Kungl. Majds proposition Nr 66.

1

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande
nödlidande personer; given Stockholms slott den 30
januari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att för understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande
nödlidande personer i enlighet med de av chefen för finansdepartementet
i ovan nämnda statsrådsprotokoll angivna grunder under sjunde
huvudtiteln anvisa

å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 150,000 kronor,
samt å tilläggsstat för år 1920 ett förslagsanslag å 150,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 56 käft. (Nr 66.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 januari

1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PetrÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

»I den till riksdagen den 7 januari 1920 avlåtna statsverkspropositionen
har Kungl. Maj:t i punkten 37 under sjunde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde komma
att till riksdagen avlåtas angående understöd i vissa fall åt genom
tobaksmonopolets införande nödlidande personer, bland de extra anslagen
under samma huvudtitel för år 1921 för ändamålet beräkna ett förslagsanslag
av 100,000 kronor. Därjämte har Kungl. Maj:t i punkten 37
under sjunde huvudtiteln av den samma dag avlåtna propositionen angående
tilläggsstat för år 1920 föreslagit riksdagen att i avbidan på
blivande proposition å tilläggsstat för år 1920 för ovan angivna ändamål
beräkna ett förslagsanslag å 140,000 kronor.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning

Kungl. Majits proposition Nr 66. 3

frågorna om äskande av anslag av riksdagen för det sålunda angivna
ändamålet.

Såsom av nämnda statsverksproposition framgår, har frågan om
understöd åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande personer den
2 augusti 1919 varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Därvid anförde chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
följande.

. ''Enligt vad för mig anmälts har ett stort antal personer, vilka ansett sig
hava blivit på ett eller annat sätt lidande genom tobaksmonopolets införande,
gjort framställningar åsyftande ytterligare ersättning eller understöd.

Det måste erkännas, att den i sammanhang med tobaksmonopoliseringen
utfärdade ersättningsförordningen liksom alla andra dylika förordningar
A^ar behäftad med ofullkomligheter. Det kunde ej undvikas,
att i vissa gränsfall förordningens bestämmelser verkade orättvisa.

Då emellertid detta förhållande förutsetts, inrymdes i förordningen
bestämmelser rörande en understödsfond, som ursprungligen sattes till
500,000 kronor och sedan utökades med ytterligare 100,000 kronor,
vilka belopp ställdes till tobakscentralkommissionens förfogande för att
utbetalas, där ersättningsbeloppen visade sig otillräckliga. Under sådana
förhållanden torde man kunna utgå ifrån, att vid den tidpunkt, då
centralkommissionen avslutade sitt arbete, motsvarade de belopp, som
då utbetalades, något så när den ersättning för förlorat arbetstillfälle,
som av behovet krävdes.

Sålunda tillerkändes enligt mig tillställd uppgift de genom tobaksmonopolets
införande ersättningsberättigade — tillsammans 4,358 personer
— ett ersättningsbelopp av tillhopa 17,953,400 kronor, varjämte
på vissa aA’ förenämnda ersättningstagare fördelades i form av direkt
understöd, utvidgad ersättning eller livränteunderstöd ett belopp aAr
631,100 kronor eller alltså sammanlagt 18,584,500 kronor, vilket belopp
fördelat på 4,358 personer, utgör i medeltal 4,264 kronor per person.

Att på nytt upptaga berörda ersättnings- och understödsförfarande
till förnyad prövning lärer icke böra ifrågakomma. Bland ersättningstagarna
finnas emellertid ett antal, som på grund aAT ålder, sjukdom
eller annan anledning icke lyckats skaffa sig arbete. För dem torde
ersättningsbeloppen i många fall visat sig otillräckliga, och sedan nu
arbetstillfällena synas bliva allt färre, torde försörjningssvårigheterna
för berörda kategori av ersättningstagare bliva stora.

För att kunna bilda sig en föreställning över huru många av
ifrågavarande ersättningstagare kunna anses för närvarande vara i behov

Departementschefens

yttrande till
statsrådsprotokollet

den 2 augusti
1919.

4

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 66.

av understöd, har genom tobaksarbetarnas fackförening verkställts en
undersökning rörande förhållandena inom arbetargruppen, och har en
lista upprättats, som omfattar följande antal personer fördelade i åldersgrupper.

Arbetare i behov av understöd.

Under 50 år

50—60 år

Över 60 år

Summa

Yrkesutbildade .................

.......... 252

122

179

553

Ej yrkesutbildade ..........

......... 15

1

2

18

267

123

181

571

Enligt denna utredning skulle således 571 personer eller cirka 29
procent av hela antalet ersättningstagande arbetare vara i behov av
understöd.

