Kungl Maj:ts proposition nr 421.

1

Nr 421.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
återställande i vissa fall av rätt till patent m. to.; given
Stockholms slott den 30 april 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om återställande i vissa

o O O o c?

fall av rätt till patent m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Osten Undén.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt.’ 361 Käft. (Nr 421.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.

Härigenom förordnas som följer:

Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.

1 §•

Har ansökan om patent genom beslut, som vunnit laga kraft, av patentmyndigbeten
förklarats förfallen eller avslagits efter underlåtenhet av sökanden
att besvara anmärkning, som av patent myndigheten framställts mot ansökningen,
eller invändning, som jämlikt 7 § förordningen angående patent gjorts mot densamma,
och utgick den tid, inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande
skolat besvara anmärkningen eller invändningen, efter den 31 juli 1914
men före den 1 juli 1920, äge sökanden eller hans rättsinnehavare att få ärendet
återupptaget till behandling, varvid patentansökningen, med iakttagande av vad
i 9 § sagda förordning finnes stadgat, fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga
ansökningstiden.

2 §•

Ansökan om återupptagande av patentärende skall göras skriftligen hos

Eatentmyndigheten före den 1 januari 1921 eller, därest patentansökningen förlarats
förfallen eller avslagits först efter den 30 juni 1920, inom sex kalendermånader
från beslutets dag.

Göres ansökningen av annan än den förutvarande patentsökanden, skall
rättighetens övergång till den förstnämnde styrkas.

År sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts
genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår
för sökanden. svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt
fogas vid ansökningen.

Kungi. Maj:tts proposition nr 421.

3

3 §•

Då patentärende återupptages, skall skriftlig underrättelse därom hållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgivits, med posten till honom
översändas; och förelägge patentmyndigheten därvid sökanden, i händelse anmärkning
eller invändning, varom i 1 § sägs, ej redan i sammanhang med ansökningen
om ärendets återupptagande eller eljest besvarats, ny tid härför.

4 §•

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 1 och 2 §§
bifallas, skall underrättelse om beslutet med angivande av skälet därför delgivas
sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, äge han vid talans förlust att innan
klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Konungen anföra
besvär.

5 §•

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökan, vare ej
gällande mot någon, som, efter det ansökningen tidigare förklarats förfallen eller
avslagits men innan begäran framställts om ärendets återupptagande, varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där
vidtagit väsentliga åtgärder.

Återupplivande av förfallet patent.

6 §•

Har under tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30
juni 1920 patent förfallit på grund av uraktlåtenhet att under sagda tid för detsamma
erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen
angående patent, äge den förutvarande patenthavaren eller hans rättsinnehavare
att, såframt den ursprungliga giltighetstiden för patentet ännu icke gått till
ända, få patentet åter satt i gällande kraft.

Lag samma vare i fråga om tilläggspatent, som under nämnda tid förfallit
på grund av underlåtenhet att för huvudpatentet erlägga dylik avgift; dock att
tilläggspatent icke må återupplivas, utan att sådan åtgärd vidtagits med huvudpatentet.

7 §•

Ansökan om återupplivande av patent skall göras skriftligen hos patentmyndigheten
före den 1 januari 1921.

Där ej fråga är allenast om återupplivande av tilläggspatent, bifoge sökanden
den eller de icke förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande
varit gällande, senast skolat erläggas å dagen för ansökningens framställande
eller dessförinnan.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Gröres ansökningen av annan än den förutvarande patenthavaren, skall
sökanden styrka, att lian är dennes rättsinnehavare.

Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts
genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår
för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt
fogas vid ansökningen.

8 §•

Då patent återupplivas, skall underrättelse därom delgivas sökanden på
enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

Därjämte läte patentmyndigheten om beslutet göra anteckning i patentregistret
och införa kungörelse i allmänna tidningarna.

3 §•

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 6 och 7 §§
bifallas, vare lag, som i 4 § sägs.

Har ansökan genom lagakraftägande beslut förklarats icke kunna bifallas,
äge sökanden återfå enligt 7 § inbetald avgift.

10 §.

Beträffande varaktigheten av återupplivat patent samt skyldigheten att för
detsamma erlägga årsavgifter utöver vad i 7 § sägs skall så anses, som hade patentet
varit gällande utan avbrott.

Patentår, för vilket avgift icke skolat erläggas enligt 7 § och som börjat
före patentets återupplivande eller inom tre kalendermånader därefter, skall, såvitt
angår erläggande av den å sagda år belöpande avgift, anses börja först vid
utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår, som eljest skolat börja å dagen
för ansökningens framställande eller dessförinnan, avgift skall, även om densamma
inbetalas före patentårets början, sådan denna nu blivit bestämd, utgå med den i
11 § förordningen angående patent stadgade förhöjning.

11 §•

Återupplivat patent vare icke gällande mot någon, som, efter det patentet
förfallit men innan ansökan gjorts om detsammas återupplivande, varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.

Underlåten utövning av patenterad uppfinning.

12 §•

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 augusti 1914 till och med den 30 juni 1920 icke till någon del medräknas i den
uti nämnda § oraförmälda tid av tre år.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 421.

5

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Vad här ovan stadgats skall äga tillämpning i fråga om patentansökan,
som gjorts av svensk medborgare, och patent, som innehaves eller, da detsamma
förföll, innehades av svensk medborgare.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen förordna, att samma
bestämmelser helt eller delvis skola gälla även till förmån för medborgare i främmande
stat; och äge Konungen därvid, om särskilda omständigheter därtill föranleda,
att för medborgare i sådan stat utsträcka de i 2 och 7 §§ fastställda ansökningstiderna
med högst sex kalendermånader.

Med medborgare i viss stat förstås i denna § jämväl den, som, utan
att innehava medborgarskap i sagda stat, där är last bosatt eller äger ett verkligt
och icke pro forma drivet industri- eller handelsetablissement.

14 §■

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas
av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1920.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 421.

Cirkulärskrivelse

från internationella

byrån i Berr.

till skydd
för den industriella

äganderätten.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 april 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena frih. Palmstierna,

Statsråden Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena samt chefen för finansdepartementet anförde chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Undén följande:

I cirkulärskrivelse den 15 oktober 1919 har internationella byrån
i Bern till skydd för den industriella äganderätten — centralorgan för
den mellan Sverige och de flesta andra kulturstater bestående internationella
unionen i sådant syfte, den s. k. patentunionen — hos de myndigheter
i de särskilda unionsstaterna, som närmast handlägga ärenden på det
industriella rättsskyddets område, ifrågasatt ett såvitt möjligt likformigt
ordnande inom unionsländerna av hithörande, genom kriget rubbade förhållanden.

Byrån yttrar i sin skrivelse till en början huvudsakligen följande:

Från åtskilliga håll och särskilt från två neutrala länders myndig -

Kling}. Maj:ts proposition nr 421.

7

heter hade till byrån inkommit förfrågningar rörande lämpligheten av åtgärder
i nyssnämnda riktning. Det mål, man härvid borde eftersträva,
skulle vara att å ifrågavarande område bevara rättigheter, som satts på
spel, återställa förlorade rättigheter och på ett rationellt sätt reglera övergångsperioden
efter kriget.

Genom fredstraktaterna hade ställningen klarnat. I desamma hade
nämligen införts vissa betydelsefulla artiklar, som, om man bortsåge från
en del bestämmelser, direkt föranledda av den väpnade konflikten, förtjänade
att läggas till grund för lösningen av hithörande frågor. I själva
verket syntes fredstraktaterna inskränka sig till att reglera de blivande
fredliga förbindelserna mellan de två statsgrupper, som befunnit sig i krig
med varandra, varemot de principiellt näppeligen reglerade de ömsesidiga
förbindelserna mellan länder inom samma grupp. I varje fall vore fredstraktaterna
icke tillämpliga å förhållandena mellan de tio unionsstater, som
ej deltagit i kriget (Danmark, San Domingo, Marocko, Mexiko, Nederländerna,
Norge, Schweiz, Spanien, Sverige och Tunis), eller å förhållandena
mellan de före detta krigförande och de neutrala länderna. Vad anginge
dessa förhållanden, hade unionstraktaten aldrig upphört att bibehålla sin
giltighet. Det vore sagda förhållanden, det gällde att ordna i ändamål
att bota de skador, som indirekt förorsakats av kriget.

Till följd av omständigheterna hade de flesta unionsländerna nödgats
utfärda särskilda föreskrifter till skydd för sina egna undersåtars eller
utlänningars av kriget berörda rättigheter på förevarande område. De
länder, där så skett, vore till antalet nitton, nämligen alla unionsstaterna
med undantag av Cuba, San Domingo, Marocko och Serbien. Bland sagda
nitton stater återfunnes sju neutrala, nämligen Danmark, Mexiko, Nederländerna,
Norge, Schweiz, Spanien och Sverige. Mellan nämnda föreskrifter
rådde emellertid en stor brist på överensstämmelse, vars utjämnande vore
synnerligen önskvärt.

Då det gällde att sammanjämka olika intressen och på lämpligt sätt
anpassa sig efter förhållandena, hade byrån ansett helt naturligt att från
fredstraktaterna lösgöra de punkter, som kunde bliva föremål för en allmän
överenskommelse, och giva dem formen av ett avtal, så nära som
möjligt anslutande sig till den franska texten av fredstraktaten i Versailles.
Ett sådant tillvägagångssätt skulle underlätta åvägabringandet av en överenskommelse,
och en dyrbar tid skulle sålunda vinnas.

Givetvis skulle avtalet endast omfatta de av unionens stater, som
visade sig intresserade av saken. En ny, trängre union, bildad på grund
av krigets tvingande nödvändighet, skulle alltså komma till stånd för den tidsperiod,
som kunde erfordras för fyllande av det tillfälliga syftet med avtalet.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Bestämmelser skulle genom avtalet meddelas i följande tre hänseenden,
nämligen dels rörande utsträckning av de s. k. prioritetsfristerna, dels
i fråga om anstånd med fullgörande av föreskrivna formaliteter och andra
handlingar och dels speciellt beträffande anstånd med det s. k. utövningstvånget.

Bembyråns Bernbyråns skrivelse åtföljes av ett utformat förslag till avtal, inne avtslagÖr''

hållande nedanstående bestämmelser:

Art. 1. De i art. 4 av internationella konventionen i Paris den 20
mars 1883, reviderad i Washington 1911, stadgade prioritetsfrister för ingivande
eller registrering av ansökningar om patent, nyttighetsmodeller,
varumärken, mönster och modeller, vilka icke ännu utlupit den 1 augusti
1914 eller som uppkommit först under kriget eller skulle hava kunnat
uppkomma, därest kriget ej inträffat, skola av var och en bland de kontraherande
parterna till förmån för innehavare av rättigheter, erkända genom
ovannämnda konvention, eller deras rättsinnehavare utsträckas till och
med den 30 juni 1920.

Emellertid skall denna utsträckning av prioritetsfristerna lämna oberörda
de rättigheter på det industriella rättsskyddets område, varav någon
av de kontraherande makterna eller någon som helst person i god tro
varit i besittning den 31 december 1919 och vilka stå i strid med rättigheter,
sökta under anspråk på sådan prioritet. Dessa skola bibehållas i
besittningen av sina rättigheter, vare sig personligen eller genom ombud
eller licenstagare, åt vilka rättigheterna upplåtits under tiden till och med
den 31 december 1919, utan att på något sätt kunna angripas eller åtalas
för intrång.

Art. 2. En frist av ett år, löpande till och med den 31 december
1920, skall utan tilläggsavgift eller påföljd av något slag medgivas innehavare
av genom konventionen erkända rättigheter för fullgörande av varje
handling eller iakttagande av varje formalitet, inbetalande av varje avgift,
över huvud taget uppfyllande av varje skyldighet enligt respektive staters
lagar och författningar i ändamål att bevara eller vinna rättigheter på den
industriella äganderättens område, vilka den 1 augusti 1914 redan förvärvats
eller som, därest kriget ej inträffat, skulle hava kunnat förvärvas
efter nämnda dag på grund av en före eller under kriget gjord ansökan.

Industriella skyddsrätter, som förfallit till följd av underlåtenhet att
fullgöra en handling, iakttaga en formalitet eller inbetala en avgift, skola
återställas i gällande kraft under reservation för rättigheter, som innehavas
av tredje man i god tro.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Art. il. Tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den
31 december 1919 skall ej medräknas i de för utövning av patent eller
användande av varumärken eller nyttjande av mönster och industriella
modeller stadgade frister; dessutom överenskommes, att patent, varumärken,
mönster och industriella modeller, som ännu voro i kraft den 1 augusti
1914, icke skola kunna upphävas eller annulleras endast på grund
av bristande utövning eller begagnande före utgången av två år från den
31 december 1919.

Art. 4. Bestämmelserna i föreliggande avtal innebära endast ett
minimum av skydd; de hindra icke tillämpning av mera omfattande föreskrifter,
som kunna vara meddelade genom den inre lagstiftningen i något
av de kontraherande länderna; de medgiva likaledes tillvaron av mera
gynnsamma och mot detta avtal icke stridande bestämmelser, varom signatärmakternas
regeringar sins emellan må hava överenskommit eller framdeles
kunna överenskomma i form av separatavtal eller under förbehåll
om reciprocitet.

Art. 5. Bestämmelserna i föreliggande avtal beröra på intet sätt
de överenskommelser, som mellan de krigförande länderna ingåtts genom
fredstraktaterna i Versailles den 28 juni 1919 och i S:t Germain den 10
september 1919, i den mån dessa överenskommelser innehålla reservationer,
undantag eller restriktioner.

Bernbyråns avtalsförslag ansluter sig nära till fredstraktaten i Versailles,
nämligen art. 1 i det förra till art. 308 i den senare, art. 2 i det
förra till första och andra styckena av art. 307 i den senare och art. 3 i
det förra till tredje stycket av art. 307 i den senare. Smärre jämkningar
förekomma dock. De i avtalsförslaget angivna data den 31 december 1919
samt den 30 juni och den 31 december 1920 återfinnas ej i Versaillestraktaten
utan motsvaras där av tidsbestämningar i relation till ikraftträdandet
av fredsfördraget. De fixa data hava av bernbyrån insatts för att
giva mera klarhet åt texten. Intet hinder vore, säger byrån, att utbyta
dem mot andra med hänsyn tagen till den vid avlåtandet av byråns skrivelse
ännu icke kända dagen för Versaillesfredens ikraftträdande.

Beträffande art. 2 uti avtalsförslaget ifrågasätter byrån, huruvida det
ej vore lämpligare, att i var och en av de kontraherande staterna finge
bestämmas, vilka frister som medgåves, än att i avtalet fastställa en allmänt
gällande frist.

Såsom synes, innehåller avtalsförslaget inga bestämmelser om rätt
till förlängning av giltighetstiden för patent, mönster o. s. v. på grund
av omöjlighet eller svårighet för innehavaren att under krigstiden draga nytta

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 361 käft. (Nr 421.) 2

10

Kung!. Maj: t $ proposition nr 421.

av skyddsrätten. Härom yttrar byrån med anslutning till art. 3'' i avtalsförslaget,
att det skulle vara oklokt att i avtalet söka införa ett dylikt
kategoriskt stadgande angående patent; denna fråga vore nämligen alltför
omtvistad och invecklad och såges under alltför olika synpunkter i de
skilda länderna.

Framställ- I skrivelse den 7 februari 1920 till ministern för utrikes ärendena

schweiziska har här ackrediterade schweiziske minister å sin regerings vägnar gjort
regeringen, framställning i enahanda riktning som den av bernbyrån angivna.

Patent- och I skrivelse den 14 februari 1920 har patent- och registreringsverket

ringsverketsmed anledning av bernbyråns cirkulärskrivelse gjort framställning om
skrivelse, åvägabringande av lagbestämmelser angående återställande i vissa fall av
rätt till patent in. m. Över denna framställning jämte ett i anslutning
därtill uppgjort utkast till lag i ämnet har kommerskollegium den 30 nästlidne
mars avgivit infordrat utlåtande. Dessförinnan har kollegium lämnat
svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Sveriges industriförbund,
svenska uppfinnareföreningen och svenska patentombudsföreningen tillfälle
att yttra sig i saken, och hava dylika yttranden till kollegium inkommit
från samtliga nämnda korporationer med undantag av Sveriges industriförbund,
som förklarat hinder möta för avgivande av något sakligt yttrande
från förbundets sida.

