Kung!. Maj:U proposition nr 40.
1
Nr 40.
Kvngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om
förfogande över viss egendom under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden; given Stockholms slott den
23 januari 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga.
av krig föranledda förhållanden.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 eainl. 33 käft. (AV 40.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning; av lagen (ten 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Härigenom förordnas, att lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, vilken lag gäller
till och med den 29 februari 1920, skall äga fortsatt tillämpning till och med den
28 februari 1921. Yad i 15 § samma lag stadgas om strafflindring vid synnerligen
förmildrande omständigheter, skall, utan hinder av övergångsbestämmelse
till äldre lag, äga tillämpning, där efter den 29 februari 1920 ansvar ådömes för
förseelse mot den äldre lagen.
Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom förordnats
på grund av äldre lag eller 4 eller 5 § i lagen den 26 april 1918, gäller
till och med den 29 februari 1920, äger Konungen före den 1 mars 1920 förordna,
att nämnda förfogande skall fortfarande gälla; och vare delgivning av det nya
förordnandet ej erforderlig. Har sådant förordnande givits angående beslag, varde
den i 4 § 2 mom. sistnämnda lag bestämda tiden av trettio dagar efter beslag
räknad från det beslaget först blev gällande, och skall vad i 11 § samma lag
stadgas om ersättnings bestämmande till värdet vid den tid, då förordnandet om
beslag gavs, äga tillämpning i fråga om det föroi*dnande, som först meddelats.
Ej må förfogande, varom nu sagts, eller sådant, varom på grund av 4 eller 5 §
i lagen den 26 april 1918 förordnas efter den 29 februari 1920, gälla längre än
till och med den 28 februari 1921.
Har den 28 februari 1921 förordnande om varas avstående till kronan ännu
ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan. I fråga om
ersättning, vartill någon enligt lagen den 26 april 1918 är berättigad den 28 februari
1921, så ock beträffande ansvar för förseelse, som i 15 § avses, där den
begåtts före den 1 mars 1921. skall vad i samma lag stadgas fortfarande äga
tillämpning.
Kung!. Maj:ts proposition nr 40.
Utdrag ao protokollet övar justitiedepartemcntsärenden, hullet inför
/lans Maj:t Konungen i statsrådet, ä Stockholms slott
fredagen den 16 januari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PetrÉn,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstiekna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde efter gemensam
beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet, chefen för
sjöförsvarsdeparteméntet, chefen för finansdepartementet och t. f. chefen för
jordbruksdepartementet:
»Lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden har genom lag den 25
april 1919 förklarats äga fortsatt tillämpning till och med den 29 februari
1920.
Beträffande uppkommen fråga, huruvida förstnämnda lags giltighetstid
bör ytterligare förlängas, hava utlåtanden infordrats från folkhushållningskommissionen
av juni 1919, statens industrikommission av september
1919, statens handelskommissions avvecklingskommitterade och bränslekommissionen.
Folkhushållningskommissionen har i skrivelse den 12 december 1919 F^^manfört,
att försiktigheten syntes bjuda, att förfoganderättslagen ej upphäv- missionen.
des, innan den kristid, som föranlett lagens tillkomst, kunde betraktas
såsom i allt väsentligt överstånden. Den förhoppningen borde visserligen
4
Industrikommissionen.
Handelskom
missionens
avveckling skommitterade.
Kungl. May.ts proposition nr 40.
uttalas, att namnda lag icke skulle behöva tillämpas under den nu förevarande
övergångstiden. Men då lösningen av vissa ännu ej från dagordningen
fullt avförda spörsmål, såsom bränslefrågan, transportmedlens behöriga
utnyttjande för viktigare allmänna syften, en återgång till viss ransonering
på spannmålsförsörjningens område — en i det med kvarnföreningen
uppgjorda avtalet icke helt oförutsedd eventualitet — förutsatte
tillvaron av bestämmelser, sådana som i förfoganderättslagen innehållna,
funne kommissionen sig icke kunna tillstyrka ett upphävande av nämnda
lag, förrän förhållandena mera allmänt återgått i ett normalt läge.
