Kungl. Maj.ts proposition Nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj
1897 för Sveriges riksbank; given Stockholms slott den
13 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§
i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 78 käft. (Nr 94.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897
för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897
för Sveriges riksbank skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Riksbanken äger att såväl vid huvudkontoret som vid avdelningskontoren a)

på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen
bestämmes; skolande bevis över sålunda insatta penningar ställas till
viss man;

_ b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning
föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla
räkningshavaren vad å räkningen innestår.

I sammanhang -med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar,
som kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsut|ämningar
(clearing).

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering
i riksbanken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och
avskrivningsräkning mot räntegottgörelse.

Avenså må, där omständigheterna sådant påkalla, räntegottgörelse
kunna av fullmäktige medgivas för medel innestående å depositionsräkning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

3

30 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke är svensk medborgare;
ej den, som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;
ef den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva
allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej
den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Fullmäktig må ej vara ledamot av styrelse i annan bank än sparbank
eller postsparbanken.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

1917 års
bankkommittés
betänkande
i fråoan om
anordnande
av statlig
bankverksamhet.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
februari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.
Statsråden: PetrÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde härefter
följande:

Den 22 september 1917 erhöll 1917 års bankkommitté i uppdrag,
bland annat, att verkställa utredning rörande frågan om anordnande av
statlig bankverksamhet av samma art som vanlig bankrörelse.

Den 6 oktober 1919 har nu kommittén avgivit betänkande, innefattande
utredning i berörda fråga. I sagda betänkande avstyrker kommittén
inrättandet av en statens affärsbank, men föreslår, att möjlighet
beredes riksbanken att, där omständigheterna sådant påkalla, mot räntegottgörelse
mottaga insättningar från allmänheten. Betänkandet är dik -

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 94. 5

terat av bankdirektören Tor Bergquist, bankinspektören F. von Krusenstjerna,
bankdirektörerna Walter Philipson och professorn Emil Sommarin.
Generaldirektören av Joclmick, professorn Helge Bäckström, direktören
R. Ekholm, professorn G. Kobb, bankofullmäktigen Rich. Lindgren,
direktören Malte Sommelius och redaktören Anders Örne åter förorda
en utvidgning av den statliga verksamheten på den vanliga bankverksamhetens
område genom en uppdelning och utvidgning av riksbankens
verksamhet, men förklara sig icke hava något att erinra mot att, i
händelse den av dem föreslagna utvidgningen av riksbanken ej skulle
komma till stånd, riksbanken medgives rätt till inlåning mot räntegottgörelse.
Övriga fem kommittéledamöter, bankdirektören Carl Ahlström,
professorn G. Cassel, skomakaremästaren C. A. Lindmark samt
bankdirektörerna O. Rydbeck och Marc. Wallenberg motsätta sig varje
utvidgning av den statliga bankverksamheten.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontor, bankinspektionen, svenska bankföreningen
och rikets handelskamrar.

Då meningarna i huvudfrågan, visat sig synnerligen delade samt
sagda fråga icke synes mig kunna avgöras på den föreliggande utredningen,
saknar jag för närvarande anledning närmare ingå på densamma.
Däremot anser jag mig redan nu böra upptaga spörsmålet om medgivande
av rätt för riksbanken att mot räntegottgörelse mottaga insättningar
från allmänheten.

Till en början torde jag härvid få lämna en redogörelse för gällande
bestämmelser i detta ämne ävensom vad som föregått samma
bestämmelsers utfärdande.

Uti 16 § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank, sådan
denna paragraf lyder enligt lagen den 26 maj 1911, stadgas, beträffande
insättningar i riksbanken å depositions- och annan räkning:

»Riksbanken äger att såväl vid huvudkontoret som vid avdelningskontoren

a) på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande
bevis över sålunda insatta penningar ställas till viss man;

b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning föra
penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räkningshavaren vad å
räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar, som
kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsutjämningar (clearing).

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering i riks -

Över betänkandet
avgivna
yttranden.

Gällande bestämmelser

m. m.

6 Kungi. Maj:ts proposition Nr 94.

banken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och avskrivningsräkning mot
räntego ttgörelse.»

Då genom 22 § i samma lag därjämte föreskrives, att riksbanken
ej må deltaga i eller driva annan rörelse än den, som uti lagen är
riksbanken uttryckligen medgiven, är riksbanken uppenbarligen förhindrad
att, i vidare mån än vad i 16 § är angivet, lämna räkningshavare räntegottgörelse
å insatta penningar.

I den proposition (nr 10) till 1897 års riksdag, som legat till
grund för lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, föreslog Kungl.
Maj:t, att 16 § i den nya riksbankslagen skulle erhålla följande lydelse:

»Av en var, som sådant önskar, skall riksbanken, såväl vid huvudkontoret
som vid avdelningskontoren, mottaga och å giroräkning föra penningar med förbindelse
att vid anfordran tillhandahålla räkningshavaren vad å räkningen innestår.

För förande av giroräkning må riksbanken ej taga avgift och ej heller gottgöra
ränta för medel, som innestå å sådan räkning.»

I 19 § mom. a) var vidare infört följande stadgande:

»Riksbanken mottager till förvar:

a) penningar att utan räntegottgörelse återbetalas vid anfordran eller å tid,
som vid insättningen bestämmes; skolande bevis över sålunda insatta penningar
ställas till viss man;

- - - - - - - - -

I lagförslagets 21 § ingick det stadgande (alltjämt gällande), för
vilket jag nyss redogjort, och varigenom annan än i lagen uttryckligen
medgiven rörelse blev riksbanken förbjuden.

I anledning av att inom riksdagen ifrågasatts, huruvida det lämpligen
borde genom lag förbjudas riksbanken att upplåna penningar mot
ränta, yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet till det statsrådsprotokoll,
som bilades propositionen i fråga, bland annat:

Att den bank, som erhållit rättighet att ensam utgiva sedlar och
sålunda upptaga räntefria lån av allmänheten, icke tillika borde mot
ränta inlåna penningar, för vilka placering måste sökas genom utlåning
mot högre ränta än den betalda, vore en grundsats, som allmänt tilllämpades
av utlandets centralbanker. Den vore ock utan skiljaktighet
omfattad utav både 1881 och 1889 års bankkommittéer. Departementschefen
ansåge sig icke äga anledning att frångå den mening, att riksbanken,
då den finge all sedelemission på sig överflyttad, icke borde
låna in penningar mot ränta, och förmenade, att denna bestämmelse
vore av den vikt, att den borde inrymmas i riksbankslagen.

Det särskilda utskott vid 1897 års riksdag, till vilket propositionen
hänvisats, anförde med anledning av Kung! Maj:ts framställning: Det

7

Kungl. Maj;ts proposition Nr 94.

funnes, enligt utskottets mening, eu väsentlig skillnad mellan den riksbank,
som 1881 års kommitté ville inrätta, och deri, som i det föreliggande
förslaget vore ifrågasatt. Den förstnämnda skulle bildas av
staten jämte enskilda lottägare; dess principal skulle vara en bankstämma,
däri riksdagen insatte halva och de enskilda lottägarna halva
antalet ledamöter; denna bankstämma skulle utse ett bankråd, som skulle
hava överinseende över bankens förvaltning, och slutligen skulle bankrådet
välja sex av bankens sju fullmäktige. Det vore uppenbart, att
det med eu sådan organisation av banken skulle vara av yttersta vikt
att i möjligaste män i lagen förebygga, att bankens soliditet sattes i
fara genom de enskilda lottägarnas begär efter vinstutdelning, och att
förty varje verksamhet, som kunde locka till spekulation, skulle förbjudas.
Allt detta gestaltade sig annorlunda med den organisation,
som här vore i fråga.

Utskottet hade därför, med bifall till ett yrkande uti en inom
andra kammaren väckt motion, till 16 § i förslaget lagt en bestämmelse,
genom vilken riksbanken skulle erhålla rätt att gottgöra ränta å medel,
som hos banken insattes på upp- och avskrivningsräkning eller depositionsräkning.
Utskottet delade visserligen den uppfattningen, att en
centralbank icke borde skaffa sig driftkapital gemm att mot ränta
upplåna medel; men en sådan befogenhet som den här avsedda ansåge
utskottet dock böra bibehållas för riksbanken. Att denna befogenhet
skulle komma att missbrukas av riksbankens styrelse syntes
vara så mycket mindre att befara, som den hittills vunna erfarenheten
alldeles icke givit anledning till eu sådan farhåga. För övrigt torde
de grunder, på vilka banken vore byggd, däremot lämna full trygghet,
då i en statsanstalt, sådan som riksbanken bleve, det enskilda
intresset icke kunde föranleda till spekulationsaffärer med upplånade
medel. Däremot hade det synts utskottet, att möjligheten att lämna
räntegottgörelse för medel, insatta å upp- och avskrivningsräkning, borde
i särskilda fall kunna underlätta samarbetet med goda affärshus, som
önskade att hava direkt växeldiskontering hos riksbanken, varjämte
riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga penningar även
å deposition hade ett medel att vid sidan av och i samverkan med andra
sådana, som stode densamma till buds, användas för att åt riksbanken
trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som till dettas fromma
borde tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa verkande
anstalt. I sammanhang härmed nämndes, att rättighet att lämna räntegottgörelse
för inlånade medel även vore medgiven centralbanker i andra
länder, oaktat dessa helt eller delvis voro aktiebanker.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Utskottet, som även i andra hänseenden, för vilka det icke finnes
anledning att nu närmare redogöra, hade vissa erinringar att göra mot
avfattningen av 16 och 19 §§ av lagförslaget, föreslog, att bestämmelserna
i förslagets 16 § och i dess 19 § mom. a) skulle sammanföras i
16 §, åt vilken utskottet föreslog följande lydelse:

»Av en var, som sådant önskar, skall riksbanken såväl vid huvudkontoret
som vid avdelningskontoren:

a) på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande bevis
över sålunda insatta penningar ställas till viss man;

b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning
föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räkningshavaren vad
å räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar, som
kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsutjämningar (clearing)..

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering i
riksbanken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och avskrivningsräkning
mot räntegottgörelse.

Ävt-nså må räntegottgörelse kunna av fullmäktige medgivas för medel innestående
ä depositionsråkning, när sådant anses vara med riksbankens fördel förenligt».

Mot bestämmelsen om räntegottgörelse i vissa fall reserverade sig
sju av utskottets ledamöter, vilka i huvudsak anförde följande:

Såväl 1881 som 1889 års kommittéer för avgivande av förslag .
till bankväsendets ordnande hade framhållit, hurusom eu centralbank,
som genom den honom tillerkända rättigheten att ensam utgiva sedlar,
erhållit den stora förmånen att av allmänheten upptaga räntefria lån,
icke finge bedriva inlåning mot räntegottgörelse, samt hade de fördenskull
med vidhållande av denna jämväl i de förnämsta utländska centralbanker
upptagna grundsats ansett, att det borde förbjudas riksbanken
att emot räntegottgörelse emottaga penningar, varigenom gränserna för
dess verksamhet skulle uppdragas med den stränghet, som betingades
av dess uppgift. Denna riktiga grundsats vid genomförandet av det
program, som sålunda blivit uppställt för bankväsendets ordnande i vårt
land med särskild hänsyn till riksbankens utveckling till ensam sedelutgivande
bank, hade ytterligare blivit betonad och framhållen i den
kungl. proposition, utskottet haft att behandla, och reservanterna hade
icke funnit skäl anförda för att frångå densamma.

Så mycket större anledning syntes för övrigt vara att icke i lagen
intaga ens den här ifrågasatta tillåtelsen för riksbanken att kunna medgiva
räntegottgörelse, som motiveringen gåve anledning till den farhågan,
att densamma skulle kunna begagnas på ett sätt, som icke
överensstämde med den allmänna rörelsens intresse.

9

Kung!. Maj.tx proposition Nr it 1.

Reservanterna yrkado pa anförda skäl, att den i 16 § tillagda bestämmelsen,
varigenom utskottet i angivna fall inrymt ät riksbanken
rätt att å upp- och avskrivning samt å depositionsräkuing mottaga penningar
mot ränta, icke måtte i lagen införas.

Andra kammaren godkände utskottets förslag oförändrat, medan
första kammaren biföll reservanternas yrkande. Sammanjämkning av
kamrarnas stridiga beslut korn till stånd på sådana grunder, att första
kammaren biföll vad utskottet föreslagit angående befogenhet för riksbanken
att öppna upp- och avskrivning sräkning mot räntegottgörelse,
men att däremot andra kammaren frånträdde sitt beslut, att räntegottgörelse
måtte kunna medgivas för medel innestående å depositionsräkning.

I den avfattning av 16 § i riksbankslagen, som sålunda godkändes
av 1897 års riksdag-, har sedermera endast den ändringen skett, att, på
förslag av Kungl. Magt (proposition nr 174) till 1911 års riksdag, riksbanken
befriats från skyldigheten att på sätt 1G § bestämmer emottaga
penningar »av en var, som sådant önskar»; sådant stadgandet numera
är avfattat, inrymmes däri möjlighet för riksbanken att pröva, huruvida
ansökan om öppnande av giroräkning må kunna bifallas.

Härefter tillåter jag mig erinra om, att frågan om rätt för riksbanken
att gottgöra ränta å deposition vid flera tillfällen återupptagits
i riksdagen. En motion i andra kammaren 1909, nr 60, utmynnade
sålunda i hemställan, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning beträffande inrättande av inlåningsrörelse vid
riksbanken och dess avdelningskontor samt framläggande för riksdagen av
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Samma motionärer
yrkade i motion inom andra kammaren 1910, nr 79, viss ändring i 16 §
riksbankslagen uti samma syfte. I en motion i första kammaren 1912,
nr 12, yrkades återinförande i 16 § i lagen för Sveriges riksbank av
de vid sammanjämkningen bortfallna slutorden »ävenså» o. s. v., dock
med uteslutande av sista punkteu: »när sådant anses vara med riksbankens
fördel förenligt», enär enligt motionärens uppfattning bankofullmäktige
i alla fall komme att iakttaga riksbankens fördel, om mottagande
av peuningar med räntegottgörelse gjordes ej till eu skyldighet
utan till en rättighet för riksbanken.

Ingen av dessa motioner vann riksdagens bifall.

I skrivelse den 30 januari 1918 till 1917 års bankkommitté framhöll
jag såsom önskvärt, att kommittén till behandling i förtur, i den
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 käft. (Nr 94). 2

Motioner
1909, 1910
och 1912.

Finaneminiattms

skrivelse den

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

1918^11*191? m^n lämpligen läte sig gorå, upptoge frågan om rätt för riksbanken

4rs bankkom- att-, när detta på grund av dåvarande exceptionella förhållanden kunde
mitté. finnas påkallat, mot räntegottgörelse mottaga penningar å depositionsräkning;
och anhöll jag, att kommittén måtte så snart som möjligt inkomma
med det yttrande och förslag, vartill en närmare undersökning
av frågan från kommitténs sida kunde giva anledning.

BanMommii- Uti sitt den 10 april 1918 dagtecknade yttrande i ärendet erinrade

tésiciivehe'' kommittén om att frågan om anordnandet av statlig bankverksamhet av
samma art som den, vilken vid de enskilda bankerna bedreves, vore
föremål för utredning från kommitténs sida. Vidare förklarade sig kommittén
bava fattat det med skrivelsen den 30 januari 1918 avsedda
uppdraget så, att kommittén skulle utan att föregripa resultatet av berörda
, utredning, i första hand undersöka, huruvida rätt till inlåning
mot ränta skulle under rådande exceptionella förhållanden kunna vara
ett medel att stärka riksbanken i dess verksamhet som landets centralbank.
I sådan hänseende anförde kommittén bland annat:

»En centralbanks huvudsakligaste och viktigaste uppgift är att
reglera landets försörjning med betalningsmedel på sådant sätt, att penningvärdets
stabilitet så långt som möjligt upprätthålles. Centralbanken
söker lösa denna uppgift främst genom- att medelst sitt diskonto så
reglera räntesatserna på den inhemska penningmarknaden, att erforderlig
knapphet i betalningsmedelsförsörjningen upprätthålles.