Bittillsva- De åtgärder, som redan nu på lagstiftningens och la^tillämpnimrens

TCLUdC SV6?l8k 1 »o* ° ** o i. o

rätt. väo hiir 1 Sverige vidtagits för bekämpande av krigets menliga verkningar
på ifrågavarande område, kunna sammanfattas sålunda:

Till en början är att märka, att de författningar, som utfärdats,
merendels endast avse patent. Något behov av särskilda bestämmelser i
fråga om varumärken samt mönster och modeller har i allmänhet ej ansetts
föreligga.

fristen^ Vad an£^r ^en i 25 § 1 mom. i förordningen angående patent angivna

patent an-'' prioritetsfristen för patentansökningar, har densamma genom särskilda försöbningar.
fattningar tid efter annan utsträckts i fråga om uppfinningar, skyddade
i sådana främmande stater, som gjort motsvarande medgivande för här i
riket patenterade uppfinningar. De nu härutinnan gällande stadgandena
innehållas i lagen den 25 april 1919 med särskild bestämmelse att tills
vidare gälla i fråga om skydd för vissa främmande patent samt kungörelserna
i samma ämne den 19 december 1919 och den 16 januari 1920
samt hava avseende å uppfinningar, vilka antingen genom patent eller ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. 11

såsom nyttighetsmodell (modele d’utilité) äro skyddade i någon av följande
främmande stater, nämligen Amerikas förenta stater, Belgien, Brasiliens
förenta stater, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Norge,
Portugal, Schweiz, Spanien, Stora Britannien och Irland, Tunis, Tyskland
samt Österrike-Ungern. Enligt dessa bestämmelser skall tills vidare gälla,
att om någon här i riket sökt patent å en uppfinning, varå han tidigare,
dock ej före den 31 juli 1913, sökt skydd i den främmande staten, den
härstädes gjorda ansökningen skall i förhållande till andra ansökningar
ävensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som
omförmäles i 3 § patentförordningen, betraktas så, som vore den gjord
samtidigt med ansökningen i den främmande staten, detta dock under
villkor att ansökningen här i riket skett före den 1 juli 1920 samt att
sökanden hos patentmyndigheten härstädes, innan beslut av nämnda myndighet
fattats om ansökningens kungörande i allmänna tidningarna, framställer
anspråk på den i 25 § 1 mom. av samma förordning angivna företrädesrätt
och därvid lämnar uppgift å den främmande stat, där skydd
förut blivit sökt, ävensom å tiden, då det skett.

Vidare har g-enom tid efter annan utfärdade författningar anstånd
lämnats med erläggande av vissa avgifter för bevarande eller förnyande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område.

Moratorielagen av den 5 augusti 1914 medgav betalningsanstånd i
fråga om gäld, som förfallit före lagens utfärdande, till den 7 september
1914 och beträffande gäld, som förföll efter lagens utfärdande men före
nyssnämnda dag, till dess en kalendermånad förflutit efter förfallotiden.
Lagen, som i allmänhet icke ägde tillämpning å offentliga avgifter, förklarades
dock skola gälla i fråga om sådana avgifter, som omförmälas i 11 §
i förordningen angående patent och 9 § i lagen om skydd för varumärken.

Senare utfärdade moratorielagar hava ej omfattat dylika avgifter.
Men genom särskilda författningar, den tidigaste av den 23 december 1914
och den sista av den 19 december 1919, har i fråga om årsavgift för
patent, vars innehavare är bosatt utom riket, den i 11 § patentförordningen
medgivna respittid av nittio dagar, varunder årsavgift kan erläggas med
ökning av en femtedel, förlängts med tre kalendermånader. Författningen
den 19 december 1919 avser sådana förhöjda avgifter, för vilkas erläggande
tiden eljest skulle utlöpa under första halvåret 1920. En avgift,
som exempelvis skolat inbetalas senast den 30 juni 1920, behöver således
ej erläggas förrän den 30 påföljande september; endast vid underlåten
betalning utöver sistnämnda dag förfaller patentet. Såsom synes, gälla

Anstånd
med erläggande
av
vissa avgifter.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

dessa senare författningar icke förnyelseavgifter för varumärken och ej
heller årsavgifter för patent, vilkas innehavare äro bosatta inom riket.

Vissalätt- Med avseende å behandlingen inom patent- och registreringsverket

”avsyende av ansökningar om patent hava, enligt vad ämbetsverket upplyser i sin
å patentan-skrivelse, på grund av kriget vissa lättnader i praxis medgivits sökandena.
3°behanSd-rS Före kriget gällde i allmänhet, att när ämbetsverket meddelat före nlig.

läggande i ett patentärende, exempelvis för sökanden att yttra sig över
framställd anmärkning om bristande nyhet hos uppfinningen eller att förtydliga
beskrivningen, anstånd med föreläggandets fullgörande inom tid,
som ursprungligen fastställts, på begäran kunde erhållas för en tid av
högst två månader med möjlighet därjämte att erhålla ett ytterligare anstånd
på lika lång tid. Vidare gällde, att anstånd med sådant kungörande
av en patentansökan, som avses i 7 § patentförordningen, kunde medgivas
för sammaidagt högst sex månader.

Under kriget hava anstånd beviljats i långt större utsträckning och
merendels i enlighet med vad vederbörande begärt. Då ansökning ingivits
i så ofullständigt skick att teknisk granskning av densamma ej kunnat
företagas, eller då ansökningsavgift icke bifogats, har dock anstånd med
fullgörande av ämbetsverkets föreläggande att avhjälpa dylik brist ej medgivits.
I övrigt har inskränkning i anståndsmeddelandet allenast förekommit
vid kollisionsfall, d. v. s. då en ansöknings vidare behandling varit
beroende av en tidigare ansökning; i sådan händelse har anstånd, vad beträffar
sistnämnda ansökning, meddelats endast efter prövning från fall
till fall.

För att så småningom återkomma till normala förhållanden härutinnan
har patent- och registreringsverket enligt beslut den 10 november
1919 begränsat anståndsmeddelandet på följande sätt: I ärende, däri sökanden
före den 1 i nämnda månad erhållit anstånd med besvarande av
föreläggande, komme ämbetsverket i allmänhet, såframt ej sökanden redan
erhållit underrättelse att ytterligare anstånd icke medgåves eller andra
särskilda omständigheter, såsom kollision med annan ansökan, förelåge,
att bevilja ytterligare anstånd med föreläggandets fullgörande under högst
tre månader, om sökanden vore bosatt i Europa, och fyra månader, om
sökanden vore bosatt utom Europa, med angivande att vidare anstånd icke
komme att medgivas, såframt sökanden ej styrkte förhållande, som omöjliggjorde
föreläggandets fullgörande inom den utsatta tiden. Därest anstånd
med kungörandet av en patentansökan meddelats före den 1 november
1919, komme i allmänhet, med enahanda undantag som i fråga om anstånd
med besvarande av ett förläggande, ytterligare uppskov med kun -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 421. 1''»

(rörandet väl att beviljas inen endast för en tid av tre månader, dock så
att sammanlagda anståndstiden icke komme att understiga nio månader.

Anmärkningar mot uppgivna brister i den svenska lagstiftningen på
området hava under krigets gång icke saknats. De frågor, som härvid svenska lagsärskilt
varit under behandling, röra dels patents förfallande på grund av stiftning™.
underlåtenhet att i rätt tid erlägga årsavgift och dels det s. k. utövningstvånget
för patent.

Under krigsåren hava vid åtskilliga tillfällen gjorts framställningar ,***•“*■.
om återupplivande av patent, som förfallit till följd av uraktlåten avgifts- de.
betalning.

I skrivelse den 12 januari 1915 hemställde patent-och registreringsverket
i ett sådant fall, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för beredande
av fortsatt giltighet åt ett patent, för vilket på grund av förhållanden,
orsakade av kriget, årsavgift icke erlagts inom föreskriven tid. I
infordrat utlåtande anförde justitiekanslersämbetet bland annat, att det ej
torde med lag överensstämma att återuppliva ett redan förfallet patent.

Kungl. Maj:t fann ock enligt beslut den 10 september 1915 framställningen
icke föranleda någon åtgärd.

Enskilda framställningar i samma riktning hava sedermera städse
lämnats utan bifall.

I skrivelse den 16 december 1918 till ministern för utrikes ärendena
hemställde härvarande tyske minister å sin regerings vägnar om vidtagande
av åtgärder från svensk sida för återställande av försutten tid för
inbetalning av patentavgifter. Enligt skrivelsen hade ett antal svenska
patent, tillhöriga en namngiven tysk medborgare, under år 1917 förfallit,
enär patenthavaren hållits i engelsk fångenskap och därunder saknat möjlighet
att erlägga årsavgifter för patenten. Sannolikt befunne sig många
personer i följd av kriget, särskilt på grund av krigsfångenskap, i enahanda
läge. Åtgärder i den uti skrivelsen ifrågasatta riktning påbjödes
av billighetsskäl. Erkännas måste, att de lättnader, som i Sverige medgivits
beträffande inbetalning av årsavgifter, med hänsyn till arten och
varaktigheten av de genom kriget uppkomna hindren för vederbörande
att iakttaga vad på dem ankomme icke vore tillräckliga för att skydda
dem mot en obillig rättsförlust. Att märka vore, det svenskar, som möjligen
genom kriget blivit urståndsätta att i 1 yskland iakttaga frister av
liknande slag, där åtnjöte rätt att få sålunda försutten tid återställd. _ Från
tysk sida vore alltså redan uppfyllt vad som erfordrades för ömsesidighet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Patentombudet, filosofie kandidaten L. Romell anförde i en till
finansdepartementet ingiven skrift av den 27 mars 1919 huvudsakligen
följande i samma ämne: Förlängningen av den ordinära fristen för betalning
av årsavgifter för patent med endast tre månader en gång för alla
och allenast till förmån för patenthavare, bosatta utom riket, vore, i betraktande
av krigets långvarighet och de genom krigstillståndet skapade
oöverstigliga svårigheter att fullgöra betalningen, alldeles otillräcklig. Utomordentliga
förhållanden krävde självfallet utomordentliga åtgärder. Detta
hade också flerstädes beaktats, bland annat i Danmark. Där hade den
ordinära fristen för årsavgifters betalning förlängts icke med en kort termin
en gång för alla utan successivt, så att man nu kunde med laga verkan
erlägga avgifter, som enligt före kriget gällande bestämmelser skulle hava
inbetalts för flera år sedan. Fn lag, som möjliggjorde förnyelse eller
återupplivande av de svenska patent, vilka under kriget förlorat sin giltighet
till följd av utebliven betalning av årsavgifter, skulle helt säkert vara
en mycket välbetänkt åtgärd. Och en sådan lag torde böra omfatta icke
blott patent, vilkas innehavare vore bosatta utom riket, utan samtliga patent,
soin under kriget förfallit till följd av utebliven betalning av årsavgifter.
Distinktionen mellan inom och utom riket bosatta patenthavare
syntes nämligen vara ett missgrepp, då ju kriget och dess verkningar
ingalunda lämnat oss svenskar oberörda utan tvärtom utsatt oss för direkt
våld, till stor del lamslagit våra industrier och försämrat det ekonomiska
läget för stora massor av befolkningen, i många fall ända till ruin.

I infordrat utlåtande av den 17 april 1919 över nämnda båda framställningar
yttrade patent- och registeringsverket bland annat följande:
Vad anginge patent, tillhörande här i riket bosatta personer, kunde någon
giltig grund för ett återupplivande av sådana, på grund av bristande avgiftsbetalning
förfallna patent näppeligen anses föreligga. I en stor del
av de i utlandet utfärdade moratoriebestämmelserna — för vilka ämbetsverket
förut redogjort i sitt utlåtande — hade såsom villkor för däri medgivna
lättnader stadgats, att patenthavaren skulle visa, att han av krigstillståndet
varit hindrad att fullgöra honom åliggande förpliktelser. Även
om världskriget berett många patenthavare här i riket svårighet för uppfinningarnas
exploaterande och därav följande svårighet att fullgöra inbetalningarna
av föreskrivna patentavgifter, torde denna omständighet, vars
ledande i bevis för övrigt syntes vara förenat med stora vanskligheter, ej
kunna likställas med sådant hinder, som avsåges i nyssnämnda bestämmelser.
Också hade samtliga här i riket utfärdade författningar om anstånd
med erläggande av patentavgifter, med undantag av lagen den 5 augusti
1914, endast avsett patenthavare, bosatta utom riket. Men även i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. 15

om patent, tillhörande utom riket bosatta personer, torde återupplivande
av en gång förfallna patent möta synnerligen stora betänkligheter. Hänsyn
måste därvid jämväl tagas till det förhållandet att, sedan patenten
förfallit, de frigivna uppfinningarna kunde hava blivit utövade hår i riket
av annan än patenthavarna. Alla under kriget förfallna patent hade på
vanligt sätt i allmänna tidningarna kungjorts såsom avförda ur patentregistret,
varför utövarna av dylika uppfinningar måste anses hava ett fullt
berättigat intresse i att sålunda möjligen sedan flera år bestående rättsförhållanden
icke utan tvingande nödvändighet rubbades. Och även om
vid ett eventuellt återupplivande av ett förfallet patent flen mellanliggande
tiden frånräknades och patentet betraktades såsom saknande giltighet för
denna tid, skulle nämnda intresse icke kunna anses vara behörigen tillgodosett.
Detta intresse omfattade även uppfinningens fortsatta utnyttjande.
Ämbetsverket hade emellertid med det sagda icke velat förklara det vara
absolut uteslutet, att bestämmelser uti ifrågavarande hänseende skulle kunna
meddelas; men ämbetsverket vore av den uppfattningen att, om ett sådant
återupplivande av patent, som ifrågasatts, skulle kunna ske, detta borde
ifrågakomma endast under förutsättning av en internationell överenskommelse
om reglerande av under krigstiden suspenderade eller förverkade
rättigheter å det industriella rättsskyddets område. På grund av vad sålunda
blivit anfört ansåge ämbetsverket, att några bestämmelser i det i
de remitterade framställningarna angivna syfte för det dåvarande icke
borde meddelas.

Upprepade framställningar i enahanda riktning hava även sedermera
gjorts av förbemälde Romell, därvid jämväl frågan om återupptagande av
förfallna eller avslagna patentansökningar något berörts.

I- skrivelse den 6 juni 1918 hemställde svenska uppfinnareföreningen,
att enär i flera länder, vilkas patentlagar föreskreve, att patenterad uppfinning
inom viss tid måste utövas inom landet, till följd av världskriget
åtgärder vidtagits för att mildra detta utövnirgstvång, Kungl. Maj:t täcktes
låta utröna, vilken rättsställning svenska patenthavare intoge i fråga
om skyldigheten att utöva patenterade uppfinningar i vissa av de unionen
till skydd för den industriella äganderätten tillhörande länder, samt att,
därest lättnader med hänsyn till de i vårt land gällande bestämmelser om
patenterade uppfinningars utövning erfordrades, för att svenska patenthavare
i dessa länder skulle komma i åtnjutande av den under rådande
förhållanden synnerligen värdefulla förmånen att kunna utan rättsförlust
underlåta att där utöva sina patenterade uppfinningar, åtgärder måtte vidtagas,
för att sådana lättnader skulle komma till stånd.

TJtövnings tyånget.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Utlåtande över framställningen avgavs den 29 november 1918 av
patent- och registreringsverket. Härvid lämnade ämbetsverket först en
utredning angående svenska patenthavares rättsställning utomlands i förevarande
avseende och hänvisade bland annat till den i art. 5 av den reviderade
pariskonventionen förekommande bestämmelsen att en patenthavare
icke skulle kunna till följd av underlåten utövning förverka sitt
patent i ett unionsland, förrän tre år förflutit från ansökningens ingivande
i detta land, och endast för det fall att patenthavaren icke förmådde visa
giltig^ skäl för sin underlåtenhet. Beträffande gällande svensk rätt erinrade
ämbetsverket om innehållet i 15 § patentförordningen, enligt vilket lagrum
påföljden för underlåtenhet att utöva en patenterad uppfinning icke vore patentets
förlust, utan endast att annan kunde förvärva rätt att utöva uppfinningen
med skyldighet att därför utgiva ersättning till patenthavaren. Att lättnader
— yttrade ämbetsverket vidare — i utövningstvånget utomlands
skulle vara till gagn för svenska innehavare av utländska patent, vore tydligt.
Men å andra sidan finge icke förbises, att särskilt under dåvarande förhållanden
en motsvarande lättnad i utövningstvånget för utländska innehavare
av svenska patent skulle kunna för den svenska industrien verka mer
än vanligt oförmånligt. En sådan patenthavare hade tillförne hit till riket
infört de patenterade föremålen, och ehuru han därvid underlåtit att, såsom
hans skyldighet varit, utöva uppfinningen i Sverige, hade anledning
saknats att frän den svenska industriens sida mot honom föra talan enligt
15 § patentförordningen, då nämligen denna industris intresse att hava
tillgång till de patenterade föremålen på ett tillfredsställande sätt tillgodo;
setts genom importen. Då emellertid importmöjligheterna vid tiden för
utlåtandets avgivande vore i hög grad kringskurna, kunde möjligheten att
med stöd av nyssnämnda lagstadgande tilltvinga sig rätt att utöva en uppfinning
för det dåvarande äga särskilt stor betydelse för åtminstone vissa
av våra industrigrenar. Ändringar i gällande bestämmelser rörande patenterad
uppfinnings utövning, varigenom nämnda möjlighet borttoges
eller inskränktes, syntes under inga omständigheter böra ifrågakomma,
med mindre tillfälle lämnats representanter för industrien att yttra
sig därom. Såsom de internationella förhållandena den senaste tiden utvecklat
sig, förelåge enligt ämbetsverkets mening ej tillräcklig anledning
att för det dåvarande vidtaga några åtgärder i förevarande hänseende.

Föredraganden lämnade därefter en översikt över de bestämmelser,
som i utlandet meddelats till skydd för den industriella äganderätten
gentemot krigets menliga verkningar, vilken översikt skulle såsom bilaga A
fogas vid detta protokoll. Föredraganden anförde vidare:

Kungl. Maj:ta proposition nr 421.

