JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1920

SAMT

TRYGKFRIHETSKOMMITTERADES

RERÄTTELSE

STOCK''HOLM 1920

IYAB HÄGGSTRÖMS^BOKTBYCKEBI AKTIEBOLAG

III

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Std.

Inledning................................................. 1

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän:

1) t. f. domhavanden Hugo Krok för obehörigt förordnande av häradsrätt

om sakfälld persons kvarhållande i häkte (se ämbetsberättelsen år
1918 sid. 19 o. f.)................................... 3

2) distriktslantmätaren Olof Bagger-Jörgensen för felaktigt utförande av

lantmäteriförrättning (se ämbetsberättelsen år 1918 sid. 41 o. f.). . 3

3) notarius publicus O. Heyden för verkställande av obehörig protest (se

ämbetsberättelserna åren 1918 sid. 91 o. f. samt år 1919 sid. 16) 15

4) kronofogden Alarik Dalqvist för felaktigt förfarande vid verkställighet

av dom i tvistemål (se ämbetsberättelserna år 1918 sid. 127 o. f.
samt år 1919 sid 18 o. f.)............................ 16

5) t. f. kronolänsmannen Oscar Almqvist för utmätning för böter, ådömda

genom häradsrätts icke laga kraft vunna utslag (se ämbetsberättelsen
år 1919 sid. 39 o. f.)................................. 19

6) polisuppsyningsmannen J. E. Berglund för obehörigt beslagtagande av

tryckt skrift....................................... 21

7) rådmannen Vilhelm Sebardt m. fl. ledamöter av Stockholms rådhusrätt

i fråga om lagligheten av domstols beslut angående utdömande av
vite samt föreläggande av vite för part att avgiva fullständigt
svaromål.......................................... 30

8) kronofogden Bengt Falk för kränkning av församlingsfriheten....... 54

9) kronofogden Bengt Falk för obehörigt meddelande av förbud mot fort sättande

av sådan rörelse, som avses i kungl. förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av alkoholfria drycker samt svagdricka
............................ 71

10) rådmannen J. G. Lundgren för handläggning av utsökningsärende av

jävig t. f. överexekutor m. m............................ 81

11) komministern Erik Ydén för kränkande uttalanden om enskild person

i högmässopredikan........... 103

12) borgmästaren C. H. Ramsay och annan ledamot av rådhusrätten i Lin köping

i fråga om felaktigt förfarande genom meddelande av utslag
i parters frånvaro, utan att saken blivit slutförd eller det tillkännagivits,
att slutligt utslag komme att givas.................. 118

Sid.

13) kronolänsmannen Ludvig Ljungholm för obehörigen väckt åtal för

barnarov.......................................... 134

14) häradshövdingen Axel Reuterskiöld i fråga om när åtalspreskription

beträffande ämbetsbrott enligt 25 kap. 17 § strafflagen inträtt. . . . 145

15) civilassessorn Waldemar Ditzinger för vägran att tillhandahålla offent lig

handling........................................ 149

16) lantbruksingenjören Bror Emil Hildebrand för felaktigt ämbetsbevis

av statens lantbruksingenjör............................ 155

17) borgmästaren Axel Rune m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Västervik

för felaktigt utslag i tjuvnadsmål......................... 179

18) kyrkoherden Sven August Hjelmgren i fråga om ansvar för politiska

uttalanden i högmässopredikan........................... 183

19) kronofogden E. J. Norman för olaglig häktning ............... 188

20) t. f. domhavanden Erik Forssblad för felaktigt äganderättsbevis .... 213

21) t. f. kronolänsmannen Frey Hammarson för olaglig häktning...... 220

22) rådmannen Gunnar Söderberg m. fl. ledamöter av rådhusrätten i En köping

för underlåtenhet att uppsätta domböcker m. m.........243

23) t. f. landssekreteraren Ragnar Stattin för underlåtenhet av Kungl.

Maj:ts befallningshavande att vidtaga åtgärd till att rannsakning
ofördröjligen företoges med häktad........................ 251

24) borgmästaren Johan Cornelius m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Falun

för underlåtenhet att ådöma förlust av medborgerligt förtroende. . . 267

25) t. f. domhavanden vice häradshövdingen C. E. Lagergren för ådömande

av förlust av medborgerligt förtroende i stället för påföljd enligt 2
kap. 19 § strafflagen................................. 270

26) t. f. borgmästaren Sven Ekstrand m. fl. ledamöter av rådhusrätten i

Trälleborg för lagstridigt ådömande av förlust av medborgerligt förtroende
........................................... 277

n. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Felaktigt föreläggande av vite i tvistemål.................... 281

2) Felaktigt förfarande vid förande och uppläsande av kyrkostämmo protokoll.

......................................... 310

3) Felaktigt förfarande vid förordnande om indrivning av böter...... 318

4) Felaktigt förfarande i fråga om hänvisning av häktad till fortsatt

rannsakning vid krigsdomstol............................ 332

5) Felaktigt utskrivande av äganderättsbevis.................... 342

6) Fråga om riktig tillämpning av vissa bestämmelser i kungl. förord ningen

den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel.......355

7) Vägran att tillhandahålla röstlängd för val till riksdagens andra

kammare.......................................... 383

8) Felaktig avfattning av bevis om delgivning av stämning......... 393

Sid.

9) Felaktigt uttagande av betalning för besiktning av utskänkningslokal 397

10) Felaktigt avstängande av näringsidkare från tilldelning av mjöl under

kristiden.......................................... 402

11) Fråga om tillämpning av 20 kap. 9 § strafflagen..............420

12) Felaktig tillämpning av bestämmelserna i lagen den 22 juni 1906 an gående

villkorlig dom................................. 423

13) Felaktigt ådömande av iterationsstraff för snatteri..............426

14) Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff..............434

15) Felaktig avfattning av utslag i tjuvnadsmål..................436

16) Obehörigt uttagande av ersättning för kostnad för vittne, som med följt

vid utmätning för kronoutskylder och pensionsavgifter......438

17) Värnpliktigs inställande till krigstjänstgöring vid annat regemente än

det, vartill han bort införpassas.........................445

18) Felaktigt förfarande vid hämtning av krigstjänstgöringsskyldig..... 452

19) Underlåtenhet av rättens ordförande att förordna om förundersök ning

............................................. 462

20) Fråga om dödning av inteckning utan företeende av skuldebrev .... 470

in. Framställningar till Konungen.

1) Ang. fråga om kristidsförfattnings fortfarande giltighet — även se dan

den i övrigt upphävts — beträffande förbrytelse mot författningens
bestämmelser, som dessförinnan åtalats.........478

2) » ändring av 9 § i kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff

för olovlig varuutförsel m. m.........................484

3) » delning av Västerbottens södra domsaga eller annan åtgärd för

minskning av domhavandens arbetsbörda.................492

4) » en ifrågasatt polisförfattning m. m.....................503

5) » åtgärder för uppehållande av en hög nivå hos rättskipningen

vid häradsrätterna.................................573

IV. Redogörelse för vissa hos Konungen gjorda framställningar, vari under år
1919 åtgärd vidtagits.

1) Förslag om förbättrade ämbetslokaler för landskansliet i Gävleborgs

län.......................................‘...... 627

2) Fråga om förening av tingslag i Piteå domsaga................ 627

3) Ändring av 20 § i gällande resereglemente...................628

4) Omreglering av Marks, Vedens och Bollebygds samt Ås och Gäsene

domsagor.......................................... 628

5) Ändring av 41 § i läkarinstruktionen den 30 december 1911......629

Sid

6) Ändrade bestämmelser angående förordnande av rättegångsbiträde åt

häktad............................................ 630

7) Ändring av § 4 i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående

föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. ................................... 631

8) Fråga om överflyttande från rådhusrätten i Kristianstad till rådhusrätten

i Malmö av forum för lagfart och inteckning av järnväg enligt
kungl. förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg
m. .............................................. 631

V. Framställningar till riksdagen.

1) Ang. tillfälligt anslag till bestridande av expenser vid justi tieombuds mansexpeditionen

samt kostnader för justitieombudsmannens
ämbetsresor..................................... 632

2) » förhöjning av de till befordrande av göromålens gång inom

justitieombudsmansexpeditionen m. m. anvisade anslag.......634

3) » avlöningsvillkoren för en sekreterare vid justitieombudsmans expeditionen

.....................................638

4) » dyrtidstillägg under år 1920 åt befattningshavare vid justitie ombudsmansexpeditionen

............................ 647

VI. Inspektionsresor 1919..................................... 648

VII. Under år 1919 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......... 649

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård.................... 653

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1919 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i

nummerföljd enligt riksdagens protokoll.................... 657

II. Förteckning över de av 1919 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivel ser

jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser...................... 660

VII

Std.

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna

ärenden, som vid utgången av år 1919 ännu voro i sin helhet eller
till någon del på Kungl. Majrts prövning beroende............ 744

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig]orts genom

skrivelser från riksdagen före år 1919, men vid samma års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om

den behandling, dessa ärenden undergått under år 1919........ 750

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från justitieombudsmannen före den 1 januari 1919, men
vid samma års slut ännu voro i sin helhet eller till någon del på
Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas
behandling.................................... 823

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1919. Jag har därvid att med -

dela, att jag dels på grund av ^sjukdom varit urståndsatt att utöva
ämbetet under tiden från och med den 3 till och med den 7 april
och dels, med stöd av 25 § i instruktionen, begagnat mig av semester
under tiden från och med den 1 juli till och med den 15
augusti samt att under nämnda tider min av riksdagen utsedde
suppleant och efterträdare häradshövdingen Nils Wihlborg förestått
ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot ämbets- och tjänstemän för fel
eller försummelse i ämbete eller tjänst anbefallda åtal, vilka under
året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans prövade.

1920 —

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Obehörigt förordnande av häradsrätt om sakfälld persons ^erhållande
i häkte.

1918 års ämbetsberättelse (sid. 19 o. f.) innehåller redogörelse
för ett av min företrädare emot t. f. domhavanden Hugo Krok anbefallt
åtal, för det Åskhus, Västra och Östra Hisings samt Sävedals
häradsrätt under Kroks ordförandeskap genom utslag den 15 oktober
1915, jämte det häradsrätten dömt häktade Erik Emanuel Nilsson
för skadegörelse och misshandel till böter 150 kronor, tillika
förordnat, att Nilsson skulle hållas i häkte, tills utslaget vunnit
laga kraft.

Av redogörelsen framgår, att Höta hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts,
genom utslag den 7 juni 1917 dömt Krok jämlikt 25
kap. 17 § stafflagen för oförstånd i ämbetet att bota 50 kronor,
varjämte Krok förpliktats ersätta statsverket kostnaden för Nilssons
underhåll i fängelset under 12 dagar med 5 kronor 40 öre.

Kungl. Maj.-t, varest Krok anfört besvär, har i utslag den 12
april 1919 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.
(N. J. A. sid. 218.)

2. Felaktigt utförande av lantmäteriförrättning.

I 1918 års ämbetsberättelse (sid. 41 o. f.) redogöres för ett av
justitieombudsmannen Petrén efter klagomål av Ingenjören Wilhelm
Schumacher mot distriktslantmätaren Olof Bagger-Jörgensen anbefallt
åtal, för det denne vid en av honom hösten 1915 förrättad
triangelmätning på Lidingön i otillbörlig omfattning låtit nedhugga
träd å klaganden och annan tillhörig mark.

- 1920 -

Redogörelsen utvisar, att, sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms län förordnat kronofogden Edvard Fries att utföra
åtalet, detsamma anhängiggjorts vid Södra Roslags domsagas
häradsrätt.

Efter det ingenjören Wilhelm Schumacher samt direktören
C. J. W. Schumachers dödsbodelägare ävensom Aktiebolaget Lidingö
villastad, det sistnämnda efter särskild stämning, anmält sig såsom
målsägare, har häradsrätten genom utslag den 15 juli 1919 anfört:

Häradsrätten bibehölle de i målet hörda vittnena Nils Ringstrands
och Grunnar Schottes vittnesutsagor vid verkan av laga
bevis.

Sedan Lidingö köpings kommunalfullmäktige fattat beslut om
triangelmätning inom köpingens område, omfattande hela Lidingön,
hade Kungl. Majt:s befallnings]!avande på ansökan av köpingens
byggnadsnämnd den 7 april 1915 förordnat Bagger-Jörgensen, som
vore distriktslantmätare i Stockholms läns mellersta distrikt, att verkställa
ifrågakomna mätning.

Enligt kontrakt, dagtecknat den 1 maj 1915, emellan byggnadsnämnden
och Bagger-Jörgensen hade denne förbundit sig att utföra
samma mätning mot en ersättning av 6,250 kronor, vari inbegripits
gottgörelse för samtliga markerings- och övriga materialier samt
arbetskostnader, såsom för resor, mätningshjälp, instrument, signaler
och konsoler, där dessa senare icke vore att tillika anse såsom varaktig
markering, rit- och byråmaterial m. m. Triangelmätningens
ändamål angåves vara fastställande av ett i avseende på såväl markeringen
i fältet som de numeriska resultaten varaktigt och noggrant
samt i övrigt på rationella grunder vilande geodetiskt underlag
för alla planmätningar inom köpingens hela område. Arbetet
skulle utföras på sådant sätt, att dess ändamål på verksammaste
sätt uppnåddes. Uti kontraktets 3 § hette det, att enligt av nämnden
därom gjord ansökan arbetet utfördes efter förordnande av Kungl.
Maj:ts befallningshavande.

Efter förordnande av justitieombudsmannen hade åklagaren å
Bagger-Jörgensen yrkat ansvar för i tjänsten visat oförstånd samt
oskicklighet vid ifrågavarande förrättnings företagande. I sådant
avseende hade åklagaren anfört i huvudsak följande:

Den mätning, som Bagger-Jörgensen enligt ovannämnda kon -

1920 —

trakt åtagit sig att utföra, vore icke att anse såsom lantmäteriförrättning
av den beskaffenhet, som avsågcs i skiftesstadgan. En
kommun kunde enligt gällande lagbestämmelser icke utan att kränka
jordägares eller jordinnehavares rätt låta uppmäta deras fastigheter
utan att hava erhållit jordägarens eller jordinnehavarens medgivande
därtill. Bagger-Jörgensen hade emellertid utan dylikt medgivande
företagit mätning å ägor, som icke tillhörde Lidingö köping, bland
annat å mark tillhörande aktiebolaget Lidingö villastad, Wilhelm
Schumacher och C. J. W. Schumachers stärbhus, och hade BaggerJörgensen
i och för mätningen å nämnda ägor nedhuggit skog, varigenom
skada tillfogats de fastigheter, vartill nämnda mark hörde.
Men även om den av Bagger-Jörgensen verkställda mätningen kunde
anses såsom en lantmäteriförrättning, hade han gjort sig förfallen
till ansvar i åtalade avseendet, då han, som genom användande av
tornbyggnader för erhållande av erforderliga siktlinjer kunnat undvika
den huggning av skog, som nu ägt rum, vid mätningen uti
omförmälda syfte begagnat sig av genom skogen upphuggna gator
av betydande bredd, vartill komme, att Bagger-Jörgensen vid dessa
gators upphuggande och i övrigt överskridit den befogenhet, som
tillkomme förrättningsman enligt 42 § skiftesstadgan.

Efter särskild stämning å Bagger-Jörgensen hade ovannämnda
bolag yrkat, att han måtte förpliktas till bolaget utgiva ersättningför
skada, som tillfogats bolaget genom den av Bagger-Jörgensen
företagna huggning av skog å bolaget tillhörig mark. Såsom målsägande
hade Wilhelm Schumacher och C. J. W. Schumachers stärbhus
i målet framställt enahanda yrkanden.

Med avseende å spörsmålet om justitieombudsmannens befogenhet
att emot Bagger-Jörgensen föra talan för tjänstefel samt bolagets
stämningstalan hade häradsrätten först till prövning upptagit
frågan om, huruvida ifrågavarande triangelmätning vore att anse
såsom lantmäteriförrättning enligt 11 § skiftesstadgan. I denna de!
av målet hade häradsrätten särskilt tagit under övervägande vad
skifteslagstiftningskommissionen uti sitt den 26 oktobor 1918 avgivna
betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet med
mera anfört i motiven till III avdelningen 23 kapitlet. Därav inhämtades
bland annat följande:

Den 12 augusti 1783 hade utfärdats en förordning om lantmäteriet
i riket, vilken utgjort en sammanfattning och förbättring

av de dittills om lantmäteriet utkomna stadgar och påbud. Enligt
denna förordning hade det ålegat lantmätare att göra avmätningar
såväl till kronans tjänst som enskilda personers behov, de finge ske
på kronoskogar eller allmänningar eller över stadsjord, byar, hemman
eller nybyggen, stundom för lägenheter, så över byteshemmanet
som vederlaget, förmedlingar, ägodelning, storskifte, ägotvister eller
annan upplysnings skull. Enligt 67 § förordningen hade lantmätaren
ock kunnat göra avfattningar över städer och deras ägor, varvid
torg, gator, kvarter och tomter samt stadens ägor och tillhörigheter
till deras rätta storlek och beskaffenhet skulle avmätas. I det år
1817 av särskilda kommitterade avgivna förslag till förnyad förordning
om lantmäteriet i riket hade uti 81—90 §§ meddelats föreskrifter
angående lantmätarnas kosthållning och arvodesbetalning
under privata förrättningar. Det hade bland annat stadgats, att
lantmätaren för avmätning, uträkning och delning av städernas tomter,
åkrar, ängs- och skogsmarker finge med invånarna överenskomma
om arvodet.

Handlingarna i detta mål utvisade, att uti ett stort antal fall
Kungl. Maj:ts befallningshavande i vederbörande län sedan mycket
lång tid tillbaka meddelat förordnande för lantmätare att företaga
uppmätning och kartläggning av städer eller stadsliknande samhällen
samt att vid dylika mätningar och kartläggningar med avseende å
redovisning till förste lantmätaren i länen förfarits så som vid lantmäteriförrättningar
i allmänhet. I sitt ovannämnda betänkande hade
skifteslagstiftningskommissionen, under framhållande av att stad eller
annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skulle iakttagas, tidigare haft och alltjämt innehade förpliktelse
att ombesörja avmätningar av sina ägor för varjehanda ändamål
till exempel för stadsplansarbeten, anmärkt, att kommissionen
ansett uttryckligen böra stadgas, att förordnande att avmäta mark
hörande till dylikt samhälle finge meddelas på begäran av samhället.
Av vad nu anförts funne häradsrätten framgå, att ifrågavarande
av Bagger-Jörgensen företagna triangelmätning av Lidingö
köpings område lagligen vore att anse såsom förrättning av den beskaffenhet,
varom i 11 § skiftesstadgan omförmäldes.

Därav följde, att Bagger-Jörgensen, sedan han till förrättningen
erhållit Kungl. Maj:ts befallningshavandes förordnande, ägt att vidtaga
de för förrättningens utförande erforderliga åtgärder jämväl å

— 1920 —

områden, som tillhört annan än köpingen, och att han sålunda
därutinnan icke i och för sig gjort sig förfallen till ansvar för
tjänstefel.

Åklagaren hade i målet gjort gällande, att, därest mätningen
vore att anse såsom förrättning enligt 11 § skiftesstadgan, det ålegat
Bagger-Jörgensen att gentemot de markägare, å vars ägor huggning
av skog ifrågakomma, iakttaga det förfarande, som uti 24 §
nämnda stadga föreskreves för det fall, att annans rätt än sökandens
vore under förrättningen beroende. Rörande denna fråga anslöte
sig häradsrätten till den av justitieombudsmannen därutinnan uttalade
mening, eller att med uttrycket i sistnämnda lagrum »annans
än sökandens rätt är ifråga» avsåges, att vid delning eller utbyte
av jord eller vid reglering av rågång vederbörandes innehav av jord
vore ifråga om läge, omfattning eller gränser av förrättningen beroende.
Det läge emellertid, bortsett därifrån, i sakens natur, att
även om skyldighet ifråga om sakägares kallande till förrättningen
på ovanberörda sätt icke förefunnits för Bagger-Jörgensen, det ändock
ålegat honom att i görligaste mån förfara i samförstånd med
vederbörande jordägare. Men handlingarna i målet syntes häradsrätten
icke giva vid handen, att Bagger-Jörgensen brustit i nyssnämnda
hänseende.

Vidkommande därefter frågan, huruvida Bagger-Jörgensen gjort
sig förfallen till ansvar därigenom att han vid ifrågavarande triangelmätning
begagnat sig av siktlinjernas upptagande medelst huggning
av skogsgator i stället för att därvid begagna sig av för ändamålet
uppförda torn, hade byggnadsnämndens kontrollant vid mätningsförrättningen,
professoren Karl David Petrus Rosén, framhållit,
att en triangulering kunde planläggas efter många andra metoder
än den nu använda, vilken av Rosén godkänts. Gfenom användande
av den sistnämnda metoden kunde man i stor omfattning minska
skogshuggningen. Från mätningsteknisk synpunkt vore dock ett
sådant förfarande ej så fördelaktigt som att på sätt, som skett å
Lidingön, placera mätningssynpunktema på marken. En av fördelarna
vore, att därigenom triangelmätningens tillgodogörande för
den senare kommande anslutningen av polygonlinjer och andra mätningsarbeten
väsentligen underlättades.

Av de i målet hörda vittnena hade vice stadsingenjören Olof
Myrberg i Stockholm, hörd på åklagarens begäran, anfört, att upp —

1920 —

huggning av siktlinjerna kunnat genom uppförande av signalställningar
delvis undvikas, dock blott med avsevärda kostnader och
besvär. Uppförandet av signalställningar vore betydligt dyrare än
upphuggning av siktlinjer och hade varken med avseende å själva
förrättningens utförande eller å framtida beståndet samma värde för
triangelnätet, som upphuggna siktlinjer. Andre stadsingenjören i
Gföteborg Arvid Södergren hade förklarat, att om fråga vore om ett
skogsbeväxt område oftast upphuggning för siktlinjerna bleve erforderlig
samt att han vid av honom utförda triangel- och polygonnäts
utläggande i åtskilliga förstadssamhällen använt såväl tornsystemet
som systemet med siktlinjers upphuggning. I huvudsaklig överensstämmelse
därmed hade vittnet förste lantmätaren i Södermanlands
län Gfustaf Daniel Indebetou uttalat sig.

Vad häradsrätten vid syn å stället iakttagit rörande beskaffenheten
av de skogsbestånd, vari huggningen skett, samt terrängförhållandena
därstädes, hade icke synts häradsrätten motsäga riktigheten
av den uppfattning, enligt vilken metoden med gators upphuggning
skulle i viss mån äga företräde framför metoden med tornbyggnader.
Vid övervägande av vilken av de ifrågavarande metoder
för förrättningens utförande Bagger-Jörgensen haft att välja, hade
han givetvis även haft att taga hänsyn till beskaffenheten av den
skada, som med de olika metoderna kunde komma att tillfogas de
fastigheter, varå huggningen ägt rum. Av vad i målet förekommit
funne häradsrätten emellertid framgå, å ena sidan, att denna skada
varit i högst väsentlig mån mindre, än vad målsägandena i målet
gjort gällande, och å andra sidan, att målsägandena måste anses
kunna för sina ifrågavarande fastigheter draga väsentlig nytta av
den skedda triangelmätningen.

Vad slutligen anginge frågan, huruvida Bagger-Jörgensen vid
gatornas upphuggande företagit trädfällning i större utsträckning
än vartill han enligt vad ovan anförts kunnat anse sig berättigad,
vore i målet utrett, dels att å några ställen av de upphuggna siktlinjema
i enstaka fall fällts träd, vars borttagande möjligen icke
varit nödigt för ernående av fri sikt emellan två punkter, dels ock
att på ett ställe å bolaget tillhörig mark felaktigt upphuggits en
omkring 150 meter lång gata. Den därigenom uppkomna skada —
vilken synts häradsrätten vara av jämförelsevis ringa beskaffenhet
— funne häradsrätten emellertid vara att hänföra till förhållanden,

— 1920 -

vilka vid företagande av sådan mätning, varom här varit ifråga,
svårligen kunna undvikas. I deima del ansågo häradsrätten det
jämväl böra beaktas, att utav förrättningens kontrollant vitsordats,
att förrättningen i allmänhet blivit av Bagger-Jörgensen på ett skickligt
sätt utförd.

På grund av vad sålunda anförts funne häradsrätten BaggerJörgensen
vid ifrågavarande förrättnings företagande icke hava förfarit
på sätt som kunde för honom medföra ansvar för tjänstefel,
och ogillades alltså åklagarens talan, i följd varav icke heller den
av Wilhelm Schumacher och C. J. W. Schumachers stärbhus i målet
förda ersättningstalan kunde bifallas.

Beträffande bolagets efter stämning å Bagger-Jörgensen förda
ersättningstalan, så enär enligt vad ovan anförts, denne vid förrättningens
företagande handlat å tjänstens vägnar, alltså och då såvitt
anginge den förelupna felhuggningen, med avseende särskilt därå,
att bolaget självt tillgodogjort sig de fällda träden, i målet icke visats,
om och i vad mån bolaget därigenom lidit skada, bleve jämväl
bolagets talan ogillad.

I fråga om rättegångskostnaderna prövade häradsrätten med avseende
å vad i målet förekommit skäligt förplikta bolaget, Wilhelm
Schumacher och C. J. W. Schumachers stärbhus att, vilkendera gälda
gitte, i sådant avseende till Bagger-Jörgensen utgiva ersättning med
skäliga ansedda 2,434 kronor 50 öre jämte vad han kunde visa sig
hava utgivit i lösen för häradsrättens protokoll i målet.

Över häradsrättens utslag uppdrog tjänstförrättande justitieombudsmannen
Wihlborg åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att i
hovrätten anföra besvär samt därvid yrka, att hovrätten måtte med
ändring av utslaget döma Bagger-Jörgensen för vad honom i målet
lagts till last till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

Justitieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.

Enligt utslaget hade häradsrätten funnit, att den i målet ifrågakomna,
av Bagger-Jörgensen företagna triangelmätning av Lidingö
köpings område lagligen vore att anse såsom förrättning av den beskaffenhet,
varom i 11 § skiftesstadgan förmäldes. Därav hade
häradsrätten ansett följa, att Bagger-Jörgensen, sedan han till förrättningen
erhållit Kungl. Maj:ts befallningsha vandes förordnande,
ägt att vidtaga de för förrättningens utförande erforderliga åtgärder

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

jämväl å områden, som tillhört annan än köpingen, och att han sålunda
därutinnan icke i och för sig gjort sig förfallen till ansvar
för tjänstefel; och hade enligt häradsrättens förmenande BaggerJörgensen
ej heller eljest vid förrättningens utförande förfarit på
sätt, som kunde för honom medföra dylikt ansvar.

Det vore tydligen från det i 42 § skiftesstadgan förekommande
stadgandet, att lantmätare icke finge hindras att övergå ägor, i vad
till verkställighet av hans förrättning nödigt funnes, som häradsrätten
hämtat stöd för sin åsikt, att Bagger-Jörgensen varit berättigad
att för utförandet av den nu ifågavarande förrättningen verkställa
den överklagade trädfällningen. Emellertid vore enligt justitieombudsmannens
mening sagda paragraf under inga förhållanden
tillämplig å sådan förrättning, som den av Bagger-Jörgensen utförda.

Det omförmälda stadgandet torde icke åsyfta några andra ägor
än dels naturligtvis de förrättningssökanden tillhöriga ägor, som
vore föremål för förrättningen, samt de annan person tillhöriga ägor,
som på grund av i skiftesstadgan förekommande bestämmelser skulle
i den sökta förrättningen ingå, och dels ägor, som hade en sådan
belägenhet i förhållande till dem, som inginge i förrättningen, att
utan ett beträdande av dem ett behörigt utförande av förrättningen
icke kunde ske. Gfrunden till den medgivna rättigheten för lantmätaren
att beträda ägor av sistnämnda slag och att eventuellt å
dem utföra arbeten, som iimebure intrång i den enskilda äganderätten,
utan att ersättningsskyldighet gent emöt fastighetsägaren inträdde,
vore att söka i de förpliktelser gentemot en angränsande
eller i allt fall närliggande fastighet, som grannelagsförhållandet sedan
äldsta tider ansetts medföra.

I föreliggande fall hade Bagger-Jörgensen i sin egenskap av
distriktslantmätare i det distrikt, till vilket Lidingö köping hörde,
efter därom av köpingens byggnadsnämnd gjord ansökan erhållit
Kungl. Maj:ts befallningshavandes förordnande att verkställa triangelmätning
av köpingens hela område. Berörda förordnande i och för
sig hade icke inneburit någon rätt för Bagger-Jörgensen att företaga
förrättningen i vidare mån, än såvitt laga hinder däremot icke förefunnits.
Av det område, som med förrättningen avsetts, hade, såsom
det syntes, endast en mindre del ägts av köpingen; så gott som hela
området hade tillhört enskilda personer eller bolag. Då varken i
skiftesstadgan eller i annan författning förekomme något stadgande

- 1920 —

av innehåll, att. en fastighetsägare vore pliktig låta en sin fastighet
undergå triangelmätning i sammanhang med mätning av annan
fastighetsägares område, och då vidare, enligt justitieombudsmannens
förmenande, blotta grannclagsförhållandet ej heller kunde åberopas
såsom grund för eu sådan skyldighet, hade det ålegat Bagger-Jörgensen
att söka att med de olika fastighetsägarna träffa avtal, varigenom
de förbundit sig att låta mätningen övergå deras ägor och
att underkasta sig det intrång på ägorna, som därav betingats. I
den mån dylika avtal icke kunnat träffas, hade laga hinder förelegat
för förrättningens företagande, hinder, som det ankommit på
byggnadsnämnden att, därest den önskade förrättningen fullföljd,
söka undanröja,

Det vore så långt ifrån, att Bagger-Jörgensen gått till väga på
det nu antydda sättet, att han tvärt om, utan att avtal med samtliga
fastighetsägare träffats och mot uttryckligt bestridande av åtminstone
en av dem, företagit förrättningen på det med ansökningen
avsedda området i dess helhet och därvid genom fällning av träd
å även de fastigheter, vilkas ägare ej därtill givit tillstånd, tillfogat
dessa skada. Justitieombudsmannen kunde ej finna annat än att
Bagger-Jörgensen redan genom detta sitt åtgörande att överhuvud
låta förrättningen med därav med nödvändighet följande intrång
övergå mark, vars ägare därtill icke lämnat sitt samtycke, överskridit
sin lagliga befogenhet och att han därigenom i utövandet av
sin tjänst såsom distriktslantmätare gjort sig skyldig till oförstånd
av sådan art, att han därför ej kunde undgå ansvar.

Men även om det, mot vad justitieombudsmannen ovan gjort
gällande, skulle anses, att på grund av det omförmälda stadgandet
i 42 § skiftesstadgan de enskilda fastighetägarna icke ägt förhindra
Bagger-Jörgensen från att å deras ägor vidtaga de åtgärder, som
erfordrats för triangelmätningens behöriga utförande, ansåge justitieombudsmannen
dock, att i allt fall ur nämnda paragraf icke kunde
hämtas stöd för Bagger-Jörgensens företag att å de fastigheter,
varom i målet vore fråga, verkställa trädfällning i den omfattning,
som enligt handlingarnas föranledande därå förekommit. Det kunde
visserligen ifrågasättas, huruvida den därigenom åstadkomna skadan
verkligen vore så vittomfattande, som av fastighetsägarna gjorts gällande;
såsom faktiskt stode dock kvar, att gator i skogen upphuggits
på hundratals meters längd och till en bredd av ända till nio me -

1920 -

ter, att å egendomen Östra Yttringe avverkats mellan femhundra
och sexhundra träd och å Aktiebolaget Lidingö villastads område
över tvåtusen träd och att å villaegendomen Willielmshöjds inhägnade
parkområde fällts åtminstone fyra träd.

Av ordalagen i 42 § skiftesstadgan framginge otvetydigt, att
det intrång, varom där talades, tänkts vara av endast obetydlig art
och grad och att för varje fall intrånget ej finge göras större, än
som oundgängligen befunnits nödvändigt för den ifrågakomna förrättningens
utförande. Jämförde man det nämnda lagrummet med
dels 40 § i skiftesstadgekommitténs förslag till lag om skifte av jord
och dels 2 kap. 12 § i skifteslagstiftningskommissionens förslag till
lag om delning av jord å landet, vilka båda paragrafer var för sig
motsvarade 42 § skiftesstadgan, syntes det också, att såväl kommittén
som kommissionen, vilka icke kunde antagas hava åsyftat att
föreslå någon inskränkning i den rätt, som gällande lag medgåve
en förrättningsman i nu ifrågavarande hänseende, velat uttryckligt
framhålla, att intrånget ej finge göras större, än som funnes erforderligt
för förrättningen. Detta läge också i sakens natur; det vore
icke rimligt, att en fastighetsägare skulle vara pliktig att mot sin
vilja tåla annat eller större intrång å sin fastighet än det, som verkligen
vore absolut nödvändigt för det avsedda ändamålet. För övrigt
kunde anmärkas, att intetdera av de nämnda förslagen talade om
skogsgators upphuggande utan endast om »att övergå ägor eller
anbringa märken eller signaler» ävensom att det sistnämnda förslaget
mnehölle uttryckligt förbud mot skadegörelse å eller fällning
av träd i trädgård, annan plantering eller park utan ägarens medgivande.

Nu uppstode frågan: hade för utförandet av triangelmätningen
det varit erforderligt att verkställa trädfällning i den omfattning
som skett? Ändamålet med trädfällningen hade varit erhållandet
av nödiga ansedda siktlinjer vid mätningen. Ostridigt vore, att dylika
siktlinjer kunnat erhållas ej blott genom upphuggandet av gator
i skogen utan även genom uppförandet av torn till erforderlig
höjd och till erforderligt antal ävensom att genom användandet av
torn trädfällningen kunnat, om också ej alldeles undvikas, så dock
i betydlig mån inskränkas. Bagger-Jörgensen hade i målet icke påstått,
att metoden med torn icke kunnat användas; han sade sig

1920 -

hava vält den av honom använda metoden mod upphuggna gator,
enär han trott, att den »skulle slå bäst ut».

I saknad av sakkunskap på det ifrågavarande området kunde
justitieombudsmannen givetvis icke fälla något självständigt omdöme,
om den ena eller andra metoden varit att föredraga. Vid övervägande
emellertid av de olika uttalanden i frågan, som gjorts av de
i målet börda sakkunniga, hade justitieombudsmannen fått den bestämda
uppfattningen, att användandet av metoden med torn givit
ett resultat, som icke blivit mindre tillfredsställande än det genom
siktlinjernas förläggande på marken vunna. Vad byggnadsnämndens
kontrollant vid förrättningen, professoren Rosén, yttrat därom, att
med den sistnämnda metodens användande den fördel vunnits, att
triangelmätningens tillgodogörande för den senare kommande anslutningen
av polygonlinjer och andra mätningsarbeten väsentligt underlättats,
funne justitieombudsmannen icke vara utslagsgivande.

Då det således finge anses utrett, att ett lika gott resultat kunnat
vinnas genom användandet av metoden med tornbyggnader, vilken
metod, såsom ovan nämnts, skulle föranlett betydligt mindre
skadegörelse än som nu skett — och skadegörelsen borde bedömas
efter förhållandena, då skadan skedde, och icke vid tidpunkten för
meddelandet av häradsrättens utslag — ansåge justitieombudsmannen,
att Bagger-Jörgensen på grund av såväl ordalagen i som andemeningen
med den av honom åberopade 42 § i skiftesstadgan haft
skyldighet att välja den nämnda metoden. Då båda de ifrågasatta
metoderna, att döma av de sakkunigas uttalanden, syntes likvärdiga,
kunde det icke få bero på förrättningsmannens godtycke, vilken av
dem som användes. Och ännu mindre kunde det anses behörigt
att, såsom i förevarande fall uppenbarligen skett, frågan av förrättningsmannen
avgjordes med hänsyn till den större eller mindre
kostnad, den ena eller andra metoden medförde för den, som begärt
förrättningen.

På grund av vad justitieombudsmannen sålunda anfört kunde
han ej underlåta att anse, att Bagger-Jörgensen vid förrättningens
utförande icke, såsom det för varje fall enligt det av honom åberopade
lagrummet ålegat honom, tillsett, att träd icke onödigt nedhögges
på de fastighetsägares mark, vilka icke lämnat sitt medgivande
till skadegörelsen; och hade han således, även under den nu
antagna förutsättningen, att lagrummet vore tillämpligt å förrätt —

1920 —

ning av förevarande slag, visat ett sådant oförstånd i tjänsten, att
detsamma icke kunde eller borde lämnas utan beivran. BaggerJörgensen
både vid företagandet av förrättningen icke ådagalagt
den varsamhet och försiktighet, som man i allmänhet kunde fordra
av en ämbetsman och som varit så särskilt av nöden i föreliggande
fall, där han velat hämta stöd för sina åtgöranden i ett lagrum,
vars tillämplighet överhuvud kunnat av fastighetsägarna med största
fog dragas i tvivelsmål. Justitieombudsmannen fäste därvid mindre
avseende vid de felhuggningar av större eller mindre omfattning,
som kunde hava förekommit; det avgörande för justitieombudsmannen,
då han gjorde gällande, att Bagger-Jörgensen gjort sig skyldig
till tjänstefel i nu ifrågavarande hänseende, vore det, att denne vid
utförandet av förrättningen, utan att giltiga skäl därtill förelegat,
valt en metod, som föranlett skadegörelse i betydligt högre grad,
än förhållandet blivit, därest den andra ifrågasatta metoden kommit
till användning.

Beträffande frågan, huruvida det ofta nämnda lagrummet, 42 §
skiftesstadgan, vore tillämpligt på mätningar å annans mark för
triangelmätning, ansåge justitieombudsmannen sig såsom tillägg till
vad han därom ovan anfört böra fästa uppmärksamheten på nedan
återgivna uttalande av 1917 års lantmäterikommission i dess den
80 november 1918 avgivna betänkande med förslag till mätningsförordning.
I de allmänna motiven till förslaget under rubriken
»Rätt att beträda mark» redogjorde kommissionen för därom gällande
eller föreslagna bestämmelser och yttrade i fortsättningen:

»I likhet med (lantmäteri)styrelsen finner kommissionen en reglering
i omförmälda hänseende av nöden. Kommissionen förmenar
emellertid, att stadgande härom ej bör upptagas i förslaget till mätningsförordning.
Oavsett den reglering härutinnan, som kan antagas
komma att ske i samband med den nya lagstiftningen om delning
av jord å landet, lära föreskrifter ur angivna synpunkt befinnas
erforderliga. Kommissionen vill sålunda erinra, att förslaget
(till mätningsförordning) omfattar en del mätningsarbeten, som icke
kunna anses hänförliga under bestämmelserna i gällande skiftesstadga
eller lag om fastighetsbildning i stad, och efter allt att döma ej
heller komma att bliva föremål för reglering i samband med den
ifrågasatta lagstiftningen om delning av jord å landet, exempelvis
mätningar å annans mark för triangelmätning i stad eller på landet.

— 1920 —

Emellertid håller kommissionen före, att en normering härutinnan
icke kan ske i den ordning, som ifrågasattes med avseende å förslaget
till mätningsförordning. Ett utstakande av gränserna för befogenheten
att utan särskilt lov av vederbörande ägare eller innehavare
av jord företaga arbeten, som nyss sagts, måste enligt kommissionens
förmenande ske i civilrättsligt giltig form, på sätt ock
skett i ovanberörda paragrafer i lagen om fastighetsbildning i stad.»

Då kommissionen i 1 § av förslaget till mätningsförordning begränsat
densamma att avse mätningar, som utfördes av lantmätare
eller mätningsman i stad eller samhälle på grund av för dessa
tjänstemän gällande bestämmelser eller av annan person på grund
av förordnande enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad,
torde av ordalagen i kommissionens förestående uttalande, vilket
icke gjorde något undantag för av en distriktslantmätare efter förordnande
av Kungl. Maj:ts befallningshavande utförda mätningar för
triangelmätning, icke kunna utläsas något annat, än att kommissionen
därigenom gjort sig till målsman för den uppfattningen, att ej
heller dylika mätningar vore hänförliga under bestämmelserna i gällande
skiftesstadga och således ej heller under dess 42 §. Justitieombudsmannen
funne detta kommissionens uttalande anmärkningsvärt
med hänsyn jämväl därtill, att det betänkande, vari uttalandet
förekomme, voro utan reservation undertecknat av bland andra
Bagger-J örgensen.

Även målsägande^ hava fullföljt talan i målet.

Besvären äro på hovrättens prövning beroende.

3. Verkställande av obehörig protest av notarius publieus.

1918 och 1919 års ämbetsberättelser innehålla (sid. 91 o. f.
samt sid. 16) redogörelse för ett av justitieombudsmannen Petrén
efter klagomål av kammarskrivaren vid tullkammaren i Lund J. S.
Fredlund emot notarius publieus därstädes vice häradshövdingen O.
Heyden anbefallt åtal, för det han i egenskap av notarius publieus
på begäran av handelsbolaget med firma C. Hildisch J:or & C:o hos
tjänstförrättande kammarskrivaren N. H. Holmberg samt t. f. stadsfiskalen
J. Sandblad nedlagt protest mot att beslag skedde av ett

— 1920 —

parti av handelsbolaget för kontrollbehandling i och för export anmält
parti skinn och förbehållit handelsbolaget rätt till ansvarsoch
skadeståndstalan, ävensom för det han genom sitt uppträdande
i övrigt vid det tillfälle, då protesten avgavs, visat oförstånd i
tjänsten.

Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Lund, där åtalet
anställdes, genom utslag den 15 oktober 1917 jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen, jämförd med 11 § kungl. stadgan den 6 oktober 1882
angående notam publicibefattningen, dömt Heyden för oförstånd i
tjänsteutövning till böter 50 kronor samt förpliktat honom att gottgöra
statsverket vad av allmänna medel utgivits eller kunde komma
att utgivas såsom ersättning till de i målet hörda vittnena.

Redogörelsen utvisar tillika, att hovrätten över Skåne och Blekinge,
varest å ömse sidor anförts besvär, genom utslag den 5 april
1918 på det sätt ändrat rådhusrättens utslag, att straffet för vad
rådhusrätten funnit ligga Heyden till last bestämdes till 250 kronors
böter, ävensom att Heyden hos Kungl. Maj:t anfört besvär över hovrättens
utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 4 april 1919 ej funnit skäl
att göra ändring i hovrättens utslag. (N. J. A. sid. 177.)

4. Felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål.

I 1918 och 1919 års ämbetsberättelser (sid. 127 o. f. och sid.
18 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen Petrén efter
klagomål av poliskonstapeln P. A. Westman i Örnsköldsvik emot
dåvarande kronofogden i Skellefteå fögderi Alarik Dalqvist anbefallt
åtal, därvid justitieombudsmannen framhöll, att, sedan Westman i
november 1911 till Dalqvist för verkställighet överlämnat en av
Svea hovrätt den 10 november 1911 meddelad dom i mål mellan
Westman, å ena, samt fiskaren Johan Wikberg, Johanna Forsman
och Anders Larsson, alla i Lövånger, i egenskap av stärbhusdelägare
efter avlidna sjuksköterskan Katarina Margreta Wik, å andra sidan,
genom vilken dom Wikberg och hans medparter förpliktats att, en
för alla och alla för en, till Westman utgiva 826 kronor 60 öre
jämte ränta och ersättning för rättegångskostnad, Dalqvist genom

- 1920 —

oförstånd förorsakat, att utsökningsärendet icke blivit avslutat förrän
i januari 1916.

Redogörelsen utvisar vidare

att landsfogden Bertil Helleberg, vilken förordnats att vid vederbörlig
domstol utföra åtalet, vid rådhusrätten i Skellefteå yrkat ansvar
å Dalqvist dels för det Dalqvist uraktlåtit att, så snart gällande
moratorium upphört, föranstalta om försäljning av den Wikberg tillhöriga,
redan den 8 december 1911 i utsökningsärendet utmätta
hemmansdelen V256 mantal n:r 7 Uttersjön i Lövångers socken, dels
för det Dalqvist, sedan han utlyst exekutiv auktion å nämnda fastighet
till den 21 juni 1915, vid auktionstillfället på Wikbergs framställning
inställt auktionen, dels ock för det Dalqvist gjort sig skyldig
till stort dröjsmål med vidtagande av vad på honom ankommit
i anledning av de besvär, Larsson hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
anfört däröver, att Dalqvist i det omförmälda utsökningsärendet
utmätt den Larsson tillhöriga lägenheten Tjärnbacka n:r 1;
att Westman vid rådhusrätten fordrat ersättning;
att Dalqvist under åren 1904—1916 varit kronofogde i Skellefteå
fögderi samt därunder varit bosatt i Skellefteå;

att fögderiet omfattat bland annat Lövångers socken, vilken
lydde under Nysätra tingslags häradsrätts domvärjo;

samt att rådhusrätten, sedan antecknats, att Dalqvists åtgärd
att inställa den till den 21 juni 1915 utlysta exekutiva auktionen
å utmätta xj256 mantal n:r 7 Uttersjön ägt rum i Lövångers sockenstuga,
genom utslag den 21 juni 1915 dels avvisat åtalet beträffande
inställandet av auktionen, enär detta ägt rum utom rådhusrättens domvärjo,
och dels för vad i övrigt lagts Dalqvist till last dömt honom
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 1 § samma
lag, till böter 200 kronor samt att till Westman utgiva ersättning.

Av redogörelsen framgår vidare, att Dalqvist i Svea hovrätt
anfört besvär över rådhusrättens utslag.

Hovrätten har genom utslag den 6 juni 1919 yttrat att, enär
Dalqvist dels genom att icke utlysa auktion å förenämnda från Wikberg
utmätta fastighet förrän den 20 maj 1915, vilket dröjsmål
emellertid, enligt vad utredningen i målet gåve vid handen, föranletts
av missuppfattning hos Dalqvist angående innebörden av en
Kungl. Maj:ts dom den 13 juli 1914, dels ock genom dröjsmål att

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

delgiva Westman och avgiva yttrande över omförmälda av Larsson
hos Kung]. Maj:ts befallningshavande anförda besvär över den av
Dalqvist den 19 oktober 1914 företagna utmätningen visat oförstånd
och försummelse i tjänsten, ty och då vad Dalqvist sålunda läge till
last med hänsyn till omständigheterna i målet måste anses utgöra
fortsättning av en och samma tjänsteförseelse, prövade hovrätten
rättvist på det sätt ändra rådhusrättens utslag i ansvarsfrågan, såvitt
talan blivit härutinnan fullföljd, att Dalqvist för ifrågavarande
förseelse jämlikt 25 kap. 17 §, jämförd med 4 kap. 3 §, allt strafflagen,
dömdes att bota 50 kronor. Vidkommande Westmans i målet
förda talan om ersättning för ränteförlust, så enär mot Dalqvists i
hovrätten gjorda bestridande Westman ej utrett, om eller i vad mån
Westman genom Dalqvists ifrågakomna förfarande gått förlustig
ränta å det av Westman uppgivna belopp 375 kronor, prövade hovrätten
rättvist att, med ändring av överklagade utslaget i denna
del, ogilla Westmans härutinnan framställda yrkande. Beträffande
Westmans anspråk på ersättning för kostnaderna hos justitieombudsmannen
så enär det av Westman i sådant hänseende fordrade belopp,
100 kronor, finge anses skäligt, bleve rådhusrättens utslag i
vad därigenom Dalqvist ålagts att till Westman utgiva sistnämnda
belopp, av hovrätten fastställt. Hovrätten funne ej skäl att göra
ändring i rådhusrättens utslag, i vad därigenom Dalqvist ålagts
att ersätta Westman vad denne visade sig hava utgivit i lösen för
rådhusrättens protokoll i målet. Westman, som fordrat ersättning
för kostnaderna å målet i hovrätten, skulle själv vidkännas samma
kostnader.

Över hovrättens utslag har Dalqvist anfört besvär hos Kungl. Maj:t.

Med anledning av vad som i målet förekommit och då vidare
dröjsmål med åtalets utförande icke syntes mig böra förekomma,
anmodade jag Helleberg att, i enlighet med den av min företrädare
utfärdade instruktion vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra
åtal mot Dalqvist för vad denne låtit komma sig till last genom
att utan laga skäl inställa den ifrågavarande auktionen i Lövångers
sockenstuga. För min del biträdde jag min företrädares mening,
att Dalqvist genom att, på sätt i instruktionen närmare angåves,
inställa auktionen visat oförstånd i tjänsten, men med hänsyn
till vad under målet framkommit ansåge jag mig icke böra vidhålla

— 1920 —

att, såsom förut anmärkts, tjänsteförseelsen skett under försvårande
omständigheter.

Sedan Helleberg i enlighet härmed ställt Dalqvist under tilltal
vid Nysätra tingslags häradsrätt, har häradsrätten i beslut den 23
oktober 1919 anfört, att häradsrätten hade av handlingarna inhämtat,
att Helleberg vid rådhusrätten i Skellefteå anhängiggjort mål
mot Dalqvist med yrkande om ansvar å denne för, jämte annat,
det förfarande, som i förevarande mål lagts Dalqvist till last; att
efter det rådhusrätten i det sålunda anhängiggjorda målet meddelat
utslag, vari rådhusrätten förklarat sig obehörig att till prövning upptaga
åtalet, såvitt avsåge berörda förfarande, Dalqvist fullföljt talan
mot samma utslag under yrkande, att åtalet måtte till alla delar
ogillas; samt att målet för närvarande vore på Kungl. Maj:ts prövning
beroende; och som förevarande mål icke borde till avgörande
företagas, pinan slutligt utslag fallit i det vid rådhusrätten anhängiggjorda
målet; förklarades målet vilande, tills part med företeende
av Kungl. Maj:ts utslag i det vid rådhusrätten anhängiggjorda målet
anmälde förevarande mål till ny handläggning. Kungl. Maj:t
skulle genom ordförandens försorg underrättas såväl om målets anhängiggörande
som om vilandeförklaringen.

De av Dalqvist hos Kungl. Maj:t anförda besvären, äro på
Kungl. Maj:ts prövning beroende.

5. Utmätning för böter, ådömda genom häradsrätts icke laga kraft

vunna utslag.

1919 års ämbetsberättelse (sid. 39 o. f.) redogör för ett av
tjänstförrättande justitieombudsmannen Wihlborg efter klagomål av
Carl Nilsson i Hämnäs emot tillförordnade kronolänsmannen Oscar
Almqvist anbefallt åtal för det han, sedan Nilsson genom Nordmarks
häradsrätts utslag den 10 april 1917 dömts till böter, hos Nilsson
verkställt utmätning för böterna, oaktat Nilsson hos Svea hovrätt
anfört besvär över utslaget.

Av redogörelsen framgår, att häradsrätten, varest åtalet anhängiggjorts,
genom utslag den 20 december 1918 jämlikt 25 kap.

— 1920 -

17 och 21 §§ strafflagen, jämförda med 2 kap. 17 §§ samma lag,
dömt Almqvist till böter 200 kronor. Därjämte ålades Almqvist
gottgöra Nilsson med av denne uti målet fordrade 182 kronor 15
öre jämte vad Nilsson utgivit i stämpel och lösen för häradsrättens
protokoll och utslag i målet.

Sedan Almqvist i Svea hovrätt anfört besvär över häradsrättens
den 20 december 1918 meddelade utslag, har hovrätten i utslag den
3 juni 1919 anfört:

Hovrätten funne väl i målet vara utrett, att Almqvist vid utmätningstiflfället
erhållit upplysning om att häradsrättens omförmälda
den 10 april 1917 meddelade utslag blivit av Nilsson överklagat,
men att Almqvist icke desto mindre befordrat utslaget till
verkställighet. Därigenom hade Almqvist gjort sig förfallen till ansvar
jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen för oförstånd i
tjänsten, men med hänsyn till beskaffenheten av det fel, Almqvist
sålunda låtit komma sig till last, prövade hovrätten skäligt på det
sätt ändra häradsrättens utslag i ansvarsfrågan, att beloppet av de
böter, vartill Almqvist i målet gjort sig förfallen, bestämdes till
allenast 100 kronor. Vidkommande av Nilsson mot Almqvist i målet
framställda ersättningsanspråk funne hovrätten ej skäl göra annan
ändring i häradsrättens utslag, än att det belopp, Almqvist i
sådant hänseende skulle till Nilsson utgiva, bestämdes till 150 kronor.

Från hovrättens beslut var hovrättsrådet Gfrönwall i så måtto
skiljaktig, att han anförde:

»Jag finner väl det icke vara mot Almqvists bestridande i målet
styrkt, att vid ifrågavarande utmätningsförrättning för Almqvist företetts
bevis därom att häradsrättens den 10 april 1917 meddelade
utslag blivit hos hovrätten överklagat, men enär av hörda vittnens
berättelser jämte vad övrigt i målet förekommit måste anses framgå,
att vid utmätningstillfället fällts yttrande antingen av Nilsson eller
dennes son Nils Karlson av innebörd, att talan mot utslaget blivit
förd, ty och som vid sådant förhållande Almqvist icke bort företaga
utmätningsförrättningen, förrän han förvissat sig om, att utslaget
vunnit laga kraft, alltså och med avseende å i målet förekomna
omständigheter finner jag skäligt att på det sätt ändra häradsrättens
utslag i ansvarsfrågan, att Almqvist för av honom sålunda visat oförstånd
i tjänsten jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen fälles

— 1920 —

att bota 25 kronor. T ersättningsfrågan är jag ense med hovrättens
övriga ledamöter.»

Almqvist har anfört besvär över hovrättens utslag hos Kungl.
Maj:t, och äro besvären på Kungl. Majtts prövning beroende.

6. Obehörigt beslagtagande av tryckt skrift.

I en hit insänd klagoskrift påkallade redaktören Andreas Johnsson
i Luleå justitieombudsmannens ämbetsåtgärd mot polisuppsyningsmannen
J. E. Berglund i Boden, för det denne skulle hava hos
agenten Oskar Pettersson därstädes obehörigen beslagtagit ett flertal
exemplar av en icke åtalad eller konfiskerad ströskrift med rubrik:
»Några revolutionära sånger utgivna av Ungsocialistiska partiet.»
Ett exemplar av nämnda ströskrift, vilket innehöll fyra dikter, nämligen:
»Arbetets söner», »Internationalen», »Tiggarnes fosterland»
och »Socialisternas marsch», var vidfogat klagoskriften.

Angående de närmare omständigheterna vid skriftens beslagtagande
hänvisade klaganden till en i tidningen »Norrskensflamman»
för den 24 februari 1915 intagen artikel under rubrik: »Bodenpolisen
åter i farten». I artikeln uppgavs, att ovannämnde Oskar Pettersson
den 22 berörda februari underkastats ett timslångt förhör på
poliskontoret i Boden, därvid han, efter att hava fått redogöra för
sina levnadsomständigheter, hotats med varning för lösdriveri och
med stämning för olovlig handel. Oaktat Pettersson icke på något
sätt förbrutit sig och polismyndigheten således icke rimligen haft
rätt att bestämma över hans vistelseort, hade han därefter blivit
uppmanad att fortast möjligt lämna Boden. En stund efter det
Pettersson lämnat poliskontoret, hade Berglund jämte två namngivna
polismän företagit husvisitation i Petterssons bostad å »kafé Kiruna»
i Boden, därvid de lagt beslag på ett antal exemplar av omförmälda
ströskrift. Beträffande anledningen till denna åtgärd hade Berglund
sedermera för en medarbetare i tidningen uppgivit, att ifrågavarande
skrift 14 dagar tidigare konfiskerats i Stockholm. Emellertid vore
beslaget enligt tidningens mening ett oförsynt övergrepp från polisens
sida och särskilt anmärkningsvärt ur den synpunkten, att tre
av de sånger, vilka däri innehöllos, nämligen »Arbetets söner», »In —

1920 —

ternationalen» och »Socialisternas marsch» i över 30 år sjungits av
den socialdemokratiska rörelsens anhängare på arbetarmöten landet
runt och att den fjärde i sånghäftet intagna dikten »Tiggames
fosterland», författad av skalden Ossian-Nilsson, ansetts oantastlig,
då den på sin tid utkom i en av hans diktsamlingar.

I anledning av berörda klagomål infordrades yttrande från polisuppsyningsmannen
Berglund, vilken i avgiven förklaring anförde,
bland annat, följande:

Berglund hade ovanberörda den 22 februari emottagit anmälan
därom, att en kringvandrande person vore sysselsatt med att i Bodens
municipalsamhällo och kringliggande byar bland befolkningen,
såväl den militära som den civila, utdela med kvarstad belagda
antimilitaristiska ströskrifter. Personen i fråga, som vid verkställd
efterspaning anträffats, hade befunnits vara förre typografen Oskar
Pettersson från Laholm, som vistats i Boden sedan slutet av januari
månad 1915 utan att innehava annan sysselsättning än att upptaga
order på fotografiska förstoringar och sprida ungsocialistisk litteratur.
Att Pettersson underkastats förhör å poliskontoret, hade skett
ej endast för utrönande, vilka skrifter han utspritt, utan även i och
för undersökning, huruvida Pettersson, som icke mindre än fyra
gånger och senast den 24 augusti 1910 i Södertälje varnats för lösdriveri,
även här borde behandlas såsom lösdrivare. Pettersson hade
vid förhöret uppgivit, bland annat, att han av ungsocialistiska föreningen
i Boden för spridning mottagit ett antal exemplar av ovannämnda
ströskrifter, varav han utdelat en del. När Pettersson efter
förhörets slut avlägsnat sig, hade han på Berglunds anmodan till
denne lämnat ett exemplar av ströskriften, som vid närmare granskning,
enligt Berglunds uppfattning, befunnits innehålla uppmaning
till brottsliga handlingar. Därmed åsyftade Berglund innehållet, i
sista versen i sången »Internationalen», vilken vers för övrigt icke
funnes i den ursprungliga sången med detta namn. Med vetskap
om, att skriften å en del andra garnisonsorter indragits, hade Berglund
underrättat vederbörande militärbefälhavare, att skriften även
utspritts i Boden, varefter denne förklarat, att de exemplar av
nämnda skrift, som därefter anträffades, skulle kvarhållas, intill dess
justitieministerns ombud i Luleå prövat den framställning om skriftens
indragning, som omedelbart komme att göras. Pettersson, som

— 1920 —

därefter ånyo eftersökts, hade anträffats å Kungsgatan i Boden, medhavande
35 exemplar av ströskriften. Dessa hade han efter ankomsten
till sin bostad, dit även Berglund begivit sig, på anmodan
överlämnat till denne. Då Pettersson bland militärer och å platser,
där militärer voro förlagda, demonstrativt utspritt ströskriften, vars
innehåll torde vara brottsligt, ansåge Berglund sin åtgärd att, sedan
framställning om indragning skett, förhindra skriftens vidare spridning
vara fullt befogad, i all synnerhet som sådant påyrkats av
vederbörande militärbefäl. Berglund hemställde på grund av det
anförda, att klagoskriften, som torde hava tillkommit utan ringaste
kännedom om verkliga lörhållandet, måtte lämnas utan avseende.

Vid Berglunds förklaring fanns i styrkt avskrift fogad en till
kommendanten i Boden ställd, den 24 februari 1915 dagtecknad
skrivelse från chefens för justitiedepartementet ombud i Luleå Harald
Wallin, vilken däri meddelade, att han på därom gjord framställning
förordnat om indragning av bland annat ifrågavarande vid
truppförbanden i Boden anträffade ströskrift.

Till bemötande av vad Berglund i sin förklaring anfört framhöll
klaganden i ingivna påminnelser, att Berglund näppeligen ägde
nödiga förutsättningar att bedöma, huruvida något brottsligt förekomme
i den ifrågavarande skriften eller icke. I varje fall vore
han icke i egenskap av polisuppsyningsman befogad att lägga beslag
på skrift, som han funne brottslig. För att en sådan befogenhet
skulle föreligga, erfordrades, att skriften förut varit belagd med
kvarstad eller åtalad, men då beslaget skedde, var intetdera fallet.
Huruvida skriften indragits vid några garnisonsorter, hade klaganden
sig ej bekant, men vad han med bestämdhet visste vore,
att den vid tiden för beslagläggandet ej indragits vid Bodens garnison,
utan hade detta inträffat först sedan Berglund hos vederbörande
militärbefälhavare framställt begäran därom. Beslaget hade
ägt rum den 22 februari, och förordnandet om indragningen hade
utfärdats den 24 februari. Vid beslagläggandet hade sålunda skriften
icke varit belagd med kvarstad, ej heller hade då något förordnande
om indragning ägt rum. Vidare ville klaganden påpeka, att
beslaget gjorts i Petterssons bostad, kafé Kiruna, beläget inom municipalsamhället
och sålunda utanför Bodens garnison. Klaganden vidhölle
sitt yrkande om vidtagande av erforderliga åtgärder mot Berglund.

— 1920 -

I ytterligare avgivet yttrande anförde Berglund, att det vore på
grund av bestämmelserna i 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen,
som han, sedan kommendanten i Boden förklarat, att ströskriften i
fråga icke finge spridas bland militärer, förrän den bleve underställd
chefens för justitiedepartementet ombuds prövning, fråntagit Pettersson
de exemplar därav, som denne innehade, och icke, såsom
klaganden förmenat, på den grund att Berglund själv funnit innehållet
i dem brottsligt. Att Berglund icke ägde befogenhet att belägga
en skrift med kvarstad utan förordnande från högre myndighet,
hade han sig väl bekant men ansåge det vara sin skyldighet
att förhindra spridning av försvarsfientliga skrifter inom truppernas
förläggningsort, då, såsom i detta fall skett, konnnendanten meddelat,
att framställning om skriftens indragning skulle utverkas på
grund av dess spridning bland trupperna. Pettersson, som vid flera
tillfällen dagarna före skriftens indragning spritt densamma vid de
i Boden förlagda truppförbanden ävensom utdelat den till militärer
och civila i Bodens samhälle och kringliggande byar, varest vid
denna tid militärer ur de till Boden kommenderade truppförband
jämväl varit förlagda, hade, såsom Berglund i sin första förklaring
framhållit, anträffats å Kungsgatan därstädes, medhavande ett antal
exemplar av ifrågavarande skrift. Enär han då varit sysselsatt med
skriftens spridande bland promenerande å gatan, till största delen
manskap från de i Boden förlagda truppförbanden, hade Berglund
anmodat honom att till Berglund överlämna samtliga exemplar, då
desamma icke finge spridas, förrän närmare beslut erhållits. För
att åtgärden emellertid icke skulle väcka onödig uppmärksamhet,
hade Berglund emottagit exemplaren, vilka i närvaro av andra personer
godvilligt lämnats först efter ankomsten till Petterssons invid
gatan belägna bostad. Någon husvisitation hos Pettersson hade icke
företagits. Att i ett fall som detta förhindra vidare spridning genom
att omhändertaga skrifterna, oaktat utspridaren icke vistades vid
något av de till platsen förlagda regementena, ansåge Berglund vara
fullt lagligt. Det av honom åberopade lagrummet med däri innefattade
bestämmelser om åtgärder för hindrande av spridning utav
en vid trupp anträffad skrift av den i lagrummet angivna beskaffenhet,
borde enligt Berglunds mening tolkas så, att med ordet »trupp»
förstodes truppens förläggningsort och icke endast kasernområdet
eller lägret eller den plats, där truppen vore uppstäld eller tiUfälligt —

1920 —

vis uppohölle sig. Efter att hava erinrat därom, att Boden vore
förläggningsort för Norrbottens regemente, Bodon-Karlsborgs artilleriregementes
andra bataljon, Bodens ingenjörskår och Norrlands artilleriregementes
detachement i Boden, framhöll Berglund, hurusom
enligt vissa angivna stadganden i tjänstgöringsreglementet för armén
viss militär personal ägde rätt att under fritid, utan att begära särskilt
tillstånd därtill, vistas var som hälst inom förläggningsorten
och att övrig militär personal, enligt Berglund lämnat meddelande,
av vederbörande kompanichef i regel beviljades begärd permission
under fritid inom förläggningsorten. Följaktligen uppehölle sig i
Boden så gott som alltid militär personal, viss tid av dagen i mycket
stor utsträckning, så mycket mer som vid den tid, varom här vore
fråga (februari 1915), värnpliktiga voro inkallade till tjänstgöring
enligt § 28 värnpliktslagen. Såsom Berglund i sin förut ingivna
förklaring framhållit, föreko mme i ströskriften sången »Internationalen»,
vars sista vers, börjande med ordet »Regeringarna», enligt
Berglunds uppfattning innehölle uppmaning till brottsliga handlingar.
För att visa, att denna vers icke återfunnes i den ursprungliga
sången »Internationalen», bifogade Berglund ett av socialdemokratiska
arbetarpartiet utgivet sånghäfte med titel »Socialistisk sångbok», uti
vilket i översättning fanns intagen den av E. Pottier författade dikten
»Internationalen», däri nyssnämnda vers befanns icke förekomma.

Tillika bifogade Berglund dels avskrift av tryckfrihetskommitterades
skrivelse till chefens för justitiedepartementet ombud i Luleå
den 8 april 1915, vilken skrivelse innehöll underrättelse om tryckfrihetskommitterades
beslut, att Wallins förutnämnda förordnande
om indragning av ifrågavarande skrift skulle äga bestånd, dels ock
intyg av fästningspolisen i Boden E. Wennerholm, av innehåll att
denne den 22 februari 1915 iakttagit Pettersson, sysselsatt med utdelning
av nämnda ströskrift, samt att Pettersson även till Wennerholm
lämnat ett exemplar av densamma.

Uti ånyo avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat
följande:

Berglund hade ej styrkt, att kommendanten i Boden förklarat,
att skriften icke finge spridas inom truppen, intill dess förordnande
om indragning utverkats, eller ålagt polisuppsyningsmannen att förhindra
dess spridning. Men även om kommendanten vidtagit åtgärd

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

för hindrande av skriftens spridande inom truppen, syntes det orimligt,
att orden »inom truppen» i detta fall skulle hava så vidsträckt
betydelse, att detta förbud även gällde för det utom garnisonen
liggande samhället. Berglund hade ju själv i sin skrivelse uppgivit,
att Pettersson anträffats å Kungsgatan i Boden, spridande den ifrågavarande
skriften. Att sätta likhetstecken mellan »inom truppen»
och Kungsgatan i Boden vore ändock, syntes det klaganden, en allt
för godtycklig tolkning av lagen. Såsom skäl för sitt tillvägagångssätt
hade Berglund framhållit, att bland de promenerande på gatan
befunno sig manskap från de i Boden förlagda truppförbanden.
Genom Berglunds vidsträckta tolkning skulle således en polis på
vilken plats som hälst, där en militär råkade uppenbara sig, äga
rätt att beslaglägga en skrift, fastän denna icke vore belagd med
kvarstad eller indragen utan endast anmäld för indragning. Följden
härav skulle bliva, att en daglig tidning, vars spridning inom truppen
militärbefälet ansåge sig böra hindra, skulle kunna av polismyndigheterna
förbjudas att spridas på andra orter och framförallt
på den ort, intill vilken militär vore förlagd. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle emellertid strida mot tryckfrihetsförordningen. I
de fall, där indragningar enligt samma förordnings förutnämnda bestämmelser
förekommit, hade dessa endast gällt platsen för vederbörande
militärförläggning och icke den därintill gränsande staden,
något som visade, att orden »inom trupp» ej kunde tolkas så, som
Berglund velat göra gällande.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Petrén Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Berglund.

I en för åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets utförande
anförde justitieombudsmannen följande:

§ 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen innehölle, såvitt vore i
fråga, följande: Anträffas vid trupp skrift, vilken uppenbarligen
åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, må,
evad skriften synes straffbar eller icke, indragning ske av de exemplar
av skriften, som vid truppen anträffas. Den, som vid truppen

— 1920 —

högsta befälet utövar, äger omedelbart vidtaga nödig åtgärd för
hindrande av sådan skrifts spridande inom truppen under tid, som åtgår,
till dess förordnande om indragning kan av honom utverkas. Förordnande
om indragningen meddelas å ort utom Stockholm av
chefens för justitiedepartementet ombud. Förordnandet skall genast
av befälet verkställas, men varde ofördröjligen av den, som meddelat
det, anmält hos tryckfriliotskommittén; och ankomme på kommittén
att pröva, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Berglund hade till stöd för sitt ifrågakomma förfarande åberopat
berörda lagrum. Enligt ovan återgivna tidningsartikel skulle Berglund
visserligen tidigare hava uppgivit, att omförmälda ströskrift 14
dagar före beslagläggandet i Boden blivit konfiskerad i Stockholm,
men denna uppgift, om den nu blivit av Berglund meddelad, hade
under skriftväxlingen hos justitieombudsmannen icke av Berglund
vidhållits och vore uppenbarligen icke heller med verkliga förhållandet
överensstämmande. Det finge sålunda anses vara i ärendet
ostridigt, att skriften vid ifrågavarande tillfälle icke varit med kvarstad
belagd eller konfiskerad, och veterligen hade för övrigt — ehuru
det ej inverkade på sakens bedömande — ej heller sedermera något
beslut därom meddelats eller något åtal för skriftens innehåll anställts.
Vid nu angivna förhållande vore det en uppenbar olaglighet
av Berglund att ändock på sätt som skett beslaglägga skriften. Ovan
åberopade lagrum gåve intet som helst stöd för civil polismyndighet
att ingripa på dylikt sätt. Enligt berörda stadgande finge indragning
ske allenast av de exemplar utav skrift av den i lagrummet
angivna beskaffenhet, som vid truppen anträffades. Indragningens
verkställande och vidtagandet av åtgärder för hindrande av skriftens
spridande inom truppen tillkomme högste befälhavaren för
truppen att ombesörja, och civil polismyndighet hade därmed icke
att skaffa. Anträffades utom truppen sådan skrift hos civil person,
förelåge förty icke någon laglig befogenhet för civil polismyndighet
att beslaglägga skriften.

I nämnda lagrum vore ock stadgat, att högste befälhavaren vid
truppen ägde omedelbart vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan
skrifts spridande inom truppen under tiden, intill dess förordnande om
indragning kunde utverkas. I den till 1906 års riksdag framlagda
propositionen i ämnet, genom vilken hade föreslagits införande av
ifrågavarande mom. 12 i § 4 tryckfrihetsförordningen, hade något

— 1920 -

stadgande av sådant innehåll, som sist åter givits, icke funnits medtaget.
Konstitutionsutskottet hade emellertid funnit detta vara en
brist och hade i sitt utlåtande i denna del anfört följande: »Då

någon tid kan komma att förflyta, innan förordnandet om indragningen
hinner meddelas-----och skriften under denna tid

kan komma att spridas, har det, för att icke ändamålet med ifrågavarande
stadgande må förfelas, synts utskottet vara nödvändigt, att
sådana bestämmelser givas, att den, som vid truppen eller å fartyget
högsta befälet utövar, erhåller rätt att omedelbart vidtaga
nödig åtgärd för hindrande av sådan skrifts spridande inom truppen
eller å fartyget under tid, som åtgår, till dess förordnande om indragning
kan av honom utverkas. I överensstämmelse härmed har
utskottet omformulerat ifrågavarande mom. i den kungl. propositionen.
» (Konstitutionsutskottets utlåtande n:r 9 år 1906 sid. 6.)

Omförmälda stadgande gåve befälhavaren befogenhet att under
tiden, tills förordnandet om indragning meddelats, genom sina underlydande
å kasernområdet eller eljest för militärt ändamål disponerat
område vidtaga åtgärder för hindrande av skriftens spridande
inom truppen. Av berörda stadgande kunde däremot ingalunda,
såsom Berglund förmenat, härledas någon befogenhet för civil polismyndighet
att, på sätt som skett, genom beslagsåtgärd ingripa mot
civil person å plats utanför dylikt område. Även om militärbefälhavaren
på platsen anmodat Berglund att inom municipalsamhället
söka förhindra skriftens spridande hos det militära krigsmanskapet,
fritoge detta icke Berglund från ansvar för den begångna olagligheten;
den civila polismyndigheten hade i sådant fall att själv pröva
och på eget ansvar avgöra, huru långt dess befogenhet sträckte sig.

För att tydliggöra ohållbarheten av den uppfattning av saken,
som av Berglund förfäktats såsom riktig, kunde man såsom exempel
taga de fall, då indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
skedde vid truppförband i Stockholm. Skulle berörda
uppfattning vara riktig, skulle civila polismyndigheten i Stockholm
i sådana fall äga befogenhet att exempelvis i de i nätheten
av truppernas kasernområden belägna försäljningslokaler, där skriften
saluhölles och kunde spridas till det militära manskapet, lägga
beslag å skriften i fråga. Försök att på dylikt sätt tillämpa ifrågavarande
stadgande i tryckfrihetsförordningen hade emellertid veterligen
icke förekommit i Stockholm och icke heller annorstädes. För

— 1920 —

ett sådant förfarande saknades, som sagt, varje stöd i lag. Skillnaden
mellan beläggande med kvarstad och konfiskation, å ena, samt
indragning enligt nyssnämnda lagrum, å andra sidan, vore i förevarande
hänseende, att kvarstad eller konfiskation skulle ske i fråga
om alla anträffbara exemplar av skriften, varemot indragning enligt
§ 4 mom. 12 finge äga rum allenast av de vid resp. trupp anträffade
exemplar av skriften. Indragning av dessa exemplar ålåge och tillkomme
emellertid militär myndighet, men icke den civila polismyndigheten,
vilken icke hade att därmed taga befattning på sätt i
förevarande fall skett. Berglund hade därför överskridit sin befogenhet
genom att beslaglägga omförmälda skrift hos civil person och
därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel, som justitieombudsmannen
icke ansåge sig kunna lämna utan beivran.

Då det Berglund till last lagda förfarandet strede mot tryckfrihetsförordningen,
då vad Berglund till sitt fredande anfört icke
kunde godtagas såsom laga ursäkt, och då Berglund, såvitt av utredningen
framginge, i saken handlat utan uppdrag av överordnad,
således på eget ansvar, uppdrog justitieombudsmannen åt den åklagare,
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande för ändamålet förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Berglund för ovanberörda av honom begångna
tjänstefel samt därvid å honom yrka ansvar efter lag ■ och sakens
beskaffenhet.

I enlighet med det sålunda givna uppdraget blev åtal mot
polisuppsyningsmannen Berglund anställt inför Överluleå tingslags
häradsrätt, som den 14 juli 1919 i målet meddelade följande utslag:

Enär ifrågavarande tryckta skrift, då Berglund fråntagit i målet
omförmälde Oskar Pettersson av denne för utdelning innehavda
exemplar därav, icke varit belagd med kvarstad, och då vad Berglund
till sitt fredande från ansvar åberopat därom, att kommendantens
i Boden med stöd av 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen
fattade beslut om åtgärder för hindrande av ifrågavarande skrifts
spridning vid Bodens trupper, skulle för Berglund medfört befogenhet
till hans berörda åtgärd, icke förtjänade avseende, dömdes Berglund,
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, för oförstånd i tjänsten
att bota 25 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1920 —

7. Fråga om lagligheten av domstols beslut angående utdömande av
vite samt föreläggande av vite för part att avgiva fullständigt svaromål.

Av handlingarna i två genom klagomål av Svenska förlagsaktiebolaget
härstädes anhängiggjorda ärenden inhämtas bland annat följande.

Aktiebolaget P. Herzog & Söner instämde klaganden till Stockholms
rådhusrätt med påstående, att klaganden måtte åläggas att till kärandebolaget
utgiva 134 kronor 53 öre enligt fakturor. Målet handlades vid
rådhusrättens sjätte avdelning. Vid första rättegångstillfället den 11 februari
1915 ingavs å kärandesidan dels till utveckling av käromålet ett räkningssammandrag,
enligt vilket klaganden för Björstedtska skriv- och
handelsinstitutet debiterats under år 1913 i en post enligt faktura 48
kronor 89 öre och under år 1914 i sju poster enligt fakturor tillhopa 85
kronor 64 öre, dels ock till specificering av berörda poster åtta av kärandebolaget
å klaganden utställda räkningar, upptagande under åren 1913 och
1914 av bolaget till nämnda institut levererade stenografiblock, skrivböcker,
kassaböcker m. m. Räkningarnas slutsummor överensstämde med
resp. i sammandraget upptagna belopp. — Av handlingarna framgick, att
»Björstedtska skriv- och handelsinstitutet» var den benämning, under vilken
klaganden sedan flera år bedrivit skolverksamhet.

För svaromåls avgivande anhöll klagandens ombud om uppskov med
målet. Sedan kärandeombudet yrkat, att klaganden måtte vid vite åläggas
att vid nästa rättegångstillfälle fullständigt svara i målet, utsatte rådhusrätten
målet att åter förekomma den 25 februari 1915, då parterna
skulle komma tillstädes, klaganden beredd, vid vite av 25 kronor för
verkställande direktören i bolaget Ossian Ulmstedt, att fullständigt svaromål
avgiva.

Vid andra rättegångstillfället sistnämnda dag förmälte klagandens
ombud, att klaganden medgåve sig hava från kärandebolaget rekvirerat
och bekommit de varor, som under år 1913 påförts klaganden, men att
klaganden redan betalt dessa varor; vad beträffade käromålet i övrigt förklarade
ombudet sig icke kunna för dagen yttra sig samt anhöll för den
skull för fullständigt svaromåls avgivande om fjorton dagars uppskov med
målet. Kärandeombudet yrkade därefter, att det förelagda vitet måtte
utdömas samt att Ulmstedt måtte vid förhöjt vite föreläggas att vid nästa
rättegångstillfälle avgiva fullständigt svaromål.

Genom beslut den 25 februari 1915 fällde rådhusrätten Ulmstedt att
utgiva det genom klagandens underlåtenhet att avgiva fullständigt svaro -

1920 -

mål försuttna vitet, 25 kronor, varjämte rådhusrätten utsatte målet att
åter förekomma den 11 mars 1915, då parterna skulle infinna sig. klaganden
beredd, vid vite av 50 kronor för Ulmstedt, att fullständigt svaromål
avgiva. — Rådhusrättens berörda beslut blev icke överklagat.

Vid tredje rätte»ångstillfället sistnämnda dag åberopade klagandens
ombud en skrift av klaganden, som däri förmälde sig icke kunna vitsorda
riktigheten av de å kärandesidan åberopade räkningarna; visserligen hade
kärandebolaget någon gång även under år 1914 till klaganden levererat
några varor, särskilt skrivböcker, men myckenheten därav kunde klaganden
dock icke uppgiva. Emellertid hade klaganden alltid lämnat mottagningsbevis
på sålunda erhållna varor och bestrede därför att betala annat än
vad kärandebolaget med sådana mottagningsbevis kunde styrka sig hava
levererat. På särskild fråga förklarade klagandens ombud eldigt lydelsen
av rådhusrättens protokoll i målet — att han icke kunde yttra
sig om, vilka av de i målet ifrågavarande, under år 1914 levererade varor
som klaganden bekommit. 1 anledning därav yrkade kärandeombudet,
att Ulmstedt måtte förpliktas utgiva det honom förelagda vitet, samt att
klaganden måtte vid förhöjt vite för Ulmstedt föreläggas att vid nästa
rättegångstillfälle avgiva fullständigt svaromål.

Genom beslut den 11 mars 1915 fällde rådhusrätten Ulmstedt att
utgiva det genom klagandens underlåtenhet att ifrågavarande dag avgiva
fullständigt svaromål försuttna vitet, 50 kronor, och utsatte rådhusrätten
målet att åter förekomma den 8 april 1915, då parterna skulle infinna
sig, klaganden beredd, vid vite av 100 kronor för Ulmstedt, att fullständigt
svaromål avgiva.

över sistnämnda beslut i vad därigenom Ulmstedt förpliktats utgiva
försuttet vite anförde klaganden besvär i Svea hovrätt, men enär besvären
ingivits till hovrätten efter fatalietidens utgång, fann hovrätten genom utslag
den 21 maj 1915 desamma icke kunna till prövning upptagas.

Vid ljärde rättegångstillfället den 8 april 1915 åberopade klagandens
ombud bland annat ett skriftligt anförande av klaganden, innehållande
bland annat följande:

»Vi hava redan andragit allt vad som i detta mål är oss bekant,
nämligen att Aktiebolaget P. Herzog & Söner även under år 1914 till oss
levererat en del varor, särskilt några skrivböcker, men att vi, som icke
före målets anhängiggörande därå erhållit några specificerade räkningar,
icke kunna närmare angiva myckenheten av det erhållna eller vitsorda
dessa räkningar; att vi emellertid alltid, när varorna lämnats, därå undertecknat
mottagningslappar, så att motparten endast behöver förete dessa
lappar, för att vi genast skola kunna kontrollera räkningarna. Därjämte

— 19-0 -

hava vi förklarat, att vi icke kunna godkänna andra poster än sådana,
som med dylika mottagningsbevis kunna styrkas. Då rådhusrätten sade
sig icke kunna åtnöjas med detta svaromål, vilket dock innehöll allt vad
vi känna till i saken, tvingades vårt ombud att bestrida samtliga posterna.
Detta bestridande återfinnes icke i rådhusrättens protokoll, och det måste
naturligtvis hava varit villkorligt, intill dess mottagningslapparna företetts,
enär ju möjligheten av räkningarnas riktighet icke är utesluten. Icke
heller detta bestridande har dock av domstolen godtagits såsom slutligt
svaromål. Att vi icke hava kännedom om de särskilda varor, som av
käranden levererats, är ganska naturligt. När något skrivmaterial behövts,
kan sådant hava rekvirerats från olika håll, och i de ytterst sällsynta
undantagsfall, då ej varorna samtidigt vid mottagandet betalats kontant,
då alltid beroende därpå, att budet icke medhaft räkning, har någon anteckning
om dylika mottagna varor naturligtvis icke kunnat ske förrän
faktura erhållits. Däremot har alltid på begäran mottagningsbevis lämnats,
så att leverantören när som helst varit i stånd att styrka och för
oss visa räkningarnas riktighet. De varor vi erhållit före 1914 hava
kontant betalats.»

Efter berörda skrifts uppläsande företedde kärandeombudet, med förmälan,
att de varor, varom i målet vore fråga, enligt givna order levererats
under klagandens adress till »Björstedts handelsinstitut», åtta mottagningsbevis
rörande de i de åberopade räkningarna upptagna varor, och
överensstämde de i nämnda bevis upptagna fakturabelopp med slutbeloppen
i motsvarande räkningar. Bevisen voro undertecknade med
»P. Th. Björstedt» eller »Björstedtska Handelsinstitutet Högre Handelsoch
Bankläroverk», varande därunder å sex av bevisen tecknade vissa
initialbokstäver, utmärkande genom vem undertecknandet av bevisen
skett.

Kärandeombudet företedde tillika i målet viss korrespondens i syfte
att visa, att klaganden före målets anhängiggörande icke framställt någon
invändning mot kravet utan allenast sökt förmå käranden dels att i avräkning
på ifrågavarande fordran mottaga valuta på annat sätt än
genom kontant betalning dels ock att medgiva uppskov med skuldens
gäldande.

På särskilda frågor förklarade härefter klagandens ombud, vilken var
annan person än det förut å svarandesidan anlitade ombudet, att han
icke kunde yttra sig om, huruvida ifrågakomna varor kommit klaganden
till godo; att han icke visste, om någon person med namnet P. Th. Björstedt
haft något med svarandebolaget att skaffa; att Björstedt i varje fall
icke vore berättigad att teckna svarandebolagets firma, samt att ombudet

— 1920 —

för den skull icke kunde medgiva, att klaganden bekommit de i mottagningsbevisen
avsedda varorna.

Genom beslut den 8 april 1915 fann rådhusrätten skäligt uppskjuta
målet att åter förekomma den 29 april 1915, då parterna skulle infinna
sig, klaganden genom Ulmstedt personligen vid honom förelagt vite av
50 kronor, beredd att i saken avgiva fullständigt svaromål.

Vid femte rättegångstillfället sistnämnda dag inställde sig klaganden
genom ombud, som nu medgav kravet samt i övrigt hänförde sig till ett
skriftligt anförande, innehållande bland annat följande:

»Vid förra rättegångstillfället bekräftades vårt påstående, att vi i de
ytterst sällsynta fall, då av oss mottagna varor icke kontant betalats, på
dem lämnat mottagningslappar, och alldeles uppenbart är, att förr än
dessa lappar företeddes, kunde vi icke veta, vilka dessa varor varit. Det
hade då varit kärandens ovillkorliga skyldighet att genast vid första rättegångstillfället
förete dessa lappar, så hade målet omedelbart kunnat avgöras.
Som bolaget bedrivit skolverksamheten, medgiver bolaget sig skyldigt
att betala de till skolan levererade varorna och har ej heller något
att invända mot de till rätten ingivna mottagningslapparna. Då det
emellertid varit kärandens skyldighet att före rättegångens början tillställa
bolaget specificerade fakturor och framför allt att genast förete mottagningslapparna,
yrka vi att käranden måtte åläggas ersätta våra rättegångskostnader.
»

Kärandeombudet ingav härefter handlingar till styrkande därav, att
klaganden före rättegångens anhängiggörande, redan i november 1914,
fått mottaga kontosammandrag rörande ifrågavarande varusändningar till
Björstedtska handelsinstitutet.

Vid härstädes företagen grnnskning av nämnda sammandrag befanns
detsamma överensstämma med det vid första rättegångstillfället företedda
sammandraget, men icke innehålla några specificeringar av de särskilda
posterna.

Sedan målet härefter å ömse sidor överlämnats till avgörande, förpliktade
rådhusrätten genom dom den 29 april 1915 klaganden att till
kärandebolaget utgiva omstämda beloppet jämte ränta och ersättning för
rättegångskostnader.

I fråga om rättegångskostnaderna fullföljde klaganden talan mot
domen hos hovrätten, som emellertid genom dom den 14 april 1916 fastställde
rådhusrättens dom, såvitt talan däremot fullföljts.

Uti en hit ingiven klagoskrift underställde klaganden rådhusrättens
beslut den 11 mars 1915 justitieombudsmannens prövning samt överläm 5

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1920 års riksdag.

nade därvid rådhusrättens vid de tre första rättegångstillfällena i målet
förda protokoll för den åtgärd, justitieombudsmannen kunde anse vad i
målet förekommit böra föranleda.

Klaganden anförde vidare följande:

»Protokollen äro, särskilt vad det sista beträffar, ofullständiga, så att
de icke återgiva allt vad som inför domstolen tilldragit sig. Efter det
vår vid senaste rättegångstillfället (n/3) ingivna skrift upplästs, förklarade
vårt ombud på föranledande av rättens ordförande, att berörda skrift,
som åberopades som slutligt svaromål, innehölle allt vad vi i saken visste.
Då rättens ordförande antydde, att detta i allt fall icke kunde vara till
fyllest för att undvika vitets utdömande, bestred ombudet med hänvisning
till skriften varje särskild post i de av käranden ingivna räkningarna,
som avsågo år 1914. Efter enskild överläggning tillfrågades ombudet,
vilka av de i räkningarna omförmälta skrivböcker vi mottagit. Såsom av
skriften framgår kunde ombudet uppenbarligen icke upplysa härom, och
själva kunna vi icke heller i detta fall giva någon upplysning, förrän
våra mottagningsbevis blivit för oss företedda. Efter en ny kort överläggning
utdömdes vitet. Vi kunna icke finna annat, än att rådhusrätten
i detta fall förfarit oriktigt. Aven om vårt svaromål inskränkt sig
till allenast ett blott och bart bestridande av samtliga poster, så måste
ett sådant svaromål anses fullständigt och det åligga käranden att framkomma
med sin utredning och bevisning, innan svaranden kan åläggas
att vidare yttra sig. Nu hava vi emellertid i vår skrift omtalat allt vad
vi hava oss i saken bekant. Detta är också ganska naturligt. När något
skrivmaterial behövs, kan sådant hava rekvirerats från olika håll, och
någon anteckning om dylika mottagna varor kan naturligtvis icke ske,
förrän faktura kommer. Däremot lämnas på begäran alltid mottagningsbevis
i sådana sällsynta fall, då ej varorna samtidigt betalas kontant, så
att leverantören när som helst är i stånd att styrka räkningarnas riktighet.
Vilka viten rätten än skulle behaga förelägga och utdöma, kunna
vi dock icke, förrän dessa mottagningsbevis företes, sanningsenligt lämna
något fullständigare svaromål än det redan avgivna. Skulle en sådan
handläggning av dylika mål gillas eller lämnas utan beivran, komme
säkerligen en stor del svarande att av fruktan tvingas till medgivanden,
som icke överensstämma med sanningen, och orättmätiga fordringsanspråk
att vinna ett understöd, som de icke förtjäna och som icke heller är
domstolen värdigt.»

Uti infordrad förklaring anförde rådmannen John Petersson samt
civilassessorerna Arvid Hernblom och Josef Gestblom, vilka tjänstgjort

— 1920 -

såsom ledamöter å rådhusrättens sjätte avdelning vid handläggningen av
ifrågavarande mål den 11 mars 1915, följande:

»Till en början tillåta vi oss till belysning — utöver vad som framgår
av de utav klaganden själv åberopade protokollsutdragen — av klagandens
tillvägagångssätt i omförmälda mål att bifoga de senare i målet
förda protokollen. Av dessa inhämtas, bland annat, att sedan käranden i
målet tillmötesgått klagandens begärån att förete »mottagningslappar» å de
omstämda varorna, klaganden ställde sig alldeles obekant rörande förhållandet
mellan klaganden och den person, Björstedt, vilkens namn förekommer
under de flesta mottagningslapparna, oaktat vad under och före
målets handläggning förelupit bort giva klaganden en synnerligen kraftig
anledning att härom sig yttra. 1 stället ansåg klaganden lämpligast att
förklara sig icke kunna medgiva, att klaganden bekommit de omstämda
varorna på den grund, att Björstedt icke vore berättigad att teckna klagandens
firma. Först sedan rätten i anledning härav funnit skäligt vid
vite förelägga klagandens verkställande direktör att iakttaga personlig inställelse,
fann klaganden för gott att yttra sig i sak, och det befanns då,
att klaganden godkände samtliga posterna, dock med en del undanflykter,
som käranden emellertid genast var i tillfälle visa- delvis sakna fog. Vad
själva sakfrågan angår är det väl tämligen ostridigt, att enligt svensk rätt
det processrättsliga förhållandet mellan parterna innefattar icke blott —
uttryckligen lagstadgad — skyldighet för svaranden att iakttaga inställelse
vid rätten, utan ock skyldighet att svara på kärandens påståenden, varförutom
den förstnämnda skyldigheten skulle vara skäligen meningslös. Då
svarandens tred>ka att yttra sig angående ett av käranden uppgivet förhållande
näppeligen annat än i undantagsfall och i förening med andra
omständigheter lärer kunna betraktas såsom laga bevis för det uppgivna
förhållandets existens, lärer väl för framtvingandet av sakligt svaromål
från svaranden icke förefinnas annat medel än föreläggande av vite, och i
varje fall har en fullt stadgad praxis i denna riktning utbildat sig här vid
rådhusrätten. Mot ett sådant förfarande kan emellertid invändas, att det
kan synas ändamålslöst, då det ju alltid står svaranden fritt att bestrida
det av käranden uppgivna förhållandet. Erfarenheten talar emellertid ett
annat språk, i det att det visat sig, att svarandeparter i allmänhet draga
i betänkande att framkomma med ohemula bestridanden i dylika fall, om
ej av annan anledning, så därför, att de inse, att ett om också blott delvis
uppvisande av sanningslösheten i deras nekande, kommer att betänkligt
försvaga deras ställning i processen. Det här ifrågavarande målet
erbjuder för övrigt ett belysande exempel på saken. Det är nämligen alldeles
riktigt, att svarandeombudet, då han vid rättegångstilllället den 11

— 1920 —

mars tillhöils att uppgiva, vilka varor hans huvudman medgåve och vilka
han bestrede sig hava bekommit, avgav det svar, att han i sådan händelse
bestrede, att svaranden under år 1914 bekommit några som helst av de
ifrågakomna varorna. Härvid förklarade emellertid undertecknad Petersson
såsom rättens ordförande, att räkningarna komme att genomgås post
efter post, och tillfrågades ombudet, om han således ville bestrida, att
svaranden mottagit de varor, som avsåges i första posten i en av de företedda
räkningarna. Härtill genmälte ombudet, att han icke ville avgiva
ett dylikt bestridande, då det vore möjligt, att hans huvudman bekommit
alla eller en del av varorna. Då detta yttrande uppfattades såsom ett beriktigande,
som upphävde det förra bestridandet, upptogs detta senare icke
till protokollet. Med vad vi nu anfört hava vi emellertid ingalunda velat
förneka, att vitesförelägganden av ifrågavarande slag böra begagnas med eu
viss varsamhet. Särskilt då det gäller enskilda medborgare, som icke äro
bokföringsskyldiga, kan det naturligtvis i eu del fall icke vara riktigt att
förelägga dem att yttra sig om förhållanden, om vilka de icke äga eller
böra äga kännedom. Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, då det,
såsom här, är fråga om ett aktiebolag, som enligt lag är skyldigt att i
sina handelsböcker föra fullständiga anteckningar om samtliga sina aflärstransaktioner.
Åsidosättes denna skyldighet, lär den, som bär ansvaret därför,
också få underkasta sig detsamma. På grund av vad vi sålunda anfört
hemställa vi vördsamt, att klagoskriften lämnas utan avseende».

Till bemötande av vad rådhusrättens ledamöter sålunda anfört inkom
klaganden med följande påminnelser:

»Bolagets den 11 mars 1915 avgivna svaromål, som innehöll, att detsamma
lämnat mottagningslappar å alla mottagna, icke kontant betalta
varor, att det icke, förr än mottagningslapparna företeddes, kunde uppgiva
myckenheten av dessa varor, samt att det därför icke kunde vitsorda riktigheten
av de i målet åberopade räkningarna, utan bestrede att betala
annat än käranden genom mottagningsbevis kunde styrka sig hava levererat,
måste ovillkorligen anses hava innefattat fullständigt svaromål, vars
sanningsenlighet rådhusrätten saknade all anledning och rätt att betvivla.
Då nu jämlikt 14 kapitlet 3 § rättegångsbalken käranden skall alla sina
skäl och bevis genast framte, hade det uppenbarligen ålegat rådhusrätten
att tillfråga käranden, huruvida han erhållit sådana mottagningsbevis, samt,
om han medgivit detta, förelägga honom att dessa bevis genast framte. I
stället iscensattes ett högst obehagligt uppträde med vårt ombud. Detta
tillfrågades, vilka varor hans huvudman medgåve och vilka han bestrede
sig hava bekommit, Med hänvisning till skriftens innehåll förklarade om -

1920 —

budet, att hans huvudman icke visste detta och icke heller därom kunde
få någon kunskap, förrän mottagningslapparna företeddes. Detta svar godkändes
emellertid ej av rådhusrätten, utan »tillhölls», såsom det i det till
justitieombudsmannen ingivna yttrandet heter, ombudet att lämna bestämt
svar på frågan. Detta tillhållande tillgick så, att rättens ordförande hotade
med, att, därest ombudet icke bestämt godkände eller bestrede posterna,
komme det förelagda vitet att utdömas. Ombudet ville då först »ej för
det närvarande godkänna» posterna, och, då detta ej gillades, »tillsvidare
och intill dess mottagningslapparna företeddes bestrida» dem. Härpå och
sedan lättens ordförande förklarat, att svarandebolaget haft tid på sig och
nu, om det ville undvika vitets utdömande, måste lämna definitivt besked,
ansåg sig ombudet nödsakat att bestrida, att bolaget bekommit några som
helst, av de ifrågakomna varorna. Därmed åtminstone borde \äl svaromålet
anses hava varit så fullständigt, som tänkas kan, och varje möjlighet av
vitets utdömande utesluten. Detta var emellertid uppenbarligen icke rådhusrätten
till behag. Dess ordförande förklarade nämligen, att med anledning
av detta svar komme räkningarna att genomgås post för post och
tillfrågades ombudet, om han således ville bestrida, att svaranden mottagit
de varor, som avsågos i första posten av de företedda räkningarna. Nu
upprepades precis samma historia, och den slutade med, att ombudet förklarade,
att han redan nödgats bestrida alla posterna, men tillika framhöll,
att det i allt fall vore möjligt, att hans huvudman bekommit alla eller en
del av varorna i denna post. Huru härmed förhölle sig visste emellertid
varken ombudet eller huvudmannen, och de kunde icke heller få vetskap
därom, förrän mottagningslapparna företeddes. Huru detta yttrande kunde
uppfattas såsom ett beriktigande, som upphävde det förra bestridandet, är
alldeles oföi kärligt, och minst lika obegripligt är, huru rådhusrätten under
sådana förhållanden kunnat utdöma vitet. Ett sådant inkvisitoriskt uppträde
som det här ovan beskrivna är ovärdigt rådhusrätten, och, fastän
så naturligtvis icke kan vara förhållandet, förefaller det, med hänsyn till
det redan avgivna svaromålet, nästan som om uppträdet icke kunnat hava
haft annat ändamål än att bereda rådhusrätten en plausibel anledning att
tillämpa vitet. Föreläggandet för bolaget att till nästa rättegångstillfälle
vid förhöjt vite avgiva fullständigt svaromål var också olagligt och orimligt,
då ju bolaget redan fullständigt svarat allt vad det hade sig i målet
bekant. Föreläggandet kunde, för så vitt bolaget fortfarande ville hålla
sig till sanningen, icke föranleda annat än ett upprepande av vad som redan
passerat. Vid nästa rättegångstillfälle besannades riktigheten av det
av bolaget avgivna svaromålet. Då ingav nämligen käranden mottagningslapparna
i fråga. Av dessa voro endast två undertecknade för Björstedt -

1920 -

fika handelsinstitutet genom en signatur men alla de övriga med P. Th.
Björstedt, likaledes i allmänhet genom signatur. Att bolagets ombud skulle
kunnat på stående fot godkänna dessa lappar, var uppenbarligen orimligt.
Visserligen visste han, att varorna skulle Lava levererats till handelsskolan,
men beträffande de lappar, som tycktes angiva, att däri avsedda varor
mottagits av Björstedt personligen, kunde naturligtvis ombudet ej veta
mera än vad signaturerna under lapparna skulle betyda. Ombudet förklarade
därför, att han vid nästa rättegångstillfälle ville yttra sig om lapparna.
Det mest naturliga skulle uppenbarligen hava varit, att rådhusrätten
utan vidare uppskjutit målet för att lämna svaranden tillfälle att
yttra sig om lapparna, men detta skulle icke hava varit i stil med den
föregående handläggningen. Först måste ombudet underkastas ytterligare
ett meningslöst, pinsamt förhör. Hade bolaget mottagit de i lapparna avsedda
varorna? Detta kunde ju ombudet icke yttra sig om förrän efter
granskning av lapparna. Hade någon med namnet P. Th. Björstedt något
med bolaget att skaffa? Detta var ju alldeles betydelselöst om lapparna
komme att godkännas. Hade Björstedt rättighet att teckna bolagets firma?
Denna fråga kunde desto mindre betyda något för målet, som bolagets
firma icke finnes tecknad under någon av lapparna. Ville ombudet medgiva,
att bolaget mottagit varorna etc. I sin till justitieombudsmannen
ingivna skrivelse yttra rådhusrättens ledamöter, att vad under och före
målets handläggning förelupit, bort giva bolaget en synnerligen kraftig
anledning att yttra sig om förhållandet mellan bolaget och Björstedt. Bolaget
bestrider på det bestämdaste, att så varit förhållandet. Det hade
ingen anledning att antaga, att några av lapparna skulle vara undertecknade
annorledes än med bolagets firma eller möjligen handelsskolans
namn. Vad angåir förhållandet mellan Björstedt och bolaget, så har han
ingenting med bolaget att skaffa, men en upplysning härom torde icke på
något sätt kunna bidraga till utredningen i målet. Det är icke riktigt,
såsom det i yttrandet uppgives, att bolagets ombud förklarat sig icke kunna
medgiva, att bolaget bekommit de omstämda varorna på den grund, att
Björstedt icke vore berättigad att teckna bolagets firma. Björstedt har,
såvitt handlingarna utvisa, icke tecknat denna firma. Det skäl, ombudet
uppgav, varför han icke kunde göra det äskade medgivandet, var att han
icke kunde yttra sig om mottaggningslapparna. Protokollet för den 8 april
och särskilt de däri förekommande orden »för den skull» äro i detta avseende
vilseledande, lika-om framställningen i yttrandet är förvrängd och olämplig.
Efter sistnämnda förhör (8/4) företog sig rådhusrätten, utan att något yrkande
därom framställts, att vid högt vite förelägga bolagets verkställande direktör
personlig inställelse till nästa rättegångstillfälle. Detta beslut an —

1920 -

ser bolaget fullkomligt olagligt och i hög grad förtjänt av justitieombudsmannens
uppmärksamhet. Rätten att i tvistemål genom laga ombudsman
svara är i lagen uttryckligen fastställd, och denna måste ovillkorligen
innebära, att, därest under handläggningen företes handlingar, som huvudmannen
icke på förhand varit i tillfälle att granska, sådant tillfälle
bör beredas honom, och han tillåtas att vid nästa handläggning
genom sitt ombud däröver yttra sig. Visserligen föreskriver 15 kap
1 § rättegångsbalken, att huvudman ändock skall för rätta komma, när
domaren det fordrar, men detta innebär ingalunda rätt för domaren
alt när som helst på grund av personligt godtycke och utan giltig anledning
förelägga huvudmannen personlig inställelse. 1 detta fall förelåg
uppenbarligen ingen sådan anledning. Om någon tredska från bolagets
sida kan icke bliva tal, då det redan anfört allt, vad det hade sig i målet
bekant, och ombudet hade förklarat sig vid nästa rättegångstillfälle berett
att yttra sig över mottagningslapparna, så att härför kunde personlig inställelse
icke vara behövlig. Kär rådhusrättens ledamöter i sin till justitieombudsmannen
ingivna skrivelse yttra: »Först sedan rätten i anledning
härav funnit skäligt vid vite förelägga klagandens verkställande direktör
att iakttaga personlig inställelse, fann klaganden för gott att yttra sig i
saken, och det befanns då, att klaganden godkände samtliga posterna, dock
med en del undanflykter, som käranden emellertid genast var i tillfälle
visa delvis sakna fog», så innebär detta en osann och förvrängd framställning
av sakförhållandena. Den sanna framställningen skulle få följande
lydelse: »Så snart klaganden, vilken förut anfört allt, vad han hade
sig i målet bekant, kommit i tillfälle att granska de mottagningslappar,
som han uppgivit sig hava lämnat å varorna, godkände han utan några
som helst undanflykter samtliga posterna.» Bolaget förmenar, att rådhusrättens
ledamöter skulle komma att stå sig tämligen slätt, ifall de tillhölles.
att uppgiva, vilka undanflykter bolaget skulle hava kommit med
vid sista rättegångstillfället, och som käranden skulle hava visat sakna
fog. Avse de påståendet, att käranden icke före rättegångens början tillställt
bolaget specificerade fakturor, så visades tvärtom vid sagda tillfälle
sanningen av detta påstående, ty icke vilja väl ens ledamöterna av rådhusrätten
förfäkta, att den av käranden ingivna uppställningen, vilken
ostridigt varit den enda, som tillställts bolaget, kan få namn av specificerade
fakturor. I slutet av den till justitieombudsmannen ingivna skrivelsen
förfäktas, att, även om vitesförelägganden av ifrågavarande art böra
begagnas med en viss varsamhet, då det gäller enskilda medborgare, saken
skulle ställa sig annorlunda, då det såsom här är fr åga om ett aktiebolag,
som enligt lag är skyldigt att i sina handelsböcker föra fullständiga an -

1920 -

teckningar om samtliga sina affärstransaktioner, samt att, om denna skyldighet
åsido-ättes, den, som bär ansvaret därför, också lärer få underkasta
sig detsamma. Hela detta resonnemang anser bolaget vara fullkomligt
oriktigt och tyda på en nästan oförklarlig okunnighet ej mindre om lagens
stadganden än även om bokföring i allmänhet. Underlåtenhet att ordentligen
fullgöra stadgad bokföringsskyldighet kan icke medföra några som
hest rättsliga påföljder i annat fall, än att den bokföringsskyldige avträtt
sin egendom till konkurs. Allra minst har lagen avsett, att den, som är
underkastad bokföringsskyldighet, skulle vara i civilprocessrättsligt avseende
sämre ställd än annan, så att han vore skyldig att underkasta sig
något särskilt arbete för att tillhandagå motparten. I vissa fall kunna visserligen
handelsböcker tjänstgöra som bevisning och även av rätten infordras,
men härtill inskränker sig också deras civilrättsliga betydelse. Ingen kan
åläggas att för utredning av ett civilmål genomgå och upprätta sammandrag
ur sina handelsböcker. Då nu i dessa böcker alla affärstransaktioner
skola i tidsföljd inskrivas, måste det ju, då avräkningsböcker icke äro i
lag föreskrivna, vara förenat med gan-ka mycket besvär att klargöra mellanh
avan det med en viss person, ett besvär som den bokföringsskyldige
icke behöver underkasta sig, om han icke själv önskar det. Delta i allmänhet,
men vad nu ifrågavarande sak beträffar, borde det vara för rådhusrättens
medlemmar uppenbart, att någon bokföring icke kan hava ifrågakommit.
I de fall, då något papper eller några skrivböcker eftertelefonerats,
och budet icke medhaft kvitterad räkning utan endast ett mottagningsbevis,
som undertecknats av något underordnat biträde, vilket mottagit
varorna, fanns det nämligen ingen möjlighet att göra någon anteckning
i bolagets böcker, förrän mottagningslapparna presenterades för bolaget
till betalning, eller bolaget erhöll specificerad räkning å varorna.
Bolaget kunde sålunda icke ur sina böcker erhålla någon kännedom om
ifrågavarande poster. Den omständigheten, att bolaget är bokföringsskyldigt,
kan sålunda icke utgöra någon förklaring på eller något försvar för
rådhusrättens tillvägagångssätt. Under bestridande av, att något avseende
fästes vid det inkomna yttrandet, anhåller därför bolaget, att Ni, herr
justitieombudsman, ville mot rådhusrätten vidtaga de åtgärder, vartill Ni
anser dess åtgöranden böra föranleda, samt att bolaget därvid måtte beredas
tillfälle att föra den ersättnings- och skadeståndstalan, vartill fog
kan finnas.»

Av handlingarna uti ett annat vid Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning
handlagt mål inhämtas bland annat följande.

- 1920 —

Hos rådhusrätten hade Stockholms Dagblads Aktiebolag till den 11
november 1915 erhållit stämning å klaganden, med påstående, att klaganden
måtte åläggas att till nämnda bolag utgiva 255 kronor 74 öre eldigt
två räkningar, avseende åtskilliga å angivna dagar åren 1912 och 1913
i Stockholms Dagblad intagna annonser angående Björstedtska handelsinstitutet.

Vid första rättegångstillfället den 11 november 1915 åberopade klagandens
ombud såsom svaromål en av Ulmstedt för klaganden undertecknad
skrift, däri anfördes följande: »Vi hava visserligen gjort beställning
om annonsering i tidningen i fråga, angående vår då bedrivna skolverksamhet,
enligt beställningssedel, men vi kunna nu icke erinra oss. på
vilka villkor ifrågavarande annonsbeställning grundar sig. Därjämte kunna
vi icke heller erinra oss ha erhållit biläggsblad, för att förvissa oss om
annonsernas riktiga införande. Av de stämningen bilagda räkningarna
framgår också, att tvenne beställningssedlar föreligga som grund för kravet,
och även med anledning därav yrka vi få bliva underkunniga om ej
blott de villkor, som föreligga i de båda beställningssedlarna, utan också
storleken av det belopp, dessa var för sig upptaga. Med anledning av
förestående yrka vi alltså att ej blott få taga del av de annonsförbindelser,
varpå omstämda krav grundar sig. utan även få emotse samtliga de
nummer av tidningen Stockholms Dagblad, i vilka annonserna ifråga varit
införda, innan vi kunna ingå i närmare svaromål.»

Härefter medgav klagandens ombud, att klaganden beställt de ifrågavarande
annonserna, men sade ombudet sig icke kunna yttra sig om, huruvida
annonserna blivit införda i uppgivna tidningsnummer, utan anhöll
om uppskov med målet för att yttra sig härom.

Med bifall till berörda anhållan utsatte rådhusrätten målet att åter
förekomma den 2 december 1915, då parterna skulle inställa sig, klaganden,
vid vite av 50 kronor för Ulmstedt, beredd att avgiva fullständigt
svaromål.

Vid andra rättegångstillfället den 2 december 1915 hänförde klaganden
sig till en skrift, innehållande bland annat följande: »Det svaromål,
vi vid förra rättegångstillfället avgåvo, var enligt vårt förmenande fullständigt
och innefattade allt, vad vi på målets dåvarande ståndpunkt hade
oss i saken bekant. Att rådhusrätten icke insett detta, måste bero på
okunnighet om den vid dylika annonsbeställningar och deras utförande
rådande praxis. Därvid tillgår nämligen sålunda, att beställaren undertecknar
en beställningssedel innehållande uppgift på annonsens beskaffenhet,
dess storlek, lydelse och plats i tidningen m. in., de tidningsnummer,
i vilka annonsen skall införas, priset och övriga villkor. Av dessa be 6

— Jutlitieombudamannen» ämbetsberdttelse till 1920 art riktdag

ställningssedlar erhåller annonsören nästan aldrig någon kopia. När sedan
beställningen är utförd, och tidningen önskar betalning, företes för
annonsören beställningssedeln jämte biläggsblad av tidningen, så att han
kan övertyga sig om, att annonsen är riktigt införd, varefter han betalar
mot beställningssedelns återfående. Detta är uppenbarligen det enda rätta.
Då annonsören icke innehar något exemplar av beställningssedeln, kan
han icke veta, i vilka tidningsnummer annonsen blivit beställd, och alldeles
orimligt vore ju att fordra, att eu person, som kanske annonserar
i tjogtals tidningar, skall hålla och genomgå alla dessa för att övertyga
sig om, att annonsen riktigt införts, även om detta vore honom möjligt,
då han icke innehar någon kopia av beställningssedeln. Nej, naturligtvis
åligger det tidningen att visa, att beställningen är utförd, när den därför
kräver betalning, och detta kan icke ske annorledes än genom företeende
av beställningssedlarna och biläggsblad. Att kräva enbart på räkningar,
måste under sådana omständigheter vara ett rent nonsens. Annonsören
kan ju icke veta vare sig, om han beställt annonsen i de tidningsnummer,
räkningen anger, eller om den blivit i dem införd. Det enda
svar annonsören kan lämna måste sålunda bliva: »Jag har visserligen beställt
annonser i tidningen, men om räkningen överensstämmer med beställningen,
eller om denna blivit ordentligen fuUtjord, därom kan jag
icke yttra mig, förrän Ni företer beställningssedeln samt biläggsblad. Förr är
jag icke heller, skyldig att betala något.» Detta var också innebörden i vårt vid
förra rättegångstillfället avgivna svaromål, vilket sålunda var fullständigt, och
vi kunna icke underlåta att uttala vår bestämda protest mot rådhusrättens åtgärd
att det oaktat förelägga oss vid vite att avgiva fullständigt svaromål. Åtminstone
borde rådhusrätten samtidigt hava uppgivit, i vilket avseende den ansett
svaromålet ofullständigt. Det kan icke gärna hava varit därför, att ombudet
sade sig icke kunna yttra sig om, huruvida annonserna blivit införda i uppgivna
tidningsnummer, ty utav den ingivna skriften framgick ju, att vi
själva och sålunda även ombudet sakna all kännedom därom. Har domstolen
med föreläggandet avsett att tvinga oss att inköpa och genomgå alla
de i räkningarna angivna tidningsnumren, så är avsikten förfelad, ty vi ärna
icke underkasta oss en dylik kostnad eller möda, utan vidhålla fortfarande, att vi
icke kunna yttra oss om berörda förhållande, enär vi därom sakna all kännedom.
Härmed skulle det kunna vara från vår sida nog yttrat i saken, då käranden
icke styrkt vare sig, att vi beställt de i räkningarna angivna annonserna,
eller att dessa blivit riktigt införda, och vi i saknad av beställningssedlarna
och biläggsblad icke kunna yttra oss om och sålunda icke
heller medgiva detta. Nu förekommer emellertid i protokollet för förra
rättegångstillfället, att vårt ombud skulle hava medgivit, att vi beställt

— 1920 —

de ifrågavarande annonserna. Huru vårt ombuds ord fallit, kunna vi ju
icke veta, men med »ifrågavarande» kan han icke hava avsett de i räkningarna
upptagna annonserna utan dem, som finnas i beställningssedlarna,
ty beträffande räkningarna kunde vi, som sagt, vid förra rättegångstillfället
icke yttra oss i vidare mån än, att vi saknade all möjlighet att
granska dem. Nu kunna vi emellertid gå ett steg längre och bestämt
bestrida, att de överensstämma med beställningarna. Vi hava nämligen
sedermera kommit i tillfälle att förskaffa oss en avskrift av en av dessa
beställningssedlar, vilken härmed bifogas. Därav framgår, att vi beställt
annonsens införande bland annat i tidningsnuinren för den 21, 23 och 28
juni samt den IG augusti 1913, men i räkningarna kräver käranden betalning
för en annons, som skulle hava stått inne i tidningen icke dessa
dagar utan i stället den 27 och 30 juni samt den 17 och 19 augusti
samma år. Vår beställning har sålunda icke blivit utförd, och att betala
annan annonsering än den vi beställt äro vi uppenbarligen icke skyldiga.
Detta är ett typiskt bevis på, vart en praxis att i otid och utan giltig
anledning förelägga viten kan leda. Enligt lag åligger det käranden att
sin talan styrka. Om nu rätten icke såsom fullständigt svaromål godtager
svarandens med sanningen överensstämmande förklaring, att han icke
känner till av käranden påstådda förhållanden, utan genom viten söker
tvinga svaranden att avgiva fullständigt svaromål, varmed då uppenbarligen
icke kan förstås annat än att antingen medgiva eller bestrida dessa
påståenden, måste, därest svaranden är för samvetsgrann att vilja bestrida
vad han icke med visshet vet vara osant, följden bliva, att käranden
befrias från den honom enligt lag åliggande bevisbördan, och svaranden
kan bliva dömd att betala vad han icke är skyldig. Så skulle säkerligen
förhållandet hava blivit i detta mål, därest vi icke händelsevis kommit
över avskriften av vår beställningssedel. Visserligen måste kärandens ovanliga
och egendomliga tillvägagående att kräva på grund av räkningar och
vägra att förete våra beställningssedlar förefalla misstänkt, men skulle
säkerligen icke hava synts oss tillräckligt, för att vi skulle hava velat
bestrida, att vi beställt de i räkningarna upptagna annonserna. I det längsta
skulle vi hava stretat emot, men till sist hade vi nog genom ideligen
höjda viten tvingats att avgiva ett bestämt yttrande, d. v. s. förklara, att
vi icke kunde bestrida räkningarnas riktighet. Hurudan domen sedan skulle
hava blivit, är icke svårt att gissa, och säkerligen hade vår »tredska»
räknats oss till last, särskilt vid bestämmandet av rättegångskostnaderna,
Även ur rättegångskostnadssynpunkt måste dylika vitesförelägganden anses
förkastliga. När svaranden förklarat, att han icke kan yttra sig över räkningarnas
riktighet, förr än han fått taga del av beställningssedlarna och

— 1920 —

biläggsblad, vet naturligtvis käranden, att det åligger honom att genom
företeende av dessa eller annorledes styrka sitt krav, och söker genast att
åstadkomma den bevisning, som är honom möjlig, men efter rättens föreläggande
torde han anse sig icke böra göra något, förr än svaranden avgivit
vad rätten kallar fullständigt svaromål. Härigenom måste naturligtvis
vållas uppskov, som, därest svaranden icke genast låter skrämma sig, kan
bliva mycket långvarigt och medföra dryga rättegångskostnader, som
komma att drabba den förlorande parten. Genom den i avskrift företedda
beställningssedeln är nu emellertid styrkt, att vår däri omförmälta beställning
icke utförts. Beträffande övriga i räkningarna omförmälta annonserna,
kunna vi fortfarande icke avgiva något annat yttrande, än vi redan
gjort, förr än vi fått del av våra beställningssedlar samt biläggsblad av
tidningen. Emellertid torde numera, med den vändning saken tagit, icke
ens detta vara tillräckligt. Det är ett känt faktum, att åtskilliga tidningar
tillämpa den praxis, att somliga annonser införas endast i en del av upplagan,
varigenom tidningens inkomster på annonser väsentligen ökas. Då
det sätt, varpå käranden i övrigt gått tillväga i detta mål, icke är vidare
förtroendeingivande, bestrida vi därför att betala något, förr än käranden
jämväl styrkt, att de annonser, varför betalning skulle kunna ifrågakomma,
blivit införda i samtliga exemplar av tidningens alla upplagor».

Vid ifrågavarande rättegångstillfälle ingav kärandebolagets ombud
fyra till grund för kravet liggande beställningssedlar ävensom ett exemplar
av Stockholms Dagblads huvudstadsupplaga för vissa dagax-. Klagandens
ombud vitsordade riktigheten av beställningssedlarna samt medgav, att
annonserna varit, införda i de uti kravräkningarna avsedda tidningsnummer,
dock icke i tidningens hela upplaga. Kärandebolagets ombud förklarade
däremot, att annonserna i varje särskilt fall varit införda i tidningens
hela upplaga, samt uppgav tillika, att den omständigheten, att
annonserna i vissa fall införts i andra tidningsnummer än de i beställningssedlarva
angivna, berodde därpå, att klaganden under hand gjort
framställning om ändring i sådant hänseende.

Sedan kärandebolagets ombud överlämnat målet till prövning samt
klagandens ombud anhållit om uppskov och därvid underkastat sig slutligt
föreläggande med avseende å bevisningen, uppsköt rådhusrätten målet till
den 16 december 1915, då parterna skulle infinna sig, »beredda, käranden
att andraga och styrka samt svaranden att styrka allt, vad de aktade
vidare nödigt i målet, vid äventyr att ytterligare anstånd för angivna
ändamål icke beviljades.»

Vid tredje rättegångstillfället sistnämnda dag bestred klagandens ombud,
att klaganden skulle hava muntligen gjort framställning om ändring

— 1920 —

i beställningsvillkoren, samt vidhöll sitt bestridande av kravet, därvid
framhållande, att kärandebolaget endast styrkt, att annonserna i fråga
blivit införda i ett exemplar av tidningens huvudstadsupplaga för de i
räkningarna angivna dagarna, men att dagarna emellertid icke överensstämde
med de i beställningssedlarna bestämda. Målet överlämnades härefter
jämväl av klaganden till rättens prövning.

Genom dom den 12 januari 1916 förpliktade rådhusrätten, utan avseende
å vad klaganden emot kravet invänt, klaganden att till kärandebolaget
utgiva 255 kronor 70 öre jämte ränta och ersättning för rättegångskostnad.

Svea hovrätt, varest klaganden efter vad fullföljde talan emot rådhusrättens
dom, utlät sig genom dom den 17 november 1916 att, enär av
innehållet i tre av de i målet företedda beställningssedlarna framginge,
att däri omförmälda annonser blivit beställda att införas såväl i Stockholms
Dagblads huvudstadsupplaga som i tidningens landsortsupplaga,
men Stockholms Dagblads aktiebolag icke mot vederpartens bestridande
styrkt, att berörda annonser blivit införda i landsortsupplagan, vid vilket
förhållande klaganden icke kunde åläggas betalningsskyldighet i avseende
å samma annonser, prövade hovrätten rättvist att, med ändring av rådhusrättens
dom i denna del, förklara nyssnämnda bolags därutinnan förda
talan icke kunna bifallas, men enär, beträffande huvudsaken i övrigt, den
fjärde i målet åberopade beställningssedeln, vars riktighet klaganden vitsordat,
innefattade bestämmelse, att de i samma sedel angivna annonserna
skulle införas allenast i tidningens huvudstadsupplaga, alltså och på i
övrigt anförda skäl fastställde hovrätten rådhusrättens domslut såvitt därigenom
klaganden ålagts utgiva 56 kronor 64 öre jämte ränta, men befriades
klaganden från den klaganden ålagda skyldighet att till motparten
gälda kostnadsersättning. Mot hovrättens dom ägde icke någondera parten
fullfölja talan.

Klaganden överlämnade hit rådhusrättens protokoll för de två första
rättegångstillfällena i sist omförmälda mål för den åtgärd, justitieombudsmannen
kunde anse vad i målet förekommit böra föranleda, och anförde
klaganden i ingiven skrift i huvudsak följande: »Av vad i målet före kommit

torde vara uppenbart, att vårt vid första rättegångstillfället avgivna
svaromål var fullständigt och innefattade allt vad vi hade oss i
saken bekant, samt att rådhusrätten saknade varje anledning att antaga
något annat förhållande. Att under sådana omständigheter ålägga oss vid
högt vite att avgiva fullständigt svaromål anse vi hava varit orätt och
för oss kränkande, och åberopa vi i detta avseende allt vad vi i vår se -

1920 -

nare till rådhusrätten ingivna inlaga anfört. Naturligtvis är det under
alla omständigheter fullkomligt oriktigt av eu domstol att tvinga en part
att yttra sig om förhållanden, varom han saknar kännedom, och detta
desto mer som detta yttrande kan skada parten. I förevarande fall synes
oss rådhusrätten icke hava iakttagit någon som helst varsamhet, vilken
dock rätten själv förklarat erforderlig, utan gripit till föreläggandet utan
den ringaste anledning. Högst betänkligt är också, att man lätteligen kan
få den uppfattningen, att vår tidigare anmälan möjligen kan hava influerat
på rättens beslut, i synnerhet som så högt vite, oss veterligen, icke tillförene
under enahanda förhållanden av rådhusrätten stipulerats. Vi tro ju
icke, att så är förhållandet, men skulle den misstanken vinna insteg hos
allmänheten, att man icke hos justitieombudsmannen vågar påpeka av en
domstol begångna förmenta felaktigheter utan att i möjligen kommande
rättegångar riskera repressalier från domstolens sida, torde den trygghet,
justitieombudsmannainstitutionen innebär såväl som domstolens anseende
komma att betänkligt reduceras.»

Infordrat yttrande avgavs av rådmannen Petersson samt civilassessorerna
Vilhelm Sebardt och Gestblom, vilka förmälte sig den 11
november 1915 hava varit ledamöter av rådhusrättens ifrågavarande avdelning.
Beträffande den principiella sidan av frågan om vitesföreläggande
för svaromåls avgivande hänvisade nämnda ledamöter till vad i
den tidigare avgivna förklaringen blivit anfört, och åberopades därjämte,
att Kungl. Maj:t genom utslag den 10 september 1915 (N. J. A. 1915 s.
418) gillat meddelande av dylikt vitesföreläggande. Om således någon
tvekan — anförde nämnda ledamöter vidare — icke syntes dem böra
förefinnas rörande tillåtligheten av dylika vitesförelägganden i a''lmänhet,
syntes vad som förekommit i nu ifrågavarande mål — liksom i det tidigare
målet — innefatta alldeles särskilda skäl att genom vitesförelägganden
försöka framtvinga bestämda uppgifter av en svarande, som visat
tämligen uppenbar tredska att avgiva dylika. Slutligen hemställdes, att
klagoskriften måtte lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

»Det är oss ofattligt, huru rådhusrättens ledamöter kunna anse, att
Kungl. Maj:t, genom det åberopade utslaget av den 10 september 1915,
skulle hava gillat meddelande av sådana vitesförelägganden, varom nu är
fråga. Det är nämligen så långt ifrån, att de förhållanden, varunder det
i berörda utslag avsedda föreläggandet meddelats, äro kongruenta med
dem, som förelegat i nu ifrågavarande mål, att de icke ens i någon enda

— 1920 -

punkt likna varandra. I det i Kungl. Maj:ts utslag avsedda målet hade
likvidatorn för ett aktiebolag, sedan likvidationen avslutats, vägrat att
inställa sig och ingå i svaromål för bolaget, vilket han ansåg hava upphört
att existera. I nu ifrågavarande mål däremot hade vi iakttagit behörig
inställelse samt långt ifrån att vägra ingå i svaromål avgivit ett
fullständigt sådant, innefattande allt vad vi i sakens dåvarande Inge beträffande
densamma hade oss bekant. Vad rådhusrätten med sitt vitesföreläggande
velat framtvinga, var sålunda icke ett svaromål, utan ett
bestämt medgivande eller bestridande av ett förhållande, som var oss
obekant och varöver vi följaktligen icke kunde yttra oss. Det oriktiga
härav ligger i öppen dag, i synnerhet som ett sålunda framtvingat bestridande
enligt rådhusrättens eget påstående skulle i betänklig mån försvaga
vår ställning i processen i fall någon, om än ej fullständig motbevisning
däremot kunde av motparten presteras. Icke med ett ord hava rådhusrättens
ledamöter besvarat vårt påstående, att så högt vite oss veterligen
icke tillförene under enahanda förhållanden av rådhusrätten tillgripits.
En förklaring härpå skulle dock varit i hög grad önskvärd, i synnerhet
med hänsyn till den hätska ton, rådhusrättens ledamöter ansett im d sin
värdighet förenligt att använda mot oss, som de uppgiva hava visat en
tämligen uppenbar tredska, då vi endast hållit oss till sanningen och icke
velat lämna andra uppgifter, än dem vi vetat vara med sanningen överensstämmande.
>

I en till advokattiskalsämbetet vid Svea hovrätt därefter avlåten
skrivelse anförde justitieombudsmannen Petrén följande:

I 14 kap. 3 § rättegångsbalken stadgades bland annat följande: Nu
söker endera parten uppskov i saken förty, att han vill flera bevis skaffa,
eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskov, lägge honom
viss tid före, antingen vid vite i penningar eller att saken ändå avgöras
skall, allt som omständigheterna det fordra.

•Vidare vore i 24 kap. 1 § samma balk stadgat följande: Domare bör
sakens slut ej uppehålla med uppskovsdom, utan så är, att vissa omständigheter
det oundgängligen kräva. Där endera parten då påläggas skall,
att något fullgöra; sätte domaren honom därtill viss dag före, vid vite.
Gör parten det ej, förelägge honom annan tid med större vite eller att i
huvudsaken eljest dömas skall, allt som omständigheterna det fordra.

Det förra stadgandet avsåge föreläggande allenast för uppskovssökande

— 1920 —

part, varemot i det senare stadgandet avsåges jämväl andra fall, d. v. s.
föreläggande jämväl för icke uppskovssökande part att något fullgöra.

Med stöd av berörda lagrum funne justitieombudsmannen det fullt
riktigt, att svarande, som icke inginge i svaromål, vid vite förelädes att
avgiva sädant. Utbildad praxis torde ock i detta hänseende vara rådande
vid rikets underrätter. I det av Aktiebolaget P. Herzog & Söner instämda
målet hade klaganden vid första rättegångstillfället uraktlåtit att avgiva
något svaromål, utan hade ombudet inskränkt sig till att begära uppskov
för detta ändamål. Vid sådant förhållande funne justitieombudsmannen
rådhusrättens beslut den 11 februari 1915, varigenom klaganden vid vite
för Ulmstedt förelagts att avgiva fullständigt svaromål, icke lämna rum
för erinran. Då klugandens ombud vid andra rättegångstillfället yttrat
sig allenast rörande viss del av målet men beträffande käromålet i övrigt

o o

förklarat sig icke kunna för dagen yttra sig, funne justitieombudsmannen
det likaledes riktigt, att rådhusrätten genom beslutet den 25 februari 1915
fällt Ulmstedt att utgiva det försuttna vitet och vid förhöjt vite förelagt
honom att avgiva fullständigt svaromål.

Vid tredje rättegångstillfället hade klagandens ombud emellertid ingått
i svaromål rörande käromålet i dess helhet, men rådhusrätten, som icke
funnit svaromålets innehåll tillfyllestgörande, hade på den grund ansett
klaganden hava underlåtit att avgiva fullständigt svaromål och förty
genom beslutet den 11 mars 1915 utdömt det förelagda vitet samt vid
förhöjt vite förelagt Ulmstedt att avgiva fullständigt svaromål. Detta
rådhusrättens beslut kunde justitieombudsmannen icke undgå att finna
felaktigt. Klaganden hade vid ifrågavarande rättegångstillfälle, på sätt
klaganden sedermera utvecklat, avgivit det svaromål, som i sakens dåvarande
läge varit för klaganden möjligt att avgiva. Rådhusrätten hade
funnit ett visst formellt stöd för sitt åtgörande uti det muntliga anförande
av klagandens ombud, som antecknats i rättens protokoll på följande
sätt: »På fråga förklarade Lind, att han icke kunde yttra sig om,
vilka av de i målet ifrågavarande under år 1914 levererade varor som
svaranden bekommit.» Denna anteckning återgåve emellertid, såsom skriftväxlingen
i förevarande ärende gåve vid handen, icke fullt riktigt vad
som vid berörda rättegångstillfälle förekommit. Ombudets muntliga anförande
hade stått i överensstämmelse med det skriftliga svaromålet och hade
riktigare bort mera utförligt återgivas i protokollet. Så som ombudet i
själva verket yttrat sig, innefattade anförandet enligt justitieombudsmannens
mening icke något stöd för rådhusrättens åsikt, att berörda muntliga
anförande innebure ett beriktigande, som upphävt det förra bestridandet.

- 1920 -

Ifrågavarande varor hade levererats på det sätt, att desamma, efter
rekvisition frän handelsinstitutet, mot mottagningsbevis, påtecknade av
någon funktionär vid detsamma, avlämnats på institutet, som — såvitt
handlingarna utmärkte — hade sina lokaler i annan de] av staden, än
där klaganden haft sitt kontor. Med hänsyn därtill funne justitieombudsmannen
den av klaganden intagna ståndpunkten, att mottagningsbevisen
törst måste töretes. innan klaganden kunde närmare yttra sig om räkningarnas
riktighet, icke lämna rum för befogad anmärkning. Det vore
nämligen ock att märka att, såvitt utredningen i målet gåve vid handen,
allenast ett summariskt kontosammandrag, men icke några specificerade
räkningar före målets anhängiggöra!^ tillställts klaganden.

Vad rådhusrättens ledamöter anfört rörande klagandens skyldighet
att föra handelsböcker funne justitieombudsmannen, i likhet med klaganden,
icke kunna inverka på sakens bedömande.

Förhållandet vore, att rådhusrätten icke velat såsom fullständigt svaromål
godkänna innehållet av det vid ifrågavarande rättegångstillfälle avgivna
svaromålet utan genom vitesföreläggande velat få fram svaromål
av annat innehåll. Det vore detta rådhusrättens förfarande, som saknade
stöd av lag.

I den juridiska litteraturen i ämnet (Annerstedt, Om domarens processledande
verksamhet vid civila rättst vister; Afzelius, Grunddragen av rättegangsförfarandet
i tvistemål; jämför ock Wrede, Grunddragen av bevisrätten)
kunde man heller icke finna minsta stöd för rådhusrättens berörda
förfarande. Annerstedt anförde i hithörande avseende följande (sid. 30 — 31):
»Med avseende å de medel, som av domaren böra användas för att av
parter erhålla erforderliga upplysningar å de frågor, han framställt, torde
domaren vara inskränkt till att för parten påpeka den presumtion, som
denne genom ett undvikande svar ovillkorligen åstadkommer emot sig.
Att ålägga parten vid vite att svara, torde vara helt och hållet olämpligt,
då domaren icke genom ett dylikt tvångsmedel kan åvägabringa annat
än att parten giver ett svar, detta må nu vara beskaffat huru som helst;
innehållet av detta svar kan uppenbarligen ej vid vite honom föreskrivas».
Annerstedt hyllade alltså den uppfattningen, att föreläggande för part vid
vite att avgiva svaromål över huvud vore olämpligt; för dylikt föreläggande
funnes emellertid stöd i ovan åberopade lagrum och torde i detta
hänseende, såsom ovan framhållits, också råda hävdvunnen praxis hos
domstolarna. Till Annerstedts anförande i dess sista del, att beträffande
innehållet av ett svaromål vite uppenbarligen ej kunde föreläggas vederbörande
part, anslöte sig justitieombudsmannen emellertid obetingat. Att

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1920 års riksdag.

Afzelius i denna del hyste samma uppfattning, torde framgå av hans
utveckling av ämnet (sid. 57 — 61, ang. parts plikt att yttra sig).

Beträffande det andra målet, det av Stockholms Dagblads Aktiebolag
mot klaganden instämda, funne justitieombudsmannen rådhusrättens vid
första rättegångstillfället den 11 november 1915 meddelade beslut, i vad
därigenom Ulmstedt vid vite förelagts att vid följande rättegångstillfälle
avgiva fullständigt svaromål, icke heller kunna lämnas utan erinran. Klaganden
hade jämväl i detta fall, på sätt klaganden i ärendet utvecklat,
vid ifrågavarande rättegångstillfälle avgivit det svaromål, som i sakens
då befintliga skick varit möjligt att avgiva; så länge de omförmälda beställningssedlarna
och resp. nummer av tidningen, däri ifrågavarande
annonser skulle vara införda, icke blivit för klaganden företedda, hade
klaganden haft giltig anledning att icke vidare än som skett yttra sig
om käromålet. I detta fall liksom i det föregående hade rådhusrätten
ansett svaromålet till sitt innehåll icke tillfredsställande och genom vitesföreläggande
velat få fram annat innehåll. Att klagandens ståndpunkt ej
kunde anses hava varit obefogad, framginge dock redan därav, att kungl.
hovrätten, med beaktande av klagandens invändning emot kravet, ogillat
käromålet i fråga om större delen av det omstämda beloppet och utdömt
allenast en mindre del därav. Det av rådhusrättens ledamöter åberopade
prejudikatet av år 1915 funne justitieombudsmannen, på sätt klaganden
framhållit, avse helt annat fall än det här föreliggande, och kunde detsamma
enligt justitieombudsmannens mening därför icke inverka på bedömande
av här förevarande fråga.

Klaganden hade hos justitieombudsmannen tillika anfört klagomål
över rådhusrättens beslut den 8 april 1915, i vad därigenom Ulmstedt
vid vite förelagts att personligen avgiva svaromål i saken. Med hänsyn
till det sätt, varpå klagandens ombud vid samma rättegångstillfälle besvarat
de till honom ställda frågor, funne justitieombudsmannen det emellertid
hava förelegat fog för rådhusrättens berörda åtgärd, och föranledde
klagomålen i denna del förty icke någon justitieombudsmannens åtgärd.

Då emellertid rådhusrättens beslut den 11 mars och den 11 november
1915 enligt justitieombudsmannens mening vore lagstridiga, då det här
gällde en viktig principfråga och det därför vore av vikt att avvärja en
felaktig praxis och då slutligen rådhusrättens ledamöter fortfarande förfäktade
sin uppfattning såsom riktig, vid vilket förhållande samma felaktiga
förfarande finge antagas, därest icke ingripande skedde, komma att
allt framgent tillämpas från rådhusrättens sida, funne justitieombudsmannen
förfarandet icke böra lämnas utan beivran. Justitieombudsmanuppdrog
förty åt advokatfiskalsämbetet att i laga ordning ställa råd —

1920 —

nen

marinen Vilhelm Sebardt samt civilassessorerna Arvid Hernblom och
Josef Gestblom (rådmannen Petersson hade under tiden avlidit) under
åtal inför hovrätten för vad i ovanberörda hänseende dem resp. läge till
last samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Då klaganden anhållit, att klaganden måtte beredas tillfälle att föra
den ersättningstalan, vartill fog kunde förefinnas, borde klaganden genom
advokatfiskalsämbetets försorg sättas i tillfälle att i sådant hänseende
framställa yrkande i målet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med justitieombudsmannens
sålunda givna uppdrag av advokatfiskal vid Svea hovrätt anställdes
mot Sebardt, Hernblom och Gestblom, meddelades den 23 maj 1919
utslag av hovrätten, som därvid yttrade:

Hovrätten funne väl beträffande åtalet mot Hernblom och Gestblom
för beslutet den 11 mars 1915 att rådhusrätten, med hänsyn till innehållet
i det av förlagsbolaget samma dag avgivna svaromål, icke bort på
sätt skett fälla Ulmstedt att utgiva försuttet vite ävensom vid meddelandet
av uppskov med målet förelägga bolaget vid vite för Ulmstedt att fullständigt
svaromål avgiva, men enär Hernblom och Gestblom icke kunde
anses hava därigenom gjort sig skyldiga till fel i ämbetet av beskaffenhet
att för dem föranleda till ansvar, funne hovrätten advokatfiskal^ talan
i denna del av målet icke kunna bifallas.

Vidkommande åtalet mot Sebardt och Gestblom för beslutet den 11
november 1915 så, enär rådhusrätten icke kunde anses hava förfarit
oriktigt därigenom att rådhusrätten, sedan förlagsbolaget sagda dag begärt
uppskov med målet för att yttra sig i viss del av detsamma, förelagt
bolaget att vid vite för Ulmstedt vid nästpåföljande rättegångstillfälle
avgiva fullständigt svaromål, funne hovrätten advokatfiskal^ talan i
denna del av målet icke heller kunna bifallas.

Över hovrättens ifrågavarande utslag, såvitt åtalet mot Sebardt och
Gestblom beträffande det i målet ifrågavarande av rådhusrätten den 11
november 1915 meddelade beslutet ogillats, har jag hos Kungl. Maj:t anfört
besvär, därvid jag yrkat bifall till den härutinnan förda ansvarstalan.

I besvären anförde jag bland annat följande.

Stockholms Dagblads Aktiebolag hade efter stämning å Svenska förlagsaktiebolaget
vid rådhusrätten yrkat att utfå 255 kronor 74 öre jämte
ränta enligt två under 1913 dagtecknade räkningar, vari nämnda belopp
påförts förlagsbolaget för under 1912 och 1913 införda annonser.

Vid första rättegångstillfället ovannämnda den 11 november 1915

- 1920 -

hade tidningsbolaget till stöd för kravet åberopat allenast de båda räkningarna.

Förlagsbolaget hade inställt sig genom stadstjänaren Karl Johan Ekström,
vilken, enligt vad rådhusrätten antecknat i protokollet, »såsom
svaromål åberopade» innehållet i en ingiven skrift, däri det hette:

»Vi hava visserligen gjort beställning om annonsering i tidningen i
fråga angående vår då bedrivna skolverksamhet enligt beställningssedel,
men vi kunna nu icke erinra oss på vilka villkor ifrågavarande annonsbeställning
grundar sig. Därjämte kunna vi icke heller erinra oss ha erhållit
biläggsblad för att förvissa oss om annonsernas riktiga införande.
Av de med stämningen bilagda räkningarna framgår också, att tvenne
beställningssedlar föreligga som grund för kravet, och även med anledning
därav yrka vi få bliva underkunniga om ej blott de villkor, som föreligga
i de båda beställningssedlarna, utan också storleken av det belopp, dessa
var för sig upptaga. Med anledning av förestående yrka vi alltså att ej
blott få taga del av de annonsförbindelser, varpå omstämda krav grundar
sig, utan även få emotse samtliga de nummer av tidningen Stockholms
Dagblad, i vilka annonserna ifråga varit införda, innan vi kunna ingå i
närmare svaromål.»

Utan att, såvitt rådhusrättens protokoll utvisade, tidningsbolaget yttrat
något till utveckling av sin talan eller begärt uppskov i sådant hänseende,
hade i protokollet — omedelbart efter det skriften intagits -antecknats följande:

»Svarandeombudet, som medgav, att svaranden beställt de ifrågavarande
annonserna, men sade sig icke kunna yttra sig om, huruvida annonserna
blivit införda i uppgivna tidningsnummer, anhöll om uppskov med
målet på tre veckor för att yttra sig härom.

Med bifall härtill utsatte rådhusrätten målet att åter förekomma torsdagen
den 2 nästa, december klockan halv elva förmiddagen, då parterna
skulle vid upprop sig inställa, svarandebolaget vid vite av femtio kronor
för ledamoten i dess styrelse, direktören Ossian Ulmstedt, berett att fullständigt
svaromål avgiva.»

Sedan tidningsbolaget vid nästa rättegångstillfälle företett åtskilliga
av förlagsbolaget undertecknade beställningssedlar angående annonser i
tidningen ävensom tidningsexemplar samt förlagsbolaget ingått i ytterligare
svaromål, hade målet uppskjutits, utan att vitet utdömts.

Därefter hade rådhusrätten genom dom den 20 januari 1916 ålagt
förlagsbolaget betalningsskyldighet i huvudsaklig överensstämmelse med
kravet samt tillerkänt tidningsbolaget ersättning för rättegångskostnaden.

I dom den 17 november 1916 hade hovrätten delvis ogillat tidnings -

1920 -

bolagets talan och fastställt rådhusrättens beslut allenast beträffande ett
belopp av 56 kronor 64 öre jämte ränta samt kvittat kostnaderna.

Vid läsning av rådhusrättens protokoll för den 11 november 1915
folie det genast i ögonen, att svarandeombudets muntliga anförande, sådant
det återgivits i protokollet, stodc i uppenbar motsats till vad förlagsbolaget
yttrat i den av dess ombud såsom svaromål åberopade skriften.
Det läge nära till hands att antaga, att svarandeombudet, en stadstjänare,
som antagligen allenast fått uppdrag att ingiva skriften och icke av förlagsbolaget
erhållit instruktion att yttra sig i målet utöver vad i skriften
anförts — därest ombudet verkligen sagt vad i protokollet upptagits —
uttalat sig utan förstånd om vad yttrandet innebure. Vid det följande
rättegångstillfället hade förlagsbolaget, som då inställt sig genom ett annat
ombud, bestritt att ordet »ifrågavarande > i Ekströms muntliga anförande
Unge anses avse de i räkningarna upptagna annonserna. Medgivandet
binge endast anses avse de annonser, som kunde vara upptagna i beställningssedlarna.

Att rådhusrättens protokoll i det av förlagsbolaget sålunda anmärkta
hänseendet varit missvisande, syntes vara tydligt. Det låge då nära till
hands att antaga, att Ekströms muntliga anförande i sin helhet felaktigt
återgivits. Vad denne yttrat, torde hava framkommit såsom svar på frågor
från rättens ordförande. Men det funnes icke någon rimlig anledning att
antaga, att Ekström skulle hava avsett att muntligen återkalla, beriktiga
eller ändra något av vad som anförts i den av honom ingivna skriften
— åtminstone icke i så väsentligt avseende som enligt rådhusrättens protokoll
skulle hava varit fallet. Enligt protokollet, hade Ekström anhållit
om uppskov med målet för att yttra sig om, huruvida annonserna blivit
införda i uppgivna tidningsnummer. I det skriftliga svaromålet hade förlagsbolaget
på anförda skäl — för att kunna ingå i närmare svaromål —
yrkat att få taga del av dels de beställningssedlar, varpå omstämda krav
grundat sig, dels ock samtliga de nummer av Stockholms Dagblad, i vilka
annonserna varit införda. Det förefölle knappast antagligt, att Ekström
haft för avsikt att med sitt yttrande förbinda sin huvudman vid ett åtagande,
så uppenbart i strid med den ställning, denne i det skriftliga svaromålet
intagit,

Hovrätten hade emellertid fäst en så avgörande vikt vid Ekströms
muntliga anförande, sådant det upptagits i rådhusrättens protokoll, att
hovrätten ansett rådhusrättens med anledning av anförandet meddelade
vitesföreläggande lagligen grundat. För min del nödgades jag på förut
anförda skäl vara av en annan åsikt än den som inom hovrätten omfattats.
Då jag icke kunde finna, att det muntliga anförandet, till följd

— 1920 -

av de omständigheter, varunder det tillkommit, borde tillmätas någon avgörande
betydelse för bedömande av den ställning, förlagsbolaget vid första
rättegångstillfället verkligen velat intaga, kunde jag icke heller finna, att
detsamma utgjort giltig grund för det beslut, rådhusrätten meddelat.

Av handlingarna i målet framginge visserligen, såsom rådhusrätten i
sin till hovrätten avgivna förklaring vidrört, att svaranden i ett förut vid
rådhusrätten anhängigt mål — det, varom åtalet i övrigt rört sig och
som nu icke vidare vore från min sida i fråga — genom ogrundade invändningar
frestat rådhusrättens tålamod. Detta hade emellertid, såvitt jag kunde
bedöma saken, icke berättigat rådhusrätten att i målet mellan tidningsbolaget
och förlagsbolaget, innan det förra gittat i någon mån utveckla
sin talan och efter det svaranden skriftligen avgivit ett svaromål, som —
enligt vad utredningen i målet sedermera givit vid handen — varit till
sitt innehåll ganska befogat, vid vite förelägga svaranden att ingå i ytterligare
svaromål. Med den uppfattning, jag bildat mig om Ekströms kompetens
att yttra sig i målet, hade rådhusrätten visserligen ägt befogenhet
att förelägga svaranden vid vite att inställa sig genom ett bättre underrättat
ombud, men icke heller ett dylikt föreläggande borde hava förekommit,
förrän käranden visat sig kunna åtminstone i någon mån utveckla
sin talan. ;

Besvären äro på Kungl. Majrts prövning beroende.

8. Kränkning av församlingsfriheten.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av journalisten Nils Andersson
i Boden här anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I hit insänd skrift anmälde klaganden dåvarande kronofogden i Luleå
fögderi Bengt Falk för den åtgärd, justitieombudsmannen kunde finna
nödigt anbefalla, samt åberopade därvid följande:

« Vid ett den 10 mars 1915 offentligt utlyst och i laga ordning anmält
möte å goodtemplarsalongen i Boden, varvid förre metodistpastorn
Gillis Grähs från Mjölby skulle hålla föredrag över ämnet »Kristligt kanineri
eller humanitär barnalstring», infann sig kronofogden Falk och
förklarade sig förbjuda detta föredrags offentliga hållande, alldenstund
det stode under åtal, vilket, enligt kronofogden, var detsamma som att
det vore brottsligt. Samtidigt uppmanades publiken avlägsna sig; den,
som ej åtlydde uppmaningen, skulle komma att ställas under åtal härför.

- 1920 —

Publiken tankte också avl&gsna sig, då det sålunda hördes, att intet offentligt
föredrag skulle få hållas, men då föredragshållaren, hr Grälis, föreslog,
att de som så ville skulle stanna och bilda en sedlighetsförening, inför
vilken Gratis sedan vore villig hålla ett föredrag, föredrogo de flesta att
kvarstanna. Herr Gratis antecknade sålunda alla närvarande för inträde
i föreningen, varefter valdes ordförande, sekreterare och kassör; inträdesavgiften
sattes till 25 öre. När så föreningen var bildad, fingo alla, som
icke ingingo som medlemmar i densamma, avlägsna sig, varefter dörrarna
stängdes och Grähs höll ett föredrag. Emellertid blev sedermera icke
endast herr Grähs åtalad av kronofogde Falk för vägran att efterkomma
hans förbud mot hållandet av föredraget »Kristligt kanineri», utan eu del
av medlemmarna i den bildade enskilda föreningen, 34 personer av över
100, blevo också av allmänne åklagaren, polisuppsyningsmannen J. E.
Berglund, stämda inför Över-Luleå tingslags häradsrätt för brott mot ordningsstadgan
för rikets städer. Vid rättegångstillfället åberopade åklagaren
§13 i denna stadga, vilken paragrafs tillämplighet dock bestreds
av svarandena; utslag är ännu ej fallet i målen. Det torde knappast hänt
förr här i landet, att ordningsmakt anställt åtal mot personer, vilka ingått
i en särskild förening, vilket hittills ansetts som varje mans och kvinnas
oförytterliga rättighet. Det kan knappast, synes det mig, vara förenligt
med åtminstone lagens anda och mening, att svenska medborgare
skola av myndigheterna förbjudas att taga ett sådant steg, liksom sådana
godtyckliga ingrepp på den eljest som okränkbar ansedda församlings- och
yttrandefriheten, som här skedde, synas vara föga förenliga med gällande
praxis i vårt land. Kronofogde B. Falk i Boden tycks emellertid vilja
för framtiden göra det omöjligt för folk att komma samman till offentliga
eller enskilda sammanträden för dryftande av frågor och spörsmål. Därom
vittnar, förutom vad som framgår av ovan gjorda relation, i ännu
högre grad en senare händelse av liknande slag, för vars förlopp jag här
vill i korthet redogöra.

På föranstaltande av Bodens socialistiska klubb skulle herr Einar
Ljungberg från Stockholm, som haft en föredragsturné genom Norrbotten,
lördagen den 25 april 1915 kl. 4 e. m. hålla föredrag å Folkets hus i
Boden över ämnet »Det blodiga vansinnet». Sedan en talrik publik kommit
tillstädes, varibland en del beväringar från de olika vapenslag, som
äro förlagda i Boden, infann sig kronofogden Falk jämte länsmannen Häggkvist,
t. f. länsmannen Sandström, tre polismän och en löjtnant, som förde
befälet över några värnpliktiga, utrustade med bajonett och gördel och
vilka omedelbart utplacerades som vakter på alla vägar, som ledde till
Folkets hus. Den medföljande löjtnanten gick in i lokalen och befallde

— 1920 —

de församlade beväringarna att avlägsna sig därifråp, vilket skedde. Därefter
uppträdde kronofogde Falk oeh meddelade, att föredraget ej finge
hållas. Herr Ljungberg hade nyss delgivits en stämning för samma föredrag,
hållet i Svartöstaden, och eftersom det sålunda stod under åtal,
resonnerade kronofogde Falk, fick det ej upprepas. Som stöd för förbudet
anförde kronofogden § 13 ordningsstadgan för rikets städer. Häremot
invände herr Ljungberg, att det ej vore bevisat, att föredraget vore brottsligt,
då det ännu ej behandlats av rätten, men förklarade kronofogden
ånyo, att föredraget icke finge hållas, vid äventyr att föredragshållaren
skulle åtalas, om han ej ställde sig förbudet till efterrättelse. Då det
offentliga mötet sålunda ej fick äga rum, meddelade ordföranden i den
socialistiska klubben, som anordnat det hela, detta till publiken samt kungjorde,
att klubben däremot skulle hålla enskilt möte, och uppmanade
han dem, som voro villiga att ansluta sig till klubben, att kvarstanna för
att göra detta. Kronofogde Falk förbjöd emellertid även detta klubbens
enskilda möte och förklarade, att han komme att åtala envar, som ej
genast avlägsnade sig från lokalen. Det hjälpte ej, att man påpekade för
honom, att han svårligen kunde äga rätt förbjuda den sedan flera år existerande
klubben att avhålla enskilt möte; helt kategoriskt förklarade
kronofogden, att han ej toge notis därom, utan skulle åtal följa, om någon
tilläte sig stanna. Det återstod då ingenting annat för arrangörerna än
att inställa alla planer på möte, såväl offentligt som enskilt. Mig synes,
att kronofogden knappast kan ha haft befogenhet att ingripa som här skedde.
Om det kan ifrågasättas, att han hade rätt förbjuda det åtalade — men
ej fällda — föredragets förnyade hållande, så torde det i varje fall vara
visst, att han ej kunde ha rätt förbjuda den socialistiska klubben att avhålla
enskilt möte. Allmänheten, som vid båda här relaterade tillfällen
blivit trakasserad, uppfattar myndigheternas åtgöranden som ohöljda försök
att dräpa yttrande-, församlings- och föreningsrätten, och det förefaller
verkligen, som vore detta kronofogde Falks innersta mening med sina förbud
och åtal.»

Uti infordrat yttrande hemställde kronofogden Falk, att den gjorda
anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd, samt anförde vidare följande:

»Föredraget över ämnet »Kristligt kanineri eller humanitär barnalstring»
förbjöd jag, enär samma föredrag förut hållits i Kiruna och föredragshållaren
för innehållet i detsamma åtalats av vederbörande allmänne
åklagare, som funnit detsamma stridande mot 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Då i annonser i ortstidningarna tillkännagivits, att det föredrag
med samma titel, som skulle hållas här i Boden, vore det i Kiruna hållna

- 1920 -

och där åtalade föredraget samt föredragshållaren på tillfrågan förklarat
det vara samma föredrag, förbjöd jag med stöd av § 13 stycket 5 i gällande
ordningsstadga för rikets städer detsammas förnyande här i Boden
samt uppmanade de närvarande att avlägsna sig. På förslag av föredragshållaren,
som uppmanade de närvarande att ej åtlyda min tillsägelse, bildades
då eu så kallad sedlighetsförening. Detta tillgick så, att föredragshållaren
gick omkring i lokalen och på ett papper syntes göra några
blyertsanteckningar samt därefter tillfrågade de närvarande, om de ville
bilda en dylik förening, vartill det stora flertalet svarade jakande. Sedan
jag låtit anteckna en del av de närvarande, avlägsnade jag mig, och har
jag sedermera uttagit stämning ej mindre å föredragshållaren dels för
innehållet i själva föredraget såsom stridande mot 18 kap. 13 § 2 mom.
strafflagen, dels för hans vägran att själv avlägsna sig ur lokalen och dels
för hans uppmaning till de närvarande att stanna kvar än även å en stor
del av dem, som vägrat efterkomma min uppmaning att lämna lokalen.
Allt detta är sålunda för närvarande föremål för domstols handläggning.
Den sä kallade sedlighets fö reningens bildande betraktade jag självfallet
och betraktar fortfarande såsom ett försök att kringgå gällande bestämmelser.
Föredraget var ju annonserat i allmänna tidningar, och de närvarande
hade tillstädeskoinmit för att åhöra detta samt hade för ändamålet
erlagt inträdesbiljetter, vilka de ej återfingo. Då i fråga varande föredrag
i allt fall hållits och de närvarande ej åtlydde min uppmaning att
avlägsna sig, är det icke lätt att förstå, varthän klaganden syftar med sin
anmälan i denna del. I fråga om de åtal jag anställt lärer vederbörlig
domstol äga att besluta. — Till stöd för mina åtgöranden vid nu ifrågavarande
tillfälle tillåter jag mig härförutom att åberopa prejudikat (N. J.
A. 1893: 69).

Föredraget över ämnet »Det blodiga vansinnet» hade den 3 april
1915 hållits i Svartöstaden, Neder-Luleå socken. Vederbörande länsman
hade för innehållet i detsamma, som bland annat innefattade uppmaning
till vägran att underkasta sig mobilisering,’ åtalat föredragshållaren och
stämningen var delgiven, innan föredraget skulle hållas i Boden. Då
föredragshållaren på min fråga, om det i allmänna tidningar annonserade
föredrag med samma titel, som skulle hållas i Boden, vore detsamma
som det, vilket nyssnämnda dag hållits i Svartöstaden, svarade jakande,
förbjöd jag med stöd av § 13 stycket 5 i gällande ordningsstadga för
rikets städer det förnyade hållandet av samma föredrag i Boden samt
uppmanade de närvarande att avlägsna sig. Härförut hade jag på grund
av lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i
vissa sammankomster samt Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär den 5 februari

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

1915 underrättat kommendanten i Boden om tid och lokal för berörda
föredrags hållande; och hade kommendanten med anledning härav vidtagit
nödiga åtgärder. Däremot förbjöd jag icke den ungsocialistiska klubben
att avhålla enskilt möte. Det är visserligen sant, att jag vidhöll
min uppmaning till de närvarande att avlägsna sig, även sedan förslag
framställts därom, att de, som voro villiga att ansluta sig till nämnda
klubb, skulle kvarstanna och jämte närvarande förutvarande ledamöter
hålla enskilt möte. Men min uppmaning avsåg endast icke-klubbmedlemmar.
Jag ansåg förslagets förverkligande vara ett kringgående av gällande
lag. De, som icke tillhörde sagda klubb, hade infunnit sig för att åhöra
ett i allmänna tidningar annonserat föredrag, och de hade erlagt inträdesbiljetter,
vilka de ej återfingo. Då det emellertid därefter av några medlemmar
av berörda klubb förklarades, att denna klubb skulle hålla ett
enskilt sammanträde senare på dagen, hade jag intet att däremot invända,
utan avlägsnade mig, sedan jag dock först tillsagt polisuppsyningsmannen
att tillse, att allmänheten icke lämnades tillträde, att samma föredrag ej
hölles, samt att inga biljetter såldes. — Till stöd för min åtgärd vid detta
senare tillfälle anhåller jag jämväl att få åberopa N. J. A. 1893: 69.»

Av protokollen i ovannämnda, av Falk mot Grähs till Överluleå
tingslags häradsrätt instämda mål inhämtas bland annat följande:

Samma dag Grähs höll ifrågavarande föredrag i Boden eller den 10
mars 1915 hade — tidigare på dagen — enligt intyg av två stämningsmän
Grähs jämte andra vederbörande tillställts en nämnda dag daterad,
av Falk undertecknad skrivelse, så lydande: »Sedan, bland annat, i Norrbottens-Kuriren
för den 9 innevarande mars annonserats, att kringresande
förre metodistpredikanten Gillis Grähs från Mjölby kommer att onsdagen
den 10 i samma månad kl. 8,15 eftermiddagen i goodtemplarlokalen hålla
föredrag över ämnet: ''Kristligt kanineri eller humanitär barnalstring’, för
innehållet i vilket föredrag han vid Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt
ställts under åtal, så varder med stöd av § 13 stycket 5 i gällande
ordningsstadga för rikets städer bemälde Grähs härigenom förbjudet att
hålla ifrågavarande föredrag».

Falk anförde vid målets första handläggning den 19 april 1915 bland
annat följande: I Norrbottens-Ivuriren för den 9 mars 1915 hade annonserats,
att Grähs skulle hålla det i Kiruna åtalade föredraget »Kristligt
kanineri eller humanitär barnalstring». I det med anledning av föredraget
i Kiruna mot Grähs vid Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt anställda
åtalet hade åklagaren givetvis klargjort, mot vilka punkter i föredraget
han riktat sin talan. Grähs, som varit personligen närvarande vid

— 1920 —

rättegångstillfället, visste sålunda vad saken gällde. Då han det oaktat
annonserade, att han skulle förnya föredraget, måste polismyndigheten
hava haft rättighet att förbjuda föredragets förnyande samt uppmana alla,
som församlat sig i möteslokalen, att begiva sig därifrån.

Beträffande förloppet vid mötet den 10 mars 1915 anförde balk vid
nämnda rättegångstillfälle följande: Några minuter före den utsatta tiden
för det annonserade föredraget hade Falk infunnit sig i lokalen, där publik
då hållit på att samlas. Falk hade tillkännagivit, att han förbjöde föredraget,
samt tillsagt Grähs och de övriga närvarande att avlägsna sig.
Grähs hade stannat kvar under förevändning att bilda en förening, däri
de erlagda inträdesavgifterna skulle betraktas som medlemsavgifter, samt
uppmanat de närvarande att stanna kvar och ingå i en sådan förening.
Falk hade låtit anteckna dem, som sålunda vägrade avlägsna sig, varefter
han gått. Sedan hade Grähs hållit sitt föredrag.

Beträffande vad vid mötet tilldragit sig och angående föredragets innehåll
hördes på Falks begäran åtskilliga vittnen i målet.

Enligt av Falk i målet åberopat intyg hade Grähs den 19 november
1914 i Folkets hus i Kiruna hållit föredrag över samma ämne samt därvid
yttrat bland annat följande: » Vi ha sådana lagar, att jag icke far och
jag blir åtalad därför, om jag uppmanar Er att använda preventivmedel,
men hade vi icke sådana lagar, så skulle jag uppmana Er att använda
dem. Om vi icke kunna vinna framgång på något annat sätt, så skola
vi åtminstone uppmana proletärkvinnorna att förklara generalstrejk i barnalstring».

Med anledning av berörda yttrande uti det i Kiruna hållna föredraget
hade allmänne åklagaren därstädes, på sätt ovan omförmälts, ställt Grähs under
åtal inför Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt samt yrkat ansvar a
honom jämlikt 18 kap. 13 § strafflagen. Genom sistnämnda häradsrätts
utslag den 1 november 1915 fälldes Grähs jämlikt aberopade lagrum att
höta 100 kronor.

Enligt vad i ärendet inhämtats, har berörda utslag vunnit laga kraft.

I det av Grähs den 10 mars 1915 i Boden hållna föredraget förekom,
enligt vad Falk i målet uppgav, bland annat följande: Efter att hava påpekat,
huru nedbrytande ett stort antal barn vore på familjelivet, hade
Grähs framhållit, att »han önskat uppmana proletärerna och proletärkvinnorna
att begagna sig av preventivmedel för hindrande av störa antal
barn i familjerna, men då lagen förbjöd honom göra det, ville han ej
bryta mot lagen. Sådant åtalade man honom för i Kiruna».

Grähs anförde i det vid Överluleå tingslags häradsrätt anhängiga
målet födande: Han hade vid mötet börjat med att förklara det offentliga

- 1920 -

föredraget inställt, och vad som därefter förekommit hade varit ett enskilt
möte, därå det av Falk åberopade lagrummet icke vore tillämpligt.
I sitt därvid hållna anförande hade Grähs icke heller fällt de av Falk
citerade yttrandena.

Genom i målet avlagda vittnesmål blev emellertid styrkt, att Grähs
i föredraget yttrat sig ungefär på sätt Falk uppgivit. Genom utslag den
15 april 1916 utlät sig Överluleå tingslags häradsrätt sålunda: Som
Grähs vid ifrågavarande tillfälle, efter det Falk förbjudit hans annonserade
föredrag och tillsagt dem, som å stället sig församlat, att sig därifrån begiva,
. icke ställt sig denna tillsägelse till efterrättelse, prövade häradsrätten,
jämlikt 13 § av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, rättvist
fälla Grähs att höta 20 kronor; och som Grähs därefter för den publik,
som stannat kvar, hållit ett föredrag, däri han sökt förleda till användande
av preventiva medel, prövade häradsrätten, jämlikt 18 kap. 13 §
strafflagen, rättvist fälla Grähs att bota 100 kronor.

Jämväl sistberörda utslag har vunnit laga kraft.

Till sistnämnda häradsrätt hade tillika polisuppsyningsmannen J. E.
Berglund instämt åtskilliga av de personer, som den 10 mars 1915 tillstädeskommit
i goodtemplarsalen i Boden för att åhöra Grähs’ ifrågavarande
föredrag, samt yrkat ansvar å dem för det de — oaktat Falk
för de tillstädeskomna givit tillkänna, att han förbjudit det förnyade hållandet
av nämnda föredrag, för vars innehåll Grähs vid annan domstol
åtalats, samt uppmanat de närvarande att avlägsna sig från salen —
underlåtit att ställa sig berörda uppmaning till efterrättelse.

Å svarandesidan anfördes i sistberörda mål bland annat följande:
Sedan vid ifrågavarande tillfälle publiken samlats, men innan Grähs börjat
sitt föredrag, hade i salongen Falk, som icke varit iklädd synligt tjänstetecken,
uppstigit och förklarat att Grähs icke finge hålla det angivna föredraget.
I anledning därav hade Grähs gått ned till Falk och samtalat
med honom någon minut, varefter Falk uppmanat de närvarande att avlägsna
sig, därunder han uppgivit att de, vilka icke hörsammade tillsägelsen,
kunde få bota från 10 till 100 kronor. Falk hade icke uppgivit,
vem han var, eller låtit på annat sätt än genom berörda uppmaning förstå,
att han ägde behörighet att avvisa de närvarande. Emellertid hade
de allra flesta av de närvarande stigit upp för att avlägsna sig, enär de
trodde, att intet föredrag skulle bliva utav, då Grähs framträtt och uppmanat
dem av de närvarande, som så önskade, att stanna kvar, emedan
han — Grähs — hade för avsikt att bilda en sedlighetsförening. Publiken
hade i anledning av detta yttrande kvarstannat och Grähs hade uppskrivit
namnen på alla dem, som ville ingå i föreningen. Falk hade nu

- 1920 —

Öl

yttrat något om att detta allenast vore ett sätt att kringgå lagen. De,
vilka antecknat sig for bildande av föreningen, hade tillsatt ordförande,
kassör och sekreterare, men då Falk och de närvarande polismännen icke
avlägsnade sig, hade av Grähs framställts förfrågan till övriga närvarande,
om de tilläte att dessa herrar finge ingå i föreningen, vilken förfrågan
nekande besvarades, varefter de avlägsnade sig. Därefter hade alla dörrar
till lokalen stängts, och ingen person hade därefter fått inkomma i densamma.
Grähs hade inför detta slutna sällskap hållit ett föredrag. Å
svarandesidan bestredes på anförda skäl på det bestämdaste, att svarandena
gjort sig saker till ohörsamhet mot polismyndighets uppmaning i
föreliggande avseende. De, som stannat kvar, hade ingått i den enskilda,
av Grähs vid tillfället bildade föreningen, och de, vilka icke ingått i föreningen,
hade avlägsnat sig. Svarandena ansåge, att det måste vara varje
medborgares rättighet att själv avgöra, om han önskade ingå i en förening
eller ej. A svarandesidan ansåges det icke heller vara förenligt med varken
lagens anda eller bokstav att ingripa på sätt som skett, överträdelse
av bestämmelserna i femte stycket i 13 § i ordningsstadgan vore enligt
svarandenas mening icke begånget. Svarandena hade icke närvarit vid
någon allmän sammankomst, sedan Falk uppmanat publiken att avlägsna
sig, och någon allmän sammankomst hade icke heller på grund av detta
Falks ingripande blivit av. ingripande hade vant opåkallat, föredraget
hade behörigen anmälts, men förbjudits att hållas, ehuru det icke på
något sätt visats, att detsamma asyftade eller innebure något stridande
mot allmän lag eller sedlighet eller kunde föranleda till oordning. Förutsättning
. för ett ingripande från Falks sida sådant som skedde hade icke
förefunnits, och prejudikat saknades icke pa att vederbörande polismyndigheter
fällts till ansvar för upplösande av sammankomst för föredrag,
innan därvid något anstötligt förekommit.

Genom utslag den 24 juli 1915 fällde häradsrätten, jämlikt 13 § 5
punkten ordningsstadgan för rikets städer — med undantag för en person
— v^r och en av de övriga åtalade att bota 10 kronor.

Åtskilliga av de sakfällda svarandena anförde i Svea hovrätt besvär
över häradsrättens utslag och anförde därvid bland annat följande: »Vi

anse, att kronofogden Falk icke haft laga rätt att, på sätt som skett, upplösa
ifrågavarande möte, innan detsamma börjats, då således därvid icke
förekommit och ej heller kunnat förekomma något, som berättigat till en
dylik åtgärd. Blotta ämnets namn hade ej utgjort något skäl. (Se Kungl.
Maj ds utslag den 22 juli 1910, Nytt jur. arkiv år 1910 sid. 407.) Redan
av anförda skäl anse vi, att vi icke gjort oss skyldiga till någon förseelse,
även om vi, efter förbudets meddelande kvarstannat i avsikt att avhöra

- 1920 -

föredraget. Men, då föredragshållaren omedelbart efter förbudets meddelande
och till åtlydnad av detsamma förklarat, att det annonserade föredraget
icke komme att hållas, synes oss, som om orsaken till förbudet
förfallit och, i och med detta, förbudet självt, samt att vi under sådant
förhållande varit berättigade att kvarstanna och att vi genom att Qvarstanna
icke kunnat anses hava trotsat förbudet och dymedelst ådragit oss
ansvar. Hade vi avlägsnat oss och omedelbart därefter anyo ingått i
salen, där föredraget skolat hållas, hade givetvis något ansvar icke kunnat
oss ådömas och torde ej heller böra oss under förhandenvarande förhållanden
ådömas, då ju ett tillfälligt avlägsnande varit fullkomligt meningslöst.
Den omständigheten, att en person a tjänstens vägnar förbjuder ett
föredrags hållande, torde icke kunna hava den påföljd, att salen, där föredraget
skolat hållas, icke finge vidare den dagen besökas av dem, som
inställt sig för att avhöra föredraget. Åklagaren har vid häradsrätten
framhållit, att vad som vid ifrågavarande tillfälle förekommit icke kunde
betraktas såsom annat än ett kringgående av lagens bud. Vi bestrida
detta — åtminstone hava vi icke haft en sådan avsikt eller ens en tanke
ditåt — och framhålla, att åklagaren icke ens pastatt, långt mindre visat,
att vid den bildade föreningens sammankomst det annonserade föredraget
hållits eller att eljest därvid något förekommit, som, om sammankomsten
varit offentlig, berättigat till dess upplösande.»

Genom utslag den 13 oktober 1915 fann hovrätten skäl icke vara
anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Mot hovrättens utslag tick talan ej fullföljas.

Av protokollen i ovan omförmälda av allmänne åklagaren vid Nederluleå
tingslags häradsrätt mot Ljungberg instämda mål angående ansvar
för uppmaning till mobiliseringsvägran inhämtas bland annat följande:
Åklagaren anförde i målet, att Ljungberg i föredrag, hållet i Svartöstaden
den 3 april 1915, fällt sådana yttranden, som måste uppfattas såsom uppmaning
till mobiliseringsstrejk. I detta hänseende åberopade åklagaren
bland ”annat följande av en vid föredraget närvarande fjärdingsman upptecknade
citat: »Att en vägrar mobilisera är betydelselöst utan (?) skola
säga nej liksom vid franska revolutionen».

Av Ljungberg vid första rättegångstillfället anlitat ombud besQred,
att han i föredraget fällt några yttranden, som kunde uppfattas såsom
uppmaning till mobiliseringsstrejk.

På åklagarens begäran hördes två vittnen, ovannämnde fjärdingsman
och en polisman, vilka båda vitsordade, att de under föredraget antecknat
av Ljungberg fällda yttranden, vilka anteckningar vid efteråt verkställd

— 1920 -

jämförelse befunnits till alla delar överensstämma med varandra. Det
förra vittnet hade fått »den uppfattningen, att Ljungberg velat uppmana
till mobiliseringsstrejk, även om lian ej sagt det rent ut». Det senare
vittnet hade fått den uppfattningen, att föredraget »gränsade till uppmaning
till mobiliseringsstrejk».

Vid andra rättegångstillfället förmälte Ljungberg, personligen tillstädes,
att ifrågavarande föredrag över ämnet »Det blodiga vansinnet» av
honom hållits oförändrat på flera andra ställen och även av stenografer
refererats, utan att det givit anledning till åtal. De av åklagaren åberopade
citaten vore lösryckta ur sitt sammanhang och även- oriktigt återgivna,
varpå angavs exempel.

Av Ljungberg påkallades vittnesförhör med åtskilliga personer, vilka
förklarade, att de fått den uppfattningen, att Ljungberg icke avsett att
uppmana till värnpliktsvägran. Enligt ett vittne hade Ljungberg på tal
om socialdemokratiska kongressens uttalande för allmän avväpning betonat,
»att det icke tjänade något till, att enskilda vägrade mobilisera».
Enligt ett annat vittne hade Ljungberg ogillat värnpliktsvägran av enstaka
individer, och hade vittnet fått den uppfattningen, att Ljungberg
»menade att, om det skulle göras någonting i det hänseendet, det skulle
vara någonting internationellt».

Genom utslag den 30 december 1915 förklarade häradsrätten att,
som Ljungberg icke genom vad i målet förekommit kunde anses övertygad
att hava uti ifrågavarande föredrag uppmanat till vägran att fullgöra
värnplikt eller eljest till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
kunde Ljungberg icke till ansvar i målet fällas.

Allmänne åklagaren anförde hos Svea hovrätt besvär över häradsrättens
berörda utslag under yrkande om ansvar å Ljungberg enligt 10
kap. 14 § strafflagen eller eljest tillämpligt lagrum.

Enligt utslag den 10 mars 1916 fann hovrätten skäl ej vara anfört,
som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

1 anledning av klagomålen anmodade justitieombudsmannen Petrén
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län att förordna lämplig
person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Falk.

I en särskild instruktion för åklagaren anförde justitieombudsmannen
följande:

— 1920 -

§ 13 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 innehölle,
såvitt här vore i fråga, följande stadganden:

(Första stycket:) Var och en, som vill i stad eller å dess område —

— — — — hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsövning
eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller
göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst, vilka genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller vartill inträdeskort
försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres
eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde, skall
därom gorå anmälan hos polismyndigheten. — — — — — Den, som
anmäler tillställningen, vare pliktig, när det av polismyndigheten påtordras,
— — — — — att om tillställningens ändamål och beskaffenhet
lämna polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter; allt vid äventyr, att tillställningen
eljest anses icke vara behörigen anmäld.

(Tredje stycket:) Den, som gjort anmälan om tillställning, — — —

— — — har att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som
kunna av polismyndigheten meddelas.

(Fjärde stycket:) Underlåter någon vad här är stadgat,----—

böte från och med 5 till och med 100 kronor.

(Femte stycket:) Där sig visar, att tillställning, som här ovan omförmäles,
åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän
lag eller föranleder till svårare oordning, äger polismyndigheten att dess
förnyande förbjuda. I nu nämnda fåll, ävensom då tillställningen utan
vederbörlig anmälan eller tillåtelse äger rum eller bland de närvarande
uppkommer oordning av svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas
i densamma avlägsnande kan undanrödjas, må sammankomsten av
polismyndigheten upplösas; och vare alla de, som å stället sig församlat,
pliktige att på nämnda myndighets uppmaning, därifrån sig begiva, vid
bot från och med 5 till och med 100 kronor för en var, som icke ställer
sig sådan uppmaning till efterrättelse.

Genom lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga
i vissa sammankomster vore stadgat bland annat följande:

Är sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är
samlat till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid
sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet
eller eljest undergräva krigslydnaden, åge på stället varande högste befälhavare
förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten.

- 1920 —

Ovan åberopade nådiga cirkulär till överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i samtliga län den 5 februari 1915 innehölle
följande: För att bestämmelserna i ovannämnda lag den 16 juni 1906
skulle kunna i avsedd omfattning tillämpas, vore av vikt, att vederbörande
militärbefäl så vitt möjligt erbölle kännedom om alla sådana sammankomster,
som åsyftades i nämnda lag. För detta ändamål anbefallde
Kungl. Maj:t överståthållarämbetet och samtliga befallningshavande att
förständiga polismyndighet å ort där krigsmanskap vore samlat till tjänstgöring,
att hos den på stället varande högste befälhavaren ofördröjligen
göra anmälan, så snart polismyndigheten vare sig på grund av bestämmelsen
i § 13 i ordningsstadgan för rikets städer eller annorledes fått
vetskap om att sammankomst skulle äga rum, vid vilken, enligt vad polismyndigheten
på giltiga grunder hade anledning antaga, skulle förekomma
sådana yttranden, som i berörda lag omförmäldes.

Frågan om församlingsfriheten hade av justitieombudsmannen utförligt
behandlats i eu till Kungl. Maj:t avlåten framställning om förbättrad
lagstiftning i ämnet (1917 års ämbetsberättelse sid. 313 — 359). Justitieombudsmannen
hänvisade till där omförmälda prejudikat i ämnet (sid.
341—352), särskilt följande i ämbetsberättelserna för nedannämnda år omförmälda,
år 1889 sid. 62 och 73, år 1891 sid. 77 och år 1910 sid. 21.

Av ovan återgivna stadganden framginge, att polismyndigheten ägde
upplösa ett möte, till vars hållande polismyndighets tillstånd icke erfordrades
och som blivit vederbörligen anmält, allenast om vid mötet förekommit
yttrande eller annat av beskaffenhet att åsyfta eller innebära
något, som strede mot sedlighet eller allmän lag eller föranledde till
svårare oordning. Endast under samma förutsättningar ägde polismyndigheten
i förväg förbjuda förnyandet av ett förut hållet föredrag.

Beträffande först föredraget över ämnet - Det blodiga vansinnet , som
utlysts att hållas av Ljungberg den 25 april 1915, hade för detsamma
icke erfordrats polismyndighets tillstånd, och föredraget hade, såvitt utredningen
gåve vid handen, blivit behörigen anmält. På den grund att
samma föredrag förut av Ljungberg hållits å annan plats och enligt Falks
mening därvid befunnits till innehållet brottsligt, hade Falk i förevarande
fall förbjudit föredragets hållande i Boden och upplöst sammankomsten.

Frågan, huruvida berörda stadgande, som berättigade polismyndigheten
att förbjuda förnyandet av en tillställning, kunde anses tillämpligt
med avseende å föredrag, som förut icke hållits å samma ort, men väl å
annan ort och där befunnits stridande mot sedlighet eller lag eller föranledande
till oordning, hade i föregående rättsfall behandlats av justitieombudsmannen
(ovan omförmälda prejudikat i 1889 och 1891 års äm 9

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1020 års riksdag»

betsberättelser). Justitieombudsmannen hade därvid uttalat, att både av
ordalagen i stadgandet och det sammanhang, vari det förekomme, framginge
enligt justitieombudsmannens uppfattning oförtydbart den mening,
att endast polismyndigheten i den stad, varest någon tillställning visat
sig vara av nyssnämnda beskaffenhet, ägde förbjuda upprepandet av densamma;
då det gällde icke förnyandet av en tillställning utan ett första
uppträdande å resp. ort, tillerkände den åberopade paragrafen icke åt
polismyndigheten någon rätt till förprövning. För en dylik tillställning
erfordrades icke tillåtelse av polismyndigheten, endast anmälan hos
densamma. Därest motsatt uppfattningssätt ägde giltighet, skulle en person,
som på ett ställe hållit ett föredrag, vilket av någon å orten utkommande
tidning i något avseende ansetts anstötligt, kunna allenast på denna
grund av polismyndigheterna i alla andra städer förbjudas att hålla föredrag
över samma ämne, även om han ur föredraget bortrensat allt, som
å den ort, där föredraget hållits, med eller utan fog stämplats såsom för
sedlighetskänslan sårande (i det då av justitieombudsmannen behandlade
fallet hade varit fråga om föredrag över ämne, berörande sedlighetsfrågan).
Att ett sådant sakernas tillstånd icke vore överensstämmande med
den hos oss gällande fria yttranderätten och icke kunnat vara av lagstiftaren
åsyftat, torde enligt justitieombudsmannens mening vara obestridligt.
Aven under förutsättning, att hos polismyndigheten å viss plats anmälda
föredrag varit avsedda att till innehåll och beskaffenhet bliva likartade
med förut å annan plats hållna, i anledning av vilka föredragshållaren
där blivit ställd under tilltal, saknade polismyndigheten å förstnämnda
ort stöd av lag att på förhand förbjuda föredragens hållande
därstädes.

Den av justitieombudsmannen uti ett av ifrågavarande precedensfall
för ämbetsfel åtalade polismyndigheten hade anfört att, därest berörda
stadgande vore att på sådant sätt förstå, kunde en tillställare, om han
icke uppträdde mer än en gång i varje stad, utan hinder fortsätta sitt
uppträdande i andra städer, oaktat tillställningen visat sig vådlig för allmänheten
eller för den sedliga känslan sårande. Häremot hade justitieombudsmannen
anfört, att polismyndigheten i fråga tycktes hava förbisett
den i samma § förekommande bestämmelsen om befogenhet för polismyndighet
att under angivna förutsättningar upplösa sammankomst; under
förutsättning att polismyndigheten gjorde sin plikt, vore genom sistberörda
bestämmelse förebyggt, att en mot sedlighet eller lag stridande tillställning
skulle kunna ens för en gång utan hinder äga rum.

Den av justitieombudsmannen sålunda i ämnet utvecklade uppfattningen
syntes hava av domstolarna, även i högsta instans, godkänts så —

1920 -

som riktig (Kungl. Maj:ts utslag den l(j december 188b n:r 921 och 925
samt den 5 augusti 1892 n:r 639).

Falk hade motiverat sitt ifrågakomna åtgörande att förbjuda Ljungbergs
föredrag därmed, att föredraget, då det den 3 april 1915 av
Ljungberg hållits i Svartöstaden i Neder-Luleå socken, föranlett åtal mot
Ljungberg för brott mot 10 kap. 14 § strafflagen.

Den här föreliggande frågan vore följaktligen, huruvida blott den
omständigheten, att åtal anställts mot en föredragshållare för ett av honom
hållet föredrag, kunde anses innebära laga skäl för polismyndigheten
å annan plats att förbjuda föredragets förnyade hållande därstädes. 1
likhet med den företrädare i justitieombudsmansämbetet, som ovan citerats,
vore justitieombudsmannen av den meningen, att berörda omständighet
icke utgjorde laga anledning till meddelande av dylikt förbud.
Det mot föredragshållaren å annan ort anställda åtalet kunde vid slutlig
prövning befinnas vara alldeles obefogat. Beträffande föreliggande fall
hade Ljungberg uti omförmälda mot honom instämda mål upplyst —
vilket icke av åklagaren blivit bestritt — att han hållit samma föredrag
i oförändrat skick å flera andra orter, därvid föredraget stenografiskt upptecknats,
utan att föredraget emellertid å någon annan plats än i Svartöstaden
föranlett åtal. Därest Falks mening skulle godkännas såsom riktig, skulle
det hava till följd, att en föredragshållare skulle överallt kunna förbjudas
att hålla ett till innehållet icke lagstridigt föredrag blott därför, att eu allmän
åklagare å någon plats, där föredraget förut hållits, mot vederbörande anställt
ett obefogat åtal, som av vederbörande domstol sedermera ogillades. Detta
skulle enligt justitieombudsmannens mening innebära ett obehörigt intrång
i yttrande- och församlingsfriheten, och justitieombudsmannen kunde lika
litet som sin ovan åberopade företrädare i ämbetet finna en sådan mening
vara riktig. Enligt vad ovan påvisats, hade Falk lagligen icke ägt ingå
i någon förprövning angående beskaffenheten av det anmälda föredraget
och i förväg förbjuda dess hållande. Endast om under pågående föredrag
detsamma visat sig åsyfta eller innebära något mot sedlighet eller lag
stridande eller ock föranleda svårare oordning, som icke genom deltagarnas
i densamma avlägsnande kunde undanröjas, hade Falk lagligen
ägt att upplösa sammankomsten.

Då ett anmält föredrag förut hållits å annan ort och där medfört anställande
av åtal mot föredragshållaren, torde i varje fall polismyndigheten,
som hade för avsikt att på den grund förbjuda föredragets förnyade hållande,
alltid först böra förskaffa sig närmare kännedom om föredragets
innehåll för bedömande på eget ansvar, om föredraget kunde anses lagstridigt,
respektive stridande mot sedlighet eller icke. Då det vore den j sadant

- 1920 -

fall beslutande polismyndigheten, som ensam bure ansvaret för ett av densamma
sålunda meddelat förbud, borde det åtminstone vara myndighetens
plikt att före förbudets meddelande själv övertyga sig om föredragets beskaffenhet
och dess eventuella lagstridighet. Fall kunde förekomma, då
det för polismyndigheten vid erhållen kännedom om innehållet av sådant
föredrag måste stå alldeles klart, att innehållet vore lagstridigt och å annan
ort anställt åtal följaktligen befogat. Polismyndighets åtgärd att i dylikt
fall meddela förbud mot föredragets förnyade hållande funne justitieombudsmannen,
ehuru, på sätt ovan utvecklats, saknande stöd av lag, skäligen
icke böra betraktas såsom tjänstefel av beskaffenhet att böra medföra
ansvar. I enlighet därmed funne justitieombudsmannen Falks åtgöranden
beträffande det av Grähs den 10 mars 1915 hållna föredraget, med
anledning av vilket Grähs sedermera fällts till ansvar, icke föranleda vidare
åtgärd från justieombudsmannens sida.

I andra fall än de nyss omförmälda kunde emellertid vederbörande
polismyndighet, som sålunda i förväg förskaffade sig kännedom om innehållet
av ett förut å annan ort hållet föredrag, finna det tveksamt, om
föredraget vore av brottslig beskaffenhet eller ej, eller måhända till och
med finna det klart, att föredraget ej vore brottsligt. I sådant fall förelåge
för polismyndigheten, på sätt ovan vore sagt, såväl befogenhet som plikt
att under pågående föredrag, om däri fälldes yttranden av brottsligt eller
mot sedlighet stridande innebörd, upplösa sammankomsten. Vid sakens
bedömande borde ej förbises, att å annan ort anställt åtal mot föredragshållaren
kunde föranleda denne att vid därefter förekommande tillfällen,
då föredraget ånyo hölles, modifiera detsamma och undvika åtalbara uttryck,
även om föredraget i stort sett vore detsamma.

T förevarande fall hade det mot Ljungberg för ifrågavarande föredrag
anställda åtalet av två domstolsinstanser enhälligt ogillats. Därigenom
vore fastslaget, att föredraget icke, på sätt Falk förmenat, varit till sitt
innehåll lagstridigt. Falk hade således förbjudit förnyandet av ett till sitt
innehåll lovligt föredrag och hade därigenom gjort sig skyldig till överträdelse
av bestämmelserna i 13 § av ordningsstadgan för rikets städer.

Villigt inedgåves, att polismyndigheterna ofta, särskilt under världskriget
rådande förhållanden, vid fullgörandet av sin för samhället viktiga
uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet komme att intaga en
synnerligen svår och ömtålig ställning, men å andra sidan finge ej förbises
vikten därav, att polismyndigheterna vid fullgörandet av sina tjänsteplikter
kulle sig inom de gränser, som lag och författning utstakat för deras befogenhet.
Samhällets intressen vore utan tvivel bäst betjänta därmed, att
polismyndigheterna visserligen med nit och kraft fullgjorde sina ofta svåra

— 1920 —

och oindömesfordrande uppgifter men därvid dock icke gjorde sig skyldiga
till obehörigt ingripande i medborgerliga rättigheter. Statens auktoritet
löpte fara att taga skada, om övergrepp opåtalt finge ske från statstjänstemäns
sida. Från allmänhetens sida kunde dylikt ingripande av myndighet
— såsom i förevarande fall syntes hava skett — uppfattas såsom ingrepp
mot och kränkning av den i vårt land såväl på urminnes hävd som i
gällande lag grundade församlingsfriheten.

Med hänsyn till vikten av yttrande- och församlingsfrihetens skyddande
och då Falk, beträffande sammankomsten den 25 april 1915 förmenat sitt
åtgörande vara lågeldigt samt återupprepande därav förty kunde befaras
i andra fall, funne justitieombudsmannen sig icke kunna låta vid vad i
saken förekommit bero.

Beträffande det av Falk åberopade prejudikatet vore omständigheterna
i berörda rättsfall icke likartade med de i ifråga om fallet Ljungberg
föreliggande. I nämnda precedensfall, avseende av H. V. Berghell i Jönköping
hållet föredrag, hade Berghell först på platsen hållit ett föredrag,
som föranlett åtal mot honom, och hade Berghell därefter anmält ett nytt
föredrag att hållas en följande dag. Sistnämnda föredrag hade blivit av
borgmästaren i staden förbjudet på den grund, att han med hänsyn till av
Berghell gjort medgivande haft anledning antaga, att det nya föredraget,
ehuru anmält under ny titel, skulle bliva av samma eller likartat innehåll,
som det första föredraget haft. Vid prövning av åtalet mot Berghell hade
föredraget befunnits brottsligt och hade Berghell fällts till ansvar därför.
Mot borgmästaren anställt åtal för det han förbjudit det senare anmälda
föredraget hade blivit av högsta domstolen ogillat, då borgmästaren hade
ansetts hava haft skälig anledning att till förekommande av brottets förnyande
meddela Berghell förbud mot sistberörda föredrag. Justitieombudsmannens
ovan utvecklade uppfattning stode sålunda i full överensstämmelse
med ifrågavarande prejudikat.

Vad beträffade det i förevarande två fall av Falk meddelade förbudet
mot föredrags hållande, efter det respektive sammankomst skulle hava
förändrats till enskilt möte, funne justitieombudsmannen något tjänstefel
särskilt på denna grund icke kunna läggas Falk till last. Till båda föredragen
hade, såvitt i ärendet vore upplyst, allmänheten offentligen inbjudits,
och anordningen att sedan låta de tillstädeskomna åhörarna bilda en enskild
förening, inför vilken föredraget omedelbart skulle hållas, kunde icke
befraktas annat än såsom ett sätt att kringgå gällande bestämmelser samt
borde därför icke inverka på sakens bedömande. Då den inbjudna allmänheten
hade tillträde till det utlysta föredragets åhörande blott genom
att vederbörande före föredragets hållande läte anteckna sig såsom med —

1920 —

lemmar av respektive förening, vore föredraget att anse som sådan tillställning,
varom enligt 13 § ordningsstadgan anmälan skulle göras hos
polismyndigheten (jämför Kung! Maj:ts utslag den 13 juli 1914; nytt juridiskt
arkiv 1914 sid. 350). Falk hade bestritt, att han skulle hava förbjudit
Bodens socialistiska klubb att å annan tid än den, till vilken Ljungbergs
ifrågavarande föredrag offentligen blivit utlyst, hålla enskilt sammanträde.
Med åberopande av vad sålunda anförts funne justitieombudsmannen
vad klaganden i denna del velat lägga Falk till last icke förtjäna avseende.

Då det ur principiell synpunkt måste anses vara av vikt att få fastslaget,
att blott den omständigheten, att åtal å en ort anställts med anledning
av ett hållet föredrag, icke innefattade laga skäl att annorstädes
förbjuda föredragets hållande, funne justitieombudsmannen däremot Falks
förfarande i sist angivna hänseende icke böra lämnas utan beivran. Med
stöd av det anförda uppdrog justitieombudsmannen åt den åklagare, som
av Kungl. Maj:ts befallningshavande för ändamålet förordnades, att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot 1''alk
för vad honom i berörda hänseende läge till last samt därför å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Alternativt borde det
yrkande framställas, att, därest Falks ifrågakomna förfarande skulle anses
ej vara av beskaffenhet att böra till ansvar såsom för tjänstefel föranleda,
domstolen dock måtte förklara samma förfarande felaktigt eller
sakna stöd i gällande lag.

I enlighet med det sålunda av justitieombudsmannen givna uppdrag
blev åtal mot kronofogden Falk anställt inför Överluleå tingslags häradsrätt,
som den 14 juli 1919 i inålet meddelade följande utslag:

Som stadgandet i 13 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868, att polismyndighet i visst fall ägde förbjuda allmänt föredrags förnyande,
måste anses avse polismyndigheten å den ort, där föredraget förut
hållits, samt Falks åtgärd att förbjuda hållandet av i målet omförmälda
föredrag sålunda saknat stöd av lag, men Falk genom sitt berörda förfarande
icke kunde anses hava gjort sig skyldig till sådant fel i tjänsten, som borde
föranleda ansvar, funne häradsrätten åtalet icke kunna bifallas.

Tjäustförrättande justitieombudsmannen Wihlborg fann icke skäl föreligga
till fullföljande av talan mot utslaget.

— 1920 -

9. Obehörigt meddelande av förbud mot fortsättande av sådan rörelse,
som avses i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av alkoholfria drycker samt svagdricka.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av redaktionssekreteraren
Elof Lindberg i Luleå här anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Uti en hit insänd skrift anförde klaganden följande:

»Då vissa av polismyndigheten i Boden på senaste tiden vidtagna åtgärder
synas mig ha legat utom denna myndighets lagliga befogenhet, ber jag att
till justitieombudsmannens kännedom få meddela följande händelser:

Lördagen den 12 februari 191G hade Bodens socialdemokratiska ungdomsklubb
utlyst enskilt möte. Mötet kungjordes genom en å allmän plats
anslagen affisch av följande innehåll: ’A11 arbetarungclom bör ansluta sig
till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen! Socialdemokratiska ungdomsklubben
i Boden har möte lördagen den 12 februari kl. 8 e. m. i Folkets
hus. Därvid förekommer föredrag av V. Holmkvist, Luleå. Var och en
som har intresse av andligt och ekonomiskt framåtskridande infinne sig.
Alla välkomna som medlemmar i den röda ungdomens armé. Ungdom!
Bliv med i kampen för er framtid! Socialdemokratiska ungdomsklubben.’
Affischen var en s. k. ifyllningsaffisch, som begagnas av de socialdemokratiska
ungdomsklubbarna på hundratals platser i landet för kungörande
av deras enskilda möten. Vid tiden för mötets början infann sig polisuppsyningsmannen
J. E. Berglund, åtföljd av två polismän, och beredde
sig tillträde till den av klubben för sina möten disponerade lokalen, under
förklaring att han önskade övervara mötet. Då mötet var avsett att bli
av enskild karaktär, med endast medlemmar i klubben som deltagare,
kunde polisuppsyningsmanriens begäran att få närvara icke bifallas. Vid
ett motsatt förfarande hade mötet berövats sin slutna karaktär och klubben
sålunda råkat i konflikt med 13 § i kungl. ordningsstadgan för rikets städer.
Då klubben icke var villig att begå lagöverträdelse och ehuru polisuppsyningsmannen
blivit upplyst om mötets karaktär av enskilt klubbsammanträde,
förbjöd han dess hållande. Enär det såväl av möteskungörelsens
formulering som av förklaringarna till polisuppsyningsmannen måste anses
ha varit tillräckligt ådagalagt, att socialdemokratiska ungdomsklubbens möte
lördagen den 12 februari var av den beskaffenhet, att det icke var underkastat.
anmälningsskyldighet i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda
§ av ordningsstadgan, samt då sålunda polisuppsyningsmannen J. E. Berglunds
förfarande att förbjuda mötets hållande icke äger stöd i gällande
lag, anhåller jag vördsammast, då saken är av stor principiell betydelse,

- 1920 -

att justitieombudsmannen måtte mot polisuppsyningsmannen Berglund vidtaga
laga åtgärder.

En annan händelse, som jag anser böra bli föremål för justitieombudsmannens
uppmärksamhet, anknyter sig till en av polisuppsyningsmannen
Berglund kaféinnehavarna i Bodens municipalsamhälle tillställd skrivelse
av följande innehåll:

''Till innehavaren av ... .

Enär å en del kaféer och likställiga näringsställen inom municipalsamhället
har förekommit och förekommer antimilitaristisk agitation, dels
muntlig och dels skriftlig genom spridande av skrifter bland de i Boden
förlagda truppernas manskap, som besöka kaféerna eller näringsställena,
vill jag, då dylika förehavanden å nämnda lokaler torde vara att anse lika
med oordningar, som omförmälas i 8 § förordningen av den 9 juni 1905
angående försäljning av alkoholfria drycker m. m., fästa Eder uppmärksamhet
på, att innehavaren av kafé eller näringsställe, där sådan agitation
bedrives, kan på grund av bestämmelserna i ovannämnda lagrum komma att
förbjudas att fortsätta rörelsen. Boden i poliskontoret den 21 februari 1916.

J. E. Berglund

Polisuppsyningsman.’

Av skrivelsen framgår, att polisuppsyningsmannen Berglund utan vidare
förklarat försäljning av för spridning tillåtet tryckalster å ett kafé
eller samtal mellan kafé besökare i militära saker såsom oordningar. Visserligen
säger han först, att dylika förehavanden torde vara att anse lika
med oordningar, men sedan förklarar han mera bestämt, att kaféinnehavaren
kan på grund av bestämmelserna i åberopade lagrum komma att
förbjudas fortsätta rörelsen. En sådan orimlig tolkning av stadgandena i
8 § 1 mom. av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av alkoholfria drycker skulle givetvis leda till de mest olidliga konsekvenser
för ifrågavarande näringsidkare. De skulle sålunda, exempelvis, nödgas
föreskriva kafébesökarna vad de samtalsvis icke få säga, avstå från den
alla svenska medborgare i näringsfrihetsförordningen tillerkända rätten att
sälja tillåtna tryckalster och vara tvungna förbjuda kafébesökare att utöva
samma rätt — allt detta därför att manskap tillhörande Bodens trupper
å näringsstället intager förtäring. Då polisuppsyningsmannen Berglund i
sin åtgärd måste anses ha överskridit den befogenhet, som enligt 35 § i
kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin
åligger honom i fråga om tillsyn över näringsställen av ifrågavarande art,
ber jag vördsammast få påyrka vidtagande av de åtgärder, som av föreliggande
omständigheter må anses påkallade. Jag anser mig därvid böra

— 1920 —

betona, att, då polisuppsyningsman^!! Berglund torde ha handlat på order
från sina förmän, jag med detta mitt yrkande mindre avsett att få Berglund
ställd till ansvar än att erhålla en auktoritativ tolkning av begreppet
oordningar i 8 § av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av alkoholfria drycker, eu tolkning som givetvis är av största
betydelse för av förordningen berörda näringsidkare, då ju ett enligt
nämnda § meddelat förbud torde vara undandraget besvär.

I infordrad förklaring anförde Berglund följande:

Klagomålen beträffande mötet äro fullkomligt obefogade, då jag icke
vare sig upplöst något möte eller vidtagit någon som helst annan åtgärd
till förhindrande av mötet ifråga, vilket förhållande styrkes av närlagda
intyg. Att mötet icke kom till stånd, berodde därpå, att inga mötesbesökare
kommo tillstädes. Då mötet icke påbörjats så sent som en halv
timma efter den bestämda tiden, låste vaktmästaren dörren till lokalen
utan min tillskyndan, sedan de tillstädeskomna styrelsemedlemmarna begivit
sig därifrån. — Vid de tillfällen, då anledning funnits antaga att
vid offentliga föredrag och tillställningar, som anordnats härstädes, skulle
förekomma lagstridiga yttranden har polis alltid övervarit föredraget eller
tillställningen. Av samma anledning besökte undertecknad, åtföljd av
tvenne polismän, den uppgivna lokalen för att övervara ifrågavarande
möte, därest detsamma skulle befinnas vara av offentlig karaktär, vilket
fanns anledning misstänka vid genomläsandet av de i samhället anslagna
affischerna, varav ett exemplar härjämte bifogas. Att kontrollera, huruvida
möten, som under uppgift om att vara enskilda anordnas av socialdemokratiska
ungdomsklubben, verkligen äro av enskild karaktär, är alltid
nödvändigt, då man från det hållet näppeligen kan vänta sig tillförlitliga
upplysningar varken genom uppsatta affischer eller muntliga uppgifter.

^ ad angår de i avseende å oordningar å kaféer och likställda näringsställen
utfärdade och delgivna skrivelserna får jag vördsamt anföra: Å

Magra kaféer i samhället har förekommit, att antiinilitaristiska skrifter,
jämväl indragna sådana, utdelats bland kafébesökarna, vilka till största
delen utgjorts av manskap tillhörande härstädes förlagda truppförband.
Att detta skett med vederbörande innehavares vetskap, har ej kunnat utrönas,
men anledning finnes antaga, att så varit fallet i en del fall. Då
enligt min åsikt dylika brottsliga förehavanden stå i strid med bestämmelserna
i 8 § av kungl. förordningen den 9''juni 1905 angående försäljning
av alkoholfria drycker m. m., anmälde jag förhållandet till kronofogden
Bengt Falk härstädes, vilken anmodade mig anmana samtliga innehavare
av kaféer inom samhället att på det noggrannaste tillse, att för 10

— Justitieombudsmannens ämbetsbe^åttelse till 1920 års riksdag.

svarstifintlig agitation icke finge bedrivas å deras kaféer, enär framställning
eljest om förbud mot vidare försäljning å sådant kafé av alkoholfria
drycker komme att med stöd av förutnämnda lagrum göras hos vederbörande
myndighet. I anledning härav tillställde jag innehavarna av kaféer
och likställda näringsställen inom samhället en skrivelse, vars lydelse
framgår av åtföljande bilaga. Jag anser all försvarsfientlig agitation —
spridning av otillåtet tryckalster är ju enligt tryckfrihetsförordningen belagt
med straff — bland krigsfolk å här förutnämnda lokaler är att hänföra
till oordningar, som omförmälas i det åberopade lagrummet, samt
att den gjorda erinringen sålunda är på sin plats.»

Kronofogden Falk hemställde för sin del i avgivet yttrande, att anmälan
måtte lämnas utan avseende, samt anförde vidare:

»Att det till den 12 februari 1916 av Bodens socialdemokratiska
ungdomsklubb utlysta ''enskilda mötet i själva verket av sagda klubb ^själv
förutsattes icke vara av enskild natur, framgår av innehållet i den å allmän
plats anslagna affischen rörande mötet, däri det bland annat hette,
att all arbetarungdom borde ansluta sig till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen
samtidigt som det meddelades, att ovannämnda klubb hade
möte berörda dag i Folkets hus, samt att var och eu, som hade intresse
av andligt och ekonomiskt framåtskridande, skulle infinna sig, ävensom
att alla vore välkomna såsom medlemmar i den röda ungdomens armé.
Men även om det uttryckligen sagts ifrån, att endast klubbmedlemmar
ägde tillträde till mötet, var det polismyndighetens både rättighet och
plikt att själv övertyga sig om mötets natur, vadan jag också telefonledes
beordrade polisuppsyningsmannen Berglund att jämte tvenne polismän
noggrant iakttaga, vilka som deltogo i mötet och särskilt om militärer
funnes bland deltagarna. Något annat har, såsom framgår av Berglunds
yttrande, icke heller skett, Att polismyndigheten endast fullgjort sill solklara
tjänsteplikt, framgår bland annat av lagen den 16 juni 1906 om
förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster och nådiga
cirkuläret den 5 februari 1915 angående skyldighet för polismyndighet
att hos militärbefälhavare göra anmälan om vissa sammankomster.^ Polisupnsvningsmannen
har så mycket mindre kunnat förbjuda mötets hållande,
som han i allt fall saknar varje befogenhet härtill. Det är för polismyndigheten
känt, att ungsocialisterna särskilt efter den palatsrevolution, som
för icke så längesedan ägt rum inom Föreningen Folkets hus, plägat hava
sina möten å ett eller annat kafé inom Bodens municipalsamhälle. därvid
militärer närvarit, Sedan till min kännedom jämväl kommit, att härvid
försvarsfientlig agitation bedrivits, samtalade jag med polisuppsynings —

1920 -

marinen i frågan, och förklarade han därvid sin bestämda uppfattning
vara den, att § 8 mom. 1 i kungl. förordningen angående försäljning av
tillagade alkoholfria drycker in. in. den 9 juni 1905 vore tillämplig. Ehuruväl
jag hyste tvivelsmål härom, beslöt jag emellertid då giva honom
den skriftliga anmodan, varom han i sitt yttrande talar. Vårt tillvägagångssätt
utgör allenast eu till vederbörande riktad maning att ej tillåta,
att lagbrott äger rum i kafélokalerna, vid äventyr att framställning eljest
hos länsstyrelsen skulle göras om förbud mot försäljning av dylika drycker.
En sådan framställning skulle givetvis vara åtföljd av intyg, som styrkte
densamma; och självfallet komme ju i allt fall länsstyrelsen icke att till
densamma taga annan än laga hänsyn. Dessa kaféer äro offentliga ställen
och stå under polismyndighetens allmänna kontroll Det torde sålunda
möjligen få anses vara polismyndighetens både rätt och plikt att tillse,
att lagbrott och oordningar där icke förekomma. Polismyndigheten har
endast riktat sig mot vad som är verkligt lagbrott. Anmälarens utläggning
av vad polismyndigheten avsett med sitt ingripande får stå helt och
hållet för hans egen räkning.»

Vid Berglunds förklaring var fogad ett exemplar av omförmälda
affisch, så lydande:

»All arbetarungdom bör ansluta sig till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen!
Socialdemokratiska ungdomsklubben i Boden har möte lördagen
den 12 februari, kl. 8 e. in. i Folkets hus lilla sal. Därvid förekommer
föredrag av V. Holmqvist, varefter följer diskussion. Var och en,
som har intresse för andligt och ekonomiskt framåtskridande, infinne sig!
Alla välkomna som medlemmar i den röda ungdomens armé! Ungdom!
Bliv med i kampen för er framtid! Socialdemokratiska ungdomsklubben.»

Vid Berglunds förklaring var ock fogat följande intyg:

»Undertecknade polismän, som på order av polisuppsyningsmannen
infunno oss vid Folkets hus lokal den 12 sistlidne februari kl. 8 e. in., få
härmed intyga: att vid polisens inträde i möteslokalen cirka kl. 8.15 e. m.
endast ordföranden i Bodens socialdemokratiska ungdomsklubb, plåtslagaren
Karl Ture Vanhainen vistades där; att denne förklarade, att det möte,
som skulle hållas, icke var offentligt utan endast för klubbens medlemmar;
att polisuppsyningsmannen och undertecknade då lämnade lokalen, där
fortfarande endast ordföranden vistades; att vaktmästaren för Folkets huslokalen
anlände omkring 1/2 9-tiden och för undertecknade, som då vistades
utanför lokalen, förklarade, att ordföranden i Bodens socialdemokratiska
ungdomsklubb förhyrt lokalen för hållande av ett möte, samt att han, då
mötet icke företagits på utsatt tid, hade för avsikt att stänga lokalen; att

- 1920 -

polisuppsyningsmannen tillfrågade ordföranden, om mötet, som skulle hållas,
var av offentlig eller enskild karaktär; samt att han icke förbjöd eller
eljest vidtog någon åtgärd för hindrande av ifrågavarande mötes hållande
Boden den 21 mars 1916.

Axel Snell A. L. Wikström

Polismän.»

I avgivna påminnelser anförde därefter klaganden bland annat följande:

->Det framgår av kronofogden Falks inlaga, att det är han, som beordrat
Berglund att, med hänsyn till att Bodens socialdemokratiska ungdomsklubbs
möte den 12 februari 1916 kunde vara av allmän karaktär,
» noggrann! iakttaga, vilka som deltogo i mötet och särskilt om militärer
funnes bland deltagarna». Ingen har velat förmena polismyndigheterna i
Boden att utöva en sådan kontrollerande verksamhet, men däremot måste
man bestämt fordra, att den sker under former, som icke kränka församlingsfriheten.
Så har, enligt min mening, icke skett beträffande mötet den
12 februari, och Berglunds förklaring kan icke rubba denna min uppfattning.
Berglund säger, att »klagomålen beträffande mötet äro fullkomligt
obefogade, då jag icke vare sig upplöst något möte eller vidtagit någon
som hälst annan åtgärd till förhindrande av mötet i fråga», vilket två
polismän intygat. Ingen har påstått, att polisuppsyningsmannen upplöst
mötet, som ju aldrig kom till stånd. Däremot har han vidtagit åtgärder
till förhindrande av, att det slutna mötet fick hållas, vilket framgår av
efterföljande redogörelse för hur det tillgick vid ifrågavarande tillfälle.
Före mötestidens början anlände till den i Folkets hus för klubbens möte
förhyrda lokalen klubbens ordförande K. T. Vanhainen. Sedan han där
lagt ifrån sig en del handlingar, begav han sig ut, men möttes i förstugan
av Berglund, åtföljd av polismännen Wikström och Snell. För dessa förklarade
Vanhainen på tillfrågan, att klubben skulle hålla enskilt möte och
att han icke hade någon lust att släppa in polismännen i lokalen Polisman
Wikström förde då undan Vanhainen och beredde sig jämte de andra
tillträde till lokalen, där ingen då vistades. Efter en stund avlägsnade sig
polismännen till förstugan, där av ledamöter ur klubbstyrelsen ytterligare
poängterades mötets slutna karaktär. Under tiden anlände V. Holmqvist
från Luleå, vilken som representant för ungdomsklubbarnas distriktsstyrelse
skulle hålla ett instruktionsföredrag för klubbens medlemmar. På
direkt fråga av honom till Berglund, om denne ämnade utan inblandning
tillåta mötets hållande, svarade Berglund, att han skulle övervara mötet.
På tillfrågan, om Berglund tänkte kränka församlingsfriheten, svarade han:
»Det gör jag, om jag vill, jag har mina särskilda order». Då det således

— 1920 —

var uppenbart, att Berglund ämnade övervara mötet, gingo de t i list:'';deskonina
klubbmedlemmarna ut och meddelade ankommande medlemmar,
att mötet icke kunde hållas. Av det anförda framgår, att Berglund, ehuru
han upprepade gånger upplysts om det beramade mötets slutna karaktär,
förklarade sig skola övervara mötet. Detta var givetvis ett förbud för
hållande av ett slutet möte, då ju, genom polismännens närvaro, mötet
hade kommit att bevistas av även icke medlemmar. Skulle Berglunds
mening godtagas, innebure det, att polismyndighet skulle ges rätt att till
vilket slutet möte som helst tilltvinga sig inträde enbart på misstanken
att mötet har offentlig karaktär. Det vore liktydigt med att rätten att
sammankomma i föreningar eller eljest i slutna möten för dryftande av
gemensamma angelägenheter vore rent illusorisk. Vad så angår förklaringarna
angående den av Berglund till kaféidkarna i Boden avlåtna skrivelsen
ber jag först gent emot kronofogde Falk få anföra, att det icke är
sant att — — — »ungsocialisterna» — en oriktig benämning på socialdemokratiska
ungdomsklubbens medlemmar — plägat ha sina möten å »ett
eller annat kafé» inom Bodens municipalsamhälle. Jag ber att till bestyrkande
därav få åberopa bifogade intyg. När kronofogde Falk i detta fall
lämnat oriktiga uppgifter, så faller därmed också hans påstående, att vid
dessa möten bedrivits försvarsfientlig agitation. Han har således icke haft
något sakligt stöd för sitt medgivande åt Berglund att till kaféidkarna
avlåta den ifrågavarande skrivelsen. Att det skedde under tvivelsmål, att
antimilitaristisk agitation vore att hänföra till »oordningar», må ju få tjäna
som belysning av kronofogde Falks villighet att ge sina underlydande
befogenheter, om vilkas laglighet det kan tvistas. Kronofogde Falk söker
sedan förringa betydelsen av skrivelsen i fråga, och det kan ju vara till
vägledning för kaféidkarna, ehuru det givetvis icke kan rubba, att kronofogden
givet polisuppsyningsmannen rätt att söka förmå kaféidkarna i
Boden att utöva censur över såväl litterära alster som muntliga samtal
mellan kafébesökare, vid hot, om detta underlätes, att åtgärder kunde
komma att vidtagas för att förbjuda kaféinnehavaren att utöva sitt näringsfång.
Berglund förklarar för sin del, att på kaféerna spritts förbjudna
tryckalster. Jag förmodar, att han också är beredd att ange några speciella
fall, då sådant förekommit. Han har ej kunnat utröna, om skriftspridningen
skett med kaféidkarens vetskap, men, säger han, »anledning
finnes antaga, att så varit fallet i en del fall». Ett sådant antagande, som
givetvis ej behöver vara välgrundat oeh väl knappast är det, ger dock,
efter mitt förmenande, icke tillräckligt stöd för polisuppsyningsmannens
åtgärd att utnämna kaféidkarna till censorer. Jag ber att få framhålla
som en besvärande omständighet, att Berglund alldeles förbigått, att han

— 1920 -

i sin skrivelse förklarade, att även muntlig antimilitaristisk agitation förekommit
å kaféerna och att även sådan vore att hänföra till »oordningar».
Han borde emellertid, synes det mig, kunna ange några fall, då dylik
muntlig agitation förekommit. Det kan, anser jag, icke vara tillräckligt
med kronofogde Falks oriktiga uppgifter om ungdomsklubbens kafémöten.
Men även om kronofogden Falk och Berglund skulle kunna påvisa, att
skriftspridning ägt rum och muntligt antimilitaristisk agitation förekommit
på kaféerna i Boden, så följer därav icke, att kaféidkarna haft vetskap
därom. Om nu så skulle vara fallet, har Berglund, enligt min åsikt, icke
haft grundad anledning att avlåta den ifrågavarande skrivelsen, då sådan
muntlig eller skriftlig agitation ej torde kunna rubriceras som »oordningar»
i den bemärkelse § 8 mom. 1 i kungl. förordningen den 9 juni
1905 avser.»

Vid påminnelserna var fogat ett av ordföranden i Bodens socialdemokratiska
ungdomsklubb och två andra personer utfärdat intyg av
innehåll, att nämnda klubb eller dess styrelse icke hållit något möte eller
sammanträde å något kafé i Boden eller dess omnejd.

Sedermera infordrades i ärendet ovan omförmälda skrivelse, som kronofogden
Falk avlåtit till Berglund rörande tillsyn å kaféerna i Boden.
Skrivelsen var av följande lydelse:

»Till herr polisuppsyningsmannen i Boden.

Av förekommen anledning får jag härigenom anmoda Eder att
skyndsamligen verkställa noggrann undersökning till utrönande av, å vilka
kaféer här i Boden och trakten närmast däromkring försvarsfientlig agitation,
särskilt bland militärer, bedrives; av vilka denna agitation bedrives;
om agitationen bedrivas med vederbörande kaféinnehavares vetskap, ävensom
såvitt möjligt på vilket sätt agitationen bedrives, d. v. s. om den sker
medelst spridande av försvarsfientliga skrifter, muntlig påverkan eller
annorledes; och anmodas Ni tillika strängeligen anmana samtliga kaféinnehavare
att på det noggrannaste tillse, att dylik agitation icke bedrives,
enär framställning eljest om förbud mot vidare försäljning å det kafé, där
agitation bedrives, av alkoholfria drycker kommer att med stöd av 8 ■§ i
kungl. förordningen den 9 juni 1905 göras hos vederbörande myndighet.
Bevis om, att samtliga kaféinnehavare erhållit del av denna anmaning,
tillika med den utredning i ovan omförmälda hänseenden, som av Eder
må hava kunnat verkställas, förväntas så snart sig göra låter. Lulea
fögderis kronofogdekontor den 17 februari 1916.

B. Falk.»

- 1920 -

I en till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens lan avlåten
skrivelse anmodade justitieombudsmannen Petrén Kungl. Maj:ts befallningshavande
att förordna lämplig person att såsom åklagare anhängiggöra och
utföra åtal mot Falk.

I eu särskild instruktion för åklagaren anförde justitieombudsmannen
följande:

Vad först beträffade polisuppsyningsmannen Berglunds åtgöranden
vid socialdemokratiska ungdomsklubbens i Boden omförmälda möte den
12 februari 1916, så enär enligt den å allmänna platser i samhället anslagna
inbjudan till mötet allmänheten finge anses hava haft tillträde till
detsamma genom att vid mötet ingå såsom medlemmar i nämnda klubb;
alltså och då vid sådant förhållande mötet, trots vad klaganden däremot
anfört, rätteligen varit att anse som sådan tillställning, varom enligt § 13
första stycket ordningsstadgan för rikets städer anmälan skulle göras hos
polismyndigheten, funne justitieombudsmannen Berglund i förevarande
hänseende icke hava gjort sig skyldig till tjänstefel och föranledde klagomålen
i denna del förty ej någon vidare åtgärd (jämför Kungl. Majrts utslag
den 13 juli 1914; nytt juridiskt arkiv 1914 sid. 350).

Ovan åberopade 8 § mom. 1 i kungl. förordningen den 9 juni 1905
ang. försäljning av alkoholfria drycker samt svagdricka innehölle, såvitt
här vore i fråga, följande:

Förekomma å försäljningsställe, där---utskänkning idkas, oord ningar

eller bedrives därstädes osedlighet, äge — — — kommunalnämnden
förbjuda rörelsens innehavare att med försäljningen fortsätta. Beslutet
därom skall — — senast inom åtta dagar underställas

Konungens befallningshavande--—. I nu förutsatta fall äge Ko nungens

befallningshavande jämväl omedelbarligen meddela förbud på
sätt nyss är sagt.

Genom ovan återgivna ämbetsskrivelse av den 17 februari 1916 hade
kronofogden Falk uppdragit åt polisuppsyningsmannen i Boden att verkställa
noggrann undersökning rörande förekomsten av försvarsfientlig agitation
å kaféerna i Boden och trakten däromkring samt tillika anmana
samtliga kaféinnehavare att på det noggrannaste tillse, det dylik agitation
icke bedreves, vid äventyr att eljest framställning om förbud mot vidare
utskänkning a resp. kafé komme med stöd av berörda 8 § att göras hos
vederbörande myndighet.

Med anledning av omförmälda skrivelse hade Berglund i sin ordning
till innehavarna av kaféer och därmed likställda näringsställen i Boden
avlåtit ovannämnda skrivelse, i vilken Berglund, med förmälan att å
kaféerna eller näringsställena bland krigsmanskap, som besökte nämnda

- 1920 -

lokaler, bedriven antimilitaristisk agitation torde vara att anse lika med
oordningar, som omförmäldes i berörda 8 §, hade fäst uppmärksamheten
därpå, att innehavaren av kafé eller näringsställe, där sådan agitation bedreves,
kunde på grund av bestämmelserna i nämnda lagrum komma att
förbjudas att fortsätta rörelsen.

Det syntes justitieombudsmannen uppenbart, att sådan agitation, som
ovan sades, i och för sig icke vore att hänföra till oordningar, varom
förmäldes i åberopade lagrum. Endast om agitationen bedreves på sådant
sätt, att därigenom oordning uppstode på resp. försäljningsställe,
kunde lagrummets tillämpning komma i fråga. Agitation, som bedreves
i form av muntliga samtal, vilka icke på grund av särskild högljuddhet
eller eljest förargelseväckande form ådroge sig uppmärksamhet i lokalen,
kunde enligt justitieombudsmannens mening icke anses såsom oordning
enligt, nämnda §. Lika litet kunde såsom sådan anses blotta utdelandet
av skrifter bland publiken å dylikt försäljningsställe; endast under förutsättning
att skrifts spridande skedde på uppseende- eller förargelseväckande
sätt, så att därigenom ordningen å lokalen stördes, kunde oordning anses
föreligga och lagrummets tillämplighet komma i fråga. Att utan vidare
med oordning likställa å utskänkningslokal för visst syfte bedriven agitationsverksamhet,
vare sig den nu skedde i form av muntliga samtal eller
genom utdelande av skrifter, — utan avseende å sättet för agitationens
utövande — funne justitieombudsmannen icke vara rimligt och tedde det
sig som ren konstruktion. En dylik tolkning av lagrummet strede uppenbart
mot vad lagstiftaren därmed avsett. Vad av Falk och Berglund
anförts till stöd för deras förfarande funne justitieombudsmannen ej förtjäna
avseende.

Enligt 14 § i åberopade förordning, jämförd med 35 § i kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, ålåge det
väl polismyndighet att tillse, det å försäljningsställen, varom här vore
fråga, ordning och gällande föreskrifter noga iakttoges. Med hänsyn till
det anförda kunde justitieombudsmannen emellertid ej undgå att i förevarande
fall finna ett övergrepp från polismyndighetens sida vara begånget
gentemot innehavarna av ifrågakomna försäljningsställen i Boden.
Polismyndigheten hade saknat stöd av lag för sitt berörda förfarande, och
kaféinnehavarna hade genom den dem tillställda skrivelsen i ämnet utsatts
för obehörigt hot i utövandet av sin lovliga näring.

Enär Berglund, på sätt av den i ärendet förebragta utredningen framginge,
i förevarande hänseende handlat på uppdrag av förman, funne
justitieombudsmannen vidare åtgärd mot Berglund skäligen icke av klagomålen
i denna del föranledas. Det tjänstefel, vartill Falk genom sitt be -

1920 —

rörda förfarande gjort sig skyldig, funne justitieombudsmannen däremot,
då Falk syntes förmena dylikt förfarande vara lagenligt, för avvärjande
för framtiden av liknande misstolkning av lagrummet icke böra lämnas
utan beivran.

Med stöd av vad sålunda anförts uppdrog justitieombudsmannen åt
den åklagare, som av Kung!. Maj:ts befallningsliavande för ändamålet förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Falk för vad honom i berörda hänseende läge till last
samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet med justitieombudsmannens ifrågavarande uppdrag blev
åtal mot kronofogden Falk anställt vid Örerluleå tingslags häradsrätt, som
den 14 juli 1919 i målet meddelade följande utslag:.

Som den uti ifrågavarande, av Falk anbefallda skrivelsen till vissa
kaféidkare i Boden uttalade uppfattning, att antimilitaristisk agitation vore
hänförlig till sådana oordningar, på grund av vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
ägde, jämlikt 8 § 1 mom. i kungl. förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning av alkoholfria drycker samt svagdricka, förbjuda
kaférörelses fortsättande, måste anses vara oriktig, men Falk genom
att låta tillställa kaféinnehavare i Boden ifrågavarande skrivelse icke kunde
anses hava gjort sig skyldig till sådant fel i tjänsten, som borde föranleda
ansvar, funne häradsrätten åtalet icke kunna bifallas.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Wihlborg fann icke skäl föreligga
till fullföljande av talan mot utslaget.

10 Handläggning av ntsökningsärende av jävig t. f. överexekutor m. m.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av advokaten Lennart Hansson
i Trälleborg mot rådmannen J. G. Lundgren anhängiggjort ärende
inhämtas bland annat följande.

Uti en hit ingiven klagoskrift anhöll klaganden att, därest Lundgrens
förfarande i nedannämnda två fall icke kunde anses överensstämma med
svensk rätt, justitieombudsmannen måtte mot Lundgren vidtaga lagenliga
åtgärder. Klaganden anförde till utveckling av berörda yrkande följande:

»Det ena fallet är Lundgrens sätt att insamla fullmakter med rätt
att föra andras talan i Chr. 8chönwells i Trälleborg konkurs, vilken är
anhängig vid samma rätt, i vilken Lundgren största delen av året sitter

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

som ordförande. Detta strider direkt mot bestämmelsen i 15 kapitlet 3 §
rättegångsbalken, som stadgar, att ej må »vid rådhusrätten någon rättens
ledamot fullmäktig vara.» Med hjälp av dessa fullmakter har Lund siren
gjort sig till godman och syssloman i konkursen, vilken syssla tydligen
ger Lundgren långt större ekonomisk valuta, än om han i egenskap av
ämbetsman sin plikt likmätigt som ledamot i rätten handlade de olika
konkursärendena. Angående fullmaktsinsamlingen bifogar jag intyg från
ombudsmannen i Ivlörups sparbank, O. Willén i Trälleborg, samt åberopar
som vittnen skomakarmästaren O. Öhrström i Trälleborg samt lantbrukaren
Hans Bååth i Skytts Wemmerlöf. Då Lundgren på detta sätt insamlar
fullmakter i syfte att göra sig till konkursboets målsman, kan han icke
vara i ovisshet om vare sig innehållet i It. B. 15:3 eller om följderna
av sitt handlingssätt. Dessa måste, om företaget lyckas, nödvändigt bliva,
att Lundgren med berått mod och med klar insikt satt sig i en situation,
som omöjliggör för honom utövande av hans ämbete, m. a. o. han
drager sig icke för att försumma detta och undandraga sig utövande av
honom åliggande tjänsteplikter, om han blott härpå kan skaffa sig själv
ekonomisk vinning.

Det andra fallet än ännu allvarligare. Jag syftar på Lundgrens sätt
att i de s. k. »Flygaremålen» sitta som ordförande i rätten och samtidigt
vara rådgivare i saken åt ena parten och leda processen för honom. Ett
sådant sakernas tillstånd får naturligtvis ej tolereras i ett samhälle, som
vill göra anspråk på att benämnas rättsstat. Om ett sådant förfaringssätt
icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar, så är numera fastslaget,
att vilken som helst domare i Sveriges rike, häradshövding vid
häradsrätt, borgmästare och rådmän i rådhusrätt samt ledamöter i överdomstol,
äga rätt att fungera som rättvisans oväldiga skipare, samtidigt
som han i samma sak såsom juridisk rådgivare strider och kämpar
för genomförande av den ena partens rättsanspråk. Huru dessa
mot varandra på det skarpaste stridande uppgifter skola lösas genom
en och samma person samtidigt, må för den enskilde domaren bliva
hans sak att avgöra, men den rättssökande allmänheten kan icke och
får icke nöja sig med en dylik anordning. Den kräver en obetingad tillit
till domaren och att han, fri från partsintressen, med oväld skipar rätt.
Hur tilltron till rättvisan kan undergrävas i ett samhälle, där folk mot
sin vilja misstänker, att domaren i egenskap av privatjurist icke står helt
fri från tvisteföremålet, därpå vill jag nämna tvenne belysande episoder.
En gumma kom för någon tid sedan in på ett advokatkontor här i staden
och bad om råd, och då hon fick det besked, att intet i saken kunde göras,
syntes hon förvånad och yttrade, att »borgmästaren skulle väl kunna

- 1920. —

klara det.» Deri person, som hon rådfrågat, upplyste om, att han icke
vore borgmästare, vartill gumman genmälte, att »då hade hon kommit på
fel ställe; hon skulle gå till borgmästaren, för han dömde ju i sådana
saker*. Det andra fallet rör sig om Flygaremålen. Strax efter det ingenjör
Albin Flygare hade köpt den fastighet, i vilken i målet omstämda
saker insatts, hade Flygare sammanträffat med en annan person, och denne
hade då rått honom att göra upp saken angående hissar och andra saker
med leverantörerna, då det annars kunde bliva större kostnader. Flygare
hade därtill svarat: »Ah strunt i det, det är ej så farligt, för Lundgren

skall sköta det», varjämte han avslutat meningen med några ord, att Lundgren
skulle ju själv döma i saken. Jag bifogar intyg. Sådana meningsyttringar
äro betänkliga symptomer. Och skulle eu person komma till
borgmästaren med anhållan om hans råd och bistånd i blivande eller pågående
process samt därvid finna, att motparten redan förut hos borgmästaren
utverkat sig detta, så kan man ju inte låta bli att tycka det
vara synd om denne man. Han går naturligtvis då till processen med
beklämning och ängslan».

Av handlingarna framgick, att klaganden tidigare hos justitiekanslersämbetet
gjort anmälan mot Lundgren för ämbetsfel; att justitiekanslersämbetet
med anledning därav förordnat om åtal mot Lundgren; samt att
hovrätten över Skåne och Blekinge genom utslag den 22 oktober 1915 i
berörda åtal utlåtit sig att, enär Lundgren, på grund därav att han, enligt
vad upplyst blivit, efter uppdrag av verkställande direktören för Aktiebolaget
N. P. Nilsson & C:o, om vars försättande i konkurs borgenärer
gjort ansökan vid rådhusrätten i Trälleborg, underhandlat med sökanden
om ernående av ackord för bolaget utan konkurs, varit jävig att taga
domarbefattning med konkurssaken, men Lundgren likväl såsom ledamot
av rådhusrätten deltagit i sakens handläggning därstädes; enär vidare
Lundgren, oaktat uppenbart jäv för honom förelegat, såsom t. f. överexekutor
i Trälleborg på angivet sätt tagit befattning med ärende angående
försäljning av Schönwells konkursbo tillhöriga fastigheter, i vilket ärende
Lundgren såsom godman i konkursen varit part; alltså och då Lundgren
genom vad sålunda kommit honom till last visat oförstånd som domare
och överexekutor, prövade hovrätten jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen
rättvist döma Lundgren att för ett vart av berörda två ämbetsfel bota
100 kronor eller tillhopa 200 kronor.

Klaganden åberopade hos justitieombudsmannen sin hos justitiekansler8ämbetet
gjorda anmälan, som innehöll bland annat följande:

— 19-J0 -

»Under större delen av året uppehåller Lundgren borgmästarämbetet,
enär ordinarie innehavaren K. von Geijer av riksdagsman riauppdrag och
kommittéarbete har laga förhinder. Trots denna sin ställning som domare
och förste ledamot i rätten, driver Lundgren en vittomfattande advokatverksamhet.
En dylik kombination av advokatyrke och äinbetsmannaställning
är emellertid ur många synpunkter förkastlig. Med den svenske
ämbetsmannen förbinder man gärna en upphöjdhet över vardagslivets mot
varandra kämpande privatintressen, och det länder även den svenske ämbetsmannen
till heder, att han ännu trots alla lockelser, som ställer sig
fram för hans förvärvsbegär, lyckats bevara åt sig rykte för omutlighet,
oväld och tillvaratagande av de statsintressen, som han är satt att vakta.
Den kår, som man i berörda hänseenden vill se mest kemiskt fri för privatinflytanden,
är domarkåren. Domaren har att mottaga det material, varpå
parten stöder sin talan eller sitt försvar, samt på basis av vad båda parterna
sålunda dragit tillsamman tillämpa lagens innehåll. Advokatens
uppgift åter är att undersöka, huruvida hans klients ställning i en sak är
juridiskt hållbar samt efter övervägande härav tillråda honom att^genomföra
sin sak eller avstyrka åtgärd, att utfinna enklaste väg att nå målet,
att uppspåra och framföra nödiga bevis, tillbakaslå oriktiga sadana från
motsidan och påvisa ohållbarheten av motsidans rättsuppfattning. Advokatens
intresse i en rättegång bör vara indentiskt med partens. Av en
opartisk domare kräver man raka motsatsen, han skall sta frigjord från
vardera parten och med rättvisans svärd skipa åt vardera hans rätt. Domarens
och advokatens yrken äro till sitt väsen, ändamål och arbetssätt
varandras konträra motsatser, och principiellt skulle dem emellan varje
förbindelse vara fullkomligt utesluten, så snart en kollision kunde tänkas
uppstå mellan det statliga och det privata intresset. Därför kan man i
allmänhet säga, att i domarens plikt ingår ett undvikande av honom att
lämna råd eller anvisningar i saker, vilka en gång framdeles kunna komma
under hans prövning och dom. Ett dylikt förhandsuttalande rörande ett
rättsärende till en person, som sedermera kan komma att stå såsom part,
är oriktigt och olämpligt, även om det lämnas gratis; det kan öka processlystnaden,
om domaren yttrar sig i gynnsam riktning, det kan sätta domaren
i en ytterst kinkig ställning, komma honom att känna sig bunden
av sina en gång lämnade ord samt även tvinga honom att på grund av
åsikt om jävighet avträda från rätten vid målets handläggning. Det är
med tillfredsställelse man om den svenska domarkåren kan säga, att densamma
med ytterst sällsynta undantag är högst känslig för nu anmärkta
synpunkter. Å våra domarkanslier inpräntas också med synnerlig skärpa
hos tingsbiträden den utvecklade principen, och rådssökande avvisas kort

— 1920 -

och gott, så snart domaren i en fråga kan spåra frö till eu tvist, som
möjligen kan komma under hans handläggning. Lämnas förhandsuttalandet
i stället mot klingande valuta, och därjämte icke en gång utan ideligen,
ser jag här ett system framträda, som det gäller att med händer och lutter
kväva°i sin linda varhelst det sticker upp huvudet, samt med alla lagliga
medel slå till marken, om det fått utveckla sig. Över huvud får domaren
icke inlåta sig i sådant förhållande till personer, vilka med sannolikhet
komma att framdeles få process under lians domvärjo, att allmänheten
misstror hans förmåga och vilja att fälla en rättvis dom. Låt vara att
domaren är strängt oväldig, misstron finnes likväl och en samhällelig skada
har därigenom skett, Med denna allmänna utgångspunkt, varom alla torde
kunna ena sig, även rådman Lundgren, kunde Lundgren måhända försvara
sin advokatverksamhet såsom från det allmännas synpunkt fullkomligt
oskadlig, ifall han företrädesvis vänt sig till landsortens befolkning eller
personer utom staden. Under denna förutsättning hade om den Lundgrenska
advokatverksamheten kanske icke varit sa mycket att säga, enär
densamma icke i allmänhet kunde förutses kollidera med Lundgrens plikter
såsom domare i Trälleborgs stad. Men då detta icke är fallet, utan advokatverksamheten
hänför sig så gott som uteslutande till stadens befolkning
och dess affärer och därjämte dess största samt under en tid, då
dessa gå emot en nödtvungen avveckling, och till följd därav vid stadens
rätt måste emotses en mängd tvister och andra rättssaker, som under normala
förhållanden icke ifrågakomma, så måste en dylik kollision mellan
å ena sidan det privata advokat- och förvärvsintresset samt å andra sidan
plikten som ämbetsman i utövande av statliga funktioner anses såsom fullkomligt
oundviklig, även för personer, som icke besitta Lundgrens klara
och kalla förstånd. Visserligen synes Lundgren vid andra rätter föra processer
genom ombud (även då för personer från staden) men dessa saker,
vari jag trott mig spåra Lundgren, äro till antalet la och till omfattningen
ringa i jämförelse med de affärer inom staden, han på senaste tiden omhänderhaft.
Under ungefär ett års tid har Lundgren haft uppdrag att utreda
affärerna för flera störa firmor, som genom förluster blivit antingen
insolventa eller, fastän fullt solida, råkat i svårigheter, som krävde sin
lösning. Sålunda har Lundgren haft sin hand med i preludierna till flera
stora affärsavvecklingar: Otto Wahléns, N. P. Nilssons, A-B. N. P. Nilssons,
Per Hanssons och Chr. Schönwells konkurser, samt vidare i de ackord, som
utverkats åt Nils Möller och Karl Ask, ävensom i utredningen av vissa
företag, där Joh. Kock är intresserad. Staterna äro:

— 1920

Tillgångar. Skulder.

I Wahléns konkurs ....................

» N. P. Nilssons konkurs .........

» A-B. N. P. Nilssons konkurs

5 Schönwells konkurs..................

» Per Hanssons konkurs ...........

196,595:45 253,289:18

4 >5,881: 71 659,709:45

163,795:85 311.807:25

118,867:54 131,625:49

290,051:— 294,436:18.

Staten i Nils Möllers bo torde ha gått till mellan 200—300,000 kronor,
i Asks bo känner jag ej dess storlek. Det är, som vi finna, ingalunda
småsummor det här rör sig om. Lundgren har utan tvivel nedlagt
ett drygt arbete på nämnda utredningar samt i några fall åstadkommit
för sin klient ett resultat, som klienten har all anledning att vara belåten
med. Han har väl också erhållit ett efter resultatet anpassat vederlag,
ty att en dylik gärning av Lundgren företagits enbart ur välgörenhetssyfte,
låter s g icke med anspråk på trovärdighet tänkas. Arvodesfrågan
kan emellertid för denna sak spela den rollen, att den för Lundgren
utgör motivet, som bestämmer hans vilja. Det är givet, att Lundgren,
då han utreder affärer, ger råd eller ock, utan att ge råd, handlar
på egen hand för personens räkning. Den tillkallade juristen får sätta
sig in i materialet och på varje punkt ge klienten råd. Den jurist, som
sålunda av en person satts i mitten av hela atiärsröran att såsom ledare
lotsa skutan undan den värsta faran och därpå i mera tillfälligt lugn avveckla
anloppet från alla fordringsägare, får anlita all sin energi och uppfinningsförmåga
till ernående av en för klienten tillfredsställande lösning.
Hans intressen bli indentiska med klientens. Men därför får denne person,
som leder det hela, icke heller vara domare i de saker, som samtidigt inkomma
mot firman. Dubbelställningen av domare och affärsutredare ställer
domaren i en skev ställning och den, som har sak mot firman, förlorar
tilltro till domarens förmåga och vilja att objektivt och fördom-fritt bedöma
saken. Domarens ställning blir så mycket svårare, om under rättegångarna
vid domstolen synes framgå, att sakerna förhalas eller att liknande
saker allt efter partställning och partsintresse bedömas på rakt motsatt
sätt.

Efter. anförande av dessa allmänna synpunkter övergå vi att omtala
förloppet i några speciella fall.

Chr. Schönwells konkurs.

A.ven här har Lundgren omhänderhaft affärerna tiden före konkursens
början. Da förhöret i konkursen företogs, avträdde Lundgren från rätten,
utan att, såvitt jag kunde iakttaga, lämna någon förklaring till sitt försvinnande.
Denna kom emellertid senare under förhöret. Av flera om -

1920 —

ständigheter kun man med säkerhet sluta sig till, att Lundgren i detta fall
stått i ett val: antingen att fullgöra sina plikter som ämbetsman, sitta kvar
och handlägga konkursen, eller ock att, föranledd av privatekononrrska
förvärvsintressen, försumma sitt ämbete, underlåta att handlägga konkursen
samt istället intaga den mera lönande rollen av godman och syssloman
i konkursen. För sådant ändamål har han antingen själv personligen
eller genom rådhusvaktmästare Björk av åtskilliga personer begärt och
erhållit fullmakter att föra deras talan samt associerat sig med kamreraren
i Skandinaviska kreditaktiebolaget, Y. Ekström. Med tillhjälp av proprieborgensförbindelser
till stora belopp, för vilka annan säkerhet fanns i inteckningar
och inedborgesmän men som vid röstningen beräknades till sitt
fulla belopp, lyckades det även för Lundgren och Ekström, vilken senare
av medkompanjonen erhållit de av denne insamlade fullmakterna, att tillkämpa
sig majoritet och insätta sig själva såsom godmän. Här har Lundgren
först utan skäl underlåtit att utöva honom anförtrott domarämbete,
och därpå har han genom eget åtgörande för vinnings skull givit sig ett
uppdrag, som i fortsättningen gör det till en omöjlighet för honom att
såsom domare handlägga konkursen och vad därmed står i samband. Vid
inställelsen ikonkursen den 3 augusti 1914 avträder också Lundgren.

I tre mål, antecknade under n:r 52, 53 och 54, 112 — 14, 175—77,
230—32, 256 — 58, 281, 337—339, mot E. Persson och A. Flygare, står
Lundgren antecknad såsom frånvarande. Dä dessa mål uppropades, handlades
de först en längre stund av Lundgren. Men då rättens ordförande
Lundgren till upplysning av vissa punkter i saken framställde frågor,
möttes en av dessa med det svar från Perssons sida, att »det måtte väl
Lundgren veta, som själv sa’, att det var spikfast». Yttrandet hade till
följd Lundgrens omedelbara försvinnande från rättssalen. Sedermera har
under rättegången utretts, att Lundgren i själva verket var juridisk rådgivare
åt Flygare. Fallet är icke uppbyggligt; och det är bedrövligt för
en rättsökande allmänhet, att den vet sådant kunna inträffa. Fallets allmänna
konsekvenser bli, att allmänheten måste uppfatta rättegången såsom
en ren komedi, om domaren sitter och utfrågar parterna om saker, som
han redan i egenskap av rådgivare har kännedom om. Det är en av vådorna
av kombinationen advokat-domare, att allmänheten mången gång
tror sig märka, att domaren ibland har mycket bättre reda på fakta i saken
än parterna själva, åtminstone det relevanta däri, samt att till följd därav
handläggningen mycket noggrant får fram det avgörancfe för den part,
som den tror vara klient åt rättens ordförande, medan åter materialets
beskaffenhet för motsatta parten beror icke blott av hans advokats skicklighet
utan ock av hans energi och envishet i strävanden att få fram

— 1920 —

materialet. Handläggning och dom må vara aldrig så opartiska och riktiga,
förtroendet till rätten är borta, och rättssäkerheten därmed i fara».

