Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

1

Nr 59.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring; given Stockholms
slott den 6 februari 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet den 16 januari och den
6 februari 1920 samt i lagrådet den 2 februari 1920 förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga vid statsrådsprotokollet över civilärenden för den 16 januari
1920 fogat förslag till lag om#ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni
1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. Holmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 51 käft. (Nr 59—60.) 31 20 1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
januari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Holmquist anförde:

De i 37 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
enligt dess ursprungliga lydelse intagna övergångsbestämmelserna innefattade
betydande inskränkningar beträffande den då levande generationens
delaktighet i försäkringen. Så voro därigenom från försäkringen
uteslutna dels alla personer, som vid lagens ikraftträdande den 1 januari
1914 fyllt 67 år, dels ock sådana, som då fyllt 15 år och voro till
arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt mer än
fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer. Vidare skulle pensionstillägg och understöd,
till vilka under åren 1914—1918 rätt förvärvades, beräknas efter
en nedsatt för de olika åren stigande skala, lägst 50 procent (år 1914)
och högst 90 procent (år 1918) av normala beloppet.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

Dessa bestämmelser ändrades genom lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen dels i
så måtto, att endast den skulle vara utesluten från rätten till understöd,
som vid 1914 års ingång fyllt 15 år och redan då var till arbete varaktigt
oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit
full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar,
dels ock sålunda, att pensionstillägg och understöd, vartill rätt förvärvades
under något av åren 1919—1929, skulle utgå med 90 i stället
för 100 procent av eljest stadgat belopp.

Genom den förra ändringen beräknades omkring 165,000 förut från
försäkringen uteslutna invalider bliva delaktiga av densamma. Dessa
voro dels alla, som vid 1914 års ingång fyllt 67 år och då ännu icke
voro till arbete varaktigt oförmögna, dels ock sådana, som vid 1914 års
ingång fyllt 15 år och då voro till arbete varaktigt oförmögna samt
år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning
av enskilda eller delvis av enskilda och delvis av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
Samtliga dessa genom ifrågavarande lagändring
i försäkringen införda personer skulle erhålla pensionstillägg och understöd
reducerade till 50 procent av normala beloppet.

Utsträckningen av övergångstiden framtvingades av nödvändigheten
av att i viss omfattning skaffa medel till täckande av kostnaderna för försäkringens
utvidgning. Man ansåg det nämligen vara av så stor vikt
att i försäkringen inrymma särskilt den stora mängd ålderstigna personer,
som förut varit därifrån uteslutna, att man för att möjliggöra detta
bland annat tillgrep en nödfallsutväg, som utsträckte övergångstiden för
pensionstillägg och understöd med elva år. För denna utvidgning i
övrigt erforderliga medel åstadkommos dels genom ett årligt statsanslag
och dels därigenom, att till grund för beräkningarna rörande den dåvarande
generationens pensionering lades en till 4 procent förhöjd
räntefot.

I skrivelse den 21 januari 1918 med förslag till ändrad lydelse av
vissa paragrafer i pensionsförsäkringslagen och lagen den 8 juni 1915
om övergångsbestämmelser fann sig emellertid pensionsstyrelsen föranlåten
att föreslå en återgång till de ursprungligen gällande bestämmelserna
rörande övergångstidens längd, och framställningen därom blev av
statsmakterna bifallen. För personer, som efter 1919 års ingång bliva
berättigade till pensionstillägg eller understöd, utgår således detta med
normalt belopp, dock ej i fråga personer, som omnämnas i 3 § 2 mom.
i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser, d. v. s. de personer,
som genom ovanberörda år 1915 genomförda lagändring infördes i för -

4

Rungl. Maj:ts Fr oposition Nr 59.

säkringen. För dessa utgår allt fortfarande pensionstillägg enligt 6 §
andra stycket och understöd enligt 33 § första stycket reducerat med
50 procent.