17

De rättsförluster och olägenheter, som världskriget föranlett på det behovet av
industriella rättsskyddets område, äro betydande. Ej blott i de krigfö- svensk lagrande
staterna utan även i de neutrala hava dessa verkningar framträtt, stiftning.
givetvis dock mindre i de senare. Den osäkra postgången, brevcensuren DeN 6.e‘
och andra förhållanden hava medfört, att handlingar i ärenden rörande til^patentindustriellt
rättsskydd och lagstadgade avgifter för vinnande, uppehållande rättens om
eller förnyande av sådant skydd ej i rätt tid framkommit. •Omöjligheten
eller åtminstone svårigheten att anskaffa nödig materiel och arbetskraft,
vissa industriers lamslående, den allmänna ekonomiska krisen, hela länders
ockuperande av fienden jämte andra med kriget förknippade omständigheter
hava lagt hinder i vägen för utnyttjande av patent och andra
skyddsrätter. Särskilt vid mobilisering och krigsfångenskap hava svårigheterna
för vederbörande att bevaka och utnyttja sin rätt ofta varit hart
när oöverstigliga.

Medan å ena sidan i krigförande stater lagbestämmelser meddelats,
som där kringskurit möjligheten för undersåtar i fiendeland att förvärva
industriella skyddsrätter eller utnyttja redan förvärvade sådana, hava å
andra sidan såväl i neutrala som i krigförande stater bestämmelser utfärdats
i syfte att, särskilt för egna samt icke fientliga staters undersåtar,
lindra omförmälda verkningar av kriget.

Beträffande frågan om behovet för vårt lands vidkommande av ut- Patent- och
sträckt lagstiftning i ämnet yttrar patent- och registreringsverket i sin verket,
förutnämnda framställning:

Såsom förhållandena utvecklat sig, syntes en allmän strävan göra
sig gällande bland unionsstaterna att efter krigets upphörande på ett mera
tillfredsställande sätt, än dessförinnan kunnat ske, tillgodose de intressen
rörande det industriella rättsskyddet, vilka satts på spel genom världskriget.
De åtgärder, som förut här i landet vidtagits för att skydda dessa
intressen, kunde icke anses motsvara de fordringar i berörda hänseende,
som framställts i bernbyråns, efter vad det ville synas, av ett flertal unionsstater
i princip godkända avtalsförslag.

Bernbyrån föresloge emellertid, att de ifrågasatta bestämmelserna
skulle omfatta såväl patentärenden som varumärkes- och mönsterärenden.
Beträffande de båda sistnämnda grupperna av ärenden hade några av kriget
föranledda särbestämmelser icke utfärdats här i landet. Yrkanden på sådana
hade ej heller förekommit.

Mönsterregistreringen, som här endast omfattade alster av metallindustrien,
vore utan större betydelse. Blott ett ringa fåtal utländska
ansökningar om mönsterregistrering förekomme, och ytterst sällan torde
innehavare av svenska mönster söka registrering för dem i utlandet. En

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 361 käft. (Nr 421.) 3

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

provisorisk lagstiftning för att ytterligare värna om dessa skyddsrätter
syntes ämbetsverket obehövlig.

Ej heller i fråga om varumärken torde — säger ämbetsverket —
lagstiftningsåtgärder i berörda hänseende vara av behovet påkallade. Den
mest i ögonen fallande olägenhet, som kunde tänkas drabba innehavaren
av ett varumärke, vore, att till följd av försenad postgång eller andra
förhållanden under kriget en förnyelseansökan (se 9 § i lagen om skydd
för varumärken) ej framkommit inom behörig tid. Men i sådant fall
funnes ju möjlighet för varumärkesinnehavaren att genom ny registrering
skydda märket. Enda risken vore, att någon annan under mellantiden
sökt registrering av märket; med denna eventualitet syntes man emellertid
knappast behöva räkna, såvitt av förhållandena här kunde bedömas. På
liknande sätt torde i utlandet registrerade svenska varumärken, som till
äventyrs under kriget satts ur kraft, åter kunna bringas till giltighet.
Någon klagan från innehavare av svenska varumärken över förlorade
skyddsrätter i detta avseende hade icke försports.

Annorlunda ställde sig saken beträffande patentärenden. Härutinnan
syntes provisoriska lagbestämmelser böra utfärdas på grundval av
bernbyråns förslag till avtal.

Framför andra torde utländska patenthavare och patentsökande här
i landet genom världskriget hava vållats svårigheter och rättsförluster, som
icke kunnat undvikas. Belysande härför vore de ofta förekommande framställningar
från utlandet om förnyad giltighet av patent, som förfallit på
grund av uraktlåten inbetalning i rätt tid av årsavgifrer. Aven kunde
omnämnas, att ämbetsverket från tvenne härvarande patentombud nyligen
emottagit meddelanden att i Ungern förhållandena vore sådana, att möjlighet
ej förefunnes att anskaffa de nödvändiga utländska betalningsmedlen
och inom föreskriven tid inbetala förfallna årsavgifter. Förhållandena
särskilt i de krigförande länderna hade ock i många fall omöjliggjort
åstadkommande av den utredning, som varit erforderlig för patentansökningarnas
fortsatta behandling.

Svenska patenthavare och patentsökande i utlandet torde — fortsätter
ämbetsverket — ej i lika hög grad hava lidit av krigstillståndet.
Den ojämna postgången och censuren i de krigförande länderna hade dock
förorsakat åtskillig osäkerhet i fråga om handlingars framkomst i rätt tid.
Givetvis hade vederbörande även haft svårigheter och i många fall varit
urståndsätta att utöva sina uppfinningar, varför måhända en del patent
fått förfalla. )

För svenska patenthavare inom landet hade säkerligen verkningarna
av kriget tett sig olika, åtskilliga torde hava till följd av kriget skör -

19

Kungl. Maj-.ls ''proposition nr 421.

dat betydande vinst på sina uppfinningar, under det för andra exempelvis
svårigheten att anskaffa nödig materiel mer eller mindre lågt hinder i
vägen för uppfinningarnas utövande.

Ett tungt vägande skäl för ämbetsverket att ifrågasätta en provisorisk
lagstiftning inom förevarande område vore, att Sverige rörande dessa
förhållanden syntes böra mot andra stater, tillhörande patentunionen,
visa det största möjliga tillmötesgående, som vore förenligt med Sveriges
intressen.

Såväl kommerskollegium som de korporationer, vilka till kollegium mutande»,
inkommit med yttranden i saken, nämligen svenska föreningen för industriellt
rättskydd, svenska uppfinnareföreningen och svenska patentombudsföreningen,
hava ansett en mera omfattande lagstiftning i föreliggande
ämne än den nuvarande av behovet påkallad.

Så t. ex. anför svenska uppfinnareföreningen: Eft skyndsamt åter ställande

och befästande av normala internationella förhållanden i avseende
å patentskyddet, särskilt i betraktande av dettas betydelse för teknikens
framåtskridande, syntes föreningen i hög grad eftersträvansvärt, desto
hellre som svenska patenthavare och patentsökande i utlandet torde hava
lidit minst lika betydande avbräck genom världskriget som utländska
patenthavare och patentsökande här i landet, och ansåge föreningen således,
att Sverige borde i sin mån bidraga till hithörande angelägenheters ordnande.

Den av patent- och registreringsverket föreslagna begränsningen
till allenast patenträttens område har ej från något håll mötts av invändning.

Även jag finner lagstiftningsåtgärder i ämnet synnerligen önskvärda ^De^arte^
och därför böra genomföras, om ock, på sätt längre fram skall angivas,men
vissa svårigheter därutinnan kunna möta. Den omständigheten att flera
under kriget neutrala länder vidtagit långt mera effektiva åtgärder i förevarande
syfte än Sverige, synes ock tala för utsträckt lagstiftning i vårt
land. En viss likformighet mellan lagstiftningarna i de länder, som anslutit
sig till patentunionen, är givetvis eftersträvansvärd, detta även
om en sådan separatunion, som bernbyrån ifrågasatt, ej skulle komma
till stånd.

Vad angår varumärkes- och mönsterärenden, synes emellertid, att
döma av den vunna utredningen, något verkligt behov av extraordinära
lagbestämmelser även å dessa områden av det industriella rättsskyddet
icke föreligga. Det må ock framhållas, att varken den norska lagstiftningen
eller den nya danska lagen i ämnet avser varumärkes- eller mönsterärenden.

Något hinder att, med reservation för nämnda slags ärenden, i övrigt bi -

20

Närmare bestämmande

av lagstiftningens
omfattning.

Förlängning
av
prioritetsfristen.

Förlängning
av patenttiden.

Kungl. Maj:t.s proposition nr 421.

träda den av bernbyrån föreslagna separatkonventionen torde icke föreligga.
I särskild skrivelse den 13 januari 1920 till patent- och registreringsverket
har byrån på förfrågan meddelat, att i de svar å byråns cirkulärskrivelse,
som dittills inkommit från olika länders patentmyndigheter, väl uttalats
gillande av den princip, som fått sitt uttryck i byråns avtalsförslag, men
ej närmare angivits sättet för tillämpandet av denna princip eller de eventuella
begränsningar, den borde undergå. De stater, som biträdde konventionen,
kunde göra reservationer av ett eller annat slag, t. ex. i fråga
om varumärkes- och mönsterärenden. Uttalande i samma riktning har
ock gjorts i schweiziske ministerns förut omförmälda skrivelse. Med°hänsyn
till vad sålunda anförts finner jag mig icke böra föreslå några bestämmelser
rörande nämnda slags ärenden.

De frågor, varom bernbyråns avtalsförslag innehåller föreskrifter,
äro, såvitt angår patentärenden, följande: 1) prioritetsfristens förlängning,
2) återupptagande av förfallna eller avslagna patentansökningar, 3) återupplivande
av patent, som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga
årsavgifter, och 4) anstånd med den obligatoriska utövningen av patenterade
uppfinningar.

Vad då först beträffar frågan om förlängning av prioritetsfristen,
måste denna fråga anses i vårt land på ett tillfredsställande sätt ordnad
redan genom lagen den 25 april 1919 samt de i anslutning därtill utfärdade
kungörelserna den 19 december nämnda år och den 16 januari 1920.
Enligt dessa författningar, som återgivits vid redogörelsen för hittillsvarande
svensk rätt på området, har prioritetsfristen med avseende å vissa
länder utsträckts till och med den 30 juni 1920 eller således till den i
art. 1 av bernbyråns avtalsförslag ifrågasatta tid, och att än vidare framflytta
denna tidpunkt synes icke erforderligt. Komma andra främmande
stater än de, som angivas i ovannämnda kungörelser, att medgiva liknande
utsträckning av prioritetsfristen som den hos oss genomförda, kunna bestämmelserna
i omförmälda lag göras tillämpliga även i förhållande till
dessa stater. Någon ytterligare lagstiftning i förevarande hänseende lärer
alltså ej vara behövlig. Denna uppfattning har ock uttalats av patentoch
registreringsverket, utan att densamma föranlett gensägelse från
något håll.

Innan jag övergår till återstående av bernbyrån upptagna frågor,
vill jag erinra, att vissa främmande lagstiftningar på området särskilt i
två avseenden innehålla bestämmelser, vartill motsvarigheter saknas i bern -

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

21

byråns förslag till avtal, nämligen dels rörande förlängning av patenttiden
och dels angående nedsättning eller helt efterskänkande av årsavgifter för
patent; och får jag därom hänvisa till den redogörelse, som i bilagan A
lämnas för gällande fransk, belgisk, engelsk och dansk rätt.

I sistberörda hänseende hava lagbestämmelser icke hos oss från något
håll påkallats, varemot olika meningar gjort sig gällande angående den
förstnämnda av nu behandlade frågor.

Beträffande denna yttrar patent- och registreringsverket —- efter att
hava återgivit bernbyråns i dess cirkulärskrivelse gjorda uttalande att denna
fråga vore alltför omtvistad och invecklad och såges under alltför olika
synpunkter i de skilda länderna, för att bestämmelser därom lämpligen
skulle kunna upptagas i det ifrågasatta avtalet — huvudsakligen följande:
Obestridligt skulle ett visst berättigat intresse tillgodoses genom möjligheten
att erhålla förlängning av patentens giltighetstid. Många patenthavare
hade under kriget ej kunnat utnyttja sina patent till följd av krigstjänst,
eller emedan deras verksamhet måst inriktas på krigsindustri, eller
av brist på råmateriel eller arbetskrafter. Härvid kunde dock invändas,
att även andra industriidkare lidit förlust genom kriget, utan att ersättning
beretts dem från det allmännas sida. En utsträckning av patenttiden
för alla patent syntes ämbetsverket möta synnerligen stora betänkligheter
på grund av den rättsosäkerhet inom industrien, som därigenom
komme att skapas. Skulle åter en utsträckning av patenttiden medgivas
efter prövning från fall till fall, huruvida och i vad mån en ansökan om
förlängning grundade sig på förhållanden, som förorsakats av kriget, bleve
visserligen nämnda rättsosäkerhet mindre men vore ändock att förvänta
ett synnerligen stort antal sådana ansökningar, för vilkas bedömande komme
att fordras ett omfattande bevismaterial och vilkas rättvisa behandling
komme att kräva en vidlyftig utredning och i många fall draga lång tid.
Ämbetsverket hyste den uppfattningen att en förlängning av giltighetstiden
för patent icke vore förenlig med svensk industris intressen och ansåge
sig ej böra göra framställning om utfärdande av lagbestämmelser i
berörda riktning.

Nedsättning
eller
efterskänkande

av årsavgifter.

Patent- och
registreringsverket.

Denna uppfattning delas emellertid icke av de korporationer, som utlåtanden,
yttrat sig över patent- och registreringsverkets skrivelse, och ej heller av
kommerskollegium.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd anför genom sin styrelse
följande: Styrelsen sympatiserade livligt med den tanke, som läge
till grund för patent- och registreringsverkets ifrågavarande framställning,
och ansåge, att Sverige icke borde undandraga sig att deltaga i ett internationellt
ordnande av hithörande förhållanden. Emellertid hade man att

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

räkna med att i förevarande avseende i skilda länder komme att törefinnas
olikartade föreskrifter, genom vilka förmåner av ifrågavarande slag bereddes
vederbörande i olika omfattning. Givetvis vore det för svenska uppfinnare
och patenthavare synnerligen angeläget, att de i utlandet kunde i
största möjliga utsträckning komma i åtnjutande av dylika förmåner. Men
då i allmänhet reciprocitet torde komma att fordras, kunde med fog ifrågasättas,
om de medgivanden, det föreliggande förslaget innebure, ur denna
synpunkt vore tillräckliga. Styrelsen förbisåge naturligtvis icke, att alla
medgivanden i den riktning, varom fråga vore, åtminstone teoretiskt kunde
sägas inkräkta på allmänhetens rätt och hindra industriens handlingsfrihet.
Men något verkligt men torde den inhemska industrien icke lida, om man
ej blott beredde möjlighet att få förfallna patent åter satta i kraft utan
även gåve patenthavare, vilkas patent ägt bestånd under tiden för världskriget,
då i allmänhet möjligheten att utnyttja uppfinningar varit mindre
än under normala förhållanden, en kompensation i förlängd skyddstid.
Med kännedom om att i England, utan villkor av reciprocitet, patenttiden
såväl för hädanefter meddelade som för redan bestående patent förlängts
med två år, kunde styrelsen icke finna några betänkligheter mot att med
den begränsning, som fordran på reciprocitet innebure, en sådan förlängning
medgåves för patent, som varit gällande under världskriget. Genom
en sådan åtgärd skulle svenskar tillförsäkras möjlighet att i flera främmande
länder, där fordran på reciprocitet i sådant avseende vore uppställd,
komma i åtnjutande av motsvarande förmån, och detta förhållande syntes
styrelsen vara värt stort beaktande. Styrelsen hade ej kunnat undgå att
finna en viss ojämnhet i den förmån, möjligheten till återupplivande av
förfallna patent, utan förlängning av skyddstiden, enligt förslaget innebure,
i det förmånen beträffande yngre patent bleve långt större än med
avseende å patent, som efter återupplivandet hade endast en kort tid kvar
av den femtonåriga patenttiden, detta särskilt i betraktande av skyldigheten
att erlägga avgift även för tiden före återupplivandet.

Svenska uppfinnareföreningen förklarar sig vilja förorda, att deri
ifrågasatta lagen upptoge ett stadgande, enligt vilket i ett patents skyddstid
ej skulle inräknas den tid, krigstillståndet varit rådande, i den mån
den infölle efter patentets sökande; stadgandet borde dock för utlänningar
komma i tillämplighet endast under förutsättning av full reciprocitet.

Svenska patentombudsföreningen anför bland annat:

Gentemot patent- och registreringsverkets uppfattning angående frågan
om utsträckning av patentens giltighetstid hade föreningen en avvikande
åsikt. Föreningen ansåge nämligen, att det vore med den svenska
industriens intresse förenligt, att en förlängning av patentens giltighetstid

Kuntjl. Majds proposition nr 421.

23

erhölles. Detta gällde naturligtvis endast sådana industriidkare, vilkas tillverkningar
vore skyddade genom patent. Att även andra industriidkare
lidit förlust under kriget, syntes föreningen ej höra till saken, då de föreslagna
lagbestämmelserna endast berörde patentskydd, på vilket dessa industriidkare
i varje fall icke hade anspråk. Det syntes föreningen påtagligt,
att patentägande industriidkare varit iner eller mindre hindrade av
krigstillståndet att till fullo utnyttja sina patenträttigheter, och det torde
därför få anses rättvist, att de åtminstone till någon del finge igen vad de
därigenom förlorat.

