MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1920

STOCKHOLM 1920

1SAAC MARCUs’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ......................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Åtal mot militärläkare för vårdslöshet vid behandling av värnpliktig..................... It

2. Anmärkning om felaktig tillämpning av bestämmelser rörande tjänstledighet ......... 12

3. Krigsman, som ändrat och därefter sig till nytta till vederbörande befälhavare av lämnat

ett av annan upprättat styrkebesked, dömd till ansvar allenast för tjänstefel
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten....... .......................................... 14

4. Anmärkning om felaktigt förfarande vid auktion för försäljning av egendom för

kronans räkning ......................................................................................... 16

5. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd...................................... 16

6. Värnpliktig kvarhållen i krigstjänstgöring längre än som vederbort ..................... 19

7. Villkorlig straffdom tillämpad beträffande disciplinstraff....................................... 20

8. Försummelse i fråga om expedierandet av uppgifter till straffregistret .................. 22

9. Missfirmelse av underlydande ........................................................................... 27

10. Värnpliktig obehörigen dömd till straff för rymning.......................................... 36

11. Underlåtenhet att förklara anstånd med verkställighet av straff förverkat............... 46

12. Obehörigt kvarhållande i förvarsarrest.............................................................. 52

13. Värnpliktig dömd till straff för underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid

tillfällen, då han på grund av ådömd förlust av medborgerligt förtroende icke
varit berättigad fullgöra värnpliktstjänstgöring ............................................... 65

14. Sammanträden med krigsrätt allmänneligen utsatta till annan ort än den ordinarie

sammanträdesorten.................................................................................... 72

15. Häktad person, som rannsakats vid en krigsrätt, obehörigen förvisad till annan

krigsrätt för fortsatt rannsakning m. m ......................................................... 91

16. Försäljning av bröd å marketenteri utan brödkortskuponger m. m......................... 110

17. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring ............................................................ 118

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

18. Felaktigt förfärande vid utförande å kronans varv av arbete för enskilds räkning 135

19. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen........... ... 135

20. Underårig dömd till sträng arrest ................................................................ 136

21. Försummelse att expediera uppgifter till straffregistret ................................. ... 136

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida krigsdomstol vore behörig att upptaga mål angående grymhet i be handling

av djur.......................................................................................... 137

2. Fråga huruvida krigsdomstol ägde upptaga mål om resande av livsfarligt vapen,

där brottet förövats inom kasern av krigsman mot annan krigsman .................. 141

3. Fråga huruvida å sjukavdelning intagen krigsman, som utan tillstånd lämnat sjuk rummet

och återvänt dit först efter tystnadssignalen men därunder icke lämnat
kasernområdet, gjort sig skyldig till straffbar överträdelse av någon angående
sjukvården lämnad föreskrift........................................................................... 149

Sid.

4. Felaktig beräkning av strafftid ........................................................................ 152

5. Felaktigt beslut angående preskription av disciplinstraff ................................. 155

6. Fråga huruvida arrestant, som underginge skärpt arrest, kunde uttagas ur arresten

för rannsakning .................................................................................. 157

7. Försummelse att bereda tillfälle till avgivande av nöjdförklaring........................... 162

8. Oriktigt förfarande vid tilldelande av tillrättavisning ....................................... 163

9. Fråga om fängelsefångars andel i uppkommen arbetsinkomst .............................. 165

10. Inskrivningsböeker för manskap i reserven oriktigt kvarhållna i vederbörande kår expedition

................................................................................................... 167

11. Obehörig utstrykning ur korpralsgrad .............................................................. 170

12. Oriktigt förfarande vid tjänstekungnrelsers införande i tidningar........................... 174

13. Fråga huruvida tryckerirörelse finge drivas för manskapskassas räkning ............... 178

14. Obehörigt avdrag å rekapitulationspremie ...................................................... 183

15. Obehörigt kvarhällande av värnpliktiga efter tjänstgöringstidens slut..................... 186

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändring i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den

23 juli 1915 ............................................................................................ 201

2. Angående användningen av normalbläck............................................................ 202

3. Angående tillämpningen av § 36 mom. 2 i reglemente för marinen del 1............... 206

Framställning till riksdagen angående förhöjning av de till befordrande av göromålens
gång, till expenser oeh till resekostnader anvisade anslag.................. 21R

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år 1920 åt befattningshavare
vid militieombudsmansexpeditionen

218

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 100 § regeringsformen och 13 § i den för riksdagens
xnilitieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1919.

Därvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden
från och med den 15 juli till och med den 27 augusti samt den 8 och
9 september begagnade mig av den militieombudsmannen enligt 23 §
uti instruktionen tillkommande rätt till semester, samt att militieombudsmansämbetet
under tiden, enligt bestämmelserna i samma paragraf,
uppehölls av expeditionschefen, hovrättsrådet Bror Carl Hasselrot, vilken
var utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i
12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:
straffängelset i Jönköping,
centralfängelset i Växjö,

Kronobergs regemente,

Älvsborgs fästning och Älvsborgs kustartillerikår,

Göteborgs örlogsdepå,

Göta artilleriregemente,
centralfängelset å Härianda,

Bohusläns regemente,
kronohäktet i Uddevalla,

Västgöta regemente,
straffängelset i Vänersborg,

Västernorrlands regemente,

Norrlands trängkår,
intendenturkompaniet i Sollefteå,

Jämtlands fältjägarregemente,

Norrlands artilleriregemente,
kronohäktet i Östersund,

Västerbottens regemente,

Norrlands dragonregemente,
kronohäktet i Umeå,

Bodens fästning med därvarande truppförband, nämligen Norrbottens
regemente, Norrlands artilleriregementes detachement, Bodens
artilleriregemente och Bodens ingenjörkår.

Därjämte har jag i anledning av klagomål förrättat inspektion å
flottans varv i Stockholm samt å ammunitionsförrådet i Stockholm.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom
väsentligen förlängts eller fördyrats.

Under inspektionerna har jag biträtts av expeditionssekreteraren
samt i några fall även av byråintendenten eller av en byggnadskunnig
officer. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokoll,
krigsdomarnas diarier och anteckningarna över disciplinära bestraffningar
ävensom kassaförvaltningens räkenskapshandlingar, förrådsböcker
och marketenteriets bokföring granskats. I några fall har inventering
ägt rum beträffande ett eller flera slag av persedlar eller artiklar i
förråden. Tillika har uppmärksamhet ägnats kasernvård och hygieniska
förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband hava
även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda
besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer,
som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1919 från år 1918

balanserade ärenden till ett antal av .................................................. 162

Under år 1919 inkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ............................................................................. 539

enligt diariet över hemliga ärenden ..................................................... 16

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1919

utgör alltså ............................................................................................... 717

De 555 ärenden, som inkommit under år 1919, utgöras av:
ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement 72

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman.............. 2

ärenden, inkomna från annan myndighet ............................................ 27

klagomål eller framställningar från enskilda .................................... 171

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie ombudsmannen

åliggande granskning ............................................ 255

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m.__28

Summa 555

De från justitieombudsmannen överlämnade ärenden innefatta
klagomål från enskilda. Under året hava alltså inkommit tillhopa 173
ärenden av sådan beskaffenhet.

Av dessa sistnämnda ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits......................................................... 3

till annan myndighet hänvisats ............................................................ 1

efter vederbörandes hörande fått förfalla ............................................. 63

efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 56
på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att

rättelse eljest vunnits blivit avskrivna ......................................... 14

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser
.................................................................................................. 19

vid årets slut varit på prövning beroende ....................................... 27

Summa 173

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats .............. 588

till följande år balanserats ................................................................... 129

Av de till år 1920 balanserade ärenden hava inkommit

under år 1916 ........................................................................................... 10

under år 1917 ............................................................................................ 9

under år 1918 .............................................................................................. 15

under år 1919 .......................................................................................... 95

Summa 129

Av under året anhängig)orda 11 åtal hava anställts

på grund av förd klagan ....................................................................... 6

på grund av anmärkning vid inspektion .......................................... 4

av annan anledning ........................................................................... 1

Summa 11

En jämförelse med motsvarande uppgifter för år 1918 visar att
under år 1919

antalet klagomål och framställningar från enskilda minskats med 100

hela antalet under året inkomna ärenden med ................................. 92

hela antalet till behandling föreliggande ärenden med .................. 190

antalet under året slutbehandlade ärenden med................................. 157

antalet till följande år balanserade ärenden med 33

antalet anhängiggjorda åtal med .......................................................... 8

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jagför
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande
utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

■*

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
lios Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller
rörande vilka dylika domstols utslag under året kommit militieombudsmannen
tillhanda.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskilda framställningar angående förhöjning

av de till befordrande av göromålens gång, till expenser
och till resekostnader anvisade anslag, och

dyrtidstillägg under år 1920 åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1920,

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwali.,

Hilitieombudstnannens ämbetsberdtleJsc.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Åtal mot militärläkare för vårdslöshet vid behandling av värnpliktig.

Ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag innehåller (sid.
74 ff.) redogörelse för ett efter förordnande av tjänstförrättande militieombudsmannen
friherre Cederström emot regementsläkaren vid Södermanlands
regemente Jonas Lindskog anställt åtal för det denne, vilken
den 28 november 1916 i Malmköping förrättat sundhetsvisitation
av en kontingent till krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga, bland
dem nr 139 44/1916 August Åhs från Aspsten, därvid icke tagit behörig
hänsyn till ett av Åhs för vinnande av uppskov med eller befrielse
från tjänstgöringen företett läkarintyg samt till vad Åhs vid tillfället
uppgivit om förut genomgångna sjukdomar, vilket haft till följd att
Åhs, som för fullgörande av nämnda tjänstgöring följande dag fått
jämte övriga inkallade värnpliktiga i sträng köld och under i övrigt
ogynnsamma förhållanden avresa till Boden, insjuknat och den 12
december 1916 avlidit. Åtalet anställdes vid regementskrigsrätten vid
Södermanlands regemente, där August Åhs’ änka Selma Maria Åhs
framställde skadeståndsanspråk.

Redogörelsen för åtalet utvisar därjämte följande.

I utslag den 24 april 1918 fann regementskrigsrätten vad i målet
mot Lindskog förekommit icke vara av beskaffenhet att kunna medföra
ansvarspåföljd eller ersättningsskyldighet, i följd varav den i målet
emot Lindskog förda talan i sin helhet ogillades.

Över utslaget anförde överkrigsfiskalsämbetet på uppdrag av
militieombudsmannen östergren besvär hos krigshovrätten.

På dessa besvär meddelade krigshovrätten den 11 september 1918
utslag, däri yttrades följande. Enär av vad handlingarna i målet innehölle
måste anses framgå, att Lindskog vid ifrågavarande sundhetsvisitation
icke verkställt den noggranna och ingående undersökning
av Åhs, vartill det av Åhs vid tillfället företedda, av stadsläkaren
Wettergren den 25 november 1916 utfärdade intyg samt övriga förekomna
omständigheter givit särskild anledning, alltså prövade krigshovrätten
rättvist att, med ändring av överklagade utslaget, i förmågo
av 132 § strafflagen för krigsmakten, jämfört med 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen, döma Lindskog att för den försummelse i tjänsten,
han sålunda visat, bota 200 krono!1, och skulle Lindskog till statsverket
återgälda den ersättning, som av allmänna medel förskjutits
till ett i målet avhört vittne.

På besvär, som regementsläkaren Lindskog anfört över krigshovrättens
utslag, har Kungl. Maj:t den 29 mars 1919 meddelat utslag,
däri Kungl. Maj:t prövat rättvist att, med ändring av krigshovrättens
utslag, fastställa regementskrigsrättens beslut, såvitt vore i fråga. ‘

2. Anmärkning om felaktig tillämpning av bestämmelser rörande

tjänstledighet

I ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag redogöres (sid.
110 ff.) för ett emot kaptenen vid Kronobergs regemente friherre
Jacob Henric Eugen Fredriksson Lilliecreutz anställt åtal för det denne
i egenskap av tjänstförrättande chef för en till M. förlagd bataljon
av ovannämnda regemente den 24 februari 1917 vid uttagning och
hemförlovning av värnpliktiga till nedbringande av bataljonens manskapsstyrka
dels, i strid mot bestämmelser i generalorder den 14
februari samma år nr 206, vägrat värnpliktige nr 39 15/1904 Oscar
Lundberg begärd tjänstledighet, oaktat Lundberg varit en bland dem,
som på grund av ömmande skäl i första hand bort ifrågakomma vid
beviljandet av sådan ledighet, dels ock i tre särskilda fall, i strid mot
grunderna för kungl. kungörelsen den 1 november 1872 om legningsoch
friköpningsrättens upphörande, till förfång såväl för Lundberg som

1 [ målets avgörande deltogo justitieråden Silverstolpe, Sundberg, Améen, Dyberg, vieeamiralen
W. Dyrssen. justitierådet Stenberg och generalmajoren greve Rudenschöld.

Justitierådet Dyberg fann ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

för kronan, vilken därigenom åsamkats kostnader för understöd åt
Lundbergs familj, tillåtit värnpliktiga, vilka fått tjänstledighet på grund
av ömmande skål, att mot betalning avstå denna ledighet till andra,
för vilka sådana ömmande skäl icke förelegat.

Kedogörelsen för åtalet utvisar tillika, att regementskrigsrätten
vid Kronobergs regemente, varest krigsfiskalen E. 1. Theorin på uppdrag
av militieombudsmannen Östergren anställde berörda åtal, i utslag
den 8 maj 1918 frikänt friherre Lilliecreutz från ansvar i målet samt
ogillat av Lundberg mot friherre Lilliecreutz framställda ersättningspåståenden
och förordnat att ersättningen till av åklagaren åberopade
vittnen skulle stanna å statsverket, ävensom att militieombudsmannen
Östergren uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten
anföra besvär över berörda utslag.

Över utslaget anförde jämväl Lundberg besvär hos krigshovrätten
under yrkande att hans vid regementskrigsrätten framställda anspråk
på ersättning för utebliven arbetsförtjänst samt för rättegångskostnader
måtte bifallas.

I utslag den 22 januari 1919 yttrade krigshovrätten följande.

Enär det med hänsyn till innehållet av den i regementskrigsrättens
utslag omförmälda, medelst telefon överbringade order måste
anses hava ålegat Lilliecreutz att företrädesvis hemförlova de värnpliktiga,
som på grund av familjeförhållanden framför andra ägde
behov av tjänstledighet, men Lilliecreutz vid prövning av Lundbergg
ansökan om hemförlovning icke tagit hänsyn härtill, utan avslagit
ansökningen, ehuru det vid tillfället upplysts, att Lundberg, som ålåge
försörjningsplikt emot hustru och sex minderåriga barn, hade större
antal personer att försörja än flertalet av dem, vilkas ansökningar
beviljats, och Lilliecreutz alltså i nämnda hänseende måste anses hava
gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, men, på
sätt regementskrigsrätten funnit, den omständigheten att Lilliecreutz
i vissa fall lämnat medgivande därtill, att värnpliktiga, som fått sina
ledighetsansökningar beviljade, frivilligt träffat överenskommelse om
tjänstgöringsbyte med andra värnpliktiga, icke vore av beskaffenhet
att för honom föranleda ansvar, prövade krigshovrätten, med ändring
av regementskrigsrättens utslag i ansvarsfrågan, rättvist på det sätt
bifalla överkrigsfiskalsämbetets därutinnan förda talan, att Lilliecreutz
för det oförstånd i tjänsten, vartill han i förstnämnda hänseende gjort
sig förfallen, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömdes att
undergå arrest utan bevakning i tre dagar. Yad därefter anginge de

av Lundberg framställda ersättningsyrkanden, så emedan det måste
antagas att Lundberg därigenom att hans ledighetsansökan icke beviljats
under nitton dagar gått förlustig arbetsförtjänst, vilken med avdrag
av vad till honom under tjänstgöringstiden utgivits, uppgått till
42 kronor 75 öre, funne krigshovrätten skäligt att, med ändring av
regementskrigsrättens utslag jämväl därutinnan förplikta Lilliecreutz
att till Lundberg utgiva sistnämnda belopp ävensom att såsom gottgörelse
för Lundbergs kostnader å målet vid regementskrigsrätten till
honom utgiva skäliga ansedda 50 kronor. I fråga om ersättning till
ovanbemälda vittnen bleve krigsrättens utslag fastställt. Lundberg
förpliktades att själv vidkännas sina kostnader å målet i krigshovrätten.
1

Över krigshovrättens utslag anförde friherre Lilliecreutz underdåniga
besvär.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 28 juni 1919. 1 ut slaget

yttrades följande. Kungl. Maj:t funne ej skäl göra ändring i
krigshovrättens utslag beträffande ansvarsfrågan, men enär det icke
kunde anses ådagalagt, att Lundberg genom friherre Lilliecreutz’ ifrågakomna
förfarande lidit någon minskning i inkomst, prövade Kungl.
Maj:t lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag, fastställa
regementskrigsrättens beslut, såvitt Lundbergs ersättningspåståenden
ogillats.

3. Krigsman, som ändrat och därefter sig till nytta till vederbörande
befälhavare avlämnat ett av annan upprättat styrkebesked, dömd
till ansvar allenast för tjänstefel jämlikt 130 § strafflagen för

krigsmakten.

Ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag innehåller (sid.
106 ff.) redogörelse för ett emot ledamöterna i regementskrigsrätten
vid Upplands artilleriregemente, vice krigsdomaren J. F. Aström, auditören
Joel Svedberg, kaptenen J. Upmark och styckjunkaren S. Rosengren
anställt åtal.

Redogörelsen för åtalet utvisar följande.

Den 3 februari 1917 avkunnade krigsrätten i mål mellan krigsfiskalen
Elof Andéhn, på tjänstens vägnar, å ena, samt konstapeln nr

1 Vid målets avgörande av krigshovrätten var kommendören C. A. Fallenius, med vilken
översten friherre C. Fock instämde, av skiljaktig mening och förklarade, att han icke funne skäl
att göra ändring i krigsrättens_utslag.

33 Nils Valdemar Karlsson, å andra sidan, ett utslag av följande innehåll:
Enär Karlsson genom egen bekännelse vore förvunnen att vid
åtminstone sex olika tillfällen olovligen hava ändrat av adjutanten
vid 2. batteriet utfärdade skriftliga styrkebesked över batteriets elever
i underbefälsskolornas gymnastikövningar, i vilka Karlsson beordrats
deltaga, genom att efter sitt namn å nämnda besked tillskriva ordet
sjuk, samt han sålunda härigenom olovligen förskalfat sig befrielse
från nämnda övningar, alltså prövade krigsrätten jämlikt 130 § i
strafflagen för krigsmakten rättvist att döma Karlsson att för vårdslöshet
och försummelse i tjänsten vid sex olika tillfällen undergå vaktarrest
i sammanlagt femton dagar.

Enär det förfarande regementskrigsrätten i omförmälda utslag
lagt Karlsson till last innefattade, utom fel i tjänsten, jämväl förfalskningsbrott,
till vilket Karlsson gjort sig förfallen genom att ändra och
därefter sig till nytta bruka berörda styrkebesked, samt vid sådant
förhållande bort jämte straff för tjänstefel bestämmas särskilt straff
för förfalskningsbrottet, uppdrog militieombudsmannen Östergren åt
överkrigsfiskalsämbetet att för det fel i domarämbetets utövning, vartill
Åström, Svedberg, Upmark och Rosengren såsom ledamöter i krigsrätten
vid utslagets meddelande sålunda gjort sig skyldiga genom att
bedöma Karlssons ifrågakomna förfarande såsom allenast fel i tjänsten,
ställa dem under åtal inför krigshovrätten.

Redogörelsen för åtalet utvisar tillika, att krigshovrätten, varest
överkrigsfiskalsämbetet yrkade ansvar å regementskrigsrättens ifrågavarande
ledamöter jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, i utslag
den 25 september 1918 yttrat, att som regementskrigsrättens ovanbemälda
ledamöters åtalade förfarande icke med hänsyn till vad i
målet förekommit vore av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar
för ämbetsfel, krigshovrätten funne den i målet förda talan icke kunna
bifallas samt att militieombudsmannen Östergren över krigshovrättens
utslag anfört underdåniga besvär.

Dessa besvär äro nu prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den
3 februari 1919 funnit ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

4. Anmärkning om felaktigt förfarande Tid auktion för försäljning
av egendom för kronans räkning.

Ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag innehåller (sid.
118 ff.) redogörelse för ett på grund av klagomål av Anders Nilssons
slakteriaktiebolag mot kaptenen vid intendenturkåren Edvard Adelsohn
anställt åtal för det denne vid en den 9 november 1916 å Livgardets
till häst kasern hållen auktion å hästar förfarit i strid mot de i förordningen
den 17 november 1893 angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende m. m. meddelade föreskrifter, ity att han dels
tidigare än som vederbort brutit av bolaget lämnat anbud, dels utan
laga skäl förkastat detsamma. Redogörelsen för åtalet utvisar, att
särskilda krigsrätten i Stockholm, varest åtalet anhängiggjordes på
uppdrag av militieombudsmannen Östergren, genom utslag den 2 november
1918 funnit den i målet mot Adelsohn förda talan icke kunna
bifallas, ävensom att militieombudsmannen Östergren uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet
att över utslaget anföra besvär hos krigshovrätten.

Jämväl bolaget anförde besvär över krigsrättens utslag.

På de sålunda anförda besvär har krigshovrätten den 28 maj 1919
meddelat utslag, däri anförts följande. Krigshovrätten funne på de av
krigsrätten anförda skäl och då, med hänsyn till den förklaring,
bolagets direktör vid auktionstillfället på tillfrågan av Adelsohn avgivit
därom, att bolaget ville hava alla eller ingen av de fjorton slakthästarna,
Adelsohn icke saknat fog för sin åtgärd att förkasta bolagets
skriftliga anbud, skäligt fastställa det slut överklagade utslaget innehölle.
Adelsohn och bolaget, vilka fordrat ersättning för sina kostnader
å målet hos krigshovrätten, skulle var för sig vidkännas samma
kostnader.

Militieombudsmannen fann ej skäl att mot utslaget fullfölja talan.
Då besvär ej fått anföras av annan, har följaktligen utslaget vunnit
laga kraft. 5

5. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd.

Vid en i sammanhang med inspektion av Norrlands trängkår och
Västernorrlands regemente i april 1917 företagen granskning av vederbörande
krigsrätters protokoll anmärktes, att böter, ålagda av krigs -

rätten vid trängkåren den 21 april och den 7 december 1915 och av
krigsrätten vid regementet den 26 maj 1915 samt den 22 april, den

I september och den 22 december 1916 — därav den 22 april 1916
i två mål — icke upptagits i saköreslängd, fogad vid protokollen.
Under den skriftväxling, som i anledning av sålunda gjord anmärkning
uppkommit, både nöjaktigt visats att berörda böter inbetalts eller avtjänats
med undantag för de böter, som den 26 maj 1915 ålades av
krigsrätten vid Västernorrlands regemente.

Sistnämnda dag dömde bemälde krigsrätt volontären nr 4/8 Pettersson
för fylleri till 10 kronors böter.

I fråga om sistnämnda bötesbelopp anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till Konungens befallningshavande i Västernorrlands län den

II maj 1917 om upplysning, huruvida till Konungens befallningshavande
expedierats utdrag av saköreslängd, upptagande ifrågavarande
böter.

Såsom svar härå meddelade Konungens befallningshavande i skrivelse
den 19 maj 1917 att, så vitt hos Konungens befallningshavande förda
anteckningar utvisade, utdrag ur saköreslängd angående Pettersson icke
till Konungens befallningshavande inkommit.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodades i skrivelse
don 22 maj 1917 auditören R. Svallingson att inkomma med yttrande.

I härefter avgivet yttrande den 15 juli 1917 anförde auditören
Svallingson följande. Ifrågavarande böter voro med all sannolikhet
avtjänade efter förvandling enligt utslaget, men hade auditören ej kunnat
förvissa sig därom. Saköreslängd vore tydligen icke expedierad.
De saköreslängder, som det ålegat auditören expediera, vore nu vidhäftade
protokollsbandet.

I anledning av berörda yttrande anmodades i skrivelse den 18
april 1918 auditören Svallingson att inkomma med bevis om inlevererandet
respektive avtjänandet av ifrågavarande böter.

Till svar härå meddelade auditören Svallingson i skrivelse den
27 juli 1918, att han icke kunnat utröna, om böterna erlagts eller
efter förvandling avtjänats.

* I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 16 september 1918
anförde militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Den vid ifrågakomna tid. gällande författning angående indrivning
och redovisning av böter och vit en eller kungörelsen den 29 januari

Militieombudsmannens embetsberättelse 3

1861 föreskrev i § 1 bland annat följande: »Böter, som av domstol
eller annan ämbetsmyndighet åläggas, skola, utan undantag och till
fulla beloppet, upptagas i saköreslängd — — — — —.»

Uti § 2 av samma kungörelse stadgades om åtgärder för indrivning
av böter följande: »Så vitt icke domstolars eller andra ämbetsmyndigheters
beslut, varigenom böter blivit ålagda, böra enligt stadgad
ordning annorledes befordras till verkställighet, skola utdrag av saköreslängderna
för varje halvt år, inom två månader därefter avlämnas till
Konungens befallningshavande för att vederbörande uppbördsman i
berörda ändamål tillställas.»

Såsom en särskild kontroll å redovisningen av böter, ådömda av
krigsrätt, gällde enligt §§ 5 och 10 i berörda kungörelse, att sådan
domstols saköreslängd för varje år skulle inom tre månader efter årets
slut, jämte redovisning för böterna, avlämnas till Konungens befallningshavande
i det län där truppens huvudstyrka var förlagd.

Auditören Svallingson hade, enligt vad av det ovan anförda framginge,
underlåtit att upprätta och till Konungens befallningshavande
i Yästernorrlands län expediera saköreslängd, upptagande de av Västernorrlands
regementes krigsrätt den 26 maj 1915 utdömda, här ovan
omförmälda böter; och hade han ej heller, sedan han gjorts uppmärksam
på förhållandet, expedierat dylik saköreslängd.

För den försummelse, vartill auditören Svallingson på sätt ovan
nämnts gjort sig skyldig, uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa honom under åtal inför krigshovrätten, därvid
borde yrkas ansvar å Svallingson efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde överkrigsfiskalsämbetet yrka föreläggande för Svallingson
att vid vite till länsstyrelsen i förenämnda län avlämna saköreslängd,
upptagande ifrågavarande böter.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot auditören Svallingson, meddelade krigshovrätten utslag den 12
februari 1919. I utslaget yttrades följande. Enär i målet vore upplyst,
att numera avlidne auditören Wilhelm Löwenadler tjänstgjort vid
krigsrättens sammanträde ovanberörda den 26 maj 1915, och vid sådant
förhållande ålegat honom att upprätta saköreslängd, upptagande ifrågavarande
böter, och till vederbörande befälhavare överlämna densamma
jämte protokoll i målet, ty och som den omständigheten att, sedan
Svallingson på grund av särskilda förordnanden efter ingången av år
1916 inträtt i utövning av auditörsbefattningen, saköreslängd för år
1915 icke inom stadgad tid avlämnats till Konungens befallningshavande

ej kunde läggas Svallingson till last, funne krigshovrätten den mot
Svallingson i målet förda talan icke kunna bifallas.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Värnpliktig kvarhålleu i krigstjänstgöring längre än sou» vederbort.

Ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag innehåller (sid.
138 ff.) redogörelse för ett efter förordnande av militieombudsmannen
Östergren mot kaptenen vid Norrbottens regemente Carl Olaus Lönnqvist
anställt åtal med yrkande, att Lönnqvist måtte förpliktas ersätta
värnpliktige nr 236 70/1906 Nils Robert Näslund den ekonomiska förlust,
Näslund lidit därigenom, att han på grund av försummelse från kaptenen
Lönnqvists sida kvarhållits i krigstjänstgöring längre än som vederbort.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att regementskrigsrätten vid Norrbottens
regemente, varest åtalet anställdes av krigsfiskalen K. A. Häggqvist,
i utslag den 20 november 1918 funnit den mot Lönnqvist i målet
förda talan icke kunna bifallas, ävensom att tjänstförrättande militieombudsmannen
friherre Cederström uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet
att anföra besvär över utslaget.

Dessa besvär äro numera prövade av krigshovrätten, som i utslag
den 28 maj 1219 utlåtit sig: Enär i målet vore utrett, att Näslund,
som på grund av generalorder den 20 februari 1917 varit inkallad till
krigstjänstgöring vid regementet med inryckning den 19 maj samma
år, därunder, med hänsyn till av honom redan fullgjord krigstjänstgöring,
fått fullgöra sådan tjänstgöring under 12 dagar längre tid än
på grund av nämnda generalorder ålegat honom samt Lönnqvist, vilken
vid övertagande av befälet över det kompani, Näslund tillhört, haft att
göra sig underrättad om den tjänstgöringstid Näslund skolat fullgöra,
genom underlåtenhet därutinnan föranlett, att Näslund obehörigen kvarhållits
i tjänstgöring längre än som vederbort, ty prövade krigshovrätten
rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag, förplikta Lönnqvist
att till Näslund utgiva ersättning ej mindre för honom genom
anmärkta förfarandet tillskyndad förlust med skäliga ansedda 5 kronor
för varje dag, han obehörigen kvarhållits i tjänstgöring, eller tillhopa
60 kronor, än även för kostnaderna å målet med 40 kronor. Näslund,
som fordrat ersättning för sina utgifter å målet hos krigshovrätten.
skulle samma kostnader själv vidkännas.

Enligt lämnad besvärshänvisning finge talan ej fullföljas mot
krigshovrättens utslag.

7. Villkorlig- straffdom tillämpad beträffande disciplinstraff.

Av handlingar, som på förekommen anledning infordrats, inhämtades
följande.

Den 15 juli 1918 avkunnade regementskrigsrätten vid Kalmar
regemente följande utslag i mål mot värnpliktige nr 24 16/1917 Karl
Eberhard Andersson, angående olovligt tillgrepp. Enär den tilltalade
genom egen frivillig bekännelse samt vad övrigt i målet förekommit
vore lagligen förvunnen att hava dels från två par kronan tillhöriga,
till honom utlämnade skodon brutit bort samt tillägnat sig två halvsulor
samt ett par klacklappar med klackjärn, dels ur värnpliktige nr
194 18/1917 Gustafssons skåp medelst inbrott tillägnat sig en kronan
tillhörig handduk, värd en krona, dels utbytt fyra par honom tillhöriga
trasiga strumpor mot kronans, och dels tillägnat sig en till värnpliktige
nr 269 18/1917 Dahl utlämnad pälsrem, vilka samtliga persedlar
dock återställts till kronan, prövade krigsrätten skäligt döma den tilltalade
dels, jämlikt 98 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 19
kap. 20 § allmänna strafflagen, att för skadegörelse å kronans egendom
undergå vaktarrest tio dagar, dels, jämlikt 105 och 107 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 20 kap. 4 § 4 mom. och 9 §, jämförda med 4
kap. 3 § allmänna strafflagen, att för första resan å särskilda tider
och ställen delvis i förening med inbrott begången stöld och snatteri
hållas i fängelse en månad, och dels, jämlikt 107 § strafflagen för
krigsmakten, jämförd med 22 kap. 1 § allmänna strafflagen, att för
bedrägeri bota 50 kronor till kronan. Med hänsyn till omständigheterna
i målet förordnade emellertid krigsrätten, att med samtliga
den tilltalade ådömda straff skulle anstå, och att på villkor, som
angåves i lagen den 22 juni 1906 om villkorlig straffdom, skulle bero,
huruvida straffen skulle gå i verkställighet.

I skrivelse till chefen för Kalmar regemente den 27 september
1918 anfördes följande.

Villkorlig straffdom kunde enligt lagen härom den 22 juni 1906
endast brukas då straffarbete, ej över tre månader, eller fängelse, ej
över sex månader, ådömdes, samt i vissa fall även beträffande böter
men ej i avseende å disciplinstraff.

6 § i ovannämnda lag innehölle ytterligare följande stadgande.
Ådömdes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig dom
enligt denna lag finge brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigs -

makten, utgjorde den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd
med förstnämnda straff. Beviljades anstånd ägde sammanläggning av
straffen ej rum.

Krigsrätten hade sålunda förfarit felaktigt då den föreskrev villkorlig
straffdom jämväl beträffande disciplinstraffet vaktarrest i tio dagar.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades regementschefen
att inkomma med yttrande av de uti ifrågavarande beslut deltagande
krigsrättsledamöterna.

Förklaringar avgåvos sedermera av vice krigsdomaren Ludvig
Eurén, auditören Arvid Dahlin, kaptenen E. Nordfelt och fanjunkaren
Patrik Lindell, vilka tjänstgjort i krigsrätten vid det ifrågavarande
utslagets beslutande.

Vice krigsdomaren Eurén anförde. Krigsrätten hade vid meddelandet
av ifrågavarande utslag förbisett stadgandet i 6 § 3 mom. i
lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom och på grund
av den i samma lag eljest förekommande termen »frihetsstraff» innefattat
jämväl det ådömda arreststraffet under förordnandet om villkorlig
straffdom.

Auditören Dahlin anförde: Vid beslutandet av ifrågavarande utslag
hade auditören endast fäst sig vid stadgandena i 6 § 1 mom. i lagen
om villkorlig straffdom, där det hette, att villkorlig straffdom ej finge
brukas, då straff ådömdes efter 25 kap. allmänna strafflagen, och ej
heller vid brott, för vilket straff vore utsatt i strafflagen för krigsmakten
i annat fall än då straffet ådömdes efter 8 kap. i sistnämnda
lag, vilket ju varit förhållandet i förevarande fall. Auditören hade
sålunda förbisett övriga stadganden i lagen om villkorlig straffdom
och på grund av det i lagen förekommande uttrycket »frihetsstraff»
hänfört även det ådömda arreststraffet därunder och under förordnandet
om villkorlig straffdom.

Kaptenen Nordfelt och fanjunkaren Lindell åberopade såsom egna
yttranden vad vice krigsdomaren Eurén och auditören Dahlin aufört.

* *

* I

I skrivelse till överkrigsliskalsämbetet den 2 november 1918 anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen friherre Cederström följande.

I ärendet vore sålunda utrett, att krigsrätten på sätt anmärkts
vid meddelandet av ifrågakomna utslag förfarit i strid mot bestämmelserna
i § 6 i lagen om villkorlig straffdom, då krigsrätten föreskrivit
villkorlig straffdom jämväl beträffande genom utslaget ålagt

disciplinstraff. Det fel, vartill krigsrätten härigenom gjort sig skyldig,
ansåge militieombudsmannen vara av så allvarlig beskaffenhet, att det
ej borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa ovanbemälda krigsrättsledamöter,
vice krigsdomaren Eurén, auditören Dahlin, kaptenen Nordfelt och
fanjunkaren Lindell, under tilltal inför krigsh o vrätten för vad i anmärkta
hänseendet läge dem till last, därvid överkrigsfiskalsämbetet borde å
dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot ifrågavarande krigsrättsledamöter, meddelade krigshovrätten utslag
den o mars 1919. I utslaget yttrades följande. Som Eurén och hans
medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten
vid meddelande av ifrågavarande utslag av den 15 juli 1918 gjort sig
skyldiga till oförstånd i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen,
anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo
av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Eurén och hans medparter
att för vad de sålunda låtit komma sig till last bota Eurén och Dahlin
vardera 40 kronor samt en var av Nordfelt och Lindell 10 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft. 8

8. Försummelse i fråga om expedierandet av uppgifter till straffregistret.

Vid en i sammanhang med inspektion av flottans station i Stockholm
den 23 maj 1918 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes följande.

Den 7 januari 1916 dömde krigsrätten en var av värnpliktige
nr 203 233/1915 Ericsson och nr 17 232/1915 Trässman för första
gången rymning in. m. till fängelse i två månader 15 dagar.

Straffuppgift hade av auditören Erik Hildebrand expedierats först
den 20 februari 1916.

Den 14 januari 1916 dömde krigsrätten 2. klass sjömannen vid
2. eldarekompaniet nr 581 Lagberg för upprepad olovlig undanhållning
under synnerligen försvårande omständigheter till fängelse i en månad,
varjämte krigsrätten förklarade Lagberg givet anstånd med ett honom
den 30 december 1914 jämlikt 20 kap. 1 § allmänna strafflagen av
rådhusrätten i Karlskrona ådömt straff av tre månaders straffarbete
förverkat, i följd varav straffen sammanlades till straffarbete i tre
månader 15 dagar.

Straffuppgift hade av auditören Hildebrand expedierats först den
27 februari 1916.

Den 14 januari 1916 dömde krigsrätten 3. klass sjömannen vid

2. ekonomikompaniet nr 226 Algot Simon Strömberg för första gången
rymning från fartyg med mobiliserad besättning m. in. till fängelse i
en månad 12 dagar.

Straffuppgift hade av auditören Hildebrand expedierats den 27
februari »1915».

Den 14 januari 1916 dömde krigsrätten värnpliktige vid 2. beväringskompaniet
nr 88 233/1904 Erik Birger Ekman för första gången
rymning från fartyg med mobiliserad besättning m. m. till fängelse i
två månader 4 dagar.

Straffuppgift hade av auditören Hildebrand expedierats den 27
februari 1916.

Den 14 januari 1916 dömde krigsrätten 2. klass sjömannen vid

4. matroskompaniet nr 212 Gustafsson för första gången rymning från
fartyg med mobiliserad besättning in. m. till fängelse i en månad 16
dagar.

Straffuppgift hade av auditören Hildebrand expedierats den 27
februari 1916.

Den 14 januari 1916 dömde krigsrätten värnpliktige nr 32 233/1914
Per Herman Pettersson för ohörsamhet mot patrull m. m. till fängelse
i en månad 18 dagar.

Straffuppgift hade av auditören Hildebrand expedierats den 1
mars 1916.

Den 21 januari 1916 dömde krigsrätten 3. klass sjömannen vid

2. hantverkskompaniet nr 13 Erik Vilhelm Pettersson, som var född
den 25 september 1892, för första gången rymning från trupp i krigstjänst
m. m. till fängelse i två månader 10 dagar.

I brädden av protokollet saknades anteckning att uppgift till straffregistret
expedierats. För uppgiftens insändande var auditören Hildebrand
ansvarig.

Den 4 februari 1916 dömde krigsrätten daglönaren nr 877 Ernst
Gustaf Ek, som var född den 26 april 1886, för första resan snatteri
av kronan tillhörig, vid flottans varv i Stockholm förvarad egendom
under tid, då flottan var mobiliserad, till fängelse i en månad, varjämte
krigsrätten förordnade, att med verkställigheten av straffet skulle anstå
enligt bestämmelserna i lagen den 22 juni 1906 om villkorlig straffdom

T brädden av protokollet saknades anteckning att uppgift til

straff registret expedierats. För uppgiftens insändande var auditören
Hildebrand ansvarig.

Protokollen i målet nr 1 för år 1917 angav icke, vilken kapten
tjänstgjorde i krigsrätten vid sammanträdena den 5, den 12, den 19
och den 26 januari.

För protokollens uppsättande var auditören Hildebrand ansvarig.

I protokollet i målet nr 8 för år 1917 hade ej antecknats, vilken
kapten tjänstgjorde i krigsrätten vid sammanträdet den 12 januari 1917.

Protokollet hade uppsatts av auditören Hildebrand.

Den 15 juni 1917 dömde krigsrätten värnpliktige nr 522 233/1915
Johan Helge Söderman för första gången rymning från mobiliserad
avdelning av krigsmakten till fängelse i två månader.

Straffuppgift hade av auditören Hildebrand expedierats först den
25 september 1917.

Den 29 juni 1917 dömde krigsrätten 3. klass sjömannen vid 4.
matroskompaniet nr 74 Lidfors, som var född den 26 juni 1898, för
första gången rymning från mobiliserad avdelning av krigsmakten till
fängelse i två månader.

I brädden av protokollet hade icke antecknats, att uppgift till
straffregistret expedierats. För uppgiftens insändande var auditören
Hildebrand ansvarig.

Den 26 oktober 1917 dömde krigsrätten värnpliktige nr 402
235/1915 Westergren för första resan inom flottans varv förövat snatteri
av krigsmaktens egendom under tid, då flottan var mobiliserad,
till fängelse i två månader.

I brädden av protokollet saknades anteckning, att straffuppgift
expedierats. För uppgiftens insändande var auditören Hildebrand
ansvarig.

Den 2 november 1917 handlades ett mål mot löjtnanten greve
A. H. V. Mörner och reservlöjtnanten Ole Nothberg angående ansvar
för tjänstefel.

Protokollet härom började sålunda.

»Närvarande: krigsdomaren Martin,

Auditören Hildebrand,

Kaptenen

Flaggstyiänannen Dreifaldt.»

Av protokollet framgick emellertid, att i omröstning till utslag
deltagit följande ledamöter, nämligen krigsdomaren Martin, auditören
Hildebrand samt kaptenerna Rydström och Nissen.

Den 9 november 1917 dömde krigsrätten värnpliktige nr 2395

45/1915 Goth för rymning från mobiliserad avdelning av krigsmakten
till fängelse i två månader.

Uppgift härom till straffregistret hade av auditören Hildebrand
expedierats först den 28 februari 1918.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades auditören Hildebrand
i skrivelse den 1 juli 1918 att inkomma med yttrande.

I sedermera avgiven förklaring anförde auditören Hildebrand
följande.

Beträffande straffuppgifterna angående värnpliktige nr 203 233/15
Ericsson och nr 17 232/15 Trässman, 2. klass sjömannen vid 2. eldarekompaniet
nr 581 Lagberg, 3. klass sjömannen vid 2. ekonomikompaniet
nr 226 Strömberg, värnpliktige nr 88 233/04 Ekman samt 2. klass
sjömannen vid 4. matroskompaniet nr 212 Gustafsson vore att framhålla,
att, på sätt ett närslutet intyg av förste aktuarien A. Lundqvist
utvisade, straffuppgifterna expedierats så att desamma inkommit till
fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret den 18 januari resp.
29 januari 1916, ehuru anteckningarna rörande uppgifternas expedierande
i domboken blivit felaktiga. Dessa anteckningar vore numera
rättade. Yad anginge straffuppgifterna för 3. klass sjömannen vid 2.
hantverkskompaniet nr 13 Pettersson, daglönaren nr 877 Ek, 3. klass
sjömannen vid 4. matroskompaniet nr 74 Lidfors samt värnpliktige
nr 402 235/15 Westergren hade anteckningar numera skett i vederbörliga
protokoll rörande tiden för uppgifternas expedierande. Straffuppgifter
för värnpliktige nr 32 233/14 Pettersson, nr 522 283/15
Söderman samt nr 2395 45/15 Goth hade av beklagligt förbiseende
icke medföljt andra straffuppgifter, som expedierats från resp. sammanträden,
utan expedierats först när förbiseendet upptäckts.

Protokollen i målen nr 1 och nr 8 för år 1917 ävensom protokollet
för den 2 november samma år i mål mot löjtnanten greve A. H. Y.
Mörner och reservlöjtnanten Ole Nothberg hade kompletterats och rättats
beträffande uppgift rörande vilken kapten eller vilka kaptener som
tjänstgjorde i krigsrätten vid resp. måls behandling.

Det åberopade intyget av förste auktuarien Lundqvist var av
följande lydelse:

»På begäran av auditören Erik Hildebrand intygas härmed, att
till straffregistret å nedannämnda tider inkommit straffupf>gifter angående
följande av flottans stations i Stockholm krigsrätt dömde personer

den 18 januari 1916 angående Ivar Emanuel Eriksson och Ernst
Harry Trässman, båda dömda genom utslag den 7 januari 1916 för
rymning, samt

Militieombudsmannens åmbetaberältelse 4

den 29 januari 1916 angående Karl Leonard Lagberg, Algot Simon
Strömberg, Erik Birger Ekman och Gustaf Sixten Gustafsson. Samtliga
dömde genom utslag den 14 januari 1916, Lagberg för olovlig undanhållning
och de tre andra för första gången rymning från fartyg med
mobiliserad besättning. Stockholm den 2 juli 1918.

A. Lund qvist

förste aktuarie.»

* =t=

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 november 1918 anförde
härefter tjänstförrättande militieombudsmannen friherre Cederström
följande.

Yad först anginge de mot vissa felaktigheter beträffande ovan
omförmälda protokoll nr 1 och 8 för år 1917 samt protokollet för
den 2 november samma år i mål mot löjtnanten A. H. Y. Mörner m. fl.
framställda anmärkningarna, så hade militieombudsmannen med hänsyn
till auditören Hildebrands uppgift att berörda protokoll numera blivit
i anmärkta hänseendena rättade och kompletterade funnit sig kunna
underlåta att härutinnan vidtaga ytterligare åtgärd mot Hildebrand.

Vidkommande därefter de anmärkningar, som framställts i fråga
om Hildebrands underlåtenhet att i rätt tid expediera straffuppgift och
att i vissa fall i brädden av protokollet göra anteckning om tiden för
straffuppgifts avsändande, vore dessa grundade på följande bestämmelser.
Enligt 1 § i lagen om straffregister skulle hos fångvårdsstyrelsen finnas
straffregister, innehållande vissa uppgifter angående bland andra dem,
som av domstol i riket dömts till fängelse eller för snatteri till böter.
Enligt § 1 i kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret
och om registrets förande gällde vidare, att straffuppgift från
krigsrätt skulle undertecknas av auditören, att, där utslag avkunnats
muntligen, uppgiften skulle avsändas inom 14 dagar efter utslagets
avkunnande, samt att angående dagen, då uppgift från underrätt avsändes,
anteckning skulle göras i brädden av det protokoll, vari utslaget
vore intaget.

I fråga om utslagen rörande Ericsson, Trässman, Lagberg, Strömberg,
Ekman och Gustafsson vore i ärendet utrett, att straffuppgifter
avsänts inom vederbörlig tid. Då de felaktiga anteckningar i brädden
av vederbörande protokoll, vilka föranlett anmärkning beträffande
nämnda utslag, numera enligt Hildebrands uppgift blivit rättade, hade
militieombudsmannen ansett vidare åtgärd i detta fall icke vara erforderlig.

Likaledes hade militieombudsmannen funnit sig kunna låta bero vid
Hildebrands uppgift att anteckning om dagen för avsändande av straffuppgifter
rörande 3. klass sjömännen Pettersson och Lidfors, daglönaren
Ek och värnpliktige Westergren sedermera blivit i brädden av vederbörande
protokoll verkställd, då av meddelande från fångvårdsstyrelsen
tillika, inhämtats att dessa straffuppgifter avsänts inom behörig tid.

Däremot visade utredningen i ärendet, att efter utslagets avkunnande
straffuppgift avsänts beträffande värnpliktige Pettersson först å
47:de dagen, beträffande värnpliktige Söderman först å 102:a dagen
och beträffande värnpliktige Goth först å lll:te dagen. Beträffande
dessa fall vore dröjsmålet med straff uppgifternas avsändande så betänkligt,
att det synts militieombudsmannen böra göras till föremål för
laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa auditören Hildebrand under tilltal inför krigshovrätten
för den försummelse i tjänsten, vartill han gjort sig skyldig i fråga
om expedierandet av sist omförmälda tre straffuppgifter, varvid överkrigsfiskalsämbetet
borde å Hildebrand yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot auditören Hildebrand, meddelade krigshovrätten utslag den 12
februari 1919. I utslaget yttrades följande. Enär Hildebrand, vilken
varit ansvarig för insändande av ovanberörda straffuppgifter, visat försummelse
i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade
krigshovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma
Hildebrand att för vad han sålunda låtit komma sig till last bota 30 kronor.

Krigshovrättens utslag liar vunnit laga kraft. 9

9. Missfirmelse av underlydande.

Uti en insänd klagoskrift anförde f. d. sergeanten, hemmansägaren
Irenius Bernfalk följande.

Bernfalk ville fästa militieombudsmannnens uppmärksamhet på
eu del oegentliga förhållanden vid Östgöta trängkårs 3. kompani.

I slutet av juli eller i början av augusti 1918 inryckte till nämnda
kår med placering på 3. kompaniet en kontingent icke vapenföra läkarebiträden.
Dessa bildade en särskild övningsavdelning, och kommenderades
Bernfalk som skolchef å skolan. Bland dessa värnpliktiga befann
sig också nr 1501 45/18 A. J. Almquist, sedermera placerad till tjänst -

göring vid Andra livgrenadjärregementet. Om nämnde Almquist kunde
med fog sägas, att lian, trots energiska försök, icke kunde med bästa
vilja följa med övningarna så som hans övriga kamrater. Nu hände
det sig att en morgon strax efter inryckningen nämnde Almquist kom
ned till kompaniets uppställningsplats utan skoband samt iklädd egen
uniform. Över detta blev kompanichefen, kaptenen G. Kaijser, så förtörnad,
att han med handen gav Almquist ett hårt slag under hakan och därefter
en knuff. Längre fram fick Almquist av samma kapten ett lättare
slag under hakan i kompanikorridoren. Enär det icke vore första
gången som kaptenen förlorat behärskningsförmågan och förgått sig
mot underordnade i tjänsten, hemställde Bernfalk till militieombudsmannen
om utredning i saken och kaptenen Kaijsers befordran till laga
näpst. Som vittnen vid en eventuell utredning kunde inkallas fanjunkaren
vid samma kompani Anders Bäckström samt värnpliktige nr
475 20/17 Dahr, placerad vid I. 25, nr 346 25/16 Holm, placerad vid
I. 21, m. fl.

I anledning av berörda klagoskrift anmodades inspektören för
trängen att inkomma med yttrande av kaptenen Kaijser.

Uti ett den 26 oktober 1918 dagtecknat yttrande anförde kaptenen
Kaijser följande.

Värnpliktige Almquist var från början av sin militärutbildning
såsom vapenför student tilldelad kårens 1. kompani och fullgjorde sin
utbildning vid trängens studentkompani, förlagt till Skövde. Enligt
kårorder av den 7 augusti 1918 blev Almquist, sedan han jämlikt
I. F. § 108 överföids till icke vapenför och av arméfördelningschefen i
enlighet med g. o. nr 649/1918 uttagits till icke vapenfört läkarbiträde,
placerad och redovisad å 3. kompaniet. Under den tid —
något över en månad — Almquist var kommenderad å trängens studentkompani,
hade för honom förkommit åtskilliga persedlar. Angående
Almquists uppträdande under hans kommendering å studentkompaniet
erhöll kaptenen kännedom genom ett brev från sergeanten vid
kåren J. Bjersér, som var kommenderad å studentkompaniet. I brevet
uppgavs, att Almquist vore synnerligen slarvig och i övrigt odisciplinerad.
Dessa meddelanden gjordes kaptenen före Almquists placering
å kompaniet, vilket torde förklara, att kaptenen om Almquist erhöll
en förutfattad mening, som ej kunde vara för Almquist särskilt fördelaktig.
Bernfalks yttrande att Almquist »trots energiska försök» ej
kunde följa med övriga kamrater i utbildningens olika grenar, kunde
ej annat än på det högsta förvåna kaptenen, då Bernfalk, sedan kaptenen
vid olika inspektioner anfört sitt missnöje med övningsavdelningens

utbildning, till kaptenen gjort framställning om vidtagande av åtgärder
för höjandet av elevernas energi och arbetsförmåga, då de »i stort
sett över lag visade sig slappa och liknöjda». Att eleverna ej skulle
kunna tillgodogöra sig den utbildning, som en dylik kurs omfattade,
kunde väl ej förutsättas, då de voro ynglingar, som antingen avlagt
mogenhetsexamen eller ägde häremot svarande kunskaper. Att Alm(juist,
om utbildningen från skolchefens sida skötts å lämpligt sätt,
skulle kunna tillgodogöra sig densamma, vore otvivelaktigt, och bestrede
kaptenen Bernfalks härutinnan gjorda påstående.

Yad beträffade angivelsen mot kaptenen för det kaptenen vid visst
tillfälle skulle hava handgripligen tillrättavisat Almquist förhölle sig
härmed sålunda. Den 7 augusti 1918 inryckte Almquist å kompaniet
och tilldelades honom under samma dag samtliga munderings- och
utredningspersedlar. I enlighet med av kaptenen utfärdade order skulle
övningsavdelningen (icke vapenföra läkarebiträden) i likhet med kompaniet
i övrigt dagligen vid uppställning till exercis kl. 9.3 0 f. m vara
iklädd exercismundering. Denna order hade ätlytts av samtliga elever
utom Almquist, vilken inställde sig till uppställningen iklädd egen
mundering utan vapen och i övrigt med oputsad uniform och ovårdat
utseende — håret okammat, tvättningen slarvigt utförd — med ettord
hans person gav ett vanvårdat intryck, ej motsvarande de fordringar
å renlighet och puts kaptenen uppställde å kompaniets manskap
särskilt med hänsyn till den viktiga uppgift, vartill det utbildades,
vården av sjuka och sårade. Då Almquist under mer än en månad erhållit
militär utbildning, ansåg kaptenen sig även av honom kunna
fordra, att han såväl kunde uppfatta som även ställa sig till efterrättelse
ovan angivna order. Uppbragt över Almquists slarv gav kaptenen
honom en skarp tillrättavisning, tilldelade honom en lättare knuff under
hakan och uppmanade honom att vakna, då kaptenen ej tålde någon
sömnighet å kompaniet. Vid en följande till persedelvård anslagen
timme — lördagseftermiddag — uttogs å kaptenens order samtlig sängservis
å kompaniet för piskning och vädring. Härvid tillsade kaptenen
manskapet att väl taga vara på sina olika persedlar. Efter persedelvårdens
slut anmäldes av dagunderofficeren, att ett lakan förkommit för Almquist.
Kaptenen anställde då visitation å kompaniets samtliga sängutredningar,
varvid ett övertaligt lakan hittades i en säng, tilldelad en
å sjukhus intagen värnpliktig, men för Almquist fattades fortfarande
ett dylikt. Härav framgick att Almquist mot kaptenens befallning ej
eftersett sin sängutredning. Kaptenen tilldelade åter Almquist en skarp
tillrättavisning, och då han härunder såg ned i golvet och syntes ohör -

sam, tilldelade kaptenen honom en lättare knuff under hakan med
orden »Se mig i ögonen karl» eller dylikt. Almquists uppfattning av
dessa tillrättavisningar och »knuffar» torde framgå av ett vid yttrandet
fogat intyg, varav även framginge att Bernfalks anmälan tillkommit
utan Almquist vetskap. Almquist hade även meddelat kaptenen,
att Bernfalk till Almquist framställt en förfrågan, huruvida
ej Almquist tänkte anmäla kaptenen för ovan relaterade förhållanden,
i vilket fall Bernfalk utlovade att härvid vara honom behjälplig.
Bernfalk hade vidare anfört, att kaptenen vid flera tillfällen skulle
inför trupp förlorat behärskningsförmågan och förgått sig mot »underordnade».
I detta avseende bestrede kaptenen bestämt Bernfalks tillvitelser
och hänvisade till vid yttrandet fogade intyg från underofficerskåren
och kompaniets manskap, varav torde framgå, att förhållandet
i detta avseende förr torde vara motsatt. Möjligen skulle Bernfalks
påstående härutinnan grunda sig på ett förhållande, att kaptenen vid
olika inspektioner av Bernfalk underställda övningsavdelningar i skarpa
ordalag uttalat sitt klander över Bernfalks oförmåga att handhava utbildningen
och ernå de resultat, kaptenen ansett sig äga rätt fordra,
men hade detta klander ej utgått över övningsavdelningens elever utan
över dess instruktör.

Vid yttrandet hade fogats följande intyg:

1) »Att f. d. sergeanten I. Bernfalk vid Östgöta trängkår utan
min vetskap anmält kompanichefen vid samma kår kapten G. Kaijser
för att denne under hakan tilldelat mig tvenne slag, vilka jag anser
vara så beskaffade, att ej någon misshandel föreligger, intygas härmed
på heder och samvete. Malmen den 23 oktober 1918.

Jan Axel Almquist.

Läkarebiträde vid K. Andra livgrenadjärregementet.»

2) »Med anledning av en från f. d. sergeanten vid Kungl. Östgöta
trängkår I. Bernfalk till militieombudsmannen mot kaptenen
m. m. G. Kaijser ställd anmälan, får underofficerskåren vid T. 6 framhålla,
att kapten Kaijser såväl i som utom tjänsten mot imderofficerarna
alltid varit human och uppträtt på ett grannlaga sätt, varför
underofficerskåren för sin del tager helt avstånd från herr Bernfalks
handlingssätt gent emot kapten Kaijser. Linköping den 23 oktober 1918.

Ä underofficerskårens vägnar:

P. G. Bongenhjelm.

Ordförande.

Otto Svedlund.

G. W. Hjelmqvist.

3) > Härmed få vi, samtliga, stamanställda å 3. kompaniet, vördsamt
avgiva yttrande över vår kompanichef, kaptenen in. m. G. Kassera
uppträdande mot undertecknade.

Samförståndet mellan kompanichefen och oss har städse varit
gott, och har kompanichefen visat sig vara förstående och alltid behandlat
oss humant och rättvist.

Linköping den 25 oktober 1918.

Ä furirernas vägnar:
Olof Karlsson.

Furir.

A v. korp. vägnar:

Daniel Anderson.

V. korpral.

Ä korpralernas vägnar:
Hugo Johansson.

Korpral.

A volontärernas vägnar:
Oskar Larsson.

Volontär.»

Vid den skrivelse, varmed inspektören för trängen översände
berörda yttrande, hade fogats ett av chefen för Östgöta trängkår,
överstelöjtnanten Knut A. Palm avgivet intyg av följande innehåll:

»I anledning av en av f. d. sergeanten vid kåren Bernfalk till
militieombudsmannen ingiven anmälan å kaptenen m. m. G. Kaijser
får jag härmed lämna kapten Kaijser det vitsordet, att han dels enligt
till vad min kännedom kommit och dels enligt av mig själv gjorda
erfarenheter, städse ådagalagt ett lugnt och värdigt uppträdande såväl
gent emot truppen som mot övriga underlydande.

Linköping den 24 oktober 1918.

Knut A. Palm.

Överstelöjtnant och kårehef.''

Uti avgivna påminnelser anförde Bernfalk bland annat följande.

Bernfalk vidhölle vad han förut yttrat angående kaptenen Kaijsers
beteende mot Almquist. Att Bernfalk erbjudit Almquist att vara honom
behjälplig, om han ville anmäla kaptenen Kaijser, vore icke med sanningen
överensstämmande. Almquist hade till och med en gång skrivit anmälan
mot kaptenen Kaijser och bett Bernfalk att se efter, om den var
som den skulle, men Bernfalk förklarade då i närvaro av flera av eleverna,
att han icke alls befattade sig med saken. Att kaptenen inför
trupp förlorat behärskningsförmågan vidhölle Bernfalk. Vid uppställ -

ning för avgång till Smålands-manövern hösten 1917 tilldelade kaptenen
Kaijser i vredesmod en officersvolontär en stark knuff, och i
början av årets beväringsrekrytskola utfor han i mindre lämpliga ordalag
mot kompaniets löjtnant vid en gymnastiklektion.

Uti i eu den 15 november 1918 dagtecknad skrift anförde härefter
värnpliktige Almquist följande.

Almquist ville meddela, att kaptenen Kaijsers svar i anledning
av Bernfalks mot Kaijser gjorda anmälan icke överensstämde med verkliga
förhållandet. Andra dagen Almquist var under kaptenen Kaijsers befäl
hade Almquist kommit ned till kompaniets uppställningsplats utan skoband
och iklädd egen uniform. På förfrågan av kaptenen, varför Almquist
ej vore iklädd kronans blå uniform, svarade Almquist, att orsaken till
detta var, att Almquist icke fått ut vare sig några skoband eller några
av kronans höga kängor, som kunde skyla strumporna. Att komma
ut i blå spetsbyxor och sakna en av dessa till denna uniform nödvändiga
persedlar, ansåge Almquist nämligen vara sämre. Då nu kompaniadjutanten,
som stått bredvid och som vore mycket rädd för ovett av
kaptenen, tillfrågats, om Almquist fått ut nämnda persedlar, och kaptenen
fått ett jakande svar, hade kaptenen förlorat behärskningsförmågan
och givit Almquist ett slag under hakan och senare en knuff
bakifrån, vilket naturligtvis, om ej någon svårare misshandel förelegat,
i alla händelser måste vara en skam att få emottaga inför ett helt
kompani. Nämnde kapten gav Almquist inför kompaniet längre fram
ännu ett slag under hakan. Kaptenen hade sålunda enligt ovanstående
skildring av händelsen ej givit Almquist »ett par lättare knuffar för sitt
slarv och sin slöhet», vilket kaptenen anfört i sitt yttrande. Att kaptenen
även andra gånger skulle hava förlorat behärskningsförinågan,
hade Almquist hört berättas av flera av kompaniets underofficerare
och manskap, vilka även många gånger ej »vitsordat kaptenen Kaijsers
humanitet och rättvisa». Detta intygades på heder och samvete.
På kaptenen Kaijsers anhållan hade Almquist sänt honom ett intyg,
i vilket det stode, att Almquist ej var medveten om Bernfalks anmälan,
och att någon misshandel från kaptenens sida ej ägt rum. Då nu
kaptenen Kaijsers yttrande stödde sig på oriktiga fakta, måste Almquist
genast vidtaga de strängaste åtgärder mot honom.

I anledning härav infordrades förnyat yttrande från kaptenen
Kaijser.

Den 11 december 1918 inkom från Almquist en så lydande
skrivelse:

» Till militieombudsman.

Med anledning av min inkallelse till K. Östgöta trängkår den «
dennes för att besvara några av kapten G. A. Kaijser uppställda frågor
i och för utredning av hans misshandel mot mig, vilket skulle hava
varit den förnämsta orsaken till f. d. sergeant I. Bernfalks anmälan,
ber jag vördsamt att från och med denna (lag få avstå från all vidare
inblandning i saken. Jag hemställer vidare, att frän min sida ej något
utslag måtte fällas mot kapten Kaijser.

Malmen den 10 december 1918.

J. A. Almquist.

Vpl. läkarebiträde vid K. Andra livgrenadjärregementet.»

Den 9 december 1918 avgav kapten Kaijser förnyat yttrande i
ärendet, och anfördes däri följande.

Då värnpliktige Almquists inlaga i flera avseenden dels vore betydligt
avvikande från kaptenens relation av de förhållanden Bernfalk
angåvo såsom anledning till sin mot kaptenen gjorda anmälan,
dels strede mot Almquists förut till kaptenen avgivna skrivelse, hade
kaptenen låtit inkalla Almquist till kompaniexpeditionen för a,tt i närvaro
av kompaniadjutanten, fanjunkaren Bäckström, sergeanten Göransson
och värnpliktige nr 200 Johansson besvara nedanstående frågor:

1. Hade Almquist den 23 oktober kännedom om att f. d. sergeant
Bernfalk hos militieombudsmannen mot kaptenen gjort nämnda anmälan?

Svar: nej.

2. Hade f. d. sergeant Bernfalk vid något tillfälle talat vid Almquist
om lämpligheten av att anmäla kaptenen för kaptenens handgripliga
tillrättavisning av Almquist?

Svar: F. d. sergeant Bernfalk hade i somras yttrat till Almquist,
att han förvånat sig över att ej Almquist anmält kaptenen, men
ville Bernfalk ej själv påtaga sig något ansvar härutinnan.

3. Hade ej Almquist vid omnämnda tillfälle erhållit order att
uppställa sig iklädd exercismundering:

Svar: Jo.

4. Hade .ej Almquist från kompaniförrådet erhållit samtliga persedlar
utom skor och skoband?

Svar: Jo.

5. Yarför anmälde ej Almquist vid utrustningen, att han saknade
skoband?

Militieomlmdsmannens ämbetsberåttelsc. 5

Svar: Almquist kom ej att tänka på, att han måste vara utrustad
med dylika för att till spetsbyxor kunna använda egna låga skodon.

6. Ansåg Almquist att han varit utsatt för »misshandels- eller i
enlighet med vad kaptenen angivit i sin skrivelse den 26 oktober erhållit
»ett par lättai''e knuffar»?

Svar: Almquist erkände, att han ej undergått misshandel utan
endast erhållit ett par lättare knuffar under hakan.

Yad Almquists påstående, att han av övriga underofficerare och
manskap erhållit meddelande om att kaptenen ofta förlorade behärskningsförmågan,
beträffade, torde detta hava tillkommit i likhet med
vad han vid detta tillfälle yttrade, av harm över att kaptenen i sin
skrivelse av den 26 oktober framställt Almquist såsom slö och slarvig,
vartill kaptenen dock fortfarande ansåge sig äga fullgiltigt fog. Angående
sitt uppträdande mot Almquist vidhölle kaptenén sitt förut gjorda
erkännande, vilket även vore med sanningen överensstämmande, och framginge
detta av Almquists svar å kaptenens härom under 6) framställda
fråga. Att kaptenen vid ett flertal tillfällen skarpt tillrättavisat underlydande,
då förhållandena så påfordrat, ville kaptenen icke bestrida,,
men hade detta utan undantag skett vid tillfällen, då ett dylikt ingri
pande från kaptenens sida varit fullt berättigat, och hade kaptenen
veterligt ej förut från någon underlydande härom framställts klago -

Yid detta yttrande hade fogats ett intyg av följande lydelse:

»Att värnpliktige nr 1501 45/18 Almquist, som den 7 dennes
varit inkallad till kompaniets expedition, besvarat av kapten Kaijser
då framställda sex (6) frågor i enlighet med kapten Kaijsers i skrivelse
till chefen för Kungl. Östgöta trängkår denna dag ingivna yttrande,
vilket vi samtliga genomläst, intygas under edlig förpliktelse.

Linköping den 10 december 1918.

I förnyade påminnelser anförde Bernfalk bland annat följande.
Kaptenen Kaijser framhölle, att Almquist ej haft vetskap om att Bernfalk
anmält förevarande sak för militieombudsmannen. Bernfalk ansåge
detta vara av mindre betydelse, då Bernfalk kände till, hur van -

mål.

A. Bäckstöm.

Fanjunkare.

A. Göransson.

Sergeant.

Värnpliktige 200 Johansson i n. 315 20/1918.» I

kelmodig Almquist var. Att Bernfalk vält detta fall hade berott därpå,
att han ansett det vara ett av de mest brutala.

1 skrivelse till krigsfiskalen vid Östgöta trängkär anförde militieoinbudsrnannen
Östergren härefter följande:

T ärendet hade lagts kaptenen Kaijser till last

att han i egenskap av chef för 3. kompaniet vid Ostgöta trängkär
vid ett tillfälle under sommaren 1918 tillrättavisat värnpliktige Almquist,
som då stod under kaptenens befäl, för det denne icke ställt
sig till efterrättelse vissa av kaptenen givna föreskrifter i avseende å
klädsel vid uppställning samt därvid inför det uppställda kompaniet
givit Almquist med handen ett slag under hakan.

att kaptenen vid ett senare tillfälle under samma sommar tillrättavisat
Almquist för det denne ej vid persedelrengöring eftersett sin
sängutredning samt jämväl då tilldelat Almquist ett slag under hakan.

Kaptenen Kaijser hade medgivit vad sålunda anmärkts mot honom,
men därvid framhållit att han vid ifrågavarande tillfällen endast tilldelat
Almquist »lättare knuffar».

Vidare läge kaptenen Kaijser till last, att han, sedan hos militieombudsmannen
anförts förenämnda klagomål av sergeanten Bernfalk.
låtit inkalla Almquist, som då icke längre stod under kaptenens befäl,
till kompaniexpeditionen och därstädes i närvaro av kompaniadjutanten,
en sergeant och en värnpliktig hållit förhör med Almquist i det hos
militieombudsmarmen mot kaptenen anhängiggjorda ärendet.

Detta förhör hade enligt kaptenen Kaijsers senaste yttrande i
ärendet tillkommit, enär Almquists inlaga till militieombudsmannen i
flera avsenden skulle vara betydligt avvikande såväl från kaptenens
relation av förhållandena som från innehållet i Almquists till kaptenen
avgivna intyg.

Kaptenen hade sålunda begagnat sin ställning såsom överordnad
för att söka påverka utredningen angående den angivna förbrytelsen.
I anledning av den gjorda påtryckningen hade Almquist också till militieombudsmannen
inkommit med en skrift, som måste anses såsom
ett avstående från Almquists sida av talan mot kaptenen i anledning
av våldet.

Vad i båda förbevörda hänseenden läge kaptenen Kaijser till last
syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke böra undgå
laga beivran, och uppdroge militieombudsmannen fördenskull åt krigs -

liskalen att vid regementskrigsrätten vid Östgöta trängkår ställa kaptenen
Kaijser under åtal dels för det våld, som han vid ifrågavarande
tillfällen övat mot Almquist, dels ock för det ofimstånd, som kaptenen
Kaijser visat då han för avgivande av sistnämnda ystande till militieombudsmannen
höll förhöret med Almquist.

