1

Kungl. Maj ds proposition Nr 365.

■%6 W M.vJ/i» (Hvit KV. ''-Vil I ''i''

Nr 365.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt för vissa
tjänstemän att för avlönings förhöjning tillgodoräkna sig
tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av
militär tjänstgöring: given Stockholms slott den 27 februari
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
linansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning
må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke må
föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av
honom åliggande militär tjänstgöring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 308 höft. (Nr 365.)

1

o

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 365.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hkllner,
Statsråden: PetrÉN.

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Vidare anförde föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson
följande:

Jag ber härefter få för Kungl. Maj:t ånyo anmäla den av riksdagen
i skrivelse den 29 maj 1912 (nr 259) väckta frågan om vidtagande av
åtgärder till värnpliktiges skyddande mot förlust av innehavda anställningar
i statens tjänst på grund av inkallande till militär tjänstgöring.
Löneregleringskommittén har nämligen i utlåtande den 26 augusti 1919
fullgjort det kommittén genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december
1914 meddelade uppdrag att inkomma med det yttrande och förslag,
vartill riksdagens berörda skrivelse ävensom i ärendet avgivna yttranden
kunde föranleda.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

I förenämnda skrivelse den 29 maj 1912 anförde riksdagen följande: Beträdande

först de i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag
anställda värnpliktige hade utav upplysningar, som inhämtats från järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen,
domänstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen, framgått, att de i dessa verk
anställda värnpliktige vore jämförelsevis väl skyddade mot att förlora
sina anställningar eller lida något men i avseende på befordringsmöjlighet
och pensionsrätt därigenom att de inkallades till fullgörande
av sin värnplikt. Emellertid funnes exempel på att vid åtminstone ett
verk inträffat, att ett mindre antal arbetare blivit skilda från sina anställningar
på grund av värnpliktstjänstgöring. Riksdagen hade vidare
fäst uppmärksamheten vid att för tre av nämnda verk, nämligen statens
järnvägar, telegrafverket och vattenfallsstyrelsen med underlydande verk,
vore gällande den 9 februari 1909 utfärdade allmänna bestämmelser
rörande vissa deras arbetare, enligt vilka arbetare, som på grund av
militärtjänstgöring måst lämna sin anställning, skulle, därest han i
arbetet visat sig duglig och oförvitlig, vid militärtjänstgöringens slut
äga företräde vid antagande av nya arbetare, det vill säga äga endast
företrädesrätt till återfående av sin plats, då han efter avslutade vapenövningar
inställde sig för erhållande av arbete. Riksdagen ansåge
emellertid, att en i statens verk anställd värnpliktig icke borde i och
för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller sitt arbete,
(^egentligt syntes ock vara, att i nu ifrågavarande hänseende olika
bestämmelser tillämpades vid olika verk; och det syntes riksdagen vara
angeläget, att enhetliga bestämmelser i detta avseende, såvitt möjligt,
utfärdades för statens samtliga verk och inrättningar. Härvid torde då
böra beaktas icke allenast att mer eller mindre fast anställd värnpliktig
icke finge i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller
sitt arbete, utan även att han icke finge av sådan orsak lida något men
i avseende å befordran samt rätt till ålderstillägg, pension och dylikt.
— Vad härefter anginge de i enskild tjänst anställda värnpliktige,
torde det ej vara möjligt att bereda dessa enahanda rätt som de i
statens tjänst eller arbete anställda. Dock syntes möjlighet förefinnas.
att även beträffande dessa det beaktansvärda syftet i någon mån skulle
kunna vinnas genom åtgärder från det allmännas sida; men då riksdagen
vore förvissad om att denna angelägenhet komme att bliva föremål
för behandling av de så kallade försvarsberedningarna, ansåge
riksdagen någon särskild begäran om utredning härom icke erforderlig.

Riksdagens
skrivelse den

39 maj 1919.

Chefen för
finansdepartementet
den iil
december
1914.