I en inom andra kammaren vid 1918 års lagtima riksdag av herr B.
Eriksson i Grängesberg m. fl. väckt motion föreslogs, att riksdagen måtte
besluta bevilja alla dem, som förvärvat eller under år 1918 förvärvade rätt
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring till pensionstillägg eller understöd
eller till ökning därav, ett dyrtid stillägg för sagda år till sådant belopp,
att pensionstillägget eller understödet jämte dyrtidstillägget skulle uppgå
till i samma lag stadgat normalbelopp, samt att till täckande av kostnaderna
därför måtte på tilläggsstat för år 1918 beviljas ett förslagsanslag
på 14,000,000 kronor. Uti över motionen infordrat yttrande (se bilaga
B till andra sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande nr 4 vid
1918 års riksdag) framlade pensionsstyrelsen en beräkning över de
kostnader, som ett bifall till motionen skulle föranleda, ävensom en del
alternativa förslag, som skulle kunna anlitas, därest kostnaderna vid ett
godkännande av motionärernas yrkande i dess helhet skulle befinnas allt
för höga.

Riksdagen anförde i skrivelse den 15 juni 1918 nr 413, att riksdagen
visserligen funnit motionärernas framställning synnerligen behjärtansvärd,
men ansett sig med hänsyn till det statsfinansiella läget icke kunna tillstyrka
förslaget. Riksdagen uttalade emellertid den förvissningen, att Kungl.
Maj:t, i den mån omständigheterna sådant påkallade, komme att framdeles
efter utredning av pensionsstyrelsen taga i övervägande, huruvida
och i vilken omfattning ökning av nu utgående pensioner kunde anses
behövlig.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes av herr B. Eriksson i Grängesberg
m. fl. inom andra kammaren två särskilda motioner (nr 136 och
137), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta bevilja alla dem, som
förvärvat eller under år 1919 förvärvade rätt enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring till pensionstillägg eller understöd eller till ökning
därav, ett dyrtidstillägg för vartdera av åren 1919 (motion nr 136) och
1920 (motion nr 137) till sådant belopp, att pensionstillägget eller understödet
jämte dyrtidstillägget skulle uppgå till i nämnda lag stadgat normalbelopp,
samt till täckandet av kostnaden därför bevilja ett förslagsanslag
för vartdera av åren 1919 och 1920 på 14,000,000 kronor.

Motionärernas avsikt torde hava varit, att dyrtidstillägg skulle utgå
till såväl dem, som förvärvat rätt till pensionstillägg eller understöd
enligt pensionsförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse, som dem,
vilka först genom lagen den 8 juni 1915 beretts delaktighet i pensions -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

o

försäkringen. Såsom förut framhållits, erhålla de personer, som från
och med år 1919 förvärva rätt till pensionstillägg eller understöd enligt lagen
i dess ursprungliga lydelse, normalbeloppet, och något tillägg av den
beskaffenhet, motionärerna åsyftat, skulle således icke kunna tillkomma
dessa personer. Sådant tillägg skulle däremot kunna ifrågakomma för
personer, som år 1919 eller därefter förvärva rätt till understöd enligt
lagen den 8 juni 1915.

Såsom motiv till de framställda förslagen angåvo motionärerna
huvudsakligen, att till följd av dyrtiden många av den allmänna pensionsförsäkringens
understödstagare lede en fruktansvärd nöd, att den
lilla pension, de erhölle, redan före dyrtiden varit alldeles otillräcklig och
att utvägar nog funnes för att skaffa medel till dyrtidstillägg jämväl till
dessa befolkningsgrupper.

Pensionsstyrelsen avgav infordrat yttrande över motionerna (se
statsutskottets utlåtande n:r 159 sid. 2—6) och förordade därvid bifall
till motionärernas förslag, därest för ändamålet erforderliga medel
kunde erhållas. Styrelsen förklarade sig finna det vara billigt och rättvist,
att även nu ifrågavarande pensionstagare komme i åtnjutande från
statens sida av ett dyrtidstillägg. Att ett dylikt tillägg vore väl behövligt
för dem, därom torde väl knappast råda mer än en mening. De
nu utgående pensionsbeloppen vore små i och för sig och hade förlorat
högst betydligt i värde till följd av den inträdda dyrtiden.

Under hänvisning dels till att Kungl. Magt den 28 juni 1918 uppdragit
åt pensionsstyrelsen att verkställa utredning, huruvida och i vilken
omfattning ökning av nu utgående pensioner kunde anses behövlig, dels
och framför allt till det rådande statsfinansiella läget, hemställde statsutskottet
om avslag å motionerna. Denna statsutskottets hemställan bifölls av
första kammaren, varemot andra kammaren biföll motionen nr 137, med
den ändring att anslagets belopp bestämdes till 12,300,000 kronor. Vid
verkställd gemensam votering beslöt emellertid riksdagen bifalla utskottets
hemställan med 190 röster mot 103.

