Kung1. Majds Proposition Nr 413.

1

Nr 413.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående tillfällig
löneförbättring under år 1921 för viss personal
vid armén; given Stockholms slott den 9
april 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1921 åt viss
personal'' vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å extra stat för år
1921 ett förslagsanslag av 4,020,000 kronor;

dels godkänna de vid statsrådsprotokollet såsom Bil. A fogade grunder
för den tillfälliga löneförbättringens utgående;

dels besluta, att beträffande annan personal än bataljonsläkare vid
fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater skola för åtnjutande av den
tillfälliga löneförbättringen gälla följande villkor och bestämmelser,
nämligen:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utgår,
icke må förenas annan till den civila förvaltningen hörande tjänst å
rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens
stat; samt

att med sådan beställning eller befattning ej heller må förenas vare
sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller gymnastiklärarbefattning
eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller
befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag som helst, så framt ej, vad angår beställningseller
befattningshavare, som av Kungl. Maj :t utnämnes, Kungl. Maj:t och,
vad angår innehavare av annan beställning eller befattning, den, som
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 353 käft. (Nr 413.) 895 20 1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå därom gjord framställning
och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller
befattning ej må anses inverka hederligt för tjänstgöringen vid försvarsväsendet,
finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas
och tillsvidare bibehållas;

dels förklara, att en var, som under år 1921 tillträder beställning
eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den
tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig
underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande
innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke
före viss av Kungl. Maj:t fastställd tid anmäla, att de vilja underkasta
sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna
därtill förbindas, icke skola för år 1921 eller någon del därav uppbära
tillfällig löneförbättring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

V. & It

•gimillhJ39<1 itntuw v/; si/jvruoiim iv^ur. w
i\ t ii''.''. 3 tum 1 .OSöl NöÄöYöfi.\ UiV

Kungl. May.ts Proposition Nr 413.

3

Utdrag av protokollet över I antför svar sär end en, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 9 april 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Hansson, anhöll härefter att få underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågan angående tillfällig löneförbättring
under år 1921 för viss personal vid armén samt anförde därvid följande:

Med anledning av Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beslöt
1918 års lagtima riksdag, att viss personal vid armén skulle under åren
1918 och 1919 komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring enligt
vissa av riksdagen godkända grunder. För bestridande av därmed
förenade kostnader anvisade riksdagen dels å tilläggsstat för år 1918
ett förslagsanslag av 4,020,000 kronor, dels ock å extra stat för år 1919
ett förslagsanslag av enahanda belopp.

I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 20 juni
1918 dels kungörelse angående grunder för tillfällig löneförbättring
under åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén, dels ock
kungörelse angående villkor och bestämmelser för den tillfälliga

Framställning:
av arméns
och
marinens
avlöningssakkunniga.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

löneförbättringens åtnjutande. (Svensk författningssamling nr 407
och 408.)

Jämlikt den 14 juni 1918 av Kungl. Maj:t givet bemyndigande
tillkallades särskilda sakkunniga för att inom lantförsvarsdcpartementet
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande
definitiv lönereglering för arméns personal. 1 de sakkunnigas uppdrag
ingick härjämte att avgiva förslag rörande den tillfälliga löneförbättring
för vissa personalgrupper, som — utöver vad genom beslut vid 1918
års lagtima riksdag medgivits för åren 1918 och 1919 — tilläventyrs
kunde befinnas erforderlig.

I enlighet med detta uppdrag överlämnade de sakkunniga med
skrivelse till Kungl. Maj:t av den 24 januari 1919 förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under år 1920 för viss personal vid armén,
vilket förslag innefattade vissa jämkningar i de genom förenämnda kungörelse
den 20 juni 1918 fastställda grunder för tillfällig löneförbättring
under åren 1918 och 1919 för ifrågavarande personal. De sakkunnigas
förslag lades i allt väsentligt till grund för Kungl. Maj:ts proposition
(nr 203) till 1919 års lagtima riksdag, och sedan denna proposition med
viss mindre ändring av riksdagen bifallits, utfärdades kungörelse i ämnet
den 6 juni 1919. (Svensk författningssamling nr 316.)

Då, såsom i statsverkspropositionen framhållits, förslag till definitiv
lönereglering för ifrågavarande personal icke kan föreläggas innevarande
års riksdag, torde tillfällig löneförbättring böra utgå jämväl under år
1921. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t under punkten 8 av fjärde
huvudtiteln, del I, i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas angående
tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén, tillsvidare
under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1921 beräkna ett
förslagsanslag av 4,020,000 kronor.

Med skrivelse den 1 mars 1920 hava nu förenämnda sakkunniga
överlämnat förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under år
1921 för viss personal vid armén.

Över de sakkunnigas förslag har arméförvaltningens civila departement
den 11 mars 1920 avgivit infordrat utlåtande.

Jag anhåller att till en början få redogöra för vissa av de sakkunniga
i berörda skrivelse gjorda uttalanden av mera principiell innebörd
ävensom för ett i sammanhang därmed framställt förslag rörande en allmän
förhöjning av den till ifrågavarande personal utgående tillfälliga
löneförbättringen i form av ortstillägg. De sakkunniga hava i sådant
hänseende anfört följande:

Kuni;I. May.ts Proposition Nr 413. 5

Under år 1919 hade inom de sakkunniga en del förberedande arbeten
utförts för det förslag till definitiv lönereglering för arméns och
marinens personal, som det ålåge de sakkunniga att avgiva. Vissa omständigheter
hade emellertid lagt hinder i vägen för ett fortskyndande
av denna del av de sakkunnigas arbete.

I främsta rummet hade de sakkunniga måst taga hänsyn till det
föreliggande spörsmålet om en allmän omorganisation av vårt försvarsväsen.
I detta liksom i andra liknande fall vore det organisationsfrågan,
som vore det primära, under det att löneregleringsfrågan komme i andra
hand; det vore först sedan grunddragen av den nya organisationen kunnat
skönjas, som det bleve möjligt att utarbeta ett förslag till lönereglering
för de beställningshavare, som denna organisation komme
att upptaga.

De sakkunniga ville begagna tillfället att här framhålla — vad som
understundom torde förbises — att den definitiva lönereglering, vartill
de sakkunniga hade att framlägga förslag, ingalunda torde kunna avse
allenast nuvarande officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv
stat eller motsvarande personal enligt den nya organisationen; i densamma
borde jämväl inbegripas ej blott sådana grupper som de nuvarande
reservstaternas och reservernas personal utan även arméns såväl
som marinens manskap. Och även om det skulle kunna tänkas, att för
exempelvis officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv stat
en definitiv lönereglering komme till stånd tidigare än för övriga personalgrupper,
läge det givetvis stor vikt därpå, att sambandet mellan de
olika gruppernas lönefrågor stode tillräckligt klart, för att icke ett tidigare
beslut skulle komma att lägga hinder i vägen för ett lämpligt ordnande
av löneförhållandena för sådana grupper av personal, som först
vid en senare tidpunkt kunde få sin lönereglering genomförd.

Ännu en omständighet hade ända intill senaste tiden verkat fördröjaude
vid arbetet med ett folkslag till definitiv lönereglering för den
militära personalen, nämligen svårigheten att finna bestämda utgångspunkter
beträffande det nya lönesystemets konstruktiva anordning.

I det betänkande, som av 1917 års militära avlöningssakkunniga
avgivits den 5 mars 1918, hade av dessa — såsom grundval för de
sakkunnigas förslag rörande tillfällig löneförbättring för ifrågavarande
personal — framlagts ett utkast till en tänkt definitiv lönereglering för
officerare och underofficerare på aktiv stat. De sakkunniga hade förmält
sig (sid. 227 i betänkandet) hava vid uppdragandet av riktlinjerna för
en sådan lönereglering haft att följa förebilder av väsentligen två skilda
slag: å ena sidan den typ, som tillämpats beträffande flertalet centrala

Frågan om
definitiv lön®
reglering.

6

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 413.

ämbetsverk och vilken först vunnit godkännande år 1907 vid genomförande
av lönereglering för statskontoret och arméförvaltningen, å andra
sidan de sins emellan något skiljaktiga typer, som år 1907 och under
tiden därefter vunnit tillämpning vid lönereglering för de s. k. kommunikationsverken
(och statens vattenfallsverk). Vid valet mellan dessa
båda slags typer hade det synts de sakkunniga, då fråga vore om personal
vid armén och marinen, ligga närmast till hands att söka jämförelsepunkter
i löneregleringarna för kommunikations- och vattenfallsverken,
men hade de sakkunniga ingalunda underlåtit att i möjlig mån
taga hänsjm även till de centrala ämbetsverkens lönereglering, liksom
de sakkunniga ej heller förbisett, att förhållandena vid armén och marinen
i åtskilliga fall vore så egenartade, att desamma vid löneregleringens
genomförande krävde särskilt beaktande.

Sedan 1917 års sakkunniga avgivit sitt ovanberörda betänkande,
hade emellertid kommunikationsverkens lönesystem, som av nämnda
sakkunniga i första hand tagits till förebild vid angivande av riktlinjerna
för en definitiv lönereglering för försvarsväsendets personal, genom
beslut vid 1919 års lagtima riksdag blivit i väsentliga hänseenden förändrat,
i det att en ny definitiv lönereglering för nämnda verk blivit
godkänd att gälla från den 1 juli 1920. De nya löneprinciperna framginge
av avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919.

Den andra av nyssnämnda förebilder, nämligen den typ av löneregleringar,
som tillämpats för flertalet centrala ämbetsverk, kvarstode
ännu orubbad. Genom beslut av den 31 december 1919 hade emellertid
Kungl. Maj:t uppdragit åt 1902 års löneregleringskommitté att verkställa
utredning, enligt av chefen för finansdepartementet angivna riktlinjer,
beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid bland
annat statsdepartementen och centrala ämbetsverk samt att, så snart ske
kunde, inkomma med det förslag, som av utredningen föranleddes.

Beträffande de av chefen för finansdepartementet angivna riktlinjerna
för ifrågavarande löneregleringsarbete torde här endast böra erinras,
att, enligt departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,
det nya lönesystemets genomförande för kommunikationsverken givetvis
måste framkalla spörsmålet, huruvida nämnda system och därmed förknippade
nya löneprinciper borde överföras och komma i tillämpning
inom andra grenar av den civila statsförvaltningen. För egen del hade
departementschefen funnit starka skäl tala för att, med sålunda given
utgångspunkt, en allmän revision nu komme till stånd rörande de inom

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

övriga grenar av don civila statsförvaltningen gällande löneregleringar
med därtill hörande villkor och bestämmelser.

På grund av vad sålunda förekommit torde det vara att motse, att
även de nuvarande, enligt den s. k. statskontorstypen anordnade lönesystemen
komme att inom kort ombildas med anslutning i större eller
mindre mån till den nya löneregleringen för kommunikationsverken.

Under sålunda inträdda förhållanden torde de av 1917 års militära
avlöningssakkunninga angivna riktlinjerna för en definitiv lönereglering
icke vidare kunna orubbade fasthållas. Det bleve nu nödvändigt att —
såsom ock redan hos de sakkunniga förberedelsevis skett — ingå på ett
skärskådande av i vilken utsträckning de nya principer, som fått uttryck
i den från ingången av juli 1920 gällande löneregleringen för kommunikationsverken,
kunde vinna tillämpning även beträffande personalen
vid försvarsväsendet. Vid denna undersökning borde givetvis de särskilda
tjänstgörings- och övriga förhållanden, som förelåge eller kunde
komma att föreligga inom försvarsväsendet, i tillbörlig grad vinna beaktande.

De sakkunniga vore för sin del av den bestämda uppfattningen,
att en definitiv lönereglering för arméns och marinens personal borde
bringas å bane, så snart detta lämpligen läte sig göra, och de sakkunnige
skulle icke underlåta att, i vad på dem ankomme, medverka till
nämnda syfte. När ett förslag till dylik lönereglering kunde av de sakkunniga
avgivas, vore likväl ett spörsmål, som, särskilt med hänsyn
till organisationsfrågans ovissa läge, för närvarande undandroge sig de
sakkunnigas bedömande.

Då emellertid nu gällande bestämmelser rörande tillfällig löneförbättring
för viss personal vid armén och marinen ägde giltighet allenast
till utgången av år 1920, syntes för innevarande års riksdag böra
framläggas förslag om tillfällig löneförbättring under år 1921 för nämnda
personal.

Vid fullgörande av sitt åliggande att avgiva förberedande förslag i
sådant hänseende, såvitt personal vid armén anginge, hade de sakkunniga
haft att taga hänsyn till innehållet i vissa fr ån personalen inkomna
framställningar.

Sålunda hade i en till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
ställd skrivelse av den 24 januari 1920 överstelöjtnanten Pehr
Lagerhjelm in. fl. såsom representanter för en i Stockholm den 23 januari
1920 avhållen sammankomst mellan i staden varande officerare och

Tillfällig
löneförbättring
för år
1921.

Inkonma

framställnin gar.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

underofficerare med vederlikar tillhörande armén hemställt, att genom
departementschefens försorg sådana åtgärder måtte vidtagas, »att arméns
officerare och underofficerare med vederlikar måtte dels under innevarande
år bliva i avlöningshänseende ånyo i stort sett jämställda med vissa
civila statstjänstemannagrupper enligt de grunder, som år 1918 fastställdes
av regering och riksdag, d. v. s. att den tillfälliga löneförbättringen
höjes med samma belopp, som år 1919 beviljades ifrågavarande
civila statstjänstemannagrupper, dels från och med år 1921 bliva i avlöningshänseende
beträffande såväl begynnelse- som slutlön fullt jämställda
med sagda civila statstjänstemannagrupper». Genom remiss den
27 januari 1920 hade de sakkunniga erhållit befallning att i detta ärende
skyndsamt avgiva utlåtande.

Vidare hade chefen för Smålands artilleriregemente till chefen för
lantförsvarsdepartementet ingivit en den 4 februari 1920 dagtecknad
skrivelse, vilken utmynnade i samma hemställan som den förut nämnda;
och hade de sakkunniga den 11 i samma månad anmodats att till departementschefen
inkomma med yttrande över framställningen.

De sakkunniga anhölle att i nu förevarande sammanhang få yttra
sig över dessa båda framställningar, och komme de sakkunniga därvid
att i främsta rummet uppehålla sig vid den förstnämnda, vilken vore
grundad på en utförlig motivering.

Vore det verkligen så, som sökandena förmenade, eller att år 1918
av regering och riksdag fastställts vissa grunder för jämställande av
officerare och underofficerare jämte vederlikar med vissa grupper av
civila befattningshavare i statens tjänst, så vore det alldeles tydligt, att
den tillfälliga löneförbättring, som enligt beslut av 1919 års lagtima
riksdag för samma år medgivits de av sökandena åsyftade grupperna
av civila befattningshavare, bort redan för år 1919 medföra höjning i
den till arméns och marinens personal utgående tillfälliga löneförbättringen,
och de sakkunniga skulle i dylikt fall icke hava underlåtit att,
ehuru några framställningar i denna riktning då icke förelegat från personalens
sida, inkomma med erforderligt förslag i ämnet. Men den av
sökandena åberopade förutsättningen förelåge icke; några dylika grunder
hade icke år 1918 blivit av Kungl. Maj:t eller riksdagen fastställda.

Vad i skrivelsen den 24 januari 1920 därom anförts syntes grunda
sig på vissa uttalanden av 1917 års militära avlöningssakkunniga i det
av dem den 5 mars 1918 avgivna betänkandet. De sakkunniga hade
där giort vissa sammanställningar mellan de avlöningsbelopp, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle tillkomma olika grupper av militära beställ -

Kungl. Maj ds Proposition Nr 413. 9

ningshavaro, och avlöningarna till vissa tjänstemän vid den civila förvaltningen.

Det borde emellertid framhållas, att dessa sammanställningar, i vad de
avsåge officerare, av de sakkunniga gjorts först efter det de sakkunniga på
andra vägar kommit till de av dem ifrågasatta avlöningsbeloppen. Härav
följde, att de sakkunnigas förslag, såvitt officerarnas avlöning anginge, icke
i någon mån kunde anses vara grundat på berörda sammanställningar;
de utgjorde allenast ett efterhandskonstaterande av det förhållande, som
i angivna hänseende skulle föreligga, därest de sakkunnigas förslag vunne
beaktande.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag kunde så mycket mindre anses
vara byggt på dessa sammanställningar, som de sakkunniga icke underlåtit
att själva framhålla det vanskliga i att här komma till några tillfredsställande
jämförelser. Beträffande avlöningen till kaptener hade
sålunda de sakkunniga betonat, att svårigheter mötte att finna fullt lämpliga
hållpunkter för en jämförelse med avlöningsförhållandena inom den
civila förvaltningen, men att en sådan jämförelse »möjligen» kunde göras
med vissa andra befattningar. De uttalanden, som i detta hänseende av
de sakkunniga gjorts rörande avlöningen till regementsofficerare, vore
likaledes av synnerligen villkorlig natur.

