7-2 |
4 21i |
40-1 |
4- 5-9 |
4 17-3 |
|
Tjänst m. m................... |
55*9 |
51*3 |
- 4-o |
— 8-4 |
49-7 |
— 6-2 |
— 11-2 |
50-8 |
— 5*1 |
— 9i |
|
Björkviks |
Jordbruksfastighet ............ |
59-8 |
66*7 |
4 6-9 |
+ 11-4 |
68-9 |
4 9-1 |
4 15-1 |
69-5 |
4 9-7 |
4 16*3 |
i socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
l-o |
0-8 |
— 0-2 |
— 16 e |
0-9 |
— 0-4 |
— 7*4 |
0-8 |
— 0-2 |
— 23-7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
.15* 6 |
14-1 |
— 1*5 |
— 9-5 |
13-2 |
— 2-4 |
— 14-9 |
12-9 |
— 2*7 |
— 17-3 |
|
Tjänst m. m................... |
23-6 |
18-4 |
— 5*2 |
— 22-0 |
17-o |
— 6-6 |
— 28-2 |
16-8 |
— 6-8 |
— 28*8 |
|
Tunabergs |
Jordbruksfastighet ............ |
30-7 |
26-9 |
— 3*8 |
— 12-5 |
29-2 |
— 1*5 |
— 4*8 |
301 |
—■ 0*6 |
— 1*9 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ......... |
t-2 |
1*0 |
— 0-2 |
— 13-o |
1*2 |
-1- 0-0 |
+ 0-0 |
l-o |
— 02 |
— 16-9 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
22-4 |
32-o |
+ 9-6 |
+ 42-7 |
31-6 |
4 9-2 |
+ 40-8 |
30-6 |
+ 8-2 |
+ 36-3 |
|
Tjänst m. m................... |
45-7 |
40-1 |
— 5*6 |
- 12-2 |
38-o |
— 7*7 |
— 16-s |
38-s |
— 7-4 |
— 16-1 |
Tab. I)
8<)l
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
“ « |
7 |
8 |
i) |
Yo " |
It |
12 i |
|||
Västra Ving- |
Jordbruksfastighet ............ |
28-5 |
28-u |
+ |
0-1 |
4 0*8 |
30*« |
4 |
2-1 |
4 7*2 |
32* r. |
4 |
4*0 |
4 13*8 |
åkers socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
6*7 |
6*0 |
O-i |
— 1*9 |
7*4 |
4* |
0*7 |
-1- 5*6 |
0*2 |
— |
0*5 |
— 7**2 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
35-1 |
37-5 |
+ |
2-4 |
+ 6*9 |
36*1 |
4* |
1*0 |
4 2*9 |
35*5 |
4 |
0*4 |
4 l*i |
|
Tjänst in. in................... |
29-7 |
27-3 |
2-4 |
— 8*0 |
25*9 |
3*8 |
— 12*c |
25*s |
— |
8*9 |
— 13*0 |
|||
Ytter En- |
Jordbruksfastighet ............ |
57*4 |
56* 7 |
0*7 |
— 1*3 |
59*1 |
+ |
1*7 |
-f 2*9 |
62*o |
-i_ |
4*« |
4 8*0; |
|
hörna socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
8-1 |
7*3 |
_ |
0-8 |
— 10*0 |
8*o |
_ |
0*1 |
— 1*0 |
6*4 |
— |
1*7 |
— 21*2 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-5 |
12-e |
4 |
3-1 |
4- 32''8 |
11*» |
+ |
2*4 |
+ 24*8 |
IM |
4 |
1*8 |
-f- 16*5 |
|
Tjänst m. m................... |
25''o |
23-4 |
— |
1-6 |
— 6*4 |
21*o |
— |
4*o |
— 15*9 |
20*5 |
— |
4*5 |
— 17*9 |
|
Västra Ene- |
Jordbruksfastighet ............ |
74-5 |
72''2 |
_ |
2-3 |
— 3*1 |
75*o |
4 |
0*5 |
-1- 0*6 |
77ö |
4 |
3*o |
4 3-9 |
by socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-8 |
1*7 |
_ |
o-l |
— 5*6 |
1*9 |
+ |
0-1 |
+ 5*6 |
1*4 |
_ |
0*4 |
— 20-5 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
5*3 |
6-9 |
4 |
1-6 |
4 30*2 |
6*1 |
+ |
0*8 |
+ 15*1 |
5*6 |
4- |
0*3 |
4 4*8 |
|
Tjänst m. m................... |
18-4 |
19-2 |
4 |
0*8 j —f— 4*2 |
17*o |
— |
1*4 |
— 7*5 |
15*5 |
— |
2*9 |
— 15*4 |
||
Bottnaryds |
Jordbruksfastighet ............ |
85-6 |
77-o |
— |
8*6 |
— 10*o |
80*1 |
— |
5*5 |
— 6*4 |
83* g |
— |
2*o |
— 2*4 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-7 |
1-1 |
4 |
0*4i-f- 61*2 |
li |
1 |
0*4 |
4 65*9 |
0*8 |
+ |
0-1 |
4 15*3 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
2-7 |
3*5 |
4 |
0*8 |
-f 27*2 |
3*1 |
+ |
0*4 |
+ 12*5 |
2*5 |
_ |
0*2 |
— 9*1 |
|
Tjänst m. m.................. |
ll-o |
18-4 |
+ |
7-4 |
4 67*2 |
15*7 |
4 |
4*7 |
-f- 43*o |
13*1 |
4 |
2*1 |
4 19*8 |
|
Korsberga |
Jordbruksfastighet ........... |
69-8 |
72-3 |
+ |
2*5 |
-f- 3*6 |
74*6 |
+ |
4*8 |
4 6*8 |
77*3 |
4- |
7-5 |
4 10*7 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*6 |
4*8 |
_ |
0*8 |
— 13*5 |
5*2 |
_ |
0*4 |
— 6*8 |
4*o |
_ |
1*6 |
— 29*o |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
11-7 |
10-4 |
1*3 0*4 |
- 10*8 |
9*2 |
_ |
2*5 |
— 20*s |
8*5 |
_ |
3*2 |
— 26*8 |
||
Tjänst m. m................... |
12-9 |
12-5 |
— |
— 3*8 |
11*0 |
— |
1*9 |
— 15*0 |
10*2 |
— |
2*7 |
— 21*o |
||
Hovmans- |
Jordbruksfastighet ............ |
17-9 |
19-9 |
+ |
2-o |
411*1 |
20*9 |
4 |
3*o |
4 16*8 |
21*6 |
+ |
3*7 |
4 20*5 |
torps socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*3 |
4*o |
_ |
1*3 |
— 26*2 |
4*6 |
_ |
0*7 |
— 13*5 |
3*9 |
_ |
1*4 |
— 27*8 |
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
31-9 |
36-0 |
4 |
4*1 |
4 13*o |
35*9 |
4 |
4*o |
+ 12*9 |
35*2 |
4 |
3*3 |
4 10*7 |
|
Tjänst m. m................... |
44-9 |
40-1 |
— |
4*8 |
— 10*5 |
38*6 |
— |
6-3 |
— 14*2 |
39*3 |
— |
5*6 |
— 12*4 |
|
Eagerhults |
Jordbruksfastighet ............ |
74-6 |
70-2 |
— |
4*4 |
— 5*o |
72*9 |
_ |
1*7 |
— 2*2 |
76*2 |
4 |
1*6 |
0*2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
2-7 |
2-3 |
_ |
0*4 |
— 14*o |
2*5 |
_ |
0*2 |
— 5*9 |
1*8 |
_ |
0*9 |
— 31*7 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12-4 |
16-9 |
+ |
4*5 |
4 36*5 |
15*2 |
+ |
2*8 |
-|- 22*3 |
13*5 |
+ |
1*1 |
4 9*o |
|
Tjänst m. m................... |
10-3 |
10-6 |
+ |
0*3 |
+ 2*5 |
9*4 |
— |
0*9 |
— 9*3 |
8*5 |
— |
1*8 |
— 18*2 |
|
Hallinge- |
Jordbruksfastighet ... ........ |
41-5 |
38-v |
— |
2*8 |
— 6*7 |
41*5 |
± |
0*0 |
— 0-1 |
46*8 |
+ |
5*3 |
4 12*7 |
bergs socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-5 |
1-2 |
— |
0*3 |
— 16*2 |
1*4 |
_ |
0-1 |
— 3*7 |
1*0 |
— |
Oo |
— 27*1 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
18-9 |
19-7 |
4 |
0*8 |
+ 3*8 |
19*5 |
+ |
0*8 |
4- 3*2 |
17*1 |
_ |
1*8 |
— 9*8 |
|
Tjänst m. m................... |
38l |
40-4 |
+ |
2*3 |
4 6*o |
37*6 |
— |
0*5 |
— 1*3 |
35*1 |
— |
3-0 |
— 7*9 |
862
Tab. D.
i
3 |
i * |
5 |
6 |
7 |
1 |
8 |
1 |
9 |
1 10 |
1 |
11 |
12 |
|||
36-6 |
31-o |
- |
3''6 |
— |
15*5 |
33-9 |
i" |
2-7 |
1- |
7*6 |
37-7 |
j+ |
l-i |
4 |
3o |
7*6 |
8-1 |
+ |
0-3 |
-i- |
6-8 |
9-0 |
J- |
1-4 |
-f |
15*5 |
7*3 |
— |
0-3 |
3-8 |
|
18-d |
21-3 |
+ |
2-7 |
+ |
14-s |
20-n |
! + |
1-4 |
4- |
7*8 |
19-2 |
j + |
0-6 |
4- |
3*1 |
37-2 |
39-6 |
+ |
2-4 |
+ |
6-7 |
37i |
o-l |
— |
0-2 |
35-8 |
1-4 |
3-7* i |
|||
68-3 |
72-4 |
+ |
4*1 |
+ |
6-o |
74-1 |
+ |
5*8 |
+ |
8-5 |
76-4 |
+ |
8-1 |
+ 11-9- |
|
7-8 |
6''7 |
— |
1-1 |
14-5 |
7*3 |
_ |
0-5 |
5*9 |
5*7 |
2-1 |
27-l] |
||||
8*4 |
8-2 |
— |
0-2 |
— |
1-8 |
7-4 |
_ |
1*0 |
_ |
12-2 |
7*1 |
_ |
1-8 |
16-lj |
|
15''5 |
12-7 |
— |
2-8 |
— |
18-3 |
11-2 |
— |
4*3 |
— |
27-9 |
10-8 |
— |
4*7 |
30-2, |
|
89-4 |
90-n |
-i- |
1''5 |
+ |
1-6 |
91-3 |
+ |
1-9 |
+ |
2-1 |
92-1 |
+ |
2*7 |
4 |
3-1 |
3''7 |
2-7 |
— |
1*0 |
— |
27-3 |
2-9 |
— |
0*s |
— |
20-o |
2*3 |
— |
1-4 |
38-2É |
|
0*9 |
1*0 |
+ |
Öl |
+ |
19''2 |
0-9 |
-1- |
Oo |
"b |
3*8 |
0*9 |
+ |
0-o |
+ |
O-o! |
6-0 |
5*4 |
— |
0''6 |
— |
10-3 |
4*9 |
— |
1-1 |
— |
19-8 |
4-7 |
1-3 |
22-o; |
||
4tyn |
43-7 |
— |
3*2 |
— |
6*9 |
45-6 |
— |
1-3 |
— |
2-9 |
49-0 |
+ |
2-1 |
-b |
4*3 |
5*2 |
5*o |
— |
0-2 |
— |
3-8 |
5*4 |
0-2 |
+ |
4-8 |
4-5 |
— |
0*7 |
— |
12-7 |
|
27-5 |
28-1 |
+ |
0*6 |
+ |
2-3 |
28-3 |
+ |
0-8 |
+ |
2-9 |
25*5 |
_ |
2*0 |
_ |
7*2 |
20-4 |
23-2 |
+ |
2-8 |
+ |
13-7 |
20-7 |
0-3 |
+ |
1-4 |
21-o |
+ |
0-6 |
+ |
3*1 |
|
46-4 |
44-6 |
— |
1*8 |
— |
3-9 |
47-6 |
j_ |
1*2 |
2-4 |
51*2 |
J- |
4-8 |
4- 30-i! |
||
7-8 |
6-9 |
— |
0''9 |
— |
10-8 |
7*9 |
4- |
o-i |
+ |
1''2 |
6*1 |
— |
1-7 |
— |
21-4 |
15''8 |
18-9 |
4- |
3l |
+ |
19-7 |
17-5 |
+ |
1-7 |
+ |
11-4 |
16-6 |
-f |
0*8 |
+ |
„ 1 |
30-o |
29e |
— |
0''4 |
— |
X''4 |
27-o |
3-o |
— |
10-o |
26l |
— |
3-9 |
13-2f |
||
28-3 |
25-9 |
— |
2-4 |
— |
8-7 |
28*5 |
+ |
0-2 |
+ |
0-4 |
30-2 |
+ |
1*9 |
+ |
6-t] |
3-o |
3-2 |
0*2 |
+ |
7*5 |
3-6 |
+ |
0‘G |
+ |
21-6 |
3*o |
4 |
0*0 |
_ |
i-o[ |
|
18-6 |
18-s |
+ |
0*2 |
+ |
0-7 |
I8-o |
__ |
0-6 |
_ |
3*4 |
17-7 |
_ |
0*9 |
_ |
5*2; |
50-1 |
32-1 |
+ |
2-o |
4- |
4*2 |
49-9 |
— |
0-2 |
— |
0-2 |
49-1 |
— |
1-0 |
— |
fSj |
83-5 |
89-o |
+ |
5-3 |
+ |
6-4 |
89-3 |
4- |
5*8 |
+ |
6-8 |
91-5 |
+ |
8*0 |
+ |
9* 4 J |
4-5 |
2''6 |
— |
1-9 |
— |
42''2 |
2-9 |
— |
fe |
— |
35-2 |
2-o |
— |
2-5 |
— |
55-1 |
6*9 |
5*4 |
— |
1*5 |
_ |
21''0 |
5-1 |
_ |
1-8 |
_ |
25-9 |
4-2 |
_ |
2-7 |
_ |
38-s |
5*1 |
3-o |
— |
2-1 |
— |
40-2 |
2-7 |
— |
2-4 |
— |
46-6 |
2s |
— |
2*8 |
— |
53-8 |
56-s |
36''4 |
— |
0''4 |
— |
0-7 |
58-8 |
4- |
2-o |
+ |
3*6 |
60-9 |
+ |
4*1 |
4- |
7-2 |
4*3 |
3*8 |
— |
0''5 |
— |
13-2 |
4-2 |
— |
0-1 |
— |
3-7 |
3*4 | |
— |
0*9 |
— |
22-o i |
122 |
14-2 |
+ |
2-o |
+ |
16''S |
13-2 |
+ |
l-o |
+ |
8-5 |
I 12*7 j |
+ |
0-5 |
+ |
|
26-7 |
25-6 |
— |
ll |
— |
4*o |
23-8 |
— |
2*9 |
— |
11''0 |
23-o |
3-7 |
13-9t |
Vena socken] Jordbruksfastighet ............
] Annan fastighet, som ej an
vändes
i rörelse ...........
Rörelse samt annan fastigj
het, som användes i rörelse
| Tjänst m. m...............
Karlslunda I Jordbruksfastighet ...........
socken ] Annan fastighet, som ej användes
i rörelse ............
| Rörelse samt annan fastighet,
som användes i rörelse
Tjänst m. m................
Bro socken j Jordbruksfastighet .........
| Annan fastighet, som ej användes
i rörelse ...........
] Rörelse samt annan fastighet,
som användes i rörelse
Tjänst m. m................
Kyrkhults ; Jordbruksfastighet ........
socken | Annan fastighet, som ej användes
i rörelse .........
i Rörelse samt annan fastig
het, som användes i rörelse
Tjänst m. m................
Loshults
socken
Hjärtums
socken
Jordbruksfastighet .........
Annan fastighet, som ej användes
i rörelse ...........
Rörelse samt annan fastighet,
som användes i rörelse
Tjänst m. in.
j Jordbruksfastighet ............
Annan fastighet, som ej an
|
vändes i rörelse ............
| Rörelse samt annan fastighet,
som användes i rörelse
| Tjänst m. m................
Karl Gustavs j Jordbruksfastighet ...........
socken j Annan fastighet, som ej användes
i rörelse
Rörelse samt annan fastig
het, som användes i rörelse
Tjänst m. m................
Sandhults Jordbruksfastighet ............
socken i Annan fastighet, som ej användes
i rörelse ............
Rörelse samt annan fastighet,
som användes i rörelse
i Tjänst m. m...................
Tab. 1)
86.fl
1 |
''* |
3 |
4 |
7, " |
0 |
7 |
<* |
y |
10 |
12 j |
||||||
Gustav |
Jordbruksfastighet ............ |
(>7*2 |
59*u |
7*fi |
_ |
11-3 |
132-1 |
_ |
_ |
7* 2 |
<35-2 |
_ |
2-0 |
1 - — 25-31 |
||
Adolfs socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5 |
3* i |
Om |
_ |
13-1 |
3:» |
+ |
O-o |
_ |
2*8 |
2-7 |
_ |
0-8 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
7o |
12*2 |
"f |
4*9 |
+ |
08-2 |
liv. |
4 |
4-2 |
4 |
58*6 |
10-5 |
4 |
3-2 |
4 45-11 |
|
Tjänst in. in................... |
22*0 |
25m |
+ |
3-1 |
_L |
14-3 |
22’ij |
4 |
0-8 |
-b |
3-0 |
21-s |
— |
0*4 |
— 1-5 |
|
Sventorps |
Jordbruksfastighet ............ |
75*4 |
67* s |
_ |
7*0 |
— |
10-0 |
70v> |
— |
4-9 |
— |
6*5 |
72-1 |
— |
3*3 |
— 4*3| |
socken |
Annan faslighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2*o |
2*2 |
0*4 |
_ |
14-8 |
2*5 |
_ |
0-1 |
_ |
5*3 |
2*o |
__ |
0-6 |
— 26-11 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
4*8 |
7*2 |
+ |
2-4 |
+ |
48m |
6*5 |
4 |
1-7 4 |
35*4 |
6*2 |
+ |
1-4 |
+ 28-5 |
||
Tjänst m. m................... |
17-2 |
22-s |
-J- |
5*6 |
+ |
32-6 |
20-3 |
J- |
3-3! 4 |
19*6 |
19-7 |
-1- |
2-s |
+ 14-9 |
||
Färnebo |
Jordbruksfastighet ............ |
84-3 |
24-2 |
__ |
10-1 |
_ |
29-5 |
28-2 |
— |
6*1 |
_ |
18-1 |
33*7 |
— |
0*6 |
— 1-9 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
2*5 |
2*« |
4 |
o-l |
+ |
5*5 |
2-9 |
4 |
0-4 |
19-5 |
2-3 |
_ |
0-2 |
— 7*7 |
|
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
16-9 |
24-n |
4 |
7*1 |
+ |
41-6 |
22-9 |
4 |
6-o |
| |
35*s |
2To |
4- |
4-1 |
4 23-9 |
|
Tjänst m. m................... |
46-3 |
49-2 |
2-9 |
4- |
6*4 |
46-<i |
— |
0-3 |
— |
0-6 |
43-o |
— |
3*3 |
— 6-9 |
||
Mangskogs |
Jordbruksfastighet ............ |
70*5 |
52-7 |
_ |
17*8 |
_ |
25‘2 |
58-8 |
_ |
11-7 |
_ |
17-3 |
63-o |
_ |
7*5 |
— 10-6 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
Öl |
0*3 |
+ |
0-2 |
1 T |
134-8 |
03 |
_L |
0*2 |
4- |
134-8 |
0-2 |
4 |
0-1 |
4 86-91 |
Rörelse samt annan fastig-het. som användes i rörelse |
21-8 |
34-8 |
4- 13-o |
+ |
tiO-o |
30-4 |
4 |
8-6 |
4 |
39-9 |
27-2 |
4 |
5*4 |
1 4 25-2 |
||
Tjänst m. in................... |
7*c |
12-2 |
+ |
4*6 |
+ |
59-8 |
10-5 |
4- |
2-9 |
4 |
37*1 |
9-6 |
4 |
2-o |
4 25-1 |
|
Algå socken |
Jordbruksfastighet ............ |
83-5 |
73''3 |
— |
10-2 |
— |
12-2 |
76-5 |
— |
7*0 |
— |
8-5 |
80-5 |
— |
3*0 |
— 3-51 |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2*7 |
4-8 |
4 |
1-9 |
4 |
76-1 |
4*8 |
4 |
2-1 |
4 |
83*5 |
3-4 |
4 |
0*7 |
4 28-5 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
5*7 |
8-8 |
4 |
3-1 |
4 |
53*0 |
7*5 |
4 |
1-8 |
_L i |
31-o |
6*4 |
4 |
0*7 |
411-5'' |
|
'' |
Tjänst m. m................... |
8-1 |
13-8 |
_i_ |
5*2 |
_1_ |
63*6 |
11-2 |
i |
3-1 |
-f- |
38-2 |
9*7 |
4 |
1-6 |
4 19-3 |
Ölme socken! Jordbruksfastighet ............ |
77*2 |
76*o |
— |
1-2 |
— |
1-5 |
78-o |
4 |
0-8 |
+ |
l-i |
79-4 |
4 |
2*2 |
4 3-8 |
|
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-9 |
1-8 |
_ |
Om |
_ |
4-2 |
2-o |
+ |
0-1 |
4 |
2-8 |
1-5 |
_ |
Om |
— 17-5 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
6-3 |
6*5 |
4 |
0-2 |
-j- |
2-6 |
6*o |
_ |
0-3 |
5*4 |
5-8 |
_ |
0*7 |
— 11*6 |
||
Tjänst m. m................... |
14-6 |
15-7 |
4 |
1-1 |
4 |
7*4 |
14-o |
— |
0-6 |
— |
4-1 |
13-5 |
— |
1-1 |
— 7*6 |
|
Östmarks |
Jordbruksfastighet ............ |
84-1 |
78-1 |
__ |
6*0 |
_ |
7*1 |
81-e |
_ |
2-5 |
_ |
2-9 |
86-e |
4 |
2-5 |
-f- 2*0 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-2 |
Om |
4 |
0*2 |
4- |
67-9 |
0-4 |
4 |
0-2 |
4 |
63-0 |
0-2 |
± |
0*o |
-f- 2*6 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
fri |
8-ä |
4 |
2-7 |
+ |
43-7 |
7*4 |
4 |
1*3 |
4 |
21-2 |
5*4 |
_ |
0*7 |
— 11-8 |
|
Tjänst m. m................... |
9’6 |
12-7 |
-j- |
3i |
+ |
732-7 |
10-6 |
4 |
l-o |
4 |
10-2 |