I skrivelse den 11 december 1919 har nu pensionsstyrelsen till behandling
upptagit frågan om beredande av hjälp åt ifrågavarande pensionstagare
och i sådant syfte hemställt om ändring av 3 § i lagen den 8 juni 1915
om övergångsbestämmelser samt tillika gjort framställning om anvisande
av de medel, som vid bifall till den föreslagna lagändringen erfordrades.

Den ifrågasatta lagändringen innebär, att samtliga de personer, som
på grund av bestämmelserna i nyssberörda paragraf redan beviljats eller
skulle komma att beviljas pensionstillägg eller understöd med reducerade
belopp, skulle få dessa utfyllda till normalbelopp, dock tidigast från och
med den 1 januari 1921.

6

Pensionsstyrelsens

skrivelse den
n/u 1919.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

Till stöd för sitt förslag har pensionsstyrelsen anfört följande.

Pensionsstvrelsen har vid flere föregående tillfällen framhållit, att
de nu utgående pensionerna och understöden, vilka redan från början
varit synnerligen knappt tilltagna, i mån av levnadskostnadernas stegring
allt mer förlorat förmågan att fylla det med dem avsedda syftemålet.
Och detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad om pensionstillägg
och understöd åt de personer, som till följd av pensionsförsäkringslagens
övergångsbestämmelser få beloppen av dessa reducerade. Det
torde ock hava varit uteslutande av statsfinansiella skäl, som man sett
sig nödsakad att, på sätt ovan angivits, stadga väsentliga inskränkningar
i den nu levande generationens rätt till pensionstillägg och understöd.

Dessa inskränkningar äro visserligen numera avsevärt mindre än de ursprungligen
fastställda, men dock tillräckligt stora för att framkalla berättigat
missnöje, och i samma mån penningvärdet sjunkit, hava, naturligt nog,
kraven på en höjning av pensionstilläggen vuxit.

Uppenbarligen är det ock väl av behovet påkallat att vidtaga åtgärder
för att räcka dessa grupper invalider en hjälpande hand. Närmast
till hands synes då ligga att ändra övergångsbestämmelserna i
den riktning, att alla, som till följd av dessa bestämmelser erhållit eller
skulle erhålla reducerade pensionstillägg och understöd, i stället tillerkännas
fulla normalbelopp (alternativ 1). På detta sätt skulle den orättvisa
gent emot den nu levande generationen, som övergångsbestämmelserna
i denna del innebära, bliva undanröjd.

Emellertid kan emot en sådan anordning göras den invändningen,
att någon hjälp emot dyrtiden icke lämnas dem, som oberoende av en
dylik bestämmelse efter 1919 års ingång bliva berättigade till pensionstillägg
eller understöd till normalt belopp, och att den hjälp, som lämnas
de övriga, till sin storlek icke blir beroende på dyrtiden utan på andra
förhållanden. Hjälpen får med andra ord icke karaktären av dyrtidstillägg
i egentlig mening. Pensionsstyrelsen har därför tagit under
övervägande, huruvida man icke i stället borde söka sig fram på en väg,
som leder till ett verkligt dyrtidstillägg åt pensionstagarna.

I sådant syfte har föreslagits, att alla pensionstagare, som tillerkänts
eller komma att tillerkännas pensionstillägg eller understöd enligt nu
gällande bestämmelser, skulle få dessa höjda med viss del, t. ex. med
hälften eller två tredjedelar. En sådan enkel anordning skulle emellertid
medföra den oegentligheten, att för dem, som blivit pensionsberättigade
under något av åren 1916, 1917 eller 1918 och hava egen inkomst
mellan 50 och 100 kronor, totalinkomsten, d. v. s. den egna

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

inkomsten jämte pensionstillägget (understödet) och dyrtidstillägget,
skulle bliva mindre, ju större den egna inkomsten vore. För att undgå
en sådan oegentlighet kan man lämpligen fastställa ett visst maximum
för dyrtidstillägget, så att detsamma exempelvis bestämmes till två
tredjedelar av pensionstillägget eller understödet, dock högst 42 kronor
(alternativ 2).

Vad kostnaderna för de båda alternativen beträffar, må anföras följande.