Ett subsidiärt hjälpmedel härvidlag skulle nu, anser man, centralbanken
erhålla i rätten att på penningmarknaden mot räuta upplåna
medel, särskilt mottaga depositioner. När centralbanken för att befria
rörelsen från ett överflöd av omsättningsmedel höjer siu utlåningsränta,
skulle den kunna giva förstärkt effekt åt denna sin åtgärd genom att
själv draga till sig penningar medelst beviljande av ranta å inlånta
medel. Därigenom skulle de privata bankerna ännu säkrare än vad nu
är fallet, tvingas att följa centralbankens utlåningsränta, vilket i sin
mån skulle bidraga till att minska tillgången på omsättningsmedel i
den öppna marknaden.

Det må då framhållas, att, enligt vad erfarenheten ådagalagt, de
privata bankerna i fråga om sina utlåningsräntor hittills undantagslöst
följt riksbanken. Såvitt kommittén nu kan finna, föreligger ingen sannolikhet
för att detta förhållande icke även framdeles skulle fortfara.

1 varje fall torde detta gälla, så länge riksbanken icke håller ett
högre diskonto än som motsvaras av det verkliga Eget på kapitalmarknaden.
I den mån ett förefintligt överflöd på omsättningsmedel

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

förorsakas av att räntorna på penningmarknaden äro lör låga, bär riksbanken
sålunda givetvis i sin hand att genom höjning av diskontot
minska penningetillgången. Men om — såsom för närvarande törne
vara fallet — detta överllöd i väsentlig män är beroende pa andra omständigheter,
kan eu diskontohöjning icke bliva effektiv. Att riksbanken
under sådana förhållanden genom att betjäna sig av en ratt till inlåning
mot ränta skulle kunna åstadkomma någon för effektiviteten av dess
diskontopolitik gynnsam förändring är enligt kommitténs förmenande

uteslutet. . . .....

Man har visserligen på rent teoretiska grunder gjort gällande, att
riksbanken under nuvarande exceptionella förhållanden för att återföra
prisnivån och penningvärdet till deras läge före världskriget borde
tillämpa extraordinära, utom den egentliga diskontopolitikens syfte fallande
ränteförhöjningar, vilka icke motsvarades av det verkliga läget på kapitalmarknaden.
Om i en sådan situation privatbankerna möjligen icke
skulle anse sig kunna eller vilja följa riksbanken, skulle riksbanken,
anser man, för att göra sin diskontopolitik effektiv även betjaua sig av
en tillfällig inlåning. — Kommittén finner eu sådan räntepolitik eltei
flerårig prisstegring, vars orsaker torde vara fyrfaldiga, av praktiska
skäl utesluten, då den skulle komma att medföra rubbningar i våra
ekonomiska förhållanden av en omfattning, som icke låter sig övei
skådäs»

Klart är för övrigt, att, därest riksbankens inlåning skulle erhålla
åsyftad inverkan på penningtillgången i landet, de inlånade medlen
icke finge åter utlånas. Varje försök från riksbankens sida att gorå
inlånta medel räntebärande, skulle direkt motverka den knapphet pa
penningmarknaden, som riksbanken avsett att åstadkomma genom sina
räntesatser. Riksbanken skulle alltså utan att själv kunna gorå medlen
räntebärande hava att betala ränta å dem. Det är givet, att bankvinsten
skulle komma att minskas i allt högre grad ju mera effektiv atgarden
skulle göras. Någon större inlåning från allmänheten skulle för övrigt
riksbanken sannolikt icke erhålla, utan att inlåningsräntorna hölles så
höga, att de privata bankerna icke ansåge sig kunna följa riksbanken.
Och detta antagande vinner i styrka, _ därest, som här torde vara avsikten,
insättningarna skulle bliva av tillfällig natur och åter gå ut, sa
snart ändamålet — den åsyftade knappheten på penningmarknaden —

vore uppnått. . . ''

Möjligen skulle de privata bankinrättningarna finna sig föranlåtna

att i riksbanken insätta medel, detta dock naturligen endast under förutsättning,
att räntan hölles så hög, att dylik insättning vore for dem

12

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 94.

förmånlig. Återbetalandet av dylika insättningar skulle emellertid, därest
de bl.-ve av någon betydenhet och uppsägning skedde på för riksbanken
olämplig tid, kunna komplicera och direkt verka hinderligt på bankens
handhavande av diskontopolitiken.

Slutligen vill kommittén påpeka, att under nuvarande förhållanden
eu annan omständighet torde verka i det syfte, som med den ifrågasatta
åtgärden skulle avses. Statens behov av medel lärer nämligen
under en avsevärd tid framåt bliva mycket betydande och den
upp finnig, som med anledning därav måste företagas på den inhemska,
marknaden synes icke kunna undgå att medföra en åtstramning på
penningmarknaden, i varje fall därest den anordnas på lämpligt sätt och
i viss mån utan hänsyn till statsverkets omedelbara behov.

Kommittén finner på ovan angivna skäl icke påkallat att för sådant
syfte, som ovan berörts, bereda riksbanken tillfällig rätt till inlåning

Kommittén har emellertid ansett sig böra till behandling även
upptaga fragan, huruvida rätt för riksbanken att inlåna pengar mot ränta
skulle kunna anses medföra några fördelar för det allmänna i annat
hänseende, än som nämnts i det föregående. Och i sådant fall huruvida
dessa fördelar kunna anses vara av sådan betydelse för de förhallanden
pa penningmarknaden, som nu föreligga eller under närmaste
lramtiden kunna tankas bliva rådande i landet, att desamma skulle
unna motivera, att riksbanken tilldelas och begagnar sig av dylik inlåningsrätt.
De synpunkter, som för bedömande av denna defav frågan
skulle komma under betraktande, torde närmast avse, att riksbanken
genom att utova en sådan inlåningsrätt skulle kunna bereda sic inflytande
pa fastställande av de enskilda bankernas inlåningsräntor och därmed
okade möjligheter att på detta område tillgodose vissa allmänna
lordelar. Därigenom skulle, menar man, kunna skapas garantier för
att insattarna på varje tidpunkt erhölle den ränta på sina sparmedel,
som motsvarades av det verkliga läget på penningmarknaden. Detta
skulle aven vara av betydelse för befordrande av sparsamheten och måhanda
aven indirekt kunna utöva ett för låntagarna förmånligt inflytande
på utlaningsräntorna.

... För ett allsidigt bedömande av denna del av frågan torde vara
nödvändigt att undersöka förhållandet mellan de enskilda bankernas ideell
inlåningsräntor under en mera avsevärd tid tillbaka och det inflytande,
som riksbanken kan anses hava utövat på dessa räntesatser.
Aven torde man, i den mån sådant är möjligt, söka bilda sig ett omdöme
om, i vad mån dessa erfarenheter kunna tänkas bliva utslagsgivande
även för framtiden. Slutligen torde även böra tagas under

13

Kumjl. Maj.ts proposition Nr 94.

övervägande, huruvida icke staten, därest ett ökat inflytande på dotta
område kan anses önskvärt, skulle kunna tillgodose detta ändamål
genom något lämpligare medel än att bereda riksbanken inlåningsrätt.

Ett uttömmande svar på dessa frågor kan givas först under fortgången
av kommitténs arbete. I programmet för detta ingår nämligen
att verkställa undersökning, huruvida insättarna i de enskilda bankerna
kunna anses hava erhållit tillfredsställande ränta å sina penningar samt
om inlåningsräntorna varit för låga i förhållande till utlåningsräntorna.
De framtida förhållandena på bankverksamhetens område i vårt land
måste bedömas med tagen hänsyn bland annat till den bankkoncentration,
som under senaste år ägt rum. Frågan om andra åtgärder
för att i allmännyttigt syfte bereda staten ökat inflytande på penningmarknaden
står vidare i intimt samband med spörsmålen om privatbankerna
såsom socialekonomisk maktfaktor och förut berörda förslag
om bedrivande av statlig bankverksamhet. Angående ''samtliga dessa
frågor- kommer kommittén i sinom tid att avlämna fullständiga yttranden.
Kommittén måste därför för närvarande inskränka sig till spörsmålet,
huruvida eu mera tillfällig åtgärd att tilldela riksbanken inlåningsrätt
skulle av nuvarande eller närliggande förhållanden anses ur
allmännyttiga synpunkter påkallad.

Om höga utlåningsräntor under någon eller några tidsperioder
skulle komma att tillämpas, så är det icke uteslutet, att olika uppfattningar
kunna tänkas göra sig gällande angående storleken av de inlån
ingsräntor, som på varje tidpunkt kunna anses riktigt motsvara förhållandena
på penningmarknaden och samtidigt tillgodose allmänhetens
anspråk att erhålla en så hög avkastning som möjligt å sina besparingar.
Det skulle därför måhända i allmänhet icke anses opåkallat,
att staten ägde medel i sin hand, att, där sådant kunde anses önskligt
med hänsyn till det allmänna bästa, utöva inflytande på dessa förhållanden.
Men man torde med ganska stor visshet kunna förutsäga, att de
inlåningsräutor, som under närmaste framtiden komma att tillämpas,
komma att stå i riktig överensstämmelse med det verkliga marknadsläget.
Ty de stora låneanspråk, som staten, enligt vad förut anmärkts,
torde vara nödgad att under en avsevärd tid framåt ställa på den inhemska
penningmarknaden, komma enligt kommitténs mening att stegrande
påverka inlåniugsräntorna och i stort sett förhindra, att lägre
sådana, än som kunna anses skäliga, skulle komma att erbjudas allmänheten.
»

Särskilt yttrande
av professor
Cartel.

Docent
Sommarins
och redaktör
ömes reservationer.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Vid kommitténs utlåtande var fogat ett särskilt yttrande av professor
Cassel, vilken i besvarandet av den framställ da frågan kommit
till samma resultat som kommittén, men icke i allo kunnat ansluta sig
till motiveringen.

Vidare hade kommitténs ledamöter dåvarande docenten Sommarin
och redaktören Örne reserverat sig.

Sommarin hade för sin del anfört följande: •

»Att huvudmedlet, över vilket riksbanken förfogar till att upprätthålla
erforderlig knapphet i betalningsmedelsförsörjningen, är diskontot, torde
förtjäna att framhållas i en tid, då sedelöverflödet och penningvärdets
fall i sig själva innebära en kritik av bankens diskontopolitik. Riksbankens
utelöpande sedelstock, som vid tiden före världskrigets utbrott
normalt torde ha belupit sig till omkring 230 miljoner kronor, hade
enligt rapporten av den 16 mars 1918 nått ett maximum om nära 590
miljoner kronor. Om en räntehöjning under exceptionella förhållanden
— såsom för närvarande — icke är tillräcklig för att hejda ansvällningen
av sedelstocken och än mindre att åstadkomma dess minskning,
förblir ett tillräckligt högt diskonto tydligtvis ändå ett huvudmedel för
uppnåendet av ett syfte, som tillhör riksbankens huvuduppgift.

Att den ifrågasatta inlåningsrätten skulle kunna vara ett under
nuvarande exceptionella förhållanden viktigt hjälpmedel att stärka riksbanken
i dess diskontopolitik, är av teoretiska grunder självklart. Riksbanken
skulle nämligen med de medel, som den inlånade och hos sig
kvarhölle, direkt kunna minska den utelöpande sedelstocken. De praktiska
skäl, som plägat anföras mot inlåningsrätt för riksbanken, hava
endast berört en affärsmässig inlåningsrörelse, icke en inlåningsrätt
som hjälpmedel vid diskontopolitiken. Praktikers tveksamhet i fråga
om tillgripandet av teoretiskt riktiga medel torde för övrigt förtjäna
mindre avseende, då den kan hänföras till oerfarenhet om medel, som
icke försökts hos oss, ehuru de med framgång praktiserats i utlandet.
Tveksamheten torde i viss mån kunna hänföras till förutfattade meningar,
som icke motiverats.

Åtgärders vidtagande till återhåll i eller minskning av den svällande
sedelstocken kan riksbanken, så långt den är mäktig sådana, icke
uppskjuta utan växande faror för banken, näringslivet och allmänheten.
I och för dylika åtgärder bör riksbanken otvivelaktigt förfoga även
över inlåningsrätt. I själva verket borde inlåningsrätt för riksbanken
före detta ha kunnat vara ett viktigt hjälpmedel vid riksbankens
diskontopolitik, i vilken den bort kunna f örhindra skadliga omkastningar.

15

Kung!. Maj:ts proposition Nr 94.

Riksbankens diskontoförhöjning av den 12 december 1917 synes’
såsom var att vänta, ha följts av eu förändring i privatbankernas månadsresultat.
Denna förändring bör ha inneburit eu förbättring av ställningen
ur bankteknisk synpunkt, men ur affärs- och vinstsyripunkt motsatsen.
I en sådan utveckling ha utan tvivel praktiska bankmän —
som det icke tillkommer att beakta riksbaukens huvuduppgift att upprätthålla
penningvärdet — för sin del med skäl sett bevis för, att det
verkliga läget på penningmarknaden krävde eu räntenedsättning. En
sådan kom till stånd från och med den 1 februari 1918. Det innebär
intet klander mot bankofullmäktige, om man antager, att nyssnämnda
mening om penningmarknadens läge inverkat vid räntenedsnttningen,
ehuru denna givetvis var ett diskontopolitiskt misstag. Följden blev
under loppet av februari månad större ansvällning än någonsin av
riksbankens utelöpande sedelstock, frånsett själva det senaste årsskiftet,
och fortsatt nedgång i penningvärdet, men också lättnad på penningmarknaden.
Man kunde därefter även ånyo räkna med nominell stegring
i börskurserna. Belåtenheten var på bank- och börshåll också
allmän med riksbankens diskonto under februari 1918, utom för såvitt
ytterligare sänkning förväntats. Den svenska allmänheten, vars inkomster
företrädesvis bero av fastställda lönestater och andra avtal,
vilka ingåtts under förutsättning att penningvärdet upprätthålles, utsattes
emellertid samtidigt för fortsatt utarmning.

Hade riksbanken i december 1917 och januari 1918 haft inlåningsrätt,
skulle den kunnat konsekvent genomföra en diskontopolitik, till
vilken guldspärrningen ger den full rådighet. Genom inlåning skulle
den kunnat betaga bankerna den reella grunden till en mening om
penningmarknadens läge, som anförts till stöd för räntenedsättning.
Därav framgår inlåningsrättens aktuella betydelse.

Ehuru det till en viss grad är likgiltigt, genom vilken form av
upplåning eller inlåning penningmarknaden befrias från ett växande
penningöverflöd — ett överflöd, som eljest ofelbart leder till ett sjunkande
av penningvärdet — äger dock den väsentliga skillnad rum
mellan statens upplåning genom riksgäldskontoret och riksbankens
ifrågasatta inlåning, att den förra är omständligare och i samma mån
mindre omedelbart verkande. Till huvudsaklig del och kanske helt och
hållet torde dessutom de av riksgäldskontoret upplånta medlen hastigt
återföras i marknaden genom inköp och betalningar för statens räkning.
Upplåningen blir då i samma mån ineffektiv för penningvärdets upprätthållande.
Men också åligger ju upprätthållandet av penningvärdet i
själva verket riksbanken, icke riksgäldskontoret, som tvärtom är in -

Tullmäktige
i rikt banken.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94-

tresserat av allehanda faciliteter på penningmarknaden till förfång för
penningvärdet. Åtgår en mera betydande del av de uppiånta medlen
för betalningar till utlandet, torde väl eu åtstramning på penningmarknaden
bli följden. Men en sådan motverkas för visso i sin ordning av
redan vidtagna åtgärder för beredande av krediter åt utländska banker
och bankirer.

För eu nödvändig strävan mot det viktiga målet, en förbättringav
det nu så djupt sjunkna penningvärdet eller i varje fall ett motverkande
av penningvärdets ytterligare fall, är ett ingalunda oviktigt hjälpmedel
för närvarande en åt riksbanken återställd rätt att gottgöra ränta
å depositioner. Banken förlorade den rätten vid en tidpunkt, då dess
behövlighet i situationer som den nuvarande knappast troddes vara att
räkna med. En av de få riksdagsmän, som vid avgörandet satt inne
med fackmässiga insikter i diskontopolitikens metoder och hjälpmedel
och kände det därmed förenade ansvaret, varnade även för att beröva
riksbanken denna rätt.»

Sommarin förklarade sig på sålunda anförda skäl anse, att riksbanken
alltid borde förfoga över alla äsjdamålsenliga hjälpmedel att upprätthålla
penningvärdet, och att därför kommittén bort uttala,

att de dåvarande förhållandena påkallade vidtagande av åtgärder
för att bereda riksbanken rätt att mot räntegottgörelse mottaga penningar
å depositionsräkning.