Rörande övriga grupper ersättningstagare har en liknande undersökning
ej utförts, men torde understödsbehövande kunna uppskattas
till följande: för hemarbetare och hos dem anställda torde man böra
räkna med samma procenttal som för arbetarne och erhålles då som
nödlidande cirka 73 stycken. Bland förvaltningspersonalen inberäkna!
hos grossister anställda torde procenttalet kunna sättas avsevärt lägre
eller till cirka 10 procent, då bland dem skulle finnas circa 46 nödlidande.
För ovannämnda grupper utgör sålunda antalet understödsbehövande
tillsammans 690 personer. Tages dessutom någon hänsyn
även till andra grupper, skulle de behövandes antal uppgå till minst
700 stycken.

Spörsmålet om lämpliga åtgärder för bispringande av arbetslös
tobakspersonal har i anledning av motion (nr 228) i andra kammaren
vid 1918 års riksdag varit föremål för riksdagens prövning, varvid
riksdagen i anslutning till statsutskottets avstyrkande utlåtande avslagit
framställning om beviljande av krigstidstillägg å de ersättningsbelopp
och understöd, som i anledning av tobaksmonopolets införande tilldelats
den inom tobakshanteringen sysselsatta personalen. Statsutskottet motiverade
emellertid sin ståndpunkt däiuned, att Kungl. Maj:t icke torde
underlåta att taga i omprövning de åtgärder, som av förhållandena kunde
påkallas, samt erinrade att, enligt gällande grunder för statens bidrag
till understöd åt arbetslösa, staten kunde i särskilda fall påtaga sig hela
kostnaden för dylikt understöd.

Vid övervägandet av förevarande spörsmål bör till en början fasthållas,
att några särskilda förpliktelser för det allmänna icke kunna
anses föreligga med avseende å arbetslös tobakspersonal i allmänhet utan
att för dess del torde böra gälla, vad stadgas beträffande andra arbetslösa.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66. 5

Fråga är nu, i vad mån särskilda hänsyn kunna böra visas gent
emot de arbetslösa personer, som vore stadigvarande sysselsatta inom
tobakshanteringen redan vid tidpunkten för tobaksmonopolets genomförande
och vilkas nuvarande arbetslöshet och betryck kan antagas vara
föranledd av statens åtgöranden härutinnan.

Denna grupp av tobakshanteringens personal kan i förevarande
avseende fördelas i följande tre kategorier nämligen:

1) sådana som äro arbetsföra och icke åtnjuta full försörjning av
fattigvården;

2) sådana som icke äro arbetsföra men likväl ej åtnjuta full försörjning
av fattigvården, samt

3) sådana som åtnjuta full försörjning av fattigvården.

Beträlfande sistnämnda kategori torde tillräcklig anledning saknas

att nu vidtaga särskilda åtgärder.

Personer tillhörande den förstnämnda kategorien kunna enligt
gällande bestämmelser bliva delaktiga av det allmännas arbetslöshetsunderstöd.
Tilldelandet av sådant är emellertid beroende av vederbörande
kommuners initiativ och visa kommunerna härutinnan stor återhållsamhet
huvudsakligen av ekonomiska skäl, då kommunala medel i regel måste
jämte statens utgå för ändamålet, men jämväl därför att uuderstödsverksamheten
visat sig i många fall minska individernas intresse för att
själva förskaffa sig utkomst och följaktligen lätt kan verka skadligt
både för individerna och för arbetsmarknaden.

Om emellertid sådana särskilda hänsyn prövas av staten böra
visas gent emot de arbetslösa men arbetsföra personer, som före tobaksmonopoliseringen
voro stadigvarande sysselsatta inom tobakshanteringen,
att understödsverksamhet för deras del bör uppmuntras, låter detta sig
naturligast göra genom att staten, i anslutuing till 1918 års statsutskotts
anvisning, åtager sig hela kostnaden härför. Härigenom befrias kommunen
från andra utgifter för understödjandet än eventuella kostnader
för understödsverksamhetens organisation. Därest å orter, där tobakspersonal
behöver hjälp, medverkan erfordras för denna verksamhets
upptagande, kan sådan erhållas genom arbetslöshetskommissionens försorg.
För nu ifrågavarande personers del torde sålunda genom särskild kungörelse
böra bestämmas, att till dem jämlikt gällande bestämmelser
lämnat arbetslöshetsunderstöd skall helt ersättas kommunerna av statsmedel.