Enligt motionerna °) skulle hela kostnadsökningen täckas av statsmedel.
En sådan anordning skulle emellertid föra med sig en del ganska
stora svårigheter av teknisk natur, och då en höjning av pensionstill1
äggen och understöden torde hava till följd, att många personer, som
komma i åtnjutande därav, kunna undgå att vända sig till fattigvården
för att få hjälp, synes det icke vara annat än rätt och billigt, att kommuner
och landsting påtaga sig en del av kostnadsökningen. Det kan
därför med skäl ifrågasättas, om det icke vore lämpligare, att denna
ökning bestredes på samma sätt som kostnaden för pensionstillägg och
understöd enligt nu gällande bestämmelser, d. v. s. till tre fjärdedelar av
staten och till en fjärdedel av landstingen och kommunerna. Ändras
lagens nuvarande övergångsbestämmelser i enlighet med ettdera av ovan
angivna alternativ, följer därav omedelbart, att den i 10 § pensionsförsäkringslagen
stadgade fördelningen av kostnaden för pensionstillägg
(och understöd) utan vidare kommer att gälla jämväl den ifrågasatta
höjningen i beloppen.

Kostnaderna för en dylik höjning komma uppenbarligen att vara
störst under de första åren och därefter sjunka allt hastigare, i den mån
pensionstagarna avlida utan att några nya, till dessa grupper hörande
tillkomma. Kostnadsökningen enligt de alternativa förslagen hava för
olika år beräknats till följande belopp, därvid särskilt angivits, huru
mycket därav skulle belöpa på de pensionstagare, som införts i försäkringen
genom 1915 års lag:

*) De i det föregående omnämnda, av herr B. Eriksson i Grängesberg m. fl. väckta.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

Alternativ 1.

År.

Tillägg åt
1914-1918 års
pensionstagare
enligt 1913 års
lag.

Kronor.

Tillägg åt
pensionstagare
enligt 1915 års
lag.

Kronor.

Summa.

Kronor.

Därav stats-bidrag.

Kronor.

1920 .................................

5,150,000

7,150,000

_

12,300,000

_

9,225,000

_

1921 .................................

4,900,000

—

6,500,000

—

11,400,000

—

8,550,000

—

1922 .................................

4,700,000

—

5,900,000

-

10,600,000

—

7,950,000

—

1925 ................................

4,200,000

—

4,300,000

—

8,500,000

—

6,375,000

—

1930 .............:...................

3,400.000

—

2,000,000

—

5,400,000

—

4,050,000

—

1935 .................................

2,700,000

—

900,000

—

3,600,000

—

2,700,000

—

1940 ................................

2,100,000

—

400,000

—

2,500,000

—

1,875,000

—

•1950 .................................

1,000,000

—

100,000

—

1,100,000

—

825,000

—

Alternativ 2. °)

Å r.

Tillägg åt
1914—1920 års
pensionstagare
enligt 1913 års
lag.

Kronor.

Tillägg åt
pensionstagare
enligt 1915 års
lag.

Kronor.

Summa.

Kronor.

Därav stats-bidrag.

Kronor.

1920 .................................

6,300,000

_

4,200,000

_

10,500,000

7,875,000

1921 .................................

6,100,000

—

3,900,000

—

10,000,000

—

7,500,000

—

1922 .................................

5,900,000

—

3,600,000

—

9,500,000

—

7,125,000

—

1925 .................................

5,300,000

—

2,700,000

—

8,000,000

—

6,000,000

—

1930 ...............................,.

4,500,000

—

1,300,000

—

5,800,000

—

4,350,000

—

1935 .................................

3,800,000

—

600,000

—

4,400,000

—

3,300,000

—

1940 .................................

3,150,000

—

250,000

—

3,400,000

—

2,500,000

—

1950 ...............................

1,925,000

—

75,000

—

2,000,000

—

1,500,000

—

*) Därvid bär beräknats, att de förslag om böjning av pensionstillägg och understöd, som pensionsstyrelsen
har för avsikt att i den närmaste framtiden framlägga, skulle träda i kraft den 1 januari
1921. I samma mån, som berörda förslags tillämpning framskjutes, komma kostnaderna för alternativ
2 att stiga.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 59.

9

Vid bedömandet av frågan, vilketdera av dessa alternativ är att
föredraga, må följande principiella synpunkter framhållas.