Särskilt för sådana industriidkare, som arbetade på export till utlandet
och som hade sin exploatering där skyddad genom patent, torde
det vara av berättigat intresse, att bestämmelser om förlängning av patenttiden
i Sverige infördes, ty därigenom skulle möjligheten för sådana patentliavare
att komma i åtnjutande av en utsträckning även av deras utländska
patents giltighetstid högst väsentligt ökas. Det funnes nämligen redan nu
anledning att antaga, att även i de länder, där fordran på ömsesidighet
icke vore uttryckligen uttalad, den största hänsyn komme att vid behandlingen
av frågan om förlängning av ett patent, tillhörigt en utländsk undersåte,
tagas till det förhållandet, huruvida motsvarande förmåner medgåves
landets undersåtar. Medgåve den svenska lagen icke förmånen av förlängning
av patenttiden åt utländska patenthavare, så torde svenska patenthavare
i utlandet med mycket få undantag också bliva uteslutna från densamma.
Detta vore för svenska patenthavare i utlandet en utomordentligt
stor nackdel, ty i regel hade för dem en stor del av den tid, krigstillstånd
varit radande, gått förlorad, så att den tid, under vilken de bort kunna
draga nytta av sina patent, väsentligt förkortats.

Föreningen ville därför uttala önskvärdheten av att i den här ifrågavarande
lagen intoges bestämmelser även angående förlängning av patents
giltighetstid.

Att en prövning från fall till fall, huruvida en ansökning om förlängning
verkligen grundade sig på av kriget förorsakade förhållanden,
skulle fordra en synnerligen vidlyftig utredning, syntes föreningen uppenbart,
och ansåge föreningen därför, att en sådan prövning icke borde
ifrågakomma. Däremot syntes det engelska systemet med eu automatisk
förlängning av två år vara synnerligen tilltalande, då därvid patent- och
registreringsverket icke behövde särskilt behandla de ifrågakommande fallen.
Den i England bestämda tiden av endast två år syntes föreningen vara en
med rättvisa överensstämmande tid, då det väl endast i undantagsfall kunde
förutsättas, att en patenthavare under hela krigstillståndet varit helt och
hållet urståndsatt att exploatera sitt patent.

\

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Kommerskollegium anför i sitt utlåtande:

I fråga om utsträckning av patentens giltighetstid torde det få betecknas
såsom ett viktigt industriellt intresse, icke blott att inhemsk ägare
av svenskt patent bereddes tillfälle till förlängt skydd för detsamma, utan
även att sådant skydd kunde erbjudas utländsk innehavare av svenskt patent,
under förutsättning att reciprok behandling i dennes hemland komme
svensk patenthavare till del. Man torde nämligen icke kunna bortse från
det förhållandet att, om i vårt land patenttiden icke utsträcktes, därigenom
visserligen svensk industri erhölle möjlighet att tidigare utan licens använda
vissa patenterade förfaringssätt, men att samtidigt svenska innehavare
av utländska patent förlorade ett säkerligen oundgängligt stöd för
krav på förlängning av sina patent i sådana länder, som möjliggjort förlängning
av patentskyddet.

Kollegium förbisåge icke svårigheten att lämna ett allmänt medgivande
av patenttidens förlängning, omfattande såväl gällande som genom
patenttidens utgång under kristiden förfallna ävensom enligt nu föreslagna
regler återupplivade patent.

Emellertid torde — yttrar kollegium vidare — de genom patenttidens
utgång normalt förfallna patenten kunna med fog lämnas å sido
vid ett medgivande av fortsatt patentskydd. Dessa äldre patent, vilka
upprätthållits ända till slutet av skyddstiden, vore relativt fåtaliga och
torde huvudsakligen representera verkligt värdefulla uppfinningar, vilka
framgångsrikt tillämpats under en följd av år och sålunda lämnat sina
ägare huvudparten av vinsten redan före kristiden. Utnyttjandet av yngre
patent torde däremot i många fall blivit väsentligt hindrat under världskriget,
i det att antingen åtgärderna för deras exploatering måst ställas
på framtiden eller ock redan träffade uppgörelser om industriell tillämpning
eller påbörjad sådan helt eller delvis icke kunnat fullföljas. De
onormala förhållanden, som rått under kristiden, hade säkerligen i vida
större utsträckning minskat värdet av yngre patent än av äldre.

En kompensation för dylika förluster kunde naturligen icke lämnas
på ett sätt, som innebure full rättvisa åt alla patenthavare. Icke ens genom
en prövning från fall till fall, om en sådan undersökning över huvud taget
vore praktiskt genomförbar, skulle väl säkerhet för en fullt riktig bedömning
vinnas.

Det torde således — fortsätter kollegium — av flera skäl vara lämpligt
att inskränka sig till eu enhetlig åtgärd, som utan att göra anspråk
på ett fullständigt tillgodoseende av alla rättvisans krav likväl praktiskt
löste frågan beträffande de intressen, som mest lidit intrång, det ville säga
de med innehav av yngre patent förbundna, och samtidigt bildade en till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. 25

fyllestgörande utgångspunkt för reciprocitetskrav från svensk sida gentemot
utlandet.

Kollegium trodde sig hava funnit en sådan utväg i ett medgivande
av med två år generellt förlängd giltighetstid dels för alla vid viss tidpunkt,
förslagsvis den 1 april 1920, gällande svenska patent, dels för
sådana svenska patent, som återupplivats enligt de ifrågasatta reglerna.

I likhet med patent- och registreringsverket anser jag förevarande
lagstiftning nu böra begränsas till de frågor, som av bernbyrån upptagits.
Jag underkänner ej vikten av de skäl, som de hörda korporationerna och
kommerskollegium anfört till förmån för en tillfällig förlängning av patenttiden.
Men förhållandena i vårt land äro dock annorlunda än i de
krigförande stater, som vidtagit åtgärder i här berörda syfte. Av neutrala
länder har blott Danmark förlängt patenttiden och endast på det sätt att
efter prövning i varje särskilt fall utsträckning av tiden må beviljas, ett
system som icke förordats i något av de avgivna yttrandena. Farhågan
för att svenska innehavare av utländska patent icke skulle komma i åtnjutande
av utomlands stadgad utsträckning av patenttiden, därest ej motsvarande
medgivande gåves åt utländska innehavare av svenska patent,
synes ock vara överdriven. Någon sträng reciprocitetsgrundsats torde ej
skäligen kunna tillämpas i detta fall, eftersom krigstillståndet haft helt
annan verkan med avseende å utövande av uppfinning i krigförande land
än i neutralt land. Hittills torde ej heller en dylik grundsats hava generellt
hävdats. På grund av det sålunda anförda finner jag mig icke för närvarande
kunna förorda någon lagstiftning i förevarande punkt.

Jag övergår härefter till de av bernbyrån upptagna spörsmål, som
icke redan förut av mig behandlats.

Mot de ifrågasatta bestämmelserna om återupptagande av patentansökningar
och återupplivande av patent kan med ett visst fog invändas,
att när en patentansökan förklarats förfallen eller avslagits, respektive ett
beviljat patent i följd av underlåtenhet att betala årsavgift för detsamma
upphört, ett återupptagande av ansökningen eller ett återupplivande av
patentet skulle innebära en rättslig oformlighet. Då ett patent upphör, blir
uppfinningen så att säga allmän egendom. Såväl i detta fall som när en
patentansökan förklarats förfallen eller avslagits, kan uppfinningen hava
börjat utövas av annan. Därest emellertid bestämmelser träffas till skyddande
av dennes berättigade intresse, synas omförmälda betänkligheter ej
få verka hindrande.

Vad angår de tilltänkta bestämmelserna om lindring i utövningstvånget,
kan ju sägas, att när rätt att väcka sådan talan om tvångslicens,

Departe mentschefen -

Principiella
betänkligheter
mot
den föreslagna
lagstiftningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 361 käft. (Nr 421.)

4

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

som angives i 15 § patentförordningen, en gång uppkommit, denna rätt
icke bör genom senare tillkommen lag rubbas. Men att ej heller denna
synpunkt kan få lägga hinder i vägen för en eljest önskvärd lagstiftning,
finner jag för min del uppenbart. Det bör emellertid tillses, att undantag
göres med avseende å redan vid lagens ikraftträdande anbängiggjorda
rättegångar enligt nämnda paragraf.

Provning En viktig fråga, som det gäller att besvara i detta sammanhang, är

til fall eller orn för lagens tillämplighet bör fordras en prövning i varje särskilt

mera gene- fall, huruvida det bristfälliga fullföljandet av ansökningen, den underlåtna
rMning^"inbetalningen av årsavgift eller den bristande utövningen av uppfinningen
berott på förhållande, som skapats av krigstillståndet, eller om åt lagen
bör givas en mera generell karaktär.

Patent- och Patent- och registreringsverket — som, i likhet med vad jag ärnar

^verkrt!88 föreslå, i sin skrivelse förutsätter, att ärenden om återupptagande av patentansökningar
och återupplivande av patent skola behandlas och avgöras
av ämbetsverket såsom första instans — yttrar rörande nämnda båda slags
ärenden följande i nyssberörda fråga: Då lagbestämmelserna avsåge att
reglera de olägenheter, som förorsakats av kriget, läge det närmast till
hands att anse en dylik prövning böra ske, men å andra sidan torde denna
prövning bliva förenad med synnerligen störa vanskligheter, särskilt då de
förhållanden skulle tagas under omprövning, vara utländska patentsökande
eller patenthavare grundade sina ansökningar. Ämbetsverket befarade ej,
att ett mera allmänt medgivande till återupptagande av patentansökningar
eller återupplivande av patent skulle missbrukas. Den möjlighet, som
under krigsåren beretts vederbörande att erhålla anstånd med fullgörande
av verkets förelägganden, hade i stor utsträckning tagits i anspråk och
torde hava verkat därhän, att en ansökan merendels ej släppts, förrän ett
fortsättande av behandlingen funnits lönlöst. Älades det vidare de patenthavare,
som sökte återupplivande av patent, att erlägga årsavgifter även
för den tid patenten varit förfallna, något som ämbetsverket ansåge skäligt,
torde detta komma att verka såsom en hämsko mot ansökningar om
upplivande av mindervärdiga eller värdelösa patent. Vidtoges endast säkerhetsåtgärder,
så att godtroende tredje mans rätt på ett tillfyllestgörande
sätt tillgodosåges, syntes ett mera allmänt medgivande, varom
förut nämnts, icke möta någon olägenhet.

Over patentansökningar, som under tiden från och med den 1
augusti 1914 till och med den 31 december 1919 förklarats förfallna eller
avslagits, samt patent, som under samma tid blivit avförda ur patentregistret,
lämnar patent- och registreringsverket följande uppgift:

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

27

Å r.

Förfallna

ansökningar.

Avslagna

ansökningar.

Avförda

patent.

1914 Va 31/ia .....................

42

236

488

1915 hela året.....................

142

534

1,239

1916 > > .....................

142

550

2,543

1917 » . .....................

134

509

1,339

1918 > » .....................

156

636

1,180

! 1919 > » .....................

168

721

1.125

Den åsikt, patent- och registreringsverket gjort gällande i denna utlåtanden,
fråga, har ej mött gensägelse från kommerskol]egii och i saken hörda korporationers
sida. Av särskilt intresse är, att farhågor icke uttalats för att
ett alltför stort antal framställningar om återupptagande av patentansökningar
och återupplivande av patent skulle inkomma.

I likhet med patent- och registreringsverket finner även jag mig Departeböra
såväl i nyssnämnda av ämbetsverket berörda hänseenden som ock mentschefenrörande
utövningstvångets lindrande förorda en i allmänhet generell lagstiftning,
och torde jag därvid få framhålla, hurusom denna ståndpunkt
överensstämmer med vad bernbyråns avtalsförslag samt de nya tyska
och danska lagarna härutinnan innehålla.

Tillämpligheten av ifrågavarande lagstiftning om lindring i utövningstvånget
blir tydligen en domstolsfråga. Däremot gäller det att avgöra,
i vilken ordning ansökningar om återupptagande av patentansökningar
och återupplivande av förfallna patent böra handläggas och avgöras.

I överensstämmelse med patent- och registreringsverkets därom uttalade,
från intet håll motsagda uppfattning anser jag ansökningarna böra i
första hand tillhöra patentmyndighetens prövning. Dock bör givetvis en
sökande äga att i händelse av avslag å hans ansökan, när i undantagsfall
sådant avslag kan tänkas förekomma, underställa saken Kungl. Maj:ts
prövning i regeringsrätten. Någon ändring i lagen om regeringsrätten
synes för detta syfte näppeligen erforderlig.

Patentmyndigheten

första instans
för
ansökningar
om återupptagande
av
patentärenden
och återupplivande

av patent.

På sätt patent- och registreringsverket hemställt och jämväl i samt- Utlänninliga
avgivna yttranden förordats, böra ifrågavarande bestämmelser endast Ställning''.
under förutsättning av ömsesidighet göras tillämpliga med avseende å utlänningar.
Detta överensstämmer ock med den tanke, som ligger bakom
bernbyråns avtalsförslag och även i ett flertal fall kommit till uttryck i

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

främmande lagstiftningar. Strängt taget skalle varje reciprocitetskrav
kunna sägas strida mot den i art. 2 av pariskonventionen meddelade bestämmelsen
att undersåtar i ett unionsland skola i samtliga övriga unionsländer
å det industriella rättsskyddets område »åtnjuta de förmåner, som
de särskilda lagstiftningarna för närvarande tillerkänna eller framdeles
komma att tillerkänna landets egna undersåtare. Emellertid synes denna
föreskrift icke hava ansetts'' tillämplig å nu ifrågavarande extraordinära
fall. — Rörande den närmare utformningen av reciprocitetsbestämmelserna
får jag hänvisa till det följande.

I enlighet med de huvudprinciper, jag i det föregående angivit, har
jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag i ämnet; och
vill jag nu för de i förslaget upptagna stadgandena lämna den närmare
motivering, som kan anses erforderlig.

Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.

far''i Vitten Denna paragraf angiver till en början, under vilka förutsättningar

9att lfå.lpar en avvisad patentansökan kan ånyo upptagas. Om också, på sätt förut
tentansökan angivits, det ej bör fordras bevis att krigstillståndet inverkat på ansöka
tagen, ningens utgång, är dock enligt förslaget rätten att påkalla förnyad handläggning
icke obegränsad.

3(nnSvlignit ^ främsta ™mmet gäller, att ett återupptagande endast då kan före normai

be-komma, när en patentansökan förklarats förfallen eller avslagits efter
handling, underlåtenhet av sökanden att besvara anmärkning, som av patentmyndigheten
framställts mot ansökningen, eller invändning, som jämlikt 7 § i
förordningen angående patent gjorts mot densamma.

Patent- och Patent- och registreringsverket anför härom: Undantag; från rätten

Åerket. “ till återupptagande av patentansökningar syntes böra göras i fråga om ansökningar,
som förklarats förfallna eller avslagits efter besvarande från
sökandenas sida av sådana anmärkningar eller invändningar mot ansökningarna,
varom nyss nämnts. Huruvida vederbörande närmare motiverat sitt
bestridande av anmärkningarna eller invändningarna eller blott helt allmänt
bestritt desamma, vore härvid utan betydelse. Behandlingen av sådana
ärenden hade förlupit normalt, varför någon undantagslagstiftning
ej kunde vara behövlig. Däremot borde lagen äga till -

beträffande dem

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

2!)

lämpning å ärenden, i vilka sökandena underlåtit att besvara framställda
anmärkningar eller invändningar. Härmed avsåges då även sådana fall,
där vederbörande, utan att söka bemöta vad som anmärkts eller invänts,
begärt att få ärendena avgjorda i befintligt skick, eller där bland flera
gjorda anmärkningar eller invändningar några men icke alla besvarats;
detta sistnämnda dock ej att så förstå, att en sökande skulle hava rätt att
få sitt ärende återupptaget, om exempelvis ansökningen avslagits på grund
av bristande nyhet hos uppfinningen, sedan anmärkningar framställts såväl
beträffande nyheten som mot ansökningshandlingarnas beskaffenhet och
sökanden bemött anmärkningen i fråga om nyheten men anhållit att få
rätta vad i övrigt anmärkts, efter det nyheten prövats.

Mot denna begränsning har invändning ej gjorts i avgivna utlå- utlåtanden,
tanden.

Aven iag finner en sådan begränsning naturlig, och den strider Departenäppeligen
mot vare sig syftet med eller ordalagen i art. 2 av bernbyrånsmen sc e en''
avtalsförslag. Samma princip har också i huvudsak tillämpats bland annat
i 3 § av den danska lagen den 22 december 1919.

Vidare innehåller förslaget den begränsning att patentansökan, som Ansökan,
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, icke kan återupptagas. Med andra s^emäi
ord fordras, såsom förslaget uttrycker det, att patentmyndighetens beslutför K.ungli
saken vunnit laga kraft. prövning.

1 sin skrivelse lämnar patent- och registreringsverket, vars mening Patent- och
jämväl i denna del ligger till grund för förslaget, en uppgift rörande de till registreringsämbetsverket
remitterade besvär över dess beslut i patentärenden under verket
tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 31 december 1919
med angivande, huruvida ärendena av ämbetsverket avgjorts efter normal
behandling i omförmälda mening eller efter underlåtenhet av sökandena
att besvara framställda anmärkningar eller invändningar, och i sistnämnda
fall huruvida anmärkningarna eller invändningarna besvarats hos Kungl.

Maj:t. Uppgiften är av följande innehåll:

30

Kungl. May.ts proposition nr 421.

Utlåtanden.