Uti en av justitiekanslärsämbetet infordrad förklaring anför Lundgren
beträffande sin befattning med ett till den 2 februari 1914 instämt mål
emellan Gustaf Petersson, kärande, samt innehavaren av byggmästarfirman
E. Persson, hustru Elna Persson ävensom byggnadsingenjören Albin
Flygare, svarande (ett av de s. k. Fly gare in ålen), följande: »Någon
gång vid jultiden 1913 uppsatte jag på byggnadsingenjören Flygares anmodan
ett köpebrev, varigenom E. Persson till Flygare försålde en fastighet
här i staden. Något förhållande, som kunde föranleda process med
anledning av fastighetsköpet, var mig då icke bekant. Emellertid instämdes
Persson och Flygare av Petersson till härvarande rådhusrätt
med yrkande om erhållande av likvid för en del uti fastigheten befintliga,
till Persson under fastighetens uppförande levererade vattenklosetter
med tillbehör. Då målet den 2 februari 1914 påropades, ansåg jag mig
ojävig. Emellertid hade målet icke varit före mer än några minuter (Hanssons
uppgift om målets handläggning av mig »en längre stund» är oriktig),
förrän Persson påstod, att han lämnat en del upplysningar vid köpehandlingens
uppsättande, som Persson uppgav, att jag skulle hava åhört. (Hanssons
uppgift, att Persson vid tillfället yttrade: »det måtte väl Lun Igren
veta, som själv sa’, att det var spikfast», är icke med sanningen överensstämmande.
) Jag insåg nu, och först nu, att processen skulle komma att
röra sig huvudsakligen om de uppgifter, Persson lämnat eller icke lämnat
till Flygare, och att jag — såsom även skedde — skulle bliva påkallad
såsom vittne i målet, och överlämnade jag då genast ordförandeskapet till
t. f. förste rådmannen.»

Med anledning av denna Lundgrens förklaring anförde klaganden i
till justitiekanslersämbetet avgivna påminnelser följande: Perssons av

mig återgivna yttrande kan såsom riktigt vitsordas av övriga rättens
ledamöter och av övriga åberopade vittnen. Lundgren ställer sig i
övrigt fullkomligt främmande för varje beröring med dessa mål såsom
rådgivare eller advokat åt Flygare. Att göra detta troligt torde vara
för Lundgren fullkomligt omöjligt. Han har själv upprättat det kontrakt,
på vars tolkning rättegångens utgång beror, samt därvid lämnat
Flygare nödiga råd. Vidare har han måst medgiva, att han lämnat
Flygare råd i, rättegången, och Flygare har själv uppgivit, att Lundgren
varit hans juridiska rådgivare ända från processens början. Detta framgår
av protokollen. Härtill kan läggas, att de av Flygare i målet inlämnade
skrifterna äro författade av Lundgren samt givits en sådan
form, att delar av desamma efter erinran från rättens sida om deras

- 1920 -

olämplighet, av Flygare medgivits böra strykas. 1 övrigt kunna samtliga
mina uppgifter i detta mål bestyrkas av vittnen. Utom de saker, jag i
min anmälan omtalat, kan nämnas ännu eu från senare tid, som visar,
att Lundgren icke låter sig rättas utan fortgår på samma sätt som förut.
Någon gäng i mars eller april månad försattes vid härvarande rådhusrätt
byggmästarna Hans Andersson och Otto Andersson under gemensam firma
»Bröderna Andersson» i konkurs. Lundgren har i denna konkurs förfarit
på alldeles samma sätt som i Schönwells konkurs. Han har samlat
in fullmakter samt gjort sig själv, sedan han först avträtt från rätten vid
förhöret i kokursen, till godman och därpå till syssloman. Detta in-ainlande
av fullmakter i syfte att giva sig själv ett privat lönande uppdrag,
vilket dock gör det till en omöjlighet för Lundgren att utöva sitt ämbete,
kan ju icke få lov att förekomma. Lundgren får göra klart för sig, om
han vill vara en det offentligas tjänsteman eller en privatpraktiserande
jurist. Att vara det senare med nödvändig försummelse och frånträdande
av eget ämbete såsom följd kan ej gå för sig.»

Uti yttrande, avgivet till justitieombudsmannen den 20 december 1915,
bestred Lundgren allt avseende å den hit ingivna klagoskriften, då däri
lämnade uppgifter vore i allt väsentligt oriktiga och missvisande.

På uppdrag av justitieombudsmannen föranstaltade därefter Kungl.
Majts befallningshavande i Malmöhus län om anställande av förhör med
såväl Lundgren som åtskilliga av klaganden i sådant hänseende åberopade
personer rörande Lundgrens befattning med Schönwells konkurs och det
s. k. Flygaremålet. Lundgren uppgav därvid följande:

Beträffande Chr. Schönwells konkurs.

Under våren 1914, antagligen en till två månader före Schönwells
konkurs, hade Schönwell anmodat Lundgren att söka åstadkomma ackord
för Schönwell, och hade Lundgren, sedan Schönwell angivit sin affärsställning,
åtagit sig uppdraget. Att Schönwell hänvänt sig till Lundgren i
denna angelägenhet, hade antagligen berott därpå, att Lundgren tidigare
lyckats åstadkomma ackord för ett par personer, vilkas skulder uppgått
till betydande belopp. Vice konsuln Henrik Möller, i livstiden anställd
såsom kontorschef och prokurist hos grosshandlaren Joh. Kock, hade ock,
enligt uppgift, rått Schönwell att vända sig till Lundgren i ackordsfrå^an.
Bankkamreraren Ekström hade antagligen någon gång varit med om överläggning
å rådhuset angående Schönwells ackord, men huruvida Ekström

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

ditkommit på kallelse av Lundgren eller endast tillfälligtvis, kunde Lundgren
ej erinra sig. Frågan om ackord för Schönwell hade emedlertid förfallit,
sedan det visat sig, att Schönwells ställning vore sämre än han från
början uppgivit för Lundgren. Sedan Schönwell blivit försatt i konkurs,
hade bankkamreraren Ekström, med vilken Lundgren såsom god vän nästan
dagligen vid denna tid varit tillsammans, under samtal väckt frågan, att
han, som vore i tillfälle att representera majoriteten av fordringsägarna,
skulle välja sig och Lundgren till godmän i konkursen. Lundgren hade
samtyckt härtill. Påståendet, att Lundgren genom insamlande av fullmakter
skulle tillsammans med Ekström förskaffat sig majoritet i konkursen,
ville Lundgren bestämt tillbakavisa. Han hade, alltsedan Ekström
fört på tal frågan om godmanskap i konkursen, utgått från, att
Ekström innehade majoriteten, och det visade sig ock sedermera, att så
varit förhållandet. Lundgren hade lämnat Ekström fullmakter från Hans
Bååth och O. Willén. Huruvida Lundgren därjämte lämnat Ekström fullmakt
från Joh. Kock, kunde han ej erinra sig. Fullmakter från andra
borgenärer i konkursen hade Lundgren icke, såvitt han kunde minnas,
lämnat Ekström.

Beträffande fullmakterna från Kock, Bååth och Willén berättade Lundgren
följande:

»Sedan flera år tillbaka har jag haft en hel del juridiska uppdrag
för grosshandlaren Joh. Kock och alla de bolag, däri denne innehar det
kontrollerande intresset. För ändamålet besökte Kocks prokurist Möller
mig ofta, många veckor dagligen. Under ett av dessa besök bragte Möller
frågan på tal, vilken som skulle bli godman i Schönwells konkurs.
Enligt vad jag vill minnas, svarade jag härtill, att Skandinaviska kreditaktiebolaget
hade avgörandet i denna sak, och att vid sådant förhållande
bankkamreraren Ekström och den han röstade på självfallet skulle bli
godmän. Antingen under detta samtal eller vid ett senare omnämnde jag
för Möller, att Ekström förklarat, att han skulle rösta på sig själv och
mig till godmän. Om jag minnes rätt, uppgav Möller nu, att i så fall
vore det väl bäst, att han sände Kocks fullmakt till Ekström. Jag håller
för troligt, att Möller skickat fullmakten till Ekström direkt eller ock till
rådhusvaktmästaren Björk, som efter sin tjänstetid på rådhuset brukade
gå en del ärenden åt Ekström. Vid Möllers samtal med mig om Kocks
fordran, vilket samtal var av mera flyktig natur, omnämnde Möller, att
han vore bekant med Bååth och Willén, vilka ägde fordran i konkursen,
och att de säkerligen även önskade lämna sina fullmakter till Ekström,
samt att Möller för ändamålet skulle tala med dem. Vad jag härtill genmäle,
kan jag ej erinra mig, men har jag troligen sagt, att, om Willén

- 1920 -

önskade lämna Ekström fullmakt, jag själv, om jag Unge tillfälle därtill,
kunde tala med Willén, med vilken jag var personligen bekant. Då jag
en dag åkte hem till min egendom, besökte jag Willén, som bodde i en
fastighet belägen på vägen till mitt hem; oeh utfärdade då Willén en fullmakt
att bevaka hans rätt i konkursen, vilken fullmakt jag, såsom jag
även uppgav för Willén, lämnade till Ekström. Jag träffade Bååth helt
tillfälligt på gatan utanför rådhuset, dit jag var på väg, samma dag Bååth
utfärdade fullmakten. Jag kände icke förut Bååth ens till utseendet.
Huruvida jag nu frågat Bååth — naturligtvis mera samtalsvis — om han
ämnade lämna fullmakt, eller Bååth — efter föregående samtal med Möller
— erbjudit mig fullmakt, kan jag ej erinra mig. Alltnog, Bååth gick
upp på rådhuskansliet oeh undertecknade där eu fullmakt, som därefter,
antingen av mig eller sannolikare av Björk, överlämnades till Ekström.
Om överlämnandet skedde före eller efter första förhöret i konkursen, har
jag mig icke bekant. — Vad angår besöket å Bååths egendom, vilket ägde
rum mera »i förbifarten» under en av mina bilfärder — Bååths egendom
ligger vid stora vägen mellan Trälleborg och Malmö — föranleddes detta
av ett yttrande av Schönwell, att Bååth, som vore en mycket förmögen
man, säkerligen kunde förmås att hjälpa Schönwell med ackord utan konkurs.
Bååths egendom besöktes sålunda, såvitt jag kan minnas, innan
Schönwell försattes i konkurs.

Vidare uppgav Lundgren: Att han samtyckt till att bliva godman i
konkursen, hade varit helt naturligt, då han själv ägde fordran däri samt
till följd därav, jämlikt 45 § konkurslagen, ej kunde undandraga sig godmanskap.
Huruvida sagda fordran företrätts vid första förhöret, kunde
Lundgren ej bestämt erinra sig, men påpekade han, att, om så ej varit
förhållandet, han utgått från, att den saknat betydelse för valet. Lundgren
hade ej tjänstgjort i rätten vid första förhöret oeh hade, enär han
vore fordringsägare i konkursen, aldrig haft för avsikt att deltaga i handläggningen
av konkursen. lian hade ej ens varit närvarande vid första
förhöret. Vad beträlfade handläggningen av konkursärendet å inställelsedagen,
ville Lundgren påpeka, att, enligt sedan länge rådande praxis vid
rådhusrätten i Trälleborg, handläggningen å inställelsedag^ konkurs tillkomme
den rådman, som omhänderhade konkursärendena, samt att Lundgren,
som vid tillfället tjänstgjorde såsom borgmästare, således ej under
några förhållanden skolat handlägga ärendet å inställelsedagen.

Beträffande Flygaremålet.

Lundgren bestrede, att han före målets handläggning första gången
lämnat Flygare något som helst råd för processen. Han kunde icke ens
erinra sig, att Flygare före sagda tillfälle samtalat med honom därom.

- 1920 -

Skulle så varit förhållandet, hade samtalet endast kunnat bestå i en av
Flygare löst framkastad fråga och från Lundgrens sida ett undvikande
svar, ty eljest skulle Lundgren hava erinrat sig samtalet. Att Flygare
sedermera efter första rättegångstillfället hänvänt sig till Lundgren i denna
angelägenhet, kunde förklaras därav, att Flygare vid den tiden utförde
vidlyftiga reparationsarbeten å Lundgrens egendom Köpingedal och nästan
dagligen vore tillsammans med Lundgren för överläggning om arbetet,
vilket påginge under 6 å 8 månaders tid och ej vore ackordsarbete utan
utfördes enligt anvisningar, som efter hand under arbetets gång lämnades
av Lundgren. Flygare hade emellertid icke haft någon anledning att innan
första rättegångstillfället antaga, att Lundgren skulle på begäran lämna
Flygare hjälp i rättegången. Först efteråt, sedan Lundgren avträtt som
domare i målet, hade Lundgren lämnat Flygare juridiskt biträde. Något
bestämt avtal härom hade emellertid ej träffats utan hade tillgått så, att
Flygare b mmit till Lundgren och bett denne genomläsa en av Flygare
uppsatt skrift i målet, vilket Lundgren då gjort, samt att Flygare efter
senare lättegångstillfällen framställt enahanda begäran, som av Lundgren
uppfyllts. Lundgrens befattning med Flygares skrifter i målet hade bestått
i korrigering, huvudsakligen strykning av vidlyftiga framställningar
och formella rättelser. I fråga om målets handläggning vid första rättegångstillfället
åberopade Lundgren vad han i sin skrivelse till justitiekanslersämbetet
den 2 juli 1915 anfört, påpekande att han vid denna
skrivelses uppsättande haft bättre i minne vad som förekommit vid rätten
än nu. Flan kunde således ej vitsorda riktigheten av vad de vid förhöret
i Trälleborg den 28 juni 1916 hörda personer berättat rörande det yttrande,
Carl August Persson skulle haft såsom svar på en av Lundgren
framvälld fråga. Han bestrede, att något yttrande av vare sig Persson
eller någon annan givit anledning till hans avträdande från rätten. Då
Lundgren började handläggningen av målet, visste han ej, vad saken
gällde. Först sedan handläggningen pågått en stund — hur många minuter
kunde Lundgren ej säga — hade han fått klart för sig, att målet
kunde bli beroende av innehållet i det mellan byggmästarfirman E. Persson
och Flygare ingångna köpeavtal rörande fastigheten, vid vilket avtals träffande
Lundgren biträtt med uppsättande av köpehandling, samt att Lundgren
följaktligen kunde komma att åberopas såsom vittne i målet. Han
ville ej vitsorda riktigheten av rådmannen Ekstrands uppgift därom, att han
sagt sig ej vara jävig men finna det obehagligt att bliva »inblandad på
detta sätt». Däremot vore det ej alldeles uteslutet, att han, på sätt rådmannen
Ekstrand och stadsfiskalen Jonzon uppgivit, sagt ungefärligen:
»Jag trodde inte, att det skulle bli process om den saken», därmed åsyf —

1920 —

tände, att han ej velat biträda med köpebrevets uppsättande, om han haft
anledning antaga, att eu process kunde uppstå i samband med köpet.»

I härstädes avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

»Chr. Schönwells konkurs.

I denna sak har utrönts, att Lundgren insamlat fullmakter i konkursen
och att de använts dels av honom själv och dels av kamrer Ekström,
med vilken Lundgren överenskommit om gemensamt godmansskap och
sysslomannaskap i konkursen. Lundgren har från början tagit sig an
utredningen av Schönwells affärer och sökt åstadkomma ackord, vilket
emellertid misslyckades. När sedan Schönwell blivit försatt i konkurs,
överenskomma Ekström och Lundgren att gemensamt vara godmän i konkursen
och de insamla båda fullmakter. Jag påpekar därjämte det anmärkningsvärda
däri, att Ekström anlitat rådhusvaktmästaren Björk att
avhämta de begärda fullmakterna. Detta styrker mitt påstående, att Lundgren
och Ekström arbetat för ett och samma syfte — att göra sig till
godmän för att få arvode såsom sådana. Lundgren har vid förhöret själv
uppgivit, att han tidigare lyckats åstadkomma ackord för ett par personer,
vilkas skulder uppgått till betydande belopp, och att han sedan flera år
tillbaka haft en hel del juridiska uppdrag för grosshandlaren Joh. Kock
och alla de bolag, däri denna innehade det kontrollerande intresset. Kocks
prokurist Möller hade ävenledes ofta besökt honom, många veckor dagligen.
Det oaktat vill Lundgren göra gällande, att han är till den grad
likgiltig för Kocks fullmakt, att han erhållit denna av den numera avlidne
Möller av en händelse rent i förbigående. Det förefaller föga troligt, att
så varit förhållandet, då man vet, att Lundgren personligen uppsökt andra
borgenärer i deras hem för erhållande av fullmakt, eller ock från gatan
dragit borgenären upp på rådhuset, fastän det i dessa fall gäller småbelopp
och personer, som Kock mycket litet eller alls icke hade bekantskap med.
Efter vad jag kan finna, äro Lundgrens påståenden rena undantiykter.
Faktum är emellertid, att Lundgren, såsom jag påstått, dels genom överenskommelse
med Ekström och dels genom fullmaktsinsamling för att
realisera överenskommelsens syfte, strävat efter att giva sig själv ett lönande
uppdrag trots vetskap om, att samma uppdrag skulle nödga honom
att försumma sitt ämbete. Lundgrens påstående, att han motvilligt och
endast på grund av lagens tvång åtagit sig sitt uppdrag som godman,
verkar besynnerligt vid sidan av det förhållande, att han innan godmansvalet
träffat överenskommelse med Ekström och varit verksam vid fullmaktsinsamlingen.
I Schönwells konkurs har Lundgren bevakat en arvodesfordran
av 50 kronor. Lundgrens befattning med Aktiebolaget N. P.

— 1920 -

Nilsson & C:os konkurs har lett till ett domslut vid Kungl. Maj:ts och
rikets hovrätt över Skåne och Blekinge i fiskalisk! åtal mot Lundgren,
därvid Lundgren fälldes till böter, därför att han, som »efter uppdrag av
verkställande direktören för Aktiebolaget N. P. Nilsson & C:o, om vars
försättande i konkurs borgenär gjort ansökan vid rådhusrätten, underhandlat
med sökanden om ernående av ackord för bolaget utan konkurs,
varit jävig att taga domarbefattning med konkurssaken». Ifrågasättas kan,
om icke i Schönwells konkurs ett fullt identiskt förhållande föreligger.
Rörande de exekutiva auktionerna å konkursboets fastigheter har Lundgren
handlagt två sådana, vilka tillkommit på olika ansökningar, nämligen
dels den 4 augusti 1914 efter ansökan av borgenärerna i konkursen och
dels den 1 juli 1914 efter ansökan av enskild borgenär på grund av laga
kraftvunnet utslag. För sina åtgöranden vid auktionen den 4 augusti 1914
är Lundgren redan dömd till böter av Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt
över Skåne och Blekinge. För sina åtgärder vid auktionen den 1 juli
1914 har däremot något ansvar för Lundgren icke ifrågasatts, förrän
genom min sist i saken gjorda anmälan.

Flygaremålen.

Lundgren bestrider i denna sak, att han lämnat Flygare råd före
processen. Häremot står Flygares egen uppgift om motsatsen. Flygare
har därjämte, innan förhöret inför Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Malmöhus län, för mig vid besök hos honom tvenne särskilda gånger
uppgivit, att Lundgren före första rättegångstillfället åtagit sig att sköta
målet för Flygare. Någon bestämmelse om arvode eller dettas storlek
skulle icke vid nämnda tillfälle hava träffats, men naturligt vore, sade
Flygare, att »Lundgren naturligtvis skulle hava betalt för sitt arbete».
Lundgrens uppgift, att Flygare icke hade haft anledning att innan första
rättegångstillfället antaga, det Lundgren skulle på begäran lämna Flygare
hjälp i rättegången, motsäges av det enkla faktum, att folk rätt allmänt
här i samhället haft den uppfattningen att, om man ginge till domaren
själv för sitt råd, skulle rättegången vinnas. Lundgren har emellertid
sjäiv medgivit, att han, efter det han avträtt som domare i målet, lämnat
Flygare juridiskt biträde, men påstår, att det härvid inskränkt sig till
genomläsning av Flygares skrifter samt till korrigering och formella rättelser
i dessa. Gent emot Lundgrens uppgift stå härvidlag uppgifter från
andra personer, som hörts i saken.»

Uti en redan före avgivandet av sist återgivna påminnelser ytterligare
hit ingiven klagoskrift anförde klaganden, med åberopande av vissa protokollsutdrag
ock intyg, bland annat följande:

— 1920 -

»Av dessa handlingar framgår, att rådman Lundgren insamlat fullmakter
att föra talan i Ohr. Schönwells i TriUleborg konkurs, att han
jämte kamrer Y. Ekström den 15 juni 1914 valts till godman i konkursen,
och att han den 1 juli handlagt exekutiv auktion å konkursboet tillhöriga
fastigheter. Oaktat Lundgren i samarbete med Ekström sålunda
gjort sig till godman och målsman för konkursboet, hindrar det icke
honom att utöva domarevärv vid försäljningen av konkursboets fastighet.
För vanligt sunt förnuft synes det vara orimligt, att eu man är målsman
för ett bo och på samma gång domare i dess angelägenheter. Lundgrens
handlingssätt kan då endast förklaras sålunda, att han råkat ut för frestelse
av så svår beskaffenhet, att han icke haft tillräcklig motståndskraft
utan fallit för den. I valet mellan ett privat lönande uppdrag och sin
tjänsteutövning, väljer han vid utseende av godmän i konkursen privatuppdraget
med given följd, att han därigenom icke kan utöva sitt domarämbete
utan måste försumma detsamma. Konkursen var ju relativt stor
med tillgångar kr. 118,867:54 samt skulder kr. 131,625:49, och arvodet
för utredningsmännen kunde därför beräknas till rätt högt belopp. 1
egenskap av domare handlägger rådman Lundgren själv en del ärenden
rörande konkursboet men en del andra överlämnar han åt sina bisittare
i rätten. Oväntat för alla och utan att någon kan finna någon rimlig
förklaring därtill avträder sålunda Lundgren från rätten och förste rådmannen
får som ordförande leda förhöret. Förklaringen till att Lundgren
underlåter att som domare handlägga detta ärende, kommer emellertid
under ärendets handläggning. Han skulle nämligen väljas till godman i
konkursen av sin vän kamrer Yngve Ekström medelst fullmakter, insamlade
av bådadera och sedermera under konkursen begagnade till hela sitt
antal ömsom av Lundgren och ömsom av Ekström. Lundgren avträder
sedermera jämväl i alla ärenden rörande konkursen, där domarens inkomst
endast blir lösen till ringa belopp. Då det åter gäller exekutiv försäljning
av konkursboets fastighet, som skulle lämna en inkomst av 1,100
kronor, anser sig Lundgren trots sitt målsmansskap för konkursboet oförhindrad
att handlägga dylika ärenden. Jag anhåller, att justitieombudsmannen
måtte ställa rådman Lundgren under tilltal efter tillämpliga lagrum
för hans åtgöranden med den exekutiva auktionen den 1 juli 1914,
samt anhåller därjämte vördsamt, att vid det åtal, som jag förväntar bliva
följden av denna anmälan, uppdrag eller anvisning lämnas åt blivande
åklagare att låta höra de vittnen, som jag då skulle önska uppgiva.
Genom vittnesmål komma säkert fram en del mycket egendomliga förhållanden,
vilka stå i samband med berörda exekutiva auktion».

— 1920 -

Vid klagoskriften var i styrkt avskrift fogat fogat följande i transumt
återgivna protokollsutdrag:

»Utdrag av protokollet hållet hos överexekutor i Trälleborgden 1 juli 1914.

N o 10|. Till överexekutor inlämnades en så lydande skrivelse:

»överexekutors i Trälleborg utslag den 24 september 1913, som ålägger
fabrikören Chr. Schönwell att till Anders Månsson i Malmö utgiva
4,300 kronor jämte ränta och kostnader, har jag denna dag från verkställighet
återtagit; och anhåller, att den exekutiva auktion, som blivit
utlyst att hållas den 1 juli detta år, å fastigheterna N:o 106 A och N:o
106 B inom kvarteret Romulus måtte varda inställd, varjämte jag återfått
originala fordringsbeviset. Trälleborg den 30 juni 1914. P. Månsson.
Enl. fullmakt. Bevittnas: F. Björk. A. Larsson.»

Skrivelsen var åtföljd av denna fullmakt:

»Fullmakt.

Anders Månsson. Bevittnas: Carl Nilsson. Nils Svensson-»

Med anledning härav blev till i dag utsatta auktionen å fastigheterna
N:o 106 A och 106 B här i staden inställd.

Som ovan. Av överexekutorsämbetet: J. G. Lundgren.»

I ytterligare hit infordrat yttrande anförde Lundgren följande: »Jag
har icke vid ifrågavarande tillfälle tagit någon befattning »vid försäljning
av konkursboets fastighet». Försäljningen har nämligen ägt rum först år
1916 utan någon som helst officiell åtgärd från min sida. Av misstag
har anteckning om inställande av försäljning gjorts i protokollet och frågan
om jäv eller icke-jäv sålunda aldrig givits en tanke. Anteckningen
är i förevarande fall alldeles onödig. När på sökandens begäran försäljning
ej blir av, brukar helt naturligt anteckning därom icke göras i överexekutorsprotokollen.
Om jag minnes rätt, har för några år sedan ordinarie
överexekutor i Trälleborg gjort anteckning i protokollet om att utlyst
auktion efter anhållan inställts. Såsom ofta sker vid ämbetsverk,
torde denna anteckning sedan på kansliet ha — oriktigt — använts såsom
formulär. Någon skada av anteckningen, principiell eller annan, har
i allt fall icke skett, och har för övrigt icke heller kunnat ske. Anteckningen
är dessutom av rent formell natur, då auktionen vid ifrågavarande
tillfälle måste inställas. Något beslut är självklart ej avkunnat.» I

I hit avgivna påminnelser anförde slutligen klaganden bland annat följande:

»Lundgren har handlagt på samma sätt, som jag anmärkt, en exekutiv
auktion den 4 augusti 1914 rörande samma fastighet och blivit

- 1920 -

•J7

dömd till böter för sin åtgärd. Till försvar för att lian förordnat om
auktionens inställande sistnämnda dag, bär han anfört, att en försäljning
sagda dag, då världskriget nyss börjat och eu överdriven oro gjort sig
gällande hos alla, var praktiskt taget omöjlig, att hela det ekonomiska
livet höll pa att brista i sina fogar, — bankerna voro stängda och riksbanken
inlöste ej sina sedlar med silver — att övriga litterata ledamöter
i magistraten voro mobiliserade, att telegrafisk begäran till hovrätten med
begäran om vikarie varit eu alldeles onödig formalitet och att en vikarie
ej kunnat i tid framkomma. Beträffande precis samma åtgärd — inställande
av exekutiv auktion — har Lundgren i dessa båda fall till sitt
försvar framhållit helt olika omständigheter. De förhållanden, han anfört
till försvar för sin handläggning av auktionsärendet den 1 juli 1914, finnas
icke omnämnda, då det rör samma åtgärd den 4 augusti 1914 och
omvänt äro förhållandena vid auktionstillfället flen 4 augusti 1914, vilka
av Lundgren så starkt framhållits, icke åberopade till försvar för åtgärden
den 1 juli 1914. Denna egendomlighet har emellertid den enkla förklaringen,
att Lundgrens argument till försvar för åtgärden den 4 augusti
1914 icke äro användbara på hans åtgärd den 1 juli 1914. De skäl,
vilka Lundgren först tänkt på till sitt försvar, hava måst övergivas och
nya sådana uppletas. Härav den fullkomliga tystnaden av förut angivna
skal och framförandet av helt nya. Vad jag i föregående anmälan starkt
framhållit till stöd för mitt påstående, att Lundgren haft för avsikt att.
om auktionen icke inställts, hålla densamma, bestyrkes genom hans förfaringssätt
den 1 juli 1914. Om Lundgren verkligen haft för avsikt att,
med anmälan om jäv för egen del, anmoda annan av magistratens litterata
medlemmar att hålla auktionen, skulle han väl hava underrättat
någon av dessa därom, men då han så icke gjort ens de närmaste dagarna
innan auktionen, ligger häri så gott som ett bevis för hans avsikt att
hålla auktionen. Att auktionen skulle bliva inställd, visste nämligen Lundgren
icke förrän dagen innan auktionerna skulle hållas. Sin underlåtenhet
att underrätta annan magistratsledamot har Lundgren tydligen själv funnit
vara för sig besvärande. Därför har han uppletat och funnit för gott
att framkomma med vissa skäl beträffande auktionen den 4 augusti 1914,
vilka enligt hans mening skulle omöjliggjort hjälp från vare sig annan
magistratsledamot eller från av kungl. hovrätten särskild förordnad person.
De ovanliga förhållanden, som i och för sig den 4 augusti 1914
kunde giva visst berättigande åt Lundgrens förfaringssätt — ifall han
nämligen dessförinnan anmodat annan magistratledamot hålla auktionen —
funnos icke den 1 juli 1914, och Lundgren har därför nödgats lägga sin
sak på annan bog. Något enda skäl, varför Lundgren själv den 1 juli

13 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1920 års riksdag.

1914 handlagt auktionsärendet, lämnat tillsägelse åt närvarande spekulanter
att auktionen vore inställd och undertecknat protokollet härom —
utan att anmoda annan magistratsledamot —, har Lundgren icke lämnat.
Genom vittnesmål med bland andra P. Månsson i Trälleborg kan dessutom
utrönas, att Lundgrens åtgöranden den 1 juli kanske varit icke blott
av formell natur, utan att han med synnerligt stort intresse haft saken i
tankarna och möjligen även försökt få auktionen till stånd. Härom torde
emellertid nämnda vittne i en eventuell rättegång bäst kunna lämna upplysningar.
» __

Uti en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge
avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen Petrén följande:

I 15 kap. 3 § rättegångsbalken vore stadgat, att vid rådhusrätt finge
ej någon rättens ledamot vara fullmäktig. I ärendet vore icke av klaganden
påstått, att Lundgren skulle hava inför sin egen rådhusrätt uppträtt
såsom fullmäktig vid handläggning av mål därstädes. Däremot gåve
den i ärendet förebragta utredningen vid handen och hade det även av
Lundgren i viss mån medgivits, att han under den i handlingarna avsedda
tid, åren 1914 och 1915, då han nästan ständigt tjänstgjort såsom
borgmästare i staden, i ej ringa utsträckning åtagit sig privata juridiska
uppdrag, men hade av Lundgren därvid uppgivits, att det huvudsakligen
varit uppdrag utom staden, vilka därför ej kolliderat med Lundgrens
domarverksamhet. Att det varit i stor utsträckning, som Lundgren utövat
privat juridisk verksamhet, syntes framgå av utredningen i ärendet.
Att ordföranden i en rådhusrätt sålunda i stor omfattning, som ett andra
yrke vid sidan av sin domargärning bedreve advokatverksamhet eller annan
privat juridisk verksamhet, ansåge justitieombudsmannen ur principiell synpunkt
förkastligt, även då verksamheten avsåge uppdrag utom resp. stad.
I sistberörda fall vore emellertid sådan verksamhet icke lagstridig och
kunde icke förhindras, i den mån densamma icke inkräktade på ämbetsgöromålen.
Att i förevarande fall så skulle varit förhållandet, hade icke
blivit påstått.

Emellertid utvisade handlingarna i ärendet, att Lundgren i ej ringa
omfattning jämväl inom staden utövat verksamhet såsom privatjurist. Klaganden
hade i sådant hänseende uppgivit åtskilliga fall, i vilka Lundgren
åtagit sig uppdrag med vidlyftiga affärsutredningar m. ni. 1 sådana fall
kunde verksamheten såsom privatjurist lätt komma att kollidera med
domarverksamheten. I flera fall hade detta också i själva verket skett,
exempelvis, på sätt av handlingarna framginge, i mål eller ärenden rörande
aktiebolaget N. P. Nilsson samt ovan( omförmälda Schönwell och

— 1920 -

Per Hansson. I de tvä förstnämnda av dessa fall hade Lundgren för sitt
förfarande dömts till bötesansvar för äinbetsfel.

Beträffande Lundgrens förfarande i Schönwells konkurs — till den
del detsamma icke redan förut varit föremål för åtal — vore i ärendet
utrett, att Lundgren varit verksam för anskaffande av fullmakter från
borgenärer, för att han själv och annan person, med vilken han därom
träffat överensskommelse, skulle bliva godemän (och sedermera syssloman)
i konkursen. Enligt handlingarnas föranledande hade Lundgren förfarit
på enahanda sätt i byggmästarna Hans Anderssons och Otto Anderssons
samt deras firma Bröderna Anderssons* vid rådhusrätten i Trälleborg
anhängiga konkurs. Även i denna konkurs hade nämligen Lundgren,
såvitt handlingarna utvisade, samlat in fullmakter samt föranstaltat om
val av sig själv till godman och syssloman.

Att ordföranden i underrätt sålunda vore verksam för sitt eget val
till godman och syssloman i konkurs, anhängig vid samma rätt, kunde
justitieombudsmannen icke undgå att finna strida mot andemeningen i
ovanberörda stadgande i 15 kap. 3 § rättegångsbalken. Genom dylik
verksamhet, som utövades för ekonomisk vinning, gjorde rättens ordförande
sig jävig att såsom domare deltaga i konkurssqkens handläggning,
där sådan eljest skulle ankomma på honom. Att rättens ordförande sålunda
för ekonomisk vinning utövade verksamhet, som gjorde honom jävig
såsom domare och följaktligen borde föranleda, att han vid sakens efterföljande
handläggning måste avträda från rätten, kunde justitieombudsmannen
icke finna vara tillåtligt. Rättens ordförande borde i första hand
sköta sitt ämbete och borde undvika sådan privat)uridisk verksamhet, som
för honom medförde jäv såsom domare. Nu hade Lundgren visserligen
till försvar för sitt berörda förfarande åberopat § 45 konkurslagen, i vilket
lagrum vore stadgat, att borgenär, som till godman eller syssloman vore
vald, ej finge undandraga sig den befattning, utan han därtill visade giltigt
skäl. Härvid vore emellertid att märka, att innehavandet av borginästarämbete
utgiorde giltigt skäl för avböjande att mottaga godmanskap
och sysslomanskap i konkurs, anhängig vid samma rådhusrätt. För övrigt
hade i förevarande fall Lundgren själv i samråd med annan person tagit
initiativ till att Lundgren skulle väljas till godman och syssloman samt
genom fullmaktsinsamling drivit igenom valet. § 45 ägde förty enligt
justitieombudsmannens mening icke någon tillämplighet i detta fall.

Justitieombudsmannen hade förut i annat ärende uttalat sig i frågan,
huruvida ordförande i rådhusrätt borde få utöva godmans- och sysslomansuppdrag
i konkurs, anhängig vid samma domstol (1917 års ämbetsberättelse
sid. 151). Justitieombudsmannen hade i berörda fall på anförda

— 1920 -

100

skäl gjort gällande, att det trots frånvaron av uttryckligt förbud däremot
i lag måste anses synnerligen olämpligt och därför heller icke vore riktigt,
att rättens ordförande utövade dylikt uppdrag. Lagstiftaren hade
ansett detta självfallet och aldrig tänkt sig ett dylikt missförhållande skola
praktiseras; i enlighet med denna uppfattning hade det ansetts överflödigt
att stadga sådant förbud som ovan sades. Såvitt för justitieombudsmannen
vore bekant, hade heller icke någon felaktig praxis i antydda hänseende
inrotat sig på annat håll, utan vore förevarande fall tämligen enastående,
även såvitt anginge rikets småstäder. I ovanberörda fall, som av
justitieombudsmannen behandlats i 1917 års ämbetsberättelse, hade vederbörande
borgmästare väl efter sin utnämning såsom sådan bibehållit sysslomansuppdrag,
som han förut erhållit, men däremot icke efter borgmästarutnämningen
mottagit något dylikt uppdrag.

Beträffande Schönwells konkurs hade Lundgren utöver vad ovan anförts
gjort sig skyldig till ytterligare felaktigt förfarande. Ehuru Lundgren
själv varit icke blott borgenär utan även godman i konkursen, hade
Lundgren funnit sig oförhindrad att i egenskap av överexekutor handlägga
ärende rörande exekutiv försäljning av konkursboet tillhöriga fastigheter.
Lundgren både , nämligen enligt företett protokoll i axdedning av
gjord ansökning den 1 juli 1914 såsom överexekutor beslutat inställa
utsatt auktion å omförmälda fastigheter. Vad Lundgren till sitt fredande
i denna del anfört funne justitieombudsmannen ej förtjäna avseende. Väl
vore det riktigt, att beslutet varit av formell natur, men då Lundgren
själv varit part i konkurssaken, skulle han rätteligen såsom uppenbart
jävig hava avhållit sig från varje handläggning av konkursen rörande
ärenden och detta alldeles oavsett, huruvida handläggningen varit av rent
formell natur eller ej. Att part över huvud fungerade såsom domare i
egen sak vore grövsta brott mot jävsreglerna rörande domare. Sammanställt
med andra i handlingarna omförmälta åtgöranden av Lundgren,
beträffande vilka hans verksamhet såsom privatjurist kolliderat med hans
domarverksamhet, funne justitieombudsmannen sig, trots beslutets blott
formella innebörd, icke böra lämna nu ifrågavarande felaktighet i ämbetets
utövning utan laga beivran.

Beträffande slutligen det vid rådhusrätten i Trälleborg handlagda
målet mellan N. Gustaf Petersson, å ena, samt ingenjören A. Flygare
jämte annan person, å andra sidan, framginge av handlingarna, att Lundgren
varit Flygares juridiska rådgivare i målet. Ehuru Lundgren icke
visat sig såsom rättegångsombud inför rådhusrätten, hade han dock genom
att fungera såsom Flygares juridiska rådgivare bedrivit advokatverksamhet
i mål vid sin egen rådhusrätt och därför, enligt vad i saken vore upp -

1920 —

101

lyst, uppburit arvode, ett förfarande som måste anses strida mot ovanberörda
stadgande i 15 kap. 3 § rättegångsbalken. Av klaganden hade
uppgivits, att Lundgren jämväl före målets första handläggning, vid vilken
Lundgren till en början fungerat såsom ordförande i rätten, varit Flygares
juridiske rådgivare i saken, något som emellertid av Lundgren bestritts.
Skulle dock så visa sig vara förhållandet — en omständighet
varom vittnesförhör med de personer, som därom kunde meddela upplysning,
av advokatfiskalsämbetet borde påkallas — skulle grovt ämbetsfel
föreligga. I denna del av målet torde ansvarsyrkandet mot Lundgren
framställas i enlighet med vad vid vittnesförhör i saken kunde framkomma.

Ovanberörda av Lundgren begångna felaktigheter syntes justitieombudsmannen
böra ses i belysning av det sätt, varpå Lundgren jämväl i
andra fall bedrivit sin privatjuridiska verksamhet. Belysande exempel
härvidlag vore det av klaganden i åtskilliga av hans skrifter behandlade
fallet rörande Per Hansson. Såvitt handlingarna utmärkte, hade Lundgren
mot arvode, rörande vilket särskilt kontrakt upprättats, varit Hanssons
juridiske rådgivare i ett av allmänne åklagaren mot Hansson instämt
brottmål, som resulterat däri, att Hansson för bedrägeri och oredlighet
mot sina borgenärer samt mened i konkurs dömts till straffarbete i 4 år
6 månader samt förlust av medborgerligt förtroende för alltid (Kungl.
Maj:ts utslag den 11 maj 1916; nytt juridiskt arkiv 1916, sid. 269).

Klaganden hade uppgivit, att Lundgrens privatjuridiska verksamhet
och den sammanblandning av densamma med ämbetsutövningen, som i
åtskilliga fall ägt rum, hos den rättssökande allmänheten i väsentlig mån
rubbat förtroendet till Lundgrens oväld och opartiskhet såsom domare.
Vid granskning av handlingarnas innehåll kunde man näppeligen undgå
att finna fog för berörda uppgift. Belysande i detta hänseende vore Lundgrens
av klaganden omförmälda åtgöranden i Per Hanssons konkurs och
i ett av denne mot målsägaren i ovannämnda brottmål till rådhusrätten
i Trälleborg instämt ärekränkningsmål. Jämväl denna av klaganden närmare
utvecklade synpunkt syntes justitieombudsmannen böra vederbörligen
beaktas vid sakens prövning. Fn oeftergivlig betingelse för att rättsskipningen
skulle omfattas med fullt förtroende av den rättssökande allmänheten
vore utan tvivel, att domaren visade fullkomlig oväld och opartiskhet
i utövandet av det höga och ansvarsfulla domarekallet. Denna princip
måste anses såsom en hörnsten för all rättsskipning. Upprätthölles icke
denna princip, bleve följden, att förtroendet till domstolarna rubbades.
Det måste framhållas, att våra svenska domstolar i nu berörda hänseende
stode mycket högt och att det dess bättre vore endast i mycket få undan’
1920 -

102

tagsfall, som brott mot nämnda princip ägde rum. Av omsorg för rättsskipningen
måste det emellertid framstå såsom en angelägenhet av trängande
vikt att med stränghet beivra de fall, då en domare försyndade sig
mot denna grundprincip för rättsskipningen. En obotlig skada skulle
komma att tillskyndas vårt rättsväsen, om man såge genom fingrarna med
domare, som genom inflytelser från sin privatjuridiska verksamhet visade
sig brista i oväld och opartiskhet i domarämbetets utövning. I händelse
av dylika fall syntes det justitieombudsmannen än mer än eljest enligt 2
§ i gällande instruktion vara justitieombudsmannens ofrånkomliga plikt
att med skärpa ingripa mot sålunda begångna fel, som beredde en allmän
osäkerhet för medborgares rättigheter. I varje rättssamhälle måste man
uppställa den fordran på lagskipningen, att den vore höjd över alla misstankar
för väfd och partiskhet. En god domare borde därför helst undvika
sådan enskild verksamhet, som kunde hos allmänheten minska tilliten
till opartiskheten i hans ämbetsutövning. Med hänsyn till vad handlingarna
innehölle syntes justitieombudsmannen dessa allmänna synpunkter
i förevarande fall vara på sin plats.

Med stöd av vad sålunda anförts uppdrog justitieombudsmannen åt
advokatfiskalsämbetet att i laga ordning ställa Lundgren under åtal inför
hovrätten för den oskicklighet och det oförstånd i ämbetet, som Lundgren
genom ovanberörda felaktigheter låtit komma sig till last, samt därvid å
Lundgren yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Tillika skulle det åligga advokatfiskalsämbetet att i målet påkalla
vittnesförhör med de personer, som, efter klagandens hörande, av honom
i sådant hänseende åberopades och som borde antagas kunna meddela
upplysningar av betydelse för sakens bedömande. 1

1 enlighet med vad advokatfiskal sålunda blivit anbefallt, anställde
han vid hovrätten över Skåne och Blekinge åtal mot rådmannen
Lundgren.

Efter ett inför hovrätten hållet vittnesförhör meddelade hovrätten den
25 juli 1919 utslag i målet, därvid hovrätten yttrade:

Enär Lundgren, oaktat uppenbart jäv för honom förelegat, såsom t. £
överexekutor i Trälleborg på sätt advokatfiskalen lagt honom till last
tagit befattning med ärende angående exekutiv försäljning av Schönwells
konkursbo tillhöriga fastigheter; alltså och då Lundgren därigenom visat
oförstånd såsom överexekutor, prövade hovrätten jämlikt 25 kapitlet 17 §
strafflagen rättvist döma Lundgren att för berörda tjänstefel höta 100
kronor.

Beträffande åtalet i övriga delar funne hovrätten Lundgren icke hava

— 1920 —

103

blivit därutinnan övertygad om sådant förfarande, att ansvar därför
kunde honom ådömas; och lämnade ho vrist t en förty åtalet i dessa delar
utan bifall.

Kostnaden för de på advokatfiskal^ begäran i målet hörda vittnenas
inställelser inför hovrätten skulle stanna å statsverket.

It;

Med hänsyn till vad som förekommit vid det inför hovrätten hållna
vittnesförhöret fann jag talan emot hovrättens utslag icke böra från min
sida förekomma.

Utslaget har ej heller av Lundgren blivit överklagat.

11. Kränkande uttalanden om enskild person i högmässopredikan.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av rektorn Gustaf Lindborg
i Tranås mot komministern i Säby församling Erik Ydén härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas bland annat följande.

Uti en hit insänd skrift anförde klaganden bland annat:

»Ryktesvis har till min kännedom kommit, att komministern i Säby
församling, Linköpings stift, Erik Ydén i sin högmässopredikan sistlidne
juldag i Säby kyrka på tal om församlingsbornas ringa statskyrkliga
intresse nämnt mig i samband med f. d. metodistpredikanten O. Ljungdahl,
vilken mer än en gång varit åtalad för hädelse och nu nyligen
hållit föredrag här i Tranås, samt att komministern Ydén dessutom vid
samma tillfälle skulle om mig yttrat, att jag såsom en ungdomens uppfostrare
här i Tranås enskilt och offentligt förnekat vissa av kyrkans
dogmer samt därigenom i viss mån vållat, att gudstjänsten i Säby icke
så talrikt besöktes som förut. Sedan jag i anledning av detta rykte skaffat
mig närmare upplysningar i saken, visade det sig, att komminister Ydéns
berörda yttranden för mig såsom rektor vid Tranås kommunala mellanskof
inneburit ett utfall, som måste vara kränkande och på min
verksamhet som ungdomens lärare kunde verka menligt. Dessutom erfor
jag, att det sätt, varpå komminister Ydén inflikat denna för en högmässopredikan
på själva juldagen ganska ovanliga passus, väckt stor uppmärksamhet
bland kyrkomenigheten, på många verkat pinsam och sedermera
diskuterats här i orten man och man emellan. Detta föranledde mig att
den 28 december 1915 hos komminister Ydén skriftligen begära en förklaring,
varigenom jag hoppades att denna sak kunde ordnas på ett för
oss. båda mindre uppseendeväckande sätt. Komminister Ydén har emellertid
tills dato icke besvarat min skrivelse eller på annat sätt visat siff

— 1920 —

104

villig söka stalla denna sak till Tätta. Efter detta strandade försök från
min” sida att erhålla en tillfredsställande upprättelse, synes det mig icke
återstå annat än att bringa fallet till justitieombudsmannens^ kännedom;
och får jag därför — med bifogande av två intyg om innehållet i komminister
Ydéns ifrågavarande yttranden — vördsammast hemställa, att
justitieombudsmannen ville vidtaga de åtgärder, vartill min anmälan anses
böra föranleda. Upplysningsvis tillåter jag mig påpeka, att jag icke
meddelar undervisning i kristendom i Tranås kommunala mellanskola eller
i annan läroanstalt. Det enda för mig tänkbara skälet till komminister
Ydéns utfall mot mig torde nämligen vara, att jag sedan många år tillhört
det »Teosofiska samfundet i Skandinavien». Dock har jag aldrig
inom Säby församling hållit något offentligt teosofiskt föredrag.»

Vid klagoskriften voro fogade de däri omfönnälda intygen, utfärdade
det ena av prokuristen Josef Nordling och det andra av bildhuggaren
A. Almquist, båda i Tranås.

Nordlings intyg innehöll följande:

»På begäran far undertecknad, som bevistade komminister Erik Ydéns
högmässopredikan i Säby kyrka sistlidne juldag, intyga att komminister Yden
vid detta tillfälle gjorde en insinuant sammanställning av f. d. metodistpredikanten
O. Ljungdahls av komminister Ydén da brännmärkta antikristliga
agitation och rektor Gustaf Lindborgs likaledes vid samma tillfälle
angripna teosofiska åskådning; och fick jag av det sätt, varpa komminister
Y dén angrep rektor Lindborg, det bestämda intrycket, att det
var avsett att väcka uppmärksamhet; och slutligen får jag likaledes intyga,
att komminister Ydén i ifrågavarande predikan genom utfallet mot
rektor Lindborg, vilket jag för min del anser vara för rektor Lindborg
kränkande såsom lärare och rektor, medfört den åsyftade uppmärksamheten
och ganska allmänt diskuterats här på platsen.»

Almquists intyg var av följande lydelse:

»Att pastor Erik Ydén, komminister i Säby församling av Linköpings
stift, vid sin högmässopredikan i Säby kyrka sistlidne juldag den 25 december
1915 utpekat med fullt tydlig adress rektorn vid härvarande kommunala
mellanskola filosofie licentiaten Gustaf Lindborg såsom en lärare
och ungdomens uppfostrare, den där förvillat ^ församlingsbor i Tranås
genom förnekande av vissa kyrkans dogmer, så att rektor Lindborg på
så sätt skulle ha indirekt vållat att gudstjänsterna i Säby kyrka icke. besöktes
så talrikt som förut eller eljest kunnat vara förhållandet, vilket
hela angrepp för övrigt skedde på ett sätt, som hos mig och andra kyrkobesökande
nämnda juldag väckte en pinsam uppmärksamhet; intygas härmed
på begäran.»

- 1920 -

105

Uti infordrad förklaring anhöll Ydén, att klagandens anmälan måtte
lämnas utan avseende, samt anförde vidare bland annat följande:

»Det har väckt min livligaste förvåning, att prokuristen J. Nordling
och bildhuggaren A. Almquist, på vilkas intyg rektor Lindborg stöder sin
anmälan, ej varit i stånd att bättre uppfatta min högmässopredikan sistlidne
juldag. Denna predikan har nu utkommit av trycket, vilket har
kunnat ske desto lättare, som jag på förhand ord för ord nedskrivit den
angripna delen därav och till det övriga likaledes på förhand utarbetat
ett utförligt utkast. Till yttermera visso bifogas ett av flera personer
underskrivet intyg om överensstämmelsen mellan den tryckta predikan
och det muntliga föredraget. Och förtjänar det måhända att påpekas, att
dessa intygsgivare i motsats mot rektor Lindborgs äro flitiga kyrkobesökare
med träning att åhöra och uppfatta ett predikoföredrag. Av det
bifogade exemplaret av den tryckta predikan är det lätt att firma, att det
råder föga överensstämmelse mellan min predikan, sådan den tedde sig i
verkligheten, och de uppgifter om den, som lämnas av rektor Lindborgs
sagesman och i rektorns egen anmälningsskrift. Hur kan det påstås, att
jag »på tal om församlingsbornas ringa statskyrkliga intresse nämnt
''rektor Lindborg’ i samband med f. d. metodistpredikanten O. Ljungdahl».
Om församlingsbornas ringa statskyrkliga intresse har det i min predikan
ej varit något tal, såvida ej därmed skulle åsyftas min erinran om det
obestridliga faktum, att julgudstjänsterna bruka besökas av en hel del
personer, som eljest äro mycket sällsynta gäster i Herrans hus, en erinran
som ju dock alls icke innebär något omdöme om det statskyrkliga intresset
i församlingen i allmänhet, Och uppgiften, att jag »påtal» härom
nämnt namnen Ljungdahl och Lindborg kan jag ej förklara för mig på
annat sätt, än att rektor Lindborgs sagesmän måtte under en god stund
av min predikan haft sina tankar riktade åt helt annat håll, enär i verkligheten
en avsevärd tid måste ha förflutit mellan mitt tal om de sällsynta
gästerna i Herrans hus och om hrr Ljungdahl och Lindborg, och
det därjämte härvid är fråga om helt olika avdelningar av predikoföredraget,
den ena behandlande frågan, varför det glada budskapet måste
förkunnas omigen på nytt, och den andra budskapets sanning. Vidare
måste jag på det bestämdaste protestera mot påståendet, att jag framställt
rektor Lindborg »såsom en ungdomens uppfostrare, den där förvillat församlingsbor
i Tranås genom förnekande av vissa av kyrkans dogmer, så
att rektor Lindborg på så sätt indirekt skulle ha vållat, att gudstjänsterna
i Säby kyrka icke besöktes så talrikt som förut eller eljest kunnat
vara förhållandet». Det enda jag sagt om rektor Lindborg — ty jag erkänner,
att det är honom jag åsyftat — är följande tvenne oomkullrunk 14—Justitieombudsmannens

ämbetsberattelse till 19Z0 års riksdag.

106

liga sanningar 1) att han är en man i framskjuten ställning, en ungdomens
uppfostrare, 2) att han funnit det lämpligt att offentligen förkunna
en lära, som innebär ett bestämt förnekande av det gamla glada budskapet,
att Gud i Jesus sänt världen ej en frälsare bland många andra
utan Frälsaren d. v. s. den ende. Vad den andra angår, så påstår rektor
Lindborg, att han aldrig inom Säby församling hållit något offentligt
teosofiskt föredrag. Detta har ej heller jag någonsin påstått. Jag har
endast sagt, att han förkunnat sin lära offentligt utan att nämna något
om platsen. Om rektor Lindborg genom sin teosofiska förkunnelse lyckats
förvilla någon del av församlingens ungdom eller åstadkomma, att statskyrkans
gudstjänster besökas mindre flitigt än förut, är en sak, som jag
ej kan bedöma, och därom har jag ej sagt ett ord i min angripna predikan.
Men anledningen till min erinran om rektor Lindborgs teosofiska
propaganda är naturligen den, att teosofien i sig innebär något förvillande,
ett förnekande ej blott av »vissa av kyrkans dogmer» utan av själva
kärnan i det evangelium, som jag predikar både därför, att det överensstämmer
med min övertygelse och därför att jag är skyldig därtill såsom
präst, i Sveriges kyrka. Det synes ha uppväckt rektor Lindborgs synnerliga
misshag, att jag nämnt hans namn i samband med f. d. metodistpastorn
Ljungdahl, som flera gånger varit åtalad för hädelse. Av min
predikan framgår dock, att jag ej i allt ställt dem båda sida vid sida.
Jag säger ju uttryckligen, att Säby församling fått höra förkunnelser »från
olika håll. Men i en punkt äro ju dock de båda herrarna fullkomligt
ense, ty båda förneka de, att Jesus är den store Frälsaren. Långt innan
jag i det fallet ställde rektor Lindborg vid Ljungdahls sida, har sålunda
rektor Lindborg själv intägt denna plats. Av vad jag anfört torde framgå,
att min juldagspredikan ej innehållit något enda uttalande, som kan anses
vara av brottslig natur. Liksom det är min plikt att efter förmåga
förkunna evangelium rent och klart, så är det ock min oavvisliga plikt
att tala till dess försvar, då det angripes, och det skulle på det livligaste
förvåna mig, om en rektor vid en kommunal mellanskola skulle ha rätt
att i Folkets hus angripa evangelium, men en präst i svenska kyrkan
vara förbjuden att från predikstolen söka avvärja angreppet ja till och
med konstatera att ett angrepp ägt rum.»

Vid förklaringen var fogat ett tryckt exemplar av ifrågavarande högmässopredikan,
därav här må återgivas följande:

»Alla veta vi, att evangelium under tidernas lopp varit föremål ej
blott för levande tro utan ock för varjehanda tvivel, i det många varit
fullständigt övertygade om att världen i Jesus fått den ende och tillräck -

1920 —

107

lige Frälsaren, under det att åter andra gjort sig stor möda att påvisa,
att här föreligger en oerhörd överdrift och att Jesus, hur stor han än må
vara, dock icke kan göra anspråk på att vara denne ende och tillräcklige
Frälsare. Detta tvivel är av mycket gammalt datum. Så berättas det i
skriften om Johannes Döparen, att inte ens han alltid var säker på sin
sak. Det hade visserligen till en tid varit hans övertygelse, att Jesus var
Messias. Men så en dag begynte han vackla och kände sig nödsakad att
sända till Jesus sitt bekanta budskap: År du den, som skall komma, eller
skola vi förbida någon annan? Och nu på sistone hava vi till och med
här i Säby, där det dock finnes så många kristna samfund och så många
på Kristus troende, från olika håll fått höra det försäkras alldeles bestämt,
att Jesus icke är den store Frälsaren. Det är ej länge sedan Tranås
hade den tvivelaktiga äran av ett besök av den sorgligt ryktbare ateistagitatorn,
f. d. metodistpredikanten Ljungdahl, en avfälling sålunda. Och
icke nog härmed! Vi hava i Tranås en man i ganska framskjuten ställning,
en ungdomens uppfostrare, som har funnit det lämpligt att offentligen
förkunna en lära, som innebär ett bestämt förnekande av det gamla
glada budskapet, att Gud i Jesus givit världen — ej en frälsare bland
många andra utan Frälsaren d. v. s. den ende. Jag hoppas, att det ej
ligger någon fientlighet mot Kristus bakom denna förkunnelse. Teosofien
har åtskilligt vackert att säga om Jesus. Men i varje fall får ej Jesus
vara för teosofen den han själv utgivit sig för att vara, nämligen den
ende och fullt tillräcklige Frälsaren. Han är en »invigd» till och med
en av »mästarne». Han kan mäta sig med människor sådana som Madame
Blavatsky och Miss Besant. Men Frälsaren får han ej vara. Nu
kunna vi emellertid, när det gäller att bemöta de många tvivlen på det
gamla julevangeliet begagna oss av alldeles samma bevisföring som en
gång Jesus.»

Vid förklaringen var därjämte fogat bland annat ett av kyrkoherden
i Säby församling Th. Hallinder och tre andra personer utfärdat intyg av
innehåll, att intygsgivarna åhört Ydéns ifrågakomna predikan i Säby kyrka
juldagen 1915 samt att densamma, sådan den förelåge i tryck, till sitt
innehåll vore i överensstämmelse med det muntliga föredraget. I

I inkomna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

»Då jag insände min berörda anmälan, hade jag ej annan kännedom
om innehållet i komminister Erik Ydéns berörda predikan än de muntliga
uppgifter och skriftliga intyg, som lämnats mig. Sedan jag tagit
del av hans tryckta predikan, fann jag, att dess innehåll i huvudsak
överensstämde med de uppgifter, jag förut fått om densamma. Emel -

1920 —

108

lertid måste jag nu i denna min påminnelseskrift beröra dels den tryckta
predikan och dels den muntliga predikan. Detta på grund av det delvis
nya sakläge hela problemet fått genom komminister Ydéns väl enastående
tilltag att låta trycka och med alla till buds stående medel sprida ett
föredrag, innan vederbörande meddelat beslut i anledning av anmälningen
om detsamma. Allt nog tillåter jag mig nu att i samband med komminister
Ydéns förklaringsskrift anställa några betraktelser över såväl den
tryckta som den muntliga predikan, varigenom torde med full evidens
framgå, att komminister Ydén genom sin förklaringsskrift jämte bilagor
ingalunda gendrivit vad jag i min anmälan om hans juldagspredikan
funnit mig böra bringa till justitieombudsmannens kännedom, på samma
gång som ett säreget ljus kastas över komminister Ydéns uppträdande i
hela denna sak. A sidan 7 i den tryckta predikan återfinnes komminister
Ydéns direkta utfall mot mig, vari han först såsom en slags ingress framhåller
den sorgligt ryktbare ateistagitatorn och avfällingen, f. d. metodistpredikanten
Ljungdahls (allt komminister Ydéns ord och uttryck) kristendomsfientliga
förkunnelse här i Säby. För att nu riktigt tillspetsa angreppet
mot mig såsom ämbetsman och göra det verkligt uppseendeväckande och
kränkande, så fortsätter komminister Ydén på följande sätt: »Och icke nog
härmed! Yi hava i Tranås en man i ganska framskjuten ställning, en ungdomens
uppfostrare, som har funnit det lämpligt att offentligen förkunna
en lära, som innebär ett bestämt förnekande av det gamla glada budskapet,
att Gud i Jesus givit världen — ej en Frälsare bland många andra utan
Frälsaren, det vill säga den ende». Trots att komminister Ydén sålunda
själv låtit befordra detta sitt insinuanta, uppseendeväckande och kränkande
angrepp mot mig som tjänsteman till trycket, så söker han likväl i sin förklaringsskrift
med advokatyr bortförklara det hela, i det han påstår sig ha
fällt följande tvänne, för att använda hans egna ord, »oomkullrunkliga sanningar»
: 1) att han (rektor Lindborg) är en man i framskjuten ställning, en
ungdomens uppfostrare, 2) att han (rektor Lindborg) funnit det lämpligt att
offentligen förkunna en lära, som innebär ett bestämt förnekande av det
gamla glada budskapet etc. Med skäl torde man kunna fråga: Vilket intresse
hava väl hans församlingsbor i Säby av att deras tjänstförrättande präst
i juldagens högmässopredikan låter dem höra den »oomkullrunkliga sanningen»,
att jag vore en man i framskjuten ställning, en ungdomens uppfostrare?
För var och en står det klart, att det ej är de tvänne ovannämnda
»sanningarna», saken egentligen gäller, utan just själva relationen
mellan dem och sammanställandet i detta sammanhang av mig med ateistagitatorn,
den för hädelse flera gånger åtalade avfällingen, f. d. metodistpredikanten
Ljungdahl. Vad jag offentligen gjort här i Tranås, det är,

— 1920 -

109

att jag varit den enda Tranas- ocli Säbybo, som tagit till orda mot herr
Ljungdahl på hans båda antikristliga föredrag härstädes. "Till vad ovan
sagts må endast den omständigheten framhållas, att jag aldrig någonsin
hyst den uppfattningen om -Jesus, som komminister Ydén påbördat mig i
sin predikan, än mindre har jag någonsin kunnat uttala eu sådan åsikt
och ej heller kan jag trots ett 25-årigt studium av teosolien erinra mig
någonsin ha sett en dylik åsikt uttalad av någon teosofisk författare. Varifrån
komminister Ydén fått denna sin missuppfattning om min eller om
teosofiens åsikt i detta fåll, är mig knappast möjligt förklara på annat
sätt, än att komminister Ydén är okunnig i teosofi i allmänhet och om
min teosoiiska ståndpunkt endast äger hörsagor. Lägger man nu emellertid
härtill komminister Ydéns angrepp i sin förklaringsskrift på mig, därför
att jag leder morgonbönerna tre gånger i veckan vid Tranås kommunala
mellanskof, så förstår man, att han till varje pris sökt komma åt mig
som lärare, en slutsats, som går som en röd tråd genom hela detta komminister
Ydéns mellanhavande med mig. Komminister Ydén har icke alls
aktat nödigt att i sin förklaringsskrift bemöta ett enda av de ställen i
mina intyg, där det talas om att hans utfall mot mig verkat pinsamt och
uppseendeväckande på kyrkomenigheten nämnda juldag samt diskuterats i
vida kretsar här på orten. Och icke heller vederläggas dessa mina intyg
av det intyg, komminister Ydén bifogat sin förklaringsskrift. Redan vid
avfattandet av min anmälningsskrift hade jag till hands ett av seminarieadjunkten
fil. kand. John Berg utfärdat intyg av den 31 december 1915,
vari han anger den ordagranna lydelsen i en viss del av komminister
Ydéns predikan, nämligen just i angreppet på mig. Av lätt insedda skäl
bifogade jag icke då detta intyg, men det bifogas nu. Av detsamma
framgår, att komminister Ydén icke sagt om mig, att jag offentligen förkunnar
teosofi, utan att jag gör detta både enskilt och offentligt. Ordagrannt
detsamma intygas också i förman E. Karlssons intyg av den 3 februari
1916, vilket intyg även bilägges. Det andra alternativet är, att
komminister Ydéns manuskript verkligen innehållit de båda orden »enskilt»
och »offentligt». Varför har han då i sin tryckta predikan utelämnat
ordet »enskilt?» Månne därför att det vid närmare eftertanke torde stå
klart, att det icke går an att från predikstolen angripa en person, allra
minst för vad denne kan ha enskilt uttalat? Komminister Ydén må nu
godkänna det ena eller andra alternativet — divergensen mellan den
tryckta och den muntliga predikan kvarstår dock. Eldigt Karlssons intyg
finns ännu minst ett ställe, där den tryckta predikan icke stämmer med
den muntliga predikan, i det att komminister Ydén i den tryckta predikan
utelämnat en passus å sid. 10. Det utelämnade, nämligen komminister

— 1920 -

Ydéns förhoppning, att Guds ord skulle segra, fast vi levde i denna djurens
tid, vittnar icke blott genom just själva utelämningen om den tryckta predikans
otillförlitlighet i vissa punkter som dokument, utan även om hela
den besynnerliga och olämpliga ton med lika besynnerliga och olämpliga
synpunkter oeh utfall åt olika håll, som genomgår hela denna ovanliga
och uppseendeväckande och, som jag själv hört många säga, för menigheten
pinsamma predikan på själva juldagen, då väl, så vitt jag kan förstå,
framförallt fridens evangelium bort förkunnas. Ingalunda skulle det heller
förvåna mig, det intrycket får man vid genomläsandet av predikan, om
någon åhörare hade fått den uppfattningen, att komminister Ydén beskyllt
mig för att indirekt ha vållat, att gudstjänsterna i Säby kyrka, icke besöktes
så talrikt som förut. Av vad jag nu anfört torde vara uppenbart,
att komminister Ydén icke blott i sin juldagspredikan utan även i den
tryckta relationen av densamma, på ett synnerligen olämpligt och för mig
såsom tjänsteman kränkande sätt med tydlig avsikt att väcka uppseende
gjort ett direkt utfall mot mig. Detta ity att komminister Ydén trots sitt
försök till bortförklaring ostridigt sagt: att Tranås för ej länge sedan haft
den tvivelaktiga äran av ett besök av den sorgligt ryktbare ateistagitatorn,
f. d. metodistpredikanten Ljungdahl, sen affälling sålunda»; att något
ännu mera ur statskyrklig synpunkt förkastligt inträffat i Säby eller Tranås
(se hans uttryck: »och icke nog härmed!»;) att nämligen en man, med
vilken komminister Ydén i sin förklaringsskrift medger sig ha åsyftat mig,
»funnit det lämpligt att förkunna en lära, som är stridande mot kristendomen»;
samt att jag förnekat Jesus såsom Frälsaren, vilket komminister
Ydén i sin förklaringsskrift ytterligare betonar såsom olämpligt av en
ungdomens uppfostrare och ledare. Komminister Ydén har vidare i sin
förklaringsskrift frågat, varför jag icke anmält biskop J. Personne i Linköping,
därför att denne hösten 1913 i Säby kyrka offentligt vänt sig
mot teosofien. Då jag förmodar, att frågan är ställd till mig, kan jag
härpå svara, att det aldrig skulle falla mig in att ställa en person till
rätta, därför att han har en åsikt, som icke överensstämmer med min, synnerligast
som biskop Personne icke gjort något personligt utfall mot mig.
Av denna komminister Ydéns underliga fråga framgår emellertid, att han
hyser den skeva uppfattningen, att han äger rätt att göra vilka personliga
utfall som helst från predikstolen, blott han tror sig kunna bevisa deras
sanning. Komminister Ydén förstår nämligen icke att skilja mellan sakliga
angrepp i rent objektiv form, sådana som biskop Personnes, och personliga
utfall sådana som hans eget, vilket betraktelsesätt hos komminister
Ydén ännu mer faller i ögonen, om man betänker, att han i sin
förklaringsskrift säger sig ångra, att han i sin juldagspredikan icke anfallit

— 1920 —

inig ännu kraftigare som teosof. Då komminister Ydén trots denna sin
ånger i alla fall på ett sällsynt underligt satt, såsom jag i det föregående
uppvisat, försökt advocera bort hela innebörden av sitt angrepp mot mig
och da han dessutom infört en alldeles ny faktor genom sin predikans befordrande
till trycket och spridande i ännu vidare kretsar, så bär jag sett
mig nödsakad att på det utförliga sätt här ovan skett bemöta komminister
Ydéns förklaringsskrift. Under åberopande av vad jag förut och nu
anfört och visat, då det enligt min mening icke bör tillåtas en prästman
att under utövande av sitt predikokall eller sin tjänst i allmänhet ostraffat
fälla kränkande och vilseledande uppgifter om en annan tjänsteman, så får
jag vördsamt hemställa, att justitieombudsmannen icke ville låta bero vid
den förklaring, som komminister Ydén avgivit över min anmälan».

Vid påminnelserna voro fogade bland annat de däri omförmälda av e. o.
seminarieadjunkten John Berg och förmannen E. Karlsson utfärdade intygen.

Enligt båda intygen, härutinnan sammanstämmande, skulle Ydén uti
ifrågavarande predikan med hänsyftning på klaganden hava yttrat följande:
»Vi ha där nere i Tranås en man i framskjuten ställning, en ungdomens
ledare, som enskilt och offentligt förkunnar en lära, som förnekar, att
Kristus är världsfrälsaren».

Bergs intyg innehöll tillika, att han på grund av yttrandets ujjpseendeväckande
form och innehåll omedelbart antecknade detsamma under
själva predikan.

Utöver det ovan återgivna innehöll Karlssons intyg jämväl följande:

»Vidare inflikade komminister Ydén före orden: »Det är givet att en
tid» o. s. v. (Se sid. 10 längst ned) en i hans tryckta predikan utelämnad
mening av innehåll, att han hoppades, att Guds ord skulle segra fast
vi levde i denna djurens tid. I övrigt gjorde komminister Ydens angrepp
på rektor G. Lindborg ett pinsamt intryck icke blott på mig själv utan
ock på andra kyrkobesökande nämnda juldag. Dessutom kände vi oss
mycket förvånade och upprörda över nämnda juldagspredikan i dess helhet».

Med den förklaring, komministern Ydén avgivit, fann sig justitieombudsmannen
Petrén icke kunna åtnöjas, och blev i följd därav åtal emot
Ydén anställt inför domkapitlet i Linköping. I den skrivelse, varigenom
berörda åtal anhängiggjordes, yttrade justitieombudsmannen följande:

I kap. 2 § 2 kyrkolagen vore för svenska kyrkans prästerskap rörande
predikan stadgat bland annat följande:

När de röra några höga och djupsinniga lärostycken och kätterska

— 1920 -

112

villfarelse!'', måste sådant ske grundligen och kortligen, med gott förstånd,
saktmodighet och försiktighet. De åtvarnas också i lika måtto ingalunda
smädligen att tala — — — utan efter Guds ord framföra vad kristligt,

vad lovligt och uppbyggligt är. De skola — — — intet bruka ---

ordträtor — — — eller sådant tal, som snarare uppväcker hos åhörarna
löje och gäckeri än andakt, ingalunda av hat och otidig iver anföra sina
egna eller andras trätor, fast mindre av ovilja namngiva någon på predikstolen,
såframt icke den till bättring eller i bann lysas måste.

Emot kyrkolagens berörda stadgande hade Ydén genom de honom
till last lagda yttrandena i omförmälda predikan uppenbart felat. Trots
kyrkolagens förbud mot enskild persons namngivande i predikan hade
Ydén i sin nämnda predikan dels uttryckligen namngivit »ateistagitatorn,
f. d. metodistpredikanten» Ljungdahl och betecknat honom såsom »sorgligt
ryktbar» och såsom »avfälling», dels ock så tydligt utpekat klaganden,
att åhörarna ej kunnat vara i ovisshet om, att han åsyftats, och därvid
tillvita! klaganden att hava offentligen förkunnat en lära, som innebure
förnekande av en för kyrkans lära grundläggande trossats. Att Ydén
därvid icke uttryckligen nämnt klagandens namn, funne justitieombudsmannen
vara irrelevant, då Ydén, som sagt, så tydligt utpekat klaganden,
att åhörarna fått klart för sig, att denne åsyftats.

Justitieombudsmannen kunde icke undgå att finna Ydén genom detta
sitt förfarande hava gjort sig skyldig till ämbetsfel. Även om Ljungdahl,
vad dennes namngivande i predikan först beträffade, hade varit för hädelsebrott
åtalad och fälld, hade det likväl varit varken lämpligt eller
enligt kyrkolagen tillåtlig! att uttryckligen namngiva honom. Om Ydén
i sin predikan velat vända sig mot »ateistagitation» eller dylika företeelser,
hade han kunnat och bort göra detta utan direkt namngivande av viss
person. Att på dylikt sätt i en predikan utpeka enskilda personer kunde
icke tjäna det ändamål, som med varje predikan borde åsyftas, nämligen
andakt och religiös uppbyggelse. Tvärtom verkade sådant omförmälande
av enskilda personer i predikan i helt annan riktning, och kyrkolagens
ifrågavarande förbud vore därför synnerligen välgrundat. Den vid förbudet
fogade inskränkningen: »såframt icke den (namngivne) till bättring
eller i bann lysas måste» hade i våra dagar såsom varande en alldeles
föråldrad bestämmelse näppeligen någon relevans vidare, och i varje fall
kunde därmed icke hava avsetts andra än inom resp. församling bosatta
personer.

Innebure redan Ljungdahls namngivande i predikan en överträdelse
av kyrkolagens bud, så vore emellertid Ydéns uttalande om klaganden än
mera anmärkningsvärt. Att döma av Ydéns förklaring syntes klagandens

- 1920 -

113

ställning såsom teosof och lians teosofiska föredragsverksamhet i Tranås
och annorstädes hava väckt Ydéns ovilja, vartill också syntes hava medverkat
den omständigheten, att klaganden, ehuru teosof, vissa veckodagar
plägat förrätta morgonbön i ovannämnda skola, för vilken klaganden varit
rektor. Man kunde ej undgå att få det intrycket, att Ydén av denna
ovilja och av . »otidig iver», som kyrkolagens uttryck vore, låtit förleda
sig att i predikan göra ifrågavarande utfall mot klaganden. Justitieombudsmannen
funne detta Ydéns förfarande alldeles otillbörligt och överskridande
gränsen av det tillåtliga; det vore enligt justitieombudsmannens
mening svårt missbruk av ämbetsställning att på dylikt sätt i högmässopredikan.
vända sig mot enskild person inom församlingen och offentligen
påbörda honom att förkunna en falsk lära. Att på dylikt sätt begagna
sin .imbetsställning till offentligt utpekande av enskild person såsom spridande
falsk lära, det matte ske i vilket syfte som helst, utvisade bristande
uppfattning av prästämbetets .helgd och ansvar och måste betecknas såsom
grovt oförstånd i ämbetet. Åhörarna komme till kyrkan, allra helst vid
ett sadant tillfälle som själva juldagen, för att erhålla religiös uppbyggelse
men icke för att höra dylika polemiska uttalanden mot enskilda personer,
uttalanden som ingalunda kunde medverka till åstadkommande av andakt
och uppbyggelse utan tvärtom snarare måste väcka uppseende och förargelse,
vilket i förevarande fall också skett. Hade Ydén i predikan velat
vända sig mot eller över huvud uttala sig om teosofien, hade han enligt
kyrkolagens föreskrifter bort göra detta »med saktmodighet och försiktighet^
men i varje fall utan att därvid utpeka viss person, något som för
övrigt varit alldeles obehövligt i och för behandlande av berörda ämne.

Att klaganden genom Ydéns ifrågavarande uttalande känt sig sårad
och kränkt, vore naturligt, då detsamma blivit gjort i en högmässopredikan
inför hela församlingen. Den klaganden sålunda tillskyndade kränkningen
försvarades därav, att T dén i predikan sammanställt klaganden
med en upprepade gånger för hädelsebrott åtalad person, av Ydén i predikan
betecknad sååom avfälling och såsom sorgligt ryktbar ateistagitator,
litt offentligt utpekande inför församlingen i sådant sammanhang måste
för en person i klagandens ställning, då han sedermera erfarit detsamma,
helt naturligt hava känts ytterst pinsamt och upprörande. Vad Ydén i
sin förklaring anfört till bortförklarande av sammanställningen av Ljungdahl
och klaganden funne justitieombudsmannen ej förtjäna avseende. För
den lidna^ kränkningen hade klaganden, enligt vad av honom uppgivits
och av Tdén lämnats obestritt, innan anmälan i saken skett sökt upprättelse
hos Ydén, vilken emellertid icke velat lämna sådan. Det för klaganden
kränkande uttalandet vore desto mera obefogat vid det av klagan 15

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

114

den uppgivna förhållandet, att denne aldrig hyst, än mindre förkunnat
någon sådan åsikt, som Ydén i predikan påbördat honom. Den lära, som
Ydén — således alldeles oriktigt — påstått klaganden hava förkunnat,
vore enligt klaganden fullständigt främmande för teosolien.

Ydéns tilltag att åberopa stiftets biskop till stöd för den begångna
felaktigheten måste justitieombudsmannen beteckna såsom alldeles omotiverat
och synnerligen otillbörligt. I detta hänseende vore det tillräckligt att
framhålla, att den mot Ydén gjorda anmälan ingalunda, som \ dén syntes
förmena, avsåge det förhållandet, att Ydén i predikan berört teosofien —
det hade stått honom fullt fritt att anställa vidräkning med denna, dock
under tillbörliga former —, utan fastmera det förhållandet, att han i predikan
namngivit och klandrande uttalat sig om enskilda personer. L dén
tycktes vid avgivandet av sin förklaring icke hava klart insett skillnaden
häremellan.

Med anledning av vad Ydén i saken låtit komma sig till last samt
under åberopande av 5 § och 13 § 1 mom. i lagen den 8 mars 1889 om
straff för ämbetsbrott av präst och laga domstol i sådana mål ställde
justitieombudsmannen komministern It dén under tilltal inför domkapitlet
med yrkande, att Ydén måtte för oförstånd i ämbetet dömas till ansvar, som
i förstnämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet funne hans fel förskylla.

Domkapitlet i Linköping yttrade i utslag den 4 juni 1919:

Ehuru enligt vad i målet vore upplyst Ydén i sin högmässopredikan
juldagen 1915 i Säby församlings kyrka dels uttryckligen namngivit »ateistagitatorn,
f. d. metodistpredikanten» Ljungdahl samt betecknat honom såsom
»sorgligt ryktbar» och såsom »avfälling», dels ock tydligt utpekat
Lindborg såsom förkunnande en lära, vilken innebure förnekande av^ en
för kyrkans lära grundläggande trossats; likväl och som av vad i målet
förekommit ej kunde antagas, att Ydéns namngivande i omförmälda predikan
av Ljungdahl skett av ovilja, samt hans åtgärd att från predikstolen
»bannlysa» en församlingsmedlem, om än i och för sig olämplig, dock
icke stode i strid mot i kap. 2 § 2 kyrkolagen förekommande bestämmelse
därom, vilken bestämmelse, ehuru ålderdomlig och under nuvarande tidsförhållanden
icke skickad att komma till användning, ännu icke vore formligen
upphävd och sålunda fortfarande borde tillerkännas gällande kraft;
funne domkapitlet sig lagligen icke kunna bifalla justitieombudsmannens
i målet havda yrkande, att Ydén måtte för oförstånd i ämbetet dömas till
ansvar jämlikt lagen den 8 mars 1889 om straff'' för ämbetsbrott av präst
och laga domstol i sådana mål; men enär Ydén genom det klandrade
tillvägagåendet måste anses hava uppträtt på ett för hans ställning såsom

— 1920 —

115

själasörjare i församlingen olämpligt och stötande sätt, prövade domkapitlet
däremot skäligt att för detta Ydéns beteende meddela honom en allvarlig
erinran att för framtiden iakttaga större varsamhet vid utövningen
av sitt prästerliga kall.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Wihlborg, som fann sig icke
kunna åtnöjas med det slut, vartill domkapitlet sålunda kommit, uppdrog
i anledning härav åt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att hos hovrätten
anföra besvär i målet och därvid yrka att hovrätten måtte, med ändring
av domkapitlets utslag, döma Ydén för vad honom i målet lagts till last
till ansvar jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott
av präst och laga domstol i sådana mål.

I den i anledning härav av justitieombudsmannen till advokatfiskalen
avlåtna skrivelsen anfördes följande:

Stadgandet i kyrkolagens 2 kap. 2 § att en person icke måtte av
ovilja namngivas från predikstolen annat än under den i lagrummet angivna
förutsättning finge antagas innebära, att namngivandet ej finge ske
i sådana ordalag eller i sådant sammanhang, att därigenom den namngivne
för församlingen utpekades på ett för hans person nedsättande sätt.
Med hänsyn därtill och då Ydén i sin predikan tilldelat Ljungdahl epiteten
»sorgligt ryktbar» och »avfälling», vilka epitet givetvis måste anses såsom
kränkande för den, om vilken de användes, funne justitieombudsmannen i
motsats till domkapitlet det böra anses, att namngivandet av Ljungdahl
skett av ovilja. Det kunde väl anses förklarligt, att Ydén hyst ovilja mot
den av Ljungdahl bedrivna ateistagitationen, vilken otvivelaktigt från Ydéns
synpunkt varit att räkna till vad kyrkolagen i 2 kap. 2 § betecknade såsom
»kätterska villfarelser». Emellertid hade det ålegat Ydén att, då han
velat i sin ♦predikan beröra sagda agitation, handla »med gott förstånd,
saktmod och försiktighet». Det vore så långt ifrån, att Ydén i sin ifrågavarande
juldagspredikan detta gjort, att han fastmera, då han offentligen
inför församlingen betecknat den, som bedrivit agitationen, såsom »sorgligt
ryktbar» och såsom en »avfälling», ådagalagt såväl ett synnerligt oförstånd
som även motsatsen till egenskaperna saktmod och försiktighet.
Frånsett det, att det i och för sig borde anses såsom ingalunda uppbyggligt,
utan tvärtom såsom ägnat att komma förargelse åstad, att en präst
i sin högmässopredikan på en juldag, då det kunde antagas, att åhörarna
mer än eljest väntade sig att få höra fridens evangelium förkunnat, polemiserade
mot en enskild namngiven person, han finge hysa vilka åsikter
på det andliga området som hälst, borde det i allt fall stå fast, att de av
Ydén om nämnda person använda uttalandena överskridit vad som i en

— 1920 -

116

predikan kunde anses tillåtligt. Justitieombudsmannen bortsåge ingalunda
ifrån, att Ydén med berörda uttalanden om Ljungdahl kunde hava åsyftat
att övertyga sina åhörare om falskheten i de av denne förkunnade läror,
ehuru justitieombudsmannnen visserligen icke kunde finna, att det använda
medlet varit ägnat till uppnående av det föresätta målet. Men
syftet finge hava varit det ena eller det andra, ett aldrig så gott ändamål
berättigade icke eu ämbetsman att till vinnandet av detsamma använda
medel, som kränkte en enskild person och på samma gång stötte den allmänna
rättskänslan. Att detta varit fallet med Ydéns namngivande av
Ljungdahl och de om honom därvid använda uttrycken, kunde enligt justitieombudsmannens
förmenande icke bortförklaras.

Enligt det i åtalsskrivelsen till domkapitlet åberopade lagrum i kyrkolagen,
2 kap. 2 §, finge präst ej av ovilja namngiva någon på predikstolen,
»så framt icke den (namngivne) till bättring eller i bann lysas
måste». Beträffande Ydéns påtalade yttranden om Ljungdahl hade domkapitlet,
som ogillat åtalet i denna del redan av det skälet, att yttrandena
ej skulle hava skett av ovilja, icke haft anledning att ingå på frågan om
förutsättning funnits för tillämpning av det sagda undantagsstadgandet.
Anledning därtill hade också så mycket mindre förefunnits, som stadgandet,
om det överhuvud fortfarande skulle anses tillämpligt, i allt fall icke
hade avseende å andra än församlingsmedlemmar.

Yad däremot anginge åtalet, såvitt det grundade sig å de av Ydén
i ifrågavarande predikan havda uttalanden om Lindborg, hade domkapitlet
i sitt utslag till ogillande av ansvarsyrkandet därutinnan åberopat berörda
bestämmelse om rätt för präst att lysa i bann, om vilken bestämmelse
domkapitlet yttrade, att densamma ehuru ålderdomlig och under nuvarande
tidsförhållanden icke skickad att komma till användning, ännu icke vore
formligen upphävd och sålunda fortfarande borde tillerkännas gällande kraft.

Ehuru justitieombudsmannen i allo delade den i åtalsskrivelsen uttalade
uppfattningen, att s. k. bannlysning numera icke kunde ifrågakomma,
kunde justitieombudsmannen alldeles lämna åsido frågan, om den
av domkapitlet åberopade bestämmelsen fortfarande borde tillerkännas
gällande kraft eller icke; säkert vore, att åberopandet av densamma i förevarande
fall icke hade stöd i lagrummet ifråga.

Bestämmelser under vilka villkor och i vilken form bannlysning kunpat
äga rum vore intagna i kyrkolagens 10 kap. 2 §, där det såsom sista
led i de bestraffningsåtgärder, kyrkan ägt att tillgripa mot en församlingsmedlem,
som »uti en uppenbar och alla veterlig synd och last sig förhärdade»,
stadgades, att hans kyrkoherde skulle, sedan han »uppå biskopens
och konsistorie befallning tre söndagar å rad lyst honom till bättring, all —

1920 —

I 17

deles avsöndra en sa förhärdad och obotfärdig syndare ifrån Guds församlings
gemenskap och uppenbarligen av predikstolen bannlysa honom.»

Da, nu i kyrkolagens 2 kap. 2 § sades, att präst icke Unge av ovilja
namngiva någon på predikstolen, så framt icke den namngivne till bättring
eller i bann lysas måste, vore det fullkomligt tydligt, att den lysning till
bättring och bannlysning, varom här talades, just syftade på vad i sådant
hänseende stadgades i 10 kap. 2 § och icke på något annat eller mera.

Därav framginge också enligt justitieombudsmannens mening med all
önskvärd tydlighet det orimliga i att såsom domkapitlet i sitt utslag gjort
åberopa vad kyrkolagens 2 kap. 2 § innehölle om bannlysning såsom skäl
lör friandet av å dén från åtalet i den del, varom nu vore fråga. Och
någon annan grund för ett sådant friande förelåge enligt justitieombudsmannens
förmenande ej heller. Justitieombudsmannen åberopade i denna
del vad därom i åtalsskrivelsen hos domkapitlet innehölles samt hänvisade
i övrigt till sina uttalanden här ovan ifråga om Ydéns namngivande av
Ljungdahl, vilka uttalanden ägde tillämpning ex analogia även beträffande
de ifrågakomna yttrandena om Lindborg.

Ehuru domkapitlet i sitt utslag funnit justitieombudsmannens ansvarsyrkande
icke kunna bifallas, hade domkapitlet i utslaget, med den motiveringen,
att J dén genom det klandrade tillvägagåendet måste anses hava
uppträtt pa ett för hans ställning såsom själasörjare i församlingen olämpligt
och stötande sätt, prövat skäligt att för detta Ydéns beteende meddela
honom en allvarlig erinran att för framtiden iakttaga större varsamhet
vid utövningen av sitt prästerliga kall. Enligt justitieombudsmannens åsikt
både Ydén genom sitt förfarande i det åtalade hänseendet ej blott uppträtt
olämpligt och stötande utan även ådagalagt sådant oförstånd i utövandet
av prästämbetet, att domkapitlet haft all anledning att därför
ådöma Ydén ansvar enligt lagen den 8 mars 1889 och att ej åtnöja sig
med att tilldela Ydén en erinran av disciplinär art. Att de av domkapitlet
åberopade skälen för ogillande av ansvarsyrkandet vore ohållbara, ansåge
justitieombudsmannen sig hava visat genom vad ovan anförts. Med hänsyn
till vad Ydén till gendrivande av åtalet andragit och i all synnerhet
till vad lian anfört i den senare av hans till domkapitlet ingivna skrifter,
vilken skrifts innehåll dock icke tarvade något närmare bemötande, funne
justitieombudsmannen det icke kunna såsom visst antagas, att Ydén, därest
hans patalade uppträdande icke drabbades av ansvar, verkligen skulle för
framtiden iakttaga den större varsamhet vid utövningen av prästämbetet,
varom domkapitlet funnit skäligt tilldela honom en allvarlig erinran.

Besvären äro på hovrättens prövning beroende.

— 1920 —

118

12. Fråga om felaktigt förfarande genom meddelande av utslag i parters
frånvaro, utan att saken blivit slutförd eller det tillkännagivits, att
slutligt utslag komme att givas.

Av handlingarna uti ett genom kagomål av boktryckaren A. Bilistens
i Linköping boskillda hustru Emma Bilisten, född Carlberg, hos justitieombudsmannen
anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande.

Rådhusrätten i Linköping förordnade den 27 januari 1910 jämlikt
19 kap. 4 § ärvdabalken direktören Carl Thorngren till godman att utöva
klagandens rätt i avseende å egendoms förvaltning. Den 9 januari
1911 entledigade rådhusrätten Thorngren från nämnda godmanskap och
förordnade stadsliskalen, vice häradshövdingen Per Arnander att övertaga
befattningen såsom godman. Genom Göta hovrätts utslag den 16 mars
1914 förklarades klaganden åter myndig.

Klaganden hade i januari 1910 såsom sinnessjuk intagits å sjukhem
och vårdades därefter å olika sjukhem och vilohem samt slutligen å hospital
till den 4 augusti 1912, då hon lämnade vederbörande hospital, varifrån
hon den 28 september samma år blev i behörig ordning utskriven.

Sedan Arnander förordnats till godman för klaganden, mottog Arnander
under år 1911 av Thorngren redovisning för godmanskapet, vilken redovisning
av Arnander lämnats oklandrad. Efter klagandens myndiglörklaring
avgav Arnander den 16 maj 1914 redovisningsräkning till klaganden.

Före klanderårets utgång instämde klaganden Thorngrens dödsbodelägare
till nämnda rådhusrätt samt anförde därvid i stämningen: Den 16 maj
1914 hade Arnander till klaganden avlämnat, förutom redovisning för sin
egen förvaltning såsom förmyndare för klaganden, jämväl den redovisning,
han emottagit av sin företrädare i förmynderskapet, direktören Thorngren.
Då denne, vilken sedermera avlidit, såsom förmyndare för klaganden dels
gjort vissa enligt klagandens förmenande obefogade utbetalningar av klagandens
medel, dels ock jämväl i andra avseenden underlåtit tillvarataga
klagandens intressen såsom sig bort, nödgades klaganden klandra hans
redovisning, och yrkade klaganden, att Thorngrens dödsbodelägare, vilkendera
bäst gälda gitte, måtte förpliktas till klaganden återgälda bland annat
de belopp, vilka Thorngren såsom förmyndare för klaganden utan laga fog
utbetalt av klagandens medel och vilka klaganden under rättegången skulle
närmare uppgiva, allt i den mån ifrågavarande belopp ej blivit av Ar —

1920 —

119

Handel* återgäldade till klaganden. Därjämte fordrade klaganden ränta
och ersättning för rättegångskostnaderna.

Vid andra rättegångstillfället i målet den IG augusti 1915 företedde
klagandens ombud redovisningsräkning för godmanskapet för år 1910,
vilken räkning, dagtecknad den 15 maj 1914, var undertecknad av Arnander.
Enligt dennes påskrift å räkningen var densamma upprättad i
enlighet med den över godmanskapet av Thorngren till vederbörande godemän
för tillsyn å förmynderskap avgivna redovisningsräkning. Vid samma
rättegångstillfälle utförde klaganden närmare sin talan oeh preciserade
samtliga sina ersättningsanspråk mot Thorngrens dödsbodelägare, vilkas
ombud anhöll om uppskov med målet för bemötande av käromålet, som
dock bestreds såsom fullkomligt obefogat.

Vid tredje rättegångstillfället den 18 oktober 1915 ingingo dödsbodelägarna
i detaljerat svaromål och yrkade ogillande av klagandens samtliga
påståenden. Under åberopande av läkarbet.yg rörande sjukdom, varav
klaganden för det dåvarande led, anhöll klagandens ombud om uppskov
med målet, varemot svarandenas ombud intet hade att invända, men hemställde
sistnämnda ombud, att klaganden måtte föreläggas att till nästa
rättegångstillfälle slutligen utföra sin talan vid äventyr, att ytterligare
uppskov ej medgåves. Sedan sistberörda yrkande av klagandens ombud
bestritts, tillkännagavs, att rådhusrätten ville meddela besked den 8 november
1915.

Sistnämnda dag meddelade rådhusrätten — såvitt protokollet utvisar,
i parternas frånvaro — det beslut, att rätten funne nödigt lämna klaganden
tillfälle att yttra sig rörande vad vid senaste rättegångstillfället i målet
förekommit och uppsköte förty detsamma att ånyo förekomma den 6
december 1915, då parterna skulle komma tillstädes vid laga påföljd.

Vid fjärde rättegångstillfället den 6 december 1915 ingav svarandeombudet
en av Thorngrens samtliga dödsbodelägare undertecknad, sistnämnda
dag dagtecknad skrift, innehållande bland annat följande: »Med
anledning av — — — få vi härigenom förklara, att vi, ehuru vice häradshövding
Arnander underlåtit att inom natt och år från emottagandet
klandra den redovisningsräkning, han av direktör Thorngren emottagit,
medgiva o-s vara i förhållande till käranden ensamma ansvariga för hela
den förvaltning, direktör Thorngren utövat som god man för käranden.»

Klagandens ombud ingav vid detta rättegångstillfälle dels skriftligt
bemötande av det vid förra rättegångstillfället avgivna svaromålet, dels
ock en av klaganden undertecknad, den 5 december 1915 dagtecknad skrift,
däri klaganden anhöll om intagande i rättens protokoll av åtskilliga i avskrift
bifogade brev, skrivna av klagandens man, m. fl. handlingar. Kla —

1920 —

120

gandens ombud förmälte vid sistberörda skrifts ingivande att, därest rådhusrätten
ej skulle finna nödigt, att skriften jämte bilagor intoges i protokollet,
ombudet intet hade att erinra mot att handlingarna i fråga lades
till förvar hos rätten för att på anfordran tillhandahållas svarandena och
sedermera, om framställning därom skulle göras, sändas till högre rätt.
— Svarandeombudet bestred, att handlingarna måtte intagas i protokollet.

Slutligen anhöll klagandens ombud om ytterligare uppskov med målet.

Utan att, såvitt protokollet utvisade, svarandeombudet yttrat sig om
sistberörda anhållan, tillkännagav rätten, att densamma ville meddela beslut
i målet den 27 december 1915.

Rättens i målet förda protokoll för den G december 1915 innehöll
slutligen följande:

»Vid rättegångstimmans slut företogs granskning av de uti kärandens
skrift av den 5 december 1915 omförmälda handlingarna, och då desamma
syntes icke vara av beskaffenhet att styrka käromålet utan uteslutande
innehålla sådant, som icke till saken hörde, beslöt rådhusrätten att handlingarna
i fråga icke skulle uti protokollet intagas utan endast bland rådhusrättens
handlingar förvaras.»

Den 27 december 1915 meddelade rådhusrätten — såvitt protokollet
utvisade, i parternas frånvaro — slutligt utslag i målet, innehållande följande:
Enär upplyst blivit, att Thorngren vid sitt frånträdande av befattningen
såsom godman för klaganden till sin efterträdare i sagda befattning
Arnander gjort reda och räkning för sin förvaltning av godmanskapet
samt till honom utgivit vad han haft om händer; alltså och då Arnander
ej inom natt och år efter redovisningens mottagande talat å densamma;
samt vid sådant förhållande Thorngrens dödsbodelägare jämlikt 23 kapitlet
4 § ärvdabalken vore för allt ansvar fria; ogillades klagandens talan.

Enligt vad i ärendet blivit upplyst, vann ifrågavarande utslag laga
kraft.

Uti en hit ingiven skrift anmälde därefter klaganden för den åtgärd,
som kunde anses lämplig, följande:

»Såsom av närlagda protokollsutdrag framgår, yrkade mitt ombud i
en vid rådhusrätten i Linköping anhängig rättegång mellan mig, kärande,
och Carl Thorngrens stärbhusdelägare, svarande, vid rättegångstillfället den
18 oktober 1915 uppskov i målet. Svarandeombudet yrkade slutligt föreläggande
och rådhusrätten tillkännagav, att den ville lämna besked den 8
november. Sistnämnda dag meddelades beslut, varigenom uppskov beviljades
till den 6 december utan föreläggande för mig. Då målet ånyo
förekom, yrkade mitt ombud, sedan inför rådhusrätten vidlyftigt förhand —

1920 —

121

lats, ytterligare uppskov, vilket av svarandeombudet icke bestreds. Tillika
yrkades, att en samling brev samt en av mig personligen författad
inlaga måtte i protokollet intagas, vilket från motsidan bestreds. Rådhusrätten
tillkännagav, att beslut i målet skulle meddelas den 27 december.
Såväl mitt ombud som jag fingo givetvis den uppfattningen, att beslutet
i fråga skulle gälla nyssnämnda tvänne yrkanden; och då uppskovsyrkandet
icke bestritts samt slutligt föreläggande förut ej meddelats, drogo vi
ej ens i tvivelsmål, att icke uppskov skulle beviljas. I stället meddelade
rådhusrätten sistnämnda dag utslag i målet, varigenom min talan fullständigt
ogillades. Då vid varje föregående rättegångstillfälle protokoll ej stått
att erhålla förrän veckor efteråt, efterhördes ej heller nu protokollet förr
än iner än en vecka förflutit och min rätt att vädja var försutten. Som
exempel på huru långsamt protokollen expedieras må nämnas, att i ett
annat, med detta sammanhängande mål mot häradshövding Arfländer,
protokoll för den 6 december ej kunnat utfås förrän den 17 januari. 1
det hela taget har man behandlat mig med påtaglig nonchalans. Då jag
någon gång tillåtit mig att per1 telefon erinra om protokolls utbekommande,
har man svarat mig ovänligt och snäsigt, och t. ex. ifråga om sistnämnda
protokoll, vilket ju ej borde hiava krävt så särdeles mycket arbete
att få färdigt i tid, uttryckligen sagt ifrån att det ej finge lösas förrän
den 17 januari, då målet åter skulle förekomma. Att vägra i protokollet
intaga de ovannämnda breven anser jag ej heller hava varit riktigt förfaret.
De utgjorde ett betydelsefullt bevismaterial för det fall, att rätten
kommit att sakligt pröva käromålet.»

Vid klagoskriften voro fogade en del utdrag av rådhusrättens uti
ifrågakomna mål förda protokoll.

Infordrat yttrande avgavs av borgmästaren, f. d. hovrättsrådet C. H.
Ramsay, rådmannen Richard Hultmark, extra rådmannen Oscar Anderson
samt dåvarande t. f. tredje rådmannen Bertel Hallberg, vilka förmälte
sig hava deltagit, de två förstnämnda jämte Hallberg i rådhusrättens den
6 december 1915 meddelade beslut samt Ramsay och Anderson jämte en
numera avliden rådman i rådhusrättens beslut den 27 berörda december.

1 förklaringen anfördes vidare följande:

Klagandens påstående, att rådhusrätten gjort sig skyldig till oriktigt
förfarande därigenom, att rådhusrätten den 27 december 1915 meddelat
slutligt utslag i målet, torde justitieombudsmannen finna icke förtjäna
avseende. Någon anledning att då uppskjuta målet för ytterligare utredning
hade ej funnits, och att endast meddela det besked, att rådhusrätten
ville å annan dag meddela slutligt utslag i målet, hade enligt förklaran 16

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

122

denas mening varit i hög grad oriktigt. Om klaganden menade, att rådhusrätten
förfarit oriktigt därutinnan, att densamma ej den 6 i samma
månad tillkännagivit, att slutligt utslag skulle meddelas den 27 december,
så ville förklarandena därå endast svara, att rådhusrätten då ännu ej
kommit till en klar insikt, huru rådhusrätten borde i detta hänseende
förfara. Lika litet avseende torde tillmätas klagandens uppgift, att rådhusrätten
förfarit oriktigt däruti, att densamma förklarat de av henne
omnämnda breven eller rättare avskrifterna av brev ej böra i rättens
dombok intagas. Därest justitieombudsmannen skulle finna nödigt att
från klaganden infordra nämnda avskrifter, vilka hon på framställd begäran
återbekommit, torde justitieombudsmannen utan tvivel finna, att
rådhusrätten i denna del ej kunnat annorlunda förfara. Vad vidare anginge
klagandens påstående, att man behandlat henne med påtaglig nonchalans,
så vore det ej lätt att förstå vad hon därmed menade, och hennes
uppgift att, då hon någon gång tillåtit sig att genom telefon erinra
om protokolls utbekommande, man svarat henne ovänligt och snäsigt,
ville Hultmark, Andersson och Hallberg bemöta därmed, att hon ej telefonerat
till någon av dem rörande ifrågavarande mål. Ramsay, till vilken
klaganden ofta telefonerat i - skilda ämnen, hade med sin ingående
kännedom om hennes sinnesförfattning alltid svarat henne med största
artighet och med ett tålamod, som hon under andra omständigheter ej
förtjänat. Något besked, när hon skulle få lösa ett i hennes skrift närmare
angivet protokoll, hade Ramsay ej lämnat. Beträffande klagandens
anmälan, såvitt hon därigenom kunde anses hava uppgivit, att rådhusrättens
för hennes räkning utskrivna protokoll, däri ej syntes inbegripen
expeditionen innehållande rådhusrättens utslag den 27 december 1915,
icke inom behörig tid hållits för henne tillgängliga, hänvisade Ramsay,
Hultmark och Anderson till att enligt lagligen fastställd fördelning av
göromålen vid rådhusrätten bestyret att expediera ifrågavarande protokoll
ålegat Hallberg ensam. Hallberg tilläte sig att i sistberörda avseende
anföra följande: Klaganden hade i sin till justitieombudsmannen ingivna
skrift påstått, att protokollen i målen emellan henne och Thorngrens dödsbodelägare
samt emellan henne och Arnander icke hållits henne tillhanda
förr än veckor efter målens handläggning, och såsom exempel därpå nämnt,
att protokollet i sistnämnda mål från dess handläggning den 6 december
1915 icke expedierats förr än den 17 januari 1916, samt uppgivit,
att hon till och med erhållit besked om att detta protokoll, vilket hon
förklarade »ej bort hava krävt så särdeles mycket arbete att få färdigt i
tid», icke fått av henne utlösas förr än sistnämnda dag. Att protokollen
uti ifrågavarande båda mål icke tillhandahållits klaganden inom den i

- 1920 —

123

kungl. förordningen om expeditionslösen stadgade tid, ägde nog sin riktighet.
Protokollen uti malen i fråga hade vid varje rättcgångstillfälle varit
mycket vidlyftiga och uppsättandet av konceptprotokollen hade varit osedvanligt
besvärligt till följd av mängden av de handlingar, som i målen
åberopats. Uti båda målen hade jämte andra handlingar åberopats ett
stort antal verifikationer, bestående, i målet mot Thorngrens dödsbodelägare
av 101 och i målet mot Arnander av 134 olika handlingar av den
mest skiftande beskaffenhet. Alla dessa handlingar hade ingivits, utan att
därvid ens antytts, vilka av desamma som borde i protokollen intagas,
varav följt nödvändigheten att för varje post, varom i målet varit fråga,
anställa noggrann jämförelse mellan företedda redovisningsräkningar och
de till desamma hörande verifikationerna. Härtill komme, att de utskrivna
protokollen rörande målens handläggning den 18 oktober 1915 omfattat
i målet mot Thorngrens dödsbodelägare 11 ark och i målet mot Arnander
13 ark, samt att protokollet från handläggningen av målet mot Arnander
den 6 december 1915 omfattat 13 ark. Under sådana förhållanden
och till följd av mängden av de göromål, som i övrigt under den
tid, varom här vore fråga, ålegat Hallberg såsom ansvarig för förandet av
rådhusrättens såväl civil- som brottmålsdombok, torde den omständigheten,
att klaganden erhållit protokollen i fråga senare, än hon önskat, ej kunna
läggas Hallberg till last såsom ämbetsfel. Hon hade i varje fall erhållit
protokollen utan onödigt dröjsmål och så fort deras expedierande låtit sig
göra. Hallberg medgåve gärna, att han uttryckligen tillsagt klagandens
ombud, att protokollet för den 6 december i hennes mål mot Arnander
icke finge lösas förr än den 17 januari 1916. Uti detta mål meddelades
nämligen den 6 december 1915, sedan klaganden framställt yrkande, att
hennes motpart mot sitt bestridande måtte förpliktas ingå i svaromål beträffande
åtskilliga av hennes först vid nämnda rättegångstillfälle framställda
ersättningspåståenden, det besked, att beslut i målet skulle meddelas
den 17 januari. Då Hallberg underrättat klagandens ombud, att
protokollet för den 6 december icke finge lösas, förr än rådhusrätten meddelat
det utlovade beslutet, hade Hallberg följt den praxis, som torde
tillämpas vid de flesta underdomstolar i hela landet, att protokoll icke
utlämnas i mål, i vilka utslag eller beslut av avgörande betydelse skulle
meddelas, förr än samtidigt med detta utslag eller bestut. Rådhusrätten
hade icke utsatt ifrågavarande mål att ånyo förekomma den 17 januari
1916, såsom klaganden uti sin klagoskrift påstått, utan, såsom ovan nämnts,
förklarat sig ämna meddela beslut i målet å nämnda dag. På grund av
yad sålunda anförts hemställde Hallberg, att klagomålen i vad de avsågo

— 1920 —

124

klagandens anmärkningar mot protokollsexpedieringen måtte lämnas utan
avseende.

Uti därefter avgivna påminnelser bestred klaganden avseende å den
ingivna förklaringen samt anförde vidare bland annat följande:

»Någon anledning att då (den 27/12 1915) uppskjuta målet för ytterligare
utredning, fanns ej, heter det i förklaringen. I motsats till denna
uppfattning vågar jag påstå, att dylik anledning fanns i och med ena
partens begäran om uppskov, vilken begäran av andra parten lämnats
obestridd. Man befann sig i själva verket mitt i rättegången, ingendera
parten hade slutfört sin talan, ingen av dem exempelvis ännu framställt
sina anspråk på rättegångskostnader. Man ansåg sig givetvis å ömse sidor
hava haft så mycket mindre anledning härtill, som svarandepartens vid
ett föregående rättegångstillfälle gjorda yrkande om slutligt föreläggande
för käranden icke vunnit domstolens beaktande och därför ej heller upprepats.
Det riktiga hade från domstolens sida givetvis varit att bevilja
uppskovet, eventuellt med slutligt föreläggande för endera eller båda parterna.
Att, på sätt som skedde, utan den allra minsta föregående varning
eller antydan om vad som komme att ske, plötsligt avbryta rättegången
genom dom, kan enligt min mening icke vara riktigt. Ett dylikt förfarande
vinner ej heller stöd vare sig i lagens bestämmelser eller gängse
rättspraxis, som i detta fall antagit mycket fasta former. I fråga om
protokollet av den 6 december 1915 medger förklaranden Hallberg, att
han meddelat det besked, att detsamma ej finge lösas förr än 6 veckor
därefter. Jag vidhåller mitt påstående, att protokollet i fråga ingalunda
var av beskaffenhet att kräva särskilt mycket arbete för dess redigerande
eller tidsutdräkt för dess utskrivande. Så vitt jag kunnat finna, ha de
ingivna bilagorna av protokollföraren varken ordnats eller sovrats, utan
samtliga intagits i den följd, vari de till rätten ingivits. Då de muntliga
förhandlingarna voro obetydliga, bestod det huvudsakliga arbetet med
protokollets färdigställande i ett enkelt åberopande av ingivna skrifter
och bilagor, samt i mekaniskt renskrivningsarbete. Härmed borde man
lätt kunnat vara färdig på tredjedelen av den tid, som använts. Jag kan
ej heller medge, att praxis vid landets rådhusrätter går i den av förklaranden
angivna riktning. Om så emellertid verkligen är fallet, torde
detta vara ett förhållande, som, tillkommet i strid mot vad gällande lag
i ämnet stadgar, väl torde förtjäna justitieombudsmannens uppmärksamhet.
»

— 1920 —

125

Uti en till advokatfiskal vid Göta hovrätt därefter avlåten skrivelse
anförde justitieombudsmannen Petrén följande:

Vad först anginge klagomålen däröver, att omförmälda brevavskrifter
in. fl. handlingar ieke blivit intagna i rådhusrättens protokoll för den G
deeember 1915, funne justitieombudsmannen, särskilt med hänsyn till vad
klagandens ombud i denna del vid rådhusrätten anfört, rådhusrättens
förfarande därutinnan ieke lämna rum för anmärkning.

Vad klaganden anfört därom, att hon från rådhusrättens sida i allmänhet
behandlats otillbörligt eller, såsom klaganden uttryckt sig, »med
påtaglig nonchalans», lämnades av justitieombudsmannen utan avseende.

Vad åter beträffade dröjsmål med expedierande av protokoll uti
ifrågavarande och ett annat, därmed sammanhängande mål hade av den
därför ansvarige ledamoten av rådhusrätten, rådmannen Hallberg, medgivits,
att protokollen i berörda två mål icke tillhandahållits klaganden
inom den i förordningen om expeditionslösen i sådant hänseende stadgade
tid. Beträffande protokollen i klagandens mål mot Thorngrens dödsbodelägare
kunde justitieombudsmannen ingalunda finna, att uppsättandet
av konceptprotokollen, på sätt Hallberg uppgivit, varit särskilt besvärligt
och tidsödande. Tvärtom syntes protokollens uppsättande i den avfattning
de ägde, på sätt klaganden i påminnelserna framhållit, hava varit
skäligen enkelt, ehuruväl själva utskrivandet, särskilt av protokollet för
den 18 oktober 1915, omfattande 11 ark, varit i någon mån tidskrävande.
Protokollen i det andra ifrågakomma målet, av klaganden instämt mot
Arnander, vore icke i ärendet företedda, men klaganden hade upplyst, att
protokollen för två rättegångstillfällen varit än vidlyftigare än nyssnämnda
protokoll för den 18 oktober 1915. Hallberg hade till sitt försvar åberopat,
att han, vilken det såsom tredje rådman ålegat att uppsätta rådhusrättens
såväl civil- som brottmålsdombok, vid ifrågavarande tid varit
så överlupen av ämbetsgöromål, att protokollen i fråga icke kunnat expedieras
fortare än som skett. Med hänsyn till den brist på närmare och
uttömmande bestämmelser rörande tid för tillhandahållande av expeditioner
vid rådhusrätt, som med då gällande avfattning av § 16 i förordningen
angående expeditionslösen förefunnits, och då den avsevärda anhopning
av göromål, som enligt Hallbergs uppgift vid ifrågavarande tid
uppstått för honom, skäligen finge antagas hava inneburit giltig anledning
till dröjsmål med protokollens expedierande, funne justitieombudsmannen
Hallberg i nu berörda hänseende icke vara förvunnen till ämbetsfel. Då
berörda brist i hithörande bestämmelser numera med anledning av en
utav justitieombudsmannen gjord underdånig framställning blivit avhjälpt
genom utfärdandet av kungl. kungörelsen i ämnet den 2 juni 1916, funne

- 1920 -

126

justitieombudsmannen vad Hallberg och klaganden i denna del av ärendet
i övrigt anfört rörande viss praxis vid rikets underdomstolar icke föranleda
vidare uttalande från justitieombudsmannens sida än en hänvisningtill
föreskrifterna i § 16 i nyssnämnda förordning i dess nu gällande lydelse.

Vidkommande däremot rådhusrättens förfarande att, på sätt som skett,
avdöma målet genom slutligt utslag den 27 december 1915 funne justitieombudsmannen
detsamma synnerligen anmärkningsvärt. Vid fjärde
rättegångstillfället den 6 december 1915 framställdes från kärandesidan
två yrkanden, nämligen dels att ovan omförmälda brev in. fl. handlingar
måtte intagas i protokollet dels ock att ytterligare uppskov med målet
måtte beviljas. Rådhusrätten hade därpå givit allenast det besked, att beslut
i målet skulle meddelas den 27 december 1915. Vid angivna förhållande
hade parterna icke rätt gärna kunnat föreställa sig annat, än att
rådhusrätten med berörda besked avsett att å den utsatta dagen meddela
allenast ett beslut under rättegången, icke slutligt utslag i målet. Med
hänsyn därtill att de å kärandesidan ingivna brevavskrifterna in. fl. handlingar,
som klaganden önskat få införda i protokollet, varit av synnerligen
vidlyftig beskaffenhet samt det, särskilt med hänsyn till svarandenas
bestridande, jämlikt stadgandet i kungl. förklaringen den 23 mars 1807,
punkt 33, synts erforderligt med prövning, huruvida nämnda handlingar
till upplysnings vinnande i saken bort införas i protokollet eller ej, borde
det för parterna hava tett sig helt naturligt, att rådhusrätten ej uppehållit
handläggningen av målet med att omedelbart verkställa dylik prövning,
för vilken en i viss mån tidsödande granskning av handlingarnas
innehåll måst företagas. Parterna hade därför rimligen icke kunnat vänta
annat, än att det utlovade beslutet den 27 december skulle komma att
innehålla dels rådhusrättens besked rörande det omstridda införandet av
omförmälda handlingar i protokollet dels ock ett bifall till klagandens å
svarandesidan ej bestridda uppskovsanhållan och målets utsättande till viss
senare dag. Parterna hade haft desto större skäl att förvänta meddelandet
endast av ett beslut under rättegången, som rådhusrätten en föregående
gång förfarit på sådant sätt. Vid tredje rättegångstillfället den 18
oktober 1915 hade nämligen också å kärandesidan begärts uppskov, varemot
svarandeombudet ej haft något att invända men däremot hemställt
om slutligt föreläggande för klaganden, en hemställan som å kärandesidan
blivit bestridd. Rådhusrätten hade då tillkännagivit, att besked skulle
meddelas å viss utsatt dag, då rådhusrätten genom avsagt beslut (den 8
november 1915) beviljat uppskovet men lämnat yrkandet om slutligt föreläggande
utan avseende.

— 1920 —

127

\ id bedömande av rådhusrättens förfarande att under ovan angivna
förhållanden utan parternas vetskap meddela slutligt utslag i målet vore
emellertid ytterligare följande omständigheter att bemärka, och dessa syntes
justitieombudsmannen vara av avgörande betydelse för sakens bedömande.
Under målets föregående handläggning hade klaganden visserligen
angivit en mängd poster i omstämda redovisningsräkning, som av
henne klandrats, samt förklarat, att därmed samtliga ersättningsanspråk
mot svarandena blivit i målet framställda, men vid utslagets meddelande
hade klaganden emellertid ännu icke slutfört sin talan, icke framställt slutpåståenden
i målet. Vid utslagets meddelande hade ingendera parten erhållit
slutligt föreläggande, ingendera parten hade överlämnat målet till
rättens prövning, ingendera hade ännu förtecknat sin rättegångskostnad;
svarandena hade, då målet icke från någondera sidan överlämnats, uppenbarligen
ansett tiden ännu ej vara inne att framställa sina anspråk på ersättning
för sådan kostnad. Därtill komme slutligen — vilket justitieombudsmannen
ock funne äga väsentlig betydelse — att svarandena ej bestritt
klagandens ifrågavarande uppskovsanhållan. Vid handläggningens avslutande
vid ifrågavarande rättegångstillfälle hade endast tillkännagivits, att
beslut i målet å den utsatta dagen skulle meddelas, icke att utslag i målet
då skulle avkunnas.

Vid nu angivna förhållanden kunde justitieombudsmannen icke undgå
att finna rådhusrättens omförmälda förfarande felaktigt. Så länge parterna
ännu icke slutfört sin talan och överlämnat målet samt slutligt föreläggande
icke heller givits, hade rådhusrätten ej bort avslå av kärandeparten
framställd uppskovsanhållan, som å svarandesidan lämnats obestridd.
Att på dylikt sätt förvägra kärandepart begärt uppskov och i
stället — i parternas och ombuds frånvaro samt utan deras vetskap — i
målets ännu outredda eller åtminstone ej slutförda skick meddela slutligt
utslag ansåge justitieombudsmannen innefatta kränkning av parternas rätt.
I förevarande fall hade icke blott klagandens rätt såsom kärande blivit
kränkt utan ock svarandenas, vilka genom rådhusrättens åtgörande finge
anses hava gått miste om dem sannolikt eljest tillkommande ersättning
för rättegångskostnad.

Enligt tidigare lydelse av 24 kap. 5 § rättegångsbalken skulle parterna
vid rådhusrätt genom anslag å rättens dörr dagen förut stämmas att å
utsatt tid avhöra dom; endast då saken varit av ringa värde, hade rådhusrätt
ägt genast och utan anslag muntligen eller skriftligen kungöra
dom. Med ändring av berörda stadgande gällde nu enligt kungl. förordningen
den 30 oktober 1866, att i rådhusrätt skulle genast, efter det saken

- 1920 -

128

blivit utförd eller invändning till rättens prövning överlämnad, dom eller
utslag avsägas eller ock viss tid därför tillkännagivas.

Sistberörda stadgande måste anses innebära, att i regel slutligt utslag
ej finge meddelas, förrän parterna slutfört sin talan och överlämnat målet
till rättens prövning; hade detta emellertid skett, kunde utslaget avkunnas
antingen genast efter målets sista handläggning eller ock å då tillkännagiven
senare dag. I strid mot berörda stadgande hade rådhusrätten meddelat
slutligt utslag i målet, utan att saken blivit från någondera partens
sida slutförd, utan att saken överlämnats till avgörande, utan att begärt
uppskov av motparten bestritts och utan att det ens för parterna tillkännagivits,
att slutligt utslag komme att givas å den för »besluts» meddelande
utsatta dagen. Rådhusrättens förfarande strede emellertid icke
blott mot gällande lagföreskrift utan ock mot gängse rättspraxis; justitieombudsmannen
veterligen åtminstone förekomme dylik lagstridig praxis
ej på andra håll. Skulle rådhusrätten, som förmenade förfarandet i fråga
vara lagenligt och riktigt, allmänt praktisera dylikt förfarande och detta,
lämnat obeivrat, därtill vinna efterföljd hos andra underrätter, skulle därigenom
beredas osäkerhet i rättskipningen, en allmän osäkerhet för medborgares
rättigheter. Enligt 2 § i den för justitieombudsmannen gällande
instruktion vore det framför, allt justitieombudsmannens ämbetsplikt att
anmärka och beivra sådana fel av domare, som syntes bereda en dylik
allmän osäkerhet. Därest förevarande fall icke vore något enstaka undantagsfall,
utan rådhusrätten även eljest tillämpade sådan praxis, förelåge
därför desto större anledning att i rättssäkerhetens intresse ingripa för
avvärjande av dylik lagstridighet för framtiden.

Vid sakens bedömande skulle man ej heller helt förbise, att sådant
förfarande från domstols sida, som här ägt rum, kunde vara ägnat att hos
part, vars rätt därav kränktes, framkalla misstankar om förutfattad mening
eller partiskhet hos domstolen. Huru obefogade sådana misstankar än
vore, borde varje domstol dock låta sig angeläget vara att i görligaste

mån undvika alla åtgöranden, som ens kunde giva ett sken av berät tigande

åt dylika misstankar. Att döma av ett vid rådhusrättens förklaring
fogat utdrag av sjukjournalen vid Göteborgs hospital rörande klaganden
syntes rådhusrätten hava velat framhålla, att klaganden varit att

betrakta såsom kverulant. Även om rådhusrätten skulle hava hyst den

uppfattningen, att så varit förhållandet, samt ansett klagandens talan alldeles
obefogad, hade rådhusrätten i allt fall ej bort tillgripa det olagliga
förfaringssättet att på angivna vis avklippa målets vidare handläggning
utan att dessförinnan för parterna tillkännagiva, att utslag komme att å
den utsatta dagen meddelas. Då det för klaganden eller hennes i Stoek -

1920 -

129

holm bosatta rättegångsombud rimligen icke kunde te sig behövligt att
den 27 december 1915 iakttaga inställelse vid rådhusrätten blott för att
avhöra det då förväntade beslutet under rättegången, hade klaganden först
efteråt vid protokollets utbekommande — efter vadetidens utgång — blivit
underkunnig om utslaget, vilket kommit som eu fullständig överraskning
för klaganden; hon hade på så sätt blivit betagen möjlighet att fullfölja
talan mot utslaget, genom vilket hennes käromål i allo ogillats. Nu förhölle
det sig visserligen så, att det ankommit på klaganden själv att till
skyddande av sina intressen iakttaga inställelse vid rådhusrätten den 27
december 1915 för att få del av det utlovade beslutet och att det så till
vida icke kunde läggas. rådhusrätten till last, att klaganden först efter
vadetidens utgång erhållit kännedom om utslaget, men denna omständighet
inverkade icke^ på bedömandet av rådhusrättens förfarande att under
ovan angivna förhållanden meddela slutligt utslag i målet.

Beträffande slutligen utslagets sakliga innehåll syntes justitieombudsmannen
jämväl detta anmärkningsvärt. 1 23 kap. 3 § ärvdabalken stadgades
följande: »Vill man avträda förmynderskapet, göre då redo och räkning
och give ut allt vad han om händer haver till den, som domaren i
hans ställe förordnat, och tage dära bevis, att han sitt förmynderskap väl
förestått, och vare sedan från ansvar fri.»

I 4 § i samma kap. stadgades bland annat följande: »Nu haver man
fyllt 21 år —■ eller vanvettig fått sitt förstånd igen —; give då förmyndaren
godset, genast till dem ut och göre för dess förvaltning redo. “Tala
de ej lagligen å den räkning inom natt och år, sedan de den fått, vare
förmyndaren för allt ansvar och ytterligare räkenskap fri.»

För godman, som förordnats jämlikt 19 kap. 4 § ärvdabalken enligt
dess lydelse före ikraftträdandet av lagen den 12 november 1915, gällde
enligt samma, lagrum vad om förmyndares redovisning och ansvarighet
funnes föreskrivet.

Rådhusrätten hade ogillat klagandens instämda talan mot Thorngrens
dödsbodelägare på följande grunder, nämligen enär Thorngren vid sitt
frånträdande av godmansbefattningen redovisat därför till Arnander samt
denne ej inom natt och ar anställt klandertalan mot berörda redovisning,
vid vilket förhållande rådhusrätten funnit, Thorngrens dödsbodelägare jämlikt
23 kap. 4 § ärvdabalken vara från allt ansvar fria.

Justitieombudsmannen kunde lämna därhän, huruvida, på sätt rådhusrätten
ansett, den i fråga om myndigbliven myndling gentemot förmyndare
stadgade klandertid av natt och år rätteligen borde tillämpas jämväl
i fråga om senare förordnad förmyndare gentemot förutvarande sådan.
Justitieombudsmannen skulle endast granska utslagets innehåll, sett i sam 17

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

130

manhang med svarandenas ovan återgivna, i rådhusrättens protokoll intagna
skrift av den 6 december 1915. 1 denna skrift hade svarandena,

Thorngrens dödsbodelägare, förklarat, att de, ehuru Arnander icke inom
natt och år från emottagandet klandrat den av Thorngren avgivna redovisningsräkningen,
medgåve sig vara i förhållande till klaganden ensamma
ansvariga för hela den förvaltning, Thorngren såsom godman för klaganden
utövat. Detta svarandenas i målet gjorda medgivande hade rådhusrätten
i sitt utslag, såvitt justitieombudsmannen kunde finna, fullständigt
negligerat. Ehuru svarandena i målet, som sagt, uttryckligen medgivit,
att de. trots det Arnander icke klandrat den utav Thorngren avgivna
redovisningen, ändock vore gentemot klaganden ensamma ansvariga föi
Thorngrens godmansförvaltning, hade rådhusrätten lika fullt förklarat, att
till följd av Arnanders underlåtenhet att tala a Thorngrens redovisning
dennes dödsbodelägare vore från allt ansvar för nämnda förvaltning fria.
Vare sig rådhusrätten förbisett dödsbodelägarnas ifrågavarande medgivande,
något som icke rätt gärna kunde antagas, eller ansett medgivandet icke
höra tillmätas avseende vid sakens prövning, funne justitieombudsmannen
rådhusrättens förfarande icke vara försvarligt. Da ifrågavarande lagbestämmelse
vore att hänföra till dispositiv rätt och följaktligen det gjorda medgivandet,
varigenom dödsbodelägarna åtagit sig ett förmögenhetsrättsligt
ansvar, som åtminstone enligt deras egen mening eljest icke ålegat dem,
rätteligen måste anses som ett åtagande med laga verkan, kunde justitieombudsmannen
icke undgå att finna det oriktigt, att rådhusrätten pa anförda
grunder avvisat käromålet. Med hänsyn till dödsbodelägarnas berörda
medgivande hade rådhusrätten bort inga i saklig prövning av klagandens
i målet framställda ersättningsanspråk. Att vid slutlig prövning
av ett käromål domstol på dylikt sätt lämnade utan alls avseende av svaranden
i målet gjort medgivande, ehuru detta vore av beskaffenhet att
i väsentlig mån böra inverka på sakens bedömande, funne justitieombudsmannen
i rättssäkerhetens intresse icke kunna lämnas utan anmärkning.

På grund av vad ovan anförts uppdrog justitieombudsmannen åt advokatsfiskalsämbetet
att i laga ordning ställa borgmästaren Ramsay och
extra rådmannen Anderson under åtal inför hovrätten för vad dem i ovanberörda
hänseenden läge till last samt därvid å dem yrka ansvar för ämbetsfel
enligt lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med justitieombudsmannens
sålunda givna uppdrag av advokat fiskalen vid Göta hovrätt anställdes mot
Ramsay och Anderson, meddelades den 27 maj 1919 utslag av hovrätten,
som därvid yttrade:

— 1920 —

KS1

Hovrätten funne väl, att rådhusrätten vid avgörandet av ifrågakomna
mål bort taga hänsyn till det av Thorngrens dödsbodelägare vid rättegångstillfället
den 6 december 1915 gjorda medgivande; men då rådhusrättens
underlåtenhet därutinnan icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar,
samt rådhusrätten i det i övrigt anmärkta hänseendet icke kunde anses
hava förfarit felaktigt, funne hovrätten det mot Ramsay och Anderson
väckta åtalet icke kunna bifallas.

Över hovrättens ifrågavarande utslag, i vad det avsåg rådhusrättens
förfarande den 27 december 1915 att i strid mot stadgandet i kungl. förordningen
den 30 oktober 1866 angående förändring i föreskrifterna rörande
sättet för doms eller utslags utgivande i rådhusrätt i parternas frånvaro
meddela slutligt utslag, utan att saken blivit från någondera partens
sida slutförd och utan att det för parterna tillkännagivits, att slutligt utslag
komme att givas å den för »besluts» meddelande utsatta dagen, anförde
jag hos Kungl. Maj:t besvär, därvid jag yrkade bifall till den därutinnan
i målet förda talan. Till vidare utveckling av besvären anförde
jag hos Kungl. Maj:t:

Sedan klaganden efter stämning till rådhusrätten å dödsbodelägarna
efter direktören Thorngren klandrat den redovisning, som Thorngren lämnat
angående den tid under 1910 och 1911, han varit förordnad såsom god
man för hustru Billstén, samt målet förevarit tre gånger, hade kärandens
ombud vid rättegångstillfället den 6 december 1915 anhållit om ytterligare
uppskov med målet. Denna anhållan hade icke blivit från svarandesidan
motsagd. Icke heller hade parterna tidigare överlämnat målet till slutlig
prövning. Sedan yrkandet om uppskov framställts, hade rådhusrätten
tillkännagivit, att densamma ville meddela »beslut» i målet den 27 december
1915. Sistnämnda dag hade rådhusrätten, utan att parterna kommit
tillstädes eller eljest varit i tillfälle att vidare yttra sig, avkunnat slutligt
utslag i målet samt ogillat käromålet. Utslaget hade vunnit laga kraft.

Advokatfiskalsämbetet hade därefter ställt Ramsay och Anderson, vilka
tjänstgjort i rådhusrätten vid tvistemålets handläggning, Ramsay den 6
och den 27 december 1915 och Anderson sistnämnda dag, under tilltal
inför hovrätten samt därvid framställt ansvarsyrkande, bland annat, i nu
ifrågavarande hänseende. Hovrätten hade funnit det anmärkta förfarandet
icke vara felaktigt samt ogillat advokatfiskalsämbetets berörda talan.

För min del kunde jag icke godtaga hovrättens uppfattning såsom
riktig. 1 likhet med min företrädare måste jag såsom felaktigt beteckna,
att en underrätt, på sätt i förevarande fall ägt rum, efter eget gottfinnande
avklippte ett måls handläggning och plötsligt, parterna ovetande och i

- 1920 -

132

deras frånvaro, meddelade slutligt utslag i målet, utan att slutligt föreläggande
givits, utan att någondera parten slutfört sin talan eller överlämnat
målet till prövning eller bestämt sina anspråk på ersättning för
rättegångskostnad samt utan att ens svaranden bestritt bifall till kärandens
anhållan om uppskov med målet. Att sålunda avgöra ett mål i outrett,
ännu ej slutfört skick kunde enligt mitt förmenande kränka parts rätt.
Och då rådhusrätten alltjämt vidhållit, att dess förfarande varit riktigt
och således Unge antagas komma att även framdeles i liknande fall använda
samma tillvägagångssätt samt hovrätten genom sitt utslag lämnat
rådhusrättens uppfattning sitt stöd, funne jag, för undvikande av osäkerhet
i rättsskipningen uti ifrågavarande hänseende, det vara min ämbetsplikt
att fullfölja talan i målet i nu förevarande avseende.

Vad borgmästaren Ramsay i sin till hovrätten avgivna förklaring anfört
därom, att 1866 års förordning icke skulle lämna någon ledning vid
bedömande av ifrågavarande spörsmål, kunde jag icke finna vara riktigt.
Förordningens tillkomst hade varit föranledd av de olägenheter, som dittills
gällande föreskrift om avkunnande av rådhusrätts dom »efter anslag»
medfört för parterna. Dessa olägenheter hade bestått, enligt vad som påpekats
av justitieombudsmannen i ämbetsberättelserna till 1859 års riksdag
sid. 477 och 1862 års riksdag sid. 108 samt genom motionerna i borgarståndet
1862 nr 185 och 1865 nr 103, dels däri att, sedan målet överlämnats
till avgörande, utan att viss dag bestämts för domens avkunnande,
rådhusrätterna frestats att på obestämd tid undanskjuta målets avgörande
och dels däri att, då domen sedermera skulle avkunnas efter anslag, parterna
nödgats förspilla mycken tid med att efterse, när anslaget ägt rum, och
även lätt, om de ej vore uppmärksamma, förlorat sina fatalier. Det sista
skälet hade i nyssnämnda motion 1865 nr 185 varit särskilt kursiverat.
Men genom det förfaringssätt, rådhusrätten nu begagnat, torde fatalierna
för parterna gått förlorade.

Kungl. förordningen 1866 hade utgått ifrån, såsom en självklar sak, att
målet, innan utslag meddelades eller viss dag därför tillkännagåves, skulle
vara av parterna slutfört. I lagkommitténs förslag till allmän civillag
började 1 § i 16 kap. rättegångsbalken med följande ord: >nu är sak slutförd,
då skall rätten dom fälla». Att Ramsay sedermera i sin förklaring
dragit ut orimliga konsekvenser ur den regel, som sålunda redan av lagkommittén
uppställts, kunde icke förringa dess principiella riktighet. Jag
tilläte mig även i detta sammanhang åberopa lagkommitténs förslag 15
kap. 6 § rättegångsbalken, däri det hette: Hava parterna tillstädes kommit,
och söker endera uppskov, förty att han vill bevis föredraga, eller av annan
orsak, pröve rätten, om skäl därtill vara må. Ej skall uppskov beviljas,

- 1920 -

133

utan att det för partens rätt nödigt tinnes — så framt ej andra parten
det medgiver.

I förklaringen i hovrätten hade Ramsay vidare åberopat bestämmelserna
i 21 kap. 1 § rättegångsbalken till stöd därför, att uppskov icke
behövde meddelas för att parterna skulle komma i tillfälle att avlämna
förteckning å rättegångskostnaden. Men stadgandet, att part, som icke
innan saken till dom företoges, uppgivit sin kostnad, ej skulle hava rätt
till vidare talan å kostnaden, åsyftade närmast sådana fall, då eu part
glömt att uppgiva kostnaden eller, oaktat slutligt föreläggande, underlåtit
att slutföra sin talan, eller dylikt, och icke det fall, att båda parterna i
den tro, att målet icke koinme att omedelbart avdömas, ännu icke med
målets överlämnande till prövning fordrat ersättning för rättegångskostnaden.

Ramsay hade i hovrätten anfört, att parternas ombud rimligen måst
vänta, att det den 6 december 1915 utlovade * beslutet » skulle innefatta
antingen meddelande om upjiskov eller slutligt utslag. Då, såsom min
företrädare framhållit, det syntes strida mot gängse praxis, att en domstol
i fall av liknande beskaffenhet skrede till målets slutdömande, hade rådhusrätten
åtminstone bort till kärandens ombud — en advokat från annan
ort, som väl knappast kunnat anses äga kännedom därom att vid rådhusrätten
ett slutligt utslag kunnat förväntas, oaktat uppskov begärts och av
motsidan icke bestritts — lämna upplysning, att vad rådhusrätten yttrat
därom, att ''beslut» skulle meddelas den 27 december, även inneburit, att
slutligt utslag kunde komma att meddelas, samt tillika uppfordra båda
parterna att, för den händelse rådhusrätten skulle finna vidare uppskov ej
gagneligt, angiva vad de fordrade i ersättning för rättegångskostnaden.

Slutligt utslag hade väl så mycket mindre bort utan vidare förekomma
den 27 december 1915, som rådhusrätten, enligt vad densamma själv i sitt
till justitieombudsmannen inkomna yttrande medgivit, ännu icke den 6
december kommit till en klar insikt, huru rådhusrätten bort i detta hänseende
förfara. Då handläggningen den 6 december varit slut, hade det
således varit icke blott för parterna obekant, utan även för rådhusrätten ovisst,
om förhandlingen i målet skulle anses avslutad.

Det syntes till och med hava förefunnits ett tungt vägande skäl att
bifalla kärandens uppskovsbegäran. Först vid rättegångstillfället den 6
december hade nämligen svarandena medgivit, att de, ehuru den person,
som efterträtt Thorngren såsom god man, underlåtit att inom natt och år
från emottagandet klandra den redovisningsräkning, han av Thorngren
emottagit, vore i förhållande till hustru Bilisten ensamma ansvariga för
hela den förvaltning, Thorngren utövat som god man för henne. Målet

— 1920 —

134

hade därigenom kommit i ett nytt läge, vilket i och för sig berättigat ett
uppskov. Att rådhusrätten i sitt utslag, såsom min företrädare påpekat och
hovrätten fastslagit, oriktigt underlåtit att taga hänsyn till svarandenas
medgivande, kunde icke lända till försvar för rådhusrättens förfarande att
icke bevilja kärandena det begärda uppskovet.

Rådhusrätten hade slutligen bort hysa så mycket större tvekan
att utan parternas vetskap meddela utslag i målet, som det bort ligga
nära till hands för rådhusrätten att antaga, att på grund av den långsamhet
med expedierandet av rådhusrättens protokoll i målet, vilken ostridigt
förekommit, parterna allt för sent för att kunna förvara sin talerätt
skulle hava kommit att erhålla kännedom om, att dom i målet fallit.

Kungrf. Maj:t har genom utslag den 24 november 1919 ej funnit skäl
göra ändring i hovrättens utslag, såvitt det överklagats.

Justitierådet Stenberg fann väl, att rådhusrätten icke under förhandenvarande
förhållanden bort meddela slutligt utslag uti ifrågavarande mål, men
enär icke heller rådhusrättens förfarande i detta hänseende vore av beskaffenhet
att föranleda ansvar, prövade justitierådet lagligt fastställa det
slut, hovrättens utslag i överklagade delen innehölle.

13. Obehörigen väckt åtal för barnarov.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Edla Fredrika Stridh hos
justitieombudsmannen anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande:

Klaganden, som genom tre under år 1906 avkunnade, oklandrade
lysningar var till äktenskap bunden med amanuensen Sigvard Sjöberg
och med denne hade sonen Karl Erik, född den 23 oktober 1906, hade
våren 1909 lämnat nämnda barn till vård hos Sjöbergs moder, Anna
Nylén, och dennas man i ett senare gifte, förre folkskolläraren Theodor
Nylén i Nytorp, Örberga socken i Östergötlands län. Sedan barnet över
sommaren vistats hos makarna Nylén, hade hustru Nylén hösten 1909
återlämnat detsamma till klaganden. Sommaren 1910 lämnades barnet
åter i makarna Nyléns vård och kvarstannade sedan hos dem i Nytorp
till i april 1915. Klaganden hade emellertid vid upprepade tillfällen,
nämligen i november 1911, i februari och april 1913 samt i november
1914, sökt återfå barnet från makarna Nylén, men varje gång förgäves.

I augusti 1913 sökte klaganden hos Kungi. Maj ts befallningshavande
i nämnda län handräckning för barnets utlämnande till klaganden under
åberopande, att klaganden vore barnets målsman och enligt lag hade rätt

— 1920 —

135

att bestämma över barnet, varjämte klaganden till stöd för sin ansökan
åberopade två prejudikat, refererade i Nytt juridiskt arkiv 1901 sid. 139
och 1909 sid. 121.

Uti en till Kungl. Maj:ts befallningshavande i ärendet ingiven skrift
anförde klaganden bland annat följande: Alltsedan barnets födelse hade
dess fader visat sig försumlig i fråga om sin skyldighet att lämna underhåll
till barnet. Det vore för att sonen skulle slippa betala för barnet,
som hustru Nylén begärt att få taga barnet till sig för någon tid. Sedan
både hon behållit barnet, och klaganden hade gjort tre särskilda resor till
hustru Nylén för att hämta barnet, men det både icke tillåtits klaganden
att återfå detsamma. Barnet vore mantalsskrivet i Stockholm och skulle
börja skolgång där hösten 1913, enär han fyllde 7 år den 23 oktober
1913. Ett av klaganden till hustru Nylén skrivet brev av den 14 september
1910, vilket den sistnämnda emot klaganden åberopat, hade allenast
inneburit, att klaganden då ej kunde taga barnet på samma villkor
som förut, d. v. s. utan någon betalning från fadern. Klaganden kunde
nog med sin inkomst, ehuru den vore ringa, draga försorg om barnet.
Fadern, Sigvard Sjöberg, hade för övrigt »lånat» alla klagandens besparingar,
och, som en hos Kungl. Maj:ts befallningshavande företedd förbindelse
av den 4 juni 1909 utvisade, ägde klaganden en fordran hos Sjöberg
å 500 kronor, för vilken fordran hustru Nylén enligt påskrift å förbindelsen
garanterat betalning. Enligt vad ett i avskrift företett brev från
barnets fader till klaganden utvisade, hade han intet emot, att klaganden
toge barnet i sin vård.

Sistnämnda brev, dagtecknat den 18 juli 1912, innehöll bland annat,
att barnet nu vore i den åldern, att han skulle börja skolan, och att »det
då väl vore bäst, att han ginge i Stockholm och vore här (i Nytorp)
under somrarna».

Kungl. Maj:ts befallningshavande fann emellertid genom utslag den
9 oktober 1913 ansökningen vara av beskaffenhet att icke kunna handräckningsvis
bifallas. Utslaget vann laga kraft.

Den 27 april 1915 hämtade klaganden sin son och medförde honom
till Stockholm, därvid enligt klagandens framställning av förloppet tillgick
på följande sätt. I sällskap med en manlig anhörig hade klaganden
angivna dag kommit till Örberga folkskola för att hämta sin son. Klaganden
hade gått in i skolbyggnaden samt där anträffat folkskolläraren
Anders Johansson, för vilken hon företett ett prästbetyg, utvisande att hon
vore barnets moder samt att barnet vore mantalsskrivet i Stockholm. På
hennes fråga, huruvida hon icke hade rätt att medföra sin son, hade Johansson
svarat, att han icke kunde lämna tillåtelse därtill, utan finge

— 1920 —

136

klaganden vända sig till kyrkoherden i församlingen med framställning
därom. Klaganden hade efterkommit denna uppmaning och uppsökt kyrkoherden
David Johansson, som medföljt till skolan. Sedan därefter gossen
av läraren utkallats, hade kyrkoherden sagt till honom: »Visst skall du
följa din mor!» Därefter hade klaganden och hennes medföljande släkting
tagit gossen i var sin hand och i sällskap med kyrkoherden gått
över skolplanen ut på landsvägen, varest kyrkoherden vänt om. Gossen
hade till att börja med gråtit, men efter en stund åter blivit lugn.

Efter angivelse av mannen Nylén instämde sedan kronolänsmannen i
Dals härå! Ludvig Ljungholm klaganden och hennes bemälde släkting
till Aska, Dals och Bobergs häradsrätt med påstående om ansvar å dem
jämlikt 15 kap. 8 § strafflagen, för det de angivna dag olovligen bemäktiga!
sig och med våld bortfört makarna Nyléns ifrågavarande fosterson
Karl Erik Sjöberg.

Angående förloppet vid barnets avhämtande hördes vid häradsrätten
kyrkoherden Johansson och folkskolläraren Johansson såsom vittnen. Av
kyrkoherden intygades bland annat följande: Sedan derå år tillbaka hade
klaganden vanligen en å två gånger om året försökt, ehuru förgäves, att
återfå sin gosse. Våren 1913 hade klaganden ock kommit till Orberga i
sådant ärende. Kyrkoherden hade då sökt åstadkomma en uppgörelse
och därför föranstaltat om ett sammanträffande i sitt hem mellan klaganden
och mannen Nylén samt folkskolläraren Johansson. En förlikning
hade därvid också kommit till stånd, i det att Nylén lovat, att kyrkoherden,
som på hösten 1913 i annat ärende skolat resa till Stockholm, då
skulle få taga gossen med sig för att överlämna honom till klaganden;
denna å sin sida hade medgivit, att gossen över sommaren kvarstannade
hos makarna Nylén. Då kyrkoherden på hösten uppsökt Nylén för att
enligt överenskommelse avhämta gossen, hade emellertid Nylén vägrat att
lämna honom ifrån sig. Nästan varje gång, klaganden kommit till Örberga
för att hämta sitt barn, hade hon uppsökt kyrkoherden och bittert
beklagat sig över att makarna Nylén ej utlämnade barnet. Sista gången
hade klaganden förklarat sig hava blivit av jurister i Stockholm tillrådd
att utan vidare taga barnet med sig, och kyrkoherden hade då varken
till- eller avstyrkt henne i företaget. Vid gossens avhämtande hade, dels
av medlidande med gossen till följd av de kringstående kamraternas nyfikenhet
och dels emedan han grät, även kyrkoherden fattat honom vid
handen, sedan klaganden gått ett stycke fram emot landsvägen med gossen.
Kyrkoherden sade sig icke minnas, huruvida han fällt yttrandet »Visst
skall du följa med din mor», men antagligen hade han sagt några lugnande
ord till den gråtande gossen.

- 1920 -

137

Folkskolläraren Johansson berättade bland annat, att kyrkoherden
vid ankomsten till skolan i sällskap med klaganden och hennes släkting
till vittnet yttrat: »Jag tror ej, vi ha rätt att hindra modern från att taga
sitt barn». Båda vittnena hade dock för klaganden och hennes sällskap
starkt framhållit lämpligheten av att, innan de togo barnet, först tala med
dess fosterföräldrar. Klaganden och hennes släkting hade dock, utan att
fästa avseende vid vittnenas föreställningar, avlägsnat sig med gossen,
åtföljda av kyrkoherden. Som gossen varit rädd och gråtit, hade båda
vittnena uppmanat honom att ej vara rädd för modern; kyrkoherden hade
även fattat gossen vid handen och lett honom över skolplanen.

Vid ett i saken anställt polisförhör hade mannen Nylén anfört bland
annat följande: Gossen Karl Erik hade på faderns, Sigvard Sjöbergs, begäran
varit upptagen såsom makarna Nyléns fosterbarn sedan år 1909,
efter att förut en kortare tid hava vistats i Stockholm hos modern, som
då i brev anhållit, att gossen skulle emottagas av makarna Nylén, enär
hon själv ej kunde försörja honom. Denna begäran hade villfarits, och
hustru Nylén hade på våren 1909 avhämtat gossen från modern i Stockholm.

Klaganden anförde i målet bland annat följande: Ifrågakomna barn
hade under omkring 372 års tid från dess födelse vistats hos klaganden i
Stockholm. Under denna tid hade klaganden icke mottagit något som
helst underhåll till barnets uppfostran av dess fader, Sigvard Sjöberg.
Dennes moder, hustru Nylén, hade emellertid då och då brukat sända 5
eller 10 kronor till klaganden, så att det belopp, som hon under nämnda
tid av hustru Nylén erhållit, uppgått till omkring 190 kronor. Efter
sagda tids förlopp hade den sistnämnda skrivit till klaganden och bett
henne fä taga hand om hennes gosse. Klaganden hade icke velat vägra
henne detta och någon tid därefter hade hustru Nylén kommit upp till
Stockholm och hämtat gossen. Klaganden hade emellertid aldrig avsett,
att sonen någon längre tid skulle få stanna hos farföräldrarna, utan hade
hon alltid tänkt sig att när som helst kunna återfordra honom, enär hon
ansåge sig äga målsmansrätt över barnet vid det förhållande, att fadern
uppenbarligen icke ämnade fullfölja äktenskapet. Trots upprepade anmaningar
hade likväl makarna Nylén icke kunnat förmås till klaganden utlämna
barnet. En gång, antagligen under år 1913, hade klaganden visserligen
förmått mannen Nylén att inför kyrkoherden och skolläraren lova
att återsända barnet till klaganden, men det hade sedan aldrig blivit av.
Aven om klaganden icke skulle anses hava målsmansrätt över sonen,
måste hon likväl anses äga vårdnadsrätt över honom. Det kunde rimligen
icke anses såsom barnarov att återtaga sitt eget barn. Klaganden

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberdrtelse till 1920 års riksdag.

138

uppgav vidare, att klaganden och Sigvard Sjöberg icke ingått något avtal
om vilken av dem, som skulle taga hand om deras barn, samt att barnet
bodde hos klaganden, som hade sitt hem hos sin moder, och ginge i
Matteus’ folkskola, till bestyrkande varav klaganden företedde av vederbörande
lärarinna utfärdat intyg, utvisande att gossen Karl Erik sedan
den 3 maj 1915 var inskriven i Matteus’ folkskola i Stockholm och att
han besökte skolan ordentligt. Klaganden hade lämnat gossen till makarna
Nylén, för att han skulle få vistas på landet en sommar och ej för
att uppfostras såsom deras fosterson. Efter sommarvistelsen 1910 hade
klaganden, när hösten kom, tänkt, att gossen kunde kvarstanna någon tid
till. Klaganden hade nämligen ansett, att farföräldrarna hade skyldighet
hjälpa till, när barnets fader icke gav klaganden något underhåll samt
hustru Nylén dessutom hade en skuld till klaganden på 500 kronor. I
maj 1911 hade klaganden hälsat på sin son men till sin förskräckelse
funnit, att hans farmor skrämt honom för klaganden och talat illa om
henne för gossen. Då det med anledning därav icke kunde bliva fråga
om att låta gossen vara kvar, hade klaganden i november 1911 rest för
att hämta honom. Hustru Nylén fordrade då, för att klaganden skulle
få taga barnet, att klaganden först ginge in på att få lysningarna mellan
Sigvard Sjöberg och klaganden upphävda och att klaganden ingenting
skulle fordra till gossens uppfostran. Att hustru Nylén var skyldig klaganden
500 kronor, hade ej omnämnts av henne. På dylika villkor hade
klaganden ej gått in, varför hon tick resa med oförrättat ärende. Efter
ytterligare tre fruktlösa försök hade klaganden vänt sig till flera jurister,
och alla hade rått henne att taga gossen. Klaganden hyrde själv bostad
och hade sin mor boende hos sig. Gossen vore skriven å klagandens
prästbetyg. Att kyrkoherden medföljt vid barnets avhämtande, hade berott
därpå, att folkskolläraren ej trott sig om att utlämna barnet, utan
hänvisat klaganden till kyrkoherden. Varför skulle kyrkoherden hava
medföljt, om han ej haft för avsikt att tala vid folkskolläraren att utlämna
barnet? 1 annat fall hade han naturligtvis sagt till klaganden, att han
ej lade sig i saken. Det hade varit på tiden, att klaganden tog hand om
barnet, ty det var då i hög grad vanvårdat och undernärt, vilket visat
sig, då klaganden kommit med barnet till läkare i Stockholm för undersökning.
Då barnets fader i brev till klaganden själv ansett, att klaganden
borde hava gossen hos sig, enär han bleve bortskämd av makarna
Nylén, och då klaganden förgäves sökt handräckning hos Ivungl. Maj:ts
befallningshavande för att utfå barnet, hade för klaganden ingenting annat
återstått än att taga saken i egna händer, därtill rådd, såsom nämnts, av
flera jurister i Stockholm, däribland en av fattigsakförarna och senast

- 1920 -

139

Stockholms stads rättshjälpskontor. Klaganden bestred åtalet såsom fullständigt
obefogat.

Sigvard Sjöberg uppgav under rättegången inför häradsrätten, att
barnet med klagandens samtycke lämnats till Sjöbergs föräldrar för att
av dem uppfostras. Enär barnet vore äkta, ansåge sig Sjöberg hava rätt
att bestämma dess vistelseort. Han hade icke givit klaganden tillstånd
att taga barnet från dess fosterföräldrar, detta enär han ansåge klaganden
olämplig att hava barnet hos sig.

Klaganden bestred de av Sjöberg lämnade uppgifternas riktighet.

Enär åtalet vore utan fog väckt, yrkade klaganden rekonventionsvis
ansvar å Ljungholm för obefogad rättegång samt fordrade tillika skadestånd
med 100 kronor för henne tillfogat lidande, »då händelsen vid
barnets hämtande genom tidningsartiklar väckt ett visst för henne sårande
uppseende», varjämte klaganden yrkade förpliktande för Ljungholm att
ersätta henne rättegångskostnaderna.

Ljungholm upplyste i målet, att gossen Karl Erik i Stockholm blivit
överkörd och dödad, vilket ådagalade, att klaganden lämnat gossen utan
behörig tillsyn.

Genom utslag den 27 september 1915 utlät sig häradsrätten sålunda:
Ehuru i målet vore utrett, att klaganden med biträde av medsvaranden i
målet den 27 april 1915 utan vidare medtagit och bortfört sin son Karl
Erik Sjöberg ur »målsägarens» vårdnad; likväl och som vid det förhållande,
att Karl Erik Sjöbergs föräldrar icke varit genom vigsel i äktenskap
förenade, klaganden måste anses hava haft rätt att till sig taga sin bemälde
son, alltså bleve åtalet ogillat; de av klaganden mot Ljungholm i målet
framställda ansvars- och ersättningspåståendena kunde icke av häradsrätten
bifallas.

Klaganden anförde i Göta hovrätt besvär emot häradsrättens utslag,
därvid klaganden — med frånträdande av yrkandet om ansvar å Ljungholm
för obefogad rättegång — fullföljde sina i målet framställda anspråk
på skadestånd och ersättning för rättegångskostnad. Klaganden
anförde därvid bland annat följande: Klaganden ansåge sig hava fullgoda
skäl för sina fullföljda yrkanden, ty en allmän åklagare borde
hava så mycket omdöme, att han ej på en blott anmälan och utan
att närmare undersöka saken rusade åstad och väckte åtal om brott
samt därigenom förorsakade klaganden, förutom obehaget att få skylta
i en del tidningar både i landsorten och i Stockholm, direkt ekonomisk
förlust genom resa från Stockholm till tingsstället och uppehället
under tre dagar för varje gång.

Genom utslag den 10 december 1915 fann hovrätten ej skäl göra

- 1920 —

140

ändring i häradsrättens utslag såvitt det överklagats. Klaganden ägde
icke fullfölja talan mot hovrättens utslag.

Uti en hit ingiven skrift anmälde därefter klaganden för den åtgärd,
som kunde befinnas lämplig, Ljungholms enligt klagandens mening oriktiga
förfarande att mot klaganden anställa åtal för barnarov av hennes
egen son. Klaganden åberopade därvid, att hon såsom ogift moder till
gossen ägt målsmansrätt över honom och följaktligen, något som ej varit
Ljungholm obekant, varit berättigad att hos sig hava barnet.

Uti infordrat yttrande anförde Ljungholm följande: Vad beträffade
klagandens påstående, att hon såsom ogift moder ägt målsmansrätt över
gossen Karl Erik, måste detta påstående bestridas. Mellan barnets fader
Sigvard Sjöberg och klaganden vore tre lysningar till äktenskap avkunnade,
vadan hon, oaktat vigsel ej kommit till stånd, enligt giftermålsbalk
en vore hans äkta hustru och barnet i följd därav vore äkta. Målsmansrätten
över äkta barn tillkomma enligt lag fadern. Då nu klaganden
utan såväl faderns som laga myndighets tillstånd tillägnat sig barnet,
måste detta vara lagstridigt. Fadern hade sin rätt likmätigt överlämnat
barnet till fosterföräldrarna, makarna Nylén, men barnet blev utan deras
vetskap samt mot skolläraren Johanssons bestridande med våld bortfört
och därtill på allmän väg, vilket måste anses såsom eu försvårande omständighet
och kallas egenmäktigt förfarande samt stridande mot 10 kap.
20 § strafflagen. Vore detta icke brott, som på grund av angivelse kunde
och borde beivras? Dessutom måste klaganden genom sitt förfarande anses
vara en indirekt orsak till barnets död genom den olyckshändelse, varigenom
det omkom, ty hade barnet fått kvarbliva i fosterföräldrarnas vård,
hade det ännu levat. På grund av det anförda och då klagandens vid
två domstolar mot Ljungholm framställda ansvarsyrkanden icke kunnat
bifallas, hemställde Ljungholm, att den gjorda anmälan icke måtte till någon
åtgärd föranleda.

Uti avgivna påminnelser anförde slutligen klaganden följande: Av
den i saken förebragta utredningen torde framgå, att det varit klaganden
och icke barnets fader, som innehaft vårdnadsrätten beträffande barnet.
Då Ljungholm trots domstolens därom gjorda bekräftelse fortfarande ville
göra gällande, att så ej varit förhållandet, måste hans beteende betraktas
ej endast såsom oförstånd utan såsom uppenbart trots att ställa sig gällande
lag till efterrättelse. För att på ett mera påtagligt sätt kunna bibringa
Ljungholm en riktigare uppfattning angående förevarande förhållande,
för undvikande av framtida obehag för såväl honom själv som

— 1920 —

141

andra, syntes vidtagande av särskilda åtgärder emot honom synnerligen
behövliga.

I anledning av ifrågavarande klagomål anmodade justitieombudsmannen
Petrén Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol anställa
åtal mot kronolänsmannen Ljungholm för vad sålunda lagts honom till last.
I en särskild instruktion för åklagaren anförde justitieombudsmannen
följande:

I saken vore upplyst, att mellan klaganden och Sigvard Sjöberg,
vilka förenats genom icke vigselfäst äktenskap, ej träffats något avtal rörande
vilkendera av dem som skulle hava hand om deras ifrågavarande
barn. Vårdnadsrätten över barn följde enligt år 1915 ännu gällande lagstiftning
i ämnet icke med nödvändighet förmynderskap åt, såsom av Winroth
(Svensk civilrätt, del III, föräldrarätt sid. 49) framhållits. Winroth
hade vidare uttalat (sid. 50) att, därest föräldrarna aldrig förenats i vigselfäst
äktenskap, ginge modern i fråga om vårdnadsrätten städse före
fadern, men att föräldrarnas sammanvigande överförde vårdnadsrätten från
modern till fadern. Beträffande förmynderskap för barn i ej vigselfäst
äktenskap uttalade Winroth åter (Svensk civilrätt, del IV, förmynderskap
och kuratel sid. 55), att ett faderns utbetalande av försörjningsbidrag
kunde icke vara till fyllest för förmynderskapets övergång från modern
på fadern.

I ärendet vore tillika upplyst, att ifrågavarande barn ständigt varit
kyrko- och mantalsskrivet hos klaganden i Stockholm. Uti ovan åberopade,
den 18 juli 1912 från Sigvard Sjöberg till klaganden avlåtna skrivelse
hade den förre hemställt, att barnet borde gå i skola i Stockholm
— vilket förutsatt, att barnet skulle vara boende hos klaganden — och
allenast under somrarna vistas hos makarne Nylén i Nytorp. Vid nyssnämnda
tidpunkt syntes sålunda barnets föräldrar hava varit ense rörande
vårdnaden av barnet. Med hänsyn till allt vad i saken blivit upplyst
syntes det justitieombudsmannen uppenbart, att vårdnadsrätten över barnet
tillkommit klaganden såsom barnets moder och att hon jämväl varit rätter
förmyndare för barnet. Sigvard Sjöberg hade såsom barnets fader, såvitt
av utredningen framginge, aldrig i ekonomiskt hänseende dragit försorg
eller eljest tagit hand om barnet.

Beträffande vårdnadsrättens utövande anförde Winroth (del III sid.
50—51) bland annat följande. I motsats till vad händelsen vore i fråga
om förmynderskap, kunde vårdnadsrätt i allmänhet utövas genom annan.

— 1920 —

142

Den ägnade sig även till överlåtelse. Fastän vårdnadsrätt kunde överlåtas,
kunde det icke antagas att. då föräldrar (eller den av dem, som innehade
vårdnadsrätten) lämnat sitt barn till annan att omhändertagas, denna deras
handling innebure överlåtelse. Trots barns överantvardande åt annan förbleve
alltså (om överlåtelse ej skett) vårdnadsrätten med alla därav följande
rättigheter och förpliktelser hos dess lagbestämda innehavare. Där
det (utan att barnet satts i mottagarens tjänst) omedelbart avhandlats
om vårdnadens utövande, finge utan hinder av sin slutna överenskommelse
föräldrar eller andra laga vårdare när som helst taga barnet till
sig och för ändamålet påkalla myndighets biträde (jämför Kungl. Maj:ts
utslag den 2 december 1913, nytt juridiskt arkiv 1913 sid. 603).

1 annat sammanhang anförde Winroth ytterligare (del III sid. 62):
Med vårdnaden är även förbunden en rätt att avgöra rörande barnets
vistelseort. Föräldrarna (eller vårdnadsrättens innehavare) kunna sålunda
hava barnet hemma hos sig men även lämna det till annan.

Av den i saken åberopade brevväxlingen, förd huvudsakligen mellan
klaganden och hustru Nylén, framginge, att det från början varit försummelse
från barnafaderns sida att till klaganden erlägga försörjningsbidrag.
som föranlett klaganden att åtminstone för någon tid medgiva eller till
och med påfordra barnets omhändertagande av makarna Nylén; därigenom
bleve ju in natura sörjt för barnets uppehälle utan kostnad för
klaganden. Att klaganden sålunda såsom en slags ersättning för uteblivet
försörjningsbidrag från faderns sida låtit barnet tillsvidare vistas hos farföräldrarna,
kunde — i enlighet med vad Winroth framhölle — ingalunda
anses innebära en överlåtelse av vårdnadsrätten. Från denna hade klaganden
såsom barnets moder, såvitt utredningen gåve vid handen, alldeles
icke avstått. Utan hinder av överenskommelse med makarna Nylén om
barnets omhändertagande vore det klagandens lagliga rätt att när som
helst återtaga barnet. Makarna Nylén hade således varit lagligen pliktiga
att vid de upprepade tillfällen åren 1911, 1913 och 1914, klaganden begärt
att återfå sin son, till henne utlämna barnet.

Ljungholm hade vid anställandet av åtalet mot klaganden yrkat ansvar
å henne jämlikt 15 kap. 8 § strafflagen, och ansvarsyrkandet hade
sedan icke under målets handläggning av Ljungholm ändrats. I nämnda
lagrum stadgades, såvitt här vore i fråga, följande: Den, som olovligen
bemäktigar sig och från föräldrars eller annans vård skiljer barn, som ej
fyllt femton år, evad det sker med barnets vilja eller ej, dömes till straffarbete
från och med 6 månader till och med 4 år.

Av lagrummets lydelse, jämfört med vad ovan anförts, framginge
uppenbart, att lagrummet över huvud icke vore tillämpligt, då en av för -

1920 —

143

äldrarna, förmyndare, målsman, eller eljest laga innehavare av vårdnadsrätten
återtoge sitt barn från den, till vilken barnet för kortare eller
längre tid lämnats. Klaganden hade i sin egenskap av moder, förmyndare
och laga vårdare varit lagligen berättigad att åter utbekomma sin
son från makarna Nylén, och på den grund kunde det i förevarande fall
icke bliva tal om det åberopade lagrummets tillämplighet. Enligt ifrågavarande
paragraf skulle barnets skiljande från föräldrarna eller annan
vårdare ske olovligen d. v. s. rättsstridigt, men denna förutsättning förelåge
icke för den, som hade laga rätt att återtaga sitt barn. Föräldrar
och laga vårdare av barn kunde därför aldrig vara subjekt för sådant
brott, som omförmäldes i berörda paragraf.

Hagströmer hade behandlat denna fråga i sina tryckta föreläsningar
över svensk straffrätt (8:de häftet eller 2:dra bandet 3:dje häftet sid. 332
— 337). Hagströmer framhölle såsom kännetecknande för brott enligt 15
kap. 8 §, att barnet skiljdes från dem, som vore lagligen berättigade att
hava det i sin makt, och försattes i avhängighet av personer, som icke
hade någon rätt att bestämma över detsamma. Med uttrycket »vård» i
lagrummet i fråga avsåges enligt Hagströmer detsamma, som inom familjerätten
brukade benämnas vårdnad. Därvid förutsattes uppenbarligen, att
det ej vore fråga om något blott faktiskt, utan om ett lagligen grundat
förhållande, således om en vårdnad från en därtill berättigad och förpliktad
persons sida. Subjekt för ett brott enligt 15 kap. 8 §, anförde
Hagströmer vidare, kunde antagligen endast den vara, som ej vore berättigad
och förpliktad att öva vårdnad över barnet. Detsamma gällde icke
om den, som jämte annan innehade vårdnadsrätten och vårdnadsplikten
med avseende å barnet.

Laga vårdare, utom föräldrar och förmyndare, kunde bland andra
vara allmän uppfostringsanstalt på grund av domstols förordnande, barnhem
eller skyddshem enligt barnavårdsnämnds beslut, annan person än
målsman enligt skolråds beslut. Därest vårdnaden över ett barn sålunda
av offentlig myndighet fråntagits dem, vilka den eljest regelmässigt tillkomme,
t. ex. barnets föräldrar, och dessa satte sig i besittning av barnet,
ansåge Hagströmer, med hänsyn bland annat till de dryga straffen i 15
kap. 8 §, brott enligt denna paragraf ej föreligga, utan ansåge han gärningen
snarare vara att karakterisera såsom ett brott mot offentlig myndighet,
därvid någon annan straff lagsparagraf än 10 kap. 20 § ej funnes att tilllämpa.

Av Hagströmers nu återgivna utveckling av ämnet framginge än
tydligare, att i förevarande fall förutsättningarna saknats för ifrågavarande
lagrums tillämplighet. Självfallet vore, att man hos allmänna åklagarna

— 1920 -

144

vid underrätterna ej kunde fordra någon djupare juridisk insikt eller
kännedom om juridisk litteratur, men oavsett detta måste man likväl
ovillkorligen fordra, att en allmän åklagare, innan lian anställde ett åtal
för brott, för vilket straffminimum vore så högt som ett halvt års straffarbete,
noga för sig klargjorde, om det lagrum, enligt vilket han avsåge
att yrka ansvar, verkligen vore i det föreliggande fallet tillämpligt. Redan
för lekmannaförståndet syntes det böra stå klart, att en moder, som återtoge
sitt eget barn från dem, i vars vård hon — vare sig det nu varit
för kortare eller längre tid — anförtrott detsamma, icke kunde anses
skyldig till barnarov och förvunnen till minst ett halvt års straffarbete.
Det kunde icke annat än verka upprörande och stötande för allmänna
rättskänslan, att en moder, som icke gjort sig skyldig till annat än att
hava återtagit sitt eget barn för att själv få vårda och uppfostra detsamma,
droges inför rättvisan på sätt som här skett och åtalades för brott,
varå följde nesligt och vanärande straff. Det vore uppenbart — vilket
Ljungholm, att döma av innehållet i hans förklaring, nu efteråt syntes
hava insett — att klagandens ifrågakomna förfarande att själv taga sig
rätt rätteligen ej kunde betraktas svårare än enligt 10 kap. 20 § strafflagen,
enligt vilket lagrum straffet regelmässigt skulle hava blivit böter.
Med stöd av det anförda funne justitieombudsmannen Ljungholm genom
åtalets anställande hava i tjänsten visat oförstånd av sådan beskaffenhet,
att det begångna tjänstefelet icke borde lämnas utan beivran. Det syntes
justitieombudsmannen ock påkallat, att klaganden sålunda bereddes upprättelse
för det mot henne begångna övergreppet.

Slutligen återstode den frågan till besvarande, huruvida res judicata
kunde anses föreligga eller ej. Klaganden hade vid häradsrätten yrkat
rekonventionsvis ansvar å Ljungholm för obefogat åtal samt hade tillika
fordrat skadestånd. Berörda yrkanden hade ogillats av häradsrätten och,
efter det klaganden, med frånträdande av ansvarsyrkandet, fullföljt talan
i fråga om ersättningsanspråken, hade häradsrättens utslag blivit i fullföljd
del av hovrätten fastställt.

Klagandens ansvarsyrkande hade rört ansvar enligt 16 kap. strafflagen.
Förevarande av justitieombudsmannen beslutade åtal mot Ljungholm
avsåge ansvar för tjänstefel enligt 25 kap. 17 § strafflagen. Enligt
18 § i sistnämnda kapitel skulle, då förbrytelse enligt nyssnämnda 17 §
tillika innefattade annat brott, bestämmelserna i 4 kap. 2 § samma lag
tillämpas, d. v. s. brotten skulle bestraffas vart för sig. Vid nu angivna
förhållanden funne justitieombudsmannen väl frågan om Ljungholms förmenta
brottslighet enligt 16 kap. strafflagen vara av domstol prövad, men
däremot hade, då ansvar för tjänstefel icke blivit vid häradsrätten mot

- 1920 -

145

Ljungholm yrkat, frågan, huruvida Ljungholm gjort sig skyldig till brott
enligt 25 kap. 17 §, icke varit föremål för domstols prövning. Justitieombudsmannen
åberopade i detta hänseende såsom prejudikat Kungl. Maj:ts.
utslag den 26 mars 1903 (nytt juridiskt arkiv 1903 sid. 312). I berörda
rättsfall, som både rört åtal mot länsman för i tjänsteutövning förövad
misshandel, hade länsmannen — med motivering att ansvar för tjänstefel
icke blivit yrkat — blivit dömd till ansvar allenast för missbandelsbrottet.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog justitieombudsmannen åt
den åklagare, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande för ändamålet förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Ljungholm för ovan omförmälda tjänstefel samt därför å
honom yrka ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen.

I enlighet med justitieombudsmannens upprag blev åtal anställt mot
kronolänsmannen Ljungholm inför Aska, Dals och Bobergs häradsrätt, som
den 10 Jebruciri 1910 i målet meddelade följande utslag:

Enär Ljungholm i egenskap av kronolänsman i Dals härads länsmansdistrikt
under år 1915 vid häradsrätten åtalat ogifta Edla Fredrika Stridh
i Stockholm för det hon den 27 april nämnda år olovligen bemäktigat
sig och med våld bortfört sin omyndige son Karl Erik, samt Ljungholm
genom sitt berörda förfarande måste anses hava visat oförstånd i utövning
av sin tjänst såsom åklagare, prövade häradsrätten i förmågo av 25 kapitlet
17 § strafflagen rättvist döma Ljungholm för oförstånd i tjänsteutövning
att bota fem kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Fråga om när åtalspreskription beträffande ämbetsbrott ''enligt
25 kap. 17 § strafflagen inträtt.

Under ordförandeskap av häradshövdingen Axel Reuterskiöld meddelade
Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt den 12 juni 1913
utslag i ett därstädes anhängigt mål emellan Aktiebolaget Trehörningsjö
Handelsförening, å ena, samt förre han delsföreståndaren Carl Johansson i
Örnsköldsvik, å andra sidan, angående åtal för bristande redovisning
med mera.

Efter klagomål av bolaget uppdrog justitieombudsmannen Petrén i
en den 1 mars 1918 dagtecknad, till advokatfiskalsämbete t i Svea hovrätt

ly — Justitieombudsmannens dmbetsberättelse till 1920 års riksdag.

146

den 12 juni samma år inkommen skrivelse — med förmälan att, på sätt
justitieombudsmannen närmare utvecklat, häradsrättens utslag delvis vore
grundat på bevismaterial, som häradsrättens ordförande själv förebragt
utan att däröver höra parterna, och bestode i upplysningar, infordrade
från anonym person, till vilkens sakkunskap i ämnet varken parterna eller
högre instans kunde hava någon tilltro, ävensom att häradsrätten, som
under målets handläggning hänvisat parterna till vidräkningsmän och därvid
tillika förordnat sådana med uppdrag att verkställa utredning i målet
och skilja det stridiga från det ostridiga, utan avseende å vad vidräkningsmännen
funnit vara mellan parterna ostridigt, samt, såsom det syntes,
med åsidosättande av lagens stadgande i 24 kapitlet 2 § rättegångsbalken,
ingått i prövning av eu i målet ifrågakommen ersättningsfråga i hela dess
vidd och därvid i allo ogillat bolagets talan i den delen — åt advokattiskalen
att för de felaktigheter i domarämbetets utövning, som sålunda
lagts Reuterskiöld till last, å honom yrka ansvar för oförstånd i ämbetet
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen.

1 memorial, som den 12 juni 1918 ingivits av advokatfiskal, ställde
denne, under åberopande av justitieombudsmannens omförmälda uppdrag
Reuterskiöld under åtal inför hovrätten med yrkande, att han måtte jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen fällas till ansvar för det oförstånd i domarämbetets
utövning, vartill lian, på sätt i justitieombudsmannens skrivelse
förmäldes, gjort sig förfallen.

Sedan därefter den 29 juni 1918 till advokatfiskal anlänt eu den
2 mars samma år dagtecknad skrivelse, i vilken justitieombudsmannen åt
ämbetet uppdragit att meddela bolaget underrättelse om åtalets anhängiggörande
samt därvid ock lämna bolaget tillfälle att i målet framställa de
ersättningsanspråk, vartill bolaget ansåge sig befogat och vilka advokatfiskal
skulle hava att understödja i den man desamma funnes berättigade,
inkom bolaget efter advokatfiskalens anmodan till advokatfiskal
med en till hovrätten ställd skrift, däri holaget yrkade åläggande för
Reuterskiöld att till bolaget utgiva dels det belopp, bolaget under ovannämnda
mot Johansson anhängiggiorda rättegång fordrat att av Johansson
utfå, nämligen 4,802 kronor 49 öre jämte ränta och rättegångskostnader,
dels 335 kronor jämte lösen och stämpel för häradsrättens protokoll, utgörande
de Johansson i nämnda mål tilldömda rättegångskostnader, dels
i ersättning för två av bolaget till justitieombudsmannen ingivna skrifter
300 kronor, dels kostnader för anskaffande av protokoll med mera 200
kronor och dels för bolagets utgifter hos hovrätten i förevarande mål med
belopp, som bolaget ville framdeles uppgiva. I memorial den 20 juli 1918
förklarade sig advokatfiskal under åberopande av justitieombudsmannens

- 1920 -

147

nämnda skrivelse samt med överlämnande av bolagets omförmälda till
hovrätten ställda skrift tillstyrka, att bolaget i ersättning för de kostnader,
bolaget haft för utförande av sin talan hos justitieombudsmannen, tillerkändes
ersättning med belopp, som hovrätten kunde Unna skäligt bestämma.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 25 februari 1919 att, enär advokatliskalens
memorial av den 12 juni 1918, vilket jämte därvid fogade handlingar
av hovrätten utställts till Reuterskiölds förklaring, delgivits honom
först den 28 juni 1918 och åtal å det felaktiga förfarande i domarämbetets
utövning, som i målet lagts Reuterskiöld till last, således ej blivit
anställt inom fem år samt vid sådant förhållande straffet för det påstådda
ämbetsfelet jämlikt 5 kapitlet 18 § strafflagen förfallit, bleve den mot
Reuterskiöld förda ansvarstalan av hovrätten ogillad.

Beträffande de av bolaget framställda yrkanden, så enär i målet förekomna
omständigheter icke föranledde, att Reutersköld kunde anses pliktig
att till bolaget utgiva ersättning i de av bolaget angivna hänseenden,
funne hovrätten samma yrkanden ej kunna bifallas.

Vid övervägande av frågan, huruvida jag borde fullfölja talan mot
hovrättens utslag antecknade jag följande:

I 5 kap. 14 § strafflagen stadgas, att straff vare förfallet för brott,
som ej blivit åtalat: 1) inom två år, om det ej i lagen med svårare straff
än fängelse, belagt är; eller 2) inom fem år, om brottet, där det ej är
med synnerligen försvårande omständigheter förenat, icke är i lagen belagt
med svårare straff, än straffarbete i två år.

I 15 § i samma kapitel stadgas bland annat, att de i 14 § bestämda
tider skola räknas i allmänhet från den dag, brottet begicks, och att åtal
anses vara börjat, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall, i
laga ordning kungjord.

I 5 kap. 18 § strafflagen stadgas, att för brott, som av ämbetsman
begås i ämbetet, vare straffet förfallet, om åtal ej blivit anställt inom två
år, där brottet i lagen med endast bötesstraff belagt är, eller inom fem
år, där brottet är av den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 § förmäles. I
övrigt galle i avseende å brott av ämbetsman ej viss tid för åtal, ej heller,
där annat straff än böter ådömt blivit, viss tid för doms verkställande.

I 11 kap. 34 § rättegångsbalken stadgas, att vill i brottmål någon
vid underrätt väcka talan om ansvar mot den, som för det brott ej är
häktad, läte honom till rätten stämmas, och galle därvid vad angående
stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§ samt i 20 § stadgat, dock

— 1920 —

148

att allmän åklagare är utan särskilt förordnande berättigad att utfärda
stämning å den han tilltala vill. Stämningen varde svaranden delgiven så
tidigt, att han å förelagd dag kan för rätten sig inställa.

35 § samma kap. innehåller, att skall någon till hovrätt stämmas,
give käranden till hovrätten in skriftlig ansökning om stämning. T övrigt
vare om stämning, som hovrätt giver, lag som i fråga om stämning till
underrätt.

Att åtal emot tjänsteman, vilket skall anställas vid häradsrätt eller
rådhusrätt, icke kan anses börjat, förr än stämningen delgivits honom,
torde vara uppenbart. Det synes mig vara ställt utom allt tvivel, att i
fråga om sådana ämbetsbrott, varför straff enligt 5 kap. 18 § strafflagen
preskriberas och vilka skola åtalas vid allmän underrätt, stämning skall
hava delgivits svaranden inom två respektive fem år efter brottets begående,
för att icke åtalstiden skall anses utlupen.

Beträffande åtal för tjänstefel, som skall anhängiggöras vid hovrätt,
skola helt visst samma regler analogivis tillämpas.

Sedan advokatfiskalens memorial om åtal, vare sig efter förordnande
av justitieombudsmannen eller annorledes, ingivits till hovrätten och blivit
inför hovrätten anmält, beslutar hovrätten, att memorialet jämte därvid
fogade handlingar skola utställas till delgivning med svaranden att inom
viss tid efter därav erhållen del ingiva förklaring till hovrätten. Detta
hovrättens förberedande beslut förutsätter icke ett ingående i prövning av
målet, och hovrätten tager icke därmed någon befattning i sak, förr än
målet, sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avgivande är ute,
ånyo vederbörligen anmäles och föredrages inför hovrätten. I stället för
att i fråga om åtal inför häradsrätt eller rådhusrätt åklagare eller viss
annan person utfärdar stämningen, meddelas densamma beträffande åtal
inför hovrätten av hovrätten själv. Det vidare processuella förfarandet
inför hovrätten är därefter beroende av delgivningen av åtalshandlingarna,
på samma sätt som delgivning av stämning inverkar vid ett åtal vid
underrätt. Därför måste i preskriptionsavseende delgivningen äga samma
betydelse vid åtal inför hovrätt som inför häradsrätt eller rådhusrätt. Är
icke advokatfiskalens memorial med därtill hörande handlingar delgivet
svaranden inom två resp. fem år, är åtal i fråga om sådant ämbetsbrott,
som avses i 5 kap. 18 § strafflagen, förfallet.

Det synes mig även ligga i sakens natur, att i förevarande avseende
detsamma skall gälla åtal inför hovrätt som inför underdomstol. Den
tjänsteman, vilken för tjänstefel skall åtalas vid underrätt, har rätt att
beträffande eu begången tjänsteförseelse, varför straff kan preskriberas,
känna sig trygg mot ansvarsyrkande, därest han icke avhört något sådant

— 1920 —

149

inom två resp. fem år. En ämbetsmän, vilkens forum i berörda avseende
är hovrätt, bör åtnjuta samma förmån.

Varken i lagberedningens 1844 avgivna förslag till straffbalk, vilket
innehåller den första formuleringen till vad som sedermera upptogs i 5
kap. 14 och 15 §§ strafflagen, eller annorstädes har jag funnit något, som
skulle giva stöd för eu motsatt uppfattning.

dag fann mig därför icke böra fullfölja talan emot hovrättens utslag.

Bolaget har hos Kungl. Maj;t anfört besvär, vilka äro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

15. Vägran att tillhandahålla offentlig handling.

I eu till justieombudsmannen ingiven klagoskrift anförde e. o. hovrättsnotarien
M. Johnsson i Hälsingborg följande:

Då klaganden, som från Skåne upprest för att i Stockholms förmyndarkammare
verkställa viss arvsforskning, den 25 november 1916 infunnit
sig å förmyndarkammarens expedition och framställt begäran att få taga
del av rådhusrättens protokoll för år 1914 rörande förmyndarärenden,
vägrades detta av civilassessorn Waldemar Ditzinger under förklaring,
att klaganden endast kunde få taga del av visst ärende, som av klaganden
med angivande av parternas namn och andra nödiga uppgifter uppgåves.
Klaganden begärde då att få taga del av första numret i nämnda protokoll,
men även detta vägrades. Han såge sig därför nödgad anhålla om
justitieombudsmannens bistånd för utbekommande av protokollen i fråga
ävensom de övriga årgångar av protokollen i arvs- och förmyndarärenden,
som vid klagandens forskningar kunde erfordras. I klagoskriften påpekades
vidare, att de uppgifter, som läge till grund för klagandens forskning,
icke vore så fullständiga, att ban vore i stånd uppgiva det bestämda
ärende, varav han önskade taga del. I

I infordrad förklaring anförde Ditzinger i huvudsak följande:

Släktforskaren Johan Ahlin, vilken under åratal haft för vana att en
eller flera gånger varje vecka å rådhusrättens första avdelnings och förmyndarkammarens
expedition granska därstädes förda sakdiarier för vinnande
av kännedom om stärbhus utan kända delägare, hade under hösten
1916 vid ett eller ett par tillfällen begärt att få och även fått taga del

1920 —

ISO

av rådhusrättens protokoll för viss tidrymd i ärenden angående sådana
stärbhus och stärbhus med bortovarande delägare. På nedan angivna
grunder hade då Ditzinger meddelat Ahlin, att ett sådant studerande av
protokollen icke kunde tillåtas honom, utan att han finge uppgiva, i vilket
särskilt ärende han önskade tillgång till protokollet. Därvid hade
Ditzinger framhållit, att Ahlin med tillhjälp av diarier lätteligen kunde
finna det sökta ärendet, och till och med givit honom anvisning på den
fortlöpande föredragningslistan, där han för varje särskild sessionsdag
kunde finna namnen på sådana ärenden, varav han vore intresserad. Påföljande
dag, möjligen berörda den 25 november, inställde sig en person,
vars namn Ditzinger icke kände men som förmodligen var klaganden, å
expeditionen och begärde att få taga del av, såvitt Ditzinger uppfattade,
1914 års protokoll i ovanberörda stärbhusärenden, först för hela året, sedan
de tio första numren och slutligen första numret, vilket allt Ditzinger
vägrade honom under förklaring, att han finge uppgiva, av vilket
ärende han önskade taga del. Då Ditzinger någon dag förut sett samma
person å expeditionen i sällskap med Ahlin, vilken även vid ifrågavarande
tillfälle var närvarande, taga del av protokoll och handlingar, utgick Dilzinger
därvid från personens i fråga kännedom om de möjligheter, som
stode till buds för att kunna på lättaste sätt finna ett sökt ärende. Ifrågavarande
person avlägsnade sig emellertid utan vidare. Grunden till Ditzingers
vägran att utan angivande av särskilt ärende utlämna protokoll
för visst år eller viss dag eller visst endast till numret angivet protokoll
vore den, att han icke ansåge sig skyldig att lämna tillgång till rådhusrättens
protokoll utan att kunna känna sig övertygad, att ett förnuftigt
intresse läge bakom den framställda anhållan. För tillfredsställande av
nyfikenhet eller för att se, huru ifrågavarande slags protokoll brukade
avfattas, ansåge Ditzinger desamma icke böra utlämnas till utomstående.
Vore i något fall de kända fakta så ofullständiga, som klaganden uppgivit
i klagoskriften, så torde han säkert mycket lättare kunna komplettera
desamma med tillhjälp av tillgängliga diarier och därigenom vunna
hänvisningar till protokollen. På sålunda anförd grund yrkade Ditzinger,
att den gjorda anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd.
Sedan Ditzinger genom den omständigheten, att klagoskriften remitterats
till hans yttrande, funnit, att det av honom i förevarande fall
tillämpade förfarandets överensstämmelse med gällande författning
kunde ifrågasättas, hade han dock i avvaktan på justitieombudsmannens
utlåtande i saken ansett sig böra tills vidare ställa
rådhusrättens protokoll till förfogande vid anfordran även utan upp -

- 1920 -

151

givande av bestämt ärende. Någon sådan framställning både emellertid
dittills icke gjorts.

Till bemötande av den avgivna förklaringen inkom klaganden med
påminnelser, därvid han anförde bland annat följande:

Att en underordnad tjänsteman uppträdde med anspråk på att vilja
utgöra en instans för prövning, huruvida ett »förnuftigt intresse» läge
bakom eu framställd anhållan att få taga del av en offentlig handling,
hade klaganden aldrig hört, ej heller hade han annorstädes än i Stockholms
förmyndarkainmare blivit nekad tillgång till sådana handlingar. Att det
vid nämnda förmyndarkammare rådde eller bulle på att utbilda sig en
praxis, som skulle göra utbekommandet av offentlig handling beroende
av vederbörande tjänstemans godtycke, ansåge klaganden vara ett svårt
missförhållande och ett uppenbart överträdande av grundlagens bud. Av
släktforskaren Ahlin, som ett par dagar biträtt klaganden med forskningen
i förmyndarkammaren, hade klaganden även erfarit, att Ahlin esomoftast
av olika tjänstemän hindrades att taga del av handlingar. Vad Ditzinger
i övrigt i sitt yttrande anfört vore knappt värt att bemöta. Det torde
vara uppenbart, att klaganden icke upprest från Skåne av nyfikenhet att
se, huru protokollen avfattades. Ej heller vore det Ditzinger obekant, att
klaganden under ett par dagar före den 25 november på hans expedition
genomgått diarier och föredragningslistor. Klaganden hade naturligtvis
intet intresse av att lägga ned mera arbete på en sak, än nödvändigt
vore, och det var först, sedan han konstaterat, att av övriga handlingar
icke varit något att hämta, som han rekvirerat fram protokollen med förut
angivet resultat. Ditzingers uppgift, att klaganden, sedan Ditzinger vägrat
utlämna protokollen, utan vidare avlägsnat sig, vore såtillvida oriktig, som
klaganden dessförinnan protesterat mot Ditzingers olagliga förfarande och
förklarat, att han ämnade vända sig till någon, som kunde framtvinga
protokollen hos Ditzinger. Möjligt vore, att ett upprepande av det olagliga
förfarandet från Ditzingers sida icke vore att befara, men å andra
sidan bure hans handlingssätt och hans avgivna yttrande vittne om ett
betänkligt oförstående av grundlagens bud, ett oförstående, som kunde
hava behov av att korrigeras. Dessutom hade Ditzinger genom sin vägran
åstadkommit, att klaganden måst återresa från Stockholm med oförrättat
ärende, vilket vållat honom förluster. Klaganden anhöll därför, då Ditzinger
icke gittat anföra något giltigt skäl för sin vägran, att denne måtte
ställas under åtal för fel i tjänsten och att tillfälle måtte beredas klaganden
att under rättegången framställa de ersättningsyrkanden, vartill han
kunde finna sig befogad.

- 1920 -

152

I en därefter insänd skrift preciserade klaganden sina ersättningsyrkanden
till för resa till Stockholm, dagtraktamente m. m. 315 kronor
70 öre.

Förestående yrkanden grundades — anförde klaganden vidare —
därpå, att hans resa till Stockholm på grund av Ditzingers vägran att
tillhandahålla rådhusrättens protokoll blivit resultatlös; klaganden hade
på grund därav icke kunnat lämna någon saklig redogörelse till sin huvudman
eller hos honom framställa anspråk på arvode för sina besvär
och ersättning för sina utlägg. Släktforskaren Ahlin, som biträtt klaganden
vid forskningen under 5 dagar, kunde bestyrka riktigheten av klagandens
debiteringar.

Slutligen inkom Ditzinger med ytterligare ett yttrande i ärendet, däri
han förklarade sig vidhålla vad han i sin förra förklaring anfört. För
varje fall, även om hans förfaringssätt skulle prövas icke stå i full överensstämmelse
med gällande lag, torde han dock icke hava gjort sig skyldig
till sådan förseelse i tjänsten, att därå kunde grundas några ersättningsanspråk.
Ditzinger betonade därvid, att han så långt ifrån vägrat
klaganden tillgång till de protokoll, varav denne kunde vara intresserad,
att han fastmera varit beredd att efter bästa förmåga med tillgängliga
medel hjälpa honom att finna samma protokoll. Ej heller kunde Ditzinger
utan vidare godtaga klagandens uppgift om ändamålet med hans besök
å rådhusrättens expedition, då klaganden, såvitt Ditzinger uppfattat,
icke ens uppgivit, att han sökte något visst ärende. Beträffande slutligen
de fordrade ersättningsbeloppen, funne Ditzinger dem i väsentliga delar
oskäligt högt tilltagna och kunde särskilt ej inse, huru han genom sin
vägran, som icke givit anledning till några närmare upplysningar om ändamålet
med besöket, kunnat vålla klaganden ett uppehåll i Stockholm
av fem dagar. Ditzinger ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på, att klagoskriften ingivits till justitieombudsmansexpeditionen redan
samma dag, klaganden enligt egen uppgift besökt Ditzinger.

Som justitieombudsmannen Petrén fann sig icke kunna åtnöjas med
den förklaring, som Ditzinger avgivit i ärendet, uppdrog justitieombudsmannen
åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att ställa Ditzinger under åtal.
1 den i anledning härav avlåtna skrivelsen anförde justitieombudsmannen
följande:

Enligt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vore rättegångar och andra
allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut offentliga hand -

1920 —

153

lingar. I samma lagrum vore stadgat, bland annat, att förty borde icke
allenast alla sådana handlingar vid domstolarna genast och utan tidsutdrägt
emot lösen utlämnas åt vem det äskade, antingen lian hade i saken
del eller ej, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant av
någon publik tjänsteman vägrades eller obehörigen fördröjdes, utan även,
vid samma ansvar, i alla arkiv, var och en fri tillgång lämnades att få
på stället avskriva eller avskriva låta eller, om därvid betydande hinder
vore, i bevittnad avskrift emot vederbörlig lösen utbekomma alla slags
handlingar i vad ämne som helst.

Berörda grundlagsstadgande tillförsäkrade således var och en fri tillgång
att få på stället, helt eller delvis efter eget val, avskriva domstols
protokoll. Endast om betydande hinder därför i något hänseende skulle
möta, vore expeditionshavanden berättigad att i stället utlämna bevittnad
avskrift emot lösen. I förevarande ärende hade icke ens påståtts, att något
dylikt betydande hinder skulle hava förelegat för att låta klaganden
få fri tillgång till Stockholms rådhusrätts omförmälda protokoll i stärbhuseller
förmyndarärenden för år 1914, och sådant hinder hade tydligen heller
icke förefunnits. De invändningar, Ditzinger anfört till stöd för sitt ifrågakomna
förfarande att vägra klaganden tillgång till de begärda protokollen,
funne justitieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke förtjäna
avseende. Den av Ditzinger förfäktade meningen, enligt vilken en sökande
skulle vara pliktig att uppgiva, i vilket särskilt ärende han önskade få
tillgång till protokollet, saknade varje stöd av lag och hade i föregående
precedensfal!, då invändning i sådant hänseende gjorts, underkänts av domstolarna,
även av högsta instans (Kungl. Maj:ts utslag den 12 oktober 1903,
nytt juridiskt arkiv 1903, sid. 446). Den av Ditzinger till klaganden lämnade
hänvisningen att först i diarier och föredragningslistor eftersöka de
ärenden, i vilka han önskat taga del av protokollen, hade därför varit
fullständigt opåkallad. Ditzinger hade för övrigt gått så långt i sin vägran
att låta klaganden få tillgång till rådhusrättens ifrågavarande protokoll,
att Ditzinger, då klaganden begärt få taga del av första numret i protokollet,
förvägrat klaganden även detta under förklaring, att han (klaganden)
finge uppgiva, av vilket ärende han önskade taga del. Alltså, ehuru
klaganden uppgivit visst ärende med angivande av dess nummer i protokollet,
hade Ditzinger icke förty ansett, att visst ärende icke av klaganden
uppgivits, utan hade Ditzinger förmenat denne vara pliktig att, så
att säga, namngiva de ärenden, i vilka han önskat få taga del av protokollen.
Att förfara på dylikt sätt vore uppenbarligen att driva saken in
absurdum och måste betraktas såsom en försvårande omständighet.

Ditzingers i förklaringen jämväl framförda invändning, att han icke

20 — Justitieombudsmannens dmbetsberättelse till 1920 års riksdag.

154

ansett sig skyldig lämna tillgång till rådhusrättens protokoll utan att kunna
känna sig övertygad om, att ett förnuftigt intresse legat bakom den framställda
anhållan, vore lika ohållbar som den förra invändningen. I grundlag
vore stadgat, att var och en ägde fri tillgång att taga del av och avskriva
domstolarnas protokoll, och vederbörande expeditionshavande ägde
då givetvis icke — utan uttryckligt stöd i lag — att ingå i någon prövning,
för vilket ändamål sökanden önskade taga del av resp. protokoll.
Att ingå på dylik prövning och göra ett bifall till sökandens anhållan
beroende på utgången av berörda prövning, vore att taga sig en
rätt, som strede mot tryckfrihetsförordningens såväl andemening som uttryckliga
stadgande.

Med hänsyn till det ovan anförda funne justitieombudsmannen vad
Ditzinger anfört därom, att han så långt ifrån vägrat klaganden tillgång
till de protokoll, varav denne kunnat vara intresserad, att han fastmera
varit beredd att efter bästa förmåga med tillgängliga medel hjälpa honom
att finna samma protokoll, utgöra en oriktig och alldeles missvisande framställning
av vad som i själva verket i saken tilldragit sig och icke vara
förtjänt av minsta avseende. Ditzingers förfarande vore grundat på den
missuppfattningen, att en sökande skulle vara pliktig att namngiva parterna
i det ärende, i vilket han önskade taga del av protokollet, under det
att envar enligt åberopade lagrum i tryckfrihetsförordningen vore berättigad
att få tillgång till protokollen i deras helhet utan uppgivande av något
visst ärende överhuvud. Ditzingers förmenande, att han, även om hans
förfaringssätt befunnits icke stå i överensstämmelse med gällande lag, därigenom
dock icke gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten av beskaffenhet,
att därå kunnat grundas några ersättningsanspråk, funne justitieombudsmannen
icke heller kunna godtagas. Tvärtom vore det alldeles självfallet
att, då Ditzinger gjort sig skyldig till tjänstefel, han enligt allmänna rättsregler
ock bleve ersättningsskyldig för klaganden därigenom förorsakad
skada. Beträffande de av klaganden i sådant hänseende fordrade belopp
tillkomme det däremot icke justitieombudsmannen att ingå i någon prövning
rörande desamma.

Då Ditzinger genom sitt ifrågakomna förfarande gjort sig skyldig till
brott emot tryckfrihetsförordningen och icke velat medgiva det oriktiga i
förfarandet, funne justitieombudsmannen det begångna tjänstefelet icke
icke kunna lämnas utan laga beivran. Med åberopande av vad sålunda
anförts uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal att i laga ordning
ställa Ditzinger under åtal inför hovrätten för vad honom sålunda
läge till last samt därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

- 1920 -

155

Tillika borde klaganden genom advokatfiskal^ försorg sättas i tillfälle
att framställa de ersättningsanspråk, vartill han ansåge sig befogad;
och borde sådana av klaganden framställda anspråk, i den mån de funnes
berättigade, av advokatfiskal^! understödjas. §

Med anledning av det åtal, som på grund härav blev av advokatfiskalen anställt
meddelade Svea hovrätt utslag den 29 april 1919, därvid hovrätten yttrade:

Beträffande den mot Ditzinger förda ansvarstalan, så enär i målet
vore utrett, att sedan Johnsson den 25 november 191G i förmyndarkammaren
till Ditzinger framställt begäran att få taga del av rådhusrättens
protokoll för år 1914 rörande förmyndarärenden, Ditzinger vägrat utlämna
desamma till Johnssons fria begagnande, ty och som Ditzinger varit på
grund av stadgandet i 2§ 4 momentet tryckfrihetsförordningen skyldig
lämna Johnsson på dennes begäran fri tillgång att på stället taga del av
ifrågavarande protokoll, samt Ditzinger, vilken för sin berörda vägran icke
kunnat förebära giltig ursäkt, i följd därav vore enligt nämnda lagrum
förfallen till ansvar såsom för tjänstens försummelse, dömdes Ditzinger
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen för den försummelse i tjänsten, han
sålunda visat, att bota 100 kronor.

Vidkommande Johnssons ersättningsyrkande, så enär Ditzinger genom
sin berörda vägran förhindrat den av Johnsson tillämnade forskningen och
sålunda föranlett, att Johnssons utgifter för resa till Stockholm och uppehåll
därstädes blivit onyttiga, samt att Johnsson gått miste om arbetsförtjänst,
förpliktades Ditzinger att för den skada och förlust, som sålunda
tillskyndats Johnsson, samt för Johnssons kostnader i anledning av hans
anmälan hos justitieombudsmannen till Johnsson utgiva 200 kronor.

Hovrättens utslag liar vunnit laga kraft.

o o

[16. Felaktigt ämbetsbevis av statens lantbruksingenjör.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av hemmansägaren Albin
Grönbäck i Bystad hos justitieombudsmannen anhängiggjort ärende inhämtas
bland annat följande:

Under år 1909 verkställde lantbruksingenjören Bror Emil Hildebrand
syneförrättning jämlikt dikningslagen rörande ett vattenavledningsföretag,
avseende torrläggning av vattenskadade och frostspridande marker, tillhörande
Bystad m. fl. hemman i Tranemo socken av Ålvsborgs län. Det

— 1920 —

156

bestämdes, att företaget skulle utföras enligt av förrättningsmannen utarbetad
plan, och syneförrättningen vann laga kraft. Planen blev sedermera
den 31 december 1912 — i sammanhang med ansökning om lån ur
odlingslånefonden och frostminskningsfonden — med vissa smärre ändringar
fastställd av Kungl. Maj:t. Vid sammanträde under syneförrättningen den
10 augusti 1909 valde intressenterna arbetsstyrelse för torrläggningsföretaget,
och invaldes därvid i styrelsen klaganden och fyra andra personer.
Den 3 augusti 1911 upprättades mellan den sålunda utsedda arbetsstyrelsen,
å ena, samt ingenjören Otto Persson i Sjötofta, å andra sidan, ett
entreprenadkontrakt angående utförande av vissa delar av torrläggningsföretaget
för ett pris av 15,250 kronor. Entreprenadkontraktet innehöll
bland annat följande:

»I. Företaget avser följande avdelningar.

II. Arbetet skall utföras i noggrann överensstämmelse med de av
lantbruksingenjör Hildebrand upprättade kartor och profiler, så att det
bliver av honom eller någon statens tjänsteman godkänt.

III. Arbetet skall påbörjas innevarande år samt vara färdigt i sin
helhet senast den 1 oktober år 1913.

IV. Entreprenadsumman utbetalas i den mån som arbetet framskrider,
men skall dock 20 procent av det beräknade arbetet, som för varje
månad blivit utfört, innestå, och skall det utbetalas först då hela arbetet
blivit avsynat och godkänt».

Till den 17 januari 1913 lät sedermera entreprenören, ovannämnde
Otto Persson, instämma klaganden och övriga medlemmar av arbetsstyrelsen
för omförmälda torrläggningsföretag till Kinds häradsrätt med yrkande
om utbekommande av, bland annat, resterande del av entreprenadsumman.
Persson åberopade till stöd för berörda yrkande ett av distriktsingenjören
i västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, kaptenen Artur Asplund
den 26 oktober 1912 utfärdat intyg, jämfört med ett av Hildebrand
den 14 januari 1913 utfärdat intyg, utvisande att arbetet blivit på nöjaktigt
sätt utfört.

Under rättegången företeddes emellertid intyg, bland andra, dels av
löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskåren Thor Berg, dagtecknat den
22 oktober 1913, och dels av distriktschefen i västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
numera överstelöjtnanten Th. Helleberg, dagtecknat den 1
november 1914, båda innehållande, att arbetet i fråga icke blivit av entreprenören
till fullo utfört.

Under rättegången hördes Hildebrand, Asplund och Berg såsom vittnen
i målet.

Hildebrand avlade vittnesmål den 9 maj 1913 och intygade därvid,

— 1920 -

157

att han, som samma dag besiktigat ea de) av det utav Persson verkställda
arbetet, kuade intyga, att diket litt. G vore uppgrävt i enlighet med det
av Hildebrand den 18 november 1910 upprättade kostnadsförslaget; att
arbetet i vad det avsåge detta dike kunde förordas till avsyning; att jämväl
diket litt. Ra befunnits vara uppgrävt i enlighet med förslaget; att
Hildebrand visserligen iakttagit mindre islamningar i detta dike, men att
sådana komme att uppstå, till dess ett annat intilliggande dike, vilket
Persson ej åtagit sig att uppgräva, blivit färdigt; att dikessträckan
14 + 60 till 25 av litt, A, såsom oekså kapten Asplund framhållit i sitt
den 26 oktober 1912 upprättade besiktningsinstrument, fått för trång sektion;
att emellertid skulden härför folie på Hildebrand, som upprättat kostnadsförslaget
och planen till arbetet, och ej på Persson, som endast haft
att följa detta; att, enligt vittnets mening, Asplunds besiktning haft karaktär
av avsyning; att Asplund ej ägde rätt att till intressenterna i företaget
utlämna slutligt avsyningsinstrument, förrän såväl det gemensamma torrläggningsföretaget
som vattenavledningsföretaget för minskande av frostländigheten
vore fullbordat; att kungl. väg- och vattenbyggnadstyrelsen i
ett visst ärende framhållit, att något hinder ej förefunnes för att, sedan
torrläggningsföretaget fullbordats, till intressenterna utbetala det äskade
och beviljade statslånet; att, med anledning av vad sålunda blivit anfört,
Hildebrand ansåge arbetsstyrelsen hava varit skyldig att, sedan i frågakomna
besiktning verkställts, till Persson utbetala entreprenadsumman; att
Hildebrand vore övertygad om, att arbetsstyrelsen på samma besiktningsinstrument
komme att utfå det för företaget beviljade statsbidraget; atR
sedan besiktningen av Asplund verkställts, arbetet måste anses hava blivit
fört till slut i enlighet med bestämmelsen i 2 mom. i entreprenadkontraktet;
samt att vittnet vid besiktningen den 9 maj 1913 funnit, att dikesjorden
uppkastats på tillräckligt avstånd från dikesrenarna.

Löjtnanten Berg hördes såsom vittne den 22 januari 1914 och tog
därvid på sin ed riktigheten av ett så lydande intyg:

»Undertecknad har på begäran av delägarna i det utdikningsföretag,
varom förslag uppgjorts av lantbruksingenjören B. E. Hildebrand och som
avser torrläggning av marker tillhörande Bystad, Slätte, Gästarp och Limmareds
säteri i Tranemo socken, Kinds härad och Älvsborgs län, företagit
noggranna uppmätningar av de delar av ovannämnda dikningsföretag, varom
kontrakt uppgjorts den 3 augusti 1911 med entreprenören Otto Persson
i Sjötofta och som enligt entreprenadkontraktet omfattar följande delar
av ingenjör Hildebrands förslag:

N:r 1 litt. A, n:r 2 litt. B, n:r 3 litt. C, n:r 4 litt, H, n:r 5 litt. O,
n:r 6 litt. OA, n:r 7 litt, U, n:r 8 litt. MA, n:r 9 litt. RA—RA, n:r 10

- 1920 -

158

litt. a—IV, n:r 11 litt. ä—IV, n:r 12 litt. oprofilerat. Och får jag häröver
avgiva följande utlåtande.

N:r 1. Diket litt. A är utfört till sin fulla längd. Grävningen är
däremot flerstädes ej utförd till sitt fulla djup, då vid den avvägning,
som undertecknad företog den 29 september 1913, bottenprofilen befunnits
vara den å den av ingenjör Hildebrand uppgjorda ritningen av mig med
blyerts inritade linjen. Härav framgår, att på flera ställen såsom mellan
sektionerna IV och VI samt XII—XV bottendjupet är ända till 0,2—0,4
m. för grunt. Motsvarande minskning av den föreskrivna dikesbredden
iakttogs också överallt på de ställen, där botten är för grunt nedschaktad.
Övre delen av diket från sekt. XIX har däremot botten tillräckligt djup.
Vid sekt. XXVIII ligger dikesjorden så nära kanten, att sidorna intryckts
och en del torv och stora stenar nedrasat i diket på en längd
av 40 m.

N:r 2. Diket litt. B är utfört till sin hela längd till ett djup, som
med blyerts inritats å ritningen. Särskilt i övre delen av diket är schaktningen
för grund.

N:r 3. Diket litt. C. Det 460 m. långa diket är blott påbörjat i sin
nedre del c:a 25 meter.

N:r 4. Diket litt. H. Av det 770 m. långa diket är blott 240 m.
utfört, d. v. s. den del av diket, som utgör avlopp för litt. O m. m. Det
är utfört till fullt djup till sin större del. Blott i nedersta delen ligger
botten för högt, beroende på att botten i diket B är i motsvarande grad
för hög.

N:r 5. Diket litt. O. Det 1,320 m. långa diket är utfört till sin
fulla längd, nedre delen till tillräckligt djup, mellan sekt. V och X 0,1—0,3
m. för grunt samt i sin övre del till nära rätta djupet — se profilen.
Tillräcklig bredd å dikena, där djupet är tillräckligt. Mellan sekt. VIII
och IX är dikesjorden för nära kanten, så att den redan delvis fallit ned.
Likaså å de sista 140 m.

N:r 6. Diket litt. OA. Diket utfört till sin fulla längd men särskilt
i sin övre del ej alls till det föreskrivna djupet, som av den med blyerts
inritade profilen framgår.

N:r 7. Diket litt. U. Planläget något ändrat enligt överenskommelse,
men är dock utfört till tillräcklig längd. Botten utan anmärkning. Ungefär
50 m. från utloppet blir bottendjupet 1,75 m. och den motsvarande
dikesbredden 2,1 m., vilket senare torde vara väl litet. Dikeskanterna
mycket ojämna.

N:r 8. Diket litt. MA. Endast utfört till sin nedre del, ungefär 260
m. Bottenprofilen c:a 1 dm. för grund. Utloppet är för trångt, spärrat

- 1920 -

159

till ungefär halva sin nödvändiga genomsläppsarea av berg, som ej blivit
bortsprängt.

N:r 9. Lätt. RA—RA. Vad som menas med detta dike framgår ej
fullt klart. Dock tyckes det bestå av utloppet för diket MA samt hela
RA, vilket ock är utfört. Diket ävensom trumman under Borås —Alvesta
iärnväg är i hög grad igenslammat. Ehuru detta delvis kan bero på den
allt för nära kanten upplagda dikesjorden, är dock huvudorsaken till
igenslamningen jordmånens beskaffenhet. Botten ej fullt tillräckligt djup,
som av profilen framgår.

N:r 10 och 11. Litt. a—IV och ä—IV. Härmed tycks avses de två
delarna av diket A—IV, av vilket delen O—IV + 55, d. v. s. de 455
översta m. ej äro utförda. Profilen ovan trumman i huvudsak enligt förslaget.
Nedom är tillräckligt avlopp.

N:r 12. Oprofilerat. Enligt uppgift ett för mig visat, utfört dike.
Utom ovannämnda i kontraktet föreskrivna arbeten har även utförts avloppsdiket
litt. A—IV. Detta är litt. G. mellan 11+12 och IV + 80,
d. v. s. de 268 nedersta m. av G. till ett bottendjup, som, något understiger
det enligt förslaget föreskrivna djupet — se profilen. Karlstad den
22 oktober 1913. Thor Berg. Löjtnant vid kungl. väg- och vattenkis
åren.v

Berg tilläde muntligen: Berg, som verkställt omvittnade mätningen
efter bästa förstånd och samvete och därvid haft tillgängligt kostnadsförslaget
och ritningarna till ifrågavarande torrläggningsförslag, ansåg, att
vid mätningen ej kunnat förekomma något mätningsfel. Vid mätningen
hade Berg biträtts av flera personer, däribland klaganden Grönbäck. Under
det ar, som förflutit emellan Asplunds och Bergs besiktningar av torrläggningsföretaget,
hade endast obetydlig uppslamning kunnat ske i omnämnda
dikena.

Överstelöjtnanten Hellebergs ovan omförmälda intyg av den 1 november
1914, vilket av Persson godtogs såsom i målet beedigat, var av följande
innehåll:

»Pa begäran av Alb. Grönbäck i Bystad infann jag mig den 6 juli
1914 i Bystad och verkställde avvägning av ett dike, som i en av lantbruksingenjören
Hildebrand upprättad arbetsplan för torrläggning av ägor,
tillhörande Bystad m. fl. hemman i Tranemo socken, betecknats med A.
Vid förrättningen voro närvarande bemälde Grönbäck, A. Överström m. fl.
från Bystad samt Otto Persson från Sjötofta, entreprenör för dikningsarbetet.
Vid avvägningen befanns, att diket A var å vissa sträckor för
grunt, såsom förut uppgivits i ett av löjtnanten vid kungl. väg- och vattenbyggnadskåren
Thor Berg i häradsrättens protokoll för den 22 januari

- 1920 -

160

1914 intaget utlåtande. Särskilt var dikets djup mellan sektionerna
IV—VI mindre än det föreskrivna, och uppgick avvikelsen till högst omkring
0, t meter. Detta syntes mig icke bero på, att diket slammat igen
utan på, att detsamma från början upptagits med för små dimensioner.
Någon vidare avvägning påfordrades icke. Karlstad den 1 november 1914.
Th. Helleberg.»

Asplund hade i sitt omförmälda intyg av den 26 oktober 1912 vitsordat,
att entreprenören fullgjort sitt åtagande enligt det fastställda förslaget,
men likväl framhållit, att en viss uppslamning ägt rum uti ett
särskilt angivet dike. Asplund hördes såsom vittne i målet den 14 maj
1914 samt vitsordade därvid sitt förut nämnda intyg och tilläde, att han
då ej verkställt detaljerade avvägningar och att det vore möjligt att det
funnes brister, som undgått hans uppmärksamhet.

Asplund hördes ånyo såsom vittne den 20 januari 1915 och hans då
avlagda vittnesmål innehöll bland annat följande: Asplund hade genomgått
Bergs och Hellebergs utlåtanden och kunde intyga, att i den del, de
yttrat sig om företaget angående torrläggning för odling, Asplunds och
''deras utlåtanden voro överensstämmande beträffande dikenas längd. Asplund
ansåge sig icke kunna granska Bergs och Hellebergs utlåtanden
beträffande dikenas djup, enär det vore omöjligt avgöra, om det bristande
djupet, som av dem iakttagits, berott på för liten grävning eller endast
uppslamning, som alltid plägade uppkomma efter någon tid. För tiden
från avgivandet av Asplunds intyg i oktober 1912, till dess Bergs intyg
avgavs, ansåg Asplund en slamning av 0,2—0,4 meter ej vara omöjlig.
Genomsläppsarean i diket Ma var ej, såsom Berg uppgivit, till hälften
spärrad av berg utan i stället av nedrasad sten efter grävningen. Beträffande
diket U saknade det alldeles betydelse, att planläget blivit något
ändrat. Vad anginge anmärkning i Bergs intyg angående diket A, att
botten mellan sektionerna IV—VI samt NII -XV vore för grund, ville
Asplund framhålla, att han vid sin besiktning ej undersökt djupen överallt,
utan blott på vissa punkter, och som han såg, att vattnet mellan
dessa hade jämt lopp, tog han för givet, att djupet mellan punkterna var
detsamma som vid dessa, ehuru det naturligtvis kunde tänkas, att någon
obetydlig höjning funnits mellan de avmätta punkterna. På samtliga
ställen var dikesjorden visserligen uppkastad utmed dikeskanten, men låg
den dock på så pass långt avstånd därifrån, att man kunde gå utmed
kanten. Enligt föreskrift i arbetsordningen skulle den legat på längre
avstånd från kanten. När Asplund besiktigade företaget i oktober 1912,
var en person med, som av Persson föreställdes för Asplund såsom företagets
syssloman. Då Persson vid diket A yttrade, att detta ej var till -

1920 -

lyckligt brett för att framsläppa allt vattnet, genmälde den uppgivne
sysslomannen, att diket i arbetsplanen, såsom också Asplund i sitt första
intyg anfört, både för trång sektion. Såsom slutligt omdöme yttrade
Asplund: 1 stort sett måste ifrågavarande företag angående utdikning för
odling anses utfört, ehuru det ju dock, såsom Asplund förut sagt, kunde
tänkas, att djupet icke överallt varit det föreskrivna, och sedan i Asplunds
första intyg omförmälda brister avhjälpts samt dikesjorden, där den låg
för nära dikeskanten, bortskaffats, kunde företaget förordas till godkännande
av vederbörande myndigheter. Enligt Asplunds förmenande stämde
alla de sakkunniga vittnenas berättelser och utlåtanden i målet väl överens
med varandra.

Genom utslag den 15 mars 1915 fann häradsrätten, att, ehuru företaget
i fråga finge anses hava blivit avsynat av kapten Asplund, detsamma
ej blivit, såvitt visats, av behörig person godkänt, samt förklarade
Perssons talan förty ej för det dåvarande kunna bifallas.

Efter det Persson fullföljt talan i målet till Göta hovrätt, prövade
hovrätten genom dom den 2 februari 1917 på anförda skäl lagligt fastställa
det slut, vartill häradsrätten kommit.

Efter det häradsrätten meddelat ovannämnda utslag, avgav Hildebrand
den 27 april 1915 ett nytt intyg, vilket av Persson åberopades i hovrätten.
Intyget var av följande lydelse:

»På begäran av entreprenören Otto Persson i Sjötofta, vilken genom
kontrakt av den 3 augusti 1911 åtagit sig uppgrävandet av de till den
gemensamma torrläggningen vid dikningsföretaget Bystad—Slätte—Gästarp
m. fl. uti Tranemo socken av Alvsborgs län hörande s. k. odlingsdikena,
nämligen enligt det av mig upprättade, sedermera av Kungl. Maj:t fastställda
förslaget: dikena litt. A, B, G, H, O, O A, U, MA, R, Ra, A IV
(vissa sträckor) samt diket n:r 20, har jag denna dag personligen på platsen
undersökt och kontrollerat detta dikningsarbete. Kontrollen började
vid nedersta ändan av diket litt. A med utgångspunkt från där belägen
tixpunkt, varefter diket avvägdes punkt för punkt enligt de upprättade
och fastställda ritningarna. Det visade sig såsom resultat av min avvägning,
att det av entreprenören uppgrävda diket, vad dess bottenlägen
beträffar, låg djupare (2—5—10 centimeter) än bottenläget uti det fastställda
förslaget. På samma sätt företogs kontroll med övriga här förut
uppräknade diken, och med liknande resultat. Jag har icke kunnat påträffa
någon punkt i de nygrävda dikenas bottenlägen, som ligger grundare,
än vad de fastställda ritningarnas bottenlinjer visa. Beträffande de uppgrävda
dikenas dagbredder och bottenbredder samt dikesjordens avstånd
från den nya dikeskanten, så har jag icke kunnat finna någon befogad

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberätteise till 1920 års riksdag.

162

anmärkning att mot denna del av arbetet framställa. Då hela det kontrakterade
avdikningsarbetet sålunda är av entreprenören fullständigt och
i full överensstämmelse med fastställda ritningar utfört, samt jag därtill
fann arbetet väl och omsorgsfullt utfört, vill jag nu med fullt godkännande
förklara denna avdikning slutavsynad. Limmared den 27 april
1915. Bror Emil Hildebrand. Statens lantbruksingenjör.»

Av klaganden åberopades i hovrätten två intyg, utfärdade, det ena
av jordbrukskonsulenten P. W. Lengquist i Borås och det andra av lantbruksingenjören
C. B. Carlson.

Det förra intyget lydde sålunda:

»På anmodan av herr Alb. Grönbäck har undertecknad utfört avvägning
och mätning å ett par delar, som nedan angivas, av cliket betecknat
litt. A. = Bystadsbäcken uti av lantbruksingenjör B. E. Hildebrand,
Vänersborg, år 1909 upprättat förslag till torrläggning av vattenskadade
marker till Bystad, Slätte, Gästarp och Limmareds säteri uti
Tranemo socken i Kinds härad i södra Älvsborgs län, och har jag därvid
funnit, att nämnda dike å flera ställen ej i verkligheten håller de
mått, som äro angivna i ovanstående förslags profilritningar. Vid avvägning
av sektionerna I—V å nämnda dike har det visat sig, att diket
är°å en punkt ända till 40 cm. för grunt, å andra punkter varierande från
nämnda tal ner till några få cm. och i genomsnitt är diket å nämnda
sträcka (I—V) 19,6 cm. för grunt jämfört med ovanstående, förslag.. Vid
avvägning å sektionerna XIII—XIX å samma dike har jag funnit, att
dikesbottnen är å 3 ställen 20 — 26 cm. och a 4 ställen 8 -15 cm. för
grund enligt ovannämnda förslag. Å de flesta avvägda punkterna har
bottnen varit stenbunden och fast utan slamavsats och å några få punkter,
där slam stannat, harr stången nerpressats genom detta, till dess fast
botten blivit uppnådd. Å de flesta ställen efter A-diket ligger dikesjorden
närmare än 1 meter intill kanten och efter Ra-diket ligger densamma
så gott som inpå dikeskanten. — Att denna undersökning är gjord efter
bästa förstånd, intygas på heder och samvete. Borås den 27 april 1915.
P. W. Lengquist, Jordbrukskonsulent.»

Det av lantbruksingenjören Carlson avgivna intyget var av följande
lydelse:

På av Alb. Grönbäck i Bystad i egenskap av ledamot i arbetsstyrelsen
för det företag, som avser torrläggning av vattenskadade marker
till Bystad, Slätte, Gästarp och Limmareds säteri uti Tranemo socken,
Kinds härad och Älvsborgs län, gjord anhållan om undersökning, huruvida
ifrågavarande företag, i de delar det varit föremål för. arbete, blivit
utfört i överensstämmelse med av statens lantbruksingenjör Bror Emil

* — 1920 —

163

Hildebrand vid syneförrättning år 1909 upprättat förslag till sagda företag,
bär undertecknad vid denna dag verkställd mätning och avvägning
funnit, att bottnen å sträckan 1—VI av avloppsdiket litt. A ligger 0,1 — 0,4
meter högre än den i förslaget för denna sträcka angivna samt att dikets
bredd i dagen å sträckan i fråga till följe härav eller av annan anledning
är för snäv, vadan företaget i denna del och alltså ej heller i sin
helhet är i överensstämmelse med det förslag, enligt vilket det skolat utföras.
Bystad den 8 juni 1915. C. B. Carlson, .Statens lantbruksingenjör
för Hallands län och Älvsborgs läns södra del.

I ärendet upplystes, att Kungl. Maj:t den 31 december 1912 och den
20 januari 1915 i och för ifrågavarande företag beviljat odlingslån å tillhopa
17,440 kronor och bidrag från allmänna frostminsknings- och avdikningsanslagen
å tillhopa 11,040 kronor. Lantbruksstyrelsen avslöt därefter,
med stöd av kungl. brev den 31 december 1912 och den 20 januari
1915, den 12 juni 1915 med vederbörande intressenter kontrakt rörande
företagets utförande. Enligt nämnda kontrakt förbundo sig intressenterna,
bland annat, att utföra företaget i noggrann överensstämmelse med den
av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen; att vid företagets utförande underkasta
sig alla de villkor och den kontroll, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen
prövades lämpliga eller nödiga; att fullborda vattenavledningen
och avdikningen senast den 1 september 1917; att genom egna
kontanta tillskott, materialier eller andra bidrag utgöra vad utöver statsbidragen
kunde erfordi''as för företagets fullbordande; att vederbörligen
underhålla de utförda arbetena; att för den tjänsteman, som av lantbruksstyrelsen
förordnades att å arbetet verkställa besiktning, uppvisa den för
detsamma gillade plan med därtill hörande plan- och profilritningar, det
eller de kontrakt om arbetets övertagande på entreprenad till vissa delar
eller i dess helhet, som möjligen avslutats, m. m.: samt att efter utfående
av den del av statsbidragen, som enligt särskild bestämmelse finge lyftas
på grund därav, att arbetet blivit börjat, vid varje av de följande lyftningstiderna,
innan ytterligare statsmedel finge utbekommas, hos statskontoret
förete intyg av lantbruksstyrelsen att, enligt vad där nöjaktigt styrkts,
så mycket av arbetet blivit utfört, som skäligen kunde anses motsvara
vad i förhållande till de beviljade statsbidragen belöpte å vad som redan
utbekommits av samma bidrag, och skulle, såvida icke Kungl. Maj:t prövade
skäligt annorledes förordna, någon del av statsbidragen innestå i
statskontoret, intill dess vattenavlednings- och avdikningsarbetet vore vederbörligen
avsynat och godkänt.

I december 1916 hemställde klaganden i egenskap av ordförande i
arbetsstyrelsen för företaget hos lantbruksstyrelsen om utbekommande av

- 1920 -

164

viss ännu innestående del av odlingslånet. I skrivelse den 3 januari 1917
meddelade emellertid lantbruksstyrelsen att, enär ifrågavarande torrläggningsarbete
ännu icke blivit av därtill särskilt förordnad förrättningsman
avsynat och sålunda icke heller kunnat av lantbruksstyrelsen godkännas,
kunde den gjorda ansökningen icke för det dåvarande bifallas.

Med anledning av därom gjord framställning beslöt lantbruksstyrelsen
den 30 oktober 1917, med stöd av kungl. kungörelserna den 9 oktober
1914 och den 28 juli 1916, att medgiva anstånd till den 1 september
1918 med utförande av de arbeten inom ifrågavarande företag, vartill
odlingslån blivit beviljat, samt till den 1 september 1925 med fullbordande
av den i företaget ingående frostdikningen.

Uti en till justitieombudsmannen insänd skrift anmälde klaganden för
den åtgärd, som därav lagligen kunde föranledas, att Hildebrand dels i
sitt den 9 maj 1913 inför Kinds häradsrätt i ovannämnda rättegång avlagda
vittnesmål i strid mot nio andra i målet hörda vittnens utsagor
och i strid mot verkliga förhållandet på ed intygat, att dikesjorden uppkastats
på tillräckligt avstånd från dikeskanten, dels ock i tjänsten avgivit
intyg av felaktigt innehåll, i det att Hildebrand genom sitt ovannämnda
intyg av den 27 april 1915 i strid mot åtskilliga i målet hörda vittnens
uppgifter samt Bergs, Hellebergs, Lengquists och Carlsons intyg meddelat
entreprenören Persson bevis om fullt godkännande och slutavsyning av
företaget. I sistberörda hänseende åberopade klaganden tillika, dels att
lantbruksstyrelsen enligt sitt ovannämnda beslut den 3 januari 1917 förklarat,
att arbetet ej vore slutavsynat och att förordnande om slutavsyning
ännu ej av styrelsen för någon meddelats, dels ock att domstolarna,
som dömt i saken, ej fäst avseende vid Hildebrands ifrågavarande intyg.
Klaganden anförde vidare: Klaganden hade givetvis ej kunnat godtaga ett
ej fullgjort arbete, även om den möjligheten stått öppen för klaganden
att mot borgen söka få odlingslånet utbetalt. Klaganden och hans medintressanter
lede skada av Hildebrands förfarande, varemot entreprenören
därav droge nytta. Sålunda måste under rättegången, som ännu påginge,
handlingar och ritningar rörande företaget alltjämt ligga hos vederbörande
domstol, som handlade målet. .Dessa och flera tungt vägande skäl hade
föranlett klaganden att hos justitieombudsmannen anmäla förhållandet för
laga åtgärd.

Uti infordrat yttrande hemställde Hildebrand, att klagomålen måtte
lämnas utan avseende, samt anförde därvid bland annat följande: »Innan
statsbidraget beviljats, uppgjorde arbetsstyrelsen för företaget med entre -

1920 -

165

prenören Otto Persson kontrakt om arbetets utförande, och tog arbetet
därefter genast sin början. När entreprenören, möjligen 1912, fått arbetet
färdigt, torde han hava av arbetsstyrelsen begärt avsyning, men synes då
styrelsen gjort svårigheter, varav följden blev, att entreprenören instämde
arbetsstyrelsen och sysslomannen till Kinds häradsrätt. För att vid rätten
styrka sin talan har entreprenören tillkallat distriktsingenjören, kapten A.
Asplund och av honom begärt avsyningsbevis. Asplund undersöker dikningsarbetet
på platsen och utfärdar avsyningsbevis, däri han säger, att entreprenören
fullgjort sitt åtagande enligt det fastställda förslaget, men påpekar
han, att uti ett särskilt namngivet dike en viss uppslamning ägt
rum. Entreprenören låter upptaga denna slamanhopning och låter instämma
mig till häradsrätten, där jag, efter att hava gått över dikningsföretaget
och efter att särskilt hava lagt märke till, att den ovan omtalade
islamningen nyligen blivit upptagen, på avlagd ed vittnar, att jag i allo
instämde med kapten Asplunds godkännande avsyningsbevis, så mycket
mera som den där påpekade islamningen nu vore upprensad. Jag yttrade
då även, att uti särskilt ifrågavarande dike under några år framåt
man nog hade att vänta ständiga islamningar efter varje tjällossning på
grund av jordmånens beskaffenhet. Häradsrätten underkänner emellertid
Perssons yrkande, men han rådes muntligt att gå till högre rätt.
Med anledning härav erhåller jag vintern 1915 förfrågan från entreprenören,
huruvida jag vore villig att skriftligen avgiva avsyningsbevis för
arbetet i fråga. Härpå svarar jag jakande, men förbehåller mig att få
själv med instrument undersöka hela arbetet, så att mitt intyg ej bleve
blott ett plagiat av det Asplundska avsyningsbeviset. Så skedde. Den
»26» april 1915 verkställde jag undersökning av det utförda arbetet och
lämnade samma dag entreprenören ett godkännande avsyningsbevis. Uti
detta avsyningsbevis säger jag, sedan jag redogjort för hur undersökningen
verkställts, bland annat: »Jag har icke kunnat påträffa någon punkt
i de nygrävda dikenas bottenlägen, som ligger grundare än vad de fastställda
ritningarna visa. Beträffande de uppgrävda dikenas dagbredder
och bottenbredder samt dikesjordens avstånd från de nya dikeskanterna,
har jag icke kunnat finna, att någon befogad anmärkning kan mot denna
del av arbetet framställas». Mot detta mitt intyg anför klaganden intyg
från jordbrukskonsulenten Lengquist och från lantbruksingenjören C. B.
Carlson. Jag har ej varit i tillfälle se dessa intyg, ej heller är det mig
bekant vad dessa båda anmodats avgiva intyg om. I händelse jordbrukskonsulenten
frågats om dikena den 26 april 1915 ägde de dimensioner,
som de fastställda ritningarna visa, måste han ju svara nej, ty jag observerade
då flera islamningar. Likaledes har lantbruksingenjör Carlson icke

— 1920 —

166

kunnat godkänna eller avsyna dikningsföretaget i det skick, det då befanns
eller nu befinner sig, ty sedan år 1912, då entreprenören torde hava anmält
företaget till avsyning, och sedan dess han verkställt enligt kapten
Asplunds påpekande en extra upprensning, hava ju efter varje tjällossning
nytt slam nedförts i dikena, - men detta är ju en sak, som entreprenören
icke har med att göra. Att dikena nu antagligen äro starkt
islammade beror väl uteslutande på, att torrläggningsintressenterna icke verkställt
dem enligt syneförrättningens föreskrifter åliggande rensningsarbeten.
Entreprenören har utan allt tvivel fullgjort sitt åtagande, och det är inte
alls så svårt att övertyga sig om den saken, även om dikena äro mer
eller mindre islammade, genom att driva ned avvägningsstången till den
verkliga botten, något som jag vid undersökningen själv gjorde, där det
behövdes och således icke entreprenören, såsom klaganden påstår. Yad
dikesjordens avstånd från de nya kanterna beträffar, är det min övertygelse,
att entreprenören även här fullgjort sin skyldighet, men det är givet,
att under årens lopp dikesvallarna sjunkit ihop och att genom regn och
tjällossningar desamma flutit ut, så att delar av dem kanske kommit närmare
dikeskanten än föreskrivet är, — men även i så fall synes entreprenören
vara oskyldig, då dikningsintressenterna ännu icke torde hava
verkställt dem åliggande skyldighet att bortföra dikesj orden. Godkännande
avsyning från kungl. lantbruksstyrelsen lär företaget icke erhålla, förr än
arbetsstyrelsen låtit företaga en grundlig rensning av dikningsföretaget i
fråga. Det synes, som om arbetsstyrelsen ansåge, att detta rensningsarbete
ålåge entreprenören. Skulle så vara förhållandet, ville nog ingen
bliva entreprenör, ty med en litet bråkig arbetsstyrelse skulle ju entreprenören
aldrig komma från sitt kontrakt. Jag vidhåller i allt det av
mig avgivna intyget, då jag på grund av verkställd undersökning är
livligt övertygad om, att entreprenören fullgjort sitt åtagande, och detta
i riklig mån, så som han har för vana. I realiteten har väl hela denna
tvist emellan entreprenören och arbetsstyrelsen blivit en tvist i en principfråga:
när upphör en entreprenörs åtagande beträffande ett dikningsföretag,
och när börjar arbetsstvrelsens skyldigheter beträffande rensningar.
» . I

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande: Hildebrands
uppgift, att entreprenören av arbetsstyrelsen begärt avsyning, vore
till alla delar oriktig. Entreprenören hade av kapten Asplund begärt ett
intyg, med stöd av vilket arbetsstyrelsen kunde få statslån, detta därför
att styrelsen ej hade vidare kredit. Entreprenören fick emellertid ett intyg
om att arbetet ej var fullt färdigt, och i intyget nämndes ej dikesjorden.

— 1920 —

167

På detta intyg stämde entreprenören arbetsstyrelsen och tick ständigt intyg
och stöd av Hildebrand. Den skillnad, som enligt handlingarna uppstode,
vore 0,6 meter. Å diket litt. A vore enligt kostnadsförslaget berg å sekt.
IV—V, således fast botten. Klaganden och hans medintressenter ansåge,
att Hildebrands intyg och vittnesmål vore oriktiga i vad de skilde sig från
de av klaganden åberopade intyg av Berg, Helleberg, Lengquist och Carlson.
De av klaganden i saken påkallade övriga vittnena hade vid underrätten
underkastats skarpt förhör rörande entreprenörens arbete, men vittnesmålen
överensstämde nära med Bergs vittnesmål. De brister, som enligt Bergs
intyg vidlådde entreprenörens arbete, torde kosta cirka 6,000 kronor, därav
åtminstone hälvten skulle åtgå till bergsprängning och bortkapande av fast
botten. Tvisten vore en ekonomisk och juridisk fråga av högst viktig beskaffenhet.
Där i dikesbottnen berget ej vore bortsprängt, översvämmade
vattnet den intill liggande odlade marken, något som med vittnen blivit
styrkt; torrläggning kunde således ännu ej anses vunnen.

I ytterligare insända skrifter anförde klaganden bland annat, att det
med hänsyn till avsaknaden av de erforderliga ritningarna vore för arbetsstyrelsen
omöjligt att själv fullgöra de ofullständliga arbetena, om vilket
förhållande anmälan gjorts hos lantbruksstyrelsen. Hos denna gjord framställning
om utbekommande till låns av de i lantbruksstyrelsens arkiv förvarade
handlingar rörande företaget hade styrelsen emellertid funnit icke
kunna beviljas. Det hade varit för entreprenören omöjligt att sålunda
genom rättegången omöjliggöra tillgång till ifrågavarande handlingar och
ritningar, därest ej Hildebrand genom sina åtgöranden understött entreprenören.
— Saken gällde icke någon principfråga i det av Hildebrand uppgivna
hänseendet utan fastmera den frågan, huruvida en statens tjänsteman
ägde laglig rätt att genom intyg och vittnesmål, stridande mot vad
som lagligen visats vara verkliga förhållandet, befria en person från fullgörande
av åtagande enligt kontrakt.

Uti ytterligare avgiven förklaring anförde Hildebrand rörande de av
Helleberg, Berg, Lengquist och Carlson avgivna intyg följande:

»Hellebergs och Bergs intyg synas mig vara av ringa värde, då de
äro avgivna mer eller mindre lång tid före min undersökning och rensningsarbeten
sedermera under mellantiden företagits av entreprenören.
Carlsons intyg, däri han angiver, att botten i diket litt. A delvis ligger
för högt, strider ej heller mot mitt intyg, då Carlson ej angiver, huruvida
detta berodde på islamning; och då Carlson säger, att dagbredden är »för
snäv>, säger han likväl detta bero på, att diket är för grunt »eller av

- 1920 —

168

annan anledning». Att Carlson ej kunnat avsyna arbetet för intressenternas
utfående av innestående statsmedel är ju naturligt, då, såsom jag i
mitt förra yttrande påpekat, rensningsarbeten återstå. Lengquists intyg,
vilket grundar sig på undersökning, verkställd samma dag som jag företog
min undersökning, säger, att dikena på flera ställen äro för grunda.
Jag är emellertid rädd, att Lengquists undersökning och intyg icke får
tillmätas avgörande betydelse. Jag angiver i mitt intyg, att jag vid undersökningen
utgått från en viss, till läge beskriven fixpunkt. Lengquist
uppger icke, från vilken fixpunkt han utgått, ej ens, om han överhuvud
taget utgått från någon som helst fixpunkt. Då, som sagt, våra undersökningar
företogos samtidigt, och jag vid upprepade tillfällen iakttog hans
arbete, tror jag mig med bestämdhet kunna påstå, att han ej utgått med
sin undersökning från samma fixpunkt, som jag lagt till grund för min
undersökning, och vid studerande av hans intyg, kommer jag allt mera till
den övertygelsen, att han alls icke utgått från någon fixpunkt, utan att
han å de olika punkterna endast avvägt dikesbottens läge i förhållande
till därintill belägen markyta. Han har då funnit, att dikets djup var
mindre, än som var angivet på ritningen för samma punkt. Men ett sådant
tillvägagångssätt är ju fullkomligt felaktigt. All mark sätter sig mer eller
mindre efter en dikning, och särskilt är detta fallet, om marken såsom
här består av dy och torvjord, även om dikesbotten går i fast mark. I
sådan mark är det ej ovanligt, att sättningen kan uppgå till 0,5 o m. Jag
observerade vid min undersökning flera sådana ställen, där markytan
sjunkit betydligt och där diket sålunda visst icke innehöll det djup, som
å ritningen angives, samt där i följd av denna sättning även dagbredden
blev mindre än den föreskrivna, och där av samma orsak även dikesj orden
kunnat komma i annat läge än som föreskrivits, men detta är ju icke entreprenörens
skuld och icke någon annans heller. Vid kontroll av ett dikningsföretag
finnes intet annat säkert tillvägagångssätt att använda än att
från en av de utsatta fixpunkterna avväga dikets botten och på så sätt
undersöka, om denna botten ligger i rätt höjdläge enligt ritningen i förhållande
till fixpunkten samt det vid första undersökningen och förslagets
upprättande använda horisontalplanet, markytans läge och dikesbottens
djup under markytan må sedan vara aldrig så avvikande. Då alltså
Lengquists intyg, efter allt att döma, grundar sig på felaktig undersökning,
synes icke vidare avseende kunna fästas vid detsamma. Att byråchefen
Ewe icke vid besök i september 1917 kunde avsyna dikningsarbetet, är ej
att förvåna sig över. För varje år, som går, blir avsyning allt omöjligare,
intills dikningsintressenterna bekväma sig till att rensa dikena. Vid samtal
med byråchefen några dagar före hans besök hos klaganden förberedde

— 1920 -

jag honom på detta förhållande, på samma gång jag redogjorde för saken
i dess helhet. Några handlingar oeh ritningar har jag icke hållit på, ty
alla sadana äro vederbörligen avlämnade långt innan processen med entreprenören
började. Klagandens påstående, att lians intygsgivare skulle
vid deras undersökning hava haft tillgång till mitt intyg, är ju ren osanning,
och påståendet faller på sin egen orimlighet. — Vad slutligen beträffar
frågan, om mitt intyg är avgivet »i tjänsten »jeller icke, så förmodar
jag, att lika litet som mitt vittnesmål i denna sak vid häradsrätten är eu
handling i tjänsten, lika litet är mitt avsyningsbevis, vilket utgör eu bekräftelse
på vittnesmålet, någon handling i tjänsten. Undersökningen skedde
på privat begäran'' av entreprenören — jag var icke förordnad av någon
som hälst myndighet till detta arbete —; förrättningen har ej funnits upptagen
i någon av de reseplaner, vilka årligen för mig fastställas av lantbruksstyrelsen,
och förrättningen är icke heller dit redovisad. Förrättningen
ägde till och med rum utom mitt tjänstgöringsdistrikt. .lag vidhåller
riktigheten av det avsyningsbevis, jag i denna sak avgivit, och dess
mening att förklara, att entreprenören utfört det arbete han åtagit sig
enligt de fastställda ritningarna. Jag bestrider på det bestämdaste och allvarligt
att i denna sak hava i tjänsten avgivit felaktigt intyg».

I avgivna slutpåminnelser anförde därefter klaganden bland annat
följande: Löjtnanten Berg hade före avgivandet av sitt utlåtande fått del
av protokollen i målet, varjämte klaganden muntligen upplyst honom om,
att Hildebrand godkänt arbetet åt entreprenören, men att frågan vore,
huruvida arbetet var färdigt, då det för blotta ögat syntes i fast mark
»vara 1 ä 2 meter för smalt dike». Vid överstelöjtnanten Hellebergs besiktning
hade detsamma varit förhållandet; entreprenören hade då varit
med och själv fört sin talan samt redogjort för Asplunds och Hildebrands
iotyg i saken; enteprenören hade dock nödgats erkänna, att arbetet ej var
färdigt. Samtliga fyra tjänstemäns intyg, som klaganden åberopat, vore
»lika på 0,4 meter å samma dike» trots tidsskillnaden, detta emedan undersökningatna
varit noggranna och vid resp. tillfälle tillgängliga handlingar
och ritningar rörande företaget följts. Det vore ej förhållandet, att
entreprenören under ifrågavarande tid rensat diken eller gjort något arbete.
Lantbruksingenj ören Carlson hade haft tillfälle att läsa från hovrätten bekommen
avskrift av Hildebrands intyg därom, att han några dagar förut
slutligen avsynat och till alla delar godkänt omtvistade arbete. Vad konsulenten
Lengquist vidkomme, hade han av Hildebrand själv erhållit
muntlig underrättelse om vad i saken åtgjorts, och Lengquists resultat vore
till alla delar lika med det, vartill Berg, Helléberg och Carlson kommit.

22 — Justitieombudsmannens arbetsberättelse till 1920 års riksdag.

170

Samtliga dessa hade utgått från samma fixpunkter, verkställt längdmätning,
breddmätning och avvägning samt kontrollerat fixpunkternas läge. Lengquist
och dennes opartiska biträde kunde intyga, att vid Hildebrands så kallade
slutbesiktning entreprenören Persson hållit stången och att mätning därvid
syntes ej ifrågakomma; ej heller hade handlingar eller ritningar begärts
eller något meddelande till deltagarna gjorts. Någon handling hade Hildebrand
ej obehörigen innehållit för klaganden, men den delägare i företaget,,
som mottagit den till flera tusen kronor uppgående arvodesräkningen, hade
för klaganden uppgivit, att räkningen bekommits först efter det tid att
föra talan däremot redan var försutten. Vad slutligen anginge frågan,
huruvida Hildebrands intyg vore avgivet i tjänsten, innehölle entreprenadkontraktet,
att arbetet skulle godkännas av en statens tjänsteman, och
såsom utfärdade av Hildebrand i denna egenskap hade intygen av klagandens
motpart begagnats såväl i hovrätten som hos Kungl. Maj:t, oaktat
Hildebrand saknat, såsom han själv medgåve, förordnande och förrättningen
skett utanför hans tjänstgöringsområde, och då Hildebrand, såsom
syntes av hans intyg, själv innehaft kontraktet, borde avsikten anses
ostridig.

Uti infordrat utlåtande anförde slutligen lantbruksstyrelsen bland annat
följande:

I lantbruksstyrelsens arkiv funnes, bland andra till ärendet hörande
kartor och handlingar, förvarade två av Hildebrand avgivna, den 25 juni
1914 dagtecknade intyg, så lydande:

> Härmed intygas, att undertecknad, lantbruksingenjör, jämlikt § 14
uti det vid syneförrättningen rörande torrläggning av vattenskadade och
frostspridande marker tillhörande hemmanen Bystad, Slätte, Gästarp, Limmareds
säteri m. fl. uti Tranemo socken av Älvsborgs län av den 3 september
1909, är antagen såsom arbetsledare för detta avdikningsföretag,
och har jag såsom sådan kontrollerat de arbeten, som utförts. V änersborg
den 25 juni 1914. Ex ofiicio Bror Emil Hildebrand».

