Kungl. May.ts proposition nr 3.98.
1
Nr 398.
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker:
given Stockholms slott den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 340 käft. (Nr 398.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 398.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1S92 angående sparbanker.
Härigenom förordnas, att 3 och 7 §§ i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker skola, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
3 §•
De, som — — —--blivit tecknat.
Finnes sparbanken vara nyttig för det allmänna, prövar Konungens
befallningshavande reglementets överensstämmelse med denna lag ävensom
med lag och författningar i övrigt.
Beslutad ändring — —---Konungens befallningshavande
stadfäst.
Underrättelse om-----i länskungörelserna.
Sparbank må ej, utan särskilt tillstånd, å annan ort än där styrelsen
har sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor, som inrättats efter
ingången av mars månad 1920. Tillstånd, varom nu är sagt, sökes hos
Konungens befallningshavande i det län, inom vilket avdelningskontoret är
beläget eller är avsett att inrättas.
7 §•
Vården om — — — — — förvaltande styrelse.
Huvudmännen skola-----för huvudmän.
Uti en — — —--sitt namn.
Rätt att — —---som huvudmän.
Huvudmännen, vilka------för styrelsen.
6
Kungl. Majsts propvaition nr 398.
Huvudmän och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och revisorer
årligen. Huvudmän och styrelseledamöter skola vara bosatta inom
det län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte, såvida ej Konungens
befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl annat
medgiva.
Styrelsen handhaver-----— huvudmännen förbehållet.
Ej må---— — uttryckligen medgives.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Sparbank, vilken vid nämnda tidpunkt utövar verksamhet vid avdelningskontor,
som inrättats efter ingången av mars månad 1920 å ort utom
den, där sparbankens styrelse har sitt säte, må utan hinder av vad i 3 §
femte stycket stadgas fortsätta den verksamhet under år 1920. Huvudman
eller styrelseledamot, vilken valts för tid, söm tilländagår efter den
dag, -då lagen träder i kraft, må utan hinder därav att han är bosatt
utom det län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte, fortsätta utövandet
av sitt uppdrag, till dess tiden för detsamma utgår, dock ej längre än
till den 1 juli 1921.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 398,
Utdrag av protokollet över jinansärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars
1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstieb*a.
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, följande:
Jämlikt bemyndigande den 23 sistlidne januari tillkallade jag vissa
personer att i egenskap av sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag
i fråga om en revision av gällande sparbankslagstiftning. I ett den
26 februari 1920 avgivet betänkande hava nämnda sakkunniga anfört, att
de vid planläggningen av arbetet för ifrågavarande uppdrags fullgörande
haft under övervägande, huruvida beträffande någon del av sparbankslagstiftningen
en omedelbar ändring av gällande bestämmelser vore önskvärd
eller av behovet påkallad. I sådant hänseende hade vissa tendenser till
expansion, som på senare tider kunnat iakttagas inom sparbanksväsendet,
ävensom vissa företeelser i samband med sparbanks bildande synts de sak
-
Kungl. Mai:ta proposition nr -''{38.
5
kunniga förtjänta av särskild uppmärksamhet. Då dessa spörsmål, som
avse sparbankers ny- och filialbildning samt vissa kvalifikationer hos huvudmän
och styrelseledamöter i sparbank jämte tillhörande övergångsbestämmelser,
av de sakkunniga ansetts kunna, utan att förrycka den dem anförtrodda
utredningen i övrigt, lösas särskilt för sig, hade de sakkunniga
funnit sig böra upptaga dem till behandling i förtur för att dymedelst
söka bereda dem en lösning om möjligt redan vid innevarande års riksdag.
Jag anhåller att i det följande få i huvudsak återgiva vad de sakkunniga
sålunda anfört i förevarande avseende.
»Redan i början av förra århundradet hade den sedermera för vårt ivxo om
lands ekonomiska utveckling så betydelsefulla sparbanksrörelsen nått Svc- sakkunniga.
rige. År 1820 grundlädes sålunda i Göteborg den första sparbanken. Det, Fiiialbtn)-skulle dock dröja en avsevärd tid, innan denna bankverksamhet omhänder- ning.
togs av lagstiftningen. Först år 1867 tillsattes av Kungl. Maj:t en kommitté
med uppdrag att avgiva förslag till föreskrifter för befrämjande av
sparbanksväsendets utveckling och tidsenliga ordnande. Under tiden hade
sparbankerna, i den mån deras verksamhet icke blivit i särskilda fall reglerad
av Kungl. Maj:t eller dess befallningshavande, fått tämligen fritt utvecklas,
till sin verksamhet begränsade allenast av den allmänna lagens
bestämmelser. Berörda kommittés förslag till författning i ämnet blev
dock ej antaget, utan först 1875, sedan inom justitiedepartementet nytt
lagförslag utarbetats, erhöll Sverige sin första sparbanksförordning.
1875 års förordning avlöstes av nu gällande lag angående sparbanker
av den 29 juli 1892, till grund för vilken ligger ett av en särskild
för ändamålet tillsatt kommitté avgivet betänkande.
1 § i denna lag innehåller en allmän definition på begreppet sparbank
och är av följande lydelse:
''Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som, utan rättighet
för dess stiftare eller desses rättsinnehavare att tillgodonjuta andel i den vinst,
som å rörelsen kan uppkomma, har till ändamål att av allmänheten till förräntande
mottaga penningar och genom räntans läggande till huvudstolen dem ytter
ligaie förkovra samt medlen i mån av uppsägning återbetala.’
Sparbankerna bestämmas här sålunda till att vara institut, vilkas
uppgift är att i deras intresse, vilka åt dem anförtrott vården av sina besparingar,
förvalta och förränta de insatta medlen på ett fullt betryggande
sätt. Visserligen verkar ju en sparbank till allmänt gagn även genom sin
utlåning. Men ledmotivet vid placeringen av sparbankens medel måste
alltid förbliva insättarnas bästa. Ändamålet med stiftandet av sparbank
får således icke vara vare sig utsikten till vinst å i företaget insatt kapi
-
6
Kungl. Maj.-ts proposition nr 398.
tal eller vinnandet av^medel till förlag för någon viss verksamhet. Motivet
därtill bör uteslutande vara intresse för den allmännyttiga uppgift,
som från början framkallat sparbankerna och som ensamt kan förklara den
stora utveckling, rörelsen fått, och det förtroende, varmed den av allmänheten
mötts.