Man har städse utgått från den förutsättningen, att pensionsförsäkringens
uppgift att bereda pensionstagarna en självständig försörjning
icke kunde förväntas bliva förverkligad, förrän verksamheten nått sin
fulla utveckling, d. v. s. efter förloppet av 40 å 50 år. Intill denna
tidpunkt måste pensionerna endast vara att betrakta såsom ett mer eller
mindre väsentligt bidrag till vederbörandes försörjning.'' För att emellertid
kunna främja en hastigare utveckling av pensionsförsäkringen, än
som eljest skulle vara möjlig, föreslog ålderdomsförsäkringskommittén,
att vederbörande kommuner skulle under vissa betingelser vara berättigade
att lämna pensionstillskott. Denna princip, som godkänts geiiom den
av 1918 års riksdag antagna lagen om kommunala pensionstillskott och
sjukvårdsbidrag, har glädjande nog numera här och var börjat att tilllämpas.

Den linje, efter vilken man tänkt sig pensionsförsäkringens utveckling,
måste således anses innebära, att från pensionsförsäkringen skall
till varje pensionsberättigad person lämnas ett grundbelopp, som i stort
sett är likvärdigt över hela riket, men att man förväntar, att, då detta
grundbelopp ofta icke är tillräckligt för att jämte pensionstagarens egen
inkomst räcka till hans försörjning och han därför måste till denna erhålla
ett tillskott från allmänna medel, vederbörande kommun skall lämna
detta i form av kommunalt pensionstillskott.

Det nuvarande ekonomiska läget har inverkat förryckande på båda
dessa förhållanden. Grundbeloppet har erhållit ett väsentligt lägre värde,
än vad med 1913 och 1915 års lagar avsågs. Kraven på kommunerna
att stödjande träda till hava genom dyrtiden avsevärt ökats. För att
härvidlag åtminstone i någon mån åstadkomma en rättelse erfordras ingripande
såväl från statens som från kommunernas sida.

Det ingripande, som från statens sida kan ifrågasättas, torde böra
avse en förhöjning av förenämnda grundbelopp. Det kan vid första påseendet
synas naturligt, att detta bör ske genom en viss, för alla lika
stor procentuell förhöjning av grundbeloppen. Ett sådant tillvägagångssätt
torde emellertid förutsätta, att dessa grundbelopp beräknats enligt
samma bestämmelser för samtliga nuvarande pensionstagare. Så är
emellertid, som bekant, icke förhållandet. Pensionsbeloppen för vissa
pensionstagare hava, såsom förut angivits, beräknats efter en nedsatt
skala, för vilken icke funnits något annat berättigande än kostnadshänsyn.
Huru orättvis denna gradering är, framgår av det förhållandet, att enligt
uppgjord beräkning av hela antalet pensionstagare vid 1920 års slut
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 51 höft. (Nr 59—60.) si 2 0 2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

170,800 skulle uppbära 50 %

13,400 » » 60 %

15,000 » » 70 %

16,600 » y> 80 %

18,200 » » 90 %

av normalt pensionstillägg

» » »

» » »

» » »

» » »

234,000.

Det synes uppenbart, att om man nu skulle förböja samtliga dessa
pensionstillägg med exempelvis 50 procent, man därigenom skulle göra
den skillnad i pensionsbelopp för personer i ungefär samma ekonomiska
ställning, som redan förefinnes, ännu större.

Den åtgärd, som från statsmakternas sida bör vidtagas beträffande
grundbeloppens förhöjning, synes därför vara att avlägsna denna gradering,
så att samtliga pensionstillägg och understöd komma upp till normalbelopp.
Därigenom erhåller största delen av de personer, som hittills
beviljats dylik förmån, ett mycket avsevärt tillskott till sin pension.
Att detta tillskott blir större för dem, vilka förut ställts i ett ogynnsammare
läge, kan icke anses annat än riktigt. Det måste betraktas
såsom en stor fördel, att den hittillsvarande graderingen försvinner. Alla
pensionstagare ställas därigenom på samma plan.

Mot detta förslag har framställts den invändning, att de efter år
1846 födda personer, vilka bliva berättigade till pensionstillägg efter
1918 års utgång, på detta sätt icke erhålla någon förhöjning. Härpå
kan svaras, att dessa pensionstagares pensionstillägg äro beräknade med
normalbelopp. Skulle dessa pensionstillägg ökas, innebure detta således
en förhöjning av normalbeloppen, som då rättvisligen borde tillkomma
alla pensionstagare, när man fastställt principen, att alla borde ställas
på samma plan.