»På grund av mig verkställd kontroll av det avdikningsföretag, som
avser torrläggning av vattenskadade och frostspridande marker tillhörande
hemmanen Bystad, Slätte, Gästarp, Limmareds säteri m. fl. i Tranemo
socken av Älvsborgs län, till vilket företag Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 31 december 1912 beviljat ett lån ur odlingslånefonden av 15,630
kronor och ett anslag utan återbetalningsskyldighet av 10,980 kronor, får
jag härmed på begäran intyga: dels att arbetet med odlingsdikena varit
bortlämnat på entreprenad till Otto Persson i Sjötofta, vilken även fullbordat
samtliga dessa diken, vilka av mig år 1912 avsynats, dels att ar -

1920 —

171

betel med frostdikningen endast får anses påbörjat, men att detsamma står
stilla av brist på anbud. Under sådana förhållanden tillåter jag mig
vördsamt tillstyrka, att av det beviljade statsbidraget må nu genast till
arbetsstyrelsen eller till sysslomannen för företaget, Alfred Andersson i
Slätte, utanordnas: av odlingslånet kronor 15,000 och av anslaget såsom
förskott kronor 2,500, summa kronor 17.500. Vänersborg den 25 juni 1914.
Ex officio Bror Emil Hildebrand».

Den av Hildebrand i förstberörda intyg åberopade § 14 i syneförrättningsprotokollet
av den 3 september 1909, vilket protokoll i vidimerad
avskrift funnes förvarat i lantbruksstyrelsens arkiv, hade följande lydelse:
»§ 14. Arbetsstyrelsen bemyndigas att, där så kunde anses nödigt, tillkalla
länets lantbruksingenjör för råd eller kontroll».

Enligt det senare av de två ovan intagna intygen skulle entreprenören
Persson hava fullbordat samtliga s. k. odlingsdiken, som till Persson bortlämnats
på entreprenad. I entreprenadkontraktet av den 3 augusti 1911
inginge huvudkanalen, som i samma kontrakt även benämnts diket A.
Enbart detta s. k. odlingsdike, så benämnt troligen därför, att det inginge
bland de »diken» (kanaler), till vilkas upptagande odlingslan beviljats,
vore av Hildebrand enligt det fastställda förslaget beräknat skola kosta
11,956 kronor 80 öre. Att Hildebrand tillstyrkt utbetalande av blott
15,000 kronor av odlingslånet, som enligt hans egen uppgift dock vore
15,630 kronor, men i själva verket sedermera kommit att utgöra 17,440
kronor, torde hava berott dels därpå, att Hildebrand då icke kunnat äga kännedom
därom att, efter det att år 1912 15,630 kronor beviljats i odlingslån,
ytterligare 1,810 kronor odlingslån skulle komma att beviljas år 1915,
och dels därpå att, enligt vad i dylika fall vanligen stadgades i de ined
Kronan ingångna kontrakt, hela odlingslånesumman ej kunnat tänkas bliva
utanordnad förr, än hela arbetet, sålunda även den s. k. frostutdikningen,
blivit utfört.

Av löjtnanten Bergs intyg av den 22 oktober 1913 framginge, bland
annat, att beträffande diket litt. A grävningen flerstädes ej vore utförd
till sitt fulla djup, då vid den avvägning Berg företagit den 22 september
1913 bottenprofilen befunnits vara den å den utav Hildebrand uppgjorda
ritningen av Berg med blyerts inritade linjen, och framginge därav, att
på flera ställen, såsom mellan sektionerna IV—VI och XIII—XV, bottendjupet
vore ända till 0,2—0,4 meter för grunt och att motsvarande minskning
i den föreskrivna dikesbredden också iakttagits överallt på de ställen,
där bottnen vore för grunt nedschaktad.

Av överstelöjtnanten Hellebergs intyg den 1 november 1914 inhämtades,
bland annat, att han den 6 juli 1914 på begäran av klaganden

— 1920 —

172

inställt sig i Bystad och verkställt avvägning av det dike, som betecknats
med A. Vid avvägningen hade befunnits, att detta dike vore å vissa sträckor
för grunt, såsom förut uppgivits i Bergs utlåtande. Särskilt vore dikets
djup mellan sektionerna IV—VI mindre än det föreskrivna, och avvikelsen
uppginge till högst 0,4 meter. Detta syntes icke bero på att diket
slammat igen utan därpå, att detsamma från början upptagits med för små
dimensioner.

Hildebrand hade i sitt intyg den 14 januari 1913 beträffande diket A
meddelat, att dimensionerna av sagda dike nog vore fullt tillräckliga.

Lantbruksingenjören Carlson, som den 1 januari 1915 tillträdde lantbruksingenjörsbefattningen
i Hallands län och Älvsborgs läns södra del,
vilken senare del förut tillhört Hildebrands distrikt, hade emellertid på
ansökning av klaganden blivit av lantbruksstyrelsen den 8 april 1915 förordnad
att verkställa besiktning av ifrågavarande företag, som från och
med den 1 januari 1915 kommit att falla inom Carlsons distrikt. I anledning
därav hade Carlson företagit besiktning och avgivit ovanintagna
intyg av den 8 juni 1915, utvisande att företaget ej vore till fullo utfört.
Då emellertid tvekan synts kunna uppstå, huruvida och i vad mån de av
Carlson i hans berörda intyg anmärkta bristerna berott på tillfälliga igenslamningar,
uppkomna efter det vederbörande entreprenör en gång fullbordat
arbetena, eller på otillräckligt arbete vid företagets utförande, hade
från lantbruksstyrelsen den 5 december 1917 till Carlson översänts, bland
annat, en avskrift av hans ifrågavarande intyg, med anmodan att lämna
fullt tydliga uppgifter i förenämnda fråga. Svar därå av den 10 december
1917 hade från Carlson inkommit till lantbruksstyrelsen den 13 i
samma månad. Svaret hade tillfogats såsom tillägg till den ovan omnämnda
avskriften av Carlsons intyg, varförutom Carlson tillfogat å samma
svarsskrivelse avskrift av sitt vid undersökningen förda avvägningsprotokoll.

Svarsskrivelsen hade följande lydelse: »Yrid förenämnda undersökning
(8/e 1915) iakttogs noga, att avvägningsstången nedfördes till fast botten,
där sådan anträffades, innan avläsning skedde. Vid insättning av den avvägda
bottenlinjen å den fastställda profilritningen över det ifrågakommande
vattendraget befanns denna linje i det allra närmaste sammanfalla
med en tidigare vid av vattenbyggnadsofficer verkställd kontroll av arbetena
indragen linje. Efter denna sistnämnda kontroll hade, enligt vad
arbetsstyrelsen uppgav, intet arbete blivit av entreprenören utfört å företaget.
Omstående protokoll med däri intagna anmärkningar visar tydligt,
att företaget i fråga icke vid tiden för undersökningen blivit utfört i överensstämmelse
med det fastställda förslaget. Halmstad den 10 december
1917. C. B. Carlson.»

— 1920 —

173

Vid verkställd granskning i lantbruksstyrelsen av där förvarade kartor
och ritningar hade befunnits, att å profilritningen över »diket A» en
blyertslinje funnes inritad, som syntes till fullo överensstämma med den,
vilken av Berg och IJelleberg åberopats i deras intyg. De sålunda såsom arkivakter
i lantbruksstyrelsen förvarade kartor och ritningar torde ock hava
förvarats i Bystad under förenämnda avsyningsförrättares, löjtnanten Bergs,
undersökningar år 1913 ^och där varit för honom tillgängliga. Akterna i
fråga hade. nämligen såsom arkivakter inkommit till lantbruksstyrelsen
den 10 juni 1915 samtidigt med kontrakts- och säkerhetshandlingarna för
stassunderstödet.

Vid förenämnda granskning i lantbruksstyrelsen hade vidare befunnits,
att den beskrivna blyertslinjen i det väsentligaste överensstämde med den
bottenlinje för sträckan I—VI i »diket A», som uppkomme, om dennas
bottenlinje uppritades efter det avvägningsprotokoll, som Carlson ovan
återgivit från sin år 1915 företagna besiktning.

Under inspektionsresa hade byråchefen E. W. Ewe den 20 augusti
1917 företagit okulär besiktning av en del utav ifrågavarande företag.
Någon avvägning förekom ej då, och följaktligen kunde intet yttrande
lämnas angående föreliggande tvister om kanaldimensionernas rätta beskaffenhet,
På grund av förekommande tvistigheter hade emellertid delägarna
tillråtts att söka förlängning i arbetstiden. Sådan förlängning hade ock
av lantbruksstyrelsen medgivits den 30 oktober 1917.

Enligt särskilt förordnande från lantbruksstyrelsen den 29 maj 1917
hade Carlson den 6 september 1917 verkställt avsyning av ifrågavarande
arbeten, men han hade enligt avgiven tjänsterapport av den 10 september
1917 da befunnit desamma icke fullbordade. Lantbruksstyrelsen hade
ännu vid utlåtandets avgivande den 15 december 1917 icke kunnat godkänna
ifrågavarande arbete såsom fullständigt utfört.

Med° hänvisning till vad sålunda anförts funne lantbruksstyrelsen för
sin del adagalagt, att Hildebrand utfärdat intyg av felaktigt innehåll rörande
omförmälda vattenavledningsarbete.

Beträffande frågan, huruvida de av Hildebrand verkställda avsyningar
och därav föranledda avsyningsintyg vore att hänföra till tjänsteärenden,
ansåge sig lantbruksstyrelsen böra erinra, att i Kungl. Maj:ts nu gällande
reglemente för statens lantbruksingenjörer m. fl. den 5 december
1914, vilket trädde i kraft den 1 januari 1915, funnes stadgat vilka slags
förrättningar det ålåge lantbruksingenjörerna att var inom sitt distrikt utföra.
De hade sålunda bland annat att leda utförande av företag, som
avsåge avdikning m. m. dylikt, ävensom att tillhandagå med råd och upplysningar
rörande jordbruket. Detta åliggande gällde för dem även enligt

— 1920 —

174

§ 1 i det närmast före år 1915 gällande reglemente av den 1 december
1.911. Avsyningar eller besiktningar av avdikningsarbeten hade ock städse
ansetts tillkomma lantbruksingenjörerna såsom ett tjänsteåliggande, vare sig
dessa tjänsteåligganden skolat hänföras till ledande av utförande av företag,
som avsåge avdikning m. m. dylikt, eller tillhandagående med råd och upplysningar
rörande jordbruket. Den omständigheten, att lantbruksingenjör ej
blivit av lantbruksstyrelsen förordnad att verkställa en viss förrättning,
som han ändå utförde, syntes icke, då förrättningen vore av sådan beskaffenhet,
att den enligt reglementets nyss angivna § 1 borde tillkomma
lantbruksingenjör, böra utgöra stöd för dylik tjänsteman att fritaga sig
från tjänstemannaansvar för sådan förrättning. Enligt § 7 i 1914 års reglemente
ägde nämligen lantbruksingenjör efter egen prövning och inom
den i samma § omnämnda begränsning använda tid till särskilda arbeten,
varom han kan bliva anmodad. Motsvarande bestämmelse återfunnes i § 7
av 1911 års reglemente. Då Hildebrand, såsom av det föregående torde
hava framgått, utfört sådan förrättning, som det tillkomme en lantbruksingenjör
att verkställa, syntes förrättningen alltså böra hänföras till förrättning
i tjänsten.

Den av Hildebrand gjorda invändning, att avsyningsförrättningen vid
Bystad år 1915 och det därav sig härledande intyget skett utom Hildebrands
distrikt, sedan den del av Ålvsborgs län, i vilken förrättningen
skedde, den 1 januari 1915 övergått från Hildebrand till Carlson, torde
ändå icke kunna verka befriande från tjänstemannaansvar för Hildebrand,
enär Hildebrand, såsom ovan anförts, såväl den 14 januari 1913 som ock
den 25 juni 1914, enligt det från lantbruksstyrelsens arkiv åberopade intyg,
förklarat, att arbetet i fråga blivit nöjaktigt utfört. De båda ovan åberopade
intygen av Hildebrand från den 25 juni 1914 hade av Hildebrand
undertecknats med orden »ex officiös, vilket torde visa, att Hildebrand
själv då haft den uppfattningen, att intygen vore avgivna i tjänsten.

Vad åter beträffade det av Hildebrand år 1915 utfärdade intyget och
hans därmed i samband stående förrättning i Bystad, torde, med stöd av
vad ovan anförts angående vad som enligt gällande reglementes § 1 borde
räknas såsom tjänsteförrättning, även intyget i fråga böra anses såsom
tjänstehandling, utfärdat såsom det vore av Hildebrand i egenskap av. > statens
lantbruksingeniör». Härtill komme dock en annan omständighet,
nämligen att Hildebrand ej syntes hava ägt rätt att utan vederbörligt förordnande
verkställa lantbruksingenjör tillkommande förrättning utom sitt
distrikt. I detta senare avseende syntes Hildebrand hava gjort sig saker
till ytterligare fel i tjänsten utöver vad som ansetts hava skett genom
felaktigheten i intygen.

— 1920 —

175

I detta sammanhang ansåge sig lantbruksstyrelsen böra meddela, att
Hildebrand olika gånger gjort sig saker till fel och försummelse i tjänsten
och därför ådömts ansvar. Så både Hildebrand genom Gäsene häradsrätts
laga kraftvunna utslag den 25 november 1912 dömts att för oförstånd
i tjänsten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen höta 25 kronor (justitieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1913 sid. 77—85). Vidare både Hildebrand
den 4 januari 1913 jämlikt 13 § i 1911 års då gällande reglemente
av lantbruksstyrelsen ådömts varning för fel i tjänsten. Därjämte hade
Hildebrand genom rådhusrättens i Nyköping utslag den 12 oktober 1914
dömts enligt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 2 kap. 17 § i samma
lag, att för försummelse i tjänsten bota 300 kronor. Efter käromål av
Carl Björklund i Elvatorp, Ljung, hade Hildebrand slutligen genom Gäsene
häradsrätts utslag den 25 november 1912 dömts att för av honom för
mycket eller i förtid bekomna arvodesmedel till Björklund utbetala 1,187
kronor 84 öre jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader.

Lantbruksstyrelsen, som det enligt § 3 i instruktionen för samma
styrelse den 23 december 1914, jämförd med reglementet för statens lantbruksingenjörer
m. fl., ålåge att med anlitande av lantbruksingenjörerna
övervaka, att de med vissa statsmedel understödda avdikningar bleve
vederbörligen utförda, ansåge sig med hänsyn såväl därtill som ock till
andra förhållanden böra kraftigt framhålla vikten av, att förrättningar av
ifrågavarande slag bleve pålitligt och noggrant utförda. Några synpunkter
därom ansåge sig lantbruksstyrelsen böra ytterligare framhålla.

Så snart en statens lantbruksingenjör utfärdat intyg, att ett arbetsföretag
blivit behörigen utfört, borde lantbruksstyrelsen hava rätt att förlita
sig på detta intygs innehåll och handla i överensstämmelse därmed.
Med stöd av Hildebrands intyg hade lantbruksstyrelsen i förevarande fall
kunnat komma att helt godkänna det ifrågavarande vattenavledningsarbetet,
vilket då kunnat hava till följd, att slutliga delen av odlingslånet utbetalts
från statskontoret. På sådant sätt torde, om intygets felaktighet sedermera
kunnat bevisas, intygsgivaren bort anses hava vilselett vederbörande
myndigheter och föranlett författningsstridiga åtgärder, som kunnat verka
till förfång för staten. Men även den allmänhet, som bort kunna förvänta.
sanningsenliga och noggranna uppgifter av den statens tjänsteman,
till vilken samma allmänhet hade att i sådant fall som detta vända sig,
kunde drabbas av många olägenheter och stora kostnader, därest intygets
felaktighet först senare blivit upptäckt. Några exempel därå torde i detta
avseende få beröras.

Enligt 76 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning
av vatten skulle slutliga tiden för avsägelserätt av båtnadsjord räk -

1920 -

176

nas från den dag, företaget blev fullbordat. Om ett utfärdat avsyningsintyg
tillsvidare bleve gällande, kunde utbrytning av båtnadsjord ske med
hänsyn till företagets godkännande efter viss föreskriven tid. Genom behörig
lantmäteriförrättning kunde då jordområden frånskiljas och tilldelas
andra jordägare, och lagfart å överlåtelsen hade även kunnat bliva eu
följd. När så bleve känt, att arbetsföretaget icke någonsin varit behörigen
utfört, torde utbrytningen av jorden anses hava företagits i olaga tid och
alltså varit olaglig. Krav på de avträdda jordarnas återställande till vederbörande
stamhemman eller på skadeersättningar m. m. dylikt torde
under sådana förhållanden kunna komma att väckas samt dyrbara och
tidsödande rättegångar att anhängiggöras. I fråga om sådan ny uppskattning,
som i 61 § samma lag omförmäles, vore tiden för sådan förrättnings
företagande även beroende av tiden för företagets fullbordande och sålunda
beroende på avsyningsintygets riktighet, då företaget förklarats fullbordat.
Ett felaktigt avsyningsintyg kunde i fråga om den nya uppskattningen
verka i många avseenden till skada för delägarna i företaget på
ungefär liknande sätt, som i fråga om jordavträdelse enligt nyssberörda
76 §. Även med hänsyn till innehållet i 72 § dikningslagen skulle delägare
i företaget genom felaktigt intyg kunna drabbas av olägenheter,
därest någon, vars rätt därav vore beroende, yrkade att företaget på de i
sagda paragrav angivna skäl skulle anses vara förfallet. Vidare torde det
icke bliva möjligt för en arbetsstyrelse i företaget att på laglig väg kunna
avtvinga tredskande meddelägare i företaget att utbetala på dem belöpande
andelar, om känt bleve, att arbetet godkänts utan att hava blivit vederbörligen
utfört. Slutligen torde det icke vara otänkbart, att den avsyningsförrättare,
som på grund av sitt felaktiga avsyningsintyg vållat vederbörande
jordägare stora olägenheter och betydande kostnader, själv bleve
ställd till ansvar samt ersättningsskyldig för vållande av skada och kostnader,
som han måhända icke förmådde till fullo gottgöra.

Efter prövning av vad i ärendet förekommit anmodade justitieombudsmannen
Petrén Kungl. Maj:ts
ordna lämplig person såsom åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning väcka och utföra åtal mot lantbruksingeniören Hildebrand för vad
denne uti ifrågavarande hänseende låtit komma sig till last. I en för
åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets utförande yttrade justitieombudsmannen: Med

hänsyn till de av Berg, Hälleberg, Lengquist och Carlson utfär -

1920 —

177

dåde, i saken åberopade intyg funne justitieombudsmannen, i likhet med
lantbruksstyrelsen, det vara emot Hildebrands bestridande styrkt, att han
utfiirdat intyg av felaktigt innehåll. Hildebrand hade i sina ifrågavarande
intyg av den 25 juni 1914 och den 27 april 1915 betygat, i det förra,
att entreprenören fullbordat samtliga omförmälda odlingsdiken och att
dessa av Hildebrand år 1912 avsynats, samt i det senare, att hela det
kontrakterade avdikningsarbetet vore av entreprenören fullständigt och i
full överensstämmelse med fastställda ritningar utfört och att Hildebrand
med fullt godkännande förklarade avdikningen slutavsynad. Genom den
i saken förebragta utredningen vore emellertid konstaterat, att avdikningsarbetet
ingalunda varit i allo utfört i överensstämmelse med fastställd plan
och ritningar rörande företaget, i det att huvuddiket litt. A på sina ställen
varit ända till 0,4 meter för grunt och dikesbredden till följd därav också
för liten. Det vore självfallet, att dylik brist eller fel i arbetets utförande
skulle hava till följd, att den med företaget åsyftade nyttan icke fullt
vunnes. Då arbetet sålunda befunnits icke vara fullbordat, hade lantbruksstyrelsen
icke kunnat godkänna företaget såsom fullständigt utfört.
Med hänsyn till det samstämmiga innehållet i de från klagandens sida
åberopade intygen rörande huvuddikets redan under åren 1918, 1914 och
1915 konstaterade bristfälliga beskaffenhet funne justitieombudsmannen
vad Hildebrand anfört därom, att bristfälligheten berott allenast på igenslamningar
i diket och arbetsstyrelsens uraktlåtenhet att verkställa rensningsarbete,
vara av beskaffenhet att icke förtjäna avseende.

Hildebrand hade utfärdat det första intyget för utverkande av utbetalande
av en del utav det beviljade statsbidraget till företaget och det
andra intyget för att möjliggöra för entreprenören att av arbetsstyrelsen
utbekomma resterande del av entreprenadsumman. Det vore icke första
gången Hildebrand för dylikt ändamål utfärdat bevis, innehållande med
verkliga förhållandet icke överensstämmande uppgift. År 1912 hade justitieombudsmannen
förordnat om åtal mot Hildebrand, för det han utfärdat
ett felaktigt intyg, som misslett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och föranlett utbetalande av statsanslag till då ifrågavarande torrläggningsarbete,
innan arbetet varit ens påbörjat. Hildebrand hade då dömts
till böter, 25 kronor. Justitieombudsmannen funne det vara en försvårande
omständighet, att Hildebrand — som, på sätt lantbruksstyrelsen omförmält,
dessutom två gånger ådömts bestraffning för tjänstefel — nu ånyo gjort
sig skyldig till förseelse, likartad med den ovan angivna.

Hildebrands i ärendet gjorda invändning, att han icke skulle hava utfärdat
intygen i tjänsten, funne justitieombudsmannen på de av lantbruksstyrelsen
anförda skäl icke förtjäna avseende. Lantbruksstyrelsen hade

23 — Justitieombudsmannen* ömhet^berättelse till 1920 år,* riksdag.

178

lagt Hildebrand ytterligare till last, att han verkställt förrättningen den
27 april 1915 utom sitt distrikt. Enligt § 1 i 1914 års reglemente finge
lantbruksingenjör icke utan förordnande av landtbruksstyrelsen verkställa
inspektion, avsyning eller annan förrättning utom sitt distrikt. Den omständigheten,
att det i förevarande fall gällt handläggning eller, enligt
Hildebrands uppfattning, avslutande av en utav honom påbörjad förrättning
inom hans förutvarande distrikt, utgjorde icke laga ursäkt för Hildebrands
ifrågakomna förfarande, ty även i dylikt fall erfordrades lantbruksstyrelsens
förordnande. Justitieombudsmannen funne förty Hildebrand även
i nu berörda hänseende hava förfarit felaktigt i tjänsten.

Vad klaganden velat lägga Hildebrand till last med avseende å ovanberörda
av honom inför Kinds häradsrätt avlagda vittnesmål funne justitieombudsmannen
avse ett ämne, som justitieombudsmannen saknade befogenhet
taga befattning med.

Med hänsyn till de uppenbara vådor, som utfärdandet av felaktiga
ämbetsbevis i dylika fall kunde medföra för vederbörande sakägare, och
då jämväl statsverkets intresse kunde beröras därav, funne justitieombudsmannen
Hildebrands ifrågakomna tjänstefel icke böra lämnas utan laga
beivran och uppdrog förty åt den åklagare, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande
för ändamålet förordnades, att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hildebrand för vad honom
i ovanberörda hänseenden läge till last samt därför å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. 1

1 enlighet med den sålunda givna instruktionen anställdes åtal mot
lantbruksingeniören Hildebrand vid Kinds häradsrätt. I målet inställde
sig såsom målsägande hemmansägaren Albin Grönbäck i Bystad i egenskap
av ombudsman för ifrågavarande torrläggnings- och odlingsföretag.
Häradsrätten meddelade den 27 oktober 1919 utslag i målet, därvid häradsrätten
yttrade:

Enär Hildebrand i avgivna intyg beträffande ifrågavarande delvis
medelst statsbidrag verkställda vattenavledningsföretag förklarat dels den
25 juni 1914, att Otto Persson i Sjötofta, till vilken arbetena med de till
företaget hörande odlingsdiken varit på entreprenad bortlämnat, fullbordat
samtliga dessa diken, dels ock den 27 april 1915, att hela det kontrakterade
dikningsarbetet vore av entreprenören fullständigt och i full överensstämmelse
med fastställda ritningar utfört, samt av utredningen i målet
framginge, att dikningsarbetet vid tiden för intygens utfärdande ej varit
sådant, som i intygen angivits, i det att en del i företaget ingående diken
till väsentliga delar icke varit i enlighet med angående företaget upprättat

— 1920 -

179

kontrakt, alltså och då Hildebrand utfärdat förstnämnda intyg såsom tjänsteman,
men sistnämnda intyg varken med avseende å dess innehåll eller
form eller ändamål med dess utfärdande kunde emot Hildebrands bestridande
anses såsom utfärdat i tjänsten och Hildebrand ej blivit övertygad
om att med uppsåt hava oriktigt utfärdat förstnämnda intyg, samt målsägandens
talan om skadestånd ej blivit styrkt, prövade häradsrätten rättvist
dels beträffande intyget av den 25 juni 1914 döma Hildebrand att jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen höta 300 kronor dels beträffande intyget^av den
27 april 1915 ogilla i målet förd ansvarstalan dels ock ogilla målsägandens
skadeståndstalan. Vidkommande rättegångskostnaderna bleve åklagarens
därom framställda yrkande lämnat utan bifall samt Hildebrand förpliktad
ersätta målsäganden för kostnaderna å rättegången med 75 kronor
jämte med vad målsäganden kunde visa sig hava utgivit i lösen och stämpel
för ett exemplar av häradsrättens utslag i målet.

Med den utgång åtalet således erhållit, ansåg jag mig icke kunna åtnöjas,
utan uppdrog åt advokatfiskal vid Göta hovrätt att i hovrätten
anföra besvär över häradsrättens utslag samt därvid yrka bifall till den
av åklagaren vid häradsrätten förda ansvarstalan, såvitt densamma icke
bifallits. Tillika anförde jag, att advokatfiskal, om det med hänsyn till
avfattningen av häradsrättens utslag skulle anses, att densamma icke prövat
åtalet, i vad det avsett, att Hildebrand företagit den i intyget den 27 april
1915 åsyftade förrättningen utom sitt distrikt utan särskilt förordnande,
borde anhålla, att målet bleve till häradsrätten återförvisat.

Besvären äro på hovrättens prövning beroende.

17. Felaktigt utslag i tjuvnadsmål.

Med anledning av vad vid granskning av de från kronohäktet i
Västervik hit inkomna fånglistorna för år 1916 blivit inhämtat infordrades
rådhusrättens i Västervik utslag den 2 oktober 1916 i mål emellan
överkonstapeln C. W. Torell, tillförordnad åklagare, samt häktade arbetaren
Ernst Leonard Nilsson från Hjulbo i Västerrums socken, svarande,
angående tjuvnadsbrott.

Ifrågavarande utslag innehöll följande:

Enär tilltalade Nilsson inför rätten fritt och otvunget erkänt,, att
han den 13 april 1916 vid järnvägskajen i Västervik från numera avlidne
konsuln G. Haak tillgripit 5 stycken säckar, värda tillhopa 3 kronor,
prövade rådhusrästen jämlikt 20 kap. 1 och 6 §§ strafflagen, jämförda
med 5 kap. 2 och 4 §§ samma lag, rättvist döma Nilsson att såsom för

— 1920 —

180

stöld första resan, som dock Unge anses hava blivit begången under synnerligen
förmildrande omständigheter, hållas i fängelse under 1 månad;
och som Nilsson genom Norra och Södra Tjusts häradsrätts utslag den
11 oktober 1913 med stöd av 5 kap. 2 § och 20 kap. 1 § strafflagen
dömts att för stöld undergå straffarbete i 2 månader, dock med föreskrift
att jämlikt lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom med
straffet skulle anstå och på i nämnda lag stadgade villkor skulle bero,
om straffet skulle gå i verkställighet, prövade rådhusrätten lagligt, jämlikt
§ 4 i sistnämnda lag, förklara anståndet förverkat.

Rådhusrätten förordnade tillika, att Nilsson skulle kvarbliva i häktet,
tills utslaget vunnit laga kraft eller annorledes bleve förordnat.

Enligt utslaget åtecknat bevis förklarade sig Nilsson den 5 oktober
1916 nöjd med utslaget.

Genom utslag den 10 oktober 1916 förordnade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Kalmar län jämlikt 4 kap. 6 § strafflagen, att Nilsson skulle,
därest hinder för verkställigheten icke mötte, hållas till straffarbete i 2
månader 15 dagar. Enligt av tillsyningsmannen vid nämnda kronohäkte
meddelad resolution började Nilssons straff den 5 berörda oktober och
slutade den 20 december 1916.

Med anledning av vad vid granskning av utslaget anmärkts rörande
dels tillämpning av 20 kap. 6 § strafflagen i strid mot stadgandet i 4
kap. 14 § första stycket nämnda lag dels ock uraktlåtenhet att tillämpa i
4 kap. 10 § samma lag given föreskrift angående sammanläggning av
straff infordrade justitieombudsmannen Petrén yttrande från rådhusrätten,
som i avgivet yttrande förmälte sig, med erkännande av de anmärkta
felaktigheterna, endast hava att anföra, att desamma berott på förbiseende.
Tillika upplystes, att borgmästaren Axel Rune samt rådmännen Henrik
Planck och Erik Willers berörda den 2 oktober tjänstgjort i rådhusrätten
och voro för ifrågavarande utslag ansvariga. I

I en till advokattiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde
därefter justitieombudsmannen följande:

I 20 kap. 6 § strafflagen vore stadgat bland annat, att snatteri av
den, som förut begått stöld, skulle såsom stöld anses.

I 4 kap. 14 § första stycket samma lag vore stadgat att, där lagen
utsatte särskilt straff för den, som ånyo beginge brott, skulle det Straff’
ej adömas, utan då sådant återfall skett, sedan den brottslige till fullo
undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

— 1920 —

181

Nilsson hade genom Norra och Södra Tjlista häradsrätts omförmälda
utslag den 11 oktober 1913 för stöld dömts till sträf!’, med vilket dock
jämlikt lagen om villkorlig straffdom förklarats skola anstå. Då Nilsson
i april 1916 ånyo begått tjuvnadsbrott, för vilket straff ådömts honom
genom rådhusrättens ifrågavarande utslag, hade han icke till någon del
undergått det honom genom nämnda villkorliga dom ådömda straffet.
Följaktligen hade jämlikt stadgandet i 4 kap. 14 $ iterationspåföljd ej
bort inträda, utan hade Nilsson, då det genom det senare tillgreppet åtkomna
godsets värde utgjort allenast 3 kronor, jämlikt 20 kap. 1 § andra
stycket strafflagen rätteligen bort dömas till ansvar för snatteri, icke för
stöld, såsom rådhusrätten gjort. 6 § i 20 kap. hade med andra ord icke
i förevarande fall bort komma i tillämpning.

För övrigt hade rådhusrätten, ehuru 5 kap. 4 § strafflagen vore i utslaget.
åberopad, vid avfattandet av utslaget likväl förbisett innebörden
jämväl av detta lagrum. Däri stadgades, att ej skulle brott, som någon
begått, innan han fyllt 18 år, honom tillräknas till förhöjning av straff
för återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt i lagen funnes utsatt.
Detta stadgande innebure, att brott, begånget före uppnåendet av 18 års
ålder, överhuvud icke medförde iterationspåföljd. Med hänsyn till berörda
stadgande borde för övrigt, då tilltalad dömdes för tjuvnadsbrott, begånget
innan han fyllt 18 år, den tilltalade ådömas straff för stöld, resp. snatteri
utan angivande, att det vore »första resan» eller »första gången». Dylik
formulering, med hänsyn till åberopade lagrum i och för sig oriktig, vore
med avseende å sina eventuella verkningar tillika olämplig, i det att sådan
avfattning kunde föranleda domstol att, i händelse av återfall i tjuvnadsbrott,
oriktigt döma vederbörande för andra resan. Enligt fånglistorna
vore Nilsson född den 27 maj 1898, och hade han följaktligen vid det
andra tjuvnadsbrottets begående i april 1916 ännu icke fyllt 18 år.

I detta sammanhang anmärktes slutligen, att 5 kap. 2 § strafflagen
felaktigt vore åberopad i utslaget. Nämnda lagrum innefattade, såvitt här
skulle vara i fråga, stadgande om nedsättande av straffarbete, som ådömdes
minderårig i ålder mellan 15 och 18 år. Nilsson hade emellertid
genom utslaget i fråga blivit dömd allenast till fängelse, varför ingen som
helst anledning förelegat för rådhusrätten att i utslaget åberopa berörda
lagrum. Någon anledning att åberopa 4 § i samma kapitel både rätteligen
icke heller förelegat, då iterationspåföljd varit utesluten redan på
den grund, att Nilsson vid det nya brottets begående icke undergått det
honom förut villkorligt ådömda straffet.

I 4 kap. 10 § strafflagen vore stadgat att, därest någon, sedan han
blivit till straff dömd men innan han det till fullo undergått, ånyo för —

1920 —

182

övat brott, då borde det eller de särskilda straff, vartill han härför gjort
sig skyldig, med iakttaganda av de i berörda 4 kap. stadgade grunder,
av domstolen förenas eller sammanläggas med det förra straffet. Detta
stadgande hade rådhusrätten vid ifrågavarande utslags meddelande icke
ställt sig till efterrättelse. Det av rådhusrätten ådömda fängelsestraffet
hade jämlikt nämnda stadgande och 4 kap. 6 § samma lag rätteligen bort
sammanläggas med det villkorligt ådömda straffarbetet, i fråga om vilket
rådhusrätten genom ifrågavarande utslag förklarat anståndet förverkat.
Med stöd av stadgandet i 4 kap. 13 § samma lag hade emellertid Kungl.
Maj:ts befallningshavande sedermera avhjälpt den begångna felaktigheten
genom att behörigen förordna om straffens sammanläggning. Någon skada
hade således icke uppkommit av rådhusrättens försummelse i detta hänseende.

.Beträffande åter tillämpningen av 20 kap. 6 § i strid mot återgivna
stadganden i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 § strafflagen kunde däremot näppeligen
anses, att skada därigenom icke uppkommit. Nilsson hade dömts
för stöld men skulle rätteligen hava dömts allenast för snatteri. Då rådhusrätten
ansett brottet — tillgrepp av 5 säckar, värda tillhopa 3 kronor
— vara begånget under synnerligen förmildrande omständigheter och dömt
Nilsson till minsta möjliga straff enligt 20 kap. 1 § första stycket, måste
man utgå från, att Nilsson, därest, på sätt vederbort, förhöjning av straff
för återfall i brott ej ägt rum och tillgreppet sålunda rubricerats endast
såsom snatteri, jämlikt 20 kap. 1 § andra stycket skulle hava ådömts allenast
bötesstraff i stället för, såsom nu skett, fängelsestraff. I varje fall
ansåge justitieombudsmannen ifrågavarande av rådhusrätten begångna felaktighet
vara av den beskaffenhet, att justitieombudsmannen icke kunde
lämna densamma utan beivran. Principen, att vid återfall i brott iterationspåföljd
skulle inträda endast under de var för sig ovillkorligen gällande
förutsättningarna, att det tidigare brottet begåtts efter uppnåendet
av 18 års ålder samt att återfallet skett, sedan den brottslige till fullo
undergått det för förra brottet honom ådömda straffet, vore av den
grundläggande betydelse för lagtillämpningen, att överträdelse eller förbiseende
av denna princip icke borde lämnas utan påföljd. Justitieombudsmannen
funne sig förty i denna del icke kunna låta bero vid rådhusrättens
medgivande av felet utan uppdrog åt advokatfisk alen att i laga
ordning ställa rådhusrättens ovan omförmälda ledamöter, borgmästaren
Rune samt rådmännen Planck och Willers under åtal inför hovrätten för
vad dem i nu berörda hänseende läge till last samt därvid å dem yrka
ansvar för ämbetsfel enligt lag och sakens beskaffenhet.

- 1920

1*3

Med anledning av det åtal, som i enlighet med berörda uppdrag blev
av advokatfiskal^) anställt emot borgmästaren Rune samt rådmännen
Planck och Willers, meddelade Göta hovrutt utslag den Hovrätten yttrade därvid: Enär rådhusrätten förfarit felaktigt i de av

advokatfiskal anmärkta hänseenden, prövade hovrätten lagligt döma Rune,
Planck och Willers, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, att för det oförstånd
i ämbetet, de sålunda visat, var för sig höta 150 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft,

18. Fråga om ansvar för politiska uttalanden i högmässoprédikan.

Till justitieombudsmannen insändes ett exemplar av tidningen Nya
Växjöbladet för den 17 augusti 1917, innehållande en notis rörande bland
annat ett skriftermål och en högmässoprédikan, som kyrkoherden i Kalvsviks
och Jäts pastorat Sven August Hjelingren söndagen den 12 berörda
augusti hållit i Långasjö kyrka. Ifrågavarande notis innehöll följande:

»Politik i predikstolen. Kyrkoherde S. A. Hjelmgren drar i härnad
mot vänstern. Under söndagen förrättades skriftermål och högmässopredikan
i Långasjö kyrka av kyrkoherden i Kalvsvik S. A. Hjelmgren, varvid
de liberale och socialisterna fingo sina fiskar varma. De fingo veta, skriver
en meddelare till Bl. L. T., att de samt och synnerligen höra den
onde till eller såsom han uttryckte sig både under skriftermålet och högmässan:
»I skolen akta eder för liberalerna och socialisterna, ty de vilja

omstörta religionen. De fara och skrika, att de ej få nog bröd, men de
tänka ej på själens föda» etc. Aven från annat håll meddelas, att kyrkoherde
Hjelmgren vid ifrågavarande tillfälle ganska skarpt utfor mot liberaler
och socialister i sin predikan och varnade för dessa samt för alla
nya ordningar såsom nykterhetsföreningar, föreläsningsföreningar o. d. Mot
högern hade talaren inte ett ont ord att säga. Även berättas, att kyrkoherde
Hjelmgren samma eftermiddag gått omkring och rivit ned en del
affischer om fester och politiska föredrag. Kyrkoherde Hjelmgrens tilltag
torde icke komma att stanna vid det passerade. Det är icke första gången
kyrkoherde Hjelmgren sysslat med politik på predikstolen under gudstjänsten.
Den, som skriver detta, åhörde en högmässoprédikan föregående
år, då han kraftigt tog till orda emot herr Branting, för att denne varnat
mot aktivismen, vilket kyrkoherde Hjelmgren betecknade som otro och
feghet. Kyrkoherde Hjelmgren höll då före att, om vi kommit med i
kriget på Tysklands sida, skulle den ängel, som slog de 185,000 assyrierna,

— 1920 —

184

även möjligen stritt för Sverige. Han var dock icke fullt säker på, att
svenska folket var så rättfärdigt, att det skulle fått Gud med sig i ett
eventuellt krig mot ententen.»

Därjämte insändes flit ett exemplar av samma tidning för den 22
augusti 1917, innehållande en notis rörande en predikan, som Hjelmgren
söndagen den 19 berörda augusti hållit i Kalvsviks kyrka. Notisen innehöll
bland annat följande:

> Varningar från predikstolen för de frisinnade. Förliden söndag
blevo tvänne frisinnade talare inom östra valkretsen föremål för allt för
stor uppmärksamhet från de kyrkliga predikstolarna i Kalvsvik och Berg.
Lantbrukaren Eric Rydström i Vråen, uppförd som tredje namn på de
frisinnades lista för riksdagsmannavalet, skulle nämligen på uppdrag av
östra frisinnade valkretsförbundet hålla politiskt föredrag vid sockenstugan
i Kalvsvik efter gudstjänsten i söndags. Men kyrkoherden i Kalvsvik, som
tydligen anser de frisinnade vara mycket farliga människor, sökte på allt
sätt skvdda sina församlingsbor för faran av att få del av de frisinnades

j o t _

åsikter. Under predikan i söndags, vilken var i stil med den, som hölls
i Långasjö förliden söndag, for kyrkoherde Hjelmgren ut på sitt vanliga
sätt emot ’en massa talare, som fara omkring och predika sin dynga’, och
efter predikan förekom en epilog, som började ungefär så: Innan jag lämnar
denna predikstol vill jag säga ännu ett varningens ord: ''Åter har
djävulen kommit till Kalvsvik’ o. s. v. När det sedan var slut med gudstjänsten
och folket skulle begiva sig hem, framträdde herr Rydström på
landsvägen utanför kyrkan och började tala till folket. Men då kom
kyrkoherden utspringande emot honom och slog ifrån sig med båda händerna
under ropet: Bort härifrån, bort härifrån! Folket gav han tecken
att åter bege sig in i kyrkan. En del, de flesta fruntimmer, samt 4 eller
5 av männen lydde honom, de övriga lommade i väg hemåt så fort de
kunde. Med de kvarvarande höll kyrkoherden sedan ett s. k. efterförhör,
som varade omkring en timma, ehuru predikan under gudstjänsten varat
ungefär två timmar. Efterförhöret tycktes icke förut varit påtänkt,
eftersom kyrkoherdens skjuts under hela förhöret stod och väntade
utanför.» I

I infordrat yttrande anförde Hjelmgren följande:

»Det faller sig svårt för mig att svara, enär jag icke plägar skriftligen
uppteckna mina föredrag utan talar ex tempore. Därför kan jag
icke nu säkert återgiva de ord, som jag vid varje tillfälle brukat, eller
det tankesammanhang, vari de anmärkta orden förekommit. Men svårigheten
att svara ökas, eftersom i de översända tidningsurklippen är sam -

1920 -

185

manrört nytt och gammalt, sådant, som tidningsskrivaren tydligen trott
sig kunna få mig fast för, och sådant, som omöjligen på något sått kan
vara förgripligt. ly det kan omöjligen anses förgripligt, att jag, min
vana trogen, under sommartiden anordnar katekesförhör, även om därigenom
en kringresande agitator förlorar sina påräknade åhörare. Icke heder
kan det förmenas mig att utom kyrkan uppmana eu självkallad uppträdande
talare att ''draga sina färde’ — jag bör ha samma rätt som denne
att yttra min mening. Det bör också stå mig fritt, ja det år min plikt

att såsom en trogen själaherde vakta min hjord, d.''ä. varna för denna

tidens självkallade djävulens apostlar, vilka jag enligt Guds Ord måste
anse komma med farliga, själafördärvande och samhällsupplösande förkunnelser.
De två mera bestämt formulerade anklagelserna tyckas vara, dels
att jag en gång ''kraftigt tagit till orda mot Bran ting för att denne varnat
mot aktivismen , dels att jag i ett skriftermål och högrnässopredikan i
Långasjö skulle hava otillbörligen omtalat liberaler och socialister. Den
första beskyllningen avvisar jag. Jag har överhuvud aldrig talat varken
för eller emot någon aktivism vare sig åt ena hållet eller åt det andra.
Vad jag sagt är, att, om svenska folket bleve ett gudfruktigt folk och
levde i gudsfruktan, skulle det, om det bleve anfallet, kunna trösta på

Guds beskydd — en tanke, som jag förmodar icke innehåller något att

klandra, enär den är fast grundad i Guds ord. Däremot bekänner jag
fritt, att jag vid beskrivningen och bedömandet av tidens kristendomsvänliga
och kristendorasfientliga företeelser även talat om liberala och
socialister. Blott det att så skett, kan i och för sig näppeligen vara brottsligt.
utan brottsligheten, menar jag, måste prövas och avgöras med hänsyn
till sättet, varpå det skett. I det avseendet kan jag icke lämna några
fullt säkra upplysningar, då jag icke nu förmår att noga erinra mig
de ordalag eller den följd av satser, som jag brukade. Det tillkommer
val för övrigt mina anklagare att framträda ur sin fördoldhet och framvisa
det, som .de tyckas påstå, förgripliga talets såväl innehåll som ordalydelse.
Vad jag sålunda anfört hoppas jag skola föranleda herr justitieombudsmannen
att lämna tidningsurklippen utan avseende. Skulle jag
åter bliva dragen för rätta och nödgas lida för vad jag enligt mitt samvetes
och ämbetes plikt talat, driven av nitälskan om Guds ära och själars
frälsning, så vill jag med Guds hjälp söka att i tron och med tålamod
fördraga även det.»

Med den förklaring, kyrkoherden Hjelmgren i ärendet avgivit, fann
sig justitieombudsmannen Petrén icke kunna åtnöjas, och blev i följd

24 — Justitieombudsmannens dmbetsberättelse till 1920 års riksdag.

186

därav åtal anställt emot Hjelmgren inför Växjö domkapitel. I den skrivelse,
varigenom berörda åtal anhängiggjoides, yttrade justitieombudsmannen
följande:

T kap. 2 § 2 kyrkolagen vore för svenska kyrkans präster stadgat
bland annat följande: »När en eller annan text giver dem anledning till
att tala något om världsliga saker och beställningar, så måste allt sådant
ske med beskedlighet och varsamhet, utan obetänksamhet och förmätenhet
uti tal eller omdöme om de saker, som en del intet förstå och som läroäinbetet
egentligen intet angå. De (böra) efter Guds ord framföra vad
kristligt, vad lovligt och uppbyggligt är.»

Hjelmgren hade lagts till last, att han i ovannämnda skriftermål och
högmässopredikan den 12 augusti 1917 uttalat varningar mot liberalerna
och socialisterna i följande ordalag: »I skolen akta eder för liberalerna

och socialisterna, tv de vilja omstörta religionen» m. m. Aven lädes

Hjelmgren till last, att han i samma predikan varnat mot »nya ordningar
såsom nykterhetsföreningar och föreläsningsföreningar». Hjelmgren hade
medgivit, att han i berörda högmässopedikan vid beskrivning och bedömande
av tidens kristendomsvänliga och kristendomsfientliga företeelser
även talat om liberaler och socialister, men hade förmält sig icke kunna
lämna några säkra upplysningar angående det sätt, varpå omtalandet av
liberaler och socialister skett. Att Hjelmgren därvid angivit nämnda politiska
partier icke såsom kristendomsvänliga, utan såsom kristendomsfientliga
företeelser, hade han dock icke bestritt och läge för övrigt, med hänsyn
till förklaringens innehåll i övrigt, i öppen dag. Hjelmgren hade icke

heller bestritt riktigheten av de citerade ordalagen, icke bestritt beskyllningen,
att han vid ifrågavarande tillfälle »ganska skarpt utfarit» mot
liberaler och socialister och varnat för dem, samt slutligen icke heller bestritt,
att han i samma predikan varnat för föreläsningsföreningar och
nykterhetsföreningar, sammanslutningar som dock hade till uppgift att
höja folkets bildning och sedliga liv samt följaktligen verka för ett gott
samhälleligt ändamål.

Det syntes justitieombudsmannen uppenbart, att den varsamhet och
grannlagenhet, varmed världsliga ting enligt berörda stadgande i kyrkofagen
i Allmänhet skulle behandlas, då texten föranledde deras _ berörande
i &en predikan, i alldeles särskild grad måste iakttagas beträffande politiska
ämnen. Det rätta och riktiga syntes justitieombudsmannen för övrigt
vara, att dylika ämnen överhuvud icke behandlades från predikstolarna.
I varje fåll måste det anses alldeles otillbörligt, att i en predikan
av statskyrkopräst de särskilda politiska partierna gjordes till föremål för
bedömande, vare sig bedömandet innebure klander eller pris; ett sådant

- 1920 -

187

mot lagens såväl anda som bokstav stridande förfarande, mera allmänt
tillämpat, kunde helt visst komma att medföra eu mot de politiska ineningsskiljaktigheterna
svarande söndring i kyrkligt hänseende. Det vore nämligen
givet att, därest det ansåges tillåtet och lämnades obeivrat, att högersinnade
präster i sina predikningar gjorde uttalanden av politisk innebörd,
och därvid uttalade klander eller varningar mot andra politiska partier,
socialdemokratiska eller eljest vänstersinnade prästmän då skulle hava lika
rätt att i sina predikningar söka vinna anslutning för sin politiska åskådning
och söka verka för sitt politiska parti. Därmed skulle striden mellan
de politiska partierna komma att förläggas jämväl till kyrkornas
predikstolar. Det läge i sakens natur, att sådant icke kunde få ifrågakomma.
Det borde icke vara för statskyrkans prästerskap tillåtet att i
ämbetets utövning sålunda taga ståndpunkt i dagens politiska strider och
uppträda mot visst eller vissa politiska partier. Prästerna skulle enligt
kyrkolagen i sina predikningar framföra vad kristligt, lovligt och uppbyggligt
vore; kyrkorna vore till för religiös uppbyggelse och måste hållas
fria från partipolitik, vare sig åt höger eller vänster. Förbud mot
dylika politiska uttalanden linge anses innefattat redan i kyrkolagens bud
och hade ock blivit fastslaget genom åtskilliga prejudikat (justitieombudsmannens
ämbetsberättelser år 1904 sid. 18, år 1915 sid. 33 och sid. 40,
år 1916 sid. 30 in. fl.). Det vore ock ovedersägligt, att genom dylikt
uppträdande av präster i deras ämbetsutövning statens och statskyrkans
auktoritet löpte fara att taga skada. Statens alla tjänstemän måste i tjänsten
intaga en fullt oväldig och opartisk ställning i dagens politiska strider,
sedan finge nu tjänstemännen såsom enskilda personer hava vilken
politisk uppfattning, de ville. Då en präst såsom själasörjare å ämbetets
vägnar från predikstolen talade till församlingen, ålåge det honom såsom
statens tjänsteman att ej låta sitt nit för en viss politisk åskådning förleda
sig att göra uttalanden, åsyftande att inverka på åhörarnas politiska
uppfattning. Ett sådant förfarande innebure ett obehörigt begagnande av
ämbetsstäliningen i den politiska partitävlingens tjänst. Det'' innefattade
med andra ord missbruk av ämbetsställning att i en predikan driva propaganda
för viss politisk uppfattning samt varna mot och uttala sig klandrande
om andra politiska partier än det, vederbörande prästman själv tillhörde.
Åhörarna komme till kyrkan för att få religiös uppbyggelse, men
det vore givet, att hos åhörare, som i politiska ämnen hade annan uppfattning
än den, som komme till synes i en predikan, däri gjordes ensidiga
partipolitiska uttalanden, därav kunde väckas anstöt samt att de
kunde känna sig sårade och kränkta av en dylik predikan. Då dylikt
missbrukande av prästs ämbetsställning, därest det lämnades opåtalt,

- 1920 -

188

skulle kunna vinna allmännare efterföljd, ansåge justitieombudsmannen
det vara sin ämbetsplikt att beivra sådant, och detta självfallet vare
sig vederbörande prästman handlat i höger- eller vänstervänlig riktning.

Genom de uttalanden uti ifrågakomna predikan, som Hjelmgren enligt
eget medgivande gjort eller eljest lämnat obestridda, funne justitieombudsmannen
Hjelmgren hava gjort sig skyldig till ämbetsfel, för vilket
justitieombudsmannen ställde Hjelmgren under tilltal inför domkapitlet
jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst
och om laga domstol i sådana mål; och yrkade justitieombudsmannen,
att domkapitlet måtte döma Hjelmgren för oförstånd i ämbetet till ansvar,
som i nämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet funne hans fel
förskylla.

Domkapitlet i Växjö meddelade den 30 april 1919 utslag i målet,
därvid domkapitlet utlät sig:

Vid övervägande av vad handlingarna i målet innehölle funne domkapitlet
emot Hjelmgrens bestridande det icke vara ådagalagt, att Hjelmgren
vid påtalade tillfällen begagnat sin ämbetsställning till uttalanden
av partipolitisk eller eljest lagstridig art, på grund varav domkapitlet
prövade skäligt frikänna honom från allt ansvar.

Som Hjelmgren, efter det målet blivit anhängigt hos domkapitlet, bestritt
riktigheten av de till grund för åtalet lagda tidningsnotiserna samt
det efter en omfattande undersökning visat sig omöjligt att anskaffa bevisning
angående de yttranden, som Hjelmgren skulle hava fällt i sin
ifrågavarande predikan och vilka blivit föremål för åtalet, fann jag mig
icke böra anföra besvär emot domkapitlets utslag, som vann laga kraft.

19. Olaglig häktning.

I tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 16 april 1916 förekom
en artikel, försedd med rubrik: »Den gamla soffan från Drottningholm.
En upprörande häktningsåtgärd. Allmän förbittring bland befolkningen.»

Tidningsartikeln innehöll en framställning om huru två mera än sextioåriga
kvinnor, änkan Karolina Sofia Hansson, sedan trettio år föreståndarinna
för rikstelefonstationen å Drottningholm, och Emilia Sofia Österlund,
sedan fyrtio år städerska å Drottningholms slott, blivit häktade såsom misstänkta
för att från kungl. husgerådskammaren hava olovligen tillgripit en

- 1920 -

189

»antik» soffa. I en korridor i den flygel av slottet, där kungl. telegrafverket
förhyrt lokal för rikstelefonstationen, hade en tid stått en gammal
soffa, som ingen brytt sig om. Änkan Hansson hade kommit att tänka på,
att soffan kunde användas i det rum, som inrättats för hennes telefonbiträde.
Hon hade tillfrågat Emilia Sofia österlund, om detta läte sig göra,
och Emilia Sofia österlund hade sagt sig icke se något hinder därför.
Soffan hade därpå inflyttats i telefonbiträdets rum. När sedermera änkan
Hanssons dotter gifte sig, hade denna medtagit soffan till sitt nya hem.
Detta hade inberättats för slottsförvaltaren Ernst Björkman, varefter häktningen
följt. Att märka vore, att så snart det blivit känt, att soffan tillhörde
husgerådskammaren, densamma dit återställts av änkan Hanssons
dotter. De båda gamla kvinnorna hade vid omhändertagandet av soffan
handlat visserligen tanklöst, men näppeligen i brottslig avsikt.

Häktningsåtgärden blev sedermera föremål för mycken uppmärksamhet
i pressen.

I en den 4 maj 1916 hit ingiven skrift anmälde Emilia Sofia österlund
kronofogden E. J. Norman till åtal för den mot henne företagna,
obefogade häktningsåtgärden.

Ö O O

Efter det min företrädare i ämbetet med anledning av den förutnämnda
tidningsartikeln och Emilia Sofia österlunds anmälan från Norman
infordrat yttrande, inhämtade jag av handlingarna i ärendet följande:

Sedan ståthållarämbetet vid slottet hos Norman anmält, att vid verkställd
inventering av slottets möbler två soffor befunnits försvunna, anställde
Norman polisförhör å Drottningholm den 23 februari 1916. Därvid
upplyste åkaren Johan Arvid Pettersson, att han någon dag före julen
1915 på uppdrag av änkan Hansson från förstugan en trappa upp i kavaljershusets
östra ingång avhämtat en i säckväv emballerad soffa, vilken han
forslat till Nockeby, varifrån soffan med ångbåt sänts till Stockholm.

Vid samma polisförhör berättade Emilia Sofia österlund, som bebodde
ett rum två trappor upp i kavaljershuset, att i ett närbeläget rum i samma
korridor stått en vitmålad soffa. Till detta rum hade hon innehaft nyckeln,
enär därstädes förvarats linne av slottets förråd. Emellertid hade i juli
1915, då rummet skulle repareras, soffan lyfts ut i korridoren, och hon
hade därvid anmodat hantverkarna ombesörja, att soffan kom me därifrån,
enär den stode i vägen, men fått till svar, att de ej hade med soffan att
göra. Samma svar hade hon senare fått av ett par av kungsgårdens arbetare,
vilka i något ärende kommit upp och till vilka hon ställt samma
anmaning. En dag, då hon kommit hem från sitt arbete på slottet, hade
soffan varit borta. Hon hade antagit, att den hämtats av kungsgårdens
folk och förts till ridhuset, och hade sedan icke sett den. På särskild

— 1920 —

190

fråga, huruvida änkan Hansson, med vilken Emilia Sofia österlund uppgivits
vara bekant och som hade sin bostad en trappa upp i kavaljershusets
vänstra ingång och sin jungfrukammare två trappor upp i samma
korridor, som tillhörde förutnämnda två rum, under hösten sålt någon vitmålad
soffa, svarade Emilia Sofia österlund, att hon sedan många år väl
kände änkan Hansson och ofta besökt henne, men att hon icke visste om
någon sådan försäljning och icke ens visste, huruvida änkan Hansson ägt
någon sådan soffa.

Ankan Hansson vitsordade vid samma polisförhör, att hon låtit genom
åkaren Pettersson bortsända en soffa, men påstod att denna aldrig tillhört
slottet. Under november 1915 hade änkan Hansson nämligen i Stockholm
av en änkefru, som hon icke kände, men som numera vore intagen på försörjningsinrättning,
inköpt en vitmålad soffa och ett skåp, vilket hon påvisade
i sin bostad. Inköpet hade förmedlats av en klädståndsfru, vilkens namn
och adress hon icke kände, men som på sin tid haft affär i ett hus vid
Stora Badstugatan mitt emot Adolf Fredriks kyrka. Dessa möbler hade
änkan Hansson låtit en åkare från Stockholm utforsla till Drottningholm.
Genom åkarens försorg hade möblerna uppburits, skåpet till änkan Hanssons
bostad och soffan till jungfruns rum två trappor upp. Vid besök av
och genom förmedling av en person vid namn Vengelin, som plägade handla
med gamla möbler och som bodde i Stockholm, men vilkens adress eller
telefonnummer änkan Hansson icke kände, hade hon sålt soffan och två
jämväl i Stockholm inköpta stolar till en brukspatron Andersson, vars bostad
hon icke kände. Änkan Hansson hade själv emballerat soffan och
med tillhjälp av tjänstflickan burit den en trappa ned. Soffan hade sänts
med ångbåt från Nockeby, enär denna ångbåt hade tilläggsplats bredvid
en åt Sigtunahållet gående, med vilken soffan skulle sändas. Soffan hade
burits över från den ena ångbåten till den andra, och av Andersson hade
änkan Hansson på kajen mottagit likvid med 20 kronor.

Vid förnyat, av Norman den 10 mars 1916 hållet polisförhör företedde
änkan Hansson ett fingerat brev från den person, till vilken hon skulle
hava försålt soffan, samt lämnade ytterligare en del osanna uppgifter angående
åtkomsten av soffan.

Sedan Norman satt sig i förbindelse med stadsfiskalen i Kristianstad
och av denne erhållit upplysning, att änkan Hanssons måg, advokaten Sven
Lagerroth i Kristianstad, under december 1915 från änkan Hansson fått
sig tillsänd en antik soffa, märkt H. G.—E. K. 615—541, vilket märke
blivit övermålat med svart färg, höll Norman den 23 mars 1916 ånyo polisförhör
å Drottningholm.

Därvid medgav änkan Hansson, att den hos Lagerroth anträffade soffan

- 1920 —

191

var densamma som den, vilken hon låtit åkaren Pettersson nedforsla till
Nockeby, men förklarade sig hava ansett de å soffan befintliga bokstäverna
och märkena vara utan betydelse, då hon sett liknande märken och nummer
å andra, enskilda tillhöriga möbler. Hon hade icke haft anledning
antaga, att soffan varit på olovligt sätt åtkommen. Uppgiften, att hon
sålt soffan till en brukspatron Andersson, återtog hon nu och uppgav, att
hon lämnat denna uppgift för att slippa att i saken inblanda sin dotter
och inåg. Soffan hade hon emellerid icke bekommit från slottet eller genom
någon av dess personal, utan hon hade genom en antikvitetsruånglare Videlius
i oktober 1915 tillbytt sig densamma mot en soffa, vilken hon inköpt
vid Badstugatan.

Emilia Sofia österlund vidhöll vid polisförhöret den 23 mars 1916
sina förut lämnade uppgifter, ehuru för henne framhölls, att de ej överensstämde
med vad andra personer berättat.

Den 6 april 1916 höll Norman ånyo polisförhör, därvid följande antecknades: Änkan

Hanssons dotter, advokaten Lagerroths hustru Dagmar Lagerroth,
hade för Norman anmält, att modern numera för henne erkänt, att
modern genom bemedling av Emilia Sofia österlund tillägnat sig den hos
makarna Lagerroth anträffade soffan från övre korridoren i kavaljershuset
och vore villig att för Norman upprepa denna bekännelse. Med anledning
därav hade förnyat förhör utsatts att hållas vid Drottningholm klockan 12
på dagen, varjämte länsmannen R. S. Hasselström anmodats tillse, att icke
någondera av de misstänkta båda kvinnorna komme i tillfälle att avresa
med ångbåt från Drottningholm på morgonen. Vid Normans ankomst
upplyste Hasselström, att änkan Hansson enligt av dottern lämnad uppgift
lämnat sitt hem redan före klockan 5,30 f. m. utan att hava blivit sedd
av någon samt icke kunnat återfinnas, och att Emilia Sofia österlund troligen
redan förut rest bort, enär hennes dörr vore stängd och hon icke
varit sedd av grannarna samt knackningar på dörren icke besvarats. Sedan
dörren till Emilia Sofia Österlunds rum öppnats, befanns hon liggande i
rummet, till hälften påklädd och efter uppgift sjuk. Emilia Sofia österlund
vidgick nu, att änkan Hansson efter rådgående med henne under juli
1915 låtit bära den ifrågavarande soffan från korridoren in i sin jungfrukammare
och att änkan Hansson likaledes efter rådplägning med Emilia
Sofia österlund under senhösten 1915 avsänt soffan till sin dotter och måg.
Senare på dagen träffades änkan Hansson i medtaget tillstånd liggande ute
på marken å Kresön vid Drottningholm och återfördes till sin bostad,
varest hon underkastades lämplig behandling. På grund av de båda kvinnornas
för tillfället nedsatta krafter ansågs förhör icke lämpligen böra

- 1920 -

192

samma dag anställas med dem, men båda förklarades häktade såsom misstänkta
för stöld av den ifrågavarande soffan och skulle omedelbart införpassas
till straffängelset i Stockholm för undergående av rannsakning.

Ytterligare polisförhör hölls av Norman den 12 april 1916 å strafffängelse!
i Stockholm, dervid de båda häktade angående den befattning,
de tagit med den ifrågavarande soffan, lämnade ungefärligen samma uppgifter
som sedermera inför Sollentuna och Färentuna häradsrätt.

Änkan Hansson upplyste, att hon 1903 blivit föreståndarinna för rikstelefonstationen
å Drottningholm, och Emilia Sofia österlund berättade, att
hon vore född 1855 samt 1874 blivit extra slottsstäderska och 1887 ordinarie
sådan samt att hon icke förut varit tilltalad för brott.

Rannsakning inför häradsrätten företogs den 18 april 1916.

Därvid utreddes, att soffan tillhörde kungl. husgerådskammaren och
hade ett värde av 200 kronor, vari inginge kostnaden 25 kronor för en
nyligen företagen restaurering av soffan. Därjämte antecknades bland
annat, att de tilltalade ej förekomme i straffregistret.

Norman upplyste, att soffan sedan ett tiotal år varit förvarad i det
s. k. linnerummet, att Emilia Sofia österlund innehaft nyckeln till samma
rum, att i rummet förvarats utom soffan några ytterligare möbler samt
ett linneförråd, att rummet i början av juli 1915 utrymts på tillsägelse
av slottsförvaltaren Björkman, att linneförrådet därvid förts till ett annat
rum i kavaljershuset samt att möblerna utflyttats i den utanför rummet
löpande korridoren.

Änkan Hansson berättade: Vid två skilda tillfällen under juli 1915
hade Emilia Sofia Österlund uppmanat änkan Hansson att i sin lägenhet
taga in soffan, vilken då varit utflyttad i korridoren. Sedan änkan Hansson
genom mätningar funnit, att soffan kunnat få plats i hennes jungfrukammare,
hade hon med sin tjänstflickas bistånd burit in soffan dit. Vid
något tillfälle under loppet av hösten 1915 hade för henne uppgivits, att
fyra å kungsgården anställda arbetare i två dagars tid varit sysselsatta
med att sönderslå gamla möbler, och hade då hos henne väckts den tanken,
att även soffan, vilken hon ansett värdelös, skulle bliva sönderslagen.
Därefter hade hon tillsport Emilia Sofia Österlund, huruvida det kunde
vara någon risk, om hon sände soffan till sin dotter och måg, vartill
Emilia Sofia österlund genmält, >att det kunde väl ej vara farligt, för
det vore nog ingen, som komme att fråga efter den». En kort tid efter
detta samtal hade änkan Hansson ensam emballerat soffan. Först då hade
hon iakttagit, att några märken varit anbragta å soffan, men desamma
hade varit överstrukna med svart färg. Därpå hade hon såsom gåva sänt
soffan till sin dotter och måg. Dessförinnan hade hon för Emilia Sofia

- 1920 -

193

österlund omtalat, att hon tingat åkare för att forsla soffan till den ångbåt,
med vilken densamma skolat försändas till Stockholm.

Norman förklarade sig icke bestrida, att gamla möbler vid något
tillfälle under hösten 1915 blivit utrangerade vid kungsgården, men anmärkte,
att någon makulering från husgerådskainmarens sida av de å
soffan anbragta märkena icke i detta fall förekommit, enär vid dylik
makulering ett märke icke överströkes med svart färg, utan en stämpel,
innehållande bokstäverna »avskr.», anbragtes å möbeln ifråga.

Ankan Hansson uppgav vidare, att hon för några år sedan i ringa
grad sysslat med handel av antika föremål, men att hon därvid ytterst
sällan tagit befattning med möbler. På fråga om bevekelsegrunderna till
det fingerade brevets avfattande uppgav änkan Hansson, att hon uteslutande
av hänsyn till sina släktingar vidtagit detta steg. Änkan Hansson
hade icke i någon form lämnat Emilia Sofia österlund ersättning: för
soffan.

Emilia Sofia österlund berättade: Hon hade varit anställd som städerska
å Drottningholms slott emot husrum och månadslön. Förmodlio-en
1903 hade hon fått tillsyn över ett linneförråd, vilket förvarats uti det i
målet omnämnda linnerummet. Därstädes hade stått två linneskåp, soffan
samt fyra stolar. Rummet hade alltid varit låst och hon hade haft nyckeln
i sitt förvar. I allmänhet hade rummet icke varit bebott, men vid några
tillfällen på somrarna hade hon begagnat detsamma till boningsrum för
egen del. I början av juli 1915 hade hon efter tillsägelse av förvaltaren
Björkman låst upp dörren till rummet, varpå några av kungsgårdens
drängar flyttat ut möblerna från rummet i korridoren. Linneförrådet hade
förts till ett annat rum i samma byggnad. Vid detta tillfälle hade förvaltaren
Björkman icke givit Emilia Sofia Österlund uppdrag att öva någon
tillsyn över möblerna eller att ombestyra, att de bragtes i förvar någon
annanstädes. En kort tid därefter hade änkan Hansson tillfrågat Emilia
Sofia österlund, om änkan Hansson kunde flytta in soffan i sin i korridoren
belägna jungfrukammare, enär soffan stode i vägen i korridoren
och icke någon tycktes hava användning för densamma. Härtill hade
Emilia Sofia österlund svarat, »att det förmodligen ej kunde vara farligt,
för det vore nog ingen, som komme att fråga efter den». Vid något
tillfälle på hösten 1915 hade hon iakttagit, att några av kungsgårdens
arbetare sysslat med sönderhuggning av en del gamla möbler, vilka tycktes
henne vara av liknande beskaffenhet som soffan. En tid därefter hade
änkan Hansson för henne uttryckt sin avsikt att sända soffan till sin i
Kristianstad bosatta dotter, vartill Emilia Sofia österlund genmält, att det
förmodligen icke kunde vara farligt, eftersom en del liknande möbler

25 — Juatitieombudsmannena ämbetaberättelae till 1920 år» rikadag.

194

nyligen upphnggits. Emilia Sofia österlund hade ansett soffan värdelös,
hade icke iakttagit några märken å densamma samt icke deltagit i vare
sig inforslandet av soffan i det av änkan Hansson disponerade rummet
eller i soffans emballerande och bortsändande från Drottningholm.

Emilia Sofia österlunds rättegångsbiträde anförde: Emilia Sofia österlund
kunde icke anses hava haft vårdnad om soffan, därför att densamma
förvarats i samma rum som linnelörrådet. I allt fall hade denna vårdnad
kommit att bortfalla, då soffan på slottsförvaltarens tillsägelse flyttats ut
i korridoren. Vid det tillfälle, då Emilia Sofia österlund ansett det icke
vara orätt, om änkan Hansson begagnade soffan för egen del, hade Emilia
Sofia österlund otvivelaktigt avsett, att änkan Hansson skolat hava den
dispositionsrätt över soffan, som Emilia Sofia Österlund tillförne haft.
Att Emilia Sofia Österlund yttrat, att det icke kunde vara någon risk för
änkan Hansson att flytta soffan till sin lägenhet, hade berott därpå, att
Emilia Sofia Österlund ansett soffan värdelös. Någon avsikt att gynna
sig själv eller andra hade tydligen icke förekommit.

Härefter överlämnade Norman målet i vad det anginge änkan Hansson
till häradsrättens prövning under yrkande om ansvar å henne för första
resan stöld, men anhöll om uppskov med målet vidkommande Emilia Sofia
österlund för förebringande av utredning angående hennes tjänsteförhållande
samt förmälte, att riksmarskalksämbetet icke förde någon ersättningstalan
i målet.

Änkan Hanssons rättegångsbiträde anförde: Det förfarande, vartill
änkan Hansson gjort sig skyldig, kunde i varje fall icke bedömas efter
20 kap. strafflagen, utan torde möjligen böra anses efter 22 kap. 12 och
L1 §§ samma lag. Då soffan avhändes slottsförvaltningen, d. v. s. då den
borttransporterades från slottets område, befann sig densamma nämligen i
änkan Hanssons besittning. Skulle häradsrätten finna förfarandet brottsligt,
hemställdes, att detsamma måtte bedömas efter sistnämnda båda lagrum
samt att häradsrätten i dylikt fåll måtte ådöma bötesstraff och vid
straffmätningen taga hänsyn till de förhållanden, att det förskingrade föremålet
omedelbart blivit till vederbörande återställt och därtill i vida bättre
skick än det, vari detsamma vid avhändandet befunnit sig, så att ingen
som helst skada förelåge, att dess värde vid avhändandet varit synnerligen
ringa, att änkan Hansson alltid fört en oförvitlig och aktad vandel, att
hennes åtalade förfarande uppenbarligen skett av tanklöshet och utan
brottsligt uppsåt samt att hon inför domstolen beredvilligt erkänt. Därest
häradsrätten skulle anse sig böra ådöma frihetsstraff, hemställdes, att villkorlig
straffdom måtte meddelas. Alla lagens förutsättningar för dylik
dom vore i detta fall för handen. Utan minsta tvivel komme änkan

- 1920 —

195

Hansson att låta sig rättas utan undergående av straffet. Redan vad som
passerat hade brutit hennes kropps- och själskrafter, och undergående av
fängelsestraff skulle säkerligen tillskynda henne obotlig skada. I händelse
av villkorlig straffdom komme den bästa omvårdnad och tillsyn att omedelbart
beredas henne. Visserligen kunde det i straffmätningsavseende läggas
henne till last, att hon, sedan polismyndigheterna börjat efterforska soffan,
icke genast omtalat verkliga förhållandet, tagit konsekvenserna av sitt
obetänksamma handlingssätt och anhållit om det överseende, som i varje
fall med fog borde hava kunnat påräknas. Men hennes beteende därutinnan
vore ganska förklarligt. Man måste betänka den situation, till vilken
hennes tanklösa förfarande bragt henne. Hade hon yppat sakernas
verkliga sammanhang, hade följden kunnat bliva, att såväl hon som Emilia
Sofia österlund, båda gamla och utan resurser för sin ålderdom, förlorade
sina anställningar, och därtill komme, att hon också skulle framstå såsom
brottslig för sin dotter och svärson, vilka skulle djupt sörja däröver.
Sedan änkan Hansson oförbehållsamt redogjort för sitt ifrågavarande handlande,
borde alltså hennes tidigare försök att bortförklara detsamma icke
läggas henne till last i betraktande av den tryckande situation, vari hon
befunnit sig. Slutligen bestredes på det bestämdaste den vidtagna häktningsåtgärdens
befogenhet. Aven om Norman förmenade, att för åtalade
handlingen straffarbete komme att ådömas, vore att märka, att änkan
Hansson innehade tjänst, hade stadigt hemvist och vore en aktad och ditintills
oförvitlig medborgare, och sedan hon erkänt, vad som lagts henne
till last, hade ju icke funnits någon som helst fara, att hon skulle avvika,
undanröja bevis eller hindra sakens utredning. Att hon vid Normans besök
vid Drottningholm den G april 1916 befunnits försvunnen, kunde på intet sätt
tydas såsom ett försök till avvikande. Sedan häktningsåtgärden på förhand
bebådats, hade hon i sitt nervösa och upprörda tillstånd i full förtvivlan
rusat ut från sitt hem utan någon klar tanke inför det ohyggliga,
att hon skulle bliva häktad för eu sak, som såväl hon som hennes dotter
och måg i förlitande på bestämda uttalanden trott vara bragt till ett
lyckligt slut.

Änkan Hansson åberopade ett av provinsialläkaren E. R. Warodell
den 29 mars 1916 utfärdat intyg av innehåll, att änkan Hansson vid
samma dag företagen läkarundersökning befunnits lida av höggradig nervsvaghet
och stor kraftnedsättning, varför hon måste anses oförmögen till
arbete och i behov av vila för att ej taga ohjälplig skada till sin hälsa.

Emilia Sofia österlunds rättegångsbiträde bestred Normans uppskovsanhållan
och yrkade, att Emilia Sofia österlund måtte frikännas.

Emilia Sofia österlund åberopade en attest av förre inspektören A.

- 1920 -

196

Bergström av innehåll, att denne omkring trettio år varit inspektor vid
Drottningholms kungsgård och redan från början av sin anställning lärt
känna Emilia Sofia österlund samt kunde intyga, att hon, med vilken
Bergström under årens lopp stått i livlig beröring, alltjämt gjort sig känd
för en hederlig och oförvitlig vandel, att hon aldrig låtit komma sig
någonting till last, som kunnat bringa henne i konflikt med rättvisan,
samt att hon på ett klanderfritt och i allo berömvärt sätt skött den befattning,
hon under årens lopp såsom slottsstäderska haft vid Drottningholms
kungsgård.

Tillika åberopade Emilia Sofia Österlund en attest av vice häradshövdingen
Birger Lagerwall av innehåll, att Emilia Sofia österlund, som
varit slottsstäderska vid Drottningholm sedan många år tillbaka, under
den tid, åren 1894—1908, Lagerwall varit anställd såsom kamrerare vid
slottsförvaltningen därstädes, såvitt till hans kännedom kommit, skött sin
syssla redbart och ordentligt.

Norman yrkade att, för det fall att hans uppskovsanhållan icke medgåves,
Emilia Sofia österlund måtte dömas till ansvar för stämpling till eller
delaktighet i änkan Hanssons stöldbrott eller ock ansvar efter 20 kap. 3 §
strafflagen, och förklarade sig beträffande änkan Hansson icke hava något
att invända mot villkorlig dom.

Häradsrätten företog redan samma dag målet till avgörande och yttrade
i sitt utslag: Enär i målet vore utrett, att sedan i anledning av

företagen reparation i ett uti kaveljershuset vid Drottningholm beläget
rum, till vilket Emilia Sofia österlund haft nyckeln, en därstädes förvarad
soffa av björk i gustaviansk stil med profilerade gavlar, märkt med n:r
615.541 och med ett värde, vilket måste anses överstiga 15 kronor, efter
tillsägelse av slottsförvaltaren Björkman i juli 1915 utflyttats i den utanför
rummet belägna korridoren, änkan Hansson i samma månad utan vederbörligt
tillstånd i ett av henne disponerat, invid korridoren beläget
rum inflyttat samma soffa; att Emilia Sofia Österlund, därvid av änkan
Hansson åtspord, huruvida det vore någon risk att inflytta soffan i rummet,
yttrat, »att det kunde väl icke vara farligt, det vore nog ingen, som
komme att fråga efter den»; att änkan Hansson sedermera i december
månad samma år, likaledes olovligen, till en sin dotter och må°; i Kristianstad
såsom gåva överlämnat samma soffa; samt att Emilia Sofia österlund,
som av änkan Hansson underrättats om soffans bortsändande, därvid sagt,
»att det kunde nog ej vara farligt, eftersom en hel del dylika gamla
möbler nyligen upphuggits i Drottningholm»; alltså och då änkan Hansson
genom detta förfarande måste anses förvunnen till tjuvnadsbrott, men
synnerligen mildrande omständigheter måste anses föreligga; dömdes änkan

— 1920 —

197

Hansson, som icke tillförene, häradsrätten veterligen, varit för tjuvnadsbrott
straffad, jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen att för första resan stöld undergå
fängelse i två månader; dock att häradsrätten, enär antagas kunde, att
änkan Hansson skulle utan straffets undergående låta sig rättas, samt med
hänsyn till vad övrigt i målet förekommit, jämlikt lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig straffdom, prövade skäligt förordna, att med det änkan
Hansson ådömda straffet skulle anstå och att på de villkor, som i samma
lag angåves, skulle bero, huruvida detsamma skulle gå i verkställighet;
varemot och då vad Emilia Sofia Österlund i målet lagts till last icke
kunde anses innebära brottsligt förfarande, den mot henne i målet förda
talan ogillades.

Tillika förordnade häradsrätten, att de tilltalade omedelbart skulle
försättas på fri fot.

Norman och änkan Hansson anförde i Svea hovrätt besvär över
utslaget.

Norman yrkade, att Emilia Sofia österlund skulle fällas till ansvar
jämlikt 20 kap. 3 § 1 mom. strafflagen eller i varje fall enligt bestämmelserna
i 3 kap. samma lag. Fastän soffan, då det ifrågavarande linnerummet
skulle repareras, utlyftats i korridoren, hade tillsynen över soffan
fortfarande ålegat Emilia Sofia österlund. Det vore påtagligt, att Emilia
Sofia österlund och änka» Hansson hjälpts åt att från korridoren inflytta
soffan i den senares jungfrukammare. Att Emilia Sofia Österlund icke
kunnat anse soffan värdelös, framginge därav, att hon under sin tjänstetid
haft större tillfälle än de flesta att granska gamla möbler. Att icke någon
avsikt förefunnits att onödigtvis tillfoga de båda kvinnorna lidande, framginge
av den omständigheten, att de i sakens tidigaste stadium anmodats
erkänna, vad de kunde hava låtit komma sig till last, enär de då skulle
slippa åtal och Emilia Sofia Österlund, om hennes avskedande befunnes
nödvändigt, även skulle förordas till erhållande av pension. Denna anmodan
hade ställts till dem flera gånger med lång tid till överläggning.
Men de hade också fått besked, att saken i annat fall måste gå åtalsvägen.
Likaså borde väl Normans biträdande av framställningen om villkorlig
straffdom få anses tyda på önskan att icke försvåra de tilltalades ställning,
ehuruväl någon villighet till erkännande i målet svårligen kunnat tillgodoräknas
de tilltalade. Men det vore alldeles givet, att tillgrepp av staten
tillhörig egendom icke finge bedömas annorlunda än andra förbrytelser,
och Norman vore övertygad, att underlåtenhet att beivra saken skulle
hava framkallat klander såsom »här stjälas statens möbler bort, och
myndigheterna göra ingenting däråt». Det uppseende, saken hade väckt,
bottnade i helt andra förhållanden.

— 1920 —

198

Norman åberopade protokoll vid ytterligare polisförhör i Drottningholm
den 3 maj 1916.

Därvid hade oldfrun vid slottet Therése Lennart anfört, att vid slottet
tre ordinarie slottsstäderskor vore anställda och att de antoges av ståthållaren
på förslag av oldfrun, under vars förmanskap de närmast stode;
att de däremot icke subordinerade under slottsförvaltaren; att de i sina
bostadslägenheter, utgörande ett rum med kök för var och en, till begagnande
innehade en del statsverket tillhöriga möbler, att Emilia Sofia
österlund dels för förvarande av ett slottet tillhörigt mindre linneförråd,
vilket hon mot en särskild, mindre ersättning haft under tillsyn, och dels
för eget begagnande nyttjat ytterligare ett rum, det så kallade linnerummet,
i samma korridor som bostadslägenheterna och ensam innehaft nyckeln
till detta rum; att även i detta rum förvarats en del statsverket tillhöriga
möbler och att de andra slottsstäderskorna icke haft något med detta rum
att göra; att sedan det förutvarande linnerummet på försommaren 1915
tagits i anspråk för annat ändamål, linneförrådet fått sin plats i ett annat
mindre ruin i samma korridor; att till detta mindre ruin Emilia Sofia
Österlund då övertagit samma dispositionsrätt, som hon förut haft till det
större, att på grund av det mindre utrymmet den ifrågavarande soffan
icke fått plats i det nya linnerummet; och att det enligt oldfruns uppfattning
skulle varit husgerådskammarens tjänstemän, som haft att bestämma
om var soffan därefter skulle förvaras, men att däremot ståthållarämbetet
eller dess tjänstemän icke hade hand om tillsyn å möblerna;
att Emilia Sofia österlund många gånger visat försumlighet, uppstudsighet
och trots i tjänsten och nekat utföra anbefallda arbeten samt en gång
utan tillstånd rest bort, då arbete varit utsatt, så att oldfrun slutligen
sett sig nödsakad att två särskilda gånger anmäla henne för erhållande av
varning av ståthållaren.

Tillika åberopade Norman en attest av ståthållaren å Drottningholms
slott förste hovmarskalken C. M. Lilliehöök av innehåll, att han på grund
av oldfrun Lennarts vid upprepade tillfällen framförda klagomål över att
Emilia Sofia österlund visat försumlighet och ovillighet att fullgöra
sina åligganden, vid två särskilda tillfällen förehållit Emilia Sofia österlund
denna hennes försumlighet och tredska och sista gången även framhållit
att, därest nya välgrundade klagomål inkomme, fullgod anledning förefunnes
att skilja henne från tjänsten.

Dessutom åberopade Norman ett av Lilliehöök den 28 april 1916
meddelat intyg, att han på grund av vad som förekommit under polisförhören
rörande soffstölden i slutet av mars 1916 uppsagt Emilia Sofia

- 1920 -

199

österlund från hennes plats, efter det att hon redan tidigare avstängts
från tjänstgöring.

Såsom belysande för målet visade Norman än vidare ett intyg av
husgerådsmästaren Axel Eklund av innehåll, att vid av Norman häktningsdagen
den 6 april 1916 i Eklunds närvaro företagen undersökning i Emilia
Sofia österlunds bostad vid Drottningholm anträffats utom hennes egna
samt å hennes inventarieförteckning upptagna, statsverket tillhöriga möbler
ett runt bord, märkt 1261, samt ett fyrkantigt bord, utgörande del av ett
antikt så kallat tebord, en antik stol med svängd rygg samt en antik
länstol i barockstil. Till borden hade Emilia Sofia österlund icke kunnat
uppgiva någon åtkomst, utan medgivit, att de nog tillhörde slottet. Stolarna
däremot hade hon uppgivit sig hava i förfallet skick mottagit av
förutvarande oldfrun Pettersson, som därvid yttrat, att Emilia Sofia österlund
finge taga dem, om hon ville kosta på reparation av dem. Eklund
erinrade sig särskilt, att Emilia Sofia österlund vid inventering den 5
augusti 1913 uppgivit dessa fyra möbler vara hennes egna och att de därför
icke upptagits på inventarieförteckningen.

Ankan Hansson yrkade i hovrätten att frikännas eller att hennes brott
bedömdes allenast såsom förskingring.

Hovrätten meddelade utslag den 7 november 1916 och fann beträffande
den mot änkan Hansson i målet förda talan ej skäl göra ändring i
häradsrättens utslag. Vidkommande Normans besvär, så enär upplyst vore
att, då änkan Hansson meddelat sig med Emilia Sofia österlund rörande
sin avsikt att från Drottningholm försända ifrågakomna soffa till anhöriga
i Kristianstad såsom gåva till dem, Emilia Sofia österlund tillstyrkt ett
sådant förfarande, samt Emilia Sofia österlund därigenom särskilt med
hänsyn till den anställning, hon då å Drottningholm innehaft, måste anses
hava främjat änkan Hanssons förbrytelse, prövade hovrätten lagligt att,
med ändring av häradsrättens utslag, såvitt Emilia Sofia österlund anginge,
jämlikt 3 kap. 4 § och 20 kap. 1 § första stycket strafflagen, döma
Emilia Sofia österlund för vad hon sålunda låtit komma sig till last att
höta femtio kronor till kronan, vilket straff emellertid skulle anses verkställt
genom Emilia Sofia österlunds hållande i häkte.

Vid målets avgörande i hovrätten deltogo hovrättsråden R. Hansson,
A. Renström och friherre F. Bennet samt extra ordinarie assessorerna B.
Zetterstrand och P. Aastrup.

Beträffande först uppkommen fråga, huruvida förklaring över de av
änkan Hansson anförda besvären borde infordras, yttrade extra ordinarie
assessorn Aastrup, med vilken extra ordinarie assessorn Zetterstrand och
hovrättsrådet friherre Bennet instämde, att han vore beredd att företaga

i O

- 1920 -

200

målet till avgörande i befintligt skick, varemot hovrättsråden Renström
och Hansson ansågo, att nämnda besvär borde utställas till delgivning
med Norman.

Då målet därefter företogs till avgörande, avgav extra ordinarie assessorn
Aastrup votum av enahanda innehåll som hovrättens utslag i målet.
Extra ordinarie assessorn Zetterstrand instämde med extra ordinarie assessorn
Aastrup.

Hovrättsrådet friherre Bennet yttrade, att i fråga om den mot änkan
Hansson i målet förda talan vore han ense med extra ordinarie assessorn
Aastrup. Vidkommande Normans besvär, så enär vad i åtalade hänseende
mot Emilia Sofia österlund förekommit icke vore av beskaffenhet att för
henne föranleda ansvar, bleve det slut, häradsrättens utslag i denna del
av målet innehölle, fastställt.

Hovrättsrådet Renström utlät sig och fann vad anginge de av änkan
Hansson anförda besvären med hänsyn till stadgandet i 27 kap. 5 § rättegångsbalken
sig förhindrad att i anledning av samma besvär göra ändring
i häradsrättens utslag. Vidkommande Normans besvär instämde hovrättsrådet
Renström med hovrättsrådet friherre Bennet.

Hovrättsrådet Hansson anförde, att han vidkommande änkan Hanssons
besvär instämde med hovrättsrådet Renström. Vad anginge Normans besvär,
så enär i målet vore upplyst, att änkan Hansson, som dels i juli
1915 utan lov tagit ifrågakomna statsverket tillhöriga soffa och därefter
för sitt behov använt densamma, dels ock i påföljande december månad
olovligen bortfört soffan från den av henne innehavda lägenheten vid
Drottningholms slott och överlämnat den såsom gåva till andra personer,
före vidtagandet av berörda åtgärder rörande desamma meddelat sig med
Emilia Sofia österlund, samt att den sistnämnda därvid uttalat sig tillstyrkande
i fråga om änkan Hanssons tilltänkta förfaranden, alltså och då
Emilia Sofia österlund således vore förvunnen att hava med råd främjat
brott emot 22 kap. 12 och 11 §§ strafflagen, prövade hovrättsrådet Hansson
rättvist, med ändring av häradsrättens utslag så vitt anginge den mot
Emilia Sofia österlund förda talan, döma henne dels jämlikt 3 kap. 4 §,
jämförd med 22 kap. 12 § strafflagen att bota femton kronor, dels ock
jämlikt 3 kap. 4 §, jämförd med 22 kap. 11 § strafflagen att höta fyrtio
kronor. Dock förordnades i förmågo av 4 kap. 12 § strafflagen, att dessa
straff skulle anses verkställda genom Emilia Sofia österlunds hållande i
häkte.

På grund av den sålunda skedda omröstningen skulle hovrättens utslag
avfattas i överensstämmelse med det av extra ordinarie assessorn

Aastrup avgivna votum.

- 1920 -

201

över hovrättens utslag anförde Emilia Sofia österlund besvär hos
Kungl. Maj:t, som genom utslag den 6 maj 1918 ej fann skäl att göra
ändring i hovrättens utslå".

Därvid yttrade emellertid justitierådet Stenberg: Enär änkan Hansson,
vilken på grund av vad i målet förekommit finge antagas hava i juli 1915
satt sig i besittning av ifrågakomna soffa allenast i avsikt att tills vidare
begagna densamma, genom sitt förfarande att i december samma år sända
soffan från Drottningholm till anhöriga i Kristianstad gjort sig skyldig
till förskingring av soffan, och Emilia Sofia Österlund, på sätt hovrätten
anfört, med råd främjat änkan Hanssons nyssberörda förfarande, prövade
justitierådet Stenberg lagligt att jämlikt 3 kap. 4 § och 22 kap. 11 § strafflagen
fastställa det slut, vartill hovrätten beträffande Emilia Sofia österlund
kommit. (Se vidare N. J. A. 1918 sid. 260.)

I sin hit ingivna klagoskrift anförde Emilia Sofia Österlund följande: Då

Emilia Sofia österlund och många med henne vore av den uppfattningen,
att häktningsåtgärden, åtminstone vad Emilia Sofia österlund
beträffade,. varit i högsta grad förhastad och obefogad, hade Emilia Sofia
österlund icke kunnat underlåta att hos justitieombudsmannen påyrka, att
Norman ställdes under åtal för vad han gentemot Emilia Sofia Österlund
låtit komma sig till last och att henne därvid bereddes tillfälle att
emot honom utföra talan om ersättning för det lidande och de ekonomiska
förluster, häktningen tillskyndat henne. I strafflagens promulgationsförordning
19 § mom. 6 första stycket föreskreves, att person,
som misstänktes för brott, som ringare vore, än i 5 punkten sades, men
som hade tjänst och stadigt hemvist eller yrke och ej kunde misstänkas
för avvikande eller undanröjande av bevis, skulle på fri fot lämnas. Under
antagande, att Emilia Sofia Österlund kunnat skäligen misstänkas för
det brott, för vilket Norman lagfört henne, hade hon i varje fall icke
kunnat dömas till straff för annat än tjuvnadsbrott. Då det emellertid
icke kunnat eller i varje fall icke bort vara Norman okunnigt, att Emilia
Sofia österlund ägde såväl tjänst som fast bostad, och då det icke funnits
minsta anledning antaga, att hon skulle avvika eller undanröja bevis,
kunde Norman omöjligen ens under ovan gjort antagande hava varit lagligen
berättigad att genom häktning beröva Emilia Sofia Österlund friheten.
Hade han misstänkt, att Emilia Sofia österlund ämnade avvika,
alldenstund hon samma dag, häktningen skedde, icke varit sedd av grannarna
och haft sin dörr stängd, måste denna misstanke hava försvunnit,
då Norman, sedan hennes dörr öppnats genom anskaffad nyckel, funnit

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1920 års riksdag.

202

henne vara sjuk och ligga till hälften avklädd till sängs. Det syntes Emilia
Sofia österlund emellertid vara uppenbart, att den misstanke för förövandet
av ett visst brott, som riktats emot en tilltalad, borde, för att eu
häktningsåtgärd skulle kunna lagligen ifrågakomma, vara i någon mån
försvarbar och stödjas av i saken förekomna omständigheter. Sakläget
måste vara sådant, att, därest misstanken bleve genom föreliggande bevisning
inför domstolen styrkt, all anledning förefunnes till antagande, att
den° anhållne bleve fälld. Men Emilia Sofia österlund vågade, vad hennes
fall beträffade, påstå, att med den enklaste insikt i strafflagens grunder
man efter att hava tagit del av Normans polisrapporter måste medgiva,
att det icke funnits ett spår till berättigad misstanke för att Emilia Sofia
österlund skulle hava begått det brott, för vilket hon häktats. ^ ^

Ehuru av Normans polisrapport icke framginge, huruvida Emilia Sofia
österlund tagit direkt befattning med soffans inbärande till änkan Hansson
och dess emballerande och avskickande till hennes måg, borde det
likväl hava varit Norman angeläget att på fullständigaste sätt utreda,
huru därmed förhållit sig, innan han vidtagit den ödesdigra häktningsåtgärden.
Hade han underlåtit detta och icke förty häktat Emilia Sofia
österlund för stöld, allenast därför att änkan Hansson flyttat in soffan till
sic och sedermera avskickat den till sin måg, syntes hans förfarande vittna
om ett oförstånd i ämbetet och en missaktning för en medmänniskas medborgerliga
rättigheter, som man knappast kunde antaga vore till finnandes
hos°en jurist och en skolad och i sina stycken väl förfaren åklagare. Hade
Norman låtit häkta Emilia Sofia österlund efter att hava vant fullt medveten
därom, att hon icke på något sätt biträtt med soffans inforslande
till änkan Hansson eller med dess emballerande och avsändande, syntes
hans häktningsåtgärd hava varit desto mera klandervärd och upprörande.
Huru därmed förhållit sig, torde allenast Norman kunna förklara, men
Emilia Sofia österlund ville icke underlåta omnämna, hurusom hon
vid polisförhöret den 12 april 1916 betonat, att hon icke haft någon del
i vare sig soffans inforslande till änkan Hansson eller dess emballerande
och avsändande till Kristianstad.

I betraktande av vad som sålunda blivit utrett, syntes det, so.m om
Norman, då han häktade Emilia Sofia österlund, haft klart, för sig, att
hon i saken icke låtit komma sig till last annat än att hon icke motsatt
sig änkan Hanssons anhållan att få flytta in soffan i jungfrukammaren
eller hennes yttrande, att soffan skulle avskickas till dottern och mågen.
Han hade då, innan han tillgrep den brutala häktningsåtgärden, bort fråga
si^r, om det funnes skålig anledning antaga, att Emilia Sofia österlund
därigenom gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott eller delaktighet däri. Några

— 1920 —

203

minuters eftertanke borde hava sagt honom, att frågan vore ganska tveksam
och att i följd därav varje häktningsåtgärd borde vara utesluten.
Emilia Sofia österlund vore övertygad att, om Norman överlämnat
saken till någon av sina underordnade, som ju icke kommit i åtnjutande
av samma teoretiska utbildning som Norman, denne skulle på grund av
sin praktiska erfarenhet och därmed förbundna begreppsutbildning hava
förfarit annorlunda.

Det skulle visserligen till Normans försvar kunna påstås, att Emilia
Sofia Österlund icke från första stund oförbehållsamt uppgivit rätta sakförhållandet
och att han fördenskull, då hon först sedermera gjort detta,
varit berättigad att häkta henne. Men bortsett därifrån, att Emilia Sofia
österlund från början handlat under intrycket av rädsla och obehag över
den situation, i vilken hon och änkan Hansson utan brottsligt uppsåt råkat,
och att Emilia Sofia österlund fördenskull icke, såsom hon bort, i allt
redogjort för rätta sammanhanget, kunde den omständigheten icke urskulda
Normans häktningsåtgärd emot Emilia Sofia Österlund. Om han också
blivit uppretad emot de båda misstänkta, hade han likväl bort lugnt och
lidelsefritt efter lagens föreskrifter och föreliggande sakförhållanden avgöra,
huruvida skälig anledning till häktning förelegat, och därefter handla.
Det vore icke sensationslystnad eller trakasseribegär, som dikterat Emilia
Sofia österlunds åtgärd att påkalla justitieombudsmannens ingripande.
Häktningen hade vållat, dels att, såsom framginge av läkarintyg, Emilia
Sofia österlunds nervsystem angripits och hennes arbetsförmåga nedsatts,
dels att hon, ehuru hon i sin levnad skött sig oförvitligt, avskedats från
den befattning såsom städerska å Drottningholms slott, hon i fyrtio år
innehaft. Emilia Sofia Österlund hade tänkt, att ståthållarämbetet genom
att återtaga henne i tjänsten eller bevilja henne någon liten pension velat
bidraga till att giva henne upprättelse, sedan det blivit utrett, att hon
blivit oskyldigt förföljd och häktad, men därav hade ingenting försports;
och det hade fördenskull icke stått Emilia Sofia österlund annan möjlighet
till buds än att för sagda ändamål påkalla ingripande emot den, som
bure ansvaret för att henne tillskyndats lidande och förlust.

Emilia Sofia österlund åberopade en den 25 april 1916 av doktor Jakob
Billström utfärdad attest av innehåll, att han samma dag undersökt Emilia
Sofia österlund och därvid funnit henne lidande av ett tillstånd av höggradig
nervositet och som följd därav nedsatt arbetsförmåga. Enligt hennes
egen uppgift hade hon förut varit frisk och arbetsför och endast sedan
fjorton dagar ungefär befunnit sig i detta tillstånd, vilket hon uppgåve
hava utvecklat sig i direkt anslutning till, vad hon vid den tiden genom -

1920 —

204

gått. Ingenting hade vid undersökningen framkommit, som motsade det
antagandet, att hennes nervositet utvecklat sig som direkt följd av de sinnesrörelser,
hon utsatts för vid detta tillfälle.

I infordrat yttrande åberopade Norman vad rannsakningsprotokollet
innehölle och vad han anfört i sina besvär i hovrätten. Det vore uppenbart,
att på grund av Emilia Sofia österlunds eget erkännande och vad i
övrigt mot henne förekommit synnerligen väl grundad misstanke förefunnits,
att hon gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp, en förbrytelse, på
vilken straffarbete enligt lag kunde följa, och sedan hon i slutet av mars
1916 av ståthållaren vid Drottningholm avskedats från sin tjänst såsom
slottsstäderska med därtill hörande förmåner, hade hon häktningsdagen
icke vid Drottningholm eller, såvitt utrönas kunnat, annorstädes haft vare
sig tjänst eller fast bostad, ty en bostad, som hon utan rätt innehade,
kunde ur lagens synpunkt icke räknas såsom fast. Härtill lomme, att hon
genom sina åtgöranden ställt sig i sådan dager, att skäligen kunde befaras,
att hon skulle avvika. Hennes åtgärd att så ordna för sig, att icke
ens hennes närmaste grannar och förutvarande kamrater hade kännedom
om hennes heminavaro, och hennes underlåtenhet att giva sig till känna
vid länsmannens och en polismans upprepade knackningar hade efter Normans
förmenande tytt på uppenbar avsikt att hålla sig undan och sålunda
undgå det förhör, som hon visste vara av Norman utsatt. Hennes förhållande
vid polisförhören hade ej heller varit agnat att ingiva förtroende.
Också hade länsmannens första yttrande vid Normans ankomst till Drottningholm
varit, att Emilia Sofia österlund och änkan Hansson, vilken
redan före klockan 1/2Q på morgonen utan att underrätta någon lämnat
sitt hem, efter föregående överenskommelse tycktes hava rymt tillsammans.
Normans uppfattning, att Emilia Sofia Österlunds vistande vid Drottningholm
varit av tillfällig art, hade efteråt bekräftats därav, att, då Norman
den 3 maj 1916 infunnit sig vid Drottningholm för att dels anställa förnyat
förhör med Emilia Sofia Österlund och dels av henne inhämta upplysningar
i annat ärende, hon icke kunnat anträffas, och att enligt vad det
upplystes, hon efter sitt frigivande från fängelset den 18 april 1916 besökt
Drottningholm allenast två gånger, båda gångerna blott för några
timmar, samt att varken av hennes förutvarande kamrater eller övriga
grannar någon upplysning kunnat vinnas om hennes dåvarande vistelseort.
Alldeles betydelselöst i saken kunde ej heller vara, att häktningsdagen,
på sätt framginge av husgerådsmästaren Eklunds intyg, upplysning erhållits
om ett anmärkningsvärt förfarande från Emilia Sofia österlunds
sida vid inventeringen av slottets möbler. Under alla förhållanden vore

— 1920 -

205

anmälningen, anhängiggjord under en tid, då Emilia Sofia österlund fortfarande
stode under åtal för tjuvnadsbrott, förhastad. Emilia Sofia österlund
hade uppgivit, att hennes nervsystem i följd av häktningen nedsatts.
Vore detta sant, kunde Norman för sin del icke göras ansvarig därför, då
allenast laga former iakttagits. Men Norman trodde icke, att påståendet
överensstämde med -verkligheten. Emilia Sofia österlunds kamrater hade
nämligen intygat, att hon varit klen om vårarna även föregående år, och
det vore underligt, om icke den spänning, som alstrats av ett under sex
veckor pågående försök att slingra sig undan bekännelse, skulle menligt
inverka även på ett normalt nervsystem. Vidare hade Emilia Sofia österlund
uppgivit, att hon i sin levnad skött sig oförvitligt. Handlingarna i
målet visade i stället, att hon enligt oldfruns å slottet upplysning många
gånger visat uppstudsighet, försumlighet och trots i tjänsten och att ståthållaren
på grund därav tilldelat henne upprepade varningar, varefter hon
erhållit avsked från tjänsten i slutet av mars 1916. Slutligen hade Emilia
Sofia österlund yttrat, att det icke vore sensationslystnad eller trakasseribegär,
som dikterat hennes anmälan, utan den omständigheten, att häktningen
vållat hennes avskedande från tjänsten. När det i stället förhölle
sig så, att avskedandet skett i slutet av mars 1916 och häktningen inträffat
den 6 april samt sålunda häktningen, långt ifrån att föranleda avskedandet,
inträffat mer än en vecka efter detta, så kunde man med skäl
fråga sig, vad anledningen vore till ifrågavarande anmälan. Norman hemställde,
att Emilia Sofia österlunds anmälan icke måtte till vidare åtgärd
föranleda. I

I en sedermera inkommen skrift anförde Norman, att då länsmannen
i Färentuna distrikt skolat delgiva Emilia Sofia österlund Normans besvär
i hovrätten, hon blivit förgäves eftersökt i Lovö socken, därvid upplysning
erhållits, att hon bodde i Stockholm under okänd adress, samt att
hennes rättegångsombud advokaten Nils Appelbom i Stockholm vid av
Norman den 19 juni 1916 framställd fråga förklarat, att han icke hade
en aning om Emilia Sofia österlunds adress. Normans uppfattning, att
hennes bostad vid Drottningholm vore av tillfällig art, och hans förmodan,
att hon skulle komma att hålla sig undan, om hon lämnades på fri
fot, hade sålunda fullständigt bekräftats.

Sedan Normans i hovrätten anförda besvär blivit utställda till delgivning
med Emilia Sofia österlund hade, såsom av handlingarna framgick,
länsmannen Hasselström utfärdat ett bevis av det innehåll, Norman uppgivit,
varefter besvärshandlingarna, sedan Norman erhållit uppskov med
delgivningen, delgivits Appelbom.

— 1920 —

206

I avgivna påminnelser anförde Emilia Sofia österlund:

Enligt Normans uppfattning skulle varje person mellan det ögonblick,
hon blivit uppsagd från den bostad, hon innehade, och intill dess hon
kunnat skaffa sig en ny, betraktas såsom lösdrivare. Då Norman påstode,
att Emilia Sofia österlund genom sina åtgöranden ställt sig i en sådan
dager, att det skäligen kunnat befaras, att hon skulle avvika, sökte han
upphjälpa sina chanser med en grov osanning. Norman sade sig hava
blivit stärkt i sin uppfattning, att Emilia Sofia Österlunds vistande vid
Drottningholm var av endast tillfällig art, därav att han den 3 maj 1916,
då han skulle anställa förnyat förhör med henne, som av häradsrätten
blivit frikänd, icke kunnat anträffa henne. Norman borde dock förstå, att,
då Emilia Sofia österlund, oaktat sin fyrtioåriga tjänstgöring vid Drottningholm,
blivit avskedad, hon icke gärna ville efter sitt frigivande vara
kvar därstädes, utan avflyttat därifrån samt att hon efter häradsrättens
utslag icke haft någon som helst anledning att lämna Norman upplysning
om, vart hon ämnade flytta. Vidkommande husgerådsuiästaren Eklunds
intyg påpekades beträffande de möbler, som den 6 april 1916 påträffats i
Emilia Sofia Österlunds bostad, att det runda och det fyrkantiga bordet
stått hos henne, så länge hon mindes tillbaka; att hon icke bestritt, att
dessa tillhörde slottsförvaltningen; att hon ärvt den antika stolen efter en
släkting; att hon av oldfrun Pettersson fått den antika länsstolen; och att
hon aldrig påstått, att samtliga dessa fyra möbler vore hennes tillhörighet.
Gent emot Normans uppfattning, att Emilia Sofia österlunds anmälan
under alla förhållanden skulle vara förhastad, då hon fortfarande stode
under åtal för tjuvnadsbrott, framhölles, att, om hans häktningsåtgärd vore
att betrakta såsom obefogad, det oberättigade i densamma icke kunde utplånas
därigenom att han besvärat sig över häradsrättens utslag. Vare
sig detta fastställdes eller Emilia Sofia Österlund för mindre delaktighet
i änkan Hanssons brott skulle bliva dömd till böter, hade likväl omständigheterna
i målet varit sådana, att häktning med någon eftertanke icke
bort under några förhållanden ifrågakomma. Det intyg av Lilliehöök, som
av Norman åberopats, vore anmärkningsvärt därutinnan, att det utvisade,
att Lilliehöök funnit sig föranlåten avskeda Emilia Sofia Österlund utan
att undersöka, huruvida den försumlighet, oldfrun Lennart lagt henne till
last, verkligen förelegat. Emilia Sofia österlund vågade påstå, att, om
han gått till botten med saken, han skulle hava funnit, att oldfruns klagomål
emot Emilia Sofia österlund varit fullständigt obefogade.

I en den 25 september 1917 hit ingiven skrift återkallade därefter
Emilia Sofia österlund till alla delar sin emot Norman gjorda anmälan.

- 1920 -

207

I avvaktan på Kung]. Maj:ts ovannämnda utslag har det härstädes
anhängiga ärendet vilat.

Sedan Kung!. Maj:ts utslag meddelats, anhöll jag från kung], telegrafstyrelsen
och ståthållarämbetet om upplysningar, avsedda att närmare klargöra,
huruvida änkan Hansson och Emilia Soda österlund vid den tidpunkt,
då de häktades, kunde anses äga stadigt hemvist.

Telegrafstyrelsen upplyste, att kontraktet mellan änkan Hansson och
telegrafverket angående växelstationens skötsel uppsagts genom skrivelse
från telefondirektören i Stockholm den 1 april 1916 till omedelbart upphörande.
Nämnda skrivelse hade tillika innehållit en anmaning till änkan
Hansson att hålla sig beredd att någon av de närmaste dagarna överlämna
stationen samt avflytta från den i telefonstationen inrymda bostaden. Uppsägningen
hade av änkan Hansson erkänts i skrivelse den 5 april 1916.
Ny föreståndare för växelstationen hade sedermera anställts först från och
med den 1 maj 1916. Ankan Hansson hade för den skull kvarstått i sin
befattning ‘ såsom föreståndare, ehuru utan kontrakt, till april månads utgång.
Ersättning för stationens skötsel hade till henne utbetalats enligt
de i kontraktet angivna grunderna för hela april månad. Enligt uppgift
från växelstationspersonalen i Drottningholm hade änkan Hansson emellertid
avflyttat från sin bostad redan någon av de första dagarna i april
— vilken dag hade icke kunnat utrönas. Efter avflyttningen hade hon icke
personligen bestritt sin tjänst utan uppehållit befattningen medelst vikarie.

Ståthållarämbetet meddelade, att den 1 mars 1916 hade från Drottningholms
slottskassa till Emilia Sofia österlund utbetalats hennes avlöning
för första kvartalet eller till den 1 april, från vilken dag hennes
avlöning upphört. Hon hade avskedats från tjänsten någon av de sista
dagarna i mars, antagligen den 28, samt uppmanats att lämna sin bostad,
vilket hon emellertid icke gjort, utan hade hon haft sina möbler kvar och
bott där tidvis. I slutet av 1916 hade hon genom nådigt förordnande
erhållit löfte om pension från hovförvaltningen att utgå från och med
den dag, hon lämnade Drottningholms samhälle. Emellertid hade hon
avflyttat med sina möbler från bostaden först en av de första dagarna av
oktober 1917, från vilken tid hon uppburit pension.

Slutligen åberopade Norman till ytterligare stöd för riktigheten av sin
åtgärd att häkta Emilia Sofia österlund handlingarna i ett annat av hovrätten
genom laga kraft vunnet utslag den 19 oktober 1917 avgjort mål,
däri Norman fört talan emot Emilia Sofia Österlund för det hon i november
1912 ur en å ångbåtsbryggan vid Drottningholm stående öppen
låda olovligen tillgripit sex böcker. Enligt vad handlingarna i sistberörda
mål utvisade, hölls å Drottningholm polisundersökning den 24 juli 1916

- 1920 -

208

och följande dagar. I polisförhörsprotokollet antecknades, att sedan Emilia
Sofia Österland under flera dagar eftersökts i Stockholm och å Drottningholm,
hon den 1 augusti 1916 anträffats i sin bostad å Drottningholm.
Därefter instämde Norman Emilia Sofia österlund, vilken nu icke häktades,
till lagtima hösttinget med Sollentuna och Färentuna häradsrätt, inför
vilken målet sedermera förevar fyra gånger. Vid två tillfällen inställde
sig Emilia Sofia Österlund genom ombud och, sedan hon erhållit föreläggande
att komma personligen tillstädes, vid de två följande tillfällena personligen.
Hon dömdes av häradsrätten genom utslag den 31 maj 1917
jämlikt 20 kap. 1 § 1 mom. strafflagen för stöld att hållas till straffarbete
två månader, dock att, då med hänsyn till vad i målet framkommit angående
Emilia Sofia Österlunds sinnesbeskaffenhet straffets utkrävande
måste anses skola för henne medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet,
och då jämväl antagas finge, att hon skulle utan straffets undergående
låta sig rätta, med straffet skulle anstå och dess utkrävande bero
på villkor, som angåves i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom. Hovrätten, där Emilia Sofia .Österlund besvärade sig, fann ej
skäl att göra ändring i häradsrättens utslag.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Stockholms län att förordna lämplig person att såsom
åklagare vid laga domstol anhängiggöra och utföra åtal mot kronofogden
Norman. I en för åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets
utförande anförde jag följande:

I kungl. förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iagttagas skall 19 § 5 — 8 punkterna
stadgades följande:

5. Den, som misstänkes att hava begått brott, varå dödsstraff eller
straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, skall i häkte tagas.

6. Misstänkes någon att hava begått brott, som ringare är, än i 5
punkten sägs, men varå dock straffarbete efter lag följa kan; den må i
häkte tagas. Haver han ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest
stadigt hemvist ellér yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han avviker,
eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom sakens
tillbörliga utredning hindrar; då skall han på fri fot lämnas.

Varder den, som ej haver stadigt hemvist, misstänkt för brott, som
ringare är än förut sägs, men varå dock fängelse efter lag följa kan, och
förekommer emot honom skälig anledning att han avviker; han må ock i
häkte tagas.

1920 -

209

7. Okänd person, som undandrager sig att uppgiva sitt namn eller
sin hemort eller emot vilken skälig anledning förekommer, att hans uppgift
därom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden
vinnes, i häkte tagas, ändå att brott, varför han misstånkes, endast
med fängelse eller böter belagt är.

8. Ej må någon såsom misstänkt häktas, där ej misstanke på sannolika
skäl grundad är.

De myndigheter, vilka ägde befogenhet att häkta eller förordna om
häktning, måste ställa sig nu anförda lagbestämmelser till ovillkorlig
efterrättelse, och några regler vid sidan därav funnes icke. Visserligen
kunde de givna stadgandenas korta avfattning föranleda, att i många
gränsfall häktningsmyndigheten funne svårt att avgöra, huru den rätteligen
borde förfara, och stora anspråk måste ofta ställas på dess grannlagenhet
och omdömesförmåga. Men den medborgerliga friheten vore en
oförytterlig rättighet, som icke obehörigen finge kränkas, huru svårt det
än kunde hava varit för vederbörande myndighet att bedöma de vid tillfället
föreliggande omständigheterna.

I 9 punkten av nyssnämnda paragraf uppräknades de myndigheter,
vilka ägde att på eget ansvar häkta eller låta häkta. Befunnes en sådan
myndighet hava överskridit eller orätt bedömt de i lagen angivna normerna,
enligt vilka häktning finge förekomma, måste den felande utan
tvekan därför ställas till ansvar.

I förevarande fall hade änkan Hansson och Emilia Sofia österlund
genom Normans häktningsåtgärd varit berövade friheten i tolv dagar,
nämligen från den 6 till den 18 april 1916, då häradsrätten förordnade,
att de skulle försättas på fri fot. Kungl. Maj:ts befallningshavandes remiss,
varigenom rannsakning påkallats, hade kommit domhavanden till
hända den 10 april. Enligt kungl. förordningen den 10 april 1810 ang.
tiden, inom vilken häktad person bör ställas för rätta, skulle rannsakning
med häktad person å landet företagas inom tre veckor, efter det densamma
påkallats. Hade icke domhavanden utsatt rannsakningen att äga
rum så snart som nu skett, efter det han erhållit Kungl. Maj:ts befallningshavandes
remiss, hade således de häktade kunnat vara berövade friheten
under ytterligare högst tretton dagar.

Visserligen förelåge icke någon anmälan från änkan Hanssons sida.
Och den anmälan för olaga häktning, som Emilia Sofia Österlund gjort,
hade hon sedermera återtagit. Men då jag icke kunde finna annat än
att Norman genom att häkta änkan Hansson och Emilia Sofia Österlund
överskridit sin befogenhet och den allmänna rättskänslan måste fordra, att

27 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

210

den princip, som här vore i fråga, klart och tydligt hävdades, ansåge jag
mig böra underkasta Normans felaktiga förfarande laga beivran.

För första resan stöld dömdes jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen till
straffarbete i högst sex månader. Vore omständigheterna synnerligen försvårande,
finge tiden för straffarbetet höjas till två år. Förskingring av
annans gods straffades enligt 22 kap. 11 § strafflagen högst med straffarbete
i två år. Huru änkan Hanssons förbrytelse än skolat anses, om
såsom stöld eller förskingring, hade alltså 6 punkten i 19 § promulgationslagen
till strafflagen skolat ligga till grund för bedömandet, huruvida
hon bort häktas eller icke.

Visserligen hade i högsta grad sannolika skäl funnits för att änkan
Hansson begått den förbrytelse, varför hon sedermera dömts, och Norman
hade således icke under alla förhållanden saknat befogenhet att häkta
henne. Men, enligt vad telegrafstyrelsens uppgifter gåve vid handen,
måste änkan Hansson ännu vid tiden för häktningen den 6 april 1916
anses hava haft fast bostad i den mening, som i det tillämpliga lagrummet
avsåges. Ty ehuru änkan Hansson erhållit uppsägning från sin plats såsom
föreståndarinna för telefonstationen å Drottningholm att gälla från
och med den 1 april 1916 samt tillika anmanats hålla sig beredd att någon
av de närmaste dagarna överlämna stationen och avflytta från den däri
inrymda bostaden, hade ny föreståndare för telefonstationen anställts först
från och med den 1 maj 1916 och änkan Hansson hade kvarstått i sin
befattning såsom föreståndarinna, ehuru utan kontrakt, till april månads
utgång, därvid ersättning för stationens skötsel till henne utbetalats för
hela april månad. Enligt det av Norman underskrivna polisförhörsprotokollet
den 6 april 1916 eller den dag, häktningen ägt rum, hade änkan
Hansson lämnat »sitt hem» å Drottningholm före klockan 5,30 f. m. och
senare på dagen, efter det hon anträffats liggande ute på marken, återförts
till »sin bostad», varest hon underkastats lämplig behandling. Åtminstone
vid uppsättandet av polisförhörsprotokollet syntes Norman sålunda
hava haft den uppfattningen, att änkan Hansson ännu hade kvar
sin bostad å Drottningholm. Att änkan Hansson framdeles på grund av
uppsägningen skulle nödgas avflytta från bostaden, hade icke i och för
sig utgjort tillräckligt skäl för Norman att den 6 april häkta henne.

Icke heller syntes mig omständigheterna hava givit anledning befara,
att änkan Hansson skulle avvika eller genom undanröjande av bevis eller
egendom hindra sakens utredning. Visserligen hade änkan Hansson tidigare
vid polisförhören och ännu vid förhöret den 23 mars 1916, då rätta
sammanhanget redan varit tämligen klart, lämnat osanna uppgifter angående
vad hon företagit med den ifrågavarande soffan, men till förhöret

- 1920 -

211

den 6 april hade hennes dotter hustru Eagerroth anmält, att modern velat
inför Norman avlägga bekännelse, och det kunde knappast antagas, att
det sedermera legat vare sig i makarna Lagerroths eller änkan Hanssons
intresse, att hon avveke. Redan till polisförhöret den 23 mars hade Norman
erhållit besked, att den undanskaffade soffan återfunnits i Kristianstad,
och genom vad änkan Hansson uppgivit vid samma förhör och Emilia
Sofia Österlund anfört vid förhöret den 6 april samt vad hustru Lagerroth
tillika upplyst hade vid tidpunkten för häktningen frågan om det olovliga
bortsändandet av soffan varit så gott som utredd.

De förutsättningar, under vilka, enligt bestämmelserna i 6 punkten
av 19 § promulgationslagen till strafflagen, en person, som ägde stadigt
hemvist, ändock finge häktas, syntes mig under nu nämnda förhållanden
icke hava förelegat beträffande änkan Hansson, när hon häktats.

Kunde Norman i fråga om häktningsförfarandet mot änkan Hansson
i viss mån anföra såsom ursäkt, att hon sedermera på Normans talan
dömts till fängelse för stöld, förelåge ingen sådan ursäkt för häktningsåtgärden
mot Emilia Sofia österlund. Det syntes mig i detta fall med
fog hava kunnat fordras av Norman, att han bort inse, att Emilia Sofia
Österlund, om hon blivit fälld, skulle fått ett synnerligen lindrigt straff.

Att Emilia Sofia Österlund vid tiden för häktningen haft stadigt hemvist,
vore uppenbart. Enligt ståthållarämbetets intyg hade hon icke avflyttat
från sin bostad i slottet förrän i oktober 1917. Hon hade anträffats
liggande i sängen i denna sin bostad samma dag, hon häktats. I
det av Norman åberopade polisförhörsprotokollet rörande stölden av böckerna
å Drottningholms ångbåtsbrygga funnes antecknat, att Emilia Sofia
österlund ännu den 1 augusti 1916 anträffats »i sin bostad» å Drottningholm.

Norman sade, att Emilia Sofia Österlund genom sina åtgöranden, ställt
sig i en sådan dager, att det skäligen kunnat befaras, att hon skulle avvika.
Men de skäl, han därför anfört, kunde jag icke godtaga. Att hon,
då polisförhöret den 6 april 1916 skulle äga rum, låst dörren till sitt
rum, kunde icke jämställas med ett avvikande. Enligt ståthållarämbetets
uppgift hade hon avflyttat med sina möbler från bostaden å Drottningholm
först i oktober 1917, och i det ovanberörda målet angående stölden
av böckerna hade Emilia Sofia österlund, sedan häradsrätten förelagt
henne personlig inställelse, inställt sig personligen den 8 februari och
den 4 april 1917. Icke heller syntes mig någon fara hava förelegat, att
Emilia Sofia österlund, sedan hon vid polisförhöret den 6 april 1916 erkänt,
vilken befattning hon tagit med den ifrågavarande soffan, skulle
kunnat hindra sakens vidare utredning, om hon lämnats på fri fot.

- 1920 -

212

Praxis vore, att då en person skäligen misstänktes för stöld eller till
och med vid polisförhör erkänt sig hava begått olovligt tillgrepp, poliseller
åklagarmyndigheten ansåge sig böra häkta honom. I de flesta fall
vore denna praxis riktig, då det vid förbrytelser av ifrågavarande beskaffenhet
läge nära till hands att antaga, att den brottslige, om han lämnades
på fri fot, skulle försvåra utredningen eller undanskaffa det stulna. Men
denna praxis finge naturligtvis icke tillämpas slentrianmässigt och utan
hänsyn till de i varje särskilt fall förekommande omständigheterna. Jag
villeicke förutsätta, att Norman i det förevarande fallet, ehuru han med
rätta kunnat bliva förtretad över det myckna besvär, som genom de båda
kvinnornas i början osannfärdiga uppgifter förorsakats honom, sedermera
i överilning mot dem utövat sin häktningsrätt. Jag toge i stället för
givet, att häktningen företagits utan förhastande och efter moget övervägande.
Men just därvid hade omdömesförmågan brustit, och Norman
hade, utan att därför äga laglig grund, gjort bruk av den hos hans ämbete
nedlagda makten att beröva annan person friheten. Enligt min mening
gällde detta, såsom jag redan yttrat, häktningsåtgärden mot såväl
änkan Hansson som Emilia Sofia Österlund. Men särskilt genom Emilia
Sofia Österlunds häktning syntes mig Norman hava ådragit sig ett drygt
ansvar. Toge man än vidare i betraktande, att de båda häktade varit
gamla människor, som dittills, såvitt då varit upplyst, fört en oförvitlig
vandel, tedde sig Normans tillvägagående så mycket mera klandervärt.

Visserligen hade änkan Hansson icke här gjort någon anmälan med
anledning av sin häktning och Emilia Sofia österlund hade återkallat
sitt yrkande mot Norman, men ändock borde vid frågans bedömande
tagas" hänsyn icke blott därtill att den allmänna rättskänslan vunne upprättelse,
utan även att ett lidande orättmätigt tillfogats de båda häktade.

1 anslutning till vad jag anfört uppdrog jag åt den särskilde åklagare,
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande för ändamålet förordnades, att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Norman för det oförstånd i ämbetet, vartill han genom häktningsåtgärderna
gjort sig skyldig, och hade åklagaren därvid att yrka ansvar å Norman
efter lag och sakens beskaffenhet.

I anledning härav blev åtal mot kronofogden Norman anställt vid Sollentuna
och Färentuna häradsrätt, som meddelade utslag i målet deri S
maj 1919. Häradsrätten yttrade därvid:

Vad i målet förekommit hade häradsrätten tagit i övervägande, och
enär såväl änkan Hansson som Emilia Sofia österlund vid häktningstiden
måste anses hava ägt sådant hemvist, som avsåges i 19 § 6 mom. av

— 1920 -

2t3

Kung]. Maj:ts nådiga förordning den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt med hänsyn till de
häktningsdagen förekommande omständigheterna skäl ej varit, att antaga,
det de skulle avvika eller genom undanröjande av bevis hindra sakens
tillbörliga utredning, och då beträffande Emilia Sofia Österlund det dessutom
bort hava varit uppenbart, att hennes delaktighet i änkan Hanssons
tjuvnadsbrott ej skulle komma att medföra frihetsstraff, ty ock som häktning
så mycket mindre bort förekomma i betraktande av änkan Hanssons
och Emilia Sofia österlunds höga ålder, samt Normans åtgärder att häkta
omförmälda personer lagts honom till last såsom tjänstefel, prövade häradsrätten
med stöd av 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma Norman för
oförstånd i ämbete, dels genom häktande av änkan Hansson att bota 75
kronor dels ock genom häktande av Emilia Sofia Österlund att bota 100
kronor eller sammanlagt 175 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laya kraft.

o o

20. Felaktigt äganderättsbevis.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Erik August Johanssons i Borka
hustru Anna Lucia Johansson följande:

På grund av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Gävleborgs län utslag
den 8 mars 1916 hade exekutiv auktion den 17 maj 1916 hållits å
den klaganden tillhöriga lägenheten Nyrönningen n:r 2, avsöndrad från 2
öres 12 penningland n:r 4 Lynäs i Söderala socken, för gäldande av en
intecknad fordran å 1,500 kronor jämte ränta, vilken fordran innehades
av Söderala kommun. Då klaganden, som vore bosatt inom Enångers socken
och varje år betalt förfallen ränta till Söderala kommun, i juli 1916
skulle verkställa ränteinbetalningen samt avbärga den å lägenheten växande
grödan, hade klaganden fått den överraskande upplysningen, att lägenheten
exekutivt försålts, utan att klaganden fått minsta kännedom därom. Att
detta kunnat ske hade berott därpå, att t. f. domhavanden i Sydöstra Hälsinglands
domsaga Erik Forssblad utfärdat ett äganderättsbevis ä lägenheten
för Anders Olof Bäcklin av innehåll, att denne den 16 februari 1897 erhållit
lagfart å lägenheten och att därefter i äganderättsförhållandena ej
någon förändring inträtt. Då emellertid Bäcklin avlidit den 17 juni 1911
och fastigheten därefter två gånger försålts samt de nya köpen lagfarits,
vore beviset helt och hållet missvisande. Det vid exekutiva auktionen upp -

1920 -

214

lästa gravationsbeviset hade upptagit klaganden sorn ägare till lägenheten,
men ändå hade auktionen verkställts, utan att klaganden närvarit. Det
syntes därför, som om felaktigt förfarande skulle ägt rum å flera håll.
Genom auktionen hade klaganden gått förlustig ej blott fastigheten med
därå växande gröda utan även vad klaganden den 5 augusti 1912 kontant
inbetalt å fastigheten, nämligen 558 kronor 33 öre tillika med den inteckning
å 1,000 kronor, belånad för 650 kronor, varför klaganden hade personlig
betalningsskyldighet. Klaganden anmälde till åtal den eller dem,
som i denna sak låtit oegentligheter komma sig till last, under yrkande om
ersättning för den skada och de kostnader, som blivit klaganden förorsakade.

Av handlingarna i ärendet inhämtade jag:

1 ansökan den 5 februari 1916 hemställde Söderala kommun såsom
innehavare av en fordran å 1,500 kronor jämte ränta på grund av ett i
lägenheten den 3 september 1907 intecknat skuldebrev å 2,000 kronor
jämte ränta hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län, att
lägenheten måtte, sedan fordringen fastställts till betalning ur densamma,
utan föregående utmätning säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgades.

Kommunen åberopade dels en av Anders Olof Bäcklin den 3 september
1907 utfärdad revers till innehavaren å 2,000 kronor jämte 6 procent
ränta, till säkerhet varför inteckning samma dag meddelats i lägenheten,
och dels ett av Forssblad den 29 januari 1916 på domarämbetets vägnar
utfärdat äganderättsbevis av innehåll att, sedan Anders Olot Bäcklin den
16 februari 1897 erhållit lagfart å 2 öres 12 penningland n:r 4 Lynäs i
Söderala socken samt vid försäljning av hemmansdelen den 12 november
1906 till Bergvik och Ala Nya Aktiebolag undantagit den från hemmansdelen
avsöndrade lägenheten Nyrönningen n:r 2 om 4,16 hektar, varå
Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat fastställelse, någon förändring
i äganderätten ej blivit hos Ala tingslags häradsrätt anmäld.

Kungl. Maj:ts befallningshavande föreläde kommunen att delgiva lagsöknino-shandlingarna
Anders Olof Bäcklin, men som denne 1911 avlidit,

C O

delgåvos de dödsboet.

'' Därefter yttrade Kungl. Maj:ts befallningshavande i utslag den 8 mars
1916 att, som kommunen styrkt, att Anders Olof Bäcklins stärbhusdelägare
erhållit behörig del av handlingarna i lagsökningsärendet med Kungl.
Maj:ts befallningshavandes därå tecknade kommunikationsresolution, varigenom
det varit dem förelagt att inom åtta dagar efter av handlingarna
erhållen del å ansökningen skriftligen svara, vid äventyr, om det försum —

1920 —

215

inades, att målet ändå avgjordes, inen stärbhusdelägarna icke ställt sig berörda
föreläggande till efterrättelse eller visat sig hava varit av laga förfall
hindrade att svara, bleve, jämlikt 18 § utsökningslagen, målet företaget
till avgörande på förhanden varande skål, och prövade Kung!. Maj:ts
befallningshavande, jämlikt 13 och 28 §§ av nämnda lag, skäligt att ''till
betalning ur lägenheten fastställa kommunens fordran 1,500 kronor jämte
0 procent årlig ränta å 2,000 kronor från den 3 september 1907, tills
betalning skedde, ävensom 24 kronor 80 öre i ersättning för lagsökningskostnaderna.
1 illika förordnade Ivungl Maj:ts befallningshavande, att intecknade
fastigheten skulle, utan föregående utmätning, å tingsstället i
orten försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom vore stadgat.
Utslaget vann laga kraft.

Sedan kronofogden i Södra Hälsinglands fögderi Emil von Schultz
genom kungörelse den 11 april 1910 utsatt exekutiv aktion å lägenheten,
som angavs vara saluvärderad till 1,200 kronor, att äga rum den 17 maj
1910 å tingsstället i Söderala, förrättades auktionen nämnda dag å utsatt
ställe. Därvid bevakades fordran dels av kommunen å 1,412 kronor 12
öre på grund av förutnämnda inteckning å 2,000 kronor och dels av hemmansägaren
Sven Petter Svensson i Fröbyn å 650 kronor på grund av en
av klaganden den 27 oktober 1912 utgiven revers till innehavaren å 1,000
kronor med ränta, till säkerhet varför inteckning meddelats i lägenheten
den 20 december 1912. Såvitt auktionsprotokollet utvisade, närvar klaganden
icke vid auktionen. Lägenheten inropades av Söderala kommun
för 1,500 kronor.

Emellertid hade lägenheten försålts genom köpekontrakt den 31 oktober
1911 för 2,500 kronor av Anders Olof Bäcklins dödsbo till Karl Lindblom
och genom köpekontrakt den 21 juli 1912 för 2,000 kronor av denne
till klaganden. Lagfart meddelades den 5 december 1911 först för dödsboet
och därefter för Lindblom samt den 20 december 1912 för klaganden.

1 infordrat yttrande anförde Forssblad:

Klagandens uppgifter vore med avseende å ifrågakomna äganderättsbevis
riktiga. Vid tidpunkten för bevisets utfärdande hade klaganden senast
erhållit lagfart å lägenheten, och vore följaktligen Forssblads i beviset
lämnade uppgift beträffande äganderätten till lägenheten felaktig. I
ett den 28 april 1916 utfärdat gravationsbevis angående lägenheten hade
Forssblad emellertid uppgivit klaganden såsom ägare, och klaganden hade
av länsmannen Ruben Didrikson blivit kallad till auktionen omkring en
vecka före auktionstillfället. Klagandens uppgift, att hon ej förrän under

- 1920 -

216

juli 1916 fått veta, att lägenheten skulle exekutivt försäljas, vore oriktig.
Klagandens påstående, att hon varje år till Söderala kommun såsom innehavare
av inteckningen å 2,000 kronor betalat förfallen ränta, vore likaledes
oriktigt och torde det hava varit just denna underlåtenhet, som föranlett
kommunens ansökning om den exekutiva försäljningen. Genom den
av Forssblad begångna felaktigheten hade klaganden ej gått miste om annan
rätt än att svara å ansökningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Men
som av klagoskriften framginge, att kommunens fordran ej vant tvistig,
syntes klaganden ej hava kunnat hindra den exekutiva försäljningen annorledes
än genom betalning. Att klaganden ej haft för avsikt att på dylikt
sätt tillförsäkra sig fortfarande äganderätt till lägenheten, visades därav,
att hon ej ens gjort ränteavbetalningar samt ej heller, sedan hon erhållit
vetskap om att fastigheten skulle försäljas, erbjudit betalning. Klaganden
hade ju även haft tillfälle att närvara vid auktionen och därvid göra sin
rätt o-ällande. Att den vid auktionen erhållna köpeskillingen överstigit
lägenhetens värde, framginge av den omständigheten, att lägenheten av
vederbörande utmätningsman värderats till allenast 1,200 kronor. Den vid
auktionen närvarande innehavaren av den i andra rummet kommande inteckningen
å 1,000 kronor hade därför ej heller gjort något överbud.

Forssblad åberopade en attest av länsmannen Didrikson av innehåll,
att klagandens man någon tid före auktionen i telefon till Didriksons tjänsterum
uppgivit sig hava erhållit kännedom därom, att exekutiv auktion
skulle hållas för försäljning av ifrågavarande lägenhet och anhållit om
upplysning angående anledningen till försäljningen, att Didrikson därefter
vid "besök i Sydöstra Hälsinglands kansli av Forssblad erfarit, att lägenheten
senast lagfarits för klaganden och att ett förut under 1916 utfärdat
ä^anderättsbevis av annat innehåll vore felaktigt, samt att Didrikson sedermera
med anledning därav och efter anmaning av von Schultz skriftligen
kallat klaganden till auktionen, vilken kallelse torde hava kommit henne
till hända omkring en vecka före auktionen.

Vidare åberopade Forssblad ett intyg av ordföranden i Söderala sockens
kommunalnämnd Alfred Åkerman och vice ordföranden i socknens kommunalnämnd
A. Widell av innehåll, att lägenheten under de senaste åren före
1916 i hög grad vanhävdats, vilket vore orsaken till att vid den exekutiva
auktionen ej avgivits annat anbud än det för kommunen avgivna, samt att
klaganden icke under juli 1916 erbjudit sig att gälda förfallen ränta å sin
skuld till kommunen.

1 med anledning av Forssblads yttrande avgivna påminnelser anförde
klaganden:

- 1920 -

217

Forssblads förklaring bekräftade riktigheten av klagandens uppgift om
det felaktiga äganderättsbeviset, varigenom hon ej kommit i tillfälle att
yttra sig å Söderala kommuns lagsökning. Uppgifterna, att klaganden erhållit
kallelse till auktionen och att hennes underlåtenhet att gälda ränta
a sin skuld till kommunen, förorsakat lagsökningen, vore ej med verkliga
förhållandet överensstämmande.

Klaganden åberopade dels ett kvitto, utvisande att hon erlao-t ränta å
sin skuld till kommunen för 1913 och 1914, och dels ett brev den 19
juli 1916 från Didrikson däri han för kommunens räkning krävde henne
på hennes skuld 1,500 kronor med avdrag av vad som influtit å auktionen.

I sedermera infordrat yttrande anförde von Schultz:

Sedan von Schultz för verkställighet emottaga Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ifrågavarande utslag, hade auktion å lägenheten utsatts till den°17
maj 1916 och hade Didriksson anmodats att å lågenheten förrätta beskrivning
och värdering. Tillika hade genom kallelsebrev det i utslaget såsom ägare
upptagna Anders Olof Bäcklins dödsbo underrättats om tiden för auktionen.
Sedan von Schultz emellertid genom ett från domhavanden rekvirerat gravationsbevis
och, såvitt von Schultz mindes, genom meddelande i telefon
flan domhavanden erfarit, att icke dödsboet utan klaganden vore ägare
till lägenheten, hade von Schultz avsänt kallelse per post till klaganden,
varjämte han för ytterligare säkerhets skull anmodat Didrikson att° skriftligen
kalla klaganden till den förestående auktionen. Von Schultz kunde
ej. bestämt uppgiva tiden för kallelsen, men antoge tiden vara den av
Didiikson uppgivna eller cirka 8 dagar före auktionen. Genom samtidigt
telefonmeddelande från Didrikson hade von Schultz erfarit, att klagandens
man haft kännedom om den förestående auktionen. Klagandens uppgift,
att hon ej haft kännedom om auktionen och tiden för densamma, vore
sålunda uppenbarligen stridande mot verkliga förhållandet. Då von Schultz
•i utsatt tid inställt sig för auktionens företagande, tillstädesvoro utom
andra de personer, som hade penninginteckningar i lägenheten. Enär von
Schultz ansett sig hava fullgod anledning antaga, att klaganden ägt kännedom
om auktionen samt att hennes frånvaro finge tydas såsom ett medgivande,
att från hennes sida hinder för auktionen icke mötte, hade von
Schultz företagit auktionen, ehuru klaganden icke kommit i åtnjutande av
den i lag föreskrivna kallelsetiden av fyra veckor. Såsom orsak till att
von Schultz företagit auktionen och ej inställt densamma, ville von Schultz
framhålla, att genom utsättande av ny auktion, som ej kunnat hållas förrän
omkring fem veckor senare, onödiga kostnader skulle drabbat intecknings 28

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

218

havaren förutom genom nya kungörelsekostnader därigenom, att lagenheten
skulle li hade så ''mycket hellre ansett sig böra företaga auktionen trots ägarens frånvaro,
som vid de mångfaldiga auktioner, han under sin tjuguåriga tjänstetid
såsom kronofogde förrättat, fastighetsägaren i ytterst få fall tillstädeskommit.

Vidkommande klagandens yrkande om skadestånd ville von bchuitz
anföra: Enligt vad som bestyrktes av det utav ordföranden i Söderala

sockens kommunalnämnd utfärdade intyget och det av Didrikson vid värderingen
åsätta saluvärdet, torde fastigheten genom den erhållna köpeskillingen
hava blivit till fullo betald. Att så varit förhållandet, bekrattades
även av den omständigheten, att innehavaren av den senare inteckningen
ej ansett sig böra avgiva högre bud, ehuru den bjudna köpeskillingen
endast förslagit till gäldande av första inteckningen.

Slutligen anförde Didrikson i infordrat yttrande:

Didrikson hade den 10 december 1915 mottagit uppdrag att uttaga
Söderala kommuns fordran på grund av en inteckning å 1,500 kronor ur
ifrågavarande lägenhet. Anledningen hade uppgivits vara den, att svårighet
mött att utfå ränta. Då Didrikson ej fått svar från klaganden pa sin
skriftliga anmaning om godvillig uppgörelse, hade lian fått tillsägelse av
kommunalnämndens ordförande att begära exekutiv försäljning.
av äo-anderättsbeviset skulle handlingarna i målet delgivas Anders Olof
Bäcklins stamhus, vilket även verkställts. Vid delgivning hade emellertid
hustru Bäcklin uppgivit, att fastigheten vore försåld till klaganden, men
att det vore hustru Bäcklin okänt, huruvida lagfart av klaganden begärts.
Didrikson hade då antagit, att klaganden ej sökt lagfart. Sedan llungl.
Marts befallningshavandes utslag fallit den 8 mars 1916, hade Didrikson
av von Schultz förordnats att verkställa besiktning och värdering å fastigheten,
vilken förrättning ägt rum den 29 i samma månad. Därvid hade
inhämtats, att fastigheten vore synnerligen dåligt hävdad. _ Den hade ej
varit »ödslad sedan våren 1908. Byggnader och rättighet till skogsfangst
hade saknats. Fastigheten, som väl hävdad ansåges kunna vinterföda tre
kokreatur, hade åsatts ett försäljningsvärde av 1,200 kronor. Utom det
att Didrikson själv vore väl förtrogen med fastighetsvärderingar pa grund
av sin långa tjänstetid, hade han medhaft såsom vittne och värderingsman
eu före detta nämndeman, som i sextiofem år sysslat med lantbruk och
som sålunda ägde vida större erfarenhet ån klaganden. Hennes uppgift
om fastighetens värde ansåge Didrikson ovederhäftig. I övrigt upprepade
Didrikson vad han anfört i det av honom utfärdade intyget,

— 1920 —

219

Uti en till advokatfiskal» vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande:

Enligt vad handlingarna utvisade hade Korssblad, som på domarämbetets
vägnar utfärdat det ifrågavarande äganderättsbeviset, därvid felaktigt
uppgivit, att Anders Olof Bäcklin senast undfått lagfart å lägenheten, och
därigenom föranlett, att klaganden, vilken senare än Bäcklin erhållit lagfart
å lågenheten, icke fått del av lagsökningshandlingarna och sålunda
icke haft tillfälle att därå avgiva förklaring. Den av Forssblad felaktigt
lämnade uppgiften hade vidare legat till grund för den av auktionsförrättare»
vidtagna åtgärden för meddelande av underrättelse till gäldenären
enligt 103 § utsökningslagen. Sådan underrättelse hade meddelats den
uppgivna ägaren Anders Olof Bäcklins dödsbo mera än fyra veckor före
auktionen och således i överensstämmelse med föreskrifterna i nämnda lagrum.
Först senare, då felaktigheten i äganderättsbeviset av auktionsförrättaren
utrönts, hade klaganden lämnats dylik underrättelse. Auktionsförrättaren,
som med hänsyn till bestämmelserna i 104 § utsökningslagen
icke ägt att på grund av felet i auktionens kungörande inställa densamma
syntes sålunda hava iakttagit, vad å honom ankommit i förevarande avseende.
Forssblad måste därför anses ensam ansvarig för den kränkning
av klagandens rätt, som på grund av de förelupna omständigheterna uppenbarligen
ägt rum.

Forssblad hade visserligen framhållit, att klaganden omkring en vecka
före auktionen erhållit underrättelse om densamma och således haft tillfälle
att därvid närvara och bevaka sin rätt. Men enbart den omständigheten,
att den i lagen stadgade tiden av fyra veckor icke kommit klaganden
till godo, vore tillfyllest för att göra hennes klagomål berättigade. Det
måste anses, att lagen genom att föreskriva en så lång kallelsetid som den
ifrågavarande avsett att bereda gäldenären tillfälle att skydda sina intressen
bland annat genom att vidtaga åtgärder för att förhindra det exekutiva
förfarandets vidare fortgång.

I förevarande fall syntes det emellertid kunna hava varit av vikt för
klaganden att redan före lagsökningsutslaget få del av det mot henne anhängiggjorda
förfarandet, då orsaken därtill varit hennes underlåtenhet
att gälda förfallen ränta. Klaganden hade möjligen genom räntans betalande
kunnat förmå borgenären att ej fullfölja lagsökningen. Då lagsökningen
omfattat ett större belopp, än det Söderala kommun vid auktionen
bevakat, syntes det även kunna hava varit av betydelse att i lagsökningsärendet
höra den verkliga ägaren av lägenheten. Skulle klaganden emellertid ej
hava lyckats förhindra exekutionsförfarandets fortgång, hade den möjligheten
kunnat föreligga, att hon, därest underrättelse om auktionen i ve —

1920 -

220

derbörlig tid lämnats henne och hon därigenom kunnat vidtaga sina mått
och steg för att vid densamma bevaka sina intressen, kunnat genom högre
bud själv stanna som ägare till lägenheten eller bidraga till att köpeskillingen
mera överensstämt med hennes uppskattning av fastigheten.

Huruvida genom vad i utsökningsmålet förekommit någon förlust
blivit klaganden åsamkad, bleve framdeles utrett. Men även om direkt
skada icke tillskyndats henne, måste dock i det förevarande fallet den varje
gäldenär i lagen tillförsäkrade rätten till visst skydd anses hava lidit ett
sådant intrång, att jag icke kunde underlåta att beivra det fel, som därtill
varit orsaken.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att för den vårdslöshet vid
domarämbetets utövning, vartill Forssblad genom utfärdande av det felaktiga
äganderättsbeviset gjort sig skyldig, i laga ordning ställa Forssblad
under åtal inför hovrätten samt därför å honom yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet.

Tillika borde klaganden genom advokatfiskalens försorg sättas i tillfälle
att framställa de ersättningsanspråk, vartill hon ansåge sig befogad,
och borde sådana av henne framställda anspråk, i den mån de funnes berättigade,
av advokatfiskal understödjas.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med berörda uppdrag blev
av advokatfiskal anställt emot t. f. domhavanden Forssblad, meddelade
Svea hovrätt utslag den 28 februari 1919. Hovrätten yttrade därvid:

Som Forssblad i anmärkta hänseendet förfarit felaktigt, dömdes Forssblad,
jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen för den försummelse i
ämbetet, han sålunda låtit komma sig till last, att höta 50 kronor.

Vidkommande klagandens ersättningsanspråk, så enär det icke kunde
anses vara i målet ådagalagt, att klaganden genom Forssblads försummelse
tillskyndats skada, kunde klagandens i sådant avseende framställda yrkanden
lagligen icke bifallas.

O O

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Olaglig häktning.

I tidningen Socialdemokraten för den 23 december 1916 förekom ett
meddelande under rubriken: »Akarpsmål! Två syndikalistiska arbetare
häktade för försök att hindra nyantagna arbetare.»

- 1920 —

221

Meddelandet innehöll, att för försök att hindra en del nyantagna arbetare
att fortsätta arbetet hos Skånska Cementgjuteriet, som hölle på med kraftanläggningar
vid de Wingquistska fabrikerna vid Kritslå, där strejk sedan
ett par månader pågått, hade de syndikalistiska arbetarna Henrik Natanael
Hernström från Borås och Johan Alfred Alsén från Säby häktats och införpassats
till håradshäktet i Borås. De komme att åtalas enligt den s. k.
Akarpslagen för det de med hot sökt hindra nyantagna arbetare och sålunda
avlägsnat dessa från arbetet. Det uppseendeväckande i detta meddelande
vore, att de två arbetarna häktats. Som bekant hade riksdagen
vidtagit sådan ändring i straffbestämmelserna angående brott mot Åkarpslagen,
att håktningsrätten ansåges bortfallen. Man finge därför hoppas,
att justitieombudsmannen inskrede mot den alltför nitiske åklagaren och
sörjde för de häktades omedelbara frigivande.

Därefter anhöll expeditören Knut Lindström, enligt uppgift på uppdrag
av arbetsutskottet för Sveriges arbetares centralorganisation, i eu den
2 januari 191 / hit inkommen skrift, med anledning därav att häktningen
enligt arbetsutskottets mening skett i strid mot lagen, att justitieombudsmannen
måtte inskrida för att få de häktade försatta på fri fot.

Sedan t. f. kronolänsmannen i Marks härads östra distrikt Frey Hammarson
inkommit med i anledning av tidningsmeddelandet och anmälningsskriften
infordrat yttrande samt Lindström, Hernström och Alsén avgivit
påminnelser, inhämtade jag av handlingarna i ärendet följande:

I skrivelse den 20 december 1916 anhöll arbetschefen hos Aktiebolaget
Skånska Cementgjuteriet Alfred Andersson i Kritslå hos Hammarson,
att Heinstiöm och Alsen matte ställas under tilltal för brott mot annans
frihet.

1 skriften anfördes:

Bolaget hade åtagit sig att åt Ignar Andén såsom innehavare av firman
L. J. W ingquist i Kritslå uppföra en fabriksbyggnad och utbygga en
kraftstation i Häggån, och arbetena hade omkring den 1 september 1916
igångssatts med för ändamålet tillfälligt anställda arbetare. Efter tre
veckors tid hade arbetsstyrkan nedlagt arbetet såsom svar på bolagets fordran,
att de skulle till arbetsledningen avlämna frejdbetyg. Då det redan
under första dagarna efter arbetets början visat sig, att bland arbetsstyrkan
inkommit en del sämre individer, såsom f. d. straffångar och dylika, vilka
vid antagandet lämnat falska namnuppgifter m. in., hade bolaget ansett
nödigt att fasthålla vid sin förenämnda fordran. Sedermera hade även
andra tvistefrågor framkommit, vilka dock efter underhandlingar bilagts.
Arbetet hade dock ej kunnat återupptagas, beroende därpå, att ett fåtal syn —

1920 -

222

dikalistiska arbetare, vilka icke gillat betygstvånget, genom ideliga trakasserier,
övertalningar och hot tvingat arbetsvilliga personer att icke återupptaga
arbetet. Därvid hade i synnerhet Hernström och Alsén, vilka allt
sedan°arbetsnedläggelsen uppehållit sig på platsen, uppträtt på ett sådant
sätt, att bolaget ansett sig nödsakat anmäla nämnda personer för brott
enligt 15 kap. 22 § strafflagen. Både Hernstöm och Alsén hade vid upprepade
tillfällen genom direkt och indirekt hot tvingat flera hos bolaget
anställda arbetare att nedlägga arbetet samt på enahanda sätt hindrat dels
arbetsvilliga att återgå och dels nyanställda att påbörja antaget arbete.
Genom nämnda personers uppträdande och åtgörande hade stora förluster
åsamkats ej blott bolaget och Andén utan jämväl alla de arbetare, till stor
del familjeförsörjare i orten, som under tiden tvingats till arbetslöshet. Då
ifrågavarande personer gjort sig skyldiga till ett svårt och under dåvarande
förhållanden vittomfattande brott mot gällande lag och personlig frihet, anhölles
att mot dem måtte tillämpas lagens strängaste bestämmelser.

I en samma den 20 december 1916 till Hammarson ingiven skritt
»jorde Andén enahanda anmälan som bolaget. Andén hade åtagit sig det
med byggnadsarbetet förenade lossnings- och körningsarbetet, och hans för
detta ändamål anlitade arbetare hade vid upprepade tillfällen utsatts för
trakasserier och hotelser av Hernström och Alsen.

Med anledning av angivelserna hölls redan samma dag den 20 december
1916 av Hammarson polisför i Fritsla. Därvid hördes, förutom Hernström
och Alsén, jämväl arbetarna Axel Andersson från Ljungby och Gustaf

Vingård från Janefors. .

Axel Andersson berättade, att han jämte en kamrat ankommit till
Fritsla den 18 december 1916 för att börja arbeta vid bolagets arbeten
därstädes. Under det Andersson uppehållit sig å stationen, hade tvenne
för Andersson okända personer, vilka sedermera befunnits vara Hernström
och Alsén, kommit fram till Andersson och hans arbetskamrat under yttrande:
»Skånska Cementgjuteriets arbeten på platsen äro blockerade. Ingen får
börja arbeta förr än striden mellan arbetare och arbetsgivare är slut. Den,
som ändå försöker arbeta, skall få med oss att göra, för vi gå vakt bär.
Arbetet är vårt, för vi ha’ haft ackord på det och tagit de första spadtagen.
» Andersson hade dock icke fäst sig vidare vid dessa yttranden,
enär han ansett sig vara i sin goda rätt att arbeta, då han icke deltagit
i arbetstvisten. Hernström och Alsén hade på aftonen samma dag sökt
träffa Andersson i tydlig avsikt att mot honom bruka våld, enär Anderssons
kamrat uppgivit, att han under aftonen blivit förföljd av Hernström
och Alsén under hot om stryk, men vid sammanträffande med dem erhållit
upplysning, att de misstagit sig på person och att de avsett An -

1920 -

223

dersson. Anderssons kamrat hade i anledning av Hernströms och Alséns
hotfulla uppträdande icke vågat börja arbeta utan avrest från platsen.
Andersson hade däremot gått till arbetet påföljande dag. Vid 3-tiden på
eftermiddagen den 19 december hade Andersson under pågående arbete i
omedelbar närhet av stationen sett tre personer komma till motsatta sidan
av den förbi arbetsplatsen flytande Häggån. En av nämnda personer hade
berett sig övergång över ån och kommit fram till Andersson, som då känt
igen den besökande såsom Alsén. Alsén hade uppträtt i hög grad hotfullt
och överöst Andersson med en massa okvädingsord såsom strejkbrytare
in. in., sökt spotta Andersson i ansiktet, gått runt om och hotfullt
trängt sig inpå Andersson samt i hotfulla ordalag yttrat bland annat:
»Du är en djävla strejkbrytare och mycket sämre än ett djur. Om du ej
slutar med arbetet, så kommer du ej att må väl.» Alsén hade slutligen
ytterst uppbragt avlägsnat sig samma väg han kommit. Uppträdet hade
ägt rum omedelbart intill kraftstationen och åsetts av maskinisten därstädes.
Andersson och en arbetare Jean Boltén, vilken under dagen ankommit till
Fritsla för att påföljande dag arbeta tillsammans med Andersson, hade
under natten logerat hos en arbetare vid Fritsla mekaniska väveri och
därstädes, efter det de gått till sängs, vid 9-tiden på aftonen blivit störda
av skrän utanför bostaden. Andersson hade därvid på rösten känt igen
Alsén, vilken ropat: »Korn ut e/a djävla strejkbrytare, så få vi tala vid er.»
Senare på kvällen hade någon person sökt tränga in i bostaden genom användande
av främmande nyckel, men detta försök hade misslyckats. Boltén
hade blivit så uppskrämd, att han ej kunnat sova på natten, och påföljande
dag hade han icke vågat arbeta, utan avrest från Fritsla. Hernström och
Alsén hade på morgonen den 20 december vid 8-tiden passat på Andersson
utanför bostaden, då Andersson skulle gå till arbetsplatsen, och ånyo
hotat Andersson. Alsén hade då yttrat: »Om du ej slutar med arbetet
och genast reser härifrån, så skall det bli annat av. Yi äro mer än två
och hava kraftigare medel.» Andersson hade genom Hernströms och Alséns
yttranden och uppträdande för övrigt fått den bestämda uppfattningen, att
de ämnade använda våld, därest icke Andersson genast åtlydde tillsägelsen
att upphöra med arbetet. Andersson hade till följd av vad som förekommit
icke den 20 december 1916, eller samma dag polisförhöret hölls, vågat
återgå till arbetet.

Gustaf Vingård berättade, att han många år arbetat hos Andén i
Fritsla och under de senare åren huvudsakligast varit sysselsatt i en grusgrop
i närheten av fabriken. Vingård hade en dag under hösten 1916,
då jämväl arbetaren Edwin Eliasson från Sandlid, vilken vid tiden för
arbetskonfliktens början varit anställd hos bolaget, varit sysselsatt i grus —

1920 -

224

gropen, under pågående arbete fått besök av tre av de strejkande arbetarna,
nämligen Hernström, Alsén och Lars Karlsson, vilka alla tre utfarit
i hotelser mot Vingård och Eliasson och förbjudit dem att fortsätta med
arbetet, som de uppgåve vara blockerat. Hernström och Alsén hade därvid
jämväl hotat med att, om denna tillsägelse icke genast åtlyddes, skulle
sådana medel användas mot de arbetande, att dessa därav ej skulle komma
att må väl. Eliasson hade i anledning av hotet icke vågat fortsätta med
arbetet, utan hade genast avlägsnat sig och hade sedermera icke vågat återkomma.
Vingård hade vid ett senare tillfälle, då Andens körare fraktade
tegel från järnvägsstationen till byggnadsplatsen och han varit sysselsatt
med avlastning och uppläggning av ifrågavarande tegel, ånyo blivit utsatt
för trakasserier av Hernström och Alsén, vilka kommit till Vingård och förbjudit
honom att taga befattning med teglet. Vingård hade därvid upplyst
Hernström och Alsén, att Vingård vore tvungen att utföra det arbete, som
arbetsgivaren ålagt honom. Hernström hade då sagt: »Det bry vi oss ej

om. I ska genast sluta och gå härifrån, annars skola andra medel användas».
Båda två hade uppträtt hotfullt och befallande. Då det förefallit,
som om Alsén ämnat taga upp en sten att använda som tillhygge,
hade Vingård blivit rädd och gått från arbetet. Vingård hade strax därpå
träffat bolagets inspektor Frans Lambert Österlund och för denne omtalat,
vad som passerat, samt på österlunds tillsägelse återvänt till arbetet, österlund
hade vid samma tillfälle uppmanat Hernström och Alsén att icke vidare
ofreda Vingård. Under arbete i grusgropen den 19 december vid
3-tiden på eftermiddagen hade Vingård först iakttagit tvenne personer
passera förbi grusgropen ett stycke ned utmed Häggån till ungefär mitt
för den plats, varest Axel Andersson varit sysselsatt på andra sidan
strömmen. Dessa personer, av vilka vittnet känt igen arbetaren Edvin
Eliasson från Hallagärde, hade besökt platsen likasom för att taga reda på,
om Andersson uppehölle sig därstädes. De hade genast återvänt och gått
vägen fram mot Fritsla stationssamhälle, men efter en kort stunds bortovaro
kommit tillbaka i sällskap med Alsén, vilken på några plankbitar
tagit sig över strömmen och gått fram till Axel Andersson. Till följd av
avståndet hade Vingård icke kunnat uppfatta, vad Alsén yttrat till
Andersson, men hört, att Alsén ropat och svurit samt förefallit i hög grad
uppretad på Andersson. Alsén ‘hade vid ankomsten omedelbart före övergången
av strömmen sökt taga en sten eller dylikt från marken likasom
för att medtaga som vapen vid sitt tillämnade besök hos Andersson, men
avstått därifrån, då han observerat, att Vingård iakttoge hans åtgöranden.
Till följd av Hernströms och Alséns hotfulla uppträdande mot en var, som

- 1920 -

225

av dem misstänktes vara benägen att taga befattning med bolagets gods
eller utföra dess arbeten, hade ingen vågat åtaga sig dessa arbeten.

Hernström uppgav, att han uppehållit sig i Kritslå sedan början av
september 1916 och tillsammans med Alsén hade tillfällig bostad å lägenheten
Kronoberg. Efter sin ankomst till Fritsla hade han börjat arbeta
hos bolaget vid dess byggnadsarbeten åt Andén. Sedan arbetet till följd
av konflikt med arbetsgivaren blivit nedlagt, hade arbetsplatsen blivit av
de strejkande arbetarna förklarad i blockad. Bakom dessa åtgärder stode
syndikalisternas organisation, vilken Hernström tillhörde, samt enskilda
medlemmar av grovarbetarförbundet. Hernström och Alsén hade icke efter
strejkens utbrott utfört något arbete, utan vistats i Fritsla för att övervaka
arbetsplatsen och upplysa eventuellt ankommande arbetssökande om, att
platsen vore blockerad, samt till organisationen lämna rapport om konflikten.
Hernström hade i sällskap med Alsén och en okänd person den
19 december på eftermiddagen besökt arbetsplatsen, där en arbetare vid
tillfället var sysselsatt i närheten av kraftstationen. Hernström och dennes
sällskap hade befunnit sig å ena sidan av Häggån, under det den arbetande
mannen, vilken Hernström sedermera hört uppgivas vara Axel Andersson,
befunnit sig å motsatta stranden. Alsén hade därvid gått över
strömmen till Andersson och upplyst denne om, att arbetet vore blockerat.
Hernström hade icke hört Alsén vid samtal med Andersson uttala hotelser
mot denne. Hernström och Alsén hade den 20 december vid 8-tiden
på morgonen åter besökt arbetsplatsen och där sammanträffat med Axel
Andersson, som på fråga meddelat, att han icke ämnade fortsätta arbetet.
Hernström hade lovat hjälpa honom med respengar, därest han behövde
sådana och ville lämna platsen. Jämväl en annan nykommen arbetare
hade närvarit och av Hernström och Alsén bjudits på frukost samt erhållit
respengar. Hernström hade icke fällt några som helst hotfulla yttranden
mot vare sig bolagets eller Andéns arbetare eller sökt påverka dem till
arbetsnedläggelse, utan endast upplyst dem om, att bolagets arbeten vore
blockerade.

Alsén anförde, att han vistats i Fritsla sedan omkring den 1 september
1916 och liksom Hernström arbetat hos bolaget, till dess strejken
i slutet av samma månad utbrutit. Alsén hade icke därefter haft något
arbete, men tillsammans med Hernström stannat kvar i Fritsla för tillsyn
av arbetsplatsen och för att upplysa eventuellt kommande arbetssökande
om, att arbetet vore blockerat till följd av en oavgjord lönetvist med arbetsgivaren.
Alsén hade ofta under denna tid besökt arbetsplatsen och
där ibland träffat Vingård, vilken han upplyst om, att arbetet vore blockerat.
Han hade icke uppträtt hotfullt eller på annat sätt sökt förmå Vingård

29 — Justitieombudsmannnens åmbetsberåttelse till 1920 års riksdag.

226

eller någon annan att upphöra med arbetet. Alsén och Hernström hade
den 18 december vid järnvägsstationen träffat tvenne nykomna arbetare
och upplyst dem om, att arbetsplatsen vore blockerad. Den ene av dessa
personer hade i anledning därav omedelbart avrest från Fritsla, varemot
den andre, som befanns vara Axel Andersson, kvarstannat och den 19
börjat arbeta. Alsén hade vid 3-tiden på eftermiddagen sistnämnda dag
gått till arbetsplatsen, där Axel Andersson uppehöll sig, och ånyo tillsagt
denne, att arbetet vore blockerat, men Alsén förnekade, att han därvid
uppträtt hotfullt mot Andersson eller kallat denne för strejkbrytare. Alsén
hade därefter icke besökt arbetsplatsen eller Anderssons bostad förr än vid
8-tiden på förmiddagen påföljande dag. Alsén vore kyrko- och mantalsskriven
i Säby församling. Sedan han uppnått 14 års ålder hade han haft
tillfälligt arbete än här än där vid järnvägsbyggnader, kraftstationsanläggningar
och dylikt i Nässjö, Alingsås och Göteborg m. fl. platser. Han
hade jämväl under omkring sju års tid arbetat hos bolaget Ydria i Sömmen
samt hade före sin ankomst till Fritsla under en månads tid arbetat vid
Hulta kraftstation i örby socken.

Med anledning av vad sålunda förekommit och då skälig anledning
förefunnes, att Alsén skulle undanrödja tillgänglig bevisning och begiva
sig från orten, därest han fortfarande tillätes vistas på fri fot, förklarades
han tills vidare i avvaktan på undersökningens fortgång anhållen och insattes
i kommunens arrestlokal.

Vid fortsatt polisförhör den 21 december 1916 hördes arbetarna
Albert Lund i Fritsla och Edvin Eliasson i Sandlid, körarna Johan Karlsson
Haag, Anders Hultin och Johan Viking i Fritsla samt inspektören Frans
Lambert österlund i Fritsla.

Albert Lund berättade, att Hernström och Alsén under två eller tre
månaders tid uppehållit sig i Fritsla och, sedan bolagets arbeten förklarats
i blockad, till synes gått sysslolösa och allmänt ansetts söka hindra återupptagandet
av ifrågavarande arbeten. Lund, som hade anställning hos
Andén, hade en dag i november varit sysselsatt med väglagningsarbete,
samtidigt som en del andra av Andéns arbetare kört tegel från järnvägen
till den enligt uppgift blockerade arbetsplatsen. Hernström och Alsén
hade därvid kommit fram till Lund och med hänsyftning på tegelkörarna
i hotfull och uppbragt ton yttrat: »det var väl djävulen, att det ej skall
stå till att få dem att sluta tegelkörningen, då de veta, att arbetet är
blockerat». Lund hade därtill svarat, att Andéns arbetare måste utföra
det arbete, varom de tillsades av sina förmän. Hernström hade då i samma
ton sagt: »om I ej ha’ annat att göra, så för djävulen gå hem och lägg
er, för den tjocke djävulen Andén kan köra sitt tegel själv». Hernström

- 1920 -

227

hade tillagt, att, om arbetet ej upphörde, skulle andra medel användas för
att få körarna att efterkomma tillsägelsen. Nästan alla körarna hade blivit
utsatta för hot och trakasserier från Hernströms och Alséns sida, vilket
haft till följd, att de delvis med tvekan utfört sitt arbete och delvis av
rädsla för Hernström och Alsén icke vågat verkställa det arbete, de av
sin förman anmodats utföra. Köraren Anders Hultin hade sålunda icke
vågat köra ett tegellass till bestämmelseorten, emedan han strax förut sett
Hernström och Alsén passera vägen i samma riktning och befarat våldshandlingar
från deras sida, och inspektören Österlund hade måst följa Hultin
vid nämnda körning.

Köraren Johan Karlsson Haag berättade, att han jämte flera andra av
Andéns arbetare vid skilda tillfällen under hösten 1916 kört tegel från
järnvägsstationen till platsen för Andéns nybyggnader och under sysselsättning
därmed blivit utsatt för hot av Hernström och Alsén, vilka sökt
tvinga Haag att upphöra med körningen. Alsén hade vid ett tillfälle gått
intill Haag och i hotfull ton yttrat: »vet I ej, att arbetet är blockerat och
att I ej få utföra detta arbete», samt följt efter Haag å vägen och sagt:
»om I ej upphöra med detta arbete, så skall det bli annat av och andra
åtgärder vidtagas». Haag hade uppfattat nämnda yttranden såsom hot om
misshandel, därest Haag icke nedlade arbetet. Vid ett annat tillfälle, då
Haag jämväl kört tegel, hade Hernström, Alsén och tvenne i deras sällskap
varande okända personer kommit till Haag, därvid Hernström uppträtt
särskilt hotfullt i både tal och åtbörder och tillsagt Haag: »ni ska’ genast
upphöra med tegelkörningen, för arbetet är blockerat, vilket ni för resten
vet. Om ni ej genast upphöra med arbetet, skall det bli annat av». Hernström
och dennes sällskap hade förefallit uppretade, och Haag hade uppfattat
Hernströms uppträdande såsom ett försök att genom hot om våldshandlingar
tvinga Haag att nedlägga arbetet.

Köraren Anders Hultin berättade, att han under tegelkörning en dag
under hösten 1916 mött Hernström och en person i dennes sällskap. Hernström
hade tillropat Hultin att stanna och, då Hultin åtlytt denna anhållan,
gått intill Hultin och i skarp och hotfull ton yttrat: »du är strejkbrytare
och skall genast lägga av teglet, för annars skall här användas
andra medel». Hultin hade vägrat detta och sagt till Hernström, att han
finge vända sig till inspektören österlund i detta ärende. Hernström hade
då i samma ton yttrat: »vi ha ej med inspektören att göra, utan med er
och de andra körarna. Du är en djävla kruka, som ej nedlägger arbetet».
Hultin hade uppfattat detta som ett försök att skrämma Hultin till arbetsnedläggelse.
Hultin hade en dag någon tid efter nämnda tillfälle åter
kört tegel. Hernström hade då vid körningens början kommit fram till

- 1920 —

228

Hultin och köraren Johan Viking och i hotfull ton yttrat: »ha’ I ej annat
att göra, så för fan gå hem. De där djävla korvarna kunna köra sitt
tegel själva. Om I ej sluta med arbetet, så ska’ vi använda andra medel,
och det är djävlar i mej sådana medel, som viner». Hultin hade genom
Hernströms yttranden blivit fullständigt övertygad om, att Hernströms däri
uttalade hotelse avsåge misshandel å Hultin och envar, som icke åtlydde
Hernströms tillsägelse att nedlägga arbetet. Hultin hade därför med tvekan
fortsatt arbetet till på eftermiddagen, då Hultin sett Hernström och Alsén
gå utåt vägen i samma riktning som Hultin skulle köra sitt tegellass.
Hultin hade till följd därav och, befarande att Hernström och Alsén skulle
verkställa sina hotelser och misshandla Hultin, icke ensam vågat köra till
avlastningsplatsen och därom underrättat österlund, vilken då följt med till
avlastningsplatsen. Hultin och österlund hade i närheten av denna plats
mött Vingård, vilken uppgivit, att Hernström och Alsén kommit till honom
under hans arbete i grusgropen och under hot om stryk tillsagt honom
att genast upphöra med arbetet därstädes och att Vingård med anledning
därav icke vågat fortsätta att arbeta utan gått därifrån. Vingård hade dock
på österlunds tillsägelse återvänt till sitt arbete. Andéns samtliga körare
och utearbetare hade av rädsla för Hernström och Alsén och till följd av
ideliga trakasserier och hotelser från dessa icke alltid vågat utföra dem
ålagt arbete.

Köraren Johan Viking anförde, att han i sällskap med Hultin en dag
för någon tid sedan kört tegel åt Andén för hans nybyggnader. Hernström
hade kommit till dem, under det att de höllo på med första lasset
och i hotande ton yttrat: »ha’ I ej annat att göra, så för fan gå hem.
De där djävla korvarna kunna köra sitt tegel själva. Om I inte sluta med
arbetet, så ska’ vi använda andra medel, och det är djävlar i mej sådana
medel, som viner». Viking hade uppfattat yttrandet såsom ett hot om
misshandel, därest arbetet icke nedlades. Viking hade hört flera av kamraterna
uppgiva, att de jämväl blivit i förtäckta ordalag av Hernström och
Alsén hotade med misshandel, därest de fortsatte med arbetet. Samtliga
hade till följd därav endast med tvekan fortsatt arbetet samt i en del fall
av rädsla vägrat verkställa arbete, som de blivit tillsagda att utföra.

Inspektören österlund berättade, att de under hans ledning stående
arbetarna flera gånger under hösten 1916 beklagat sig över, att de blivit
trakasserade och hotade av Hernström och Alsén samt till följd av dessa
hotelser av rädsla för misshandel icke vågat utföra allt det arbete, österlund
ålagt dem. Anders Hultin hade sålunda en dag under pågående
tegelkörning icke vågat ensam köra ett lass tegel till avlastningsplatsen,
enär han iakttagit Hernström och Alsén, vilka strax förut uppträtt hot -

1920 —

229

fullt mot honom, på väg dit. österlund, som då följt med Hultin, hade
under vägen till grusgropen mött Vingård, vilken uppgivit, att han icke
vågade fortsätta med arbetet i grusgropen, enär Hernström och Alsén
strax förut hotat honom med stryk, därest han ej genast nedlade arbetet,
österlund hade vid detta tillfälle tillsagt Hernström och Alsén att icke
ofreda Andens arbetare.

Arbetaren Edvin Eliasson anförde, att han vid konfliktens början
arbetat hos bolaget men samtidigt därmed blivit arbetslös. Eliasson hade
efter åtta ä fjorton dagars uppehåll eu dag återgått till arbetet och jämte
Vingård varit sysselsatt i grusgropen högst tre timmars tid, då Hernström,
Alsén och Lars Karlsson kommit till dem. Hernström och hans kamrater
hade förefallit uppretade, för att Eliasson och Vingård arbetade, samt
sökt genom hotfulla ord och åtbörder förmå dem att nedlägga arbetet,
därvid Hernström bland annat tillsagt dem att genast sluta, ty arbetet,
vore blockerat samt »att göra detta genast, enär de annars komme att få
obehag och icke skulle komma att må väl». Eliasson hade uppfattat
Hernströms och hans kamraters yttranden och uppträdande såsom hot om
våldshandling, därest arbetet icke nedlades, och hade förty icke vågat
fortsätta utan genast gått från arbetsplatsen. Eliasson hade ej heller senare
vågat återgå till arbetet.

Den 22 december 1916 fortsattes polisförhöret. Därvid uppgav Hernström,
att han visserligen besökt Eliasson och Vingård under deras arbete
i grusgropen, men därvid endast upplyst dem om, att arbetet vore blockerat,
och, då Eliasson uppgivit, att Vingård vore hans svärfar och förut
haft sitt arbete i gropen, sagt till Eliasson, att »gubben får gå här och
arbeta». Hernström förnekade, att han vare sig där eller annorstädes hotat
någon person under arbetet eller fällt de uppgivna yttrandena. Hernström
vore kyrko- och mantalsskriven i Borås, ehuru han där icke hade någon
bostad. Han, hade, sedan han fyllt 17 år, arbetat på flera fabriker i Borås
till 1915. Han hade därefter vistats i Göteborg vid byggnadsarbeten under
omkring fjorton månader samt därifrån begivit sig till Fritsla i september
1916 och vistats därstädes oavbrutet sedan dess.

Sedan vad Hernström och Alsén samt Axel Andersson, Gustaf Vingård,
Albert Lund, Johan Karlsson-Haag, Anders Hultin, Johan Viking,
Frans Lambert österlund och Edvin Eliasson anfört blivit sålunda antecknat
i polisförhörsprotokollet, antecknades vidare, att med anledning av
vad sålunda förekommit och, då Alsén och Hernström icke kunde anses
äga stadigt hemvist, förklarades de häktade såsom skäligen misstänkta för
brott mot annans frihet jämlikt 15 kapitlet 22 § strafflagen samt förpas -

- 1920 —

230

sades till straffängelset i Vänersborg i avbidan på rannsakning inför
Marks häradsrätt.

Hernström och Alsén förekommo ej i straffregistret.

De rannsakades därefter inför Marks häradsrätt den 9 januari 1917.
Därvid vidhöllo de, vad de yttrat vid polisförhöret.

Hammarson anhöll om vittnesförhör med åtskilliga personer och bland
andra Vingård, Karlsson-Haag, Hultin och Viking.

Hernström och Alsén anförde såsom jäv emot de vid polisförhöret
hörda personerna, att de yttrat sig i egen sak och därför vore olämpliga
såsom vittnen, och häradsrätten yttrade i genast avsagt beslut, att med
hänsyn till i målet föreliggande omständigheter kunde det begärda vittnesförhöret
med Vingård, Karlsson-Haag, Hultin och Viking icke äga rum.

Därefter hördes såsom vittnen åtskilliga andra personer än de jävade.

Inspektören Österlund, hörd vid polisförhöret, bekräftade med den
avlagda eden riktigheten av sin vid polisförhöret avgivna berättelse enligt
dess avfattning i polisförhörsprotokollet, ävensom att Vingårds, KarlssonHaags,
Hultins och Vikings däri intagna berättelser, vid vilkas avgivande
vittnet närvarit, vore rätt avfattade.

Poliskonstapeln Sven Ahlberg vittnade, att han närvarit vid polisförhöret
och till alla delar vitsordade riktigheten av det därvid förda protokollet.
De tilltalade hade under strejken tjänstgjort som strejkvakt och
haft till uppgift att hålla arbetsinställelsen vid makt. Vittnet hade icke
av de tilltalade själva under strejken hört dem till någon av de arbetsvilliga
arbetarna uttala någon hotelse om våld eller misshandel. Arbetet
hade återupptagits på nyåret 1917 och hade sedan dess alltjämt fortgått.

Albert Lund, likaledes hörd vid polisförhöret, tog på ed sin därvid
avgivna berättelse.

Arbetaren Per Emil Magnusson i Fritsla vittnade, att han arbetat i
Fritsla hos bolaget allt sedan arbetets början. Strejken hade uppstått därigenom,
att, sedan arbetsledningen fordrat, att alla arbetarna skulle
avlämna sina betyg, en del arbetare tillåtits börja arbetet utan att
avlämna några betyg. De tilltalade, som icke velat efterkomma arbetsledningens
fordran, hade uppmanat alla nykomna arbetare att icke efterkomma
arbetsledningens uppmaning om betygs avlämnande. Arbetsledningen
hade genom anslag å arbetsplatsen tillkännagivit, att betygen skulle
vara avlämnade den 5 oktober 1916 på morgonen. Denna dag hade emellertid
varit så regnig, att någon arbetare icke inställt sig å arbetsplatsen.
De tilltalade och en arbetare Hedin hade samma dag anordnat ett möte
med arbetarna, å vilket med aderton röster mot tretton beslutats, att
några betyg icke skulle till arbetsledningen utlämnas och att arbetet i

- 1920 -

231

stallet skulle nedläggas. Vittnet, som själv icke närvarit vid nämnda
möte, hade fått sina uppgifter därom av andra arbetare. Ehuru arbetet
flera gånger kungjorts skola återupptagas och många arbetare varit villiga
att återgå till arbetet, hade ingen vågat detta på grund av det hot om
stryk, som han då skulle utsättas för. De tilltalade hade under strejken
uppehållit sig. vid arbetsplatsen för att hålla vakt där. Vittnet hade själv
velat återgå till arbetet, men ej vågat detta. Vid ett tillfälle hade Hedin
hotat vittnet och sagt, att, om vittnet vågade visa sig på arbetsstället,
vittnet skulle få stryk samt både benen och ryggen avslagna. Vid sistberörda
tillfälle hade Alsén icke närvarit, men väl Hernström, som dock
yttrat sig mera hovsamt och tillrått Hedin och hans kamrater att förhålla
sig lugna, så skulle han och Alsén nog komma att klara upp saken. Eu
arbetare Johan Löf hade för vittnet uppgivit, att han varit förföljd och
utsatt för hot av Hernström. Vittnet hade ej själv, men av andra hört,
att de tilltalade, då arbetet skolat sättas i gång, beordrat en del av sina
kamrater till arbetsplatsen för att biträda med vakthållningen. Strejkvakten
hade utgjorts dels av sådana personer, som deltagit i strejken, och
dels av främmande personer, som efterskickats för att hjälpa till med
vakthållningen. Vittnet hade ej själv varit utsatt för förföljelse eller hot
från. de tilltalades sida. Arbetet, som återupptagits, sedan de tilltalade
anhållits, verkställdes till en del av de gamla arbetarna och till eu del
av nyantagna arbetare, vilka förut bott på platsen. Vittnet, som icke tillhörde
någon arbetsorganisation och som återgått till arbetet, hade av de
tilltalade såsom understöd under strejken uppburit tjugu kronor.

Det upplystes, att bolagets arbetare tillhört, en de! de oorganiserade,
en del grovarbetareförbundet och en del syndikalisterna eller Sveriges
arbetarcentralorganisation, till vilken de tilltalade hörde.

Hammarson yrkade ansvar å de tilltalade jämlikt 15 kap. 22 §
strafflagen.

Hernström och Alsén bestredo åtalet, men yrkade i varje fall att
genast bliva försatta på fri fot. Rörande sitt hemvist uppgåvo de tilltalade,
att de allt sedan den 1 september 1916 haft sin bostad i Fritsla,
där de gemensamt för obegränsad tid förhyrt ett rum, att hyran för
rummet erlades för vecka, då de erhölle sin avlöning, att det förhyrda
rummet fortfarande stode för deras räkning, samt att de ämnade kvarstanna
i Fritsla.

Lindström, vilken företrätt såsom biträde åt de tilltalade, anförde, att
det vore vanligt bland arbetarna, att de hyrde rum för obegränsad tid,
men erlade hyran för rummet för varje vecka, och åberopade för att
styrka, att de tilltalade ej vore i saknad av existensmedel, ett den 7 januari

- 1920 -

232

1917 av Sveriges arbetares centralorganisation genom dess arbetsutskott
meddelat intyg, att organisationen, så länge arbetskonflikten vid Fritsla
varade, komme att underhålla Hernström och Alsén samt alla dem, som
på grund av konflikten blivit utan arbetsförtjänst.

Härefter förordnade häradsrätten, att Hernström och Alsén skulle försättas
på fri fot, och uppsköt målet till den 25 januari 1917, då de vid
hämtnings äventyr skulle inställa sig.

Då målet den 25 januari och därefter den 24 maj 1917 ånyo var
före, inställde sig de tilltalade personligen, biträdda av Lindström. .

De åberopade ytterligare för att visa, att de ägde stadigt hemvist, ett
av C. Elliot Johansson den 11 januari 1917 utgivet intyg av innehåll, att
de i Johanssons fastighet å Kronoberg i Fritsla hyrt ett rum för tio
månader, räknat från den 1 september 1916 till den 30 juni 1917.

Därefter hördes åtskilliga vittnen.

Maskinisten Johan Johansson i Fritsla vittnade, att han den 19 december
1916 vid tretiden på eftermiddagen från sitt arbete vid kraftstationen
sett tre personer, däribland Alsén, komma gående å motsatta sidan av
Häggån, därvid det förefallit vittnet, som om Alsén tilltalat den utanför
kraftstationen i en grusgrop sysselsatta Axel Andersson, vilken emellertid
icke synts bry sig därom. Därefter hade Alsén på några plankbitar sprungit
över strömmen samt gått fram till Andersson och alldeles inpå honom, i
anledning varav vittnet trott, att det varit fråga om att hota eller skrämma
Andersson för att förmå honom att nedlägga arbetet. Andersson hade
under tiden stått stilla, hållande sig i järnspettet, som han begagnat i
arbetet. På grund av sin plats vid tillfället hade vittnet icke kunnat höra,
vad som yttrats emellan Alsén och Axel Andersson. Alsén hade efter en
kort stund återvänt på samma väg han kommit. Uppträdet ifråga hade
åsetts även av andra personer. Dagen därpå hade Axel Andersson icke
återkommit till arbetet, och enligt uppgifter till vittnet från andra personer
hade han slutat arbetet och avrest från platsen på grund av de tilltalades
hotfulla uppträdande. Med Axel Andersson hade följt en arbetare,
som nyligen ankommit till arbetsplatsen och där avlemnat sitt betyg.
Någon dag före den 19 december, då Vingård varit sysselsatt med sitt
arbete i en grusgrop å motsatta sidan av Häggån, hade vittnet sett Alsen
och en annan person komma gående fram till Vingård, vilken de gått så
nära inpå, att det synts vittnet, som om de velat uppträda hotfullt och
söka skrämma Vingård att upphöra med arbetet. De hade därvid gått
tillväga på så sätt, att, under det den ene av dem sysselsatt sig med
Vingård, hade den andre vänt sig bort och gått några steg ifrån de andra.
På detta sått hade de bytt om ett par gånger. Vittnet hade icke kunnat

— 1920 -

233

t lo Jsh f 7 w l e‘T ? dom- Vin-är(i’ som förefallit vittnet rädd,
hade gått från arbetet och icke återkommit den dagen. Vid ett tillfälle

både Vingård för vittnet uppgivit, att Alsén och Hernström kommit till
honom samt förbjudit honom att fortsätta arbetet, men att Vingård då
ill dem yttrat, att han innehaft sitt arbete i Fritsla i tiu^u år. Då
ingard som vid arbetskonfliktens början varit anställd hos bokget, lämnat
sitt arbete där, hade han erhållit arbete hos Anden, som då icke berörts
av denna konflikt. Ingen av de tilltalade hade sökt tvinga eller förmå
vittnet att deltaga i arbetsinställelsen.

Hu,St"Un, Karolina Andersson i Fritsla vittnade, att Axel Andersson,
vilken bott hos vittnet, omtalat, att på kvällen den 19 december 1916
någon person med användande av annans nyckel sökt tränga sig in i Axel
Anderssons bostad, vilket försök emellertid misslyckats, och att Axel Andersson
trött, att det vant någon av strejkvakten. Den 20 december hade
vittnet sett de tilltalade och Axel Andersson inbegripna i samtal med varandra,
men vittnet hade icke hört något av deras samtal. Då Axel Andersson
slutat arbetet och skulle avresa, hade han yttrat, att han funne
det tråkigt att arbeta ensam, men att han skulle återkomma längre fram.

Arbetaren Anders Linden i Fritsla vittnade, att han på anmodan av
bolagets verkmästare vid järnvägsstationen i Fritsla brukat taga emot nykomna
arbetare och ledsaga dem ut till arbetsplatsen. Vid ett tillfälle
sedan arbetet efter strejken återupptagits, hade de tilltalade vid järnvägsstationen
inlåtitsig i samtal med en nykommen arbetare. Då vittnet efter
samtalets slut frågat denne, om han skulle medfölja till arbetsplatsen,
hade han yttrat: »det törs jag ej, för då slå de ihjäl mig.» Efter samtalet,
vars innehåll vittnet ej kunnat uppfatta, hade arbetaren i fråo-a synts
nervös och upprörd. ° ''

Arbetaren Israel Lindqvist från Göteborg vittnade, att han den 14
januari 191/ kommit till Fritsla och påföljande dag börjat sitt arbete där.
Sistnämnda dag hade Hernström kommit till arbetsplatsen och upplyst
att arbetet vore blockerat. Då vittnet förklarat sig äga kännedom därom’
hade Hernström endast yttrat: »det är bra pojkar.» Den 17 i samma
manad både vittnet och arbetaren Gosvin Handberg, som den dagen haft
edighet från arbetet, gått ned till järnvägsstationen i Fritsla, där de träffat
de tilltalade. Hernström hade frågat dem, om de »lagt av arbetet», därtill
Jittnet svarat: »det ha vi ej; vi fira i dag.» Hernström hade därpå
yttrat: »här kommer dom och tar brödbiten ifrån oss.» Sedan Handberg

7^Unna VäI i?tG §Valta eller fl73a ihjäl>> hade Hernström
fortsatt: »det är bättre an att komma hit och bli strejbrytare; dom har

visst ingen hederskänsla i sig och ej heller respekt för annat än stryk.

30 — Justitieombudsmannens ämbetsberdttelse tiO-1920 års riksdag.

234

Stryk är det enda, som hjälper sådana djävlar. Detta medel bör man dock
ei till »ripa förrän i sista stund.» Härefter hade de tilltalade och vittnena
skilts från varandra. Vittnet hade uppfattat de av Hernström fällda yttrandena
om stryk såsom gällande arbetarna å platsen, för vilka ej annat
hjälpte än stryk. Vittnet hade icke hört, att någon av vittnets arbetskamrater
varit utsatt för hot från de tilltalades sida. . , ,

Arbetaren Gosvin Handberg från Göteborg vittnade i likhet med

Hammarson förklarade sig med anledning av de senaste vittnesmålen
utsträcka åtalet att avse även de tillfällen under 1917 då hot från de
tilltalades sida förekommit. I målet vore styrkt, att de tilltalade icke blott
aiort sm skyldiga till att genom hot söka förmå arbetsvilliga att nedlägga
arbetet, utan att de även lyckats i detta sitt uppsåt. Under sådana omständigheter
vore mom. 1 av 15 kap. 22 § strafflagen tillämpligt, men i

varje fall mom. 2 av nämnda paragraf.

De tilltalade, som vidhöllo sitt bestridande av åtalet, fordrade ersättning
för kostnaderna å målet. .

Häradsrätten vttrade i utslag den 15 augusti 1917, att, som de till
talade icke, genom vad i målet förekommit vore övertygade om sådan
förfarande, som lagligen kunde till ansvar för dem föranleda, ogillades
ansvarspåståendet, och skulle av statsverket i ma et förskjuta avittneser
sättningar stanna hos detsamma samt de tilltalade sjalva vidkännas sina

rättegångskostnader. , , , , u

! Göta hovrätt besvärade sig arbetschefen Andersson och bolaget beträffande
såväl häradsrättens beslut i jävsfrågan som dess statliga utslag.

Hovrätten yttrade i utslag den 5 november 1917, som vunnit laga
kraft, att, då Andersson och bolaget icke vore målsägare och ej häller pa
annan grund ägde fullfölja talan i målet, kunde vad de i hovratten anfört

icke upptagas till prövning.

I sitt härstädes avgivna yttrande anförde Hammarson: .

Med stöd av polisförhörsprotokollet, vilket blivit av vittnen inför
häradsrätten i huvudsak vitsordat, hade Hammarson jämlikt 15 kap. 11%
strafflagen företagit häktningen. Denna åtgärd hade jämväl visat sig medföra
den verkan, att en hel del arbetare på platsen nästan omedelbart
återgått till arbetet, vilket de under den tid, Hernström och Alsen uppehöllo
sig i Fritsla som strejkvaktare, icke vagat gorå, ehuru de »ade
skriftligen och muntligen uppgivit sig villiga härtill. blämnda förhållande

tydde jämväl på, att dessa personers verksamhet icke vant så oskyldig,

som de själva påstått. De av häradsrätten såsom jäviga ansedda vittnena

— 1920 —

235

hade icke varit angivare, utan hade på begäran av angivarna blivit hörda
och då fritt och otvunget avgivit sina berättelser, sådana dessa intagits i
polisförhörspretokellet, vilka berättelser de vid rannsakningstillfället varit
beredda att med ed styrka. Men bevisföringen hade genom häradsrättens
beslut blivit i hög grad försvårad. Skulle häradsrättens beslut i jävsfrågan
anses riktigt, syntes brott av ifrågavarande art sällan om ens någon gång
kunna åtalas eller ledas i bevisning, enär hotelser av ifrågavarande slag
givetvis icke uttalades i tredje persons närvaro.

I avgivna påminnelser anförde Lindström, Hernströin och Alsén:

Av polisförhörsprotokollet framginge, att knappast tillräckligt skäl för
åtal, enligt mom. 2 i 15 kap. 22 § strafflagen förelegat. Hernströrn och
Alsén hade haft fast bostad, förhyrd enligt gängse kotym för ogifta
arbetare, och hade såsom av arbetarorganisationen utsedda strejkvaktare
tillförsäkrats en inkomst, som tryggat deras existens. Att de under sådana
förhållanden icke kunnat tänkas komma att avvika, vore tydligt och styrktes
därav, att de, sedan häradsrätten upphävt häktningsåtgärden, stått till
myndigheternas förfogande. Att häktningarna varit olagliga, stode uton*
allt tvivel. Stor smälek och oförtjänt lidande hade därigenom tillfogats de
tilltalade. Hammarson borde därför åtalas för tjänstefel samt Hernströrn
och Alsen lämnas tillfälle att därvid inkomma med ersättningsanspråk,
1,000 kronor vardera för smälek och lidande och 100 kronor vardera för
inkomstförlust under häktningstiden.

I anledning av vad sålunda i ärendet förekommit anmodade jag Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län att förordna lämplig person att
såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot t. f. kronolänsmannen Hammarson. I en särskild instruktion
för åklagaren anförde jag följande:

I kungl. förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall 19 § 5 och 6 punkterna
stadgades följande:

5. Den, som . misstänkes att hava begått brott, varå dödsstraff eller
straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, skall i häkte tagas.

1920 -

236

ker, eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga
utredning hindrar; då skall han på fri fot lämnas.

I 8 punkten av samma paragraf stadgades, att ej tinge någon såsom
misstänkt häktas, där ej misstanke på sannolika skäl grundad vore.

15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse: Tvingar
någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld
eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta; straffes högst med
straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt
belagd är.

24 § i samma kapitel hade lytt: Brott, som i 22 § sagt är, må ej

åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande det till sådant åtal angiver;
ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av annan än målsägande.

Sedan 24 § 1893 och 1897 undergått ändringar, blevo båda lagrummen
genom lag den 10 juli 1899 (den s. k. Åkarpslagen) ändrade. 22 §
erhöll ett mom. 2 av följande lydelse: Lag samma vare, där man, på
sätt nu är sagt, försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse
eller hindra någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.
24 § erhöll, såvitt den hänförde sig till 22 §, följande lydelse: Brott,
som i 22 § 1 inom. sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej
målsäganden angiver det till åtal eller ock genom brottet någon tvingats
att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att
övertaga erbjudet arbete. Under det att förut det brott, varom förmäldes
i 22 §, straffats allenast såsom fullbordat, blev genom nu nämnda lagändring
även försök till tvång belagt med straff, dock endast i det fall,
att tvångsförsöket ägt sammanhang med arbetsinställelse. Dylikt tvångsförsök
belädes därjämte med samma straff som fullbordat brott eller
högst straffarbete i två år. Därigenom att tillämpligheten av 24 § inskränkts
till 22 § 1 mom. kom för det i sistnämnda paragrafs andra
moment avhandlade försöksbrottet att gälla bestämmelsen i 19 § 2 punkten
av förordningen om strafflagens införande, att under allmänt åtal
hörde alla brott, som ej i lag vore uttryckligen undantagna.

Redan från början uttalades starka betänkligheter mot 1899 års
lagändringar, och vid många följande riksdagar väcktes motion om, att
15 kap. strafflagen åter skulle erhålla den lydelse, som det haft före
1899. Vid riksdagarna 1912 och 1913 föreläde Kungl. Maj:t riksdagen
propositioner med förslag till ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24

— 1920 —

237

tf strafflägen. I Kungl. Maj:ts proposition n:r 224 vid 1912 års riksdag
föreslogs bland annat, att straffsatsen i 2 inom. av 22 § skulle sättas till
böter eller fängelse.

Därvid yttrade chefen för justitiedepartementet bland annat:

»De anmärkningar, som framställts mot stadgandet i 22 § 2 mom.
kunde sammanföras under följande synpunkter. Enligt vår strafflag vore
försök till brott i regel straffritt. Redan det förhållande, att det i 15
kap. 22 § besknvnji brott upptagits inom ett så ytterst begränsat undantagsområde,
vore i och för sig anmärkningsvärt. Ännu mera påfallande
vore, att nu ifrågavarande försöksbrott ej motsvarade hela området för det
fullbordade brottet, utan begränsats till de fall, att man försökte tvinga
någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återfå till
arbete eller att övertaga erbjudet arbete. Nämnda syfte hade således a°nsetts
vara mera farligt och förkastligt än alla andra, som kunde förekomma.

s^utIlSen hade det sålunda bestämda försöket i fråga om straffet likställts
med det fullbordade brottet. Ett misslyckat försök att "enom hot
utpressa penningar eller att genom våld eller hot tvinga annan att begå
mord,, stöld eller annat brott vore såsom sådant straffritt, under det att
e misslyckat försök att genom våld eller hot förmå någon till deltagande
i arbetsinställelse redan i och för sig skulle icke blott straffas, utan kunde
i .likhet med det fullbordade brottet medföra straffarbete i två år. Till nu
gjorda anmärkningar komme ytterligare den, att brottsbeskrivnino-en i lagrummet,
ej lämnade tillräcklig ledning för bedömandet av frågan “huruvida
i ett konkret fall en brottslig handling förelåge eller icke. Detta gällde
framför allt beträffande hotet. I vissa andra stadganden i strafflagen, vilka
kriminaliserade användandet av hot, vore detta begrepp närmare bestämt
antingen så, att hotet förklarats skola innebära trängande fåra, eller så, att
det skulle vara hot med brottslig gärning. I förevarande lagrum lämnades
hotet däremot alldeles obestämt och då vid bedömandet av dess straffbarhet
icke heller såsom vid fullbordat tvång ledning kunde erhållas av det
taktum, att den avsedda effekten uttvingats, kunde tydligen vid ifrå"avarande
stadgandes handhavande mera än eljest möta svårighet att av°omstandigheterna
vid förbrytelsens begående finna säkra kännetecken, utvisande,
huruvida allvar och brottslig avsikt varit förbundna med "ärnino-en.
Redan vid granskningen av förslaget till 1899 års lagändring blev ä“ven
av högsta domstolen anmärkt, att närmare bestämmelse borde meddelas
huru sådant hot, som här avsåges, skulle vara beskaffat, enär det eljest
skulle kunna. inträffa, att personer komme att åtalas och dömas för åtgärder,
vilka, i allmänhet ansåges fullt befogade eller som varit av beskaffenhet,
att ej den ringaste fara för effektens inträdande uppstått, De far —

1920 —

238

håo-or, åt vilka sålunda gavs uttryck, hade till fullo bekräftats Av till
högsta domstolen fullföljda trettiosju mål både sålunda i nio tall, i vilka
underdomstol dömt tilltalad till straff enligt 22 § 2 inom., antingen redan
hovrått eller ock högsta domstolen förklarat den tilltalade icke hava gjort
sicr skylda till brott enligt nämnda lagrum. I ännu större omfattning
hade naturligtvis misstag blivit begångna av allmänna aklagarna L ett
mycket stort antal fall hade personer ställts under tilltal för handlingar,
som svårligen skulle ansetts brottsliga, därest de icke ägt sammanhang
med arbetsinställelse, och säkerligen hade icke inom napt annat område
av strafflagen så många åtal befunnits obefogade och till följd därav
ogillats, som fallet varit inom nu ifrågavarande. I sammanhang med 1909
årå storstrejk hade åtal skett för 183 tvångsbrott mot arbetsvillig. I fråga
om 42 av'' dessa saknades upplysning angående målets utgång, men av
övriga 141 mål hade de tilltalade blivit frikända redan av underrätten i
icke” mindre än 46 mål, motsvarande ungefär 33 procent Det okritiska
sätt, varpå allmänna åklagarna sålunda handhaft och alltjämt handhade
stadgandet, innebure så mycket större vådor för rättssäkerheten, som lagrummets
straffsats medgåve sådan häktningsrätt, som omförmäldes i §

6 punkten 1 stycket i förordningen om strafflagens införande, och denna
rätt även tagits i anspråk i betydande omfattning. I de till högsta domstolen
fullföljda trettiosju målen hade sålunda häktning agt rum i sjutton
fall därvid tillhopa fyrtiosex personer häktats. Ingen av dessa hade av
domstolarna ansetts höra kvarbliva i häkte, till dess målet blivit slutligen
avo-jort, utan hade i alla fall utom två redan underrätten och i sistnämnda
två fall hovrätten förordnat om den eller de häktades lösgivande. _ I de
flesta fall hade dylikt förordnande skett redan vid första rannsaknmgen.
Av de häktade blevo icke mindre än sju slutligen dömda endast till bötesstraff
och två fullständigt frikända; av dessa senare hade en hållits häktad
eu månad. Sammanfattade man det anförda, kunde först och främst fastslås
at.t 15 kap. 22 § 2 mom. utgjorde ett undantagsstadgande, som saknade
varje motsvarighet inom vår strafflagstiftning. Denna anmärkning
träffade lagrummet redan på grund av det från eljest gällande principer
avvikande sätt, varpå det behandlade försöket. Därigenom. att stadgandet
avsåae endast tvångsförsök mot arbetsvilliga och således ej kunde drabba
andrå än kroppsarbetare eller dem, som ställde sig solidariska med dessa,
hade det ytterligare erhållit karaktären av klasslag i den mening att det
strede mot principen om allas likhet inför lagen Häri läge det fundamentalt
oriktiga. Redan blotta tillvaron av ett bristfälligt och _ ensidigt
undantagsstadgande på den sociala strafflagstiftningens område innebure
en allvarlig samhällsfara såsom ägnad att försvaga förtroendet till lagstift

— 1920 —

239

ningens opartiskhet och att väcka split mellan samhällsklasserna. Det förhållandet,
att stadgandet i stor omfattning föranlett åklagare och underdomstolar
till åtgärder och domslut, vilka, vid prövning blivit till sin laglighet
underkända, måste även givetvis i sin mån verka undergrävande på
aktningen för lag och myndigheter. Om straffsatsen sänktes till böter eller
fängelse, koinme detta åtminstone att medföra den verkan, att häktning
icke vidare kunde äga rum i normala fall.»

Under debatten i första kammaren med anledning av den kung!,
propositionen föreslog justitieombudsmannen Berger, att 2 mom. av
22 § skulle erhålla följande lydelse: Försöker man, på sätt nu är sa°t,
tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att
återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter
eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd
är.

Han yttrade därvid bland annat: »Vad vore det i själva verket,
som i synnerhet gjorde den s. k. Akarpslagen så förhatlig bland en stor
del av landets medborgare? Det vore naturligtvis de. många häktningarna,
av vilka ej så få varit verkligt upprörande. Och var läge grunden till
de många häktningarna? Jo, de hade berott därpå, att lagen straffade
försöket lika strängt som det fullbordade brottet. Straffet för försöket
vore sålunda högst straffarbete i två år, och till följd av denna stränga
straffbestämmelse hade myndigheternas rätt att häkta blivit alltför vidsträckt
Det vore skäl att ju förr dess hellre sätta ned straffet för försöket
till ett rimligt mått. Straffet böter eller fängelse vore fullt tillräckligt
straff för ifrågavarande brott, som icke vore synnerligen svårartat.
Man måste, när det gällde att värdesätta brottet, tänka på den sinnesstämning,
vari den brottslige befunne sig. Han ansåge vanligen, att den
arbetskamrat, som han själv angrepe med våld eller hot, vore den verkligt
brottslige eller åtminstone klandervärde, och själv ansåge han siokämpa
för den verkliga, högre rätten. Han förmenade, att den arbetsvillige
kamraten genom att ej visa sig solidarisk med de andra arbetarne
gjorde dem en stor orätt. Den brottslige gjorde sig visserligen skyldig
till en villfarelse i sin nämnda åskådning, men man finge icke döma honom
för strängt. Orsaken varför man på många håll så segt hölle på
den gällande straffbestämmelsen, högst straffarbete i två år, torde icke
vara det, att straffet fängelse eller böter ansåges otillräckligt, utan endast
och allenast, att den brottslige eller misstänkte, om maximum bibehölles
vid straffarbete i två år, lättare kunde bliva inmanad i häkte. Men i den
mån en sådan uppfattning gjorde sig gällande, då man skulle avväga det
rätta straffmåttet, vore man uppenbarligen på villovägar.» ^

— 1920 —

240

Den sålunda föreslagna formuleringen av 2 mom. i 22 § upptogs
ånyo i en vid 1913 års riksdag i andra kammaren framförd motion.

Sedan vid 1914 års majriksdag i andra kammaren väckts motion om
återställande av de båda ifrågavarande lagrummen till deras ursprungliga
lydelse, beslöt riksdagen för sin del antaga den lydelse av 2 mom. av 22 §,
som i motionen vid 1913 års riksdag förordats. _

Genom lag den 4 september 1914 erhöll lagrummet sistberörda

lydelse. .

24 § däremot bibehölls fortfarande vid den avfattning, densamma
fått 1899. Med hänsyn till 19 § 2 punkten i promulgationslagen till
strafflagen folie sålunda fortfarande utan vidare under allmänt åtal brott
enligt 22 § 2 mom. samt enligt 22 § 1 inom., i det fall att genom brottet
någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats återgå till arbetet
eller att övertaga erbjudet arbete.

Att 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, även med den lydelse, de tätt
1914, allt fortfarande måste anses innebära en lagstiftning, som riktade
si" allenast mot en viss klass av svenska medborgare, syntes mig uppenbart.
För envar borde det likaledes sta klart, att lagrummen, åven i sin
nuvarande avfattning, av arbetarklassen måste betraktas såsom stående i
direkt strid mot ett av deras djupaste intressen. Och fortfarande lede
lagen av den oklarhet beträffande själva brottsbegreppet, som, enligt vad
ovan berörts, redan 1912 påpekats av chefen för justitiedepartementet.

De ifrågavarande lagbestämmelserna måste därför av myndigheterna
handhavas med den största takt och urskålning. Detta gällde såväl domstolarnas
verksamhet som, i minst lika hög grad, polis- och åklagarmyndigheten.
Redan före lagändringarna 1914 hade justitieombudsmannen
(1911 års ämbetsberättelse sid. 139—147) i erinringar till tre åklagare,
vilka företagit häktning i mål av förevarande beskaffenhet, uttalat,
hurusom häktningsåtgärden borde föregås av en den noggrannaste prövnino-
av de föreliggande omständigheterna. > _

° 1 ännu högre grad gällde detta numera, sedan straffsatsen i 22 § 2
mom. nedsatts till böter eller fängelse. Särskilt måste det för polis- och
åklao-armyndigheterna framhållas, att nedsättningen av straffsatsen 1914
företagits till stor del just i akt och mening, att häktning icke vidare
skulle°förekomma i normala fall av tillämpning av 22 § 2 mom. Visserligen
förefunnes här ännu en viss häktningsrätt nämligen gentemot den,
som ej hade stadigt hemvist och kunde antagas komma att avvika. Men
denna häktningsrätt, som vore fakultativ, finge endast användas undantagsvis
och borde i varje fall icke förekomma annat än då starka skål syntes
tala för, att fängelse komme att ådömas.

— 1920 —

241

Vid en granskning av det nu förevarande fallet hade jag funnit Hammarsons
åtgärd att häkta Hernström och Alsén icke kunna undgå min
beivran.

Under polisförhöret den 20 december 191(1 hade icke ens sannolika
skäl förekommit för, att Hernström och Alsén gjort sig skyldiga till gärning,
som kunnat bliva straffad enlig 15 kap. 22 § 1 eller 2 inom. Hammarson
hade bort inse, att arbetarna Axel Andersson och Gustav Vingård,
vilka lämnat upplysningar huvudsakligen om, vad Hernström och
Alsén yttrat till dem själva, icke av häradsrätten skulle godtagas såsom
vittnen. Vid brott enligt 15 kap. 22 § strafflagen vore rätte målsägaren
den person, emot vilken tvånget utövades eller försöktes. En rådhusrätt
hade efter åtal på föranstaltande av justitieombudsmannen 1910 dömts till
ansvar för, att densamma hört en dylik målsägare och hans hustru såsom
vittnen (1911 års ämbetsberättelse sid. 75—81). Den avgörande faktorn
vid fråga om häktning finge icke vara den personliga uppfattning, som
åklagaren kunde hysa, utan sådana sannolika skäl, som hade utsikt att
stå sig, då saken kormne inför domstolen. Jag funne därför, att Hammarson
saknat varje befogenhet att efter polisförhöret den 20 december, på
sätt som skett, anhålla Alsén.

Vad som förekommit vid polisförhöret den 21 och den 22 december
1916 hade icke heller varit av beskaffenhet att böra leda till häktning.
De flesta av de personer, som hörts den 21 december, hade berättat om
vad som hänt dem själva, och de upplysningar, som i övrigt framkommit,
syntes mig i varje fall icke hava kunnat leda till ansvar annat än enligt
15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen. Icke heller hade förekommit tillräckliga
skäl att antaga, att Hernström och Alsén skulle avvika. De upplysningar,
som de lämnat vid häradsrätten angående sin vistelse vid den
blockerade arbetsplatsen, syntes mig snarare tyda på, att de haft för bestämd
avsikt att Qvarstanna vid arbetsplatsen.

I allmänhet borde vad som vid polisförhöret förekommit läggas till
grund för bedömandet av frågan om lagligheten av en med anledning av
förhöret vidtagen häktningsåtgärd. I särskilda fall kunde emellertid den
följande utredningen inför domstolen giva berättigande åt en häktningsåtgärd,
som från början företagits på för lösa grunder. Men i förevarande
fall ansåge jag icke, att vad vid häradsrätten förekommit kunde lända
Hammarsons förfarande till försvar.

I sitt härstädes avgivna yttrande antydde Hammarson, att häktningsåtgärden
medfört den verkan, att en hel del arbetare nästan omedelbart
återgått till arbetet. Men här vore Hammarson, såvitt jag riktigt fattat
andemeningen i hans yttrande, inne i en fullkomligt oriktig tankegång.

31 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

242

Ty en häktningsåtgärd, som vidtoges allenast för att skydda arbetsvilliga
mot tvång eller försök till tvång enligt 15 kap. 22 § strafflagen, vore alltid
olaglig. Häktningen företoges av åklagaren, för att han med säkerhet
skulle kunna inställa en misstänkt inför domstolen, och finge under inga
omständigheter företagas i akt och mening att ställa förhållandena på arbetsplatsen
till rätta, innan domstolen hade sagt sitt ord.

I anslutning till vad jag nu anfört, uppdrog jag åt den särskilde
åklagare, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande för ändamålet förordnades,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Hammarson för det oförstånd i tjänsten, vartill han sålunda gjort
sig skyldig, samt såväl å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet
som även i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som Hernström och Alsén, i målet hörda, kunde komma att däri
framställa.

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnat stadsfiskalen Arvid
Ellwén i Ulricehamn att anhängiggöra och utföra åtalet, blev av denne
åtal mot Hammarson anställt inför Marks häradsrätt, som deri 10 april
1919 i målet meddelade följande utslag:

Enär genom vad i målet förekommit vore att anse såsom utrett, att
Hammarson för förmenta brott utan laga skäl häktat Alsén och Hernström,
samt Hammarson genom sagda förfarande dessutom gjort sig förfallen
till ansvar för oförstånd i tjänsteutövning, prövade häradsrätten lagligt
döma Hammarson dels jämlikt 15 kap. 10 § strafflagen att bota 60
kronor och dels jämlikt 25 kap. 17 § samma lag att höta 40 kronor eller
sammanlagt 100 kronor. Vad därefter vidkomme Alséns och Hernströms
av åklagaren understödda skadeståndsanspråk, så enär en var av Alsén
och Hernström ansåges berättigad till ersättning för mistad arbetsförtjänst
med 5 kronor om dagen under 15 söckendagar samt Alséns och Hernströms
genom häktningsåtgärderna tillskyndade lidande borde vedergällas
med 200 kronor åt dem var, men kostnaderna för Lindströms resa från
Malmö i januari 1917 eller motsvarande kostnader ansåges hava för Alsén
och Hernström uppkommit jämväl för den händelse de åtalats utan föregående
häktning, bleve i denna del av målet så skilt emellan parterna,
att Hammarson förpliktades att till en var av Alsén och Hernström utgiva
275 kronor. I fråga om rättegångskostnaderna förpliktades Hammarson
att ersätta dels Ellwéns inställelse med belopp enligt femte klassen i
gällande resereglemente, därvid tre dagar beräknades hava åtgått till resan
och uppvaktningen vid häradsrätten, och dels Alséns och Hernströms utgifter
å målet med 142 kronor 90 öre.

- 1920 -

243

Vid granskning av utslaget fann jag visserligen anmärkningsvärt, att
däri icke tydligt utsagts, att häradsrätten dömde Hammarson till särskilt
ansvar för vardera häktningsåtgärden, men som det icke vore uteslutet,
att eu sådan prövning av målet kunde innefattas i de ordalag, som i utslaget
kommit till användning, fann jag icke tillräcklig anledning föreligga
att allenast på berörda grund fullfölja talan mot utslaget.

över utslaget hava emellertid besvär anförts i Göta hovrätt av Hammarson
och Elhvén, av den senare beträffande frågan om ersättning för
kostnaderna å målet.

Besvären äro på hovrättens pröving beroende.

22. Underlåtenhet av rådhusrätt att uppsätta domböcker m. m.

Såsom det under min inspektionsresa hösten 1918 i Uppsala län förda
protokollet utvisar, verkställde jag den 27 september inspektion hos rådhusrätten
och magistraten i Enköping. Då därvid domböckerna och magistratsprotokollen
för tiden från och med år 1911 befunnos i så ofullständigt
skick, att en granskning av dem under inspektionen icke kunde
medhinnas, blevo de med allmänna posten översända till justitieombudsmansexpeditionen.

Den granskning av det översända materialet, som därefter företogs,
ådagalade, att vid förandet av de ifrågavarande domböckerna och magistratsprotokollen
förekommit en häpnadsväckande och lyckligtvis enastående
vårdslöshet. Till en början måste materialet någorlunda ordnas och de
till domböckerna och magistratsprotokollen hörande bilagorna, vilka utan
någon ordning och delvis alldeles på måfå blivit löst inlagda i ternerna,
inläggas på sina rätta platser. Vid granskningen befanns sedermera, dels
att domböckerna och magistratsprotokollen blivit antingen ofullständigt
eller icke alls uppsatta och dels att en stor mängd bilagor, såsom stämningsansökningar,
växlar, kontrakt och andra avhandlingar icke kunnat
återfinnas.

Bland annat anmärktes vid granskningen följande.

I domboken för år 1911 saknades 9 bilagor. Domboken var obunden
samt underskriven av allenast rådhusrättens ordinarie ledamöter, ehuru
adjungerade ledamöter under året förekommit.

I domboken för år 1912 saknades 5 bilagor. Domboken var obunden
samt underskriven av allenast borgmästaren Theodor Wettervik och

— 1920 -

244

rådmannen Gunnar Söderberg. Den till domboken hörande saköreslängden
saknade underskrift.

Domboken för år 1913 var uppsatt allenast till och med § 365, som
utgjorde första målet för den 13 oktober. Enligt saköreslängden uppginga
antalet doraboksparagrafer för året till åtminstone 498. I förefintliga delar
av domboken, som var obunden och icke underskriven, saknades 109
bilagor.

Domboken för år 1914 var uppsatt allenast för tiden från årets början
till ett stycke inpå § 20 den 26 januari samt från och med § 230 den
29 juni till och med § 284 den 10 augusti, under det att enligt saköreslängden
för året funnits minst 469 paragrafer. I de förefintliga delarna
av domboken, som utgjordes av lösa ark och bilagor utan underskrift av
någon rådhusrättens ledamot, saknades 62 bilagor.

Dombok för år 1915 var uppsatt allenast för tiden från årets början
till och med § 20 den 18 januari samt från och med § 226 den 28 juni
till § 292 den 9 augusti. Saköreslängden för året upptog såsom sista post
böter under § 439 den 27 december. I de uppsatta delarna av domboken
saknades 8 bilagor. Till §§ 244—266 hörande bilagor voro i dombokens
text ej försedda med nummer eller annan beteckning. § 246 den 12 juli
var påbörjad å ett ark och icke avslutad, men från början ånyo upsatt å
ett annat ark. En del terner voro obundna samt ingen försedd med
underskrift.

Dombok för år 1916 var uppsatt allenast för tiden från årets början
till ett stycke inpå § 65 den 28 februari samt från och med § 212 den
8 juli till och med § 259 den 21 augusti. Saköreslängdens sista införing
avsåg böter enligt § 422 i domboken den 27 december. I de uppsatta
delarna av domboken saknades 17 bilagor. En del av de uppsatta ternerna
av domboken var obunden, och underskrifter saknades.

Av 1917 års dombok saknades den del, som omfattade §§ 1 — 4
samt början av § 5 den 15 januari. Därefter var domboken uppsatt först
till ett stycke inpå § 22 den 29 januari, då avbrott förefanns till ett
stycke inpå § 24 den 5 februari, varefter domboken var uppsatt till och
med § 149 den 30 juli, där lucka förelåg till § 160 samma dag. I samma
tern var intagen § 160 och en del av § 161 den 6 augusti, varefter någon
renskriven dombok för året icke förekom. Däremot voro i ett första koncept
uppsatta § 269 den 29 oktober, § 284 den 5 november, § 288 den

12 november, § 291 den 19 november, § 292 den 24 november, § 298 den

29 november, § 305 den 3 december, § 306 den 8 december, § 310 den

15 december, § 316 den 22 december, § 320 den 27 december och § 325

den 31 december, avseende samtliga paragrafer det av stadsfiskalen Elof

— 1920 -

245

Ström anhängiggjorda rannsakningsmålet mot förre handlanden -Jonas
Sahlin och ogifta Selma Kristina Ekström angående förfalskning och delaktighet
däri. En del av handlingarna rörande nämnda paragrafer utgjordes
av avtryck vid gjorda utskrifter. Saköreslängden för året utvisade,
att böter ådömts bland annat under §§ 1—3 samt från och med § 164
under ett stort antal paragrafer till och med § 318. Den första befintliga
ternen för året saknade nummerbeteckning. Den tern, som började med
slutet av § 24 den 5 februari, var betecknad DB2, samt '' följande
ternei i nummerföljd till och med DB8. Samtliga terner voro obundna
med tillhörande bilagor löst inneliggande. Underskrifter saknades.

Dombok för år 1918 förelåg icke i vidare mån, än att § 1 den 7 januaii,
§ 6 den 14 januari samt en icke numrerad paragraf den 21 januari,
alla avseende ovanberörda mål, blivit i ett första koncept uppsatta. Koncepten
voro så till vida bristfälliga, att bilagan Ad till § 1 var skriven
med blyerts och en icke betecknad bilaga till § 6 saknades samt att bland
handlingarna till den icke numrerade paragrafen en innelio-o-ande bilaga
icke var identifierad.

Saköreslängderna för åren 1913—1917 saknade underskrift samt voro
med undantag av 1916 års längd obundna. För 1918 fanns icke nåo-on
saköreslängd upprättad.

Magistratsprotokoll voro uppsatta för hela år 1911, för 1912 från
årets början till och med § 65 den 28 oktober, samt för 1913 från och
med § 33 den 2 juli till och med § 43 den 25 augusti. För återstoden
av sistnämnda år samt därefter följande år saknades magistratsprotokoll.

Av bilagorna till de uppsatta delarna av ifrågavarande protokoll saknades
för år 1911 7 och för år 1912 4 bilagor.

Samtliga magistratsprotokollen voro obundna samt i vad angick de
för 1912 och 1913 uppsatta delarna utan underskrift.

Rådhusrättens ledamöter utgjordes vid inspektionstillfället av borgmästaren
Wettervik samt lagfarne rådmannen Söderberg och ordinarie,
icke lagfarne rådmannen Thorsten Swenzén, vilka varit ledamöter av rådhusrätten
och magistraten Wettervik från år 1893, Söderberg från år 1894
och Swenzén sedan den 31 mars 1915. Dessutom hade under tiden från
år 1910 rådmännen Anders Östlund och August Lundblad varit ledamöter
av rådhusrätten och magistraten, den förre såsom ordinarie, icke ko-faren
rådman,^ tills han 1914 avlidit, och den senare såsom extra rådman till
19i8, då han avlidit. Extra rådmanstjänsten var vid inspektionen vakant.

Vid en av justitiekanslern den 28 september 1912 verkställd inspektion
av rådhusrätten och magistraten i Enköping hade anmärkts bland
annat, att saköreslängderna icke avslutats genom vederbörandes underskrift,

— 1920 -

246

att rådhusrättens dombok för år 1910 och magistratens protokoll för
samma år och 1911 icke underskrivits av samtliga ledamöter samt att
1912 års magistratsprotokoll icke vore uppsatta och att rådhusrättens
dombok för samma år ej vore uppsatt längre än till och med den 12 augusti.
I anledning härav hade justitiekanslern anmodat borgmästaren
Wettervik att tillse, att saköreslängder, dombok och protokoll bleve vederbörligen
underskrivna, samt förständigat rådmannen Söderberg att inom
tre veckor till justitiekanslersämbetet inkomna med bevis från^ borgmästaren
Wettervik, att nämnda dombok och protokoll för det då innevarande
året i fullständigt skick uppsatts för tiden intill en vecka före
inspektionsdagen. Härjämte hade justitiekansler!! vid inspektionen anmodat
rådmannen Söderberg att, allt efter det domboken uppsattes, låta i ternerna
inhäfta bilagorna till densamma. Det av justitiekanslern infordrade beviset
hade därefter inkommit den 21 oktober 1912 i form av skrivelse
från rådmannen Söderberg med attest av borgmästaren Wettervik samt
var av innehåll, att rådhusrättens dombok ävensom magistratens protokoll
voro uppsatta till och med måndagen den 14 oktober 1912.

Enligt den av lvungl. Maj:t den 5 maj 1893 för rådhusrätten och
magistraten fastställda arbetsordning skall rådhusrätten och magistraten
bestå av en borgmästare, eu lagfaren rådman, en ordinarie, icke lagfaren
rådman och en extra rådman, emellan vilka göromålen skola fördelas sålunda,
att borgmästaren, som är ordförande i rådhusrätten och magistiaten,
uppsätter och expedierar de så kallade småprotokollen, förer stadens
fastighetsbok, utfärdar stämningar, meddelar vade-, gravations-, förmynderskaps-
och vederhäftighetsbevis med flera dylika bevis, förer legister över
förmynderskap och konkurser, utfärdar fullmakter och konstitutorial å
tjänster, som av magistraten tillsättas, utövar å magistratens vägnar närmaste
tillsynen över att de betjänte, som i handräckningsärenden gå magistraten
tillhanda, fullgöra sina skyldigheter, ombesörjer rådhusrättens
och magistratens skriftväxling med tillhörande diarium och registiatur,
uppsätter och expedierar rådhusrättens och magistratens kungörelser, utlåtanden,
statistiska uppgifter och berättelser, upprättar gästgiveridagböcker
och priskuranter, är chef för stadens polis och övervakar i sådan
egenskap ordningen inom staden, tillser att rådhusrättens och magistratens
tjänstemän och underlydande fullgöra sina åligganden samt förer dombok
och protokoll vid rådhusrätten och magistraten i de mål och ärenden, vid
vilkas handläggning lagfarne rådmannen av laga förfall eller jäv är
hindrad att närvara;

att lagfarne rådmannen, som tillika är magistratssekreterare och notarie
publicus, är ständig ledamot i rådhusrätten och magistraten, förer

- 1920 -

247

och expedierar rådhusrättens och magistratens dombok och protokoll i de
ärenden, över vilka protokoll ej av borgmästaren uppsättas, bereder och
föredrager alla dithörande frågor samt uppsätter och expedierar de beslut
och domar, som däri meddelas, utfärdar i konkurser kallelser å borgenärer
samt förordnanden för gode män och syssloman, meddelar bevis över avlagd
borgenärsed ävensom de bevis i övrigt, som grunda sig på de av honom
förda protokoll och handlingar och icke, på sätt förut är nämnt, skola av
borgmästaren utfärdas, uppsätter förteckningar över för grövre brott dömda
personer ävensom saköreslängder samt utfärdar utdrag av nämnda längder
och . förteckningar, verkställer notarialprotester, förrättar jämte en annan
magistratsledarnot syner, besiktningar och värderingar och uppsätter däröver
protokoll eller instrument samt förer i borgmästarens ställe ordet i
rådhusrätten och magistraten ävensom fullgör i övrigt borgmästarens
åligganden, då denne är av sjukdom eller annat laga "förfall, dock icke
över fjorton dagar, hindrad att utöva sitt ämbete eller är jävig; skolande
dock vad i avseende å fördelningen av göromålen mellan borgmästaren
och den lagfarne rådmannen sålunda blivit bestämt icke innefatta någon
inskränkning i fråga om de skyldigheter, som därutöver på grund av "lag
och författningar tillkomma borgmästaren;

att den ordinarie icke lagfarne rådmannen, som likaledes är ständig
ledamot i rådhusrätten och magistraten, deltager i behandlingen av de
under rådhusrättens och magistratens sammanträden förekommande mål
och ärenden samt verkställer jämte den lagfarne rådmannen syner, besiktningar
och värderingar; samt

att extra rådmannen, där så påfordras, inträder såsom tillfällig ledamot
i rådhusrätten och magistraten ävensom vid behov tjänstgör vid syner
och övriga förrättningar, som ingå i den ordinarie icke lagfarne rådmännens
åligganden.

Vid den av mig förrättade inspektionen uppgav rådmannen Söderberg^
att de till justitieombudsmansexpeditionen översända handlingarna
innefattade samtliga de domböcker och raagistratsprotokoll, som för tiden
från och med år 1911 blivit uppsatta, samt vidgick, att föreliggande bristfälligheter
läge honom till last. Såsom förklaring till den försummelse,
vartill han gjort sig skyldig, åberopade han, att de med rådmanstjänsten
förenade inkomster varit av sa ringa storlek, att det ej varit honom möjligt
därmed försörja sig och sin familj. Hans avlöningsförmåner hade
till november månad 1917 uppgått till 2,600 kronor för år jämte 300
kronor semesterersättning samt från och med nämnda månad till 3,250
kronor jämte nämnda ersättning. Det hade därför blivit honom nödvändigt
att genom arbete bredvid tjänsten skaffa sig extra inkomster. Lika —

1920 -

248

ledes hade Söderberg, i brist på lämplig person att verkställa erforderliga
utskrifter av protokollen, delvis själv måst göra utskrifterna. Därigenom
hade han icke varit i tillfälle att för sin tjänst förfoga över erforderlig
tid. Härtill komrne, att han under senare hälften av 1917 samt
en del av innevarande år varit strängt upptagen av det s. k. Sahlinska
förfalskningsmålet, i vilket uppsättandet av protokollen vid den tid, då
målet handlagts, tagit all Söderbergs arbetsförmåga i anspråk. Två veckor
efter målets avdömande hade därefter åtgått för utskrifter av protokollen
däri.

Vad Söderberg sålunda anfört kunde jag icke godtaga såsom laga ursäkt
för hans försummelse i ovanberörda, hänseenden. Den inkomst, han
uppburit på sin tjänst, hade med hänsyn till den i vanliga fall ringa
arbetsbörda, tjänsten pålagt honom, fullt motsvarat avlöningarna i åtskilliga
andra städer av enahanda storlek. Nämnda inkomst hade visserligen
icke förslagit till fullt uppehälle för honom och hans familj, men ett plikt
troget utförande av, vad tjänsten fordrat, hade icke med medelmåttig arbetsprestation
behövt kräva längre tid, än att Söderberg haft tillfälle att
åtaga sig uppdrag utom sin tjänst. Granskningen av de senare årens
domböcker gåve för övrigt vid handen, att han i det närmaste helt lämnat
protokollens uppsättande åsido. Då domboken för år 1915 efter uppehåll
från den 18 januari den 28 juni vidtagit, hade Söderberg varit tjänstledig
och inträtt i tjänst först den 12 juli. Därefter hade Söderberg uppsatt
dombok endast för den 12 och den 19 juli salut den 9 augusti. Likaledes
hade Söderberg varit tjänstledig den 8 juli 1916, då efter avbrott
från den 28 februari domboken ånyo påbörjats. Vid rättegångsförhandlingarna
den 24 och den 31 juli 1916 hade Söderberg närvarit, men icke
den 7 och den 14 augusti 1916. Av därefter följande mål och ärenden
hade allenast ett blivit infört i domboken. Av de rättegångsdagar under
år 1917, för vilka dombok blivit uppsatt, hade Söderberg likaledes varit
frånvarande den 25 juni samt den 2, den 23 och den 30 juli. Allenast
en paragraf efter nämnda dag förelåge, delvis uppsatt. Magistratsprotokollen
hade blivit än mer försummade, då dylika protokoll för åren 1914,
1915, 1916, 1917 och 1918 saknades samt samma protokoll under år 1913
blivit uppsatt allenast för tiden från och med den 2 juli till och med
den 25 augusti, av vilken tid Söderberg icke ens varit i tjänstgöring under
alla sammanträdena.

De delar av domböckerna och magistratsprotokollen, som för ifrågavarande
år blivit uppsatta, lede, såsom framginge av ovan intagna redogörelse,
av betänkliga brister. De felande bilagorna voro icke endast
många till antalet utan därjämte av sådan beskaffenhet, att deras från —

1920 —

249

varo i hög grad nedsatte värdet å förefintliga protokoll. I åtskilliga fall
utgjordes dessa bilagor, såsom redan nämnts, av stämningsansökningar, i
andra, av till grund för utslag liggande växlar eller åberopade kontrakt
eller andra avhandlingar. Möjligt vore ju, att Söderberg efter inspektionen
haft tid och tillfälle att framleta ytterligare något uppsatt protokoll
eller några av de felande bilagorna, men i det stora hela kunde detta icke
mycket förbättra sakläget.

Av arbetsordningen framginge, att Söderberg i egenskap av lagfaren
rådman och magistratssekreterare haft till åliggande att uppsätta dombok
och magistratsprotokoll. Han vore således i första hand ansvarig för de
brister, som förelåge. Men även övriga ledamöter av rådhusrätten och
magistraten måste anses hava burit ansvaret därför, åtminstone såvitt de
innehaft ordinarie tjänst. Redan stadgandet i 6 kap. 5 § rättegångsbalken,
att rådhusrätts dombok skall skrivas under av alla, som i rådhusrätten
sitta, ådagalade, att uppsättandet av dombok vore en alla rådhusrättens
ledamöter vidkommande angelägenhet, vars åsidosättande för dem kunde
medföra påföljd. An tydligare vore detta ansvar särskilt för borgmästaren
fastslaget i arbetsordningen, enligt vilken det ålåge honom, bland annat,
att tillse, att rådhusrättens och magistratens tjänstemän och underlydande
fullgjorde sina åligganden. Om, såsom vore antagligt, Wettervik vid upprepade
tillfällen påmint Söderberg om hans skyldighet i ifrågavarande
hänseende, hade borgmästaren därmed icke behörigen utövat denna tillsyn.
Det hade ålegat honom, att, då hans påminnelser visat sig icke hava någon
påföljd, om förhållandet göra anmälan hos vederbörande för vidtagande
av den åtgärd, som kunde erfordras för vinnande av rättelse. För såväl
Wettervik som Söderberg hade även justitiekanslerns förständigande 1912
bort utgöra en kraftig påminnelse att framdeles bättre fullgöra sin plikt.
Jämväl Swenzén, såsom ordinarie ledamot i rådhusrätten sedan 1915,
måste efter det han tillträtt sin befattning, ehuru i mindre mån, anses hava
åsidosatt honom åliggande skyldighet, då han utan direkt åtgärd från sin
sida låtit Söderbergs grova försummelse fortgå år efter år. För både
Wettervik och Swenzén måste det hava stått klart, att denna försummelse
varit av betänkligaste art och att allt efter dess fortlöpande bristernas avhjälpande
försvårats om icke rent omöjliggjorts.

Med stöd av vad sålunda anförts uppdrog jag åt advokatfiskal vid
Svea hovrätt att inför hovrätten anställa åtal emot Wettervik, Söderberg
och Swenzén för den försummelse i tjänsten, som de under de senaste fem
åren, innan åtalet anställdes, enligt ovan gjorda anmärkningar låtit komma
sig till last. Därvid hade advokatfiskal att å dem yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet, med framhållande särskilt av den grova vårds 32

— Justitieombudsmannens ämbetsberuttelse till 1920 års riksdag.

250

löshet och den oskicklighet, vartill såväl Wettervik som Söderberg, den
senare i främsta rummet, gjort sig skyldiga. Tillika borde advokatfiskal
hemställa, att hovrätten, därest sådant skulle finnas lämpligt, måtte med
utsättande av äventyr för underlåtenhet förelägga Söderberg att inom viss
tid vidtaga åtgärder till åstadkommande av rättelse i de hänseenden, varom
nu vore fråga.

I enlighet med berörda uppdrag ställde advokatfiskal borgmästaren
Wettervik samt rådmännen Söderberg och Swenzén under åtal inför Svea,
hovrätt. Som Wettervik därefter avled, blev den mot honom förda talan
av advokatfiskalen återkallad.

Hovrätten meddelade därefter den 22 april 1919 utslag i målet, därvid
hovrätten, jämte det hovrätten lät bero vid den gjorda återkallelse^
yttrade:

Enär rådhusrättens domböcker och saköreslängder samt magistratens
protokoll för tiden från och med år 1911 till den 27 september 1918, på
sätt justitieombudsmannen anmärkt, utom i de delar, vari rättelse av Söderberg
i hovrätten åstadkommits, dels för vissa tider icke alls blivit uppsatta,
dels ock för andra tider förelåge i bristfälligt skick, alltså och då
Söderberg, som enligt den för rådhusrätten och magistraten gällande arbetsordningen
i egenskap av lagfaren rådman hade till åliggande att uppsätta
domböcker, saköreslängder och magistratsprotokoll, vore ansvarig för
berörda brister; prövade hovrätten jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen
rättvist döma Söderberg för den vårdslöshet och försummelse i ämbetet,
vartill han sålunda gjort sig skyldig under de fem år, som förflutit närmast
före den 16 december 1918, då advokatfiskalens memorial delgivits
Söderberg, att under ett år sex månader vara i mistning av ämbetet; varjämte
hovrätten föreläde Söderberg att inom sex månader från utslagets
dag hos hovrätten med bevis från tjänstförrättande borgmästaren i Enköping
styrka, att domböcker, saköreslängder och magistratsprotokoll för
tiden från och med år 1911 till den 27 september 1918 blivit uppsatta,
vid äventyr att annan person av hovrätten förordnades att på Söderbergs
bekostnad utföra ifrågavarande arbete.

Vidkommande Swenzén funne hovrätten vad i målet lagts denne till
last icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar samt ogillade
förty den mot Swenzén förda talan.

Över hovrättens utslag anförde rådmannen Söderberg besvär och anhöll
tillika att, därest besvären ej vunne avseende, Kungl. Maj:t måtte av
nåd bevilja honom lindring i det honom ådömda straffet.

— 1920 —

251

Kungl. Maj:t meddelade den 18 oktober 1919 utslag i målet och fann
ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag; dock att den tid av sex
månader, inom vilken Söderberg hade att vid stadgat äventyr fullgöra
det honom meddelade föreläggande, skulle räknas från Kungl. Maj:ts utslags
dag.

Beträffande nådeansökningen fann Kungl. Maj:t anledning för det dåvarande
ej förekomma att bevilja Söderberg nåd.

23. Underlåtenhet av Kungl. Maj:ts befallningshavande att vidtaga

åtgärd till att rannsakning ofördröjligen företoges med häktad.

Vid granskning av den från centralfängelset i Härnösand hit inkomna
fångförteckningen för mars 1917 iakttog jag såsom tjänstförrättande justitieombudsman,
att häktade Bror Laurentius Bertil Strömqvist, som på begäran
av stadsfiskalen i Härnösand Ernst Källander den 3 mars 1917
häktats av stadsfiskalen i Sundsvall och den 5 mars intagits i centralfängelset,
först den 21 mars undergått rannsakning vid rådhusrätten i Härnösand.
I anledning därav och då enligt vad jag inhämtat Källander först
den 14 i samma månad i rapport till rådhusrätten i Härnösand gjort anmälan
om häktningen, anhöll jag av Källander om upplysning rörande
anledningen till det dröjsmål med berörda anmälan, som sålunda syntes
hava ägt rum.

I avgivet yttrande anförde Källander:

Då av Källander efterlyst eller genom annan hans framställning för
brott häktad fånge ankommit till centralfängelset och Källander på förfrågan
erhållit kunskap om att fången anlänt, anställde Källander omedelbart
å fängelset förhör med den häktade och ingav omedelbart därefter
till rådhusrätten en kort rapport angående anledningen till häktningen
samt meddelande om, att den häktade ankommit till fängelset. Rådhusrätten
utsatte då dagen för rannsakningen, till vilken dag Källander till
rätten ingav fullständigt polisförhörsprotokoll. Källander erhölle emellertid
ej från vederbörande meddelande om, när på hans begäran häktad
fånge ankomine till fängelset. Då däremot fånge, som förut vid annan
domstol undergått rannsakning, ankom till fängelset, gingo rannsakningshandlingarna
från vederbörande domstol till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västernorrlands län, som därpå remitterade handlingarna till
rådhusrätten, vilken lämnade Källander meddelande om fångens ankomst,

— 1920 -

252

lät Källander taga del av handlingarna samt omedelbart utsatte dagen för
rannsakningen. Givetvis vore tiden för häktad persons ankomst till fängelset
beroende på varifrån transporten skedde, och skulle Strömqvist, om
han avgått från kronohäktet i Sundsvall med ordinarie fångtransport, anlänt
till centralfängelset först den 11 mars, vilket ock framginge av ett
av t. f. direktören å centralfängelset utfärdat intyg. Med kännedom om
den tid, fångtransport med ordinarie transport plägade draga mellan Sundsvall—Härnösand,
hade Kallander först tisdagen den 13 mars infunnit sig
å centralfängelset för att anställa förhör med Strömqvist (föregående dag
hade Källander till följd av uppvaktning inför rådhusrätten varit förhindrad),
och hade Källander då erhållit meddelande om, att Strömqvist redan
flera dagar förut med extra fångtransport anlänt till fängelset. Efter det
med Strömqvist hållna förhöret hade Källander omedelbart till rådhusrätten
ingivit rapport om Strömqvists häktande och anledningen därtill,
varpå rätten utsatt rannsakningen med den häktade till den 21 i samma
månad, till vilken dag Källander till rätten ingivit fullständigt polisförhörsprotokoll
angående av Strömqvist i samråd med annan person i Härnösand
förövade stölder. Polisutredningen angående brotten hade därvid
befunnits så fullständig, att uppskov i målet ej erfordrats, utan hade rätten
samma dag avkunnat utslag i målet. Erhölle Källander i dylika fall meddelande
om, när på hans begäran häktad person ankomme till fängelset,
hade nu anmärkta dröjsmål, vilket Källander livligt beklagade, ej förekommit.

Källander åberopade ett av t. f. direktören vid centralfängelset Ernst
Granfelt utfärdat intyg av innehåll, att Strömqvist anlänt till fängelset
med extra fångtransport från kronohäktet i Sundsvall den 5 mars 1917
och att han, om han sänts med ordinarie fångtransport över Ange, skulle
hava anlänt till fängelset den 11 i samma månad samt att underrättelse
om Strömqvists ankomst insänts till Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom
vanligt påföljande dag den 6 i samma månad.

Av utdrag av rådhusrättens protokoll den 21 mars 1917 framgick att,
sedan Källander den 14 mars inkommit med begäran om rannsakning med
Strömqvist för inom Härnösand begången stöld, rådhusrätten genom utslag
samma den 21 mars dömt Strömqvist, som var född den 12 februari 1902,
för å särskilda ställen och tider förövad stöld till straffarbete två månader.
Av å protokollsutdraget tecknade bevis framgick vidare, att Strömqvist,
vilken den 24 mars 1917 förklarat sig nöjd med utslaget, samma dag börjat
avtjäna straffet, som skulle sluta den 24 maj 1917.

I infordrat yttrande anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande följande:

— 1920 -

253

På sätt framginge av länsstyrelsens allmänna kungörelse den 6 april
1912, hade länsstyrelsen förständigat vederbörande inom länet att, så snart
någon för begånget brott häktats, omedelbart till länsstyrelsen om häktningen
göra anmälan och därvid uppgiva anledningen till häktandet samt
meddela, huruvida och i sådant fåll hos vilken domstol rannsakning påkallats.
Dylik anmälan angående häktandet av Strömqvist, vilken anmälan
det ålegat Källander att avlåta oberoende av om underrättelse vunnits angående
den häktades ankomst till centralfängelset, hade emellertid Källander
icke till länsstyrelsen avlåtit. Uti berörda kungörelse hade länsstyrelsen
vidare rörande verkställighet av fångtransport erinrat om innehållet i kungl.
cirkuläret den 12 september 1910, däri omförrnäldes, att hinder icke mötte
att låta verkställa transport av fånge med annan än ordinarie fångtransportlägenhet,
så vitt därigenom vunnes avsevärd besparing i tid eller väg
samt den ökade kostnaden icke kunde anses oskälig i förhållande därtill.
Till följd därav och då de ofta förekommande transporterna av fångar
mellan Sundsvall och Härnösand alltsedan tillkomsten av nämnda kungl.
cirkulär i regel verkställts med annan än ordinarie fångtransportlägenhet,
syntes Källander såsom ursäkt för sin försummelse att inom behörig tid
hos rådhusrätten göra anmälan om häktningen icke kunna med fog åberopa,
att han icke haft anledning antaga annat än att Strömqvist skulle till centralfängelset
forslas med ordinarie fångtransportlägenhet.

Genom den omförinälda kungörelsen den 6 april 1912 fann Kungl.
Maj:ts befallningshavande av förekommen anledning nödigt förständiga vederbörande
inom länet att, så snart någon för begånget brott häktades,
omedelbart till Kungl. Maj:ts befallningshavande om häktningen göra anmälan
och därvid uppgiva anledningen till häktandet samt, med hänsyn till
innehållet i Kungl. Maj:ts befallningshavandes kungörelse den 26 maj 1882,
nr 187, meddela huruvida och i sådant fall hos vilken domstol rannsakning
påkallats. I sammanhang härmed hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
velat erinra om innehållet i kungl. cirkuläret den 12 september
1910 angående verkställighet av fångtransporter.

I kungörelsen den 26 maj 1882 hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
med avseende å angelägenheten därav, att häktad person bleve med minsta
möjliga tidsutdräkt till rannsakning befordrad, och då den tid, inom vilken
domstol enligt kungl. förordningen den 10 april 1810 vore skyldig att anställa
rannsakning med häktad person, beräknades från den dag, underrättelse
om häktningsåtgärden kommit domstolen eller domhavanden tillhanda,
»efter inhämtande av justitieombudsmannens yttrande», velat förständiga
samtliga åklagare inom Västernorrlands län att, då en person häktats, med
vilken rannsakning skulle företagas vid domstol inom länet, dels omedel -

1920 —

254

bart hos domstolen eller domaren påkalla rannsakningen, och dels, därest
den häktade skulle före rannsakningen till fängelse avföras, till fängelsedirektören
samtidigt insända förpassning, angivande såväl anledningen till
häktandet, som den domstol eller domare, hos vilken rannsakning med den
häktade begärts.

Sedan förnyat yttrande infordrats från Kallander, anförde denne, att
stadsfiskalen i Sundsvall, som på Kallanders begäran häktat Strömqvist, i
enlighet med kungörelsen 1912 omedelbart efter häktningsåtgärden skriftligen
anmält verkställandet av häktningen. Föreskriften ifråga hade sålunda
verkställts och framginge icke av kungörelsen, att åklagare, som i
dylikt fall hos annan åklagare* framställt begäran om häktningsåtgärd, även
själv skulle göra anmälan angående häktningen. Vad beträffade regeln vid
verkställande av fångtransporter mellan Sundsvall och Härnösand bestrede
Källander, att denna i regel vintertid skedde med annat än ordinarie fångtransport.
Källander hänvisade till ett av t. f. direktören vid centralfängelset
i Härnösand utfärdat bevis, enligt vilket fångtransporter från
kronohäktet i Sundsvall till centralfängelset vintertiden nästan alltid skedde
med ordinarie fångtransport med järnväg över Ange, varemot sommartiden
dessa transporter nästan alltid skedde sjövägen med extra fångtransport. Strömqvist
hade häktats den 3 mars 1917, vid vilken tidpunkt sjöfarten mellan
Sundsvall—Härnösand ännu ej var öppen.