Sommarin anhöll slutligen att till sin reservation få lägga ett av
professor Knut Wicksell — som först torde ha påpekat inlåningsrättens
betydelse under dåvarande förhållanden — avgivet sakkunnigt utlåtande
i frågan (med ett par oväsentliga uteslutningar).

Till det yrkande, som framställts i Sommarins reservation, anslöt
sig redaktör Örne, framhållande att möjlighet för riksbanken att använda
inlåning mot ränta såsom ett hjälpmedel vid diskontopolitiken icke kunde
innebära någon fara, och att vad som anförts rörande de sannolika fördelarna
av, att dylik möjlighet för banken bereddes, syntes hållbart,
men att endast ett praktiskt försök med inlåning mot ränta syntes kunna
slutligt avgöra den tvistiga frågan.

Det av Sommarin åberopade yttrandet av professor Knut Wicksell,
som fanns bifogat kommitténs skrivelse, torde såsom bilaga få fogas
vid dagens protokoll.

Fullmäktige i riksbanken, vilka av Kungl. Maj:t lämnats tillfälle
att avgiva yttrande i ärendet, anförde i huvudsak följande:

Det här föreliggande spörsmålet om rätt för riksbanken till inlåning
mot ränta hade enligt fullmäktiges mening sådant samband med

Kumji. Maj:t# proposition Nr 94. 17

i v-. t* i i i.A.vn iv* ’•

den större frågan om anordnande av eu statlig bankverksamhet av
Hämma art som den, vilken bedteves av de enskilda bärikerha, att desså
båda frågor lämpligen borde behandlas i ett sammanhang1 med varandra''.
Kommittén hade också erinrat, att anordnandet av en sådan bankverksamhet
vore en av de frågor, vilka kommittén enligt erhållet tipp drag
främst skulle hava att utreda, samt att denna lråga fått en framträdande
plats i kommitténs arbetsprogram. Dä grundad anledning syhtes
förefmnas för det antagandet, att en dylik utredning kunde föreligga
inom eu jämförelsevis nära tidrymd, ansåge fullmäktige i likhet med
kommittén, att det icke torde vara förenat med någon som helst olägenhet,
icke heller under rådande exceptionella förhållanden, att låta
anstå med avgörandet av inlåningsfrågan i avbidan å slutförandet av
utredningen om anordnande av en statlig bankverksamhet. I avvaktan
härpå ansåge sig fullmäktige kunna instämma i kommitténs uttalade
mening, att några tillfälliga åtgärder i inlåningsfrågan icke! vore för det
dåvarande påkallade.

I anledning av vad sålunda förekommit ansåg jag mig böra lata zepartenenu.
frågan om riksbankens utrustande med inlåningsrätt mot räntegottgörelse c e”''
vila i avvaktan på'' bankkommitténs Utredning i frågan om‘anordnandet
av statlig bankverksamhet,

Kommittén har nu i ovannämnda betänkande till skärskådande upptagit
frågan, huruvida man genom en vidgad statlig affärsbank sverksamhet i betänkande
skulle kunna vinna ett regulätiv för privatbanksverksamheten i fråga om
dess ut- och inlåningsvillkor samt en motvikt i övrigt mot privatbankernas
makt över näringslivet. Bland anmärkningar i förevarande hänseende,
som anförts mot privatbankerna, omnämnes den, att privatbankerna vid
fastställande av sina räntesatser och provisioner skulle hava berett sig
oskäliga fördelar. Det erinras sålunda om, att privatbankernas samhälleliga
uppgift är att förmedla överflyttningen av det tillgängliga sparkapitalet
inom landet från sparare och kapitalister, vilka hava kapital
att undvara, till företagare, som behöva sådant, samt att denna förmedlareverksamhet
blivit av synnerlig betydelse, enär en mycket stor del av
sparkapitalet tillflöte bankerna. Vidare framhalles, att det givetvis är
av ett visst allmänt intresse, att de kostnader, som nämnda förmedlareverksamhet
måste betinga, hållas inom riktiga gränser och att icke kostnaden
för kapitalöverflyttningen från sparare till förbrukare blir större
än nödigt. Ytterligare påpekas, hurusom det gjorts gällande, att den
mellangift, som bankerna i sagda hänseende beräkna, är för stor, i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 78 höft. (Nr 94.) 3

18

Kungl. Maf:ts proposition Nr 94.

det bankerna antingen taga för höga räntor vid utlåningen av kapitalet
eller ock lämna för låga räntor till insättarna — marginalen mellan inoch
utlåningsräntorna skulle med andra ord vara för vid.

Vad utlåningsräntan beträffar, påvisar kommittén, att de framställda
erinringarna sakna fog, enär bankernas utlåningsvillkor i sina
huvuddrag bestämmas av riksbanken, vars räntesättningar bankerna
undantagslöst följa.

Vidkommande åter inlåningsräntorna, anför kommittén i huvudsak
följande:

»Utlåningsräntorna utgöra utgångspunkten för fastställandet av inlåningsräntorna.
bom regel höjas och sänkas dessa också, allt efter de
förändringar, som vidtagas med avseende å utlåningsräntorna. Då
privatbankerna äro hänvisade till att beträffande sina utlåningsräntor
följa centralbankens officiella växeldiskonto, blir detta i första hand bestämmande
för inlåningsräntorna och betecknar övre gräns-n för dessa,
d. v. s. den högsta ränta, som bankerna skulle kunna erbjuda, då hänsyn
icke tages till omkostnaderna. Från detta övre läge regleras inlåningsräntorna
nedåt efter erforderlig hänsyn till skilda faktorer, nämligen
läget på kapitalmarknaden, omkostnads- och vinstmarginalen samt konkurrensen
om inlåningen.

Beträffande de regler, som med avseende å inlåningsräntorna pläga
följas av de svenska bankerna, torde böra framhållas följande. Den
högsta inlåningsräntan gottgöres för medel, som på minst 4 — 6 månaders
uppsägningstid innestå på depositions- och kapitalräkuing. Å sådan
räkning med kortare, minst 1 manads, uppsägning är räntan vanligen
Va—1 Va procent lägre. Räntan å sparkasseräkning brukar i allmän het
vara V2 procent under högsta depositionsräntan, men tillämpas ofta olika
pa olika platser alltefter konkurrensen om inlåningen. Räntan å giromedel,
vilka utan uppsägning skola tillhandahållas, plägar vara 2 Va å
3 procent under högsta depositionsräntan, men hålles ofta oberoende av
förändringar i denna.

Av undersökningen angående räntesatserna vid inlåning i privatbankerna
vid mitten av år 1918 (bil. 2) framgår, att följande räntesatser
därvid tillämpades.

5 »

5 Va »

3 procent

Procent av hela inlåningen

13.03
20.05
59.2 7

19

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 94.

Medelräntan por inlånad krona var 5.01 procent.

Av denna inlåning betecknar i stort sett 3 procent don vanliga
giroräntan, 5 procent sparkasseräntan samt 5 Va procent depositionsräntan.

Då vid den tidpunkt, som undersökningen avsåg, riksbankens
diskonto var 7 procent, var sålunda bankernas officiella räntemarginal
1 Va procent. Av undersökningen framgår vidare, att den verkliga
räntemarginalen vid samma tidpunkt var 2.5 6 procent.

Med avseende på de faktorer, som inverka reglerande vid bestämmandet
av privatbankernas inlåningsräntor, bör till en början framhållas
den överenskommelse angående gemensamma inlåningsräutor, som alltsedan
år 1912 finnes emellan så gott som alla större och medelstora
banker. Till denna överenskommelse, som dock endast avser högsta
inlåningsräntan och som löper med åtta dagars uppsägning, voro vid
1918 års utgång anslutna samtliga större och medelstora banker, med
undantag av tre av sistnämnda slag, samt åtskilliga mindre banker.
Till antalet utgjorde dessa banker 27 av 50 vid sagda tidpunkt i riket
befintliga bankbolag. Då emellertid förstnämnda bankers inlåning å de
bankräkningar, som avtalet avser att reglera, vid 1918 års utgång uppgick
till över 93 procent av samtliga bankers inlåning på sådana räkningar,
så kan man säga, att ifrågavarande avtal reglerar praktiskt taget
privatbankernas hela inlåning av sparmedel i riket och att, så länge
avtalet upprätthålles i ungefärligen samma utsträckning som hittills,
konkurrensen bankerna emellan vad angår högsta inlåningsräntan är så
gott som utesluten.

För att därefter övergå till spörsmålet, huruvida konkurrensen
mellan den bankmässiga inlåningen och övriga placeringsmöjligheter på
kapitalmarknaden kan hos oss anses vara effektiv, vill kommittén erinra
om, att denna konkurrens påverkas och inskränkes till bankernas förmån
av flera förhållanden. Det är ju i första hand tydligt, att förenämnda
ränteavtal härvidlag är en nog så betydelsefull faktor. Det bör vid
bedömandet av denna fråga dessutom tagas i betraktande, att bankverksamheten
genom en omfattande, över hela landet utbredd organisation,
vilken vid 1918 års utgång representerades av 1,319 bankkontor,
och genom de bekvämligheter, som genom dessa erbjudas allmänheten,
berett sig stora möjligheter att kunna nå och draga till sig sparkapitalet
över hela landet. Härtill kommer även, att bankverksamheten genom
den kontroll, som den av ålder är underkastad från statens sida, och
genom det förhållande, att förluster å insättaremedel i bankerna hittills
varit så gott som praktiskt uteslutna, förskaffat sig ett så befästat för -

''30

> r. •, / itj.Y-.-.f > " /• < i

Kung t. Maj:ts proposition Nr 94.

troende bps aljmänheten,, att fotstycke därtiil i andra länder knappast
finnes., Insättning av medel på bankernas depositionsräkningar har yuonit
anseende som en säker och bekväm penningplacering och härigenom
vunnit en popularitet, som förklarar den oerhörda stegringen av dessa
bankmedel. För en stor del av dessa insättningar gäller, att de göras
i viss man oberoende av huruvida något högre eller lägre räntesatser
därvid erbjudas. Det är dessa förhållanden, som i väsentlig grad bidragit
till att den störa huvudmassan av vårt lands små kapitalplacerare i
huvudsak hittills stått främmande för placering av sina sparmedel i
obligationer, aktier. och dylikt. En del av bankernas depositionsmedel
hårrör visserligen ifrån kapitalist-, industri- och handelskretsar, men för
dessa inrättare, som i allmänhet torde äga förutsättningar att bedöma
yärdet av andra å kapitalmarknaden förekommande placeringsmöjlighpter,
har inlåningsräntan blott betydelse i den mån, som desamma i avvaktande
på en fastare placering önska hålla sina medel räntebärande.

... . Konkurrensen med sparbankerna har däremot mera betydelse för
bankverksamheten, men även på detta område synas bankerna fått övervikt.
Av tabellen å sidan 5 (i betänkandet) framgår, att i slutet av föregående århundrade
sparmedlen i bankerna och i sparbankerna uppgingo till ungefär
samma belopp. Av den ökning, som sedan dess inträtt, hava emellertid
bankerna tagit huvudparten, så att vid 1918 års utgång insättarebehållningen
i landets sparbanker icke ens uppgår till hälften av bankernas
depositionsmedel. Tager man hänsyn även till bankernas giromedel, av
vilka en icke obetydlig del torde hava depositions karaktär, blir bankernas
andel ännu större. Orsaken till denna förskjutning torde vara huvudsakligen
de ökade bekvämligheter, som bankerna erbjuda, och den nära
kontakt, i vilken desamma stå till den kapitalplacerande allmänheten.

På grund av de förhållanden, som skapats genom världskriget,
hava bankerna vidare under senaste året varit utsatta för en icke obe
tydlig konkurrens genom statens fasta och tillfälliga upplåning, och detta
förhållande torde även under den närmaste framtiden icke bliva utan
betydelse. Emellertid torde härvid även beaktas, att denna statens upplåning
icke hindrat bankerna att, även om hänsyn tages till penningvärdets
fall, öka sin inlåning i mycket betydande omfattning.

Tager man i betraktande alla dessa omständigheter, kan man ej
undgå att få den uppfattningen, att bankerna vid fastställande av sina
inlåningsräntor knappast kunna sägas vara beroende av en så effektiv
konkurrens på kapitalmarknaden, att densamma utgör ett mera nämnvärt
regulativ för fastställande av de bankmässiga iulåningsräntorna. Snarare
förhåller det sig så, att bankerna genom fastställande av sina inlånings -

Kungi. Maj:ts proposition Nr ''J4. 21

räntor utöva ett betydelsefullt inflytande, på läget av de övriga räntorna
på kapitalmarknaden. Sparbankerna följa nämligen, om ock icke alltid
så snabbt, förändringarna i bankernas depositionsräntor. Ett( liknande
inflytande utöva dessa på räntesatserna för stats- och kommunlån samt
industri- eller obligationslån........................ ^ ...........

Beträffande åter konkurrensen bankerna. emellan om sparmedlen,
så är denna i förevarande hänseende genom ränteavtalet så gott som
praktiskt utesluten. De banker, som icke biträtt ränteavtalet, utgöras,
som ovan framhållits, i huvudsak av småbanker, vilkas verksamhet icke
är av den omfattning, att densamma utövar något generellt inflytande
på inlåning8räntorna. Den frivilliga reglering av inlåningsräntorna i de
svenska bankerna, som sålunda kommit till stånd och som haft till syfte
att hämma eller att hindra en osund konkurrens om inlåningen, torde
visserligen i sådant avseende hava en betydelsefull uppgift att fylla.
Och så länge överenskommelsen uteslutande inriktar sig härpå, men
däremot icke får tjäna som medel för en sänkning av inlåningsräntorna
under den nivå, som betingas av kapitalmarknadens läge, är därom
ingenting annat än gott att säga. Kommittén anser till och med, att
en liknande reglering av räntan för bankernas giromedel skulle vara
gagnelig till förekommande av osund konkurrens bankerna emellan i
denna del.

Bestridas kan emellertid å andra sidan icke, att det ifrågavarande
avtalet innebär en tendens till kartellbildning, som torde vara förtjänt
av desto större uppmärksamhet, ju större del av inlåningen, som söker
sig väg till de i avtalet deltagande bankerna, och ju mera det dominerande
inflytandet över bankverksamheten koncentreras hos ett fåtal storbanker.
Det har förut framhållits, att inlåningsräntornas höjd även är
beroende av storleken av den omkostnads- och vinstmarginal, med vilken
bankerna anse sig böra räkna. Vid fri konkurrens om inlåningen mellan
de olika bankerna måste dessa beflita sig om en sparsam administration
och beräkning av en måttlig vinstmarginal. Om åter konkurrensen
bortfaller, så ligger det nära till hands, att bankerna av gemensamma
ekonomiska intressen skola föranledas att vidga marginalen på ett sätt,
som lämnar utrymme för omkostnader och vinst utan sådana begränsningar,
som ur allmänt nationalekonomiska synpunkter eller av insättande
ekonomiska intressen måste anses påkallade.

Beträffande vissa faktiska förhållanden hänvisar kommittén tijl
förut omförmälda redogörelse för marginalen, paellan privatbankernas, ut7
och inlåningsräntor (bil. 2 i betänkandet). Härav framgår, att bankerna

22

Kungl. Maj:ts preposition Nr 94.

under de senare åren icke oväsentligt ökat sin marginal och att såväl
driftkostnaderna som bankvinsten förete en betydande stegring.

Beträffande då till en början bankvinsten hänvisas till följande
tabell, vilken anger bankbolagens bruttobehållning och nettovinst i procent
av egna fonder under vissa år av perioden 1905—1918.

Egna fonder

Bruttobeh&llningen

Nettovinst

Ax

Miljoner kr.

Miljoner kr.

yo av egna
fonder

Miljoner kr.

% av egna
fonder

1905........................

349.6

45.2

12.9

27.8

7.9

1908........................

523.6

70.1

13.4

39.6

7.6

1913........................

646.6

89.5

13.8

51.3

7.9

1914........................

656.1

86.6

13.2

47.7

7.2

1915........................

662.5

96.4

14.5

49.3

7.4

1916.......................

680.1

145.3

21. s

91.8

13.6

1917........................