Industrikommissionen har i utlåtande den 11 december 1919 framhållit,
att inga med stöd av förfoganderättslagen utfärdade allmänna förordningar,
berörande kommissionens verksamhetsområde, för närvarande
funnes i kraft och att kommissionen ej heller under senare hälften av
1919 haft anledning att i särskilda fall påkalla tillämpning av nämnda
lag. I)et syntes även antagligast, att behov av denna lag för industrikommissionens
verksamhetsområde icke skulle komma att föreligga efter
utgången av den nuvarande giltighetstiden. Industrikommissionen ansåge
sig dock icke i stånd att göra något mera bestämt uttalande härom. Det
kunde nämligen icke bestridas, att å vissa områden förekomme rätt oroande
tecken till prisstegring och varuknapphet, som, därest de utvecklade
sig i ogynnsam riktning, möjligen kunde tänkas motivera nya statsingripanden.
Det allmänna läget i världen vore ju fortfarande synnerligen
osäkert och huru det skulle utveckla sig syntes omöjligt att med bestämdhet
förutse. På grund härav och då, enligt vad industrikommissionen
hade sig bekant, det torde vara erforderligt att bibehålla möjligheterna
att tillämpa ifrågavarande lag ännu någon tid för andra ändamål än dem,
industrikommissionen företrädde, ansåge industrikommissionen sig icke böra
avstyrka någon tids förlängning av ifrågavarande lag. Industrikommissionen
utginge därvid från den förutsättningen, att lagen icke komine att
tillämpas utan att trängande behov därav förelåge.
Handelskommissionens avvecklingskommitterade hava i sitt den 11
december 1919 avgivna yttrande erinrat, att Kungl. Maj:t den 7 oktober
1919 uppdragit åt kommitterade att inkomma med förslag till överenskommelse
med svenska rederier om tillhandahållande av tonnage för transport
av kol från Amerikas förenta stater till Sverige samt om fraktsatser
för kol från såväl Amerikas förenta stater som England. Den 7 november
1919 hade det åt kommitterade lämnade uppdraget utvidgats, i det
att Kungl. Maj:t då uppdragit åt kommitterade, dels att förhandla med
Kungl. Maj:tu proposition nr 40.
5
svenska stenkolsimportörer samt att vidtaga eller föreslå andra åtgärder
för åstadkommande av prisreglering för kol och koks å den inhemska
marknaden, dels ock att förhandla med svenska rederier samt vidtaga eller
föreslå andra erforderliga åtgärder för reglering av transoceana frakter
överhuvudtaget. För fullgörande av nämnda uppdrag hade kommitterade
förhandlat såväl med svenska redare som ock med importörer av kol och
koks till Sverige. Vid dessa förhandlingar hade kommitterade visserligen
lyckats uppnå frivilliga överenskommelser, varigenom såväl maximifraktsatser
blivit bestämda och tonnage för särskilda ändamål ställts till disposition
som ock priserna å kol och koks å den inhemska marknaden reglerats.
Hitintills hade man sålunda icke behövt tillgripa vare sig förfoganderättslagen
eller maximi prislagen. Emellertid hade det förhållandet,
att dessa lagar funnits och kunnat ifrågakomma såsom yttersta utväg, i
så hög grad medverkat till att möjliggöra överenskommelsernas träffande,
att det torde vara ytterst tvivelaktigt, om desamma utan lagarnas förefintlighet
kunnat komma till stånd. Under sådana omständigheter och då
det icke vore uteslutet, att ifrågavarande regleringar, för vilka samtliga
giltighetstiden utlöpte först efter den 29 februari 1920, kunde behöva
förnyas, eller att andra likartade regleringar även framdeles under övergångstiden
till mer normala förhållanden kunde bliva erforderliga, och då
det därvid torde vara av behovet påkallat att i sista hand kunna anlita
de maktmedel, som förfoganderättslagen och maximiprislagen innebure,
tillstyrkte avvecklingskommitterade, att åtgärder träffades, varigenom sagda
lagar erhölle förlängd giltighetstid också efter den 29 februari 1920.