På det åtal, som med anledning härav anställdes mot kaptenen
Kaijser, meddelade regementskrigsrätten utslag den 22 februari 1919.
T utslaget yttrades följande. Krigsrätten funne väl det vara styrkt,
att Kaijser vid två tillfällen under sommaren 1918 vid tillrättavisande
av Almquist tilldelat honom'' en stöt under hakan, men på grund av
Almquists egen beskrivning rörande beskaffenheten av dessa stötar ansåge
krigsrätten att Kaijser icke kunde anses hava därigenom övat
misshandel å Almquist. Däremot funne krigsrätten att Kaijser genom
sina nämnda åtgärder missfirmat Almquist i dennes tjänst. De misstirmliga
gärningarna stode till varandra i det sammanhang att de
borde anses innefatta fortsättning av en och samma förseelse. På
grund härav dömde krigsrätten, med stöd av 91 § strafflagen för krigsmakten
jämförd med 4 kap. 3 § allmänna strafflagen, Kaijser för vad
han sålunda låtit komma sig till last att undergå arrest utan bevakning
i två dagar. Yad för övrigt i åtalade hänseendet mot Kaijser
förekommit funne krigsrätten ej vara av beskaffenhet att för honom
föranleda ansvar och ogillade förty åklagarens i denna del av
målet mot Kaijser förda talan. Statsverket skulle vidkännas kostnaden
för Bernfalks inställelse vid rätten.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Värnpliktig obehörigen dömd till straff för rymning.

Av en av värnpliktige nr 21 35/1910 J. M. Karlsson från Gunnarsbyn
i Töftedals socken, Älvsborgs län, till militieombudsmannen
insänd klagoskrift samt av handlingar, som i anledning av samma
klagoskrift infordrats, inhämtades följande.

Genom generalorder den 16 april 1915, nr 515, befalldes att
värnpliktiga av 1910 års klass vid infanteriet skulle inkallas till 45
dagars krigstjänstgöring med inryckning den 25 maj och utryckning
den 10 juli 1915, samt att för inkallelsen in. m. skulle gälla bland
annat bestämmelserna i punkterna 5—12 av generalordern nr 307

summa år. Sistnämnda generalorder innehöll i punkt S den bestämmelse,
att värnpliktig, som vistades utrikes, icke skulle inkallas.

Enligt skrivelse från befälhavaren för Åmåls rullföringsoinråde ur
Hö, överstelöjtnanten J. Kjelleström till chefen för Västgöta regemente
den 2 mars 1917 hade den 10 maj 1915 till rullföringsexpeditionen
inkommit ett intyg av svensk konsul att Karlsson vistades i Norge:
på grund av detta intyg'' hade ansetts att Karlsson vid tiden för berörda
inkallelse icke kunde inkallas.

Genom generalorder den 12 oktober 1916, nr 1300, befalldes, att
till tjänstgöring för rikets försvar jämlikt tidigare utfärdade generalorder
inkallade värnpliktiga, tilldelade infanteriet, som på ansökan
beviljats uppskov med hel krigstjänstgöringsperiod eller del av dylik
högst intill eventuell inkallelse efter den 15 november 1916 eller varit
utan laga förfall frånvarande från anbefalld krigstjänstgöringsperiod.
skulle inkallas för att fullgöra krigstjänstgöring under lika lång tid.
som de haft uppskov eller varit frånvarande, med inryckning å dag.
som inskrivningsbefälhavaren (efter samråd med vederbörande trupp
förbandschef) bestämde med hänsyn till att utryckning, där så kunde
ske, skulle äga rum senast den 13 januari 1917; att enligt samma
grunder skulle inkallas värnpliktiga, tilldelade nämnda truppslag, vilka
på grund av förutvarande vistelse utomlands ännu icke fullgjort lika
lång krigstjänstgöring som de årsklasser, de tillhörde, men att värnpliktiga,
som vistades utomlands, icke skulle inkallas.

I förenämnda skrivelse till chefen för Västgöta regemente meddelade
befälhavaren för Åmåls rullföringsområde, att Karlsson på grund
av sist anförda generalorder inkallats till 45 dagars krigstjänstgöring:
att inkallelseordern den 26 oktober 1916 avgått med allmänna posten
från Åmål såsom rekommenderad försändelse under nr 177 vid därvarande
postkontor och varit adresserad till Karlsson under hans i
hemorten uppgivna postadress Dals Högen; att den 6 november 191 (i
till rullföringsexpeditionen från Karlsson inkommit intyg om att han
vistades i Norge; att det synts rullföringsbefälhavaren som om Karlsson
för att undandraga sig krigstjänstgöringen sagt sig uppehålla sig i
Kornsjö, som läge alldeles på gränsen till Sverige, samt att rullföringsbefälhavaren
därför samma dag till Karlsson avlåtit en så lydande skrivelse.
»I Sverige kyrkobokförd person (svensk medborgare) måste hava
tillstånd för att vistas utom riket.»

Karlsson, som ostridigt å postanstalten i Hals Högen den 29
oktober 1916 avhämtat en dit från Åmål ankommen rekommenderad
försändelse med inlämningsnummer 177, inställde sig icke till den krigs -

tjänstgöring, vartill lian sålunda måste antagas liava blivit inkallad.
På grund av en utav chefen för nämnda regemente, översten Hugo Letli
den 14 december 191(1 utfärdad efterspaningssedel blev emellertid Karlsson
genom Konungens befallningskavandes i Älvsborgs län försorg den 25
februari 1917 inställd vid regementet för fullgörande av krigstjänstgöring.

Vid förhör med Karlsson den 28 februari 1917 i anledning av
hans uteblivande från krigstjänstgöring uppgav Karlsson, att han under
sin vistelse i Norge någon dag före inställelsen till krigstjänstgöringen
den 28 november 1916 till rullföringsbefälhavaren insänt ansökan om
befrielse från krigstjänstgöringen, vilken ansökan varit åtföljd av intyg
från svenskt konsulat, men att Karlsson icke fått något svar på denna
ansökan. Sedan från rullföringsbefälhavaren inkommit ett den 4 februari
1916 dagtecknat intyg av A. H. Vigen för Id formandskap, att Johan
Magnus Karlsson sedan den 15 april 1915 varit och fortfarande vore
bosatt på Kornsjö i Id herred i Norge samt där uppfört eget hus, å
vilket intyg svenske vice konsuln i Fredrikshald tecknat att Vigen,
som vore ordförande i Id herredsstyrelse, vore eu högt aktad och ansedd
man och att hans ifrågakomma intyg därför borde betecknas som fullt
pålitligt och betryggande, hölls den 16 mars 1917 nytt förhör med
Karlsson. Denne uppgav härvid, att detta intyg icke vore detsamma,
som Karlsson fogat vid den av honom någon dag före den 28 november
1916 insända ansökan cyn befrielse från krigstjänstgöring, samt
anhöll, att målet icke måtte avgöras innan Karlsson hunnit skaffa avskrift
av sistnämnda intyg för att. därmed styrka sina uppgifter.

Enligt meddelande till chefen för III. bataljonen biföll regementschefen
Karlssons anhållan om anstånd, varjämte förständigades att, så
snart det ifrågavarande intyget från svenske vicekonsuln inkommit,
regementschefen infordrade detsamma.

Till III. bataljonens expedition inkom därefter den 28 mars 1917
ett intyg av följande lydelse:

»Id formandskap.

Det bevidnes åt Johan Magnus Karlsson fra Dunnesbyn i Toftedal.
Sverige, i ca. 2 aar har vmret bosat og framdeles bor i eget hus paa
Kornsjo i Id herred, Norge, hvor han arbeider ved sagene og paa
tomterne der.

Id formandskap den 3:de november 1916.

A. H. Vigen.

Ordferer i Id herred.

Ml)

Under 4. november 1916 avgav jeg folgende erklaning:

Det bevidnes herved, åt ordforeren i Id formandskap eg herredsstyrelse
hr. A. II. Vigen er en hoit agtet mand, hvis ovenstaaend»
attest in aa tilla;gges fuldt förtroende, h vilket herved gjentages.

Fredrikshald den 27 marts 1917.

E. Sem.

Kung!. Sv. Vicekonsnl.»

(stämpel)

Den 31 mars 1917 resolverade regementschefen, att som Karlsson
ostridigt vistats i Sverige, då han den 29 oktober 1916 från postkontoret
i Dals Högen utkvitterade inkallelseordern, och hans sedermera
företagna avresa till Korge icke kunde fritaga honom från inställelseskyldighet,
ålades Karlsson, jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten
för rymning under synnerligen förmildrande omständigheter fem dagars
vaktarrest.

Resolutionen var kontrasignerad av auditören Gunnar Wiberg.

Karlsson, som undergått den honom sålunda ålagda bestraffningen,
anförde besvär i krigshovrätten samt uppgav därvid att han anhållits
vid besök hos föräldrarna i Sverige, att han vid regementet fått fullgöra
krigstjänstgöring i 47 dagar, att Karlsson jämte disciplinstraffet
ålagts att ersätta kostnaden för hämtningen med 30 kronor 95 öre,
ävensom att hämtningskostnaden vore för hög, efter priset ä biljett
från Mon till Vänersborg uppginge till allenast 3 kronor 80 öre

Uti infordrat yttrande över besvären anförde regementschefen,
att straffet ålagts Karlsson på den grund, att han befunnit sig inom
landet, då han den 29 oktober 1916 avhämtat inkallelseordern, samt
icke anfört än mindre styrkt, att han därefter haft vederbörligt tillstånd
att lämna landet. Straffet hade bestämts med stöd av 50, 52 och 53
strafflagen för krigsmakten, av vilka emellertid till följd av förbiseende
vid resolutionens utskrivande endast 52 § åberopats i densamma.

Enligt en vid yttrandet fogad handling hade hämtningskostnaden
uppgått till 28 kronor 68 öre samt ett i vederbörande länsmans reseräkning
därutöver upptaget belopp av 2 kronor 28 öre den 13 maj
1917 tillställts den värnpliktige.

Krigshovrätten utlät sig i utslag den 27 juni 1917, att som Karlsson,
enligt vad i målet vore upplyst, sedan omkring tre år tillbaka varit
bosatt i Norge, samt Karlsson jämlikt generalordern av den 12 oktober
1916 nr 1360 följaktligen icke skolat inkallas till ifrågavarande krigs -

tjänstgöring, ty och som vid sådant förhållande Karlsson, vilken gjort
anmälan hos vederbörande rullföringsbefälhavare om sin vistelse utomlands,
icke, oavsett den omständighet att han vid tillfälligt besök i
Sverige utkvitterat omförmälda inkallelseorder, varit skyldig inställa
sig till ifrågavarande tjänstgöring, funne krigshovrätten, med upphävande
av överklagade beslutet, lagligt förklara, att den av Karlsson för rymning
undergångna bestraffningen ej skulle räknas honom till last. Av
Karlsson i besvären påkallad prövning av fråga om kostnaderna för hans
inställande vid regementet innefattade ett ämne, varmed det icke till -komme krigshovrätten att omedelbart taga befattning.

I sammanhang därmed förordnade krigshovrätten att med avseende
å vad i ärendet förekommit handlingarna däri skulle överlämnas
till överkrigsfiskalsämbetet för vidtagande av de åtgärder, vartill
omständigheterna kunde föranleda.

I en till Konungen ställd skrift förmälde sig översten Leth såsom
chef för Yästgöta regemente anföra underdåniga besvär över krigs -hovrättens utslag med yrkande att Kungl. Maj:t måtte finna rättvist
att med ogillande av samma utslag fastställa det Karlsson ålagda
disciplinstraffet, men enligt utslag den 13 november 1917 lämnade Kung!.
Maj:t den ifrågavarande underdåniga skriften utan avseende.

1 sin ovannämnda klagoskrift anförde Karlsson, att han den 25
februari 1917 såsom en brottsling anhållits i sitt föräldrahem, enär
det falskeligen lagts honom till last att han rymt till Norge. Karlsson
hade vid anhållandet icke ens tillåtits att från sin bostad avhämta
sin ytterrock, utan hade han måst låna en sådan av annan person.
Att Karlsson hade sin bostad i Norge och sålunda bort vara befriad
från krigstjänstgöring hade av dem, som hämtade honom, bortförklarat-'',
därmed, att de sade sig veta, att de åberopade bestämmelserna icke
längre vöre gällande, utan att eu var svensk, som vore bosatt i Norge
eller Danmark, dåmera vore skyldig till krigstjänstgöring. Han hade
sålunda nödgats utan vidare lämna sina tillhörigheter utan tillsyn
likasom sitt arbete vid Kornsjö, där han hade sin lilla stuga med
befintliga matförråd. Då av krigshovrättens utslag framginge, att
Karlsson varit befriad från ifrågakomna krigstjänstgöring, ansåge han
rättvist, att full upprättelse bereddes honom för lidna förluster och
obehag; och att den eller de personer, som hade full kännedom om
hans vistelseort, men ändå mot bättre vetande medverkat till hans
tvångsinkallelse, borde ställas till ansvar, samt att till Karlsson av den.
som vederborde, såsom skadestånd i ett för allt utbetalades 500
kronor.

1 anledning av klagomålen infordrades yttrande av befäl hava -ren för Åmåls rullföringsområde, av regementschefen samt av auditöreu
Wiberg.

Rullföringsbefälhavaren, överstelöjtnanten Kjelleström erinrade om
bestämmelsen i § 188 av 1914 års inskrivningsförordning därom, att
värnpliktig, även om han erhållit nådigt tillstånd att avflytta från
riket och uttagit flyttningsbetyg för sådan avflyttning, dock vore, därest
han fortfarande vistades inom landet, skyldig att, vid äventyr som för
värnpliktig funnes stadgat, iakttaga inställelse vid sådan inskrivningsförrättning,
tjänstgöring eller mönstring, till vilken han, om dylikt
tillstånd ej erhållits, haft skyldighet inställa sig; Och förmenade rullföringsbefälhavaren,
att om Karlsson erhållit tillstånd av nämnda art
samt till och med uttagit flyttningsbetyg til) Norge, hans inkallelse,
med hänsyn till hans lagligen uppgivna bostad, varit fullt riktig, samt
att Karlssons inkallelse, då han återvänt från sin tillfälliga vistelse i
Norge och vid tiden för inkallelsen vistades i hemmet, likaledes måste
anses fullt riktig.

Regementschefen, översten Leth anmärkte att förevarande ärende
vore beroende av det begrepp, som avsetts med uttrycket - vistas» i
vederbörande generalorder, samt tilläde, att han, som enligt vad handlingarna
gåve anledning att antaga komme att för ifrågavarande sak
ställas under tilltal inför krigshovrätten och där Ange tillfälle att framhålla
sina synpunkter, vidhölle vad han förut i yttrande till krigshovrätten
över Karlssons besvär anfört i ärendet.

Auditören Wiberg anförde, att han vid bedömandet av den i
ärendet berörda förseelse funnit dels att det var ostridigt att Karlsson
vid tiden för kungörandet av den ifrågavarande krigstjänstgöringen
och därefter vistas inom riket och dels att, enligt Wibergs förmenande,
annat av generalordern den 12 oktober 1916, nr 1360, icke kunde
inhämtas än att i föreliggande fall Karlsson jämte de övriga till samma
kategori hörande värnpliktiga, som vistades inom riket och icke avannan
orsak därifrån frikallats, vore skyldiga att inställa sig till tjänstgöringen.
Då emellertid auditören av handlingarna funne, att överkrigsfiskalsämbetet
förmält sitt ämna anställa åtal mot översten Leth
och auditören på grund av Karlssons besvär över bestraffningen, hemställde
auditören, att klagoskriften icke måtte föranleda särskild åtgärd
från militieombudsmannens sida.

I avgivna påminnelser anförde Karlsson, att det icke var tillfälligtvis,
som han vistats i Norge, utan att han bott och fort MiUHeombudsinanueris

ämbelsberuttelse. H

farande bodde därstädes, samt att han vid tiden för anhållandet uppehållit
sig i föräldrahemmet endast på ett tillfälligt besök för några
timmar.

i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 22 oktober 1918 anbefallde
militieombudsmannen Östergren åtals anställande mot översten
Leth och auditören Wiberg. I skrivelsen anfördes följande.

Enligt § BB mom. 2 a) värnpliktslagen skulle, om värnpliktig ville
för längre tid än en månad vistas utom den ort, där han vore kyrkobokförd,
anmälan därom före avresan göras hos vederbörande områdesbefäl
samt detta befäl därefter hållas underrättat om hans adress till
dess han återkomme. Mot det sätt, varpå denna bestämmelse fullgjorts
för Karlssons del, hade någon anmärkning icke framställts. Till rullföringsexpeditionen
hade den 10 maj 1915 inkommit ett intyg av svensk
konsulatmyndighet att Karlsson vistades i Norge och ansågs Karlsson
på grund därav befriad från deltagande i den krigstjänstgöring, till
vilken hans årsklass vid infanteriet inryckte den 15 maj 1915. Vidare
syntes hava till samma expedition inkommit ett av svenske vicekonsuln
i Fredrikshald attesterat intyg av den 4 februari 1916 att Karlsson
sedan den 15 april 1915 varit bosatt i Kornsjö i Norge och där uppfört
eget hus, och efter det Karlsson inkallats till den krigstjänstgöring,
som anbefallts genom generalordern den 12 oktober 1916, nr 1360, hade,
enligt vad rullföringsbefälhavaren upplyst, den 6 november 1916 från
Karlsson inkommit konsulatsintyg om att han vistades i Kornsjö.
Visserligen hade antytts att Karlsson för vistelsen utomlands bort utverka
sig särskilt tillstånd jämlikt § 137 inskrivningsförordningen, men
bestämmelsen i nyssnämnda generalorder att de, som vistades utrikes,
icke skulle inkallas, kunde uppenbarligen icke hava avsett värnpliktiga,
som med särskilt nådigt tillstånd utflyttat från riket — för deras
befrielse från krigstjänstgöringen var en dylik bestämmelse icke erforderlig
— utan måste antagas hava gällt värnpliktiga, som vistades
utomlands utan att hava erhållit särskilt tillstånd till utflyttning. Dä
ingenting förelåg, som angav, att Karlssons vistelse i Norge var av
allenast tillfällig beskaffenhet, utan de inkomna uppgifterna fastmera
utmärkte, att förhållandet var det motsätta, torde Karlsson icke hava
varit skyldig att inställa sig till ifrågavarande krigstjänstgöring och
hans hämtning i anledning av uteblivande från densamma måste därför
betecknas såsom en felaktig åtgärd.

Enligt § 4 i hämtningskuugörelsen av den 12 november 1915
skulle, om den efterspanade enligt vunnen upplysning vistades ä ort
utom riket, den polismyndighet, som senast handlagt ärendet, med
överlämnande av efterspaningssedeln redovisa ärendet direkt hos vederbörande
militäre chef. och enligt $ 7 mom. 2 i samma kungörelse
gällde, att om efterspanad värnpliktig företedde vederbörligt intyg
därom, att han fullgjort den avsedda tjänstgöringen, erhållit uppskov
med tjänstgöringens fullgörande, frikallats från värnpliktens vidare
fullgörande eller hade laga förfall för uteblivandet, polismyndigheten
skulle, om vid prövning av intyget detsamma befunnes giltigt, avbryta
hämtningsåtgärden och vid ärendets redovisning enligt § 4 överlämna
avskrift av intyget till den militäre chefen. Pa grund av dessa bestämmelser
kunde möjligen sättas i fråga, att om Karlsson vid anhållandet
företett bevis om sin utrikesvistelse, hämtningsåtgärden skulle hava
avbrutits. Emellertid vore att märka, att de bevis, som Karlsson i
sådant hänseende kunnat förebringa, redan prövats av rullföringsbefälliavaren
samt av honom underkänts; någon anledning att ställa
den underordnade polismyndighet, som verkställde hämtningen, till
ansvar för att densamma blev förd till slut, torde därför icke föreligga.

Efterspaningen var begärd av översten Leth, men icke heller han
syntes kunna göras ansvarig för själva hämtningsåtgärden. Handlingarna
i ärendet gåve nämligen ej anledning till antagande att de upplysningar
om Karlssons utrikesvistelse, som inkommit till rullföringsbefälhavaren,
av honom delgivits översten, och vad anginge rullföringsbefälhavaren,
överstelöjtnanten Kjelleström, hade denne, enligt vad militieombudsmannen
inhämtat, numera avlidit; frågan om ansvar för överstelöjtnanten
i berörda hänseende vore därmed förfallen.

Annorlunda ställde sig frågan om ansvaret för prövningen av
Karlssons skyldighet att deltaga i krigstjänstgöringen, när prövningen
därav efter Karlssons hämtande ankom på regementschefen. Då förelägo
nämligen fullgiltiga bevis därom, att Karlsson, när inkallelsen ägde
rum, sedan en avsevärd tid tillbaka bebott eget hus i Kornsjö i Norge.
Denna ort måste alltså betraktas såsom hans vistelseort vid sagda tidpunkt,
oavsett att han å en postanstalt å svenskt område avhämtat
den* till honom ställda inkallelseordern. Och i vederbörande generalorders
uttryckliga föreskrift att värnpliktig, som vistades utrikes, icke
skulle inkallas, kunde den omständigheten, att Karlsson tilläventyrs
bort utverka sig särskilt tillstånd till den skedda utflyttningen till
Norge, givetvis icke hava medfört någon ändring.

Att översten Leth enligt ovanberörda av auditören Wiberg kon -

trasignerade beslut funnit Karlsson hava varit inställelseskyldig ocn
förty ålagt honom bestraffning hade för Karlsson medfört att han måst
icke blott undergå den ålagda bestraffningen av fem dagars vaktarresr
utan även fullgöra en krigstjänstgöring, från vilken han enligt nyssnämnda
generalorder skulle varit befriad. Senast vid den tid, dåbestraftningsfrågan
förelåg till avgörande hos regementschefen, hade denne
bort förordna om Karlssons hemförlovning. Därjämte ville det synas
som skulle Karlsson fått vidkännas hämtningskostnaden; detta skulle
ju ej kunnat komma i fråga, därest ej Karlsson ansetts inställelseskyldig.

Handlingarna i ärendet utmärkte, att överkrigsfiskalsämbetet pa
grund av remiss från krigshovrätten komme att ställa översten Leth
och auditören Wiberg under tilltal för ifrågavarande bestraffningsätgärd.
Med hänsyn till såväl innehållet av Karlssons ovannämnda
klagoskrift som gällande bestämmelser om rätt till fullföljd hos Konungen
av allmänt åtal ansåge militieombudsmannen sig böra för egen del förordna
om åtal mot översten Leth och auditören Wiberg för det fel.
vartill de enligt militieombudsmannens mening gjort sig skyldiga vid
meddelandet av förenämnda straffresolution; och uppdroge militieombudsmannen
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att vid krigshovrätten
anhängiggöra och utföra det sålunda beslutade åtalet.

Vid åtalets utförande borde överkrigsfiskalsämbetet påstå ansvar
å översten och auditören efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika,
efter det Karlsson lämnats tillfälle att närmare specificera sina ersättningsanspråk,
understödja dem i mån överkrigsfiskalsämbetet med
ledning av förestående utredning eller eljest kunde finna dem befogade.
1 * * * * * * 08

1 anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet i avgivet memorial,

att översten Leth och auditören Wiberg för vad i militieombudsmannens

skrivelse lagts dem till last måtte dömas till ansvar, översten Leth
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten och auditören Wiberg jäm likt

25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Med överlämnande av en till

krigshovrätten ställd skrift, däri Karlsson yrkat ersättning för förlorad

arbetsförtjänst under 37 arbetsdagar efter 12 kronor om dagen med

444 kronor, för förlust av friheten under 47 dagar med 250 kronor,
för kostnaderna såväl för hans hämtande till regementet med 28 kronor

08 öre som ock å målet med 275 kronor, hemställde överkrigsfiskalsämbetet,
att översten Leth och auditören Wiberg måtte förpliktas att.
vilkendera gälda gitte, till Karlsson i fordrade hänseenden utgiva de
belopp krigshovrätten kunde finna skäliga.

Uti till krigshovrätten avgiven förklaring anförde översten Letii
och auditören Wiberg följande. Genom generalorder den 12 oktober

1916 nr 1360 befalldes bland annat, att till tjänstgöring för rikets försvar
skulle inkallas de infanteriet tilldelade värnpliktiga, som på grund
av förutvarande vistelse utomlands ännu icke fullgjort lika lång krigstjänstgöring
som den årsklass, de tillhörde, och att värnpliktige, som
vistades utomlands icke skulle inkallas. Enligt förstnämnda bestämmelse
blev Karlsson, som på grund av förutvarande vistelse utomlands
icke fullgjort lika lång krigstjänstgöring som sin årsklass, inkallad till
45 dagars krigstjänstgöring med inställelse den 28 november 1916.
Då Karlsson uraktlåt inställa sig. efterspanades han enligt gällande
föreskrifter, samt påträffades i sitt hem i Gunnarbyn den 25 februari

1917 och in förpassades till Västgöta regemente för fullgörande av den
anbefallda krigstjänstgöringen. Efter sin inställelse vid regementet
ställdes Karlsson under tilltal för underlåtenhet att å föreskriven tid
inställa sig till beordrad tjänstgöring. Vid med Karlsson hållna förhör
framgick enligt förklarandenas uppfattning, att Karlsson vistades i sitt
hem i Sverige åtminstone från den 29 oktober 1916 till den 25 februari
1917. På grund av detta faktum ansågo förklarandena Karlsson havn
varit inställelseskyldig och meddelade förenämnda straffresolution. Generalorderns
den 12 oktober 1916 nr 1360 ordalydelse kunde icke innebära
annan tolkning, än att däri berörda värnpliktiga, som befunne
sig på utrikes ort, icke skulle behöva hemresa för att fullgöra krigstjänstgöring,
varemot värnpliktiga, som förut befunnit sig på utrikes
ort och därför befriats från krigstjänstgöring, skulle, därest de befunne
sig i riket, fullgöra lika lång krigstjänstgöring, som deras årsklass förut
fullgjort. Att den omständigheten, att de värnpliktiga trots vistelse
i hemlandet under samma tid hade bostad utrikes, skulle betraktas
såsom ett vistande i utlandet framginge icke av generalorderns ordalydelse.
Det funnes många svenskar, som haft sin bostad till exempel
i Ryssland, men på grund, av rådande förhållanden rest över till Sverige
i avsikt att, då bättre tider stundade, återvända till sin bostad och
sitt arbete i Ryssland. Skulle sistnämnda innebörd givas generalordern,
hade dessa, därest givna förutsättningar i övrigt varit för handen,
fritagits från krigstjänst, oavsett längden av deras vistelse i riket. Av
den til] stöd för straffresolutionen föreliggande utredningen framginge
icke, och både icke heller av Karlsson påståtts annat förhållande, än
att han med undantag av besöket hos svenske konsuln i Fredrikshall
den 4 november 1916 vistats i sitt hem i Sverige förut angivna tid
av nära fyra månader. Det torde r detta sammanhang även beaktas,

att Karlsson ännu så sent som i november 1918 enligt tillgängliga
handlingar i remissakten fortfarande vistades i Gunnarsbyn.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 15 oktober 1919.
I utslaget yttrades följande. Ehuru översten Leth och auditören Wiberg
genom att, på sätt som skett, i ovanberörda av den sistnämnde kontrasignerade
beslut ålägga Karlsson bestraffning för rymning icke förfarit
i överensstämmelse med en riktig tolkning av den till grund för Karlssons
skyldighet att deltaga uti ifrågavarande krigstjänstgöring utgivna
generaloi’dern av den 12 oktober 1916, likväl och då vad härutinnan
läge översten Leth och auditören Wiberg till last icke, med hänsyn
till den mindre tydliga avfattningen av samma generalorder och till
vad de i sin förklaring i detta mål anfört, vore av beskaffenhet att
för; någon av dem medföra ansvar och ersättningsskyldighet, funne
krigshovrätten den mot översten Leth och auditören Wiberg i målet
förda talan icke kunna bifallas.

t 11.

Underlåtenhet att förklara anstånd med verkställighet av straff förverkat

Av handlingar, som på förekommen anledning infordrats, inhämtades
följande.

Den 17 maj 1918 hölls vid regementskrigsrätten vid Svea livgarde
rannsakning med volontärérna vid regementets 6. kompani nr
16 Nils Ture Svensson och nr 3 David Hjalmar Åstrand angående
rymning. I krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren Allan Carl Arvid
Afzelius såsom ordförande samt vice auditören Bror Axel Eric Österberg,
kaptenen Gustaf Tornérhielm och fanjunkaren Carl August Malmsten
såsom bisittare.

Hörd angående sina huvudsakligaste levnadsomständigheter berättade
Åstrand bland annat, att han någon dag i början av november
1917 av rådhusrätten i Hälsingborg dömts för delaktighet i förfalskning
att undergå straffarbete i tre månader, vilket straff emellertid
bestämts villkorligt, i följd varav han icke utstått detsamma.

Krigsrätten meddelade i målet följande utslag.

»Enär genom vad tilltalade volontärérna vid Kungl. Svea livgardes
6. kompani nr 16 Nils Ture Svensson och nr 3 David Hjalmar Åstrand
erkänt och för ö.vrigt i målet förekommit är utrett att, sedan de i
samråd beslutat att rymma, Svensson den 14 sistlidne mars i avsikt

att undandraga sig krigstjänsten olovligen avvikit från regementet och
Åstrand, vilken samtidigt med Svensson avlägsnat sig från kasernen,
men haft permission till kl. elva e. in., i förenämnda avsikt underlåtit
att vid permissionstidens slut infinna sig vid regementet, varifrån bägge
hållit sig undan tills de, som den 1 nästlidne april häktats för brott,
för vilket de sedermera av Stockholms rådhusrätt rannsakats men frikänts,
blivit den 6 innevarande maj från Stockholms stads rannsakningshäkte
till regementet överlämnade,

alltså prövar krigsrätten jämlikt 50 och 51 §§ strafflagen för
krigsmakten rättvist döma envar av Svensson och Åstrand, vilka
förut varit för rymning straffade, att för enahanda brott hållas i
fängelse i tvä månader.»

I skrivelse till krigsdomaren Afzelius den 17 januari 1919 framställde
militieombudsmannen Östergren följande anmärkning beträffande
förevarande mål.

Krigsrätten syntes hava avgjort målet utan att hava dessförinnan
införskaffat utdrag av det allmänna straffregistret. Vad Åstrand
anginge hade krigsrätten haft så mycket större anledning att införskaffa
dylikt utdrag som Åstrand ju själv lämnat, meddelande om den
av rådhusrätten i Hälsingborg givna, ovan omtalade villkorliga straffdomen.

Krigsrätten hade, då den till fängelse bestämde det straff, vartill
Åstrand gjort sig skyldig för rymning, bort tillika jämlikt 4 § i lagen
om villkorlig straffdom den 22 juni 1906 förklara anståndet med det
straff, som ådömts Åstrand av rådhusrätten i Hälsingborg, förverkat.

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrades yttrande från
krigsrättens ledamöter.

Uti avgivna yttranden anförde:

Krigsdomaren Afzelius.

Vid meddelandet av utslag den IT maj 1918 i det då av regementskrigsrätten
vid Svea livgarde handlagda målet angående för rymning
tilltalade volontären vid regementets 6. kompani nr 3 David
Hjalmar Åstrand hade krigsdomaren uraktlåtit att förklara anståndet
med det av rådhusrätten i Hälsingborg Åstrand villkorligt ådömda
straffarbete förverkat. Härom kunde krigsdomaren efter åtta månaders
förlopp överhuvud icke avgiva annan förklaring, än att krigsdomaren
gjort sig skyldig till en lapsus, för vilken krigsdomaren finge
klandras eller straffas, då krigsdomaren icke hade till hands någon
ursäkt för densamma. Krigsdomaren kunde icke skylla på bristande
kännedom om den ifrågavarande villkorliga domen, ty därom förelåg

straffregisterutdrag, och icke heller kunde eller finge krigsdomaren
skylla på obekantskap med innehållet i 4 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906, så mycket mera som krigsdomaren under
sin tjänstgöring i Stockholms rådhusrätt haft rikliga tillfällen att i
praktiken taga del av berörda lagstadgande. Möjligen hade krigsdomarens
blunder underhjälpts av det förhållandet, att det brott, för
vilket krigsrätten hade att döma Åstrand, icke hade något samband
med och var av helt annan beskaffenhet än det, för vilket han tidigare
blivit villkorligt dömd. Men detta vo,re allenast en konstruktion, icke
någon förklaring, och krigsdomaren ville icke på något sätt söka urskulda
sig. Kort innan Åstrand rannsakades av krigsrätten för rymning
hade han av Stockholms rådhusrätts 8. avdelning rannsakats för
bedrägeri. Inför rådhusrätten yrkade vederbörande åklagare, att Åstrand
måtte förklaras saker till bedrägeri och för vidare rannsakning hänvisas
till Svea livgardes krigsrätt. I sitt därefter meddelade utslag,
varigenom Åstrand förklarades icke kunna fällas till ansvar för bedrägeri,
besvarade rådhusrätten icke åklagarens begäran om målets hänskjutande
till krigsrätten, men i en av rådhusrätten till överstäthållarämbetet
avlåten promemoria angående utgången av den av rådhusrätten
verkställda rannsakningen med Åstrand meddelades, att rannsakning
med honom vore påkallad vid Svea livgardes krigsrätt. Åstrand,
vilken därefter överfördes till regementets häkte, måste till följd av
rådhusrättens tillvägagående av krigsrätten höras angående sina levnadsomständigheter,
och därvid förelåg vederbörligt utdrag av straffregistret
för riket, vilken handling krigsdomaren utlånat från rådhusrätten
och jämte dess konceptprotokoll medhaft vid krigsrättens sammanträde.
Efter det Åstrand avtjänat honom den 17 maj 1918 ådömt
straff för rymning och återkommit i tjänstgöring vid regementet, rymde
han på nytt, ertappades och skulle för detta brott rannsakas av krigsrätten
den 2 september 1918, men vid krigsrättens sammanträde an-,
maldes, att Astand berett sig tillfälle att rymma återigen. Sedermera
gjorde sig Åstrand skyldig till stöld å olika orter i Skåne, blev häktad
och förklarad saker till sagda brott, varjämte han av vederbörande
domstol hänvisades till Svea livgardes krigsrätt för att rannsakas angående
rymning. Den 6 december 1918 blev Åstrand av krigsrätten
dömd till fängelse för två rymningsbrott, varjämte krigsrätten för avhjälpande
av den förut begångna fauten förklarade det Åstrand medgivna
anstånd med det honom av rådhusrätten i Hälsingborg villkorligt
ådömda straffarbete förverkat.

♦

T. f. auditören Österberg.

österberg, som den 17 maj 1918 i egenskap av t. f. auditör
deltagit i bandläggningen av det samma dag av regementskrigsrätten
vid Svea livgarde avdömda målet angående volontären David Hjalmar
Åstrand, finge med anledning av militieombudsmannens anmärkningar
beträffande det i målet meddelade utslag hänvisa till innehållet i det
av krigsdomaren Afzelius avgivna yttrandet över berörda anmärkningar,
och finge Österberg således förklara, att han underkastade sig det
ansvar, som i följd av den förelupna försummelsen kunde komma att
drabba honom.

Kaptenen Tornérhielm och fanjunkaren Malmsten.

Kaptenen och fanjunkaren hänvisade till det yttrande över berörda
anmärkningar, som avgivits av krigsdomaren Afzelius, och ville
kaptenen och fanjunkaren dessutom, till den kraft och verkan det hava
kunde, framhålla, att de, då förslag till utslag i målet föredragits och
däri icke förekommit föreskrift därom, att det Åstrand medgivna anstånd
med honom förut villkorligt ådömt straffarbete skulle vara förverkat,
icke uppmärksammat denna felaktighet utan förlitat sig på
krigsrättens lagfarna ledamöter.

* *

* I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31 januari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Av ett på begäran till militieombudsmansexpeditionen msänt fullständigt
utdrag beträffande Åstrand av det hos fångvårdsstyrelsen förda
straffregistret inhämtades följande. Sedan straffuppgift angående krigsrättens
förenämnda utslag inkommit till straffregistret, framställdes från
fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret förfrågan, huruvida icke
anståndet med verkställigheten av det av rådhusrätten i Hälsingborg
villkorligt ådömda straffet förklarats förverkat. Såsom svar härå meddelade
vederbörande auditör, att krigsrätten vid prövning av det av
Åstrand förövade rymningsbrottet icke funnit skäl föreligga att förklara
anståndet med omförmälda Åstrand för förfalskning ådömda straff
förverkat. Detta svar syntes giva vid handen, att det ingalunda varit
av förbiseende utan fullt medvetet och avsiktligt som krigsrätten
underlåtit att tillämpa ifrågavarande paragraf i 1906 års lag om villkorlig
straffdom, och förelåge sålunda en anmärkningsvärd motsägelse
mellan detta svar samt de förklaringar, som krigsrättens ledamöter på
sätt ovan förmälts avgivit till militieombudsmannen.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 7

Av berörda utdrag framginge därjämte att regementskrigsrätten
vid Svea livgarde genom utslag den 6 december 1918 dömt Åstrand
dels jämlikt 50 och 51 §§ strafflagen för krigsmakten för två rymningsbrott,
begångna den 3 och den 31 augusti 1918, till fängelse, för
vartdera brottet i tre månader, dels ock jämlikt 20 kap. 4, 9 och 10
§§ allmänna strafflagen för första resan å olika tider och ställen delvis
i förening med inbrott begången stöld till straffarbete i fem månader,
varjämte regementskrigsrätten förklarat anståndet med verkställigheten
av det av rådhusrätten i Hälsingborg ådömda straffet förverkat.

Lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom innehöll
i 4 § sådan den lydde enligt lagen den 23 oktober 1914 följande bestämmelser: »Begär

den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med
straff, inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete
eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika av domstolen förklaras
förverkat. Dömes han till annat straff må anståndet förklaras
förverkat, där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes
därtill föranleda; dock må disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen
för krigsmakten; ej i något fall medföra dylik verkan.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämnt, och kommer ej
heller av orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.»

Därest regementskrigsrätten vid Sveao livgarde vid meddelande av
det utslag den 17 maj 1918, varigenom Åstrand för rymning dömdes
till fängelse i två månader, i överensstämmelse med nu anförda lagrum
förklarat att det av rådhusrätten i Hälsingborg meddelade anståndet
med verkställigheten av det straffarbete, som ådömts Åstrand genom
rådhusrättens förenämnda utslag den 12 november 1917, vore förverkat,
skulle jämlikt 4 kap. 6 och 13 §§ allmänna strafflagen det av krigsrätten
för en tid av två månader ådömda fängelsestraffet, vilket Åstrand
enligt omförmälda straffregisterutdrag avtjänat, hava övergått till
straffarbete i en månad. Om också den omständigheten, att det
ålagda straffet icke genom förvandling till annan straffart på sätt ske
bort fått avtjänas under kortare tid, måhända ej kunde för Astrand
grunda rätt till skadestånd, borde dock kronan kunna göra anspråk
på ersättning för kostnaden för Åstrands underhåll i fängelset en månad
längre tid än som vederbort. Att krigsrätten icke tillämpade den ifrågavarande
bestämmelsen vore desto mera anmärkningsvärt som vid
krigsrätten icke blott förelåg Åstrands egen uppgift om den villkorliga
straffdomen utan även, enligt vad krigsdomarens yttrande gåve vid
handen, vederbörligt utdrag av det allmänna straffregistret. Den av

krigsrätten begångna vårdslösheten torde icke kunna anses vara gottgjord
därigenom, att krigsrätten i ett senare utslag förklarat berörda
anstånd förverkat.

Med hänsyn till den stora betydelsen av ett noggrant iakttagande
av hithörande bestämmelser hade militieombudsmannen funnit
(let fel, vartill krigsrätten i anmärkta hänseende gjort sig skyldig, icke
böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa ovanbemälda krigsrättsledamöter,
nämligen krigsdomaren Afzelius, vice auditören Österberg, kaptenen
Tornérhielm och fanjunkaren Malmsten under tilltal inför krigshovrätten
för vad i anmärkta hänseendet läge dem till last. Överkrigsfiskalsämbetet
borde därvid å dem yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet samt tillika dels bereda Åstrand tillfälle att i målet utföra
den mål sägandet alun, vartill han kunde finna sig befogad, dels å
kronans vägnar fordra ersättning av krigsrättsledamöterna för kostnaden
för Åstrands underhåll i fängelse under en tid av en månad.

I avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet att krigsdomaren
Afzelius och hans medparter måtte för vad i berörda skrivelse
lagts dem till last dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen, varjämte ämbetet hemställde om förpliktande för dem att,
vilken gälda gitte, ersätta kronan kostnaden för Åstrands underhåll
i fängelse en månad sommaren 1918 med 2 kronor 24 öre om dagen. I
en till krigshovrätten ställd skrift yrkade Åstrand, att krigsdomaren Afzelius
och hans medparter måtte åläggas att till Åstrand utgiva skadestånd
med 15 kronor om dagen under den tid av en månad, under vilken
Åstrand på grund av krigsrättens felaktiga förfarande måst tillbringa
i fängelse utöver den, varunder han rätteligen skolat avtjäna sitt straff.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 14 maj 1919. I
utslaget yttrades följande. Som krigsdomaren Afzelius och hans medparter
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
meddelande av ifrågavarande utslag den 17 maj 1918 gjort sig skyldiga
till felaktigt förfarande i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet och härigenom föranlett, att
Åstrand kommit att hållas i fängelse under en tid av två månader i
stället för däremot svarande straffarbete i en månad, prövade krigshovrätten
rättvist dels i förmåga av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma krigsdomaren Afzelius och hans medparter att för vad de sålunda
låtit komma sig till last bota, krigsdomaren Afzelius och vice
auditören Österberg vardera 25 kronor samt en var av de militära

ledamöterna 5 kronor, dels ock förplikta krigsdomaren Afzelius och
hans medparter att ersätta kronan kostnaden för Åstrands underhåll i
fängelse under en månad med tillhopa 67 kronor 20 öre.

Över krigshovrättens utslag hava krigsdomaren Afzelius och hans
medparter ävensom Åstrand anfört underdåniga besvär. Dessa besvär
äro ännu på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

12. Obehörigt kvarhållande i förvarsarrest.

Uti en insänd skrift anförde värnpliktige Ch. W. Betts följande.
Betts, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid 10. kompaniet av Vaxholms
kustartilleriregemente, intog den 16 januari 1918 som vanligt
sitt middagsmål tillsammans med det övriga manskapet. Efter slutad
måltid erhöll han bordbefälhavarens tillåtelse att överbringa en order
till en av sina kamrater. Betts återvände sedan till det bord, där
han förut suttit, men på grund av trängsel kunde han ej genast intaga
sin plats. Bordbefälhavaren underrättade honom då om att daglöjtnanten,
fänriken K. Kihlstedt föregående kväll givit order om att ingen
finge stå vid borden, och att om så skedde, detta skulle betraktas som
orderbrott. Betts bad sina kamrater att lämna honom plats för att
han skulle få tillfälle att sätta sig. Under tiden kom daglöjtnanten
och frågade Betts om orsaken till att han lämnat sin plats och stod.
Betts förklarade sitt beteende under hänvisning till den av honom förmedlade
ordern och tilläde, att han just stode i begrepp att sätta sig.
Daglöjtnanten förklarade då genast Betts arresterad. Betts satt sedan
arresterad från den 16 januari omkring klockan 2.20 e. in. till den
26 januari kl. 6 e. m., då krigsrätt sammanträdde och frikände honom
från allt straff. Daglöjtnantens rapport hade gällt uraktlåtenhet att
lyda förmans i tjänsten givna befallning. På grund av vad Betts sålunda
anfört anhölle han, att militieombudsmannen måtte förhjälpa
honom till den upprättelse och skadeersättning för hans oförskyllt förlorade
frihet, som kunde befinnas skälig och rättvis.

Av handlingar, som i anledning av berörda skrift infordrades,
inhämtades följande.

För att stävja ett särskilt vid 10. kompaniet av nämnda regemente
brukligt ofog att personer, tillhörande manskapet, vid måltiderna
sprunge omkring i matsalen eller ginge och ställde sig vid utgången,
innan alla ännu slutat sin måltid, hade fänriken Kihlstedt i egenskap

av daglöjtnant låtit genom bordbefälhavarna meddela, att lian koinme
att anse som brott mot given order, om någon lämnade sin bordsplats
före uppställning utan särskilt viktigt skäl, såsom för att begära permission.

I en den 16 januari 1918 dagtecknad rapport anmälde fänriken,
att Betts påträffats stående vid sidan av sitt bord i matsalen, trots
att bordbefälhavaren med hänvisning till fänrikens förenämnda befallning
givit honom order att sätta sig, samt att Betts av fänriken tillsagts
arrest.

Vid förhör inför kompanichefen den 17 januari 1918 erkände

Betts rapportens riktighet så till vida, att han medgav, att han läm nat

sin plats vid bordet före uppställningen till marsch, men framhöll,
att detta ej skett i avsikt att bryta mot någon föreskrift, utan att
Betts hade, då han sett, att städarna stode i begrepp att lämna matsalen,
velat fullgöra en av flaggmaskinisten Bylund given order att
tillsäga en av dessa att lämna en vedbodnyckel till flaggmaskinisten.

Hörd av bataljonschefen samma den 17 januari, vidhöll Betts sina
inför kompanichefen lämnade uppgifter med följande tillägg. Betts
hade erhållit bordbefälhavarens tillåtelse att lämna bordet för att framföra
ordern om vedbodnyckeln. Då Betts kommit tillbaka, hade han
sökt komma fram mellan ryggarna på kamraterna för att sätta sig,
men detta hade ej lyckats honom, enär det vore för trångt mellan

bänkarna särskilt då de voro fullsatta med folk. Betts hade då ställt

sig vid ändan av bordet för att där avvakta, att kamraterna slutat
sin måltid. Efter några sekunder hade bordbefälhavaren tillsagt honom
att sätta sig, varför Betts tillsagt kamraterna att resa på sig och gå
ut åt sidan för att lämna honom tillfälle att komma in på sin plats.
I samma ögonblick hade fänriken kommit tillstädes och frågat, varför
Betts lämnat sin plats vid bordet. Betts hade då uppgivit, att det
varit för att »lämna order till städaren», men Betts kunde ej påminna
sig, om han samtidigt meddelat, att han fått bordbefälhavarens medgivande
att lämna bordet. Betts hade av fänriken fått order att sätta
sig, vilket han gjorde. Betts förnekade således att han underlåtit fullgöra
vare sig bordbefälhavarens eller daglöjtnantens order att sätta sig.

Vid förhöret inför bataljonschefen berättade i övrigt följande
därvid hörda personer.

Bordbefälhavaren, 2. klass kustartilleristen Bror Högkvist:

Han intygade sanningen av Betts’ inför bataljonschefen lämnade
uppgifter.

Värnpliktige Arvid Rudén: Han hade ej hört, att Betts fått Hög -

kvists tillstånd att lämna bordet. Betts hade ej gjort några försök
att komma in på sin plats förrän Högkvist sagt åt honom att sätta
sig. Rudén hade hört, att Betts bett honom att flytta på sig, och
just då Rudén och kamraterna voro i begrepp att resa sig, hade
fänriken infunnit sig och tilltalat Betts. Fänriken hade givit Betts
order att sätta sig, vilket Betts gjort.

Värnpliktige Ragnar Alexander Säfström: Han hade hört, att Betts
fått Högkvists tillstånd att lämna bordet. Säfström hade ej förmärkt,
att Betts gjort antydning att sätta sig, förrän han därom fick tillsägelse
av Högkvist, men Betts hade sökt sätta sig omedelbart efter det han
erhållit tillsägelsen. Fänriken hade kommit i samma ögonblick.

Värnpliktige Erik Gerhard Engman: Betts hade ej satt sig vid

återkomsten till bordet. Han hade erhållit order av Högkvist att sätta
sig men ändå ej gjort det. Engman hade svårt att bestämma tiden
mellan Högkvists order och fänrikens ankomst, men uppgav, att »nog
var det ungefär två minuter».

Fänriken Kihlstedt: Betts måtte hava stått i inre rummet minst
en och en halv minut, enär fänriken annars skulle hava sett honom, när
han från yttre rummet, där han talade med städaren, begav sig till sin plats.

Genom resolution den 18 januari 1918 överlämnade t. f. regementschefen
överstelöjtnanten Axel Ludvig Törner målet till krigsrätt.

Vid krigsrätten, där målet förekom den 26 januari 1918, avgav
Betts en berättelse i huvudsaklig överensstämmelse med vad han uppgivit
vid förhören inför kompanichefen och bataljonschefen.

Såsom vittnen i målet hördes förenämnda Högkvist, Rudén, Säfström
och Engman, vilka därvid berättade följande.

1) Högkvist: Vittnet hade vid i målet ifrågakomna tillfälle tjänstgjort
såsom bordbefälhavare i matsalen. Order hade utfärdats att ingen
finge stå i matsalen under måltiden, om vilken order Betts också
erhållit besked. Vid middagsmåltiden ifrågavarande dag hade Betts
erhållit tillstånd av vittnet att i ett tjänsteärende lämna bordet. Betts
hade vid återkomsten sökt att intaga sin plats vid bordet, därvid han
haft den tredje platsen i ordningen, räknat från bordets ytterända.
Betts hade emellertid ej kunnat komma fram till sin plats, varför han
ställt sig vid bordsändan. Betts, som av vittnet fått tillsägelse att
sätta sig, hade därpå yttrat till sina kamrater: »Maka er, så att jagkan
komma fram.» Kamraterna hade just skolat resa sig upp, då fänriken
kommit tillstädes. Vittnet ansåge, att Betts ej kunnat handla snabbare
än han gjort för att intaga sin plats samt att Betts stått vid
bordsändan så kort stund att det ej kunde räknas i minuter».

2) Rudén: Vittnet hade iakttagit, att Betts lämnat sin plats vid
bordet för att uträtta ett ärende. Då han återkommit in i matsalen,
hade han ställt sig invid en vägg. Vittnet hade icke hört, att Betts
sagt åt kamraterna att resa sig upp. Vittnet hade emellertid hört
Högkvist säga till Betts, att han skulle sätta sig, varpå Betts tillsagt
kamraterna att resa sig. Då vittnet och vittnets kamrater skulle resa
sig för att lämna plats åt Betts, hade fänriken kommit tillstädes.
Betts hade stått omkring en halv minut.

3) Säfström: Vittnet hade vid middagsmåltiden suttit mitt emot
Betts, som erhållit tillstånd av Högkvist att avlägsna sig från bordet.
Då Betts kom tillbaka, hade vittnet sett, att han ställde sig vid ena
ändan av bordet. Högkvist hade tillsagt Betts att sätta sig. Betts
hade då sökt att intaga sin plats vid bordet men ej kommit fram.
Under tiden hade fänriken kommit tillstädes; samt

4) Engman: Vittnet hade vid ifrågavarande tillfälle suttit bredvid
Betts på vänster sida om honom. Betts hade lämnat sin plats vid
bordet för att uträtta något ärende. Då han kommit tillbaka, hade
han ställt sig vid ändan av bordet. Högkvist hade då sagt åt honom,
att han skulle sätta sig. Yittnet kunde ej erinra sig vad vid tillfället
vidare tilldragit sig, enär vittnet haft sin uppmärksamhet riktad på
den framsatta maten, men vittnets uppfattning hade varit, att Betts
ej kunnat komma fram till sin plats, med mindre att hans kamrater
rest sig upp från bordet.

Enligt vid krigsrätten företedda bevis förekom Betts ej i straffregistret
och var han ej vid regementet straffad.

Åklagaren, krigsfiskalen L. Uddenberg, yrkade ansvar å Betts för
vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning.

Krigsrätten avkunnade följande utslag i målet: Som det icke
emot Betts bestridande blivit ådagalagt, att Betts vid i målet ifrågakomna
tillfället vägrat eller underlåtit att lyda honom i tjänsten given
befallning eller att Betts eljest gjort sig skyldig till straffbart förfarande,
bleve Betts från ansvar i målet frikänd.

Krigsrättens utslag blev icke överklagat. I

I anledning av vad sålunda förekommit anförde militie ombudsmannen
Östergren i skrivelse till t. f. chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
följande.

Betts syntes under tiden den 16—den 26 januari hava kvarhållits
i förvarsarrest. Det fel, som lades Betts till last, syntes emellertid
icke hava varit av svårare beskaffenhet. Betts vore förut ostraffad,

och då förseelsen skulle hava begåtts i närvaro av ett större antal
vittnen, torde ingen anledning funnits att befara, att Betts skulle undanröja
tillgänglig bevisning. Frånsett att tillräcklig anledning att tillsäga
Betts arrest väl knappt förelåg, därest det uppgivna felet varit
konstaterat, syntes vidare kunna anmärkas, att fänrikens rapport knappast
kunde anses innehålla konstaterandet av ett fel. Och vid såväl
kompanichefens som bataljonschefens förhör syntes sådana omständigheter
hava framkommit att Betts oskuld bort anses konstaterad eller
åtminstone sannolik. Då militieombudsmannen funnit anmärkningsvärt,
att fänriken tillsagt Betts arrest och att t. f. regementschefen ej förordnat
om arrestens upphörande, anmodades t. f. regementschefen att inkomma
med yttrande för egen del ävensom av fänriken Kihlstedt.

I avgivet yttrande anförde fänriken Kihlstedt följande. Under
den tid år 1918 (12—15 januari) före Betts arrestering, fänriken varit
tyglöjtnant, hade ordningen i matsalen lämnat mycket övrigt att önska.
Manskapet brukade springa omkring i matsalen under måltiden. Särskilt
de, som suttit långt in på bänkarna, brukade ställa sig utefter väggarna
och i gångarna närmare utgången innan alla slutat sin måltid, antagligen
för att i ett obevakat ögonblick smita ut eller för att när uppställning
kommenderats, kunna rusa ut före dagbefälet och sålunda
springa från uppställningen till avmarsch. Fänriken hade hela tiden
försökt stävja ofoget dels genom att tillhålla kompanidagunderofficerarna
att tillse, att folket satt kvar på sina platser, dels ock genom att tillsäga
de stående att sätta sig. Vid 1. och 8. kompanierna blev förhållandet
därigenom bättre, men vid 10. kompaniet inträdde ingen
nämnvärd ändring, utan såg fänriken ofta på deras miner, vilka bleve
tillrättavisade, att de ansåge sig tvungna att lyda, när officeren stod
framför dem, men att de, då denne vände ryggen till, icke längre
tänkte bry sig om honom. Det blev sålunda tydligt, att fänriken
måste vidtaga strängare åtgärder, om han skulle kunna upprätthålla
disciplinen vid detta kompani. Emellertid ville han ännu en gång i
godo försöka bibringa ordning, varför han den 15 på aftonen kompanivis
meddelade bordbefälhavarna, att ingen finge lämna sin plats förr
än uppställning kommenderats samt att, om någon av fänriken påträffades
stående i matsalen dessförinnan, denne skulle behandlas som om
han icke åtlytt given order, såvida han icke kunde visa särskilt viktiga
skäl för att han vore stående, såsom att han vore matutdelare i arbete
eller vore på väg för att begära permission från matsalen. Detta hade
efter följande kvällsmåltid meddelats allt närvarande manskap. När
fänriken mot slutet av nästföljande dags middagsmåltid gick genom

matsalen, drog sig i bortersta avdelningen därav ett vid öppningen i
gången framtittande ansikte hastigt tillbaka. Vid sitt inträde i avdelningen
upptäckte fänriken på andra sidan öppningen Betts stående
men gick dock först fram till det bord, vid vilket den andre måste
hava satt sig, utan att dock kunna se, vem som varit uppe. Härefter
gick han fram emot Betts, vilken icke såg ut att hava någon tanke
på att sätta sig, där han fortfarande stod kvar i samma ställning
makligt lutad mot väggen. Framkommen hade fänriken frågat Betts,
varför han icke satt på sin plats, varvid Betts uppgav, att han haft
ett ärende till en arreststädare. Tillfrågad, varför han icke satt sig
efter återkomsten, svarade Betts, att han icke velat störa sina kamrater,
vilka ännu icke slutat äta. Fänriken ansåg icke detta senare
vara något skäl för att underlåta att efterkomma hans befallning om
att ingen finge stå i matsalen, i synnerhet som han många gånger sett,
hur liten hänsyn man brukade fästa vid kamraterna, då det gällde att
komma upp från sin plats. Fänriken frågade Högkvist, varför han
icke givit Betts order att sätta sig. Denne uppgav då, att han sagt
till Betts att sätta sig men att denne icke brytt sig om att lyda honom.
Därefter hade fänriken tillfrågat Rudén, Säfström och Engman, vilka
sutto närmast Betts, om de hört Högkvists order till Betts att sätta
sig, vilket av dem bejakades, samt om Betts därefter gjort min av att
sätta sig, vilket av dem förnekades. Till yttermera visso frågade han
dem var och en personligen ävensom Högkvist, om de ansåge, att Betts
underlåtit att efterkomma den erhållna befallningen, på vilket såväl
Högkvist som de tre övriga svarade ja. Om några ansatser från Betts
sida att sätta sig nämndes vid tillfället ingenting. På grund av vad
som förekommit i matsalen, vad fänriken själv vid det ifrågavarande
tillfället iakttagit, samt de uppgifter, som härvid lämnats, ansåg fänriken
krigslydnadens upprätthållande fordra, att Betts tillsades arrest,
vilket också omedelbart skedde. Fänriken ville nämna, att Säfström,
omedelbart före förhöret inför bataljonschefen, på fråga av fänriken
svarat, att han ansåge Betts hava stått åtminstone ett par minuter
från det Högkvist gav honom order att sätta sig, till dess fänriken
kom. Beaktansvärda syntes även Engmans uppgifter inför bataljonschefen,
emedan han icke i likhet med de övriga vittnena befann sig
på bataljonschefsexpeditionen och där åhörde Betts förklaring utan först
senare efter erhållen kallelse infann sig. Slutligen ville fänriken meddela,
att under hans daglöjtnantstjänst efter den 16 januari (17 och 18
januari samt 2—8 februari) ingen anmärkning mot ordningen i matsalen
förekommit.

Militieombudsniaiinens ämbetsberättelse. 8

För egen del anförde t. f. regementschefen följande. Enligt § 96
i lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore förman berättigad
att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyldig till
fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyrades
och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
funnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest. För alla, som vore
medvetna om alla de svårigheter, som uppreste sig mot dagbefälet vid
upprätthållandet av ordningen med mera just under måltiderna i matsalarna
i allmänhet och den ifrågavarande i synnerhet därför att den
bestode av flera kassematter och icke vore överskådlig, måste det stå
alldeles självklart, att här just förelåge nödvändighet att tillsäga arrest.
Hade så ej skett, ansåge t. f. regementschefen att daglöjtnanten förfarit
felaktigt, detta så mycket mera som tillsägelse av förvarsarrest
allenast vore ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över
den felaktige ägde bestraffningsrätt i disciplinmål, ville i laga ordning
besluta. Av de till t. f. regementschefen inkomna handlingarna hade
han funnit, att fullständig utredning genom bataljonsförhöret om brottets
beskaffenhet och Betts straffbarhet ej vunnits, varför han enligt
strafflagen för krigsmakten § 204 hänsköt målet till krigsrätt. Att
han därvid på samma gång icke förordnade om Betts försättande på
fri fot, vore beroende bland annat därpå, att han vore övertygad om
Betts upprepade olydnad och att tillfällen icke borde beredas honom
att före krigsrättens sammanträde samtala och rådgöra med sina kamrater
med flera i denna sak. Att Betts kom att sitta i förvarsarrest
några dagar längre än som i allmänhet plägade vara förhållandet, vore
beroende på den tillfälligheten, att ärendet föredrogs inför t. f. regementschefen
den 18 januari och att ny krigsrätt icke skulle sammanträda
förrän den 26 samma månad. I detta fall hade t. f. regementschefen
tillämpat den rätt, som § 97 i lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes givit honom, emedan han ansåge, att Betts förseelser
vore av svårare beskaffenhet och att det för krigslydnadens upprätthållande
vore av vikt, att den tilltalade icke före krigsrättens sammanträde
vistades på fri fot. Det vore för upprätthållandet av disciplinen
vid regementet att beklaga, att krigsrätten kommit till det för t. f.
regementschefen oväntade resultatet, att Betts icke ådömdes arrestbestraffning.
T. f. regementschefen anhölle, att Betts klagoskrift icke
måtte till någon militieombudsmannens åtgärd föranleda.

I avgivna påminnelser yttrade därefter Betts. T. f. regementschefen
framhöll, att enligt § 96 i lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes förman ägde rätt att tillsäga den felande förvarsarrest.

Denna punkt torde i förvarande fall sakna tillämpning, enär Betts
enligt krigsrättens utslag ej gjort sig skyldig till något fel. T. f. regementschefen
betonade nödvändigheten av att tillsäga arrest med hänvisning
till svårigheten att hava överblick över hela matsalen. Det
syntes Betts, som borde fänriken desto mera bifallit hans anhållan att
få lämna en förklaring i stället för att avvisa denna med ett svar, som
ginge ut på att Betts nog skulle få detta vid bataljonsförhöret. Vad den
långa arresteringen anginge, så syntes det Betts, att full klarhet hade vunnits
vid bataljonsförhöret och att t. f. regementschefen redan då hade kunnat
fälla domen. Det hade förvånat Betts, att t. f. regementschefen i sin skrivelse
utan motivering tillvitade honom en upprepad olydnad, då han icke visste sig
hava begått något, som stört den laga ordningen. Att disciplinen skulle blivit
rubbad genom hans frikännande, förefölle honom mindre sannolikt, i
synnerhet som krigsrättens beslut enligt hans och hans kamraters uppfattning
vore rättvist och han för övrigt för egen del starkt hölle på
den militära ordningen. I fänrikens yttrande framhölles, att dennes
order delgivits Betts och hans kamrater vid föregående kvällsmåltid.
Betts hade emellertid då haft permission, vilket, efter vad han antoge,
permissionslistan för den dagen kunde uppvisa. Att han fortfarande
stått, när fänriken inträdde, ville Betts framhäva som ett bevis på sin
oskuld och sitt goda samvete. Han hade ju kunnat smita in och sätta
sig, när han såg fänriken komma. Vad anginge den ringa hänsyn,
som brukade tagas till kamraterna, då man skulle upp från sin plats,
hade ju alla slutat måltiden, när uppställning kommenderades. Att en
och annan bleve knuffad, kunde väl knappast undgås, då alla försökte
komma ut. Om allt ginge lugnt och stilla, skulle nog för övrigt påstötning
göras om snabbare uppställning. Vad vittnenas utsaga vid
ifrågavarande tillfälle beträffade, så hade samma fråga varit uppe vid
krigsrätten. De uppgåvo inför rätten, att ungefär följande frågor framställts
till dem av fänriken: Om vittnena hade hört Högkvists givna
order, om de hade sett, vad som försiggått, och om de kunde klargöra
det vid förhör, samt om deras nummer och namn. Att fänriken frågat
Säfström personligen före förhöret, ansåge Betts böra lämnas utan avseende.
Han själv insattes i arrest för att ej kunna rådgöra med vittnena.
Han kunde därför icke förstå, vad rätt hans motpart haft att
tala med vittnena angående målet. Vittnenas utsaga inför krigsrätten
efter avlagd ed borde naturligtvis anses vara det enda riktiga och
tillförlitliga bevismaterialet. Med stöd av vad sålunda anförts vidhölle
Betts sin begäran att militieombudsmannen måtte hävda hans rätt och
förhjälpa honom till skälig upprättelse och skadeersättning.

Med överlämnande av samtliga handlingarna i ärendet anmodades
härefter t. f. regementschefen att inkomma med förnyat yttrande för
egen del ävensom av fänriken Kihlstedt.

I förnyat yttrande anförde fänriken i huvudsak följande. Vid
förhöret inför krigsrätten uppgåvo Rudén, Säfström och Engman, att
Betts efter återkomsten till bordet ställt sig vid väggen på sidan om
detta, vilket ju vore ett tydligt brott mot föreskriften, att ingen finge
stå i matsalen. Även om Betts, såsom Högkvist uppgav, gjort ett försök
att sätta sig, men detta varit så svagt, att ingen av de kamrater,
han skulle passera för att komma till sin plats, märkt det, ansåge
fänriken icke detta kunna fritaga Betts från ansvar. Han borde ovillkorligen,
om han »starkt hölle på den militära ordningen» och alltså
i första hand lydde order, hava kunnat komma tillbaka till den plats,
han tidigare lämnat. Av vittnenas uppgifter ansåge fänriken följaktligen
Betts brottslighet tydligt framgå. Betts uppgift att krigsrättens
utslag ådagalagt hans oskuld, vore oriktig. Utslaget innehölle, att
»det icke emot Betts bestridande blivit ådagalagt, att Betts begått
förseelsen». Detta uteslöte icke, att lian gjort sig skyldig till den,
utan sade endast, att han icke kunde dömas till straff emot sitt nekande.
Fänriken hade avbrutit Betts försäkringar om, att han stod, emedan
han icke ville störa sina kamrater, för att genom frågor få fullständig
klarhet om, huruvida Betts kunde anses fullt skyldig till den förseelse,
han sett honom begå. Betts hade icke sagt, att han saknat kännedom
om förbudet att stå i matsalen. Av fänrikens förhör i matsalen
samt av Högkvists uppgift inför krigsrätten framginge, att Betts haft
kännedom om förbudet. Att Betts icke satte sig, när fänriken kom,
berodde på att Betts stod vänd halvt ifrån fänriken, varför Bettt icke
såg fänriken förr, än denne var alldeles inpå honom. Beträffande vittnenas
utsaga såsom det enda riktiga och tillförlitliga bevismaterialet
vore fänriken av samma åsikt som Betts men endast under förutsättning
att krigsrätten genom vittnesförhöret skaffat sig en fullständig
inblick i situationen, vilket icke kunde anses varit fallet vid detta tillfälle.
Krigsrätten hörde nämligen endast Betts kamrater utan att
bevilja fänrikens anhållan att bliva hörd såsom vittne, vilken rätt tillkommit
honom jämlikt § 58 i lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. Av vittnenas utsaga inför krigsrätten hade för övrigt Betts
brottslighet framgått. Genom vittnenas utsaga fritogs Betts endast
från den ytterligare förseelsen att icke efterkomma Högkvists nya order
om samma sak, vilken förseelse framginge av vad fänriken iakttog i
matsalen, vittnenas där lämnade uppgifter, Säfströms upplysning före

bataljonsförhöret samt Engmans uppgifter vid detta förhör. Fänriken
ansåge, att icke något framkommit, som kunde styrka Betts »rätt»
eller berättiga honom till »upprättelse och skadeersättning».

T. f. regementschefen anförde i sitt förnyade yttrande följande.
Såsom av handlingarna framginge hade den ordningsföreskriften utfärdats,
att ingen finge stå i matsalen under måltiden. Av berörda order
hade Betts också erhållit besked såsom framginge av Högkvists inför
krigsrätten avlagda vittnesmål. Av de i målet hållna förberedande
förhören framginge, att Betts, sedan han återkommit in i matsalen,
ej satt sig ned vid bordet utan förblivit stående i salen. Enligt de
berättelser, som vid förhöret inför bataljonschefen avgåvos av Rudén
och Säfström, hade Betts, ehuru han, enligt vad han själv hos militieombudsmannen
anfört, hölle starkt på den militära ordningen, vid sin
återkomst in i matsalen ej gjort något frivilligt försök att komma in
till sin plats vid bordet och sätta sig ner därstädes, och enligt Engmans
berättelse vid nämnda tillfälle satte sig Betts ej ens, då Högkvist
gav honom order att sätta sig. Av de utav Rudén, Säfström och Engman
avgivna berättelserna, sådana de funnes återgivna i förhörsprotokollet
— det enda material, som stått till t. f. regementschefens förfogande
vid sakens bedömande — hade t. f. regementschefen fått den
uppfattningen rörande Betts förhållande vid tillfället i fråga, att hans
beteende icke vore att anse såsom en tjänsteförsummelse utan fastmer
av svårare beskaffenhet, i det han visat uppenbart trots mot given
order. På grund därav hade t. f. regementschefen för krigstuktens
upprätthållande inom regementet ansett det vara lämpligt, att Betts
fortfarande kvarbleve i förvarsarrest i avvaktan på krigsrättens beslut.
I övrigt åberopade t. f. regementschefen vad han förut i saken anfört
och hemställde tillika, att Betts yrkanden om upprättelse och skadeersättning
måtte lämnas utan avseende.

* *

* I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 18 februari 1919
anförde militieombudsmannen Östergren härefter följande.