. vf , , Kungl. Malts proposition Nt: 365.

För övrigt föreställde sig riksdagen, att, i den män staten vidtoge lämpliga
åtgärder på detta område, enskilda arbetsgivare i största möjliga
utsträckning skulle följa det av staten givna exemplet. — På grund av
vad sålunda anförts, finge riksdagen anhålla, det Kungl. Majrt måtte
taga i övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, i syfte att
i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag mer eller mindre fast anställda
värnpliktige kunde skyddas mot att i följd av inkallandet till
värnpliktens fullgörande förlora sina anställningar och därigenom tillskyndas
skada.

" 1 anledning av riksdagens berörda skrivelse anbefalldes vederbörande
ämbetsverk att till Kungl. Maj:t avgiva yttrande och förslag i
ämnfet. Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit, överlämnades
desamma till vederbörande försvarsberéduing för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det försvarsberedningarna lämnade uppdraget. Emellertid
avslutades försvarsberedningarnas arbeten, innan den beredning, som
lått förevarande fråga till sig överlämnad, medhunnit behandlingen av
densamma.

: t • ii I i ! 1 • . .! « - • ; • • ! , j j . . , ,

Årendet ahmäldes i statsrådet den 31 december 1914 av chefen
för finansdepartementet, som därvid, efter eu redogörelse för frågans
föregående behandling, anförde, att arbetet för dess lösning syntes böra
ånyo upptagas.

Departementschefen erinrade emellertid, hurusom frågan om rätt
för civila ordinarie och extra befattningshavare att för avlöningsförhöjriing
tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande
av värnplikt, redan varit föremål för prövning och att kungörelse
i ömhet utfärdats den 4 juli 1913. I sammanhang med den
ytterligare utredning i övriga av riksdagen angivna hänseenden, som
torde vara erforderlig, innan ärendet kunde slutligen avgöras, syntes
särskilt böra uppmärksammas ett av statskontoret uti avgivet yttrande
i ärendet väckt förslag i syfte att i statens tjänst anställd person skulle
få under tjänstledighet, som åtnjötes för fullgörande av värnplikt, behålla
viss del av sin avlöning. Visserligen hade på grund av förhandénvarande
förhållanden utfärdats åtskilliga bestämmelser‘angående avlöningåt
civila befattningshavare och vissa andra i statens tjänst anställda
personer, söm äv tjänstgöring till rikets försvar eller av iiknandé anledning
Före hindrade att sköta sina befattningar, men dessa bestämmelser
vore av provisorisk karaktär och deras tillämplighet begränsad. Oavsett
nämnda bestämmelser torde alltså frågan om avlöning åt i civil stats -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365. 5

tjenst anställda personer under tjänstgöring för fullgörande av värnplikt
eller ännan dylik militär utbildning böra i hela sin omfattning
företagas till granskning.

:i Deh sålunda ifrågasatta ytterligare utredningen i ämnet ansåge
departementschefen lämpligen böra uppdragas åt löneregleringskommittén;
obu i enlighet med ''departementschefens hemställan anbefallde Kungl.
Magt nämnda den 31 december löneregleringskommittén att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, vartill riksdagens berörda
skrivelse ävensom de i ärendet avgivna yttranden kunde föranleda.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén
sålunda lämnade uppdraget hava därefter genom särskilda remisser
till kommittén överlämnats vissa till Kungl. Majrt ingivna framställningar;
och hava jämväl i annan ordning till kommittén inkommit eu
del skrivelser i hithörande frågor.