Därest sparbankernas tillkomst och förvaltning ägde rum i enlighet
med dessa grundsatser, borde de, ansåg man, få i största möjliga utsträckning
på egen hand ordna sina angelägenheter och bestämma innehållet av
de reglementariska föreskrifter, efter vilka verksamheten skulle handhavas.
Av hänsyn till de säregna och sinsemellan skiljaktiga förhållanden, under
vilka sparbankerna verkade, samt för att bidraga till en önskvärd smidighet
i deras organisation hade lagstiftaren hellre underlåtit att meddela
bestämmelser, som i och för sig kunnat vara lämpliga och nyttiga, än
han äventyrat att genom dylika bestämmelser möjligen försvåra sparbankers
tillkomst och verksamhet.
Den erfarenhet, som vid 1892 års sparbankslags avfattning stod till
buds, torde ock hava givit fog för denna liberala uppfattning av vad som
på det ifrågarande området lämpligen borde i lagstiftningsväg åtgöras.
Den väldiga utveckling på det ekonomiska området, som vårt land
därefter genomgått, har emellertid fört med sig, att inom sparbanksväsendet
tendenser kunnat spåras och förhållanden iakttagas, vilka icke rätt stå
i överensstämmelse med den uppfattning rörande sparbankernas ändamål
och verksamhet, som ovan angivits hava varit lagstiftarens. I sådant avseende
vilja de sakkunniga framhålla de strävanden, som tid efter annan
förmärkts att göra sparbankerna till uppsamlingsställen för medel, vilka
man velat använda för ändamål, som i och för sig varit för sparbanksverksamheten
främmande, — strävanden som i vissa fall lett till en omfattande
expansion genom filialbildning å skilda, understundom från moderinstitutet
långt avlägsna delar av landet.
Denna företeelse uppmärksammades redan av den sparbankskommitté,
som jämlikt nådigt beslut den 8 oktober 1910 av Kungl. Maj:t tillsattes
för att taga under övervägande frågan om anordnande av en fackmässig
och enhetlig kontroll över rikets sparbanker samt för att avgiva förslag
till de ändringar i gällande sparbankslag, som till följd av sparbankskontrollens
omläggning eller i övrigt syntes erforderliga. I sitt den 20 juni
1911 avgivna betänkande föreslog sålunda denna kommitté ett tillägg till
3 § i sparbankslagen av innebörd, att sparbank ej skulle få inrätta avdelningskontor
utom den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre tillsynsmyndigheten
därtill lämnat tillstånd.
Detta förslag motiverade kommittén sålunda:
Kungl. Maj:ts proposition nr 398.
7
''Några sparbanker hava genom anordnande av avdelningskontor utsträckt
sin verksamhet utom det län, inom vilket styrelsen har sitt säte;
och vad särskilt beträffar den s. k. Egnahemssparbanken, vars verksamhetsområde
enligt reglementet sträcker sig till Stockholm och andra orter,
''där så befinnes lämpligt’, ägde den vid 1909 års slut avdelningskontor ej
blott i Stockholm utan även i Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens län.
Det är uppenbart, att svårighet möter för en styrelse att sammanhålla
administrationen av en sparbank med sålunda utsträckt verksamhetsområde,
och än svårare blir det för det allmänna ombudet att nöjaktigt
fullgöra den undersökning av sparbanks förvaltning, han har att verkställa.
Enligt gällande banklagstiftning är verksamhetsområdet för bankbolag,
vars grundfond understiger 1 miljon kronor, inskränkt till ''viss
ort’. Denna fastställes i vederbörlig bolagsordning till den ort, där styrelsen
har sitt säte, och sådant bankbolag får icke öppna avdelningskontor
utan särskilt tillstånd av Konungen. Det synes vara påkallat, att motsvarande
begränsning sker av sparbanks verksamhetsområde, och kommittén
har därföre i sista stycket av förevarande paragraf infört en föreskrift,
att sparbank ej må inrätta avdelningskontor utom den ort, där
styrelsen har sitt säte, med mindre bankinspektionen meddelat tillstånd
därtill.’
I de yttranden, som efter nådiga remisser avgåvos över kommitténs
betänkande av bl. a. sparbanksföreningen, samtliga Konungens befallningshavande,
flertalet sparbanker m. fl., gjordes emot detta förslag i och för
sig icke några egentliga erinringar, även om man på sina håll icke fann
detsamma av behovet påkallat. Förslaget har dock liksom övriga i förenämnda
betänkande framlagda förslag fått vila.
Därefter har emellertid på ett annat område av banklagstiftningen
ett liknande förslag framställts och jämväl lett till lagstiftningsåtgärder.
Detta avgavs av den genom beslut den 22 september 1917 tillsatta kommitté
med ändamål att utreda vissa frågor rörande det svenska kreditoch
bankväsendet. I ett den 12 mars 1918 avgivet yttrande anförde nämligen
kommittén i fråga om inskränkning i banks rätt att bedriva verksamhet
vid avdelningskontor följande:
''Under den senare tiden har emellertid filialbildningen enligt kommitténs
mening gått vida över gränsen för det behövliga och nyttiga, och
detta har framkallat en konkurrens, som på sina håll i mera än ett hänseende
utövat ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet och
arbetsmetoder.
8
Kungl. Maj :ta proposition nr 398.
Flertalet av de under sista året tillkomna avdelningskontoren hava
upprättats å eller i omedelbar närhet av plats, där kontor för en eller
flera andra banker förut funnits. Då detta skett på smärre platser, har
vanligen syftet varit konkurrens om inlåningen. Skarp sådan har ofta
drivits med på orterna arbetande sparbanker. Mången gång har man allenast
för att förekomma, det annan bank eljest skulle komma dit, upprättat
kontor å ort, där varje allmängiltig anledning därtill saknats. Och därvid
har ej sällan inträffat, att platsen samtidigt fått kontor jämväl från
den befarade konkurrenten. Såsom skäl för en omfattande nybildning
av filialer från någon viss bank har anförts, att banken måste på så sätt
återerövra den ställning inom sitt verksamhetsområde, som annan utanför
detta område belägen bank genom upprättandet av avdelningskontor på de
ifrågavarande platserna tidigare förskaffat sig. Kontor förläggas ofta långt
utanför bankens egentliga verksamhetsområde. Det förekommer sålunda,
att en liten bank med säte i Stockholm har avdelningskontor bl. a. i Skåne
och i nordligaste Norrland.