Departe mentschefen.

Tidsbe gränsning.

Ärendena avgjorda hos patent- och
registreringsverket:

Å r.

Antal besvär.

efter underlåtenhet av
sökandena att besvara
framställda anmärkningar
eller invändningar.

efter normal
behandling.

Anmärknin-garna eller
invändnin-garna besva-rade hos
Kungl. Maj:t.

Anmärknin-garna eller
invändnin-garna ej
heller besva-rade hos
Kungl. Maj:t.

1914 efter l/>................

6

3

3

1915 hela året...............

25

22

3

—

1916 > > ...............

38

35

3

—

1917 » » ...............

44

36

8

—

1918 » » ...............

37

33

3

1

1919 > . ...............

45

28

16

1

Av denna tabell finner patent- och registreringsverket framgå, att
ärendena nästan undantagslöst förelegat hos Kungl. Maj:t i likartat skick
med de till Kungl. Maj:t icke fullföljda ärenden, som ej skulle få återupptagas
till behandling. En oformlighet syntes även uppstå, om det skulle
tillhöra ämbetsverket att pröva, huruvida ärenden, vilka avgjorts av Kungl.
Maj:t, skulle få återupptagas.

Ej heller på denna punkt har patent- och registreringsverkets uppfattning
mötts av någon gensägelse i de inkomna yttrandena.

Ehuru skäl kunna anföras även för en motsatt ståndpunkt, har
jag emellertid, då frågan synes vara utan egentlig praktisk betydelse,
ansett mig ej böra frångå ämbetsverkets hemställan. Visserligen kunde
den lösningen tänkas, att i fall, varom nu är fråga, ärendenas återupptagande
gjordes till föremål för Kungl. Maj:ts omedelbara prövning, men
synes mig en dylik anordning, som kanske ej alls skulle vinna praktisk
tillämpning, icke böra ifrågakomma. Omförmälda ringa avvikelse från
bernbyråns avtalsförslag torde vara utan betydelse, när det gäller Sveriges
biträdande av en konvention på grundvalen av nämnda förslag.

Det gäller härefter att avgöra, inom vilken ''tid omförmälda underlåtenhet
att besvara framställd anmärkning eller invändning skall hava förelupit,
för att ett återupptagande skall kunna äga rum.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Patent- och registreringsverket föreslår i nämnda avseende tiden
från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30 juni 1 20.

1 intet av de över patent- och registreringsverkets skrivelse avgivna
yttrandena förordas annan tidsbestämning.

Förslaget har ock blivit avfattat i överensstämmelse med vad patent- och
registreringsverket hemställt. Art. 2 i bernbyråns avtalsförslag förutsätter
väl eu längre frist för avhjälpande av förefintliga brister men däremot,
efter vad det vill synas, icke någon längre tid för det fall, varom nu
är fråga.

Det i slutet av paragrafen förekommande stadgandet att en återupptagen
patentansökan fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden
innebär först och främst, att därefter uppkommen nyhetsskadlig
omständighet, varom förmäles i 3 § patentförordningen, icke skall
utgöra hinder för patents meddelande, samt att sökanden — med undantag
för de i 9 och 25 §§ patentförordningen avsedda fall — skall äga
företräde framför annan, som senare gjort ansökan om patent å samma
eller väsentligen lika uppfinning. Detta är också själva grundtanken i hela
lagstiftningen om patentansökningars återupptagande. Det är just framför
allt faran för sådana eventualiteter, varom nyss talats, som gör det mera
önskvärt att få den gamla ansökningen återupptagen än att anlita den
väg, som trots beslutet om sagda ansöknings tillbakavisande står öppen,
nämligen att göra ny ansökan om patent.

Men vidare har stadgandet även den innebörden att, om patent beviljas,
patenttiden — de femton år, varunder patentet kan bliva gällande
— räknas från den dag, då patentansökningen ursprungligen inkom, och
således, detta till nackdel för patenthavaren, utgår tidigare, än därest ny
ansökan om patent gjorts och bifallits. Eldigt vad jag i annat sammanhang
nämnt, är ju någon förlängning av skyddstiden icke nu ifrågasatt.

Slutligen medför stadgandet ock, att skyldigheten att erlägga årsavgifter
regleras med utgångspunkt från berörda dag. Härvid är att märka,
hurusom stadgad tid för erläggande av dylik avgift i många, kanske det
övervägande antalet fall redan vid ärendenas återupptagande tilländagå^
för ett eller flera år. Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke
särskild tid borde fastställas för inbetalning av sådan avgift. Emellertid
må häremot erinras, att liknande fall ofta inträffa redan nu, i det en
patentansökan ej hinner slutbehandlas, innan avgiften för andra och kanske
även för ett eller annat följande patentår förfallit. Härvid tillgår enligt
ett av patentmyndigheten utfärdat cirkulär — patentförordningen innehåller
ej någon särskild bestämmelse härom — på det sätt att den eller

Patent- och
registreringsverket.

Utlåtanden.

Departe mentschefen.

Den ursprungliga

ansökningsdagen
alltjämt
normgivande.

32

Kungl. Maj:t$ proposition nr 421.

- de redan vid patentets meddelande förfallna avgifterna icke behöva er läggas

förrän samtidigt med den närmast därefter förfallande avgiften.
Vid nu nämnda förhållande torde någon föreskrift i nyss angiven riktning
icke erfordras. I detta sammanhang vill jag jämväl framhålla, att bestämmelserna
i det förut genom Kungl. Maj:ts proposition nr 93 till innevarande
riksdag överlämnade och av riksdagen numera antagna förslag till lag om
ändrad lydelse av vissa paragrafer i patentförordningen, avseende höjning
av patentavgifterna, icke skulle vinna tillämpning vare sig här eller i
fråga om återupplivade patent. Detta framgår av promulgationsstadgandet
i nämnda lagförslag, jämfört med bestämmelserna i nu föreliggande
förslag.

2 §•

Ansöknings- Viss tid bör fastställas, inom vilken ansökan om återupptagande av

tid- patentärende måste ske för att vinna beaktande. Huru nämnda tid lämpligast
bör utmätas, kan emellertid vara tveksamt. I föreliggande paragraf
har frågan besvarats sålunda, att ansökan i allmänhet skall göras före den
1 januari 1921. Som det dock kan inträffa, att det beslut, varigenom
patentmyndigheten tillbakavisat själva patentansökningen, meddelats först
efter den 30 juni 1920 (jfr 1 §), har stadgats, att i sådant fall ansökan
om ärendets förnyade behandling skall göras inom sex kalendermånader
från beslutets dag, d. v. s. — då lagen skulle träda i kraft den 1 juli
1920 — inom motsvarande tid som i reguljära fall, fastän med annan utgångspunkt
för tidsberäkningen. Paragrafen överensstämmer med vad patent-
och registreringsverket föreslagit, och någon avvikande mening har
icke uttalats av vare sig kommerskollegium eller de hörda korporationerna.
De angivna fristerna sjmas mig tillräckliga även för utomlands bosatta
patentsökande. Tydligt är också, att det måste betraktas såsom önskvärt
att snarast möjligt få det provisorium, som skapas genom lagen, bragt ur
världen, och att på grund härav fatalietiderna icke höra göras längre, än
behovet oundgängligen kräver. Enligt art. 2 i bernbyråns avtalsförslag
gäller till och med, att föreliggande brister skola vara avhjälpta inom tid,
som sammanfaller med den av mig föreslagna ordinära ansökningstiden, under
det hos oss därom skulle gälla vad i 3 § av föreliggande förslag stadgas.

Ingen sär- Det skulle kunna ifrågasättas, att sökanden hade att erlägga en sär ningsavgift''

skild ansökningsavgift för att få ärendet återupptaget. Då emellertid detta
'' torde strida mot art. 2 i bernbyråns avtalsförslag liksom ock, efter vad det
vill synas, mot utomlands i allmänhet tillämpade principer, anser jag
någon sådan föreskrift ej böra meddelas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 421.

33

5 §•

Stadgandet i denna paragraf avser att skydda s. k. föranvändare och Föranmnär
avfattat i nära anslutning till 16 § patentförordningen. Redan i den are,a
allmänna motiveringen har jag framhållit, att vid återupptagande av en
patentansökan hänsyn måste tagas till den rätt, som sålunda kan hava
förvärvats av annan. Obestridligen skulle det kunna innebära en obillighet,
om ej föranvändarerätt erkändes jämväl här. Att, på sätt någon gång
ifrågasatts för motsvarande fall i 11 § här nedan, ålägga föranvändaren
att, därest patent meddelas, till patenthavaren betala viss avgift för rätten
att använda uppfinningen anser jag ej riktigt; bernbyråns avtalsförslag
innehåller icke någon sådan föreskrift.

Återupplivande av förfallet patent.

6 §.

Tidsbestämningen är här densamma som i 1 §. Detta överensstämmer
med patent- och registreringsverkets förslag, som därutinnan lämnatsbe9''ansmn9-utan anmärkning i de avgivna yttrandena. ,

Då enligt 11 § patentförordningen särskilda årsavgifter icke er- Tilläggsläggas
för tilläggspatent, utan jämlikt 10 § i samma förordning ett sådant Pa m ■
patents fortvaro är beroende därav, att huvudpatentet vidmakthålles genom
dylik avgiftsbetalning, fordras speciella stadganden angående tilläggspatents
återupplivande. Att låta tilläggspatent så att säga automatiskt upplivas i
sammanhang med huvudpatentet låter sig ej lämpligen göra, bland annat
av den anledningen att de båda patenträttigheterna kunna hava fått olika
innehavare. Enär, på sätt nämnts, årsavgifter erläggas blott för huvudpatent,
bör ett tilläggspatent icke kunna upplivas, utan att dylik åtgärd
företagits med huvudpatentet.

7 §•

Ansökan om återupplivande av patent skall jämlikt denna paragraf Ansökmngsgöras
före den 1 januari 1921, således inom samma tid som i 2 § för
reguljära fall bestämts i fråga om ansökan om återupptagande av patentärende.
Den i sistnämnda paragraf för visst undantagsfall stadgade längre
ansökningstiden kan uppenbarligen ej ifrågakomma här.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 361 höft. (Nr 421.)

5

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Under

patentets

ogiltighets tid förfallna årsavgifter.

Patent- och
registreringsverket.

Utlåtanden

Departe mentschefen.

Avgifternas

storlek.

Patent- och
registreringsverket.

Utlåtanden.

Departe mentschefen.

Att i allmänhet ej, såsom i Frankrike skett, möjlighet bör beredas
patenthavare att helt eller delvis vinna befrielse från erläggande av årsavgifter
för patent, har redan förut framhållits. Men därmed är icke
avgjort, att årsavgifter skola betalas även för den tid, varunder ett sedermera
återupplivat patent saknat gällande kraft och skydd således ej åtnjutits
för uppfinningen.

På sätt jämväl i det föregående nämnts, framhåller patent- och registreringsverket
i sin skrivelse, att en sådan skyldighet torde komma att
verka såsom en hämsko mot ansökningar om upplivande av mindervärdiga
eller värdelösa patent. En dylik anordning — fortsätter ämbetsverket -—
kunde törhända synas obillig. Emellertid skulle en befrielse från erläggande
av årsavgifter för ifrågavarande tid innebära en orättvisa mot det
säkerligen stora antal patenthavare, som under krigsåren i behörig tid inbetalt
årsavgifter för sina patent utan möjlighet att under krigsåren utnyttja
dem men i förhoppning att därefter kunna bringa dem till normal
utövning. Vid återupptagande av en patentansökan måste ju ock vederbörande,
om ansökningen ledde till patent, betala årsavgifter från den
ursprungliga ansökningsdagen.

Mot patent- och registreringsverkets uppfattning i denna fråga har
invändning ej från något håll framställts.

För egen del biträder jag samma ståndpunkt. Patent- och registreringsverkets
mening torde icke stå i strid med art. 2 i bernbyråns avtalsförslag
och överensstämmer med vad i allmänhet gäller i utländsk rätt.

Emellertid måste härvid ytterligare en fråga besvaras, nämligen om
avgifterna skola utgå med eller utan sådan förhöjning, som omförmäles i
11 § patentförordningen.

Enär anledningen till patentens upphörande varit underlåtenhet att
erlägga dylika förhöjda årsavgifter, anser patent- och registreringsverket
avgifterna böra inbetalas med sådan förhöjning. Detta stode också i överensstämmelse
med vad som stadgats i de hos oss utfärdade förordningar
om anstånd med erläggande av årsavgifter.

Mot denna princip hava kommerskollegium och de hörda korporationerna
ej haft något att erinra.

Densamma torde också lämpligen böra följas. Konsekvensen av en
motsatt ståndpunkt kunde sägas leda till att en patenthavare, som under
samma tid upprätthållit sitt patent genom inbetalning av förhöjd årsavgift,
borde vara berättigad återfå det belopp, som motsvarade förhöjningen.
Det föreslagna stadgandet synes emellertid närmast strida mot art. 2 i
bernbyråns avtalsförslag, då väl åt sagda artikel får givas den tolkning

Kumjl. Maj:ts proposition nr 421.

35

:itt tilläggsavgift eller påföljd, som där närnnes, omfattar även sådan
förhöjning av årsavgift, varom nu är fråga. Med hänsyn till de svenska
årsavgifternas ringa belopp är frågan hos oss icke av någon större praktisk
betydelse.

8 §•

De bestämmelser, som innehållas i andra stycket av föreliggande Anteckning i
paragraf och vartill motsvarighet återfinnes i 7 § patentförordningen, er- registret
fordras av den anledningen att, sedan ett patent förfallit, därom jämlikt m. m.

24 § i samma förordning gjorts anteckning i patentregistret och införts
kungörelse i allmänna tidningarna. Däremot torde utfärdande av nytt
patentbrev ej vara nödvändigt eller ens lämpligt, detta senare enär missbruk
med det ena eller andra patentbrevet skulle kunna tänkas förekomma.

Att patentbeskrivningen med bilagor ej behöver ånyo offentliggöras genom
tryck, ligger i öppen dag.

10 §.

En naturlig följd av ett patents återupplivande blir, att i fråga om Årsavgifter.
storleken av årsavgifter, som skola erläggas för ett återupplivat patent, och
tiderna för deras inbetalande den ursprungliga ansökningsdagen skall vara
normgivande.

I andra stycket av paragrafen har en särskild föreskrift måst givas
beträffande tiden för inbetalning av årsavgift för patentår, för vilket avgift
ej skolat erläggas enligt 7 § och som börjat före patentets återupplivande
eller inom viss kortare tid därefter. Patentfprordningens 11 §
kan icke gärna förklaras helt tillämplig även här. A ena sidan gäller
nämligen enligt sistnämnda paragraf, att årsavgift skall för varje patentår
erläggas före det årets början, vid påföljd att avgiften i annat fåll höjes
med en femtedel, och inom ytterligare nittio dagar, vid äventyr att patentet
eljest förfaller, under det å andra sidan enligt 7 § i förslaget vid
ansökan om återupplivande av patent skola fogas endast den eller de icke
förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande varit
gällande, senast skolat inbetalas å dagen för ansökningens framställande
eller dessförinnan. En sökande skulle således, om förevarande bestämmelse
ej funnes, till och med kunna riskera att gå förlustig sin patenträtt
på grund av underlåtenhet att betala avgift för ett patentår, som enligt
patentförordningen börjat löpa, redan innan hans ansökan om återupplivande
av patentet gjorts, eller så kort tid efter ansökningens framställande
och eventuellt även dess bifallande, att sökanden, särskilt om han

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

är bosatt utomlands, kanske icke ens hunnit få underrättelse om beslutet.
Omförmälda tid efter patentets återupplivande har ansetts böra sättas till
tre kalendermånader. Att densamma, i analogi med vad som skett i författningarna
om anstånd med erläggande av årsavgifter, utmätts i kalendermånader
och icke, efter mönster av 11 § patentförordningen, i dagar,
har sin grund däri, att denna senare tidsbestämning visat sig medföra
praktiska olägenheter. Skulle enligt sagda förordning patentåret hava
börjat å dagen för ansökningens framställande eller tidigare, bör avgiften
tydligen, i överensstämmelse med den i 7 § av förslaget tillämpade princip,
utgå med förhöjning, även om avgiften erlägges före patentårets början,
sådan denna bestämts i nu föreliggande paragraf.

11 §•

Föranvän- Denna paragraf innehåller beträffande återupplivat patent motsva dareratt.

ran(je undantagsbestämmelse som 5 § i fråga om patent, meddelat på
grund av en återupptagen patentansökan. Undantaget här i 11 § är emellertid
av långt större praktisk betydelse än det i 5 §, då nämligen en
uppfinning, som en gång varit föremål för ett sedermera upphört patent,
just genom patentets beviljande med ty åtföljande publicering i tryck av
patentbeskrivningen blivit offentligt känd och sedan genom patentets förfallande
så att säga övergått till allmän egendom.

En särskild fråga uppställer sig här till besvarande, nämligen huruvida
det, för att föranvändarerätt skall anses hava uppkommit, bör vara
nog, att uppfinningen börjat utövas, respektive väsentliga åtgärder därför
vidtagits, innan beslut fattats om patentets återupplivande eller åtminstone
innan kungörelse därom införts i allmänna tidningarna, eller om det bör
fordras, att användandet av uppfinningen föregått ansökningen om patentets
återupplivande, eller till och med att användandet infallit före lagens
utfärdande eller eventuellt före dess ikraftträdande.