1 det av kommittén nu angivna utlåtandet i ämnet har kommittén,
sedan kommittén redogjort för innehållet i riksdagsskrivelsen den 29
maj 1912, yttrat sig till en början beträffande begränsningen av det
kommittén meddelade uppdraget och härom anfört följande:

»Med hänsyn till avfattningen av det löneregleringskommittén i
förevarande ärende lämnade uppdraget har kommittén ansett sig först
böra något närmare för sig klargöra, i vilken omfattning kommittén
må böra till behandling upptaga de olika spörsmål, som beröras i riksdagens
skrivelse och de i ärendet avgivna yttrandena. ''

Vid övervägande härav bar kommittén till en början funnit sig
kunna lämna å sido de spörsmål, som röra värnpliktiga, anställda i
kommunal eller i enskild tjänst. I riksdagens skrivelse den 29 maj
1912'' hava visserligen de i enskild tjänst anställda värnpliktiges förhållanden
i någon mån berörts, men riksdagens begäran om utredning
äVser icke dessa värnpliktiga. Kommittén har ansett sig för sin del
hava så mycket mindre skäl att i förevarande sammanhang yttra sig
om de i kommunal obh i enskild tjänst anställda värnpliktiga, som, på
sätt nedan vidare förmäles, värnpliktiga i allmänhet numera blivit genom
beslut ''Vid 1914 års senare riksdag och i anledning därav utfärdad lag
den'' 16 oktober 1914 i viss omfattning skyddade mot förlust av anställning
och fråga om ytterligare utsträckning av detta skydd i annan
ordning är föremål för utredning.

Om sålunda kommittén funnit sig böra begränsa sitt uppdrag till

Uppdrag åt
lön ertgltrxri gsfcomtnittcn.

Uppdragets
begränsning.

6

Kungl. Majis proposition Nr 365.

att gälla allenast personal i statens tjänst eller vid dess arbetsforetag,
har det å andra sidan, särskilt med hänsyn till innehållet i en del till
kommittén överlämnade handlingar, synts kommittén angeläget att taga
under övervägande vissa spörsmål rörande förhållanden, som avse
icke värnpliktens fullgörande, sådan denna blivit genom värnpliktslagen
eller eljest bestämd, utan militär tjänstgöring av annan natur, sås‘>m
deltagande i frivilliga reservbefälskurser, tjänstgöring enligt reservbefälsförordningarna
m. m. Till dessa spörsmål återkommer kommittén härnedan.

Riksdagens skrivelse i ämnet åsyftar i första hand en utredning
rörande de åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att till tjänstgöring
inkallade värnpliktiga, vilka hava anställning i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag, må skyddas mot att i följd av inkallelsen gå sina
anställningar förlustiga. Därutöver bör emellertid enligt riksdagens mening
beaktas, att sålunda inkallade värnpliktiga icke heller må genom
inkallelsen lida något men i avseende å befordran samt rätt till ålderstillägg,
pension och dylikt. Slutligen har i sammanhang med det uppdrag,
som lämnats löneregleringskommittén, framhållits angelägenheten
av att frågan om dylik personals avlöning under ledighet för fullgörande
av värnplikt eller annan dylik militär utbildning bleve föremål
för utredning.»

Jag skall nu till behandling upptaga de av löneregleringskommittén
angivna särskilda spörsmål vart efter annat och därvid till grund för
min framställning lägga kommitténs berörda utlåtande. Kommittén
yttrar till en början följande beträffande frågan om

1. Skydd mot förlust av anställning.

Loneregie- »Sedan riksdagen år 1912 avlät sin ovanberörda skrivelse, har frågan

om värnpliktigs rätt att under värnpliktstjänstgöring bibehålla sin anställning
varit föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder, vilka delvis
avsett personer såväl i allmän som i enskild tjänst, delvis endast statstjänare.
Efter det sålunda genom lag den it) juni 1912 (svensk författningssamling
nr 95) ett allmänt stadgande i ämnet meddelats för ett
särskilt fall — nämligen beträffande de genom lag den 6 juni 1912
(nr 93) föreskrivna vapenövningar under senare hälften av år 1912 eller
förra hälften av år 1913 för utrönande av härens krigsberedskap (mobiliseringsövningar)
— avläts i proposition (nr 81) till 1914 års senare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365. 7

riksdag ett mera omfattande förslag till lag om förbud i vissa fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