Men därtill kommer, att tillkomsten inom landet av bankkontor till
alltför stort antal måste anses medföra skada för det allmänna, dels emedan
omkostnaderna för kapitalets uppsamling därigenom stegras, utöver
vad som är förenligt med god nationell ekonomi, dels enär övertaliga bankkontor
i orterna lätt leda till en osund inbördes tävlan om kunder samt
till en osund in- och utlåningspolitik över huvud. — — — Med en väl
organiserad bankrörelse toi’de vidare en alltför stor talrikhet för avdelningskontoren
icke vara rätt förenlig. Dels saknas ofta möjlighet att utrusta
kontor för ett mycket begränsat verksamhetsområde med kompetent
personal och tillfredsställande anordningar i övrigt, dels möta avsevärda
svårigheter att från huvudkontoret med tillbörlig uppmärksamhet leda och
kontrollera verksamheten vid avlägsna och spridda avdelningskontor.
Kommittén finner det fördenskull angeläget, att åtgärder omedelbart
vidtagas för hämmande av denna tillväxt av bankkontor och
till återställande av rimliga förhållanden med avseende å dylika kontors
förekomst.
Nytt avdelningskontor bör icke få upprättas, utan att tillstånd därtill
vunnits, och bör för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret
kan anses bliva nyttigt för det allmänna’.
Genom lag den 26 juni 1918 ei-höllo ock 52 a § samt 168 a § i
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse följande lydelse:
Bankaktiebolag resp. solidariskt bankbolag ''äger icke utan Konungens tillstånd
utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
Kungl. Maj:tu proposition nr 398.
9
beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till
nytta för det allmänna.’
Redan i tillvaron av eu dylik bestämmelse se de sakkunniga ett skäl
för införande av ett motsvarande stadgande beträffande sparbankerna. De
motiv, som av 1917 års bankkommitté anförts till stöd för dess förslag i
ovan omhandlade avseende, äro i mångt och mycket tillämpliga jämväl å
sparbanker. Därtill kommer, att, så länge full frihet råder med avseende
å bildandet av sparbanker och avdelningskontor för dem, möjlighet att
kringgå ovannämnda förbud för bankbolagen att upprätta filialer icke är
utesluten.
Men även frånsett detta föreligga enligt de sakkunnigas mening fullgiltiga
motiv för att på lagstiftningens väg bereda möjlighet att förebygga
en mindre lämplig utveckling av sparbankernas verksamhet. I sådant avseende
tillåta sig de sakkunniga att såsom ett uttryck för de betänkligheter,
som hysas mot en sådan utveckling åberopa en motion till innevarande
års riksdag av undertecknade Magnusson m. fl., därvid de sakkunniga
dock icke tagit ståndpunkt till motionärernas förslag.
Till belysande av ökningen i antalet av sparbankernas filialer sedan
1900-talets början få de sakkunniga anföra följande siffror:
År Antal sparbanker Antal filialer
1900 384 357
1905 408 359
1910 431 416
1915 444 447
1918 464 638
Ökningen faller i huvudsak på stadssparbankerna.
På grund av vad sålunda anförts hemställa de sakkunniga, som
framdeles få anledning återkomma till frågan om utvidgad kontroll över
sparbankerna, att förslag måtte föreläggas om möjligt redan pågående riksdag,
att 3 § av gällande sparbankslag måtte erhålla ett tillägg av innehåll,
att sparbank ej må inrätta avdelningskontor utom den ort, där styrelsen
har sitt säte, med mindre Konungens befallningsliavande i länet därtill
meddelat tillstånd.
De sakkunniga utgå därvid från, att begreppet avdelningskontor skall
omfatta jämväl sparbankskommittéer och filialer.»
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 340 käft. (AV 398.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 398.
11. Nybildning
av spår
banker.
De sakkunniga övergå därefter till behandling av den därmed sammanhängande
frågan om nybildning av sparbanker samt anföra härom:
»På sätt de sakkunniga ovan antytt, synas även mot det fria bildandet
av sparbanker starka betänkligheter kunna göras gällande. Redan
1891 års sparbankskommitté hade i sitt förslag till sparbankslag förutsatt,
att tillsynsmyndigheten d. v. s. Konungens befallningshavande skulle
kunna, om så prövades lämpligt, förhindra tillkomsten av en sparbank.
I förslagets 3 § har sålunda inom. 3 följande lydelse:
''Finner Konungens befallningshavande skäl att meddela den sökta stadfästelse^
skall underrättelse därom intagas i länskungörelserna. Vägras stadfästelse,
skall skäl därför uppgivas.’
I motiven till kommitténs förslag anföres härom följande:
’Men även rätt att vägra sökt stadfästelse å sparbanks reglemente
har kommittén ansett böra lämnas Konungens befallningshavande. Förhållanden
kunna nämligen — om ock undantagsvis — inträffa då det vore
önskligt att uppkomsten av en sparbank hindrades, även om alla i lag
föreskrivna villkor för dess inrättande blivit uppfyllda. Med den kännedom,
Konungens befallningshavande är i tillfälle att förskaffa sig om personliga
och övriga förhållanden på en ort, kan det för Konungens befallningshavande
finnas skälig anledning att befara, det motivet för den ifrågasatta
sparbankens bildande utgöres icke av önskan att bereda en trygg
och bekväm placering för de små besparingarna, utan fastmer av intresse
att bilda en lånekassa för personer som sammanslutit sig för att vinna ett
dylikt mål, och äro då ti ilika för den nya inrättningen icke inom orten
att påräkna män, åt vilka med fullt förtroende må kunna anförtros uppdraget
att vara huvudmän och styrelseledamöter, torde, då i övrigt tillfälle
till insättning i sparbank icke för orten saknas, grundandet av den nya
sparbanken höra förebyggas. Exempel från senare tid saknas ej heller
därå, att i närheten av en förutvarande, väl skött och i betryggad ställning
kommen sparbank grundats en ny sådan, vilken, av verkligt behov icke
påkallad, varken kunnat erbjuda insättare större fördelar eller bekvämlighet
än de genom den äldre sparbanken ägt, ej heller förmått tillvinna sig
de ledande männens inom orten verksamma deltagande och förtroende.