96 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes innehölle
följande bestämmelse:

»Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring
gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom
krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens
upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande,
som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.
Enahanda rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende å
underordnad, såvida den överordnade är av officers eller underofficers grad.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmäles, är allenast
ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.»

Uti 97 § i samma lag stadgades följande:

»Befälhavare, vilken på grund av stadgandet i 204 § strafflagen
för krigsmakten hänskjuta åtal mot honom underlydande person till
krigsrätts behandling, må, ändå att skäl till häktning icke förekommer,
förordna, att den tilltalade skall hållas i förvarsarrest, varom i 96 §
förmäles, till dess krigsrätten sammanträder. Sådant förordnande må
dock icke meddelas i annat fall, än då förseelsen är av svårare beskaffenhet
och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig
vikt, att den tilltalade icke lämnas på fri fot.»

Slutligen föreskreves i 99 § i meranämnda lag följande:

»År ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt
i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnda
att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva
rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge
det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.»

I det förevarande fallet förekom, att Betts lämnat bordet i matsalen
före uppställningen; att Betts icke satt sig genast efter återkomsten
till bordet; samt att Betts, som i anledning härav fått tillsägelse
av bordbefälhavaren Högkvist att sätta sig, icke gjort detta
innan fänriken Kihlstedt tillstädeskom.

Att Betts lämnade bordet kunde så mycket mindre föranleda
någon anmärkning mot honom som han därtill, enligt vad vid förhören
inför bataljonschefen upplystes, erhållit Högkvists tillstånd.

Vid samma förhör intygade Högkvist riktigheten av Betts uppgifter
att Betts vid återkomsten till bordet sökt komma mellan ryggarna
på kamraterna för att åter sätta sig, men att detta icke lyckats honom;
att Betts, som ställt sig vid ändan av bordet, efter några sekunder
fått tillsägelse av Högkvist att sätta sig; att Betts genast tillsagt kamraterna
att resa på sig och gå åt sidan för att lämna Betts tillfälle
att komma in på sin plats, samt att det varit i detta ögonblick som
fänriken kommit till bordet och frågat Betts om anledningen, varför
Betts lämnat bordet.

Genom Rudéns, Säfströms och Engmans vid sistnämnda förhör
avgivna berättelser, i vad de strede mot Betts av Högkvist vitsordade
uppgifter, torde icke kunna anses styrkt vare sig att Betts ej sökt
sätta sig genast efter återkomsten till bordet eller att han — vad
fänriken Kihlstedt och överstelöjtnanten Törner närmast torde avsett
att lägga honom till last — trotsat Högkvists order till Betts att
sätta sig.

Ehuru militieoinbudsmannen sålunda, vad först anginge fänriken
Kihlstedts åtgärd att tillsäga Betts förvarsarrest, måste härutinnan
vidhålla sin förut uttalade uppfattning, att densamma varit obefogad,
helst de Betts åtgöranden, som fänriken ansett brottsliga, iakttagits
av ett stort antal vittnen, varför anledning icke funnits att befara,
att Betts skulle kunna undanröja bevisning, hade militieombudsmannen
dock, med hänsyn till vad fänriken i sitt första yttrande anfört angående
de upplysningar, han vid det ifrågavarande tillfället erhållit om Betts
uppträdande, samt särskilt därtill att Betts först vid förhöret inför
bataljonschefen syntes hava omtalat, att Betts haft Högkvists tillåtelse
att lämna bordet, funnit sig kunna låta bero vid vad i denna del av
målet förekommit.

När överstelöjtnanten Törner i egenskap av t. f. regementschef
genom resolutionen den 18 januari 1918 hänsköt målet till krigsrätt,
var läget helt annorlunda än då fänriken Kihlstedt tillsade Betts arrest.
Vid målets hänskjutande till krigsrätt hade överstelöjtnanten bort lämna
besked, huruvida Betts skulle kvarstanna i förvarsarrest; underlåtenheten
härav kunde dock i förevarande fall anses hava varit av mindre betydelse,
eftersom överstelöjtnanten var övertygad om Betts »upprepade»
olydnad och förty samt för att tillfälle icke skulle beredas Betts att
före krigsrättens sammanträde samtala med och rådgöra med sina kamrater
med flera i denna sak, avsett att Betts fortfarande skulle hållas
i förvarsarrest. •

Såsom anledning till att överstelöjtnanten överhuvud hänsköt
målet till krigsrätt hade överstelöjtnanten uppgivit, att fullständig
utredning genom bataljonsförhöret om brottets beskaffenhet ej vunnits.

Militieombudsmannen hölle emellertid före att genom det nämnda
förhöret snarare fullständig utredning vunnits om att något brott icke
begåtts av Betts.

Men även om vid en blivande utredning skulle kunnat konstateras
att Betts, sedan han med behörigt tillstånd avlägsnat sig från bordet,
vid återkomsten icke självmant satt sig med den skyndsamhet, som
ansetts vid tillfället hava varit av nöden, eller att Betts icke genast

efterkommit Högkvists order att sätta sig, måste den förseelse, varom
Betts sålunda kunnat bliva övertygad, anses så ringa att, om den
överhuvud skolat bestraffas, den likväl ingalunda motiverat Betts kvarhållande
i förvarsarrest.

Åtgärden att beröva en person friheten vore under alla omständigheter
synnerligen allvarlig. Även om tillsägande av förvarsarrest
icke kunde jämställas med häktning, varmed alltid sammanhängde
angivelse eller åtal för brott av viss svårare beskaffenhet, måste dock
förstnämnda åtgärd användas med stor urskillning. Härtill komme
att Betts under den tid av tio dagar, därav åtta på överstelöjtnanten
Törners ansvar, Betts hölls i förvarsarrest, icke fick deltaga''i tjänstgöring;
den ifrågakomna åtgärden, varigenom Betts’ utbildning eftersattes,
var sålunda även ur det allmännas synpunkt betänklig.

Det fel i tjänsten, vartill överstelöjtnanten Törner enligt vad ovan
nämnts gjort sig skyldig, funne militieombudsmannen vara av den art
att det icke boi''de undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge
fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att för sagda fel ställa överstelöjtnanten
Törner under åtal inför krigshovrätten samt därvid yrka
ansvar å överstelöjtnanten efter lag och sakens beskaffenhet ävensom
understödja de ersättningsanspråk, som Betts, i målet hörd, kunde
komma att däruti framställa.

Uti ett till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet,
att överstelöjtnanten Törner för vad i skrivelsen lagts
honom till last måtte dömas till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Med överlämnande av en till krigshovrätten ställd skrift,
däri Betts yrkat att av örverstelöjtnanten Törner utbekomma skadestånd
med 1,000 kronor, hemställde överkrigsfiskalsämbetet därjämte,
att Betts måtte av överstelöjtnanten Törner tillerkännas skälig ersättning,
som icke borde sättas högre än 5 kronor för en var av i målet
ifrågakomna åtta dagar eller, därest förvarsarresten skulle jämväl i
detta avseende likställas med häkte, 10 kronor om dagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 24 september 1919. I utslaget
yttrades följande. Som överstelöjtnanten Törner vid utövning
av honom i egenskap av tillförordnad regementschef jämlikt 97 § lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes tillkommande rätt att
förordna om honom underlydande persons hållande i förvarsarrest förfarit
felaktigt genom sin underlåtenhet att efter ovanberörda förhör förordna
om Betts frigivande ur förvarsarresten, prövade krigshovrätten rättvist
dels döma överstelöjtnanten Törner för vad han sålunda låtit komma

sig till last att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå arrest
utan bevakning i 5 dagar dels ock förplikta överstelöjtnanten Törner
att utgiva skadestånd till Iletts för honom genom överstelöjtnanten
Törners förfarande tillskyndat lidande med skäliga ansedda 50 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Värnpliktig dömd till sträft'' för underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring
vid tillfällen, då han på grund av ådömd förlust av medborgerligt
förtroende icke varit berättigad fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Vid en i sammanhang med inspektion av Skånska trängkåren
den 20 november 1918 förrättad granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes följande.

Vid sammanträde den 24 september 1917, då krigsrätten bestod
av vice krigsdomaren H. Areskoug, auditören Nils Kamph, kaptenen
Mac Berlin och fanjunkaren C. Gr. Forssell, förekom rannsakning med
värnpliktige nr 218 2/1904 Oscar Jönsson Hagman från Malmö S:t Caroli
församling.

Protokollet för berörda sammanträde innehåller härom följande.

Chefen för 1. kompaniet, kaptenen Harald Granlund hade anmält,
att värnpliktige Hagman den 21 september 1917 inställts vid kompaniet
genom polismyndighetens försorg. Enligt rapporten hade Hagman varit
inställelseskyldig den 10 september 1917.

Vid förhör inför kaptenen Granlund den 22 september 1917 uppgav
Hagman bland annat, att han den 17 augusti 1917 frigivits efter
att hava avtjänat 5 år 5 månaders straffarbete för inbrottsstöld och
vore förlustig medborgerligt förtroende i 3 år utöver strafftiden.

Genom beslut den 23 september 1917 överlämnade chefen för
Skånska trängkåren målet till krigsrätt. I kårchefens resolution hade
icke lämnats föreskrift om att Hagman skulle häktas eller hållas i
förvarsarrest. Utdrag av allmänna straffregistret hade icke bifogats
handlingarna.

Ej heller vid krigsrätten företeddes dylikt utdrag. Hagman uppgav
emellertid jämväl vid krigsrätten att han undergått bestraffning
för sjunde resans stöld i förening med inbrott. Däremot innehåller
protokollet ingenting om vad Hagman kunde hava upplyst om tiden
för frigivningen och för förlusten av medborgerligt förtroende.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 9

Genom utslag förenämnda den 24 september dömdes Hagman
jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten att för rymning undergå
vaktarrest i tre (lagar, varjämte krigsrätten förklarade att Hagman
skulle ställas på fri fot, om ej annat skäl för hans kvarhållande i
häkte förefunnes än ifrågavarande åtal.

Vid sammanträde den 23 oktober 1918, då krigsrätten utgjordes
av krigsdomaren B. Borgström, auditören Kamph, kaptenen Berlin
och fanjunkaren B. A. Kihlström, förekom åter rannsakning med
Hagman.

Enligt rapport av daglöjtnanten hade Hagman, som underlåtit att
inställa sig till repetitionsövning, blivit den 10 oktober 1918 inställd av
polismyndighet samt därefter insatt i förvarsarrest. Efter förhör den
11 oktober inför kaptenen Granlund förordnade kårchefen den 12
oktober, att målet skulle överlämnas till krigsrätt. Remissen innehöll
ej något om att Hagman skulle häktas eller att han skulle kvarsitta i
förvarsarrest eller därur frigivas. Krigsrättens protokoll angav emellertid
att Hagman var häktad.

Hagman förklarades av krigsrätten förvunnen att hava, i avsikt
att undandraga sig krigstjänsten, underlåtit att inställa sig vid kåren
den 10 september 1918 till fullgörande av honom åliggande repetitionsövning
samt därifrån uteblivit till den 11 oktober 1918, då han genom
polisens försorg dit införpassades. Hagman dömdes jämlikt 48 och 50
§§ strafflagen för krigsmakten att för rymning undergå vaktarrest i
åtta dagar. Härjämte förordnade krigsrätten, att Hagman genast skulle
försättas på fri fot, om ej annat skäl för hans kvarhållande i häkte
förefanns än förevarande åtal.

Enligt ett vid krigsrätten företett utdrag av det allmänna straffregistret
hade Hagman den 16 augusti 1912 av Kungl. Maj:t dömts för
sjunde resan stöld medelst inbrott till straffarbete i 5 år jämte förlust
av medborgerligt förtroende intill dess 3 år förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven samt efter utståndet straff frigivits
från straffängelset i Mariestad den 17 augusti 1917.

Värnpliktslagen den 17 september 1914 innehöll i § 10 mom. 2,
sådant detta moment lydde innan paragrafen genom lagen den 24 maj
1918 erhöll ändrad lydelse, följande bestämmelse: »Är värnpliktig förlustig
medborgerligt förtroende intill dess viss tid förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven, må han ej fullgöra honom åliggande
tjänstgöring förrän han återvunnit medborgerligt förtroende. Sådan
värnpliktig anses då likställd med den, som erhållit uppskov med tjänstgöring.
» Från och med den 15 juli 1918, då nämnda lag av den 24

maj samma år trädde i kraft, gälla dels samma bestämmelser i avseende
å värnpliktig, vilken på grund av honom ådömd straffpåföljd
är utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap.
19 § allmänna strafflagen, dels ock vissa övergångsbestämmelser till
lagen av den 24 maj 1918, av vilka framgår att den, som dömts förlustig
medborgerligt förtroende, skall i samma mån som den, vilken
dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vara utestängd från
behörighet, rättighet och förmån.

Då Hagman således icke lagligen var berättigad att fullgöra
värnpliktstjänstgöring, hade han icke heller bort dömas till straff för
uteblivande från dylik tjänstgöring.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodades kårchefen att
inkomma med yttrande av ledamöterna av krigsrätten vid ifrågavarande
tillfällen.

Uti av kårchefen insända yttranden anförde:

l:o) Vice krigsdomaren Areskoug. I utslag den 24 september 1917
hade krigsrätten dömt värnpliktige Hagman att jämlikt 50 och 53 §§
strafflagen för krigsmakten för rymning undergå tre dagars vaktarrest.

Areskoug medgåve oförbehållsamt att han vid utslagets meddelande
förbisett, att bestämmelsen i § 10 värnpliktslagen fått ändrad
lydelse den 17 september 1914, och att, då Hagman, som var förlustig
medborgerligt förtroende på viss tid, på grund av paragrafens nuvarande
lydelse icke lagligen var berättigad fullgöra värnpliktstjänstgöring,
han heller icke bort dömas till straff för uteblivande från dylik tjänstgöring.
Dock ville Areskoug framhålla, att en bidragande orsak till
detta hans förbiseende otvivelaktigt varit dels innehållet uti kompanichefens
rapport med kategoriskt meddelande om Hagmans inställelseskyldighet
den »17» september 1917 och uti förhörsprotokollet, däri
Hagman erkänt rapportens riktighet och uppgivit orsaken till uteblivandet
att söka i den omständigheten att han icke »tagit del av
tidningarnas kungörelser» dels ock saknaden av någon som helst antydan
om värnpliktslagens förbud för Hagman att fullgöra sin tjänstgöring
i de från kårchefen överlämnade handlingarna.

Av handlingarna i målet framginge vidare, att krigsrätten varit
i saknad av utdrag från allmänna straffregistret, vilket egentligen bort
hava tillföljd ett uppskov för införskaffande av dylikt, en åtgärd som
varit en absolut nödvändighet, därest krigsrätten skolat kunna tillämpa
bestämmelsen i § 10 gällande värnpliktslag.

Som Hagman, vilken av krigsrätten ådömts endast 3 dagars vaktarrest,
varmed han jämväl genom avgiven nöjdförklaring förklarat sig

nöjd, genom ett uppskov i målet med all säkerhet fått sitta arresterad
flera dagar längre, och Hagman förty genom krigsrättens förfarande ej
tillskyndats någon egentlig skada, och då statsverket enligt ett yttrandet
bilagt kvitto blivit gottgjort för kostnaderna för Hagmans införpassande
till kåren m. m., hemställde Areskoug, att militieombudsmannen
måtte låta bero vid den avgivna förklaringen.

Vid yttrandet hade bifogats ett den 10 februari 1919 dagtecknat,
med vederbörlig kvittens och annotation försett reversal, enligt vilket
Areskoug till kassaförvaltningen vid Skånska trängkåren inlevererat
12 kronor 72 öre, utgörande ersättning för hämtningskostnader, 9
kronor 10 öre, och 3 dagars portion, 3 kronor 62 öre, för värnpliktige
nr 218 2/1904 Hagman, vilken inkallats till repetitionsmöte under år 1917.

2:o) Auditör en Kamull. Vid krigsrättssammanträdena den 24 september
1917 och den 23 oktober 1918, då rannsakningar inför krigsrätten
företogos med värnpliktige Hagman och denne av krigsrätten dömdes att
för rymning undergå bestraffning, tjänstgjorde Kamph som auditör.
Kamph vidginge, att han vid båda dessa tillfällen förbisett, att bestämmelsen
uti § 10 värnpliktslagen genom lagen den 17 september 1914
erhållit sådan lydelse att Hagman, som genom laga kraft ägande utslag
var förklarad medborgerligt förtroende förlustig intill dess viss tid förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven, vilken tidrymd
vid berörda båda rättegångstillfällen ej varit tilländalupen, icke varit
berättigad att undergå honom åliggande tjänstgöring och förty ej heller
bort fällas till ansvar för uteblivande därifrån. Såsom väsentligen medverkande
orsaker till förbiseendet ville Kamph framhålla de i målet
föreliggande omständigheterna, härmed åsyftande såväl vederbörande
militära myndigheters efterspaningsåtgärder som Hagmans eget erkännande
av förseelserna.

3:o) Kaptenen Berlin. Kaptenen instämde i den av auditören
Kamph avgivna förklaringen under hemställan att militieombudsmannen
måtte låta vid förklaringen bero.

4:o) Fanjunkaren Forssell. Fanjunkaren instämde i vice krigsdomarens
Areskougs förklaring under hemställan att militieombudsmannen
måtte låta vid den avgivna förklaringen bero.

5:o) Krigsdornaren Borgström. Vid rättegångstillfället den 23
oktober 1918 dömde krigsrätten Hagman att för rymning undergå
vaktarrest i åtta dagar.

Krigsdornaren medgåve, att krigsdornaren vid utslagets meddelande
förbisett stadgandet i § 10 mom. 2 värnpliktslagen den 17 september
1914, och att då Hagman på grund av detta stadgande icke var be -

rättigad fullgöra värnpliktstjänstgöring, han heller icke bort dömas till
straff för uteblivande från dylik tjänstgöring.

Emellertid ville krigsdomaren icke underlåta framhålla, att bidragande
omständigheter till, att ett sådant förbiseende kunnat äga
rum, varit dels det förhållandet, att vederbörande militära myndighet,
som på grund av å värnpliktssedeln befintlig anteckning bort vara
underkunnig om att Hagman saknade medborgerligt förtroende, det
oaktat låtit efterspana honom genom polismyndighetens försorg dels
ock att kårens krigsrätt tillförne dömt Hagman till arreststraff för
rymning under enahanda omständigheter.

6:o) Fanjunkaren Kihlström. Fanjunkaren instämde i vad krigsdomaren
Borgström i sin förklaring anfört.

''k

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 21 februari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Samtliga ifrågavarande krigsrättsledamöter hade sålunda medgivit
att de förbisett bestämmelsen att värnpliktig, som vore förlustig medborgerligt
förtroende intill dess viss tid förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven, icke finge fullgöra honom åliggande värnpliktstjänstgöring
förrän han återvunnit medborgerligt förtroende.

Beträffande krigsrättens utslag den 24 september 1917 hade vice
krigsdomaren Areskoug framhållit att en bidragande orsak till förbiseendet
otvivelaktigt varit innehållet uti kompanichefens rapport med
kategoriskt meddelande om Hagmans inställelseskyldighet den 17 september
1917 och uti förhörsprotokollet, enligt vilket Hagman erkänt
rapportens riktighet och uppgivit viss orsak till uteblivandet, samt
saknaden av varje antydan om värnpliktslagens förbud för Hagman att
fullgöra sin tjänstgöring i de från kårchefen överlämnade handlingarna.

Därest Areskoug tagit noggrannare kännedom om innehållet i förhörsprotokollet,
hade Areskoug kunnat finna att protokollet innehöll
sådan uppgift beträffande Hagmans förlust av medborgerligt förtroende
att krigsrätten därav haft anledning att genom infordrande av straffuppgift
förskaffa sig officiell upplysning om förhållandet.

Då emellertid Areskoug enligt vad han upplyst icke ägde kännedom
om innehållet uti § 10 i värnpliktslagen, saknade ifrågavarande
invändning varje betydelse för bedömande av ansvarsskyldigheten. Att
vice krigsdomaren Areskoug kunnat ifrågasätta, att kårbefälhavaren
skulle meddela honom underrättelse om berörda stadgande i värnplikts -

lagen, vore emellertid, särskilt i ett fall sådant som det förevarande,
ganska anmärkningsvärt.

Yäl kunde det vara sant att kårchefen, som genom förhörsprotokollet
den 22 september 1917 erhållit uppgift om Hagmans förlust av
medborgerligt förtroende, icke bort i målets dåvarande skick hänskjuta
målet till krigsrätt, men kårchefens åtgärd härutinnan borde icke hava
inverkat på krigsrättens bedömande av fallet.

Därjämte både invänts att kårchefen, som av anteckningar å
Hagmans värnpliktssedel ägt kännedom om ifrågavarande straffpåföljd,
icke bort hämta Hagman till värnpliktstjänstgöring.

Vid inspektion den 23 november 1918 av Malmö rullföringsområdes
expedition hade emellertid konstaterats, att ifrågavarande värnpliktssedel
var i saknad av dylika anteckningar.

Införskaffandet av straffuppgift vid det förra rannsakningstillfället
hade väl, såsom Areskoug framhållit, föranlett uppskov med målet, men
om innehållet av straffuppgiften beaktats, skulle åtalet förfallit och
Hagman hemförlovats från tjänstgöringen.

Genom krigsrättens felaktiga förfarande att vid ifrågavarande tillfällen
ådöma Hagman straff hade givetvis Hagman tillskyndats oförskyllt
lidande, varjämte statsverket obehörigt fått vidkännas kostnad för Hagmans
underhåll under den tid, han avtjänat ifrågavarande disciplinstraff.
För underhållet åt Hagman under den tid, han undergick straff
enligt krigsrättens utslag den 24 september 1917, hade emellertid vice
krigsdomaren Areskoug lämnat gottgörelse.

Det fel, vartill krigsrätten i nu anmärkta hänseende gjort sig
skyldig, syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke böra
undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att härför ställa krigsrättens ledamöter vid ifrågavarande
två tillfällen, nämligen krigsdomaren Borgström, vice krigsdomaren
Areskoug, auditören Kamph, kaptenen Berlin samt fanjunkarna
Kihlström och Forssell, under åtal inför krigshovrätten för vad sålunda
läge dem till last. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika dels bereda Hagman tillfälle
att i målet utföra den målsägandetalan, vartill han kunde finna
sig befogad, dels å kronans vägnar fordra ersättning av krigsrättsledamöterna
vid sammanträdet den 23 oktober 1918 för kostnaden för
Hagmans underhåll i arresten under en tid av åtta dagar.

Uti ett till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet
i anledning härav, att krigsdomaren Borgström och hans
medparter för vad i militieombudsmannens berörda skrivelse lagts dem

till last måtte dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
samt att Borgström, Kamph, Berlin och Eldström såsom ledamöter
i krigsrätten den 23 oktober 1918 mätte förpliktas att, vilken gälda
gitte, gottgöra kronan kostnaden för Hagmans underhåll i arresten
under åtta dagar med 21 kronor 84 öre. Med överlämnande av en till
krigshovrätten ställd skrift, däri Hagman begärt ersättning för förlorad
arbetsförtjänst under de dagar, han sålunda obehörigen varit berövad
friheten, med 25 kronor om dagen, för lidande med 50 kronor och för
kostnaderna å målet i krigshovrätten med 50 kronor, förklarade sig
överkrigsfiskalsämbetet allenast på det sätt biträda Hagmans yrkanden,
att ämbetet i fråga om ersättning för förlorad arbetsförtjänst framställde
påstående om åläggande för Areskoug, Kampk, Berlin och Forssell att,
vilken gälda gitte, till Hagman utgiva skälig ersättning under tre dagar
samt för Borgström, Kamph, Berlin och Kihlström att, likaledes vilken
gälda förmådde, gottgöra Hagman skäligt belopp under åtta dagar,
varjämte överkrigsfiskalsämbetet beträffande Hagmans anspråk på gottgörelse
för kostnaderna å målet i krigshovrätten förmälde sig anse att
ett belopp av högst 25 kronor borde tillerkännas Hagman.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 september 1919.
I utslaget yttrades följande. Emedan krigsdomaren Borgström och hans
medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
meddelande, Areskoug, Kamph, Berlin och Forssell av krigsrättens utslag
den 24 september 1917 samt Borgström, Kamph, Berlin och Kihlström
av krigsrättens utslag den 23 oktober 1918 gjort sig skyldiga
till oförstånd i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen
anmärkta avseende och därigenom föranlett, att Hagman, oaktat
han varit lagligen hindrad att fullgöra värnpliktstjänstgöring, fått för
rymning undergå disciplinstraff av vaktarrest, på grund av det förra
utslaget under tre dagar och enligt det senare utslaget under åtta
dagar, men Kamph och Berlin genom deltagande i ett vart av krigsrättens
berörda utslag ej gjort sig skyldiga till särskilt ansvar, prövade
krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma dels Borgström, Areskoug, Kihlström och Forssell för vad dem
sålunda förts till last att bota, Borgström och Areskoug var för sig
40 kronor, samt en var av Kihlström och Forssell 10 kronor, dels ock
Kamph och Berlin för berörda oförstånd att bota, Kamph 50 kronor
och Berlin 15 kronor. Beträffande den i målet förda ersättningstalan
funne krigshovrätten skäligt allenast sålunda bifalla samma talan, att
ej mindre Areskoug, Kamph, Berlin och Forssell förpliktades att. vem
av dem gälda gitte, till Hagman i skadestånd utgiva 15 kronor, än

även Borgström, Kamph, Berlin och Kihlström, likaledes vem av dem
gälda gitte, ålades att till Hagman såsom skadestånd erlägga 40 kronor
så ock gottgöra kronan kostnaden för Hagmans underhåll i arresten
under åtta dagar med fordrade 21 kronor 84 öre. Borgström och hans
samtliga medparter skulle, gemensamt eller vilken gälda gitte, gottgöra
Hagman för hans kostnader å målet i krigshovrätten med 25 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft. 1

14. Sammanträden med krigsrätt allmänneligen utsatta till annan ort
än den ordinarie sammanträdesorten.

Vid inspektion av Gottlands trupper under juni månad 1917,
anmärktes vid granskning av regementskrigsrättens vid Gottlands infanteriregemente
protokoll att i ett flertal fall krigsrätt hållits annorstädes
än å Visborgs slätt.

Den 12 februari 1916 hölls sålunda i Fårösund rannsakning med
dels 2 klass kustartilleristen nr 42/6 Oskar Gunnar Filippus Karl qvist
från Bunge angående olovligt undanhållande och dels 2. klass kustartilleristen
nr 50/6 Sven Oskar Kudolf Pettersson från Bunge angående
olovligt undanhållande.

Till krigsdomaren hade avlämnats protokoll vid förhör inför
chefen för Fårösunds kustartilleridetachement den 28 januari 1916.

Kompaniadjutanten hade rapporterat Karlqvist och Pettersson för
tjänsteförsummelse. De hade varit permitterade under tiden den 15
januari kl. 6 f. m. — den 17 januari kl. 1 f. m., men hade återkommit
först den 20 januari kl. 8 e. m. Då de varit ständigt kommenderade
såsom handräckning hos minuppbördsmannen, hade de under
sin undanhållning jämväl varit frånvarande från tjänstgöring.

Vid förhöret förklarade Karlqvist och Pettersson att de varit
tillsammans. Karlqvist uppgav, att de i sällskap med kamrater försummat
tåget och kvarstannat i Visby även påföljande dag. De hade

11 anledning av framställning från militieombudsmannen Östergren har fångvårdsstyrelsen
i cirkulär den 18 januari 1919 till samtliga direktörer och föreståndare vid rikets fångvårdsanstalter
fäst bemälde befattningshavares uppmärksamhet å angelägenheten därav, att de i inskrivningsförordningen
den 31 december 1914 § 143 omförmälda uppgifter avfattades med tillräcklig
fullständighet och tydlighet, med iakttagande därav, att i förekommande fall noga angåves, från
vilken dag och huru länge vederbörande värnpliktig vore förlustig medborgerligt förtroende eller
underkastad straffpåföljd, som utestängde från behörighet och rättigheter, vilka omförmäldes i 2
kap. 19 § strafflagen. *

ej något vidare att anföra än att de önskat vara lediga. Karlqvist
inställde sig på cykel sedan han hört av nr 50 att denne av polisen
erhållit tillsägelse. Pettersson uppgav att de å söndagskvällen (den 16
januari) varit något berusade, varefter det ej blev tid att återresa.
Han erhöll tillsägelse av en polisman att återresa och begav sig i väg
på torsdagsmorgonen (den 20 januari). Han hade liksom Karlqvist
intet att anföra till sin ursäkt.

Karlqvist och Pettersson voro på fri fot.

Vid krigsrätten hördes de tilltalade angående sina familjeomständigheter.

Beträffande själva saken vidhöllo Pettersson och Karlqvist vad de
vid förhöret inför detachementschefen uppgivit och erkänt, varjämte
Karlqvist tilläde, att orsaken, varför han icke i rätt tid åter inställt
sig å tjänstgöringsorten, varit att han under hela vistelsen i Visby gått
i ett ständigt rus, till följd varav han icke erinrat sig sina skyldigheter
som i tjänst varande krigsman.

Någon utredning i övrigt förekom ej, som ej lika väl kunnat ske
å Visborgs slätt.

Karlqvist och Pettersson dömdes för rymning till fängelse i en
månad vardera.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren C. W.
af Ekenstam, auditören Rudolf Wiman, kaptenen Hj. Anér och fanjunkaren
A. Forsberg samt såsom åklagare krigsfiskalen Wilh. Remén.

Den 19 februari 1916 hölls krigsrätt i Fårösund för undersökning
angående för tygunderofficeren, sergeanten G. Åhlund förlorad fotogen.
Vid remissen härom till krigsdomaren hade fogats förhörsprotokoll.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenerna Anér och B. Francke.

Såsom åklagare inställde sig krigsfiskalen Remén. Därjämte tillstädeskommo
löjtnanten N. A. von Malmborg och sergeanten Åhlund.
Utom dessa båda hördes kustartilleristen Ivar Ahlberg, vilken varit bi•
träde åt uppbördsmannen Åhlund.

Då yrkande icke framställdes av krigsfiskalen, resolverade krigsrätten
att underrättelse om vad i målet förekommit skulle genom protokollsutdrag
meddelas vederbörande befälhavare.

Den 23 februari 1916 hölls krigsrätt i Tingstäde för rannsakning
med värnpliktige furiren nr 121 75/1913 Fredrik Olof Leonard Engström
angående olovligt undanhållande.

Till krigsrätten hade överlämnats ett protokoll, hållet vid förhör
med Engström.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 10

Målet liandlades i närvaro av Engström samt åklagaren, krigsfiskalen
Remén. Inga vittnen eller andra personer hördes. Engström
dömdes till disciplinstraff. Krigsrättens ledamöter voro krigsdomaren af
Ekenstam, auditören Wiman, kaptenen Francke och fanjunkaren Forsberg.

Den 6, den 13 och den 24 maj 1916 rannsakades i Tingstäde
värnpliktige nr 545 2/1911 John Erik Algot Eriksson från Malmö angående
olovligt avvikande från tjänstgöringsort.

Målet uppsköts första gången på begäran av åklagaren om anstånd
för anskaffande av intyg om Erikssons hälsotillstånd samt för vidare
utredning av omständigheterna vid åtalade gärningens begående. Nästa
gång ingavs läkarebetyg, utfärdat av läkare i Malmö. Åklagaren begärde
uppskov för anskaffande av intyg av vederbörande läkare angående
Erikssons sinnesbeskaffenhet vid den åtalade gärningens begående.
Tredje gången målet till handläggning förehades, företeddes sådant
intyg, avgivet av bataljonsläkaren, E. Th. Fries.

Med tillämpning av 5 kap. 5 § allmänna strafflagen förklarades
Eriksson icke kunna för åtalade förbrytelsen fällas till ansvar.

Eriksson hade redan vid förhör inför bataljonschefen erkänt riktigheten
av en rapport om förseelsen. Vid krigsrätten förekom ej utredning,
som ej lika väl kunnat förebringas å Visborgs slätt.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af
Ekenstam, auditören Wiman, kaptenen Anér och fanjunkaren Forsberg,
såsom åklagare krigsfiskalen Remén.

Den 31 maj 1916 hölls rannsakning i Fårösund med 2. klass
kustartilleristerna nr 5 Edvin Sigfrid Napoleon Larsson och nr 44
Johan Ludvig Vall, båda från Dunge, hållna i förvarsarrest. Larsson
dömdes jämlikt 20 kap. 4 § allmänna strafflagen och 107 § strafflagen
för krigsmakten och Vall jämlikt samma lagrum samt 20 kap. 10 §
allmänna strafflagen för första resans stöld genom inbrott att undergå
straffarbete, Larsson i tre månader och Vall i två månader. Vall dömdes
villkorligt.

Krigsrättens ledamöter voro krigsdomaren af Ekenstam, auditören •
Wiman, kaptenen Anér och fanjunkaren Forsberg; åklagaren var krigsfiskalen
Remén.

Den 26 augusti 1916 hölls krigsrätt i Fårösund för undersökning
angående uppkommen förlust vid kustartilleridetachementet.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenerna Francke och L. A: son Runeborg.

Jämväl krigsfiskalen Remén var tillstädes.

Den 29 augusti 1916 hölls krigsrätt i Tingstäde för rannsakning

dels med korpralen nr 194/9 Walter Johannes Brener angående vårdslöshet
i fullgörande av tjänsteplikt och dels med värnpliktige nr 196/9
Karl Oskär Fredriksson och nr 198/9 Gustaf Sten Emanuel Lundsten
för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt.

Till krigsdomaren hade överlämnats protokoll vid majorsförhör
med Brener samt med Fredriksson och Lundsten.

Vid krigsrätten voro de tilltalade och krigsfiskalen Remén tillstädes.
Vittnesförhör förekom icke.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören WimaD, kaptenen Francke och fanjunkaren Forsberg.

På samma dags eftermiddag höll krigsrätten rannsakning i Slite
med lotslärlingen Karl Niklas Holmberg, tilltalad för fylleri m. m.

Den 18 september 1916 hölls rannsakning i Fårösund dels med
2. klass kustartilleristen nr 45 Valfrid Andreas Johnsson dels med 2.
klass kustartilleristen nr 38 Karl Petter Emrik Karlsson och dels med
2. klass kustartilleristen Oskar Gunnar Filippus Karlqvist.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenen Runeborg och fanjunkaren Forsberg.

Den 26 september 1916 hölls krigsrätt i Tofta för rannsakning
dels med värnpliktige nr 224/11 Folke William Liljedahl jämte två andra
värnpliktiga dels ock med värnpliktige nr 211/11 Per Emanuel Jönsson.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenen Francke och fanjunkaren Forsberg.

Den 29 september 1916 hölls i Fårösund rannsakning med kustartilleristen
nr 50/6 Sven Oskar Rudolf Pettersson.

Krigsrättens ledamöter voro krigsdomaren af Ekenstam, auditören
Wiman, kaptenen Francke ocb fanjunkaren Forsberg.

Den 14 oktober 1916 hölls krigsrätt i Tingstäde för rannsakning
med värnpliktige nr 465 45/1915 Knut Wilhelm Karlsson.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenen Anér och fanjunkaren Forsberg.

Den 18 oktober 1916 sammanträdde krigsrätten i Tingstäde för
rannsakning dels med värnpliktige nr 712 45/1915 Emil Rickard Lönngren
och värnpliktige nr 889 46/1915 Johan Gotthard Karlsson, dels
med värnpliktige nr 1836 45/1915 Gunnar Mauritz Färnholm, dels ock
med värnpliktige nr 1654 45/1915 Karl Svante Eriksson.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenen Anér och fanjunkaren Forsberg.

Den 25 oktober 1916 hölls rannsakning i Fårösund med 2. klass
kustartilleristen nr 29/6 Karl August Josef Svensson.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af
Ekenstam, auditören Wiman, kaptenen Runeborg och fanjunkaren
Forsberg.

Den 20 november 1916 hölls krigsrätt i Tingstäde, därvid såsom
ledamöter i rätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam, auditören
Wiman samt kaptenerna Anér och Francke. Till handläggning förekom
ett mål mot löjtnanten Nils Viktor Wickström och värnpliktige
nr 2944 45/1915 Oskar Gustaf Adolf Zetterman, angivna den förre för
misshandel och den senare för underlåtenhet att fullgöra förmans i
tjänsten givna befallning m. m. Vid rätten tillstädeskommo de tilltalade
ävensom vice korpralen Albin Lindvall, den sistnämnde såsom
målsägare. De båda tilltalade hördes angående sina levnadsomständigheter.
Beträffande själva saken vidhöllo de vad de uppgivit vid de
förberedande förhören. På åklagarens anhållan om uppskov för inkallande
av vittnen uppsköts målet till den 29 november 1916.

Vid nästa rättegångstillfälle den 29 november sammanträdde krigsrätten
ånyo i Tingstäde. Krigsrättens sammansättning var densamma
som vid rättegångtillfället den 20 november. Vid rätten tillstädeskommo
åklagaren, målsägaren och de tilltalade samt tolv av åklagaren
inkallade vittnen. Sex av dessa sade sig ej hava varit närvarande
vid något uppträde mellan parterna och ej heller i övrigt hava sig
något bekant i saken. Zetterman dömdes för brist i anständigt uppförande
till vaktarrest i sex dagar och Wickström för misshandel av
underordnad krigsman till vaktarrest i femton dagar.

Den 28 november 1916 hölls rannsakning i Fårösund med värnpliktige
kustartilleristerna nr 927 Emil Alexius Verner Larsson och nr
947 Gunnar Karl Johan Engström, tilltalade för förargelseväckande
beteende m. m.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenen Anér och fanjunkaren Nilsson.

De tilltalade hördes angående sina levnadsomständigheter samt
erkände att de vid ifrågakomna tillfälle uppträtt bråkigt och förargelseväckande,
men förnekade att de vid tillfället gjort sig skyldiga
till våld.

Varken målsägare eller vittnen hördes vid ifrågavarande rannsakning.

De tilltalade dömdes för brist i anständigt uppförande inom kasern
till sträng arrest en var i fyra dagar.

Den 29 november 1916 hölls rannsakning i Tingstäde uti ytterligare
några mål. Ledamöter i krigsrätten uti dessa mål voro krigs -

domaren af Ekenstam, auditören Wiman, kaptenen Anor och fanjunkaren
N. O. II. Nilsson. Såsom åklagare tjänstgjorde krigsfiskalen Itemén.

I ett mål var värnpliktige nr 1773 45/1914 ä Iv. G. Lundberg
från Johannes församling i Stockholm tilltalad för olovligt undanhållande.
Lundberg hördes angående sina levnadsomständigheter. Beträffande
själva saken vidhöll Lundberg vad han vid förberedande förhör
erkänt. Åklagaren begärde uppskov för införskaffande av nya uppgifter
angående Lundbergs levnadsomständigheter, enär de till åklagaren
ingångna på grund av felaktigheter i förhörsprotokollet icke
kunde anses fullt tillförlitliga. Målet uppsköts att åter förekomma den
5 december 1916.

Av de övriga målen angingo ett värnpliktige nr 162 47/1915
Anders Elias Lundin från Hargs församling och ett värnpliktige nr
15 39/1915 Sven Josef Runsten från Undenäs församling, båda tilltalade
för olovligt undanhållande. De tilltalade hördes angående sina
levnadsomständigheter samt vidhöllo vad de vid förberedande förhör
erkänt och uppgivit i själva saken. De tilltalade dömdes var för sig
för olovligt undanhållande till vaktarrest i åtta dagar.

Den 29 november 1916 hölls vidare rannsakning i Tingstäde med
värnpliktige nr 3053 45/1913 K. V. Johansson. Johansson hördes angående
sina levnadsomständigheter. Beträffande själva saken vidhöll
han vad han vid förberedande förhör erkänt och uppgivit. Åklagaren
anhöll om uppskov för att för krigsrätten förete särskilda krigsrättens
för Gottlands inskrivningsområde utslag den 14 november 1916, varigenom
Johansson dömts för olovligt undanhållande till fängelse i en
månad, vilken bestraffning ej till någon del verkställts.

Då målet åter till handläggning förekom den 5 december 1916,
företedde åklagaren utslaget. Johansson dömdes härefter för undanhållande
vid två tillfällen att hållas i fängelse en månad åtta dagar.

Ovannämnda den 29 november hölls rannsakning i Tingstäde med
värnpliktige nr 534 46/1915 Nils Enok Melker Eriksson. Denne dömdes
på talan av krigsfiskalen Remén efter eget erkännande jämlikt 52
§ strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande till fängelse i
en månad.

Samma den 29 november hölls rannsakning i Tingstäde med värnpliktige
nr 193 45/1915 Gustaf Sten Emanuel Lundsten angående
fylleri m. m. Lundsten erkände, att han vid det ifrågakomna tillfället
varit överlastad av starka drycker så ock att han ej åtlytt överordnads
tillsägelse att avlägsna sig och att han ej verkställt militärisk hälsning
på denne överordnade, men förnekade att han förgripit sig mot den

överordnade med hotelse eller annan missfirmlig gärning. I målet
hördes två vittnen. Åklagaren, krigsfiskalen Remén, begärde uppskov
för företeende av prästbevis. Målet uppsköts att åter förekomma den
5 december 1916. Lundsten dömdes då för fylleri och för underlåtenhet
att efterkomma överordnads i särskilt fall meddelade föreskrifter
i vad rörde ordningen inom krigsmakten att undergå vaktarrest i åtta
dagar samt för missfirmlig gärning mot överordnad krigsman i dennes
ämbete att hållas i fängelse i en månad eller att i en bot hållas i
fängelse en månad åtta dagar.

Vid krigsrättens sammanträde den 5 december i målen mot Johansson
och Lundsten tjänstgjorde samma ledamöter som deltagit i handläggningen
av dessa mål den 29 november.

Den 2 december 1916 hölls krigsrätt i Fårösund för rannsakning
med värnpliktige kustartilleristen nr 443/6 Carl Teodor Hilmer Jacobsson,
vilken var häktad för olovligt tillgrepp m. in. Vid krigsrätten tillstädeskommo
två målsägare samt chefen för Fårösunds kustartilleridetachement.
Jacobson erkände tillgreppet från den ene målsägaren, men
förnekade att han stulit något från den den andre. På begäran av
åklagaren, krigsfiskalen Remén, hördes ett vittne, varefter målet uppsköts
till den 9 december. Vid detta rättegångstillfälle var förutom
åklagaren och den tilltalade endast den ene målsägaren tillstädes.
Sedan ett vittne hörts i målet, erkände Jacobson att han stulit jämväl
från den andre målsägaren. Ytterligare tre vittnen voro instämda,
men åklagaren avstod från deras hörande. Jacobson dömdes för olovligt
undanhållande till vaktarrest i fyra dagar och för andra resan å
särskilda tider och ställen förövad stöld till straffarbete i tre månader
eller i en bot till straffarbete i tre månader två dagar. Krigsrättens
ledamöter vid ifrågavarande tillfällen voro krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman, kaptenen Runeborg och fanjunkaren Forsberg.

Den 8 december 1916 hölls krigsrätt i Tingstäde för rannsakning
med värnpliktige nr 4400 45/1914 y Hadar Anselm Görander, nr
564 41/1915 Alfred Johan Wanland, nr 525 41/1915 Karl Johan Verner
Eriksson, nr 681 45/1915 Erik Helge Johansson och nr 346 45/1915
Gustaf Vilhelm Dahl angående försummelse på post. Görander bestred
åtalet, varemot de övriga vid rannsakningen erkände brottet likasom
de gjort redan vid det förberedande förhöret. Inga vittnen hördes.
Görander frikändes under det att de övriga tilltalade dömdes för övergivande
av post till skärpt arrest en var i fem dagar. Såsom ledamöter
i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren af Ekenstam, auditören Wiman,

kaptenen Francke och fanjunkaren Forsberg. Såsom åklagare tjänstgjorde
krigsfiskalen Remén.

Enligt 15 § i lagen om krigsdomstolar m. in. bör krigsrätt, där
ej särskilda omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda
å den ort, där den avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten
är inrättad, befinner sig. I ovan angivna fall syntes särskilda
omständigheter ej hava förelegat, som bort föranleda att krigsrättens
sammanträde hållits annorstädes än å den ort, där Gottlands infanteriregemente
befunnit sig, eller alltså å regementets förläggningsort å
Visborgs slätt. Då sammanträdenas utsättande till annan ort, enligt
vad inhämtats, medfört avsevärda kostnader för statsverket samt i flera
fall även utgifter och tidsspillan för rättens militära ledamöter, anmodades
i skrivelse den 28 augusti 1917 krigsdomaren af Ekenstam att
inkomma med yttrande.

Uti avgiven förklaring anförde krigsdomaren af Ekenstam följande.

Stadgandet i 15 § i lagen om krigsdomstolar m. m. vore ej
tillämpligt för närvarande å Gottland, enär i motsats till vad som vore
fallet å fastlandet samtliga å Gottland förlagda trupper med undantag
av detachementet av kustartilleriet oavbrutet varit sedan hösten 1914
och fortfarande vore mobiliserade. Under början av kriget hade även
i anledning av mobiliseringen samtliga dessa trupper med sagda undantag
varit förlagda i bondgårdar å olika platser av Gottland och hade då
inga andra trupper funnits än bevakningstrupper å Visborgs slätt, där
Gottlands infanteriregemente i fredstid vore förlagt. Sedermera —
dock innan krigsdomaren af Ekenstam tillträdde krigsdomarebefattningen
— då faran för att Sverige skulle indragas i kriget minskats,
hade första och andra bataljonerna av regementet jämte regementsexpeditionen
förlagts till Visborgs slätt, varemot tredje bataljonen förlagts
i Tingstäde. Ifall så skulle bliva erforderligt, komme första och
andra bataljonerna jämte regementsexpeditionen ånyo att lämna Visborgs
slätt. Regementet befunne sig således ej för närvarande å en
och samma bestämda ort. De krigsrätter, om vilka nu vore fråga, som
hållits i Tingstäde, hade samtliga avsett personer, tillhörande tredje
bataljonen av Gottlands infanteriregemente. Denna bataljon hade alltsedan
krigsdomaren af Ekenstam tillträdde krigsdomarebefattningen
varit och vore fortfarande detacherad avdelning. Disciplinmålen handlades
av bataljonschefen och majorsförhören hölles i Tingstäde. De
krigsrätter, om vilka nu vore fråga som hållits i Fårösund, hade samtliga
avsett personer tillhörande kustartilleriet. Sedan tiden före krigets
början hade två kompanier av kustartilleriet varit och vore fort -

farande förlagda i Fårösund. Disciplinmålen handlades av den i Fårösund
bosatte chefen för ifrågavarande kustartilleridetachement och
majorsförhören hölles i Fårösund av nämnde detacliementschef. Den
krigsrätt, om vilken nu vore fråga, som hållits i Slite, hade avsett en
person, tillhörande lotsverket. Disciplinmålen handlades av lotsbefälet
ä Gottland och majorsförhören hölles likaså av lotsbefälet, där brotten
vore begångna. Den krigsrätt, om vilken nu vore fråga, som hållits i
dofta, hade avsett personal, tillhörande tredje bataljonen av Gottlands
infanteriregemente. Det kompani, denna personal tillhört, hade vid den
tidpunkt, krigsrätten hållits, under en tid av fjorton dagar bestritt
vakthållningen i fråga om de tyskar, vilka då varit internerade i Tofta.
Stadgandet i 15 § i lagen om krigsdomstolar med mera borde enligt
krigsdomarens förmenande tolkas så, att eu krigsdomare t. ex. ej ägde
rätt att sätta ut en krigsrätt å en ort, där ett regemente tillfälligtvis
befunne sig på fältmanöver, eller å den plats, där han själv vore boende,
men att, då en avdelning vore detacherad eller då en avdelning
bestode av annat truppförband än det regemente, vid vilket en krigsrätt
vore inrättad, krigsrätt finge hållas annorstädes än å den ort,
där sagda regemente befunne sig. Det, som borde vara bestämmande
i fråga om platsen, vore dessutom ej kostnadsfrågan utan i stället att
domen bleve rättvis. De tilltalade vore i regel mycket unga pojkar,
vilka hade ytterst bristfällig kännedom om lagar och författningar,
vilka ej hade någon rättegångsvana och vilka ej heller hade någon,
som biträdde dem. Krigsdomaren af Ekenstam hade därför jämväl med
hänsyn därtill, att straffen vore stränga i strafflagen för krigsmakten,
infört den praxis att. där så ske kunde, kompanichefen och kompaniadjutanten,
vilka i regel brukade hålla sina underordnade om ryggen,
jämte andra, vilkas hörande kunde vara erforderligt, städse vore tillstädes
vid krigsrätt. Genom denna åtgärd hade krigsdomaren ofta fått
fram sådana omständigheter, att krigsrätten t. ex. enligt 49 § andra
stycket strafflagen för krigsmakten kunnat döma till fängelse samt t. ex.
enligt 76 § samma lag kunnat ådöma arrest. I flertalet av dessa fall
hade det nog ej flutit in i protokollet, att kompanichefen m. fl. varit
närvarande, utan hade anteckning i stället skett därom, att åklagaren
medgivit en uppgiven omständighet, att åklagaren avstått från ett
yrkande eller att åklagaren yrkat milt straff. I flera fall hade det
genom de upplysningar, vilka framkommit genom kompanichefen m. fl.,
kommit i dagen, att den tilltalade ej varit vid sina sinnens fulla bruk.
I flera särskilda fall hade så tillgått, att, sedan vittnen hörts men
ytterligare utredning behövts, krigsrätten gjort ett avbrott på någon

stund till dest! andra personer, tillhörande samma kompani som den
tilltalade, på kallelse kommit tillstädes och genom vittnesmål eller
annorledes kompletterat bevisningen, genom vilken åtgärd målet ej
behövt handläggas vid ytterligare tillfällen. Krigsdomaren af Ekenstam
erinrade sig särskilt att så ägt rum i Tingstäde den 29 november 1916,
då tolv vittnen hörts, ävensom i Slite den 29 augusti 1916. Vid sistnämnda
tillfälle hade rätten måst göra ett uppehåll, enär lotspersonalen
hörts i två olika omgångar i anledning därav att alla ej kunnat
på en gång lämna lotsutkiken. Vid en mångfald tillfällen hade krigsdomaren
vidare i förväg fått upplysning om, att det vore erforderligt,
att dom folie genast, enär den tilltalade eller de personer, vilka kunde
behöva höras såsom vittnen eller annorledes, skulle ofördröjligen sluta
sin militära tjänstgöring. I detta sammanhang ville krigsdomaren påpeka,
att tredje bataljonen av Gottlands infanteriregemente sedan krigets
början bestått och fortfarande bestode uteslutande av värnpliktiga,
tillhörande äldre årsklasser, vilka tjänstgjort viss tid, sedan varit hemförlovade
viss tid och häruppå ånyo tjänstgjort viss tid etc. samt att
de allra flesta av dessa värnpliktiga varit fastlänningar. Beträffande
särskilt de krigsrätter, vilka hållits i Fårösund den 19 februari och den
26 augusti 1916, hade erfordrats en massa upplysningar om facksaker,
vilka svårligen kunnat lämnas av andra än befälet vid kustartilleriet.
Det kunde invändas, att det vore åklagarens skyldighet att föranstalta
om behörig utredning. Men dels vore åklagaren ej försvarsadvokat,
dels erfordrades mycket ofta utredning först i anledning av invändning,
som ej skett förrän vid krigsrätt, och dels kunde det omöjligt
vara lagens mening, att åklagaren, som vore svagt avlönad och som
hade krigsfiskalssysslan såsom biyrke, skulle närvara vid alla majorsförhör
i Tingstäde, Fårösund jämte andra platser. Den krigsrätt, som
hållits i Tingstäde den 20 november 1916, hade ej varit utsatt av
krigsdomaren af Ekenstam utan under krigsdomaren beviljad ledighet
av krigsdomarens vikarie, auditören Wiman. I anledning av vad
krigsdomaren sålunda i denna skrivelse andragit bestredes anmärkningen
i hela dess vidd.

Under åberopande av bestämmelsen i 14 § lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes att krigsdomare efter samråd med
befälhavaren för det truppförband, vid vilket krigsrätt skall hållas bestämde
plats för rättens första sammanträde, anmodades i skrivelse
den 8 oktober 1917 t. f. chefen för Gottlands infanteriregemente att
inkomma med utlåtande i ärendet.

Militieombudsmannms ämbetsberåttelse. 11

T. f. regementschefen, översten friherre A. G. A. Leijonhufvud
anförde härefter i utlåtande den 18 oktober 1917 följande.

Den åberopade bestämmelsen i 14 § lagen om krigsd omstolar
och rättegången därstädes, att krigsdomare efter samråd med befälhavare
för det truppförband, som påkallat krigsrättens sammanträde,
bestämde tid och plats för rättens första sammanträde, lade enligt t. f.
regementschefens uppfattning initiativet till och organiserandet av samrådet
å den, som tillerkänts bestämmanderätten, sålunda å krigsdomaren.
Huru denne åstadkommit samrådet innan beslut i varje fall
fattats, torde det tillkomma honom att svara på. Då utlåtande härom
begärts av t. f. regementschefen i egenskap av befälhavare finge t. f.
regementschefen för sin del anföra. Samrådet hade icke ägt rum skriftligen
utan genom krigsdomarens hänvändelse till t. f. regementschefen
i telefon; några handlingar, som kunde styrka vad vid samråd ifråga -kommit, funnes sålunda icke att tillgå utan det hela bleve en minnessak.
Vid en mängd samråd hade frågan gällt dels lämplig tid, dels lämplig lokal
å de särskilda platserna, men, såvitt t. f. regementschefen kunde erinra
sig, icke frågan i varje särskilt fall om själva platsen. Olägenheten
av tidsspillan för de militära ledamöterna i rätten vid utsättande av
dess sammanträden i Fårösund hade t. f. regementschefen sökt neutralisera
genom att i de fall så låtit sig göra beordra suppleanten kaptenen
Runeborg, som då varit tjänstgörande därstädes, såsom bisittare
i rätten.

* *

* I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 14 oktober 1918 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Då i 15 § av lagen om krigsdomstolar med mera stadgades, att
krigsrätt borde, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde,
kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten,
vid vilken krigsrätten vore inrättad, befunne sig, hade ett otvetydigt
uttryck givits för en regel motsvarande den, som för häradsting vore
stadgad i 2 kap. 1 § rättegångsbalken, nämligen att ting skulle hållas
å rättan tingsstad. Den rätta sammanträdesorten för en regementskrigsrätt
vore den ort, där regementet uppehölle sig, men liksom anförda
bestämmelse i rättegångsbalken icke hindrat, att häradsrätt sammanträtt
å annan ort än tingsstället, då sådant påkallats av särskilda
omständigheter såsom behovet att hålla syn eller svårighet att rätt upp -

fatta eller bedöma vittnesbevis utan samtidigt aktgivande på terrängförhållanden,
hade möjlighet beretts att låta krigsrätt sammanträda
å annan ort än den ordinarie sammanträdesorten. Härför fordrades
emellertid enligt lagens uttryckliga stadgande att särskilda omständigheter
skulle föranleda därtill; i händelse allenast det förhållandet, att
under krigsrätten för ett regemente lydde viss annan avdelning av
krigsmakten enligt sista stycket av 5 g i lagen om krigsdomstolar
m. m., ansetts böra föranleda, att regementskrigsrätten för handläggning
av mål angående sådan avdelning skulle sammanträda vid densamma
icke vid regementet, hade detta utan tvivel uttryckligen angivits
i lagen. En krigsrätt torde icke behöva ambulera mer än andra
domstolar; med hänsyn till de militära ledamöternas egentliga tjänstgöringsförhållanden
borde förhållandet snarare vara motsatt. En antydan
att vid bestämmandet av plats för krigsrätts sammanträden hänsyn
även skulle tagas till tjänstgöringsförhållandena vid vederbörande truppförband
funnes för övrigt i § 3 av instruktionen för krigsdomare m. fl.
Vittnen från annan ort kunde ju inkallas lika väl till krigsrätt som
till allmän domstol; och att — såsom kommit att inträffa genom utsättandet
av krigsrättssammanträde i Slite den 29 augusti 1916 —
dryga kostnader åsamkades statsverket för att rannsakning angående
obetydliga förseelser skulle kunna hållas å den tilltalades vistelseort
måste betecknas såsom rent orimligt. Samma omdöme gällde utsättandet
av krigsrätt i Fårösund vid särskilda tillfällen för undersökning
angående uppkommen förlust vid kustartilleridetachementet därstädes;
den verkställda utredningen hade fullt lika väl kunnat utan krigsdomarens
medverkan äga rum vid ett sammanträde å Visborgs slätt
under auditörens ordförandeskap.

Här första krigsrättssammanträdet utsattes, torde i allmänhet icke
kunna med erforderlig säkerhet bedömas, om särskilda omständigheter
nödvändiggjorde sammanträdets utsättande till annan ort än den ordinarie
sammanträdesorten. I regel torde därför första sammanträdet
böra utsättas till denna ort för att, i händelse krigsrätten skulle finna
oundgängligt att förhandlingarna ägde rum å annan ort, krigsrätten
finge därom besluta; och hade i nu förevarande fall ett sådant förfarande
varit lämpligt även i betraktande därav att militära krigsrättsledamöter
under år 1916 icke ägde rätt till dagtraktamente vid deltagande
i krigsrätt. Beträffande krigsrätten vid Gottlands infanteriregemente
syntes i stället hava varit regel att dess sammanträden utsatts
till annan ort än den ordinarie sammanträdesorten så snart någon
den ringaste anledning därtill förmenats vara för handen. Under den

fortsatta utredningen i ärendet både militieombudsmannen funnit att
regenientskrigsrätten även vid andra tillfällen under år 1916 än här
ovan nämnda sammanträtt å ort utom regementets förläggning; huruvida
sådant i de nu åsyftade fallen varit behövligt kunde militieombudsmannen
i saknad av tillgång till protokollen icke då yttra sig om.

Enligt 14 § i lagen om krigsdomstolar in. m. tillkomme det
krigsdomaren att efter samråd med befälhavaren för det truppförband
eller den station, vid vilken krigsrätten skulle hållas, bestämma tid och
plats för krigsrättens första sammanträde. Detta stadgande skulle,
fattat efter ordalagen, möjligen kunna anses innebära att t. ex. chefen
för Fårösunds kustartilleridetachement skulle avgiva yttrande om tid
och plats för sammanträde med regenientskrigsrätten vid Gottlands
infanteriregemente, därest sammanträdet skulle hållas vid detachementet.
Uppenbarligen kunde detta dock ej vara lagens mening eftersom ju
uttrycket skulle för sådant fall innehålla en cirkel, men stadgandet
tydde även det på, att en regementskrigsrätt skall sammanträda vid
regementet. De ifrågavarande krigsrättssammanträdena syntes även
hava blivit utsatta efter samråd mellan krigsdomaren och t. f. chefen
för Gottlands infanteriregemente. Översten friherre Leijonhuvud hade
emellertid i sitt yttrande uppgivit att vederbörande krigsdomare icke
plägat med översten såsom t. f. regementschef avhandla frågan om
platsen för regementskrigsrättens första sammanträde utan endast om
tiden härför och om lämplig lokal. Ehuru det syntes kunna förutsättas
att översten varit underkunnig om platsen för krigsrätts sammanträde
för att kunna med krigsdomaren samråda om lämplig lokal å ifrågavarande
plats, hade militieombudsmannen dock, då, såsom översten
framhållit, bestämmanderätten tillkomme krigsdomaren, kunnat vad
översten vidkomme låta bero vid vad han i sitt yttrande anfört.

Krigsrätten i Tingstäde den 20 november 1916 hade enligt vad i
ärendet upplysts, blivit utsatt av auditören Wiman; beträffande övriga
i ärendet ifrågakonma krigsrättssammanträden bure däremot krigsdomaren
af Ekenstam ansvaret för att de utsatts till annan ort än den,
där regementet befann sig. Så vitt av den verkställda utredningen
framginge, förelåge icke vid sammanträdenas utsättande några särskilda
omständigheter, som jämlikt 15 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes bort föranleda att krigsrättens sammanträden utsatts
till annan ort än regementets förläggningsplats. Uti de vid ifrågavarande
krigsrättssammanträden handlagda mål hade icke i något fall
förekommit utredning, som icke lika väl kunnat förebringas därest
krigsrätten sammanträtt å Visborgs slätt. Den av krigsdomaren af

Ekenstam angivna omständigheten att samtliga å Gottland förlagda
trupper med undantag av detachementet av kustartilleriet under den
tid, dä ifrågakonma krigsrättssammanträden hållits, varit mobiliserade,
hade givetvis icke kunnat utesluta tillämpning av meranämnda stadgande
i 15 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. I
övrigt hade ej heller eljest anförts någon omständighet av beskaffenhet
att kunna berättiga krigsrättssammanträdenas utsättande till annan ort
än Visborgs slätt.

Av verifikationer till räkenskaperna från Gottlands län och krigskassan
vdelningen nr 48 inhämtades att för inställelse vid ovanberörda
krigsrättssammanträden — med undantag för sistnämnda sammanträde

1 Tingstäde — utbetalts följande belopp, nämligen:

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 12 februari 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 48 kronor
91 öre, till auditören Wiman 49 kronor 4 öre, till krigsfiskalen Remén

2 5 kronor 78 öre samt i reseersättning till kaptenen Anér 12 kronor
och till fanjunkaren Forsberg 12 kronor 20 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 19 februari 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 61 kronor

6 öre till auditören Wiman 50 kronor 6 öre till krigsfiskalen Remén
33 kronor 68 öre samt i reseersättning till kaptenen Anér 11 kronor
15 öre och till kaptenen Francke 11 kronor 15 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 23 februari 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor
30 öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre, till krigsfiskalen Remén

7 kronor 90 öre samt i reseersättning till kaptenen Francke 1 krona
15 öre och till fanjunkaren Forsberg 20 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 6 maj 1916 i reseoch
traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor 30
öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre, till krigsfiskalen Remén 8
kronor 30 öre samt i reseersättning till kaptenen Anér 1 krona 15 öre
och till fanjunkaren Forsberg 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 13 maj 1916 i reseoch
traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor
30 öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre, till krigsfiskalen Remén

8 kronor 30 öre samt i reseersättning till fanjunkaren Forsberg 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 24 maj 1916 i reseoch
traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor 30
öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre, till krigsfiskalen Remén 8
kronor 30 öre samt i reseersättning till fanjunkaren Forsberg 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 31 maj 1916 i rese- och
traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 52 kronor 76 öre.
till auditören Wiman 50 kronor 6 öre, till krigsfiskalen Remén 26 kronor
88 öre samt i reseersättning till kaptenen Anér 15 kronor och till
fanjunkaren Forsberg 15 kronor 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 26 augusti 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 52 kronor
76 öre, till auditören Wiman 49 kronor 76 öre, till krigsfiskalen Remén
49 kronor samt i reseersättning till kaptenen Francke 23 kronor 85 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 29 augusti 1916 och
i Slite samma dag i rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren
af Ekenstam 37 kronor 28 öre, till auditören Wiman 35 kronor, till
krigsfiskalen Remén 50 kronor samt i reseersättning till kaptenen
Francke 9 kronor och till fanjunkaren Forsberg 5 kronor 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 18 september 1916 i reseoch
traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 52 kronor 7 6 öre,
till auditören Wiman 49 kronor 76 öre, till krigsfiskalen Remén 49 kronor
76 öre samt i reseersättning till fanjunkaren Forsberg 15 kronor 15 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tofta den 26 september 1916 i reseoch
traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 23 kronor
96 öre, till auditören Wiman 20 kronor 96 öre, till krigsfiskalen Remén
20 kronor 96 öre samt i reseersättning till kaptenen Francke 4 kronor
och till fanjunkaren Forsberg 4 kronor;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 29 september 1916
i rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 52
kronor 76 öre, till auditören Wiman 49 kronor 76 öre, till krigsfiskalen
Remén 49 kronor 76 öre samt i reseersättning till kaptenen
Francke 13 kronor och till fanjunkaren Forsberg 13 kronor 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 14 oktober 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13
kronor 30 öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre och till krigsfiskalen
Remén 10 kronor 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 18 oktober 1916 i
* rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor
30 öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre och till krigsfiskalen
Remén 10 kronor 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 25 oktober 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 52 kronor
76 öre, till auditören Wiman 49 kronor 76 öre och till krigsfiskalen
Remén 49 kronor 76 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 28 november 191 (i
och i Tingstäde den 29 november 1916 i rese- och traktamentsersättning
till krigsdomaren af Ekenstam 62 kronor 6 öre, till auditören
Wiman 53 kronor 6 öre, till krigsfiskalen Remén 53 kronor 6 öre
samt i reseersättning för inställelse vid sistnämnda sammanträde till
kaptenen Francke 1 krona 45 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Fårösund den 2 december 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 52 kronor
76 öre, till auditören Wiman 49 kronor 76 öre, till krigsfiskalen Remén
49 kronor 76 öre samt i reseersättning till fanjunkaren Forsberg 18
kronor 5 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 5 december 1916 i
rese- och traktamentsersättning till krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor
30 öre, till auditören Wiman 10 kronor 30 öre och till krigsfiskalen
Remén 10 kronor 30 öre;

för inställelse vid krigsrätt i Tingstäde den 8 december 1916 och
i Fårösund den 9 december 1916 i rese- och traktamentsersättning till
krigsdomaren af Ekenstam 62 kronor 6 öre, till auditören Wiman 52
kronor 6 öre, till krigsfiskalen Remén 52 kronor 6 öre samt i reseersättning
till fanjunkaren Forsberg 18 kronor 5 öre.

Yilken reseersättning, som kunde hava uppburits av kaptenen
Anér för inställelse vid krigsrätterna i Tingstäde den 13 och den 24
maj; den 14 och den 18 oktober, den 29 november samt den 5 december
och i Fårösund den 28 november 1916, av kaptenen Runeborg för
inställelse vid krigsrätterna i Fårösund den 26 augusti, den 18 september,
den 25 oktober samt den 2 och den 9 december 1916, av kaptenen
Francke för inställelse vid krigsrätten i Tingstäde den 8 december 1916,
av Fanjunkaren Forsberg för inställelse vid krigsrätterna i Tingstäde
den 14 och den 18 oktober samt i Fårösund den 25 oktober 1916
ävensom av fanjunkaren Nilsson för inställelse vid krigsrätterna i Fårösund
den 28 november samt i Tingstäde den 29 november och den 5
december 1916, hade däremot icke av för militieombudsmannen tillgängliga
verifikationer kunnat utrönas.

I betraktande särskilt av de betydande kostnader, som åsamkats
statsverket därigenom att ifrågavarande krigsrättssammanträden blivit
utsatta till annan ort än den, där regementet befann sig, hade militieombudsmannen
funnit sig icke kunna lämna utan beivran det fel, vartill
krigsdomaren af Ekenstam gjort sig skyldig vid bestämmandet av
sammanträdesorten; och uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att härför ställa af Ekenstam under åtal inför krigshovrätten,

därvid överkrigsfiskalsämbetet borde yrka ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet.

Sedan överkrigsfiskalsämbetet såvitt möjligt åvägabragt utredning,
huruvida reseersättning jämväl uppburits i de fall, varom, såsom ovan
nämnts, militieombudsmannen icke kunnat vinna kännedom, borde
överkrigsfiskalsämbetet hos krigshovrätten yrka förpliktande för af
Ekenstam att till statsverket ej mindre återbära vad han i rese- och
traktamentsersättning uppburit för ifrågavarande resor än även gälda
de belopp, som för sådant ändamål utgått till auditören Wiman och
krigsfiskalen Remén samt i reseersättning utbetalts till krigsrättens
militära ledamöter. Och enär krigsrättens militära ledamöter syntes
berättigade att av krigsdomaren af Ekenstam undfå gottgörelse för de
utgifter, som, utöver resekostnaden, för dem uppkommit genom sammanträdenas
utsättande till annan ort än Visborgs slätt, borde överkrigsfiskalsämbetet
bereda samma ledamöter tillfälle att därutinnan i målet
framställa ersättningsanspråk, vilka, i mån av befogenhet, borde av
ämbetet understödjas.

Uti till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet
i anledning härav, att krigsdomaren af Ekenstam måtte dömas
till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen ävensom förpliktas
till kronan utgiva 2,149 kronor 94 öre.

Krigshovrätten meddelade utslag den 26 november 1919. I utslaget
yttrades följande.