Bränslekommissionen har i skrivelse den 10 januari 1920 erinrat,
att Kungl. Maj:t med stöd av förfoganderättslagen den 12 maj 1917 utfärdat
förordning om upplåtande till kronan av vissa områden för skogsavverkning,
rörande vilken förordning Kungl. Maj:t den 25 april 1919
förordna!, att densamma skulle jämte åtskilliga följdförfattningar fortfarande
lända till efterrättelse tills vidare till och med den 29 februari 1920.
Kommissionen har vidare framhållit, att av det vedlager, varöver kommissionen
den 1 innevarande januari disponerade, vid sagda tid cirka
1,614,803 kubikmeter ännu icke blivit bortforslade från awerkningsplatserna
i skogarna. De beslag å skogsmark, som av kommissionen med stöd av
ovanberörda förordning den 12 maj 1917 lagts för verkställande av skogsavverkning
för tillgodoseende av landets bränslebehov, vore dock i stort
sett hävda med undantag för sådana områden, där kommissionen fortfarande
hade ved liggande. Härigenom vore vederbörande markägare skyldig tåla,
att kommissionen bortförde veden nr skogen. Därest förfoganderättslagen
Bränsle
kommissio
nen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
6
och därmed förordningen den 12 maj 1917 skulle upphöra att gälla, skulle
svårigheter av oöverskådlig omfattning kunna uppstå för kommissionen i
de fall, då överenskommelse på frivillig väg icke tilläventyrs skulle kunna
träffas med vederbörande markägare. Icke heller kunde kommissionen
försälja veden liggande i skogen, så länge icke säkerhet funnes för att
densamma kunde utan svårigheter från markägarens sida utdrivas. Det
vore för kommissionen fördelaktigast, att förordningens giltighetstid förlängdes
ett år, då man ej med säkerhet kunde förutsätta, att all kommissionen
tillhörig ved kunde bliva utdriven under innevarande år. Kommissionen
hade således stort intresse av att förfoganderättslagen erhölle
förlängd giltighetstid, och hemställde kommissionen, att åtgärder måtte
vidtagas i syfte att nämnda lag förklarades fortfarande skola lända
till efterrättelse under ytterligare ett år.
Som känt är, har den statliga kristid sregleringen numera till större
"delen avvecklats och man kan hoppas, att den inom kort skall kunna
upphöra även inom de få områden, där den ännu är gällande. Emellertid
synes det dock vara av nöden att under någon tid framåt fortfarande
bibehålla vissa i regleringssyfte vidtagna tvångsåtgärder. Jag får i detta
avseende hänvisa till det av bränslekommissionen i ärendet avgivna yttrande,
däri kommissionen på anförda skäl gjort framställning om prolongation av
förordningen den 12 maj 1917 om upplåtande till kronan av vissa områden
för skogsavverkning. Förutom denna förordning synas även åtskilliga
under år 1917 utfärdade kungörelser angående utsträckt tillämpning av
bestämmelserna i samma förordning, vilka kungörelser likaledes gälla till
och med den 29 februari 1920, böra förlänas fortsatt giltighet efter sistnämnda
dag. Man kunde emellertid ifrågasätta, huruvida det icke för
upprätthållande av här avsedda åtgärder vore tillräckligt att träffa bestämmelser
allenast för de särskilda fåll, där förfogande från statens sida
ännu kan anses erforderligt, varigenom en allmän prolongation av förfoganderättslagen
skulle kunna undgås. Jag vågar dock icke tillstyrka
Eders Kungl. Maj:t att föreslå riksdagen en sådan anordning. Den möjligheten
kan nämligen ej anses helt utesluten, att, så länge nuvarande
vanskliga övergångstid fortfar, nya statliga ingripanden för reglering av
förhållandena på vissa områden kunna bliva av nöden. Jag får härutinnan
åberopa vad folkhushållningskommissionen, industrikommissionen och handelskommissionens
avvecklingskoinmitterade i sina utlåtanden anfört, varav
framgår, att förfoganderättslagens fortsatta giltighet måste anses behövlig
bland annat för tryggande av erforderlig tillförsel till landet av vissa
nödvändighetsvaror. På grund härav finner jag mig böra förorda, att
I<un,jl. Maj:ts proposition nr 40. 7
Eders Kungl. Maj:t för ytterligare ett år hos riksdagen åskar det bemyndigande,
som förfoganderättslagen innebär, därvid jag förutsätter, att
Kung!. Maj:t icke kommer att tillämpa lagens bestämmelser, med mindre
detta påkallas av något allmänt intresse av synnerlig vikt.