7*8 |
— |
1-8 |
— 18-e |
|
Askers |
Jordbruksfastighet ............ |
412 |
46-fi |
+ |
5*4 |
4 |
13-2 |
49-1 |
4 |
7*9 |
4 |
19-1 |
50-6 |
4 |
9-4 4 22-8 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ......... |
1*2 |
1-4 |
+ |
0-2 |
4- |
10-1 |
1-5 |
4 |
0-3 |
+ |
20-1 |
1-8 |
O-i |
4 1-9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
20-o |
20i |
+ |
0-1 |
4 |
0-8 |
19-4 |
0-6 |
2-8 |
18-6 |
_ |
1-4 |
— 6-e |
|||
Tjänst m. m................... |
37-e |
31-9 |
— |
5-7 |
— |
15*2 |
30-o |
— |
7-6 |
— |
20-1 |
29-5 |
— |
8-1 |
— 21-5 |
864
Tab. D,
1 1 |
2 |
1 •''« |
1 4 |
5 |
t 6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
1 Näsby |
| Jordbruksfastighet ............ |
11-4 |
9-6 |
1-8 |
— 15-5 |
10-5 |
0-9 |
— 7*7 |
103 |
1-1 |
— 9-6 |
|||
socken |
! Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
94 |
6-5 |
2-9 |
— 32-0 |
7-7 |
: |
1-7 |
— 204 |
6*4 |
3-0 |
— 32-4 |
||
| |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
SO’8 |
60-6 |
+ |
9-8 |
-f 19-4 |
59i |
+ |
8-3 |
+ 16-3 |
601 |
+ |
9-3 |
+ 18-5 |
| |
i Tjänst in. m................... |
28-4 |
23-3 |
— |
5i |
— 17*7 |
22-7 |
— |
5*7 |
— 20-o |
23-2 |
5*2 |
— 18-3 |
|
Ludvika |
Jordbruksfastighet ............ |
5-2 |
4*2 |
_ |
1*0 |
— 18-2 |
4*7 |
_ |
o-s |
— 9-o |
5*3 |
+ |
Öl |
+ 2-3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5*2 |
5*3 |
o-l |
+ 2-c |
6-0 |
+ |
0-8 |
+ 16-9 |
5-2 |
+ |
0*o |
+ 09 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
36-6 |
43-1 |
+ |
6''5 |
+ 17-7 |
42-9 |
+ |
6-s |
+ 17-2 |
42’6 |
4- |
6-o |
+ 16-4 |
|
Tjänst m. m................... |
53-0 |
47*1 |
— |
5-6 |
— 10-6 |
46-4 |
6-o |
— 12-7 |
46-9 |
— |
6-1 |
— 11-6 |
||
; Siljansnäs |
Jordbruksfastighet ............ |
68-a |
69-2 |
+ |
0-3 |
-f 0-4 |
71-5 |
+ |
2-6 |
+ 3-7 |
72-2 |
+ |
3-3 |
+ 4-8! |
j socken ! |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-5 |
1-5 |
± |
0-0 |
-f 6-0 |
1-6 |
4- |
Öl |
-t- 12-4 |
1-4 |
Öl |
— 4-7) |
|
| |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
21-3 |
21-2 |
o-l |
— 0-7 |
19-5 |
1-8 |
— 8*6 |
19-1 |
2-2 |
— 104! |
|||
Tjänst m. m.................. |
8-3 |
8-1 |
— |
0-2 |
— 2-6 |
7-4 |
— |
0-9 |
—11-1 |
7-3 |
— |
l-o |
— 12-2 [ |
|
Enångers |
Jordbruksfastighet ............ |
62-8 |
65-6 |
+ |
2-8 |
+ 4-5 |
67-7 |
+ |
4*9 |
-f- 7*9 |
71*6 |
+ |
8-8 |
+ 14-0 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
2-6 |
2-5 |
0-1 |
— 3-2 |
2-8 |
02 |
+ 5-8 |
2-1 |
0-5 |
— 200 |
|||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
14-8 |
14-4 |
0-4 |
— 2-B |
13-S |
1-2 |
— 7-a |
11-9 |
2-9 |
— 19-5 |
||||
Tjänst m. m................. |
19-8 |
17-5 |
— |
2-3 |
— 12-0 |
15-9 |
— |
3*9 |
— 19-9 |
14-4 |
— |
5-4 |
— 27*2 |
|
Hassela |
Jordbruksfastighet ............ |
67''7 |
62-s |
_ |
4-9 |
— 7-2 |
66-8 |
_ |
w |
— 1-6 |
72-5 |
+ |
4-8 |
+ 7-1 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
1-3 |
1*5 |
+ |
0-2 |
+ 16-2 |
1*6 |
4. |
0-3 |
+ 25-2 |
l-i |
02 |
— 14-1 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
6-0 |
7''5 |
+ |
1-5 |
+ 26-o |
6*8 |
+ |
08 |
+ 13-1 |
5*6 |
04 |
— 6-9 |
||
Tjänst m. m................... |
25-0 |
28-2 |
+ |
3-2 |
-f- 12-6 |
25‘0 |
± |
0-0 |
— 02 |
20-8 |
— |
4-2 |
— 16-7 |
|
Hedesunda |
Jordbruksfastighet ............ |
63-1 |
66-9 |
4- |
3-s |
+ 5-9 |
69-o |
+ |
5*9 |
+ 9-4 |
74-2 |
+ |
11-1 |
+ 17-5 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
4-1 |
4-0 |
o-l |
— 0-7 |
4*3 |
+ |
0-2 |
-f 6-o |
3-1 |
l-o |
— 22-7! |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
20-a |
21-o |
+ |
0-1 |
+ 0-5 |
19-s |
1*6 |
— 7-9 |
16-4 |
4-5 |
-21-9 |
|||
Tjänst m. m................... |
11-9 |
8-1 |
— |
3-8 |
— 31-9 |
7-4 |
45 |
— 37-9 |
6-3 |
— |
5-o |
— 47*1 |
||
Regnsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
66-7 |
76’9 |
+ |
10-2 |
+ 15-2 |
78-7 |
+ 12-o |
+ 18-o |
81-6 |
+ |
14-9 |
-f 22-3 |
|
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
l-o |
0-9 |
o-l |
— 10-6 |
l-o |
H- |
O o |
— 1-6 |
0*7 |
03 |
— 28-8 |
||
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
21-5 |
12-7 |
8-8 |
— 40-9 |
11-7 |
9-8 |
— 45-3 |
10-1 |
11-4 |
— 52-9 |
||||
Tjänst m. m................... |
10-8 |
9-5 |
— |
1*3 |
- 11-7 |
8-u |
— |
2-2 |
— 208 |
7-« |
— |
3-2 |
— 29-6 |
|
Anundsjö |
Jordbruksfastighet ............ |
72-7 |
72-3 |
_ |
0-4 |
— 0-6 |
75-5 |
+ |
2-s |
+ 3-8 |
76-6 |
+ |
3-9 |
+ 5-3 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0-9 |
l-o |
+ |
o-l |
+ 5-fi |
l-o |
+ |
Öl |
+ 9-s |
0*8 |
Öl |
— 10-9 |
|
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
12-1 |
11-5 |
0-6 |
— 4*2 |
10-2 |
1*9 |
— 15-6 |
,, |
2-3 |
— 19-2 |
||||
Tjänst m. m................... |
143 |
15-2 |
+ |
0’9j-f- 6-4 |
13-3 |
— |
l-o |
— 6-6 |
12-8 1 |
— |
1-5 |
— 10-3 |
Tab. I)
8G''i
'' 1 |
''* |
8 |
4 |
o |
tf |
7 |
8 |
It |
to |
It |
12 |
|||||
Haverö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
64’5 |
(18-9 |
+ |
4-4 |
7*o |
71-7 |
4- |
7*2 |
4- |
11-2 |
73*o |
+ 8*5 |
-1- |
13-8 |
|
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-3 |
1-4 |
! |
0-1 |
-1- |
7-2 |
1-4 |
4- |
0-1 |
+ |
10-3 |
1-2 |
- o-l |
— |
tVö |
|
het, som användes i rörelse |
8-7 |
7-4 |
— |
1*3 |
— |
15*7 |
0*9 |
— |
1-8 |
— |
21-5 |
6i |
— 2-3 |
— |
26-3 |
|
Tjänst m. m................... |
25-5 |
22-3 |
— |
3-2 |
— |
12-7 |
20-o |
— |
5*5 |
— |
21-4 |
19-4 |
— ö-l |
— |
24-n |
|
Junsele |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
82--i |
75*8 |
— |
6-6 |
— |
8-0 |
79-o |
— |
2*ö |
-- |
3-o |
86-s |
4- 4-4 |
4- |
5*3 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
0-2 |
0-6 |
0-4 |
-1- |
203-8 |
0-5 |
4- |
0-8 |
4- 174-2 |
0-3 |
4- O-i |
4- |
65*2 |
|||
het, som användes i rörelse |
7*5 |
to-2 |
2-7 |
+ |
38-4 |
8-o |
4- |
l-o |
4- |
13-o |
5-fi |
- 1-9 |
— |
25-7 |
||
Tjänst m. m................... |
9-9 |
13-4 |
+ |
3-5 |
35*6 |
ll-l |
-1- |
1*2 |
4- |
12-2 |
7*3 |
— 2-6 |
— |
2(1-2 |
||
Vibywgcrå socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
68-s |
69-s |
+ |
1-0 |
+ |
1-4 |
72*2 |
4- |
3-4 |
4- |
4-9 |
75*7 |
4- 6-9 |
4- |
9*9 |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-7 |
1-3 |
0-4 |
— |
25-4 |
1-3 |
— |
0-2 |
— |
15-8 |
l-o |
— 0-7 |
39-8 |
|||
het, som användes i rörelse |
2-2 |
2-G |
4- |
0''4 |
-f |
19-8 |
2-4 |
-j- |
0-2 |
4- |
10-5 |
2-1 |
— o-l |
— |
3-3 |
|
Tjänst m. m................... |
27-3 |
26-3 |
— |
ro |
— |
3*6 |
23-9 |
— |
3-4 |
12-2 |
21-2 |
— (VI |
— |
22*2 |
||
| Frostvikens |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
68-i |
08-6 |
+ |
0-5 |
+ |
0-8 |
71*9 |
4- |
3-8 |
5*6 |
78-3 |
4- 10-2 |
4- |
15-2 |
|
03 |
0-3 |
± |
0-o |
— |
22*o |
0*3 |
± |
0*0 |
— |
12-7 |
0-2 |
— o-l |
4(1-(i |
|||
i |
het, som användes i rörelse |
18-8 |
18-3 |
— |
0-5 |
— |
2-5 |
16-4 |
— |
2-4 |
— |
12-8 |
12-s |
— 6-0 |
— |
33-o |
Tjänst m. m................... |
12-8 |
12-8 |
± |
0-o |
0-2 |
11-4 |
— |
1-4 |
10-8 |
8-7 |
— 4-i |
— |
31-4 |
|||
0 vikens |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
83-s |
78-4 |
5*i |
— |
6*1 |
81-1 |
— |
2-4 |
— |
2-8 |
83-5 |
± O-o |
4- |
0*1 |
|
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
0-8 |
0*7 |
o-i |
— |
19-o |
0-7 |
o-i |
— |
13-1 |
0-3 |
— 0*3 |
38-4 |
||||
het, som användes i rörelse |
5-7 |
6-8 |
1-1 |
4- |
19-7 |
6i |
4- |
0-4 |
6-7 |
5*2 |
— 0-5 |
— |
8*8 |
|||
Tjänst m. m................... |
10-o |
14l |
+ |
4*1 |
+ |
40-s |
12i |
4“ |
2-1 |
4- |
20-9 |
10-8 |
+ 0-8 |
4- |
7*2 |
|
Storsjö socken |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
91-5 |
78-0 |
13-5 |
— |
14-7 |
83-s |
7*7 |
— |
8-4 |
88-o |
— 3*5 |
3-8 |
|||
het, som användes i rörelse |
0-7 |
0*7 |
-t- |
O-o |
— |
6-2 |
0-5 |
— |
0-2 |
— |
31o |
0-4 |
— 0-3 |
— |
48-7 |
|
Tjänst m. m................... |
7-8 |
21-3 |
+ |
13-5 |
+ |
173-0 |
15*7 |
4- |
7*9 |
4- |
lOl-o |
11-6 |
4- 3-8 |
_L |
484 |
|
i Burträsks |
Jordbruksfastighet ............ Annan fastighet, som ej an- |
68-4 |
62-6 |
— |
5-8 |
— |
8*5 |
66-1 |
- |
2-3 |
— |
3-5 |
70*5 |
4- 2-1 |
4- |
3-o |
vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
1-8 |
2-o |
4- |
0-2 |
4- |
11-5 |
2-1 |
4- |
0-3 |
4- |
19-1 |
1*0 |
— 0-3 |
12-2 |
||
het, som användes i rörelse |
13-2 |
13*6 |
+ |
0-4 |
+ |
3-5 |
124 |
— |
0*8 |
— |
5*7 |
10$ |
— 2-4 |
— |
18-5 |
|
Tjänst m. m................... |
16-6 |
21-8 |
+ |
5''2 |
4- |
31-2 |
19-4 |
4- |
2-8 |
4- |
16-6 |
17*2 |
4- 0-6 |
4- |
3-4 |
|
. Vilhelmina |
Jordbruksfastighet ......... Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ Rörelse samt annan fastig- |
79-4 |
70-5 |
— |
8-9 |
— |
11-2 |
75*9 |
— |
3-5 |
— |
4-3 |
81-s |
-f 2-4 |
4- |
3-1 |
1-2 |
1-5 |
+ |
0*3 |
4. |
19-3 |
1-3 |
4- |
0-3 |
4- |
18-7 |
0*9 |
— 0*3 |
20-4 |
|||
het, som användes i rörelse |
6*3 |
8-9 |
+ |
2-6 |
+ |
41-4 |
7*2 |
4- |
0-9 |
4- |
14-9 |
5*5 |
— o-s |
42-9 |
||
Kommunalsk |
Tjänst m. m................... attesakkunnige. |
13-1 |
19i |
+ |
ö*o. |
+ |
46-1 |
15*4 |
4- |
2-3 |
4- |
17-6 |
11-8 |
— 1-3 |
9-9 109 |
866
Tab. D
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
ii |
12 |
Jokkmokks |
Jordbruksfastighet ............ |
53‘2 |
33l |
— 20-1 |
— 37-7 |
39-7 |
— 13-5 |
— 25-4 |
47*4 |
- 5-8 |
— 11-2 |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse] ............ |
1-4 |
lG |
+ 0-2 |
+ 13-7 |
1*7 |
+ 0-3 |
+ 24-3 |
1*3 |
— o-l |
— 10-4] |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
34-s |
49-8 15-5 |
+ 15-0 |
+ 43-o |
44-7 13-9 |
+ 9-9 |
+ 28-4 |
39-s 12o |
+ l-4j-t- 15-äj |
||
Pajala |
Jordbruksfastighet ............ |
67-4 |
6P4 |
— 6-o |
— 9-0 |
35-2 |
_ 2*2 |
— 0*3 |
68-o |
-f- 0-6 |
+ 0-sj |
socken |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
0''6 |
0-G |
± 0-o |
+ 1-6 |
0*7 |
+ 0-1 |
+ 13-7 |
0-5 |
— Öl |
—15-8 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
9-2 |
11-7 |
+ 2-5 |
+ 27-9 |
10-6 |
+ 1-4 |
+ 15-1 |
9-7 |
-{- 0*5 |
-j- 5-9^ |
|
Tjänst m. m................... |
22*3 |
26-3 |
+ 3-5 |
+ 15-3 |
23-5 |
+ 0-7 |
+ 3-s |
21-8 |
- 1-0 |
— 4*5 |
Tab. H.
867
Kommunens
namn
Beskattningsföremål
Enligt
nu gällande
bestämmelser
-
w <
P
£ **
CD O
g. 5
o t=
Enligt förslaget
Alt. J
Ökning eller
minskning
i procent
pt 5
p
5 pr
JL o
re
s 3
in*
o
3
3
s=
er §
» ss
—• CO
o
-5 er
CD
P
CO
pr
rr CD
•§•2.
o. ** p
Ä g
P- P°
2-er? ^
cd p: ?
P E— v»
-1 ecce
® P
£f © 5''
S- S. S!
« 3 ^
t— er? cd
P |
CD '' |
5 ’ 3 s r s - '' S- |
CD |
o 3 < « po S- ® ® |
CD |
|||||||
Stockholms |
Jordbruksfastighet ............ |
|||||||||||
stad 4:de roten |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
13-1 |
20-u |
-f- 7*5 |
+ 56-4 |
22-3 |
+ |
9-2 |
+ 69-9 |
18-7 |
+ |
5-6 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
24-3 |
25-3 |
+ 1-0 |
+ 4-3 |
25-o |
1 ~r |
0-7 |
-f 3-o |
25-6 |
+ |
1-3 |
|
Tjänst m. in.................. |
62-6 |
54i |
— 8-5 |
— 13-5 |
52-7 |
— |
9-9 |
- 15-s |
55-7 |
— |
6*9 |
|
j Stockholms |
Jordbruksfastighet ............ |
|||||||||||
stad 9:de roten |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
16-2 |
24-7 |
+ 8-5 |
+ 52-0 |
20-8 |
+ |
10-6 |
+ 05-2 |
22-4 |
+ |
6-2 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
25-4 |
25-2 |
— 0*2 |
— 0*6 |
24-8 |
0-8 |
— 3-3 |
25-9 |
+ |
0-3 |
||
Tjänst in. m................... |
58''4 |
50''i |
— 8-3 |
— 14-2 |
48-g |
— |
9-8 |
— 16-7 |
51*7 |
— |
6-7 |
|
Huskvarna |
Jordbruksfastighet ............ |
0-c |
0-6 |
+ 0-0 |
-f 3-9 |
0-7 |
+ |
0-1 |
+ 17-7 |
0-6 |
-+- |
0-0 |
stad |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
5-5 |
7 i |
+ 1-9 |
+ 34-6 |
8-3 |
+ |
2-8 |
+ 50-9 |
6*4 |
+ |
0-9 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
34o |
39-7 |
+ 5-7 |
+ 16-7 |
39-9 |
+ |
5-9 |
-f 17-2 |
39-5 |
5*5 |
||
Tjänst in. m................... |
59*9 |
52*3 |
— 7-6 |
— 12-7 |
51-1 |
— |
8-S |
— 14-6 |
53*5 |
— |
6*4 |
|
Halmstads |
Jordbruksfastighet ............ |
0-s |
0-s |
-t- 0-o |
— 3-3 |
0-9 |
+ |
0-1 |
+ 10-1 |
0-s |
± |
o-o |
stad |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
13-9 |
19-6 |
+ 5-7 |
+ 41-6 |
21-8 |
4“ |
7*9 |
+ 56-s |
17-4 |
+ |
3-5 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
38-2 |
44-4 |
+ 6-2 |
+ 16-2 |
48-1 |
+ |
5*2 |
-f 13-7 |
45-3 |
+ |
7*1 |
|
Tjänst m. m................... |
47-1 |
35-2 |
— 11-9 |
— 25‘4 |
33-9 |
— |
13-2 |
— 28-2 |
36-3 |
— |
10-6 |
|
Örebro stad |
Jordbruksfastighet ............ |
— |
— |
|||||||||
Första taxe-rings- |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ............ |
15-8 |
21-7 |
+ 6-1 |
+ 38-5 |
23-9 |
+ |
8-3 |
-j- o2*7 |
19-3 |
+ |
3-7 |
distriktet |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
46-8 |
46-9 |
+ 0-3 |
+ 0-7 |
45-7 |
0''9 |
— 1-9 |
48-2 |
+ |
1-6 |
|
Tjänst m. m................. |
37-s |
31l |
— 6*4 |
— 16-9 |
30-4 |
— |
7-4 |
— 19-6 |
32-5 |
— |
5-3 |
|
i Hedemora |
Jordbruksfastighet ............ |
2-1 |
2-« |
+ 0-5 |
+ 21-6 |
2-9 |
+ |
0-s |
+ 34-o |
2-7 |
+ |
0-6 |
stad |
Annan fastighet, som ej an-vändes i rörelse ........... |
12-o |
16-5 |
+ 4-5 |
+ 38-3 |
18-3 |
+ |
6-3 |
+ 53-s |
14-6 |
+ |
2-6 |
Rörelse samt annan fastig-het, som användes i rörelse |
36-5 |
37-3 |
+ 0-S |
4- 2-1 |
36-5 |
-i- |
O-o |
— 0-o |
O 00 ce |
| + |
1-5 |
|
Tjänst m. m................... |
49-4 |
43 c |
— 5-S |
— 11-8 |
42-3 |
!— |
7-1 |
— 14-4 |
44-7 |
1— |
4-7 |
Alt. II
fe 5
P
!?
r 3
g" 3
5 c
^ 3
Ökning eller
minskning
i procent
2-cr?
§ Ss
p pr
p p
< Pa
CO ® _
2f o 5''
s s.^
m 3 «
er 2
CD 3 5
Alt. III
Z 3
g" 3
S e
Ökning eller
minskning
i procent
3
3
(=
O-S
S-S
K. in
cd p:
S-g CD troq -
+ 42-o:
+ Ö-7j
11''Oi
+ 38-o
+ 2-1
11-5
+ 8-9
+ 17-4
+ 13-9
— 10-7
+ 0-2
+ 25-3
+ 18-8
— 22-6
+ 23-3
3*6
— 14-0
+ 25-1
+ 21-9
+ 3-9
— 9-3
''av den på?beskattningsföremåletl
868
Sammanfattning nr 1.
Ökning eller minskning i procent av kommunens hela skattebehov.