Enär i målet vore utrett, att de personer, som uti ovau angivna
fall ställts under tilltal vid vederbörande krigsrätt, tillhört detacherade
avdelningar av krigsmakten, vilka varit förlagda å annan ort än Gottlands
infanteriregementes vanliga förläggningsplats, samt krigsdomaren
af Ekenstam med hänsyn till i målet upplysta förhållande icke kunde
anses hava saknat anledning att i vart och ett av dessa fall utsätta
krigsrättens sammanträde att hållas å den plats, där den avdelning,
den tilltalade sålunda tillhört, befunnit sig, funne krigshovrätten skäligt
ogilla den mot krigsdomaren af Ekenstam i målet förda talan.

Över utslaget har militieombudsmannen anfört underdåniga besvär,
som ännu äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende. I

I anledning av krigsdomaren af Ekenstams ovan anförda meddelande
att krigsrätten i Tingstäde den 20 november 1916 utsatts av
auditören Rudolf Wiman, infordrades i skrivelse den 20 september 1917
yttrande av denne.

1 yttrande, avgivet den 4 påföljande oktober, anförde auditören
Wiman härom följande.

Gottlands infanteriregemente, som sedan augusti månad år 1914
vore mobiliserat, hade vid tiden för utsättandet av ifrågavarande krigsrättssammanträde
befunnit sig dels å Visborgs slätt (två bataljoner)
och dels i Tingstäde (eu bataljon). Av de till auditören Wiman överlämnade
handlingarna i målet (ursprungligen tre mål sedan sammanslagna
till ett), som skulle av krigsrätten handläggas, framginge, att
såväl samtliga angivare som tilltalade varit vid tillfället placerade på
den i Tingstäde förlagda bataljonen. Under sådana förhållande kunde
auditören icke finna annat än att auditören vid bestämmande av platsen
för omhandlade regementskrigsrätts första sammanträde förfarit i enlighet
med stadgandet i 15 § i lagen om krigsdomstolar m. in.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 14 oktober 1918 anbefallde
militieombudsmannen Östergren åtals anställande jämväl mot
auditören Wiman. I skrivelsen anfördes bland annat följande.

Såvitt den av militieombudsmannen i saken verkställda utredningen
utvisade, hade icke vid utsättande av ifrågavarande sammanträde
några särskilda omständigheter förelegat, som jämlikt 15 § i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes bort föranleda att sammanträdet
hölles å annan ort än regementets förläggningsplats. Uti
det vid sammanträdet handlagda mål hade icke förekommit utredning,
som ej lika väl kunnat förebringas, därest krigsrätten sammanträtt å
Visborgs slätt. Den av auditören Wiman angivna omständigheten att
regementet vid den tid, då ifrågakomna krigsrättssammanträde hölls,
var mobiliserat, hade givetvis icke kunnat utesluta tillämpning av
meranämnda stadgande i 15 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. I övrigt hade ej heller eljest anförts någon omständighet
av beskaffenhet att kunna berättiga krigsrättssammanträdets
utsättande till annan ort än Visborgs slätt.

Av verifikationer till räkenskaperna från Gottlands län och krigskassaavdelningen
nr 48 hade inhämtats, att för inställelse vid krigsrätten
i Tingstäde den 20 november 1916 i rese- och traktamentsersättning
uppburits av krigsdomaren af Ekenstam 13 kronor 30 öre,
av auditören Wiman 10 kronor 30 öre och av krigsfiskalen Remén
10 kronor 30 öre samt i reseersättning av kaptenen Francke 1 krona
45 öre.

Huruvida kaptenen Anér uppburit någon reseersättning för sin
inställelse vid ifrågavarande krigsrättssammanträde hade däremot icke
kunnat utrönas av för militieombudsmannen tillgängliga verifikationer.

Militieombudsmannens cimbetsberättelse. 12

Militieombudsmannen ansåge sig icke kunna underlåta att jämväl
förordna om åtal mot auditören Wiman för det fel, vartill han gjort
sig skyldig genom att mot stadgandet i 15 § i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes utsätta sammanträdet med regemeritskrigsrätten
vid Gottlands infanteriregemente den 20 november 1916 att
äga rum i Tingstäde i stället för å Yisborgs slätt. Militieombudsmannen
uppdroge för den skull åt övei’krigsfiskalsämbetet att härför ställa
Wiman under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å honom
efter lag och sakens beskaffenhet.

Sedan överkrigsfiskalsämbetet såvitt möjligt sökt åvägabringa
utredning, huruvida reseersättning jämväl uppburits av kaptenen Auditör
inställelse vid krigsrättens sammanträde berörde den 20 november,
borde ämbetet hos krigshovrätten yrka förpliktande för Wiman att till
statsverket ej mindre återbära vad han i rese- och traktamentsersättning
uppburit för ifrågavarande resa än även gälda de belopp, som
för sådant ändamål utgått till krigsdomaren af Ekenstam och krigsfiskalen
Remén samt i reseersättning utbetalts till krigsrättens militära
ledamöter. Oah enär krigsrättens militära ledamöter syntes berättigade
att av auditören Wiman undfå gottgörelse för de utgifter, som, utöver
resekostnaden, för dem uppkommit genom sammanträdets utsättande till
annan ort än Yisborgs slätt, borde överkrigsfiskalsämbetet bereda samma
ledamöter tillfälle att därutinnan i målet framställa ersättningsanspråk,
vilka, i mån av befogenhet, borde av ämbetet understödjas.

Uti till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet,
att auditören Wiman måtte för vad militieombudsmannen
lagt honom till last dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen ävensom förpliktas till kronan utgiva 35 kronor 35 öre.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 26 november 1919.
I utslaget yttrades följande.

Enär i målet vore utrett, att de personer, som i ovan angivna
fall ställts under tilltal vid krigsrätten, tillhört en bataljon av Gottlands
infanteriregemente, som vid tiden för åtalet varit förlagt å Tingstäde,
samt Wiman med hänsyn härtill och vad i övrigt i målet förekommit
icke kunde anses hava saknat anledning att utsätta krigsrättens
sammanträde att hållas å nämnda plats, funne krigshovrätten
skäligt ogilla den mot Wiman i målet förda talan.

Över utslaget har militieombudsmannen anfört underdåniga besvär,
som ännu äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

15. Häktad person, som rannsakats vid eu krigsrätt, obeliörigen förvisad till
annan krigsrätt för fortsatt rannsakning in. in.

Av handlingar, som militieombudsmannen haft att granska i anledning
av klagomål av förre fanjunkaren C. A. Mannby, inhämtades
följande.

Sedan Mannby häktats och vid garnisonskrigsrätten i Boden
ställts under tilltal för brott mot 8 kap. allmänna strafflagen, anhöll
chefen för Västernorrlands regemente uti skrivelse till kommendanten
i Boden den 21 juni 1915, att Mannby måtte efter slutlig rannsakning
inför garnisonskrigsrätten bliva överlämnad till ~\ ästernorrlands regementes
krigsrätt för rannsakning rörande av Mannby under tjänstgöring
såsom rullföringsbiträde begångna förseelser, vilka arméfördelningschefen
anbefallt skulle beivras. Tillika anhöll regementschefen
om meddelande i sinom tid, när Mannby kunde bliva till regementet
överlämnad. Garnisonskrigsrättens protokoll för den 13 juli 1915
utvisade att generalmajoren i generalitetets reserv Per Axel Bergenzaun
i egenskap av kommendant i Boden genom skrivelse till garnisonskrigsrätten
den 30 juni 1915 förordnat, att Mannby, på framställning
av chefen för bemälda regemente, skulle efter slutlig rannsakning inför
garnisonskrigsrätten överlämnas till krigsrätten vid Västernorrlands
regemente för att vid densamma rannsakas rörande av honom såsom
rullföringsbiträde begångna förseelser, samt att meddelande om tidpunkten
för hans överlämnande skulle lämnas till regementschefen.
Efter den 13 juli 1915 förekom målet vid garnisonskrigsrätten ytterligare
tre gånger nämligen den 3, den 20 och den 27 augusti 1915,
vilken sistnämnda dag utslag meddelades.

Enligt protokollet för den 27 augusti 1915 hade hos chefen för
Västernorrlands regemente gjorts förfrågan, angående vilket brott Mannby
komme att åtalas inför regementets krigsrätt; som svar därå hade
ingått ett telegrafiskt meddelande från regementskvartermästaren, att
Mannby inför regementskrigsrätten åtalades för utpressningsförsök mot
värnpliktig, därvid 143, 144 och 102 §§ strafflagen för krigsmakten
ifrågasattes, ej spionerimål.

Garnisonskrigsrätten yttrade i utslaget den 27 augusti 1915, att
den icke ansåge sig vara behörig att till # prövning upptaga framställt
yrkande om ansvar å Mannby för brottsliga handlingar, som han skulle
havä förövat å B:ön inom V. län; att som mot Mannbys bestridande

icke blivit lagligen styrkt att han med vetskap om, att Sådant brott,
som omförmäldes i 8 kap. 1—21 §§ allmänna strafflagen, å färde varit,
underlåtit att det i tid upptäcka eller uppenbara, prövade krigsrätten
lagligt förklara, att Mannby icke kunde anses saker till sistnämnda
brott; att som rannsakning med Mannby påkallats av Västernorrlands
regementes krigsrätt angående av honom under nämnda domstols värjo
begånget brott, bleve han dit förvisad för fortsatt rannsakning och
för att slutligen dömas av den domstol, där han sist lagfördes, samt
att Mannby skulle kvarhållas häktad i avbidan på rannsakning inför
Västernorrlands regementes krigsrätt.

Inför sistnämnda krigsrätt inställdes Mannby den 15 september
1915. Målet förekom därefter vid regementskrigsrätten den
21 och den 29 september samt den 7 oktober 1915, då utslag meddelades.

I den mån rannsakning angående de brott, som Mannby skulle
hava begått i egenskap av biträde å Sundsvalls västra rullföringsområdes
expedition, över huvud bort upptagas av krigsdomstol hade
det dock icke tillkommit Västernorrlands regementes krigsrätt att för
dem företaga rannsakning med Mannby. Enligt 19 § i förordningen
den 11 juni 1868 om krigsdomstolar m. m. gällde, att mål, vari krigsrätt
skulle rannsaka och döma, skulle upptagas av vederbörande regements-
eller stationskrigsrätt vid det regemente eller den kår eller
station, där den tilltalade var anställd eller som, där viss person ej
var tilltalad, målet närmast angick, dock att, om vid den tid, då
målet skulle anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som målet
eljest rörde, var förlagd i garnison å sådan ort eller hörde till
sådan avdelning av krigsmakten, för vilken garnisons- eller fältkrigsrätt
funnes, det tillkom denna att handlägga målet. Vid tiden för
åtalets anhängiggörande var Mannby fanjunkare i Norrbottens regementes
reserv, och enär detta regemente då lydde under garnisonskrigsrätten
i Boden, hade det följaktligen tillkommit garnisonskrigsrätten
att rannsaka och döma även angående brott, som Mannby kunde
hava begått såsom biträde å en rullföringsexpedition inom Västernorrlands
inskrivningsområde. 25 § i sistnämnda förordning medgav visserligen
att om någon, då han vistades utom regementets stånd, begick
brott, som borde åtalas vid krigsdomstol, rannsakning därom kunde, på
begäran av den brottsliges befälhavare, få upptagas vid närmaste krigsrätt
i orten, där brottet tirpat, vilken dock ej skulle äga att i målet
döma, men i det förevarande fallet torde så mycket mindre varit anledning
att tillämpa senast anförda bestämmelser som Mannby var häktad

för rannsakning vid den domstol, som ägde icke blott rannsaka utan
även döma angående hans brott såsom rullföringsbiträde. Regementschefens
ovanberörda framställning till kommendanten i Iloden föranledde
för övrigt icke till antagande att regementschefen skulle hava avsett
att Mannby skulle allenast rannsakas, icke tillika dömas vid regementskrigsrätten.

Den anförda förordningen om krigsdomstolar innehöll i 33 § den
bestämmelse att om under rannsakning vid en krigsrätt anledning förekom
att där för brott tilltalad person begått annan förbrytelse, som
till krigsdomstols upptagande hörde, samma krigsrätt även därutinnan
borde rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt förfara, men om
rannsakningens företagande skulle underrätta den tilltalades befälhavare.
Denna bestämmelse visade, vilken åtgärd garnisonskrigsrätten
bort företaga i anledning av regementschefens och kommendantens
framställning.

Därest, på sätt vederbort, rannsakning vid garnisonskrigsrätten
påkallats och företagits angående de till krigsdomstols upptagande
hörande brott, för vilka Mannby sedermera rannsakades vid regementskrigsrätten,
borde utan tvivel målet lika fullt kunnat vid garnisonskrigsrätten
slutföras den dag eller den 27 augusti 1915, då utslag meddelades
angående de brott, för vilka Mannby där rannsakades. Med hänsyn
till utgången av målet i de delar, där rannsakningen i verkligheten
ägde rum vid garnisonskrigsrätten, fanns vidare ej någon anledning
för garnisonskrigsrätten att för samma brott låta kvarhålla Mannby
i häkte, och de brott, för vilka han enligt det ingångna meddelandet
skulle rannsakas vid regementskrigsrätten, voro icke av beskaffenhet
att Mannby mot innehållet i förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande m. in. 19 § 5 — 7 mom. kunnat för dessa brott
häktas. Garnisonskrigsrätten torde följaktligen även i samband med
beslutet om målets hänvisande till regementskrigsrätten hava bort
förordna att Mannby skulle ställas på fri fot.

Huru långt uppskov med målets slutliga avgörande orsakades
därigenom att Mannby från garnisonskrigsrätten hänvisades till regementskrigsrätten
för fortsatt rannsakning kunde i detta sammanhang lämnas
oavgjort. Sedan handläggningen den 15 september 1915 börjat vid regementskrigsrätten,
tillkom det denna att pröva både om den själv var
behörig att rannsaka och döma i målet och om Mannby fortfarande
borde däri hållas häktad. Garnisonskrigsrättens på kommendantens begäran
meddelade förordnande om Mannbys överlämnande från garnisonskrigsrätten
i Boden till Västernorrlands regementes krigsrätt för fortsatt

rannsakning hade emellertid uppenbarligen bidragit till att Mannby
hållits i häkte från den 27 augusti 1915 till den 15 påföljande september
eller en tid av nitton dagar. Härigenom hade icke blott lidande
och förlust uppkommit för Mannby utan även orsakats kronan utgift
för Mannbys förplägnad i häktet, därest han ej själv bekostat sig underhåll
i häktet. Till kronans utgift komme jämväl kostnaden för Mannbys
transport från Boden till Sollefteå.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrades yttrande dels
av generalmajoren Bergenzaun dels av förutvarande chefen för Västernorrlands
regemente, översten C. H. Scheffer, dels av överstelöjtnanten
G. A. Forsberg, kaptenerna E. G. Bolin, M. A. Y. Z. Ringström och
G. K. W. Fagerlund samt löjtnanten O. G. Dahlquist, vilka tjänstgjort
överstelöjnanten Forsberg såsom ordförande samt kaptenen Ringström och
löjtnanten Dahlquist såsom ledamöter i garnisonskrigsrätten vid sammanträdena
den 13 juli samt den 3, den 20 och den 27 augusti 1915,
kaptenen Fagerlund såsom ledamot vid sammanträdet den 13 juli och
kaptenen Bolin vid sammanträdena den 3, den 20 och den 27 augusti,
dels ock av vice krigsdomaren C. A. A. Bexell, vilken tjänstgjort såsom
auditör vid garnisonskrigsrättens ifrågavarande sammanträden.

Uti avgivna yttranden anförde.

Överstelöjtnanten Forsberg. I militieombudsmannens skrivelse gjorda
huvudanmärkningar syntes gå ut på dels att garnisonskrigsrätten i
fråga icke själv rannsakat och dömt även angående det brott, som
Mannby skulle hava begått som rullföringsbiträde inom Västernorrlands
inskrivningsområde, ett mål, som aldrig anhängiggjorts inför sagda
krigsrätt, och rörande vilket inga upplysningar kunde erhållas utan
vidlyftiga och antingen för statsverket eller och Mannby kostsamma vittnesinkallelser,
dels att garnisonskrigsrätten skulle hava kvarhållit Mannby
i häkte efter avkunnandet av det friande utslaget den 27 augusti 1915.

Vad den förra anmärkningen beträffade, torde den icke kunna drabba
krigsrätten, som endast åtlydde kommendantsorder den 30 juni 1915.

Att Mannby kvarhållits i häkte torde heller icke kunna läggas
garnisonskrigsrätten till last. I dess utslag den 27 augusti 1915 talades
nämligen icke ett ord om ett sådant kvarhållande.

På grund härav vore överstelöjtnanten av den åsikt att de mot
garnisonskrigsrättens förfärande riktade anmärkningarna saknade befogenhet.

Kaptenen Bolin. Att erhålla tillgång till i målet förda protokoll,
vare sig i original eller avskrift, hade trots därom gjord anhållan icke

varit kaptenen möjligt. Vid yttrandets avgivande både kaptenen därför
måst uteslutande stödja sig på minnet.

Yad till en början den anmärkningen vidkomme att garnisonskrigsrätten
i Boden borde rannsakat Mannby även för de förseelser, till
vilka lian gjort sig skyldig under sin tjänstgöring vid Västernorrlands
regemente, torde lämpligheten av ett dylikt förfarande kunna ifrågasättas.
33 § i då gällande förordning om krigsdomstolar syntes kaptenen
genom sina uttryck »i allmänhet» och »bör» medgiva krigsrätten en
viss frihet i fråga om skyldigheten att upptaga till behandling mål,
som rörde förbrytelser, begångna under förhållanden, som kunde jämföras
med de nu ifrågavarande. Långa och dyrbara resor för parter
och vittnen, avsevärd tidsspillan och dryga kostnader för uppehåll i
Boden hade blivit följden. Då därtill komme ett bestämt förordnande från
dåvarande kommendanten i Boden att Mannby skulle, efter den slutliga
rannsakningen inför garnisonskrigsrätten i Boden, överlämnas till krigsrätten
vid Västernorrlands regemente, torde garnisonskrigsrättens i Boden
åtgöranden härutinnan få anses än mer förklarliga. Detta förordnande
föredrogs vid garnisonskrigsrättens första sammanträde den 13 juli 1915.
i vilket sammanträde kaptenen icke deltog, vadan han icke kunde
hava sig något bekant huruvida lagligheten av detsamma av rätten då
togs under något slags omprövning.

Vad slutligen beträffade åtgärden att Mannby skulle kvarhållas
häktad, kunde kaptenen nu ej med säkerhet erinra sig detaljerna, men
kaptenen trodde sig minnas att det upplystes att Mannby skulle undergå
rannsakan vid någon häradsrätt i trakten av Sundsvall för visst
brott, begånget å B:ön. Då denna förseelse även avsåge brott mot
rikets säkerhet (allmänna strafflagen kap. 8) fanns givetvis enligt kaptenens
mening ingen som helst anledning att försätta Mannby på fri
fot, även om Mannby skulle under tiden rannsakas inför krigsrätten
vid Västernorrlands regemente och även om det omskrivna telegrammet
från regementskvartermästaren vid samma regemente gåve stöd åt
antagandet att rannsakningen vid Västernorrlands regemente icke rörde
spionerimål.

Kaptenen Ringström. Kaptenen hade icke något yttrande att avgiva
i anledning av militieombudsmannens i skrivelsen framställda anmärkningar.

Kaptenen lagerlund. Det förhållande att kaptenen den 13 juli
1915 var beordrad såsom ledamot i den garnisonskrigsrätt i Boden,
som behandlade mål mot förre fanjunkaren Mannby, torde i ingen mån
inverka på frågan, huruvida Mannby felaktigt rannsakats och hållits

häktad, då förordnande om Mannbys överlämnande från garnisonskrigsrätten
i Boden till Yästernorrlands regementes krigsrätt för fortsatt
rannsakning samt om kvarhållande i häkte avgavs först vid garnisonshrigsrättens
sammanträde den 27 augusti 1915, vid vilket sammanträde
kaptenen ej var ledamot av garnisonskrigsrätten.

Löjtnanten Dahlquist. Att tre år efter skedd rannsakning kunna
i detalj erinra sig vad som vid ett domstolssammanträde förekommit,
torde icke kunna begäras, men ville löjtnanten dock, så långt det stode
i löjtnantens förmåga, ingå på ett svaromål.

Militieombudsmannens anmärkningar mot garnisonskrigsrätten
syntes vara dels att denna icke slutligt rannsakat och dömt Mannby
utan förvisat honom för fortsatt rannsakning till Yästernorrlands regementes
krigsrätt, dels att Mannby kvarhållits häktad i avbidan på ovansagda
rannsakning.

Vad då den första anmärkningen beträffade, kunde löjtnanten
icke erinra sig att denna sak föranledde någon särskild diskussion under
överläggningen, då nämligen kommendantens skrivelse av den 30
juni 1915 till garnisonskrigsrätten upplästes, vari förordnades, att Mannbys
slutliga rannsakning skulle på begäran av chefen för Västernorrlands
regemente äga rum inför Yästernorrlands regementes krigsrätt. Då den
lagerfarne (auditören) icke hade något att erinra mot denna kommendantens
order, togs saken tydligen för avgjord, särskilt som Mannby
såsom rullföringsbiträde i Sundsvall icke gjorde någon som helst tjänst
vid Norrbottens regemente vare sig i fredstid eller vid mobilisering
utan lydde under vederbörande rullförings- och inskrivningsbefälhavare
(Tj. R/1911 § 44 mom. 5).

Skulle rannsakningen om av inskrivningsbefälhavaren påtalat brott
ägt rum i Boden, skulle denna säkerligen hava dragit ändå längre ut
på tiden än den nu kom att göra samt åsamkat statsverket större utgifter
och Mannby mera lidande, om han nu utstått sådant, än han
kom att göra. Rättens sammanträden kunde nämligen icke gärna pågå
dagligen längre tid än de gjorde eller ofta över 8 timmar, och den
utredning och de vittnen, som skulle hava behövt inkallas, skulle säkerligen
hava dragit större kostnad och Mannbys slutdömande dragit längre
ut på tiden än vad nu skedde.

Rörande militieombudsmannens påstående om rättens förklaring
att Mannby skulle hållas häktad i avbidan på rannsakning inför Västernorrlands
regementes krigsrätt, kunde löjtnanten icke erinra sig eller
av protokollet finna, att rätten nämnt något härom vid sammanträdet

den 27 augusti 1915 men väl vid föregående tillfällen, varför löjtnanten
ansåge denna anmärkning böra omedelbart förfalla.

Det kunde emellertid hava förekommit att genom polismyndigheternas
försorg Mannby häktats för ytterligare rannsakning om B.-affären (vilken affär rätten ej ansåg sig behörig att pröva), varom
löjtnanten dock icke nu kunde lämna upplysning.

Med anledning av vad som andragits ansåge löjtnanten att garnisonskrigsrätten
handlat riktigt och efter bästa övertygelse, varför anmärkningarna
icke torde böra föranleda någon åtgärd.

Vice kriqsdomaren Bexell. Bexell hade sökt träffa förlikning med
Mannby och underhandlingar härom hade pågått en längre tid. Mannby,
som till en början fordrat 5,000 kronor i skadestånd av krigsrättens
ledamöter, hade sedermera under förhandlingarnas gång nedsatt dessa
sina anspråk till 2,500 kronor. Då Bexell, som, under förutsättning
att Mannby återkallade anmälan hos militieombudsmannen, erbjudit
Mannby 500 kronor i ersättning, ansett det av Mannby fordrade beloppet
2,500 kronor vara minst sagt oskäligt högt, och Mannby vägrat att
ytterligare nedsätta sina anspråk, hade någon förlikning ej kunnat
komma till stånd.

Beträffande själva saken hade Bexell nu ej annat att anföra än
att Bexell medgåve det militieombudsmannens tolkning av åberopade
lagrum vore riktig och att således krigsrätten uti anmärkta avseende
oriktigt förfarit.

Översten Scheffer. Medan Mannby undergick rannsakning inför
garnisonskrigsrätten i Boden, ingick till regementsexpeditionen vid
Yästernorrlands regemente befallning från arméfördelningschefen att
översten skulle anställa åtal mot Mannby för förseelser, begångna av
honom som biträde å rullföringsexpeditionen i Sundsvall.

Beträffande överstens anställande av åtal mot Mannby vid Yästernorrlands
regementes krigsrätt ville översten framhålla, att Mannby,
som vid avskedstagandet från Norrbottens regemente erhöll tillstånd
att kvarstå i nämnda regementes reserv, sedermera fick arméfördelningschefens
förordnande såsom rullföringsbiträde inom Yästernorrlands
inskrivningsområde.

Denna anställning var att anse såsom Mannbys egentliga tjänst
inom krigsmakten, då han såväl i fred som vid mobilisering skulle
tjänstgöra i egenskap av rullföringsbiträde, och såsom sådan lydde
under översten i disciplinärt hänseende, i följd varav översten ansåg
att, vid beivran av Mannbys förseelser såsom rullföringsbiträde inför
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 13

krigsrätt, detta borde ske vid den krigsrätt, översten såsom regementschef
ägde förordna.

Häktningsåtgärden blev emellertid en ren tillfällighet. Överstens
framställning hos garnisonskrigsrätten i Boden om Mannbys rannsakning
inför Yästernorrlands regementes krigsrätt för förseelse som rullföringsbiträde
avsåg icke, att därest Mannby frikändes från ansvar för
det brott, varför han där rannsakades, han skulle förklaras häktad för
de förseelser, översten ämnade låta åtala. Antagandet var emellertid
att Mannby, som hölls häktad i Boden, skulle förklaras saker till brott
mot 8 kap. allmänna strafflagen och förty icke bliva försatt på fri fot
efter slutad rannsakning därstädes. Fördenskull erhöll överstens begäran
om Mannbys rannsakning vid krigsrätten vid Yästernorrlands
regemente kanske ej nog tydlighet; men om således en felaktighet däri
blivit begången, vore detta ett i högsta grad ouppsåtligt fel från överstens
sida.

Mannbys lidande och förlust torde i alla händelser icke i nämnvärd
mån ökats genom överstens förfarande, enär Mannby eljes av
kronofogden Engelstedt i egenskap av allmän åklagare blivit efter
rannsakningen i Boden omedelbart häktad för rannsakning inför Njurunda
tingslags häradsrätt.

Yad slutligen kostnaderna för kronan beträffade, blevo dessa genom
överstens förfarande betydligt reducerade, då ersättningen till vittnena,
som skolat höras i denna del av åtalet, stigit till avsevärt högre belopp
vid vittnenas avhörande i Boden, än vad kostnaden för Mannbys transport
till Sollefteå och förplägnad därstädes betingade.

Generalmajoren Bergenzaun. Generalmajoren hade, sedan dåvarande
auditören Bexell blivit hörd i ärendet, icke ansett något skäl
föreligga att motsätta sig villfarandet av chefens för Yästernorrlands
regemente ifrågavarande framställning.

% sfi

* I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 22 februari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Vad först anginge översten Scheffer, hade militieombudsmannen
visserligen funnit anmärkningsvärt att översten begärt Mannbys överlämnande
till Yästernorrlands regementes krigsrätt, ifall översten icke
därmed avsåge att Mannby skulle överlämnas såsom häktad, likasom
även att översten överhuvud påkallat rannsakning med Mannby vid
regementskrigsrätten, men då översten icke meddelat något förordnande

att Mannby skulle hållas häktad, hade militieombudsmannen dock ansett
sig kunna underlåta att vidtaga någon åtgärd mot översten Scheffer i
anledning av det skedda.

Likaledes hade militieombudsmannen funnit sig kunna underlåta
att vidtaga någon åtgärd mot kaptenen Fagerlund, vilken visserligen
tjänstgjorde i garnisonskrigsrätten, då kommendantens skrivelse med
förordnande om Mannbys överlämnande till Västernorrlands regementes
krigsrätt ankom och därvid haft anledning att ingå i prövning av
förordnandets befogenhet, men icke deltog i garnisonskrigsrättens sammanträde
vid det tillfälle, då den fortsatta rannsakningen med Mannby
förvisades till regementskrigsrätten.

Beträffande de i övrigt gjorda invändningarna mot de av militieombudsmannen
framställda anmärkningarna torde följande böra framhållas.

Det av dåvarande kommendanten givna förordnandet'' att Mannby
skulle efter slutad rannsakning inför garnisonskrigsrätten i Boden överlämnas
till krigsrätten vid Västernorrlands regemente torde väl, såsom
militieombudsmannen vid avfattandet av anmärkningen mot generalmajoren
Bergenzaun förutsatt, på ett betänkligt sätt påverkat garnisonskrigsrätten
så att den trott sig förpliktad att lyda detta kommendantens
förordnande, men någon skyldighet härutinnan förelåg icke,
utan garnisonskrigsrätten hade bort själv pröva, huruvida skäl förelåg
till Mannbys förvisande till nämnda regementes krigrätt för fortsatt
rannsakning.

Invändningen att Mannbys förvisande till krigsrätten vid Västernorrlands
regemente besparat långa och dyra resor för parter och
vittnen hänförde sig till lämplighetsskäl, till vilka garnisonskrigsrätten
saknade befogenhet att taga hänsyn, då den endast hade att rätta sig
efter vad lag föreskrev om de särskilda domstolarnas behörighet.

De fel, vartill generalmajoren Bergenzaun genom utfärdande av
ifrågavarande förordnande och garnisonskrigsrättens ledamöter vid
sammanträdet den 27 augusti 1915 enligt vad ovan nämnts gjort sig
skyldiga, hade militieombudsmannen funnit vara av sådan beskaffenhet
att de icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa dem, generalmajoren Bergenzaun,
överstelöjtnanten Forsberg, vice krigsdomaren Bexell, kaptenerna
Bohlin och Ringström samt löjtnanten Dahlquist under åtal inför
krigshovrätten för vad i berörda hänseenden läge dem till last.
Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter lag och
sakens beskaffenhet samt tillika dels bereda Mannby tillfälle att i målet

100

utföra målsägandetalan, vilken ämbetet i mån av befogenhet borde understödja,
dels å kronans vägnar fordra ersättning för Mannbys förplägnad
i häktet under nitton dagar, därest Mannby ej själv bekostat
sig underhåll i häktet, ävensom för kostnaden för Mannbys transport
från Boden till Sollefteå.

Uti till krigshovrätten avgivet memorial yrande överkrigsfiskalsämbetet,
att de tilltalade måtte dömas till ansvar, generalmajoren
Bergenzaun jämlikt 144 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881 samt de övriga enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Tillika
yrkade överkrigsfiskalsämbetet, att sistnämnda tilltalade måtte förpliktas
att, vilken gälda gitte, ersätta kronan utgifterna för transport
av Mannby från Boden till Sollefteå, 26 kronor 58 öre, samt kostnaden
för Mannbys förplägnad i häkte under tiden den 1 — den 15 september
1915, 12 kronor 55 öre. Med överlämnande av en till krigshovrätten
ställd skrift, däri Mannby begärt att av garnisonskrigsrättens ifrågavarande
ledamöter utbekomma ett skadestånd av 5,000 kronor, förklarade
sig överkrigsfiskalsämbetet allenast på det sätt biträda Mannbys
yrkande att ämbetet hemställde, att bemälda krigsrättsledamöter måtte
åläggas att till Mannby såsom skadestånd solidariskt utgiva ett skäligt
belopp, vilket syntes ej behöva sättas så högt som det Mannby, enligt
vad handlingarna utvisade, förlikningsvis erbjudits, eller 500 kronor.

Krigshovrätten meddelade utslag den 15 december 1919. I utslaget
yttrades följande:

Som emot generalmajoren Bergenzaun i målet icke förekommit
annat än att han på grund av en utav översten Scheffer i egenskap
av befälhavare för Mannby såsom rullföringsbiträde gjord framställning
förordnat, att Mannby skulle överlämnas till Västernorrlands regementes
krigsrätt för att där rannsakas rörande vissa av Mannby i hans sistnämnda
egenskap begångna förseelser, samt med hänsyn till stadgandet
i 25 § av förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes generalmajoren Bergenzaun icke saknat skäl att meddela
nämnda förordnande, som icke innefattat föreskrift därom att
annan krigsrätt än garnisonskrigsrätten i Boden skulle i målet döma,
funne krigshovrätten den mot generalmajoren Bergenzaun i målet förda
talan icke kunna bifallas.

Vidkommande därefter det mot Forsberg, Bexell, Bolin, Ringström
och Dahlquist i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i garnisonskrigsrätten
väckta åtal, funne krigshovrätten väl att garnisonskrigsrätten
enligt nyss åberopade lagbestämmelse varit befogad att på fram -

101

ställning av vederbörande befälhavare överlämna åt regementskrigsrätten
vid Västernorrlands regemente att rannsaka angående de förbrytelser,
vartill Mannby gjort sig skyldig såsom rullföringsbiträde, men att
garnisonskrigsrätten däremot icke, emot stadgandet i 19 § av nämnda
förordning, ägt att, på- sätt utslaget den 27 augusti 1915 syntes avse,
till regementskrigsrätten hänskjuta att döma över samma förbrytelser.
För berörda felaktiga förfarande, som på grund av vad i målet förekommit
finge anses mera bestått i en oriktig avfattning av garnisonskrigsrättens
nämnda utslag än i ett efter överläggning mellan krigsrättens
ledamöter fattat beslut i frågan, ansåge krigshovrätten Bexell
såsom auditör ensam bära ansvaret. Krigshovrätten prövade förty,
med ogillande av den mot Forsberg, Bolin, Ringström och Dahlquist
förda talan, rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma Bexell för vad han sålunda låtit komma sig till last att bota
25 kronor.

Vidkommande krigsrättens i samma utslag meddelade beslut att
Mannby fortfarande skulle hållas i häkte, så enär Mannby vid garnisonskrigsrätten
ställts under tilltal för brott mot 8 kap. 20 § allmänna
strafflagen, å vilket brott straffarbete enligt lag kunde följa, och
sannolika skäl förelegat, att Mannby begått nämnda förbrytelse, för
vilken han ock sedermera dömts till ansvar, ty och som garnisonskrigsrätten
haft grundad anledning antaga, att, på sätt jämväl senare
inträffat, nämnda åtal skulle, om det icke upptoges till prövning av
krigsrätten, av vederbörande åklagare komma att fullföljas vid behörig
domstol, funne krigshovrätten jämväl den i nu angivna hänseende mot
krigsrättens ledamöter förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna
bifallas.

Av Mannby i krigshovrätten framställt, av överkrigsfiskalsämbetet
ej biträtt yrkande om ansvar å översten Scheffer för det han skulle
till förfång för Mannby gjort sig skyldig till felaktigt förfarande i sitt
ämbete, lämnades av krigshovrätten utan avseende.

Som Mannby i sin ovanberörda inlaga till krigshovrätten skrivit
vanvördigt mot garnisonskrigsrättens ledamöter dömdes Mannby i förmågo
av 10 kap. 2 § allmänna strafflagen, jämförd med 14 kap. 7 §
rättegångsbalken, att härför bota 40 kronor. 1

1 I målets avgörande av krigshovrätten deltogo hovrättsrådet Lagerbielke, viceamiralen
G. Dyrssen, generalmajoren Hult, krigshovrättsrådet Berencreutz och hovrättsrådet af Geijerstam.
Vid omröstning till utslag yttrade krigshovrättsrådet Berencreutz följande.

102

Av ovanstående redogörelse framgår, att Mannby inställts inför
Västernorrlands regementes krigsrätt den 15 september 1915 för fortsatt
rannsakning och att han enligt garnisonskrigsrättens i Bodens
beslut skulle hållas i häkte i avbidan på nämnda rannsakning.

Den av chefen för Yästernorrlands regemente om krigsrättens
sammanträde utfärdade regementsordern angav icke, för vilket brott
Mannby skulle rannsakas, men en av landsfiskalen Henry Rosén vid
krigsrätten företedd skrivelse från justitiekanslersämbetet, genom vilken
Rosén förordnats att vara särskild åklagare i omförmälda mål, utvisade,
att regementschefen meddelat, såsom orden i berörda skrivelse lydde

»Gene ralmajoren Bengenzaun har, sedan han genom översten Scheffers framställning fått
kännedom om, att Mannby i egenskap av rullföringsbiträde begått förseelser i sin tjänst, haft att
följa de i 28 § nådiga förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar befälhavare för sådant
fall givna föreskrifter. Sedan han funnit att målet ej kunnat behandlas såsom disciplinmål, har
han således,'' såsom den befälhavare, vilken varit behörig att förordna krigsrätt, endast haft att
låta anhängiggöra saken vid garnisonskrigsrätten, vilken det jämlikt 19 § samma förordning sedan
tillkommit att rannsaka och döma jämväl angående de förseelser, som Mannby kunde hava begått
såsom rullföringsbiträde. Då Mannby vid tiden för dessa förseelsers beivrande befann sig inom
det egna regementets stånd och garnisonskrigsrättens i Boden domvärjo, har 25 § av ifrågavarande
förordning, enligt min mening, ej varit i föreliggande fall tillämplig, men, även om i lydelsen av
sagda paragraf hinder ej mött för Mannbys överlämnande till Västernorrlands regementes krigsrätt,
har generalmajoren Bergenzaun likväl desto mindre haft anledning att anlita denna utväg, som
Mannhy för annat brott redan stod under tilltal vid den domstol, som jämlikt huvudregeln i 19 §
rörande krigsrätternas inbördes behörighet ägde icke blott att rannsaka utan även att döma angående
hans brott såsom rullföringsbiträde. Jag finner därför otvivelaktigt, att generalmajoren
Bergenzaun, då han, på sätt som skett, förordnat, att Mannby skulle överlämnas till sistnämnda
regementes krigsrätt för att där rannsakas rörande ifrågavarande av honom under tjänstgöring
såsom rullföringsbiträde begångna förseelser, icke förfarit i överensstämmelse med en riktig tilllämpning
av ovan berörda bestämmelser i förordningen om krigsdomstolar, men då vad härutinnan
ligger generalmajoren Bergenzaun till last icke, med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande
fallet, är av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar, finner jag den mot generalmajoren
Bergenzaun i målet förda talan icke kunna bifallas.

Yad härefter angår åtalet mot Forsberg, Bexell, Bolin, Ringström och Dahlquist i deras
ovannämnda egenskap av ledamöter i garnisonskrigsrätten, så enär garnisonskrigsrätten, vilken
det jämlikt 19 § i förordningen om krigsdomstolar, jämförd med 53 § samma förordning, tillkommit
att rannsaka och döma även beträffande brott, som Mannby begått i sin ovanberörda egenskap
av rullföringsbiträde, vid meddelande av sitt ifrågavarande utslag av den 27 augusti 1915 genom
att, på sätt militieombudsmannen anmärkt, i strid mot nämnda bestämmelser och utan att förutsättningarna
för tillämpning av undantagsbestämmelsen i 25 § varit för handen, hänvisa Mannby
till Västernorrlands regementes krigsrätt för fortsatt rannsakning och för att slutligen dömas av
den domstol, där han sist lagfördes, förfarit felaktigt i domarämhetets utövning, men garnisonskrigsrättens
i samma utslag meddelade beslut, att Mannby fortfarande skulle hållas häktad,
icke — vid det förhållande, att Mannby vid garnisonskrigsrätten åtalats för brott mot 8 kap. 20 t»
allmänna strafflagen, å vilket brott straffarbete efter lag kan följa, och sannolika skäl förelegat

loa

»att regementskrigsrätt komme att sammanträda för handläggande av
ett mål mot rullföringsbiträdet inom Sundsvalls västra rullföringsomräde
nr 65, fanjunkaren C. A. Mannby, vilken rapporterats för utpressning
med mera och för närvarande sutte häktad i regementets häkte».

De förseelser, som Mannby skulle hava begått såsom biträde å
nämnda rullföringsexpedition och vilka föraidett framställningen om
hans hänvisande till Västernorrlands regementes krigsrätt, bestodo
enligt protokollen i målet vid sistnämnda krigsrätt däri, att Mannby
skulle dels mottagit penningar ej mindre av handlanden Fredrik Tengström
i Sundsvall för att Mannby skulle förhjälpa Tengström till att

att Mannby begått nämnda förbrytelse — är av beskaffenhet för någon av garnisonskrigsrättens
ledamöter medföra ansvar och ersättningsskyldighet, ty finner jag skäligt allenast på det sätt
bifalla den mot Forssberg och garnisonskrigsrättens övriga ledamöter i målet förda talan, att
ifrågavarande krigsrättsledamöter för vad de i ovan först nämnda hänseende låtit komma sig till
last dömas att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen bota Bexell 25 kronor och en varav de
Övriga ledamöterna 5 kronor, vilka böter skola tillfalla kronan.

Av Mannby härstädes framställt, av överkrigsfiskalsämbetet ej biträtt yrkande om ansvar
å översten Scheffer för det han skulle till förfång för Mannby gjort sig skyldig till felaktigt förfarande
i sitt ämbete, lämnas av mig utan avseende.

Som Mannby i sin ovanberörda inlaga till Kungl. krigshovrätten skrivit vanvördigt mot
garnisonskrigsrättens ledamöter dömes Mannby i förmågo av 10 kap. 2 § allmänna strafflagen,
jämförd med 14 kap. 7 § rättegångsbalken, att härför höta 40 kronor till kronan.»

Hovrättsrådet af Geijerstam utlät sig:

»Som emot generalmajoren Bergenzaun i målet icke förekommit annat än att lian på grund
av en utav översten Scheffer i egenskap av befälhavare för Mannby såsom rullföringsbilräde gjord
framställning förordnat, att Mannby skulle överlämnas till Kungl. Västernorrlands regementes
krigsrätt för att där rannsakas rörande vissa av Mannby i hans sistnämnda egenskap begångna
förseelser, samt med hänsyn till stadgandet i 25 § av Kungl. förordningen den It juni 1868 om
krigsdomstolar och rättegången därstädes generalmajoren Bergenzaun icke saknat skäl att meddela
nämnda förordnande som icke innefattat föreskrift därom att annan krigsrätt än garnisons,
krigsrätten i Boden skulle i målet döma, finner jag den mot generalmajoren Bergenzaun i målet
förda talan icke kunna bifallas.

Vidkommande därefter det mot överstelöjtnanten Forsberg, Bexell, Bolin, Ringström och
Dahlquist i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i garnisonskrigsrätten väckta åtal, finner
jag väl att garnisonskrigsrätten enligt nyss åberopade lagbestämmelse varit befogad att på framställning
av vederbörande befälhavare överlämna åt regementskrigsrätten vid Västernorrlands regemente
att rannsaka angående de förbrytelser, vartill Mannby gjort sig skyldig såsom rullföringsbiträde,
men att garnisonskrigsrätten däremot icke, emot stadgandet i 19 § av nämnda förordning,
ägt att till regementskrigsrätten hänskjuta att döma över samma förbrytelser. För berörda felaktiga
förfarande, som på grund av vad i målet förekommit måste antagas mera bestått i en oriktig avfattning
av garnisonskrigsrättens utslag den 27 augusti 1915 än i ett efter överläggning mellan
krigsrättens ledamöter fattat beslut i frågan, anser jag Bexell såsom auditör ensam bära ansvaret.
Jag prövar förty lagligt allenast på det sätt bifalla överkrigsfiskalsämbetets i denna del av målet
förda talan, att Bexell i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen dömes för vad han sålunda
låtit komma sig till last att höta 25 kronor till kronan.

104

få fullgöra honom åliggande värnpliktstjänstgöring såsom skrivbiträde
å sagda rullföringsexpedition än även av ingenjören Per Edvard Samuel
Andersson i Sundsvall för det Mannby tillåtit Andersson att år 1913
fullgöra honom åliggande mönstringsskyldighet efter det tiden för
mönstringens hållande redan utgått, dels oek utan stöd av vederbörlig
handling i stamrullan infört en anteckning angående värnpliktige nr
205 65/1911 Hedin av innehåll att denne blivit överförd till icke vapenför.
Vid målets handläggning ovanberörde den 15 september yrkade
emellertid Rosén ansvar å Mannby ej mindre jämlikt 143 och 144 §§
strafflagen för krigsmakten för brott, som han skulle hava begått såsom
biträde å rullföringsexpeditionen i Sundsvall, än även för brott
mot 8 kap. 20 § allmänna strafflagen, begånget i tjänsten. På åklagarens
begäran uppsköt regementskrigsrätten målet till den 21 september
1915, och blev Mannby under tiden kvarhållen i häkte.

Sistnämnda dag företedde Rosén vid krigsrätten ett telegram,
vari kronofogden Engelstedt anmodat Rosén att häkta och till länsfangelset
i Sundsvall förpassa Mannby såsom skäligen misstänkt för
brott mot 8 kap. 20 § strafflagen, begånget inom Njurunda tingslag. I

Vidkommande krigsrättens i samma utslag meddelade beslut att Mannby fortfarande skulle
hållas i häkte, så enär Mannby vid garnisonskrigsrätten ställts under tilltal för brott mot 8 kap.
20 § allmänna strafflagen, å vilket brott straffarbete enligt lag kan följa, och sannolika skäl förelegat,
att Mannby begått nämnda förbrytelse, för vilken han ock sedermera dömts till ansvar, ty
och som garnisonskrigsrätten haft grundad anledning antaga, att, på sätt jämväl sedermera inträffat,
nämnda åtal skulle, om det icke upptoges till prövning av krigsrätten, av vederbörande
åklagare komma att fullföljas vid behörig domstol, finner jag jämväl den i nu angivna hänseende
mot krigsrättens ledamöter förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

I övrigt instämmer jag med krigshovrättsrådet Berencreutz.»

Generalmajoren Hult yttrade:

»Vidkommande det mot överstelöjtnanten Forsberg, Bexell, Bolin, Ringström och Dahlquist
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i garnisonskrigsrätten väckta åtal, finner jag lika
med hovrättsrådet af Geijerstam väl att garnisonskrigsrätten varit befogad att på framställning
av vederbörande befälhavare överlämna åt regementskrigsrätten vid Västernorrlands regemente
att rannsaka angående de förbrytelser, vartill Mannby gjort sig skyldig såsom rullföringsbiträde,
men att garnisonskrigsrätten däremot icke, emot stadgandet i 19 § av nämnda Kungl. förordning
ägt att till regementskrigsrätten hänskjuta att döma över samma förbrytelser. På grund av
berörda felaktiga förfarande finner jag skäligt på det sätt bifalla den mot Forsberg och garnisonskrigsrättens
övriga nyssnämnda ledamöter i denna del av målet förda talan, att de i förmågo av
25 kap. 17 § allmänna strafflagen dömas, för vad de sålunda låtit komma sig till last, att höta
Bexell 25 kronor och en var av de övriga ledamöterna 5 kronor, vilka böter skola tillfalla kronan.

I övrigt instämmer jag med hovrättsrådet af Geijerstam.»

Viceamiralen Dyrssen och hovrättsrådet Lagerbielke instämde med hovrättsrådet af Geijerstam,
i följd varav krigshovrättens utslag avfattades i enlighet med den av hovrättsrådet af
Geijerstam yttrade mening.

ior>

I telegram till krigsrätten kade kronofogden Engelstedt därjämte,
med anmälan att han hos vederbörande åklagare påkallat Mannbys
häktning för inom Njurunda tingslag begånget brott mot 8 kap. 20 §
strafflagen, anhållit att krigsrätten måtte hänvisa Mannby till Njurunda
tingslags häradsrätt för undergående av rannsakning för sagda förbrytelse.
Häradsrättens protokoll i det sedermera där anhängiggjorda
målet innehålla en uppgift av kronofogden Engelstedt, att han den 21
september 1915 hos landsfiskalen Rosén påkallat Mannbys häktning
för undergående av rannsakning inför häradsrätten.

Vad nu yttrats i avseende å förseelser, som Mannby skulle hava
begått såsom rullföringsbiträde, gällde givetvis även beträffande det
brott mot 8 kap. 20 § allmänna strafflagen, för vilket, såsom begånget
i tjänsten, Rosén vid regementskrigsrättens sammanträde den 15 september
1915 yrkade ansvar å Mannby. I fråga härom tillkom emellertid,
att regementskrigsrätten icke bort taga befattning med ansvarsyrkandet
i denna del redan av den grund att till regementskrigsrätten
icke i vederbörlig ordning överlämnats att företaga rannsakning med
Mannby angående brott mot 8 kap. allmänna strafflagen. Förordningen
den 11 juni 1868 om krigsdomstolar in. m. innehöll i 38 § den bestämmelse
att endast den sak, som vederbörande befälhavare låtit vid krigsrätten
anhängiggöra eller krigsöverdomstolen till krigsrättens handläggning
överlämnat, i allmänhet skulle vara föremål för rannsakning
vid krigsrätt, men att om under en rannsakning vid en krigsrätt anledning
förekom att där för brott tilltalad person begått annan förbrytelse,
som hörde till krigsdomstols upptagande, samma krigsrätt
även därutinnan borde rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt
förfara, men utan dröjsmål skulle underrätta den tilltalades befälhavare
om rannsakningens företagande. Vad som föregick förordnandet om
regementskrigsrätt för rannsakning med Mannby visade, att regementschefen
icke hade för avsikt att påkalla rannsakning med Mannby
angående brott mot 8 kap. allmänna strafflagen, och under rannsakningen
vid regementskrigsrätten förekom icke heller anledning att
antaga att Mannby i tjänsten begått sådant brott.

Om således torde få anses att regementskrigsrätten förfarit felaktigt,
då den företog rannsakning med Mannby angående de brott
Militieonibudsmannens ämbetsberättelse. 14

106

och förseelser, för vilka Rosén ställde honom under tilltal vid regementskrigsrätten,
gällde detta ännu mera regementskrigsrättens åtgärd
att kvarhålla Mannby i häkte. De brott, angående vilka det överlämnats
åt regementskrigsrätten att företaga rannsakning med Mannby,
voro icke av beskaffenhet att Mannby mot innehållet i förordningen
den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande m. m. 19 § 5—7
mom. kunnat för dessa brott häktas. Regementskrigsrätten hade följaktligen,
även om den varit behörig att företaga rannsakning med
Mannby, bort vid första rannsakningstillfället, den 15 september 1915,
förordna att Mannby skulle ställas på fri fot; och bar regementskrigsrätten
ansvaret för att Mannby hållits häktad från sistnämnda dag till
den 21 i samma månad, då hans häktning påkallades av kronofogden
Engelstedt för rannsakning inför annan domstol. Genom att Mannby
hållits häktad ifrågavarande tid av sex dagar hade icke blott lidande
och förlust uppkommit för Mannby utan även orsakats kronan utgift
för Mannbys förplägnad i häktet, därest han ej själv bekostat sig
underhåll i häktet.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrades yttrande från
ledamöterna i regementskrigsrätten vid sammanträdet den 15 september
1915, nämligen majorerna G. R. Westin och J. T. A. I. Winblad, kaptenerna
friherre Th. Y. von Yegesack och B. Tj. U. Sjödin samt auditören
Ragnar Svallingson.

Uti avgivet yttrande anförde auditören Svallingson följande.

Föremål för militieombudsmannens anmärkning vore närmast att
krigsrätten låtit vid nämnda tillfälle Mannby kvarsitta i häkte och
icke försatt honom på fri fot.

I den regementsorder, varigenom krigsrätten förordnades, stod
icke angivet, för vilket brott Mannby skulle rannsakas, och ordern
uppfattades vara med avsikt så formulerad dels för att den av justitiekanslern
särskilt förordnade åklagaren skulle äga framställa de ansvarsyrkanden
mot Mannby, vartill han ansåg sig befogad, dels emedan
regementschefen antogs icke vilja i en icke hemlig regementsorder
omnämna målets beskaffenhet.

Att regementschefen också ansåg just brott mot 8 kap. allmänna
strafflagen föreligga, vore auditören övertygad om, enär under andra
förhållanden särskild åklagare ingalunda begärts och målet för övrigt
i annat fall säkerligen icke hänskjutits till krigsrätts prövning.

Auditören kunde sålunda icke finna, att krigsrätten förfarit oriktigt
i det avseende att den upptog åklagarens yrkande om ansvar enligt
8 kap. allmänna strafflagen. Eljest skulle ju krigsrätten, som hade

107

den uppfattningen att den var behörig upptaga målet till prövning,
avvisat varje yrkande från åklagarens sida, emedan regementsordern
icke angav brottet eller brotten, varför Mannby skulle rannsakas, och
ett sådant förfarande skulle väl hava ansetts allt för formalistiskt från
krigsrättens sida, så mycket mera som auditören personligen visste vad
åtalet huvudsakligen avsåg.

Då det brott, varför Mannby åtalats, var belagt med straff av
intill två års straffarbete och Mannby således borde i häkte tagas, fann
krigsrätten sig icke böra avslå åklagarens yrkande i berörda hänseende.

Beträffande militieombudsmannens anmärkning emot krigsrättens
åtgärd att upptaga målet till handläggning, var auditören av enahanda
åsikt som chefen för Yästernorrlands regemente, att då Mannby var
anställd som rullföringsbiträde i Sundsvall och således disciplinärt lydde
under chefen för Yästernorrlands regemente i dennes egenskap av
befälhavare för Västernorrlands inskiävningsområde, krigsrätten vid
Västernorrlands regemente var behörig upptaga de mål, regementschefen
i sin förenämnda egenskap ville hänskjuta till krigsrätt.

Då det syntes auditören att krigsrätten haft fullgiltiga skäl för
sina åtgärder, hemställde auditören att militieombudsmannen, även om
krigsrätten verkligen skulle hava förfarit oriktigt, ville med hänsyn
till de säregna omständigheter, som voro''förknippade med målets anhängiggörande
och utförande, låta vid det avgivna yttrandet bero.

Övriga ovannämnda krigsrättsledamöter hade å. yttrandet tecknat
instämmande uti vad auditören Svallingson anfört. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 22 februari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Genom auditören Svallingsons, av övriga krigsrättsledamöter
biträdda yttrande ansåge militieombudsmannen de gjorda anmärkningarna
icke i någon mån vederlagda.

Auditörens antagande att regementschefens avsikt varit att ställa
Mannby under tilltal jämväl för brott, som omförmäldes i 8 kap.
allmänna strafflagen, vunne icke stöd av vad i ärendet förekommit.
De enda handlingar, som krigsrätten haft att härvidlag taga hänsyn
till, voro regementsordern om krigsrättens sammankallande, som emellertid
härutinnan icke lämnade någon upplysning, och justitiekanslersämbetets
skrivelse till landsfiskalen Rosén, vilken handling däremot
lämnade tydlig anvisning angående förevarande spörsmål. Men härtill

108

komme att regementskrigsrätten hade tillgång till garnisonskrigsrättens
i Boden protokoll, i vilket tydligt angavs både att Mannby skulle
rannsakas för försök till utpressning mot värnpliktiga, och att han icke
skulle rannsakas för » spionerimål». Då auditören sade sig hava avvetat, vad
rannsakningen huvudsakligen skulle avse, och antydde att meningen
trots allt skulle varit att företaga rannsakning för visst brott mot rikets
säkerhet, hade auditören haft all anledning att beakta, dels att garnisonskrigsrätten
förklarat sig icke vara behörig att rannsaka angående
det åsyftade brottet, dels att detta brott icke var sådant, att häktning
därför var ovillkorligt föreskriven, samt dels att sannolika skäl för
åtalet icke förebragts vid regementskrigsrätten, som därför även av
sådan grund icke bort hålla Mannby häktad för detta brott.

Det fel, - vartill krigsrätten enligt vad ovan nämnts gjort sig
skyldig, funne militieombudsmannen vara av sådan beskaffenhet att
det icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge
fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa krigsrättens ifrågavarande
ledamöter, nämligen majorerna Westin och Vinblad, kaptenerna
friherre von Yegesack och Sjödin samt auditören Svallingson under åtal
inför krigshovrätten för vad i berörda hänseende läge dem till last. Överkrigsfiskalsämbetet
borde därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens
beskaffenhet samt tillika dels bereda Mannby tillfälle att i målet utföra
målsägandetalan, vilken ämbetet i mån av befogenhet borde understödja,
dels å kronans vägnar fordra ersättning för Mannbys förplägnad
i häktet under sex dagar, därest Mannby ej själv bekostat sig underhåll
i häktet.

Uti till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet
i anledning härav, att de tilltalade måtte dels för vad i militieombudsmannens
skrivelse lagts dem till last dömas till ansvar jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen dels ock förpliktas gottgöra kronan
kostnaden för Mannbys förplägning i häkte under sex dagar från den
15 september 1915 med 5 kronor 2 öre. Med överlämnande av en
till krigshovrätten ställd skrift, däri Mannby begärt att av ifrågavarande
krigsrättsledamöter utbekomma ett skadestånd av 6,000 kronor, förklarade
sig överkrigsfiskalsämbetet allenast på det sätt biträda Mannbys
yrkande att ämbetet hemställde, att bemälda krigsrättsledamöter måtte
åläggas att till Mannby såsom skadestånd solidariskt utgiva ett skäligt
belopp, vilket torde högst väsentligt understiga det av Mannby fordrade.

Krigshovrätten meddelade utslag den 15 december 1919. I utslaget
yttrades följande.

Krigshovrätten funne jämlikt 25 § i förordningen den 11 juni

109

1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes laga hinder icke
hava mött för Westin och hans ovanbemälde medparter i deras omförmälda
egenskap av ledamöter i regementskrigsrätten att företaga
den av garnisonskrigsrätten hänskjuta^ rannsakningen med Mannby;
och ehuru det på grund av stadgandet i 19 § samma nådiga förordning
icke tillkommit regementskrigsrätten att döma över de förbrytelser,
vartill Mannby såsom rullföringsbiträde gjort sig skyldig, likväl
och som regementskrigsrättens bemälda ledamöter, vilkas förfarande
i sistberörda hänseende finge antagas vara föranlett av garnisonskrigsrättens
uttalande i fråga om målets slutliga avdömande, med hänsyn
härtill jämte övriga i målet förekomna omständigheter icke kunde anses
hava gjort Äg skyldiga till sådant felaktigt förfarande i domarämbetets
utövning, att ansvar borde dem ådömas, lämnade krigshovrätten det
mot dem i denna del förda åtalet utan bifall.

Som, vad anginge åtalet i övrigt, Mannby vid regementskrigsrätten
ställts under tilltal för brott mot 8 kap. 20 § allmänna strafflagen,
å vilket brott straffarbete efter lag kunde följa, samt sannolika
skäl förelegat att Mannby begått nämnda förbrytelse, för vilken han
ock sedermera dömts till ansvar, alltså och då den omständigheten att
regementskrigsrätten icke varit behörig att till prövning upptaga det
mot Mannby sålunda väckta åtal så mycket mindre utgjort anledning
för krigsrätten att frigiva Mannby ur häktet, som krigsrätten haft
grundad anledning antaga, att det av Rosén väckta åtalet, såsom ock
kort ,därefter inträffat, skulle komma att upptagas av därtill behörig
åklagare, bleve överkrigsfiskalsämbetets uti ifrågavarande hänseende
förda ansvars- och ersättningstalan av krigshovrätten ogillad.

Av Mannby till krigshovrätten framställda yrkanden om ansvar
och ersättningsskyldighet för felaktigt förfarande av krigsrättens ovannämnda
ledamöter jämväl i andra än av överkrigsfiskalsämbetet beivrade
hänseenden, lämnades av krigshovrätten utan avseende.1 * i

1 Vid målets avgörande av krigshovrätten yttrade krigshovrättsrådet Berencreutz följande
skiljaktiga mening.

»Enär Westin och hans ovanhemälde medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter
i regementskrigsrätten, på sätt militieombudsmannen anmärkt, genom att emot innehållet

i 19 §, jämförd med 33 § nådiga förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar, och utan att
förutsättningarna för tillämpning av 25 § samma förordning varit för handen företaga ransakning
med Mannby angående de brott och förseelser, för vilka Rosén ställt honom under tilltal vid regementskrigsrätten,
förfarit felaktigt i domarämbetets utövning, men regementskrigsrättens beslut
den 15 september 1915 att kvarhålla Mannby i häkte, icke — vid det förhållande att Mannby
ställts under tilltal för brott mot 8 kap. 20 § strafflagen, å vilket brott straffarbete efter lag kan
följa, och sannolika skäl förelägat att Mannby begått nämnda förbrytelse, för vilken han ock seder -

16. Försäljning av bröd å marketenteri utan brödkortskuponger in. m.

I en till militieombudsmannen ställd, den 20 oktober 1918 dagtecknad
klagoskrift angående marketenterirörelsen vid Svea Ingenjörkårs
fästningsingenjörskompani i Vaxholm • anmärkte volontären nr
26/5 Ivan II. Skoglund och korpralen nr 10/5 Carl Ohlsson bland annat,
hurusom chefen för nämnda kompani, kaptenen Ernst David Hedrén
sökt draga så stor reveny som möjligt av marketenteriet. Sålunda
hade han till marketenteriet sålt 10 kg. vetemjöl till ett pris av 7
kronor pr kg., vilket mjöl tillsammans med 40 kg. rågmjöl, som han
också anskaffat, förbakats till limpor och sålts på marketenteriet, till
ett pris av 2 kronor pr limpa, utan brödkuponger. En av några bland
manskapet skriven, i tidningen Politiken införd notis om »olaga brödhandel»
hade haft till följd att chefen för IV. arméfördelningen genom
chefen för Svea Ingenjörkår av kompanichefen infordrat upplysning
och förklaring över den ifrågavarande saken. Då kompanichefen märkt,
att saken hölle på att få en ganska stor utsträckning och se kritisk
ut, hade han genast gått till redogöraren för marketenteriet och återbetalat
det belopp, som han förut erhållit för mycket, samt återtagit
sin räkning. Sedan hade han till svar på arméfördelningschefens skrivelse
anfört, att han skänkt mjölet till marketenteriet och att meningen
från hans sida varit, att det skulle utdelas till extra förplägnad, men
att det utan hans vetskap sålts med förtjänst. De 69 limpor, som
erhållits av mjölet, hade marketenteriet fått alldeles gratis, och då de
sålts för 2 kronor stycket, hade marketenteriet därigenom gjort en ren
förtjänst på 138 kronor.

Sedan chefen för Svea Ingenjörkår anmodats att inkomma med
vederbörandes yttrande i anledning av klagoskriften, insände kårchefen
med skrivelse den 6 november 1918 yttrande av kompanichefen, kaptenen
Hedrén samt protokoll förda vid förhör inför majoren C. Ljung mera

dömts till ansvar —• är av beskaffenhet att för någon av krigsrättens ledamöter böra medföra
ansvars- och ersättningsskyldighet, finner jag skäligt allenast på det sätt bifalla den mot
Westin och hans medparter förda talan, att de i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
dömas för vad de i förstnämnda hänseende låtit komma sig till last att höta, Svallingson 25
kronor och en var av regementskrigsrättens övriga ledamöter 5 kronor, vilka böter skola tillfalla
kronan.

Av Mannby i inlaga till krigshovrätten framställda yrkanden om ansvar och ersättningsskyldighet
för felaktigt förfarande av krigsrättens ovannämnda ledamöter jämväl i andra än av
överkrigsfiskalsämbetet beivrade hänseenden, lämnas av mig utan avseende.»

berg dels vid kompaniet i Vaxholm den 29 och den 30 oktober 1918
och dels i Stockholm den 1 och den 2 påföljande månad tillika med
en del bilagor. Dessa handlingar innehöllo i denna del huvudsakligen
följande.

Vid förhöret den 29 oktober 1918 anförde kaptenen Hedrén, att
han redan under föregående vår mycket funderat över möjligheten att
på något sätt på marketenteri et öka tillgången på kaffebröd i eu eller
annan form. I den avsikten hade han, ehuru förgäves, sökt större
tilldelning av socker och mjöl hos folkhushållningskommissionen. Sedan
han av en bekant erhållit kännedom om, att vetemjöl kunde i Stockholm
utom ransoneringen erhållas för ett pris av 7 kronor pr kg.,
hade han till detta pris inköpt ett parti vetemjöl om 10 kg. I början
av september hade detta mjöl överlämnats till furiren Östholm,
som anmodats att söka därav tillverka bakelser, vilket dock i följd
av sockerbrist och övriga behövliga ingrediensers dyrhet icke lyckats.
Vid denna tid hade sergeanten Crona anmält, att ett överskott om
40 kg. rågmjöl förefunnes i proviantmagasinet. Då bagaren Röhl slutat
med den kontrakterade bakningen till kompaniet, hade nämligen
denne anmält, att det funnes 40 kg. rågmjöl över. Då enligt sergeantens
journal emellertid ej skulle finnas något överskott, hade han ej
velat mottaga detsamma, men sedermera hade han nödgats därtill.
Kaptenen Hedrén ansåge att detta mjöl, som egentligen bort komma
manskapet till godo, kunde användas till manskapets bästa. Han påtoge
sig ansvaret för att mjölet ej i journalen upptagits som överskott.
Då marketenteriet fått från proviantmagasinet inköpa vad av
sockerransonen pr individ understigit 1 kg. pr månad, hade även detta
rågmjöl ansetts kunna genom marketenteriet komma manskapet till
godo. Då det ej lyckats åstadkomma några bakelser, hade beslutits
att baka limpor av mjölpartierna. Genom att skära limporna i skivor
och belägga dessa med marmelad hade, enligt kaptenens uppfattning,
brödet bort kunna säljas som bakverk (tårtor) och sålunda utan brödkuponger.
Försäljningen skulle, enligt beslutet, göras i samband med
kaffeservering och till ett pris, som finge bestämmas av furiren Östholm,
dock så att någon större förtjänst ej skulle beräknas, men att
tillverkningskostnaderna bleve betäckta. Potatis hade avsetts för utdrygning
men trots order därom ej använts. Av mjölet hade erhållits
69 limpor, varav 10 sålts hela för 2 kronor stycket och de övriga i
skivor med marmeladbeläggning till ett pris av 25 öre skivan. Allt
hade utsålts på en eftermiddag. Sedan furiren Östholm på kvällen
anmält, att förtjänsten uppgått till 75 kronor, hade kaptenen givit

112

Östholm order att denna förtjänst skulle användas till beredande av
extra förplägnad vid en fest, som skulle anordnas före de värnpliktigas
utryckning. En tid efter det mjölet lämnats både kaptenen behövt de
70 kronorna och därför fått dem genom furiren Östholm. Då kaptenen
vid återkomsten från en resa fått läsa artikeln i tidningen, hade han
återlämnat de 70 kronor, han erhållit för mjölet, och återfått det av
honom lämnade kvittot, vilket då ännu ej intagits i räkenskaperna.
Vid detta tillfälle hade kårchefens skrivelse ännu icke kommit kaptenen
tillhanda.

I ersättning för det förutnämnda rågmjölet hade sergeanten Crona
från marketenteriet erhållit 6 kg. marmelad, som kaptenen sedermera
betalt. Extraförplägnaden, bestående av kaffe och 2 bakelser pr man,
hade utdelats den 3 oktober eller långt före ankomsten av kårchefens
skrivelse. Kostnaden för extraförplägningen hade uppgått till något
över 100 kronor. För omförmälda 10 kg. vetemjöl vore kaptenen villig
lämna brödkuponger, om så erfordrades.

Sergeanten Aberg berättade vid förhöret den 29 oktober 1918, att
han under senare tiden skött marketenteriets räkenskaper. Genom
furiren Östholm hade han erhållit kännedom om, att kompanichefen
anskaffat mjöl och att bröd bakats och försålts å marketenteriet.
Åberg hade ej tagit någon del i prissättningen av brödet. Östholm
hade en dag kommit till Åberg med ett kvitto från kaptenen Hedrén,
å vilket endast stått »Bekommit från marketenteriet 70 kr.» En tid
därefter hade Östholm återlämnat penningarna och återfått kvittot.
Kaptenen Hedrén hade fått penningarna ungefär vid den tid, då brödförsäljningen
ägt rum, och återlämnandet hade ägt rum en eller annan
dag efter det artikeln stod i tidningen samt i varje fall före ankomsten
av kårchefens skrivelse.

Kassakontrollanten vid marketenteriet, furiren Östholm berättade
vid samma förhör, att han en dag under sommaren 1918 uppkallats
till kompanichefen, som frågat Östholm, om marketenteriet hade användning
för vetemjöl och om bakelser eller kakor kunde bakas. Härpå
hade Östholm svarat, att mjölet nog kunde användas, men ej för nämnda
ändamål. En dag längre fram hade kompanichefen frågat, om bakningen
då kunde äga rum, enär han anskaffat vetemjöl. På kompanichefens
order hade mjölet upphämtats till marketenteriet av en handräckning
därstädes. Sergeanten Crona hade nämnt, att rågmjöl funnes
över i förrådet, samt anmodat Östholm att fråga kompanichefen, om
det finge användas på marketenteriet. Sedermera hade sergeanten
Crona själv framställt förfrågan härom till kompanichefen. Såväl kom -

panicliefen som sergeanten hade därefter erbjudit rågmjöl från köket
och kompanichefen hade givit order att mjölet, utdrygat med potatis,
skulle användas till bakning av bullar, som sedan skulle mot kuponger
säljas å marketenteriet. Kompensationen för rågmjölet, utgörande 6
kg. marmelad, vilken kvantitet enligt uppgift skulle fattas i förrådet,
hade erhållits på det sätt, att Östholm lämnat rekvisition från marketenteriet
på denna kvantitet. Marmeladen kostade 2 kronor 25 öre
pr kg., vadan kostnaden härför uppgått till 13 kronor 50 öre.