Då det i allt fall står vederbörande öppet att överklaga Konungens befallningshavandes
beslut om vägrad stadfästelse, lärer någon olägenhet icke
kunna befaras av dess utsträckta befogenhet i detta avseende.’
Emellertid kom ifrågavarande förslag till prövningsrätt för Konungens
befallningshavande icke att imderknstas riksdagens prövning. I den
till 1892 års riksdag avlåtna propositionen (nr 49) angående ny sparbankslag
erinrade Kungl. Maj:t först, att genom bestämmelsen i tredje stycket
Kungl. Maj-.la proposition nr 398.
11
av 3 § hade kommittén velat åt Konungens befallningshavande inrymma
rätt att, då stadfästelse söktes å sparbanks reglemente, ingå i prövning
jämväl av ifrågasatt ny sparbanks nytta och behövlighet för orten samt
att, då sparbank icke funnes behövlig och nyttig, vägra fastställelse. Det
förnekades visserligen icke, att, såsom i motiven till lagförslaget också
framhållits, förhållanden kunde yppas, under vilka en dylik realitetsprövning
kunde vara av nytta, men befanns det i allt fall betänkligt, att
en myndighet erhölle rätt att förkväva en med iakttagande av alla laga
former tillkommen inrättning, helst då densamma måste presuineras hava
ett filantropiskt syfte och förutsatte vissa uppoffringar av stiftarna. Kungl.
Maj it hade därför låtit omarbeta tredje stycket av den föreslagna 3 §
således, att Konungens befallningshavandes prövningsrätt kom att avse
endast reglementets överensstämmelse med lag och författningar.
Det sålunda förändrade förslaget godkändes av riksdagen.
Den mening, som på sätt nyss anförts, gjorde sig gällande i den
proposition, som låg till grund för den nya sparbankslagen, överensstämde
till fullo med den uppfattning, som vid den tiden i allmänhet var rådande
i fråga om lagstiftning på det ekonomiska livets område och på sätt ovan
framhållits torde den då gångna tidens erfarenhet på sparbanksområdet
icke hava med någon särskild styrka påkallat en befogenhet för tillsynsmyndigheten
av ifrågavarande innebörd.
Förhållandena hava sedan dess ändrats såväl i ena som andra avseendet.
Restringerande lagbestämmelser rörande ekonomiska förhållanden
äro numera, även oavsett krigstidslagstiftningen, väsentligen mindre ovanliga
än vid tiden för gällande sparbankslags tillkomst. 1 sådant avseende
förtjänar i detta sammanhang särskilt framhållas, att rätten att bilda bankaktiebolag,
som förut varit fri, genom 1911 års banklag inskränktes, i det
att Konungen tillerkändes rätt att vägra oktroj för dylikt bolag, så framt
det icke prövades vara nyttigt för det allmänna. Och på sätt ovan antytts
har erfarenheten under de senare åren lärt, att de farhågor, som av
1891 års sparbankskommitté uttalades med avseende å ändamålet med
sparbanksbildningar, icks saknat grund.
Vidare måste det ur konsekvensens synpunkt anses vara önskligt
att, därest upprättandet av avdelningskontor för sparbank skall göras beroende
av särskilt tillstånd, sådant tillstånd ock må erfordras för upprättandet
av en sparbank. Utan en dylik bestämmelse skulle nämligen lätt
kunna inträffa, att där en sparbank med stöd av förbudet mot filialbildning
vägrats tillstånd att å viss ort upprätta avdelningskontor, i stället
och utan att myndigheterna därvidlag kunde ingripa, en ny fristående
sparbank upprättades på den förra sparbankens initiativ.
12
Kungl. MajUs proposition nr 398.
111.
Särskilda
kvalifikationer
hos huvudmän
och
styrelseledamöter
i sparbank.
Ehuru de sakkunniga tillfullo beakta de betänkligheter, som, på sätt
ovan angivits, gjort sig gällande vid avfattningen av 1892 års proposition
angående ny sparbankslag, hava de sakkunniga dock icke ansett sig nu
böra draga i betänkande att förorda införandet av en dylik restriktion, då
man synes kunna vara förvissad om, att omförmäla prövningsrätt liksom
för övrigt prövningsrätten i fråga om inrättandet av filialer kommer att
handhavas med största varsamhet.
På grund av vad sålunda anförts föreslå alltså de sakkunniga, att.
3 § inom. 2 av sparbankslagen måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att
Konungens befallningshavande må kunna vägra fastställelse å sparbanks
reglemente, då sparbanken prövas icke vara till nytta för det allmänna.
I detta sammanhang hava de sakkunniga ansett sig böra särskilt
framhålla önskvärdheten därav, att Konungens befallningshavande vid prövning
av reglemente för ifrågasatt ny sparbank, i enlighet med vad de
sakkunniga ovan framhållit rörande sparbankernas mera lokala uppgifter,
tillser, att sparbankens verksamhetsområde blir i överensstämmelse därmed
begränsat.»
I fråga om den föreslagna ändringen beträffande huvudmäns och
styrelseledamöters kvalifikationer yttra de sakkunniga:
»Även med iakttagande av de förut här ovan föreslagna bestämmelserna,
låter det väl tänka sig, att en sparbank kan på ett mera förtäckt
sätt etablera sig på ett flertal orter, vilka med varandra icke stå i det
sammanhang, som hela verksamheten för dess rätta bedrivande förutsätter.
På sådana platser, där i och för sig eu efter vanliga regler arbetande
sparbank kunde anses väl motiverad, kan en dylik vara till mera ogagn
än nytta, därest densamma under en sparbanks förtroendeingivande former
ledes från en avlägsen ort av personer, vilkas intresse huvudsakligast går
ut på möjligheten att få disponera insättarnas kapital för egna men för
sparbanksverksamheten främmande syften. För att den starka lokala och
personliga kontakt med bankens klientel, som hela rörelsen förutsätter, må
kunna bevaras och stärkas, hava de sakkunniga, med särskilt avseende
fästat på de konsekvenser, som skulle kunna uppkomma, därest samma
personer i egenskap av huvudmän och styrelse finge inverka bestämmande
på skötseln av en eller flera å avlägsen ort belägna sparbanker, funnit den
föreskriften nödig, att huvudmän och styrelseledamöter i sparbank skola
vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde.