Alt. |
I |
Alt |
II. |
Alt. in. |
||||||||||||||
g |
rif |
£ |
rf |
Lo* |
g |
£ |
»-k |
Lo* |
F3 |
£ |
ro |
Lo* |
||||||
Beskattningsföremål |
b CD •"1 |
l |
l |
i tc |
1 03 |
B p B 5- |
b. CD >-! |
r |
i ro |
B g 3 2. |
b O -t |
1 |
F |
i |
F CO |
é g 3 g- |
||
Oi |
O |
Ox |
o |
O |
B |
Ox |
O |
o» |
O |
S |
Ox |
o |
eu |
O |
o |
|||
o~\ |
-t |
\p o\ |
-i |
a |
||||||||||||||
Jordbruksfastighet. |
||||||||||||||||||
30 |
18 |
6 |
_ |
_ |
54 |
29 |
28 |
8 |
2 |
67 |
21 |
37 |
10 |
3 |
_ |
71 |
||
i A- |
Kommunalutskylder...... Minskning |
15 |
4 |
3 |
— |
— |
22 |
6 |
3 |
9 |
5 |
— |
5 |
|||||
c. |
Kommunalutskylder och / Ökning |
27 |
28 |
11 |
— |
— |
66 |
19 |
37 |
12 |
5 |
71 |
15 |
34 |
18 |
6 |
1 |
74 |
skogsaccis.............. ( Minskning |
7 |
2 |
1 |
— |
— |
10 |
5 |
— |
— |
— |
5 |
2 |
— |
— |
— |
— |
2 |
|
1 B. |
Kommunalutskylder och / Ökning |
15 |
4 |
— |
— |
— |
i) 19 |
24 |
5 |
1 |
— |
30 |
28 |
9 |
1 |
— |
— |
38 |
vägskatt ............... ) Minskning |
30 |
15 |
6 |
3 |
2 |
!) 56 |
30 |
12 |
3 |
1 |
46 |
28 |
8 |
2 |
— |
— |
38 |
|
D. |
Kommunalutskylder, väg- / Ökning |
20 |
6 |
1 |
— |
— |
27 |
29 |
10 |
1 |
— |
40 |
38 |
14 |
3 |
— |
— |
55 |
skatt och skogsaccis... ( Minskning |
SO |
14 |
2 |
2 |
1 |
49 |
30 |
4 |
2 |
— |
36 |
19 |
2 |
— |
— |
— |
21 |
|
Annan fastighet, som ej användes i |
||||||||||||||||||
rörelse. 2) |
||||||||||||||||||
A. |
Kommunalutskylder......{ önskning |
29 45 |
— |
— |
— |
— |
l) 29 |
50 23 |
2 |
— |
— |
52 23 |
23 52 |
— |
— |
— |
— |
23 52 |
C. |
Kommunalutskylder och ( Ökning |
23 |
— |
— |
— |
— |
23 |
38 |
2 |
— |
— |
X) 40 |
16 |
— |
— |
— |
— |
16 |
skogsaccis.. ............ ( Minskning |
52 |
— |
— |
— |
— |
52 |
34 |
— |
— |
— |
'') 34 |
59 |
— |
— |
— |
— |
59 |
|
B. |
Kommunalutskylder och ( Ökning |
32 |
— |
— |
— |
— |
32 |
50 |
— |
— |
X) 50 |
20 |
— |
— |
— |
— |
20 |
|
vägskatt ............... \ Minskning |
43 |
- |
— |
— |
— |
43 |
24 |
— |
— |
— |
X) 24 |
55 |
— |
- |
— |
— |
55 |
|
T). |
Kommunalutskylder, väg- / Ökning |
28 |
— |
— |
— |
— |
28 |
41 |
— |
— |
— |
!) 41 |
ii |
— |
— |
— |
— |
11 |
skatt och skogsaccis... ( Minskning |
47 |
— |
— |
— |
— |
47 |
33 |
— |
— |
— |
»)33 |
64 |
— |
— |
— |
— |
64 |
|
Rörelse samt annan fastighet, som an- |
||||||||||||||||||
vändes i rörelse. |
||||||||||||||||||
A. |
Kommunalutskylder...... j JSing |
29 39 |
_5 |
2 1 |
— |
— |
36 40 |
18 48 |
4 2 |
2 1 |
— |
>)24 ^Sl |
16 49 |
6 4 |
1 |
i- |
z |
22 54! |
C. |
Kommunalutskylder och / Ökning |
20 |
6 |
_ |
— |
— |
26 |
13 |
4 |
— |
— |
17 |
13 |
3 |
— |
— |
_ |
16! |
skogsaccis.............. 1 Minskning |
46 |
3 |
1 |
- |
— |
50 |
51 |
4 |
2 |
— |
59 |
50 |
5 |
3 |
— |
— |
60! |
|
B. |
Kommunalutskylder och / Ökning |
46 |
11 |
3 |
1 |
— |
61 |
42 |
6 |
3 |
— |
51 |
36 |
8 |
1 |
— |
_ |
45 |
vägskatt ............... (Minskning |
14 |
1 |
— |
— |
— |
15 |
24 |
1 |
— |
— |
25 |
30 |
1 |
— |
— |
— |
31 |
|
D. |
Kommunalutskylder, väg- ( Ökning |
44 |
7 |
1 |
1 |
— |
53 |
35 |
8 |
— |
— |
43 |
27 |
6 |
— |
— |
_ |
33 |
skatt och skogsaccis... ( Minskning |
22 |
1 |
— |
— |
— |
23 |
32 |
1 |
— |
— |
33 |
41 |
1 |
1 |
— |
— |
43 |
|
Tjänst m. m. |
||||||||||||||||||
A. |
Kommunalutskylder...... f ökning ( Minskning |
16 39 |
19 |
1 |
— |
— |
i)17 '') 58 |
O 32 |
1 31 |
7 |
— |
6 70 |
2 34 |
35 |
5 |
— |
— |
2 74 |
C. |
Kommunalutskylder och J Ökning |
8 |
1 |
— |
— |
— |
9 |
3 |
— |
— |
— |
3 73 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
skogsaccis.............. ( Minskning |
39 |
26 |
2 |
— |
— |
67 |
28 |
36 |
9 |
— |
27 |
40 |
9 |
— |
— |
76 |
||
B. |
Kommunalutsk3rlder och / Ökning |
29 |
15 |
2 |
1 |
— |
47 |
23 |
4 |
1 |
— |
28 |
26 |
4 |
— |
— |
— |
30 |
vägskatt ............... ( Minskning |
26 |
3 |
— |
— |
29 |
40 |
8 |
— |
— |
48 |
39 |
7 |
— |
— |
— |
46 |
||
D. |
Kommunalutskylder, väg- f Ökning |
30 |
8 |
i |
— |
39 |
18 |
2 |
— |
— |
20 |
16 |
1 |
— |
— |
— |
17 |
|
skatt och skogsaccis... ) Minskning |
29 |
8 |
— |
37 |
45 |
11 |
— |
— |
56 |
45 |
14 |
— |
— |
— |
59 |
•) I en kommun föranleder förslaget varken ökning eller minskning.
'') I en kommun förekommer ej detta heäkattningsföremål.
Sammanfattning nr 2.
Ökning eller minskning i procent av den pa beskattningsföremälet belöpande delen
av skattebehovet.
A 11. |
[ |
Alt. |
11 |
Alt. |
HL |
||||||||||||||||||||||
tf |
£ |
£ |
ro |
03 |
pb o« |
>r |
tf |
£ |
to |
05 |
rf- |
tf- O'' |
|_g* |
tf |
to |
rs |
tf- O» |
t* |
|||||||||
Beskattningsföremål |
tf- if >-» |
i_ |
l |
f |
1 |
i |
tf \o |
3 2 3 2- |
to- lf -s |
1^ |
£ |
tL |
r 05 |
1 |
1 eu |
►f tf_ \o |
B £2 B 5- |
Q- <f |
l_ |
1 Lw |
1 05 |
i 4- |
l |
k b |
|||
tf* \c O''- |
O \o O v |
tf» |
O |
O |
O |
O \o o\ |
-1 c tf o |
tf tf *“* o >-s |
tf* \o O''- |
o |
o» \o O \ |
o |
o |
o No |
O No O '' |
-1 o -5 tf" |
tf “ O < «1 1 |
Oi i? |
O \© o\ |
Öl \o |
O \o o\ |
O \o |
O |
\o |
o tf o *""* tf- |
tf » 3 I |
|
Jordbruksfastighet. |
|||||||||||||||||||||||||||
A. Kommunalutskylder ... ^ i Tig |
15 6 |
15 8 |
13 3 |
1 |
7 3 |
1 |
2 1 |
i |
54 22 |
9 3 |
21 15 |
4 |
12 2 |
3 |
— |
3 |
67 9 |
8 1 |
18 2 |
18 1 |
643 1- |
5 |
— |
3 |
71 5 |
||
C. Kommunalutskylder och/Ökning |
10 |
20 |
19 |
2 |
ii |
1 |
2 |
i |
66 |
6 |
15 19 |
5 |
16 |
6 |
1 |
3 |
71 |
5 |
11 |
16 |
9 |
21 |
8 |
— |
4 |
74 |
|
skogsaccis...............(Minskning |
3 |
o |
1 |
i |
3 |
— |
— |
10 |
1 |
2 |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
5 |
I |
2 |
—■ |
2 |
||||||
B. Kommunalutskylder och/Ökning |
11 |
3 |
5 |
— |
— |
— |
— |
H 19 |
18 |
5 |
4 |
3 |
— |
— |
— |
— |
30 |
21 |
10 |
4 |
3 |
— |
— |
— |
— |
38 |
|
vägskatt ...............(Minskning |
11 |
11 |
16 |
2 |
10 |
2 |
3 |
i |
13 |
12 |
9 |
6 |
2 |
3 |
— |
1 |
46 |
13 |
14 |
4 |
3 |
2 |
1 |
1 |
— |
38 |
|
D. Kommunalutskylder, /Ökning |
14 |
5 |
8 |
— |
— |
— |
— |
27 |
22 |
9 |
O |
4 |
— |
— |
— |
— |
40 |
26 |
12 |
10 |
4 |
3 |
— |
— |
— |
55 |
|
vägskatt och skogsaccis (Minskning |
14 |
15 |
10 |
4 |
4 |
i |
1 |
— |
49 |
17 |
11 |
4 |
2 |
i |
1 |
— |
— |
36 |
13 |
5 |
2 |
— |
— |
1 |
— |
— |
21 |
Annan fastighet, som ej användes |
|||||||||||||||||||||||||||
i rörelse. 2) |
|||||||||||||||||||||||||||
A. Kommunalutskylder ... (^kning (Minskning |
1 12 |
5 8 |
7 7 |
6 7 |
3 4 |
i 6 |
2 1 |
4 |
i) 29 |
9 6 |
10 7 |
4 2 |
5 2 |
12 2 |
6 4 |
— |
6 |
52 23 |
5 2 |
7 6 |
3 13 |
1 10 |
3 12 |
5 |
2 4 |
2 |
23 52 |
C. Kommunalutskylder och/Ökning |
2 |
9 |
5 |
— |
3 |
1 |
— |
3 |
23 |
10 |
8 |
4 |
2 |
10 |
3 |
— |
3 |
‘) 40 |
6 |
4 |
1 |
1 |
1 |
— |
2 |
i |
16 |
skogsaccis...............| Minskning |
8 |
10 |
9 |
9 |
7 |
7 |
2 |
— |
52 |
8 |
8 |
8 |
2 |
4 |
3 |
l |
— |
l) 34 |
3 |
2 |
9 |
8 |
19 |
10 |
6 |
2 |
59 |
B. Kommunalutskylder och / Ökning |
9 |
5 |
4 |
2 |
i |
3 |
i |
7 |
32 |
7 |
11 |
7 |
6 |
7 |
3 |
2 |
7 |
*) 50 |
8 |
2 |
1 |
— |
3 |
— |
1 |
5 |
20 |
vägskatt .............../Minskning |
8 |
10 |
8 |
5 |
6 |
6 |
— |
— |
43 |
6 |
6 |
i |
4 |
7 |
— |
— |
— |
l) 24 |
7 |
4 |
13 |
9 |
11 |
8 |
3 |
— |
no |
D. Kommunalutskylder, f Ökniug |
7 |
8 |
4 |
2 |
— |
1 |
— |
6 |
28 |
4 |
11 |
7 |
7 |
5 |
1 |
_ |
6 |
>) 41 |
4 |
1 |
1 |
1 |
1 |
— |
— |
3 |
11 |
vägskatt och skogsaccis (Minskning |
9 |
3 |
14 |
7 |
7 |
7 |
— |
— |
47 |
9 |
9 |
3 |
3 |
8 |
1 |
— |
— |
>) 33 |
7 |
5 |
9 |
8 |
20 |
11 |
3 |
1 |
64| |
Rörelse samt annan fastighet, som |
|||||||||||||||||||||||||||
användes i rörelse. |
|||||||||||||||||||||||||||
A. Kommunalutskylder • • • ! Z™*11!?, (Minskning |
12 8 |
4 4 |
6 8 |
5 7 |
3 6 |
3 4 |
3 3 |
_ |
36 40 |
8 6 |
4 8 |
3 7 |
5 6 |
14 |
3 5 |
1 3 |
2 |
l) 24 |
8 7 |
3 6 |
5 6 |
2 7 |
2 15 |
2 7 |
4 |
2 |
22 54 |
C. Kommunalutskylder och/Ökning |
9 |
5 |
3 |
3 |
1 |
5 |
— |
— |
26 |
5 |
2 |
5 |
i |
1 |
3 |
_ |
_ |
17 |
5 |
3 |
4 |
1 |
2 |
i |
_ |
— |
16 |
skogsaccis...............(Minskning |
7 |
6 |
7 |
5 |
15 |
5 |
5 |
— |
50 |
6 |
7 |
8 |
5 |
12 |
13 |
5 |
3 |
59 |
3 |
4 |
8 |
4 |
15 |
14 |
7 |
5 |
60 |
B. Kommunalutskylder och/Ökning |
10 |
8 |
8 |
5 |
10 |
5 |
7 |
8 |
61 |
9 |
8 |
7 |
7 |
9 |
4 |
6 |
1 |
51 |
6 |
8 |
5 |
11 |
6 |
6 |
i |
2 |
45 |
vägskatt ...............| Minskning |
3 |
— |
5 |
1 |
4 |
2 |
— |
15 |
7 |
3 |
2 |
4 |
5 |
4 |
— |
- |
25 |
8 |
8 |
1 |
2 |
7 |
4 |
i |
— |
31 |
|
D. Kommunalutskylder, /Ökning |
12 |
7 |
3 |
10 |
6 |
5 |
7 |
3 |
53 |
8 |
6 |
11 |
6 |
6 |
4 |
1 |
1 |
43 |
7 |
9 |
6 |
5 |
4 |
1 |
i |
33 |
|
vägskatt och skogsaccis (Minskning |
7 |
2 |
5 |
2 |
5 |
1 |
1 |
— |
23 |
6 |
8 |
4 |
3 |
7 |
4 |
1 |
— |
33 |
3 |
12 |
7 |
4 |
10 |
5 |
i |
i |
43 |
Tjänst m. in. |
|||||||||||||||||||||||||||
A. Kommunalutskylder ... • (Minskning |
6 5 |
4 10 |
16 |
3 10 |
2 12 |
1 5 |
1 |
i) 17 |
3 3 |
1 9 |
1 6 |
19 |
21 |
8 |
1 4 |
— |
6 70 |
1 6 |
12 |
12 |
22 |
i 9 |
4 |
i |
2 74 |
||
0. Kommunalutskylder och/Ökning |
5 |
1 |
— |
1 |
1 |
— |
— |
1 |
9 |
1 |
1 |
— |
— |
1 |
— |
— |
— |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
skogsaccis...............| Minskning |
4 |
7 |
13 |
15 |
17 |
8 |
3 |
— |
67 |
— |
8 |
4 |
10 |
29 |
15 |
6 |
1 |
73 |
5 |
3 |
11 |
5 |
25 |
14 |
11 |
2 |
76 |
B. Kommunalutskylder och/Ökning |
9 |
8 |
9 |
5 |
3 |
1 |
1 |
11 |
47 |
8 |
5 |
2 |
— |
2 |
6 |
2 |
3 |
28 |
9 |
7 |
1 |
— |
8 |
2 |
1 |
2 |
30 |
vägskatt .............../Minskning |
9 |
6 |
8 |
2 |
3 |
1 |
— |
— |
29 |
13 |
11 |
11 |
6 |
3 |
4 |
— |
— |
48 |
13 |
9 |
11 |
6 |
3 |
3 |
1 |
— |
46 |
D. Kommunalutskylder, (Ökning |
8 |
10 |
6 |
2 |
1 |
4 |
3 |
5 |
39 |
7 |
— |
3 |
3 |
1 |
4 |
1 |
1 |
20 |
6 |
3 |
1 |
4 |
2 |
— |
1 |
- |
17 |
vägskatt och skogsaccis (Minskning |
10 |
7 |
11 |
4 |
3 |
1 |
1 |
— |
37 |
14 |
8 |
15 |
7 |
8 |
3 |
1 |
— |
56 |
10 |
10 |
12 |
10 |
11 |
4 |
1 |
i |
591 |
*) I en kpmmun föranleder förslaget varken ökning eller minskning.
-) I en kommun förekommer ej detta heskattningsföremål.
Bilaga 7.
P. M.
i fråga om krono- och annan publik jord.
.Jämlikt uppdrag av kommunalskattesakkunnige att med hänsyn till de i viss
mån förändrade grunder för kommunalbeskattningen, sakkunnige hade för avsikt att
framlägga, angiva konturerna av olika slags kronojord och dess disposition samt
förfoganderätten över skog, har med anledning av viss utvidgning av nämnda uppdrag
antecknaren av den föreliggande promemorian låtit i densamma inflyta jämväl en
kort antydan om, vad i nämnda hänseenden kunde vara av intresse beträffande
annan publik fast egendom än sådan, som må vara direkt hänförhg under kronans
Om ock som det säges all kronan tillhörig fast egendom bör tilläggas natuien
av publik, lärer å andra sidan knappast kunna förnekas, att i samma man det en
gång med kronans äganderätt förbundna ändamålet förlorar i aktualitet, samma
egenskap allt mer förbleknar och till slut nästan utplånas,, vadan, åtminstone i det
hänseende, som är av intresse för sakkunniges förslag, den publika naturen i vissa
fall förlorat betydelse och egendomen i realiteten blivit likställd med egendom
under enskild äganderätt. , , ...
Den publika egenskapen hos kronans fasta egendom torde val mest utpraglat
framträda, där egeftdomen användes för en statens egen verksamhet, såsom byggnader
för ämbetsverk, fastigheter, avsedda för kommunikationsväsendet o. d. eller varmed
avses att tillgodose ett statens eget eller eljest allmänt ändamål, som fallet är med
kronoparker och flygsandsplanteringar, kronans jordbruksdomäner, bostallen o. d.
Mindre tydligt torde den skönjas, där kronans en gång gjorda förfogande over
jorden var förestavat av ett visserligen förr såsom allmänt ansett, men likväl mera
indirekt intresse för staten själv, såsom förhållandet torde vara med viss städerna
donerad^jord. ^ ^ talrikt förekommande »vanliga» kronoliemmanen hade givetvis
förr för kronan sin stora betydelse, ej så mycket genom att bereda kronan
inkomst genom den från dem utgående räntan, ty räntan tyngde skattehemman i
ungefär samma grad som kronohemman, men såsom medel att tillgodose något
kronans eget eller eljest såsom allmänt ansett ändamål, men lärer man, sedan
besittningsrätten till dem blivit ärftlig och därmed ock kronans fria förfoganderätt
över dem förfallit, knappast kunna skönja något allmänt ändamål med kronans ännu
bibehållna äganderätt till de kvarvarande av dem, om ej möjligen ett fiskalisk
sådant, som ju under vissa förutsättningar kan få aktualitet.
872
Ungefär liknande torde väl förhållandet vara med krononybyggen. Det en
gång med själva nybyggesväsendet av kronan avsedda syftemålet torde nämligen
i väsentlig mån fått vika för den allt mer dominerande vikt, som numera fästes
vid skogskulturen, och realiter torde kronans intresse vad dem beträffar vara inskränkt
till det rent fiskaliska.
Såsom exempel på ett än mer latent kronans jordägareintresse har här nedan
vidrörts kronoandelar i skattejord i Bohuslän samt s. k. bergsfrälsejord, där man,
åtminstone vad den senare angår, väl med fog kan ifrågasätta, om icke den en
gång publika egenskapen numera blivit utplånad.
0m man som en allmän regel kan uppställa, att själva kronans äganderätt
förlänar fast egendom dess karaktär av publik, åtminstone i detta begrepps mera
vidsträckta bemärkelse, lärer man ej vara berättigad påstå, att så är förhållandet
också med fast egendom tillhörande kommuner, församlingar och andra kommunala
bildningar, även om dessa själva kunna sägas vara betingade av eller representera
ett allmänt intresse. _ Frågan om sådan fast egendom må vara hänförlig till publik
eller ej, torde nämligen böra skärskådas i belysningen av själva det ändamål, som
är med densamma förbundet, därvid man ock synes böra beakta, att ett kommunens
eller församlingens även gemensamma intresse icke alltid sammanfaller med eller
täcker ett såsom publikt ansett ändamål. Närmast torde med publik egendom, som
tillhör kommunala bildningar, väl därför böra förstås sådan, som tjänar en kommunen
lagligen åliggande verksamhet för själva det ändamål, som betingar kommunens
existens, med iakttagande varav exempelvis ett folkskollärarboställe torde höra räknas
till publik egendom, men däremot knappast en sockenallmänning eller en s. k. besparingsskog.
Bland allmänna inrättningars eller stiftelsers hemman har upptagits en grupp
fastigheter, de s. k. »Monthanska stiftelsens hemman», såsom exempel på en till sitt
ursprung helt privat stiftelse med dess vaga .inslag av publik natur, som härleder
sig av donatorernas intresse för Knäreds och Ödsmåls socknar.
4
Kronoparker.
Redan i äldsta tider var kronan i besittning av skogsområden, helt visst av
icke linga omfattning, vilka för dess räkning vårdades av särskilda tillsyningsmän.
Dessa de tidigaste kronoparkema tillhörde i regel någon konungens gård eller by
och deras skyddande torde huvudsakligen avsett bevarandet åt konungarna av jakten
och vissa bärande träd. Delvis torde ock kronoparkemas ursprung kunna förläggas
till medeltiden, då på 1200-talet konungarna började göra anspråk på en tredjedel
av allmänningarna, vilka då ansågos tillhöra landskapet eller häradet. Dessa anspråk,
som på sätt och vis stadfästes i Kristoffers landslag, synas emellertid ej så mycket
hava avsett själva skogen utan fastmer andel i de från torp och nybyggen å allmänningarna
fallande avgälder. Under Yasaregenterna ökades kronoskogama i
avsevärd grad i följd av så väl allmänna, på feodalistisk åskådning grundade uttalanden
om kronans äganderätt till »sådane ägor som obygde liggie», som ock verkliga
avskiljanden och avrösningar av allmänningar eller delar därav till jaktmarker
eller kungsparker som dessa då benämndes. Huvudsyftet med den vårdnad, som
kom kronoparkema till del, synes ännu under 1500-talet varit bevarandet av jakt
och bärande träd, men började under 1600-talet, då skogsvärdet av många anledningar
och icke minst i följd av skogarnas minskande stegrades, vårdnaden hänföra
sig till själva skogsavkastningen och bestämmelser utfärdades i ändamål att skydda
parkerna mot åverkan och intrång. Den första av dessa synes vara en år 1638
utfärdad instruktion för det enligt 1634 års regeringsform inrättade riksjägmästareämbetet,
vari bland annat förordnades, att samtliga parker skulle avrösas och av
allmogen inhägnas.
Sedan äldre tider hade å kronoparkema boende haft tillåtelse till visst skogsfång
och bete därå och enligt vissa beslut både allmogen i en del skogfattiga orter
jämväl varit berättigad därtill. Dessa medgivanden blevo nu i viss mån inskränkta,
men bibehöllo sig dock i huvudsak och kvarstå av dessa å parkerna vilande tjänstbarheter
en del, särskilt beträffande bete, ännu i våra (lagar. * Under senare delen
av 1600-talet berättigades jämväl bergsbruk, mot ersättning till kronan, att tillgodogöra
sig virke å kronoparkema.
Rörande förvaltningen av kronans skogar, vilka som bekant i avsevärd grad
ökades genom Karl XI:s reduktion, utfärdades under 1700-talet ett flertal bestämmelser,
och ehuru man redan då kommit till insikt om att de å dessa skogar
vilande tjänstbarheter utgjorde ett väsentligt hinder för åstadkommande av en fullgod
skogsvård, blev allmogens rätt efter gammal sedvana till skogsfång och mulbete
bibehållen. Flera förslag till tjänstbarheternas avlyftande framlades sedan i början
av 1800-talet, men blevo i följd av bondeståndets motstånd icke genomförda.
Under 1700-talet lyckades av frågan intresserade framdriva den åsikten, att
kronan ej lämpligen borde framträda som skogsägare och de doktriner, som stödde
denna åsikt, ledde slutligen till det resultat, att 1810 års riksdag hos Kungl. Maj:t
begärde utredning, angående vilka kronans skogar borde för allmänt ändamål kvarbliva
i dess ägo och om ej de övriga borde å auktion försäljas. Vid 1823 års riksdag
framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet, vilken i huvudsak bifölls av riksdagen,
och utfärdades därefter kungl. brevet den 16 mars 1824, varigenom förordnades,
att kronoparkema och de kronoallmänningar, som ansåges hava samma egenskap
som kronoparker, där de ej för flottorna och andra statens behov vore nödiga, skulle,
indelade i lotter, försäljas. Efter den försäljning som på 1820- och 1830-talen
därefter ägde rum, kvarvoro allenast ett fåtal kronoparker.
De till kronan influtna köpeskillingarna synas hava varit helt obetydliga.
Sålunda har såsom exempel härpå andragits, hurusom i Skaraborgs län kronan avhändes
icke mindre än 23,811 hektar och att för denna areal köpeskilling erlades
för allenast 1,120 hektar. Resten lär hava upplåtits till servitutshavare såsom vederlag
för skogsfång och bete samt till nybyggare, som önskade taga jorden i besittning.
En omsvängning i kronans skogspolitik ägde emellertid snart rum, föranledd
huvudsakligen av den under 1850-talet inträdda ofantliga värdestegringen å trävaror;
men även andra synpunkter hade börjat göra sig gällande. En av 1863 års riksdag
till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse i fråga om ny skogsordning är i detta avseende
belysande. Ett lands skogskapital, heter det bland annat i skrivelsen, vore en förmögenhet,
som icke i alla avseenden befunne sig i samma förhållande som amiat
fast eller löst kapital, och borde därför ej obetingat bedömas efter de ekonomiska
lagar, vilka för övrigt borde göra sig gällande inom den industriella lagstiftningen.