Vad vidare anginge de av 1917 års sakkunniga meddelade samman-’
ställningarna mellan avlöningarna till underofficerare och till vissa befattningshavare
i den civila förvaltningen, vore det visserligen sant, att
dessa sammanställningar av de sakkunniga gjorts, innan de sakkunniga
framlagt sitt förslag rörande avlöningsbelopp för underofficerarna. De
sakkunnigas uttalande i denna del hade emellertid den formen (sid. 272
i betänkandet), att de sakkunniga ansåge sig, »utan att ingå på några
direkta jämförelser, endast böra erinra om», huru avlöningsförhållandena
ställde sig dels för underofficerare, dels ock för vissa befattningshavare vid
statens järnvägar och statens vattenfalls verk. De sakkunniga hade här
på ett sätt, som icke torde kunna missförstås, givit uttryck åt det förhållandet,
att någon direkt jämförelse mellan ifrågavarande militära och
civila befattningshavare icke av de sakkunniga åsyftats.

De av 1917 års sakkunniga gjorda sammanställningarna mellan avlöningarna
till vissa grupper av militära och civila befattningshavare
hade intagits i den redogörelse för de sakkunnigas förslag, som av föredragande
departementschefen lämnats vid avlåtande till 1918 års lagtima
riksdag av proposition i ämnet (nr 361), men icke föranlett något

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 353 höft. (Nr 413).

895 20 2

Den tillfälliga
löneförbättringen
i förhållande
till
det allmänna
prisläget.

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

uttalande vare sig från föredragande departementschefens eller sedermera
från riksdagens sida.

Med vad nu anförts ansåge sig de sakkunniga hava ådagalagt, att
sökandenas uppfattning därom, att år 1918 av regering och riksdag
fastställts vissa grunder för jämställande av officerare och underofficerare
jämte vederlikar med vissa grupper av civila befattningshavare i statens
tjänst, icke överensstämde med verkliga förhållandet. I olikhet med
sökandena måste de sakkunniga anse, att de av 1917 års sakkunniga i
detta hänseende gjorda sammanställningarna icke kunde, på det sätt
sökandena velat göra gällande, vara bindande ens för de sakkunniga
själva och än mindre för Kungl. Maj:t eller riksdagen.

Den av sökandena nu väckta frågan om en förhöjning i den för
personal vid armén och marinen redan medgivna löneförbättringen måste
enligt de sakkunnigas mening ses ur en helt annan synpunkt, vilken
endast i förbigående av sökandena berörts men som dock i detta fall
syntes vara den väsentliga: det vore spörsmålet om den prisnivå, till
vilken personalens nuvarande avlöningar — frånsett dyrtidstillägg —
kunde anses hänförda.

Det vore allmänt bekant, att under den senare tiden detta spörsmål,
såvitt statens civila befattningshavare anginge, varit föremål för särskilt
beaktande. Den av 1919 års lagtima riksdag beslutade tillfälliga löneförbättringen
för vissa civila befattningshavare hade just avsett att för
sådana grupper, vilkas avlöningar ansetts hänförda till ett tidigare prisläge
än det, som varit rådande vid tiden för krigsutbrottet, framföra
avlöningarna till 1914 års prisnivå. På denna tillfälliga löneförbättring,
liksom på den ordinarie avlöningen, beräknades dyrtidstillägg enligt allmänna
grunder. Vad åter anginge de befattningshavare vid kommunikationsverken,
för vilka, med tillämpning från den 1 juli 1920, fastställts
ny lönereglering, i vilken lönesatserna bestämts efter en högre prisnivå
än den vid tiden för krigsutbrottet gällande, vore därvid från såväl
Kungl. Maj:ts som riksdagens sida uttryckligen förutsatt, att en mot
denna särskilda förhöjning svarande reduktion skulle ske i det dyrtidstillägg,
som borde tillkomma ifrågavarande personal för tiden efter den
1 juli 1920.

Det kunde tydligen möta betydande svårigheter att i fråga om de
talrika grupper av civila befattningshavare, som under senare tider fått
sina avlöningar reglerade, med tillräcklig grad av bestämdhet avgöra,
huruvida avlöningarna i verkligheten framförts till 1914 års prisnivå eller

It

Kungl, Mnj:ts Proposition Nr 413.

tilläventyrs borde anses motsvara vare sig ett tidigare eller ett senare
prisläge. I åtskilliga fall hade ock delade meningar härutinnan kommit
till synes.

Om sålunda detta spörsmål kunnat vålla tvekan beträffande vissa
grupper av civila befattningshavare, så vore detta icke fallet i fråga om
den personal vid armén ocdi marinen, som blivit delaktig av den år
1918 beslutade tillfälliga löneförbättringen. Här läge berörda spörsmål
alldeles klart.

I betänkandet den 5 mars 1918 hade sålunda 1917 års sakkunniga
(sid. 226) erinrat, att med de förslag till provisorisk lönereglering för
viss personal vid armén och marinen, som av Kungl. Maj:t förelagts
1917 års riksdag, varit avsett att bereda denna personal en kompensation
för den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt
före kriget och kunde anses bliva bestående, och hade sålunda någon
hänsyn här icke tagits till den dyrtid, kriget medfört. De sakkunniga
hade vid sitt arbete utgått från i huvudsak enahanda förutsättning. Det
utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och
marinen, som av de sakkunniga framlagts, liksom det därpå grundade
förslaget om en tillfällig löneförbättring både sålunda haft till syfte att
bringa den ifrågavarande personalens löneförmåner upp till den nivå,
som kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extraordinära
förhållanden kriget här skapat borde enligt de sakkunnigas mening
mötas genom extraordinära åtgärder, i främsta rummet genom anlitande
av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Detta de sakkunnigas uttalande hade av föredragande departementschefen
återgivits vid avlåtande till riksdagen av proposition i ärendet
(nr 361/1918), varvid departementschefen förklarat sig under nu angiven
förutsättning — i fråga om krigstidst lägg och krigstidshjälp — anse
de föreslagna avlöningsbeloppen vara i stort sett rättvist och väl avvägda
(sid. 62).

Jämväl i det följande (sid 132) hade departementschefen erinrat,
att med ifrågavarande löneförbättring avsetts att bereda personalen en
kompensation för den höjning av de allmänna levnadskostnaderna, som
inträtt före krigsutbrottet. Om man till utgångspunkt toge år 1902
— det år då den senaste mera allmänna löneregleringen för ifrågavarande
personal slutförts — och sökte finna den höjning i de allmänna
levnadskostnaderna, som inträtt under tiden därefter intill sommaren
1914, torde man, hade departementschefen fortsatt, icke komma alltför
långt från det verkliga förhållandet, om denna stegring angåves till omkring
18 procent. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle den till -

12

Kung], Maj:ts Proposition Nr 413.

fälliga löneförbättringen komma att, vad arméns personal beträffade,
för överstelöjtnanter och kaptener ungefär motsvara samt för löjtnanter
överstiga nämnda procenttal; för övriga officerare skulle löneförbättringen
understiga och för underofficerare avsevärt överstiga berörda 18
procent. Att underofficerarna här blivit särskilt tillgodosedda, hade emellertid
synts departementschefen falla sig helt naturligt med avseende å
den synnerligen tryckta ekonomiska ställning, vari denna personal dittills
varit försatt.

Vad sålunda av 1917 års sakkunniga och av föredragande departementschefen
anförts hade icke givit anledning till något uttalande från
riksdagens sida.

Det torde här få anmärkas, att sedan genom beslut av 1919 års
lagtima riksdag tillfällig löneförbättring tillerkänts jämväl generalspersoner
och i sammanhang därmed det för överstar ursprungligen bestämda
beloppet blivit höjt, det torde kunna sägas, att den för offficerare
redan medgivna löneförbättringen i stort sett någorlunda motsvarade
den allmänna prisstegring av omkring 18 procent, som beräknats
hava inträtt under åren 1902—1914.

Av vad sålunda förekommit syntes oförtydbart framgå, att avlöningarna
för de på aktiv stat anställda officerarna och underofficerarna måste
anses hava genom den för åren 1918 — 1920 beviljade tillfälliga löneförbättringen
blivit framförda ungefär till 1914 års prisnivå eller den nivå,
dit stora grupper av civila befattningshavare hunnit först från och med
år 1919. Men om detta vore händelsen, torde det ock vara tydligt, att
den av sökandena intagna ståndpunkten, att den från och med år 1919
för civila befattningshavare medgivna löneförbättringen borde konsekvent
leda till en motsvarande förbättring för officerare och vederlikar, icke
kunde anses hållbar. Ett bifall till sökandenas yrkande i denna del skulle
givetvis innebära, att en av de faktorer, som varit företrädesvis bestämmande
vid de senaste årens arbete med åvägabringande av ordnade löneförhållanden
för statens befattningshavare, inom försvarsväsendet såväl
som inom den civila förvaltningen, nämligen förhållandet mellan de fastställda
avlöningarna och det allmänna prisläget, här skulle helt åsidosättas.

Om än det redan anförda torde vara tillräckligt för att ådagalägga,
att sökandenas framställning i det skick den förelåge icke kunde bifallas,
ansåge sig de sakkunniga dock böra påpeka ytterligare vissa omständigheter,
som här kunde vara av betydelse.

Sökandena hade starkt betonat den antagna likställdheten i avlöningshänseende
mellan vissa befattningshavare vid försvarsväsendet och

Kungl. Maj.is Proposition Nr 413. 13

vid den civila förvaltningen, men syntes däremot hava i viss mån förbisett
det samband i berörda hänseende, som utan tvivel borde förefinnas
mellan olika personalgrupper inom försvarsväsendet självt. Ehuru sökandenas
hemställan avsåge »arméns officerare och underofficerare med vederlikar»
utan någon inskränkning, ansåge sig de sakkunniga kunna förutsätta,
att sökandena därmed åsyftat allenast sådan personal på aktiv
stat. Den till reservstaterna och reserven hörande personalen, liksom
även manskapet, skulle sålunda här lämnas åsido.

Redan genom den tillfälliga löneförbättring, som år 1918 beviljats
personal på aktiv stat, hade denna personal i förhållande till beställningshavare
på reservstat erhållit ett försteg i avlöningshänseende, som
i varje fall icke torde varit avsett, då reservstaterna genom beslut av
1914 års riksdag upprättats. Detsamma gällde i viss mån om förhållandet
mellan avlöningarna till beställningshavare på aktiv stat och till
reservpersonal. De sakkunniga hade ock, sedan löneförbättring beviljats
den aktiva personalen, ansett sig förpliktade att till behandling upptaga
frågan om motsvarande förmån för reservstats- och reservpersonalerna,
och hade i sådant hänseende av de sakkunniga avgivits förslag
till dels en genomgående löneförbättring för reservstatspersonalen dels
ock viss förbättring i löneförmånerna för personal tillhörande reserven.
Dessa de sakkunnigas förslag hade emellertid hittills icke iett till positivt
resultat. Skulle nu, på sätt sökandena hemställt, en allmän förhöjning
av den aktiva personalens nuvarande avlöningar åvägabringas, komme
därigenom berörda missproportion att än starkare framträda, och under
sådana förhållanden skulle utan tvivel krav liknande dem, som av sökandena
framställts, kunna med vida större berättigande göras gällande från
reservstats- och reservpersonalernas sida.

Yad vidare anginge arméns manskap, syntes böra erinras, hurusom
de sakkunniga i utlåtande den 24 februari 1919 avgivit förslag till tillfällig
löneförbättring för denna personal. Detta förslag hade emellertid
icke lagts till grund för den proposition (nr 320/1919), som i ärendet
avlåtits till riksdagen, utan hade denna begränsats till ett förslag därom,
att, med bibehållande i övrigt av gällande avlöningsbestämmelser, viss
höjning i dagavlöningen måtte från den 1 november 1919 beredas beställningshavare
inom de olika manskapsgraderna. Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet hade av riksdagen bifallits.

Det syntes de sakkunniga uppenbart, att, i sammanhang med spörsmålet
om en allmän ytterligare löneförbättring för officerare och underofficerare
med vederlikar, manskapets lönefråga icke gärna kunde lämnas
obeaktad.

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

Gent emot sökandenas framställning ville de sakkunniga slutligen
allenast erinra, att genom beslut av 1919 års lagtima riksdag pensionsförbättring
beviljats viss personal vid armén och att denna pensionsförbättring
satts i visst förhållande till beloppet av de avlöningsförmåner,
som enligt den skisserade definitiva löneregleringen skulle tillkomma
vederbörande beställningshavare. Dessa avlöningsförmåner motsvarade
emellertid, med någon jämkning, de nu till personalen utgående avlöningarna,
den tillfälliga löneförbättringen inberäknad. Om nu denna, i
enlighet med sökandenas begäran, ytterligare förhöjdes, så syntes därav
bliva en konsekvens, att motsvarande höjning skedde i de nu medgivna
pensionsbeloppen. I varje fall syntes dessa båda spörsmål, en allmän
ytterligare löneförhöjning och en allmän ytterligare pensionsförbättring,
höra tagas under omprövning i ett sammanhang.

De sakkunniga ansåge sig ock kunna utgå därifrån, att de nu
nämnda frågorna inom den närmaste tiden borde komma under övervägande.
Beträffande den personal vid den civila förvaltningen, som
icke blivit delaktig i den från ingången av juli 1920 gällande nya löneregleringen
för kommunikationsverken, hade ock, såsom förut vore nämnt,
arbetet med en ny definitiv lönereglering igångsatts, i det att uppdrag
lämnats 1902 års löneregleringskommitté att, så snart ske kunde, inkomma
med förslag i ämnet. Därvid vore förutsatt, att avlöningarna
skulle föras fram till samma prisläge, som skett beträffande kommunikationsverken,
d. v. s. det prisläge, som, att döma av stegringarna i
levnadskostnaderna under åren närmast före krigets utbrott, skulle under
normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet. Det hade
jämväl av föredragande departementschefen framhållits såsom billigt, att
sådana provisoriska åtgärder vidtoges, varigenom personalen vid de verk
och inrättningar, som icke skulle i första hand omfattas av den definitiva
löneregleringen, bleve tillgodosedda i ungefär samma omfattning,
som genom denna lönereglering skulle ske beträffande den personal,
vilken komme att därav beröras.

Vad försvarsväsendets beställningshavare anginge, vore det för de
sakkunniga tydligt, att även avlöningarna för denna personal borde utan
större tidsutdräkt, än som kunde vara oundgänglig, framföras till den
högre prisnivå, om vilken nyss vore talat. Åven om denna förändring
skulle förknippas med en reduktion av de vid tiden för förändringens
genomförande utgående dyrtidstilläggen, innebure dock framförandet till
den högre prisnivån väsentliga fördelar, som icke borde underskattas.
Skulle denna höjning i avlöningarna för personalen vid försvarsväsendet

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

15

icke kunna i första hand åvägabringas genom en definitiv lönereglering,
skulle de sakkunniga icke underlåta att, i vad på dem kunde ankomma,
medverka därtill, att höjningen skedde under den tillfälliga löneförbättringens
form.

De sakkunniga ville här betona — vad som för övrigt kunde synas
självklart — att de sakkunniga vid handläggningen av frågor rörande
den militära personalens avlöningsförhållanden alltjämt utgått och
fortfarande komme att utgå från den åskådningen, att de militära avlöningarna
skulle i stort sett hållas fullt i jämnhöjd med avlöningarna
inom den civila statsförvaltningen. Vad som emellertid gjorde denna sida
av frågan så komplicerad, vore svårigheten, för att icke säga omöjligheten
att i detta hänseende komma till några tillfredsställande jämförelser mellan
olika grupper av militära och av civila befattningshavare. Den olikhet
beträffande personalens utbildning, befordran till och avgång från tjänsten,
tjänstgöringens art och omfattning m. m., som vid ett övervägande av hithörande
frågor redan från början gåve sig skarpt tillkänna, torde i själva
verket, åtminstone vad betydande personalgrupper anginge, utesluta möjligheten
av ett direkt jämnställande. Att i varje fall detta invecklade
spörsmål ingalunda blivit besvarat genom de uttalanden i ämnet, som
förekomme i sakkunnigebetänkandet av den 5 mars 1918, torde framgå
av det förut sagda.