Östholm hade vidtalat Rölils bageri att verkställa bakningen och
denna hade utförts i limpor om 1 kg. Potatis hade ej använts i
brödet, då sådan ej kunnat anskaffas och bageriet dessutom ej velat
använda potatis vid bakningen. Förhållandet hade anmälts för kompanichefen.

Östholm hade flera gånger anmält, att man ej kunde sälja brödet
utan kuponger. Han hade emellertid varit av den uppfattningen, att
brödet skulle försäljas utan kuponger, enär han flerfaldiga gånger för
kompanichefen framhållit, att manskapet hade så ont om kuponger;
någon direkt order härom hade Östholm dock ej erhållit.

Av limporna hade 10 å 12 sålts hela, då en del av manskapet
anhållit därom.

I övrigt hade de delats i 8 bitar å 25 öre. De flesta bitarna
hade sålts med marmelad, en del dock utan och då till ett pris av
45 öre för 2 stycken. Marmeladen hade nämligen tagit slut, och medan
Östholm varit borta för att hämta mera sådan, hade hans hustru och
marketenterihandräckningen sålt en del bitar utan pålägg av marmelad.
Östholm hade föreslagit att marmelad skulle strykas på brödet, enär
skivorna skulle bliva som bakverk (konditorivaror). Alla limporna
hade sålts på eftermiddagen. Följande morgon hade Östholm på expeditionen
anmält för kaptenen Hedrén, att försäljningen vore gjord
och att förtjänsten beräknats till 75 kronor. Kaptenen hade då
skrattat och yttrat, att det vore väl mycket, men ej gjort någon
anmärkning.

Beträffande den uppgivna behållningen förmälde emellertid Östholm
vid förhöret, att uppgiften antagligen berott på felkalkylering
och att behållningen — enligt en av honom vid förhöret närmare utförd
beräkning — endast torde hava varit 41 kronor 25 öre. Östholm
uppgav vidare vid förhöret, att kompanichefen efter några dagar bestämt,
att förtjänsten skulle användas till bestridandet av extraförplägnad i
form av kaffe med bakelser. '' Detta hade skett innan artikeln stått i
tidningen. En eftermiddag strax före de värnpliktigas utryckning hade
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 15

114

från Röhls bageri beställts för 75 kronor bakelser eller 300 stycken.
Enligt företedd räkning från detta bageri hade den 3 oktober levererats
bakelser för 75 kronor.

Angående tidpunkten för inköpet av vetemjöl meddelade Östholm.
att kaptenen Hedrén den 18 september ringt och begärt, att mjölet
skulle hämtas. Då Östholm invänt, att det ej kunde bakas samma
dag, hade kaptenen dock velat, att det skulle hämtas, emedan han
behövde penningar. Östholm hade då hämtat mjölet och erhållit ett
kvitto å 70 kronor, vilket han inlagt i kassaapparaten. Ungefär en
vecka sedan artikeln stått i tidningen, med all sannolikhet före ankomsten
av kårchefens skrivelse, hade kaptenen Hedrén meddelat Östholm,
att kaptenen skulle skänka vetemjölet och marmeladen, som
lämnats i kompensation, till marketenteriet. Östholm hade därför av
kaptenen erhållit 100 kronor, därav 70 kronor skulle betalas för mjölet
och 13 kronor 50 öre för marmeladen. Inköp från kronans proviantmagasin
till marketenteriet hade endast ägt rum vid ovan omförmälda
tillfälle.

Furir en Pettersson uppgav vid förhöret den 29 oktober, att extraförplägnaden
utdelats den 3 oktober och att någon utdelning sedan
dess icke ägt rum.

Vid förhöret den 2 november berättade sergeanten Gröna, att
bagaren Röhl, som haft kontrakt å kompaniets brödbakning, vid kontraktstidens
utgång våren 1919 återlämnat det mjöl, som då fanns
över. Då sergeanten i september inventerade mjölförrådet, hade befunnits
att ett överskott om 40 kg. uppstått, varav 20 kg. därigenom
att eu av de utav Röhl återlämnade säckarna innehållit 100 kg. i
stället för beräknade 80 kg., samt återstoden genom överskott i magasinet.
Då tal om extraförplägnad varit före, hade sergeanten anmält
tillvaron av detta mjölöverskott för kompanichefen; denne hade givit
order om partiets överlämnande till furiren Östholm, vilket skett i
förra hälften av september månad. Då mjölet försålts och ej utdelats
som extraförplägnad, hade sergeanten hos kompanichefen anhållit, att
någon annan artikel skulle få utlämnas som kompensation för mjölet.
Sergeanten hade härtill föreslagit marmelad, vilket av kompanichefen
bifallits. Marmeladen hade utspisats så att portionerna ökats till dess
6 kg. använts; denna kvantitet hade i värde motsvarat 40 kg. rågmjöl.

I sitt över klagoskriften avgivna yttrande åberopade kaptenen
Hedrén innehållet av dessa förhörsprotokoll såsom upplysning om vad
som vore sant och vad som icke vore det i uppgiften om den ifrågavarande
brödförsäljningen.

I skrivelse till kompanichefen den G november 1918 meddelade
chefen för Svea ingenjörkår till omedelbart iakttagande att jämlikt
föreskrift i cirkulär från folkhushållningskommissionen den 15 november
1917 det icke vore tillåtet att sälja proviant av vad slag det än
vore från proviantmagasinet till mässar eller marketenterier. I samma
skrivelse framhöll kårchefen det synnerligen olämpliga i att varor av
kompanichefen personligen sålts till marketenteriet.

❖ *

1 anledning av vad sålunda förekommit ''beslöt militieombudsmannen
Östergren att förordna om åtal mot kaptenen Hedrén.

I särskild instruktion till krigsfiskalen vid Vaxholms kustartilleriregementes
krigsrätt för åtalets utförande anförde militieombudsmannen
följande.

I förhållande till marketenterirörelsen vid kompaniet torde det
hava ålegat kaptenen Hedi’én såsom kompanichef att tillse att klok
hushållning gjorde sig gällande, och enligt reglemente för ombesörjandet
av marketenterirörelsen vid detta kompani, vilket reglemente, enligt
uppgift, i tillämliga delar avskrivits från Svea Ingenjörkårs marketenterireglemente,
tillkom det kompanichefen bland annat att utöva tillsyn
över marketenterirörelsens bedrivande samt att kontrollera, att
inköp ordnades på för marketenterirörelsen fördelaktigaste sätt genom
entreprenad eller under hand. Att kaptenen Hedrén i den grannlaga
ställning, han såsom kompanichef intog till marketenterirörelsen, icke
bort själv leverera varor till marketenteriet syntes självfallet. Men i
betraktande av den erinran, chefen för Svea Ingenjörkår redan ställt
till kaptenen Hedrén i detta avseende, hade militieombudsmannen funnit
sig kunna underlåta att därutinnan vidtaga någon åtgärd.

Med avseende å den av kaptenen Hedrén anbefallda överföringen
av 40 kg. rågmjöl från kompaniets proviantmagasin till marketenteriet
vore att erinra om följande bestämmelser.

Enligt instruktionen för intendenturförråden § 13 G mom. 26
andra stycket skulle befintligt överskott uppdebiteras i proviantuppbördsjournalen.

Genom kungl. brevet den 1 juni 1900, kungjort genom arméförvaltningens
å intendentsdepartementet kungörelse den 22 samma
månad (Bihang till Svensk författningssamling nr 54) hade förordnats,
att den besparing, som möjligen kunde uppstå å det fastställda portionspriset,
finge, enligt vedei’börande truppförvaltningars bestämmande, mot

116

särskild redovisning användes till stärkande av manskapets utspisning
vid särdeles ansträngande tjänstgöring och vid högtider.

I överensstämmelse med grunderna i detta kungl. brev innehölle
fredsförplägnadsreglementet av den 11 oktober 1907, § 7 mom. 1 a,
att vid uppgörande och fastställande av utspisningsstat med särskild
omsorg skulle eftersträvas, att, utan överskridande av de belopp, som
för kostnadernas bestridande blivit bestämda, manskapet bereddes en
omtyckt, god och riklig föda samt erforderlig omväxling i utspisningen.
Och enligt intendenturförrådsinstniktionen § 13 G mom. 24 gällde,
att sedan uppgift inkommit till regementsintendenten angående antalet
portioner, regementsintendenten hade att göra ett överslag över proviantanslagets
ställning dels för att kontrollera, att tillgången av proviant
icke var större än disponibla medel tilläte, dels för beräknande av det
belopp, som kunde finnas tillgängligt för portionens förbättring.

Sedan det anmälts, att överskott av rågmjöl förefunnes, hade
sålunda kompanichefen haft att tillse, att detta överskott uppdebiterades
i proviantuppbördsjournalen. Därefter hade det, om omständigheterna
gjort förbättring av utspisning behövlig, kunnat därtill användas,
men i form av sådan förbättring skulle det utan någon kostnad
för manskapet kommit detta tillgodo. Kompanichefens åtgärd att överföra
mjölet till marketenteriet samt, sedan det använts till bakning''
av bröd, låta försälja brödet, var uppenbarligen ett förfogande över
mjölet i strid mot gällande förvaltningsföreskrifter.

Genom den ifrågavarande åtgärden överträdde kompanichefen
jämväl de föreskrifter, som med hänsyn till rådande kristidsförhållanden
meddelats angående reglering av spannmålsförbrukningen. Enligt
förordningen härom av den 22 juli 1918, § 34 jämförd med § 14, fick
mjöl eller bröd ej utan tillstånd av folkhushållningskommissionen eller
å dess vägnar försäljas eller eljest emot vederlag överlåtas till annan
än kommissionen eller annorledes än mot rekvisition, som vore av
kommissionen eller å dess vägnar godkänd eller mot bekommande av
för ändamålet giltigt kort, utfärdat av kommissionen eller å dess
vägnar, eller eljest i den ordning kommissionen bestämde. För överförandet
av ifrågakomma 40 kg. rågmjöl från proviantmagasinet till
marketenteriet förelåg icke något tillstånd från kommissionens sida,
utan tvärtom ett av folkhushållningskommissionens militära avdelning
i sammanfattning av bestämmelser rörande krigsmaktens förseende med
livsmedel, gällande från och med den 15 november 1917, II P. meddelat
allmänt förbud mot försäljning av livsmedel från kronans förråd

117

till mässar eller marketenteri med undantag för dylika ombord å
marinens fartyg.

En ytterligare överträdelse av § 34 i förordningen angående reglering
av spannmålsförbrukningen ägde rum då det av berörda parti
rågmjöl och ett av kaptenen Hedrén anskaffat parti vetemjöl förbakade
bröd å marketenteriet såldes utan avlämnande av brödkuponger. Av
utredningen i målet framginge att kaptenen bure ansvar jämväl för
denna överträdelse.

Vad i fråga om överföringen av rågmjöl från proviantmagasinet
till marketenteriet och försäljningen av bröd å marketenteriet utan
brödkortskuponger läge kaptenen Hedrén till last hade synts militieombudsmannen
vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran;
och då jämväl de anmärkta överträdelserna av förordningen angående
reglering av spannmålsförbrukningen, såsom begångna i tjänsten, jämlikt
39 § 2:o) i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes torde
höra till krigsdomstol, uppdroge militieombudsmannen åt krigsfiskalen
att inför denna domstol ställa kaptenen Hedrén under tilltal för omförmälda
fel i tjänsten. Krigsfiskalen borde därvid yrka ansvar å kaptenen
Hedrén efter lag och sakens beskaffenhet samt, sedan tid och ort
för krigsrättens sammanträde bestämts, därom i god tid underrätta
ovanbemälde Skoglund och Ohlsson, så att de, om de aktade nödigt,
kunde inställa sig vid krigsrätten.

Krigsfiskalen L. Uddenberg ställde härefter kaptenen Hedrén under
åtal inför regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente.

T. f. stadsfiskalen i Vaxholm Arvid Magne hade emellertid den
5 maj 1919 utfärdat stämning till rådhusrätten i Vaxholm å kaptenen
Hedrén med yrkande om ansvar å honom för hans ifrågavarande förseelse
mot förordningen angående regleringen av spannmålsförbrukningen.

I detta mål meddelade rådhusrätten utslag den 18 augusti 1919,
därvid rådhusrätten yttrade följande. Som genom vad i målet blivit
utrett samt genom vad svaranden erkänt måste anses styrkt, att svaranden
E. Hedrén förbrutit sig mot kungl. förordningen angående
regleringen av spannmålsförbrukningen den 22 juli 1918, § 34; och
enär rådhusrätten funne synnerligen förmildrande omständigheter föreligga,
alltså och i förmågo av § 40 sista momentet i nämnda förordning
fälldes svaranden att bota 25 kronor.

I anledning härav yrkade Uddenberg vid krigsrätten allenast
ansvar å Hedrén för hans förfarande med överskottet av mjöl i proviantmagasinet.

118

Den 5 september 1919 meddelade regementskrigsrätten utslag, däri
yttrades följande. Enär genom vad kaptenen Ernst David Hedrén i
målet vidgått och i övrigt i målet förekommit blivit ådagalagt, att,
sedan han, som i egenskap av kompanichef för i Vaxholm förlagda
fästningsingenjörkompani hade överinseende över dess därstädes befintliga
marketenteri, i början av september 1918 erhållit anmälan, att
ett överskott av 40 kg. rågmjöl förefunnes i proviantmagasinet, han
i stället för att enligt gällande instruktion för intendenturförråden uppdebitera
berörda förskott i proviantuppbördsjournalen, givit befallning
att överföra detsamma från proviantmagasinet till marketenteriet samt
att sedan det använts till bakning av bröd, låta försälja brödet; ty
och som kaptenen Hedrén därigenom gjort sig skyldig till oförstånd
i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt, alltså prövade krigsrätten
i anledning av åklagarens i målet fullföljda talan, i förmågo av
130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Hedrén att för vad
han sålunda låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning
i två dagar.

Såväl rådhusrätten som krigsrättens ovannämnda utslag hava
vunnit laga kraft.

17. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöriug.

Genom generalorder den 19 maj 1916 nr 654 befalldes, jämlikt
nådigt brev samma dag, att i generalordern angivna beväringen tillhörande
vapenföra värnpliktiga — utom i fredstjänstgöring varande
såväl studenter och likställda som »underbefäl och fackmän» — skulle
jämlikt § 28 i värnpliktslagen kvarbliva i (inkallas till) tjänstgöring

för rikets försvar, samt att i avseende å denna tjänstgöring skulle
lända till efterrättelse bland annat, vad anginge infanteriet, följande
under mom. 3 upptagna bestämmelse nämligen att av värnpliktiga
tillhörande klass A ävensom av de värnpliktiga tillhörande klass B,
vilka fullgjort stadgad första tjänstgöring, de, som ännu icke fullgjort
någon krigstjänstgöringsperiod, skulle inkallas till fullgörande av två
dylika perioder om 60 dagar samt de, som fullgjort endast en krigstjänstgöringsperiod
och vore födda år 1886 eller senare, till en dylik
period om 60 dagar allt på tid mellan den 4 juli—4 december,
som Kungl. Maj:t på av vederbörande inskrivningsbefälhavare (efter samråd
med vederbörande regementschef) ingivet underdånigt förslag ville
närmare bestämma,

119

Tillämpningen av denna generalorder vid inkallelse av värnpliktiga
hörande till Bodens rullföringsområde, nr 73, hade givit anledning
till klagomål från ett flertal värnpliktiga, som inkallats till krigstjänstgöring
vid Norrbottens regemente i Boden i augusti 191(5 men
efter några dagar liemförlovats såsom icke inställelseskyldiga.

Nr 353 74/1909 Frans Oskär Fredriksson Rantatalo och nr 368
74/1906 Kristian Alfred Kaunismäki i Malmberget hade anhållit om
inilitieombudsmannens hjälp för att i anledning av felinkallelse till
krigstjänstgöring från och med den 6 till och med den 10 augusti
utfå ersättning för förlorad arbetsförtjänst för 4 dagar efter 8 kronor
50 öre för dag samt för resdagar efter 6 kronor för dag.

Nr 421 73/1911 Emil Ström i Malmberget hade, under uppgift
att han blivit inkallad till krigstjänstgöring den 5 augusti, ehuru han
förut fullgjort två krigstjänstgöringsperioder och sålunda ej var avsedd
att vid tillfället inkallas, anhållit att militieombudsmannen ville vidtaga
sådana åtgärder att Ström för inställelsen erhölle gottgörelse med
6 kronor för dag under 5 dagar eller i ett för allt med 30 kronor.

Ström hade bifogat ett av kompanichefen, kaptenen Gustaf Hjerpe
utfärdat intyg att Ström, som tillhörde klassen A, varit inkallad till
krigstjänstgöring den 5 augusti 1916 och placerad till tjänstgöring å
kulsprutekompaniet till den 9 samma månad, då han pa grund av
felaktig inkallelse liemförlovats.

Nr 313 70/1905 Isak Wännström i Malmberget hade hos militieombudsmannen
anhållit om åtgärd för erhållande av skälig ersättning
för den förlust av tid och arbetsförtjänst, som åsamkats Wännström
genom felinkallelse till Norrbotten regemente den 5 augusti. Hen 9
augusti hade kommit order om hemsändning. Då resan fram och åter
toge två dagar, hade alltså 6 arbetsdagar gått förlorade.

Nr 354 74/1908 Elias Vilhelm Johansson i Luleå hade anhållit
om militieombudsmannens ämbetsåtgärd för att av den som vederborde
utfå ersättning för lidna förluster i anledning därav, att Johansson
blivit felaktigt inkallad att den 6 augusti 1916 inställa sig till krigstjänstgöring
vid Norrbottens regemente samt varit där i 4 dagar innan
han fått resa hem. Johansson hade uppgivit, att han innehade anställning
som inspektör för Liv- & Sjukförsäkringsbolaget Vasa samt, då
inkallelseordern meddelades honom, var ute på en längre tjänsteresa,
vars avbrytande orsakat honom ganska avsevärda förluster.

Vid klagoskriften hade Johansson fogat en skrivelse till befälhavaren
för Bodens rullföringsområde, i vilken Johansson i anledning av
felinkallelsen anhållit om ersättning för liden förlust av sitt levebröd

120

under 4 dagar med 13 kronor 83 öre för dag eller med tillhopa 55
kronor 32 öre.

Nr 416 4/1904 Hans Alfred Persson, förr i Göteborg, numera vid
Motala verkstad hade, under uppgift att han den 5 augusti inkallats
i krigstjänstgöring och på grund av felaktig inkallelse hemförlo vals
den 9 samma månad, anhållit om biträde för erhållande av ersättning
härför enligt en bifogad räkning, däri Persson tillgodofört sig avgift
för tredje klass biljett för resa å järnväg från Göteborg till Boden
över Borås, Herrljunga, Örebro och Krylbo 26 kronor 5 öre, för tilläggsbiljett
för tillträde till snälltåg 1 krona, för sådan biljett för återresan
1 krona, för traktamente under fyra resdagar efter 5 kronor för dag
20 kronor samt för minskad arbetsförtjänst under tiden 3 —11 augusti
eller 9 dagar efter 5 kronor för dag 45 kronor eller sammanlagt 93
kronor 5 öre.

Nr 368 5/1904, lektorn Nils Alfred Åkerlund, förr i Luleå numera
i Västervik, hade uppgivit, att han genom personlig order inkallats
till krigstjänstgöring vid Norrbottens regemente i Boden den 5 augusti
och den 9 samma månad kemförlovats såsom icke inställelseskyldig,
samt gjort framställning om ersättning för honom genom felinkallelsen
orsakade utgifter med 73 kronor, därav 26 kronor för biljett för resa
från Eslöv till Boden, 26 kronor för återresa från Boden till Eslöv
samt 21 kronor för omkostnader under resorna.

Vid Åkerlunds klagoskrift funnos i avskrift fogade två intyg, utvisande
det ena att Åkerlund den 3 augusti 1916 för lösen av biljett
Eslöv—Luleå jämte tilläggsbiljett till Luleå station å Eslövs station
erlagt 26 kronor 40 öre samt det andra att Åkerlund den 11 augusti
1916 för en personbiljett från Luleå till Eslöv å Luleå station erlagt
26 kronor 40 öre.

Nr 630 67/1907 Helmer Sjöstedt i Malmberget hade uppgivit, att
han genom order från befälhavaren för rullföringsområdet nr 73 blivit
felaktigt inkallad till tjänstgöring för rikets försvar, samt påkallat
militieombudsmannens ingripande för utfående av ersättning för förlorad
arbetsförtjänst under tiden den 6—den 9 augusti med 12 kronor
för dag.

Nr 345 73/1905 Nils Anton Nilsson i Porjus hade uppgivit, att
han genom personlig order inkallats till krigstjänstgöring vid Norrbottens
regemente i Boden den 5 augusti samt den 9 augusti hemförlovats
såsom icke inställelseskyldig. För de genom felinkallelsen lidna förluster
hade Nilsson begärt ersättning med 54 kronor 40 öre, därav för 6
förlorade arbetsdagar efter 70 öre i timmen 42 kronor, för resa från

121

Porjus till Boden samt åter 8 kronor 40 öre samt för kostnad för mat
under resan 4 kronor.

Nr 234 72/1908 Karl Gustaf Lundberg i Fagernäs hade anhållit
om militieombudsmannens ingripande för utfående av skälig ersättning
för den tid, under vilken Lundberg på grund av order om inställelse till
krigstjänstgöring den 5 augusti 1916 varit felaktigt inkallad till sådan
tjänstgöring vid Norrbottens regemente i Boden. Lundberg hade tillika
uppgivit, att han under de dagar, dä han tjänstgjorde vid regementet,
icke erhållit stadgad avlöning.

Nr 444 73/1911 Johan Helmer Lundgren i Stockholm hade i en
den 31 augusti 1916 dagtecknad klagoskrift anhållit om hjälp för
utfående av ersättning för förlust, som åsamkats honom på grund av
felaktig inkallelse till krigstjänstgöring. Lundgren hade uppgivit, att
han vid inkallelsen innehade lönande anställning som vaktmästare vid
järnvägshotellet i Bollnäs och sagt upp denna plats för 60 dagar eller
den tid inkallelsen skulle omfatta, samt att han fortfarande vore utan
sysselsättning, varför den ekonomiska förlust han gjort, icke inskränkte
sig till allenast de 5 dagar, under vilka han varit inkallad.

Vid klagoskriften hade Lundgren fogat dels ett intyg av kaptenen
Hjerpe att Lundgren, som tillhörde klassen A och inkallats till krigstjänstgöring
den 5 augusti 1916, varit placerad till tjänstgöring vid
kulsprutekompaniet till den 9 samma månad, då han på grund av
felaktig inkallelse hemförlovats, dels ock en räkning, enligt vilken
Lundgren, under uppgift att han för tiden från och med den 5 augusti
1916 till och med den 9 samma månad varit av vederbörande rullföringsbefälhavare
inkallad till krigstjänstgöring vid Norrbottens regemente
samt under tiden därefter till den 31 berörda augusti varit
utan arbete, fordrat ersättning med tillhopa 177 kronor 60 öre, därav
för förlorad arbetsinkomst under 5 dagar 50 kronor, för biljett för
resa från Bollnäs till Boden samt åter 33 kronor 60 öre, för kost
m. m. under resdagarna 28 kronor samt för inåt, logis m. in. under
den tid, då han varit utan arbete, 66 kronor.

Nr 294 73/1907 Anders Adolf Henriksson i Gällivare hade, under
uppgift att han genom personlig order från rullföringsområdet nr 73
inkallats till krigstjänstgöring vid Norrbottens regemente i Boden den
5 augusti och såsom icke inställelseskyldig hemförlovats den 9 samma
månad, i anledning av felinkallelsen fordrat ersättning för 6 förlorade
arbetsdagar efter 4 kronor 50 öre för dag med 27 kronor samt för
resa mellan Boden och Gällivare med 3 kronor 15 öre eller med tillhopa
30 kronor 15 öre.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 16

122

Nr 43 73/1906 Birger Andersson i Karlshäll, Luleå, hade anhållit
om biträde och hjälp för utfående av ersättning för det han blivit
obehörigen inkallad till krigstjänstgöring vid Norrbottens regemente
med början den 5 augusti 1916 samt därigenom lidit ekonomisk förlust.
Enligt en bifogad räkning fordrade Andersson i nämnda hänseende
ersättning för fem dagar med 5 kronor för dag eller sålunda med
tillhopa 25 kronor.

Nr 372 73/1908 Karl Magnus Lundberg i Övre Svartblå hade anhållit
om militieombudsmannens bistånd för »erhållande av upplysning
eller ersättning för felaktig inkommendering till krigstjänstgöring».

Nr 304 73/1903 Johan Hjalmar Selberg i Bensbyn, Gammelstad
hade uppgivit, att han genom personlig order från rullföringsområdet
nr 73 inkallats till krigstjänstgöring vid Norrbottens regemente i Boden
den 5 augusti och såsom icke inställelseskyldig hemförlovats den 9
samma månad, och hade Selberg i anledning härav fordrat ersättning
för fyra förlorade arbetsdagar efter 5 kronor för dag med tillhopa
20 kronor.

Nr 80 74/1905 Anders Gustav Henriksson i Sandträsk hade anhållit
om hjälp att utfå ersättning för förlorad arbetstid genom felinkallelse
till krigstjänstgöring för tiden 5—den 9 augusti efter 6 kronor för
dag med tillhopa 30 kronor.

Yttrande över dessa framställningar infordrades från befälhavaren
för Bodens rullföringsområde, nr 73, kaptenen L. Sundström.

I anledning av Ströms klagomål anförde kaptenen Sundström
följande. Jämlikt generalorder 654/1916 mom. 3. jämförd med lantförsvarsdepartementets
skrivelse av den 30 juni 1916, skulle bland
annat de värnpliktiga tillhörande infanteriet och klass A, som fullgjort
endast en tjänstgöringsperiod och vore födda år 1886 eller senare,
inkallas till en dylik period om 60 dagar under tiden den 4 juli—den
4 december, och med anledning härav hade Ström, som vore född den
11 maj 1890 och f. d. dist.-korpral, inkallats till krigstjänstgöring med
inryckning den 5 augusti 1916. Ström hade år 1914 varit mobiliserad
under tiden 4 augusti—den 28 oktober samt under år 1915 fullgjort
en krigstjänstgöringsperiod om 45 dagar. 1914 års mobilisering hade av
kaptenen jämte många andra ej ansetts vara en eller flera krigstjänstgöringsperioder.
Regementskvartermästaren vid Norrbottens regemente,
vilken hyst samma åsikt, hade emellertid telefonerat till YL arméfördelningens
expedition, som uttalat sin åsikt vara att 1914 års mobilisering
vore att betrakta som krigstjänstgöringsperiod, varvid expeditionen
åberopat generalorderna nris 1931/1914, 2287/1914, 162/1915,

128

807/1915 mom. 3 samt 649/1915. 1 dessa generalorder med undantag
för nr 649/1915 kunde kaptenen Sundström ej finna någon bestämmelse,
som angåve, att 1914 års mobilisering kunde betraktas som en krigstjänstgöringsperiod.
Genom generalordern nr 649/1915 styrktes han däremot
i sin uppfattning, ty i nämnda generalorder stadgades, att krigstjänstgöring
sedan hösten 1914 räknades i omgångar om 45 dagar samt
att med utfärdandet av generalordern 307/1915 beräknades bland annat
alla A och B ldassare vid samtliga truppslag — utom vid kavalleriet
— hava fullgjort eller senast under tiden den 15 april—den
31 maj komma att fullgöra någon av första periodens krigstjänstgöringsomgångar.
Då nu Ström jämlikt generalorder 307/1915 fullgjort
krigstjänstgöring under tiden den 15 april—den 31 maj 1915,
måste följaktligen denna krigstjänstgöring enligt kaptenen Sundströms
förmenande vara för Ström den första och enda krigstjänstgöringsperiod
han fullgjort. Vad beträffade ersättningsanspråken hemställdes,
huruvida ej 4 kronor om dagen vore skälig ersättning för tidspillan;
och hemställde kaptenen Sundström slutligen, att avseende ej måtte
fästas vid Ströms klagan.

Beträffande klagomålen av Rantatalo och Kaunismäki anförde kaptenen
Sundström, att dessa klagande, av vilka Rantatalo vore född den
19 april 1886 och f. d. dist.-korpral samt Kaunismäki vore född den
29 oktober 1886, bägge blivit inbeordrade till fullgörande av en krigstjänstgöringsperiod
om 60 dagar jämlikt generalordern 654/1916 mom.
3, alldenstund kaptenen av skäl, som blivit anförda i hans yttrande
angående Ströms klagan, ej ansett 1914 års mobilisering som någon
krigstjänstgöringsperiod. Rantatalo och Kaunismäki hade nämligen
år 1914 varit mobiliserade den förre i 88 och den senare i 85 dagar
samt bägge år 1916 fullgjort en krigstjänstgöringsperiod om 45 dagar.
Vad ersättningsanspråken beträffade ansåge kaptenen Sundström 4 kronor
om dagen vara skälig ersättning för tidspillan; och hemställde
kaptenen att avseende ej måtte fästas vid de ifrågavarande klagomålen.

Rörande Wännströms, Hans Alfred Perssons, Åkerlunds och Elias
Vilhelm Johanssons klagomål anfördeo kaptenen Sundström följande.
Wännström, Hans Alfred Persson och Åkerlund, som vore födda Wännström
1882, Hans Alfred Persson den 12 februari 1884 och Åkerlund
den 10 september 1883, hade jämlikt generalordern 654/1916 mom. 3
blivit inkallade till krigstjänstgöring, alldenstund de endast år 1914
varit mobiliserade och ej fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod. 1914
års mobilisering hade av kaptenen ej ansetts såsom någon krigstjänstgöringsperiod
av skäl, som anförts i hans yttrande angående Ströms

124

klagomål. Vad däremot Elias Vilhelm Johansson beträffade hade denne,
som vore född den 21 mars 1885, förutom 1914 års mobilisering fullgjort
år 1914—1915 en krigstjänstgöringsperiod om 45 dagar. Jämlikt
åberopade generalorder mom. 3 anbefalldes bland annat att de, som
fullgjort endast en krigstjänstgöringsperiod och vore födda 1886 eller
senare, skulle inkallas till en dylik period om 60 dagar. Kaptenen
medgåve, att år 1887 komme efter år 1886, men språkbruket i orten
vore emellertid sådant, att då man sade, att en person vore född
senare än t. ex. 1886, man ansåge honom vara äldre än den, som vore
född 1886. Kaptenen hade sålunda i detta fall gjort en felaktig inkallelse,
förorsakad av hans provinsialism eller därav att i generalordern
förekomme ordet senare. Hade i generalordern förekommit en
begränsning mellan vissa årtal — exempelvis att de, som vore födda
något av åren 1886, 1887 etc., skulle inkallas — hade naturligtvis
aldrig en dylik felinkallelse ägt rum. På grund av kaptenens trettioåriga
erfarenhet som officer kunde slutligen anföras, att en order alltid
missuppfattades, så snart något otydligt eller missledande ord användes.

Beträffande vidare Sjöstedts, Nils Anton Nilssons och Karl Gustaf
Lundbergs klagomål avgav kaptenen Sundström följande yttrande. Karl
Gustaf Lundberg, som vore född den 8 september 1885 och f. d. korpral,
samt Nils Anton Nilsson, som vore född den 3 juli 1883 och f. d.
volontär, hade bägge jämlikt generalorder 654/1916 mom. 3 blivit
inkallade till krigstjänstgöring, alldenstund de endast år 1914 varit
mobiliserade och ej fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod. 1914 års
mobilisering kunde av kaptenen ej anses som någon krigstjänstgöringsperiod
av skäl, som han i tidigare yttrande angivit. Vad däremot
beträffade Sjöstedt, vilken vore född den 11 februari 1886 och f. d.
dist.-korpral, hade han förutom 1914 års mobilisering fullgjort en krigstjänstgöringsperiod
om 45 dagar och jämlikt åberopade generalorder
blivit inkallad till fullgörande av en krigstjänstgöringsperiod, emedan
han vore född 1886. Av förut angivna skäl hade 1914 års mobilisering
ej betraktats som någon krigstjänstgöringsperiod. På grund av vad
sålunda anförts kunde kaptenen Sundström ej anse, att ifrågavarande
tre klagande blivit felaktigt inkallade.

I fråga om Lundgrens, Anders Adolf Henrikssons, Birger Anderssons,
Karl Magnus Lundbergs och Johan Hjalmar Selbergs klagomål yttrade
kaptenen Sundström följande. Birger Andersson, född den 17 september
1884 och f. d. volontär, Karl Magnus Lundberg, född den 18 maj 1882
och f. d. musikvolontär, Anders Adolf Henriksson, född den 29 augusti
1884 och f. d. sjukvårdsbeställningsman, samt Selberg, född den 17

september 1883 och f. d. volontär, hade jämlikt generalordern 654/1916
mom. 3 blivit inkallade till krigstjänstgöring, alldenstund de endast
år 1914 varit mobiliserade och ej fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod.
1914 års mobilisering hade av kaptenen ej ansetts som någon
krigstjänstgöringsperiod av skäl, som anförts i hans tidigare avgivna
yttranden i liknande fall. Lundgren, som vore född den 28 november
1889 och f. d. korpral, hade år 1914 varit mobiliserad, 1915 hemförlovats
från krigstjänstgöring på grund av läkarebetyg (för tillfället
oduglig till krigstjänst, 2 månader) samt 1915—1916 fullgjort en krigstjänstgöringsperiod
om 45 dagar, och eftersom han endast fullgjort en
period, hade han inkallats enligt den åberopade generalordern, då 1914
års mobilisering av förut angivna skäl ej ansetts som någon krigstjänstgöringsperiod.

Beträffande slutligen klagomålen av Anders Gustaf Henriksson
anförde kaptenen Sundström, att Anders Gustaf Henriksson, som vore
född den 5 september 1884 och f. d. v. korpral, blivit jämlikt generalordern
654/1916 mom. 3 inkallad till fullgörande av krigstjänstgöringsperiod,
alldenstund han ej fullgjort någon dylik period utan endast år
1914 varit mobiliserad samt 1914 års mobilisering av skäl, som anförts
i förut av kaptenen avgivna yttranden, icke av honom ansetts som
någon krigstjänstgöringsperiod.

Tillfälle lämnades klagandena att avgiva påminnelser, och sådana
inkommo från Rantatalo, Ström, Wännström, Elias Vilhelm Johansson.
Hans Alfred Persson, Åkerlund, Sjöstedt, Karl Gustaf Lundberg, Lundgren
och Birger Andersson. Av vad i de inkomna påminnelserna yttrats
torde här anföras följande.

Rantatalo begärde i påminnelserna ersättning för tidspillan enligt
den av kaptenen Sundström medgivna grund eller 4 kronor för var
och en av 6 dagar, då Rantatalo till följd av felinkallelsen gått miste
om arbetsförtjänst; och uppgav Rantatalo, att han under samma tid ej
heller fått uppbära familjeunderstöd, som för hustru och två minderåriga
barn bort utgå för en vecka efter 1 krona 50 öre för dag.

Ström anförde, att han av generalordern 649/1915 funne det med
all önskvärd tydlighet framgå, att uttalandet att krigstjänstgöring sedan
hösten 1914 räknades i omgångar om 45 dagar även omfattade hösten
1914, varför rullföringsbefälhavarens tolkning här syntes Ström fullkomligt
oförklarlig. Då Ström sålunda fullgjort två krigstjänstgöringsperioder,
vidhölle han de anspråk, som han framställt i sin klagoskrift,
och då Ström genom skriftväxlingen åsamkats utgifter, vilka han ej
kunnat förutse, hemställde han om en ersättning av 4 kronor utöver

126

det belopp han förut angivit. Ströms anställning vore av den beskaffenheten,
att han blev nödsakad att i arbetet insätta en vikarie, och
då inkallelseordern träffat Ström så sent som en vecka före dagen för
inställelse, hade Ström haft en relativt kort tid för att göra vikarien
förtrogen därmed, varför Ström också vid återkomsten funnit sig överhopad
med arbete. Därtill komme att Ström, som hemförlovats på
aftonen den 9 augusti, blivit tvungen att övernatta i Boden eftersom
truppbiljett ej berättigade till resa å snälltåg och annan lägenhet ej
funnits att tillgå förrän påföljande dag, den 10 augusti. Ström hade
således förlorat en dag utöver vad det av kompanichefen utfärdade,
Ströms klagoskrift bifogade intyget angåve och jämväl utöver det
antal dagar, för vilket Ström begärde ersättning. På grund av vad
Ström anfört ansåge han sina anspråk på ersättning vara väl grundade
och det begärda beloppet ej för högt tilltaget, varför han hemställde,
att avseende ej måtte fästas vid rullföringsbefälhavarens förslag om 4
kronor för dag som skälig ersättning för tidspillan.

Beträffande kaptenen Sundströms yttrande att hans provinsialism
varit en orsak till felinkallelse anmärkte Wännström, att man icke ens
i hans hemort vore ense med kaptenen i fråga om hans provinsialism,
utan vore kaptenen Sundström hittills ensam om den tolkningen, att
om en person vore född senare än t. ex. 1886, han ansåges vara äldre
än de, som vore födda tidigare. Wännström tilläde, att då kaptenen
Sundström, såsom han anfört, varit officer i 30 år, han också torde
hava klart för sig att inom armén användes endast rena svenska språket
och icke något speciellt provinsspråk eller s. k. bygdemål.

I samma ämne anförde Elias Vilhelm Johansson i sina påminnelser,
att Johansson, som vore infödd norrbottning, aldrig hört ett dylikt
språkbruk och att, om detta språkbruk förekomma i orten, eu officer,
som beklädde en så ansvarsfull post, icke borde begagna sig av ett sådant
språkbruk utan använda svenska språket. I anledning av kaptenen Sundströms
uppgift att Johansson förutom 1914 års mobilisering fullgjort eu
krigstjänstgöringsperiod på 45 dagar, anförde Johansson därjämte, att han
ej fullgjort någon mobilisering 1914 utan endast krigstjänstgöringsperioden
på 45 dagar och detta av den anledning att han 1914 var bosatt i Jämtland.

Hans Alfred Persson fordrade under vidhållande av de ersättningsanspråk,
som han framställt i sin klagoskrift, ersättning även för lösen av
kaptenen Sundströms yttrande och för porto med tillhopa 3 kronor 60 öre.

Sjöstedt förklarade, att han varken ville eller kunde förstå den
uppfattningen att 1914 års krigstjänstgöring icke varit någon krigstjänstgöringsperiod.
helst den varat ungefär dubbelt så länge som den

127

Sjöstedt fullgjorde år 1915. För övrigt ville Sjöstedt påpeka, att just
befälhavaren för rullföringsområdet nr 73 vid Sjöstedts besök hos honom
den 8 augusti 191G uppmanat Sjöstedt att tillskriva militieombudsmannen
för att därigenom få klarhet i frågan, vem som vore ersättningsskyldig.
Rullföringsområdesbefälhavaren hade då ansett det vara
oomtvistligt, att Sjöstedt borde få ordentligt betalt för sin inställelse,
då här förelåg ett fel, var detta nu satt, och att inställelsen icke hade
med Sjöstedts plikter mot fosterlandet att göra.

Karl Gustaf Lundberg framhöll, att om han, såsom kaptenen
Sundström förmenat, ej varit oriktigt inkallad, Lundberg icke skulle
blivit hemförlovad just på grund av felinkallelse, varjämte han uppgivit
att hans inkallelse 1914 omfattat 3 månader.

Lundgren anförde, att han varit totalt utan sysselsättning under
tiden den 4—den 31 augusti, varefter han erhållit tillfälligt arbete.
Att genom ifrågavarande inkallelse och hemförlovning Lundgren åsamkats
en kännbar ekonomisk förlust syntes ej kunna bestridas. Lundgren
ansåge därför den ersättning, som han påyrkat, icke vara mer
än skälig.

Birger Andersson anförde, att det icke kunde tillkomma honom
att avgöra, om eu order vore giltig eller icke. Ett oomtvistligt faktum
vore emellertid, att han år 1914 varit inkallad och även 1916
blivit genom personlig order inkallad till tjänstgöring, vid äventyr att
annars anses som rymmare. För att ej riskera att bliva dömd till
urbota straff hade Andersson punktligt inställt sig enligt den omnämnda
ordern.

I anledning av Sjöstedts, Nils Anton Nilssons, Karl Gustaf Lundbergs,
Lundgrens, Anders Adolf Henrikssons, Birger Anderssons, Karl
Magnus Lundbergs, Selbergs och Anders Gustaf Henrikssons klagomål
avgav befälhavaren för Norrbottens inskrivning sområde, översten och chefen
för Norrbottens regemente Gabr. Hedengren infordrat utlåtande. I detta
utlåtande anfördes huvudsakligen följande. Rullföringsbefälhavaren
skulle hava förfarit rätt, om mobiliseringen 1914 ej kunde betraktas
såsom någon krigstjänstgöringsperiod. Det funnes ej heller någonstädes
tydligt angivet att så vore. Generalordern 649/1915 fastsloge dock att
inkallelsen varit så ordnad, att med utgången av krigstjänstgöringen
15/4 — 30/5 1915 samtliga skulle »hava fullgjort någon a\ första periodens
krigstjänstgöringsomgångar),. Begreppet krigstjänstgöringsperiod syntes
i olika generalorder hava varierat. Så t. ex. talade generalordern
649/1915 om första periodens krigstjänstgöringsomgångar, generalordern
654/1916 om en krigstjänstgöringsperiod om 60 dagar, generalordern

128

962/1915 m. fl. om en krigstjänstgöringsperiod om 45 dagar. 1 de
båda senare fallen syntes begreppet krigstjänstgöringsperiod liktydigt
med det i första fallet förekommande ordet »krigstjänstgöringsomgång»
och ej med ordet »period», vilket syntes omfatta samtliga årsklassers
krigstjänstgöringsomgångar.

Det torde vara förlåtligt, om under sådana förhållanden misstag
kunde begås vid en expedition så överhopad med arbete som rullföringsexpeditionerna
sedan augusti 1914 varit, i synnerhet i förhållande
till den ringa arbetspersonal, som funnes därstädes; i detta fall torde
r. o. 73 med Luleå, Bodens och Gällivare stora kontigenter av järnvägspersonal
samt Malmbergets synnerligen rörliga arbetspersonal vara
ett bland de mest arbetstyngda rullföringsområden i Sverige.

Yad beträffande det ekonomiska ansvaret eller skyldigheten för
rullföringsbefälhavare att ersätta genom felinkallelse orsakad kostnad
för värnpliktiga, torde vara lämpligt att Kung!. Maj:t fastställde vissa
normer, efter vilka en dylik ersättning skulle beräknas, och hemställde
inskrivningsbefälhavaren, att militieombudsmannen hos Kungl. Maj:t
utverkade bestämmelser härutinnan. Att exempelvis, såsom här skett,
å räkningarna upptaga biljettpriset å järnväg, då vederbörande tillställts
truppbiljettsrekvisitioner att betalas av kronan, kunde ej vara
rättmätigt. Ersättningsanspråken per dag varierade även betydligt
från 12 — 5 kronor per dag. Ett sådant belopp som det förstnämnda
syntes inskrivningsbefälhavaren något oblygt tilltaget, då vedei''börande
under tiden åtnjutit fri bostad, underhåll och beklädnad.

Ett till sina konsekvenser farligt system kunde det även bli att
låta rullföringsbefälhavaren gälda alla de anspråk på ersättning, som
kunde uppstå genom en på grund av feltolkning av föreskrifter gjord
felaktig inkallelse; skulle en sådan felaktig inkallelse gälla ett större
antal värnpliktiga, kunde ersättningen åtminstone uti ifrågavarande
trakter med de långa avstånden stiga till avsevärda belopp och bliva
rent av ruinerande för en person, som för sig och sin familj endast
hade att leva på sin kaptenspension och den i förhållande till arbetet
ringa ersättning, han åtnjöte såsom rullföringsbefälhavare. Det kunde
leda därhän, att det bleve svårt erhålla rullföringsbefälhavare, om riskerna
bleve allt för stora i förhållande till den jämförelsevis ringa avlöningen
för ett verkligen mödosamt och maktpåliggande arbete. I ett
dylikt fall förefölle det inskrivningsbefälhavaren, som borde staten på
något sätt träda hjälpande emellan.

* *

129

I skrivelse till krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid Norrbottens
regemente den 16 oktober 1917 anförde militieombudsmannen
östergren följande.

I fråga om Elias Vilhelm Johansson hade kaptenen Sundström
uppgivit, att Johansson fullgjort tjänstgöring under mobiliseringen 1914
samt under en krigstjänstgöringsperiod, varemot Johansson anfört, att
han väl fullgjort den sistnämnda tjänstgöringen men icke haft någon
tjänstgöring att fullgöra vid 1914 års mobilisering. Då Johansson
vore född 1885, och allenast de, som vore födda 1886 eller senare, bort
enligt generalordern 654/1916 inkallats till en andra krigstjänstgöringsperiod,
hade Johansson i varje händelse ej bort därtill inkallas. Kaptenen
Sundström hade ock vidgått att i detta fall en felinkallelse ägt
rum. Vad kaptenen anfört till ursäkt härför syntes ej förtjäna något
avseende; anmärkas finge emellertid att kaptenen vid inkallelserna icke
torde hava konsekvent tillämpat den anförda uppfattningen av uttrycket
»senare», eftersom han till den ifrågavarande krigstjänstgöringsperioden
inkallat ovanbemälde Ström och Lundgren, vilka förutom
tjänstgöring vid mobiliseringen 1914 vardera fullgjort en krigstjänstgöringsperiod
samt såsom födda efter 1886 — men enligt det uppgivna
språkbruket icke senare än detta år — i överensstämmelse med
samma språkbruk ej skulle varit inställelseskyldiga.

I ärendet vore vidare upplyst, att Wännström, Hans Alfred Persson,
Åkerlund, Nils Anton Nilsson, Karl Gustaf Lundberg, Anders Adolf
Henriksson, Birger Andersson, Karl Magnus Lundberg, Selberg och
och Anders Gustaf Henriksson, vilka samtliga vore födda före 1886,
fullgjort 1914 års mobiliseringstjänstgöring, samt att Rantatalo,
Kaunismäki, Ström, Sjöstedt och Lundgren, vilka tillhörde kategorien
av dem, som vore födda år 1886 eller senare, utom nämnda mobiliseringstjänstgöring
fullgjort en var en krigstjänstgöringsperiod. Frågan
vore alltså beträffande dem, huruvida tjänstgöringen under mobiliseringen
varit att räkna såsom en krigstjänstgöringsperiod eller icke.

I detta avseende hade kaptenen Sundström lämnat anvisning på
ett antal generalorder, som av VI. arméfördelningens expedition anförts
såsom stöd för den uppfattningen att mobiliseringstjänstgöringen skulle
vara att anse såsom en krigstjänstgöringsperiod. De ifrågavarande
generalorderna innehölle i de delar, som torde vara åsyftade, följande
bestämmelser.

I generalordern 1931/1914 meddelades, att däri angivna värnpliktiga,
vilka icke år 1914 jämlikt § 28 värnpliktslagen varit inkallade
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 17

130

till kr ig stjänstgöring vid mobiliserade truppförband, skulle jämlikt nämnda
paragraf inkallas till tjänstgöring för rikets försvar viss tid.

Generalordern 2287/1914 innehöll likaledes befallning att jämlikt
§ 28 värnpliktslagen till tjänstgöring för rikets försvar skulle inkallas
värnpliktiga, vilka icke år 1914 varit jämlikt nämnda paragraf inkallade
till krigstjänstgöring vid mobiliserade truppförband.

Genom generalordern 162/1915 befalldes dels att angivna vapenföra
värnpliktiga, vilka ännu icke fullgjort minst 45 dagars krigstjänstgöring,
skulle jämlikt § 28 värnpliktslagen inkallas till tjänstgöring
för rikets försvar, dels att angivna vapenföra värnpliktiga, tillhörande
1911 års klass, skulle jämlikt nyssnämnda paragraf ånyo inkallas
till tjänstgöring för rikets försvar. Denna generalorder innehöll
emellertid under mom. 3 en undantagsbestämmelse av följande lydelse:

»Till tjänstgöring jämlikt g. o. nr 839/1914 inkallad vapenför
värnpliktig, vilken ännu icke fullgjort minst 45 dagars mobiliseringstjänstgöring,
skall, med nedan i punkt 11 angivna undantag, inkallas
till fullgörande av ovan under A. anbefald krigstjänstgöringsperiod;
sådan värnpliktig, som fullgjort mobiliseringstjänstgöringsperiod under
mindre antal dagar än 45, inkallas till fullgörande av krigstjänstgöring
under det resterande antalet dagar å tid, som inskrivningsbefälhavaren
bestämmer.»

Den under A. anbefallda krigstjänstgöringsperioden omfattade
tiden den 6 mars —den 21 april 1915; det i punkt 11 angivna undantaget
berörde ej den föreliggande frågan.

Generalordern 307/1915 — som innehöll befallning dels om inkallelse
till tjänstgöring för rikets försvar jämlikt § 28 värnpliktslagen
av angivna beväringen tillhörande vapenföra värnpliktiga, vilka ännu
icke fullgjort minst 45 dagars krigstjänstgöring, dels om förnyad inkallelse
till tjänstgöring för rikets försvar jämlikt nyssnämnda paragraf
av angivna beväringen tillhörande vapenföra värnpliktiga, vilka redan
fullgjort minst 45 dagars krigstjänstgöring — upptog under mom. 3
en undantagsbestämmelse av samma innehåll som den från generalordern
162/1915 mom 3 här ovan återgivna.

Den hithörande bestämmelsen i generalordern 649/1915 hade återgivits
i kaptenen Sundströms yttrande i anledning av värnpliktige
Ströms klagomål.

Sammanställde man nu omförmälda generalorder med generalordern
nr 654/1916, som läge till grund för ifrågakomna inkallelser,
torde man icke kunna undgå att finna anmärkningsvärt, att kaptenen
Sundström ansett sig böra vid tillämpningen av sistnämnda general -

131

order skilja mellan mobiliseringstjänstgöring och krigstjänstgöring.
Värnpliktslagen använde varken det ena eller andra uttrycket, utan
talade i § 28 om tjänstgöring för rikets försvar, men tjänstgöring för
för rikets försvar hade i såväl dagligt tal som officiella handlingar och
jämväl i en del författningar — t. ex. 1914 års krigsavlöningsreglemente
för armén — betecknats såsom krigstjänstgöring. För en naturlig
uppfattning torde det ställa sig likgiltigt, om krigstjänstgöringen
fullgjorts vid mobiliserat truppförband (jämför generalorderna 1931/1914
och 2287/1914) eller vid annat truppförband. En skillnad syntes böra
göras endast i fall, då det uttryckligen angåves att viss bestämmelse,
som åsyftade krigstjänstgöring, skulle tillämpas blott i avseende å krigstjänstgöring
vid mobiliserat truppförband eller blott i avseende å sådan
tjänstgöring vid icke mobiliserat truppförband; såsom exempel på
bestämmelser av det förra slaget kunde anföras nyssnämnda krigsavlöningsreglemente
på grund av stadgande i dess § 1. Härtill kunde
läggas att en likställighet mellan mobiliseringstjänstgöring och annan
krigstjänstgöring för särskilda fall vore uttryckligen stadgad i generalorderna
162/1915 mom. 3 och 307/1915 mom. 3. En sådan likställighet
framginge även av generalordern den 14 augusti 1914, nr 1129.
När denna uti ingressen innehölle att utav då ännu icke till krigstjänstgöring
inkallade vapenföra värnpliktiga vissa skulle inkallas i enlighet
med § 28 värnpliktslagen till tjänstgöring, betecknade den uppenbarligen
såsom krigstjänstgöring även den mobiliseringstjänstgöring, som
då fullgjordes på grund av generalordern 839/1914. Ännu tydligare
ställde sig den omförmälda generalordern 649/1915 till frågan. Därest
med utfärdandet av generalordern 307/1915 alla vapenföra värnpliktiga
av årsklassen 1913—1903 ävensom alla A- och B-klassare vid samtliga
truppslag (utom vid kavalleriet) skulle kunna sägas hava fullgjort eller
senast under tiden 15 april—31 maj 1915 komma att fullgöra någon av
första periodens krigstjänstgöringsomgångar, måste till första periodens
krigstjänstgöringsomgångar hänföras 1914 års mobiliseringstjänstgöring,
eftersom de, vilka fullgjort denna tjänstgöring i minst 45 dagar, varit
jämlikt generalorderna 162/1915 och 307/1915 frikallade från genom
samma generalorder anbefalld krigstjänstgöring.

Det syntes militieombudsmannen sålunda påtagligt, att icke blott
Elias Vilhelm Johansson utan jämväl övriga ovan uppräknade klagande
blivit av kaptenen Sundström såsom befälhavare för rullföringsområdet
nr 73 felaktigt inkallade till den krigstjänstgöringsperiod, som tagit
sin början i augusti 1916. Och då klagandena härigenom åsamkats
förlust av arbetsförtjänst eller direkta utgifter eller bådadera, ansåge

132

militieombudsmannen sig icke kunna lämna utan beivran det fel, vartill
kaptenen Sundström sålunda gjort sig skyldig.

I fråga om kaptenen Sundströms ersättningsskyldighet hade inskrivningsbefälhavaren
velat göra gällande, att ifrågakommande ersättningsskyldighet
skulle bestämmas efter viss norm, som lämpligen borde vara
fastställd av Kungl. Maj:t. Militieombudsmannen kunde icke dela inskrivningsbefälhavarens
uppfattning; det vore här ej fråga om fullgörande
av någon medborgerlig plikt, lika för alla, utan om gottgörelse
för skada, orsakad genom ett tjänstefel, och lika visst som skadan
kunde träffa den ene svårare än den andre, måste den, vars förlust
vore större, kunna med fog göra anspråk på högre ersättning. Icke
heller ansåge militieombudsmannen sig till alla delar kunna biträda
inskrivningsbefälhavarens uppfattning att hänsyn skulle tagas därtill,
att klagandena under den tid, de varit inkallade, åtnjutit fri bostad,
underhåll och beklädnad. Vad särskilt bostadsförmåner anginge torde
såsom visst få antagas att värnpliktiga av den ålder, som de klagande
uppnått, i regel hade att vidkännas kostnad för bostad i hemorten
jämväl under den tid, då de fullgjorde sin tjänstgöring för rikets försvar.
Vad slutligen beträffade frågan om reskostnaden syntes ersättning
därför böra utgå i fall, då samma kostnad bestritts av klagande.
Att fästa avseende vid att truppbiljett ej kunnat användas förefölle
militieombudsmannen mindre rindigt, då fastmera kunde ifrågasättas,
huruvida icke kaptenen Sundström — vid det förhållande att inkallelserna
väl knappast berett försvaret någon nämnvärd förmån — borde
vara skyldig att även till kronan utgiva ersättning för de genom felinkallelsen
orsakade kostnader.

På grund av vad sålunda anförts uppdroge militieombudsmannen åt
krigsfiskalen att i laga ordning ställa kaptenen feundström under tilltal
inför behörig domstol för vad honom i ovan anmärkta hänseende
läge till last, därvid krigsfiskalen torde påstå ansvar å kaptenen efter
lag och sakens beskaffenhet. Krigsfiskalen borde tillika till krigsrätten
inkalla samtliga ovanbemälde klagande såsom målsägande samt i mån
av befogenhet understödja deras ersättningsanspråk.

På det åtal som i anledning härav anställdes vid regementskrigsrätten
vid Norrbottens regemente mot kaptenen Sundström, meddelade
regementsrätten utslag d^n 10 december 1919. I utslaget yttrades följande:

I målet voro upplyst dels att genom generalorder den 19 maj 1916,
nr 654, jämlikt nådigt brev samma dag, befallts att i generalordern
angivna beväringen tillhörande vapenföra värnpliktiga — utom i fredstjänstgöring
varande såväl studenter och likställda som ^underbefäl

133

och fackmän» — skulle jämlikt § 28 värnpliktslagen kvarbliva i eller
inkallas till tjänstgöring för rikets försvar samt att i avseende å denna
tjänstgöring skulle lända till efterrättelse, bland annat, vad anginge
infanteriet, följande under mom. 3 upptagna bestämmelse, nämligen
att av värnpliktige tillhörande klass A ävensom av de värnpliktiga
tillhörande klass B, vilka fullgjort stadgad första tjänstgöring, de, som
ännu icke fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod, skulle inkallas till
fullgörande av två dylika perioder om sextio dagar samt de, som fullgjort
endast en krigstjänstgöringsperiod och vore födda år 1886 eller
senare, till en dylik period om sextio dagar — allt på tid emellan den
4 juli och den 4 december, som Kungl. Maj:t på av vederbörande
inskrivningsbefälhavare ingivet underdånigt förslag ville närmare
bestämma, dels ock att kaptenen Ludvig Sundström såsom befälhavare
för Bodens rullföringsområde, nr 73, på grund av nämnda föreskrifter
till krigstjänstgöring vid regementet med början den 6 augusti 1916
inkallat följande värnpliktige nämligen:

313 70/1905 Isak Wennström, född 1882, 416 4/1904 Hans Alfred
Persson, född 1884, 368 5/1904 Nils Alfred Åkerlund, född 1883, 234
72/1908 Karl Gustaf Lundberg, född 1885, 345 73/1905 Nils Änton
Nilsson, född 1883, 294 73/1907 Anders Adolf Henriksson, född 1884,
43 73/1906 Birger Andersson, född 1884, 372 73/1908 Karl Magnus
Lundberg, född 1882, 304 73/1903 Johan Hjalmar Selberg, född 1883,
och 80 74/1905 Anders Gustaf Henriksson, född 1884, vilka samtliga
fullgjort mobiliseringstjänstgöring under minst fyrtiofem dagar år 1914
men icke någon annan tjänstgöring för rikets försvar, 353 74/1909
Frans Oskar Fredriksson Rantatalo, född 1886, 368 74/1906 Kristian
Alfred Kaunismäki, född 1886, 431 73/1911 Johan Emil Ström, född
1890, 630 67/1907 Helmer Sjöstedt, född 1886, och 444 73/1911 Johan
Helmer Lundgren, född 1889, vilka samtliga fullgjort mobiliseringstjänstgöring
under minst fyrtiofem dagar år 1914 och en krigstjänstgöringsperiod
om fyrtiofem dagar under åren 1915 och 1916, samt
354 74/1908 Elias Vilhelm Johansson, född 1885, vilken fullgjort en
krigstjänstgöringsperiod om fyrtiofem dagar under loppet av åren
1914 och 1915;

ty och som mobiliseringstjänstgöring år 1914 liksom senare anbefalld
krigstjänstgöring vore att hänföra till tjänstgöring för rikets försvar
jämlikt 28 § värnpliktslagen samt mobiliseringstjänstgöring under minst
fyrtiofem dagar år 1914 enligt föreskrifterna i generalorderna 163/1915
och 307/1915 samt departementsskrivelsen 649/1915 varit likställd med
i nämnda generalorder anbefalld krigstjänstgöring, vid vilket förhållande

134

varken 354 74/1908 Elias Vilhelm Johansson, vilkens inkallande till
krigstjänstgöring år 1916 Sandström medgivit vara felaktig, eller någon
av övriga ovan omförmälda värnpliktiga bort på grund av generalordern
den 19 maj 1916 inkallas till här ifrågakomna krigstjänstgöring
år 1916, prövade regementskrigsrätten, jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten, rättvist döma Sundström att för vårdslöshet och oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt såsom rullföringsbefälhavare undergå
diciplinstraff av arrest utan bevakning 5 dagar.

Vad Sundström anfört till förringande av vederbörande målsägares
rätt till gottgörelse för kostnad, som genom den felaktiga
inkallelsen förorsakats dem, och till sitt fritagande från skyldigheten
att ersätta denna kostnad, funne regementskrigsrätten icke förtjäna
avseende samt förpliktade Sundström att genast mot kvitto till nedannämnda
målsägare, utgiva ersättning för deras kostnader i anledning
av den felaktiga inkallelsen med följande såsom skäliga ansedda belopp,
nämligen till Rantatalo 24 kronor, till Kaunismäki 46 kronor, till Ström
34 kronor, till Wännström 36 kronor, till Johansson 55 kronor 32 öre,
till Åkerlund 73 kronor, till Nilsson 54 kronor 40 öre, till Lundgren
170 kronor, till Anders Adolf Henriksson 30 kronor 15 öre, till Andersson
25 kronor, till Selberg 20 kronor och till Anders Gustaf Henriksson
30 kronor.

Enär vidare Hans Alfred Persson och Karl Magnus Lundberg icke
vid rätten fullföljt sina hos riksdagens militieombudsman framställda
anspråk på gottgörelse för ifrågakomna kostnader, funne regementskrigsrätten
sig icke kunna upptaga berörda ersättningsyrkanden till
prövning.

Och som Karl Gustaf Lundberg ävensom delägarne i stärbhuset
efter under rättegången avlidne målsägaren Sjöstedt avstått från fullföljd
av ersättningstalan i målet, läte regementskrigsrätten därvid bero.

Slutligen förpliktades Sundström att ersätta följande målsägare
deras kostnader å målet och i sådant avseende utgiva till Ström 40
kronor, till Johansson 15 kronor, till Åkerlund 2 kronor 30 öre, till
Nilsson 50 kronor, till Lundgren 25 kronor, till Anders Adolf Henriksson
10 kronor, till Andersson 15 kronor, till Selberg 15 kronor, till Anders
Gustaf Henriksson 6 kronor.

135

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol

eller annan myndighet.

18. Felaktigt förfarande vid utförande a kronans varv av arbete för

enskilds räkning.

I en till militieombudsmannen den 8 december 1918 ingiven skrift
anförde daglönaren vid flottans ingenjördepartement C. A. Nyström
klagomål rörande vissa uppgivna missförhållanden vid flottans varv i
Stockholm, bland annat rörande utförande av arbeten för enskilda. I
anledning härav verkställdes under år 1918 av tjänstförrättande militieombudsmannen
friherre Cederström undersökning å ifrågavarande varv.
Sedan denna undersökning under år 1919 slutförts av nuvarande militieombudsmannen,
ställde denne dåvarande varvschefen, kommendören N.
E Anckers och dåvarande chefen för ingenjördepartementet, marindirektören
av 1. graden I. J. Falkman under åtal inför stationskrigsrätten
vid flottans station i Stockholm, varom skrivelse avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

19. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Av ett i anledning av anmärkning vid granskning av fångförteckningar
från Yästernorrlands regemente infordrat utslag, meddelat
den 3 januari 1919 i mål mot värnpliktige nr 788 67/1915 Karl Gunnar
Johansson, inhämtades, att regementskrigsrätten, som genom utslaget
dömt Johansson för å särskilda tider och ställen förövad tredje resan
stöld till straffarbete i sex månader, i strid mot 20 kap. 14 § allmänna
strafflagen icke dömt Johansson till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag.

Sedan regementskrigsrättens ledamöter, vice krigsdomaren Axel
Nvrén, auditören Ragnar Svallingson, kaptenen friherre Theodor Vilhelm
von Vegesack och fanjunkaren Carl August Michal avgivit infordrat
yttrade i ärendet, ställde tjänstförrättande militieombudsmannen Hasselrot
krigsrättens ledamöter under åtal inför krigshovrätten, varom skrivelse
avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

136

20. Underårig dömd till sträng arrest.

Av handlingar, som infordrades i anledning av anmärkning vid
granskning av fångförteckningar från Svea livgarde, iakttogs att regementskrigsrätten
genom utslag den 1 februari 1919 dömt volontären
vid regementets 11. kompani nr 9 Karl Hugo Edvin Bengtsson jämlikt
101 § strafflagen för krigsmakten för förskingring av kronopersedlar
att undergå sträng arrest i sex dagar, ehuru Bengtsson vid straffets
åläggande ej fyllt 18 år. Sedan regementskrigsrättens ledamöter, krigsdomaren
Allan Carl Arvid Afzelius, vice auditören Jacob Carl Gustaf
Norblad, kaptenen friherre Sten Gustaf Cederström och fanjunkaren
Bror Anders Reinholdsson avgivit infordrat yttrande i ärendet, ställde
nuvarande militieombudsmannen dem under tilltal inför krigshovrätten
för berörda fel, varom skrivelse avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

21. Försummelse att expediera uppgifter till straffregistret.

Vid en av militieombudsmannen Östergren i sammanhang med
inspektion av Dalregementet den 13 juni 1918 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes, att auditören John Fahlroth i ett
flertal fall expedierat straffuppgifter avsevärt senare än som vederbort
ävensom underlåtit att beträffande ett stort antal expedierade straffuppgifter
i brädden av vederbörande protokoll införa anteckning härom.
Vidare har i ett av fångvårdsstyrelsen till militieombudsmannen översänt
tjänstememorial frän föreståndaren för styrelsens avdelning för
straffregistret anförts, att Fahlroth icke kunnat förmås att expediera
viss straffuppgift och ej heller att besvara de skrivelser, som han i
nämnda ärende mottagit från styrelsens avdelning för straffregistret.
Sedan Fahlroth avgivit infordrat yttrande i ärendet, ställde nuvarande
militieombudsmannen honom under tilltal inför krigshovrätten för hans
underlåtenhet i berörda hänseenden. Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämb
etet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida krigsdomstol vore behörig att upptaga mål
angående grymhet i behandling av djur.

Vid en i sammanhang med inspektion av Livregementets husarer
den 21 augusti 1918 företagen granskning av krigsrättsprotokollen anmärktes
följande.

Den 4 september 1916 hölls krigsrätt för rannsakning med volontären
nr 44/2 Oscar Julius Staf, tilltalad för djurplågeri och skadegörelse
å kronans egendom. Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde
krigsdomaren friherre Lave Beck-Friis, auditören C. R. Ekman, ryttmästaren
friherre G. J. R. von Essen samt fanjunkaren K. Linder.

Enligt vederbörande skvadronsbefälhavares rapport hade Staf natten
till den 25 augusti 1916 grovt misshandlat en häst så att fjorton
sår »av större och mindre beskaffenhet» uppstått och hästen sedan
måst sjukskrivas.

Vid förhör erkände Staf att han misshandlat hästen. Staf uppgav
att han med en grep gjorde rent i en spilta, då hästen kommit lös och
sprungit omkring i stallet. Staf hade då ställt ifrån sig grepen, infångat
och bundit hästen, varefter han tagit den bredvid hästen hängande tränsen
och slagit honom därmed över länden tre gånger, om Staf mindes rätt.

Vid krigsrätten tilläde Staf bland annat, att han vid tillfället
tjänstgjort såsom stallvakt och att hästen slitit sig en gång förut under
natten, men då ej genast låtit infånga sig, varför Staf blivit nervös
och uppretad. Hästen hade träffats av de i tränsen sittande järnringarna
och paradstängerna av järn. Staf ville ej bestrida att slagen varit ganska
kraftiga och att han möjligen tilldelat hästen flera slag än tre eller fyra.

Åklagaren, krigsfiskalen J. A. Björk yrkade ansvar å Staf för
det han i sin tjänst utövat djurplågeri mot ifrågavarande häst, som
Militieombudsmannens änibetsberättelse. 18

138

varit överlämnad i hans vård, samt för skadegörelse å kronans egendom
jämlikt 18 kap. 16 § allmänna strafflagen och 98 § strafflagen för
krigsmakten. Därjämte yrkade åklagaren att Staf måtte ådömas skadestånd
till kronan, beräknat efter en krona för dag under den tid,
hästen varit obrukbar för tjänstgöring.

Krigsrätten meddelade ovannämnda den 4 september ett så lydande
utslag: »Enär genom vad i målet förekommit är ådagalagt att

svaranden natten mellan den 24 och 25 nästlidne augusti under sin
tjänstgöring såsom stallvakt med något tillhygge misshandlat och slagit
en kronan tillhörig häst samt därvid skadat hästen så att densamma
under sju dagar varit till tjänstgöring obrukbar, alltså och då svaranden
härigenom gjort sig skyldig till djurplågeri och skadegörelse å kronans
egendom, prövar krigsrätten i förmågo av 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
och 34 § strafflagen för krigsmakten samt 18 kap. 16 § allmänna
strafflagen och 98 § strafflagen för krigsmakten, sistnämnda paragraf
jämförd med 19 kap. 20 § allmänna strafflagen, rättvist döma svaranden
för vad han sålunda låtit komma sig till last att undergå vaktarrest
i femton dagar, varemot i målet framställt yrkande om skadeersättning
av krigsrätten ogillas.»