Det kan visserligen framhållas som önskvärt, att statsmakterna förfara
på dylikt sätt och icke blott upphöja samtliga pensionstillägg till
normalbelopp, utan även lämna ett dyrtidstillägg till desamma. Det
må emellertid erinras om, att omfattningen av de åtgärder, som kunna
vidtagas, måste helt göras beroende av statsfinansiella förhållanden och
att man vid bedömandet av denna fråga icke får uteslutande taga hänsyn
till de nuvarande pensionstagarna, för vilka pensionsbeloppen dock
i flertalet fall, såsom förut påvisats, endast komma att utgöra en otillräcklig
del av deras försörjning. Man måste jämväl lägga tillbörlig vikt
vid, att av de medel, som kunna disponeras för pensionsförsäkringens
ändamål, en tillräcklig del finner användning icke blott för genomförandet
av mera tillfredsställande övergångsbestämmelser, utan även för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

11

åvägabringandet av sådana ändringar i pensionsförsäkringslagen, som
äro ägnade att i allmänhet och för en längre framtid förbättra de enligt
samma lag utgående pensionerna. Denna senare uppgift, som avser att
så småningom bygga ut den framtida pensionsförsäkringen, torde i själva
verket få anses vara av än större betydelse. Att staten under sådana
förhållanden skulle, sedan eu utjämning av de reducerade pensionstillläggen
och understöden genomförts, kunna samtidigt lämna ett dyrtidstillägg
av någon nämnvärd betydelse synes, åtminstone under den närmaste
tiden, knappast vara möjligt. Denna uppgift torde för övrigt
icke böra vila på staten, utan på kommunerna, på vilka det hittills ankommit
och fortfarande ankommer att med allmänna medel — vare sig
i form av pensionstillskott eller fattigvård — lämna vederbörande pensionstagare
den utfyllnad, som erfordras för deras försörjning. En undersökning
av förhållandena torde ock giva vid handen, att kommunerna i
allmänhet redan löst denna dyrtidsfråga genom att tillmötesgå det oavvisliga
kravet på ytterligare försörjningshjälp. Det är sålunda icke fråga
om att ålägga kommunerna några nya skyldigheter. I stället torde,
såsom förut framhållits, en väsentlig del av de statsmedel, vilka skulle
komma till användning för förhöjning av pensionstilläggen, komma
kommunerna tillgodo dels direkt och dels indirekt i form av minskad
fattigvård. Mot statens ingripande härvidlag talar dessutom icke minst
den betydelsefulla omständigheten, att kommunerna givetvis äga goda
förutsättningar att kunna avpassa dessa dyrtidstillägg efter lokala och
individuella behov.

Med hänsyn till ovan angivna omständigheter och utgående ifrån
att frågan om dyrtidshjälp åt pensionstagarna blir en kommunernas och
icke en statens angelägenhet har pension sstyrelsen funnit sig böra hemställa
om ändring i enlighet med alternativ 1 av 3 § i lagen den 8 juni
1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring.

Bland de åtgärder till den allmänna pensionsförsäkringens förbättrande,
som i främsta rummet böra komma till genomförande, synes mig
vara en sådan förhöjning av pensionstilläggen och understöden, att dessa
för samtliga pensionstagare komma upp till det i lagen angivna normalbelopp.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår, får ett mycket
stort antal pensionstagare sina pensionstillägg och understöd reducerade,
det stora flertalet med ända till 50 % av normalt belopp, utan att för
en sådan gradering funnits andra skäl än kostnadshänsyn. Pensionsstyrelsens
nu föreliggande förslag innebär, att denna orättvisa mot den
nu levande generationen av invalider skall avlägsnas.

Departements chefen.

12

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 59.