Vad angår de särskilda bestämmelserna i lagen får jag till eu bör" 1 §■
jan erinra därom, att enligt 1 § eu allmän förutsättning för lagens tilllärnpning
är förhandenvaron av utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Ehuru världskriget numera även formellt avslutats, fortfara dock
krigets efterverkningar, och man måste därför alltjämt anse, att »utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden» åro för handen. Någon anledning
att föreslå ändring av lagens 1 § synes mig alltså icke före finnas.
Därest dylika förhållanden icke skulle fortfara under hela den föreslagna
nya giltighetstiden, kommer lagen givetvis icke vidare att bliva tillämplig.
Under ärendets beredning har jag ansett mig äga anledning att-5 § l mom.
från jordkommissionen och statens odlingskommitté infordra särskilda
yttranden rörande frågan, huruvida bestämmelser av det innehåll, som *ye f
angåves i 5 § 1 mom. första stycket alltjämt kunde anses erforderliga,
såvitt anginge skyldighet för ägare eller innehavare av fast egendom, vars
jord befunnits uppenbart vanhävdad, att i vissa fall till kronan upplåta
egendomen eller del därav jämte tillhörande inredning och utrustning m. in.
Jordkommissionen har i skrivelse den 4 december 1919 erinrat om Jordkomatt
tillämpningen av nyssberörda stadgande förutsatte, bland annat, att mMor,enkronans
förfogande över fastigheten prövades nödigt för tillgodoseende
inom riket eller någon del därav eller å särskild ort av befolkningens
behov av någon för densamma viktig förnödenhet eller för beredande av
tillgång till vara, som vore behövlig för något .särskilt, ändamål av betydelse
för det allmänna. Det syntes kommissionen, som om den sålunda
uppdragna gränsen för stadgandets tillämplighetsområde skulle utesluta, att
sådana förfoganden över fastighet, som här vore ifråga, vidare kunde komma
att meddelas. Med den lättnad i rikets livsmedelstillgång, som numera
inträtt, torde det val svårligen kunna påstås, att det för tillgodoseende av
befolkningens behov eller för beredande av tillgång till vara, som vore
behövlig för någ’ot särskilt ändamål av betydelse för det allmänna, vore
nödigt, att kronan förfogade över vanhävdad fastighet. Därest denna uppfattning
vore riktig, syntes det sakna praktisk betydelse att meddela nya bestämmelser
av det innehåll, som angåves i nämnda stadgande, och kommissionen^
funne sig därför sakna anledning att förorda dylika bestämmelser.
^ Såsom av det anförda framginge, hade kommissionen härvid utgått
från att avsevärt försämrade förhållanden beträffande livsinedelstillgången
icke vore att befara. Skulle så anses vara förhållandet, borde
8
Kungi. May.ts proposition nr 40.
uppenbarligen samhället icke sakna det medel att ingripa reglerande, som
förfoganderättslagen lämnat, och en bestämmelse, motsvarande den ifrågavarande,
syntes då icke kunna undvaras.