Skogarna kunde i vårt land med dettas nordliga läge med allt skäl räknas till
KommunalskaMesakkunnige. Ilo
874
de s. k. naturliga kapitalen, men skilde sig därutinnan från övriga i samma
kategori stående nyttigheter, som utgjorde grunden och villkoret för industriens
verksamhet, att de kunde genom mänsklig verksamhet tillintetgöras. Den för de
rent industriella förhållandena giltiga regeln, att förmögenheten bäst förkovrades
därigenom att den av enskilda under tryggad äganderätt innehades, kunde ej heller
i hela dess vidd tillämpas på skogskapitalet. För staten, vars fortvaro sträckte
sig över mansåldrar, funnes därför ett stort intresse fästat vid skogens bibehållande.
Mellan Norrland och den övriga delen av riket vore emellertid utvägarna
för statsskogarnas utvidgande väsentligt olika. I den förra landsdelens nordligare
län kunde staten utan uppoffringar vidtaga åtgärder i berörda syfte, allenast
tiden icke försummades. Rikets ständer ansåge därför, att kronan icke borde
vidare släppa från sig deima för staten nödiga egendom, utan att kraftiga åtgärder
ofördröjligen borde * vidtagas till densammas bevarande åt det allmänna. Vad de
sydligare landsändarna beträffade, uttalade rikets ständer, att i orter, där sådant
av klimatiska eller ekonomiska orsaker kunde vara erforderligt och tillfälle yppade
sig, skogstrakter eller till skogsodling tjänliga marker borde för kronans räkning
förvärvas.
Närmaste följden av denna riksdagens skrivelse blev utfärdandet av 1865 års
kungl. förordning om kronoparkers bildande i de norra länen samt stadgandet i 1866
års skogsordning, att kronoparkema skulle bibehållas oförminskade.
Genom en följdriktig tillämpning av den nya uppfattningen om kronans skogspolitik
hava kronoparkema allt sedan 1870-talet varit i stadig tillväxt, i de norra
delarna av landet vid där utförda avvittringar och storskiften samt genom en mera
ingående kontroll över nybyggesväsendet, varigenom åtskilliga försummade nybyggen
återfallit till kronan, och i övriga landsändar medelst avsättande av skogsmark vid
försäljning av kronojord och vid utarrendering av större kronodomäner.
I enlighet med riksdagens anvisning att till kronoparkers bildande förvärva
mark inköptes visserligen redan år 1864 de s. k. Svältorna i Västergötland, men
började det egentliga markförvärvet år 1875, sedan 1874 års riksdag medgivit,
att vissa smärre kronodomäner finge försäljas och köpeskillingarna användas till
inköp av skogbärande och till skogsodling tjänlig mark. Jämväl direkta statsanslag
hava för ändamålet anvisats.
Kronoparkema skola som bekant behandlas efter på vetenskapliga regler
grundade, av domänstyrelsen fastställda liushållningsplaner, avseende skogens framtida
bestånd och högsta avkastning. Avkastningen tillföres, där ej annorlunda är
bestämt, domänfonden.
Kronans flygsandsplanteringar.
Till förebyggande av de skador flygsanden förorsakade började man på 1600-talet vidtaga åtgärder för att medelst olika slags hägnader, vars uppförande och underhåll
ålågo jordägaren, urvälla sanden. På 1700-talet sökte man för ernående av ett
lyckligare resultat till en början genom gräsplanteringar binda sanden, men då
resultatet härav icke heller kunde anses motsvara förväntningarna övergick man,
jämväl för vinnande av större valuta för omkostnaderna, till försök med trädplante
-
ringar, även det till en början med ringa framgång. Sedan emellertid från 1870-talet bergtall börjat för ändamålet användas, kan nöjaktigt resultat sägas hava
vunnits.
På grund av flygsandsplanteringarnas egenart och mera allmänna ändamål
började redan i medlet av 1800-talet den åsikten göra sig gällande, att desamma
borde av kronan förvärvas och förvaltas, och begärde ock 1858 års riksdag hos
Kungl. Maj:t om utredning i frågan. Äganderätt till eu del fiygsandsområden har
numera övergått till kronan både genom direkt förvärv och genom överlåtelse från
enskilda ägare därav.
För dessa kronans flygsandsplanteringar gälla samma bestämmelser i fråga
om hushållningen som för kronoparker.
Kronans jordbruksdomäner.
Rörande tillkomsten av de tidigast kända, kronan tillhöriga fästa egendomar
är föga eller intet bekant. Emellertid har man kännedom om, att under medeltiden
kronogodsen ökades i stor omfattning och kan man ofta angiva de olika fången
såsom köp. förpantning, utmätning in. in. Den under Gustav Vasas tid verkställda
reduktionen tillförde ock kronan en mängd gods och gårdar, varjämte senare reduktioner
återdrogo åtskilliga kronan frångångna gods.
Från kronogodsen i egentlig bemärkelse synes böra frånskiljas den mängd
smärre gårdar, som, fördom brukade av landbor mot utgörande av den mot jordräntan
ungefärligen svarande avraden samt städjan, sedermera kommo att innehavas
med den fastare besittningsrätt, som numera vanligen går under benämning
stadgad åborätt. De flesta av dem hava under tidernas lopp skatteköpts eller på
annat sätt gått kronan ifrån. De kvarvarande äro i jordeböckerna nu upptagna
såsom krono under enskild disposition. (Se Vanliga kronohemman.)
Kronans s. k. jordbruksdomäner äro uppförda i jordeboken såsom krono under
allmän disposition. Av dessa domäner äro en del till sitt ursprung de i allmänhet
större forna kronogods, som icke kommo att brukas av landbor, utan direkt för
kronans räkning sköttes av särskilda fogdar, voro upplåtna på förläning eller arrende
eller i allmänhet vore av kungsgårdars och kungsladugårdars natur eller lydde
under dylika gårdar. Vid den av Carl XI företagna stora omorganisationen av förvaltningen
och försvaret anslogos en mängd hemman, pregel sådana som brukades
av landbor, till boställen åt civila tjänstemän och krigsbefälet. Dessa boställen
kunde icke liksom ej heller kungsgårdarna och de därmed likställda domänerna
skatteköpas, vadan de bibehöllos oförminskade, och vid indragning enligt olika bestämmelser
under 1870- och 1880-talen av civila och militära boställen kommo dessa
forna landbohemman att hänföras till kronodomäner och direkt för statens räkning
liksom andra dylika att utarrenderas. Vissa jordbruksdomäner hava enligt kammarkollegii
cirkulär den 14 augusti 1874 försålts helt eller delvis.
Enligt kungl. kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade grunder
för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner förfares vid utarrendering av kronans
jordbruksdomäner beträffande skogsmarkens disposition på olika sätt. Antingen
frånskiljes skogsmarken helt och hållet till kronopark och förvaltas enligt de för
876
dessa gällande bestämmelser, i vilket fall arrendator!! icke liar någon rätt till det
frånskilda området, eller ock undantages utmarken från arrendet och ställes under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, i vilket fall arrendatorn får rätt till
visst kvantitet husbehovsvirke efter utsyning, eller ock slutligen upplåtes skogsmarken
jämte jordbruket på arrende med rätt för arrendatorn att i överensstämmelse med
fastställd hushållningsplan och kontraktets bestämmelser använda skogen till skogsfång
och bete.
Boställen.
Till boställen i egentlig bemärkelse lära väl knappast kunna hänföras andra
än sådana .jordbruksfastigheter, som avse att bereda innehavaren förutom bostad
inom eller vid tjänstgöringsområdet, om ej hela så dock huvudsakliga delen av hans
avlöning. Sättet att medelst jordbruksboställen avlöna statens olika befattningshavare
leder sitt ursprung från äldsta tider och boställena bibehöllos för berörda
deras ändamål intill senare tid. Nästan samtliga civila, militära och ecklesiastika
ämbetsmän — undantagna voro bland andra de, som hade sin verksamhet förlagd till
huvudstaden — hade fordom sig tilldelade boställen på lön, men med skatteväsendets
ordnande och med det de olägenheter, som givetvis voro förenade med dylikt avlöningssätt,
allt mer började framträda, blevo de flesta jordbruksboställen indragna
till kronan och åt befattningshavame beredd avlöning i annan form.
Från angivna grupp av boställen lära således få särskiljas s. k. bostadsboställen,
vilkas ändamål, såsom beteckningen ock angiver, är att bereda innehavaren fri bostad.
Sålunda äro, förutom de åt vissa högre befattningshavare, såsom landshövdingar,
biskopar, kommendanter in. fl. anvisade bostäder i kronans slott och hus, bostadsboställen
beredda åt stora grupper andra funktionärer, såsom tjänstemän och betjänte
vid statens järnvägar, skogsstaten, fängelserna, lots- och fyrverket m. m. Åt
sådana befattningshavare, vilkas verksamhet mera direkt hänför sig till kommunerna,
exempelvis folkskollärare, hava kommunerna själva att bereda bostadsboställen. Städerna
hava att tillhandahålla bostadsboställen åt kyrkoherdar, komministrar och klockare
samt i några fall åt lärare vid elementarläroverken. Av elementarlärarnes boställen
torde dock en del ursprungligen blivit av kronan för ändamålet upplåtna.
Civilstatens boställen.
Av de fordom så talrika civila jordbruksboställena — sådana voro förr anvisade
lagmän, häradshövdingar, landsstatstjänstemän, skogs- och jägeristatens tjänstemän
m. Ö. — återstå omkring 120 länsmansboställen samt ett häradsskrivaren i
Salbergs Väsby fögderi i Västmanlands län av enskild person för ändamålet
donerat hemman Andersbo nr 1 om 3 öresland med tillhörande utjord i Nora socken.
Enligt kungl. brev den 24 augusti 1900 innehar häradsskrivaren detsamma utan
avdrag å lön, men med skyldighet att för bostället utgöra ränta och kronotionde.
Militieboställen.
Av de olika grupper av kronans befattningshavare, som hade jordbruksboställen
sig på lön anslagna, lärer övervägande antalet varit de till militiestaten hörande. I
sammanhang med under senare delen av 1870-talet skedd lönereglering indrogos
emellertid dessa boställen till statsverket, men torde ett och annat ännu disponeras
för respektive innehavares pensionering.
Ecklesiastika boställen.
Här ovan antydda karaktär av boställen i egentlig mening har, vad ecklesiastik
jord beträffar, genom tillkomsten av ecklesiastik boställsordning av den 9
december 1910 i viss mån förskjutits, så till vida att till boställen enligt samma
författning skola räknas förutom all den fästa egendom, som är anslagen till bostad
eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl sådan som användes
till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till prästerlig löneregleringsfond.
Författningen indelar boställena i två huvudavdelningar, bostadsboställen eller
sådana boställen, som äro bestämda till boställen åt prästerna, samt löningsboställen,
eller sådana boställen, som äro avsedda att lämna bidrag till prästernas avlöning.
Av de till den förra gruppen hörande boställena torde kyrkoherdarnas
boställen varit de tidigast förekommande. Iledan landskapslagarna innehöllo bestämmelser
om skyldighet för allmogen att, sedan kyrka blivit byggd, anskaffa jord, där
prästen skulle hava sin bostad. Under katolska tiden förekom ofta att prästgården
tillökades genom särskilda ägoområden, skänkta eller testamenterade av enskilda
personer. Dessa av allmogen anskaffade torde i regel i ålder motsvara de kyrkors
till vilka de hörde. Både före och efter reformationen blevo även bostadsboställen
åt kyrkoherdar skänkta av enskilda personer, som därigenom förvärvade jus patronatus,
och hava efter reformationen prästgårdar upplåtits av kronan för därefter
nybildade pastorat, som i följd därav blevo regala. I ålder efter bostadsboställena
för kyrkoherdar komma bostadsboställena åt biskoparna i de gamla före
reformationen varande Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och
Lunds stift, vilka boställen utgöras av gods, som antagas i hednatiden tillhört
avgudatemplen eller sedermera för ändamålet skänkts eller testamenterats. De bostadsboställen,
som finnas i de efter reformationen bildade stiften, hava under senare
tider på olika sätt anskaffats. — Till bostadsboställen åt innehavare av kapellanseller
komministerstjänsterna, vilka inrättades först efter reformationen, anvisades
till en början gamla klockarebol, men under Carl XI:s tid och därefter anslogos
därtill lediga kronohemman.
Av löningsboställen förekomma flera slag, såsom prebendehemman, stomhemman,
annexhemman m. fl. Prebendehemman torde numera ej finnas anslagna
åt andra prästmän än biskopar. De torde i allmänhet under förra hälften av 1600-talet anvisats dessa till löneförbättring. Stomhemman förekomma egentligen endast
i gamla Sverige. Under katolska tiden hade ofta kyrkoherdarna utom sina prästgårdar
andra hemman till förbättring i deras underhåll, vilka hemman brukades av
landbor. En del indrogos vid reformationen mot ständigt vederlag, men en del
bibehöllos för sitt ursprungliga ändamål och kommo att benämnas stommar. Somliga
stommar leda åter sin uppkomst därifrån att vid reformationen flere pastorat sammanslagits
till ett, då kyrkoherden i det sålunda uppkomna nya pastoratet fick
behålla de gamla prästgårdarna, av vilka de han ej själv bebodde kommo att benämnas
stomhemman. Dessa senare stomhemman motsvaras i nya Sverige av
annexhemman, som fordom torde hava varit boställen åt präster. I nya Sverige
finnas åtskilliga andra löningshemman, som på olika sätt och under olika benäm
-
878
ningar blivit prästerskapet anslagna, såsom mensal-, predikstols-, kanike-, altaroch
sodalitiehemman, annexfästa, fästa, mensalgrund, vederlagsjord, mensaljord,
gatuhus och mensalhus.
Enligt danska konungen Fredrik III:s brev av den 29 augusti 1648 skulle
löningsboställen, anslagna åt kyrkoherdarna i Bohuslän utgöra änkesäten för kyrkoherdarnas
änkor, och genom kungl. resolutionen den 11 augusti 1756 för Halland
och den 30 september 1761 för Domprosteriets och Marks kontrakt av Göteborgs stift
har fastställelse meddelats å överenskommelser mellan kyrkoherdarna i dessa delar av
stiftet, att dem anslagna löningsboställen skulle till änkesäten åt deras änkor användas,
dock att där änka ej funnes, kyrkoherden skulle äga själv sitt löningsboställe disponera.
Enligt kungl. resolution av år 1826 är från stomhemmanet Kopparfall i
Tjällmo pastorat av Linköpings stift avsöndrad en lägenhet till änkesäte åt kyrkoherdeänka
och i vartdera av Västra Hargs och Ekeby pastorat av samma stift
linnes ett hemman av enskild person anslaget till änkesäte åt komministersänka.
I prästlöneregleringskommitténs specialmotiv till ecklesiastika boställsordningen
av den 9 december. 1910 har influtit en redogörelse för det huvudsakliga av den
lagstiftning, som rörande prästboställenas bebyggande och underhåll dittills blivit
meddelad.
Enligt kungl. kungörelsen den 27 juni 1896 angående avsöndring av jord från
boställen eller andra publika hemman och lägenheter, som icke under stadgad åborätt
besittas, samt enligt tidigare avsöndringsförfattningar och såväl den nu för kammarkollegium
gällande instruktion av den 26 maj 1909 som ock för ämbetsverket förr
gällande hava en mängd avsöndringar skett från dessa hemman, särskilt vad angår
kyrkoherde- och komministersboställen i deras ursprungliga och egentliga bemärkelse,
i regel till boplatser åt enskilda personer för tid ej överstigande femtio år. Bland
andra villkor för upplåtelsen brukar föreskrivas, att boställets skog ej i någon män
får anlitas för upplåtna lägenheters behov.
I § 3 mom. 3 b) i 1909 års instruktion linnes antydan om ett annat slags
jordupplåtelser från boställen, nämligen för uppodling av oländig mark mot frihetsår.
Frihetsåren fixeras till visst antal och detaljerade bestämmelser om odlingens fortgång
och omfattning föreskrivas och kontrollerar synerätt att villkoren uppfyllas.
Vid frihetsårens utgång bör området återfalla till bostället. Med hänsyn till dylika
upplåtelsers art och ändamål synes antagligt, att boställets skog bör få anlitas,
åtminstone i den mån så erfordras för hägnader, broar och lador in. m.
Om ytterligare en art upplåtelser på viss tid från ifrågavarande hemman må
erinras, nämligen sådana som avse sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller
lertag, torvmosse eller dylikt. Vad ecklesiastik jord beträffar äga dylika upplåtelser
rum antingen på grund av Kungl. Maj:ts direkta medgivande eller ock i ordning
som i kungl. förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen
den 15 september 1911 omnämnes. För upplåtelser av detta slag lärer boställsskogen
icke få anlitas.
Slutligen må omnämnas att från ecklesiastika hemman upplåtelser av jord
för något församlingens eller kommunens ändamål, såsom till plats för skolhus,
begravningsplats o. d. i särdeles talrika fäll medgivits och ännu medgivas av Kungl.
Maj:t för obestämd tid eller med den ungefärliga formuleringen: tills vidare och så
länge området för ändamålet erfordras mot avgäld som till vederbörande erlägges.
Icke heller för dylika upplåtelser lärer boställsskogen kunna få anlitas.
879
Boställen anvisade skogsstaten.
Som förut antytts torde dessa ej kunna räknas till boställen i egentlig bemärkelse.
Enligt gällande författning om avlöning för personalen hörande till
skogsstaten skall boställes uppskattade avkomst avgå å indelningshavarens lön
och, om boställsavkastningen överstiger denna, till överskjutande beloppet å tjänstgörings-
och resepenningar.
Enligt vad man kan sluta av en kungl. dom den 30 oktober 1912 (Nytt
J. A. ref. 178 år 1912) räknas ifrågavarande slags bostadsboställen ej till civila
boställen.
Innehavare äga rätt till skogsfång även å angränsande kronoskog till vedbrand
och de reparationer å boställets byggnader som åligga honom. Nybyggnadsskyldighet
åligger domänstyrelsen.
Gruvskogar m. na.
I nådig proposition till 1823 års riksdag gav Kungl. Maj:t i sammanhang med
frågan om rekognitionsskogarnas lösande till skatte tillkänna, att bland de skogar,
varå undersökning och behandling på grund av 1811 års kungl. kungörelse om
rekognitionsskogarnas användande blivit ifrågasatt, jämväl förekommit några kronoskogar,
som till särskilda järngruvor för deras behov utan någon mera bestämd
besittningsrätt eller några därmed förknippade motsvarande skyldigheter upplåtits
och med undantag av några få, för vilka rekognitionsören utgjordes, varit i längre
tid enligt kungl. brev den 11 december 1696 utan avgift till staten begagnade, i
följd varav Kungl. Maj:t, som funnit dessa så kallade gruvskogar icke kunna bland
rekognitionsskogar hänföras, utan vara sådana kronoskogar, vilkas disposition på
rikets ständers samtycke berodde, föreslog riksdagen stadga, det dessa skogar för
de gruvors behov och nytta, åt vilka de varit upplåtna, finge bibehållas och på
sätt som hittills skett begagnas, så länge samma gruvor bearbetades samt vid deras
upphörande, åt andra gruvor, som därav kunde vara i behov, upplåtas och användas,
dock på det staten icke skulle sakna inkomst av dessa skogar, vanlig rekognitionsavgift
i likhet med vad jämväl för en del av dem redan ägde rum, skulle desamma
åsattas att därefter till staten årligen utgöras.
Riksdagen biföll den kungl. propositionen och beslutet kungjordes av bergskollegium
den 29 mars 1824.
Ifrågavarande gruvskogar, som i olikhet med rekognitionsskogarna icke få
skatteköpas, stå under domänstyrelsens förvaltning enligt kungl. förordningen angående
förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar
den 27 maj 1898.
Sedan numera samtliga sågverk till fullo erhållit vederlag för sin stockfångst,
hava genom särskilda kontrakt avtal träffats med sågverken om överlåtande
till kronan av dem tilldelade stockfångstområden. Av domänstyrelsens underdåniga
berättelse rörande skogsväsendet för år 1910 inhämtas, att de dåmera återstående
stockfångstområdena skulle återfalla till kronan den 1 januari 1912, den 21 april
1916 och den 8 september 1918.
880
Bergsfrälsejord.
Med bergsfrälsejord förstås i allmänhet jord som helt eller delvis var skattefri
på grund av att innehavaren drev visst bergsbruk. Med friheten följde således eu
förpliktelse till prestation.
Bedan under medeltiden åtnjöto bergsmännen vid Kopparberget, d. v. s. nuvarande
Fakt gruva, och i flere andra gruvtrakter skattefrihet för sin jord för att
desto bättre kunna »bruka berget». För själva bergshanteringen (hyttor o. d.)
erlades däremot avrad till kronan. Under Gustav II Adolfs tid ökades bergsfrälsejorden
i omfattning därigenom att åtskilliga kronans hemman skänktes eller såldes
till enskilda att av dem åtnjutas under bergsfrälsefrihet. Avsikten var visserligen
att denna bergsfrälse frihet skulle tillgodokomma allenast personer, som drevo
bergsbruk, men flere undantag från denna regel torde kunna framvisas.
Det fordom omfattande bergsfrälset minskades emellertid så småningom, dels
genom att vissa bergsbruk nedlades, dels ock isynnerhet till följd av bestämmelse
i kungl. brevet den 26 maj 1688, enligt vilken bergsfrälset i järnbergslagen skulle
indragas och endast de bergsfrälsen, som hänförde sig till de ädlare metallerna —
silver och koppar — skulle bibehållas.
Flere författare hava antagit, att bergsfrälsejord till sin natur skulle vara
rent krono, men torde ett sådant påstående icke vara berättigat. Många exempel
skulle kunna åberopas på att skattejord erhållit bergsfrälsefrihet. Sålunda må framhållas,
hurusom vid värdering i enlighet med en kungl. resolution den 25 februari
1642 för bestämmande av den lösen för bergsfrälsefrihets erhållande, som skulle
erläggas för två hemman Varggården i Kopparbergs län, vilken värdering ägde
rum den 10 påföljande maj, bestämdes att för varje spannland lindjord skulle
utgöras 5 lispund råkoppar »der eganden själf var bördig till jorden», men däremot
10 lispund för spannlandet för kronojord eller täckt. Likaledes torde kunna åberopas
en kungl. resolution av den 22 december 1674, enligt vilken bifölls en bergskollegii
hemställan om bergsfrälsefrihet för assessoren Johan Funks skattehemman
Ahrängen, Realsbo, Munkebo och Bosjö i Garpenbergs och Husby socknar, ävensom
ett Konungens befallningshavandes i Kopparbergs län utslag den 2 december 1775.
varigenom bergsfrälsefrihet tillagts viss skattejord tillhörande Lövås silververk.
Bergsfrälsejord antages ännu finnas vid Sala silververk och Störa Kopparberget.
Vad det förra bergsfrälset beträffar torde anmärkas, att en del av dithörande
jord, nämligen den s. k. gruvejorden eller gruvfrälsejorden, består av ett stort antal
smålägenheter, som, upptagna dels å kronomark och dels å skattlagda hemmans
utmark, redan av Gustav Vasa med äganderätt donerades till innehavarne mot
vederlag, vad de senare intagorna beträffade, i kronojord. Någon skyldighet till
bergsbruk för innehavare av denna gruvfrälsejord finnes numera icke. Med de
160 tomter i Sala stad, vilka bildade det s. k. Sala bergslag, voro förr förbundna
jordområden av donationsjords natur utanför stadsplanen och skyldighet till bergsbruk
vid Sala gruva. Enligt kungl. medgivande år 1852 fingo tomt och tillhörande jordområde
åtskiljas och de senare även av andra än tomtägare med äganderätt förvärvas.