Källander åberopade intyg

dels av t. f’. direktören vid centralfängelset Einar Kastengren, att fångtransporter
från kronohäktet i Sundsvall till centralfängelset vintertiden
nästan alltid skedde med ordinarie fångtransport med järnväg över Ange,
varemot sommartiden dessa transporter nästan alltid skedde sjövägen med
extra fångtransport,

och dels av hamnkaptenen i Härnösand J. A. Gerdin, att sjöfarten till
Härnösand år 1917 börjat den 12 maj, då första fartyget för året inkom
i hamnen.

Med anledning av vad Källander sålunda anfört anhöll jag hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande om upplysning, dels huruvida Kungl. Majrts befallningshavande
från stadsfiskalen i Sundsvall emottagit underrättelse om,
att Strömqvist den 3 mars 1917 häktats, dels, därest sådan underrättelse
emottagits, vilken dag underrättelsen kommit Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillhanda, vad underrättelsen i dess helhet innehållit samt vad
Kungl. Majtrs befallningshavande med anledning av underrättelsen åtgjort,
dels vad Kungl. Majtrs befallningshavande åtgjort med anledning därav,

- 1920 -

255

“t* (''[anfelt, enligt av honom meddelat intyg, den 6 mars 1917 underrättat
Knngl. Mapts befallningshavande, att Strömqvist anlänt till fän-mlset den
5 mars 1917, dels ock vilka personer varit för Kungl. Maj:ts befallnino-shavandes
åtgöranden i det ifrågavarande fallet ansvariga under tiden från
det underrättelsen från stadsfiskalen i Sundsvall skulle kommit Kun befallningshavande tillhanda och till dess Kallande!'' den 13 mars 1917
blivit underkunnig om, att Strömqvist anlänt till ccntralfänhelsot.

Därefter anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande i förnyat yttrande:

. . 7 mars 1917 hacle länsstyrelsen från stadsfiskalen i Sundsvall

inkommit anmälan, utvisande att han den 3 i samma månad på telegrafisk
begäran av Kallander for rannsakning inför rådhusrätten i Härnösand häktat
och till kronohäktet i Sundsvall införpassat Strömqvist, och skulle enligt
nämnda anmälan det ankomma på Kallander att till domstolen avlåta
skrivelse med begäran om rannsaknings företagande med den häktade Då
enligt vad som framginge av berörda anmälan, det vore Kålländer som
fattat beslut om häktningen, samt denne förty jämlikt länsstyrelsens kungörelse
den 6 april 1912 haft skyldighet att angående häktningen omedelbart
till länsstyrelsen göra anmälan och därvid tillika meddela, hos vilken
domstol rannsakning påkallats, hade länsstyrelsen funnit den från stadsfiskalen
i Sundsvall inkomna anmälan icke omedelbart böra föranleda nåo-on
åtgärd av länsstyrelsen, utan hade samma anmälan lagts till handlingarna
1 afbidan på att anmälan från Kålländer skulle till länsstyrelsen inkomma
tdlika med uppgift om rannsaknings påkallande. Då emellertid sådan anmälan
från Källander uteblivit och vederbörande tjänstemän, som hade sig
ålagt att föra förteckningen över häktade personer och landskansliets brevdiarium
icke till tjänstförrättande landssekreteraren Ragnar Stattin inom
vederbörlig tid gjort anmälan därom, hade från länsstyrelsens sida icke vidare i
ärendet blivit åtgjort. Av samma anledning hade av länsstyrelsen icke
heller någon åtgärd vidtagits i anledning av den från direktören vid centralfängelset
i Härnösand den 6 mars inkomna uppgift om Strömqvists ankomst
till central fängelset. Av vad i ärendet förekommit finge anses ådao-alarå, att
dröjsmålet med rannsaknings företagande med Strömqvist skulle hava förekommits,
därest Källander till länsstyrelsen avgivit anmälan. Att skyldighet
därtill jämväl förelegat for honom, framginge med full tydlighet av
lydelsen i länsstyrelsens kungörelser den 26 maj 1882 och den 6 april 1912.

I den förstnämnda kungörelsen förständigades åklagarna inom länet att
etter verkställd häktning omedelbart hos vederbörande domstol eller domare
påkalla rannsakning, och i den senare kungörelsen ålades åklagarna att
afgående häktning omedelbart hos länsstyrelsen göra anmälan och därvid

— 1920 —

256

tillika uppgiva, huruvida och i sådant fall hos vilken domstol rannsakning
påkallats, ''ben omständigheten, att Källander icke ombesörjt själva verkställigheten
av häktningen, hade icke kunnat fritaga honom från ovan ornförmälda
skyldighet att omedelbart hos vederbörande domstol påkalla rannsaknings
företagande och om häktningen göra anmälan hos länsstyrelsen, då
häktningsåtgärden utförts efter därom av honom fattat beslut, för vilket han
sålunda varit ansvarig. Då emellertid Källander det oaktat utan giltig anledning
först den 14 mars 1917 till rådhusrätten i Härnösand avlämnat
rapport angående häktningen av Strömqvist med anhållan om rannsakning
företagande, måste Källander jämväl anses hava varit orsak till, att
rannsakning°med Strömqvist icke inom vederbörlig tid företagits. Ehuru,
enligt vad sålunda anförts, länsstyrelsen vidhölle sitt bestridande av,, att
länsstyrelsen varit skuld till det förekomna dröjsmålet med iannsaknings
företagande med Strömqvist, hade länsstyrelsen likväl förvissat sig om att
särskifda ersättnings- eller andra anspråk i anledning av dröjsmålet icke
kom me att framställas, och ville länsstyrelsen till styrkande därav åberopa ett
av Strömqvists moder och hennes man utfärdat intyg. Därjämte bifogades
kvitto, utvisande att till centralfängelset inbetalts kostnaden för Strömqvists
underhåll å centralfängelset under de dagar, rannsakningen obehörigen fördröjts.
Då sålunda varken statsverket tillskyndats kostnader i anledning
av det förekomna dröjsmålet eller särskilda anspråk i anledning därav framställts
eller komme att framställas, hemställde länsstyrelsen, att justitieombudsmannen
ville låta bero vid vad i ärendet förekommit. Rörande de
personer, som varit ansvariga för länsstyrelsens åtgörande i det ifrågavarande
fallet under tiden från det stadsfiskalen i Sundsvall till länsstyrelsen
inkommit med underrättelse om häktningen och till dess Källander blivit
underrättad om, att Strömqvist anlänt till centralfängelset, meddelades, att
Stattin under tiden till och med den 12 mars 1917 samt att landssekre
teraren Kristian Wik därefter varit för länsstyrelsens berörda åtgöranden
ansvariga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande företedde avskrift av en den 4 mars
1917 av stadsfiskalen i Sundsvall A. Stålhammar undertecknad, till Kungl.
Maj:ts befallningshavande ställd anmälan, tydligen skriven å därför avsedd
blankett och så lydande:

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län. Anmälan
angående verkställd häktning. Den häktades fullständiga namn, titel eller
yrke samt hemort och födelsetid: Strömqvist, Bror Lars Bertil, yngling
från Härnösand, född den 12 februari 1902. Dag eller dagar, då den häktade
undergått förhör: fredagen den 2 och lördagen den 3 mars 1917. Dag,
då häktningen ägt rum: lördagen den 3 mars 1917. Brott eller annan

- 1920 —

257

anledning, på grund varav häktningen verkställts, samt tiden och platsen,
där brottet begåtts: olovligt tillgrepp inom Härnösands stad. Häkte, dit
den häktade förpassats: kronohäktet i Sundsvall. Domhavande eller rätt
till vilken skrivelse med begäran om rannsakning avsänts, samt dag för
avsändandet: Ankommer på stadsfiskalen i Härnösand. Särskilda upplysningar:
häktad på telegrafisk begäran av stadsfiskalen i Härnösand för
rannsakning inför rådhusrätten i Härnösand.

Vidare visade Kungl. Maj:ts befallningshavande en den lo november
1918 av Stattin till Stålhammar avlåten skrivelse, däri den senare anmodades
inkomma med upplysning, huruvida särskild underrättelse eller rapport
angående häktningen av Stålhammar avsänts till Källander och för
sådant fall jämväl meddela uppgift om dagen för dylik underrättelses eller
rapports avsändande.

Stålhammars den 16 november 1918 avlåtna svarsskrivelse härå var
så lydande:

Såvitt Stålhammar av kopieböcker rörande brev och rapporter kunnat
finna, hade han icke till Källander, vilken begärt häktningen, avsänt särskilt
meddelande om häktningens verkställande; och påtagligen hade så ej
heller skett, då det vore kotym åklagare emellan, att sådant meddelande
ej sändes särskilt, utan uppsattes protokoll över förhöret och expedierades
till den som begärt häktningen så fort ske kunde. Läge ingenting annat
emellan, som krävde lika eller större skyndsamhet, uppsattes protokollet
alltid omedelbart och expedierades andra eller tredje dagen efter häktningen.
I detta fall blevo i Sundsvall samtidigt med Strömqvist häktade två
personer på begäran av landsfiskalen i Säbrå distrikt, men eljest hade i
dagarna däromkring ingenting av så brådskande art förekommit, att icke
protokoll över förhöret med Strömqvist expedierats sist på tredje dagen
efter häktningen. Tagande i betraktande, att rannsakningen med Strömqvist
skolat ske inför rådhusrätt och således inom kortare tid än med de
andra båda häktade, som skolat rannsakas inför häradsrätt, vore Stålhammar
alldeles viss om, att protokollet rörande Strömqvist expedierats till
Källander före protokollet rörande de två senare till landsfiskalen i Säbrå.
Protokollet hade icke åtföljts av något särskilt brev, enär Stålhammar icke
återfunnit kopia av sådant. Protokollet vore daterat den 3 mars 1917,
samma dag häktningen ägde rum, och därför kunde Stålhammar ej heller
därav finna avsändningsdatum. För att till postbefordran kunna utan dröjsmål
överlämna avgående handlingar, som Stålhammar finge färdiga å tid,
då postkontoret icke vore öppet, hade Stålhammar under de sista åren försett
sig med tjänstefrimärken och själv frankerat sådana försändelser. Med
all sannolikhet hade Stålhammar också själv frankerat brevet med proto 33

— Justitieombudsmannens ämbstsberättelse till 1920 års riksdag.

258

kollet till Kållander, ty i brevboken med postverket kunde Stålhammar
ej återfinna någon portodebitering för vid den tiden avsänt brev till Kålländer.

Ytterligare visades den av Granfelt till Kungl. Maj:ts befallningshavande
å blankett insända uppgift å de i centralfängelset i Härnösand intagna
häktade personer den 6 mars 1917, upptagande 9 häktade, varav 3
tillkommit den 5 mars och bland dem Strömqvist.

Slutligen visade Kungl. Maj:ts befallningshavande
dels en av Strömqvists moder Beda Karolina Nordvall och hennes man
A. Nordvall den 13 november 1918 underskriven handling av innehåll, att
Beda Karolina Nordvall varken för egen del eller för sin son gjorde anspråk
på ersättning eller hade några yrkanden att framställa i anledning
av det ifrågavarande dröjsmålet med rannsakningens företagande;

och dels kvittens från centralfängelset å 6 kronor, utgörande full portionsersättning
för Strömqvist för tiden den 14—21 mars 1917, vilket
belopp inlevererats av Stattin.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Visserligen finnes i den svenska lagstiftningen icke någon direkt motsvarighet
till den engelska lag av den 27 maj 1679, som under namn av
habeas-corpus-akten lämnade föreskrifter till förhindrande därav att en
häktad obehörigen en längre tid hölls i fängelse, men det gäller dock
såsom en grundsats inom vår rättskipning, att mål angående häktade personer
skola behandlas med den största skyndsamhet såväl av vederbörande
polis- och åklagarmyndigheter som av under- och överdomstolar.

I kungl. brevet den 11 december 1766 till hovrätterna angående arbetsmetoden
och rättegångssättets förkortande framhölls, att »then domare
eller annor ämbetsman och betjente, genom vilkens vållande någon delinqvent
längre än behov varit i fängelse uppehölles, borde utan förskonsmål
åläggas fånge förtärings ersättning till Kronan, utom det ansvar hans
försummelse eljest kunde förtjäna».

I promulgationslagen till strafflagen 19 § 14 mom. stadgas, att häktad
utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte.

I det ovan åberopade kungl. cirkuläret den 12 september 1910 framhålles,
att fånge må sändas med annan än ordinarie fångtransport, såvitt
därigenom vinnes avsevärd besparing i tid.

Genom kungl. förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom
vilken häktad person bör ställas inför rätta, är bestämt, att rannsakning

- 1920 —

259

med häktad skall anställas i stad sist inom åtta dagar och å landet
inom tre veckor efter det domaren erhållit underrättelse om häktningen ;
och redan genom kungl. brevet den 18 oktober 1750 om rättegångens förkortande
i brottmål förordnades, att åklagarna vid häradsrätten, innan
tinget hölles, borde efterspana och inkalla alla vittnen, så att målet ej onödigt
uppskötes. Kunde rannsakning ej avslutas vid tinget skulle häradsrätten,
så snart någonsin möjligt vore, utsätta urtima ting beträffande
häktad.

Redan i ämbetsskrivelse den 31 december 1881 till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västernorrlands län anmärkte justitieombudsmannen, att
han vid granskning av fånglistor funnit, att inom länet rannsakning med
häktade personer syntes hava ägt rum senare än enligt 1810 års förordning,
men att det förefölle, som om orsaken därtill varit, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande i allmänhet först några dagar efter fångens ankomst
till häktet hos domhavanden framställt begäran om rannsakning. Då den
tid, inom vilken domstolarna enligt 1810 års förordning vore skyldiga att
anställa rannsakning med häktad person, beräknades från den dag, underrättelse
om häktningsåtgärden kommit domstolen eller domhavanden till
hända, läge det synnerlig vikt därpå att, till befordrande av det med förordningen
åsyftade ändamålet eller en häktad persons skyndsamma inställande
till rannsakning, Kungl. Maj:ts befallningshavande utan någon tidsutdräkt
till vederbörande myndigheter avläte skriftlig anmodan om rannsakning.
Anmärkningsanledningarna skulle dock antagligen undanröjas,
därest samtliga allmänna åklagare inom länet, som ägde rätt att häkta,
förständigades att, så snart någon person häktades och infördes, vare sig
till länshäktet eller till kronohäktet i Sundsvall, alltid samtidigt insända
rapport till Kungl. Maj:ts befallningshavande om häktningen.

Härtill genmälde Kungl. Mai:ts befallningshavande i skrivelse den 14
januari 1882:

Såväl under 1880 som sedermera hade samtliga till länsstyrelsen från
vederbörande åklagare inkomna rapporter angående häktade personer blivit
samma eller senast nästa dag för rannsaknings företagande remitterade till
vederbörande domhavande eller rådhusrätt. Kungl. Maj:ts befallningshavande
ville framhålla olägenheten av det av justitieombudsmannen föreslagna
påbudets tillämpning i fråga om, bland annat, Sundsvalls stad, ity
att därest åklagaren i nämnda stad skulle erhålla enahanda förständigande
i detta hänseende som övriga åklagare inom länet, detta alltid skulle komma
att föranleda tidsutdräkt med rannsakningen vid rådhusrätten i Sundsvall,
för såvitt nämligen stadsfiskalen i nyssnämnda stad icke skulle tillika förständigas
att genast hos rådhusrätten begära rannsakning, i vilket sistnämnda fall

— 1920 -

260

åter anmälan hos Kungl. Maj-.ts befallningshavande om häktningsåtgärden
vore överflödig. För sin del funne Kungl. Maj:ts befallningshavande ingen
nödvändighet, att rannsakning begärdes hos eller genom Kungl. Maj:ts
befallningshavande, utan kunde åklagaren i stället förständigas att, såsom
jämväl flerstädes redan ägde rum, alltid direkt hos vederbörande domare
eller domstol påkalla rannsakningen, under det att till vederbörande fängelsedirektör
insändes förpassning jämte den häktade. Såmedelst skulle i
det ifrågavarande hänseendet all onödig tidsutdräkt med rannsakningen
undvikas; och då häktningen skedde på åklagarens eget ansvar, samt prövningen
om häktningens behörighet i de ovannämnda fallen ägde ruin, icke
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, utan i och av domstolen, skulle ju
ej heller genom det av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna påbudet
någon olägenhet kunna tillskyndas den häktade.

Därefter anförde jusitieombundsmannen i skrivelse den 23 mars 1882
bland annat följande:

Grunden för justitieombudsmannens förslag vore stadgandena i 10 och
11 §§ landshövdinginstruktionen 1855 och den i allmänhet vedertagna
praxis, att rekvisition av rannsakning verkställdes genom vederbörande
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Något hinder syntes likväl i lag ej förefinnas
för åklagaren att, såsom i flera landsorter vore brukligt, hos domstolen
eller domaren omedelbart begära rannsakning, och då syftemålet med
justitieombudsmannens hemställan, att en häktad person skulle med så liten
tidsutdräkt som möjligt varda till rannsakning befordrad, syntes i det fall,
att fången införpassades till kronohäktet i Sundsvall, bättre kunna ernås,
om rannsakningen begärdes omedelbart hos domstolen eller domaren, mötte
från justitieombudsmannens sida naturligtvis intet hinder därför, att vederbörande
åklagare förständigades att i nyss nämnda fall på sådant sätt förfara,
och torde i övrigt åklagarna böra erinras om vikten därav att, såvitt
på dem berodde, häktad person måtte med minsta tidsutdräkt till rannrakning
befordras.

Med anledning härav anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande i ny
skrivelse, att justitieombudsmannens i skrivelsen den 23 mars 1882 begagnade
ordalag ingivit Kungl. Maj:ts befallningshavande tvekan, huruvida
justitieombudsmannen gillade det förfaringssätt, som skulle tillåtas beträffande
förhållandena i Sundsvall, även för det fall, att fångar införpassats till
länshäktet i Härnösand. Då likväl beträffande häktade personer, hörande
till Ångermanlands domstolar, tidsutdräkten med rannsakningens företagande,
om densamma skulle fortfarande genom länsstyrelsen hos domstolen
eller domaren påkallas, måste i många fall, till följd av den långsamma
postgången emellan Härnösand och de övriga orterna av länet, bliva ännu

- 1920 -

201

större än beträffande dem, vilkas rannsakningsort vore inom Medelpad,
samt i alla händelser större än om rannsakningen begärdes av åklagaren
omedelbart hos domstolen eller domaren, föranlätes Kungl. Maj:ts befallningshavande
hemställa, huruvida från justitieombudsmannens sida hinder
mötte därför, att i det ifrågavarande hänseendet ett dylikt förfaringssätt,
som det av Kungl Maj:ts befallningshavande i skrivelsen den 14 januari
1882 ifrågasatta, bleve inom hela länet iakttaget.

Härtill genmälde justitieombudsmannen i skrivelse den 17 maj 1882,
att han väl funne det vara med landshövdinginstruktionen 1855 och därpå
grundad praxis mest instämmande, att rannsakning äskades av Kungl. Maj:ts
befallningshavande och att ett förfaringssätt, som i större eller mindre mån
därifrån avveke, således icke kunde obetingat tillstyrkas. Då emellertid det
borde för varje ämbetsmyndighet, som hade att handlägga ärenden rörande
häktade personer, framför allt vara angeläget, att en sådan person bleve
med minsta möjliga tidsutdräkt till rannsakning befordrad, och med hänsyn
till de uppgifter, Kung]. Maj:ts befallningshavande lämnat om den
långsamma postgången emellan länsresidenset och övriga orter i länet, det
icke lede något tvivel, att rannsakning tidigare borde kunna äga rum, om
framställning därom av åklagaren gjordes omedelbart hos domstolen eller
domaren i stället för att Kungl. Maj:t befallninghavande därtill anlitades
såsom mellanhand, torde det av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna
tillvägagåendet jämväl i det uti Kungl. Maj:ts befallningshavandes senare
skrivelse uppgivna fall icke kunna föranleda till någon erinran från justitieombudsmannens
sida, särdeles som något fullt tydligt lagbud därigenom
icke överträddes, men däremot ett för rättssäkerheten så viktigt intresse
som en häktad persons skyndsamma inställelse inför domstolen i väsentlig
mån tillgodosåges.

Därefter utfärdades Kungl. Maj:ts befallningshavandes ovan ornförmälda
kungörelse den 26 maj 1882.

Enligt § 10 i 1855 års landshövdinginstruktion var Kungl. Maj:ts
befallningshavande högsta polismyndighet i länet och enligt § 12 i samma
författning skulle Kungl. Maj:ts befallningshavande vaka över bland annat,
att rannsakningar med häktade personer vid underdomstolarna utan obehörigt
dröjsmål företoges.

Genom den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands
län åberopade kungörelsen den 6 april 1912 synes Kungl. Maj:ts befallningähavande
hava i viss mån frångått den uppfattning, som tagit sig
uttryck i dess skrivelser till justitieombudsmannen under år 1882, samt
slagit in på den väg, justitieombudsmannen då anvisade. I nämnda kungörelse
har Kungl. Maj:ts befallningshavande nämligen förständigat veder —

1920 —

262

börande inom länet att, så snart någon häktats, omedelbart hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande anmäla häktningen och anledningen därtill samt,
med hänsyn till 1882 års kungörelse, meddela, huruvida och i sådant fall
hos vilken domstol rannsakning påkallats. Tillika har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i kungörelsen genom att hänvisa till det förut berörda kungl.
cirkuläret 1910 antytt, att extra fångtransporter borde tagas med i
beräkningen.

Anledningen till 1912 års kungörelse kan icke hava varit annan än
den, att Kungl. Maj:ts befallningshavande »på förekommen anledning»
velat giva åklagarna en ny påminnelse om vikten av snabbhet vid behandlingen
av ärenden rörande häktade personer samt därvid, bland annat för
att komma i tillfälle att övervaka åklagarnas förfarande härutinnan, anbefallt
dem att till Kungl. Maj:ts befallningshavande inrapportera varje häktningsåtgärd.

Men oavsett vad genom 1882 och 1912 års kungörelser blivit vederbörande
av Kungl. Maj:ts befallningvhavande föreskrivet, måste det ovillkorligen
anses åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande, som är högsta
polis- och åklagarmyndighet i länet och vilken det alltid i sista hand
påvilar att föranstalta om att rannsakning utan dröjsmål företages med
en häktad, att i fall av förevarande beskaffenhet ofördröjligen meddela
vederbörande åklagare, att en på hans begäran å annan ort häktad person
ankommit till centralfängelset, åtminstone såvitt icke Kungl. Maj:ts befallningshavande
förvissat sig om, att åklagaren ändock erhållit sådan underrättelse.
Så mycket mera måste en dylik skyldighet anses åligga Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som extra fångtransporter, enligt vad Kungl.
Maj:ts befallningshavande själv upplyst, ofta kunna förekomma, och det
därför i många fall torde vara ogörligt för åklagaren att beräkna, när den
häktade skall ankomma till bestämmelseorten. Dessutom erhåller ju Kungl.
Maj:ts befallningshavande författningsenligt från fängelsedirektören ständigt
återkommande rapporter angående antalet fångar inom fängelset med
uppgift om de förändringar, som förekommit.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes skyldighet härutinnan grundas i
lagen såväl i det nyssnämnda stadgandet i § 12 i 1855 års landshövdinginstruktion
som jämväl i § 30 i samma författning samt § 11 i den förnyade
instruktionen för landshövdingarna m. m. den 12 april 1918.

Enligt landshövdinginstruktionen 1855 § 30 ålåg det Kungl. Majrts
befallningshavande bland annat att, i överensstämmelse med därom givna
föreskrifter, hava inseende ej mindre å länsfängelserna och kronohäkten
än städers och härads enskilda fängelser, låta ombesörja fångars forslande

- 1920 -

263

under behörig bevakning samt anställa förhör med till länsfängelse avsända
häktade personer, som kunde vara av behovet påkallade.

I den förnyade instruktionen för landshövdingarna in. in. den 12 april
1918, vilken i stort sett, vad länsstyrelsernas ämbetsbefattning angår, varit
avedd att upptaga och i tidsenlig form uttrycka vad som vid tiden för
författningens tillkomst redan åvilade Kungl. Maj:ts befallningshavande,
stadgas i § 11, att länsstyrelsen utövar tillsyn över kronohäkten samt
stads- och häradsfängelser inom länet, förordnar om häktades inställande
till rannsakning eller förhör och om deras förflyttning för sådant ändamål
samt fullgör i övrigt vad enligt gällande bestämmelser länsstyrelsen åligger
i avseende å fångvården inom länet.

Dessutom stadgas i 6 § i instruktionen den 16 december 1910 för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, att i fråga om samtliga fångvårdsanstalter
tillkommer Kungl. Maj-.ts befallningshavande att förordna om där
intagna häktade personers inställande till rannsakning eller förhör och om
deras förflyttande för sådant ändamål till annan anstalt samt att fullgöra
de övriga åligganden, som enligt författningarna tillhöra Kungl. Maj:ts
befallningshavande och äga samband med deras ställning såsom högsta
polismyndigheter i länen.

Den underrättelseplikt, som sålunda åvilar Kungl. Maj:ts befallningshavande,
förefinnes, enligt mitt förmenande, icke blott när anmälan från
»vederbörande» enligt 1912 års kungörelse inkommit, utan även eljest.
Om sålunda Kungl. Maj:ts befallningshavande från fängelset erhållit rapport,
att en häktad person inkommit, utan att till Kungl. Maj:ts befallningshavande
meddelats, för vilken åklagares räkning häktningen företagits,
torde det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att genast härom företaga
undersökning och meddela vederbörande åklagare underrättelse.

Under sådana förhållanden finner jag, att i förevarande fall en avsevärd
försummelse blivit inom länsstyrelsen begången. Från stadsfiskalen
i Sundsvall förelåg den 7 mars 1917 hos länsstyrelsen en officiell utförlig
anmälan om den ifrågavarande häktningen med upplysning bland annat,
att. densamma företagits på telegrafisk begäran av stadsfiskalen i Härnösand
för rannsakning inför rådhusrätten därstädes. Redan dagen förut eller den
6 mars hade t. f. direktören för centralfängelset i sin till Kungl. Maj:ts
befallningshavande insända uppgift angående antalet fångar nämnda dag
anmält, att Strömqvist den 5 mars ankommit till fängelset.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har anfört, att då det vore Kålländer,
som fattat beslut om häktningen, och denne således enligt 1912 års kungörelse
haft skyldighet att angående häktningen till Kungl. Maj:ts befallningshavande
göra anmälan och därvid tillika meddela, hos vilken domstol

- 1920 -

264

rannsakning påkallats, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit den
från stadsfiskalen i Sundsvall inkomna anmälan icke omedelbart böra föranleda
någon åtgärd utan lagt den till handlingarna, i avbidan på, att en
anmälan skulle inkomma från Källander med uppgift om rannsaknings
påkallande. Det må vara, att detta Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut
är försvarligt, då det får antagas vid tillfället hava föresvävat Kungl.
Maj:ts befallningshavande, att Källander redan erhållit underrättelse om,
att Strömqvist häktats och ankommit till centralfängelset i Härnösand, samt
att en anmälan från Källander således vore att förvänta redan inom de
närmaste timmarna eller åtminstone nästa dag.

Däremot tinner jag uppenbart oriktigt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke sedermera, när det visade sig, att Källanders anmälan dröjde,
satte sig i förbindelse med honom för att underrätta honom om Strömqvists
ankomst och utröna anledningen till Källanders dröjsmål. Detta hade, på
grund av vad jag ovan anfört, varit Kungl. Maj:ts befallningshavandes
oavvisliga plikt. Hade nu Kungl. Maj:ts befallningshavande med sin uppfattning,
att en försummelse från Källanders sida förelåg, fullt medvetet
låtit denna försummelse växa dag från dag utan att av eget initiativ ingripa,
hade jag ansett det begångna felet hava varit av synnerligen svår
beskaffenhet. Men, såvitt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppgifter äro
riktiga, vilket jag ej har anledning betvivla, har Kungl. Maj:ts befallningshavandes
underlåtenhet berott allenast av glömska eller vårdslöshet.
Även under sådana förhållanden finner jag emellertid den begångna försummelsen
så anmärkningsvärd, att densamma icke kan undgå min laga
beivran.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har, såsom nyss berörts, anfört, att
det jämlikt 1912 års kungörelse ålegat Källander att hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande göra anmälan om häktningen samt att dröjsmålet förekommits,
därest Källander behörigen inkommit med sin anmälan.

Jag kan icke av ordalagen i kungörelsen finna det tydligt framgå,
att anmälningsskyldighet ålegat Källander mera än Stålhammar. I kungörelsen
hava »vederbörande» förständigats att göra anmälan om en vidtagen
häktningsåtgärd. Med »vederbörande» torde lika väl kunna avses den
åklagare, som verkställt häktningen, som den, som påkallat densamma. I
förevarande fall har denna åsikt även hysts av Stålhammar, som till Kungl.
Maj:ts befallningshavande, ehuru något sent, insänt uppgift angående den
av honom företagna häktningen.

Huru dröjsmålet skulle förhindrats, därest Källander till Kungl. Maj:ts
befallningshavande inkommit med anmälan om häktningen, är mig oförståeligt,
Dröjsmålet hade väl bättre förhindrats, därest Källander efter

— 1920 —

265

Strömqvists transporterande till centralfängelset i Härnösand genast erhål
underrättelse om dennes ankomst och därefter i enlighet med 1882 års
kungörelse omedelbart hos rådhusrätten påkallat rannsakning.

Aven torde den frågan med fog kunna framställas, varför Kungl.
Maj:ts befallningshavande, sedan eu fullt uttömmande tjänsteanmälan inkommit
från Stålhammar, skulle varit i behov av ytterligare en sådan anmälan,
innan Kungl. Majtts befallningshavande vidtoge någon åtgärd i och för
den häktades oförtövade inställelse till rannsakning inför rådhusrätten.

Emellertid hade det, med den uppfattning Kungl. Maj:ts befallningshavande
förfäktat, att det ålegat Källander att inkomma med uppgift om
häktningen, så mycket mera bort vara för Kungl. Maj:ts befallningshavande
angeläget att genast sätta sig i förbindelse med Källander för att tillhålla
honom att fullgöra sin tjänsteplikt.

Då det sålunda, enligt min åsikt, ålegat Kungl. Maj:ts befallningshavande
att senast den 8 mars 1917 underrätta Källander om att Strömqvist,
som på Kallanders begäran den 3 i samma månad häktats i Sundsvall,
redan den 5 mars ankommit till centralfängelset i Härnösand, hade Källander,
därest han emottagit dylik underrättelse, redan den 9 mars kunnat
hos rådhusrätten anhålla om rannsakning. Denna hade då kunnat företagas
senast den 15 mars i stället för att densamma nu ägt rum den 21
mars. Genom länsstyrelsens försummelse att underrätta Källander om
Strömqvists ankomst till centralfängelset har den senare således varit häktad
åtminstone sex dagar mera än som varit nödigt.

Ansvaret för den inom länsstyrelsen begångna försummelsen synes
mig emellertid rätteligen böra drabba ensamt Stattin, vilken tjänstgjort
såsom landssekreterare under tiden till och med den 12 mars 1917. Sådana
ärenden, som avses i de nyss åberopade §§ 30 och 52 i landshövdinginstruktionerna,
höra nämligen till handläggning i lanskansliet. I enlighet
härmed hade det ålegat Stattin att dag för dag noggrant göra sig
underrättad om, vad som å centralfängelset förekommit beträffande fångar
och häktade personer, samt därefter ofördröjligen i länsstyrelsen anmäla
de åtgärder, vartill omständigheterna givit anledning. Detta hade ålegat
Stattin att personligen iakttaga. Att Stattin härutinnan synes vilja påbörda
eu honom underordnad tjänsteman försumlighet, finner jag icke
ägnat att minska hans ansvar. Till Statens försvar torde icke heller kunna
anföras, att han såsom allenast tillförordnad icke varit förtrogen med tjänsten,
då, efter vad jag förnummit, Stattin redan sedan lång tid förut innehaft
förordnanden såsom lanssekreterare.

I Kungl. Maj:ts befallningshavandes av Stattin undertecknade senare
yttrande i ärendet har anförts att, ehuru länsstyrelsen vidhölle sitt be 34

— Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1920 ars riksdag.

266

stridande av att länsstyrelsen varit skuld till det förekomna dröjsmålet,
länsstyrelsen förvissat sig om, att ersättningsanspråk ej komme att framställas,
i vilket avseende företetts en skriftlig försäkran av den omyndige
Strömqvists moder och hennes man, samt att tillika till centralfängelset
inbetalts kostnaden för Strömqvists underhåll de dagar, rannsakningen
fördröjts.

Frånsett den omständigheten, att Strömqvist icke torde vara bunden
av vad hans moder i detta fall utfäst, kvarstår, att Stattin icke, trots vad
som under skriftväxlingen förekommit, medgivit, att försummelse från
hans sida förelegat.

Vid sådant förhållande uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ordning
ställa Stattin under åtal inför hovrätten för den försummelse i tjänsten,
vartill han, enligt vad ovan anförts, gjort sig skyldig, samt därför
å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som av advokatfiskalen anställdes mot t. f.
landssekreteraren Stattin, meddelade Svea hovrätt utslag den 22 maj 1919.
Hovrätten yttrade därvid följande:

Enär — efter det till Kungl. Maj:ts befallningshavande, på sätt i
målet blivit upplyst, den 6 och den 7 mars 1917 inkommit anmälningar
rörande Strömqvists häktning av det innehåll, som av justitieombudsmannen
angivits — det måste anses hava ålegat Kungl. Maj:ts befallningshavande
att ofördröjligen vidtaga åtgärd på det att Strömqvist måtte varda
i behörig ordning inställd vid den domstol, som hade att med honom företaga
rannsakning, men sådan åtgärd icke blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande
vidtagen, samt i följd därav rannsakningen med Strömqvist
kommit att företagas flera dagar senare än vad som skolat bliva förhållandet,
därest Kungl. Maj:ts befallningshavande iakttagit vad sålunda
ålegat Kungl. Maj:ts befallningshavande, alltså och då Stattin, vilken under
ifrågavarande tid till och med den 12 mars 1917 tjänstgjort som landssekreterare
inom länet, vore jämlikt den av justitieombudsmannen åberopade
instruktionen den 10 november 1855 ansvarig för Kungl. Maj:ts
befallningshavandes uraktlåtenhet i berörda hänseende, prövade hovrätten
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma Stattin för den försummelse
i utövningen av ämbetet, han sålunda låtit komma sig till last, att höta
75 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

- 1920 —

267

24. Underlåtenhet att ådöma förlust av medborgerligt förtroende.

Vid granskning av fångförteckningarna från straffångelset i Falun
fann jag, att rådhusrätten i Falun genom utslag den 19 december 1917
dömt häktade Ernst Robert Knapp och Frans Rickard Emanuel Karlman
jämlikt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ strafflagen för första resan å särskilda tider
och ställen delvis i förening med inbrott förövad stöld att hållas till straffarbete,
Knapp sju månader och Karlman sex månader, varvid de tilltalade
emellertid icke, såsom enligt 20 kap. 14 § strafflagen vederbort, dömts
förlustig» medborgerligt förtroende.

I ett med anledning härav infordrat yttrande anförde rådhusrätten
följande:

Uraktlåtenheten att döma de tilltalade till förlust av medborgerligt förtroende
berodde på rent förbiseende, delvis vållat av att rätten vid straffets utmätning
haft sin uppmärksamhet särskilt riktad på de tilltalades ungdom.
Rådhusrätten, som vid utslagets expediering bemärkt misstaget, hade omedelbart
anmält saken till advokatfiskal i hovrätten, där de tilltalade besvärat
sig över utslaget. I rådhusrättens utslag hade deltagit borgmästaren
Johan Cornelius samt rådmännen Gustaf Ihrman och Arvid Flodström.

Vidare inhämtade jag, att, sedan Knapp och Karlman i hovrätten anfört
besvär över rådhusrättens utslag, hovrätten genom utslag den 8 februari
1918 ej funnit skäl att på talan av Knapp och Karlman göra ändring
i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft. Enligt vad jag av fångförteckningarna
utrönt, förklarade de tilltalade sig nöjda med hovrättens utslag, Karlman
den 12 och Knapp den 18 februari 1918, varefter deras bestraffning tog
sin början resp. den 12 och den 18 februari och slutade för Karlman
den 12 augusti och för Knapp den 18 september 1918.

De förbrytelser, vartill Knapp och Karlman gjort sig skyldiga, bestodo
däri, att dels Karlman i en hotelltambur tillgripit en överrock, varefter
Karlman och Knapp från rocken bortsprättat ägarens monogram och,
sedan rocken blivit pantsatt, delat de därför erhållna penningarna, dels
båda ur ett förrådshus, dit Knapp berett sig tillträde medelst klättrande
uppför en stege och inkrypande genom ett fönster, tillgripit ledningstråd
till ett värde av 315 kronor 35 öre, dels båda genom inbrottsstöld vid

— 1920 -

268

ytterligare två tillfällen tillgripit ledningstråd till ett värde av 325 kronor
50 öre samt dels Knapp ensam efter inbrott tillgripit ledningstråd till
ett värde av 74 kronor.

I eu till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande:

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen, sådant lagrummet lydde före dess ändring
genom lagen den 24 maj 1918 angående ändring i vissa delar av
strafflagen, skulle vissa brott kunna medföra den påföljd, att den dömde
förklarades hava förverkat medborgerligt förtroende. Förlust av medborgerligt
förtroende ådömdes bland annat intill dess viss tid, minst ett högst
tio år, förflutit från det den dömde efter utståndet straff blivit frigiven.
Den, som dömts förlustig medborgerligt förtroende, skulle, så länge förlusten
varade, vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för vilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades.

Jämlikt 20 kap. 14 § strafflagen skulle, innan lagrummet genom nyssnämnda
lag den 24 maj 1918 erhöll sin nuvarande lydelse, den, som för
brott, varom förmäldes i 20 kap., gjort sig skyldig till straffarbete i minst
sex månader, ock dömas förlustig medborgerligt förtroende.

Genom lagen den 24 maj 1918 ändrades 2 kap. 19 § strafflagen därhän,
att benämningen förlust av medborgerligt förtroende bortföll, och
lagrummet erhöll följande lydelse:

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för
tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid
val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas
eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar
och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast
den må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
År någon till sådan påföljd dömd, have han ock förverkat allmän
befattning, som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt
med dödsstraff eller med straffarbete i minst sex månader. Påföljden
ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller
straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett och
högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.

Genom samma lag erhöll 20 kap. 14 § strafflagen den lydelse, att
den, som för brott, varom i 20 kap. förmäldes, gjort sig skyldig till

— 1920 —

269

straffarbete i minst sex månader, skulle oek dömas till påföljd enligt
2 kap. 19 §.

I övergångsbestämmelserna stadgades, att den nya lagen skulle träda
i kraft den dag, konungen förordnade, då ock följande bestämmelser skulle
träda i tillämpning:

1. Förlust av medborgerligt förtroende må ej vidare ådömas; i stället
varde påföljd enlig 2 kap. 19 § strafflagen förbrytaren ådömd, efter ty
för varje fall är stadgat.

2. Den, som dömts förlustig medborgerligt förtroende, vare, på grund
av bestämmelse i lag eller författning, allenast i samma mån som den,
vilken dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, utestängd från
behörighet, rättighet eller förmån. Stadganden, som i vidare mån från
behörighet, rättighet eller förmån utestänga den, vilken dömts förlustig
medborgerligt förtroende eller saknar eller saknat god frejd, varda förty
upphävda.

Lagen trädde sedermera jämlikt kung!, kungörelsen den 20 juni
1918 i kraft den 15 juli samma år.

Därest rådhusrätten iakttagit bestämmelserna i 2 kap. 19 § och 20
kap. 14 § strafflagen, sådana de gällde vid tiden för meddelandet av rådhusrättens
ifrågavarande utslag den 19 december 1917, hade rådhusrätten
dömt Knapp och Karlman att vara förlustiga medborgerligt förtroende —
enligt vad vanligtvis i dylika fall brukats — intill dess ett år förflutit från
det de efter utståndet straff blivit frigivna. Sedan de tilltalade, enligt vad
ovan nämnts, blivit frigivna, Karlman den 12 augusti och Knapp den 18
september 1918, hade de, med tillämpning av övergångsstadgandet i 1918
års lag varit underkastade påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, Karlman
till den 12 augusti och Knapp till den 18 september innevarande år.

I ett med det förevarande liknande fall, omförmält i min ämbetsberättelse
till 1919 års riksdag å sid. 106, hade en häradsrätt gjort sig skyldig
till försumlighet i enahanda avseende. Sedan åklagaren i målet på
anmodan av häradsrättens ordförande hos hovrätten över Skåne och Blekinge
anfört besvär över häradsrättens utslag, vidtog hovrätten den ändring
av utslaget, att förlust av medborgerligt förtroende jämväl ådömdes. Vid
den sålunda vunna rättelsen lät jag bero.

Någon rättelse av rådhusrättens ifrågavarande utslag har icke på liknande
sätt åstadkommits. Den anmälan, som rådhusrätten, enligt vad
densamma uppgivit, gjort till advokatfiskal i Svea hovrätt angående det
förelupna felet, har icke kunnat leda till en sådan rättelse som den nyssberörda,
och har, enligt vad jag inhämtat, icke heller i övrigt föranlett
någon åtgärd från advokaifiskalens sida.

— 1920 -

270

Jag finner det emellertid betänkligt, att två personer, vilka enligt vad
handlingarna visa, begått tämligen grova förbrytelser och som därför under
viss tid lagligen bort vara avstängda från de i 2 kap. 19 § strafflagen
angivna medborgerliga rättigheter, på grund av rådhusrättens uraktlåtenhet
att genom sitt ifrågavarande utslag ådöma förlust av medborgerligt
förtroende varit i tillfälle att utöva dessa rättigheter. Knapp och Karlman
hava sålunda icke på grund av utslaget varit förhindrade att deltaga
i de under innevarande vår förrättade kommunala valen.

Med hänsyn till den skada gentemot det allmänna, som sålunda genom
rådhusrättens försumlighet uppstått eller åtminstone kunnat uppstå,
samt i anseende även därtill, att ett förbiseende av ifrågavarande beskaffenhet
icke bort förekomma vid en domstol med så beprövad erfarenhet,
som den rådhusrätten besitter, finner jag det förelupna felet icke kunna
undgå min beivran.

För den försummelse i ämbetet, vartill Cornelius, Ihrman och Flodström,
vilka voro för rådhusrättens ifrågavarande utslag ansvariga, gjort
sig skyldiga, uppdrog jag därför åt advokatfiskal att i laga ordning
ställa dem under åtal inför hovrätten och å dem yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som anställdes mot borgmästaren Cornelius
samt rådmännen Ihrman och Flodström, meddelade Svea hovrätt utslag
den 30 september 1919. Hovrätten yttrade därvid, att enär Cornelius,
Ihrman och Flodström, vilka vore ansvariga för rådhusrättens ifrågavarande
utslag, i åtalade hänseendet förfarit oriktigt och därigenom gjort sig skyldiga
till försummelse i utövning av domarämbetet, dömde hovrätten jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen en var av dem att höta 50 kronor.^

Hovrättens utslagfhar vunnit laga kraft, j

[25. Ådömande av förlust av medborgerligt förtroende i stället för]
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

I skrivelse till konungen den 9 mars 1909 anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t ville utreda, under vilka förutsättningar straffpåföljden förlust av
medborgerligt förtroende skulle kunna ur lagstiftningen borttagas, samt

- 1920 —

271

för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill eu dylik
utredning kunde föranleda.

Därvid anfördes i skrivelsen bland annat: »De anmärkningar, som

ur straffrättslig synpunkt riktats mot ifrågavarande bistraff, äro huvudsakligen,
att, då alla andra straff, som gå å äran, blivit avskaffade, detsamma
även borde ske med nu ifrågavarande straffpåföljd, samt att denna påföljd
i tillämpningen visat sig vara därutinnan fördärvlig, att den på ett betänkligt
sätt lade binder i vägen för den frigivne fångens återupprättande.
Att en person genom domstols dom förklaras under viss tid eller för alltid
vara förlustig medborgerligt förtroende, kan otvivelaktigt av den allmänna
meningen uppfattas såsom ett slags honom åsatt ärelöshetsmärke,
på grund varav den, som därav drabbas, icke blott finner sig i saknad av
vissa rättigheter, utan även betraktas såsom den där i större eller mindre
grad förverkat rätten till medmänniskors aktning och förtroende. Den
ifrågavarande förklaringen har också, visserligen utan lagstiftarens avsikt,
därför understundom kommit att framstå såsom en varning, riktad till
andra människor, för den ovärdige, som drabbats av en sådan dom.
Följden härav har blivit, att den, som sålunda ansetts av samhället vara
framställd såsom föraktlig, helt säkert ofta just på grund därav avhållits
eller hindrats från att bliva en nyttig samhällsmedlem. En dylik verkan
av straff — redan tidigt i vårt land beaktad och funnen olämplig — står
än mycket mindre i överensstämmelse med vår tids uppfattning om
straffets ändamål. Vår nuvarande rättsutveckling måste nämligen å priori
taga avstånd från en straffpåföljd, som är ägnad att i sedligt avseende
nedsätta den straffade brottslingen och därmed hindra honom från upprättelse
och återbördande åt samhället. Av nu angivna skäl lärer därför
ifrågavarande påföljd i sin nuvarande form ej längre böra i vår strafflagstiftning
bibehållas. Men om alltså det menliga, som, enligt vad numera
tämligen allmänt torde erkännas, ifrågavarande bistraff medför, enligt
riksdagens mening bör förekommas och för sådant ändamål erforderliga
lagstiftningsåtgärder vidtagas, får å andra sidan icke förbises, att de påföljder,
som förlust av medborgerligt förtroende för närvarande innebär,
icke kunna helt och hållet borttagas. Vissa brott måste alltid anses vara
av den beskaffenhet, att den, som därtill blivit förvunnen, bör även efter
därför utståndet straff vara diskvalificerad till utövande av vissa medborgerliga
funktioner eller rättigheter, vare sig för alltid eller för någon viss
tid framåt. Därför bör enligt riksdagens mening en utredning äga rum,
huruvida och i vilken omfattning de påföljder, som för närvarande rättsligen
innefattas i förlusten av medborgerligt förtroende, böra i en eller
annan form uppehållas.»

- 1920 —

272

Med anledning av skrivelsen förordnade Kungl. Maj:t den 20 juni
1913 särskilda sakkunniga att biträda i justitiedepartementet med verkställande
av utredning och avgivande av förslag i fråga om bland annat
borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt
förtroende.

Sedan de sakkunniga utarbetat förslag till lag om ändring av 2 kap.
19 § strafflagen, enligt vilket förslag benämningen förlust av medborgerligt
förtroende skulle bortfalla och i själva strafflagstadgandet angivas
straffpåföljdens huvudsakliga innehåll, nämligen obehörighet att erhålla
eller utöva allmän befattning och att utöva rösträtt i vissa offentliga angelägenheter,
samt tillika avlämnat förslag angående de övriga ändringar
såväl av grundlag som allmän lag, som blivit av reformens genomförande
påkallade, framlade Kungl. Maj:t för 1917 års riksdag proposition med
förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i riksdagsordningen och
tryckfrihetsförordningen, och antog riksdagen, såsom vilande, förslag till
ändrad lydelse av §§ 16 och 26 riksdagsordningen samt § 1 4:o och § 2
4:o tryckfrihetsförordningen.

Därefter föreläde Kungl. Maj:t 1918 års lagtima riksdag proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen jämte
övriga ändringsförslag, som ägde sammanhang med den ifrågavarande
reformen.

Sedan riksdagen med anledning av sistberörda kungl. proposition
fattat beslut samt vid företagen slutlig prövning godkänt de vilande förslagen
till grundlagsändring, utfärdades den 24 maj 1918 bland annat
lag angående ändring i vissa delar av strafflagen. Därigenom förordnades,
att 2 kap. 19 § skulle erhålla följande lydelse:

Ej må påföljd enligt denna § ådöinas, där ej brottet varder belagt
med dödsstraff'' eller med straffarbete i minst sex månader. Påföljden
ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller
straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett och
högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff'' blivit frigiven.

— 1920 —

273

20 kap. 14 § strafflagen erhöll följande lydelse:

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader, skall ock döm s till påföljd enligt
2 kap. 19 §

Tillika stadgades, att lagen skulle träda i kraft den dag, konungen
förordnade, då ock följande bestämmelser skulle träda i tillämpning:

1. Förlust av medborgerligt förtroende må ej vidare ådöma?; i
stället varde påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen förbrytaren ådomd,
efter ty för varje fall är stadgat.

2. Den, som dömts förlustig medborgerligt förtroende, vare, på grund
av bestämmelse i lag eller författning, allenast i samma mån souf den,
vilken dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, utestängd från
behörighet, rättighet eller förmån. Stadganden, som i vidare mån från
behörighet, rättighet eller förmån utestänga den, vilken dömts förlustig
medborgerligt förtroende eller saknar eller saknat god frejd, varda förty
upphävda.

Angående anledningen till, att lagens ikraftträdande uppsköts, anförde
chefen för justitiedepartementet, då frågan om lagändringarna förekom
i statsrådet, att de föreslagna ändringarna i strafflagstiftningen borde
träda i kraft samtidigt med ändringarna i riksdagsordningen och i tryckfrihetsförordningen.
De föreslagna ändringarna i lagstiftningen i övrigt
ägde. visserligen samband med ändringarna i strafflagstiftningen och borde
samtidigt med dessa träda i kraft, men hörde, om man undantoge vissa
ändringar i lagen om straffregister, ej samman med de föreslagna ändringarna
i grundlagarna och syntes därför ej lämpligen böra i fråga om
ikraftträdandet direkt förbindas med sistnämnda ändringar. Under sådana
förhållanden vore lämpligast att för samtliga nu berörda lagändringar,
grundlagsändringarna undantagna, stadga, att de skulle träda [ kraft den
dag konungen förordnade. Denna dag torde emellertid böra sammanfalla
med den dag, då av riksdagen antagna förslag till ifrågavarande ändringar
i grundlagarna bleve av konungen gillade.

Genom kungl. kungörelsen den 20 juni 1918 om ikraftträdande av
lagen den 24 maj 1918 angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m.
(nr 392), vilken kungörelse utkom från trycket samma den 20 juni 1918,
förordnades, bland annat, att nyssberörda lag skulle träda i kraft den 15
juli 1918.

Från justitiedepartementet har meddelats mig, att svensk författningssamling
nr 392 avsändes från författningssamlingens expedition i Stockholm
direkt till domhavanden i Askims, Hisings och Sävedals domsaga

35 — Justitieombudsmannen* ämbetsber åt teist till 1920 års riksdag.

274

den 28 juni 1918 samt att författningssamlingen i regel utsändes till
vederbörande myndigheter två gånger i veckan.

Vid granskning av fångförteckningarna från central fängelset å Härlanda
fann jag, att Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals häradsrätt
under ordförandeskap av t. f. domhavanden, vice häradshövdingen
C. E. Lagergren, genom utslag den 9 augusti 1918 dömt häktade Allan
Martin Gunnar Johansson dels jämlikt 20 kap. 1, 7 och 9 §§ strafflagen
för andra resan å särskilda tider och ställen förövad stöld att hallas till
straffarbete sex månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess ett år förflutit från det han efter utständet straff blivit frigiven,
dels ock jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen att för förskingring hållas

1 fängelse en månad, vilket straff skulle förvandlas till straffarbete femton
daga” och med övriga straffet förenas, i följd varav Johansson sålunda
skulle i en bot hållas till straffarbete sex månader femton dagar.

I ett med anledning härav infordrat yttrande den 20 februari 1919
yttrade Lagergren, som dåmera var t. f. domhavande i Nordals, Sundals
och Valbo domsaga, att anledningen till det vid avfattande av utslaget
angående Johansson förelupna felet, att därvid använts uttrycket förlust
av^ medborgerligt förtroende i stället för, såsom rätteligen bort ske, de i

2 kap. 19 § strafflagen stadgade påföljder, hade, såvitt Lagergren kunnat
finna, berott därå, att Lagergren då icke haft reda på innehållet uti den
inträdda lagändringen eller när denna skolat träda i kraft. Under tiden
från den 1 juni 1918 hade Lagergren haft till hjälp i arbetet i domsagan
allenast ett nyexaminerat domarbiträde jämte skriverskor, vilken
omständighet i förening med en överhängande mängd brådskande göromål,
däribland oupphörligen inträffande rannsakningar i regel med tio
till tjugu häktade varje gång, föranlett, att arbetet framför allt måst inriktas
på så att säga massavverkning. Att därunder arbetets kvalitet
delvis blivit sämre, vore Lagergren den förste att erkänna. Såvitt Lagergren
kunde erinra sig, hade han emellertid i likartade fall under höstsessionen
använt och komine framdeles att använda de uti 2 kap. 19 §
strafflagen enligt dess nya lydelse förekommande ordalag.

Vad Lagergren i sitt yttrande anfört, gav mig anledning att hos
domhavanden i Askims, Hisings och Sävedals domsaga anhålla om upplysning
dels huruvida, efter det lagen av den 24 mai 1918 trätt i kraft,
domsagans häradsrätt under ordförandeskap av Lagergren även i andra
mål än det i handlingarna ifrågavarande ådömt förlust av medborgerligt
förtroende i stället för sådan påföljd, som omförmäldes i 2 kap. 19 §
strafflagen enligt dess numera gällande lydelse, dels ock när svensk författningssamling
nr 392, innefattande kungörelsen den 20 juni 1918 om

- 1920 -

275

ikraftträdande av nyssnämnda lag m. m. kommit domhavanden i domsagan
tillhanda, eller, därest en dylik uppgift icke kunde meddelas, huru
lång tid i allmänhet, efter det författningssamlingen utkommit från trycket,
densamma komme domhavanden tillhanda.

Från ordinarie domhavanden i Askims, Hisings och Sävedals domsaga
erhöll jag svar, att Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals häradsrätt,
såvitt rättens domböcker utvisade, icke, efter det lagen den 24
maj 1918 angående ändring i vissa delar av strafflagen den 15 juli 1918
trätt i kraft, under ordförandeskap av Lagergren i något mål utom det
ifrågavarande ådömt förlust av medborgerligt förtroende i stället för sådan
påföljd, som ornförraäldes i 2 kap. 19 § strafflagen enligt dess numera
gällande lydelse, samt att domhavanden ej kunde lämna någon upplysning
om vare sig när svensk författningssamling nr 392 för 1918 kommit domhavanden
i domsagan tillhanda eller efter huru lång tid i allmänhet,
sedan författningssamlingen utkommit från trycket, densamma komme
domhavanden tillhanda, då anteckning i sådant avseende ej plägade ske.
I anledning av min förfrågan hade domhavanden emellertid antecknat, att
följande nummer av svensk författningssamling för 1919, nämligen nr
38—58, vilka utkommit från trycket under tiden den 14—26 februari,
nr 59 — 81, vilka utkommit under tiden den 27 februari—8 mars, nr 82
—94, utkomna under tiden den 10—18 mars, samt nr 95—107, utkomna
under tiden den 18—24 mars, av domhavanden mottagits resp. den 3,
den 12, den 24 och den 29 mars.

I en till advokatfiskal vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande:

Av vad ovan berörts framgår, att den ifrågavarande stora reformen,
borttagandet ur strafflagstiftningen av påföljden förlust av medborgerligt
förtroende, sedan länge förberedd och mycket omtalad, genomförts bland
annat genom den ändring i 2 kap. 19 § strafflagen, som ägde rum genom
lagen den 24 maj 1918, utkommen från trycket redan den 7 juni 1918,
samt genom kungörelsen den 20 juni 1918, varigenom bestämdes att nyssnämnda
lag skulle träda i kraft den 15 juli 1918. Denna kungörelse
utkom från trycket den 20 juni 1918 och torde hava kommit domhavanden
i Askims, Hisings och Sävedals domsaga tillhanda den 29 eller senast den
30 i samma månad.

Det forcerade lagstiftningsarbetet under de senaste åren, särskilt föranlett
av kristiden, vilket åstadkommit att lagar och författningar, intagna

- 1920 -

276

i författningssamlingen, svällt ut från ett antal av 405 under år 1913 till
icke mindre än 1 116 under år 1918, har pålagt underrätterna en avsevärt
ökad arbetsbörda. I synnerhet hava kristidsförfattningarna med däri
ofta företagna ändringar vid tillämpningen vållat domstolarna ett krävande
arbete. Och det har fordrats ett noggrant studium av författningssamlingen
och mycken påpasslighet för att icke förbise en eller annan nytillkommen
bestämmelse. Särskilda svårigheter uppstå naturligtvis i sådana
fall, där ikraftträdandet av en lagändring uppskjutes på obestämd
tid och sedermera kungöres i en senare utkommande författning. Att
ett sådant förfarande beträffande den nu ifrågavarande lagändringen varit
nödvändigt, framgår av vad ovan berörts, men torde eljest, såvitt möjligt,
böra undvikas.

Med hänsyn till vad sålunda nämnts synes det mig undantagsvis
förklarligt om också icke ursäktligt, därest en underrätt uraktlåtit att
genast tillämpa en nyutkommen författning.

Den försummelse, vilken Lagergren såsom häradsrättens ordförande
härvidlag lånt komma sig till last, kan emellertid icke undgå min beivran.
Att påföljden förlust av medborgerligt förtroende skulle utgå ur
lagstiftningen, hade varit föremål för så mycken uppmärksamhet, att de
därav föranledda ändringarna i strafflagen knappast bort kunna förbises
av någon domare. Det borde hava i högsta måtto intresserat varje rättskipningens
handhavare att göra sig underkunnig om, när lagändringarna
skulle träda i kraft, och detta så mycket mera som den stora ökningen
under kristiden av stöldmålen, däri en tillämpning av bestämmelserna i
20 kap. 14 § strafflagen esomoftast kan ifrågakomma, bort göra det
önskligt för domaren att skaffa sig visshet om, när de nya lagarna skulle
börja tillämpas.

Lagergren har uppgivit, att han under sommaren 1918 varit överhopad
av arbete, men har icke ens påstått, att han icke skulle hava varit
i tillfälle att i rätt tid taga del av författningssamlingen, såvitt anginge den
ifrågavarande reformen. Likväl har han såsom häradsrättens ordförande
genom Åskhus, Västra och östra Hisings samt Såvedals häradsrätts utslag,
avkunnat den 9 augusti 1918, mera än eu månad efter det innehållet^
kungörelsen den 20 juni 1918 bort av honom bemärkas, dömt till fö»lust
av medborgerligt förtroende i stället för till sådan påföljd, som dåmera
skolat ådömas.

För den försummelse i ämbetet, vartill Lagergren sålunda gjort sig
skyldig, uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ordning ställa Lager -

- 1920 -

277

£ren under åtal inför hovrätten och därför å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med uppdraget blev mot
t. f. domhavanden Lagergren anställt, meddelade Göta hovrätt utslag den
28 oktober 1919. Hovrätten yttrade därvid att enär Lagergren uti det av
advokatfiskalen anmärkta hänseendet förfarit felaktigt, dömde hovrätten
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen Lagergren att därför höta 15 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

26. Lagstridigt ådömande av förlust av medborgerligt förtroende.

Av ett med anledning av anmärkning vid granskning av fånglistorna
hit infordrat utdrag av brottmålsdomboken, hallen vid rådhusrätten i
Trälleborg den 26 mars 1918, inhämtades, att rådhusrätten genom utslag
nämnda dag dömt häktade Hugo Alexander Lindell jämlikt 12 kap. 4 och
21 §L jämfört med 4 kap. 2 och 3 §§ strafflagen, att för ett vart av sju
förfalskningsbrott undergå straffarbete i två månader eller tillhopa ett år
två månader ävensom att vara förlustig medborgerligt förtroende, intill
dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff'' blivit frigiven.

Enligt å domboksutdraget tecknade bevis förklarade sig Lindell nöjd
med utslaget den 29 i samma månad, varefter förordnades, att strafftiden,
som skulle räknas från nämnda dag, skulle, därest laga hinder ej rnellankomme,
sluta den 29 maj 1919.

Med anledning därav att rådhusrätten i strid mot bestämmelserna i
2 kap. 19 § och 12 kap. 21 § strafflagen dömt Lindell förlustig medborgerligt
förtroende, infordrades yttrande från rådhusrätten, som i därefter
avgivet utlåtande anförde följande:

Inseende det felaktiga i utslaget, såvitt den sakfällde därigenom
ådömts förlust av medborgerligt förtroende, ville rådhusrätten såsom en
förklaring till sitt förbiseende av då gällande lags föreskrifter i ämnet
meddela, att rådhusrättens ledamöter vid utslagets avfattning studerat
prejudikat rörande förfalskningsbrott och därvid isynnerhet fäst sig vid
det mål, som funnes refererat i nytt juridiskt arkiv för år 1903 sidföSO.
Med detta prejudikat för ögonen — förfalskriingsbrotten vore ju där delvis
bedömda på samma sätt som i nu ifrågavarande utslag — hade råd —

1920 —

278

husrätten, ehuru det nu förefölle helt oförståeligt, beklagligtvis kommit
att underlåta att beakta den av rådhusrätten tidigare iakttagna, ändrade
'' lydelse, som 12 kap. 21 § strafflagen erhållit genom lagen den 17 mars
1905. Då rådhusrätten emellertid med noggrannhet skulle söka förhindra
ett återupprepande av sitt oriktiga förfaringssätt härvidlag, hemställde
rådhusrätten, att justitieombudsmannen måtte låta bero vid vad sålunda
anförts.

Sedermera blev upplyst, att i beslutet om utslaget deltagit t. f. borgmästaren
Sven Ekstrand samt t. f. rådmännen Torsten Jungbeck och
Thure Stenstrand.

I ämbetsskrivelse den 10 september 1918 anmodade jag direktören
för centralfängelset i Malmö, varest Lindell avtjänade straffarbetet, att
som utslaget vore uppenbart oriktigt därutinnan, att påföljden förlust av
medborgerligt förtroende ådömts, oaktat intet av de ifrågavarande brotten
vart för sig förskyllt mera än två månaders straffarbete, Lindells uppmärksamhet°borde
fästas därpå, för den händelse han skulle önska att av
nåd befrias från ifrågavarande straffpåföljd.

Efter det Lindell med anledning därav hos Kungl. Maj:t sökt att av
nåd återfå medborgerligt förtroende, förklarade Kungl. Maj:t genom utslag
den 5 april 1919, att ifrågavarande brott icke vidare skulle för Lindell
medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Uti en till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande:

Sedan riksdagen i skrivelse den 13 maj 1896 anhållit, att Kungl.
Maj:t ville taga i övervägande, i vad mån användande av straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende måtte kunna inskränkas, samt därefter
till riksdagen göra den framställning, vartill utredningen kunde giva
anledning, framlade Kungl. Maj:t för 1905 års riksdag förslag till sådana
ändringar inom strafflagstiftningen, att sex månaders straffarbete sattes
såsom det minimistraff, vid vilket påföljden skulle inträda.

Genom lagen den 17 mars 1905 infördes bland annat i 2 kap. 19 §
strafflagen den bestämmelsen, att påföljden förlust av medborgerligt förtroende
ej finge ådömas, där ej brottet belädes med dödsstraff eller med
straffarbete i minst sex månader, varjämte stadgades i 12 kap. 21 § strafflagen,
att, om någon efter 4, 7, 12, 13, 16 eller 18 § i sistnämnda kap.
prövades skyldig till straffarbete i minst sex månader, han tillika skulle
dömas förlustig medborgerligt förtroende.

Genom lagen den 24 maj 1918, som trädde i kraft den 15 juli samma

- 1920 -

279

år, borttogs ur lagstiftningen benämningen förlust av medborgerligt förtroende,
och angavs i 2 kap. 19 § strafflagen straffpåföljdens huvudsakliga
innehåll, varjämte i övergångsbestämmelserna stadgades, att den,
som dömts förlustig medborgerligt förtroende, skulle, på grund av bestämmelse
i lag eller författning, allenast i samma mån som den, vilken
dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vara utestängd från behörighet,
rättighet eller förmån. Stadganden, som i vidare mån från behörighet,
rättighet eller förmån utestängde den, vilken dömts förlustig
medborgerligt förtroende eller saknade eller saknat god frejd, bleve förty
upphävda.

Att då någon för vart och ett av flera brott dömts till straffarbete
å kortare tid än sex månader, förlust av medborgerligt förtroende ej finge
ådömas, även om vid sammanläggning av straffen tiden för straffet komme
att överstiga sex månader, borde vara en så allmänt bekant regel, att ett förbiseende
av densamma från domstols sida knappast skulle kunna förekomma.
Till yttermera visso har denna regel från och med år 1916 varit uttryckligen
anmärkt under 2 kap. 19 § strafflagen i YVestrings lagedition.

Då rådhusrätten icke desto mindre dömt Lindell till förlust av medborgerligt
förtroende, oaktat intet av de brott, vartill han befunnits saker,
förskyllt mera än två månaders straffarbete, ådagalägger detta en brist på
eftertanke, som jag icke kan lämna utan åtgärd.

Visserligen har den dömde, innan han till fullo undergått straffarbetet,
genom Kungl. Maj:ts utslag den 5 april 1919 befriats från den
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vartill rådhusrättens utslag föranlett,
men han har dock varit underkastad förlust av medborgerligt förtroende
från den dag, rådhusrättens utslag vann laga kraft, till den 15
juli 1918 samt därefter nyssberörda påföljd till dagen för Kungl. Mai:ts
utslag. Och visserligen hava de för rådhusrättens utslag ansvariga ledamöterna
under hand meddelat mig, att de önskade föranstalta om en nådeansökan
åt Lindell, men detta erbjudande blev, så vitt jag har mig bekant,
icke gjort, förrän anmärkning härifrån framställts emot rådhusrättens utslag.

Under sådana förhållanden uppdrog jag åt advokatfiskalen att för det
oförstånd i tjänsten, vartill Ekstrand, Jungbeck och Stenstrand, enligt
vad ovan berörts, gjort sig skyldiga, i laga ordning ställa dem under
åtal inför hovrätten samt därför å dem yrka ansvar enligt lasr och sakens
beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med det sålunda givna
uppdraget blev av advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge

- 1920 -

280

anställt mot t. f. borgmästaren Ekstrand samt t. f. rådmännen Jungbeck
och Stenstrand, meddelades den 5 december 1919 utslag av hovrätten,
som därvid yttrade:

Enär Lindell genom rådhusrättens ifrågakomna utslag, däri straff för
honom utmätts enligt 12 kap. 4 § strafflagen för särskilda förfalskningsbrott,
icke för nägot av dem prövats skyldig till straffarbete under längre
tid än två månader,

samt Ekstrand, Jungbeck och Stenstrand, vilka vore för utslaget ansvariga,
genom att det oaktat i strid med stadgandena i 2 kap 19 § och
12 kap. 21 § straff! igen, sådana dessa lagrum löde före tillkomsten av
lagen den 24 maj 1918, förklara Lindell förlustig medborgerligt förtroende
visat oförstånd i sitt ämbete,

dömde hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, en var av Ekstrand,
Jungbeck och Stenstrand att bota 50 kronor.

— 1920 —

281

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1. Felaktigt föreläggande av vite i tvistemål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av köpmannen Uno
Anderson och agenten Alfred Andersson, båda i Stockholm, här
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Uno Anderson yrkade efter särskilda stämningar vid rådhusrätten
i Västerås att, enär trävaruhandlaren Clas Sundin därstädes
underlåtit att fullgöra en av honom genom avtal med Anderson
åtagen leverans av ved, Sundin måtte förpliktas dels att med 6,000
kronor återgälda av honom uppburet förskott å köpeskillingen och
dels att utgiva skadestånd med 500 kronor.

Vid målets första handläggning den 1 februari 1915 åberopade
Uno Anderson en ostridigt av Sundin underskriven handling av följande
lydelse:

»Räkning. Till Herr Uno E. Anderson, Kungsgatan 59, Stockholm,
och Herr Claes Sundin, Västerås.

An Sålt 250 famnar prima björkved....... kronor 6,000: —

Kronor 6,000: —

Cirka 100 famnar finnas upplagda vid Kerstinbo, resten vid
Ramnäs & Seglingsberg, samt att veden skall vara av samma beskaffenhet
som den som levererats till Herr Birger Pettersson, under
innevarande månad från Kerstinbo.

Priset är kronor 33: —- fritt Albano pr järnvägsvagn. Leverans
200 famnar under innevarande månad, resten under januari månad.

Frakten betalas av köparen och den differens regleras av köparen,
så snart leveransen är fullgjord.

Ovanstående belopp kronor 6,000: — (sextusen) är härmed
till fullo betalt på nedan angivet sätt. Västerås den 30 november
1914. Clas Sundin.

36 — Justitieombudsmannena embetsberättelse till 19X0 års riksdag.

282

Betalt med kronor 2,000: — kontant samt resten 4,000: —, å
accept pr 30 januari 1915.

Accepterad av herr Birger Pettersson och utställd av herr H.
Holmström, samt överlåten av herr Alfred Andersson. Stockholm
den 30 november 1914. Clas Sundin.»

Till utveckling av sin talan vid rådhusrätten anförde Uno Anderson
bland annat följande:

Leveransen skulle ske med 200 famnar under december 1914
och 50 famnar under januari 1915. Av det kontraherade priset per
famn hade 24 kronor beräknats för själva veden samt 9 kronor för
frakt och andra transportkostnader. Själva veden hade Uno Anderson
betalat vid avtalets ingående den 30 november 1914 till fullo
med 6,000 kronor, därav 2,000 kronor kontant samt 4,000 kronor
med annan godkänd valuta, nämligen den i räkningen omnämnda
accepten. Frakt- och transportkostnaden, utgörande för hela partiet
2,250 kronor, skulle betalas av Uno Anderson, så snart leveransen
fullgjorts. Sundin hade emellertid icke fullgjort någon del av leveransen,
och därför yrkade Uno Anderson att återbekomma det belopp
6,000 kronor, som av honom erlagts. Under december 1914
och januari 1915 hade i Stockholm ved av ifrågavarande beskaffenhet,
det vill säga prima sexkvarters osågad och ohuggen björkved,
som avhämtades direkt hos vedhandlarna, kostat 35 kronor per famn
eller 2 kronor mer än den i avtalet bestämda köpeskillingen. För
berörda parti om 250 famnar yrkade Uno Anderson därför att
utfå en prisskillnad av 500 kronor. Uno Anderson fordrade även
ränta.

Beträffande förhandlingarna om ifrågavarande avtal uppgav
Uno Anderson följande:

Den 29 november 1914 hade han uppringts i telefon av Alfred
Andersson, som hade kontor i huset n:r 44 vid Kungsgatan i Stockholm.
Denne hade nämnt, att han visste en person, som ville sälja
ved, och frågat, om Uno Anderson ville göra affär. Alfred Andersson
vore innehavare av en växel, vilken han erhållit av endossenten
A. H. Holmström i hkvid för mellan var ande. Om Uno Anderson
ville övertaga denna växel, skulle Alfred Andersson ordna
så, att Uno Anderson finge köpa ved av den antydda personen
samt därvid i hkvid lämna växeln jämte det kontanta belopp, varom

— 1920 —

283

överenskommelse kunde träffas. Uno Anderson, som ej var ohågad
för förslaget, både därpå i sällskap med Alfred Andersson, Holmström
samt eu tredje person begivit sig till Albano järnvägsstation,
där för honom förevisats en vagnslast björkved enligt uppgift levererad
av Sundin till Birger Pettersson, vilkens namn Uno Anderson
då för första gången hörde. Enligt Alfred Anderssons uppgift vore
det fråga om sådan ved. Senare på dagen den 29 november hade
Uno Anderson förvärvat växeln av Alfred Andersson mot av denne
godkänd valuta. Den 30 november 1914 hade Uno Anderson på
Alfred Anderssons kontor sammanträffat med denne samt Sundin,
vilken befunnits vara den av Alfred Andersson åsyftade säljaren.
Vid de underhandlingar, som vidtagit, hade Sundin till en början
förklarat, att han ville sälja ett mycket stort parti samt att Uno
Anderson skulle erlägga en kontant förskottsbetalning med 6,000
kronor. Då Uno Anderson funnit detta vara allt för mycket, hade
Sundin nedsatt sina villkor. Han hade slutligen föreslagit, att Uno
Anderson skulle köpa 250 famnar för 24 kronor samt betala fraktoch
andra transportkostnader med 9 kronor per famn. Veden skulle
betalas med dels 2,000 kronor kontant, dels ovannämnda växel, angående
vilken Alfred Andersson talat med Sundin. Uno Anderson,
som förut ej kände Sundin, hade emellertid tvekat att lämna förskottslikvid
samt i stället erbjudit sig att deponera den kontanta
delen av likviden i bank att av denna tillhandahållas Sundin, så
snart leveransen fullgjorts. Sundin hade dock förklarat sig ej kunna
ingå därpå, då han behövde penningarna för trängande utgifter.
Under ett därpå följande avbrott i förhandlingarna hade Uno Anderson
förskaffat sig upplysning om Sundins soliditet. Senare hade
de sammanträffat å hotell Kronprinsen, där middag intagits. Därunder
hade de träffat överenskommelse om affären på de villkor,
som funnes återgivna i avtalet. Efter middagen hade de begivit
sig till Alfred Anderssons kontor. Uno Anderson hade där sammanträffat
med bland andra Birger Pettersson, vilken han då sett
för första gången. Avtalet hade uppsatts och undertecknats. Uno
Anderson hade sålunda köpt veden av Sundin och erlagt full likvid
för densamma. Veden skulle levereras till Uno Anderson under den
i avtalet angivna adressen.

Sundin bestred kravet och anförde:

Han hade under flera år haft vedaffärer med Kooperativa för —

1920 —

284

eningexi Enighet, där Birger Pettersson varit föreståndare, samt,
sedan Pettersson själv övertagit föreningens rörelse, med denne. I
november 1914 hade Pettersson häftat i skuld till Sundin med omkring
1,000 kronor. Vid ett besök, som Sundin gjort hos Pettersson
för att få inellanhavandet ordnat, hade Pettersson anhållit att
få på kredit köpa ytterligare 250 famnar ved. Sundin hade emellertid
förklarat, att Pettersson först måste likvidera sin skuld samt
att han därefter kunde erhålla ny kredit, dock högst för 1,000 kronor.
Vid tillfället hade i Petterssons sällskap befunnit sig en för
Sundin obekant person vid namn Holmström, vilken uppgivit, att
han kunde skaffa Pettersson en förlagsman. Med anledning därav
hade Sundin, Pettersson och Holmström något senare sammanträffat
med Alfred Andersson. Denne hade erbjudit sig att för
Petterssons räkning lämna en inteckning som säkerhet. Då detta
anbud icke antagits av Sundin, hade Alfred Andersson föreslagit,
att han skulle lämna kontant 2,000 kronor samt eu växel å 4,000
kronor med solida namn. Sundin hade förklarat sig reflektera å
detta anbud, varpå Uno Anderson eftertelefonerats samt infunnit
sig. Alfred Andersson hade underhandlat med Uno Anderson, vilken
varit obekant för Sundin, om att denne skulle förskjuta do
kontanta penningarna. Uno Anderson hade förklarat sig villig därtill,
därest köpet skreves på honom. Efter någon underhandling
hade Sundin ingått därpå. Veden skulle emellertid levereras till
Pettersson, och likviden skulle i första hand utgöra betalning för
dennes skuld till Sundin. Köpet hade sålunda i verkligheten varit
uppgjort mellan Sundin och Pettersson, vilken sistnämnde gent emot
Sundin vore köpare men gent emot Uno Anderson skulle anses
mottaga veden i kommission. Pettersson skulle icke lämna Uno
Anderson någon ved utan endast i den mån som han genom försäljning
av ved erhölle penningar betala igen lånet å 2,000 kronor
jämte provision. När detta guldits, hade Uno Anderson icke haft
något vidare att skaffa med affären. Handlingen av den BO november
1914 utgjorde icke för Uno Anderson ett kvitterat köpebrev
på ett vedparti. Den borde rätteligen bedömas såsom något slags
pantförskrivning, vilken av Pettersson lämnats till Uno Anderson
som säkerhet för en försträckning å 2,000 kronor. Uno Anderson,
som naturligtvis tillförsäkrat sig hög provision av Pettersson för det
kontant utlagda beloppet 2,000 kronor och själv ej åtagit sig något

— 1920 —

285

ansvar för växeln, både på detta sätt skolat erhålla säkerhet för
sitt penningutlägg. Emellertid utgjorde handlingen av den 30 november
1914 ingen säkerhet för Uno Anderson å hans försträckning
till Pettersson. Handlingen både så litet värde, att Uno Anderson
lått stå risken, om Pettersson icke till honom återbetalat det lånfångna
beloppet 2,000 kronor. På grund av ifrågavarande handling
stode Sundin icke i någon förpliktelse till Uno Anderson, icke ens
om Pettersson skulle underlåta att likvidera Uno Anderson. Först
om Pettersson infriat växeln å 4,000 kronor, men Sundin ändock
imderlåtit att leverera, hade Sundin blivit skadeståndsskyldig, men
icke till Uno Anderson utan till Pettersson. Då Sundin sedermera
erfarit, att den till honom överlämnade växeln vore osäker, hade
Sundin, som redan levererat en del ved till Pettersson, förklarat, att
han ej komme att leverera mer än som täcktes av det kontanta
beloppet 2,000 kronor samt vad därutöver kontant likviderades. Vid
ett sammanträffande med Alfred Andersson hade Sundin erbjudit
sig att till honom, som uppenbarligen varit något slags ombud för
Uno Anderson, återlämna växeln, men Alfred Andersson hade vägrat
mottaga densamma. Växeln hade icke sedermera blivit inlöst. Även
om avtalet skulle betraktas som ett köp mellan Sundin och Uno
Anderson, vore den sistnämnde dock icke berättigad till skadestånd
för den del av vedpartiet, därför växeln skulle utgöra likvid. Sundin
hade emellertid till Pettersson verkställt leveranser i sådan omfattning,
att Sundin på grund därav hade fordran i stället för att
häfta i skuld.

Beträffande sitt mellanhavande med Pettersson åberopade Sundin
en kontokurant, däri Pettersson under tiden från och med november
1914 till och med februari 1915 i särskilda poster påförts
för levererad ved tillhopa 6,208 kronor 64 öre samt gottskrivits för
kontanta inbetalningar 2,898 kronor, därav genom Alfred Andersson
och Uno Anderson i november 1914 2,000 kronor. Enligt kontokuranten
hade under tiden november 1914—februari 1915 till Pettersson
levererats omkring 205 famnar björkved.

I målet företeddes bland annat ett av Pettersson den 30 november
1914 utgivet skriftligt erkännande, att han av Uno Anderson
till förvar i sin vedgård Bastugatan 22 hade 28 famnar björkved.
Härom uppgav Sundin, att partiet motsvarade den kvantitet,
Sundin enligt kontokuranten till och med nämnda dag levererat till

— 1920 -

286

Pettersson, samt att i överenskommelsen med Uno Anderson blivit
bestämt, att i de av honom kontant utbetalda 2,000 kronor skulle
ingå likvid för nämnda parti.

Såsom bevis för att ifrågavarande leverans skolat fullgöras till
Pettersson och ej till Uno Anderson åberopade Sundin den omständigheten,
att Pettersson enligt särskilda kvitton lämnat Uno Anderson
redovisning för ved. Sundin företedde fyra dylika kvittenser,
dagtecknade, en den 15 december 1914, två den 18 december
1914 och en den 24 december 1914. Det ena kvittot av den 18
december var av följande lydelse: »Av Herr Birg. Pettersson har

jag denna dag mottagit redovisning för 8 famnar ved Stockholm
den 18 december 1914 Uno E. Anderson genom Alf. Andersson.»
Det andra kvittot av den 18 december ävensom kvittot av den 24
december hade motsvarande lydelse samt innefattade av Uno An
derson genom Alfred Andersson lämnade erkännanden om mottagen
redovisning för respektive 13 famnar ved och 7 famnar björkved.
Dessa tre kvitton avsågo sålunda sammanlagt 28 famnar. Kvittot
av den 15 december lydde sålunda: »Redovisning. Herr Birger

Pettersson och Herr Uno Anderson Stockholm Debet. Emottagit
full likvid för 28 famnar björkved som härmed erkännes. Stockholm
den 15 december. Uno E. Anderson genom Alfred Andersson.»

Beträffande kvittensernas tillkomst uppgav Sundin: Såsom av

kontokuranten framginge, hade han under december 1914 i flera
poster levererat ved till Pettersson, vilken därpå, allt eftersom veden
av honom sålts, till Uno Anderson verkställt avbetalning å det kontant
förskjutna beloppet. Avbetalningarna hade för Uno Andersons
räkning mottagits av Alfred Andersson. Denne hade i de av honom
utfärdade kvittenserna förklarat avbetalningarna utgöra redovisning
för ved, vilket skett av den anledningen, att Uno Anderson, sedan
det lämnade lånet guldits, icke haft något vidare att skaffa med
hela affären. Enligt vad kvittenserna utvisade, hade Pettersson till
Uno Anderson lämnat redovisning för 56 famnar. Därutöver hade Pettersson
till Uno Anderson redovisat ytterligare för cirka 28 famnar.
För sina 2,000 kronor hade Uno Anderson alltså av Pettersson bekommit
köpeskillingen för 84 famnar ved, vilket varit full gottgörelse
för vad Uno Anderson riskerat.

Uno Anderson däremot förmälde, att kvittenserna och kontokuranten
avsåge ett mellan Sundin och Pettersson ingånget avtal,

— 1920 —

287

varmed Uno Anderson icke hade haft något att skaffa. Alfred Andersson
hade från Pettersson uttagit, förutom en vagnslast om 6x/2
famnar, ytterligare lU/3 famnar ved, därför Uno Anderson gottskrivit
Pettersson. Uno Anderson hade emellertid icke givit Alfred
Andersson något generellt uppdrag att hos Pettersson mottaga och
kvittera Uno Anderson tillkommande ved. Frånsett det första partiet
om 6V2 famnar, hade Alfred Andersson i förevarande hänseende
uppträtt såsom negotiorum gestor. Uno Anderson hade godkänt
Alfred Anderssons åtgöranden i den mån den sålunda uttagna veden
direkt eller indirekt kommit Uno Anderson till godo. De av Alfred
Andersson till Pettersson utfärdade kvittona vore emellertid på intet
sätt bindande för Uno Anderson. Enligt uppgift av såväl Pettersson
som Alfred Andersson hade Alfred Andersson från Pettersson
utbekommit samt även till Uno Anderson behörigen redovisat för
ytterligare kvantiteter ved utöver vad Uno Anderson gottskrivit
Pettersson. Den därutinnan rådande meningsskiljaktigheten hade emellertid
ingen betydelse för målet mellan Uno Anderson och Sundin.

Till rättegångstillfället den 19 april 1915, då berörda mål för
tredje gången förekom till handläggning, hade Sundin undfått
stämning a Birger Pettersson och Alfred Andersson. I stämningsansökningen
anförde Sundin följande:

I målet mellan Uno Anderson och Sundin hade Uno Anderson
yrkat, att på grund av underlåtenhet från Sundins sida att fullgöra
ett avtal angående leverans av ved Sundin måtte åläggas att till
Uno Anderson utgiva sammanlagt 6,500 kronor jämte ränta och
rättegångskostnader. I rättegången hade Uno Anderson såsom
grund för sina yrkanden åberopat den av Sundin den 30 november
1914 undertecknade handlingen. Något verkligt köpeavtal hade
dock icke av Sundin slutits med Uno Anderson, utan förhölle sig
därmed sålunda: Birger Pettersson, med vilken Sundin förut haft
affärer, hade i slutet av november 1914 begärt att få på kredit köpa
ytterligare 250 famnarved. Som Sundin ej utan säkerhet velat
lämna honom denna kredit, hade saken ordnats på sätt vid rådhusrätten
närmare framhållits, så att Uno Anderson för Petterssons
räkning till Sundin kontant erlagt 2,000 kronor samt Sundin
erhållit växeln å 4,000 kronor, men själva köpehandlingen hade
skrivits på Uno Anderson, ehuru Pettersson skulle mottaga veden.
Sundin hade under december 1914 i flera poster levererat ved till

— 1920 -

288

Pettersson, vilken i sin ordning allt eftersom veden av honom sålts,
till Uno Anderson verkställt avbetalning å det kontant förskjutna
beloppet. Dessa avbetalningar hade för Uno Andersons räkning mottagits
av Alfred Andersson, vilken i de skriftliga kvittenser, som vid
rådhusrätten företetts, förklarat dem utgöra redovisning för ved.^ Då.
emellertid Uno Anderson uppgivit, att han varken mottagit någon
ved eller motsvarande valuta därför i penningar, men Sundin till
fullgörande av köpeavtalet levererat ved till Birger Pettersson samt
denne i sin ordning lämnat redovisning därför till Alfred Andersson
för Uno Andersons räkning, yrkade Sundin, att Pettersson och Alfred
Andersson måtte gemensamt med Sundin svara i den av Uno Anderson
emot Sundin anliängiggjorda rättegången.

Vid handläggningen nämnda dag inför rådhusrätten, därvid
Pettersson uteblev och Alfred Andersson tillstädeskom genom ombud,
bestred Uno Anderson, att den av Sundin instämda talan skulle
handläggas gemensamt med Uno Andersons talan mot Sundin, samt
anförde, att Uno Anderson icke hade några anspråk vare sig mot
Pettersson eller Alfred Andersson. Såsom anledning till att Sundin
i målet instämt dessa, hade uppgivits, att Sundin enligt parternas
överenskommelse på grund av den av Uno Anderson aberopade räkningen
icke försålt någon ved till Uno Anderson utan till Pettersson.
Skulle emellertid Sundin kunna visa riktigheten av denna sin uppgift,
skulle Uno Andersons talan utan vidare ogillas, varför det vore
onödigt, att i denna sak indraga Pettersson och Alfred Andersson.

Häremot genmälte Sundin, att han instämt sistnämnda personer,
därför att Sundin på grund av avhandlingen levererat ved
till Pettersson samt Sundin av Alfred Andersson i uppgiven
egenskap av ombud för Uno Anderson mottagit redovisning fö i
samma ved.

Alfred Andersson bestred att inför rådhusrätten ingå i svaromål,
då han vore mantalsskriven i Stockholm och intet motiverade
hans inblandning i Uno Andersons sak.

Sedan i anledning härav lämnats ostridigt, att Pettersson och
Alfred Andersson vore mantalsskrivna i Stockholm eller åtminstone
ej i Västerås, yttrade rådhusrätten i samma den 19 april 1915 av- ^
sagt beslut, att rådhusrätten funne den av Sundin anhängiggjorda''
talan mot Birger Pettersson och Alfred Andersson hava sådant sammanhang
med den av Uno Anderson mot Sundm instämda sak, att

— 1920 -

289

målen borde i ett sammanhang behandlas, samt förpliktade vid sådant
förhållande Alfred Andersson att vid rådhusrätten i saken
svara gemensamt med Sundin, varjämte rådhusrätten förordnade,
att målen skulle i ett sammanhang behandlas.

Alfred Andersson anmälde missnöje mot beslutet, men fullföljde
icke talan däremot.

Vid samma rättegångstillfälle utvecklade Uno Anderson vidare
sin talan samt företedde intyg. Jämlikt rådhusrättens medgivande
hördes därefter på Uno Andersons begäran vid Stockholms rådhusrätt
vittnen i målet.

Då målet nästa gång den 14 juni 1915 företogs till behandlinginför
rådhusrätten i Västerås, anhöll Uno Anderson om nytt uppskov.
Alfred Andersson anförde, att som Småhus mot honom och
Pettersson framställda yrkande icke kunde givas annan tolkning, än
att Alfred Andersson skulle inställa sig i rättegången och lämna
upplysning i anledning av Uno Andersons mot Sundin instämda
talan, samt ett sådant yrkande icke lagligen kunde av rådhusrätten
prövas, bestrede Alfred Andersson bifall till Sundins instämda talan.
Härjämte yrkade Alfred Andersson att, för den händelse Sundin
ville åt stämningsyrkandet giva annan tolkning än den nyss angivna,
han måtte tillkännagiva vad han med uttrycken i stämningen
avsett samt vad han i målet fordrade av Alfred Andersson.

Sedan Sundin häremot erinrat, att Alfred Andersson blivit
instämd för att gemensamt med Sundin svara å Uno Andersons påståenden,
uppsköt rådhusrätten den vidare handläggningen av målet.

Nästa handläggning av målet förekom don 12 juli 1915, då
Pettersson fortfarande såsom dittills underlät att iakttaga inställelse.
Det upplystes, att Alfred Andersson avträtt sin egendom till konkurs.

Då målet därefter den 9 augusti 1915 företogs till behandling,
tillstädeskom Pettersson personligen, och övriga parter infunno sig
genom ombud. Pettersson, som icke framställde någon anmärkning
emot rådhusrättens behörighet att upptaga målet till prövning, i
vad det angick honom, anförde därvid: Sundins uppgifter rörande
tillkomsten av ifrågavarande avtal vore riktiga. Enligt den träffade
uppgörelsen skulle veden levereras till Pettersson. Enligt särskild
överenskommelse mellan Pettersson och Uno Anderson skulle den
sistnämnde erhålla 50 öre för varje famn i ersättning för den försträckning,
han lämnat som säkerhet för Sundins leverans till Pet 37

— Justiticowbudxmanvens ämbetsberäUelse till 1990 års riksdag.

290

tersson. Smidig hade påyrkat, att i kontraktet skulle införas anteckning
jämväl rörande överenskommelsen om leveransens fullgörande
till Pettersson. Detta hade emellertid ej kommit att ske,
alldenstund såväl Uno Anderson som Alfred Andersson förklarat
detta vara onödigt. Vid samma tillfälle hade den i målet omförmälda
växeln å 4,000 kronor utskrivits i Sundins närvaro. Uno
Anderson skulle erhålla säkerhet för sin försträckning till Pettersson
på så sätt, att enligt muntlig överenskommelse mellan nämnda personer
Pettersson i förhållande till Uno Anderson skulle anses mottaga
veden i kommission. Denna överenskommelse hade dock intet
avseende på avtalet mellan Uno Anderson och Sundin, enligt vilket
avtal veden skulle levereras till Pettersson i fast räkning. Vid
tiden för avtalets ingående hade Pettersson häftat i skuld till Sundin
för 28 famnar ved, och det hade överenskommits, att dessa 28
famnar skulle anses inräknade i de 250 famnar, kontraktet upptoge.
I anledning därav hade Pettersson samma dag, kontraktet upprättats,
till Uno Anderson överlämnat ett erkännande, att han mottagit 28
famnar av det kontraherade partiet. Med Holmström hade Pettersson
blivit bekant därigenom, att denne vid flyttning av Petterssons
vedgård uppfört de skjul, som varit erforderliga på den nya
platsen. Holmström hade därvid icke kunnat undgå att märka, att
Pettersson hade ekonomiska svårigheter. Med anledning därav hade
Holmström tillsagt Pettersson, att Holmström nog kunde skaffa en
förlagsman, om Pettersson behövde en sådan för inköp av något
större parti ved. Däremot hade Pettersson icke förut sett Uno Anderson
eller Alfred Andersson. I den mån Pettersson sedermera
försålt den till honom levererade veden, hade han avbetalat sin
skuld till Uno Anderson genom att till Alfred Andersson inbetala
motsvarande valuta med provision. Pettersson hade därvid av Alfred
Andersson erhållit särskilda kvitton, avseende »redovisning å
ved.» Dessa kvitton hade Pettersson därpå tillställt Sundin. Anledningen
till, att Pettersson redovisat de influtna medlen till Alfred
Andersson, hade varit, att han ej känt till Uno Andersons adress
samt ansett, att Alfred Andersson, på vilkens kontor leveransavtalet
uppgjorts, haft del i affären, då han skrivit på den omförmälda
växeln, och att det därför vore likgiltigt, om Alfred Andersson eller
Uno Anderson mottoge likviden. Åtminstone vid ett tillfälle hade
Alfred Andersson, genast efter det han mottagit redovisning, sänt

— 1920 —

291

sitt biträde till Uno Anderson med beloppet. Efter rättegångens
början både Alfred Andersson varit ivrig att få tillbaka kvittona,
angående redovisningen samt i utbyte mot dessa velat lämna Pettersson
ett enda kvitto, avseende samtliga redovisningar. Pettersson
både emellertid ej kunnat återställa kvittenserna, enär han
redan överlämnat dem till Sundin.

På en till Alfred Anderssons ombud framställd fråga sade sig
ombudet icke kunna vare sig bestrida eller medgiva riktigheten av
Petterssons uppgifter, enär ombudet ej erhållit några underrättelser
av sin huvudman. I anledning härav yrkade Sundins ombud, att
Alfred Andersson, då han med visshet ej heller till kommande
rättegångstillfälle skulle lämna ombudet besked rörande sitt svaromål,
måtte åläggas personlig inställelse i målet.

Härefter beslöt rådhusrätten, att målet skulle uppskjutas till
den 13 september 1915, då parterna åter skulle vara vid rätten tillstädes,
Uno Anderson beredd att sin talan slutligen utföra, samt då
Alfred Andersson skulle tillstädeskomma personligen eller genom
behörigen underrättat ombud vid vite av 200 kronor. Sundin och
Pettersson skulle å uppskovsdagen inställa sig vid laga påföljd.

Vid rättegångstillfället den 13 september 1915 iakttog Alfred
Andersson inställelse genom sitt förut anlitade ombud, som ingav
en skrift av följande innehåll:

Då rådhusrätten förelagt Alfred Andersson att tillstädeskomma
personligen eller genom behörigen underrättat ombud, hade han
lämnat sitt ombud de upplysningar, han ansett erforderliga. Men
innan dessa upplysningar lämnades, borde han av den, som instämt
honom, få besked i det hänseende, varom redan vid rättegångstillfället
den 14 juni 1915 talats, nämligen, vilken den talan vore, som
fördes emot honom. Om Sundin yrkade utfå någonting av Alfred
Andersson, finge han väl lov att uppgiva vad detta vore, respektive
vilket belopp samt varpå han grundade sådant yrkande. Då en
svarande förutsatte en kärande, samt varken den ursprungliga käranden
eller Birger Pettersson fört någon talan emot Alfred Andersson,
torde det väl bliva Sundins sak att så göra. Ty eljest
vore den ställning, Sundin ville påtvinga Alfred Andersson i målet,
alldeles meningslös. Han hade yrkat, att Alfred Andersson skulle
svara i målet jämte honom. Betydde det, att Alfred Andersson
skulle förpliktas att jämte honom betala vad han kunde kännas

- 1920 —

292

skyldig utgiva till käranden? Huru skulle Alfred Andersson kunna
dömas att utgiva någonting till käranden, om denne ej tillkännagivit,
att han ville hava någonting av Alfred Andersson?

Härjämte ingav Alfred Anderssons ombud en skrift av följande
innehåll:

Sedan Alfred Andersson erhållit del av vad som förekommit i
målet, kunde han inskränka sig till att meddela, att Uno Andersons
uppgift om sakförhållandet, nämligen i vad det rörde honom och
Sundin, vore riktig. De av Uno Anderson genom Alfred Andersson
undertecknade kvitton, vilka Pettersson tillhandahållit Sundin, avsåge,
att Alfred Andersson emottagit redovisning för 28 famnar ved,
nämligen det kvantum, angående vilket Pettersson till Uno Anderson
utfärdat redovisningsrecepisse. Enligt ordalydelsen skulle de
avse 56 famnar. Men så mycket ved hade Pettersson ej haft eller
kunnat förfoga över under tiden från den 15 till den 24 december
1914, då dessa kvitton utfärdats. Sedan Alfred Andersson utfärdat
de kvittenser, vilka sammanlagt avsett ifrågakomna kvantitet, hade
Pettersson begärt ett generalkvitto. Då skulle Alfred Andersson
fått tillhaka de tre förstnämnda kvittona, men Pettersson hade förklarat
sig ej hava dem tillgängliga. Alfred Andersson hade därvid
låtit bero tills vidare, i synnerhet som han haft bevisning om, huru
saken tillgått. Det sätt, varpå Pettersson fullgjort denna redovisning,
vore för övrigt egendomligt, Alfred Andersson hade faktiskt
emottagit mindre, än han kvitterat. Detta hade vållat, att Uno
Anderson haft en del att erinra emot den redovisning, som Alfred
Andersson i sin ordning givit honom. Närmare härom ansåge Alfred
Andersson onödigt att orda, då förhållandet icke torde hava
betydelse för någon annan än Uno Anderson och Alfred Andersson.
De två komme nog överens. Alfred Andersson bestrede, att något
som helst yrkande med fog kunde framställas emot honom på grund
av hans förhållande i saken.

Alfred Anderssons ombud förklarade därjämte på frågor, att
han ej kunde lämna vidare upplysningar i målet och att han sålunda
icke heller kunde yttra sig om, huruvida vid ifrågavarande
avtals ingående så tillgått, som Sundin och Pettersson uppgivit.

Sundins ombud påpekade, att Alfred Anderssons förstnämnda
till rådhusrätten ingivna skriftliga inlaga vore försedd med advokaten
Sam Ihréns i Stockholm stämpel och att det vore tydligt, att

— 1920 —

293

bada inlagorna uppsatts av Ihrén, som voro Uno Andersons huvud -fullmäktig, samt att handlingarnas avfattning gjorts så, att de passade
i stil med vad Uno Anderson i målet anfört.

Alfred Anderssons vid rådhusrätten uppvaktande ombud medgav
på fråga, att lian fått mottaga de å Alfred Anderssons vägnar
ingivna handlingarna från Ihrén.

Sundins ombud yttrade: Då sanning i målet under anmärkta
förhållanden tydligen ej skulle komma att frambäras, i det Uno Andersons
huvudombud av naturliga, skäl, därest han fortfarande finge
skota om Alfred Anderssons svaromål, skulle komma att ställa detsamma
i överensstämmelse med Uno Andersons uppgifter, hemställde
Sundin att, då Alfred Andersson ej inställt sig genom behörigen
underrättat ombud, han måtte förständigas iakttaga personlig inställelse,
samt ifrågasatte, huruvida icke Alfred Andersson gjort
sig förfallen till utgivande av det honom förelagda vitet. För’ Alfred
Anderssons hörande anhölle Sundin om uppskov i målet.

Sedan Uno Andersons ombud därefter ingivit ett skriftligt anförande,
däri vidare Utredning i målet lämnades och detta av honom
hänsköts till rådhusrättens prövning, samt ombudet därjämte
förmält sig icke hava något att invända mot uppskov i målet, uppsköt
rådhusrätten detsamma till den 11 oktober 1915, då parterna,
åter skulle vara vid rådhusrätten tillstädes beredda att sin talan till
slut fora, Pettersson, som för förfallolös utevaro fälldes att bota 15
kronor, vid vite av 50 kronor, samt då Alfred Andersson skulle tillstädeskomma
personligen vid vite av 200 kronor.

Då målet å den utsatta dagen ånyo företogs till behandling,
infann sig i närvaro av ombud för Uno Anderson och i Petterssons
frånvaro Alfred Andersson genom en stadsvaktmästare, som ingav
en av hans huvudman undertecknad skrift av i huvudsak följande
innehåll:

Då Alfred Andersson vore av motsatt mening mot rådhusrätten
om det lagligen grundade i föreläggandet för honom att iakttaga
personlig inställelse, ville han tillkännagiva, att han ej komme att
ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Oaktat den oklarhet, som
läge i Sundins stämningsyrkande, hade Alfred Andersson avgivit
fullständigt svaromål. En vid rättegångstillfället den 13 september
1915 framställd fråga, huruvida vid ifrågavarande avtals ingående
så tillgått, som Sundin och Pettersson uppgivit, hade Alfred An —

1920 —

294

dersson besvarat med det i hans ena skrift förekommande uttrycket:
»Uno Andersons uppgift om sakförhållandet, nämligen i vad det
rörde honom och Sundin, vore riktig.» Därest detta uttryck skulle
lämna någonting i tydlighet övrigt att önska, ville Alfred Andersson
hava tillagt, att Uno Andersons berättelse om, huru det tillgått vid
uppgörelsen emellan honom och Sundin, vore riktig. Därmed hade
Alfred Andersson även sagt, att Sundins och Petterssons berättelser
om saken icke vore riktiga, i vad de strede emot Uno Andersons
berättelse. Alfred Andersson hade instruerat sitt ombud om de
fakta, han ansett relevanta för målet. Som man aldrig kunde veta,
vad en motpart ämnade draga in i målet, kunde man åldrig på
förhand instruera sitt ombud så, att med säkerhet vore att påräkna,
att ombudet på stående fot förmådde besvara varje fråga. Om från
rättens eller annan parts sida besked önskades om det ena eller
andra utöver det huvudsakliga svaromålet, kunde icke med fog
pretenderas, att ombudet skulle giva besked tidigare än vid rättegångstillfället
efter det, då begäran om besked framställts. Därest
man skulle fordra, att ombudet omedelbart svarade på allting, som
huvudmannen möjligen visste, men som denne ej ansett nödigt omtala
för ombudet, så bleve parts rätt att i civilmål svara genom
ombud fullkomligt illusorisk. Sundin hade anmärkt, att Alfred Andersson
för skrivning i målet och instruktion av hans i målet anlitade
ombud hänvänt sig till Uno Andersons advokat i Stockholm.
Detta hade Alfred Andersson gjort, enär han velat påräkna, att få
sin syn på saken, vilken han tidigare kollationerat med Uno Anderson
och då befunnit överensstämma med dennes, fullt riktigt
framlagd. Slutligen förtjänade att framhållas, att uttalanden av part
i målet icke hade bevisvärde. Om Alfred Andersson ställde sig till
efterrättelse det på Sundins föranledande tillkomna föreläggandet,
skulle han skapa ett betänkligt precedensfall för trakasseringslusten.
Alfred Andersson, som vore försatt i konkurs och måste ägna all
sin tid åt att, i den mån hans hälsa det medgåve, förtjäna det dagliga
brödet åt sig själv, sin hustru och sina oförsörjda barn, kunde
använda sin tid bättre. Alfred Andersson avsade sig rätten att
varda vidare hörd i målet och överlämnade detsamma till avgörande.

Vid rådhusrätten uppvaktande allmänna åklagaren yrkade ansvar
å Pettersson och Alfred Andersson för utevaron, och Sundins

- 1920 —

295

ombud anhöll om ytterligare uppskov i målet för deras hörande,
därvid ombudet hemställde om nytt föreläggande för Alfred Andersson
att iakttaga personlig inställelse.

Sedan Uno Andersons ombud förmält sig icke hava något att
för dagen anföra, fällde rådhusrätten dels Pettersson för utevaro
utan anmält och styrkt laga förfall att utgiva försuttet vite 50 kronor
och dels Alfred Andersson för underlåtenhet att ställa sig rådhusrättens
meddelade föreläggande om personlig inställelse till efterrättelse
att utgiva därför förelagt vite 200 kronor. Målet uppsköts
till den 15 november 1915, då parterna hade att vid upprop infinna
sig, Pettersson personligen eller genom behörigen underrättat ombud
vid förhöjt vite av 100 kronor samt Alfred Andersson personligen
vid honom förelagt förhöjt vite av 500 kronor, samt å ömse
sidor beredda att andraga och styrka vad de vidare i målet aktade
nödigt.

Över rådhusrättens nämnda beslut anförde Uno Anderson och
Alfred Andersson besvär i Svea hovrätt, därvid båda gjorde gällande,
att genom uppskovsbeslutet målet onödigt uppehölles, samt Alfred
Andersson påstod, att rådhusrätten saknat anledning att förelägga
och utdöma vitet. Hovrätten fann genom utslag den 14 mars
1916 klagandenas talan såsom desert icke kunna upptagas till
prövning.

Vid handläggning av målet inför rådhusrätten den 15 novem1915
infunno sig Uno Anderson och Alfred Andersson genom ombud,
men uteblev Pettersson. Alfred Anderssons ombud åberopade
ett läkarintyg, utvisande, att Alfred Andersson av sjukdom vore förhindrad
att iakttaga inställelse.

Till komplettering av Sundins yrkanden mot Birger Pettersson
och Alfred Andersson meddelade nu Sundins ombud, att hans påståenden
mot »medsvarandena» ginge ut därpå, att de måtte, därest
Sundin bleve ålagd ersättningsskyldighet i målet gent emot Uno
Anderson, förpliktas att i sin tur gottgöra Sundin vad han sålunda
kunde komma att få utbetala till Uno Anderson. Sundin anhöll o
därför om ytterligare uppskov för Alfred Anderssons hörande. Uno
Andersons ombud motsatte sig vidare uppskov under framhållande
av, att Sundins talan mot Pettersson och Alfred Andersson icke
kunde inverka å huvudkäromålet utan borde behandlas och avgöras
oberoende av detta. Rådhusrätten uppsköt emellertid målet till den

- 1920 —

296

‘29 november 1915, till vilken (lag parterna meddelades slutligt föreläggande.
Något utdömande av vite förekom icke.

Nämnda dag tillstädeskommo alla parterna genom ombud. Alfred
Andersson anförde därvid, att Sundins vid nästföregående rättegångstillfälle
gjorda komplettering av stämningsyrkandena mot Pettersson
och Alfred Andersson innefattade en otillåten utvidgning av
nämnda yrkanden. Alfred Andersson bestred i allt fall bifall till
Sundins talan samt anhöll om ersättning för rättegångskostnaden.
Därefter överlämnade samtliga parter målet till prövning.

Gfenom utslag den 10 januari 1916 utlät sig rådhusrätten, att
enär, beträffande tillkomsten av det den 30 november 1914 träffade
avtalet om leverans av ved, genom vad i målet förekommit och upplysts
icke kunde anses vara styrkt annat än vad Sundin och Birger
Pettersson därom sammanstämmande uppgivit eller att ifrågakomma,
vedparti om 250 famnar skulle levereras till Birger Pettersson med
redovisningsskyldighet för denne i mån av försäljning gent emot
Uno Anderson beträffande av denne vid avtalets uppgörande utbetalt
belopp 2,000 kronor samt att i målet omnämnda växel å 4,000
kronor, ehuru densamma dagtecknats den 30 oktober 1914, likväl
vid affärens uppgörande den 30 november 1914 utskrivits och av
Pettersson godkänts, alltså och då Sundin, vilken ostridigt till Pettersson
enligt i målet åberopad kontokurant på grund av berörda
avtal levererat ved till högre värde än det kontanta belopp 2,000
kronor, som Sundin vid avtalets ingående kontant uppburit, på grund
av att Pettersson å växelns förfallodag den 30 januari 1915 icke erlagt
likvid för växelbeloppet 4,000 kronor, varit berättigad inställa
vidare leverans av ved till denne, samt Uno Anderson icke på grund
av denna omständighet kunde anses berättigad till skadestånd av
Sundin eller i övrigt visat, att honom därigenom tillskyndats någon
förlust, som det tillkomme Sundin att ersätta, bleve Uno Andersons
emot Sundin förda talan ogillad. Vid denna utgång funne rådhusrätten
vad Sundin emot Alfred Andersson och Pettersson anfört och
yrkat icke erfordra vidare yttrande än beträffande den av Alfred
Andersson fordrade ersättning för kostnaderna i målet, i vilket avseende
Sundin förpliktades att ersätta Alfred Andersson kostnaderna
å målet med 100 kronor. Pettersson hade att själv vidkännas sina
kostnader. Uno Anderson förpliktades gottgöra Sundin kostnaderna
å målet med 500 kronor.

— 1920 —

‘297

I en deri 16 oktober 1915 hit ingiven klagoskrift anförde Alfred
Andersson följande:

Alfred Andersson anhölle, att rådhusrättens sätt att behandla
målet i vad det rörde honom måtte skärskådas samt, därest detta
sätt ansåges såsom lian gjort gällande, att justitieombudsmannen
måtte med anledning därav vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas
av behovet påkallade. Vilken tolkning man än ville giva Sundins
emot Alfred Andersson instämda yrkande, kunde det icke lagligen
bifallas. Likväl hade rådhusrätten ansett detta yrkande böra föranleda
personlig inställelse för Andersson. Detta ansåge han allt.
för uppenbart strida emot svensk rättsuppfattning och praxis. Aven
om rådhusrätten ej insett eller bort inse det absurda i Sundins yrkanden
utan varit i god tro, att de lagligen kunnat bifallas, hade
detta ej bort föranleda föreläggande för Alfred Andersson att iakttaga
personlig inställelse. Då första föreläggandet för Alfred Andersson
att inställa sig personligen eller genom behörigen underrättat
ombud meddelades, hade ännu ej närmare uppgivits, i vilka hänseenden
han skulle giva besked. Då andra föreläggandet meddelades,
hade han redan avgivit fullständigt yttrande. Alfred Andersson
ansåge alltså rådhusrätten hava ur två olika synpunkter förfarit
oriktigt. Därjämte hade rådhusrätten utdömt det Alfred Andersson
förelagda vitet samt ålagt honom vid vite av 500 kronor att personligen
inställa sig den 15 november 1915, till vilken dag målet
uppskjutits. Alfred Andersson förbehölle sig att framdeles få framstå,
11a de ersättningsanspråk, vartill fog kunde finnas.

Härjämte anförde Uno Anderson i en likaledes den 16 oktober
1915 hit ingiven klagoskrift följande:

Trots det fullkomligt meningslösa i Sundins yrkande hade rådhusrätten
icke blott upptagit detsamma till behandling emot Alfred
Anderssons bestridande av att rådhusrätten Vore rätt forum utan
hade jämväl förordnat, att Sundins sålunda instämda, talan skulle
handläggas i sammanhang med Uno Andersons. Liksom Alfred Andersson
ej fullföljt talan emot rådhusrättens beslut i forumfrågan,
hade ej heller Uno Anderson vidtagit någon åtgärd med anledning
av rådhusrättens beslut att företaga Sundins talan till gemensam
handläggning med förmodan, att därav ej skulle föranledas onödigt
utdragande av rättegången. Rådhusrätten hade emellertid tagit

38 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 dr# riksdag.

298

Sundins talan på fullt allvar och låtit den föranleda särskilt utredning.
Ehuru både Pettersson och Alfred Andersson fullständigt
svarat i målet, hade målet uppskjutits för deras hörande, till och
med med föreläggande för den sistnämnde vid högt vite att iakttaga
personlig inställelse. Om Alfred Andersson icke komme tillstädes
utan föredroge att utebliva och i hovrätten föra talan emot rådhusrättens
beslut, varigenom förelagda viten utdömdes, så bleve på detta
sätt målet oskäligt utdraget, åsamkande Uno Anderson onödiga kostnader
ävensom tidsutdräkt, innan han komme i åtnjutande av sin
omstämda rätt. Uno Anderson hemställde, att justitieombudsmannen
ville ur denna synpunkt skärskåda rådhusrättens åtgärd att uppskjuta
målet för Petterssons och Alfred Anderssons hörande, samt,
därest Uno Andersons åsikt, att målet därigenom obehörigen fördröjts
honom till förfång, vunne gillande, vidtaga de åtgärder, vartill
det anmärkta förhållandet gåve anledning.

I den 9 november 1915 hitkommen förklaring anförde rådhusrätten:

Vid handläggningen av ifrågakomna mål hade nedannämnda
ledamöter av rådhusrätten haft säte i densamma, nämligen: den 13
september 1915 borgmästaren John Karlsson samt rådmannen Wilhelm
Ödman och tillförordnade rådmannen stadsnotarien Helgeo Cronholm
samt den 11 oktober 1915 Karlsson, rådmannen Victor Åsberg
och Cronholm. Genom vad i målet förekommit vore utrett, att tvisten
rörde, sig om huruvida någon verklig försäljning av ved från Sundin
till Uno Anderson ägt rum eller om den senare mottagit det av
honom åberopade leveranskontraktet endast såsom säkerhet för av
honom efter förmedling av Alfred Andersson för Pettersson förskotterade
medel. På utgången av denna tvist berodde, vilka rättsanspråk
Sundin kunde ställa mot Pettersson och Alfred Andersson,
och vid sådant förhållande hade, enligt rådhusrättens förmenande,
fullgiltiga skäl förefunnits för Sundin att till gemensamt svaromål
med honom inkalla Pettersson och Alfred Andersson samt för rådhusrätten
att, då Alfred Anderssons dittills anlitade ombud icke
kunnat lämna av rådhusrätten äskade upplysningar för utredande
av sanningen i målet, enligt 15 kapitlet 1 § rättegångsbalken förelägga
Alfred Andersson personlig inställelse. På Alfred Anderssons
av Uno Andersons rättegångsombud understödda tredska att ställa
sig berörda föreläggande till efterrättelse hade berott, att målets

— 1920 —

299

avgörande fördröjts. Rådhusrätten hemställde, att klagomålen måtte
lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde Alfred Andersson:

Den tankegång, som läge till grund för rådhusrättens yttrande,
utginge ifrån, att Petterssons och Alfred Anderssons svaromål skulle
hava bevisvärde i och för avgörande av rättsförhållandet emellan
Uno Anderson och Sundin. Petterssons och Alfred Anderssons
yttranden hade emellertid icke någon betydelse i berörda hänseende.
Anledning till deras inkallande hade sålunda icke förelegat, långt
mindre till föreläggande för Alfred Andersson att iakttaga personlig
inställelse. Rådhusrätten påstode, att Alfred Anderssons dittills anlitade
ombud icke kunnat lämna av rådhusrätten äskade upplysningar
för utredande av sanningen i målet. Häremot erinrades, att
skulle Alfred Andersson lämna upplysningar i ett mål, så skulle han
antingen instämmas såsom vittne eder ock stämmas såsom svarandepart
med bestämt yrkande. Så hade i förevarande fall icke skett.
Likväl hade han lämnat upplysningar, som tillsammans innefattade
ett fullständigt svaromål. Uno Anderson hade ock detaljerat redogjort
för hur transaktionen emellan honom och Sundin tillgått. Alfred
Andersson hade sagt, att Uno Andersons relation vore riktig.
Vore icke detta tillräckligt svaromål? Eller menade rådhusrätten,
att Alfred Andersson skulle hava på förhand gissat sig till allt vad
Sundin ämnade fråga om, så att han skulle hava instruerat sitt
ombud om allt möjligt och omöjligt för att kunna på stående fot
avgiva svaromål? Riktigheten av en sådan uppfattning hade Alfred
Andersson förut bemött. Rådhusrätten åberopade stadgandet i 15
kapitlet 1 § rättegångsbalken till stöd för åtgärden att förelägga
Alfred Andersson personlig inställelse. Förutsättningen därför vore,
att han instämts att svara på ett förnuftigt yrkande, ett yrkande,
som icke alldeles saknade möjligheter att kunna lagligen bifallas.
Var funnes detta yrkande i Sundins stämning? Rådhusrätten hade
icke ens gjort ett försök att påstå, att ett sådant yrkande skulle
föreligga. Aven om ett sådant yrkande skulle hava förelegat, skulle
rådhusrätten icke lagligen hava kunnat ålägga Alfred Andersson
personlig inställelse, med mindre han icke avgivit fullständigt svaromål.
Dock hade, såsom ofta sagts, fullständigt svaromål avgivits.
Rådhusrättens påstående av motsatt innehåll vore gendrivet. Råd -

1920 —

300

husrätten åberopade, att Alfred Anderssons tredska att städa sig till
efterrättelse rådhusrättens icke lagligen grundade beslut varit orsak
till att målets avgörande fördröjts. Detta utgjorde alls intet försvar
för beslutet. Rådhusrätten hade hellre kunnat tänka på åtgärden
att låta Alfred Andersson, som avsagt sig rätten att vidare varda
hörd i målet, komma tillstädes vid äventyr, att hans utevaro icke
utgjorde hinder för målets avgörande. Alfred Andersson kunde icke
förklara rådhusrättens sätt att behandla saken på annat sätt, än att
rådhusrätten från början icke ägnat Sundins meningslösa yrkande
tillräcklig eftertanke utan låtit det utan vidare passera och därefter
gått vidare på en väg, som lett till visande av märkligt oförstånd i
domarämbetets utövning. Alfred Andersson hade pointerat, att Sundins
stämningsyrkande måste tolkas antingen så, att Alfred Andersson
skulle inställa sig i målet för att avgiva upplysningar eller ock
att han skulle förpliktas att utgiva någonting, ehuru Sundin icke
hade klart för sig, vad eller hur mycket eller till vem. Rådhusrätten
hade accepterat det förra alternativet och sökt så gott sig
göra läte försvara denna ståndpunkt. Men Sundin, genom klagoskrifterna
väckt till eftertanke över stämningen, hade övergivit rådhusrättens
ståndpunkt och accepterat det senare alternativet. Hade
Sundin på tidigare stadium av målet tolkat sitt yrkande på detta
sätt, skulle Alfred Andersson icke dröjt med att svara på det sålunda
utlagda yrkandet, vilket han nu ofördröjligen gjort.

Av handlingarna i ärendet inhämtas vidare:

Mot rådhusrättens utslag den 10 januari 1916 fullföljdes talan
i hovrätten, av Uno Anderson i vad honom gått emot och av Alfred
Andersson ävensom dennes konkursbo beträffande rättegångskostnaden,
därvid Uno Anderson anhöll om vittnesförhör med uppgivna
personer till styrkande av till hovrätten ingivna intyg.

Gfenom utslag den 11 maj 1917 fann hovrätten skäligt att med
undanröjande av rådhusrättens utslag i fullföljda delar visa målet
dämtinnan åter till rådhusrätten, som hade att detsamma på anmälan
ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara. Vidkommande
Alfred Anderssons ändringssökande fann hovrätten ej skäl
att göra ändring i rådhusrättens utslag. Talan mot utslaget fick
icke fullföljas.

Sedan målet ånyo handlagts inför rådhusrätten samt ytterligare

— 1920 —

301

utredning och bevisning därunder blivit förebragt, utan att emellertid
Sund in vidare fört talan emot Alfred Andersson och Pettersson,
utlät sig rådhusrätten genom utslag den 26 november .1917:

Enär enligt skriftlig handling den 30 november 1914 Sundin
åtagit sig att till Uno Anderson leverera 250 famnar prima björkved,
därav 200 famnar under december 1914 och 50 famnar under
januari 1915 samt därför uppburit betalning dels med 2,000 kronor
kontant och dels genom mottagande av en växel å 4,000 kronor,
vilken växel, dagtecknad den 30 oktober 1914, varit utställd av
Holmström, accepterad av Pettersson och försedd med överlåtelse av
Alfred Andersson samt ställd att betalas den 30 januari 1915, samt
enär, på grund av vad i målet avhörda vittnen berättat, icke kunde
fästas avseende vid Sundins och Petterssons sammanstämmande uppgift
angående tillkomsten av samma avtal, eller att ifrågavarande parti
ved om 250. famnar skulle levereras till Pettersson med redovisningsskyldighet
för denne i mån av försäljning till Uno Anderson beträffande
av denne vid avtalets uppgörande utbetalt belopp 2,000
kronor, samt ostridigt vore, att Sundin icke till Uno Anderson levererat
någon del av den i avtalet omförmälta ved, och jämväl måste
anses styrkt, att Uno Anderson därigenom tillskyndats en förlust av
2 kronor per famn, förpliktades Sundin att till Uno Anderson utgiva
6,500 kronor med ränta efter 6 procent å 2,000 kronor från
den 30 november 1914 och å 4,000 kronor från den 30 januari 1915
samt efter 5 procent å 400 kronor från stämningsdagen den 26
januari 1915 och å 100 kronor från stämningsdagen den 22 februari
1915, allt till dess betalning komme att ske, ävensom att ersätta
Uno Andersons kostnader å rättegången med 1,200 kronor.

Hovrätten, där Sundin sökt ändring, vttrade i dom den 14 iuni
1918: '' J

Hovrätten funne ej skäl göra annan ändring i rådhusrättens
utslag, än att den ersättning för kostnaderna å målet vid rådhusrätten,
som det alage Sundin att till Uno Anderson utgiva, bestämdes
till allenast 900 kronor; och skulle parterna själva vidkännas
sina utgifter å målet i hovrätten.

Efter ändringssökande av Sundin utlät sig därefter Kung], Maj:t
genom dom den 21 februari 1919, att Kungl. Maj:t ej funne skäl
att göra annan ändring i hovrättens dom än att, då det finge anses
utrett, ej mindre att Uno Anderson medgivit, att det i avtalet av —

1920 -

302

sedda vedpartiet finge avlämnas till Pettersson, än även att Sundin
till fullgörande av avtalet före utgången av december 1914 till Pettersson
levererat åtminstone 56 famnar ved, samt Uno Anderson
följaktligen icke vore berättigad att återbekomma köpeskillingen för
nämnda kvantitet ved eller erhålla ersättning för mistad vinst därå,
vad Sundin hade att i huvudsaken till Uno Anderson utgiva bestämdes
till allenast 5,044 kronor med ränta efter 6 procent å 656
kronor från den 30 november 1914 och å 4,000 kronor från den
30 januari 1915 samt efter 5 procent å 288 kronor från den 26
januari 1915 och å 100 kronor från den 22 februari 1915, allt till
dess betalning skedde. Vidkommande rättegångskostnaderna bleve
med avseende å målets beskaffenhet och utgång utgifterna därå
såväl vid domstolarna som hos Kungl. Maj:t mellan parterna
kvittade.

Kung]. Maj:ts dom innefattade justitieråden Bohmans, Petréns,
Borgströms, Bergmans och Améens mening. Justitierådet friherre
Leijonhufvud yttrade följande:

Sundin hade icke mot innehållet i omförmälda handling av den
30 november 1914 förmått styrka annat förhållande, än att han gent
emot Uno Anderson åtagit sig att leverera 250 famnar prima björkved
för ett pris av 6,000 kronor ävensom att han, som av Anderson
mottagit 2,000 kronor kontant jämte omförmälda växel å 4,000
kronor, godtagit växeln såsom full likvid. Däremot funne justitierådet
på grund av vad i målet förekommit tilltro höra sättas till
Sundins uppgifter framför Uno Andersons påståenden såtillvida, att
avtalet mellan parterna finge antagas jämväl hava inneburit, att 28
famnar björkved, som Sundin tidigare levererat till Birger Pettersson,
skulle gå i avräkning å den myckenhet ved, som avtalet omfattade,
och att återstoden av partiet skulle av Sundin avlämnas till Pettersson
för Uno Andersons räkning. Därjämte ansåge justitierådet
det vara i målet utrett, att Sundin, utöver nämnda 28 famnar ved,
till Pettersson på grund av berörda avtal levererat ytterligare 34
famnar i december 1914 och 20 famnar i februari 1915. För sin
underlåtenhet att i fråga om återstående 168 famnar ved fullgöra
avtalet hade Sundin icke visat laga grund och vore förty pliktig
gottgöra Uno Anderson den honom därigenom tillskyndade förlust.
I sådant hänseende hade Sundin att dels återbära vad av den bekomna
köpeskillingen belöpte på den icke levererade myckenheten

— 1920 —

303

ved eller 4 032 kronor och dels därutöver gälda skadestånd efter 2
kronor för famn med 330 kronor. Emellertid ålågo det enligt avtalet
koparen att betala frakten för veden till Stockholm, vilken
trakt skulle av saljaren förskotteras, med 9 kronor förfäran, och av
handlingarna framgmge, att i enlighet därmed frakten för den levererade
veden blivit av Sundin erlagd, utan att, såvitt visats, han
blivit darfor gottgjord. Sundin ägde således att tillgodoräkna sig
ett belopp av 738 kronor. På grund härav prövade justitierådet
rättvist sålunda andra hovrättens dom, att det belopp, Sundin hade

, tlU,,Un° Andersono utgiva, bestämdes till 3,630 kronor jämte
ranta efter 6 procent a 3,294 kronor från den 30 januari 1915 samt
efter 5 procent a 236 kronor från den 26 i samma månad och å
100 kronor från den 22 februari 1915 tdls betalning skedde. Vidkommande
slutligen rättegångskostnaderna bleve med avseende å

kSttadebeSkaffenhet °Ch Utgång ut£ifterna därå medan parterna

Slutligen erhöd jag upplysning, att det utdömda vitet icke bdvit
av Adred Andersson guldet.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag tdl rådhusrätten
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande*

Beträffande rådhusrättens beslut den 19 april 1915 att upptaga
Sundms talan emot Adred Andersson och Pettersson tid prövning
samt förordna, att nämnda talan skalle behandlas i sammanhang
ed malet mellan Uno Anderson och Sundin, syntes det uppenbart,
att Sundin vant prmcipiedt berättigad att kåda Alfred Andersson
och Pettersson att deltaga i tvisten. Det emedan Uno Anderson
och Sundin traffade avtalet hade framkommit genom underhandling
uarJ-nJa?ral AAlfnred Andersson och Pettersson tagit del, och
ett bifad tdl Uno Andersons talan mot Sundin i dess helhet hade
berättigat Sundin att emot Pettersson och möjligen jämväl Alfred
Andersson framstada ersattnmgsyrkande. Skulle den av Sundin tid
Pettersson fudgjorda leveransen av ved icke ansetts hava i någon
man ingått i Uno Andersons avtal med Sundin, hade Pettersson tid

AHndIf 3ll,Vlt betalnmgsskyldig, och som de i målet åberopade, av
Alfred Andersson för Uno Anderson utfärdade kvittenserna upngivits
avse medel, som mflutit för sålunda av Sundin tdl Pettersson

— 1920 —

304

levererad ved, måste tillräcklig grund för anspråket emot Alfred
Andersson även anses hava förelegat. Det syntes mig, att saken
mellan Uno Anderson och Sundin rört Alfred Andersson och Pettersson
samt deras rätt i sådan omfattning, att de, om de därom
framställt yrkande, jämlikt 18 kapitlet 1 § rättegångsbalken vant
berättigade att i målet inträda såsom parter. Sundms emot Alfred
Andersson och Pettersson framställda stämningsyrkande, ehuru från
början svävande och oklart uttryckt, hade likväl, särskilt med hänsyn
till den i stämningsansökningen intagna redogörelsen för saksammanhanget,
lämnat gott utrymme för framställande av sådant
anspråk, som senare under målets handläggning blivit av Sundin
angivet. I hovrättens den 11 maj 1917 meddelade dom, vangenom
tvistemålet återförvisats till rådhusrätten, hade Sundins ifrågavarande
talan upptagits sålunda, att Sundin angivits hava instämt Alfred Andersson
och Pettersson samt, med förmälan att avtalet avsett försäljning
av ved från Sundin till Pettersson och att Uno Anderson
allenast försträckt Pettersson det vid köpet kontant erlagda beloppet
2 000 kronor, yrkat, att, därest Sundin bleve ålagd ersättningsskyldighet
i målet, Alfred Andersson och Pettersson måtte förpliktas
att gottgöra Sundin vad han sålunda kunde komma att få utbetala
till Uno Anderson. Vid sådant förhållande måste rådhusrättens omförmälda
den 19 april 1915 meddelade beslut, därest rådhusrätten i

övrigt varit behörig, anses fullt riktigt.

°Då Sundins talan emot Alfred Andersson och Pettersson första
gången förekom till handläggning, hade emellertid Alfred Andersson
bestritt att ingå i svaromål, bland annat, emedan han vore mantalsskriven
i Stockholm. Det oaktat hade rådhusrätten genom beslutet
den 19 april 1915 förpliktat Alfred Andersson att ingå i
svaromål. Rådhusrätten hade funnit, att Sundins talan hade sådan!
sammanhang med den av Uno Anderson mot Sundin instämda
saken att målen borde i ett sammanhang behandlas och att Alfred
Andersson förty vore pliktig att vid rådhusrätten^ svara gemensamt
med Sundin. Rådhusrättens uppfattning skulle sålunda hava vant,
att ett dylikt sammanhang borde medföra, att en person, som eljest
i en sak skulle svara vid sitt forum person®, på grund av sakens
sammanhang med en rättegång vid annan domstol vore pliktig att
med avstående av de fördelar, som vore förenade med att svara vid
domstolen i sin hemort, svara vid den andra domstolen. Det kunde

— 1920 —

305

vara, att i en hel del fall påtagliga fördelar av en dylik förening
av rättegångar på grund av inre sammanhang kundo påvisas. Men
å andra sidan måste fasthållas, att undantagen från den i 10 kap.
1 § rättegångsbalken förekommande regeln, att den, som vill till
amian kära, evad det är för gäld, eller i annat tvistemål, som dess
person rörer, har att stämma honom till den rätt, därunder han sitt
bo och hemvist haver, med hänsyn till svarandens intresse icke iinge
utsträckas utöver vad lagen uttryckligen angåve. Det vore nämligen
uppenbart, att det för en person innebure en extra börda att
nödgas föra en rättegång vid annan domstol än sitt forum personae.
För parten själv medförde det mer eller mindre kostsamma resor
till den andra domstolen samt uppoffring av tid och med resorna
förenat besvär. Skulle vittnen höras i målet, kunde deras inställelse
många gånger icke äga rum utan svårighet och förskjutande
av. större kostnader.

Granskade man de undantag från ovannämnda regel, som funnes
i 10 kap. rättegångsbalken, funne man, att intet där förekommande
stadgande vore tillämpligt å nu ifrågavarande fall. I 7 § stadgades
visserligen att, om två eller flera vore delaktiga i tvistemål ett, och
det ej väl kunde utrönas, utan de alla tillika å ett ställe svarade,
skulle käranden söka den rätt, varunder han hörde, som saken förnämligast
anginge. Nämnda bestämmelse hade, såsom därav framginge,
avseende å fall. då en och samma kärande ville söka derå
personer. Det nu föreliggande fallet hade icke heller någon som
helst likhet med det klander av äganderätt till fast egendom, varom
förmäldes i 11 kap. 1 § jordabalken. Enligt nämnda stadgande
ägde köpare av jord, hus eller tomt, då hans köp klandrades, att
till samma domstol, vid vilken han skulle svara, uttaga stämning å
den som sålde. Denna bestämmelse hade vad anginge forum sin
motsvarighet i den i 10 kap. 14 § rättegångsbalken förekommande
allmänna bestämmelsen, att jordatvister skulle dömas av den rätt,
där jorden läge. Den ordning för regresstalans anställande, som
beträffande förvärv av fast egendom funnes bestämd, kunde icke
utsträckas att avse andra fall, där utgången av en rättegång vore
förutsättningen för tillvaron av ett nytt anspråk. Det sammanhang,
som förefunnits mellan Uno Andersons rättegång mot Sundin och
dennes talan mot Alfred Andersson, hade sålunda, enligt min mening,
icke utgjort lagligt skäl för rådhusrätten att emot Alfred Anderssons

39 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

306

jäv i forumfrågan upptaga sistnämnda talan till prövning. Då Alfred
Andersson emellertid icke fullföljt talan emot rådhusrättens
beslut, hade det därefter varit hans skyldighet att likaväl som huvudparterna
iakttaga inställelse i målet. Likaså måste rådhusrätten
hava ägt befogenhet att meddela uppskov för hans och Petterssons
hörande.

Däremot kunde jag icke finna annat än att rådhusrätten saknat
tillräcklig grund för sina den 13 september och den 11 oktober 1915
meddelade beslut, såvitt de rörde vitesföreläggandena för Alfred Andersson
samt hans fällande till det den 13 september utsatta vitet
200 kronor. Såsom ovan framhållits, hade han redan genom rådhusrättens
beslut att upptaga Sundins talan mot honom till prövning
försatts i en sämre ställning än om denna talan prövats vid
hans forum person;®. Så länge han emellertid ägt möjlighet att
genom ombud inställa sig i målet, hade de med rådhusrättens beslut
förenade olägenheterna varit av mindre betydelse. Genom föreläggandena
den 13 september 1915 att tillstädeskomma personligen
vid vite av 200 kronor samt den 11 oktober 1915 att inställa sig
personligen vid vite av 500 kronor hade nämnda möjlighet blivit
för Alfred Andersson borttagen. Såsom skäl för föreläggandena hade
rådhusrätten åberopat, att Alfred Anderssons ombud icke kunnat
lämna av rådhusrätten äskade upplysningar för utredande av sanningen
i målet och att rådhusrätten vid sådant förhållande ägt fullgiltiga
skäl att enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken ålägga Alfred
Andersson personlig inställelse. Denna rådhusrättens mening kunde
jag icke godtaga. Den bestämmelse, som av rådhusrätten sålunda
åsyftades, innehölle, att i tvistemål man må genom laga ombudsman
kära och svara, och skall huvudman ändock för rätta komma, när
domaren det fordrar. Det vore sålunda visserligen hänskjutet till
domstolens fria prövningsrätt, huruvida i tvistemål personlig inställelse
skulle åläggas. Men givet vore, att en domstol icke godtyckligt
finge avgöra, huruvida en part skulle tillstädeskomma personligen
eller genom ombud. Ett föreläggande i förra riktningen måste
grunda sig på skäl, som med hänsyn till vad i målet förekommit
gjorde partens personliga närvaro om icke nödvändig, så dock synnerligen
önskvärd. Det måste sålunda vara ådagalagt, att det anlitade
ombudet icke sutlte inne med sådan kännedom i målet, att
han vore i tillfälle att åtminstone efter meddelande med sin huvud -

1920 -

307

man lämna de upplysningar, domstolen med fog kunde fordra av
parten, eller att utredningen i målet av annan orsak påkallade partons
personliga hörande.

Kedan vid rättegångstill fallet den 9 augusti 1915 hade Sun dins
ombud åberopat, sedan Alfred Anderssons ombud på fråga uppgivit,
att han icke kunde vare sig bestrida eller medgiva riktigheten av
Petterssons uppgifter i målet, enär han ej erhållit några underrättelser
däri av sin huvudman, såsom skäl för sitt yrkande om
åläggande för Alfred Andersson av personlig inställelse, att han
med visshet ej heller till kommande rättegångstillfälle skulle lämna
ombudet besked rörande sitt svaromål. Då rådhusrätten därefter
bifallit yrkandet på sådant sätt, att Alfred Andersson ålades att tillstädeskomma
personligen eller genom behörigen underrättat ombud,
torde rådhusrätten till grund för sitt beslut hava lagt det av Sundins
ombud framhållna skälet. Men ehuru Alfred Andersson redan
vid rättegångstillfället den 14 juni 1915 framställt uttrycklig begäran,
att Sundin skulle närmare tillkännagiva, vad han avsett med
sitt stämningsyrkande mot Alfred Andersson, samt förklarat sig
beredd att därefter avgiva vidare yttrande, hade Sundins yrkanden
icke blivit preciserade, och Sundin hade yttrat sig därom närmare
först vid rättegångstillfället den 15 november 1915. Den 9 augusti
hade icke förelegat något bestämt formulerat yrkande mot Alfred
Andersson, och ett krav på fullständigt svaromål kunde därför ännu
knappast anses befogat. Icke heller kunde det rimligen fordras, att
Alfred Anderssons ombud skulle vara berett att utan att rådgöra
med sin huvudman yttra sig över de uppgifter, som vid rättegångstillfället
lämnats av Pettersson, vilken nu för första gången
iakttagit inställelse i målet. Redan föreläggandet den 9 augusti
1915 för Alfred Andersson att tillstädeskomma personligen eller
genom behörigen underrättat ombud vid vite av 200 kronor syntes
mig därför förhastat.

I högre grad måste emellertid rådhusrättens förelägganden för
Alfred Andersson om personlig inställelse den 13 september och
den 11 oktober 1915 ävensom rådhusrättens sistnämnda dag meddelade
beslut att utdöma det honom förelagda vitet anses sakna
laglig grund.

Vid rättegångstillfället den 13 september 1915 hade Alfred Anderssons
ombud ingivit en skriftlig inlaga, däri Alfred Andersson

— 1920 -

308

lämnade åtskilliga upplysningar i tvistemålet och den del, Alfred
Andersson hade i detsamma. Alfred Andersson hade därvid bland
annat förklarat, att Uno Andersons uppgift om sakförhållandet, i
vad det rörde honom och Sundin, vore riktig. Uno Anderson hade
då redan utförligt utvecklat sin talan. Då rådhusrätten det oaktat
till nästa rättegångstillfälle ålagt Alfred Andersson personlig inställelse
vid vite av 200 kronor, kunde jag icke finna annat än att
rådhusrätten därigenom gått längre, än vartill omständigheterna
bort föranleda. Det förefölle, som om rådhusrätten lämnat Alfred
Anderssons och Petterssons egenskap av parter i någon mån ur
sikte och mera ansett dem intaga ställning såsom vittnen i målet.
I varje fall syntes rådhusrätten hava behandlat Alfred Andersson
strängare än huvudparterna, vilka trots den brist på redighet, de
ådagalagt vid utförande av sin talan, icke erhållit något föreläggande
om personlig inställelse. Även om rättegången vid tiden för de
ifrågavarande föreläggandena befunnit sig i ett tämligen invecklat
skick, hade detta icke bort föranleda att lägga utredningsskyldigheten
i en tyngre form på Alfred Anderssons än huvudparternas
skuldror.

Ehuru Alfred Andersson vid rättegångstillfället den 11 oktober
1915 låtit ingiva en skrift, däri han ytterligare ordade om sin ställning
i målet samt därvid vidhöll, att hans uppfattning av saken
vore densamma som Uno Andersons, och ytterligare tilläde, att Uno
Andersons berättelse om huru det tillgått vid uppgörelsen emellan
honom och Sundin vore riktig samt att Sundins och Petterssons berättelser
om saken icke vore riktiga, i vad de strede emot Uno Andersons
berättelse, hade rådhusrätten fortsatt å den inslagna vägen
och utdömt vitet samt ålagt Alfred Andersson personlig inställelse
vid förhöjt vite av 500 kronor. Rådhusrätten hade sålunda funnit
sig äga anledning att å Alfred Andersson tillämpa vite av sådan
storlek, som med fog användes endast vid långt gående tredska och
då en personlig inställelse ansåges av synnerlig vikt för utredningen
i målet.

Vid nästpåföljande rättegångstillfälle hade emellertid Alfred Andersson
uraktlåtit att personligen inställa sig, därvid han till styrkande
av laga förfall åberopade läkarintyg. Utan att utdöma det,
förhöjda vitet hade rådhusrätten ånyo uppskjutit målet med slutligt
föreläggande för alla parter, och hade tvisten därefter förekommit

— 1920 -

309

till handläggning ytterligare allenast en gång, därvid parterna fortfarande
inställt sig genom ombud. Rådhusrätten både sålunda
funnit ej blott skäl att låta föreläggandet om personlig inställelse
vid det förhöjda vitet förfalla utan även dess fordran på Alfred Anderssons
personliga inställelse icke kunna upprätthållas och. detta,
ehuru efter det senaste föreläggandet någon vidare upplysning i
målet icke blivit av honom lämnad. Däri kunde jag ej underlåta
att finna ett bevis för, att rådhusrätten själv vid närmare begrundande
funnit, att utredningen i målet icke krävt Alfred Anderssons
personliga uppvaktning och att besluten om personlig inställelse
varit mindre väl överlagda. Det läge även nära till hands att antaga,
att rådhusrättens ändrade förfaringssätt emot Alfred Andersson
påverkats av klagandenas den 26 oktober 1915 med rådhusrätten
kommunicerade klagoskrifter, med anledning varav rådhusrätten den
5 påföljande november avgivit förklaring. Genom rådhusrättens
ifrågavarande den 13 september och den 11 oktober 1915 meddelade
beslut hade emellertid Alfred Anderssons rättigheter såsom part enligt
mitt förmenande blivit kränkta.

Jag funne därför, att , rådhusrätten genom sina beslut den 13
september 1915 att ålägga Alfred Andersson personlig inställelse vid
vite av 200 kronor samt den 11 oktober 1915 att fälla Alfred Andersson
att utgiva det förelagda vitet 200 kronor och förelägga
honom personlig inställelse vid förhöjt vite av 500 kronor gjort sig
skyldig till felaktigheter av beskaffenhet att icke kunna undgå min
beivran. Enligt i ärendet lämnad upplysning vore för rådhusrättens
nämnda beslut ansvariga: för beslutet den 13 september borgmästaren
Karlsson, rådmannen Odman och t. f. rådmannen Cronholm samt
för beslutet den 11 oktober borgmästaren Karlsson, rådmannen Åsberg
och t. f. rådmannen Cronholm.

Innan jag företoge vidare åtgärd i ärendet, hade jag emellertid
velat lämna rådhusrätten tillfälle att förhindra den förlust, som
skulle uppstå för Alfred Andersson genom erläggande av vitet 200
kronor. Rådhusrätten hade visserligen i sin i ärendet avgivna förklaring
förmält, att rådhusrätten ansåge sitt emot Alfred Ändersson
tillämpade förfaringssätt riktigt. För min del ansåge jag det likväl
icke behöva vara med rådhusrättens vid förklaringens avgivande
intagna ställning oförenligt att numera, sedan tvisten .mellan Uno
Anderson och Sundin blivit slutligen utredd samt i sista instans

— 1920 —

310

avdömd och samtliga på frågan inverkande omständigheter bättre
än vid tiden för förklaringens avgivande kunnat överblickas, medgiva,
att rådhusrätten, på sätt ovan framhållits, förfarit alltför strängt
emot Alfred Andersson. Därest rådhusrätten inom en månad efter
mottagande av min skrivelse genom ett av rådhusrätten hit insänt,
av vederbörande myndighet utfärdat kvitto styrkt, att rådhusrätten
ersatt det belopp 200 kronor, Alfred Andersson ännu hade att såsom
vite erlägga, funne jag mig kunna låta därvid bero samt avskriva
ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd.

Sedan rådhusrätten inom den utsatta tiden hit inkommit med
kvitto, utvisande, att det i min skrivelse omförmälda beloppet 200
kronor blivit genom borgmästaren Karlsson hos vederbörlig uppbördsmyndighet
guldet, avskrev jag ärendet.

2. Felaktigt förfarande vid förande och uppläsande av kyrko stämmoprotokoll.

Av handlingarna i ett genom klagomål av nämndemannen H. Th.
Lundgren i Stålared här anhängiggjort ärende inhämtas:

Vid en den 15 december 1916 under ordförandeskap av kyrkoherden
Hugo Sel!gren hållen kyrkostämma i Dalstorps och Hulareds
församlingar, varest Sellgren vid nämnda tid var komminister, valdes
till ledamöter av kyrkorådet klaganden och två andra personer.
Efter valets företagande anmälde Fritz Andersson i Borrarp reservation
mot valet av klaganden samt yttrade, att eldigt kyrkolagen
skulle väljas redbara och oförvitliga personer, men ej sådana, som
varit straffade för brott, varit fulla på allmän landsväg och legat
redlösa i landsvägsdikena. Därjämte ingav Andersson en skriftlig
reservation mot beslutet. Valet blev av Sellgren intaget under § 4
i protokollet, som jämte reservationen erhöll följande lydelse:

»Till kyrkorådsledamöter omvaldes H. Th. Lundgren i Stålared
samt E. Andersson i Björklunda och W. Andersson i Oltorp, vilka
två sistnämnda även utsågos till kyrkovärdar för kommande fyra år.
Mot valet ay H. Th. Lundgren i Stålared anmälde Fr. Gf. Andersson
å Borrarp sin reservation, som återfinnes såsom reservation n:r 1.

— 1920 —

311

M°t de ordalag, att Lundgren varit dömd av allmän domstol för
fylleri å allmän väg, varpå den muntliga reservationen gjordes, protesterade
H. Th. Lundgren.»

»Reservation n.r 1.

Vidkommande utgången av valet till ledamöter i kyrkorådet
vill jag häremot rörande invalet av Teodor Lundgren i Stålared anmäla
min reservation. Enligt § 22 i förordningen om kyrkostämma
tillkommer^ det kyrkorådet att i avseende på vad till religion och
sedernas vård hör, vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar.
Härtill är väl ej en person, som av respektive häradsrätt
dömts till böter för fylleri på allmän landsväg, lämplig. Borrare
per Dalstorp den 15 december 1916.

Fritz G. Andersson. !)

Angående orsaken till protokollets berörda avfattning intygade
flera personer i av Sellgren härstädes åberopade attester, att klaganden
vid kyrkostämman framställt uttrycklig begäran, att Anderssons
yttrande skulle i protokollet intagas. Klaganden bestred emellertid
härstädes, att han framställt en sådan begäran.

Att justera kyrkostämmans protokoll utsågos K. A. Lundgren
och C. R. Johansson. Den förre vägrade att förse protokollet med
bevis om justering, enär enligt hans förmenande Anderssons yttrande
blivit oriktigt återgivet. Ehuru protokollet justerats av allenast den
ene justeringsmannen, blev detsamma söndagen den 17 december 1916
jämte Anderssons ifrågavarande skriftliga reservation av Sellgren
uppläst från predikstolen i församlingskyrkan. För att protokollet
skulle bliva behörigen justerat, utlystes ny kyrkostämma till den 28
december, vid vilken stämma protokollet godkändes och två personer
utsågos att underskriva detsamma. Härvid anmälde två personer
sin reservation, emedan enligt deras mening ordföranden icke ordagrant
anfört Fritz Anderssons ord. Protokollet vid sistberörda stämma
blev av Sellgren söndagen den 31 december uppläst i kyrkan.

Klaganden yrkade därefter vid Kinds häradsrätt, att enär Fritz
Andersson ärekränkt klaganden dels genom de vid kyrkostämman
den 15 december 1916 i samband med valet av kyrkorådsledamöter
mot klaganden framställda beskyllningarna, dels genom de ordalag,
Andersson använt i den ifrågavarande reservationen, och dels genom

— 1920 —

312

att vid samma den 15 december företaget val av skolrådsledamöter
yttra sig förklenande mot klaganden, Andersson därför måtte fällas
till ansvar.

I målet upplystes, att klaganden den 19 januari 1915 på grund
av eget erkännande av Kinds häradsrätt dömts till böter för fylleri
å allmän väg samt att utslaget vunnit laga kraft.

Genom utslag den 11 juli 1917, varemot besvär ej anfördes, utlät
sig häradsrätten, att häradsrätten funne utrett, att Fritz Andersson
under kyrkostämman den 15 december 1916 med Dalstorps och
Hulareds församlingar, efter det klaganden valts till ledamot i kyrkorådet,
reserverat sig mot valet under yttrande bland annat, att klaganden
straffats för brott, samt, då val därpå skolat företagas till
ledamöter i skolrådet, motsatt sig klagandens val till sådan befattning
under åberopande av vad Andersson sålunda om honom anfört.
På grund härav och utan avseende därå, att Andersson till sitt fredande
i målet visat, att klaganden av häradsrätten dömts till ansvar
för fylleri, prövade häradsrätten, som funne berörda yttranden hava
fällts under sådana förhållanden, att desamma väckt synnerligt uppseende,
rättvist döma Andersson att jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen,
jämförd med 4 kap. 3 § samma lag, bota 200 kronor samt att till
klaganden utgiva skadestånd 200 kronor ävensom ersättning för
rättegångskostnaden.

I en hit inkommen klagoskrift anförde klaganden följande:

Klaganden ville bringa till justitieombudsmannens kännedom,
att Sellgren från predikstolen i Dalstorps och Hulareds kyrka söndagen
den 17 december 1916 uppläst det vid kyrkostämman den 15
i samma månad av honom förda protokollet, ehuru detsamma icke
varit av samtliga justeringsmän underskrivet. Orsaken, varför protokollet
ej blivit underskrivet av den ene justeringsmannen, hade
varit, att protokollet innehölle för klaganden synnerligen ärekränkande
och osanna beskyllningar. Då detta Sellgrens beteende att
åsidosätta lagens föreskrifter väckt ett berättigat uppseende och då
klaganden genom Sellgrens åtgörande blivit kränkt, ankölle klagan- .
den, att justitieombudsmannen ville mot Sellgren vidtaga de åtgärder,
som kunde anses befogade.

I infordrat yttrande anförde Sellgren:

— 1920 —

313

Ehuru Sellgren jämlikt § 17 av förordningen om kyrkostämma
icke ägt den minsta skyldighet att i protokollet intaga mer än ämnet
för överläggningen och beslutet med skälen därtill, hade han i § 4
av kyrkostämmoprotokollet på klagandens uttryckliga önskan intagit
även de ord, Fritz Andersson mot honom använt. När protokollet
sedan skulle justeras, hade detta verkställts av den ene därtill
utsedde justeringsmannen, C. R. Johansson, men icke av den andre,
K. A. Lundgren. Denne hade fordrat, att Sellgren skulle ändra
orden »dömd av allmän domstol för fylleri å allmän väg» därhän,
att Andersson sagt om klaganden, att han begått brott. Då ett sådant
uttryck icke vid stämman av Andersson fällts, hade Sellgren
vägrat att ändra protokollet, varefter K. A. Lundgren utan att justera
protokollet avlägsnat sig. Det stode i samma § 17, att protokollet
nästa sön- eller helgdag skulle uppläsas, och icke skulle väl den bestämmelsen
göras om intet, därför att en person utan sakliga skäl
vägrat fullgöra sin skyldighet som justeringsman. Att redan den
17 december uppläsa protokollet hade varit så mycket mer nödigt,
som § 8 av protokollet inftehållit de icke klagandes yttrande över
besvär i en viss fråga, vilket yttrande skolat ingivas till Kungl.
Majds befallningshavande i länet senast den 19 december 1916.
Klaganden hade anfört, att han därigenom att Sellgren uppläst protokollet
blivit kränkt. Enligt § 17 i kyrkostämmoförordningen skulle
protokollet uppläsas. Såsom tjänstgörande prästman söndagen den
17 december 1916 hade Sellgren då endast gjort sin plikt. Sellgren
hade ej kunnat hjälpa, att protokollet innehållit av annan person
fällda ord, dem klaganden ansåge anstötliga. Osanna hade de dock
icke varit, då klaganden dömts för fylleri, vilket av klaganden själv
vid stämman erkänts. Det stode föreskrivet, att kyrkoråds- och
skolrådsprotokoll, i den mån de ej uteslutande rörde enskild person,
skulle uppläsas. Härav framginge, att kyrkostänxmoprotokoll, även
om det rörde enskild person, skulle uppläsas. Förekomme i detta
äreröriga beskyllningar, vore det en ensak mellan den som fällt dem
och den förorättade. Den prästman, som uppläste protokollet, hade
därmed icke att skaffa,

I påminnelser yttrade klaganden slutligen, att det med all sannolikhet
varit en överenskommelse mellan Sellgren och Fritz Andersson,
att dennes ärekränkande ord skulle intagas i protokollet och från

40 — Justitieombudsmannen 8 ömhet sberättelse till 1920 års riksdag.

314

predikstolen uppläsas. Detta framginge av ett av Andersson vid
handläggning av ovanberörda mål fällt yttrande, att han fem dagar
före stämman för ett av de i målet avhörda vittnena uppvisat den
skriftliga reservationen.

I anledning av vad sålunda förekommit avlät jag tid kyrkoherden
Sellgren en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande:

§ 17 i kung!. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd hade, innan lagrummet genom lagen den
25 juni 1917 ändrades, lytt sålunda:

Ordföranden skall vid kyrkostämma föra eller på eget ansvar
låta föra protokoll, upptagande ämnet för överläggningen och beslutet,
med skälen därtill. Sedan förhandlingarna avslutade äro, bör
protokollet justeras genast, där så ske kan, eller i annat fall vid
kyrkostämma senast fjorton dagar därefter, varom vid tillfället underrättelse
meddelas. Erfordrar ärendet skyndsamhet och kan protokollet
icke genast vid kyrkostämma justeras, må stämman kunna
uppdraga åt därtill för varje gång utsedde ledamöter, att, jämte
ordföranden, justering av protokollet eller vissa delar därav verkställa.
Protokollet undertecknas av ordföranden och minst två vid stämman
närvarande ledamöter eller av de särskilde justeringsmännen, om
sådane varit utsedde. Det justerade protokollet skall nästa sön- eller
helgdag, då gudstjänst hålles, från predikstolen uppläsas.

§ 18 i förordningen innehölle, att den, som i avgörandet av ett
ärende deltagit, kunde genast eller sist vid justeringen av protokollet
emot det fattade beslutet avgiva reservation.

Anledningen till att protokollet skulle uppläsas i kyrkan hade
väl huvudsakligen varit att söka däri, att genom uppläsningen för
församlingsborna bekantgjordes vilka beslut, som fattats på kyrkostämman.
Enligt § 41 i förordningen skulle en församlingsbo anses
hava fått del av ett kyrkostämmobeslut den dag, då detsamma enligt
§ 17 kungjordes, och från nämnda dag skulle besvärstiden räknas.

Det hade länge varit ett önskemål, uttalat bland annat i en
riksdagens skrivelse den 31 mars 1905, att kungörelseuppläsandet i
kyrkan skulle inskränkas. I sådant avseende hade Kungl. Maj:t i
proposition till 1917 års riksdag föreslagit bland annat, att § 17 i
förordningen om kyrkostämma m. m. skulle erhålla det innehåll,
att, sedan protokollet blivit justerat, allenast en förteckning över de

— 1920 —

315

vid stämman fattade beslut skulle från predikstolen uppläsas. 1 motiveringen
till den föreslagna lagändringen hade anförts, att då nyttan
med protokollsuppläsandot bestått däri, att den intresserade fått veta,
att stämman fattat beslut i vissa frågor, vore det tillräckligt, att en
förteckning över besluten upplästes. Emellertid hade riksdagen ansett,
att kungörandet av ett kyrkostämmobeslut borde inskränkas till
allenast ett tillkännagivande av att protokollet blivit justerat.

Glenom lagen den 25 juni 1917 hade sedermera det ifrågavarande
lagrummet i sistberörda avseende erhållit den lydelsen, att, sedan
protokollet blivit justerat, skulle tillkännagivande därom ske från
predikstolen i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles.

Enligt § 17 i kyrkostämmoförordningen skulle, såsom redan
nämnts, ordföranden i kyrkostämmas protokoll upptaga ämnet för
överläggningen och beslutet med* skälen därtill. Ordföranden vore
ej skyldig att utförligare till protokollet avfatta stämmans förhandlingar.
Protokollet behövde sålunda icke upptaga de olika anförandena
och följaktligen icke återgiva den diskussion, som vid stämman
förekommit. De sålunda föreskrivna begränsningarna i skyldigheten
att föra protokoll torde hava tillkommit i ändamål att ordföranden
icke skulle i allt för hög grad betungas av den honom pålagda skyldigheten
härutinnan. Han ägde sålunda tillbakavisa anspråk på upptagande
i protokollet av omständigheter av mindre betydelse. Däremot
innefattade bestämmelsen naturligtvis icke hinder för ordföranden
att avfatta protokollet utförligare än vad sålunda föreskrivits.
Grivet vore emellertid, att ordföranden därvid borde pröva i vad mån
särskilda skäl förelåge till upptagande i protokollet av omständigheter,
som icke ovillkorligen skulle däri intagas. Protokollet måste
föras med takt och urskillning, och särskilt före lagändringen 1917
syntes mig ordföranden vid protokollets avfattning ständigt hava bort
betänka, att detsamma sedermera skulle uppläsas i kyrkan.

Vad beträffade avfattningen av § 4 i nu ifrågavarande kyrkostämmoprotokoll
i den del, som upptagits efter omnämnandet av
Fritz Anderssons reservation, syntes mig icke något giltigt skäl kunna,
framdragas till stöd för Sellgrens åtgärd att åt protokollet giva den
avfattning, detsamma fått. Såsom protokollet nu skrivits i det anmärkta
hänseendet, innehölle det ju allenast en reservation, avgiven
av klaganden mot motiveringen i Fritz Anderssons reservation.
Även om klaganden vid kyrkostämman begärt, att Anderssons för

— 1920 -

316

klaganden förklenande yttrande skulle tagas till protokollet, hade Sellgren
i klagandens eget intresse icke bort tillmötesgå hans begäran.
Och att i protokollet upprepa ordalagen i Anderssons reservation vore
ju så mycket mera onödigt, som reservationen, skriftligen avfattad,
skulle biläggas protokollet, Enligt min mening hade vad som upptagits
i § 4 i protokollet efter omnämnandet av Fritz Anderssons
reservation icke bort däri inflyta. (Angående smädlig avfattning av
kyrkostämmoprotokoll hänvisade jag vidare till justitieombudsmannens
ämbetsberättelser till 1911 och 1912 års riksdagar sid. 54 och 5.)
Säde de ifrågavarande orden icke intagits i protokollet, hade de icke
heller blivit upplästa i kyrkan.

Att en vid ett kyrkostämmobeslut avgiven reservation, vare sig
den gjordes muntligen eller avlämnades skriftligt, utgjorde en del av
protokollet, vore ställt utom tvivel. Men huruvida reservationen
skulle anses vara en så integrerande del av protokollet, att densamma
före 1917 års lagändring ovillkorligen måst jämte själva protokollet
uppläsas i kyrkan, vore mera tvivelaktigt. Med hänsyn till vad nyss
antytts om grunden för att ett uppläsande av protokollet över huvud
taget skulle äga rum, syntes mig ej hava förelegat skäl för ett besvärligt
och tröttande uppläsande av reservationer i andra fall, än
då detta av en eller annan anledning varit behövligt, för att åhörarna
skulle få en riktig uppfattning av protokollet. I det nu förevarande
fallet hade ett uppläsande av Fritz Anderssons reservation icke i
någon mån varit nödigt, utan hade det varit fullt tillräckligt att ur
protokollet uppläsa, att Andersson anfört reservation mot klagandens
val till ledamot av kyrkorådet. Uppläsandet av reservationen hade
varit så mycket mera olämpligt, som detsamma måste hava varit
för klaganden synnerligen pinsamt. Detta hade Sellgren säkerligen
insett eller åtminstone bort inse.

Sellgren hade anfört att, då det vore föreskrivet, att kyrkoråds
och skolråds protokoll, i den mån de ej uteslutande rörde enskild
person, skulle uppläsas, därav följde, att kyrkostämmoprotokoll, även
om det rörde enskild person, skulle uppläsas. Att Sellgren gjort en
sådan slutledning, syntes mig ganska betänkligt. Jämlikt § 32 i
förordningen om kyrkostämma m. m., sådant lagrummet hade lytt
före 1917 års lagändring, skulle kyrkoråds och skolråds protokoll, i
den mån det ej uteslutande rörde enskild persons förhållande, nästa
sön- eller helgdag efter justeringen, då gudstjänst hölles, från predik -

1920 —

317

stolen uppläsas. Nämnda lydelse hade lagrummet erhållit genom
lagen den 29 juni 1908, varigenom meddelats närmare föreskrifter
om besvär emot kyrkoråds och skolråds beslut samt om beräkning
av besvärstid. Vid behandling i statsrådet av lagförslaget hade chefen
för ecklesiastikdepartementet anfört, att ett stadgande om sättet för
delgivning av besluten erfordrades och syntes detta i allmänhet lämpligast
kunna^ ske genom uppläsning från predikstolen. Från offentliggörande
på dylikt sätt borde dock av grannlagenhetshänsyn undantagas
sådana beslut, som uteslutande rörde enskilds förhållande, och
hade därför om dessa föreslagits, att desamma genom ordförandens
försorg skulle delgivas genom protokollsutdrag. Jag ville vidare
framhålla, att rörande protokoll vid kyrkoråd och skolråd vore stadgat,
att ordförande förde protokoll och vore för dess ordentliga förande
ansvarig. Någon motsvarande begränsning av protokollets
innehåll som beträffande kyrkostämmas protokoll funnes således icke.
På grund därav ävensom med hänsyn till arten av de ärenden, som
ankomme å kyrkoråds och skolråds avgörande, förelåge stor sannolikhet
för, att deras protokoll mången gång skulle få ett innehåll,
som icke lämpligen borde bliva föremål för uppläsande. Att ett
motsvarande stadgande om en viss diskretion vid uppläsande av
kyrkostämmoprotokoll ej införts, hade säkerligen berott därpå, att
det ansetts vara endast i mera sällsynt förekommande fall, som enskilda
personers förhållanden And en kyrkostämma komme under behandling.
Man hade kanske därvidlag ansett sig kunna lita på den
tjänstförrättande prästmannens urskillningsförmåga.

Vad anginge Sellgrens åtgärd att uppläsa kyrkostämmoprotokollet,
ehuru detsamma justerats av allenast den ene av de utsedda justeringsmännen,
funne jag, med hänsyn till vad därom blivit upplyst,
icke skäl till anmärkning.

Ehuru Sellgren således vid avfattningen av ifrågavarande protokoll
och dess uppläsande, i ovanberörda hänseende, enligt mitt förmenande
icke förfarit riktigt, funne jag, med hänsyn därtill att, såsom
ovan nämnts, kyrkostämmas samt kyrkoråds "och skolråds protokoll
icke
det anmärkta hänseendet finge antagas hava handlat allenast av ovarsamhet,
utan vrång avsikt, ldagomålen icke böra bliva föremål för
annan åtgärd från min sida, än att jag delgåve Sellgren min uppfattning
i saken. Därmed vore ärendet från vidare behandling avskrivet.

— 1920 —

318

3. Felaktigt förfarande vid förordnande om indrivning av böter.

Handlingarna uti ett genom klagomål av A. L. Newton å
Sollerön här anhängiggjort ärende utvisa följande.

Sedan kronolänsmannen O. Stadig å tjänstens vägnar vid Mora
tingslags häradsrätt ställt Newton under tilltal för det han innehaft
och försålt arsenikhaltigt flugpapper, dömde häradsrätten genom utslag
den 23 december 1912 jämlikt 39 § giftstadgan den 7 december
1906 Newton att för förseelse emot stadgandet i 25 § samma
stadga höta 25 kronor, varjämte hos Newton i beslag tagna 18 ark
papper av ifrågakomna slag förklarades förbrutna och Newton förpliktigades
ersätta statsverket kostnaden för den till målets utredning
verkställda rättskemiska undersökningen med fyra kronor.

Såväl Stadig som Newton besvärade sig över utslaget. Svea
hovrätt fann i utslag den 18 november 1913 ej skäl att göra annan
ändring i häradsrättens utslag än att, enär den omständigheten att
Newton till förgörande av djur använt flugpapper, vilket befunnits
innehålla arsenik, icke lagligen kunde föranleda därtill, att det av
Stadig hos Newton i beslag tagna parti sådant papper skulle vara
förbrutet, häradsrättens därutinnan meddelade förordnande av hovrätten
undanröjdes.

Efter besvär av Newton fann Kungl. Maj:t genom utslag den
30 augusti 1916 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Enligt levereringsreversal den 2 januari 1914 med därå tecknat
kvitto insatte Newton i riksbankens kontor i Falun för länsstyrelsens
därstädes räkning å statsverkets giro rakning 30 kronor, »utgörande
böter enligt Kungl. Majrts och rikets Svea hovrätts utslag
den 18 november 1913».

I skrivelse den 31 augusti 1916 anmodade Kungl. Maj:ts befall -ningshavande i Kopparbergs län kronofogden i Ovan Siljans fögderi
Axel Olsson att meddela handräckning för uttagande hos Newton
av undersökningskostnaden 4 kronor samt överlämnade, sedan Kungl.
Maj:ts ovanberörda utslag samma den 31 augusti ankommit, med
en av landshövdingen Holmquist och t. f. landskamreraren Ahrenberg
undertecknad skrivelse den 2 september 1916, utslaget för verkställighet
till Olsson.

Olsson remitterade därefter den 25 september 1916 utslaget för
skyndsam indrivning och redovisning till kronolänsmannen i Sollerö

— 1920 —

319

distrikt Carl Stål samt, sedan denne den 24 november 1916 anmält,
att han såsom den bötfälldes vederdeloman ansåge sig jävig att
företaga utmätningsärendet, påföljande dag till kronolänsmannen
i Mora distrikt A. J. Holmquist för verkställighet och redovisning.

Den 29 september 1916 redovisade Olsson på grund av Kungl.
Maj:ts befallningshavandes den 31 nästförutgångne augusti givna
anmodan undersökningskostnaden 4 kronor till Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Den 4 januari 1917 inställde sig kronolänsmannen Holmquist,
biträdd av t. f. kronolänsmannen C. Hedenblad, hos Newton för att
jämlikt Olssons förordnande den 25 november 1916 till verkställighet
befordra Kungl. Maj:ts utslag den 30 augusti 1916, varigenom
Newton alagts att bota 25 kronor och att till statsverket utgiva
ersättning för undersökningskostnad 4 kronor, vartill komme exekutionskostnaden,
nämligen skjuts till utmätningsmannen 4,8 mil ä 2
kronor 20 öre 10 kronor 56 öre och utmätningsarvode 3 kronor,
tillhopa 13 kronor 56 öre.

Enligt det vid förrättningen förda protokollet tillkännagav Newton,
som anträffades i sitt hemvist i Sollerö, sedan utslaget blivit
för honom uppläst, att han före målets dragande inför Kungl. Maj:t
hos länsstyrelsen deponerat bötesbeloppet 25 kronor. Till skuldens
gäldande skrevs därefter i mät dels det hos länsstyrelsen i Falun
deponerade beloppet 25 kronor och dels av Newton vid tillfället kontant
erlagda 17 kronor 56 öre, vilket sistnämnda belopp omhändertogs
av utmätningsförrättaren.

Sedan kronolänsmannen Holmquist därefter den 7 januari 1917
redovisat ärendet med utmätningsprotokoll samt 4 kronor kontant,
återsände Olsson med postanvisning den 26 januari 1917 till Newton
nämnda belopp.

I en hit ingiven klagoskrift framhöll Newton härefter bland
annat, att utmätningsförrättningen företagits, oaktat penningar mera
än tre år förut blivit deponerade i Falun just för det ifrågakomna
ändamålet samt Newton ytterligare en gång före utmätningen betalt
analyskostnaden. Dessutom hade vid utmätningen uttagits kostnad
för skjutslega för 4,8 mil, ehuru postvägen mellan Mora och
Sollerön vore endast omkring hälften så lång. Newton anhöll, att
justitieombudsmannen matte förhjälpa honom att erhålla rättvisa i

— 1920 —

320

saken samt att vederbörande måtte åtalas för sina uppenbart godtyckliga
handlingar. De förluster och kostnader, som genom förfarandet
förorsakats Newton, överstege 600 kronor.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av ett av Newton den 24
januari 1917 till Olsson avlåtet brev, däri anfördes:

Med anledning av en från Olsson mottagen pm innehållande
orden: »vore önskligt att beviset å de hos Kung! Maj:ts befallningshavande
deponerade böterna 25 kronor hitsändes», toge Newton sig
friheten meddela, att han ej kände till något sådant bevis. Han
hade betalt böterna 25 kronor kontant till länsmannen Stål, som
deponerat dem i Mora folkbank. Av någon anledning, som Newton
ej knnde erinra sig, hade detta ej godkänts, utan hade penningarna,
uttagits och deponerats hos, om Newton ej missminde sig, riksbanken
i Falun, och hade Newton lämnat Stål kvittot därpå. En annan
märkvärdighet, som Newton ej kunde underlåta att uttrycka sin
förvåning över, vore en hos honom företagen utmätning av 4 kronor
den 4 januari 1917. I denna sak hade dubbelhandlingar utfärdats.
Då fjärdingsmannen kommit med de första papperen, hade
Newton betalt dessa 4 kronor till honom, men dumt nog ej tagit
kvitto. Då fjärdingsmannen kommit med en annan upplaga av
samma papper, hade Newton ansett det vara orätt att betala samma
sak två gånger. Angående själva utmätningen vore Newton förvånad
över att en utmätningsman sänts från Mora för att utmäta
4 kronor, fastän t. f. länsman funnits å Sollerön. Någon underrättelse
före utmätningen hade ej heller lämnats. Utmätningsmannen
hade debiterat skjuts för 4,8 mil, fastän genaste vägen ej vore mera
än cirka 2,4 mil. Att hos Newton utmäta penningar, deponerade
i Falun just för böterna, måste enligt hans förmenande vara att
ådraga honom onödiga kostnader. Hade endast ett brevkort sänts,
så hade Newton naturligtvis omgående remitterat denna bagatell.

A brevet fanns tecknat ett av Olsson den 25 januari 1917 avlåtet
meddelande, däri anfördes:

Som på grund av förbiseende hos kronolänsmaimen Holmquist
uttagits 4 kronor för mycket, återginge desamma i postanvisning.
Holmquist hade icke haft kännedom om, att dessa medel varit uttagna,
och det hade ej heller varit Olssons mening, att dessa medel
skulle betalas två gånger. Som Stål förklarat sig jävig att uttaga
böterna, hade Olsson måst förordna Holmquist, vilket skett innan

— 1920 —

321

t, f. kronolänsmannen Hedenblad erhållit förordnande. Hade böterna
deponerats hos Olsson, hade alla kostnader undvikits, vadan Newton
själv vållat de onödiga kostnaderna.

I anledning av klagoskriften anmodade justitieombudsmannen
Kungl. Majt:s befallningshavande att från vederbörande kronofogde
och kronolänsman infordra yttranden samt att för egen del avgiva
utlåtande.

I ett med anledning härav avgivet yttrande anförde kronolänsmannen
Holmquist:

Den utmätningsförrättning, som av Newton betecknats såsom
olaglig, hade företagits av Holmquist den 4 januari 1917 och hade
grundat sig på Olssons order den 25 november 1916. Förhållandet
vore nämligen det, att handlingarna i utmätningsmålet först remitterats
till ordinarie länsmannen i Sollerö, Stål, vilken på grund av
vederdelomanskap med Newton förklarat sig jävig. Handlingarna
hade då remitterats till Holmquist för verkställighet. Att Stål sedermera
vid förrättningens företagande varit tjänstledig och att sålunda
vid tillfället funnits ojävig utmätningsman å Sollerö, vore en
sak, som Holmquist ej ansett sig böra taga hänsyn till. Skulle Holmquist
gjort detta och återremitterat handlingarna till kronofogden
för att av honom ånyo remitteras till Sollerö, hade Stål kanske under
tiden återinträtt i tjänstgöring, ett förhållande, vars konsekvens
lätt insåges. Vid utmätningsförrättningen hade gentemot de 4 kronor,
som utgjort utdömd analyskostnad, av Newton icke vid utmätningstillfället
gjorts någon invändning, och hade Holmquist själv
ej heller haft kännedom om, att desamma förut erlagts, något som
även framginge av Olssons skrivelse till Newton den 25 januari 1917.
Vad anginge Newtons påstående, att i kostnadsräkningen upptagits
för långt vägavstånd mellan Mora och Sollerö, så tillbakavisades
detta på det bestämdaste, såsom saknande all grund. Hade förrättningen
företagits exempelvis i februari eller mars, hade vägen
kunnat tagas över sjön Siljan, något som i betydlig mån förkortat
avståndet. Som gammal Solleröbo hade dock klaganden bort veta,
att denna sjö vid en tidpunkt som den nu ifrågavarande, den 4
januari, aldrig vore så mycket tillfrusen, att den tilläte trafik med
åkdon och häst, varför Holmquist varit hänvisad uteslutande till den
vanliga sommarvägen till Sollerö. Denna väg bleve enligt gäst 41

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

322

givartaxan fram och åter 4,8 mil, eller just det avstånd, för vilket
skjuts av Holmquist beräknats.

Kronofogden Olsson anförde i avgivet yttrande:

Sedan avskrift av Kungl. Maj:ts utslag av Kungl. Majrts befallningshavande
med skrivelse den 2 september 1916 överlämnats till
Olsson för verkställighet, hade detsamma översänts till Stål i Sollerö,
men då Newton ej i godo kunnat förmås betala beloppet och Stål
varit jävig att verkställa utmätning, hade kronolänsmannen Holmquist
i Mora erhållit order att verkställa utslaget. Vid av denne i
laga ordning verkställd utmätning hade Newton godvilligt erlagt
undersökningskostnaden 4 kronor, som emellertid förut genom en
särskild order från Kungl. Majrts befallningshavande uttagits och
vilka Olsson genast återsänt i postanvisning, då Olsson blivit uppmärksamgjord
på, att beloppet förut erlagts. Den av Olsson till Newton
efter utmätningen avsända pm hade varit avsedd att förmå
Newton översända kvitto å det deponerade beloppet, för att jämte
utmätningsprotokollet insändas till Kungl. Majrts befallningshavande,
enär Olsson icke hade kännedom om när eller var bötesbeloppet
deponerats.

Sedan Kungl. Majrts befallningshavande med yttrandenas översändande
anfört, att Kungl. Majrts befallningshavande utöver innehållet
däri icke hade något att anföra, anmodade jag Kungl. Majrts
befallningshavande att inkomma med förnyat yttrande samt därvid
meddela upplysning

dels huruvida det varit för Kungl. Majrts befallningshavande
bekant att, såsom handlingarna syntes giva vid handen, klaganden
redan den 2 januari 1914 för länsstyrelsens räkning å statsverkets
giroräkning i riksbankens kontor i Falun insatt det belopp, till gäldande
varav Kungl. Majrts befallningshavande sedermera genom resolution
den 2 september 1916 anbefallt verkställighet,

dels, därest Kungl Majrts befallningshavande icke erhållit kännedom
om insättningen, vilken anledningen varit till att Kungl. Majrts
befallningshavande icke erhållit sådan kännedom,

dels, därest Kungl. Majrts befallningshavande den 2 september
1916, då verkställighet anbefalldes av Kungl. Majrts utslag den 30
augusti 1916, ägt kännedom om den ifrågavarande insättningen, vil -

- 1920 —

323

ken anledningen varit till att Kungl. Maj:ts befallningshavande ändock
förordnat om verkställigheten,

dels av vilken anledning Kung]. Maj:ts befallningshavande, som
enligt vad av kronofogden Olssons yttrande syntes framgå, redan
tidigare givit order om uttagande av den i ärendet ifrågavarande
undersökningskostnaden, icke vid förordnandet om verkställighet
den 2 september 1916 undantagit indrivningen av nämnda kostnad,

dels ock angående de övriga omständigheter, vilka Kungl. Maj:ts
befallningshavande ansåge böra inverka vid ärendets prövning.

I ett med anledning av berörda anmodan avgivet utlåtande anförde
Kungl. Maj:ts befallningshavande:

Såsom av det omförmälda levereringsreversalet framginge, hade
Newton nämnda dag å riksbankens avdelningskontor i Falun för
länsstyrelsens räkning insatt ett belopp av BO kronor, »utgörande
böter enligt Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätts utslag den 18
november 1913», och hade beloppet hos länsstyrelsen bokförts såsom
deponerade medel. Då verkställighet av Kungl. Maj:ts utslag av
Kungl. Maj:ts befallningshavande anbefallts, hade väl hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande fortfarande innestått det av Newton levererade
beloppet BO kronor, men det kunde icke billigtvis ifrågasättas,
att Kungl. Majrts befallningshavande vid den tid, verkställighetsordern
utfärdades, skulle erinra sig, att Kungl. Maj:ts utslag avsåge
en del av det av Newton för mer än två och ett halvt år tillbaka
hos länsstyrelsen inbetalda beloppet. Hade beloppet utgjort fullföljdsavgift
och sålunda blivit föremål för särskild bokföring och anteckning
i räkenskaperna, hade ett förbiseende av förevarande art icke
förekommit. Om länsstyrelsen sålunda icke ansåge sig kunna vidkännas
någon egen påtalbar försummelse i föreliggande fall, syntes
det däremot hava ålegat vederbörande utmätningsman att vid det
av Newton vid utmätningstillfället upplysta förhållande, att han hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsatt ådömda bötesbeloppet, hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande eventuellt genom förfrågan i telefon
söka utröna riktigheten av berörda påstående. Vad anginge
undersökningskostnaden, 4 kronor, framginge av å länsstyrelsen förda
diarier och brevkoncept, att Kungl. Maj:ts befallningshavande i skrivelse
den 31 augusti 1916 anmodat kronofogden Olsson att meddela
handräckning för uttagande hos Newton av ifrågavarande belopp

— 1920 —

324

samt att Kungl. Maj:ts befallmngshavande, sedan under samma dag
ankommit Kungl. Maj:ts den 30 augusti 1916 meddelade utslag, genom
skrivelse den 2 september 1916 för verkställighet i laga ordning
till Olsson överlämnat Kungl. Maj:ts utslag. Sistnämnda order
hade, såsom Kungl. Maj:ts befallmngshavande därmed också avsett,
med hänsyn till omedelbart förut givna särskilda order om uttagande
hos Newton av undersökningskostnaden 4 kronor, av Olsson
icke bort kunna uppfattas såsom avseende annat belopp än i utslaget
omförmälda böter 25 kronor, änskönt att indrivningen av undersökningskostnaden
i verkställighetsordern icke uttryckligen undantagits.
På grund av skrivelsen den 31 augusti 1916 hade Olsson
den 29 september till Kungl. Maj:ts befallningshavande redovisat
undersökningskostnaden, efter att den 25 i samma månad hava remitterat
Kungl. Maj:ts utslag till vederbörande länsman för verkställighet.
Att Olsson uppfattat Kungl. Maj:ts befallningshavandes
den 2 september å Kungl. Maj:ts utslag givna verkställighetsorder
såsom avseende allenast bötesbeloppet 25 kronor, framginge otvetydigt
av hans den 25 januari 1917 till Newton avlåtna skrivelse, däri
Olsson meddelat, att han i postanvisning återställt genom förbiseende
av kronolänsmannen Holmquist för mycket uttagna 4 kronor. Av
vad sålunda förekommit torde jag finna, att något Kungl. Maj:ts
befallningshavandes förfarande i ärendet icke kunde anses hava varit
av beskaffenhet att för Kungl. Maj:ts befallningsha vande medföra
ansvar eller ersättningsskyldighet.

Därefter anförde jag i en till Kungl. Maj:ts befallningshavande
avlåten ämbetsskrivelse följande:

Enligt 2 kap. 8 § rättegångsbalken, sådant lagrummet lytt,
innan detsamma ändrats genom lagen den 3 maj 1918, skulle vid
varje tings slut häradshövdingen till kronofogden avlämna böteseller
saköreslängd. Grenom lagen den 22 maj 1891 angående ändrad
tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall hade införts särskilda
bestämmelser i fråga om tiden för avlämnande av saköreslängd i
tingslag, där ting hölles enligt förordningen den 17 maj 1872.

Jämlikt § 2 i kungl. kungörelsen den 5 juli 1884 angående
redovisning inom länen för verkställigheten av meddelade bötesbeslut

- 1920 —

325

och för influtna bötesmedel hade det ålegat kronofogden att, då saköreslängd
för verkställighet kommit honom tillhanda, själv eller genom
vederbörande utmätningsman skyndsamligen vidtaga alla för
bötesbeslutens verkställande erforderliga och på honom ankommande
åtgärder, mot vilka laga hinder icke mötte.

I kungl. förordningen deri 22 november 1749 angående borgens
ställande för de av underrätterna ådömde böter, när emot utslagen
besvär uti överrätt anfördes, samt vad den, som över någon överrätts
utslag i brottmål ville sig hos konungen besvära, borde förut
fullgöra, föreskreves att, då klagande i hov- eller överrätt ej befriades
från honom av underdomstol ådömda böter, skulle hov- eller överrättens
utslag sändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande att verkställas.

I 6 § 1 mom. promulgation slagen till rättegångsbalken stadgades
att, om i brottmål någon genom hovrätts utslag blivit fälld till
böter eller vite, utmätning av vad sålunda blivit dömt skulle verkställas,
ändå att ändring i utslaget söktes, dock att utmätning ej
finge ske, förr än utslaget vunnit laga kraft, där den sakfällde
styrkte, att han nedsatt beloppet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Enligt 2. mom. i samma paragraf ginge, där i brottmål någon
dömts att gälda annat än böter eller vite eller att viss lösegendom
till annan utgiva, beslutet utan hinder av ändringssökande i verkställighet
såsom vore det i tvistemål meddelat.

Beträffande verkställighet av utslag i tvistemål stadgades i 39 §
utsökningslagen att, om betalningsskyldighet vore någon ålagd, ägde
utmätningsman, utan särskilt bemyndigande, hos den tappande verkställa
utmätning, ändå att ändring i domen söktes, dock att utmätning
å underrätts dom ej finge ske, förr än den vunnit laga kraft,
där den, som tappat, ställde pant eller borgen för vad honom vore
ålagt, så ock för skada, som genom uppehållet kunde vållas, eller
ock styrkte, att han till fullgörande av domen, hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande nedsatt penningar, svarande mot vad dömt blivit,
ej heller å hovrätts dom, innan den vunnit laga kraft, där gäldenären
styrkte, att nedsättning skett, enligt vad ovan blivit sagt.

Redan i den nyssnämnda förordningen den 22 november 1749
hade antytts, att det i allmänna lagen vore tillåtet att uti hovrätten
över underrätternas utslag i de mål, när någon bleve fälld till böter,

— 1920 —

326

sig besvära, utan att lagen därhos pålagt, det sådana böter skulle
förut utgivas, förr än hovrättens utslag förut fallit.

I 6 § promulgationslagen till rättegångsbalken, vilken började
sålunda: »i fråga om verkställighet i vissa fall av utslag, som ej

vunnit laga kraft, stadgas som följer», nämndes intet angående verkställighet
av underrätts icke laga kraft vimna utslag i brottmål, såvitt
därigenom någon blivit fälld till böter eller vite. Det förutsattes
nämligen, att utmätning för av underrätt i brottmål ådömda
böter eller viten icke finge ske, förr än dess utslag vunnit laga
kraft.

På grund av nu anförda lagstadganden hade vid indrivning
av böter plägat så förfaras, att kronofogden, sedan saköreslängd blivit
honom tillställd, gjort sig förvissad om, huruvida vederbörande
utslag vunnit laga kraft, samt, där så varit förhållandet, anskaffat
lagakraftbevis. De laga kraft vunna utslagen hade därefter varit
färdiga för verkställighet och lagts till grund för utmätning, där de
ådömda böterna icke godvilligt inbetalats.

I de fall, då ett utslag överklagats, hade någon åtgärd för böternas
indrivning icke tills vidare kunnat vidtagas, utan hade hovrättens
utslag måst avvaktas. När hovrätten därefter meddelat utslag,
hade hovrätten översänt transumt av utslaget till vederbörande
befallningshavande, som därefter för verkställighet befordrat handlingen
till kronofogden. Denne hade därefter haft att på grund av
stadgandet i 6 § 1 mom. promulgationslagen till rättegångsbalken
själv eller genom vederbörande utmätningsman verkställa hovrättens
utslag utan avseende å, om detsamma överklagats eller icke, därest
icke bötesbeloppet blivit nedsatt hos Kungl. Majrts befallningshavande.

* I nyssnämnda lagrum stadgades vidare, att vad utmätt blivit
ej finge utan den sakfälldes samtycke säljas, förr än hovrättens utslag
vunnit laga kraft. Om den bötfällde inbetalat bötesbeloppet,
hade det å kronofogden ankommit allenast att i laga ordning redovisa
beloppet. Hade åter den bötfällde nedsatt beloppet hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande, torde väl vanligen den bötfällde själv enligt
anvisningen i 6 § promulgationslagen till rättegångsbalken med
företeende av bevis om nedsättningen hava förhindrat vidare verkställighet.
Efter nedsättningen hade emellertid Kungl. Majrts befallningshavande,
som ensam ägde att förfoga över de å dess giroräk —

1920 —

327

ning insatta belopp, erhållit underrättelse om nedsättningen, därvid
det ena av de av den bötfällde undertecknade reversalen överlämnats
till Kungl. Maj:ts befallningshavande. Det insatta beloppet torde
då av Kungl. Maj:ts befallningshavande hava bokförts å kontot depositioner,
där posten fullständigt angivits.

För att kronofogden icke skulle hållas i okunnighet om nedsättningen
och för att denne skulle få i sitt förvar en handling till
redovisning av beloppet, stadgades i kungl. kungörelsen den 29 november
1901 angående underrättelse till redogörare och utmätningsmän
om böters eller vitens nedsättande hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, där någon, som genom hovrätts utslag blivit fälld
till böter eller vite, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsatte
beloppet, ålåge Kungl. Maj:ts befallningshavande att ofördröjligen
därom underrätta den redogörare, på vilken verkställighet av utslaget
ankomme. I enlighet därmed torde i allmänhet Kungl. Maj:ts
befallningshavande hava till kronofogden översänt en avskrift av
reversalet. Denna hade av kronofogden bilagts handlingarna i ärendet
i avvaktan på, att vidare utslag angående böterna skulle meddelas.

När Kungl. Maj:ts utslag därefter ankommit till Kungl. Maj:ts
befallningshavande, hade från dess sida ej erfordrats annan åtgärd,
än att utslaget översänts till kronofogden för beaktande eller vidare
verkställighet. Hade utmätning för hovrättens utslag ägt rum, hade
för kronofogden återstått att föranstalta om försäljning av den utmätta
egendomen och av det influtna beloppet redovisa böterna.
Hade nedsättning skett, hade kronofogden haft att redovisa böterna
med avskriften av insättningsreversalet. Hade redovisningen skett
på sistnämnda sätt, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande avfört
bötesbeloppet från kontot depositioner samt låtit det ingå bland redovisade
böter.

Glenom kungl. förordningen den 14 december 1917 angående
indrivning och redovisning av böter, som trätt i kraft samtidigt med
kronofogdetjänstens indragning den 1 januari 1918, hade bestämts,
att häradsrätts saköreslängd skulle tillställas Kungl. Majrts befallningshavande
på det sätt, att särskild längd efter de bötfälldes hemvist
inom tingslaget avlämnades i två exemplar för varje tingslaget
tillhörande landsfiskalsdistrikt, därvid bötfälld, som icke hade sitt
hemvist inom tingslaget, upptoges i längden för den vid bötesbe —

1920 -

328

slutets meddelande vid rätten uppvaktande landsfiskalens tjänstedistrikt.

Genom lag den 3 maj 1918 hade 2 kap. 8 § rättegångsbalken
ändrats sålunda'', att häradshövdingen skulle avlämna bötes- och saköreslängd
till Kungl. Maj:ts befallningshavande. Indrivning och
redovisning till Kungl. Maj:ts befallningshavande av böterna ombesörjdes
därefter av landsfiskalerna, till vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
översände ett exemplar av inkomna saköreslängder.

För indrivning av i ärendet ifrågakomna böter, hade tydligen
förfarits så, att, sedan saköreslängd, upptagande bötesbeloppet, av
ordföranden i Mora tingslags häradsrätt översänts till kronofogden
Olsson, denne på grund av de av Newton anförda besvären över
häradsrättens utslag ansett sig förhindrad att för verkställighet därav
vidtaga vidare åtgärd. Efter det transumt av Svea hovrätts utslag
från Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämnats till Olsson, hade
denne anmodat kronolänsmannen Stal att verkställa utslaget. Till
förhindrande därav hade Newton med Stals tillhjälp, i enlighet med
det medgivande, som, efter vad ovan sagts, blivit bötfälld person
lämnat i 6 § promulgationslagen till rättegångsbalken, för Kungl.
Maj:ts befallningshavandes räkning å statsverkets giroräkning i riksbankens
kontor i Falun nedsatt ett belopp av 30 kronor, vilket belopp
varit tillfyllest att omfatta jämväl den ådömda ersättningen
för undersökningskostnaden. Om denna nedsättning hade Kungl.
Maj:ts befallningshavande uppenbarligen försummat att, såsom enligt
nyssnämnda kungörelse den 29 november 1901 bort ske, underrätta
Olsson vare sig genom översändande av avskrift av reversalet eller
annorledes.

Då Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vidtagit dylik åtgärd
till förhindrande av, att den gjorda nedsättningen skulle falla i glömska,
hade det i varje fall ålegat Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, sedan Kungl. Maj:ts utslag ankommit, i sina böcker undersöka,
huruvida penningar till böternas gäldande blivit nedsatta. Kungl.
Maj:ts befallningshavande hade anfört, att det icke billigtvis kunde
ifrågasättas, att Kungl. Maj:ts befallningshavande vid den tid, verkställighetsordern
utfärdades, skulle erinra sig, att Kungl. Maj:ts utslag
avsåge det av Newton för mera än två och ett halvt år tillbaka
hos länsstyrelsen inbetalta beloppet. Men med hänsyn till den

— 1920 —

329

försummelse, vartill Kungl. Maj:ts befaUningshavande, enligt vad nyss
blivit nämnt, gjort sig skyldig, kunde jag icke godtaga denna ursäkt.
Aven om en sådan undersökning, varpå jag hänsyftat, blivit
besvärlig och tidsödande, hade det varit Kung!. Maj:ts befallningsJiavandes
plikt att vidtaga undersökningen.

Kungl. Maj:ts befaUningshavande hade vidare invänt, att om
det av Newton nedsatta beloppet utgjort fullföljdsavgift och sålunda
blivit föremål för särskild bokföring och anteckning i räkenskaperna,
förbiseendet icke förekommit. Härtill funne jag mig böra erinra,
att om Kungl. Majrts befaUningshavande icke plägat underrätta
vederbörande redogörare om nedsättning av böter, Kungl. Maj:ts
befaUningshavande åtminstone bort på ett mera praktiskt sätt inom
länsstyrelsen ordna kontrollen över dyUka nedsättningar. Jag hade
i ämnet gjort mig underrättad om förhållandet hos Kungl. Maj:ts
befaUningshavande i Stockholms län samt därvid erfarit, att en hos
Kungl. Maj.ts befaUningshavande gjord deposition infördes i dels journalen
över inkomster och dels en »förteckning över i Stockholms
läns ränteri deponerade medel». Däri gjordes fuUständig anteckning
om deponenten och det deponerade beloppet samt om storleken av
åter lyftat belopp och dagen för lyftandet. Vid sidan därav fördes
jämväl en liggare angående nedsättning av fuUföljdsavgifter. Som
depositioner icke förekomma i större omfattning, bereddes på dyUkt
sätt möjUghet att utan större svårighet överskåda gjorda och fortfarande
innestående nedsättningar.

Kungl. Maj:ts befalUnngshavandes förbiseende av den av Newton
gjorda nedsättningen hade föranlett Kungl. Maj:ts befaUningshavande
först att i särskUd order, given, innan Kungl. Maj:ts utslag anlänt,
anbefaUa kronofogden Olsson att indriva den ifrågavarande ersättningen
för undersökningskostnad samt att, sedan Kungl. Maj:ts utslag
ankommit, för verkstäUighet remittera detsamma tiU Olsson
utan att därvid på något sätt framhåUa, att ordern om verkstäUighet
av utslaget icke vidare avsåge undersökningskostnaden.

Det vore visserUgen påtagligt, att, ehuru Olsson uppgivit, att
han icke haft kännedom om, när eUer var bötesbeloppet deponerats,
han likväl en gång bUvit upplyst om, att en nedsättning, motsvarande
åtminstone bötesbeloppet, bUvit av Newton verkställd. En
dylik upplysning måste nämUgen antagas hava varit orsaken tiU,
att hovrättens utslag i överensstämmelse med innehåUet i 6 § 1 mom.

42 Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

330

promulgationslagen till rättegångsbalken icke av Olsson bragts till
vidare verkställighet.

Men som Olsson, enligt vad jag antagit, icke innehaft någon
underrättelse från Kungl. Maj:ts befallningshavande om nedsättningen,
hade Olsson med anledning av Kungl. Maj:ts befaUningshavam
des båda order vidtagit åtgärder för verkställighet. Därvid hade
Olsson i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshavande förbisett, att
vid översändande till kronolänsmannen Holmquist av Kungl. Maj:ts
utslag från verkställighet undantaga undersökningskostnaden, ehuru
det till och med icke syntes uteslutet, att det av Olsson den 29
september 1916 redovisade ersättningsbeloppet redan varit till honom
inbetalt, då han den 25 i samma månad för verkställighet översände
utslaget till kronolänsmannen i Sollerö distrikt.

På grund av det för kronolänsmannen Holmquist utfärdade särskilda
förordnandet hade denne verkställt Kungl. Maj:ts utslag, därvid
ersättning för undersökningskostnaden blivit hos Newton uttagen
samt därjämte exekutionskostnad till belopp av 13 kronor 06 öre.
Å ersättningsbeloppet, vilket redan blivit av Newton två gånger
guldet, nämligen dels genom den gjorda nedsättningen och dels
genom inbetalningen å Kungl. Maj:ts befallningshavandes order
den 31 augusti 1916, hade han sålunda blivit krävd för tredje
gången.

Vid prövning av ärendet hade jag funnit, att vad däri lagts
kronolänsmannen Holmquist till last icke kunde för honom föranleda
någon påföljd. Vad anginge kronofogden Olsson funne jag visserligen,
att han genom sitt förbiseende att vid översändande av Kungl.
Maj:ts utslag från verkställighet undantaga ersättningsbeloppet hade
förfarit felaktigt, men med hänsyn till omständigheterna i ärendet
ansåge jag felaktigheten icke vara av beskaffenhet att böra bliva
föremål för någon vidare åtgärd från min sida.

Däremot funne jag, att upphovet till den skada, som genom
den förnyade verkställigheten mot Newton tillskyndats denne, vore
att söka i det felaktiga förfaringssätt, vartill Kungl. Maj:ts befallningshavande,
enligt vad ovan berörts, gjort sig skyldig. Vad därutinnan
förekommit syntes mig ådagalägga, att Kung! Maj:ts befallningshavande
icke, innan Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat
order om verkställighet av Kungl. Maj:ts utslag, förfarit med
tillräcklig noggrannhet.

— 1920 —

331

Den skada, som genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfaringssätt
tillskyndats Newton, kunde jag emellertid icke finna
böra uppskattas högre än till ett belopp, motsvarande den av
Newton utbetalade exekutionskostnaden, 13 kronor 56 öre. Därjämte
borde Newton äga att från Kungl. Maj:ts befallningshavande
utbekomma det belopp av 5 kronor, som av det av honom nedsatta
beloppet icke tagits i anspråk för gäldande av de honom
ådömda böterna.

Innan jag företoge vidare åtgärd i ärendet, hade jag velat lämna
landshövdingen Holmquist och t. f. landskamreraren Ahrenberg, vilka
vore ansvariga för Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut att till
kronofogden Olsson för verkställighet översända Kungl. Majrts i ärendet
ifrågavarande utslag, tillfälle att ersätta Newton den skada, som,
enligt vad nyss berörts, måste anses hava blivit honom tillfogad.
Därest ett ersättningsbelopp av 13 kronor 56 öre till Newton utbetalades
samt honom tillika bereddes tillfälle att av det för länsstyrelsens
räkning nedsatta beloppet 30 kronor återbekomma 5 kronor
eller ett motsvarande belopp på annat sätt utbetalades till Newton,
i vilket fall skadeersättningsbeloppet tillhopa skulle utgöra 18 kronor
56 öre, samt landshövdingen Holmquist och t. f. landskamreraren
Ahrenberg inom en månad efter mottagandet av min skrivelse till
mig inkomme med bevis, att Newton uppburit, vad sålunda borde
tillkomma honom, funne jag mig med stöd av 3 § i den för mig
gällande instruktion kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

Sedan landshövdingen Holmquist och t. f. landskamreraren Ahrenberg
med en inom den utsatta tiden hit inkommen skrivelse företett
vederbörligt bevis, att det i min ämbetsskrivelse anmärkta beloppet
18 kronor 56 öre blivit till klaganden med posten översänt, lät jag
vid den i ärendet sålunda vunna rättelsen bero.

332

4. Felaktigt förfarande i fråga om hänvisning av häktad till fortsatt
rannsakning vid krigsd omstol.

Sedan volontären vid knngl. Norrlands artilleriregemente Karl
Johan Andersson häktats och inför rådhusrätten i Umeå ställts under
tilltal för förfalskning, anförde han i målet, att han under tiden
mellan den 10 eller den 11 november 1914 till slutet av april 1915
tjänstgjort som postordonnans vid regementets tolvte batteri, vars förläggningsort
varit Grrubbe under postadress Umeå, Då Andersson
den 16 april 1915 i sin egenskap av postordonnans hämtat posten å
postkontoret i Umeå, hade han bland övrig post iakttagit en till
beväringsmannen nr 59 å regementets sjätte batteri J. A. Lystedt
adresserad postanvisning, lydande å ett belopp av tio kronor, och
därvid kommit på tanken att genom att förfalska anvisningens
kvitto förskaffa sig penningar. I sådan avsikt hade han stoppat postanvisningen
i sin ficka för att vid lämpligt tillfälle verkställa förfalskningen.
Sedan han lämnat den övriga posten å tolvte batteriets
expedition, hade hän begivit sig till sitt logement inom Grrubbe och
där falskeligen å det å postanvisningen för kvittensen avsedda rummet
skrivit: »Grrubbe 17 april 15 C. A. Lystedt» samt därunder
orden: »bevittnas Oscar Spjuth adj.», och hade han därpå med en
å nämnda batteriexpedition förvarad stämpel å kvittot ditstämplat:
»12 batteriet A 4». Följande dag hade han begivit sig till postkontoret
i Umeå för att hämta posten till tolvte batteriet och hade
vid ankomsten till postkontoret till vederbörande posttjänsteman
lämnat den förfalskade postanvisningen med begäran att utfå
beloppet tio kronor, som han även utfått. Emottagaren Lystedt
hade varit obekant för Andersson, varför han icke avvetat hans
förnamn, men ditskrivit initialerna C. A., som han sålunda diktat.
Namnet Oscar Spjuth hade tillhört tolvte batteriets adjutant,
och Andersson hade skrivit dennes namn, enär postverket
fordrat, att värdeförsändelser till menige man skulle bevittnas av
något befäl. Tolvte batteriets stämpel hade Andersson anbragt å
postanvisningens kvitto, enär alla värdeförsändelser, adresserade till
batteriet, försetts med ett sådant stämpelavtryck. De genom förfalskningen
åtkomna penningarna hade Andersson använt till förbättring
av kosten.

I målet upplystes tillika, att å postkontoret i Umeå artilleri —

1920 —

333

avdelningen fått sin post insorterad i fack, varefter den i facket
befintliga posten dagligen hämtats av en s. k. postordonnans, som i
regel icke varit försedd mod väska utan ibland stoppat försändelserna
i fickorna.

Därefter yttrade rådhusrätten i utslag den 18 juni 1915: Enär
genom Anderssons eget erkännande och vad i målet i övrigt förekommit
blivit utrett, att Andersson, då han såsom postordonnans vid
det i Gr abbé by i Umeå socken förlagda tolvte batteriet av nämnda
artilleriregemente den 16 april 1915 å postkontoret i Umeå avhämtat
batteriets post, satt sig i besittning av en till Lystedt adresserad
postanvisning å ett belopp av tio kronor och därefter påföljande
dag, sedan han åsatt anvisningen batteriets stämpel, å anvisningens
baksida å den för kvitto avsedda platsen tillskrivit orden: »Gr abbé
17 april 15 C. A. Lystedt» och under ordet »bevittnas» namnet
»Oscar Spjuth» samt därpå å postkontoret i Umeå mot avlämnandet
av anvisningen uppburit därå angivna belopp tio kronor, som han
sedermera förskingrat; alltså och då Andersson därigenom gjort sig
skyldig till sådant förfalskningsbrott, som omförmäldes i 12 kap. 4 §
strafflagen, men tillika av den i målet förebragta utredningen framginge,
att Andersson gjort sig skyldig till sådan förbrytelse i tjänsten,
som borde vid krigsdomstol handläggas, förklarades Andersson
saker till förfalskningsbrott jämlikt 12 kap. 4 § strafflagen samt
förvisades för fortsatt rannsakning till Örnsköldsvik-Umeå försvarsområdes
fältkrigsrätt för att slutligen dömas av den domstol, där
han sist lagfördes.

I en den 24 oktober 1916 hit inkommen ämbetsskrivelse anförde
militieombudsmannen Östergren följande:

Vid granskning av ett utav Örnsköldsvik-Umeå försvarsområdes
fältkrigsrätt den 28 juni 1915 meddelat utslag i mål mot Andersson
hade militieombudsmannen inhämtat, hurusom fältkrigsrätten,
enär Andersson, vilken av rådhusrätten förklarats saker till ansvar
för förfalskningsbrott jämlikt 12 kap. 4 § allmänna strafflagen, tilllika
erkänt, att han genom underlåtenhet att framlägga mottagen
post begått försummelse såsom postordonnans, samt dessa brott måste
betraktas såsom en enda handling, med stöd av nämnda lagrum
och 144 § i strafflagen för krigsmakten, jämförda med 4 kap. 1 §
allmänna strafflagen, dömt Andersson att för förfalskning och försum —

1920 —

334

melse såsom postordonnans hållas till straffarbete i sex månader ävensom
förordnat, att Andersson tillika enligt 12 kap. 21 § allmänna
strafflagen skulle vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
ett år förflutit, från det han efter utståndet straff blivit frigiven.
Därest Anderssons underlåtenhet att framlämna mottagen post icke
varit att anse allenast såsom en åtgärd i syfte att dölja det begångna
förfalskningsbrottet utan skolat, på sätt uti ifrågakomna
utslag ägt rum, föras Andersson till last såsom ett brott för sig,
syntes fältkrigsrätten enligt 145 § i 1881 års strafflag för krigsmakten
hava bort tillämpa bestämmelsen i 4 kap. 2 § allmänna
strafflagen i stället för 4 kap. 1 § samma lag och sålunda utsätta
särskilt straff för vartdera brottet samt därefter meddela erforderliga
bestämmelser om strafförvandling.

I anledning därav hade militieombudsmannen infordrat yttrande
av fältkrigsrättens ledamöter, vilka sedermera anfört följande:

Krigsrätten hade vid utslagets fattande ej betraktat underlåtenheten
att framlämna posten såsom ett brott för sig utan tagit det
hela såsom en förbrytelse, ehuru förklarandena medgåve, att utslaget
vore otydligt formulerat. Att det dock varit meningen, att det
hela skulle vara en förbrytelse, framginge därav att, då några förmildrande
omständigheter ej av Andersson åberopats eller förelegat,
m i ni mi sträf fet i 12 kap. 4 § ådömts Andersson. Av uttrycket »såsom
en enda handling» hade krigsrätten velat framhålla sin uppfattning,
att det ej vore två skilda förseelser, vartill Andersson gjort
sig skyldig. § 144 samt förmälan om försummelse såsom postordonnans
hade införts endast för att förhindra, att Andersson möjligen
sedermera kunde ställas till ansvar för försummelse i tjänsten.
På grund av det anförda och då innebörden i utslaget enligt krigsrättens
mening varit, att det hela skulle vara en förbrytelse med
underlåtenheten att framlämna posten för att om möjligt dölja förfalskningen
eller försvåra dess upptäckande, och då Andersson ej
lidit någon skada, hemställde krigsrättens ledamöter, att vid förklaringen
finge bero.

Vid prövning av ärendet hade militieombudsmannen också funnit
sig kunna låta bero vid vad däri förekommit.

Emellertid hade militieombudsmannen vid granskning av handlingarna
funnit, att rådhusrätten genom sitt förenämnda utslag den
18 juni 1915 förvisat Andersson, enär det av utredningen framginge,

— 1920 —

335

att han gjort sig skyldig till sådan förbrytelse i tjänsten, som borde
vid krigsdomstol handläggas, för fortsatt rannsakning till Örnsköldsvik-Umeå
försvarsområdes fältkrigsrätt, ehuru begäran därom icke
framställts. Frånsett, att den såsom förbrytelse i tjänsten ansedda
underlåtenheten att framlämna ifrågavarande postanvisning varit en
nödvändig följd av förfalskningsbrottet och ingalunda en självständig
förbrytelse, hade rådhusrätten, då framställning från vederbörande
chefsämbete om Anderssons förvisande till fältkrigsrätten icke gjorts,
saknat varje befogenhet att förvisa Andersson till fältkrigsrätten för
fortsatt rannsakning. Då det icke tillkomme militieombudsmannen
att i anledning av det fel, vartill rådhusrätten sålunda syntes hava
gjort sig skyldig, vidtaga någon åtgärd, hade militieombudsmannen
velat giva justitieombudsmannen tillkänna vad i ärendet förekommit.

Sedan med anledning av innehållet i militieombudsmannens
omförmälda skrivelse min företrädare infordrat yttrande från rådhusrätten,
anförde rådhusrätten i ett av borgmästaren P. A. Svanström
samt rådmännen Gf. Hellgren och K. E. Berg, vilka deltagit
i handläggningen av ifrågavarande mål, undertecknat yttrande följande: Såsom

av rådhusrättens utslags motivering framginge, hade
rådhusrätten utgått från den uppfattningen, att den omständigheten,
att Andersson underlåtit att framlämna den i målet ifrågakomna
postanvisningen, utgjort en särskild förbrytelse i tjänsten, som borde
bedömas jämlikt 143 § i då gällande strafflag för krigsmakten. Då
* rådhusrätten med sin åsikt, att berörda underlåtenhet utgjorde en
självständig förbrytelse, tillika hållit före, att Anderssons förfarande
skulle ådraga högre straff, därest han ställdes under tilltal jämväl
vid krigsdomstol, hade rådhusrätten ansett sig enligt grunderna i
kungl. brevet den 29 juli och Svea hovrätts universal den 11 »maj»
1812 samt kungl. brevet den 18 december 1823 pliktig att hänvisa
Andersson till fortsatt rannsakning till krigsrätten. Sistnämnda författningar
vore visserligen icke uttryckligen tillämpliga å de förbrytelser,
varom här vore fråga, men författningarnas ordalydelse syntes
dock ej lägga hinder i vägen för en sådan tolkning, som jämväl
tillämpats av andra domstolar. I varje fall kunde rådhusrättens
förfarande icke betraktas såsom ämbetsfel. Därest emellertid justitieombudsmannen
hade en annan uppfattning i frågan än rådhus —

1920 —

336

rätten, vore rådhusrätten villig att i liknande fall för framtiden
tillämpa justitieombudsmannens mening.

Sedan jag erfarit, att militieombudsmannen Östergren förberedde
en utredning angående frågan om forum för åtal av gärning, som
innefattade brott dels mot strafflagen för krigsmakten och dels mot
annan lag, samt jag med anledning därav låtit förevarande ärende
vila i avbidan på att erhålla del av berörda utredning, anförde militieombudsmannen
i en den 26 februari 1919 mig tillhandakommen
ämbetsskrivelse följande:

Som militieombudsmannen erhållit underrättelse, att jag låtit
ärendet vila i avbidan på den omförmälda utredningen och då en
sådan icke kommit till utförande i den form, som avsetts, hade
militieombudsmannen trott sig böra genom ämbetsskrivelsen framhålla
följande:

Strafflagen för krigsmakten av den 23 oktober 1914 innehölle
bestämmelser om strafftillämpning i 34 § för det fall, att handling
innefattade flera brott, som vore straffbara dels efter nämnda och
dels efter annan lag, och i 131 § för det fall att förbrytelse, som i
129 eller 130 § sades, tillika innefattade annat uppsåtligt brott eller
sådant vållande, varå straff efter allmän lag borde följa. Dessa bestämmelser,
vilkas förebilder funnes i allmänna strafflagen 4 kap. 1 §
resp. 25 kap. 18 §, hade haft motsvarigheter i strafflagarna för
krigsmakten av åren 1881 och 1868, men icke i förslaget till sistnämnda
lag. Däremot hade förslaget till 1868 års förordning om
krigsdomstolar innehållit en hithörande bestämmelse av stort intresse.
Enligt detta förslag skulle till krigsdomstol höra bland annat
följande mål, nämligen åtal mot krigsmän samt andra personer, å
vilka enligt 1 kap. av den för krigsmakten gällande särskilda strafflag
densamma vore tillämplig, a) för brott, som i nämnda lag belädes
med straff, b) för andra brott, som beginges och åtalades under
fält- eller sjötåg utom riket, eller, ändå att de förhållanden ej vore
för handen, jämte brott, som i litt a) avsåges, i en handling förövades
eller utgjorde fortsättning av sådant brott, så framt ej målet
skulle behandlas såsom disciplinmål eller ock, efter särskild författning,
borde vid annan domstol upptagas. Vid granskning av detta
förslag hade högsta domstolen anmärkt att, enligt dess åsikt, krigsdomstols
behörighet skulle utsträckas allt för mycket om, såsom i

— 1920 —

litt. b) blivit föreslaget, krigsdomstol skulle, för den händelse att, i
en handling, jämte brott, som, enligt givna stadgande]-!, borde vid
krigsdomstol åtalas, tillika beginges annan förbrytelse, i fråga även
om denna senare döma. Ty då en sådan förbrytelse icke utgjorde
någon del av det andra brottet och straffet därför borde bestämmas
utan särskilt avseende å militära förhållanden, förefunnes icke giltig
anledning att medgiva krigsdomstol domsrätt jämväl över dylik förbrytelse
och sålunda avvika från allmän rättegångsordning. Högst;]
domstolens sålunda återgivna anmärkning utginge från den uppfattningen,
att i fall, då en handling innefattade flera brott, åtalet för
vart och ett skulle, i saknad av positiv bestämmelse i annan riktning,
upptagas vid den domstol, som vore behörig, då brottet förekomme
ensamt för sig. I rättsvetenskapen hade en motsatt uppfattning
förfäktats; i detta avseende kunde hänvisas till professorn
Kallenbergs arbete »Om forum i brottmål» s. 76 ff. Vad denne
författare yttrade i fråga om ideell konkurrens gällde otvivelaktigt
även för sådana fall, som enligt allmänna regler vore att anse såsom
ideell konkurrens men som på grand av undantagsstadganden
straffades såsom reell konkurrens. Huruvida yttrandet vore avsett
för fall, då forum för det ena brottet vore en specialdomstol, lämnades
visserligen därhän; framhållas borde emellertid att dylika fall
praktiskt taget vore de viktigaste, åtminstone om överdomstol vid
behandling av vissa där omedelbart upptagna mål betraktades såsom
specialdomstol. Vad som kunde anföras från rättstillämpningen
syntes icke heller överensstämma med högsta domstolens omförmälda
yttrande. De prejudikat, som kunde åberopas, gällde just fall, då
hovrätt haft att omedelbart upptaga åtal för fel i ämbete eller tjänst.
Flera sådana funnes i serien av justitieombudsmannens ämbetsberättelser,
t. ex. år 1876, s. 16, (hovrätt dömde ordföranden i en poliskammare
för det han vid förhör förolämpat tilltalad person och jämväl
i övrigt uppfört sig opassande att jämlikt 4 kap. 1 §, 16 kap.
9 § samt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen bota 150 kronor), år
1891 s. 6 och 1892 s. 6 (hovrätt dömde underdomare, som ansågs
förvunnen att hava under rannsakning förolämpat två makar, att
jämlikt 16 kap. 9 §, 25 kap. 17 och 18 §§ samt 4 kap. 2 § strafflagen
bota för förolämpning mot mannen 50 kronor, för förolämpning
mot hustrun 50 kronor och för det fel i ämbetet, vartill han
genom berörda förfarande gjort sig skyldig, likaledes 50 kronor.

43 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

338

Kungl. Maj:t gjorde ej ändring i hovrättens utslag). På den militära
rättskipningens område hade förekommit sådana hithörande fall,
som att en värnpliktig vid återkomst från överbliven permission åberopat
en förfalskad permissionssedel eller en för annan utfärdad permissionssedel.
I dylika fall hade krigshovrätten — i strid mot vederbörande
krigsrätt — ansett krigsdomstol vara behörig att upptaga
åtal ej blott för överblivande av permissionstid utan även för
förfalskning resp. bedrägeri. Grunden för krigsdomstols behörighet
i de åsyftade fallen skulle finnas i 39 § 2:o) i lagen om krigsdomstolar
m. m., enligt vilken bestämmelse till krigsdomstol hörde åtal
för fel och förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl
i de fall, då den brottslige ej lydde under strafflagen för krigsmakten
eller brottet däri icke omförmäldes såsom straffbart. För sin
del hade militieombudsmannen funnit denna tolkning av det anförda
lagrummet synnerligen omtvistlig. Dels syntes uttrycket »fel och
förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten» endast åsyfta
ämbets- och tjänstefel i egentlig mening, dels ansåges meniga krigsmän
icke vara vid krigsmakten anställda ämbets- eller tjänstemän
(jfr strafflagen för krigsmakten 115 §; nytt juridiskt arkiv 1916 s.
599). Motsvarande bestämmelse (18 § mom. 1 a) i 1868 års förordning
om krigsdomstolar m. m. hade visserligen ansetts föranleda,
att krigsdomstol skulle pröva åtal mot en militär för det han under
fullgörande av tjänst som patrullbefälhavare med sin sabel tillfogat en
civil person skada (se nytt juridiskt arkiv år 1902, s. 29), men det
sistnämnda fallet, där ett åtskiljande av tjänstehandlingen och våldet
knappt vore möjligt, ägnade sig lika väl som bevis för att brott,
begångna genom en handling, borde bliva föremål för rannsakning
vid samma domstol. Fall, likartade med det, som, på sätt ovan
nämnts, förekommit vid rådhusrätten i Umeå och därifrån i viss del
hänvisats till krigsdomstol, hade militieombudsmannen flera gånger
haft tillfälle iakttaga; men enhetlig praxis i fråga om forum funnes
icke, utan hade det hänt, att militärt postbud, som falskeligen kvitterat
till annan krigsman ställd postanvisning, för rannsakning förvisats
än från allmän domstol till krigsrätt, än från krigsrätt till
allmän domstol. Jämväl åtal för förfalskning av permissionssedel
hade någon gång veterligen prövats av allmän domstol.

— 1920 —

339

Sedermera yttrade jag i ämbetsskrivelse till rådhusrätten följande:

Genom det av rådhusrätten åberopade kungl. brevet den 29 juli
1812 samt Svea hovrätts universal den 11 augusti samma år hade
förordnats, på det häktade personer icke måtte onödigtvis forslas
från en domstol till en annan, att då sådan person, inför domstol
för stöld tilltalad, uppgåve sig hava ett eller flere dylika brott begått,
eller rannsakningen därtill gåve anledning, berodde på domarens
prövning, huruvida han, innan den tilltalade förevisades till
rannsakning under annan domstol, borde genom skriftväxling med
vederbörande först söka inhämta upplysning om det föregivna brottets
verklighet.

I kungl. kungörelsen den 18 december 1828 angående ändring
av 10 kap. 21 § rättegångsbalken hade bland annat stadgats, att
om någon vore av domstol till högsta kroppsplikt saker ansedd, och
yppade sig under rannsakningen, att han utom domsagan eller länet
begått annat brott, varför han ännu ej undergått tilltal, skulle upplysningar
om brottets verklighet och beskaffenhet, jämte mål sägan -dens yttrande, i vanlig ordning infordras, och ålåge det domaren,
som senast dömt, att därefter bestämma, huruvida vidare rannsakning
skulle företagas, eller om den brottslige borde till det straff,
vartill han redan blivit dömd, genast befordras. Ej finge rannsakning
om det yppade brottet företagas, utan så vore, att mål sägan -den det fordrade, eller högre ansvar därå skulle följa, än det, vartill
redan dömt blivit, eller annan domstol yrkade den brottsliges inställande,
eller ock anledning vore, att medbrottslige funnes, som genom
rannsakningen kunde upptäckas. Den, som för olika brott vid flere
domstolar undergått rannsakning, skulle slutligen dömas av den rätt,
där han sist lagfördes, utan avseende på brottens mer eller mindre
grova beskaffenhet.

Genom kungl. förordningen den 6 februari 1849 hade bestämts,
att stadgandet i 1828 års kungörelse, att den, som för olika brott
vid flere domstolar undergått rannsakning, skulle slutligen dömas
av den rätt, där han sist lagfördes, utan avseende å brottens mer
eller mindre grova beskaffenhet, skulle även tillämpas i det fall, att
en person, jämte det han begått förbrytelse, hörande till allmän
domstol, tillika blivit ställd under tilltal för brott, som borde vid
krigsdomstol upptagas.

I 33 § i kungl. förordningen den 11 juni 1868 om krigsdom -

1920 —

340

stolar och rättegången därstädes hette det emellertid, att föremål
för rannsakning vid krigsrätt vore i allmänhet endast den sak, som
vederbörande befälhavare låtit vid krigsrätten anhängiggöra eller
krigsöverdomstolen till krigsrättens handläggning överlämnat, men
förekomme, under rannsakning vid en krigsrätt, anledning att där
för brott tilltalad person begått annan förbrytelse, som till krigsdomstols
upptagande hörde, eller angåves annan under sådan rätts
domvärjo lydande person för delaktighet i atalade brottet; da borde
samma krigsrätt även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet
laglikmätigt förfara, Dock skulle den tilltalades befälhavare om
rannsakningens företagande underrättas.

Beträffande frågan, i vad mån förbrytelser av ifrågavarande beskaffenhet
borde bedömas allenast av allmän domstol eller krigsdomstol
eller av bådadera, syntes, med hänsyn till den behandling, som
frågan erhållit i militieombudsmannens ovannämnda skrivelse, densamma
icke böra föranleda vidare yttrande från min sida.

Däremot måste jag såsom uppenbart oriktigt beteckna rådhusrättens
beslut att förvisa den tilltalade för fortsatt rannsakning till
Örnsköldsvik-Umeå försvarsområdes fältkrigsrätt, utan att hos rådhusrätten
någon anhållan därom blivit av vederbörande myndighet
framställd. De skäl, som rådhusrätten anfört till stöd för sin åtgärd
därutinnan, vore icke giltiga. Visserligen vore dessa skäl direkt
hämtade ur ordalagen i 1823 års kungörelse, men denna författning,
tämligen otydligt avfattad, finge icke tolkas alldeles blint efter orden
och utan hänsyn till vad som måste anses ligga oskrivet bakom
samt den fasta praxis, som vid tillämpning av författningen utvecklat
sig. Enligt svensk rätt hade icke en domstol — utom i vissa i
lagen särskilt angivna undantagsfall, av vilka intet nu vore i fråga
— befogenhet att på eget initiativ beivra brott. Dess uppgift vore
i regel inskränkt till att upptaga mål på begäran av kärande eller
beträffande brottmål åklagare eller målsägare. Då det förelåge anledning,
att en häktad person skulle rannsakas vid två eller flera
domstolar, brukade så förfaras, att åklagaren vid en domstol, där
rannsakning senare borde företagas, hos den domstol, där rannsakningen
tidigare ägde rum, anhölle, att den häktade för fortsatt
rannsakning förvisades till den förstnämnda domstolen. Eller också
anhölle han hos Kungl. Maj:ts befallningshavande eller åklagaren
vid den domstol, där rannsakningen tidigare försigginge, att de måtte

— 1920 —

341

hos domstolen anhålla om förvisning. Med åberopande av en dylik
anhållan förordnade därefter domstolen om den häktades förvisning
för fortsatt rannsakning vid annan domstol.

Vore den senare domstolen en krigsdomstol, föranledde detta
icke till något undantag från det nu berörda förfaringssättet. En
allmän domstol borde sålunda icke förvisa en häktad till rannsakning
inför krigsdomstol, utan att en rekvisition därom förelåge.
Ett åsidosättande av denna grundsats kunde leda till betänkliga
följder.

Enligt 1868 års förordning om krigsdomstolar, som vid den nu
ifrågavarande tiden varit tillämplig, hade föremål för rannsakning
vid krigsrätt i allmänhet varit endast den sak, som vederbörande
befälhavare låtit vid krigsrätten anhängiggöra eller krigsöverdomstolen
till krigsrättens handläggning överlämnat. Rådhusrättens beslut
att, utan att framställning från befälhavaren ägt rum, förvisa
Andersson till fältkrigsrätten för fortsatt rannsakning, hade icke för
befälhavaren varit utan vidare bindande. Hade denne ansett de skäl,
rådhusrätten funnit för förvisningen icke vara lagligen grundade,
hade han icke behövt ställa sig rådhusrättens remiss till efterrättelse.
Den påföljd, detta kunnat medföra för den häktade, vilken ägt rättighet
att snarast möjligt bliva slutligen dömd, vore lätt insedd.

I det förevarande fallet hade emellertid Andersson, enligt vad
handlingarna utvisade, utan uppskov blivit ställd under tilltal vid
fältkrigsrätten, och någon skada på grund därav, att rådhusrätten
utan föregående rekvisition förvisat honom till krigsrätten, hade sålunda
icke uppkommit.

Som rådhusrätten tillika förmält, att densamma vore villig att
framdeles tillämpa den mening, justitieombudsmannen i ärendet uttalade,
funne jag mig kunna stanna därvid, att jag gåve rådhusrätten
del av min åsikt i förhoppning, att rådhusrätten framdeles i
fall av liknande beskaffenhet hade densamma i minnet, och hade
jag därmed avskrivit ärendet från vidare behandling.

— 1920

342

5. Felaktigt utskrivande av äganderättsbevis.

I ett genom klagomål av ombudsmannen vid kungl. flottans
pensionskassa, auditören B. de Maré härstädes anhängiggjort ärende
inhämtas följande:

Enligt ett den 3 mars 1917 av häradshövdingen John Bladh
såsom domhavande i Östra härads domsaga utfärdat gravationsbevis
besvärades 5/16 mantal n:r 1, 2/3 mantal n:r 2, R:n 22 och 23, samt
9/ie mantal n:r 3 Mölletorp, å vilka fastigheter Edvin Palmgren den
22 november 1915 erhållit lagfart, av följande inteckningar, nämligen

1) en inteckning till säkerhet för 4,000 riksdaler banco med 5
procent ränta, vilken inteckning beviljats den 15 augusti 1850 i 5/ie
mantal n:r 1 och V3 mantal n:r 2, R:n 22, samt den 18 januari 1886
i Vs mantal n:r 2, R:n 23, och 9/ie mantal n:r 3 och samma dag
dödats, så vitt inteckningen besvärade två från 5/i6 mantal n:r 1 avsöndrade
utmål;

2) en inteckning till säkerhet för 1,600 riksdaler banco med 5
procent ränta, vilken inteckning beviljats i V3 mantal n:r 2, R:n 22,
den 11 april 1853 för kapitalbeloppet och den 18 januari 1886 för
räntan samt sistnämnda dag för såväl kapital som ränta i 5/i6 mantal
n:r 1, 1/3 mantal n:r 2, R:n 23, och 9/ie mantal n:r 3 med undantag
av ovannämnda två från 5/i6 mantal n:r 1 avsöndrade utmål;

3) en inteckning till säkerhet för 6,000 riksdaler riksmynt med
6 procent ränta, vilken inteckning dels beviljats den 15 augusti 1860
uti 5/8 mantal n:r 3 och den 18 januari 1886 uti 5/i6 mantal n:r 1
och 2/3 mantal n:r 2 med undantag av ovannämnda två från 5/ie
mantal n:r 1 avsöndrade utmål, dels den 11 december 1868 dödats
uti den från 5/8 mantal n:r 3 avsöndrade lägenheten Forsen, utgörande
VlB mantal av hemmanet, och förnyats med oförändrad förmånsrätt
uti återstående 9/i6 mantal, dels ock den 18 januari 1886
dödats, såvitt inteckningen besvärade en från sistnämnda hemmansdel
avsöndrad, Grregor Hansson tillhörig lägenhet om 5 tunnland 22
kappland;

4) en inteckning till säkerhet för 10,000 riksdaler riksmynt med
laga ränta, vilken inteckning dels beviljats den 17 augusti 1863 uti
5/i6 mantal n:r 1, 2/s mantal n:r 2 och 5/8 mantal n:r 3, dels den
11 december 1868 dödats uti lägenheten Forsen och förnyats att med

— 1920 —

343

oförändrad förmånsrätt gälla uti 5/ig mantal n:r 1, 2/3 mantal n:r 2
och /ic mantal n:r 3, dels ock den 18 januari 1886 dödats, såvitt
inteckningen besvärade ovanberörda två från 5/ie mantal n:r 1 avsöndrade
utmål och Gregor Hanssons lägenhet; samt

5) en inteckning till säkerhet för 12,000 riksdaler riksmynt med
6 procent ränta, vilken inteckning beviljats den 17 augusti 1865 uti
/16 mantal n:r 1, /3 mantal n:r 2 och /8 mantal n:r 3 samt dödats
den 11 december 1868 uti lägenheten Forsen och den 18 januari
1886 uti de båda från 5/iö mantal n:r 1 avsöndrade utmålen och den
Gregor Hansson tillhöriga lägenheten.

Genom beslut av häradsrätten hade inteckningarna nedsatts att
gälla med förmånsrätt näst efter varandra i den ordning, de här
ovan upptagits.

Vid lagtima vårtinget med Östra härad den 6 mars 1917 anhöll
klaganden, att de ovan under 1)—4) omförmälda inteckningarna måtte
dödas, såvitt de besvärade dels från 2/3 mantal n:r 2 Mölletorp avsöndrade
lägenheterna Johanstorp om 32,60 ar och Högåsen n:r 1
om 23,90 ar och dels från 5/s mantal n:r 3 Mölletorp avsöndrade
lägenheterna Trekanten om 4 ar, Mölleberga om 1,35 hektar, Solbo
om 56,2 ar, Stensborg om 27,50 ar och Högåsen n:r 2 om 3,40 ar
samt förklaras skola med orubbad förmånsrätt kvarstå i återstoden
av de intecknade fastigheterna.

Ansökningarna blevo av häradshövdingen Bladh såsom häradsrättens
ordförande upptagna och behandlade under fyra paragrafer i
inteckningsprotokollet, nämligen §§ 115, 116, 117 och 118, motsvarande
de under 1)—4) i gravationsbeviset anmärkta inteckningarna.

I inteckningsprotokollet intogos under § 115 två av Bladh utfärdade
äganderättsbevis, dragande en kostnad av resp. 14 kronor
45 öre och 2 kronor 75 öre samt utvisande, det ena, senaste lagfart
å ö/i6 mantal n:r 1 och V» mantal n:r 2, B:n 22, Mölletorp, och efter
den 15 augusti 1850 därifrån avsöndrade lägenheter, samt det andra,
senaste lagfart å V3 mantal n:r 2, R:n 23, och 9/''6 mantal n:r 3
Mölletorp ävensom efter den 18 januari 1886 därifrån avsöndrade
lägenheter,

under § 116 likaledes två av Bladh utfärdade äganderättsbevis,
dragande en kostnad av resp. 8 kronor 90 öre och 3 kronor 50 öre
samt utvisande, det ena, senaste lagfart å 1/a mantal n:r 2 Mölletorp,
R:n 22, och efter den 11 april 1853 därifrån avsöndrade lägenheter,

- 1920 —

344

samt det andra, senaste lagfart å 5/ie mantal n:r 1 med undantagav
ovanberörda två utmål, 1 /3 mantal n:r 2, R:n 23, och 9/i6 mantal
n:r 3 Mölletorp ävensom efter den 18 januari 1886 därifrån avsöndrade
lägenheter,

under §117 likaledes två av Bladh utfärdade äganderättsbevis,
dragande en kostnad av resp. 6 kronor 80 öre och 2 kronor 75 öre
samt utvisande, det ena, senaste lagfart a 5/s mantal n:r 3 Mölletorp
och efter den 15 augusti 1860 från samma hemman eller 9/ie
mantal därav avsöndrade lägenheter, samt det andra, senaste lagfart
å 5/16 mantal n:r 1 med undantag av ovanberörda två utmål, och
73 mantal n:r 2 Mölletorp ävensom efter den 18 januari 1886 därifrån
avsöndrade lägenheter, samt

under § 118 ett av Bladh emot en avgift av 11 kronor 30 öre
utfärdat äganderättsbevis, utvisande senaste lagfart å 716 mantal n:r
1, 7a mantal n:r 2 och 78 mantal n:r 3 Mölletorp samt efter den
17 augusti 1863 därifrån avsöndrade lägenheter.

Sedan vederbörligt samtycke till de ifrågavarande inteckningsåtgärderna
meddelats från hemmansdelarnas ägare Edvin Palmgren
samt inteckningsinnehavare, blev klagandens ansökan av häradsrätten
bifallen.

I en hit ingiven klagoskrift anförde klaganden följande:

Klaganden underställde justitieombudsmannens prövning, huruvida
den debitering, som påförts de fyra expeditionerna för äganderättsbevisen,
vore riktig. Då av det i protokollsutdragen intagna
gravationsbeviset framginge, att de 4 hemmansdelarna, varå en och
samma person erhållit lagfart, vore besvärade med de 4 ifrågavarande
inteckningarna, vore det alldeles meningslöst att utfärda intyg
i fråga om äganderätten, vilka ej kunde innehålla annat än vad
som av gravationsbeviset framginge. Äganderättsbevis för annan
tid än för tiden efter gravationsbevisets utfärdande vore icke berättigat;
och vore denna klagandens åsikt riktig, hade ej alls något
äganderättsbevis behövt ifrågakomma, enär Bladhs åtgärd att datera
gravationsbeviset den 3 mars eller några dagar före äganderättsbevisen
skett alldeles godtyckligt, vilket bäst framginge därav, att
klaganden ej förrän den 5 mars begärt relaxeringsåtgärdema och
samtidigt avlämnat inteckningarna å domarkansliet i Lyckeby.

— 1920 -

345

I infordrad förklaring anförde häradshövdingen Hl adb följande:

Aganderättsbevisen hade varit nödvändiga dels för att få ådagalagt,
att de lägenheter, beträffande vilka relaxation begärts, verkligen
vore avsöndrade från do i ärendena ifrågakomna, ursprungligen
intecknade hemmansdelarna och sålunda besvärades av de inteckningar,
från vilka enligt sökandens begäran lägenheterna skolat befrias,
dels ock för att erhålla kännedom om samtliga övriga andelar
av nämnda hemmansdelar, vilka alltsedan inteckningarnas meddelande
i form av vare sig avsöndringar eller särskilda hemmanslotter frångått
hemmansdelarna, samt nämnda andelars ägare, vilka ju samtliga
jämlikt 33 § inteckningsförordningen skolat lämna sitt medgivande
till de sökta relaxeringsåtgärdema. Att kostnaderna för de
ifrågavarande inteckningsärendena blivit jämförelsevis höga, vore
något som icke kunde läggas Bladh till last. Bladh hade icke lagt
an pa att uppdriva kostnaderna för ärendena utan tvärt om försökt
att göra dem sa låga som möjligt. Vad äganderättsbevisen beträffade,
hade Bladh påfört dessa väsentligt lägre lösen, än Bladh ansett
sig berättigad till. Ehuru det icke vore något tvivel om, att
med dm avfattning, bestämmelsen angående lösen för äganderättsbevis
erhållit, man vore berättigad att betrakta varje i äganderättsbeviset
upptagen avsöndrad lägenhet såsom en särskild fastighet, hade
Bladh beräknat lösen endast för de ursprungligen intecknade hemmansdelarna.
I vart och ett av ärendena under §§ 115, 116 och
117 hade tvänne särskilda inteckningar blivit relaxerade, ehuru Bladh
naturligtvis varit berättigad att behandla varje inteckning såsom särskilt
ärende. I de ifrågavarande fyra inteckningsärendena vore det
sålunda ej mindre än sju inteckningar, som relaxerats. Då klaganden
icke vid ansökningarnas framställande företett de nödiga gravations-
och äganderättsbevisen, hade Bladh varit berättigad att genast
uppskjuta ärendena med föreläggande för klaganden att inkomma
med nämnda bevis. Att Bladh icke gjort detta utan utfärdat de erforderliga
bevisen, oaktat någon särskild begäran därom icke framställts,
samt behandlat ärendena såsom om bevisen företetts vid ansökningarnas.
ingivande, hade skett endast för undvikande av de med
ett uppskov förenade kostnader för den, för vilkens räkning relaxeringarna
begärts. För samma ändamål hade Bladh även själv införskaffat
medgivande till relaxeringarna från hemmansdelarnas ä°-are
Edvin Palmgren. Dylikt medgivande hade icke heller av klaganden

44 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

346

företetts, ehuru detsamma naturligtvis varit nödvändigt. Bladh hade
kallat ned Palmgren på sitt kansli, själv för honom dikterat medgivandena
samt låtit sitt biträde bevittna medgivandena. Bladh
kunde icke underlåta att framhålla, att klaganden egentligen icke
hade med ifrågavarande sak att skaffa. Han hade visserligen till
häradsrätten för relaxering ingivit de ifrågavarande inteckningarna
såsom ombudsman för flottans pensionskassa, som vore innehavare
av inteckningarna. Relaxeringarna hade emellertid icke skett, för
pensionskassans utan för Palmgrens räkning. Att relaxeringarna icke
skett för pensionskassans räkning, läge i sakens natur. Att de skett
för Palmgrens räkning, hade Palmgren själv för Bladh uppgivit.
Palmgren hade för övrigt inställt sig på kansliet och begärt att få
betala inteckningsexpeditionema, men Bladh hade lämnat honom det
beskedet, att då ärendena anhängigj orts av klaganden och denne
naturligtvis ägde att från rätten återbekomma själva intecknings
handlingarna, det vore lämpligast, att klaganden löste expeditionerna
och att Palmgren sedan betalade kostnaderna för ärendena till honom.
Bladh hade sig även bekant, att Palmgren icke givit klaganden
något som helst uppdrag att framställa anmärkning mot eller föra
talan beträffande inteckningsärendenas behandling eller expeditionerna
åtecknade avgifter, utan att klaganden till justitieombudsmannen ingivit
klagoskriften utan att ens rådföra sig med Palmgren och utan
hans vetskap. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden därefter:

Klaganden hade ingalunda utgått ifrån, att det skulle vara obehövligt,
att äganderättsförhållandena klargjordes vid behandling av
inteckningsärenden av dylikt slag som de ifrågavarande. Men klaganden
hade påstått och hävdade fortfarande den åsikten, att äganderättsbevis
av sådan omfattning, som Bladh utfärdat, varit obehövliga.
I gravationsbeviset angåves, att Edvin Palmgren, enligt lagfartsbevis
den 25 november 1915 ägde de i gravationsbeviset angivna fastigheterna,
nämligen hela hemmanet Mölletorp n:r 2 om /s mantal
med registernummer 22 och 23, 5/ic mantal Mölletorp n:r 1 och /ie
mantal Mölletorp n:r 3, utan att i gravationsbeviset angivits, att vid
Palmgrens lagfart gjorts något undantag för någon från hemmanet
och de två hemmansdelama förut skedd avsöndring. Under förutsättning,
att gravationsbeviset varit utfärdat med noggrannhet, hade

— 1920 —

347

givetvis, om någon avsöndring före anmärkta lagfartens beviljande
ägt rum, detta bort i gravationsboviset angivas exempelvis genom
orden »å vilka fastigheter mod undantag av därifrån avsöndrade
lägenheter Edvin Palmgren den 22 november 1915 erhållit lagfart».
Då nu så icke skett och då av gravationsboviset framginge, att just
do fastigheter, varom gravationsboviset handlade och till vilka Palmgren
den 22 november 1915 uppgivits vara ägare, vore alldeles desamma,
som avsåges uti do två äganderättsbevisen under inteckningsärendet
§ 115, måste det givetvis vara fullkomligt onödigt, att vad
tiden före den 22 november 1915 beträffade söka forska efter om
avsöndring ägt rum, enär av gravationsbeviset framginge, att så
icke skett. Äganderättsbevis — och det under inga förhållanden
mera än ett, enär fastigheterna vore gemensamt intecknade — hade
sålunda icke uti ärendet under § 115 varit erforderligt för annan
tid än för tiden från meddelandet av sist uppgivna ägarens lagfart,
d. v. s. den 22 november 1915. Utginge man emellertid ifrån, att
gravationsbeviset icke utfärdats med den av klaganden ovan påpekade
noggrannheten, utan att det i stället finge antagas, att vid
beviljandet av Palmgrens lagfart i själva verket avsöndringar förut
från fastigheterna ägt rum, utan att detta vid lagfartens beviljande
anmärkts, skulle uti inteckningsärendet under § 115 Bladh kunnat
hava visat fog för att genom äganderättsbevis undersöka, om avsöndring
före den 22 november 1915 ägt rum. Men av vad anledning
Bladh —- när förordningen om expeditionslösen förutsatte viss
reducering i lösenbeloppet vid utfärdande av äganderättsbevis för
flera fastigheter, som vore gemensamt intecknade — skulle vara berättigad
utfärda två äganderättsbevis, när fastigheterna uppenbarligen
vore gemensamt intecknade, ehuru inteckningarna fastställts olika
dagar, vore svårt att förstå. Bladh hade ej därom lämnat någon
upplysning i sin förklaring. Vore Bladhs åtgärd att utfärda de under
§ 115 intagna äganderättsbevisen onödig, så vore detta omdöme för
milt, då man skärskådade Bladhs åtgärder att utfärda äganderättsbevisen
i de övriga inteckningsärendena. Klaganden stannade först
vid det första under § 116 utfärdade äganderättsbeviset rörande 1/s
mantal Mölletorp n:r 2 med registemummer 22. Av det ena utav
de under § 115 utfärdade äganderättsbevisen framginge, att samma
hemmansdels äganderättsförhållanden klargjorts såväl med avseende
på vilka avsöndringar, som därifrån verkställts efter den 18 augusti

— 1920 —

348

1850, som med avseende på vem som för närvarande ägde hemmansdelen.
Funnes det då någon rimlig anledning att angående samma
hemmansdel — och att det vore samma hemmansdel, som avsåges
i de två äganderättsbevisen, framginge dels av angivna registemummer
och dels av gravationsbeviset, vilket tydligen angåve, att inteckningarna
den 18 augusti 1850 och den 11 april 1853 vore fastställda
i samma hemmansdel — utfärda ett nytt äganderättsbevis,
som ådagalade alldeles samma förhållanden med dock den inskränkning,
att det angåve verkställda avsöndringar allenast från den 11
april 1853 eller noga räknat för en tid av 2 år 7 månader 23 dagar
kortare tid. Det ägde sin riktighet, att klaganden utan att rådgöra
sig med Palmgren gjort sin anmälan till justitieombudsmannen. Något
ekonomiskt intresse av sakens utgång hade klaganden således icke,
enär han endast förskotterat kostnaderna för expeditionerna, vilket
förskott klaganden vid påfordran komme att få ersatt av flottans
pensionskassa, som i sin ordning uttoge beloppet av ägaren. Trots
det att klaganden icke själv hade något ekonomiskt intresse av saken,
hade han likväl ansett sig böra göra anmälan ifråga på grund av
sin ställning såsom ombudsman i flottans pensionskassa. Det vore
uppenbart, att klaganden såsom sådan måste så utföra de uppdrag,
han av direktionen erhållit, att han granskade erhållna protokoll
över begärda åtgärder hos domstolarna samt, om han för sin del
funne något förbiseende eller någon felaktighet hava förelegat, sökte
åstadkomma ändring därutinnan. Klaganden ansåge sig ej böra underlåta
att nämna, att den av Bladh följda praxis vid inteckningsrelaxering
vore i hög grad skadlig, enär den kunde tänkas förhindra
bildandet av egna hem. I detta fall, där relaxeringen samtidigt omfattat
så pass många lägenheter, som nu vore förhållandet, vore en
utgift för ägaren till stamhemmanen på omkring 125 kronor, vartill
relaxeringen av inteckningarna uppgått, icke av någon vidare betydenhet,
men då man besinnade, att i regel relaxering ägde rum
för en lägenhet i sänder och kostnaderna därför blivit enahanda,
ställde saken sig annnorlunda. Kostnaderna kunde då tänkas uppgå
till en betydande del av hela lägenhetens köpeskilling. Fall hade
även förekommit, då jordägare förklarat, att sedan relaxeringskostnaderna
numera vore så betydande, det ej kunde falla honom in att
frånsälja någon lägenhet, om icke köparen själv ville åtaga sig att
vidkännas kostnaderna för inteckningarnas relaxering. Flottans pen -

1920 —

349

sionskassa, där klagandon voro ombudsman, innehade såsom säkerhet
tor meddelade lån inteckningar till belopp av omkring 2,200,000
kronor. Det vore därför ganska ofta inteckningsrelaxeringar föreommc,
men aldrig hade någon annan domhavande följt en dylik
praxis med utfärdande av äganderättsbevis som den Bladh följt.