855.4

181.3

21.2

87.8

10.0

1918.......................

l.OOO.o

219.2

21.9

99.3

9.7

Den betydliga och plötsliga höjning, som siffrorna för år 1916
utvisa, beror i mycket på den ofantliga ökning i vinsten, som en enda
bank till följd av alldeles särskilda förhållanden kunnat för samma år
uppvisa. Och till de höga procenttalen för åren 1917 och 1918 hava
i stor utsträckning bidragit den höga förräntning av bankernas eget
kapital, som varit en följd av ett under dessa år osedvanligt högt diskonto.
Bortsett från dessa sannolikt mera tillfälliga omständigheter, kan enligt
kommitténs mening bankvinstens storlek, generellt sett, icke göras till
föremål för någon erinran. Och även om de under de senaste åren
uppkomna bankvinsterna varit för höga, så måste man betänka, att de
riskmoment, vilka under denna period hopats i bankerna, erfordrat rikliga
avsättningar för mötande av förluster, vilka säkerligen icke komma
att utebliva.

Vid bedömandet av våra bankers vinstförhållanden i allmänhet har
man å ena sidan att taga hänsyn till det förhållandet, att förlustrisken
för i svenska bankbolag investerat kapital (aktiekapital och grundfond),
enligt vad erfarenheten ger vid handen, är ganska obetydlig. Någon
särskilt hög avkomst av detta kapital böra delägarna därför icke kunna
kräva ur den synpunkten att därmed behöva möta en stor förlustrisk.
Men å andra sidan får vinstmarginalen icke vara för knapp. Det är
givetvis angeläget, och detta särskilt under de tider, vi nu genomleva
eller gå till mötes, att bankerna få tillfälle att konsolidera sin ställning.

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Eu snävt beräknad vinstmarginal kan vidare fora med sig en alltför
långt gående tillbakadragenhet gent emot sådana företag, vid vilkas
finansiering en viss förlustrisk alltid måste tagas i beräkning. Ur allmän
synpunkt ligger det mest vikt uppå, att bankernas utdelningspolitik är
försiktig och återhållsam; och i denna del har erfarenheten även från
de tre sista åren med deras starkt ökade vinster icke i stort sett synte
kommittén föranleda någon erinran.

Privatbankernas drif!kostnader (avlöningar, tantiéme, arvoden och
övriga omkostnader, men ej skatter och avskrivningar) under åren
1916—1918 och dessas förhållande till bruttobehållningen och omslutningen
framgå av nedanstående sammanställning.

År

Driftkostnader

Bruttobehåll-

ning

Medelomslut-

ning

Driftkostnader

Miljoner kr.

Miljoner kr.

Miljoner kr.

% av brutto-behållningen

% av medel-omslutningen

1916........................

31.1

145.3

3,759.6

21.4

0.8

1917........................

43.9

181.3

4,591.6

23.7

0.9

1918........................

69.7

219.2

6,099. s

31.4

1.1

Jämförelsen har på grund av *oregelmässigheter i det statistiska
materialet icke kunnat i siu helhet föras tillbaka längre än till år 1916.
Approximativa beräkningar giva dock beträffande driftkostnadernas förhållande
till medelomslutningen under vissa år följande resultat:

1905 1910 1912 1914 1915

0.66 0.78 0.76 0.8 0.8

Att döma av ovanstående siffror synas de erinringar, som framställts
beträffande bankernas omkostnader, icke sakna grund. Anmärkningsvärd
är sålunda den betydande kostnadsökning, som under de senare
åren gjort sig gällande. Det måste naturligtvis medgivas, att dessa års
förändringar med avseende å penningvärdet betingat en väsentlig höjning
av bankernas utgifter för avlöningar, kontorsmaterialier, uppvärmning
m. m. I vad mån den utgiftsökning, som ägt rum, varit att anse såsom
nödvändig saknar kommittén möjlighet att bedöma. Det har dock förefallit
kommittén vara påtagligt, att utgifterna för t. ex. baukbyggnader
samt för avlöning av högre funktionärer icke hållits inom tillräckligt
snäva gränser. I sistnämnda hänseende torde det inom flertalet banker
tillämpade tantiémesystemet i en del fäll hava lett till överdrifter, detta
dock i likhet med parallella fall inom andra näringsgrenar ofta beroende
på att beräkningsgrunden för tantiéme varit bestämd långt tidigare, utan

24 Kanal. Maj.-ts proposition AV 94.

“a fc* T/ «f.n *•> in*- Af

tanke nå sådana exceptionella vinster, som under de senaste åren upp 1"nue

• M ''■ • « ''>■'' r.>■ »Ti t .1,1 eem ucih '' ^ Mut t nn\ t,t

kommit.

*''*Ui<lVJen även i sin helhet synas omkostnaderna hava undergått eu
väl hastig öch alltför stor ökning. Med d&i : betydande''stegring1 Som
under '' ifrågavarande år ägt rum i bankernas verksamhet, skulle mah
nämligen kunnat1''''förvänta om icke en nedgång så åtminstone ed stagnation
av oinkostnadSprocenten.'' Men under1 det ätt bruttobehållningen
sedan 1916 ökats med cirka 50%, här''''ömkostnadsproeehten ökats även
cjen med cirka 50 %. Påfallande är den ''procentuella stegring beträffande
avlöningar och omkostnader, som enligt täb. I (sid. 31) de ätöräta
bankerna uppvisa.'' Då dessa förvalta en så väsentlig del av nationens
sparkapital, som förhållandet är, måste det givetvis vara angeläget, att

SXJStftftÖKftla för ’ degbär ''förvaltning'' ‘ieke bliva för störa: ..............

I syfte ’ ätt söka '' utröna,'' huruvida en''motsvarande stegring även
gjort sig gällande på annat område inom affärslivet, som gäller
pénningförvaltnffigeii, har kommittén gjort en utredning rörande ökningen
av administrationskostnaderna inom de svenska livförsäkringsbolagen
under åren 1914—1918, vilken givit följande resultat.

År

it

Bruttopremieinkomst

» -C,-» »*■ • *■» -

Förvaltningskostnader
(excl-provisioner,
tantiéme m. m.)

..........................

För* altnings-kostnaderna i %
av premie-inkomsten

jV-dU }*>

Miljoner kronor

Ökning %

Miljoner kronor

*.T -5

0/

/o

1914

48.5

100

3,

100

6.8

1915

54.8

113

3.5

■

106

6.8

1916

59.4

122

4.o

121

6.7

1917

66.6

135

4.2

127

6.4

1918

80.6

166

5.6

189

6.9

Då mot ovanstående jämförelse skulle kunna riktas den anmärkningen,
att rörelsen vid livförsäkringsbolagen i allmänhet är mera centraliserad
än den vid bankerna, har även en undersökning gjorts rörande
administrationskostnaderna hos ett livförsäkringsbolag med avdelningskontor
över hela landet, vars verksamhet under senaste år visserligen
företett en ganska kraftig expansion, men dock icke i samma omfattning
som bankverksamheten. Denna undersökning har lämnat det resultat,
att den andel av premieinkomsten, som behövt tagas i anspråk för förvaltningskostnader
under perioden 1916—1918, icke nämnvärt ökats.
Procenttalen utvisa för 1916 9.58 %, 1917 9.35 % och 1918 9*59 %.

sT i»

Kunyl. Maj:ts proposition Nr tf4. 2,r>

Det är givetvis svart att avgöra, i vad män jämförelser beträffande
kostnadsfrågorna inom bankverksamheten och lorsäkringsverksamheten
låta sig göras, och likaså har det befunnits vanskligt att
beträffande bankernas avlönings- och kostnadsfråga jämföra banker med
olika organisation och storlek. Det är därför såsom också ovan antytts
icke möjligt att kunna uttala något slutgiltigt omdöme om bankernas
kostnadsfråga utan en ingående undersökning av dessa förhållanden.
Kommittén har dock med förenämnda siffror för ögonen svårt att
undertrycka den uppfattningen, att kostnadsproblemet inom bankverksamheten,
särskilt då det gäller de största bankerna, icke tillägges all
den vikt, som vederbör.

Inom kommittén har med avseende lastat vid ovan angivna förhållanden
gjorts gällande, att åtgärder vore erforderliga för att bereda
inflytande från det allmännas sida på marginalen mellan bankernas utoch
inlåningsräntor. Sålunda har det förmenats, att inrättandet av eu
statens affärsbank skulle utgöra det bästa korrektivet mot eventuellt
förefintliga missförhållanden på detta område. En sådan bank skulle
nämligen genom sin konkurrens kunna förmå privatbankerna att i förevarande
avseende följa densamma. Häremot har emellertid framhållits,
att en så omfattande'' och ur andra synpunkter betänklig åtgärd som
inrättandet av en statens affärsbank icke vore påkallat för uppnående
av ifrågavarande syftemål. Härför skulle icke erfordras mera än att
återgiva riksbanken den rätt till inlåning mot räntegottgörelse, som den
med 1897 års bankreform förlorade. Liksom riksbanken genom fastställandet
av utlåningsräntorna utan att dock driva någon avsevärd utlåningsrörelse
visat sig vara normgivande för privatbankernas utlåningsräntor,
så skulle densamma genom att ha i sin makt att fastställa inla
ningsräntor få ett tillbörligt inflytande på jämväl dessa räntor hos privatbankerna
och detta utan att behöva driva någon inlåningsrörelse eller
i varje fall någon sådan av större betydelse. Man torde nämligen kunna
utgå ifrån, att de direktiv, som i förevarande hänseende kunna ur allmän
synpunkt anses påkallade, skola komma att i regel av privatbankerna
följas, utan att riksbanken skulle behöva gorå användning av inlåningsrätten.
För övrigt skulle ett riksbankens deltagande i fastställandet
av inlåningsräntorna även kunna medverka därtill att, där inlåningsräntorna
eller någon av dem vore att betrakta såsom för höga, en reglering
nedåt av dessa räntor ägde rum.»

Beträffande det närmare innehållet av de i kommitténs nu återgivna
yttrande åberopade tabeller ävensom den av professorn Sommarin
utarbetade redogörelsen för marginalen mellan privatbankernas ut- och
inlåningsräntor torde jag få hänvisa till kommittébetänkandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 käft. (Nr 94.) 4

26

Generaldirektör
av Joch
nieks m. fl.s
reservation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94-

Kommittén förklarar sig slutligen hava funnit, att det skulle vara
till fördel, om det allmänna bereddes möjlighet att utöva inflytande på
marginalen mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor. För sådant
ändamål förordar kommittén, att riksbanken gives rätt till inlåning från
allmänheten mot räntegottgörelse, därvid kommittén säger sig jämväl
hava beaktat, att denna inlåningsrätt skulle kunna av riksbanken användas
såsom diskontopolitiskt hjälpmedel. Kommittén föreslår alltså, att
möjlighet beredes riksbanken att, där omständigheterna sådant påkalla,
mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten.

Kommittéordföranden, generaldirektör av Jochnick, samt de ledamöter,
vilka jämte honom förorda anordnande av statlig bankverksamhet
genom riksbankens uppdelning och utvidgning, anföra i förevarande
fråga:

»Beträffande inlåningsräntorna dela vi kommitténs uppfattning, att
det kan anses önskvärt att bereda inflytande från det allmännas sida på
villkoren för den bankmässiga inlåningen. Kommittén har föreslagit,
att riksbanken i sådant syfte skulle erhålla rätt till inlåning mot räntegottgörelse.
Man har emellertid därvid förutsatt, att riksbanken skulle
utnyttja denna rätt endast mera tillfälligt, när sådant befunnes erforderligt
för reglering av privatbankernas inlåningsräntor.

Vi hava icke känt oss övertygade om effektiviteten av en sådan
åtgärd. Om riksbanken skall tilldelas rätt till inlåning för att därmed
kunna utöva ett reglerande inflytande på privatbankernas inlåningsräntor,
så bör den enligt vår uppfattning även äga möjlighet att verksamt utnyttja
en sådan rätt. Men så blir icke förhållandet, om kommitténs förslag
skulle leda till efterföljd. Kommittén har i sitt utlåtande den 10
april 1918 angående rätt för riksbanken att i diskontopolitiskt syfte
inlåna medel mot ränta påvisat, huru vansklig en sådan tillfällig inlåningsverksamhet
måste bli ur effektivitetens synpunkt. De skäl, som
där anförts, äga enligt vårt förmenande i huvudsak tillämpning även i föreliggande
avseende. Det låter sig icke göra att helt hastigt åstadkomma
någon mera nämnvärd inlåningssumma. Aven vid utlåningeu av sådana
medel måste svårigheter uppstå. För såväl inlåning som utlåning erfordras
en för ändamålet avpassad organisation jämte eu i nära kontakt
med densamma stående kundkrets. Mot lämpligheten av att i direkt
samband med centralbanksverksamheten anordna en mera omfattande
permanent in- och utlåningsverksamhet kunna emellertid åberopas alla
de betänkligheter, som under senare åren anförts av riksdagen, bankoutskottet.
och bankofullmäktige vid behandling av liknande förslag. Därmed

27

Kungt. Maj:ts proposition Nr 94.

skulle åstadkommas eu utvidgning av 1897 års kompromiss, men i alldeles
felaktig riktning. Den dualism i centralbanksverksamheten, som
1897 års lagbestämmelser visserligen formellt infört, men som under
de gångna åren numera så gott som avvecklats, skulle därigenom återinföras.

Skulle emellertid den av oss föreslagna utvidgningen av riksbanken
ej komma till stånd, anse vi oss dock icke äga anledning att avstyrka
kommitténs förslag i berörda avseende, enär det enligt vår mening innebär
en åtgärd, som, om den vidtages, måste få till följd den mera omfattande
förändring av riksbankens verksamhet, som vårt förslag avser>>.

Professor Cassel anför i särskilt yttrande:

»Den behandling frågan om bankernas inlåningsräntor fått inom
kommittén är enligt min mening mycket otillfredsställande. Ytterst ligger
orsaken härtill uppenbarligen däri, att kommittén nu haft att avgiva
ett fristående yttrande över förslagen om anordnande av något slags
statlig bankverksamhet och till följd därav kommit att anlägga tillfälliga
och sekundära synpunkter på frågor, som skulle framstått i ett helt annat
ljus, om de fått behandlas i sitt naturliga sammanhang med en allmän
och förutsättningslös undersökning av det svenska bankväsendet. Särskilt
gäller detta beträffande frågan om bankernas inlåningsräntor. Den
väsentliga bristen i kommitténs behandling av denna fråga är, att de
verkliga socialekonomiska synpunkterna icke kommit till sin rätt. Som
motiv för höjda inlåningsräntor har inom kommittén insättarnes intresse
ställts i förgrunden. Men mig synes det omöjligen kunna betecknas som
ett samhällsintresse att stegra den renodlade kapitalränteinkomsten utöver
den höjd, som den på grundval av det ekonomiska läget redan har.
Ännu mindre borde ett sådant strävande vara sympatiskt för dem, som
principiellt förneka kapitalräntans berättigande.

Ett riktigt bedömande av bankernas inlåningsräntor måste givetvis
utgå från en undersökning av de socialekonomiska verkningarna av
dessa räntor. Mitt arbete inom kommittén liar fört mig till att ägna
denna fråga en mera ingående uppmärksamhet, och det har därvid blivit
alltmera klart för mig, att de svenska bankerna i allmänhet snarast
hålla för höga inlåningsräntor. Följderna härav äro, att bankerna dra
till sig en alltför stor del av nationens besparingar, m. a. o. att en
alltför stor del av kapitalplaceringen kommer att intvingas under bankernas
förmedling. Härigenom försvåras den direkta belåningen av fastighetsinteckningar
ävensom den direkta avsättningen av obligationer till

Professor
Cassels särskilda
yttrande -

28

Kuntjl. Mapts proposition Nr 94.

allmänheten. De, som ha obligationer att sälja, bli i större utsträckning än
nödigt hänvisade till bankerna, medan lästighetskrediten kommer i ett ännu
sämre läge, i det att bankerna icke lämpligen kunna placera sina medel i
inteckningar. I hög grad försvåras också den direkta avsättningen av
aktier. I stället för att köpa aktier sätter allmänheten sina medel på bankerna,
som själva icke i någon nämnvärd utsträckning kunna köpa aktier, utan
måste inskränka sig till att belåna dem. Följden blir å ena sidan, att
bankernas aktiebelåning drives upp till ett belopp, som icke står i riktig
proportion till deras övriga placering, å andra sidan att den alltför trånga
kretsen av aktieägare belastas med så mycket aktier, att en alltför hög
belåning av dessa aktier blir nödvändig. Till följd av dessa förhållanden
blir den svenska aktiemarknaden mycket svagare, än den behövde
vara, och dess förmåga att uppta de ständigt nödiga nya aktieemissionerna
visar sig alldeles otillräcklig. Detta är givetvis både skadligt och farligt
för landets ekonomi i allmänhet, men det innebär eu särskild fara
för bankerna, som med sin stora aktiebelåning äro i hög grad beroende
av en stark aktiemarknad.