Själva bergslaget upplöstes på 1890-talet.
I sitt förslag till förordning med särskilda bestämmelser i fråga om jordregister
för Kopparbergs län och Hamra kapellag i Los socken av Gävleborgs län,
881
avgivet den 9 december 1912, anförde kommitterade, att vad anginge bergsfrälsejorden,
som förekommo i Kopparbergs, Aspeboda, Sundborns, Vika och Torsångs
socknar samt ehuru i obetydlig grad i Stora Skedvi, Stora Tunn och Bjursås socknar,
Konungens befallningshavande framhållit, att väl i Torsångs, Vika och Svärdsjö allmänna
storskiften (som i Kopparbergs län hade karaktär jämväl av avvittring) ägt
rum, men att i de två förstnämnda socknarna bergsfrälsejorden ej däruti ingått, varför
där liksom i Sundborns, Aspeboda och Kopparbergs socknar, varcst dels ringa, dels
ingen skattejord förefunnes, en sådan viss fastighetsbildning saknades, som genom
skiftesförrättningarna å skattejorden blivit tillvägabragt, liksom ock i allmänhet ej
i provinslantmäterikontoret funnes att tillgå sådana kartor över bergsfrälselägenheternas
in- och avrösningsjord, som kunde lämna tillförlitlig kännedom och bevisning
om deras innehåll och begränsning, om än för vissa lägenheter behöriga skiftesförrättningar
ägt rum eller deras innehavare medelst särskilt anskaffade och fastställda
kartor fått sina ägoområden från andras avskilda, samt att Konungens befallningshavande
fördenskull hemställt, att med tillämpning av de grunder, som gällt för
skiftesförrättningarna å skattejorden i Torsångs, Vika och Svärdsjö socknar en fullständig
hemmansbildning medförande, all bergsfrälsejord, med undantag för de lägenheter,
för vilkas områden fastställda kartor redan förefunnes, omfattande skiftesåtgärd
efter föregången ägoavfattning borde på angivet sätt åvägabringas, samt att
i avbidan därå borde anstå dels med införande av fastighetsböcker vid Kopparbergs
och Aspeboda samt Sundborns tingslags häradsrätter och dels med uppläggs görande
för bergsfrälsejord i fastighetsböckerna vid Vika, Kniva och Hosjö, Tox-sångs, Stora
Skedvi, Stora Tuna och Gustavs samt Leksands, Als och Bjursås häradsrätter.
Största delen av den kommitterade sålunda omnämnda bergsfrälsejord syntes vara
av krononatur.
Enligt meddelande i domänstyrelsen tager styrelsen icke någon som helst
befattning med vårdnaden av till bergsfrälset hörande skogar. En tjänsteman
hos länsstyrelsen i Falun har om bergsfrälsejorden i Kopparbergs län meddelat
följande. Vid arvskiften förfares med all bergsfrälsejord, såväl inrösnings- som
skogsmark, alldeles på samma sätt som med vanlig skattejord. Såvitt han hade
sig bekant, hade bergsfrälsejord icke i mannaminne behandlats som kronojord.
Varje tanke på jordens krononatur hade hos befolkningen bortfallit och vid försäljningar
betingade bergsfrälsejord samma pris som skattejord. Beteckningen »åbo»
å bergsfrälsejord förekomme icke. Det enda undantagsförhållande i avseende å
bergsfrälsejord honom veterligt funnes, innehölles i § 78 mom. 4 skiftesstadgan
rörande storskifte å skogsmark, där det säges, att i »de orter som under bergslag
höra» storskifte ej må rubbas med mindre samtliga delägare därom överenskomma,
vilken bestämmelse tydligen tillkommit till förebyggande av att, då avverkning
annat än till husbehov icke finge ske, sedan laga skifte påbörjats, bergsbrukets
fortgång på grund av kolbrist bleve äventyrad. Denna bestämmelse ansåges emellertid
så föråldrad, att, enligt vad förste lantmätaren uppgivit, ingen hänsyn toges
till densamma.
Komniunalskattesakkunnige.
in
882
Kronoandelar i skattejord i Bohuslän.
I äldre tider förekom understundom att i provinsen Bohuslän delar av skattehemman
förbrötos eller av annan anledning tillföllo kronan och såmedelst i kameralt
hänseende förvandlades till krono. Denna förändring av jordnaturen endast antecknades
för enkelhetens skull i jordehoken, utan att kronodelen formligen utbröts.
Genom kammarkollegii resolution den 21 februari 1694 stadgades, att de skattehemman,
vari kronan ägde mer än hälften eller bästemannarättighet, skulle i jordehoken
införas såsom krono, skatteägaren dock dess däri ägande del förbehållen, men att
hemman, där kronan ägde mindre än halvparten, icke borde klyvas, utan förbliva
under den vanliga skattetiteln med tillbörlig annotation härom. Vid tillämpningen
av detta stadgande infördes i jordehoken såsom krono jämväl de hemman, i vilka
kronan ägde lika andel med odelsmannen.
Upptagandet i jordehoken för Bohuslän av ett hemman såsom skatte eller
krono är således i vissa fall icke avgörande för hemmanets natur.
Att frågan om denna kronans väl nästan bortglömda äganderätt kan framträda
med viss aktualitet, framgår av att Konungens befallningshavande ännu
den 20 november 1913 meddelat utslag, varigenom, på grund av det i Bohuslän
förekommande bruk att i jordehoken uttrycka äganderätt med anteckning om viss
kvantitet landskyld, förklarats, att av i jordehoken under skattetitel upptagna hemmanet
Jourlouff Söder nr 2 viss närmare angiven del vore av krononatur.
Domänstyrelsen tager enligt uppgift ingen befattning med dylika hemmans skog.
Stubbe- och röjselrättslägenheter.
Härmed torde i allmänhet förstås lägenheter, som med vederbörligt tillstånd
upptagits å en allmänning, innan denna blivit upplåten till nyttjande av ett bruk.
Med begreppet stubbe- och röjselrätt förbindes ärftlig besittningsrätt och torde lägenheterna
närmast kunna jämnställas med vanliga kronohemman.
Skogsavräkningar.
Genom kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 befordrades till verkställighet
1809 och 1810 årens riksdagars beslut, att undersökning skulle anställas med
rekognitionsskogarna, (för vilkas nyttjande bergverk och bruk erlade avgift »in
recognitionem dominii» såsom erinran tillika om kronans äganderätt), i ändamål att
utrönas måtte, huru mycket som för bergverkens och brukens behov vore nödigt,
vilken sålunda beräknade areal bruks- eller bergverksägaren skulle inom sex år
äga lösa till skatte mot sex års efter skattläggning fastställda räntor, varemot det
överflödiga av skogen efter verkställd skattläggning skulle till enskilda upplåtas
emot skatteköpeskilling som å auktion bestämdes. I avseende å tiden för skattelösens
erläggande av bruksägarna meddelades sedan förnyade föreskrifter. Emellertid
stadgades i 8:e punkten av författningen, »att på de orter, där jordägare eller
boställsinnehavare haft rätt till mulbete, fiskevatten eller fäbodställen på skogarnas
883
område med eller utan yxbörd, en sådan jordägares eller boställsinnehavares rättighet
må varda bibehållen och hemmansägaren vid skatteläggningen njuta avräkning,
ävensom de odlingslägenhetcr, på vilka odlaren har stubbe- eller rödselrätt skola
därvid ovägerligen bibehållas, samt bekomma åt sig anslagen under bolbyarätt den
för deras behov nödiga skogstillgång».
I överensstämmelse med dessa stadganden jämte de övriga verkställighetsbestämmelser
samma kungl. kungörelse innehöll skedde regleringen av rekognitionsskogarna
på huvudsakligen följande sätt. Undersökning verkställdes till utrönande
av, huru stor del av skogen kunde vara för bruket erforderlig. Därvid
undantogos först från skogen de områden, som enligt förenämnda bestämmelser
skulle med bolbyarätt avrösas för de på skogen belägna stubbe- och röjselrättslägenheter.
Den del av skogen, som därefter tillerkändes bruken, indelades till
hemman, vilka med rågångar skildes från varandra, skattlades och sedermera skatteköptes.
Vid förenämnda undersökning prövades också, huru mycket av skogen
skulle avräknas dels till timmer, bränsle och stängsel för de därå för brukets räkning
anlagda torp och odlingar, dels för den yxbörd å skogen, vartill andra jordägare
eller boställsinnehavare kunde vara berättigade. Vad som sålunda belöpte på
jordägarnas rätt till yxbörd, avräknades från de hemman, vari den för brukets
räkning bibehållna skogen indelades. Därvid beräknades varje hemman eller lägenhet
tillkommande yxbördsrätt till vissa tunnland skogsmark, vilka skulle motsvara
kapitalvärdet av rättigheten till yxbörd. Detta tunnlandtal avräknades vid skattläggning
av rekognitionsskogshemmanen från det antal tunnland, vartill hemmanens
areal uppgick och kom sålunda icke att ligga till grund för den ränta och det
mantal, som åsattes rekognitionsskogshemmanen.
Dessa rättigheter i avseende å nyttjandet av rekognitionsskogshemmanens
skog, som bibehöllos vid de hemman vilka före delningen av skogarna å dem hade
rätt till mulbete och yxbörd, benämnas skogsavräkningar. Enligt kungl. brev den
26 juni 1821 kunna, om vederbörande bruksägare och sådana jordägare eller boställsinnehavare,
som ägt rätt till mulbete med eller utan yxbörd å rekognitionsskogarna
därom å ömse sidor i godo förena sig, de skogsanslag som för de senares behov
blivit avräknade, avsättas och avrösas på dessa hemman närmast belägna skogstrakter.
Enligt kammarkollegii beslut hava skogsavräkningarna, som redan i 1825 års
jordebok antecknades, blivit i senaste eller 1881 års jordebok upptagna såsom krono
under enskild disposition. Skattläggning av skogsavräkningar har ägt rum. Antalet
sådana skogsavräkningar i Gävleborgs län torde belöpa sig till omkring 200 stycken,
av vilka de övervägande antalet icke än äro avrösade.
Skilda åsikter hava gjort sig gällande, huruvida äganderätten till skogsavräkningar
må anses tillkomma kronan, ägaren av det hemman varå yxbörden eller
mulbetet utnyttjas, eller ägaren av den fastighet, för vars behov skogsavräkningen
avsatts. Man torde vara fullt berättigad att i likhet med kammarkollegium anse
skogsavräkningarna som rudimentära kvarlevor av rekognitionsskogarna och således
kronan tillhöriga, ehuru utnyttjandet av dem tillkommer den fastighet, för vilken
avräkningen ägt rum. Givetvis böra de, som äro ägare eller innehavare av fastighet,
vartill hörer skogsavräkning, i fråga om skogsavräkningen anses såsom innehavare
med skattskyldighet såsom ägare, vare sig skogsavräkningen är avrösad eller ej.
884
Vanliga kronohemman.
Med vanliga kronohemman torde närmast förstås sådana, icke till nybyggen
hänförliga kronohemman, som innehavas under s. k. stadgad åborätt. I jordeböckerna
upptagas de under rubriken kronohemman (eller lägenheter) under enskild
disposition.
Kronohemmanens antal ökades i väsentlig grad genom konung Gustav I:s
indragning till kronan av andliga gods och därigenom att gamla skattehemman
under tidernas lopp av olika anledningar förlorade sin skattenatur och övergingo i
kronanso ägo.
Åborätten till vanliga kronohemman har med all säkerhet utvecklat sig ur
landborätten. Både i landslagen och i flera under 1400-talet utfärdade stadgar och
recesser finnas talrika bestämmelser, åsyftande att reglera jordägares och landbors
inbördes rättigheter och skyldigheter, vilka bestämmelser givetvis tillämpades rörande
kronans åt landbor upplåtna hemman. Arrendet eller den avrad kronans landbor
erlade hade ursprungligen en helt annan betydelse än den för skattehemman utgående
skatten eller räntan. Räntan eller skatten torde i vad den avsåg jordeboksräntan
leda sin härstamning från de gamla i landskapslagerna påbjudna allmänna utskylderna.
Samma ränta eller skatt sammanblandades dock så småningom med avrad, huvudsakligen
av anledning, dels att äganderätten till skattehemman i följd av den feodala
åskådning beträffande jordäganderätten, som under 1500-talet vann insteg i landet,
kom att bliva föremål för väsentliga inskränkningar, dels ock att avraden i regel ej
var underkastad ändring till sin storlek. Redan under 1500-talet kom avraden från
kronohemmanen att i jordeböckerna upptagas på liknande sätt som räntan från skattehemmanen;
och sedan mantalsräntan under 1600-talet tillkommit, upptogs avraden
liksom skatten under titel jordeboksränta, varefter skillnaden mellan avrad och
skatt i det allmänna tänkesättet torde helt hava upphört. Den enda skillnaden i
avseende å utlagor från de olika hemmansgrupperna, som därefter kvarstod, var den
för kronohemmanen utgående städjan, som enligt landslagens stadgande utgjordes
vart sjätte år, men sedermera på grund av kungl. påbud från början av 1600-talet
(den hade redan då blivit till beloppet fixerad) årligen med ett i förhållande därefter
minskat belopp. Detsamma kom att redan omkring år 1630 upptagas i
jordeböckerna bland de årliga laga utskylderna i jordeboksräntan under namn
av städjepenningar, varefter någon särskild städja i allmänhet icke erlades i rikets
gamla provinser.
Legotiden var som ovan nämnts enligt landslagen sexårig, men kommo redan
under 1600-talet vad kronohemman beträffade dessa, där de ej för något allmänt
ändamål behövdes eller andra undantagsorsaker förekommo, att i regel gå från far
till son eller åtminstone att i generation efter generation bibehållas inom landbosläkten.
En ständig eller ärftlig besittningsrätt var emellertid under 1500-talet och i
förra delen av 1600-talet icke okänd. Sålunda inträffade understundom, att förtjänte
män benådades med besittningsrätt till kronohemman för sig och efterkommande,
liksom det ock, särskilt i bergslagerna funnos kronohemman, vartill besittningsrätten
var ärftlig med därvid förbundna särskilda skyldigheter för innehavarna. Aven i
en del andra fall förekom ärftlig besittningsrätt, men dessa utgjorde dock undantag
från regeln att sådan ej i avseende å kronohemman var vederbörande tillagd. I
885
senare delen av 1600-talet inträdde emellertid en förändring i avseende å dispositionen
av ett större antal kronohemman av den vanliga beskaffenheten, föranledd därav att
desamma kommo att utgöra grundvalen för det då igångsatta arbetet med ordnandet
av förvaltningen och försvaret. En stor del av hemmanen togos sålunda i anspråk
till boställen för dem, som enligt i sådant hänseende utfärdade författningar skulle
därmed förses, liksom ock till rustningsstammar, i vilket fall åborna hade att efter
laga uppsägning avträda sina hemman. För indelningsverkets bestånd anvisades
en mängd räntor från kronohemman, och då det ansågs vara av vikt att dessa i
behörig ordning utgjordes, tillförsäkrades genom kungl. förordningarna den 5 januari
1684 och den 7 november 1695 samt kungl. resolutionen på allmogens besvär den 9
mars 1689 de kronohemmansåbor, som antingen innehade kronorusthåll eller sådana
hemman, vilkas räntor anordnats militiestaten, att mot fullgörande av åboskyldigheterna
de och deras efterkommande allt framgent skulle få besitta sina innehavande
hemman.
Vad övriga eller kronan immediate behållna hemman beträffade meddelades
däremot icke någon direkt försäkran om dylik trygghet i besittningsrätten av den
helt naturliga anledning, att det för kronan var angeläget att för egna och andra
såsom allmänna ansedda intressen åt sig bevara möjligheten att mera fritt förfoga
över dem än som kunde ske, då ärftlig besittningsrätt vunnit bekräftelse.
Den med landborätt förbundna besittningsrätten hade så småningom övergått
till en livstidsstädjerätt. Någon direkt förklaring härom torde icke hava givits,
men torde med allt fog kunna påstås att denna livstidsstädjerätt vann bekräftelse
i och med rätten för åbor att enligt 1723 års skatteköpsförordning skattelösa sina
hemman. Någon ärftlig besittningsrätt till ifrågavarande slags hemman tillskapades
dock ingalunda genom nämnda förordning. Ännu så sent som år 1770 förklarade
kammarkollegium i ett underdånigt utlåtande rörande besittningsrätten till
ett kronohemman Klinte på Öland, att ärftlig besittningsrätt till kronans behållna
hemman så mycket mindre funnes, som kungl. reglementena om abors barns
bibehållande vid hemman egentligen avsåge indelta hemman. Ännu vid denna
tid var enda utvägen för åborna å kronan behållna hemman att för sig och efterkommande
vinna trygghet i sin besittningsrätt att genom skatteköp förvärva sig
hemmanen, men icke heller denna utväg stod alltid öppen. ^ Den 16 december 1763
anbefallde Kungl. Maj:t sålunda kammarkollegium att innehålla med alla skattebrevs
utfärdande. På rikets ständers föranstaltande blev visserligen berörda föreskrift
återkallad genom kungl. brev den 2 september 1765, men genom nådigt brev den
28 oktober 1773 utfärdades ånyo en liknande föreskrift. Den 21 februari 1789
utfärdades emellertid kungl. förordningen om kronohemmans försäljande till skatte
samt de förmåner och villkor, varmed skattehemman därefter skulle innehavas,
genom vilken förordning, förutom att genom densamma återupplivades den år 1773
tills vidare upphävda 1723 års skatteköpsförordning, alla åbor å kronohemman
försäkrades att, så länge de till hus och jord väl och. försvarligen hävdade sina
åboende hemman, de och deras barn skulle sitta odrivne man efter man i den
ordning särskilt vore stadgat. På denna förordning grundar sig den »stadgade
åborätten» till vanliga kronohemman.
Genom kammarkollegii kungörelse angående vissa omständigheter, som hädanefter
komme att iakttagas i mål vilka rörde besittningsrätt å kronohemman den
29 februari 1808 reglerades närmare arvsrätten till åbohemman av ifrågavarande
886
slag. Denna författning gör ingen avvikelse från den sedan gammalt gällande regeln
att Konungens vederbörande befallningshavande hade att vaka över, att kronohemman
av ifrågavarande slag skulle vara besatta med åbor och frångick man denna princip
först år 1849, då kammarkollegium den 13 december samma år kungjorde Kungl.
Maj:ts beslut att, då kronohemman blivit åboledigt, utan att någon person funnes
som i följd av släktskap till åbon vore berättigad att värdskapet tillträda, frågan
om det åbolediga hemmanets disponerande borde hos Kungl. Maj:t anmälas. Det
nådiga beslutet var såsom ock av författningen framgår föranlett av tillkomsten av
kungl. kungörelsen angående ordningen och sättet för vinnande av skattemannarätt
till hemman och lägenheter av krononatur den 15 december 1848, enligt vilken
blanda annat åbor å kronojord av nu ifrågavarande slag blevo berättigade att utan
föregående värdering eller annan omgång än erläggande av en köpeskilling bestämd
efter grundräntans kronovärde jämte en ringa avgift till Vadstena krigsmanshuskassa
skattelösa hemmanet.
Genom kungl. kungörelsen angående utvidgad frihet i avseende på överlåtelse
av åborätt å kronohemman den 8 maj 1863 föreskrevs sedermera, bland annat, att
den företrädesrätt till hemmans besittning, som på grund av 1808 års författning tillkomme
förre åbons anförvant, därefter skulle i överensstämmelse med stadgandena
i 6 kap. 1 § jordabalken och i nådiga förordningen angående kronorusthåll den
22 februari 1849 vara inskränkt till syskonbarn eller dem som i lika led med
dem äro.
I en inom 1906 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen ville
besluta att den återstående skatteköpeskillingen skulle avskrivas för alla de hemman
och lägenheter, som finge till skatte lösas, och anhöll riksdagen i huvudsaklig
anslutning härtill i skrivelse den 19 maj 1906, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida sådana under åborätt upplåtna, kronan tillhöriga hemman
och lägenheter, som kunde till skatte lösas, kunde utan erläggande av särskild köpeskilling
eller annan avgäld förvärvas av den person, som därå innehade med skatteköpsrätt
förenad besittning eller vore därtill berättigad, samt sedermera i jordeboken
omföras från krono till skatte, ävensom till riksdagen inkomma med det förslag
vartill en sådan utredning kunde föranleda. Ärendet remitterades härefter till
kammarkollegium, som hade att efter vederbörandes hörande avgiva underdånigt
utlåtande.*
I häröver den 10 december 1915 avgivet underdånigt utlåtande har kammarkollegium
på anförda skäl hemställt, att riksdagens anhållan icke måtte bifallas.
Kronobyggen.
Nybygges väsendet i Sverige har såsom helt naturligt gamla anor och fyrfaldiga
föreskrifter hava under tidernas lopp utfärdats, avseende att reglera såväl
nybyggarnes rättigheter och skyldigheter gent emot kronan såsom jordens ägare,
som ock deras inbördes ställning och förhållanden i övrigt. Av konung Gustav I
utfärdades sålunda en del brev innefattande medgivanden eller anmaningar till anläggning
av nybyggen å viss kronomark mot särskilda förmåner för odlaren. Nybyggesanläggning
var sedan en tid framåt föremål för regenternas uppmuntran
887
tills i medlet av 1600-talet, en viss inskränkning i rätten till nybygges upptagande
ägde rum, vad angick kronomärke!'' i nedre Sverige. 1 anseende till ödeskogarnas
störa omfattning i de norra delarna av riket blevo dessa ej föremål för liknande
inskränkningar, utan visades allt fortfarande intresse från regeringens sida att få
dem bebyggda och odlade. Med anledning av att de intill dessa ödeskogar liggande
bygdelagen under hand satt sig i besittning av stora områden därav, befallde
Kungl. Maj:t den 19 december 1683 landshövdingarna i Norrland, Dalarne och
Värmland att låta pröva vars och ens rågång eller där sådan felades tillägga
var och en så stort utrymme och så mycken skog, som funnes skäligt och till
fullsatt hemman nödigt samt den övriga skogen därifrån skilja och avvittra såsom
den där kronan och ingen annan tillhörde. Dock skulle, där någon socken eller
något härad (häradsindelningen fanns då av nämnda provinser endast i Värmland)
kunde styrka sin rätt till sådana skogar, de fortfarande få innehava dem såsom
förut. De därigenom kronan tillkommande överloppsmarker skulle ställas under
bergskollegii disposition för att därav skulle kunna tilldelas bruk och bergverk,
vad dessa behövde. De sålunda anbefallda avvittringarna påbörjades visserligen
på några orter, men avslutades av brist på tjänliga lantmätare och hela frågan
förföll så småningom. Genom kungl. plakat den 3 september 1695 hade inbyggarne
i de norra orterna uppmuntrats till anläggande av nybyggen i lappmarkerna mot
vissa rätt avsevärda förmåner och, sedan avvittringarna under medlet av 1700-talet åter kommit i gång, uppdrogs genom kungl. instruktion den 15 mars 1770
åt avvittringsrätten i Jämtland att utse nybyggen, något som även sedermera i
förening med avvittringarna fortfarit. Själva nybyggesanläggningen behövde emellertid
ej ske i sammanhang med avvittring. Regeln torde hava varit att, da
avvittringarna övergingo en trakt, nybyggen redan då funnos. Konungens befallningshavande
hade sålunda i vanliga fall på ansökning beviljat nybyggesanläggmng
på oavvittrade marker, där jordmånen sådant tillåtit, och låtit provisoriskt till
hemmantal skattlägga ungefärliga områden och vid tillståndet fästat vissa föreskrifter
och friheter. Då avvittring sedan övergick orten, fick hemmanet i sammanhang
därmed definitiva gränser samt hemmantal, friheter och rättigheter, däribland
frihet under vissa år från skatt till kronan och kommunen m. m., samt skyldigheter
i avseende å odling och nybyggnad m. m. föreslagna, varefter Konungens befallningshavande
fattade beslut häröver.