I motiveringen till denna proposition erinrades, hurusom enligt
förslaget till ny försvarsorganisation värnplikten komme att väsentligt
utsträekas, ej blott i det avseendet att värnpliktstjänstgöringen i sin
helhet förlängdes, utan även därigenom, att vapenövningar förlädes till
senare värnpliktsår än dittills varit förhållandet. Förutom den första
och huvudsakliga tjänstgöringen skulle den värnpliktige fullgöra dels,
liksom dittills, repetitionsövningar, dels även reservtrupp- och landstormsövningar.
Repetitionsövningarna komme i vissa fall att sträckas till
flera år än för det dåvarande, och de båda nya slagen av övningar
Ange sin plats under ganska långt framskjutna delar av värnpliktstiden.
Med dessa förändringar följde ett ökat behov att, i den mån det läte
sig gorå, skydda den i tjänst eller arbete anställde värnpliktige mot de
ekonomiska missförhållanden, som för honom kunde föraidedas därigenom,
att arbetsgivaren på grund av värnpliktens fullgörande skilde honom från
anställningen. Särskilt gällde detta om de i tiden senare övningarna.
Ju äldre den värnpliktige vore, desto större sannolikhet funnes för att
han bildat familj och att det härigenom vore för honom mera kännbart
att gå miste om sin anställning. Men även i fråga om de tidigare
övningarna innebure värnpliktsbördans ökning ny anledning att tillse,
att icke deras fullgörande komme att för den värnpliktige medföra
olägenheter, som skäligen kunde förebyggas. Av hänsyn till arbetsgivaren
kunde det dock icke ifrågasättas, att arbetarens rätt till bibehållande
av anställning skulle sträckas utöver någon viss, kortare tid.
och dylik rätt kunde därför tydligen icke beredas arbetaren under den
första, till tiden mest omfattande värnpliktstjänstgöringen. Däremot
bleve reservtrupp- och landstormsövningarna samt i allmänhet även
repetitionsövningarna till sin längd så bestämda, att det utan obillighet
mot arbetsgivaren kunde åläggas honom att efter deras fullgörande återtaga
arbetaren. För att giva en enhetlig och för alla fall tillräckligt
stark begränsning åt arbetsgivarens förpliktelse torde det emellertid vara
lämpligt, att jämte det endast sistnämnda tre slag av övningar innefattades
under densamma, förpliktelsen gjordes beroende av att övningen
icke överstege en viss tidslängd. Ett skäligt maximum i sådant hänseende
syntes vara den i kungl. kungörelsen den 13 november 1860 angående
den allmänna beväringen bestämda tiden av åtta veckor eller i
runt tal sextio dagar O. Enligt organisationsförslaget komme reserv 0

Genom denna kungörelse stadgades, att tjänstehjon eller lärling vore berättigad att
efter vapenövning eller tjänstgöring i högst åtta veckor återgå i tjänsten.

8

Kanyl. Maj ds proposition Nr 365.

trupp- och laudstormsövniugäfna icke på långt när och repetitionsövningarna
endast högst undantagsvis att uppnå denna gräns; i regel
skulle även de sistnämnda stanna ganska långt under deusanama.

Sedan Kungl. Maj:ts proposition i ämnet blivit med vissa jämkningar,
av riksdagen bifallen, utfärdades den 16 oktober 1914 lag om
förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande; från tjänst eller arbete
(svensk författningssamling nr 271). Enligt 1 § i nämnda lag ma värnpliktig'',
som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete
anställd ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att
fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning om högst sextio dagar eller
mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven. ,\ ad nu
är sagt, gäller dock ej, där den värnpliktiga vid anställande^. avsiktligt
bibragt husbonden eller arbetsgivaren en oriktig uppfattning om sina
värnpliktsförhållanden. — Husbonde eller arbetsgivare, som handlar i
strid mot nämnda bestämmelse, ådrager sig enligt, 2 § viss skadestånds skyldighet.