Återstår så den arbetslösa tobakspersonal, som icke är arbetsför
men likväl ej åtnjuter full försörjning av fattigvården. Sådana personer
kunna ej bliva delaktiga av det vanliga arbetslöshetsunderstödet
och för detsamma anvisade statsmedel.

6

Statens arbetsIbtheUkommis tion.

Kungl. Majt;s proposition Nr 66.

Då emellertid behovet av ekonomisk hjälp åt ifrågavarande personal
är trängande, har, för möjliggörande redan nu av dylikt understöds
utbetalande, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, med anledning
av en utav mig i skrivelse den 2 maj 1919 till bolaget därom gjord
framställning, ställt till förfogande ett belopp, vilket kan antagas skola
bliva för den närmaste framtiden för det avsedda ändamålet tillräckligt.
Enligt mig tillhandakommet protokollsutdrag har sålunda bemälda bolag
å ordinarie bolagsstämma den 19 maj 1919 till understöd åt genom
tobaksmonopolets införande arbetslösa, äldre eller sjukliga, nödlidande
personer anvisat ett anslag av 125,000 kronor för att efter Kungl.
Maj:ts förordnande samt efter av Kungl. Maj:t närmare angivna grunder
fördelas av socialstyrelsen eller arbetslöshetskommissionen. Efter samråd
med arbetslöshetskommissionen har sedermera inom finansdepartementet
upprättats förslag till grunder för understöd från de till förfogande
sålunda ställda medel samt uppgjorts förslag till författning i ämnet.''

Sedan föredragande departementschefen uppläst nyssberörda förslag
till kungörelse angående understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets
införande nödlidande personer ävensom ett likaledes inom finansdepartementet
utarbetat förslag till kungörelse angående ersättning av
statsmedel i vissa fäll för understöd åt arbetslös tobakspersonal, fann
Kungl. Maj:t på statsrådets hemställan gott att, bland annat, med
gillande av berörda förslag, förordna, att kungörelser (svensk författningssamling
nr 535 och 536) skulle i enlighet med desamma utfärdas.

I skrivelse till chefen för finansdepartementet den 20 november
1919 har statens arbetslöshetskommission anmält, att av ovan omförmälda
anslag å 125,000 kronor för augusti, september och oktober månader
utbetalts tillsammans 52,484 kronor 30 öre samt att det utbetalda
understödet fördelade sig på följande kategorier av understödstagare:
i 57 fäll hade understöd utgått till man och hustru, i 61 fäll till ensamstående
män, i 190 fall till ensamstående kvinnor samt i 59 fäll till
barn under 15 år. Vidare har kommissionen meddelat, att till understöd
för det med anslaget avsedda ändamål i fortsättningen torde komma
att åtgå omkring 18,000 kronor per månad, vadan anslaget kunde beräknas
bliva förbrukat vid nästkommande februari månads utgång.

Den 2 december 1919 har sedermera arbetslöshetskommissionen
anbefallts att avgiva dels yttrande angående behovet av medelsanskaffning
till understödjande för tiden efter februari månads utgång av genom
tobaksmonopolets införande nödlidande icke arbetsföra personer, dels ock,

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

därest sådant behov ansåges föreligga, förslag till erforderligt anslagsbelopp
samt de grunder, som vid understödens utbetalning borde tilllämpas.

Till åtlydnad härav har arbetslöshetskommissionen i skrivelse den
9 december 1919 avgivit begärt yttrande och förslag. Därvid har kommissionen,
efter att hava erinrat om, huruledes behovet av särskilda
understödsanordningar till arbetslösa före detta tobaksarbetare uppkommit,
samt redogjort för den reglering av understödsverksamheten, som
träffats genom omförmälda kungörelser den 2 augusti 1919, vidare
anfört bland annat följande. För att få det av aktiebolaget svenska
tobaksmonopolet anvisade anslaget att räcka till för tiden intill utgången
av nästkommande februari månad hade man nödgats fastställa en ålder
av 67 år för dem, vilka på grund av hög ålder kunde komma i åtnjutande
av denna hjälp, det ville säga den ålder som enligt lagen om
folkpensionering berättigade till sådan pension. Det kunde dock ifrågasättas,
om icke denna åldersgräns vore väl hög för den kategori av
arbetare det här gällde, och om man icke lämpligen vid en fortsatt
understödsverksamhet borde bestämma en åldersgräns av 60 år. Detta
kunde antagas medföra en ökad kostnad av 2,000 kronor per månad.