Slutligen anförde häradshövdingen Bladh i en ytterligare inkommen
skrift följande:

• |^aSan(ien anfört till stöd för sin mening, att äganderättsbevis
skulle varit obehövligt för tiden före den 22 november 1915
da Palmgren erhållit lagfart å de ifrågavarande fastigheterna, förtjänade
icke avseende. I gravationsbeviset angåves, som bekant, den
fastighet, beviset avsåge, på samma sätt som i lagfartsbeviset. Någon
skyldighet att i lagfartsbeviset å viss hemmansdel omnämna, huruvida
några avsöndringar blivit före lagfartens beviljande gjorda från
hemmansdelen, funnes icke. Att göra ett sådant tillägg i gravationsbeviset,
som klaganden föreslagit, aktade en domare nog sig för, då
ett dylikt tillägg i vissa fall skulle vara alldeles felaktigt. Så t.’ex.
om en person sålde en lägenhet till en person och därefter, utan att

1 köpehandlingen undantaga lägenheten, till annan person sålde det
hemman, från vilket lägenheten upplåtits, samt nye ägaren till hemmansdelen
sökte lagfart å sitt fång, innan fånget å lägenheten lagfarits
i detta fall gmge nog lägenheten med i lagfarten å hemmansdelen,
oaktat lägenheten förut avsöndrats. Klaganden förmenade,
T* 1 S Ilo endast ett äganderättsbevis skolat utfärdas, och stödde
detta pa den grund, att alla i nämnda paragraf upptagna hemmanselar
vore gemensamt intecknade. Två av fastigheterna, nämligen
/le mantal n:r 1 och 1/3 mantal n:r 2 Mölletorp hade intecknats re dan

18o0 och de andra båda fastigheterna, ett annat 1/s mantal n:r

2 och /te mantal n:r 3 Mölletorp hade intecknats 1886. I § 115
hade Bladh sålunda behandlat två alldeles särskilda inteckningar,

i6^.. aUenast för att minska kostnaden för sökanden och utan
a ^ a^ dartd! haft någon skyldighet. Klaganden förmenade vidare,
att utfärdandet av äganderättsbeviset i § 116 å Vs mantal Mölletorp
n.r 2 skulle hava varit onödig;t. Bladh bestrede, att så varit förhållandet,
och påstode, att med de säregna kombinationer av fastigheter,
som förekomme i de olika ärendena, äganderättsbevisen icke
gärna kunnat utfärdas på annat sätt än som skett, I § 115

— 1920 -

vore

350

såsom redan nämnts, upptagna två inteckningar, fastställda i förut
angivna fastigheter; i § 116 hade upptagits en inteckning fastställd
1853 uti 1/a mantal n:r 2 ensamt, och en inteckning, fastställd uti
5/ie mantal n:r 1, 7s mantal n:r 2 och 9/ie mantal n:r 3 Mölletorp;
i § 117 två inteckningar, fastställda den ena 1860 uti /s mantal
n:r 3 Mölletorp och den andra 1886 uti 5/16 mantal n:r 1 och /s
mantal n:r 2 Mölletorp, samt uti § 118 en inteckning, fastställd 1863
uti 5/16 mantal n:r 1, 2/a mantal n:r 2 och 5/8 mantal n:r 3 Mollton)
Sålunda förekomme icke beträffande två inteckmngar samma
kombination. Möjligen skulle det kunna tänkas ett annat sätt att
utfärda äganderättsbevisen, nämligen att upprätta ett bevis för varje
intecknad fastighet. I sådant fall skulle det hava blivit sex särskilda
bevis. Kostnaden för dessa sex bevis skulle dock säkerligen kommit
att överstiga kostnaden för de av Bladh utfärdade sju bevisen. Där
jämte skulle såväl bevisen som de protokoll, vari bevisen skulle hava
intagits, svällt i omfång, vilket säkerligen skulle ökat lösen för expeditionerna
med ett par tiotal kronor. Såsom Bladh förut framhållit,
hade kostnaden för äganderättsbevisen beräknats efter billigaste beräkningsgrund,
och hade Bladh därigenom efterskänkt över 15 kronor
av det belopp, vartill kostnaderna efter strängare men fullt laglig
crrund kunnat beräknas. Därigenom att Bladh behandlat de sju inteckningarna
i endast fyra paragrafer hade Bladh besparat vederbörande
en kostnad av ytterligare omkring 15 kronor. Klaganden
syntes vilja påstå, att Bladh behandlade inteckningsrelaxationer annorlunda
än andra häradshövdingar. Detta påstående voie oriktigt.
Bladh hade rådgjort om saken med en mängd ämbetsbröder och
därvid funnit, att dessa i allmänhet begagnade samma behandlingssätt
beträffande dylika ärenden, som Bladh plägade begagna, Sadana
fall som det förevarande, med en mängd olika kombinationer av
fastigheter, torde dock vara synnerligen ovanliga. Bladh kunde icke
erinra sig, att han någonsin förut under sin mångåriga verksamhet
såsom domare haft att taga befattning med något dylikt fall, och
Bladh betvivlade, att klaganden förut haft med något sadant fall att
göra. Bladh kunde även tillägga, att, såvitt han kunde minnas, han
aldrig förut haft att göra med några hemman, där intecknmgsförhållandena
varit så tilltrasslade som i de ifrågavarande,

— 1920 —

351

Med anledning härav avlät jag till häradshövdingen Bladh en
ämbetsskrivelse av följande innehåll:

83 § inteckningsförordningen, sådan paragrafen lydde enligt
lagen den 11 oktober 1912, innehölle följande bestämmelse:

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon av dem helt och hållet eller till viss del dödas
eller ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för belopp,
som skulle falla å den egendom efter ty i 32 § sägs, hålla sig till
de andra egendomarna, där ej i beslutet angående dödandet eller
nedsättningen rätt därtill blivit honom förbehållen. Ej må sådant
förbehåll göras, med mindre samtycke därtill lämnats såväl av
ägame av dessa egendomar som av dem, vilka, hava inteckning
i egendomarna gällande med lika eller sämre rätt än den, om
vars dödande eller nedsättning är fråga, eller ock fordran eller
rättighet, varför egendomarna jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må
häfta.

Enligt 32 § i inteckningsförordningen, sådan densamma ursprungligen
lytt, hade gemensam inteckning förelegat, då flera fasta egendomar
vore intecknade för samma fordran, utan att bestämt vore,
för huru stor del därav varje egendom häftade. Motsvarande bestämmelse
i nu gällande inteckningsförordning återfunnes jämväl i
32 §, som angave, att gemensam inteckning förelåge, när »inteckning
för fordran är meddelad i flera egendomar gemensamt». För
gemensam inteckning förutsattes icke, vare sig att de intecknade
fastigheterna vore belägna inom samma jurisdiktionsområde eller att
de blivit samtidigt intecknade. Antingen inteckning för en fordran
beviljats i flera fastigheter vid en och samma tidpunkt eller i en
fastighet vid ett och i en annan vid ett annat tillfälle, förelåge en
gemensam inteckning, och bestämmelserna därom trädde i tillämpning
(jfr Nordling: lagfarts- och inteckningslagame, upplaga år 1888
sid. 232 samt Kurt Lamm: inteckning för fordran i fast egendom
sid. 114). s

Häradshövdingen Bladhs uppfattning, att det i förevarande inteckmngsärenden
rätteligen varit fråga om sju olika inteckningar,
kunde jag därför icke dela. De intecknade fordringarna hade grundat
sig å fyra särskilda skuldebrev, som berört samma fastigheter
på grund av vid olika tider medgivna inteckningar. Fastigheterna

— 1920 —

352

hade på grund därav varit gemensamt intecknade, och i inteckningsärendena
hade varit fråga om dödning i visst avseende av fyra gemensamma
inteckningar, som besvärade fastigheterna. Varje inteckning
hade därför, såsom ock skett, skolat för den ifrågavarande åtgärden
uttömmande behandlas i en paragraf.

När vid ifrågavarande tillfälle begäran framställts om dödningen,
hade häradsrätten haft att i första hand fordra bevis därom, att de
lägenheter, vari dödningen skulle äga rum, vore i så måtto självständiga
fastigheter, att hinder för åtgärden därutinnan ej mötte.
Som lagfart å lägenheterna för de nya ägarna blivit beviljad, borde
äganderättsbevis därom företes.

På grund av bestämmelserna i 83 § inteckningsförordningen och
klagandens begäran, att inteckningarna skulle förklaras med orubbad
förmånsrätt kvarstå i återstoden av de intecknade fastigheterna, hade
utredning om äganderätten till dessa erfordrats. Grenom vederbörliga
bevis hade sålunda bort styrkas, vilken eller vilka som vore ägare
till fastigheterna. För att därom vinna upplysning hade icke vant
tillfyllest, att bevis företeddes om den sist i lagfartsboken antecknade
ägarens lagfart till hemmansdelarna 5/ig mantal n:r 1, /3
mantal n:r 2, R:n 22, V3 mantal n:r 2, R:n 23, och 9/ie mantal n:r
3 Mölletorp, utan äganderätten till alla de fastigheter, som en gång
blivit besvärade av inteckningarna, utan att sedermera därifrån befrias,
således jämväl de, som i äganderättsavseende avskiljts från
hemmansdelarna, hade mast utredas. Sadant bevis hade således mast
företes, att därav framginge de genom hemmansklyvning, ägostyckning
eller jordavsöndring från de ursprungligen intecknade hemmansdelarna
avskilda fastigheter, vari inteckningarna fortfarande vore
gällande.

För utredningen hade det således varit nödvändigt att utröna
äganderättsföljden från tidpunkten för inteckningarnas beviljande.
Utredningen hade måst omfatta för 5/i6 mantal n:r 1 och /a mantal
n:r 2, R:n 22, Mölletorp, tiden från och med den 15 augusti 1850
samt för Va mantal n:r 2 Mölletorp, R:n 23, tiden från och med den
17 augusti 1863 och för n:r 3 Mölletorp tiden från och med den 15
augusti 1860. Denna utredning hade emellertid varit tillfyllest för
beslut i samtliga inteckningsärendena.

Beträffande äganderättsbevis hade genom kungl. kungörelsen

— 1920 —

353

den 3 februari 1911 i kungl. förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen införts det stadgandet att lösen för dylikt
bevis, omfattande tid efter ingången av år 1876 eller annat år, från
vilket fastighotsbok förts, utgjorde beträffande underdomstolar på
landet 1 krona 50 öre och, om beviset avsåge jämväl tid före
uppläggandet av fastighetsbok, ytterligare för varje helt eller påbörjat
år, som beviset omfattade, 30 öre. Å landet beräknades,
då äganderättsbevis avsåge flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats
i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, för
varje hemman, hemmansdel eller lägenhet utöver den första till och
med tre hälften, däröver till och med sex femtedelen samt däröver
tiondelen av den för äganderättsbevis rörande en fastighet utgående
lösen.

I anledning av nu berörda bestämmelser hade klaganden, då
såsom ovan nämnts i förevarande fall varit fråga om äganderättsbevis
för gemensamt intecknade fastigheter, haft rättighet att i ett
bevis få äganderätten till dem alla utredd. Beviset skulle hava omfattat
sammanlagt elva fastigheter, nämligen 5/ie mantal n:r 1, 1/3
mantal n:r 2, R:n 22, 1/s mantal n:r 2, R:n 23, 9/i6 mantal n:r 3
Mölletorp samt de sju lägenheter, vari död ni ngen begärts. För var
och en av de fyra förstnämnda fastigheterna skulle beviset hava omfattat
den tid, som ovan angivits, samt för lägenheterna tiden från
och med lagfarts beviljande första gången efter avsöndringen. Om
därvid beräknats, att fastigheterna i äganderättsbeviset kommit ifråga
i den ordning, de nyss angivits, skulle lösen för beviset kommit att
belöpa sig till 19 kronor 26 öre samt stämpelavgiften till 50 öre,
vadan sammanlagda avgiften för beviset skulle hava utgjort 19 kronor
76 öre.

I stället för ett dylikt äganderättsbevis, som Bladh för inteckningsärendena
bort utfärda, hade Bladh meddelat sju särskilda bevis
och med sammanlagt 50 kronor 45 öre påfört klaganden kostnaden
därför. Dessa bevis hade till stor del innefattat enahanda uppgifter,
ehuru i olika kombinationer. Vart och ett av de sålunda meddelade
bevisen hade direkt hänfört sig till något av de ifrågakomna inteckningsärendena
och hade sålunda måhända gjort materialet i varje
ärende mera lätthanterligt, men då en avsevärd ökning i kostnaden
varit därmed förenad och ett samtycke därtill icke lämnats av sö 45

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

354

kanden, hade dennes berättigade intresse bort vara för Bladh avgörande.
Detta borde hava varit häradshövdingen Bladh angeläget,
då, såsom klaganden anfört, det vore av vikt att kostnaderna för
dridning av inteckning i avsöndrad lägenhet med förbehåll om inteckningens
giltighet oavkortad i återstående fastighet, så långt det
med iakttagande av gällande föreskrifter om expeditionslösen vore
möjligt, hölles nere.

Jag funne sålunda, att häradshövdingen Bladh vid utfärdande
av ifrågakomma äganderättsbevis förfarit felaktigt samt att genom
hans förfaringssätt för klaganden föranletts en utgift, som ej bort
förekomma. Denna utgift torde belöpa sig till skillnaden mellan
det av Bladh för de sju äganderättsbevisen uppburna beloppet 50
kronor 45 öre och det belopp, klaganden rätteligen bort för ett
äganderättsbevis utgiva, 19 kronor 76 öre, eller sålunda 30 kronor
69 öre. Som intagandet av ett gemensamt äganderättsbevis i vart
och ett av de fyra inteckningsärendena antagligen föranlett, att expeditionernas
längd ökats med ett ark varje, borde likväl från sistnämnda
belopp avgå 8 kronor, vadan det belopp, klaganden måst
utgiva för mycket, utgjort 22 kronor 69 öre.

Innan jag företoge vidare åtgärd i ärendet, både jag emellertid
velat lämna Bladh tillfälle att ersätta den skada, som sålunda uppkommit.
Därest ett ersättningsbelopp av 22 kronor 69 öre till de
Maré utbetalades och Bladh inom en månad efter mottagandet av
min skrivelse till mig inkomme med bevis, att de Maré uppburit beloppet,
funne jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion,
mig kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd.

Sedan häradshövdingen Bladh inom den utsatta tiden inkommit
med bevis, att han ersatt klaganden det ifrågavarande beloppet, avskrevs
ärendet.

— 1920

6. Fråga om riktig tillämpning av vissa bestämmelser i kungl.
förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel.

355

I en hit ingiven klagoskrift anförde ingenjören Frank Hirsch i
Stockholm följande:

Den 17 juni 1916 hade Aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad
för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners räkning och i dess
namn samt under åberopande av ett för sistnämnda bolag utfärdat
licensbevis avsänt fyra järnsvarvar med bantåg från Nyköping till
Norge. Då svarvarna ankommit till Charlottenberg, hade därvarande
tullkammare funnit sig föranlåten att förhindra exporten under åberopande
av att licensbeviset avsåge svarvar av Aktiebolaget Frank
Hirsch’s maskiners egen tillverkning och dessutom icke finge överlåtas.
Tullkammarens tankegång hade tydligen varit den, att då
svarvarna avsänts från Nyköping, hade de icke kunnat antagas vara
tillverkade av Aktiebolaget Frank Hirschls maskiner, som dreve sin
verksamhet i Stockholm. Maskinerna hade kvarhållits och tjänstgörande
tullkontrollören B. Tli. Hemlig hade verkställt angivelse till
åtal för förment försök till olovlig utförsel. Saken hade därefter
omhändertagits av vederbörande åklagare, kronolänsmannen Gr. H.
Löfvenholm, som lyckats utverka Kungl. Maj:ts befallningsliavandes
i Värmlands län tillstånd till beslag och åtal mot ledamöterna i styrelsen
för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner, utan att deras eller
bolagets förklaring infordrats. Därefter hade rättegång anhängiggjorts
vid rådhusrätten i Karlstad emot nämnda styrelseledamöter,
däribland klaganden, som tillika vore bolagets verkställande direktör,
med yrkande om ansvar för försök till olovlig varuutförsel samt förklaring
om svarvarnas förbrytande. Före eller under målets handläggning
hade maskinerna blivit av åklagaren å offentlig auktion för
en billig penning försålda, utan att bolaget erhållit någon som helst
underrättelse om tid och plats för auktionen. Sedan åklagaren inskränkt
sin talan att gälla endast klaganden samt denne under målets
handläggning styrkt, att tillverkningen av maskinerna påbörjats
hos Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner i Stockholm samt fullbordats
hos Aktiebolaget V. Svahns mekaniska verkstad i Nyköping
efter förstnämnda bolags ritningar och modeher samt under dess
kontroU, hade rådhusrätten den 2 april 1917 meddelat utslag i målet,
därvid åtalet ogillats och beslaget upphävts, allt med den motivering,

— 1920 —

356

att som genom den i målet förebragta utredningen vore till fullo
ådagalagt, att svarvarna rätteligen vore att anse såsom Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiners egen tillverkning, så hade desammas utförande#
ur riket jämlikt vederbörligen utfärdat utförselbevis varit
bolaget tillåtet. Rådhusrättens utslag hade sedermera vunnit laga
kraft.

Denna utgång av saken, som på förhand kunnat förutses, vore
visserligen i och för sig tillfredsställande, men då tullmyndighetens
och åklagarens felaktiga förfarande i saken vållat klaganden och
Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner betydande förluster och obehag,
vore klaganden icke villig att låta sig nöja med det sålunda
uppnådda resultat.

Vad först förhindrandet av exporten beträffade, så kunde man
med fog begära, att de tulltjänstemän, som hade att avgöra frågor,
huruvida en exportåtgärd måtte företagas eller icke, besutte ett visst
mått av sakkunskap på varukännedomens område. Och vad man
framför allt måste äga rätt att fordra, vore en noggrann och omdömesgill
behandling av dylika ärenden, så att icke en okunnig tulltjänsteman
genom att försumma att skaffa sig upplysning om de
föreliggande omständigheterna och rådföra sig med verkligt sakkunnig
vållade den lojalt handlande affärsmannen förlust i sådana
fall, då hans förfarande måste för varje fackman framstå såsom
uppenbart riktigt. I förevarande fall hade klaganden medelst vittnen,
som representerade spetsarna av sakkunskapen på såväl den teoretiska
som den praktiska maskinteknikens område, styrkt, att de till
utförsel anmälda maskinerna utan all tvekan vore att anse såsom
Aktiebolaget Frank Hirschls maskiners egen tillverkning och således
finge utföras på det åberopade utförselbeviset. Då maskinerna icke
desto mindre stoppats, så hade detta berott på att tulltjänstemannen
antingen icke förskaffat sig nödiga upplysningar om de föreliggande
omständigheterna eller ock, ehuru själv icke sakkunnig på det ifrågavarande
området, underlåtit att rådföra sig med verkliga fackmän.
Och däri läge uppenbarligen en allvarlig försummelse.

Vad därefter anginge åklagarens förfarande i saken, så hade
enligt klagandens förmenande en grundlig undersökning av de förhandenvarande
omständigheterna och ett studium av sakens tekniska
sida i samråd med verkliga sakkunniga bort föranleda därtill, att
åklagaren insett, att det tillärnade åtalet varit obefogat. Åklagaren

— 1920 —

357

hade emellertid föredragit att försöksvis anställa åtal för att utnyttja
de möjligheter att förvärva andel i förbrutet gods, som kunnat antagas
föreligga, därvid föga bekymrande sig om do allvarliga olägenheter
och kostnader, som utan fog kunnat komma att tillskyndas
godsets ägare. Denna benägenhet hos åklagarna att på alltför lösa
grunder skrida till beslag och åtal vore en naturlig men olycklig
följd av den gällande lagstiftningen, som i syfte att uppmuntra till
upptäckt av i smyg skeende verkliga förbrytelser också kommit att
stimulera lusten att på formella grunder advocera fram förseelser,
där ett fullt lojalt handlingssätt förelåge. Men däri syntes ligga ett
så mycket större skäl att beivra förekommande missbruk. Och det
funnes så mycket mindre anledning att härvidlag förfara med allt
för mycken mildhet, som det vore naturligt och rimligt att mot
möjligheten till betydande vinster svarade en verklig risk. Det skulle
inom industri- och affärskretsar väcka den mest enstämmiga tillfredsställelse,
om ett exempel kunde statueras, varigenom åklagarna finge
klart för sig, att den exportsökande allmänheten icke stode rättslös
mot de trakasserier, som allt som oftast tyvärr förekomme.

Då klaganden under förutnämnda rättegång förbehållit sig rätt
att framdeles föra talan mot åklagaren i anledning av hans förfarande
i saken, hade denne påpekat, att åtalet tillkommit med
Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillstånd. Grenom denna invändning
syntes åklagaren vilja giva uttryck för den uppfattningen, att
genom föreskriften i § 8 mom. 2 i lagen om straff för olovlig varuutförsel
hela ansvaret för ett obefogat åtal för dylik förseelse skulle
vara övervältrat på Kungl. Maj:ts befallningshavande. Detta vore
enligt klagandens förmenande en fullkomligt felaktig och för såväl
allmänheten som vederbörande åklagare själva synnerligen farlig föreställning.
Till en början torde nämligen den Kungl. Maj:ts befallningshavande
åliggande skyldighet att pröva, huruvida i ett visst
fall åtal finge ske eller icke, icke innefatta förpliktelse att ingå på
de rent tekniska frågorna. I dylika frågor torde Kungl. Maj:ts befallningshavande,
vars prövning närmast syntes vara avsedd att omfatta
lämpligheten av åtals anställande oavsett den rent formella
rättsstridigheten av exportåtgärden, äga att förlita sig på de upplysningar,
som lämnades av åklagaren och tullmyndigheterna. Men
härtill komme, att den prövning, Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunde ägna varje särskilt fall, naturligen vore av mera summarisk

— 1920 —

358

natur och. icke avsedd att ensam vara en borgen för, att obefogade
åtal icke skedde, utan endast att vid sidan av det ansvar, som på
samma sätt som eljest åvilade åklagaren, utgöra en extra säkerhetsåtgärd
mot de frestelser, de stora andelarna i förbrutet gods kunde
innebära. Härmed ville klaganden givetvis icke hava sagt, att i
förevarande fall Rungl. Maj:ts befallningshavande förfarit riktigt.
Tvärtom ansåge klaganden, att då det genom en så enkel åtgärd
som att infordra hans yttrande i saken, innan åtal anställts, kunnat
konstateras, att Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner i varje fall
handlat i god tro, så vore det lämnade åtalsmedgivandet mindre
välbetänkt. Bolaget hade visserligen av en händelse fått tillfälle att
göra ett inlägg i saken, medan denna behandlats bos Kungl. Maj:ts
befallningshavande, i det bolaget genom Aktiebolaget V. Svahns
mekaniska verkstad, mot vars styrelseledamöter åtalet först varit avsett
att riktas, fått underrättelse om, att något varit i görningen.
Men detta vore naturligen något helt annat, än om bolaget vetat,
att åtalet skulle riktas mot detsamma, i vilket fall bolaget skulle
vid avgivande av yttrande hava förebringat sådan utredning, att
bolaget säkerligen fullständigt övertygat Kungl. Maj:ts befallningshavande
om, att det tillärnade åtalet varit obefogat.

Det mest betänkliga fel, som i saken begåtts, vore emellertid
icke anställandet av åtal utan laga skäl, utan åklagarens åtgärd att
försälja maskinerna, utan att meddelande på förband lämnats klaganden
eller bolaget om tid och ort för auktionen, så att tillfälle givits
att därvid bevaka bolagets intresse och rätt. Såsom framginge av
protokollen i målet, hade maskinerna varit fakturerade till ett sammanlagt
belopp av 10,400 kronor. De både emellertid bortslumpats,
enligt vad åklagaren sedermera uppgivit, å offentlig auktion för en
köpeskilling av 5,500 kronor. Detta innebure för bolaget en förlust
på omkring 5,000 kronor förutom de betydande kostnaderna för
rättegången. Denna beklagliga verkan av åklagarens förfarande hade
kunnat förebyggas genom en så enkel åtgärd som en underrättelse
till bolaget.

I den vid åtalet åberopade författningen, som medgåve åklagaren
rätt att å offentlig auktion försälja beslagtaget gods, innan laga
kraftvunnet utslag om godsets förbrytande förelåge, funnes visserbgen
icke någon uttrycklig föreskrift om skyldighet för åklagaren
att på förhand underrätta godsets ägare om auktionen. Men anled —

1920 -

359

ningen härtill vore uppenbarligen den, att en dylik skyldighet ansetts
så självklar, att uttrycklig föreskrift ej varit erforderlig. Åklagaren
handlade ju vid försäljningen såsom ett slags legal representant
för ägaren och hade i denna egenskap skyldighet att vårda
dennes intresse med minst samma omsorg, som om han handlat på
grund av enskilt uppdrag. Han finge således icke underlåta något,
som kunde öka möjligheterna för ägaren att skydda sig mot förlust.
Att vad som därutinnan främst av allt ålåge honom naturligen vore
att underrätta ägaren om auktionen, syntes självklart. Det vore en
känd sak, till vilka orimliga resultat en s. k. offentlig auktion eljest
kunde leda. Ofta nog vore icke några andra närvarande än den,
som begärt auktionen, och den, för vars räkning försäljningen skedde,
och om den senare på grund av bristande kännedom om försäljningen
utebleve, kunde det således lätt inträffa, att den, som begärt
auktion, finge tillfälle att själv eller genom någon, med vilken han
handlade i samförstånd, inropa godset till rampris. Klaganden ville
icke påstå, att något dylikt ägt rum i förevarande fall, men då det
icke lyckats honom att från åklagaren erhålla avskrift av auktionsprotokollet,
saknade han tillfälle att bilda sig någon bestämd uppfattning
härutinnan.

Hade auktionen ägt rum så sent som mellan det rättegångstillfälle,
då åklagaren först uppgivit att försäljning skett, och rättegångstillfället
näst förut, hade emellertid möjlighet funnits att åvägabringa
försäljning till och med till betydligt högre pris än det fakturerade.
Åklagaren torde för övrigt i förevarande fall hava begått
ett fel redan därigenom, att han överhuvudtaget låtit försälja maskinerna.
Försäljning vore nämligen en åtgärd, som borde tillgripas
endast i nödfall, såsom då godset vore särskilt skrymmande eller
löpte fara att förstöras eller minskas i värde. Uppenbarligen vore
intetdera förhållandet med de ifrågavarande maskinerna. Och alldeles
särskilt borde naturligen åklagaren låta sig angeläget vara att
icke utan nödtvång och ägarens hörande skrida till försäljning i sådana
fall, då det måste anses synnerligen ovisst, om åtalet kunde
bifallas.

Av det ovan sagda framginge, att såväl tullkontrollören Hemlig
som Löfvenholm genom ifrågavarande förfarande gjort sig skyldiga
till allvarlig försummelse i tjänsten och dessutom visat en betänklig
brist på omdöme beträffande behandling av ärenden av ifrågavarande

— 1920 —

360

slag, samt att Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner genom samma
förfarande lidit betydande förluster. I anledning härav finge klaganden
å egna och bolagets vägnar anhålla, att justitieombudsmannen
måtte föranstalta om åtal mot såväl Hemlig som Löfvenholm samt
bereda klaganden tillfälle att därvid utföra sin och bolagets talan.

Skulle den omständigheten, att i ovan omförmälda författning
ej uttryckligen föreskrivits, att godsets ägare skulle underrättas, innan
försäljning skedde, föranleda därtill, att justitieombudsmannen icke
ansåge Löfvenholm genom sin underlåtenhet härutinnan hava gjort
sig skyldig till försummelse i tjänsten, hemställde klaganden, att
justitieombudsmannen måtte medverka till sådan ändring av författningen,
att det uttryckligen föreskreves, att dylik underrättelse, där
så ske kunde, ovillkorligen skulle lämnas.

Av de vid klagoskriften fogade protokollen i det av Löfvenholm
vid rådhusrätten i Karlstad anhängiggjorda åtalet mot ledamöterna
i styrelsen för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner, nämligen klaganden,
direktören Erik Hirsch och verkstadschefen Josef Erik Brundin,
inhämtades bland annat följande.

Den 21 juli 1916 utfärdade Löfvenholm på tjänstens vägnar
stämning till rådhusrätten å nämnda styrelseledamöter med yrkande
att de måtte fällas till ansvar, för det de den 17 juni 1916 i strid
mot kungl. kungörelsen den 14 juni 1915 angående förbud mot utförsel
från riket av vissa varor sökt till Norge utföra fyra järnsvarvar
med tillhörande kugghjul, ävensom att svarvarna med tillbehör skulle
förklaras förbrutna. Stämningen hade den 14 augusti 1916 delgivits
svarandena, och målet förekom första gången vid rådhusrätten
den 21 i samma månad. Därvid åberopade Löfvenholm bland annat
följande handlingar:

1) Ett den 16 maj 1916 av statens handelskommission för Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiner meddelat bevis om rätt till utförsel
ur riket till Italien av femton svarvar av egen tillverkning
typ >M. S.» med ett sammanlagt värde av 45,500 kronor, å vilket
bevis var antecknat, att det icke finge överlåtas.

2) Ett den 17 juni 1916 från tullförvaltaren O. Ehn i Nyköping
till tullkammaren i Charlottenberg å tjänstebrevkort avsänt meddelande
av följande innehåll:

— 1920 —

361

»Svalins mek. Verkstads A.-Bol. anhöll i dag hos tullkammaren
att få attest på tillstånd till export av hos bolaget tillverkade svarvar
på grund av en exportlicens för en Stöckholmsfirma (Hirscli & C:o?).
Då licensen emellertid gällde firmans »egen tillverkning» ansåg sig
tullkammaren icke kunna lämna någon attest. Troligen komma
svarvarna ändå till Charlottenberg, åtföljda av licensen, i vilket fall
det blir ni, som får avgöra, om de få exporteras eller ej. Nyköping
den 17 juni 1916. O E »

3) Ett den 17 juni 1916 från Aktiebolaget V. Svalins mekaniska
verkstad till tullkammaren i Charlottenberg avlåtet brev, så
lydande:

»Härmed översändes ett utförselbevis å 15 st. svarvar typ M. S.
utfärdat för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner. Av dessa svarvar
äro i dag av ovanstående bolag fyra stycken avsända från Nyköping
till speditör Olåt J. Aas, Kristiania. Vi bedja Eder påteckna utförselbeviset
och returnera detsamma hit till oss.»

4) Ett likaledes den 17 juni 1916 till tullkammaren i Charlottenberg
från Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner avlåtet brev,
så lydande:

»Per järnväg från Liljeholmen avsände vi i går till speditionsfirman
Olaf J. Aas, Kristiania, en låda svarv, vilken vi via Norge
önska utförd till Frankrike, och för vilken vi härmed inneliggande
bifoga utförselbevis. Samtidigt hava vi även från Liljeholmen avsänt
en låda och från Nyköping 8 lådor, vilka även via Norge skola
vidare befordras till Italien. I och för utförsel av dessa lådor, vilka
innehålla svarvar, tillsändas Eder med järn vägspapperen från Nyköping
ävenledes utförselbevis i vårt namn. Då godset om möjligt
skall vara i Kristiania den 22 d:s, vore vi tacksamma för snarast
möjliga expedition av detsamma och teckna i det vi emotse de översända
utförselbevisen i retur snarast möjligt.»

5) En den 22 juni 1916 av tullförvaltaren Hemlig i Charlottenberg
till Löfvenholm avlåten skrivelse, så lydande:

»Den 17 juni 1916 gjordes av Aktiebolaget V. Svahns mekaniska
verkstad i Nyköping hos tullkammaren i samma stad framställning
om tullbehandling för export av fyra stycken svarvar, därvid
åberopande sig på en licens gällande för Aktiebolaget Frank
Hirsch’s maskiner i Stockholm å svarvar av den senare firmans egen

46 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

362

tillverkning, och vilken licens icke finge överlåtas. Sagda tullkammare
vägrade verkställa den begärda tullbehandlingen på grund av
den företedda licensen. Emellertid avsände firman, nu i Stockholmsfirmans
namn, samma dag 4 st. svarvar till Norge och sände samtidigt
till denna tullkammare licensen, av vilken en avskrift bifogas,
jämte hoslagda skrivelse, av vilken alls icke framgår, att svarvarna
äro av verkstadens tillverkning. Angivningen har tydligen avsiktligen
skett i sådan form, att tullkammaren och den kontrollerande
tjänstemannen otvivelaktigt skulle blivit missledda, om icke från tullkammaren
i Nyköping kommit ett observandum. Enär firman Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiner icke äger rätt exportera svarvar
utan av viss typ och av egen tillverkning, samt då Aktiebolaget V.
Svalins mekaniska verkstad icke äger rätt till sådan export på grund
av licens för annan firma, vilken licens icke får överlåtas, och slutligen
då utförselförsöket skett under former tydligen avsedda att
vilseleda tullmyndigheten, får jag härmed anmäla förseelsen till laga
beivran. Svarvarna hava kvartagits av härvarande tullkammare.»

6) En den 4 juli 1916 från Kungl. Maj:ts befallningshavande
till kronolänsmannen i Jösse härads västra distrikt avlåten ämbetsskrivelse
av innehåll att, sedan han i skrivelse den 22 juni 1916
anmält, att Aktiebolaget Frank Hirschls maskiner försökt att över
Charlottenberg ur riket utföra ett parti järnsvarvar med till hörande
kugghjul, Kungl. Maj:ts befallningshavande ville jämlikt 8 § i kungl.
förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m.
hava meddelat tillåtelse till anställande av åtal mot vederbörande
ävensom till verkställande av beslag å godset.

7) En till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkommen skrift,
så lydande:

»Stockholm den 27 juni 1916.

Landskansli^, Karlstad.

Från Aktiebolaget V. Svahns mekaniska verkstad i Nyköping
hava vi i dag erhållit ett från Eder till dem adresserat meddelande
beträffande lagliga åtgärder mot nämnda firma för det densamma
obehörigen sökt utföra 4 st. svarvar. Vi tillåta oss därför åberopa
dagens telefonsamtal med Eder, varvid vi erhöllo meddelande om,
att anledningen till dessa åtgärder skulle vara den, att svarvarna
ifråga äro tillverkade vid Svahns verkstad. Detta är såtillvida rik —

1920 -

363

tigt, att vi därstädes låta fabricera desamma efter vara ritningar,
modeller etc. samt i övrigt enligt våra order, varför vi betrakta
denna tillverkning som vår egen och alltså ej kunna finna något
hinder för att utföra dem å licens i vårt namn, vilken samtidigt
med svarvarnas avsändande från Nyköping tillställts tullkammaren
i Charlottenberg. Vi förmoda, att denna förklaring skall vara fullt
giltig för upphävande av nämnda lagliga åtgärder och emotse gärna
Edra v. meddelanden och teckna under tiden

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner
Frank Hirsch.»

Sedan Löfvenholm i målet vid rådhusrätten förklarat sig rikta
sin ansvarstalan allenast mot klaganden, anförde denne:

Det hade ursprungligen varit Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners
avsikt att tillverka svarvarna i bolagets egna fabriker å Liljeholmen.
Sedan emellertid gjutgods, metall och smide för maskinerna
beställts och arbetet med desamma i nämnda verkstäder tagit sin
början, hade det visat sig av brist på tid omöjligt att därstädes göra
dem färdiga, och därför hade de delvis bearbetade maskindelarna
sänts till Nyköpingsbolaget för att fullbordas och hopsättas i dess
verkstäder. Utförandet hade dock alltjämt skett efter Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiners ritningar och modeller och under deras
omedelbara kontroll. Dessa omständigheter hade i och för sig varit
tillräckliga för att svarvarna skulle kunna sägas vara av Aktiebolaget
Frank HirscUs maskiners egen tillverkning. Därtill komme emellertid,
att Nyköpingsbolaget aldrig förut tillverkat svarvar, utan endast
under den rådande högkonjunkturen inom maskinbranschen ställt sin
verkstad till förfogande för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners
utvidgade fabrikation. Det hade därför till och med kunnat anses
oriktigt att angiva maskinerna såsom av Nyköpingsbolagets egen
tillverkning, ty nämnda bolag hade icke någon egen svarvtillverkning
utan hade endast biträtt Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner
med deras tillverkning, sedan deras egna verkstäder blivit otillräckliga.
Oavsett om en olaglig exportåtgärd skett eller icke och oavsett,
vem eller vilka som borde drabbas av ansvaret för densamma,
så hade den åtminstone för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners
vidkommande skett fullkomligt i god tro och utan någon som helst

- 1920 —

364

Riklig avsikt. Bolaget Både, då det från handelskommissioilen erhållit
och till Nyköpingsbolaget avsänt licensbeviset icke haft en
tanke på, att den däri förekommande uppgiften, att svarvarna vore
av egen tillverkning, kunde göra licensen oanvändbar för de maskiner,
som av Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner tillverkats i Nyköping.
Hade den ringaste tvekan i sådant hänseende förefunnits,
hade givetvis ändring av licensen begärts.

Efter det utredning förebragts angående det arbete, som utförts
å ifrågavarande svarvar vid Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners
egna verkstäder, innan svarvarna sändes till Nyköping för att fullbordas,
förklarade två på Löfvenholms begäran i målet hörda vittnen,
nämligen en verkmästare och en montör vid en projektilfabrik,
att svarvarna icke kunde anses såsom Aktiebolaget Frank Hirsch’s
maskiners tillverkning.

A andra sidan vittnade professorn vid tekniska högskolan Gfustaf
Sellergren i målet att, enligt hans mening, svarvarna, varå Aktiebolaget
Y. Svalins mekaniska verkstad måste anses hava utfört
allenast kompletteringsarbete utan självständig art, måste betraktas
såsom Aktiebolaget Frank Hirschis maskiners egen tillverkning.

Tillika intygade ett stort antal sakkunniga personer i målet
att, om en firma, som idkade fabrikation av maskiner, uppdroge åt
annan firma att efter förstnämnda firmas ritningar och modeller samt
under dess kontroll för dess räkning fabricera maskiner av dess egna
typer, och därtill komme, att den firma, åt vilken uppdraget lämnades,
icke eljest idkade tillverkning av maskiner av samma eller
liknande slag, så vore det enligt inom affärskretsar rådande betraktelsesätt
och språkbruk icke oriktigt att beteckna de sålunda tillkomna
maskinerna såsom varande av förstnämnda firmas egen tillverkning.

Åtskilliga av de sakkunnige tilläde, att vad sålunda intygats
i all synnerhet vore riktigt, om den finna, för vars räkning maskinerna
förfärdigats, i sina egna fabriker utfört någon del av arbetet
med maskinerna.

Vidare anförde Sveriges maskinindustriförening i ett i målet
företett utlåtande, att föreningen vid ifrågavarande fall ansåge,
att det i licensen angivna uttrycket »av egen tillverkning» icke
borde givas den snäva gräns, som allmänna åklagaren syntes vilja
tillmäta detsamma, utan borde »egen tillverkning» fattas mera som
ett motsatsförhållande till »upphandlad vara» och sålunda poängtera

— 1920 -

365

skillnaden mellan fabrikationsverksamhet och ren handelsrörelse. Ett
sådant motsatsförhållande förelåge ej i förevarande fall, ty av handlingarna
framginge otvetydigt, att Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner
tagit del i och haft ansvar för fabrikationen av svarvarna,
och föreningen ansåge därför, att Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner
varit berättigat att använda den förenämnda exportlicensen för
utförsel av svarvarna.

Slutligen intygade sekreteraren i svenska föreningen för industriellt
rättsskydd ingenjören Gr. Holmberger, att uppfattningen, att
svarvarna vore att beteckna som Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners
tillverkning, hade full hemul såväl i en långvarig och allmänt
erkänd tradition inom industrin som i de faktiska omständigheterna
i föreliggande speciella fall.

Därefter yttrade rådhusrätten i utslag den 2 april 1917, att då
genom den i målet förebragta utredningen blivit till fullo ådagalagt,
att ifrågakomna fyra järnsvarvar med tillhörande kugghjul
rätteligen vore att anse som Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiners
egen tillverkning, till följd varav desammas utförande ur riket jämlikt
vederbörligen utfärdat utförselbevis varit bolaget tillåtet, ogillades
åtalet och upphävdes det å svarvarna med tillbehör lagda beslaget.
I

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde
Löfvenholm:

Av länsmanskontorets skrivelse till Kungl. Maj:ts befallningshavande
med begäran om förhållningsorder beträffande åtalet framginge,
att detta från början varit avsett att riktas mot ledamöterna
i styrelsen för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner, vadan det icke
kunde läggas Löfvenholm till last, om Kungl. Majrts befallningshavande,
efter vad klaganden påstode, infordrat upplysningar i saken
endast från aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad i Nyköping
och icke, såsom klaganden ansåge hava bort ske, från Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiner. Före ikraftträdandet av kungl. förordningen
den B mars 1916 hade vederbörande åklagare ägt att i varje
särskilt fall själv avgöra, huruvida beslag med ty åtföljande åtal
borde äga ram eller ej, men genom nämnda kungörelse hade denna
bestämmanderätt helt och hållet överflyttats på vederbörande Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som hade att pröva skälen för och emot

— 1920 —

366

beslag och åtal, ävensom, därest så befunnes lämpligt, infordra ytterligare
upplysningar. Då Kungl. Maj:ts befallningshavande, oaktat
sådan noggrann prövning, i detta fall likväl funnit skäligt medgiva
tillstånd till beslag och åtal, måste detta få anses innefatta order till
vederbörande åklagare att gå i författning om samma åtgärders vidtagande.
Skulle åklagaren, gent emot sådant tillstånd, för sin del
anse anledning till beslag och åtal icke föreligga, måste han kunna
stödja denna sin avvikande uppfattning på skäl, vilka icke varit för
Kungl. Majrts befallningshavande kända vid tillståndets meddelande.
Några sådana skäl hade emellertid icke varit för Löfvenholm kända
vid tiden för åtalets anställande. I varje fall torde det knappast
hava varit möjligt att vimla avgörande klarhet i förberörda sak utan
rättegång med ty åtföljande vittnesförhör. Det vore nämligen icke
alls säkert, att Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig kunna
avstå från Kungl. Maj:ts och kronans rätt i detta fall, endast på ett
utlåtande från enskild person. — Vad beträffade försäljningen av de
beslagtagna fyra svarvarna förhölle sig därmed sålunda. Så snart
Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillstånd till beslag och åtal anlänt
— detta hade kommit Löfvenholm tillhanda på morgonen den
6 juli — hade beslaget verkställts. Under tiden, som förflutit mellan
svarvamas ankomst till Charlottenberg och beslagtagandet, hade
svarvarna kvarstått å järnvägsvagn, täckt med presenning. I och
med beslaget hade skyldighet inträtt för Löfvenholm att föranstalta
om avlastning. Då möjlighet att få inhysa svarvarna vare sig i
järnvägens eller tullkammarens godsmagasin icke varit tänkbar, enär
det förra stått under reparation och det senare för den skull varit
apterat till godsmagasin åt järnvägen, hade Löfvenholm hemställt
hos vederbörande stationsbefäl att få upplägga svarvarna på en av
de till stationen hörande lastkajerna ävensom att få låna en presenning
för att täcka dem med. Mot uppläggning å kajen hade stationsinspektoren
icke haft något att invända, varemot han förklarat, att
någon utlåning av presenning icke kunde ifrågakomma. Slutligen
hade Löfvenholm lyckats förskaffa sig tillåtelse av Eda Aktiebolag
att i dess magasin vid glasbrukets lastspår, beläget 6 kilometer från
Charlottenberg, få tills vidare inhysa maskinerna ifråga. Någon tid
därefter hade emellertid speditören vid glasbruket underrättat Löfvenholm,
att maskinerna måste bortföras ur magasinet, enär bolaget
väntat en sändning sand och för den skull haft behov av det ut —

1920 —

367

rymme, maskinerna upptagit. Då det icke varit Löfvenholm möjligt
anskaffa annat förvaringsrum för maskinerna och Löfvenholm ingalunda
vågat låta dessa ligga under bar himmel, utsatta för regn och
åverkan av okynniga personer, hade Löfvenholm icke sett sig någon
annan utväg än att försälja dem. Såsom av det vid auktionen förda
protokollet framginge, hade kungörelse icke blott, jämlikt lagens föreskrift,
varit uppläst i vederbörande församlings kyrka, utan därjämte,
på grund av värdet hos de utannonserade varorna, även varit intagen
i Arvika Tidning för den 25 juli 1916. Vid auktionen hade tillstädesvarit
rätt många spekulanter, däribland flera fackmän å maskinområdet.
Visserligen hade svarvarna därvid icke gått upp till
det pris, avsändaren åsatt dem i angivningsinlagan, men så förefölle
också detta pris att vara tilltaget ej obetydligt över det, maskinerna
vid samma tid betingat i allmänna marknaden här i landet. — Beträffande
anmärkningen däremot, att särskild underrättelse om den
exekutiva auktionen icke lämnats Aktiebolaget Frank Hirschls maskiner,
så funnes, såsom klaganden även påpekat, enligt gällande författning
ingen skyldighet härtill för åklagaren. Icke heller funnes
något i lagtexten, som gåve anledning förmoda, att en sådan underrättelseskyldighet
från åklagarens sida skulle varit underförstådd. I
de fall, där vederbörande varuägare begärt att bliva underrättad om
tiden för försäljningen av varan, hade emellertid sådan underrättelse
alltid av Löfvenholm lämnats. Någon dylik begäran från Aktiebolaget
Frank Hirschls maskiner hade dock icke ingått. Av det anförda
framginge, att Löfvenholm vid åtalets anställande icke gjort
sig skyldig till försummelse i tjänsten eller tjänstefel, lika litet som
något sådant kunde påbördas Löfvenholm beträffande kungörandet
av den exekutiva auktionen å ifrågavarande beslagtagna maskiner.

Vid Löfvenholms yttrande voro fogade följande handlingar:

1) En den 22 juni 1916 av t. f. kronolänsmannen A. Cylvén
till Kungl. Maj:ts befallningshavande avlåten skrivelse, däri det hette:

»Författningsenligt får jag härmed överlämna hit inkommen anmälan
från tullförvaltaren Hemlig i Charlottenberg rörande ett av
Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner i Stockholm från Nyköping
till Norge avsänt parti järnsvarvar med tillhörande kugghjul under
vördsam anhållan, att Kungl. Maj:ts befallningshavande ville i ärendet
meddela beslut, huruvida beslag med tv åtföljande åtal för försök
till olaga utförsel skall äga rum eller ej. Tjänstemännen å Ny —

1920 —

368

köpings tullkammare kava, såsom framgår av ett vid handlingarna
fogat brevkort, fått den upplysningen från Aktiebolaget V. Svahns
mekaniska verkstad därsammastädes, att maskinerna ifråga äro tf 11-verkade där, vadan de sålunda ej kunna, såsom den åberopade licensen
föreskriver, vara av avsändarens, Aktiebolaget Frank HirsclTs
maskiners egen tillverkning.»

2) En attest av stationsinspektoren i Charlottenberg B. Orström
av innehåll, att gods- och tullmagasin vid järnvägsstationen därstädes
under juli och augusti 1916 stått under om- och tillbyggnad.

3) Ett intyg av speditören och magasinsföreståndaren vid Eda
glasbruk S. Blomberg av innehåll, att Löfvenholm i början av juli
1916 erhållit tiUåtelse att i Eda Aktiebolags godsmagasin vid Eda
glasbruk tills vidare inställa fyra granatsvarvar samt att Blomberg
någon tid därefter underrättat Löfvenholm, att svarvarna måste bortflyttas,
eijär bolaget behövde det magasinsutrymme, svarvarna upptoge,
för förvaring av ett parti sand, som väntades hem de första
dagarna av augusti 1916.

4) Det vid auktionen förda protokollet, varav framgick, att genom
kungörelse, som varit uppläst i Eda sockens kyrka söndagen
den 23 juli 1916 samt införd i Arvika Tidning för den 25 i samma
månad, hade till den 4 augusti 1916 klockan 12 på dagen utlysts
exekutiv auktion å bland annat ifrågavarande svarvar, vilka försålts
för 5,500 kronor. I

I infordrat yttrande anförde därefter Hemlig:

Vid den kontroll, Hemlig i egenskap av tullförvaltare jämlikt
§ 13 mom. 1 i förordningen den 3 mars 1916 haft att utöva vid
utförseln av omhandlade fyra svarvar, hade han — enär varan var
underkastad exportförbud — haft att närmast taga hänsyn till giltigheten
av den licenshandling, som vid tillfället företetts och åberopats,
vilken gäht för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner, som erhållit
rätt att utföra svarvar av egen tillverkning, och vilken licenshandling
icke fått överlåtas på annan person. Sedan tullkammaren i Nyköping
på grund av utförselbevisets lydelse ansett sig böra vägra
kontrollbehandling av svarvarna, som hos tullkammaren angivits tiU
utförsel av Aktiebolaget V. Svahns mekaniska verkstad och vilka
enligt samma tullkammares uppfattning varit av detta senare bolags
tihverkning, hade nämnda tullkammare ansett sig därom böra under —

1920 —

3G9

råtta tullkammaren i Charlottenberg, för den händelse svarvarna
skulle^ avsändas under förhållanden, som skulle lämna tul l kammaren
ur stånd att bedöma, huruvida licenshandlingen i föreliggande fall
vant giltig eller ej. När svarvarna ankommit till Charlottenberg
med Aktiebolaget I rank Hirschfs maskiner såsom angiven avsändare
^tan att det i den skrivelse, varmod liconshandlingon översänts,
pa något sätt antytts, att svarvarna varit helt eller delvis tillverkade
av annan firma, hade Hennig, som samma dag emottagit tullkammarens
i Nyköping skrivelse, vari svarvarna uppgivits vara av Aktiebolaget
V. Svahns mekaniska verkstads tillverkning, givetvis måst
äga stöd för den uppfattningen, att den för utförseln åberopade licenshandlingen
icke varit i föreliggande fall giltig och att just det motsatsförhållande
till egen tillverkning, varom Sveriges maskinindustriförening
i sitt yttrande uttalat sig, ägt rum, nämligen att Aktiebolaget
Frank Hirsch s maskiner beställt eller »upphandlat» svarvarna
hos Aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad. Med hänsyn till
dessa föreliggande omständigheter, sådana dessa för Hennig vid tillfället
måst te sig, hade Hennig ansett det vara sin plikt att förundra
utförseln och att jämlikt ovan aberopade lagrum anmäla saken
för laga beivran. Klaganden ville lägga Hennig till last, att han
icke förskaffat sig upplysningar om de föreliggande omständigheterna
.eller ock, ehuru själv icke sakkunnig på det ifrågavarande området,
underlåtit att rådföra sig med verkliga fackmän. Emot ett sådant
påstående ville Hennig nedlägga sin protest. Om frågan, huruvida
svarvarna varit att anse såsom av klagandens egen tillverkning eller
ej> hade Hemlig erhållit för honom fullt tillförlitliga upplysningar
från . tullkammaren i Nyköping, som för sin del angående samma
sak inhämtat upplysningar från Aktiebolaget V. Svahns mekaniska
verkstad eller dess ombud. Att frågan om rätte tillverkaren icke
varit så enkelt utredd, som klaganden syntes vilja göra trohgt,
framginge dessutom därav, att klaganden under sakens handläggning
inför Karlstads rådhusrätt för att få denna fråga utredd ansett sig
behöva åberopa vittnesmål av en hel mängd av landets mest framstående
fackmän och andra sakkunniga. Beträffande åter underlåtenheten
att rådföra sig med verkhga fackmän ville Hennig påpeka det
sakförhållandet, att Kungl. Majtts befalhnngshavande, sedan upplysningar
inhämtats från klaganden själv, som väl ansåge sig i föreliggande
fall mest sakkunnig, ändock funnit skäl medgiva ahmänne

47 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

370

åklagaren att verkställa beslag av svarvarna och väcka åtal för försöket
att utföra desamma,

Sedan tillfälle beretts klaganden att bemöta berörda yttranden,
anförde han i avgivna påminnelser:

Utan att närmare ingå på, vilken betydelse, som borde tillmätas,
vad Hemlig till sitt fredande anfört, ville klaganden inskränka sig
till en anhållan att, för den händelse det fel, som otvivelaktigt blivit
begånget, borde anses ligga hos tullkammaren i Nyköping, de mot
Hemlig äskade åtgärderna i stället måtte riktas mot vederbörande
tjänsteman vid nämnda tullkammare. Yad därefter anginge Löfvenholm,
kunde klaganden icke finna, att vad Löfvenholm anfört borde
kunna fritaga honom från ansvar för att han utan laga skäl anställt
ifrågavarande åtal, som kunde hava undvikits, därest han vidtagit
en grundlig undersökning av de förhandenvarande omständigheterna
och ägnat studium åt sakens tekniska sida i samband med verkligt
sakkunniga. Löfvenholms uppfattning, att han pa den grund, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande givit tillstånd till åtalets anställande,
skulle vara oåtkomlig för varje talan angående ansvar för
obefogat åtal, kunde klaganden alltjämt icke biträda. Det torde
nämligen knappast vara tänkbart, att den åberopade författningen
avsåge att helt och hållet fritaga vederbörande åklagare från ansvar
just i sådana fall, då frestelsen till ett obefogat åtal vore särskilt
stark. Beträffande det i klagoskriften påtalade fel, som klaganden
tillåtit sig beteckna såsom det mest betänkliga, som i saken begåtts,
nämligen att Löfvenholm icke pa förhand underrättat klaganden eller
bolaget om tid och plats för auktionens hållande, hade Löfvenholm
icke haft annat att anföra till sitt försvar än att uttrycklig föreskrift
om skyldighet att giva dylik underrättelse ej funnits upptagen i gällande
författning. Klaganden hade i sin förra inlaga tillräckligt tydligt
uppvisat, att sådan skyldighet måste anses hava ålegat Löfvenholm
alldeles oberoende därav. I

I avgivet yttrande anförde vidare tullförvaltaren Ehn i Nyköping: I

medio av juni 1916 hade disponenten vid Aktiebolaget V.
Svalins mekaniska verkstad Y. Johansson infunnit sig å tullkammaren
i Nyköping medhavande fraktsedlar och inlagor i verkstadens

— 1920 —

371

namn på fyra svarvar, som skulle sändas till Norge, ocli anhållit
om attest på att dessa vore exporttillåtna på grund av en företedd
licens. Då denna licens emellertid gällt för en firma Hirsch & C:o
i Stockholm på svarvar av denna firmas egen tillverkning och Johansson
på förfrågan förklarat, att dessa svarvar vore tillverkade
vid Aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad i Nyköping — han
hade ingenting nämnt om, att någon annan verkstad deltagit i tillverkningen
— hade Ehn förklarat, att han icke ansåge sig kunna
lämna exporttillåtelse på denna licens, åtminstone i dess dåvarande
skick. Johansson hade därför fått tillbaka licensen, och Ehn hade
trott, att han möjligen skulle söka få den ändrad till att omfatta
även ifrågavarande svarvar. Emellertid hade Ehn från järnvägen
fått meddelande om, att godset avgått till Charlottenberg, varför
han skrivit till tullkammaren därstädes och omtalat, att han fått
uppgift om, att svarvarna vore tillverkade vid Aktiebolaget V. Svalins
mekaniska verkstad i Nyköping. Ett sådant meddelande hade
Ehn ansett sig i enlighet med § 239 tullverkets tjänstgöringsreglemente
böra avgiva.

Kung! Maj:ts befallningshavande anförde i avgivet yttrande, att
Kung! Maj:ts befallningshavande med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst icke funne, att Löfvenholm förfarit oriktigt, men att Kung!
Maj:ts befallningshavande ansåge en författningsändring i den av
klaganden antydda riktningen önskvärd.

Slutligen anförde i avgivet yttrande kung! generaltullstyrelsen,
som förutsatte, att styrelsens yttrande påkallades allenast, såvitt
ifrågavarande anmälan avsåge Hemlig eller Ehn, att enligt styrelsens
uppfattning kunde vad i ärendet förekommit icke innebära, att vare
sig Ehn eller Hemlig skulle hava låtit något oriktigt förfarande i
förevarande sak komma sig till last. Vad Ehn beträffade förekomme
mot honom icke annat än att han, då utförseltillstånd för maskinerna
begärts av Aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad, vägrat meddela
sådant tillstånd av den anledning, att maskinerna vid tillfället
uppgivits vara tillverkade av sistnämnda bolag, under det att den
till stöd för utförselanspråket åberopade licensen varit ställd å Aktiebolaget
Frank Hirschls maskiner och avsett maskiner av detta bolags
egen tillverkning. Under sådana förhållanden skulle det, syntes det

— 1920 —

372

styrelsen, hava varit att anse såsom tjänstefel av Ehn, därest han
lämnat det begärda tillståndet, och att Ehn, sedan han erfarit, att
maskinerna icke desto mindre avsänts till Charlottenberg, underrättat
tullkammaren därstädes om vad som förut förekommit, torde endast
kunna anses såsom en honom åliggande skyldighet. Vidkommande
därefter Hennigs åtgöranden i saken ansåge styrelsen, att denne,
sedan han mottagit sagda underrättelse från tullkammaren i Nyköping,
haft fullgott skäl att i enlighet med gällande föreskrifter
hindra utförseln och anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare.
Någon särskild anledning för Hemlig att till närmare undersökning
upptaga frågan, om vem som skulle betraktas såsom tillverkare av
maskinerna, kunde knappast anses hava i sakens dåvarande läge
förefunnits.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till Kungl.
Maj:ts befallningshavande en ämbetsskrivelse, däri jag yttrade följande.

Grenom kungl. kungörelsen den 14 juni 1915 angående förbud
mot utförsel från riket av vissa stålrör m. m. hade från och med
den 16 juni 1915 och tillsvidare förbjudits utförsel till utrikes ort av
bland annat i då gällande varuförteckning under Ur 1006—1011
upptagna svarvar för bearbetning av metaller. I kungörelsen, som
innehölle bestämmelse om straff för den, vilken i strid mot vad sålunda
stadgats utförde eller sökte utföra vara, stadgades tillika, att
åtal skulle anhängiggöras vid allmän domstol och utföras av allmän
åklagare, som jämväl hade att verkställa beslag å vara, som jämlikt
bestämmelserna i kungörelsen ansåges förbruten, samt att av åklagaren
beslagtagen vara finge, utan avvaktan på domstols beslut i målet,
försäljas å offentligen tillkännagiven auktion, i vilket fall köpeskillingen,
intill dess laga kraftvunnet utslag meddelats, borde nedsättas
hos Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande.

I 1 § av kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för
olovlig varautförsel m. m. stadgades straff för den, som i strid mot
gällande, av Konungen i utfärdad författning meddelat förbud, utförde
gods ur riket med bestämmelse tillika, att olovligen utfört gods
vore förverkat.

Enligt 5 § i förordningen gällde vad däri stadgades om olovlig
varautförsel ock om försök därtill.

— 1920 -

373

Enligt 7 § skulle av böter, som ådömdes enligt förordningen,
så ock av behållna försäljningssumman av förbrutet gods en tredjedel
tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. Funnes särskild
angivare, toge han hälften av åklagarens andel.

Därefter innehölle förordningen angående åtal, beslag och beslagtagen
varas försäljning bland annat följande:

8 §. 1 mom. Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöres
vid rådhusrätten i den stad, där brottet blivit begånget eller upptäckt,
^ eller, om brottet timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion,
vid rådhusrätten i närmaste stad.

2 mom. Vederbörande allmänna åklagare åligger att åtala brott,
vilka enligt denna förordning äro belagda med straff, ävensom att
verkställa beslag å gods och forslingsredskap, som enligt förordningens
bestämmelser anses förbrutna; dock må åtal och beslag ej
äga rum, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där
atalet skall utföras, därtill giver lov. Vid sådan prövning skall hänsyn
tagas jämväl därtill, om synnerlig svårighet förelegat för gärningsmannen
att vid den tidpunkt, då den olovliga varuutförseln eller
försöket därtill ägde rum, förskaffa sig kännedom om det utförselförbud,
som överträtts, eller att avgöra, om förbudet avsett gods av
sådan beskaffenhet som det ifrågavarande. Mot Kungl. Maj:ts bef
allningsh av andes beslut i ärende angående tillstånd till åtal och
beslag må talan ej fullföljas.

3 mom. Då fråga om beslag underställes Kungl. Maj:ts befallningshavandes
prövning, skola godset och i fall, som i 1 § 3 mom.
sägs, forslingsredskapen kvarhållas av vederbörande myndighet i avvaktan
på beslut i ärendet; och åligger det myndigheten att, där
ägarens vistelseort är för myndigheten känd, ofördröjligen underrätta
honom om kvarhållandet och anledningen därtill. Därest ägaren så
fordrar, skall gods, som kan bliva underkastat förskämning, minskning
eller annan nedgång i värde, utan avbidan på ovannämnda
beslut genom åklagarens försorg försäljas å offentligen tillkännagiven
auktion; och skall godset, där detsamma befinner sig hos annan
myndighet än åklagaren, för sådant ändamål utlämnas till denne.
Vid auktionen influtet belopp skall nedsättas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom insättning i riksbanken på sätt särskilt är
stadgat; och skall om sadana medels insättning i bankinrättning gälla
vad i 160 § utsökningslagen sägs.

- 1920 -

374

9 §. Sedan beslag blivit med Kungl. Maj:ts befallningshavandes
tillstånd verkställt, må under beslaget inbegripet gods och forslingsredskap
utan avvaktan på domstols beslut i målet försäljas å offentligen
tillkännagiven auktion; och skall egendom, som nu är sagd,
där den befinner sig hos annan myndighet än åklagaren, för sådant
ändamål på anfordran utlämnas till denne. Köpeskillingen skall,
intill dess laga kraft ägande utslag meddelats, nedsättas hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande; och gälle därom vad i 8 § 8 mom. är
stadgat om nedsättning av där avsedda medel.

13 § 1 mom. i förordningen innehåller bestämmelse, att tullmyndighet
ävensom statens jämvägsmyndighet och postmyndighet
åligger att noggrant övervaka, att olovlig varuutförsel icke äger
rum, samt att, där sådan utförsel eller försök därtill förekommit,
ofördröjligen anmäla brottet till åtal.

1916 års förordning skulle tillämpas jämväl beträffande överträdelser
av utförselförbud, stadgade i bland andra 1915 års kungörelse.

Grenom kungl. kungörelsen den 12 maj 1916 angående åklagare
i vissa fall i mål rörande brott mot förordningen den 3 mars 1916
om straff för olovlig varuutförsel m. m., vilken kungörelse trätt i
kraft den 11 juni 1916, stadgades att, där brott mot nämnda förordning
vore begånget utom stads jurisdiktion, skulle ändå att, enligt
förordningen, rådhusrätt vore laga domstol, atalet utföras av allmänna
åklagaren i den ort, där brottet timat, såvida ej annat gällde
på grund av särskilt, av vederbörande myndighet meddelat förordnande.

Enligt vad i ärendet måste anses upplyst, hade disponenten vid
Aktiebolaget V. Svahns mekaniska verkstad Johansson, sedan ifrågakomma
maskiner blivit färdiga, infunnit sig å tullkammaren i Nyköping,
inedhavande fraktsedlar och inlagor, utskrivna i Aktiebolaget
V. Svallns mekaniska verkstads namn, ävensom det för Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiner utfärdade licensbeviset, samt anhållit att
på grund av de företedda handlingarna undfå attest, att svarvarna
vore exporttillåtna. Då licensbeviset avsåge sistnämnda bolags egen
tillverkning samt Johansson på framställd förfrågan uppgivit, att
svarvarna tillverkats å Aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad
i Nyköping, hade Ehn sagt sig icke kunna bifalla Johanssons framställda
begäran. Ehn hade därvid, enligt min mening, förfarit full —

1920 —

375

komligt riktigt. Att exportärcndot redan från början kommit på
felaktig bog, hade icke berott på någon försummelse från Elins sida,
utan haft sin grund i do ofullständiga eller vilseledande uppgifter,
som lämnats till Ehn, då- ärendet förekom vid tullkammaren i Nyköping.

När Ehn sedermera erhållit underrättelse, att svarvarna, utan
att något vidare från Aktiebolaget V. Svalins mekaniska verkstad
åtgjorts för att få frågan om exporten ordnad vid tullkammaren i
Nyköping, avsänts till Charlottenberg, hade han underrättat tullkammaren
därstädes om förhållandet. Även därutinnan hade Ehn förfarit
riktigt och i överensstämmelse med föreskrifterna i 13 § 1 mom.
i förordningen den 3 mars 1916 och § 239 i tjänstgöringsreglementet
för tullverket den 14 december 1910, enligt vilken paragraf det
ålage tullmyndigheter att opåmint meddela varandra vad som kunde
lända till betryggande av kronans rätt samt till förekommande och
upptäckande av brott mot de författningar, vilkas efterlevnad tullverket
hade att övervaka.

När därefter frågan om utförsel av svarvarna förelåg till behandling
hos tullkammaren i Charlottenberg, hade Hennig för frågans
rätta bedömande allenast haft att tillgå dels det för Aktiebolaget
Frank Hirschls maskiner utfärdade licensbeviset, dels de båda den
17 juni 1916 till tullkammaren avlåtna breven, intagna här ovan,
och dels Ehns brevkort, vars innehåll likaledes här ovan meddelats.
Vid en jämförelse mellan innehållet i dessa handlingar folie det genast
i ögonen, att de i nu förevarande hänseende intetsägande meddelandena
i bolagens brev ingalunda kunde hava synts ägnade att
rubba tillförlitligheten av de uppgifter, Ehn lämnat. Handlingarna
hade icke föranlett till annat än att här förelåge ett försök att med
tillhjälp av ett och samma licensbevis utföra olika fabrikanters tillverkning.
Det syntes mig dock, som om någon eftertanke bort gorå
klart för bolagen, att, efter avslaget i tullkammaren i Nyköping,
något måst företagas för att för tullkammaren i Charlottenberg
klargöra exportfrågans verkliga innebörd. Det kunde icke hava
ålegat Hennig att inhämta utlåtande från sakkunniga. Och i betraktande
av de till synes förefintliga omständigheterna torde Hennig
icke hava saknat sannolika skäl för sin åtgärd att kvarhålla de från
Nyköping avsända svarvarna och anmäla saken för vederbörande
åklagare.

— 1920 —

376

Samma skäl, som Hemlig käft att göra anmälan hos åklagaren,
hade därefter förelegat för denne, då han hos Kung!. Maj:ts befallningshavande
anhållit om tillstånd att anställa åtal och verkställa
beslag. Jag ville därvid hava anmärkt, att den ovanberörda kungörelsen
den 12 maj 1916, vilken trädde i kraft dagen efter den, då
kungörelsen utkom från trycket, eller således den 11 juni 1916 och
varigenom kronolänsmannen i Jösse härads västra distrikt blev behörig
åklagare rörande olovlig varuutförsel enligt 1916 års förordning,
i vad rörde Charlottenberg, knappast hunnit ankomma till
länsmanskontoret förrän samtidigt med underrättelsen om beslaget.
Enligt vad handlingarna utvisade, hade saken anmälts hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande av extra kronolänsmannen Arvid Cylvén.
Att Cylvén därvid utan att företaga någon närmare undersökning
begagnat den honom i 8 § 2 mom. i 1916 års förordning medgivna
rätt, som även varit hans plikt, att hänskjuta frågan om beslag och
åtal till Kungl. Maj:ts befallningshavandos prövning, syntes mig icke
rimligen kunna läggas Cylvén till last.

Att lagstiftaren däremot avsett att ålägga Kungl. Maj:ts befallningshavande
en tämligen ingående prövningsskyldighet i beslagsoch
åtalsfrågor av förevarande beskaffenhet, framginge otvetydigt
av ordalagen i nyssberörda lagrum. Där stadgades nämligen, att
vid sådan prövning hänsyn skulle tagas »jämväl» därtill, om synnerlig
svårighet förelegat för gärningsmannen att vid den tidpunkt, då
den olovliga varuutförseln eller försöket därtill ägde ram, förskaffa
sig kännedom om det utförselförbud, som överträtts, eller att avgöra,
om förbudet avsett gods av sådan beskaffenhet som det ifrågavarande.
Ordet »jämväl» anvisade, att prövningen icke skulle inskränkas
till att allenast omfatta det fall, som lagen uttryckligen
angåve. Att prövningen borde ske med tillbörlig noggrannhet, framginge
även av stadgandet, att talan ej finge fullföljas mot Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslut i ärende angående tillstånd till
åtal och beslag.

Vid denna prövning borde yttrande från exportören lämpligen
infordras. I detta fall hade Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner
kommit i tillfälle att till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma
med erinringar. Klaganden sade, att bolaget därvid svävat i okunnighet
om, att åtalet vore avsett att riktas mot bolaget, och att, om
bolaget avvetat detta, bolaget vid avgivandet av sitt yttrande skulle

— 1920 —

377

hava förebragt sådan utredning, att bolaget övertygat Kungl. Maj:ts
befallningshavande, att det tillämnade åtalet vore obefogat. Därmed
hade klaganden medgivit, att den av bolaget hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande förebragta utredningen varit otillräcklig. Och
den skrivelse, avfattad såsom ett vanligt affärsbrev, som bolaget avlåtit
till Kungl. Maj:ts befallningshavande och som här ovan intagits,
uppfyllde icke heller de anspråk, en offentlig myndighet hade rätt
att ställa på en dylik skrifts innehåll i ett så viktigt fall som det
förevarande. Jag kunde icke finna annat än, att en av orsakerna
till det misstag, som ju otvivelaktigt blivit begånget, vore att söka
just här. Det gällde beslag å de ifrågavarande maskinerna, och därvid
borde det hava varit av det största intresse för Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiner såsom den verklige exportören att för Kungl.
Maj:ts befallningshavande bättre än som skett klarlägga saken. Ordalagen
i den till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända skriften
gåve mig anledning antaga, att Aktiebolaget Frank Hirschis maskiner
på sakens dåvarande stadium ännu icke anlitat det juridiska biträde,
pa grund av vars omsorgsfulla utredning rådhusrätten sedermera
ogillat åtalet. Hade Aktiebolaget Frank Hirschfs maskiner,
redan då ärendet var anhängigt hos Kungl. Maj:ts befallningshavande,
påkallat biträdets hjälp, så hade utgången hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
säkerligen blivit en annan.

Vad jag sålunda framhållit hindrade mig emellertid icke från
att tillika uttala den mening, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke förfarit med all den omsorg och grundlighet, som ärendets vikt
hade krävt. Det hade dock gällt beslag å varor till ett i tullinlagorna
angivet värde av 10,400 kronor, och huru ofullständigt innehållet
i Aktiebolaget Frank Hirschfs maskiners hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande avgivna erinringar än varit, hade det likväl, enligt
mitt förmenande, bort giva Kungl. Maj:ts befallningshavande
anledning att inhämta närmare upplysningar från Aktiebolaget Frank
Hirsch’s maskiner eller sakkunnig person. Det borde hava förefallit
Kungl. Maj:ts befallningshavande tämligen antagligt, att exportören
icke handlat i ond tro, utan att här mera varit fråga om tillämpligheten
av en inom maskinindustrin rådande sedvänja. Att svårigheten
för Kungl. Maj:ts befallningshavande att införskaffa sakkunnigutredning
varit långt mindre än för tullkammaren eller åklagaren,
syntes mig uppenbart.

48 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

378

Sedan Löfvenholm med skrivelse den 4 juli 1916 erhållit Kungl.
Maj:ts befallningshavandes tillåtelse att anställa åtal och verkställa
beslag å svarvarna, hade han ansett sig icke före åtalets anhängiggörande
behöva ingå i vidare prövning av dess rättmätighet. Ehuru
Kungl Majrts befallningshavandes tillstånd meddelats, läge det i
sakens natur, att anhängiggörandet av ett åtal av förevarande beskaffenhet
skedde på åklagarens eget ansvar såsom tjänsteman.
Därom rådde icke något tvivel. Men att i mål av nu ifrågavarande
beskaffenhet pålägga åklagaren skyldighet att, då Kungl. Maj:ts befallningshavande
efter därstädes verkställd utredning givit sitt tillstånd
och nya omständigheter icke därefter tillkommit, redan före
åtalets början ytterligare pröva dess befogenhet syntes mig icke med
fog kunna begäras. Givetvis ålåge det varje åklagare att med största
noggrannhet pröva omständigheterna i ett ärende, däri åtal vore i
fråga. Men å andra sidan vore även den för brott misstänkte skyldig
att lämna de upplysningar, som kunde vara av vikt för frågans
bedömande. Ett undanhållande, avsiktligt eller oavsiktligt, av sådana
upplysningar, kunde lätt föranleda, att åklagaren finge en
oriktig uppfattning. Införskaffande av sakkunnigutlåtanden torde
för en underåklagare i regel ställa sig tämligen svårt. Några medel
att bestrida kostnaden hade han sig icke anvisade, och jag tvivlade
på, att de sakkunniga utan vidare skulle ställt sig till underåklagarens
disposition. Vid rådhusrätten hade Löfvenholm, sedan han hos
statens handelskommission anhållit om ett utlåtande i ämnet, företett
en skrivelse till honom från statens industrikommissions arbetsutskott,
vari omförmäldes, att det icke tillhörde någondera kommissionen att
avgiva yttrande av ifrågavarande slag. Jag funne sålunda, att ehuru
det genom den utredning, som klaganden vid rådhusrätten förebragt,
blivit uppenbart, att det ifrågavarande åtalet bort ogillas och beslaget
hävas, Löfvenholm icke genom att anhängiggöra åtalet och
verkställa beslaget gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att påkalla mitt vidare ingripande.

Slutligen hade klaganden lagt Löfvenholm till last, att denne
låtit å offentlig auktion försälja svarvarna utan att därom på förhand
meddela Aktiebolaget Frank Hirschls maskiner underrättelse.
En förlust på omkring 5,000 kronor hade därigenom tillskyndats
bolaget. Klaganden hade vidare anfört, att anledningen till att i
1916 års förordning icke intagits någon föreskrift om skyldighet

- 1920 —

379

för åklagare att på förhand underrätta godsets ägare om en dylik
försäljning vore den, att sådan skyldighet ansetts så självklar, att
uttrycklig föreskrift ej varit erforderlig. Dessutom vore försäljning,
innan åtalet blivit slutligen prövat, enligt klagandens mening, en
åtgärd, som finge tillgripas allenast i nödfall, såsom då godset vore
särskilt skrymmande eller löpte fara att förstöras eller minskas i
värde.

Däremot hade från Löfvenholms sida blivit upplyst, att svarvarna
på grund av pågående reparationsarbete icke fått förvaras i vare
sig järnvägens eller tullkammarens godsmagasin, att jämvägsbefälet
nekat Löfvenholm att utfå en presenning för att därmed övertäcka
godset och sålunda kunna bevara detsamma under bar himmel, att
detsamma därefter på Löfvenholms föranstaltande blivit forslat till
Eda glasbruk och inlagt i dess magasin samt att, då det icke heller
därstädes fått kvarligga mer än en kortare tid och Löfvenholm icke
haft någon möjlighet att anskaffa annat förvaringsrum samt han
icke vågat låta detsamma ligga under bar himmel, utsatt för regn
eller åverkan, han icke ansett sig hava någon annan utväg än att
låta försälja godset.

Enligt vad jag förvissat mig om, hade det vid avfattningen av
9 § i 1916 års förordning, däri det stadgades, att beslagtaget gods
finge utan avvaktan på domstols beslut försäljas å offentligen tillkännagiven
auktion, ingalunda varit avsikten att, såsom klaganden
förmenat, underförstå såsom självfallet, att ägaren skulle erhålla
särskild underrättelse om auktionen. Tvärtom hade det vid utarbetandet
av ifrågavarande författning ansetts såsom självfallet, att sedan
ägaren enligt 8 § 3 mom., där hans vistelseort vore känd, underrättats
om att godset kvarhållits i avvaktan på Kungl. Maj:ts
befallningshavandes beslut beträffande ifrågasatt beslag och åtal, det
därefter skulle åligga ägaren att hos vederbörande myndighet hålla
sig underkunnig om, huru med godset vidare komme att förfaras.

Däremot hade det ansetts lämpligt att i 11 § 4 mom. av 1916
års förordning stadga, att så snart åklagaren erhållit kännedom, att
utslag, varigenom beslag upphävts, vunnit laga kraft, åklagaren
omedelbart skulle lämna skriftlig underrättelse om den tidpunkt, då
han erhållit sådan kännedom, ej mindre till den beslagtagna egendomens
ägare, för så vitt vederbörande ägares vistelseort vore för

- 1920 —

380

åklagaren känd, än även, där egendomen utgjorde utländskt oförtullat
gods, till tullmyndigheten.

En granskning av skilda bestämmelser i tullstadgan gåve vid
handen, att i fall, som kunde jämföras med frågan om förfarandet
med beslagtaget gods enligt 1916 års förordning, underrättelseskyldighet
funnes föreskriven i vissa fall, under det att i andra föreskrift
därom saknades. Sålunda bestämdes i § 32 mom. 1, att om
vid utgången av tjugonde dagen, för vilken böter enligt § 31 skolat
påföras, tullbehandlat gods ännu icke blivit av ägaren från packhuset
avhämtat efter erläggande av därför belöpande avgifter, detsamma
skulle genom tullförvaltningens försorg å behörigen utlyst
auktion försäljas. I mom. 3 av samma paragraf stadgades, att om
inkommet gods ej blivit inom föreskriven tid angivet eller, om angivning
ägt rum, ej kunnat, till följd av ägarens uteblivande, tullbehandlas,
då skulle godset utan hinder av ägarens frånvaro öppnas
och undersökas, varefter med detsamma förfores på sätt ovan vore
stadgat. Funnes bland gods, vilket icke blivit till tullbehandling
angivet, sådant, som vore försett med ägarens adress eller för tullförvaltningen
bekanta märken, ålåge dock tullförvaltningen att senast
åtta dagar, innan auktion till försäljning av sådant gods utlystes,
därom skriftligen underrätta ägaren, så framt han kunde anträffas.
I § 170 av tullstadgan stadgades återigen i mom. 1, att varor, som
genom lagakraftvunnet utslag förklarats förverkade, skulle medelst
offentlig auktion av vederbörande tullförvaltning försäljas till mestbjudandes
fria disposition och att farkoster, dragare och körredskap,
som under beslag anhölles, finge å offentlig auktion försäljas utan
annat uppskov, än som erfordrades för auktionens behöriga kungörande,
samt i mom. 3, att i alla de fall, då under beslag anhållet
gods ådagalades vara underkastat förskämning, minskning eller annan
nedgång i värde, såvitt med försäljningen därav fördröjdes, ägde,
på därom skeende anmälan, den domstol, å vars handläggning målet
berodde, att, utan avbidan av ägares inställelse, meddela beslut om
godsets försäljning.

Med hänsyn till vad nu blivit antytt funne jag icke ådagalagt,
att Löfvenholm genom att låta försälja svarvarna utan att därom
förut underrätta Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner överskridit
sin befogenhet. I annat sammanhang skulle jag taga under över -

- 1920

381

vägande, huruvida anledning förelåge att påyrka en lagändring i
det av klaganden påpekade hänseendet.

Sedan jag sålunda uttalat min mening beträffande de särskilda
spörsmål, som genom innehållet i klagoskriften framkommit, hade
jag på skäl, som ovan anförts, samt med hänsyn till de omständigheter,
som ytterligare i ärendet framkommit, ansett mig kunna avskriva
ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd mot myndigheterna.

I en med anledning av min skrivelse hit inkommen skrivelse
anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande ytterligare följande.

Ehuru ärendet redan avgjorts, ville Kungl. Maj:ts befallningshavande
framhålla de synpunkter, som varit bestämmande för Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslut angående tillståndet till ifrågavarande
beslag och åtal. Beträffande omständigheterna därvid påpekades
till en början, att då landsfiskalens anmälan inkommit, det ansetts
riktigt att infordra yttrande i första hand från Aktiebolaget
V. Svalins mekaniska verkstad såsom den faktiske avsändaren och
uppgivne tillverkaren av godset. Att icke yttrande infordrats jämväl
från Aktiebolaget Frank Hirschls maskiner, hade berott på att
klaganden i telefonsamtal uppgivit sig hava fått del av den till Aktiebolaget
V. Svalins mekaniska verkstad översända skrivelsen och uppmanats
att skriftligen inkomma med de erinringar, vartill han kunde
finna anledning.

Vidkommande själva sakfrågan hade den ställt sig för Kungl.
Maj:ts befallningshavande sålunda, att därest icke full visshet kunde
vinnas därom, att svarvarna vore av den i licensen förutsatta tillverkningen,
tillstånd till beslag och åtal borde meddelas för att vid
domstol fa saken utredd. För att bilda sig ett omdöme i sakfrågan
hade Kungl. Maj:ts befallningshavande att tillgå de av Aktiebolaget
Frank Hirsch’s maskiner lämnade upplysningarna, att de läte fabricera
svarvarna vid Aktiebolaget Svalins verkstäder efter sina ritningar,
modeller etc. samt i övrigt enligt sina order, varför de betraktade
denna tillverkning såsom sin egen, vilka upplysningar syntes
vara tillräckligt tydliga och i fråga om tillverkningssättet så
fullständiga, att någon komplettering av desamma icke erfordrades.
Någon som helst anledning hade sålunda icke förelegat att utgå
från att, pa sätt sedermera visats, viss del av arbetet å svarvarna

— 1920 —

382

utförts vid Aktiebolaget Frank Hirschls maskiners egna verkstäder,
innan svarvarna sänts till Nyköping för att fullbordas.

Kungl. Maj:ts befallningsbavande både därjämte kunnat till ledning
för sin prövning av frågan införskaffa utlåtande från sakkunnig
person. Då det emellertid både synts Kungl. Maj:ts befallningsbavande
synnerbgen vanskbgt att avgöra, av vad beskaffenhet ett
sakkunnigutlåtande skulle vara, för att, i ett sådant fall som detta,
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle kunna anse sig berättigad
att med stöd därav utan vidare frånträda den rätt till godset, som
kunde tillkomma det allmänna, och då det för övrigt kunde förutses,
att från åklagarsidan vederhäftiga uttalanden skulle kunna förebringas
av motsatt innehåll, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke tilltrott sig kunna genom ett administrativt förfarande avgöra,
huruvida ifrågavarande svarvar vore av Aktiebolaget Frank Hirschls
maskiners egen tillverkning eller ej. Den vidlyftiga och omsorgsfulla
utredning, som svaranden vid rådhusrätten ansett sig böra prestera
för att styrka sitt påstående därutinnan, hade också givit stöd åt
denna uppfattning.

Då Kung! Maj:ts befallningshavande sålunda funnit det tveksamt,
huruvida svarvarna vore av den i licensen förutsatta tillverkningen,
hade Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig handla i
överensstämmelse med lagens mening genom att icke frånträda det
allmännas rätt utan giva tillstånd till beslag och åtal. För ett sådant
beslut hade också talat såväl den omständigheten, att godset
representerade ett tämligen avsevärt belopp, som ock författningens
bestämmelser därom, att klagan ej finge föras över beslutet. Detta
tillstånd kunde ju aldrig i och för sig komma att innebära någon
annan förlust för Aktiebolaget Frank Hirsch’s maskiner, än den som
bleve förorsakad av tidsutdräkten genom sakens prövning vid domstol.
Om sistnämnda aktiebolag därutöver hade vållats förlust genom
godsets försäljning till pris, understigande dess värde, berodde
detta på antingen en försummelse från bolagets sida eller också en
bristfällighet i gällande bestämmelser rörande försäljning av beslagtaget
gods.

Se vidare avdelning III angående framställning om lagändring
i förevarande avseende.

— 1920 -

383

7. Vägran att tillhandahålla röstlängd för val till riksdagens andra

kammare.

I en hit ingiven klagoskrift anförde filosofie doktorn Th. Scheutz
i Kalmar i egenskap av ordförande i arbetsutskottet för södra Kalmar
läns frisinnade valkretsförbund följande:

Enligt lagen den 24 juli 1914 om val till riksdagen ägde envar’
SOm det ^stundade, rätt att under behörig tillsyn taga del av
röstlängden ävensom göra avskrift därav. Stödjande sig på denna
bestämmelse, både arbetsutskottet genom sitt ombud F. Lindström
begärt att få avskriva vallängden i Mortorps socken, men i egenskap
av valnämndsordförande inom valdistriktet hade garvaren C. A.
Sandgren vägrat att utlämna vallängden för avskrift. Först efter
anmälan till länsstyrelsen och sedan Sandgren därifrån blivit anmodad
att tillhandahålla vallängden, hade detta ägt rum. Grenom denna
vägran både åsamkats onödiga resor och kostnader. Klaganden anhölle
därför, att åtal anställdes mot Sandgren för vad han härutinnan
såsom valnämndsordförande låtit komma sig till last.

Vid klagoskriften var fogat bland annat ett av Sandgren den
16 augusti 1917 till klaganden avsänt brevkort av innehåll att Sandgren
till svar å klagandens skrivelse den 13 i samma augusti meddelade,
att Sandgren underrättat Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att han vägrat att utlämna vallängden för avskrift till en för Sandgren
alldeles okänd person och begärt Kungl. Maj ris befallningsbavandes
utlåtande i ärendet, vilket för Sandgren bleve det bestämmande.
I

I ett med anledning av klagoskriften från Sandgren infordrat
yttrande anförde Sandgren:

Den 13 augusti 1917 hade en för Sandgren okänd person kommit
till bonom^ och begärt att få åt sig utlämnad årets röstlängd
för avskrift. Då personen ifråga ej ingivit Sandgren förtroende och
begäran framställts under en tid på dagen, då post från Mortorps
station skulle utgå, och Sandgren efter den tiden hade haft att fullgöra
ett annat uppdrag utom hemmet och således ej kunnat hava
intresse av att lämna personen ensam hemma utan tillsyn över längden,
sa hade Sandgren vägrat att till honom utlämna densamma

— 1920 —

384

under framhållande, att den under föreskriven tid legat tillgänglig
för påseende och avskrift, där så begärts. Han hade då hånfullt
framhållit, att om t. ex. landshövdingen eller någon annan högerman
hos Sandgren framställt en dylik begäran, Sandgren säkerligen
gått dem tillmötes, och att, om han ej finge sin begäran bifallen,
Sandgren hade att emotse en anmälan. Sandgren hade framhållit,
att han med avseende å denna sak både hade handlat och fortfarande
ämade handla opartiskt och att han för inhämtande av vidare
upplysningar själv skulle ingå till Kung!. Maj:ts befallningshavande.
Någon dag därefter hade personen ifråga återkommit med
samma begäran som förut, och Sandgren hade då haft tillfälle att
låta honom avskriva längden under Sandgrens uppsikt. Vad själva
frågan anginge, så vore det svårt för Sandgren att inse, att han genom
sin vägran att utlämna längden för avskrift handlat i strid
mot lagen, ty det kunde ej gärna med skäl begäras, att en valnämndsordförande,
med bortseende från andra åligganden, vilken tid
som därom begärdes, kunde hava tillfälle att övervaka vallängdens
avskrivning, och vad anginge § 27 i vallagen funnes där ej någon
annan tid angiven för tillgång till längden, än som angåves i 28 §
nämligen från den 3 till den 9 juli, utan endast det tillägget: »en
var som det åstunda^ äger att under behörig tillsyn taga del av
röstlängden ävensom göra avskrift därav». I samband därmed ville
Sandgren påpeka vad som stått att läsa i en av huvudstadens dagliga
tidningar, detta under den tid, som röstlängderna därstädes varit
kungjorda för påseende. Uppsatsen hade i huvudsak innehållit,
att det vore svårt att komma åt längderna för avskrift, emedan de
personer, som skulle förrätta detta, tävlade med varandra om tillträdet
till längderna, och enligt Sandgren lämnad upplysning från
Karlskrona, betalade varje tidningsredaktion en viss summa till den
person, som fått i uppdrag att lämna avskrift av längderna, detta
under den tid, som Sandgren förut framhållit Av vad Sandgren
anfört framginge, att olika meningar kunde göra sig gällande angående
innehållet av tillägget i lagen, emedan däri ej omnämndes,
att längden skulle vara tillgänglig för avskrift till den av Kungl.
Maj:ts befallningshavande utsatta valdagen, varför det enligt Sandgrens
förmenande ej borde kunna anses vare sig klandervärt eller
förenat med ansvar, då han, som skett, ej första gången kunnat överlämna
röstlängden för avskrift, och hoppades Sandgren att, därest

— 1920 —

385

klaganden skulle framkomma med obefogade anspråk på ersättning
för sitt uppgivna reseombud, detta måtte lämnas utan avseende, ty
för en avskrift av Mortorps sockens röstlängd behövde ej anlitas en
man från en sa avlägsen ort som Läckeby, emedan i Motorp funnes
personer mera lämpliga för uppdraget än den av klaganden utsände.
I övrigt syntes det Sandgren vara till nytta för klarhet i frågan,
om justitieombudsmannen ville däråt ägna sin uppmärksamhet, tv
Sandgren förmodade, att ej någon av dem, som av vederbörande erhållit
förtroendeuppdraget att förordnas till valnämndsordförande,
med avsikt velat handla i strid med givna författningar.

I avgivna påminnelser anförde klaganden härefter:

Vad anginge påståendet, att lagen ej finge tolkas så, att valnämndens
ordförande varje dag och hela dagen intill valet ägde
absolut skyldighet att tillhandahålla längden, utan att det stode ordföranden
fritt att bestämma viss tid för längdens tillhandahållande,
så hade Sandgren givetvis, om detta resonemang skulle äga någon
tillämpning på förevarande fall, bort åt Lindström samtidigt med
Sandgrens vägran utsätta en viss tid, då längden vore tillgänglig.
Så hade emellertid ej skett, utan hade Sandgrens vägran varit o vill -korlig, och hade enligt Sandgrens utsago ej funnits någon skyldighet
alls för honom att tillhandahålla längden för Lindström. Såsom
skäl till Sandgrens vägran hade han även angivit, att det av klaganden
utsända ombudet ej ingivit Sandgren förtroende. Skulle vallängdens
tillhandahållande bliva beroende av valnämndsordförandenas
subjektiva omdöme i detta hänseende, bleve § 27 i vallagen fullständigt
illusorisk. Denna paragraf stadgade, att en var, som det åstundade,
ägde att under behörig tillsyn taga del av röstlängden ävensom
göra avskrift därav. Det vore denna tydliga medborgerliga
rätt, som av Sandgren kränkts.

Vidare anförde klaganden i en senare inkommen skrift:

Såsom skäl till Sandgrens vägran hade han anfört, att den person,
som önskat avskriva vallängden, varit Sandgren obekant. Om
detta skäl kunde utöva något som hälst inflytande vid justitieombudsmannens
bedömande av frågan, ville klaganden meddela, att
Sandgren även vägrat en person, bosatt inom Mortorps socken, nämligen
församlingens skollärare, Viktor Hörnell, att avskriva vallängden.
Hörnell vore Sandgren väl bekant och även känd för sin —

49 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

386

i motsats till Sandgren — frisinnade politiska uppfattning. Södra
Kalmar läns valkrets omfattade ett sjuttiotal valdistrikt och av dessa
hade valledningen vägrats rätt till avskrift av längden i ett tiotal
distrikt. Av dessa hade dock alla utom Sandgren och en annan
valnämndsordförande ändrat uppfattning, så snart förordningens innehåll
påpekats.

Sedan Sandgren i anledning av innehållet i klagandens senaste
skrift anmodats att inkomma med förnyat yttrande, anförde Sandgren
slutligen följande:

Sandgren hade varit förhindrad att den 13 augusti 1917 ova
tillsyn över längdens avskrivning och ej ansett sig hava rättighet
att utlämna densamma utan att förut hava inhämtat Kungl. Maj.ts
befallningshavandes yttrande. Detta av det skäl, att i författningen
visserligen angåves den dag, från vilken längden skulle vara tillgänglig
för avskrift, men ej hur lång tid detta skulle fortgå. Detta
förhållande hade från Sandgrens sida varit orsaken till, att han vant
osäker om, hur författningen bort tillämpas. Således hade Sandgren
vid ombudets första besök ej kunnat utsätta någon viss dag för längdens
avskrivning, men Sandgren hade haft för avsikt att, så fort
Kungl. Maj:ts befallningshavandes utlåtande inkommit, genast meddela
klaganden därom. Detta hade emellertid ej behövt ske, ty endast
några dagar efter sitt första besök hade ombudet återkommit
för fullgörande av sitt uppdrag. Sandgrens uppsåt hade således ej
varit att kränka någon medborgares rätt, ty i så fall hade han i
fortsättningen och efter det tillfälle givits honom att öva tillsyn
över längdens avskrivning, vägrat att utlämna densamma för ändamålet.
Sandgren hade då till och med, utan att därtill vara skyldig,
givit ombudet en del upplysningar med avseende å personers
postadresser m. m. och, efter vad Sandgren hade sig bekant, hade
varken klaganden eller hans parti lidit någon förlust av att längden
ej blivit avskriven förutnämnda dag, utan först några dagar
därefter, ty det hade varit god tid att före valet vidtaga de åtgärder,
som kunnat åsyftas med längdens avskrivning.

Beträffande klagandens senare mot Sandgren gjorda anmälan, att
han skulle vägrat Hörnell att avskriva vallängden, så ville Sandgren
upplysningsvis meddela, att han påminde sig, det Hörnell någon
dag efter den 9 juli infunnit sig hos Sandgren i något ärende.

— 1920 —

387

Han hade då omnämnt, att han förut i skrivelse blivit ombedd att
avskriva vallängden, men att han på grund av bortovaro från hemmet
ej haft tillfälle därtill under den tid, som den kungjorts såsom
tillgänglig. Han hade även fått tillfälle att genomse längden, men
Sandgren kunde ej påminna sig, att han vare sig framställt begäran
att få göra någon avskrift därav eller att Sandgren förvägrat
honom detta, och Sandgren mindes, att hans yttrande om denna
sak inneburit ett erkännande, att han ansett tiden vara tilländalupen
för avskrift. Sandgren hemställde, att såväl klagandens begäran om
åtal som ock hans yrkande om ersättning åt sitt ombud för resor
m. m. måtte lämnas utan avseende, ty hans ombuds resor till Mortorp
kunde väl ej gärna beräknas till mera än en dylik.

Härefter insände klaganden ett av folkskolläraren Hörnell avgivet
intyg, att, då han försedd med papper för att avskriva röstlängden
en dag i juli 1917 kommit till Sandgren och frågat, om
röstlängden funnits tillgänglig, Sandgren svarat: »kantorn kan få se
den, men någon avskrift får ej ske», samt att då Hörnell fått detta
svar, han ej tagit upp sina papper utan nöjt sig med att se igenom
längden.

På särskild anmodan meddelade klaganden, att klagandens ersättningsanspråk
belöpte sig till 10 kronor för en resa till Mortorp
samt 10 kronor för anmälan till justitieombudsmannen. I

I skrivelse till Sandgren yttrade jag därefter följande:

27 § i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen hade enligt
sin ursprungliga lydelse innehållit den bestämmelsen, att senast
den 25 juni röstlängd skulle vara avsänd eller avlämnad för landet
till ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten, där denna
ej själv verkställt upprättandet.

I 28 § i lagen stadgades bland annat, att från och med den 3
till och med den 9 juli skulle röstlängden vara å lämpligt ställe
inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd för granskning.

I sitt med anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning till senare lagtima riksdagen 1914 avgivna
utlåtande hade lagutskottet efter redogörelse för två av justi —

1920 —

388

tieombudsmannen under nämnda år handlagda ärenden anfört, att
av vad däri förekommit och i övrigt kommit till utskottets kännedom
funne utskottet framgå, att vallagens föreskrifter icke medförde
erforderlig trygghet för att röstlängden jämväl under tid, da den
icke skulle enligt 28 § i nämnda lag hållas tillgänglig för granskning,
bleve, på sätt vid lagens stiftande otvivelaktigt avsetts och
jämväl av övriga bestämmelser angående röstläng finge anses följa,
betraktad såsom en offentlig handling, vilken borde vara för en var
tillgänglig. Med hänsyn till ifrågavarande längds betydelse syntes
det vara av vikt, att vallagens bestämmelser bleve förtydligade i
angivna syfte. Utskottet, som det icke tillkomme att i sådant avseende
väcka förslag, hade velat pa sätt sålunda skett fästa uppmärksamheten
å förhållandet.

I anslutning till lagutskottets uttalande hade inom konstitutionsutskottet
väckts fråga, att utskottet med begagnande av den
utskottet enligt § 38 riksdagsordningen i sådant avseende tillkommande
rätt måtte hos riksdagen föreslå lagbestämmelser till tryggande
av röstlängdens vid andrakammarval offentlighet.

I frågan hade konstitutionsutskottet anfört bland annat följande.

Jämlikt 28 § i lagen om val till riksdagen skulle varje ar den
för visst valdistrikt under året upprättade röstlängden för val till
andra kammaren under tiden från och med den 3 till och med den
9 juli vara å lämpligt ställe inom distriktet framlagd för granskning.
Såsom av nästföljande paragrafer i lagen framginge, vore
ändamålet med denna bestämmelse, att därigenom bekväm tillgång
till röstlängden bereddes för dem, som för bevakande av sin rösträtt
eller av annan anledning önskade taga del av densamma, innan tiden
för anmärknings framställande mot längden den 15 juli vore
försutten. Däremot innehölle vallagen icke någon föreskrift, att
röstlängden å annan tid än under angivna gransknings vecka vore
för allmänheten tillgänglig. Givetvis finge dock därav icke dragas
den slutsatsen, att längden eljest vore undandragen offentligheten.
Fastmera måste det otvivelaktigt följa av den i tryckfrihetsförordningen
§ 2 mom. 4 fastslagna grundsatsen om allmänna handlingars
offentlighet, att en handling av den karaktär, röstlängden besutte,
alltid och ej blott under veckan 3—9 juli vore offentlig, d. v. s.
borde vara tillgänglig för en var, som ville därav taga del eller

— 1920 —

389

gorå avskrift. Såsom lagutskottet framhållit, torde ock vid vallagens
stiftande röstlängdens egenskap av offentlig handling ansetts
självklar.

Emellertid syntes på åtskilliga håll bland dem, som hade vården
och uppsikten om röstlängden sig anförtrodd, en annan uppfattning
hava gjort sig gällande. Såsom lagutskottet anfört och konstitutionsutskottet
även annorledes försport, hade det nämligen på
olika platser i landet inträffat, att personer, som begärt att å annan
tid än under granskningsveckan få taga del av eller avskriva röstlängden,
förvägrats tillgång till densamma. Att detta med hänsyn
till ifrågavarande längds grundläggande betydelse för den politiska
rösträttens utövning måste betraktas såsom ett allvarsamt missförhållande,
funne utskottet uppenbart, och ansåge utskottet för den
skull, att en uttrycklig bestämmelse av innehåll, att utan inskränkning
till viss tid envar, som det åstundade, vore berättigad att taga
del av röstlängden, vore av behovet påkallad.

Utskottet hade icke förbisett, att valnämndens ordförande, genom
skyldigheten att tillhandahålla vallängden och samtidigt ansvara
för att densamma ej i något avseende förvanskades, kunde
bliva åtskilligt besvärad, och att detta besvär så till vida bleve större
för en valnämndsordförande än för magistraten i stad, som ju magistraten
i olikhet med valnämndsordföranden hade en expedition, vilken
i vanlig ordning vore öppen för allmänheten. Därvid borde
emellertid erinras, att det nu föreslagna stadgandet ej vore avsett
att införa något nytt i vår lagstiftning utan endast att tydligt uttrycka
vad som redan vore gällande rätt. Någon skyldighet utöver
vad för närvarande ålåge valnämndens ordförande pålades honom
följaktligen icke genom den ifrågasatta bestämmelsen. Utskottet
hade sig ej heller bekant, att i det alldeles övervägande antal valdistrikt
på landet, där vallängderna i vederbörlig ordning tillhandahållits,
valnämndsordförandena blivit över hövan betungade. För
övrigt läge det i sakens natur och torde redan hava bestyrkts av
erfarenheten, att ifrågavarande rätt för allmänheten att på begäran
erhålla del av röstlängden toges i anspråk i större omfattning allenast
en jämförelsevis kort tid närmast före ett stundande val,
d. v. s. regelmässigt under en eller ett par månader vart tredje år.

Utskottet föresloge därför den ändring av 27 § i lagen, att till
dess förutvarande innehåll skulle fogas följande bestämmelse:

— 1920 -

390

En var, som det åstundan äger att under behörig tillsyn taga
del av röstlängden ävensom göra avskrift därav.

Vid behandling i riksdagens andra kammare av förslaget hade
anmärkning framställts mot att konstitutionsutskottet i sin motivering
icke gjort något uttalande angående huru man närmare tänkt
sig tillgänglighållandet av röstlängden. I anledning därav hade
konstitutionsutskottets ordförande anfört:

Med anledning av denna anmärkning ville ordföranden framhålla,
att den bestämmelse, som konstitutionsutskottet föreslagit till
införande i vallagen, vore så gott som ordagrannt densamma, som
redan funnes i kommunalförordningen för landet angående vederbörande
kommunalordförandes skyldighet att tillhandahålla protokollen
från kommunalstämman och kommunalnämnden. Man hade
då ansett, att lika litet som det befunnits nödvändigt att i kommunallagarna
sätta ut någonting om expeditionstid för kommunalnämnds-
och kommunalstämmas ordförande, under vilken de skulle
hålla sina protokoll tillgängliga, lika htet vore det nödvändigt att
i denna lag sätta ut någonting om en särskild expeditionstid för
valnämndsordförande, under vilken han skulle hålla röstlängden tillgänglig.
Man hade inom konstitutionsutskottet, som ganska noga
hade övervägt även denna sida av saken, haft den övertygelsen, att
detta komme att reglera sig självt, på samma sätt som det reglerade
sig självt med de kommunala myndigheternas skyldighet att
tillhandahålla kommunalstämmo- och kommunalnämndsprotokollen.
För sin del hade konstitutionsutskottets ordförande icke någonsin
kunnat tänka sig, att den nya lagbestämmelsen skulle tolkas på det
sättet, att valnämndsordförande skulle hava absolut skyldighet att
varje dag och hela dagen vara tillgänglig för allmänheten för att
tillhandahålla vallängden. Även denna bestämmelse finge läsas med
förstånd liksom andra bestämmelser, och ordföranden kunde icke
finna annat, än att valnämndsordförande borde, om han funne det
lämpligt, kunna utsätta viss tid, under vilken han kunde träffas
för att tillhandahålla röstlängden för allmänheten. Men därvidlag
måste ju självfaUet uttryckligen förutsättas, att han utmätte tiden
så fuht tillräcklig, att allmänheten icke bleve lidande i sin redan
förut bestående och nu befästade rätt att få röstlängden tillhandahållen
för granskning och avskrift. Sålunda trodde ordföranden
icke, att man i praktiken skulle behöva befara olägenheter av

— 1920 —

391

don föreslagna nya föreskriften, lika litet som man haft det av
den lika lydande bestämmelsen om kommunalprotokollens tillgänglighet.

Ändringsförslaget hade sedermera av riksdagen antagits och
genom lagen den 24 juli 1914 blivit upphöjt till lag.

Av vad som vid ifrågavarande bestämmelses tillkomst förekommit
framginge, att avsikten med densamma varit att i skriven lag
fastslå en rättighet, som redan förut ansetts utan vidare gälla, nämligen
rättighet för en var att, utan inskränkning till viss tid och
således ej blott under den tid, som omförmäldes i § 28 i vallagen,
taga del av röstlängden för val till riksdagens andra kammare och
av längden göra avskrift. Utan tvivel vore röstlängden en sådan
handling, till vilken jämlikt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
var och en skulle lämnas fri tillgång att få på stället avskriva
eller avskriva låta.

Att röstlängdens ovillkorliga offentlighet vid 1914 års riksdag
ansetts böra uttryckligen fastslås i vallagen, hade berott därpå, att
det visat sig, att personer, som begärt att å annan tid än under
granskningsveckan få taga del av eller avskriva röstlängden, förvägrats
tillgång till densamma. Så mycket betänkligare syntes det
mig, att en valnämndsordförande, långt efter det ifrågavarande tydliga
lagbestämmelse införts, nekat personer att avskriva röstlängden.
Yad Sandgren i ärendet anfört gåve vid handen, att huvudsakliga
orsaken till hans vägran att tillhandahålla röstlängden utgjort bristande
kunskap om Sandgrens lagliga skyldighet därutinnan. Sandgren
syntes hava hyst den uppfattningen, att det år 1914 införda
andra stycket i § 27 vallagen, i brist på uttrycklig bestämmelse
angående den tid, varunder röstlängden skulle hållas tillgänglig för
allmänheten, vore att tolka sålunda, att tillhandahållandet allenast
skulle äga rum under samma tid, röstlängden skulle vara framlagd
för granskning, eller under tiden från och med den 3 till och med
den 9 juli. Ätt denna Sandgrens uppfattning vore grundad i ett
fullkomligt missförstående av vad lagen innebure, framginge tydligt
av det föregående. •

Sandgren hade senare anfört, att hans vägran att tillhandahålla
röstlängden berott av en viss tvekan, huru vallagen i det förevarande
hänseendet borde förstås. Med anledning därav ville jag framhålla,
att det uppenbarligen ålåge varje valnämndsordförande att

— 1920 —

392

genast, efter det lian erhållit sitt förordnande, med omsorg sätta sig
in i sina lagliga åligganden.

I ärendet hade Sandgren vidare åberopat, att det med skäl icke
kunde begäras, att en valnämndsordförande med åsidosättande av
andra åligganden när som helst, då begäran därom framställdes,
skulle hava tillfälle att övervaka röstlängdens avskrivning. Denna
mening måste naturligtvis anses i viss mån berättigad, såsom och
framginge av det ovan berörda anförandet i riksdagens andra kammare
år 1914. Den rättighet, varom här vore fråga, finge emellertid
icke på grund av bristande tillmötesgående från valnämndsordförandens
sida bliva mer eller mindre illusorisk. Hade en valnämndsordförande
anslagit vissa tider, då röstlängden av honom tillhandahölles,
hade han en berättigad fordran att under andra tider icke
bliva störd i sitt övriga arbete. Men hade han icke utsatt någon
bestämd expeditionstid och allmänheten sålunda svävade i okunnighet
om, när röstlängden med säkerhet tillhandahölles, måste verkligt
hinder kunna åberopas såsom skäl för vägran att tillmötesgå
en framställd begäran om röstlängdens tillhandahållande. Aven om
andra åligganden måste åsidosättas, kunde många gånger ett berättigat
krav på tillmötesgående förefinnas, exempelvis om en särskild
resa för ändamålet företagits och denna eljest skulle bliva
utan nytta. I förevarande fall hade det av klaganden anlitade
ombudet för att verkställa en avskrift av Mortorps sockens röstlängd
måst företaga en med kostnader förenad resa. Det borde därför
varit Sandgren angeläget att bereda ombudet tillfälle att fullgöra
sitt uppdrag. Hade detta icke kunnat ske omedelbart, hade
Sandgren bort söka ordna så, att ombudet senare under dagens lopp
fått tillgång till röstlängden.

Grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet, sådan den
fastsloges i tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4, hade genom
Sandgrens anmärkta förfarande blivit åsidosatt. Emellertid hade
Sandgren i det till klaganden den 16 augusti 1917 avsända brev.-kortet uppgivit — och jag hade ingen anledning att betvivla uppgiftens
riktighet — att Sandgren underrättat Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att han vägrat utlämna röstlängden, och anhållit om
Kungl. Maj:ts befallningshavandes utlåtande. Och då klagandens
ombud redan några dagar efter sitt den 13 i samma månad avlagda
första besök hos Sandgren återkommit i samma ärende, hade Sand —

1920 —

gren. låtit ombudet avskriva längden. Någon skada på grund av
Sandgrens oriktiga förfarande syntes sålunda icke Lava uppstått i
vidare mån, ån att södra Ivalmar låns frisinnade valmansförbund
åsamkats en onödig kostnad med anledning därav, att det av klaganden
anlitade ombudet för fullgörande av sitt uppdrag hos Sandgren
måst avlägga två besök i stället för ett.

Som Sandgren, redan innan klagandens anmälningsskrift inkommit
hit, låtit klagandens ombud avskriva röstlängden samt Sandgren
därvid finge antagas hava frångått den mening, som föranlett
klagomålen, samt Sandgren uppenbarligen felat endast av ovarsamhet
utan vrång avsikt, hade jag, innan jag företoge vidare åtgärd
i ärendet, velat lämna Sandgren tillfälle att ersätta den skada, som
genom Sandgrens handlingssätt uppkommit. Denna skada ansåge
jag böra skattas till den av klaganden uppgivna resekostnad 10 kronor
samt enahanda belopp såsom ersältning för besväret med klagandens
hit ingivna anmälan. Därest ett ersättningsbelopp av tjugu
kronor till klaganden i hans i ärendet ifrågakomna egenskap utbetalades
och Sandgren inom en månad efter mottagandet av min
skrivelse till mig inkommo med bevis, att klaganden uppburit vad
sålunda borde tillkomma södra Kalmar läns frisinnade valkretsförbund,
funne jag mig med stöd av 8 § i den för mig gällande instruktion
kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Sandgren inom den föreskrivna tiden inkommit med bevis,
att arbetsutskottet för Södra Kalmar läns frisinnade valkretsförbund
av honom mottagit det ifrågavarande beloppet, blev ärendet avskrivet.

8. Felaktig avfattning av bevis om delgivning av stämning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av polismannen Robert
Stark i Västerås här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Sedan länspolisen Viktor Gfustafsson på uppdrag av klaganden
såsom ombud för Carl Eskil Kling vall i Västerås hos domhavanden
i Västmanlands norra domsaga uttagit stämning å änkan Johanna
Eriksson i Bennebo i Karbennings socken till Granda Norbergs och
Vagnsbro häradsrätts sammanträde den 8 september 1917, verkställde
Gfustafsson, med biträde av stämningsmannen P. Femsten, den 1
juli 1917 delgivning av stämningen.

so — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

394

Delgivningen ägde ruin i Bennebo, dit Gustafsson och Femsten
färdades å velociped från Gustafssons 14 kilometer därifrån belägna
hem i Norberg. Sedan Gustafsson återkommit till Norberg, tecknades
å stämningsansökningen ett så lydande delgivningsbevis:

»Av förestående stämning har änkan Johanna Eriksson i Bennebo
denna dag erhållit behörig del jämte bestyrkt avskrift därav, betyga

Norberg den 1 juli 1917.

Viktor Gustafsson P. Bernsten

stämningsmän.»

För delgivningen påförde Gustafsson klaganden i räkning sammanlagt
15 kronor 50 öre, därav 14 kronor för skjuts från Norberg
till Bennebo och åter för Gustafsson och Bernsten.

I en hit inkommen skrift erinrade klaganden förutom om annat,
som av mig lämnats utan avseende, att det å stämningen tecknade
delgivningsbeviset syntes angiva, att stämningen delgivits i Norberg,
men att i kostnadsräkningen ersättning för skjuts därifrån till Bennebo
och åter blivit klaganden påförd.

Till vidare utveckling av sina klagomål anförde klaganden:

Det kunde sättas i tvivelsmål, huruvida häradsrätten komme
att tilldöma Klingvall ersättning till delgivningsmännen för skjutspengar
för resa från Norberg till Karbenning och åter, då det av
delgivningsbeviset framginge, att delgivningen skett i Norberg. Då
stämningsmän ägde rätt att delgiva stämningar och övriga handlingar
över hela riket, kunde det icke vara logiskt om också ej lagstridigt
att i delgivningsbeviset angiva endast den ort, där stämningsmännen
bodde. Klaganden ansåge det vara rättast att angiva
den ort, där delgivningen skett, då i annat fall käranden icke visste,
var hans motpart erhållit del av handlingarna, och detta med hänsyn
till den för olika orter gällande stämningstid vore av vikt.
Jämväl borde man äga kännedom om, var handlingarna delgivits,
för att därigenom kunna kontrollera väglängden och debiterade kostnader.
Då klaganden återsänt handlingarna till Gustafsson med begäran,
att han skulle skriva Bennebo i delgivningsbeviset, om delgivningen
verkligen skett där, hade Gustafsson svarat, att han icke
kunde skriva delgivningsorten, enär man då skulle kunna tro, att
han bodde i Karbenning och därigenom icke vore berättigad till
någon skjutsersättning.

— 1920 —

395

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Gustafsson att
inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna
omständigheter förhölle sig, anförde Gustafsson i avgivet yttrande:

Gent emot klagandens anmärkning, att delgivningsbeviset, som
dagtecknats i Norberg, angåve, att delgivningen ägt rum därstädes,
åberopade Gustafsson ett bevis av änkan Eriksson och Fernsten, vilket
bevis utvisade, att delgivningen verkställts i änkan Erikssons
hem i Bennebo. Att beviset det oaktat dagtecknats Norberg, hade
sin förklaringsgrund däri, att beviset skrivits i Norberg efter hemkomsten
från delgivningen. Någon skyldighet för en stämningsman
att skriva ett dylikt bevis just å den plats, där delgivningen skett,
funnes icke föreskriven. Att draga den slutsatsen, som klaganden
gjort, eller att delgivningen skett i Norberg, därför att beviset vore
dagtecknat därstädes, vore naturligtvis oriktigt. Och om saken blivit
av någon betydelse i den anhängiggjorda rättstvisten, hade klaganden
eller käranden genom Gustafssons och Fernstens hörande
såsom vittnen lätt kunnat få upplysning i saken. För övrigt ville
Gustafsson tillägga, att Bennebo läge inom samma tingslag som
Norberg.

Klaganden avgav därefter påminnelser.

Till Gustafsson yttrade jag i ämbetsskrivelse följande:

I 11 kap. 38 § rättegångsbalken stadgades, att intyg av två
stämningsmän, emot vilka ej förekomme jäv, som om vittnen vore
stadgat, gällde såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd,
som intyget innehölle.

I 11 kap. 7 § bestämdes, att stämning skulle genom kärandens
försorg delgivas svaranden medelst handlingens överlämnande i huvudskrift
eller besannad avskrift. Av bestämmelserna i samma kapitel
framginge vidare beträffande stämningstiden eller den tid, som svaranden
hade att fordra för att bereda sig på svaromål, att belägenheten
av svarandens mantalsskrivningsort i förhållande till den ort,
där domstolen vore, i regel vore avgörande.

Ett delgivningsbevis borde innehålla uppgift icke blott om på
vad sätt delgivningen försiggått, utan även om platsen för delgivningen.
Denna uppgift vore nödvändig för avgörande av frågan,
huruvida delgivningen skett i rätt tid, men vore dessutom av bety -

1920 —

396

delse för att bedöma rättmätigheten av debiterad delgivningskostnad.
Enligt 5 § i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m. vore nämligen förrättningsmän och vittne,
därest resa erfordrades för verkställande av förrättning å landet
eller i stad utom stadens planlagda område, berättigade till ersättning.

Det ifrågakomna av Gustafsson och Fernsten utfärdade delgivningsbeviset
innehölle icke någon bestämd uppgift om platsen för
delgivningen. Då beviset vore dagtecknat i Norberg, läge det närmast
till hands att antaga, att delgivningen ägt rum därstädes.
Delgivningen hade emellertid, såsom i ärendet blivit upplyst, försiggått
i Bennebo, varför beviset vore i detta hänseende ofullständigt
och missvisande.

Gustafsson hade anfört, att det förhållande, att beviset dagtecknats
i Norberg, hade sin förklaringsgrund däri, att beviset skrivits i
Norberg efter hemkomsten från delgivningen. Tydligt vore, att det
icke alltid vore möjligt att genast anteckna ett bevis om en verkställd
delgivning, och att det ofta kunde hända att, då delgivningsbeviset
skreves, stämningsmännen hunnit förflytta sig till annan ort.
I sådant fall vore stämningsmännen naturligtvis oförhindrade att
angiva beviset såsom utfärdat å den ort, där beviset påtecknades,
men det vore då nödvändigt, på grund av de skäl, som ovan framhållits,
att i beviset intoges uppgift å den ort, där delgivningen
skett. I brist på en dylik uppgift måste man nämligen, därest tveksamhet
uppstode, utgå ifrån, att delgivningen ägt rum å den plats,
där beviset undertecknats. Om på grund av stämningsmännens försummelse
att i beviset angiva delgivningsorten, dessa skulle behöva
höras såsom vittnen i rättegången, skulle detta medföra ett oskäligt
fördyrande av densamma.

I förevarande fall hade, såvitt i ärendet blivit upplyst, genom
Gustafssons försummelse icke uppkommit någon skada. Jag funne
vid sådant förhållande annan åtgärd från min sida icke erfordras,
än att jag delgåve honom min åsikt i förhoppning, att Gustafsson
vid framdeles förekommande fall av Klenande beskaffenhet måtte
hava densamma i minnet, och hade jag därmed avskrivit ärendet
från vidare behandling. *

— 1920 —

397

9. Felaktigt uttagande av betalning för besiktning av utskänk ningslokal.

Uti en hit ingiven skrift anförde August Ohlson i Strömstad
följande:

Efter det Ohlson på våren 1905 hos magistraten i Strömstad
gjort anmälan jämlikt 3 § 1 mom. av kungi. förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt
svagdricka, att Ohlson ämade i den honom tillhöriga fastigheten nr
17 i första roten i Strömstad driva utskänkning av dylika drycker,
blev strax därefter den lägenhet, där rörelsen skulle bedrivas, jämlikt
5 § i förenämnda förordning i vederbörlig ordning besiktigad av
stadsfiskalen A. L. Koriander jämte biträdande besiktningsmän, för
vilken besiktning Ohlson erlade ersättning åt besiktningsmännen med
6 kronor; och tog därefter utskänkningsrörelsen sin början. Ehuru
ingen ändring av vare sig ägare eller lokal sedermera ägt rum, hade
dock synemännen tagit sig före att utan anmodan vid nyårstiden
varje påföljande år förutom år 1915 verkställa förnyad besiktning
av lokalen i fråga och däröver utfärdat förnyat besiktningsbevis samt
genom utsända poliskonstaplar avfordrat Ohlson avgift för dessa besiktningar
1 under uppgift att rörelsen eljes komme att stängas».
Härigenom hade Ohlson nödgats för varje år erlägga besiktningsavgift
med 6 kronor eller med tillsammans »72» kronor. Enligt
Ohlsons mening skulle sådan besiktning, som omförmäldes i 5 § av
ovanberörda förordning, äga rum endast, då rörelsen öppnades eller
rörelsens ägare bytte lokal eller rörelsen finge en annan innehavare,
och hade följaktligen besiktningsmännen icke ägt att taga betalning
för de förnyade besiktningarna. Som Ohlson befarade, att förnyade
besiktningar med ty åtföljande ersättningskrav komme att ske, ville
Ohlson för rättelses vinnande till justitieombudsmannens kännedom
anmäla saken för den åtgärd, vartill densamma kunde föranleda.

I infordrat yttrande medgav Koriander, att han jämte två av
magistraten för varje år därtill förordnade biträdande besiktningsmän
årligen besiktigat Ohlsons och även övriga inom staden befintliga
lokaler, där utskänkning enligt kungl. förordningarna den 9
juni 1905 bedreves, ävensom att Koriander därför uttagit ersättning
enligt av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gföteborgs och Bohus

- 1920 -

398

län bestämda grunder med 9 kronor för den första besiktningen och
6 kronor för varje efterföljande besiktning. Emellertid anförde Koriander
vidare, att han ej kunde finna, att han saknat befogenhet att
uttaga ersättning jämväl för de efterföljande besiktningarna, och
åberopade, dels att magistraten skulle hava förordnat om dylika besiktningar
och dels att Kungl. Maj:ts befallningshavande vid meddelandet
av bestämmelser angående arvode för besiktningar av ifrågavarande
slag förutsatt, att efterbesiktningar skulle företagas, i det
nämnda bestämmelser stadgade olika arvode för första besiktningen
och för varje efterföljande besiktning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande, som anmodats hit inkomma
med utlåtande i ärendet, insände i anledning därav

dels utdrag av dess protokoll för den 23 november 1905, varav
inhämtades, att Kungl. Maj:ts befallningshavande då förordnat, att
intill dess annorlunda bestämdes ersättning för besiktning jämlikt 20
§ i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av vin
och Öl samt 5 § i nu ifrågavarande kungl. förordning skulle utgå
till en var av besiktningsmännen i länets samtliga städer utom Göteborg
— för vilken stad särskilda ersättningsbelopp fastställdes —
med »3 kronor vid första besiktningen av utskänkningslokal och med
2 kronor vid varje följande besiktning av samma lokal»,

och dels en skrivelse från magistraten i Strömstad av innehåll,
att magistraten varje år förordnade två personer att jämte stadsfiskalen
förrätta erforderliga besiktningar inom staden å lokaler, avsedda
för utsköljning av brännvin, Öl och vin samt tillagade, alkoholfria
drycker, att ehuru det icke uttryckligen sades i kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av drycker av sistnämnda
slag, stadsfiskalen torde vara pliktig tillse, att lokalerna
vore för ändamålet lämpliga, att denna tillsyn också lämpligen syntes
kunna utföras med biträde av de av magistraten förordnade personerna,
och att magistraten därför icke ansåge, att stadsfiskalen
genom sin anmärkta åtgärd att för besiktningarna avfordra innehavaren
ersättning för sig och de andra besiktningsmännen med de
av Kungl. Maj:ts befallningshavande »för varje följande besiktning
av samma lokal» bestämda belopp överskridit sin befogenhet.

För egen del anförde Kungl. Majrts befallningshavande, att enligt
dess uppfattning gåve gällande författning icke stöd åt den tolkning

— 1920 -

399

att, sedan besiktning av sådan lägenhet, som här avsåges, en gång
verkställts, förnyad besiktning finge, på sätt i förevarande fall skett,
på innehavarens bekostnad äga rum, utan att någon av de i 5 §
av aberopade förordning omförmälda förutsättningar förelegat, varjämte
Kungl. Maj:ts befallningshavande upplyste, att Kung! Maj:ts
befallningshavande i skrivelse den 27 december 1917 delgivit magistraten
denna sin uppfattning med anmodan att därom underrätta
jämväl stadsfiskalen.

I avgivna påminnelser bemötte Ohlson innehållet i Korianders
förklaring samt anhöll om föreläggande för Koriander att till Ohlson^
återbetala de uttagna ersättningsbeloppen med fem procent ränta
därå från de olika uppbördsdagarna, varjämte Ohlson fordrade ersättning
för genom hans anmälan förorsakade kostnader och besvär
med tillhopa 15 kronor.

I ämbetsskrivelse till Koriander anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Wihlborg följande:

I 5 § av den nu ifrågavavarande kungl. förordningen den 9
juni 1905 stadgades:

_ Utskänkningsrörelse, som på grund av anmälan eller tillstånd
enligt 3 § är avsedd att idkas i stad, köping eller municipalsamhälle,
må ej börjas, förrän besiktning å den lägenhet, där rörelsen
skall drivas, hållits, i stad av stadsfiskal och i annat samhälle av
kronobetjänt jämte två personer, utsedda, i Stockholm av överståthållareämbetet,
i annan stad av magistraten och i köping eller municipalsamhälle
av kommunalnämnden eller motsvarande myndighet,
samt besiktningsmännen utfärdat bevis därom, att lägenheten är för
ändamålet lämplig.

Kostnad för besiktningen gäldas av rörelsens innehavare med
belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Anmälan om drivande av utskänkningsrörelse av det slag, varom
nu vore fråga, skulle enligt 3 § 1 mom. i förordningen göras,
dels då någon, som förut icke idkat sådan rörelse, ärnade börja därmed,
och dels varje gång utskänkningsställe ombyttes; tillstånd till
utskänkningsrörelses drivande meddelades åter av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i de fall, som omförmäldes i 3 mom. 1 och 2 styckena

— 1920 -

400

av samma paragraf, nämligen dels då någon, som förut utövat sådan
rörelse, men erhållit förbud att fortsätta därmed, ville, efter det förbudet
upphört att gälla, åter bedriva dylik rörelse, och dels för det
fall, att annan än den, vilken erhållit förbud att utöva rörelse av
ifrågavarande slag, ville i samma lokal, där rörelsen förut bedrivits,
fortfarande utöva sådan rörelse.

I de nu nämnda fallen skulle således jämlikt 5 §, innan rörelsen
börjades, besiktning av utskänkningslägenheten på bekostnad av
rörelsens innehavare företagas. Besiktning av utskänkningslägenhet
i andra fall omtalade ej lagrummet i fråga; och vore således innehavaren
av rörelsen ej pliktig gällda kostnaden för dylik besiktning.

I förevarande ärende vore upplyst att, oaktat intet sådant fall
förelegat, som avsåges i 5 § av den omnämnda förordningen, Koriander
med biträde av utav magistraten utsedda besiktningsmän ett
vart av åren 1906—1914, 1916 och 1917 verkställt besiktning av
den lägenhet, däri Ohlson bedreve sin utskänkningsrörelse, och att
Koriander för varje av dessa besiktningar avfordrat Ohlson betalning
med det av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt dess ovanberörda
beslut bestämda belopp av 2 kronor till varje besiktningsman eller
således med tillhopa 66 kronor.

Grenom Korianders åtgärd att av Ohlson utkräva nämnda ersättningsbelopp
hade Koriander uppenbarligen överskridit sin befogenhet.
Den omständigheten, att Kungl. Maj:ts befallningshavande vid bestämmandet
av ersättningen för besiktningar enligt nu ifrågavarande
lagrum fastställt viss ersättning för första besiktningen av utskänkningslokal
och viss annan ersättning för varje följande besiktning
av samma lokal, förändrade icke berörda förhållande. Då Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslut grundade sig å 5 § i oftanämnda
förordning, kunde med »följande besiktning» icke hava asyftats
årligen återkommande besiktningar av en jämlikt sagda paragraf
besiktigad lokal, där utskänkningsrörelse fortfarande bedreves, utan
att vare sig någon förändring beträffande rörelsens innehavare inträtt
eller viss tids förbud för rörelsens utövande mellankommit. Med
»följande besiktning av samma lokal» åsyftades tydligen sådan besiktning,
som enligt 5 § i förordningen skulle äga rum, då en i
viss redan besiktigad lägenhet bedriven rörelse bytte innehavare
eller då eljest på grund av förordningens stadgande tillstånd till
rörelsens fortsatta utövande erfordrades. Det finge antagas, att

- 1920 —

401

Kungl. Maj:ts befallningshavande vid bestämmande av en lägre ersättning
för en dylik »följande» besiktning förutsatt, att denna vore
av mindre omfattande art och förty mindre tidskrävande än besiktning
av en lokal, där utskänkningsrörelse förut icke bedrivits.

Vad anginge Norlanders uppgift, att magistraten skulle hava
förordnat om de av honom företagna besiktningarna, så hade i detta
hänseende allenast blivit upplyst, att magistraten årligen förordnat
två personer att jämte stadsfiskalen förrätta »erfoderliga» besiktningar
inom staden å lokaler, avsedda för utskänkningsrörelse av
ifrågakommen art. Oavsett det, att i begreppet »erforderliga besiktningar»
icke borde inläggas något annat än i 5 § av ovanberörda
förordning föreskrivna besiktningar, innan utskänkningsrörelse börjades,
hade i allt fall magistratens nämnda åtgärd icke utgjort någon
giltig anledning för Norlander att utkräva betalning för besiktningar,
som icke vore i lag föreskrivna.

Då Norlander således, enligt vad ovan nämnts, förfarit felaktigt
därutinnan, att Norlander såsom han medgivit av Ohlson uttagit
betalning för de ifrågakomna besiktningarna, måste Norlander anses
pliktig att till Ohlson återbära vad han sålunda utan att därtill
hava varit skyldig utgivit, i den mån fordringsrätten därå icke varit
preskriberad vid den tid, då Ohlsons klagoskrift av Norlander till
förklarings avgivande mottagits. I anseende därtill hade justitieombudsmannen
velat giva Norlander tillfälle att inom en månad efter
mottagandet av justitieombudsmannens skrivelse med kvitto från
Ohlson hos justitieombudsmannen styrka, att Norlander till Ohlson
guldit ett belopp av 54 kronor, motsvarande den av honom utgivna
ersättningen för de under åren 1908—1914, 1916 och 1917 företagna
besiktningarna. Därest detta av Norlander fullgjordes, komme
någon vidare åtgärd i anledning av klagomålen icke att företagas.

Sedan Norlander inkommit med bevis, att han gottgjort Ohlson
i det i justitieombudsmannens ämbetsskrivelse angivna hänseendet,
lät jag vid den sålunda vunna rättelsen bero.

51 — Justitieombudsmannens ämbetrberättelse till 1920 års riksdag.

402

10. Felaktigt avstängande av näringsidkare från tilldelning
av mjöl under kristiden.

I en hit inkommen klagoskrift anförde Sture Pettersson, Lotten
Jansson, H. Werngren och Gr. M. Lagerstedt, samtliga bageriidkare
och brödhandlare i Stockholm, följande:

I slutet av mars 1918 hade klagandena genom beslut av Stockholms
brödbyrå blivit avstängda från vidare tilldelning av mjöl
under en tidrymd av fyra veckor. Såsom skäl till den uppseendeväckande
åtgärden hade brödbyrån anfört, att vid inventering genom
livsmedelsfiskalskontoret hos klagandena påträffats en del brödkuponger,
mot vilka klagandena icke varit berättigade att utlämna
bröd till allmänheten, enär de gällt följande ransoneringsvecka. Klagandena
villo icke bestrida, att sådana kuponger till ett dock ytterst
ringa antal påträffats vid ifrågavarande inventering, men hade förskottsförsäljningen
skett utan varje klagandenas medgivande. Tvärtom
hade de biträden, som på ovan angivet sätt försålt bröd till allmänheten,
handlat mot givna order. Det vore en känd sak, att sådana
förskottsförsäljningar förekommit vid så gott som alla bagerier och
försäljningslokaler. Stockholms brödbyrå uppgåve, att det skedde
och skett så gott som undantagslöst. Med den knappa brödtillgången
hände det naturligtvis ofta, särskilt bland kroppsarbetare,
att deras veckoranson toge slut redan i slutet av veckan. De kunde
då vara utan bröd i flera dagar och gjorde naturligtvis de mest
energiska försök att utfå bröd mot några av kommande veckas
kuponger. Eller kunde det hända, att en person innehade endast
23 kuponger och önskade inköpa ett spisbrödspaket, mot vilket måste
lämnas 25 kuponger. Det vore då icke alltid så lätt för ett biträde
att stå emot övertalningar. Detta finge ju icke ske. Och därför
finge också biträdena bestämda order att handla i enlighet med
gällande förordning. Emellertid vore det för innehavarna fullständigt
omöjligt att kontrollera försäljningen. Ingenting hindrade ett
biträde att gömma undan ifrågavarande kuponger till följande måndag.
En sådan åtgärd kunde icke upptäckas ens vid den noggrannaste
inventering, vare sig av innehavaren eller av myndigheterna.
Denna metod torde också i mycket vidsträckt grad hava anlitats.
Glenom denna försäljning skadades näppeligen ransoneringsplanen. Det

— 1920 —

403

allmänna toge därigenom ingen skada, det blev endast den enskilde,
som påföljande vecka måste ställa sig på ytterligare intappning.
Ingen förtjänade heller därpå, ty för försäljaren uppstode ju därigenom
ingen som helst vinst. Egentligen vore alltsammans endast
en ordningsfråga. Förfarandet vore ej heller underkastat straffansvar.
Den av brödbyrån vidtagna avstängningsåtgärdcn innebure
däremot ett mycket allvarligt straff. Och den vore så mycket mera
obillig, som detta straff, som utkrävdes utan varje dom eller rannsakning,
lätteligen drabbade den oskyldige. Av bageriernas innehavare
kunde icke gärna krävas mer än att han lämnade bestämda
order till försäljningspersonalen, ävensom så vitt möjligt tillsåge
att dessa order följdes. Men det stode icke i ägarens makt att förhindra
sådana missbruk, för så vitt han icke själv ensam ombesörjde
försäljningen. Brödbyrån medgåve icke ägaren att styrka, att han
fullgjort allt, vad som rimligen på honom ankomme. Det vore det
bart huggande svärdet, som kraftigt och brutalt skilde honom från
möjligheten att driva sin verksamhet. Och detta bart huggande
svärd svängdes så mycket mera i blindo, som brödbyrån själv konstaterat,
huru utbrett detta missbruk vore och huru omöjligt det
vore att träffa alla skyldiga. Man kunde icke stänga alla bageriaffärerna
i huvudstaden. Syndabockssystemet vore det sämsta av
alla system, då det gällde att släpa rättvisa eller upprätthålla ordning.
De som icke drabbades av demia blinda rättvisa, vore säkert
fullständigt obekymrade om, huruvida de kanske framdeleles skulle
drabbas av samma åtgärd, och hos dem, som redan drabbats av avstängningen,
väcktes endast harm och bitterhet. Därjämte tillkomme
andra synpunkter på ifrågavarande åtgärd. Grenom avstängningen
drabbades personer, vilka icke kunde vara skyldiga till ifrågavarande
förseelse, av dess svåraste följder. På grund av mjölbrist måste
bagerierna stängas, varigenom hela personalen bleve arbetslös. Allmänheten,
som vant sig vid att köpa sitt bröd i en närbelägen försäljningslokal,
kunde få gå långa sträckor för att erhålla sitt brödbehov.
I allmänhet vore det en god regel, att innan bestraffning
ifrågakomme, tilldela varning. Detta gåve ägaren anledning att
från sig eventuellt skilja de biträden, som trots givna order äventyrade
affärens tillvaro på ovan angivet sätt. Och det vore givetvis
en säkrare och rättvisare väg för att övertyga sig om att man framdeles
skipade rättvisa och icke orättvisa. Det syntes som borde

— 1920 -

404

brödbyrån icke hava försummat att på sådant sätt skaffa sig ett
moraliskt stöd för sin åtgärd. Gfenom avstängningen hade klagandena
drabbats av en direkt förlust på tusentals kronor. Och klagandena
kände sig även allvarligt kränkta. Åtgärden stode i uppenbar
strid med näringsfrihetsförordningen och grundlagarna för brott
och straff. Klagandena hemställde, att jag ville föranstalta om
grundlig utredning i föreliggande fråga samt vidtaga åtgärder till
skydd för okränkbarheten vid yrkesutövning, sådan densamma garanterats
genom 1864 års näringsfrihetsförordning.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat
folkhushållningskommissionen att efter Stockholms stads brödbyrås
hörande inkomma med yttrande, anförde folkhushållningskommissionen
följande:

Kommissionen ansåge sig kunna utgå ifrån, att kommissionen
såsom villkor för tilldelning till handlande eller näringsidkare av
vara, beträffande vilken den statliga förbrukningsregleringen vore
åt kommissionen uppdragen, ägde rätt att meddela vissa föreskrifter
rörande försäljningen eller utlämnandet till allmänheten av samma,
vara eller annan, enahanda reglering underkastad vara, som av
handlanden eller näringsidkaren försåldes. Sådana föreskrifter hade
till förebyggande av orimligt uppdrivet pris å statsreglerad vara
eller i ordningens och kontrollens intresse i ett stort antal fall av
kommissionen meddelats. Så skedde ifråga om utförsäljningen i
detaljhandeln av icke maximerade varor (kaffe, gryn, stearinljus
m. fl.). Den detaljhandlande, som genom kommissionen för utförsäljning
erhölle lager av sådan vara sig tilldelat, förbunde sig samtidigt
gentemot kommissionen att vid utförsäljningen hålla visst pris,
att till varje köpare endast utlämna viss myckenhet av varan o. s. v.,
allt föreskrifter, vilka vore nödvändiga för en effektiv reglering av
konsumtionen av och prisbildningen å varan. Befogenheten att meddela
sådana föreskrifter torde få anses grunda sig på det bemyndigande,
kommissionen för varje särskilt fall erhållit att genomföra
reglering av förbrukningen av viss vara -— ifråga om brödsäd och
produkt därav vore dylikt bemyndigande meddelat kommissionen i
§ 1 av kungl. förordningen den 20 juli 1917 angående reglering av
brödsädsförbrukningen.

— 1920 -

405

Tillika åberopade kommissionen ett yttrande från Stockholms
stads bröd byrå, vari det hette:

Den 25 mars 1918 hade till brödbyrån inkommit en skrivelse
från livsmedelsfiskalen i Stockholm; och hade brödbyrån i anledning
av densamma beslutit att för fyra veckor avstänga i skrivelsen omförmälda
bageriidkare från mjöl- och sockertilldelning. Som av rapporten
från livsmedelsfiskalen framginge, hade klagandena försålt
bröd mot icke giltiga brödkortskuponger, icke såsom i klagoskriften
framhöll cs till ett ytterst ringa antal utan tvärt om rätt betydande
sadant. I alla händelser hade brödbyrån ansett överträdelsen av
gällande och för klagandena otvivelaktigt väl kända bestämmelser
vara allt för allvarlig för att lämna få opåtalt passera.

Att förskottsförsäljning av bröd trots upprepade förbud allt
fortfarande förekomme i mycket stor utsträckning, vore en väl känd
sak. Men att däri se ett motiv för ett milt och överseende behandlingssätt
från brödbyråns sida vore ett felaktigt grepp på frågan.
För brödbyrån hade det stått alldeles klart, att dåvarande relativt
lilla ranson av bröd, gryn m. m. i förening med stegrad knapphet
på fria ersättningsmedel för dessa varor, exempelvis potatis, ökat en
oförstående allmänhets strävan att erhålla bröd i förskott å kommande
veckas ransoner och sålunda nödvändiggjort de strängaste
åtgärder från brödbyråns sida till förhindrande av dessa mycket utbredda
förskottsförsäljningar. Att nämligen, som klagandena gjorde,
påstå att det allmänna icke toge någon skada av sådan förskottsförsäljning,
vittnade om en fullständig missförståelse av ransoneringens
grundprinciper. Naturligtvis minskades ju icke därigenom förefintliga
förråd, men om tiden för förskottsinköp bleve allt mer och
mer framskjuten, kunde lätt den situationen inträffa, att somliga
personer icke hade en enda brödkortskupong kvar under sista veckan
i kortperioden. En eller ett par dagar ginge det måhända utan
allt för stora svårigheter att undvara bröd och mjöl, men att vara
utan dessa varor en hel vecka bleve värre. I detta fall skulle nämligen
lätt den situationen inträda, som inträtt våren 1917, att folkmassorna
på grund av brödbristen försökte storma brödbutikerna
för att med våld taga bröd utan att därför avlämna brödkortskuponger.
Otvivelaktigt kunde i sådant fall ransonera gsplanen både
skadas och i sin helhet äventyras.

Det vore också denna synpunkt på saken, som föranlett livs —

1920 -

406

medelsfiskalen i Stockholm att på hemställan av brödbyrån igångsätta
undersökning hos samtliga brödförsäljare i Stockholm för att
konstatera, huruvida sådan olaga förskottsförsäljning ägde ram, samt
att därest sådant konstaterats i möjligaste mån beivra densamma.
Naturligtvis hade det därvid icke varit möjligt att uppspåra och
leda i bevis alla de fall, där sådana olaga försäljningar ägt ram,
och hade därför icke alla skyldiga kunnat träffas av brödbyråns
straffåtgärd. Men i de fall, där förseelser dock i här ifrågavarande
hänseende mot gällande föreskrifter konstaterats, hade brödbyrån
ansett alldeles nödvändigt att statuera exempel, så att näringsidkarna
dock till slut skulle lära sig inse vikten av att gällande förordningar
på det noggrannaste efterföljdes.

I klagoskriften framhölles vidare, att förskottsförsäljningen av
bröd skett utan vederbörande näringsidkares medgivande, samt att
de biträden, som verkställt försäljningen, handlat mot givna order.
Brödbyrån ville naturligtvis icke bestrida, att sa varit förhållandet
i här ifrågavai ande fall. Men då samma motiv för överseende framhölles
vid varje tillfälle, då tillverkare eller försäljare av bröd visats
i ett eller annat hänseende hava brutit mot gällande bestämmelser,
måste man ställa sig betänksam mot detsamma. När nämligen förskottsförsäljningen
praktiserats i så stor utsträckning, som här varit
fallet, förefölle det mer än egendomligt, att vederbörande näringsidkare
skulle sakna varje kännedom om densamma, i synnerhet som klagandena
själva erkände, att de vore fullt medvetna om, att sådan försäljning
förekomme i så gott som samtliga bageriaffärer. Detta borde ju
hava fäst deras alldeles speciella uppmärksamhet på denna sak. Därtill
komme, att skulle icke näringsidkarna vara ansvariga för vad
som skedde inom deras rörelse, skulle säkert de flesta av kristidsförordningarna
icke på något sätt kunna upprätthållas, och brotten
mot desamma passera, utan att från myndigheternas sida några som
helst åtgärder kunde vidtagas.

Nu skulle kunna ställas den frågan, varför icke brödbyrån enbart
använt sig av den utväg till bestraffning av de konstaterade
förseelserna, vartill hänvisades i 15 och 24 §§ i kung!, förordningen
den 20 juli 1917 angående reglering av brödsädsförbrukningen m. m.
Däremot ville emellertid brödbyrån med hänvisning dels till folkhushållningskommissionens
cirkulär till brödbyråerna den 4 maj 1917
angående brödkortskupongernas giltighet, dels till den omständig —

1920 —

407

heten, att speciellt i slutet av ransoneringsåret 1917—1918 med dess
för varje dag allt mer och mer stegrade knapphet på så gott som
samtliga livsmedel och den därigenom ökade risken av sådan förskottsförsäljning,
på det bestämdaste framhålla nödvändigheten av
att till förhindrande av sådan försäljning de brödbyrån medgivna
strängaste åtgärderna vidtoges.

Som ett ytterligare skäl för sådan avstängning, varom här vore
fråga, ville brödbyrån slutligen framhålla, att näringsidkarna genom
vad de låtit komma sig till last uppenbart visat sig icke motsvara de
krav, som kristidsmyndigheterna under förhandenvarande svåra livsmedelssituation
med skäl kunnat ställa på desamma, vadan lämpligheten
av ett fortsatt handhavande av brödförsäljningen också kunnat
av myndigheterna ifrågasättas. Givetvis kunde, som klagandena
framhölle, en hel del personer oförskyllt drabbas av den överklagade
avstängningsåtgärdens följder, speciellt på så sätt, att bageri- och
butikspersonal bleve arbetslös. Det vore också tanken därpå, som
föranlett brödbyrån att endast i de fall, då förskottsförsäljning i
större utsträckning konstaterats, tillgripa sådan avstängning. Å
andra sidan hade emellertid brödbyrån ansett självfallet, att nyssberörda
synpunkt måste skjutas åt sidan i de fall, då verklig fara
för ett äventyrande av ransoneringsplanen kunde anses föreligga.
För övrigt kunde med skäl ifrågasättas, huruvida en bageriidkare,
som avstängts från mjöl- och sockertilldelning under kortare tid,
verkligen skulle anse med sin fördel förenligt att enbart på denna
grund avskeda någon del av sin personal, vartill komme, att avstängningen
även för denna torde innebära en hälsosam varning mot
att framdeles handla mot av näringsidkarna givna order. Varning
för dylika förseelser hade många gånger uttalats i pressen, varjämte
brödbyrån för att hos vederbörande än ytterligare inpränta den synnerliga
vikten av, att förordningar och bestämmelser angående brödförsäljning
noga efterlevdes, i december 1917 låtit trycka och till
samtliga bageri-, brödförsäljningsbutiker och dylika i Stockholm utdela
ett tillkännagivande, i vilket med största möjliga tydlighet uttalades
dels förbud mot att sälja mjöl, bröd eller gryn mot icke
giltiga kuponger, dels ock varning för det straff, som följde, därest
förseelse däremot påvisades. Underlåtenhet att bringa till verkställighet
detta straffhot, då anledning därtill gåves, skulle säkerligen
åstadkommit än mindre respekt för krigstidsförordningarna. Med

- 1920 —

408

anledning av vad brödbyrån sålunda anfört, och då brödbyrån ansåge
sig hava handlat i full överensstämmelse med av folkhushållningskommissionen
givna såväl muntliga som skriftliga instruktioner, närmast
cirkuläret till brödbyråerna av den 4 maj 1917 angående brödkortskupongers
giltighet, samt det straff, som av folkhushållningskommissionen
i detsamma förordats, nämligen avstängning från mjöltilldelning,
syntes brödbyrån vara det mest lämpliga och effektiva, hemställde
brödbyrån, att klagoskriften icke måtte föranleda någon åtgärd.

I folkhushållningskommissionens i brödbyråns yttrande omförmälda
cirkulär den 4 maj 1917 anfördes bland annat följande:

Det hade kommit till folkhushållningskommissionens kännedom,
att brödbyråer inom landets olika delar vid handlandes och bagares
redovisning mottagit brödkortskuponger, som redan förlorat sin giltighet
eller ock vore avsedda för kommande veckor. För undvikande
därav måste byråerna noga tillse, att varje rekvirent fullgjorde
sin rapporteringsskyldighet på måndagen, därest icke kommunikationerna
voro sådana, att en på måndagsmorgonen avskickad försändelse
först en senare dag framkomme till brödbyrån. Skulle det
alltjämt förekomma, att ogiltiga kuponger redovisades, måste detta
bringas att upphöra. Kommissionen finge därför erinra byråerna
om deras skyldighet att i första hand själva alltid beivra dylika förseelser
i fall av upprepande genom avstängande från ytterligare
mjöltilldelning, varjämte även anmälan i och för laga beivran skulle
ske. I sistnämnda avseende ville kommissionen erinra om de bestämmelser
i kungl. förordningen den 19 december 1916, att utan
medgivande av folkhushållningskommissionen eller å dess vägnar
finge ej mjöl och bröd säljas annorledes än mot rekvisition, som
vore av kommissionen eller å dess vägnar godkänd, eller mot bekommande
av för ändamålet giltig kupong till mjöl- eller brödkort,
samt att om någon bröte däremot, han skulle straffas med böter,
svarande mot fyra gånger värdet av den sålda varan, dock minst
50 kronor, eller med fängelse i högst 6 månader. Av synnerlig vikt
vore denna stränghet just för närvarande, då brödkort i många kommuner
utdelades för åtta veckor på en gång och där det alltså i
annat fall kunde befaras, att bristen i slutet av denna långa period
bleve mycket tryckande.

Det av brödbyrån omförmälda tryckta tillkännagivandet var av
följande lydelse: _ 1920 _

409

»Tillkännagivande.

Försäljning av mjöl, gryn eller bröd mot vare sig lösa kuponger
eller mot vid tiden för inköpet icke giltiga kuponger är strängeligen
förbjuden. Förseelse häremot straffas genom avstängande
från vidare mjöl- eller brödtilldelning, varjämte även anmälan i och
för laga beivran kommer att ske.

Stockholms Stads Brödbyrå.»

I avgivna påminnelser anförde klagandena följande:

Folkliushållningskommissionen eller livsmedelsfiskalerna hade
icke fullgjort sin skyldighet att tillämpa gällande straffbestämmelser,
utan hade i stället utövat en vittgående privat bestraffningsrätt.
Det vore just denna bestraffningsrätt, som klagandena icke ville tillerkänna
vederbörande tillfälliga myndigheter. Ty dels strede den
emot näringsfrihetsförordningen, genom förhållandenas makt till ytterlighet
inskränkt, dels strede den emot gällande rättsgrundsats, att
ingen finge dömas ohörd eller förvägras avgiva de upplysningar, som
kunde hava betydelse för straffbarhet eller straffrihet, straffminskminskning
eller straffskärpning. Det behövde icke närmare påvisas,
hurusom någon annan utredning icke ifrågakommit än konstaterandet
av försäljning mot ännu icke gällande brödkuponger. Brödbyrån
medgåve själv, att sådan försäljning icke nödvändigtvis behövde
ligga affärsinnehavaren till last utan i stället affärsbiträdena.
Men i allt fall måste vederbörande straffas för det helas skull, och
skulle så vara, att innehavaren vore oskyldig, så gjorde det i alla
fall gott i någon vrå, ty det gåve biträdena något att tänka på,
därest de skulle vara skyldiga till någon försummelse och genom
affärens stängning bliva utan arbete. I detta sammanhang bortsåga
man ifrån, att jämväl bageriarbetarna, som väl knappast i något
fall kunde tänkas skyldiga, drabbades allra hårdast av avstängningen.
Dessa av brödbyrån hävdade rättsprinciper saknade hemortsrätt
i det allmänna medvetandet. Det syntes hart när oförklarligt, huru
brödbyran kunnat anföra sådana skäl. Enligt förklaringen ansåge
sig brödbyrån hava rätt att fullständigt negligera gällande straffbestämmelser,
konstituera sig såsom dömande myndighet och i denna
sin usurperade egenskap berättigad att utöva en rättsskipning så
summarisk, att polisdomstolarnas rättskipning framstode såsom höjden
av omständighet. Brödbyråns uppgift, att ifrågavarande för 52

•— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1930 års riksdag.

410

skottsförsäljning skett i »större utsträckning» vore heller icke med
verkligheten överensstämmande. Exempelvis hos klaganden Pettersson
hade sextioförsta veckans kuponger utgjort 8,950 och förskottskupongema
125 eller sålunda något över en procent. Klagandena
vidhölle, att de icke ansåge sig vara rättvist behandlade. Klagandena
ville gärna ställa sig gällande föreskrifter till efterrättelse, men
de ville för sina eventuella förseelser dömas av svensk domstol och
ej av Stockholms brödbyrå. Och klagandena ansåge sig vara i sin
goda rätt, då de åberopade gällande straffbestämmelser till skydd
mot godtyckliga straffarter. Klagandena hemställde därför, att jag
ville vidtaga sådana åtgärder, att det bleve uppenbart för den myndighet,
som med förbigående av gällande bestämmelser och genom
usurpering av andra myndigheters bestraffningsrätt utövat en godtycklig
rättskipning, att detta icke vore överensstämmande med
denna myndighets befogenhet.

Grenom kring!, förordningen den 20 juli 1917 angående lokala
myndigheter för livsmedelsregleringen bestämdes, att för varje län
skulle finnas en eller flera livsmedelsstyrelser, vilka förordnades av
folkhushållningskommissionen, samt att för varje kommun skulle finnas
en livsmedelsnämnd, vars ordförande jämte hans suppleant förordnades
av livsmedelsstyrelsen och vars övriga ledamöter valdes av
kommunen.

I nådigt brev den 28 september 1917 till folkhushållningskommissionen
förordnade Kungl. Maj:t, sedan Stockholms stads livsmedelsnämnd
anhållit, att Stockholm matte undantagas från tillämpningen
av förenämnda förordning samt att, därest så befunnes nödigt,
särskilda bestämmelser för huvudstaden måtte utfärdas, att bestämmelserna
i förordningen den 20 juli 1917 icke skulle äga tillämpning
å Stockholms stad. Tillika föreskrev Kungl. Maj:t, att det
skulle åligga Stockholms stads livsmedelsnämnd att fullgöra vad
som enligt samma förordning vore eller framdeles kunde bliva livsmedelsstyrelse
ålagt, med iakttagande att, i den mån folkhushållningskommissionen
funne erforderligt, särskilda byråer skulle inrättas
inom nämnden för vissa av dess uppgifter; att folkhushållningskommissionen
skulle, inom eller utom nämndens av stadsfullmäktige valda
ledamöter, på förslag av nämnden utse en verkställande ledamot av

— 1920 -

411

nämnden jämte suppleant för denne; att nämnde verkställande ledamot
skulle genom nämnden beredas sådan ersättning för sittarbete,
att lian kunde odelat ägna sig åt denna uppgift; att den verkställande
ledamoten skulle liava till särskilt åliggande att inom nämnden
bevaka det allmännas intressen och övervaka arbetet inom do
för livsmedelsregleringen upprättade särskilda byråer inom nämnden;
att därest den verkställande ledamoten icke tillika vore av stadsfullmäktige
utsedd ledamot i nämnden, han icke ägde deltaga i handläggningen
av de ärenden, vilka tillkomme nämnden såsom kommunal
myndighet, samt att klagan över livsmedelsnämndens beslut
finge, i den mån ej gällande förordning om kommunalstyrelse i Stockholm
annorlunda föreskreve, föras hos folkhushållningskommissionen.
Slutligen förklarades, att vad sålunda stadgats icke skulle utgöra
hinder för att Stockholms stads livsmedelsnämnd tillerkändes bidrag
av statsmedel i anslutning till vad därom funnes uttalat i § 7 av
förenämnda förordning.

I en föregående skrivelse till folkhushållningskommissionen (justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1919 års lagtima riksdag
sid. 98) yttrade jag, att ledamöterna i livsmedelsstyrelsema, vilka undfinge
ersättning för sitt arbete av statsmedel, vore likasom folkhushållmngskommissionens
ledamöter och tjänstemän att anse såsom statstjänare.
Däremot vore livsmedelsnämndernas såväl ledamöter som
ordförande otvivelaktigt att anse såsom kommunala tjänstemän. I
överensstämmelse därmed hade såväl jag som min företrädare till
behandling upptagit klagomål, som avsett folkhushållningskommissionen
eller livsmedelsstyrelsema, varemot anmälningar mot livsmedelsnämnd
såsom riktade mot en kommunal inrättning avvisats.

För att bland annat utröna, huruvida Stockholms stads livsmedelsnämnd,
vilken tillika utförde en livsmedelsstyrelses funktioner,
vore jämte den densamma underordnade Stockholms stads brödbyrå
att anse såsom en statlig eller kommunal inrättning, anmodade jag
livsmedelsnämnden att inkomma med upplysning, dels huruvida den
enligt Kung!. Maj:ts nådiga brev den 28 september 1917 av folkhushållningskommissionen
utsedde verkställande ledamoten ävensom
hans suppleant utsetts inom eller utom nämndens av stadsfullmäktige
valda ledamöter, dels huruvida den verkställande ledamoten och
hans suppleant, i denna deras egenskap, helt avlönades av kommunala
medel eller även av statsmedel, dels huruvida det i ärendet

— 1920 —

412

ifrågavarande beslutet angående klagandenas avstängande frånmjöloch
sockertilldelning fattats vid sammanträde i brödbyrån samt, i
så fall, vilka som därvid närvarit och vore för beslutet ansvariga,
eller, därest beslutet icke fattats å sammanträde i brödbyrån, huru
det eljest tillkommit och vilken eller vilka som vore därför ansvariga.
Tillika anhöll jag om avskrift av det för verkställande ledamoten
och hans suppleant av folkhushållningskommissionen utfärdade
förordnande ävensom utdrag av det eller de protokoll, som förts i
sammanhang med meddelande av ifrågavarande beslut.

•Med anledning härav anförde livsmedelsnämnden i avgivet yttrande
följande:

Livsmedelsnämndens verkställande ledamot eller verkställande
direktör liksom även dennes suppleant vore utsedda utom nämndens
av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. I egenskap av verkställande
ledamot hade nämndens verkställande direktör för ransoneringåret
den 1 november 1916—den 31 augusti 1917 avlönats med 200
kronor per månad, vilka medel direkt utbetalats från folkhushållningskommissionen
eller således av statsmedel. Under andra och
tredje ransoneringsåren eller för tiden från och med september 1917
utginge enahanda belopp på så sätt, att livsmedelsnämnden förskotterade
medlen, som sedan inginge i det totalbelopp, varmed folkhushållningskommissionen
eller staten bidroge till nämndens administrationskostnader.
Suppleanten åtnjöte intet som helst arvode för
detta sitt uppdrag.

I övrigt hänvisade livsmedelsnämnden till ett av Stockholms
stads brödbyrå avgivet förnyat yttrande, däri förmäldes följande:

Det i ärendet ifrågavarande beslutet angående klagandenas avstängande
från mjöl- och sockertilldelning hade icke fattats vid sammanträde
i brödbyrån. Visserligen hade brödbyrån i sitt yttrande
till folkhushållningskommissionen omnämnt, att byrån på grund av
en från livsmedelsfiskalen i Stockholm inkommen anmälan beslutit
att för fyra veckor avstänga i skrivelsen omförmälda bageriidkare
från mjöl- och sockertilldelning. Men ordet »beslutit» finge icke
fattas såsom en vid ett sammanträde eller plenum avgjord fråga och
därvid fattat beslut. Åtgärden från brödbyråns sida, för vilken rotemannen
Uno Jakobsson i egenskap av föreståndare för byrån ensam
bure ansvaret, kunde endast betraktas såsom en administrativ åtgärd,
tillkommen på grund av från brödbyråns överordnade myndighet

— 1920 —

413

folkhushållningskommissionen givna instruktioner. Att brödbyrån
fullt riktigt tolkat folkhushål lningskommissionens instruktioner framginge
därav, att folkhushållningskommissionen som svar på en av
bageriarbetarnas förtroendeman till kommissionen ingiven klagoskrift
med anledning av brödbyråns avstängningsåtgärd den 18 april 1918
meddelat, att kommissionen icke funnit anledning vidtaga ändring i
brödbyråns beslut.

Sedermera erhöll jag upplysning, att föreståndaren för Stockholms
stads brödbyrå Jakobsson erhållit förordnande till sin befattning
direkt av folkhushållningskommissionen samt att hans arvode
utginge av statsmedel.

Tillika upplystes, att avstängningsåtgärder av ifrågavarande beskaffenhet
vidtagits icke allenast emot klagandena, utan i ett mycket
stort antal andra fall.

Sedan det vidare under skriftväxlingens gång blivit upplyst, att
folkhushållningskommissionen själv den 18 april 1918 — några dagar
innan dess ovanberörda yttrande avgivits — fattat beslut angående
klagandens ifrågavarande avstängning från mjöl- och sockertilldelning,
infordrade jag från folkhushållningskommissionen förnyat yttrande.
Därvid borde lämnas mig upplysning om vilka tjänstemän
inom folkhushållningskommissionen, som vore för dess berörda beslut
den 18 april 1918 ansvariga, samt om det verkliga innehållet av
beslutet. Tillika anhöll jag om avskrift av det eller de protokoll,
som med anledning av de hos folkhushållningskommissionen anförda
klagomålen över brödbyråns beslut hade förts ävensom av den till
folkhushållningskommissionen inkomna klagoskriften samt de övriga
handlingar, vilka anginge ifrågavarande ärende och icke redan blivit
för mig tillgängliga.

I förnyat yttrande anförde därefter folkhushållningskommissionen
följande:

Ifrågavarande beslut den 18 april 1918 hade fattats av brödavdelningens
föreståndare, läroverksadjunkten A. Zachrison. Något
protokoll hade ej förts vid handläggningen av ärendet, enär dylika,
rätt vanliga avstängningsärenden enligt av kommissionen fastställd
instruktion avgjordes av brödavdelningen. Kommissionen funne de
av brödbyrån i Stockholm vidtagna, av klagandena påtalade åtgärder
ävensom brödavdelningens beslut den 18 april 1918 hava varit

— 1920 -

414

fullt befogade med hänsyn till vad dåvarande situation krävt i fråga
om ett strängt upprätthållande av de villkor, som av kommissionen
uppställts för tillgodonjutandet av tillstånd att inköpa mjöl.

Ett vid folkhushållningskommissionens yttrande fogat utlåtande
av dess brödavdelning innehöll följande:

Folkhushällningskommissionen hade fastställt ett särskilt formulär
att användas av bagerier vid rekvisition av mjöl, bröd och
kex, innehållande vissa villkor för erhållande av tilldelning av mjöl.
Vid tidpunkten för den av brödbyrån vidtagna avstängningsåtgärden
hade detta formulär innehållit bland annat följande bestämmelser:
»såsom villkor för tillgodonjutandet av det tillstånd till inköp, som
efter ovanstående rekvisition kan genom utställande av partikort
medges gäller — — — att de å partikort inköpta varorna få försäljas
endast —--eller mot för varan giltig kupong,---

samt endast under den tid, kort eller kupong angivits gälla.» Grenom
att underteckna detta formulär hade rekvirenten förbundit sig
att iakttaga de som villkor för tilldelning av mjöl uppställda bestämmelserna.
Att klagandena avgivit dylika förbindelser framginge
av deras vid tiden näst före den av brödbyrån vidtagna avstängningsåtgärden
till Stockholms stads brödbyrå ingivna rekvisitioner.
Det omnämnda formuläret kunde i den fria handeln jämställas med
ett mellan köpare och säljare ingånget skriftligt avtal, vari köparen
förbundit sig att uppfylla vissa villkor för att få disponera den av
säljaren utbjudna varan. Likaväl som säljare av vara, därest köparen
ej fullgjorde av honom åtagna förpliktelser, hade rätt att neka
köparen vidare leverans av vara, likaväl måste brödbyrån, därest
rekvirenten ej ställde sig de i formuläret givna föreskrifterna till
efterrättelse, anses hava rätt att vägra rekvirenten vidare tilldelning.
Glenom att godkänna brödavdelningens förslag till instruktion för
brödbyråerna hade kommissionen lämnat såväl brödavdelningen som
brödbyråerna befogenhet att självständigt handlägga en del ärenden.
I sagda instruktion föreskreves, att brödbyrå hade att självständigt
sköta det löpande arbetet å byrån och i sammanhang därmed
besluta angående avstängandet från tilldelning och andra eventuella
åtgärder mot rekvirenterna. Över brödbyråns beslut finge
klagomål anföras hos livsmedelsstyrelsen, som i händelse anledning
till ändring ansåges föreligga, hade att med eget yttrande hänföra
saken till brödavdelningens avgörande. Därigenom hade kommissio —

1920 -

415

nen uppdragit åt brödavdelningen att i sista hand besluta i frågor
av den art, som förevarande klagomål avsåge. Med stöd därav beslöt
avdelningen att till svar på en genom bageriarbetareförbundets
förtroendeman, kassören Anders Sjöstedt, inlämnad skrivelse från hos
klagandena anställda arbetare efter brödbyråns hörande meddela, att
avdelningen ej ansåge skäl föreligga till ändring i brödbyråns beslut.
Klagoskriften återställdes med avdelningens beslut till Sjöstedt, vilken
icke kunnat återfinna densamma. Vid fastställande av beslut
av ovannämnda art fördes ej något protokoll, utan läge det i avdelmngsföreståndaren
Zachrisons hand att efter prövning av sådant
ärende ensamt fatta beslut. På samma gång avdelningen finge
framhålla sin befogenhet att på grund av utav kommissionen lämnat
bemyndigande, själv fatta beslut i frågan, betonades, att avstängrnngen
ej borde betraktas såsom en straffåtgärd utan fastmera som
en av avdelningen vidtagen försiktighetsåtgärd, enär under den stora
knapphet i tillgången på livsmedel, som varit rådande vid ifrågavarande
tidpunkt, det givetvis varit av vikt att med största möjliga
omsorg handhava tillgängliga förråd. Som en följd därav framträdde
även nödvändigheten av att noga övervaka de handlande, bagare
m. fl., som fått sig någon vara anförtrodd för utminutering till allmänheten,
och att, där någon mellanhand visat vårdslöshet vid
handhavandet av honom anförtrodd vara eller visat sig ej vilja eller
kunna ställa sig honom givna föreskrifter till efterrättelse, fråntaga
honom rätten att handhava sådan vara.

Brödavdelningen åberopade av klagandena under mars 1918
ifyllda blanketter angående rekvisition av mjöl m. m. för bagerier,
å vilka blanketter funnos tryckta de i brödbyråns yttrande omförmälda
bestämmelserna.

Tillika företeddes en den 17 november 1917 av folkhushållningskommissionen
utfärdad instruktion för brödbyråema, innehållande
bland annat vad ovan berörts i brödavdelningens yttrande.

Efter dessa upplysningar avlät jag den 22 maj 1919 till folkhushåflningskommissionen
en ämbetsskrivelse, däri jag yttrade:

Jämlikt bestämmelserna i kungl. förordningen den 20 juli 1917
angående reglering av brödsädsförbrukningen m. m. skulle — för
åstadkommande under tiden från och med den 10 september 1917

— 1920 —

416

till och med den 9 september 1918 av den hushållning med landets
förråd av bland annat brödsäd, som av rådande förhållanden betingades,
samt en jämn fördelning därav förbrukningen regleras genom
statens försorg, på sätt i förordningen stadgades. Folkhushållningskommissionen
hade att i enlighet med föreskrifterna i förordningen
jämte övriga av konungen givna bestämmelser genomföra
regleringen. Vete och rag av 1917 ars skörd ävensom äldre spann
mål skulle vara under beslag. Sedan brödsäden under kommissionens
inseende eller genom dess ingripande blivit tröskad, skulle
spannmålen av kommissionen, under villkor, som, i den man föie
skrifter därom icke meddelades av konungen, bestämdes av kommissionen,
användas för tillgodoseende av behovet inom landet.

Av nu berörda bestämmelser samt vad förordningen i övrigt
innehölle ävensom av föreskrifterna'' i kungl. förordningen samma
den 20 juli 1917 angående lokala myndigheter för livsmedelsregleringen
framginge, att folkhushallningskommissionen erhållit uppdrag
att^såväl i allmänhet som i enskilda detaljer genomföra regleringen
av brödsädsförbrukningen. På grund av nämnda uppdrag hade
kommissionen otvivelaktigt ägt befogenhet att meddela erforderliga
föreskrifter angående förvaltningen av landets förråd av spannmål
och övervaka, att föreskrifterna bleve följda. De under folkhushållningskommissionen
för förbrukningsregleringens genomförande tillsatta
myndigheterna, livsmedelsstyrelserna och livsmedelsnämnderna
med deras underavdelningar och byråer, hade haft att i sitt arbete
ställa sig till noggrann efterrättelse de instruktioner, som av folkhushållningskommissionen
meddelats, samt därvid omsorgsfullt tillse,
att de föreskrifter, vilka förekommit i saväl författningar som folkhushåUningskommissionens
instruktioner och förhållningsregler, bleve
efterlevda av icke blott allmänheten utan även de näringsidkare,
vilka haft att taga befattning med försäljningen av bröd och mjöl.

Folkhushållningskommissionen samt livsmedelsstyrelserna och
livsmedelsnämnderna hade under krigsåren haft att förvalta och i
yttersta mån nyttiggöra landets tillgångar av livsmedel. Men under
dessa myndigheter hade de näringsidkare och handlande, vilka i
sista hand omhänderhaft livsmedlens fördelning bland allmänheten,
varit att anse såsom jämte folkhushållningskommissionen och dess
underordnade ansvariga för ransoneringens följdriktiga genomförande.
De borde hava utövat sitt yrke i medvetenhet om, att de därvid

— 1920 —

417

icke blott hade att bedriva sin näring, utan även utgjorde ett nödvändigt
led i den för det gemensamma bästa inrättade reglcringsorganisationen.

Sålunda hade det i förevarande fall ålegat klagandena att med ^
tanke på, vad det allmänna haft att fordra av en var av dem, tillse,
att gällande föreskrifter angående försäljningen av bröd och mjöl
bleve, i vad på dem ankomme, sorgfälligt iakttagna.

Enligt förordningen angående reglering av brödsädsförbrukningen
hade mjöl eller bröd ej utan särskilt medgivande fått säljas
annorledes än mot bland annat bekommande av för ändamålet giltigt
kort, utfärdat av folkhushållningskommissionen eller å dess vägnar.
Överträdelse av denna bestämmelse straffades, enligt vad i
förordningen stadgats, med böter eller fängelse och lydde under allmänt
åtal.

På grund därav hade klagandena, såsom de ock medgivit, haft
ovillkorlig skyldighet att övervaka, att icke biträdena i deras försäljningslokaler
utlämnade bröd mot ännu icke giltiga kuponger.
Jag insåge tillfullo de svårigheter, som därvid förefunnits, men jag
kunde icke dela klagandenas mening, att det allmänna ej toge någon
skada genom en förskottsförsäljning av bröd. Det måste nämligen
ligga i det allmännas intresse att, såsom i de avgivna yttrandena
berörts, icke en allmänt utbredd förskottsutdelning ledde därhän, att
kanske en mängd samhällsmedlemmar bleve utsatta för fullkomlig
svält mot slutet av en kortperiod. Uppstode mot slutet av kortperioderna
en allmän brist på bröd, kunde regleringsmyndigheterna
av omständigheterna tvingas att rubba regleringsplanen med den
påföljd, att vid slutet av ransoneringsåret förråden i förtid varit
tömda.

Till förhindrande därav hade kristidsmyndigheterna uppenbarligen
haft befogenhet att ingripa. Därvid måste de anses hava ägt
att, då fullgiltiga skäl förelegat, från tilldelning av mjöl avstänga
en bageriidkare eller brödförsäljare. En sådan avstängning hade
emellertid ingalunda, såsom såväl klagandena som även —- såvitt
ordalagen i Stockholms stads brödbyrås yttranden gåve vid handen
-— brödbyrån syntes hava hållit före, haft eller bort hava karaktären
av en bestraffningsåtgärd. Varken folkhushållningskommissionen
eller de kommissionen underordnade myndigheterna hade ägt
någon som helst befogenhet att tilldela en enskild näringsidkare be 53

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

418

straffning. Huru en näringsidkare, som brutit mot författningsenliga
bestämmelser, skulle befordras till laga näpst, därom funnes, såsom
bland annat ovan berörts, uttryckliga lagbestämmelser.

Ett avstängningsbeslut måste däremot fattas sålunda, att på
grund av inom en viss försäljningslokal förekomma överträdelser av
gällande föreskrifter — vare sig av dess innehavare eller dennes
biträden — regleringsmyndigheterna icke funnit sig kunna med
trygghet använda lokalens innehavare såsom medhjälpare i arbetet
med ett noggrant genomförande av ransoneringsplanen.

Å andra sidan måste, med hänsyn till det tvång och de svårigheter
av alla slag, som ransoneringen förorsakat såväl allmänheten
som näringsidkarna, det hava stått klart för folkhushållningskommissionen
och de kommissionen underlydande myndigheterna, att
det ålegat dem att förfara — icke blott med fasthet och även stränghet,
då sådant varit nödvändigt — utan även med den största urskillning
och allenast efter moget övervägande. Regleringsmyndigheterna
hade icke ägt befogenhet att begagna den maktfullkomlighet,
varmed de på grund av de abnorma förhållandena blivit utrustade,
i vidare mån än nöden oundgängligen krävt. Kristidstjänstemännen
måste hava haft blicken öppen för att, såsom klagandena berört,
egenmäktiga och illa grundade beslut allenast framkallat hätskhet,
i all synnerhet hos personer, som strävat att lojalt fullgöra sina
skyldigheter.

Beträffande en avstängningsåtgärd av nu ifrågavarande slag
syntes mig en sådan åtgärd hava bort ifrågakomma allenast, då
tungt vägande skäl därtill förefunnits. Likaväl som det legat i det
allmännas intresse, att icke spannmålsförråden i förtid tömdes, likaväl
måste det hava varit för samhället angeläget, att icke en eller
flera näringsidkare jämte de hos dem anställda biträden och arbetare
sattes ur stånd att förtjäna sitt uppehälle. Och i betraktande
av det stränga straff, ett utlämnande av bröd mot icke giltiga kuponger
kunnat medföra, borde en laga beivran av dylika förseelser
i många fall hava varit tillfyllest.

Dessutom syntes mig förfarandet att exempelvis avstänga en
bageriidkare från tilldelning o av mjöl under en viss tid innebära
något principiellt oriktigt. Åtgärden finge därigenom lätt karaktären
av ett försök att rätta den brottsliga viljan, men detta vore

— 1920 -

419

något, som enbart borde vara förbehållet straffrätten, och med denna
hade, såsom jag redan betonat, folkhushållningskommissionen och
dess underlydande icke haft att taga någon befattning. Ur den synpunkten
emellertid, att det för en näringsidkare borde vara förenat
med mindre svårigheter att avstängas från tilldelning under en begränsad
tid än allt framgent under kristiden, kunde ett beslut om
avstängning under en bestämd tidrymd anses hava varit av omständigheterna
försvarat.

I det förevarande fallet syntes mig den påföljd, som avstängningen
måste hava medfört för klagandena, icke hava stått i rimlig
proportion till de i deras försäljningslokaler förekomna missförhållandena.
Klagandena hade bestritt, att förskottsförsäljningen skett
i större utsträckning, och anfört, att exempelvis hos klaganden Pettersson
lördagen den 16 mars 1918, då livsmedelsfiskalen företagit
den undersökning, vilken lett till klagandenas ifrågavarande avstängning,
sextioförsta ransoneringsveckans eller alltså giltiga brödkortskuponger
utgjort ett antal av 8,950, medan av förskottskuponger,
gällande för nästa vecka, funnits allenast 125 stycken. Vad klagandena
sålunda uppgivit, hade från myndigheternas sida icke blivit
vederlagt.

I folkhushåUningskommissionens cirkulärskrivelse till brödbyråema
den 4 maj 1917 föreskrevs, att handlande och bagare icke finge
redovisa med ogiltiga brödkortskuponger och att, om förseelser mot
denna bestämmelse upprepades, ett avstängande från ytterligare
mjöltilldelning borde äga rum. I det nu förevarande fallet funnes
ingen utredning om, att upprepade förseelser av klagandena eller
deras biträden i det ifrågavarande avseendet skulle hava förekommit.

Stockholms stads brödbyrå hade framhållit, att varning för dylika
förseelser många gånger uttalats i pressen samt att brödbyrån
i december 1917 låtit trycka och till samtliga bageri- och brödförsäljningsbutiker
utdela det ovan omförmälda tillkännagivandet, vari
framhållits, att brödförsäljningen mot icke giltiga kuponger vore
förbjuden och att överträdelse av förbudet straffades genom avstängning
från vidare mjöl- eller brödtilldelning. Det syntes mig dock,
som åtminstone i sådana fall, då mindre förseelser upptäckts, en
personlig varning, muntlig eller skriftlig, bort meddelas, innan ett
avstängningsbeslut drabbat den försumlige.

Med hänsyn emellertid till den hotande knapphet på spannmål

— 1920 —

420

och även andra livsmedel, som särskilt förefunnits inom landet vid
tiden för Stockholms stads brödbyrås och folkhushålln i ngskommissionens
brödavdelnings ifrågavarande beslut och som naturligtvis
måst föranleda till den största sparsamhet med befintliga förråd,
samt då det av handlingarnas innehåll oförtydbart framginge, att
besluten, ehuru enligt min mening icke tillräckligt väl grundade,
dikterats allenast av omsorg om det allmänna under det rådande
nödläget, funne jag mig kunna låta'' det bero vid att jag gåve folkhushållningskommissionen
del av min uppfattning i frågan.

Att jag ansett mig kunna stanna därvid, hade i viss mån sin
grund även i att, sedan brödkortskupongernas giltighetstid genom
ett av folkhushållningskommissionens arbetsutskott den 9 augusti
1918 meddelat beslut utsträckts till nio dagar, densamma genom
sedermera fattade beslut förlängts först till fjorton dagar och därefter
till fyra veckor. Då även tillgången till spannmål sedermera blivit
rikligare, torde avstängningsåtgärder av den beskaffenhet, varom i
ärendet vore fråga, framdeles icke vidare böra ifrågakomma.

Jag anhöll, att folkhushållningskommissionen ville lämna såväl
dess bröd avd el ning som Stockholms stads brödbyrå, vars föreståndare
måste anses såsom statstjänare, tillfälle att taga del av skrivelsens
innehåll. Ärendet var därmed från vidare behandling av mig avskrivet.
11

11. Fråga om tillämpning av 20 kap. 9 § strafflagen.

Vid den härstädes företagna granskningen av fångförteckningama
iakttogs,

att Stockholms rådhusrätt genom utslag den 8 februari 1916
dömt häktade Dötrik Albert Rosenkvist för å särskilda ställen och
tider under december 1915 och januari 1916 i samråd med annan
medelst inbrott förövad stöld till straffarbete sex månader,

samt att rådhusrätten — sedan Rosenkvist till fullo undergått
straffet och därefter blivit förvunnen att hava begått olovligt tillgrepp
dels i januari 1916, eller således före rådhusrättens den 8
februari 1916 meddelade utslag, och dels under tiden oktober 1916
till januari 1917, efter det Rosenkvist undergått berörda straff —
genom utslag den 13 mars 1917 dömt Rosenkvist, som vid brottens

- 1920 -

421

förövande icke fyllt aderton år, dels med tillämpning av 4 kap.
9 § strafflagen med avseende å samtliga av Rosenkvist under december
1915 och januari 1916 förövade tillgreppsbrott att, jämlikt
20 kap. 4, 9 och 11 §§ strafflagen, jämförda med 3 kap. 5 § och
5 kap. 2 och 4 §§ samma lag, för å särskilda ställen och tider i
samråd med annan medelst inbrott förövad stöld hållas till straffarbete
sju månader, från vilket straff skulle avräknas ovanberörda
av Rosenkvist undergångna straffarbete i sex månader, och dels med
avseende å övriga av Rosenkvist förövade tjuvnadsbrott att, jämlikt
20 kap. 1, 4, 5, 9 och 11 §§ strafflagen, jämförda med 3 kap. 5 §
och 5 kap. 2 och 4 §§ samma lag, för å särskilda ställen och tider
mestadels i samråd med annan och mestadels medelst inbrott förövad
stöld ävensom inbrott i avsikt att stjäla hållas till straffarbete
ett år sex månader, dels ock, jämlikt 11 kap. 6 § strafflagen,
jämförd med 2 § samma kapitel och lag, för förargelseväckande beteende
inför sittande rätt att hållas i fängelse en månad, och skulle
det Rosenkvist ådömda fängelsestraffet övergå till straffarbete i
femton dagar och med det Rosenkvist omedelbart ådömda straffarbetet
förenas, så att Rosenkvist i en bot skulle hållas till straffarbete
ett år sju månader femton dagar.

Sedan rådhusrätten med anledning härav anmodats inkomma
med yttrande, anförde rådhusrätten följande:

Beträffande de tillgreppsbrott, Rosenkvist begått före den 8
februari 1916, hade förelegat det fall, som i 4 kap. 9 § strafflagen
avsåges, eller att någon »sedan han blivit till straff för ett brott
dömd, varder övertygad att förut hava förövat annat brott.» Med
tillämpning av stadgandet i sagda lagrum, att »då skall straffet så
bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd;
och varde vid straffets tillämpning avräknat, vad han av det
honom förut ådömda straff redan kan hava utstått,» hade rådhusrätten
dömt Rosenkvist med avseende å samtliga av honom före
den 8 februari 1916 förövade tillgreppsbrott att för å särskilda
ställen och tider i samråd med annan medelst inbrott förövad stöld
hållas till straffarbete sju månader, från vilket straff skulle avräknas
det av honom undergångna straffarbete i sex månader. Med avseende
å de tillgreppsbrott, Rosenkvist förövat, sedan han undergått
det honom den 8 februari 1916 ådömda straff, hade Rosenkvist blivit
dömd till särskilt straff, varefter straffen sammanlagts. Den lag —

1920 —

422

tolkning, som i det ifrågavarande utslaget vunnit tillämpning, stode
visserligen i strid mot stadgandet i 20 kap. 9 § strafflagen. Det
vore emellertid uppenbart, att båda de nu åberopade lagrummen
icke kunde i ett fall sådant som det förevarande i kela deras utsträckning
jämte varandra tillämpas. Vid sådant förhållande hade
det synts rådhusrätten otvivelaktigt, att stadgandet i 4 kap. 9 §
strafflagen borde äga företräde, enär genom tillämpning i förevarande
fall av detta lagrum ett materiellt riktigare resultat ernåddes.
Skulle däremot i ett sådant fall som det förevarande
allenast stadgandet i 20 kap. 9 § strafflagen vinna tillämpning,
komme man till ett resultat, som måste anses i hög grad oegentligt.
Om exempelvis en person, sedan han för ett tillgrepp blivit
dömd och tillfullo undergått bestraffning såsom för första resan
stöld, ånyo lagfördes och därvid befunnes hava begått två olovliga
tillgrepp, det ena tidigare än det tjuvnadsbrott, för vilket han förut
blivit dömd för första resan stöld, och det andra begånget, efter det
han utstått nyssberörda bestraffning, skulle han med tillämpning av
allenast 20 kap. 9 § strafflagen dömas för båda de vid den senare
lagföringen ifrågakomna tillgrepp såsom för andra resan stöld. I
sådant fall skulle det första tillgrepp, han någonsin veterligen begått,
falla under rubriken andra resan stöld och straffet för detta
tillgrepp utmätas inom en strafflatitud, strängare än den, inom vilken
straffet för det i tiden närmast följande tillgreppet blivit utmätt.
Den lagtolkning, som funnit uttryck i det anmärkta utslaget,
stode i överensstämmelse med praxis vid rådhusrätten, en praxis,
som undantagslöst följts sedan flera årtionden tillbaka.

Den meningen, att rådhusrättens den 13 mars 1917 meddelade
utslag kunde stå i strid mot stadgandet i 20 kap. 9 § strafflagen,
vunne visserligen stöd i vad professor Thyrén anmärkt å sid. 135 i
sin kommentar till 20 kap. strafflagen ävensom i vad som anfördes
i professor Hagströmers föreläsningar i svensk straffrätt sid. 804 o. f.
Emellertid funne jag mig böra omfatta den mening, som förfäktats
i rådhusrättens yttrande. Denna mening hade även hävdats i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1913 års riksdag sid. 227
o. f. Till de skäl, som justitieombudsmannen därstädes anfört till
stöd för den sistberörda åsikten, kunde anmärkas ytterligare, att,
om 20 kap. 9 § strafflagen skulle i ett fall av förevarande beskaf -

1920 —

423

fenhet tillämpas, detta skulle leda därtill, att en person, som redan
undergått straff för första resan stöld, skulle, om han övertygades
att därefter hava ånyo förövat stöld, undslippa med straff för första
resan stöld, därest han samtidigt förvunnes att före den förra domen
hava förövat ytterligare en stöld. Jag fann därför ärendet icke
föranleda vidare åtgärd.

12. Felaktig tillämpning av bestämmelserna i lagen den 22 juni 1906

angående villkorlig dom.

Sedan jag på förekommen anledning infordrat Undersåkers och
Offerdals tingslags häradsrätts protokoll och utslag i ett vid häradsrätten
under ordförandeskap av t. f. domhavanden Gr. Rosencrantz
förekommet rannsakningsmål rörande häktade förre lokputsaren Sven
Wallin, inhämtade jag av handlingarna följande:

Wallin och tre andra personer, nämligen arbetaren Alfred
Ljungqvist, volontären Karl Emanuelsson och arbetaren John Lindberg,
anlände en kväll i slutet av november 1917 till Ann samt
beredde sig trots grannarnas protester tillträde till ett av arbetaren
Erik Olsson förhyrt rum för att därstädes övernatta. Olsson var
vid tillfället bortrest och hade i sin bostad kvarlämnat en plånbok
med inneliggande 100 kronor. Ljungqvist tillgrep dagen efter ankomsten
dessa penningar, vilka dels användes till inköp av mat åt
honom och kamraterna och dels fördelades mellan alla fyra.

Därefter dömde häradsrätten med anledning av stölden den
26 januari 1918 Lindberg villkorligt till straffarbete tre månader
samt den 14 mars 1918 Emanuelsson till straffarbete fem månader
och Ljungqvist till straffarbete tre månader.

Wallin, vilken icke påträffades och häktades förrän den 10 juli
1918, dömdes av häradsrätten genom utslag den 3 oktober 1918,
därvid häradsrätten yttrade:

Glenom vad Wallin erkänt och i övrigt i målet förekommit vore
utrett och styrkt, att sedan Ljungqvist, Emanuelsson, Lindberg och
Wallin någon kväll i oslutet av november 1917 tagit in i ett av
Olsson förhyrt rum i Ann samt Ljungqvist därstädes påträffat en
Olsson tillhörig plånbok, innehållande 100 kronor i tiokronsedlar,

— 1920 —

424

mellan Ljungqvist och hans nämnda kamrater bragts på tal att tillgripa
penningarna i plånboken, att Ljungqvist påföljande dag utan
att närmare rådföra sig med sina kamrater olovligen tillgripit 10
kronor och därefter för dessa penningar inköpt matvaror, varav Wallin
och de andra kamraterna med vetskap om den olovliga åtkomsten
av penningarna tagit del, samt att Ljungqvist senare samma dag
efter samråd med kamraterna olovligen tillgripit återstående penningar
i plånboken, 90 kronor, vilka penningar Ljungqvist och hans
kamrater fördelat sins emellan, därvid Wallin erhållit dels en för
2 kronor 50 öre inköpt järnvägsbiljett och dels kontant 20 kronor,
alltså och då, häradsrätten veterligen, Wallin tillförne icke varit för
tjuvnadsbrott straffad, dömdes Wallin jämlikt 20 kap. 1, 10, 11 och
12 §§ strafflagen för första resan stöld att hållas till straffarbete
fem månader, men enär upplyst blivit, att Wallin den 28 december
1917 blivit av Hammerdals tingslags häradsrätt dömd att för första
resan stöld hållas till straffarbete tre månader, därvid förordnats,
att med sagda straff skulle anstå, samt att på villkor, som angåves
i lagen den 22 juni 1906 skulle bero, huruvida straffet skulle gå i
verkställighet, förklarade häradsrätten jämlikt 4 § nyssnämnda lag
det Wallin sålunda medgivna anstånd förverkat, i följd varav sist
sagda straff skulle med det Wallin nu ådömda straff sammanläggas,
så att Wallin sålunde komme att hållas till straffarbete tillhopa
åtta månader.

Den stöld, varför Wallin dömts till ansvar av Hammerdals tingslags
häradsrätt, hade bestått däri, att Wallin den 9 januari 1917
från en person i dennes hostad tillgripit en börs med däri förvarade
25 kronor 50 öre.

Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätts omförmälda
utslag den 3 oktober 1918 vann laga kraft.

Som jag fann sistnämnda utslag felaktigt därutinnan, att häradsrätten
bort förfara i enlighet med bestämmelserna i 5 § i lagen
den 22 juni 1906 angående villkorlig dom och icke enligt 4 § i
samma lag, infordrade jag yttrande från Rosenkrantz.

I avgivet yttrande anförde Rosencrantz, att han förbisett, att
det tjuvnadsbrott, vilket Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt
funnit Wallin vara förvunnen att hava förövat, blivit begånget,
innan Hammerdals tingslags häradsrätt ådömt Wallin ansvar för
stöld, och att således sammanläggningen av de båda straffen vore

- 1920 —

425

formellt oriktig. Men med hänsyn såväl därtill, att Wallin först
omedelbart före utslagets avkunnande kunnat förmås att erkänna
det brott, varför lian ställts under tilltal, samt att straffet utmätts
efter den straffskala, som i allmänhet i orten tillämpades vid utmätande
av straff för tjuvnadsbrott, kunde det Wallin ådömda straffet
av åtta månaders straffarbete icke anses vara för högt.

Med anledning av vad sålunda förekommit meddelade jag Rosencrantz
i en ämbetsskrivelse följande:

I 4 § i 1906 års lag hade stadgats, att om den, som genom
villkorlig dom undfått anstånd med straff, inom tre år efter domen
beginge brott och dömdes han därför till straffarbete eller fängelse,
då skulle anståndet tillika av domstolen förklaras förverkat.

I 5 § i samma lag hade bestämts, att om den, som för begånget
brott erhållit villkorlig dom, övertygades att hava före domen
förövat annat brott, då skulle vid bestämmande jämlikt 4 kap. 9 §
strafflagen av straff för brotten ock förordnas, huruvida anstånd enligt
lagen skulle äga rum.

Enligt 4 kap. 9 § strafflagen skulle, om någon, sedan han blivit
till straff för ett brott dömd, övertygades att förut hava förövat
annat brott, straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit
för båda brotten lagförd.

I förevarande fall hade, då Undersåkers och Offerdals tinglags
häradsrätt hade att bestämma Wallins straff, förelegat dels den av
honom den 9 januari 1917 förövade stölden och Hammerdals tingslags
häradsrätts utslag därom den 28 december 1917, varigenom
villkorlig straffdom meddelats, och dels den av Wallin jämte hans
tre medbrottslingar i november 1917 å särskilda tider begångna
stölden. Enligt 5 § i 1906 års lag hade det i det tidigare utslaget
meddelade anståndet i och med utslagets upprivande i övrigt varit
förfallet. Straffet hade nu skolat bestämmas, såsom om Wallin varit
på en gång lagförd för olovligt tillgrepp såväl den 9 januari som i
november månad 1917. Wallin skulle sålunda hava dömts bland
annat enligt 20 kap. 9 § strafflagen, därvid, med hänsyn till bestämmelserna
i 4 kap. 3 § strafflagen, vartill 20 kap. 9 § hänvisade,
förbrytelsen skulle anses begången under försvårande omständigheter.
Sedermera hade häradsrätten med hänsyn till omständig 54

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

426

het erna kunnat meddela bestämmelse, huruvida det nu ådömda
straffet bort bliva villkorbgt.

Jag kunde icke frigöra mig från tanken, att Undersåkers och
Offerdals tingslags häradsrätt genom att tillämpa 4 § i 1906 års lag
och därvid utsätta särskilt straff för stölden i november 1917, vilket
straff blivit sammanlagt med det av Hammerdals tingslags häradsrätt
ådömda straffet, tilldelat Wallin ett strängare straff, än det
Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt skulle hava tillmätt,
om densamma förfarit enligt 5 § i lagen. Oaktat den omständigheten,
att Wallin begått stöld den 9 januari 1917, allenast bort betraktas
såsom varande av försvårande beskaffenhet, både Wallin bestraffats
betydligt strängare än gärningsmannen Ljungqvist beträffande
tillgreppet i november 1917.

Emellertid funne jag mig böra taga hänsyn dels till den allvarliga
beskaffenheten av ifrågavarande tillgreppsbrott och de omständigheter,
varunder de ägt rum, dels till de svårigheter, Wallin
uppenbarligen åsamkat såväl åklagaren som även häradsrätten, innan
han kunnat förmås att erkänna sin delaktighet i stölden i november
1917, och dels därtill att, medan enligt 20 kap. 1 § strafflagen
för stöld dömdes till straffarbete högst sex månader, tillika i 9 §
samma kapitel stadgades, att under de i lagrummet givna förutsättningarna
straffet kunde förhöjas till straffarbete i ett år utöver den
för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Då sålunda, även
med tillämpning av häradsrättens beräkningsgrund av straffet, detsamma
icke kommit att överstiga den strafflatitud, som bort tilllämpas,
samt den omhandlade felaktigheten tydligtvis tillkommit i
ovarsamhet, funne jag mig med stöd av 3 § i den för mig gällande
instruktion kunna avskriva ärendet såsom icke föranledande till
vidare åtgärd.

13. Felaktigt ådömande av iterationsstraff för snatteri.

Av handlingar, som hit infordrats med anledning av en vid
granskning av fånglistoma framkommen anmärkning, inhämtas följande: Den

12 och den 19 november 1917 rannsakades inför rådhus -

1920 —

427

rätten i Södertälje för olovligt tillgrepp häktade järnarbetaren Knut
Martin Carlsson, som var född den 15 april 1898. Av ett till rådhusrätten
i målet ingivet utdrag av straffregistret framgick, att
Carlsson dömts dels av Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt genom
utslag den 10 mars 1914 för den 5 november 1913 begången stöld
till fängelse 3 månader, därvid Carlsson erhöll villkorlig dom, och
dels av rådhusrätten i Örebro genom utslag den 3 februari 1916 för
den 15 och den 31 december 1915 samt den 8 januari 1916 förövad
stöld till straffarbete 2 månader, varjämte det i hovrättens utslag
medgivna anståndet förklarades förverkat. Utdraget visade tillika,
att de Carlsson genom utslagen ådömda straffen varit verkställda
den 21 maj 1916.

I utslag den 19 november 1917 yttrade rådhusrätten i Södertälje,
att enär Carlsson genom sitt eget, av omständigheterna styrkta
erkännande blivit lagligen förvunnen att hava olovligen tillgripit
dels någon dag kort före mitten av september 1917 å Aktiebolaget
Södertälje skofabriks verkstad 16 stycken kängfoder, värda tillhopa
4 kronor, samt 8 stycken läderskoningar, värda tillhopa 50 öre, dels
ock den 30 oktober 1917 i fastigheten med adressnummer 3 vid
Kullmansgatan i Södertälje eu Sven Gfustaf Dahlberg tillhörig revolver,
värd 8 kronor, vilken varit förvarad i en låda, som varit
inställd i ett av Carlsson bebott rum, och då mot Carlssons bestridande
annat förhållande icke blivit i målet visat än vad Carlsson
uppgivit eller att den låda, varar han tillgripit revolvern, vid tillfället
varit öppen; samt Carlsson den 21 maj 1916 tillfullo utstått
bestraffning för första resan stöld, men därutöver rådhusrätten veterligen
icke varit straffad för tjuvnadsbrott, dömdes Carlsson, jämlikt
20 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ strafflagen, att för andra resan å
särskilda tider och ställen förövad stöld hållas till straffarbete 4
månader.

Carlsson skulle förbliva i häkte.

I rådhusrättens beslut deltogo rådmännen Birger Christenson
och Walter Schmidt samt numera avlidne rådmannen Gfottfried
Djurson.

Från stadshäktet i Södertälje, varest Carlsson under rannsakningen
förvarats, förflyttades han till straffängelset i Stockholm och
därifrån till straffängelset i Jönköping.

Den 24 november 1917 avlät Schmidt till direktören för

— 1920

428

straffängelset i Stockholm C. Gr. Reutersvärd eu så lydande skrivelse: »Under

hänvisning till denna dag från rådhusrätten härstädes
avgående skrivelse med expediering av utslag angående häktade
Knut Martin Carlsson får undertecknad, i egenskap av t. f. rådman
och e. o. stadsnotarie vid rådhusrätten, angående denna sak anföra
följande: Carlsson dömdes, såsom utslaget utvisar, den 19 innevarande
november av rådhusrätten till ansvar för andra resan stöld,
i enlighet varmed domsbevis samma dag expedierades till föreståndaren
vid härvarande stadshäkte. På grund av den brådska, som
vid tillfället var rådande, då icke mindre än fyra häktade personer
samt en annan person, tilltalad för grövre brott, nämnda dag skulle
rannsakas, gjorde rådhusrätten sig skyldig till det beklagliga förbiseendet
att ej observera, att de olovliga tillgrepp, för vilka Carlsson
förut ådömts och undergått straff, begåtts under hans minderårighet.
Då jag senare i veckan av en händelse blev gjord uppmärksam
härå, vidtog jag, efter samråd med rådhusrättens övriga ledamöter,
den ändring i utslagets innehåll (och domsbeviset) att brottet i stället
bestämdes till första resan stöld, en åtgärd, som naturligtvis ej var
riktig, men som ju dock ej kunde lända till den tilltalades skada
och som var ägnad att rätta ett begånget misstag. Härvid förbisåg
jag emellertid, att värdet å den egendom, som av Carlsson tillgripits,
icke uppgick till stöldgränsen och att Carlsson sålunda, sedan
de av honom tidigare förövade tillgreppsbrotten bortfallit såsom
straffskärpningsgrund, endast borde dömas för första resan snatteri.
På grund härav och då den nöjdförklaring, som Carlsson enligt
denna dag inhämtad upplysning efter det oriktiga domsbeviset avgivit,
väl måste anses vara en nullitet, får jag hemställa om Eder
medverkan till att Carlsson beredes tillfälle att återkalla sin ifrågavarande
nöjdförklaring, för att sedan besvära sig över utslaget. I
ändamål att Carlsson må kunna omedelbart avlåta sina besvär,
bifogar jag förslag till besvärsskrift jämte den i målet företedda
straffuppgiften angående Carlsson. Fullständiga protokoll i målet
komma att snarast möjligt översändas.»

I det den 19 november 1917 daterade, av Schmidt å rådhusrättens
vägnar undertecknade domsbevis, på grund av vilket Carlsson
enligt vederbörlig, av Reutersvärd i straffängelset i Stockholm
den 22 november 1917 utfärdad attest sistnämnda dag förklarat sig

— 1920 —

429

nöjd med rådhusrättens i Södertälje utslag, förmäldes, att Carlsson
genom utslaget jämlikt 20 kap. 1, 0 och 9 §§ samt 5 kap. 4 §
strafflagen dömts för första resan å särskilda ställen och tider förövad
stöld till straffarbete 4 månader. Å domsbeviset fanns av
Kung! Maj:ts befallningshavande i Stockholms län den 22 november
1917 tecknad resolution, att det Carlsson ådömda straffarbetet,
som tagit sin början den 22 november 1917, skulle sluta den 22
mars 1918.

I ett sedermera den 26 november 1917 till straffängelset i Stockholm
ankommet exemplar av rådhusrättens utslag angavs Carlsson
fortfarande såsom dömd för andra resan stöld.

Med anledning av Schmidts nämnda skrivelse besvärade sig
Carlsson i hovrätten. I besvärsskriften anfördes, att enligt vad
rådhusrätten gjort Carlsson uppmärksam på, hade rådhusrätten vid
meddelande av utslaget förbisett, att de tillgreppsbrott, för vilka
Carlsson förut ådömts och undergått straff, förövats innan han uppnått
18 års ålder. Då den egendom, som rådhusrätten ansett Carlsson
förvunnen att hava tillgripit, icke uppginge till högre sammanlagt
värde än 12 kronor 50 öre, yrkade han, att straffet måtte
allenast bestämmas till ansvar för första resan snatteri. Tillika yrkade
han att omedelbart bliva försatt på fri fot.

Sedan till hovrätten infordrats samtliga handlingar i målet,
antecknade hovrätten vid besvärens föredragning den 5 december
1917 i protokollet, att av handlingarna inhämtades att, enligt till
hovrätten inkommen underrättelse, Carlsson förklarat sig nöjd med
rådhusrättens i Södertälje utslag och villig att undergå honom därigenom
ådömd bestraffning; att från direktören vid straffängelset i
Stockholm av hovrätten på förekommen anledning infordrad avskrift
av den handling, på grund varav Carlsson avgivit nöjdförklaringen,
innehölle, att Carlsson jämlikt 20 kap. 1, 6 och 9 §§ strafflagen,
jämfört med 5 kap. 4 § samma lag, dömts att för första resan å
särskilda tider och ställen förövad stöld hållas till straffarbete 4
månader; samt att de till hovrätten inkomna protokollen i målet
emellertid utvisade, att Carlsson enligt berörda utslag dömts jämlikt
20 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ strafflagen att för andra resan å särskilda
tider och ställen förövad stöld hållas till straffarbete 4 månader;
och beslöt hovrätten, att enär den handling, på grund varav Carlsson
förklarat sig nöjd med rådhusrättens utslag, icke varit i över —

1920 —

430

Bestämmelse med rådhusrättens i målet meddelade utslag, samt
nöjdförklaringen vid sådant förhållande icke vore gällande, ansåge
hovrätten sig oförhindrad att upptaga de anförda besvären till prövning;
och förordnade hovrätten, att Carlsson icke vidare skulle i
anledning av omförmälda åtal hållas i häkte, vadan han skulle,
därest laga hinder eljest icke mötte, på fri fot försättas. Vidkommande
målet i övrigt skulle med handläggningen därav anstå, till
dess tiden för anförande av besvär över rådhusrättens utslag gått
till ända.

Därefter yttrade hovrätten den 18 mars 1918 i utslag, som
vunnit laga kraft, att enär, enligt vad handlingarna utvisade, de
tjuvnadsbrott, för vilka Carlsson förut undergått bestraffning, blivit
begångna före den 9 januari 1916 och således innan Carlsson, som
vore född den 15 april 1898, fyllt 18 år; alltså och då berörda brott
jämlikt 5 kap. 4 § strafflagen icke skulle Carlsson tillräknas till
förhöjning av straff vid återfall, prövade hovrätten lagligt att på
det sätt ändra överklagade utslaget, att Carlsson jämlikt 20 kap. 1
och 8 §§ strafflagen dömdes för första resan å särskilda ställen och
tider förövat snatteri att hållas i fängelse 2 månader.

Hovrätten meddelade icke i utslaget några föreskrifter om avdrag
å fängelsestraffet för häktningstiden eller den tid, Carlsson
avtjänat det honom av rådhusrätten i Södertälje ådömda straffarbetet.

Redan i eu den 11 december 1917 till föredragande fiskalen i
hovrätten avlåten skrivelse hade Schmidt anfört,, att rådhusrättens
ledamöter satt sig i förbindelse med Carlsson och lämnat honom
gottgörelse för den honom genom rådhusrättens utslag tillfogade
skadan på sätt framginge av ett skrivelsen bifogat kvitto.

I kvittot, undertecknat den 11 december 1917 av Carlsson och
två vittnen, anfördes, att sedan Carlsson av rådhusrätten i Södertälje
enligt utslag den 19 november 1917 dömts att för andra resan
stöld undergå straffarbete 4 månader i stället för att, såsom rätteligen
bort ske, dömas för första resan snatteri, hade han den 11
december 1917 av rådhusrättens ledamöter genom Schmidt bekommit
180 kronor, utgörande ersättning för den tid av 18 dagar, varunder
Carlsson på grund av nämnda utslag suttit häktad eller avtjänat
straffarbete; och förklarade Carlsson sig hava genom denna Carlsson
av rådhusrättens ledamöter erbjudna gottgörelse erhållit full er —

1920 -

431

sättning för den skada, som genom meranämnda utslag tillskyndats
Carlsson.

Med anledning av vad sålunda förekommit infordrade jag yttrande
från rådhusrätten i Södertälje, och anförde därefter Christenson
och Schmidt i en till mig avgiven förklaring, att de jämte numera
avlidne Djurson vore ansvariga för förutom utslaget den 19
november 1917 jämväl den sedermera verkställda ändringen av utslagets
och domsbevisets innehåll. Christenson och Schmidt kunde
självfallet icke ifrågasätta annat förhållande, än att de gjort sig
skyldiga till felaktigt förfarande, men ville framhålla de skyndsamt
vidtagna åtgärderna för att få det begångna felet rättat och gottgöra
all skada. Med hänsyn därtill hemställde förklarandena, att
jag ville låta vid anmärkta förhållandet bero, utan att i saken vidtaga
ytterligare åtgärder.

1 ämbetsskrivelse till rådhusrätten i Södertälje yttrade jag följande: Före

tillkomsten av lagen den 16 maj 1918, varigenom gränsen
mellan snatteri och stöld med avseende å värdet av vad som tillgripits
blivit bestämt till 30 riksdaler, hade i 20 kap. 1 § strafflagen
stadgats, att den, som stal gods eller penningar över 15 riksdaler,
dömdes för stöld till straffarbete i högst 6 månader, där ej annorledes
i samma kapitel stadgades. Gick värdet ej över 15 riksdaler,
skulle,. där gärningen ej i vissa fall borde annorlunda anses, för
snatteri dömas till böter eller fängelse i högst 6 månader.

Enligt 6 § i 20 kap. skulle snatteri av den, som förut begått
stöld, ock såsom stöld anses.

I 20 kap. 7 § bestämdes straff för den, som beginge stöld andra
gången, i 8 § talades om snatteri, förövat å särskilda ställen eller
tider, och i 9 § omförmäldes a särskilda ställen eller tider begången
stöld.

I 5 kap. 4 § strafflagen stadgades, att ej skulle brott, som
någon begått, innan han fyllt 18 år, honom tillräknas till förhöjning
av straff för återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt i
lagen funnes utsatt.

Med tillämpning av sistnämnda lagrum hade i förevarande fall

— 1920 —

432

rådhusrätten rätteligen bort döma Carlsson till ansvar för allenast
snatteri. I stället därför hade rådhusrätten dömt Carlsson jämlikt
20 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ strafflagen för andra resan stöld till straffarbete
4 månader, därvid rådmannen Schmidt omedelbart på rådhusrättens
vägnar utfärdat det i eldighet därmed avfattade domsbeviset.
Att rådhusrätten, då utslaget beslöts, förbisett stadgandet
i 5 kap. 4 § strafflagen, syntes mig betänkligt. Till rådhusrättens
ursäkt hade åberopats den brådska, som vid tillfället varit rådande,
då icke mindre än fyra häktade personer samt en annan person,
tilltalad för grövre brott, skulle rannsakas. Men vad som sålunda
åberopats syntes mig icke tillfyllest för att ursäkta det begångna
förbiseendet. Ett dömande i strid mot den grundsats, som i 5 kap.
4 § strafflagen blivit fastställd, hade icke under några omständigheter
bort förekomma.

Innan — såvitt handlingarna visade — tiden för nöjdförklaring
utgått, hade emellertid inom rådhusrätten det begångna felet upptäckts,
och hade rådmannen Schmidt efter överenskommelse med
rådhusrättens övriga för utslaget ansvariga ledamöter företagit den
ändring i domsbeviset, att Carlsson uppgåves såsom dömd jämlikt
20 kap. 1, 6 och 9 §§ strafflagen jämfört med 5 kap. 4 § samma
lag för första resan stöld till straffarbete 4 månader. På det sålunda
ändrade domsbeviset hade Carlsson förklarat sig nöjd med
rådhusrättens utslag och omedelbart börjat avtjäna straffarbetet. Av
handlingarna framginge icke, att ändring av rådhusrättens dombok
eller i någon utskrift av utslaget vare sig förr eller senare
ägt rum.

Att företaga ändring eller justering i väsentliga delar av ett
redan avkunnat utslag vore icke tillåtet. Då utslaget avsåge en
häktad person, måste samma regel gälla. Sedan rannsakningen avslutats
och domstolen överlagt, skulle utslaget genast författas och därefter
omedelbart uppläsas för den häktade. Överlämnades icke samma
dag ett exemplar av utslaget till fängelsemyndigheten, skulle domsbevis
avlämnas. Icke heller i detta borde sedermera någon justering
vidtagas, icke ens, om ett begånget fel upptäcktes redan innan
konceptdomboken hunnit uppsättas eller innan en nöjdförklaring
kunnat komma i fråga. Domsbeviset innehölle allenast det väsentliga
i utslaget eller just det som bort inprägla sig i minnet hos
den dömde, då han åhörde utslagets avkunnande. Om domstolen

— 1920 —

433

företoge en ändring därutinnan — låt vara, innan någon egentlig
skada genom ändringen kunde uppkomma — måste detta på såväl
den. dömde som andra verka o vederhäftigt och icke vara ägnat att
ingiva respekt för domstolens handhavande av rättvisan. Rådhusrättens
förfarande att företaga den ifrågavarande ändringen av
domsbeviset kunde jag därför ingalunda godkänna.

Så mycket mera klandervärd syntes mig emellertid rådhusrättens
berörda åtgärd hava varit, som domsbeviset icke ens efter
den däri företagna ändringen blivit riktigt till sitt innehåll. Det
mål, som rådhusrätten i förevarande fall haft att handlägga, vore
av så enkel beskaffenhet, att detsamma redan från början bort
kunna bedömas riktigt. Då så icke skett, hade rådhusrätten åtminstone,
då rådhusrätten efter utslagets avkunnande ånyo tagit
omständigheterna under övervägande, bort komma till ett riktigt
resultat. ö

Efter det rådhusrätten sedermera funnit, att utslagets innehåll,
sådant det i domsbeviset angivits, trots den företagna ändringen
varit felaktigt, hade rådhusrätten emellertid föranstaltat om, att
Carlsson anförde besvär över rådhusrättens utslag, sådant det ursprungligen
lydde, samt insänt detsamma i dess ursprungliga skick
såväl till Kungl. Maj:ts befallningshavande för verkställighet som
till hovrätten jämte protokollen i rannsakningsmålet. Tillika hade
rådhusrätten lämnat Carlsson gottgörelse, vilken denne förklarat
utgöra full ersättning för den skada, som genom rådhusrättens utslag
tillfogats honom.

Huruvida rådhusrätten även borde ersätta statsverket den utgift,
som förorsakats detsamma för Carlssons kost under den tid,
han på grund av rådhusrättens utslag efter sin nöjdförklaring avtjänat
straffarbete, vore tvivelaktigt. Enligt från Kungl. Maj:ts befallmngshavande
inhämtad upplysning hade Carlsson icke, efter det
hovrättens utslag^ vunnit laga kraft, kunnat anträffas och befordras
till det honom ådömda fängelsestraffet. Framdeles, när fängelsestraffet
skulle gå i verkställighet, torde emellertid böra sättas ifråga,
huruvida icke därifrån borde avräknas så lång tid, som motsvarade
det av Carlsson fullgjorda straffarbetet. Stadgandena i 2 § i lagen
den 12 mars 1886 angående ersättning av allmänna medel''’ åt
oskyldigt häktade och dömde syntes mig icke därutinnan utgöra

55 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

434

något hinder. I särskild skrivelse hade jag fäst Kungl. Maj:ts
befallningshavandes uppmärksamhet på detta förhållande.

Som rådmännen Christenson och Schmidt oförbehållsamt medo-ivit,
att de i anmärkta hänseende förfarit felaktigt, samt skyndsamt
och av eget initiativ vidtagit åtgärder för att få felet rättat och
cxottgöra den därav uppkomna skadan, funne jag mig kunna vid vad
i ärendet förekommit bero i förhoppning, att rådmännen Chnstenson
och Schmidt i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
skulle iakttaga den största noggranhet.

14. Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff.

Vid granskning av den från straffängelset i Kalmar för september
1918 hit inkomna fångförteckningen iakttogs,

att Norra och södra Tjusts häradsrätt under ordförandeskap av
t f. domhavanden A. Nordström genom utslag den 14 september
1918 dömt häktade Carl Gustaf Fröberg dels för första resan stöld
till fängelse en månad, dels för varje av fyra bedrägeribrott till
fängelse en månad, tillhopa fängelse fem månader, och dels för fem
andra bedrägeribrott att bota tillhopa 450 kronor ävensom förordna ,
att det Fröberg ådömda fängelsestraffet skulle anses verkställt till
en tid av en månad tjugufem dagar, under vilken tid han suttit
häktad, »och alltså utgöra tre månader fem dagar» samt att, därest
Fröberg saknade tillgångar till fulla gäldandet av ovannämnda bötesbelopp,
450 kronor, dessa skulle förvandlas till fängelse fyrtioåtta
dagar och Fröberg för sådan händelse i en bot undergå fängelse i
fyra månader tjugutre dagar;

samt att Fröberg den 17 berörda september börjat undergå
straffet, som skulle sluta den 9 februari 1919, i händelse böterna ej
erlades.

I skrivelse till t. f. domhavanden Nordström anförde jag

följande: ...

Enligt 4 kap. 12 § strafflagen kunde domstolen, om en tilltalad
varit häktad för något av de brott, varom i målet rannsakats
och om han i målet dömdes till frihetsstraff på viss tid eller tall

— 1920 —

4;55

böter, förordna, att straffet skulle anses till viss del eller -helt och
hållet verkställt genom den dömdes hållande i häkte.

Genom den formulering, lagrummet erhållit, hade åt domstolen
lämnats frihet att medgiva avdrag för häktningstiden å straff, ådömt
för varje brott, varom rannsakats i det mål, däri den tilltalade
hållits häktad, och således icke blott för just det brott, som förorsakat
häktningen.

Dömdes den tilltalade till såväl urbota bestraffning som böter,
syntes det för en person, som utan svårighet kunde betala böterna,
vara av intresse, att avdraget gjordes å den urbota bestraffningen.
För den, som saknade tillgång till böternas gäldande, vore frågan
utan praktisk betydelse. Men för den, vilkens sista tillgångar icke
utan största men för honom själv skulle behöva tillgripas för böternas
gäldande, vore det en given fördel, om avdraget gjordes å bötesstraffet.
Emellertid torde i allmänhet domstolarna, såsom även i
förevarande fall ägt rum, förordna, att avdraget skulle göras å den
urbota bestraffningen.

Men på sätt förut i likartade fall blivit av justitieombudsmannen
anmärkt (senast i 1919 års ämbetsberättelse sid. 120) funne jag
det icke riktigt, att häradsrätten efter förordnande om avdrag å det
urbota straffet för häktningstiden särskilt utsatt den rest av detta
straff, som den dömde efter avdraget hade att utstå. Ett sådant
förfarande av domstol kunde nämligen i vissa fall obehörigen inverka
vid vederbörande administrativa myndighets beräknande och
bestämmande av strafftiden, så att slutdagen för denna bleve en
annan än den rätteligen skulle blivit, därest häradsrätten, på sätt
vederbort, underlåtit att särskilt utsätta resten av straffet. Då
häradsrättens sistberörda förfarande sålunda kunnat inverka vid
tillämpandet av föreskrifterna i 2 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid på det sätt,
att den dömde därigenom kunnat komma att undergå frihetsstraff
någon dag mindre eller mera än vederbort, beroende på det olika dagantalet
i olika månader, måste förfarandet betecknas såsom felaktigt.

Häradsrätten hade även i ett annat avseende förfarit felaktigt,
då häradsrätten vid förening av fängelse i fyrtioåtta dagar, vartill
böterna i händelse av bristande tillgång till deras gäldande blivit
förvandlade, med det omedelbart ådömda fängelsestraffet uträknat
straffresultatet till fyra månader tjugutre dagar. Enligt 2 kap. 11 §,

— 1920 —

436

jämförd med 4 kap. 7 §, strafflagen skulle nämligen frihetsstraff, som
ålades i bötesförvandlingsväg, alltid utsättas i dagar, antingen det
ålades för sig eller i förening med ett frihetsstraff för urbota brott.
Någon reduktion av förvandlingsstraffet till månader vore icke tilllåten.
Detta framginge även av bestämmelserna i 1898 års lag,
enligt vilken en straffarbets- eller fängelsemånad till sin längd icke
bestämdes till trettio dagar, utan komme att bero av den kalendermånads
längd, varunder straffet inträffade.

Häradsrättens felaktiga förfarande att förvandla femtiotre dagars
fängelse till fängelse i en månad tjugutre dagar hade på samma
sätt som i först anmärkta hänseendet obehörigen kunnat inverka
vid beräknandet och bestämmandet av strafftiden.

Då emellertid i förevarande fall det sammanlagda straffet,
därest det blivit av häradsrätten rätt bestämt, kommit att sluta på
samma dag, som i fångförteckningen angivits såsom slutdag, och
alltså någon skada icke genom de begångna felen uppkommit, hade
jag endast velat fästa Nordströms uppmärksamhet på saken för beaktande
i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

15. Felaktig avfattning av utslag i tjuvnadsmål.

Av ett med anledning av anmärkning vid fånglistgranskning
införskaffat transumt av domboken, hållen vid lagtima hösttinget
med Marks häradsrätt den 24 september 1918 iakttogs, att häradsrätten
under ordförandeskap av t. f. domhavanden Carl Lundmarker
genom utslag samma dag jämlikt strafflagen 20 kap. 1 §, 4 § 4
momentet, 5 § 2 momentet ävensom 9 och 11 §§ samt 5 kap. 2 § dömt
häktade Karl August Larsson, vilken var född den 15 november 1901,
för å särskilda ställen och tider delvis medelst inbrott förövad första
resan stöld att undergå straffarbete fyra och en halv månader.

Då jämlikt 5 kap. 4 § strafflagen brott, som någon begått, innan
han fyllt 18 år, ej skulle honom tillräknas till förhöjning av straff
för återfall i brott, hade den tilltalade bort dömas till ansvar för
stöld och icke för »första resan» stöld. Den av häradsrätten använda
formuleringen måste med hänsyn till berörda lagrum anses
oriktig och vore med hänsyn till sina eventuella verkningar olämplig,
då densamma lätt kunde föranleda domstol att i händelse av

— 1920 —

437

den tilltalades återfall i tjuvnadsbrott oriktigt döma honom för andra
resan stöld.

Den sålunda förelupna felaktigheten hade även föranlett Lundmarker
att till kungl. fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret
lämna den uppgiften, att den tilltalade blivit dömd för »första resan»
stöld. Enligt vad från avdelningen meddelats mig plägade avdelningen
i fall av förevarande beskaffenhet, för att söka förebygga,
att en senare domstol skulle föranledas att oriktigt döma för andra
resan stöld, vid meddelande av utdrag av straffregistret anmärka
den oriktigt ådömda bestraffningen inom citationstecken. Att faran
för ett framdeles förekommande misstag sålunda till dels undanröjts,
utplånade emellertid icke det faktum, att häradsrätten förfarit felaktigt.

Vidare fann jag det oriktigt, att häradsrätten dömt den tilltalade
till straffarbete fyra och en halv månader och icke till straffarbete
fyra månader femton dagar.

Även det sålunda utmätta straffet hade i utdraget av straffregistret
satts inom citationstecken.

Häradsrättens förfarande härutinnan strede redan emot grunderna
till stadgandet i 4 kap. 6 § strafflagen, däri föreskreves, att
vid övergång av fängelsestraff till straffarbete halv månad skulle
räknas till femton dagar. I 2 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, förutsattes endast, att
tiden för ett straff skulle räknas i år, månader och dagar, men
intet nämndes om »en halv månad». Då lagen tillika utginge ifrån,
att vid utläggning av en strafftid, som bestämts i månader, kalenlendermånadernas
längd skulle gälla, oavsett om denna vore 81, 30,
29 eller 28 dagar, syntes det därav framgå, att man icke tänkt sig
ett straff, utmätt i, förutom exempelvis såsom i förevarande fall
fyra månader, dessutom en halv månad. Vid förordnande om verkställighet
av det nu ifrågavarande straffet, vilket börjat den 27 september
1918, hade vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande
bestämt, att det skulle sluta den 11 februari 1919, och således rätteligen
beräknat en halv månad till femton dagar. Men därest straffet
av någon anledning kommit att taga sin början den 1 oktober 1918
och de fyra månaderna således varit till ända den 1 februari 1919,
hade måhända hos den verkställande myndigheten tvekan uppstått,
om den halva månaden skulle beräknas till femton eller till allenast

— 1920 —

438

fjorton dagar. Härtill hade Lundmarker säkerligen velat anmärka,
att den halva månaden även i ett sådant fall bort beräknas till
femton dagar. Men om detta varit häradsrättens mening, hade det
varit riktigare att till den verkställande myndighetens ledning i utslaget
utsatts femton dagar.

I en till Lundmarker avlåten ämbetsskrivelse fäste jag hans
uppmärksamhet på de anmärkningar, jag funnit böra göras emot
avfattningen av häradsrättens utslag, för vinnande av rättelse i
framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

16. Obehörigt uttagande av ersättning för kostnad för vittne, som
medföljt vid utmätning för kronoutskylder och pensionsavgifter.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av arbetaren Jakob
Bogström i Klintehamn här anhängiggjort ärende inhämtas följande.

För indrivning översände kommunalnämnden i Klinte socken
till kronofogden Johan Herman Bachér en den 18 november 1914
upprättad restlängd å de pensionsavgifter å 5 kronor, s. k. grundavgifter,
som för nämnda år skolat i socknen erläggas. I denna
längd var klaganden för sig och sin hustru påförd 6 kronor samt
hans son Henrik Bogström påförd 3 kronor. Längden blev för verkställighet
remitterad den 22 november av Bachér till kronolänsmannen
M. E. Svallingson och den 27 samma november av Svallingson
till fjärdingsmannen V. Andersson. Som de klaganden och
hans son påförda avgifterna icke godvilligt erlades, företog Andersson
den 3 december 1914 i närvaro av ett vittne utmätning, därvid
utmättes hos klaganden till gäldande av avgifterna 6 kronor jämte
3 procent indrivningspro vision 18 öre och ersättning till vittnet 50
öre eller sammanlagt 6 kronor 68 öre en byrå, värderad till 10 kronor,
samt hos Henrik Bogström till gäldande av pensionsavgiften 3
kronor jämte 3 procent indrivningsprovision 10 öre och ersättning *
till vittnet 50 öre eller sammanlagt 3 kronor 60 öre ett dragspel,
värderat till 10 kronor.

I den för 1914 för klaganden utfärdade kronodebetsedeln hade
denne påförts sammanlagt 8 kronor 19 öre, varav 2 kronor pensionsavgift.
Vid en av Bachér den 8 december 1914 hållen uppbörds —

1920 —

439

stämma i Klinte erbjöd sig klaganden att gälda 6 kronor 19 öre,
därvid han undantog pensionsavgiften 2 kronor såsom honom obehörigen
påförd. Bachér emottog icke det erbjudna beloppet, då
detsamma utgjorde allenast en del av kronodebetsedelns slutsumma,
samt uppförde denna å rostlängden. Efter given order infann sig
fjärdingsmannen Andersson åtföljd av vittne den 10 december 1914
hos klaganden för indrivning av hans skuld enligt debetsedeln jämte
3 procent indrivningsprovision 24 öre och ersättning till vittnet 1
krona samt utmätte, sedan klaganden lämnat 6 kronor 19 öre kontant
att tagas i mät, men nekat gälda återstående skuld, en bordslampa,
värderad till 6 kronor.

Sedan de hos klaganden och Henrik Bogström verkställda utmätningarna
vunnit laga kraft, förrättade Svallingson efter förordnande
av Bachér den 2 februari 1915 auktion till försäljning av den
utmätta egendomen.

I den 18 februari 1915 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Gottlands län inkomna besvär underställde klaganden Kungl. Majrts
befallningshavandes prövning, huruvida den allmänna pensionsavgiften
vore frivillig eller ej och om kommunen ägde rätt att så tidigt som
skett verkställa utmätning för pensionsavgift.

I ett till Kungl. Majrts befallningshavande avgivet yttrande anförde
Bachér bland annat följande:

Bachér kunde icke finna, att någon orätt tillfogats klaganden och
hans son vid de ifrågavarande utmätningarna och försäljningarna
med undantag möjligen beträffande uttagandet av 3 procent indrivningsprovision
å de kommunalt debiterade pensionsavgifterna och å
den i kronodebetsedeln upptagna pensionsavgiften, 2 kronor. Vid
den tidpunkt, då utmätningarna ägt rum, hade det emellertid icke
fallit Bachér in, att pensionsavgifter icke vore likställda med andra
utskylder i fråga om indrivningsprovision, utan först den 15 december
1914, då Bachér fått till sig för yttrandes avgivande remitterat
ett förslag till bestämmelser rörande indrivningsprovision å pensionsavgifter,
hade Bachérs uppmärksamhet blivit fäst på, att man icke
utan vidare kunde draga den slutsatsen, att för kommunalt debiterade
pensionsavgifter skulle utgå indrivningsprovision såsom för lcommunalutskylder
och för i kronodebetsedel upptagna pensionsavgifter
såsom för kronoutskylder. Bachér hade därför icke påpekat förhål —

1920 —

440

landet för sina underlydande. I denna del hade likvisst klaganden
icke framställt någon fråga. I allt fall vore Bachér villig att när
som helst till Henrik Bogström utgiva 10 öre och till klaganden 18
öre + 6 öre = 24 öre. Om således Henrik och Jakob Bogström oriktigt
påförts 10 respektive 24 öre, hade å andra sidan lättnad beretts
dem vid utmätningarna den 3 december 1914, i det att endast 50
öre i stället för 1 krona påförts dem var i ersättning åt vittne. I
3 § av kungl. förordningen angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning etc. den 12 juli 1878 tillerkändes nämligen vittne 1
krona i ersättning för varje förrättning, vid vilket det biträdde. Här
hade ovedersägligen försiggått två förrättningar, en hos klaganden
och en hos hans son. Åt vittne vid utmätning tillerkänd ersättning
finge tydligtvis uttagas även vid utmätning för utskylder utan hinder
av stadgandet i 12 § kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder
etc., att kronofogde med flere utmätningsmän icke därvid
finge annan ersättning än indrivningsprovisionen.

I resolution den 28 april 1915 yttrade Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att enär klaganden icke inom föreskriven tid, efter det de
i målet ifrågakomna utmätningarna hos honom verkställts, däröver
anfört besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshavande samt klaganden
icke visat sig vara behörig att föra talan för sin son Henrik Bogström
beträffande utmätningen hos denne, kunde lagligheten av berörda
utmätningar icke komma under Kungl. Maj:ts befallningshavandes
prövning.

Därefter anhöll klaganden i en den 7 april 1917 hit inkommen
klagoskrift att, enär han icke blivit rätt behandlad i de ifrågavarande
utmätningsärendena samt icke förstått att i rätt tid anföra
besvär, justitieombudsmannen måtte taga del av handlingarna och
giva klaganden den rätt, honom tillkomme.

Sedan min företrädare anmodat Bachér att med anledning därav,
att vid de ifrågavarande för utskylder verkställda utmätningarna
uttagits kostnad för ersättning till vittne vid förrättningarna, inkomma
med yttrande, anförde Bachér i avgiven förklaring följande:

Vid tiden för utmätningarna hos klaganden hade Bachér väl
vetat, att för utmätning av utskylder icke finge uttagas annan er -

1920 -

441

sättning- än stadgad i ndrivningspro vision, men Bachér hade tagit för
givet, att detta avsåge utmätningsförrättarens ersättning och att därjämte
ersättning till vittne finge uttagas. Först sedermera hade
Bachér fått kännedom om det prejudikat, enligt vilket ej heller
särskild vittnesersättning finge uttagas. Då således med orätt hos
klaganden och hans son Henrik Bogström uttagits ersättningar till
vittnen med tillhopa 2 kronor, förklarade Bachér sig villig att vid
anfordran till klaganden återbetala 2 kronor.

I avgivna påminnelser anförde klaganden och Henrik Bogström
bland annat, att de vidhölle sina klagomål.

Med anledning av vad sålunda framkommit yttrade jag i en till
Bachér avlåten ämbetsskrivelse följande:

4 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring innehölle
följande bestämmelser:

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig
erläggas, utgör för varje år tre kronor. Därutöver erlägges av den,
som under nästföregående år åtnjutit inkomst av minst 500 kronor;

a) om inkomsten ej uppgår till 800 kronor, två kronor;

b) om inkomsten uppgår till 800 men ej till 1,200 kronor, fem
kronor;

c) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

Inkomst, som i denna paragraf avses, utgör för den, som taxerats
enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,
det taxerade beloppet, samt för den, som icke taxerats enligt nämnda
förordning, den inkomst, som taxerats enligt förordningen angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst.

5 § i lagen föreskreve bland annat, att pensionsavgift ej erlades
av någon för år före det, under vilket han fyllde sexton år, eller
efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för vilket
han icke vore i riket mantalsskriven, samt att pensionsavgift ej heller
erlades av den, som vore till arbete varaktigt oförmögen.

I 13 § i lagen stadgades:

Den avgift av tre kronor om året, som skall av envar avgiftspliktig
erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige

56 — Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1910 års riksdag.

442

är mantalsskriven. Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom
kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskyldema.

De pensionsavgifter av två, fem och tio kronor, som enligt 4 §
åligga vissa avgiftspliktiga, debiteras och uppbäras i samband med
kronoutskyldema.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss kommun förordna,
att jämväl uppbörden av de i första stycket av denna paragraf
omförmälda avgifter skall verkställas i samband med kronouppbörden.

14 § 4, 5 och 6 styckena i lagen vore av följande innehåll:

Pensionsavgift, som skall uppbäras av den kommunala uppbördsmyndigheten,
erlägges före utgången av juni månad nästföljande år
i den ordning, som av kommunen bestämmes. Har avgiftspliktig
icke erlagt avgiftens hela belopp, skall likväl vad av honom inom
nämnda tid må hava erlagts tagas i beräkning vid bestämmande av
pensions belopp enligt 6 § första stycket.

De erlagda avgifterna redovisas och inbetalas till den i 11 §
omförmälda fonden. Kommunen är därjämte skyldig att till samma
fond redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande avgifter, som
icke blivit erlagda, Vad av kommunen sålunda inbetalats må icke
tagas i beräkning vid bestämmandet av pensionsbeloppet.

För ej erlagd pensionsavgift eller del därav äger kommunen
fordran hos den avgiftspliktige.

17 § i lagen innehåller föreskrift om att den envar avgiftspliktig
åliggande pensionsavgift av tre kronor erlägges av gift man för hustru,
där hon ej vunnit boskillnad.

I kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m., numera ersatt av restindrivningsförordningen
den 14 december 1917, stadgades i 1 §, att om utmätning skulle
ske för indrivning av kronoutskylder, de för särskilda inrättningar
eller ändamål bestämda avgifter, vilka enligt givna stadganden av
kronofogde eller städernas uppbördsman uppbures och redovisades,
kommunalutskylder, församlings avgifter till prästerskapet, kronooch
stadsbetjänt tillkommande gottgörelse för infordrande av uppgifter
till mantals- och kyrkoskrivning, expeditionslösen eller sådana
avgifter, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna
kassor och inrättningar fastställda reglementen utmätning finge äga

— 1920 —

443

rum utan föregående dom eller utslag, ålåge det på landet kronofogde
och i stad stadsfogde eller, dår stadsfogde icke funnes, magistrat
att utmätningen förrätta.

I 12 § samma förordning stadgades, att för indrivning av kronoutskylder,
de för särskilda inrättningar eller ändamål bestämda
avgifter, vilka enligt givna stadganden skulle av kronofogde eller
städernas uppbördsman uppbäras och redovisas, kommunalutskylder
eller församlings avgifter till prästerskapet njöte ej kronofogde, stadsfogde
eller magistrat annan ersättning än den andel i stämmoböter
eller andra avgifter för underlåten likvid, som kunde vara medgiven.
För indrivning av krono- och stadsbetjänt tillkommande gottgörelse
för infordrande av uppgifter till mantals- och kyrkoskrivning ägde
förrättningsmannen ej rätt till ersättning. Vid utmätning för annan
avgift, som i förordningen avsåges, ägde utmätningsförrättaren att
bos den, som underginge utmätningen, uttaga enahanda ersättning,
som för utmätningsförrättningar i enskilda mål vore stadgad.

I § 17 i uppbördsreglementet den 19 maj 1911 bestämdes, att
skattskyldig, vilken underlät att inbetala sina utskylder i föreskriven
tid och ordning, skulle till den, som verkställde indrivningen, utgiva
ersättning därför, beräknad efter 3 öre för varje full krona av debetsedelns
slutsumma, dock ej med mindre än 10 öre.

Sedan efter tillkomsten av pensionsförsäkringslagen vid indrivning
av pensionsavgifterna bos utmätningsmyndigheterna uppstått
tvekan, huru rätteligen borde förfaras i avseende å indrivning av
resterande avgifter, avlät pensionsstyrelsen framställning i ämnet
liH Kungi. Maj:t, varefter, sedan statskontoret och kammarrätten
gemensamt avgivit infordrat utlåtande, den 11 december 1914 utfärdades
kungl. kungörelsen angående utmätning för avgifter enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring m. m., däri bland annat föreskrevs,
att angående utmätning för avgifter eldigt lagen skulle i
tillämpliga delar gälla vad som vore stadgat om utmätning för kronoeller
kommunalutskylder och att beträffande rätt till ersättning för
indrivning av avgifter enligt lagen skulle gälla vad framdeles kunde
varda stadgat.

Genom kungl. kungörelsen den 14 maj 1915 angående indrivning
av de i lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juli 1913
omförmälda pensionsavgifter blev förenämnda kungörelse upphävd,
och föreskrevs, att vad i vederbörande författningar vore stadgat

- 1920 —

444

angående indrivning av kommunalutskylder och ersättning för indrivning
därav skulle äga motsvarande tillämpning beträffande sådana
pensionsavgifter (grundavgifter), som omförmäldes i 18 § första
stycket av pensionsförsäkringslagen, samt att i fråga om indrivning
av de i 13 § andra stycket av lagen omförmälda pensionsavgifter
(tilläggsavgifter) ävensom de i tredje stycket av samma paragraf avsedda
grundavgifter samt ersättning för indrivning därav de i gällande
författningar angående uppbörd av kronoutskylder i sådant avseende
meddelade bestämmelser skulle lända till efterrättelse.

Av vad i ärendet blivit upplyst funne jag ådagalagt, att de
pensionsavgifter, varom vore fråga, blivit Jakob Bogström och Henrik
Bogström rättebgen påförda. Såsom av pensionsstyrelsens ovanberörda
framställning framginge, hade en viss tvekan gjort sig gällande
beträffande grundavgifternas jämställande med kommunalutskylder.
Att tilläggsavgifterna i indrivningsavseende följde bestämmelserna
i sådant hänseende om kronoutskylder, hade ansetts framgå
av pensionsförsäkringslagens stadganden. Beträffande grundavgifterna
vore dessa stadganden mindre tydbga. Det vore dock höjt över
varje tvivel, att lagstiftaren vid nämnda lags tillkomst tänkt sig, att
pensionsavgifterna skulle kunna indrivas i enlighet med vad som
funnes bestämt i 1878 års förordning, men att detta icke bbvit tydligt
uttryckt. Med hänsyn därtill funne jag åtgärden att vid indrivning
av ifrågavarande Jakob Bogström och Henrik Bogström påförda
pensionsavgifter förfara i enlighet med bestämmelserna om utmätning
för krono- eller kommunalutskylder samt att därvid uttaga indrivningsprovision
i enlighet därmed icke böra föranleda till någon min åtgärd.

Vid de ifrågakomna utmätningarna hade ersättning uttagits
jämväl för vittne med vid vartdera af två tillfällen 50 öre och vid
ett tillfälle 1 krona. Till stöd därför hade åberopats bestämmelsen
i 3 § i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m., att vittne, som vid förrättning biträdde, erhölle för varje
förrättning 1 krona. Men da bestämmelserna om utmätning för
utskylder vid ifrågavarande indrivning, såsom ovan anförts, kommit
till tillämpning, hade ersättning bort uttagas allenast i enlighet med
12 § i 1878 års förordning. Den däri bestämda ersättning i form
av andel i stämmoböter eller andra avgifter hade, såsom ock framginge
av det av Bachér omförmälda prejudikat (N. J. A. 1914 sid.

- 1920 -

445

var^ avsedd att utgöra ersättning jämväl för vittne, i de fall
då sådant anlitats, varför särskild ersättning för vittne icke bort
beräknas.

Jämlikt bestämmelserna i 2 § i 1878 års förordning om utmätning
för krono- eller kommunalutskylder jämförd med 3 § i utsökningslagen
vore Baehér ansvarig för den skada, som av utmätningsmannens
fel eller försummelse kunde hava kommit. I enlighet därmed
hade Baehér ock förklarat sig villig att återbära de uttagna
vittnesersättningarna. Innan jag vidtoge vidare åtgärd i ärendet,
hade jag velat bereda Baehér tillfälle att ersätta Jakob Bogström
och Henrik Bogström vad hos dem obehörigen uttagits. Om Baehér
därför återbure till Jakob Bogström 1 krona 50 öre och till Henrik
Bogström 50 öre och inom tre veckor efter mottagandet av min
skrivelse till mig inkomme med bevis, att de uppburit vad sålunda
borde tillkomma dem, funne jag, med stöd av 3 § i den för mig
gällande instruktion, mig kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

Sedan Baehér inom den bestämda tiden inkommit med vederbörligt
bevis, att han till Jakob Bogström och Henrik Bogström
utbetalat de i min skrivelse Omförmälda ersättningsbeloppen, blev
ärendet efter sålunda vunnen rättelse avskrivet.

17. Värnpliktigs inställande till krigstjänstgöring vid annat regemente
än det, vartill han bort införpassas.

Sedan värnpliktige n:r 111 72/1909 Ernst Ruben Stridbar i Marma
i en till riksdagens militieombudsman inkommen skrift anfört klagomål
mot befälhavaren för Bollnäs rullföringsområde nr 61 och landsfiskalen
Ruben Didrikson, överlämnade militieombudsmannen med
tillkännagivande, att han vid prövning av klagomålen funnit vad som
i ärendet lagts rullföringsbefälhavaren till last icke vara av beskaffenhet
att föranleda ytterligare åtgärd från mihtieombudsmannens
sida, i skrivelse till justitieombudsmannen, då Didrikson för sin tjänst
icke stode under mihtieombudsmannens utan under justitieombudsmannens
tillsyn, handlingarna i ärendet till den åtgärd, som på
justitieombudsmannen kunde ankomma.