Det är härav uppenbart, att Sveriges hela ekonomiska liv skulle
komma i ett mycket sundare läge, om bankerna genom att hålla lägre
inlåningsränta begränsade den de! av nationens kapitalplacering, som
faller under deras förmedling. Det talas mycket om faran av bankernas
växande makt över det nationella kapitalet. Vill man verkligen göra
något för att möta denna fara, så måste man tänka på en nedsättning
av bankernas inlåningsräntor. Ty på något annat sätt lär man väl
icke kunna hindra allmänhetens besparingar från att i den alltför höga
grad, som nu är fallet, gå till bankerna.

Särskilt under det nuvarande ytterst bekymmersamma ekonomiska
läget synes en sänkning av bankernas inlåniugsräntor vara en åtgärd,
som för var dag som går blir alltmera angelägen. Endast genom eu
dylik sänkning kan man få kapitalet att direkt vända sig till köp av
aktier och sålunda avlasta bankerna aktie belåning och sätta eu gräns
för den nuvarande osunda och farliga nedgången av aktiekurserna. Och
skall det finnas någon som helst, utsikt att få medel för den allra oundgängligaste
fastighetskrediten, så torde eu sänkning av bankernas inlåningsräntor
vara en första förutsättning. Det vore ytterst önskligt,
att denna sak snarast möjligt upptoges till gemensamt övervägande av
våra banker och sparbanker. Men det är alldeles uppenbart att ett
sådant fullt rationellt och av det verkliga samhällsintresset betingat tillväga
gående i allra högsta grad försvåras genom ett officiellt kommitté -uttalande för åtgärder till en höjning av bankernas inlåningsräntor.

Kutujl. Maj:ts proposition Nr 94. åil

Kommittén synes knappast riktigt ha klargjort för sig ens de
närmaste följderna av eu sådan politik. Ty eu stegring av inteekningsoch
obligationsräntorna i förhållande till lån i allmänhet, ett relativt
fördyrande av fastighetskrediten med ty åtföljande försvårande av bostadsfrågan
och ett ytterligare betungande av stats- och kommunalfinanserna
kunna ju knappast betecknas som syften, för vilkas befordrande staten
bör vidtaga särskilda åtgärder. Ån mindre kan det vara något allmänt
intresse att än mera än nu driva kapitalet in under bankernas kontroll.
Och allt detta skulle man göra endast för att insättarne skulle förtjäna
mer! I själva verket är detta naturligtvis icke det drivande motivet.
Vad man eftersträvar är, att bankerna skola förtjäna mindre. För detta
negativa syfte, som knappast bär någon större betydelse för det allmänna,
åsidosätter man samhällets allra viktigaste ekonomiska intressen. Och
för att tillmötesgå vissa föga genomtänkta och därför också mycket
oklara önskningar om någon vidgad statlig bankverksamhet rekommenderar
man en sådan med inlåning i konkurrens med privatbankerna.
Efter all sannolikhet skulle en höjning av inlåningsräntorna alldeles
icke kunna vinnas på den vägen. Men man skulle icke heller vinna en
begränsning av den kapitalförmedling, som.överhuvud tillfaller bankerna.
Ty om dessa ägas av staten eller enskilda har ju ingen betydelse för
det syfte, som socialekonomiskt måste ställas i förgrunden, nämligen
vidgandet av utrymmet för den direkta kapitalplaceringen, den som
icke förmedlas av någon bank.

De synpunkter, jag här anfört, synas mig utgöra ett avgörande
skäl mot varje utvidgning av den statliga bankverksamheten, för så vitt
en sådan skulle motiveras av en önskan att genom en konkurrens med
de privata bankerna driva upp deras inlåningsräntor. De övriga motiv,
som anförts för en vidgad statlig bankverksamhet, ha redan i kommitténs
betänkande visats vara utan betydelse. Slutsatsen måste då enligt mitt
förmenande bli, att varje sådan utvidgning av statens bankverksamhet
avstyrkes och detta oberoende av vilken form, som föreslås för densamma.

Jag avstyrker alltså icke blott inrättandet av eu särskild statens
affärsbank eller en affärsbanksavdelning inom riksbanken utan lika mycket
upptagandet av en inlåning mot ränta i riksbankens rörelse».

Kommittéledamöterna Ahlström, Lindmark, itydbeck och \\ allenberg
slutligen yttra i sin reservation:

»I sitt den 10 april 1918 avgivna yttrande avstyrkte 1917 års
bankkommitté på då anförda grunder en ifrågasatt tillfällig rätt för
riksbanken att såsom ett diskontopolitiskt hjälpmedel emottaga penningar

Hankdirektör
Ahlström»
m. fl.:s
reservation.

fullmäktige
i riksbanken.

Fullmäktig
i riksgälds -kontoret

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

till insättning mot räntegottgörelse. Några nya skäl liava enligt vår
uppfattning icke kunnat anföras, som skulle föranleda en ändrad syn
på denna fråga. Riksbanken torde alltjämt böra skyddas från uppgifter,
som kunna inverka störande på huvudsyftet med dess verksamhet:
vården av landets valuta.

Av skäl, som närmare utvecklats i professor Gustaf Cassels härtill
fogade särskilda yttrande, är en dylik rätt ej heller påkallad ur andra
synpunkter.

Vi kunna därför icke ansluta oss till den tankegång, som i kommitténs
betänkande utmynnat i ett förslag att bereda riksbanken möjlighet
att mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten.
Ej heller kunna vi i allt dela de uttalanden, som kommittén å sid. 16
—18 har beträffande bankernas omkostnader, samt ur desamma dragna
slutsatser.»

Jag övergår härefter till en redogörelse för innehållet i de över
kommittébetänkandet avgivna yttrandena, såvitt de avse nu förevarande
fråga.

Fullmäktige i riksbanken anföra:

»Fullmäktige anse, att det för fyllandet av centralbankuppgifterna
under vissa förhållanden kunde vara till gagn, att riksbanken ägde rätt
till inlåning mot ränta att användas till vissa noga begränsade ändamål
nämligen för att kunna utöva inflytande på marginalen mellan privatbankernas
in- och utlåningsräntor samt för att användas såsom hjälpmedel
vid förandet av en effektiv diskontopolitik. En på dylikt sätt
inskränkt inlåningsrätt skulle så mycket mindre kunna bliva till hinder
för fullgörandet av riksbankens centralbankuppgift, som denna rätt efter
all sannolikhet icke skulle behöva komma till användning annat än rent
tillfälligtvis och i mycket begränsad utsträckning. Blotta tillvaron av
denna rätt skulle sannolikt vara tillräcklig för vinnande av det avsedda
ändamålet, utan att rätten skulle behöva komma till användning.

Fullmäktige anse sig följaktligen böra förorda förslaget om medgivande
åt riksbanken av rätt till inlåning mot ränta».

Fullmäktige i riksgäld skontoret yttra, såvitt nu är i fråga:

»1 likhet med kommittén finna fullmäktige önskvärt, att det allmänna
beredes inflytande på villkoren för den bankmässiga inlåningen,
och synes detta lämpligen kunna ske genom att återgiva riksbanken
den rätt till inlåning mot räntegottgörelse, som den genom 1897 års
bankreform förlorade. Såsom kommittén framhållit, svnes det sannolikt.

Kungi. Maj ds ''proposition Nr 94. 31

att ett användande av eu sådan inlåningsrätt, åtminstone i någon större
utsträckning, knappast skulle bliva för ändamålet erforderligt, utan torde
kunna förväntas, att privatbankerna ändock komma att följa riksbankens
direktiv beträffande inlåningsräntorna såsom fallet i stort sett är i fråga
un utlåningsräntorna. Kommittén har jämväl påpekat, att den ifrågasatta
inlåningsrätten skulle kunna av riksbanken användas såsom diskontopolitiskt
hjälpmedel. Enligt fullmäktiges mening är det emellertid av
synnerlig vikt, att riksbanken icke i större omfattning iidåter sig på
vanlig affärsbanksrörelse, då detta kan menligt inverka på fyllandet av
dess huvuduppgifter som centralbank. Skall riksbanken erhålla rätt till
inlåning mot ränta, torde detta till följd därav böra medgivas allenast
under den förutsättningen, att denna rätt må användas endast för ovan
angivna två ändamål, nämligen för att öva inflytande på marginalen
mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor samt för att tjäna såsom
hjälpmedel för en effektiv diskontopolitik.»

Bankinspektionen anför i förevarande ämne, bland annat:

»Förutsatt att den föreslagna inlåningsrätten handhaves efter de
grunder, som av kommittén angivits, synes någon berättigad invändning
emot att densamma förlänas riksbanken icke kunna göras. Det kan
nämligen enligt bankinspektionens mening få anses för givet, dels att
ett ingripande från riksbankens sida för reglering av privatbankernas
inlåningsräntor icke skall behöva ifrågakomma annat än undantagsvis,
dels ock att de direktiv, som av riksbanken i sådant avseende kunna
befinnas påkallade, skola av dessa banker följas, utan att riksbanken skall
behöva göra användning av inlåningsrätten».

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget att medgiva riksbanken
rätt till inlåning från allmänheten mot räntegottgörelse. Föreningen
anför i denna del följande:

»Ehuru kommitterades flertal ansett sig böra avstyrka inrättandet
av en statsbank, har dock inom kommittén samlats majoritet för den
meningen att möjlighet borde beredas riksbanken att, där omständigheterna
sådant påkallade, mot räntegottgörelse mottaga insättningar från
allmänheten. Som stöd för detta förslag har anförts, att åtgärder synts
erforderliga för att bereda inflytande från det allmännas sida på marginalen
mellan bankernas in- och utlåningsvillkor.

Vid granskningen av denna del utav kommitterades betänkande
anse vi oss till en början böra göra en del erinringar mot den i motiven
till förslaget förekommande utredningen.

Hankinspektionen
.

Svenska bankföreningen.

32

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 94.

Vid motiveringen av förslaget beröra kommitterade frågan om
bankernas räntemarginal. Den officiella räntemarginalen vid slutet av
år 1918 angives vara lVs procent, och den verkliga räntemarginalen
vid samma tid 2.5 6 procent. Kommitterade stöda sig härvid på en av
professor E. Sommarin gjord utredning, enligt vilken under 1918 medelräntan
för bankernas inlåning skulle uppgå till 5.01 procent, underdel
att medelräntan för utlåningen uppgått till 7.5 6 procent. Skillnaden
häremellan blir 2.5 6 procent, vilket skulle utgöra bruttoförtjänsten på
in- och utlåningsrörelsen. Vid uppgörandet av denna beräkning har
emellertid professorn Sommarin låtit en inlåning av 3,969,745,933 kronor
04 öre balansera mot en utlåning av 4,436,688,346 kronor 71 öre, vilket
visar att vid angivandet av utlåningen ej blott tagits hänsyn till de
inlånade medlen utan också till bankernas egna fonder. Nu anses ju
på goda grunder vid prövning av en penningeinrättnings ställning
fonderna balansera mot de minst likvida engagementen och dessa engagement,
vilka därjämte ofta innehålla ett större riskmoment, pläga ju
vara de, som betinga den högsta räntan, vadan alltså fonderna böra
anses balansera mot de utlånade medel, som draga den högsta räntan.
För att finna huru stor räntan varit å inlånade medel bör man därför taga
så stor del av utlåningen, som motsvarar storleken av inlåningen, och
vid undersökningen av räntefoten å utlåningen bör man, då de högsta
räntesatserna på sätt vi visat få anses belöpa på medel, som balansera
mot fonderna, bortse från dessa mot högre räntesatser utlånade medel.
Tabellen över utlåningen bör därför enligt vårt förmenande uppställas
på följande sätt:

Kumjl. s proposition Nr 94.

.33

Räntesats

oS

So

Belopp

Procent av

hela utlån.

•J

47)0,000

-

0.0113

0.000226

t .................................

3,926,130

—

0.0989

0.003956

4.25 ..............................

2,030,100

—

0.0311

0.002172

4.5 ..............................

47,005,693

03

1.1841

0.038284

4.75 ..............................

26,595,150

—

0.6699

O.031820

4.6 ..............................

2,250,000

—

0.03G7

0.00260S

4.65 ..............................

3,093,785

—

0.0779

0.0 03 6 2 2

■IV* ..............................

7,421,839

—

0.1869

0.008709

4.7 ..............................

147,000

—

0.0087

0.0001 74

5 .................................

39,405,072

3.1

0.9926

0.019680 |

5 (obl.) ........................

384,082,947

—

9.g 753

0.483 76 5

5.25 ..............................

7,049,850

—

0.1776

0.009324

5.5 ............................

30,312,351

72

0.7636

0.041998

5 V3..............................

163,500

0.0041

0.000218 i

5.4 ..............................

1,619,500

O.040S

O.002203

5.75 ..............................

5,621,425

—

0.1116

0.008142 \

« .................................

54,493,619

97

1.3727

0.082362 i

6.25 ..............................

1,892,000

—

0.0 4 7 7

0.002981 ''

6.5 ..............................

79,751,623

32

2.0090

0.130585 i

6.75 ..............................

2,276,050

—

0.0578

0.00386 7 j

7 ...............................

594,566,420

30

14.9773

1.048425 •{

7 Va ..............................

3,175,000

—

O.osoo

0.006100 i

7.25 ..............................

4,271,911

52

0.1076

0.007S01

7.5 ..............................

1,329,465,783

12

33.4S99

2,511742

7.75 .............................

9,344,381

75

0.2354

0.018248

7—8..............................

3,153,425

80

0.0793

0.005962 j

8 ................................

1,326,181,374

33.4072

2.672576 |

Summa

3,969,745 933)04

99.9999

7.192595 !

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 78 höft. (Nr 94 )

o

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Medelräntan för utlåningen blir alltså 7.19 procent och den av
professorn Sommarin s. k. verkliga marginalen 2.18 procent.

Mot kommitterades behandling av frågan om räntemarginalen må
vidare erinras, att kommitterade väl mycket bygga på förhållandena
under år 1918 med dess abnormt höga ränteläge. Beaktas bör nämligen,
att marginalen vid ett allmänt högt ränteläge alltid är större än
vid ett lågt ränteläge. Vid lågt diskonto minskas nämligen marginalen,
därför att det finns en undre gräns för depositionsräntan. Så hava
bankerna under de senaste 20 åren aldrig kunnat sänka depositionsräntan
under 4 procent och denna räntesats hava bankerna nödgats tillämpa ej
blott vid 5 procent utan även vid 4 Va procent diskonto, ja till och med då
diskontot såsom under en del av år 1911 nedgått ända till 4 procent.
Att därför som grundval för en utredning om räntemarginalen lägga
förhållandena under de senaste åren med dess abnormt höga ränteläge
måste anses i hög grad vilseledande.

I fortsättningen av sitt betänkande framhålla kommitterade, att
vid diskussionen om marginalen mellan bankernas in- och utlåningsvillkor
den senare räntan är att betrakta såsom en fast punkt, vårföre
en undersökning har att utreda, huruvida erinringarna rörande inlåningsräntorna
äro befogade.

Kommitterade uttala härvid, att bankerna vid fastställandet av sina
inlåningsräntor knappast kunna sägas vara beroende av en så effektiv
konkurrens på kapitalmarknaden, att densamma utgör ett mera nämnvärt
regulativ vid bestämmandet av de bankmässiga inlåningsräntorna.

Som stöd för detta påstående åberopa kommitterade dels en utredning
angående ökningen av bankernas inlåning i förhållande till sparbankerna
och dels den omständigheten, att statens fasta och tillfälliga
upplåning ej hindrat bankerna att öka sin inlåning i mycket betydande
omfattning.

Det vill emellertid synas, som om kommitterade ej beaktat att de
medel, som under de senaste åren influtit på depositionsräkningarna i
bankerna, till större del än förut plägat vara fallet icke äro sparmedel
utan hava annan karaktär. Detta belyses bäst av följande tabell utvisande
uttagen å depositions- och kapitalräkning under åren 1911—1918.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

35

Av

l !

j Otta»; under
året

j Kronor

Saldo vid
årets slut

Kronor

Uttag i %
av saldo
vid föro-j gående
års slut

1910 .

1,004,021,700

_

1911 .