De sakkunniga föreslå alltså, att i 7 § i sparbankslagen måtte inordnas
ett nytt moment med nyssnämnda innehåll.»
13
Kurnjl. Maj:ts proposition nr .198.
Över de sakkunnigas förslag anmodades bank- och fondinspektionen
att efter styrelsens för sparbanksföreningen hörande avgiva utlåtande, och
anför berörda ämbetsverk i sitt den 8 mars 1920 avlåtna yttrande:
»Såsom de sakkunniga erinrat, har frågan om förbud för sparbank P^inspekatt
utan särskilt tillstånd öppna avdelningskontor varit föremål för förslå o tioncn.
från 1910 års sparbankskommitté i dess den 20 juni 1911 avgivna betänkande
utan att ännu hava föranlett någon lagstiftningsåtgärd. Beträffande
affärsbankerna har däremot ett förbud i enahanda riktning blivit infört
genom lag den 26 juni 1918 om ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse, vilken förstnämnda lag trädde i kraft den 1 juli
1918. Redan häri hava de sakkunniga funnit ett skäl att ånyo framföra
förslag om förbud i förevarande hänseende i fråga om sparbanker. Men
därjämte hava de sakkunniga sett en särskild anledning därtill i det förhånande!,
att, så länge full frihet råder med avseende å bildandet avsparbanker
och avdelningskontor för dem, möjlighet att kringgå nyssnämnda
förbud för bankbolagen att upprätta filialer icke vore utesluten.
Bank- och fondinspektionen får för sin del livligt förorda detta förslag.
Ämbetsverket vill därvid med hänsyn till de intressen, som inspektionen
har att bevaka, särskilt understryka ovan sist angivna skäl för eu
lagstiftning i ämnet. Därjämte torde böra framhållas, att erfarenheten
givit vid handen, att banklagstiftningen på motsvarande område under den
tid, densamma varit i tillämpning, visat sig vara till gagn för förhindrande
av en onaturlig filialbildning.
Emot förslaget, att Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande skulle
beredas möjlighet att vägra fastställa reglemente för sparbank, då denna
prövas icke vara till nytta för det allmänna, synes enligt bank- och fondinspektionens
mening icke kunna göras någon erinran. Fastmer måste, såsom
de sakkunniga även framhållit, förslaget i denna del vara en nödvändig
konsekvens av de sakkunnigas förslag angående förbud att inrätta avdelningskontor
utan särskilt tillstånd.
Bank- och fondinspektionen förutsätter, att vid prövning av en tillämnad
sparbanks nytta för det allmänna huvudsakligen samma synpunkter
komma till tillämpning som då fråga är om meddelandet av oktroj för
ett bankbolag. Likaledes har bank- och fondinspektionen utgått från, att
prövning av framställningar från sparbanker om rätt att inrätta avdelningskontor
komma att ske från synpunkten av nyttan för det allmänna.
I förevarande sammanhang har bank- och fondinspektionen ansett
sig böra understryka de sakkunnigas uttalade önskemål, att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande vid prövning av reglemente för ny sparbank
14
Kungl. Majds proposition nr 398.
måtte, med hänsyn till dylika kreditanstalters lokala natur, tillse, att sparbankens
verksamhetsområde blir i enlighet därmed begränsat.
Med vad sist nämnts överensstämmer även de sakkunnigas förslag,
att huvudmän och styrelseledamöter i sparbank skola vara bosatta inom
vederbörande sparbanks verksamhetsområde, och har bank- och fondinspektionen
alltså icke något att invända emot förslaget i denna del.»
Styrelsen för sparbanksföreningen yttrar beträffande de av de sakkunniga
föreslagna lagändringarna följande:
»De sakkunnigas förslag avser att förhindra, att en sparbanks verksamhetsområde
saknar den begränsning, som av gammalt varit utmärkande
för sparbankerna, är betingad av deras organisation och uppgift samt redan
nu av gällande sparbankslag förutsättes, ehuru uttryckliga stadganden därom
icke äro i lagen intagna. Erfarenheten har numera visat behovet av
sådana stadganden. Egnahemssparbanken erhöll på sin tid fastställelse å
ett reglemente, som avsåg en verksamhet utsträckt över hela riket. Allmänna
sparbanken åter tick åtnöja sig med ett verksamhetsområde av
Stockholms stad och tre län, men förstod att skapa en sparbank för riket
genom bildande av sparbanker landet runt med en myckenhet avdelningskontor,
alla dessa sparbanker under en i huvudsak enhetlig förvaltning, i
det att av de trettio huvudmännen och de sju styrelseledamöterna i varje
sparbank tjugu huvudmän och fyra styrelseledamöter äro gemensamma för
alla sparbankerna och bosatta i Stockholm, varjämte finnes en för alla
gemensam verkställande direktör. Detta nu angivna tillvägagångssätt
skulle förebyggas genom den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,
att sparbanks huvudmän och styrelseledamöter skola vara bosatta inom
sparbankens verksamhetsområde.
Men om sålunda bildandet av en sparbank för riket, så att säga
genom användande av en bakväg, vore förhindrat, återstår likväl, synes
det, möjlighet att bilda en sådan sparbank på den vaidiga vägen, såsom
förhållandet var i fråga om egnahemssparbanken. Om en sparbank bildades
i syfte att dess verksamhet skulle omfatta hela landet, bleve ju
huvudmän och styrelseledamöter bosatta inom verksamhetsområdet, och
någon Eders Kungl. Maj:s befallningshavande kunde, i likhet med överståthållarämbetet
vid eguahemssparbankens bildande, finna sig sakna laga
skäl att vägra stadfästelse å reglementet för en sådan sparbank.