Behovet av fortsatt hjälp till dessa nödlidande, före detta tobaksarbetare
kvarstode emellertid. Enligt kommissionens uppfattning vore
bästa sättet att bispringa dessa personer att bevilja ett årligt understödsbelopp
till envar, som efter prövning kunde anses därtill vara berättigad.
Detta senare belopp borde enligt kommissionens uppfattningfastställas
efter hörande av de organ och personer, vilka handhade
fastställandet av de ersättningsbelopp, som utbetalades till de inom tobakshanteringen
sysselsatta, vilka genom monopolets införande blevo arbetslösa.
Genom tilldelandet av ett sådant årligt understödsbelopp skulle
den mera komplicerade och ur flera synpunkter mindre tilltalande understödsverksamheten
kunna undvikas. Därest åter understödsverksamheten
ansåges böra fortsättas under år 1920 i huvudsaklig överensstämmelse
med hittills gällande grunder, hade kommissionen under förutsättning dels
att det månatliga understödsbeloppet under 1920 komme att uppgå till
20,000 kronor, dels att understödsbeloppen komme att som förut jämlikt
kungörelsen nr 535 utgöra per dag 3 kronor för man och hustru, 2
kronor för ensamstående person över 18 år samt 60 öre för inom eller
utom äktenskapet fött barn under 15 år — vilka understödsbelopp överensstämde
med den allmänna understödsverksamhetens — beräknat medelsbehovet
för år 1920 till 240,000 kronor. Kommissionen ansåge sig
dock böra ifrågasätta, huruvida icke understödsbeloppet för dessa icke

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 66.

arbetsföra, före detta tobaksarbetare skäligen kunde nedsättas till */s av
de normala satserna. I sådant fall skulle det behövliga anslagsbeloppet
för år 1920 kunna beräknas till 160,000 kronor.

På grund av remiss har härefter socialstyrelsen den 14 innevarande
januari avgivit utlåtande och förslag i ämnet.

Yttrande av Vid utlåtandet har i avskrift fogats yttrande i ärendet från svenska

svenska tobaksindustriarbetarförbundet. I likhet med arbetslöshetskommissionen har
striårbetwiör- förbundet ansett understödet böra utgå årligen. Med avseende å penningpung.
värdets fall borde understödet bestämmas till 750 kronor för envar, som
efter prövning kunde anses därtill berättigad. Av anförda skäl ifrågasätter
emellertid förbundet en väsentlig nedsättning i den av kommissionen
föreslagna åldersgränsen av 60 år för understödstagare.

Socialstyrelsens
utlåtande.

Socialstyrelsens utlåtande är i hithörande delar av följande lydelse.

’I likhet med statens arbetslöshetskommission, med vilken tobaksindustriarbetarförbundet
i nedannämnda hänseenden instämt, finner socialstyrelsen,
att fortsatt hjälp till ifrågavarande personer vore behövlig och
lämplig samt att denna hjälp bör utgå under förenklade former. Härvid
torde enligt styrelsens uppfattning understödsbeloppet böra sättas lika
för envar, manlig eller kvinnlig person utan hänsyn till föreliggande
försörjningsplikt, som efter prövning visat sig vara i behov av sådan
hjälp. Sådant understöd torde böra utgå till envar självförsörjande
person, som vid tiden för tobaksmonopolets införande var fast anställd
inom tobakshanteringen och som vid avgången från yrket uppnått en
ålder av 55 år eller på grund av lyte eller kronisk sjukdom är till arbete
oförmögen.

Beträffande understödsbeloppets storlek håller styrelsen före, att
detsamma lämpligen torde kunna sättas till 500 kronor per person och
år och utbetalas kvartalsvis i efterskott.

Vad angår det administrativa omhändertagandet av detta understöd,
torde, så länge statens arbetslöshetskommission och dess underlydande
organ ute i orterna, kommunala arbetslöshetskommittéer och
kommunalnämnder, vilka handhava den nu pågående understödsverksamheten,
äro i verksamhet, dessa bäst kunna bestrida uppgiften att emottaga
ansökningar, undersöka behörigheten samt till- eller avstyrka de
gjorda framställningarna; däremot torde beslut om tilldelning av understöd
böra fattas av den centrala myndigheten, som i detta fall är statens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66. 9

arbetslöshetskommission. Omförmälda understöd synes heller icke böra
utesluta möjligheten till erhållande av annat offentligt understöd samt i
intet fall föranleda indragning av tidigare utgående understöd från fattigvårdsmyndighet.

N åd till sist medelsbehovet för 1920 och 1921 angår, är socialstyrelsen
icke i stånd att påvisa någon exakt grund för dess beräknande.
Man torde dock kunna antaga, att ungefär 400 personer i enlighet med
ovan ifrågasätta »Tunder komma att tillerkännas understöd. Vid sådant
förhållande och om de fasta understöden skola börja utbetalas från och
med instundande april månad, kommer medelsbehovet för åren 1920 och
1921 att uppgå till resp. 150,000 och 200,000 kronor.''