............; 251,553,700

1,003,409,000

25.o i

1912 .

............. 207,990,700

1,070,384.800

26.71

1913 .

............ 272,546,300

1,132,984,200

! 25.1 o

1914 .

............; 275,129,000

1,163,611,900

i 24. as

1915 .

............| 326,561,800

1,228,406,400

28. oi;

1910 .

............ 438,181,800

1,375.962,200

35.6 7

1917 .

............| 774,401,500

1,745,111,400

56.29

1918 .

............: 900,184,100

2,418,499,200

55.0 2

Som av

tabellen

framgår, kunde bankerna förut beräkna, att av

saldot vid ett års slut skulle under därpå följande år ungefär 3U stå
orört, under det att under de två senast förflutna åren uttagen avsevärt
överstigit hälften av saldot vid årets början.

I någon mån kunna möjligen härvidlag de förändrade bestämmelserna
om stämpelbeläggning hava spelat in. Från och med den 1 juli
1917 beläggas nämligen icke depositionsbevisen såsom sådana med
stämpel utan beräknas stämpel på det räntebelopp, som under varje år
tillgodoförts insättarne. Då förändringen vidtagits först vid mitten av
år 1917, torde man emellertid av utvecklingen att döma icke få tillskriva
förändringen någon avgörande betydelse. Säkert är, att mycket
avsevärda delar av de medel, som under senare åren insatts å depositionsräkning,
hava insatts blott för kortare tid. Särskilt torde härvid
beaktas, att till följd av de högst betydande belopp, vartill skatterna till
stat och kommun nu stigit, en icke oväsentlig del av depositionerna
utgöras av medel, som av skattebetalarna sparats och insatts i bank för
att användas vid likvidering av skatt.

Vidare synes det oss, som om kommitterade väl mycket bortsett
från den omständigheten, att under senare år även den inhemska kapitalmarknaden
visat en i hög grad ökad förmåga att upptaga nya obligationslån,
vilket framgår av följande siffror för beloppen av obligationslån,
som placerats i Sverige under de senast förflutna åren:

36

Knngl. Maj:ts proposition Nr 94.

1911

1912

1913

1914

Summa

Svenska staten ..................

30.001.000

30,001,000

Hypoteksbanker och kassor...

—

—

21,500,000

18,925,000

40,425,000

Inteckningsbolag ...............

2,000.000

8,513,760

8,000.000

3.526,000

22,039,760

Kommuner ........................

14,950,000

11,858,000

8,250,800

28,225,141

63,283,941

Trafikbolag........................

10,025.000

8,000,000

1,500,000

900,000

20,425,000

Industr. företag..................]

65,501,000

64.250,000

41,900,000

42,440,000

214,091,000

Samma*

92,476,000

92,621,760

81,150,800

124,017,141

390,265,701

1915

1916

1917

1918

Summa

Svenska staten ..................

121,177,000

119,177,345

72,628,600

98,192,000

411,174,945

Hypoteksbanker och kassor...

29,748,500

10,361.000

17,217,000

2,939,500

60,266,000

Svenska Kronkreditaktiebol...

—

—

—

29,396,000

29,396,000

Inteckningsbolag ...............

8,500,000

10,000,000

2,250,000

—

20,750,000

Kommuner .......................

23,098,000

18,975,500

32,749,500

71.099,000

145,922,000

Trafikbolag........................

3,200.000

10,350,000

52,632,000

—

66,182,000

Industr. företag..................

30,000,000

75,350,000

121,054,700

86,900,000

313,304,700

Fonder, fören....:.................

39,500

3,925,000

_

—

3,964,500

Summa

215,763,000

248,138,845

298,531,800

288,526,500

”1

§

os

©''

o

Som jämförelse härmed må hänvisas till följande siffror för beloppen
av utelöpande på den svenska marknaden placerade obligationer
den 31 december 1915.

Svenska staten ......................

Hypoteksbanker och kassör..

lnteckningsl tolag.....................

Kommuner ................................

Trafikbolag..............................

Industriella företag.................

Fonder och föreningar...........

235,996,920: —
225,529,400: 33
58,185,900: —
230,424,999: sr,
184,541,194: —
482,244,000: —
14,945,500: —

1.431.767,914: 19

Kungi. Maj:ts proposition Nr 94. •''!?

Den svenska kapitalmarknadens ökade förmåga att upptaga obligationslån
blir än märkligare, om hänsyn tages till de betydande poster
svenska obligationer, som under kriget inköpts från utlandet.

Såväl den delvis ändrade karaktären av depositionsmedlon som ock
den avsevärt ökade avsättningen av obligationer inom Sverige ådagalägga,
att kapitalmarknaden här i landet under kriget ändrat karaktär
och att därför den stegring av inlåningen, som under samma tid förekommit,
är något som säkerligen är av tillfällig natur, och ej får tillmätas
den generella betydelse, som kommitterades majoritet tillagt
densamma.

En redogörelse, som av kommitterade härefter lämnats om överenskommelsen
mellan bankerna angående gemensam högsta inlåningsränta,
synes också icke fullt riktig. Kommitterade benämna avtalet en
tendens till kartellbildning. Vi vilja emellertid framhålla, att, då avtalet
första gången träffades (i mars 1912), begränsades dess giltighetstid till
8 dagar efter riksbankens näst därpå inträffade diskontoförhöjning, varjämte
varje deltagare skulle hava rätt att uppsäga avtalet med en månads
uppsägningstid. Efter några år förändrades dessa bestämmelser så att
avtalet skulle gälla, intill dess 8 dagar förflutit efter det överenskommelsen
av någon av participanderna uppsagts. Faktiskt har avtalet
uppsagts vid varje därefter inträffad diskontoförändring och nytt avtal
har träffats. Detta nya avtal har emellertid visst icke alltid biträtts
utav alla de banker, som undertecknat det närmast föregående. Vid
fallande räntesatser är det tvärt om mycket vanligt, att en eller flera
banker förmäla sig ej vilja nedsätta inlåningsräntorna och därför för
sin del ej förnya överenskommelsen. Antalet deltagare i avtalet är
således växlande och hela innebörden för en bank av överenskommelsen
är, att den förklarat sig intill 8 dagar efter skedd anmälan hos vår
verkställande direktör vilja tillämpa viss högsta räntesats vid inlåning.
Att kalla dylikt en kartell har kommitténs majoritet på goda grunder
ej ansett sig kunna göra, men för att kunna argumentera mot organisationen
har man kallat det »tendens till kartellbildning». Något stöd
för påståendet, att det spår av enighet i visst hänseende, som uppnåtts
genom ränteöverenskommelsen, skulle tendera till ökad uniformitet och
styrka i fråga om bankernas räntepolitik och därigenom tendera till
kartellbildning, har ej kommittén givit och kan ej heller presteras. I
stället har erfarenheten till fullo givit vid handen, att varje ytterligare
steg mot utvidgning av gemensamheten i räntepolitik praktiskt taget
får anses uteslutet. Som stöd härför kunna vi, bland annat, anföra, att
huru önskvärd en reglering av avista inlåningsräntan skulle vara — och

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

önskvärdheten härav hava kommitterade själva framhållit — så har dock:
ett innevarande år gjort försök till överenskommelse på detta område
misslyckats.

Kommitterade motivera vidare sitt förslag att giva riksbanken
inlåningsrätt med att bankerna annars skulle kunna vidga marginalen
på ett sätt, som lämnade utrymme för omkostnader och vinst utan sådana
begränsningar, som ur allmänt nationalekonomiska synpunkter eller av
insättarnas ekonomiska intressen kunde anses påkallade.

Enligt verkställd utredning framgår, säga kommitterade, att bankerna
under de senare åren icke oväsentligt ökat sin marginal och att
såväl driftkostnaderna som bankvinsten förete en betydande stegring.
Generellt sett anse kommitterade dock bankvinstens storlek icke kunna
göras till föremål för någon erinran. Däremot finna kommitterade de
erinringar, som framställts beträffande bankernas omkostnader, icke sakna
grund. Kommitterade stödja denna sin mening på den väsentliga stegring,
som i bankstatistiken omkostnadsprocenten företer. Som jämförelse
åberopa kommitterade en statistik som gjorts över livförsäkringsbolagens
kostnader. Själva erkänna dock kommitterade, att anmärkning kan göras
mot jämförelsen, då rörelsen vid livförsäkringsbolagen i allmänhet är
mera centraliserad än vid bankerna. Med anledning härav lämnas också
en redogörelse för ett livförsäkringsbolag med kontor över hela landet.
Det kan emellertid icke anses befogat att generalisera förhållandena
inom ett företag, helst då detta icke namngives och möjlighet således
saknas att bedöma, huruvida icke möjligen med avseende å detsamma
alldeles särskilda omständigheter föreligga. Rättare av kommitterade
hade givitvis varit att göra en jämförelse med omkostnaderna för statens
affärsverksamhet, vilka kostnader stigit från 108.9 miljoner kronor år
1913 till 399 miljoner kronor år 1918.

Kommitterade söka bland annat förklaringen till bankernas stegrade
omkostnader däri, att utgifterna för t. ex bankbyggnader samt för
avlöning av högre funktionärer icke hållits inom tillräckligt snäva gränser.
Kommitterades majoritet synes emellertid helt hava förbisett, att den
ökning av omslutningen, varom kommitterade tala, medfört väsentligt
ökat arbete. Belysande härför är ökningen av antalet utav bankernas
ordinära inlåningsräkningar enligt bankrapporterna. Dessa utgjorde

1912............................

.......................... 1,336,804 stycken

1913.............................

.......................... 1,407,549 '' >-

1914 ...........................

............................ 1,483,594 )>

1915 ..........................

.......................... 1,572,803 j

39

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 94.

IDIG.
1917 ...
1918...

1,697,875 stycken
1,925,188 '' i»

2,324,751

Att det ökade antalet räkningar förutsätter eu större personal ligger
i sakens natur. Någon hela landet omfattande statistik har under den
korta tid, som varit oss anvisad för granskning av betänkandet, ej varit
oss möjligt att anskaffa. Vi vilja emellertid meddela följande uppgifter
över tjänstepersonalens antal vid fyra större bankers Stockholmskontor
åren 1914 och 1918, därvid då även för tidigare år medtagits personalen
vid banker, som uppgått i berörda fyra banker. Personalens antal utgjorde
804 vid slutet av år 1914 och 1,481 vid slutet av år 1918.

Med dessa siffror för ögonen och i betraktande av att personalens
löner högst väsentligt ökats lärer man ej behöva, som kommitterades
majoritet gjort, tillskriva ökningen av kostnadsprocenten utgifter för
bankbyggnader samt avlöning till högre funktionärer.

Kommitterades majoritet gör gällande, att, om riksbanken finge
inlåningsrätt, skulle den kunna bliva normgivande för reglering av
bankernas inlåning ej blott uppåt utan även nedåt. Att riksbanken för
att bankerna skulle följa dess direktiv skulle behöva inlåningsrätt våga
vi påstå vara fullständigt onödigt. Erfarenheten under de senare åren
bar väl givit vid banden, att, om riksbanken låtit till privatbankerna
utgå något direktiv, så hava privatbankerna lojalt följt detsamma. Om
emellertid bankerna i framtiden mot förmodan icke skulle följa direktiv
från riksbanken, då är det visserligen troligt, att riksbanken kan genom
att tillämpa en hög inlåningsränta tvinga bankerna att gorå detsamma,
men får det anses alldeles uteslutet, att riksbanken genom att hålla
läerre inlåningsränta skulle kunna förmå bankerna att nedsätta sina

O ö

inlåningsräntor.

Riksbankens reglering av inlåningen skulle således endast kunna
verka till höjning av inlåningsräntorna. Som kommitterade anmärka,
utöva bankernas inlåningsräntor inflytande på såväl sparbankernas räntesatser
som på räntesatserna för stats- och kommunlån samt för industriella
obligationslån. Då emellertid huvudparten av sparbankernas
tillgångar utgöras av inteckningar, skulle en höjning av sparbankernas
inlåningsräntor, vilket ju skulle nödga sparbankerna att höja även sina
utlåningsräntor, utan tvivel medföra en fördyring av fastighetskrediten.
Eu dylik fördyring måste anses såsom föga lämplig under en period,
då byggnadsverksamhetens främjande står på dagordningen. Jämväl
för de låntagare, som utgiva obligationer, skulle en höjning av deposi -

40

H or bottens
oeh Västerbot
tens läns handel
skammar r.

Kungl. Maj:ts proposition Nr, 94-

tionsräntan medföra fördyring av krediten. Vi vilja i detta samband
under erinran om våra ovan angivna siffror angående emissioner av
obligationslån påpeka, att, därest riksbanken under åren 1915—1918
förmått höja depositionsräntan Vs procent, skulle detta för svenska staten
och rikets kommuner betytt en ökad årlig utgift under många år
framåt av över 2 7t miljoner kronor.

De skäl kommitterade anfört för att riksbanken måtte beredas
tillfälle att mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten
kunna således, på sätt vi tillåtit oss visa, icke anses bärande. Mot eu
sådan anordning talar också, att densamma skulle innebära samma faror,
som kommitterade själva åberopat gent emot inrättandet av en statens
affärsbank. Får nämligen riksbanken rätt till inlåning från allmänheten
mot räntegottgörelse, så linnes det i konstruktionen för detta institut
intet annat, som skiljer det från eu vanlig affärsbank, än att riksbanken
är eu statens bank och att den har sedelmonopol. Att härvidlag
söka åberopa som skäl att riksbanken före 1897 års lag hade rätt till
inlåning är icke riktigt; ty före 1897 års lag hade riksbanken icke sedelmonopol.
Då riksbanken fick detta monopol och således blev en verklig
centralbank, var det en fullt logisk konsekvens, att dess verksamhet
inskränktes till att vara detta. Erfarenheten under den tid, som förflutit
sedan 1897 års lag trätt i kraft, har tillfullo visat, att riksbanken kunnat
fylla sin uppgift såsom centralbank men ock att fara förelegat, att den
icke kunnat göra detta, om den jämväl drivit vanlig bankrörelse. Kommitterade
framhålla själva fullt riktigt, att, om en statens affärsbank en
gång inrättats samt statsmakterna, som troligt vore, skulle finna, att
rörelsen icke vore så lönande, som man väntat, eller icke i övrigt nådde
den utveckling eller gjorde sig gällande på ett sätt, som man hoppats,
kunde det tänkas, att man på ett eller annat sätt komme att söka artificiellt
förbättra konkurrensvillkoren för statsbanken, eventuellt genom
sådana restriktioner på de privata bankernas verksamhet, som icke i och
för sig skulle varit motiverade. Vad kommitterade sålunda yttrat synes
oss med fullt fog också kunna anföras mot att giva riksbanken rätt till
inlåning från allmänheten mot räntegottgörelse.»

I likhet med bankföreningen avstyrka jämväl flertalet handelskamrar
ifrågavarande förslag.

Endast Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare tillkännagiver
obetingat sin anslutning till berörda förslag samt anför i sådant
hänseende:

»I det betänkande, som i ärendet avgivits av bankkommitténs till -

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Billigt hopkomna majoritet, har den ena av de meningsgrupper, som
tillsammans bildat denna majoritet, genomdrivit ett uttalande till förmån
för rätt åt riksbanken att mot räntegottgörelse mottaga penninginsättningar
från allmänheten. Erfarenheten i fråga om den riksbanken medgivna
rätten att giva insättare ränta på giromedel har icke visat, att
en sådan förmån för riksbanken äger någon synnerlig vikt. Det kan
därför icke heller förväntas, ett en på nu föreslaget sätt utsträckt förmån
skall betinga någon synnerlig möjlighet för riksbanken att utöva
inflytande på privatbankernas inlåningsräntor. Då emellertid ett steg i
ifrågasatt riktning, även om det blir mindre effektivt, dock icke kan
anses annat än gagneligt, vill handelskammaren ansluta sig till detta
förslag. »

Östergötlands och Södermanlands samt Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskamrar uttala sig icke särskilt i förevarande fråga.