— 1920 -

446

Av handlingarna inhämtas följande:

Klaganden, som den 4 augusti 1914 inställt sig för krigstjänstgöring
vid kungl. Boden-Karlsborgs artilleriregemente i Boden, blev
den 14 oktober 1914 för genomgående av en lantmaskinistskola i
Göteborg frikallad samt avreste till nämnda stad. Några dagar efter
ankomsten dit insände klaganden till expeditionen för Bollnäs rullföringsområde
anmälan om sin adress, vilken anmälan emellertid
enligt rullföringsbefälhavarens uppgift icke kommit honom tillhanda.
Klaganden uppehöll sig därefter i Göteborg till september 191B med
undantag av tiden från den 31 mars till någon av de närmaste
dagarna efter den 17 maj, under vilken tid klaganden på grund av
sjukdom vistades i Västervik. Den 11 maj 1915 avsändes från rullföringsexpeditionen
till Didrikson för att tillställas klaganden order
om inställelse till krigstjänstgöring jämte rekvisition å truppbiljett.
Ordern och rekvisitionen sändes av Didrikson vidare till fjärdingsmannen
i klagandens hemort, och syntes klaganden hava blivit där
eftersökt men icke anträffad. Remissen blev dock icke av fjärdingsmannen
redovisad. Den 7 juni 1915 inkom från Boden-Karlsborgs
artilleriregemente till befälhavaren för Bollnäs rullföringsområde förteckning
över de vid inställelse till krigstjänstgöring den 25 maj
1915 uteblivna värnpliktiga, vilken förteckning upptog jämväl klaganden,
och blev förteckningen för efterspaning överlämnad till Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län. Klaganden erhöll emellertid
icke del av den honom berörande ordern. Under september
1915 avreste klaganden från Göteborg samt anlände, efter uppehåll
i Dalarna, under oktober till Manna sågverk, därifrån klaganden
den 27 november insände mönstringsanmälan till rullföringsbefälhavaren.
I skrivelse den 26 december 1915 till kronolänsmannen i
Söderala distrikt anhöll rullföringsbefälhavaren, att särskilt förtecknade
beväringsmän, vilka under året utan laga förfall uteblivit från
dem åliggande krigstjänstgöring, men likväl insänt sina mönstrings -anmälningar och bland vilka klaganden med hemvist i Marma,
Myssje, fanns upptagen såsom tillhörande Boden-Karlsborgs artilleriregemente
(fästningsartilleriet), Boden, måtte omedelbart kraftigt
efterspanas och till tjänstgöring införpassas om möjligt till den krigstjänstgöringsperiod,
vartill inryckning skulle ske den 28 december.
Klaganden blev därefter den 9 januari 1916 anhållen samt under bevakning
av fjärdingsmannen G. B. Lindblom på grund av Didriksons

- 1920 -

447

order överford till Gävle och inställd vid kungi. Hälsinge regemente
dar klaganden samma dag kl. 5 e. m. insattes i arrest. Den 11

CTUi n \ eVm‘1 k1CV klaff^ldeT1 därifrån uttagen och transporterad
till Boden-Karlsborgs artilleriregemente i Boden, dit klaganden

under Lindbloms bevakning anlände den 13 januari kl. 8 f m
Klaganden undergick samma dag vid regementet förhör angående
orsaken till den tidigare utevaron, och beslöt regementschefen, sedan
bataljonschefen den 15 januari beordrats att kontrollera klagandens
vid forhoret lamnade uppgifter, den 3 februari, att, enär laga förfall

till utevaron syntes föreligga, densamma icke skulle föranleda till
någon åtgärd.

11 1 jden, mditieombudsmannen inkomna skriften framställde

klaganden klagomal mot rullföringsbefälhavaren däröver att personlig
order om kngstjänstgöringen icke blivit tillställd klaganden, ehuru
han befunnit sig a ort, där ej rullföringsområdets kungörelser och
anslag om inkallelsen kunnat nå honom, och hans adress- och mönstrmgsanmälan
varit insänd i laga tid. Beträffande de mot Didrikson
riktade klagomålen anförde klaganden följande:
tv i K taganden hide Didrikson till last vårdslöshet i tjänsten, i det
Didrikson utfardat forpassnmgen på klaganden till Hälsinge regemente,
fastan det pa den order, Didrikson erhållit från Kungl Marts
befallmngshavande uttryckhgen stått, att klaganden skulle transporteras
till Boden-Karlsborgs artilleriregemente i Boden och fastän
fjärdingsmannen, under vars bevakning klaganden varit, för Didrikson
pavisat, att klaganden, enligt mönstringsboken, tillhörde fästningsartiUenet
Detta hade haft till följd, att klaganden efter framkomsten
till Halsmge regemente suttit i arrest i två dygn, innan
felet upptäckts Da klaganden insattes i arresten, hade såväl dagaptenen
som daglojtnanten närvarit. Klagandens inskrivningsbok
kade darv„ld foretetts, och framginge tydhgt av denna, att klaganden
tillhörde fastmngsai*tilleriet samt fullgjort föreskrivna övningar vid
Boden-Karlsborgs artdleriregemente i Boden. Detta syntes klaganden
vara tillräckligt skal för, att han omedelbart bort transporteras till
Boden och icke behöft sitta häktad vid Hälsinge regemente’ Klaganden
an höl le därför att erhålla rättelse och skadeersättning. I
sistnämnda avseende fordrade klaganden ersättning med 75 kronor

— 1920 —

448

för två dygns arrest, 85 kronor för förlorad arbetsförtjänst samt 4
kronor i traktamente för två resdagar.

Vid det vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente med klaganden
hållna förhöret uppgav klaganden angående anhållandet och inställelsen
vid regementet följande: .

Den 29 december 1915 hade fjärdingsmannen Lindblom meddelat
klaganden, att klaganden vore eftersökt. Klaganden hade da
rund: upp Didrikson två gånger, men ingendera gången fatt tralla
denne. Klaganden hade därpå rest till Långrör för att om möjligt
av poliskonstapeln Gr. Nordkvist få upplysning om, vad eftersokningen
gällt och hade Nordkvist då meddelat, att det vore angående mobiliserino-.
Nordkvist hade dessutom meddelat, att klaganden skulle
skriva till befälhavaren för Bollnäs rullföringsområde, att han bevisligen
insänt sin mönstringsanmälan, att han dessutom kunde förete
bevis från polisen, att han icke hållit sig undan, samt att den adress,
som klaganden lämnat ruHföringsbefälhavaren, vant oforandrad till
den dag klaganden insänt sin mönstringsanmälan. Detta hade
klaganden skrivit till ruHföringsbefälhavaren. Nordkvist hade vidare
meddelat, att klaganden icke vore skyldig att resa på Didriksons
befallning, utan skulle klaganden invänta order från ruHlormgsbefälhavaren,
för såvitt klaganden hade insänt uppgift om sm adress
och mönstringsanmälan. Meddelandet hade klaganden fatt av Nordkvist
den 7 januari 1916. Den 8 januari hade klaganden lätt per-^
sonlig tillsägelse av fjärdingsmannen Lindblom, att klaganden skulle
under hans bevakning transporteras till Hälsinge regemente i Gävle.
Klaganden hade för Lindblom påvisat, att klaganden tillhörde BodenKarlsborgs
artilleriregemente och att Lindblom alltså med all säkerhet
fått fel order. Lindblom hade då ringt upp Didrikson och forehållit
honom det felaktiga i klagandens transporterande till Halsinge
regemente. Didrikson hade dock bestämt vidhållit, att klaganden
skulle till nämnda regemente, varför klaganden under landbloms
bevakning anlänt dit söndagen den 9 januari kl. 4 e. m. Klaganden
hade blivit insatt i arresten kl. 5 e. in. samma dag och uttagen
därifrån den 11 kl. 1 e. m. för att under Lindbloms bevakning
transporteras till Boden-Karlsborgs artilleriregemente i Boden, dit
klaganden anlänt den 18 januari kl. 8 f. m.

— 1920 -

449

I ett till militieombudsmannen avgivet yttrande anförde Didrikson:

Don 28 december 1915 hade från befälhavaren för Bollnäs rullföringsområde
inkommit begäran därom, att några beväringsmän
skulle till krigstjänstgöring införpassas under den period, vartill inryckning
för tjänstgöring skott samma dag. Bland dessa hade varit
även klaganden, som uppgivits vara tilldelad Boden-Karlsborgs artilleriregemente.
Didrikson hade ansett rullföringsbefälhavaren berättigad
framställa begäran ifråga, enär han vid inryckningen haft
militärt befäl. Emellertid hade klaganden anträffats först don 8
januari 1916, då Didrikson för samtal satt sig telefonledes i förbindelse
med rullföringsbefälhavaren. Genom någon missuppfattning
av samtalet hade därvid bibringats Didrikson den övertygelsen, att
klaganden fått någon ändring i sina värnpliktsförhållanden och skulle
fullgöra krigstjänstgöringen vid Hälsinge regemente. I följd därav
hade klaganden den 9 januari sänts dit under bevakning av fjärdingsmannen
Lindblom. Sedan klaganden ankommit till regementet
och misstaget upptäckts, hade Lindblom hos daglöjtnanten anhållit,
att klaganden skulle få vistas bland vaktmanskapet, tills Lindblom
hunnit sätta sig i förbindelse telefonledes med Didrikson i och för
rättelse. Denna anhållan hade dock ej beviljats, utan hade klaganden
blivit insatt i regementets arrest, Följande dag hade Didrikson
erhållit underrättelse om förhållandet från regementsexpeditionen,
då Didrikson gått i författning om, att klaganden transporterats
till Boden. Didrikson ansage sig ej hava genom sina åtgöranden
begått något fel i tjänsten eller tillfogat klaganden någon skada, då
hans arrestering ej berott på Didrikson. Under transporten till
Boden hade klaganden av Lindblom dock blivit bjuden gottgörelse
för tidsförlusten. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

Didrikson hade anfört att, genom missuppfattning under telefonsamtalet
med rullföringsbefälhavaren, bibringats honom den övertygelsen,
att klaganden skulle fullgöra krigstjänstgöringen vid Hälsinge
regemente, men då i den order, Didrikson erhållit från rullföringsbefälhavaren,
uttryckligt stått, att klaganden skulle till BodenKarlsborgs
artilleriregemente i Boden, hade Didrikson icke haft
anledning betvivla detta, vadan telefonsamtalet med åtföljande missförståelse
icke hade haft med klagandens transportering till Boden

57 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

450

att göra. Didrikson hade med åsidosättande av den tydliga skriftliga
ordern bestämt, att klaganden skulle transporteras till Hälsinge
regemente, och till grund för denna bestämmelse hade Didrikson
haft endast ett otydligt telefonsamtal. Därigenom vore Didrikson
direkt orsak till, att klaganden fått sitta oskyldigt häktad i två
dygn. Didrikson hade ej heller tagit någon notis om det av fjärdingsmannen
påvisade förhållandet, att klaganden fullgjort^ alla före
skrivna övningar vid fästningsartilleriet i Boden och alltså ej hade
det minsta med infanteriet att göra samt att en årsklass av fästningsartilleriet
även inryckt den 28 december 1915. Didriksons svar
på detta hade blivit: »Han skall till Hälsinge regemente, och för resten

har jag redan sänt förpassningama på honom.» Klaganden
protesterade emot, att han till följd av missförståelse i ett telefonsamtal
blivit förd till Hälsinge regemente och där oskyldigt fått
sitta häktad i två dygn. Detta hade åsamkat honom kroppsligt och
själsligt obehag. Den hårda britsen och den unkna luften i arresten
hade betydligt nedsatt klagandens krafter, helst som han ej vant
återställd från den sjukdom, vatten i lungsäcken, för vilken han i
början av år 1915 vårdats å Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Detta styrktes av att klaganden vid framkomsten till Boden av
regementsläkaren tillsagts att icke vistas ute i kall luft eller i något
tyngre arbete. Någon gottgörelse hade icke blivit klaganden erbjuden
under transporten till Boden. Fjärdingsmannen hade allenast
framfört ett antagande, att Didrikson möjligen skulle gottgöra klaganden,
om han därom framställde begäran. I

I ämbetsskrivelse till Didrikson yttrade jag följande:

Klaganden hade till en början gjort gällande, att han blivit
anhållen, utan att behörig framställning om handräckning för hans
inställelse blivit gjord. I ärendet vore emellertid upplyst att, sedan
klaganden vid inryckning den 25 maj 1915 till krigstjänstgöring vid
Boden-Karlsborgs artilleriregemente i Boden uteblivit, chefen vid
regementet till rullföringsbefälhavaren översänt sådan förteckning,
som omförmäldes i § 2 mom. 1 i då gällande kungl. kungörelsen
den 18 juni 1902 angående hämtning av beväringsmän, som uteblivit
från tjänstgöring m. m., och att förteckningen av rullförings —

1920 —

451

befälhavaren befordrats vidare till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gävleborgs län. Jag funne vid sådant förhållande laga förutsättning
för klagandens hämtning hava förelegat.

I den påminnelse om klagandens efterspaning, som den 26 december
1915 avsänts av rullföringsbefälhavaren till Didrikson, hade tydligt
angivits, att klaganden skulle införpassas till tjänstgöring vid BodenKarlsborgs
artilleriregemente i Boden. Efter order av Didrikson
hade klaganden emellertid blivit införpassad till Gävle för tjänstgöring
vid Hälsinge regemente. Sedan klaganden ankommit dit,
hade han insatts i förvarsarrest, varifrån han icke befriats förrän
efter omkring två dygn. Såsom anledning till den av Didrikson
meddelade felaktiga ordern hade Didrikson uppgivit, att Didrikson
vid samtal i telefon med rullföringsbefälhavaren missuppfattat vad
under samtalet förekommit, men gjort gällande, att Didrikson icke
begått något fel i tjänsten eller tillfogat klaganden någon skada,
då hans arrestering icke berott av Didrikson.

Det vore emellertid uppenbart att, då klaganden genom Didriksons
order inställts vid Hälsinge regemente, ansvaret om honom
överflyttats å regementsbefälet. Då klaganden anhållits för att hava
undanhållit sig från krigstjänstgöring, hade befälet ägt befogenhet
att för att försäkra sig om hans person tillsäga honom förvarsarrest.
G-enom Didriksons förfaringssätt, som visserligen grundat sig å en
missuppfattning, men likväl vore att betrakta såsom ett Didriksons
fel i tjänsten, måste Didrikson därför anses hava förorsakat det uppehåll
i transporten, som ägt rum, samt det lidande, som genom klagandens
insättande i arrest tillskyndats honom. Om transporten
skulle hava försiggått i behörig ordning, hade efter avresa från Manna
den 9 januari ankomsten till Boden ägt rum på morgonen den 11
i samma månad. I stället hade klaganden ankommit dit först motsvarande
tid den 13 januari. " -

Då regementschefen vid prövning av omständigheterna för klagandens
utevaro funnit, att laga förfall förelegat och att utevaron
därför icke föranledde till någon åtgärd, hade klaganden icke, åtminstone
såvitt visats, genom uppehållet i transporten nödgats underkasta
sig förlängning i krigstjänstgöringen. Däremot funne jag
ersättning böra tillkomma klaganden för den tid från kl. 5 e. m.
den 9 till kl. 1 e. m. den 11 januari 1916, under vilken tid klaganden
varit underkastad förvaringsarrest, ävensom för traktamente

— 1920 —

452

under nämnda tid. Ett belopp å trettio kronor borde därutinnan
utgöra skälig ersättning.

Innan jag företoge vidare åtgärd i ärendet, både jag emellertid
velat lämna Didrikson tillfälle att ersätta klaganden den skada, som
genom Didriksons förfaringssätt tillfogats honom. Därest ett ersättningsbelopp
av trettio kronor utbetalades till Stridbar och Didrikson
inom en månad efter mottagandet av min skrivelse till mig inkomme
med bevis, att klaganden uppburit beloppet, funne jag mig med stöd
av 3 § i den för mig gällande instruktion kunna avskriva ärendet
såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Didrikson inom den i min ämbetsskrivelse utsatta tiden
hit inkommit dels med en skrift, däri han förmält sig ingalunda
hava ställt sig främmande för en rimlig gottgörelse till klaganden,
och dels med bevis, att Didrikson ersatt klaganden i det i min
ämbetsskrivelse angivna hänseendet, samt rättelse sålunda vunnits,
avskrevs ärendet.

18. Felaktigt förfarande vid hämtning av krigstjänstgöringsskyldig.

I en till riksdagens militieombudsman inkommen skrift anmälde
värnpliktige n:r 1936 45/1905 Gustaf Fredrik Stjärnström, att han,
som under 1914 fullgjort krigstjänstgöring under 84 dagar, det oaktat
blivit på grund av en av befälhavaren för kungl. Vaxholms grenad
järregemente utfärdad efterspaningssedel den 18 december 1916
av polisen i Stockholm anhållen och inställd inför poliskammaren
därstädes samt efter förhör, därvid Stjärnström åberopat en i hans
inskrivningsbok gjord anteckning om den fullgjorda krigstjänstgöringen,
avförd till Oskar Fredriksborg och inställd vid nämnda regemente.
Sedan det vid där hållet förhör visat sig, att ett misstag
blivit begånget, hade klaganden den 19 december 1916 blivit hemförlovad.
Klaganden hemställde om militieombudsmannens bistånd
för att av vederbörande myndighet utbekomma ersättning för honom
genom ovan angivna förfarande tillfogad förlust av arbetsförtjänst
under två dagar med 12 kronor 50 öre om dagen samt för personligt
lidande med 10 kronor.

— 1920 —

453

Den för klaganden utfärdade inskrivningsboken, som jämväl ingivits
till militieombudsmannen, utvisade, att klaganden,'' som vore
född den 2 april 1884, under 1905, 1906 och 1907 fullgjort värnpliktsövningar,
under 1914 fullgjort 84 dagars krigstjänstgöring vid
fjortonde kompaniet I 2 samt mönstrat bland annat under 1915
och 1916.

På anmodan av militieombudsmannen avgav överståthållarämbetet
^ för polisärenden yttrande i ärendet, därvid fogades rapporter
från Stockholms åttonde polisdistrikt och ordonnansavdelningen. Därjämte
avgåvo chefen vid Vaxholms grenadjärregemente, sekundchefen
vid kungl. Gröta livgarde samt befälhavaren för Stockholms
stads rullföringsområde n:r 45 yttranden i ärendet.

Överståthållarämbetet för polisärenden anförde:

Från chefsämbetet vid Vaxholms grenadjärregemente hade den
6 december 1916 inkommit efterspaningssedel å klaganden, vilken
uteblivit från krigstjänstgöring den 28 november 1916. Efterspaningssedeln
hade därefter överlämnats till åttonde polisdistriktet med order
om handräckning. Den 18 december hade klaganden anhållits av
polispersonal inom sagda polisdistrikt samt överlämnats till polisens
ordonnansavdelning för att genom dess försorg inställas inför överståthallarämbetet
i poliskammaren. När klaganden på förmiddagen
sistnämnda dag därstädes hördes i ärendet, hade han framställt den
invändningen, att han icke vore inställelseskyldig vid det i efterspaningssedeln
omförmälda tillfälle. Med anledning därav hade ärendets
behandling uppskjutits i avbidan därpå, att — såsom plägade
ske i liknande fall — genom ordonnansavdelningens försorg yttrande
skyndsamt skulle inhämtas från vederbörande rullföringsområdes expedition.
Emellertid hade det strax därefter upplysts från ordonnansavdelningen,
att den anhållande konstapeln redan förfrågat sig å
berörda expedition, samt att konstapeln fått det beskedet, att klaganden,
som haft sex dagars militärtjänstgöring att verkställa, skulle
inställas vid regementet. Överståthållarämbetet hade då företagit
ärendet till fortsatt behandling och förordnat om klagandens översändande
till regementet. Av de av överståthållarämbetet från polisdistriktet
och ordonnansavdelningen infordrade yttrandena framginge,
att den från ordonnansavdelningen till överståthållarämbetet lämnade

— 1920 —

454

uppgiften, att yttrande beträffande klagandens inställelseskyldighet
från rullföringsområdesexpeditionen inhämtats, berott pa missuppfattning
hos det polisbefäl, som å ordonnansavdelningen emottaga klaganden.

Den från åttonde polisdistriktet avgivna rapporten innehöll
följande:

Klaganden hade på morgonen den 18 december blivit anhallen
i sin bostad av konstaplarna n:r 444 Karl August Hultberg och n:r
449 Erik Petter Lindgren och avförd till distriktets polisstation.
Klaganden hade därvid företett sin inskrivningsbok, däri antecknats,
att klaganden 1914 fullgjort 84 dagars krigstjänstgöring vid fjortonde
kompaniet av I 2. Som konstaplarna förmodat, att med denna an
teckning icke avsetts, att Stjärnström fullgjort hela sin krigstjänstgöringstid,
utan att han ytterligare skulle undergå sådan åtminstone
under 90 dagar, hade klaganden blivit av konstapeln Lindgren inställd
i poliskammaren, utan att någon närmare förfrågan om förhållandet
blivit gjord hos rullföringsexpeditionen. I en under 1914
från Vaxholms grenadjärregemente ankommen skrivelse hade begäran
framställts, att ett flertal värnpliktiga, bland andra klaganden,
vilka utan anmält laga förfall uteblivit från inställelse till krigstjänstgöring
den 4 augusti 1914, matte efterspanas och inställas till
tjänstgöring. Den 2 november 1914 hade till poliskammaren ingivits
rapport med tillkännagivande, att klaganden då fullgjorde den
anbefallda tjänstgöringen vid Gröta livgarde. Vidare framhölles, att
klagandens inskrivningsbok såväl 1915 som 1916 företetts i rullföringsexpeditionen
och att rättelse da bort ske vid rullföringsexpeditionen,
för den händelse klaganden ansetts hava fullgjort sin krigs
tjänstgöring. I

I den av ordonnansavdelningen avgivna rapporten anfördes:

Överkonstapeln Carl Axel Sandberg hade uppgivit följande.

Den 18 december 1916 hade klaganden blivit införd å ordonnansavdelningens
station av konstapeln n:r 449 Lindgren för att
därefter inställas i poliskammaren. Sandberg hade då, såsom vanligen
vore fallet, då värnpliktige infördes å stationen, frågat Lindgren,
om klaganden hade någon invändning emot hämtningen och
inställelsen vid regementet, vartill konstapeln Lindgren hade svarat,

— 1920 —

455

att invändning hade han nog, men han hade sex dagars ofullgjord
tjänstgöring kvar och skulle därför inställas. Sandberg hade då
fragat, om rullföringsexpeditionen hörts därom, vartill Lindgren svarat,
att inskrivningsboken hade visats för rullföringen och han hade
sex dagar kvar samt skulle därför inställas. Med anledning av dessa
Lindgrens uppgifter hade klaganden blivit kvarhållen å ordonnansavdelningens
station och senare samma dag inställd i poliskammaren.
Efter det klaganden blivit inställd i poliskammaren, hade vaktmästaren
i poliskammaren C. Haglund tillsagt Sandberg, att förfrågan
skulle göras å rullföringsexpeditionen, om klaganden skulle inställas
vid regementet. Sandberg hade då meddelat vaktmästaren Haglund,
att konstapeln Lindgren efterhört å rullföringsexpeditionen och fått
det besked, att klaganden skulle inställas vid regementet. Sandberg
hade uppgivit, att han av Lindgrens yttrande med bestämdhet fått
den uppfattningen, att Lindgren förfrågat sig å rullföringsexpeditionen
och fatt besked om, att klaganden skulle inställas vid regementet.

Vidare hette det i ordonnansavdelningens rapport:

Konstapeln Lindgren, vilken hörts emot överkonstapeln Sandberg,
hade uppgivit följande:

Han hade icke gjort förfrågan å rullföringsexpeditionen, om
klaganden skulle inställas vid regementet och icke heller sagt detta
till överkonstapeln Sandberg, men hade möjligen yttrat, att klagandens
inskrivningsbok blivit företedd vid mönstring å rullföringsexpeditionen
under november 1916, varom anteckning funnits i boken,
och att vederbörande därvid kunnat se, att klaganden 1914 fullgjort
84 dagars krigstjänstgöring samt sålunda hade sex dagar kvar att
fullgöra.^ Konstapeln Lindgren hade vidare framhållit, att klaganden
vid anhållandet den 18 december 1916 icke haft några invändningar
emot, att han hade 6 dagars krigstjänstgöring att fullgöra, utan endast
yttrat, att han tyckte, att han kunde få vänta med denna
tjänstgöring "till^ i januari manad 1917. Konstapeln Lindgren hade
slutligen framhållit, att klaganden, då han den 18 december blivit
anhållen, varit i saknad av arbete, varför det förefölle besynnerligt,
att klaganden begärt ersättning för inställelsen vid regementet med
12 kronor 50 öre om dagen.

I ordonnansavdelningens rapport anmärktes slutligen, att överkonstapeln
Sandberg missuppfattat konstapeln Lindgrens uppgifter

— 1920 —

456

angående klaganden, då klaganden blivit införd å ordonnansavdelningens
station.

Chefen vid Vaxholms grenadjärregemente anförde:

Bland de värnpliktssedlar, som från rallföringsområdet n:r 45
avsänts till I 26 för värnpliktiga, som den 28 november 1916 skulle
börja dem åliggande krigstjänstgöring, hade varit även en sådan
för klaganden. Då ingen anteckning a sedeln om fornt fullgjord
krigstjänstgöring funnits och klaganden icke inställt sig, hade veder
börlig efterspaningssedel avsänts till överståthållarämbetet. När
klaganden på grund av denna efterspaning den 18 december 1916
av ^polisen inställts vid regementet, hade han företett sin inskrivningsbok,
av vilken framgått, att han 1914 fullgjort 84 dagars krigstjänstgöring
vid fjortonde kompaniet I 2. Med stöd därav hade han
påföljande dag hemförlovats och värnpliktssedeln kompletterats med
anteckning om krigstjänstgöringen 1914 enligt inskrivningsboken.
Anteckning å värnpliktssedeln om den 1914 fullgjorda krigstjänstgöringen
skulle rätteligen hava gjorts vid fjortonde kompaniet I 2.
Att så icke skett, kunde hava berott på förbiseende där eller på
saknad av sedeln. I senare fallet hade sedeln bort rekvireras antingen
från I 26, där klaganden vid regementets mobilisering den
4 augusti 1914 inställt sig, men varifrån han enligt särskild order
jämte omkring 400 man omedelbart avgått till I 2, eller ock från
rallföringsområdet n:r 45. Slutligen borde avseende fästas vid vad
åttonde polisdistriktet framhållit, nämligen att klagandens inskrivningsbok,
enligt anteckning i densamma, såväl 1915 som 1916 företetts
i rallföringsexpeditionen i och för mönstring och att rättelse
av värnpliktssedeln då bort ske därstädes, för den händelse klaganden
ansetts hava fullgjort sin krigstjänstgöring.

Rullföringsbefälhavaren anförde:

I stamrallan funnes för klaganden följande, med blyerts gjorda
anteckningar i kol. 11: »Ej List, sig 4/8 14 v. I 26. Dublett av v.
sedel avsänd t. I 2/14 Ytterby. List. s. v. I 2/14 (enl. polisen)».
Klaganden syntes sålunda hava blivit mottagen direkt vid 12 eller
av chefen för fjortonde kompaniet. Anteckning å den ordinarie vämpliktssedeln
om klagandens tjänstgöring hade saknats vid sedelns
återkomst till rallföringsexpeditionen. Den till Ytterby sända dublet —

1920 —

457

ten syntes icke hava återkommit, liksom ej heller någon uppgift
syntes pa annat sätt hava lämnats av chefen för fjortonde kompaniet
om klagandens tjänstgöring därstädes. Saknaden av anteckning å
värnpliktssedeln hade i rullföringsexpeditionen betraktats såsom bevis,
att den till polisen lämnade upplysningen om klagandens inställelse
vai it felaktig. Man skulle måhända ifrågasätta, huruvida icke
på grund av de erhållna meddelandena efterforskning från rullföringsexpeditionen
skulle hava anställts för klargörande av klagandens
tjänstgöringsförhållanden, änskönt sådan åtgärd icke obetingat kunde
anses såsom rullföringsbefälets skyldighet. Men det förhölle sig så,
att bristande tid hindrade fullständig utredning av tvivelaktiga fall,
som ofta förekomme; och sådant hade varit förhållandet särskilt under
slutet av 1914. Flerstädes i de yttranden, som åtföljde remisshandlingen,
. uttalades förvåning över, att misstaget ej blivit rättat,
då inskrivningsboken hade företetts för mönstring 1915 och 1916;
och för den, som icke varit i tillfälle att närvara vid mönstringsförrättningarna,
vore en sådan förvåning helt naturlig. Men för en
var, som sett tillströmningen av personligen mönstrande vid rullföringsområdet
n:r 45, vore det påtagligt, att tid ingalunda funnits
för fullständig granskning av böckerna. Vad som ginge utom granskning
av årsklassuppgiften, kunde vid detta tillfälle icke medhinnas.
Därest polismyndigheten vid klagandens efterspanande på grund av
inkallelsen den 28 november 1916 handlat enligt hämtningskuno-örelsen
den 12 november 1915 § 7 mom. 2 och i rullföringsområdet
inhämtat upplysningar, hade felet utan omgång kunnat rättas.

Slutligen anförde sekundchefen vid Gröta livgarde:

Att efter så lång tid, som förflutit efter mobiliseringen 1914,
vinna full klarhet om, huru klagandens värnpliktsförhållanden blivit
behandlade, huruvida avsända skrivelser kommit vederbörande tillhanda
m. m., eibjöde avsevärda svårigheter. Klaganden syntes emellertid
hava blivit efterspanad, enär anteckning om hans krigstjänstgöring
1914 saknats å hans värnpliktssedel. För en del av de värnpliktiga,
som tjänstgjort på hösten 1914 vid fjortonde kompaniet,
hade värnpliktssedlar saknats, och hade efter vad sekundchefen inhämtat
från° diariet för utgående handlingar vid fjortonde kompaniet,
rekvisition a dessa verkställts från Stockholms stads rullföringsområde.
Men huruvida denna rekvisition liksom i kompanichefens skri Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

458

velse omnämnd »förteckning över saknade värnpliktssedlar» kommit
till sin bestämmelseort eller blivit effektuerad, hade icke kunnat utrönas.
Om också från militär sida felaktigheter vore till finnandes
beträffande klagandens värnpliktsförhållanden, syntes det dock, som
om klagandens inställande vid I 26 den 18 december 1916 hade
kunnat undvikas, därest vederbörande polismyndighet iakttagit bestämmelserna
uti kungl. kungörelsen den 12 november 1915 § i
mom. 2. I klagandens inskrivningsbok funnes dock hans krigstjänstgöring
1914 riktigt införd, och inskrivningsboken borde väl anses
såsom »vederbörligt intyg». Att bedöma tid för krigstjänstgöringen
torde i kvistiga fall polismyndigheten ensam knappast vara kompetent
till.

På anmodan av militieombudsmannen insände chefen vid Vaxholms
grenadjärregemente en avskrift av den rörande klaganden utfärdade
efterspaningssedeln den 1 december 1916, vilken innehöll,
att klaganden utan anmält laga förfall uteblivit från krigstjänstgöring
den 28 november 1916.

Med tillkännagivande, att militieombudsmannen funnit tillräckligt
skäl icke föreligga att i ärendet vidtaga åtgärd mot någon, vars
ämbetsåtgärd stode under hans tillsyn, överlämnade militieombudsmannen
till justitieombudsmannen handlingarna i ärendet under uttalande,
att det syntes antagligt, att det förelupna felet skulle kunnat
så gott som omedelbart upptäckas, därest vederbörande polismyndighet
i anledning av klagandens uppgifter vid förhöret och
innehållet i hans därvid företedda inskrivningsbok satt sig i förbindelse
med vederbörande rullföringsexpedition.

Med anledning av vad i ärendet förekommit avlät jag till förste
polisintendenten H. O. Frick en ämbetsskrivelse, däri jag anförde
följande:

I ärendet vore ådagalagt, att klaganden 1914 fullgjort 84 dagars
krigstjänstgöring och att uppgift därom införts i hans inskrivningsbok,
att klaganden för underlåtenhet att inställa sig till krigstjänstgöring
den 28 november 1916 blivit efter anmodan av chefen
vid Vaxholms grenadjärregemente efterspanad, att klaganden den
18 december 1916 anhållits av polisen i Stockholm samt att klagan —

1920 —

459

den, ehuru han företett sin inskrivningsbok, samma (lag jämlikt beslut
av överståthållarämbetet i poliskammaren inställts vid grenadjårregementet,
från vilket han likväl påföljande dag don 19 december
1916 blivit hemförlovad.

Angående orsaken till att efterspaningssedeln blivit utfärdad
vore i de från militära myndigheter infordrade yttrandena upplyst,
att vederbörlig anteckning om den av klaganden fullgjorda krigstjanstgoringen
icke blivit gjord å den beträffande klaganden utfärdade
värnpliktssedeln samt att vederbörande inskrivningsmyndighet på
grund därav icke vunnit kännedom om tjänstgöringens fullgörande.

Fragan om och i vad mån militär myndighet i berörda hänseende
gjort sig skyldig till försummelse hade varit föremål för militieombudsmannens
bedömande, och hade militieombudsmannen funnit
tillräckligt skäl ej föreligga att i ärendet vidtaga åtgärd mot
någon, vars ämbetsutövning stode under hans tillsyn.

Föremål för min granskning av ärendet vore sålunda, huruvida
polismyndigheten, efter det klaganden på grund av den utfärdade
efterspaningssedeln blivit anhållen, iakttagit vad på polismyndigheten
bort ankomma för att vinna upplysning om befogenheten i efterspaningen
samt vidtaga därav påkallade åtgärder.

Härutinnan stadgades i § 7 i kung! kungörelsen den 12 november
1915 angående hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från
tjänstgöring m. in. (hämtningskungörelsen), vil ken kungörelse trätt
i kraft den 10 februari 1916:

!• Hu föresklivna efterspaning pa grund av vare sig efterspamngssedel
eller allmän efterlysning skall i varje fall av vederbörande
polismyndighet och dess underlydande bedrivas med största skyndsamhet
samt må ej upphöra, förr än den efterspanade anträffats eller
laga hinder för efterspaningen möter.

2. Företer efterspanad värnpliktig vederbörligt intyg därom,
att han fullgjort den avsedda tjänstgöringen, erhållit uppskov med
tjänstgöringens fullgörande, frikallats från värnpliktens vidare fullgörande
eller har laga förfall för uteblivandet, skall polismyndigheten,
om vid prövning av intyget detsamma befinnes giltigt., avbryta
hämtningsåtgärden och vid ärendets redovisning enligt § 4 överlämna
avskrift av intyget till vederbörande regementschef (kårchef,
bevänngsbefålhavare eller inskrivningsbefälhavare).

Till bevis om att klaganden fullgjort den krigstjänstgöring, som

— 1920 —

460

varit i efterspaningssedeln avsedd, hade klaganden vid anhållandet
åberopat den i inskrivningsboken gjorda anteckningen om kngstjänstgöring
84 dagar under 1914. Att anteckningen varit att hänföra
till sådant intyg, varom omförmäldes i kungörelsen, funne jag uppenbart.
I de å den ifrågavarande efterspaningssedeln tryckta anvisningar
för den, som verkställde efterspaningen och hämtningen, funnes
bland annat anmärkt, att om den efterspanade gjorde invändning
mot hämtningsåtgärden under förebärande, att han fullgjort
den& avsedda tjänstgöringen, skulle den, som hade att verkställa
hämtningen, uppmana den. efterspanade att förete intyg, som styrkte
hans påstående, samt att fullgjord tjänstgöring funnes antecknad i
inskrivningsboken under »tjänstgöring». Mot den nu ifrågavarande
anteckningens innehåll kunde väl erinras, att densamma icke gm.
tillräcklig vägledning för bedömande av frågan, huruvida klaganden
underlåtit att fullgöra den honom enligt efterspaningssedeln åliggande
krigstjänstgöring, men då efterspaningssedelns uppgift om den tjänstgöring,
som avsåges, icke varit tillräckligt klargörande och polis
myndigheten uppenbarligen saknat kunskap om omfattningen av den
krigstjänstgöring, som på grund av utfärdade order ålegat klagan
den, hade polismyndigheten bort hava särskild anledning att sätta
sig ''i förbindelse med vederbörande rullföringsexpedition för inhämtande
av närmare upplysningar. .

Överståthållarämbetet i poliskammaren hade icke heder vant
främmande för denna tanke, då överståthållarämbetet anmodat ordon
nansavdelningen att skyndsamt inhämta yttrande från rullförings
expeditionen. Efter att hava förfrågat sig i saken hos porsen i
åttonde distriktet hade ordonnansavdelningen på grund av felaktig
uppgift eller missförstånd meddelat, att yttrande inhämtats och att
klaganden skulle inställas för fullgörande av krigstjänstgöring under

Därav kunde möjligen anses framgå, att överståthållarämbetet
vidtagit de åtgärder, som å ämbetet ankommit, för att bringa utredning
i saken. . , ,

Ehuru polisen i åttonde distriktet självfallet gjort sig skyldig

till försummelse i behandlingen av hämtningsärendet, kunde jag likväl
icke undgå att finna, att överståthållarämbetet för polisärenden,
som enligt § 10 i ovannämnda kungörelse hade att handlägga ärenden
av förevarande beskaffenhet, maste göras ansvarigt för den före

— 1920 —

401

lupna felaktigheten. Det syntes mig, att överståthållarämbetet vid
prövning av hämtningsärendet icke ådagalagt den noggrannhet, som
varit önskvärd. Då det av ordonnansavdelningen inrapporterats, att
klaganden skulle inställas för fullgörande av 6 dagars tjänstgöring,
hade det förhållande, att klaganden .1914 fullgjort den honom åliggande
krigstjänstgöringen och att anteckning därom blivit gjord i
klagandens inskrivningsbok, bort väcka överståthållarämbetets särskilda
uppmärksamhet. Överståthållarämbetet hade på grund därav,
samt med hänsyn till att omkring två år förflutit från krigstjänstgöringens
avslutande, utan att åtgärd mot klaganden blivit vidtagen,
och att klaganden under 1915 och 1916 fullgjort sin mönstringsskyldighet,
bort finna den av ordonnansavdelningen inrapporterade
förklaringen till efterspaningen ohållbar samt meddelat sig med rullföringsexpeditionen.
Den brist i anteckning å klagandens värnpliktssedel,
som förelegat, hade då med all sannolikhet blivit uppdagad,
och hämtningsåtgärden hade blivit avbruten.

I enlighet med gällande instruktioner ålåge det förste polisintendenten
att i poliskammaren handlägga ärenden av förevarande
beskaffenhet. Enligt vad jag inhämtat, hade Frick i poliskammaren
beslutit i frågan om klagandens inställelse och vore därför ansvarig
för den skada, som därigenom tillskyndats klaganden.

Klaganden hade framställt anspråk på ersättning för dels under
två dagar förlorad arbetsförtjänst och dels genom inställelsen honom
tillfogat personligt lidande. I förra hänseendet hade emellertid klaganden
emot gjort bestridande icke ådagalagt, att han vid tiden för
anhållandet haft arbete. Jag funne ersättning därutinnan således
icke böra tillkomma klaganden. Däremot måste klagandens anspråk
på ersättning för personligt lidande anses befogat.

Innan jag företoge vidare åtgärd i ärendet, hade jag velat lämna
Frick tillfälle att ersätta klaganden den skada, som tillfogats honom.
Därest ett ersättningsbelopp av tio kronor utbetalades till klaganden
och Frick inom en månad efter mottagandet av min skrivelse
till mig inkomme med bevis, att klaganden uppburit beloppet, funne
jag mig med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion kunna
avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Frick inom föreskriven tid inkommit med bevis, att han ersatt
klaganden i enlighet med vad jag sålunda föreslagit, avskrevs ärendet.

— 1920 —

462

19. Underlåtenhet av rättens ordförande att förordna om förundersökning.

Vid den inspektion av rådhusrätten i Växjö, som jag under år
1919 företagit, antecknade jag ur rådhusrättens dombok följande.

Sedan vederbörande åklagare i skrivelse, som den 7 mars 1919
kommit borgmästaren Klas Bergendahl till hända, meddelat, att lian
den 6 mars häktat hotellstäderskan Ida Nilsson för stöld, ägde rannsakning
med henne rum den 13 i samma månad. Vid rannsakningen
ingav åklagaren ett den 6 mars 1919 hållet polisförhörsprotokoll,
varav inhämtades, att Ida Nilsson vid polisförhöret erkänt sig hava
under vinterns lopp inom stadshotellet i Växjö, där hon varit anställd,
från hotellinnehavaren samt hotellpersonal och resande tillgripit
en mängd effekter och även penningar, upptagna i en förteckning
till ett sammanlagt värde av 227 kronor 25 öre. Effekterna
hade hon gömt i sina kläder och på olika ställen inom hotellet. Angående
Ida Nilssons levnadsomständigheter funnos i polisprotokollet
uppgifter allenast om att hon var född den 11 april 1895 samt vidare
angående kyrkobokföringsort, föräldrar, folkskolundervisning
och konfirmation, innehavda anställningar samt att hon icke förut
varit straffad eller tilltalad för brott.

Inför rådhusrätten vidgick Ida Nilsson utan omsvep tillgreppen,
men kunde icke giva någon förklaring till sitt handlingssätt. Beträffande
sina levnadsförhållanden förklarade sig den tilltalade icke
hava något att meddela utöver vad hon därom uppgivit vid polisförhöret.
Det antecknades, att under föredragningen av de ingivna
handlingarna den tilltalade grät och föreföll tämligen frånvarande,
och kunde något ingående förhör med henne icke äga rum, då hon
uppenbarligen befann sig i ett nervöst eller eljest sjukligt tillstånd.
Direktören vid fängelset, som var tillstädes i rättssalen, meddelade,
att den tilläde under häktningstiden varit sjuk och erhållit behandling
av fängelseläkaren. På fråga sade sig den tilltalade önska, att
biträde i rättegången förordnades åt henne. Rådhusrätten beslöt
uppskjuta målet samt infordra fängelseläkarens utlåtande angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Då målet den 19 mars 1919 ånyo
förekom, var Ida Nilsson sängliggande till följd av lungblödning,

— 1920 —

468

och företeddes ej läkarutlåtande. Målet uppsköts ytterligare till den

3 april 1919, då ett läkarutlåtande ingavs, däri det bland annat
hette:

»Exploranden har intresse för sin iråkade belägenhet. Faller
under vårt samtal ibland in med frågor, undrande hur långt straff
hon kan fa, eller när nästa rannsakning skall tiga rum. Tänker på
möjligheten av villkorlig dom och på att få komma ifrån fängelset.
Sinnessjukdom förekommer enligt explorandens uppgift icke i släkten.
Hon är ledsen och nedslagen. Hennes minne förefaller rätt gott.
Vad som passerat på stadshotellet minnes hon val. Hon uppger sig
icke kunna förstå, varför hon begått tillgreppen. Aldrig förut har hon
kant sådana begär. Efter varje gång hon tillgripit något, har hon
sagt sig. »nej, det maste bli slut.» Likväl har hon fortsatt på samma
sätt. ^ Tanke- och sinnesvillor kunna icke förmärkas hos henne. Vid
föregående rannsakning kände hon sig nervös, var därjämte kroppsligt
sjuk. Hon uppgiver, att när något särskilt är å färde, brukar
hon bliva^ orolig och nervös, innan det är över. Med stöd av det
anförda får jag härmed på heder och samvete avgiva det utlåtandet,
att Ida Nilssons sinnesbeskaffenhet icke företer någon abnormitet».

Sedan läkarutlåtandet blivit uppläst, hemställde Ida Nilssons
rättegångsbiträde, att med hänsyn till hennes ungdom och förut
oklanderliga vandel samt kroppssjukdom, från vilken hon ännu icke
vore fullt återställd och vilken genom ett långvarigt vistande i fängelse
kunde förvärras, den tilltalade matte undfå lägsta möjliga
straff. Något tal om villkorlig dom förekom ej.

Därefter dömde rådhusrätten genom utslag den 3 april 1919
Ida Nilsson jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§ samt 4 kap. 3 § i strafflagen
till straffarbete tre manader, vilket straff skulle anses verkställt
till en tid av tretton dagar genom Ida Nilssons hållande i häkte.
Föreskrift med anstånd av straffet meddelades icke.

Sedan jag vid inspektionen av rådhusrätten framhållit, att sådan
förundersökning, som föreskreves i 25 § i lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom, icke hållits, anförde borgmästaren
Bergendahl, att han val ägt kännedom om gällande bestämmelser
om förundersökning, men att han ansett, att villkorlig dom icke skulle
kunna komma ifråga. Då den tilltalade tillika uttryckt en önskan
att icke bliva villkorligt dömd, hade Bergendahl, efter rådgörande
med rådhusrättens övriga ledamöter, beslutit att icke meddela för —

1920 —

464

ordnande därom. Borgmästaren Bergendahl sade sig hysa den uppfattningen,
att det läge i rättens ordförandes fria skön att förordna
om förundersökning. __

Med anledning härav yttrade jag i skrivelse till borgmästaren
Bergendahl följande:

I 1 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
stadgades, att om någon dömdes till straffarbete, ej över sex månader,
0 eller fängelse, ej över ett år, och funnes, med hänsyn särskilt
till'' den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig
anledning antaga, att han skulle utan det sålunda ådömda straffets
undergående låta sig rättas, kunde domstolen i domen förordna, att
med straff, som nu vore nämnt, skulle anstå och att pa den dömdes
uppförande under viss prövotid samt pa omständigheter i övrigt,
som i lagen angåves, skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.

I 2 § upptoges vissa fall — i det nu ifrågavarande malet ej
tillämpliga — där villkorlig dom ej finge brukas.

I 25 § föreskreves, att om polismyndighet eller åklagare häktat
någon för brott, och inginge i den straffsats, som funnes för sådant
brott bestämd, straffarbete i sex månader eller kortare tid eller fängelse
i ett år eller kortare tid, skulle, därest den häktade erkänt
gärningen, och fall ej förelage, som omförmäldes i 2 §, polismyn
digheten eller åklagaren ofördröjligen ingiva anmälan om häktningen
till ordföranden i vederbörlig domstol; och hade ordföranden att
skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga förutsättningar
för villkorlig dom funnes, förordna om särskild förundersökning,
där ej anledning vore antaga, att sådan utredning komme
att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Prövades eljest, då talan
om ansvar väckts, särskild förundersökning behövlig för erhållande
av utredning i avseende, som nu vore sagt, kunde sådan förunder
sökning beslutas av ordföranden före målets handläggning vid domstol
och därefter av domstolen.

Som straffsatsen för stöld enligt 20 kap. 1 § strafflagen vore
straffarbete högst sex månader, där ej synnerligen försvårande eller
synnerligen förmildrande omständigheter förelage, samt tilllämpning
av 20 kap. 9 § och 4 kap. 8 § strafflagen allenast medförde, att försvårande
omständigheter skulle anses föreligga, hade i fråga om den

— 1920 -

465

straffsats, sem skolat i förevarande fall tillämpas, icke mött hinder
för användande av villkorlig dom. Som den häktade därjämte vid
polisförhöret erkänt vad som lagts henne till last, hade de yttre
förutsättningarna för att hon skulle kunna dömas villkorligt förelegat.

I fråga om de omständigheter i materiellt avseende, vilka domstolen
borde taga i betraktande vid avgörande av frågan, huruvida
antagas kunde, att den tilltalade skulle utan straffets undergående
låta sig rättas, föreskrevs i 1906 års lag angående villkorlig straffdom,
att därvid bland annat skulle göras avseende å den tilltalades
tidigare vandel, de omständigheter, som drivit honom till brottet,
hans beredvillighet att erkänna detsamma och gottgöra skada, hans
uppförande i övrigt samt hans levnadsförhållanden och ålder.

Då erfarenheten visat, att en viss osäkerhet i praxis gjort sig
gällande beträffande den betydelse, som borde tilläggas sådana omständigheter,
vilka i 1906 års lag blivit uppräknade, hade denna
uppräkning i 1918 års lag ersatts med det korta stadgandet, att
hänsyn skulle tagas särskilt till den dömdes karaktär och personliga
förhållanden i övrigt.

Vad motiveringen till 1918 års lag i detta avseende innehölle,
syntes mig vara av så stort intresse, att en del därav lämpligen
borde anföras. De sakkunniga hade yttrat bland annat följande:

»Beträffande osäkerheten i hittills rådande praxis lärer denna
hava yttrat sig exempelvis vid tillämpning av bestämmelsen, att avseende
skulle fästas vid den tilltalades beredvillighet att erkänna
brottet. Givet är, att en sådan beredvillighet i många fall kan
lämna en god ledning vid bedömandet av frågan om den tilltalades
rättelse utan straff, men å andra sidan kan bristande beredvillighet
därutinnan, särskilt da det gäller häktade, ej sällan bero mera på
förskrämdhet och fruktan för straff än på någon avsevärd grad av
förhärdelse.^ Det har ock i praxis visat sig, att polisrapportens uppgifter
angående tid och omständigheter för erkännandet — såsom
att den tilltalade »erkänt först efter något nekande» eller andra dylika
uttryck —— ibland erhållit för stor betydelse för avgörandet av
fragan om villkorlig doms meddelande. Andra av de ifrågavarande
bestämmelserna uppgivas hava i praxis visat sig i det närmaste
sakna betydelse. Sålunda lärer beredvilligheten att gottgöra skada
mycket sällan kunna konstateras, innan målet avdömes. Särskilt
då det gäller häktade personer, vilkas förmögenhetsförhållanden äro

59 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelslse till 1920 års riksdag.

466

mindre goda, måste deras beredvillighet därutinnan bliva en fråga
för framtiden. Bestämmelsen om beaktande av den dömdes uppförande
i övrigt synes beträffande häktade ofta hava tolkats såsom
avseende huvudsakligen deras uppförande i häktet, och då vistelsen
där i allmänhet ej tillåtit ådagaläggande av oarter, har omdömet
på denna punkt vanligen blivit, att uppförandet varit gott. Rörande
en uppräkning av nu ifrågavarande beskaffenhet kan för övrigt sägas,
att därav kan följa den olägenheten, att domstolen, i stället för att
begagna sig av den vidsträckta befogenheten att pröva frågan ur
alla de synpunkter, som jämlikt grunderna för institutet böra anläggas,
anlitar den lättare utvägen att allenast tillse, huruvida de i
lagen uppräknade omständigheterna, eller kanske till och med endast
någon enstaka av dem, föreligga eller ej, och därpå grunda?''
sitt beslut. Sådant har, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant,
i praxis ej sällan förekommit. De sakkunniga hava, med stöd av
den erfarenhet, som förelegat rörande dessa bestämmelsers tillämpning,
funnit sig böra förorda mindre utförliga föreskrifter rörande
de omständigheter, som skola beaktas vid fragan om den dömdes
rättelse. De sakkunniga hava ansett en sådan inskränkning så mycket
mindre .kunna medföra några ofördelaktiga följder, som en ersättning
för''den uteslutna uppräkningen i viss mån erhålles genom
de föreslagna bestämmelserna om förundersökning. Denna skall utföras
med ledning av fastställt formulär, och enligt detta skola biand
de omständigheter, vilka förundersökningen bör klarlägga, ingå även
den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter, som drivit honom
till brottet, och hans levnadsförhållanden. Upptagandet i formuläret
av dessa och andra omständigheter såsom föremål för förundersökningen
utgör givetvis en ledning för domstolarna rörande de förhållandent
som främst böra beaktas, utan att därav sådana olägenheter
torde vara att befara, som synas hava följt av den i gällande laggjorda
uppräkningen. De sakkunniga hava, som förut nämnts, i
stället för den nu berörda uppräkningen föreslagit en bestämmelse,
att vid bedömande av frågan om skälig anledning finnes antaga, att
den dömde skall låta sig rättas utan straffets undergående, hänsyn
skall tagas särskilt till den dömdes karaktär och personliga förhålden
i övrigt. Domstolens omdöme rörande sannolikheten för en rättelse
utan straff måste främst fotas på ett bedömande av den tilltalades
karaktär. En stor del av de omständigheter, som genom

— 1920 —

4G7

förundersökningen skola klarläggas, hava sin huvudsakliga betydelse
såsom material för domstolen, då den bär att söka bilda sig ett omdöme
på denna punkt. Därnäst kräves beaktande av den tilltalades
personliga förhållanden i övrigt. I detta vidsträckta uttryck hava
do sakkunniga ansett böra inläggas ej blott omständigheter av betydelse
för bedömande av den tilltalades inre liv, utöver vad som
beröres i sammanhang med frågan om karaktären, utan jämväl yttre
för gestaltningen av hans liv viktiga förhållanden, vilka stå i det
intima och därför betydelsefulla samband med honom, att de kunna
betecknas såsom personliga. Hit höra hans familje-, bostads- och
hemförhållanden, ekonomiska förhållanden, arbetsanställning, olämpligt
sällskap utom hemmet m. m. Genom bestämmelsen, att hänsyn
skall tagas särsldlt till karaktär och personliga förhållanden i övrigt,
har tillkännagivits, att även andra omständigheter finnas, som böra
beaktas. Bland dessa står främst den föreslagna möjligheten att anordna
övervakning över den, som för sin rättelse är därav i behov.
De sakkunniga hava vidare ansett, att lagen bör giva ett fullt tydligt
uttryck däråt, att skälig anledning att antaga den dömdes rättelse
utan straff är ovillkorlig förutsättning för meddelande av anstånd
med straffet. Det föreslagna stadgandet utvisar i överensstämmelse
härmed, att villkorlig dom ej må meddelas, utan att skälig
anledning till sådant antagande föreligger.»

I fråga om beskaffenheten av den övervakning av villkorligt
dömda, varom bestämmelser införts i 1918 års lag, hade i motiveringen
yttrats, att man ej borde vidtaga alltför starka inskränkningar
i den vilkorligt dömdes handlingsfrihet. Det vore ej med
institutets grunder förenligt, att den dömde skulle, där han ansåge
de uppställda villkoren alltför hårda, få anmäla sig till straffets
undergående.

Spörsmålet, huruvida en person, som uttryckt en bestämd önskan
att icke bliva villkorligt dömd, av domstolen ändock skulle kunna
dömas villkorligt, syntes mig icke lätt att besvara. Emellertid läge
väl närmast till hands att antaga, att en sådan person icke besutte
de egenskaper, som utgjorde förutsättningarna för att erhålla anstånd
med undergående av ett ådömt straff. Hade den tilltalade en
bestämd motvilja mot att underkasta sig den bundenhet, som under
prövotiden särskilt genom övervakningen pålades honom, kunde man
antaga, att en verklig föresats att med uppbjudande av hela den

— 1920 —

468

egna energien bliva en oförvitlig medborgare saknades. Men å
andra sidan finge man icke förbise, att en tilltalad på grund av de
i menige mäns ögon säkerligen vidlyftiga och invecklade bestämmelser,
som lagen innehölle angående vad den dömde hade att iakttaga
under prövotiden, helt visst i många fall, utan att därför besitta
en mera brottslig karaktär, föredroge ett kort frihetsstraff framför
en odräglig övervakning under flera år. Det ålåge därför i sådana
fall, då den tilltalade uttryckt en önskan att icke bliva villkorligt,
dömd, domstolen att tillse, att den tilltalade erhölle fullständig
upplysning om meningen med och innebörden i det ifrågavarande
institutet. Allenast om den tilltalade framhärdade i sitt beslut att
icke mottaga villkorlig dom, borde en sådan ej komma i fråga. Det
läge väl icke inom domstolens befogenhet att påtvinga den brottslige
en påföljd av hans brott, som för honom komme att framstå
såsom ett större lidande, än det strafflagens egen tillämpning skulle
medföra.

Om emellertid beträffande straffsats och erkännande funnes sådana
förutsättningar för tillämpning av villkorlig dom, som omförmäldes
i 25 § i 1918 års lag, måste domstolens ordförande förordna
om förundersökning. I fråga om häktad, vilken erkänt den gärning,
som lades honom till last, vore förundersökning obligatorisk. Detta
sades uttryckligen i motiven till lagen. Det läge således icke i ordförandens
" fria skön att underlåta att förordna om förundersökning,
därför att han förmodade, att undersökningen skulle giva vid handen,
att villkorlig dom ej kunde komma i fråga, eller därför att den tilltalade
sagt sig icke vilja mottaga villkorlig dom. Huru domstolen
komme att bedöma undersökningsmaterialet och andra omständigheter
i målet, kunde icke ordföranden på förhand avgöra, icke ens
om han därvid i förväg rådgjorde med rättens besittare. Förundersökningens
ändamål vore ju enligt lagens uttryckliga ord just att
vinna utredning, huruvida erforderliga förutsättningar för villkorlig
dom funnes. Ordförandens förutfattade mening därutinnan vore
utan betydelse. Och den tilltalade kunde, sedan han en tid prövat
på att sitta häktad, ändra sin önskan ifråga om den villkorliga
domen.

Sedan förslaget till 1918 års lag utarbetats, hade strafflagskommissionen
visserligen ifrågasatt ett tillägg till bestämmelserna rörande
förundersökning av innehåll, att förordnande om särskild för —

1920 —

4G9

undersökning icke skulle behöva ske, ej blott där villkorlig dom av
formella skäl vore utesluten, utan även där eljest vore uppenbart,
att villkorlig dom icke kunde vinna tillämpning.

Därtill hade emellertid chefen för justitiedepartementet yttrat,
att de sakkunnigas sedermera godkända förslag vore att föredraga.
Den befattning med förordnande om förundersökning rörande häktad,
som skulle åligga domstolens ordförande, förutsatte icke någon prövning
av förundersökningens behövlighet i det särskilda fallet och
innebure således ej något som helst ställningstagande till frågan om
villkorlig doms lämplighet eller olämplighet i det särskilda fallet.
Fördelen av att ordföranden i den domstol, som skulle avgöra frågan
om den villkorliga domen, ej på förhand givit sin egen uppfattning
tillkänna genom ett preliminärt beslut, syntes överväga den möjliga
olägenheten därav, att i vissa fall en förundersökning igångsattes,
som för frågan om villkorlig doms meddelande visade sig obehövlig.
Beaktas borde även, att en förundersökning kunde från andra synpunkter
utgöra ett värdefullt bidrag till utredningen i målet.

Av det anförda framginge, att borgmästaren Bergendahl förfarit
felaktigt, då han såsom rådhusrättens ordförande efter mottagandet
av polisrapporten rörande Ida Nilsson icke skyndsamt förordnat
om vederbörlig förundersökning. Hans underlåtenhet härutinnan
syntes mig anmärkningsvärd, särskilt som jag av en granskning
av rådhusrättens protokoll fått den uppfattningen, att villkorlig
dom i det förevarande fallet bort inom rådhusrätten komma åtminstone
under diskussion. Såsom jag redan berört, hade icke den tilltalades
i förväg uttalade önskan att icke komma i fråga till villkorlig
dom eller Bergendahls subjektiva uppfattning, att en sådan
icke kunde komma ifråga, utgjort anledning att icke iakttaga
lagens uttryckliga föreskrift. Som emellertid rådhusrätten utan
skiljaktighet i sitt slutliga utslag i målet icke ansett sig böra tilllämpa
villkorlig dom samt i betraktande jämväl av den omständigheten,
att 1918 års lag vid ifrågavarande tillfälle helt nyligen trätt
i tillämpning, funne jag mig allenast böra meddela borgmästaren
Bergendahl min uppfattning i ämnet.

- 1920 —

470

20. Fråga om (lödning av inteckning utan företeende av skuldebrev.

Handlingarna uti ett genom klagomål av advokaten Sam Södergren
här anhängiggjort ärende utvisa följande.

Grenom köpehandling den 23 maj 1911 försålde Johan Gustaf
Edm till J. Gr. Strandberg en från */4 mantal Skum n:r 1 litt. B
avsöndrad lägenhet, som i avsöndringsresolution den 14 oktober 1914
erhöll beteckningen Skumtomten n:r 51. Sedan Strandberg genom
Kung! Maj:ts befalhiingshavandes i Stockholms län utslag den 9
september 1913 förpliktats att till Edin utgiva 420 kronor jämte
ränta och kostnadsersättning, blev lägenheten den 19 november 1913
för verkställighet av utslaget tagen i mät. Vid därefter den 21
april 1915 inför Kungl. Maj:ts befallningshavande företagen exekutiv
försäljning av lägenheten inropades densamma av Edin för 200
kronor. Enligt ett vid auktionen företett gravationsbevis besvärades
lägenheten av bland annat tretton den 24 maj 1910 i hemmansdelen
beviljade inteckningar, var och en till säkerhet för 5,000 kronor
jämte 6 procent ränta, samt två den 27 januari 1914 i hemmansdelen
meddelade inteckningar, vardera likaledes till säkerhet
för 5,000 kronor jämte 6 procent ränta. Köpeskillingen blev vid
den 2 juni 1915 inför Kung!. Maj:ts befallningshavande hållet sammanträde,
därvid allenast Edin tillstädeskom, så fördelad, att 120
kronor 47 öre åtgingo till täckande av auktions- och utmätningskostnader
samt återstoden 79 kronor 53 öre tillerkändes Edin å hans
fordran av Strandberg, därför utmätning blivit verkställd. Köpeskillingsfördelningen
vann laga kraft.

Klaganden sökte därefter vid lagtima sommartinget med Svartblå
härad den 19 maj 1916, vilket ting hölls under ordförandeskap
av t. f. domhavanden Giunnar Grip, med företeende av utdrag av
auktions- och köpeskillingslikvidsprotokollen såsom ombud för Edin
dödning av berörda den 24 maj 1910 och den 27 januari 1914 beviljade
inteckningar, såvitt de besvärade lägenheten Skurutomten
n:r 51. Häradsrätten upptog klagandens ansökan under femton
paragrafer i inteckningsprotokollet, en var behandlande en av de
ifrågakomna inteckningarna. Sedan häradsrätten efter anmärkande
av det i auktionsprotokollet intagna gravationsbeviset antecknat, att
Edin förut den 19 maj 1916 erhållit lagfart å lägenheten, utlät sig

- 1920 —

471

häradsrätten, att som sökanden ej för rätten företett den i varje
ärende ifrågakomma inteckning, funne häradsrätten med stöd av
§ 22 i 1875 års kung], förordning angående inteckning i fast egendom
skäligt avslå ansökningen.

1 sin hit ingivna klagoskrift anförde klaganden bland annat:

Ehuru klaganden i augusti 1916 av Grip erhållit det besked,
att någon expedition i anledning av ansökningen ej komme att utfärdas,
men att ansökningen föranlett anteckning i häradets inteckningsbok
därom, att omförmälda inteckningar på grund av lägenhetens
exekutiva försäljning ej vidare besvärade densamma, hade
klaganden i januari 1917 erhållit anmodan från Grip att utlösa
protokoll i anledning av ansökningen i fråga, varvid klaganden erfarit,
att häradsrätten ej allenast avslagit ansökningen, utan även
utfärdat en expedition, innefattande beslut därom, för var och en
av de femton inteckningar å tillhopa 75,000 kronor, vilkas dödande
klaganden hos häradsrätten begärt. Klaganden hade ock utlöst
ifrågavarande femton expeditioner för en kostnad av 127 kronor
50 öre. Då klaganden ansåge, att häradsrättens beslut, i vad därigenom
ansökningen om dödning av omförmälda inteckningar blivit
avslagen, icke lagligen tillkommit, samt då det tillika syntes klaganden
kunna ifrågasättas, huruvida det kunde vara med lagens
anda och mening överensstämmande, att sökanden skulle uti ett
fall som det föreliggande belastas med kostnad för lösen av ett
protokoll för varje särskild inteckning, anhölle klaganden, att justitieombudsmannen
ville emot Grip, såsom ansvarig för häradsrättens
ifrågavarande beslut och expeditionssätt, vidtaga de rättsliga åtgärder,
vartill omständigheterna kunde föranleda.

Sedan Grip i anledning av klagoskriften anmodats inkomma
med yttrande, anförde han i avgivet utlåtande:

Vid häradsrätten hade klaganden anhållit, att vissa inteckningar
för fordran i 1/4 mantal Skura n:r 1, för vilka jämväl därifrån avsöndrade
lägenheten Skurutomten n:r 51 häftade, måtte jämlikt 28 §
inteckningsförordningen enligt dess lydelse i lagen den 1 juli 1898
dödas i lägenheten, som exekutivt försålts, samt till stöd därför i
enlighet med bestämmelserna i sagda paragraf åberopat dels gravationsbevis
rörande nyssnämnda lägenhet och dels protokoll rörande

- 1920 -

472

köpeskillingslikviden för lägenheten ävensom bevis, att likviden
vunnit laga kraft. Då emellertid såväl av ordalagen i ovannämnda
lagrum som ock av förarbetena till 1898 års lagändring otvetydigt
framginge, att bestämmelserna i 23 § avsåge det fall, att köpeskillingen
icke räckt till gäldande helt och hållet av intecknad fordran,
för vilken den försålda fastigheten häftade, samt av de åberopade
handlingarna icke framgått, att dylikt fall varit för handen, hade
häradsrätten ansett, att den sökta dödningsåtgärden icke kunde bifallas
med mindre inteckningshandlingen i huvudskrift företeddes.
Grip tilläte sig i detta sammanhang erinra, att den omständigheten,
att intecknad fordran icke erhållit andel i köpeskillingen, ehuru
fordran med sämre förmånsrätt fått sig sådan andel tilldelad, kunde
bero på skilda orsaker, såsom att inteckningshavare vid auktionen
förklarat sig avstå från alla anspråk på andel i köpeskillingen eller
att, såsom någon gång inträffat, auktionsförrättaren förfarit felaktigt.
Att åtminstone i det förra av dessa båda fall 23 § icke
vore tillämplig, vore uppenbart. Nu hade emellertid klaganden i
klagoskriften såsom stöd för den sökta dödningsåtgärden åberopat,
att lägenheten såsom upplåten efter år 1909 häftade endast subsidiärt
för de fordringar, som före upplåtelsen intecknats i stamfastigheten,
och att genom inteckningshavarens underlåtenhet att före
lägenhetens försäljning begära exekutiv försäljning jämväl av stamfastigheten
för utrönande huruvida och i vad mån lägenheten ansvarade
för de i stamfastigheten fastställda inteckningarna — allt
omständigheter, som framgått av auktionsprotokollet — dessa inteckningar
blivit, såvitt lägenheten anginge, utan verkan. Att 23 §
inteckningsförordningen, enligt dess lydelse i 1898 års lag, icke vore
direkt tillämplig på nu angivna fall, torde redan på de skäl, som
Grip förut åberopat, vara otvivelaktigt, men Grip ville till stöd
därför framhålla ytterligare en omständighet, nämligen den, att för
nu åberopade fall såväl storleken av köpeskillingen för lägenheten
som ock sättet för köpeskillingens fördelning saknade varje betydelse,
varav följde, att det vore meningslöst att på sätt 23 § stadgade
förete bevis om köpeskillingens fördelning. Huruvida 23 §
analogt skulle användas på förevarande fall, hade häradsrätten icke
haft någon anledning att närmare undersöka, då omförmälda grund
för den sökta dödningsåtgärden först i klagoskriften åberopats. För
egen del vågade Grip bestrida en dylik utvidgning av 23 paragrafens

— 1920 -

473

tillämplighetsområde, då den dåri givna undantagsbestämmelsen
rörande intecknings dödande utan företeende av inteckningshandlingen
i huvudskrift borde tolkas restriktivt. För övrigt skulle on
i angivna avseende extensiv tolkning av 23 § mod nödvändighet
leda till den väl ändock icke avsedda följden, att under 23 § subsumerades
jämväl dödande av stamfastighetens inteckningar i därifrån
avsöndrade lägenheter, som icke undergått exekutiv försäljning,
nämligen i alla de efter år 1909 avsöndrado lägenheter, varå lagfart
sökts tidigare än å den försålda lägenheten, och vilka såsom
ansvariga efter denna lägenhet, för stamfastighetens inteckningar
blivit fria från ansvaret för dem samtidigt med försålda lägenheten.
— Beträffande den klandrade åtgärden att i särskild paragraf för
varje inteckning behandla ifrågavarande ansökan åberopade Grip,
att detta skett i överensstämmelse med en inom domsagan och, såsom
Grip trodde sig veta, inom åtminstone flertalet övriga domsagor
i riket städse tillämpad praxis.

Med anledning härav anförde jag i ämbetsskrivelse till Grip
följande:

Enligt 2 § i lagen den 11 oktober 1912 om vad iakttagas skall
i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari 1914, skulle, om
intecknad egendom försåldes i den ordning dittills gällande utsökningslag
bestämde, i fråga om den rätt till andel i köpeskillingen,
inteckningen medförde, och i fråga om försäljningens verkan å inteckning
äldre lag äga tillämpning.

I 3 § promulgationslagen stadgades, att utan hinder därav, att
nya lagen trätt i kraft, fastighetsägare vore öppet att få inteckning,
som på grund av bestämmelse i äldre lag kunnat dödas utan inteckningshandlingens
företeende, sålunda dödad.

I lagen den 11 oktober 1912 om ändring i vissa delar av utsökningslagen,
vilken lag jämväl trätt i tillämpning den 1 januari
1914, föreskreves bland annat, att mål, som före nämnda dag redan
vore anhängiga, skulle behandlas enligt äldre lag, dock att, där ej
före nämnda dag skett utmätning eller meddelats förordnande, som
i 28 § sägs, nya lagen, skulle lända till efterrättelse.

60 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

474

Av dessa lagbestämmelser framginge, att inteckningsförordningen,
sådan densamma lydde före de 1912 införda förändringarna,
vore å förevarande fall tillämplig.

I 23 § i förordningen, enligt dess lydelse genom lag den 1 juli
1898, både föreskrivits:

År fast egendom såld efter utmätning eller eljest i den ordning,
som om utmätt fast egendom finnes stadgad, vare, sedan köpeskillingen
blivit emellan borgenärerna fördelad, inteckning för fordran,
som antingen alldeles icke eller endast till någon del kunnat av
köpeskillingen gäldas, utan verkan. Sådan inteckning varde, ändå
att inteckningshandlingen ej i huvudskrift företes, dödad, där ny
ägare efter erhållen lagfart det äskar och till rätten ingiver bevis
om de inteckningar, som vid egendomens försäljning däri funnos,
så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning, samt intyg
att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft.

36 § i förordningen hade lytt sålunda:

Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare,
där någon bland dem särskilt utmätes för annans fordran eller avträdes
till konkurs, berättigad att, för utrönande huruvida sådan
brist kan uppstå, som enligt 34 § bör falla egendomen till last, få
jämväl de övriga egendomarna eller någondera av dem utmätta och
sålda utan hinder därav att det intecknade beloppet ej är till betalning
förfallet; framställe dock, så vitt han vill av denna rätt sig
begagna, yrkande därom hos vederbörande exekutor, innan den
särskilt utmätta eller till konkurs avträdda egendomen säljes.

Gröres ej sådant yrkande och varder ej senast vid fördelningen
av köpeskillingen för denna egendom ådagalagt, att sådan brist,
som enligt 34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de
övriga egendomarna; då må ej innehavaren av den gemensamma
inteckningen utfå ur nämnda köpeskilling mera än det belopp, varför
egendomen enligt 32 § ansvarar.

Slutligen hade i 37 §, sådan densamma lytt enligt lag den 25
juni 1909, stadgats:

1 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blivit
styckad, skall, så vitt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas,
i fråga om de särskilda delarnas ansvar för intecknade beloppet
tillämpas vad om flera egendomar ovan är sagt.

2 mom. Skedde styckningen genom jordavsöndring, svare stam —

1920 —

475

fastigheten för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för
vad därav icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock
att inteckningshavaren äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten
och lägenheten. Äro från stamfastigheten flera lägenheter
avsöndrade, gånge lägenhet, varå lagfart senare är sökt, i
betalning före den, varå lagfart sökts tidigare; har å samma dag
lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter, varå
lagfart ej blivit sökt, gånge den, som senare överlåtits, förr i betalning;
äro lägenheterna överlåtna samma dag, vare ansvaret dem
emellan fördelat efter de grunder, som i 32—34 §§ äro stadgade.

Varder någon av egendomarna särskilt utmätt för annans fordran
eller avträdd till konkurs, äge innehavaren av den gemensamma
inteckningen rätt att, i den ordning som i 36 § sägs, erhålla
utmätning jämväl av lägenhet, som för inteckningen ansvarar först
efter den egendom, som blivit särskilt utmätt eller avträdd till
konkurs.

3 mom. Vill någon låta inteckning, för vilken stamfastighet
och lägenhet ansvara på sätt i 2 mom. sägs, dödas, så vitt inteckningen
besvärar lägenheten, må inteckningshandlingen uppvisas vid
annan underrätt än den, varunder lägenheten lyder. Den rätt läte,
då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll göra anteckning om ansökningen
samt korteligen angiva vad inteckningshandlingen innehåller
med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt inteckningen
är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det
skedde, och när inteckningen förnyats, nedsatts eller annorledes förändrats,
om det skett; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet
och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet
ingivas till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så
gillt, som hade inteckningshandlingen dit ingivits.

4 mom. Huru i visst fall avsöndrat område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, därom är särskilt stadgat.

1909 års lag hade trätt i kraft den 1 januari 1910, men skulle
icke tillämpas beträffande avsöndring, som därförinnan skett.

Såsom avsöndrad efter 1909 års utgång hade lägenheten Skurutomten
n:r 51 allenast subsidiärt häftat för de inteckningar, som
tidigare beviljats i stamfastigheten.

36 §, jämförd med 37 § 2 mom., hade lämnat anvisning, huru

— 1920 -

476

detta ansvar skulle göras gällande. Då lägenheten blivit utmätt
för annans fordran, hade innehavare av gemensam inteckning varit
berättigad att, för utrönande huruvida den subsidiära ansvarigheten
skulle tagas i anspråk, få jämväl stamfastigheten utmätt och såld.
Allenast på sådant sätt hade det varit möjligt att få ådagalagt, om
och i vad mån köpeskillingen för lägenheten skulle anlitas till täckande
av inteckningsinnehavarens fordran.

I förevarande fall hade försäljning av stamfastigheten icke påkallats
och därför hade inteckningsinnehavaren icke kunnat ur köpeskillingen
för lägenheten utfå någon del av sin intecknade fordran.
En följd därav hade blivit, att lägenhetens ansvar för de gemensamma
inteckningarna upphört. Denna uppfattning stode i överensstämmelse
med lagberedningens i motiven till jordabalksförslaget
uttalade, i Gfrips förklaring berörda mening.

Grip hade framhållit, att 23 § inteckningsförordningen icke varit
i förevarande fall tillämplig, då det ej blivit utrönt, om de intecknade
fordringarna antingen alldeles icke eller endast till någon del
kunnat av köpeskillingen för lägenheten gäldas. Denna mening
syntes icke vederbörligen beakta de förändringar, som efter 1898
inträtt i lägenhets ansvar för en i stamfastigheten meddelad, jämväl
lägenheten besvärande inteckning. Intill 1910 hade detta ansvar
varit bestämt att i första hand omfatta så stor andel av det intecknade
beloppet, som motsvarade förhållandet mellan lägenhetens värde
och sammanlagda värdet av de intecknade egendomarna. Allenast
lägenhetens ansvar för den brist, som kunnat uppstå ur köpeskillingen
för stamfastigheten eller eventuellt någon annan av den gemensamma
inteckningen besvärad egendom, hade varit subsidiärt.
Inteckningsinnehavares underlåtenhet att vid exekutiv försäljning av
lägenheten bevaka sin intecknade fordran hade sålunda icke kunnat
föranleda till att inteckningen lämnades obeaktad, utan måste avsättning
för densamma ske efter nyssnämnda beräkningsgrund. Om
den å lägenheten belöpande andelen av en fordran antingen alldeles
icke eller endast till någon del kunnat av köpeskillingen gäldas,
hade inteckningen beträffande lägenheten blivit utan verkan.

Grenom 1909 års bestämmelser hade vid exekutiv försäljning av
en lägenhet, som besvärades av en i stamfastigheten meddelad inteckning,
enbart underlåtenheten att bevaka den gemensamma inteck -

- 1920 -

ningen blivit till fyllest, för att inteckningen skulle lämnas utan
avseende.

0 Att emellertid beträffande tillämpligheten av 23 § göra bestämd
åtskillnad mellan det fall, att intecknad fordran alldeles icke eller
endast till någon del kunnat av köpeskillingen för lägenheten gäldas,
och det fall, att en fordran på grund av gällande bestämmelser icke
skolat till någon del gäldas, syntes icke riktigt. I båda fallen bleve
vederbörande lägenhet fri från all ansvarighet för den gemensamma
inteckningen, och detta förhållande kunde styrkas med företeende
av auktions- och köpeskillingslikvidsprotokoll.

„ . 1 enighet med denna mening borde Edin, som erhållit lagfart
a ifrågakomna lägenhet, hava varit berättigad att utan företeende
av de intecknade skuldebreven i huvudskrift få de därför beviljade
inteckningarna dödade, såvitt de besvärade lägenheten. — Vad
klaganden anfört därom, att ansökningen behandlats i femton skilda
ärenden, föranledde däremot icke till någon min erinran.

Ehuru Grip sålunda enligt min mening i det ovan anmärkta
avseende förfarit felaktigt, funne jag dock med hänsyn till oklarheten
i de lagbestämmelser, som i förevarande fall skolat tillämpas,
och den försiktighet, som vid dödning av inteckningar i tvivelaktiga
all borde iakttagas, Grips förfaringssätt icke böra föranleda annan
åtgärd, än att jag delgåve honom min mening i saken. Därmed
vore ärendet från vidare behandling av mig avskrivet.

— 1920 -

478

in. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående fråga om kristidsförfattnings fortfarande
giltighet — även sedan den i övrigt upphävts — beträffande förbrytelse

mot författningens bestämmelser, som dessförinnan åtalats.

I denna fråga har jag den 18 mars 1919 till Konungen avlåtit
följande framställning:

»I kungl. förordningen den 16 oktober 1917 (n:r 680) angående
vissa åtgärder för reglering av handeln med fläsk och levande svin,
vilken förordning jämlikt kungl. kungörelsen den 26 april 1918 (n:r
220) förklarats skola gälla tillsvidare till och med den 30 april 1919,
stadgades bland annat i § 6, att för idkande av handel med fläsk
erfordrades tillstånd av folkhushållningskommissionen eller den kommissionen
därtill bemyndigade, samt i § 10, att om någon idkade
handel med fläsk i strid mot det i § 6 stadgade förbud, skulle han
straffas med böter, svarande mot fyra gånger värdet av den sålda
varan, dock minst 50 kronor och högst 10,000 kronor, eller med
fängelse i högst sex månader. Vore omständigheterna synnerligen
förmildrande, dömdes till böter från och med 10 till och med 500
kronor.

Även i andra avseenden innehöll förordningen straffbestämmelser.

Grenom kungl. kungörelsen den 10 januari 1919 (n:r 2) om upphävande
av 1917 års förordning bestämdes, att densamma skulle
upphöra att gälla från och med den 19 januari 1919.

I kungl. förordningen den 15 februari 1918 (n:r 73) angående
förbud mot befordran med järnväg, fartyg eller post av spannmål,
fläsk och smör, vilken förordning jämlikt kungl. kungörelsen den
22 juli 1918 (n:r 604) förklarats skola gälla tillsvidare till och med
den 31 juli 1919, stadgades bland annat i § 1, att för annans räkning
än statens finge ej utan vederbörligt tillstånd med järnväg
befordras fläsk utöver viss myckenhet eller för visst ändamål, samt
i § 4, att överträdelse av nämnda förbud straffades i likhet med

- 1920 —

479

vad som, enligt vad nyss blivit nämnt, ägde ram enligt 1917 års
förordning.

Genom kungl. kungörelsen den 10 januari 1919 (n:r 3) om upphävande
i visst avseende av förordningen den 15 februari 1918
stadgades, att förordningen skulle i vad den avsåge befordran av
fläsk upphöra att gälla från och med den 19 januari 1919.

Landsfiskalen Karl Karlsson har otill mig insänt tvenne utslag
meddelade den 10 februari 1919 av Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
häradsrätt, däri häradsrätten beträffande två åtal angående
förbrytelser mot ifrågavarande bestämmelser i förordningarna den 16
oktober 1917 och den 15 februari 1918, vilka åtal handlagts första
gången vid häradsrätten, det ena redan den 21 oktober 1918 och
det andra den 18 januari 1919, yttrat, att som förordningarna, den
sistnämnda i vad den avsåge befordran av fläsk, enligt kungörelserna
den 10 januari 1919 upphört att gälla från och med den 19 januari
1919, kunde emot bestämmelsen i 5 § kungl. förordningen om strafflagens
införande med mera den 16 februari 1864 ansvar numera ej
adömas svarandena, vadan åtalen ogillades.

0 Det må anmärkas, att i båda fallen förelåg erkännande av de
atalade förseelserna ävensom att Karlsson, enligt vad han upplyst
anfört besvär över utslagen. ’

1 ,en til1 mi£ insänd skrift har Karlsson anfört följande:

Häradsrätten hade såsom huvudsakligt motiv för åtalens ogillande
åberopat bestämmelserna i 5 § av förordningen om strafflagens införande
med mera den 16 februari 1864. Enligt Karlssons förmenande
hade lagstiftarna vid promulgationen av strafflagen ingalunda
tänkt sig, att de därvid givna bestämmelserna skulle gå ut över
nutidens kristidsförordningar. Promulgationen av strafflagen kunde
uppenbarligen icke avse andra brott än sådana, som omförmäldes i
strafflagen eller åtminstone stode i analogi därmed. Kristidsförordningarna
upptoge däremot icke sadana brott, utan vore uppenbarligen
tillkomna i syfte att under en kristid i möjligaste måtto bereda
alla lika god tillgång till de olika slag av födoämnen, som i varje
särskild förordning omförmäldes. De hade redan från början sin
bestamda giltighetstid, och ingenting syntes klarare, än att förseelser
mot samma förordningar skulle bedömas för den tidpunkt, förseelserna
begåtts, och icke för den, da rätten vore färdig giva sitt utlåtande.
Förseelserna vore under normaltid icke några brottsligheter

— 1920 -

480

enligt strafflagen, och kristidsförordningarnas upphävande efter hand
vore icke eu följd av det allmänna rättsmedvetandets förändrade
uppfattning i den ordning, som följde med strafflagsbrotten eller
därmed analoga förordningar, utan hade kristidsförordningarna sin
criltighetstid redan på förhand utsatt, därest förhållandena icke föranledde
till prolongation efter giltighetstidens utgång eller upphävande
under samma tid. Med tillämpning av en sådan uppfattning,
som häradsrätten i utslagen haft, skulle, praktiskt sett, alla kristidsförordningar
numera sakna betydelse, ty det vore rätt så klart, att,
innan kristidsmålen hunne genom alla rättskipningsinstanserna, respek
tive förordningar upphört att gälla. I sammanhang härmed kunde
Karlsson icke underlåta nämna, att han vid samma häradsrätt för
närvarande hade en lantbrukare under åtal för förseelse mot gällande
förordning angående reglering av spanmnålsförbrukningen och att
denne lantbrukare, om rätten icke funne förmildrande omständigheter
föreligga, måste ådömas böter till belopp av över 50,000 kronor.
Vid enskilt samtal med denne lantbrukares juridiska biträde
hade denne, under påvisande av de båda förutberörda åtalen, låtit
framkomma, att, om än häradsrätten skulle under förordningens
giltighetstid hinna ådöma svaranden böter, denne genom målets
dragande inför kungl. Gröta hovrätt och eventuellt Kungl. Maj:t
skulle vinna så lång tid, att förordningen därförinnan saknade giltighet
och klienten därför slutligen bleve frikänd. Karlssons uppfattning
vore visst icke annan, än att häradsrättens ordförande, som
iu närmast vore att anse såsom ansvarig för utslagen, vid deras
avkunnande handlat efter bästa förstånd och samvete och sökt döma
efter laga stadgar, men Karlsson torde icke misstaga sig, om han
trodde, att han låtit påverka sig i sin uppfattning av rådhusrätten
i Linköping, vilken tidigare i analoga fall på enahanda skäl ogillat
åtal. Det vore Karlsson också känt, att principfrågan dryftats rätt
så mycket av jurister i Linköping och att dessa med meningsskiljaktigheter
kommit till samma resultat som häradsrätten i sina bada
utslag, men Karlsson vågade ändock reagera mot uppfattningens
riktighet. Skulle emellertid Karlsson i sina förfäktade åsikter taga
miste om förordningarnas rätta mening och innebörd, hemställde
han att jag ville för rikets lagstiftande myndigheter anmäla saken,
så att tydliga föreskrifter måtte tillkomma därom, att förseelser mot
kristidsförordningarna skulle bestraffas efter den tidpunkt, förseel —

1920 —

481

serna begåtts, oavsett om förordningarna vid tider, för åtalens avdömande
vore i giltighet eller icke, ty i motsatt fall vore varje kristidsförordning
meningslös och lände endast till spe för förbrytarna
samt en betänklig rubbning av allmänhetens auktoritetstro för lagstiftning
och rättskipning.

5 § i promulgationslagen till strafflagen lyder:

Brott, som är förövat, innan nya lagen blivit gällande, men för
vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom, som vunnit laga
kraft eller ej överklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om det
straff, som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare än det, som
i äldre lag eller författning för brottet stadgat varit.

Detta lagrum, ursprungligen avsett att vara ett rättesnöre för
domstolarna i sådana fall, då strafflagens egna bestämmelser undergått
ändring mellan tiden för brottets begående och domen, har
sedermera ansetts i allmänhet gälla även andra straffbestämmelser,
och detta icke blott då en sådan bestämmelse blivit mildrad, utan
även då en förseelse, som enligt tidigare lag varit underkastad straffpåföljd,
i ett senare stadgande varit straffritt.

Beträffande en person, som genom Värmdö skeppslags tingsrätts
utslag den 8 augusti 1904 jämlikt 12 § i kungl. förordningen den
24 oktober 1885 angående försäljning av vin, maltdrycker m. m.
dömts^ till böter för det han vid ölutkörning icke innehaft förteckning
å de forslade varorna, prövade Kungl. Maj:t genom utslag den
20 .februari 1906, enär det förfarande, som i målet lagts den tilltalade
till last icke enligt bestämmelserna i då gällande kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl vore
av beskaffenhet att för den tilltalade, vilken ostridigt för bryggeriets
räkning forslat maltdryckerna, medföra ansvar, jämlikt grunderna
för 5 § promulgationslagen till strafflagen rättvist förklara det mot
den tilltalade framställda ansvarsyrkandet icke kunna bifallas.

Det synes hava varit en lagtillämpning i analogi med det nu
berörda rättsfallet, • som häradsrätten velat göra gällande.

Men enligt min mening är beträffande kristidsförfattningama
en dylik tillämpning av stadgandet i 5 § i promulgationslagen till
strafflagen uppenbart oriktig. Detta stadgande har avseende på
normala tider och normala förhållanden i samhället. Då utvecklingen
banat väg för ett mildare bedömande i strafflagstiftningen
av ett visst brott eller till och med åstadkommit, att en viss handöl
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

482

Irrig icke längre i lagen betecknats såsom brottslig, bär det ansetts
med billigheten förenligt, att en tilltalad fått räkna sig till godo
de mildare synpunkter, som sålunda gjort sig gällande. Men beträffande
upphävandet av kristidsförfattningarna gäller icke detta.
Såsom i den ovannämnda skriften uttalats, äro dessa författningars
upphävande icke en följd av en förändring i det allmänna rättsmedvetandet.
Det var de under kriget rådande utomordentliga förhållandena,
som framtvingade författningarna, däri såsom förbrytelser
med stränga straff belädes handlingar, vilka under normala
tider åtminstone i många fall icke ansågos brottsliga. .Att staten
nödgats straffbelägga dylika handlingar, har berott därpå, att staten
måst giva lagens skydd åt det av kriget framtvingade vittomfattande
arbetet för den allmänna välfärden. När staten ej längre är i fara,
äro dessa handlingar, om de därefter begås, ej längre att anse såsom
brottsliga, men fanns faran, då handlingen företogs, måste densamma
betecknas såsom brottslig, även om bedömandet av densamma ej
kommer att äga rum, förrän faran upphört. Brast jag i vad jag
var skyldig den allmänna solidariteten under kristiden, måste detta
anses hava varit något orätt, även sedan lugnet återvänt.

Jag tillåter mig att till stöd för vad jag nu anfört citera vad
professor Hagströmer yttrar i sina föreläsningar över svensk straffrätt
vid behandlingen av 5 § promulgationslagen till strafflagen:

[ [ jvvvid har hela tiden förutsatts, att det är fråga om förän
dringar, som innefatta en förbättring av den äldre rätten, en rättelse
av densamma, vare sig den aldrig haft skäl för sig eller blott haft
det under en äldre tids länge sedan försvunna förhållanden. Det
kan emellertid förekomma strafflagsändringar, som ej äga denna
karaktär, utan anknyta sig till någon plötslig förändring i de faktiska
förhållanden (t. ex. utbrottet eller upphörandet av ett krig,
en farsot o. s. v.), i följd varav något, som dittills med skäl varit
gällande rätt, ej längre har sådant skäl för sig. I sådana fall vore
det redan från rent straff rättslig synpunkt oriktigt att giva en sträf fskärpning
eller ett införande av straff för vad- dittills visserligen
varit rättsstridigt, men icke straffbart, retroaktiv kraft. Och här
finnes ej heller något skäl att giva straffets mildrande — då
man återgår till det normala straffet — resp. dess borttagande en
sådan. Någon särskild regel för dylika fall hade ej P. L. anledning
att giva, då inga av de förändringar, som genom S. L. skedde, voro

— 1920 -

483

av denna beskaffenhet. Skulle emellertid sådana lagändringar förekomma,
kan regeln i 5 § P. L. ej ex analogia tillämpas å dem.»

En uppfattning, motsatt den jag nu velat förfäkta, synes, såsom
i den förutnämnda skriften likaledes enligt mitt förmenande alldeles
riktigt påpekats, leda till de betänkligaste konsekvenser. Bleve den
meningen rotfästad hos allmänheten, att kristidsförbrytelserna alltid
skulle bliva föremål för ett slags amnesti, blott åtalsmålen kunde
tänjas ut, ända tills den författning, mot vars bestämmelser förbrytelsen
gjorts, upphävdes, vilket ju förr eller senare måste inträffa,
då synas mig kristidsförfattningarna ej längre fylla något förnuftigt
ändamål. Nu torde det knappast vara troligt, såvitt jag uppfattat
saken riktigt, att en överdomstol skulle omfatta samma mening som
den, som gjort sig gällande i häradsrättens ifrågavarande utslag,
men innan ett prejudikat härutinnan föreligger, har en lång tid gått
till ända. Och i detta fall föreligger fara i dröjsmål genom att
aktningen för bestämmelserna i ännu gällande kristidsförfattningar
alldeles ödelägges. Ävenledes har det kommit till min kännedom,
att vid en annan häradsrätt flera kristidsåtal av enahanda orsak
som den nu ifrågavarande blivit ogillade samt att häradsrättens
utslag vunnit laga kraft, enär åklagaren ansett sig böra böja sig
för häradsrättens auktoritet.

Då sålunda hos underdomstolarna en tendens gjort sig gällande
att i brist på uttryckliga bestämmelser efter upphävandet av en
kristidsförfattning tillämpa 5 § promulgationslagen till strafflagen
beträffande förbrytelser, som begåtts före upphävandet, synas mig
föreskrifter av ett eller annat slag, varefter domstolar och åklagare
hade att rätta sig, vara av nöden. Därvid torde likväl billigheten
fordra, att straffbarheten inskränkes till sådana förbrytelser, som
hunnit åtalas, innan vederbörande författning trätt ur kraft. En
åtgärd, som skulle kunna vidtagas, vore att i varje författning, som
upphävde en viss kristidsförordning, göra ett tillägg av ungefärligen
följande lydelse: »— — — skall upphöra att gälla (t. ex.) från och
med den 19 januari 1919, dock att hittills gällande bestämmelser
skola tillämpas beträffande förseelse, där åtal blivit före sistnämnda
dag anställt». Ett i så allmänna ordalag hållet tillägg skulle kunna
passa såväl i avseende å en förordning, som från början gällt i
orubbad form, som på en författning, vilken genom senare stadganden
undergått ändringar eller modifikationer t. ex. beträffande

— 1920 —

484

bötesmaximum o. s. v. Då emellertid ett stort antal kristidsförfattningar
redan upphävts, torde det måhända bliva nödvändigt att
tillika eller också enbart utfärda en generell författning av dylikt
innehåll, avseende samtliga de författningar, som tillkommit på
grund av de av kriget framkallade förhållandena.

Skulle det av nära till hands liggande skäl anses överflödigt
eller mindre lämpligt att i lagstiftningen införa bestämmelser av nu
berörda beskaffenhet, torde det icke vara omöjligt att på annat sätt
bringa till vederbörande myndigheters kännedom, huru i förevarande
avseenden bör förfaras.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion tillåter
jag mig fästa Eders Kung! Maj:ts uppmärksamhet på nu berörda
förhållande för den åtgärd, Eders Kung! Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

I skrivelse den 15 april 1919 har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
meddelat mig, att sedan justitiekanslersämbetet
beretts tillfälle att taga del av min framställning, justitiekanslersämbetet
i skrivelse den 31 mars 1919 meddelat, att justitiekanslersämbetet
i cirkulär samma dag till de allmänna åklagarna vid rikets underdomstolar,
däri, bland annat, redogjorts för min uppfattning i frågan
och därför anförda skäl, anmodat åklagarna att ifråga om utförande
av åtal för överträdelser av kristidsförfattningar, vilka upphört att
gälla, handla i enlighet med min uppfattning och därvid åberopa
vad i cirkuläret till stöd därför blivit anfört ävensom, därest det
oaktat åtal icke skulle vinna bifall, hos vederbörande hovrätt överklaga
underdomstolens beslut, samt slutligen att, därest tilläventyrs
även hovrättens utslag skulle gå åklagaren emot, göra anmälan hos
justitiekanslersämbetet. Med hänsyn till vad sålunda i ärendet åtgjorts,
hade Kung! Maj:t funnit min framställning icke föranleda
till någon Kung! Majrts åtgärd.

2. Framställning om ändring av 9 § i kung! förordningen den 3 mars
1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. I

I detta ämne har jag den 16 maj 1919 till Konungen avlåtit
följande framställning:

— 1920 -

485

»I 1 § av kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för
olovlig varuutförsel m. m. stadgas straff för den, som i strid mot
gällande, av Konungen i utfärdad författning meddelat förbud, utför
gods ur riket, med bestämmelse tillika, att olovligen utfört gods
vare förverkat.

Enligt 5 § i förordningen gäller vad däri stadgas om olovlig
varuutförsel och om försök därtill.

Jämlikt 7 § skola av böter, som ådömas enligt förordningen,
så ock av behållna försäljningssumman av förbrutet gods och forslingsredskap
en tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren.
Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens
andel.

Därefter innehåller förordningen angående åtal, beslag och beslagtagen
varas försäljning bland annat följande:

8 §. 1 mom. Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöra
vid rådhusrätten i den stad, där brottet blivit begånget eller
upptäckt, eller, om brottet timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion,
vid rådhusrätten i närmaste stad.

2 mom. Vederbörande allmänna åklagare åligger att åtala
brott, vilka enligt denna förordning äro belagda med straff, ävensom
att verkställa beslag å gods och forslingsredskap, som enligt
förordningens bestämmelser anses förbrutna; dock må åtal och beslag
ej äga rum, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län,
där atalet skall utföras, därtill giver lov. Vid sådan prövning skall
hänsyn tagas jämväl därtill, om synnerlig svårighet förelegat för
gärningsmannen att vid den tidpunkt, då den olovliga varuutförseln
eller försöket därtill ägde rum, förskaffa sig kännedom om det utförselförbud,
som överträtts, eller att avgöra, om förbudet avsett
gods av sådan beskaffenhet som det ifrågavarande. Mot Kungl.
Majrts befallningshavandes beslut i ärende angående tillstånd till
åtal och beslag må talan ej fullföljas.

1920 -

486

ning eller annan nedgång i värde, utan avbidan på ovannämnda beslut
genom åklagarens försorg försäljas å offentligen tillkännagiven
auktion; och skall godset, där detsamma befinner sig hos annan
myndighet än åklagaren, för sådant ändamål utlämnas till denne.
Vid auktionen influtet belopp skall nedsättas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom insättning i riksbanken på sätt särskilt är
stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning
gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

9 §. Sedan beslag blivit med Kungl. Maj:ts befallningskavandes
tillstånd verkställt, må under beslaget inbegripet gods och forslingsredskap
utan avvaktan på domstols beslut i målet försäljas å offentligen
tillkännagiven auktion; och skall egendom, som nu är sagd,
där den befinner sig hos arman myndighet än åklagaren, för sådant
ändamål på anfordran utlämnas till denne. Köpeskillingen skall,
intill dess laga kraft ägande utslag meddelats, nedsättas hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande; och gälle därom vad i 8 § 3 mom. är
stadgat om nedsättning av där avsedda medel.

11 § 2 mom. Har beslag genom laga kraft ägande utslag upphävts,
sedan den beslagtagna egendomen å auktion försålts, skall
åklagaren hos Kungl. Maj:ts befallningshavande lyfta det nedsatta
auktionsbeloppet för att vid påfordran mot kvitto utlämna detsamma
till ägaren, sedan, därest den beslagtagna egendomen utgör utländskt
oförtullat gods, samtliga å densamma vilande avgifter, som i 1 mom.
sägs, avdragits och överlämnats till vederbörande tullmyndighet för
behörig redovisning. Uttager ägaren icke beloppet inom tjugu dagar,
efter det till åklagarens kännedom kommit, att utslaget vunnit laga
kraft, skall beloppet ånyo nedsättas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande;
och skall, därest ägaren ej inom natt och år, efter det
sådan nedsättning skett, anmäler sig till utbekommande av det nedsatta
beloppet, detsamma redovisas såsom till kronan hemfallet.

3 mom. Har beslag genom laga kraft ägande utslag upphävts,
innan godset och forslingsredskapen försålts, skall, där egendomen
utgör inhemskt eller införtullat gods, densamma pa anfordran utlämnas
till ägaren mot ersättning för omkostnader för dess vård,
i vad belöper på tiden efter det tjugu dagar förflutit från det åklagaren
erhållit kännedom, att utslaget vunnit laga kraft. Består
egendomen av utländskt oförtullat gods och befinner den sig icke redan
i tullverkets vård, skall densamma genom åklagarens försorg till —

1920 —

487

ställas vederbörande tullmyndighet. Sådan till tullmyndighet överlämnad
eller av densamma eljest omhändertagen egendom skall
sedermera i vanlig ordning redovisas; skolande i fråga om blivande
åtgärder med egendomen tiden för fullgörande av do skyldigheter
eller åtnjutande av de rättigheter, som äro stadgade för från utlandet
inkommet gods i allmänhet, räknas från den dag, då tullmyndighet,
på sätt i 4 mom. sägs, erhållit kännedom därom, att det utslag,
varigenom beslaget upphävts, vunnit laga kraft.

4 mom. Så snart åklagare erhållit kännedom, att utslag, varigenom
beslag upphävts, vunnit laga kraft, skall åklagaren omedelbart
lämna skriftlig underrättelse om den tidpunkt, då han erhållit
sådan kännedom, ej mindre till den beslagtagna egendomens ägare,
för så vitt vederbörande ägares vistelseort är för åklagaren känd,
än även, där egendomen utgör utländskt oförtullat gods, till tullmyndigheten.

Genom kungl. kungörelsen den 12 maj 1916 angående åklagare
i vissa fall i mål rörande brott mot förordningen den 3 mars 1916
om straff för olovlig varuutförsel m. m., vilken kungörelse trädde
i kraft den 11 juni 1916, stadgas att, där brott mot nämnda förordning
är begånget utom stads jurisdiktion, skall ändå att, enligt
förordningen, rådhusrätt är laga domstol, åtalet utföras av allmänna
åklagaren i den ort, där brottet timat, såvida ej annat gäller på
grund av särskilt, av vederbörande myndighet meddelat förordnande.

Enligt här ovan omförmälda bestämmelser i förordningen den
8 mars 1916 skall vederbörande myndighet, i enlighet med de i
författningen närmare angivna föreskrifterna, underrätta godsets och
forslingsredskapens ägare, ej blott då desamma kvarhållits i avvaktan
på Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut angående åtal
och beslag, utan även när beslag genom laga kraft ägande utslag
upphävts.

Däremot må enligt 9 § gods och forslingsredskap, sedan beslag
blivit verkställt, av åklagaren försäljas å offentligen tillkännagiven
auktion, varvid emellertid icke någon särskild underrättelse till ägaren
föreskrivits.

Att skyldighet icke stadgats för åklagaren att, innan han sålunda
försäljer gods eller forslingsredskap, särskilt underrätta ägaren,
torde kunna hava haft sin grund däri, att man ansett, att, sedan
ägaren en gång erhållit underrättelse om kvarhållandet, det ålegat

— 1920 —

488

honom att själv hålla sig underkunnig om, vad som i beslagsärendet
vidare skulle förekomma. Men det synes mig vara en brist i författningens
bestämmelser, att särskild underrättelse om försäljningen
icke skall äga rum, en brist, som kan medföra förlust för såväl
ägaren till försålt gods som även för staten och åklagaren.

Av handlingarna i ett härstädes anhängiggjort ärende framgick
följande: Ett bolag, som hade sitt säte i Stockholm och därstädes
bedrev tillverkning av maskiner samt av statens industrikommission
erhållit licens beträffande utförsel ur riket av svarvar av egen tillverkning,
lät i juni 1916 med järnväg till Charlottenberg avsända
fyra för utförsel avsedda svarvar. Av den anledning, att tullkammaren
icke ansåg svarvarna vara av bolagets egen tillverkning,
blevo svarvarna kvarhållna i Charlottenberg, och, sedan åklagaren
på samma skäl underställt fråga om åtal och beslag Kungl. Maj:ts
befallningshavandes prövning samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
därtill givit lov, anställdes åtal. Detta blev av vederbörande rådhusrätt
ogillat genom laga kraft vunnet utslag. Innan utslaget
meddelats, lät emellertid åklagaren, sedan han under en tid förvarat
svarvarna, men därefter icke sett sig någon möjlighet att för
desamma erhålla lämpligt förvaringsrum, försälja svarvarna å offentlig
auktion, varom kungörelse varit uppläst i kyrkan samt intagen
i en ortstidning. Någon särskild underrättelse om auktionen hade
däremot icke tillsänts bolaget, som icke heller inställt sig vid auktionen.
Å densamma försåldes svarvarna, som varit fakturerade till
ett belopp av 10,400 kronor, för ett pris av 5,500 kronor. Med
anledning av vad sålunda förekommit anmälde bolaget härstädes
till laga åtgärd den eller de myndigheter, genom vilkas förvållande
den bolaget tillskyndade förlusten kunde anses hava uppstått. Därvid
framhöll bolaget särskilt, att det måste anses såsom självfallet,
att åklagaren, oaktat uttrycklig lagbestämmelse saknades, skolat
särskilt underrätta bolaget om auktionen, så att bolaget därvid kunnat
närvara och bevaka sina intressen. Med hänsyn till avfattningen
av bestämmelserna i förordningen den 3 mars 1916 samt de i ärendet
förekomna omständigheterna fann jag ej skäl att emot åklagaren
vidtaga någon åtgärd.

I det nu berörda fallet synes, åtminstone såvitt handlingarna
föranleda, en förlust för godsets ägare hava uppstått därigenom, att
han icke erhållit underrättelse om, att godset komme att försäljas.

— 1920 —

489

Hade han närvarit vid auktionen, hade han kunnat antingen inropa
godset eller åtminstone genom högre bud söka uppdriva köpeskillingen.
Att särskilt vid en så avlägse belägen plats som exempelvis
Charlottenberg sådant gods, som i 1916 års förordning avses,
skall kunna försäljas, utan att ägaren underrättats, synes mig icke
lämpligt. På en sådan plats torde icke finnas några kommissionärer
eller andra personer, åt vilka med säkerhet kan uppdragas att iakttaga
godsägarens intressen, och det är knappast begärligt, att denne
skall hålla sig underkunnig om en i ortens kyrka uppläst eller i en
ortstidning införd kungörelse om auktion om godset. Det torde
härvid särskilt höra betonas, att åtminstone en del av de exportörer,
som tänkts skola komma under 1916 års förordnings ansvarsbestämmelser,
äro sådana, som under normala tider bedriva en fullt lojal
export och vilka måhända allenast av oförstånd eller slarv hemfallit
under förordningens bestämmelser utan att därvid hava handlat i
ond avsikt. Likaledes synes böra tagas hänsyn därtill, att på grund
av bristande kännedom om kristidsbestämmelser, innebörden av meddelade
licenser m. m. såväl hos exportörer som hos vederbörande
myndigheter, för de senare uppstått ett mångdubbelt svårare och
mera krävande arbete, vilket lätt haft till följd, att ett misstag blivit
begånget. Det ovan refererade fallet förekom redan 1916 allenast
några månader efter det 1916 års förordning trätt i kraft, och torde
måhända därefter såväl vederbörande myndigheter som även exportörerna
hava fått större erfarenhet om, huru exportärenden av ifrågavarande
beskaffenhet böra behandlas. Likväl förefaller det, som om
intet borde underlåtas, varigenom i fall, då åtal sedermera ogillas,
en oförskyld förlust för en exportör skulle kunna undvikas. Då
enligt 7 § i förordningen behållna försäljningssumman skall fördelas
mellan kronan och aklagaren, bör det även ligga i dessas intresse
att i fall, då ett åtal bifalles, högsta pris vid auktionen ernås. Det
skulle därför, om ämnet ansåges förtjänt av ändrad lagstiftning,
möjligen vara lämpligt att i 9 § i 1916 års författning införa
en ^bestämmelse om, att ägare, där hans vistelseort är känd, skall
erhålla underrättelse om sådan försäljning, som i paragrafen omförmäles.

Införandet av en dylik bestämmelse torde icke behöva föranleda
konflikt med de i tullstadgan förekommande föreskrifterna av motsvarande
beskaffenhet. Sålunda bestämmes i § 32 mom. 1 i tull 62

— Justitieombudsmanvens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

490

stadgan, att om vid utgången av tjugonde dagen, för vilken böter
enligt § 31 skolat påföras, tullbehandlat gods ännu icke blivit av
ägaren från packhuset avhämtat efter erläggande av därför belöpande
avgifter, detsamma skall genom tullförvaltningens försorg å behörigen
utlyst auktion försäljas. I mom. 3 av samma paragraf stadgas,
att om inkommet gods ej blivit inom föreskriven tid angivet
eller, om angivning ägt rum, ej kunnat, till följd av ägarens uteblivande,
tullbehandlas, då skall godset utan hinder av ägarens frånvaro
öppnas och undersökas, varefter med detsamma förfares på sätt
ovan är stadgat. Finnes bland gods, vilket icke blivit till tullbehandling
angivet, sådant, som är försett med ägarens adress eller
för tullförvaltningen bekanta märken, åligge dock tullförvaltningen
att senast åtta dagar, innan auktion till försäljning av sådant gods
utlyses, därom skriftligen underrätta ägaren, så framt han kan anträffas.
I § 170 av tullstadgan stadgas i mom. 1, att varor, som
genom lagakraftvunnet utslag förklarats förverkade, skola medelst
offentlig auktion av vederbörande tullförvaltning försäljas till mestbjudandes
fria disposition och att farkoster, dragare och körredskap,
som under beslag anhållas, må å offentlig auktion försäljas utan annat
uppskov, än som erfordras för auktionens behöriga kungörande, samt
i mom. 3, att i alla de fall, då under beslag anhållet gods ådagalägges
vara underkastat förskämning, minskning eller annan nedgång
i värde, såvitt med försäljningen därav fördröjes, äge, på därom
skeende anmälan, den domstol, å vars handläggning målet beror,
att, utan avbidan av ägares inställelse, meddela beslut om godsets
försäljning.

För jämförelses skull tillåter jag mig framhalta, att exempelvis
i § 9 i kungl. förordningen den 15 februari 1918 angående^ förbud
mot befordran med järnväg, fartyg eller post av spannmål, fläsk
och smör föreskrivits, att försändelse, som innehåller vara, vilken
enligt förordningen ej må befordras, skall omhändertagas och överlämnas
till folkhushåUningskommissionen eller dess ombud, samt att
därvid avsändaren skall i vissa fall medelst rekommenderat brev
underrättas om, att varan omhändertagits, och om den myndighet,
till vilken varan överlämnats. År ej avsändarens vistelseort känd,
skall emottagaren på enahanda sätt underrättas.

Genom kungl. kungörelsen den 8 april 1919 angående upphävande
av vissa förbud mot utförsel ur riket av varor har stadgats,

— 1920 -

491

att cn stor mängd uppräknade varor må utan hinder av tidigare
under krigsåren givna bestämmelser utföras till utrikes ort.

Det får väl antagas, att inom den närmaste tiden åtskilliga
ännu till äventyrs kvarstående exportförbud skola befinnas kunna
upphävas.

Likväl torde det, såvitt framtiden kan överblickas, ännu dröja
avsevärt länge, innan normala förhållanden i alla avseenden åter
inträda.

Under sådana omständigheter förefaller det, som om införandet
av en bestämmelse av ovan antydd art ännu skulle kunna vara
till gagn.

Skulle ett dylikt stadgande befinnas olämpligt, kunde måhända
den av mig förmodade bristen i lagstiftningen, därest Eders Kungl.
Maj:t skulle finna en sådan föreligga, kunna avhjälpas därigenom,
att vederbörande åklagare genom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i gräns- och kustlänen eller annorledes erhölle förständigande att
meddela ägare av gods och forslingsredskap underrättelse om sådan
försäljning, som avses i 9 § av förordningen den 3 mars 1916.

Under åberopande av 17 § i den för riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag för Eders Kungl. Maj:t framlägga
förhållandet till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna».

Grenom kungl. förordningen den 3 juni 1919 om ändrad lydelse
av 9 § i förordningen den 3 mars 1916 (n:r 49) om straff för olovlig
varuutförsel m. m. bar Kungl. Maj:t i anledning av framställning
från riksdagens justitieombudsman och efter vederbörandes
hörande förordnat, att nyssnämnda paragraf skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

9 §. Sedan beslag blivit med Konungens befallningshavandes
tillstånd verkställt, må under beslaget inbegripet gods och forslingsredskap
utan avvaktan på domstols beslut i målet försäljas å offentligen
tillkännagiven auktion; och skall egendom, som nu är sagd,
där den befinner sig hos annan myndighet än åklagaren, för sådant
ändamål på anfordran utlämnas till denne.

Det åligger åklagaren att, där ägarens vistelseort är för åklagaren
känd, senast sju dagar före auktionen medelst rekommenderat
brev underrätta ägaren om tiden och platsen för auktionen.

— 1920 -

492

Köpeskillingen skall, intill dess laga kraftägande utslag meddelats,
nedsättas kos Konungens befallningshavande; och galle därom
vad i 8 § 3 mom. är stadgat om nedsättning av där avsedda medel.

3. Framställning, angående delning av Västerbottens södra domsaga
eller annan åtgärd för minskning av domhavandens arbetsbörda.

I detta ämne har jag den 4 oktober 1919 till Konungen avlåtit
följande framställning:

»Västerbottens södra domsaga omfattar tre tingslag, nämligen
Nordmalings och Bjurholms tingslag med tingsställe i Nyåker, Umeå
tingslag med tingsställe i Umeå och Degerfors tingslag med tingsställe
i Degerfors. I vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag
samt Degerfors tingslag hållas årligen tre lagtima ting enligt
1734 års tingsordning. I Umeå tingslag skola enligt Eders Kung!.
Maj:ts beslut den 25 oktober 1918 med tillämpning av kungl. förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting årligen från och med 1919 hållas
fem allmänna tingssammanträden, därav tre under vårtinget och två
under hösttinget.

Västerbottens västra domsaga, som genom Eders Kungl. Maj:ts
beslut den 29 juni 1883 utbröts ur Västerbottens södra domsaga,
består för närvarande av två tingslag, Lycksele lappmarks tingslag
med tingsställe i Lycksele och Asele lappmarks tingslag med tingsställe
i Åsele. I vartdera tingslaget hållas årligen tre lagtima ting
enligt 1734 års tingsordning.

Grenom beslut den 2 mars 1917 har Eders Kungl. Maj:t förordnat,
att domsagan skall indelas i tre tingslag sålunda, att Lycksele
lappmarks tingslag bibehålles såsom särskilt tingslag under benämningen
Lycksele tingslag med tingsställe i Lycksele kyrkby, och
Åsele lappmarks tingslag uppdelas i två tingslag, nämligen Äsele
tingslag, bestående av Åsele och Fredrika socknar, med tingsställe
i Åsele kyrkby samt Vilhelmina tingslag, omfattande Vilhelmina
och Dorotea socknar, med tingsställe i Vilhelmina kyrby samt att
i vart och ett av de tre tingslagen skola årligen hållas tre lagtima
ting å de tider, som bestämmas i 2 kap. 1 § rättegångsbalken.

— 1920 —

493

Tillika anbefalldes Eders Kung], Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län att, sedan nödiga förberedande åtgärder blivit vidtagna,
till Eders Kungl. Maj:t inkomma med yttrande om tiden, då deri
sålunda beslutade regleringen kunde träda i tillämpning. Enligt
vad jag inhämtat, har dylikt yttrande ännu icke till Eders Kungl.
Maj:t inkommit.

De inom domsagorna varande långa avstånden till vederbörande
tingsställen, långsamheten i rättskipningen samt den under årens
lopp allt mer ökade arbetsbördan för vederbörande domhav ande hava
vid upprepade tillfällen föranlettt framställningar till Eders Kungl.
Maj:t om omreglering av domsagorna eller ändring av där tillämpad
tingsordning. I en den 17 maj 1902 avlåten framställning
hemställde justitieombudsmannen Berger, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas
för åstadkommande av en delning av Västerbottens södra domsaga,
vilken delning syntes lämpligast kunna verkställas på det sätt, att
den ena domsagan komme att omfatta Umeå tingslag, vars folkmängd
den 31 december 1900 utgjorde 25,034 personer, samt den
andra domsagan komme att bestå av Degerfors samt Nordmalings
och Bjurholms tingslag, vilka två tingslag den 31 december 1900
hade en folkmängd, det förra av 7,392 samt det senare av 13,955
personer.

G-enom beslut den 6 mars 1903 fann Eders Kungl. Majrt ej skäl
bifalla framställningen om delning av domsagan, men förordnade,
att i vart och ett av domsagans tre tingslag skulle från och med
1904 årligen hållas tre lagtima ting.

I en den 31 december 1917 avlåten framställning väckte justitieombudsmannen
Petrén, med framhållande av bland annat, att frågan
om södra domsagans samt västra domsagans uppdelning i tre
domsagor vore förtjänt av att framdeles komma under omprövning
och bliva föremål för närmare utredning, förslag, att med tillämpning
av stadgandet i 11 § i 1872 års förordning i Umeå tingslag
skulle införas tingsordning med fem allmänna tingssamm anträden
om året. Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918
blev, på sätt ovan angivits, framställningen bifallen.

Beträffande Västerbottens västra domsaga föreslog justitieombudsmannen
Berger i en den 6 december 1912 avlåten framställning)
att åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delning

— 1920 —

494

av domsagan i två domsagor, därav den ena domsagan skulle bestå
av två tingslag, omfattande det ena Vilhelmina och Dorotea socknar
och det andra Åsele och Fredrika socknar, samt den andra domsagan
skulle utgöras av tre tingslag, omfattande ett Lycksele och
Örträsks socknar, ett Stensele och Tärna socknar samt det tredje
Sorsele socken. Alternativt hemställde justitieombudsmannen, att
Eders Kungl. Maj:t måtte upphäva vad den 29 juni 1883 blivit
bestämt därom, att med tillämpning av 1872 års förordning skulle
i Västerbottens västra domsaga tills vidare anstå.

I avgivet utlåtande framhöll Svea hovrätt att, i avvaktan pa
avgörande i frågan, huruvida och i vilken utsträckning inlandsbanan
komme att fortsättas, omregleringen av domsagan för det dåvarande
borde inskränkas till den del av domsagan, för vilken nämnda järn
vägs sträckning redan vore bestämd, samt att förty tills vidare
borde anstå med delningen, men hemställde hovrätten, att Eders
Kungl. Maj:t måtte besluta, att Asele lappmarks tingslag skulle
uppdelas i två tingslag och att i vart och ett av domsagans tre
tingslag skulle årligen hållas tre allmänna ting.

Glenom beslut den 9 september 1915 fann Eders Kungl. Maj:t
åtgärd för delning av domsagan icke böra för det dåvarande vidtagas,
men förordnade, att i vartdera av de båda tingslag, av vilka
domsagan bestode, skulle från och med 1916 tillsvidare årligen hallas
tre lagtima ting. Härjämte anbefalldes Eders Kungl. Majtts befallningshavande
i Västerbottens län att över hovrättens förslag om
domsagans indelning i tre tingslag inhämta yttranden. I därefter
avgivet utlåtande förnyade Eder Kungl. Maj:ts befallnmgshavande
sin i tidigare avgivet yttrande gjorda hemställan om bifall till justitieombudsmannens
framställning om delning av domsagan samt
hemställde, att regleringen skulle träda i tillämpning samtidigt med
att inlandsbanan färdigbyggts till Sorsele. Uti därefter avgivet utlåtande
erinrade Svea hovrätt att, då inlandsbanan icke beräknades
kunna öppnas för trafik förrän år 1922, lösningen av frågan om
delning av domsagan borde anstå. I avvaktan å frågans avgörande
borde emellertid Xi. sele lappmarks tingslag uppdelas i två tingslag, i
enlighet med vad hovrätten förut föreslagit, och i vartdera tingslaget
årligen hållas tre ting.

I en den 7 december 1916 avlåten skrivelse förklarade sig
justitieombudsmannen ansluta sig till hovrättens sålunda gjorda hem —

1920 —

495

ställan samt föreslog att, då avgörande i frågan om domsagans delning
skulle träffas, de nya domsagorna måtte uppdelas i vardera
två tingslag, därav Lyckseledomsagans ena tingslag borde omfatta
Stensele, Tärna och Sorsele socknar.

Eders Kungl. Maj:t meddelade därefter den 2 mars 1917 det
beslut i frågan, som ovan angivits.

Västerbottens södra domsaga gränsar i norr till Bygdeå och
Burträsks socknar, vilka jämte Nysätra och Lövångers socknar bilda
Västerbottens mellersta domsaga. Domsagan består av två tingslag,
Nysätra tingslag, omfattande Bygdeå, Nysätra och Lövångers socknar
med tingsställe i Nysätra, samt Burträsks tingslag, omfattande
Burträsks socken med tingsställe i Burträsk. I vartdera tingslaget
hållas tingssammanträden i enlighet med 1872 års förordning.

Av den av statistiska centralbyrån utgivna årsboken för Sveriges
kommuner första årgången 1918 inhämtas, att folkmängden den 1
januari 1918 utgjorde: i Nordmalings och Bjurholms tingslag 13,135,
i Umeå tingslag 30,740, i Degerfors tingslag 8,442, i Åsele lappmarks
tingslag 20,072, i Lycksele lappmarks tingslag 19,346, i Burträsks
tingslag 9,444 och i Nysätra tingslag 15,611 personer. Folkmängden
uppgick sålunda till: i Västerbottens södra domsaga 52,317,
i Västerbottens västra domsaga 39,418 och i Västerbottens mellersta
domsaga 25,055 personer.

Av de till statistiska centralbyrån avgivna arbetsredogörelserna
för 1918 inhämtas, att under nämnda år handlagts:

i Nordmalings och Bjurholms tingslag:

tvistemål och brottmål................ 191

konkurser och konkursärenden......... 4

andra ärenden, slutligt handlagda...... 628

summa 823

i Umeå tingslag:

tvistemål och brottmål.......... 387

konkurser och konkursärenden........ 10

andra ärenden, slutligt handlagda.....1,491

— 1920

summa 1,888

496

i Deger fors tingslag:

tvistemål och brottmål.................293

konkurser och konkursärenden......... 2

andra ärenden, slutligt handlagda...... 412

summa 707

i Åsele lappmarks tingslag:

tvistemål och brottmål............... 348

konkurser och konkursärenden........ 15

andra ärenden, slutligt handlagda.....1,130

summa 1,493

i Lycksele lappmarks tingslag:

tvistemål och brottmål................ 230

konkurser och konkursärenden......... 11

andra ärenden, slutligt handlagda...... 642

summa 883

i Burträsks tingslag:

tvistemål och brottmål................ 125

konkurser och konkursärenden......... 2

andra ärenden, slutligt handlagda...... 590

summa 717

i Nysätra tingslag:

tvistemål och brottmål............... 197

konkurser och konkursärenden........ 5

andra ärenden, slutligt handlagda..... 831

summa 1,033

- 1920 —

497

I de särskilda domsagorna utgjorde sålunda det sammanlagda
antalet mål, konkurser och ärenden under 1918: i Västerbottens
södra domsaga 3,418, i Västerbottens västra domsaga 2,376 och i
Västerbottens mellersta domsaga 1,750.

I sin ovanberörda framställning den 17 maj 1902 om delning
av Västerbottens södra domsaga framhöll justitieombudsmannen, att
det i följd av Norrlands starka utveckling med hänsyn till folkmängd,
industri, handel och annan affärsverksamhet skulle med all
sannolikhet framdeles såsom dittills befinnas nödigt, att domsagor
därstädes bleve delade. Därigenom skulle med tillämpning av 1872
års förordning en snabbare rättskipning kunna införas. Såsom särskilda
skäl för en delning av Västerbottens södra domsaga anförde
justitieombudsmannen, att den vidsträckta bygd, som Västerbottens
södra domsaga omfattade, vore stadd i en kraftig ekonomisk utveckling.
Folkmängden tillväxte årligen i betydlig grad och utgjorde
den 31 december 1900 46,381 personer. Domargöromålen inom
domsagan vore synnerligen betydliga och måste anses vara vidlyftigare,
än att de fortfarande lämpligen borde av en enda domare
besörjas.

Sedan framställningen gjordes, har någon minskning i domsagans
omfattning ej ägt rum, och har till förbättring av rättskipningen
i domsagan ej annan förändring införts, än att i Umeå tingslag
skola hållas tingssammanträden enligt 1872 års förordning och
i vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors
tingslag skola årligen hallas tre lagtima ting. Kravet på snabbare
rättskipning har därmed blivit tillgodosett i domsagans folkrikaste
tingslag. I återstående tingslag, vilka såsom framgår av ovanberörda
uppgifter innesluta en icke obetydlig folkmängd, måste tingsordningen
allt fortfarande anses otillfredsställande.

Någon åtgärd för avhjälpande av det av justitieombudsmannen
framhållna missförhållandet ifråga om domargöromålens omfattning
har däremot icke blivit vidtagen. De norrländska bygderna hava,
såsom forutsetts, genomgått en rik utveckling, och antalet invånare
har betydligt ökats. Från det att folkmängden i Västerbottens
södra domsaga den 31 december 1900 utgjorde 46,381 personer, hade
den till den 1 januari 1918 stigit till 52,317 personer. Arbetsbördan
för domhavanden har till följd härav högst väsentligt ökats.

63 Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

498

De siffror, som hämtats ur arbetsredogörelserna från domsagan,
ådagalägga till fullo, vilken omfattning domargöromålen nått. Redan
i framställningen 1902 framhölls, att dessa voro vidlyftigare,
än att de fortfarande lämpligen borde av en enda domare besörjas.

I så mycket högre grad måste detta omdöme nu anses äga giltighet.
Åtgärder för denna arbetsbördas lindrande torde icke utan men för
rättskipningen längre kunna uppskjutas. Som häradshövdingämbetet

1 domsagan för närvarande är till återbesättande ledigt, bar jag till
den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna,
velat framlägga förslag till dybka åtgärder.

Då, såsom framgår av förestående redogörelse, vid upprepade
tillfällen gjorts gällande, att Västerbottens västra domsaga lämpligen
borde uppdelas, ligger den tanken nära, att lösningen av föreliggande
fråga vore att finna i en uppdelning av den södra och den
västra domsagan i tre domsagor. Denna uppdelning skulle kunna
genomföras sålunda, att Degerfors tingslag och Lycksele lappmarks
tingslag förenades till en domsaga, bestående av antingen två eller
tre tingslag. Västerbottens södra domsaga skulle därefter utgöras
av återstående två tingslag, i vilka 1872 års förordning kunde
komma till tillämpning, och Västerbottens västra domsaga bestå av
de två tingslag, vari Åsele lappmarks tingslag enligt beslutet den

2 mars 1917 skola uppdelas.

Emot föreningen av Degerfors tingslag och Lycksele lappmarks
tingslag synas emellertid erinringar kunna göras. Då frågan om
delning av Västerbottens västra domsaga tidigare varit under prövning,
har den synpunkten gjort sig gällande, att med delningen
lämpligen borde anstå, till dess att inlandsbanan blivit färdigbyggd
och öppnad för trafik till Sorsele, vilket beräknades kunna ske tidigast
under 1922. Det har framhållits, att inlandsbanans framdragning
kunde föranleda en fullständig omläggning av de störa trafiklederna
inom domsagan och därmed bliva av stor betydelse för
tingslagsindelningen. Det torde ock för närvarande vara omöjligt
att överskåda, vilken inverkan inlandsbanans tillkomst kan hava å
utvecklingen inom Västerbottens västra domsaga samt ökningen av
domsagans folkmängd, varmed måste beräknas följa förändrade
krav å rättsordningens handhavande. Da bärande skäl ansetts föreligga
för domsagans delning i två domsagor, utan att något område
från en annan domsaga tillädes, kan det med skäl ifråga —

1920 —

499

såttas, huruvida, sedan sådana förutsättningar för en rik utveckling,
som en järnvägslinjes framdragande innefattar, tillkommit, en
tredolning av Västerbottens södra och västra domsagor kunde anses
till fyllest.

Det synes även som om en av de erinringar, som blivit gjorda
mot rättsordningen i Västerbottens västra domsaga, med fullt fog
kunde göras mot en förening av Lycksele lappmarks tingslag och
Degerfors tingslag till en domsaga. Denna domsaga skulle komma
att omfatta en areal av icke mindre än 2,497,185 hektar. Skulle
denna ° areal uppdelas i allenast två tingslag, hade detta till följd,
att någon minskning i de långa avstånden till vederbörande tingsställe,
vilka för närvarande förefinnas inom stora delar av Lycksele
lappmarks tingslag, icke skulle vinnas. Om till avhjälpande härav
domsagan skulle indelas i tre tingslag, skulle åtminstone i ett eller
två av tingslagen icke kunna hållas mer än tre ting enligt 1734
års tingsordning. Rättskipningen i vissa delar av domsagan skulle
härigenom bliva långsam.

Lösningen av den fråga, som är föremål för denna framställning,
kunde måhända vara att finna i en överföring av Degerfors
tingslag till den andra domsaga, till vilken tingslaget gränsar, Västerbottens
mellersta domsaga. I och för sig borde folkmängden och
arbetsbördan i nämnda domsaga icke lägga hinder i vägen för en
sådan anordning. Folkmängden utgjorde den 1 januari 1918 25,055
personer och skulle med tillägg av invånarantalet i Degerfors tingslag
hava uppgått till 33,497 personer. Antalet mål, konkurser
och konkursärenden ävensom slutligt handlagda andra ärenden utgjorde
under 1918 1,750. Motsvarande summa för Degerfors tingslag
utgjorde 707. Domargöromålen borde sålunda icke bliva av
sådan omfattning, att de icke lämpligen kunde besörjas av en enda
domare.

Angående tingslagsindelningen i den sålundao utökade mellersta
domsagan torde emellertid svårigheter uppstå. Å ena sidan borde
rättskipningen i de nuvarande tingslagen i domsagan genom dess
utökning icke bliva sämre än vad förhållandet för närvarande är,
men å andra sidan vore det angeläget att inom Degerfors tingslag
ordna rättskipningen på bästa möjliga sätt. Skulle en sammanslagning
av detta tingslag med Burträsks tingslag äga rum, vilket med
hänsyn till folkmängden icke borde möta hinder, skulle 1872 års

- 1920 —

500

tingsordning kunna komina att tillämpas i hela domsagan. Därvid
bleve likväl svårt att utvälja lämplig plats för ett tingsställe. Med
den stora areal, tingslagen innehålla, synas hinder härutinnan möta,
särskilt då avseende måste fästas vid, att vartdera tingslaget hitintills
haft ett centralt beläget tingsställe, till vilket avståndet från
yttersta delarna av tingslagen icke varit alltför avsevärt. Det skulle
vid sådant förhållande vara lämpligast, att tingslagen bibehölles i
sin nuvarande omfattning. Som 1872 års tingsordning för närvarande
tillämpas i Nysätra tingslag och Burträsks tingslag, borde någon
förändring härutinnan icke äga rum. Däremot skulle i Degerfors
tingslag allt fortfarande hållas tre lagtima ting enligt 1734 års
tingsordning. Men detta komme att innebära, att inom den sålunda
utvidgade domsagan skulle under året hållas ej mindre än tio
allmänna sammanträden och tre ting förutom slutsammanträdena.
Med hänsyn till de dåliga kommunikationerna i denna del av länet,
bleve detta, såvitt jag kunnat finna, ogörligt. Dessutom skulle de
ofta förekommande tingsresorna, som till allra största delen måste
företagas å( landsvägen, för domhavanden medföra en så väsentlig
ökning av kostnaderna, att densamma säkerligen överstege den höjning
av inkomsterna, som det nytillkomna tingslaget skulle kunna
innebära. Västerbottens mellersta domsaga är redan en av de svagaste
vad den behållna inkomsten därav beträffar.

Sedan sålunda de möjligheter, som synts kunna ifrågakomma
att överflytta en del av Västerbottens södra domsaga till någondera
av granndomsagorna, befunnits medföra svårigheter, återstår förutom
en anordning, varom här nedan torde få vidare nämnas, den utväg,
som anvisades redan i justitieombudsmannens framställning 1902,
nämligen en uppdelning av domsagan i tvenne, varav den ena skulle
bestå av Umeå tingslag och den andra av Nordmalings och Bjurholms
tingslag samt Degerfors tingslag.

Emot en tudelning av domsagan skulle kunna erinras, att delningen
komme att i visst avseende föregripa den omdelning av domsagan,
som vid genomförande av den nya rättegångsreformen kunde
komma att äga rum. I sin den 31 december 1917 avlåtna framställning
har nämligen justitieombudsmannen framhållit såsom lämpligt,
att vid en dylik omdelning en del av Umeå tingslag, nämligen
Vännäs socken, skulle sammanföras med domsagans två andra tingslag
till en domsaga med gemensamt tingsställe i Vännäs och att

— 1920 —

501

den övriga delen av Umeå tingslag skulle jämte Umeå stad, sona
skulle komma att förläggas under landsrätt, bilda en domsaga. Som
jag kommit till den uppfattningen, att ett lättande av arbetsbördan
inom domsagan snabbt måsto företagas, finner jag vad min företrädare
sålunda anfört icke behöva lägga hinder i vägen för eu delning
av domsagan redan nu. Innan en ny rättegångsreform blivit
genomförd, torde ännu en avsevärd tid hava förgått, och intet synes
hindra, att om till följd av Umeå stads införlivande med Umeå
tingslag en mindre reglering av eu Umeådomsagas jurisdiktionsområde
bleve önskvärd, en sådan framdeles kunde företagas.

En delning av Västerbottens södra domsaga på det föreslagna
sättet skulle enligt mitt förmenande kunna genomföras. Umeådomsagan
skulle enligt de ovan åberopade statistiska uppgifterna komma
att äga omkring 31,000 invånare med under 1918 1,888 mål och
ärenden, och den andra domsagan, inom vilken Nordmalings och
Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag borde bibehållas vartdera
för sig, skulle omfatta omkring 21,500 personer och hava utvisat
för 1918 1,530 mål och ärenden. Med den hastiga utvecklingen
i de nu ifrågavarande trakterna komme säkerligen såväl invanarnas
antal som arbetet inom domsagan att snart nog ökas.
Ehuru de båda tingslagen tillsammans icke bilda ett geografiskt
slutet område, äro de dock förenade genom norra stambanan, så att
man lätt kan förflytta sig från tingsstället i Nyåker till tingsstället
i Degerfors. Vare sig domhavanden bleve bosatt i Degerfors, Nyåker
eller eljest exempelvis i Nordmalings socken, bleve han relativt
lätt tillgänglig för den rättssökande allmänheten och kunde själv
utan alltför stora kostnader resa från det ena tingslaget till det
andra. I båda tingslagen skulle en tingsordning enligt 1872 års
förordning kunna genomföras. Då Umeå tingslag komme att ensamt
bilda en domsaga, borde de allmänna sammanträdenas antal
därstädes ökas till sex under vårtinget och fyra under hösttinget.

Emellertid synes den tanken icke böra vara främmande, att en
sådan tudelning av Västerbottens södra domsaga, som nu satts i
fråga, skulle med hänsyn till grunderna för den blivande processreformen
befinnas oläglig. Komma framdeles de principer att följas,
som varit ledande vid utarbetandet av kungl. stadgan den 20
juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning,
borde någon minskning av de nuvarande domsagornas omfattning

— 1920 —

502

icke vara önsklig. Snarare skulle tendensen då gå i motsatt riktning.
Under sådana förhållanden vore det måhända opraktiskt och förenat
med alltför mycken omgång utan motsvarande nytta att företaga
en delning av den ifrågavarande domsagan, om dess tingslag framdeles
skulle finnas åter böra sammanslås med varandra eller sammanslutas
med andra områden. Då behovet av arbetsbördans lättande
för domhavanden likväl icke torde längre kunna lämnas utan
beaktande, synes åtminstone möjbgbet böra beredas till anställande
i Västerbottens södra domsaga — efter anmälan av häradshövdingen
i Svea hovrätt — av två förste notarier, mellan vilka på lämpbgt
sätt fördelades de uppgifter, som enbgt domsagestadgan kunde dem
anförtros.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kung! Maj:t täcktes taga under övervägande

huruvida åtgärder borde vidtagas för åstadkommande
av en delning av Västerbottens södra
domsaga, på sätt ovan närmare utvecklats, i två
domsagor,

eller, därest en delning av Västerbottens södra
domsaga skulle befinnas för närvarande ej böra
äga rum, huruvida möjlighet borde beredas till
anställande i domsagan av två förste notarier.»

Ärendet har av Kungi. Maj:t remitterats till vederbörandes
hörande.

— 1920 —

503

4. Framställning angående en ifrågasatt polisförfattning m. m.

I detta ämne har jag den 31 oktober 1919 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning:

»Riksdagen anhöll i skrivelse den 12 maj 1906, att Kungl. Maj:t
ville enligt i skrivelsen närmare angivna grunder låta utarbeta en
allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter.
Därvid anfördes följande:

Kravet på en dylik polisförfattning för hela riket framträdde
nu icke för första gången. Genom verkställda utredningar av vederbörande
utskott, både vid då pågående och de två närmast föregående
lagtima riksdagarna, hade utredning åstadkommits därom,
att stadganden om polismäns antagande och entledigande samt instruktion
för deras tjänstgöring i vissa städer helt och hållet saknades,
och i de städer, där sådana funnes, utfärdats efter skiljaktiga
grunder och av olika myndigheter, i de flesta fall av magistrat, i
andra av Kungl. Maj:ts befallningshavande, vederbörande borgmästare,
stadsfullmäktige, poliskammare eller olika myndigheter i förening.
För några få städer hade vissa bestämmelser om polismäns antagande
och avskedande utfärdats av Kungl. Maj:t.

Visserligen anställdes och avlönades polismännen av kommunerna,
vilka med hänsyn därtill givetvis kunde göra anspråk på ett avgörande
inflytande i fråga om polisens organisation. Men å andra
sidan kunde ej förnekas, att det ytterst vore statens plikt och en av
dess förnämsta angelägenheter att upprätthålla ordning och bereda
skydd för medborgares liv och egendom, och ehuru staten överlämnat
åt kommunerna att genom polisväsendet ombesörja denna
statsfunktion, kunde statsmakten icke anses hava avsagt sig all
kontroll därutinnan.

Den enklaste formen för utövande av en sådan kontroll skulle
just vara utfärdande av en sådan allmän polisförfattning, varom här
vore fråga. De organ, som vid ordningens upprätthållande omedelbart
komme i beröring med befolkningen, vore i vårt land för landsbygden
fjärdingsmän, för städerna poliskonstaplar. Angående fjärdingsmannabestyret
hade den 29 september 1899 utfärdats en lag,
däri bestämmelser meddelats rörande utseende av fjärdingsmän, deras
avlöning och entledigande m. m. En samma dag utfärdad instruk —

1920 —

504

tion för fjärdingsman innehölle närmare bestämmelser angående
fjärdingsmäns åligganden. Behovet av bestämmelser rörande polisbetjänte
å den egentliga landsbygden hade sålunda blivit tillgodosett.
Att ett behov av allmänna bestämmelser jämväl för polisbetjänte
i stad och därmed jämförlig ort förefunnes, ansåge riksdagen
framgå av den i ärendet befintliga utredningen.

Vid uppgörandet av en allmän polisförfattning borde man enligt
riksdagens mening hava för ögonen att tillgodose icke allenast önskemålen
att bringa trygghet och oberoende för polismännen, utan i
lika hög grad det allmännas berättigade intresse, så att genom författningen
icke skapades förhållanden, som skulle kunna menligt
inverka på allmän säkerhet och ordning. Beträffande de bestämmelser,
som huvudsakligen syntes skola meddelas i en sådan författning,
ansåge riksdagen, att densamma borde innehålla sådana stadgande^
som för ett behörigt upprätthållande av denna för staten
så viktiga angelägenhet borde vara gemensamma för rikets alla
städer och därmed jämförliga orter, men däremot icke upptaga ett
detaljerat reglemente för polisen, utan i sistnämnda avseende allenast
meddela sådana allmänna bestämmelser, på grund av vilka
instruktioner, lämpliga för den ena eller andra orten, kunde uppgöras,
tillika med tydlig föreskrift därom, att i varje ort, där polismyndighet
vore anställd, instruktion för polisen borde finnas. I författningen
syntes vidare böra upptagas bestämmelser rörande polismäns
antagande, entledigande och bestraffning samt om deras rätt
till klagan över vissa åtgärder eller beslut av förman eller annan
överordnad myndighet ävensom de stadganden i övrigt rörande polismans
skyldigheter och befogenheter, som borde vara lika för alla
de orter, i vilka författningen skulle äga tillämpning. I detta avseende
hölle riksdagen före, att såväl högre som lägre polistjänstemän
borde ej blott vara underkastade den strängaste kontroll, utan
även, därest de befunnes för sin befattning i högre grad olämpliga,
kunna från densamma skiljas, utan att de av domstol blivit dömda
för brott, varå avsättning borde följa, eller åtminstone kunna genast
avstängas från sin tjänst, i vilket sistnämnda fall förmans beslut
jämväl borde genast gå i verkställighet, oavsett om klagan däröver
anfördes. A andra sidan borde dock till betryggande av polismans
rätt i författningen angivas de omständigheter, varunder avsättning
eller avstängande från tjänstgöring kunde få äga rum, och syntes

— 1920 -

505

därjämte böra fordras eu föregående undersökning, varav kunde bedomas
huruvida fullt giltiga skäl förelegat förmon sådan
Den avskedade borde ock i sådant fall hava utväg att föra klagan
over förmans eller myndighets beslut. g Uagan

iQnaRikSda?enS1ifrågaVarande skrivelse både föranletts av en redan
f9 kammaren av lierr S‘ A‘ Hedin väckt motion, vari

crnnl?h WS ,bell0v.etn aÅ rattshgt skydd för polismännen gent emot
fordrade^^rf-t ayskedande ävensom påpekades, att samhällsintresset
lordrade att deras legalt svaga ställning förbättrades, samt föreslogs

m fÄJ anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
en lor hela riket gemensam författning rörande polispersonalens tillsättning
och avsked samt skyldigheter och befogenheter i tjänsten

förhållande tUl överorÄ^1,03 Per30nliga värdighet och rätt i

Med anledning av riksdagens skrivelse blev ämnet föremål för
utredning av sakkunniga personer, vilka tillkallats för att inom
-gL civildepartementet biträda vid uppgörande av förslag till en
sådan författning, som i riksdagens skrivelse åsyftats. Sedan två

Kunri 1S)07 °oh det andra 1913, framlade Eders

SL , ?rS riksda« nådi« Proposition med

förslag till lag om polisväsendet i rikets städer. Propositionen blev
emellertid efter hemställan av lagutskottet avslagen.

Beträffande vad som förekommit i ämnet efter avlåtandet av
tillåta?6118 lfragavarande skrivelse må följande korta anteckningar

År 1906 anförde svenska polisförbundet i ett med anledning av
riksdagens skrivelse infordrat underdånigt yttrande bland annatl

knmrna i f in kommunerna såsom polisens arbetsgivare måtte
komma i tillfälle att genom små representanter deltaga i respektive

lltnä 0n °ch på samma SånS polismännen beredas

iattaie tillträde till dessa sina egentliga principaler samt för åstadkommande
av garanti for ett objektivt bedömande av förhållanden
som berörde underordnade, borde i en allmän polisförfattning föreskrift
intagas darom, att i städer, köpingar och municipalsamhällen,
dar polisman vore anstallda, skulle dessa närmast lyda imder en

64 Justitieombudsmannens ämbetsberöUelse till 1920 års riksdag.

506

polisstyrelse, bestående av platsens polischef jämte av stadsfullmaktjo-e
eller kommunalnämnd utsedda ledamöter. Denna polisstyrelse
borde bland annat hava till uppgift att handhava polisväsendet på
platsen och vore skyldig att över sina förhandlingar föra protokoll
Föreskrifter borde finnas, att polisman, efter viss tid, därest han
befunnes vara för tjänsten lämplig och i övrigt skickade sig val,
skulle erhålla konstitutorial på sin beställning, utfärdat av Kungl.
Maj:ts befallningshavande på förslag av polisstyrelse, samt att polisman
därefter ej skulle kunna avskedas före inträdet av bestämd
pensionsålder i andra fall, än då han gjort sig skyldig till brott eller
förseelse, som enligt polisförfattningen eller allmän lag medförde

hans avskedande. ,

Angående polismans rättigheter och skyldigheter borde, enligt
polisförbundets förmenande, införas noggranna och bestämda föreskrifter
särskilt om, under vilka omständigheter polisman ägde rätt
att anhålla eller häkta personer, ävensom om skillnad mellan personers
anhållande och häktning. Det borde fastslås, att polisman skulle
vara skyldig fullgöra förmans befallningar, såvida de icke strede

emot allmän lag. . ,, . , , , ,

Vidare ansåge polisförbundet det böra angivas, att vid befordran

till ordinarie tjänst och till högre tjänstegrad, vilken befordran pa
förslag av polisstyrelse verkställdes av Kungl. Maj:ts befallningskavande,
hänsyn finge tagas endast till kompetens och avlagd examen
i polisutbildnig samt tjänsteålder. Fixerade straffbestämmelser för
diciplinförseelser skulle finnas, ävensom bestämmelser om vilka förseelser,
som skulle medföra polismäns avskedande. Föreskrift borde
även finnas, att, för den händelse mistning av löneförmåner eller
frånkännande av rätt att i tur efter tjänsteålder komma i åtnjutande
av högre sådana komme att i författningen stipuleras såsom straffpåföljd
för förseelse, sådan bestraffning skulle kunna ådömas endast
för viss tid, högst ett år, ävensom föreskrift, att polisman, som
blivit bestraffad för disciplinförseelse, skulle, om han ej inom fem
år, efter det förseelse blivit begången,, ånyo gjort sig skyldig fall
disciplinförseelse, som medfört bestraffning, anses såsom ostraffad
under hela sin förflutna tjänstetid. Det borde stadgas, att bestraffningar
enligt polisförfattningen skulle ådömas av polisstyrelse. Dock
finge avsked ådömas endast av Kungl. Maj:ts befallningshavande pa
förslag av polisstyrelse. Straff, som ådömts polisman av polisstyre se,

- 1920 —

507

skullo underställas Kungl. Maj:ts befällningshavandes fastställelse.
Domen trädde ej i kraft, förrän den blivit i sista instansen slutbehandlad.
Klagan över polisstyrelses beslut borde få föras hos Kungl.
Maj:ts befallrungshavande och över denna myndighets beslut i vanlig
ordning hos Kungl. Maj: t. Bestämmelse skulle finnas, att polisman,
därest hans tjänstgöring vore indelad i pass, under varje dygn borde
åtnjuta en sammanhängande fritid av 10 timmar samt en gång varje
vecka en sammanhängande fritid av 36 timmar, varjämte polisman,
som innehade indelad tjänstgöring, borde efter framställd begäran
berättigas till minst 15 dygns årlig semester utan avdrag på innehavda
lönevillkor. Avsked med pension skulle beviljas polisman,
då han tjänstgjort i 25 år och uppnått 50 levnadsår eller tidigare,
i fall han blivit tjänsteoduglig genom i tjänsten ådragen sjukdom.
Pensionsbeloppet borde utgå med 80 procent av vid avskedstagandet
innehavda löneförmåner, däri inräknat tjänstgöringspenningar och
ålderstillägg.

I det 1907 års förslag åtföljande betänkandet framlades bland
annat resultatet av en undersökning om städernas skyldighet att
bekosta polisväsendet för sina områden av innehåll, dels att då polisen
vore verksam för statsändamålet, vore dess vidmakthållande ett
statsintresse, dels att da rikets städer av kronan förunnats vissa
inkomster genom tolagsersättning och källarfrihetsmedel för bland
annat polisens vidmakthållande, städerna hade juridisk förpliktelse
att fullgöra detta onus, och dels att statsmakten hade rätt att kontrollera
och övervaka, huru stadskommunerna fullgjorde sin ifrågavarande
skyldighet. I betänkandet anmärktes vidare, att anordningen
med särskild polisstyrelse borde undvikas.

Sedan yttranden med anledning av förslaget infordrats från de
administrativa myndigheterna, anförde, beträffande frågan om skyldighet
för städerna att bekosta sitt polis väsen, en magistrat, att de
städer, som uppstått under de senaste årtiondena icke kommit i åtnjutande
av förmånerna av inkomster genom den i förslaget omtalade
tolagsersättningen eller källarfrihetsmedel. Den juridiska förpliktelsen
att vidmakthålla polisen skulle därför icke existera för sådana städer.
När man ville fastsla en juridisk förpliktelse, vore det för staten av
intresse att tillse, att grunderna för denna förpliktelse i lika mån
förelåge inom de olika stadssamhällena. För att uppnå en sådan

— 1920 -

508

rättslig grundval, torde vara av nöden att ifrågavarande inkomster
eller motsvarande ersättning bereddes jämväl de städer, som för
närvarande icke vore i åtnjutande därav. Aven en rent praktisk
synpunkt talade därför. Det torde eljest i de städer, som icke tilldelats
samma ekonomiska förmåner som flertalet av de övriga, lätt
kunna uppstå den uppfattningen, att de ej heller hade samma förpliktelser
som de mer gynnade stadssamhällena med avseende å
administration och polisväsende.

Beträffande frågan om inrättande av polisstyrelse yttrades bland
annat, att de frågor av ekonomisk art rörande en orts polisväsen,
vilkas handhavande ålåge chefen, vore ärenden rörande polismännens
avlöning och pensionering, deras beklädnad och beväpning, byggande
eller förhyrning av erforderliga lokaler, anskaffande och vidmakthållande
av inventarier, anordnande av belysning och uppvärmning
in. m. För ombesörjande av dessa åligganden vore polischefen beroende
av erforderliga anslag från kommunalstyrelsen. Sammalunda
vore förhållandet beträffande de omorganisationer, vilka tid
efter annan kunde befinnas nödiga, och den tillökning av poliskåren,
vilken jämsides med samhällets utvidgning måste äga rum. Även
framställningar från polispersonalen om avsevärd lindring i tjänstgöring
eller ökat antal regelbundet återkommande fridagar eller
förlängning av den polismännen årligen tillkommande, sammanhängande
ledigheten, i vilka frågor bifall till framställningen måste
medföra anställandet av ökad personal för tjänstens behöriga uppehållande,
kunde icke tillmötesgås, utan att kommunen beviljade de
ökade anslag, som därav föranleddes. Vid behandligen av sådana
ärenden skulle det för polischefen vara en fördel att åtnjuta stödet
av personer, utsedda av kommunalstyrelsen och väl oftast ledamöter
av densamma. Om ortens polisväsen rörande ekonomiska frågor
handhades av en styrelse, bestående av platsens polischef och särskilda
av kommunalstyrelsen för ändamålet valda ledamöter, komme
säkerligen framställningar i anslagsfrågor, vilka med samhällets utveckling,
ökade anspråk på avlöningar och högre pris på nödiga,
rekvisita måste medföra krav på ökade anslag, att av kommunalstyrelsen
mötas med större förtroende. Det skulle naturligtvis även
tillkomma en sådan styrelse att kontrollera, att de av kommunen
beviljade medlen bleve för sitt ändamål använda. Polisförbundets
framställning därom, att bestraffning för disciplinförseelser skulle

— 1920 —

509

ådömas av en polisstyrelse, syntes värd synnerligt beaktande. Hot
voro ej att förundra sig över, att polismännen önskade största möjlga
säkerhet för ett objektivt bedömande av handlingar, som kunde
betraktas som tjänsteförseelser, ävensom för att ej ett ombyte av
polischef rubbade polismännens säkerhet i tjänsten. Även om den
asyftade förändringen i verkligheten endast skulle medföra en ökad
känsla .av trygghet hos den skötsamme polismannen, syntes framställnmgen
ej utan vägande skäl böra lämnas utan avseende. Men
även iör polischefen skulle anordningen med sådana ärendens behandling
inför en sammansatt polisstyrelse vara till fördel. Bland den
mängd obehagliga ärenden, som det tillkomme en polischef att handlagga,
vore få av så betungande art som ådömande av bestraffning
för. disciplinförseelse. Om meddelande av sådan dom ålåge en kollegial
styrelse, skulle därmed polischefens ansvar något lättas. Även
om man icke ville, bestrida, att polisens verksamhet vore ett statsintresse,
så kunde icke förnekas, att den i det praktiska livet i första
hand framträdde som en kommunens ordningsangelägenhet. Kunde
magistratens och rådhusrättens ledamöter, vilkas verksamhet väl
även främjade ett statsändamål, i väsentlig män och utan olägenhet
utses av samhället eller den kommunala styrelsen, så kunde samhällets
medverkan vid utseende av poliskåren icke heller vara till
skada. Ingen anledning funnes heller att antaga, det ansvarskänslan
vid utseende eller avskedande av polismän bleve mindre, därest
kommunen finge någon medbestämmanderätt. Polisens anseende
hos allmänheten skulle säkert komma att ökas genom inrättandet
av polisnämnder. Hos allmänheten och särskilt hos arbetarklassen
gjorde sig gällande en nära nog fientlig stämning mot polisen.
Hetta missförhållande komme helt visst att till stor del upphöra,
därest genom inrättande av polisnämnder allmänheten finge tillfälle
att deltaga i polisinrättningarnas förvaltningsangelägenheter. Invändningen,
att de kommunala ledamöterna i polisnämnden skulle
kunna frestas att leda polisens verksamhet efter andra hänsyn än
gällande lag och instruktioner, måste förfalla, när i polisnämnds
befogenhet icke inginge något kommando över polisen. Grenom inörande
av bestämmelser om rätt att överklaga polisnämnds beslut
erhölles därjämte en garanti mot obehörigt inflytande från dessa
ledamöters sida jämväl å förvaltningsangelägenheterna.

I en med anledning av 1907 års förslag till Eders Kungl. Maj:t

— 1920 —

510

ingiven skrivelse anförde svenska polisförbundet, att liksom genom
1899 års lag angående fjärdingsmansbestyrets utgörande förordnats,
att administrativ myndighet ägde pröva, huru stort antal fjärdingsman
inom en socken borde anställas, huruvida utsedda fjärdingsmän
vore lämpliga för befattningen och, åtminstone i besvärsväg, om den
avlöning, som erbjödes fjärdingsman, vore skälig, syntes det vara
i sin ordning och i överensstämmelse med riksdagens syftning, att i
en polisförfattning, sådan som den av riksdagen begärda, infördes
bestämmelser om, vad stad borde hava åtgjort i avseende pa sitt
polisväsen, för att den skulle ai)ses hava uppfyllt, vad densamma
därutinnan lagligen ålåge. I detta hänseende syntes böra föreskrivas,
att i varje stad skulle finnas en polisstyrka, att grunderna för polisstyrkans
organisation liksom ock lönestat för vid densamma anställd
personal visserligen borde bestämmas av stadsfullmäktige eller, där
sådana icke funnes, av allmän rådstuga, men att de borde underställas
Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande därvid ägde tillse, ej mindre att nämnda personal
vore tillräcklig för vinnande av det med polisinrättningen avsedda
ändamål, än även att de avlöningsförmåner, som erbjödes densamma,
vore av den skäliga beskaffenhet, att det med någon grad
av visshet kunde förväntas, att polisstyrkan vunne rekrytering med
för ett behörigt fullgörande av densammas uppgifter lämpade personer
samt att överhuvud Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle
vara berättigad att tillse, att polisinrättningen organiserades på ett
ändamålsenligt sätt. Då emellertid tillerkännandet av en dylik
prövningsrätt åt Kungl. Maj:ts befallningshavande pa det närmaste
berörde den kommunala beskattningsrätten, torde en allmän polisförfattning
åtminstone i denna del böra stiftas i för kommunallag
föreskriven form eller av Kungl. Maj it och riksdagen gemensamt,
varefter det borde ankomma på lämplighetsskäl, huruvida i samma
författning jämväl skulle införas till ämnet hörande stadganden av
administrativ natur eller dessa avskiljas för införande i en allmän
instruktion för polispersonalen i riket.

Polisförbundet ansåge uppenbart, att en dylik lag, i den mån
den stadgade anordnandet av polisinrättningen i städerna såsom en
dessa obligatoriskt åliggande skyldighet, icke utan vidare kunde
utsträckas att gälla jämväl med städerna jämförliga orter. Men väl
kunde i densamma fastslås, att därest kommun, som icke vore stad,

— 1920 —

öll

vilie anställa annan personal än fjärdingsman, kommunen därvid
hade att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, ifrågavarande lag
innehölle, till äventyrs med en eller annan av förhållandena föranledd
modifikation.

Den kollegiala polisstyrelse, vilken förbundet tänkt sig upprättad,
skulle icke hava någon befattning med polisbefälet, utan
endast handhava polisinrättningens förvaltningsangelägenheter. Den
skulle sålunda närmast bliva att jämföra med den poliskommitté,
»watch committee», bestående av mayorn och minst tre av stadsrådet
välde ledamöter, som omhänderhade polisinrättningens förvaltning
i Englands »corporated boroughs». Denna engelska polisstyrelse
antoge och entledigade polispersonalen, den ägde ålägga bestraffningar
för förseelse i tjänsten, den uppgjorde förslag till polisstyrkans
organisation, avlöning, uniformering och beväpning att underställas
inrikesministern o. s. v. Däremot saknade den varje som helst befattning
med befälet, vilket helt och hållet vore anförtrott åt polischefen,
»the chief constable». Det vore uppenbart, att de invändningar,
som framställts mot en kollegial polisstyrelse, fullständigt
förfölle, när denna styrelse organiserades på nu angivet sätt och
med bibehållande av en chef, hos vilken befälsrätten över polisen
kvarstannade odelad. Det maste för själva polisinrättningens utveckling
vara av icke ringa betydelse, att en närmare och omedelbar
förbindelse åvägabragtes mellan den kommunala självstyrelsens målsmän
och ordningspolisen, i det därigenom hos de beslutande kommunala
myndigheterna otvivelaktigt lomme att väckas ett livligare
intresse för denna sistnämndas betydelsefulla uppgifter i den allmänna
ordningens och säkerhetens tjänst och därmed följa ett rikligare tillgodoseende
av dess krav. Härtill komme, att polispersonalen skulle
skatta det som en stor vinst, om antagnings-, befordrings- och bestraffningsfrågor
handlades av en dylik kollegial styrelse, i det därigenom
vunnes den garanti för objektivitet vid bedömandet, som enligt
sakens natur måste umbäras, så länge anmärkare och domare utgjordes
av en och samma fysiska person. Förslaget om en särskild
polisstyrelse för handhavande av polisinrättningens förvaltningsangelägenheter
syntes därför böra vidhållas. Till undvikande av missförstånd
borde emellertid benämningen förändras till »polisnämnd»
i analogi med t. ex. hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd o. s. v. Vidare
borde magistraten beredas tillfälle att i densamma genom val insätta

— 1920 —

512

en ledamot. Slutligen borde inrättandet av polisnämnd icke i allmänhet,
utan blott efter Kung! Maj:ts prövning, utsträckas till med
städerna jämförliga orter, och borde sålunda hela styrelsen av polispersonalen
på landsbygden i regel förläggas under Kungl. Maj.ts
befallningshavandes enhetliga ledning.

Förbundet ville alltså föreslå, att i författningen infördes stadganden
därom, att i varje stad skulle finnas en polisnämnd, att
denna skulle bestå av polischefen, en person, vilken magistraten eller
i dess ställe tillsatt styrelse ägde utse inom eller utom sig, samt tre
av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga
valda ledamöter, att val till polisnämnd borde avse fyra år i sänder,
att polisnämnd sammanträdde, så ofta omständigheterna därtill föranledde
samt särskilt då polischef sådant äskade, ävensom att vid
nämndens sammanträden skulle föras protokoll. Polisnämnd borde
tilläggas följande befogenheter: att antaga, utfärda förordnande för
och ^entlediga polismän, att utöva disciplinär bestraffningsmyndighet
över polispersonalen, att till stadsfullmäktige eller, där sådana ej
funnes, allmän rådstuga avgiva förslag till organisation av stadens
polisväsende, löne- och pensionsstat för den därvid anställda perso
nalen, dennas uniformering och beväpning m. m., att till Kungl.
Maj:ts befallningshavande avgiva yttrande över de närmare föreskrifter
angående polistjänstens förrättande, som kunde finnas erforderliga
och vartill det ålåge polischefen att uppgöra förslag, samt
att i allmänhet till behandling upptaga frågor av betydelse för polisinrättningens
behöriga fyllande av sin uppgift utan att dock beträffande
dessa äga annan befogenhet än att till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
magistraten eller i dess ställe inrättad styrelse,
stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga eller
polischefen göra framställningar.

Då i Stockholm överståthållarämbetet icke torde stå i annat
förhållande till polisstyrkans ledning därstädes än i övriga städer
Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet till polisstyrkans ledning i
dessa, och då överståthållarämbetets åliggande i detta hänseende
funnes uttryckt i dess instruktion lika väl som Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i landshövdinginstruktionen, borde för likformighets
vinnande såsom polischef i Stockholm angivas polismästaren. Härmed
stode i god överensstämmelse, att i ordningsstadgan för rikets
städer såsom polismyndighet i Stockholm icke angivits rätt och slätt

- 1920 -

513

överstathåUarämbetet utan »överståthållar ämbete t för polisärenden*,
vilket i alla icke judiciella frågor sammanfölle med poliskammaren,
varinoin åter ifalla frågor, där överståthållaren själv ej omedelbarligen
beslutade, polismästaren utövade överståthållarämbetets myndighet.
Behölles den i förslaget använda terminologien, borde följaktligen
med samma skäl chefskapet över polisen i andra städer
tilläggas poliskammare eller, där sådan icke funnes, magistrat eller
i dess ställe inrättad styrelse, vilket onekligen vore ägnat, att inverka
menligt på kraften och enhetligheten i polisens ledning.

Den disciplinära straffmyndigheten borde — enligt förbundets
mening — tilläggas polisnämnden. Stadgandet angående disciplinstraff
borde innehålla, att om polisman överskrede den honom tillkommande
befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt polisförfattningen
eller annan allmän lag eller författning eller gällande
instruktioner och fråga ej vore om brott eller förseelse, varför åtal
vid domstol borde äga rum, vore han förfallen till disciplinstraff.
Dessa borde utgöras av varning, böter, motsvarande högst en månads
lön, förlust av tjänsten i högst tre månader eller nedflyttning i lägre
tjänstegrad. Rätt att ålägga bestraffning enligt dessa bestämmelser
skulle tillkomma polisnämnd eller, där sådan ej funnes, Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Hade polisman upprepade gånger blivit dömd
till disciplinstraff utan att låta sig rätta, eller hade han av domstol
funnits saker till brott eller förseelse, som gjorde hans kvarstående
såsom polisman olämpligt, skulle polisnämnd eller, där sådan ej
funnes, Kungl. Maj:ts befallningshavande äga att omedelbart skilja
honom;'' från tjänsten. Såsom disciplinstraff ådömd varning borde
föregås av förhör, och ldagan borde få föras jämväl över tilldelad
varning.

Stadgande om uppsägning — fortsatte förbundet — borde innehålla?;
att polisman, som funnes ur stånd att sina tjänsteåligganden
behörigen fullgöra, skulle på framställning av chefen kunna uppsägas
av polisnämnden att lämna tjänsten tidigast tre månader därefter.
A ort, där polisnämnd ej funnes, skulle sådan uppsägning ske genom
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Funnes å ort särskild pensionsinrättning
eller änke- och pupillkassa upprättad för polispersonalen,
vari det ålåge polisman att såsom med tjänsten förenad skyldighet
göra inbetalningar, skulle för sådan inrättning eller kassa gälla, att
polisman, som efter uppsägning bleve skild från sin tjänst, för sig

65 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1920 års riksdag.

514

och sina efterlevande skulle vara berättigad till så stor del av hela
det understöd, som tillkommit honom, därest han fullgjort alla de
inbetalningar, honom därför ålegat, som svarade emot de av honom
verkligen gjorda inbetalningarna,

Parallellt med den i anledning av riksdagens skrivelse igångsatta
utredningen förekom inom Stockholms stadsfullmäktige frågan
om inrättande av en polisstyrelse för Stockholm. Sedan en motion
i ämnet blivit väckt 1907 och frågan behandlats av särskilda kommitterade
och beredningsutskottet, yttrade stadsfullmäktige 1911 i
skrivelse till Eders Kungl. Maj:t bland annat följande:

Det gällde att skilja mellan utövandet av den polisiära myndigheten
och andra åligganden, vilka tillhörde polisväsendet. I fråga
om det förstnämnda funnes det fog för erinran, att enhetligheten
kunde förryckas, om ej en ansvarig person handhade .detsamma.
Men beträffande övriga uppdrag vore det sannolikt, att de skulle
bättre skötas av en styrelse eller nämnd, vartill komme behovet av
kontroll över förvaltningen av sådana uppdrag. Det vore givet, att
det skulle innebära en så avsevärd förändring i svensk förvaltningsrätt,
om polisväsendet alldeles frigjordes från beroende av Kungl.
Maj:ts befallningshavande, att detta icke torde för närvarande böra
ifrågasättas. Däremot hade stadsfullmäktige ansett en kommunal
polisstyrelse böra inrättas. I fråga om denna polisstyrelses beskaffenhet
och arbetssätt gällde det att uppdraga lämpliga oéh oomtvistliga
gränser för dess befogenhet. Rörande förvaltningen av för
polisverkets behov anslagna medel eller förvaltningen av till polismyndighetens
förfogande ställda, fastigheter samt uppgörande av
förslag till stat för polisverket och ändringar i dess organisation
torde några betänkligheter ur disciplinär synpunkt ej råda att överlåta
åt en kommunal polisstyrelse att handlägga dessa ärenden. Likaledes
torde hela utbildningsväsendet vara ägnat att omhänderhavas
av densamma. De allmänna grunderna för befordringar, avskedanden
och bestraffningar inom poliskåren syntes vara av den betydelse
och beskaffenhet, att de borde av stadsfullmäktige avgöras på framställning
av polisstyrelsen. Denna skulle tillsätta alla befattningar
utom polismästares och polisintendents, med rätt likväl för stadsfullmäktige
att avge yttrande över dessa tjänstebefattningars tillsättande.
Vidare borde styrelsen utfärda alla instruktioner rörande

— 1920 —

515

porson al ens tjänäteförhållanden och plikter, varjämte klagomål från
dess sida borde av styrelsen handläggas. Bestraffningar av svårare
art än varning* borde styrelsen avdöma. I övriga frågor, vilka berörde
den allmänna ordningen och trafikväsendet, borde styrelsen
tillerkännas beslutanderätt endast i den mån, övorståthållarämbetets
genom lag bestämda befogenhet ej därigenom berördes, eljest yttranderätt.
Aven i övrigt syntes initiativrätt i fråga om förslag från polismyndigheten
eller rörande polisväsendet av beskaffenhet att tillhöra
stadsfullmäktiges behandling böra tillerkännas den kommunala polisstyrelsen.
Några ändringar i övrigt av överståthållarämbetets och
polismästarens förhållande till polisväsendet syntes icke böra för närvarande
ifrågasättas. Beträffande styrelsens sammansättning vore
ett antal av fem personer lämpligt för styrelsens storlek. Bland
dessa borde polismästaren anses självskriven och styrelsens övriga
ledamöter väljas av stadsfullmäktige. Beträffande i övrigt framkomna
önskemål i förevarande ämnen hade synnerligen goda skäl
synts föreligga för en sådan anordning vid tillsättande av polisintendentsbefattningarna,
att dessa tillsattes efter kungörande om tjänstens
ledighet och uppå ansökning, sedan stadsfullmäktiges yttrande på
sätt nyss nämnts blivit inhämtat. Stadsfullmäktige anhölle, att
Kung! Maj:t täcktes gå i författning om sådana åtgärder beträffande
polisväsendet i Stockholm, varigenom en polisstyrelse med den sammansättning
och befogenhet, som nu angivits, komme till stånd, samt
att Kung! Maj:t ville vidtaga sådan förändring beträffande sättet
för tillsättande av polisintendenterna, att utnämning skedde efter
förslag, som det ålåge överståthållaren att, sedan inträffad ledighet
blivit behörigen kungjord och ansökningstiden tilländalupit, upprätta
och jämte ansökningshandlingarna till Kung! Maj:t insända.

År 1913 utarbetades inom civildepartementet av tillkallade sakkunniga
ett förslag till polisreglemente för riket. Förslaget innehöll
bestämmelser om polisens uppgift i allmänhet, om chefskap och
tjänstgöringsområde samt om polismans lydnadsplikt, uppträdande i
och utom tjänsten o. s. v. Dessutom funnos i förslaget intagna bestämmelser
dels om köpingars skyldighet att bekosta polis, dels om
inrättande av polisråd i städer, där polismästare funnes, dels om polismans
förordnande och hans avlöning samt dels om bestraffning,
skiljande från tjänsten och klagorätt.

— 1920 —

516

Beträffande polisväsendet i köpingar yttrade dö sakkunniga, att
åtminstone efter 1864, då genom nya näringsfrihetsförordningen
köpingarna fingo en förändrad ställning, Kungl. Måj:t städse ålagt
köpingarna såsom ett onus för köpingsrättiglieternas förvärvande
dels att bekosta skälig avlöning åt eu polisuppsyningsman, vilken,
antagen av Kungl. Maj:ts befallningsbavande, både att under åtnjutande
av det skydd, som tillkomme länsman eller stadsfiskal, handhava
köpingens ordnings- och säkerhetspolis, åtala där timade brott
och förseelser av den art, att allmän åklagare ägde dem beivra,
samt för övrigt i alla ärenden, vilka anginge köpingens befolkning,
fullgöra de bestyr, som på landet ålåge fjärdingsman, dels ock att,
om och när anställandet av en eller flera polisbetjänte till uppsyningsmannens
biträde funnes erforderligt, bekosta jämväl sådant biträde.
De sakkunniga ifrågasatte, huruvida icke, åtminstone med
riksdagens samtycke, ifrågavarande onus skulle för de större köpingarna
kunna i någon man skärpas. Enligt den återgivna bestämmelsen
tillhörde köping att bekosta polisuppsikten inom samhället
och därjämte så mycket av administrativa bestyr i övrigt, som ankomma
på en fjärdingsman. Genom omorganisationen av fögderiförvaltningen
bleve emellertid länsmannens göromål så väsentligt
ökade, att det vore tvivelaktigt, om han tillfredsställande skulle
kunna gå i land med sina tjänstegöromål jämväl vad anginge större
köpingar och municipalsamhällen, belägna inom länsmansdistriktet.
Det vore därför lämpligt att i samband med omorganisationen vidtaga
betryggande åtgärder i fråga om polis- och åklagarväsendet i
sådana större samhällen.

I de yttranden, som med anledning av förslaget infordrades
från myndigheterna, anfördes bland annat, att omständigheterna
påkallade ett ordnande av frågan på lagstiftningens väg icke blott
för köpingars vidkommande. I städerna torde visserligen i allmänhet
vara på behörigt sätt sörjt för polisväsendet, men i andra samhällen
hade här och där visat sig en viss obenägenhet att anslå
tillräckliga medel till nu ifrågavarande ändamål, och fall kunde lätteligen
tänkas uppkomma, då ett ingripande från statens sida kunde
anses vara påkallat även med avseende å ordnandet av polisväsendet
i stad. Det syntes därför angeläget, att statsmakterna i tid skapade
möjligheter för ett reglerande av förhållandena. För sakens bedömande
vore icke av nöden att närmare ingå på frågan, huruvida

- 1920 -

517

polisen till sin huvudsakliga natur vore eu statsinstitution eller en
kommunal inrättning. Ty givet vore, att de väsentligaste uppgifterna,
polisen hade att fullfölja, vore av den beskaffenhet, att staten
ovillkorligen måsto tillse, att desamma bleve tillgodosedda. Vad
anginge städerna, torde dessa anses pliktiga att själva vidmakthålla
polisväsendet inom sina områden, även om deras juridiska skyldighet
härutinnan icke kunde sägas vara oomtvistlig. 1 alla händelser vore
vederbörandes skyldighet i dessa avseenden icke genom lag närmare
bestämd, och det kunde för övrigt med skäl ifrågasättas, huruvida
staten för närvarande hade medel i sin hand att utkräva fullgörande
av dessa skyldigheter. För de köpingar, som tillkommit efter 1864,
torde städse hava stadgats skyldighet att bekosta skälig avlöning
åt en polisuppsyningsman samt, där så skulle befinnas nödigt, jämväl
en eller flera polisbetjänte. Dock saknades föreskrift, huru skulle
förfaras för det fall, att statsmyndighet skulle finna den av köpingen
bestådda avlöningen oskäligt låg. Och i varje fall vore någon skyldighet
i förevarande hänseende icke stadgad för köpingar, tillkomna
före 1864. Municipalsamhällen hade icke någon skyldighet att bekosta
polisbevakning. För landsbygdens vidkommande i övrigt vore
polisfrågan i viss mån ordnad genom lagen angående fjärdingsmansbestyrets
utgörande, om också här i vissa fall svårigheter kunde
möta att förmå en kommun att förse fjärdingsmannen med skälig
avlöning. Till avlönande av de polismän, som utom fjärdingsmännen
kunde vara erforderliga för landsbygden, municipalsamhällen däri
inbegripna, ägde vederbörande kommuner rätt till bidrag av statsmedel
under förutsättning, att de själva erlade halva kostnaden.
Detta vore dock ett frivilligt åtagande, och fall inträffade ofta, då
kommunalstämma av godtyckliga skäl vägrade anslå medel för ändamålet,
oaktat behovet av förstärkt polisbevakning vore uppenbart
och utgifterna för o ändamålet icke i avsevärd mån skulle tynga
kommunens stat. A andra sidan visade det sig, att kommuner med
sämre ekonomisk ställning beaktade behovet av sådan polisbevakning
och därtill lämnade erforderligt bidrag. Resultatet bleve, att
staten finge träda emellan inom de kommuner, som vägrade lämna
bidrag, och detta komme då att ske i viss mån på bekostnad av
andra sämre lottade kommuner. Nu anförda förhållanden syntes
innebära fullgiltiga skäl, att samtliga kommuners skyldigheter på
nu ifrågavarande område bleve genom lag fastställda. Härvid förut -

— 1920 —

518

sattes givetvis,, att kommunerna skulle lämnas en vidsträckt medbestämmanderätt
ifråga om polisväsendets ordnande både organisatoriskt
och ekonomiskt och att statsmyndigheterna erhölle rätt att
ingripa reglerande, endast då sådant uppenbarligen vört* av behovet
påkallat.

Vidare anförde stadsfullmäktige i Stockholm, att ett verkligt
och effektivt kommunalt medinflytande på polisverkets ekonomiska
angelägenheter ej kunde vinnas med mindre de av kommunen valda
ledamöterna i styrelsen eller nämnden erhölle beslutanderätt i tillhörande
spörsmål. Medgivandet av en sådan beslutanderätt syntes
ock följdriktigt böra medföra rätt för kommunen att granska det
sätt, varpå beslutanderätten utövats, och borde sålunda föranleda
ändrade bestämmelser i fråga om granskningen av poliskammarens
räkenskaper. Vad åter anginge de sakkunnigas förslag att åt polisrådet
inrymma befogenhet i frågor, som anginge allmänna grunder
för anställning, befordran, avsked och bestraffning inom poliskåren
samt ådömande av annan bestraffning än varning, syntes frågan om
sättet för behandling av dessa ärenden icke nu böra lösas utan samband
med motsvarande spörsmål för t. ex. de lägre statstjänarna.
Regleringen av dessas tjänsteförhållanden (frågan om förhandlingsordning)
stode för närvarande på dagordningen och vore föremål för
utredning inom socialstyrelsen. Vid sådant förhållande torde frågan
om kommunalt inflytande på polisverkets ekonomiska förvaltning
icke böra sammanbindas med den vida ömtåligare om polispersonalens
ställning och den kompetens, som i detta avseende borde
tillmätas den kommunala polisdelegationen. Då anledning således
icke syntes föreligga att närmare ingå på frågan, på vad sätt inflytande
på polisens tjänsteärenden borde medgivas polisrådet, kunde
stadsfullmäktige inskränka sig till det uttalande, att det kommunala
medinflytandet på polisverkets ledning borde utövas av en utsedd
polisnämnd, vari polismästaren borde vara självskriven ordförande
och medlemmarna äga beslutanderätt i till polisverkets ekonomiska
förvaltning hörande frågor. Beslutanderätt torde även böra medgivas
polisnämnds av stadsfullmäktige utsedda medlemmar vid behandling
av vissa ärenden, som omförmäldes i §§ 21 och 23 ordningsstadgan
för rikets städer och vilka enligt de sakkunnigas förslag
skulle handläggas av polisrådet. Härigenom komme lika litet
som genom beslutanderätten om don ekonomiska förvaltningen något

— 1920 —

510

obehörigt intrång att sko i polischefens bofälsrätt över polispersonalen.
I frågan om inrättande av en polisstyrelse hade inom stadsfullmäktige
tidigare framhållits önskvärdheten därav, att den praktiskt-juridiska
erfarenhet, särskilt med hänsyn till dugligheten och
lämpligheten hos detektivavdelningens personal, som förefunnes inom
Stockholms rådhusrätt, borde nyttiggöras för polisen genom
beredande av rum för någon av magistratens ledamöter inom polisstyrelsen.

Vid anmälan i statsrådet av det förslag till lag om polisväsendet
i rikets städer, vilket genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition
förelädes 1918 års lagtima riksdag, anförde chefen för civildepartementet
bland annat följande.

Den utredning, som ägt rum, hade ursprungligen i anslutningtill
riksdagens skrivelse den 12 maj 1906 varit inriktad på åvägabringande
av en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed
jämförliga orter, men utsträckts att, åtminstone i vissa avseenden,
omfatta även landsbygdens polisväsende. Emellertid kunde
utredningen i sist nämnda hänseende icke anses uttömmande. Det
vore därför icke möjligt att för tillfället framlägga förslag till ett
ordnande av polisväsendet inom hela riket. Men denna omständighet
borde icke föranleda till undanskjutande av frågan om polisväsendets
ordnande i städerna, därutinnan en för denna frågas bedömande
tillräcklig utredning syntes föreligga. Då allenast framlades
förslag till lag om polisväsendet i rikets städer, funnes därtill
den ytterligare anledning, att städernas polisväsende syntes vara i
verkligt behov av en viss rättslig reglering. Polisväsendet i städerna
hade, trots bristen på enhetlig organisation, nått en betydande och
säregen utveckling. Den personal, som vore anställd vid städernas
polisväsen, vore så avsevärd, att ett reglerande av dess ställning och
förhållanden, i vad sådant borde ske å lagstiftningens väg, vore högeligen
önskvärt. En lag om polisväsendet i städerna skulle giva den
enhetlighet och fasthet i organisationen, som vore nödig för ett
effektivt handhavande av polisväsendets uppgifter. En dylik lagstiftning
borde också bliva av största betydelse för polispersonalens
egen trygghet, en förmån som finge antagas fördelaktigt inverka på
samhället självt.

Vad landsbygdens polisväsen beträffade, så mötte såväl historiskt

— 1920 —

520

som faktiskt helt andra förhållanden än i städerna, Sedan urgamla
tider hade staten på landsbygden upprätthållit ordningen genom sina
egna organ, Kungl. Maj:ts befallningshavande, kronofogdar, länsmän
och fjärdingsmän. Först under de senare årtiondena hade staten, enär
antalet av berörda organ icke kunde ökas i samma mån, som en
större rörlighet i handel och vandel samt ett tätare bebyggande
krävde, bekostat en förstärkt polisbevakning på landet, dock i de
allra flesta fall under förutsättning att hälften av kostnaderna därför
gäldades från orten. Åt polisbevakningen å landet, vilken från och
med 1918 påvilade de under chefskap av länets landsfogde ställda
landsfiskalerna med biträde av fjärdingsmännen och den till den
förstärkta polisbevakningen hörande personal, hade Kungl. Maj:t
genom sina befallningshavande redan nu, utan författningsenligt
fastslagna bestämmelser, haft möjlighet att bereda likformighet och,
så långt det kunnat ske, en känsla av trygghet för såväl personalen
som allmänheten. Emellertid vore härmed ingalunda sagt, att landsbygdens
polisväsende för närvarande vore tillfredsställande ordnat.
Tvärtom förelåge därutinnan stora brister, som det vore angeläget
att snarast möjligt få avhjälpta. Huruvida detta borde ske genom
allmänna författningsbestämmelser eller i annan ordning, syntes
ovisst. Att emellertid en del allmänna föreskrifter med avseende å
polispersonalens å landsbygden ställning och förhållanden, särskilt i
syfte att bereda jämväl denna polispersonal en tryggare och mera
oberoende ställning, borde meddelas, vore sannolikt. Vissa förhållanden
föranledde likväl till, att frågan om landsbygdens polisväsende
icke nu syntes kunna avgöras. Det måste anses lämpligt att någon
kortare tid avvakta verkningarna av den nya fögderiorganisationen,
särskilt beträffande landsfogdarna, som fått polisväsendets övervakande
på landsbygden till en av sina allra främsta tjänsteplikter.
Vidare tarvade frågan om ordnande av landsbygdens polisväsende
andra övei''väganden och utredningar av betydelsefull och grannlaga
art. Sålunda kunde ifrågasättas, att fördelningen mellan staten och
kommunen av kostnaden för förstärkt polisbevakning å landet borde
i anseende till sin grand överses, att de bestämmelser, som gällde
angående biträde från städernas poliskårer till landsbygdens polis,
underkastades granskning, och i viss grad torde fjärdingsmansinstitutionen
tarva en utveckling, lämplig att åvägabringa i samband
med spörsmålet om landsbygdens polisorganisation. Sistberörda fråga

— 1920 -

521

sammanhängde också med spörsmålet, om och i vad mån landsfiskalerna,
efter den nya fögderiorganisationen, behövde kräva ökat och
vidgat biträde av fjärdingsmännen, och om dessa senares ställning
därmed jornde behöva jämkas.

Ej heller hade det befunnits lämpligt att behandla polisväsendet
i köpingar och municipalsamhällen i sammanhang med städernas
polisväsende. Alltifrån 1864 hade vid köpingsrättighets beviljande
ålagts den nya köpingen att bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman,
vilken, antagen av Kung! Maj:ts befallningshavande,
hade att handhava köpingens säkerhets- och ordningspolis och åtala
där timade brott. Förhållandena i köpingarna, vilkas folkmängd
varierade betydligt, vore så olikartade, att enhetliga bestämmelser
för alla köpingar knappast borde åvägabringas. Ej heller torde alla
köpingars polisväsende kunna organiseras på samma sätt som i städerna.
Vad municipalsamhällena beträffade, hade deras polisväsende i allmänhet
tillgodosetts efter samma normer som landsbygdens. Polisväsendet
i köpingar och municipalsamhällen syntes sålunda bäst och
följdriktigast ordnas samtidigt med och i större eller mindre anslutning
till landsbygdens polisorganisation.

Beträffande städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen anförde
chefen för civildepartementet vidare:

I flera främmande länder hade städerna helt och hållet eller
i mycket stor utsträckning skyldighet att själva underhålla sitt polisväsen.
Ett sådant förhållande hade även sedan urgammal tid varit
rådande i vårt land. Detta åliggande ansåges även medfölja de
stadsrättigheter, som nu för tiden meddelades. Gfrunden därtill torde
vara att söka däri, att det för ett samhälle innebure en avsevärd
fördel att få särskilt för sig bilda en kommun, vilken, såsom fallet
vore med en stad, i vissa hänseenden intoge en undantagsställning.
Då behovet av organ, som verkade för upprätthållande av ordning
och säkerhet inom ett sålunda tätt befolkat samhälle, bleve större
än där befolkningen fortfarande bodde spridd som på landsbygden,
förefölle det naturligt, att detta samhälle självt finge bekosta de utgifter,
som blivit nödvändiga på grund av stadsbildningen. Det hade
under utredningen'' gjorts gällande, att rikets städer av kronan förunnats
vissa inkomster för, bland annat, polisens vidmakthållande
inom deras områden och därför hade en juridisk förpliktelse att fullgöra
detta onus. Därvid hade särskilt syftats på tolagsersättningen

66 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

522

samt, vad Stockholm anginge, även på statens anslag till dess polisväsen,
utgörande alltsedan 1812 årligen 28,100 kronor. Att emellertid,
vad anginge tolagsersättningen, som för övrigt ej utginge ens
till hälften av Sveriges städer, densamma icke kunde grunda någon
skyldighet i detta avseende, framginge redan därav, att de äldre
städerna, innan de under 16- och 1700-talen tillförsäkrades rätt till
tolag (rätt att uppbära avgift av från utrikes ort kommande varor),
bekostade sitt rättsväsen och sin polis. 1857 års riksdag beslöt att i
stället för stads rätt att direkt uppbära tolag skulle träda en tolagsersättning,
beräknad efter beloppet av den under närmast föregående
år av vederbörande stad faktiskt uppburna tolag. Endast i ett fåtal
fall torde emellertid tolagen hava givits åt städerna »till magistratens
och dess betjäntes underhåll», men eljest i allmänhet »till stadens
nytta». I en promemoria till 1882 års skatteregleringskommittés
betänkande funnes en uppgift å de städer, till vilka tolagsersättning
då utgick. I promemorian uttalades, att »tolagen gavs
såsom ett understöd för ett bättre fullgörande av kommunala skyldigheter,
vilka icke med vederbörlig effekt kunde fullgöras utan
statens mellankomst. Det ålåg städerna att underhålla sina hamnar,
sin magistrat m. m. långt innan tolagen gavs dem. Det ligger nära
till hands att antaga, att detta understöd skulle kunna jämföras med
ett statsanslag i våra dagar. I denna fråga bör likväl varsamhet
iakttagas.»

Skyldigheten för städerna att bekosta sitt polisväsen kunde,
förutom på de allmänna förhållanden, som nyss berörts, grundas
dels på privilegiebreven för dem, däri uttalades eller avsåges, att
stad på egen bekostnad skulle besörja rättskipning, upprätthållande
av allmän säkerhet och ordning samt underhåll av därför nödiga
anstalter, samt dels på i vissa fall utfärdade särskilda föreskrifter.
Så hade till exempel för Uppsala genom kungl. brev den 20 augusti
1858 föreskrivits, att poliskåren skulle bestå av »1 poliskommissarie
med årlig lön av 1,000 rdr., 8 konstaplar vardera med 600 rdr. lön
årligen, och 16 extra konstaplar med årligt arvode av 150 rdr. för
en var av dem, vartill komme för beväring, eldning och sängkläder
in. m. 400 rdr., så att kommunens utgift för dag- och nattbevakningen
i staden uppginge till 8,600 rdr.» Det syntes vara från nu
angivna utgångspunkter, man hade att härleda stadssamhällenas
åligganden att själva underhålla sitt pohsväsen.

— 1920 —

523

Att städerna ägde skyldighet att bekosta sitt polisväsen, berördes
naturligtvis ej av det förhållandet, att, såsom riksdagen jämväl
framhållit, polisen i viss omfattning måste anses uppfylla en statsfunktion.
Rättsordningens upprätthållande vore en av statens huvudsakligaste
uppgifter. Ett viktigt moment däri vore, att brottsliga
gärningar förekommes eller upptäcktes och bestraffades. Främjandet
därav vore en viktig del av polisens kall. Detta gällde om polisen
i dess helhet, icke blott den judiciella polisen, vars speciella uppgift
vore att upptäcka brott och främja deras bestraffande, utan även den
administrativa polisen, som upprätthölle allmän ordning och säkerhet.
Att anse endast den förra grenen av polisen såsom utövande en
statsfunktion vore oriktigt. Utom det att den administrativa polisen
hade att förekomma brott, utövade även den i högst väsentlig grad
i fråga om smärre förseelser en Klenande verksamhet, som den judiciella
fullgjorde beträffande grövre brott.

Ville man regelbinda statens krav på poKsmaktens ordnande i
städerna, förutsatte sådant, att städernas skyldighet att bekosta sitt
pohsväsen i erforderKg omfattning först i lag fastsloges. De reglementen
och instruktioner, efter vilka stadspoKsen handlade, vore utfärdade
under de mest skiftande former och tillkomna under de mest
oKka omständigheter. Städernas styrelser såsom förvaltande polismyndighet
eUer de tjänstemän, åt vilka handhavandet av polisväsendet
närmast vore förtrott, vore visserhgen underordnade Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Men detta hindrade icke, att den enhetKghet
och fasthet i organisationen, som borde finnas i all synnerhet
beträffande städernas pohsväsen, bleve svår att utan lagbestämmelser
genomföra, då städernas pohsväsen på grund av sin kommunala
karaktär intoge en långt mera självständig och så att säga oavhängig
ställning i förhållande till staten än polisväsendet på landsbygden.

Författningsförslaget hade — yttrade departementschefen — sin
tyngdpunkt i att fastslå städernas i verkhgheten bestående skyldighet
att själva bekosta sin pohsinrättning. Beträffande övriga bestämmelser
skulle utsovras allenast sådant, som vore av mera konstitutiv
art och lämpade sig att i lagen sammanföra med stadgandet om
skyldighet för städerna att bekosta sitt pohsväsen. Dit hörde i
främsta rummet stadgande om inrättande av särskild pohsstyrelse
eller pohsnämnd i städerna. Kravet på och fördelarna av en sådan

— 1920 —

524

institution hade framhållits från över- och underordnade polisorgan
med sådan övertygelse och kraft och fotats på så många goda skäl,
att införandet av en dylik institution syntes böra med det snaraste
äga rum. I lagförslaget borde även inflyta bestämmelser angående
chefskapet över polispersonalen samt vissa stadganden om denna
personals tillsättande och avskedanden ävensom angående rätt att
föra klagan. Slutligen borde i lagförslaget upptagas ett stadgande
i allmänna drag angående lokala polisinstruktioner. Vad av de sakkunnigas
förslag sedermera återstode ävensom övriga bestämmelser,
vilka vid en ytterligare överarbetning av materialet kunde synas
erforderliga, borde sammanföras i ett av Kung!. Maj:t utfärdat polisreglemente
för rikets städer.

Förslaget till lag om polisväsendet i rikets städer hade följande
lydelse:

1 §. Det åligger varje stad att låta anställa och avlöna den
polispersonal, som erfordras för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet i staden, ävensom att i övrigt vidmakthålla sitt polisverk.

2 §. Finner Kungl. Maj:ts befaliningshavande, att stad underlåter
att anställa polispersonal till erfoderligt antal eller att förse
polispersonal med skälig avlöning eller att eljest vidmakthålla polisverket,
äger Kungl. Maj:ts befaliningshavande att hos statsfullmäktige
eller allmänna rådstugan gorå den framställning, som anses av
behovet påkallad.

Leder framställningen icke till åtgärd, som Kungl. Maj:ts befaliningshavande
finner tillfredsställande, äger Kungl. Maj:ts befaliningshavande
anmäla förhållandet hos Kung! Maj:t.

3 §. Chefskapet över polispersonalen tillkommer under Kungl.
Maj:ts befaliningshavande i stad, där polismästare finnes, denne samt
i annan stad borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som
förestår stadens polisväsende, eller, där magistrat ej finnes, orföranden
i stadsstyrelsen.

Polischefen utövar ensam högsta befälet över polispersonalen.

4 §. För att jämte polischefen handhava polisverkets förvaltningsangelägenheter
skall en polisnämnd finnas i varje stad, beträffande
vilken icke meddelats sådant anstånd, varom i 6 § sägs.

Nämnden utgöres av polischefen såsom ordförande, en ledamot,
vilken magistraten eller stadsstyrelsen inom eller utom sig väljer,

— 1920 —

525

samt tre män, valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
allmän rådstuga.

För vald ledamot i nämnden skall finnas suppleant, utsedd i
enahanda ordning som den ledamot, suppleanten är avsedd att ersätta.

Beträffande obehörighet att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd,
ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, ordningen
för nämndens arbete, räkenskapers förande, redovisning samt
ledamots ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad om fattigvårdsstyrelse
finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla för
Stockholm de bestämmelser, Konungen på förslag av stadsfullmäktige
meddelar. Vald ledamot äger när som helst avsäga sig uppdraget.

o §. Polisnämnden, som icke äger att taga någon befattning
med befälet över polispersonalen, åligger:

1) att uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och pensionsstat
för polisverket, ändringar i dess organisation, instruktion för polispersonalen
samt densammas uniformering och beväpning ävensom
andra rörande polisväsendet erforderliga föreskrifter;

2) att besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisverkets
behov anslagna medel och till dess förfogande upplåtna
fastigheter;

3) att i förekommande fall uppgöra förslag till organisation av
och hava inseendet över polisskola samt utse föreståndare och lärare
vid densamma;

4) att avgiva yttrande i fråga om polismans antagande,, befordran
och ansökan om avsked;

5) att besluta angående polismans uppsägning från tjänsten;

6) att ådöma polispersonalen disciplinär bestraffning för förseelse
i tjänsten, därest polischefen ej finner förseelsen allenast föranleda
till varning;

7) att i övrigt till vederbörande myndigheter avgiva yttranden
eller göra framställningar i frågor av betydelse för polisverket; samt

8) att fullgöra de åligganden, som enligt särskilda författningar
ankomma på polisnämnd.

6 §. Beträffande mindre städer med fåtalig polispersonal må
Kung! Maj:ts befallningshavande på framställning av stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga medgiva, att med inrättande av polisnämnd
må anstå tills vidare och intill dess Kung! Majrts befallningshavande
efter vederbörandes hörande annorlunda förordnar.

— 1920

526

I stad, där dylikt anstånd medgivits, skall vad i 5 § är stadgat om
polisnämnd i tillämpliga delar gälla magistraten eller stadsstyrelsen.

7 §. Polisman antages medelst skriftligt förordnande, i Stockholm
av överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad, där
polismästare finnes anställd, av denne, samt i stad, där polismästare
ej är anställd, av magistraten eller stadsstyrelsen.

Om polismans befordran och ansökning om avsked beslutar den
myndighet, som äger antaga pobsman.

8 §. För varje stad skall finnas en instruktion för polispersonalen,
vilken instruktion efter förslag av polisnämnden utfärdas av
Kungl. Maj:ts befallningsbavande.

Instruktionen skall särskilt innehålla:

a) föreskrifter om grunder och villkor för polispersonalens antagande,
befordran och avsked.

b) bestämmelser om sättet och villkoren för beviljande av tjänstledighet
åt pobsman och om vikaries förordnande;

c) uppgift om vem som är chef för pobspersonalen samt om vem,
utom chefen, förmanskapet för pobspersonalen tihkommer;

d) föreskrifter om tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

e) upplysning om tjänstgöringsområde; och

f) upplysning angående pobsmans rättigheter och skyldigheter
ävensom sådana anvisningar rörande pobsmans förhädande i och utom
tjänsten, vilka anses böra i instruktionen intagas.

9 §. Vad i denna lag sägs om pobsmans antagande, befordran,
avsked, uppsägning från tjänsten och bestraffning samt om instruktion
för pobspersonalen skab icke äga tihämpning å pobsmästare,
pobsintendent och stadsfiskal.

10 §. Besvär över beslut, som eldigt denna lag meddelas av
pobsnämnd, magistrat eder stadsstyrelse, anföres hos Kungl. Maj:ts
befadningshavande i den ordning, som är föreskriven för talan mot
stadsfullmäktiges eller abmän rådstugas beslut.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av Kungl.
Maj:ts befadningshavande, föres på det sätt och i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämt.

Beslut, som ej avser ådömande av discipbnär bestraffning enbgt
vad i 5 § under 6) avses, lände, utan hinder av klagan, till efterrättelse
intid dess annorlunda kan varda förordnat.

- 1920 -

527

11 §. De ytterligare bestämmelser, som kunna erfordras i fråga
om allmänna ordnandet av polisväsendet i stad, meddelas av Konungen.

Lagutskottet, till vilket propositionen hänvisats, anförde i avgivet
utlåtande, att utskottet i likhet med departementschefen funne
det vara synnerligen önskvärt, att genom lagstiftning den nu rådande
bristen av enhetlig organisation för polisväsendet snarast möjligt
avhjälptes. Ej mindre behjärtansvärda vore de från polismannahåll
framförda kraven med syfte att betrygga polismans tjänsteställning
och underlätta hans mången gång svåra kall. Då utskottet likväl
icke ansåge sig kunna tillstyrka bifall till propositionen, hade det
sm huvudsakliga grund i följande omständigheter. Enligt motiven
för lagförslaget hade detta sin tyngdpunkt i att fastslå städernas
skyldighet att själva bekosta sin polisinrättning. I 1 § stadgades,
att det ålåge varje stad att låta anställa och avlöna den polispersonal,
som erfordrades för upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet i staden, ävensom att i övrigt vidmakthålla sitt polisverk.
Såsom departementschefen anfört, hade visserligen städerna själva
hittills bekostat sitt polisväsende. Men enligt vad den i ämnet förebragta
utredningen visade, hade detta städernas åliggande ej sällan
varit förenat med vissa ekonomiska förmåner av skilda slag, i främsta
rummet tolagsersättningen. Även om denna icke kunde anses hava
i allmänhet grundat någon skyldighet för städerna i nu angivna hänseende,
syntes emellertid i vissa fall tveksamhet därutinnan råda.
Ej heller borde vid bedömande av grunderna för städernas nämnda
skyldighet lämnas ur räkningen den mer eller mindre gynnade ställning,
stad i avseende å närings väsendet kunde hava intagit. Vid
sammanställande av dessa förhållanden syntes det utskottlt kunna
med skäl ifrågasättas, huruvida det kunde vara lämpligt att nu för
varje fall och under alla omständigheter i lag fastslå städernas skyldighet
att bekosta sitt polisväsende. I allt fall borde en allsidigare
utredning därom dessförinnan företagas. Den utredning, som i anledning
av riksdagens ovanberörda skrivelse kommit till stånd, hade
icke enbart varit inriktad pa att åvägabringa en allmän polisförfattning
för rikets städer, utan hade i vissa avseenden omfattat även
polisväsendet å landsbygden. Då Eders Kungl. Maj:t likväl icke framlagt
något förslag, åsyftande ordnandet av hela landets polisväsende,
hade detta eldigt vad departementschefen framhållit berott därpå’

— 1920 —

528

att utredningen, såvitt den avsett landsbygdens polisväsende, ansetts
ej fullt uttömmande. Utan att vilja underskatta värdet av det av
departementschefen därutinnan anförda skälet, funne utskottet det
hava varit synnerligen maktpåliggande, att ordnandet av polisväsendet
i vissa med städerna jämförliga orter vunnit sin lösning.
Redan 1906, då riksdagen avlät ovanberörda skrivelse i ämnet, var
behovet av ett ordnat polisväsende särskilt för sistnämnda samhällen
trängande, och sedan dess hade detta behov med hänsyn till det på
senare åren starkt tilltagande antalet av dylika samhällen och dessas
tillväxt gjort sig än mera kännbart. Därtill komme, att vad dessa
samhällen beträffade, förhållandena därstädes i många avseenden
företedde större likhet med de i städerna rådande än med de på
landsbygden, vadan i varje fall dessa frågor syntes böra lösas i ett
sammanhang. IVted den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit till
lagförslaget, hade utskottet icke ingått i någon slutlig detaljgranskning
av förslaget. Inom utskottet hade dock skilda meningar gjort
sig gällande beträffande inrättandet vid sidan av polischefen av en
polisnämnd, särskilt med de befogenheter, som enligt förslaget tilllagts
densamma.

Vid ärendets behandling i kamrarna uttalades allvarliga betänkligheter
emot att i lag fastslå städernas skyldighet att ensamt bekosta
sitt polisväsen. För inrättandet av polisnämnder uttalades
däremot sympatier, och det upplystes, att majoriteten inom utskottet
varit för ett inrättande av polisnämnder. Vidare anmärktes, att
frågan om ordnande av polisväsendet i köpingar och municipalsamhållon
samt på landsbygden vore synnerligen behjärtansvärd. Riksdagen
borde emellertid icke, därest propositionen avsloges, godtaga
utskottats motivering, så att man icke bleve framdeles bunden därav.
Därefter blev utskottets hemställan med godkännande av dess motivering
bifallen av första kammaren, varemot andra kammaren med
82 röster mot 78 biföll propositionen.

Frågan har därefter, enligt vad jag erfarit, icke mom civildepartementet
blivit föremål för vidare behandling.

Polisväsendet lyder i Stockholm under överståthållarämbetet och
i länen under Kungl. Maj:ts befallningshavande.

I den i motiven till 1918 års lagförslag intagna historiska framställningen
angående polisväsendet i städerna, vilken jag här ansett

— 1920 -

529

mig hora i huvudsak följa, anmärkes, hurusom mellan Stockholm
och Övriga städer framträder eu bestämd skillnad beträffande polischefens
ämbetsställning. 1

I Stockholm, där åligganden, som i andra städer tillkomma
magistraten, till stor del fullgöras av överståthållarämbetet, tillhör
polismästaren detta ämbete och utövar polismyndigheten å dess
vagnar För honom gällande instruktion är utfärdad av Kungl.
Mapt den 20 maj 1868, och däri stadgas, att vid utövandet av den
vårdnad om allmän ordning samt säkerhet till person och egendom
jamte den myndighet i polisärenden för övrigt, överståthållaren tillkommer,
ar polismästaren honom till biträde anställd, samt att i alla
polisväsendet rörande frågor, i vilka överståthållaren ej omedelbart
beslutar, utövar polismästaren, enligt de närmare föreskrifter överståthållaren
meddelar, den överståthållarämbetet i polisärenden tillkommande
myndighet, på sätt med lag och författningar samt instruktionen
överensstämmer.

Poliskammare finnes även i Stockholm, men den omfattar numera
icke polismästarens hela förvaltningsområde, utan där handlaggas
av en särskild ämbetsman såsom polismästarens ställföreträdare,
för närvarande förste polisintendenten, huvudsakligen vissa
må1 av judiciell natur, såsom rörande rannsakningsmåls hänskjutande
till allmän domstol m. m. Till polisdomstolen hörande mål handläggas
av en polisdomare. Befälet över polispersonalen utövas närmast
under polismästaren av förste, andre och tredje polisintendenten.

Övriga städer, där polismästarämbete inrättats, äro Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona, G-ävle, Uppsala och
Eskilstuna. Beträffande polisorganisationen i Gröteborg meddelades
bestämmelser genom kungl. förordningen den 19 augusti 1807. Liknande
föreskrifter utfärdades för Norrköping 1825 och för Karlskrona
1828. De övriga städerna erhöllo sin särskilda polisorganisation
Uppsala 1869, Malmö 1873, Grävle 1889 samt Eskilstuna och Hälsingborg
1898.

I sammanhang med polismästartjänsternas inrättande hava mer
eller mindre kortfattade stadganden meddelats om inseendet över
och ledningen av polisen, men därjämte hava för de flesta polismästarna
utfärdats instruktioner, innehållande mera utförliga bestämmelser.
Dessa äro dock icke alla utfärdade av Kungl. Maj:t. Sådana
finnas endast för polismästarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och

67 Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1900 års riksdag.

530

Karlskrona. För polismästarna i Uppsala och Gävle hava instruktioner
utfärdats av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Vad Norrköping
och Eskilstuna angår, hava dylika författningar icke blivit utfärdade
av vare sig Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Med undantag för Uppsala och Gävle finnas i de nämnda städerna
även poliskammare med uppgift jämte det allmänna handhavandet
av polisens angelägenheter dels att såsom administrativ
myndighet handlägga de ärenden, som enligt särskilda författningar
tillkomma poliskammare i sådan egenskap, dels ock i vissa städer
att vara polisdomstol.

Ursprungligen har vid inrättandet av poliskammare tillagts densamma
även domsrätt i vissa mål. Poliskammare såsom domstol
finnes numera endast i Norrköping, Karlskrona och Eskilstuna. I
Göteborg och Malmö utövas denna domsrätt liksom i Stockholm av
särskild polisdomare, och i Hälsingborg är det en avdelning av rådhusrätten
under ordförandeskap av polismästaren, som fungerar såsom
polisdomstol.

Beträffande poliskamrarnas organisation gäller såsom allmän
regel, med undantag endast för Eskilstuna, att polismästaren är ensam
beslutande. Instruktionen för polismästaren i Göteborg, utfärdad av
Kungl. Maj:t den 12 oktober 1883, innehåller den bestämmelsen, att
polisväsendet i staden, utom vad angar de mal och ärenden, vilka
tillhöra stadens polisdomstol, handhaves av en poliskammare, vars
beslutanderätt utövas av polismästaren. Befälet över polispersonalen
tillkommer närmast under polismästaren två polisintendenter.

Börande organisationen av poliskammaren i Norrköping stadgades
genom kungl. brevet den 18 september 1885, att poliskammaren
består av polismästaren såsom ordförande, biträdd av fyra
rådmän, vilka tjänstgöra två i sänder efter sins emellan uppgjord,
av polismästaren godkänd ordning. Denna poliskammare är numera
den enda, som i egenskap av administrativ myndighet består av
polismästaren såsom ordförande jämte ledamöter. I fråga om beslutanderätten
gjordes icke någon ändring i kungl. förordningen den
25 mars 1825, enligt vilken polismästaren är ensam beslutande.
Vilka göromål det tillkommer polismästaren att ensam handlägga
i egenskap av polischef synes icke vara närmare bestämt, men
beträffande polispersonalen är stadgat, att denna lyder under poliskammaren,
som även förordnar och entledigar personalen.

- 1920 —

531

För Karlskrona gäller av Kungl. Maj:t den 31 augusti 1900 fastställd
ordning för poliskammare och polismästare. Enligt denna utgöres
poliskammaren endast i egenskap av polisdomstol av bisittare
jämte polismästaren, vilken emellertid även i domstolen är ensam
beslutande. Ledamöterna, vilka icke benämnas rådmän, tjänstgöra
två månader i följd, varefter ombyte sker. De utses sålunda, att
sedan magistraten på förslag uppfört aderton till stadsfullmäktige
valbara män, stadsfullmäktige i december varje år bland de sålunda
föreslagna välja tolv att för nästföljande år tjänstgöra i poliskammaren.
Därjämte skall av magistraten på förslag uppföras ytterligare
nio till stadsfullmäktige valbara män, bland vilka stadsfullmäktige
välja sex att för nästföljande år i poliskammaren vara
suppleanter för ledamöterna. Den ordning, vari ledamöter och suppleanter
under aret skola tjänstgöra, bestämmes av magistraten.

Poliskammaren i Malmö inrättades genom kungl. brev den 7
december 1888 med sådan organisation som den i Göteborg gällande,
vadan polismästaren i Malmö icke erhöll någon bisittare i poliskammaren.
Såsom polisdomstol fungerade en avdelning av rådhusrätten
under ordförandeskap av polismästaren, för vilken domstol
gällde vanlig rättegångsordning. Denna har sedermera ersatts av
en särskild polisdomare.

Vid inrättandet av poliskammaren i Hälsingborg genom kungl.
brevet den 4 november 1898 tillämpades samma ordning, som införts
i Malmö, sa att icke nagra bisittare anställdes. Polismästaren
är fortfarande jämväl ordförande i polisdomstolen, utgörande en avdelning
av rådhusrätten.

Poliskammaren i Eskilstuna fanns redan innan polismästarbefattningen
inrättades. Den utgjordes då av borgmästaren såsom
ensam beslutande. Denna organisation förändrades genom kungl.
brevet den 15 april 1898 sålunda, att poliskammaren både såsom
domstol och vid handläggning av andra ärenden består av borgmästaren
såsom ordförande samt polismästaren och en borgerlig rådman
såsom bisittare med rösträtt för ledamöterna såsom i rådhusrätten.
Poliskammarens allmänna uppgift är bestämd sålunda, att
den skall handhava allmän ordning och säkerhet samt behandla därtill
hörande mål och ärenden. Poliskammaren handlägger och avdömer
de mål och ärenden, som enligt allmän lag och särskilda
föreskrifter höra under poliskammare. Beträffande polismästaren är

— 1920 —

532

stadgat, att han för protokoll och är expeditionshavande i poliskammaren,
varjämte det åligger honom att hava ledningen av och överinseendet
över stadens polis och allt vad till ordningen och säkerheten
inom staden hörer samt utfärda pass och fullgöra de åligganden,
som polismyndighet tillkomma. Om göromålens fördelning mellan
poliskammaren och polismästaren är för övrigt endast stadgat, att
av poliskammarens betjänte antagas och avskedas överkonstaplarna
av poliskammaren, men övriga poliskonstaplar av polismästaren.
Vidare är föreskrivet, att den instruktion, som kan komma att för
polismästaren utfärdas, uppgöres av magistraten, men skall, efter
stadsfullmäktiges hörande, för fastställelse underställas Kung! Maj:ts
befallningshavandes i länet prövning.

Skillnaden mellan poliskammare och polismästarämbete, frånsett
domsrätten och den särskilda organisationen i Norrköping och Eskilstuna,
torde kunna betecknas sålunda, att där poliskammare finnes,
är polismästaren mera skild från magistraten, utövande i förhållande
till denna en sidoordnad myndighet med vidsträcktare befogenhet än
den som eljest tillkommer polismästare. I åtskilliga författningar,
såsom ordningsstadgan för rikets städer m. fl., äro vissa göromål
och befogenheter tillagda poliskammare, vilka, där sådan ej finnes,
tillkomma magistraten eller Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Att polismästarna intaga en självständig ställning i förhållande
till magistraten, så att de icke stå under dennas eller borgmästarens
inseende, torde vara otvivelaktigt beträffande de städer, där poliskammare
är inrättad med polismästaren såsom dess styresman. I
kungl. stadgan angående polisverket i Malmö föreskrives, att poliskammaren
omedelbart under Kungl. Maj:ts befallningshavande utövar
den magistraten eller borgmästaren såsom dess ordförande enligt
författningarna eljes åliggande tillsyn över och ledning av stadens
säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och ordningspolis.

För polismästarna i Uppsala och Grävle är i deras instruktioner
den allmänna befogenheten såsom polismyndighet angiven på olika
sätt. Den förre har att närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet utöva den tillsyn över och ledning av vad som hörer
till polisen, vilken enligt ordningsstadgan för rikets städer och
andra författningar polismyndighet i stad åligger. Motsvarande bestämmelse
för Grävle innehåller, att ledningen och inseendet över
polisväsendet samt allt vad till ordningen och säkerheten inom staden

- 1920 —

533

hörer handhavcs av polismästaren. Om hans ställning såsom polismyndighet
i förhållande till magistraten och Kung!. Maj:ts befallningshavande
saknas uttrycklig bestämmelse.

Flertalet polismästare äro jämväl ledamöter av magistraten, i
vilken egenskap de i Eskilstuna, Gävle, Uppsala, Karlskrona och
Hälsingborg benämnas rådmän. Don förstnämnde innehar även befattning
såsom brottmålsrådman. Polismästaren i Gävle är vice
ordförande i magistraten och rådhusrätten. För polismästaren i
Hälsingborg är ledamotskapet i magistraten begränsat så, att han
deltager endast i behandling och avgörande av frågor rörande polisen
och ordningen inom staden samt utfärdande av nya och förändring
av gällande polisstadganden, vilka ärenden skola av polismästaren
föredragas. Polismästaren i Norrköping åligger att i magistraten
föredraga och deltaga i avgörandet av alla sådana frågor, som angå
utfärdandet av nya eller ändring i gällande polisstadganden.

Polismästarna i Göteborg och Malmö intaga en särskild ställning,
i det att de numera icke äro ledamöter av magistraten. För
Göteborg har genom kungl. brev den 29 januari 1869 meddelats den
särskilda bestämmelsen, att de ordningsföreskrifter, som enligt 1 och
2 §§ i ordningsstadgan för rikets städer böra meddelas av magistrat,
skola utfärdas av poliskammaren därstädes, vilken myndighet även
före ordningsstadgans tillkomst haft att meddela sådana föreskrifter.

De bestämmelser, som gälla om tillsättning av polismästare,
hava ävenledes blivit meddelade särskilt för varje stad, och ej heller
i detta hänseende har någon enhetlig ordning blivit genomförd.
Frånsett Stockholm, där polismästaren såsom förtroendeämbetsman
utan förslag utnämnes av Konungen, kan man skilja mellan två
grupper, nämligen dels sådana städer, där förslag upprättas av vederbörande
städer å tre personer, av vilka Konungen utnämner en,
och dels sådana, där polismästaren liksom rådmännen väljes omedelbart
av stadsfullmäktige, varefter fullmakt för den valde utfärdas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Till den förra av dessa båda
grupper höra Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Karlskrona.
I de fyra sistnämnda städerna upprättas förslaget av stadsfullmäktige,
men i Göteborg genom allmänt val.

Polisdomaren och polisintendenterna i Stockholm utnämnas av
Konungen efter anmälan av överståthållaren. Polisdomama i Göteborg
och Malmö tillsättas i samma ordning som för respektive städer

— 1920 -

534

är stadgat beträffande tillsättning av polismästare. Polisintendenterna
i Göteborg utnämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Angående antagande av polispersonalen i allmänhet gäller beträffande
Stockholm enligt instruktionen för överståthållaren, att
denne äger tillsätta polisbetjäningen. Enligt praxis sker antagandet
medelst konstitutorial, som utfärdas i fråga om kommissarierna av
överståthållaren och eljest av polismästaren å överståthållarämbetets
vägnar. För att antagas såsom extra konstapel äro vissa detaljerade
villkor uppställda. I instruktionen för överståthållaren är vidare
stadgat, att där någon av betjänte gör sig skyldig till felaktigt förhållande
i tjänsten, men felet icke är av den svåra beskaffenhet, att
åtal vid domstol bör ske, överståthållaren äger antingen varna den
felaktige eller döma honom till böter, svarande mot högst en månads
avlöning, eller mistning av tjänst på högst tre månaders tid, samt
att polis- och vaktbetjänte ock må, då begången felaktighet är av
den beskaffenhet, att överståthållaren finner sig icke vidare kunna
hava förtroende för dem, alldeles skiljas från befattningen. Instruktionen
för polispersonalen i Stockholm innehåller, att polisman kan
avskedas ej mindre på egen ansökning, vilken dock, för att vara
berättigad till bifall, bör till polismästaren ingivas minst en månad
innan polisman vill träda ur tjänsten, än ock när som helst såsom
påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten eller
då överståthållarämbetet finner polisman vara för tjänsten olämplig
och för honom förlorat förtroendet. Då polisman utan att hava begått
bestämd förseelse eller fel, som bör med avsked betraffas, endast
på grund av mindre lämplighet för tjänsten avskedas, äger han tillgodonjuta
en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande
lön. Om bestraffning av polisman i övriga fall innehåller
samma instruktion följande: För försummelser eller fel i tjänsten, såvida
de icke finnas vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelser
i allmän lag eller författning böra tillämpas, bestraffas
polisman med tillrättavisning och varning, åläggande av extra tjänstgöring,
suspension med eller utan tjänstgöring, nedflyttning i lön
och tjänstegrad eller avsättning. Om förseelsen är av särdeles ringa
beskaffenhet, må det kunna bero vid varning av vederbörande närmaste
förman; men övriga bestraffningar må endast av polismästaren eller
i vissa fall av överståthållaren ådömas. Åläggande av extra tjänstgöring
användes numera i regel icke såsom bestraffning, enär denna

— 1920 —

535

straffart med hänsyn till den regelmässiga tjänstgöringens ansträngande
beskaffenhet anses olämplig. De fall, då disciplinmål handläggas
av överståthållaren, äro endast de, då poliskommissarie är
angiven för så svårt fel, att hans avskedande kan ifrågakomma. I
övrigt handläggas alla disciplinmål, där strängare bestraffning än
tillrättavisning och varning ifrågakommer, av polismästaren. Efter
en förberedande undersökning av vederbörande förman inställes den
för felaktigt förfarande anmälde till ett formligt förhör inför polismästaren,
vid vilket förhör han får förklara sig och utredning förebringas.
Vid förhöret föres protokoll. Beslut i ärendet avkunnas
för den tilltalade och antecknas i protokollet. Om besvärshänvisning
begäres, meddelas sådan till Kungl. Maj:t i civildepartementet.

I de städer utom Stockholm, där polismästare är anställd, gälla
i allmänhet beträffande polispersonalens antagande, entledigande och
bestraffning regler, likartade med de i Stockholm fastställda.

Närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande har polisväsendet
i övriga städer av ålder handhafts av borgmästare och råd, och
i allmänhet tillkommer det fortfarande magistraten att vara polismyndighet.
Om magistratens organisation i dess egenskap av polisstyrelse
samt angående inseendet över polisen, chefskapets utövande
samt ansvarets och göromålens fördelning mellan borgmästaren och
magistraten hava gemensamma bestämmelser icke blivit utfärdade
och icke heller angående polisens allmänna uppgift och åligganden.
Kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad innehåller i fråga
om magistratens befattning med polisväsendet allenast en hänvisning
till vad därom i lag och författningar är stadgat.

Polispersonalens ställning och åligganden bestämmas i dessa
städer allenast av utav lokal myndighet utfärdade författningar. I
sådant avseende brukar ett reglemente merendels innefatta bestämmelser
om lönestat, villkoren för polismäns antagande och entledigande
o. s. v., medan uti en instruktion givas förhållningsregler
rörande personalens uppträdande i och utom tjänsten. Men ofta nog
behandlas dessa ämnen växelvis antingen i reglemente eller i instruktion.
Kungl. Maj:ts befallningshavande har i allmänhet fastställt
reglementet och magistraten instruktionen. Åren 1904 och
1906 föranstaltade vederbörande riksdagutskott om en undersökning
i vad mån reglementen eller instruktioner för städernas polisväsen
funnes antagna. Undersökningen ådagalade, att i åtskilliga städer

• — 1920 —

536

instruktioner helt och hållet saknades eller vore mycket ofullständiga,
samt att de instruktioner eller reglementen, som förekomme, vore
av mycket skiftande beskaffenhet och innehåll. Samma förhållande
torde allt fortfarande vara rådande i det stora hela. Dock hava
nya instruktioner fastställts för åtskilliga städer, där saknaden därav
tidigare anmärkts, och i vissa städer, där instruktion ej ännu utfärdats,
har man såsom skäl därför åberopat den förhoppningen, att
man snart skulle hava att motse ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente,
som bleve grundläggande för en sådan instruktion.

I allmänhet gäller beträffande organisationen av polisväsendet
i de nu ifrågavarande städerna, att magistratens ordförande utövar
högsta ledningen, därvid biträdd av stadsfiskalen. Enligt instruktionen
för stadsfiskalerna den 24 maj 1918 skall den befattning med
säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen, som stadsfiskal hittills på
grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk må hava utövat,
fortfarande jämte åklagartjänsten åligga honom, intill dess
förändrade bestämmelser i ämnet kunna varda av Kungl. Maj:ts
befallningshavande fastställda, och vare stadsfiskal i avseende å honom
tillkommande befattning med polisväsendet pliktig lyda de befallningar,
som meddelas honom av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
magistrat, borgmästare eller polismästare eller ock, i stad där magistrat
ej finnes, av landsfogde.

De bestraffningsarter, som enligt instruktionerna i landsortsstäderna
pläga förekomma, utgöras av varning eller tillrättavisning,
extra tjänstgöring, suspension med eller utan tjänstgöring, nedflyttning
i lön och lönegrad samt avsättning. I övrigt innehålla instruktionerna
föreskrifter om polisinrättningens ändamål, polismännens
åligganden till förekommande av brott, deras förhållande till allmänheten,
i vad mån våld å person må nyttjas, villkoren för företagande
av kroppsrannsakan och husrannsakan, avstyrandet av folksamlingar,
tjänstgöringen under patrullering, å polisstation o. s. v., ävensom
särskilda bestämmelser rörande tjänsten i de olika graderna inom
organisationen.

Den ordinarie polisbevakningen på landsbygden utgöres, under
Kungl. Maj:ts befallningshavande, av landsfogdar, landsfiskaler och
fjärdingsmän.

Enligt instruktionen för landsfogdarna den 14 december 1917
skall i varje län finnas en landsfogde, som under Kungl. Maj:ts be —

1920 —

537

fallningshavande såsom länots högsta polismyndighet har ansvar för
och ledning av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom
belägen stad, där magistrat oj linnes. 1 denna egenskap skall han
vaka över, att polisväsendet tillhörande befattningshavare vederbörligen
fullgöra sina åligganden samt att allmän ordning och säkerhet
upprätthållas. Landsfogden avgiver till Kung]. Maj:ts befallningshavande
förslag angående anställande av erforderlig, till den särskilda
polisstyrkan å landot hörande personal, dess avlöningsförmåner och
tjänstgöring samt har att över denna personal föra liggare med vederbörliga
anteckningar, inrättad enligt formulär, som av Kungl. Maj:ts
befallningshavande lastställes. Sammandrages större polisstyrka, tager
landsfogden, så framt ej annorledes förordnas, befäl över densamma
och har jämväl att, där så påkallas, ej mindre medelst förskott, som
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande utverkas, bestrida polismännens
avlöning än även tillhandagå dem i vad som erfordras för färder,
inkvartering och förplägning. Landsfogden är inom det nyss angivna
tjänstgöringsområdet allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten
på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan
åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet
för visst mål förordnad. Dessutom åligger det landsfogden
att hava tillsyn över åklagarväsendet inom sitt tjänstgöringsområde
och för, sådant ändamål förskaffa sig noggrann kännedom om dess
tillstånd och behov. Åklagarnas tingsuppvaktning ordnas av landsfogden.
I fråga om såväl polis- som åklagarväsendet bör landsfogden
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra anmälan om förekommande
brister och behov samt föreslå de åtgärder, som kunna finnas erforderliga.
Landsfogdarna tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av
Kungl. Maj:ts befallningshavande samt avlönas av staten.

Inom varje landsfiskalsdistrikt har landsfiskalen enligt instruktionen
för landsfiskalerna den 14 december 1917 att såsom polisman
ställa sig landsfogdens befallningar till efterrättelse. Landsfiskalen
är närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt samt har inseende
över polisväsendet därstädes och befäl över där anställd polispersonal.
Vad nu är sagt gäller dock ej i fråga om landsfiskalsdistriktet
tillhörande stad eller köping, där stadsfiskal eller särskild
polistjänstemän finnes anställd med åliggande att därstädes hava
sådant inseende och befäl, som nyss är sagt. .Landsfiskal är tillika

— JusWieombudsm anuens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

538 «

inom sitt distrikt allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten
på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan
åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande
myndighet för visst mål förordnad. Finnes för landsfiskalsdistriktet
tillhörande stad eller köping annan allmän åklagare förordnad, vars
åtalsrätt ej är inskränkt i vidare mån än nyss i fråga om landsfiskal
är sagt, vare landsfiskal ej behörig åtala inom staden eller köping
begånget brott. Landsfiskalerna tillsättas av Kung! Maj:ts befallningshavande
och avlönas med statsmedel.

Under landsfogden och landsfiskalen finnas till deras biträde
fjärdingsmännen enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets
utgörande. I motsats till landsfogde- Och landsfiskalstjänsterna
är fjärdingsmannabefattningen ett menighetsbestyr,
som åligger kommunerna sålunda, att i regel varje socken skall
hava en fjärdingsman. Befattningen tillsättes av kommunalstämma
för en tid av minst tre år. Till fjärdingsman väljes den, som uppnått
myndig ålder och råder sig själv, är välfrejdad samt gjort sig
känd för ordentlighet och pålitlighet i sitt leverne. Om val av
fjärdingsman skall landsfiskalen i orten underrättas. Finner han den
utsedde icke lämplig, skall han anmäla förhållandet hos Kung!
Maj:ts befallningshavande, som äger att, om skäl därtill förefinnas,
förordna om nytt val. Befinnes antagen fjärdingsman under tjänstgöringstidens
lopp icke vidare vara för befattningen lämplig, äger
Kungl. Maj:ts befallningshavande skilja honom från densamma. Visar
han tredska och försumlighet och är icke fråga om sådan grövre
brottslighet, att åtal vid domstol finnes böra äga rum, må Kungl.
Maj:ts befallningshavande ådöma honom böter. Fjärdingsmännen
äga icke utöva någon självständig verksamhet i pohsärenden, utan
hava egentligen endast att ombestyra verkställighetsåtgärder. Enligt
gällande instruktion åligger dem att till landsfiskalen inberätta, då
grövre brott blivit begånget eller något förehaves, som störer eller
hotar allmän ordning och säkerhet, samt lämna den laga handräckning,
som vid sådana tillfällen kan påkallas, att enligt föreskrift av
landsfiskalen biträda vid personers häktning o. s. v. Fjärdingsmännen
avlönas av kommunerna.

I köpingar, som utgöra egna kommuner, finnas även anställda
polisuppsyningsmän, vilkas avlöning bekostas av kommuner^. Om
dem och deras befogenhet såsom ordningspolis och åklagare är förut

— 1920 -

539

nämnt. De erhålla av Kung!. Maj:ts befallningshavande förordnanden,
som gälla endast tillsvidare. 1 somliga köpingar finnas oj blott polisuppsyningsman
utan även underordnade polisbetjänto. Också dessa
förordnas av Kungl. Maj:t bcfallningshavande på sådana villkor, att
de när som helst kunna skiljas från tjänsten.

Landsfogdar, landsfiskaler, fjärdingsman samt den nyss omförmälda
köpingspolisen äro att räkna till den egentliga polisbevakningen
på landsbygden. Men under senare tider har det visat sig,
att denna polisbevakning icke varit tillräcklig. I municipalsamhällen,
vid järnvägsstationer och större industriella anläggningar ävensom
å andra platser, där för längre eller kortare tid en mera avsevärd
mängd folk funnits samlad, har nämligen visat sig behov av
ett bättre polisskydd, än den ordinarie polisbevakningen kunnat
lämna. Detta behov, som särskilt under de sista årtiondena med
deras livliga utveckling av näringslivet framträtt i allt större omfattning,
har föranlett, att på sidan om den egentliga polisbevakningen
på landsbygden uppstått en extra polisbevakning. Denna
särskilda polisstyrka erhåller förordnande av statsmyndighet och lyder
under vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande och landsfogde.
Dess åligganden äro efter de olika förhållanden, som föranlett
polisens anställande, av växlande beskaffenhet, men i allmänhet
hava de extra polismännen, i motsats till de ordinarie polisorganen,
icke andra åligganden än sådana, som avse polisväsendet. Gfemensamt
för de flesta extra polismännen är, att det åligger dem att
vaka över allmän ordning och säkerhet inom sina respektive tjänstgöringsområden,
tillse efterlevnaden av lagar och ordningsföreskrifter,
söka upptäcka begångna brott samt lämna landsfogde och landsfiskal
det biträde i polishänseende, som av dem påkallas. Den extra
polisbevakningens avlöning bekostas i allmänhet till en del genom
frivilligt åtagna bidrag av landsting, kommuner eller enskilda företag
samt till återstoden av statsmedel. Första gången anslag av
statsmedel beviljades till den extra polisbevakningen var 1875, då
riksdagen ställde till Kungl. Maj:ts förfogande för vart och ett av
åren 1875 och 1876 ett anslag av 20,000 kronor. Sedermera har
detta anslag under årens lopp ökats, så att det av 1919 års lagtima
riksdag beviljade beloppet utgjorde 600,000 kronor. Den förstärkta
polisbevakningen består av dels polisuppsyningsmän, polismän och
extra polismän i municipalsamhällen, stationssamhällen, större indu —

1920 -

540

strisamhällen m. m. eller förordnade till bevakning vid järnvägsbyggnader
och dylikt, dels mera tillfälligt förordnade extra polismän
i övrigt, dels länsdetektiver och dels i Östergötlands, Blekinge
och Kristianstads län ridande polis. I de till Eders Kung! Maj:t
i slutet av 1918 från samtliga befallningshavande inkomna framställningar
angående andel i det för 1919 tillgängliga statsanslaget
till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet har
redovisning lämnats, huru de för 1918 anslagna medlen använts.
Såvitt av redovisningen kunnat inhämtas, har å landsbygden utöver
den egentliga polisbevakningen varit anställd en extra polisbevakning
till ett antal av omkring 550 man. Dessutom har genom särskilda
avtal mellan Kungl. Maj:t och somliga städer de senare ställt
till förfogande en reservpolisstvrka, vilken dock anlitas endast vid
utomordentliga tillfällen.

I avsikt att, i vad på mig kunde ankomma, söka bidraga till
en lösning av polisförfattningsfrågan, har jag från Svenska polisförbundet
och »Kamraterna», förening för Stockholms poliskonstaplar,
anhållit om upplysning om de åsikter och önskemål, vilka på
det ifrågavarande området för närvarande gjorde sig gällande bland
polismännen.

I ett den 21 juni 1919 hit inkommit yttrande har Svenska
polisförbundets styrelse å förbundets vägnar anfört följande.''

Redan 1903 hade landets polismän, vilka samma år organiserat
sig i förbundet, framfört krav på lagstiftningsåtgärder i det förevarande
ämnet. Sålunda hade på förbundets konstituerande sammanträde
beslutats, att genom någon för saken intresserad riksdagman
motionsvis ingå till riksdagen med begäran om rättsligt skydd för
polismännen gentemot godtyckligt avskedande. Påföljande år eller
1904 hade i riksdagens andra kammare framförts en dylik motion
av herr S. A. Hedin. Sexton år hade förflutit, sedan krav på rättsligt
skydd från polismännen första gången utgått, och en tidrymd
av femton år, sedan detsamma första gången i den lagstiftande församlingen
framförts. Ingen hade väntat, att ifrågavarande begäran,
trots att densamma syntes vara så enkel, och rimlig, omedelbart
skulle föranleda lagstiftningsåtgärder, men att efter sexton år densamma
fortfarande och trots alla påminnelser skulle vara oavgjord,

- 1920 -

541

hade helt säkert ingen av de vid 1909 års poliskongress närvarande
ombuden väntat.

Då frågan efter långa och helt säkert även grundliga utredningar
i form av Eders Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om polisväsendet i rikets städer under 1918 förelädes riksdagen, hade
bland landets polismän uppväckts berättigade förväntningar, att deras
adagalagda tålamod och jämväl under ovanligt svåra förhållanden
visade plikttrohet skulle genom förslagets antagande av statsmakterna
värdesättas. Ty ehuru förslaget icke till alla delar och i
lull utsträckning upptagit de önskemål, som landets polismän genom
sin organisation till Eders Kung]. Maj:t vid olika tillfällen framfört,
hade detsamma dock innehållit, för de enskilda polismännen så väsentliga
förbättringar för skapande av trygghet och oberoende, att
dess antagande i åtminstone till sina verkningar oförändrat skick
skulle av polismännen hälsats med tillfredsställelse. Omnämnda förväntningar
hade varit berättigade även med hänsyn därtill, att förslaget
icke enbart tillgodosett polismännens intressen, utan jämväl
syntes vara påkallat med hänsyn till betydelsefulla och tungt vägande
statsintressen.

Styrelsen hade ansett det erforderligt, att relatera dessa förhållanden
för att därigenom bättre skulle kunna förstås den känsla
av besvikelse, som uppstått vid underrättelsen om förslagets ytterligare
undanskjutande. Styrelsen ville ej underlåta att i samband
därmed framhålla, att, enligt styrelsens bestämda uppfattning, ett
uppskjutande till obestämd framtid av frågan om polisväsendets i
såväl städerna som på landsbygden lagenliga ordnande skulle vara
ägnat att bland landets polismän skapa en känsla av att statsmakterna
saknade förståelse för polismännens berättigade intressen.

Styrelsen ville emellertid med kraft understryka, att de skäl,
som anförts och kunde anföras för polisväsendets lagenliga ordnande
i städerna, gjorde sig i ännu högre grad gällande för detsammas
lagenliga ordnande på landsbygden, där de vid den förstärkta polisbevakningen
anställda befattningshavarna hade att under synnerligen
otillfredsställande tjänsteförhållanden av såväl ekonomisk som annan
art fullgöra sitt för staten betydelsefulla arbete. Rörande sistnämnda
förhållande rådde bland de därav berörda polismännen en enhällig
uppfattning därom, att polisväsendet på landsbygden, för att kunna
på ett tillfredsställande sätt ordnas, helt borde övertagas av staten.

- 1920 -

542

Skulle detta av ekonomiska eller andra orsaker icke kunna genomföras,
hade förbundet i underdånig skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 21 januari 1913 framfört en del synpunkter, vilka styrelsen hemställde
måtte vid ärendets ytterligare beredning i tillämpliga delar
beaktas. Styrelsen åberopade vidare sin skrivelse till Eders Kungl.
Maj:t den 4 december 1917, vari särskilt beträffande lantpolisen
framhöll os önskvärdheten av, att polismännen på landsbygden i likhet
med de flesta andra statens eller kommunens tjänstemän måtte
tillförsäkras skälig pension. Vidare bifogades en del yttranden i
ärendet från förbundet tillhörande lokalföreningar, vilkas medlemmar
helt eller delvis utgjordes av på landsbygden tjänstgörande
polismän.

Mot innehållet i det inför 1918 års lagtima riksdag framlagda
lagförslaget hade styrelsen efter att i ärendet hava hört lokalföreningarna
velat göra följande erinringar, vilka styrelsen hemställde
måtte vid lagförslagets omarbetning tagas i beaktande.

2 §. Under lagförslagets behandling i riksdagen hade framförts
betänkligheter mot bestämmelserna i denna paragraf, vilka syntes
vara ägnade att kringskära den kommunala självbestämmanderätten.
I anledning därav borde på det kraftigaste framhållas behovet av
de föreskrifter, denna paragraf innehölle. Det hade nämligen vid
åtskilliga tillfällen på olika orter för polispersonalen visat sig vara
omöjligt att under nuvarande förhållanden bos de kommunala myndigheterna
vinna gehör för även de blygsammaste anspråk. Att sålunda
staten bereddes tillfälle att under lämpliga former kontrollera
kommunernas handhavande av deras polisväsende, borde vara ofrånkomligt,
enär upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet inom
respektive kommuner ej endast vore en kommunal angelägenhet
utan även ett statsintresse av ytterligt betydande vikt.

4 §. Av do från förbundets lokalavdelningar inkomna yttrandena
framginge, att bland polismännen allmänt omfattats den åsikten,
att polisnämnd borde finnas i alla städer, även de mindre.
Detta skulle möjliggöra en mera likformig organisation och ledningav
polisväsendet i hela landet. Paragrafens första punkt borde därför
omformuleras så, att bestämmelsen om polisnämnd komme att
omfatta rikets alla städer. I så gott som samtliga de till styrelsen
inkomna yttrandena framhölles, att respektive poliskårer borde vara
representerade med en ledamot i polisnämnden. För sin del ville

— 1920 —

543

styrelsen på det kraftigaste understryka detta krav. De ärenden,
polisnämnden hade att behandla, hade så stort intresse för polispersonalen,
vars intressen i många avseenden sammanföllo med det
allmänna, att det borde vara eu angelägenhet även för statsmakterna
att tillse, det polisnämnden bleve i tillfälle att i görligaste mån
och från skilda synpunkter få en djup inblick i personalens förhållanden.
Det kunde nämligen i detta avseende ej anses tillfredsställande,
att polisnämnderna uteslutande skulle utgöras av jurister och
kommunala förtroendemän, av vilka ingen i egentlig mening kunde
sägas hava någon praktisk erfarenhet om polistjänsten eller sitta
inne med den sakkännedom som en polisman i de lägre tjänstegraderna.
Vore däremot en av stadens polismän ledamot av nämnden,
skulle personalen känna sig ha större säkerhet, för att dess önskemål
bleve vederbörligen beaktade.

5 §. För polismännen hade det länge varit ett önskemål, att
likartade bestämmelser angående uniformering och beväpning skulle
gälla för hela landet. Med beaktande därav borde tydligen ifrågavarande
bestämmelser införas i polisreglementet i stället för i de
lokala polisinstruktionerna. Därigenom skulle polisnämnden befrias
från uppdraget att utarbeta förslag till polispersonalens uniformering
och beväpning, varför bestämmelserna därom i paragrafens
första punkt borde utgå. Inom samtliga landets poliskårer tilldroge
sig befordringsväsendets ordnande den största uppmärksamhet. Detta
vore också naturligt. För personalen gällde det uti ifrågavarande
avseende rätt betydande ekonomiska och andra värden, och samma
personal måste sålunda med styrka hävda den enskilda polismannens
rätt till befordran i vederbörlig tur, såvida ej denna rätt förverkats.
Men även för myndigheterna och det allmänna hade en tillfredsställande
lösning av dessa spörsmål en mycket stor betydelse. Från
samtliga orter hade det lagts stor vikt vid polisnämndemas befattning
med befordringsärendena, och enligt styrelsens mening krävde
utarbetandet av bestämmelser därom stor omsorg. Styrelsen föresloge,
att polisnämndens yttrande i befordringsärenden skulle vara
åtföljda av förslag, vilket polischefen vid besluts fattande ej finge
gå utanför utom efter nytt förslag från nämnden. Bestämmelser
därom borde införas i paragrafens fjärde punkt. I nära sammanhang
med befordringsspörsmålet stode utseende av elever till polisskolas
befälskurs, där sådan inrättats, och föresloap styrelsen, att i

— 1920 - w

544

paragrafen infördes bestämmelse därom, att, i likhet med vad som
föreslagits ifråga om befordran, polisnämnden skulle avgiva yttrande
och förslag till uttagning av elever till polisskolans befälskurs. Enligt
paragrafens sjätte punkt skulle polisnämnden ådöma polispersonalen
disciplinär bestraffning utom varning, som endast skulle
ådömas av polischefen. Denna anordning kunde leda till att eu
ofrånkomlig fordran på en likformig behandling av personalen frånginges
eller finge sken därav. Polisnämnden syntes i anledning
därav böra erhålla befogenhet att ådöma all disciplinär bestraffning.

6 §. Med hänvisning till vad som anförts vid 4 § påyrkade
styrelsen, att bestämmelserna i denna paragraf uteslötes.

8 §. Bestämmelserna under a och d i denna paragraf borde
vara likformiga för samtliga städer i riket, varför styrelsen föresloge,
att nämnda bestämmelser utarbetades och infördes i polisreglementet.

Svenska polisförbundet har tillika åberopat yttranden, avgivna
av Stockholms läns polis- och fjärdingsmannaförening, Södermanlands
läns polisförening, Nordöstra Östergötlands polis- och fjärdingsmannaförening,
Kristianstads läns polis- och fjärdingsmannaförening, Malmöhus
läns lokalpolisförening, Luleå polisförening och Malmfältens
polisförening ävensom Svenska polisförbundets underdåniga yttranden
i ämnet den 21 januari 1913 och den 4 december 1917.

Ur innehållet i de båda underdåniga yttrandena må endast anmärkas
följande.

Det vore av högsta vikt — har polisförbundet anfört
att polisen under krävande situationer både vore fullt funktionsduglig
och även fungerade väl. Förutsättningar därför vore, dels
att statsmakten vore i stånd att utöva nödig kontroll över det sätt
varpå kommunerna fullgjorde sina uppgifter i avseende på åstadkommandet
av tillräckliga och ändamålsenliga polisorganisationer,
dels att de enskilda polismännen kände sig i besittning av den laggaranterade
ekonomiska trygghet för sig och de sina, som tilläte
dem att utan sidoblickar vare sig åt höger eller vänster fullgöra
sin plikt. Ingendera av dessa förutsättningar kunde för närvarande
sägas vara för handen. För både den enas och den andras uppnående
vore tillkomsten av eu ändamålsenligt avfattad polisförfattning
en oeftergivlig nödvändighet. Det vore visserligen sant, att
det i allmänhet visat sig möjligt för de enskilda polismännen att i
* - 1920 —

545

förhållande till överordnade skydda sig mot rättskränkningar och
övergrepp liksom att sådana rättskränkningar och övergrepp på senare
tid blivit allt sällsyntare. Men denna relativa trygghet hade
de kunnat uppnå och hävda endast i kraft av det ekonomiska, moraliska
och juridiska stöd, de genom sina sammanslutningar kunnat
förskaffa sig. En tillfredsställande ordning vunnes först, då polismannen
för att komma i åtnjutande av sin rätt kunde hänvisa till
klara och tydliga föreskrifter, vilkas åsidosättande icke kunde komma
i fråga utan uppsåtlig sidvördnad för lag och författning. Att polismännen
för att hävda sin rätt nödgades tillgripa processuella rättsmedel
och söka stöd i föreningsväsendet, kunde ej vara nyttigt vare
sig för andan eller disciplinen inom polisen. Sådant kunde ej undgå
att framkalla en viss spänning mellan över- och underordnade och
därigenom i någon män rubba det förtroende mellan manskap och
chef, vilket utgjorde själva grundförutsättningen för och nerven i
en polisstyrkas effektivitet. Ännu viktigare vore säkerligen, att
polismännen intoge en fullt oavhängig ställning till dem, vilkas efterlevande
av lagar och författningar de vore satta att övervaka. I
den mån polismännen vore helt eller delvis beroende av de senares
godtycke eller välvilja för bibehållande av de tjänster, de innehade,
och de löneförmåner, de åtnjöte, vore deras ställning prekär. När
man betänkte, huru beroende särskilt lantpolisen vore av de kommunala
beslutande myndigheternas gottfinnande, i det dessa för närvarande
icke lagligen kunde förhindras att indraga polistjänsten eller
bestämma löneförmånerna till huru låga belopp som helst, måste
det medgivas, att det läge utom möjlighetens gräns att utan en i
nämnda hänseende tryggande polisförfattning bibehålla ett tillfredsställande
polisväsen.