Patent- och Patent- och registreringsverket anser den kritiska tidpunkten böra vara

rCgTerketnSS den, när ansökan gjorts om patentets återupplivande. Patenthavaren —
säger ämbetsverket — har därvid givit till känna, att han åter önskar
taga patenträtten i anspråk, och för den, som ämnar vidtaga åtgärder för
en uppfinnings utövning, torde det ej möta någon svårighet att hos patentmyndigheten
erhålla upplysning, huruvida återupplivande av patentet
blivit sökt.

utlåtanden. Någon erinran mot patent- och registreringsverkets uppfattning i

denna fråga har ej förekommit i de avgivna yttrandena.

Departe- Bernbyråns avtalsförslag giver ej någon bestämd ledning för frå mentsehefen.

gang besvarande, och främmande rätt företer härutinnan ganska skiftande

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 421. 37

och delvis icke fullt otvetydiga stadgande!!. Såsom skäl för valet av
den dag, då lagen utfärdats eller trätt i kraft, kan. åberopas den omständigheten
att man därigenom åtminstone i viss mån från föranvändarerätt
utesluter den, som med vetskap om lagens tillvaro och just med tanke
därpå företager sig att utöva en uppfinning, kanske enkom för att på så
sätt minska patentets värde; särskilt stor synes dock faran av ett sådant
tillvägagångssätt icke vara. För den tid, då beslutet fattats om patentets
återupplivande eller då kungörelse därom skett, kan anföras, att först genom
beslutet fastslås, att rätt förelegat att få patentet återupplivat, respektive
genom kungörelsen tillkännagives för den intresserade allmänheten, att
utövning av uppfinningen är otillåten för utomstående; lagens karaktär av
en undantagslagstiftning utgör ock — kan det sägas — anledning att bereda
föranvändare ett vidsträckt skydd. Emellertid synes den lösning
av frågan, patent- och registreringsverket förordat, vara den riktigaste
och även bäst överensstämma med vad i liknande fall gäller inom vår
lagstiftning på det industriella rättsskyddets område, i det ansökningstiden
där är avgörande. För övrigt skiljer sig väl, praktiskt sett, denna
lösning föga från den närmast förut angivna, då nämligen beslutet och
kungörelsen om patentets återupplivande i de allra flesta fall torde kunna
följa mycket snart på ansökningen, under det att denna, särskilt där fråga
är om en i utlandet boende person, kanske ej hinner göras förrän eu
längre tid efter lagens ikraftträdande. Jag har därför låtit avfatta förslaget
i enlighet med patent- och registreringsverkets hemställan.

Något särskilt stadgande att, om ett patent återupplivas, en under patentets
ogiltighetstid förelupen utövning av uppfinningen icke kan beivras,
är med hänsyn till avfattningen av de i patentförordningens 22 § meddelade
bestämmelser om patentintrång icke erforderligt.

Underlåten utövning av patenterad uppfinning.

12 §.

Patent- och registreringsverket anför i sin skrivelse följande: I fråga
om underlåten utövning av patenterad uppfinning innehölle art. 3 i bernbyråns
avtalsförslag bland annat bestämmelse därom att intet patent, som
varit i gällande kraft den 1 augusti 1914, skulle kunna förklaras förfallet
eller upphävas endast på grund av bristande utövning före utgången av
två år räknat från den 31 december 1919. Då enligt 15 § i gällande

Patent intrång.

Patent- och
registreringsverket.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

patentförordning i Sverige påföljden av uraktlåten utövning av patenterad
uppfinning endast vore skyldighet för patenthavaren att meddela licens å
uppfinningen med rätt att därför uppbära ersättning och ej patentets förklai''ande
för ogiltigt, syntes något stadgande i omförmälda av bernbyrån
angivna riktning icke erfordras, för att Sverige skulle kunna biträda avtalet
i denna del och komma i åtnjutande av den förmån, som ovan
nämnts.

Däremot torde — fortsätter ämbetsverket — för vinnande av den
likaledes i art. 3 uti avtalsförslaget angivna förmån att tiden mellan den
1 augusti 1914 och den 31 december 1919 icke skulle medräknas i fråga
om utövning av ett patent, bestämmelse böra införas om lindring i det
i 15 § patentförordningen stadgade licenstvång. Emellertid hade ämbetsverket
ansett jämkningar i bernbyråns förslag böra såtillvida företagas, att
med hänsyn till tiden för ifrågavarande lags utfärdande den i nämnda
förslag omförmälda tid utsträcktes till den 1 juli 1920, samt att lagen
förklarades tillämplig endast med avseende å mål, som komme att anhängiggöras
efter lagens ikraftträdande; enligt vad ämbetsverket inhämtat,
skulle allenast ett mål angående licensmeddelande hava anhängiggjorts
under tiden efter den 1 augusti 1914.

utlåtanden. Varken kommerskollegium eller någon av de hörda korporationerna har

föreslagit någon avvikelse från vad patent- och registreringsverket sålunda
hemställt, dock att svenska föreningen för industriellt rättsskydd, med vilken
svenska uppfinnareföreningen och jämväl kommers kollegium instämt,
uttalat den uppfattningen att, därest tidpunkten för lagens utfärdande icke
komme att sammanfalla med tidpunkten för dess ikraftträdande, paragrafen
borde få avseende å alla mål, som anhängiggjordes efter förstnämnda
tidpunkt.

Erinras må ock om den framställning, svenska uppfinnareföreningen
tidigare gjort i saken.

Departe- Det torde kunna ifrågasättas, huruvida patent- och registreringsver rnen

sc e en. ^ tolkat bernbyråns avtalsförslag, såvitt genom samma tolkning

gjorts gällande, att i förra delen av art. 3 i nämnda förslag skulle åsyftas
även annan påföljd av underlåten utövning än patenträttens förverkande.
Att närmare ingå på detta spörsmål anser jag dock ej vara av nöden, då
jag i varje fall är ense med ämbetsverket däri, att den jämförelsevis lindriga
påföljd, som den svenska patentförordningen i motsats till de flesta främmande
lagstiftningar stadgar för underlåten utövning, nämligen licenstvång,
bör ytterligare lindras på det sätt, ämbetsverket föreslagit. Utan
en sådan bestämmelse skulle svensk lagstiftning sakna varje stadgande i
ämnet att ur reciprocitetssynpunkt åberopas i förhållande till utlandet.

Kungl. MujUs proposition nr 421.

39

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Patent- och registreringsverket anför i sin skrivelse: För att åt svenskar
kunna utverka motsvarande förmåner i utlandet, syntes de föreslagna
lagbestämmelserna böra göras tillämpliga endast i fråga om patentansökan,
som gjorts av svensk undersåte, och patent, som innehades eller, då detsamma
förföll, innehafts av svensk undersåte, med rätt för Konungen att
efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning av
ömsesidighet förordna, att samma bestämmelser skulle gälla även till förmån
för undersåte i den främmande staten.

Svenska patentombudsföreningen har lämnat patent- och registreringsverkets
hemställan i denna del utan anmärkning.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, vars mening delas av
svenska uppfinnareföreningen och kommerskollegium, anför genom sin styrelse
till en början: Styrelsen ville betona vikten av att lagen ej utsträcktes
att gälla för utländska medborgare i vidsträcktare mån än erhållandet
av reciproka fördelar sådant påkallade. Styrelsen ansåge en erinran
härom befogad med hänsyn till vad som förekommit i fråga om prioritetstidens
förlängning, vid vilken frågas ordnande, åtminstone vad anginge
medgivandet av sådan förlängning för undersåtar i Amerikas förenta stater,
reciprocitetens fordringar icke kunde sägas hava behörigen iakttagits.

Ur denna synpunkt hemställer styrelsen, att i lagen uttalas, att dess
bestämmelser, under förutsättning av ömsesidighet, helt eller delvis kunna
göras tillämpliga i förhållande till utlänningar.

Slutligen framhåller styrelsen såsom sin uppfattning, att vad vid
tillämpning av förevarande paragraf särskilt bör eftersträvas är överenskommelser
angående lättnader i utövningstvånget.

Paragrafen har synts mig böra i huvudsak avfattas i överensstämmelse
med vad patent- och registreringsverket föreslagit. Dock har för
lagens tillämplighet i fråga om medborgare i främmande stat icke ansetts
böra ovillkorligen förutsättas särskild överenskommelse med denna senare,
då nämligen reciprocitet där måhända ej fordras. Därjämte har, i enlighet
med vad i flertalet av de inkomna yttrandena hemställts, lagen förklarats
även kunna göras allenast delvis tillämplig i förhållande till utländsk
stats medborgare, varvid emellertid är att märka, hurusom av
naturliga skäl icke, för att reciprocitet skall anses föreligga, kan krävas,
att den främmande lagstiftningen på området i varje särskild detalj sammanfaller
med den svenska.

Utlänningars
rättsställning.

Patent- och
registreringsverket.

Utlåtanden.

Departe mentschefen.

Specialföreskrifter
av
Konungen.

Promulga tionsbestäm melsen.

Frihet från
expeditionslösen
och
stämpelavgift.

40 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 421.

14 §.

Närmare föreskrifter kunna erfordras exempelvis rörande anteckning
i patentregistret och kungörelse i allmänna tidningarna om återupplivande
av patent.

Av vikt är, att lagen snarast må kunna utfärdas och träda i kraft.
Ansökningstiden utgår ju enligt 2 § i regel och enligt 7 § städse redan
den 31 december 1920, och med hänsyn till innehållet i 13 § kunna, särskilt
om den av bernbyrån föreslagna separatkonventionen icke blir verklighet,
mer eller mindre långvariga underhandlingar med främmande stat
krävas, innan lagen kan bliva gällande till förmån för medborgare därstädes.

Då, på sätt patent- och registreringsverket hemställt, dess enligt 3,
4, 8 och 9 §§ i förslaget utfärdade expeditioner synas böra, i likhet med
vad som gäller ämbetsverkets motsvarande expeditioner i andra patentärenden,
erhållas avgiftsfritt, torde nödiga ändringar böra vidtagas i 15 § av
förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen och 3 § i
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Föredragande departementschefen uppläste härefter ifrågavarande
förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.,
vilket förslag var av den lydelse bilaga B vid detta protokoll utvisar, samt
hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

41

Bilaga A.

Översikt över de bestämmelser, som i utlandet med anledning
av världskriget meddelats till skydd för den industriella

äganderätten.

De bestämmelser, som utomlands meddelats till skydd för den industriella
äganderätten gentemot krigets menliga verkningar, äro i allmänhet
mera omfattande och effektiva än de hos oss i dylikt syfte utfärdade.
Lagstiftningsåtgärder på området hava vidtagits dels under själva krigstiden
och dels efter fredssluten i Versailles och S:t Germain. Helt naturligt
har behovet av lagstiftningens ingripande gjort sig kraftigare gällande
i stater, som deltagit i kriget, än i de neutrala. Men även i åtskilliga av
dessa senare hava genomgripande lagstadganden i ämnet kommit till stånd.
Inom såväl ena som andra gruppen av stater äro bestämmelserna mycket
skiftande. I det följande skall en redogörelse lämnas för vad i några
viktigare främmande länder huvudsakligen åtgjorts och därvid början göras
med före detta krigförande stater.

I Frankrike utfärdades redan den 14 augusti 1914 en förordning,
enligt vilken för tiden från och med den 1 augusti 1914 till en tidpunkt,
som skulle bestämmas efter krigets slut, suspenderades vissa lagstadgade
fatalietider, bland annat för inbetalning av patentavgifter och för igångsättande
av föreskriven utövning av en patenterad uppfinning.

Genom lag den 27 maj 1915 suspenderades i enahanda utsträckning
prioritetsfristerna i fråga om patent, varumärken samt mönster och
modeller.

En lag av den 8 oktober 1919 innehåller angående förlängning av
giltighetstiden för patent följande bestämmelser: Patent, som icke upphört
före den 1 augusti 1914, och patent, som beviljats eller sökts senare än
nämnda dag men före den 1 augusti 1919, kunna på ansökan förlängas,
då patenthavarna eller deras rättsinnehavare i följd av kriget ej kunnat
normalt utöva eller låta utöva uppfinningarna. Förlängning beviljas för
hela år, högst fem. Antalet år fastställes med hänsyn till den tid, varunder
den normala utövningen varit avbruten, och resultatet av utövningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 361 käft. (Nr 421.) Q

Frankrike.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Tyskland.

i händelse avbrottet'' ej varit fullständigt. En ytterligare förlängning på
ett till tre år kan beviljas dem, som varit mobiliserade under mer än två
år, och dem, för vilka utövningen blivit omintetgjord eller rubbad, därest
nämligen en sådan förlängning synes nödvändig för återupprättande av
deras industriella verksamhet. För varje år, varmed ett patent förlängts,
skall årsavgift betalas. Därjämte erlägges en särskild ansökningsavgift. I
fråga om patent, vars normala giltighetstid utlöpt efter den 1 augusti
1914, gäller förlängningen icke gentemot tredje man, som efter patentets
upphörande men före dagen för lagens offentliggörande, verkligt och effektivt
utövat uppfinningen eller en förbättring av densamma; han kan icke
tilltalas för patentintrång och ej heller förpliktas att upphöra med utövningen.
Ansökningar om förlängning av patent behandlas och avgöras av
eu särskild kommission.

Samma lag stadgar vidare bland annat, att förfallna årsavgifter för
patent utom den första kunna reduceras eller i undantagsfall helt och
hållet eftergivas, därest patenthavaren styrker, att han i följd av kriget
varit urståndsatt att betala desamma. Ansökningar härom tillhör det
likaledes ovannämnda kommission att handlägga.

Genom en förordning den 8 november 1919 hava meddelats närmare
bestämmelser rörande tillämpningen av omförmålda lag.

Bestämmtdserna i förordningen den 14 augusti 1914 och lagen den
27 maj 1915 komma icke undersåtar i främmande stat till godo, såframt
ej motsvarande förmåner där medgivas franska undersåtar. Detsamma
torde gälla angående stadgandena om reducering eller efterskänkande av
årsavgifter. Däremot synas bestämmelserna om förlängning av patent äga
tillämpning, utan att reciprocitet kräves.

I Tyskland utfärdades den 10 september 1914 en förordning angående
provisoriska lättnader i fråga < m skydd för patent, nyttighetsinodeller
och varumärken. Denna förordning stadgade, att den, som genom
krigstillståndet förhindrats att i förhållande till patentmyndigheten iakttaga
en frist, vars försummande enligt lag medförde en rättsförlust, på
ansökan ägde att bliva återinsatt i sin förutvarande rättsställning. Dylik
ansökan måste göras inom två månader från hindrets upphörande.
I övrigt skulle de bestämmelser gälla, som i vissa angivna paragrafer i
civilprocessordningen finnas meddelade beträffande återinsättande i förutvarande
rättsställning. Nämnda paragrafer innehålla bland annat, att dylikt
återinsättande icke kan begäras, sedan ett år förflutit från den lagstadgade
fristens tilländagående, samt att den underlåtna åtgärden måste
vidtagas samtidigt med ansökningen om återinsättande eller dessförinnan;
genom en den 13 april 1916 utfärdad kungörelse förklarades emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

43

det förra av dessa båda stadgande!! ej skola liga tillämpning i förevarande
fall, utan överlämnades i stället åt rikskansleren att fastställa, från vilken
tidpunkt ansökning icke längre skulle vara tillåten.

Rörande årsavgifter för patent, utom den första, bestämdes därjämte
i ovannämnda förordning den 10 september 1914, att den, som genom
kriget blivit urståndsatt att betala sådan avgift, skulle på ansökan, som
kunde framställas även sedan den i patentlagen medgivna längsta fristen
för avgiftens erläggande utgått, kunna av patentmyndigheten erhålla anstånd
med avgiftens betalande utan förhöjning intill högst nio månader
från patentårets början. Genom eu senare förordning av den 31 mars
1915 stadgades, att lämnat anstånd kunde förlängas, om begäran därom
framställdes, innan den redan medgivna anståndstiden gått till ända. Anstånd
skulle enligt denna förordning kunna beviljas till en efter krigets
slut infallande tidpunkt, som komine att fastställas av rikskansleren.

Genom författningar den 7 maj 1915 och den 8 april 1916 blevo
de lagstadgade prioritetsfristerna i fråga om patent, nyttighetsmodeller,
varumärken samt mönster och prydnadsmodeller, såframt de icke tilländagått
före den 31 juli 1914, förlängda till utgången av sex månader efter
krigets slut.

Efter fredsslutet i Versailles utfärdades den 31 augusti 1919 i anslutning
till fredstraktaten en lag, däri återfinnas följande bestämmelser:

§ 15. De lagliga fristerna för fullgörande av handlingar, erforderliga
för grundläggande eller upprätthållande av industriella skyddsrätter,
varda, såframt de icke utlöpt redan den 1 augusti 1914 eller börjat löpa
först efter fredsfördragets trädande i kraft, förlängda till utgången av ett
år efter nämnda ikraftträdande. Tilläggs- eller straffavgifter behöva icke
erläggas vid inbetalningar, som i enlighet härmed göras i rätt tid.

Industriella skyddsrätter, som enligt förut gällande bestämmelser i
följd av underlåtenhet att företaga en handling upphört under tiden från
den 1 augusti 1914 till ikraftträdandet av fredsfördraget, träda åter i kraft.