Skånes handelskammare anför — jämte det den ingår i kritik av
förslaget om anordnandet av statlig bankverksamhet — i nu förevarande
ämne följande:

»Lika litet har handelskammaren funnit sig övertygad därom att
av hänsyn till inlåningsräntorna bärande motiv för inrättande av en
statlig bankverksamhet kunna anföras. Enligt kommitténs mening regleras
inlåningsräntornas höjd i huvudsak av läget å kapitalmarknaden
och konkurrensen om inlåningen, ävensom av bankernas omkostnader
och vinstmarginal. Att de båda förstnämnda faktorerna i Sverige drivit
upp inlåningsräntorna till en hög nivå torde knappast kunna bestridas.
Redan tidigt har konkurrensen med sparbankerna förmått de svenska
affärsbankerna att, i motsats till vad som skett i de flesta länder utanför
Skandinavien, införa sparkasseräkning, varå synnerligen höga räntor gottgöras,
och denna konkurrens om inlåningen har sedermera varit den
främsta anledning till icke blott att bankernas filialbildning tagit en
sådan omfattning att genom lagstiftning ett inskridande däremot visat
sig erforderligt, utan även att bankerna ansett sig genom avtal i viss
mån böra reglera inlåningsräntorna, vilken reglering kommittén själv betecknat
som ett steg i rätt riktning. Att konkurrens om inlåningen, i
trots av ränteavtalet, allt fortfarande är i stånd att mycket märkbart
höja inlåningsräntorna, är ett bekant förhållande, vilket också kan statistiskt
ådagaläggas.

Av nedanstående jämförelse mellan enligt bankstatistiken den 30
juni 1918 redovisade insättningar och vid samma tid till olika räntesatser
inlånade belopp framgår nämligen följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 käft. (Nr 94.) 6

Östergötland»
och Södermanlands
samt
Västernorrlands
och
Jämtlands
läns handelskamrar.

Skånes handelskammare.

42

Kungl Maj:ts proposition Nr 94.

Enligt bankstatistiken 1

Enligt kommitténs
undersökning

•

Räkningens art

Noterad

ränta

Mitt.

kronor

Räntesats.

Mill.

kronor

Depositions- .................................

51/2

2,126

SVs och över

2,503

Sparkasse-....................................

5

806

5-57»

797

Upp- och avskrivnings- samt lö- /

3

1,074

3—5

628

pande .................................... t

under 3

41

Summa

—

4 006

—

3 969

Av denna sammanställning kan sålunda bl. a. den slutsatsen dragas,
att medan enligt bankstatistiken ett belopp av blott 2,126 miljoner
kronor voro innestående mot officiellt högst 5 Vs procent ränta, affärsbankerna
samtidigt faktiskt utbetalt 5 V* procent ränta och däröver å
insättningar till ett belopp av mer än 2,500 miljoner kronor.

Med hänvisning till dessa förhållanden kan därför dragas i tvivelsmål,
huruvida den av kommittémajoriteten uttalade uppfattning, att
konkurrensen bankerna emellan genom ränteavtalet skulle vara så gott
som praktiskt utesluten, är riktig. Under alla omständigheter kunna emot
samma uppfattning framföras så pass vägande erinringar, att denna icke
rimligen kan tjäna som bärande motiv för inrättandet av statlig affärsbankverksamhet.

Ej heller kan handelskammaren tillmäta någon synnerligen stor
betydelse åt den omständigheten, att räntemarginalen under senare år
»icke oväsentligt» ökats. Till en början torde i detta sammanhang böra
konstateras, att, såsom skett i den vid betänkandet fogade specialutredningen,
en jämförelse av räntemarginalen den ena gången vid en viss
tidpunkt, och den andra gången under en längre period icke rättvisligen
låter sig gorå, enär marginalen, såsom bekant, växlar med diskontots
höjd. Hade jämförelsen därför i stället verkställts t. ex. mellan marginalerna
ultimo december 1907 och ultimo juni 1918, då diskontot i bada
fallen stod vid 7 procent, hade densamma säkerligen utfallit väsentligt
annorlunda än nu skett. Vidare synes vid bedömandet av marginalens
storlek hänsyn ej tagits till det förhållandet, att allmänheten under kristiden
för att hålla sina medel disponibla i betydande utsträckning insatt
desamma å de med lägre ränta löpande avista räkningarna. Sålunda
hava från början av 1914 till mitten av 1918 beloppen å bankernas
upp- och avskrivningsräkning nära sexdubblats, medan insättningarna
å depositions- och sparkasseräkning icke ens fördubblats. Att margi -

43

Kungl. Maj:ta proposition Nr 94.

nalou, utan bankernas åtgöranden, härigenom ökats är uppenbart.
Skulle emellertid vid denna tidpunkt ett önskemål beträffande inlåningsräntornas
och speciellt giroräntans höjd, uppställas synes detta snarare
ha bort gå ut på en sänkning i stället för eu höjning enär den starkt
stegrade avistainlåningen därigenom kunnat inskränkas och bankernas
likviditet ökas. Vad åter depositionsräntan beträffar, synes en höjning
av denna räntesats få anses varit praktiskt utesluten. En sådan höjning
skulle nämligen inneburit, att den s. k. officiella räntemarginalen
minskats från en och eu halv till en procent, vilket därjämte skulle innebära
att högsta depositionsräntan utsatts för än större variationer än f.
n. är brukligt. En oundviklig följd av eu dylik räntepolitik torde emellertid
bliva, å ena sidan att bankernas depositionsstock komme att underkastas
starka växlingar till skada för hela bankväsendets likviditet,
och å den andra att kursfluktuationerna å aktier och andra kapitalplaceringsobjekt
komme att skärpas. Frågas kan också, huruvida det kan
vara ett allmänintresse, att depositionsräntan höjes utöver den vid nyemissioner
av kommunala obligationslån gällande räntesatsen. Då sålunda
vid angiven tidpunkt en höjning av giroräntan varit fullkomligt
utesluten och en höjning av depositionsräntan icke kunnat ske utan
därmed förbundna betydande olägenheter, är det svårt att se huru yrkandena
på en begränsning av räntemarginal skulle kunna praktiskt
realiseras utan att en väsentlig försämring av kreditväsendets likviditet hade
inträtt. I betraktande av riksbankens försvagade ställning på penningmarknaden
synes också en sådan utveckling minst av allt vara önskvärd.

Betraktas därefter marginalen ur vinst- och kostnadssynpunkt vill
kammaren i första hand hävda, att det för hela näringslivets sunda utveckling
är ett primärt socialekonomiskt intresse, att bankerna tillförsäkras
en b rutto vinst, som icke blott medger skälig förräntning å investerat
kapital utan också skapar tillfredsställande möjligheter såväl till
avsättningar att möta oförutsedda förluster som också för bibehållande
av en hög standard av bankernas skötsel.

Ett starkt kreditväsende är en grundväsentlig betingelse för näringslivets
styrka, och då vårt land hitintills relativt lätt kommit igenom
tidigare ekonomiska kriser ligger orsaken härtill åtminstone endels däri
att bankerna genom försiktig och återhållsam utdelningspolitik sörjt för
upprätthållandet av sin solida ekonomiska ställning. Naturligt är därför,
att näringslivets målsmän med största misstro betrakta varje åtgärd,
vilken — även om så icke är åsyftat — dock i sina konsekvenser tenderar
till att genom en minskning av bankernas vinst undandraga själva
den grund, varpå bankväsendets soliditet vilar. Ty som för mycket

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

begärt torde ändå betraktas, att bankernas aktionärer till förmån för ett
rent nationalekonomiskt intresse skola avstå en del av sin utdelning.
Det torde också vara mycket svårt, för att icke säga omöjligt, att vid
en viss tidpunkt, innan den löpande konjunkturens debet och kredit
kan överskådas, söka fastställa, huruvida en viss vinst eller en viss
marginal är skälig eller icke. I alla händelser påtager sig staten ett
stort ansvar genom att häri vilja ingripa reglerande. Och detta ansvar
minskas icke därigenom, att de påvisbara missförhållanden, som skulle
motivera ett dylikt ingripande, äro av skäligen obetydlig art. Att
bankernas bokföringsmässiga nettovinst under de senaste årens exceptionella
förhållanden på samma sätt som inom andra områden av näringslivet
varit större än tidigare är knappast ägnat att förvåna. Dessa
ökade vinster hava emellertid till allra största delen varit av rent konjunkturmässig
karaktär och härröra med säkerhet i mycket obetydlig
grad från den eventuellt ökade räntemarginalen. Då därtill denna marginal,
som ovan visats, sannolikt icke nämnvärt kunnat begränsas, synes
det även föga logiskt att med utgångspunkt från bankernas ökade
vinster föreslå åtgärder, som sikta till att begränsa räntemarginalen.
För övrigt har bankernas utdelningspolitik under senaste år varit än
mera konservativ än tidigare (1915 —1918 blott 68.9 procent av disponerade
vinstmedel mot 82.4 procent under åren 1911—1914), och, då
utdelningen till aktionärerna under samma perioder i medeltal blott
stigit från 6.2 till 7.1 procent å bankernas samtliga fonder, utgör denna
ökning av bankernas dividender en försvinnande bråkdel av den förlust,
som genom penningvärdets fall tillskyndats bankernas aktionärer och
drabbat dessa hårdare än kapitalplacerare inom kanske någon annan
näringsgren under samma tid.

Då enligt vad ovan gjorts gällande, upprätthållandet av ett solitt
bank- och kreditväsende måste anses såsom det i förevarande fall för
näringslivet viktigaste intresset, synes det också vara av ganska underordnad
betydelse, om, såsom vissa av kommittén anförda siffror synes
visa, omkostnaderna, speciellt för de större bankerna, varit något högre
än som med en sparsam förvaltning varit erforderligt, och i alla händelser
kan kammaren omöjligt enbart i den omständigheten, att dessa
bankers omkostnader kanske onödigtvis stigit en obetydlighet, se någon
som helst anledning till ett statsingripande.

Om kammaren sålunda i denna del instämmer i kommittémajoritetens
yrkande, kan kammaren, med hänvisning till vad ovan blivit
anfört rörande bankernas inlåningsräntor, däremot icke biträda majori -

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

tetens motivering i fråga om dess förslag om rätt för riksbanken att
mot räntegottgörelse mottaga insättningar. Ehuru kammaren sålunda
icke kan biträda den angivna motiveringen, vill kammaren dock icke
ställa sig avvisande däremot, att riksbanken som ett diskontopolitiskt
hjälpmedel, likväl med viss modifikation, tillerkännes sådan inlåningsrätt.
Av kommitténs utredning synes nämligen framgå, att riksbankens
inflytande på penningmarknaden under senare år försvagats, och då det
obestridligen ligger i näringslivets intresse, att riksbankens normerande
inverkan på utlåningsräntorua icke äventyras, anser kammaren att det
ur denna synpunkt kan tagas under övervägande att viss inlåningsrätt
medgives riksbanken. Men samtidigt vill kammaren icke fördölja, att
denna rätt, åtminstone så länge riksbanken icke har någon kontroll över
växelkurserna, kan visa sig vara ett skäligen ineffektivt hjälpmedel.
Skall emellertid riksbanken i diskontopolitiskt syfte tilldelas inlåningsrätt,
kan denna rättighet praktiskt sett endast få betydelse i sådana fall
då riksbanken genom ingripande i penningomsättningen bankerna emellan
önskar verkställa en åtstramning på den inre penningmarknaden.
Om riksbanken därför skall givas förenämnda rätt, bör denna enligt
handelskammarens förmenande förenas med det villkoret, att inlåning
endast får ske från banker.»

Handelskammaren i Gävle ingår på en utförlig behandling av
föreliggande fråga samt anför därvid:

»Bankkommittén har emellertid förordat en medelväg mellan de
av kommitténs reservanter förfäktade meningarna om statens ingripande
på bankväsendets område genom att förorda rätt för riksbanken att inlåna
medel mot ränta. Man avser att härigenom till förmån för det
allmänna ernå en minskning av privatbankernas vinstmarginal, som
ansetts alltför stor. Bortsett från den ovan antydda invändning, som
hänsynen till statens skatteintäkter i första hand för fram, finner handelskammaren
åtskilligt kunna anmärkas mot en sådan anordning.

Det har under den diskussion, som förts i denna fråga, från flera
håll framhållits, att en inlåningsrätt för riksbanken ej skulle utöva något
som helst inflytande på de privata bankernas inlåningsräntor och har
man till stöd härför åberopat, att den förutvarande konkurrensen med
sparbanker och med statens egen direkta inlåning ej utövat något väsentligt
inflytande på privatbankernas rörelse. Handelskammaren håller
jämväl före, att en inlåning i riksbanken ej skall förmå pressa upp inlåningsräntorna
* för de privata bankerna. Riksbanken förfogar endast

Handeltkammaren
i
Oävle.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

över ett mycket begränsat antal kontor i landsorten, och inlånings -rörelsen i och för sig kan ej giva anledning till inrättande av ytterligare
avdelningskontor. Men även på de platser, där sådana kontor
finnas, torde endast få insättare finna med sin fördel förenligt att överflytta
sina tillgodohavanden till riksbanken, även om därmed vunnes
något högre ränta. Man har att räkna med, att bankernas över hela
landet spridda aktieägare var i sin ort helst gynna det företag, av vars
vinst de själva hava del, och på många håll äro helt säkert de största
insättarna att finna inom ortens bankstyrelser. Den omständigheten,
att någon större inlåningsrörelse ej är att förvänta för riksbanken, utgör
dock enligt handelskammarens mening ej något skäl för att ej motsätta
sig ett sådant förslag. Ett bifall härtill kan lätt nog föra med
sig en dyrbar organisation, som ej lämnar något utbyte, och som i
varje fall kan komina att inrikta riksbanksledningen på uppgifter, som
undanskymma dess ursprungliga och huvudsakliga.

Tänker man sig åter, att en sådan ändring i riksbankens verksamhet
s''kall kunna utöva något inflytande på privatbankernas inlåning,
framträda såsom givna följder obestridliga olägeuheter. 1. första hand
kommer givetvis de små bankernas vinstmarginal att påverkas. De
stora bankerna, vilkas ökade vinst och maktställning väl givit anledning
till förslaget, torde hava större möjligheter att med samma eller lägre
inlåningsränta konkurrera med riksbanken, och eu säkerligen ej avsedd
fara för ytterligare nedpressning av småbankernas rörelsevillkor blir
följden. Antages åter, att även storbankerna nödgas böja sig för riksbankens
direktiv härutinnan, uppstår frågan, om dessa banker också
skola i fortsättningen lojalt följa riksbankens anvisning i fråga om utlåningsräntornas
storlek. Det ligger nära till hands att antaga, att eu
höjning av utlåningsräntorna blir den utväg, varigenom vinstmarginalens
bredd kommer att upprätthållas. Och lika säkert är, att det blir den
svagare krediten, som höjningen i första hand går ut över, den kredit,
vars bättre tillgodoseende varit en av anledningarna till det framförda
förslaget om inrättande av en statens affärsbank. Men till dess undsättning
kan riksbanken ej gärna komma, om dess verksamhet avser
att genom konkurrens hålla nere privatbankernas inflytande. Enda
möjligheten för riksbanken att möta en räntehöjning på utlåningen är
uppenbarligen att konkurrera med lägre räntor, d. v. s. att bedriva
den utlåning, som hittills hållits tillbaka och som leder utvecklingen
mot en statlig affärsbankrörelse. Det är för övrigt svårt att förstå, buren
sådan utveckling över huvud taget skall kunna undvikas, om riks -

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

banken skall låna in medel mot ränta. De sålunda inlånta medlen kunna
av lätt förklarliga skäl icke ersätta de medel, staten upplånar på längre
tid genom obligationsemissioner. Kapital, som riksbanken mottager på
uppsägning, måste hållas tillgängligt i rörliga valutor. Då det val ej
kan ifrågakomma att använda dessa medel för ändamål, som hittills
tillgodosetts genom sedelutgivning, d. v. s. genom räntefri inlåning, är
väl enda möjligheten att låna ut medlen till allmänheten. Här må för
övrigt påpekas, att vid riksbankens inlåning en övre räntegräns måste
hållas, om riksbanken ej till skada för statsverket skall konkurrera med
statens obligationsemissioner.

Då handelskammaren sålunda ej funnit något vägande skäl för en
utvidgning av riksbankens verksamhet i antydd riktning men väl många
skäl emot, vill handelskammaren för sin del ansluta sig till den minoritet
inom bankkommittén, som avstyrkt varje utvidgning av statens bankverksamhet
i konkurrens med privatbankerna.»