I kungörelse av deri 2 augusti 1919 (nr 535) hava meddelats
närmare bestämmelser i fråga om understöd från ovan omförmälda av
aktiebolaget svenska tobaksmouopolet anvisade beloppet å 125,000 kronor.
Av det antal personer, som för närvarande åtnjuta understöd av
dessa medel, äro, enligt vad jag inhämtat, 61 i åldern 70—80 år, 77 i
åldern 60—70 år samt 34 i åldern 50—60 år. Flertalet av dessa få
antagas hava under kristiden huvudsakligen varit hänvisade till dem
vid monopolets införande tilldelat engångsunderstöd. Genom stegrade
levnadskostnader har emellertid detta engångsunderstöd förbrukats tidigare
än beräknat, och såsom icke arbetsföra torde dessa arbetare i
allmänhet saknat möjlighet att på annat sätt förskaffa sig en nödtorftig
inkomst. Det kan därför utan tvekan sägas, att de till denna personalgrupp
hänförliga tobaksarbetare äro mest i behov av hjälp. Enär förenämnda
belopp beräknas vara förbrukat med utgången av nästkommande
februari månad erfordras särskilda åtgärder för fortsatt bispringande av
dessa ekonomiskt sämst lottade före detta tobaksarbetare. Att vidtaga
sådana åtgärder torde böra betraktas som en statsmakternas angelägenhet.
Det huvudsakliga syftet med det av aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
lämnade bidraget var att avhjälpa det mest trängande behovet
av understöd, intill dess frågan efter närmare utredning genom riksdagens
medverkan hunne på annat sätt ordnas.

De allmänna grunder för erhållande av understöd, som finnas upptagna
i 1 § (jäv nyssnämnda kungörelse, liksom bestämmelserna i 3 § av
samma kungörelse om indragning i vissa fäll av tilldelat understöd,
torde få gälla jämväl för en fortsatt understödsverksamhet till förmån
för nu ifrågavarande personalgrupp av tobaksarbetare. I fråga om
sättet och grunderna i övrigt för anordnande av understödsverksamheten,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 soml. 56 höft. (Nr 66.) 2

Departemcntt chefen -

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

ansluter jag mig i huvudsak till vad socialstyrelsen i sådant avseende
föreslagit.

Med hänsyn därtill, att äldre kvinnliga i vanlig mening icke
arbetsföra personer hava större möjlighet att genom lättare sysselsättning
bereda sig någon mindre inkomst än vad män i samma läge och
ålder kunna göra, kunde möjligen tänkas, att understödsbeloppet för de
förra sattes något lägre. Då understödsbeloppet för alla föreslås så
lågt som till 500 kronor, vill jag emellertid icke ifrågasätta en dylik
nedsättning, som i varje fall icke rättvisligen kunde uppgå till något
avsevärt belopp.

Lika med socialstyrelsen anser jag, att beslutanderätten i avseende
å tilldelning av understöd bör tillkomma statens arbetslöshetskommission.
Skulle denna kommissions verksamhet upphöra, torde åt socialstyrelsen
böra anförtros uppgiften att i kommissionens ställe administrera understödsverksamheten.

De närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för anordnande
i enlighet med ovan angivna .grunder av ifrågavarande verksamhet, torde
böra ankomma på Kungl. Maj:t.

På grund av den allmänna karaktären av här ifrågasatta understöd
synes det vara lämpligast, att understödet framdeles anvisas under socialdepartementets
huvudtitel. För det närvarande torde anslaget böra uppföras
under sjunde huvudtiteln.

Det av socialstyrelsen beräknade anslagsbehovet överstiger, vad
tilläggsstaten för år 1920 angår, med 10,000 kronor och, vad riksstaten
för år 1921 beträffar, med 100,000 kronor de i budgetförslagen upptagna
beloppen. Med hänsyn till det stora antal åldringar, som för
närvarande åtnjuta understöd, torde emellertid anslagsbeloppet för år
1921 kunna nedsättas till 150,000 kronor. Erforderliga medel torde å
budgeten kunna beredas.

På grund av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att för understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets
införande nödlidande personer i enlighet med ovan angivna
av mig förordade grunder under sjunde huvudtiteln anvisa

å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 150,000 kronor

samt å tilläggsstat för år 1920 ett förslagsanslag å 150,000 kronor.

Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,

11

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 66.

behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla;
och skulle proposition i ämnet till riksdagen avlåtas av
den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans von Arnold.