Då de sakkunniga ansett sig böra så utförligt som i det föregående
skett yttra sig om där berörda frågor, hade närmaste anledningen därtill
varit dels innehållet i sökandenas skrivelse av den 24 januari 1920,
dels ock vissa i den dagliga pressen och eljest framkomna uttalanden,
vilka vittnade om en viss obekantskap med den militära lönefrågans
allmänna läge. Sådant detta spörsmål förelåge skulle det för närvarande
ligga närmast till hands, att ifrågavarande personal, vars avlöningar
måste anses hava genom den redan medgivna tillfälliga löneförbättringen
bragts upp ungefär till 1914 års prisnivå, därutöver finge komma i åtnjutande
av dyrtidstillägg enligt samma regler, som kunde komma att
gälla för statens befattningshavare i allmänhet — med undantag av
kommunikationsverkens personal — men att ''någon ytterligare löneförbättring
för beställningshavare vid försvarsväsendet nu icke borde ifrågakomma.

De sakkunniga ville emellertid för sin del icke draga en sådan slutsats.
Utan tvivel förelåge en del reala skäl av beskaffenhet att påkalla
en ingående prövning, huruvida icke någon ytterligare löneförbättring
•— om ock i annan ordning än den av sökandena ifrågasatta — skulle

16

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 413.

Ortstillägg.

kunna beredas personalen. De sakkunniga tänkte härvid i främsta rummet
på de svårigheter, som vidlådde rekryteringen; såsom av sökandena
erinrats, vore tilloppet till den militära banan synnerligen ringa, under
det att samtidigt en betydande del av personalen avginge före uppnådd
pensionsålder. Om ock detta förhållande till väsentlig del vore beroende
på försvarsfrågans ovissa läge och den därmed förenade*svårigheten
att bedöma, huru den militära banan kunde komma att i framtiden gestalta
sig, kunde man dock icke bortse därifrån, att även avlöningsfrågan
härvid spelande en betydande roll.

Under dessa förhållanden hade de sakkunniga funnit det angeläget
att undersöka, huruvida icke någon utväg skulle kunna finnas att —
utan att åsidosätta några ledande grundsatser för nu pågående arbeten
med löneregleringar för olika grupper av statens befattningshavare och
utan att bryta sammanhanget mellan den militära personalens lönereglering
och pensionsregleringen för samma personal — nu bereda de beställningshavare,
om vilka här vore fråga, någon förbättring i deras avlöningsförmåner.
De sakkunniga hade trott, att en sådan utväg skulle
vara att från och med år 1921 i det för dessa beställningshavare gällande
lönesystemet införa ortstillägg och därigenom åstadkomma en efter de
allmänna levnadskostnadernas storlek på olika orter lämpad starkare
differentiering i avlöningshänseende, än som skett genom de nuvarande
avlöningsbestämmelserna.

Beträffande ortstillägg hade 1917 års avlöningssakkunniga (sid. 231)
anfört, att det vid genomförande för personal vid armén och marinen
av en definitiv lönereglering, enligt vilken inkvarterings- och servisbidrag
skulle uppgå i lönen eller dagavlöningen, syntes böra tagas i övervägande,
huruvida icke det lämpligaste sättet att ernå önskad utjämning
mellan olika orter, såvitt hyreskostnader och andra sådana förhållanden
anginge, vore att upptaga ortstillägg såsom avlöningsform även i det
militära lönesystemet. De sakkunniga hade emellertid så mycket mindre
ansett sig, böra då upptaga detta spörsmål till närmare skärskådande,
som frågan om ortstillägg till statstjänstemän i gemen för det dåvarande
vore beroende på särskilda undersökningar.

Sedan dess hade frågan om ortstillägg till statens befattningshavare
kommit i ett väsentligen förändrat läge. Genom det år 1919 antagna
nya avlöningsreglementet för tjänstemän vid kommunikationsverken hade
avlöningarna för dessa tjänstemän gjorts i betydande grad beroende av
de för olika orter gällande allmänna levnadskostnaderna. Såsom i det

17

Kung!. May.ts Proposition Nr 413.

föregående anförts, torde det ock vara att motse, att de nuvarande löneregleringarna
efter den s. k. statskontorstypon komme att inom kort
ombildas med anslutning i större eller mindre mån till det nya lönesystemet
för kommunikationsverken. De sakkunniga ansåge sig under
sådana förhållanden kunna förutsätta, att även den förestående definitiva
löneregleringen för den aktiva personalen vid försvarsväsendet borde
upptaga ortstillägg såsom avlöningsform och att sålunda denna lönereglering
icke föregrepes, därest berörda personal nu tillerkändes, utöver
den nuvarande tillfälliga löneförbättringen, jämväl ortstillägg, där sådana
borde förekomma. Det torde få anmärkas, att ortstillägg ej gärna kunde
ifrågakomma för beställningshavare å reservstat eller i reserv eller för
innehavare av beställningar i manskaps grad samt att, då pensionerna
för olika personalgrupper städse plägade utmätas utan avseende å förekommande
ortstillägg, införandet av dylika tillägg i nu förevarande fall
icke torde kunna inverka på bedömandet av frågan om personalens pensionering.

Om sålunda ur dessa synpunkter några betänkligheter icke torde
kunna möta mot att nu införa ortstillägget. såsom avlöningsform för de
beställningshavare, om vilka här vore fråga, torde det å andra sidan
knappast kunna bestridas, att, då vid de nuvarande avlöningarnas bestämmande
hänsyn endast i ringa mån kunnat tagas till växlingen i
levnadskostnaderna å olika orter, avlöningen till de å dyrorter förlagda
beställningshavarna blivit, även med inräknande av de nu utgående dyrtidstilläggen,
tämligen knappt tillmätta. Genom införandet av ortstillägg
skulle sålunda åt denna del av personalen beredas en välbehövlig löneförbättring,
samtidigt med att en rättvisare avvägning skulle åstadkommas
av avlöningarna för olika personalgrupper.

Enligt vad de sakkunniga i det följande komme att föreslå, skulle
sålunda till ifrågavarande personal komma att under år 1921 utgå tillfällig
löneförbättring dels i huvudsak motsvarande vad som nu gällde
— denna förmån torde för framtiden böra benämnas allmänt avlöningstillägg
— dels ock i form av ortstillägg.

Enligt det för kommunikationsverken antagna nya lönesystemet
hade det, med utgångspunkt från en av socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts
uppdrag år 1917 verkställd utredning rörande levnadskostnadernas storlek,
vilken sedermera kompletterats i vissa avseenden, befunnits lämpligt
att fördela samtliga orter, där verkens tjänstemän vore stationerade,
på sju ortsgrupper. Därvid hade endast de orter, där inga särskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 353 höft. (Nr 41 3.) 895 20 3

. Grund er för
införande av
ortstillägg för
''personal vid
armén.

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

fördyrande omständigheter kunde påvisas, eller vad som plägade betecknas
såsom »rena landsbygden», ansetts böra hänföras till den billigaste
ortsgruppen, under det att ortstillägg skulle utgå å alla övriga platser.
För vinnande av större överskådlighet över de å skilda orter utgående totalavlöningarna
hade ortstillägget sammanslagits med lönen till ett belopp.
I fråga om ortstilläggens beräknande hade tillämpats, att dessa tillägg
bestämts till fixa, i förhållande till lönen stigande belopp; att å den
lägsta avlöningen för manliga tjänstemän ortstillägget utgjorde 90 kronor
för den näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 90
kronor för varje ny ortsgrupp, så att å dyraste ort tillägget utginge
med 540 kronor, samt att ortstilläggets maximibelopp för manliga tjänstemän
utgjorde 240 kronor för näst billigaste ortsgruppen med tillägg av
ytterligare 240 kronor för varje ny ortsgrupp, så att detsämma å dyraste
ort uppginge till 1,440 kronor. Det lägsta ortstillägget motsvarade
en lön i den billigaste ortsgruppen av 1,980 kronor, det högsta
ortstillägget en lön i den billigaste ortsgruppen av 7,140 kronor eller
därutöver. Orternas fördelning mellan de olika ortsgrupperna fastställdes
av Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen på grundval av utredning
rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.

Förutom de nu nämnda ortstilläggen hade vid kommunikationsverken
för de i landets nordligaste delar stationerade tjänstemännen införts
särskilda fristående kallortstillägg. Dessa vore endast avsedda att utgöra
kompensation för de olägenheter av skilda slag, som bosättning i de
nordliga landsdelarna på grund av där rådande klimatiska och fysiologiska
förhållanden medförde, under det att den särskilda utgiftsökning,
som föranleddes av att vissa poster å levnadsbudgeten — såsom för större
bränsleförbrukning, varmare beklädnad samt rikligare näring — till följd
av klimatiska förhållanden stege till högre belopp än i blidare delar av
landet, ansetts böra liksom annan ökning i levnadskostnaderna täckas
genom dyrortstillägg. De orter, där kallortstillägg ansetts böra utgå,
fördelades mellan sex olika kallortsklasser, och tillägget utgjorde 60 kronor
i lägsta och 600 kronor i högsta kallortsklassen, lika för alla lönebelopp.

Jämväl enligt det i betänkande den 18 december 1919 framlagda
förslaget till lönereglering för domänverket skulle de särskilda tjänstgöringsorterna
i avlöningshänseende uppdelas i olika grupper. Vid
denna uppdelning skulle emellertid, i motsats till vad förhållandet vore
vid kommunikationsverken, hänsyn tagas även till vissa andra faktorer
än dyrortsmomentet, därvid särskilt pekats på svårskötthets- och ödslighetsmomenten,
vilka ansetts spela en betydlig roll i fråga om skogs -

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413,

tjänstemännens arbete. Vidare hade framhållits, att tillbörligt beaktande
borde ägnas jämväl kallortsmomentet, varemot särskild ersättning vid
sidan av lönen, motsvarande det vid kommunikationsverken införda
kallortstillägget, icke ansetts böra utgå till domänverkets personal.

Då de militära tjänstgöringsförhållandena i stort Bett torde vara
mera jämförliga med kommunikationsverkens än med domänverkets
tjänstgöringsförhållanden, hade de sakkunniga ansett kommunikationsverkens
lönesystem lämpligen kunna i huvudsak tagas såsom förebild
vid ett eventuellt införande av dyrortstillägg för militära tjänstinnehavare.
Ehuru militär personal knappast torde vara förlagd till någon
ort, som vore liänförlig till den för kommunikationsverken bestämda
billigaste ortsgruppen eller »rena landsbygden», syntes dock anledning
ej föreligga att frångå den för nämnda verk fastslagna indelningen i
sju olika ortsgrupper, och torde denna indelning jämväl för försvarsväsendet
böra verkställas av Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen,
på grundval av utredning rörande de för de särskilda orterna gällande
allmänna levnadskostnaderna. De avlöningar, som för närvarande
utginge å annan ort än Stockholm och Göteborg, torde därvid böra
avses att gälla för den billigaste ortsgruppen, medan för de sex övriga
ortsgrupperna infördes dyrortstillägg med fixa i förhållande till avlöningen
stigande belopp.

Vid avvägandet av dessa belopp hade de sakkunniga emellertid
måst taga hänsyn därtill, att den för den militära personalen år 1918
införda tillfälliga löneförbättringen avsett att föra upp avlöningen för
denna personal till 1914 års prisnivå, medan däremot den nya löneregleringen
för kommunikationsverken anpassats efter den prisnivå, som
under förutsättning av normal prisstegring bort råda i början av 1920-talet. Till följd härav utginge också dyrtidstillägg till arméns och marinens
personal liksom till övriga grupper av befattningshavare i statens
tjänst, vilkas avlöning icke blivit höjd utöver 1914 års prisnivå, enligt
en högre beräkningsgrund än som efter den nya löneregleringens genomförande
skulle gälla beträffande kommunikationsverkens personal. Då
detta alltjämt torde böra bliva fallet, så länge nämnda olikhet i avseende
å avlöningarnas förhållande till den allmänna prisnivån fortfarande vore
rådande, och då även de ortstillägg, som nu kunde ifrågakomma för
militära beställningsliavare, syntes böra tagas i betraktande vid dyrtidstilläggens
beräknande, hade de sakkunniga givetvis måst för den militära
personalen föreslå ortstillägg att utgå med i allmänhet något lägre
belopp, än som skulle framgå av en direkt jämförelse med kommunikationsverkens
löneplan. Den av de sakkunniga i detta hänseende verk -

Närmare

föreskrifter

angående

ortstilläggets

beräknande.

20 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 413.

ställda beräkningen hade grundats pa den förutsättningen, att kommunikationsverkens
avlöningar på det hela taget läge omkring 16 procent
högre än de nuvarande avlöningarna för arméns och marinens personal.

De ortstillägg, som de sakkunniga enligt nu omförmälda grunder
ansett sig böra föreslå, framginge av följande tablå:

A v 1 ö n

ingsbelopp

0 r t

s g r

upp

A.

B.

C.

D.

E.

F.

G.

I.

— 1,800 kronor.............

_

70

140

210

280

350

420

II.

1,801—2,000

»

—

80

160

240

320

400

480

III.

2,001-2.200

»

—

90

180

270

360

450

540

IV.

2,201—2,400

))

—

100

200

300

400

500

600

V.

2,401-2,600

»

—

no

220

330

440

550

660

VI.

2,601—2,900

)» .................................

—

120

240

360

480

600

720

VII.

2,901-3,200

n ____

—

130

260

390

520

650

780

VIII.

3,201-3,500

» .................................

—

140

280

420

560

700

840

IX.

3,501-3,800

»

—

150

300

450

600

750

900

X.

3,801—4,100

»

—

160

320

480

640

800

960

XI.

4,101—4,500

» ..........................

—

170

340

510

680

850

1,020

XII.

4,501—5,000

»

—

180

360

540

720

900

1,080

XIII.

5,001-5,500

» ..................

—

190

380

570

760

950

1,140

XIV.

5,501 och därutöver ...........

—

200

400

600

800

1,000

1,200

Vid bestämmandet av den lönegrupp, till vilken en beställningshavare
i fråga om beräknandet av ortstilläggets belopp borde hänföras,
syntes hänsyn böra tagas till samtliga de kontanta löneförmåner, han
under ordinarie tjänstgöring i allmänhet ägde åtnjuta, alltså till lön,
dagavlöning, arvode, utgående i stället för lön eller dagavlöning, ålderstillägg,
inkvarterings- och servisbidrag, beräknade till det å annan ort
än Stockholm och Göteborg utgående beloppet, hyresersättning till förråds
vaktmästare eller extra poliskonstapel i Boden, ersättning för bränsle
och lyse samt allmänt avlöningstillägg (motsvarande den nuvarande tillfälliga
löneförbättringen), men däremot icke till de för viss tjänstgöring
utöver den ordinarie avlöningen utgående särskilda arvoden.

För den, som åtnjöte bostad in natura, torde bland ifrågavarande
förmaner böra inräknas beloppet av det inkvarterings- och servisbidrag,
som å annan ort än Stockholm och Göteborg utginge till innehavare av
motsvarande beställning (befattning).

21

Kungl. Maj: Is Proposition Nr 413,

Summan av inkvarterings- och servisbidrag utginge med högre belopp
i Stockholm och Göteborg än å andra orter, och den personal,
som åtnjöte denna högre ersättning, kunde alltså sägas redan nu vara
berättigad till ott slags ortstillägg. Då icke någon syntes böra kunna
komma i åtnjutande av vad som skulle kunna anses vara dubbla ortstillägg,
borde därför det ortstillägg, som kunde komma att enligt de
här ifrågasatta nya bestämmelserna utgå till en beställningshavare, vilken
åtnjöte inkvarterings- och servisbidrag enligt den för Stockholm
ocli Göteborg gällande tariffen, minskas med det belopp, varmed enligt
nämnda tariff inkvarterings- och servisbidraget överstege dylikt bidrag
å annan ort. Förråds vaktmästare, som hade sin förläggningsort i Stockholm
eller Göteborg och icke tilldelats bostad in natura, borde jämväl
få vidkännas motsvarande avdrag från den hyresersättning, som till
honom utginge i stället för inkvarterings- och servisbidrag.