Vidare vore det ett viktigt önskemål, att polismännen på landsbygden
i likhet med så gott som alla andra statens och kommunens
tjänstemän sattes i tillfälle att efter viss levnads- och tjänsteålder
komma i åtnjutande av avlöningen motsvarande skäliga pensioner.
Synnerligen önskvärt vore, om denna fråga kunde bringas till lösning
i samband med författningsfrågan på sätt förhållandet vore
t. ex. i England. Därest detta icke kunde ske, vågade förbundet i
underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kung!. Maj:t snarast möjligt''
föranstalta om i ärendet erforderlig utredning, varvid även uppmärksamhet
borde ägnas åt spörsmålet om sådant understöd åt

69 — Justitieombudsmannens ämbet fiberätt el se till 1990 års riksdag.

546

änkor och barn efter polismän, vilka i tjänsten ådragit sig svår
kroppsskada eller ljutit döden, som vore ägnat att motsvara de
särskilda anspråk, vilka i dylika fall kunde anses berättigade.

I de från lantpolisförbunden inkomna yttrandena, vilkas innehåll
här allenast i största korthet beröres, har bland annat framhållits,
att polisväsendet å landsbygden borde vara en statsinstitution,
därvid polismännen icke såsom hittills skulle förordnas för ett
år i sänder, utan skulle erhålla konstitutorial och avlönas av staten.
I varje fall borde fastslås bestämd skyldighet för såväl landskommuner
som städer att i avseende å polisväsendet vidtaga och bekosta
sådana anordningar, vilka av vederbörande länsstyrelse kunde prövas
nödvändiga för upprätthållande av ordning och säkerhet. Men ehuru
det hittills ålåge städer och köpingar att utan bidrag av statsmedel
själva bekosta erforderlig ordnings- och säkerhetspolis, kunde det
icke förnekas, att polisväsendet jämväl i sådana samhällen vore en
så viktig statsangelägenhet, att billigheten borde bjuda, att statsverket
lämnade bidrag till avlöning åt ordnings- och säkerhetspolisen
även i nämnda samhällen, synnerligast som en stor del av inkomsterna
av brännvinsmedel och dylikt numera indragits eller skulle
komma att indragas till statsverket.

Särskilt småstädernas och landsbygdens polismän levde under
de mest brydsamma ekonomiska omständigheter. Flerfaldiga exempel
hade förekommit, då polismän genom indragning av anslag
från kommunerna med sina familjer ställts utan existensmöjligheter.

I en polisförfattning borde även inflyta bestämmelser, som ersatte
nu gällande bristfälliga föreskrifter angående fjärdingsmannabestyret,
vilket helst borde upphöra och ersättas med lokalpolis, som
i samband med polistjänst jämväl utförde det arbete, vilket nu ålåge
fjärdingsman. En sådan anordning med avseende å landsbygdens
polisväsende vore så mycket mera nödvändig och berättigad, sedan
landsfiskalerna, genom omläggningen av fögderiförvaltningen, pålagts
en sådan myckenhet expeditionsgöromål, att deras tid för egentlig
polistjänst vore ytterst begränsad.

Det syntes vidare önskvärt, att samhällen med mera sammanträngd
befolkning skildes från vederbörande landsfiskalsdistrikt. I
sådana samhällen borde polisväsendet ställas under befäl av en poliskommissarie,
för vilken borde gälla samma befogenhet som till —

1920 —

547

kommc landsfiskal, oj blott i fråga om polisväsendet och åklagarkallet
utan även med avseende å exekutionsgöromålen. Därmed
skulle vinnas behövlig lättnad i expoditionsarbetet för de landsfiskaler,
inom vilkas distrikt sådana samhällen vore belägna. Dagliga
aspiranter för landsfiskalstjänsten skulle också erhållas i poliskommissarierna.
Ett onödigt slöseri med arbetskraft måste det
också anses vara, att landsfiskal skulle hava befattning med samhälle,
där ordnad polisbevakning under befäl av poliskommissarie
blivit inrättad. Slutligen borde staten upprätta ett erforderligt antal
skolor och anstalter, varest polismännen kunde erhålla nödig utbildning.

I ett likaledes den 21 juni 1919 hit inkommet yttrande har
polisföreningen »Kamraterna»,i Stockholm anfört bland annat följande.

Föreningen erinrade om att för den lägre polispersonalen framstode
det allt mer såsom ett oavvisligt behov, att polisens allmänna
uppgift, dess skyldigheter och rättigheter till det allmänna likaväl
som det inbördes förhållandet emellan de olika tjänstegraderna bleve
genom lag stadfästade. Den enskilde polismannen skulle känna, att
han ägde ett starkare stöd av samhället vid utövandet av sin grannlaga
tjänst, och därigenom skulle hans personliga intresse och ansvar
för tjänsten stärkas. För samhället självt vore det av intresse
att få dessa frågor på ett nöjaktigt sätt reglerade genom lag. Grenom
ett statsreglerande av dithörande frågor tycktes det också, som
om det ofta framskymtande oförståendet mellan polisperson al och allmänhet
skulle försvinna eller åtminstone mildras.

Den föreslagna polisnämndens befogenhet att ådöma en del av
eventuella bestraffningar för personalen kunde leda till att en ofrånkomlig
fordran på likformig behandling av personalen bleve frångången
eller finge sken därav. Därest polischefen funne förseelsen
vara så lindrig, att den endast föranledde en varning, ägde han rätt
att ådöma denna. Detta förutsatte, att polischefen först måste hålla
förhör med den felande och att det läge i hans makt, huruvida
ärendet skulle hänskjutas till polisnämnden ejler ej. Lämpligt vore,
att polisnämnden även ådömde varning.

En fråga, som krävde sin lösning genom lagstiftning, vore befordringsnormer
för befordran till högre tjänstegrad. Den enskilde
polismannens rätt till befordran måste erkännas, såvida denna icke

— 1920 —

548

förverkats. Stockholms stadsfullmäktige hade 1917 beslutat att inrätta
en polisskola dels för höjandet av poliskårens utbildning och
dels för att denna högre utbildning skulle öva nödigt inflytande vid
befordran. Vissa normer hade bestämts att gälla för uttagning till
polisskolans högre kurs. De villkor, som bestämdes för erhållande
av befordran, vore: att hava varit ordinarie i närmast lägre grad
vid kåren, vid kårens polisskola avlagt befälsexamen med minst
huvudbetyget godkänd samt att befordran skulle ske efter förtjänst
och skicklighet. Det föreskreves vidare, att helst under polismästarens
eget presidium skulle sammankomst minst två gånger årligen
hållas mellan andre polisintendenten, föreståndaren för kriminalavdelningen,
dennes närmaste man, polisskolans föreståndare samt kommissarierna
i distrikten och vid centralavdelningen för utbyte av
upplysningar i frågor rörande underlydande personals duglighet och
lämplighet för befordran m. m. En utom kåren stående person
skulle sannolikt anse, att det allmännas krav på att få den dugligaste
till befäl därigenom vore uppfyllda. För dem, som det berört,
(1. v. s. de underordnade polismännen, ställde sig frågan något annorlunda,
även med erkännande av att anordningen innebure ett visst
framsteg. Då det vore fjorton eller femton chefer, som avgåve förslag
på till befordran lämpliga konstaplar, vore det tydligt, att dessa
värdesatte de olike konstaplarnas duglighet i tjänsten, uppförande
och därav följande lämplighet till befäl högst olika. Varje chef bedömde
dugligheten hos och förordade den personal, som lydde närmast
under honom, och ingen av dem förordade väl någon till befordran
från ett annat distrikt eller annan avdelning- och särskilt
icke, om vederbörande närmaste chef icke själv förordade ifrågavarande
polisman. Sattes chefernas förslag sedan mot varandra, framstode
den sannolikheten, att bland de konstaplar, som vore upptagna
på förslagen, betingelserna för befordran högst betydligt kunde växla,
även om de tilldelats lika goda vitsord.

I det omnämnda lagförslagets 8 § vore föreslaget, att den instruktion,
som skulle finnas i varje stad och efter förslag av polisnämnden
utfärdades av Kung!. Maj:ts befallningshavande, skulle
innehålla föreskrifter om grunder och villkor för polispersonals antagande,
befordran och avsked. Därmed skulle allmänna grunder
för dessa frågors behandling uppnås. Beslutanderätten i befordringsärenden
hade förbehållits polischefen, enär chefskapet över polisen

- 1920 —

549

borde innefatta den avgörande rätten i dylika frågor. Däremot
kunde icke några vägande skäl förebäras. Polisnämnden skulle enligt
5 § avgiva yttrande i frågor om polismännens antagande, befordran
och ansökningar om avsked. T denna polisnämndens uppgift
funnes så stora intressen för personalen, vilka även syntes sammanfalla
med det allmännas, att det borde vara en angelägenhet åven
för statsmakterna att tillse, att polisnämnden bleve i tillfälle att i
görligaste mån och från skilda synpunkter kunna få en djup inblick
i personalförhållandena. Gfivetvis komme poliskommissarierna att
till polisnämnden ingiva förslag till befordran. Men under behandlingen
i polisnämnden borde representanter för den underordnade
personalen med ledamots rätt få deltaga. Den rätt att ensamt avgiva
förslag till rekrytering, som befälet hittills obestritt utövat,
borde kompletteras med att de underordnades synpunkter i tillbörlig
grad finge framkomma. Skyldighet att avgiva yttrande borde även
omfatta uppsättandet av förslag. Förslag i befordringsärenden borde,
med angivande av inbördes förstahandsrätt, upptaga tre kandidater,
vilka polischefen icke ägde rätt förbigå utom på nytt förslag av
polisnämnden. Dylika yttranden och förslag borde av polisnämnden
även avgivas för elever, som skulle genomgå polisskolans högre kurs.
Stockholms stadsfullmäktige hade i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 13 november 1911 hemställt om inrättande av en polisstyrelse.
Denna skulle bland annat tillsätta alla befattningar utom polismästares
och polisintendenters, likväl med rätt för stadsfullmäktige
att avgiva yttrande över dessa tjänstebefattningars tillsättande. Då
emellertid av skäl, som anförts, den avgörande rätten i befordringsärenden
borde förenas med chefskapet över kåren, vore det även av
avgörande vikt, att till polisnämndens rätt att avgiva yttrande i
dylikt fall fördes skyldighet att uppsätta förslag, och att nämnden
sattes i tillfälle att från olika synpunkter bedöma dithörande frågor.
Även vid polisnämndens behandling av övriga ärenden borde representanter
för den underordnade personalen få deltaga. Enligt vad
som försports, hade kungl. järnvägsstyrelsen inrättat en befordringskommission,
som hade att avgiva förslag i dylika ärenden och i vilken
den underordnade personalen representerades. Därjämte finge
påpekas, att Eders Kungl. Maj:t tillåtit ombud från olika personalsammanslutningar
deltaga i förberedande behandling i för dem aktuella
frågor. Dessutom påpekades, att behov av en stadgad ordning

— 1920 —

550

för reglerande av de ekonomiska villkoren gjorde sig gällande. En
s. k. förhandlingsordning mellan stadsfullmäktige och personalen borde
finnas, vari det vore stadgat, att en till behandling upptagen fråga
komme till avgörande inom rimlig tid och att personalen genom
förtroendemän finge deltaga i den förberedande behandlingen under
former, som lämnade garanti för, att deras synpunkter komme fram
till stadsfullmäktiges behandling.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, syntes vid övervägande av
frågan om polisnämndens sammansättning och befogenhet böra tagas
i beaktande, dels att den underordnade personalen finge invälja representanter
med ledamotsrätt i polisnämnden, dels att polisnämnden
skulle ådöma alla bestraffningar, dels att polisnämndens yttrande i
befordringsfrågor skulle åtföljas av förslag, vilket av polischefen icke
finge åsidosättas utom efter nytt förslag av polisnämnden, och dels
att, vad beträffade en stadgad ordning mellan stadsfullmäktige och
personalen för behandling av ekonomiska frågor, lämpligheten borde
prövas av, huruvida ett stadgande därom vore möjligt att få intaget
i lagen.

Tillika upplystes, att minoriteten inom föreningen ansett, att det
icke vore tillfyllest, att polisnämnden avgåve yttrande och förslag
till befordran, utan att nämnden borde utgöra befordringsmyndighet.

Föreningen för Malmö polismän, Kamraten, har i en hit ingiven
skrift anfört bland annat följande.

Det vore önskvärt, att den underordnade polispersonalen måtte
bliva i tillfälle att inom eder utom sig utse en ledamot av nämnden.
Frågor från polispersonalen behandlade chefen nu i samråd
med sitt närmast underlydande befäl, och besluten fattades, utan att
personalen givits tillfälle att yttra sig. Därest nämnden sammansattes
i enlighet med 1918 års förslag, bleve förhållandet analogt
med det nuvarande, enär polischefen såsom ensam sakkunnig i nämnden
då såsom nu komme att bibringas sin uppfattning av sina närmast
underlydande. Chefens uppfattning kunde icke gärna motsägas
av en icke sakkunnig nämnd. Nämnden bleve i så fall ett stöd för
polischefen, men utan ringaste nytta för personalen. I 5 § mom. 4
av lagförslaget hette det, att nämnden uti de i momentet berörda
fall skulle hava endast yttranderätt. Skulle förslaget fastställas i
enlighet därmed, vore icke mycket vunnet för polispersonalen. Be —

1920 —

551

fordringsfrågan, som inrymdes i nämnda moment, vore en av polismännens
allra viktigaste frågor. Det vore just vid ordnandet av
denna fråga, som betänkliga brister i nu varande system gjort sig
gällande. Bland disciplinstraffen borde extra tjänstgöring på grund
av polismännens ändock ansträngande arbete icke ifrågakomma.
Dessutom borde ett ådömt disciplinstraff efter fem års oförvitlig
tjänst icke längre verka hindrande med avseende å befordran o. s. v.
Det vore nämligen ett faktum, att somliga polismän i större utsträckning
än andra vore utsatta för sådana händelser, som satte omdömesoch
reflektionsförmågan på hårda prov. Detta kunde bero dels på
placeringen under tjänsten och dels på rena tillfälligheter. Det
kunde icke heller ifrågasättas, att en person, därför att han vore
polisman, kunde vara så fullkomlig, att han vid alla upptänkliga
tillfällen skulle kunna vara situationen vuxen. Den som kanske helt
oförskyllt ådragit sig en bestraffning, borde därför icke under hela sin
tjänstetid berövas förmåner, som eljest kunnat komma honom till del.

Vidare har föreningen för åklagarna i Sveriges köpingar i en
till mig insänd skrift anfört bland annat följande.

Köpingsåklagarna vore i avseende å deras tjänsteåligganden,
och i all synnerhet sedan Eders Kung! Maj:t i cirkulärskrivelse den
14 december 1917 till befallningshavandena skärpt behörighetsvillkoren
för dessa åklagare, närmast att jämföra med landsfiskaler.
Då köpingsåklagarna hittills varken vid lagstiftning eller eljest kommit
i betraktande såsom en kår av åklagare utan rent av blivit
glömda samt hade speciella och synnerligen viktiga intressen attframhålla,
ville föreningen nu anföra några synpunkter, som borde
beaktas.

Enligt föreningens mening borde samtliga köpingar i administrativt
samt åklagar- och polishänseende avskiljas från det eller de landsfiskalsdistrikt,
till vilka de hört, och landsfiskalen sålunda befrias
från varje befattning med köpings angelägenheter.

Samtliga köpingar borde åläggas att bekosta skälig avlöning
dels åt en med landsfiskals kompetens utrustad polistjänstemän,
vilken skulle hava att under åtnjutande av laga skydd inom köpingens
område fullgöra allt vad enligt lag, författningar och instruktion
landsfiskal tillhörde att bestyra, dels åt erforderligt biträde,
däri inbegripet fjärdingsman, åt denne polistjänstemän.

— 1920 —

552

I nyss omförmälda nådiga cirkulärskrivelse den 14 december
1917 hade Eders Kungl. Maj:t föreskrivit skärpt kompetens för allmänna
åklagare i köpingar, vilka föreskrifter överensstämde med
föreningens uttalade önskemål. Eders Kungl. Maj:t hade^ därvid
medgivit rätt åt vederbörande befaUningshavande att tillåta, att
nuvarande befattningshavare av sådan tjänst finge, ändock han icke
avlagt föreskriven examen, tillsvidare även efter den i cirkulärskrivelsen
bestämda tiden, kvarstå i befattningen. Föreningen hyste
den förhoppningen, att Kungl. Maj:ts befaUningshavande i varje särskilt
faU skufie begagna sig av sistnämnda medgivande och att ingen
nuvarande köpingsåklagare, som i övrigt åtnjöte Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förtroende, skulle bhva utan sin tjänst. I detta
sammanhang borde framhåUas önskvärdheten av att befattningarna
såsom allmän åklagare i köpingar gjordes fastare och att ej, såsom
nu vore förhållandet, förordnande till sådan befattning ^utfärdades

endast tillsvidare. .

Ävenledes andra samhäUen på landet än köpingar med större
hopträngd befolkning borde kunna åläggas att bekosta skalig avlöning
åt en polistjänstemän med åklagarbefogenhet samt åt erforderligt
biträde åt denne. Då det ur ordnings- och säkerhetssynpunkt
ansåges nödvändigt att ålägga städer och köpingar att hålla särskilda
åklagare jämte erforderhga tjänstebiträden åt dem, borde det
val ur samma synpunkt kunna anses fika nödvändigt, att dylik ordningsmakt
förefunnes även i municipalsamkällena, vilka i inånga
fall, både i storlek och befolkning, överträffade köpingarna och de
mindre städerna.

Nuvarande bestämmelser rörande fördelning av böter och viten
för utevaro från tinget borde pa sa sätt ändras, att polisuppsynings
man med åklagarbefogenhet bleve berättigad att jämväl utfå andel
av sådana böter och viten. Beträffande denna fråga hade visserligen
genom instruktionen för landsfogdarna dessa alagts att ordna
åklagarnas tingsuppvaktning, och justitiekanslern hade i cirkulär
skrivelse till landsfogdarna den 22 februari 1918 uttalat såsom sm
åsikt, att såväl stadsfiskal i stad, lydande under landsrätt, som
köpingsåklagare borde komma i fråga vid sådan fördelning. Detta
oaktat hade köpingsåklagarna i åtskilliga län ännu ej tagits i betraktande
vid fördelning av åklagarnas tingsupp v aktning och ginge
fortfarande miste om andel av ifrågakomna böter och viten.

- 1920 —

553

Vidare borde bestämmelserna angående ersättning till landsfiskaler
för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom
tclcfonavgifter ändras på så sätt, att även polistjänstemän med
åklagarbefogenhet bleve berättigade till dylik ersättning. Trots de
oskäligt låga löneförmåner, som i regel utbetalades till köpingsåklagarna,
finge dessa av egna medel delvis bestrida av polisväsendet
föranledda utgifter ävensom telefonavgifter och utgifter för resor
i tjänsten. Vad detta innebure särskilt för en befattningshavare,
som ej hade tingsstället beläget inom köpingen och därför nödgades
icke allenast bekosta resor till och från tingsstället utan
även vistas borta från hemmet under tingsdagarna, vore lätt förståeligt.

Såsom ett oavvisligt önskemål ville föreningen uttala behovet
av en av Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion för köpingsåklagama.
Visserligen förefunnes i några fall av vederbörande Kungl.
Maj:ts befallningshavande utfärdade och i några fall av vederbörande
köpingsmyndigheter utfärdade och av Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställda instruktioner för köpingsåklagama, men då
dessa i väsentliga delar skilde sig från varandra och i några fall
ingen instruktion alls förefunnes, kunde föreningen icke frångå sin
uppfattning om behovet av en av Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion
i likhet med dem, som utfärdats för lands- och stadsfiskaler.
I sammanhang därmed påpekades nödvändigheten av undanröjandet
av den förbistring, som nu vore rådande i fråga om, vad
som inom en köping ålåge köpingsåklagaren eller vederbörande
landsfiskal att utföra. Enligt instruktionen för landsfiskalerna, §§ 6
och 13, vore polistjänstemän med åklagarbefogenhet i köping närmast
under landsfogden dels ansvarig för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom köpingen samt hade inseendet över polisväsendet
därstädes och befäl över där anställd polispersonal, dels
ock allmän åklagare, där icke åtalsrätten på grund av gällande
stadganden uteslutande tillkomme annan åklagarmyndighet eller särskild
åklagare blivit för visst mål förordnad. Sålunda ägde landsfiskal
icke i nämnda avseenden någon befogenhet inom köping, där
sådan polistjänstemän funnes anställd. Detta oaktat gåves, åtminstone
till bokstaven, landsfiskal i lag och förordningar jämväl inom
sådan köping befogenheter och åligganden, som icke kunde hänföras

70 — Justitieombudsmannens ämbetsberättélse till 1920 års riksdag.

554

till administrativa befogenheter och åligganden, utan som måste betraktas
från ren åklagar-, ordnings- och säkerhetssynpunkt.

För att nämna några av de lagar och förordningar, där landsfiskal
gåves dylika befogenheter och åligganden, kunde anföras förordningarna
den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor, den
19 november 1897 angående explosiva varor och den 9 juni 1905
angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka;
giftstadgan den 7 december 1906; lagen om förbud mot handels
idkande under vissa tider av dygnet den 5 juni 1909; förordningen
den 22 juni 1911 angående biografföreställningar; lagen den
11 oktober 1912 angående skogsaccis och om virkestaxering; jaktstadgan
den 8 november 1912; lagen den 30 juni 1913 angående
behandling av alkoholister; kungörelsen den 31 december 1913 angående
rätt för utlänning och i utlandet boende svensk undersåte
att här i riket giva offentliga föreställningar m. m. eller att-därvid
medverka; lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa
utlänningar att här i riket vistas; lagen den 17 juni 1916 angående
försäkring för olycksfall i arbete; förordningen den 30 juni 1916
om automobiltrafik; stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och
pensionatrörelse; förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker samt den 26 september 1918 angående övervakandet
av utlänningar i riket.

Även Kungl. Maj:ts befallningshavande och övriga lokala myndigheter
syntes vara i ovisshet om, vilket som enligt bestämmelserna
i nu nämnda lagar och författningar vore det rätta, enär de
ofta i förekommande fall med förbigående av köpingsåklagaren infordrade
yttranden av landsfiskalen eller till denne för kännedom och
vederbörande sökandes underrättande översände utslag och beslut
i sådana fall, där en underlåtenhet eller en överträdelse absolut
måste föranleda ett ingripande från åklagarens sida. Föreningen
vore därför av den bestämda uppfattningen, att samtidigt med utfärdande
av en instruktion för köpingsåklagama borde samtliga
lagar och författningar, som nu gåve landsfiskal befogenheter och
åligganden jämväl inom köpings område, ändras så, att dessa
befogenheter och åligganden komme att påvila köpingsåklagama.

Även i ett par andra fall ansåge föreningen ändringar eller förtydliganden
böra göras för undvikande av misstydningar. I Eders
Kungl. Majrts brev angående köpingsrättigheter för vederbörande

— 1920 -

555

köpingar vore i regel föreskrivet, att vad enligt 13 § ordningsstadgan
för rikets städer tillhörde polismyndighet skulle för köpingen
tillkomma kronofogden i orten (i några fall länsmannen). Kronofogdens
och länsmannens bestyr hade nu övertagits av landsfiskalen,
som sålunda i nämnda avseenden vore polismyndighet. Föreningen
voro av den åsikten, att även detta åliggande borde överflyttas på
köpingsåklagarna. I ett par fall hade detta redan vid köpingsbrevets
utfärdande skett.

I kungl. förordningen om strafflagens införande § 19 mom. 9.,
sådant detta lagrum lydde i lag den 14 juni 1917, vore föreskrivet
om vilka myndigheter, som ägde förordna om häktning. Ehuru
det av de för köpingsåklagarna utfärdade konstitutorialen framginge,
att dessa på eget ansvar ägde rätt att häkta, så ansåge
föreningen, att bestämmelser därom jämväl borde intagas i nyssnämnda
lagrum.

Köpingarna borde även åläggas hålla ändamålsenlig arrest- och
förhörslokal.

Utsökningslagen kap. 1 § 3 föreskreve, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
ägde rätt för bestämt fall eller inom visst område
förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara
utmätningsman. Då numera vore föreskrivet samma behörighetsvillkor
för köpingsåklagare som för landsfiskal, torde väl också kunna
påstås, att den förstnämnde i lika grad kunde vara lämplig såsom
utmätningsman som den sistnämnde. Från allmänhetens sida måste
det betraktas såsom eu fördel, att köpingsåklagarna voro utmätningsmän
inom respektive köpingar. Köpingsåklagaren, som vore boende
på platsen och ständigt tillstädes, kunde med större påpasslighet
verkställa utmätningar exempelvis ur avlöningar än en landsfiskal,
som i åtskilliga fall bodde å annan ort. Kungl. Maj:ts befallningshavande
i några län hade också beaktat fördelarna i detta avseende
och förordnat flertalet av inom länet anställda köpingsåklagare
att vara utmätningsmän, en var inom sitt tjänstgöringsområde. Det
vore emellertid önskvärt, att alla köpingsåklagare hade lika rätt och
lika befogenheter.

Vid förvärvandet av köpingsrättigheter hade visserligen köpingarna
ålagts att bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman
med befogenhet som åklagare. Hittills hade i de flesta fall såsom
lön åt köpingsåklagarna anslagits belopp, som vore oskäligt låga.

— 1920 —

556

Att ett sådant förhållande, särskilt under nu rådande förhållanden
måste hava en beklaglig återverkan genom nedsättande av köpingsåklagarnas
prestationsförmåga, folie av sig självt. Köpingarna ådroge
sig därigenom ett synnerligen stort ansvar. Det enda sättet för
åstadkommande av en rättelse därutinnan vore genom en lagstiftning
med bestämda minimilöner och ålderstillägg ävensom bestämda
grunder för minimilönens höjande i de större köpingarna.

Frågan om pension för köpingsåklagama vore brännande. Med
den rörlighet, som en sådan befattningshavare ständigt måste prestera
i tjänsten, kunde det icke fordras eller ens tillåtas, att han
hur länge som helst kunde få kvarstå i tjänsten. Föreningen ansåge
det nödvändigt, att genom statens åtgöranden köpingsåklagarna
på ett eller annat sätt kunde tillförsäkras pension utöver den
allmänna folkpensioneringen. Titeln polisuppsyningsman vore så
missbrukad, att en annan titel för köpingsåklagama vore nödvändig.
I en del län hade länsstyrelsen redan beaktat betydelsen av en titelförändring
för köpingsåklagama och tillagt dem titeln poliskommissarie.
I andra län hade länsstyrelsen däremot motsatt sig en
sådan förändring. För att vinna enhetlighet inom alla län syntes
det därför föreningen nödvändigt., att frågan avgjordes av regeringsmakten.

Vid övervägande av frågan, huruvida en allmän polisförfattning
bör komma till stånd eller ej, torde höra undersökas, huruvida polisväsendet
är att anse såsom en statsinstitution eller en kommunal
inrättning. Vore polisväsendet uteslutande att betrakta såsom en
gren av statsförvaltningen, kunde det sättas i fråga, om en speciell
lagstiftning angående polisväsendet vore nödvändig. År polisväsendet
åter att hänföra till de kommunala angelägenheterna, synes
en kommunallag angående detsamma hava ett viktigt ändamål att
fylla.

Att polisväsendet tjänar statsintresset, är uppenbart. Såsom ett
av de organ, varav staten använder sig för främjandet av den allmänna
rättssäkerheten, har polisen en statlig funktion. Kriminalpolisen,
vilkens huvuduppgift är att uppdaga och till åtal befordra
straffbara handlingar, fyller ett rent statsändamål. Även ordningspolisen
tjänar ett dylikt. Det måste ligga i statens intresse, att

— 1920 —

557

allmän ordning upprätthålles, att modborgarna skyddas och att brott
förekommas.

Men åtminstone beträffande upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet ligger det i varje kommuns intresse, att inom densamma
finnes erforderlig bevakning. Det måste vara av den största
vikt för varje stad eller stadsliknande samhälle, att ordning och
skick råda inom dess område. Det ligger i själva sakens natur, att
en stad eller en köping måste finna med sin fördel förenligt, att
lugn och trygghet härska inom den samfärdsel av alla slag, som
lörekommer i ett sådant samhälle. Ju mera befolkningen sammantränges
till ett litet område, desto större ställas fordringarna på ordningens
upprätthållande, och ju mera en stad tillväxer, desto större
blir dess behov av en förvaltning, som upprätthåller ordning och
säkerhet bland dess innevånare. Även för landskommunerna måste
det vara av betydelse, att ordning råder inom deras gränser och
detta såväl i allmänhet som då ett större tillopp av människor till
en plats förekommer.

Ett gott och väl ordnat polisväsende torde vara erforderligt,
för att såväl staten som kommunerna skola fylla sitt ändamål.

Beträffande frågan, om polisväsendet i Sverige är att anse
såsom en statlig eller en kommunal institution, torde förhållandena
vara något olika i städer och köpingar samt på landsbygden.

Sedan gammalt bekosta städerna själva sitt polisväsen. Deras
skyldighet härutinnan har i allmänhet tagits såsom självfallen, men
torde även, såsom departementschefen yttrade vid framläggandet av
1918 års lagförslag, vara grundad å privilegiebrev eller i vissa fall
utfärdade särskilda föreskrifter. I vad mån den till somliga städer
utgående tolagsersättningen skulle medföra förpliktelse i detta hänteende,
synes icke tillförlitligen utrett. Polispersonalen tillsättes av
den myndighet, som utövar befälet över densamma, nämligen magistraten,
en ledamot av magistraten eller av polismästaren i de städer,
där sådan finnes anställd. Magistraten och polismästarna äro
underkastade tjänstemannaansvar. Högsta polismyndigheten i varje
län utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande och i Stockholm av
överstathallarämbetet. Härigenom är städernas polisväsen ytterst
ställt under statens ledning och kontroll. Med hänsyn därtill, att
städerna själva bekosta sitt polisväsen — därvid stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga genom att bevilja ett högre eller lägre anslag

- 1920 -

558

kunna giva tillkänna sin vilja angående polisstyrkans storlek o. s. v.
—- torde kunna påstås, att polisväsendet i rikets städer är att anse
såsom en övervägande kommunal inrättning, likväl med ett statligt
inslag och underordnad statlig kontroll.

Vad köpingarna beträffar, är polisväsendets kommunala karaktär
mera undanskymd än i städerna. Visserligen har, såsom tidigare
nämnts, sedan 1860-talet varje ny köping ålagts att bekosta
avlöning åt sin polis, men denna förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
och köpingarnas polisuppsyningsman äro icke blott
polismän utan även allmänna åklagare.

På den utanför städer och köpingar liggande landsbygden är
förhållandet mera invecklat. I stadgan den 1 juni 1850 angående
fjärdingsmän fastslogs, att fjärdingsmansbefattningen var ett menighetsbestyr,
och denna tanke återkom i lagen den 29 september 1899
angående fjärdingsmansbestyrets fullgörande. Inom varje socken
skall till biträde åt kronobetjäningen finnas en eller flera fjärdingsmän,
vilka utses å kommunalstämma. Fjärdingsman skall förses
med skälig avlöning, som bestämmes å kommunalstämman. Men
landsfiskalen skall pröva den utsedda personens lämplighet, och befinnes
han icke lämplig, äger Kungl. Maj:ts befaUningshavande efter
anmälan av landsfiskalen förordna om nytt val.

Den övriga ordinarie polisbevakningen på landsbygden, landsfiskalerna
och, över dem, landsfogdarna, äro statstjänare.

Till den extra polisbevakning, vilken, enligt vad förut berörts,
småningom visat sig behövlig och som vålm sin utformning genom
beslut av 1908 års riksdag, anslås medel allt efter det olika behovet
av landsting, landskommuner, municipalsamhällen eller tingshusbyggnadsskyldige
samt även av bruk, sågverk, enskilda järnvägar,
väganläggningsföretag och i vissa fall av järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen. Till avlönande och underhåll av den särskilda
polisstyrkan på landet utgår årligen efter anslag av riksdagen ett
belopp, som fördelas mellan Kungl. Maj:t befaUningshavande i länen
för att utbetalas i form av avlöning och reseersättning åt de personer,
som länsstyrelserna, i mån av behov, förordna att, mot åtnjutande
av polistjänstemäns befogenhet och skydd, biträda vid upprätthållande
av ordning och säkerhet å landsbygden. Därvid iakttages,
att bidrag till avlönande av ordningspolis med mera stadigvarande
förordnande må utgå företrädesvis till kommuner, vilka

- 1920 —

559

själva lämna tillskott, eller där landsting eller enskilda äro villiga
att för ändamålet bidraga, och att under inga förhållanden till sådan
ordningspolis inom länet må av anslaget användas större belopp
än vad som av landsting, kommuner eller enskilda för ändamålet
sammanlagt ställts till länsstyrelsens förfogande. Skulle emellertid
behovet av sådan ordningspolis, varom nu är fråga, i något särskilt
fall befinnas oavvisligt, och äro medel till hans avlönande med hänsyn
till nämnda villkor icke tillgängliga, skall anmälan därom göras
hos Kungl. Maj:t, som då tar saken under särskild omprövning.
Skulle extra polisbiträde påkallas vid hälsobrunnar, marknader, kapplöpningar
eller dylikt, kan bidrag från polisanslaget lämnas, dock
ej utan oavvisligaste behov, därest icke vederbörande med skäligt
belopp deltaga i omkostnaderna. Dessutom har Eders Kungl. Maj:t
exempelvis för 1919 åt länsstyrelserna i Stockholms, Norrbottens
med derå län av de anslagna medlen ställt vissa belopp till förfogande
för upprätthållande av särskild polisbevakning i tätare befolkade
trakter eller av annan särskild anledning. Numera förordnas
i det årligen återkommande nådiga brevet angående anslag till polisväsendet^
å landsbygden, att polismännens avlöning skall, vare sig
den utgår av statsanslag eller andra medel, till dem utbetalas genom
statens ämbets- eller tjänstemän. Befälet över den särskilda
polisstyrkan på landet tillkommer under Kungl. Maj:ts befallningshavande
landsfogden och landsfiskalerna, och polismännen förordnas
av länsstyrelsen. På landsbygden får polisväsendet anses vara dels
beträffande fjärdingsmännen en kommunal inrättning under statskontroll
och avsedd till statstjänstemännens biträde, och dels en
statsinstitution, där det kommunala intresset gör sig gällande beträffande
anslagsfrågan.

Med hänsyn till den kommunala karaktär, som polisväsendet i
våra städer äger, vore det, enligt mitt förmenande synnerligen lyckligt,
om polisväsendet genom lagstiftning kunde ordnas på ett för
såväl staten och städerna som även polispersonalen och allmänheten
tillfredsställande sätt. Redan i 1906 års riksdagsskrivelse framfördes
kravet på en polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga
orter. Polismännen själva hava genom sina sammanslutningar
vid flerfaldiga tillfällen hemställt om lagliga bestämmelser. Även
från allmänhetens sida hava yrkanden framkommit, åsyftande en

— 1920 —

560

omformning av städernas polisväsende i demokratisk anda. Jag hänvisar
exempelvis till en av borgmästaren Carl Lindhagen den 8 augusti

1917 hit ingiven skrift samt till en i tidningen Socialdemokraten
den 18 december 1918 införd ledande artikel i ämnet. Det inför

1918 års lagtima riksdag framlagda förslaget blev visserligen på
hemställan av lagutskottet avslaget, men det synes vara av stor
vikt, att ett nytt förslag med det snaraste bleve riksdagen förelagt.

I detta sammanhang torde kunna påpekas, att den danska Loven
den 11 april 1916 om Eettens Pleje i fjärde avdelningen innehåller
åtskilliga bestämmelser om polisväsendet samt att, enligt
vad jag erfarit, förslag om lagbestämmelser angående det norska
polisväsendet äro ämnade att framläggas inför stortinget 1920.

I enlighet med uppställningen av 1918 års lagförslag bör en
blivande lagstiftning, vare sig densamma anses skola omfatta allenast
städerna eller även köpingar, municipalsamhällen och den egentliga
landsbygden, såsom första spörsmål upptaga frågan om vem
som skall vidkännas kostnaden för polisväsendet, staten eller kommunen
eller bådadera. I 1918 års förslag lades hela bördan på städerna.
Men detta väckte betänkligheter inom lagutskottet och riksdagen.
Och härom kunna väl olika meningar med goda skäl försvaras.
Vid en blivande utredning torde man icke böra ställa sig
främmande för den tanken, att statsbidrag även till städernas polisväsen
skulle kunna lämnas. I Norge åtnjuta såväl Kristiania som
andra städer statsbidrag. Till. Kristiania stads polisväsen bidrog
norska staten för några år sedan med 80,000 kronor, medan kommunens
utgifter voro 900,000 kronor. I England är huvudregeln,
att kommunerna skola bestrida utgifterna för polisväsendet. Men
genom en den 21 juli 1856 utfärdad lag bestämdes, att statskassan
skulle lämna ett tillskott till polisutgifterna både för land och stad,
motsvarande en fjärdedel och senare hälften av utgifterna för polisstyrkans
avlöning och beklädnad. Såsom ett villkor för utbetalandet
av statsbidraget stadgades emellertid, att vederbörande stad eller
grevskap under närmast föregående år hade hållit sitt polisväsen i
försvarligt skick. Hade detta icke skett, utbetalades ej statsbidraget.
Grenom the local government act 1888 förändrades det ifrågavarande
statsbidraget sålunda, att till kommunerna överläts uppbärandet av
vissa skatter och avgifter, som tidigare ingått till statskassan. Skulle
en kommun försumma sitt polisväsen, skulle densamma till stats -

1920 —

5C1

kassan inbetala ett belopp, svarande mot hälften av utgifterna för
polisstyrkans avlöning och beklädnad.

Särskilt vore det väl tänkbart, att huvudstaden såsom medelpunkten
för det svenska statslivet och rymmande inom sig de viktigaste
statsinstitutionerna komme i åtnjutande av statsbidrag till
sitt polisväsen i rikligare grad, än vad nu är fallet.

Vid utredningen av frågan, huru omkostnaderna för polisväsendet
böra förläggas, synes hänsyn även böra tagas till den lagstiftning
angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. in.,
vartill ett utkast redan utarbetats inom justitiedepartementet. De
större fordringar, som nämnda lagstiftning torde komma att ställa
på kriminalpolisens kompetens, torde även i anslagsfrågan kunna
komma att kräva särskilda förfoganden.

Vad ett blivande lagförslag än må komma att innehålla beträffande
skyldigheten att bekosta polisväsendet, måste staten beredas
säkerhet för, att kommunerna icke undandraga sig sina skyldigheter.
I den nyssnämnda danska lagen stadgas, att antalet av
kommunalt anställda polismän kan varken förminskas eller förökas
utan justitieministerns samtycke.

En tyngdpunkt i en polisförfattning, såvitt rörer städerna, måste
stadgandet om polisnämnd bliva. Inrättandet av en polisnämnd
har vid skilda tillfällen med iver påyrkats från polisperson alens sida
och har förordats av många myndigheter. Stockholms stadsfullmäktige
anhöllo redan 1911 om en särskild polisstyrelse för Stockholm.
Och förslaget om polisnämnd lärer 1918 hava haft majoriteten
för sig inom lagutskottet. För min del kan jag icke finna
annat än att inrättandet av polisnämnder i städerna skulle medföra
många fördelar. Därigenom skulle kunna åvägabringas den trygghet
och det oberoende för polismännen, som i 1906 års riksdagsskrivelse
framhölls såsom ett önskemål. Och därigenom skulle öppnas
en möjlighet till ett sådant närmande mellan polisväsendet och
allmänheten, som åskådningssättet i ett nutida samhälle ovillkorligen
fordrar.

För att polisnämnden skall kunna verkligen fylla sitt ändamål,
synes det önskvärt, att poliskåren med en ledamot representeras i
nämnden. Beträffande polismans antagande, befordran, ansökan om
avsked och uppsägning ur tjänsten torde i vissa avseenden större
befogenhet kunna tilläggas nämnden än vad 1918 års förslag inne 71

— Justäieombudsmannens ämbetsberätteUe till 1920 års riksdag.

562

höll. Polisförbundets hemställan, att nämnden beträffande såväl befordringsfrågor
som uttagning av elever till polisskolas befälskurs
skulle äga förslagsrätt, synes hava mycket, som talar för sig. Beträffande
polisnämndens bestraffningsrätt har i de hit inkomna yttrandena
framhållits, att för en likformig behandling av personalen
erfordrades, att även varning skulle åläggas av nämnden, och icke,
såsom enligt förslaget, av polischefen. Huruvida detta lämpligen
kan låta sig göra, torde böra tagas under övervägande. Vidare har
härutinnan framhållits, att bestraffning genom extra tjänstgöring,
på grund av polistjänstens ändock ansträngande beskaffenhet, icke
borde komma ifråga. Någon straffart, liggande mellan varning och
suspension, vilka upptagits i det utkast till polisreglemente, som åtföljde
1918 års lagförslag, borde dock finnas. I övrigt synes mig
kunna sättas ifråga, huruvida icke de i 12 § av reglementsförslaget
upptagna bestämmelserna om bestraffningsarterna äro av den betydelse,
att de böra uppflyttas i lagen. Beträffande frågan, huruvida
polisnämnd bör inrättas i alla städer, även de minsta, synes
mig kunna påpekas, att i ett i Norge under 1914 avgivet förslag
till allmän norsk polisförfattning föreslagits, att polisråd skulle
inrättas i städer, som hade minst 10 fast anställda polismän.

I det 1918 års lagförslag åtföljande utkastet till polisreglemente,
vilket, såsom departementschefen anfört, torde behöva ytterligare
bearbetning, föreslås i 8 § 2 mom., att om befallning avser persons
anhållande eller husrannsakan, densamma, där omständigheterna det
tillåta, skall utfärdas skriftligen. Det synes mig böra starkare betonas,
att sådan order skall utfärdas skriftligt och endast, då omständigheterna
ej tåla minsta uppskov, må givas muntligt. Såväl
vid avfattandet av berörda bestämmelser som polisreglementet i
övrigt bör emellertid noggrant avseende fästas vid en blivande
lagstiftning om polisundersökning i brottmål m. in. Det synes mig
behjärtansvärt, att en polisman, som enligt 15 § i förslaget till
polisreglemente uppsäges såsom olämplig för tjänsten, erhåller uppsägningen
skriftligt och med angivande av skälet för hans olämplighet.

Angående de önskemål i övrigt om vad som borde inflyta i en
polisförfattning och ett polisreglemente, vilka önskningar framkommit
i de hit ingivna skrifterna, tillåter jag mig hänvisa till deras
innehåll.

— 1920 —

563

I Stockholm bär polisväsendet erhållit en så säregen utveckling,
jämfört med andra städer i riket, att det i en polisförfattning torde
bliva nödvändigt, att bestämmelserna om Stockholms polisväsen inrymmas
i en särskild avdelning. T huvudstaden utövas polismyndigheten
av överståtliållarämbetet. Polismästaren utövar såsom överståthållarens
biträde sin polismyndighet å överståthållarämbetets
vägnar och handlägger dels ärenden, som författningsenligt tillkomma
Kungl. Maj:ts befallningshavande, och dels sådana, som handläggas
av magistrat eller polismästare i andra städer. Hans beslut överklagas
icke i någotdera fallet hos överståthållaren, utan liksom andra
av överståthållarämbetet meddelade beslut hos Kungl. Maj:t.
Överståthållaren, som äger att, när han så finner för gott, handlägga
varje polisärende, som faller inom ämbetets befogenhet, handlägger
enligt arbetsfördelningen jämväl för sin del icke endast sådana
ärenden, som eljest tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande,
utan även andra, särskilt sådana, som falla under stadsfullmäktiges
prövning, såsom framställningar om anslag till polisverket, om
polisväsendets organisation in. m., vartill icke finnes någon motsvarighet
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen. Enligt lagförslaget
1918 skulle beslut av polisnämnden i Stockholm överklagas
hos överståthållarämbetet. Överståthållaren skulle icke längre
äga att i första hand avgöra ärenden, som falla inom nämndens
befogenhet. Den omedelbara ledning av polisen, som nu tillkommer
honom, skulle således icke längre omfatta polisverkets förvaltningsangelägenheter,
och polismästaren bleve i dessa hänseenden icke
längre överståthållarens biträde, utan tillsammans med polisnämnden
en från överståthållarämbetet skild myndighet. Vad chefskapet
över polispersonalen angår, skulle 1918 års lagförslag hava medfört
en sådan förändring, att polisen undandroges överståthållarens omedelbara
ledning och befäl, i det att polismästaren komme att vara
ställd icke längre såsom en till överståthållarämbetet hörande ämbetsman
utan såsom en myndighet under detta ämbete. Av specialmotiven
till 10 § framgår, att polismästarens beslut vid chefskapets
utövande skulle överklagas hos överståthållarämbetet. Då chefskapet
omfattar hela den exekutiva polismakten, torde härav följa ganska
vittgående konsekvenser beträffande överståthållarens och polismästarens
inbördes ställning. Beträffande polismästarens befattning
med ansöknings- och liknande ärenden skulle lagförslaget hava med -

1920 —

564

fört en förändring så till vida, att det förutsattes, att polisnämnden
skulle handlägga vissa ärenden av ifrågavarande slag såsom i fråga
om tillstånd till vissa slags offentliga tillställningar, idkande av
droskrörelse m. m. Även i sådana ärenden skulle besvär anföras
hos överståthållarämbetet, och detta ämbete skulle följaktligen icke
längre äga att omedelbart handlägga dylika ansökningsärenden.
Däremot skulle lagen icke hava lagt hinder i vägen för andra liknande
ärendens handläggning i hittills vanlig ordning, men det torde
bliva inkonsekvent, att beslut av polismästaren ensam skulle överklagas
hos Kungl. Maj:t, men beslut av honom jämte nämnden hos
överståthållarämbetet. Härvid är ock att märka, att polismästaren
i Stockholm har att avgöra en stor mängd ansökningsärenden, som
författningsenligt skola tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande,
t. ex. ansökningar om idkande av hotell-, pensionat-, utskänknings-,
kommissions- och pantlånerörelse m. m. Med anledning av nu påpekade
förhållanden synes en polisförfattnings bestämmelser för Stockholm
fordra åtskilliga ändringar i de för överståthållarämbetet gällande
instruktioner.

Jämväl i Gröteborg har polisväsendet nått en sådan utveckling,
att särskilda föreskrifter angående detsamma måhända vore erforderliga.
Och i övriga städer, där polismästare finnes anställd, torde
en granskning av gällande instruktioner och reglementen bliva nödvändig.

Det synes slutligen, beträffande såväl städerna som även landsbygden,
vara av vikt att samtidigt med en lag om polisväsendet
utfärdas ett reglemente och en normalinstruktion av den beskaffenhet,
som berörts i 1918 års förslag.

I riksdagens skrivelse 1906 anhölls, att Kungl. Maj:t ville låtautarbeta
en polisförfattning icke blott för rikets städer utan även
för därmed jämförliga orter. Lagutskottet yttrade 1918, att utskottet
funne det hava varit synnerligen maktpåliggande, att ordnandet
av polisväsendet i vissa med städerna jämförliga orter vunnit
sin lösning. Departementschefen anförde, då 1918 års lagförslag
framlades, att polisväsendet i köpingar och municipalsamhällen
bäst och följdriktigast ordnades samtidigt med och i anslutning till
landsbygdens polisorganisation. Men då tiden, enligt mitt förmenande,
nu torde vara inne att ordna polisfrågan för hela iiket, sy —

1920 -

565

nes polisväsendet i de med städerna jämförliga samhällona även
böra bliva föremål för reglering.

Såsom departementschefen framhållit, vidlåda vissa svårigheter
denna del av ämnet. I en allmän polisförfattning synes likväl kunna
upptagas bestämmelser, vilka, i likhet med förhållandet beträffande
städerna, fastställa kommunens skyldigheter i avseende å utgifterna
för dess polisväsen. Likaså borde i författningen kunna upptagas
några av de bestämmelser, som berördes i 1906 års riksdagsskrivelse
eller förekomma i 1918 års lagförslag, eller åtminstone borde
en hänvisning kunna göras till föreskrifterna angående städernas
polisväsende i de delar, som kunde tillämpas för de nu ifrågavarande
samhällena.

Att köpingars och municipalsamhällens polisväsen, såsom departementschefen
berört, är nära besläktat med landsbygdens, visar
sig emellertid tydligt däri, att de förras liksom de senares är förenat
med åklagarbefogenhet. Föreningen föi åklagarna i Sveriges
köpingar torde hava fått ett riktigt grepp på saken i sin härförut
vidrörda skrivelse. Köpingsåklagarnas hemställan, att deras ställning
såsom sådana bör klart utformas och förses med samma befogenheter
och förmåner, som tillkomma landsfiskalerna, synes böra
bliva föremål för prövning. De avseenden, varutinnan brister ännu
råda, hava i deras yttrande framhållits. Visserligen hava i instruktionen
för landsfiskalerna och därmed sammanhängande stadganden
införts bestämmelser, som åsyfta köpingsåklagarna, Men det vore
önskvärt, att dessa, i den män de böra beklädas med myndighet
såsom åklagare, vunne trygghet i sin tjänst genom utfärdandet av
en för dem utarbetad instruktion samt den komplettering av särskilda
lagstadganden, som vid genomseende av olika författningar
kunde befinnas nödig. Likaså torde köpingsåklagarna böra erhålla
en fastare ställning genom att icke allenast förordnas »tillsvidare».

Huruvida municipalsamhällena i avseende å sitt åklagar- och
polisväsen framdeles böra hänföras till köpingarnas kategori eller till
den egentliga landsbygden, är måhända tveksamt. Enligt mitt förmenande
borde åklagarmakten beträffande municipalsamhällena vila
hos landsfiskalen, medan de i dessa samhällen anställda polismännen
utförde egentlig polistjänst och därvid lämpligen biträdde vid för -

1920 —

566

undersökning i brottmål o. s. v. Därmed vore polisväsendet i municipalsamhällena
anslutet till den egentliga landsbygdens.

Visserligen förefinnas avsevärda brister i befintliga bestämmelser
om polisväsendet i städer och köpingar, och införandet av lämpliga
lagstadganden till avhjälpande av dessa brister torde icke längre
höra undanskjutas. Men därjämte torde landsbygdens polisväsen befinna
sig i ett sådant skick, att en snabb och grundlig reformering
därav synes framträda såsom ett oavvisligt behov. Polismännen,
tillhörande den särskilda polisstyrkan på landet, själas i många fall
fullgöra sin tjänst under brydsamma förhållanden, utrustade allenast
med tillsvidareförordnanden, i avsaknad av ordentlig instruktion
och utsatta för oro, att tjänsten på grund av en plötslig anslagsvägran
från vederbörande landstings, kommuns eller enskilt
företags sida skall indragas. Även här synes en polisförfattning
behövlig, däri landskommunernas skyldighet beträffande utgifterna
till erforderligt polisväsen normerades, där till gengäld härför kommunernas
medbestämmanderätt i fråga om ordnandet av polisväsendet
utformades och där lämpliga stadganden till polispersonalens
skydd bleve intagna. För varje län borde finnas en fullständig polisinstruktion,
uppställd efter mönster av den förut nämnda normalinstruktionen
och anpassad efter de särskilda förhallandena inom länet.

Huruvida genom den blivande lagstiftningen fjärdingsmansinstitutionen
borde sammansmälta med den nu befintliga extra polisbevakningen,
synes även böra prövas. Det torde vara oegentligt,
att på vår landsbygd förekomma två slag av underordnade polismän,
må vara att fjärdingsmännen numera huvudsakligen utföra
erforderlig handräckning i indrivnings- och andra dylika ärenden,
som åligga landsfiskaler.

Över fjärdingsmännen och de extra polismännen på landsbygden
äro landsfiskalerna såväl polis- som åklagarmyndighet, envar
inom sitt distrikt. Landsfiskalerna äro enbart statstjänare och torde
icke direkt komma att beröras av den lagstiftning, som här ifrågasättes.

Sedan kronofogde- och länsmanstjänsterna med ingången av
1918 övergingo i landsfiskalstjänsten, har nu en tid förflutit. Den
därunder vunna erfarenheten om det nya systemets verkningar torde

— 1920 —

567

redan hava ådagalagt, att en viss jämkning blivit av behovet påkallad.

Vid en genomläsning av den för landsfiskalerna den 14 december
1917 utfärdade instruktionen finner man, att en alltför vittomfattande
arbetsbörda blivit dem ålagd och att inom deras befattning
falla göromål av alltför heterogen beskaffenhet. Enligt § 6 är landsfiskalen
såsom polisman under landsfogden ansvarig för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt
samt har inseende över polisväsendet därstädes och befäl över där
anställd polispersonal. Närmast i sin egenskap av polisman skall
landsfiskalen ägna uppmärksamhet åt fattigvården. Det åligger honom
att övervaka efterlevnaden av vad i lag eller författning stadgats
angående vägväsendet, skjutsväsendet, hotell- och pensionatrörelse,
byggande i vatten och hushållningen med vatten, öppenhållande
av farled, allmän flottleds inrättande och begagnande, förekommande
och släckande av skogseld, tillsyn över utlänningar, arbetarskydd,
allmän hälsovård, tillverkning och försäljning av rusdrycker,
införskaffande av statistiska uppgifter angående näringarna.
Enligt § 13 är landsfiskalen allmän åklagare inom sitt distrikt.
Såsom åklagare skall han åtala begångna förbrytelser, närvara
vid tingen och gå rätten tillhanda samt hava tillsyn över
häiadshäkte och ombesörja där insatta fångars underhåll. Enligt
§ 18 har landsfiskalen i egenskap av utmätningsman att, på sätt i
utsökningslagen sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa
dom och i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet förrätta
utmätning samt, på sätt i lagen om avbetalningsköp stadgas, lämna
handräckning för återtagande av försålt gods. Han skall även i
fråga om vissa underhållsskyldiga vidtaga på utmätningsman ankommande
åtgärder beträffande dels införsel i avlöning, pension eller
livränta och dels förbud att avflytta från riket. Enligt § 19 åligger
det landsfiskal att, i enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente
samt i särskilda förordningar angående föreskrifter om
utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter
m. m. ävensom angående indrivning och redovisning av böter, verkställa
indrivning och redovisning av sådana allmänna medel och
avgifter. Dessutom har landsfiskalen en mångfald andra i instruktionen
angivna åligganden. Med iakttagande av, att landsfiskal såsom
polisman bör när som helst vara tillgänglig för mottagande av

— 1920 —

568

meddelanden i brådskande ärenden, skall han, så framt laga hinder
av resa eller eljest icke möta, vara i sin bostad eller tjänstelokal
att träffa varje söckendag minst två timmar. Men jämväl utom
mottagningstiden är han pliktig att, när han träffas i sin bostad
eller tjänstelokal, tillhandagå allmänheten i tjänsteärenden.

Det kan knappast vara begärligt, att en och samma person
skall samtidigt kunna vara dels en god polisman, uppmärksam på
allt, som det enligt instruktionen tillkommer landsfiskalen att övervaka,
dels en upplyst och nitisk åklagare, väl förfaren i strafflagstiftningen
och de författningar, som i övrigt måste vara för en
åklagare bekanta, samt utrustad med förmåga att tillfredsställande
utreda brottmål och inför domstolen utföra åtal, dels en skicklig
utmätningsman med grundliga kunskaper i utsökningslagen och därtill
hörande författningar, samt dels en noggrann uppbördsman och
redogörare, punktlig i allt vad till uppbörden och redovisningen
hörer. Någon del av tjänsten måste bliva lidande på den splittring
i arbetet, som fullgörandet av alla de olika åliggandena
medför.

Det har också visat sig, att den vidlyftiga, månatligen återkommande
redovisningsskyldighet, som uppbördsförfattningarna ålagt
landsfiskalerna, tar så stor tid i anspråk, att tjänstens huvudkaraktär
av polis- och åklagarmyndighet hotar att förryckas. Under
mina ämbetsresor i skilda län hava till mig framställts klagomål i
berörda hänseende från såväl Kung! Maj:ts befallningshavandes och
domhavandes som landsfiskalernas egen sida. Klagomålen hava riktat
sig däremot, att redovisningsarbetet tagit sa mycken tid i anspråk,
att landsfiskalerna icke nöjaktigt medhunnit sina övriga sysslor.
Särskilt hava domhavande klagat över, att åklagarverksamhetens nivå
på ett betänkligt sätt vore i sjunkande.

Det synes därför önskvärt, att landsfiskalernas arbetsbörda så
avpassas, att det blir möjligt för dem att naturligtvis med användande
av full arbetskraft — på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden. Tjänsten skulle därvid vinna på att göras mera
homogen. Enligt mitt förmenande borde hänsyn tagas till tjänstens
grundkaraktär av åklagar- och polismyndighet och densamma därför,
i den mån sådant möjligen kan ske, frigöras från uppbörden. En
dylik reform torde bliva så mycket mera nödvändig, som den tilltänkta
lagstiftningen om polisundersökning i brottmål maste komma

— 1920 —

569

att pa landsfiskalerna ställa ökade krav på ett väl kvalificerat arbete.
Befriades landsfiskalerna från en del av det arbete, som
icke hade någon släktskap med deras egentliga tjänst, skulle de
extra åklagarbefattningar å landsbygden, som nu måst inrättas
för att avlyfta en del av de ordinarie landsfiskalernas arbetsbörda,
kunna bliva överflödiga. Deras innehavare skulle i stället, såsom
jag nyss berört, kunna biträda landsfiskalerna i förundersökningsarbetet.

För att emellertid åklagarmyndigheten på landsbygden skall
kunna hållas uppe pa en sådan nivå, som man ovillkorligen måste
fordra, och för att en god rekrytering av landsfiskalskåren skall
kunna astadkommas, torde avlöningsförhållandena med det snaraste
beliöva förbättras. Härutinnan hava under februari 1919 dels
landshövdingen Robert Hagen och dels föreningen Sveriges landsfiskaler
i till chefen för civildepartementet ingivna skrifter, innehållande
framställning om tillfällig löneförbättring för bland andra
landsfiskalerna, påpekat, att landsfiskalerna måste anses oskäligt lågt
avlönade.

Landshövdingen Hagen yttrade bland annat följande.

Enligt sitt den 20 november 1918 avgivna betänkande angående
tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen,
centrala ämbetsverk, hovrätterna m. m. hade löneregleringskommittén
icke funnit sig böra föreslå någon löneförbättring för
fögderiförvaltningens personal. Löneregleringskommittén syntes
grunda sin avvisande hållning beträffande lögderiförvaltningens personal
på det förhållande, att denna personals avlöningsförhållanden
i samband med en ingripande omorganisation skulle hava så sent
som år 1917 ordnats enligt för landsstaten nya grunder. Men för
landstaten lönereglerades 1917 endast för vissa grupper, bland annat
för fögderiförvaltningen. Vid sådant förhållande kunde nya rationella
grunder icke användas vid denna lönereglering, utan endast
vissa jämkningar i lönesatserna för landsstaten vidtagas. Lönerna
för såväl fögderipersonalen som för de grupper av tjänstemän inom
länsstyrelsen, för vilka lönereglering ägde rum år 1917, måste sålunda
hållas inom ramen för 1907 års lönereglering för länsstyrelserna
och avvägas i förhållande till de löner, som gällde enligt densamma.
Det vore visserligen riktigt, såsom löneregleringskommittén

72 — ''Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1990 års riksdag.

570

anfört, att omorganisationen av fögderiförvaltningen 1917 varit genomgripande.
Så torde emellertid icke kunna sägas om den samtidigt
skedda löneregleringen. Omorganisationen med därav följande
förändrade arbetsuppgifter, ökade kompetensfordringar och i vissa
fall minskade befordringsutsikter krävde i och för sig jämkade^ lönevillkor
för tjänstemännen i den nya organisationen, men en på skäliga
nya grunder byggd lönereglering förhindrades bland annat av
nödvändigheten att taga hänsyn till de för länsstyrelsernas tjänstemän
förut gällande löner och mahända även av svårigheten att
komma förbi en föråldrad uppfattning om särskilt länsmännens (landsfiskalernas)
ställning inom förvaltningen. Länsmännens förutvarande
löner inverkade givetvis vid bestämmandet av lönerna för dem vid
löneregleringen 1917 och ansagos da omöjliggöra att i ett slag fa
upp lönerna till den nivå, vartill tjänsternas betydelse i förvaltningen
eljest skulle berättigat. Landsfiskalernas begynnelselön vore

3,000 kronor, en avlöning, som en nybliven amanuens i ämbetsverken
säkerligen numera ansåge skäligen blygsam. Landsfiskalerna
kunde visserligen i allmänhet påräkna någon extra inkomst i
tjänsten, men denna toges säkerligen i stort sett i anspråk för de
resor och andra utgifter i tjänsten, för vilka särskild gottgörelse
icke erhölles.

Landsfiskalsföreningen anförde:

Före 1917 hade landsfiskal i lön och tjänstgöringspenningar
2,600 kronor, vilket i sammanhang med omorganisationen av fögderiförvaltningen
höjdes till 3,000 kronor, en höjning, som ej kunde
anses såsom annat än en liten tillfällig löneförbättring. Till avlöningen
komme ett förvaltningsbidrag av 300 kronor. Utgifterna
i och för tjänsten vore hyra för kontor 400 kronor, skrivmaterialier
m. m. dylikt 300 kronor, avlöning åt ett biträde 1,800 kronor, pensionsavgift
och en del telefonavgifter 100 kronor och tjänsteresor,
för vilka ersättning ej utginge, 200 kronor, tillhopa 2,800 kronor.
Med den ofantligt ökade arbetsbörda, som pålagts landsfiskalerna,
måste de nästan undantagslöst hålla biträde. Huru mycket som
återstode av lönen, framginge av utgifterna, av vilka endast de
största upptagits och dessa med belopp, som vidkommande många
landsfiskalers vore för lågt beräknade. Extra inkomsterna i tjänsten
vore numera mycket små och syntes med ett tilltänkt bort —

1920 —

571

tagande av bötesandelar samt hela indrivringsprovisionens överlämnande
åt fjärdingsmannen bliva ännu mindre. En behållning av

1,000 kronor och till och med därunder av lön, tjänstgöringspenningar
och sportler, sedan utgifterna för tjänstens uppehållande avdragits,
vore icke sällsynt. De landsfiskaler, som vore hänvisade
att leva på sina tjänsteinkomster, befunne sig därför i en synnerligen
prekär ekonomisk ställning. Utom det, att det ej vore staten
värdigt att på detta synnerligen otillfredsställande sätt avlöna en
tjänstemannakår, av vilken man fordrade så mycket ansvarsfullt arbete
och som särskilt i egenskap av polis- och åklagarmyndighet
borde stå ekonomiskt oberoende, medförde förhållandet mycket större
vådor särskilt för kårens rekrytering. Förr kunde länsmännen medhinna
att ägna sig åt privata uppdrag. Nu hade landsfiskalen ej
tid att åtaga sig privata uppdrag i större omfattning, och vidare
hade han ej så lätt att få några. Ett flertal auktionsförrättare och
boutredningsmän funnes inom varje socken, och på de flesta större
platser på landsbygden funnes advokater, i regel med juridisk bildning.
Det vore mycket svårt att erhålla ett tjänstebiträde med
högre kompetens än realskoleexamen. Till en del läge orsaken till
den svaga rekryteringen däri, att de praktiska yrkena erbjöde en
ung man med eller utan studentexamen betydligt bättre framtidsutsikter
och högre lön. Såsom exempel på tillbakagången i kompetens
kunde anföras, att för tjugufem år sedan av kronolänsmännen
i Kristianstads län mer än hälften avlagt studentexamen, fem kameralexamen
och två examen till rikets rättegångsverk. Av de nuvarande
aspirantema hade ingen så hög examen som studentexamen
och endast ett par realskolexamen. Nivån kunde ju icke gärna
sjunka lägre, men man komme snart att stå inför den situationen,
som redan vore ett faktum inom Jönköpings län, den nämligen, att
inga aspiranter kunde erhållas.

De synpunkter, som sålunda framhållits, tala för sig själva och
torde vara värda synnerlig uppmärksamhet. För min del finner jag
en löneförbättring för landsfiskalerna icke utan allvarliga vådor
längre kunna undanskjutas.

Under Kungl. Maj:ts befallningshavandena har landsfogden ansvar
för och ledning av polisväsendet å landsbygden i länet samt

— 1920 -

572

därinom belägen stad, där magistrat ej finnes. Landsfogden är inom
det nyss angivna tjänstgöringsområdet allmän åklagare i alla de
fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande
tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare
blivit av vederbörande myndighet för visst mål förordnad. Såsom
allmän åklagare åligger det landsfogden att beivra företrädesvis:
1) brott, varå efter lag kan följa dödsstraff eller straffarbete i fyra
år eller därutöver, därvid dock undantagna brott, som avses i 20
kap. allmänna strafflagen; 2) under 1) ej inbegripna brott, som efter
lag kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning av
mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, så
framt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål. Dessutom
har landsfogden en del andra åligganden.

Vid inrättandet av landsfogdetjänsterna torde meningen hava
varit att skapa ett ämbete, som inom länet visserligen vore förbundet
med länsstyrelsen, men ändock intoge en självständig ställning,
utövande chefskapet över polisväsendet och den högre åklagarmyndigheten
med största förstånd och skicklighet. Till beklädandet av
dessa tjänster skulle endast ifrågakomma män med mycket stor omdömesförmåga
och goda kunskaper. Men förverkligandet av denna
tanke torde i längden bliva omöjligt, därest — likasom nu beträffande
landsfiskalstjänstema —- den första förutsättningen saknas.
För att få den rätte mannen till en plats, måste avlöningen rättas
efter de fordringar, man ställer på platsens innehavare. Och landsfodgebefattningama
äro hittills underbetalda. Fn löneförbättring
för landsfogdarna måste företagas, därest de framdeles skola kunna
fylla de krav, som deras tjänst, rätt utövad, ställer på dem. Jagåberopar
härutinnan vad landshövdingen Hagen i sin nyssnämnda
framställning yttrat:

Landsfogdarnas begynnelseavlöning utginge med 5,000 kronor.
För kronofogdarna föreslog redan 1909 års fögderiförvaltningskommitté
samma begynnelselön, varjämte kronofogdarna fortfarande
skulle få åtnjuta vissa sportelinkomster, vilka, som bekant, sedermera
utrönts uppgå till ganska avsevärda belopp, under det att
landsfogdarna i regel icke kunde påräkna dylik extra inkomst. För
landsfogden hade stadgats ganska hög kompetens, vida högre än den,
som uppställdes för kronofogden, och landsfogdens ställning inom
förvaltningen torde få anses betydelsefullare och förnämligare än

— 1920 —

573

kronofogdens. Den meningen gjorde sig också starkt gällande såväl
inom vederbörande riksdagsutskott som från andra kompetenta
granskare, att landsfogdens skäliga, avlöning bort sättas högre, än
som sedermera skedde. Då med goda skäl ifrågasattes förbättring
av avlöningen för länsstyrelsernas tjänstemän, syntes icke längre
vara hinder ur synpunkten av lämplig avvägning av avlöningarna
för de oh ka tjänstegrupperna inom landsstaten att bereda jämväl
landsfogden löneförbättring, helst förhållandena ådagalagt, att den
för honom 1917 bestämda avlöningen vore för knapp med hänsyn
till såväl hans tjänsteställning som den för honom fordrade kompetensen.
Landsfogden hade visserligen kommit att i avlöningsavseende
hänföras till fögderiförvaltningspersonalen, men han vore
organisatoriskt inordnad i länsstyrelsen. I vissa fall vore han, efter
förordnande, föredragande i länsstyrelsen.

Med stöd av den befogenhet, som 17 § i den för mig gällande
instruktionen förlänar mig, har jag härmed i underdånighet velat
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

5. Framställning angående åtgärder för uppehållande av en hög nivå
hos rättskipningen vid häradsrätterna.

I detta ämne har jag den 20 december 1919 till Konungen avlåtit
följande framställning:

I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 31 maj 1919 anförde
riksdagen följande:

»I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders
Kungl. Maj:t föranstalta om en utredning angående häradshövdingarnas
löneförmåner jämte vad därmed äger sammanhang och där —

1920 —

574

efter för riksdagen framlägga förslag till en sådan lönereglering
för häradshövdingarna, som komme att bereda dem en skälig bärgning
och tillika giva utsikt till en god rekrytering av lantdomar
kåren.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande: >

Enligt statsverkspropositionen har justitieministern ställt i utsikt,
att redan under innevarande riksdag proposition kommer att avlåtas
till riksdagen med förslag till lönereglering vid rikets hovrätter. I
själva statsverkspropositionen föreslås löneförbättring åt den civila
personalen vid regements- och stationskrigsrätterna. De motiv, som
föranlett justitieministern att ifrågasätta löneförbättring för nu
nämnda, till justitiestaten hörande personal, äro utan tvivel mycket
bärande. Det finnes emellertid en annan kategori av tjänstemän
under justitiestaten, vilka i statsverkspropositionen äro lämnade å
sido, men för vilka enligt min övertygelse en förbättrad ställning
är ur det allmännas synpunkt av lika trängande behov påkallad
som för förenämnda tjänstemän. Jag syftar härmed å rikets häradshövdingar.

Vikten av underdomarnas ämbete torde icke" behöva närmare
framhållas. Utredningen i underrätten är grundläggande för varje
rättegångsmåls behandling genom alla instanserna, och underrättens
protokoll innefattar de rättsliga elementen för målets bedömande.
Hela det utomordentligt viktiga inskrivningsväsendet i fråga om
fast egendom, å vars ordentliga och samvetsgranna skötande äganderättsförhållandena
bero, vilar i fråga om landsbygden faktiskt sett
ensamt på häradshövdingarna. Det kan med skäl påstås, att rikets
lantdomarkår för närvarande fyller högt ställda anspråk. Ingen jämförlig
ämbetsmannaklass lärer vara den överlägsen i fråga om skicklighet
och samvetsgrannhet. Det ligger då vikt uppå, att detta goda
förhållande fortfar även för framtiden. Detta hänger emellertid
uppenbarligen därå, att häradshövdingarnas löneförmåner äro så
avvägda, att de giva häradshövdingarna en skälig bärgning och
kunna antagas leda till en god rekrytering av kåren.

Häradshövdingarnas inkomst utgöres för närvarande av lön
4,500 kronor, tjänstgöringspenningar till växlande belopp, minst

1,000 kronor, samt i vissa domsagor förvaltningsbidrag och slutligen

- 1920 —

575

sportler. Dessa senare utgöras huvudsakligen av expeditionslösen.
Sportlerna gå till mycket olika belopp vid de olika domsagorna.
Att sportelinkomsten i brutto går till 6,000 å 8,000 kronor torde
kunna anses normalt. Men å andra sidan hava häradshövdingarna
att bära kostnaderna för domsagornas förvaltning. Dessa kostnader,
avlöning till biträden, utgifter för renskrivning, tingsgästning, inköp
av papper m. m. äro mycket höga och hava under senare tider
varit stadda i jämn ökning. Dyrtiden har träffat häradshövdingarna
dubbelt. Dels hava de liksom rikets övriga innebyggare fått vidkännas
väsentligt ökade levnadskostnader, dels hava utgifterna för
domsagornas skötsel i högst väsentlig mån förökats. Detta har skett
i sådan grad, att den behållna inkomsten för åtskilliga domsagor
blivit skäligen ringa. Enligt en på privat väg utgiven sammanställning
av den behållna inkomsten vid domsagorna, vilken sammanställning
torde vara fullt tillförlitlig, fanns under 1917 två domsagor,
som gåvo en inkomst under 6,000 kronor, och åtta domsagor,
som gåvo en inkomst av minst 6,000 men icke 7,000 kronor. Medelinkomsten
torde ligga vid 8,000—9,000 kronor. Till jämförelse kan
nämnas, att den högsta lönen, inberäknat dyrtidstillägg, är för en
lokomotivförare vid statens järnvägar (inklusive milpengar) 6,700
kronor, för en eldare vid statens järnvägar (inklusive milpengar)
5,067 kronor, för en överpostiljon vid kungl. postverket 5,250 kronor
samt för en patrullerande poliskonstapel i Stockholm 5,958 kronor
60 öre.

Erkännas måste emellertid, att inkomsten av många domsagor
i och för sig själv är god och för några måste betecknas såsom
hög. Men vid bedömande härav måste man taga hänsyn till befordringsförhållandena
inom kåren. Medelåldern för nyutnämnda häradshövdingar
ligger avsevärt över 40 år, och flertalet av dem har, intill
dess de erhållit sina domsagor, icke haft någon fast anståIlning
utan måst taga sig fram genom tillfälliga inkomster av förordnanden.
I genomsnitt har det sålunda dröjt för dem minst omkring
tjugu år från avlagd juridisk examen, innan de uppnått fast anställning.
Det är klart, att vid sådant förhållande denna anställning
måste giva mycket goda inkomster, om den skall kunna giva möjlighet
till förräntning och amortering av den skuld, som den långa
lönlösa arbetstiden måst medföra. Med hänsyn härtill kan det påstås,
att avkastningen av de flesta domsagorna är för låg.

— 1920 —

576

De svårigheter, som på senare tider i ekonomiskt avseende uppstått
för lantdomarna, hava i viss mån från det allmännas sida
blivit beaktade. På förslag av justitieministern beviljade 1918 års
ordinarie riksdag ett anslag, varav i de domsagor, där första notarier
anställas, en del av deras arvoden kan bestridas. På hemställan av
justitieombudsmannen har Kungl. Maj:t förordnat om någon höjning
av lösen för vissa expeditioner vid underdomstolarna, För att förbättra
domsageaspiranternas ställning har anslag utverkats av riksdagen,
varigenom sådana aspiranter, som av Kungl. Maj:t utnämnas
till vice häradshövdingar, kunna erhålla ett fast arvode på 2,400
kronor. Bland dem, som äro sakkunniga i dessa frågor, torde emellertid
endast en mening råda därom, att dessa åtgärder, om än i
och för sig välbetänkta, icke äro tillfyllest. Vad särskilt höjningen
av lösen angår, så hade justitieministern för beredande av detta
ärende tillkallat särskilda sakkunniga, vilka avgåvo ett förslag, som,
om det genomförts, torde hava inneburit nöjaktig kompensation för
ökningen av domsagornas förvaltningskostnader, men justitieministern
ansåg sig icke kunna förorda detta förslag obeskuret utan reducerade
det i sådan mån,att ökningen av domsagornas avkastning blir
skäligen ringa.

Olägenheter i de nuvarande förhållandena visa sig närmast i
två avseenden. Dels är det ofta förenat med stora svårigheter för
häradshövdingarna att erhålla tingsbiträden, utan vilka i många
domsagor rättskipningens behöriga gång icke kan upprätthållas.
Dels är antalet domsageaspiranter så ringa, att, när någon oförmodad
ledighetsansökan inkommer från en häradshövding, det i regel är svårt
för hovrätterna att finna en lämplig vikarie. Att domsageaspiranternas
antal allt mer och mer föl-minskas är tämligen klart, ty för
närvarande kan icke för en ung, duglig jurist den utsikten innebära
någon lockelse att, efter tjänstgöring å domsagekansli med tillfälliga
förordnanden än här än där under 15 å 20 år mot ett ringa arvode,
slutligen erhålla en fast anställning med 8,000 till 9,000 kronors
inkomst. Fara föreligger alltså, om de nuvarande förhållandena få
vara oförändrade, dels att rättskipningens behöriga gång blir lidande
och dels att lantdomarkårens duglighet väsentligt förminskas. Faran
är i båda dessa avseenden så allvarlig, att jag anser ett ingripande
av statsmakterna nödvändigt.

Ett enkelt sätt att föröka inkomsterna av domsagorna utan att

— 1920 —

577

betunga statsverket är att höja expeditionslösen. I och för sig torde
icke vara. mycket att invända mot en måttlig höjning av denna
lösen, t. ex. med 50 procent, ty med hänsyn till penningvärdets fall
skulle man i realiteten ändock icke komma till samma utgift för
allmänheten som år 1876, då den nuvarande löneregleringen för
häradshövdingarna började tillämpas. Men härvid möter en svårighet.
Ifall man utan vidare ökar lösen, kommer inkomstökningen
huvudsakligast till godo häradshövdingarna i de bästa domsagorna
och endast i ringa mån de häradshövdingar, som bäst äro i behov
av löneförbättring. Skall man vidtaga åtgärden, blir det därför nog
nödvändigt att kombinera den med en reglering av de övriga inkomsterna
i domsagorna, så att förbättring sker endast där behovet
föreligger. Frågan om en sådan reglering har en gång varit uppe.
År 1905 väckte nämligen dåvarande justitieministern förslag om en
sådan reglering av de fasta inkomsterna i domsagorna, att dessa
skulle minskas för de bästa domsagorna i mån av innehavarnas avgång
samt ökas för de sämre. Förslaget var emellertid förknippat
med ett yrkande om anslag, för att man omedelbart skulle kunna
genomföra löneförbättringen för de svagast avlönade häradshövdingarna,
men då detta anslag avslogs av riksdagen, fick hela frågan
förfalla. I statsutskottets utlåtande, som bifölls av riksdagen, finnes
emellertid uttalat, att den föreslagna principen för en utjämning av
häradshövdingarnas inkomster vore riktig. Jag tror också, att vid
en förbättring av häradshövdingarnas löneförmåner det är nödvändigt
att genom en liknande anordning eller på något annat sätt verkställa
en utjämning så, att ökningen icke tillgodokommer andra än
dem, som verkligen äro i bohov därav. Hela denna fråga är emellertid
så pass invecklad, att den icke torde kunna lösas utan en
särskild utredning av alla i samband med densamma stående omständigheter.
»

I likhet med motionären har riksdagen funnit, att åtskilliga
skäl tala för att frågan om en reglering av häradshövdingarnas löneförmåner
upptages till prövning. Visserligen har jämväl för dessa
befattningshavare på senare tid viss löneförbättring kommit till stånd
dels genom den under år 1918 vidtagna förhöjningen av expeditionslösen,
dels genom det provisoriska lönetillägg, som innevarande
riksdag beslutit tilldela de häradshövdingar, vilkas sammanlagda
behållna löneinkomster understiga 10,000 kronor. Det förstnämnda

73 — Justitieombudsmanvens ämbetsberättclse till 1920 års riksdag.

578

inkomsttillskottet, den förhöjda expeditionslösen, torde emellertid
uppvägas av ökade kostnader för det häradshövdingarna åliggande
expeditionsarbetet m. m., och den provisoriska löneökningen torde,
särskilt för de lägsta inkomsttagarna bland häradshövdingarna, få
anses alltför otillräcklig för att kunna motsvara befogade löneanspråk
från dessas sida.

En särskild svårighet vid reglering av häradshövdingarnas löner
ligger emellertid i den synnerligen stora ojämnhet i fråga om inkomster,
domhavandena i de olika domsagorna åtnjuta. Enligt en
utgiven kalender över rikets domsagor, innehållande uppgifter om
häradshövdingarnas inkomster för åren 1915—1917, skulle för åtskilliga
häradshövdingar inkomsten, utöver med tjänsteutövningen
förbundna utgifter, årligen under nämnda år uppgått till mellan

12,000 och (högst) 17,600 kronor — inkomster, som torde få anses
tämligen höga. För flertalet andra häradshövdingar åter låg motsvarande
inkomst mellan 9,000 och 12,000 kronor, under det att ett
icke ringa antal angåvos åtnjuta än mindre inkomstbelopp, ända
ned till 4,543 kronor. Uppenbart är, att jämväl efter det i år beviljade
provisoriska lönetillägget sistnämnda löneinkomster måste
anses för befattningshavare med en domhavandes verksamhet och
ställning alltför ringa.

Ett avvaktande av den omorganisation av domstolsväsendet,
som förväntas bli ett resultat av processkommissionens arbete, synes
med hänsyn till de svagast avlönade häradshövdingarna icke vara
tillrådligt. I betraktande av att en dylik omorganisation likväl är
under övervägande, torde emellertid en nu igångsatt lönereglering
böra begränsas till en partiell sådan, så anordnad, att icke blivande
bestämmelser om vare sig löner eller jurisdiktionsområden därigenom
föregripas. Den bör alltså enligt riksdagens förmenande, på samma
gång den lämnar häradshövdingar i bättre löneställning oberörda,
gå ut på en utjämning tillsvidare genom en förbättring av löneförmånerna
för befattningshavarna i de ekonomiskt mindre gynnsamma
domsagorna. Var gränsen för en sådan lönereglering skäligen bör
sättas och under vilken form samt med vilka belopp löneförbättringen
lämpligen bör utgå, låter sig givetvis lättast bedömas på
grundval av en därom verkställd allsidig utredning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t verkställa utredning rörande lämp —

1920 -

570

ligheten av och omfattningen för en partiell löneförbättring för häradshövdingarna
och därefter till riksdagen inkomma med det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.»

Sedan chefen för justitiedepartementet den 21 augusti 1919 i
statsrådet anmält riksdagens skrivelse, beslöt Eders Kungl. Maj:t, att
sakkunniga skulle tillkallas för att inom departementet biträda vid
verkställande av den av riksdagen begärda utredningen och därmed
sammanhängande frågor. De kommitterades arbete är avsett att bedrivas
med sådan skyndsamhet, att Eders Kungl. Maj:t redan vid 1920
års lagtima riksdag skulle kunna framlägga förslag i berörda hänseende.

Under mina ämbetsresor 1918 och 1919 har min uppmärksamhet
blivit fästad vid de svårigheter, som numera äro förenade med
häradshövdingämbetets utövande. Livliga klagomål hava till mig
framförts däröver att inkomsterna av domsagorna icke varit tillräckliga
för att, efter avdrag av de med förvaltningen förenade, på senare
tider i högsta grad stegrade utgifterna, bereda häradshövdingarna
ett tillräckligt levebröd. Allvarliga bekymmer hava visat sig
råda däröver att, trots till och med mycket generöst tilltagna erbjudanden
om pekuniär gottgörelse, det varit hart när omöjligt att
erhålla juridiskt bildade biträden. Det har även framhållits, att häradshövdingarna,
till följd av svårigheten att anskaffa juridiskt bildade
biträden och i vissa fall skrivbiträden med rimliga löneanspråk,
ofta blivit belastade med en oskäligt stor arbetsbörda och att det
kunde tänkas, att arbetets beskaffenhet därigenom bleve lidande.

Att nu berörda missförhållanden utgöra en stor fara för hela
vår rättskipning, är uppenbart. Det är genom arbetet i domsagorna
under häradshövdingarnas erfarna ledning, som största delen av vår
domarkår får sin grundläggande praktiska utbildning. Från domarbiträdenas
led rekryteras efter hand lånt- och även stadsdomarkårerna,
hovrätterna och sedermera nedre justitierevisionen och högsta domstolen.
Skulle utvecklingen leda därhän, att tillgången på unga
domarämnen utsinade, lomme detta snart nog att få de allvarligaste
följder. Häradshövdingämbetet har hittills åtjnutit det största förtroende
och ansende inom alla samhällsklasser på grund av dels den
ekonomiskt självständiga ställningen, som uteslutit varje misstanke
om sidoinflytelser, och dels det noggranna och väl utförda arbete,
som presterats. Skulle till följd av vad ovan berörts ämbetets an —

1920 -

580

seende sjunka eller detsamma icke kunna besättas med lämpliga
personer, ledde detta till obotlig skada.

Redan innan riksdagen beslutat sin ovannämnda skrivelse, hade
jag haft för avsikt att till Eders Kung! Maj:t avlåta en framställning
med påpekande av de nu berörda missförhållandena. Det skulle
kunna synas som om, efter tillkomsten av riksdagens skrivelse och
tillsättandet av den kung! kommittén, en framställning i ämnet från
min sida vore överflödig. Efter överläggning med de kommitterade
ävensom med ordföranden i Föreningen Sveriges häradshövdingar
har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att en dylik framställning
icke behövde vara alldeles utan nytta.

För att vinna ett stöd för framställningen har jag lämnat häradshövdingarna
i riket tillfälle att yttra sig i ämnet. Jag har därvid
anhållit om häradshövdingarnas yttrande angående dels vilka orsaker
de ansåge förefinnas till nu rådande missförhållanden och dels
vilka medel de funne företrädesvis böra tillgripas för att åvägabringa
erforderlig rättelse i de anmärkta hänseendena. Jag framhöll, att det
vore önskvärt, om häradshövdingarna därvid ville framföra de personliga
synpunkter, de anlagt i det förevarande ämnet, ävensom
lämna upplysning om och på vad sätt svårigheter av ovanberörda
slag yppat sig inom varje domsaga.

Med anledning härav hava de flesta häradshövdingarna i riket
inkommit med utlåtanden.

När jag genomläst utlåtandena, har jag funnit situationen i allmänhet
vara sämre, än vad jag vid yttrandenas inhämtande förutsatt.
Svårigheterna te sig i många såväl av de minsta som av de största
domsagorna, och säi''skilt i Norrland, för närvarande hart när oöverkomliga.
För att för Eders Kung! Maj:t skulle kunna framläggas
en trogen bild av förhållandena, sådana de under senaste åren utvecklat
sig, skulle egentligen de flesta yttrandena här in extenso
intagas. Men då framställningen därigenom bleve alltför vidlyftig,
har jag i det följande inskränkt mig att allenast i korthet referera
yttrandenas huvudinnehåll samt här intaga några utlåtanden. Jag
vågar emellertid ytterligare framhålla, att genomläsandet av de här
intagna yttrandena ingalunda är tillfyllest för att bilda sig en fullständig
bild av läget.

Till att börja med rättas i utlåtandena en i den till grund för

— 1920 —

581

riksdagsskrivelsen liggande motionen förekommande uppgift, att häradshövdingarnas
tjänstgöringspenningar skulle utgöra minst 1,000
kronor, i flera domsagor utgingo nämligen under 1918 tjänstgöringspenningarna
med ännu lägre belopp, nämligen från 900 kronor
ända ned till 200 kronor. Vidare påpekas, att den i motionen åberopade
sammanställningen av den behållna inkomsten i domsagorna,
omfattande åren 1915—1917, numera icke kan utgöra en tillförlitlig
ledning, då under åren 1918—1919 förvaltningskostnaderna betydligt
ökats, utan att bruttoinkomsterna stigit i nämnvärd mån.

Vad som i allmänhet framhålles i yttrandena är, att till följd
av” penningvärdets fall med därav följande ökade utgifter för domsagornas
förvaltning och höjda levnadskostnader, utan att häradshövdingarnas
inkomster ens tillnärmelsevis anpassats efter de nya
förhållandena, det blivit omöjligt för häradshövdingarna att drägligt
existera på sin arbetslön, att till följd av de dåliga avlöningsförhållandena
och andra omständigheter, som här nedan skola beröras,
flykten från domarbanan bland de unga särskilt under 1918 och 1919
blivit så stor, att så gott som fullständig avfolkning hotar, samt att
detta åter lett till, att häradshövdingarna och de rättsbildade biträden,
som ännu finnas kvar, belastats med en arbetsbörda, som överstiger
även de största krafter och i vissa avseenden helt enkelt icke
kan medhinnas, varjämte bristen på arbetskrafter lett till rena absurditeter.
I många domsagor saknas redan helt och hållet biträden,
och under 1920 hotar bristen att bliva ännu större.

Samfällt framhålles, att behållningen av domsagorna är otillräcklig
för domarnas utkomst. De tillfälliga förbättringar, som under
kristiden vidtagits genom lönetillägg och provisorisk lösenförhöjning,
hava icke varit tillfyllest. Som sportelinkomsterna icke räckt att
bestrida dels juridiska biträdens och skrivbiträdens ökade avlöningskrav
samt dels kostnaderna för papper, skrivmaskiner och andra
skrivmateri aller, hyra för kanslilokal, uppvärmning, lyse, städning
o. s. v., hava i vissa fall till och med häradshövdingarnas lön eller
deras privata medel därtill måst tillgripas.

Häradshövdingen i Ångermanlands västra domsaga skriver:

»För 1918 gingo utgifterna för den mig anförtrodda domsagan
till 6,981 kronor. För nästa år måste de uppgå till 9,000 kronor,
däri inbegripet 1,200 kronor, som jag säkert måste betala till en
förste notarie, utöver vad denne har av staten, för att jag skall lämna

— 1920 —

582

tänka mig att få någon sådan. Går det ej att få en förste notarie,
måste jag skaffa annan dyrbarare hjälp än de två unga skriverskor,
som nu stå mig till buds. Med beräkning efter löneinkomsterna här,
skulle jag ej få mer behållning av tjänsten för nästa år än ungefär

4,000 kronor, vilket betyder, att jag av enskilda medel måste lägga
till minst lika mycket endast för att kunna något så när existera.
Sådant kan ju ej gå i längden.»

Det framhålles, att med häradshövdingarnas numera dåliga ekonomi
det är omöjligt att amortera de skulder, många måst åsamka
sig under studietiden och sedermera under den långa utbildningsoch
väntetiden, tills domsaga erhållits. Skulderna måste tvärtom
ökas för dem, som ej hava enskild förmögenhet att anlita. På grund
av häradshövdingarnas försämrade ekonomi har deras anseende sjunkit.
Ty det måste för allmänheten ligga nära till hands att antaga, att
en person som nöjer sig med en så ringa lön för den omåttliga arbetsprestation,
som fordras av en lantdomare, saknar duglighet och
kan ses över axeln. Domaren har svårt att gorå sig gällande i rätten,
då han i sin torftighet ringaktas av varje småstadsadvokat och de
flesta av nämndemännen. Med brödbekymren förlorar häradshövdingen
sin frimodighet, och ämbetet med dess stora ansvar och jäktande
arbete blir honom en odräglig börda.

Det är ju en känd sak, att de allra flesta domsagor icke kunna
skötas utan hjälp av juridiska biträden. Då numera tillräcklig biträdeshjälp
icke vidare står att få, tvingas enligt utlåtandena häradshövdingen
själv att utföra en mängd rent expeditionsarbete. Han
får därigenom icke tillräcklig tid över till målens grundliga studerande
och avdömande, och någon tid till studier av ny lagstiftning
och juridisk litteratur blir icke övrig. Arbetstiden för häradshövdingarna
har blivit oskäligt lång med ständigt återkommande
natt- och söndagsarbete.

Vidare framhålles, att för de unga männen med juridisk examen
den långa tjänstgöringen utan tillräcklig gottgörelse först hos häradshövding
och sedermera i hovrätt, innan ordinarie beställning uppnås,
samt häradshövdingämbetenas dåliga avlöning och slitande arbete
icke längre innebära någon lockelse vid valet av levnadsbana. Det
kan icke ligga något tilldragande i att efter tolv till femton års förberedande
tjänstgöring nödgas hålla till godo med en domsaga, som
ger 8,000 kronor och mången gång mindre. Tillfällena att inom

- 1920 —

583

dot praktiska livet genast efter juridisk examen komma till en god
ekonomisk ställning hava blivit så många, att hela det nya juristmaterialet
därigenom konsumeras. Den frihet och det utrymme åt
det personliga initiativet, som verksamheten i de privata företagen
i rikligare mån lämna en ung man, och omöjligheten för häradshövdingen
att erbjuda lika goda villkor som dem, som erhållas å
advokatkontoren, göra valet tämligen lätt. En begynnelselön på ett
advokatkontor av 6,000 kronor är icke ovanlig, och exempelvis i
Örebro hava flera unga jurister i privat tjänst efter blott två års arbete
kommit upp i inkomster mellan 9- och 13,000 kronor. Avlöningen
för en biträdesplats på ett advokatkontor överstiger snart en ordinarie
häradshövdings inkomster. Då även rådhusrätter och administrativa
myndigheter numera hålla till godo med nyexaminerade jurister,
blir avgången från lantdomarbanan än större. Under sådana förhållanden
kunna häradshövdingarna icke heller med gott samvete
råda eller söka förmå någon ung man att ägna sig åt lantdomarkallet.

Av en stor del häradshövdingar framhålles med skärpa, hurusom
de stränga fordringarna på kompetens till förordnande att hålla
tingssammanträden, vilka uppställts i kungl. stadgan den 20 juni
1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning, förvärrat
tillståndet och verkat i högsta grad avskräckande på de unga
juristerna. Talrika exempel framdragas på, huru hindrande för arbetets
rationella bedrivande stadgans bestämmelser komma att verka.
I tvingande fall gjorda ansökningar om dispens från de i stadgan
uppställda fordringarna hava lämnats utan avseende. Stadgans minutiösa
bestämmelser tynga arbetet alldeles onödigtvis. Den långa
tjänstgöring såsom andre notarie, som stadgan pålägger, blir alltför
dyrbar för de flesta unga jurister. Sedan utsikter till förordnanden
genom stadgan väsentligt inskränkts, torde knappast någon vilja
underkasta sig de med domsagetjänstgöringen förenade offer för erhållande
av så obetydliga meriter. Juris studerande, som tillfrågats,
om de efter avlagd examen önskade antaga tingsplats, hava föi’klarat,
att de med anledning av bestämmelserna i stadgan icke ville hava
tingsplats. Stadgan, som synes hava till ändamål att trygga hovrätternas
tillgång på arbetskrafter, är lika impopulär bland häradshövdingarna
som bland dem, vilka stadgan skulle hjälpa, tingsbiträdena.
I stället för att domsagestadgans rätta tillämpning förutsätter en ök —

1920 —

584

ning av biträdenas antal, har detta just genom stadgans bestämmelser
minskats.

I detta sammanhang anför häradshövdingen i Västerbergslags
domsaga:

»De redan vid stadgans tillkomst hysta betänkligheterna, att
bestämmelserna i 21 § skulle medföra den verkan, att antalet aspiranter
till biträdesplatser inom domsagorna i avsevärd grad minskades
och att rekryteringen av häradshövdingbeställningarna därav skulle
röna menlig inverkan, synas icke hava jävats av förhållandena under
de två senaste åren i fråga om tjänstgöring av de yngre juristerna
såväl vid häradsrätterna som i hovrätterna. Tvärtom har från olika
håll bekräftelse erhållits på riktigheten av berörda antagande. Vid
samtal, som jag haft med yngre jurister angående ifrågavarande
bestämmelser i stadgan, hava dessa enstämmigt framhållit, att det
just vore avbrottet i tjänstgöringen inom domsagorna och den föreskrivna
tjänstgöringen i hovrätterna, som i väsentlig grad vore vållande
till den under de senaste två åren stigande bristen på biträden
såväl vid häradsrätterna som i hovrätterna. Härvid har bland annat
framhållits, att den efter avbrottet av tjänstgöringen vid häradsrätterna
föreskrivna tjänstgöringen i hovrätterna, vilken antagits skola
räcka åtminstone ett och ett halvt år, vore för de flesta i ekonomiskt
avseende allt för betungande för att av dem vedervågas med tanke
att därefter åter fortsätta en ringa avlönad tjänstgöring vid häradsrätterna
under minst ett års tid för vinnande av den vanliga utbildningen
vid häradsrätterna och därefter utnämning till vice häradshövding
med ett årsarvode av 2,400 kronor. Vidare har framhållits
att, då för juris kandidatexamen i regeln plägar åtgå fem år och tjänstgöringen
i domsagorna torde kräva allra minst två och ett halvt år
och sannolikt i de flesta fall åtskilligt längre tid, till dess tre allmänna
tingssammanträden hållits, samt tjänstgöringen i hovrätten
torde taga minst ett och ett halvt år och därefter sådan i domsagorna
minst ett år, det skulle åtgå en tid av minst 10 år för den
utbildning, som erfordrades för utnämning till vice häradshövding,
vilken uppoffring av tid ansåges för de flesta vara alldeles för lång
för att i ekonomiskt avseenden kunna bäras.»

Häradshövdingen i Västmanlands södra domsaga åberopar en
promemoria, däri anföres följande:

»Före omorganisationen av domsagornas förvaltning var genom —

1920 —

585

snittstiden för vinnande av s. k. fulla tingsmeriter obetydligt överstigande
två år. Under då rådande förhållanden kunde en nyutexaminerad
juris kandidat utan fara att bli stängd från förordnande av
en äldre kamrat taga anställning som biträde å domsaga ett år efter
sin närmaste företrädare. Numera ställer det sig i nämnda avseende
betydligt annorlunda. Ett rättsbildat biträde å domsaga erhåller efter
ett års tjänstgöring förordnande som förste notarie och får om ytterligare
ett ar hålla ting. Genom begränsandet av häradshövdingarnas
möjligheter att erhålla tjänstledighet till tre tingssammanträden årligen,
och då i regel varje häradshövding helst uppdelar dessa sina
»lediga» tingssammanträden å vår- och hösttinget, nödgas förste
notarien att, för erhållandet av förordnande att hålla de tre tingssammanträden,
han kan få, tjänstgöra i domsagan i de flesta fall
8—10 månader utöver de första två åren. Att han under dessa sista
månader icke åt en yngre släpper ifrån sig förste notarieförordnandet
med därmed förenad inkomst är uppenbart. Verkan av ovanberörda
förhållanden blir nu, att ingen utan olägenhet anser sig kunna taga
anställning på domsaga, om där förut finnes en förste notarie, som
ej med säkerhet kan beräknas avsluta sin tjänst på domsagan inom
den tid av ett år, som åtgår för den yngre att meritera sig till
förstenotarieförordnande, eller, med andra ord, först 22—24 månader
efter den tid, da företrädaren börjat på domsagan. Det normala
var förr ett år eller till och med mindre. Således har omorganisationen
av domsageförvaltningen automatiskt nedbringat, väl ej behovet
av rättsbildade biträden, men antalet utan olägenhet antagbara
platser på domarsagorna med ungefär hälvten, och vid det härigenom
skeende urvalet bland unga jurister falla säkerligen sällan de mera
dugande på domsagornas lott. '' Genom domsagestadgan har värdet
av de meriter på papperet, som inom något så när rimlig tid
kunna uppnås genom tjänstgöring på domsaga väsentligt nedsatts,
och mot denna nackdel svarar i ingen mån den obetydliga fördel,
som vunnits genom avlöningen till förste notarie. De enskilda tjänsterna
erbjuda numera på vida kortare tid, kanske omedelbart efter avlagd
examen, rätt avsevärt högre ekonomiska förmåner. Bestämmelserna
i ^ stadgan komma uppenbarligen att under tider, då bristande tillgång
på arbetskraft är rådande hos hovrätterna, leda till det för
häradshövdingarna mycket kännbara missförhållandet, att vederbörande
ordinarie häradshövding regelmässigt vart annat år blir ur

74 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 ars riksdag.

586

stånd att vid önskad semester eller kortare tjänstledighet erhålla
vikarie, och torde nog denna omständighet i sin mån bidraga till
att ytterligare misskreditera lantdomarbanan, som i ekonomiskt avseende
är allt annat än lockande och numera väl knappast kan
komma i åtanke vid val av levnadskall för andra än dem, som åtnjuta
en genom enskild förmögenhet tryggad ekonomisk ställning.»

Även framhålles, att den blivande processreformen och vad
denna antages komma att innebära av ökade kompetenskrav och
minskade befordringsmöjligheter redan verkat avskräckande på unga
personer, som eljest haft håg för domarkallet,

Såsom en bland orsakerna till ökningen av utgifterna i domsagorna
framhålles särskilt de erforderliga skrivbiträdenas höjda löneanspråk.
Häradshövdingen i Södersysslets domsaga anför, att en
duglig skrivare icke kan erhållas mot lägre årslön än 2,000 kronor,
varjämte i timpenning begäres 1 krona. I Västerås måste för tillfällig
skrivhjälp betalas 2 kronor för ark, medan den lagstadgade
lösen är 1 krona för ark. lien sk ri vn in gskostn aderna anses fortfarande
komma att stiga, och det påpekas, att detta särskilt torde
bliva fallet i de bästa domsagorna, som gränsa intill de större städerna
— Stockholm, Gföteborg, Malmö, Hälsingborg, Jönköping
o. s. v. — där sådant arbete betalas bättre än på andra orter.

Bristen på vikarier har föranlett, att hovrätterna ej kunnat
medgiva häradshövdingarna den ledighet från ämbetsgöromålen, vartill
de varit berättigade.

Häradshövdingen i Gfottlands södra domsaga säger, att han upprepade
gånger försökt få semester jämlikt 29 och 32 §§ domsagestadgan,
men att ledighet förvägrats honom, enär vikarie ej funnits att tillgå.

Häradshövdingen i Nora domsaga anför:

»Då jag på våren 1918 på grund av överansträngning blev alldeles
nedbruten, sängliggande och oförmögen att på flera månader
sköta domsagan, fick jag förordnad för mig under tre veckor ett
mitt före detta biträde, som då var ordinarie landskontorist i Örebro
län, under andra tre veckor en advokat från Lindesberg, som ej på
tre år ägnat sig åt domarverksamhet, samt under återstoden av
ledigheten ett annat före detta biträde, som numera är ordinarie
länsnotarie. Andra vikarier funnos då ej att tillgå, Vice häradshövdingar
hava ju förordnats för att stå till buds såsom vikarier åt
tjänstledighet behövande häradshövdingar. Dessa hava på grund av

— 1920 —

587

brist på andra lämpliga jurister måst förordnas till ledamöter i hovrätterna
och nedre justitierevisionen till så stort antal, att sådana
ej funnits att tillgå vid vikariat för häradshövdingar.»

Häradshövdingen i 1 fräkne härads domsaga, förut i Västerbottens
södra domsaga, skriver:

»Sedan jag den 19 juni 1919 transporterats till Bräkne domsaga,
förordnade Svea hovrätt först den 26 juni den hos häradshövdingen
i Västerbottens mellersta domsaga anställde extra ordinarie
notarien Lennart Almqvist att från och med sistnämnda dag tills
vidare förvalta häradshövdingämbetet i Västerbottens södra domsaga.
Efter erhållen underrättelse, att sammanträden för avslutandet av
de av mig hållna lagtima sommartingen i Nordmalings och Bjurholms
tingslag och Degerfors tingslag blivit utsatta till början av
juli månad, uppdrog Svea hovrätt åt mig att hålla sammanträdena
ifråga. Till följd av erhållet förordnande att förvalta domarämbetet
i Västerbottens mellersta domsaga måste Almqvist lämna södra domsagan,
och Svea hovrätt förordnade den 3 juli mig att från och med
den 9 i samma månad tills vidare förvalta häradshövdingämbetet i
södra domsagan. Då sammanträde för avslutande av lagtima vårtinget
i Umeå tingslag, vid vilket sammanträde åtskilliga utslag
skulle meddelas samt en stor mängd ärenden var att förvänta, var
utsatt till sista dag lag medgav eller den 19 juli, såg jag, helst som
hovrätten över Skåne och Blekinge beviljat mig tjänstledighet endast
för juni månad, mig nödsakad frånsåga mig det erhållna förordnandet
från och med den 16 juli. Svea hovrätt lyckades nu anskaffa
vikarie i domsagan endast med uttryckligt löfte om befrielse från
utslags avkunnande den 19 juli. Därav följde, att alla de mål, om
vilka vid junisammanträdet tillkännagivits, att vid sluttinget utslag
komme att meddelas, fingo stå oavgjorda till hösten.»

Samme häradshövding upplyser vidare:

»I februari 1919 träffades jag av sjukdom — blodpropp i ena
benet — som vållade, att jag under en tid av fyra veckor måste
ligga till sängs utan att stödja på benet. På anmälan om sjukdomen
och begäran om tjänstledighet erhöll jag från Svea hovrätt
det besked, att hovrätten i saknad av kompetent person till mottagande
av förordnande i domsagan funnit min hemställan icke kunna
till någon åtgärd föranleda. Följden blev, att jag måste, liggande
till sängs, ej blott diktera domböcker och protokoll, utan även hålla

— 1920 —

588

konkursförhör. Utskrivande av gravationsbevis och andra handlingar,
som krävde granskning av fastighetsböckerna och inbundna protokoll,
måste helt och hållet ligga nere.»

Härmed avslutas den korta sammanfattningen om vad häradshövdingarnas
yttranden innehålla angående de yppade svårigheterna.
Av omständigheterna vid hovrättens sistberörda beslut framgår, att
missförhållandena redan kommit därhän, att, såvitt handlingarna
visa, hovrätten i sin omsorg om rättskipningens jämna gång nödgats
meddela ett beslut, som till sina konsekvenser medfört ett intrång
i den personliga integriteten och varmed en statstjänare i
normala fall icke varit skyldig att låta sig nöjas.

Jag går nu att, likaledes i största korthet Redogöra för de botemedel
mot det onda, som av häradshövdingarna föreslås.

Enstämmigt uttalas den åsikten, att det enda verksamma medlet
för ernående av drägliga förhållanden på lantdomarbanan är, att
sådana åtgärder vidtagas, att de unga juristerna åter vilja ägna sig
åt lantdomarkallet. Därtill skulle intet bidraga så mycket som en
efter häradshövdingarnas ställning och tidsläget avpassad lön och
för biträdena en skälig avlöning under utbildningstiden.

En höjning av häradshövdingarnas inkomster skulle lättast ske
genom en så stor allmän höjning av expeditionslösen, att densamma
komme i fullt skäligt förhållande till de ökade utskrifts- och förvaltningskostnaderna.
Om de större domsagorna därigenom bleve skenbart
mera gynnade än de mindre, så äro, å andra sidan, utgifterna
i de stora domsagorna så mycket drygare. Missförhållandet mellan
större och mindre domsagor kunde utjämnas genom en höjning av
den kontanta avlöningen i de mindre domsagorna. Dessutom vore
det ur flera synpunkter lämpligt, att det fortfarande funnes några
domsagor, där inkomsterna kunde anses ordentligt tilltagna. Hade
staten själv haft sportelinkomsterna i domsagorna om hand likasom
inkomsterna av dess affärsdrivande inrättningar, hade säkerligen en
allmän och tillräcklig höjning av expeditionslösen redan ägt rum.

Den kontanta avlöningen, d. v. s. lön, tjänstgöringspenningar
och förvaltningsbidrag, borde för de flesta häradshövdingarna höjas
med belopp, som kunde anses uppnåeliga, exempelvis femtio procent.
Särskilt i de minsta domsagorna och där häradshövdingarna själva
bekosta kanslilokal borde förvaltningsbidragen höjas.

— 1920 —

589

Med skärpa påpekas det orimliga däri att, trots den oerliört
fördyrade skjutslega^ häradshövdingarna allt fortfarande själva skola
bekosta tjänsteresor. Likaväl som andra statstjänare böra de åtnjuta
reseersättning icke blott för sig själva utan även för medföljande
biträden.

Beträffande den nettoinkomst, en ordinarie domhavande skäligen
borde kunna beräkna, föreslås 15,000 kronor, oavsett nu utgående
tillfälliga dyrtidstillägg, såsom minimum med ökning för de
större och mera krävande domsagornas innehavare. Ett annat förslag
framhåller, att inkomsten borde höjas till omkring tre gånger
inkomsten av en mindre domsaga före kriget, eller till omkring
25,000 kronor. I sammanhang därmed framhålles, att enskilda löntagare
i mycket mindre ansvarsfull ställning än en domares ofta
avlönas med belopp, uppgående till de nu nämnda och långt högre.
Särskilt anmärkes, att det i riksdagsskrivelsen omförmälda beloppet
17,600 kronor icke numera kan anses utgöra tillräcklig ersättning
för en domhavandes ansvarsfulla arbete.

Beträffande höjningen av lösenbeloppen påpekas särskilt, att
lösen för domboksutdrag bör avsevärt höjas och att minimilösen för
ett gravationsbevis bör vara fem kronor. I sammanhang med frågan
om höjandet av expeditionslösen påpekas, att staten lätteligen bör
kunna göra sig betald för de ökade utgifter, som förbättrade avlöningsförmåner
skulle medföra, genom en måttlig höjning av stämpeln
å de från domsagekanslierna utgående expeditionerna, en höjning
som skulle vara föga kännbar och för den rättssökande allmänheten
Lomme att förefalla helt naturlig.

Flerstädes framhålles, att de åtgärder, som skulle vidtagas för
att höja häradshövdingarnas inkomster, borde företagas så snart och
bliva sa effektiva, att de verkligen komme den nuvarande generationen
av häradshövdingar till del och icke blott deras efterträdare.

Häradshövdingen i Ångermanlands mellersta domsaga yttrar:

»För oss ’hal vgamla ’ häradshövdingar, som haft att genomgå en
så gott som oavlönad väntetid, och, när vi så omsider kommit till
ordinarie anställning, råkat så att säga ur askan i elden genom
oefterrättliga tjänstgöringsförhållanden och svårigheter att få nödigt
biträde för tjänstens skötande, för oss, som därtill haft att på våra
små löner, bestämda efter förhållanden, som voro rådande för mera

— 1920 —

590

än fyrtio år tillbaka, under en exempellös dyrtid draga oss fram, är
det helt enkelt en livsfråga att någonting verkligen blir åtgjort till
förbättring av vår ställning, och att det göres så snart, att det
kommer oss och icke blott våra efterträdare till godo.»

Ett par häradshövdingar föreslå beträffande avlöningssättet reformer
av mera genomgripande beskaffenhet. Domsagorna skulle
indelas i grupper efter olika löneförmåner, vilken gruppbildning reglerades
exempelvis vart tionde år. Alla inkomster av domsagorna
inlevererades till statsverket, som utbetalade hela avlöningen kontant
till häradshövdingen efter olika grunder i de olika grupperna
med minst 15,000 kronor i den lägsta gruppen. En häradshövding
föreslår, att alla avgifter för expeditioner skola utgå i form av stämpel,
som av häradshövdingarna inlevereras till statskassan för att
sedermera användas till avlöningen. I sammanhang härmed föreslås
även, att staten övertar alla kostnader för domsagornas förvaltning,
utgifter för avlöning åt juridiska och skrivbiträden, skrivmaterialier
o. s. v.

Häradshövdingen i Södra Roslags domsaga har följande förslag:

»Svårigheterna skulle vara undanröjda, om häradshövdingarna
vore försedda dels med inkomster, som vore tillräckliga för den
levnadsstandard, som må anstå dem, och — frånsett fast lön
kunde växla med hänsyn ej mindre till dyrtids- och dyrortsförhållanden
än till den mera besvärliga domsagor åtföljande större arbetsoch
ansvarighetsbörda, dels ock med ersättning för förvaltningskostnader
till jämväl varierande belopp, som satte domaren i tillfälle
att å arbetsmarknaden med framgång konkurrera med andra avnämare
av arbetskraft, så kvalificerad som behöves för domsagearbetet.
En dylik anordning av häradshövdingarnas och, genom
den, av deras biträdens avlöningsförhållanden, kan uppenbarligen
icke åstadkommas allenast genom en utjämning av lantdomarkårens
nuvarande avlöningsförmåner utan förutsätter dels ökade anslag av
statsmedel och därjämte dels periodvis återkommande omregleringar,
grundade på noggrann arbetsstatistik och bokföring samt erforderliga
inspektioner, dels bestämmelser angående den biträdena tillkommande
andel av förvaltningskostnaden, dels ock sportelväsendets
väsentliga inskränkande. Sammanlagda bruttobeloppet av häradshövdingarnas
sportler torde betydligt överstiga anslaget till lön,
tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag åt nämnda kår. Lämp —

1920 —

591

ligheten av domares avlöning under form av sportler kan med fog
ifrågasättas. Dess syfte att anpassa inkomsten av arbetet efter arbetsbördan
torde, såsom en undersökning helt visst skulle giva vid
handen, befinnas väsentligen förfelat. Vad särskilt angår skyldigheten
för rättssökande att lösa protokollsutskrifter, vilken bereder
domaren hans huvudsakliga sportelinkomst, skulle den med fördel
kunna utbytas mot annan avlöningsform. Enligt nuvarande rättegångsordning
äro utskrifterna nämligen i regel behövliga blott för
de fall, att rättsärende fullföljes från en till annan domstol eller, vid
samma domstol, från ett till annan rättegångstillfälle. Så vitt jag kan
se, skulle det i alla andra fall kunna lämnas beroende av den rättssökande
att begära utskrift, om han ej nöjes med sin rätt att taga
del av konceptprotokoll. I övrigt skulle utskrifterna vara fullt ersatta
med summariska skriftliga besked, som redan nu dels på grund
av uttryckligt lagbud och dels enligt hävdvunnen praxis i en mängd
fall tecknas såsom bevis a företedda handlingar och som utan tvivel
skulle även i andra fall kunna ersätta utskrifterna t. ex. såsom tergalresolutioner
på ansökningar och bevis angående decisionen i avkunnade
utslag. Med ovan antydda undantag synes de obligatoriska
utskrifternas enda uppgift vara att förmedla uppbörden av vissa
statsverket och domaren tillkommande avgifter — ett i detta avseende
typiskt dokument är lagfartsbeviset, som sökande är skyldig
lösa, ehuru han både genom bevis å fångeshandling och utskrift av
protokollet redan är tvåfalt försäkrad om den sökta förmånen. Som
medel för uppbörd måste emellertid utskriften anses som ett särdeles
. otympligt och därtill synnerligen kostsamt redskap. Belysande
i sistnämnda hänseende är, att till de för Södra Roslags domsagas
kansli arbetande skrivbiträden år 1918 utbetaltes 12,865 kronor,
varav säkerligen betydligt mera än hälften belöpt å utskrifter, som
varit obehövliga för annat ändamål än uppbörden. I sammanhang
med frågan om reglering av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden
synes mig alltså böra tagas i övervägande, huruvida icke
skyldigheten för rättssökande att lösa protokoll borde med ovan antydda
undantag utbytas mot erläggande till skäligt belopp av avgifter
för domstolens eller domarens anlitande. Dessa avgifter skulle,
i den mån domsagas förvaltningskostnader komme att bestridas av
statsmedel, ingå till statsverket helt eller delvis i form av stämpel
å de skriftliga besked, som skulle träda i utskrifternas ställe. Då

— 1920 —

592

berörda utbyte skulle medföra en avsevärd besparing av förvaltningskostnader
och ett högst önskvärt frigörande av arbetskraft, som
under nuvarande förhållanden är bunden och förspiUes på ändamålslöst
renskrivande och kollationerande, kan väl ifrågasättas, huruvida
icke möjligheten av en reform av sportelväsendet i nu antydd riktning
borde prövas även oberoende av en mera genomgående omreglering
av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden, alltså även för
det fall att förvaltningskostnaderna fortfarande skulle bestridas väsentligen
med sportelmedel. En dylik prövning borde näppeligen
väcka betänklighet såsom ett föregripande av den i sådant hänseende
kanske väl ömtåliga stora reformen av rättegångsväsendet.»

Många häradshövdingar framhålla såsom nödvändigt, att biträdenas
arvoden höjas. Såväl förste som andre notarierna böra erhålla
statsanställning och helt och hållet avlönas av statsmedel. Så snart en
ung jurist blivit anställd såsom biträde i en domsaga, bör han erhålla
avlöning. Så snart han börjat sitta ting eller blivit förste notarie, bör
avlöningen höjas. Denna avlöning bör utgå med samma belopp i alla
domsagor, ty eljest bliva de mindre domsagornas rekrytering av biträden
försvårad. För att locka arbetskrafter till domarbanan fordras betydligt
bättre ekonomiska villkor redan från den dag, arbetet i domsagan
begynner. Även de enligt domsagestadgan utnämnda vice
häradshövdingarna måste förses med väsentligt bättre villkor. För
de sistnämndas del måste man besinna, vilka besvärligheter deras
arbete medför under ständigt ombyte av uppehållsort. För vice
häradshövdingarna och deras familjer borde givas tillträde till pensionsrätt.
Avlöningen åt samtliga biträdande jurister bör sättas så
högt, att den möjliggör konkurrens för staten med enskilda företag.
Särskilt viktigt torde vara, att en ung jurist genast från början
kommer till någon inkomst.

Åtskilliga häradshövdingar föreslå, att domsagestadgans bestämmelser
beträffande kompetensvillkoren för förordnande att vara ordförande
i tremansnämnd och häradsrätt omarbetas eller åtminstone
tills vidare suspenderas i sådan riktning, att vad före stadgans ikraftträdande
gällt fortfarande vinner tillämpning. Likaledes bör möjlighet
beredas de unga domarna att fortare komma till erforderliga
meriter. Särskilt bör den mitt under tingssittningen inträffande hovrättstjänstgöringen
såsom opraktisk, tidsödande och kostsam inställas.
I övrigt böra åtskilliga alltför minutiösa föreskrifter utsovras ur

— 1920 —

593

ifrågavarande stadga, därvid saken bör ses mera i stort ocli utan
för mycket offrande åt detaljer.

Häradshövdingen i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads
domsaga yttrar:

»Det torde kunna ifrågasättas, om icke det antal allmänna sammanträden,
som finge av bitsäden hållas före den obligatoriska tjänstgöringen
i hovrätt eller rådhusrätt, borde och kunde ökas intill ett
antal av sex, vilket kan betecknas såsom minimum för fullständig
lantdomarutbildning, samt om icke häradshövdingarna för ändamål,
s°m avses i 16 § i domsagestadgan, kunde erhålla rätt till ledighet
från åtminstone fyra allmänna tingssammanträden årligen. Därigenom
^ vunnes, att biträdena bleve i tillfälle att under ett och ett
halvt år efter vunnen kompetens att hålla allmänna sammanträden
ernå meriter av sex allmänna sammanträden och under ett år att
hålla fyra dylika sammanträden, under det att med nu gällande ordning
måste åtgå för att vinna sex allmänna sammanträden två och
ett halvt—tre år och för att vinna fyra allmänna sammanträden mera
än ett och ett halvt år. Med genomförande av dessa lättnader i
meritförvärvet för biträdena vunnes också för häradshövdingarna den
fördelen att längre tid än nu få behålla sin förste notarie. De täta
ombyten av förste notarier, som äro en oundviklig följd av det med
domsagestadgan införda nya systemet och som väsentligen bidraga
till att för häradshövdingarna öka svårigheterna av domsagans rekrytering
med nödiga arbetskrafter samt vålla dem besvär och tidsutdrägt,
skulle genom den föreslagna ändringen rätt avsevärt minskas
till fromma även i någon man för kontinuiteten i rättskipningen
inom domsagorna».

Vidare framkastas såsom moment, vilka borde verka gynnsamt
för tillströmningen av biträden i domsagorna, att den gamla vice
häradshövdingstiteln återinfördes och utdelades såsom förut skett,
samt att för behörighet att utöva advokatyrket stadgades skyldighet
att viss tid hava tjänstgjort vid domstol.

Slutligen föreslås, att de i 42 § domsagestadgan bestämda arvodena
för anlitande av kommissionär i betraktande av ej blott penningvärdets
fall utan även det med uppdraget förenade ansvar och
besvär ävensom den stora nytta, som den rättssökande allmänheten
genom besparing av tid och resekostnader har genom förmånen att
få anlita kommissionär, böra höjas.

75 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

594

Såsom förut berörts, tillåter jag mig citera några av de till mig
inkomna yttrandena.

Häradshövdingen i Kalix domsaga anför:

»Sedan jag i oktober 1915 övertog förvaltningen av domarämbetet
i Kalix domsaga har jag haft juridiskt bildat biträde till min
hjälp allenast omkring nio och en halv månader (november 1918—
augusti 1919). Dessutom har en i domsagan ej anställd person under
tre månader från och med den 10 april 1917 förvaltat domarämbetet
därstädes. Då jag på våren nämnda år blev oförmögen att förrätta
lagtima vintertinget i Nederkalix tingslag, visade det sig, hur ofantligt
svårt det var att finna en vikarie; och detta lyckades först efter
de största ansträngningar och mycken omgång. Sedan dess har jag
ej kunnat erhålla någon vikarie och icke kunnat lämna domsagan
för åtnjutande av ens den minsta semester. Under nära fyra års
tid har jag nödgats själv förrätta alla lagtima ting i domsagan med
undantag av ovan nämnda vinterting i Nederkalix tingslag. Den
av kristiden ökade kriminaliteten har berett stora svårigheter. Det
visade sig nu, att det var i en olycklig stund brottmalsdomartjänsten
i Norrbotten indrogs. Då det var mig omöjligt att själv medhinna
de ganska talrika rannsakningar, som icke kunde hållas å tingsstället
i Kalix, nödgades jag söka finna personer, lämpliga att förordnas till
extra domare för att förrätta dessa rannsakningar. Med hänsyn till
den låga ersättning, som enligt gällande bestämmelser bestås sådana
domare, var det emellertid förenat med stora svårigheter att förmå
någon av de för dylikt uppdrag kvalificerade, i dessa trakter ej talrika
personer att åtaga sig sådana uppdrag, och jag måste stundom
snart sagt bönfalla dem att ej vägra sin medverkan till rättskipningens
behöriga gång. Hade ej under de tva senaste kalenderaren
en förutvarande domaraspirant, som numera har anställning vid
statens järnvägar, beredvilligt ställt sig till förfogande, hade tillståndet
blivit ohållbart.

Att finna ett hastigt verkande botemedel mot den på senaste
tiden nästan katastrofala bristen på juridiskt bildade biträden är
naturligtvis icke lätt. Vad övre Norrland beträffar vill jag föreslå
följande:

Anslag beviljas för beredande av särskilda arvodestillägg ej
för knappt tillmätta — till biträden i de nordligaste domsagorna.

— 1920 —

595

Därigenom skulle unga jurister lockas att tillbringa sin utbildningstid
i dessa fruktade trakter. Tanken på kallortstillägg innehåller
dessutom så mycken rättvisa, att betänkligheterna däremot synas
väga lätt.

Detta botemedel verkar emellertid ej omedelbart. Därför förordnas
en brottmålsdomare för Norrbottens län att tills vidare vid
behov förrätta rannsakningar med häktade personer.

Enligt vad allmänt uppgives avskräcker bestämmelsen i 21 §
2 stycket i 1918 års domsagestadga många unga jurister från tjänstgöring
i domarkanslierna. När en jurist, som icke ämnar bli domare,
ej kan vinna de förutvarande vicehäradshövdingmeriterna,
avstår han ofta helt och hållet från nämnda tjänstgöring. Ändring
av bestämmelsen därhän, att förordnande kunde erhållas å sex allmänna
tingssammanträden i stället för tre, skulle med all sannolikhet
komma att verka välgörande å tillgången på arbetskrafter å domarkanslierna.
En sådan ändring synes ej böra väcka betänkligheter,
om samtidigt för häradshövdingarna framhålles angelägenheten av
att med råd bistå de unga domarvikariema, en angelägenhet, som
torde vara av lika stor vikt med ifrågavarande stadgandes nuvarande
innehåll. I de många domsagor, där sammanträden med tremansnämnd
icke hållas, möter det med gällande bestämmelser svårighet
att bereda tingsmyndigt biträde förordnanden i den utsträckning,
varå han anser sig kunna göra anspråk.

Slutligen vill jag framhålla behovet av ett stadgande, att kostnaden
för resa i och för förrättande av rannsakning bestrides av allmänna
medel, även då rannsakningen förrättas av domhavanden eller
biträde å domarkansliet. Med de oerhört stegrade resekostnaderna
verkar nu gällande stadgande, att domhavanden skall vidkännas denna
kostnad, särskilt i övre Norrland med dess stora avstånd mer än tillbörligt
hårt».

Häradshövdingen i Västerbottens mellersta domsaga säger följande: »Orsaken

till de i justitieombudsmannens skrivelse berörda missförhållandena
finner jag främst i rådande allmän åskådning, vilken
ställer sig tämligen likgiltig för svårigheterna hos en samfundsklass,
när denna plikttroget fullgör sitt värv utan att klaga allt för mycket.

1920 —

596

Personliga förhållanden till den vikarie, vilken under ett av mig
tillfälligtvis innehaft riksdagsmannaskap erhållit goda meriter, samt
personliga förhållanden till den bankkamrer, som biträder vid småprotokollsarbetet
och sköter fastighetsböckerna, hava gjort, att jag
, hittills ej behövt vidkännas olägenheter i avseende å de arbetskrafter,
som erfordras för min domsagas skötsel; men med oro emotser jag
kommande svårigheter och anser den dagen vara nära, då ersättningen
särskilt till det juridiska biträdet skall än ytterligare för -

sämra mina levnadsvillkor.

Därutinnan får jag upplysa:

Ersättningen till rättsbildat biträde, som för närvarande
har allt fritt och 1,200 kronor

om året.............................. 3,900: —

Ersättningen till bankkamrern, som har 1 krona

20 öre i timmen, vilket är billigt ....... 1,800: —

Ersättning till maskinskriverskan, låg för närvarande
.............................. 1,900: —

Skrivmaterial, lågt......................... 650: —

Kanslilokal ............................... 250: —

Resekostnader, för vilka ersättning ej utgår. . . 800: —

Lagliga pensionsavgifter.................... 408: -—

9,708: —

För 1920 kan jag beräkna förhöjning i det rätts bildade

biträdets avlöning............... 600: —

Förhöjningar i avlöningar i övrigt........... 292: — 10,600: —

Med bortseende av dyrtidstillägget, som ju är av tillfällig natur,
och tillfällig expeditionstaxeförhöjning äro häremot att väga:

Lön...................................... 4,500: —

Tjänstgöringspengar........................ 1,200: —

Beräknade bruttosportier efter 1917 års redovisning
............................... 4,300: —

Stämpelprovision .......................... 700: —

Statsbidrag till den förste notarie, jag möjligen

kan få................................ 1,400: — 12,100: —

Behållning 1,500 kronor, en behållning, som höjes till 3,600
kronor, om höjningen i taxan behålles.

Om skatterna beräknas till 15 procent å förestående belopp,

— 1920 -

597

vilket emellertid är val lågt, blir ordinarie domarens levebröd 1,225
kronor respektive 3,060 kronor om året.

Vördsamt får jag upplysa, att en dagsverkare i egen kost i
orten ej arbetar under en dagsinkomst på 10 ä 14 kronor ävensom
att denna inkomst ej är större, än att den anständigtvis behövs för
honom och hans familj. Lika vördsamt får jag erinra, att justitieministern
1905 i sitt av justitieombudsmannen omnämnda förslag,
såvitt jag minnes rätt utan motsägelse från riksdagshåll, yttrat, att
en inkomst av 8,000 kronor om året anständigtvis vore erforderlig
för en lantdomare och hans familj. Med penningens nuvarande nedsatta
köpkraft torde 8,000 kronor 1905 motsvaras av 18,000 kronor
1919. Skillnaden mellan 18,000 kronor samt 1,500 kronor eller
3,600 kronor är icke obetydlig».

Häradshövdingen i Jämtlands norra domsaga upplyser bland annat:

»Aven om den mig anförtrodda domsagan ju icke kan anses
tillhöra de med avseende å inkomsterna sämst ställda, är det dock
uppenbart att den med hänsyn till de stegrade omkostnaderna giver
en alltför otillräcklig inkomst. Det torde icke vara obefogat att beträffande
såväl levnadsomkostnaderna som kostnaderna för domsagans
förvaltning räkna med en stegring av minst 100 procent. Domsagan
borde sålunda giva mig en nettoinkomst dubbelt så stor som före
kristiden. Den har emellertid, om jag jämför med åren 1912 och
1913, från och med vilka behållningen något ökats på grund av minskade
tingsomkostnader, för år 1914 givit 6 procent mindre, för 1915
lika stor behållning, för 1916 12 procent mindre, för 1917 3 procent
mindre och för 1918 17 procent mer, det sista året tack vare kristidstillägg
och ökad lösen för några månader; och allt detta ehuru
jag icke haft några större utgifter för notarier av brist på sådana.
Allt detta är ju långt ifrån 100 procent. Svårigheten att erhålla
rättsbildade biträden har gått hand i hand med nämnda förhållande.
Från och med 1916 har det visat sig omöjligt att erhålla stadigvarande
biträde. Så hade jag under nämnda år notarie blott under 4
mårfader och måste i anledning därav hålla sju av de tio sammanträdena,
under 1917 hade jag icke någon notarie och måste därför
hålla alla sammanträdena själv, under 1918 hade jag notarie ungefär
2 månader och måste själv hålla alla sammanträdena utom ett,
under år 1919 har jag fått rättsbildad hjälp först på hösten och

— 1920 —

598

därför måst själv hålla sju sammanträden. Då jag samtidigt under
de senare åren varit i saknad av kunnig kanslist för uppsättande av
sm åprotokoll m. m., har arbetsbördan naturligen varit mycket stor
och klart är att i anledning därav arbetet icke kunnat bliva färdigt
å föreskriven tid. Anledningarna härtill kunna icke tillskrivas någon
underlåtenhet från min sida att söka skaffa notarier. Jag har på
allt upptänkligt sätt ansträngt mig därtill —- svarat på annonser,
själv annonserat, anmält mig hos platsanskaffningsbyrån i Uppsala,
haft anslag på nationssalarna i Uppsala, personligen efterhört i Svea
hovrätt, Stockholms rådhusrätt och domsagekanslierna i Stockholm.
Jag har naturligen fått en del svar men utan resultat. Jag har erbjudit
intill 2,000 kronor jämte fritt rum på tingshuset, som här kan
skattas till omkring 900 kronor, men ingen har reflekterat härpå,
helst domsagan varit belägen så långt norrut. Hösten 1918 begärdes
en ersättning av 4,000 kronor. Likaledes har jag gjort fåfänga ansträngningar
att för rimlig ersättning erhålla ett så pass kunnigt
kanslibiträde, att jag haft hjälp av detsamma med uppsättande av
småprotokollen. Jag har därför varit tvungen att jämte uppsättandet
av domboken från samtliga sammanträden samt ombesörjandet av
alla löpande ärenden, jämväl så långt tiden medgivit, för maskinskrivare
diktera småprotokollen, vilka icke desto mindre fortfarande
icke medhunnits i sin helhet för årets vårting, ett förhållande som
jag för länge sedan anmält inför hovrätten utan att kunna förrän
nu under hösten erhålla någon hjälp.»

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga yttrar:

»Allt sedan hösten 1918 har jag ej haft något tingsmyndigt
biträde, utan endast ett yngre biträde, som hitkom den 1 oktober
1918. Jag har ivrigt försökt att få flera biträden, men det har
hittills varit mig absolut omöjligt. Då två biträden fordras för att
rätt kunna sköta den mig anförtrodda domsagan, har jag således
varit betungad med en oerhörd arbetsbörda. Under hela denna tid,
då jag allenast haft ett yngre biträde, har jag ej kunnat få en
dags tjänstledighet, utan har jag själv hållit såväl alla både''allmänna
och särskilda sammanträden, som alla extra förrättningar.
Till upplysning vill jag nämna, att i år, räknat till och med de
två första sammanträdena under nu pågående höstting, domböckerna
omfatta tillsammans 597 nummer; att under samma tid dessutom

— 1920 -

599

förekommit 999 lagfartsärenden, 150 inteckningsärenden och 276
bouppteckningar att inregistrera, samt att jag i år tills dato hållit
rannsakningar med 12 häktade personer samt förrättat tre ägodelningsrätter
och tre prästgårdssyner. Vad lagfarts- och inteckningsärendena.
beträffar, hava dessa ej varit vanliga, enkla sådana, utan
mycket besvärliga, med otroligt många införingar dessutom. I många
hava införingarna uppgått till 50 ä 60 stycken, ja, i några upp till
125 stycken. För närvarande inneligga ett tiotal bolagsinteckningar,
som skola intecknas vart och ett i omkring 50 fastigheter, och nyligen
har inkommit en beställning å gravationsbevis rörande 250
fastigheter. Förut i år har jag utfärdat 263 stycken gravationsbevis.
Huruvida arbetets beskaffenhet blivit lidande på grund av
denna stora arbetsbörda, har jag ju svårt att själv avgöra, men det
vore helt naturligt, om så varit förhållandet, fast jag ju sökt göra
mitt bästa. Emellertid är det ju alldeles otänkbart, att jag skulle
hinna läsa någon juridisk litteratur eller följa med den nyare lag
stiftningen, ty hela min tid måste ägnas åt domsagans skötande.
Att mina krafter stått bi, är förvånansvärt, men min hälsa har
dock på sista tiden tagit skada därav. Orsaken till den ringa tillgång
på juridiskt bildade biträden är helt säkert att söka i de
skärpta bestämmelser för tingssittning, som inträtt genom kungl.
stadgan den 20 juni 1918 angående domsagornas förvaltning. Penna
stadga synes hava avsett att från domarekanslien avlägsna alla, som
ej ämna gå den rena domarvägen. Detta har även lyckats alldeles
utmärkt, men olyckan är, att den torde avskräcka de unga även
från den rent juridiska vägen. I varje fall är det ett faktum, att
rekryterna på domsagebanan ej äro tillräckliga för att fylla domarkansliens
behov av juridiskt bildade biträden. För mig ökar nog
även min domsagas avlägsna och isolerade läge i hög grad svårigheten
att få biträden. Härifrån är 8 mil till närmaste stad och
här finnas just inga, med de unga biträdena jämnåriga personer,
med vilka de kunna hava något umgänge. Det torde därför vara
helt naturligt, att de unga juristerna i hög grad avskräckas från
att slå sig ned här under minst tre år, utan att under denna tid
kunna förvärva sig mera tingsmeriter än högst 6 dagar. Att sätta
upp småprotokoll kan ju vara lärorikt nog, men de unga sträva
nog ej så mycket efter konsten däri.»

— 1920 —

600

Häradshövdingen i Vadsbo södra domsaga antecknar:

»Till belysande av löneförhållandena i Vadsbo södra domsaga
får jag hänvisa till nedanstående siffror avseende tiden efter mitt
tillträde av häradshövdingämbetet hösten 1898. Ur officiella statistiken
och min sportelkassabok hämtar jag följande siffror:

År.	Lagfarter och inteckningar.	Lösen.
1899...	................ 1,207	4,500: —
1903...	................ 1,202	5,877: —
1908...	................ 1,449	4,106: —
1913...	............... 1,279	4,565: —
1918...	................ 1,324	4,920: —
Beträffande	ovanstående lösen torde beaktas	att säkerligen ett
eller annat bevis	ej blivit i kassaboken infört, så	att summorna böra
ökas kanske med	100 kronor vardera.

Då jag utnämndes till häradshövding, var jag hovrättsassessor
och konstituerad revisionssekreterare med 5,800 kronor i avlöning.
Mina årsinkomster av häradshövdingämbetet blevo första året lön
4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,200 kronor, stämpelprovision
600 kronor, lösen 4,500 kronor, summa 10,800 kronor. Mina omkostnader
beräknade jag det året till 1,500 kronor, så att jag hade
en behållen inkomst av 9,300 kronor, en efter dåvarande förhållanden
tillfredsställande avlöning. Under de 20 år, som sedan gått,
hava, som ovan synes, inkomsterna icke ökats, medan levnadskostnaderna
och omkostnaderna mer än fördubblats. Jag har därför i
regel under de senaste åren måst avstå från biträde, och utför min
hustru all renskrift. Vidare har jag varit nödsakad åtaga mig
andra allmänna uppdrag, såsom lcrigsdomarbefattningar och ordförande
i länets expropriationsnämnd. Det torde under sådana förhållanden
vara uppenbart, att jag icke har någon tid övrig till
studerande av nya lagar och deras motiv eller avfattande av utlåtanden
m. m.»

Ovan intagna fem utlåtanden torde kunna anses avspegla förhållandena
i åtskilliga domsagor. Bland mängden av yttranden
finnas flera av liknande innehåll.

Beträffande de allmänna synpunkter, som anlagts i ämnet, har
jag utvalt fem andra utlåtanden.

— 1920 —

601

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga skriver:

»Grällande lönestat för häradshövdingar är fastställd i mitten
av 1870-talet; och grunderna i 1888 års förordning om expeditionslösen
hava intill senaste tid i det väsentliga kvarstått orubbade.
Dessa omständigheter i förening med penningvärdets fall
lära i och för sig utgöra tillräckliga bevis för att häradshövdingarna
numera i fråga om ordinarie löneinkomster icke intaga den ekonomiskt
betryggande ställning, som vid tiden för tillkomsten av antydda
bestämmelser varit avsedd.

För en häradshövding utan förmögenhet har också ställningen
år efter år blivit allt mera bekymmersam, särskilt för den, som
har jämförelsevis stor familj med barn i den ålder, då stora utgifter
krävas för deras undervisning och utbildning i övrigt.

Den sålunda försämrade ställningen i ekonomiskt avseende har
givetvis haft en väsentlig inverkan på förhållandena i domsagorna.
På grund av otillräckliga löneinkomster ha häradshövdingar funnit
sig icke kunna bjuda fullt tillräcklig ersättning åt vare sig juridiskt
bildade eller skrivbiträden, vilket naturligtvis medfört svårigheter
att anskaffa nödig och fullt kvalificerad arbetshjälp.

För min del har jag medels tidsbesparande arbetsmetoder (skrivmaskiner,
stämplar, formulär o. s. v.) med jämförelsevis god framgång
sökt nedbringa arbetet och kostnaderna därför, men min tid
har ändock i allt för stor utsträckning måst användas för expeditionsarbete
och dylikt, varigenom icke blott studiet av och inträngandet
i nu för tiden utfärdade, allt vidlyftigare och talrikare lagar
för mig i hög grad försvårats, utan även möjligheten att i ostört,
lugn få genomtänka till avgörande föreliggande rättsfrågor väsentligen
begränsats.

Under mina tidigare år som jurist ansågs en häradshövdings
ställning — socialt och ekonomiskt —- mycket eftersträvansvärd.
För att vinna en sådan ställning underkastade sig den obefordrade
juristen ekonomiska uppoffringar och de vedermödor i övrigt, med
vilka en lantdomaraspirant i så rikt mått haft att kämpa. Den
lockelse, som häradshövdingämbetet sålunda inneburit, har synbarligen
numera minskats — efter min uppfattning huvudsakligen på
grund a''/ det jämförelsevis ringa ekonomiska utbyte, som befattningen
i konkurrens med den privata verksamheten nu för tiden
har att erbjuda. Jämsides med att antalet av dem, som nu ägna

7(5 — Justitieombudsmannen* ämbeUbcrättelse till 1920 ars riksdag.

602

sig åt domarkallet, av angiven grund i betänklig grad minskats,
har också bristen på rättsbildade biträden i domsagorna blivit rätt
allmän, och anledningen därtill är påtagligen konkurrensen från de
privata företagen, som erbjuda till och med nyexaminerade jurister
utan någon slags praktisk erfarenhet ekonomiska förmåner, så pass
betydande att någon möjlighet att prestera något liknande i allmänhet
är för en lantdomare utesluten.

Att nu berörda förhållanden utgöra en stor fara för rättskipningen
i landet har justitieombudsmannen i sin skrivelse med tillräcklig
tydlighet framhållit.

Då anledningen till de av justitieombudsmannen berörda missförhållanden
efter mitt omdöme är att söka i den tillbakagång i
ekonomiskt avseende, därför häradshövdingarna i allmänhet varit
utsatta, är för mig själv klart, hurusom botemedlet måste utgöra
ett väsentligt stärkande av häradshövdingarnas ekonomiska ställning.
I sådant avseende synes det mig böra förordas, att häradshövdingarna
tilldelas avlöningar av sådan storlek, att de bästa juridiska
krafterna må finna det löna mödan att ägna sig åt lantdomarens
kall; att sportelväsendet, utom möjligen stämpelprovisionen,
avskaffas, och lönen uteslutande utgår av statsmedel samt
uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar, vilka sistnämnda med
hänsyn till göromålens omfattning i de olika domsagorna periodvis
regleras och fastställas; att för varje domsaga erforderligt antal
juridiskt bildade biträden på ett fullt tillräckligt sätt avlönas med
statsmedel; samt att staten bekostar såväl avlöning till behövliga
skrivbiträden som ock övriga med domsageförvaltningen förenade
utgifter till exempel papper, bläck o. s. v.

Det är ju givet, att en anordning av nu antytt slag skulle
komma att för statsverket medföra betydligt större kostnader än
för närvarande, då avlöningssystemet i underrätterna är underkastat
privatekonomiska synpunkter och fått en anstrykning av juridisk
affärsrörelse. Men det synes mig otvivelaktigt, att de sålunda ökade
kostnaderna äro synnerligen väl motiverade, då de utgöra medlet
att på en tillräckligt hög nivå upprätthålla rättskipningen, vilken
väl ändå ostridigt är en av de viktigaste grundpelarna för vårt
gamla lagsamhälle.»

- 1920 —

603

Häradshövdingen i norra Hälsinglands domsaga utlåter sig:

»Inom häradshövdingkåren har under de senaste åren förnummits
en allmän klagan dels däröver att den häradshövdingarna
åvilande arbetsbördan i avsevärd grad ökats och dels däröver att
löneinkomsterna förminskats.

Förstberörda förhållande kan sägas hava sin grund i huvudsakligen
två omständigheter, nämligen dels den ökade lagstiftningen
på sådana rättsområden, som falla inom häradshövdingarnas verksamhet,
och dels svårigheten att erhålla rättsbildade biträden. Då
det är antagligt, för att icke säga visst, att lagstiftningsverksamheten
kommer att fortgå i minst lika omfattning som under de
senaste åren, stå häradshövdingarna alltjämt inför den utsikten, att
deras redan av arbetet väl mycket tyngda skuldror varda än mera
belastade, därest ej åtgärder vidtagas, som äro ägnade att bereda
möjlighet för häradshövdingarna att erhålla juridiskt bildade biträden,
då behov av sådana förefinnes.

För närvarande synes det vara så gott som omöjligt att erhålla
en nyexaminerad jurist till biträde. Innevarande höst har jag dels
genom skrivelse till juridiska föreningens i Uppsala platsförmedlingsbyrå
och dels genom anslag i Stockholms högskola tillkännagivit,
att i min domsaga finnes biträdesplats ledig för en nyexaminerad
jurist. Ingen enda sökande till platsen har hittills anmält sig, och
detta oaktat att jag ställt i utsikt såväl att förstenotarieförordnande
kunde påräknas, så snart erforderlig kompetens vunnits, som ock
att, intill dess sådant förordnande erhölles, vissa ekonomiska fördelar
skulle lämnas. För närvarande ser det synnerligen mörkt ut
beträffande skötseln av domsagan från och med 1920. Min nuvarande
förste notarie skulle då börja att erhålla domarförordnande.
Som jag på grund av allmänt uppdrag har behov av i det närmaste
ständig tjänstledighet, skulle förordnandet bliva så gott som
stadigvarande. Men hur skall det bliva möjligt för denne unge
man — han må vara än så duglig och arbetsam — att ensam
sköta denna tidvis mycket krävande domsaga? Skulle mot förmodan
inträffa, att hovrätten vägrar förordnande för förste notarien
och i stället sätter dit en äldre t. f. domare, bleve ej saken bättre.
Jag kan nämligen icke beräkna, att förste notarien, vilken icke
faller under bestämmelserna i stadgan angående domsagas förvaltning,
skall stanna kvar i domsagan, därest han icke, såsom åt ho —

1920 —

604

nom utlovats, kan beräkna erhålla domarförordnande i mera avsevärd
utsträckning.

Det är ej lätt att utan en ingående undersökning angiva anledningen
till att de yngre juristerna för närvarande äro så obenägna
att ägna sig åt arbetet i domsagorna och att underkasta sig
den utbildning för domarbanan eller annan juridisk verksamhet, som
nämnda arbete medför. Dock torde kunna sägas, att anledningen
är av huvudsakligen ekonomisk art och att den sammanhänger
därmed, att möjlighet för närvarande linnes även för nyexaminerade
jurister att genom annan juridisk verksamhet förskaffa sig inkomster,
vilka betydligt överstiga vad som i allmänhet följer med en biträdesplats
i domsaga. Sålunda har för mig uppgivits, att samtliga
de jurister, som under sistlidne september avlade juris kandidatexamen
vid Stockholms högskola, erhållit anställning på advokatkontor
med avlöning av i genomsnitt 6,000 kronor om året. Då det ju
icke är möjligt för en häradshövding att åt ett biträde, som ingen
annan kunskap har i juridiska ting än den, som högskoleexamen
medför, betala en avlöning ens tillnärmelsevis uppgående till det
angivna beloppet, är det också tydligt, att häradshövdingarna stå
alldeles utanför konkurrensen, då det gäller att skaffa erforderliga
biträden till domsagearbetet.

Om således från den synpunkt, jag nu berört, häradshövdingarnas
ställning för framtiden är rätt bekymmersam, är den, åtminstone
vad flertalet av häradshövdingarna angår, ej mindre bekymmersam
med hänsyn därtill att deras inkomster under de senare åren
undergått eu avsevärd förminskning. Anledningen härtill är de
oerhört ökade förvaltningskostnaderna i domsagorna. Man torde
utan överdrift kunna säga, att dessa kostnader under de senare
åren stigit med i medeltal 200 procent. Visserligen hava dessa
ökade kostnader i någon mån kompenserats genom den höjning i
lösenavgift beträffande protokollsutdrag, som sedan hösten 1918
varit gällande. Denna höjning har varit nog så värdefull, men den
har ingalunda motsvarat de ökade förvaltningskostnaderna. Såsom
ett exempel på kostnadsökningen kan jag anföra, att under det att
jag ända till september i år för städning av kanslilokalerna och två
notarierum betalt 12 kronor i månaden, kostnaderna härför från
och med sagda månad uppgå till 50 kronor i månaden. Kostnaden
för en tingsresa till Delsbo uppgick år 1914 och 1915 till cirka 25

- 1920 —

(505

kronor, nu kostar den mig cirka 75 kronor. Den förhöjda lösenavgiften
täcker möjligen ökningen i renskriftskostnaden för ej avgiftsfria
expeditioner; för alla andra ökade kostnader — och dessa
åro åtminstone i min domsaga de kännbaraste — har ingen kompensation
erhållits.

Det är tydligt, att något måste göras till avhjälpande av de
radande missförhållandena i ovanberörda tvenne hänseenden. Får
allt gå såsom hittills, uppstår fara ej blott för att åtskilliga av
rikets häradshövdingars ekonomiska ställning fullständigt undergräves,
utan även vad än värre är — för att rättskipningen vid
underdom stolarna pa landet icke kan hållas på samma nivå, som
hittills varit förhållandet. Häradshövdingarna förvandlas till arbetsmaskiner,
vilka, om ej arbetet i domsagan alldeles skall kommå i
baklås, maste vara i gång ej blott under alla dagens utan även
under en stor del av nattens timmar; deras huvudsakliga sysselsättning
blir protokollskrivning, uppsättande av gravationsbevis, införing
i fastighetsböckerna, kollationering o. d.; den egentliga domarverksamheten,
författandet av utslag, får stå tillbaka; någon tid till
studier eller till att närmare sätta sig in i de nyutkommande lagarna
och i motiven för dem blir absolut ej övrig.

Och än vidare: om de unga juristerna övergiva domsagorna,
hur skall rekryteringen av hela vår domarkår kunna uppehållas?
Detta blir, därest ej en förändring i berörda hänseende inträffar,
helt enkelt en omöjlighet.

Emellertid är det synnerligen vanskligt att angiva vilka medel,
som må anses lämpliga att tillgripa för åstadkommande av bättre
tillgång på juridiska biträden åt häradshövdingarna. Frågan sammanhänger
mycket intimt med hela vår domstolsorganisation ävensom
därmed, att i vårt land icke uppställts några särskilda kompetensfordringar
för utövande av advokatverksamhet. Det är att antaga,
att den sedan flera år tillbaka arbetande processkommissionen
kommer att i sinom tid gå in på djupet även av det nu berörda
problemet, och torde det nu endast vara fråga om åtgärder av
mera tillfällig art för de svåraste missförhållandenas avhjälpande.

Ovan har sagts, att den huvudsakligaste anledningen till de
unga juristernas obenägenhet att taga anställning såsom biträde i
domsagorna torde vara av ekonomisk art. Vid sådant förhållande
och då man ej vill ga djupare in på problemet, torde ej annat vara

— 1920 —

606

att gorå än att undanröja berörda anledning. Det kan nämligen
antagas såsom visst att, därest med anställning såsom biträde i
domsaga bleve redan från första stunden förenad en något så när
skälig löneinkomst, dylik anstälbiing skulle bliva i avsevärd mån
mera eftersökt än nu är förhållandet. För närvarande ankommer
det ju på vederbörande häradshövding, om han vill och anser sig
kunna avstå något av sin egen inkomst till avlönande av annat
biträde än förste notarie. Med hänsyn till vad ovan nämnts angående
häradshövdingarnas ekonomiska ställning i allmänhet är det
ej möjligt att, utan att deras löneinkomst högst betydligt ökas,
lägga på dem ännu mer ökade utgifter för domsagornas skötsel.
Det torde vara nödvändigt, att staten ingriper genom beviljande av
medel till avlönande i varje domsaga, där sådant är av behovet
påkallat, förutom av förste notarie, även av en andre notarie.

Det är att antaga, att därest ett sådant statligt ingripande
skedde, följden skulle bliva, att de unga juristernas håg att taga
anställning i domsagorna skulle ökas i betydlig grad. Härav skulle
åter följa, att häradshövdingarnas arbetsbörda lättades, att rättskipningen
vid under domstolarna bleve säkrare och snabbare och ättrekryteringen
av domarkåren i allmänhet bleve åtminstone i någon
mån säkerställd. Dessa antagna följder i förening torde vara tillräckliga
för att motivera den statliga utgift, som det framkastade
förslaget skulle betinga. Det må nämligen ihågkommas, att det
här är fråga icke om ett häradshövdingeintresse utan om ett riksintresse
av väl så stor omfattning och vikt som många andra.

Vad härefter angår frågan om förbättring av häradshövdingarnas
ekonomiska ställning, tillåter jag mig att i korthet anföra följande.
Enligt beslut av innevarande års riksdag beviljades de
häradshövdingar, vilkas löneinkomst beräknades ej överstiga 10,000
kronor om året, ett tillfälligt årligt lönetillägg av 1,000 kronor för
varje. Det synes mig egendomligt, att detta lönetillägg icke kom
alla häradshövdingarna till del. Lönetillägget lärer hava avsetts
skola utgöra kompensation för den ökning i levnadskostnaderna,
som inträtt under tiden från sista löneregleringen intill år 1914.
Denna ökning har tydligen varit densamma för häradshövdingarna,
vare sig de haft över eller under 10,000 kronors årlig inkomst.
Med hänsyn härtill synes mig konsekvensen fordra, att samtliga
häradshövdingar komma i åtnjutande av berörda lönetillägg.

— 1920 —

607

Vidare liar riksdagen, då den i anledning av häradshövdingen
von Sydows motion beslöt skrivelse till Kung]. Maj:t med begäran
om utredning och förslag rörande en partiell lönereglering för häradshövdingarna,
uttalat, att en sådan lönereglering bordo lämna häradshövdingar
i bättre löneställning oberörda. Det är visserligen ofrånkomligt,
att häradshövdingar med en låg löneinkomst äro i större
behov av förbättring i inkomsten än häradshövdingar med en högre
inkomst. Det torde emellertid bliva en nog så godtycklig sak att
draga gränsen mellan häradshövdingar i »bättre löneställning» och
häradshövdingar i sämre sådan. Men om också en sådan gräns
kunde dragas, kan det dock icke lämnas å sido, att häradshövdingar
i bättre löneställning, d. v. s. häradshövdingarna i vad man plägar
kalla de större domsagorna, hava åtminstone i allmänhet en betydligt
större arbetsbörda än häradshövdingarna i de mindre domsagorna.
Tendensen i vår tid går ju i den riktningen, att arbetstiden
skall begränsas och att s. k. övertidsarbete, där sådant må
förekomma, skall betalas betydligt högre än arbetet på den ordinarie
arbetstiden. Tager man hänsyn härtill, då det gäller häradshövdingarna,
måste man komma därhän, att det icke är med rättvisa
och billighet överensstämmande, att de mest arbetstyngda häradshövdingarna
lat vara att de mahända äro i »bättre löneställning»
uteslutas från den eventuella löneregleringen.

Då för närvarande, såsom justitieombudsmannen berört, särskilda
sakkunniga äro inom justitiedepartementet sysselsatta med verkställande
av utredningen beträffande den ifrågasatta löneregleringen,
saknar jag anledning att nu närmare ingå på frågan, hur denna
lönereglering lämpligen bör ske. Jag vill inskränka mig till att
framhålla, att då vad vi häradshövdingar närmast begära är att
erhålla kompensation för våra ökade utgifter för domsagornas förvaltning,
en sådan kompensation enligt min mening lämpligast kan
beredas oss genom en höjning av lösenavgiftema dels för utdrag av
fastighetsböckerna, dels för gravationsbevis och dels för kallelser å
borgenärer i konkurs. Då lösenavgiften ju ursprungligen varit avsedd
till täckning av förvaltningskostnaden, är det ej mer än rimligt, att
densamma avmätes ej efter förhållandena den 7 december 1883, då
senaste lösenförordning utfärdades, utan efter förhållandena sådana
de nu äro. Den allmänhet, som skulle drabbas av en sådan eventuell
förhöjning av lösenavgifter, skulle med största jämnmod finna

— 1920 —

608

sig i densamma, därom är jag med den personliga erfarenhet, jag
äger om den rättssökande allmänheten, fullt övei''tygad».

Häradshövdingen i Bollnäs domsaga förmäler:

»De svåra med häradshövdingarnas ställning sammanhängande
olägenheterna med avseende på rättskipningen och häradshövdingerespektive
domarkårens rekrytering, som nu råda, synas mig bero
huvudsakligen på deras genom penningvärdets fall och ökade förvaltningskostnader
i hög grad försämrade ekonomiska ställning.
Lantdomarbanan och domarbanan i allmänhet är ej numera lockande.
Den löneinkomst, som efter den långa utbildningstiden vinnes, är
för låg, relativt sett och häradshövdingarna digna under den ökade
arbetsbörda, dem pålägges genom den sinande tillgången på domaraspiranter
och dessas därmed sammanhängande sjunkande bildningsnivå
i förening med den nyare lagstiftning, som ålägger lantdomarna
allt flera nya uppgifter, ofta av mycket tidsödande beskaffenhet. I
sistnämnda avseende torde jag få påpeka att numera en rannsakning
med t. ex. en person, som under rusets inflytande gjort sig
skyldig till stöld och omedelbart erkänt brottet, kan kräva ej mindre
än fjorton särskilda expeditioner. Det är ofta omöjligt för häradshövdingen
att även med den yttersta ansträngning medhinna sina
åligganden och biträdesrekryteringen blir kvantitativt och kvalitativt
allt svagare.

Dessa missförhållanden skulle kunna botas genom åtgärder, som
återgåve häradshövdingarna den ekonomiska ställning, de innehade
närmast före kristiden, som tillförde rättskipningen på landet tillräckligt
antal dugliga aspiranter och som beredde möjlighet att
ordna kansliarbetet på tillfredsställande sätt. Därmed skulle också
beredas överdomstolarna, de förvaltande verken och jämväl advokatståndet
tillgång på unga jurister, som ägde god praktisk utbildning,
och omsider möjliggöra en önskvärd domstolsreform, som ej kan
genomföras utan att ett betydande antal jurister med sådan utbildning
står till buds.

Omförmälda svårigheter hava i vad angår utövningen av häradshövdingämbetet
i den i slutet av år 1906 mig anförtrodda Bollnäs
domsaga de senare åren ständigt ökats. De dugliga biträden, som
i början voro mig till hjälp hava avlösts av sämre, som icke ägt
den underbyggnad, jag med hänsyn till deras akademiska vitsord

- 1920 —

609

kunnat vänta, och för övrigt ej knutit sina framtidsplaner vid
domarbanan och sålunda knappast eftersträvat mer än intyg, att de
hållit något eller några tingssammanträden. Tidtals har jag i mitt
ämbetes utövning, som försvårats genom trassliga jordförhållanden,
helt saknat rättsbildade biträden. Att det ändå gått någorlunda,
därför har jag att tacka en sällsynt duglig kanslist, som under mer
ån trettio års verksamhet som tingsskrivare förvärvat synnerligen
god kännedom om ortens jordförhållanden. En avsevärd lättnad har
jag också vunnit genom min metod att för en skrivare diktera dombok
och protokoll. Sedan slutet av augusti 1919 har jag saknat
juridiskt biträde och har ej med nio och tio timmars dagligt arbete
å kansliet kunnat hindra, att balansen i hög grad ökats. Domboken
för de tre hittills under hösttinget hållna allmänna sammanträdena
upptager 450 nummer och under nämnda sammanträden hava anmälts
mer än 600 ansökningsärenden. Jag har ock under tiden
hållit 8 rannsakningar med häktade personer.

Svårigheterna med att få expeditionerna utskrivna hava mer
och mer ökats, tillfälliga skrivbiträden hava ej länge velat fortsätta
att arbeta för den betalning, som jag ej kunnat väsentligt höja, då
jag varit beroende av min löneinkomst.

I november får jag visserligen en förste notarie, som kan omedelbart
mottaga domarförordnanden, men jag har nödgats medgiva
honom en löneförbättring utöver förste notaries arvode med 150
kronor i månaden, eller kostnaden för kosthåll på ett hotell här.
tian åtnjuter dessutom fri bostad med vedbrand i tingshuset.

Det reformförslag, jag nu skulle vilja framlägga till justitieombudsmannens
övervägande, avser sådan förbättrad ekonomisk
ställning för häradshövdingarna, att banan borde kunna bliva åtminstone
tillnärmelsevis lika lockande som för tio, femton år sedan,
och borde därjämte medföra sådan lindring i arbetsbördan, att häradshövdingen
kunde få rådrum att följa den livliga utvecklingen
på lagstiftningsområdet. Huruvida han tillika kunde fä någon tid
till ytterligare juridiska studier och att bibehålla och vidga den
överblick över det allmänna andliga nutidsläget, eu person i hans
ställning bör äga, lämnar jag därhän. Och endast med uppoffringav
tid för nödig vila torde han kunna verksamt fylla de kommunala
arbetsuppgifter, som man väl i allmänhet på landet är benägen att
lägga på häradshövdingen.

77 — Justitieombudsmannen* ömhet »berättelse till 1990 års riksdag.

610

Den löneförbättring för häradshövdingarna, som torde vara
nödvändig, skulle kunna vinnas genom fördubbling av lösenbeloppen,
ersättning av allmänna medel för tingsexpeditioner, som nu i allt
större utsträckning måste utan avgift utskrivas, höjande av provisionen
för uppbörd av stämpelmedel därhän, att tre procent beräknades
för ett uppbördsbelopp intill 40,000 kronor och en procent å
ett belopp däröver av intill 400,000 kronor, förbättring av pensioneringen
i syfte att häradshövdingen, som i regel först vid framskriden
ålder erhåller domsaga, kunde beräkna att vid den tid, då krafterna
tryta, erhålla en hans föregående avlöning motsvarande pension, fria
tingsresor, tillhandahållande på domsagans bekostnad av rymlig
kanslilokal med eldning, städning och lyse, samt slutligen, ett tillfredsställande
ordnande av biträdesfrågan.

Därjämte vore det av stor vikt, att häradshövdingen bereddes
ökad möjlighet att anställa och behålla ett dugligt kanslibiträde
genom åliggande för de tingshusbyggnadsskyldige att för sådant
biträde tillhandahålla en lämplig bostad. Att gorå kanslistbefattningen
till en allmän tjänst är däremot ej rådligt, då häradshövdingen
ju helt ansvarar för kansliexpeditionen i den mån densamma
ej kan åläggas rättsbildade biträden.

Biträdesfrågan borde kunna lämpligen lösas på sådant sätt, att
häradshövdingen ägde antaga extra notarie, som skulle med bestämd
daglig tjänstgöringstid arbeta å kansliet minst sex månader, varefter
häradshövdingen skulle direkt till hovrätten avlämna intyg angående
hans flit, skicklighet, noggrannhet och ordentlighet m. m., som hovrätten
kunde föreskriva, och skulle extra notarien, om de honom
meddelade vitsord funnes tillfredsställande, därefter kunna anställas
å domsagokansli såsom andre notarie med viss inskränkt befogenhet,
såsom att utfärda stämningar, vidimera avskrifter, avlämna statistiska
uppgifter, föra vissa förteckningar m. m.

Sedan andre notarien väl skött sin tjänst ett och ett halvt år,
skulle han kunna anställas såsom förste notarie med i huvudsak
enahanda tjänsteställning, som sådant biträde för närvarande innehar,
men någon vidgad befogenhet. Efter minst ett och ett halvt
års väl vitsordad tjänstgöring såsom förste notarie och i viss omfattning
utövad självständig domarverksamhet borde den unga juristen
erhålla en titel, t. ex. domstolsassessor, som skulle utgöra ett
bevis på vunnen erfarenhet och mognad, och som säkerligen komme

— 1920 —

611

att för hans framtida karriär äga stort värde. Bland dessa domstolsassessorer
skulle hovrätten säkerligen kunna finna lämpliga organ
för helt självständig lantdomarverksamhet och dugliga aspiranter
för hovrättstjänst.

För att eu sådan organisation, som nu föreslagits, skulle kunna
genomföras, torde tingshusbyggnadsskyldige böra åläggas att i samband
med kanslilokalen eller i dess omedelbara närhet tillhandahålla
notarierna fria bostadsrum med vedbrand och lyse eller ersättning
för sådana förmåner; förste notarie borde erhålla helt av allmänna
medel ett arvode, som med femtio procent överstege det nu
utgående — jag erinrar, att det arvode, min nyanställde förste
notarie äger bekomma, uppgår till 8,800 kronor med husrum och
vedbrand —; andre notarie skulle uppbära enahanda arvode, som
förste notarie nu erhåller, utgående efter nu gällande grunder, och
extra notarie av häradshövdingen något bidrag till kosthåll.

Vad som till äventyrs kunde ytterligare erfordras för notariernas
avlöning finge väl häradshövdingen gälda.

De kostnader, det här skisserade förslaget skulle medföra för
staten, bleve visserligen betydande, men torde ej kunna undgås, om
ej rättskipningen skall taga obotlig skada.

Den ökade lösenutgiften bleve säkerligen ej så kännbar för de
rättssökande, som motsvarande utgift före kristiden med då gällande
högre penningvärde, under förutsättning att expeditionsstämpeln ej
komme att höjas, och den kostnad, de tingshusbyggnadsskyldige
finge vidkännas för kanslilokal, bostadsrum, bränsle och lyse, bleve
fördelad på betydande skatteobjekt. För övrigt torde sådana förmåner
redan nu i många domsagor tillhandahållas häradshövdingen
och deras biträden.»

Häradshövdingen i Skånings, Vilske och Valle domsaga framhåller: »Den

reform, som med domsagestadgan genomfördes, var utan
tvivel ett steg i rätt riktning. Den har emellertid just till följd av
de ekonomiska förhållandena ej haft åsyftad verkan. Först och främst
måste ju det fastställda arvodet 150 kronor i månaden vara alldeles
för litet, då samtidigt den nyss utexaminerade juristen ofta bjudes
på advokatkontoren flerdubbla beloppet, vidare verkar den fastslagna
tjänstgöringstiden av två år, innan han kan vinna full tingskompe —

1920 —

612

tens, i allmänhet avskräckande för den unga juristen, då han sålunda
för praktisk omsättning av sina juridiska kunskaper måste
beräkna ungefärligen två och ett halvt år. Slutligen verkar frånvaron
av varje yttre kännetecken eller beteckning av hans genom
sin tjänstgöring förvärvade kompetens nedstämmande för honom;
genom att icke kunna förvärva en andre notarie inom domsagan
och därigenom kunna genomföra en rationell arbetsfördelning och
utbildning förryckes arbetet för förste notarien, som tvingas sysselsätta
sig med en hel mängd arbete av mindre instruktiv art.

För övrigt gestalta sig nog de ekonomiska förhållandena för
många häradshövdinga,r så pass mörka, att han, som nu måste själv
helt och hållet avlöna sitt enda juridiska biträde under det första
tjänstgöringsåret, kommer att nödgas helt och hållet avvara juridiska
biträden, varpå naturligtvis i längden rättskipningen inom en
domsaga måste lida.

En kännbar olägenhet av ovannämnda reform uppstår tillika
för den ordinarie häradshövdingen, som blott kan avlöna ett biträde,
nämligen att häradshövdingen är nödsakad att två år i sträck själv
förrätta alla ting och extra förrättningar, något som i längden måste
överstiga hans krafter. Vederbörande hovrätt lärer nog ej kunna
under dessa mellantider förse häradshövdingarna med erforderliga
vikarier, vilkas avlöning för övrigt bleve för dyr för häradshövdingen.
Själv har jag redan nu fått en försmak av dessa förhållanden; mitt
nuvarande juridiska biträde, som den 1 oktober i år förordnats till
förste notarie, blir således ej fullt tingsmyndigt förrän om ett år,
och till dess har jag ej någon ledighet att påräkna; jag har under
denna höst redan hållit två allmänna sammanträden, en rannsakning
och en boställssyn, har inom kort ytterligare två mycket vidlyftiga
boställsregleringssyner, därefter den 28, den 24 och möjligen den
25 oktober tredje allmänna sammanträdet med en mängd utslag
och slutligen i november det fjärde sammanträdet och dessutom i
december två sluttingssammanträden. Situationen förefaller mig för
närvarande fullkomligt hopplös. Jag har ej särskilt nämnt tremanstingen,
enär dessa iclce medfört någon fördelning eller lättnad i
arbetet till följd av deras minimum av arbete.

Vad vidkommer medlen att avhjälpa missförhållandena, ville
jag härmed vördsamt tillåta mig framhålla några framkomliga
utvägar.

— 1920 —

613

Beträffande häradshövdingarnas löneförhållanden torde ju cn
provisorisk lönereglering vara lättast att åstadkomma, varigenom
dels de kontanta löneförmånerna höjas i väsentlig grad dels lösenavgifterna
ökas så att dessa kunna betacka de fördyrade förvaltningskostnaderna.
I första fallet torde det icke anses lämpligt av
mig att föreslå löneförhöjningens storlek, i senare fallet synes mig
en generell förhöjning med 50 procent i lösenbeloppens storlek vara
tillräcklig för ändamålet. Den förhöjning i lösen för protokollsutdrag,
som genomförts, är alltför obetydlig för att kunna nämnvärt inverka
lindrande på förvaltningskostnaderna. Den invändningen, att
härigenom de större domsagorna i övervägande grad gynnas i förhållande
till de små domsagorna, torde ej behöva tillmätas alltför
stor betydelse, då man betänker, vilket oerhört slitande och ansvarsfullt
arbete, som påvilar häradshövdingarna i dessa större domsagor.
För övrigt kan ju vid löneregleringen en del av löneförhöjningen
utgå såsom extra lönetill skott, som blott skulle tillkomma innehavarne
av de smärre domsagorna och för övrigt vara av rörlig natur
samt sålunda kunna överflyttas eller minskas allt efter sportelinkomsternas
storlek.

Vad beträffar ordnandet av frågan rörande juridiska biträden
och därmed även rekryteringen inom domarkåren synes mig denna
fråga vara den viktigaste av alla. Härvid måste man ju nämligen
enligt mitt förmenande taga sikte även på en riklig rekrytering
med hänsyn till den nya rättegångsordningen, om vilken man visserligen
ej har någon ingående kännedom, men dock med visshet
kan antaga, att den kommer att kräva ett betydligt ökat antal
domare. Den uppoffring, statsmakterna nu för detta ändamål nödgas
göra, synes mig blott vara en yttring av framsynthet. Att sörja för
rekryteringen av domarkåren liksom att befordra rättskipningens
upprätthållande på ett betryggande sätt måste enligt mitt förmenande
vara. en uteslutande statens angelägenhet. För detta ändamål
torde vara nödvändigt, att så länge som arbetet inom domsagorna
är av den art och omfattning, att de unga juristerna där med fördel
kunna få sin utbildning, samt häradshövdingen ej själv kan ensam
utföra detta arbete, de juridiska biträdenas ekonomiska och sociala
ställning göres sådan, att den innebär eggelse för en ung jurist att
antaga en sådan plats. För varje domsaga bör således anställas
minst två juridiska biträden, båda helt avlönade av staten, det ena,

— 1920 -

614

förste notarien, med exempelvis minst 250 kronor i månaden, det
andra biträdet med 200 kronor i månaden, båda förordnade av
hovrätten för att därigenom markera, att de ej äro att anse såsom
häradshövdingens enskilda biträden. Dessutom borde de hava en
titel, som tillkännagåve deras egenskap av statstjänare t. ex. fullmäktig,
landsassessor eller dylikt; efter ett och ett halvt års väl
vitsordad tjänstgöring skulle de tillika vara fullt tingsmyndiga, efter
förvärvandet av vissa tingsmeriter eller till exempel så mycket de
vanligen kunna erhålla efter ett års tingssittning, räknat från deras
första ting eller domarförordnande, skulle de erhålla vice häradshövdingstiteln.
Det är ingalunda för att tillfredsställa någon titelsjuka
jag vågar framföra ett dylikt förslag. Jag vet genom dagligt
samarbete med de många juridiska biträden, som varit anställda i
såväl Torneå domsaga som Skånings in. fl. härads domsaga och av
vilka de allra flesta varit synnerligen duktiga och intelligenta unge
män, att de varit obehagligt berörda av notarietiteln, som ingenting
innebär och som bäres av varjehanda personer utan alls den kompetens
eller de kunskaper, som de förra äga; och säkert är, att ett
ordnande just av titelfrågan skulle avlägsna en av orsakerna till
olusten hos mången ung jurist att antaga plats såsom juridiskt biträde.
Slutligen skulle man såsom en ytterligare utväg att tillföra
domsagorna juridiska biträden söka åvägabringa en överenskommelse
med Sveriges advokatsamfund att giva tingsmeriterade jurister företräde
vid besättande av platser å advokatkontor.

Såsom en liten detalj skulle jag vilja tillägga, att -man lämpligen
skulle kunna i fall av behov eller måhända såsom regel förordna
andre notarien såsom biträde åt häktade personer; den människokännedom
och den fördjupade sociala känsla, han därigenom
kunde1 vinna, skulle utan tvivel vara till gagn för den unge juristens
fortsatta verksamhet.»

Slutligen anför häradshövdingen i Luggude härads domsaga:

»Svårigheterna hava till sin väsentligaste del sin rot i ekonomiska
förhållanden men bero även i någon mån av vissa bestämmelser
i 1918 års stadga angående domsageförvaltningen.

Av ålder och ännu i början av detta århundrade intogo häradshövdingarna
i jämförelse med andra ämbetsmän en gynnsam ställi
ekonomiskt avseende och om även arbetsbördan i regel var vida

— 1920 —

615

större för häradshövdingarna än för med dem likställda ämbetsmän,
fanns då i allmänhet en mot arbetsbördan någorlunda svarande tillgång
på biträden vid domsageförvaltnihgen. Med dyrtidon har i
dessa avseenden inträtt en ändring, som säkerligen kommer att menligt
inverka på domarkårens rekrytering och kan göra förhållandena
outhärdliga, om ej snar hjälp erhålles. Dyrtiden har träffat häradshövdingarna
svårare än andra ämbetsmän; bruttoinkomsterna voro
länge oförändrade, men under det att häradshövdingarna i samma
mån som övriga ämbetsmän voro för egen del underkastade prisstegringar,
hade de tillika att vidkännas avsevärd nedgång i nettoinkomsten
genom stegring i kostnaderna för domsageförvaltningen.
Någon förbättring har numera inträtt härutinnan, då dyrtidstillägg
erhållits och höjning i vissa lösensatser medgivits. Vad särskilt angår
den senare ökningen i bruttoinkomsten har den emellertid varit
långt ifrån tillräcklig; den kompenserar ingalunda stegringen i kostnaderna
för renskrivning och dylikt. Beträffande den mig anförtrodda
Luggude härads domsaga kan i fråga härom framhållas, att
kostnaderna för renskrivningen enligt en år 1903 publicerad beräkning
uppgingo till allenast omkring 1,800 kronor, att i början av
oktober månad 1919 — oaktat en under mellantiden inträffad betydande
minskning i domsagans område — samma kostnader i en
av mig till sakkunniga för reglering av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden
lämnad uppgift kunde beräknas till något över
6,000 kronor, att därefter framkommit sådana anspråk på ytterligare
förhöjning i arvodet för renskrivning, att sammanlagda kostnaden
därför i en snar framtid kommer att uppgå till omkring 7,000 kronor
för år, samt att den år 1918 medgivna höjningen i lösen för flertalet
protokoll medför en höjning av blott 3,000 till 3,200 kronor. Ett
viktigt önskemål på detta område är enligt min mening, att statsverket
övertager kostnaderna för renskrivning — och jämväl för
skrivmaterialier — så att häradshövdingarnas löneinkomster icke
bliva beroende av fluktuationer i dessa kostnader. Givetvis borde
häradshövdingarna lämna ett visst bidrag till kostnaden för skrivarbetet
såsom nu sker i fråga om avlöningen till förste notarierna.

Den hjälp, som beretts häradshövdingarna genom förstenotarieinstitutionens
tillkomst, måste erkännas vara mycket avsevärd. Likafullt
har denna institution hittills icke helt motsvarat förväntningarna,
då nämligen i saknad av aspiranter förste notarie icke kunnat för —

1920 —

616

ordnas i alla domsagor, vilkas innehavare begärt sådan. Förmodligen
kommer antalet aspiranter på förstenoterieförordnanden att efterhand
något ökas, men föga tfoligt är att ökningen varder så stor, att
därigenom häradshövdingarnas behov av rättsbildade biträden tillgodoses.
Ämbetsmannabanan och särskilt domarbanan lockar ej nu
så som förr; de unga juristerna kunna numera ofta redan omedelbart
efter avlagd examen erhålla mycket väl avlönade befattningar
i enskild tjänst och föredraga väl i regel dessa framför en
oavlönad eller mindre högt avlönad tjänstgöring å ett domarkansli.
Att vid denna konkurrens statstjänsten ofta går miste om de dugligaste
ämnessvennerna är alltför sannolikt. Önskvärt synes mig
vara, att utöver förstenotariebefattningama även inrättas ett antal
andrenotariebefattningar med statsavlöning. Den förbättring, som
härigenom kunde vinnas, komme väl företrädesvis de större domsagorna
tillgodo, men i samband därmed borde, synes mig, ske en
höjning i arvodena till förste notarierna i första och andra klassens
domsagor, så att arvodena till förste notarierna bleve desamma i
alla domsagor. Det nuvarande förhållandet på detta område är
skäligen ogynnsamt för de mindre och medelstora domsagorna, men
synes i och för sig mindre riktigt, då väl i de större domsagorna
häradshövdingarna måste skaffa så mycken annan arbetshjälp, att
förste notarierna icke fä mer att göra i dessa än i övriga domsagor.

Vad nu sagts om utjämning av arvodena till förste notarier i
olika domsagor gäller även om arvodena till häradshövdingarnas
vikarier. Därjämte kan sättas i fråga, om icke skillnaden mellan
domsagorna borde upphävas i ännu ett avseende nämligen beträffande
rätten till semester. Som det nu är, torde — med hänsyn till
semesteravlöning och bidrag till avlönande av förste notarie — de
bäst avlönade bland andra klassens domsagor vara ekonomiskt fördelaktigare
än flera bland de domsagor, som hänförts till tredje
klassen. Vad som i fråga om semestern är mest angeläget är emellertid
att rätten därtill icke underkastas annan inskränkning än som
beror av tillgången på kompetenta vikarier. I den mån en häradshövding
är skyldig att, då hans förste notarie har semestervikariat,
utgiva arvode till vikarie vid förrättningar, till vilka förste notarie
icke har författningsenlig kompetens, måste rätten till semester betecknas
såsom skäligen illusorisk. Och för rekryteringen av lant -

— 1S20 —

domarkaren ar det ingalunda oviktigt, att i fråga om rätten till
semester häradshövdingarna äro likställda med andra ämbetsmän.

Den mening spörjes ofta, att vad 1918 års stadga om domsage*
förvaltningen innehåller beträffande rätten till erhållande av lantdomarförordnanden
kraftigt medverkat till den nuvarande bristen på
rättsbikläde biträden. Sannolikt har denna uppfattning fog för sig. Huruvida
förhållandet bör föranleda jämkning i stadgans bestämmelser,
är visserligen en fråga, vid vars besvarande hänsyn måste tagas även
till en del andra omständigheter såsom angelägenheten av vikariatsväsendets
begränsning. Möjligheten av en ökning från tre till fem
av det antal tingssammanträden, som en domaraspirant skall äga
hålla under sin första lantdomartjänstgöring, synes emellertid förtjäna
tagas under närmare övervägande.»

^Det maste anses tillhöra justitieombudsmannens verksamhetsområde
att tillse, att rättskipningen i riket bibehålies vid en högnivå.
. Då det för närvarande föreligger en omedelbar fara, att rättskipningen
vid häradsrätterna skall försämras, kan jag icke underlåta
att för Eders Kung!. Maj:t framhålla detta.

Såsom jag ovan berört och i häradshövdingarnas utlåtanden
framhållits, hai tillgängen pa juridiskt bildade biträden i domsagorna
under de senaste åren minskats så mycket, att en stor brist på nödioarbetskraft
redan är för handen. Av handlingarna framgår tydligt,
att bristen hastigt kommer att ökas, och att situationen redan nått
den spänning, att de direkta följderna snart komma att visa sig.

Dessa följder torde till att börja med yppa sig sålunda, att då
häradshövdingarna och de vikarier och biträden, som finnas, blivit
överhopade av en sådan arbetsbörda, att den icke under längre tid
kan av dem bäras, hovrätterna komma att få mottaga anmälningar,
att somligt arbete icke hunnit i rätt tid utföras. Vidare torde den
omedelbara följden bliva, att hovrätterna skola finna att — medan
ordinarie domhavanden på grund av anhopningen av arbete eller
eljest av laga förfall är urstandsatt att uppehålla tingsordningen —
ingen vikaiie finnes att förordna till hållande av somliga tingssammanträden.

Vilken skada för landets rättskipningsväsen detta sakernas tallös
—- Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 ån riksdag.

618

stånd framdeles skall medföra, torde Eders Kungl. Maj:t helt visst
förutse, utan att därom mycket behöver ordas. Vådorna hava även
påpekats såväl i den av riksdagen i dess skrivelse åberopade motionen
som av mig här ovan. Skulle tillgängen pa unga domaraspiranter
praktiskt taget upphöra (såsom den nu hotar att göra) eller blott en
längre tid bliva otillräcklig (såsom den redan är), kommer häradshövdingarnas
arbetsprestation — då det ju är såväl för Eders Kung].
Maj:t som även i allmänhet känt, att de flesta domsagor icke kunna
skötas utan biträde eller biträden — att bliva mindervärdig. Vidare
komma lediga häradshövdingämbeten framdeles icke att kunna återbesättas.
Rekryteringen till hovrätterna, vilken redan är alldeles
otillräcklig, avstannar. Därefter kommer det att fattas kompetenta
krafter till beklädandet av platserna i hovrätterna, nedre justitierevisionen
och slutligen i Eders Kungl. Maj:ts högsta domstol.

Med den kännedom, jag vunnit om belägenheten dels under
mina ämbetsresor, dels genom ett studium av häradshövdingarnas
utlåtanden och dels genom andra under hand inhämtade upplysningar,
synes det mig ofrånkomligt, att man genast, utan tvekan och utan
uppskov, söker avvärja den fara, som hotar, och rada bot för den
skada, som redan timat. Jag nödgas därvid på det livligaste avråda
ifrån att nu göra försök med en eller annan halvmesyr, att föreslå
någon mindre förbättring och avbida, huru resultatet utfaller, innan
nästa bila förbättring vidtages. Det är icke allenast symptom av
ett kommande ont, som nu visa sig. Krisen har redan börjat, Vad
som med någon framsynthet kunnat göras för tio eller kanske ännu
fem år sedan, är nu otillräckligt.

Såsom orsak till det inträdda missförhållandet har angivits huvudsakligen,
att penningvärdets fall under dyrtiden föranlett. en
sådan nedgång av häradshövdingarnas inkomster, att dessa dels blivit
alltför små för häradshövdingarnas egna levnadsbehov och dels icke
längre för de unga juristerna innebära något eftersträvansvärt. Vidare
har framhållits att, medan biträdesplatsema allt fortfarande icke
alls eller ej tillräckligt avlönas, ute i livet yppat sig rika tillfällen
för varje ung jurist att genast efter examen komma till avsevärd
inkomst. Därjämte har sagts, att den nya domsagestadgans ökade
kompetensfordringar skulle avskräcka från beträdande av lantdomar
banan.

Att kristidens omvandling av synpunkter och värden vant den

— 1920 -

(519

närmaste orsaken till det nuvarande läget, är nog riktigt. Men jag
tror, att man måste so på saken litet djupare, söka den egentliga
grunden längre bort. I själva verket har denna angivits i den i
riksdagens skrivelse åberopade motionen. Däri yttras bland annat,
att medelåldern för ny utnämnda häradshövdingar ligger avsevärt
över fyrtio år och att det är klart, att deras anställning måste giva
mycket goda inkomster, »om den skall kunna giva möjlighet till
förräntning och amortering av den skuld, som den långa lönlösa
arbetstiden måst medföra».

Det är just häri, som grunden enligt mitt förmenande ligger.
Det är det gamla extraordinariesystemet, som nu gjort bankrutt.
Artionde efter årtionde har staten begagnat de ungas arbetskraft
gratis eller mot för liten betalning. Utan skrupler har staten förutsatt
såsom naturligt, att dess unga tjänare icke skulle ersättas utan
skuldsätta sig i avvaktan på uppnåendet en gång av den ordinarie
beställningen. Särskilt i domsagorna har arbetskraften på detta sätt
utnyttjats. En extra ordinarie notarie borde, enligt min åsikt, från
den dag, han börjar tjänstgöra på domarkansliet, betraktas såsom
statstjänare och icke såsom häradshövdingens privata biträde. Hur
avlönade staten tingsbiträdena, de unga t. f. domhavandena, de s. k.
»tingshästarna»? Med ingenting till biträdena eller dem, som sutto
sina första ting, och sedan åt »tingshästarna» med knappt tillmätta
tjänstgöringspenningar och under hänvisning i övrigt till frivillig överenskommelse
med den ordinarie häradshövdingen om delning av
sportelinkomsten.

För dessa missförhållanden voro avlöningsbestämmelsema i 1918
års domsagestadga avsedda att utgöra en bättring. Men vill man
vara fullt ärlig, var därmed icke mycket vunnet. Det gamla systemet
finnes ännu kvar. År det ej orimligt, att en klass av medborgare,
på vilkas verksamhet allas blickar äro riktade, som, enligt vad justitiekanslerns
och mina diarier utvisa, äro föremål för allmänhetens
ständiga kontroll och mot vilka anmälningar avlåtas för de minsta
förseelser och ofta utan fog, mot vilka en särskild klasslagstiftning
är riktad i 25 kap. strafflagen, att dessa skola arbeta under så tryckta
ekonomiska omständigheter, att de, om de ej besitta enskilda tillgångar,
måste göra skulder för att existera? Utgick man förr ifrån
att endast unga män med egen förmögenhet vågade med trygghet

— 1920

620

beträda domarbanan, synes det numera icke längre böra finnas plats
för ett sådant system.

Kom så kristiden. Häradshövdingarnas inkomster, avsedda att
giva dem en så god ekonomisk ställning, att åt staten kunde garanteras
ett självständigt och fullgott arbete, och tillika avsedda —
det måste noga fasthållas — att utgöra ersättning för den lönlösa
väntetiden, sjönko hastigt och vad som åtgjordes genom dyrtidstilllägg
och en tillfällig höjning av expeditionslösen var icke tillräckligt
att motväga ökningen av domsagornas förvaltningskostnader. De
unga juristerna avstodo från domarbanan, då de sågo, huru de ordinarie
domarnas inkomster minskades, då dyrtiden gjorde det oöverkomligt
att fortfarande arbeta utan betalning och då de privata
företagen lockade med god ersättning från början och ojämförligt
bättre ekonomiska framtidsutsikter. På detta sätt blev kristiden det
gamla systemets fall.

Det har förmodats, att bristen på unga arbetskrafter på domarbanan
skulle vara tillfällig och att, när kristiden vore över, domarbanan
åter — utan någon kraftansträngning från statens sida —
skulle bliva eftersökt. Detta är, enligt min mening, ett fullkomligt
misstag. Den gamla goda tiden för staten är härutinnan oåterkalleligen
slut. Såsom vilken annan arbetsköpare som helst får staten hädanefter
finna sig i att betala arbetet och betala det fullt ut. Att bliva
statstjänare är icke längre i och för sig något eftersträvansvärt. För
att bliva Fältdomare — med den kvantitativt och kvalitativt störa
arbetsbörda och det ansvar, som ämbetet innebär — komma de unga
juristerna framdeles att vilja hava bra betalt.

Emellertid är det för staten en oavvislig nödvändighet att vidtaga
åtgärder, så att icke dess rättskipningsväsen försumpas. Till
domare borde staten icke nöja sig med andra än de bästa. Men för
att bibehålla rättskipningen vid en hög nivå finnes blott ett medel
— att domaryrket allt ifrån början avlönas och avlönas rikligt. Det
kan måhända synas oriktigt att icke anlägga mera ideella synpunkter
på problemets lösning. Önskan att tjäna staten och att vara det
allmänna till nytta utan att se till ersättningen kanske ännu
finnas. Jag tror det knappast. Gångna tiders lönepolitik har fört
därhän, att hågen hos ungdomen försvunnit. Icke så, att icke den
nu levande generationen av statstjänare allt fortfarande plikttroget
kommer att fylla sitt värv. Detta skall den utan tvivel göra. Men

— 1920 —

621

huru blir det sedan? Huru i tid ombesörja, att det framdeles finnes
tillgång till goda domaraspiranter, åt vilka staten med förtroende
kan lämna det höga värvet att skipa rättvisan?

Det gäller i förevarande fall att ingripa hastigt. Att då tänka
på en så grundlig reform, som att sportelväsendet avskaffades och
att staten helt och hållet övertoge häradshövdingars och biträdens
avlöning samt i stället uppbure inkomsten av domsagorna, synes
mig fordra en så lång förberedande utredning, att resultatet skulle
komma för sent. Vad som nu skall göras, bör väl byggas på det
gamlas grund och få karaktären av ett provisorium i avbidan på
processreformens genomförande.

Så många goda förslag till förbättring av ställningen hava —
såsom ovan berörts — av häradshövdingarna blivit framförda, att
jag skulle kunna inskränka mig till att hänvisa till dessa förslag.
Särskilt synas mig häradshövdingarnas i Bollnäs, Norra Hälsinglands
och Luggude härads domsagor här ovan intagna utlåtanden i deras
helhet vara värda synnerlig uppmärksamhet.

Enligt mitt förmenande böra icke blott i domsagor, där det behöves
ett biträde, utan även i sådana domsagor, där det behöves två eller till
och med tre biträden, ej allenast det äldre biträdet utan även det
eller de yngre erhålla betalning för sitt arbete. Huru hög ersättningen
bör bliva, prövar Eders Kung! Maj:t utan mitt förslag. Jag
varnar dock på det enträgnaste mot att åter stanna vid för låga
belopp. Ett magert arvode kommer icke att vara till någon som
helst hjälp i konkurrensen om arbetskraften. Och nu måste staten
konkurrera med de privata banorna, hur svårt det än är att nödgas
erkänna detta.

När andre notarien vunnit de kvalifikationer, som anses böra
finnas hos en förste notarie, bör arvodet höjas, så att det verkligen
kan anses motsvara det arbete, eu förste notarie utför.

Det bör tagas i övervägande, huruvida ej biträdesarvodena i
alla domsagor skulle utgå med lika belopp.

Vidare måste de ogynnsamma förhållandena i Norrland särskilt
beaktas. Förslaget om ett kallortstillägg synes böra vinna bifall.

Avlöningen till såväl förste som andre notarien bör bestridas
helt och hållet av statsmedel och utbetalas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

- 1920 -

622

Vidare bör det fasta arvodet för vice häradshövdingarna enligt
26 § domsagestadgan höjas. Den slitande verksamhet, som — enligt
vad jag förut berört — utövas av de vikarierande häradshövdingarna,
har hittills alltid varit för styvmoderligt behandlad. Denna
punkt synes därför värd ett särskilt beaktande.

Med avseende på domsagestadgans bestämmelser i avdelning ID
måste dessa uppenbarligen tillsvidare — åtminstone delvis — sättas
ur funktion. Huruvida detta lämpligen skall ske genom förändrade
författningsbestämmelser eller genom en hovrätterna given vidsträckt
dispensrätt, torde betyda mindre. Skulle det framdeles visa sig, att
förhållandena förbättras, kunde ju stadgans strängare villkor åter
börja tillämpas.

Häradshövdingarnas inkomster måste ökas. Vid bestämmande
av de belopp, vartill man måste komma, synes mig böra tagas hänsyn
till följande synpunkter. Avlöningsförmånerna, vare sig de utgå såsom
lön, tjänstgöringspenningar, förvaltningsbidrag eller sportelinkomst,
böra anpassas så, att de verkligen giva häradshövdingen
och hans familj ett väl tillvägt levebröd. De måste vara så störa,
att han med fullt intresse och utan näringsbekymmer kan ägna sig
åt arbetet. De måste stå i paritet till det maktpåliggande värvet
och det stora ansvaret. Vidare måste man hava blicken öppen för
att häradshövdingens lön skall utgöra ersättning för hans levnadskostnad
under alla de år, han såsom aspirant gick lönlös. Härvid
är särskilt att märka, att de nuvarande häradshövdingarna icke —
såsom framdeles måste bliva fallet — under sin egen extra ordinarietid
uppburit någon ersättning alls eller endast en ringa sådan.
Det vore därför orättvist, att i löneavseende jämställa häradshövdingarna
med sådana statstjänare, vilka redan vid unga år såsom
amanuenser eller annars uppburit åtminstone någon betalning. Häradshövdingarnas
ställning måste göras så god, att densamma åter blir
ett mål att sträva efter. Ty även om de unga hädanefter erhålla
betalning för sitt arbete, måste ett häradshövdingämbete anses så
förmånligt och intressefyllt, att de icke omedelbart efter väl ^förvärvade
tingsmeriter försvinna från banan. Slutligen borde den
förbättring av häradshövdingarnas villkor, som nu skulle inträda,
utgöra en fullgod ersättning för den skada i sin ekonomi, som
häradshövdingarna mera än andra statstjänare lidit under kristiden.

- 1920 —

623

Det enklaste och för staten billigaste sättet att öka häradshövdingarnas
inkomster är att höja expeditionslösen. Denna blev ju
visserligen tillfälligt förhöjd genom kungl. kungörelsen den 18 oktober
1918 om tillfällig ändring av § 3 i lösenförordningen, och den
då vidtagna förhöjningens giltighetstid kommer att förlängas. Likaså
har genom, kungl. kungörelsen den 7 november 1919 om ändring av
samma paragraf avgiften för utdrag avo fastighetsbok höjts. Men
höjningen synes mig icke tillräcklig. Åtminstone denna bör väl
fullt motsvara den allmänna prisfördyringen. En höjning av delvis
100 och delvis 50 procent är därför ej tillfyllest. Att på detta område
vidtaga ytterligare höjningar synes mig nödvändigt och bör
företagas så mycket hällre, som det för den rättssökande allmänheten
torde spela en mycket underordnad roll. Grundavgiften för
gravationsbevis torde utan olägenhet, såsom föreslagits, kunna höjas
till 5 kronor. Genom den på detta område av min företrädare föranstaltade
utredningen har åstadkommits tillräckligt material för en
prövning rörande de särskilda lösenbeloppens bestämmande. Jaghänvisar
härutinnan till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till
1918 års lagtima riksdag sid. 339 o. f.

I sammanhang med en revidering av bestämmelserna i lösenförordningen
hemställer jag, huruvida icke stämpelavgiften å samma
expeditioner, varå lösen höjes, borde likaledes kunna höjas. Staten
finge härigenom — jag vågar påstå, utan något större men för allmänheten
— en inkomst, som kunde användas till bestridande av
en del av de löneförbättringar, som äro nödvändiga.

Det har sagts, att en höjning av lösen skulle mest komma att
gynna innehavarna av de större domsagorna. Men det torde ur
många synpunkter vara lämpligt, att åtskilliga domsagor av den
beskaffenhet, som avsetts falla inom tredje klassen i domsagestadgan,
finnas kvar. Och en ängslig motvilja för att höja inkomsterna över
lag, därför att kanske några häradshövdingar, redan med en lång
strävsam statstjänst bakom sig och med ett mera vittomfattande
arbete än i en liten domsaga, skulle få litet mera än ett det knappaste
maximum, synes mig icke böra hysas av dem, som vilja se saken
till botten. Riksdagen har visserligen i sin skrivelse framhållit, att
den ifrågasatta löneregleringen borde lämna häradshövdingarna i
bättre löneställning oberörda, och samtidigt betecknat en inkomst
för en häradshövding på 17,600 kronor såsom tämligen hög. Enligt

- 1920 —

624

min mening är en sådan inkomst för en häradshövding icke hög.
Jag tillåter mig ånyo framhålla, att häradshövdingens inkomster äro
avsedda icke blott till hans dagliga levebröd utan även såsom en
kompensation för tidigare, ej betalt eller underbetalt statsarbete.
Skall ränta och amortering på tidigare skulder kunna gäldas, måste
där finnas något att taga utav. För min del vågar jag förmoda,
att riksdagen icke skulle anse sig bunden av nyssnämnda yttrande,
därest goda skäl framlades för att den däri uttalade meningen icke
behövde vidhållas.

För att utjämna skillnaden mellan inkomsterna i de mindre och
de större domsagorna måste de direkta avlöningsförmånerna i de
förra höjas. Att inkomsterna av de små domsagorna äro fullkomligt
otillräckliga, har med styrka framhållits i riksdagens skrivelse.
Huruvida höjningen skall ske genom en förbättring å lön och tjänstgöringspenningar
eller eljest genom ett extra lönetillägg efter en
viss skala, torde vara en rent löneteknisk fråga.

Därvid synes, enligt mitt förmenande, särskild hänsyn böra tagas
till förhållandena i övre Norrland. Det vore en billig gärd av rättvisa,
om domhavandena längst norröver finge ett välförtjänt extra
lönetillägg. Dessutom vore det, enligt mitt förmenande lyckligt, om
Eders Kungl. Maj:t hädanefter i vidsträcktare mån än hittills tilllämpade
den praxis, att domhavande i övre Norrland erhölle transport
till sydligare belägen domsaga. Jag tillåter mig även sätta
ifråga ett särskilt anslag till en t. f. brottmålsdomare i Norrbottens län.

Med hänsyn till de oerhört stegrade prisen å skjutsar torde ersättning
böra utgå för tjänsteresor såväl för häradshövdingarna
själva som för biträdena.

Eders Kungl. Maj:t torde även vilja fästa uppmärksamheten vid
det förhållande, att i somliga domsagor kanslilokal bekostas av häradshövdingen,
i andra av de tingshusbyggnadsskyldige. Kunde icke
dessa överallt förpliktas hålla häradshövdingen med nödig ämbetslokal,
borde förvaltningsbidraget i olika domsagor rättas därefter.

En detalj, som omedelbart synes böra lösas, är frågan om befogenhet
för häradshövding att vid ecklesiastika boställssyner uppbära
lösen för protokoll, som utskrives till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
domkapitel, advokatfiskal eller eljest till offentlig myndighet.
I allmänhet torde myndigheterna hava vägrat att erlägga lösen, och
med de på senaste åren ständigt förekommande syneförrättningarna,

— 1920 -

(325

viika allt fortfarande pågå och kunna ifrågakomma, har detta vållat
naradshovdmgarna ett betydligt ekonomiskt avbräck. I § 13 lösenforordmngen
bestämdes genom kungl. kungörelsen den 18 oktober
1918, att den för kronan stadgade befrielse från lösen icke ägde
rum i sak, som härflöte från statens verksamhet eller anginge
kronans rätt till fastighet. Huruvida detta stadgande varit avsett
att inbegripa nyssberörda protokoll, synes oklart. Det har emelIj™
under mina inspektionsresor uttalats som ett synnerligt önsken/ai
att förordningen ändrades därhän, att häradshövdingarna
skulle berättigas att för protokollen uppbära lösen. För min del
anser jag det icke mera än billigt, att häradshövdingarnas önskemal
härutinnan tillmötesgås. Såsom förhållandena utvecklat sig
medför en syneförrättning av den beskaffenhet, som nu är i fråga
en ren förlust för häradshövdingen. Och i själva sportelväsendets

ide torde ligga, att varje förrättning åtminstone icke skall medföra
förlust.

Fn höjning av det i domsagestadgan bestämda kommissionärsarvodet
borde lämpligen ske.

Riksdagen har med vidsynt blick för den fara, som skulle föreligga
_ i ett dröjsmål, hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om en utredning
i ämnet. . Det torde vara tämligen ovanligt, att riksdagen sålunda
tager initiativet till en löneförbättring. Därav framgår, vilken
betydelse ärendet äger, med vilken skyndsamhet det bör bedrivas
och huru grundligt det bör behandlas. De stora samhälleliga värden,
som här stå pa spel, kräva helt visst den största omsorg och mycket
intresse.

Slutligen vågar jag framhålla, att den blivande processreformen
icke ma utgöra ett hinder för de nödiga förbättringar, som nu måste
vidtagas. Innan reformen blivit en verklighet, komma — även med
sangviniska beräkningar — ännu många år att gå. Processreformen
bleve ej till sin rätta nytta, om den kastade en skugga framför sig,
som förlamade viljan till under väntetiden nödvändiga förändringar!
Sådana förändringar kunna ju alltid givas karaktären av ett provisorium
utan bindande verkan för en ny rättegångsordning. Skulle
icke nu^de kraftigaste åtgärder vidtagas för upprätthållande av en
hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna, är det fara värt,
att när processreformen en gång föreligger färdig, ett tillräckligt

79 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

626

antal goda domare ej längre tinnes. Då har reformarbetet Tant
onödigt.

Häradshövdingarnas utlåtanden, sjuttionio till antalet, bifogas.

— 1920 —

627

IV. Redogörelse för vissa hos Konungen gjorda framställningar,
vari under år 1919 åtgärd vidtagits.

1. Förslag om förbättrade ämbetslokaler för landskansliet i

Gävleborgs län.

På sätt 1914 års ämbetsberättelse (sid. 127 o. f.) utvisar, avlät
justitieombudsmannen den 25 februari 1913 till Konungen framställning
om förbättrade ämbetslokaler för landskansliet i Gävleborgs
län.

Sedan Kung! Maj:t i proposition till 1919 års lagtima riksdag
med åberopande bland annat av berörda framställning och med
hänvisning till ett av byggnadsstyrelsen upprättat förslag till ändringsoch
reparationsarbeten i Gävle slott föreslagit riksdagen att till utvidgning
av länsstyrelsens i Gävleborgs län ämbetslokaler samt
iståndsättande av landshövdingens i länet boställsvåning m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 141,000 kronor, har riksdagen bifallit
förslaget.

Syftet med justitieombudsmannens framställning måste anses
därmed tillgodosett.

2. Fråga om förening av tingslag i Piteå domsaga.

I en den 21 december 1916 avlåten skrivelse till Konungen
hemställde justitieombudsmannen, såsom 1917 års ämbetsberättelse
(sid. 278 o. f.) utvisar, att Kung! Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida Piteå domsagas fyra tingslag kunde förenas till
två tingslag, nämligen Piteå tingslag och Älvsby tingslag till ett
samt Arvidsjaurs sockens tingslag och Arjeplogs lappmarks tingslag
till ett med tingsställen respektive i Piteå, stad och Arvidsjaurs
kyrkstad.

1920 -

628

Efter inhämtande av yttranden från vederbörande samt föranstaltande
om utredning, huruvida Piteå stad, i vilken borgmästartjänsten
blivit ledig, borde i judiciellt avseende förenas med angränsande
domsaga, har Kungl. Maj:t genom beslut den 4 juli
1919 ej funnit skäl att till justitieombudsmannens framställning
lämna bifall.

Emellertid har Kungl. Maj:t funnit gott föreskriva att, därest
fråga uppstode om uppförande av nytt tingshus i något av domsagans
tingslag, Kungl. Maj:ts befallningshavande därom skulle hos
Kungl. Maj:t göra anmälan, på det att frågan om förening av
tingslag inom domsagan skulle kunna tagas under förnyad omprövning,
innan dylikt byggnadsarbete igångsattes.

3. Ändring av 20 § i gällande resereglemente.

Den 2 januari 1917 avlät justitieombudsmannen, såsom 1917
års ämbetsberättelse utvisar (sid. 359 o. f.), skrivelse till Konungen
angående förtydligande av innehållet i 20 § resereglementet, så att
lagrummet bleve i uttrycklig överensstämmelse med 13 § i resereglementet.

Såsom framgår av redogörelse i 1919 års ämbetsberättelse (sid.
168 o. f.) blev framställningen överlämnad till sakkunniga för verkställande
av revision av resereglementet, vilka sakkunniga den 9
november 1918 i nu ifrågavarande del avgåvo betänkande.

Kungl. Maj:t har den 14 februari 1919 utfärdat kungörelse angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. och 20 § i resereglementet
den 13 december 1907, enligt vilken 20 § erhållit den lydelse, som
betänkandet innehöll (svensk författningssamling n:r 91).

4. Omreglering av Marks, Vedens och Bollebygds samt Ås och Gäsene

domsagor.

Den 31 (december 1917 avlät justitieombudsmannen, såsom 1918
års ämbetsberättelse utvisar (sid. 197 o. f.), skrivelse till Konungen
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,

— 1920 —

629

huruvida en omreglering av Marks, Vedens och Bollebygds domsaga,
omfattande tre tingslag, samt den därintill angränsande Ås
och Gräsene domsaga, omfattande två tingslag, kunde verkställas på
sadant sått, att Vedens och Bollebygds tingslag överfördes från
förstnämnda domsaga till Ås och Gräsene domsaga samt att de fyra
tingslag, vilka denna domsaga komme att omfatta, förenades till ett
tingslag med tingsställe i staden Borås.

Efter vederbörandes hörande har Kungl. Maj:t den 20 juni
1919 meddelat beslut i ärendet samt därvid funnit gott förordna,
att Marks, Vedens och Bollebygds domsaga samt Ås
och Gräsene domsaga skulle från och med den 1 januari 1920
vara indelade sålunda, att Vedens och Bollebygds båda tingslag
överfördes från förstnämnda domsaga till Ås och Gräsene domsaga,
att efter den beslutade regleringens genomförande sistnämnda
domsaga skulle benämnas Borås domsaga, samt Marks tingslag
Marks domsaga, att de fyra tingslag, varav Borås domsaga sålunda
komme att bestå, skulle vara indelade i två tingslag sålunda, att
Ås, Vedens och Bollebygds tingslag bildade ett tingslag under benämningen
Ås, Vedens och Bollebygds tingslag med tingsställe i
Borås samt Gräsene tingslag fortfarande utgjorde ett tingslag under
benämningen Gräsene tingslag med tingsställe i Ljung, att uti ifrågavarande
domsagor lagtima ting skulle hållas enligt stadgande^ i
förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av
gällande bestämmelser om häradsting, samt att beträffande Ås, Vedens
och Bollebygds ägodelningsrätt av de valda ägodelningsrättsledamöter,
som den 1 januari 1920 kvarstode i tjänst, skulle i rätten
tjänstgöra de tre, som rättens ordförande för varje gång därtill
kallade, intill dess genom avgång från befattningen samma ledamöters
antal nedgått till det i lag stadgade (svensk författningssamling
n:r 560).

5. Ändring av 41 § i läkarinstruktionen den 30 december 1911.

Justitieombudsmannen avlät, på sätt 1918 års ämbetsberättelse
(sid. 274 o. f.) utvisar, den 31 december 1917 skrivelse till Konungen
med hemställan att sådan ändring av 41 § i läkarinstruktionen den

- 1920 —

630

30 december 1911 måtte vidtagas, att dels kommun, som önskade
anställa extra provinsialläkare och icke gjorde anspråk på bidrag av
landsting till läkarens avlöning, skulle medgivas rätt att hos Kungl.
Maj:t göra framställning i ämnet, och dels jämväl sådan extra provinsialläkartj
änst, till vilken statsbidrag icke utginge, skulle tillsättas
av medicinalstyrelsen.

Efter inhämtande av utlåtande av medicinalstyrelsen, som överlämnade
jämväl yttrande av svenska provinsialläkarföreningens styrelse,
har Kungl. Maj:t den 7 november 1919 utfärdat kungörelse
angående ändrad lydelse av 41 § 2 mom. i läkarinstruktionen
(svensk författningssamling 1919 n:r 696), men funnit vad justitieombudsmannen
i övrigt föreslagit icke föranleda vidare åtgärd.

6. Ändrade bestämmelser angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad.

Sedan justitieombudsmannen,'' på sätt 1917 års ämbetsberättelse
(sid. 388 o. f.) utvisar, hos riksdagen gjort framställning om vissa
ändringar i lagen den 14 september 1906 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad samt riksdagen i anledning av denna
framställning hemställt, att Kungl. Maj:t matte lata utarbeta förslag
till ändring i gällande lagstiftning i ämnet i syfte att vissa av
riksdagen angivna önskemål bleve, så långt ske kunde, tillgodosedda,
avlät justitieombudsmannen den 31 december 1917 (1918 års ämbetsberättelse
sid. 282 o. f.) till Konungen en underdånig skrivelse,
däri justitieombudsmannen framhöll behovet av ändrade bestämmelser
i vissa närmare angivna, förenämnda lagstiftning berörande
hänseenden.

Kungl. Maj:t framlade genom proposition till 1919 års lagtima
riksdag förslag till lag angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad, vilket förslag blev med mindre ändringar av riksdagen
godkänt. Därefter har genom lag den 19 juni 1919 (svensk författningssamling
1919 n:r 368) meddelats nya bestämmelser i ämnet,
varigenom de av justitieombudsmannen framhållna synpunkterna blivit
i huvudsaklig del beaktade.

— 1920 —

631

7. Ändring av § 4 i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående
föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m.

Såsom 1919 års ämbetsberättelse (sid. 144 o. f.) utvisar, avlät
jag den 22 juni 1918 till Konungen framställning om sådan ändring
av andra stycket av § 4 i förordningen den 14 december 1917 angående
föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. m., att den däri förekommande bestämmelsen
om att vid utmätning, om gäldenärens vistelseort vore känd,
underrättelse med rekommenderat tjänstebrev borde honom tillsändas
sist tre dagar före förrättningen skulle inskränkas att gälla endast
för de fall, då gäldenären hade sin hemvist å annan ort, än
där utmätningen skulle företagas.

Med anledning av denna min framställning har Kungl. Maj:t
den 24 januari 1919 (svensk författningssamling 1919 n:r 21) utfärdat
kungörelse i ämnet. Syftet med min framställning har därmed
blivit tillgodosett.

8. Fråga om överflyttande från rådhusrätten i Kristianstad till rådhusrätten
i Malmö av forum för lagfart och inteckning av järnväg enligt
kungl. förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. m.

Den 17 december 1918 avlät jag till Konungen framställning
(1919 års ämbetsberättelse sid. 149 o. f.) angående överflyttning till
rådhusrätten i Malmö av handläggningen av ärenden rörande lagfart
av och inteckning i järnväg, som enligt kungl. förordningen
den 15 oktober 1880 tillhörde rådhusrätten i Kristianstad.

Efter vederbörandes hörande har Kungl. Maj:t genom beslut
den 19 juni 1919 lämnat framställningen utan bifall.

— 1920 —

632

V. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning angående tillfälligt anslag till bestridande av expenser
vid justitieombudsmansexpeditionen samt kostnader för
justitieombudsmannens ämbetsresor.

På framställning av min företrädare beviljade 1918 års lagtima
riksdag ett årligt anslag av 5,200 kronor att av justitieombudsmannen
från och med 1919, emot behörig redovisning, användas
till bestridande av expenser för justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition, vikariatsersättning m. m. Genom beslut
av 1919 års lagtima riksdag har nämnda anslag efter framställning
av mig blivit höjt att från och med 1920 utgå med 6,000
kronor. Jag hänvisar härutinnan till 1918 års ämbetsberättelse sid.
427 o. f. samt 1919 års ämbetsberättelse sid. 197 o. f.

I sistberörda framställning påpekade jag, att anslaget från 1919
års början bleve något drygare, därigenom att avlöningen till det
å expeditionen anställda skrivbiträdet ej längre skulle utgå av anslaget,
men att den besparing, som därigenom vunnes, komme till
fullo att utgå dels till ersättning för den extra skrivhjälp, som med
det alltjämt ökade arbetet å expeditionen måste anlitas, dels till
blygsamma vikariatsarvoden, i den mån vikarier vid förefallande
behov under den för närvarande rådande stora bristen på lämpliga
arbetskrafter kunde anskaffas, och dels icke minst för att möta den
prisförhöjning å alla erforderliga materialier, som inträtt.

Det har emellertid visat sig, att den ökning i anslaget, som
genom nyssnämnda anordning medgivits, icke varit till fyllest för
täckande av de nödiga utgifterna. Särskilt de under året rådande
höga prisen å skrivmaterialier hava varit en bidragande orsak härtill.
Den brist, som sålunda uppstått, har ytterligare ökats därigenom,
att det belopp å 2,083 kronor 28 öre, som av 1919 års lagtima
riksdag beviljades till täckande av uppkommen brist å anslagen till
befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpedi -

1920 —

63 3

tionen, vikariatsersättning, renskrivning m. in. samt till kostnader för
expenser vid justitieombudsmannens och tryck frihetskommitténs expedition,
icke motsvarat hela den brist, som i verkligheten förelegat.
Denna översteg nämligen sagda belopp med 1,556 kronor 69 öre,
uppförda å vid årsskiftet 1918—1919 ännu ej inkomna räkningar,
vilket belopp överförts till 1919 års räkning. Den å förevarande
anslag uppkomna brist uppgår för närvarande till sammanlagt 2,114
kronor 39 öre och har tillsvidare måst av mig täckas.

Alltsedan 1858 har till justitieombudsmannen utgått ett årligt
anslag å 2,000 kronor till bestridande av kostnader för justitieombudsmannens
ämbetsresor. Redan tidigare har detta anslag visat
sig för knappt tilltaget, men genom begränsning av resorna har
anslaget icke överskridits. Med de under 1919 uppkomna väsentliga
förhöjningar i biljettprisen hava resekostnaderna emellertid icke
kunnat hållas inom ramen för det beviljade anslaget, utan att ändamålet
med detsamma i allt för hög grad lämnades ur sikte. Såsom
framgår av de till riksgäldskontoret överlämnade samt av detsamma
godkända reseräkningar har anslaget blivit överskridet med 1,020
kronor 30 öre, vilket belopp av mig förskjutits.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt
hemställa,

att riksdagen måtte medgiva, att av förslagsanslaget
till avlöning, resekostnader och expenser
för justitieombudsmannen och hans expedition ett
belopp av 3,134 kronor 69 öre må, emot behörig
redovisning, under år 1920 utgå till täckande av
uppkommen brist å anslagen till bestridande av
expenser för justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition, vikariatsersättning m. m.
samt av kostnader för justitieombudsmannens ämbetsresor.

Jag hemställer, att denna framställning måtte hänvisas till
bankoutskottet.

80 — Justitieombudsmannens ämbäsberättelse till 1920 års riksdag

634

2. Framställning angående förhöjning av de till befordrande av göromålens
gång inom justitieombudsmansexpeditionen m. m.

anvisade anslag.

Efter framställning av justitieombudsmannen anvisade 1909 års
riksdag från och med år 1910 två årliga anslag, ett å 4,000 kronor
att användas till befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen,
vikariatsersättning, renskrivning m. m.
samt ett å 1,200 kronor till bestridande av expenser vid justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommitténs expedition. Från det
förra anslaget utgick bland annat arvode till det vid expeditionen
anställda kvinnliga skrivbiträdet. På framställning av justitieombudsmannen
beslöt 1918 års lagtima riksdag att upptaga avlöningen till
skrivbiträdet i staten samt att sammanföra berörda två anslag oavkortade
till ett och bevilja från och med 1919 ett årligt anslag av
5,200 kronor att användas till bestridande av expenser för justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommitténs expedition, vikariatsersättning
m. m. Därefter har 1919 års lagtima riksdag på framställning
av mig höjt sistnämnda anslag att från och med år 1920
utgå med 6,000 kronor. Såsom skäl för min framställning åberopade
jag den ringa avlöning, som utginge till den å justitieombudsmansexpeditionen
anställde amanuensen, samt att en förbättring
därav icke vore möjlig utan en höjning av anslaget.

I en till 1919 års lagtima riksdag avlåten framställning hemställde
jag om tillfälligt anslag å 2,083 kronor 28 öre till täckande
av uppkommen brist å ovan förstnämnda två anslag och såsom framgår
av min här ovan gjorda framställning om anslag till täckande
av under år 1919 uppkommen brist belöper sig denna till 2,114
kronor 39 öre, därav 1,556 kronor 69 öre blivit överförda från 1918
till 1919 års räkning. Ehuru en besparing i det för 1919 utgångna
anslaget vunnits därigenom att avlöningen till skrivbiträdet uppförts
i staten, har brist i anslaget likväl icke kunnat undvikas. Huvudsakliga
orsaken härtill torde vara att finna i nödvändiga höjningar
i utgående vikariatsarvoden samt framför allt i väsentligt ökade utgifter
för skrivmaterialier.

Såvitt för närvarande kan bedömas, torde någon minskning i
berörda arvoden och utgifter icke vara att påräkna. Skulle priset

— 1920 -

635

P& skrivmaterialier framdeles visa någon nedgång, kommer detta
helt visst att motvägas av den större åtgång, som den ståndigt
ökade arbetsbördan medför. Då den från och med år 1920 ikraftträdande
höjningen av anslaget, såsom ovan nämts, skall tagas i
anspråk för särskilt ändamål, är det därför att antaga att med bibehållande
av anslaget vid oförändrad storlek brist därå årligen
skulle komma att uppstå. Vid sådant förhållande och då eljest för
varje år personliga utlägg av justitieombudsmannen skulle förutsättas
och framställning om anslag till bristens täckande skulle bliva
nödvändig, torde en ytterligare böjning av anslaget vara oundgänglig.

Vidkommande anslaget för år 1920 synes denna höjning lämpligast
böra komma till tillämpning i form av ett för året medgivet
tilläggsanslag.

För bestämmandet av höjningens storlek förtjänar särskilt att
framhållas, hurusom hittillvarande expensanslag nödvändiggjort den
största sparsamhet vid inköp av juridisk litteratur. För arbetet å
justitieombudsmansexpeditionen är det emellertid av största vikt att
hava omedelbar tillgång åtminstone till senaste upplagan av förefintliga
lagkommentarer och uppslagsböcker samt även eljest till från
trycket utkomna juridiska avhandlingar och uppsatser. Att för sådant
ändamål ständigt anlita riksdagens bibliotek torde hädanefter, då
justitieombudsmansexpeditionen flyttats till annan lokal, ofta bliva
förenat med alltför mycken tidsutdräkt.

Med hänsyn till de ständigt ökade behoven synes mig förevarande
anslag icke böra sättas lägre än 8,000 kronor samt det för
1920 utgående tillfälliga fyllnadsanslaget böra bestämmas till 2,000
kronor.

1918 och 1919 års lagtima riksdagar anvisade på framställningar
av justitieombudsmannen anslag å högst 2,000 kronor för bortarbetande
av uppkommen arbetsbalans å justitieombudsmansexpeditionen.
Arbetet med balansens bortarbetande har under år 1919 pågått, och
den vid årets början förefintliga balansen måste anses hava blivit
under året icke obetydligt nedbragt. Även om antalet fortfarande
balanserade ärenden icke bär tydliga vittnesbörd härom, torde detsamma
framgå vid en närmare granskning av de kvarvarande ärendenas
såväl kvalitativa som kvantitativa beskaffenhet. Det är emellertid
av största vikt, att balansen helt avarbetas, och då detta icke

— 1920 —

636

med den omfattning, arbetsbördan å justitieombudsmans expeditionen
tagit, kan utföras med anlitande allenast av expeditionens egna arbetskrafter,
torde jämväl för år 1920 ett belopp böra anvisas för
detta ändamål. Med hänsyn till de berättigade krav å högre ersättning
än tillförene för ifrågavarande arbete, som på grund av
rådande dyrtid torde komma att framställas, synes mig ifrågavarande
belopp böra bestämmas till 3,000 kronor.

I 12 § i den för justitieombudsmannen fastställda instruktionen
bestämmes, att justitieombudsmannen årligen skall företaga inspektionsresor
för att göra sig noga underrättad om lagskipningens tillstånd
och om de förhållanden i övrigt, som tillhöra området för
hans ämbetsutövning. Motsvarande stadgande i förutvarande den
27 februari 1810 och den 1 mars 1830 givna instruktioner återfinnas
i § 13, som föreskev, att justitieombudsmannen skulle, enär han
sådant nödigt funne, genom resor i landsorterna förskaffa sig upplysningar
om lagskipningens tillstånd, dock finge resekostnaderna
därvid ej överstiga den summa penningar, rikets ständer därtill ansloge
och för vilkens rätta användande justitieombudsmannen vore
skyldig att varje år redo och räkning göra.

Till bestridande av kostnaderna för ämbetsresorna anvisade 1809
års riksdag årligen ett belopp av 1,000 riksdaler banco. Såsom en
följd av skjutslegans beslutade förhöjning beslöt 1856—1858 års riksdag,
att nämnda anslag skulle årligen utgå med 2,000 riksdaler
riksmynt. Därefter har någon förändring i anslagets storlek icke
förekommit. År efter år har anslaget emellertid visat sig vara alltför
knappt tilltaget samt, då dess överskridande med hänsyn till
den äldre lydelsen i § 13 i instruktionen synts böra undvikas, föranlett,
att ämbetsresorna, mer än önskligt varit, måst inskränkas
eller företagas efter en ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
plan. Särskilt under de senaste åren med därunder väsentligt höjda
järnvägstaxor och även i någon mån ökade dagtraktamenten har
det visat sig ogörligt att verkställa inspektioner i tillräcklig omfattning,
utan att det medgivna anslaget skulle överskridas. Såsom
framgår av min här ovan gjorda framställning om tillfälligt anslag
till täckande av uppkommen brist, har ett dylikt överskridande under
1919 icke kunnat undvikas. Det torde därför vara nödvändigt,
att anslaget väsentligt höjes, och torde detsamma lämpligen böra
bestämmas till 4,000 kronor. För år 1920 torde höjningen lämp —

1920 —

637

ligast böra sko i form av beviljande av ett fyllnadsanslag å 2,000
kronor.

Med åberopande av vad sålunda blivit anfört får jag härmed
vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte

dels bevilja från och med år 1921 två årliga
anslag, ett å 8,000 kronor och ett å 4,000 kronor,
att emot behörig redovisning användas till bestridande
av, det förra expenser för justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommitterades expedition,
vikariatsersättning m. m. och det senare kostnaderna
för justitieombudsmannens ämbetsresor;

dels ock medgiva justitieombudsmannen att
av 1920 års förslagsanslag till avlöningar, resekostnader
och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda, utöver förut anvisade
belopp, ytterligare

högst 2,000 kronor för fyllnad av det för
samma år anvisade anslag till bestridande av expenser
för justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitterades
expedition, vikariatsersättning m. m.,
högst 3,000 kronor för bortarbetande av uppkommen
arbetsbalans å justitieombudsmansexpeditionen,

samt högst 2,000 kronor för fyllnad av det
för år 1920 beviljade anslaget till bestridande av
kostnaderna för justitieombudsmannens ämbetsresor.

Jag hemställer, att denna framställning måtte hänvisas till
bankoutskottet.

— 1920 —

638

3. Framställning angående avlöningsvillkoren för en sekreterare
vid justitieombudsmansexpeditionen.

I en till 1919 års lagtima riksdag gjord framställning anförde
jag följande:

»1909 års riksdag fastställde avlöningen för sekreteraren vid
justitieombudsmansexpeditionen till 6,000 kronor och för registratornkanslisten
vid expeditionen till 4,000 kronor, vilka avlöningar kunde
höjas efter 5 års tjänstgöring med 500 kronor och efter 10 års tjänstgöring
med ytterligare 500 kronor.

Sedermera har på framställning av justitieombudsmannen riksdagen
dels år 1916 bestämt, att av nämnda begynnelseavlöningar

1,800 kronor skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar för sekreteraren
och 1,500 kronor beräknas såsom tjänstgöringspenningar för
registratorn-kanslisten, dels ock år 1918 medgivit, att från och med
år 1919 den dittills varande sekreterarbefattningen å justitieombudsmansexpeditionen
ombildades till en expeditionssekreterartjänst med
en avlöning av 8,100 kronor med rätt till ett ålderstillägg om 600
kronor efter 5 års tjänstgöring. För registratorn-kanslisten gjordes
emellertid ej någon framställning om löneförhöjning.

Av justitieombudsmannens framställningar till 1918 års lagtima
riksdag dels angående ändring i avlöningsvillkoren för sekreteraren
vid expeditionen (1918 års ämbetsberättelse sid. 423 o. f.) och dels
angående förhöjning av de till befordrande av göromålens gång inom
justitieombudsmansexpeditionen m. m. anvisade anslag (samma årsberättelse
sid. 427 o. f.) framgår, hurusom under senare år arbetsbördan
å expeditionen ökats, och har under 1918 någon ändring
därutinnan icke skett. Vad av min företrädare anförts uti hans nyssnämnda
framställningar till 1918 års lagtima riksdag såsom stöd för
en höjning av sekreterarens avlöning kan därför till stor del även
åberopas såsom skäl för en höjning av avlöningsförmånerna för den
å expeditionen anställde registratorn-kanslisten.

Förhållandena hava numera utvecklat sig därhän, att registratornkanslistens
tjänstebefattning icke längre kan anses jämnställd med en
registratorstjänst, utan fullgör han, jämte allt det arbete, som åligger en
registrator, jämväl vad som kan anses åvila en biträdande sekreterare.

— 1920 —

639

Medan expeditionssekreterarens tid helt utfylles av de större uppgifterna,
har registratorn-kanslisten fått sig ålagt att omedelbart anmäla
ärendena, allt efter som de bliva anhängiga, från skillda myndigheter
införskaffa de upplysningar, vilka ofta erfordras, innan det
kan avgöras, huru ett ärende vidare bör behandlas, ombesörja skriftväx1
ingen i ärendena samt därefter, för att något minska expeditionssekreterarens
arbetsbörda, slutligen föredraga en del mindre ärenden.
Såsom i justitieombudsmannens nyssnämnda framställningar beröres
(1918 års ämbetsberättelse sid. 421) uppsätter registratorn de i diariet
intagna redogörelserna i alla nyinkomna ärenden, vilket, jämte åliggandet
att anmäla ärendena, nödvändiggör, att han tämligen noggrant
maste sätta sig in i desamma. Ingalunda är heller registratorns arbetstid
inskränkt till den tid av fyra timmar, varunder justitieombudsmansexpeditionen
hålles öppen för allmänheten, utan är han regelmässigt
upptagen å tjänsterummet under sex timmar, varjämte esomoftast
förekommer hemarbete om eftermiddagarna.

I ör innehavande av registratorsbefattningen vid justitieombudsmansexpeditionen
har hittills fordrats juridisk examen och erfarenhet
från förvaltande av domarämbete. På dessa fordringar skulle icke
utan mycket stora olägenheter en avprutning kunna äga rum. För
att registratorn skall kunna fylla den plats, han för närvarande faktiskt
bekläder inom justitieombudsmansexpeditionen, fordras icke blott avsevärda
juridiska kunskaper, utan även själwunnen erfarenhet beträffande
domarverksamheten. För denna tjänst kräves alltså, synes
det mig, en högre utbildning än för registrators- eller motsvarande
befattningar inom statsförvaltningen.

Att under sadana förhallanden avlöna den vid justitieombudsmansexpeditionen
anställda registratorn-kanslisten med endast 4,000
kronor torde, frånsett nu rådande dyrtid, vara obilligt.

Befattningshavare av första lönegraden d. v. s. de, som uppbära
en begynnelseavlöning av 4,000 kronor, hava medgivits rätt till tre
ålderstillägg om vartdera 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15
års tjänstgöring. Registratorn-kanslisten vid justitieombudsmansexpeditionen
kan däremot komma i åtnjutande av endast två sådana
tillägg. Registratorema i statsdepartementen, för vilka tjänsters erhållande
ej fordras mera än kansliexamen, åtnjuta numera en begynnelseavlöning
av 4,500 kronor med rätt till tre ålderstilläss om
500 kronor.

- 1920 -

640

Vidare bör beaktas, att inga befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen
äro anställda på fast stat. De kunna entledigas
av justitieombudsmannen, när han så för gott finner, och sakna
även rätt till pension. Denna deras osäkra ställning gör, att deras
avlöning ej bör vara för lågt tilltagen.

Tager man slutligen i betraktande, att registratom-kanslisten
vid semester eller annan ledighet för expeditionssekreteraren bör
kunna förordnas att uppehålla dennes tjänst, synes uppenbart, att för
platsens skötande kräves långt större kompetens än för tjänster i
allmänhet av registrator grad.

På grund av vad ovan anförts torde registratorn-kanslistens tjänst
böra förändras från en första gradens tjänst till en andra gradens,
men med den avlöning, som tidigare utgått till sekreteraren vid
justitieombudsmansexpeditionen, nämligen 6,000 kronor jämte två ålderstillägg
om vartdera 500 kronor efter respektive 5 och 10 års
tjänstgöring, varvid av avlöningen 1,800 kronor skulle anses utgöra
tjänstgöringspenningar. Det vore även synnerligen önskvärt, om
löneförhöjningen kunde komma att räknas från början av ar 1919.
Benämningen registrator-kanslist torde i samband härmed böra ändras
till sekreterare och registrator.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde jag, att
riksdagen måtte fastställa avlöningen för en sekreterare och registrator
vid justitieombudsmansexpeditionen till 6,000 kronor, därav

1,800 kronor skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar, vilken avlöning
skulle till den del, som ej utgjorde tjänstgöringspenningar,
kunna höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare
500 kronor, ävensom medgiva, att denna avlöning finge utgå
från och med den 1 januari 1919.

Bankoutskottet, till vilket framställningen hänvisades, anförde,
att utskottet funnit justitieombudsmannens förslag väl grundat, och
tillstyrkte bifall till detsamma.

Vid behandling av framställningen i riksdagen väcktes yrkande,
att riksdagen skulle medgiva, att den nuvarande registrators- och
kanslisttjänsten å justitieombudsmansexpeditionen skulle från och
med den 1 januari 1920 ombildas till en registrators- och biträdande
sekreterartjänst med en avlöning av 4,500 kronor, därav 1,600
kronor skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar, vilken avlöning

— 1920 —

(541

skulle till den dol, som ej utgjorde tjänstgöringspenningar, kunna
höjas efter 5 ar med 500 kronor, efter 10 år med 500 kronor
och efter 15 år med ytterligare 500 kronor. Riksdagens båda kamrar
stannade i olika beslut, i det första kammaren biföll nämnda
yrkande och andra kammaren biträdde bankoutskottets hemställan
med den ändring, att den tidpunkt, från vilken avlöningen för den
ifrågavarande sekreterar- och registratorstjänsten skulle utgå, bestämdes
till den 1 januari 1920. Vid gemensam votering i frågan
blev beslut däri med 165 röster mot 133 av riksdagen fattat i överensstämmelse
med det i riksdagen framställda yrkandet.

Ehuru riksdagen sålunda i viss mån tillmötesgått det av mig
väckta förslaget, finner jag mig, med hänsyn till frågans vikt, icke
kunna underlåta att redan till 1920 års riksdag återkomma till den
av mig gjorda framställningen. Jag föranlåtes härtill av det förhållandet,
att riksdagens beslut icke innefattar en sådan lösning av
frågan, att arbetets gång å justitieombudsmansexpeditionen i erforderlig
grad därmed tillgodosetts.

Såsom skäl emot ett bifall till min framställning anfördes i
riksdagen huvudsakligast, att det arbete, som åvilade innehavaren
av förevarande tjänst, icke vore av så krävande beskaffenhet, att
det innefattade tillräcklig grund för avlöningens höjande till icke
blott den med en första gradens tjänst förenade utan till högre belopp
än som tillkomme innehavare av andra gradens tjänst samt
att obilligheten därav framginge vid jämförelse med de avlöningsförmåner,
som tillkomme andra registratorstjänster, vilka vore minst
lika kvalificerade och krävde lika dugande arbetskraft som den
ifrågavarande. Härjämte framhölls, att den föreslagna löneökningen icke
skulle bidraga till bortarbetande av den förefintliga arbetsbalansen.

Den i min förra framställning lämnade redogörelsen angående
de med ifrågavarande tjänst förenade åligganden ävensom vad vid
frågans behandling i riksdagen förekom synes mig emellertid innefatta
bärande skäl för den ifrågasatta löneregleringen. Gent emot
vad som anförts därom, att förevarande tjänst alltjämt vore en
registratorstjänst, är vad ledamoten av bankoutskottet borgmästaren
Neiglick yttrade förtjänt av beaktande. Yttrandet innehöll följande:

Borgmästaren Neiglick vågade påstå, att det icke gärna läte

81 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

642

sig göra, att jämföra den tjänsteman, som det nu vore fråga om,
med någon motsvarande klass inom ämbetsverken. Arbetsuppgifterna
och förhållandena i övrigt i justitieombudsmansexpeditionen vore för
säregna, för att någon jämförelse i denna väg kunde göras. Bankoutskottet
stödde sin hemställan på justitieombudsmannens återgivande
av rena fakta. Justitieombudsmannen hade framhållit, att registratorn
och kanslisten, som han då kallades, eller sekreteraren och
registratorn enligt utskottets förslag, ej kunde jämställas med registratorerna
i verken i allmänhet. Han hade nämligen icke endast
dessa allmänna uppdrag, som ålåge en registrator, utan han vore
dessutom biträdande sekreterare. Han hade att anmäla ärendena
hos justitieombudsmannen, i den mån de blivit anhängiggjorda, och
att införskaffa upplysningar, som vore erforderliga, för att ärendena
i vederbörlig ordning skulle kunna avgöras, och slutligen föredroge
han vissa ärenden till avgörande, låt vara i regel av mindre beskaffenhet.
Bankoutskottet hade haft tillfälle att taga del av registraturet.
Det visade sig, att detta innebure icke endast ett återgivande
av namn, data och fakta, utan även ett centralt återgivande av det
verkliga innehållet i en anmälan. Borgmästaren Neiglick vågade
påstå, att det arbetet icke kunde utföras av en registrator i allmänhet,
så vida han icke vore en person, som dels hade juridisk
examen och dels förvärvat domarerfarenhet. Borgmästaren Neiglick
ville ifrågasätta, om det vore möjligt, att man i dessa tider skulle
kunna få en jurist, med de pretentioner man måste ställa på en
sådan person, att med en avlöning under 6,000 kronor för någon
längre tid stanna kvar på denna plats. Man finge icke förbise, vad
justitieombudsmannen också framhållit, att dessa befattningshavare
icke anställdes på fast stat. De kunde entledigas av justitieombudsmannen,
de saknade rätt till pension och de skulle hava varit synnerligen
länge i sin tjänst för att kunna ifrågakomma till att få
förmånen av pension, som tillkomme andra tjänstemän. Det vore
också att iakttaga, vad justitieombudsmannen framhölle i sin skrivelse,
nämligen att vid semester för expeditionssekreteraren denne registrator
och kanslist finge fylla hans tjänst. Borgmästaren Neiglick
hade den bestämda uppfattningen, att det icke ginge för sig att
lägga allmänna statsutskottssynpunkter på det säregna ändamål,
som justitieombudsmansexpeditionen hade att fylla, om det skulle
fyllas på ett fullt lämpligt sätt. Bankoutskottet hade prövat saken,

— 1920 —

<»43

och dot vore enhälligt, i sin hemställan om bifall till justitieombudsmannens
begäran.

De sålunda framhållna synpunkterna vunno anslutning jämväl
av bankoutskottets ordförande borgmästaren Hedenstierna, som yttrade,
att ledamöterna i bankoutskottet allesammans kommit till den
övertygelsen, att justitieombudsmannen icke kunde på den lön, som
föreslagits i det i riksdagen framställda yrkandet, få en person, som
vore så kvalificerad, att han kunde fylla den tjänst, som ifrågasattes.
Denne tjänstinnehavare skulle ju under vissa månader av
året fullgöra sekreterartjänst i justitieombudsmansexpeditionen. Till
att granska den mängd anmälningar och handlingar, som inkomme
till justitieombudsmannen, fordrades ovillkorligen högre kvalifikationer
än av en registrator i allmänhet. Inom utskottet hade ledamöterna
gått igenom registraturet och därvid kommit till den uppfattningen,
att om justitieombudsmannen skulle ha nytta av personen
i fråga, han borde vara väl så kvalificerad, och för sådan kunde ej
beräknas lägre lön än det belopp, som föreslagits.

Till vad sålunda blivit anfört inom riksdagen finner jag mig
böra åberopa det faktiska förhållandet, att de inom justitieombudsmansexpeditionen
förekommande rena registratorsgöromålen numera
faktiskt till största delen utföras av det å expeditionen anställda
kvinnliga skrivbiträdet under registratorn-kanslistens överinseende
och att denne tjänstinnehavare därför anlitas huvudsakligast för
andra uppgifter.

Likasom justitieombudsmansämbetet är av en alldeles säregen
art och icke beträffande arbetets beskaffenhet torde fullt kunna
jämställas med någon annan befattning i riket utom naturligtvis i
sina grundlmier med militieombudsmannens, så är det å justitieombudsmansexpeditionen
bedrivna arbetet av så särskild karaktär, att
detsamma icke har sin bestämda motsvarighet på andra områden.
Beträffande den tjänstemans funktioner, som nu är ifråga, torde
knappast någon riktig uppfattning kunna ernås, utan att personligen
taga del av arbetet å expeditionen. Inom riksdagen anmärktes, att
registratorn-kanslisten allt fortfarande skulle göra precis detsamma,
som han hittills gjort. Härtill får jag erinra, att den nuvarande
innehavaren av tjänsten, en person, som genom sin utbildning är
mycket överkvalificerad för en vanlig registratorstjänst, av rent intresse
för arbetet härstädes frivilligt åtagit sig mycket mera sådant,

— 1920 -

644

än vad som rättvisligen bort påläggas honom. Detta har visat sig
medföra stor nytta med avseende å expeditionens gemensamma arbetsresultat.
Skall emellertid en sådan ordning kunna bibehållas,
måste det ifrågavarande överarbetet någon gång honoreras. Då under
debatten inom riksdagen den nuvarande innehavaren av tjänsten
fördes på tal, må det tillåtas mig omförmäla, att, sedan riksdagens
beslut blivit bekant, han uppsade sig från platsen, att, då det visade
sig fullkomligt omöjligt att, så som den ifrågavarande tjänsten är
inrättad, för den låga betalning, som fastställts, anskaffa någon,
som ens på försök ville åtaga sig densamma, jag genom personlig övertalning
lyckades förmå den nuvarande innehavaren att kvarstanna,
tills den tid, då årsberättelsen skall uppsättas, vore över, samt att
han medgivit detta, dock på villkor, att han tillsvidare icke behövde
utföra stort mera arbete än som egentligen ålåge honom, att han
emellertid definitivt anhållit att få sluta den 15 januari 1920 och
att jag hittills icke varit i stånd att anskaffa någon efterträdare.
Vart en sådan situation inom kort skall föra, torde stå tämligen
klart för den, som är något förtrogen med beskaffenheten av det
arbete, som här utföres.

Att i detalj bemöta alla de skäl, som inom riksdagen anfördes
emot ett bifall till bankoutskottets förslag, skulle för mycket tynga
denna framställning. Jag tillåter mig dock anmärka, att registratorn-kanslisten
vid första granskningen föredrar alla inkommande
ärenden, icke blott de lättare, samt att han, beträffande kvalifikationerna,
enligt mm uppfattning, bör jämställas med de i hovrätterna
föredragande fiskalerna. Medan dessa tjänstgöra såsom
sådana endast en kort övergångstid och sedermera hava framför
sig utsikter till en i allmänhet snabb befordran, är däremot den nu
ifrågavarande tjänstemannens befattning av stadigvarande beskaffenhet,
och utsikterna till förändring eller förbättring mycket mindre.
Det torde böra tilläggas, att just på grund av platsens karaktär
att aldrig bliva fullt ordinarie, avlöningen torde böra sättas något
högre än för en andra gradens tjänst i allmänhet eller till 6,000
kronor i stället för 5,800 kronor.

Att en höjning av ifrågavarande lön skulle innebära ett av
medlen för bortarbetande av arbetsbalansen, synes mig uppenbart.
Bestämmes lönen för tjänsten såsom för andra registratorstjänster,
kan framdeles icke begäras av tjänstinnehavaren, att han skall bi —

1920 —

(545

träda vid utförande av arbete, liggande utanför ramen för en dylik
tjänsts verksamhet samt fordrande större kompetens. Med den omfattning,
arbetet å justitieombudsmansexpeditionen numera tagit och
vilken bäst framgår av de av mig till riksdagens lagutskott överlämnade
diarier och registratur, är det icke begärligt, att arbetet
skall kunna utföras med önskvärd skyndsamhet, utan att en rätt
så ingående omorganisation av expeditionen verkställes. Ett led i
denna förändring utgjorde den förutvarande sekreterartjänstens övergång
till en expeditionssekreterartjänst, men en konsekvent genomförd
omorganisation måste medföra, att registratorstjänsten höjes
till en sekreterartjänst, med vilken förenas själva ansvaret för registratorsgöromålens
behöriga utförande. Då emellertid någon egentlig
registratorstjänst -— likasom förhållandet är å militieombudsmansexpeditionen
— icke med den anordning, som är ämnad att
genomföras, vidare skulle finnas, torde benämningen registrator icke
vidare behöva ifrågakomma.