I Gävleborgs län lärer nu ej finnas något krononybygge kvar och i V ästernorrlands
län fanns i mars 1911 allenast ett. Tvivelsutan leda emellertid ett flertal
kronohemman i dessa län sitt ursprung från krononybyggen, som under årens lopp
förlorat sin nybyggesnatur. En vanlig anledning därtill torde varit att, då nybyggare
av en eller annan orsak övergivit sitt nybygge eller förlorat sin nybyggarerätt,
Konungens befallningshavande, som enligt förr gällande föreskrifter hade att vaka
över att kronohemman voro med åbor besatta, antagit ny brukare å hemmanet och
därefter behandlat detsamma som ett vanligt kronohemman. Inom de andra länen
av Norrland finnas åtskilliga nybyggen kvar och kunna sadana åtminstone inom de
två nordligare länen allt fortfarande uppkomma.
Anmärkas bör hurusom beträffande kronobyggen — varmed nu närmast torde
böra förstås sådana å kronans marker i Norrland med tillstånd gjorda nybyggesanläggningar,
rörande vilka särskilda bestämmelser betingade av själva ändamålet
med nybyggeväsendet äro gällande — vad i 4 punkten i kungl. brevet den 5 och
888
kammarkollegii kungörelse den 29 februari 1808 angående besittningsrätt till kronohemman
stadgas i avseende å överlåtelse av besittningsrätt fortfarande gäller, under
det att stadgandet blivit för vanliga kronohemman ersatt av kungl. kungörelsen
angående utvidgad frihet i avseende å överlåtelse av åborätt å kronohemman den
8 maj 1863. Denna sistnämnda författning antages vara grunden till att åborätt
till vanliga kronohemman anses kunna vara föremål för utmätning och följaktligen
även utgöra tillgång i konkurs, något som däremot icke är fallet beträffande besittningsrätt
till krononybyggen.
Allmänna områden avsatta vid utmarksdelning å Öland.
Genom nådigt brev den 12 maj 1801 förordnade Kungl. Maj:t, att den sedan
gammalt för kronans räkning underhållna djurgårdsinrättningen på Öland skulle uppnöra,
samt uppdrog åt utsedde kommitterade att efter verkställd undersökning till
Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt betänkande om de medel och utvägar, vilka
de ansåge tjänligast och mest lämpliga till förbättrande av hushållningen på nämnda
ö. Sedan dylikt betänkande av kommitterade avgivits, utfärdades den 16 mars
1802 ett kungl. brev, vari stadgades, bland annat beträffande öns utmark, vilken
medan djurgårdsinrättningen ägt bestånd ansetts och behandlats såsom en kronans
mark, att vissa trakter därå skulle till kronoparker och för skogsplantering avsättas,
men att återstoden finge mellan hemman och byar, som för sina kreatur begagnat
mulbete därå, fördelas, på sätt Konungens befallningshavande i länet efter
föregången utredning ägde bestämma genom utslag, som borde underställas kammarkollegii
prövning. I anledning av åtskilliga hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar
fann emellertid Kungl. Maj:t gott genom nådigt brev den 17 juli 1812 förordna, att
sedan den genom Konungens befallningshavandes försorg då för tillämnad delning
påbörjade uppmätningen av utmarken på Öland avslutats, Konungens befallningshavande
jämte två om öns förhållanden erfarna personer samt lantmätare skulle sammanträda
på ön och efter inhämtande av upplysningar av socknarnas fullmäktige
författa förslag till en lämplig fördelning av utmarken hemmanen emellan, vilket
förslag borde till Kungl. Maj:ts prövning insändas.
För de sålunda utsedda kommitterade utfärdade Kungl. Maj:t den 6 maj 1813
instruktion, enligt vilken kommitterade vid utförandet av sitt uppdrag, som skulle
verkställas särskilt för vartdera motet på ön, borde iakttaga, bland annat, att före
markens delning tjänliga ställen utsåges och avsattes till inrättning av köpingar,
postkontor, färje- och lotsplatser samt nya vägar och andra behov till allmän nytta.
Före delningarna — vilka sedermera fastställdes av Kungl. Maj:t — undantogos
i enlighet med därom givna bestämmelser områden för allmänna behov. Delningen
skedde i regel sockenvis och inom socknarna mellan hemman efter oförmedlade
mantalet. Yarje hemmans andel torde icke hava utbrutits, utan skedde delningen
efter byalag och s. k. enstaka hemman. De hemmanen tillfallna områden erhöllo
samma natur som hemmanen.
Fråga har flera gånger varit före, vem äganderätten till de vid skiftena avsatta
allmänna platserna tillkommer.
889
Resmo och Mörbylånga socknar ingingo i delningen såsom en enhet och avsattes
och undantogs vid delningen diirvid dels såsom plats för en köping vid Mörbylånga
skans en plan, dels ock till allmänt fiskeläge söder om köpingsplanen ett område av
omkring 8 tunnlands vidd. Sistnämnda område kom emellertid aldrig till användning
för avsedda ändamålet. På sin tid gjorde Mörbylånga köping underdånig ansökning
att med äganderätt förvärva området för sin utvidgning. Socknarna hade för
sin del försålt dem tillkommande utnyttjanderätt till detsamma. Kammarkollegium
yttrade härom följande. Huruvida området avsatts till fiskeläge för allenast jordägarna
inom Resmo och Mörbylånga socknar eller för en var, som ville för sådant
ändamål begagna detsamma, framginge icke fullt tydligt av delningshandlingarna. 1
orten hade dock såsom det ville synas uppfattningen allt dittills varit den, att upplåtelsen
skett till jordägarna. I vilket fall som helst och även om genom berörda
förfogande själva äganderätten till jordområdet icke avhänts kronan, torde vid områdets
avsättande till fiskeläge all tanke på områdets framtida disponerande för
kronans räkning varit utesluten. I betraktande härav och då den mark, som vid
utmarksdelningen ursprungligen avsatts till plan för köpingen till detta ändamål
avståtts utan därför betingat vederlag till kronan, torde knappast förefinnas tillräckligt
skäl för kronan att, då köpingen nu behövde ifrågavarande jordområde för sin
utvidgning, av köpingen fordra någon gottgörelse för avstående av äganderätten till
detta område. Efter riksdagens hörande fann Kungl. Maj:t genom nådigt brev den
23 oktober 1908 gott medgiva, att området finge utan ersättning till statsverket till
köpingen överlåtas med den rätt kronan till området kunde hava.
Frågan om äganderätten till vid utmarksdelningen avsatta allmänna platserna
är allt fortfarande svävande, och torde man näppeligen enbart av den omständigheten
att de allmänna platserna före delningen undantogos kunna draga den slutsatsen, att
kronan allt fortfarande skulle vara ägare av dem. Frågan synes lämpligen böra skärskådas
i belysningen av själva det ändamål, varför områdesavsättningen ägt rum.
Platser till inrättning av köpingar, postkontor, färje- och lotsplatser samt till nya
vägar torde väl knappast avsatts för att med äganderätt tillfalla jordägarna, utan torde
alla skäl tala för att kronan är behållen vid äganderätten till dessa. I de fall åter då
områden avsatts mera direkt till jordägarnas nytta såsom till platser för mulbete,
skogsbörd, kalkbrott och dylikt, synas förhållandet vara ett annat, och själva ändamålets
natur pekar här på, att kronan icke avsett, att till sådana områden behålla
äganderätt, utan i dem endast har del i den mån kronan själv är jordägare inom
resp. delningsområden. Dylika områden torde därför närmast vara att jämföra
med sockenallmänningar, ehuru med den inskränkning som möjligen må ligga däri,
att desamma ej utan tillstånd från kronans sida kunna uppdelas på hemmanen inom
delningsområdena.
Städernas donationsjordar. I
I sitt den 30 december 1897 avgivna underdåniga betänkande rörande den
till städerna och Arvika köping av kronan donerade jord framhöll kammarkollegium
att med avseende å den rättstitel, varunder jorden av kronan åt städerna upplåtits,
donationerna enligt de egentliga upplåtelsebreven, vilka med inräknande av sådana
Kommunalskattesakkunnige. 112
890
konfirmationsurkunder, som särskilt i detta fall syntes vara av betydelse, utgjorde
omkring 200 stycken, kunde klassificeras i följande tre huvudgrupper nämligen:
l:o) donationer under fullständig allodialrätt;
2:o) donationer till evärdelig ägo; och
3:o) donationer med allenast nyttjanderätt till den förlänta jorden.
Till allodiala donationer hänförde kollegium sådana, där donatarien erhållit
uttrycklig befogenhet att avhända sig jorden eller som eljest innehölle formligt medgivande
till dragande under enskild värjo. Endast ett fåtal sådana funnes. Talrikare,
yttrar kollegium, äro de fall, då jorden förklaras vara upplåten åt staden till evärdelig
ägo, eller med andra ordalag i samma syfte, men utan angiven befogenhet för staden
att fritt disponera den donerade egendomen. Till den tredje och talrikaste gruppen
(omkring 80 procent) vore att hänföra alla de övriga donationerna, d. v. s. sådana
genom vilka jorden upplåtits åt städerna endast under nyttjanderätt. Det vanligaste
uttrycket därvid vore, att jorden »unnas och efterlåtes att njuta, bruka och behålla»,
därvid ordet »behålla» finge anses utmärka nyttjanderättens perpetuel^ beskaffenhet,
ehuru uttrycket understundom förstärktes genom tillägget »evärdeligen». Genom
kungl. försäkringen den 23 februari 1789, varest stadgades, att de städerna donerade,
förlänte och under namn av stadsjord begrepne ägor skulle orubbade vid städerna
bibehållas, kunde emellertid samtliga till denna grupp hörande donationer med
undantag naturligen för sådana i senare tid tillkomna upplåtelser, vilka gällde endast
tillsvidare och därför icke heller kunde såsom donationer erkännas — anses vara
upphöjda till perpetuel! giltighet, vilket förhållande i själva verket syntes ställa
nyttjanderättsdonationerna jämsides med de under nästföregående grupp avsedda som
lämnats under äganderätt.
Donationsändamålen, fortsätter kollegium, sådana de funnes i förläningsbreven
uttryckta, syntes vara antingen av en allmän eller ock mera speciell art, ehuru i
båda fallen ytterst avsåges detsamma: ekonomiskt understöd åt städernas borgerskap.
Såsom exempel på en del uttryck i donationsurkundema om avsikten med själva
donationen angåves: »till utrymme och mulbete», »till hjälp och utrymme», »till
utrymme och åkerbruk», »till grund, utrymme och fiske», »till lägenhet, både för
mulbete och äng», »till skog, fiskeri och annan stadens nytta», »till utrymme,
vedbrand och mulbete», och mera utförligt »på det borgerskapet må hava något
utrymme till att bygga på såsom ock till mulbete, ved och timmerskog, fiskevatten
och annan nödtorft» och så vidare. Där donationsändamålet blivit endast i sådana
allmänna ordalag angivet och så framt icke några särskilda föreskrifter om sättet
för jordens användning därjämte meddelats, syntes ganska mycken frihet vid bestämmandet
härom kunna hava varit donatarien medgiven, åtminstone så till vida,
att han bort få avgöra vad som skolat avses till det ena eller andra bruket, huru
byggnadstomter skulle utdelas bland stadsinvåname, huru jämväl jorden utanför
stadens staket skulle dem emellan skiftas och huru utmarken borde bibehållas såsom
samfällighet — allt dispositionsformer som hade sin motsvarighet i den urgamla
rättsordningen inom byalag. Frånsett förbuden mot jordens föryttring, vilka i de
flesta fall först sedermera tillkommit, ville det till och med synas som om donator
genom ovan återgivna ordalag endast velat giva uttryck åt sitt antagande, att den
antydda användningen av jorden skulle av donatarien själv finnas mest lämplig och
naturlig, helst donationen i de flesta fall föranletts av donatariens därom gjorda
framställning, däri behovet av mark för det eller det ändamålet framhållits; så att
891
därest ett eller annat användningssätt skulle kunna finnas bättre tillgodose det ytterst
åsyftade målet att över huvud befrämja stadens bästa, det icke borde vara donatarien
förmenat att välja ett sådant.
I skrivelse till kammarkollegium den 27 januari 1899 har Kungl. Maj:t förklarat
sig vilja till prövning i varje särskilt fall upptaga de ansökningar, som kunna
från städerna inkomma vare sig angående tillstånd att till enskilde av donationsjorden
upplåta tomter eller tomtdelar inom stadsplanen, jämväl i sammanhang med
utvidgning av sådan plan eller om medgivande att till enskilda föryttra donationsjord
utom stadsplanen i sådana undantagsfall, då av särskilda skäl upplåtelsen kan
visas vara av det gagn för staden, att donationsändamålet må kunna anses varda
genom upplåtelsen uppfyllt.
Städernas skogar stå under domänstyrelsens uppsikt och kontroll, endast i
undantagsfall under dess vård och förvaltning.
Kyrkornas hemman och lägenheter.
Vad Lunds domkyrkas hemman samt kyrkohemman i Halland beträffar torde
få hänvisas till de särskilda anteckningar om dem, som här nedan influtit.
I gamla Sverige äro kyrkohemman, enär dylika där voro föremål för Gustav
Vasas reduktion, helt få och grunda sig sannolikt på efter reformationen gjorda
donationer, där de icke äro av församlingarna inköpta.
Vad angår till kyrka i Skåne, Halland och Blekinge hörande, inom visst
hemmans område befintliga lägenheter, vilkas läge icke är känt eller som äro till
läget kända, men på grund av gällande författningar böra ständigt brukas under
visst hemman och för vilka landgille och städja vid åboombyten blivit efter i behörig
ordning skedd skattläggning bestämda, gäller enligt den 20 november 1908
utfärdad kungörelse, att ägaren av det hemman, inom vars område lägenheten finnes
eller med vilket brukningsrätten till lägenheten är förenad, må mot viss köpeskilling
förvärva äganderätten till lägenheten.
Övrig kyrkojord i Lunds och Göteborgs stift bör enligt därom gällande stadganden
för sitt ändamål bibehållas och gäller som regel beträffande såväl hemman
.som lägenheter, att de böra genom myndigheternas försorg utarrenderas på viss tid
med arrendator!! förbehållen optionsrätt.
I punkt 6 av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 unnades och
efterläts, så vitt nya Sverige angick, till församlingarnas och gudstjänstens vidmakthållande
de små kyrkan tillhöriga hemman, som nära vid kyrkan vore belägna
och av kapellaner och klockare alltid förut varit och fortfarande vore brukade
och hävdade, fria från all kronans besvär.
Lunds domkyrkas hemman.
De Lunds domkyrka tillhöriga hemman och lägenheter, hava ursprungligen
och till största delen under medeltiden kommit i domkyrkans ägo genom gåvor och
testamenten. Domkyrkogodset uppgår för närvarande till något över 60 mantal
med en areal av över 3,000 hektar samt 8 gatuhus.
892
Domkyrkans egendom var fordom vida större, men minskades genom de
under 1700-talet för åborna tillåtna skatteköpen. 1723 års skatteköpsförordning
innefattade dylikt medgivande och detta förnyades genom kungl. resolution år 1735,
samt kungl. brev den 30 april 1766. De hemman som skattesåldes kommo emellertid
icke att helt och hållet bliva oberoende av domkyrkoförvaltningen, enär sistnämnda
kungl. brev stadgade, att vid inträffande åboombyten en bestämd städjeavgift
skulle erläggas. Förutom årliga räntan skulle årligen vissa smärre avgifter
utgöras i ersättning för de dem åliggande dagsverksskyldighet, varjämte domkyrkan
förebehölls lösningsrätt, då hemmanen såldes utom börd.
Genom kungl. brev den 28 oktober 1773 upphävdes 1723 års skatteköpsförordning
och således jämväl medgivandet till skatteköp av domkyrkans hemman.
Vid 1789 års riksdag gjordes av bondeståndet påståendet att skatteköpen
av domkyrkohemman måtte, på sätt 1766 års författning det medgåve, ånyo få äga
rum. Genom kungl. förordning den 21 februari 1789 återupplivades ock till alla
delar 1723 års skatteköpsförordning.
Till följd av det motstånd, som bondeståndets begäran vid 1789 års riksdag
rönt från såväl domkapitlet som kammarkollegium och enligt i sammanhang
härmed väckta förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 7 december 1796 en författning,
varigenom nya grunder fastställdes rörande besittningsvillkoren för innehavare av
ad pios usus anslagna hemman och upphörde genom denna författning rätten till
skatteköp av Lunds domkyrkas hemman.
, Efter en av kammarkollegium åren 1813—1817 verkställd utredning rörande
förhållandena vid domkyrkohemmanen utfärdades den 27 augusti 1817 en del författningar
avseende att reglera domkyrkans ekonomi och besittningsrätten till
hemmanen. En av dessa rörde utarrenderingen av hemmanen i fråga. En del
brister vidlådde emellertid författningen och jämkades bestämmelserna däri genom
nådigt brev den 3 maj 1821.
Den nu gällande stadgan angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka
och hennes egendom utfärdades den 17 november 1859 med tilläggskungörelser
åren 1871 och 1887.
Stadgan av år 1859 grundade sig i huvudsak på förutvarande förordningar
och resolutioner, men blevo dessa genom utvidgade bestämmelser förtydligade. Ändringar
tillkommo dock även genom denna stadga såsom i avseende å arrendetidens
längd, vilken bestämdes till samma tid, som för arrendering av kronans egendomar
var eller kunde bliva stadgat. Optionsrätten till hemmanen reglerades även, men
undergingo de därom gjorda bestämmelserna ändring genom kungl. kungörelsen den
31 december 1887, vari såsom villkor för optionrätts åtnjutande föreskrevs, att åbo
och hans stärbhusdelägare skulle innehaft hemmanet endast under så lång tid att
den tillsammans med återstående arrendetiden uppginge till fem år. Om åbo avlider
efterlämnande änka och barn böra dessa föreläggas att, om de vilja, med begagnande
av optionsrätt, gemensamt bibehålla arrendet, till h andhavandet för deras
räkning av hemmanets skötsel anmäla lämplig person.
Enligt nu gällande formulär till arrendekontrakt för domkyrkans hemman
svarar arrendatorn för alla hemmanets jämväl framdeles blivande onera och utskylder
av alla slag.
893
Halländska kyrkohemman.
Vid Hallands överlämnande år 1645 till Sverige voro, enligt Ludvig B.
Falkmans i sådant hänseende år 1847 verkställda utredning, av de s. k. kyrkohemmanen
i landskapet 93 stycken tillhöriga kronan, dock att en del kyrkor ägde
smärre jordstycken inom åtskilliga av hemmanen. Frälsehemman voro fyra till
antalet. Kyrkorna åter ägde 95 hemmansnummer och del i två hemman. Åtskilliga
andra hade natur av prästgård och mensalhemman och 6 stycken natur av
klockarebol, dock så att landgillcn utav de ilesta utgingo till kyrkan. Om 14
stycken kunde ej med säkerhet bestämmas, vem som ägde dem.
I § 79 i Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den 29 november 1756
förordnades beträffande de bebyggde och numrerade större och mindre hemman
samt obebyggde åkrar och ängar, som kyrkorna i Lunds och Göteborgs stift ägde,
att de änkor och barn, vilkas man och föräldrar väl hävdat och brukat kyrkohemman
samt därför prestanda prsesterat, skulle därvid emot en efter hemmanets godhet
proportionerad städja bibehållas framför någon annan, så vida icke hemmanet
till något allmänt församlingens eller kyrkans behov prövades oundgängligt, varjämte
föreskrevs upprättande och projekterande av vissa taxor uppå städjan förvart
och ett kyrkohemman och fäst egendom antingen det vore numrerat eller ej,
byggt eller obyggt, vilka taxor sedan desamma blivit fastställda ej finge överskridas;
och till slika hemmans åbors uppmuntran till bättre skötande föreskrevs tillika,
att när änka eller barn åstundade förbliva vid det hemman deras män och föräldrar
väl hävdat borde de mot halva städjan till åbo antagas och det utan skillnad om
änka trädde i annat gifte eller ej.
Enligt vad framgår av ett kungl. brev den 22 maj 1819 till kammarkollegium
om sökt skatteköp å annex- och mensal- samt kyrkohemman i Skåne och Halland
utgjorde år 1805 de hemman i Hallands län, vilka kyrkan antingen ägde eller av
vilka de njöte någon ränta, 212 stycken bestående av 94 12?,/2.,0 krono och 31 V21
mantal frälse förmedlade mantal, flere smärre lägenheter utan åsatt hemmantal
oberäknade. Konungens befallningshavande i Hallands län ansåg, vad frågan om
skatteköp av ifrågavarande hemman beträffade, att de hemman varöver prästerskapet
bevisligen ägde. disposionsrätt icke borde kunna till skatte försäljas, emedan den
fria dispositionsrätt, som vore en följd av dominium, genom skatteköp skulle försvinna
och endast lämna prästerskapet den förmån övrig att uppbära en viss stadgad ränta,
men vad anginge de hemman, som blott med viss årlig avgäld vore till prästerskapet
indelte och varöver prästerskapet icke bevisligen ägde dominium, fann Konungens befallningshavande
hinder för deras försäljning till skatte lika litet kunna äga rum, som
i fråga om andra indelningshemman. Enligt vad vidare framgår av samma brev hade
prästeståndet vid 1815 års riksdag beträffande halländska kyrkohemman anfört, att
desamma, vilka uti jordeböckerna vore upptagna under namn av geistlige och införda
i kronokolumn, av Konungens befallningshavande blivit ansedda såsom vanliga kronohemman
och dels skattevärderingar därå medgivna dels ock av kronobetjäningen i orten
bortstadde, varjämte ståndet hemställt, att alla frågor om skatteköp av hemmanen måtte
förfalla, samt att lediga kyrkohemman måtte enligt kungl. breven den 7 december
1796 och den 26 juli 1809 utbjudas på arrendeauktion och således icke bortstädjas
till förra brukarens släktingar, kyrkan till men. Kammarkollegium hade erinrat, hurusom
författningarna icke bestämde mot vad villkor och för vilken ränta, antingen
894
den som förut blivit erlagd eller den som vid förrättad ny auktion blivit erbjuden,
gamle brukaren finge tilldelas en förlängd besittningstid, samt höll före att rätta
meningen därav torde bliva, det gamla åbon, dess barn eller rättsinnehavare borde
få mottaga och bruka hemmanet mot den ränta, som vid ny auktion erbjödes.
Kungl. Maj:t fann att sådana kyrkohemman i Halland, till vilka kyrkorna innehade
städselrätt, icke kunde till skatte försäljas eller kyrkorna från städselrätten skiljas,
så framt icke visas kunde, att kyrkorna en sådan dispositionsrätt sedan danska
tiden obehörigt sig tillägnat. Vissa andra spörsmål däribland rörande den optionsrätt
som vid halländska kyrkohemmanens bortstädjande kunde tillkomma gamla
åbor, deras barn och rättinnehavare, ville Kungl. Maj:t framdeles besvara.
Enligt vad framgår av ett kungl. brev till kammarkollegium den 15 maj
1820 angående optionsrättens bestämmande vid kyrkohemmanens utarrendering i
Halland, hade konsistorium anmält, att tvekan rådde därom, huru förhållas borde i
avseende å de arrendeauktioner som jämlikt nådigt brev den 17 december 1817 borde
ske å dylika hemman till den mestbjudande. Särskilt gällde detta optionsrätten
för gamla åbostammen. Konsistorium hemställde, att viss kortare tid borde förunnas
den optionsberättigade att bestämma sig för övertagande av det högsta
anbudet, och att optionsrätten icke borde sträcka sig vidare än till änka och
arvingar i rätt nedstigande led, varjämte arrendetiden borde utsträckas till 30 år.