Ett spörsmål, som de sakkunniga icke kunnat underlåta att i förevarande
sammanhang taga under övervägande, hade varit, huruvida och
enligt vilka grunder avdrag å ortstillägget borde ske för sådana beställningshavare,
som åtnjöte bostadsförmån in natura. I allmänhet torde
det anses, att den del av personalen, som åtnjöte bostad in natura, därigenom
kommit i en gynnsammare ställning än det som vore anvisade
att mot uppbärande av inkvarteringsbidrag själva anskaffa bostäder. Vid
sådant förhållande syntes det till en början vara klart, att de beställningshavare
i Stockholm och Göteborg, som hade bostad in natura,
borde vidkännas avdrag å ortstillägget med åtminstone samma belopp,
som föreslagits beträffande dem, vilka å nämnda orter uppbure inkvarterings-
och servisbidrag. Men även å andra orter torde dylika avdrag
utan obillighet kunna i viss utsträckning åläggas vederbörande personal.

De sakkunniga hade ansett sig komma till en med avseende å det
nu framlagda förslagets provisoriska natur antaglig lösning av förevarande
spörsmål genom att föreslå, att avdrag, som nu nämnts, måtte
göras för beställningshavare å orter, tillhörande någon av de fyra dyraste
ortsgrupperna, samt med belopp, som skulle stå i visst förhållande
till de för motsvarande beställning bestämda inkvarterings- och servisbidrag,
beräknade efter den för annan ort än Stockholm och Göteborg
gällande tariff. I sådant hänseende hemställde de sakkunniga, vad till
en början den dyraste ortsgruppen G beträffade, att avdragen allt efter
som de nämnda inkvarterings- och servisbidragen utgjorde 180—240
kronor, 300 kronor, 400 kronor eller 600 kronor och därutöver, måtte
bestämmas till respektive 60, 120, 200 och 400 kronor. Å ortsgrup -

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

perna F, E och D skulle avdragen utgöra respektive tre fjärdedelar,
hälften och en fjärdedel av de för ortsgruppen G föreslagna beloppen.

Vid bestämmandet av den ortsgrupp, till vilken eu tjänstinnehavare
i avseende å ortstilläggets beräknande skulle hänföras, syntes i regel
den ort, som enligt gällande föreskrifter skulle anses såsom hans förläggningsort,
böra vara avgörande. Från denna regel hade emellertid
de sakkunniga ansett sig böra föreslå vissa undantag.

I särskilda skrivelser den 27 november 1919, vilka blivit till de
sakkunniga överlämnade, hade nämligen cheferna för krigshögskolan
samt för artilleri- och ingenjörhögskolan framhållit, att då enligt gällande
bestämmelser eleverna vid de militära högskolarna icke erhölle
traktamentsersättning under kommenderingstiden och inkvarteringsersättning
till dem utginge efter den för deras ordinarie förläggningsort gällande
tariff, de elever, som tillhörde utom Stockholm förlagda truppförband,
befunne sig i ett synnerligen ogynnsamt ekonomiskt läge; och
hade nämnda chefer för den skull anhållit, att högskolornas elever måtte
beredas förbättrade avlöningsförmåner i en eller annan form. Inspektören
för militärläroverken hade i skrivelse den 2 december 1919 instämt
i vad skolcheferna anfört.

Då de sakkunniga funnit vad i berörda skrivelser anförts vara värt
beaktande, hade de sakkunniga, för att i någon mån förbättra de från
utom Stockholm förlagda truppförband kommenderade elevernas villkor,
ansett sig böra i detta sammanhang föreslå, att deras ortstillägg under
tiden för kommenderingen måtte få utgå efter den ortsgrupp, till vilken
Stockholm hänförts.

Aspiranterna vid generalstaben ägde enligt ett särskilt kungl. brev
den 30 januari 1903 rätt att uppbära inkvarterings- och servisbidrag enligt
enahanda grunder, som gällde för generalstabens officerare på stat,
vilket med andra ord innebure, att, då aspiranttjänstgöringen i huvudsak
ägde rum i Stockholm, nämnda bidrag utginge enligt den för Stockholm
gällande högre tariffen. Av samma skäl syntes jämväl det föreslagna
ortstillägget höra till aspiranterna vid generalstaben utgå med beloppet
för den ortsgrupp, dit Stockholm räknades.

Därest i något fall tvekan skulle råda rörande den ort, som skulle
anses såsom förläggningsort, syntes det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att lämna erforderliga föreskrifter i ämnet.

Det föreslagna ortstillägget syntes såsom regel böra tillkomma de
beställningshavare, som åtnjöte lön på stat eller arvode, fördelat i lön
och dagavlöning, d. v. s. i allmänhet den personal, som vore upptagen
i §§ 1—4 i kungörelsen den 6 juni 1919 angående grunder för tillfällig

Kung1. Maj:tf! Proposition Nr 41H, 23

löneförbättring under ur 1920 för viss personal vid armén. På anförda
skäl ansåge emellertid de sakkunniga ortstillägg icke böra utgå till
furirer av första klassen eller till vissa befattningshavare vid fältläkarkåren,
nämligen generalfältläkaren, de båda överläkarna vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt fältläkarstipendiat.
För andra arvodestagare än de ovan nämnda ansåge de sakkunniga
likaledes något ortstillägg för närvarande icke böra ifrågasättas.

Alltsedan år 1915 hade i riksstaten å extra stat varit uppfört ett
förslagsanslag för beredande av provisoriskt avlöningstillägg åt officerare
och underofficerare med vederlikar vid till Boden förlagda truppförband
och formationer. Beträffande anslagets användning gällde, att avlöningstillägget
under tjänstgöring i Boden skulle utgå med 200 kronor om
året för såväl officer som underofficer med vederlikar. Ifrågavarande
förmån voro avsedd att utgöra en särskild ersättning för olägenheterna
av Bodens avskilda läge, dyra levnadsförhållanden och besvärliga förbindelser
med det övriga riket.

Samma skäl, som föranlett införandet vid kommunikationsverken av
ett särskilt kallortstillägg för tjänstemän, vilka vore bosatta å vissa orter
inom de norra delarna av landet — således do avsevärda olägenheter,
som vistelsen å sådan ort på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden
kunde, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra — kunde
enligt de sakkunnigas mening tillräckligt motivera det nuvarande avlöningstillägget
i Boden. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga, utan
att för närvarande taga ståndpunkt till frågan, huruvida vid en definitiv
lönereglering för arméns personal kallortstillägg borde införas i lönesystemet,
likväl ansett ifrågavarande avlöningstillägg till i Boden förlagd
personal tillsvidare kunna utgå vid sidan av det föreslagna ortstillägget.
Fn blivande definitiv lönereglering syntes härigenom icke på något sätt
kunna föregripas. Beloppet av det provisoriska avlöningstillägget överensstämde
för övrigt ganska nära med det belopp, varmed kallortstillägg
enligt kommunikationsverkens nya lönesystem skulle utgå för den kallortsklass,
dit Boden torde vara att hänföra.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande tillfällig löneförbättring
i form av ortstillägg syntes böra vinna tillämpning från och
med år 1921.

De särskilda framställningar, som, enligt vad förut omnämnts, av
viss personal gjorts i syfte att redan från och med innevarande år måtte
få utgå någon löneförbättring utöver den, som genom beslut av 1919

Provisoriskt
avlöningstillägg
till i
Boden förlagd
-personal.

Tiden för
ortstilläggets
införande.

24

Arméförvaltningens

civila
departements
yttrande.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

års riksdag blivit personalen tillerkänd, både de sakkunniga ansett sig
icke kunna tillstyrka.

Uti sitt över de sakkunnigas framställning avgivna utlåtande har
arméförvaltningens civila departement anfört följande:

Till en början ville departementet uttala, att departementet i huvudsak
anslöte sig till vad de sakkunniga i sitt betänkande anfört såväl
med avseende å de särskilda remissen bilagda handlingarna, varöver de
sakkunniga haft att yttra sig, som ock i övrigt. Att finna några avgörande
jämförelsepunkter med den civila personalen vid statsdepartementen
och de centrala ämbetsverken samt länsstyrelserna torde svårligen
låta sig göra med hänsyn till den stora olikheten mellan dessa
civila befattningshavares och den militära personalens anställnings-, utbildnings-,
tjänstgörings-, befordrings- och pensionsförhållanden. Givetvis
måste dock sådana jämförelsepunkter sökas, i den mån det vore
möjligt, för att tjäna till ledning vid bestämmandet av den avlöning,
som kunde anses skälig, och för åstadkommande av ett väl avvägt och
rättvist förhållande i avlöning mellan civila och militära befattningshavare.
Departementet förutsatte ock, att i den mån så vore möjligt,
arméns och marinens avlöningssakkunniga komme att vid utarbetande
av den definitiva löneregleringen beakta dessa förhållanden.

Visserligen hade, på sätt de sakkunniga framhållit, den tillfälliga
löneförbättringen, som alltsedan år 1918 utgått till viss personal vid
armén, icke avmätts med hänsyn till de civila befattningshavarnas löner.
Några jämförelser i sådant avseende hade ej heller nu kunnat verkställas.
Ehuru man sålunda på denna väg icke kunde finna någon anledning
till att ytterligare höja personalens vid armén tillfälliga löneförbättring
och oberoende därav, att den procentuella höjningen av
slutavlöningen, sådan den varit bestämd före 1918, respektive 1919 års
riksdagars beslut om tillfällig löneförbättring vid armén samt vid den
civila statsförvaltningen, efter ett genomförande av de sakkunnigas här
föreliggande förslag skulle, om de civila befattningshavarna bibehölles
vid tillfällig löneförbättring till belopp, som utgått år 1919, bliva större
för viss personal vid armén än för sådan vid den civila statsförvaltningen,
torde de. av de sakkunniga åsyftade reala skälen för en ytterligare
avlöningshöjning för viss personal vid armén vara så vägande,
att åtgärd i sådant syfte i allt fall borde vidtagas. Vid dylikt förhållande
och då icke något syntes vara att erinra mot att personalens avlöning
i viss mån gjordes beroende av levnadskostnaderna på de olika
förläggningsorterna, på sätt redan skett beträffande lönerna för perso -

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 413. 25

nalen vid vissa andra grenar av statsförvaltningen, samt föreliggande
förslag om jämväl ortstilläggs utgående torde kunna genomföras utan
att föregripa den definitiva löneregleringen, ansåge sig departementet
kunna ansluta sig till de sakkunnigas förslag.

Beträffande förslagets detaljer funne sig departementet böra göra
ett par erinringar, som jag torde kunna här förbigå.

Såsom i de sakkunnigas framställning påvisats, åsyftade den vid
1918 års riksdag genomförda tillfälliga löneförbättringen för viss personal
vid armén att bereda denna personal en kompensation för den fördyringav
levnadskostnaderna, som inträtt före världskrigets utbrott. Sedan i
enahanda syfte tillfällig löneförbättring genom beslut av 1919 års riksdag
tillerkänts vissa grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen,
skulle alltså dessa civila personalgrupper och den militära
personalen hava så till vida blivit i avlöningshänseende jämställda, att
löneförmånerna bringats upp till samma nivå, nämligen den, som kan
anses betingad av prisstegringen från tidpunkten för respektive löneregleringars
genomförande till tiden närmast före krigsutbrottet. Vad
beträffar den efter sistnämnda tid inträdda prisstegringen, hava statsmakterna
vid beslutandet av såväl 1918 som 1919 års tillfälliga löneregleringar
utgått från att kompensation härför skulle beredas ifrågavarande
civila och militära befattningshavare genom dyrtids-(krigstids-)tillägg.

I sin förenämnda framställning av den 24 januari 1920 hava de
militära petitionärerna utgått från den uppfattningen, att den vid 1918
års riksdag genomförda tillfälliga löneförbättringen avsett att i avlöningshänseende
jämställa den militära personalen av olika tjänstegrader med
vissa grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.
Såsom av de sakkunniga närmare utvecklats, föreligger här ett missförstånd.
Syftet med den tillfälliga löneförbättringen var, enligt vad
förut nämnts, att bereda den militära personalen kompensation för
viss del av den inträdda prisstegringen; och den omständigheten,
att 1917 års militära avlöningssakkunniga i sitt betänkande gjort vissa
sammanställningar rörande civila och militära befattningshavares avlöningsförmåner,
kan givetvis icke tillmätas någon som helst prejudicerande
betydelse i fråga om relationen mellan de avlöningar, som böra tillkomma
ifrågavarande personalkategorier. Att något ståndpunktstagande till
sistnämnda ytterst vanskliga och svårlösta spörsmål icke ägt rum från
statsmakternas sida vid beslutandet av 1918 års tillfälliga löneförbättring
för den militära personalen, framgår av vad de sakkunniga i sitt föreliggande
yttrande anfört. Den ingående och allsidiga utredning i föreBiliang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 353 käft. (Nr 4 1 3.) 895 so 4

Departe ments chefen.

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

varande hänseende, som måste utgöra en förutsättning för bedömandet
av denna fråga, saknades, och någon anledning att åvägabringa en
dylik utredning förefanns icke med hänsyn till det förut angivna ändamålet
med den tillfälliga löneförbättringen.

Vid uppgörande i slutet av år 1919 av förslag till riksstat för år
1921 förelågo varken från vederbörande myndigheters eller från personalens
sida några framställningar om en allmän förhöjning av den till
den militära personalen utgående tillfälliga löneförbättringen. Vid sådant
förhållande och med fortsatt tillämpning av den förut angivna principen,
att ersättning för den efter krigsutbrottet inträdda prisstegringen skulle
utgå i särskild ordning, nämligen i form av dyrtidstillägg, beräknades
i det för riksdagen framlagda förslaget till riksstat för år 1921 för beredande
av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén, i enlighet
med arméförvaltniugens därom gjorda framställning, samma belopp, som
upptagits i 1920 års stat, eller 4,020,000 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga
nu framlagt förslag till ytterligare avlöningsförhöjuing för arméns personal
i form av ortstillägg. Jämväl beträffande marinens personal föreligger
från de sakkunnigas sida en liknande framställning. Kostnaderna
för genomförandet av dessa förslag skulle under år 1921 belöpa sig till
för arméns del omkring 3,035,000 kronor och för marinens de! omkring

1.315.000 kronor eller tillhopa 4,350,000 kronor. Härtill skulle — enär
dyrtidstillägg är avsett att beräknas även å den föreslagna nya avlöningsförmånen
— komma en ökning av de för år 1921 beräknade utgifterna
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst med i runt tal

3.045.000 kronor, vadan den totala utgiftsökningen för ifrågavarande
ändamål skulle uppgå till 7,395,000 kronor.

Enligt vad statsrådet och chefen för finansdepartementet meddelat,
kunna emellertid erforderliga medel till ett så betydande belopp icke
beredas å 1921 års stat för bestridande av nu ifrågavarande utgifter,
vilka, av skäl som förut antytts, icke kunnat tagas i beräkning vid uppgörande
av förslag till riksstat för nyssnämnda år. Med hänsyn härtill
finner jag mig icke kunna tillstyrka, att någon framställning i ämnet nu
göres till riksdagen. Jag anser mig vid sådant förhållande icke hava
anledning att närmare ingå på det föreliggande förslaget.

Emellertid torde det icke kunna bestridas, att den militära personalen,
särskilt vissa grupper av densamma, kan vara i behov av
en förbättring av de för närvarande utgående avlöningsförmånerna.
Befattningshavare, vilka äro familjeförsörjare, hava helt visst under
nu rådande förhållanden att kämpa med betydande svårigheter i ekonomiskt
avseende. Då det alltså synes vara motiverat, att för den

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

militära personalen eu lönereglering av mera definitiv natur snarast
möjligt kommer till stånd, bör utredningen rörande denna fråga så bedrivas,
att förslag i ämnet hinner föreläggas 1921 års riksdag. Vid
utarbetandet av detta förslag bör givetvis beaktas, att eu omorganisation
av försvarsväsendet är förestående, och övervägas, i vad mån hänsyn
bör tagas till den minskning i tjänstgöringsskyldigheten, som kan komma
att inträda redan genom den provisoriska avkortningen av de värnpliktigas
övningstid.

Enligt vad jag inhämtat, är det avsett, att för nästa års riksdag skall
kunna framläggas förslag rörande definitiv lönereglering jämväl för stora
grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Kommer
så att ske, skulle dessa båda lönereglerings frågor kunna vinna sin lösning
i ett sammanhang, därvid det torde bliva tillfälle att efter förutgången
noggrann utredning taga under övervägande, huruvida det låter sig göra
att komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper
av civila och militära befattningshavare.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för de sakkunnigas
förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under år 1921 i de delar,
varutinnan detta förslag i övrigt skiljer sig från de för ifrågavarande löneförbättring
under innevarande år gällande grunder.

I § l mom. 3 av kungörelsen den 6 juni 1919 stadgas, att sergeant,
som redan enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna
vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken sedermera
innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än
6 år, äger för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig högst 9
år av den överskjutande tiden.