:;J o >. >

I särskilda motioner till 1916 års riksdag påyrkades vissa ändringar
i 1 § av lagen den 16 oktober 1914, vilka avsågo dels utsträckande av
det i nämnda lagrum stadgade förbud att gälla all tjänstgöring enligt
värnpliktslagen, oberoende av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt
angivande, att i uttrycket »i annans tjänst anställd» jämväl iubegrepes
anställning i statens eller kommunens tjänst. .. ,f

Över dessa framställningar avgav lagutskottet utlåtande (nr 23;
och anförde därvid, att, då ju principen om. värnpliktigs rätt till bibehållande
av anställning vpnnit statsmakternas godkännande,, del, enligt
utskottets förmenande måste vara mindre följdriktigt, att dylik ratt förvägrades
värnpliktig, som underkastats den redan i och lör sig otta
ganska kännbara uppoffring, genomgåendet av den s. k. rekrytskolan
eller annan . längre tjänstgöring innebure, men medgåves värnpliktig,
som fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru hans uppoffring
ingalunda varit lika avsevärd. Till stöd härför måste,,4å kunna
åberopas, att arbetsgivarens intressen skulle obehörigen åsidosättas,
därest han ålades återtaga värnpliktig arbetstagare även efter, frånvaro
på grund av rekrytskola eller annan längre vapenövning. Härvidlag torde
beskaffenheten av., det arbete, däri den värnpliktiga vore anställd, icke
sakna betydelse. I industri och hantverk torde i allmänhet ej iörefinnas
större svårighet att skalla fullgod vikarie fpr den bortavarande, och
även om det i vissa fall för arbetsgivaren skulle vara en uppoffring att
nödgas återtaga arbetaren,, ville utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke
härvidlag kunde för arbetsgivaren anses föreligga en medborgerlig skyl -

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

digliet, liksom det för arbetstagaren utgjorde eu medborgerlig plikt att
underkasta sig den uppoffring, som värnpliktstjänstgöringen kunde innebära.
Förevarande spörsmål krävde emellertid eu allsidig utredning, som
utskottet icke varit i tillfälle att företaga. Särskilt torde böra beaktas
frågan, huruvida alla arbetsavtal borde i förevarande hänseende likställas.
Det kunde även ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att fastställa
en viss minimitid, under vilken löntagaren skulle hava varit anställd
hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens början, för att
han skulle komma i åtnjutande av förmånen att återfå platsen efter
tjänstgöringens slut. Vad härefter anginge motionärernas yrkande om
sådan ändring i förevarande paragraf, att det i lagtexten tydligt bleve
angivet, att med ''annan tjänst'' jämväl förstodes anställning i statens eller
kommunens tjänst, borde visserligen enligt utskottets mening, särskilt
med hänsyn till den för lagen åberopade motiveringen, icke råda tvivel
om, att gällande bestämmelser avsåge jämväl dylik anställning. Emellertid
syntes i samband med den av utskottet ifrågasatta utredning,
varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas, huruvida icke ett
törtydligande i av motionären angiven riktning borde vidtagas.

I enlighet med lagutskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse
(nr 98), det Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, under vilka
förutsättningar sådan ändring må kunna vidtagas i i § av lagen den It*
oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från
tjänst eller arbete, att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord
vapenövning återfå sin anställning utsträckes att gälla även för
det fall, att vapenövningens längd överstege sextio dagar, och dels i
lagtexten tydligt angives, att med »annans tjänst» jämväl må förstås anställning
i statens eller kommunens tjänst, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av denna utredning må föranledas.

På sätt framgår av bilaga till justitieombudsmannens berättelse
till 1919 års lagtima riksdag, har riksdagens ifrågavarande framställningremitterats
till socialstyrelsen, som vid tiden för berättelsens avgivande
ännu icke inkommit med det infordrade yttrandet.