Man står sålunda inför behovet av en föreskrift, att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande icke må få fastställa reglemente för en sparbank,
som vill bliva mer än ortssparbank. Det ligger nära till hands att
föreskriva, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes fastställelserätt vore
Kungl. May.ts proposition nr 398.
lf>
begränsad till hans län. Men därvid möter den svårigheten, att en sparbanks
naturliga verksamhetsområde — beroende som det är av allmänhetens
bekvämlighet in. m. — icke alltid faller blott inom ett län. Detta
förhållande leder till, att man, i likhet med de sakkunniga, får lita till att
den nya befogenhet, som sakkunniga vilja ha tillerkänd Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande att efter prövning av nyttan och behovet medgiva
eller icke medgiva upprättande av ny sparbank eller avdelningskontor
till en redan befintlig sådan skall av varje Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
så användas, att sparbanksbildningar icke uppstå, vilka till
organisation, syftemål, arbetsmetoder och ekonomiskt underlag avvika från
de sunda grundsatser, som kännetecknat sparbanksväsendet i vårt land.
Då det vid meddelandet av tillstånd till inrättande av filial å viss
ort är ortsintresset som skall vara avgörande, torde, innan Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande i ett län meddelar tillstånd till inrättande av
filial utom länets område, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i det
län, där filialen är avsedd att förläggas, böra höras i ärendet.
Styrelsen har icke förbisett, att den föreslagna nya befogenheten för
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande innebär en inskränkning i sparbankernas
handlingsfrihet, en inskränkning, som i och för sig må vara
mindre välkommen. Men denna uppoffring, som i verkligheten ej kan
förväntas medföra olägenheter, lärer enligt styrelsens mening mer än uppvägas
av de fördelar man vill vinna. De sakkunniga hava också erinrat
om, att de restriktiva bestämmelser, som här äro i fråga, redan gälla för
bankbolagen, och, ehuruväl ingalunda alltid det som passar för bankbolagen
också passar för sparbankerna, lära i en sak, som här föreligger, förhållandena
inom de båda slagen av penninginrättningar vara ganska likartade.
Till de syftemål, som de sakkunniga velat nå genom det framlagda
förslaget, ansluter sig sparbanksföreningens styrelse på det livligaste, och
även de medel, som de sakkunniga valt för att vinna målet, synas vara
väl avvägda.»
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunnigas förslag Departeavser
dels ett tillägg till 3 § i sparbankslagen av innehåll, att sparbank mentschete,‘
ej skall äga utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor utom den ort,
där styrelsen har sitt säte, dels sådan förändring i andra stycket av samma
paragraf, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall kunna vägra fastställelse
å sparbanks reglemente, då sparbanken prövas icke vara till nytta för det
allmänna, dels ock ett tillägg till 7 § av innehåll, att huvudmän och sty
-
16 Kung1. Maj:ts proposition nr 398.
relseledamöter i sparbank skola vara bosatta inom sparbanks verksamhetsområde.
Dessa de sakkunnigas förslag hava helt vunnit anslutning av såväl
bank- och fondinspektionen som sparbanksföreningens styrelse, och den
utredning, som i ärendet förebragts, synes mig giva vid handen, att redan
nu lagstiftningsåtgärder på omhandlade områden äro av nöden.
Även om jag alltså ansett mig kunna i princip ansluta mig till de
sakkunnigas förslag, har jag dock vid bestämmelsernas avfattning funnit
mig i vissa avseenden böra vidtaga ändringar i förslaget.
Vad till en början angår frågan om beredande av möjlighet för Kungl.
Maj:ts befallningshavande att vägra fastställelse å sparbanks reglemente,
skulle enligt de sakkunnigas förslag dylik vägran kunna ske, om sparbanken
prövades icke vara till nytta för det allmänna. Såsom av utredningen
framgår, hava de sakkunniga för förslaget i denna del hämtat stöd, bland
annat, i det i gällande lag om bankrörelse förekommande stadgande, enligt
vilket för oktrojs meddelande förutsattes, att vederbörande bankbolag finnes
vara nyttigt för det allmänna. Med hänsyn härtill har jag låtit åt 3 §
andra stycket i sparbankslagen giva en liknande avfattning.
Det ifrågasatta förbudet mot sparbanks filialbildning torde böra givas
plats i 3 § såsom ett femte stycke. De sakkunniga synas hava varit, av
den meningen, att tillstånd att inrätta avdelningskontor skulle meddelas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varinom sparbankens
styrelse har sitt säte, även i det fall, då avdelningskontoret skulle komma
att vara beläget å ort utom sistnämnda län. Då emellertid i detta
fall endast Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varest avdelningskontoret
skulle förläggas, torde kunna på ett tillfredsställande sätt bedöma
kontorets nytta med hänsyn till de lokala ortsintressena, synes prövningsrätten
höra tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta län, och
har bestämmelsen nu givits en häremot svarande avfattning. Jag utgår
dock från, att prövningen även bör omfatta sökandesparbankens lämplighet
att utöva den ifrågasatta verksamheten. Med hänsyn härtill torde i fall,
varom nu är fråga, Kungl. Maj:ts befallningshavande böra före tillstånds
meddelande från Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varest styrelsen
har sitt säte, inhämta erforderliga upplysningar angående sparbankens
organisation, arbetssätt och soliditet. Någon uttrycklig föreskrift härom
synes mig emellertid icke nödig.
Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag, att huvudmän och styrelseledamöter
skola vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde,
bär jag, på grund av svårigheten att fastslå vad som kan anses vara en
Kungl. MajUs proposition nr 398.
IT
sparbanks verksamhetsområde, ansett mig böra stanna vid att giva bestämmelsen
i ämnet det innehåll, att dylika förtroendemän skola vara bosatta
inom det län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte. Särskilt med
hänsyn till det fall, att en sparbank i angränsande delar av andra län utövar
verksamhet vid avdelningskontor, har det emellertid synts mig nödigt
att lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande befogenhet att meddela eftergift
från nyssnämnda regel. Det torde knappast behöva påpekas, att här,
liksom i sparbankslagens övriga paragrafer, där ej uttryckligen annat sägs,
avses Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varinom sparbankens
styrelse har sitt säte.