Detta stadgande, vilket i samma form ingick redan i kungörelsen
den 20 juni 1918, överensstämmer i allo med det förslag till bestämmelser
i ämnet, som i betänkande den 5 mars 1918 framlades av de
sakkunniga, vilka jämlikt bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallats för
utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år
1918 för viss personal vid armén och marinen.

Vid angivandet av de riktlinjer, enligt vilka en blivande definitiv
lönereglering för nämnda personal borde anordnas och vilka för kompaniofficerare
och underofficerare upptogo ett system med ålderstillägg
och särskilda i varandra ingripande löneskalor för olika beställningar,
påpekade 1917 års militära avlöningssakkunniga, att tillämpningen av
ett dylikt system förutsatte, att vederbörande löntagare skulle under
vissa villkor äga rätt att för vinnande av ålderstillägg å innehavande be -

Tjiinstftrsberäkning

för underofilcerare.

1917 års
sakkunniga -

28

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 413.

fattning tillgodoräkna sig viss tid, varunder han såsom ordinarie innehavare
beklätt lägre beställning.

Härom anförde de sakkunniga huvudsakligen följande (sid. 249 o. f.):

Vad kompaniofficerare och underofficerare anginge, förelåge sådana
särskilda förhållanden, att frågan om rätt för dessa beställningshavare
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring
utöver vad som föranleddes därav, att löneskalorna för olika beställningar
delvis ingrepe i varandra, syntes tarva ett ingående övervägande.
Härvid framträdde i första hand behovet att fastställa lämpliga
utgångspunkter för den lönetursberäkning, varom här vore fråga.

Beträffande kompaniofficerarna ansåge de sakkunniga, att till utgångspunkt
för lönetursberäkningen borde väljas början av året näst
efter det, då efter avlagd officersexamen utnämning skett till officer,
samt att för erhållande av ålderstillägg sålunda borde tillgodoräknas fullgjord
tjänstgöring icke blott i beställning på stat utan jämväl såsom
surnumerär fänrik (underlöjtnant).

Då frågan gällt att för underofficerarna bestämma en liknande utgångspunkt,
som i det föregående angivits beträffande kompaniofficerarna,
hade de sakkunniga givetvis i första hand tagit under övervägande,
huruvida ej den synnerligen stora ojämnhet, som enligt vad föreliggande
statistiska uppgifter utvisade, gåve sig tillkänna beträffande befordran
till underofficer, borde, i likhet med vad som ifrågasatts beträffande
kompaniofficerarna, föranleda därtill, att ålderstilläggsberäkningen för
underofficerarna finge taga sin början från tiden för första befordran
till underofficers grad, även för den händelse denna befordran icke vore
förenad med erhållande av lön å underofficersbeställning.

Då emellertid tiden för befordran till surnumerär underofficer vore
i hög grad växlande, hade de sakkunniga ansett (sid. 254), att denna
utgångspunkt icke lämpade sig att läggas till grund för en lönetursberäkning,
som hade till ändamål att verka utjämnande i avlöningshänseende.

Ett annat alternativ vore att till utgångspunkt för lönetursberäkningen
taga tiden för vunnen kompetens till underofficersbeställning.
De sakkunniga hade emellertid funnit, att icke heller en dylik anordning
skulle såsom regel bliva tillfredsställande. Utbildningsföreskrifterna för
arméns och marinens underbefäl av manskapet, från vilket underofficerarna
rekryterades, vore nämligen allt för olika för att man i förevarande
avseende skulle kunna lämpligen utgå från t. ex. tiden för avlagd
examen från underofficersskola.

Till närmare belysande av detta spörsmål lämnade de sakkunniga
en redogörelse för utbildningen till underofficer, sådan densamma under

Kungl. Maj:t.‘i Proposition Nr 413. 29

senare tiden varit och nu vore anordnad vid försvarsväsendets olika
huvudgrenar.

1 denna redogörelse framhölls beträffande armén, -Att före utbildningsåret
1916—1917 gällt, att volontär i regel under tredje anställningsåret
hunnit genomgå fullständig xmdcrofficersutbildning.

T mån av uppkomna vakanser kunde under utbildningstiden vinnas
befordran till vice korpral, korpral och distinktionskorpral (numera motsvarande
furir) samt sedermera, utan ytterligare obligatorisk utbildning,
befordran till sergeant.

Frän och med utbildningsåret 1916—1917 hade nya bestämmelser
härutinnan trätt i tillämpning enligt beslut i samband med antagandet
av 1914 års härordning. I utbildningsprogrammet hade i huvudsak ej
annan ändring skett, än att de äldre underofficersskolorna vid regementena
ombildats till furirskolor med ändamål att meddela distinktionskorpralsutbildning,
varjämte såsom villkor för underofficersbefordran uppställts
kravet på genomgående av truppslagsvis anordnade gemensamma högre
underofficersskolor, avsedda att årligen pågå omkring åtta månader. Kommendering
till dessa skolor kunde emellertid erhållas tidigast under fjärde
anställningsåret men komme efter all antaglighet, till följd av bristande
antal elevplatser eller särskilda tjänsteförhållanden, att i många fall vinnas
först senare. Kompetens för befordran till underofficer vid armén
komme alltså framdeles icke att vinnas efter förloppet av en för alla
aspiran ter till underofficersbefordran lika lång sammanlagd tjänstgöringstid
i fast anställning, utan tiden komme i olika fall att växla mellan
fyra år och ett högre antal år.

Vad anginge utbildningen och befordran till underofficer vid flottan
och kustartiUeiiet lämnade de sakkunniga en redogörelse liknande den
beträffande armén här ovan angivna. Beträffande innehållet i denna
redogörelse torde det i nu förevarande sammanhang vara tillfyllest att
erinra därom, att de sakkunniga fastslogo, dels att enligt befordringsbestämmelserna
för såväl flottan som kustartilleriet vore såsom villkor
för uppflyttning till högsta (första) lönegraden för manskap stadgat, bland
annat, att vederbörande löntagare skulle hava varit anställd vid sjömanskåren
(resp. kustartilleriet) minst 72 månader, dels ock att det villkoret
gällde, att den, som ifrågasattes till befordran, vore underofficerskorpral,
d. v. s. att han genomgått all den utbildning, som krävdes för vinnande
av underofficersbeställning och vilken omfattade vid flottan i regel
sex år och vid kustartilleriet fyra år.

Av den utav de sakkunniga sålunda lämnade redogörelsen för utbildnings-
och befordringsbestämmelserna hade de sakkunniga funnit

30

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

‘framgå, att underbefälet av manskapsgrad enligt gällande utbildningsföreskrifter
vunne kompetens för befordran till underofficer efter en avsevärt
olika lång utbildningstid ävensom att, vad särskilt armén beträffade,
tiden för avläggandet av den i samband med 1914 års härordning
inrättade examen från de truppslagsvis sammandragna underofficersskolorna
kunde vara beroende på sådana tillfälligheter, som om plats i vederbörlig
skola kunde beredas för alla underofficersaspiranter, vilka önskade
anmäla sig till skolans genomgående, eller om personalbrist vid visst
truppförband kunde föranleda uppskov med sådan aspirants kommendering
till skolan. Under dessa förhållanden skulle, om man vid lönetursberäkningen
för underofficerarna utginge från början av året näst
efter det, då kompetens till underofficersbefordran vunnits, den avlöningsutjämning
för personal inom olika grenar av försvaret, som därmed åsyftats,
i väsentlig mån förfelas.

De sakkunniga hade därför (se sid. 258) funnit sig icke kunna beträffande
lönetursberäkningen för underofficerarna ifrågasätta en på sålunda
angivet sätt bestämd utgångspunkt.

De sakkunniga hade emellertid, såsom alternativ beträffande valet
av utgångspunkt för lönetursberäkningen, sökt i tiden för tillträdande
av beställning såsom korpral eller distinktionskorpral (furir) finna en
lämplig utgångspunkt för beräknande av den tjänstetid, som borde vara
grundläggande för underofficerarnas rätt till ålderstillägg.

Enligt befordringsbestämmelserna för såväl flottan som kustartilleriet
vore såsom villkor för uppflyttning till högsta (första) lönegraden
för manskap stadgat, bland annat, att vederbörande löntagare skulle
hava varit anställd vid sjömanskåren (resp. kustartilleriet) minst 72
månader. Härjämte fordrades, att den, som ifrågasattes till befordran,
vore underofficerskorpral, d. v. s. att han genomgått all den utbildning,
som krävdes för vinnande av underofficersbeställning. Med hänsyn härtill
hade de sakkunniga funnit sig kunna föreslå, att marinens underofficerare
finge, för åtnjutande av ålderstillägg i underofficersbeställning,
tillgodoräkna sig viss del av den tjänstetid, de fullgjort i beställning
såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap. Då
de sakkunnigas förslag till löneskalor genomgående vore byggt på treåriga
intervaller, hade de sakkunniga ansett, att man även här borde
räkna med en treårsperiod. För tillämpning av de sakkunnigas förslag
beträffande underofficerarna borde sålunda vid en blivande definitiv lönereglering
fastställas, att underofficer vid marinen skulle, i avseende å
rätt till åtnjutande av ålderstillägg, av sin tjänstetid i beställning såsom
underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap äga tillgodo -

Kun()l. Maj:ts Proposition Nr 41.i. 31

räkna sig den tid, som översköte tro år; dock att härvid den begränsningen
syntes böra göras, att i intet fall mer än nio år av den överskjutande
tiden finge tillgodoräknas.

Vad armén beträffade, funnes väl icke, såsom beträffande underofficerskorpral
med lön i 1. lönegraden vore fallet, för någon av beställningarna
för manskap viss minsta tjänstetid faststiilld för befordran till
beställningen, liksom icke heller krav på vunnen kompetens till underofficer
vore uppställt för sådan befordran. Detta oaktat hade de sakkunniga
trott sig finna en möjlighet för att vid eu blivande definitiv
lönereglering en huvudsaklig överensstämmelse mellan armén och marinen
skulle kunna i förevarande hänseende åstadkommas, om för arméns
underofficerare till utgångspunkt vid lönetursberäkningen toges befordran
till beställning såsom furir av 1. klassen.

Då vissa av de sakkunniga infordrade uppgifter rörande befordringsförhållandena
för arméns manskap syntes göra det antagligt, att fäst
anställt manskap vid armén framdeles kunde komma att nå beställningsåsom
furir av 1. klassen först vid ungefär den levnadsålder, vid vilken
manskap vid marinen erhölle beställning med lön i 1. lönegraden, samt
att vid armén den sammanlagda föregående tjänstetiden vid krigsmakten
ungefär komme att motsvara det för befordran vid marinen uppställda
villkoret av en tjänstetid av 72 månader, hade de sakkunniga icke tvekat
föreslå, att underofficer vid armén finge, i avseende å rätt att tillgodonjuta
ålderstillägg, av sin tjänstetid såsom furir av 1. klassen tillgodoräkna
sig den tid, som översköte tre år. För åvägabringande av
likhet med marinen borde dock nämnda medgivande kompletteras med
föreskrift därom, att i intet fall mer än nio år finge tillgodoräknas, samt
att för den, som icke redan före sin befordran till beställning såsom
furir av 1. klassen fullgjort de å honom tillämpliga bestämmelser angående
genomgången utbildning för vinnande av kompetens till underofficersbefordran,
hänsyn icke finge tagas till annan tjänstetid i nämnda
furirbeställning än den, som förlupit efter underofficerskompetensens
vinnande.

Sedan 1917 års militära avlöningssakkunniga gjort nu återgivna
uttalanden om sättet, huru vid en blivande definitiv lönereglering utgångspunkten
för lönetursberäkningen för underofficerare borde bestämmas,
framhöllo dessa sakkunniga — i samband med avgivandet av förslag
rörande den tillfälliga löneförbättring för samma personal, vilken
sedermera medgivits och vars belopp gjorts på visst sätt beroende av
den föregående tjänstetidens längd — att vissa förhållanden nödvändiggjorde
särskilda föreskrifter rörande den tillfälliga löneförbättringen. Härutinnan
anförde de sakkunniga följande (sid. 330—331).

32

KungL Maj:ts Proposition Nr 413.

Vad anginge valet av utgångspunkt för beräknande av tillfällig
löneförbättring för sådana arméns underofficerare, som icke innehaft
beställning såsom furir av 1. klassen eller som erhållit utbildning enligt
de äldre bestämmelserna, hade de sakkunniga tagit olika alternativ under
övervägande. Närmast hade därvid undersökts, huruvida man kunde
utgå från tiden för befordran till beställning såsom distinktionskorpral
med tillägg av visst antal år, som kunde antagas ungefär motsvara tidsskillnaden
mellan dylik befordran och befordan till nuvarande beställning
för furir av 1. klassen. Då emellertid statistiska uppgifter icke
förelåge rörande den tid, vid vilken distinktionskorpralsbefordran vunnits,
samt de olika rekryteringsförhållandena för manskapet vid arméns
olika truppförband enligt sakens natur måste hava medfört rätt stora
olikheter vid dylik befordran, hade de sakkunniga icke ansett sig böra
föreslå, att tiden för vunnen befordran till distinktionskorpral skulle
tagas till utgångspunkt vid ifrågavarande lönetursberäkning. För att
vinna en mindre växlande utgångspunkt hade de sakkunniga i stället
ansett sig böra förorda, att tiden för vunnen kompetens till underofficersbefordran
enligt de äldre bestämmelserna måtte i förevarande avseende
få bliva bestämmande. Såsom förut visats, hade nämligen före
ingången av utbildningsåret 1916—1917 vid armén som regel varit gällande,
att utbildning, medförande kompetens till underofficersbefordran,
vunnits före slutet av det fast anställda manskapets ti*edje utbildningsår.
Utginge man sålunda för de äldre underofficerarna från tiden för vunnen
kompetens till underofficersbefordran — vilken tidpunkt kunde antagas
hava i medeltal infallit ungefär tre år förr än befordran nu skedde
till furir av 1. klassen — borde den allmänna grundsatsen, att underofficer
skulle äga för intjänande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
del av anställningstiden såsom furir av 1. klassen, vid beredande av
tillfällig löneförbättring för nu ifrågavarande personal — vare sig befordran
till furir av 1. klassen vunnits eller icke — undergå sådan jämkning,
att vederbörande underofficer, som, efter det han enligt de före
utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna vunnit behörighet
till underofficersbefordran, innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet
under mer än 6 år, finge av den överskjutande tiden tillgodoräkna
sig högst 9 år.

I anslutning till sistnämnda av 1917 års avlöningssakkunniga avgivna
yttrande framlade de sakkunniga förslag till ovan intagna formulering
av § 1 mom. 3 i kungörelserna den 20 juni 1918 och den 6 juni
1919, varigenom sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret
1916- 1917 gällande bestämmelserna vunnit behörighet till underofficers -

Kung!. Majds Proposition Nr 413. 33

beställning och vilken sedermera innehaft beställning såsom underbefäl
av manskapet under mer än 6 år, berättigats att för erhållande av löneförbättring
tillgodoräkna sig högst 9 år av den överskjutande tiden.

Med ifrågavarande stadgande avsåges, yttra 1918 års sakkunniga, att iois fira sak
reglera tjänstårsberäkningen för de äldre underofficerare, som vunnit bebo- kunnfJf“ för
rigliet till underofficersbeställning före utbildningsåret 1910—1917. I
grunderna för den tillfälliga löneförbättringen hade däremot vid tiden
för yttrandets avgivande icke ansetts behöva införas något stadgande
rörande motsvarande tjänstårsberäkning för underofficerare, vilka vunnit
sin behörighet till sådan beställning först enligt de från och med nyssnämnda
utbildningsår gällande nya bestämmelserna. Anledningen härtill
vore att finna däri, att det enligt de av de sakkunniga angivna riktlinjerna
för den definitiva löneregleringen vore avsett, att sådan underofficer
vid armén skulle, i avseende å rätt att tillgodonjuta ålderstillägg,
få av sin tjänstetid i manskapsbeställning tillgodoräkna sig tiden såsom
furir av 1. klassen, i den mån densamma översköte tre år, under villkor
dock dels att i intet fall mer än nio år finge tillgodoräknas, dels
ock att hänsyn icke finge tagas till annan tjänstetid i nämnda slags
furirbeställning än den, som förlupit efter underofficerskompetensens vinnande.
Under de år, för vilka tillfällig löneförbättring hittills tillerkänts
arméns personal, d. v. s. åren 1918—1920, hade icke kunnat inträffa
något fall, då en till sergeant befordrad furir av 1. klassen vid årets
början i beställning såsom furir av 1. klassen uppnått tre fulla tjänstår,
intjänta efter det underofficerskompeten* vunnits enligt de från och med
utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna. Från och med
ingången av år 1921 kunde däremot detta förhållande inträfia i fråga
om sådana under samma år utnämnda sergeanter, som, efter att hösten
1917 hava vunnit underofficerskompetens enligt nyssnämnda bestämmelser,
varit furirer av 1. klassen i fulla tre år, d. v. s. åren 1918—1920.
Ifrågavarande beställningshavare borde givetvis såsom tjänstår för åtnjutande
av löneförbättring såsom underofficer få tillgodoräkna sig den
del av tjänstetiden såsom furirer av 1. klassen, som infallit efter 1921
års början.