§ 16. Tiden mellan den 1 augusti 1914 och fredsfördragets trädande
i kraft skall ej medräknas i den uti 11 § tredje stycket av patentlagen
angivna tid, före vars utgång ett patent icke må återkallas på grund av
bristande utövning. Före utgången av två år efter fredsfördragets ikraftträdande
kunna patent, som voro gällande den 1 augusti 1914, ej återkallas.

Samtliga ovannämnda författningar gälla till förmån för undersåtar

O P c*

i främmande stat endast under förutsättning att denna beviljar tyska unsåtar
liknande fördelar.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Österrike. I Österrike utfärdades den 2 september 1914 en förordning, enligt

vilken anstånd med erläggande av årsavgift eller annan patentavgift, förfallen
efter den 25 juli 1914, på ansökan kunde, utan skyldighet för vederbörande
att vidkännas förhöjning av avgiften, erhållas till en tidpunkt,
som framdeles skulle fastställas. Dock kunde anstånd ifrågakomma, endast
om avgiften skulle erläggas av en person, som befunne sig i österrikisk
militärtjänst eller eljest användes för den österrikiska krigsmaktens
räkning. Senare stadgades emellertid genom en förordning den 17 maj
1915, att anstånd skulle kunna meddelas jämväl annan än sålunda omnämnd
person, så snart krigstillståndet förhindrat avgiftens erläggande i
vederbörlig tid. Enligt förklaring i 1915 års författning skulle beviljat
anstånd i fråga om en avgift även gälla andra, framdeles förfallande
avgifter.

Vidare meddelades i de nämnda båda förordningarna bestämmelser
om återupplivande av patent och återupptagande av patentansökningar,
som förfallit, respektive tillbakavisats, på grund av underlåtenhet att inbetala
lagstadgad avgift eller vidtaga annan åtgärd. Härvid fordrades
bland annat, att sagda underlåtenhet visades hava berott på krigstillståndet.
Hade någon, sedan det offentliggjorts, att ett patent förfallit, eller
att en patentansökan tillbakavisats, i god tro börjat utöva uppfinningen,
kunde han icke, om sedermera patentet sattes i kraft eller ansökningen
återupptoges, göras ansvarig för utövning, som skett under mellantiden.
Däremot ägde han icke att fortfara med utövningen.

Genom särskilda författningar av den 24 september 1914, den 24
december samma år och den 24 juni 1915 suspenderades tills vidare den

1 lag fastställda tiden för förnyelse av ett varumärke.

På enahanda sätt förlängdes genom en förordning av den 1 december
1915 prioritetsfristerna i fråga om såväl patent som andra industriella
skyddsrätter.

Bland övriga i Österrike till följd av kriget utfärdade författningar
på det industrirättsliga området må här endast nämnas förordningen den

2 juni 1915 om utsträckning av skyddstiden för mönster. I denna förordning
stadgades bland annat, att för mönster, som åtnjutit skydd den
26 juli 1914 eller registrerats först senare, skyddstiden förlängdes i mån
av krigets varaktighet. Häri låg således, i händelse skyddet normalt upphört
under krigstiden, jämväl ett återupplivande av skyddsrätten. Dock
skulle för sådant fall den, som efter skyddets upphörande men före förordningens
ikraftträdande använt mönstret, icke blott gå fri från ansvar
och skadeståndsskyldighet härför utan även vara berättigad att fortfarande
använda mönstret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

45

Bestämmelser angående förlängning av giltighetstiden för patent saknas
däremot i Österrike.

Vad angår ovannämnda författningars tillämplighet å utlänningar,
fordras i vissa fall reciprocitet, i andra icke.

I Belgien stadgades genom en den 5 augusti 1914, således omedelbart
efter krigsutbrottet, utfärdad förordning, att om den tid, inom vilken
årsavgift för ett patent skulle erläggas vid äventyr av patentets upphörande,
icke gått till ända vid förordningens utfärdande, nämnda tid förlängdes
till en tidpunkt, som framdeles skulle bestämmas.

Sedan större delen av landet ockuperats av tyska armén, meddelades
där från tysk sida på det industriella rättsskyddets område åtskilliga bestämmelser,
för vilka dock här icke torde behöva redogöras.

Eu den 11 oktober 1919, alltså efter fredsslutet i Versailles, dagtecknad
belgisk lag innehåller bland annat följande: De prioritetsfrister
i fråga om patent, varumärken samt mönster och modeller, som löpte den

I augusti 1914 eller börjat löpa först senare, förlängas intill utgången av
sex månader, efter det fredstraktaten i Versailles trätt i kraft. Tiden
mellan den 1 augusti 1914 och dagen för fredstraktatens ikraftträdande
medräknas ej i den frist, inom vilken en patenterad uppfinning skall bringas
till utövning; dessutom må ett patent, som var i kraft den 1 augusti 1914,
icke kunna upphävas eller annulleras endast på grund av bristande utövning
eller begagnande före utgången av två år efter ikraftträdandet av
fredstraktaten. Vid beräknandet av giltighetstiden för patent, som icke
utgått före den 1 augusti 1914, skall icke medräknas tiden mellan nämnda
dag och en, olika för olika fall bestämd tidpunkt efter krigets slut; dock
skall denna förlängning av patenttiden kunna av domstol helt eller delvis
återkallas, om det ådagalägges, att uppfinnaren eller hans rättsinnehavare
med vinst utövat uppfinningen mellan den 1 augusti 1914 och den 15
juni 1919. Såväl med avseende å utsträckningen av prioritetsfristerna som
i fråga om förlängningen av patents giltighetstid meddelas i lagen vissa
bestämmelser till skydd för tredje mans rätt.

Förordningen den 5 augusti 1914 nämner intet om reciprocitet såsom
villkor för dess tillämplighet å undersåtar i främmande stater. Däremot
kräves sådan reciprocitet i fråga om ovannämnda genom lagen den

II oktober 1919 medgivna förmåner.

I England utfärdades den 21 augusti 1914 ett reglemente angående
patent, mönster och varumärken att gälla under kriget och sex månader
därefter. Häri stadgades, att patentmyndigheten skulle kunna på villkor,
som funnes skäliga, utsträcka varje för ingivande av en handling eller vidtagande
av annan åtgärd bestämd frist, såframt antingen styrktes, att

Belgien.

England.

46

Italien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

skyddssökanden eller skyddsrättsinnehavaren varit hindrad iakttaga fristen
på grund av militär tjänstgöring, tvungen bortovaro från landet eller annat
av kriget orsakat förhållande av natur att motivera ett anstånd, eller ock
åtgärdens vidtagande skulle till följd av omständigheter, härrörande av
kriget, skada vederbörandes intressen. Genom en patentmyndighetens kungörelse
den 26 augusti 1914 stadgades, att begäran om sådant anstånd
skulle göras, om den grundades å omständighet av förstnämnda slag, när
vederbörande vore i tillfälle att vidtaga åtgärden, men om den grundades
å förhållande av sistnämnda slag, innan den för åtgärdens vidtagande bestämda
fristen gått till ända. Såsom synes, avse dessa författningar icke
blott patenträttsliga frister utan jämväl övriga frister på det industriella
rättsskyddets område. Av frister, som här kunna komma i fråga, må
särskilt erinras om frister för erläggande av avgifter samt prioritetsfrister.

Vidare är att märka, hurusom utövningstvånget för patenterade uppfinningar
i viss mån begränsades genom en den 23 november 1915 ut ö

O co

färdad lag.

Efter fredsslutet hava omfattande bestämmelser på det industriella
rättsskyddets område meddelats genom en lag av den 23 december 1919.
Bland annat har enligt nämnda lag den normala maximitiden för patent
generellt förlängts från fjorton till sexton år, dock att i vissa fall licens
mot ersättning kan påfordras för de två tillagda patentåren. Någon föreskrift
om erläggande av avgifter för dessa båda år innehåller lagen icke.

Krav på reciprocitet uppställes ej i ovannämnda författningar för
deras tillämplighet med avseende å utlänningar.

Vad angår Italien, hava bestämmelser av ifrågavarande slag där meddelats
såväl före som efter landets inträde i kriget.

Redan genom en förordning av den 24 september 1914 stadgades
bland annat, att patent, som vore i kraft den 30 september 1914 och som
tillhörde i utlandet bosatt person, ej skulle upphöra på grund av underlåtenhet
att betala årsavgift eller att utöva uppfinningen, såframt vad
därutinnan bruste fullgjordes senast den 31 december 1914. Eldigt en
förordning den 3 januari 1915 utsträcktes det sålunda meddelade uppskovet
till och med den 30 juni 1915 och förlängdes därjämte försumma
tid de icke redan av den tidigare förordningen omfattade, före den 30 juni
1915 utlöpande frister för fullgörande av åtgärder till upprätthållande av
patent, tillhörande utomlands bosatta personer.

Sedan Italien inträtt i kriget, meddelades genom en förordning den
20 juni 1915 bland annat följande bestämmelser: Personer, som vore i
militär tjänstgöring eller på grund av tjänsteåligganden åtföljde hären eller
flottan, skulle kunna uppskjuta erläggandet av avgifter för ansökningar om

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

47

patent eller om registrering av mönster eller varumärken till sextionde
dagen efter fredens bekantgörande; ansökning, för vilken avgift ieke erlagts,
skulle intill dess vila. För inbetalande av avgift eller företagande
av annan enligt lag erforderlig åtgärd för bevarande av ett patent, tillhörande
sådan person, som nyss nämnts, eller annan person, som genom
kriget förhindrats att i behörig ordning fullgöra vad sålunda ålegat honom,
medgavs anstånd till sista dagen i det på fredens bekantgörande närmast
följande kvartalet, såframt nämligen tiden för avgiftens inbetalande eller
annan åtgärds vidtagande icke gått till ända redan före krigets utbrott.

Vidare hava genom en förordning av den 22 mars 1917 de prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område, som ej redan utlöpt
den 24 maj 1915 (tiden för Italiens inträdande i kriget), förlängts
till utgången av tre månader efter bekantgörandet av freden.

Beträffande såväl det sist omförmälda stadgandet i förordningen den
20 juni 1915 som även stadgandet i 1917 års förordning gäller reciprocitetsprineipen.

I Nordamerikas förenta stater hava i fråga om patent liksom jämväl
beträffande varumärken och mönster bestämmelser meddelats om utsträckning
av i lag fastställda tider för ingivande av ansökningar, erläggande
av avgifter och vidtagande av andra åtgärder till vinnande eller bevarande
av eu skyddsrätt. För varje fall fordras, att vederbörande i följd av krigstillståndet
varit hindrad att fullgöra vad på honom ankommit. Bestämmelserna
avse även prioritetsfristerna. Reciprocitet kräves.

Något egentligt utövningstvång för patenthavare existerar ej i Nordamerikas
förenta stater, varför lättnader i sådant hänseende icke där kunnat
ifrågakomma.

Bland de neutrala staterna må först omnämnas Nederländerna.

Den 29 juli 1916 utfärdades därstädes en lag, varigenom patentmyndigheten
berättigades att på därom framställd motiverad ansökan för
en tid av högst sex månader i sänder förlänga eller återställa en i patentlagen
stadgad frist, såframt densamma ej utgått före den 1 augusti 1914
eller avsåge ett förfarande inför domstol. Med lagen åsyftades bland annat
fatalietider för avgifters erläggande, för vinnande av prioritet och för
utövning av patenterade uppfinningar.

Genom en annan, likaledes den 29 juli 1916 utfärdad lag meddelades
motsvarande bestämmelser rörande förlängning och återställande av
frister på varumärkesrättens område, dock att anståndstiden här fastställdes
till högst fyra månader.

Ingendera lagen uppställer i förhållande till främmande stats undersåtar
klav på reciprocitet.

Nord amerikas förenta stater.

Neder länderna.

48

Spanien.

Schiveiz.

Kung i. Maj:ts proposition nr 421.

Genom en i Spanien den 23 september 1914 utfärdad förordning
stadgades, att inga skyddsrätter på den industriella äganderättens område,
tillhörande fysiska eller juridiska personer med bostad eller såte i utlandet,
under kriget skulle förklaras förfallna. Efter krigets slut skulle fastställas
en viss frist, inom vilken de av nämnda personer, som underlåtit
att fullgöra dem enligt lag åvilande förpliktelser, skulle äga styrka, att
de varit hindrade av vis major; ådagalades detta, skulle de undgå all
rättsförlust. Av fall, som här åsyftas, må nämnas underlåten inbetalning
av årsavgift för patent och bristande utövning av en patenterad uppfinning.
Emellertid avser lagen icke endast patent utan jämväl varumärken
och mönster.

Vidare utsträcktes genom en förordning av den 25 februari 1916 de
prioritetsfrister i fråga om patent, som icke utgått den 31 juli 1914, till
en dag, som skulle fastställas efter krigets slut. Reciprocitet kräves.

1 Schweiz hava alltifrån krigets början bestämmelser meddelats om
uppskov med erläggande av avgifter på det industriella rättsskyddets område.
Sålunda hava bland annat de lagstadgade fristerna för inbetalning
av vissa årsavgifter och andra periodiska avgifter, såframt de tilländagå^
efter den 31 juli 1914, förlängts först med bestämda tidsperioder och
sedermera, enligt en kungörelse den 23 juni 1915, till en tidpunkt, som
framdeles skulle fastställas.

Genom nämnda kungörelse stadgades även, att patentmyndigheten
intill en sålunda bestämd tidpunkt icke skulle äga tillbakavisa ansökningar
om patent eller om skydd för mönster, modeller eller varumärken på
grund av underlåtenhet av sökandena att i vederbörlig ordning besvara
mot ansökningarna framställda erinringar. Likaså suspenderades intill samma
tidpunkt den ordinära fatalietiden för överklagande av patentmyndighetens
beslut, såvitt den ej utgått redan före den 1 augusti 1914.

Vidare hava i lag bestämda prioritetsfrister successivt förlängts
genom särskilda författningar.

Rörande det i patentlagen stadgade utövningstvånget föreskrevs
o-enom en kungörelse den 11 februari 1916, dels att den tid av tre år
från ansökningsdagen, efter vars förlopp ''yrkande kan framställas om upphävande
av ett patent på grund av bristande utövning, generellt skulle
för! än »as till en tidpunkt, som framdeles komme att bestämmas, och dels
att fiTre samma tidpunkt talan ej skulle kunna väckas om upphävande av
ett patent, beträffande vilket den nämnda treårsperioden utgått redan före
kungörelsens ikraftträdande.

Fordran på reciprocitet gentemot utlänningar uppställes ej i någon
av ovannämnda författningar.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Aven i Danmark har genom en följd av författningar uppskov
givits med inbetalning av avgifter för patent, varumärken ocli mönster.

Enligt dessa författningar skulle i fråga om årsavgifter för patent
gälla, att efter den 11 september 1914 intet patent skulle förfalla på grund
av underlåtenhet att erlägga sådan avgift, om anstånd begärdes inom tre
månader efter patentårets början och avgiften, ökad med en femtedel, senare
erlades före eu viss tidpunkt, vilken efter hand framflyttats. Vidare
skulle enligt samma författningar patentmyndigheten, på begäran och om
skäl därtill förelåge, kunna i enahanda utsträckning, som nyss sagts, bevilja
anstånd med inbetalandet av den avgift, som enligt danska patentlagen
skall, sedan en patentansökan blivit godkänd och sökanden därom
underrättats, av honom erläggas för patentets utfärdande. När ett sådant
anstånd meddelades, skulle utfärdandet av patentet uppskjutas, något som
har betydelse i fråga om dettas varaktighet, då nämligen i Danmark
skyddstiden icke utgår förrän femton år efter patentets utfärdande, under
det i vårt land de femton patentåren räknas från ansökningsdagen.

I fråga om förnyelse av skydd för varumärke, därom enligt dansk
lag gälla liknande bestämmelser som enligt svensk, medgavs rätt till erhållande
av anstånd med erläggande av förnyelseavgiften i samma omfattning
som beträffande årsavgift för patent; emellertid måste ansökan om
förnyelse göras i vanlig ordning, innan den löpande skyddstiden gått
till ända.

Vidare möjliggjordes beviljande av liknande anstånd med inbetalning
av stadgad avgift för vinnande av förlängning av skyddstiden för
mönster; enligt svensk lag kan sådan förlängning icke alls ifrågakomma.

Genom tid efter annan utfärdade författningar har dessutom prioritetsfristen
i fråga om patent successivt utsträckts. Dylika bestämmelser
hava däremot icke meddelats beträffande övriga prioritetsfrister.

Reciprocitet i förhållande till utlänningar kräves icke enligt någon
av ovannämnda författningar.

En den 22 december 1919, således efter fredssluten, utfärdad lag
innehåller följande:

§ 1. Handelsministern bemyndigas att fastställa, under vilka villkor
patent, som tillhöra danska medborgare och som efter den 1 augusti
1914 förfallit på grund av underlåtenhet att betala årsavgift eller att utöva
uppfinningen, åter må kunna sättas i kraft.

Likaledes kan handelsministern bestämma, att intill utgången av år
1921 ett patent icke skall kunna förklaras förfallet till följd av sådan
underlåtenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 361 käft. (Nr 421.) 7

Danmark

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

§2. I fråga om patent, som varit gällande under tiden mellan
den 1 augusti 1914 och den 1 augusti 1919, skall patenträtten kunna
förlängas eller förnyas under av handelsministern närmare fastställda villkor,
däribland särskilt att patenthavaren tillfyllestgörande styrker, att han
på grund av omständigheter, härrörande från de genom kriget skapade
förhållanden, varit urståndsatt att normalt utnyttja patentet.