Såsom i det föregående är antytt, hava, sedan riksdagen avlät sin
ovanberörda skrivelse den 29 maj 1912, ytterligare vissa bestämmelser
meddelats om rätt för värnpliktig att under värnpliktstjänstgöring bibehålla
sin anställning. Dessa bestämmelser avse emellertid allenast en
viss grupp av värnpliktige, nämligen extra befattningshavare i statens
tjänst, och ett visst slag av värnpliktstjänstgöring, nämligen sådan
tjänstgöring för rikets försvar, som fullgöres på grund av inkallelse
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 308 höft. (Nr 365). 2

10

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 365.

jämlikt § 28 värnpliktslageu. Genom kungl. kungörelse den 28 juli
1916 (svensk författningssamling nr 386) förei-krevs nämligen i nu angivna
hänseende, att, därest extra befattningshavare i statens tjänst med
stöd av § 28 värnpliktslagen är eller har varit inkallad till tjänstgöring
för rikets försvar, lian icke må av sådan anledning skiljas från sin anställning.

Slutligen torde böra uppmärksammas, hurusom de i riksdagens
skrivelse den 29 maj 1912 omföruiälda allmänna bestämmelserna av den
9 februari 1909 rörande arbetare vid statens järnvägar, telegrafverket
och vattenfallsstyrelsen med underlydande verk numera ersatts med
andra dylika bestämmelser, utfärdade den 31 juli 1917 (svensk författningssamling
nr 510). Enligt sistberörda bestämmelser i § 2 mom. 2
gäller, att arbetare, som på grund av militärtjänstgöring måst lämna
sin anställning, bör, därest ej särskilt hinder möter, vid denna tjänstgörings
slut äga återfå sin anställning eller i varje fall äga företräde
vid antagandet av nya arbetare.

Om man vill söka mera överskådligt framställa, i vilken utsträckning
personal, som är anställd i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag,
för närvarande är i åtnjutande av rättsligt skydd mot förlust
av innehavd anställning på grund av inkallelse till värnpliktsövuing
eller annan militär tjänstgöring, torde denna personal kunna i huvud*
sak fördelas på tre grupper, nämligen:

1) befattningshavare, tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial,

2) befattningshavare, tillsatta medelst förordnande, och annan personal
med mera stadigvarande anställning, samt

3) övrig personal, till vilken sistnämnda grupp skulle hänföras
extra personal utan mera stadigvarande anställning, en del arbetare vid
statens arbetsföretag med flera.

Vad angår grupp 1), befattningshavare, tillsatta medelst fullmakt
eller konstitutorial, är givetvis sådan befattningshavare genom fullmakten,
respektive konstitutorialet i tillräcklig grad skyddad mot att på grund
av värnpliktsövning eller annan militär tjänstgöring förlora sin anställning.
För den till grupp 2) och 3) hänförliga personalen innebär lagen
den 16 oktober 1914 skydd mot entledigande i anledning därav, att
vederbörande har att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning om högst
60 dagar eller mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven.
Beträffande åter värnpliktsövning om längre tid än 60 dagar
eller militär tjänstgöring, som icke är att hänföra till i värnpliktslagen
stadgad övning eller till i särskild lag föreskriven mobiliseringsövning,

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

äro de under 2) och 3) omförmälda värnpliktiga icke i vidare mån
skyddade mot förlust av anställningen, än att jämlikt kungörelsen den
28 juli 1916 »extra befattningshavare» i statens tjänst, som inkallats
till tjänstgöring med stöd av § 28 värnpliktslagen, icke må av sådan
anledning skiljas från sin anställning; därjämte gäller, såsom nyss är
nämnt, att arbetare vid statens järnvägar med flera verk efter avslutandet
av militär tjänstgöring bör, därest ej särskilt hinder möter, äga
återfå sin anställning eller i varje fall äga företräde vid antagandet av
nya arbetare.