Det syntes anmärkningsvärt, att då förseelsen begåtts under
tjänsteutövning, Staf icke fällts till ansvar jämväl enligt 130 § strafflagen
för krigsmakten, varvid, jämlikt 131 §, särskilt ansvar kunnat komma
i fråga för de ytterligare förseelser, hans gärning ansågs hava innefattat.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsrnannen
Östergren i skrivelse den 17 oktober 1918 krigsdomaren
friherre Lave Beck-Friis att inkomma med yttrande för egen del ävensom
av övriga krigsrättsledamöter.

Uti yttrande, avgivet den 15 november 1918, anförde krigsdomaren
och övriga krigsrättsledamöter följande.

Att 130 § i strafflagen för krigsmakten icke använts i detta utslag,
berodde därpå, att enligt krigsrättens mening tjänstefel i den
bemärkelse, som avsåges i nämnda paragraf, icke blivit begånget av
Staf. Denne hade vid ifrågavarande tillfälle infångat och bundit den
lösa hästen och torde därmed få anses hava fullgjort de honom såsom
stallvakt åliggande tjänsteåtgärder, som i föreliggande fall påkallades.
Staf, som hade varken rättighet eller skyldighet att i uppfostringssyfte
slå hästen, hade icke heller uppgivit, att han i sådant syfte förövat
ifrågavarande våld, utan medgivit, att han blivit »nervös och uppretad»
av att hästen icke genast låtit infånga sig och med anledning därav
misshandlat hästen. Under sådana förhållanden ansåg krigsrätten sig

139

höra betrakta brottet såsom visserligen förövat i tjänstgöring, men icke
i fullgörandet av tjänsteplikt såsom stallvakt. Med annan tolkning av
orden i 130 § strafflagen för krigsmakten: »och är ej i denna eller
annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt», skulle så gott som alla i
strafflagen för krigsmakten upptagna brott betinga ansvar jämväl efter
130 §. T. ex. den som undanhölle sig skulle, om han under tiden för
sin bortovaro skulle haft viss tjänstgöring, även göra sig skyldig till
försummande av tjänsteplikt.

Med anledning av vad krigsrättens ledamöter sålunda anfört avlät
militieombudsmannen Östergren den 21 januari 1919 en ämbetsskrivelse
till krigsdomaren, däri anfördes följande.

Enligt tjänstgö ringsreglementet för armén, 1916 års upplaga, §
111 mom. 19 gällde för handhavandet av ordningen inom en sk vadrons
stall, bland annat, att av de meniga för varje dygn skulle beordras
särskild stallvakt till lämplig styrka för att hava den omedelbara tillsynen
över hästarna och hålla ordning i stallet. Vid fullgörandet av
kommendering som stallvakt kunde, såsom vid annan tjänstgöring,
hända att vederbörande gjorde sig skyldig till vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, och torde såsom oförstånd eller oskicklighet
vara att anse, om han därvid gjorde något, som han icke borde
göra. Att — på sätt krigsrättens ledamöter syntes vilja göra gällande
— till tjänsteåtgärder i egentlig mening hänföra allenast de åtgärder,
som i varje förekommande fall vore påkallade av tjänstens beskaffenhet,
strede uppenbarligen mot förutsättningarna för stadgandena i 130 §
strafflagen för krigsmakten. Beträffande det föreliggande fallet syntes
förhållandet vara fullt analogt med det fall, att en ämbetsman under
ämbetsutövning förfördelade enskild person med smädligt yttrande; ej
heller här vore ju fråga om något som vederbörande hade rättighet
eller skyldighet att göra. Men huruvida ämbetsmannen handlat i förment
uppfostringssyfte eller om han tilläventyrs blivit nervös och uppretad
genom någon föregående åtgärd av den förfördelade, hade ansetts
likgiltigt för frågan, om ämbetsfel förelåge, i avseende å vilken
fråga hittills allenast den skiljaktighet i rättstillämpningen veterligen
förekommit, att ansvar ibland ådömts blott efter 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen, ibland, med tillämpning av 18 § i samma kap., därjämte
efter tillämpligt lagrum i 16 kap. nämnda lag. Och på motsvarande
sätt hade i rättstillämpningen behandlats med det föreliggande än mer jämförliga
fall då en åklagare övat våld å person, med vilken han höll förhör.

Vad i yttrandet anförts i fråga om tolkningen av orden i 130 §

140

strafflagen för krigsmakten »och är ej i denna eller annan lag å förseelsen
särskilt ansvar satt» hade ej heller synts militieombudsmannen
kunna godkännas. Enligt rubriken till 9 kap., i vilket 130 § inginge,
handlade detta kap. om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter
i andra fall än förut i »denna lag» sagda vore; att med annan
tolkning av nyss anförda ord än den krigsrättens ledamöter omfattat
så gott som alla i strafflagen för krigsmakten upptagna brott skulle
komma att betinga ansvar jämväl efter 130 § vore sålunda uteslutet
redan genom kapitelrubriken. Detta gällde tydligen även om det anförda
exemplet beträffande olovligt undanhållande; det tjänstefel, som
sådant brott innefattade, behandlades annorstädes än i 9 kap. samt, såsom
uppenbarligen framginge vid sammanställningen med det svårare brottet
rymning, så uttömmande att särskilt ansvar för försummelse av viss
tjänsteplikt under tiden för undanhållandet icke kunde tänkas. Annorlunda
förhölle sig med uppenbar grymhet i behandling av djur; för det
tjänstefel, som denna förseelse, där den begåtts under tjänsteutövning,
torde få anses innebära, vore särkilt ansvar icke satt vare sig i strafflagen
för krigsmakten eller i allmän lag. Att i det förut anförda uttrycket
i 130 § strafflagen för krigsmakten ordet »förseelsen» syftade
på tjänstefelet, icke — för sådana fall, då handlingen jämte tjänstefelet
även innefattade annat brott — på handlingen i dess helhet framginge
vid jämförelse med 131 §, vilken paragraf annars skulle, så vitt
anginge hänvisningen till 130 §, vara utan rimlig mening.

Den praktiska betydelsen därav att 130 § strafflagen för krigsmakten
tillämpades beträffande förbrytelser sådana som ovanberörda,
av volontären Staf begångna inskränkte sig icke därtill, att särskilt
straff för tjänstefel kunde ådömas, utan vore frågan av vikt även med
hänsyn till krigsdomstols behörighet att upptaga mål angående uppenbar
grymhet i behandling av djur. Hade sådan grymhet icke medfört
skada, kunde ju ej 98 resp. 107 § tillämpas och att — såsom visserligen
någon gång förekommit med avseende å andra brott mot allmän lag,
begångna i tjänsten — åberopa 39 § punkt 2:o) i lagen om krigsdomstolar
m. in. torde möta betänkligheter, särskilt vad anginge värnpliktiga,
som ju icke kunde anses innehava ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
om detta uttryck antoges i sist anförda stadgande hava en
betydelse svarande mot den, som uttrycket i 115 § strafflagen för
krigsmakten »vid krigsmakten anställd ämbete- eller tjänsteman» ansåges
äga.

2. Fråga huruvida trosdomstol ägde upptaga mål om resande av livsfarligt
vapen, där brottet förövats inom kasern av krigsman mot annan krigsman.

Av ett infordrat utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde
med Dalregementets krigsrätt den 8 januari 1916 i mål emellan krigsfiskalen,
L. Lindvall, på tjänstens vägnar, å ena, samt värnpliktige nr
407 57/1915 Albert Lööf, å andra sidan, inhämtades följande.

Den 18 december 1915 hölls förhör i anledning av en föregående
dag avgiven rapport, enligt vilken Lööf avlägsnat sig från tjänstgöring
i köket utan permission, underlåtit att efterkomma förmans i tjänsten givna
befallning, med dragen kniv i kompaniet hotat sina kamrater samt gjort
sig skyldig till onykterhet. Enligt uppgift vid förhöret skulle Lööf i kompaniets
korridor med dragen kniv rusat mot värnpliktige nr 433 57/1915
Andersson under förmälan att han ville se hjärteblod på allesammans.

Genom resolution den 20 december 1915 förordnade regementsbefälhavaren
att målet rörande Lööf skulle handläggas vid krigsrätt.

Den 4 januari 1916 hölls förhör i anledning av en ytterligare
rapport angående Lööf. Denna rapport innehöll, att Lööf den 24
december 1915 avvikit från kasernen och att han den 30 samma månad
frivilligt inställt sig till tjänstgöring. Därjämte omnämndes i rapporten,
att rannsakning skulle hava hållits den 27 december angående annan
av Lööf begången förseelse.

Genom förhörsprotokollet åtecknad resolution den 4 januari 1916
överlämnade regementschefen även detta mål till krigsrätt.

Vid krigsrätten, däri krigsdomaren W. Höglind var ordförande
samt auditören J. Fahlroth, kaptenen B. Nathorst och fanjunkaren
Per Lindelöf tjänstgjorde såsom bisittare, yrkade krigsfiskalen Lindvall
ansvar å Lööf jämlikt 144 §, eventuellt 68 § i 1881 års strafflag för
krigsmakten för det han den 16 december 1915 olovligt avlägsnat sig
från kasernen, jämlikt 102 § samma lag för det han på aftonen berörde
den 16 december varit av starka drycker överlastad, jämlikt 100
§ nämnda lag samt 14 kap. 15 § och 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
för det han vid samma tillfälle hotat målsägaren samt jämlikt
68 § i 1881 års strafflag för krigsmakten för det han olovligt undanhållit
sig från tjänstgöring.

Värnpliktige Andersson, som vid krigsrätten var närvarande såsom
målsägare, förklarade sig icke hava några yrkanden att göra.

I utslag ovannämnda den 8 januari yttrade krigsrätten i fråga
om åtalet mot Lööf för resande av livsfarligt vapen, att enär Lööfs

♦

142

åtalade förfarande att med uppfälld kniv i handen rusa mot Andersson
icke vore av beskaffenhet att medföra straff enligt strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914 samt vid sådant förhållande jämlikt grunderna
för 4 § av lagen om införande av den nya strafflagen för krigsmakten
och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
samt vad i avseende därå iakttagas skall den 23 oktober 1914, det
straff, som enligt strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 å
ifrågavarande handling kunde hava bort följa, icke vidare borde åläggas,
funne krigsrätten åklagarens yrkande om ansvar å Lööf enligt 100 §
sist nämnda lag icke kunna bifallas; och då det icke tillkomme krigsrätten
att döma angående ansvar enbart enligt 14 kap. 15 § allmänna
strafflagen kunde åklagarens yrkande om ansvar å Lööf enligt sist
nämnda lagrum icke till prövning upptagas.

Däremot dömde krigsrätten, under åberopande av 38, 52 och 96
§§ strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 samt 4 § av lagen
samma dag om införandet av nämnda strafflag m. m., Lööf för olovligt
undanhållande vid två särskilda tillfällen samt för fylleri att i en bot
undergå vaktarrest femton dagar.

Emot krigsrättens ifrågavarande utslag så vitt angick åtalet för
resande av livsfarligt vapen såg militieombudsmannen Östergren sig
föranlåten att framställa följande anmärkningar.

Vad först anginge frågan, huruvida Lööfs förfarande att med uppfälld
kniv i handen rusa mot Andersson vore av beskaffenhet att medföra
straff enligt nya strafflagen för krigsmakten eller icke, torde höra
erinras därom, att allmänna strafflagen betraktade resande av livsfarligt
vapen såsom misshandelsbrott, i det att straff därför funnes stadgat
i 14 kap. som handlade om »mord, dråp och annan misshandel».
Men vid sådant förhållande torde, förutom andra misshandelsbrott,
jämväl resande av livsfarligt vapen vara avsett i nya strafflagens för
krigsmakten 94 §. I detta lagrum talades i sista stycket om våld eller
annan misshandel, vartill krigsman i andra fall än i övrigt uti lagens
7 kap. funnes omförmälda, gjorde sig skyldig emot någon, som
lydde under samma lag, ifall brottet skedde bland annat inom kasern.
Uppenbart torde alltså vara att Lööfs åtalade förfarande att inom regementets
kasern med uppfälld kniv i handen rusa mot Andersson varit
av beskaffenhet att medföra straff enligt nya strafflagen för krigsmakten.

Aven under 1881 års strafflags för krigsmakten giltighetstid torde ett
sådant brott som det ifrågavarande kunnat ochbortavkrigsrättbeläggasmed
straff, om icke jämlikt 100 § i sistberörda lag, så dock jämlikt andra lagrum.

Men vid sådant förhållande syntes militieombudsmannen icke något

148

hinder hava förefunnits för krigsrätten att till prövning upptaga krigsliskalen8
yrkande om ansvar å Lööf för det av honom begångna resandet
av livsfarligt vapen.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt infordrades yttrande
från ledamöterna av krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle.

Med tillkännagivande att fanjunkaren Lindelöf avlidit, anförde
krigsdomaren Höglind, med instämmande av auditören Fahlroth och
kaptenen Nathorst följande. Mot anmärkningen att allmänna strafflagen
betraktade resande av livsfarligt vapen såsom misshandelsbrott,
i det att straff därför funnes stadgat i 14 kap. som handlade om
»mord, dråp och annan misshandel» samt att vid sådant förhållande,
förutom andra misshandelsbrott, jämväl resande av livsfarligt vapen
torde vara avsett i nya strafflagens för krigsmakten 94 §, i vars sista
stycke talades om våld eller annan misshandel, ville krigsdomaren erinra,
att enligt vanligt språkbruk resande av livsfarligt vapen näppeligen —
så framt ej skada skedde — komme under beteckningen »våld eller
annan misshandel», varmed man alltid förknippade föreställningen om
något slags handaverkan å person. Och krigsdomaren hyste den
meningen, att uttrycket »våld eller annan misshandel» i 94 § av nya
strafflagen för krigsmakten, liksom 80, 81, 84, 85, 89 och 90 §j av
samma lag, icke borde tagas i annan betydelse än den, uttrycket hade
i det allmänna språkbruket. Den omständigheten att straff för resande
av livsfarligt vapen funnes stadgat i allmänna strafflagens 14 kap.,
som hade till rubrik »om mord, dråp och annan misshandel», utgjorde
enligt krigsdomarens förmenande icke något övertygande bevis, att
resande av livsfarligt vapen i allmänna strafflagen betraktades såsom
misshandel, än mindre att sådant resande folie inom begreppet »våld
eller annan misshandel» i strafflagen för krigsmakten. Ty, för det
första, syntes rubrikerna till de särskilda kapitlen i allmänna strafflagen
och i strafflagen för krigsmakten icke böra tillmätas en sådan betydelse,
att alla i ett kapitel omförmälda brott ovillkorligen skulle betraktas
såsom underarter av det eller de brott, som angåves i rubriken. I åtskilliga
fall torde i ett kapitel vara upptagna brott, som endast vore
närbesläktade med de i kapitlets rubrik angivna. Såsom ett exempel
härpå kunde anföras stympning, för vilket brott straff stadgades i
strafflagens för krigsmakten 5 kap., som hade till överskrift »Om
rymning och olovligt undanhållande». Ett annat exempel erbjöde
enligt krigsdomarens mening allmänna strafflagens 14 kap., vari förutom
mord, dråp och annan misshandel även behandlades åtskilliga
andra, närstående brott. För det andra syntes krigsdomaren själva

144

avfattningen av 80, 81, 84, 85, 89, 90 och 94 §§ i strafflagen för
krigsmakten giva vid handen, att nämnda lagrum icke avsåge samtliga
de i allmänna strafflagens 14 kap. omförmälda brotten. De i strafflagens
för krigsmakten nyss nämnda lagrum stadgade, stundom ganska
stränga straffen torde knappast vara avsedda för t. ex. ett sådant brott
som vållande till lindrigare kroppskada. Och skulle det vara så, att
uttrycket »våld eller annan misshandel» i sagda lagrum finge anses
omfatta icke blott uppsåtliga brott, utan även brott av vållande, kunde
krigsdomaren ej se, att man kunde undgå den konsekvensen att enligt
dessa lagrum straffa även vållande till lindrigare kroppsskada än i 14
kap. 12 § allmänna strafflagen sades, ehuru vållande till dylik kroppsskada
icke vore straffbart enligt allmänna strafflagen — eu orimlig
konsekvens. Slutligen ville krigsdomaren anmärka, att krigsdomaren
vid avgörandet av ifrågavarande mål livligt behjärtade lämpligheten
och önskvärdheten av, att Lööfs åtalade förfarande att i kasern
resa livsfarligt vapen mot annan krigsman finge av krigsrätt upptagas
till prövning och avgörande, men att krigsdomaren fann de i lag givna
stadganden utgöra ett bestämt hinder därför. Det hade vidare anmärkts
att även under 1881 års strafflags för krigsmakten giltighetstid ett
sådant brott som det ifrågavarande torde kunnat och bort av krigsrätt
beläggas med straff. Denna åsikt hyste även krigsdomaren. Enligt
krigsdomarens mening hade ifrågavarande brott kunnat och bort beläggas
med straff enligt 100 § i sistnämnda lag. Krigsrätten torde ock
hava delat denna mening. Krigsrätten hade då att tillse, huruvida
det straff, som efter den nya strafflagen för krigsmakten borde åläggas för
brottet, vore lindrigare än det, som varit stadgat i 1881 års strafflag
för krigsmakten. Härvid befanns att brottet enligt krigsrättens mening
alls icke var belagt med straff eller omförmält såsom straffbart i den
nya strafflagen. Då i 4 § av lagen om införande av den nya strafflagen
för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall den
23 oktober 1914 stadgades, att brott, som vore förövat, innan
nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande, men för vilket dessförinnan
straff ej vore bestämt, skulle efter nya lagen straffas, om det
straff, som efter densamma borde åläggas, vore lindrigare än det, som
varit stadgat i äldre lag, så följde härav — eller av den rättsuppuppfattning,
som läge till grund för berörda stadgande — att, om ett
dylikt i 1881 års strafflag för krigsmakten med straff belagt brott
icke vore belagt med straff eller omförmält såsom straffbart i den
nya strafflagen för krigsmakten, krigsdomstol ej längre vore behörig

145

att bedöma ett sådant brott. Denna uppfattning hade legat till grund
för krigsrättens utslag i den del, varom vore fråga.

1 skrivelse till krigsdomaren Höglind den G februari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

Huruvida Lööfs åtgärd att i korridoren till kompaniets logement
rusa emot Andersson med dragen kniv kunnat utan angivelse från
Anderssons sida åtalas av allmän åklagare såsom resande av livsfarligt
vapen och om icke snarare förseelsen, i saknad av sådan angivelse,
bort, då gärningen åtalades av krigsfiskalen, bedömas allenast såsom
förargelseväckande beteende, vore en fråga varpå militieombudsmannen
med hänsyn till den utgång målet i denna del erhöll, vid anmärk -ningsskrivelsens avfattande saknade anledning att ingå och det av
krigsdomaren avgivna yttrandet föranledde militieombudsmannen ej
heller till annat än att lämna den frågan öppen.

Däremot och då krigsdomaren åberopat promulgationsbestämmelserna
till den nya strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar
m. in. ansåge militieombudsmannen sig ävenledes böra beröra
samma bestämmelser, helst dessa, om de också lämnade den mera
principiella delen av spörsmålet oavgjord, dock syntes hava för det
föreliggande fallet varit av betydelse i flera hänseenden.

Härvid finge då först erinras att frågan om krigsdomstols behörighet
att upptaga åtal för visst brott måste bedömas efter processuella
regler, låt vara att dessa icke alltid vore givna omedelbart i författningar,
som anginge processförfarandet, utan framginge först vid sammanställning
av dessa författningar och lagstiftningen på den materiella
rättens område. Enligt 18 § c) i 1868 års förordning om krigsdomstolar
gällde att till krigsdomstol hörde, utöver förut i 18 § angivna
mål, åtal för brott emot person, hörande till krigsmakten, bland annat
därest brottet begåtts i kasern. Att resande av livsfarligt vapen
begånget inom kasern av krigsman mot annan krigsman var ett sådant
brott vore påtagligt. Enligt 28 § i samma förordning skulle, när hos
befälhavare gjorts angivelse om brott, som hörde till krigsdomstols
behandling, eller eljest till hans kunskap kommit att sådant brott
blivit begånget, och målet varken, på sätt i strafflagen för krigsmakten
sades, kunde behandlas såsom disciplinmål eller skulle överlämnas till
krigsöverdomstolen, befälhavaren förordna krigsrätt, där han ägde sådant
förordnande meddela, men i annat fall ofördröjligen anmäla saken hos
den befälhavare, som därtill vore behörig, och vilken då skulle förordna
krigsrätt. Jämfört med andra bestämmelser i nämnda förord Mililieombudsmannens

Arbetsberättelse. 18

146

ning, särskilt 30 och 33 §§, visade det anförda stadgandet att ett mål
var anhängiggjort vid krigsrätt, när vederbörande befälhavare förordnat
om krigsrätt för målets handläggning eller överlämnat målet till krigsrätt.
I det föreliggande fallet hade genom resolution den 20 december 1915 förordnats
att i målet rörande Lööf — i anledning av rapporten bland
annat om resandet av livsfarligt vapen — skulle handläggas vid krigsrätt,
och krigsrätt för handläggning av målet syntes ock hava varit
utsatt till den 27 december 1915, ehuru rannsakning då ej kom till
stånd på grund av Lööfs olovliga undanhållande. Målet torde alltså
få anses hava varit anhängigt innan lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes med ingången av år 1916 trädde i kraft, helst
det torde få såsom visst antagas att Lööf kallats till krigsrättens sammanträde.
Nu stadgade lagen om införande av den nya strafflagen
för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skulle i 11 §, att mål,
som då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes trädde
i kraft, vore hos domstol anhängigt, skulle, utan hinder av nya lagens
bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma domstol,
i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning.
På grund av detta stadgande ville synas som hade målet mot Lööf
för resande av livsfarligt vapen bort handläggas av krigsrätt — låt
vara en krigsrätt sammansatt enligt 1868 års förordning — även om
sådant brott enligt de bestämmelser, som trädde i kraft med 1916 års
ingång, ej vidare skulle tillhört krigsdomstols handläggning. Såsom
hinder härför torde den av krigsdoinaren åberopade 4 § i promulgationslagen
så mycket mindre kunna anföras som straffet väl bort bestämmas
icke efter något lagrum i gamla strafflagen för krigsmakten utan i
stället, därest 94 § i den nya lagen ej varit tillämplig, efter 14 kap.
15 § allmänna strafflagen.

Därjämte kunde anmärkas, att sistnämnda bestämmelse i promulgationslagen
eller 4 § icke torde blivit av krigsrätten vid meddelandet
av ifrågavarande utslag riktigt tillämpad. De förseelser, bestående i
olovligt undanhållande och fylleri, för vilka krigsrätten ålade Lööf
straff enligt 52 resp. 96 § nya strafflagen för krigsmakten, hade begåtts
innan denna lag trädde i kraft. För att den nya lagen likväl skulle
få användas fordrades enligt berörda paragraf i promulgationslagen,
att det straff, som borde åläggas efter den nya lagen, vore lindrigare
än det, som varit stadgat i äldre lag. Så var emellertid icke förhållandet;
såväl för olovligt undanhållande i sådant fall som det föreliggande
som för fylleri skulle straffet blivit disciplinstraff efter både

147

gamla och nya lagen, men genom tillämpning av den nya lagen kom
krigRrätten i tillfälle att bestämma tiden för det använda disciplinstraffet
— eller vaktarrest — till femton dagar, under det att därest
krigsrätten, såsom rimligtvis bort ske, tillämpades 1881 års strafflag för
krigsmakten, tiden för sådant disciplinstraff icke kunnat för krigsman
av manskapet sättas utöver tio dagar.

Beträffande huvudsaken eller frågan huruvida krigsdomstol enligt
nu gällande lag ägde upptaga mål om resande av livsfarligt vapen,
där brottet förövats av krigsman mot annan krigsman inom kasern,
hade militieombudsmannen av krigsdomarens yttrande ej fått anledning
frångå sin förut uttalade uppfattning om krigsdomstols behörighet
härutinnan. Enligt krigsdomarens yttrande skulle det ifrågavarande
brottet under 1881 års strafflags för krigsmakten giltighetstid kunnat
och bort beläggas med straff enligt 100 § sistnämnda lag. Militieombudsmannen
delade visserligen icke krigsdomarens uppfattning om
tillämpligheten av detta lagrum, men ville dock påpeka, att detsamma
stadgade straff för det fall att krigsman förgick sig, på sätt i 97 eller
98 § omförmäldes, mot annan krigsman, vilken icke till honom stod
i förhållande av förman eller över- eller underordnad; att 97 § beläde
med straff om någon gjorde våld eller annan misshandel å underordnad
krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst i andra fall än i 96 §
omförmäldes, och''; 98 § om någon förolämpade underordnad krigsman
med smädligt yttrande eller förgick sig mot honom med hotelse eller
annan gärning, som vore missfirmlig, och det skedde i eller för den
förolämpades ämbete eller tjänst, samt att alla brott, som kunde bestraffas
enligt 100 § i 1881 års strafflag för krigsmakten, även folie under 93
§ i nya strafflagen för krigsmakten, men att 94 § andra stycket av
sistnämnda lag stadgade straff för våld eller annan misshandel eller
förolämpning mot sidoordnad krigsman i vissa fall även om brottet ej
skett i eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst.

Skillnaden i detta avseende mellan gamla och nya strafflagen
för krigsmakten innefattade emellertid, på sätt under förarbetena till
den nya lagen uttryckligen framhölls, icke någon utvidgning av den
militära strafflagens tillämplighetsområde i sak utan berodde därav att
det ansågs lämpligare att i strafflagen för krigsmakten upptaga, såvitt
möjligt, alla de brott, som ansågos böra åtalas vid krigsdomstol, oavsett
om brottet skulle bestraffas efter allmän lag eller ej. Men då man
för detta ändamål i strafflagen för krigsmakten upptog straffbestämmelser
för brott, som förut i förordningen om krigsdomstolar m. in.
angivits, ehuru underkastade straff enligt allmän lag, höra till krigs -

domstols handläggning, gjorde man en ingripande gallring, så att
överföringen kom att gälla blott sådana brott, som direkt innefattade
störande av god militär ordning bland annat inom de militära etablissementen.
Till sådana brott ansåg man böra räknas endast våld eller
annan misshandel ävensom förolämpning.

Yad här återgivits från vederbörande kommitterades motiv tydde
ju ej på att man haft för avsikt att i fråga om tillämplighet av strafflagen
för krigsmakten göra undantag för något slag av våld eller annan
misshandel, där brottet begåtts av krigsman mot annan krigsman samt
direkt innefattande störande av god militär ordning inom militärt
etablissement, och det skulle därför varit högeligen anmärkningsvärt,
om resande av livsfarligt vapen, i händelse brottet begåtts under sådana
omständigheter, skulle varit undantaget samtidigt som åstadkommande
av förargelse underkastades straff enligt strafflagen för krigsmakten.
Detta uteslöte ju icke, att lagen här kunde hava en lucka,
''och en lucka i en strafflag tillkomme det givetvis icke domstolen att
söka fylla. Men någon lucka förelåge icke, om man, på sätt med
hänsyn till lagens terminologi torde vara fullt berättigat, under uttrycket
våld eller annan misshandel inbegrepe även resande av livsfarligt vapen.
Den av krigsdomaren såsom orimlig betecknade konsekvensen att
ett vållande till kroppsskada ävenledes skulle komma att bestraffas
enligt strafflagen för krigsmakten och detta till och med i fall, då
vållande till dylik kroppsskada icke vore straffbart enligt allmänna
strafflagen, torde icke vara av någon avgörande betydelse. Skulle man
finna att uttryck sådana som »gorå våld eller annan misshandel» eller
»begå våld eller annan misshandel» omfatta jämväl vållande, torde
det väl dock vara uppenbart dels att de svårare fallen, då fråga vore
om misshandel, »för» tjänsten, därvid vore uteslutna samt dels att
straffrihet i samma utsträckning som efter allmän lag skulle äga rum
i de fall, då strafflagen för krigsmakten stadgade att den brottslige
skulle straffas efter allmän lag, vartill ju kunde läggas att det i och
för sig knappast vore något orimligt, om någon gång ett vållande
bleve bestraffat efter strafflagen för krigsmakten, ehuru det efter allmän
lag skulle vara straffritt.

Efter emottagandet av krigsdomarens yttrande hade vid granskning
av krigsrättsprotokoll plägat efterses, huruvida vid krigsdomstolar
handlagts mål angående resande av livsfarligt vapen. Bortsett från
ett vid Hälsinge regementes krigsrätt handlagt mål, där möjligen anledning
att påstå ansvar för resande av livsfarligt vapen förelåg, men
påstående därom icke framställdes, hade emellertid icke påträffats mera

14!)

än ett dylikt fall. Målet, aom förekom vid Värmlands regementes
krigsrätt och avgjordes genom utslag den 5 februari 1918, gällde eu
vice korpral, som med dragen kniv hotat en korpral, och ansvar ådömdes
enligt 82 § andra stycket strafflagen för krigsmakten. Detta lagrum
avsåge förolämpning och i första stycket av samma paragraf talades
om förgripelse med »hotelse eller annan missfirmlig gärning». En sammanställning
av det anförda stadgandet och 16 kap. 9 § allmänna
strafflagen, å ena, samt 14 kap. 15 § samma lag, å andra sidan, syntes dock
göra det tvivelaktigt, om resande av livsfarligt vapen i uppsåt att
göra skada eller eljest i vredesmod vore att hänföra till missfirmliga
gärningar. Men det anförda fallet visade ytterligare, att den nu omhandlade
frågan kunde vara föremål för delade meningar.

Någon vidare åtgärd från militieombudsmannens sida komme
icke att i ärendet vidtagas.

3. Fråga huruvida å sjukavdelning intagen krigsman, som utan tillstånd
lämnat sjukrummet och återvänt dit först efter tystnadssignalen men
därunder icke lämnat kasernområdet, gjort sig skyldig till straffbar
överträdelse av någon angående sjukvården lämnad föreskrift.

Med skrivelse den 29 mars 1919 översände chefen för Smålands
husarregemente avskrift av regementskrigsrättens protokoll den 20 mars
1919 uti ett vid krigsrätten handlagt mål mot korpralen nr 49/5 *

Bäckman med förmälan att enligt regementschefens mening domskälen
i utslaget vore stridande mot bestämmelsen i § 112 mom. 10 i tjänstgöringsreglementet
för armén.

Genom sitt ifrågavarande utslag hade krigsrätten, enär vad i målet
förts svaranden till last eller att han, såsom han själv medgivit, vid
Va 9-tiden på kvällen den 15 mars 1919 avlägsnat sig ur sjukrummet
och återvänt dit först efter klockan 11 e. m., icke, vid det förhållande
att han, såvitt visats, ej gått utanför kasernområdet, innebure straffbar
överträdelse av någon angående sjukvården meddelad föreskrift, prövat
lagligt befria svaranden från ansvar i målet.

I skrivelsen anförde regementschefen följande. Det syntes regementschefen
visserligen att så förmildrande omständigheter förelåge vid
bedömandet av Bäckmans handlingssätt att regementschefen till fullo
gillade själva frikännaiidet även av rent disciplinära skäl, men regementschefen
ville framhålla, att Bäckman, även såsom intagen å sjukrum,
måste anses underkastad de allmänna bestämmelser, som enligt tjänst -

150

göringsreglementet för armén § 112 mom. 10 vore gällande för all
regementets personal, som vore förlagd inom kasernen, i synnerhet som
sjukavdelningen befunne sig i kasernbyggnaden. Man skulle i annat
fall komma till det förhållandet, att å sjukavdelningen intagna finge
efter tystnadssignalen avlägsna sig från sjukrummen, under det att
personal, som vore frisk, ej ägde rätt att vid sagda tid avlägsna sig
ur logementen.

I anledning av berörda skrift infordrades yttrande från krigsrättens
ledamöter vid ifrågavarande tillfälle nämligen krigsdomaren Ludvig
Sandberg, auditören Arvid Dahlin, ryttmästaren Victor Kock samt fanjunkaren
Carl Cegrell.

Uti avgivet yttrande anförde krigsdomaren Sandberg, med instämmande
av övriga krigsrättsledamöter, följande.

Regementschefen hade gent emot krigsrättens motivering velat
göra gällande, att även å sjukrum intaget manskap vore underkastat
bestämmelsen i ovanberörda paragraf och moment. Denna uppfattning
kunde krigsdomaren icke dela. De skyldigheter, § 112 av tjänstgöringsreglementet
pålade manskapet, gällde uppenbarligen endast sådant manskap,
som vore i tjänstgöring. Mom. 10 av berörda paragraf undantoge
ju uttryckligen från skyldigheten att före tystnadssignalen hava
intagit sina sängställen »tjänstledigt, permitterat och kommenderat
manskap». Såsom tjänstledigt manskap måste väl anses det manskap,
som för sjukdom och därav följande oförmåga att tjänstgöra intagits
å sjukrum. Att för sådant manskap fixera en viss liggtid torde för
övrigt ej kunna stå tillsammans med sjukvårdens uppgift att giva de
sjuka den skötsel, som bäst vore ägnad att befordra tillfriskandet. För
detta ändamåls vinnande vore det en helt naturlig förutsättning att
vederbörande läkare måste hava den mest obundna frihet att anpassa
sjukbehandlingen efter vars och ens av de sjuke olika behov. Här om
någonsin vore individualisering oundgänglig för att befrämja bästa möjliga
resultat av sjukvården. Ett allmänt stadgande om skyldighet för
de sjuke att följa samma ordningsföreskrifter, som med hänsyn till
tjänstgöringen pålagts det friska manskapet, skulle därför efter krigsdomarens
förmenande sakna förnuftig innebörd. Sjukvård och tjänstgöringsdisciplin
hade i och för sig intet med varandra att skaffa. Härmed
vore ingalunda sagt att ej vissa bestämmelser, som givits det
friska manskapet, med fördel kunde tillämpas å sjukt manskap, men
detta finge bero på prövning av sjukvårdens representanter och kunde
näppeligen komma till uttryck i ett reglemente, som till huvudsaklig
uppgift hade att reglera tjänstgöringen inom armén. En sjuk krigsman

vore i första rummet sjuk och borde såsom sådan behandlas; hans
krigsmannaegenskap vore, så långa sjukdomen varade, av underordnad
betydelse. Vad krigsdomaren ovan anfört torde vara tillfyllest såsom
motivering för krigsdomarens uppfattning att ordningsföreskrifterna för
manskap i tjänstgöring icke utan vidare kunde anses tillämpliga ä
sjukt manskap. Att även tjänstgöringsreglementet för armén intoge
en sådan ståndpunkt framginge till och med av den paragraf, vars 10
mom. regementschefen åberopat såsom stöd för sin framställning. Skulle
detta moment vara utan vidare tillämpligt å allt manskap, friskt eller
sjukt, torde man ej kunna komma ifrån att även andra momentet av
nämnda paragraf gällde sjukt manskap. Vore det verkligen regementschefens
mening att å sjukrum intaget manskap skulle hava skyldighet att
vid revelj stiga upp, tvätta och påkläda sig samt iordningställa sin
säng. Vad skulle finnas för förnuftig mening häri? Överginge krigsdomaren
härefter till undei’sökning. huruvida Bäckman gjort sig skyldig
till överträdelse av någon för de sjuke särskilt stadgad ordningsföreskrift,
så kunde krigsdomaren till stöd för krigsrättens motivering åberopa
den omständigheten att de särskilda ordningsföreskrifterna för
sjukvården icke stadgade något förbud för de sjuka att efter viss tid
avlägsna sig ur sjukrummet; utan endast innehölle en bestämmelse om
skyldighet för beställningsmännen å sjukrum att tillse det de sjuka
å viss tid intagit sina sängställen. Detta tydde därpå att man hittills
oj ansett behövligt att pålägga de sjuke några personliga förpliktelser
i dylikt hänseende. Detta hindrade naturligtvis icke att i-egementschefen
av disciplinära skäl kunde utfärda förbud för de sjuka att utan
särskilt tillstånd avlägsna sig ur sjukrummet, men intill dess så skedde,
torde intet straff lagligen kunna ådömas för den handling, som i målet
fört6 Bäckman till last. Slutligen ville krigsdomaren tillägga att enligt
vad inför krigsrätten upplysts icke någon av beställningsmännen å
Bäckmans sjukrum varit tillstädes, då denne ansett sig behöva därifrån
avlägsna sig, och att således någon underlåtenhet från Bäckmans sida
att begära tillstånd att vistas utom sjukrummet icke kunnat läggas
Bäckman till last. På grund av det anförda och då krigsdomaren ansåge
krigsrättens utslag lagligen grundat, hemställde krigsdomaren
att militieombudsmannen måtte finna regementschefens framställning
icke föranleda till någon vidare åtgärd från militieombudsmannens sida.

Från regementschefen inkom sedermera meddelande, att i ordningsregler
för regementets sjukavdelning den 1 april 1919 införts en
bestämmelse av innehåll att patient å sjukavdelningen senast vid tystnadssignalen
skall hava intagit sitt sängställe.

152

I resolution den 22 september 1919 anförde nuvarande militieombudsmannen
följande. Av punkt 8 i de för regementets sjukavdelning
vid tiden för ifrågakomna utslag gällande ordningsregler framginge
att å sjukrum sjukskriven personal skulle vid tystnadssignal hava
intagit sina bäddar. Vid sådant förhållande torde den av krigsrätten
i utslaget åberopade omständigheten att Bäckman, som varit borta från
sjukrummet efter tystnadssignalen, icke gått utanför kasernområdet,
icke på sätt krigsrätten antagit varit avgörande för straffbarheten av
Bäckmans nämnda förfarande. Som emellertid, enligt vad i ärendet
upplysts, sådan ändring i ordningsreglerna sedermera vidtagits, att anledning
till upprepande av anmärkta misstolkning icke förelåge, erfordrades
ej ytterligare åtgärd i ärendet.

4. Felaktig beräkning av strafftid.

Genom utslag den 20 augusti 1915 dömde regementskrigsrätten
vid Bohusläns regemente värnpliktige nr 910 28/1914 ä Gustav Edvard
Bruno Westerberg dels att för våld å överordnad krigsman undergå
fängelse i tre månader dels ock att för våld och hot mot krigsman,
till graden likställd med Westerberg, samt för fylleiä m. in. undergå tillhopa
åtta dagars sträng arrest. Med detta straff sammanlades ett Westerberg
genom krigsrättens utslag den 5 augusti 1915 för första resan
rymning ådömt, ej verkställt straff av åtta dagars sträng arrest, skärpt
genom mistning av sängkläder, i följd varav Westerberg skulle i en
bot undergå fängelse i tre månader 24 dagar.

Westerberg började avtjäna straffet den 26 februari 1918, men
verkställigheten avbröts den 7 februari 1918 kl. 10 f. m. på grund av
påkallad rannsakning.

Genom utslag nämnde den 7 februari dömde Göteborgs rådhusrätt
Westerberg att för första resan snatteri undergå fängelse i en månad,
varjämte rådhusrätten föreskrev att detta straff skulle sammanläggas
med det av krigsrätten för Westerberg bestämda straffet till fängelse i
fyra månader 24 dagar samt att vid sist sagda straffs tillämpning skulle
avräknas vad Westerberg kunde hava utstått av det straff han skolat
undergå jämlikt utslaget den 20 augusti 1915.

Genom resolution den 15 februari 1918 förordnade länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län att det Westerberg sålunda ådömda straff, som
åter tagit sin början den 10 februari 1918 skulle med i lag stadgade
förbehåll sluta den 1 juni 1918.

Sistnämnda dag frigavs Westerberg från centralfängelset å Härlanda,
varest han undergått bestraffningen.

I skrivelse till länsstyrelsen den 15 januari 1919 anförde militieombudsmannen
Östergren följande.

Det straff av fyra månader 24 dagars fängelse, som ädömts Westerberg
genom rådhusrättens utslag, tog sin början den 10 februari 1918
och skulle följaktligen slutat den 4 därpåföljande juli, om ej avdrag
därå skolat äga rum. Emellertid skulle från straffet avräknas den tid
Westerberg hållits i fängelse i följd av krigsrättens: utslag den 20
augusti 1915 nämligen från den 26 januari till den 7 februari 1918
eller sålunda tolv dagar. Westerberg hade följaktligen bort frigivas
först den 22 juni 1918.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades länsstyrelsen att
inkomma med yttrande.

Med skrivelse den 28 januari 1919 översände länsstyrelsen ett av
föredraganden i ärendet, länsnotarien T. A. U. von Sydow avgivet yttrande
av följande innehåll.

Då det Westerberg genom Bohusläns regementes krigsrätts utslag
den 20 augusti 1915 ådömda straff'' den 7 februari 1918 efter kl.
8 f. m. avbrutits, borde, enligt länsnotarie^ förmenande, Westerberg
ansetts hava av nämnda straff, som tagit sin början den 26 januaiå 1918,
avtjänat tretton dagar, i anledning varav, på länsnotariens föredragning,
länsstyrelsen bestämt slutdagen för det Westerberg genom Göteborgs rådhusrätts
utslag ovansagda den 7 februari 1918 ådömda straff till den
21 juni 1918. Huru strafftiden ifall av nu ifrågavarande art skulle
beräknas framginge icke tydligt av lagen den 1 juli 1898 innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid. Motiven till lagen syntes
däremot innehålla ett förtydligande uti ifrågavarande avseende.
Enligt protokollet över jusitiedepartementsärenden, hållet i statsrådet
den 7 maj 1897, vid vilket tillfälle förslaget till ovanberörda lag föredrogs
yttrade nämligen föredragande statsrådet, bland annat: »Emeltid
synes ett stadgande om fånges lösgivande vid visst klockslag icke
böra vara så ovillkorligt, att det skulle hindra, att fånge lösgives något
tidigare eller något senare på dagen, när sådant undantagsvis prövas
vara påkallat antingen i fångens eget eller i den allmänna ordningens
intresse. Med nu antydda modifikation finner jag mig böra förorda
innehållet i det av fångvårdsstyrelsen framställda förslag, att strafftiden
skall räknas från och med den dag, då villkoren för straffverkställigheten
blivit uppfyllda, samt att frigivningen skall ske kl. 8 f. m. å
straffets slutdag.»

llilitieombiuismannens ämbetsberättelse. 20

154

Av detta yttrande syntes det länsstyrelsen framgå, att det varit
avsett, att jämväl begynnelsedagen skulle inräknas såsom straffdag.
Vidare torde enligt grunderna för 4 kap. 6 § strafflagen brutet dagatal
vid beräkning av straff böra tillgodoräknas den straffskyldige som avtjänad
strafftid. Vid sådant förhållande och då Westerbergs straff avbrutits
å senare tid på dagen än 4 § av lagen den 1 juli 1898 föreskreve,
utan att sådana förhållanden förelegat, vilka av chefen för
justitiedepartementet angivits såsom undantag från regeln, ansåge länsnotarien
von Sydow, att strafftiden bort beräknas på det för Westerberg
gynnsammaste sätt och att sålunda såväl den 26 januari som den
7 februari bort anses inberäknade i den tid, Westerberg avtjänat, vilken
tid sålunda komme att uppgå till tretton dagar.

I skrivelse till fångvårdsstyrelsen den 31 januari 1919 anhöll
militieombudsmannen om styrelsens utlåtande i ärendet.

I anledning härav inkom från styrelsen en skrivelse den 6 februari
1919 däri styrelsen gjorde följande uttalande i frågan.

Vad § 4 i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid föreskreve rörande klockslag för fånges lösgivande
å den bestämda dagen för strafftidens slut, funne styrelsen
icke äga betydelse vid beräkningen av strafftid.

Lagen den 1 juli 1898 § 2 gåve vid handen att icke såväl begynnelsedag
som slutdag kunde medräknas vid strafftidens bestämmande.

Enligt styrelsens uppfattning boi’de tiden i förevarande fall så
beräknas, att Westerberg, som började avtjäna straffet den 26 januari
1919, men avbröt verkställigheten den 7 februari 1918, skulle anses
hava undergått från och med den 26 januari till den 7 februari, sistnämnda
dag ej räknad som straffdag, tolv dagars fängelse.

Då hela det ådömda straffet utgjorde fyra månader 24 dagar,
skulle sålunda Westerberg, från det straffet den 10 februari 1918 ånyo
tagit sin början, men avräkning av nämnda tolv dagar hållits i fängelse
fyra månader 12 dagar och följaktligen frigivits den 22 juli 1918.

I skrivelse till länsstyrelsen den 22 februari 1919 yttrade militieombudsmannen
Östergren härefter följande.

I)å militieombudsmannen trodde sig kunna förutsätta att länsstyrelsen
i framdeles förekommande fall komme att följa den av militieombudsmannen
anvisade regel, som fångvårdsstyrelsen jämväl syntes
omfatta, hade militieombudsmannen ansett sig kunna underlåta att
jämlikt grunderna för 10 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion överlämna ärendet till justitieombudsmannen.

15*

5. Kolaktigt beslut angående preskription av disciplinstraff.

Vid en i sammanhang med inspektion av flottans station i Stockholm
den 23 maj 1918 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes följande.

Den 12 mars 1915 rannsakades inför stationskrigsrätten 3. klass
sjömannen vid 4. matroskompaniet nr 323 Lindberg för 2. gången
rymning m. in. Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde kommendörkaptenen
av 2. graden S. E. Feyehting, f. d. krigsdomaren E. D.
W. Martin i egenskap av auditör, kaptenerna D. A. Kraft och H. E.
Rydström samt löjtnanten C. F. Lagercrantz.

Enligt protokoll vid förhör med Lindberg den 11 mars 1915 hade
denne den 28 september 1909 av kårcliefen ålagts tre dagars sträng
arrest, skärpt med mistning av sängkläder, vilket straff ej blivit verkställt,
enär Lindberg rymt den 8 påföljande oktober.

Stationskrigsrätten dömde Lindberg för andra resan lemning från
trupp i krigstjänst att undergå straffarbete sex månader samt för
fylleri att undergå sex dagars vaktarrest, som skulle övergå till straffarbete
i tre dagar, och förordnade, att Lindberg enligt 28 § strafflagen
för krigsmakten skulle genast skiljas från sin anställning vid krigsmakten.
Härjämte förklarade stationskrigsrätten, att det Lindberg den
28 september 1909 av kårchefen ålagda straff av tre dagars sträng
arrest förfallit genom preskription.

38 § i 1881 års strafflag för krigsmakten innehöll följande bestämmelser.
»I fråga om viss tid för åtal av brott och för doms
verkställande gälle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa
fall disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.»

I 5 kap. 17 § allmänna strafflagen stadgas härom följande: »År
någon, genom laga kraft ägande dom, fälld till straff, som ej svårare
är än straffarbete i två år, och verkställes ej domen inom tio år sedan
den gavs, vare straffet förfallet».

Enligt ovanstående lagrum hade således det Lindberg den 28
september 1909 ådömda diciplinstraff icke bort anses preskriberat.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
Östergren f. d. krigsdomaren Martin att inkomma med yttrande.

I härefter avgivet yttrande anförde Martin följande. Han kunde
givetvis ej nu erinra sig vilken överläggning, som föregick krigsrättens
beslut i målet, men antoge han, att beslutet berott därpå att med den

156

ordalydelse 1881 års strafflag för krigsmakten ägde, däri bestämmelserna
om straffsammanläggning i 40 § av nu gällande strafflag för
krigsmakten ej förefunnes, i likhet med iakttagen och utan anmärkning
lämnad praxis under de många år, han tjänstgjort som auditör,
ett i disciplinär väg ålagt disciplinstraff, som ej var verkställt icke i
egentlig mening sammanlades med senare av krigsrätten ådömt disciplinstraff
utan att det äldre straffet upplöstes och nytt disciplinstraff
av samma straffart ålades för båda förseelserna, som skulle försonas
med disciplinstraff. Vid sådant förhållande torde krigsrätten ansett,
att det tidigare disciplinärt ålagda straffet vid det nya bedömandet
vore preskriberat inom den tid, som avsåges i 5 kap. 14 § allmänna
strafflagen.

I skrivelse till f. d. krigsdomaren Martin den 12 februari 1919
anförde militieombudsmannen Östergren följande.

Sistnämnda av f. d. krigsdomaren Martin åberopade lagrum vore
av följande lydelse: »Straff vare förfallet för brott, som ej blivit åtalat:
1) inom två år, om det ej i lagen med svårare straff än fängelse belagt
är; eller 2) inom fem år, om brottet, där det ej är med synnerligen
försvårande omständigheter förenat, icke är i lagen belagt med
svårare straff, än straffarbete i två år.»

Förutsättning för att detta lagrum skulle kunna tillämpas vore
alltså att åtal ej blivit anställt. Något stöd för stationskrigsrättens
åsikt att det Lindberg tidigare ådömda disciplinstraffet vore preskriberat,
lämnade samma lagrum däremot icke.

Jämlikt 84 § i 1881 års strafflag för krigsmakten skulle, då
någon, som dömdes till straff, förut fått sig ålagd annan ej verkställd
bestraffning, krigsrätten tillämpa reglerna i 33 § samma lag, och gällde
enligt sistnämnda paragraf, andra stycket, att om någon på en gång
ansågs övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff,
skulle han umgälla dem med ett straff. I det förevarande fallet
hade stationskrigsrätten följaktligen haft att bestämma gemensamt straff
för den förseelse, för vilken Lindberg den 28 september 1909 av kårchefen
ålagts disciplinstraff, och den fylleriförseelse, vartill stationskrigsrätten
fann honom förvunnen. Givetvis hade det gemensamma
straffet icke bort sättas lägre än det disciplinstraff, som kårchefen
funnit den förra förseelsen förskylla.

För den befattning, krigsrätten hade att i dylika fall taga med
ett tidigare straffbeslut, syntes militieombudsmannen det av Martin
använda uttrycket att det äldre straffet upplöstes visserligen vara en

icke olämplig beteckning, men eu upplösning av straffet kunde ju icke
innebära detsamma som att straffet annullerades. Till vilka orimligheter
den av stationskrigsrätten tillämpade uppfattningen ledde insåges
lätt, om man tänkte sig det fall, att Lindberg, då lian lagfördes för
den senare rymningen, icke tillika gjort sig skyldig till något nytt
brott, som ådroge allenast disciplinstraff. Stationskrigsrätten skulle dä
liava saknat anledning att »upplösa» det av kårchefen ålagda disciplinstraffet
utan skulle stationskrigsrätten tvivelsutan i stället hava
sammanlagt detta straff med det för rymningen ålagda straffarbetet.
Och om uppskov med verkställigheten av disciplinstraffet icke berott
av Lindbergs rymning utan exempelvis av något förbiseende från befälhavarens
sida, skulle, även om åtal för brottet ej vidare kunnat
komma i fråga, straffet dock kunnat verkställas intill dess tio år förflutit
från det straffet ålades av kårchefen. Med den av stationskrigsrätten
tillämpade uppfattningen hade den omständigheten att Lindberg
begått en ny förseelse, som borde ådraga disciplinstraff, berett honom
en straffrihet, som ej skulle kommit honom till del i händelse han
icke begått nytt brott.

I betraktande av de nya bestämmelser i ämnet, som meddelats i
40 § av 1914 års strafflag för krigsmakten, hade militieombudsmannen
emellertid icke funnit oundgängligen nödigt att i detta ärende vidtaga
ytterligare åtgärd.

6. Fråga huruvida arrestant, som underginge skärpt arrest, kunde uttagas

ur arresten för rannsakning.

Av handlingar, som löjtnanten vid kustartilleriet Arvid Waldemar
Bergman jämte en till militieombudsmannen ställd klagoskrift insänt,
inhämtades följande.

Den 27 juni 1918 hölls inför tjänstföinrättande chefen för Vaxholms
kustartilleriregementes II. bataljon, kaptenen H. Wahlberg förhör med 2.
klass kustartilleristen vid 5. kompaniet nr 13 Gustaf Adolf Sjöberg, tilltalad
för uraktlåtenhet att efterkomma förmans i tjänsten givna befallning,
bedrägligt förfarande samt tjänsteförsummelse.

Enligt anteckning i förhörsprotokollet avtjänade Sjöberg från och
med den 25 juni 1918 honom av t. f. regementschefen ådömt disciplinstraff
av 8 dagars skärpt arrest för olovligt undanhållande.

Den 28 juni 1918 meddelade t. f. regementschefen, överstelöjtnanten
Axel Ludvig Törner följande resolution i målet:

158

»Hänskjutes till krigsrätt; varjämte förklaring skall avgivas av
tj: f. chefen för II. bat. om anledningen till att Sjöberg, som den 25
juni påbörjat avtjäna 8 dagars skärpt arrest, uttagits ur arresten och
straffet sålunda avbrutits för förhörs anställande.

Axel L. Törner.»

Den förklaring, som tjänstförrättande bataljonschefen, kaptenen
Wahlberg i anledning härav avgav, var av följande innehåll.

Då kaptenen den 27 ifrågavarande juni tillfälligt tjänstgjorde såsom
bataljonschef, hade, efter de mera brådskande ärendenas handläggning,
kaptenen även en del förhör att hålla. Till dessa förhör hade
bataljonsadjutanten, löjtnanten Bergman, vilken kl. 11 f. m. i tjänsteärende
skulle avresa till Vaxholm, strax innan sin avresa kallat
dem, som vid förhören borde vara närvarande, bland dem ovannämnde
Sjöberg. Fört då förhöret skulle börja och kaptenen genomläst förhörsprotokollet
från kompaniet, erfor kaptenen av en i protokollet gjord
blyertsanteckning, att Sjöberg börjat avtjäna en ådömd arrestbestraffning
den 25 juni. Sjöberg var då redan tillstädes och förhöret fick
alltså fortgå. Kaptenen gjorde i protokollet anteckning om att bestraffningen
börjat avtjänas. Beträffande löjtnanten Bergmans åtgärd
att låta kalla Sjöberg hänvisade kaptenen till en av löjtnanten i ärendet
avgiven förklaring.

I nämnda förklaring anförde löjtnanten Bergman följande.

Enligt löjtnantens uppfattning funnes det ej i strafflagen för
krigsmakten eller i militär bestraffningsförordning någon bestämmelse,
som kunde hindra en sak sådan som den ifrågavarande, liksom ej heller,
såvitt löjtnanten hade sig bekant, någon särskild föreskrift blivit gjord
av regementschefen i detta avseende. I 207 § strafflagen för krigsmakten
stode visserligen, beträffande disciplinstraff: »År den skyldige
för annat brott under tilltal vid domstol, må straffet därav ej hindras
eller uppehållas», men i detta fall kunde ju ej sägas att hindrande
eller uppehållande av verkställigheten ägt rum. Löjtnanten hade
ej heller haft kännedom om, att t. f. regementschefen haft denna
ståndpunkt i saken, så mycket mindre, som liknande fall ägt rum utan
anmärkning förut och löjtnanten hänvisade till ett förhörsprotokoll
beträffande 2. klass kustartilleristen nr 10/5 Helsing, vilken i likhet
med Sjöberg uttogs från pågående arrestbestraffning för förhör på order
av tjf. bataljonschefen, kaptenen Rosborg. I detta sistnämnda fall,
som ägt rum ungefär 14 dagar tidigare, hade t. f. regementschefen ej gjort

159

någon anmärkning mot tillvägagångssättet, oaktat saken funnes påpekad
i protokollet, och löjtnanten hade med anledning av sin ovannämnda
uppfattning av förordningarna samt sin vetskap om tillvägagångssättet
vid föregående fall ej vetat att löjtnanten förfarit på
oriktigt rätt.

Å löjtnanten Bergmans förklaring hade t. f. regementschefen den
1 juli 1918 tecknat följande resolution.

»Den av löjtnanten Bergman avgivna förklaringen kan ej godtagas
dels emedan han i egenskap av bataljonsadjutant icke har någon som
helst rättighet att uttaga någon arrestant till förhör utan att detta
skall ske på bataljonschefens order dels emedan ett tillfälligt avbrytande
för förhör av straff icke får ske för så vitt icke arreststraflfet är vaktarrest;
ytterligare utredning vid förhör skall göras; återställes.

Axel L. Törner.»

I anledning av t. f. regementschefens sistberörda resolution hölls
den 3 juli 1918 förhör med löjtnanten Bergman.

Denne vidhöll härvid sin förut lämnade förklaring och anförde
därjämte följande. Sjöbergs uttagande ur arresten för inställande till
förhör skedde på bataljonschefens order, men denne visste ej, då han
gav order om förhör, att någon av de tilltalade var insatt på bestraffning,
vilket löjtnanten däremot hade vetskap om. Löjtnanten kunde
ej finna, att något direkt förbud mot arrestants uttagande till förhör
utfärdats och hade vid uttagandet sin uppmärksamhet riktad på föreskriften
i 4 § i militär bestraffningsförordning. Löjtnanten ansåge,
att han i egenskap av adjutant handlat enligt förutvarande bataljonschefs
åsikt, alldenstund Helsing även uttogs från bestraffning, som ej
var förenad med tjänstgöring.

A förhörsprotokollet hade t. f. regementschefen tecknat följande
resolution:

»Löjtnant Bergman ådömes varning för förseelse i tjänsten enligt
21 kap. 210 §.

Vaxholms fästning den 4 juli 1918.

Axel L. Törner.»

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde löjtnanten
Bergman härefter följande.

Löjtnanten anhölle om upplysning, huruvida t. f. regements -

160

chefens åsikt i föreliggande fall, att en man ej kunde oaktat bevakning
tagas ut från arrestbestraffning för förhör vore riktig. I ett par
föregående fall under år 1918 hade, utan att anmärkning då gjorts av
regementschefen, karlar uttagits från arresbestraffning för förhör, men
bestraffningen hade då varit vaktarrest utan tjänstgöring; i nu ifrågavarande
fall var den däremot skärpt arrest. Varken i strafflagen för
krigsmakten eller i militär bestraffningsförordning samt ej heller i några särskilda
föreskrifter vid i’egementet funnes någon som helst förordning
om, att förhör skulle uppskjutas för avtjänande av skärpt arrest; och
löjtnanten kunde ej finna annat än att militär bestraffningsförordnings
4 § i detta fall, likaväl som vid vaktarrest med tjänstgöring, skulle
följas, då ju annars bevisning m. m. kunde undanröjas, och förhöret
därigenom ej giva utredning i största möjliga mån. Löjtnanten ville
även påpeka tillvägagångssättet vid civila domstolar, där icke pågående
bestraffningar förhindrade utrednings verkställande i nytt mål.
Om militieombudsmannens åsikt i föreliggande fall skulle vara en annan
än t. f. regementschefens, anhölle löjtnanten om militieombudsmannens
bistånd att få saken rättad, och att den löjtnanten ådömda tillrättavisningen
måtte bliva upphävd.

I anledning av klagomålen infordrades yttrande av t. f. regementschefen,
överstelöjtnant Törner, som i avgiven förklaring anförde
följande.

Jämlikt strafflagen för krigsmakten 25 § finge arrestant, som
avtjänade skärpt arrest, icke mottaga besök och ej heller deltaga i
tjänstgöring, varav framginge, att arreststraffet icke utan trängande
skäl skulle på något sätt tillfälligt ändras eller avbrytas och att arrestan
ten i möjligaste mån skulle hållas isolerad. I militär bestraffningsförordning
4 § vore dessutom föreskrivet, att förhör skulle
hållas så snart lämpligen ske kunde. Genom sammanställande av
dessa föreskrifter ansåge överstelöjtnanten därför, att förhör vid
arrestbestraffning utan tjänstgöring icke borde äga rum, förr än
arrestbestraffningen avslutats. I samma förordning 11 § vore stadgat,
att befälhavare, som hade militärhäkte under sin uppsikt,
skulle ställa sig till efterrättelse vad i lag och särskilda författningar
vore stadgat angående verkställighet av frihetsstraff. Med den
spridda förläggning, regementet hade, utövades denna uppsikt närmast
under t. f. regementschefen av vederbörande bataljonschef, i
föreliggande fall av bataljonschefen vid Oscar-Fredriksborg. Som av
handlingarna framginge var kaptenen Wahlberg vid ifrågavarande
tillfälle bataljonschef och hade icke givit bataljonsadjutanten, löjt -

161

nanten Bergman någon order att uttaga Sjöberg från arresten för
undergående av förhör.

Dä överstelöjtnanten på grund härav ansåge, att löjtnanten Bergman
genom egenmäktigt handlingssätt förfarit i strid mot gällande
föreskrifter och överträtt sin befogenhet, hade överstelöjtnanten genom
att tilldela honom tillrättavisning velat förehålla honom vikten av att
iakttaga gällande bestämmelser i förevarande hänseende.

1 skrivelse till t. f. regementschefen den 18 februari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren härefter följande.

38 § i strafflagen för krigsmakten innehölle följande bestämmelse:

»Anses någon på en gång övertygad om flei''a särskilda förseelser,

vilka, ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett
gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje slag
av arreststraff utsatta högsta mått.»

39 § i samma lag stadgade:

»Vad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att
förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid
tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid,
varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava
undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags vaktarrest, en dags vaktarrest mot en halv
dags skärpt arrest och en dags skärpt arrest mot sträng arrest under
två tredjedels dag. Uppkommer genom avräkning brutet dagatal, anses
detta vara förfallet.»

40 § uti ifrågavarande lag hade följande lydelse:

»Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan
han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå
sådant straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med
det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny
förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff
av det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det
svåraste något av dem tillhör, skolande därvid de i 39 § för jämförelse
mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning,
med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall
må överstiga, om det är arrest utan bevakning eller vaktarrest, tjugufyra
dagar, om det är skärpt arrest, tolv dagar, och, om det är sträng
arrest, åtta dagar; och varde vid tillämpning av det sålunda bestämda
straffet, avräknad den tid, varunder den straffskyldige till följd av det
Militieombndsmannens ämbetsberäitelse. 21

162

tidigare beslutet må hava undergått straff, efter det förseelse ånyo
förövades.»

Av ovannämnda stadganden i 39 och 40 §§ framginge sålunda,
att fall kunde inträffa, då en person, som underginge disciplinstraff,
måste uttagas ur arresten för rannsakning, eftersom i annat fall —
frånsett rymning ur arresten — - sammanläggning av straff med ett
delvis verkställt disciplinstraff aldrig skulle kunna äga rum förrän det
påbörjade straffet till fullo utståtts. Varken nämnda eller andra lagstadganden
föranledde att skillnad i detta hänseende gjordes mellan
olika slag av disciplinstraff. Den av överstelöjtnanten Törner åberopade
25 § i strafflagen för krigsmakten syntes militieombudsmannen
ingalunda lägga hinder i vägen för att till förhör uttaga en person,
som underginge skärpt arrest.

Ehuru militieombudsmannen sålunda icke kunde finna felaktigt
utan tvärtom i full överensstämmelse med tydlig lag att eu person,
som underginge arrestbestraffning utan tjänstgöring uttoges till förhör,
hade militieombudsmannen dock icke ansett sig kunna vidtaga någon
åtgärd för att få lagligheten av den löjtnanten Bergman ålagda varningen
prövad av domstol, enär det i ärendet framginge, att löjtnanten
Bergman låtit utan bemyndigande av vederbörande bataljonschef ur
arresten uttaga Sjöberg och att bataljonschefen, då han gav order om
förhör med Sjöberg, ej visste att denne undergick bestraffning, samt
av överstelöjtnanten Törners åtgöranden och yttrande i målet den slutsatsen
måste dragas att icke ens praxis vid regementet medgåve att
en bataljonsadjutant utan direkt order från bataljonschefen från arrest
läte hämta arrestant för undergående av förhör inför samme bataljonschef.

7. Försummelse att bereda tillfälle till avgivande av nöjdförklaring.

Vid eu av militieombudsmannen Östergren den 11 oktober 1918
förrättad inspektion av centralfängelset å Härianda i avseende å fångar,
som dömts av krigsdomstol, anmälde 1. klass sjömannen nr 641 Viktor
Valfrid Mattsson, att han, som av särskilda krigsrätten vid flottans
Göteborgsavdelning genom utslag den 17 maj 1918 dömts för första
resan inbrottsstöld till straffarbete i fem månader samt den 22 berörda
maj avgivit nöjdförklaring inför chefen å kanonbåten Blenda, löjtnanten
J. F. W. Bäckström, två dagar tidigare avgivit nöjdförklaring inför

väbeln, men att löjtnanten förklarat denna tidigare nöjdförklaring
ogiltig, enär den icke avgivits i närvaro av vittnen. Mattsson anhöll
om bistånd för utfående av ersättning av vederbörande för det han
måst tillbringa två dagar längre tid i rannsakningshäkte än som behövt
ifrågakomma, därest straffet börjat omedelbart efter hans först avgivna
nöjdförklaring.

Den i ärendet förebragta utredningen bestyrkte Mattssons uppgift, att
han icke beretts tillfälle att avgiva nöjdförklaring förrän den 22 maj 1916.

Då det ålegat fartygschefen att tillse att Mattsson å rätt tid bereddes
tillfälle att avgiva dylik förklaring, och löjtnanten Bäckström således
var ansvarig därför, att Mattsson hållits i häkte i två dagar längre än
som vederbort anmodades Bäckström att inom viss tid till militieombudsmannen
inkomma med bevis att han gottgjort Mattsson med skäligt
belopp såsom ersättning för den tid, han sålunda för länge hållits i häkte.

I skrivelse den 29 juni 1919 meddelade löjtnanten Bäckström att
han den 16 i samma månad i assurerad försändelse tillsänt Mattsson
ett belopp av 20 kronor.

Vid skrivelsen hade fogats inlämningsbevis rörande ifrågavarande
försändelse.

Militieombudsmannen fann ej nödigt att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

8. Oriktigt förfarande vid tilldelande av tillrättavisning.

Uti till militieombudsmannen insända skrifter anförde värnpliktiga
vid Norra skånska infanteriregementet nr 544 8/1918 Vallerström, nr
399 6/1918 Vollmer och nr 440 6/1918 Åkeson klagomål däröver, att
deras kompanichef kaptenen L. G. H. Gauffin meddelat dem följande
tillrättavisningar utan att först lämna dem tillfälle att förklara sig,
nämligen Vallerström genom kompaniorder nr 1 den 9 januari 1919
tio dagars förbud att under fritid lämna kasernen och genom kompaniorder
nr 5 och 2 april 1919 förbud att under tiden den 5 och 6 april
lämna kompaniets lokaler, Vollmer genom kompaniorder nr 3 den 24
januari 1919 fyra dagars kasernförbud och genom kompaniorder nr 5
av den 2 april 1919 förbud att under tiden från och med den 2 till
och med den 9 april under fritid lämna kompaniets förläggningslokaler
samt Åkesson genom kompaniorder nr 5 den 2 april 1919 förbud att
vistas utom kompaniets lokaler under den 5 och 6 i samma månad.

Över dessa klagomål avgav kaptenen Gauffin infordrat yttrande,

164

däri han, jämte det han meddelade, att han tilldelat tillrättavisning
enligt kompaniorder nr 1 på grund av sina egna iakttagelser av Vallerströms
förseelser, tillika, i fråga om tillrättavisningarna enligt kompaniorder
nr 3 och 5, anförde följande: Dessa tillrättavisningar hade av
kaptenen tilldelats på grund av anmälan från två dagofficerare, som
fullgjort dagkaptenstjänst och som på kaptenens förfrågan meddelat,
att de vid förhör med de felaktiga lämnat dessa tillfälle att förklara
sig. I militär bestraffningsförordning, 40 § andra punkten, stode det
visserligen föreskrivet, att befälhavaren skulle låta den tilltalade vid
förhör få tillfälle att förklara sig, men det stode däremot icke, att
vederbörande befälhavare själv skulle hålla detta förhör. En regementschef
t. ex. brukade ju ej själv hålla förhör innan han ålade tillrättavisning
utan brukade låta någon annan hålla erforderligt förhör. Då i båda
de ifrågavarande fallen enligt meddelande till kaptenen vid anmälan
om förseelserna förhör redan hade hållits av en med kaptenen i tjänstehänseende
jämställd officer och då kaptenen icke i onödan genom
förnyat förhör ville störa arbetet i regementsexpeditionen, dit de skyldiga
haft sin tjänstgöring förlagd, ansåge kaptenen sig även vid utgivande
av kompaniorder nr 3 och 5 hava handlat enligt gällande
föreskrifter.

I skrivelse till chefen för Norra skånska infanteriregementet den
10 juni 1919 anförde nuvarande militieombudsmannen följande.