Väl bliva kostnaderna för den föreslagna åtgärdens genomförande
ganska betydande. De skulle sålunda för år 1921 belöpa sig till 11,400,000
kronor, varav 8,550,000 kronor enligt förslaget skulle stanna på statsverket
och återstoden gäldas av landstingen och kommunerna. Utgifterna
äro emellertid av den beskaffenhet, att de med varje år sjunka för
att så småningom helt och hållet upphöra. De sammanlagda kostnaderna
för förslagets genomförande skulle som sagt för år 1921 uppgå
till 11,400,000 kronor, men för år 1930 sjunka till 5,400,000 kronor
och för år 1950 till 1,100,000 kronor. Av dessa belopp skulle respektive
8,550,000, 4,050,000 och 825,000 kronor utgå i statsbidrag. I jämförelse
med ovanberörda, vid 1918 och 1919 års riksdagar motionsvis framkomna
förslag i ämnet innebär pension sstyrelsens förslag en begränsning
av statens kostnader såtillvida, att, medan motionärerna ville lägga
hela utgiften på statsverket, enligt nu föreliggande förslag endast 7 4
av kostnaderna skola utgå av statsmedel.

Jag är sålunda beredd att tillstyrka genomförandet av den förbättring
av pensionsförsäkringen, varom pensionsstyrelsen framställt förslag.
För de ifrågavarande pensionstagarna blir väl förhöjningen ej särdeles
betydande, och en allmän höjning av normalbeloppen enligt lagen är
ju ej nu ifrågasatt. Dock kan framhållas, att genom ett bifall till
förslaget omkring 170,800 personer beräknats få sina understöd fördubblade.
Dessa personer, till övervägande delen åldringar, torde för
övrigt i allmänhet tillhöra de pensionstagare, som bäst av alla äro i behov
av ytterligare ekonomiskt bistånd.

Pensionsstyrelsen har i sin nu förevarande framställning anmält sig
hava för avsikt att i början av detta år till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till vissa ändringar i pensionsförsäkringslagen, huvudsakligen avseende
ändringar i bestämmelserna rörande pensionsavgifter samt avgiftspensioner
och pensionstillägg. Enligt vad jag inhämtat, skulle dessa
ändringar hava till syfte att åstadkomma avsevärda höjningar av de
från pensionsförsäkringen utgående förmånerna för personer, som efter
lagändringens ikraftträdande bliva till arbete varaktigt oförmögna och
och icke äro att hänföra till de grupper, som införts i försäkringen
genom 1915 års lagändring. Då dessa ändringsförslag, som givetvis
kräva betydande ytterligare anslag av statsmedel, säkerligen icke hinna
att i år föreläggas riksdagen och således icke kunna väntas träda i
kraft förrän tidigast med 1922 års ingång, skulle de av pensionsstyrelsen
angivna kostnaderna för genomförande av det i dess skrivelse med 2
betecknade alternativ behöva ökas med dyrtidstillägg åtminstone för
de personer, som enligt 1913 års lag bliva pensionsberättigade under
år 1921. Detta alternativ innebär nämligen, att med varje år, ikraft -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

13

trädandet av nyssberörda lagändringar uppskjutes, en ny årsklass dyrtidstilläggsberättigade
pensionstagare skulle tillkomma. Såsom redan
antytts, finner jag mig emellertid i likhet med pensionsstyrelsen böra tillstyrka
antagandet av det av styrelsen med 1 betecknade alternativ, vilket
icke i något avseende står i beroende av berörda förslag till ändringar
i pensionsförsäkringslagen.

Ett genomförande av nu förevarande förslag nödvändiggör omräkning
av alla pensionstillägg och understöd, som före lagändringens ikraftträdande
beviljats med tillämpning av de nu gällande övergångsbestämmelserna
om reducering av beloppen. Denna omräkning bör verkställas
av pensionsstyrelsen utan medverkan av pensionsnämnderna. Arbetet
med en dylik omräkning kommer givetvis, såsom pensionsstyrelsen ock
påpekar, att medföra ganska avsevärda kostnader. Särskilt anslag för
ändamålet torde dock icke behövas, då anslaget för upprätthållande av
pensionsstyrelsens verksamhet, vari ingår anslag till avlöning åt extra
biträden m. m., är uppfört såsom förslagsanslag.

Pensionsstyrelsen erinrar, att utbetalning av pensioner numera sker
med användande av kvittenshäften, utfärdade för en treårsperiod, och
att nu löpande treårsperiod utgår med år 1920. Om lagändringen träder
i kraft med 1921 års ingång, böra således de nya pensionsbeloppen införas
i kvittenshäftena för den då börjande treårsperioden. Skulle beloppen
höjas redan från och med den 1 januari eller eventuellt den 1
juli 1920, anser pensionsstyrelsen, att utbetalningen av förhöjningarna
kunde för .detta år göras genom särskilda anordningar, t. ex. genom
postanvisningar enligt de föreskrifter, som må av Kungl. Maj:t utfärdas.
Av den första av de i pensionsstyrelsens skrivelse intagna tabellerna
framgår, att, om lagändringen skulle träda i kraft den 1 januari 1920,
detta skulle medföra en kostnadsökning av 12,300,000 kronor, varav
9,225,000 kronor i statsbidrag. Skulle lagändringen träda i kraft den 1 juli
1920, begränsades kostnadsökningen till ungefär hälften av samma belopp.