Vid övervägande av frågan, huruvida ytterligare föreskrifter i förevarande
hänseende må böra meddelas till skydd för den i statens tjänst
eller vid dess arbetsföretag anställda personalen, kan man, såsom torde
framgå av det redan anförda, helt och hållet bortse från de under
grupp 1) upptagna befattningshavarna, vilka äro tillsatta medelst fullmakt
eller konstitutorial och därigenom skyddade för förlust av sin
anställning.

För de till grupp 2) hänförliga befattningshavarna — befattningshavare,
tillsatta medelst förordnande, och annan personal med mera
stadigvarande anställning — skulle ju, teoretiskt sett, eu utsträckt lagstiftning
i förevarande hänseende icke sakna betydelse. Denna utsträckta
lagstiftning skulle väl närmast avse värnpliktsövning om längre
tid än 60 dagar samt vissa slag av annan militär tjänstgöring. Det
torde emellertid kunna förutsättas, att de stadganden av mera omfattande
innebörd, som här kunde tänkas genomförda, i praktiken skulle
vara av ganska ringa betydelse, då det väl även dessförutan knappast
någonsin skulle förekomma, att befattningshavare, varom nu är fråga,
ginge sin anställning förlustig i anledning därav, att han inkallades till
fullgörande av värnplikt eller annan dylik tjänstgöring.

Löneregleringskommittén vill emellertid framhålla, att någon obetingad
rätt för dylik befattningshavare att efter fullgjord militär tjänstgöring
återinträda i sin förutvarande anställning icke lärer kunna medgivas
och icke heller genom hittills meddelade bestämmelser blivit för
där avsedda fall stadgad. Sådana omständigheter kunna tydligen förekomma,
då entledigande från innehavd anställning kan vara påkallad
av annan, av den militära tjänstgöringen oberoende anledning, exempelvis
därav att anmärkning förekommit mot vederbörandes sätt att bestrida
sin befattning. Det torde också böra anmärkas, att åtskilliga
befattningar av ifrågavarande slag, bland annat en del amanuensbefattningar
vid universiteten och vissa andra läroanstalter, tillsättas allenast

12

Järnvägs styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 365.

genom förordnande på viss kortare tid, vadan redan från början varit
förutsatt, att befattningarna skola tid efter annan växla innehavare.

Något annorlunda ställer sig förevarande fråga i vad angår den
till grupp 3) hänförliga personalen, således extra personal utan mera
stadigvarande anställning, en del arbetare vid statens arbetsföretag med
liera. Dessa torde få anses i allmänhet vara så läsligt knutna vid det
verk eller det arbetsföretag, där de äro anställda, att det alltför val
skulle kunna tänkas, att värnpliktens fullgörande kunde vara en faktor,
som bleve i större eller mindre mån bestämmande i fråga om deras
bibehållande i anställningen.

Löneregleringskommittén är för sin del av den meningen, att även
dylik personal bör i görligaste mån skyddas mot att till följd av värnpliktens
fullgörande gå sin anställning förlustig. Sävitt kommittén
kunnat finna av de i ärendet avgivna yttrandena, torde ock denna uppfattning
vara allmän bland de myndigheter, på vilka det närmast ankommer
att anställa eller entlediga personal av ifrågavarande slag; och
vad särskilt angår arbetare vid statens järnvägar, telegrafverket och
statens vattenfallsverk har denna uppfattning numera fått ett tydligt
uttryck i ovanberörda allmänna bestämmelser den 31 juli 1917. Å andra
sidan förefaller det kommittén i hög grad vanskligt att söka genom
mera bindande föreskrifter ingripa reglerande på förevarande område;
de förhållanden, som det här skulle gälla att ordna, äro av så skiftande
och oviss natur, att de knappast låta sig inpassas under några dylika
regler. Till belysande härav torde lön er egl e r i n g s k o m m i tté n få fästa
uppmärksamheten på vissa uttalanden, som förekomma i de av vederbörande
myndigheter i ärendet avgivna yttrandena, varvid dock torde
få erinras, att dessa yttranden avgivits, innan ovan återgivna, nu gällande
föreskrifter på detta område kommit till stånd.