Den tolkning av ifrågavarande författningsrum, kaptenen Gauffin
sålunda åberopat, torde icke vara riktig. Enligt detsamma skulle befälhavaren
vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att förklara
sig, vilket stadgande efter ordalagen icke torde kunna utläsas annorlunda,
än att befälhavarens åtgärd att lämna tillfälle till förklaring''
skulle äga rum vid själva förhöret, som följaktligen vore avsett att
hållas i hans närvaro. Det vore följaktligen enligt ordalagen icke nog
med att befälhavaren föranstaltade om att den felaktige finge tillfälle
att vid förhör förklara sig. Därjämte torde det ligga i sakens natur,
att, då det i rättssäkerhetens intresse stadgats, att befälhavaren, där
han ej själv iakttagit förseelsen, icke ägde enbart efter anmälan av
den, som så gjort, utan först efter förhör med den felaktige tillrättavisa
denne, han skulle själv hålla förhöret, där ej annat uttryckligen
stadgats. I överensstämmelse härmed hade ock ifrågavarande stadgande
allmänt tillämpats. Då fråga vore om förhör i disciplinmål vore
visserligen med avseende å vissa befälhavare, däribland regementschef,
i 202 § strafflagen för krigsmakten stadgat, att de ägde låta annan

hålla förhöret, men vore dock därvid föreskrivet att förhöret skulle
hållas av den, som därtill i allmänhet eller för särskilt fall förordnats,
varjämte i 4 § militär bestraffningsförordning ytterligare stadgats, att
då till bestraffningsrättens utövning behörig befälhavare förordnade annan
att hålla dylikt förhör, han i allmänhet borde därtill utse vederbörande
bataljonschef eller annan regementsofficer eller ock civil militär person
av motsvarande tjänsteklass samt att i varje fall den, som förordnades
att hålla förhöret, skulle innehava högre tjänsteställning än den eller
de, med vilka förhöret skulle hållas.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit kaptenen Gauffin hava
förfarit felaktigt i förevarande fall, hade militieombudsmannen dock.
då mot de ifrågavarande tillrättavisningarnas meddelande skäl till anmärkning
i övrigt icke förelegat, ansett sig böra låta bero vid vad i
ärendet förekommit.

9. Fråga om fängelsetängars andel i uppkommen arbetsinkomst.

Vid inspektion, som militieombudsmannen Östergren den 9 september
1918 förrättade å militärhäktet vid flottans station i Karlskrona,
antecknades att för tillfället i häktet förvarades 4 fångar, dömda
till fängelse. Föreståndaren för häktet uppgav på fråga, att fängelsefångarna
i häktet icke erhölle andel i uppkommande arbetsinkomst.

I anledning härav avlät militieombudsmannen Östergren den 1
februari 1919 en ämbetsskrivelse till stationsbefälhava-ren vid flottans
station i Karlskrona, däri anfördes följande.

Lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff stadgade i 3 §, att fånge, som underginge antingen
omedelbart för brott ålagt fängelse eller därmed förenat fängelse, vartill
ådömda böter förvandlats, vore pliktig sysselsätta sig med lämpligt
arbete; att om fången underginge straff i enrum, han finge själv förskaffa
sig sådant arbete och, där arbetet medförde inkomst, ägde behålla
denna för egen räkning, dock att straffanstaltens styresman borde tillse,
att denna, rätt ej missbrukades till brottsliga företag eller utövades på
sätt att därigenom ordningen eller säkerheten inom straffanstalten kunde
äventyras; samt att om fången icke begagnade sig av nämnda rätt
eller underginge straff i gemensamhet, arbete skulle tilldelas honom av
vederbörande fångvårdsmyndighet och fången av arbetsinkomsten erhålla
andel enligt särskilda bestämmelser. Enligt 11 § i samma lag gällde,
att om någon skulle undergå fängelse, vartill ådömda böter förvandlats,

166

och förvandlingsstraffet icke sammanlades med annat fängelse, fången
vore skyldig utföra tjänligt arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet
för honom bestämdes, och att ersättning därför icke finge
tillkomma fången. Slutligen framginge av 14 § i lagen, att om fängelsestraff
avtjänades i militärhäkte, befälhavare som hade uppsikt över
häktet, utövade befogenhet, som eljest enligt ifrågavarande lag tillkomme
fångvårdsstyrelsen.

Då bestämmelserna om fängelsefånges rätt till uppkommande arbetsinkomst
eller andel däri tydligen gällde även för det fall, att straffet
avtjänades i militärhäkte, hade följaktligen sådan rätt tillkommit även
fångar, som undergått fängelsestraff i stationens häkte, såvitt fängelsestraffet
varit omedelbart för brott ålagt eller med dylikt straff förenat
fängelse, vartill ådömda böter förvandlats. I anledning härav anmodades
stationsbefälhavaren att inkomma med vederbörandes yttrande i
ärendet jämte eget utlåtande.

I avgivet yttrande anförde föreståndaren för häktet följande.

Föreståndaren hade endast haft att ställa sig till efterrättelse
stationsbefälhavarens not den 18 oktober 1911, däri angavs att ersättning
för de i häktet för kronan utförda arbetena icke skulle förekomma.
Vid tillämpning av denna not hade därjämte alltid iakttagits
att föreståndaren, innan arbete tilldelades någon straffskyldig, först
tillfrågat honom om han själv kunde förskaffa sig arbete. Även om
fängelsefångarna å militärhäktet av kronan blivit tilldelade någon mindre
inkomst för arbete, skulle detta haft obetydlig räckvidd i stationens
häkte. Särskilt under senare åren då brottsligheten så tilltagit att.
snart sagt, hela militärhäktet måste reserveras för rannsakningsfångar
och för dem som underginge arreststraff, hade nämligen fängelsestraff
endast undantagsvis kunnat verkställas i häktet och sällan något straff
på tid överstigande en månad. Under år 1918 hade antalet fångar,
som undergått omedelbart fängelsestraff, sålunda sällan på en gång
uppgått till flera än 3 eller 4.

För egen del anförde stationsbefälhavaren följande.

Av stationsbefälhavarens not den 18 oktober 1911 framginge att
fängelsefångarna i häktet sysselsatts med arbete för kronans räkning
utan att ersättning härför tilldelats dem. Orsaken till att ersättning
ej förekommit, läge däruti att en väsentlig skillnad synts stationsbefälhavaren
förefinnas mellan å ena sidan dem, som avtjänade fängelsestraff
i stationens häkte, och å andra sidan de civila personer, som i
allmänna straffanstalterna underginge fängelse. De förstnämnda — som
i regel avtjänade straff på endast en månad och finge kvarstå vid

167

flottan — åtnjöto nämligen reglementsenligt full lön under fängelsetiden
och bleve efter straffets avtjänande omhändertagna av vederbörande
kompani och insatta i sina förra, rättigheter, med fullständig
avlöning ävensom inkvartering och portion. Då dylika förmåner däremot
ej stode till buds för civila fångar från allmänna straffinrättningarna,
syntes stationsbefälhavaren föreskriften i lagen den 24 mars
1916, om ersättning för arbete under fängelsetiden, hava tillkommit
med hänsyn till dessa sistnämnda fångar.

Som emellertid militieombudsmannen framhållit att enligt åberopade
lag jämväl de. som i stationens häkte underginge visst slag av
fängelse, borde erhålla arbetsinkomst eller andel däri, hade stationsbefalhavaren
vidtagit åtgärder därför; och komme de nya föreskrifterna
att träda i kraft den 1 mars 1919, sedan frågan om redovisning och
kontroll rörande ersättningsmedlen hunnit slutgiltigt ordnas. Beträffande
storleken av de ersättningar, som skulle utbetalas till fängelsefångar,
komme de föreskrifter, som för närvarande gällde vid fångvårdsstyrelsen
underlydande fängelser att i tillämpliga delar tjäna till
ledning.

Militieombudsmannen Östergren fann härefter ej erforderligt att i
ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

10. Inskrivningsböcker för manskap i reserven oriktigt kvarhållna
å vederbörande kårexpedition.

Uti en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anhöll korpralen
i Bodens ingenjörkårs reserv nr 802 78/1916 Ch. Eriksson att
militieombudsmannen måtte förhjälpa honom att erhålla den för honom
utfärdade inskrivningsboken, vilken Eriksson oaktat skrivelse härom till
befälhavaren för Bodens rullföringsområde, nr 78, ännu icke fått sig
tillsänd.

Över klagoskriften avgav rullföringsbefälhavaren, kaptenen L.
Sundström begärt yttrande och anförde däri, att Eriksson, som vore
född den 19 mars 1895 och den 11 juni 1916 anställd i Bodens ingenjörkårs
reserv, den 13 juni 1916 jämlikt § 75 inskrivningsförordningen
överförts till den i § 80 omförmälda stamrullan över värnpliktiga och
att hans inskrivningsbok samtidigt översänts till Bodens ingenjörkår
för att jämlikt § 78 inskrivningsförordningen tillställas den avgående,
att Erikssons anhållan om utfående av sin inskrivningsbok, vilken an -

168

hållan inkom till rullföringsexpeditionen den 6 december 1918, omedelbart
remitterats till 1. kompaniet vid Bodens ingenjörkår, samt att.
enligt telefonmeddelande den 11 januari 1919, Erikssons inskrivningsbok
fortfarande kvarlåge på regementsexpeditionen vid Bodens ingenjörkår.

Med skrivelse den 14 januari 1919 översände militieombudsmannen
handlingarna i ärendet till chefen för Bodens ingenjörkår
med anmodan att inkomma med yttrande av chefen för kårens 1. kompani
ävensom med eget utlåtande.

Uti avgivet yttrande anförde i anledning härav kompanichefen,
kaptenen Curt Björnbom, att den i rullföringsbefälhavarens skrivelse
åberopade anhållan från Eriksson ej kommit kompanichefen tillhanda.

För egen del anförde kårchefen följande. Rullföringsbefälhavarens
uppgift, att Erikssons inskrivningsbok förvarades å kårexpeditionen,
vore riktig, och berodde detta på att Eriksson såsom varande korpral
i reserven fortfarande enligt inskrivningsförordningen § 1 mom. 1
vore att betrakta såsom fast anställd vid krigsmakten, på grund av »§
85:2, 3. stycket» jämförd med § 78 hade Eriksson icke blivit tilldelad
sin inskrivningsbok, enär slutligt avsked icke blivit honom beviljat. Inskrivningsböckerna
kvarhölles sålunda på grund av ovanstående för
personal i reserven i och för densammas omedelbara inkallande (jfr.
generalorder åren 1914 -1918 angående inkallande av värnpliktiga för
rikets försvar).

I skrivelse till kårchefen den 27 januari 1919 anförde militieombudsmannen
Östergren härefter följande.

Kårchefens tolkning av inskrivningsförodningens bestämmelser rörande
ifrågavarande spörsmål syntes militieombudsmannen icke kunna
godkännas.

Enligt 1914 års inskrivningsförodning § 1 mom. 1 hänfördes visserligen
de, som hade anställning i härens reserv, till fast anställda vid
krigsmakten, men i samma moment hette det vidare: »Om manskap,
som tillhör härens eller marinens reserv, gälle vad som stadgats i §
47 mom. 2. värnpliktslagen. Nämnda lagrum hade följande lydelse:
»Vad i denna lag stadgas om värnpliktiga gäller i tillämpliga delar
beträffande manskap, som tillhör härens eller marinens reserv.»

Enligt samma inskrivningsförordning § 75 skulle manskap, som
vid avgång från beställning på stat inträtt i reserven, oberoende av
att det fortfarande redovisades vid vederbörlig truppavdelning eller station,
överföras till stamrulla över värnpliktiga.

Då överföring skulle äga rum ålåge det vederbörande regementseller
kårchef bland annat, att beträffande den, som förut varit inskriven,

169

tillställa befälhavaren för det rullföringsområde, vartill överföringen
skulle ske, den avgångnes inskrivningsbok.

Hade den, som överfördes, förut varit inskriven, skulle enligt §
78 i samma förordning hans inskrivningsbok av rullföriugsbefälhavaren
i vissa hänseenden fullständigas, varemot om inskrivningsbok förkommit
eller den, som överfördes, förut icke varit inskriven, nämnde befälhavare
ofördröjligen utfärdade sådan bok. Myndigheterna borde i god
tid förut vidtaga åtgärder för överföringen, så att inskrivningsbok
kunde tillställas den avgående samtidigt med avskeds beviljande eller
översändande av avskedspass. JDå inskrivningsbok överlämnades, skulle
underrättelse meddelas den avgående, att ifall han hade något att
erinra mot överföringen, han därom ägde göra anmälan hos vederbörarde
inskrivningsnämnd.

I dessa bestämmelser gjordes ej något undantag beträffande sådana
överförda, som vid avgång från beställning på stat inträtt i
reserven.

Vidare stadgades i § 97 att kungörelse om de värnpliktigas tjänstgöring
i beväringen skulle innehålla erinran om värnpliktigs skyldighet
att medföra inskrivningsbok, i § 118 att vid insändande av mönstringsanmälan
värnpliktige i vissa fall skulle bifoga inskrivningsbok samt i
§ 119 att värnpliktig, som för undergående av mönstring personligen
inställde sig i vederbörlig rullföringsexpedition, skulle medhava inskrivningsbok;
och § 124 innehölle flera stadganden, som tydde på att
värnpliktig i vissa fall vore skyldig uppvisa sin inskrivningsbok för
pastorsämbete, roteman eller rullföringsbefälhavare. Ej heller nu ifrågavarande
bestämmelser gjorde något undantag för värnpliktigt manskap
i reserven; tvärtom nämndes sådant manskap uttryckligen i § 118
i samband med bestämmelserna om skriftlig mönstringsanmälan. De
av kårchefen anförda bestämmelserna i § 85 kunde visserligen föranleda,
att Eriksson under hela sin tjänstetid i beväringen skulle tillhöra
kåren, men fritoge honom ej från skyldigheten att vid mönstringsanmälan
eller flyttning uppvisa sin inskrivningsbok. Det torde för övrigt
ej behöva närmare utvecklas att den samling upplysningar, som i tryck
fogats vid inskrivningsbok, vore avsedd att läsas av vederbörande värnpliktig
och detta icke minst mellan de särskilda tjänstgöringsomgångarna.

Någon anledning att mot inskrivningsförordningens bestämmelser
å kårexpeditionen kvarhålla inskrivningsböckerna för manskap i kårens
reserv för eventuell inkallelse till krigstjänstgöring förelåge icke.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. . 22

170

Under hänvisning till vad ovan anförts, anmodades kårchefen att
inkomma med förnyat yttrande i ärendet.

I skrivelse den 20 februari 1919 anförde kårbefälhavaren i anledning
härav följande.

Under hänvisning till vad kårchefen i ärendet tidigare anfört
ville kårbefälhavaren till en början framhålla, att den praxis, som följts
vid kåren i fråga om förvaring i kårexpeditionen av inskrivningsböcker
för manskap tillhörande kårens reserv, hade enligt erhållna upplysningar
jämväl tillämpats vid vissa andra fortifikationen tillhörande
truppförband.

Hithörande författningsbestämmelser syntes dock ej vara fullt
tydliga och torde enligt kårbefälhavarens förmenande giva anledning
till olika tolkning. Visserligen medförde det förfarande som vid kåren
hittills vunnit tillämpning, såsom kårchefen i ärendet jämväl förut framhållit,
givetvis beaktansvärda fördelar, men å andra sidan torde den
möjligheten icke vara utesluten, att, såsom militieombudsmannen antytt,
för vederbörande manskap kunde uppstå olägenheter, som det i
varje fall vore önskvärt undvika. Med hänsyn till att enligt militieombudsmannens
i ovan åberopade skrivelse uttalade åsikt, på grund av
innehållet i stadgandet i § 47 mom. 2 värnpliktslagen i föreliggande
fall inskrivningsförordningens bestämmelser rörande värnpliktiga vore
tillämpliga jämväl beträffande manskap av den kategori, till vilken klaganden
vore att hänföra — varom likväl hos kårbefälhavaren rått en
viss tvekan — förefunnes ingen anledning att vidare vidhålla hittills
tillämpad praxis i fråga om förvaring å kårexpeditiooen av inskrivningsböckerna
för manskap tillhörande kårens reserv. Erikssons och
övriga vederbörandes inskrivningsböcker skulle därför till dem översändas
och innehållet av militieombudsmannens skrivelse delgivas expeditionshavanden
vid kåren.

11. Obehörig utstrykning ur korpralsgrad.

I eu till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde 1. klass
sjömannen vid flottans 4. matroskompani nr 105 Bladh, att, sedan han
i juni 1917 hos militieombudsmannen anhållit om medverkan för utbekommande
av visst lönetillägg, men av militieombudsmannen erhållit
anvisning att hos vederbörande kårchef begära utbekomma tillägget
och, därest sådant icke erhölles, anhålla om skriftligt beslut i ärendet
jämte besvärshänvisning, klaganden följt denna anmaning, vilket dock

171

utan att klaganden erhållit det begärda tillägget — allenast hatt
till följd, att klaganden blivit utstruken ur korpral sgraden.

I anledning av klagoskriften anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
friherre Cederström chefen för underofficers- och sjömanskårerna
vid flottans station i Stockholm att inkomma med yttrande, och
anförde t. f. kårchefen, kommendörkaptenen friherre It. W. Leuhusen i
sedermera avgiven förklaring följande. Blad!) hade den BO november
1911 befordrats till korpral och den BO november 1912 erhållit första
lönetillägget i andra lönegraden. Den 5 maj 1913 hade han utstrukits
ur korpralsgraden och mist lönetillägget på grund av bestämmelserna
i reglementet för marinen I § 38 mom. 4 såsom följd av bestraffning.
Den 31 juli 1914 hade Bladli ånyo befordrats till korpral och erhållit
lönetillägget. Den 22 juni 1915 hade Bladh åter utstrukits ur korpralsgraden
och mist lönetillägget på grund av samma reglementsbestämmelse,
som första gången tillämpats, och ävenledes såsom följd av
bestraffning. Bestraffningarna hade vid både tillfällena utgjorts av
sträng arrest skärpt med mistning av sängkläder för olovligt undanhållande.
Enligt den 2 december 1910 utgiven kårchefsorder hade
Bladh med anledning av förslag av kompanichefen åter befordrats till
korpral att för Bladh räknas såsom verkställt under den BO september
samma år. Den 20 juni 1917 hade den sistnämnda ordern annullerats
genom en samma dag utgiven ny kårchefsorder. Anledningen härtill
hade varit den, att kårchefen då uppmärksammat, att befordringen
sista gången blivit verkställd i strid mot föreskrifterna i reglementet
för marinen I § 38 mom. 4 sista punkten. Bladh borde sålunda ej
hava blivit befordrad till korpral den SO september 1916. Att så skett
vore beroende på ett beklagligt förbiseende vid granskning av kompanichefens
förslag. Bladh hade emellertid vid berörda tillfälle icke
blivit utstruken ur korpralsgraden i den bemärkelse detta uttryck innebure,
utan hade endast kårchefsordern ändrats så att den punkt i
densamma, som innehölle bestämmelsen om Bladhs senaste befordran
utgick. Härom hade Bladh underrättats och hade för honom särskilt
påpekats, att vad som förefallit icke vore att betrakta såsom en utstrykning
ur korpralsgraden, utan endast såsom en rättelse av ett
genom förbiseende begånget misstag.

Vid förklaringen hade fogats bestyrkta utdrag av de av t. f.
kärchefen omnämnda kårchefsorderna av den 2 december 1916 och
den 20 juni 1917; och befunnos sagda order vara undertecknade av
ordinarie kårchefen, kommendören Arthur Ekström.

På grund härav infordrades yttrande av kommendören Ekström,

och anförde denne i avgiven förklaring bland annat. Manskapet vid marinen
erhölle ej vare sig fullmakt eller konstitutorial å sina tjänstebefattningar,
utan upp- och nedflyttningar i lönegrader och tjänstbarhetsklasser
samt befordringar till eller utstrykningar ur tjänstegrader vore
beroende på huruvida vissa reglementsstadgade fordringar uppfylldes
eller icke. Den tidpunkt från och med vilken förändringar i ena eller
andra riktningen skulle inträda, tillkännagåves av kårchefen å kårchefsorder.
Avgörande för en förändrings riktighet vore således reglementets
föreskrifter och kårchefens tillkännagivande endast ett konstaterande
av att dessa vore uppfyllda. Om på grund av något misstag på
nu nämnt sätt tillkännagivits en befordran, kunde detta ej innebära, att
den befordrade vore rättmätig innehavare av sin tjänstegrad, om misstaget
uppmärksammades. I detta fall måste misstaget, rättas. Då den
befordrade såsom i föreliggande fall ej innehade vare sig fullmakt eller
konstituorial, måste hans befordran jämföras med ett förorordnande på
vissa angivna villkor. Observerades det att dessa villkor ej voro uppfyllda,
kunde den, som vore tillsatt på förordnande, mot sin vilja skiljas
från sin tjänst utan eget förvållande. Slutligen ville kommendören,
som i övrigt anslöte sig till vad t. f. kårchefen i sin skrivelse anfört,
erinra om att enligt reglementet förnyad befordran av den, som blivit
utstruken ur underbefälsgrad, må äga rum. Detta innebure, att förnyad
befordran under inga omständigheter vore en förmån, som ovillkorligen
kunde påyrkas, utan att det vore den befordrades befogenhet
att avgöra, huruvida förnyad befordran, beroende på förhandenvarande
omständigheter, ansåges böra ifrågakomma eller icke. Bladh kunde
således icke på något sätt göra berättigade anspråk på att få behålla
sin korpralsgrad.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm
den 29 april 1919 anförde nuvarande militieombudsmannen
följande.

Den mening kommendören Ekström uttalat kunde militieombudsmannen
icke dela. En befordran av en menig krigsman till
underbefälsgrad kunde enligt militieombudsmannens åsikt ingalunda
anses såsom ett förordnande att uppehålla viss tjänstebefattning, utan
torde en till sådan grad befordrad person snarare vara att jämställa med
den, som å sin tjänst erhållit konstitutorial och förty icke kunna skiljas
från sin tjänst eller utstrykas ur sin grad, för så vitt icke sådant fall
vore för handen, som jämlikt därom uttryckligen meddelade föreskrifter
finge föranleda sådan åtgärd. I fråga om korpral vore i sådant hän -

seende föreskrifter meddelade i R. M. I § 38 punkt 4, vilka föreskrifter
uppenbarligen vore avsedda angiva samtliga de fall, då till korpral
befordrad sjöman finge av kårchefen utstrykas ur korpralsgraden.

I förevarande fall både Bladig låt vara i strid mot gällande reglemente,
befordrats till korpral i vederbörlig ordning. Vid sådant förhållande
torde han icke kunnat av kårchefen lagligen utstrykas ur
korpralsgraden därest icke sådant fall vore för handen, som i nyssnämnda
författningsrum omförmäldes. Enligt ordalydelsen i den av
kommendören Ekström utfärdade ordern av den 20 juni 1917 skulle
emellertid någon utstrykning av Bladh ur korpralsgraden icke hava
ägt rum, utan i stället allenast förordnats, att den punkt i kårchefsordern
av den 2 december 1916, varigenom Bladh befordrats till korpral,
skulle utgå; och i den av t. f. kårchefen avgivna förklaringen, vari
Ekström i denna del instämt, hade för Bladh uttryckligen framhållits, att
någon utstrykning icke ägt rum. Givetvis hade dock kårchefen saknat
befogenhet att på dylikt sätt annullera en förut given order om befordran.
Frånsett att gällande reglemente icke torde lämna något stöd för en sådan
åtgärd, som väl dessutom torde stå i strid med grunderna för It. M. § 38
punkt 4, syntes det som om enbart de konsekvenser, vartill ett dylikt
annullerande skulle kunna leda, visade orimligheten därav. Sålunda skulle
exempelvis menig, som vägrat åtlyda Bladhs såsom korpral i tjänsten
givna befallning, icke kunna härför fällas till ansvar, enär Bladh vid
tidpunkten för befallningen icke varit att anse såsom korpral o. s. v.

Om sålunda Bladh icke blivit utstruken ur korpralsgraden och kårchefen
icke ägt befogenhet att annullera den Bladh en gång givna befordran,
syntes ordern av den 20 juni 1917 icke vara av beskaffenhet att inverka på
Bladhs genom ordern den 2 december 1916 tillkommande rättigheter.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde militieombudsmannen
därföre, att stationsbefälhavaren jämlikt R. M. I § 188
måtte tillse, att Bladh komme i åtnjutande av de löne- och andra
förmåner, vartill han kunde äga rätt.

Stationsbefälhavaren översände i anledning härav ett den 23 maj
1919 dagtecknat yttrande från chefen för underofficers- och sjöinanskårerna.
däri denne anförde att till Bladh komme att utbetalas korpralsarvode
med 10 kronor i månaden från och med den 1 oktober 1916
till och med den 2 oktober 1917 då Bladh avgick ur tjänst, eller
sammanlagt 130 kronor jämte krigstidstillägg med 25 procent därå för 10
månader under 1917, således allt som allt 155 kronor, varjämte meddelades
att punkt 6 i kårchefsordern den 20 juni 1917, vari Bladhs
befordran till korpral återtogs, dåmera blivit, xipphävd.

174

Militieombudsmannen fann ytterligare åtgärd i ärendet ej erforderlig,
utan lät vid vunnen rättelse bero.

12. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar.

I skrivelse den 27 februari 1916 anmälde utgivaren av den i
Umeå utkommande tidningen Yästerbottens-Kuriren, redaktören Gustaf
Rosén, att befälhavaren för Umeå norra rullföringsområde nr 70 offentliggjorde
kallelser till krigstjänstgöring o. d. allenast i en av tidningarna
i staden, nämligen Umebladet, detta ehuru Rosén, sedan klagomål
häröver upprepade gånger anförts från den av honom utgivna tidningens
läsekrets, fäst rullföringsbefälhavarens uppmärksamhet på att
Umebladet icke hade mer än hälften av Västerbottens-Kurirens prenumerantantal
inom de socknar, som utgjorde rullföringsområdet nr 70;
varjämte Rosén uppgav, att rullföringsbefälhavaren på av honom gjord
förfrågan, huruvida ändring beträffande annonseringen med anledning
av nämnda förhållande och på grund av allmänhetens klagomål vore
att vänta, förklarat sig icke ämna göra någon ändring i fråga om
de militära kungörelsernas publicering.

Uti särskilda i ärendet avgivna yttranden anförde rullföringsbefälhavaren,
majoren K. Gyllengahm huvudsakligen följande. Såsom
annonsorgan i förevarande hänseende använde majoren sig av tidningarna
Umebladet och Umeå nya tidning, båda tillhörande samma
bolag och med Umeå stad såsom utgivningsort, samt av Skelleftebladet
med Skellefteå stad såsom utgivningsort, varför Roséns påstående,
att majoren använde allenast en av de i Umeå utkommande
tidningarna vore felaktigt och missvisande. Majoren ansåge sig icke
kunna avstå från sagda annonsorgan och övergå till YästerbottensKuriren
med dess bilaga Västerbottningen på den grund, att den förra
ej på bättre sätt än Umebladet fyllde behovet i de trakter, där den
egentligen skulle behövas, och den senare ej ens närmelsevis uppginge
till den spridning, som Umeå nya tidning sedan många år ägt och
ännu ägde i synnerhet inom lappmarkssocknarna. I Burträsk uppginge
varken Umebladets, Umeå nya tidnings eller Västerbottens-Kurirens
prenumerantantal till några avsevärt höga siffror, och använde majoren
därföre till tryggande av en fullt tillräcklig kungörelsespridning inom
denna socken Skelleftebladet, som där vunnit god spridning. Enligt
av majoren ingiven redogörelse för respektive ortstidningars spridning
inom rullföringsområdet för år 1916 hade Yästerbottens-Kuriren jämte

175

sin bilaga Västerbottningen siffran ‘2,721, IJmebladet jämte sin bilaga
Umeå nya tidning 2,210, således en skillnad av 511 exemplar. Denna för
den förra tidningsgruppen gynnsammare ställning uppvägdes mer än väl
därigenom, att Umebladet vore daglig, Yästerbottens-Kuriren däremot
blott varannandagstidning. Att de av majoren valda tidningarna vore
för ändamålet de mest lämpliga både majoren jämväl fått bekräftat
genom av majoren under år 1915 från kronobetjäningen och prästerskapet
inom rullföringsområdet med anledning av förut från Roséns
sida framställda anmärkningar mot majorens annonseringsförfarande
inhämtade uttalanden. Slutligen skulle majoren, därest majoren utan
allt behov började använda sig av ännu en tidning för kungörelsernas
spridning handla i uppenbar strid mot en för YL arméfördelningen den
14 maj 1906 utfärdad, ännu gällande order, vari arméfördelningschefen
anbefallt vederböraude bland annat att vidtaga åtgärder för att nedbringa
kostnaden för annonsering vid rullföringsområdena.

Med hänsyn till av majoren sålunda och i övrigt åberopade omständigheter
och då innebörden'' av bestämmelsen om kungörelsernas
införande i en eller flera av ortens mest spridda tidningar enligt majorens
förmenande utan tvivel vore den, att den eller de tidningar skulle
väljas, som för de särskilda förhållandena i varje fall bäst tillgodosåge
förefintliga behov, oavsett prenumerantantalets storlek, som kanske
kunde växla år från år och därför ej utgjorde tillräckligt säker
grund för tidningsvalet, hade majoren ställt sig stadgandet på bästa
sätt till efterrättelse och hemställde därför, att Roséns anmälan icke
måtte till någon annan åtgärd föranleda än att av Rosén förordnad
ändring förklarades vara varken behövlig eller önskvärd.

I skrivelse till majoren Gyllengahm den 16 april 1919 anförda
nuvarande militieombudsmannen följande.

Yärnpliktslagen av den 17 september 1914 stadgade i § 29, att
värnpliktig, som tillhörde beväringen, skulle inkallas av vederbörande
befäl till den i § 27 föreskrivna tjänstgöring (fredstjänstgöring) antingen
genom kungörelse, som bland annat skulle införas i en eller flera av
ortens tidningar eller genom order, ävensom att inkallelse till tjänstgöring,
som omförmäldes i § 28 (krigstjänstgöringj, skulle ske antingen
genom kungörelse, som offentligen ansloges på visst sätt, samt där
omständigheterna sådant medgåve infördes i tidningarna och upplästes
i kyrkorna, eller genom order. För värnpliktslagens tillämpning erforderliga
närmare föreskrifter hade på grund av § 49 i sagda lag meddelats
genom inskrivningsförordningen den 31 december 1914. Enligt

176

§27 i denna förordning, vilken paragraf i hithörande delar erhållit
oförändrad lydelse jämväl i den senast utfärdade inskrivningsförordningen
av den 25 oktober 1918, skulle för varje rullföringsområde av
dess befälhavare utfärdas kungörelse om de värnpliktigas tjänstgöring
i beväringen och skulle rullföringsbefälhavaren låta införa kungörelsen
i en eller flera av ortens mest spridda tidningar. Att samma skyldighet
förelåge även beträffande kungörelse om krigstjänstgöring, där
sådan bleve föremål för annonsering, framginge bland annat av Kungl.
Maj:ts utslag den 8 maj 1917 i ett detta liknande ärende.

I nyssnämnda ärende, vari åtal anhängiggjorts mot rullföringsbefälhavare
för det han låtit införa kungörelser om såväl freds- som
krigstjänstgöring i två uppgivna tidningar, men däremot icke i viss
annan tidning, hade Kungl. Maj:t genom sitt omförmälda utslag, med
hänsyn till sistnämnda tidnings väsentligen större spridning och då
sådana omständigheter icke, såvitt visats, varit för handen att det
oaktat — exempelvis till följd av olika spridning av vederbörande tidningar
inom rullföringsområdets särskilda delar eller inom skilda kretsar
av befolkningen — syftet med kungörandet bättre eller åtminstone
lika väl tillgodosetts genom kungörelsernas införande på sätt som skett,
funnit rullföringsbefälhavarens tillvägagångssätt att under angivna omständigheter
införa ifrågavarande kungörelser i av honom anlitad tidning,
men icke i den med åtalet åsyftade hava varit oriktigt.

Av den i nuvarande ärende förebragta utredning framginge, att
Västerbottens-Kurirens, Umebladets och Umeå nya tidnings postupplagor
inom Umeå norra rullföringsområde å nedan angivna tider
utgjort:

			Västerbottens- Kuriren	Umebladet	Umeå nya tidning
31	december	1916	........ 2,698	1,227	1,084
31		1917 ..........	.......... 2,799	1,121	898
31	»	1918	........ 2,821	1,029	692
28	februari	1919 .........	.......... 2,893	867	580

De sålunda angivna siffrorna visade oförtydbart, att VästerbottensKuriren
under ett vart av åren 1916, 1917 och 1918 ävensom vid 1919
års ingång ägt väsentligen större spridning än Umebladet och Umeå
nya tidning och att, vad särskilt anginge förhållandet under år 1919,
förstnämnda tidnings postupplaga överstigit Umebladets mer än tre
gånger och Umeå nya tidnings nära fem gånger. Av utredningen i
ärendet framginge därjämte, att förhållandet mellan de olika tidningar -

177

nas postupplagor ställde sig pa ungefär liknande sätt inom flertalet
av rullföring8ornrådets särskilda socknar.

Såvitt tillgängliga uppgifter utvisade, torde sådana omständigheter
icke kunna anses vara för handen, att trots den större spridning,
som Västerbottens-Kuriren sålunda ägde, syftet med kungörandet bättre
eller åtminstone lika väl tillgodosåges genom kungörelsernas införande
i de av majoren Gyllengahm anlitade tidningarna, än om kungörandet
skett i Västerbottens-Kuriren i stället för exempelvis Umeå nya tidning.
Den omständigheten att Västerbottens-Kuriren icke vore daglig utan
blott utkomme varannan dag, torde — frånsett att detta endast
vore av vikt vid bedömandet av huruvida annan daglig tidning borde
äga företräde i allmänhet icke kunna tillmätas någon avgörande
betydelse.

Vad kostnadsfrågan beträffade, torde det utan vidare vara uppenbart
att sparsamhetsskäl ej kunde få lägga hinder i vägen för en rätt
tillämpning av gällande författning.

På grund av vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn till den
ytterligare förskjutning i de olika tidningarnas spridningsförhållanden,
som under senare året ägt rum, förväntade militieombudsmannen att
rullforingsbefälhavaren hädanefter, så länge nämnda förhållanden rådde
och nytillstötande omständigheter icke till annat föranledde, ej längre
fortfore att på sätt som skett införa ifrågakomma kungörelser i Skelleftebladet,
Umebladet och Umeå ny tidning, men icke i VästerbottensKuriren.

I skrivelse den 22 april 1919 anförde majoren Gyllengahm härefter
följande. c

Den år 1916 inför militieombudsmannen dragna annonseringsfrågan
beträffande inkallande till tjänstgöring av rullföringsområdets
värnpliktiga hade under hela den tid majoren förvaltat sitt ämbete
handlagts med klar och öppen blick för tjänsteansvaret. Att majoren
lätt och riktigt bedömt värdet av sina dittills nyttjade annonsorgan
bevisades bäst därigenom, att inom Västerbottens inskrivningsområde
med dess tre rullföringsområden uppvisade rullföringsomrädet nr 70.
som dock till arealen vore det ojämförligt största och i konununikationsavseende
vore det sämst lottade av dem alla, gynnsammaste resultatet
beträffande inkallelsernas effektivitet. Då majorens tjänsteutövning
räknade datum från den 1 oktober 1910 kunde detta synnerligen goda
sakläge omöjligen sägas bero på någon tillfällighet. Det vilade tvärtom
på ett samvetsgrant iakttagande och utnyttjande av förhandenvarande
verkliga förhållanden. Till och med år 1918 hade majorens

Militieombuäsmannens ämbetsberättelse- oa

178

annonsorgan på ett fullgott sätt fyllt de krav, majoren ställt på dem.
Under den gångna delen av år 1919 hade ingen inkallelse ägt rum,
som erfordrat tidningskungörelse. Visst vore att majoren håndanefter
liksom hittills skulle, sitt tjänsteansvar likmätigt, söka välja de tidningar,
som bäst kunde tillgodose offentliggörandet av^ rullföringsområdets
kungörelser. Pa grund av med innevarande år skedd avsevärd
förskjutning inom ortspressen hade majoren varit betänkt på ett
nyval av annonsorgan långt tidigare än militieombudsmannens skrivelse
kom majoren tillhanda.

Militieombudsmannen fann vidare åtgärd i ärendet icke erforderlig.

13. Fråga huruvida tryekerirörelse finge drivas för manskapskassas

räkning.

Uti eu till militieombudsmannen insänd, den 18 januari 1918 dagtecknad
klagoskrift anförde Boktryckarekammaren, Svenska Boktryckareföreningens
affärssektion följande.

Till Boktryckarekammaren hade ankommit en skrivelse från K.
L. Svenssons Eftr:s Bokindustri-Aktiebolag i Karlskrona innefattande
klagomål däröver, att vid flottans station i Karlskrona i strid mot
gällande bestämmelser dreves tryckerirörelse under firma Kaserntryckeriet
f Karlskrona. Under förhoppning att denna tryckerirörelse ej utan
vidare finge tolereras anhölle Boktryckarekammaren att militieombudsmannnen
måtte vidtaga lämpliga åtgärder i saken.

Ifrågavarande skrivelse från K. L. Svenssons Eftr:s BokindustriAktiebolag
var av följande innehåll.

Vid flottans station i Karlskrona hade sedan länge funnits en
manskapskassa, som vore bildad genom försäljning av överskott å manskapets
matportioner och vars avkastning använts till manskapets nytta
och nöje. Härjämte hade i sjömanskårens kasern varit inrättad en
slöjdavdelning, där undervisning lämnades i vissa yrkesgrenar.

År 1911 inköpte emellertid chefen för underofficers- och sjömanskårerna
för manskapskassans medel eu tryckpress jämte nödig materiel
och började i slöjdavdelningen utöva tryckerirörelse för flottans och
dess personals räkning, allt mot ersättning och med användande av
värnpliktiga som typografiska arbetare.

En "dylik verksamhet fann bolaget icke kunna tolereras, då det
ansåg densamma såväl innebära illojal konkurrens med bolaget som

ock i och för sig vara olaglig. Bolaget avlät därför till stationsbefälhavaren
en protestskrivelse, och denna hade till följd att stationsbefälhavaren
den 3 augusti 1912 resolverade, att ifrågavarande tryckeriverksamhet
skulle nedläggas.

Den 20 september 1916 ingick emellertid dåvarande stationsbefälhavaren
med framställning till marinförvaltningen om att få återupptaga
tryckeriets verksamhet, vilken begäran av marinförvaltningen
bifölls.

Sedan dess hade tryckeriet ånyo varit i gång under benämning
»kaserntryckeriet», och dreves fortfarande i kronans lokaler och med
användande av värnpliktiga som huvudsaklig arbetskraft,

Den skada, som härigenom tillskyndades bolaget, läge i öppen
dag, då all konkurrens från bolagets sida vore utesluten, och det till
och med nu gått så långt, att flottan ej ens, såsom dess författningsenliga
skyldighet vore, infordrade anbud från andra tryckerier utan
lämnade allt sitt blankettryck till kaserntryckeriet.

Det vore emellertid alltjämt icke staten, som utövade denna
verksamhet, utan tryckeriet ägdes av manskapskassan, för vars medel
tryckeriet såväl inköpts som fortfarande dreves. Nu funnes dock genom
kungl. brevet den 5 december 1914 utfärdade bestämmelser angående
användandet och redovisningen av manskapskassor vid marinens etablissement
i land, och stadgades däri, bland annat, att inga andra utgifter
finge bestridas av manskapskassa än sådana som förorsakades av åtgärder,
vilka direkt avsåge manskapets nytta och trevnad samt förbättringar
i dess kosthåll. Att till dylika utgifter ej kunde räknas
kostnaden för inköp och drivande av tryckeri torde vara obestridligt,
Visserligen hade stationsbefälhavaren i sin ovannämnda skrivelse till
marinförvaltningen drivit den satsen, att manskapskassa vore oförhindrad
idka tryckeriverksamhet, enär förberörda kungl. brev angåve, att
manskapskassor skulle bildas av inkomster, som uppkomme av överskott
å marketenterirörelse och annan för manskapets räkning driven
rörelse. Men detta påstående vore naturligtvis fullkomligt ohållbart,
Sammanställt med föreskriften om att utgifterna måste avse manskapets
nytta och trevnad vore stadgandet om »annan för manskapets räkning
driven rörelse» helt enkelt att fatta så, att även dylik rörelse skulle
avse manskapets nytta och trevnad. Och hit kunde ej gärna hänföras
idkande av tryckeriverksamhet.

Bolaget kunde ej förstå annat, än att ifrågavarande tryckerirörelse
dreves i strid mot gällande bestämmelser, då dels manskapskassans
medel användes på ett sätt, som ej stode i överensstämmelse

180

med kungl. brevet om manskapskassor, och dels värnpliktiga toges i
arbete vid ett tryckeri, som ej vore statens.

I stationsbefälhavarens ovannämnda skrivelse till marinförvaltningen,
vilken skrivelse i avskrift fogats vid bolagets framställning,
anfördes följande.

År 1911 lät chefen för underofficers- och sjömanskårerna för
slöjdkassans medel inköpa en tryckpress och i slöjdavdelningen i sjömanskårens
kasern anordna tryckeri, däri för flottans eller dess personals
räkning utfördes åtskilliga arbeten mot ersättning till slöjdkassan.
Såsom föreståndare för detta tryckeri hade antagits en civil, i yrket
utbildad person, vilken i vederbörlig ordning hade anmält sig såsom
innehavare av särskild firma »Garnisonstryckeriet i Karlskrona, Erik

S. Vahlberg». Emellertid anförde en del av stadens boktryckerifirmor
uti skrivelse till stationsbefälhavaren den 13 maj 1912 klagomål häröver
och hemställde, att stationsbefälhavaren ville avstyra den konkurrens,
som av tryckeriet bedreves, och förty förbjuda, att detsamma tillätes
tävla med boktryckerierna i staden om utförande av arbeten för
flottans räkning.

Efter utredning i sagda ärende föreskrev stationsbefälhavaren
genom resolution den 3 augusti 1912, att ifrågavarande tryckeriverksamhet
skulle nedläggas.

De närmare skälen härtill torde legat dels uti att tryckeriet
genom firmabeteckningen och genom anbudstävlingen med civila tryckerier
fått sken av att vara ett delvis privat företag med understöd av kronan
och dels däruti, att tryckeriverksamheten ej kunde rubriceras såsom
»slöjd», däri manskapet enligt given föreskrift skulle övas, samt att
det sålunda med hänsyn till sjömanskårens och beväringens egenskap
att vara speciellt militära organisationer icke ansågs lämpligt att utan
bemyndigande låta i kasernlokalerna bedriva tryckerirörelse.

Numera och då de för tryckeriet på sin tid anskaffade utensilierna
fortfarande funnos tillgängliga att tagas i bruk, hade fråga uppstått,
huruvida icke tryckerirörelsen ånyo borde upptagas för kronans räkning,
särskilt för tillgodoseende av det växande behovet av blanketter,
tryckning av föreskrifter för fartygschefer m. in., vilka anskaffningar
ofta voro brådskande och, när de ombesörjdes av enskilda tryckerier,
ej billiga.

I överensstämmelse med kungl. brevet till marinförvaltningen den
5 december 1914, innefattande bestämmelser angående användandet
och redovisningen av manskapskassor vid marinens etablissement i land
ägdes de ifrågavarande tryckeriutensilierna nu av sjömanskårens man -

skapskassa. Sagda kungl. brev gåve tillika vid handel), att även annan
verksamhet än marketenterirörelse Unge bedrivas för manskapskassas
räkning, enär i bestämmelserna sades, att inkomster uppkomna av överskott
ä marketenterirörelse och annan för manskapets räkning driven
rörelse etc. skulle bilda manskapskassor.

Härjämte ville stationsbefälhavaren framhålla, att t. ex. arméns
ingenjörtruppförband ombesörjde diverse tillverkningar och arbeten,
mot ersättning, såväl för kronans som i vissa fall även för enskildas
läkning.

Då stationsbefälhavaren emellertid i likhet med sin företrädare i
ämbetet ansåge, att föreliggande fråga borde underställas högre myndighets
prövning, ville stationsbefälhavaren med hänsyn till dels den
billiga kostnaden för kronan och dels övriga med saken förenade förmåner
samt med tillstyrkan, att tryckeriarbeten finge verkställas inom
den ram, som ovan angivits, underställa marinförvaltningen, huruvida
tryckeriverksamheten för manskapskassans räkning finge återupptagas

I skrivelse till Boktryckarekammaren den 31 januari 1919 anförde
militieombudsmannen Östergren följande.

Vid inspektion, som militieombudsmannen i september 1918 förrättade
vid flottans station i Karlskrona, inhämtades följande upplysningar
uti förevarande ärende.

Vid kaserntryckeriet, varom anmälan uppgavs vara gjord hos såväl
magistraten som Konungens befallningskavande, arbetade dels avlönad
civil personal dels icke vapenföra värnpliktiga, men tillfälle att på fritid
arbeta vid tryckeriet vore berett även vapenföra värnpliktiga, som
därtill frivilligt anmälde sig. Värnpliktiga, som deltagit i arbetet vid
tryckeriet, hade efter tjänstgöringens slut ofta fortsatt att arbeta inom
tryckeribranschen även om de icke före värnpliktstjänstgöringen sysslat
med typografiskt arbete. Vid tryckeriet mottoges ej några beställningar
från enskilda utan allt arbete utfördes åt kronan. Uppkommande
behållning gånge till manskapskassan och användes sålunda för
manskapets nytta och trevnad. På enahanda sätt sköttes för manskapskassans
räkning inom kasernen en raksalong ävensom snickeri- och
skomakerirörelse; klagomål däröver hade icke försports.

Beträffande tryckeriets räkenskaper antecknades, att tryckeriet,
som började sin verksamhet omkring den 18 november 1916, intill den
31 december 1916 gjort en förlust å kronor B26: o 7 men den 31 december
1917 hade en vinst å kronor 2,468:82. Den 7 september 1918 funnes eu
mindre behållning och det beräknades att vinst skulle finnas vid årets

182

slut. Ökade löner, anställande av ytterligare ett biträde samt stegring
av materialprisen bidroge emellertid till att någon större vinst
icke vore att förutse vid årsskiftet.

Då i Boktryckarekammarens skrivelse den 18 januari 1918 anmärkts,
att ifrågavarande tryckerirörelse dreves i strid mot gällande
bestämmelser, läge närmast till hand3 att antaga, att anmärkningen
skulle avse överträdelse av någon bestämmelse i gällande tryckfrihetsförordning.
Såvitt militieombudsmannen kunnat finna förelåge emellertid
icke sådan överträdelse; med hänsyn till den vidsträckta rätt att
anlägga boktryckerier utan hinder av någon särskild författning, äldre
privilegier eller något boktryckerireglemente samt utan att vara underkastad
någon skråordning, som tryckfrihetsförordningen medgåve
var och en, torde i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om boktryckerier
hinder icke möta att anlägga och driva boktryckeri för manskapskassas
räkning, och vad anginge den i tryckfrihetsförordningen
stadgade skyldigheten att göra anmälan om inrättande av tryckeri hade
militieombudsmannen icke haft anledning att betvivla riktigheten av
vederbörandes uppgift att föreskrivna anmälningar gjorts.

Det i ärendet åberopade kungl. bi''evet den 5 december 1914 med
bestämmelser angående användandet och redovisningen av manskapskassor
vid marinens etablissement i land stadgade i punkt 1 att inkomster,
uppkomna av överskott å marketenterirörelse och annan för
manskapets räkning driven rörelse samt medel, som inflöte genom försäljning
av köksavfall, matrester och dylikt, skulle bilda manskapskassor
i punkt 3 att såsom överskott å rörelse, varom i punkt 1 sades,
räknades vinst, som uppstode, sedan alla för rörelsens drift samt inventariernas
underhåll och förnyande erforderliga utgifter blivit bestridda,
i punkt 4 att av manskapskassan finge bestridas allenast utgifter, förorsakade
av sådana åtgärder, som direkt avsåge manskapets nytta och
trevnad samt förbättringar i manskapets kosthåll ävensom kostnader
för ersättande av serviseffekter i angivna fall samt i punkt 6 att för
varje olika slag av rörelse och för försäljning, varifrån kassan enligt
punkt 1 åtnjöte inkomst, skulle uppläggas särskilt konto i räkenskaperna.
Författningen skilde sålunda bestämt på rörelse, som dreves
för manskapets räkning, och manskapskassan; överskottet från rörelse,
som nyss sagts, inginge till kassan, men endast i avseende å kassans
egna utgifter gällde att de skulle vara förorsakade av åtgärder, som
direkt avsåge manskapets nytta och trevnad, o. s. v. Ansåge man nu
att idkande av boktryckerirörelse icke vore sådan åtgärd, kunde man

lika fullt icke i det anförda kungl. brevet finna något stöd för uppfattningen
att dylik rörelse ej skulle få idkas för manskapskassas
rökning.

Beträffande invändningen att rörelsen skulle innefatta illojal konkurrens
kunde visserligen fog för densamma finnas, om tryckeriet mottoge
beställningar av enskilda, men förhållandet syntes vara ett helt
annat, då allt arbete utfördes för kronans räkning. En stor del av det
till accidenstryck hänförliga arbete, som utfördes å tryckeriet, vore
för övrigt av beskaffenhet att kunna ersättas med arbete utfört för
hand; sålunda kunde i stället för användande av blankettryck upplinjering
i kolumner ske i samband med själva skrivarbetet, till vilket
senare arbete värnpliktiga ju kunde kommenderas.

Tilläggas kunde att infordrande av anbud å arbete för kronans
räkning icke för alla fall vore obligatoriskt; bland andra hade enligt
förordningen den 17 november 1893 angående statens upphandlingsoch
entreprenadväsende in. in. stationsbefälhavare och varvschefer vid
flottans stationer befogenhet att inom vissa gränser träffa uppgörelser
under hand i stället för att infordra anbud.

Någon åtgärd i det syfte, som av Boktryckarekammaren satts i
fråga, hade militieombudsmannen av nu anförda skäl funnit sig icke
kunna vidtaga.

14. Obehörigt avdrag ä rekapitulationspremie.

I en den 11 januari 1919 inkommen skrift anförde förre furiren
J. E. H. Persson klagomål däröver, att han, som varit anställd vid
Karlskrona grenadjärregemente från och med den 1 januari 1910 till
den 1 november 1917 och som, efter att hava hösten 1917 rekapitulerat
på två år och den 11 november 1918 erhållit begärt avsked, av
den honom vid avskedet beviljade avskedspremie, 500 kronor, icke
utbekommit mer än 247 kronor 90 öre, varemot återstoden, 252 kronor
10 öre, inlevererats till regementets kassaförvaltning (rekryteringskommissionen)
såsom återbetalning av den del av den till Persson vid
rekapitulationen utbetalade rekapitulationspremien, som belöpte å den
efter avskedet återstående rekapitulationstiden.

Uti infordrat yttrande den 12 februari 1919 anförde chefen för
Karlskrona grenadjärregemente följande. Syftet med rekapitulationspremien
vore uppenbart, att staten i en tid av svår underbefälsbrist
genom stora rekapitulationspremier velat erhålla förmånen, att förut -

184

varande underbefäl skulle under ett eller två år ytterligare kvarstå i
tjänst. Huru högt staten skattade ett långvarigt kvarstående i tjänsten
framginge av att rekapitulationspremien för två års förlängd anställning
vore avsevärt mer än dubbelt så stor som för blott ett års anställning.
Det vore under sådana förhållanden uppenbart, att avsked
före den uppgjorda tiden endast borde beviljas på viktiga skäl. Emellertid
hade det visat sig, att en och annan furir spekulerat ut, att det
skulle vara en förmånlig anordning för vederbörandes kassa att rekapitulera
på två år samt därefter framföra behov av avsked för framtida
väl. Så snart regementschefen kommit underfund härmed hade
han meddelat regementets rekryteringsofficer, att regementschefen framdeles
icke komme att bevilja rekapitulant avsked i förtid, med mindre
han avstode från överskjutande del av rekapitulationspremierna, och
på grundval härav hade regementschefen handlat i förevarande fall.

Emellertid hade regementschefen ansett sig böra underlätta för
Persson, vilken blivit förbigången vid befordran till underofficer, ajfct
övergå till civil tjänst, ehuru Persson icke hade familjeskäl att åberopa
för vinnande av avsked och ehuru underbefälsbristen vore större än
någonsin och regementschefen ur ren tjänstesynpunkt haft alla skäl att
låta Persson tjäna ut sin tjänstetid. Regementschefen ville särskilt
betona, att han visat Persson ett stort tillmötesgående genom att bevilja
honom avsked, och hade Persson, som fått klart "besked om de
villkor, på vilka regementschefen kunde giva honom avsked, muntligen
förklarat sig med tacksamhet mottaga erbjudande därom.

I skrivelse till regementschefen den 3 maj 1919 anförde nuvarande
militieombudsmannen följande.

\ad regementschefen anfört om syftet med rekapituiationspremie
torde äga sin riktighet. Ifrån den rekapitulerandes synpunkt torde
densamma avse att utgöra eu gottgörelse för det han genom rekapitulationen
ånyo iklätt sig de förpliktelser, som enligt gällande reglemente
och föreskrifter ålåge fast anställd personal. I dessa förpliktelser inginge
visserligen bland annat jämväl skyldighet att kvarstanna i tjänst
intill rekapitulationstidens utgång, men endast för såvitt dessförinnan
icke avsked komme att beviljas på grund av de särskilda bestämmelser
om avsked före utgången av bestämd anställningstid, som enligt
kungörelsen den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande av
volontär vid armén med undantag av musikvolontär vore meddelade.
Det torde sålunda vid utbetalande av rekapituiationspremie från kronans
sida vara klart, att den rekapitulerande på grund av nyssnämnda fye -

ståmmelser skulle kunna erhålla avsked före anställningstidens utgång.
Då det oaktat något förbehåll om skyldighet för den rekapitulerande
att, i händelse av erhållet avsked i förtid, återbetala någon del av den
utbetalade rekapitulationspremien icke gjorts i de angående utbetalandet
av dylika premier i allmänhet utfärdade föreskrifter och ej heller torde
kunna eller pläga göras vid premiens utbetalande till den rekapitulerande,
torde någon sådan skyldighet icke heller kunna åligga denne.

På vilka villkor avsked före utgången av bestämd anställningstid
linge av vederbörande regementschef meddelas vore stadgat i ovannämnda
kungörelse av den 24 mars 1916. För den händelse, såsom
regementschefen uppgivit, i fråga om Persson sådana förhållanden icke
förelegat, som jämlikt ovannämnda kungörelse berättigat honom till
avsked före anställningstidens utgång, torde regementschefen icke varit
berättigad att det oaktat bevilja sådant avsked. Med hänsyn till vad
regementschefen anfört därom, att han icke funnit Persson lämpligen
kunna befordras till underofficer, torde emellertid regementschefens åtgärd
härutinnan icke behöva föranleda vidare yttrande. Regementschefen
torde emellertid ej heller vara berättigad att till förfång för
vederbörande sökande föreskriva nya och andra villkor för erhållandet
av avsked före anställningstidens utgång än de, nyssnämnda kungörelse
innehölle, endast för tillgodoseende av kronans enligt regementschefens
förmenande berättigade ekonomiska intressen. Med hänsyn till vad
sålunda anförts torde Perssons antagande av villkoret för avskedet icke
kunna givas annan tolkning än såsom ett medgivande, att avdrag å
avskedspremien finge äga rum av den fordran, kronan möjligen kunde
äga å Persson för återbetalning av rekapitulationspremien, men däremot
icke att sådant avdrag skulle få äga rum jämväl för det fall.
att kronan icke kunde anses äga någon sådan fordran.

I en till Persson samma dag avlåten skrivelse meddelade militieombudsmannen
att han ansåge Persson äga fordran hos statsverket för
icke utbetald del av avskedspremien med 252 kronor 10 öre och hänvisade
honom att hos kassaförvaltningen vid regementet anhålla om
utbekommande av detta resterande belopp.

MilUieombudsmunnens (embetsberättelse.

186

15. Obehörigt kvarhållande av värnpliktiga efter tjänstgöringstidens sint.

Uti en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anförde
värnpliktige korpralen nr 368 45 11 Johan Gottfrid Bodén samt värnpliktige
nr 485 27/14 Aug. Martin Karlsson, nr 444 43/13 Gustav
Birger Lönngren, nr 238 41/11 B. Albin Johansson, nr 268 41/11 Otto
Gerhard Östlund och nr 471 47/11 Erik Gunnar Malmgren bland annat
följande. Måndagen den 6 november 1916 klockan omkring 9 eftermiddagen,
medan klagandena jämte ett större antal kamrater, samtliga
tillhörande de till reservtruppövningar inkallade värnpliktiga av
årsklassen 1911 uppehölle sig i ett logement inom Livgardets till häst
kasern, inträdde fanjunkaren Ekander i mycket uppretad sinnesstämning
och arresterade Bodén, varefter han antecknade de kvarvarande. En stor
del av sällskapet hade emellertid avlägsnat sig genast vid fanjunkarens inträde.
Då årsklassen fredagen den 10 november 1916 utryckte efter att
hava fullgjort fastställd tjänstgöring blevo alla de sålunda antecknade,
tillsammans 18 man, kvarhållna i avvaktan på krigsrätt.

Efter att hava framhållit hurusom sekundchefen för regementet,
då han den 7 november 1916 hälsade de nyinryckande rekryterna och
den 10 i samma månad avtackade reservtruppen, skulle hava beskyllt
klagandena för landsförräderi och myteri, anförde de i klagoskriften
vidare bland annat: Av vad som framgått av en del majorsförhör samt
underhandsmeddelanden skulle hela underlaget för dessa beskyllningar
vara följande. Då dagunderofficeren kommit för att kalla till korum,
hade han funnit dörren till logementet »låst». Han tillkallade fanjunkaren,
som också först fann dörren »låst», men efter något bemödande
lyckades öppna. En å dörren anbragt hake skulle hava använts
till att »låsa». Vid verkställd undersökning hade det emellertid visat
sig, att dörren icke kunde låsas. Det kunde visserligen hända, att vid
slarvig stängning eller rättare, då låset vore blott till hälften stängt,
haken kunde hängsla upp sig och dörren förefalla låst, men minsta
tryckning i låset gjorde, att haken folie ned och låset ginge upp.
Huru haken kommit att hängsla upp sig, därom hade klagandena sig
icke bekant, oaktat de gjort allt vad i deras förmåga stått för att
härom vinna upplysning. Tern, som hängslat upp haken, om sådant
skett avsiktligt, vilket ingalunda vore säkert, vore dem följaktligen
lika obekant. Att haken varit upphängslad hade blott två av de innevarande
sett, nämligen Östlund och en värnpliktig nr 475 Hedlund.

187

Ostlund hade omtalat förhållandet för Johansson, som emellertid avrådde
honom att blanda sig i saken för att han ej skulle bliva trodd
att hava stängt. Då emellertid omedelbart därefter någon tog i dörren
gick Hedlund och tog bort haken. Övriga klagandena hade ingen
aning om, att någon ville in, långt mindre hade de överenskommit att
hindra befälet tillträde. Yad beträffar Boden, så satt han på en stol
längst in i rummet från dörren räknat, sysselsatt att skriva s. k. styrkebesked,
som han i egenskap av logementsbefälliavare hade att avlämna
efter korum, och hade ej den ringaste aning om vad som försiggick
förrän alldeles omedelbart innan fanjunkaren kom in och skickade
honom i arrest. Konung och riksdag hade genom värnpliktslagen fastställt
tiden för truppövningen. Att förlänga denna torde icke ligga
inom sekundchefens befogenhet. Åtgärden, formell oriktig, vore dessutom
i föreliggande fall fullständigt obefogad. Ty det högsta, som
kunde läggas klagandena till last, vore att de, som förlitat sig på
att dagunderofficeren skulle såsom vanligt kalla dem till korum, blivit
något fördröjda. Men detta torde på sin allra högsta höjd kunna motivera
obetydligt disciplinstraff, som i så fall bort åd ömas och verkställas
— då laga hinder för verkställighet ej mötte — före tjänstgöringstidens
slut. Krigsrätten kunde ju icke hava något med deras
fall att skaffa (vilket vederbörande syntes hava insett då 12 av de
ursprungligen och i avvaktan på krigsrättens sammanträde kvarhållna
dåmera hemförlovats). Att kvarhålla klagandena för att höras mot
B.odén torde likaledes ligga utom sekundchefens befogenhet, då det
självfallet icke vore sekundchefen utan krigsfiskalen, som bestämde om
bevisning samt det ju alltid stått denne öppet att låta inkalla dem,
om han så önskat. Utom ingreppet i klagandenas medborgerliga frihet
hade deras kvarhållande givetvis förorsakat dem ekonomisk förlust
genom mistning av arbetsförtjänst, varjämte de riskerade att förlora
sina platser. Jämte det klagandena till den åtgärd, som militieombudsmannen
kunde finna omständigheterna föranleda, anmälde vad som
sålunda förekommit beträffande deras kvarhållande, anhölle de, att
militieoinbudsmannen måtte bereda dem ersättning av vederbörande
med sex kronor till en var av dem för varje dag efter fastställd utryckningsdag,
som de kvarhållits eller komme att kvarhållas, med dem
förbehållen rätt att, därest genom mistning av tjänsteanställning eller
annorledes dem skulle förorsakas skada, som då ej kunde till beloppet
angivas, därom föra särskild talan.

Av handlingar, som till militieoinbudsmannen ingivits i ärendet,
inhämtades följande.

188

Ovannämnda den 6 november 1916 vid 9-tiden på kvällen skulle
furiren vid Livgardet till häst nr 39 Enok Oskär Froman, som då
tjänstgjorde som dagunderofficer vid regementets livskvadron, förrätta
korum med skvadronens manskap. Korum brukade hållas i den korridor
i regementets kasern, utmed vilken skvadronens expedition och
sjätte logement vore belägna, expeditionen vid ena tvärändan, närmast
därintill 1. logementet, så 2. logementet o. s. v. Froman hade därför
ställt sig vid dörren till 1. logementet och med hög röst kommenderat
uppställning till korum, varefter han omedelbart gått utefter korridoren
och i tur och ordning öppnat dörrarna till 1., 2., 3. och 4.
logementen. Då manskapet i 4. och 5. logementen samtidigt med att
Froman öppnade dörren till 4. logementet kommit ut i korridoren,
hade Fröman återvänt för att intaga sin plats utanför 1. logementet.
Under det han sålunda gått tillbaka, hade manskapet i 1., 3. och 4.
logementena trätt ut ur dessa, men hade dörren till 2. logementet varit
tillsluten. Framkommen till 1. logementet hade han vänt sig om och
iakttagit, att icke någon av manskapet kom ut ur 2. logementet, var
för han gått fram till dettas dörr för att utforska anledningen. Då
han därvid sökt öppna dörren, hade denna befunnits stängd inifrån
och ej blivit öppnad av det i logementet innevarande manskapet, ehuru
han bultat och ruskat i dörren. Froman hade därför tillkallat skvadronsadjutanten
fanjunkaren N. Ekander, som vid tillfället uppehöll
sig å skvadronsexpeditionen. Ekander hade då gått fram till dörren
och sökt öppna den men ej lyckats. Efter flera hårda slag å densamma
samt efter anmaningar till de innevarande att öppna hade
någon av dessa öppnat dörren. Då fanjunkaren kom in i logementet,
hade han funnit klaganden Bodén. som vid tillfället var
tjänstförrättande logem entsbefälhavare och i denna egenskap ej mindre
var ansvarig för ordningen inom logementet än även hade att
övervaka, att manskapet i logementet uppställde sig till korum, vara
sysselsatt med att skriva uppgift (styrkebesked) å nämnda manskap,
vilket jämväl ålåge honom. Klagandena Karlsson, Lönngren och Malmgren
hade suttit kring ett mellan de båda fönsterna i logementet placerat
bord, vid vilket de och Bodén strax förut spelat kort. Av det
övriga manskapet i logementet, varibland befunno sig klagandena Johansson
och Östlund, hade en del varit stående på golvet under det
andra varit liggande i sina sängar. Ekander hade gått fram till Bodén
samt frågat, vem som stängt dörren och vem som öppnat den, men
ingen av de innevarande hade velat vidkännas, att han gjort det.
Ekander hade därpå tillsagt Bodén arrest.

Sedan Froman och Ekander var för sig till dagmajoren avgivit
rapport om vad vid tillfallet tilldragit sig hölls inför denne förhör
deri 9 november 1916 dels med Bodén, dels med Karlsson, Malmgren
och Lönngren, dels ock med Johansson och Östlund jämte andra som
vid tillfället befunno sig i logementet, vid vilka förhör de berättade:

Bodén att han setat på sängen och skrivit styrkebesked och
icke hört att det kommenderades uppställning till korum, att haft ej
hatt en aning om att dörren var stängd och ej heller hört att man
bultade på dörren, att han, som spelat kort strax innan Ekander kommit
in, icke hade kommenderat : giv akt» och först på Ekanders tillsägelse
hade rest sig upp, samt att han hört när Ekander bultade på
dörren och ropade, men ej vidtagit någon åtgärd för att dörren skulle
öppnas;

Karlsson, Malmgren och Lönngren att de spelat kort strax innan
Ekander kommit in och då ännu sutto kring bordet med korten i
hand och att de icke hört att det kommenderats uppställning till korum
ej heller att Froman eller Ekander bultat på dörren; samt

Ostlund och Johansson att de vid tillfället legat och sovit och icke
haft någon vetskap om det passerade.

Med anledning av förhöret med Bodén beslöt sekundchefen, att
Bodén skulle hållas i förvarsarrest tills dess krigsrätt sammanträdde.
åt vilken målets vidare handläggning överlämnades, varjämte sekundchefen
efter förhör med de övriga beslöt att målet beträffande de av
Ekander anmälda förhållandena för samtliga i logementet vid tillfället
närvarande skulle överlämnas till handläggning vid regementets
krigsrätt, varför de tilltalade skulle utöver tiden för reservtruppövningen
vid regementet tillsvidare kvarhållas.

Vid sedermera den 13 november 1916 med Östlund och Johansson
hållna förnyade förhör uppgåvo dessa:

Östlund att han sett att dörren var stängd därigenom, att den ä
dörrens innersida befintliga haken varit i bänd mot handtaget, men att
han trott att det varit ett skämt med kamraterna, att, när han
tärikt öppna dörren, Johansson yttrat: »Ge fan i att öppna dörren»,
varvid Östlund gått och lagt sig på sängen, att han varit vaken när
Ekander bultade på dörren, men icke vidtagit någon åtgärd, enär han
sett att värnpliktige Hedlund gått och öppnat, samt att hans uppgift
vid föregående förhör att han låg och sov varit osann; samt

Johansson att han uppmanat Östlund att icke öppna dörren, enär
han trött, att det varit något skämt med kamraterna, samt att han

190

varit vaken när Ekander bultade på dörren men icke vidtagit någon
åtgärd, enär kan sett att Hedlund gått och öppnat.

I anledning av vad sålunda förekommit hölls den 18 november
1916 krigsrätt med Boden, Karlsson, Lönngren, Johansson, Östlund och
Malmgren. Vid krigsrätten yrkade åklagaren ansvar å dem för det de
dels genom underlåtenhet att inställa sig till aftonkorum visat försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt dels ock underlåtit ej mindre att
fullgöra av tjänstgörande skvadr onsdag under officer en dem i tjänsten
given befallning att ställa upp till korum än även att efterkomma
upprepade anmaningar av förman att öppna dörren till logementet,
där de vid tillfället uppehållit sig. Dessutom påstod åklagaren ansvar
å Bodén för det han, som vid ifrågavarande tillfälle haft att tillse, att
manskapet i logementet inställt sig till korum, men underlåtit detta,
jämväl härigenom visat försummelse i sin tjänst.