Beträffande behovet av övergångsbestämmelser anföra de sakkunniga
följande:
»Till de sålunda föreslagna nya stadgandena torde endast i vissa 1920 års
delar övergångsbestämmelser vara behövliga. I sakens egen natur ligger sakkunniga.
ju, att å nybildandet av sparbanker efter tiden för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande den föreslagna prövningsrätten av Konungens befallningshavande
tillämpas.
Beträffande huvudmän och styrelseledamöter nödvändiggöra de föreslagna
stadgandena att, för ernående inom icke alltför avlägsen framtid
av en .förändring i åsyftad riktning, huvudmän och styrelseledamöter underkastas
omröstning inom viss kortare tid. För undvikande av särskilda och
betungande åtgärder och utgifter härför, vilja de sakkunniga i detta hänseende
föreslå en tidstermin till den 1 juli 1921, inom vilken tid sparbankerna
torde hava hållit sina ordinarie sammanträden.
I fråga om övergången till de här ovan föreslagna bestämmelserna
angående bedrivande av sparbanks verksamhet vid avdelningskontor äro
jämväl särskilda stadganden nödvändiga.
Vad 1917 års bankkommitté i detta hänseende anfört torde även
här vara tillämpligt. Nämnda kommitté hade föreslagit, att de nya bestämmelserna
skulle gälla omedelbart för de avdelningskontor, som upprättats
efter det kommitténs betänkande i mars månad 1918 offentliggjorts,
men beträffande avdelningskontor, som dessförinnan tillkommit, icke förrän
den för bankbolaget senast meddelade oktroj en tilländagått, dock ej tidigare
än två år förflutit från det lagändringen trädde i kraft.
I den i anledning av kommitténs berörda yttrande avlåtna proposition
till 1918 års riksdag (nr 434) yttrade chefen för finansdepartementet,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 340 käft. (Nr 398.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 398.
bland annat, att, när avdelningskontor uppenbarligen inrättats med kännedom
om att begränsningar i förevarande hänseende förbereddes och för att
undgå verkningarna av blivande lagbestämmelser — och detta vore fallet
med de kontor, som upprättats efter ingången av mars månad 1918 —
ansågs, att de kunde slopas efter en viss kortare övergångstid, övriga
kontor borde få äga bestånd oktrojtiden ut.
Kungl. Maj:ts i överensstämmelse härmed för riksdagen framlagda
förslag blev ock i hithörande delar antaget.
Till den av 1917 års bankkommitté omfattade åsikten ansluta sig
de sakkunniga, så mycket mera som i betraktande av skillnaden i organisationen
vid affärsbankers och sparbankers kontor, de senare oftast inrättats
utan större kostnader för lokal, särskild personal o. s. v.
De sakkunniga föreslå alltså, att lagen skall äga tillämpning ä
kontor, som upprättats efter ingången av mars månad år 1920.
De sakkunniga hava ansett sig sakna anledning att ifrågasätta någon
inskränkning i rätten att driva verksamhet vid avdelningskontor, som
börjat sin verksamhet före den 1 mars 1920.»
Bank- och I sitt förut nämnda utlåtande anför bank- och fondinspektionen härom
fondinspek- följande:
fn QYIPYL tf
»För en föreskrift om förbud att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor
hava de sakkunniga föreslagit en retroaktiv tillämpning
jämväl å kontor, som inrättats före föreskriftens ikraftträdande men efter
ingången av mars månad 1920. Däremot hava de sakkunniga förklarat
sig sakna anledning att ifrågasätta någon inskränkning i rätten att driva
verksamhet vid avdelningskontor, som inrättats före den 1 berörda mars.
Bank- och fondinspektionen har emellertid ansett sig böra föreslå,
att den blivande bestämmelsen måtte erhålla ytterligare retroaktiv tillämpning.
Enligt vad bank- och fondinspektionen har sig bekant, har det
nämligen, sedan genom förutnämnda lag den 26 juni 1918 förbud meddelats
för bankbolag att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor,
inträffat, att den situation, som inträtt, då dylikt tillstånd förvägrats bankbolag,
i vissa fall av sparbank utnyttjats för inrättande av avdelningskontor
å den ort, varom fråga varit. Då en ansökan av bankbolag om tillstånd
att driva bankrörelse vid avdelningskontor å viss ort blivit avslagen, har
detta skett, enär det med hänsyn till nyttan för det allmänna befunnits,
att kontoret icke borde inrättas eller vara i verksamhet. Även om sparbankerna
med hänsyn till verksamhetens art och sin uppgift intaga en
särställning gentemot bankbolagen, torde det dock med tämligen stor
visshet kunna antagas, att, om den av de sakkunniga nu föreslagna lag
-
1!)
Kanyl. Maj:ts proposition nr 398.
stiftningen varit i kraft och ansökningar förelegat hos vederbörande myndigheter
från ett bankbolag och en sparbank om tillstånd att å samma ort
inrätta avdelningskontor, ett avslag å den förra ansökningen i allmänhet
kommit att åtföljas av ett avslag jämväl å den senare. Då möjligheten
för sparbankerna att inrätta avdelningskontor i viss mån och på ett oberäknat
sätt främjats av den förutnämnda banklagstiftningen, bör enligt
bank- och fondinspektionens mening rätten för sparbank att bibehålla sådana
kontor, som inrättats efter ingången av juli månad 1918, då berörda
lagstiftning trädde i kraft, kunna bliva föremål för prövning från det allmännas
sida. Bank- och fondinspektionen föranledes så mycket mera till
att föreslå en bestämmelse i sådan riktning, som det alltsedan 1910 års sparbankskommitté
avgav sitt betänkande varit känt för sparbankerna, att ett förslag
om förbud att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor förelegat.
1918 års banklagstiftning på förevarande område erhöll även retroaktiv
tillämpning å avdelningskontor, som inrättats efter viss dag, dock
att bankbolagen medgåvos rätt att fortsätta verksamheten vid dylika kontor
under viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande. Därtill kommer, att
beträffande ett vart av ett bankbolags avdelningskontor rätten att vid detsamma
driva bankrörelse är, oberoende av tiden för kontorets inrättande,
inskränkt till vederbörande bankbolags oktrojtid.