I enlighet med det sålunda anförda hade de sakkunniga funnit sig
nu böra hemställa, att i grunderna för den tillfälliga löneförbättring,
som under år 1921 borde ifrågakomma för viss personal vid armén,
måtte upptagas en bestämmelse, varigenom angivna tjänstårsberäkning
möjliggjordes. I stället för nuvarande § 1 mom. 3 i kungörelsen den 6
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 333 höft. (Nr 4 1 3.) 895 20 5

34

Departements chefen.

Chefläkare
och överläkare
vid
garnisonssjukhuset
i
Stockholm.

Förråds raktmäs tare.

1917 åra sakkunniga.

Kung!. Mafi.ts Proposition Nr 413.

juni 1919 torde sålunda böra i blivande kungörelse om tillfällig löneförbättring
under år 1921 införas ett stadgande av följande lydelse:

3. För erhållande av —----------—-------

--—----------------enligt följande grunder:

löjtnant — — — — — — — — — —-----överskjutande tiden;

kapten (ryttmästare) —----—--—---överskjutande tiden;

sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna
vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken sedermera
innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än 6 år:
högst 9 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som först enligt de från och med utbildningsåret 1916—1917 införda
nya bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken därefter
innehaft beställning såsom furir av 1. klassen under mer än 3 år: högst 9 år av
den överskjutande tiden; samt

fanjunkare (styckjunkare), som--— hela den överskjutande tiden.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande tjänstårsberäkning
för åtnjutande av tillfällig löneförbättring finner jag mig böra tillstyrka.

Enligt nu gällande bestämmelser är tillfällig löneförbättring icke medgiven
chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm eller den överläkare
vid samma sjukhus, som åtnjuter bataljonsläkares lön. Under förutsättning
att ortstillägg komme att utgå till personal vid armén i enlighet
med vad de sakkunniga i sådant avseende föreslagit, hava de sakkunniga
hemställt, att nämnda två läkare måtte få komma i åtnjutande av »allmänt
avlöningstillägg» enligt samma grunder som andra eljest likställda befattningshavare.

Då emellertid införande av ortstillägg nu icke ifrågasättes för annan
personal, torde de sakkunnigas förslag om beredande av tillfällig löneförbättring
åt de båda ovan omförmälda läkarna vid garnisonssjukhuset
i Stockholm icke böra för närvarande föranleda vidare åtgärd.

Enligt § 4 mom. 1 i kungörelsen den 6 juni 1919 utgår, liksom jämlikt
kungörelsen den 20 juni 1918 varit för åren 1918 och 1919 bestämt,
under år 1920 tillfällig löneförbättring med 525 kronor för helt år räknat
till föiTådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt vid
infanteriet, trängen eller fortifikationen.

I sitt betänkande den 5 mars 1918 anförde 1917 års militära avlöningssakkunniga
beträffande grunderna för beräkningen av nyssnämnda
löneförbättring, att för förrådsvaktmästare visserligen utginge dagavlöning
med allenast 50 öre samt ersättning för bränsle och lyse med något

35

Kungl. Maj:tv Proposition Nr 413.

lägre bolopp (80 kronor 95 öro) än för sergeant (100 kronor). Då emellertid
förrådsvaktmästare ägde uppbära lön med samma belopp, 900
kronor, som sergeant av 1. klassen ävensom hyresersättning till belopp
av 180 kronor, motsvarande sergeants inkvarterings- och servisbidrag,
funne de sakkunniga, med hänsyn jämväl till det krävande arbete, som
ålåge förrådsvaktmästarna, skäligt att för dem föreslå en tillfällig löneförbättring
efter samma procentsats, som i allmänhet skulle tillämpas
beträffande civilmilitära beställningsbavare av underofficers tjänsteklass,
nämligen 40 procent av utgående avlöning, i avrundat tal 525 kronor.

Vid övervägande av frågan om vilka ändringar i nu gällande grunder
för tillfällig löneförbättring åt personal vid armén kunde befinnas
vara av nöden beträffande motsvarande förmån under år 1921, hava 1918 års
sakkunniga förklarat sig icke kunna undgå att beakta, att förrådsvaktmästarna,
även med inräknande av dem nu tillkommande tillfällig löneförbättring,
måste anses vara tillbakasätta i lönehänseende. Särskilt
framträdde detta förhållande, om man toge i betraktande den förbättring
i löneförmåner, som på senare tid tillerkänts arméns furirer av 1.
klassen. Sistnämnda beställningshavare hade nämligen — utöver den
tillfälliga löneförbättring av 120 kronor för år, som för dem upptagits
i såväl kungörelsen den 20 juni 1918 som kungörelsen den 6 juni 1919
och sålunda blivit dem medgiven för åren 1918—1920 — från och med
den 1 november 1919 kommit i åtnjutande av tillfällig förhöjning med
50 öre i dagavlöningen, vilken sålunda numera utgjorde 1 krona i stället
för det förut fastställda beloppet av 50 öre.

Rörande införandet av nämnda ökade förmån för furirerna av 1.
klassen torde i detta sammanhang böra erinras, att sedan de sakkunniga
i sitt förut omförmälda utlåtande den 24 februari 1919 avgivit förslag
till tillfällig löneförbättring för arméns manskap, vilket förslag, vad
furirerna anginge, varit grundat på ett lönesystem med ålderstillägg,
Kungl. Maj:t i proposition (nr 320) till 1919 års riksdag begränsat
sitt förslag i ämnet därtill, att, med bibehållande i övrigt av gällande
avlöningsbestämmelser, endast tillfällig förhöjning i dagavlöningen skulle
från den 1 november 1919 beredas beställningshavare inom de olika
manskapsgraderna. För furirerna av 1. klassen hade alltså föreslagits
allenast eu förhöjning av dagavlöningen från 50 öre till 1 krona, motsvarande
182 kronor 50 öre för år. Därvid hade emellertid förutsatts,
att den för år 1919 medgivna löneförbättringen å 120 kronor till furir
av 1. klassen icke skulle utgå efter 1920 års början, ävensom att för
november och december 1919 en motsvarande nedsättning skulle ske i

1918 års sakkunnigas

förslag.

36

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

den ifrågasatta förhöjningen i dagavlöningen, vadan denna förhöjning,
med avrundning till jämnt öretal, för nämnda båda månader skulle utgå
med allenast 17 öre i stället för 50 öre. I propositionen (nr 203) angående
tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén under år 1920
hade ej heller merberörda löneförbättring med 120 kronor för furirer av
1. klassen upptagits. Riksdagen hade emellertid (se skrivelserna nr 236
och 238) ansett, att löneförbättring för furirer av 1. klassen borde under
år 1920 utgå enligt samma grunder som under år 1919, samt att dagavlöningsförhöjningen
oberoende härav borde utgå oavkortad med 50
öre om dagen.

Genom vad sålunda förekommit vore det uppenbart, att förrådsvaktmästarna
kommit att i avlöningshänseende intaga eu mindre gynnsam
ställning i förhållande till furirerna av 1. klassen. Vid beräknandet
av den till de förra redan utgående tillfälliga löneförbättringen hade
visserligen, liksom övriga kontanta förmåner, även den i stat fastställda
dagavlöningen, 50 öre, legat till grund. Det oaktat funne de sakkunniga
skäligt, att en ökning av förrådsvaktmästarnas tillfälliga löneförbättring
komme till stånd från och med år 1921. Med understrykande
av vad 1917 års militära avlöningssakkunniga anfört om förrådsvaktmästarnas
krävande ai''bete och med framhållande av vikten därav, att
dessa beställningshavare, på vilkas pålitlighet i tjänsten en ekonomisk
vård av kronans materiel i hög grad vore beroende, icke bleve för lågt
avlönade, tvekade de sakkunniga icke att föreslå, att den sålunda ifrågasatta
ökningen i löneförbättringen bestämdes åtminstone till ett belopp,
som motsvaradé den av riksdagen från och med den 1 november 1919
medgivna särskilda förhöjningen i dagavlöning för furirer av 1. klassen;
och hemställde därför de sakkunniga, att den tillfälliga löneförbättringen
för förrådsvaktmästare måtte för år 1921 höjas med ett till 200 kronor
avrundat belopp.

1 enlighet härmed hade i förslaget till grunder för tillfällig löneförbättring
under år 1921 åt viss personal vid armén det allmänna
avlöningstillägget för förrådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
infanteriet, trängen eller fortifikationen uppförts med 725
kronor i stället för det i kungörelsen den 6 juni 1919 upptagna beloppet
av 525 kronor.

I § 4 av kungörelsen den 6 juni 1919 hade bland civilmilitära
beställningshavare, som skulle vara berättigade till löneförbättring, uppförts
»övertalig förrådsvaktmästare vid intendenturkåren» med ett belopp
av 450 kronor. Då den siste av dessa beställningshavare numera lämnat

37

Kungl. May.ts Proposition Nr 413.

tjänster!, borde något motsvarande stadgande icke införas i bestämmelserna
rörande tillfällig löneförbättring för år 1921.

Under åberopande av vad do sakkunniga i förevarande hänseende
anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att den tillfälliga löneförbättringen
för förrådsvaktmästare må för år 1921 utgå med ett belopp av 725
kronor.

Enligt § 5 i kungörelsen den 20 juni 1918 och motsvarande § i
kungörelsen den 6 juni 1919 har tillfällig löneförbättring för åren
1918—1920 tillerkänts jämväl vissa arvodestagare vid armén. Till åtnjutande
av förmånen i fråga äro upptagna allenast innehavare av befattningar,
som taga innehavarens hela arbetstid i anspråk och för vilka
avlöningen utgöres av allenast arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner
än kost, med den ytterligare begränsning, att bland dessa befattningar
blott upptagits sådana, för vilka arvodena utgå enligt av
Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater eller eljest enligt av riksdagen
prövade grunder.

Av förenämnda proposition nr 203 till 1919 års lagtima riksdag
framginge, yttra de sakkunniga, att löneförbättringen till arvodestagarna
vid armén, med undantag för rullföringspersonalen och garnisonspastorn
i Boden, för år 1920 utginge med 25 procent av de fastställda arvodesbeloppen,
dock med bortseende i förekommande fall från medgivna arvodesförhöjningar
efter viss tjänstetid och med avrundning till närmast lägre
med 25 delbart antal kronor.

Vid den revision av de för år 1921 gällande grunderna för den
tillfälliga löneförbättringen, som de sakkunniga nu haft att företaga,
hade de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida någon till
löneförbättring för närvarande berättigad arvodestagare borde uteslutas
därifrån för år 1921 eller om ändring i förmånens belopp borde i något
fall komma i fråga.

Vad till en början anginge innehavarna av befattning såsom
bibliotekarie eller såsom aktuarie vid generalstaben, torde få erinras,
att, enligt ovannämnda allmänna grunder för löneförbättringens beräknande
åt vissa arvodestagare, förmånen i fråga under år 1920 utginge
till dessa befattningshavare med ett belopp av 375 kronor, motsvarande
25 procent å det i stat uppförda arvodet av 1,500 kronor.

Beträffande de grunder, som varit vägledande vid arvodets bestämmande
till nyssnämnda belopp, hänvisade de sakkunniga till den ut -

Departements chefen.

Bibliotekarie
och
aktuarie vid
generalstaben.

De sakkunnigas
förslag.

38

Kung1. May.ts Proposition Nr 413.

redning därutinnan, som innehölles i statsrådsprotokollet vid statsverkspropositionen,
fjärde huvudtiteln, till 1909 års riksdag. Vid framläggandet
av förslag till lönereglering från och med år 1910 för den på generalstabens
stat uppförda civila personalen hade chefen för generalstaben
till en början erinrat därom, att, vid indragning från och med år 1899
av en sedan längre tid tillbaka förefintlig amanuensbefattning, avlöningen
för densamma uppdelats på en bibliotekarie, avlönad med 1,000 kronors
och en aktuarie med 800 kronors arvode. I fråga om dessa arvoden
hade chefen för generalstaben ansett, att desamma borde regleras med
särskild tanke på önskvärdheten att betrygga bibehållandet i tjänst vid
generalstaben av lämpliga personer under en följd av år och även efter
det de med pension avgått från tjänst på stat. Enär dåvarande avlöningsförmåner
vore lägre än det belopp, som i form av traktamente tillkomma
en var av de vid generalstaben tillfälligt kommenderade officerarna, vilken
grad eller ålder dessa än innehade, syntes arvodena böra höjas, så att
de motsvarade kaptens traktamente. Chefen för generalstaben hade
därför föreslagit, att för en var av bibliotekarien och aktuarien måtte å
generalstabens stat uppföras arvoden med ett belopp av 1,500 kronor.
Den sålunda gjorda framställningen hade godkänts av Kungl. Maj:t och
riksdagen, och utginge ifrågavarande arvoden följaktligen från och med
år 1910 med meromnämnda belopp, 1,500 kronor. För två sedermera
inrättade aktuariebefattningar hade arvodena bestämts till enahanda
belopp. Bibliotekarien och aktuarierna vid generalstaben ägde alltså,
med inräknande av den tillfälliga löneförbättringen, 375 kronor, under
år 1920 uppbära avlöning med ett sammanlagt belopp av 1,875 kronor.

Innehavare av någon bland ifrågavarande befattningar ägde emellertid,
därest han tillika vore officer på aktiv stat, jämlikt bestämmelserna
i kungörelsen den 6 juni 1919 icke komma i åtnjutande av den tillfälliga
löneförbättringen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, uppehölles för
närvarande två av befattningarna av officerare på aktiv stat och de övriga
två av officerare i reserv.

För de fall, då löneförbättring skulle tillkomma sådan befattningshavare,
varom nu vore fråga, syntes det emellertid de sakkunniga önskvärt,
att — med frångående av den för år 1920 tillämpade beräkningsgrunden,
enligt vilken löneförbättringen bestämts till 25 procent på det
i stat fastställda arvodet — i det förslag, som skulle avlåtas till riksdagen
rörande tillfällig löneförbättring under år 1921, löneförbättringen
upptoges med ett högre belopp än det, som för närvarande vore bestämt.

1 De sakkunniga hade nämligen icke kunnat undgå att finna det vara
med rättvisa och billighet förenat, att befattningarna såsom bibliotekarie

Kungl. Maj: ts Proposition Nr 413.

39

eller aktuarie i generalstaben — såvitt de icke uppehölles av officerare
på aktiv stat — i avlöningsliänseende bleve likställda med bibliotekariebefattningen
vid marinstaben.

Till 1913 års riksdag hade avlåtits förslag om uppförande å stat
av ett årligt arvode av 1,800 kronor till uppehållande av sistnämnda
befattning. Enligt statsrådsprotokollet vid den till nämnda riksdag avlåtna
statsverkspropositionen, femte huvudtiteln, hade till grund för
nämnda förslag legat en av marinstabschefen i skrivelse den 3 juni
1912 gjord framställning, däri marinstabschefen — efter att hava framhållit
omöjligheten att med rådande brist på officerare vid marinen för
bibliotekarietjänsten avse officer på stat — angivit såsom önskvärt, att
nämnda tjänst komme att bestridas av lämplig pensionerad officer vid
marinen. Härjämte hade stabschefen hemställt, att till grund för beräknandet
av arvodets storlek måtte läggas beloppet av den dagavlöning
jämte inkvarteringsbidrag, som åtnjötes inom den lägsta officersgrad,
från vilken avgång med pension i allmänhet ifrågakomme, d. v. s. dagavlöning
och inkvarteringsbidrag för kapten. Hetta belopp utgjorde i
Stockholm 1,860 kronor och i Karlskrona 1,760 kronor för år eller i
runt tal 1,800 kronor.