Statens od- Odlingskommittén har i sitt den It) december 1919 avgivna utlåtan
linnMté1''
de lämnat följande sammanställning över antalet fall av vanhävd å jordbruksfastighet,
som under år 1918 och förra hälften av 1919 behandlats
av odlingsråden:
------------------- .. - |
Av odlingsråden behandlade fall av |
||
vanhävd. |
|||
Under förra |
|||
År 1918. ] |
halvåret |
Summa. |
|
1 |
1919. |
||
1 i Stockholms län............ ........ |
224 | |
15 ! |
239 ; |
1 Uppsala ...................... |
29 |
4 |
33 |
j Södermanlands län................... |
10 |
1 |
10 1 |
1 Östergötlands > ................... |
21 |
_ I |
21 |
| Jönköpings » ................... |
6 |
— |
6 |
Kronobergs > .................. • |
14 |
95 |
109 } |
Norra Kalmar » ................... |
i |
— |
1 |
Södra Kalmar > ................... |
4 |
1 |
5 |
Gottlands > ............ . ...... |
2 |
1 |
3 |
Blekinge > ................... |
4 |
.- |
4 |
| Kristianstads * .................. |
64 |
9 |
73 |
! Malmöhus » .................... |
34 |
6 |
40 |
| Hallands » ............. ... |
46 |
— |
46 |
I Göteborgs och Bohus län................ |
151 |
1 |
152 |
| Norra Älvsborgs » ................ |
5 |
10 |
15 |
i Södra Älvsborgs > ................ |
8 |
3 |
11 1 |
j Skaraborgs » ................ |
18 |
6 |
24 |
| Värmlands » ................ |
168 |
63 |
231 1 |
| Örebro » ................ |
14 |
2 |
16 |
j Västmanlands » ................ |
10 |
3 |
13 |
J Kopparbergs » ................ |
5 |
5 |
10 |
j Gävleborgs » ................ |
3 |
1 |
4 |
i Yästornorrlands > ................ |
23 |
— |
23 |
Jämtlands » ................ |
16 |
13 |
29 j |
Västerbottens » ................ |
i 10 |
— |
10 |
| Norrbottens > ................ |
15 |
3 |
18 |
Summa j JKK» ( 241 | 1,140 j
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Odlingskommittén har därjämte framhållit, bland annat, att det i de
flesta fall lyckats odlingsnämnderna eller odlingsråden att med vederbörande
träffa avtal om behövliga grundförbättringars genomförande eller förekommande
bristfälligheters avhjälpande. Beträffande åtgärderna under år 1918
mot vanhävd hade i 98 fall anmälan om förhållandet gjorts hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande, och hade i 13 fall anmälan lett till egendomens utarrendering
genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg. Emellertid voro vid
årsskiftet 162 fall av vanhävd ännu icke slutbehandlade av odlingsorganisationen.
Rörande de under år 1919 behandlade vanhävdsfallen vore
kommittén icke i tillfälle lämna några närmare statistiska uppgifter utöver
vad som framginge av förenämnda sammanställning. Att emellertid, såsom
av det anförda framginge, förfoganderättslagen kommit till användning i endast
ett fåtal fall, torde delvis hava berott därpå, att den blivande arrendatorn
icke kunnat tillförsäkras brukningsrätten av den vanhävdade egendomen
för längre tid än fem år. Detta förhållande ävensom de vanhävdade egendomarnas
låga brukningsvärde hade vållat stora svårigheter vid deras utarrendering
och i hög grad försvårat lagens tillämpning. Enligt kommitténs
uppfattning torde därför den största betydelsen av förfoganderättslagen i
kampen mot vanhävd hava legat i det hot, som lagen inneburit. I lagen
den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfoder
m. in. hade staten åtminstone för tiden intill den 1 juni 1922 ett medel
i kampen mot vanhävd av betydligt större effektivitet än förfoganderättslagen,
och torde sistnämnda lag i vad denna anginge jordbruksfastighet
enligt kommitténs uppfattning icke anses erforderlig för tiden efter den 29
februari 1920.
Med hänsyn till vad odlingskommittén i sitt utlåtande anfört finner Departejag
prolongation av 5 § 1 mom. första stycket ej vara erforderlig för be- chef ev.
redande av möjlighet för kronan att förfoga över vanhävdad fastighet.
Då emellertid ett bibehållande av stadgandet i förevarande stycke påkallas
såväl med hänsyn till vad bränslekommissionen i sitt utlåtande
anfört som ock av de skäl, vilka, enligt vad jag nyss berört, tala för en
allmän prolongation av lagen, torde stadgandet i likhet med lagens bestämmelser
i övrigt böra förlänas fortsatt giltighet.