Genom det nådiga brevet utsattes en betänketid av en månad för de gamla åborna,
varjämte Kungl. Maj:t biföll vad konsistorium i övrigt hemställt.
I Kungl. Maj:ts nådiga proposition, nr 100, till 1862—63 års riksdag, som
i huvudsak biföll densamma, föreslogs riksdagen medgiva skatteköp av s. k.
halländska kyrkohemman. Det vore i många hänseenden önskvärt att få slut på
den tvist om de s. k. halländska kyrkohemmanen, vilken under mer än femtio år
varit föremål för så väl riksdagsförhandlingar som Kungl. Maj:ts prövning, de
obehagligheter och rättegångar att förtiga, vilka den obestämda dispositionsrätten
över ifrågavarande hemman vållat. Vid frågor angående rätt till särskilda hemman
hade Kungl. Maj:t i statsrådet, högsta domstolen, kammarkollegium och allmänna
domstolar å föga skilda tider yttrat alldeles olika åsikter i detta ämne, rörande
vilket lärde forskare i arkiverna jämväl vore av skiljaktiga meningar. För att få
slut på angivna stridigheter och till åstadkommande av en på bestämda, oföränderliga
villkor tryggad besittningsrätt till hemmanen föreslog Kungl. Maj:t, som ovan
nämnts, att hemman av ifrågavarande slag »finge under vissa villkor till skatte lösas.
Den 11 september 1863 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet av huvudsakligen
följande innehåll. Halländska kyrkornas hemman, till vilka ej vidare må för kronans
räkning väckas anspråk på äganderätt, få, så framt kyrkans äganderätt ej kan med
köpe- eller donationsbrev styrkas och de ej äro anslagna till boställen, stom-,
annex- eller mensalhemman, till skatte lösas, de, å vilka stadgad åborätt äger rum,
av åbon och de, som äro utarrenderade eller på annat sätt upplåtna, av arrendatorn
eller innehavaren. I stället för erläggande av skatteköpeskilling åsättes hemmanet
viss årlig spannmålsränta motsvarande två femtedelar av det från hemmanet utgående
årliga landgillet, varjämte skall i den ordning och efter de grunder, som
för bestämmande av maximiarrende finnas stadgade i kungl. brevet den 26 april
1826 och med fästat avseende å övriga hemmanet ålagda utskylder, en viss årlig,
även i spannmål bestämd ränta hemmanet åsättas. Efter räntornas åsättande utfärdas
skattebrev, varjämte de nya räntorna under benämning »ränta i följd av
895
skatteköp» införas i jordoboken, där ock hemmanet, om det däri stär under kronotitel,
omföres till skatte.
Enligt kungl. förordning den 20 november 1908 är ägare av hemman, som
enligt 1863 års kungörelse blivit till skatte löst, berättigad att mot erläggande av
en i viss ordning bestämd löseskilling friköpa sig från skyldigheten att utgöra
hemmanet åliggande landgille och »ränta i följd av skatteköp». Enligt en i kammarkollegium
är 1914 upprättad förteckning voro då omkring 130 hemman och
hemmansdelar försålda och å 118 av dem voro avgälderna oinlösta.
Enligt meddelande från landskontoret i Halmstad den 22 januari 1917 Unnas
ännu såväl utarrenderade som med åbo försedda kyrkohemman, vilka icke blivit
skatteköpta.
Uppsala universitets hemman.
Uppsala universitets jordbesittningar grunda sig huvudsakligen på en av
Gustav II Adolf den 31 augusti 1624 gjord donation av de s. k. Gustavianska
arvegodsen. Härigenom skänkte konungen till universitetet sina i Uppland och
Västmanland belägna arv- och egna gods, att av universitetet njutas och evärderligen
behållas. Donationen omfattade — förutom kvarnar, utjordar och tionderäntor
— 264 hela, 74 halva och 40 fjärdedels hemman. Den fasta egendomen,
som under följande tider genom förläningar och köp ytterligare ökades, uppgår för
närvarande till 362 mantal, 43 lägenheter, torp .m. m., och omfattar över 500 gårdar,
inom Uppsala, Stockholms, Västmanlands och Örebro län. Taxeringsvärdet, beräknas
uppgå till omkring 6 7, miljoner kronor.
Universitetet innehade enligt donationsbrevet henfmanen under frälserätt.
Vid en av Axel Oxenstierna år 1637 företagen visitation vid universitetet utfärdades
en stadga avseende kontroll av akademiens inkomster, och utfärdades sedan av
universitetskanslern år 1673 ytterligare en stadga, innefattande föreskrifter om
huru med landbönderna å akademihemman skulle förfaras. Ehuru dessa landbönder
voro likställda med adelns ländbönder och kunde av- och tillsättas, gick dock besittningsrätten
i arv ungefär som förhållandet redan då var med kronans landbönder.
Den 19 oktober 1687 förklarade Carl XI, att de av Gustav II Adolf donerade
hemmanen voro kronogods, av vilka akademien endast ägde uppbära räntan och en
följd av denna förklaring blev att kammarkollegium år 1716 tick befallning att till
den mestbjudande försälja alla universitetshemman. Försäljningen kom även delvis
till stånd, men upphörde genom tillkomsten av 1723 års skatteköpsförordning.
Kätten för akademien att besluta i besittningsfrågor rörande hemmanen,
vilken rätt en tid varit densamma frånhänd, återgavs sedermera akademien.
Genom en kungl. förordning den 23 maj 1801 påbjöds, att de av hemmanen,
som voro prebendehemman, skulle på arrende till den mestbjudande bortauktioneras
på 30 oår.
År 1813 uppgjordes förslag till upplåtelsemetoder för akademiens hemman,
åsyftande närmast att få ökning i akademiens inkomster. Förslaget gick ut på
följande. Hemmanen borde utarrenderas på en tid av minst 30 år. Vid utarrenderingen
skulle åsättas en bestämd årlig ränta, vilken för framtiden alltid skulle
896
bliva oförändrad. Beträffande städselpenningama skulle däremot auktion hållas,
varvid den som bjöde högsta städjan skulle erhålla hemmanet på arrende. Vid
arrendeperiodens slut skulle avträdaren vara skyldig att hava hemmanet fullbyggt.
Av den städja, som vid förnyad auktion erbjödes, skulle avträdaren hava att räkna
sig till godo V3, om han förnyande arrendet, en förmån som avsåg att bereda
arrendatorn ett slags optionsrätt.
Förslaget blev visserligen av akademiska konsistoriet antaget, men då begärd
stadfästelse dröjde, beslöt konsistoriet den 29 juli 1814 att tills vidare och intill dess
nytt förordnande angående akademiehemmanens utarrendering kunde ankomma, låta
vid den gamla metoden i så måtto bero att »åbo må för sin livstid kunna erhålla
städslorätt, men icke för hustrun, utan att i behörig tid ny anmälan därom göres
och särskild resolution fattas». Det nya väntade förordnandet synes aldrig ha
kommit och faktiskt blev 1814 års stadga tills vidare gällande. Formulär till åbobrev
upprättades i sammanhang med utfärdandet av 1814 års stadga och gäller
ännu för de få livstidsåborätter som finnas kvar.
På 1850 talet beslöt mindre akademiska konsistoriet, att en allmän övergång
till arrendemetoden skulle ske.
Arrendesystemet är nu allmänt genomfört med undantag beträffande några
få hemman, vilkas innehavare, mestadels änkor, äro i åtnjutande av livstidsåborätt
enligt gamla bestämmelser. Arrendetiden är i regel 15, någon gång vid hög
byggnadsskyldighet 20 år. Optionsrätt finnes så till vida att arrendatorn är berättigad
till fortsatt arrende mot erläggande av det arrende drätselnämnden kan finna
skäligt bestämma. Anka, barn eller måg efter avliden arrendator, som finnes kunna
arrendet skota, må, efter drätselnämndens bestämmande, få övertaga arrendet för
återstoden av perioden. (Jfr Lunds domkyrkohemman, där stärbhus må genom
lämplig person övertaga arrendet.) Arrendator är berättigad till husbehovsvirke
efter utsyning.
Lunds universitets hemman.
Universitetets jordegendom var fordom vida ansenligare än den nuvarande.
Vid instiftandet av universitet år 1666 donerades till dess understöd enligt beräkning
925 gårdar i Skåne. Lunds akademis jordpossession uppgives nu allenast till
16 2,3 mantal.
Enligt kungl. brev den 18 mars 1812 skulle utarrendering av hemmanen äga
rum, ett påbud som hade sin närmaste förebild i den för Lunds domkyrkohemman
utfärdade arrendeförfattningen av den 7 december 1796 och liksom denna avsåg
att bereda jordägaren ökade inkomster samt närmare reglera arrendatorernas byggnadsskyldighet.
Enligt det kungl. brevet skulle hemmanen bortauktioneras på en tid
av 30 år, något som emellertid hade till följd att arrendena över hövan stegrades.
Till förebyggande härav medgavs genom kungl. brev den 28 december 1832, att
akademiska konsistoriet finge rätt att efter försiggången auktion pröva de gjorda
anbuden, utan att vara ovillkorligen förbundet att antaga det högsta. Genom
kung], brev den 24 februari 1860 föreskrevs, i liknande syfte, att maximi- och
minimipris skulle vid arrendeauktionerna uppställas. <271
897
Akademiarrendatorerna sakna optionsrätt. Vid arrendetidens slut skall visst
lösningsvärde för åbyggnaderna av särskilt utsedda gode män bestämmas och tillträdande
arrendatorn äger skyldighet att mot sålunda bestämd löseskilling tilläsa
sig egendomens åbyggnader av avträdaren till så stor del de av universitetets
drätselnämnd prövas vara för jordbrukets skötsel nödvändiga.
Enligt gällande formulär till arrendekontrakt för universitetets hemman bär
arrendatorn att utgöra alla från egendomen utgående skatter, utskylder och onera
av vad beskaffenhet som helst, däruti inbegripen den s. k. äganderättsbevillningen.
Enligt vad av samma formulär framgår, övergår vid arrendatorns död arrendet til!
hans änka, barn eller andra sterbhusdelägare mot borgen, som av drätselnämnden
godkännes.
Någon skog i egentlig bemärkelse torde ej finnas å hemmanen, åtminstone
att döma av formulärets saknad av bestämmelse rörande skogsvård och dylikt.
Hemman och jordar
anvisade till avlöning åt lärare vid allmänna läroverk.
Domkapitlet i Linköping anförde i underdånig skrivelse, som till Kungl. Maj:t
den 4 december 1906 inkommit, följande. Åt de vid högre allmänna läroverket i
samma stad tjänstgörande lektorer vore av ålder på lön anslagna — utom Landeryds
prebendepastorat som innehades av teologie lektorn — dels tre s. k. prebendehemman,
nämligen 1 mantal Vidingsjö nr 1, 1 mantal Lilla Ullevidnr 1 och 1 mantal Säby, alla
belägna i S:t Lars socken och Hanekinds härad, vilka innehades av de tre i tjänsten
äldste lektorerna, teologie lektorn oräknad, dels ock sex s. k. löningsjordar, belägna
å Linköpings stads område, vilka jordar innehades av de sex äldsta lektorerna,
samt att dessa hemman och jordar voro upptaxerade till visst belopp, med avkastningen
varå den kontanta lönen i den för läroverket gällande lönestaten för vederbörande
lektorer minskades. Boställshavama ägde således rätt att av dessa hemman
och jordar draga avkastning och kunde för detta ändamål utarrendera dem, men
blott för den tid hans egen dispositionsrätt varade. Denna tid sammanfölle icke
alltid med boställshavarens tjänstetid, då av ålder den praxis följts, att enär såväl
hemmanen som jordame lämnade olika avkastning, en yngre lektor, så ofta ledighet
uppstått genom en äldre ämbetsbroders avgång från tjänsten, flyttats upp till innehavare
av ett mera inbringande hemman eller en mera givande löningsjord. I följd
härav hade arrendatorema besittningsrätten sig tillförsäkrad ej på vissa år utan på
obestämd tid. Flere olägenheter följde härav. Domkapitlet hemställde att till förebyggande
härav hemmanen och löningsjordame måtte få utarrenderas på 20 år i
likhet med vad föreskreves i nådiga breven den 12 november 1858 och den 11 juli
1862, oavsett eventuellt ombyte av boställshavare.
Kammarkollegium, som den 28 december 1906 yttrade sig häröver, meddelade
till en början, att ifrågavarande hemman ocli jordar icke inginge i den åt staden
upplåtna donationsjord, utan vore att anse såsom vanlig kronojord av boställsnatur,
samt tillstyrkte i huvudsak bifall till domkapitlets hemställan.
Genom nådigt brev den 14 juni 1907 fann Kungl. Maj:t» gott bifalla framställningen
i fråga, varjämte Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att avgiva ytt
Kommunalskattesakkimnige.
DS
898
rande om och under vilka villkor de till avlöning åt vissa lärare vid de allmänna
läroverken anvisade, till teologie lektorsprebenden ej hänförliga hemman och jordarav
krononatur skulle kunna indragas och ställas under domänstyrelsens förvaltning.
Domänstyrelsen inkom sedan till Kungl. Maj:t med infordrat yttrande och
uttalade sig för att indragning borde äga rum, dock att i likhet med vad i kungl.
brevet den 31 maj 1878 angående lönereglering för vissa av de till landsstaten
hörande tjänster funnes föreskrivet beträffande indragning av landssekreterares med
fleres boställen torde böra stadgas, att kronan, då den övertoge fastigheten, efter
värdering övertoge löntagaren tillhöriga för fastigheten nyttiga åbyggnader.
Kammarkollegium och statskontoret hördes härefter i ärendet och anförde i
gemensamt underdånigt utlåtande den 30 mars 1912 bland annat följande.
Uti eu till Rikets ständer avlåten särskild skrivelse den 30 december 1859
hade Kungl. Maj:t till Rikets Ständers kännedom överlämnat en utredning angående
de av kommuner och enskilde till lärare vid rikets elementarläroverk gjorda donationer,
jämte villkoren, varunder dessa innehades, och hade statsutskottet i häröver
avgivet utlåtande anfört bland annat följande: »Vid bedömandet, huruvida gåvomedlen
borde utgöra tillökning uti lärares enligt stat bestämda avlöningsförmåner
eller inberäknas i dessa och således föranleda till motsvarande minskning av skolans
statsanslag, hade utskottet antagit såsom en given i och för sig giltig grundsats att
det senare förhållandet i allmänhet måste äga rum, såvida ej något förbehåll i motsatt
syftning varit vid donationen fästad.» Kollegium och statskontoret förklarade
sig nu ej haft anledning att närmare granska omförmälda, av kommuner och enskilda
gjorda donationer. De lämnade uppgifterna syntes dock kunna kompletteras.
Städerna själva hade av gammalt varit skyldiga att åt lärohusen upplåta erforderliga
tomtutrymmen. Likväl förekomme icke så få för dylika ändamål av kronan
gjorda förläningar, vartill kunde räknas vissa områden i Strängnäs, Jönköping, Växjö,
Lund, Karlstad med derå städer. Däremot hade de till avlöning åt vissa lärare vid
de allmänna läroverken av kronan anvisade hemman och lägenheter av ämbetsverken
upptagits å en deras yttrande bilagd förteckning.
Beträffande själva den ifrågasatta indragningen hade ej ämbetsverken funnit
annat hinder möta mot densamma än som kunde ligga i 3 och 4 §§ i prästerskapets
privilegier den 16 oktober 1723, och hemställde ämbetsverken att åtgärd måtte
vidtagas i syfte, att de å den bilagda förteckningen upptagne egendomar måtte på
sätt och med villkor domänstyrelsen föreslagit till statsverket indragas.
Hospitalshemman.
På grund av kungl. brev den 12 maj 1876 hava hospitalens hemman och
jordar, med undantag av de s. k. Danviks hospitalshemman, blivit till kronan indragna,
och torde flertalet av dem nu återfinnas bland de under domänstyrelsens
förvaltning stående kronodomäner. Emellertid disponerar en del hospital för närvarande
viss kronojord utöver den, varå själva anstalterna äro belägna.
Sålunda innehar Uppsala hospital och asyl de av kronan år 1905 inköpta
akademihemmanen Y? mantal Hammarby nr 1 och Ya mantal Hammarby nr 2 i
Bondkyrka socken. Hemmanen utarrenderas av domänstyrelsen på 10 år; skogen
4
so»
å hemmanen står under domänstyrelsens förvaltning och arrendatorn har av skogen
husbehovsvirke.
Till Växiö hospital hör en mindre lägenhet Klemenstorp, som utarrenderas
genom hospitalsdirektionens försorg. Till Lunds hospital och asyl hör den pa grund
av beslut vid 1886 års riksdag från Lunds universitet inköpta s. k. llunnerupsmarken,
en jordbrukslägenhet som utarrenderas av medicinalstyrelsen. Likaledes
disponerar Vänersborgs hospital och asyl fem tomställen, som utarrenderas av
direktionen mot dagsverken till anstalten, varjämte Kristinehamns hospital och asyl,
Säters hospital och Piteå hospital och asyl innehava jordområden, vilka ej utarrenderas,
utan av anstalterna användas huvudsakligen för tillgodoseendet av dessas virkesbehov.
Vad Danviks hospital eller försörjningsinrättning och dess hemman beträffar
må anmärkas följande.
År 1531 inrättade konung Gustav I ett hospital på Gråmunkeliolmen och
anslog därtill de räntor, som tillhörde S:t Clarae kloster, Helgeandshuset och övriga
sjukstugor i staden samt S:t Görans hospital. Grundläggaren av S:t Clarae kloster
Magnus Ladulås hade förlänat detsamma en del gårdar och fastigheter, men klostrets
fastigheter ökades sedermera genom enskildes donationer av hemman, varförutom
detsamma förvärvade sig genom köp eller byte ett icke ringa antal hemman på
landet. Under åren 1304— 150ö skall klostret sålunda blivit ägare av omkring 85
gårdar på landet. Här torde anmärkas att tvekan kan råda därom, huruvida de
hemman, som blivit av enskilda donerade och av vilka Danviks hospital synes, åtminstone
av namnlikheten att döma, ännu äga en del, fortfarande skola betraktas
såsom enskilda donationshemman eller om desamma skola i och med klostrets
indragning ansetts hava blivit reducerade och således äro att betrakta såsom kronoförläningar.
År 1551 flyttades hospitalet å Gråmunkeholmen till Danviken. Enligt
konung Gustav I:s brev den 24 juli 1557 unnade och efterlät han, »att de fattige
uti spetalen i Stockholm måge och skole Oss till en behaglig tid njuta bruka och
behålla våre gods och gårdar, som äro Hammarby, Jerla, Sickla, Skura och Dufvenäs,
liggande utanför Stockholm uti Sotholms härad». Fråga har visserligen uppstått,
huruvida med anledning närmast av att konungen kallat gårdarne »våre», de varit
honom personligen och icke kronan tillhörige, men torde av flere anledningar fa
anses att hemmanen varit kronans. Av dessa år 1557 donerade hemman äger
hospitalet fortfarande Hammarby, som är utarrenderat, varemot de övriga blivit
försålda till skatte med viss årlig ränta till hospitalet.
De betydande jordegendomar, som under tidernas lopp tillkommo hospitalet,
undergingo emellertid efter hand flere förändringar. Sålunda bortbyttes gång efter
annan hospitalshemman mot andra hemman, tillhörande såväl enskilde som kronan.
Flere exempel finnas även på, att i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet
regeringsmakten utan vidare avhände hospitalet hemman, något som emellertid föranledde
konung Gustav II Adolf att i brev till kammarkollegium av den 18 juni
1622 anbefalla kollegium att av »Cronones gods och räntor inrymma stadlien så
mycket igen som then mist hade». Kollegium utfärdade i följd härav den 27
september 1627 för »de fattiges förmyndare» ett vederlagsbrev å 23 »Cronones
gods och gårdar med dess ränta». Av dessa äro några kvar i hospitalets ägo såsom
Golnan, Säva, Stora Gottröra, Tibble och Hårsta. Byten ägde emellertid allt fortfarande
rum även efter denna tid och tilltogo i synnerhet under Karl XI:s förmyndarregering.
Då Karl XI tillträtt regeringen, anbefallde han emellertid kammar
-
900
kollegium den 2 november 1687 att verkställa utredning angående sådana till hospitalets
förfång skedda byten, en befallning som motiverades bland annat med att
han funnit »oförsvarligt att sådana gods och lägenheter, som af våra lofvärdigste
förfäder äro lagda under Danviken de fattige till hjelp och underhåll, äro på det
sättet dem ifrån komne, minskade och förvärrade». Tillika förordnade Konungen,
att inga byten vidare finge äga rum. Den kollegium sålunda anbefallda undersökningen
syntes icke hava lett Till något resultat, men förmodligen övertogs ärendet
av den störa reduktionskommissionen.
Utgående från den rättsliga ställning, som hemmansinnehavare numera intaga
i förhållande till hospitalet, torde man kunna indela hemmanen i tre huvudgrupper,
nämligen,
l:o) sådana hemman till vilka hospitalet avhänt sig äganderätten och av
vilka hospitalet endast har att uppbära frälseränta (= frälsehemman),
2:o) sådana hemman som ägas av hospitalet, men av hospitalet upplåtits
under stadge- och besittningsrätt (= besittningsrättshemman), och
3:o) sådana som av hospitalet innehavas med full äganderätt, men av hospitalet
utarrenderas på viss tid (= arrendehemman).
Vad den första gruppen beträffar torde den här ej vara av intresse.
I avseende å den andra gruppen må anmärkas, att innehavarne tillagts ständig
besittningsrätt för sig och sina arvingar mot utgörande av den från hemmanen
utgående räntan. Innehavarne torde kunna anses jämställda med åbor å kronohemman.
Kammarkollegium beräknade i underdånigt utlåtande den 14 maj 1850
dylika besittningsrättshemman till 37 7/r mantal. Enligt Kungl. Maj:ts medgivande
den 17 maj 1861 få dessa hemman skatteköpas, och återstodo av dem år 1905
omkring 11 mantal.
Vad slutligen arrendehemmanen angår, vilka för närvarande utgöra omkring
26 mantal, stadgades i nådig instruktion av den 19 augusti 1845, att de skulle
utarrenderas till den högstbjudande. Sedermera och på förslag av hospitalsdirektionen
utfärdade Kungl. Maj:t den 1 december 1871 nådigt brev, varigenom
arrendatorer av dessa hemman blevo mera likställda med kronoarrendatorer eller
måhända än mera med arrendatorer av domkyrkohemman.
Vadstena krigsmanshushemman.
År 1622 beslöt konung Gustav II Adolf, att ett invalid- och krigsmanshus
skulle inrättas i det till kronan åt- 1527 indragna Birgittinklostret i Vadstena. Till
understöd åt detsamma anvisades sedan av kronan åtskilliga hemman och räntor,
varförutom krigsmanshuset kom att bliva föremål för enskildes donationer. Enligt
beslut år 1783 har krigsmanshuset indragits, varefter av en del av dess medel
bildats en fond, den s. k. Vadstena krigsmanshuskassa, nu avsedd till pensionering
av avskedat manskap.