Nämnda förslag hade av riksdagen bifallits, och vore följaktligen
från och med år 1914 i staten för marinstaben uppfört ett arvode av
1,800 kronor till en bibliotekarie. Innehavaren av befattningen — till
vilken enligt gällande föreskrifter angående organisationen av marinstaben
m. m. (kungörelse den 16 november 1917, Svensk författningssamling
nr 756) icke finge antagas person, som ägde anställning å stat
vid marinen — åtnjöte därjämte från och med år 1918 tillfällig löneförbättring,
som jämlikt föreskrift i kungörelsen dep 6 juni 1919 angående
tillfällig löneförbättring under år 1920 för viss personal vid marinen
under samma år vore enligt förut angivna beräkningsgrunder bestämd till
450 kronor. Avlöningen å befattningen utgjorde alltså i sin helhet 2,250
kronor.

I enlighet med vad sålunda blivit bestämt rörande ersättningen
till bibliotekarien vid marinstaben, ansåge de sakkunniga, att även
bibliotekarie eller aktuarie vid generalstaben, såvitt han icke vore officer
på aktiv stat, borde från och med år 1921 beredas en sammanlagd avlöning
av 2,250 kronor. Detta syfte syntes lämpligast kunna vinnas
därigenom, att det nu medgivna löneförbättringsbeloppet 375 kronor
höjdes till 750 kronor.

De sakkunniga föresloge därför, att i grunderna för den tillfälliga
löneförbättringen för år 1921 sistnämnda belopp infördes såsom
allmänt avlöniugstillägg för bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben.

40

Departements chefen.

Förvaltare
och väbel
vid skjutskolan.

1920 års
statsverksproposition.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

Då det synes mig vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben i avlöningshänseende
jämställas med bibliotekarien vid marinstaben, anser jag mig böra förorda
de sakkunnigas förslag därom, att den tillfälliga löneförbättringen
för ifrågavarande befattningshavare må, under nyss angiven förutsättning,
för år 1921 utgå med ett till 750 kronor förhöjt belopp.

Enligt 1920 års stat för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet
är avlöningen för en var av förvaltaren och väbeln vid nämnda skola
upptagen med ett kontant arvode av 912 kronor 50 öre jämte inkvartering,
vedbrand och lyse in natura. Med tillämpning av ovan angivna
beräkningsgrund har dessutom tillfällig löneförbättring för år 1920 genom
kungörelsen den 6 juni 1919 tillerkänts dem till belopp av 225 kronor
för vardera.

Enligt statsverkspropositionen till 1920 års riksdag (fjärde huvudtiteln,
del I, sid. 25—26) föreligger numera till riksdagens prövningförslag
angående höjning från och med år 1921 av de i vederbörlig stat
uppförda kontanta arvodena till förvaltaren och väbeln vid skjutskolan.
Med anledning av en från skolans chef gjord framställning om dylik
arv odes fö r h ö j n in g har arméförvaltningen anfört, att, då utredning påginge
rörande definitiv lönereglering vid armén samt dessutom frågan
om skjutskolans omorganisation stode på dagordningen, en avlöningsökning
borde ske endast i den mån, den kunde anses oundgängligen
böra genomföras utan avvaktan på lösningen av nyssberörda frågor
samt utan att kunna föregripa resultatet av den definitiva löneregleringen.
De nu ifrågavarande beställningshavarnas tjänstgöring syntes kunna jämställas
med exempelvis väbelns vid garnisonssjukhuset å Karlsborg eller
i Boden. Emellertid vore de förra i avlöningshänseende betydligt sämre
lottade än de senare, som åtnjöte, förutom fri bostad med bränsle och
lyse, ett arvode av 1,500 kronor vardera. Beloppet av den tillfälliga
löneförbättring, som under år 1920 tillkomme en var av förvaltaren och
väbeln vid skjutskolan, tillsammans med det enligt stat utgående arvodet
uppginge allenast till 1,137 kronor 50 öre. Under förutsättning att tillfällig
löneförbättring för år 1921 komme att utgå till sistnämnda befattningsha.
vare efter samma normer som för år 1920, d. v. s. med 25
procent av arvodet, funne arméförvaltningen, som ansåge, att de kunde
i avlöningshänseende jämställas med sjukhusväbeln å Karlsborg eller i
Boden, sig böra föreslå, att deras arvoden höjdes till 1,200 kronor för
dem var, så att detta arvode jämte 25 procent därå eller 300 kronor,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413. 41

som förutsattes komma att utgå såsom tillfällig löneförbättring, uppginge
till 1,500 kronor.

Föredragande departementschefen fann sig böra tillstyrka bifall till
arméförvaltningens förslag. De å skjutskolans stat uppförda arvodena
åt ifrågavarande båda befattningshavare syntes alltså böra höjas från 912
kronor -50 öre till 1,200 kronor, varjämte den till dem för närvarande
utgående tillfälliga löneförbättringen om 225 kronor borde höjas till 300
kronor. Till denna fråga förklarade sig departementschefen ämna återkomma
i annat sammanhang.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava de sakkunniga hemställt,
att — under förutsättning av bifall till omförmälda framställning
om höjning av de till en var av förvaltaren och väbeln vid skjutskolan
för infanteriet och kavalleriet enligt stat utgående arvoden från 912
kronor 50 öre till 1,200 kronor — det allmänna avlöningstillägget för
år 1921 måtte för var och eu av dem föreslås att utgå med ett till 300
kronor förhöjt belopp.

Den av de sakkunniga föreslagna förhöjningen av den till ifrågavarande
befattningshavare utgående tillfälliga löneförbättringen finner
jag mig, under nyssnämnda förutsättning, böra tillstyrka.

Enligt § 4 mom. 1 i kungörelsen den 6 juni 1919 utgår till vissa
i nämnda moment uppräknade civilmilitära beställningshavare tillfällig
löneförbättring med bestämda belopp oberoende av antalet tjänstår.
Bland dessa beställningshavare upptages flertalet av den å gällande stat
för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda personal, nämligen tygoch
fabriksingenjörer, departementsskrivare, tyg- och fabriksförvaltare av
1. klassen, öververkmästare, tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,
tygverkmästare, verkmästare av 1. och 2. klassen, tyg- och
fabriksskrivare, tyghantverkare samt fortmaskinister.

Beträffande anledningen därtill, att löneförbättringen för bland annat
ifrågavarande personal, i olikhet med vad som gäller för de militära
beställningshavarna av kompaniofficers eller underofficers grad, icke ansetts
böra bestämmas att utgå med belopp, som höjas efter intjänandet
av visst antal tjänstår, hava 1917 års militära avlöningssakkunniga i
sitt merberörda betänkande den 5 mars 1918 anfört följande.

För den civilmilitära personal vid armén, som icke vore att hänföra
till fältläkar- och fältveterinärkårerna, gällde i stor utsträckning, att,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 353 höft. (Nr 41 3.) 895 20 6

De sakkunnigas
förslag.

Departements chefen.

Personal
yid artilleriets

fabriker
och tyganstalter.

1917 års sakkunniga.

Framställning
av styrelsen
för artilleriets
fabrikers och
tyganstalters
tjänstemannaförening.

42 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

även om begynnclseavlöningen enligt nn gällande stater i regel vore
bestämd till samma belopp som för militär personal i viss löneklass,
till denna begynnelseavlöning dock komme den särskilda förmånen av
ålderstillägg. Att inpassa sådan personal inom ramen för de av de sakkunniga
uppbyggda löneskalorna för motsvarande militära beställningshavare
torde svårligen kunna ske. Vid uppgörandet av en definitiv lönereglering
syntes det fastmer komma att visa sig nödvändigt att för
flertalet av ifrågavarande löntagare anordna särskilda löneskalor. För
dessa fall hade de sakkunniga — i samband med avgivandet av då infordrat
förslag till tillfällig löneförbättring — ansett sig icke kunna uppdraga
de riktlinjer, som borde följas vid en definitiv lönereglering för
vederbörande beställningshavare. Särskilda bestämmelser i fråga om den
tillfälliga löneförbättringen hade därför blivit nödvändiga. För beställningshavare
tillhörande lägre löneklass än majors hade de sakkunniga
stannat vid att i allmänhet föreslå eu tillfällig löneförbättring, beräknad
efter samma procent av nu utgående löneförmåner för personal å annan
ort än Stockholm och Göteborg, som enligt det av de sakkunniga föreslagna
lönesystemet skulle motsvara löneförbättringen för kompaniofficerare
och underofficerare, nämligen efter 17 procent för beställningshavare
i kaptens löneklass, efter 25 procent för beställningshavare i löjtnants
löneklass och efter 40 procent, i vissa fall dock något lägre, för
beställningshavare i underofficers löneklass.

I huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas nyssnämnda yttranden
hava de för år 1920 medgivna löneförbättringsbeloppen blivit fastställda
genom § 4 mom. 1 i kungörelsen den 6 juni 1919. Ändring i nämnda
löneförbättringsbelopp har emellertid numera satts ifråga i en från styrelsen
för artilleriets fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening
till Kungl. Maj.-t ingiven framställning av den 22 december 1919, vilken
blivit överlämnad till de sakkunniga för att av dem tagas i beaktande
vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget.

Nämnda föreningsstyrelse har hemställt, dels att förslag måtte föreläggas
riksdagen att medgiva sådan ändring i storleken av den tillfälliga
löneförbättring, som genom 1919 års riksdags beslut tillerkänts tjänstemännen
vid artilleriets »tyg- och fabriksstater», att vissa grupper av
dessa tjänstemän, som därvid ej blivit tilldelade den tillfälliga löneförbättringen
i samma utsträckning som övriga tjänstemän inom armén i
motsvarande löneklasser, måtte komma i åtnjutande av den tillfälliga
löneförbättringen i oavkortad form till lika belopp som deras respektive

43

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 413.

vederlikar, dels ock alt denna reglering av den tillfälliga löneförbättringen
måtte bestämmas att gälla från och med år 1920 intill den tidpunkt,
då den slutliga löneregleringen för arméns personal komme att
beslutas.

Såvitt av framställningens innehåll framginge syntes, yttra 1918 års sakkunniga,
därmed vara avsett, att de ifrågavarande civilmilitära beställuingshavarna
måtte antingen beredas tillfällig löneförbättring enligt löneskalor
likartade med dem, som tillämpades för militära beställningshavare av
kompaniofficers eller underofficers grad, eller ock var för sig komma i
åtnjutande av tillfällig löneförbättring till belopp, som i varje fall skulle
motsvara den högsta tillfälliga löneförbättring, som kunde tillkomma
militära beställrringshavare med avlöning enligt stat i motsvarande löneklasser.
Det senare alternativet ansåge sig de sakkunniga under inga
förhållanden kunna tillstyrka. Vad åter anginge möjligheten att för
ifrågavarande civilmilitära beställningshavare, på sätt nyss vore nämnt,
anordna särskilda löneskalor, måste det givetvis, såsom ock av 1917 års
sakkunniga framhållits, möta vissa svårigheter att redan i samband med
en tillfällig löneförbättring föreslå dylika skalor, bland annat därför att
i avlöningsförmånerna för denna personal redan enligt gällande stater
inginge vissa ålderstillägg. Genom den ifrågasatta ändringen beträffande
grunderna för den tillfälliga löneförbättringen skulle för övrigt — även
om denna förändring skulle kunna medföra någon ökning i avlöningen
för de beställningshavare, som nått en viss längre tjänstetid — de yngre
beställningshavarna utan tvivel försättas i ett ogynnsammare läge än
vad nu vore fallet. Under sådana förhållanden hade de sakkunniga
ansett sig icke kunna i nu förevarande sammanhang, då fråga vore om
grunder för tillfällig löneförbättring under år 1921, framlägga något
förslag till särskilda löneskalor för den civilmilitära personalen.

De sakkunniga ville emellertid framhålla, att de sakkunniga i varje
fall komme att vid utarbetande av det förslag till definitiv lönereglering
för arméns och marinens personal, som det tillhörde de sakkunniga att
avgiva, beakta nödvändigheten av, att för arméns civilmilitära personal
anordnades särskilda löneskalor, som, i den mån sådant vore möjligt,
anslöte sig till motsvarande löneskalor för jämförlig militär personal.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda anfört, torde någon
ändring i grunderna för den tillfälliga löneförbättringen för ifrågavarande
personal icke böra vidtagas.

1918 års
sakkunnigas
yttrande.

Departements chefen.

44

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

Avlönings- De sakkunniga kava ansett, att för åtnjutande av tillfällig löneföryillkor.
bättring under år 1921 borde, i likhet med vad som föreskrivits beträffande
n^gasårslag motsvarande förmån under år 1920, beträffande annan personal än bataljonsläkare
vid fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater stadgas följande
villkor och bestämmelser, nämligen:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utginge,
icke finge förenas annan till den civila förvaltningen börande tjänst å
rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens
stat; samt

att med sådan beställning eller befattning ej heller finge förenas vare
sig annan till den militära förvaltningen börande befattning eller gymnastiklärarbefattning
eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller
befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag som helst, såframt ej, vad anginge beställningseller
befattningshavare, som av Kungl. Maj:t utnämndes, Kungl. Maj:t
och, vad anginge innehavare av annan beställning eller befattning, den
som ägde tillsätta beställningen eller befattningen, uppå därom gjord
framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller
befattning ej kunde anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid försvarsväsendet,
funne tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas
och tillsvidare bibehållas.

Därjämte borde förklaras, att en var, som under år 1921 tillträdde
beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser
för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skulle gälla, skulle
vara .pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom
att förutvarande innehavare av dylika beställningar eller befattningar,
vilka icke före viss av Kungl. Maj:t fastställd tid anmälde, att de ville
underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunde därtill förbindas, icke skulle för år 1921 eller någon del därav
uppbära tillfällig löneförbättring.

Departements- Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har jag icke något att
chefen. erinra.

Kostnads- Till tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén är å extra

beräkning, stat för år 1920 under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört ett förslagsanslag
av 4,020,000 kronor. I statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag har Kungl. Maj it föreslagit riksdagen att i avvaktan på den

45

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

proposition, som kunde komma att avlåtas angående tillfällig löneförbättring
under år 1921 för viss personal vid armén, tillsvidare under
fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1921 beräkna ett förslagsanslag å
likaledes 4,020,000 kronor.

De sakkunniga hava anfört, att nämnda belopp, 4,020,000 kronor, De sakkunvilket
avsågo utgifter för sådan tillfällig löneförbättring, som i de sak- "''saa lölslaB''
kunnigas förevarande förslag benämndes allmänt avlöningstil lägg, torde
vara tillräckligt för bestridande av nämnda löneförbättring under år 1921.

Därest de sakkunnigas förslag om införande under år 1921
av jämväl ortstillägg såsom tillfällig löneförbättring skulle vinna godkännande,
måste däremot ytterligare medel anvisas för bestridande av
de därav föranledda kostnaderna, vilka av de sakkunniga beräknats till
omkring 3,035,000 kronor. Under denna förutsättning skulle således anslaget
till tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén behöva
höjas till 7,055,000 kronor, vilket belopp alltså vid bifall till de sakkunnigas
förslag skulle uppföras å extra stat för år 1921.

Då jag icke har något att erinra mot den av de sakkunniga verk- Departemcntsställda
kostnadsberäkningen, och under hänvisning till vad jag tidigare chefen''
anfört rörande frågan om ortstillägg, finner jag mig böra tillstyrka, att
för beredande av tillfällig löneförbättring under år 1921 åt ifrågavarande
personal å extra stat för samma år äskas ett förslagsanslag av
4,020,000 kronor.

Slutligen vill jag, med anledning av att den beträffande propositioners
avlåtande till riksdagen i 54 § riksdagsordningen angivna tid numera
gått till ända, framhålla, att sådana omständigheter i detta fall synas
mig föreligga, att Kungl. Maj:t torde böra begagna den enligt nämnda
lagrum Kungl. Maj:t tillkommande rätt att till riksdagen avlämna framställning
även efter den ordinarie propositionstidens utgång.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, det Sammantäcktes
Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1921 åt
viss personal vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å extra stat
för år 1921 ett förslagsanslag av 4,020,000 kronor;

dels godkänna de vid detta protokoll såsom Bil. A fogade grunder
för den tillfälliga löneförbättringens utgående;

dels besluta, att beträffande annan personal än bataljonsläkare vid
fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater skola för åtnjutande av den

46 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

tillfälliga löneförbättringen gälla följande villkor och bestämmelser,
nämligen:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utgår,
icke må förenas annan till den civila förvaltningen hörande tjänst å
rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens
stat; samt

att med sådan beställning eller befattning ej heller må förenas
vare sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller
gymnastiklärarbefattning eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är
försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller
annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår
beställnings- eller befattningshavare, som av Kungl. Maj:t utnämnes,
Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan beställning eller befattning,
den, som äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå
därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst,
uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
vid försvarsväsendet, finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna
få mottagas och tillsvidare bibehållas;

dels förklara, att en var, som under år 1921 tillträder beställning
eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den
tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig
underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande
innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke
före viss av Kungl. Maj:t fastställd tid anmäla, att de vilja underkasta
sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna
därtill förbindas, icke skola för år 1921 eller någon del därav uppbära
tillfällig löneförbättring.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A. Lindman.