Vidare hava socialstyrelsen och 1918 års bostadssakkunniga i ett av 5 § l mom.
dem den 19 december i919 avgivet gemensamt utlåtande hemställt, att andr^‘tyc~
den i 5 § 1 momentet andra stycket intagna bestämmelsen angående skyl- socialstyreldighet
för ägare eller innehavare av byggnad att, där det finnes ound- se» och 1918
gängligen erforderligt för beredande av bostad för husvilla, till kronan ^Munniga''
Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 sand. 33 käft. (Nr 40.)
2
10
Kungl. Maj:is proposition nr 40.
mot ersättning i vissa fall upplåta byggnaden eller del därav, måtte tillsvidare
bibehållas. Till stöd härför hava styrelsen och de sakkunniga
huvudsakligen anfört, att det torde få anses sårande för den allmänna
rättskänslan, om hyresvärd under en tid av bostadsnöd icke i någon form
kunde mot sin vilja förmås till upplåtelse av hyresledig lägenhet, för såvitt
icke rimligt skäl kunde anföras för att lägenheten borde stå outhyrd. Förevarande
lagrum syntes på ett tillfredsställande sätt bereda en möjlighet för
det allmänna att i trängande fall indirekt för husvillas räkning taga i anspråk
hyresledig lägenhet. Såvitt styrelsen och de sakkunniga hade sig bekant,
hade bestämmelsen i fråga visserligen icke kommit till större praktisk användning,
men den torde dock verkat ståtande på vissa spekulationstendenser
på hyresmarknaden, vilka ej torde vara till samhälleligt gagn, och
torde därmed få anses hava fyllt en viktig uppgift. Då det rådande nödläget
på bostadsmarknaden ej torde kunna allför snart avhjälpas, ansåge
styrelsen och de sakkunniga, att lagbestämmelser i förevarande syfte tillsvidare
borde bibehållas.
Dcpartc- På de av'' socialstyrelsen och de sakkunniga anförda skäl tillstyrker
chefen, jag» att även förevarande stadgande prolongera* till och med den 28 februari
1921.
Övriga be- Beträffande övriga bestämmelser i lagen har lag ingen särskild er
stämmelser.
• ,, °
in rån att gorå.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag om fortsatt tillämpning till och med den 28
februari 1921 av förevarande lag. I
Övergångs
bestämmel
ser.
I förslaget hava upptagits vissa övergångsbestämmelser, vilka, bortsett
från de däri angivna tider, i stort sett överensstämma med motsvarande
bestämmelser i lagarna den 26 april 1918 och den 25 april 1919.
1 ett avseende föreligger dock olikhet mellan förslagets och lagarnas ifrågavarande
bestämmelser, i det förslaget i motsats till lagarna ej innehåller
någon särskild föreskrift om giltighetstiden för sådan upplåtelse till kronan
av uppenbart vanhävdad fastighet, som med stöd av 5 § 1 mom.
första stycket skett för drivande av jordbruk. Då, på sätt jag förut berört,
dylika upplåtelser för framtiden ej synas erforderliga, torde det ej
vara behövligt att i förslaget upptaga någon särskild föreskrift i berörda
avseende.»
Kungl. Maf.ts proposition nr 40.
11
Föredraganden uppläste härefter ett förslag till lag om fortsatt tilllämpning
av lagen (ten 20 april 19J 8 om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar1); och hemställde föredraganden, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
A dil Wifvesson.
’) Denna bilaga, som är av ordagrant lika lydelse med det vid propositionen fogade
lagförslaget, bär här uteslutits.
12
Kungl. MajUs proposition nr 40.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
23 januari 1920.
Närvarande:
Jnstitieråden Améen,
friherre Leijonhufvud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
16 januari 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförrnälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26
april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessor Thor Sjöfors.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Glandel\
Kuntjl. Maj:tu proposition nr 40.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 23 januari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det den 16 innevarande januari till
lagrådet remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
26 april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden samt hemställde, att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.