Genom särskilda nådiga brev den 12 november 1646 och den 23 juni , 1683
donerades till krigsmanshuset så många kronans gods och gårdar belägna i Östergötland,
Kronobergs, Skaraborgs och Älvsborgs län, som tillhopa 4,000 daler ränta
indraga kunde, att nyttjas, brukas och behållas under rätt adelig frälses frihet
901
till evärdelig egendom. Hemmanen voro somliga av skatte- och andra av krononatur
och vad de förra angår var det givetvis endast den från dem utgående räntan och
icke jorden, som kunde vara föremål för den disposition som fick sitt uttryck i
donationsbreven. Vad de andra hemmanen beträffade ställde sig saken annorlunda,
då ju kronan här innehade icke allenast ränterätten utan även jordäganderätten
och således kunde för ändamålet disponera över dem bägge. Själva ordalydelsen i
donationsbreven föranleder nu till antagandet, att icke allenast ränterätten utan även
jordäganderätten genom donationen avhändes kronan, men torde så icke hava varit
fallet. Donationerna i fråga kunna nämligen icke betraktas annorlunda än såsom
uttryck för ett dåtida sätt att anslå medel till bestridande av kostnader för underhåll
av en kronans egen institution eller inrättning, och innefattade donationerna
således icke ett avstående av kronans äganderätt till hemmanen. Om hemmanen
således efter upplåtelsen bibehöllo sin krononatur, hade likväl upplåtelsen till följd,
att åborna å dessa kronohemman med tiden kommo att intaga en i viss mån annan
ställning än åbor å vanliga kronohemman, såsom exempel varpå må nämnas att,
medan frågor om antagning av åbor å hemman av det senare slaget handlades
av Konungens befallningshavande, åbor å kronohemman av nu ifrågavarande slag
antogos av krigsmanshusets förvaltning eller av de s. k. krigsmanshusfogdarne, vilka
i orten hade ett närmare inseende över krigsmanshusinrättningens angelägenheter.
Även ett annat exempel på antydda skiljaktighet må omnämnas. 1 nådiga förordningen
huru med de hemman och kronolägenheter, som till skatte försäljas,
förhållas skall den 19 september 1723 föreskrevs nämligen beträffande krigsmanshushemman,
att desamma vid förekommande skatteköp skulle försäljas å auktion till
den mestbjudande, dock att åbon skulle hava optionsrätt till hemmanet mot erläggandet
av den erbjudna köpesumman, under det att vad vanliga kronohemman
anginge i förordningen bestämdes såsom regel, att de i fall av skatteköp skulle
värderas och att köpeskillingen icke skulle få utgöra mindre än värdet av sex års
räntor.
År 1796 anbefallde Kungl. Maj:t en undersökning av krigsmanshushemmanen
i Småland och Västergötland till utrönande av deras verkliga beskaffenhet, huru de
odlades och i anseende till skogen m. m. vårdades. En mängd frågor upptogos
härvid till behandling, vilka innefattades i krigs- och kammarkollegiernas i ärendet
avgivna underdåniga utlåtande den 24 maj 1805. Kungl. Maj:ts beslut i ärendet
gavs den 2 juni 1806 och torde av detsamma här allenast behöva antecknas, hurusom
Kungl. Maj:t i fråga om de ännu till skatte oförsålda hemmanens förmånligaste
disposition förordnade, att desamma skulle enligt 1723 års skatteköpsförordning
genom auktion utbjudas och att den som erbjöde högsta köpesumman därå skulle
erhålla skattebrev med förbindelse likväl att i alla tider utgöra räntan, åbon dock
optionsrätt efter högsta anbudet förbehållen.
Av ifrågavarande hemman äro nu tvivelsutan de flesta omförda till skatte,
och lärer man ej utan högst tidsödande forskningar kunna utröna, huru många
ännu äro av krononatur. Beträffande ett dylikt hemman, Y* mantal Fliselycke
nr 1 i Linneryds socken av Kronobergs län, föreskrev kammarkollegium den
27 mars 1861 — närmast med anledning av det genom nådiga brevet den 17 september
1851 och statskontorets därpå grundade kungörelse den 25 november samma år
givna förordnande att till krigsmanshuskassan ingående hemmansräntor, kronotionde
och åtskilliga andra inkomster, arrendeavgifter däri dock ej inbegripna, skulle
902
från och med år 1852 mot viss kontant ersättning till statsverket indragas — att
detsamma skulle i förvandlingsuträkningen upptagas såsom krono under allmän
disposition, vilket även iakttogs i 1871 års jordebok för socknen, och vid år 1872
uppkommen fråga om skatteköp av hemmanet resolverade kollegium den 28 april
1873, att hemmanet icke vore av natur att jämlikt nådiga kungörelsen angående
förändring i gällande stadganden i avseende på ordningen och sättet för vinnande
av skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur den 15 december
1848 kunna till skatte lösas. Anmärkas bör att med räntans indragning till
statsverket år 1852 kronohemman av ifrågavarande slag ansetts skola återfalla till
kronans fria disposition. Förutom ovannämnda hemmanet Fliselycke finnes i Södra
Sandsjö socken av Kronobergs län en lägenhet Hinserås nr 1, som torde vara av
enahanda beskaffenhet som hemmanet Fliselycke. Skälig anledning till antagande
finnes emellertid, att, sedan krigsmanshusfogdetjänsterna vid Smålands- och Västgötagodsen
år 1833 indragits, kronofogdarna, som redan dessförinnan hade att öva
tillsyn över samma kronogods, kommit att behandla dem som vanliga kronohemman
och besatt dem med åbor, vilkas antagning av Konungens befallningshavande
bekräftats, och att hemmanen i följd härav kommit att anses såsom vanliga kronohemman.
Ur den av John Stuart och Melcher Rystedt år 1905 på offentligt uppdrag
utarbetade redogörelse över statsverkets jämte därtill hörande fonders medelsförvaltning
må antecknas följande.
»Fondens inkomster hava varit av tvenne slag: de s. k. äldre medlen, tillkomna
före 1811, och de s. k. nyare medlen, tillkomna efter sistnämnda år.
Till de äldre medlen hörde:
12:o) Arrendemedel, vilka inflyta från följande egendomar, nämligen,
lägenheten Tycklingen i S:t Pers socken av Dals härad och Östergötlands
län, för vilken i arrende år 1912 erlades. 1,200 kronor;
frälsehemmanet nr 2 Övertorp Östergården i Bjälbo socken av Göstrings
härad i nämnda län, vilket hemman år 1724 inköptes av krigskollegium för krigsmanshuskassans
besparade medel. Arrendet utgjorde år 1902 190 kronor 32 öre;
frälsehemmanet nr 3 Ryckelsby Gästgivaregården i Ekeby socken av samma
härad och län, under år 1686 donerat till krigsmanshuset av överstlöjtnanten David
Gyldenklou. Arrendet utgjorde år 1902 195 kronor 18 öre; samt
frälsehemmanet nr 5 Skällåkra i Närö socken av Fjäre härad och Hallands
län, vilket enligt 1825 års jordebok donerats till krigsmanshuset, och därför en
årlig avgäld av 4 kronor utgår till kassan.»
Visingsö skolegodshemman.
Till understöd åt ett av riksdrotsen Per Brahe inrättat gymnasium å Visingsö
donerades av honom och i hans tjänst anställde hauptmannen Julius Lanzenfelt på
1640-, 1650- och 1660-talen omkring femtio i Småland, Östergötland och Västergötland
belägna hemman. Den stora reduktionen under Carl XI:s tid gick visserligen
ut även över dessa skolegodshemman (med undantag av två frälsehemman),
men desamma blevo dock år 1693 såsom en kungl. donation förlänta skolinrättningen.
»03
Sedan Kungl. Maj:t den 4 september 1811 förordnat, att Visingsö skolinrättning
skulle överflyttas till Jönköping för att med dervarande skolinrättning förenas,
anhöll domkapitlet i Växjö hos Kungl. Maj:t, att domkapitlet måtto förunnas eu
friare disposition över skolegodshemman, enär räntorna av hemmanen icke försloge
till bestridandet av de dryga utgifter som av föreningen föranletts. Aborna å hemmanen
anhöllo å sin sida hos Kungl. Maj:t att antingen fä tillgodonjuta den besittningsrätt
till hemmanen de, man efter man, från äldre tider innehaft eller ock,
om detta ej kunde dem beviljas, att få lösa hemmanen till skatte. Enligt vad
framgår av kungl. brev den 12 november 1819, i vilket resolverades över berörda framställningar,
hade äborna ä de inom Jönköpings län belägna skolegodshemmanen befunnits
vara med av skolegodsinspektoren utfärdade och av Konungens befallningshavandes
i länet fastställda antagningsbrev försedda. Aborna hade dels efter sina
föräldrar dels på grund av sådana avhandlingar, som enligt författningarna om
kronohemmans besittning kunde äga rum, förvärvat sig åtkomst av besittning till
dessa hemman. I Skaraborgs län ägde i huvudsak enahanda förhållande med
åtkomsten och besittningen av skolegodshemmanen rum. I bägge länen hade vid
inträffande åboledigheter hemmanen från uråldriga tider blivit behandlade såsom
kronohemman i allmänhet. I Östergötlands län hade åborna från äldre tider, son
efter fader innehaft hemmanen med lika trygghet som kronohemman besuttes- och
erhållit införsel i besittningsrätten ömsom av skolegodsinspektoren och ömsom
av kronofogden samt i senare tider av Konungens befallningshavande. Samtlige
Konungens befallningshavande motsatte sig förhöjning av räntan. Kammarkollegium
hade framhållit, bland annat, att hemmanen i fråga (med undantag av de två frälsehemmanen)
i stöd av kungl. brev den 6 maj 1693, kungl. resolution den 26
september 1696 och ett reduktionskommissionens brev den 27 maj 1696 vore att
betrakta såsom krono, vadan kollegium föreslog, att de åbor å skolegodshemmanen
(med angivna undantag) vilka blivit i behörig ordning antagna, måtte få åtnjuta
den rätt och säkerhet, som gällande författningar för kronohemmans åbor bestämde,
samt att skolegodshemmanen måtte få till skatte köpas av respektive åbor. Åtskilliga
andra förslag framställdes, men resolverade Kungl. Maj:t genom det nådiga
brevet, bland annat, att hemmanen icke finge till skatte köpas, dock att alla lagliga
åbor å hemmanen borde för kronoåbor anses och behandlas samt med undantag av
rättigheten till skatteköp åtnjuta alla de förmåner och rättigheter som uti författningarna
vore stadgade. En mängd andra föreskrifter meddelades vidare, såsom att
åboskapet efter de lagliga åborna finge gå i arv och tillträdas i den ordning och
på det sätt författningarna föreskreve, men med uttryckligt villkor att åboskapet
varken genom köp, förpantning eller annan avhandling finge till andra överlåtas.
Hemmansräntorna finge icke ökas och åbolediga hemman skulle utarrenderas.
Genom nådigt brev den 9 december 1871 medgavs sedermera att, därest innehavare
av stadgad åborätt till Visingsö skolegodshemman av krononatur hos domkapitlet
framställde anbud om skatteköp, som domkapitlet funne vara förmånligt,
domkapitlet därom hade att hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Därest Kungl. Maj:t
medgiver tillstånd till skatteköp och skatteköpeskillingsbelopp inlevererats, utfärdar
kammarkollegium skatteköpebrev.
Hos domkapitlet i Växjö anhöll åbon å Visingsö skolegodshemman 1/s mantal
krono Havrekullen nr 1 i Ödeshögs socken av Östergötlands län, med åberopande
av 34 § i nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
904
i riket den 29 januari 1894, om tillstånd att med behörigt iakttagande av den hushållningsplan,
som för hemmanets skog kunde varda av domänstyrelsen fastställd,
begagna skogen även till avsalu. Ärendet överlämnades av domkapitlet till Konungens
befallningshavandes prövning och hörde Konungens befallningshavande dels jägmästaren,
som upplyste att enligt upprättad plan 20 å 30 kubikmeter utöver
hemmanets husbehov torde uppstå samt tillstyrkte bifall till ansökningen, dels
överjägmästaren, som biträdde jägmästarens förslag, dels ock kronofogden, vilken
ifrågasatte huruvida icke uppkommande virkesöverskott vid hemmanet borde lika
fördelas mellan Yisingsö skolegodsfond och åbon å hemmanet. Häruti förenade sig
Konungens befallningshavande, som överlämnade frågan till Kungl. Maj:t. Härefter
hördes dels domänstyrelsen som biträdde överjägmästarens förslag dels ock kammarkollegium
som tillkännagav, att det syntes kollegium som om en sådan fördelning
av skogsavkastningen från hemmanet, som föreslagits skola äga rum, sedan ett
på åbons föranstaltande och bekostnad uppgjort förslag till skogshushållningsplan
för hemmanet blivit i behörig ordning fastställt, icke allenast skulle sakna stöd
i gällande bestämmelser rörande skogshushållning vid hemman av ifrågavarande slag,
utan även stå i strid med den försäkran för lagliga åbor å dylika hemman om
oförhöjd ränta från hemmanen. Kollegium hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte
i nåder förklara att, sedan plan för ordnad skogshållning å hemmanet blivit fastställd,
åbon måtte vara berättigad att under behörigt iakttagande av hushållningsplanen
begagna skogen till avsalu utan skyldighet för honom att av behållna försäljningsmedlen
avstå någon del till skolegodsfonden.
Genom nådigt brev den 23 december 1909 biföll Kungl. Maj:t, vad kollegium
sålunda hemställt.
Kungl. och Huitfeldtska stipendieinrättningens hemman och
lägenheter.
Kungl. och Huitfeldtska stipendieinrättningen grundar sig på ett av fru Margaretha
Huitfeldt den 22 januari 1664 upprättat testamente, varigenom hon donerade sina
två huvudgårdar, nämligen dels »Sundsbygaard» i Valle socken och Tjörns härad i
Bohuslän »med dess tilliggende affuelsgaarder, Agger och Dybholt med alt andett
tilliggende gotz och egendomme» och dels »Aabyeggaard» i Tossene socken och Sotenäs
härad »sampt alt dett jordagodtz och egendomme till bemälte tuande saedegaarde,
dett vaere sig uti agger och eng, skouff och marek, fiskevand och faegang vaadt och
tört, lutter och lundesteder, öer, holmer och strandsiddere» till Hans Kungl. Maj:ts
academi eller gymnasium i Göteborg och den studerande ungdomen av Bohuslän, som
därstädes kunde genom en önsklig och kristlig information uti bokliga konster till
framtida gagn fruktbarligen uppdragas, så att studerande ungdomen av Bohuslän, som
till Göteborgs gymnasium försändes, operturberat måtte åtnjuta fritt underhåll av
samma gods, vilket aldrig till något annat bruk varken av den ena eller den andra,
eho det vara månde än till bemälde studerande ungdoms önskliga information finge
användas.
Säterierna med hemmanen, vilka voro spridda i nästan varje socken och
härad i Bohuslän, utgjorde omkring 140 mantal.
Margaretha liuitfeldts testamente konfirmerades av (Jarl XI:s förmyndare den
2() augusti född och av Carl XI själv den 5 augusti 1673. Beträffande förvaltningen
av donationsgodsen bestämdes genom sistnämnda kontirmationsbrev i enlighet med
Margaretha Huitfeldts därom gjorda begäran, att något av rikets råd skulle hava
överinseende över godsen och draga försorg om dessas vidmakthållande, räntornas
förvaltning, utarrendering av sätesgårdarna med tillhörande avelsgårdar m. m.
Margaretha Huitfeldt dog år 1683. På 169U-talet viicktes reduktionsverket i fråga
om indragning till kronan av en del av egendomarna. Konungen hyste dock
betänkligheter att röra de till gymnasium donerade godsen och föreskrev, att de
skulle för detsamma oförryckt bibehållas med tillagt förbehåll, att sådant måste
»anses och considereras som en nåd af oss och intet af någon annan». De till
reduktionen hemfallna, men av Kungl. Maj:t återskänkta godsen, vilka beräknats
utgöra 55 11 /13 mantal, ansågos på denna grund intaga i viss mån annan ställning
än de övriga stipendiehemmanen, i det dispositionen av desamma uppfattades som
mera obunden av testamentets bestämmelser. År 1694 ställdes de på grund av
kungl. förordnande under särskild inspektion av landshövdingen och biskopen. De
skilda förvaltningarna synas emellertid omedelbart sammansmält till en enda av
fyra kuratorer bestående styrelse.
Vid 1800 års riksdag väcktes förslag om, att gymnasiehemmanens innehavare
måtte få till skatte inlösa sina hemman, men avslog Kungl. Maj:t den 9 september
1800 framställningen av anledning att hemmanen vore av frälsenatur. — Genom
kungl. brev till kammarkollegium den 8 mars 1815, i brevets 17 punkt, förordnade
Kungl. Maj:t: »I anledning af samtliga hemmansåbors anhållan om en mer stadgad
besittningsrätt för sig och lika efterträdande bröstarfvingar samt att städjeafgiften
äfven måtte till ett visst belopp bestämmas, vele Vi i nåder hafva förordnat, att då
ledigheter å stipendiehemman yppas må förfaras på sätt kungl. kungörelsen af den
29 februari 1808 rörande besittningsrätt å kronohemman stadgar, så att, när åbo
dör och lämnar enka efter sig, hon må vara berättigad att vid hemmanet blifva i
sin lifstid bibehållen; och om enkan kommit till hemmanet genom giftermål med
dess sedermera aflidne man, äge hon enligt 16 kapitlet 2 § jordabalken legostämma
tillgodo. Dör åbo utan att lämna enka efter sig eller kommer så af sig, att han
hemmanet ej längre förestå kan, bör åbons äldste son vara berättigad att det
lediga hemmanet genast tillträda; kan den afgångna åbons äldste son icke få hemmanet
eller är han död, utan att hafva lämnat barn efter sig, tillfaller åborätten
den efter åldern honom varande brodern eller hans barn och så vidare, så länge
några af dem efter den afgångne åbon finnas. Därefter och i fall söner eller deras
barn ej äro till, förehålles på enahanda sätt emellan döttrarna, så att det äldsta
barnet inom hvarje kön alltid äger företrädesrätt till hemmanets besittning; men
om äldste son, eller det barn, som efter dessa grunder är berättigad, vid åboledigheten
är omyndig, bör till hemmanets brukning en sådan anstalt fogas, som kungl.
brefvet den 15 juli 1795 föreskrifver. Skulle däremot vid åbons död eller afgång
icke finnas änka eller barn, ej heller andra bröstarfvingar af gamxa stammen, bör
arrendeauktion därå genom kuratorernas försorg anställes och hemmanet till den
högstbjudande på 30 års tid bortarrenderas etc.»
Genom kungl. brev den 9 december 1871 biföll Kungl. Maj:t en av kuratorerna
gjord anhållan, att nådiga kungörelsen av den 8 maj 1863 angående utvidgad frihet
i avseende på överlåtelse av åborätt till kronohemman skulle i hänförliga delar få
Kommunalskattesakkunnige. 114
906
tillämpas på stipendieinrättningens hemman, varigenom åborna erhöllo rätt att
frivilligt till oskyld person försälja åborätten till sina hemman, en bestämmelsesom
i viss mån modifierades genom kungl. kungörelse av den 14 februari 1908.
Genom författningar, utfärdade av Kungl. Maj:t den 6 juli 1906 och den
14 februari 1908, fastställdes bestämmelser för friköp av stipendieinrättningens
egendomar.
Enligt av kuratorerna den 14 januari 1914 avgivet utlåtande hade till nämnda
tidpunkt försålts mot avgäld upplåtna s. k. strandsittaretomter och andra lägenheter
tillhopa 1,685 stycken. Såsom osålda återstodo 709 upplåtna strandsittaretomter
och 28 s. k. intäkter jämte ett större antal oupplåtna tomter. Av med ärftlig
besittningsrätt upplåtna fastigheter hade avyttrats 586 hemmansdelar om tillhopa
123 Yi mantal samt 48 lägenheter. Osålda fastigheter av ifrågavarande slag utgjorde
34 hemmansdelar om 6 6/,; mantal samt 12 lägenheter.
Monthanska stiftelsens hemman.
Genom testamente den 6 augusti 1784 förordnade prosten Benedikt Monthan
och hans hustru Rebecka Monthan, född Bosche, samt dottern änkefru Märta Maria
Mannercrantz bl. a.:
att vissa i en i testamentet intagen förteckning angivna fastigheter belägna
i Hinneryds, Knäreds, Renneslövs och Ysby socknar skulle för alltid bliva »odelta,
orubbade, oförsålda, oförskingrade och oförbytte» under namn av prosten etc. Monthans
hemman och torp»;
att av dessa hemman utgående årliga räntan skulle, utan att vidare förhöjning
av dess dåvarande belopp finge ske, för all framtid tillfalla testamentsgivarnes närmaste
anhöriga med ett belopp av 1,200 daler smt eller 200 riksdaler specie, hälften till
mannens och hälften till hustruns släkt »sedan något tillägg blivit gjort av godsets
städjor om året»;
att av inflytande städjemedel därjämte skulle årligen utgå till dels Knäreds
kyrka, Knäreds sockens fattiga och Knäreds sockens fattiga skolbarn 100 daler smt
eller 16 riksdaler 32 skilling specie med en tredjedel av beloppet till varje, dels ock
Ödsmåls kyrka, Ödsmåls sockens fattiga och Ödsmåls sockens fattiga skolbarn med
enahanda belopp och fördelning därav; samt
att för förvaltningen av omförmälda egendomar skulle av testamentsgivarnes
närmaste anhöriga utses en inspektor, som ägde bekomma en årlig lön av 200 daler
smt eller 33 riksdaler 16 skilling specie, att utgå av berörda städjor och annan
därvid rättmätig årlig inkomst.
I en den 7 november 1910 dagtecknad underdånig ansökning anförde åbor
å fastigheterna ungefär följande. Avsikten med testamentet hade varit, dels att
viss avkomst av den fasta egendomen skulle komma testamentsgivarnes anhöriga
till godo, dels ock att fastigheternas innehavare för all framtid skulle vara tillförsäkrade
åborätten till hemmanen mot erläggande av dessas ränta. Äganderätt till
hemmanen hade de ej kunnat erhålla, då dessa på ett undantag när vore av frälsenatur.
Testatorernas arvingar hade nu till antal vuxit och därigenom hade ock
907
på dem belöpande räntemedel minskats till den grad, att det knappast lönade sig att
uppbära dem. Vad åbomas ställning beträffade vore den helt annorlunda nu än vid
stiftelsens tillkomst. Det hinder som då fanns för bönder att äga frälsejord funnes
ej längre. Räntorna voro visserligen små, men olägenheten läge däri att hemmanen
endast kunde få innehavas med åborätt. Under stiftelsens tidigare tillvaro hade
åborätten sedvanligen övergått från fader till äldsta sonen, men detta bruk hade
sedan upphört. Åborätten hade under senare tiden köpts och sålts med samma rätt
som om det varit fråga om äganderätt, dock att kurators stadfästelse å överlåtelse
vore erforderlig. Besittningsrättshavaren vore visserligen i avseende å förvärvet av
sin rätt jämställd med ägare, men icke i fråga om dispositionen av fastigheten.
Han kunde sålunda ej inteckna hemmanet och hade ej heller fri förfoganderätt över
skogen, varå avverkning kunde ske först efter utsyning genom kurators försorg.
Visserligen hade nyssnämnda kyrkor och fattiga nytta av de dem anslagna medel,
men kunde ifrågasättas, om icke det med donationen i ifrågavarande del avsedda
ändamål kunde vinnas på enklare sätt, utan att en så pass stor jordareal som den
ifrågavarande behövde ligga bunden. Sökandena anhölle, att Kungl. Maj:t täcktes
förklara testamentet icke utgöra hinder för åboma att med äganderätt förvärva
sina hemman mot erläggande av en lösesumma, utgörande dels den av hemmanen
utgående ränta, kapitaliserad efter 3 procent dels ock ytterligare ett belopp, motsvarande
vad å hemmanen belöpte efter 3 procents kapitalisering av vad åt kyrkorna
m. m. skulle utgå.
Kammarkollegium tillstyrkte i underdånigt utlåtande den 24 mars 1914 ansökningen
under vissa förbehåll, avseende att tillvarataga stiftelsens rätt, men har ärendet
ännu ej vunnit slutligt avgörande.
Fastigheterna synas gå i handel och vandel efter deras verkliga taxeringsvärden.