Angående vikten av förevarande frågas lyckliga lösning med
hänsyn till balansens bortarbetande anser jag mig böra hänvisa till
vad första lagutskottets ordförande borgmästaren Pettersson anförde
vid frågans behandling i riksdagen. Borgmästaren Pettersson yttrade
bland annat:

Om icke kraftiga åtgärder vidtoges för att hindra balansen att
ytterligare växa, komme man snart därhän, att sedan en person
anmält en sak för justitieombudsmannen, han finge vänta i
flera år på besked, om hans anmälan föranledde åtgärd eller
ej. Det hade redan inträffat, att ärenden hos justitieombudsmannen
fått ligga ända till två år, innan de blivit av ombudsmannen
prövade. Detta vore ett missförhållande. Det vore icke
meningen med justitieombudsmannainstitutionen, att anmälningar
rörande den ena eller andra felaktigheten skulle vänta i åratal
på prövning. Först och främst hade den, som gjorde en dylik
anmälan, med rätta anspråk på att få densamma behandlad
under den närmaste framtiden. Och vidare vore det också i rättssäkerhetens
intresse, att det så snabbt som möjligt undersöktes,
huruvida en uppgiven felaktighet verkligen blivit begången eller ej.
Slutligen finge det ej förbises, att även de tjänstemän, mot vilka
klagomål framställdes, hade ett befogat anspråk på att icke allt för
länge hava den misstanken vilande över sig, att de gjort sig skyl —

1920 —

646

diga till fel i ämbetet. Det hände nämligen ej så sällan, att anmälningar
gjordes utan fog. I sådana fall finge tjänstemännen
orättvist skylta i tidningarna för förmenta felaktigheter, och först
åratal efteråt kanske allmänheten finge veta, att klagomålet varit
grundlöst. Såväl den ena som den andra synpunkten syntes borgmästaren
Pettersson tala för att riksdagen gjorde vad som skäligen
kunde göras i syfte att få denna balans avarbetad. Vad kunde då riksdagen
göra härvidlag? Jo, först och främst måste naturligtvis beredas
tillfälle till anställande av nya eller mer kvalificerade arbetskrafter.

Beträffande särskilt förevarande tjänst fortsatte borgmästaren
Pettersson:

Det hade anmärkts, att andra registratorer icke hade så hög
avlöning som justitieombudsmannens, och detta vore riktigt. Men
däremot erinrades, att andra registratorer till en början hade en
mycket säkrare ställning än denne, som icke vore anställd på fast
stat och som kunde avskedas när som helst. Detta medförde, att
det icke vore så lätt att få en duglig person till denna tjänst, om
han icke erhölle sådana löneförmåner, som verkligen motsvarade
hans arbete. Vidare tjänstgjorde denne registrator också såsom
sekreterare, och justitieombudsmannen hade förklarat, att möjligheten
för honom att under den närmaste tiden med någon utsikt
till framgång få en väsentlig del av balansen avarbetad berodde
just på om han finge behålla den tjänsteman, han hittills hade på
den nämnda posten. Och för det ändamålet vore det återigen önskvärt
— liksom det vore billigt — att ifrågavarande person finge
en avlöning, som något så när motsvarade de fordringar, som ställdes
på honom.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härmed
vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte fastställa avlöningen för
en sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen
från och med år 1921 till 6,000 kronor, därav

1,800 kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar,
vilken avlöning må till den del, som
ej utgör tjänstgöringspenningar, kunna höjas efter
5 år med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare
500 kronor.

- 1920 —

647

Jag anhåller, att denna framställning hänvisas till bankoutskottet
samt att därvid åt bankoutskottet lämnas uppdrag att i
frågan inhämta yttrande från löneregleringskommittén.

4. Framställning angående dyrtidstillägg under år 1920 åt befattningshavare
vid justitieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en av mig till 1919 års lagtima riksdag gjord
framställning och en inom riksdagen väckt motion medgav riksdagen,
att dyrtidstillägg finge under år 1919 och förra halvåret av år
1920 utgå till justitieombudsmannen och befattningshavare vid justitieombudsmannens
expedition enligt de grunder, som av riksdagen godkänts
för . dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, samt
att tillfällig löneförbättring finge under år 1919 utgå vid vissa befattningar
vid riksdagens verk och myndigheter i enlighet med ett
av riksdagens bankoutskott upprättat förslag, upptagande under
justitieombudsmansexpeditionen — förutom justitieombudsmannen —
expeditionssekreteraren, registratorn-kanslisten och ett kvinnligt biträde
samt innefattande tillämpning av de grunder, som medgivits för vissa
befattningar å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen.

Justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål
av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för
justitieombudsmannen och hans expedition använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av lönetillägg alltjämt gör
sig gällande, hemställer jag vördsamt

att riksdagen jämväl för år 1920 ville bereda
befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen
dyrtidstillägg och löneförbättring; och torde
härför fastställas samma grunder, som kunna i ena
eller andra avseendet varda stadgade för befattningshavare
vid statens ämbetsverk.

Jag anhaller, att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

— 1920 —

648

VI. Inspektionsresor under år 1919.

Mina ämbetsresor under år 1919 hava omfattat Blekinge, Kronobergs
och Skaraborgs samt delar av Gävleborgs län. Under dessa
resor har inspektion skett hos länsstyrelser, domkapitel, rådhusrätter
och häradshövdingar samt vid fängelser och häkten ävensom hos
stadsstyrelsen i Tidaholm. Under inspektionen har jämväl ägnats
uppmärksamhet åt domstolarnas arkiv.

Redogörelse för vad under resorna förekommit lämnas i de därunder
förda diariema, vilka jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur komma att för granskning överlämnas till
riksdagens första lagutskott.

- 1920

649

VII. Under år 1919 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1919 — däri
inbegripna 6 av tryckfrihetskommitterade handlagda ärenden — har
uppgått till 603.

Vid 1919 års början voro — frånsett ett antal balanserade
ärenden av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller
eljest mot äinbets- eller tjänstemän anhängigqj or da ärenden fortfarande
under handläggning härstädes...................... 231

Under år 1919 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbetseller
tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av................. 360

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av
fångförteckningar eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal
av..................................................

Summa från år 1918 balanserade och under år 1919 inkomna
ärenden......................................... 745

Av berörda 745 ärenden hava under år 1919:

1) såsom återkallade avskrivits................... 10

2) till annan myndighet överlämnats................... 6

3) pa grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller

eljest rättelse vunnits, avskrivits........................... 25

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran,

eljest avskrivits......................................... 220

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd

avskrivits ........................................ 253

6) till åtal hänvisats .............................. 12

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t.............. 4

Transport 530

82 — Justitieonibudsmämnens embetsberättelse till L9S0 års riksdag.

650

och äro vid 1919 års slut: Transport 530

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande
vilande......................................... 47

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets

beslut vilande........................................... 8

10) på prövning beroende..................... 160

Summa 745

Under år 1919 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i
12 ärenden, varav 1 ärende avsett två myndigheter, beslutits anställande
av åtal mot ämbets- eller tjänstemän, nämligen:

på grund av förd klagan............................. 8

av annan anledning................................ ^

Summa 13

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i ämbete
eller tjänst förordnats om åtal mot:

1) ledamot av bränslekommissionen för felaktigt förfarande vid
försäljning av kommissionen tillhörig egendom,

2) t. f. domhavande för felaktigt ådömande av förlust av medborgerligt
förtroende (se sid. 270 o. f.),

3) rådhusrätt för uraktlåtenhet att ådöma förlust av medborgerligt
förtroende (se sid. 267 o. f.),

4) rådhusrätt för felaktigt ådömande av förlust av medborgerligt
förtroende (se sid. sid. 277 o. f.),

5) landsfiskal för uraktlåtenhet att återställa av justitieombudsmannen
remitterade handlingar,

6) magistrat för felaktig tillämpning av 13 § ordningsstadgan
för rikets städer,

7) magistrat för förseelse av enahanda beskaffenhet,

8) magistrat för förseelse av enahanda beskaffenhet,

9) t. f. landssekreterare för dröjsmål med föranstaltande om
rannsakning med häktad,

10) t. f. borgmästare för underlåtenhet att expediera utslag angående
häktad,

11) kung! lotsstyrelsen för felaktigt beslut angående meddelande

av varning,

— 1920 —

651

12) ordförande i rådhusrätt för olämpligt uttalande i domstolen
och

13) häradsskrivare för felaktigt förande av mantalslängd.

Av en jämförelse med balansredogörelserna för 1917 och 1918
framgår, att arbetsbördan under år 1919 ökats. Medan summan av
från år 1916 balanserade och under år 1917 inkomna ärenden utgjorde
B78 och motsvarande summa för 1918 var 580, har enahanda
summa för år 1919 stigit till 745. År 1918 avgjordes 349 ärenden. Under
1919 hava 530 ärenden avgjorts. Det oaktat har balansen minskats
såväl i någon mån vad siffran beträffar som i synnerhet i fråga om
beskaffenheten och omfånget av kvarliggande ärenden. Arbetsresultatet
har emellertid måst bliva lidande dels därav, att jag genom
sjukdom, som dock icke vid mera än ett tillfälle varit av så svår
beskaffenhet, att jag jämlikt § 97 regeringsformen funnit mig böra
anmoda min suppleant att utöva ämbetet, blivit betydligt hindrad
i arbetet, dels ock i viss mån av förhållanden, vilka berörts i min
framställning n:r 3 till 1920 års riksdag.

Som tryckeriet av force majeure kommit i avsaknad av tillräckligt
antal typer av samma slag för hela ämbetsberättelsens
tryckande, har ett äldre slags typer måst användas för tryckning
av sid. 30—280.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på
förfrågan tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksmöte
någon förklaring av lag, i den ordning 19 § regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kung!. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om avgivande av redogörelse för
behandlingen av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och
gjorda framställningar hava från de särskilda statsdepartementen
införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder som blivit vidtagna
i anledning av 1919 års riksdagars skrivelser, dels ock — beträffande
sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl.

— 1920 —

652

Maj:t ankängiggjorda ärenden, vilka vid 1919 års början voro i sin
helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder blivit med
sistnämnda ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angiva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången av år 1919, innefattas i
tre särskilda, såsom bilagor (bil. II, III och IV) till denna berättelse
fogade förteckningar. Såsom bilagor äro ock intagna en tabell över
de skrivelser, 1919 års riksdagar avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I),
och en förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts
genom skrivelser från justitieombudsmannen före den 1 januari

1919, men som vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattade uppgifter om den behandling,
dessa ärenden hittills undergått (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari

1920.

NILS LILIENBERGr.

Folke Engströmer.

— 1920 —

(153

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård;

avgiven år 1920.

Till RIKSDAGEN.

Kommitterade hava under år 1919 haft att pröva fyra från
chefens för justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om
tryckta skrifters indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen.

Förordnande om indragning hava av nämnda ombud meddelats
beträffande dels tidningen »Nya Värmland» n:r 15 för den 22 februari
1919 och dels ett flygblad med rubrik: »Upp till kamp! Soldater

vid armé och flotta!» (indraget tre gånger).

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Värmlands
regemente, i Älvsborgs fästning, vid flottans station i Stockholm
samt vid infanteriskjutskolan å Rosersberg.

De av vederbörande ombud meddelade förordnanden om skrifts
indragning hava kommitterade, efter prövning av de insända handlingarna,
funnit böra äga bestånd, varom kommitterade i varje särskilt
fall genom avlåten skrivelse meddelat ombuden underrättelse.

Dessutom hava kommitterade haft att pröva följande ärenden.

I egenskap av ansvarig utgivare av tidningen Norrlandsposten
hade redaktören Ernst Serrander i Gävle under åberopande av §
108 regeringsformen anhållit, att kommitterade måtte avgiva yttrande,
huruvida en för införande såsom annons ifrågasatt skrift finge
tryckas, varande skriften av följande lydelse: »Mot insändande av

tyska Mark 10 kunna M. 50,000 förtjänas. Närmare genom brev till
Jos. Dammann, Hamburg, Königstrasse 15/19.»

Vid prövning av ärendet beslöto kommitterade, att enär den
till kommitterades granskning ingivna annonsen vore av den beskaffenhet,
att, därest densamma befordrades till trycket, åtal därå,
jämlikt § 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen syntes kunna äga rum,
funne sig kommitterade ej kunna lämna sådant tillstånd till skriftens
tryckning, varom förmäldes i § 108 regeringsformen.

— 1920 —

654

Om detta kommitterades beslut meddelades sökanden besked
genom utdrag av det i ärendet förda protokollet.

I en till kommitterade avlåten ämbetsskrivelse anförde justitiekanslem
följande:

Glenom nådigt beslut både med anledning av en utav härvarande
finska beskickning hos hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena gjord framställning Kungl. Maj:t beslutat om sekvestrering
och indragning genom justitiekanslersämbetet av, jämte
andra, en å Svenska bok- och Tidningstryckeriet i Stockholm år 1919
å finska språket tryckt skrift, benämnd »Luokkataistelu ja Yenäjän
Vallankumous», författad av N. Bucharin. På grund därav hade
justitiekanslersämbetet anmodat överståthållarämbetet och Kungl.
Maj:ts befallningshavande i samtliga länen att låta verkställa anbefalld
seqvestrering och indragning av ifrågavarande tryckta skrift.
Justitiekanslersämbetet, som sedermera fått mottaga genom finska
beskickningen ombesörjt utdrag på svenska språket av omförmälda
skrift ävensom avskrift av en från beskickningen till utrikesministern
inkommen skrivelse, däri ovanberörda framställning i vad angår åtal
för samma skrift återtoges, hade vid prövning av skriftens innehåll,
så vitt framginge av det justitiekanslersämbetet tillhandakomna utdraget,
funnit sig icke böra föranstalta om åtal för skriftens innehåll.
Med anledning därav finge justitiekanslersämbetet beträffande
ifrågavarande skrift anhålla om sådant utlåtande, som avsåges i §
5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen.

Sedan kommitterade tagit del av handlingarna i ärendet, funno
kommitterade, att den i justitiekanslems skrivelse omförmälda
skriften, efter lagens bokstav, icke kunde åtalas, varom justitiekanslem
genom avlåten skrivelse underrättades.

Stockholm i januari 1920.

NILS LILIENBERGf.

OSCAR MONTELIUS. T. SÄVE. E. A. KARLFELDT.

ERNST TRYGGxER. K. SCHLYTER. OTTO v. ZWEIOBEROK.

/Folke Engströmer.

— 1920 —

BILAGOR

TILL

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

TILL 1920 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG

657

Bilaga I

Tabell

över samtliga av 1919 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll;
det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna
upptagits i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

		8 B	340	19	201	37	204	54	132	72	137
Lagtima	9 A	401	20	130	38	70	55	208	73	213
riksdagen:	9 B	402	21	202	39	71	56	209	74	347
1 A	258	10 A	99,	22	69	40	72	57	210	75	348
1 B	259		125,	23	310	41	109	58	133	76	8
2 A	58	192,	298,	24	3	42	no	59	134	77	9
2 B	59	341,	408	25	4)	43	in	60	75	78	214
B A	64	10 B 100,	26	4)	44	73	61	112	79	77
3 B	65	126,	299	27	4	45	4)	62	211	80	312
4 A	93	11	1	28	4)	46	2)	63	62	81	313
4 B	94	12 A	186	29	4)	47	3)	64	135	82	138
5 A	123	12 B	187	30	131	48	205	65	212	83	139
5 B	124	13	68	31	203	49	5,	66	346	84	215
6 A	184	14	2	32	106		311	67	7	85	10
6 B	185	15	309	33	107	50	6	68	76	86	140
7 A	268	16	198	34	108	51	206	69	61	87	4)
7 B	269	17	199	35	344	52	74	70	113	88	148
8 A	339	18	200	36	345	53	207	71	136	89	11

!) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — s) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

83 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

658

90	12	117	14	145	353
91	349	118	15	146	354
92	350	119	16	147	355
93	141	120	17	148	231
94	142	121	18	149	23
95	143	122	225	150	151
96	144	123	226	151	24
97	216	124	227	152	356
98	314	125	147	153	357
99	315	126	234	154	358
100	316	127	83	155	359
101	317	128	319	156	360
102	217	129	149	157	361
103	218	130	320	158	362
104	219	131	115	159	363
105	220	132	229	160	152
106	78	133	228	161	364
107	79	134	230	162	365
108	145,	135	318	163	366
	351	136	19	164	81
109	221	137	20	165	367
no	222	138	321	166	324
in	80	139	322	167	368
112	114	140	323	168	369
113	223	141	21	169	370
114	224	142	22	170	371
115	146	143	150	171	82
116	13	144	352	172	27

325	201	37	229	84
232	202	336	230	333
233	203	165	231	40
153	204	332	232	41
25	205	159	233	42
27	206	327	234	334
63	207	328	235	335
28	208	329	236	88
29	209	239	237	117
116	210	4)	238	89
154	211	4)	239	118
235	212	240	240	119
236	213	4)	241	90
155	214	4)	242	91
30	215	241	243	331
31	216	243	244	248
156	217	242	245	249
237 •	218	160	246	250
238	219	38	247	166
32	220	244	248	85
326	221	161	249	372
330	222	39	250	373
33	223	245	251	374
34	224	162	252	375
35	225	163	253	376
36	226	164	254	86
157	227	246	255	87
158	228	247	256	377

173

174

175

176

177

178

179

180

181

182

183

184

185

186

187

188

189

190

191

192

193

194

195

196

197

198

199

200

— 1920 —

659

257	47	282	50	306	55
258	252	283	51	307	175
259	251	284	52	308	176
260	378	285	53	309	95
261	379	286	257	310	96
262	43	287	179	311	97
263	380	288	180	312	121
264	381	289	181	313	98,
265	167	290	182		122
266	168	291	183	314	384
267	253	292	170	315	385
268	44	293	171	316	386
269	45	294	172	317	387
270	46	295	54	318	388
271	189	296	261	319	389
272	260	297	262	320	390
273	255	298	263	321	391
274	169	299	173	322	177
275	256	299	264	323	392
276	48	300	382	324	393
277	120	301	383	325	394
278	92	302	265	326	56
279	254	303	174	327	267
280	337	304	266	328	57
281	49	305	338	329	66

178	355	277	1	60
407	356	278	2	409
403	357	279	3	410
404	358	280	4	101,
395	359	281		127
396	360	282	5	411
397	361	283	6	102
398	362	406	7	342
399	363	284	8	343
400	364	285	9	67
405	365	286	10	103,
190	366	287		128
272	367	288	11	104
273	368	300	12	105
274	369	303	13	129
275	370	2)	14	193
276	371 A 301	15	194
270	371 B 302	16	195
271	372	293	17	304
191	373	294	18	196
289	374	295	19	305
290	375	296	20	306
291	376	297	21	307
292	Urtima	22	308
188	riksdagen:	23	197

330

331

332

333

334

335

336

337

338

339

340

341

342

343

344

345

346

347

348

349

350

351

352

353

354

— 1920 —

660

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1919 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i
anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 16 januari 1919, angående val av deputerade
att, jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen,
med Konungen överlägga. (11.)

Anmäldes den 24 januari 1919, därvid förordnades, att skrivelsen skulle läggas
till handlingarna.

2. av den 11 februari, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 28 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare. (24.)

1919 den 14 mars i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

4. av samma dag, angående val av riksdagens mibtieombudsman och
hans efterträdare. (27.)

1919 den 14 mars i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

5. av den 8 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande vissa ändringar i lagen angående tillsättning av prästerbga
tjänster. (49.)

- 1920 —

661

1919 den 28 november i statsrådet anmäld, därvid beslutats infordra utlåtanden

i ärendet från samtliga domkapitel i riket, Stockholms stads konsistorium och

hovkonsistorium.

6. Riksdagens skrivelse av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskild bestämmelse att tills
vidare gälla i fråga om skydd för vissa främmande patent. (50.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r 194).

7. av den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 1 § och 18 § 11, 43, 55 och 56 punkterna
i lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909. (67.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 april 1919 (se svensk författningssamling n:r 151).

8. av den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till litterära och musikaliska verk, lag om rätt till
verk av bildande konst samt lag om rätt till fotografiska bilder ävensom
i ärendet väckta motioner. (76.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r

381—384).

9. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändringar i och tillägg till lagen den 10 juli 1899 om
skydd för vissa mönster och modeller ävensom i ämnet väckta motioner.
(77.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

10. av den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln
av propositionen med förslag till tilläggsstat till riksstaten för år 1919
gjorda framställning angående anslag till byggnadsarbeten m. m. vid
statens uppfostringsanstalt å Bona. (85.)

1919 den 11 april i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

11. av den 9 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen. (89.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r 187).

12. av samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition n:r 101 med förslag
till ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen. (90.)

Frågan har förfallit i anledning av att kamrarna stannat i olika beslut.

— 1920 —

662

13. Riksdagens skrivelse av den 15 april, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden dels ock fyra i ämnet
väckta motioner. (116.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r

164 och 165).

14. * av samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med

förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 30 april
1918 om fastställelse av högsta pris å vissa varor under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden m. m. dels ock en i ämnet
väckt motion. (117.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r 166).

15. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 19 juni 1917 med
vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden dels ock en i ämnet väckt motion. (118.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r

167 och 168).

16. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 april 1916
angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.
dels ock en i ämnet väckt motion. (119.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r

169 och 170).

17. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars
1917 om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt
fartyg mellan utrikes orter m. m. dels ock två i ämnet väckta motioner.
(120.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r

173—178).

18. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars

— 1920 —

663

1917 om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri
eller upplåtelse av fartyg, så ock mot förvärv av aktie i aktiebolag,
som äger fartyg eller andel däri dels ock en i ämnet väckt motion. (121.)
Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1919 (se svensk författningssamling n:r

19. Riksdagens skrivelse av den 29 april, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser
om avsöndring från hemman av inägor. (136.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. av samma dag, i anledning av väckt motion om förslag till ändrad
lydelse av 3 § i lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.
(137.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. av den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillerkännande åt pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av ett
andra ålderstillägg. (141.)

1919 den 9 maj i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

22. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utökning av det till statens uppfostringsanstalt å Bona hörande jordområde
m. m. (142.)

1919 den 9 maj i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

23. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan. (149.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 212).

24. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län. (151.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 213).

25. av den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 3 § strafflagen. (177.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 271).

— 1920 —

664

26. Riksdagens skrivelse av den 7 maj, angående utfärdande av en förordning,
innefattande vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel.
(172.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. av samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningar eller penningars värde. (178.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5
februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt
till renbetning. (180.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 445).

29. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen och lag om
ändrad lydelse av 30 § konkurslagen. (181.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r

260 och 261).

30. av den 10 maj, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets
grundlagar. (187.)

1919 den 20 juni medddades härå svar å rikssalen.

31. av samma dag, angående ett av riksdagen antaget förslag till lag om
ändrad lydelse av §§ 66 och 68 i lagen om val till riksdagen. (188.)

1919 den 20 juni meddelades härå svar å rikssalen.

32. av den 16 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels
ock elva i anledning därav väckta motioner. (192.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 425).

33. av den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom. (195.)

Frågan har förfallit i anledning av att kamrarna stannat i olika beslut.

— 1920 -

665

34. Riksdagens skrivelse av den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

m.''m. (196.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r

250, 251 och 274).

35. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
(197.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 285

och 286).

36. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 11 § i lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad. (198.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 249).

37. av samma dag, angående val av eu debuterad att jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen med Konungen överlägga. (201.)

1919 den 20 maj i statsrådet anmäld, därvid förordnats, att skrivelsen skulle

läggas till handlingarna.

38. av den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbergen
åt flottningsarbetarna. (219.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 428).

39. av den 24 maj, i anledning av propositionen med förslag till lag om
statsdepartementen. (222.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 340).

40. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre justitierevisionen
m. m. (231.)

1919 den 19 juni i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

41. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
av medel till beredande av tvångsuppfostran åt minderåriga manliga
förbrytare m. m. (232.)

1919 den 19 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

84 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelsc till 19H0 års riksdag.

666

42. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen
om tilläggsstat för år 1919 gjorda framställningar angående
anslag för beredande av tillfällig förstärkning av Göta hovrätts samt
hovrättens över Skåne och Blekinge arbetskrafter. (233.)

1919 den 19 juni i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

43. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag
till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog
å fastighet i enskild ägo. (262.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 299).

44. av samma dag i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 358
med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen
och till övergångsstadgande däri jämte i ämnet väckta
motioner, dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 354 med förslag till
ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och §§ 18 och 24 samt § 38
mom. 1 riksdagsordningen jämte i ämnet väckta motioner. (268.)

Riksdagens skrivelse, såvitt angår de under punkterna 3 och 4 i skrivelsen upptagna
hemställandena, har den 21 november 1919 anmälts, därvid Kungl. Maj:t
bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för
verkställande av utredning uti de i berörda hemställanden avsedda frågor. Dylika
sakkunniga hava tillkallats men ännu ej slutfört sitt arbete. I övrigt är riksdagens
skrivelse på Kungl. Majrts prövning beroende.

45. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, ävensom tre i ämnet väckta motioner. (269.)

Frågan har förfallit i anledning av att kamrarna stannat i olika beslut.

46. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfoder
m. m. dels ock fyra i anledning därav väckta motioner. (270.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 277 och
278.)

47. av den 31 maj, i anledning av väckt motion angående lönereglering
för häradshövdingarna. (257.)

1919 den 21 augusti i statsrådet anmäld. Sakkunniga tillkallade för verkställande
av utredning rörande provisorisk lönereglering för häradshövdingarna m. m.

— 1920 -

667

48. Riksdagens skrivelse av den 4 juni, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser om
oskälig hyresstegriug m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (276.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (so svensk författningssamling n:r 331).

49. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt, dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i samma lag. (281.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 juni 1919 (se svensk författningssamling nrr

289 och 290).

50. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion. (282.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling nrr

446 och 447).

51. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om fri rättegång m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.
(283.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 april 1919 (se svensk författningssamling nrr 151).

52. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (284.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling nrr

368 och 370).

53. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen. (285.)

Frågan har förfallit i anledning av att kamrarna stannat i olika beslut.

54. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Majrts i propositionen om tillläggsstat
till riksstaten för år 1919 gjorda framställning om låneunderstöd
till svenska diakonissällskapet för uppförande å Viebäck av
ett fjärde skyddshem. (295.)

1919 den 19 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

— 1920 —

668

55. Riksdagens skrivelse av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i lagen om skiljemän den
28 oktober 1887. (306.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 354).

56. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fri rättegång m. m., såvitt propositionen innefattar förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken
dels ock en i ämnet väckt motion. (326.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r

367 och 369).

57. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 21 riksdagsordningen. (328.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

1919 den 19 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

59. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

1919 den 19 juni i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

60. av den 8 augusti, angående val av deputerade att, jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga. (U 1.)

1919 den 13 augusti i statsrådet anmäld, därvid förordnades, att skrivelsen skulle

läggas till handlingarna.

2. Utrikesdepartementet.

61. Riksdagens skrivelse av den 22 mars 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1919
under tredje huvudtiteln för bestridande av kostnader för utförande
av vissa demoleringsarbeten å Åland. (69.)

Den 22 mars 1919 föredrogs skrivelsen i statsrådet, varvid Kungl. Maj:t förordnade,
att riksdagens beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse
i vad på detta ämbetsverk ankomme.

— 1920 -

669

62. Riksdagens skrivelse av den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
i vissa punkter under tredje huvudtiteln av statsverkspropositionen
och propositionen rörande tilläggsstat för år 1919 gjorda framställningar.
(63.)

Anmäld den 4 april 1919, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att riksdagens i skrivelsen
anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse
i vad på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

63. av den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Norge avslutad konvention
rörande flyttlapparnas rätt till renbetning. (179.)

Anmäld den 27 maj 1919, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att Kungl. Maj:ts
ratifikation av ifrågavarande konvention skulle på övligt sätt utfärdas och genom
ministerns för utrikes ärendena försorg utväxlas mot kungl. norska regeringens
ratifikation av samma traktat.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

64. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 A.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att riksdagens i

punkterna 5—9, 12—13, 16, 22—32 av ifrågavarande skrivelse anmälda beslut
skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk
ankomme.

Ärendet kommer icke för vad angår ovannämnda punkter att vidare bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

65. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggs statens

för år 1919 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 B.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att riksdagens i

punkterna 13 och 14 anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom

och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke för vad angår punkterna 13 och 14 att vidare bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

1920

670

66. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av utrikesdepartementet samt förstärkning
av Sveriges representation i utlandet jämte en i ärendet väckt
motion. (329.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid Kungl. Maj:t dels förordnat, att riksdagens i
skrivelsen anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse
i vad på detta ämbetsverk ankomme, dels fastställt ny ordinarie avlöningsstat
för utrikesdepartementet med övergångsstat att tillämpas från och med
den 1 oktober 1919, dels utfärdat nådig kungörelse angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande från den 1 oktober 1919 av avlöningsförmåner för i staten
för utrikesdepartementet samt i staten för beskickningar och konsulat uppförda
befattningar (se svensk författningssamling n:r 559) dels ock förklarat, att den för
innehavare av kvinnliga skrivbiträdesbefattningar stadgade tidpunkt, före vilken
anmälan skulle äga rum att de ville övergå till den nya avlöningsstaten, fastställdes
till den 1 september 1919.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

67. av den 26 september, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition an gående

bemyndigande för Kungl. Maj:t att verkställa fastighetsbyte
med danska staten i syfte att bereda lokaler för svenska beskickningen
och svenska konsulatet i Köpenhamn m. m. (U. 9.)

Anmäld den 27 september 1919, därvid Kungl. Maj:t bemyndigat ministern för
utrikes ärendena att för ministern i Köpenhamn friherre J. Beck-Friis utfärda
fullmakt att underteckna köpekontrakt dels med danska regeringen angående
inköp för svenska staten av fastigheterna matrikel n:r 143, 144 och 145 i Köpenhamn,
St. Armé Öster kvarter, samt försäljning till danska staten av tomt å det
s. k. Fredrikshovsområdet i Stockholm, dels ock med danska firman P. och S.
Plum angående försäljning till nämnda firma av ovanberörda fastigheter i Köpenhamn
med undantag av viss del av matrikel n:r 143.

Ärendet kommer att, när med danska regeringen pågående underhandlingar
blivit slutförda, ånyo bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

1920 —

671

3. Lantförsvarsdepartementet.

68. Riksdagens skrivelse av den 31 januari 1919, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förhöjning av de till värnpliktiga under
tjänstgöring för rikets försvar utgående kontanta förmåner. (13.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 31 januari 1919 förordnade Kungl.
Maj:t, dels att värnpliktig, som under år 1919 tjänstgjort eller komme att tjänstgöra
för rikets försvar, skulle under denna tjänstgöring, in- och utryckningsdagarna
medräknade, erhålla utöver honom enligt gällande bestämmelser tillkommande
kontanta förmåner, ett särskilt tillägg av fem kronor för termin; dels
att detta tillägg skulle utgå under enahanda villkor, som gällde för krigslön;
dels ock att härav föranledda kostnader skulle gäldas av det för bestridande
av kostnader för tryggande av rikets neutralitet å tilläggsstat för år 1918 under
fjärde huvudtiteln uppförda anslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

69. av den 25 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 värnpliktslagen
den 17 september 1914. (22.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 februari 1919 förordnade Kungl.
Maj:t, att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 68).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

70. av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjd avlöning åt t. f. verkmästarna vid Åkers krutbruk C. A.
Malmsten och J. E. Eriksson. (38.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 mars 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
dels att till vardera av Malmsten och Eriksson skulle, räknat från och med
den 1 januari 1916, utöver förmåner av fri bostad, bränsle och lyse, utgå en
kontant avlöning, motsvarande de enligt staten för artilleriets fabriker och tyganstalter
för verkmästare av andra klassen fastställda förmåner av lön och dagavlöning
samt därjämte servisbidrag och ålderstillägg, tillhopa 1,942 kronor för
år räknat, att efter avdrag för redan uppburen avlöning under tiden efter den
1 januari 1916 såsom arvode utgå, för tid före 1919 års ingång från fjärde

— 1920 —

672

huvudtitelns allmänna besparingar samt för tid därefter från de för bestridande
av motsvarande avlöningsförmåner å riksstaten anvisade anslag; dels ock att
i fråga om tillträdande och bibehållande av denna avlöning skulle i tillämpliga
delar gälla vad i avlöningsreglementet, för armén vore stadgat i fråga om tillträdande
och bibehållande av lön, dagavlöning, servisbidrag och ålderstillägg.
Ärendet kommer ej vidare att bliva förmål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. Riksdagens skrivelse av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillstånd för krigsarkivarien Severin Bergh att
för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
(39.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 mars 1919 förordnade Kungl. Maj.t,
att tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens
civila departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder, som
kunde ankomma på nämnda departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

72. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för vaktmästaren vid artilleristaben Johan Richard P:son
Ljung att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring. (40.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 mars 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens
artilleri- och civila departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder,
som kunde ankomma på nämnda departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

73. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för musikfanjunkarna, musikdirektörerna Ernst Emanuel

• N:son Willners och Gustaf Emil Hessler att med bibehållande av viss

befattning åtnjuta tillfällig löneförbättring. (44.)

Vid föredragning av- denna skrivelse den 28 mars 1919 medgav- Kungl. Maj.t,
att Willners och Hessler finge, utan hinder av gällande villkor och bestämmelser
för åtnjutande av tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss
personal vid armén, med bibehållande av innehavande befattningar såsom lärare
vid musikkonservatorium åtnjuta med deras beställningar vid armén förenad tillfällig
löneförbättring för nämnda två år.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

673

74. Riksdagens skrivelse av den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt byggnadschefen hos arméns kasernbyggnadsnämnd,
arkitekten J. L. Peterson. (52.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 mars 1919 föreskrev Kungl. Maj:t,
att tryckt exemplar av berörda skrivelse skulle tillställas statskontoret för kännedom
och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

75. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1919 under fjärde huvudtiteln
för bestridande av kostnader, som kunna bliva en följd av uppskjutande
tillsvidare av de för närvarande pågående arbetena å uppförande
av kasernetablissemang för Södra skånska infanteriregementet.
(60.)

Vid föredragning den 21 mars 1919 av denna skrivelse ävensom av en utav arméns
kasernbyggnadsnämnd gjord framställning i fråga om åtgärder i och för
avvecklingen av byggnadsarbetena å södra skånska infanteriregementets kasernetablissemang
biföll Kungl. Maj:t vad kasernbyggnadsnämnden i ärendet hemställt,
dock att kostnaderna för sådana åtgärder, som skulle gäldas av de utav
riksdagen särskilt anvisade medel, icke finge överstiga ett belopp av 75,000 kronor,
varjämte för ändamålet till kasernbyggnadsnämndens disposition ställdes
ifrågavarande 75,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

76. av den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående inkallande av värnpliktiga för fullgörande av
viss tjänstgöring utom landets gränser. (68.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 mars 1919 förordnade Kungl. Maj.t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 104).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. av den 4 april, i anledning av väckta motioner om ersättning åt
ingenjören G. Ericsson för liden förlust vid uppförande av kasernetablissemang
för Västgöta regemente. (79.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 maj 1919 anbefallde Kungl. Maj:t
justitiekanslersämbetet att avgiva yttrande, huruvida ingenjören G. Ericsson kunde
anses hava varit berättigad att på grund av de av honom i detta ärende åbero 85

— Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1920 års riksdag.

674

pade omständigheter häva de i ärendet ifrågakomna entrepenadavtalen eller, jämlikt
30 § 1 mom. i förordningen angående statens upphandlings- och entrepenadväsende
m. m. den 17 november 1893, njuta anstånd med fullgörandet av
samma avtal.

Sedan justitiekanslersämbetet inkommit med det infordrade utlåtandet, har
statskontoret den 29 september 1919 anbefallts att avgiva yttrande, ej mindre
huruvida ett beslut om beredande av ersättning åt Ericsson för liden förlust vid
uppförande av Västgöta regementes kasernetablissemang kunde anses överensstämma
med hittills iakttagen praxis, än även rörande de konsekvenser, ett dylikt
beslut kunde antagas medföra,

78. Riksdagens skrivelse av den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1919
under fjärde huvudtiteln för bestridande av merkostnader för vissa
ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm. (106.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 april 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens civila departement att omhänderhava och förvalta det av riksdagen
anvisade anslaget,

Därjämte anbefalldes byggnadsstyrelsen att, med iakttagande av att kostnaderna
i möjligaste mån nedbringades, gå i författning om fullbordande av
ifrågavarande ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm för en kostnad
— utöver för ändamålet redan anvisade medel av högst 43,000 kronor, varjämte
byggnadsstyrelsen bemyndigades att antaga i propositionen omförmälda
anbud å respektive 31,195 kronor och 2,495 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

79. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
personligt lönetillägg m. m. åt generalfältläkaren F. J. Bauer. (107.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 maj 1919 medgav Kungl. Maj:t,
dels att generalfältläkaren Bauer finge från och med den 1 oktober 1919 tillsvidare,
så länge han kvarstode i sin nuvarande beställning, från ordinarie avlöningsanslaget
utbetalas ett personligt lönetillägg till så stort belopp, att hans
sammanlagda avlöningsförmåner för år räknat uppginge till enahanda belopp,
som vore eller kunde varda bestämda för generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen,
dels oclc att, för den händelse Bauer kvarstode i generalfältläkarbeställningen,
han finge vid en uppnådd levnadsålder av 65 år komma i åtnjutande av
pension till enahanda belopp, som då kunde vara för generalspersoner bestämd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 -

675

80. Riksdagens skrivelse av den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående tillägg till § 27 mom. 4
värnpliktslagen den 17 september 1914 ävensom en i ämnet väckt
motion. (111.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 april 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
.skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 161).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

81. av den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av ett kronan tillhörigt område i Mosjö socken av Örebro
län. (164.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 maj 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att på för kronan fördelaktigaste
sätt försälja ett område om 13,075 kvadratmeter, som vid skifte av den s. k.
Campementsplatsen inom Mosås by i Mosjö socken av Örebro län tillagts kronan.

Härjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att de genom försäljningen inflytande
medel efter avdrag av försäljningskostnaderna skulle tillgodoföras lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

82. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående
försäljning av den kronan tillhöriga holmen Malepert invid Marstrand.
(171.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 maj 1919 bemyndigade Kungl. Majri
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att till exportaktiebolaget Franz Witte
& C:o i Göteborg för en köpeskilling av 20,460 kronor försälja ifrågavarande
holme i befintligt skick under villkor, att verksamheten å holmen fortfarande
bedreves på sådant sätt, att ej något men för staden Marstrands badortsrörelse
genom lukt eller vattnets förorenande uppkomme; att köparen genom medgivande
till inteckning tillförsäkrade staden betryggad rätt att för all framtid utbekomma
samma kaj- och hamnumgälder, som nu erlades å Marstrands kaj, eller 9 öre
tillsammans för varje låda eller tunna sill eller annan fisk eller, därest annat
förpackningssätt framdeles skulle komma till användning, samma belopp för varje
100 kilogram, som från Malepert skeppades eller avsändes till in- eller utrikes
ort, dock i varje fall minst 1,000 kronor årligen; samt att därest staden skulle
anhålla om holmens läggande under stadsplan, köparen skulle biträda och understödja
sådan anhållan.

— 1920 -

676

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att den inflytande köpeskillingen skulle
efter avdrag av värderings- och andra av försäljningen föranledda kostnader tillgodoföras
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

83. Riksdagens skrivelse av den 7 maj, angående utredning om beredande
av tillfälle för gevärshantverkare att befordras till fanjunkare. (127.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 maj 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att yttranden i ämnet skulle inhämtas från samtliga arméfördelningschefer militärbefälhavaren
på Gottland och kommendanten i Boden.

Sedan berörda yttranden inkommit, förordnade Kungl. Maj:t den 15 augusti
1919, att generalfälttygmästaren och inspektöron för artilleriet, inspektören för
trängen, chefen för fortifikationen, inspektören för kavalleriet och inspektören för
infanteriet, i nu nämnd ordning och var för sig, skulle avgiva utlåtande i ärendet
med beaktande tillika av frågan, huruvida det syntes lämpligt, att gevärshantverkare,
som nu tillhörde civilmilitär personal, överginge till att vara civil
personal.

84. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under riksstatens för
år 1920 fjärde huvudtitel gjorda framställning angående fullföljande
av arbetena å kasernetablissemang för femton infanteriregementen.
(229.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 3 juni 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens civila departement att omhänderhava och förvalta det av riksdagen
anvisade reservationsanslag av sex miljoner kronor.

Därjämte anbefalldes arméns kasernbyggnadsnämnd att senast den 1 september
1919 till Kungl. Maj:t inkomma med framställning rörande nämndens
medelsbehov för år 1921.

Slutligen anbefalldes kasernbyggnadsnämnden att skyndsammast möjligt till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till den begränsning av de i Linköping för
närvarande pågående kasernbyggnadsarbetena, som kunde föranledas av riksdagens
i ärendet gjorda uttalande.

Sedan kasernbyggnadsnämnden avgivit förslag i sistberörda hänseende, förordnade
Kungl. Maj:t den 19 juni 1919, att med uppförande av nedan angivna
byggnader vid kasernetablissemangen i Linköping skulle i enlighet med riksdagens
förenämnda skrivelse tillsvidare anstå, nämligen inom Första livgrenadjärregementets
etabbssemang kasernhusen II A och III A, bostadshuset mellan kasemhusen
II A och II B samt marketenteribyggnaden för underofficerare och

— 1920 —

677

manskap samt inom Andra livgrenadjärregementets etablissemang kasernhusen
I A och I B och mellanliggande bostadshus ovan grundmursavjämningarna,
ävensom det för häda livgrenadjärregementena och Östgöta trängkår gemensamma
sjukhuset.

Arbetena på övriga byggnader ävensom planering av kaserntomt m. m.
vid livgrenadjärregementenas etablissemang skulle fullföljas enligt fastställd plan.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om disponerande för arméns räkning av sängplatser vid
länslasarettet i Linköping. (248.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 maj 1919 beslöt Kungl. Maj:t,
dels bemyndiga arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse att, med iakttagande av
vad riksdagen uti förenämnda skrivelse anfört, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet den 31 januari 1919 angivna grunder sluta
avtal med Östergötlands läns landsting angående disponerande för arméns räkning
av bjugu. sängplatser å länslasarettet i Linköping dels ock för därmed avsett
ändamål ställa till sjukvårdsstyrelsens förfogande det av riksdagen beviljade
reservationsanslag av 162,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

86. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av en kronan tillhörig tomtdel i Marstrand. (254.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 juni 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att av den kronan tillhöriga tomten
n:r 3 eller den s. k. fortifikationstomten i Marstrand, med beaktande av vad riksdagen
i sin förenämnda skrivelse anfört i fråga om bevarande av en å tomten
belägen bastionsmur, till grosshandlaren E. Lithander för en köpeskilling av 476
kronor försälja ett i statsrådsprotokollet den 7 mars 1919 angivet område, innehållande
95,2 kvadratmeter.

Härjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att köpeskillingen skulle tillgodoföras lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

87. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av en kronan tillhörig tomt i Marstrand. (255.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 juni 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att till grosshandlaren A. Qvirist för

— 1920 -

678

en köpeskilling av 1,592 kronor försälja den kronan tillhöriga tomten n:r 118 B
i Marstrand, innehållande 318,4 kvadratmeter.

Härjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att köpeskillingen, efter avdrag av värderings-
och andra av försäljningen föranledda kostnader, skulle tillgodoföras lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

88. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfällig förhöjning i dagavlöningen för manskapet
vid armén m. m. (236.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
dels att tillfällig förhöjnng i dagavlöningen skulle utbetalas till nedannämnda
manskap vid armén:

för tiden den 1 november 1919—den 31 december 1920 till furir av 1. och
2. klassen (likställd beställningsman, musikfurir av 2. klassen) med 50 öre; till
korpral (konstapel, likställd beställningsman, musikkorpral, musikkonstapel samt
korpral, indelt) med 35 öre; till vicekorpral (likställd beställningsman, musikvicekorpral,
musikvicekonstapel samt vicekorpral, indelt) med 20 öre; till menig beställningsman
(menigt musikmanskap samt menig beställningsman, indelt) med
20 öre; och till menig volontär (menig indelt) med 30 öre, dels att kostnaderna för
berörda förhöjning i dagavlöningen skulle utgå för tiden den 1 november den 31
december 1919 från anslaget till avlöning och rekrytering m. m. (1919: IV E 1) samt.
för år 1920 från anslaget till avlöning till personal vid staber och truppförband
m. fl., dels att från anslaget till anställnings- och avskedspremier (1919: IV E 2)
skulle till värnpliktig, som under utbildningsåret 1918—1919 genomgått fullständig
soldatutbildning och under år 1920 vunne annan fast anställning än som
musikvolontär vid samma truppslag, där soldatutbildningen ägt rum, utbetalas
anställningspremie efter samma grunder, som gällde beträffande dylik premies utbetalande
till värnpliktig, vilken under pågående tjänstgöring toge sådan anställning
dels och att från anslaget till avlöning till personal vid staber och truppförband
m. fl. skulle under år 1920 i huvudsaklig överensstämmelse med de i
kungl. breven den 31 december 1918 angivna grunder, utbetalas rekapitulationspremier
till fast anställt manskap i armén, som toge förnyad anställning, ävensom
anställningspremier till f. d. fast anställt manskap vid armén, som toge
annan fast anställning än som musikvolontär vid samma truppslag, vid vilket
vederbörande förut genomgått fullständig soldatutbildning.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 -

679

89. Riksdagens skrivelse av don 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående tillfällig löneförbättring under år 1920 för
viss personal vid armén. (238.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att kungörelser dels angående grunder för tillfällig löneförbättring under år 1920
för viss personal vid armén (so svensk författningssamling n:r 316), dels angående
villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande av den
lydelse, bilagor till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle i vanlig
ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 317 och 318).

Vidare ställde Kungl. Maj:t det i riksdagsskrivelsen omförmälda å extra
stat för år 1920 beviljade förslagsanslag av 4,020,000 kronor till arméförvaltningens
civila departements förfogande för därmed avsett ändamål.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att från det å extra stat för år 1919 under
fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring för viss
personal vid armén (1919: IV N 8) skulle för år 1919 utgå tillfällig löneförbättring
i enlighet med riksdagens uti ifrågavarande skrivelse omförmälda medgivande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

90. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig löneförbättring åt öververkmästaren J. F. Engblom. (241.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att till Engblom skulle från och med år 1919 utgå tillfällig löneförbättring med
så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning såsom öververkmästare icke understege
den avlöning, däri inberäknat den tillfälliga löneförbättringen, som han
skulle ägt uppbära, därest han kvarstått i sin tidigare beställning såsom besiktningsrustmästare.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

91. av samma dag, i anledning av väckt motion om inlösen till staten
av elektriska belysningsanordningar i vissa kasernetablissemang. (242.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1919 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att verkställa den av riksdagen i
detta ärende begärda utredning och i samband med angivandet av lantförsvarets
medelsbehov för år 1921 till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

Den av arméförvaltningen med anledning härav i ämnet gjorda framställning
är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. av den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för utvidgning och förbättring av Grytans artilleriskjutfält. (278.)

- 1920 -

680

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 juni 1919 föreskrev Kungl. Maj:t,
att de å ömse sidor om Grytans artilleriskj uttalt i Brunflo socken av Jämtlands
län belägna skiften kronopark skulle enligt i statsrådsprotokollet den 7 mars 1919
angivna grunder upplåtas till lantförsvaret för att användas såsom artilleriskjutfält.

Därjämte medgav Kungl. Maj:t, dels att av det kronan tillhöriga förra landskamrerarbostället
Stor-Grytan i ovannämnda socken de delar, vilka icke vore för
artilleriets övningar erforderliga, finge överlåtas till Brunflo kommun, mot det att
kommunen förvärvade och till kronan överläte hemmanet Lill-Grytan i samma»
socken ävensom kontant erlade ett belopp, motsvarande skillnaden i det av en
enligt lagen om skiljemän tillsatt värderingsnämnd båda bytesföremålen åsätta
värde; dels och att sistnämnda belopp jämte de medel, som kunde komma att inflyta
till följd av de för skjutfältets utvidgning nödvändiga röjningar, finge disponeras
för inköp av mark för måluppställningsplatser ävensom för vidtagande,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i förenämnda statsrådsprotokoll därutinnan
anförts, av erforderliga förbättringar av säkerhetsanordningar m. m. å
skjutfältet samt av förläggningsförhållandena inom det å fältet belägna etablissemanget.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

93. Riksdagens skrivelse av den 11 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1920 fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till lantförsvarsdepartementet. (4 A.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 juni 1919 fastställde Kungl. Maj:t
till efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

94. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.
(4 B.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 juni 1919 fastställde Kungl. Maj:t
till efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

95. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående befrielse för värnpliktiga av 1918 års klass
från fullgörande av viss värnpliktstjänstgöring i fredstid m. m.
(309.)

— 1920 —

681

Vid föredragning av donna skrivelse den 19 juni 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

96. Riksdagens skrivelse av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om befrielse för vissa värnpliktiga
från skyldighet att fullgöra reservtruppövning. (310.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

97. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av 1919 års
klass m. m. (311.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

98. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde och femte
huvudtitlarna av statsverkspropositionen och propositionen om tillläggsstat
för år 1919 gjorda framställningar angående anslag för beredande
av semester åt vid lantförsvaret och sjöförsvaret anställda
arbetare. (313.)

Vid föredragning den 13 juni 1919 av denna skrivelse, i vad rörde lantförsvaret,
anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningen att, med beaktande av vad i statsrådsprotokollet
den 9 januari 1919 anförts rörande semester åt vid lantförsvaret anställda
arbetare ävensom vad i ärendet i riksdagen förekommit, skyndsammast
möjligt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till närmare bestämmelser och
villkor för åtnjutande av ifrågavarande förmån.

Sedan arméförvaltningen avgift förslag i berörda hänseende, bemyndigade
Kungl. Maj.t genom beslut den 24 juli 1919 arméförvaltningens civila departement
att omhänderhava och förvalta de för beredande av semester åt vid lantförsvaret
anställda arbetare av riksdagen beviljade förslagsanslag, varjämte Kungl.
Maj:t i fråga om semester till arbetare eller med arbetare likställd personal, såsom
maskinister, eldare, hästskötare, drängar, kokerskor med flera, samtliga för
så vitt de vore anställda vid lantförsvaret, föreskrev, att dylik personal, som under
löpande år den 1 juli kunde räkna minst två års oavbruten, då ännu fortgående
arbetsanställnng vid lantförsvaret, skulle äga att, därest så utan olägenhet för

86 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

682

göromålens behöriga gång kunde ske, åtnjuta semester, personal av högre ålder
än 40 år under tolv söckendagar och övrig personal under sex söckendagar, dock
a.tt förman eller med sådan likställd skulle äga åtnjuta högst sex söckendagars
längre semester än annan i avseende å levnadsåldern likställd personal; att vederbörande
chef eller arbetsföreståndare skulle äga bestämma tiden för semestern;
att semestern, i den mån så lämpligen läte sig göra, borde förläggas till tiden
den 1 maj—den 30 september; att vid institution, där på grund av tjänstgöringsförhållandena
arbetet under angivna period längre eller kortare tid helt eller delvis
vilade, semestern företrädesvis skulle förläggas till sådan tid; att i enlighet härmed
förordnande av vikarie eller anställande av extra arbetshjälp borde i största möjliga
mån undvikas; att vid semesterns tilldelande åt den enskilde tiden därför
borde om möjligt bestämmas efter överenskommelse mellan vederbörande chef
eller arbetsföreståndare och personalen; att vederbörande chef eller arbetsföreståndare
ägde i övrigt ordna de genom semesterrättens medgivande uppkommande särskilda
förhållanden, med iakttagande att statsverkets kostnad i görligaste mån
nedbringades; samt att härav föranledda kostnader skulle under år 1919 utgå av
det för beredande av semester åt vid lantförsvaret anställda arbetare på tilläggs*
stat för år 1919 beviljade förslagsanslaget av 100,000 kronor och för tiden efter
1920 års ingång från anslag, som för vederbörligt år redan uppförts eller kunde
komma att uppföras å riksstatens fjärde huvudtitel till bestridande av kostnader för
ifrågavarande ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

99. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10 A.)

Vid föredragning den 20 augusti 1919 av punkterna 15, 17, 19 och 20 i denna
skrivelse förordnade Kungl. Maj:t, att kungörelser av den lydelse, bilagor 1—4
till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas
(se svensk författningssamling n:r 538—541), varjämte föreskrevs, att direktionen
över arméns pensionskassa skulle äga att i enlighet med de grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén, som angåves uti av Kungl. Maj:t samma
dag utfärdad kungörelse, tilldela officerare, som under år 1918 eller innevarande
år avgått från tjänsten, samt underofficerare, vilka under åren 1918—1920 avgått
eller avginge från tjänsten, pensionsförbättring att utgå under pensionstagarens
återstående livstid.

Vid förnyad föredragning den 10 oktober 1919 av riksdagsskrivelsen i de
delar, som rörde lantförsvarsdepartementet, föreskrev Kungl. Maj:t, att i punk —

1920 —

G83

terna 12—15, 17—23 samt 39—55 i samma skrivelse fattade beslut skulle delgivas
vederbörande myndigheter för kännedom och efterrättelse.

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t till följd av riksdagens beslut under punkt
14, att de i brevet den 18 oktober 1907 meddelade bestämmelser rörande utdö-''
lande av understöd till vissa pensionerade underofficerare skulle lända till efterrättelse
under år 1920.

Slutligen föreskrev Kungl. Maj:t på grund av riksdagens beslut under
punkt 18:

beträffande det i sistnämnda punkt omförmälda anslagets förvaltning,

att arméförvaltningen skulle årligen inom den tid, då de till statsregleringen
hörande ärenden borde vara till Kungl. Maj:t inkomna, till Kungl. Maj:t avlämna
uppgift angående dels de personer, vilka under det löpande året åtnjutit understöd
från ifrågavarande anslag, dels de till dessa personer utbetalda belopp, dels
de understödstagare, vilka under året avlidit eller eljest såsom behöriga sökande
avgått dels ock det anslagsbelopp, som kunde beräknas för nästpåfoljande år
bliva erforderligt för ifrågavarande ändamål, och

beträffande prövningen av ansökningar om understöd och sättet för utbetalningen
av sådant,

att arméförvatningens civila departement skulle, med iakttagande av de i
riksdagsskrivelsen angivna villkor, pröva och avgöra inkommande ansökninga-i
om understöd, vilka borde vara åtföljda av erforderliga handlingar till styrkande
av att understödstagarna vore i livet och i behov av det sökta understödet, samt

att understödet skulle till underhållstagarna genom vederbörande kassaförvaltningar
utbetalas halvårsvis i sammanhang med utbetalandet av gratialen från
Vadstena krigsmanshuskassa.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1919 tionde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10 B.)

Vid föredragning den 20 augusti 1919 av punkt 6 i denna skrivelse förordnade
Kungl. Maj.-t, att kungörelse av den lydelse, bilaga 5 till statsrådsprotokollet för
nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling
n:r 542).

Vid förnyad föredragning den 10 oktoter 1919 av riksdagsskrivelsen i vad
den rörde lantförsvarsdepartementet, föreskrev Kungl. Maj:t, att tryckt exemplar
av berörda skrivelse skulle tillställas riksförsäkringsanstalten för kännedom och
efterrättelse beträffande punkt 6.

— 1920 —

684

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning

101. Riksdagens skrivelse av den 23 augusti, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition n:r 7 med förslag till lag angående befrielse för
värnpliktiga av 1918 års klass från fullgörande av viss värnpliktstjänstgöring
i fredstid m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.
(U. 4.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 augusti 1919 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 531).

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

102. av den 27 augusti, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet
att fullgöra reservtruppövning, dels ock en i ämnet väckt motion.
(U. 6.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 augusti 1919 förordnade Kungl.
Maj:t, att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 555).

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

103. av den 2 oktober, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av
1919 års klass m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (U. 10.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 oktober 1919 förordnade Kungl.
Maj:t, att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 642).

Skrivelsen kommer, i vad den avser riksdagens uttalanden rörande vissa i
omförmälda lag ej berörda kategorier värnpliktiga att framdeles bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

104. av den 3 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändrings- och tilläggsarbeten vid Västgöta regementes kasernetablissemang.
(U. 11.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 oktober 1919 anbefallde Kungl.
Maj:t arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om utförande
av de i förenämnda proposition angivna ändrings- och tilläggsarbeten vid
omförmälda kasernetablissemang; och skulle härav föranledda kostnader, högst

— 1920 —

685

145,000 kronor, utgå av det å 1919 års stat uppförda förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

105. Riksdagens skrivelse av den 3 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disponerande redan under år 1919 av viss del
utav det å extra stat för år 1920 under fjärde huvudtiteln anvisade
reservationsanslag till fullföljande av arbetena å kasernetablissemang
för femton infanteriregementen. (U. 12.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 3 oktober 1919 medgav Kungl. Maj:t,
att för fullföljande under innevarande år av ifrågavarande arbeten ett belopp av
högst 1,500,000 kronor finge av arméförvaltningens civila departement förskjutas
av tillgängliga medel; och skulle beloppet efter 1920 års ingång ersättas av förenämnda,
utav riksdagen å extra stat för sistnämnda år anvisade anslag.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. Sjöförsvarsdepartementet.

106. Riksdagens skrivelse av den 1 mars 1919, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående sättet för bestridande av kostnaderna för
officerares och underofficerares över stat samt officerares av reserven
tjänstgöring vid flottan resp. kustartilleriet samt för marinintendenturkåren
i flottans reserv tillhörande marinintendenters tjänstgöring vid
flottan. (32.)

Vid föredragning den 4 mars 1919 av denna skrivelse meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter i ärendet.

107. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till nya anordningar för fyrbelysning och mistsigualering å
fyrskeppet Grepen. (33.)

Vid föredragning den 4 mars 1919 av denna skrivelse beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

108. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av kostnader, som stå i samband med den under neutralitetsvakten
ökade förslitningen av flottans fartygsmateriel. (34.)

— 1920 —

686

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 mars 1919 meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter i ärendet.

109. Riksdagens skrivelse av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående personligt ålderstillägg åt t. f. tjänstemannen
i andra lönegraden i marinförvaltningen Reinhold Casper Theodor
Näsman. (41.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 mars 1919 meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter i ärendet.

110. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av merkostnader för elektrisk installation i sjökrigsskolan
m. m. (42.)

Vid föredragning den 18 mars 1919 av denna skrivelse meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter i ärendet.

111. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av ökade medel för tandpolikliniken vid flottans station i
Stockholm. (43.)

Vid föredragning den 18 mars 1919 av denna skrivelse meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter.

112. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av medelför färdigställandet av torpeder till jagarna Wrangel
och Wachtmeister. (61.)

Vid föredragning den 28 mars 1919 av denna skrivelse beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

113. av den 22 mars, i anledning av vissa framställningar om anslag till
underhåll av kustartilleriets byggnader och materiel samt till byggnader
för förläggning i Hemsö fästning m. m. (70.)

Vid föredragning den 26 mars 1919 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
av riksdagens beslut i vad det avveke från Kungl. Maj:ts förslag, beslutat
erforderliga åtgärder i ärendet.

114. av den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uteslutande av vissa bestämmelser i avtal den 12 mars 1917 mellan
kronan och Stockholms stad angående mark i Djurgårdsstaden och
vid Kaknäs. (112.)

— 1920 -

687

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 maj 1919 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

115. Riksdagens skrivelse av den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i dispositionen av det vid 1914 års
senare riksdag beviljade anslag för stärkande av det fasta kustförsvaret.
(131.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 april 1919 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

116. av den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens för
år 1919 femte huvudtitel gjorda framställning angående fortsatta åtgärder
under år 1919 i anslutning till det under neutralitetsvakten
bedrivna arbetet. (182.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 maj 1919 beslöt Kungl ,Maj:t erforderliga
åtgärder.

117. av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig förhöjning i dagavlöningen för visst manskap vid marinen.
(237.)

Vid föredragning den 6 juni 1919 av denna skrivelse meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter.

118. av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig löneförbättring åt viss personal vid marinen. (239.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1919 dels utfärdat
särskilda nådiga kungörelser angående grunder för tillfällig löneförbättring under
år 1920 för viss personal vid marinen samt angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av tillfällig löneförbättring under år 1920 för viss personal vid
marinen dels ock meddelat erforderliga föreskrifter i ärendet.

119. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
särskild tjänstårsberäkning i fråga om tillfällig löneförbättring för
vissa underofficerare av 2:a graden vid kustartilleriet. (240.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1919 meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter i ärendet.

- 1920 -

688

120. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av väckt motion om
utbetalande av visst belopp till byggmästaren N. O. Nordlund såsom
entreprenör för uppförande av vissa byggnader för Hemsö kustartillerikår
m. m. (277.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1919 anbefallde Kung! Maj:t marinförvaltningen
att avgiva yttrande och förslag i ämnet, och meddelade Kung!
Maj:t, sedan förslag inkommit, den 24 oktober 1919 erforderliga föreskrifter i ärendet.

121. av den 11 juni, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag
till lag om överföring till hären av vissa marinen tilldelade värnpliktiga
av 1919 års klass. (312.)

Kungl. Maj:t utfärdade vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1919 lag om
överföring till hären av vissa marinen tilldelade värnpliktiga av 1919 års klass
(se svensk författningssamling n:r 341), varmed ärendet var avslutat.

122. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde och femte
huvudtitlarna av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat
för år 1919 gjorda framställningar angående anslag för beredande
av semester åt vid lantförsvaret och sjöförsvaret anställda arbetare.
(313.)

Kungl. Maj:t meddelade vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1919 erforderliga
föreskrifter i ärendet.

123. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
(5 A.)

Vid föredragning den 19 juni 1919 har Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under femte huvudtiteln, i vad besluten avveke från
Kungl. Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

154. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
(5 B.)

Vid föredragning den 19 juni 1919 har Kungl. Maj:t., med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under tilläggsstatens för år 1919 femte huvudtitel,
i vad de avveke från Kungl. Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

125. av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

— 1920 -

689

Vid föredragning den 29 augusti 1919 av på sjöförsvarsdepartementets handläggning
beroende delar av denna skrivelse har Kungl. Maj.t dels utfärdat kungörelse angående
grunder för pensionsförbättring för viss personal vid marinen (se svenskförfattningssamling
n:r 569), dels ock meddelat erforderliga föreskrifter i ärendet.

126. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1919 tionde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10 B.)

Vid föredragning den 29 augusti 1919 av på sjöförsvarsdepartementets handläggning
beroende delar av ärendet beslöt Kungl. Maj:t erforderliga åtgärder.

127. av den 23 augusti, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
n:r 7 med förslag till lag angående befrielse för värnpliktiga av 1918
års klass från fullgörande av viss värnpliktstjänstgöring i fredstid
m. in., dels ock en i ämnet väckt motion. (U. 4.)

Med stöd av lagen den 25 augusti 1919 angående befrielse för värnpliktiga av
1918 års klass från fullgörande av viss värnpliktstjänstgöring i fredstid m. m.
meddelade Kungl. Maj:t vid föredragning den 28 augusti 1919 erforderliga bestämmelser
för marinens vidkommande.

128. av den 2 oktober, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av
1919 års klass m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (U. 10.)

Med stöd av lagen den 10 oktober 1919 om ändrad utbildningstid för vissa
värnpliktiga av 1919 års klass m. m. meddelade Kungl. Maj:t vid föredragning
den 17 oktober 1919 erforderliga bestämmelser för marinens vidkommande.

129. av den 3 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av vissa av inträffade eldsvådor inom Vaxholms och
Älvsborgs fästningar föranledda kostnader. (U. 13.)

Vid föredragning den 10 oktober 1919 av denna skrivelse meddelade Kungl.
Maj.-t erforderliga föreskrifter i ärendet.

87 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1920 års riksdag.

690

5. Civildepartementet.

130. Riksdagens skrivelse av den 18 februari 1919, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående sättet för likviderande av förfallen skuld
å statslån till Hässleholm—Markaryds järnvägsaktiebolag. (20.)

Anmäldes den 14 mars 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

131. av den 25 februari, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa föreskrifter i fråga om förrättandet av
val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige under våren 1919,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utsträckande
till två dagar av vissa valförrättningar under våren 1919 dels ock i
anledning av propositionerna inom riksdagen väckta motioner. (30.)

Anmäldes den 25 februari 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssambng
n:r 56).

132. av den 14 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. dels
ock tre i ämnet väckta motioner. (54.)

Anmäldes den 28 mars 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 138), varefter och sedan medicinalstyrelsen inkommit med förslag
till erforderliga följdföreskrifter, Kungl. Maj:t den 21 november 1919 utfärdat
reglemente för barnmorskor, reglemente för barnmorskestyrelserna i riket och kungörelse
om ändrad lydelse av vissa §§ i läkarinstruktionen den 30 december 1911
(se svensk författningssamling n;r 798—800).

133. av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
tilläggsstat för år 1919 under rubrik utgifter för kapitalökning gjorda
framställning i fråga om inköp av fastigheten n:r 142 i kvarteret
Malmen i Nynäshamns köping m. m. (58.)

Anmäldes den 21 mars 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

134. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
tilläggsstat för år 1919 under rubrik utgifter för kapitalökning gjorda
framställning i fråga om anslag för inköp för postverkets räkning av
fastighet i Västanfors. (59.)

Anmäldes den 21 mars 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

135. av den 22 mars, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

— 1920 -

691

Anmäldes den 15 april 1919, därvid provinsialläkarkommittén anbefalldes skyndsamt
verkställa utredning i det i skrivelsen angivna avseende samt därmed ävensom
med det förslag, som därav kunde föranledas, till Kungl. Maj:t inkomma.

Sådan utredning och förslag hava ännu ej inkommit.

136. Riksdagens skrivelse av den 27 mars, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för sinnessjuk vård m. m., dels ock i anledning
därav väckt motion. (71.)

Anmäldes den 2 maj 1919, därvid lag och kungörelse i ämnet utfärdades (se
svensk författningssamling n:r 283 och 284).

137. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härberge åt arbetarna m. m. dels ock en i ämnet
väckt motion. (72.)

Anmäldes den 25 april 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 222).

138. av den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning
av järn vägsolyckan vid Getå. (82.)

Anmäldes den 15 april 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

139. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under titel »utgifter för kapitalökning» gjorda framställning om
anslag för införande av genomgående tryckluftbroms vid statens järnvägar.
(83.)

Anmäldes den 15 april 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

140. av den 9 april, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av förordningen om kommunalstyrelse på landet. (86.)

Anmäldes den 30 maj 1919, därvid chefen för civildepartementet bemyndigades
att tillkalla högst fem personer att i egenskap av sakkunniga inom nämnda departement
biträda med utredning och förslag rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens
område.

Sådant förslag har ännu icke avgivits.

- 1920 —

692

141. Riksdagens skrivelse av den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för ordnande av postpersonalens i Stockholm
bostadsfråga. (93.)

Anmäldes den 9 maj 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

142. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
gemensamt rörelsekapital för statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning
m. m. (94.)

Anmäldes den 5 maj 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

143. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
civildepartementet hörande utlåningsfonder. (95.)

Anmäldes den 9 maj 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

144. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen om
tilläggsstat till riksstaten för år 1919 gjorda framställning om ökning
av lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby. (96.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

145. av den 14 april, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd. (108.)

Anmäldes den 23 maj 1919 i vad avser civildepartementet, därvid erforderliga

åtgärder beslötos.

146. av den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring av § 10 mom. 1 i telefonreglementet den 29 november
1915. (115.)

Anmäldes den 25 april 1919, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk

författningssamling n:r 179) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

147. av den 23 april, angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m.
(i25.)

Anmäldes den 30 maj 1919, därvid två kungörelser i ämnet utfärdades (se svensk

författningssamling n:r 272 och 273).

148. av den 24 april, angående vidtagande av åtgärder för att läkemedel,
beredda med första klassens gifter, vari det giftiga ämnet till myckenhet
ej överstiger en miljondel av läkemedlets vikt, må få utan recepttvång
från apoteken försäljas. (88.)

— 1920 —

693

Anmäldes den 9 maj 1919, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet. Sedan sådant utlåtande inkommit och styrelsen därvid meddelat, att
styrelsen, med stöd av den jämlikt § 48 i giftstadgan den 7 december 1906 styrelsen
tillkommande befogenhet, den 12 juni 1919 vidtagit sådan ändring av
mom. l:o stycket B i styrelsens kungörelse den 22 juni 1916 angående giftiga
och häftigt verkande läkemedels utlämnande från apoteken, att s. k. homöopatiska
piller eller pulver, i vilka inginge med gifttecken utmärkt läkemedel till
myckenhet ej överstigande en miljon del av det homöopatiska läkemedlets vikt,
finge från apotek utlämnas utan recept, har Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919
funnit riksdagens ifrågavarande skrivelse icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

149. Riksdagens skrivelse av den 29 april, angående utfärdande av allmänna
bestämmelser rörande villkor för erhållande av tillstånd till
lastautomobiltrafik. (129.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
verkställa utredning angående allmänna och enhetliga bestämmelser rörande villkor
för erhållande av tillstånd till lastautomobiltrafik samt till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Sådan utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

150. av den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
medgivande för hospitalsläkaren P. H. N. Sjöbring och hospitalssysslomannen
E. O. Högberg att komma i åtnjutande av de från och med
år 1919 fastställda avlöningsförmåner för läkar- och kontorspersonalen
vid statens hospital och asyler. (143.)

Anmäldes den 23 maj 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

151. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 10 och 12 i lasarettsstadgan
den 18 oktober 1901 dels ock till förordning om ändrad lydelse
av §§ 2 och 3 i sjukstugestadgan den 18 oktober 1901. (150.)

Anmäldes den 6 juni 1919, därvid erforderliga förordningar utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 279 och 280).

152. av den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avhändande av vissa utav byggnadskommissionen för dubbelspåret
Rönninge—Ström förvärvade markområden. (160.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1920 —

694

153. Riksdagens skrivelse av den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om begränsning av tiden för idkande
av handel och viss annan rörelse ävensom en i ämnet väckt motion.
(176.)

Anmäldes den 30 maj 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 270).

154. av den 9 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till vanförevården.
(183.)

Anmäldes den 16 maj 1919, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
inkomma med förslag till föreskrifter rörande användningen av ifrågavarande
anslag. Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 22 augusti 1919
föreskrivit villkor och bestämmelser för åtnjutande av bidrag från omförmälda
anslag.

155. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
landsting den 21 mars 1862 jämte en i ämnet väckt motion. (186.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 332).

156. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning under år 1920 av bestämmelser
om överlåtelse av äkta makes kommunala rösträtt å den andra maken.
(189.)

Anmäldes den 23 maj 1919, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna.

157. av den 17 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om hälsovårdsstadga m. m. dels ock två i anledning

därav väckta motioner. (199.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid hälsovårdsstadga utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 566).

158. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till epidemilag ävensom tre i ämnet väckta motioner. (200.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid epidemilag samt ytterligare en lag utfärdades
(se svensk författningssamling n:r 443 och 444).

— 1920 —

695

159. Riksdagens skrivelse av den 21 maj, angående anvisande av anslag

till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende. (205.)

Anmäldes den 30 maj och den 19 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

160. av den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om begränsning av tiden för bageri- och konditori arbete.

(218.)

Anmäldes den 6 juni 1919, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon åtgärd,
lades till handlingarna.

161. av den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av §§ 1, 8, 11, 21, 23 och 35 i förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd dels ock en i anledning av förstnämnda proposition inom
riksdagen väckt motion. (221.)

Anmäldes den 13 juni 1919, i vad avser civildepartementet, därvid fem lagar
i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling n:r 293—296 och 298),

162. av den 27 maj, i anledning av väckt motion om anslag till inköp åt
förre bromsaren I. Konrad Lundin av ett par konstgjorda ben. (224.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

163. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjt statsbidrag till vissa alkoholistanstalter. (225.)

Anmäldes den 6 juni 1919, därvid socialstyrelsen anbefalldes skyndsamt inkomma
med förslag till villkor för åtnjutande av det i skrivelsen omförmälda
extra garantibidraget. Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 7
augusti 1919 utfärdat erforderliga föreskrifter i berörda hänseende.

164. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare statsbidrag till driftkostnaderna under år 1918 vid erkända
alkoholistanstalten hemmet Gunnarskog. (226.)

Anmäldes den 6 juni 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

165. av den 28 maj, angående åvägabringande av utredning beträffande
åtgärder för skapande av förbättrade kommunikationer med Tärna
socken och Vilhelmina sockens fjällbygd. (203.)

— 1920 —

696

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom därav möjligen
föranlett förslag.

Sådan utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

166. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dyrtidstillägg för år 1918 å vissa jämlikt lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift utgående ersättningar. (247.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

167. av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för upprätthållande av yrkesinspektionens verksamhet. (265.)

Anmäldes den 6 juni 1919, därvid socialstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till fördelning av ifrågavarande anslag. Sedan sådant förslag inkommit,
har Kungl. Maj:t den 11 juli och den 21 november 1919 fastställt fördelning av
omförmälda anslag.

168. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år
1919 gjorda framställningar angående anslag till folksanatorierna. (266.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

169. av den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjning av det ordinarie reservationsanslaget till arvoden åt extra
länsnotarier m. m. (274.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid beträffande viss del erforderliga åtgärder vidtogos.
I fråga om skrivelsens övriga delar hava sedermera under årets lopp erforderliga
åtgärder vidtagits.

170. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående
vissa ändringar av gällande stat för vattenfallsstyrelsen. (292.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

171. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig löneförbättring åt vissa befattningshavare vid kommunikationsverken.
(293.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1920 —

697

172. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av Kuugl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning. (294.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna.

173. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för täckande av viss del av statens järnvägars driftförlust under
år 1918. (299.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid dels i anledning av riksdagens beslut om anvisande
av medel för ändamålet erforderlig åtgärd vidtogs dels ock, i anledning
av riksdagens anhållan om utredning, Kungl. Maj:t uppdrog åt en kommission
att snarast möjligt verkställa och för Kungl. Maj:t framlägga en allsidig utredning
rörande de åtgärder, som borde vidtagas för erhållande av ett tillfredsställande
resultat av driften vid statens järnvägar.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

174. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till arbetslöshetens bekämpande. (303.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

175. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 jämte en inom riksdagen i
ämnet väckt motion. (307.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna.

176. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om anstånd i visst fall med upprättande av kommunal
röstlängd. (308.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 308).

177. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyte av den till länslasarettet i Västerås upplåtna mark mot viss
nämnda stad tillhörig donationsjord. (322.)

Anmäldes den 29 augusti 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

178. av samma dag, angående vissa pensioner och understöd. (330.)

88 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

698

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid beträffande punkten 3 (angående tilläggspension
till vissa f. d. befattningshavare vid statens järnvägar) järnvägsstyrelsen
anbefalldes inkomma med förslag till bestämmelser i ämnet. Sedan sådant förslag
inkommit, har Kur*gl. Maj:t genom brev den 24 oktober 1919 meddelat
dylika bestämmelser.

I fråga om övriga punkter beslötos erforderliga åtgärder.

179. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner. (287.)

Anmäldes den 19 juni 1919 tillsammans med riksdagens här nedan omförmälda
skrivelser n:r 288—291, därvid avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 343), bostads- och lönenämnder för kommunikationsverken
tillsattes samt en del i övrigt erforderliga åtgärder vidtogos, varefter sedermera
under årets lopp återstående erforderliga åtgärder vidtagits.

180. av samjna dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
i fråga om antalet av vissa befattningar vid postverket m. m.
(288.)

Anmäldes den 19 juni 1919 tillsammans med riksdagens ovan omförmälda skrivelse
nrr 287, vartill hänvisas.

181. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med för slag

i fråga om antalet av vissa befattningar vid telegrafverket
m. m. (289.)

Anmäldes den 19 juni 1919 tillsammans med riksdagens ovan omförmälda skrivelse
nrr 287, vartill hänvisas.

182. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med för slag

i fråga om antalet av vissa befattningar vid statens järnvägar
m. m. (290.)

Anmäldes den 19 juni 1919 tillsammans med riksdagens ovan omförmälda skrivelse
nrr 287, vartill hänvisas.

183. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med för slag

till omorganisation av vattenfallsstyrelsen samt i fråga om antalet
av vissa befattningar vid statens vattenfallsverk. (291.)

— 1920 —

699

Anmäldes den 19 juni 1919 tillsammans med riksdagens ovan omförmälda skrivelse
nr 287, vartill hänvisas.

184. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1920 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till civildepartementet. (6 A.)

Anmäldes den 13 juni 1919 utom i fråga om punkterna 14, 61, 65—68, 117
och 118.

Beträffande skrivelsens sålunda anmälda delar hava erforderliga åtgärder vidtagits
dels nämnda dag, dels ock sedermera under årets lopp.

Vidkommande punkten 14 (angående förhöjning av det ordinarie reservationsanslaget
till arvoden åt extra länsnotarier m. m.), punkten 61 (angående anslag
till folksanatorierna), punkterna 65—68 (angående anslag till vanförevården), punkten
87 (angående anslag för upprätthållande av yrkesinspektionens verksamhet),
punkten 117 (angående anslag för bekämpande av arbetslösheten), och punkten 118
(angående tillfällig lönereglering under år 1920 åt vissa ordinarie befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen in. m.) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelas.

185. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6 B.)

Anmäldes den 13 juni 1919 utom vad angick punkterna 3, 14, 21, 22, 24, 25 och
26, därvid beträffande punkten 10 (angående dyrtidstillägg för år 1919 åt vissa extra
provinsialläkare) medicinalstyrelsen anbefalldes att gemensamt med statskontoret inkomma
med förslag till grunder för ifrågavarande dyrtidstilläggs utgående. Sedan
sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 20 augusti 1919 utfärdat
kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling n:r 534).

Vidkommande punkten 27 (angående krigstidshjälp för år 1919 åt kommunalt
anställda barnmorskor) anbefalldes medicinalstyrelsen att gemensamt med statskontoret
inkomma med förslag till grunder för ifrågavarande krigstidshjälps utgående.
Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 20 maj 1919 utfärdad
kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling n:r 556).

Beträffande övriga av skrivelsens ifrågavarande delar beslötos den 13 juni
1919 eller sedermera under året erforderliga åtgärder.

I fråga om punkten 3 (angående förstärkning av det ordinarie reservationsanslaget
till arvoden åt extra länsnotarier m. m.), punkten 14 (angående anslag
till folksanatorierna), punkten 21 (angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens biografbyrå), punkten 22 (angående anslag för bekämpande av arbetslös —

1920 —

700

heten), punkten 24 (angående tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare å
ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen i vad avser sjätte huvudtiteln),
punkten 25 (angående förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen samt till vikariatsersättningar m. m.
anvisade medel, såvitt angår sjätte huvudtiteln) samt punkten 26 (angående bestridande
av kostnaderna för dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst, i vad angår sjätte huvudtiteln) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelas.

186. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, angående regleringen av utgifterna
för kapitalökning för år 1920 i avseende å post- och telegrafverken
samt statens järnvägar och vattenfallsverk. (12 A.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

187. av samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning
å tilläggsstat till riksstaten för år 1919 i avseende å post- och telegrafverken
samt statens järnvägar och vattenfallsverk. (12 B.)

Anmäldes den 19 juni 1919 utom beträffande punkterna 4 och 9, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

I fråga om punkten 4 (angående anslag för inköp för postverkets räkning
av fastighet i Västanfors) och punkten 9 (angående anslag för inköp för telegrafverkets
räkning av fastighet i Nynäshamn m. m.) hänvisas till vad under

riksdagens särskilda skrivelser därom meddelas.

188. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 9 och 37 §§ i lagen den

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete ävensom i

ämnet väckta motioner dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 35 § i nyssnämnda lag. (354.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga lagar i ämnet utfärdades (se
svensk författningssamling n:r 323 och 324).

189. av den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till arbetsrådet m. m. (271.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna.

190. av samma dag, angående omarbetning av gällande järnvägstrafikstadga.
(341.)

Anmäldes den 24 oktober 1919, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verk —

1920 —

701

ställa den av riksdagen ifrågasatta revisionen av järnvägstrafikstadgan samt till
Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

191. Riksdagens skrivelse av den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av anslag till täckande av statens
järnvägars driftförlust. (349.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

192. av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Anmäldes den 19 juni 1919 i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

193. av den 9 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning ävensom i ämnet väckta
motioner. (U. 14.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 652).

194. av samma dag, i anledning av väckta motioner om reglering av
arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. (U. 15.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

195. av samma dag, i anledning av väckta motioner rörande arbetstiden
inom gruvindustrin. (U. 16.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid chefen för civildepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag
beträffande frågan, huruvida vid gruvarbete under jord en kortare arbetstid
än den eljest lagstadgade kunde anses av bebovet påkallad. De jämlikt detta
bemyndigande sålunda tillkallade sakkunniga hava ännu ej inkommit med förslag
i ämnet.

196. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om begränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete samt
en i ämnet väckt motion. (U. 18.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 653).

— 1920 —

702

197. Riksdagens skrivelse av den 11 oktober, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet na. m. (U. 23.)
Anmäldes den 6 november 1919, därvid stat för arbetsrådet fastställdes och i
övrigt erforderliga åtgärder vidtogos.

6. Finansdepartementet.

198. Riksdagens skrivelse av den 15 februari 1919, i anledning av Knngl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om undantag från tilllämpningen
av förordningen den 25 juli 1912 angående särskild skatt
å majs, utländsk potatis samt maniokarot och andra väsentligen lika
stärkelserika, tullfria utländska ämnen använda vid tillverkning av
stärkelse. (16.)

Förordning i ämnet utfärdad den 25 februari 1919 (se svensk författningssamling
n:r 61).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

199. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om visst undantag från tillämpningen av stadgandet i
13 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin m. m. (17.)

Förordning i ämnet utfärdad den 25 februari 1919 (se svensk författningssamling
n:r 64).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

200. av den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:te proposition med
förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom.
och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. (18.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1919 (se svensk författningssamling n:r 75).

Skrivelsen remitterad samma dag till bankinspektiopen för utlåtande rörande
viss fråga i ämnet. Sedan bankinspektionen den }3 november 1919 avgivit
utlåtande, har ärendet remitterats till 1917 års bankkommitté.

201. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar
i rätten att använda sparbanks vinst. (19.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1919 (se svensk författningssamling n:r 76).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

703

202. Riksdagens skrivelse av den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ratt för Konungen att i
vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets
mynt den 30 maj 1873. (21.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 februari 1919.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

203. av den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökning av riksbankens sedelutgivningsrätt. (31.)

Anmäld den 28 februari 1919, därvid beslut fattats i ärendet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning

204. av den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggstat för
år 1919 gjorda framställningar angående anslag till statskontoret. (37.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss nedsättning av sockerskatten. (48.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 mars 1919 (se svensk författningssamling

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

206. av den 11 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den
22 juni 1911. (51.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1919 (se svensk författningssamling n:r 106).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

207. av den 14 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse dels ock i ämnet väckta motioner. (53.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1919 (se svensk författningssamling n:r 124).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

208. av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilda avdrag vid 1919 års taxering till

— 1920 —

704

bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt dels
ock i ämnet väckta motioner. (55.)

Förordning i ämnet utfärdad den 18 mars 1919 (se svensk författningssamling
n:r 97).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

209. Riksdagens skrivelse av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1
mom. i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper. (56.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 mars 1919 (se svensk författningssamling
n:r 120).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majt:s prövning.

210. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilda bestämmelser om tiden för förvarande
av vissa till ledning för taxering avgivna deklarationer. (57.)
Förordning i ämnet utfärdad den 26 mars 1919 (se svensk författningssamling

n:r 181). ''

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

211. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av propositionen om tilläggsstat för år 1919 gjorda framställning
om inköp av vissa fastigheter i kvarteret Mercurius samt fastigheten
n:r 6 i kvarteret Rosenbad i Stockholm. (n:r 62.)

Anmäld den 31 mars 1919, därvid beslut fattats om inköp av fastigheterna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

212. av den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för
år 1919 gjorda framställningar angående arvoden åt personal vid valstatistik.
(65.)

Ärendet remitterat den 26 mars 1919 till statistiska centralbyrån, som den 4 därpåfoljande
april avgivit utlåtande. Anmäld den 11 april 1919, därvid beslut fattats
av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 -

705

213. Riksdagens skrivelse av den 29 mars, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa
fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt. (73.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1919 (se svensk författningssamling n:r 119).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

214. av den 1 april, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag om
ändrad lydelse av 13a och4 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897. (78.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 april 1919 (se svensk författningssamling n:r 176).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

215. av den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
minskning av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och
sakkunnigebetänkanden. (84.)

Anmäld den 15 april 1919, därvid beslut i ämnet fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

216. av den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om visst undantag från tillämpningen av 21 § lagen den
16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg ävensom en i ämnet väckt motion.
(97.)

Lag och kungörelse i ämnet utfärdade den 2 maj 1919 (se svensk författningssamling
n:r 201 och 202).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. av den 15 april, i anledning Kungl. Maj:ts dels under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för
år 1919 dels ock i särskild proposition gjorda framställningar angående
anslag till kammarrätten m. m. (102.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

218. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter skrädderiarbetaren
Fredrik Albert Appelkvist från Uppsala m. fl. (103.)

Anmäld den 2 maj 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

89 — Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till 1920 års riksdag.

706

219. Riksdagens skrivelse av den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter
förre hökerihandlaren Georg Lundqvist från Malmö. (104.)

Anmäld den 2 maj 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

220. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av överskott i djurgårdskassan till säkerställande under
år 1920 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (105.)

Anmäld den 29 april 1919, därvid beslut i ämnet fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

221. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet samt till
lag om ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ävensom
en i ämnet väckt motion. (109.)

Lagar i ämnet utfärdade den 16 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 240
och 241).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

222. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga
fondpapper. (110.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 242).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

223. av den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av länsstyrelselsens i Gävleborgs län ämbetslokaler m. m. (113.)

Anmäld den 29 april 1919, därvid beslut i ämnet fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

224. av den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av kammarkollegium m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (114.)

Anmäld den 29 april 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

225. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade föreskrifter i fråga om den ort, där vinst
genom försäljning av fastighet skall taxeras till bevillning. (122.)

— 1920 —

707

Sedan kammarrätten den 9 oktober 1919 avgivit infordrat utlåtande, är ämnet
föremål för utredning i finansdepartementet.

226. Riksdagens skrivelse av den 23 april, i anledning av väckta motioner
om höjning av stämpelavgiften för spelkort. (123.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1919 (se svensk författningssamling
n:r 291).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung!. Maj:ts prövning.

227. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder
m. m. (124.)

Förordning i ämnet utfärdad den 2 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 200).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

228. av den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om visst undantag från bestämmelserna i 2 § förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
(133.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdad den 29 april 1919 (se svensk författningssamling
n:r 189 och 190).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

229. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den
11 oktober 1907 angående beskattning av socker m. m. (132.)

Sedan kontrollstyrelsen avgivit utlåtande, har förordning utfärdats i ämnet den 9
maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 223).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

230. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
restitution i vissa fall av erlagda tobakslicensavgifter. (134.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 juni 1919 (se svensk författningssamling

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

231. av den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrat förfaringssätt beträffande emottagande och utbetalande av medel,
som genom befälets försorg för manskap vid armén eller marinen
insättas i postsparbanken. (148.)

Skrivelsen remitterad den 16 maj 1919 till styrelsen för postsparbanken.

— 1920 —

708

232. Riksdagens skrivelse av den 6 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om spritdrycksaccis m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner. (174.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 16 maj 1919 (se svensk författningssamling
n:r 235 och 236).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

233. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till dels förordning angående försäljning för vissa ändamål av odenaturerad
sprit, framställd av avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning
dels ock förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin ävensom en i ämnet
väckt motion. (175.)

Förordningar och kungörelse i ämnet utfärdade den 6 juni 1919 (se svensk författningssamling
n:r 309—311), varjämte chefen för finansdepartementet enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat sakkunniga för utredning av de med sulfitspritens
användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål m. m.

234. av den 7 maj, angående åstadkommande av en förbättrad yrkesstatistik.
(126.)

Anmäldes den 9 december 1919, därvid statistiska centralbyrån bemyndigades
tillkalla vissa sakkunniga.

235. av den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om änarad lydelse av §§ 3, 7 och 12 i förordningen
den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
av utländsk vara. (184.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 juli 1919.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts pröjning.

236. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid
vissa offentliga nöjestillställningar jämte en i ämnet väckt motion. (185.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 256).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

237. av den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens
för år 1919 sjunde huvudtitel gjorda framställning angående utvidgning
av länsstyrelsens i Västerbottens län ämbetslokaler m. m. (190.)

Anmäldes den 23 maj 1919, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bbva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

709

238. Riksdagens skrivelse av den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medgivande i visst avseende rörande utförsel
till Finland av viss mängd raffinerat socker. (191.)

Skrivelsen anmäld, därvid densamma enligt Kungl. Maj:ts beslut lagts till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

239. av den 23 maj, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av
tre suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (209.)

Skrivelsen anmäld, därvid beslut i ämnet fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

240. av samma dag, angående val av ordförande och två fullmäktige i
riksgäldskontoret ävensom av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda
verk. (212.)

Skrivelsen anmäld, därvid beslut i ämnet fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

241. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å
ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen ävensom angående
förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare
inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar m. m. anvisade
medel jämte i ämnet väckta motioner. (215.)

Sedan statskontoret avgivit infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t i ämnet utfärdat
förordning den 27 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 362).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

242. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående försäljning av pilsner m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner. (217.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 11 juli 1919 (se svensk författningssamling
n:r 406—409).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

243. av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (216.)

— 1920 —

710

Sedan statskontoret avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse i ämnet utfärdats
den 30 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 262).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

244. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. (220.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 maj 1919 (se svensk författningssamling n:r 255).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

245. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om reglering av vissa inom statsförvaltningen
anställda kvinnliga biträdens avlöningsförmåner m. m. (223.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 september 1919 (se svensk författningssamling
n:r 507). Ärendet remitterat i viss del till 1902 års löneregleringskommitté.

246. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
visst undantag från det i åtskilliga fall stadgade förbud att med civil
befattning förena annan tjänst å rikets stat. (227.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling

n:r 523).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

247. av samma dag, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (228.)

Anmäld den 3 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

248. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. i vad den angår
pensions- och indragningsstaterna. (244.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling

n:r 347).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

249. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer m. m. (245.)

- 1920 —

711

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

250. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till kungörelse mod allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (246.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling
n:r 349).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

251. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
dyrtidstillägg för år 1919 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. (259.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling
nrr 351).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

252. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3, 4, 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (258.)

Lag och kungörelse i ämnet utfärdade den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling
nrr 399 och 400).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

253. av den 31 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anvisande av ytterligare medel till uppförande av nybyggnad för
patent- och registreringsverket m. m. (267.)

Anmäld den 6 juni 1919, därvid beslut i ämnet fattats av Kungl. Majrt.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

254. av den 3 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
tillfällig lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å
ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen ävensom angående
förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare
inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar m. m. anvisade
medel, i vad rör jordbruksärenden. (279.)

— 1920 —

712

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 juni 1919 (se svensk författningssamling

n:r 362).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

255. Riksdagens skrivelse av den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att för beredande
av lokaler åt rikets allmänna kartverk inköpa fastigheten n:r
3 i kvarteret Eken med adressnummer 4 vid Engelbrektsgatan i Stockholm
m. m. (273.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

256. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inhämtande av riksdagens medgivande, att vissa ersättningsbelopp må
få utbetalas av anslag till tullverket. (275.)

Ärendet anmält den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

257. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å
ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen ävensom angående
förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare
inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar m. m. anvisade
medel i vad den angår pensions- och indragningsstaterna. (286.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 juni 1919 (se svensk författningssamling

n:r 362).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

258. av den 5 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna. (1 A.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

259. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna. (1 B.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

- 1920 —

713

260. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av Kung!. Maj:ts
framställning angående beredande av förbättrade lokaler åt länsstv A

J re;Sen 1 Stockh°lms län och byggnadsstyrelsen m. m. (272.)

Anmäld den 24 oktober 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj.t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

261. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

. , beredande av ytterligare rörelsekapital för bränslekommissionen. (296)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Majrt.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

262. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

a , tlU ±orordning angående statsverkets kapitalökningsfond m m (297 )

“1919''därvid “ “ligt K“S1-Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

263. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositio ,

au j “in -g;|0rda framStalluing om anslag för oförutsedda utgifter. (298 >
Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj-t

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

264. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

rÄr?4e9rviss del ^

cXdJ::e"et.iUni 1919'' där™ M“i:t *"* '' —« «

265. av samma dag i anledning av väckta motioner om restitution av
arvskatt, som Stockholms högskola vid mottagande av Heckscherska
donationen erlagt. (302.)

Anmäld den 19 juni, därvid beslut fattats av Kungl Maj-t

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

266. av samma dag, angående utredning, huruvida och på vad sätt en förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas (304 )

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga

anbeTlh ervrf-run I fa^f besättnings arbets- och levnadsförhållanden m. m.
anbefallts verkställa den begärda utredningen.

90 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

714

267. Riksdagens skrivelse av den 11 juli, i anledning av Kungl. Maj:

proposition med förslag till lag om arbetstiden å svenska fartyg. (627.)

Anmäld den 13 juni 1919, därvid skrivelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut lagts

till handlingarna. _ , ., . . .. .

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Ma]ds provning.

268 av den 12 juni, angående reglering av utgifterna under nksstatens
för år 1920 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.) .

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj ds provning.

269. av samma dag, angående reglering av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 B.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Majd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Ma] ds provmng.

270. av samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 oc i
förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt om ändrad
lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december

1912. (347.) , .

Förordningar i ämnet utfärdade den 16 juli 1919 (se svensk författningssamling

n:r 448 och 449). .. •

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Ma] ds provning.

271. av samma dag, i anledning av Kungl. Majds Proposition ined förslag
till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

m. m. (348.) . ,

Förordning i ämnet utfärdad den 4 juli 1919 (se svensk författningssamling n:r 3<9).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj ds provmng.

272 av den 13 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
avsättning å 1920 års riksstat för tillfällig lönereglering under ar 1920
för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen
ävensom för förstärkning av de till avlönande av vissa

— 1920 —

715

extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel. (342.)

Ärendet är, sedan löneregleringskommittén avgivit infordrat förslag i ämnet, beroende
på Kungl. Majrts prövning.

273. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av anslag
till riksdags- och revisionskostnader. (343.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

274. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden.
(344.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

275. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande för år 1920 av anslag för avbetalning
å statsskulden. (345.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

276. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning om ställande
till Kungl. Majrts förfogande av medel att i fall av behov
tagas i anspråk å tid, då till följd av riksdagens fortvaro de i 63 §
regeringsformen omförmälda kreditiv icke få lyftas. (346.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Majrt.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning

277. av den 14 juni, i anledning av väckt motion angående ändring i visst
hänseende av de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen m. m. (355.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 2 augusti 1919 (se svensk författningssamling
nrr 486 och 487).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremal för Kungl. Majrts prövning.

278. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
angående ändrade grunder för beskattning av kooperativa föreningar.
(356.)

— 1920 —

716

Anmäld den 11 juli 1919, därvid enligt Kungl. Maj:ts beslut skrivelsen lagts till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

279. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av
pärlor m. fl. lyxvaror. (357.)

Förordning i ämnet utfärdad den 11 juli 1919 (se svensk författningssamling n:r 401).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

280. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende
taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt. (358.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid enligt Kungl. Maj:ts beslut skrivelsen lagts till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

281. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (359.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 juli 1919 (se svensk författningssamling
n:r 423).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

282. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 19 § i förordningen
den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva. (360.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 juli 1919 (se svensk författningssamling
n:r 422).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremal för Kungl. Maj:ts prövning.

283. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni
1916 om krigskonjunkturskatt. (361.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 juli 1919 (se svensk författningssamling
n:r 456).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

717

284. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 1 mom.
2 i förordningen den G augusti 1894 angående mantalsskrivning. (363.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid enligt Kungl. Maj:ts beslut skrivelsen lagts till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

285. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilda avdrag vid 1920 års taxering till
inkomst- och förmögenhetsskatt. (364.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 juli 1919 (se svensk författningssamling
n:r 455).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

286. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående statsverkets kapitalökningsfond m. m. (365.)

Anmäld den 20 september 1919, därvid enligt Kungl. Maj:ts beslut skrivelsen
lagts till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

287. av den 16 juni, angående beräkning av vissa bevillningar å tilläggs stat

för år 1919. (366.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

288. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften. (367.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid enligt Kungl. Maj:ts beslut skrivelsen lagts till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

289. av den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om återbetalning
av tillfälliga lånemedel m. m. (350.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

290. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition om tillläggsstat
för år 1919 gjorda framställning om avsättning till statsverkets
fond av rusdrycksmedel. (351.)

— 1920 —

718

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

291. Riksdagens skrivelse av den 18 juni, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverksproposition gjorda framställning angående avsättning för år
1920 till statsverkets fond av rusdrycksmedel. (352.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning

292. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om avsättning
på 1920 års riksstat av medel till en statsverkets kapitalökningsfond.
(353.)

Anmäld den 20 september 1919, därvid Kungl. Maj:t beslöt lägga skrivelsen till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

293. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om ändring i vissa delar av förordningen den
28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (372.)

Förordning i ämnet utfärdad den 31 oktober 1919 (se svensk författningssamling
n:r 733.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

294. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag om vissa, för ernående av jämkningar i fördelningen av den
kommunala skattebördan erforderliga ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
dels ock en i ämnet väckt motion. (373.)

Förordning i ämnet utfärdad den 11 juli 1919 (se svensk författningssamling
n:r 416).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

295. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Majtrs proposition n:r 259
i vad den innefattar förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering, dels en i berörda ämne väckt motion dels
ock Kungl. Majrts proposition nrr 301 med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom 1 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning m. m. (374.)

— 1920 —

719

Förordningar i ämnet utfärdade den 16 juli och den 31 oktober 1919 (se svensk

författningssamling n:r 452, 454 och 734).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung!. Maj.ts prövning.

296. Riksdagens skrivelse av den 18 juni, angående beräkning av bevill ningarna

för år 1920. (375.)

Anmäld den 11 juli och den 31 oktober 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

297. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 381
med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften. (376.)

Förordning i ämnet utfärdad den 11 juli 1919 (se svensk författningssamling n.r 415).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

298. av den 19 juni, angående reglering av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremal för Kungl. Maj.ts prövning.

299. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (10 B.)

Anmäld den 19 juni 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

300. av samma dag, med överlämnande av riksstat för år 1920 samt till läggsstat

till riksstaten för år 1919. (368.)

Anmäld den 20 september 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

301. av samma dag, angående statsregleringen för år 1920. (371 A.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

302. av samma dag, angående reglering av tilläggsstaten till riksstaten
för år 1919. (371 B.)

— 1920 —

720

Anmäld den 11 juli 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

303. Riksdagens skrivelse av den 20 juni, med reglemente för riksgäldskontoret.
(369.)

Anmäld den 11 juli 1919, därvid skrivelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut lagts till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

304. av den 9 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstiden å svenska fartyg, ävensom i ämnet
väckta motioner. (U 17.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 oktober 1919 (se svensk författningssamling n:r 663).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

305. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förbud tillsvidare i vissa fall av skatteköp. (U 19.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 oktober 1919 (se svensk författningssamling
n:r 660).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning

306. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inställande av skatteköp enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte
övriga författningar om användande av de till bruken och bergverken
upplåtna rekognitionsskogar. (U 20.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 oktober 1919 (se svensk författningssamling
n:r 660).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

307. av den 11 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändrings- och reparationsarbeten i de för statsverkets räkning
inköpta fastigheterna n:r 1, 2, 3, 9, 10 och 11 i kvarteret Mercurius
i Stockholm. (U 21.)

Anmäld den 24 oktober 1919, därvid beslut fattats av Kungl. Maj:t

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

308. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 4 k) i förordningen den
9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor. (U 22.)

— 1910 —

721

Förordning i ämnet utfärdad den 28 november 1919 (se svensk författningssamling
n:r 716).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

7. Ecklesiastikdepartementet.

309. Riksdagens skrivelse av den 15 februari 1919, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 4 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863. (15.)

Kungl. Maj:t har den 7 mars 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 215).

310. av den 26 februari, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 10 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning
den 9 december 1910. (23.)

Framställning i ämnet kommer att enligt beslut den 31 december 1919 avlåtas
till riksdagen.

311. av den 8 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande vissa ändringar i lagen angående tillsättning av prästerliga
tjänster. (49.)

Ärendet har den 13 mars 1919 överlämnats till justitiedepartementet.

312. av den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i villkoren för statsunderstöd åt föreläsningsanstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar. (80)

Kungl. Maj:t har den 16 maj 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 253).

91 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag

722

313. Riksdagens skrivelse av den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt för två läroverkslärare att ingå på 1918 års
avlöningsstat. (81.)

Kungl. Maj:t har den 25 april 1919 meddelat beslut i ärendet.

314. av den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
semester åt rektorerna vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter.
(98.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 meddelat beslut i ärendet och den 16 juli

1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling n:r 517).

315. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd åt läroverksadjunkten P. E. F. Ågren. (99.)

Kungl. Maj:t har den 29 april 1919 meddelat beslut i ärendet,

316. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning av tomt för nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda m. m. (100.)

Kungl. Maj:t har den 25 april 1919 meddelat beslut i ärendet,

317. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 242 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen dels ock i punkt 56
under samma huvudtitel av propositionen med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för år 1919 gjorda framställningar angående anslag till
laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans fackskola för kemisk
teknologi. (101.)

Kungl. Maj:t har genom särskilda beslut ställt en del av anslagen till förfogande.

I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

318. av den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts dels proposition i vissa
punkter under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen samt
under samma huvudtitel av propositionen om tilläggsstat till riksstaten
för år 1919 dels ock i särskilda propositioner n:r 145, 168, 171, 188
och 281 gjorda framställningar. (135.)

Kungl. Maj:t har den 9 och den 30 maj, den 19 juni, den 12 september, den

10 oktober och den 31 december 1919 slutligt avgjort skilda delar av ärendet.

Dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

— 1920 —

723

Punkten 2, angående anslag till ny- och ombyggnad vid akademiska sjukhuset
i Uppsala.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 12, angående anslag till institutet och förskolan för blinda å
Tomteboda.

Kungl. Maj:t har den 9 maj 1919 anmodat skolöverstyrelsen att inkomma
med utredning i fråga om höjning av för blindelever utgående årliga avgifter.

Sådan utredning har ännu ej inkommit.

319. Riksdagens skrivelse av den 2 maj, i anledning av väckta motioner
rörande utredning om åstadkommande av samverkan mellan stat och
kommun för övertagande helt eller delvis av föräldrar nu åliggande
skyldighet att för sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig
skolmateriell. (128.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

320. av samma dag, angående åvägabringande av utredning och förslag
beträffande statsunderstöd åt den svenska manskörsången. (130.)

Kungl. Maj:t har den 31 december 1919 meddelat beslut i ärendet.

321. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning åt biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader.
(138.)

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1919 meddelat beslut i ärendet.

322. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönetursberäkning för docenter vid statsuniversiteten samt Stockholms
och Göteborgs högskolor. (139.)

Kungl. Maj:t har den 23 maj 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 300).

323. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avlöning åt lärare vid folkskolor och vissa andra skolor under tjänstgöring
till rikets försvar m. m. (140.)

— 1920 —

724

Kungl. Majrt har den 16 maj 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 252.)

324. Riksdagens skrivelse av den 6 maj, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av den Växjö domkyrka tillhöriga
lägenheten Lekamensgärdet eller Kampen n:r 2 i Växjö socken. (166.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

325. av den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
personlig professur åt observatorn E. H. von Zeipel jämte en i ämnet
växt motion. (173.)

Kungl. Maj:t har den 23 maj 1919 meddelat beslut i ärendet.

326. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid blindundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (193.)

Kungl. Majrt har den 19 juni 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 474).

327. av den 21 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
statsbidrag till tryckning av doktorsavhandlingar. (206.)

Kungl. Majrt har den 27 november 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk
författningssamling nrr 721).

328. av samma dag, angående anslag till undersökning av svenska folkmål.
(207.)

Kungl. Majrt har den 1 oktober 1919 meddelat beslut i ärendet.

329. av den 23 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
docentinstitutionen vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet. (208.)

Kungl. Majrt har den 19 december 1919 meddelat beslut i ärendet.

330. av den 24 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till bedrivande
av upplysningsverksamhet i kommunala ämnen. (194.)

Kungl. Majrt har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva yttrande
i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

— 1920 —

725

331. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående personlig tjänst hos skolöverstyrelsen för extra
biträdet C. H. Nilsson. (243.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

332. av den 28 maj, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmoge kulturen. (204.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1919 anbefallt nordiska museets nämnd, universitetskanslern
samt vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien att avgiva utlåtanden
i ärendet.

Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

333. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
räntefria studielån. (230.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 utfärdat reglemente i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 511), varefter styrelsen för postsparbanken och statskontoret
avgivit utlåtanden i detsamma.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts vidare prövning.

334. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
dyrtidstillägg för 1919 åt biskoparna i Härnösands stift E. F. Lönegren
och i Luleå stift O. Bergqvist. (234.)

Kungl- Maj:t har den 13 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

335. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till grunder för krigstidsunderstöd under ecklesiastikåret 1919—1920
åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner.
(235.)

Kungl. Maj:t har den 16 juli 1919 utfärdat kungörelser i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 472 och 473).

336. av den 4 juni, angående vidtagande av åtgärder för att på bästa sätt
främja skolans karaktärsfostrande verksamhet. (202.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

- 1920 —

726

337. Riksdagens skrivelse av den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14, 15 och 23
§§ i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn. (280.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1919 dels utfärdat lag i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 388), dels ock överlämnat ärendet till fattigvårdslagstiftningskommittén.

338. av den 11 juni, angående åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

339. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni, den 4 juli, den 2, den 21 och den 29 augusti,
den 5, den 12 och den 20 september, den 1, den 10, den 17, den 24 och den 31
oktober, den 7, den 21 och den 27 november samt den 5, den 12, den 19 och den
31 december 1919 slutligen avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan
omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 9, angående fortsatt registrering av Svea hovrätts domar under
1600-talet och av hittills outgivna delar av rådets protokoll i justitieärenden för
samma tid, i vad angår till Kungl. Maj:t fullföljda mål av civil och kriminell
natur.

Kungl'' Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt riksarkivarien att inkomma
med förslag till grunder för beräknande av arvode till den person, som må erhålla
uppdrag att under år 1920 verkställa registreringen.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter
samråd med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 42, angående resestipendier åt prästmän.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

- 1920 —

727

Punkten 7.7, angående lektorer i tyska, franska och engelska språken vid
universitetet i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med förslag till ändringar i reglementet för dessa lektorer.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 99, angående kostnadsfri undervisning och examination i liturgisk
sång och framsägning vid universitetet i Lund.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med förslag till bestämmelser rörande med anslagets åtnjutande förenad
tjänstgöringsskyldighet.

Sådant förslag har ännu ej avgivits.

Punkterna 105 och 106, angående anslag till dels föreståndare för det med
universitetets i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i nämnda
stad inrättade röntgenlaboratoriet och en därstädes anordnad radiologisk sjukavdelning,
dels ock föreståndare för sagda universitets til], nämnda sjukvårdsinrättningar
förlagda klinik och poliklinik för öron-, näs- och halssjukdomar.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt länsstyrelsen i Malmö att från
Malmöhus läns landsting infordra yttrande, huruvida landstinget vore villigt uppfylla
vissa av riksdagen vid anslagen fästade villkor, ävensom att inkomma med
anmälan härom.

Sådan anmälan har ännu ej inkommit.

Punkten 110, angående lektorer i tyska, franska och engelska språken vid
universitetet i Lund.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med förslag till ändringar i reglementet för dessa lektorer.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 147, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt överståthållarämbetet att från
stadsfullmäktige i Stockholm infordra och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande,
huruvida de vore villiga att uppfylla ett vid anslaget fäst villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit,.

Punkten 149, angående arvode åt en lärare i rättspsykiatri vid karolinska
institutet.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt fångvårdsstyrelsen och lärarkollegiet
vid karolinska institutet att avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

- 1920 —

728

Punkten 153, angående anslag till anordnande av klinisk undervisning i
epidemiologi åt medicine kandidater.

Kung! Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med förslag till bestämmelser för anslagets användande.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 158, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra
tjänstemän vid rikets universitet samt karolinska institutet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkterna 180 och 181, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid
enskilda läroanstalter, dels ock resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom
åt skolkökslärarinnor vid andra läroanstalter.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 183, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala
mellanskolor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 199, angående anslag till fortbildningskurser för lärare vid egentliga
folkskolor och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen och, vad angår
fortbildningskurser i gymnastik, direktionen över gymnastiska centralinstitutet och
skolöverstyrelsen gemensamt att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser
rörande fördelning av anslagen.

Sådana utlåtanden och förslag hava ännu ej inkommit.

Punkterna 200—203, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folKskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor,
dels ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt
mindre folkskolor och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 208, angående anslag till upphjälpande av folkskolväsendet inom
lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolkning.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till bestämmelser och villkor för anslagens utgående.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

- 1920 —

729

Punkterna 211 och 212, angående statsbidrag för dels anordnande av slöjd
i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola dels ock undervisning i hushållsgöromål
i egentlig folkskola.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till bestämmelser för statsbidragens utgående.

Sådana förslag hava ännu ej inkommit.

Punkten 214, angående anslag till utbildningskurser för lärare vid fortsättningsskolor.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till fördelning av anslaget och villkor för åtnjutande av bidrag från
detsamma.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkterna 215 och 216, angående dels bidrag till undervisning i hushållsgöromål
vid högre folkskola, dels ock understöd för undervisning i slöjd vid sådan
skola.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till föreskrifter och bestämmelser beträffande sagda bidrag och understöd.

Sådana förslag hava ännu ej inkommit.

Punkten 217, angående understöd åt sällskapets för folkundervisningens befrämjande
högre folkskola.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till bestämmelser beträffande understödet.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 225, angående populärvetenskapliga föreläsningar.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med utlåtande och förslag rörande möjlighet för arbetarnas bildningsförbund att
erhålla understöd för sin verksamhet.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 227, angående anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 ställt en del av anslagen till vederbörandes
förfogande ävensom anbefallt skolöverstyrelsen och universitetskanslern att
inkomma med förslag till bestämmelser för vissa av anslagen.

Sådana förslag hava ännu ej inkommit.

92 — Justitieombudsmannens ämbelsbcräUelse till 1910 års riksdag.

730

Punkten 235, angående nybyggnad för hantverksskolan i Kristinehamn för
blinda.

Sedan byggnadsstyrelsen den 3 oktober 1919 inkommit med ritningar till
byggnaden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 242, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor
vid rikets abnormskolor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 263, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 270, angående anslag till understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt Sveriges centralförening för
idrottens främjande samt överstyrelsen för svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund att inkomma med gemensamt utlåtande och förslag i avseende
å användningen av ifrågavarande anslagsmedel.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

Punkterna 280 och 281, angående anslag till systematisk undersökning av
sydsvenska folkmål samt till insamling, förtecknande och undersökning av svenska
folkminnen.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med förslag till anslagens användning.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 288, angående resestipendier åt journalister.

Sedan centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistklubben
och styrelsen för svenska tidningsutgivarföreningen den 6 november
1919 inkommit med uppgift å valda ledamöter i den nämnd, som skall avgiva
förslag till utdelning av ifrågavarande stipendier, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Punkten 294, angående anslag till nusvensk ordbok.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt universitetskanslern att inkomma
med förslag till villkor och bestämmelser för anslagets utgående.

Punkterna 298 och 299, angående tillfällig lönereglering under år 1920 åt
vissa ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen ävensom förstärkning
av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning
samt vikariatsersättningar m. m. anvisade medel.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

- 1920 —

731

340. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1919 åttonde huvudtitel, innefattande
anslag till ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Kungl. Maj:t har den 19 och den 27 juni, den 4 och den 11 juli, den 1 augusti, den
12 september, den 1, den 10 och den 24 oktober, den 7 och den 27 november
samt den 5 december 1919 slutligen avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro
nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 68, angående anslag till elektrotekniska fackskolan i Västerås.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt länsstyrelsen i Västerås
att från stadsfullmäktige i Västerås infordra och till Kungl. Maj:t överlämna
yttrande angående av riksdagen vid anslaget fästade villkor och förutsättningar.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

341. av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni och den 31 december 1919 meddelat beslut i
ärendet.

342. av den 2 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för Göteborgs lyceum för flickor att komma i åtnjutande
av statsbidrag, oaktat visst villkor för erhållande av dylikt bidrag ej
uppfyllts. (U 7.)

Kungl. Majit har den 10 oktober 1919 meddelat beslut i ärendet.

343. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av de uti staten för akademien för de fria konsterna uppförda
anslagsposterna till belysning, undervisningsmateriell m. m. för
år 1919. (U 8.)

Kungl. Maj:t har den 10 oktober 1919 meddelat beslut i ärendet.

— 1920 —

732

8. Jordbruksdepartementet.

344. Riksdagens skrivelse av den 28 februari 1919, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående viss garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolagen.
(35.

Anmäldes den 7 mars 1919, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

345. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lösenavgift för godkännande av rekvisition av socker för industriell
tillverkning m. m. (36.)

Anmäldes den 28 februari 1919, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 63).

346. av den 21 mars, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om anslag till kolonisation å vissa kronoparker. (66.)

Anmäldes den 4 april 1919, därvid erforderliga åtgärder i ämnet beslötos.

347. av den 1 april, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjord framställning
om anslag såsom bidrag till avlönande av assistenter bos lantbruksingenjörer.
(74.)

Anmäldes den 11 april 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

348. av samma dag, i anledning av väckta motioner om ytterligare anslag
till hushållningssällskapen. (75.

Anmäldes den 11 april 1919, därvid beslöts remiss till de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning
angående omorganisation av hushållningssällskapen. Sedan det sålunda infordrade
utlåtandet inkommit samt statskontoret avgivit yttrande i ärendet, är detta
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

349. av den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till dels förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan
om skjutsväsendet den 22 juni 1911, dels förordning med vissa
tillfälliga bestämmelser i fråga om skjutsväsendet. (91.)

Anmäldes den 15 april 1919, därvid förordningar i ämnet utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 149 och 150.)

- 1920 —

733

350. Riksdagens skrivelse av den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring beträffande användningen av ordinarie
anslaget till understödjande av premiering av nötboskap. (92.)

Anmäldes den 15 april 1919, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 155).

351. av den 14 april, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd. (108.)

Anmäldes den 27 maj 1919 i den del, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för vederbörandes underrättande.

352. av den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
medgivande för vissa befattningshavare inom skogsstaten att komina

_ i åtnjutande av de från och med år 1919 fastställda avlöningsför måner

för skogsstatens ordinarie personal. (144.)

Anmäldes den 9 maj 1919, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

353. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till staden Varberg av den till Lindhovs kungsgård i
Hallands län hörande ön Getterön. (145.)

Anmäldes den 9 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

354. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 angående
vård av enskildes skogar på Öland. (146.)

Anmäldes den 9 maj 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 210).

355. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning i arvodena till awittringslantmätare. (147.)

Anmäldes den 9 maj 1919, varvid lantmäteristyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till erforderliga författningsändringar. Sedan det sålunda infordrade
förslaget inkommit, utfärdades den 20 maj 1919 kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 245).

— 1920 -

734

356. Riksdagens skrivelse av den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar
eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till
sådan mark. (152.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom (se svensk författningssamling n:r 269).

357. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineral"
fyndigheter å kronojord. (153.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom (se svensk författningssamling n:r 268).

358. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (154.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 267).

359. av samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
statsbidrag till kostnader för laga skifte i Mässbngens by i Jämtlands
län. (155.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

360. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande vid Alnarps egendom av en för professor N. H. NilssonEhles
institution för ärftlighetsforskning avsedd lada m. m. (156.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderbga beslut i ämnet fattades.

361. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare bidrag ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond till anläggning
av en enskild väg inom Offerdals socken av Jämtlands
län. (157.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

362. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (158.)

— 1920 —

735

363. Riksdagens skrivelse av den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa områden till staden Eskilstuna
m. m. (159.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

364. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (161.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

365. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till staden Nyköping av viss del av kronoegendomen Östra
Kungsladugården inom stadens område. (162.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

366. av samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
statsbidrag till kostnaderna för laga skiften å byn Laisvik samt
hemmanen Hällbacken n:r 1 och Lövnäs n:r 1 eller Rappen i Norrbottens
län. (163.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

367. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (165.)

Anmäldes den 3 juni 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

368. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
utbyte av mark mellan kronan och aktiebolaget Skogaholms bruk. (167.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

369. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning av kronans andel i Elinghems myr i Gottlands län. (168.)

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

370. av samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
utbyte av mark mellan kronan och Klosters aktiebolag. (169.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

371. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning av vissa områden av kronoegendomen Näs kungsgård n:r
1 jämte Ytternora n:r 1 och Bergsgärdet n:r 1 i Kopparbergs län. (170.)

— 1920 —

736

Anmäldes den 27 maj 1919, därvid domänstyrelsen anbefalldes att gå i författning
om ny skogsvärdering å vissa av försäljningslotterna och om justering av
försäljningsförslaget i dess helhet. Ärendet anmäldes ånyo den 31 oktober 1919,
därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

372. Riksdagens skrivelse av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar. (249.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderligt beslut i ärendet fattades.

373. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bestridande av kostnaderna för
odlingsorganisationen. (250.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid utfärdades två kungörelser (se svensk författningssamling
n:r 337 och 338) samt i övrigt erforderliga beslut fattades.

374. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till vissa odlingsföretag m. m. (251.)

Anmäldes den 13 juni 1919, varvid erforderlig åtgärd i ämnet beslöts.

375. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ödebygdsvägar. (252.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 287) samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes inkomma
med förslag till bland annat erforderliga ändringar i kungörelsen den 11 oktober
1918 (n:r 885) angående statsbidrag till anläggande av ödebygdsvägar inom vissa
län. Det sålunda infordrade förslaget har ännu icke inkommit.

376. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (253.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 288).

377. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överflyttande av medel från jämtländska renbetesfjällens skogsfond
till Västerbottens och Norrbottens lappfonder. (256.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

— 1920 —

737

378. Riksdagens skrivelse av den 30 maj, i anledning av utav Kungl.
Maj: t gjorda framställningar angående ökat arbetsbiträde vid stuteriöverstyrelsen
m. m. (260.)

Anmäldes den 6 juli 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

379. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 179,
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar, punkt 10, jämte en i ämnet väckt
motion. (261.)

380. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
försäljning till Västerås stad av visst område av krön oegendomen
Johannisbergs kungsladugård n:r 1—7 med Gränsta n:r 1 och 2 i
Västmanlands län. (263.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

381. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden. (264.)

Anmäldes den 30 maj 1919 på finausdepartementets föredragning, därvid kungörelse
i ämnet beslöts (se svensk författningssamling n:r 262).

382. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillskott till dyrtidstillägg för vissa lantmätare. (300.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 327).

383. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillskott till dyrtidstillägg för lantbruksingenjörer. (301.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 328).

384. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny stat för statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m. (314.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid kungörelse utfärdades angående villkor och
bestämmelser för åtnjutande av de i staten för statens veterinärbakteriologiska
anstalt för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar (se svensk författningssamling
n:r 498), varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

93 Justitieombudsmannens ämbäsberättelse till 1920 års riksdag.

738

385. Riksdagens skrivelse av den 11 juni, i anledning av vissa i nionde
huvudtiteln av årets statsverksproposition gjorda framställningar angående
statens skogsförsöksanstalt m. m. (315.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid kungörelse utfärdades angående villkor och
bestämmelser för åtnjutande av de i staten för statens skogsförsöksanstalt för
ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar (se svensk författningssamling n:r
499) samt i övrigt av skrivelsen föranledda beslut fattades.

386. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användning av besparingar, som uppkommit å vissa, till styrelsens
för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt disposition ställda
anslag. (316.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid förordnades att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och iakttagande.

387. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disponerande av 1918 års avkastning av statens bästavelsfond. (317.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

388. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för egnahemslånefonden. (318.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas statskontoret.

389. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
byggnadslån och odlingsbidrag till innehavare av vissa krononybyggen
i Norrbottens län. (319.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid utfärdades två kungörelser (se svensk författningssambng
n:r 394 och 395), varjämte av skrivelsen i övrigt föranledda beslut
fattades.

390. av samma dag, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till åtgärder för linodlingens befrämjande.
(320.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
anbefalldes att inkomma med förslag till närmare villkor och bestämmelser för
lånefonden för mindre linberedningsanstalter, varjämte av skrivelsen i övrigt föranledda
beslut fattades. Sedan nyssberörda förslag inkommit, har Kungl. Maj:t
den 1 augusti 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssambng
n:r 471).

— 1920 -

739

391. Riksdagens skrivelse av den 11 juni, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående ändring i tiden för återbetalning av ett aktiebolaget
svenska linberedningssällskapet tilldelat lån ävensom en i
ämnet väckt motion. (321.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

392. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
fatta beslut med anledning av riksdagens begäran om utredning i fråga om statens
övertagande i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar samt förordnade, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.
Den 27 juni 1919 anmäldes ärendet ånyo, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades att för berörda utrednings verkställande tillkalla högst fem
sakkunniga personer. Dessas utredning är ännu icke avslutad.

393. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillägg till gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner.
(324.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen icke föranleda
någon åtgärd.

394. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar. (325.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid domänstyrelsen anbefalldes inkomma med
förslag till vissa övergångsbestämmelser. Sedan det sålunda infordrade förslaget
inkommit, utfärdades den 28 november 1919 kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 728).

395. av den 12 juni, i anledning av väckt motion om statsbidrag till riksföreningen
för landsbygdens elektrifiering u. p. a. för anställande av
sakkunnig personal. (334.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid förordnades, att vad riksdagen i skrivelsen
anmält skulle meddelas vederbörande till kännedom samt ett anslag av 10,000
kronor tilldelades omförmälda riksförening för år 1919.

- 1920 -

740

396. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kung! Maj:ts
proposition angående anslag för beredande av lindring i de mindre
bemedlades levnadsvillkor. (335.)

Anmäldes den 13 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse i ämnet
(se svensk författningssamling n:r 325) samt fattade i övrigt av skrivelsen föranledda
beslut.

397. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till åtgärder i prisreglerande syfte. (336.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

398. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i staten för veterinärhögskolan m. m. (337.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, samt
i övrigt erforderliga beslut fattades.

399. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor.
(338.)

Anmäldes den 19 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
och direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning att inkomma med förslag
till de bestämmelser eller de ändringar i gällande bestämmelser, vilka kunde
föranledas av vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat. Sedan de sålunda infordrade
förslagen inkommit, hava författningar beslutats den 5 och den 12 december
1919.

400. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa egnahemsväsendet berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.
(339.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser dels angående
allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse (se svensk
författningssamling n:r 483), dels angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter
(se svensk författningssamling n:r 575), dels angående allmänna
villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden (se svensk författningssamling
n:r 484), dels ock angående statsbidrag till jordförmedlingsbyråer för
egnahemsrörelsen (se svensk författningssamling n:r 574).

— 1920 —

741

401. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 A.)

Anmäldes den 27 juni 1919, varvid Kungl. Maj:t utfärdade särskilda kungörelser
dels angående förhöjda understöd av statsmedel för läsåret 1919—1920 åt vissa
elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter (se svensk författningssamling n:r
478), dels angående ändrad lydelse av § 10 i reglementet den 28 september 1917
(n:r 636) för de med statsmedel understödda utbildningskurser för ladugårdsförmän
och svinskötare (se svensk författningssamling n:r 495), dels angående ändrad
lydelse av mom. l:o i kungörelsen den 1 november 1912 (n:r 295) angående statsbidrag
till avlönande av vandringsrättare (se svensk författningssamling n:r 479),
dels angående bestämmelser för tilläggsbidrag till med bidrag från norrländska
resp. allmänna av dikningsanslaget understödda företag (se svensk författningssamling
n:r 465 och 464), dels ock angående allmänna villkor och bestämmelser
för åtnjutande av statsbidrag från anslaget till understödjande av vissa mindre
fiskehamnsbyggnader (se svensk författningssamling n:r 490), samt anbefallde järnvägsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande det lämpligaste
sätt, på vilket staten borde bidraga för att underlätta tillgången på kalk,
m. m. för jordbrukets behov, samt fattade av skrivelsen i övrigt föranledda beslut.
Utredningen i nyssberörda hänseende har ännu icke inkommit från ämbetsverken.

402. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 B.)

Anmäldes den 27 juni 1919, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att i skrivelsen angivna
beslut skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse samt
fattade i övrigt erforderliga beslut.

403. av den 13 juni, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för år 1920 i vad angår jordbruksärendena. (332.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse, innefattande
tillägg till kungörelsen den 13 september 1918 (n:r 718) angående allmänna
bestämmelser för lan ur kraftledningslånefonden (se svensk författningssamling n:r
480), samt fattade i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

404. av samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
å tilläggsstat till riksstaten för år 1919 i vad rör jordbruksärenden
(333.)

- 1920 —

742

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att skrivelsens innehåll
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

405. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantmäteriväsendet m. m. (340.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse angående
arvoden under år 1920 åt vissa lantmäteriauskultanter (se svensk författningssamling
n:r 481) samt fattade i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

406. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
införselmonopol å socker. (362.)

Anmäldes den 16 juli 1919, därvid förordning i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 435).

407. av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsund erlag för länsveterinärer. (331.)

Anmäldes den 27 juni 1919, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

408. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Anmäldes den 20 september 1919 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att skrivelsens innehåll
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

409. av den 21 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
införselmonopol å viss spannmål m. m. (U. 2.)

Anmäldes den 21 augusti 1919, därvid Kungl. Maj:t utfärdade förordningar dels
angående införselmonopol å vete och råg samt mjöl och gryn därav (se svensk författningssamling
n:r 547) dels ock angående försäljningsmonopol å vetemjöl (se •
svensk författningssamling n:r 548) samt kungörelser dels angående överlåtelse av
införselmonopol å vete och råg samt mjöl och gryn därav ävensom av försäljningsmonopol
å vetemjöl (se svensk författningssamling n:r 549) dels ock angående övertagande
av statens skyldighet till inköp av vete och råg (se svensk författningssamling
n:r 550) samt fattade i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

410. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
glidande tullsatser för vissa slag av spannmål. (U. 3.)

— 1920 —

743

Anmäldes den 21 augusti 1919, därvid Kungl. Maj:t utfärdade förordning i ämnet
(se svensk författningssamling n:r 567).

411. Riksdagens skrivelse av den 27 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uteslutande från Stora Sjöfallets nationalpark
av vissa områden. (U. 5.)

Anmäldes den 10 september 1919, därvid beslöts remiss till vetenskapsakademien.
Sedan det infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 26 september
1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

— 1920 -

744

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna
ärenden, som vid utgången av ar 1919 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

2. Riksdagens skrivelse av den 11 februari 1919, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av mera
betryggande skydd för får på betesmark mot kringströvande okynneshund
m. m: (14.)

5. av den 8 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande vissa ändringar i lagen angående tillsättning av prästerliga
tjänster. (49.)

9. av den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändringar i och tillägg till lagen den 10 juli 1899 om
skydd för vissa mönster och modeller. (77.)

19. av den 29 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser om avsöndring från
hemman av inägor. (136.)

20. av samma dag, i anledning av väckt motion om förslag till ändrad
lydelse av 3 § i lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.
(137.)

— 1920 —

745

26. Riksdagens skrivelse av den 7 maj, angående utfärdande av en förordning
innefattande vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel.
(172.)

27. av samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningar eller penningars värde. (178.)

44. av den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition n:r
358 med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21
riksdagsordningen och till övergångsstadgande däri jämte i ämnet
väckta motioner, dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 354 med förslag
till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och §§18 och 24 samt
§§ 38 mom. 1 riksdagsordningen jämte i ämnet väckta motioner.

47. av den 31 maj, i anledning av väckt motion angående lönereglering
för häradshövdingarna. (257.)

57. av den 11 juni, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 21 riksdagsordningen. (328.)

2. Utrikesdepartementet.

64. Riksdagens skrivelse av den 14 juni 1919, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens för år 1920 tredje huvudtitel, innefattande
anslagen till utrikesdepartementet. (3 A.)

65. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 B.)

67. av den 26 september, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att
verkställa fastighetsbyte med danska staten i syfte att bereda lokaler
för svenska beskickningen och svenska konsulatet i Köpenhamn m m
(U. 9.)

94 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

746

3. Lantförsvarsdepartementet.

77. Riksdagens skrivelse av den 4 april 1919, i anledning av väckta
motioner om ersättning åt ingenjören G. Ericsson för liden förlust
vid uppförande av kasernetablissemang vid Västgöta regemente. (79.)

83. av den 7 maj, angående utredning om beredande av tillfälle för
gevärshantverkare att befordras till fanjunkare. (127.)

91. av den 31 maj, i anledning av väckt motion om inlösen till staten
av elektriska belysningsanordningar i vissa kasernetablissemang. (242.)

4. Civildepartementet.

135. Riksdagens skrivelse av den 22 mars 1919, angående beviljande av
statsanslag till anordnande av läkarmottagningar i vissa kommuner.
(64.)

140. av den 9 april, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av förordningen om kommunalstyrelse på landet. (86.)

149. av den 29 april, angående utfärdande av allmänna bestämmelser rörande
villkor för erhållande av tillstånd till lastautomobiltrafik. (129.)

165. av den 28 maj, angående åvägabringande av utredning beträffande
åtgärder för skapande av förbättrade kommunikationer med Tärna
socken och Vilhelmina sockens fjällbygd. (203.)

173. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för täckande av viss del av statens järnvägars driftförlust under
år 1918. (299.)

— 1920 —

747

190. Riksdagens skrivelse av den 18 juni, angående omarbetning av
gällande järnvägstrafikstadga. (341.)

194. av den 9 oktober, i anledning av väckta motioner om reglering av
arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. (U. 15.)

195. av samma dag, i anledning av väckta motioner rörande arbetstiden
inom gruvindustrien. (U. 16.)

5. Finansdepartementet.

200. Riksdagens skrivelse av den 18 februari 1919, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om visst undantag från tilllämpningen
av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse. (18.)

225. av den 23 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade föreskrifter i fråga om den ort, där vinst
genom försäljning av fastighet skall taxeras till bevillning. (122.)

231. av den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrat förfaringssätt beträffande mottagande och utbetalande av medel,
som genom befälets försorg för manskap vid armén eller marinen insättas
i postsparbanken. (18.)

233. av den 6 maj 1919, i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till dels förordning angående försäljning för vissa ändamål av
odenaturerad sprit, framställd av avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,
dels ock förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin ävensom en i
ämnet väckt motion. (175.)

— 1920 —

748

245. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning om reglering av vissa
inom statsförvaltningen anställda kvinnliga biträdens avlöningsförmåner
m. m. (223.)

265. av den 11 juni, angående utredning, huruvida och på vad sätt en förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

310. Riksdagens skrivelse av den 26 februari 1919, i anledning av väckt
motion med förslag till ändrad lydelse av 10 § i lagen om reglering
av prästerskapets avlöning den 9 december 1910. (23.)

317. av den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 242 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i punkt 56
under samma huvudtitel av propositionen med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för år 1919 gjorda framställningar angående anslag till
laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans fackskola för kemisk
teknologi. (101.)

319. av den 2 maj, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för
sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel! (128.)

320. av samma dag, angående åvägabringande av utredning och förslag
beträffande statsunderstöd åt den svenska manskörsången. (130.)

329. av den 24 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till bedrivande
av upplysningsverksamhet i kommunala ämnen. (194.)

- 1920 —

749

331. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, angående utredning om organiserandet
av insamling och utforskning av den svenska allmogekulturen.
(204.)

332. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
räntefria studielån. (230.)

335. av den 4 juni, angående vidtagande av åtgärder för att på bästa sätt
främja skolans karaktärsfostrande verksamhet. (202.)

337. av den 11 juni, angående åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

338. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

339. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

7. Jordbruksdepartementet.

348. Riksdagens skrivelse av den 1 april 1919, i anledning av väckta
motioner om ytterligare anslag till hushållningssällskapen. (75.)

375. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ödebygdsvägar. (252.)

392. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

401. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.

(9 A.)

- 1920 —

750

Förteckning

Bilaga IV.

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1919 men vid samma års början varit i sin
helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om den behandling,
dessa ärenden undergått under år 1919.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 3 mars 1893, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Sedan skifteslagstiftningskommissionen den 26 oktober 1918 avgivit betänkande i
ämnet, har skrivelsen den 31 december 1919 å nyo anmälts samt med hänsyn
till betänkandets innehåll avskrivits från vidare behandling inom justitiedepartementet.

2. av den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärv av jordegendom
i vissa delar av landet. (119.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

3. av den 8 maj 1897, angående beredande av ordnade förhållanden
med avseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna.
(BO.)

Förslag härutinnan har ännu ej avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, tih
vilken ärendet överlämnats.

4. av samma dag, angående vidtagande av åtgärder för kontroll över
vården och förvaltningen av fromma stiftelser inom landet. (82.)

De sakkunniga, till vilka skrivelsen överlämnats, hava ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

— 1920 -

751

5. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande
av förslag till ny legostadga. (102.)

Lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan utfärdad den 9 maj 1919

(se svensk författningssamling n:r 212). I övrigt är ärendet fortfarande beroende

på Kungl. Maj:ts prövning.

6. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion angående ändrad
lydelse av 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

7. av den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till
11 kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring
av 117 § i skiftesstadgan. (27.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

10. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 20
kap. 4 § i byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och
lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. av den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1899. (64.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

12. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom
skogsbygderna i Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 -

752

13. Riksdagens skrivelse av den 15 april 1902, i anledning av väckta
motioner om åstadkommande av förbättrade bestämmelser till skydd för
omyndigs egendom. (41.)

Ärendet är överlämnat till lagberedningen.

14. av den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende
skydd för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. av den 7 maj 1902, i anledning av väckt motion om ändring av vissa

delar av lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896. (62.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

16. av den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1900. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 11 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap.
3 § strafflagen. (87.)

Ärendet har under år 1919 ej varit föremål för behandling.

19. av den 13 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken m. m.,
så vitt angår den vid behandlingen av propositionen inom riksdagen
väckta frågan om ett vidsträcktare användande av fyllnadsed. (94.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. av den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter
om boktryckerier och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

753

21. Riksdagens skrivelse av den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t. angående ändrade bestämmelser rörande
bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. av den 18 mars 1903, i anledning av väckta motioner om ändrad
lydelse av 9 kap. 1 § giftermålsbalken in. m. (33.)

Kungl. Maj:t har den 19 december 1919 beslutit avlåta proposition till riksdagen

med förslag till ny giftermålsbalk m. m.

23. av den 22 april 1903, i anledning av väckt motion angående ändrade
bestämmelser om sammanträffande av brott m. m. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion med förslag till
ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. av den 7 april 1904, i anledning av väckt motion om ändring av
136 § i skiftesstadgan m. m. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

26. av samma dag, i anledning av väckt motion angående undansättande
i mindre bemedlades dödsbon av medel till minderårigt barns underhåll
och uppfostran. (37.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

27. av samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till 14 kap.
45 § strafflagen. (38.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

28. av den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott
häktade personers inställande för domstol dels ock två i liknande syfte
avgivna motioner. (65.)

Förslag till nya bestämmelser om polisundersökning och häktning m. m. har utarbetats
inom justitiedepartementet och är där föremål för fortsatt behandling.

29. av den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Majrt dels med begäran om framläggande av förslag till

95 — Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1920 års riksdag.

754

lag angående gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och
enskilda, dels ock i fråga om viss ändring i förordningen angående
skogsvårdsstyrelser den 24 juli 1903. (156.)

Den kommitté, till vilken ärendet avlämnats, har numera avgivit förslag i ämnet,
vilket är föremål för fortsatt behandling i jordbruksdepartementet.

30. Riksdagens skrivelse av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning
av kungörelsers uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31 av den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större
trygghet mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person
eller flyttas från ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1919 ej varit föremål för behandling.

32. av den 12 maj 1905, i anledning av väckt motion angående utarbetande
av förslag till lag om försäkringsavtal. (132.)

Kungl. Maj:t har den 8 november 1918 uppdragit åt en kommitté att uppgöra
förslag till lagstiftning angående försäkringsavtal.

33. av den 28 mars 1906, i anledning av väckt motion angående revision
av skiftestadgan och därmed sammanhängande författningar. (41.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

34. av den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag
om dödande av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. av den 8 maj 1906, i anledning av väckta motioner angående dels
revision av konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma
lag. (104).

De inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava numera avgivit förslag
till ny konkurslag, vilket förslag den 10 oktober 1919 remitterats till lagrådet.
Lagrådets yttrande har ännu ej inkommit.

36. av den 15 mars 1907, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till

— 1920 —

755

lagbestämmelsor mot användande av mutor eller bestickning vid ekonomiska
uppgörelser. (31.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 446).

37. Riksdagens skrivelse av den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas
sammanförande under ett statsdepartement m. m. (59.)

Vid 1919 års lagtima riksdag har beslutats inrättande av ett socialdepartement
för handläggning bland annat av frågor av social natur, och har i enlighet härmed
ny lag om statsdepartementen utfärdats den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling
n:r 340).

38. av den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och
hemmansklyvningar. (78.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

39. av den 19 februari 1908, i anledning av justitieombudsmannens
framställning om ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen
(13.)

Ärendet har under år 1919 icke undergått någon behandling.

40. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa
villkor vara förmyndare för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 22. meddelats.

41. av den 24 mars 1908, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande
av olägenheter i följd av bebyggande av områden, som
därtill äro ur hälsosynpunkt otjänliga. (38.)

Ärendet är överlämnat till de särskilda sakkunniga, som förordnats att verkställa
en revision av stadsplanelagen.

42. av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,
som av underrätt dömts till döden eller straffarbete på livstid. (56.)

Ärendet är överlämnat till sakkunniga för ny sinnessjukhusstadga.

43. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet
m. m. (62.)

— 1920 —

756

Den i senaste ämbetsberättelsen omnämnda kommissionen har ännu ej avgivit
yttrande i ämnet.

44. Riksdagens skrivelse av den 25 april 1908, i anledning av vackt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag
att gift person må kunna erhålla livförsäkring med trygghet att försäkringssumman
kommer hans familj till godo. (63.)

Beträffande denna skrivelse hänvisas till vad under 34. säges.

45. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om ändring av 20,
21 och 22 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896. (108.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

46. av den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöva rösträtt
vid riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrättaren.

(137.) 1 .

Förslag till lag i ämnet bifogat propositionen n:r 354 till 1919 års lagtima riksdag
och avsett att framläggas i samband med slutligt antagande av denna proposition.

47. av samma dag, angående åtgärder för tillgodoseende av kravet på en
mera enhetlig och sakkunnig behandling av de ärenden, som angå
kommunikationer och allmänna arbeten. (138.)

Sedan vid 1919 års lagtima riksdag beslutats inrättande av ett statsdepartement
har i enlighet härmed ny lag om statsdepartementen utfärdats den 19 juni 1919
(se svensk författningssamling n:r 340).

48. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. av den 22 maj 1908, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom.
tryckfrihetsförordningen. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. av den 1 juni 1908, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning angående stämpelavgiften. (215.)

Ny förordning angående stämpelavgiften utfärdad den 19 november 1914.

- 1920 —

757

51. Riksdagens skrivelse av den 9 mars 1909, i anledning av väckta
motioner dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för
medlem av svenska kyrkan att därur utträda, dels ock om ändrad
lydelse av 4 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd. (26.)

Ärendet är överlämnat åt sakkunniga för en fullständig reglering av frågan om

rätt till utträde ur statskyrkan m. m.

52. av den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag i fråga om rätt att
förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

• 53. av den 27 april 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående avskaffande av edgång m. m. (98.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. av den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande
av husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. av den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till
lag om ändrad lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om
särskild värdering av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad
lydelse av 1 § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttar-, soldat- och båtsmanstorps befriande i
vissa fall från ansvar för inteckning i stamhemmanet, dels ock en i
samband därmed stående motion. (217.)

Ärendet har under år 1919 icke varit föremål för någon behandling.

56. av samma dag, med hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphörande och framläggande av förslag härom. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. av den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående lag om husransakan. (25.)

I fråga om detta ärende hänvisas till vad under 28. sagts.

- 1920 —

758

58. Riksdagens skrivelse av den 11 mars 1910, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kvinna att innehava
klockarbefattning. (29.)

Förslag i ämnet har utarbetats av särskild sakkunnig och är föremål för fortsatt

behandling i justitie- oeh ecklesiastikdepartementen.

59. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:ts angående beredande av möjlighet för vissa samhällen att på
mindre betungande villkor med full äganderätt komma i besittning
av gatumark, som upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 41. meddelats.

60. av den 30 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r
50—53 angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i gruvestadgan
m. m. (153.)

Kungl. Maj:t har den 10 mars 1916 för behandling av ärendet tillsatt en kommitté,
som numera avgivit förslag i ämnet. Förslaget är föremål för fortsatt behandling
inom justitiedepartementet.

61. av den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder
m. m. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

62. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
1 § i lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. av den 21 mars 1911, i anledning av väckt motion om tillägg till
37 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 41. meddelats.

64. av den 20 maj 1911, i anledning av väckta motioner rörande ändringar
i den proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. av den 20 februari 1912, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående ändring av bestämmelserna om
danaarv. (19.)

Ärendet är överlämnat till lagberedningen.

— 1920 —

759

66. Riksdagens skrivelse av don 20 februari 1912, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående avsöndring av lägenheter
från prästerskapets löneboställen under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

67. av den 6 mars 1912, i anledning av väckta motioner om ändring i
lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.
(34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 41. meddelats.

68. av den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten
till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. av den 17 april 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligbeter.
(63.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

70. av den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens
i rättspsykiatriskt avseende. (81.)

I ärendet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

71. av den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående
förvärvande och förlust av medborgarrätt. (132.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

72. av den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6
kap. 4 § strafflagen. (21.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. av den 8 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av
donerade medel och stiftelser. (22.)

De sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava ej avgivit förslag i ämnet.

74. av den 21 april 1913, i anledning av väckta motioner om dels ändring
av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t an -

760

gående utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att
plocka skogsbär å annans mark. (60.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. Riksdagens skrivelse av den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande
av ökad trygghet åt folk- och småskollärarinnor, som hava
sin bostad i ensamt liggande skolhus. (54.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartement, är beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

76. av den 18 juli 1914, i anledning av uppkommen fråga om åtgärder
till skydd för rösträtten i sådana fall, där röstlängd förkommit. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. av den 11 augusti 1914, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga
om inställande för häradsrätt av personer, som häktats för brott.
(139.)

I fråga om detta ärende hänvisas till vad under 28. säges.

78. av den 22 september 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande
av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m. (279.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. av den 23 april 1915, i anledning av väckt motion angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte
av 17 kap. handelsbalken. (61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:t prövning.

80. av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning
till vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

81. av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 -

761

82. Riksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
till lag om rätt för stat, kommun och municipalsamhälle att försälja
vissa fastigheter med servitut, innefattande företrädesrätt till återköp.
(204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:* 1 fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen
den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne samt lagen samma dag om arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarne ävensom förslag till förbättring i dessa
lagar dels ock ändring i vissa angivna avseenden uti förstnämnda
lag. (206.)

Departementschefen har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunnig

person att biträda inom justitiedepartementet vid ärendets behandling.

84. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kaD
16 § strafflagen. (208.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. av den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn m. m. (218.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl

Maj:ts prövning. s ''

86. av den 10 mars 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907. (36.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl

Maj:ts prövning. 6 ''

87. av den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot
vämphktigs skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

88. av samma dag, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m. (57.)

96 Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1920 års riksdag.

762

Samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande samt överståthållarämbetet hava anbefallts
att avgiva yttranden i ärendet. Sedan sådana yttranden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. Riksdagens skrivelse av den 6 maj 1916, i anledning av väckt motion
om upphävande av förordningen den 4 maj 1855 angående vissa
föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande. (59.)

Domkapitlen hava anbefallts att avgiva utlåtanden i ärendet. Sådana hava numera
inkommit, varefter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. av den 4 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 20 kap. 2 § strafflagen. (120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

91. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt
skydd gent emot för samhället farliga återfallsförbrytare. (122.)

Yttrande i ärendet har infordrats från strafflagskommissionen. Sedan strafflagskommissionen
avgivit yttrande i ärendet, har utlåtande infordrats från fångvårdsstyrelsen.

92. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen, att
kupering av hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. av den 19 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i

103 § sjölagen. .

Sedan i ärendet infordrat utlåtande från kommerskollegiet inkommit, har ärendet

överlämnats till sjölagstiftningskommittén.

94. av den 24 maj 1917, i anledning av väckt motion om anslag till
gäldande, helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring inkallade
personers utskylder och fattigvårdsavgifter. (175.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. av den 30 maj 1917, angående åvägabringande av utredning i fråga
om statsunderstöd till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor.
(185.)

— 1920 —

763

Kungl. Maj:t har don 21 fobruari 1919 avlåtit proposition (n:r 151) i ämnet till
riksdagen.

96. av den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av § 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

97. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om barn utom äktenskap in. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (239.)

Ärendet har överlämnats till lagberedningen.

98. av samma dag, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

99. av den 13 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse

av 1 § i lagen om servitut den 14 juni 1907. (363.)

Lagrådet bar den 31 oktober 1919 avgivit utlåtande över ett av en särskild kommitté
utarbetat förslag i ämnet (rätt till inteckning för elektrisk kraft), och torde
proposition i frågan komma att avlåtas till 1920 års riksdag.

100. av den 26 februari 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning
av krigsmakten. (41.)

Kngshovrätten och riksdagens militieombudsman hava anmodats att avgiva utlåtanden
i ärendet. Utlåtandet från krigshovrätten har ännu ej inkommit.

101. av den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision
av lagen om skiljemän. (55.)

La,g om ändring i lagen om skiljemän, avseende förhindrande av obstruktion vid
skiljemannaförfarandet, utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling

n.r 354), i övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:t prövning.

102. av den 9 april 1918, i anledning av väckt motion om viss ändring
i lagen angående handelsregister, firma och prokura. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

103. av den 10 april 1918, i anledning av väckta motioner om ändring i
vissa hänseenden av förordningen om landsting m. m. (112.)

— 1920 —

764

Ärendet, som överlämnats från civildepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

104. av den 10 april 1918, i anledning av väckta motioner om ändring i
vissa delar av lagen om val till riksdagen. (113.)

Yttranden över framställningen hava infordrats från Kungl. Maj:ts samtliga
befallningshavande och överståthållarämbetet. Sådana yttranden hava ännu ej
fullständigt inkommit.

105. Riksdagens skrivelse av den 12 april 1918, i anledning av väckt motion
om godkännande av vissa lagbestämmelser mot användande av
mutor och bestickning vid ekonomiska uppgörelser m. m. (115.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 446

och 447).

106. av den 16 april 1918, i anledning av väckt motion om ändring av
1 § i lagen om behandhng av alkoholister. (123.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

107. av den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande
legostadgans avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena
avpassad avtalsform. (200.)

Lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan utfärdad den 9 maj
1919 (se svensk författningssamling n:r 212). I övrigt är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

108. av den 14 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fri rättegång m. m. (402.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 juni 1919 (se svensk författningssamling n:r 367).

Av dessa ärenden äro således de under 1, 6, 9, 15, 22, 25, 29, 36, 37, 38,
40, 46, 47, 50, 95, 105 och 108 upptagna slutligen avgjorda, de under 3, 4, 13,
26, 27, 32, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 56, 59, 63, 65, 67, 70, 73, 83, 87, 91, 93,
97’ 100, 104 omförmälda föremål för behandhng av särskilda kommitterade eller
sakkunniga, lagberedningen eller annan myndighet eller ock föremål för annan
utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1920 —

765

2. Utrikesdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1915, angående ersättning till

vissa diplomatiska och konsulära tjänstemän i utlandet för kursförlust
i anledning av kriget. (112.)

Sedan skrivelsen inför Kungl. Maj:t föredragits, hava sådana ersättningar på
grund av särskilda nådiga beslut åren 1916 och 1919 blivit utbetalda till vederbörande.

2. av den 20 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter

under tredje huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen
rörande tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar m. m. (75.)
Kungl. Maj:t har med anledning av riksdagens i punkt 2 gjorda anhållan bemyndigat
ministern för utrikes ärendena att företaga utredning, huruvida och på
vad sätt en förstärkning av Sveriges konsulära representation borde komma till
stånd. När den anbefallda utredningen blivit verkställd, kommer ärendet att
ånyo bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

3. av den 12 juni 1918, angående vissa förändringar och utvidgningar

inom utrikesrepresentationen m. m. (339.)

Sedan de av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga för verkställande av en allsidig
utredning angående behovet av förändringar och utvidgningar inom utrikesdepartementet
och Sveriges representation i utlandet etc. inkommit med slutlig
utredning, kommer ärendet ånyo att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

Av dessa ärenden äro de under 2 och 3 upptagna föremål för behandling
av sakkunniga eller ock föremål för annan utredning samt det under 1 omförmälda
på prövning beroende.

- 1920 -

766

3. Lantförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 14 maj 1899, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till lantförsvaret. (63.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang
med fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. av den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen
av inskrivningsnämnd. (33.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

3. av den 30 maj 1912, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av Vaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungi. Maj:ts prövning.

4. av den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostället
Gudhem n:r 1-—-9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs %
län hörande utskiftet Helle. (94.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast
i den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

5. av den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället
Stora Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

6. av den 14 september 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i
. fråga om ordnandet av rikets förs vars väsende. (1.)

Ärendet är i viss del överlämnat till sakkunniga för verkställande av utredning.

— 1920 —

767

7. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till lantförsvarct av visst område för
att tilläggas Gottlands infanteriregementes övningsfält. (228.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

8. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas
övningsfältet för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet
väckt motion. (230.)

9. av den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m.(88.)

Ärendet är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 24 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

Ärendet är vilande i avvaktan på uppgörande av förslag till plan för vård och
förvaltning av ifrågavarande kronopark.

11. av den 12 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Sedan Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, den 20 augusti 1919 utfärdat kungörelse
angående förhöjning i gratial från Vadstena krigsmanshuskassa m. m.
(se svensk författningssamling n:r 539), kommer skrivelsen icke vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 21 februari 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
5/s mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands
län. (20.)

— 1920 -

768

13. Riksdagens skrivelse av den 16 mars 1917, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition i fråga om åtgärder för tillgodoseende av vattenbehovet
för Norrlands trängkår. (36.)

Ärendet kommer att ånyo underställas Kungl. Maj:ts prövning allenast för den
händelse det skulle visa sig, att kostnaderna för vidtagande av ifrågavarande
åtgärder komma att uppgå till högre belopp än de för ändamålet anvisade medel.

14. av den 27 april 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande
överlåtelse till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. in. ävensom
en i ämnet väckt motion. (108.)

Ärendet kommer framdeles att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast
i den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av överlåtelsen till lantförsvaret av den i förevarande riksdagsskrivelse
omförmälda förra hospitalsegendomen Hardeberga n:r 14, en äng, Koängen
kallad, i Hardeberga socken av Malmöhus län.

15. av den 15 juni 1917,i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande förordning
om avlöning åt värnpliktiga, som fullgöra krigstjänstgöring
vid vissa industriella eller andra anläggningar eller fartyg. (370.)

Sedan arméförvaltningens civila departement efter samråd med marinförvaltningen
avgivit utlåtande med anledning av vad riksdagen i förevarande skrivelse anfört,
förordnade Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 31 oktober 1919, att skrivelsen
skulle, såsom icke vidare föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd, läggas
till handlingarna.

Ärendet kommer alltså icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning 16.

av den 21 juni 1918, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Sedan Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, den 20 augusti 1919 utfärdat kungörelse
angående förhöjning i gratial från Vadstena krigsmanshuskassa m. m.,
kommer skrivelsen icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

17. av den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga
ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 24 januari 1919 anbefallde Kungl.
Maj:t skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande och förslag rörande åtgärder för beredande
åt de värnpliktiga under inkallelse till militär tjänstgöring av undervisning
i de allmännast förekommande praktiska yrkena.

— 1920 -

769

18. Riksdagens skrivelse av don 5 juni 1918, angående vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av förbättrad sedlig och andlig vård för
den värnpliktiga ungdomen. (281.)

Ärendet är överlämnat till sakkunniga för verkställande av utredning.

19. av den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående överlåtelse till lantförsvaret av vissa områden, tillhörande
kronoegendomarna Kungsgården n:r 1, Västbyn n:r 1 samt Västerhus
n:r 1 och 2 i Frösö socken av Jämtlands län ävensom en i ämnet
väckt motion. (334.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro följaktligen de under 11, 15 och 16 upptagna slutligen
avgjorda, de under 1, 2, 6, 17 och 18 omförmälda föremål för behandling avsakkunniga
eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt
de övriga på prövning beroende.

4. Sjöförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
av den svenska sjöfartsnäringen och till främjande av svenska
alsters avsättning i utlandet. (120.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 20 juni 1913 uppdragits
att verkställa omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsförfattningar
m. m., hava den 31 december 1917 avgivit sitt betänkande, över vilket vederbörande
myndigheter inkommit med utlåtande.

Ärendet är fortfarande beroende på prövning.

2. av den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna, under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (180.)

Ärendet har ej undergått någon särskild behandling och är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under
sjökommendering. (166.)

Detta ärende är fortfarande beroende på prövning.

4. av den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman
att verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Från kammarkollegium infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

97 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

770

5. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1913, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
sjöförsvarsdepartementet. (5.)

De sakkunniga, åt vilka, på grund av nådigt brev den 21 juni 1916, uppdragits
att inom departementet biträda med utredning rörande ej mindre lämpligheten
av att ordna varvsdriften vid flottans station i Karlskrona, så att varvet sattes i
stånd att utföra reparationer och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg
än krigsfartyg, än även de åtgärder, som härför kunde bliva erforderliga utöver
dem, vilka angåvos i ett av särskilda kommitterade för utredning rörande utvidgning
och modernisering av nämnda varv den 23 mars 1915 avgivet betänkande
ävensom att till Kungl. Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som härav
kunde föranledas, hava den 27 december 1917 avgivit sitt betänkande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. av den 14 september 1914, i fråga om ordnandet av rikets försvarsväsen. (1.)
Kustbefästningskommissionen har med utgången av år 1918 avslutat sitt arbete.

Frågan om upprensning av östra inloppet till Karlskrona har icke på sjöförsvarsdepartementets
föredragning varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning under år 1919.

7. av den 3 maj 1916, angående spisordning för flottans fartyg. (74.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 15 juni 1917, angående utvidgning av flottans station i Stockholm
m. m. (366.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 juni 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt 1916 års flottstationskommitté att verkställa revidering av de uti kommitténs
den 19 mars 1917 avgivna betänkande upptagna förslagen till flottstationsanläggning
m. m., varjämte ytterligare tre personer utsetts till ledamöter av kommittén.

Kommittén har den 30 november 1917 avgivit betänkande och förslag, över
vilket vederbörande myndigheters utlåtande infordrats och avgivits.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av samma dag, angående avlöning för till tjänstgöring inkallad reservpersonal,
tillhörande marinen. (367.)

Anmäldes den 29 juni 1917, och anbefalldes armé- och marinförvaltningarna att
gemensamt verkställa utredning i ärendet samt inkomma med det yttrande och
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Ämbetsverkens utlåtande har avgivits den 6 november 1918.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är det under 4 upptagna föremål för behandling av annan
myndighet och de övriga på prövning beroende.

- 1920 -

771

5. Civildepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 6 maj 1903, angående kompetensvill
koren för lokomotivpersonalen vid järnvägarna. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. av den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion
å enskilda järnvägars rullande materiel. (14.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige upprättat
förslag till erforderliga författningar i anledning av trafiksäkerhetskommitténs
betänkande samt yttranden över detta förslag avgivits, är ärendet beroende
på Kung]. Maj:ts prövning.

3. av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälde sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende å uppläsande i kyrkor av
de kommunala myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april
1917 avlåtit proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda
ändringar i kommunalförfattningarna. I övriga delar är frågan fortfarande under
utredning av den sakkunnige.

4. av den 19 februari 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten.
(15.)

Ärendet, i vad det angår anslag till iståndsättande av hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 28 mars 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder till betryggande av avtal rörande leverans
av elektrisk energi m. m. (62.)

Sedan de yttranden, som infordrats över den s. k. elektriska kraftkommitténs betänkande,
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. av den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande

— 1920 —

772

inrättandet av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med utlåtande i ärendet.

7. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1907, angående ordnandet av

apoteksväsendet efter utgången av år 1920. (135.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda kommittén har ännu
icke avgivit sitt betänkande i ämnet.

8. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårsdslagstiftningskommittén har ännu ej avslutat den begärda revisionen.

9. av den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Sedan förberedande utredningar i ärendet verkställts, har Kungl. Maj:t den 13
juni 1919 tillsatt en kommitté för utförande av en allmän revision av de bestämmelser,
som reglera lapparnas förhållanden inom riket m. m. Nämnda kommitté
har ännu icke avgivit betänkande.

10. av den 2 juni 1908, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Sedan från länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län samt överståthållarämbetet
infordrade utlåtanden beträffande frågan om Stockholms läns upphörande
såsom administrativ enhet inkommit, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1919 års lagtima riksdag under punkten [12] i sjätte huvudtiteln gjort framställning
i ämnet.

11. av den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Sedan ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande
å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål för
utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till den av
Kungl. Maj:t den 15 februari 1915 tillsatta kommittén för verkställande av utredning
och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens
längd och förläggning, i vad skrivelsen avsåge frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Nämnda kommitté har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

- 1920 —

773

12. Riksdagens skrivelse av den 3 maj 1910, angående utredning i fråga
om mindre kostbara järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse
för den ekonomiska utvecklingen. (91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet.

13. av den 31 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens
järnvägar m. m. (145.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet i ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. in. (190.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i anledning
av vad riksdagen i omförmälda skrivelse anfört i fråga om verkställande av
utredning rörande det inom riket befintliga antalet för omgivningan vådliga idioter
m. m.

15. av den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande
åtgärder mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda
sakkunniga inkommit med den begärda utredningen, hår densamma remitterats
till kommerskollegium, medicinalstyrelsen och styrelsen för tekniska högskolan,
vilka ännu ej avgivit utlåtande.

16. av samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

Sedan de yttranden, som från vederbörande myndigheter infordrats över det av
de i ämbetsskrivelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga avgivna betänkandet,
numera inkommit, har Kungl. Maj:t den 11 mars 1919 till riksdagen
avlåtit proposition, n:r 260, angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning
av distriktssköterskor.

17. av den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Ärendet, i vad det rör hamnanläggningen vid Torekov, är remitterat till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, som ännu icke avgivit utlåtande.

— 1920 —

18. av den 31 maj 1911, angående åvägabringande av utredning angående
de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. (208.)

Kungl. Maj:t har den 15 november 1918 förklarat, att det de i ämbetsberättelsen
»till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga lämnade uppdraget skall anses
fullgjort, varjämte chefen för civildepartementet samma dag erhållit bemyndigande
att tillkalla högst fem sakkunniga för vissa utredningar på bostadsfrågans
område.

19. Riksdagens skrivelse av den 13 april 1912, angående förkortande av
stadgade tider för inlämnande av ansökning och överklagande av förslag
till vissa tjänster. (58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

20. av den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av
genom exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunalutskylder(214.
)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. av samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

De sakkunniga för utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
hava ännu icke inkommit med förslag till ny byggnadsstadga.

22. av den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag
till en svensk utvandringslag. (229.)

Från socialstyrelsen infordrat förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde
finnas påkallade, har ännu icke inkommit.

23. av den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och
kommunernas arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i ärendet.

24. av den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

775

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för
tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen
ännu icke inkommit med slutligt förslag rörande nya sinnessjukanstalter.

25. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1912, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående vissa
utgifter för kapitalökning, i vad angår civildepartementsärenden. (232.)

Angående punkten 31, om verkställande av utredning angående lämpligheten av
att upplägga en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggandet
av statens vattenfall förmedelst vattenfallsrätt har, sedan de i ämbetsberättelsen
till 1915 års riksdag omförmälda sakkunniga för verkställande av ifrågavarande
utredning numera fullgjort sitt uppdrag, Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1919 års lagtima riksdag under punkten [66.] i utgifter för kapitalökning
gjort framställning i ämnet till riksdagen.

26. av den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn
för sina arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningen
har ännu icke inkommit.

27. av den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning,
i vad angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningar
beträffande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m.
hava ännu icke inkommit.

28. av den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens
bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade
förslaget till anordnande av inre farleder i Bohusläns skärgård.

29. av den 1 mars 1914, i anledning av väckta motioner om dels ändring
i lagen om förbud mot handels idkande under vissa tider av
dygnet, dels ock meddelande av lagbestämmelser i syfte att på lämpligt
sätt begränsa den tid å sön- och helgdagar, under vilken matvara-,
frukt- och blomsterbutiker må hållas öppna. (56.)

— 1920 -

776

Sedan socialstyrelsen inkommit med i ämbetsberättelsen tilll913 års senare lagtima
riksdag omförmälda utredning och förslag, hava utlåtanden däröver infordrats
från kommerskollegium, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Sedan
de infordrade utlåtandena inkommit, har Kungl. Maj:t den 21 februari 1919 till riksdagen
avlåtit proposition, n:r 143, med förslag till lag om begränsning av tiden
för idkande av handel och viss annan rörelse.

30. Riksdagens skrivelse av den 2 mars 1914, i anledning av väckta motioner
angående åvägabringande av sådan ändring i förordningen om
kommunalstyrelse på landet, att bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls
uppläsande i kyrka borttages. (5.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende å uppläsandet i kyrkor av
de kommunala myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april
1917 avlåtit proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda
ändringar i kommunalförfattningarna. I övriga delar är frågan fortfarande under
utredning av den sakkunnige.

31. av den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre
vård i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Medicinalstyrelsen oeh socialstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordrade
utlåtanden i ärendet.

32. av samma dag, angående semester åt arbetare och med dem
likställda personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen.
(210.)

Sedan de från vederbörande ämbetsverk infordrade yttrandena inkommit, har
ärendet överlämnats till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén
för verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning
för reglerande av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om
söndagsvila, arbetarsemester in. m. Nämnda kommitté har ännu icke avgivit
förslag i ämnet.

33. av den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av fruktoch
bärsafter in. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens
namn och varans ingredienser. (57.)

Överlämnad till kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, vilken kommitté ännu icke avgivit
sitt betänkande.

— 1920 —

777

34. Riksdagens skrivelse av den 30 april 1915, angående utarbetande av
förslag i syfte att stävja spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet har ännu ej varit föremål för behandling.

35. av den 30 april 1915, angående utredning i fråga om bidrag av statsmedel
till kommun, som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska. (78.)

. Sedan de i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omförmälda sakkunniga inkommit
med förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 11 mars 1919 till riksdagen
avlåtit proposition, n:r 260, angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning
av distriktssköterskor.

36. av den 19 maj 1915, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande reglering
av nattarbete inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier. (124.)

Sedan Kungl. Maj.-t uppdragit åt socialstyrelsen att i enlighet med uppgjord plan
verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen, så snart styrelsen
prövade de för densammas utförande nödiga förutsättningar hava inträtt, samt
att därefter avgiva förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 1 juli 1918 överlämnat
berörda uppdrag till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén
för verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning
för reglerande av arbetslidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om
söndagsvila, arbetarsemester m. m. Efter det nämnda kommitté inkommit med
förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 18 mars 1919 till 1919 års lagtima riksdag
avlåtit proposition, n:r 339, med förslag till lag om begränsning av tiden
för bageri- och konditoriarbete. Sedan detta förslag fallit i riksdagen, har Kungl.
Maj:t den 2 augusti 1919 i ämnet avlåtit proposition, n:r 5, till urtima riksdagen.

37. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)
Sedan socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för
verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering
av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila,
arbetarsemester m. m. Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med
förslag i ämnet.

98 — Jutltticombudsmanncnt ämbcttberältclse till 1930 ån riksdag.

778

38. Riksdagens skriveles av den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande
av nattarbete av män inom industriella och angränsande
arbetsområden. (174.)

Sedan ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för
verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering
av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila,
arbetarsemester m. m. Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med

förslag i ärendet.

39. av den 29 mars 1916, angående reglering av provinsialläkares arvoEfter
det Kungl. Maj:t den 16 februari 1917 avlåtit proposition, n:r 79, till riksdagen
med förslag till provisoriska anordningar i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna ordinarie och extra provinsialläkardistrikt, har
provinsialläkarlöneregleringskommittén den 1 december 1917 avgivit betänkan e
med förslag i fråga om reglering av löneförhållandena för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. m. Sedan medicinalstyrelsen inkommit med infordrat
utlåtande över berörda betänkande, har Kungl. Maj:t till riksdagen avlåtit propositioner,
n:r 311, angående ändring i avlöningsstaten för förste provinsial åkare
och provinsialläkare m. m„ samt mr 312, med förslag till ändringar i gällande
provinsialläkartaxa. Vad angår ifrågavarande betänkande, i vad det avser sja va
regeringen av berörda läkares löner, har, sedan löneregleringskommittens utlåtande
däröver inhämtats, Kungl. Maj:t den 11 mars 1919 till riksdagen avlåtit
proposition, n:r 116, angående reglering av avlöningsförhållandena för förste
provinsialläkare och provinsialläkare m. m., vadan ärendet är slutbehandlat.

40. av den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för

hundar. (61.) . „ , , ■.

De från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser mfordrade utlåtandena

hava ännu icke fullständigt inkommit.

41. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av
åtgärder för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i landet m. m.,
i vad skrivelsen avser nedbringande av transportkostnaderna för

ved. (62.) ,

De i skrivelsen i förevarande hänseende framhållna synpunkterna vunno beaktande
i de av Kungl. Maj:t den 26 januari, den 13 juli och den 16 november 1917 utfardade

- 1920 —

779

kungörelserna angående provisoriska tilläggsavgifter å statens järnvägar (se svensk
författningssamling n:r 20, 495 och 793). Sedan riksdagen i skrivelse den 12 juni
1918, n:r 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 432, angående ytterligare
förhöjda provisoriska tilläggsavgifter å statens järnvägar, förklarat sig ansluta
sig till järnvägsstyrelsens förslag att höja tilläggsavgiften för såväl hushållsved
som andra varuslag till 200 % å de ursprungliga fraktavgifterna, har någon
särskild nedsättning för ved ej heller av Kungl. Maj:t stadgats i kungörelsen den
14 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 373).

42. Riksdagens skrivelse av den 29 april 1916, angående åtgärder för
ordnande och framtida förvaring av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan de från Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga län infordrade utlåtandena
inkommit, har ärendet remitterats till riksarkivarien, vilken ännu ej inkommit
med utlåtande.

43. av den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst
liv fallit fattigvården till last. (119.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet i ärendet, i vad
det avser omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. av den 5 juni 1916, i anledning av Kungt. Maj:ts proposition angående
utredning rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser
med England. (191.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med den anbefallda utredningen rörande frågan
om anordnande genom svenska statens försorg av en daglig regelbunden förbindelse
medelst ångfärjor eller ångfartyg mellan Göteborg och engelsk hamn m. m.,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. av den 6 juni 1916, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning angående en för stora fartyg användbar farled mellan
Baggensfjärden och Lilla Yärtan m. m. (194.)

Sedan kanalkommissionen inkommit med den av riksdagen begärda utredningen,
hava vederbörande myndigheter anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

46. av den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall

- 1920 —

780

i arbete kunna uppstå för stenindustrin på grund av skyldigheten
att erlägga försäkringsavgifter. (251.)

Sedan socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet inkommit
med infordrade utlåtanden i ärendet, har detsamma överlämnats till socialforsakringskommittén,
som ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

47 Riksdagens skrivelse av den 4 maj 1917, i anledning av väckt motion
om ändring av 3 § av lagen den 13 juni 1908, angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande av barnmorska. (121.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det av riksdagen i skrivelsen begärda
förslag till lönereglering för barnmorskor, har Kungl. Maj:t den 24 januari 1919
till riksdagen avlåtit proposition, n:r 39, med förslag till lag om anställande av
distriktsbarnmorskor m. m.

48. av den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i

kungl. kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter
och epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.

Skrivelsen överlämnades den 14 juni 1917 till pensionsstyrelsen för att av denna,
i samråd med medicinalstyrelsen, tagas under övervägande vid verkställandet av
den av Kungl. Maj:t den 26 juni 1915 föreskrivna utredning rörande möjligheten
och lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning
och det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring och därmed sammanhängande frågor.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

49. av den 19 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion.
. (169.)

Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrat yttrande beträffande sättet för bedrivande
av utav riksdagen i dess skrivelse ifrågasatt utredning, huruvida, i vad
omfattning och på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag
måtte kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika
bolag ökas, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. av den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en
allmän arbetarsemester i vårt land. (184.)

Den socialstyrelsen anbefallda utredningen i ärendet har överlämnats till den av
Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande av utredning
och avgivande av förslag till lagstiftning för reglerande av arbetstidens

— 1920 —

781

längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

Öl. Riksdagens skrivelse av den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion
i fråga om viss pensionering av hos staten anställd extra personal. (271.)
Anmäldes den 29 juni 1917, därvid vederbörande ämbetsverk anbefalldes att i
anledning av riksdagens skrivelse avgiva utlåtanden ävensom förordnades, att utdrag
av stadsrådsprotokollet i ärendet skulle överlämnas till övriga statsdepartement
för den åtgärd, som på vart och ett av dem ankomme. Sedan de infordrade
utlåtandena inkommit, har ärendet remitterats till pensionsstyrelsen, som ännu icke
avgivit utlåtande.

52. av den 6 juni 1917, i anledning av väckta förslag om bemyndigande
för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid föreskrevs, att vid bostadskommissionens utredning
rörande fastighetskreditens ordnande frågan om anskaffande genom uppläggande
av ett premieobligationslån av billigt kapital för bostadsproduktionen
särskilt skulle undersökas samt att bostadskom missionen därefter hade att inkomma
med yttrande och förslag i ämnet. Sedan sådant yttrande och förslag
numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. av den 15 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Beträffande punkten 70, angående av riksdagen begärd utredning i fråga om
lämpliga åtgärder för beredande av möjlighet till tvångsinternering av alkoholister
av båda könen, behäftade med smittosam sjukdom, samt till särskild vård av
oförbätterliga kvinnliga alkoholister, har socialstyrelsen anbefallts verkställa berörda
utredning och därefter inkomma med förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

54. av den 2 mars 1918, i anledning av väckta motioner om skrivelser
till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes dels att från
ordförandena i drätselkammare, kommunalnämnder, municipal- (köpings-)nämnder
samt kyrkostämmor infordra uppgifter enligt visst formulär, dels ock, sedan samtliga
uppgifter inkommit, översända desamma till statistiska centralbyrån, varjämte

— 1920 —

782

uppdrogs åt nämnda byrå att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med en
sammanfattning av de inkomna uppgifterna. Sedan de sålunda infordrade uppgifterna
inkommit, har ärendet överlämnats till de av Kungl. Maj:t den 30 maj
1919 tillkallade sakkunniga för utredning rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens
område, vilka ännu ej inkommit med betänkande.

55. Riksdagens skrivelse av den 8 mars 1918, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inköp av vissa tomter i kvarteret Björnen
i Stockholm m. m. (54.)

Anmäldes den 12 mars 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos, varjämte, i
anledning av riksdagens i skrivelsen därom gjorda uttalande, vattenfallsstyrelsen
anbefalldes att, innan fråga om vidare på- och ombyggnad av de inköpta fastigheterna
förelädes Kungl. Maj:ts prövning, utarbeta fullständig plan för fastigheternas
utnyttjande och därvid taga i övervägande, huruvida det icke kunde vara
för staten fördelaktigare att i viss utsträckning utföra ombyggnad å tomterna än
att vidtaga kostsamma förstärknings- och ändringsarbeten å de nuvarande husen.
Sedan vattenfallsstyrelsen inkommit med förslag i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

56. av den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående skrivelse
till Kungl. Maj:t om upptagande i samband med pågående revision
av vissa barnavårdslagar till undersökning av frågor om utsträckning
och enhetlig organisation av samhällets barnavård. (56.)

Anmäldes den 26 april 1918, därvid skrivelsen överlämnades till fattigvårdslagstiftningskommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommittén
meddelat uppdrag i fråga om revision av lagen om fosterbarns vård den 6 juni
1902 samt vissa andra bestämmelser rörande barnavård.

Nämnda uppdrag har ännu icke slutförts.

57. av den 10 april 1918, i anledning av väckta motioner om ändring
i vissa hänseenden av förordningen om landsting m. m. (112.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att, efter
vederbörande landstings hörande, inkomma med utlåtande. Sedan dylika utlåtanden
inkommit, är ärendet, som överlämnats till justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

58. av den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter
i större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet har remitterats till folkskolöverstyrelsen, vilken ännu ej avgivit utlåtande.

- 1920 —

783

59. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1918, angående utredning i
fråga om åtgärder till främjande av reguljär flygtrafik. (199.)

Sedan ärendet remitterats till cheferna för generalstaben, marinstaben och fortifikationen
ävensom aeronautiska sällskapet samt de sålunda infordrade yttrandena
inkommit, har Kungl. Maj:t den 2 maj 1919 uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning angående reguljär lufttrafik och särskilt vilka åtgärder, som från
statens sida böra vidtagas för befrämjandet av en sådan trafik, samt att inkomma
med de förslag, som kunna av den verkställda utredningen föranledas.

Sådan utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

60. av den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande
av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. av den 28 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition an
gående tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet att
för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
(245.)

Skrivelsen har överlämnats till löneregleringskommittén, som ännu ej inkommit
med den i skrivelsen omförmälda utredningen.

62. av den 29 maj 1918, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om fattigvården m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (265.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid lagar i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 422 och 423), varjämte medicinalstyrelsen anbefalldes dels verkställa
den i skrivelsen begärda utredning rörande ökning av statsbidrag, som utginge
för vård av sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, samt till
Kungl. Maj:t därmed ävensom med yttrande och förslag i ämnet inkomma, dels
ock att i samband med den styrelsen jämlikt kungl. brev den 18 april 1914 anförtrodda
utredningen beträffande uppdelningen av sinnessjukvården mellan staten
och landstingen m. m. taga under övervägande den av riksdagen i berörda
skrivelse omförmälda frågan om medgivande av statsbidrag för vård å sinnessjukhus,
som tillhörde landsting och de städer, som ej deltoge i landsting. Sedan
medicinalstyrelsen inkommit med utredning och förslag i fråga om ökning av
statsbidrag till vården av sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, har

— 1920 —

784

Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1919 års lagtima riksdag under punkterna
[51], [52], [53], [65], ]66], [67] och [68] gjort framställning i ämnet till riksdagen.

63. Riksdagens skrivelse av den 5 juni 1918, angående utredning beträffande
statens medverkan till pensionering av kvalificerad arbetskraft
vid enskilda sociala anstalter. (269.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid pensionsstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

64. av den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av
vissa kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal.
(283.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter svenska jämvägsföreningens hörande, avgiva
utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har nu inkommit och är ärendet på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

65. av den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
(357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 460).

Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas
av Konungen, har Kungl. Maj:t den 25 oktober 1918 tillkallat särskilda sakkunniga
för utarbetande av förslag till de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten
sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet, om medel,
som stå till buds för att hindra smittas överförande, och om skyldigheten
för en var, som angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.
Nämnda sakkunniga hava ännu icke inkommit med dylikt förslag.

I fråga om de åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas utbredning
kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän och varom enligt berörda
27 § Konungen skall förordna, har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anbefallts
avgiva förslag i vad avser armén, men har styrelsen ännu ej inkommit
med sådant förslag. Beträffande marinen har förslag ännu ej framlagts av medicinalstyrelsen.

66. av den 15 juni 1918, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för bestridande av på staten belöpande kost*
nåd för pensionstillägg och understöd enligt lagen den 30 juni 1913

- 1920 -

785

om allmän pensionsförsäkring m. in. än även väckt motion om dyrtidstillägg
till vissa pensionstagare enligt nämnda lag. (413.)
Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos, varjämte pensionsstyrelsen,
med anledning av utav riksdagens i skrivelsen därom gjorda uttalande,
anbefalldes att verkställa viss utredning samt därefter inkomma med förslag
i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl
Maj:ts prövning.

67. Riksdagens skrivelse av den 22 juni 1918, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens för år 1919 sjätte huvudtitel, innefattande
anslagen till civildepartementet. (6 A.)

, * fråga om Punkten 17 (angående upprensning av vissa farleder i Mälaren)

anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa viss av riksdagen omformald
utredning rörande vederbörande väghållningsskyldigas plikt att deltaga
i kostnaderna för utförande av den föreslagna nya landsvägsbron över Kvicksund.
Sedan sådan ut redning inkommit, är ärendet beroende på Kund Mai ds
prövning. & ''

Rörande punkten 32 (angående ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital)
anbefalldes medicinalstyrelsen att med iakttagande av utav riksdagen gjorda erinringar
lata utarbeta och inkomma med nya ritningar jämte kostnadsförslag rörande
berörda överläkarbostad. Sedan dylikt förslag inkommit samt byggnadsstyrelsen
däröver avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl Maj:ts

Anmäldes

68. av den 26 juni 1918, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4,
§ 18 samt § 40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars
1862, dels ock en i ämnet väckt motion. (452.)
den 28 juni 1918 i samband med riksdagens här nedan omförmälda
skrivelse n:r 454, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att från 1918 års lagtima
landsting inhämta yttrande dels rörande frågan om tiden för lagtima landstings
sammanvaro, dels ock angående frågan om införande av en för hela landet
gemensam valdag på hösten alternerande för valen till andra kammaren och landstmgsman
na valen, samt därefter landstingens yttranden och eget utlåtande inkomma
tdl Kungl. Maj:t. Sedan samtliga sålunda infordrade yttranden inkommit, har
Kungl. Mapt den 21 februari 1919 till riksdagen avlåtit proposition, n:r 121 med

förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om landsting den
21 mars 1862. &

99 Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till 1920 års riksdag.

786

69 Riksdagens skrivelse av den 26 juni 1918, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, n:r 261, med förslag till lag om andrad lydelse av
§ 28, § 29 mom. 1 och § 42 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, till lag om ändrad lydelse av §§ 21 22
och 31 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 186*
samt till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 6 och 7 samt §§ 3 och
16 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 ävensom om
upphävande av § 2 mom. 5 i sistnämnda förordning, ävensom av
i anledning därav väckta motioner om ändring dels i riksdagsordningen
dels ock i kommunalförfattningarna. (454.)

Anmäldes den 28 juni 1918 tillsammans med riksdagens här ovan omformalda

skrivelse n:r 452, vartill hänvisas. or oq IQ 41 47 62

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 16, 25, 29, 35, 36, 39, 41, , ,

68 och 69 upptagna slutligen avgjorfa det under 67 ^märkta övar^a.^

annat departement samt de under 3, 6-9, 11, 12, H, 15. 1’ '' ''

28 30—33 37 38, 40, 42, 45, 46, 48, 50, 51, 53, 54, 56, 58, 59, 61 63 oc
65 omförmälda föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de Övriga på provning beroende.

6. Finansdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
av förslag till lärlingslag. (91.) _ . , ..

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit utlåtande over

sakkunnigbetänkande i ämnet.

2. av den 5 maj 1897, i anledning av väckt motion om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Sedan kommunalskattekommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet, hava åtskdhga verk och my
digheter avgivit infordrade utlåtanden. Provtaxermg har verkställts, var järn te
sakkunniga tillkallats för överläggning vid utarbetande av proposition i amnet.

3 av den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

— 1920 —

787

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1897, i vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel
till tullverkets personal för övertidsarbete. (103.)

Ärendet remitterat till 1914 års tullkommission.

4. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1901, angående åtgärder med
hänsyn till transport av timmer sjöledes in. m. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift, (52.)

Ärendet remitterat till de den 7 maj 1919 tillkallade sakkunniga för verkställande
av viss utredning i frågan om åtgärder mot luftförorening.

6. av den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra
och lytta i Sverige. (102.)

Sedan statistiska centralbyrån avgivit infordrat utlåtande, har ärendet den 10
oktober 1919 avgjorts av Kungl. Maj:t och kommer ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stävjan de av
illojal konkurrens. (20.)

Ärendet överlämnat till justitiedepartementet.

8. av den 18 maj 1905, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm av lokaler
för utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande av ny
byggnad för Kungl. Maj.ts kansli. (170.)

Ärendet anmält för Kungl. Maj:t den 12 april 1907 och kommer ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1904, i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till
vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen. (87.)

Sedan kommerskollegium den 29 juni 1912 avgivit infordrat utlåtande samt
nämnda utlåtande överlämnats till kommunalskattekommitterade, hava nämnda
kommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande ämne,

— 1920 —

788

vilket nu är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med frågan angående
ändrade grunder för den kommunala beskattningen.

10. Riksdagens skrivelse av den 19 maj 1906, i anledning av väckt motion
om avskrivning av återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter,
som få till skatte lösas. (133.)

Ärendet avgjort av Kungl. Maj:t den 10 oktober 1919 och kommer ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11 av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till
kommun för staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (So.)
Sedan kommunalskattekommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet och därvid jamval behandlat
förevarande ämne, hava åtskilliga verk och myndigheter avgivit infordrade u -

låtanden.

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot drift
av sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande
av luft eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och
dess befolkning. (61.)

Skrivelsen jämte däröver från vissa verk och myndigheter avgivna utlåtanden har
remitterats till de den 7 maj 1919 tillkallade sakkunniga för verkställande av
viss utredning i frågan om åtgärder mot luftförorening.

13 av den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen
vara oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

Skrivelsen har den 5 februari 1919 remitterats ttll 1914 års tullkommission, varifrån
utlåtande ännu ej inkommit.

14. av den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m.
(197.)

Skrivelsen har remitterats till vägkommissionen.

15. av den 9 juni 1910, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående bevillning av fast egendom samt

- 1920 —

789

av inkomst, dels ock i ämnet väckta motioner, i vad skrivelsen avser
utredning i fråga om de orter, där rörelse skall taxeras till bevillning,
ävensom grunderna för den totala inkomstens fördelning till beskattning
mellan dessa. (198.)

Sedan kommunalskattekommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl
förevarande ämne, hava åtskilliga verk och myndigheter avgivit infordrade utlåtanden.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med frågan
angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen.

16. Riksdagens skrivelse av den 6 maj 1911, i anledning av väckta motioner
avseende utredning rörande undanrödjande av en på äktenskapsfrekvensen
menligt inverkande oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Sedan kommunalskattekommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl
förevarande ämne samt åtskilliga verk och myndigheter avgivit infordrade utlåtanden,
hava bestämmelser i ämnet meddelats i kungl. förordningen den 31
oktober 1919 om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt.

17. av den 20 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika
Eleonora församling i Stockholm m. m. (130.)

Den 21 augusti 1914 har Kungl. Maj:t beslutat, att fastigheten skall överlämnas
till statsverkets omedelbara disposition.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Skrivelsen remitterad till tull- och traktatkommittén.

19. av den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av
10 § i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i
ämnet väckta motioner. (237.)

Skrivelsen, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920

790

20. Riksdagens skrivelse av den 24 februari 1912, i anledning av Kungl.
Maj:ts i punkterna 11 och 27 under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tullverket. (22.)

1914 års tullkommission har under år 1919 överlämnat betänkanden i ämnet men
ännu icke avslutat sitt arbete.

21. av den 7 maj 1912, angående beredande av möjlighet för minicipalsamhällen
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor.
(100.)

Skrivelsen anmäld den 2 maj 1913, därvid ärendet avgjorts; och kommer ej
vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. av den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om
utredning och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från
konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. in. samt om anslag till
utredningens verkställande. (125.)

Sedan särskilt tillkallade sakkunniga den 5 maj 1915 avgivit utlåtande samt
sedermera statskontoret och svenska stadsförbundets styrelse inkommit med infordrade
utlåtanden, har skrivelsen jämte berörda utlåtanden den 3 april 1918
remitterats till pensionsfondsfullmäktige.

23. av den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

Sedan statskontoret avgivit utlåtande, samt ärendet överlämnats till sakkunniga
för utredning angående centralisering av statsunderstödda pensionsanstalter, hava r
sakkunniga avlämnat sina betänkanden, och är ärendet nu beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

24. av den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må
sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande sjömanshusens
omorganisation. I detsamma beröres även frågan om tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig ärendet.

- 1920 —

791

25. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1912, angående utredning rörande
möjligheterna för en inhemsk tillverkning av mineraloljor och svavel
m. m. (227.)

För ändamålet tillkallade sakkunniga hava den 1 augusti 1918 avgivit betänkande.
Den av riksdagen begärda utredningen är härmed verkställd.

26. av den 28 maj 1912, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara dels ock en i ämnet väckt motion.
(220.)

Skrivelsen anmäldes den 16 april 1915, därvid beslöts proposition till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

27. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst
eller vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring.
(259.)

Löneregleringskommittén har den 3 september 1919 avgivit utlåtande, varefter
ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 29 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående expropriation i vissa fall av torp och andra
lägenheter å rekognitionshemman m. m. (271.)

Kommittén för utredning av åborättsfrågan har under år 1919 avlämnat betänkande
men ännu icke avslutat sitt arbete.

29. av den 3 maj 1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största
möjliga utsträckning såsom naturhg park. (69.)

Sedan sakkunniga den 15 maj 1917 avgivit betänkande samt riksmarskalksämbetet
och överintendentsämbetet däröver avgivit utlåtanden, har överståthållarämbetet
anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet.

30. av den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling
för statens räkning m. m. (82.)

Den 7 september 1917 har Kungl. Maj:t beslutat, att de från åtskilliga myndigheter
infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag till leveransförordning av
den 15 augusti 1916 skulle överlämnas till de sakkunniga med uppdrag för dessa
att i förslaget vidtaga de jämkningar, som av omförmälda yttranden och jämväl

— 1920 —

792

eljest kunde finnas påkallade. Samma dag hava tillkallats ytterligare tre sakkunniga
personer att deltaga i ifrågavarande arbete.

De sakkunniga hava fullgjort sistberörda uppdrag samt avgivit yttrande.

Ärendet är i denna del nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. Riksdagens skrivelse av den 17 maj 1913, angående utfärdande av
enhetliga bestämmelser för kommunernas bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. av den 30 maj 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 7 §
2:o) b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (140.)

Ärendet har för Kungl. Maj:t anmälts den 21 mars 1919, varvid beslöts proposition
(n:r 259) till riksdagen. .

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner
med förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering, den ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda förordning
fogade formulär, dels ock en i ämnet väckt motion. (251.)

Sedan kommunalskattekommitterade den 16 april 1917 avgivit förslag till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl
förevarande skrivelse, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende,
hava åtskilliga verk och myndigheter avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är
föremål för utredning inom finansdepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga.

34. av den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat
och kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

De för utredning rörande förevarande fråga tillkallade sakkunniga hava i november
1919 avgivit utlåtande med förslag till lagbestämmelser i ämnet.

35. av den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av
vilda fåglar. (50.)

Skrivelsen jämte kommerskollegii däröver avgivna utlåtande har den 3 september
1919 remitterats till tull- och traktatkommittén.

36. av den 30 april 1915, angående vidtagande av förberedande åtgärder
för begagnande av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets
upphörande kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri och sjöfart.
(58.)

Kommerskollegium har ännu icke avgivit utlåtande.

— 1920 —

793

37. Riksdagens skrivelse av den 26 maj 1915, angående minskning av
utgifterna för Sveriges officiella statistik i samband med omläggning
av grunderna för densamma. (173.)

Sedan kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen avgivit infordrat
gemensamt utlåtande, har Kungl. Maj:t den 31 december 1919 bland
annat bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla vissa sakkunniga.

38. av den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av
rikets sjömanshus. (175.)

Av kommerskollegium genom särskilda sakkunniga verkställd utredning har den
13 december 1919 överlämnats till Kungl. Maj:t.

39. av den 5 maj 1916, angående vissa synpunkters beaktande vid utredning
beträffande malmfyndigheters tillgodogörande. (99.)

Anmäld den 19 mars 1918, då Kungl. Maj:t på justitiedepartementets föredragning
beslöt avlåta proposition i ämnet till riksdagen. (n:r 183.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. av samma dag, angående utredning om inrättande av ett penninglotteri
för statens räkning. (100.)

Ärendet anmält den 10 oktober 1919, därvid detsamma av Kungl. Maj:t avgjorts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. av den 13 maj 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder till varaktigt befrämjande av
en planmässig nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående utredning
rörande frågan om torvens användande som bränsle m. m. (128.)

Skrivelsen, som den 28 november 1918 överlämnats till finansdepartementet från
jordbruksdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. av den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Den 13 februari 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Kommitterade hava den 19 mars 1918
avgivit betänkande rörande frågan om anskaffande för statens räkning av en
havsisbrytare. Häröver hava vissa utlåtanden infordrats. Den 28 maj 1919 hava
kommitterade avgivit sitt andra betänkande. Sedan kommerskollegium, marinförvaltningen
och lotsstyrelsen avgivit infordrade yttranden, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

100 — Justitieombudsmannen* ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

794

43. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1916, angående åtgärder till förhindrande
av att entreprenörer vid uppförande av statens byggnader
undandraga sig att erlägga betalning för arbetskraft och materiaher.
(178.)

Den 7 september 1917 har Kungl. Maj:t beslutat, att de från åtskilbga myndigheter
infordrade yttranden över de centralupphandlingssakkunnigas förslag till
leveransförordning av den 15 augusti 1916, däri jämväl förevarande ämne behandlats,
skulle överlämnas till de sakkunniga med uppdrag för dessa att i förslaget
vidtaga de jämkningar, som av omförmälda yttranden och jämväl eljest
kunde finnas påkallade. Samma dag hava tillkallats ytterligara tre sakkunniga
personer att deltaga i ifrågavarande arbete.

De sakkunniga hava fullgjort sistberörda uppdrag samt avgivit yttrande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. av den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda
framställningar om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende
å statens järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (186.)

Ärendet har överlämnats från civildepartementet och är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

45. av den 8 juni 1916, i anledning av väckt fråga om begränsning eller
upphävande av riksgäldskontorets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning
åt statsverket. (235.)

Sedan kassaförlagskommittén den 20 mars 1917 avgivit betänkande, över vilket
åtskilbga verk och myndigheter yttrat sig, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

46. av den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för
vid tråltillverkning använt groft trålgarn. (259.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivit infordrat gemensamt
utlåtande, har ärendet remitterats till tull- och traktatkommittén.

47. av den 16 maj 1917, angående utredning beträffande användningen
av s. k. förtyngningsmedel vid läderberedningen i riket. (149.)

Sedan kommerskollegium verkställt av Kungl. Maj:t anbefalld utredning, har
ärendet anmälts för Kungl. Maj:t den 11 april 1919, därvid författning i ärendet
utfärdats (se svensk författningssamling n:r 139).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 -

795

48. Riksdagens skrivelse av den 16 maj 1917, angående utredning beträffande
användningen av papp eller »konstläder» vid tillverkning av
skodon. (159.)

Den 8 juni 1917 bär Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att verkställa
ifrågavarande utredning. Sedan kommerskollegium verkställt av Kungl. Maj:t
anbefalld utredning, har ärendet anmälts för Kungl. Maj:t den 11 april 1919,
därvid författning i ämnet utfärdats (se svensk författningssamling n:r 139).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

49. av den 23 maj 1917, angående åtgärder för nedbringande av statens
tryckningskostnader. (160.)

Den 22 september 1917 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst tre sakkunniga personer för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Sedan de sakkunniga den 28 februari 1918 avgivit sitt utlåtande, är
ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

50. av den 2 juni 1917, angående åtgärder i och för dyrtidens lindrande
genom kompensationer eller dylikt av andra näringar än av jordbruket
(200.)

Ärendet anmält den 10 oktober 1919, därvid detsamma av Kungl. Maj:t avgjorts.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. av den 1 juni 1917, i anledning av väckta motioner angående brännvins-
samt vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed
stående frågor. (212.)

Den 14 juni 1917 utfärdades sex förordningar i ämnet, varjämte chefen för
finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 29 juni 1917 givna bemyndigande
tillkallat dels två personer att utarbeta och avgiva förslag till förordning angående
försäljning av pilsnerdricka dels och sakkunniga för utredning av frågan i vad
mån ersättning bör utgå till olika yrkesgrenar på grund av den av riksdagen
beslutade nya rusdryckslagstiftningen.

Sedan förstnämnda sakkunniga avgivit förslag till förordning, har Kungl.
Maj:t avlåtit proposition i ämnet till 1918 års lagtima riksdag, vilken då icke
vann riksdagens bifall.

Sedermera har Kungl. Maj:t till 1919 års lagtima riksdag avlåtit förnyad
proposition (n:r 27) i ämnet, vilken med vissa ändringar av riksdagen antagits.

Sistnämnda sakkunniga hava numera avslutat sitt arbete, och äro dessa
sakkunnigas förslag föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

796

52. Riksdagens skrivelse av den 5 juni 1917, i anledning av väckt
motion angående rätten att till avsalu förskära vin med brännvin.
(252.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning, varjämte Kungl. Maj it bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem personer för att såsom
sakkunniga inom finansdepartementet verkställa utredning i fråga om tillverkning
och beredning av viner samt avgiva det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

De sakkunniga hava den 10 juli 1918 avgivit utlåtande, vilket remitterats
till åtskilliga verk och myndigheter.

53. av den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av
tullen å galoscher. (241.)

Den 21 december 1917 uppdrogs åt kommerskollegium att verkställa i denna
skrivelse omförmäld utredning i sammanhang med inom ämbetsverket pågående
utredning i och för avslutande mellan Sverige och Tyska riket av en ny handelsoch
sjöfartstraktat.

Ärendet är sedermera remitterat till tull- och traktatkommittén.

54. av samma dag, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

Den 21 februari 1919 har ärendet överlämnats till civildepartementet.

55. av den 11 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av och lönereglering för överintendentsämbetet samt
angående länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta motioner.
(269.)

Den 25 juni 1917 anmält, därvid utfärdades en kungörelse samt beslötos i övrigt
erforderliga åtgärder, bland annat att bemyndiga chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga utarbeta förslag till instruktion
för byggnadsstyrelsen m. fl. författningar.

Den 31 december 1917 utfärdade Kungl. Maj:t instruktion för byggnadsstyrelsen.
De sakkunniga hava avgivit förslag till ett flertal ytterligare, det
offentliga byggnadsväsende! avseende författningar, vilka för närvarande äro
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

797

5(5. Riksdagens skrivelse av den 13 juni 1917, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående indragning av förste
kontrollörsbefattningarna vid råsockerfabrikerna m. m. (259.)

Sedan skrivelsen den 25 juni 1917 remitterats till kontrollstyrelsen samt nämnda
ämbetsverk den 6 december 1918 avgivit utlåtande, har Kungl. Maj:t avlåtit
proposition i ämnet till 1919 års lagtima riksdag. Därefter har Kungl. Maj:t den
9 maj 1919 utfärdat förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. av den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet
från statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom
en särskild statsbank. (322.)

Den 22 september 1917 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning rörande vissa kreditfrågor, närmast frågorna om emissionsväsendet,
bankkoncentrationen och frågan om anordnande av statlig bankverksamhet av
samma art som vanlig bankrörelse.

Sedan kommittén under år 1919 avgivit betänkande, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

58. av den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Löneregleringskommittén har anbefallts verkställa begärd utredning.

59. av den 27 april 1918, angående utarbetande av en redogörelse över de
förluster av människoliv och egendom, som sedan världskrigets början
inträffat inom den svenska handelsflottan. (161.)

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att gå i författning
om utarbetande av den av riksdagen begärda redogörelsen.

Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

60. av 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Anmäldes den 23 augusti 1918, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att avgiva
utlåtande i ärendet. Sedan dessa utlåtanden inkommit, har ärendet remitterats
till kammarkollegium, som ännu icke avgivit yttrande.

— 1920 —

798

61. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1918, med anledning av väckt
motion om höjning av rederilånefonden. (216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. av den 28 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet att för
rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

Kungl. Maj:t har den,16 september 1918 uppdragit åt 1902 års lönereglermgskommitté
att verkställa av riksdagen i förevarande skrivelse begärd utredning
rörande rätt för statsanställda personer att för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss annan verksamhet i statens tjänst.

Uppdraget är ännu ej fullgjort.

68. av den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till föreningen Svenska Röda korset av visst område å
Djurgården. (382.)

Kungl. Maj:t har den 1 juli 1918 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att upprätta
vissa förslag rörande upplåtelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

64. av den 10 juni 1919, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916.
(304.)

Kungl. Maj:t har den 1 juli 1918 förklarat sig framdeles skola till prövning upptaga
frågan om de på finansdepartementets föredragning ankommande åtgärder,
som må föranledas av skrivelsen, varjämte Kungl. Maj:t förordnat, att densamma
skulle jämte utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden rörande
detta ärende överlämnas till jordbruksdepartementet för vidtagande av de åtgärder,
som må ankomma på sistnämnda departement.

Den 20 september 1919 har skrivelse i ämnet avlåtits till statsbokföringskommittén.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

65. av den 21 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av förbättrade lokaler åt länsstyrelsen i Stockholms
län och byggnadsstyrelsen. (440.)

— 1920 —

799

Den 7 mars 1919 har proposition i ämnet avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

66. Riksdagens skrivelse av den 21 juni 1918, i anledning av särskilda
Kungl. Maj:ts propositioner rörande ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften och ändring
i vissa delar av förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, ävensom en inom
riksdagen väckt motion. (471.)

förordningar i ämnet utfärdade den 1 juli 1918 (se svensk författningssambno1
n:r 515 och 516).

Ärendet är i övrigt remitterat till de sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag i fråga om vissa ändringar i förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m.

67. av den 22 juni 1918, angående vidtagande av förnyade åtgärder för tillhandahållande
av billiga lantbruksmaskiner och handredskap samt
byggnadsmaterial. (478.)

Anmäldes den 10 oktober 1919.

Ärendet kommer ej att bliva föremål för Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

68. av den 12 november 1919, angående utredning i fråga om åtgärder för
åstadkommande av minskade restantier och avskrivningar av skatter
m. m. (479.)

Anmäldes den 31 december 1918.

Ärendet kommer ej att bliva föremål för Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

69. av 19 december 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utförsel till Norge av ett parti socker utan erläggande av
sockerskatt m. m. (U. 34.)

Ärendet anmält den 23 december 1918.

Ärendet kommer ej att bliva föremål får Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

70. av samma dag i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljningspriset för bränslekommissionens ved dels ock två i anledning
därav väckta motioner. (U. 39.)

- 1920 —

800

Ärendet remitterades den 17 januari 1919 till 1917 års bränslekommission, som
den 5 mars 1919 avgivit utlåtande i ärendet.

Anmäldes den 26 mars 1919.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden" äro följaktligen de under 6, 8, 10, 17, 21, 25, 26, 32,
39 40 47, 48, 50, 63—65 och 67—70 upptagna slutligen avgjorda, de under

1_7i 12—14, 18, 20, 22, 24, 28, 29, 33, 35, 36, 46, 52 54, 56, 58 60,

62 och '' 66'' omförmälda föremål för behandling av sakkunniga eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens

år 1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år
1910 avgivits av kanslern för rikets universitet. Sedan statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet avgiva utlåtande, har genom nådigt beslut den 2
mars 1917 dessa myndigheter anbefallts att överlämna handlingarna i ärendet till
statsbokföringskommittén för verkställande av utredning att till Kungl. Maj:t
ingivas.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

2. av den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)
Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén
för revision av lagen angående skydd mot yrkesfara in. m. avgivit utlåtanden i
ärendet, har Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att
inkomma med förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill skrivelsen
samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt anses böra föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

— 1920 —

801

3. Riksdagens skrivelse av den 11 april 1903, angående användning av
torv till eldning vid statens järnvägar oeh övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. av den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behov.
(158.)

Sedan Kungl. Maj:t den 14 mars 1911 för en tid av tre år tillsatt en nämnd
med uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran
och den 19 december 1913 medgivit, att nämndens verksamhet må fortsätta tills
vidare under ytterligare tre år, räknat från och med den 1 maj 1914, har nämnden
med underdånig skrivelse den 18 april 1917 överlämnat förslag till ny kateketisk
lärobok i anslutning till Luthers lilla katekes och förslag till reviderad
översättning av samma katekes.

Kungl. Maj:t har den 19 maj 1917 förklarat, att nämndens verksamhet skall
anses hava upphört med utgången av april 1917, samt anbefallt åtskilliga myndigheter
att avgiva utlåtanden över de avgivna förslagen.

Dessa utlåtanden hava ännu icke inkommit

5. av den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. av den 6 maj 1908, angående väckt motion om upphävande av bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Kungl. Maj:ts befallningshavande i
samtliga län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande avgiva yttranden i
detta ärende samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kung. Maj:t
inkomma.

Detta uppdrag är ännu ej fullgjort.

7. av den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran
till sparsamhet. (150.)

Kungl. Maj:t har den 12 februari 1915 anbefallt styrelsen för postsparbanken
samt läroverks- och folkskolöverstyrelserna att avgiva gemensamt utlåtande i
ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

101 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

802

8. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1911, angående åvägabringande
av utredning, huru vården av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i en viss del av
ämnet samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien
däri avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt
en kommitté att under samarbete, i den mån frågan rör överintendentsämbetet,
med de den 29 oktober 1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om
överintendentsämbetets omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation
av fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av oc ,
i den mån omständigheterna därtill föranleda, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande
av forminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

9. av den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk
av tobak och kaffe. (80.)

Framställning i ämnet har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

10. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens
tjänst eller vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring.
(259.)

Löneregleringskommittén har den 31 december 1914 anbefallts att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

11. av den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 6 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning
av små- och folkskolebarn. (79.)

Medicinalstyrelsen, folkskolöverstyrelsen och statskontoret hava avgivit utlåtande
i ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande
av skolbad vid landbygens folkskolor. (144.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1920 —

803

14. Riksdagens skrivelse av don 30 maj 1913, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. av den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell
rätt. (137.)

Sedan universitetskanslern avgivit yttrande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 22
oktober 1919 anmodat justitierådet E. Mareks von Wurtenberg att avgiva utlåtande
i detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

17. av den 26 augusti 1914, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 157, angående anslag till uppförande av en gymnastikbyggnad samt
tillbyggnad av lärobuset för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 30 april 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
villkor för det av riksdagen anvisade anslag till restaurering
av det s. k. klosterhuset i Vreta klosters församling. (76.)

Sedan byggnadsstyrelsen anmält, att reparationsarbetena blivit utförda, bar ärendet
den 27 november 1919 anmälts för departementschefen.

19. av den 27 maj 1915, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag
i fråga om beredande åt Stockholms stad av egen stiftstyrelse
och egen biskop, dels ock om utredning och förslag i fråga om ändring
i stiftsindelningen. (202.)

Sedan kommittén för utredning av frågan om de kyrkliga konsistoriernas omor -

1920 —

804

ganisation m. m. inkommit med den begärda utredningen, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:s prövning.

20. Riksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av tillfälle för
innehavare av lägenheter å ecklesiastika boställen att friköpa de
innehavda lägenheterna. (205.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 uppdragit åt de av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om upplåtelse av
kronojord till egna hem att verkställa jämväl utredning i förevarande avseende
och till Kungl. Maj:t ingiva härav föranlett förslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

21. av den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande
anslag under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet,
har Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefallt direktionen att genom en kommission av sakkunniga
låta utarbeta förslag till ifrågavarande handledning och överlämna det till
Kungl. Maj:t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

22. av den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92

under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i särskild
proposition, n:r 114, gjorda framställningar rörande karolinska
mediko-kirurgiska institutet. (96.) t

Ärendet har i huvudsakliga delar slutligt avgjorts. Beträffande viss del av ärendet,
nämligen användningen av vissa i karolinska institutets biblioteksbyggnad belägna
lokaler, anbefallde Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 överintendentsämbetet och lärarkollegiet
vid institutet att inkomma med utredning.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

23. av den 15 juni 1916. angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8).

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning
över befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

- 1920 —

805

Av dot för år 1917 beviljade anslaget å 6,000 kronor har Kungl. Maj:t den
4 maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

24. Riksdagens skrivelse av den 23 mars 1917, angående åstadkommande
av ändrade bestämmelser rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat,
bestående av mer än en församling. (42.)

Sedan samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitel avgivit utlåtanden
i ärendet, har kammarkollegium den 24 februari 1919 anbefallts att yttra sig
i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

25. av den 5 maj 1917, angående anordnande av barnbespisning vid rikets
folkskolor. (118.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

26. av den 9 maj 1917, angående utredning om skolk»vskoloniverksamhetens
stödjande och utvecklande genom statens försorg. (119.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

27. av den 16 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande av svensk kyrka i Kristiania. (164.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 anbefallt svenska ministern i Kristiania att avgiva
yttrande i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

28. av den 4 juni 1917, angående utredning i fråga om folkskoleväsendet
i de finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj.-t
den 18 januari 1918 dels uppdragit åt överstyrelsen att verkställa ifrågavarande
utredning dels ock bemyndigat överstyrelsen att tillkalla sakkunniga för att biträda
vid utredningens verkställande.

Denna utredning har ännu icke slutförts.

29. av den 12 juni 1917, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa
av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar.
(324.)

— 1920 —

806 *

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. Riksdagens skrivelse av den 13 juni 1917, angående reglering av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 197, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande m. m.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

Punkten 214, angående anslag till laboratoriebyggnad m. m. för tekniska

högskolans fackskola för kemisk teknologi.

Det för år 1918 anvisade anslaget å 500,000 kronor har ställts till veder börandes

förfogande.

31. av den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
befrämjande. (369.)

Sedan folkskolöverstyrelsen den 29 juni 1917 erhållit befallning att avgiva utlåtande
i detta ärende, har Kungl. Maj:t, på framställning av överstyrelsen, den 17
augusti 1917 bemyndigat överstyrelsen att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt
högst 5 sakkunniga.

Utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

32. av den 6 april 1918, angående beredande av understöd av statsmedel
åt s. k. hembygdskörer. (81.)

Kungl. Maj:t har den 31 december 1919 meddelat beslut i ärendet.

33. av den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Enligt nådigt bemyndigande den 22 juli 1918 har chefen för ecklesiastikdepartementet
den 2 augusti 1918 tillkallat fem sakkunniga för utredning inom departementet
av ifrågavarande ärende.

4 Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts.

34. av den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt
vissa bamavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen, socialstyrelsen,

— 1920 —

807

lantbruksstyrelscn och direktionen över allmänna barnhuset i Stockholm att avgiva
utlåtanden i detta ärende.

Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

35. Riksdagens skrivelse av den 7 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av mark till botaniska institutionen
vid universitetet i Uppsala. (324.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1918 förklarat sig vilja efter framställning av domänstyrelsen
bestämma angående ersättning för ifrågavarande markupplåtelse.

Sådan framställning har ännu icke inkommit.

36. av den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets
bredare lager till godo m. m. (201.)

Kungl. Maj:t har den 9 Augusti 1918 anbefallt överintendenten och chefen för
nationalmuseum att avgiva utlåtande i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

37. av den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande
av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Kungl. Maj.-t har den 2 augusti 1918 anbefallt medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning och inkomma med förslag i ärendet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

38. av den 24 maj 1918, angående upprättande av praktiska ungdomsskolor
jämte i ärendet väckta motioner. (248.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 14 mars 1919 slutligen avgjort ärendet.

39. av den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda
fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde
till vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. av den 5 juni 1918, rörande utredning angående inrättande av en professur
i statistik och folkhushållslära vid tekniska högskolan. (282.)

Sedan styrelsen för tekniska högskolan avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts provning

41. av den 6 juni 1918, angående vissa framställningar under åttonde
huvudtiteln. (284.)

— 1920

808

Punkten 2, angående fortbildningskurser för folk- och småskollärare.

Kungl. Maj:t har den 17 januari och den 14 februari 1919 meddelat beslut i
ärendet.

Punkten 4, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor.

Kungl. Maj:t har den 22 november 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk
författningssamling n:r 940.)

Punkterna 16 och 17, angående nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda.

Framställning har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

42. Riksdagens skrivelse av den 12 juni 1918, angående beredande av
statsstipendier åt vissa lärjungar vid statens tekniska elementarskolor
och med dem likställda enskilda tekniska läroanstalter med statsunderstöd.
(338.)

Sedan styrelserna för de tekniska elementarskolorna avgivit utlåtanden i ärendet,
har Kungl. Maj:t den 2 juli 1919 anbefallt skolöverstyrelsen att yttra sig i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

43. av den 19 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna vid de allmänna
läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminariema,
folk- och småskolorna, de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna
jämte i ärendet väckta motioner. (394.)

Kungl. Maj:t har den 31 januari och den 16 juli 1919 meddelat slutliga beslut

i ärendet.

44. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av den lägre tekniska undervisningen jämte i ärendet
väckta motioner. (407.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1919 meddelat slutliga beslut i ärendet.

45. av den 21 juni 1918, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaten.
(10 A.)

Punkten 10, angående pensionering av lärarpersonalen vid folkhögskolorna.
Framställning i ämnet har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

46. av den 22 juni 1918, angående regleringen av riksstatens för år 1919

— 1920 —

809

åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 2, angående extra föredragande in. in. inom ecklesiastikdepartementet.
Kungl. Maj:t har den 31 december 1918 meddelat beslut i ämnet.

Punkten 34, angående resestipendier åt prästmän.

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 64, angående konservatorer vid botaniska och zoologiska institutionerna
vid universitetet i Uppsala.

Sedan det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Uppsala inkommit
med viss anmälan, har ärendet den 12 oktober 1918 anmälts för departementschefen.

Punkten 69, angående anslag till arvoden, flitpenningar åt extra biträden,
renskrivning, eftermiddagstjänst m. m. vid universitetets bibliotek i Uppsala.

Kungl. Maj.t har den 22 juli 1918 anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet
att inkomma med förslag till bestämmelser rörande ifrågavarande anslag.

Sådant förslag har ännu icke avgivits.

Punkterna 82, 83 och 87, angående anslag till dels föreståndare för det vid
universitetets i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i nämnda
stad inrättade röntgenlaboratoriet och en därstädes anordnad radiologisk sjukavdelning,
dels föreståndare för sagda universitets till nämnda sjukvårdsinrättningar
förlagda klinik och poliklinik för öron-, näs- och halssjukdomar dels ock föreståndare
för universitetets ortopediska poliklinik vid berörda sjukvårdsinrättningar.
Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 meddelat beslut i dessa ärenden.

Punkten 122, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.
Kungl. Maj:t har den 31 januari 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 131, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra
tjänstemän vid rikets universitets samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Kungl. Maj:t har den 9 maj 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 135, angående anslag till arvöden åt timlärare och vikarier vid
högre lärarinneseminariet.

Kungl. Maj:t har den 16 juli 1919 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 476.)

Punkten 138, angående anslag till extra och vikarierande ämneslärare vid
de allmänna läroverken.

Kungl. Maj:t har den 16 juli 1915 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 475.)

Punkten 145, angående anslag till extra arvoden åt teckningslärare vid de
allmänna läroverken.

102 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

810

Kung! Maj:t har den 4 juli 1919 meddelat beslut i ärendet.

Tukt er na 153 och 154, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid
enskilda läroanstalter, dels ock resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom
åt skolkökslärarinnor vid andra läroanstalter.

Kung! Maj:t har den 30 maj 1919 meddelat beslut i dessa ärenden.

Punkten 157, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 168, angående anslag till hyresbidrag för lärare vid folkskoleseminariema
i Stockholm och Göteborg.

Kungl. Maj:t har den 28 februari 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 178, angående anslag till fortbildningskurser för lärare vid folkoch
småskolor.

Kungl. Maj:t har den 17 januari och den 4 februari 1919 meddelat beslut
i ärendet.

Punkterna 179—182, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folskoleseminariema, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor
dels ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt
mindre folkskolor och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 6 och den 13 juni 1919 meddelat beslut i dessa
ärenden.

Punkterna 187 och 188, angående anslag till beredande av möjlighet till skolgång
för fattiga, på längre avstånd från skola boende skolpliktiga barn inom
dels Vilhelmina m. il. dels ock Hotagens och Frostvikens församlingar.

Kungl. Maj:t har den 17 januari 1919 meddelat beslut i dessa ärenden.

Punkten 198, angående anslag för upplysnings- och undervisningsverksamhet
till nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 31 januari 1919 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 204, angående nybyggnad åt hantverksskolan i Kristnehamn för
blinda.

Framställning har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

Punkten 210, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor
vid rikets abnormskolor.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

— 1920 —

811

Punkten 211, angående uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

Punkten 212, angående anslag till tekniska högskolan.

Ärendet är i viss del ännu beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

Punkten 213, angående anslag till laboratoriebyggnad m. m. för tekniska
högskolans fackskola för kemisk teknologi.

Anslaget har genom beslut den 28 mars och den 9 maj 1919 ställts till
förfogande.

Punkten 223, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid
lägre tekniska läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 232, angående understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1918 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 233, angående anslaget till understödjande av skididrotten bland
ungdomen.

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 242 och 243, angående anslag till systematisk undersökning av
sydsvenska folkmål samt till insamling, förteckning och undersökning av svenska
folkminnen.

Kungl. Maj:t har den 24 januari 1919 meddelat beslut i dessa ärenden.

Punkten 249, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 250, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 21 mars 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 252, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Framställning har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

Punkten 255, angående anslag till resestipendier samt läroböckers, tidskrifters
och lärda verks utgivande.

Kungl. Maj:t har den 14 mars 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 259 och 260, angående anslag till dels extra utgifter, dels ock
kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

- 1920 —

812

47. Riksdagens skrivelse av den 22 juni 1918, angående regleringen av
utgifterna under tilläggsstatens för år 1918 åttonde huvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Punkten 7, angående nattlig bevakning vid naturhistoriska riksmuseets etnografiska
avdelning.

Av det beviljade anslaget å 1,500 kronor hava 1,000 kronor ställts till förfogande.

Punkten 44, angående nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn för
blinda.

Framställning har avlåtits till 1919 års lagtima riksdag.

Punkten 56, angående anslag till förstärkande av det ordinarie anslaget till
resestipendier samt läroböckers, tidskrifters och lärda verks utgivande.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 60 och 61, angående anslag till dels kostnader för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga dels ock förstärkande av det ordinarie reservationsanslaget
till extra utgifter.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. av den 29 november 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbetalande av avlöningsförmåner till vissa lärare vid statens
undervisningsanstalter samt statsbidrag till statsunderstödda, kommunala
och enskilda läroanstalter, utan hinder av att undervisningen
någon tid måste inställas till följd av smittosam sjukdom. (U. 18.)
Kungl. Maj:t har den 6 november 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk
författningssamling n:r 1104.)

Av dessa ärenden äro de under 9, 30 32, 38, 40, 41, 43, 44, 46 och 47
omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, de under 1, 2, 4, 6, 7, 8, 10,16,
20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 31, 33, 34, 35, 36, 42 och 45 omförmälda
föremål för behandling av särskilda kommittérade, sakkunniga eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning
beroende.

1920

813

8. Jordbruksdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 17 mars 1885, om ändrade stadganden
angående den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma föremål för fortsatt behandling
inom justitiedepartementet.

2. av den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av
smittsamma sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900
infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kung! Maj:t
icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

3. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom
skogsbygderna i Norrland och Dalarna. (128.)

Ärendet anmäldes i den del, det icke förut avgjorts, nämligen angående ändring
i vissa delar av flottningsstadgan, den 17 januari 1919 på justitiedepartementets
föredragning, varvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 4.).

4. av den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är i vad det rör jordbruksdepartementet oavgjort endast beträffande sockenallmänningar
m. m. i de norra länen, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén
avgivit betänkande.

5. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av

§ 5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894. (26.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
har ännu icke avgivit fullständigt förslag i ämnet.

6. av den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs
vintertiden. (65.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, infordrade
utlåtandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

— 1920 —

814

7. Riksdagens skrivelse av den 23 maj 1906,d anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade
delen av kronolägenheten Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter
till inköp av allmänningsskogar. (77.)

Se under 5 här ovan.

9. av den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänningar. (185.)

Se under 5 här ovan.

10. av den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad
lydelse av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli
1903, dels ock om skrivelse till Kungl. Maj4 angående revision av
lagstiftningen om vården av enskildes skogar. (64.)

Se under 5 här ovan.

11. av den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område,
varest avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 5 här ovan. ,

12. av den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga
om anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning
av rösträtten å vägstämma. (153.)

Se under 6 här ovan.

14. av den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att
vid allmän flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Anmäldes på justitiedepartementets föredragning den 14 februari 1919, varvid

beslöts proposition till riksdagen (n:r 304.).

15. av den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare
vid anställning inom skogsstaten. (75.)

— 1920 -

815

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma remitterats till domänstyrelsen,
som ännu icke inkommit med utlåtande.

16. Riksdagens skrivelse av den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av lagändring i syfte att bereda större trygghet
för en bättre vård av och hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 5 här ovan.

17. av samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda sakkunniga för
utredning angående förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna skogar
i mellersta och södra delarna av riket den 17 december 1915 inkommit med
sitt betänkande, har detta remitterats till åtskilliga ämbetsverk och myndigheter.
Samtliga de sålunda infordrade utlåtandena hava ännu ej inkommit.

18. av den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för
skogsägare till väg över annans mark för skogsprodukters framforslande.
(44.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

19. av den 26 april 1912, i anledning av riksdagens år 1911 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1910. (48.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, infordrade
utlåtande från domänbokföringssakkunniga inkommit, anmäldes ärendet den 9
januari 1919, varvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 62.).

20. av den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss
skadegörelse å ungskog. (119.)

Se under 5 här ovan.

21. av samma dag, i fråga om utredning och förslag angående upplåtande
till försäljning av vissa kronoegendomar. (121.)

Anmäldes av chefen för justitiedepartementet den 28 februari 1919, därvid be —

1920 —

816

slöts remiss till lagrådet. Sedan lagrådets yttrande inkommit, anmäldes ärendet

ånyo den 14 mars 1919, varvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 224.).

22. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för
vinnande av större överskådlighet angående de verkliga inkomsterna
från statens jordbruksdomäner m. m. (253.)

Slutligt yttrande från de i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga har

ännu icke inkommit.

23. av samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. av den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och
Norrbottens län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond
och Norrbottens lappfond. (75.)

Ärendet har den 14 oktober 1919 remitterats till kommittén för den inre ren betesfrågan.

25. av den 28 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion
angående förvärvande för statens räkning av ön »Jungfrun» i Kalmarsund
såsom fridlyst nationalpark. (208.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. av den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt
motion angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av
skogsmark för varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 5 bär ovan.

27. av samma dag, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet
att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans
mark. (191.)

Se under 18 här ovan.

28. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från kronoegendomen Stora och Lilla Åvesta
i Kopparbergs län. (238.)

— 1920 —

817

Sedan domänstyrelsen inkommit med i ärendet infordrat utlåtande, har Kungl.
Maj:t don 5 oktober 1917 bemyndigat samma styrelse att låta uppgöra förslag till
en för tomtupplåtelser från ovannämnda kronoegcndom lämplig ändring och utvidgning
av den för Krylbo municipalsamhälle gällande stadsplan. Sådant förslag
har ännu icke inkommit.

29. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning
av skogseld. (244.)

Sedan den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen inkommit,
remitterades ärendet den 28 augusti 1918 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
varifrån utlåtande ännu icke inkommit.

30. av den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m. (273.)

Norrländska kolonisationskommittén har ännu icke slutbehandlat ärendet i fråga.

31. av den 10 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avsättande till nationalpark av ett område norr om Torne
träsk i Norrbottens län jämte två i ämnet väckta motioner. (100.)

Ärendet anmäldes den 5 december 1919, därvid beslöts proposition till riksdagen.

32. av den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av
statsmedel till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll
av enskilda vägar å landet m. m. (139.)

Sedan de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande
väghållningsbesvärets utjämnande m. m. avgivit utlåtande i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

33. av den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.
(68.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga för
utredning och avgivande av förslag angående tillgodogörande av kronans fisken
och jakten å viss kronomark avgivit utlåtande i vissa delar av ärendet, hava
yttranden däröver infordrats från åtskilliga myndigheter.

34. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande

103 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

818

villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen.
(118.)

Ärendet anmäldes den 21 februari 1919, därvid beslöts proposition till riksdagen
(n:r 106.).

35. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1916, angående utredning av frågan
om frigivande av laxfisket i Mörrumsbukten eller fredningslinjens
inflyttande närmare Mörrumsåns utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegiet, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu icke
inkommit med sådan utredning.

36. av den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

I fråga om kylhusväsendet är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Angående lagerbusväsendet har betänkande ej ännu avgivits av de i
fjolårets ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga. I fråga om åtgärder i övrigt
för jordbrukets främjande, i den mån sådana icke redan vidtagits, har lantbruksstyrelsen
förmält sig ämna tid efter annan avgiva förslag.

37. av den 7 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration.
(213.)

De i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med betänkande i återstående delar av ärendet.

38. av den 25 april 1917, i anledning av väckta motioner om anslag till
befrämjande av inhemsk linodling in. m. (94.)

Sedan utlåtande inkommit från kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen, anmäldes
ärendet den 18 mars 1919, därvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 316.).

39. av samma dag, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet. (103.)

Det i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda, från lantbruksstyrelsen
infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

40. av den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering
av landsbygden m. m. (302.)

De i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med slutligt förslag i ämnet.

— 1920 —

819

41. Riksdagens skrivelse av den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner
i fråga om åtgärder för främjande av trädgårdsodlingen. (305.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, infordrade
utlåtandena över trädgårdssakkunnigas betänkande inkommit, anmäldes ärendet
den 18 mars 1919, därvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 312.).

42. av samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Förslag har ännu icke inkommit från de i fjolårets ämbetsberättelse omförmälda
sakkunniga.

43. av den 14 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Sedan det från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtande angående
den av riksdagen under punkt 77 begärda utredningen rörande vissa mindre
fiskehamnar inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj.ds prövning.

44. av den 6 april 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående vissa ändringar i gällande stadga om skjutsväsendet.
(93.)

Anmäldes ånyo den 25 februari 1919, därvid beslöts proposition till riksdagen
(n:r 159.).

45. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 35 § i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (94.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från lagrådet
infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 14 mars 1919,
därvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 291.).

46. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i frågan om ökning av statsbidraget
till kostnaderna för lantmäteriförrättningar. (95.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda betänkande
inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 11 mars 1919 i samband med övriga
lantmäteri väsendet tillhörande frågor, därvid beslöts proposition till riksdagen
(n:r 355.).

47. av den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

- 1920 —

820

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda utlåtandena
inkommit, har ärendet i vissa delar remitterats till vägkommissionen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt järnvägsstyrelsen. De sålunda infordrade utlåtandena
hava ännu icke inkommit. I övriga delar är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

48. Riksdagens skrivelse av den 10 juni 1918, i anledning av riksdagens

år 1917 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1916. (304.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från
domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 4
april 1919, därvid erforderlig åtgärd i ämnet beslöts.

49. av den 12 juni 1918, angående ifrågasatt utredning rörande livsmedelsproduktionens
allmänna läggning m. m. (337.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från
lantbruksstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

50. av samma dag, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
i fråga om möjliggörande av avsöndringar från utarrenderad
kronojord för bildande av egna hem under löpande arrendetid. (362.)

Ärendet anmäldes den 14 mars 1919, därvid proposition i ämnet beslöts (n:r 236.).

51. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från kammarkollegiet
infordrade utredningen har ännu icke inkommit.

52. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

De i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med den infordrade utredningen i ämnet.

53. av den 13 juni 1918, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av
kolonisationen å bondejord i Norrland. (342.)

Den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från norrländska
kolonisationskommittén infordrade utredningen har ännu icke inkommit.

- 1920 —

821

54. Riksdagens skrivelse av den 13 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och
9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken. (385.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima
riksdag omförmälda utredning, anmäldes ärendet ånyo den 5 december 1919,
därvid beslöts proposition till riksdagen.

55. av den 14 juni 1918, angående undersökning om möjligheterna för
ett bättre tillvaratagande av stubbveden å statens skogar. (340.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, från
domänstyrelsen infordrade utredningen inkommit, samt länsstyrelserna i Norrbottens
och Västerbottens län avgivit utlåtanden över vissa delar av ärendet, anmäldes
detta ånyo den 30 maj 1919, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

56. av den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel
åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre
jordbruk, ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit
samt övrig fastighetskredit. (416.)

Beträffande den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda,
av riksdagen begärda utredningen angående den sekundära fastighetskreditens
ändamålsenliga ordnande är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Majrts
prövning.

57. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen.
(417.)

Ärendet blev i de delar, som ej den 11 juli 1918 underställdes Kungl. Maj:ts
prövning, anmält den 21 februari 1919 i samband med vissa egnahemsväsendet
berörande frågor, därvid beslöts proposition till riksdagen (n:r 106.).

58. av den 21 juni 1918, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för år 1919 , i vad angår jordbruksärenden. (474.)

Beträffande den i ämbetsberättelsen till 1919 års lagtima riksdag omförmälda, av
riksdagen begärda utredningen angående villkoren för lån från allmänna nyodlingsfonden
.är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

— 1920 —

822

Av dessa ärenden äro sålunda de under 3, 14, 19, 21, 31, 34, 38, 41, 44
46, 48, 50, 54, 55 och 57 omförmälda slutligen avgjorda, de under 1, 2, 5, 8—11,
15—18, 20, 22, 24, 26—30, 33, 35—37, 39, 40, 42, 47 samt 51 — 53 upptagna
föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller kommittérade eller annan
myndighet och de övriga på prövning beroende.

1920 —

823

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl, Majd anhängig g] orts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1919 men vid samma
ars slut ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl,
Majds prövning beroende jämte kortfattad uppgift om, ärendenas

behandling.

1906 den 31 december (n:r 262),

angående förtydligande av gällande
föreskrifter om lasarettsläkares skyldighet
att meddela intyg rörande å lasarett
vårdad person.

1907 den 2 oktober (n:r 255),
angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1896 om upphörandet
av posträtter m. m.

1908 den 31 januari (n:r 47),
angående domstolarnas arkiv m. m.

Sedan skrivelsen överlämnats till medicinalstyrelsen
för att tagas i övervägande
i sammanhang med avgivande av yttrande
rörande ordnandet av rättsmedicinalväsendet
samt styrelsen inkommit
med sådant yttrande, har ärendet remitterats
till överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i samtliga län m. fl. myndigheter
och korporationer. Samtliga de
sålunda infordrade utlåtandena hava
ännu ej inkommit.

I (Civildepartementet.)

Ärendet är beroende på Kpngl Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepart ementet.)

— 1920 —

824

1910 den 7 januari (n:r 37),

angående domstolarnas arkiv m. m.

Ärendena äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

(Justitiedepartementet.)

1908 den 5 maj (n:r 167),

angående revision av lagens bestämmelser
om rättegångskostnadsersättning.

Utlåtanden från bovrätterna och samtliga
underdomstolar hava infordrats över
ett av särskilda sakkunniga utarbetat
förslag i frågan. Sedan dessa utlåtanden
inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

(Justitiedepartementet.)

1908 den 30 november (n:r 399),

angående förbud mot användande i
firma av beteckningen »riks» eller därmed
jämförligt uttryck.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

(Justitiedepartementet.)

1909 den 2 januari (n:r 26),

angående ändring av bestämmelserna
om rätt för domstol att förklara någon
ovärdig att föra annans talan inför
rätta.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1909 den 13 februari (n:r 88),

angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens
och tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1920

825

190!) den 9 mars (n:r 116),
angående ifrågasatt ändring av 6 § i
lagen angående vård av enskildes skogar
den 24 juli 1903.

Skogslagstiftningskommittén har ännu
icke avgivit fullständigt betänkande i
ämnet.

(J ordbruksdepartementet.)

1910 den 4 februari (n:r 67),

angående ändring av gällande bestämmelser
om överlämnande till vederbörande
anatomiska institutioner i Uppsala,
Stockholm och Lund av lik efter
självmördare m. m.

10.

1910 den 8 november (n:r 577),

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli
1887.

Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Ecklesiastikdepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

11.

1911 den 15 mars (n:r 169),
angående meddelande av lagbestämmelse
om skyldighet för vederbörande
att i varje stärbhus upprätta ett officiellt
dokument, utvisande boets delägare
och ekonomiska ställning.

Lagberedningen, till vilken ärendet
överlämnats, har ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

(J ustitiedepartementet.)

12.

1911 den 18 mars (n:r 172),

angående ändring i »bestämmelserna Ärendet
om rätt för utlänning att här i riket prövning,
driva handel.

104 Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

är beroende på Kungl. Maj:ts
(Finansdepartementet.)

826

13.

1911 den 23 september (n:r 499),

angående ändring av lagen den 29
juli 1892 angående sparbanker.

Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

14.

1911 den 28 september (n:r 508),

angående meddelande av bestämmelser
till förebyggande av felaktiga sammanräkningar
vid proportionella val.

Ärendet

prövning.

är beroende på Kungl. Maj:ts
(Justitiedepartementet.)

15.

1912 den 8 januari (n:r 35),

angående ändring eller förtydligande
av bestämmelserna i 16 § av lagen angående
handelsregister, firma och prokura
den 13 juli 1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

16.

1912 den 23 maj (n:r 313),

angående ersättning för syn å klockarboställe.

Ärendet är beroende på fortsatt särskild

utredninginom ecklesiastikdepartementet.

(Ecklesiastikdepartementet.)

17.

1913 den 29 januari (n:r 51),

angående bristande överensstämmelse
mellan lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar den 1 juni 1912 samt
stadgande^ i 8 kap. giftermålsbalken.

Lagberedningen har i sitt den 31
augusti 1918 avgivna förslag till giftermålsbalk
m. m. beaktat justitieombudsmannens
skrivelse. Proposition till
riksdagen med förslag till giftermålsbalk
beslutad den 19 december 1919.

(Justitiedepartementet.)

— 1920 —

827

1913 den 17 februari (n:r 79),

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887.

1915 den 5 februari (n:r 86),

angående förbud för ämbets- och
tjänstemän i patent- och registreringsverket
samt eventuellt för andra befattningshavare
att mot betalning åtaga sig
enskilda uppdrag inom område för deras
tjänsteverksamhet.

1915 den 30 mars (n:r 167),

angående tullbehandlingsattesters
offentlighet.

1915 den 29 september (n:r 321),

angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över
de till urbota bestraffning dömda, icke
häktade personer.

22.

1915 den 31 december (n:r 589),

angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars
förvarande hos civila myndigheter m. m.

23.

1915 den 31 december (n:r 596),
angående revision av bestämmelserna
rörande avgifter för registrering i handels-
och föreningsregistren.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet remitterades den 19 september
1919 till statskontoret, vilket ämbetsverk
ännu icke avgivit utlåtande i ärendet.

(Finansdepartementet.)

— 1920 —

828

24.

1915 den 31 december (n:r 600),

angående skogsvårdsstyrelses befogenhet
att bevilja anslag till skogsvårdsåtgärder
å skyddsskogsområde.

Skogslagstiftningskommittén har ännu
icke avgivit fullständigt betänkande i
ämnet.

(J ordbruksdepartementet.)

25.

1916 den 31 oktober (n:r 604),
angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade
utlåtande har ännu ej inkommit.

(Justitiedepartementet.)

1917 den 2 januari (n:r 61),

angående stadgande av viss kompetens
för ordförande i stadsstyrelse.

1917 den 2 januari (n:r 68),

angående förbättrad lagstiftning rörande
församlingsfriheten.

1917 den 31 januari (n:r 84 1/s),

angående ändring i bestämmelserna
rörande ledigförklarande av apotek.

Kung!. Maj:t har den 21 februari 1919
avlåtit proposition (n:r 278) i ämnet till
riksdagen. Propositionen avslogs av
riksdagen, men kommer ny proposition
i frågan att avlåtas till 1920 års riksdag.

(Civildepartementet.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälda
sakkunniga hava den 13 december
1919 avgivit betänkande med förslag till
lag om utövande av den svenska medborgare
tillförsäkrade församlingsrätt
m. m. Förslaget är föremål för fortsatt
behandling i justitiedepartementet.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet remitterades den 23 februari
1917 till kommittén för verkställande av

— 1920

829

29.

1917 den 15 juni (n:r 269),
angående avhjälpande av viss bristfällighet
i gällande lagstiftning rörande
tomträtt.

1918 den 15 januari (n:r 42),
angående revision av resereglementet.

31.

1918 den 15 januari (n:r 43),

angående ändring i gällande hyreslagstiftning
till förmån för de mindre
bemedlade.

32.

1918 den 15 januari (n:r 44),
rörande gift kvinnas behörighet att
vara ledamot av tryckfrihetsjury.

utredning angående ordnandet av apoteksväsendet
i riket vid 1920 års utgång
m. m., vilken kommitté ännu icke avgivit
utlåtande i ärendet.

(Civildepartementet.)

Ärendet är beroende påKungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

30.

I anledning av berörda skrivelse har
chefen för civildepartementet jämlikt
Kungl. Maj:ts den 26 april 1918
givna bemyndigande uppdragit åt fyra
personer att såsom sakkunniga inom
civildepartementet biträda vid verkställande
av revision av gällande resereglemente.
Sedan de sakkunniga avgivit
förslag i ämnet, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

(Civildepartementet.)

Sedan infordrade utlåtanden i ärendet
avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och överståthållarämbetet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende påKungl. Maj:ts
prövning. (J ustitiedepartementet.)

— 1920 --

830

33.

1918 den 15 januari (n:r 45),

angående ändring av kungl. förordningen
angående expeditionslösen den
7 december 1883.

1918 den 15 januari (n:r 47),

angående ändrade bestämmelser angående
utfärdande av gravations- och
äganderättsbevis.

1918 den 15 januari (n:r 48),

angående införande av förhörsdomarinstitutionen.

1918 den 27 december (n:r 512),

angående införande i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma
och prokura av bestämmelse, att vid
firmateckning för handelsbolag de, som
teckna firman, jämväl böra underskriva
sina namn.

Sedan statskontoret inkommit med infordrat
utlåtande i ärendet, har Kungl.
Maj:t den 18 oktober 1918 utfärdat kungörelser
angående dels ändrad lydelse av
§ 13 i förordningen om expeditionslösen
(se svensk författningssamling n:r 795)
och dels tillfällig ändring av § 3 i samma
förordning (se svensk författningssamling
n:r 796), vilken senare kungörelse skall
äga tillämpning tills vidare intill den 1
januari 1922 enligt kungörelse den 12
december 1919 (se svensk författningssamling
n:r 752).

(Justitiedepartementet.)

34.

Utlåtanden i ärendet äro infordrade
från häradshövdingarna och rådhusrätterna.
Sådana utlåtanden hava ännu ej
fullständigt inkommit.

(Justitiedepartementet.)

35.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

36.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

257	47	282	50	306	55
258	252	283	51	307	175
259	251	284	52	308	176
260	378	285	53	309	95
261	379	286	257	310	96
262	43	287	179	311	97
263	380	288	180	312	121
264	381	289	181	313	98,
265	167	290	182		122
266	168	291	183	314	384
267	253	292	170	315	385
268	44	293	171	316	386
269	45	294	172	317	387
270	46	295	54	318	388
271	189	296	261	319	389
272	260	297	262	320	390
273	255	298	263	321	391
274	169	299	173	322	177
275	256	299	264	323	392
276	48	300	382	324	393
277	120	301	383	325	394
278	92	302	265	326	56
279	254	303	174	327	267
280	337	304	266	328	57
281	49	305	338	329	66

257	47	282	50	306	55
258	252	283	51	307	175
259	251	284	52	308	176
260	378	285	53	309	95
261	379	286	257	310	96
262	43	287	179	311	97
263	380	288	180	312	121
264	381	289	181	313	98,
265	167	290	182		122
266	168	291	183	314	384
267	253	292	170	315	385
268	44	293	171	316	386
269	45	294	172	317	387
270	46	295	54	318	388
271	189	296	261	319	389
272	260	297	262	320	390
273	255	298	263	321	391
274	169	299	173	322	177
275	256	299	264	323	392
276	48	300	382	324	393
277	120	301	383	325	394
278	92	302	265	326	56
279	254	303	174	327	267
280	337	304	266	328	57
281	49	305	338	329	66

257	47	282	50	306	55
258	252	283	51	307	175
259	251	284	52	308	176
260	378	285	53	309	95
261	379	286	257	310	96
262	43	287	179	311	97
263	380	288	180	312	121
264	381	289	181	313	98,
265	167	290	182		122
266	168	291	183	314	384
267	253	292	170	315	385
268	44	293	171	316	386
269	45	294	172	317	387
270	46	295	54	318	388
271	189	296	261	319	389
272	260	297	262	320	390
273	255	298	263	321	391
274	169	299	173	322	177
275	256	299	264	323	392
276	48	300	382	324	393
277	120	301	383	325	394
278	92	302	265	326	56
279	254	303	174	327	267
280	337	304	266	328	57
281	49	305	338	329	66