Pensionsstyrelsen anmärker emellertid, att en sådan tidigare genomförd
ändring komme att medföra betydande extra administrationskostnader
och att man likväl icke skulle hinna utbetala förhöjningarna förrän
under senare hälften av år 1920. Jag finner mig ej heller böra förorda
ett tidigare ikraftträdande av lagändringen än som av pensionsstyrelsen
föreslagits eller från och med den 1 januari 1921.

Sedan omräkning av vederbörandes pension skett, borde måhända
nytt pensionsbrev rätteligen utfärdas för honom. Då det emellertid
skulle medföra en avsevärd kostnad att utfärda nya pensionsbrev för
de över 200,000 pensionstagare, för vilkas pensioner omräkning måste

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

ske, anser jag i likhet med pensionsstyrelsen det vara tillfyllest, att de
omräknade pensionsbeloppen införas i kvittenshäftena och att förändringarna
på lämpligt sätt bringas till vederbörandes kännedom..

Beloppen av nu utgående pensionstillägg och understöd hava i allmänhet
avrundats i enlighet med 6 § sista stycket pensionsförsäkringslagen.
Att i varje fall taga hänsyn härtill vid en omräkning, som
skulle följa av ett bifall till föreliggande förslag, skulle tydligen bliva
både besvärligt och kostsamt. Man bör därför, såsom ock pensionsstyrelsen
förmenar, kunna vid omräkningen frånse, att en avrundning
förut ägt rum. I de fall, där icke någon som helst omgång därav skulle
föranledas, bör dock omräkningen verkställas å det icke avrundade pensionsbeloppet.

Departementschefen uppläste härefter inom departemeDtet utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring av den lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar,
samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för
det ändamål § 87 regeringsformen om förmäler, genom utdrag av protokollet
inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Torsten Wolff.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

15

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 3 § i lagen den 8 juni 1915 om örergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

1 mom. Har före utgången av år 1918 rätt till sådant pensionstillägg,
som omförmäles i 6 § andra stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring,
eller till understöd, varom stadgas i 33 § första stycket
samma lag, förvärvats i enlighet med bestämmelserna i lagen om allmän
pensionsförsäkring, i fråga om kvinna dock med den ändring, att
inkomstgränsen för sådan rätt utgör 280 kronor, skall dylikt pensionstillägg
eller understöd utgå med i 3 mom. här nedan angivet belopp.

2 mom. För den, vilken vid 1914 års ingång fyllt sextiosju år,
så ock för den, vilken vid nämnda tidpunkt fyllt femton men icke sextiosju
år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913
under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning antingen
av enskilda personer eller ock delvis av enskilda och delvis av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar, utgår sådant understöd, som omförmäles
i 33 § första stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring,
med i 3 mom. här nedan angivet belopp, även om rätten därtill förvärvas
efter utgången av år 1918.

i6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

Huruvida dylik rätt förvärvats, bedömes enligt bestämmelserna i
nyssnämnda lag, i fråga om kvinna dock med den ändring, att inkomstgränsen
för sådan rätt utgör 280 kronor.

3 mom. Pensionstillägg eller understöd, som i 1 och 2 mom. här
ovan avses, utgör för man 150 och för kvinna 140 kronor .med avdrag,
där årsinkomsten överstiger 50 kronor, av halva årsinkomsten, dock att,
om årsinkomsten uppgår till 50 men icke till 100 kronor, avdrag skall
ske allenast med det belopp, värmed årsinkomsten överstiger 50 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 59.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 2 februari 1920.

Närvarande:

J ustitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 januari
1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen Hugo Isak Elliot.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 51 höft. (Nr 59—60.) 31 20 3

18

Kung!. May.ts Proposition Kr 59.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,

Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist anmälde lagrådets
den 2 innevarande februari avgivna utlåtande över det den 16 sistlidne
januari till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, samt hemställde,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.