Jämväl sparbankerna böra enligt bank- och fondinspektionens mening
beredas en övergångstid för avveckling av verksamheten vid sadana kontor,
som komma att falla under förbudsbestämmelsens retroaktiva tillämpning,
och synes denna övergångstid böra bestämmas till utgången av år 1920,
eventuellt med rätt för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att beträffande
kontor, som öppnats före den 1 mars samma år, medgiva viss
mindre förlängning av denna övergångstid, då synnerliga skäl därtill äro.
Bank- och fondinspektionen hemställer sålunda, att deri blivande lagstiftningen
om förbud för sparbank att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor
måtte på sätt nyss angivits göras tillämplig å samtliga sparbankskontor,
som inrättats efter ingången av juli månad år 1918.
Beträffande det föreslagna nya stadgandet angående huvudmän och
styrelseledamöter hava de sakkunniga föreslagit en övergångsbestämmelse
av sådan innebörd, att stadgandet skulle i fråga om personer, som tilldelats
dylika uppdrag före stadgandets ikraftträdande, givas full tillämpning
först den 1 juli 1921. Häremot har bank- och fondinspektionen
icke något att invända.»
I likhet med vad de sakkunniga föreslagit, förklarar styrelsen för
sparbanksföreningen i sitt förberörda yttrande, att den hölle för angeläget,
Styrelsen
för sparbanksföreningen.
Departe
ments
chefen.
20 Kuvgl. Maj-.ts proposition nr 398.
att de föreslagna bestämmelserna snarast och i angiven ordning koinme i
tillämpning.
Beträffande övergångsbestämmelserna har jag ansett mig böra ansluta
mig till de sakkunnigas förslag, dock med det tillägg, att för sådana avdelningskontor,
som inrättats efter ingången av mars månad 1920, måtte
medgivas en avvecklingstid till utgången av år 1920. I fråga om avdelningskontor,
som inrättats före den 1 mars 1920, har erforderligt undantag
från de nya bestämmelserna gjorts i 3 § femte stycket.
Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt en ännu strängare retroaktiv
tillämpning av förbudet mot filialbildning än de sakkunniga föreslagit.
Ehuru det måste medgivas, att de synpunkter, som bank- och
fondinspektionen framhållit till stöd för sitt förslag i detta hänseende, äga
ett visst berättigande, har jag dock icke funnit mig kunna tillstyrka detsamma.
Departementschefen uppläste härefter förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte
genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Kungl. Maj:ts proposition nr
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Härigenom förordnas, att 3 och 7 §§ i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker skola, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
3 §•
De, som — — — — — — — — — — blivit tecknat.
Finnes sparbanken vara nyttig för det allmänna, prövar Konungens
befallningshavande reglementets överensstämmelse med denna lag ävensom
med lag och författningar i övrigt.
Beslutad ändring — — — Konungens befallningshavande stadfäst.
Underrättelse om — — — — — — — i länskungörelserna.
Sparbank må ej, utan särskilt tillstånd, å annan ort än där styrelsen
har sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor, som inrättats efter
ingången av mars månad 1920. Tillstånd, varom nu är sagt, sökes hos
Konungens befallningshavande i det län, inom vilket avdelningskontoret
är beläget eller är avsett att inrättas.
• cj
7 §•
Vården om — — — —
Huvudmännen skola — —
Uti en — — — — —
Rätt att — — — — —
Huvudmännen, vilka — —
— — — förvaltande styrelse.
— — — — för huvudmän.
— — — — — sitt namn.
— — — — som huvudmän.
— — — — för styrelsen.
22
Kungi. Maj:ts proposition nr 398.
Huvudmän och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och revisorer
årligen. Huvudmän och styrelseledamöter skola vara bosatta inom
det län, vari nom sparbankens styrelse har sitt säte, såvida ej Konungens
befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl annat
medgiva.
Styrelsen handhaver — — — — — huvudmännen förbehållet.
Ej må — — — — — — — — uttryckligen medgives.
Denna lag träder i kraft, vad angår 3 §, dagen efter den, då lagen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt i fråga om 7 § den l juli 1921. Dock må sparbank, vilken
vid tiden för ikraftträdandet av 3 § utövar verksamhet vid avdelningskontor,
som inrättats efter ingången av mars månad 1920 å ort utom den,
där sparbankens styrelse har sitt säte, utan hinder av vad i femte stycket av
sistnämnda paragraf stadgas fortsätta den verksamhet under år 1920.
Kung!. Maj:ta proposition nr 398.
23
Utdrag av protokollet, hållet i Kungi. Maj:ts lagråd fredagen
den 19 mars 1920.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre Leijonhuevud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
O o
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet den 12 mars 1920,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtanda skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen Albert Tondén.
Lagrådet yttrade:
Då huvudmän och styrelseledamöter kunna vara utsedda för betydligt
längre tid än ett år, torde vara nödvändigt att i övergångsbestämmelsen
antingen förklara sådant längre uppdrag vara förfallet den 1 juli
1921 samt tillika giva regler om utseende av andra personer redan innan
7 § träder i kraft eller ock stadga, att huvudmän och styrelseledamöter,
vilka utsetts för tid, som ej gått till ända nyssnämnda dag, äga utan
hinder av stadgandet i 7 § kvarstå i befattningen till dess tiden för uppdraget
utgår.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
24
Kung! Maj:ts proposition nr 398.
Utdrag av protokollet
Konungen i
över jinansärenden, hållet inför Hans Maj:t
statsrådet å Stockholms slott den 19 mars
1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, lagrådets genom
utdrag av protokollet över finansärenden den 12 mars 1920 inhämtade
utlåtande över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen, att han, med anledning av vad lagrådet erinrat,
låtit vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande lagens ikraftträdande,
att jämväl 7 § skulle träda i tillämpning omedelbart efter lagens utfärdande,
samt att huvudman eller styrelseledamot, vilken valts för tid, som
tilländaginge efter den dag då lagen trädde i kraft, finge utan hinder
därav att han vore bosatt utom det län, varinom sparbankens styrelse
25
Kung!. Maj:la proposition nr 338.
hade sitt säte, fortsätta utövandet av sitt uppdrag efter tiden för lagens
ikraftträdande, dock ej längre än till den 1 juli 1921.
Föredragande departementschefen uppläste härefter det omarbetade
lagförslaget och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga litt. vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Lidholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 samt. 340 hatt. (År- 338.)
4