Övriga liandelskamrar avstyrka det föreliggande förslaget. Stockholms,
Gottlands samt Västergötlands och norra Hallands handelskamrar kamrar.
åberopa härvid huvudsakligen de skäl, som av professor Cassel anförts
i hans särskilda yttrande. Två ledamöter av Stockholms handelskammare
äro emellertid av skiljaktig mening och tillkännagiva sin anslutning till
förslaget i fråga. Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskamrarna
i Göteborg och Karlstad ävensom handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län anse den föreslagna inlåningsrätten obehövlig
eller utan större betydelse för de därmed avsedda ändamål.

Enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår, voro redan vid Departement,-tillkomsten av nu gällande riksbankslag meningarna starkt delade i fråga e e
om lämpligheten av det förbud mot inlåning mot ränta, som föreslogs
i propositionen till 1897 års riksdag. Riksdagens andra kammare uttalade
sig för en bestämmelse av det innehåll, som 1917 års bankkommitté
nu föreslår. Jämväl sedermera har frågan om införande av
rätt till inlåning mot ränta flera gånger i riksdagen framförts.

Bankkommitténs förslag, enligt vilket möjlighet skulle beredas
riksbanken att medgiva räntegottgörelse för medel å depositionsräkning,
har motiyerats med två skäl. Dels skulle en sådan befogenhet kunna
vara ett hjälpmedel för riksbanken vid fyllande av dess funktion att

48

upprätthålla landets valuta, dels skulle inlåningsrätten kunna brukas i
syfte att inverka reglerande på privatbankernas inlåningsränta och därmed
minska marginalen mellan ut- och inlåningsränta. Det torde icke
kunna bestridas, att riksbanken under en tid, då en åtstramning på
penningmarknaden är önskvärd och diskontot fördenskull bör hållas högt,
skulle kunna giva förstärkt effekt åt en böjning av utlåningsräntan
genom att själv draga till sig penningar medelst beviljande av ränta
på deposition. Båda de nämnda åtgärderna, höjning av diskontot och
inlåning mot ränta, skulle verka därhän, att riksbanken kunde bli i
tillfälle att minska sedelstocken och sålunda skydda valutans värde. I
den mån riksbankens inlåningsrätt skulle kunna medföra en minskning
av marginalen mellan privatbankernas ut- och inlåningsränta genom en
höjning av den sistnämnda, synes även en sådan verkan av den föreslagna
lagändringen vara av stort värde, såsom ägnad att främja sparandet
och därmed tillgången på kapital, samtidigt som en del av den
vinst, privatbankerna bereda sig av en vid marginal, skulle komma allmänheten
till godo. Ej heller eljest synas övertygande skäl vara anförda
mot lämpligheten av kommitténs förslag.

I likhet med herrar fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
samt bankinspektionen är jag sålunda beredd att tillstyrka en
lagändring i berörda syfte.

I detta sammanhang anser jag mig även böra föreslå sådan ändring
i 30 § riksbankslagen, att verkan av konkurs beträffande behörigheten
att vara fullmäktig i riksbanken inskränkes till den tid, under vilken
konkurstillståndet varar. Liknande inskränkning i verkan av konkurs
har tidigare gjorts i fråga om behörighet att utöva åtskilliga andra
allmänna uppdrag.

Jag har inom finansdepartementet låtit i överensstämmelse med
det ovan anförda upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och
30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank, vilken förstnämnda
lag är avsedd att träda i kraft genast efter utfärdandet.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ovannämnda
lagförslag, hemställde departementschefen, att Kungl. Mäj:t måtte
i proposition till riksdagen föreslå riksdagen att antaga berörda förslag.

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birger Looström.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 höft. (Nr 94.)

7

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Bilaga.

Yttrande av professor Knut Wieksell angående riksbankens inlåningsränta.

I.

Vår riksbank liksom överhuvud en modern centralbank har tre
funktioner:

1. Att tillhandahålla allmänheten och rörelsen ett på samma gång
fullgott och tillräckligt mynt, det vill säga ett betalningsmedel, som
varken genom sin överflödande mängd bringar varor och förnödenheter
att stiga till svindelpris, ej heller genom sin alltför stora knapphet kommer
dem att sjunka till vanvärde. Under normala förhållanden och
särskilt vid upprätthållandet av en för alla länder gemensam metallisk
myntfot äro dessa båda möjligheter naturligtvis innestängda inom jämförelsevis
trånga gränser utan att dock helt försvinna.

2. Att vid sidan av de övriga bankerna och penninginstituten
till affärslivets gagn förmedla krediter mellan långivare och låntagare,
mellan dem, som genom sin sparverksamhet skapa fritt kapital, och dem,
som äro i stånd att giva detta kapital en produktiv användning.

3. Att tjäna som inkomstkälla för staten, eller i de länder, där
dess rörelsekapital helt eller delvis befinner sig i privat ägo — för sina
aktieägare.

Av dessa tre funktioner är den första tvivelsutan eller har åtminstone
hittills varit den viktigaste och för en centralbank mest karakteristiska.
I avseende på den andra i ordningen träder centralbanken
under normala tider mera i skuggan för de enskilda bankerna; endast
i tider av oro och bristande förtroende på penningmarknaden träder
den åter fram för att genom sin i staten mer eller mindre garanterade
kredit stödja den vacklande enskilda krediten. Men även denna dess
verksamhet utgör, såsom man lätt inser, i huvudsaklig mån en del, och
en mycket viktig del, av dess först omnämnda funktion: upprätthållandet
av landets valuta i värde och köpkraft.

Den tredje uppgiften slutligen måste anses såsom i alla avseenden
sekundär och underordnad. Den vinst på några miljoner, som riks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94. 51

banken årligen förmår avleverera till statsverket, är naturligtvis välkommen,
såvida den kan stå tillsammans med ett ändamålsenligt uppfyllande
av de båda förstnämnda funktionerna, eller snarare uppstår såsom ett
slags biprodukt av detta; * däremot bör den utan tvekan uppoffras, sa
snart den i något avseende eller vid något tillfälle skulle ställa sig hindrande
i vägen för de båda andra, ojämförligt viktigare funktionernas
rätta skötande. Särskilt får ju upprätthållandet av landets valuta betraktas
såsom en direkt statsfunktion, vilken samhället, om sa erfordras,
borde åtaga sig även utan allt hopp om vinst, ja även med utsikt till
en eventuell förlust, som finge täckas med andra statsmedel. Denna
princip har för länge sedan kommit till användning vid tillhandahållandet
genom statens försorg av hårt mynt, vilket numera, åtminstone vad
huvudmynten beträffar, sker utan nämnvärd vinst för staten, ja i vissa
länder, Storbritannien och Förenta staterna, direkt på dess bekostnad.

[ själva verket består statsdriftens företräde framför privatdrift på penningväsendets
liksom överhuvud pa det ekonomiska området endast och
allenast däri, att staten icke med nödvändighet behöver eftersträva direkt
vinst på de företag den leder, utan i varje fall kan välja det tillvägagående,
som lovar att medföra största möjliga nationalekonomiska gagn.

II.

Frågan om beviljandet av inlåningsränta på depositioner bör nu
betraktas från envar av ovannämnda synpunkter. I fråga om den första
av dessa, upprätthållandet av valutan, har i det hela ingenting annat
satts i fråga, än att centralbanken, när den för att befria rörelsen från
ett överflöd av omsättningsmedel ansenligt höjer sin utlåningsränta, skulle
kunna ge förstärkt effekt åt denna sin åtgärd genom att själv draga
till sig penningar medels beviljande av ränta på deposition. I verkligheten
förekommer detta, ehuru i en förklädd form, redan nu. När den
engelska banken befinner sig i denna situation, så plägar den i öppna
marknaden försälja eller »reportera» consols för att sedermera återköpa
dessa; denna operation innebär då i regeln detsamma som ett inlån
under mellantiden av penningar mot ränta. Kunde man närmare analysera
de åtgärder, som av andra centralbanker vid liknande tillfällen
företagas, skulle det måhända visa sig, att även dessa i verkligheten
förfara på samma sätt, men lika bra eller bättre synes då vara, omunder
sådana omständigheter banken direkt mottager pengar pa deposition
(eller upp- och avskrivning) mot ränta.

Under nuvarande förhållanden, då en successiv minskning av den

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

abnormt uppdrivna sedelcirkulationen torde vara eu oundgänglig förutsättning,
om vi skola kunna komma ut ur den olycksaliga varuprisstegring
som på ett rent av olidligt sätt förrycker alla ekonomiska relationer,
skulle efter vad det synes mig, jämte bibehållandet av ett högt diskonto,
beviljandet av en tillräcklig inlåningsränta på deponerade penningar
vara det mest adekvata medel, som från riksbankens sida för sagda
ändamål kunde tillgripas.

Att den skulle medföra en ansenlig minskning — åtminstone boklöringsmässigt
sett — av denna vinst är visserligen obestridligt. Icke
blott skulle riksbankens ränteinkomst i motsvarande grad minskas —
men detta är ju oundvikligt, om man över huvud vill minska sedelstocken
utan en del av de nu på giroräkning innestående medel
skulle måhända överflyttas på deposition sräkning under det att riksbanken
bleve sittande med sitt nu innehavda, onödigt stora guldförråd, som
för närvarande endast med förlust skulle kunna avyttras. Å andra sidan
stiger ju realvärdet av bankens räu teinko rester samt egna tillgångar, då
penningvärdet stiger och varuprisen falla, vadan förlusten, som sagt,
delvis endast bleve eu bokföringsmässig sådan.

Men . i varje fall kan, efter vad det synes mig, en dylik post på
några miljoner, eller om det så vore några tiotal miljoner kronor på
intet sätt komma i betraktande, när det gäller förmånen för hela landet
av att vända tillbaka till ordnade ekonomiska förhållanden, såsom före
kriget, med återställande av det penningens värde och köpkraft, som
faktiskt legat till grund för det stora flertalet ännu bestående löneavtal,
enskildas såväl som statens, för alla affärsuppgörelser på längre tid,
amorteringslån, obligationslån, förlagslån, inteckningslån, livförsäkringar
m. m. liksom för alla stiftelsers och understödsfonders verksamhet.

Jag förmår därför icke se annat än att den ifrågavarande åtgärden
rätt för riksbanken att mottaga medel på deposition mot ränta -—
på det kraftigaste är att tillstyrka, i alla händelser såsom en undantagsåtgärd
under nu rådande förhållanden.

Jag vill tillägga, att denna fråga väl kan något kompliceras, men
i det hela icke skiftar karaktär, om tillika staten uppträder såsom lånesökande
på marknaden. Det viktigaste borde nämligen för närvarande
vara, att staten icke genom manipulationer med bankerna bereder sig
tillfälle till lån mot lägre räntefot, än som motsvarar den verkliga ställningen
på kapitalmarknaden, något som ofelbart leder till ny inflation.
Aven detta torde, på sätt jag i diverse tidnings- och tidskriftsartiklar

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

utvecklat, i ej ringa mån motverkas, om riksbanken jämte hällandet av
ett högt diskonto beviljar en tillräckligt hög ränta på inlån.

111.

Eu helt annan fråga, vars besvarande väl för närvarande icke
brådskar, men som i stället förtjänar det allvarligaste övervägande för
framtiden är den, huruvida riksbanken genom ett habituel^ beviljande
av ränta på inlån bör även under normala förhållanden taga i sin hand
en större del av kreditförmedlingen inom landet, än nu kan sägas vara
fallet. Att den fullkomligt väl är i stånd till detta, kan väl icke bestridas.
• )u högre den sätter sin inlåningsränta i förhållande till sitt eget diskonto,
desto mer minskas för de övriga bankerna och penninginstituten
marginalen för en vinstgivande in- och utlåning, och en desto större
del kommer alltså på riksbankens anpart av alla sådana låneoperationer,
som genom sin frihet från speciella risker eller sin övriga karaktär över
huvud lämpa sig för en anstalt, där ämbetsmannarutinen enligt sakens
natur är förhärskande. Att de övriga bankerna skulle ha något slags
privilegium eller naturligt företräde med hänsyn till inlåning från allmänheten,
vadan riksbanken icke borde bjuda dem konkurrens på detta område,
synes mig vara ett skäligen ogrundat tal. Faktiskt är ju riksbanken
vår äldsta bank, det är alltså tvärtom privatbankerna som bjudit
riksbanken konkurrens och slutligen med lagstiftningens tillhjälp alldeles
trängt den bort från detta slags verksamhet.

Att allmänheten och affärslivet kunde ha stort gagn av ifrågasatta
arrangemang synes mig likaledes självklart. Ju högre inlåningsräntan
sättes, desto mera uppmuntras sparverksamheten, och tillgången på kapital
blir desto rikligare, vilket i sin ordning bör föranleda till en permanent
sänkning av utlåningsräntan, intill dess spänningen mellan räntesatserna
endast bleve tillräcklig att täcka bankernas omkostnader och
risk. Det är också klart, att ju större del av landets affärsliv, som
samlar sig i riksbankens hand, desto större blir dess makt över penningmarknaden.
Den bör härigenom lättare bli i stånd både att genom
ett tidigt höjande av räntesatserna under en uppsvingstid förebygga
överspekulation och kriser och att genom ett energiskt nedsättande av dem,
när konjunkturerna gå nedåt, motverka den kring sig gripande modlösa
stämningen under en depressionstid.

Däremot torde man böra ställa sig mycket skeptisk till den här
och var framskymtande förhoppningen, att riksbanken genom att upptaga
inlåningsrörelse mot ränta skulle komma att tillägna sig en ansen -

54

Kungl. Majds proposition Nr 94.

lig del av de övriga bankernas nuvarande vinster. Detta synes föga
troligt. Den skulle utan tvivel kunna i betydlig mån minska dessa vinster,
men icke genom att för egen del lägga beslag på dem utan genom
att överföra dem till allmänheten i den dubbla formen av höjda inlåningsoch
sänkta utlåningsräntor. Skulle därjämte riksbanken bevilja ränta
jämväl på upp- och avskrivningsräkningar, så är det ganska sannolikt,
att en stor del av de utlånta medel, som nu strax utdragas i form av
sedlar, skulle förbli innestående på låntagarens konto för att först efter
hand genom checker och giro överföras på andra personers konton;
med andra ord checkrörelsen skulle i betydlig utsträckning träda i sedlarnas
ställe, vilket naturligtvis komme att minska riksbankens vinst på
samma gång som det ökar dess omkostnader.

Sistnämnda omständighet har kommit en del nationalekonomer,
såsom professor Brisman att utdöma hela checkväsendet såsom en oekonomisk
omsättningsform, men jag föreställer mig, att den reda och översikt
över bankkundernas affärsförhållanden, som det är ägnat att skänka,
till god del bör uppväga olägenheten av de något ökade kostnaderna.
Vad åter vinstsynpunkten i det hela beträffar, så måste den, som sagt,
när det gäller ett statsinstitut, anses som en helt och hållet underordnad
synpunkt, då den vinst, som icke längre tillfaller statsverket i stället
på ett kanhända långt effektivare sätt direkt kommer allmänheten tillgodo
medels liberalare in- och utlåningsvillkor.

Ehuru alltför litet inne i det praktiska affärslivet för att här kunna
uttala något säkert omdöme, antar jag dock, att det för affärsmännen
måste skänka en känsla av ökad trygghet, om ledningen av kredit- och
penningväsendet odisputabelt ligger i händerna på en anstalt, som dels
under oroliga förhållanden har hela statens kredit att falla tillbaka på
och dels genom sin sammansättning mindre bör vara utsatt för frestelsen
att giva vika för tillfälliga eller enskilda intressen. Koncentration
är all bankrörelses själ, men när koncentrationen når den omfattning,
att den, såsom både i vårt och andra länders bankväsen alltmera skett,
börjar antaga monopolistiska eller syndikalistiska former pekar den enligt
min uppfattning ovillkorligen på stats-regi såsom det enda fullt rationella
systemet.

Den för ögonblicket aktuella frågan åter rör regleringen av vår
valuta, och i det avseendet synes mig den påtänkta åtgärden att åt
riksbanken återgiva dess rätt att mottaga penningar på deposition mot
räntegottgörelse utan tvekan böra förordas att ju förr dess hellre träda
i verksamhet. På samma gång borde då syftet med denna åtgärd klart

55

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 94.

framhållas och tillika inskärpas, att detta syfte måste fullföljas utan
någon ängslig hänsyn till dess inverkan på riksbankens vinst. I motsatt
fall kan man nämligen befara, att bestämmelsen i fråga skulle förbli
en död bokstav, ungefär på samma sätt som fallet tyckes ha blivit
med riksbankens nuvarande rätt att för vissa firmor bevilja ränta för
medel innestående på upp- och avskrivningsräkning.