Regementskrigsrätten utlät sig genom utslag den 29 november
1916: I målet vore upplyst, att furiren Froman den 6 november 1916,
då han tjänstgjort såsom skvadronsdagunderofficer, klockan fem minuter
över nio på kvällen ute i den utmed skvadronens bredvid varandra belägna
sex logement löpande korridoren i regementets kasern kommenderat
uppställning till aftonkorum och omedelbart därefter öppnat
dörrarna till 1., 2., 3. och 4. logementen, men därpå, då under tiden
dörrarna till 5. och 6. logementen öppnats av därifrån utkommande
manskap, återvänt till sin förra plats, att, medan Froman varit på väg
dit. jämväl manskapet i 1., 3. och 4. logementen kommit ut i korridoren,
varemot icke något folk infunnit sig därstädes från 2. logementet, vars
dörr efter det densamma av Frornan öppnats, befunnits hava blivit
tillstängd, att dörren trots upprepade bultningar av Froman icke blivit
för honom öppnad, att, sedan fanjunkaren Ekander, vilken i anledning
härav tillkallats av Froman, flera gånger förgäves bultat och slagit
hårt på dörren samt uppmanat de i logementet innevarande att öppna
densamma, dörren slutligen öppnats för honom av eu värnpliktig, om
vilken i målet icke vore fråga, samt att vid Ekanders inträde i logementet
därstädes uppehållit sig, bland andra, Bodén, Karlsson, Lönngren,
Malmgren, Östlund och Johansson; och enär Bodén, Karlsson, Lönngren,
Malmgren, Östlund och Johansson, vilka det ålegat att självmant inställa
sig vid uppställningen till korum å därför bestämd tid, genom
sin underlåtenhet i sådant avseende gjort sig skyldiga till försummelse
av tjänsteplikt, samt Bodén, vilken vid tillfället i fråga haft att tjänstgöra
såsom ställföreträdande logementsbefälhavare och i sådan egenskap
bort tillse, att det till logementet hörande manskapet inställt sig

191

vid berörda uppställning, men underlåtit detta, jämväl härigenom begått
försummelse i tjänsten, ty och som Bodén, Karlsson, Lönngren, Malmgren,
Östlund och Johansson på grund av vad i målet förekommit måste
anses förvunna att hava avsiktligt underlåtit ej mindre att fullgöra
den av Froman dem i tjänsten givna befallning att ställa upp till korum
än även att efterkomma Ekanders tillsägelse att öppna dörren till logementet
alltså och utan avseende å vadBodén, Karlsson, Lönngren, Malmgren,
Östlund och Johansson, till sitt fredande från ansvar i målet invänt,
prövade regementskrigsrätten rättvist döma dels Bodén jämlikt 76 och
77 §§ strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att fullgöra förmans
i tjänsten givna befallning att hållas i fängelse eu månad samt
i förmågo av 130 § samma lag för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
att undergå skärpt arrest i tio dagar eller sålunda att i en bot
hållas i fängelse en månad tjugu dagar, dels ock en var av Karlsson.
Lönngren, Malmgren, Östlund och Johansson jämlikt ovan nämnda
lagrum för enahanda förseelser att undergå skärpt arrest i åtta dagar.

Krigshovrätten, där samtliga de tilltalade besvärat sig, fann genom
utslag den 31 januari 1917 skäl icke vara anfört, som föranledde ändring
i regementskrigsrättens utslag.

Över krigshovrättens utslag anförde Bodén, Karlsson, Johansson,
Östlund och Malmgren besvär hos Kungl. Maj:t, och utlät sig Kungl.
Maj:t i utslag den 12 juli 1917. Kungl. Maj:t funne ej skäl att göra
annan ändring i krigshovrättens utslag än att med hänsyn till i målet
förekomna omständigheter det straff, vartill en var av Karlsson, Malmgren,
Östlund och Johansson för sina ifrågavarande förseelser gjort sig
förfallen, jämlikt av domstolarna åberopade lagrum bestämdes till vaktarrest
i åtta dagar.

Sedan Bodén, Karlsson, Johansson, Östlund och Malmgren därefter
gjort ansökning hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte av nåd förskona
dem från straffet, utlät sig Kungl. Maj:t genom utslag den 24
augusti 1917, att Kungl. Maj:t funne anledning ej förekomma att till
ansökningen lämna bifall.

Med överlämnande av förenämnda klagoskrift anmodade militieombudsmannen
Östergren i skrivelse den 12 januari 1918 sekundchefen
att inkomma med yttrande över klagomålen i vad de avsåge
att klagandena Karlsson, Lönngren, Johansson, Östlund och Malmgren
kvarhållits vid regementet, från den 10 november 1916 till den 18
samma månad.

I härefter avgivet yttrande anförde sekundchefen, översten greve

K. von Rosen bland annat följande.

192

Vid motiverandet av överstens handlingssätt vid tillfället i fråga
tilläte översten sig hänvisa till den av översten på sin tid förebragta
utredning i ärendet jämte krigsrättens protokoll och såväl krigshovrättens
som Kungl. Maj:ts utslag i målet mot klagandena. Det uppträde
den 6 november 1916, som givit anledning till hela målet, vore
såsom av handlingarna i målet torde framgå, av den art att, om det
lämnats obeivrat, krigstukten vid regementet skulle därav lidit allvarligt
men. I största korthet sammanfattat kunde om händelsen ifråga
sägas, att det gällde, såsom saken till en början tedde sig, befordrandet
till laga näpst av snart sagt allt manskap i ett helt logement
eller att åtminstone förebringa en sådan utredning att man skulle
kunna avgöra, vilka som vore de egentliga upphovsmännen och vilka
som hade ringa eller möjligen ingen del i uppträdet. Manskapet hade
nämligen efter erhållen order om uppställning låst in sig i logementet
och kunde först efter synnerligen kraftigt ingripande från skvadronadjutantens
sida — sedan skvadronsdagunderofficeren förgäves sökt
göra sig åtlydd och efter det daglöjtnanten, ditlockad av det ovanliga
bullret, kommit till platsen — förmås att öppna dörren och ställa upp
sig för deltagandet i skvadronens aftonkorum, som därigenom försenades
omkring en kvarts timme. Uppträdet hade dessförinnan ådragit
sig en pinsam uppmärksamhet icke blott inom skvadronen utan även
inom snart sagt hela den flygel, dit ej mindre än tre skvadroner voro
förlagda, Inom logementet ifråga voro uteslutande till reservtruppövning
inkallade värnpliktiga förlagda. Den tjänstförrättande korpralskapsbefälhavaren
inom logementet ifråga arresterades genast av skvadronsadjutanten.
De rapporter, som påföljande dag till översten inlämnades
samtidigt med dagmajorens och skvadronschefens muntliga redogörelse
för det inträffade, syntes översten tydligen giva vid handen, att de
ifrågavarande värnpliktiga, vilka samtliga efter fullgjord reservtruppövning
skulle utrycka senast den därpå följande 10 november, mer
eller mindre aktivt gjort sig skyldiga till ett synnerligen allvarligt
brott mot disciplinen. Sannolikt i känslan av att de stodo omedelbart
före sin utryckning från regementet, hade de tillåtit sig att på ett
trotsigt och uppseendeväckande sätt motsätta sig fullgörandet av förmans
i tjänsten givna befallning, därvid samtidigt sättande sig över
gällande föreskrifter genom att fortsätta ett pågående kortspel i stället
för att ställa upp till deltagande i skvadronens aftonkorum. Antagligen
föreställde sig detta tredskande manskap, att de till följd av den
blivande utryckningen i förening med nya värnpliktskontingenters inryckning
och hela den rörelse i skvadronens förhållanden, som därmed

stode i samband, skulle kunna undandraga sig följderna av sin olydnad
och sitt självsvåld. Till hysande av en sådan mening om det inträffade
föranleddes man av de redan då gångna krigsårens erfarenheter från
de extra inkallelserna. Det hade nämligen visat sig, att inom sådana
till extra krigstjänstgöring inkallade värnpliktskontingenter, där de
sämre elementen, vanligen bestående av antimilitaristiska och anarkistiska
ungsocialister, så att säga tagit ledningen, en benägenhet varit
tydligt skönjbar att tillställa oordningar och indisciplinära uppträden
kort eller omedelbart före utryckningen. Där sådana yttringar av
bristande krigstukt blivit i vederbörlig ordning näpsta, hade ett återupprepande
icke förekommit. Översten hade därför vid det här ifrågavarande
tillfället beslutat att icke underlåta något, som kunde bidraga
till att vinna full klarhet beträffande de anmälda missförhållandenas
omfattning samt de inblandade värnpliktigas grad av skuld. Till en
början anbefalldes hållande av majorsförhör, vilket på grund av de tilltalades
stora antal, 18 man, drog ut under flera dagar, dock utan att
någon egentlig klarhet kunde vinnas beträffande det verkliga sammanhanget.
Under de första förhören nekade nämligen alla till att hava
tagit någon del uti uppträdet eller ens att hava någon kännedom om
detsamma. Taktiken tycktes nämligen gå ut på att genom ett nekande
över lag förskjuta det hela till dagen för utryckningen, då de egentliga
skyldiga hoppades att tillsammans med de mera passivt deltagande
kunna få försvinna från regementet utan att hava blivit överbevisade
om sin skuld och i vederbörlig ordning straffade. Att målet
måste hänskjutas till krigsrätt var översten fullkomligt uppenbart. Utryckningsdagen
var omedelbart förestående, men den förberedande utredningen
hade ingalunda medfört tillräcklig klarhet för ett bedömande
av, vilka inblandade som, förutom korpralskapsbefälhavaren, voro de
mest skyldiga, vilka i mindre grad och slutligen vilka i så ringa grad,
att de kunde från målet utan vidare skiljas. Att släppa hela samlingen
vore otänkbart för den, som inför Konungen och arméfördelningschefen
vore ansvarig för regementets krigstukt (Tjänstgöringsreglementet för
armén kap. 8 § 34 mom. 12). Ej heller skulle ett sådant förfarande
vara förenligt med samma reglementes föreskrifter i kap. 1 § 1 mom.
19. Om samtliga de tilltalade hemförlovades med undantag dock för
den arresterade Bodén, vid utgången av reservtruppövningen, skulle
sannolikt åtminstone ett flertal av dem under en längre tid framåt
varit synnerligen svåra om ens möjliga att med kallelse anträffa, varigenom
möjligheterna att åstadkomma erforderlig utredning i målet
kanske helt och hållet blivit omintetgjorda. Det gällde därför att,
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 25

194

innan denna samling värnpliktiga skingrades, förskaffa sig en verkligen
fast utgångspunkt för sakens beivrande. Detta oavvisliga krav
ställde situationen på sekundchefen. Här vore icke fråga om något
förlängande av tjänstgöringstiden i egentlig bemärkelse. Det vidtogs
blott en åtgärd av synnerlig vikt och av uteslutande disciplinär art.
Översten hade kunnat haft utvägen att kvarhålla samtliga i förvarsarrest.
Men de tilltalades stora antal gjorde denna åtgärd mindre
lämplig, varjämte densamma syntes översten även ur disciplinär synpunkt
mindre tilltalande, enär det förefallit översten antagligt att flertalet
av dem blivit inblandade mera genom liknöjdhet och en missuppfattning
av den kamratliga solidaritens krav än av en egentlig
önskan eller vilja att deltaga i en indisciplinär handling. Även hade
översten ansett, att det för de värnpliktiga själva vore fördelaktigare,
att klarhet vanns, innan de hemförlovades, varigenom åtminstone för
de oskyldiga eller i mindre grad felaktiga skulle undvikas inkallelser
till krigsrättsförhandlingarna och samma värnpliktiga sålunda besparas
tidsspillan och omkostnader för resor, obehag av avhämtning m. m.
Översten hade därför låtit meddela de tilltalade värnpliktiga, att
översten ansåge sig nödgad kvarhålla dem för utförandet av den förberedande
utredningen, men att, i den mån denna utredning klargjorde,
om någon av de tilltalade kunde skiljas från målet, densamma
skulle av översten omedelbart hemförlovas. Detta meddelande hade en
ytterst hälsosam effekt. Från detta ögonblick började förhören lämna
ett mera positivt resultat, så att så småningom alla kunde hemförlovas
med undantag av — förutom den arresterade Bodén — Karlsson, Lönngren,
Johansson, Östlund och Malmgren, vilka jämte Bodén hade synts
översten vara de mest skyldiga. Översten hade kunnat låta taga även
sistnämnda fem värnpliktiga i förvarsarrest. Dagen för krigsrätten
hade emellertid varit så nära förestående, att det syntes översten riktigare
att låta dem förbliva å fri fot till krigsrättens sammanträdande.
Även tänkte översten sig, att under deras kvarhållande ytterligare
möjligheter skulle uppstå till kompletterande av utredningen under
de få återstående dagarna till krigsrättens sammanträdande.
Det förefölle översten uppenbart, att för de värnpliktiga ifråga överstens
beslut i detta fallet knappast skulle kunna anses ofördelaktigt, då
givetvis deras kvarhållande för utredning och avvaktande av krigsrättens
sammanträdande utan att arresteras måste betraktas såsom en
för dem själva mera tilltalande form för deras kvarblivande, än om
den översten i varje fall till buds stående utvägen att införpassa dem
i förvarsarrest en anlitats. Huru riktigt översten bedömt denna situation

med hänsyn till de kvarhållnas skuld, syntes översten framgå därav,
att samtliga de av översten kvarhållna blivit för sitt förhållande vid
tillfället dömda till bestraffningar, växlande mellan 8 dagars vaktarrest
och en månad och tjugu dagars fängelse. Det torde vara tvivel underkastat,
huruvida, om översten förfarit annorlunda, än som skett,
och låtit samtliga de i målet inblandade lämna regementet å utryckningsdagen
eller hemförlovat dem, innan tillräcklig utredning vunnits,
dessa skyldiga kunnat bliva befordrade till laga näpst. Till belysande
av den svårighet, som vore förenad med att kunna anträffa hemförlovade
värnpliktiga, om dessa hade någon anledning att hälla sig
undan, tilläte översten sig framhålla, att från den dag Kung], Maj:ts
utslag i förenämnda mål avgivits, och intill dess samtliga de dömda
blivit införpassade till undergående av sitt straff, det åtgått omkring
ett halvår. Försök att undgå den välförtjänta bestraffningen hade
sannerligen icke saknats, något som tydligt framginge av handlingarna
i ärendet. Man kunde vara fullkomligt förvissad därom, att hade från
militärmyndigheternas sida det ifrågavarande disciplinbrottet behandlats
på ett slappt och mindre noggrant sätt, skulle säkerligen ej blott
de nu straffade gått alldeles fria, utan även regementets krigstukt tillfogats
oöverskådlig skada. Nu hade i stället, allt sedan den ifrågavarande
tilldragelsen i november 1916, de till krigstjänstgöring och
reservtruppövning inkallade värnpliktigas uppförande varit snart sagt
mönstergillt från deras tjänstgörings första intill dess sista dag. Det,
tack vare ej minst tidningspressens medverkan, allmänt kända s. k.
Bodénska målet och dess utgång hade icke lockat till efterföljd. Till slut
finge översten ånyo upprepa, vad översten i ärendet förut tillåtit sig
betona, nämligen att man knappast kunde tänka sig något mera skevt
sätt att betrakta denna fråga än det, vilket klagandena syntes vilja
göra gällande, då de påstode, att de genom kvarhållandet i och för
utredning av målet tillskyndats en oförrätt. Att sådana allvarliga fel
som de, till vilka de ifrågavarande till mogen ålder komna värnpliktiga
gjort sig skyldiga, bliva vederbörligen beivrade, vore nödvändigt, om
krigstukten skulle kunna upprätthållas. Man måste till sig ställa den
frågan: vilket intryck på det övriga i tjänst varande manskapet och
särskilt de nyinryckta värnpliktiga och övriga rekryterna skulle det
väl hava gjort om ett sådant uppträde som det här ifrågavarande fått
passera utan några som helst följder för de skyldiga, huvudsakligen
blott därför att tillräcklig utredning för deras fällande icke kunnat
vinnas, emedan de skyldiga stodo i begrepp att sluta sina övningar
och gjorde anspråk på att utan tidsutdräkt få återvända till sina

196

borgerliga sysselsättningar. Översten ansåge sig kunna sammanfatta
sin ståndpunkt i denna fråga i påståendet, att de av översten vid tillfället
ifråga vidtagna åtgärderna voro förestavade i främsta rummet
av hänsynen till överstens plikt att upprätthålla krigstukten vid regementet,
men samtidigt även därmed även i behörig män av överstens
önskan att icke ingripa mot de i uppträdet i fråga inblandade värnpliktiga
med större stränghet än som för vinnande av det förstnämnda
målet oundgängligen krävdes.

I anledning av förenämnda yttrande lämnades klagandena tillfälle
att inkomma med påminnelser, men dylika inkommo icke.

I skrivelse till översten greve von Rosen anförde nuvarande militieombudsmannen
följande.

Av vad sålunda i ärendet förekommit, framginge att, sedan klaganden
Bodén på aftonen den 6 november 1916 av skvadronsadjutanten,
fanjunkaren Ekander tillsagts förvarsarrest, översten efter det med
anledning av Ekanders och dagunderofficeren, furiren Fromans, rapporter
förhör hållits i saken den 9 i samma månad, beslutat, att målet
skulle rörande samtliga de tilltalade hänskjutas till krigsrätt samt att
i avbidan på krigsrättens sammanträde Bodén skulle hållas i förvarsarrest
och de övriga utöver tiden för utryckningen, som skulle äga
rum senast påföljande dag, kvarhållas vid regementet.

Jämlikt 96 § första stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes vore förman berättigad att, då underlydande under
tjänstgöring gjorde sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller
ordningen inom krigsmakten äventyrades och det för krigslydnadens
upprätthållande funnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.
Denna rätt att tillsäga förvarsarrest torde, på sätt jämväl av förarbetena
till stadgandet framginge, vara avsedd att komma till användning
när det till förekommande av andra förseelser vare sig av
den felaktige själv eller av andra eller till förebyggande eljest av skada
å disciplinen i ena eller andra avseendet syntes nödigt.

Otvivelaktigt innebar den förseelse, om vilken rapport till dagmajoren
ingavs av dagunderofficeren och skvadronsadjutanten, ett fel,
varigenom såväl krigslydnaden som ordningen inom regementet äventyrades
och med hänsyn till de rörande antalet av de uti ifrågavarande
uppträde deltagande och i övrigt då upplysta förhållanden, torde
det icke heller kunna förnekas, att ett tillsägande av förvarsarrest
jämlikt 96 § kunde finnas påkallat icke blott till förekommande av

197

förseelsens upprepande av de felande själva och deras jämväl till repetitionsövningen
inkallade kamrater utan även till förebyggande av skada
ä disciplinen bland de vid denna tid nyinryckande värnpliktiga.

Jämlikt 96 § 3 stycket vore emellertid tillsägelse av förvarsarrest
endast ett förständigande att i arrest avbida vad den, som över
den felaktige ägde bestraffningsrätt i disciplinmål, ville i laga ordning''
besluta. Med avseende å tiden efter det sådant beslut fattats gällde
stadgandet i 97 § ovannämnda lag, vilket stadgande vore av följande
lydelse:

»Befälhavare, vilken på grund av stadgandet i 204 § strafflagen
för krigsmakten hänskjuta åtal mot honom underlydande person till
krigsrätts behandling, må, ändå att skäl till häktning icke förekommer,
förordna, att den tilltalade skall hållas i förvarsarrest, varom i
96 § förmäles, till dess krigsrätten sammanträder. Sådant förordnande
må dock icke meddelas i annat fall, än då förseelsen är av svårare
beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av
synnerlig vikt, att den tilltalade icke lämnas på fri fot.»

Med förseelse av svårare beskaffenhet torde i detta stadgande
avses sådana disciplinförseelser, beträffande vilka omständigheterna,
sådana de vid förhör utretts, syntes giva vid handen, att; påföljden i
det särskilda fallet ej bort stanna vid disciplinstraff eller att förseelsen
påkallade svårare disciplinstraff än befälhavaren ägde pålägga, i vilka
fäll det jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten ålåge befälhavaren
att överlämna målet till krigsdomstol.

På sätt av den ovan lämnade redogörelsen framginge var i förevarande
fall fråga om disciplinförseelse, bestående i avsiktlig underlåtenhet
att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning, eu förseelse,
för vilken klagandena av krigsrätten och krigshovrätten dömts jämlikt
76 och 77 §§ strafflagen för krigsmakten, Bodén till fängelse och de
övriga till skärpt arrest i 8 dagar, vilket sistnämnda straff emellertid
sedermera av Kungl. Maj:t bestämdes till 8 dagars vaktarrest.

Visserligen var det disciplinstraff, som sålunda ådömts Karlsson,
Lönngren, Johansson, Östlund och Malmgren icke svårare, än att sekundchefen
själv skulle efter hållet förhör kunnat ålägga detsamma, därest
icke dels sambandet mellan deras förseelse och Bodéns vida strängare
bedömda dels ock ofullständigheten i den vid förhöret åvägabragta utredningen
nödvändiggjort, att målet, på sätt i 204 § strafflagen för
krigsmakten för sistnämnda fäll föreskreve, överlämnades till krigsrätt.
Men då dels disciplinstraff enligt de av domstolarna åberopade lagrum
endast finge tillämpas, då omständigheterna vore synnerligen förmild -

198

rande, ocli dels utredningen om förefintligheten av sådana förmildrande
omständigheter icke torde, såvitt av handlingarna i målet framginge,
kunna anses hava vunnits, förrän under målets handläggning inför domstolarna
och med hänsyn till sin beskaffenhet ej heller lämpligen kunnat
av sekundchefen åvägabringas, torde det icke kunnat läggas sekundchefen
till last, om han funnit förseelsen vara av sådan svårare beskaffenhet,
som i ovanintagna 97 § avsåges, och följaktligen ansett sig
berättigad att tillsäga de felande förvarsarrest jämlikt 97 § under förutsättning
att det för krigslydnadens upprätthållande varit av synnerlig
vikt, att de tilltalade icke lämnades på fri fot.

Med hänsyn till nödvändigheten att förebygga den skada å disciplinen,
som de tilltalades lämnande å fri fot skulle kunnat förorsaka,
särskilt vid det förhållandet att värnpliktiga vid denna tid inryckte
till första tjänstgöring, torde det icke heller ha kunnat förebrås sekundchefen,
om han ansett jämväl ovan sistnämnda förutsättning för tillsägelse
av förvarsarrest enligt 97 §, eller att det var av synnerlig vikt
för krigslydnadens upprätthållande att de tilltalade icke lämnades på
fri fot, hava varit för handen; och att sekundchefen hyst denna uppfattning
torde framgå därav, att han uttryckligen förklarat sig hava
rätt att tillsäga förvarsarrest.

Oaktat emellertid sekundchefen sålunda själv syntes hava utgått
ifrån, att det i förevarande fall var för krigslydnadens upprätthållande
av synnerlig vikt, att de tilltalade icke lämnades på fri fot, hade allenast
klaganden Bodén tillsagts förvarsarrest, under det sådan åtgärd
icke vidtagits i fråga om de övriga tilltalade. I stället hade sekundchefen
inskränkt sig till att kvarhålla dessa sistnämnda vid regementet,
där de fortfarande varit å fri fot.

Att någon befogenhet för befälhavare att i andra fall eller på
annat sätt. än lagen uttryckligen förutsatte, beröva krigsman friheten,
icke förefunnes, torde även behöva särskilt framhållas, och annat sätt
att beröva krigsman, som begått disciplinär förseelse, hans frihet, innan
bestraffning för förseelsen ådömts, än häktning och tillsägande av förvarsarrest.
kände lagen icke. Under vilka förutsättningar dessa åtgärder
finge tillgripas och på vad sätt de skulle verkställas,vore ock
uttryckligen angivna.

Det torde sålunda vara uppenbart, att sekundchefen icke ägt
befogenhet att i förevarande fall, vari han ej ifrågasatt häktning,
beröva de tilltalade friheten annorledes än genom tillsägande av förvarsarrest.

Till sitt fredande hade sekundchefen, under hänvisning till att

199

han varit berättigad att tillsäga förvarsarrest. åberopat, att lian icke
ville ingripa mot de. värnpliktiga med större stränghet än som för
vinnande av krigstuktens upprätthållande vid regementet oundgängligen
krävdes.

Säkerligen bär sekundchefen icke därmed åsyftat att göra gällande
den meningen, att befogenheten att tillsäga förvarsarrest i sig självt
skulle innefatta rätt till den mindre ingripande åtgärd, lian i saken
vidtagit. Redan av allmänna grundsatser torde följa, att eu tillämpning
av hithörande bestämmelser icke finge äga rum i andra fall än
då ordalagen så uttryckligen medgåve. Ingrepp i den personliga friheten
vore en allvarlig sak, vars största garanti mot missbruk läge i
det mot ingreppet svarande ansvar, som bures av den som vidtoge
åtgärden, eu garanti, som skulle väsentligen försvinna om vederbörande
befälhavare skulle äga befogenhet att inom ramen av de givna bestämmelserna
anlita mellanformer av frihetsförlust. Uppenbarligen
skulle ock en dylik befogenhet vara i hög grad ägnad att alstra föreställningen
hos de värnpliktige om godtycke från befälets sida. I 98
§ lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore även särskilda
föreskrifter meddelade rörande sättet för förvarsarrest ens verkställande,
från vilka föreskrifter vederbörande befälhavare icke torde
äga rätt att disponera.

Yad särskilt anginge den av sekundchefen vidtagna åtgärden torde
densamma så mycket mindre kunna vinna tillämpning, som den väsentliga
förutsättningen för förvarsarresten vore vikten av att den tilltalade
icke vistades på fri fot. Dessutom syntes densamma kunna medföra
synnerligen betänkliga konsekvenser. Sålunda torde bland annat
svårigheter uppstå, därest den kvarhållne skulle göra sig skyldig till
olydnad eller ohörsamhet mot förman eller överordnad eller eljest
beginge förseelse av beskaffenhet; att straff därå funnes utsatt allenast
i strafflagen för krigsmakten. Säkerligen torde för sådant fall kunna
ifrågasättas, huruvida de felande, som åtminstone icke efter ordalagen
i nämnda lag, lydde under densamma, överhuvud kunde bestraffas.
Den av sekundchefen vidtagna åtgärden syntes följaktligen även från
krigslydnadens synpunkt framstå som synnerligen olämplig.

Även om sålunda, på sätt av det föregående framginge. sekundchefen
genom åtgärden att efter tiden för repetitionsövningen kvarhålla
de i ovannämnda sak tilltalade värnpliktiga förfarit felaktigt, torde
dock den av sekundchefen åberopade omständigheten, att han ägt gent
emot dem vidtaga den strängare åtgärden att tillsäga förvarsarrest,

200

föranleda, att någon skada genom sekundchefens förfarande icke skäligen
kunde anses hava tillskyndats dem.

Med hänsyn härtill och då militieombudsmannen ansett sig kunna
förvänta att ett upprepande från sekundchefens sida av ifrågavarande
förseelse icke ifrågakomme hade militieombudsmannen icke funnit
erforderligt att med anledning av de i saken anförda klagomålen vidtaga
ytterligare åtgärd.

201

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändring i instruktionen för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler den 23 juli 1915.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag
(sid. 354 ff.) avlät tjänstförrättande militieombudsmannen friherre Cederström
den 25 mars 1918 i detta ämne en underdånig framställning,
däri militieombudsmannen hemställde, att i instruktionen för krigsdomare,
auditörer och krigsiiskaler den 23 juli 1915 måtte införas
bestämmelser, som stadgade att krigsdomare i uppskjutna mål skulle
erhålla tillgång till däri förda protokoll i god tid innan målet åter
företoges till handläggning.

I anledning av förenämnda framställning har i en den 19 juli
1919 utfärdad ny instruktion för krigsdomare. auditörer och krigsfiskaler
(Svensk författningssamling nr 363) intagits följande bestämmelse: -

Auditör åligger:

§ 19.

d) att senast tjugufyra timmar före krigsrättssammanträde på
begäran tillhandahålla krigsdomaren krigsrättens protokoll i de uppskjutna
mål och ärenden, som skola vid sammanträdet handläggas,
samt i övrigt på krigsdomarens begäran hålla krigsrättens protokoll
för honom tillgängliga.

Milit ieom budsm a nn ens ånibeUbertUM&e.

202

2. Angående användningen av normalbläck.

Härom bär militieombudsmannen Östergren den 25 januari 1919
till Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»Förordningen den 12 juli 1907 angående de slag av papper, bläck,
skriv- maskin- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar
användas, stadgade i 15 § enligt dess ursprungliga lydelse, att till de
offentliga handlingar, vilka enligt 5 § borde skrivas på normalpapper,
icke finge användas annat bläck än sådant, som blivit av kontrolloch
justeringsstyrelsen godkänt såsom normalbläck. Användningen av
blyerts eller anilinpenna till uppsättande av arkivhandlingar var givetvis
härmed utesluten. Genom förordningen den 16 december 1910 har
sedermera gjorts den ändring, att användningen av normalbläck är
obligatorisk endast i avseende å handlingar, vilka böra skrivas å normalpapper
av klasserna nr 1, 2 eller 3. Säkerligen innebär detta dock
icke medgivande att använda blyerts eller anilinpenna till handlingar,
vilka få skrivas å normalpapper av klass nr 4, utan torde ändringen
innebära, att till dylika handlingar må begagnas jämväl annat bläck
än sådant, som blivit godkänt som normalbläck.

Under de ämbetsresor jag företagit jämlikt 12 § uti instruktionen
för riksdagens militieombudsman har jag i ett flertal fall anmärkt att
i krigsrättsprotokoll inhäftats med anilinpenna skrivna bilagor och att
anteckningar i de militära straffregistren och anteckningsböckerna för
tillrättavisningar införts med blyerts eller anilinpenna.

I några fall hava vederbörande medgivit anmärkningens riktighet
och utlovat rättelse, men så har dock icke alltid varit förhållandet.

Beträffande en anmärkning att i ett krigsrättsprotokoll inbundits
ett med anilinpenna skrivet telegram har en auditör yttrat, att, ehuru
han ingalunda kunde finna att stadgandena i kungörelsen den 12 juli
1907 gåve stöd åt den av mig hävdade uppfattningen beträffande ifrågakomma
i krigsrättens protokoll inhäftade, med anilinpenna skiävna bilaga
samt frågan såsom ägande principiell betydelse nog vore värd att
diskutera, han dock för undvikande av ytterligare skriftväxling efterkommit
min anmodan och med normalbläck på normalpapper omskrivit
ifrågavarande telegram.

I ett annat fall anmärktes, att ett förhörsprotokoll, skrivet med
anilinpenna, inhäftats såsom bilaga i ett krigsrättsprotokoll. I avgivet
yttrande har vederbörande auditör anfört härom. Auditören ville erinra

1*03

om bestämmelsen i 5 § anm. 3 i åberopade förordningen, som medgåve
inhäftande av från part ingivna inlagor, oavsett om de vore skrivna
på normalpapper eller icke. Sammanställt härmed kunde stadgandet
i 15 §, att de offentliga handlingar, som enligt 5 § böra skrivas på
normal papper, skola skrivas med norm albläck, icke åberopas såsom
stöd för påståendet att bilagor skulle vara skrivna med normalbläck.
Auditören medgåve villigt, att en domstol icke gärna borde vidhäfta
sitt protokoll inlagor, som vore skrivna med vanliga blyertspennor,
men beträffande annilinpennor torde därmed gjord skrift vara lika
svår att utplåna eller ändra som med bläck gjord skrift. Under sådana
förhållanden syntes anmärkningen, som, om den vore riktig,
skulle genom sina konsekvenser åsamka våra domstolar eu mängd
skrivgöromål, obefogad.

I ännu ett fall har en auditör förklarat att han ansåge sig berättigad
att låta i krigsrättsprotokoll inbinda med anilinpenna skrivna
bilagor, enär skrift med anilinpenna enligt vad erfarenheten visade,
vore i det närmaste lika hållbar och svår att utplåna som skrift med
normalbläck.

För min del hade jag visserligen funnit antagligt och med förordningens
syfte mest överensstämmande att — då föreskrift meddelats
om användande av normalpapper till vissa handlingar och av normalbläck
till handlingar, som borde skrivas på normalpapper, samt såsom
undantag från bestämmelsen om användande av normalpapper medgivits
inhäftande i dombok eller protokoll av handlingar, vartill använts
papper av annat slag än det, som skulle från domboken eller protokollet
i övrigt användas — den sålunda meddelade undantagsbestämmelsen
hade avseende allenast å papperet i handlingar, vilka inhäftas
såsom bilagor i domböcker eller protokoll, och att bestämmelsen därför
icke kunde tagas till intäkt för inhäftande såsom bilagor av handlingar,
skrivna exempelvis med blyerts eller anilinpenna, men då frågan
tilläventyrs kunde vara i någon mån tvistig, anhöll jag i skrivelse den
9 februari 1917 om riksarkivariens utlåtande rörande ifrågavarande
spörsmål.

Sedan riksarkivarien i sin ordning med översändande av militieom
bil dsmannens skrivelse hos kontrollstyrelsen anhållit om utlåtande
över militieombudsmannens förfrågan rörande skriften i handlingar, som,
utan att vara skrivna på normalpapper, inhäftades i dombok eller
protokoll, överlämnade kontrollstyrelsen till riksarkivet ett av docenten
J. Köhler på styrelsens anmodan avgivet utlåtande.

304

I detta utlåtande anfördes följande.

Anilinpennor tillverkades på samma sätt som blyertspennor, och
färgämnet utgjordes, såsom benämningen angåve, av anilinfärger med
eller utan tillsats av grafit. Då anilinfärgerna ej motstode solljusets
inverkan samt vore lösliga i vatten och i alkohol, måste den med
anilinpenna åstadkomna skriftens varaktighet huvudsakligen bero på
pennans grafithalt. För undersökningen anskaffades av Köhler anilinpennor
av de märken, som vanligen användes vid tullen, telegrafen,
posten och generalstaben, nämligen: Fabers Castell 9100 (svart) Castell
9111 (violett), Radium 8500 (violett), Columbus 2803 (svart), Novellus
8432 (svart) och Janus Kopierstift samt Staedtlers Kopierstift 740
(svart). Med samtliga pennor och för jämförelse även med vanlig
blyertspenna gjordes å normalpapper nr 2 tvänne serier skriftprov,
varav den ena utsattes för solljusets inverkan inomhus och den andra
exponerades i det fria. Redan efter ett par veckors förlopp hade de
prov, som skrivits med Castell 9111 och Radium, alldeles försvunnit
ute i fria luften och betydligt blekts inomhus. Columbusskriften i fria
luften var visserligen betydligt försvagad, men förblev, liksom alla de
övriga proven, fullt läsbar även efter en ganska läng tids exponering.
Detta bevisade att de båda märkena Castell 9111 och Radium ej innehölle
någon grafit. Utsattes med anilinpenna åstadkommen skrift för
solljusets inverkan, försvunne nämligen skriften alldeles, om grafit
saknades i färgen; eljest kvarbleve grafiten, som sedan naturligtvis
lätt kunde avlägsuas med ett vanligt radergummi. Såvida anilinpennan
icke före skrivningen fuktades, kunde skriften för övrigt genast
borttagas utan att papperet nämnvärt åverkades. Skrift med anilinpenna
kunde i fråga om varaktighet alltså ingalunda likställas med
skrift, som åstadkommits med ett järngallusbläck.

För egen del förklarade riksarkivarien såsom sin uppfattning att,
då det framginge, att skrift med anilinpenna ingalunda lämnade med
bläckskrift jämförlig säkerhet för skriftens varaktighet, det icke syntes
överensstämma med syftet med förordningen av den 12 juli 1907 —
vilket syfte givetvis icke förändrats genom den i förordningen av den
16 december 1910 gjorda modifikationen — att skrift med anilinpenna
användes i handlingar, vilkas bevarande för det allmänna vore av vikt.
Det syntes följaktligen av behovet påkallat att åtgärder vidtoges,
ägnade att förhindra användningen av dylik skrift i handlingar av nyss
angiven art.

Enligt anm. 3 till 5 § i ovannämnda förordning den 12 juli 1907
gäller att av part till domstol eller annan myndighet eller till ämbetseller
tjänsteman ingivna skrifter, intyg eller andra handlingar, avsedda
att intagas i dombok eller protokoll, må, därest part icke är berättigad,
att handlingen återfå eller i sådant fall därifrån avstår, på sätt hittills
varit brukligt, i dombok eller protokoll inhäftas, ändå att till
handlingen använts papper av annat slag än det, som skall för domboken
eller protokollet i övrigt användas. Av detta medgivande begagna
sig särskilt underdomstolarna i mycket stor utsträckning; sålunda
finner man att stämningsansökningar, fullmakter, skriftliga anföranden
och vittnesintyg i regel, i stället för att avskrivas i själva protokollet,
inhäftas däri såsom bilagor, och vad särskilt krigsrätterna angår pläga
avskrifter av rapporter och av protokoll vid förberedande förhör utgöra
en väsentlig del av rannsakningsprotokollen. Dessa bilagor äro
vida mera än protokollet i övrigt utsatta för risken av förstörelse, men
till sitt innehåll äro de i allmänhet lika viktiga som de delar av protokollet,
som innefatta protokollsförarens egna anteckningar. Förkommer
en stämningsansökan, har man kanske därefter svårt att fastställa,''
vad som varit föremål för domstolens prövning; har ett vittnesförhör
— såsom ofta händer — tillgått sålunda, att vederbörande vittne
edfäst innehållet av ett intyg och går sedermera detta intyg förlorat,
kan sådant, i händelse intyget icke avskrivits i protokollet utan endast
intagits i detsamma såsom bilaga, medföra risk icke blott för parterna
utan även — exempelvis i händelse av åtal för mened — för vittnet
självt. Då nu emellertid ett upphävande av rätten att i protokollen
intaga handlingar såsom bilagor icke lärer böra ifrågasättas och myndigheterna
icke alltid torde kunna kontrollera att till en viss handling
använts normalbläck, synes angeläget att åtminstone rätten att i
domböcker eller protokoll intaga handlingar såsom bilagor göres beroende
därav, att till. handlingarna använts sådant bläck att skriften kan
antagas bliva varaktig.

Genom en dylik bestämmelse skulle uteslutas möjligheten att i
domböcker och protokoll, som böra skrivas med nörmalbläck, såsom
bilagor intaga handlingar, skrivna med blyerts eller anilinpenna eller
med bläck av sämre beskaffenhet. Därvid torde man dock ej höra
stanna. Då normalbläck numera behöver användas endast till handlingar,
vilka skola skrivas på normalpapper av klasserna 1. 2 eller 3,
men även handlingar, som skola skrivas på normalpapper av klass 4,
äga mera än helt tillfällig betydelse, kan sättas i fråga, om icke till
15 § uti omförmälda förordning, sådan den lyder enligt förordningen

206

den 16 december 1910, borde fogas ett tillägg av innehåll, att till
de offentliga handlingar, vilka böra skrivas på normalpapper av klass
4, icke må användas blyerts eller anilinpenna. Användningen av blyerts
och anilinpenna till offentliga handlingar bleve därigenom inskränkt
till de handlingar av helt tillfällig betydelse, som avses i 7 § av 1907
års förordning.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»

3. Angående tillämpningen av § 36 inom. 2 i reglemente för marinen del I»

I detta ämne har nuvarande militieombudsmannen den 14 juli
1919 till Konungen avlåtit eu framställning av följande innehåll.

»I en till militieombudsmannen insänd skrift har maskinisten av
3. graden vid flottan J. Y. Nyländer anhållit om militieombudsmannens
hjälp för erhållande av avsked från flottan. I skriften anför Nyländer
bland annat. Han hade genom kontrakt den 22 augusti 1910 antagits
som eldare vid flottan för en tid av fyra år och två månader, så att
den första anställningstiden utgick den 31 oktober 1914. På grund
av mobilisering kvarstod han i tjänst till år 1915, då han fick förnyad
anställning för en tid av två år. Han skulle följaktligen varit berättigad
till avsked den 31 oktober 1917. På grund av att han under
tiden den 1 november 1915—den 31 oktober 1916 eller sålunda under
ett år åtnjutit undervisning i underbefälsskolans maskinistklass, räknades
emellertid detta år enligt Pt. M. 1. § 36 mom. 2 icke honom
tillgodo såsom tjänstetid. Härigenom förlängdes hans tjänstetid under
ett år, så att han varit berättigad till avsked först den 31 oktober
1918 i stället för samma dag år 1917. Den 5 januari 1919 hade
Nyländer på vederbörligt sätt anhållit om avsked, vilket emellertid
icke blivit bifallet. Med anledning därav hade Nyländer hos chefen
för underofficers- och sjömanskårerna anfört klagomål däröver, att det
begärda avskedet icke bifallits, men hade han erhållit svar, att lian
icke hade fog för sin klagan.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station

1 Stockholm, som i ärendet avgivit infordrat yttrande, anförde däri
bland annat. Ändamålet med stadgandena i ovannämnda § 36 mom.

2 i del I av reglementet för marinen syntes vara, att flottan såsom
kompensation för lämnad utbildning sedermera skulle kunna draga

‘JO?

nytta av den utbildade. Formuleringen av-momentet vore emellertid
otydlig och torde kunna giva rum för olika tolkningar. Den av Nyländer
åberopade tolkningen syntes emellertid kårcliefen uppenbart mot
reglementets anda. Momentets sista ord »bär omförmäld förlängning
av tjänstetiden» syntes dessutom tillsammans med det föregående i
momentet innebära, att en förlängning alltid skulle ifrågakomma, vilket
emellertid enligt Nyländers tolkning icke skulle bliva fallet. Enligt
kårchefens förmenande vore sålunda Nyländer till en början skyldig
att efter slutad tjänstetid 1917 kvarstå två år till den 1 november
1919. Tillämpades vidare momentets sista punkt på Nyländer finge lian
icke vid förlängningens beräknande tillgodogöra sig undervisningsåret,
varför ytterligare ett år tillkomme.

Sedan jag i skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i
Stockholm hemställt att han, på vilket det i denna egenskap jämlikt § 18S
i reglementet för marinen del I ankomme bland annat att öva tillsyn
däröver, att den vid stationen anställda personal åtnjöte de rättigheter,
som envar tillkomme, måtte gå i författning om att det av Nyländer
sökta avskedet beviljades, anförde stationsbefälhavaren i en till mig
inkommen skrivelse bland annat. Nyländer hade under tiden 1 november
1915—31 oktober 1919 åtnjutit undervisning i underofficersskolans
maskinistklass och därvid genomgått båda årskurserna av samma klass.
Såsom följd härav vore han enligt § 36 mom. 2 reglemente för marinen,
del I, skyldig kvarstå i tjänst 2 år utöver den första tjänstetiden.
Med »första tjänstetiden» måste givetvis förstås den tid, som närmast
föreginge den förlängning av tjänstetiden, vilken bleve en följd av den
i underofficersskolan åtnjutna undervisningen. Den »första tjänstetiden»
vore sålunda att anse såsom en beteckning för den kontraherade tjänstetiden,
under vilken utbildningen påginge, detta i motsats till den av
utbildningen orsakade ytterligare tjänstetiden. I följd härav vore Nyländer
skyldig kvarstå i tjänst till den 31 oktober 1919. Nyländer hadts
den 31 december sistlidet år blivit konstituerad till underofficer av 3.
graden vid flottan. Någon ansökan från Nyländer om avsked från
denna befattning förelåge icke hos stationsbefälhavaren. Den i handlingarna
omförmälda avskedsansökan torde hava av Nyländer ingivits
till chefen för underofficers- och sjömanskårerna, innan Nyländers konstruering
till underofficer av 3. graden blivit av honom känd. Även
om Nyländer till stationsbefälhavaren inkomme med ansökan om avsked
torde densamma icke av stationsbefälhavaren kunna beviljas,
alldenstund Nyländers konstruering till underofficer av 3. graden enligt
stationsbefälhavarens förmenande icke kunde frikalla Nyländer från den

208

honom, enligt vad förut anförts, åliggande skyldigheten att kvarstå i
tjänst till den 31 oktober 1919.

För att erhålla kännedom om huru i liknande fall reglementets
ifrågavarande stadgande plägade tolkas vid flottans station i Karlskrona
anhöll jag i skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station därstädes
den 18 juni 1919 att han måtte från chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid stationen i Karlskrona infordra yttrande i
här ovan berörda fråga samt därmed jämte eget utlåtande till mig
inkomma.

I yttrande, som med anledning härav avgivits av kårchefen, kommendören
friherre C. Sparre till stationsbefälhavaren och jämte dennes
utlåtande i ärendet till mig inkom den 5 juli 1919. anförde kommendören
friherre Sparre bland annat:

Föreskriften i R. M. I. § 36 : 2, första punkten, innebure att den,
som under sin första tjänstgöring, d. v. s. under den tid, varunder han
jämlikt R. M. I § 35 a eller på grund av anställningskontrakt (ej rekapitulation)
vore anställd vid sjömanskåren, genomginge underofficersskola,
skulle vara skyldig att kvarstå i tjänst två år utöver sagda
anställningstid, dock att denna obligatoriska övertjänstgöring för den,
som genomgått endast första årets kurs av de klasser i underofficersskolan,
vilka omfattade 2-årig kurs, inskränktes till ett år. Härigenom
föreskreves alltså för genomgången fullständig kurs i underofficersskola
samma övertjänstgöring, nämligen 2 år, oavsett vilken klass som blivit
genomgången.

I andra punkten av förenämnda reglemente, § och mom. lämnades
i fråga om den. som efter utgången av första tjänstetiden genomginge
underofficersskolan, den föreskrift, att det eller de tjänsteår,
varunder undervisning i underofficersskolan åtnjutits, icke skulle tillgodoräknas
vid beräknande av ovannämnda förlängning av tjänstetiden.
I detta senare fall bleve således den obligatoriska förlängningen av
tjänstetiden olika för å ena sidan manskap vid maskinavdelningen samt
minmatroser, torpedhantverkare och timmermän, vilkas kurs i underofficersskolan
omfattade, två tjänsteår, medförande ett avdrag av två
år vid tillgodoräknandet av tjänstetid, och å andra sidan övrigt manskap,
vilkas kurs i sagda skola endast omfattade ett tjänsteår, varför
endast ett år avdroges vid sagda tillgodoräknande.

Klaganden, maskinisten av 3. graden J. V. Nyländer, vars första
anställningstid vid sjömanskåren utgått den 31 oktober 1914, varefter
han på grund av mobiliseringen kvarstått under ett år och därefter
tagit förnyad anställning för en tid av två år, d. v. s. från och med

209

1 november 1915 till och med 31 oktober 1917, hade under tjänstaret
1 november 1915 — 31 oktober 1916 genomgått båda årskurserna
av underofficersskolans maskinistklass, vilken skolas genomgång enligt
utbildningsplanen i gällande skolreglemente rätteligen skolat fördelas
på två tjänsteår. I detta senare fall skulle han jämlikt R. M. I § 36 : 2,
sista punkten, varit skyldig kvarstå i tjänst till den 1 november 1919,
enär han då icke fått tillgodoräkna sig något av de båda rekapitulationsåren
vid beräkning av den tvååriga obligatoriska förlängningen
av tjänstetiden. Då emellertid på grund av flottans mobilisering undervisningen
i underofficersskolan under tjänsteåret 1915 —16 så anordnats,
att hela maskinistklassen genomgåtts i en följd och klagandens undervisning
i underofficerskolan alltså icke tagit i anspråk mera än ett
tjänsteår i stället för enligt plan beräknade två, borde jämlikt meromnämnda
reglemente, § och mom. endast ett tjänsteår av rekapitulationstiden
frånräknas honom vid beräkning av den obligatoriska förlängningen
av tjänstetiden. Enligt kårchefens åsikt utginge därför
klagandens obligatoriska förlängning av tjänstetiden den 31 oktober
1918, efter vilken tid han vore berättigad erhålla avsked, därest han
inom laga tid anmält sig önska avgå (R. M. I § 36 : 1) eller befordrades
till underofficerskorpral eller underofficer.

Tjf. stationsbefälhavaren, kommendören A. B. Juel anförde för egen
del att han på av kårchefen angivna skäl ansåge, att klaganden i fråga,
maskinisten av 3. graden J. V. Nyländer, varit berättigad att erhålla avsked
den 31 oktober 1918 med stöd av det sätt, på vilket R. M. I
§ 36 : 2 vore avfattad.

Jämlikt den vid tiden för utfärdandet av ifrågavarande stadgande
(Reglementet för marinen del I § 36 mom. 2) gällande utbildningsplan
för manskap vid sjömanskåren skulle till maskinavdelningen hörande
manskap genomgå underofficersskola under femte och sjätte anställningsåret.
För det genom karlskrivning eller medelst kontrakt för en
anställningstid av 6 år anställda manskap kom härigenom undervisningen
i nämnda skola att infalla under de två sista åren av anställningstiden,
och skulle följaktligen, i brist på annat stadgande och då
6 år utgjorde längsta anställningstiden, kronan, för den händelse rekapitulation
icke ägde rum, icke i något fall direkt genom fortsatt
tjänstgöring kunna erhålla utbyte av den sålunda meddelade undervisningen.
På sätt kårchefen i sitt ovannämnda yttrande anfört, torde
MiliUeombudsmanmns ämbetsberättelse. 27

210

det vid sådant förhållande få antagas, att det varit i ändamål att tillförsäkra
kronan sådant utbyte, som det i nyssnämnda § 36 mom. 2
första punkten stadgats — oavsett om rekapitulation ägt rum eller
ej — att envar i sjömanskåren anställd, som under minst två månader
åtnjutit undervisning i underofficerskolan, skulle vara skyldig att kvarstå
i tjänst två år utöver den första tjänstetiden, med undantag bland
annat för den, som i skolans maskinistklass icke under minst två månader
åtnjutit undervisning i klassens andra årskurs, för vilken skyldigheten
att kvarstå i förlängd tjänstetid skulle omfatta allenast ett
år. Som detta stadgande, vilket här återgivits i sitt nuvarande från
den ursprungliga något avvikande lydelse, medförde tjänstgöringsskyldighet
utöver den, som den anställde från början avsett att ikläda sig,
stadgades tillika, att anmälan finge ske inom viss av vederbörande
kårchef bestämd tid för vinnande av befrielse frän kommendering till
underofficersskolan.

Med enbart den sålunda i första punkten av mom. 2 givna bestämmelsen
skulle emellertid den, vilkens första anställningstid icke omfattade
så lång tid, att han därunder enligt undervisningsplanen kunde
genomgå fullständig kurs i underofficersskolan, exempelvis om anställningstiden
utgjorde allenast 5 år, kunna lämna tjänsten i allmänhet
redan 1 år efter undervisningens avslutande och i fråga om minmaskinist-
och kvartersmansklassen omedelbart därefter; och den vilkens
anställningstid utgjorde allenast 3 år 6 månader eller 4 år, och som
först efter rekapitulation, d. v. s. efter den första tjänstetiden, åtnjöt
sådan undervisning, kunna likaledes omedelbart efter den under sjätte
året avslutade undervisningen lämna tjänsten. Denna olägenhet avhjälptes
emellertid av det, som det vill synas, för detta ändamål tillkomna
stadgandet i 2. punkten av § 36 mom. 2, enligt vilket vid
beräknandet av tjänstetidens ifrågavarande förlängning det eller de år,
varunder undervisningen åtnjutits, icke få tillgodoräknas, därest undervisningen
åtnjutits jämväl efter den första anställningstiden. Att
andra punkten av ifrågavarande moment tillkommit för att giva
bestämmelser just för det fall, att undervisningen helt eller delvis
ägt rum först under förlängningen respektive efter rekapitulation torde
framgå därav att undervisning »efter utgången av första tjänstetiden»
ej kan ifrågakomma i andra fall än då genom rekapitulation
en andra tjänstgöringstid inträder eller ock enligt första punkten eu
förlängning av tjänstetiden ägt rum. Den nämnda punkten synes sålunda
icke kunna givas annan tolkning än om densamma haft följande
lydelse: »För den, som först efter rekapitulation eller eljest efter ut -

211

gången av första tjänstetiden åtnjuter etc. — — ». Stadgandet i

första punkten skulle sålunda vara avsett att förlänga den ursprungliga
tjänstetiden med 2 är, stadgandet i andra punkten att åstadkomma
den ytterligare förlängning, som i fall av en kort första anställningstid
med därpå följande rekapitulation eller förlängning erfordras för
att i allmänhet vinna det åsyftade resultatet, nämligen 2 års tjänstgöring
efter undervisningen, genomgången fullständig kurs i samma
skola, vilket enligt vad ovan nämnts utgjorde statens med § 36 mom. 2
avsedda önskemål.

Vid tillämpningen i nu förevarande fåll av denna tolkning av
stadgandet i § 36 mom. 2 torde Nyländer, därest i hans första tjänstetid
jämväl inräknas det år, varunder han på grund av mobiliseringkvarstod
i tjänst, på grund därav, att han, som rekapitulerat för tiden
1 november 1915—1 november 1917 åtnjutit undervisning i första och
andra årskursen av underbefälsskolans maskinistklass under året 1 november
1915—31 oktober 1916, oavsett rekapitulationen, varit skyldig
tvärstanna i tjänst, enligt momentets första punkt till den 1 november
1917 och jämlikt andra punkten till den 1 november 1918.

Därest åt § 36 mom. 2 gives här ovan angivna innebörd, vilken
synes överensstämma med kommendörerna Juels och friherre Sparres ovan
angivna tolkning, torde för den anställda personalen förhållandet i normala
fall, då utbildningsplanen följes, i allmänhet komma att ställa sig
likartat, vare sig den första anställningstiden är kort eller lång och vare sig

1 förra fallet rekapitulation sker eller icke, så snart blott den för femte
och sjätte anställningsåren avsedda undervisningen i underoffieersskolan
ägt rum under en tid av minst 2 månader. Sålunda kommer den,
som anställts första gången på 6 år och enligt planen åtnjutit undervisning
under femte och sjätte året enligt § 36 mom. 2 första punkten
få kvarstanna sammanlagt 8 år och den, som första gången anställts
på 4 år men därefter rekapitulerat på 2 år, under vilka han åtnjutit
undervisning, få kvarstanna jämlikt första punkten sammanlagt 6 och
jämlikt andra punkten sammanlagt 8 år eller sålunda även i detta fall

2 år mer än anställningskontrakten gällde. Även för det fall att rekapitulationen
gällt allenast 1 år bliver resultatet enahanda. Tjänstetiden
förlänges enligt första punkten med 2 år till sammanlagt 6 och
enligt andra punkten med ytterligare 1 resp. 2 år till 7 resp. 8 år,
beroende på om undervisning åtnjutits under endast rekapitulationsåret
eller enligt planen jämväl under sjätte året. Förlängningen kommer
sålunda enligt ifrågavarande tolkning under alla förhållanden att om -

212

fatta 2 år efter utbildningen och minst 2 högst 3 år efter den avtalade
anställningstiden.

Härifrån gälla emellertid undantag dels jämlikt det i momentets
första punkt intagna stadgandet att för den, som i underofficersskolans
min-, maskinist- eller kvartersmansklass icke under minst två månader
åtnjutit undervisning i klassens andra årskurs, skyldigheten att kvarstå
i tjänst utöver den första tjänstetiden skall omfatta allenast ett år
dels ock i fråga om artilleri- och signalmatroser, hovmästare, befälsoch
skeppskockar samt förrådsmän ävensom vapensmeder, vilka enligt
utbildningsplanen först under 6. året åtnjuta undervisning i underofficersskola
och följaktligen i fall av kort första tjänstetid, förlängd
genom rekapitulation (ex. 4 år—2 år), icke skulle bliva skyldiga kvarstanna
i tjänst mer än ett år efter sammanlagda anställningstidens
utgång. Huruvida sistnämnda undantag har sin grund i ett förbiseende
vid stadgandets avfattning eller — vilket synes mera troligt — däri,
att i fråga om dessa sjömän ytterligare ett års kvarstannande ej ansetts
vara av samma vikt som i fråga om övriga, må vara svårt att avgöra.
Dock torde sistnämnda alternativ delvis vinna stöd däri, att vid armén
icke i något fall skyldighet att kvarstanna utöver kontrakterad tjänstetid
finnes föreskriven.

Visserligen är det sant att för det fall, att utbildningsplanen icke
följes och undervisningen i underofficersskolan förlägges exempelvis till
sjunde året eller senare, anställningstiden med nu angivna tolkning
kunde komma att upphöra omedelbart efter det utbildningen avslutats,
men att för dylika säkerligen sällsynta fall, utan uttrycklig bestämmelse
pålägga vederbörande sjöman, som avtalat om viss anställningstid,
en ytterligare tjänstetid lärer icke låta sig göra. Ej heller torde
det under krigsåren tillämpade i reglementet icke förutsedda fallet att
den för två år avsedda undervisningen slutförts under 1 år kunna få
medföra en längre utsträckning av tjänstetiden än den, vartill ordalagen
föranleda eller, då undervisningen åtnjutes under femte året, 2
år efter genomgången fullständig kurs i underofficersskola.

Skulle, på sätt stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm
för sin del anfört den i momentets första punkt omnämnda »första
tjänstetiden» vara liktydig med »den kontrakterade tjänstetiden»
och förlängningen följaktligen läggas till rekapitulationstiden, skulle
momentets andra punkt sakna tillämpning i alla andra fall än det,
då undervisning åtnjutits dels under sista året av den avtalade tjänstetiden
och dels under ett därpå följande förlängningsår. Med en
dylik tolkning skulle stadgandet jämväl komma att leda till det orim -

213

liga resultatet att exempelvis den, som anställts på 4 år och därefter
rekapitulerat på 2, varunder han åtnjutit undervisning skulle jämlikt
första punkten få tjänstetiden förlängd med 2 år, och jämlikt andra
punkten med ytterligare 2 eller sålunda med sammanlagt 4 år. Den,
som avslutade kontrakt på 2 års förnyad anställning skulle sålunda
i flertalet fall i själva verket binda sig vid 6 år, utan att kontraktet
därom innehöll någon närmare bestämmelse, något som uppenbarligen
måste anses i och för sig olämpligt och i varje fall för sin tillämpning
synes kräva icke blott oförtydbar bestämmelse i reglementet utan även
en erinran i kontraktet.

Även om emellertid svårigheter föreligga att av ordalagen i stadgandet
i förevarande moment utläsa stadgandets rätta innebörd, synes
dock slutligen allmänna rättsgrundsatser fordra att den tolkning gives
företräde, som för den till tjänstbarhet förpliktade är den förmånligaste.

Då det torde vara synnerligen angeläget, att ifrågavarande bestämmelser,
vilka angå en för den enskilde så betydelsefull fråga som
den, under viken tid hans anställning i tjänsten varar, äro klart och
tydligt avfattade och det i allt fall torde vara av vikt att desamma
icke givas olika tolkning vid flottans båda stationer, har jag, med stöd
av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion
ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t för den
åtgärd, som Eders Kungl. Maj:t i nåder må finna framställningen
föranleda.»

Tjänstförrättande chefen för marinstaben avgav den 26 juli 1919
underdånigt utlåtande över militieombudsmannens berörda framställning
och anförde därvid följande.

Anledningen till att bestämmelserna i R. M. I § 36 mom. 2
tolkats olika av olika myndigheter syntes vara, att innebörden av uttrycket
»den första tjänstetiden» icke vore fullt tydlig. Sålunda hade
stationsbefälhavaren och chefen för underofficers- och sjömanskårerna
vid flottans station i Stockholm ansett nämnda uttryck innefatta såväl
den egentliga första tjänstetiden som även efter densamma eventuellt
infallande rekapitulationstid. Enligt denna tolkning skulle sålunda
den förlängning av tjänstetid, som vore en följd av åtnjuten undervisning
i underofficersskola, icke få räknas taga sin början förrän efter
avslutad eventuell rekapitulationstid. Enligt den av stationsbefälhavaren
och chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station
i Karlskrona angivna tolkningen däremot, till vilken jämväl militieombudsmannen
anslutit sig, skulle med första tjänstetid förstås endast

214

den egentliga första anställningstiden vid sjömanskåren, däri icke
inräknad eventuellt efterföljande rekapitulationstid. Förlängning av
tjänstetiden på grund av åtnjuten undervisning i underofficersskola
kunde med denna tolkning helt eller delvis sammanfalla med eventuell
rekapitulationstid. Ändamålet med stadgandena i R. M. I. § 36:2
vore, såsom också militieombudsmannen framhölle, att kronan skulle,
genom obligatoriskt kvarhållande av f. d. elever i underofficersskolan i
tjänst under viss tid, erhålla utbyte av den manskapet i nämnda skola
meddelade undervisningen. Att härvidlag göra någon skillnad i realiteten
mellan den, som anställdes med en första lång anställningstid,
och den, som från början anställts på kortare tid och därefter rekakapitulerade,
syntes meningslöst. Tvärtom torde just andra punkten
i § 36 mom. 2 hava tillkommit för att likställa de båda kategorierna.
Då olika tolkning av här avhandlade bestämmelser gjort sig gällande,
ville tjänstförrättande chefen för marinstaben med instämmande i den
av myndigheterna i Karlskrona omfattade tolkningen, till vilken jämväl
militieombudsmannen anslutit sig, föreslå att R. M. I § 36 mom. 2
måtte erhålla ett tillägg av följande lydelse.

§ 36.

1.-----------------—

2.----------- 347 Vi)

Den första tjänstetiden skall för den, som karlskrivits från skeppsgossekåren,
anses utgå vid i § 35 a) angiven tid och för medelst kontrakt
anställt manskap vid den tid, som angives i vid första anställningen
upprättat kontrakt.

* *

Vid underdånig föredragning av detta ärende den 10 oktober 1919
fann Kungl. Maj:t gott föreskriva, att § 36 mom. 2 i reglemente för
marinen, del I, skulle erhålla följande ändrade lydelse.

§ 36.

1.------------------

2. Envar vid sjömanskåren anställd, som icke inom av vederbörande
chef för underofficers- och sjömanskårerna bestämd tid anmält
sig önska befrielse från kommendering till underofficersskolan och som
under minst två månader åtnjutit undervisning i denna skola, är skyldig
att kvarstå i tjänst två år utöver den första tjänstetiden; dock

att för den, som i underoffiicersskolans min-, maskinist- eller kvartersmansklass
icke under minst två månader åtnjutit undervisning i klassens
andra årskurs, sagda skyldighet skall omfatta allenast ett år.
För den, som efter utgången av första tjänstetiden åtnjuter undervisning
i underofficersskolan, skall här omförmäld förlängning av tjänstetiden
anses taga sin början omedelbart efter utgången av det eller de
tjänsteår, varunder undervisning i skolan åtnjutits (§§ 346. 347 och 347 V2).

Med den lydelse ifrågavarande moment numera erhållit, torde
tjänstetidens ifrågavarande förlängning i allmänhet komma att omfatta
två år efter sist åtnjuten undervisning i underofficersskolan. Endast i
de särskilt angivna undantagsfallen kommer densamma att understiga
denna tidrymd. Huruvida i sistnämnda fall den, som vid anställningstidens
utgång endast genomgått första årskursen av de i undantagsbestämmelserna
angivna klasserna, men sedermera under förlängningstiden
genomgår andra årskursen, ehuru han icke rekapitulerat, skall tjänstgöra
ytterligare två år enligt huvudregeln eller om tiden för förlängningen
av hans tjänstetid skall beräknas enbart med hänsyn till förhållandena
vid denna tjänstetids utgång, då endast en årsklass genomgåtts,
synes tveksamt. Stadgandets ordalag, särskilt i den nya lydelsen,
synas emellertid närmast giva stöd för den sistnämnda tolkningen.

I fråga om dem, som, efter att hava rekapitulerat, enligt undervisningsplanen
åtnjutit undervisning under allenast ettdera av femte eller
sjätte anställningsåret, kommer stadgandet att innebära en nyhet, så
till vida att minsta sammanlagda tjänstgöringstiden för dem, som erhållit
sin undervisning under 6:te året, numera bliver 8 år i stället för
7, under det de, vilkas undervisning är förlagd till 5:te året, eventuellt,
beroende på rekapitulationstidens längd, kunna såsom förut lämna
sin tjänst efter 7 år. Frånsett denna ändring torde stadgandet sålunda
i sak vara av samma innebörd som detsamma enligt den av militieombudmannen
här ovan angivna tolkningen förut haft. Att stadgandet,
i den mån detsamma innefattar ändring i förut gällande bestämmelser,
icke äger tillämpning å dem, som anställts före ändringens
ikraftträdande, torde vara uppenbart.

216

Framställning till riksdagen angående förhöjning av de till
befordrande av göromålens gång, till expenser och till
resekostnader anvisade anslag.

Efter framställning av militieombudsmannen ställde 1916 års riksdag
till militieombudsmannens förfogande ett årligt anslag å 4,000 kronor
att användas till befordrande av göromålens gång inom expeditionen
samt till vikariatsersättning, med rätt för militieombudsmannen att
därav anvisa ett belopp av 800 kronor åt den tjänsteman, som ansvarade
för registratorsgöromålen å expeditionen. Samtidigt anvisades till
bestridande av expenser vid militieombudsmansexpeditionen ett årligt
anslag å 1,600 kronor, varjämte medgavs, att till bestridande av kostnaden
för militieombudsmannens ämbetsresor finge på hans rekvisition
och mot därför inom varje års utgång avgivande räkning förskottsvis
utbetalas 5,000 kronor.

Sedan sekreterartjänsten vid expeditionen ombildats till en expeditionssekreterarebefattning
har på militieombudsmannens begäran bemyndigandet
för honom att av det till befordrande av göromålens
gång inom expeditionen samt till vikariatsersättning beviljade anslaganvända
visst belopp till den tjänsteman, som ansvarade för registratorsgöromålen
å expeditionen, förfallit, i följd varav anslaget till befordrande
av göromålens gång in. m. för närvarande utgår med allenast
3,200 kronor.

I anledning av framställning från militieombudsmannen om tillfälligt
ytterligare anslag till befordrande av göromålens gång inom
expeditionen medgav 1917 års riksdag, att för bortarbetande av uppkommen
arbetsbalans å militieombudsmannens expedition militieombudsmannen
finge av 1917 års förslagsanslag till avlöning, resekostnader
och expenser m. m. för militieombudsmannen och hans expedition
använda högst 2,000 kronor; och anvisades för år 1918 för enahanda
ändamål likaledes högst 2,000 kronor.

Jämväl till 1918 års lagtima riksdag gjorde militieombudsmannen
framställning om tillfällig ökning av de anvisade anslagen; och medgav
riksdagen i anledning härav, att för bortarbetande av uppkommen
arbetsbalans å militieombudsmannens expedition finge under år 1919
användas ett belopp av högst 2,000 kronor; att till bestridande av
expenser vid militieombudsmansexpeditionen finge under ett vart av
åren 1918 och 1919 användas, förutom det i staten upptagna belopp
1,600 kronor, ytterligare högst 900 kronor; att till bestridande av
kostnaden för militieombudsmannens ämbetsresor finge under år 1919,
på hans rekvisition och mot därför inom årets utgång avgivande räkning,
förskottsvis utbetalas, utöver det i staten uppförda belopp 5,000
kronor, ytterligare högst 3,000 kronor.

Att den under föregående år beviljade förhöjningen i anslagen
även bör utgå allt fortfarande torde vara uppenbart. Som det emellertid
är den allmänna prisstegringen, som motiverat denna tillfälliga ökning
i de anvisade anslagen till expeditionen och en återgång härutinnan
till normala förhållanden inom en överskådlig framtid väl knappast
torde vara att vänta, har det synts mig lämpligt att anslagen fastställas
till de sammanlagda belopp, varmed de utgått under sistförflutna
år.

Det synes mig vidare ändamålsenligt att den ändringen vidtages
att anslagen till befordrande av göromålens gång m. in. och till expenser,
, i likhet med vad som förut ägt rum beträffande justitieombudsmansexpeditionen,
sammanslås till ett gemensamt expensanslag.
Det är nämligen ofta tvivelaktigt, av vilket anslag eu utgift bör täckas
och något skäl för att bibehålla anslagen uppdelade torde icke föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa att
riksdagen ville bevilja från och med år 1920

del* ett årligt anslag av sjutusensjuhundra kronor att, emot behörig
redogörelse, användas till bestridande av expenser för militieombudsmannens
expedition,

dels och ett årligt anslag av åttatusen kronor till bestridande av
kostnaden för militieombudsmannens ämbetsresor mot därför inom varje
års utgång avgivande räkning.

Denna framställning torde böra hänvisas till bankoutskottet.

Stockholm den 10 januari 1920.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Center vvall.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

218

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år
1920 åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en av militieombudsmannen till 1919 års lagtima
riksdag gjord framställning och en inom riksdagen väckt motion
medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge under år 1919 och förra
halvåret av år 1920 utgå till militieombudsmannen och befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition enligt de grunder, som av
riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst, samt att tillfällig löneförbättring finge under år 1919 utgå till
vissa befattningshavare vid riksdagens verk och myndigheter i enlighet
med ett av riksdagens bankoutskott upprättat förslag, upptagande under
militieombudsmansexpeditionen — förutom militieombudsmannen —
expeditionssekreteraren, byråintendenten och ett kvinnligt biträde samt
innefattande tillämpning av de grunder, som medgivits för vissa befattningar
å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål
av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för
militieombudsmannen och hans expedition använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av lönetillägg alltjämt gör
sig gällande, hemställer jag vördsamt att riksdagen jämväl för år 1920
ville bereda befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen dyrtidstillägg
och löneförbättring; och torde härför fastställas samma
grunder som kunna i ena eller andra avseendet varda stadgade för
befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

Stockholm den 10 januari 1920.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.