47

Kung!. Maj.is Proposition Nr 41.7.

Bil. A.

Grunder

för tillfällig löneförbättring under är 1921 för viss personal vid armén*.)

mindre än 3
minst 3 och mindre än 6.
» 6 b » b 9.

)) 9 ..................................

§ I 1.

Officerare och underofficerare på aktiv stat äga med de undantag
och enligt do särskilda bestämmelser, som nedan stadgas, uppbära
tillfällig löneförbättring för är 1921 för den beställning, i vilken lön
på stat åtnjutes, med följande belopp för helt år räknat:

arméfördelningschef (likställd generalsperson)......... med kronor

överste ................................................................................. » »

överstelöjtnant..................................................................... b b

major ................................................................................ b b

kapten (ryttmästare) av 1. klassen, som vid årets
början uppnått följande antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6................................ » b

» 6 » » » 9................................. b b

b 9 .................................................................. » b

kapten (ryttmästare) av 2. klassen, som vid årets
början uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................................... b b

minst 3 och mindre än 6............................... b »

» 6 » b b 9.............................. B B

B 9 ............................................................... B B •

löjtnant av 1. klassen, som vid årets början uppnått
följande antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6................................. b b

b 6 b b b 9................................ B B

B 9 .................................................................. B B

löjtnant av 2. klassen, som vid årets början uppnått
följande antal tjänstår:

1,500

1,200

1,100

750

50

550

1,050

550

1.050
1,550

2.050

400

800

1,200

450

850

1,250

1,650

*) Avvikelserna från nu gällande grunder äro utmärkta med kursiv stil.

48

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

underlöjtnant (fänrik), som vid årets början uppnått
följande antal tjänstår:

mindre än 3 .........................................................

minst 3 .................................................................

fanjunkare (styckjunkare), som vid årets början
uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3 ........................................................

minst 3 och mindre än 6.................................

B 6 '' » » B 9.................................

» 9 » » »12..............................

» 12 ....................................................................

sergeant av 1. klassen, som vid årets början uppnått
följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................:........................

minst 3 och mindre än 6 .............................

b 6 » b » 9 ............................

B 9 B B B 12 ..............................

B 12 .................................................................

sergeant av 2. klassen, som vid årets början uppnått
följande antal tjänstår:

mindre än 3 .......................................................

minst 3 och mindre än 6 ..............................

b 6 b b b 9 ..............................

B 9 B B B 12 ..............................

B 12 ................................................................

med kronor

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

100

—

400

—

300

500

—

700

■-

900

—

1,100

—

300

500

—

700

—

900

—

1,100

—

420

620

—

820

—

1,020

—

1,220

—

1 är

be-

2. I de fall, då löneförbättringens belopp enligt mo
roende på antalet tjänstår, skall, med iakttagande i övrigt av vad nedan
i denna paragraf sägs, såsom tjänstår beräknas:

för underlöjtnant (fänrik): tiden från utnämningen till officer, vare
sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare; samt
för löjtnant, kapten (ryttmästare), sergeant eller fanjunkare (styckjunkare):
den tid, varunder en var på grund av fullmakt eller konstitutorial
innehaft beställning på stat inom sin tjänstegrad, oavsett huruvida
beställningen, vad angår löjtnant, kapten (ryttmästare) eller sergeant,
tillhört 1. eller 2. löneklassen.

3. För erhållande av löneförbättring enligt mom. 1 äger nedannämnda
personal tillgodoräkna sig tjänstår i lägre än innehavande grad
enligt följande grunder:

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 413.

49

löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) utöver 3 år: högst 3 år
av den överskjutande tiden;

kapten (ryttmästare), som under sin föregående tjänstetid uppnått
mer än 9 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom löjtnant: högst
3 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret IDIG—1917 gällande
bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbeställning och
vilken sedermera innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet
under mer än 6 år: högst 9 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som först enligt de från och med. utbildningsåret 1916—
1911 införda nya bestämmelserna vunnit behörighet till under officersbeställning
och vilken därefter innehaft beställning såsom furir av 1. klassen under
mer än 3 är: högst 9 år av den överskjutande tiden; samt

fanjunkare (styckjunkare), som under sin föregående tjänstetid uppnått
mer än 3 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom sergeant:
hela den överskjutande tiden.

4. Kapten (ryttmästare), som är eller varit anställd vid generalstaben,
må, utöver vad eljest är medgivet, tillgodoräkna sig ytterligare
3 tjänstår för erhållande av löneförbättring.

5. Officer eller underofficer, som överflyttats från marinen till armén
eller från ett truppförband till ett annat inom armén, må, därest
vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt rum, såsom tjänstår
tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen, med
iakttagande av de i dessa grunder i övrigt givna bestämmelser rörande
sådan tjänstårsberäkning.

6. Vid beräkning av tjänstår enligt mom. 2 och 3 äger kapten
vid intendenturkåren tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom underintendent,
intendent av 2. klassen och intendent av 1. klassen; skolande
därvid beställning såsom underintendent anses likställd med löjtnantsbeställning
och beställning såsom intendent av 2. och 1. klassen likställd med
kaptensbeställning.

7. I andra fall än i mom. 6 sägs ankommer det på Kungl. Maj:ts
prövning, huruvida och i vilken omfattning civilmilitär beställningshavare,
som övergått till militär beställning, må såsom tjänstår för erhållande
av löneförbättring tillgodoräkna sig tjänstetid i den civilmilitära
beställningen.

8. Vid beräkning enligt mom. 3 av tjänstår i beställning såsom
underbefäl av manskapet må sergeant endast tillgodoräkna sig sådan
tid, som i omedelbar följd infallit närmast före hans befordran till under Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 353 käft. (Nr 413.) 895 so 7

50

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

officersbeställningen, men oberoende av huruvida tjänstgöringen fullgjorts
vid samma eller olika truppförband.

9. Den tid, varunder officer eller underofficer, efter erhållet avsked,
med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår),
intill dess beställning på stat ånyo vunnits, får icke inräknas vid tjänstårsberäkning
enligt dessa grunder. Vad sålunda stadgats gäller jämväl
beträffande tid, varunder officer eller underofficer åtnjutit tjänstledighet
med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner, dock att härvid icke
må föras honom till last den tid, under vilken han på grund av förordnande
bestritt annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag.

Officer eller underofficer, som, efter erhållet avsked, med bibehållen
befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår) och sedermera
tillträder beställning på stat av lägre grad än den, han vid avskedet
innehade, äger vid beräkning av tjänstår i förstnämnda beställning, utöver
vad eljest är medgivet, tillgodoräkna sig föregående tjänstetid i
högre beställning.

10. I vad mån föregående tjänstetid må för erhållande av löneförbättring
tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit
avsked i annan ordning, än i mom. 9 sägs, och därefter vunnit förnyad
anställning med lön på stat, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning i
varje särskilt fall.

11. Officer eller underofficer, som från reservstat eller reserv övergått
till beställning på aktiv stat, må av den tid, varunder han tillhört
reservstaten eller reserven, såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring
tillgodoräkna sig så stor del, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall bestämmes.

12. Den, som efter vid krigsskolan avlagd officersexamen befordrats
eller befordras från beställning såsom underofficer på stat till beställning
såsom underlöjtnant (fänrik), må, utöver vad eljest är medgivet,
för erhållande av löneförbättring i officersbeställning såsom tjänstår
tillgodoräkna sig tjänstetiden i underofficersbeställningen, såsom om han
därunder varit underlöjtnant (fänrik); och skall härvid beträffande den,
som efter 1918 års ingång från underofficersbeställning befordrats eller
befordras till underlöjtnant (fänrik), dessutom iakttagas, att löneförbättringen
städse skall utgå med så stort belopp, att hans sammanlagda
avlöning såsom officer icke kommer att understiga den avlöning, som
vid befordringstillfället tillkommit honom å underofficersbeställningen,
däri inräknat tillfällig löneförbättring.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 413.

51

§ 2.

Följande militära beställningshavare på aktiv stat äga, med iakttagande
i tillämpliga delar av övriga i dessa grunder givna bestämmelser,
uppbära tillfällig löneförbättring sålunda:

inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren
på Gottland med enahanda belopp som för överste,

chefen för krigsskolan och fälttygmästaren med enahanda belopp
som för överstelöjtnant,

chef för trängkår med enahanda belopp som för överstelöjtnant eller
major, allt efter den beställning på stat, vederbörande kårclief innehar,
styresman vid artilleriets fabriker med ett årligt belopp av 1,000
kronor,

tygmästare av 1. klassen vid artilleriet med samma belopp som för
major,

tygmästare av 2. klassen vid artilleriet med det belopp, som skolat
tillgodokomma honom, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente
(kår) och där innehaft beställning såsom kapten av 1. klassen,

förvaltare vid intendenturkåren med ett årligt belopp av 1,100
kronor,

musikfanjunkare med ett årligt belopp av 1,000 kronor,
musiksergeant av 1. klassen med ett årligt belopp av 800 kronor,
musiksergeant av 2. klassen med ett årligt belopp av 700 kronor

samt

furir av 1. klassen med ett årligt belopp av 120 kronor.

§ S.

Nedannämnda befattningshavare, vilka enligt stat uppbära arvoden,
fördelade i lön och dagävlöning, äga åtnjuta tillfällig löneförbättring
sålunda:

chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet såsom för
överstelöjtnant och en var av cheferna för ridskolan och för remonteringsstyrelsen
såsom för major.

§ 4.

1- Följande civilmilitära beställningshavare på aktiv stat äga, med
iakttagande i tillämpliga delar av övriga i dessa grunder givna bestäm -

52 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

meker, uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt
år räknat:

vid fältläkarkåren:

generalfältläkaren .........................................................

överfältläkaren och fältläkare med enahanda belopp
som för överstelöjtnant,
regementsläkare med undantag för chefläkaren vid
garnisonssjukhuset i Stockholm med samma
belopp som för major,

bataljonsläkare med avlöning som kapten av 1.

klassen .....................................................................

bataljonsläkare med avlöning som kapten av 2.

klassen........................................................................

dock att löneförbättring icke skall utgå till
den överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm,
som åtnjuter bataljonsläkares lön, ........

bataljonsläkare vid fältläkarkåren .............................

fältläkarstipendiat ............................................................

med kronor 1,500: —

» » 850: —

» » 700: —

» » 650: —

» » 300: —

vid fältveterinärkåren:

överfältveterinären med enahanda belopp som för
överstelöjtnant,

fältveterinär med enahanda belopp som för major,

regementsveterinär............................................................ »

batalj onsveterinär ....................................................... i>

övrig personal:

tyg- eller fabriksingenjör ............................................. »

departementsskrivare, tyg- eller fabriksförvaltare
av 1. klassen, öververkmästare, fortifikationskassör
........................................................................ »

tygunderofficer med det belopp, som skolat tillgodokomma
honom, därest han kvarstått på
aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft
beställning såsom styckjunkare,
tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,

tygverkmästare, verkmästare av 1. klassen »
verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare,
tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare
vid trängen, fortmaskinist..................... »

» 850: —

» 700: —

» 1,000: —

)) 850: —

)) 1,100: —

» 850: -

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 413.

53

redogörare vid ridskolan................................................ med kronor 1,100: —

förrådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
samt vid infanteriet, trängcn

eller fortifikationen ................................................ » 3) 725: —

poliskommissarie eller överkonstapel vid polispersonalen
i Boden eller å Karlsborg..................... » » 800: —

konstapel eller extra konstapel vid polispersonalen
i Boden eller å Karlsborg........................... » » 750: —

2. Därest efter 1918 års ingång militär beställningshavare erhållit
civilmilitär beställning eller innehavare av civilmilitär beställning befordrats
till annan sådan samt löneförmånerna vid den senast erhållna beställningen,
med inräknande av därför bestämd tillfällig löneförbättring,
skulle uppgå till lägre belopp, än som skulle hava tillkommit löntagaren,
därest han kvarstått i den tidigare beställningen, skall sådan beställningshavare
äga uppbära tillfällig löneförbättring med så stort belopp,
att hans sammanlagda avlöning i den nya beställningen icke kommer
att understiga den avlöning, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen,
som han skulle ägt uppbära, därest han kvarstått i den tidigare
beställningen.

§ 5-

Nedan angivna arvodestagare äga, där befattningen icke innehaves
av officer eller underofficer på aktiv stat, uppbära tillfällig löneförbättring
med följande belopp för helt år räknat: ''

befälhavare för rullföringsområde på fastlandet.........

officer vid Stockholms stads rullföringsområde.........

biträde vid rullföringsområde på fastlandet...............

rullföringsbefälhavare (tillika landstormsområdes befälhavare)

på Gottland..........................................

rullföringsbiträde (tillika landstormsförrådsförvaltare)

på Gottland..................................................................

bibliotekarie vid generalstaben .......................................

aktuarie vid generalstaben...........................................

garnisonspastor i Boden ..................................................

kommendant i Stockholm ................................................

vaktmästare vid kommendantskapet i Stockholm......

kommendant å Karlsborg ............................................

maskinist vid krigshögskolan .......................................

med kronor 912: 50

p » 912:50

» » 730: —

» » 912:50

» » 730: —

» » 750: —

» » 750: —

» » 600: —

» » 750: —

» » 225: —

» » 750: —

» 3> 300: —

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

maskinist .vid artilleri- och ingenjörhögskolan......... med kronor 300: —

fodermarsk vid ridskolan .............................................

275: —

förvaltare vid skjutskolan för infanteriet och kaval-leriet ..............................................................................

300: —

väbel vid samma skola.....................................................

»

»

300: —

fortväbel ................................................................................

D

»

300: —

gårdsvaktmästare, tillika snickare, vid garnisons-sjukhuset i Stockholm .............................................

»

»

250: —

§ 6.

För beställningshavare, som åtnjuter bostadsförmån in natura men
uppbär kontant servisbidrag, skall löneförbättringen minskas med ett
belopp, motsvarande servisbidraget.

§ 7.

Den, som under loppet av år 1921 tillträtt eller avgått från beställning,
med vilken löneförbättring är förenad, eller övergått från en till
annan sådan beställning, äger å dylik beställning uppbära löneförbättring
för den del av året, varunder han innehaft densamma; skolande därvid
iakttagas, att, då befordran sker till beställning, varå enligt §§ 1—2
löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår,
löneförbättringen i varje fall skall beräknas efter det belopp för helt år,
som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början
innehaft beställningen i fråga.

§ 8-

Löneförbättring enligt §§ 1, 2 och 4 tillkommer icke blott löntagare,
som på grund av fullmakt, transportresolution, konstitutorial eller
kontrakt (förordnande) innehar egen beställning med lön på stat, utan
jämväl den, som i stället för avlöning å egen beställning på grund av
särskilt förordnande äger åtnjuta samtliga med annan beställning förenade
avlöningsförmåner; skolande i senare fallet vid förordnande å beställning,
varå enligt §§ 1—2 löneförbättring kan åtnjutas med olika
belopp allt efter antal tjänstår, iakttagas, att löneförbättringen i varje
fall skall utgå med det för beställningen fastställda lägsta belopp, som
erfordras för att den sammanlagda avlöningen under förordnandet skall
motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkommit den förordnade
å hans egen beställning, den tillfälliga löneförbättringen däri inräknad.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 413.

§ (->-

Den tillfälliga löneförbättringen skall anses tillhöra lönen och utgå
i samma ordning som denna; där avlöningen endast utgår i form av
arvode eller stipendium, skall löneförbättringen anses tillhöra arvodet
eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning är
stadgad.

§ 10.

Sådan i §§ 1—4 omförmäld personal, som på grund av tjänstgöring
vid mobiliserat truppförband, stab, formation o. s. v. åtnjuter
krigslön enligt krigsavlöningsreglemente, må, utan binder av vad i dylikt
reglemente kan varda stadgat rörande skyldighet att frånträda fredsavlöningsförmåner,
uppbära tillfällig löneförbättring enligt de i förevarande
grunder meddelade bestämmelser.