Förlängningen eller förnyelsen medgives för ett antal hela år med
hänsyn till den tid, varunder patenthavaren varit hindrad i patentets normala
utnyttjande, dock ej utöver fem år.

§ 3. Vidare skall handelsministern äga bestämma, att patentsökande,
om behandlingen av deras ansökningar blivit under tiden från den 1
augusti 1914 till den 31 december 1919 avslutad till följd av sökandenas
uraktlåtenhet att besvara av patentmyndigheten givna förelägganden, skola
kunna begära, att behandlingen återupptages i det läge, däri varje ärende
befann sig, då det avgjordes.

§ 4. De jämlikt förestående bestämmelser vunna rättigheter skola
dock ej kunna göras gällande mot den, som visar, att han under tiden
mellan de ursprungliga rättigheternas upphörande och den tidpunkt, då
de åter sattes i kraft, inom landet i god tro tagit ifrågavarande uppfinning
i bruk eller därför träffat väsentliga förberedelser.

§ 5. De genom denna lag meddelade bestämmelser kunna, under
förutsättning av ömsesidighet, genom Kungl. förordning göras tillämpliga
i avseende å andra länders medborgare, som efter den 1 augusti 1914
ansökt om eller varit innehavare av danska patent.

Sådana särskilda bestämmelser, som förutsättas i nu återgivna lag,
hava av handelsministern utfärdats genom en kungörelse av den 9 februari
1920. Enligt denna gäller följande:

1.) Dansk medborgare tillhörigt, patent, som under tiden mellan
den 1 augusti 1914 och den 22 december 1919 (själva lagens datum) förfallit
på grund av underlåtenhet antingen att i rätt tid betala årsavgift
eller att behörigen utöva uppfinningen, kan, såframt patentets ursprungliga
giltighetstid ännu icke utgått, äter sättas i kraft för den återstående
delen av den ursprungliga giltighetstiden. Begäran härom skall framställas
hos patentmyndigheten före utgången av år 1921. Samtidigt skola de avgifter
inbetalas, som skulle hava erlagts, om patentet hållits i kraft, dock
utan sådan förhöjning, som omförmäles i 7 § patentlagen (motsvarande
11 § i svenska patentförordningen). För återstående del av patenttiden
betalas avgifter i vanlig ordning. Uppfinningen skall vara bragt till utövning
före utgången av år 1921, såframt icke utövningsfristen förlänges i
enlighet med vad patentlagen därom innehåller. — Att märka är, huru -

Kungl. Majds proposition nr 421.

51

som för återupplivande av patent icke fordras bevis att patentets upphörande
haft sin grund i krigstillståndet.

Ett förfallet men sedermera återupplivat patent kan icke göras gällande
gentemot det utnyttjande av den patenterade uppfinningen, som
tredje man under tiden mellan patentets förfallande och dess förnyade
ikraftträdande i god tro igångsatt inom landet eller varför han träffat
väsentliga åtgärder.

2. ) Intill utgången av år 1921 skall ett patent icke kunna förklaras
förfallet på den grund att den patenterade uppfinningen icke bragts
till utövning i överensstämmelse med patentlagens föreskrifter.

3. ) För ett patent, som varit gällande under tiden mellan den 1
augusti 1914 och den 1 augusti 1919 och som fortfarande är i kraft, skall
giltighetstiden kunna förlängas utöver den i patentlagen fastställda tid av
femton år från patentets utfärdande, om patenthavaren före utgången av
år 1921 framställer begäran därom hos patentmyndigheten och för denna
på tillfyllestgörande sätt styrker, att han på grund av omständigheter,
som härröra från de genom världskriget skapade förhållanden, varit urståndsatt
att utnyttja patentet så, som han eljest hade kunnat påräkna.
Förlängningen medgives för ett antal hela år med hänsyn till den tid,
varunder patenthavaren visar sig hava varit förhindrad i det normala utnyttjandet
av patentet, och kan icke överstiga fem år; tiden för förlängningen
räknas börja två månader efter dagen för patentmyndighetens beslut.
Samtidigt med ansökningen skola inbetalas de enligt patentlagen
förfallna årsavgifter, som icke tidigare erlagts, dock utan förhöjning, och
förlängningen är betingad av att de enligt patentlagen senare förfallande
årsavgifter behörigen erläggas.

På motsvarande sätt skall ett patent, som varit gällande under tiden
mellan den 1 augusti 1914 och den 1 augusti 1919 men som icke längre
är i kraft, kunna på begäran av patentets siste innehavare förnyas utöver
dyn i patentlagen fastställda tid av femton år från patentets utfärdande.
Årsavgifter skola erläggas jämväl för den tid, varunder patentet varit förfallet
(jämför emellertid sista stycket i detta moment).

Ett sålunda förnyat patent kan icke göras gällande i det här förut
i 1 mom. andra stycket omnämnda fall.

För förlängt eller förnyat patent skall ej i någon händelse erläggas
avgift utöver den i patentlagen fastställda skyddstiden av femton år.

4. ) Ansökan om patent, vars behandling under tiden mellan den 1
augusti 1914 och den 31 december 1919 avslutats till följd av sökandens
underlåtenhet att besvara av patentmyndigheten givet föreläggande, kan
återupptagas till behandling i det läge, vari saken befann sig, då den

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Norge.

tidigare behandlingen avslutades, såframt begäran därom framställes hos
patentmyndigheten före utgången av år 1921.

Därest patentmyndigheten under förutnämnda tid avslagit en patentansökan
enligt 15 eller 18 § patentlagen, kan sökanden hos handelsmisteriet
begära, att beslutet underställes prövning av en särskild kommission
i överensstämmelse med vad som eljest gäller i fråga om talan mot dylikt
beslut av patentmyndigheten.

Om behandlingen därefter leder till att patent meddelas, skall patentet
dock icke kunna göras gällande gentemot det utnyttjande av den
patenterade uppfinningen, som tredje man under tiden mellan den ursprungliga
behandlingens avslutande och behandlingens återupptagande i
god tro igångsatt inom landet eller varför han träffat väsentliga åtgärder.

5. ) Vid ingivande av ansökan jämlikt 1 eller 3 mom. skall
erläggas en avgift av tjugu kronor. Patentmyndigheten kan medgiva
undantag härifrån, när sökanden visar sig vara i behov därav.

6. ) År sökanden icke bosatt inom landet, skall ansökningen vara
åtföljd av vederbörlig fullmakt, såframt ansökningen ej ingives genom samma
ombud, som tidigare jämlikt patentlagen representerat sökanden inom
landet.

7. ) Därest patentmyndighetens beslut enligt 3 mom. går sökanden
emot, kan han inom två månader underställa beslutet handelsministerns
prövning.

Vad angår Norge, har där genom olika författningar den frist av
tre månader efter början av varje patentår utom det första, inom vilken
enligt lag årsavgift för patent senast må med förhöjning erläggas, generellt
blivit förlängd till nio månader eller undantagsvis kortare tid.

Vidare har prioritetsfristen i fråga om patent successivt suspenderats,
senast till och med den 30 juni 1920.

I sistnämnda hänseende men däremot icke för tillgodonjutande av
de medgivna uppskoven med avgiftsbetalning har i förhållande till utlänningar
uppställts fordran på reciprocitet.

Varken på varumärkes- eller mönsterskyddets område hava några
lagbestämmelser utfärdats i anledning av kriget.

Sedan patent- och registreringsverket efter mottagandet av bernbyråns
ifrågavarande cirkulärskrivelse hos den norska patentmyndigheten anhållit
att få del av dess ståndpunkt i de av byrån berörda frågor, anförde
norska patentmyndigheten i skrivelse den 30 november 1919 bland annat
följande: Vid sidan av i Norge redan utfärdade (här förut omnämnda)

författningar behövdes enligt patentmyndighetens uppfattning en lag, som,
för såvitt anginge patentansökningar och beviljade patent, beredde möjlig -

Kanyl. Maj:ta proposition nr 421. 53

hot att få återställda vissa rättigheter, vilka sedan den 29 juli 1914 gått
förlorade till följd av underlåtenhet att inbetala avgifter eller att företaga
andra handlingar, om det nämligen visades, att sagda underlåtenhet berott
på omständigheter, härrörande från de genom kriget skapade förhållanden.
Ansökan härom borde göras hos patentmyndigheten inom en frist,
vilken syntes böra bestämmas till den 31 december 1920. Återställande
av försutten rätt torde endast böra medgivas patentsökande och patenthavare,
däremot ej invändare mot patentansökningar. Vad beträffade påföljden
för underlåtenhet att utöva en patenterad uppfinning, syntes tiden
mellan den 29 juli 1914 och den 31 december 1919 icke böra medräknas
i den för utövning stadgade frist. Patentmyndigheten ämnade föreslå,
att möjlighet bereddes till 1) återupptagande av behandlingen utav
patentsökningar, som tillbakavisats av patentmyndighetens första avdelning,
2) återupprättande av patent, vilka upphört att gälla på grund av uraktlåtenhet
att betala årsavgifter, och 3) förlängning av den för utövning av
patent bestämda frist. För alla fall borde förbehåll göras till skydd för
tredje mans välförvärvade rättigheter. Beträffande utlänningar borde reciprocitet
krävas.

I Finland synes, utan särskilt lagstadgande därom, återupplivande
av patent, som under kriget förfallit till följd av uraktlåten avgiftsbetalning,
medgivas av regeringen efter prövning från fall till fall med skyldighet
för patenthavaren att även för den tid, varunder patentet varit ur
kraft, erlägga årsavgifter med stadgad förhöjning.

Finland

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.

Härigenom förordnas som följer:

Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.

1 §•

Har ansökan om patent genom beslut, som vunnit laga kraft, av patentmyndigheten
förklarats förfallen eller avslagits efter underlåtenhet av sökanden
att besvara anmärkning, som av patentmyndigheten framställts mot ansökningen,
eller invändning, som jämlikt 7 § förordningen angående patent gjorts mot densamma,
och utgick den tid, inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande
skolat besvara anmärkningen eller invändningen, efter den 31 juli 1914
men före den 1 juli 1920, äge sökanden eller hans rättsinnehavare att få ärendet
återupptaget till behandling, varvid patentansökningen, med iakttagande av vad
i 9 § sagda förordning finnes stadgat, fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga
ansökningstiden.

2 §■

Ansökan om återupptagande av patentärende skall göras skriftligen hos
patentmyndigheten före den 1 januari 1921 eller, därest patentansökningen förklarats
förfallen eller avslagits först efter den 30 juni 1920, inom sex kalendermånader
från beslutets dag.

Göres ansökningen av annan än den förutvarande patentsökanden, skall
rättighetens övergång till den förstnämnde styrkas.

Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts
genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår
för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt
fogas vid ansökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 421.

55

3 §•

Då patentärende återupptages, skall skriftlig underrättelse därom liållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgivits, med posten till honom
översändas; och förelägga patentmyndigheten därvid sökanden, i händelse anmärkning
eller invändning, varom i 1 § sägs, ej redan i sammanhang med ansökningen
om ärendets återupptagande eller eljest bevarats, ny tid härför.

4 §•

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 1 och 2 §§
hifallas, skall underrättelse om beslutet med angivande av skälet därför delgivas
sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, äge han vid talans förlust att innan
klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Konungen anföra
besvär.

5 §•

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökan, vare ej
gällande mot någon, som, efter det ansökningen tidigare förklarats förfallen eller
avslagits men innan begäran framställts om ärendets återupptagande, varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där
vidtagit väsentliga åtgärder.

Återupplivande av förfallet patent.

6 §•

Har under tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30
juni 1920 patent förfallit på grund av uraktlåtenhet att under sagda tid för detsamma
erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen
angående patent, äge den förutvarande patenthavaren eller hans rättsinnehavare
att, såframt den ursprungliga giltighetstiden för patentet ännu icke gått till
ända, få patentet åter satt i gällande kraft.

Lag samma vare i fråga om tilläggspatent, som under nämnda tid förfallit
på grund av underlåtenhet att för huvudpatentet erlägga dylik avgift; dock att
tilläggspatent icke må återupplivas, utan att sådan åtgärd vidtagits med huvudpatentet.

7 §•

Ansökan om återupplivande av patent skall göras skriftligen hos patentmyndigheten
före den 1 januari 1921.

Där ej fråga är allenast om återupplivande av tilläggspatent, hifoge sökanden
den eller de icke förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande
varit gällande, senast skolat erläggas å dagen för ansökningens framställande
eller dessförinnan.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Grö res ansökningen av annan än den förutvarande patenthavaren, skall
sökanden styrka, att han är dennes rättsinnehavare.

Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts
genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår
för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt
fogas vid ansökningen.

8 §•

Då patent återupplivas, skall underrättelse därom delgivas sökanden på
enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

Därjämte läte patentmyndigheten om beslutet göra anteckning i patentregistret
och införa kungörelse i allmänna tidningarna.

9 §■

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 6 och 7 §§
bifallas, vare lag, som i 4 § sägs.

Har ansökan genom lagakraftägande beslut förklarats icke kunna bifallas,
äge sökanden återfå enligt 7 § inbetald avgift.

10 §.

Beträffande varaktigheten av återupplivat patent samt skyldigheten att för
detsamma erlägga årsavgifter utöver vad i 7 § sägs skall så anses, som hade patentet
varit gällande utan avbrott.

Patentår, för vilket avgift icke skolat erläggas enligt 7 § och som börjat
före patentets återupplivande eller inom tre kalendermånader därefter, skall, såvitt
angår erläggande av den å sagda år belöpande avgift, anses börja först vid
utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår, som eljest skolat börja å dagen
för ansökningens framställande eller dessförinnan, avgift skall, även om densamma
inbetalas före patentårets början, sådan denna nu blivit bestämd, utgå med den i
11 § förordningen angående patent stadgade förhöjning.

11 §■

Återupplivat patent vare icke gällande mot någon, som, efter det patentet
förfallit men innan ansökan gjorts om detsammas återupplivande, varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.

Underlåten utövning av patenterad uppfinning.

12 §.

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av deuna lag anbängigo-öres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 augusti 1914 till och med den 30 juni 1920 icke till någon del medräknas i den
uti nämnda § omförmälda tid av tre år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Allmänna bestämmelser.

13 §•

Vad här ovan stadgats skall äga tillämpning i fråga om patentansökan,
som gjorts av svensk medborgare, och patent, som innehaves eller, då detsamma
förföll, innehades av svensk medborgare.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen förordna, att samma
bestämmelser helt eller delvis skola gälla även till förmån för medborgare i främmande
stat.

Med medborgare i viss stat förstås i denna § jämväl den, som, utan att
innehava medborgarskap i sagda stat, där är fast bosatt eller äger ett verkligt
och icke pro forma drivet industri- eller handelsetablissement.

14 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas
av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 361 höft. (Nr 421.)

S

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den
29 april 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvdd,
Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 23 april 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas över upprättat förslag till lag om återställande i vissa
fall av rätt till patent m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Karl Hakon Ragnar Hjertén.

Lagrådet yttrade: Enär i åtskilliga fall torde komma att erfordras
förhandlingar med främmande stat för vinnande av överenskommelse om
den reciprocitet, som utgör förutsättning för Konungens befogenhet att
förordna om den föreslagna lagens tillämplighet till förmån för denna
stats medborgare och med dem likställda, och sådana förhandlingar merendels
äro förenade med en viss tidsutdräkt, synes det kunna befaras, att
i dylikt fall, även om lagen snarast kommer till stånd, efter överenskommelsens
avslutande endast så ringa del av de i 2 och 7 §§ utmätta tidsfristerna
skulle stå till förfogande, att vederbörande icke erhölle skäligt
rådrum för vidtagande av nödiga åtgärder för bevarande av sin rätt.

Finnes denna farhåga befogad, stå uppenbarligen två utvägar till
buds för avhjälpande av den antydda svårigheten. Antingen kan en allmän
utsträckning av berörda frister vidtagas eller ock kan överlämnas åt
Konungen att i förekommande fall gent emot en främmande stat medgiva
fristernas förlängning intill en viss gräns, förslagsvis sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

59

Vilkendera utvägen än väljes är den ej alldeles fri från olägenheter,
vilka dock äro utan större betydelse.

Någon erinran utöver vad nu anförts har lagrådet icke att framställa
i anledning av förslaget.

O o

Ur protokollet:
Erik Öländer.

60

Kungl. May.ts proposition nr 421.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 30 april 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena frih. Palmstierna,

Statsråden Undén,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena samt chefen för finansdepartementet anmälde chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Undén lagrådets den 29 innevarande april
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 i samma månad remitterade
förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. in Efter

att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden
:

Den av lagrådet gjorda erinran har jag ansett böra iakttagas sålunda,
att till andra stycket i 13 § av förslaget gjorts ett tillägg, avseende
att bereda Kungl. Maj:t möjlighet att för främmande stats medborgare
och med dem enligt tredje stycket i samma paragraf likställda utsträcka
de i 2 och 7 §§ bestämda ansökningstiderna med högst sex kalendermånader.

Det synes mig synnerligen önskvärt, jämväl av internationella hänsyn,
att förevarande fråga bringas inför den nu församlade riksdagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. (il

provning. Jag hemställer därför, att, oaktat den i § 54 riksdagsordningen
stadgade ordinarie propositionstiden redan tilländagått, ifrågavarande förslag
till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. in. i nyss
angivna avfattning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med ''infall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Kung!. Höghet
K ron prinsen-Regenten förordna, att till riksdagen
skulle avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

* / —

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.