Sålunda anför järnvägsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 31
januari 1913, att beträffande personal med mera stadigvarande anställning
icke inträffat något fall, då vederbörande förlorat sin anställning vid
statens järnvägar i anledning av värnpliktens fullgörande. Däremot
hade, enligt vad av distriktsförvaltningarna blivit upplyst, tillfälligt
antagna arbetare i enstaka fall icke kunnat beredas arbetstillfälle, då de
efter fullgjord militär tjänstgöring ånyo sökt arbete vid statens järnvägar.
Enahanda gällde i fråga om de i riksdagens skrivelse särskilt
omnämnda arbetarna vid statens järnvägsbyggnader, varmed i förevarande
avseende likställdes arbetare vid dubbelspårsanläggning och andra större
arbetsföretag vid den färdiga banan. Beträffande dessa arbetare, som

Kungl. Maj ds proposition Nr 365. 13

.sålunda vid statens järnvägar sysselsattes med utförande av arbeten av
längre eller kortare varaktighet, läge det givetvis i sakens natur, att
arbetaren ej kunde i varje fall garanteras arbete vid återkomsten från
värnpliktstjänsten. Vid den tiden kunde nämligen det arbete, varvid
han varit anställd, vara slutfört, och annan lämplig sysselsättning kunde
möjligen ej beredas honom. Vid minskning i arbetarantalet avskedades
i regeln först de sist anställda, och en värnpliktig, som återkomme,
kunde rimligen ej begära mera än att få räkna sin tur efter den daghans
anställning började, om arbetet ännu fortginge, samt företrädesrätt
till erhållande av arbete, då nytt arbetstillfälle yppade sig. Med det
förfarande, som redan tillämpades, eller alt arbetare vid statens järnvägar
bleve utan arbete endast för det fall, att arbetstillfälle vid tiden
för återkomsten från värnpliktstjänstgöring ej skulle hava kunnat honom
beredas, även om han ej av denna orsak varit frånvarande, torde i förevarande
avseende tillräckligt skydd vara lämnat den värnpliktige.

I underdånigt utlåtande den 7 mars 1913 yttrar telegrafstyrelsen, att
sådana tillfälliga arbetare, som för kortare tid anställts vid arbeten av mer
eller mindre tillfällig beskaffenhet, icke kunde av telegrafverket garanteras
arbete vid återkomsten från militärtjänstgöringen, då det tillfälliga
arbete, för vilket arbetaren antagits, vid den tiden kunde hava avslutats
och något annat lämpligt arbete möjligen ej funnes att lämna.
Skulle det tillfälliga arbetet fortfarande pågå, då militärtjänstgöringen
avslutats, återfinge arbetaren sin anställning. Om arbetet avslutats under
tiden för militärtjänstgöringen och arbetaren sålunda skulle fått sluta,
även om han ej haft militärtjänstgöring, hade han likväl företrädesrätt
till erhållande av arbete, då nytt arbetstillfälle yppade sig. —
badana arbetare däremot, som fullgjort sin lärlingstid och genom undertecknande
av antagningsbevis erhållit en mera fast anställning, ansåges
ej lämna telegrafverkets tjänst, då de permitterades för militärtjänstgöring,
utan räknade värnpliktstiden sig tillgodo för löneförhöjning och
övriga förmåner, om de efter dennas slut åter anmälde sig till tjänstgöring.
Ingen arbetare bleve sålunda sitt arbete eller sin tjänst förlustig
på grund av värnpliktens fullgörande. Endast för det fall, att
arbetstillfälle vid tiden för återkomsten från militärtjänstgöringen ej
skulle hava kunnat beredas arbetaren, även om han ej av denna orsak
varit frånvarande, bleve personen i fråga utan arbete vid telegrafverket.

Vattenfallsstyrelsen erinrar i underdånigt, utlåtande den 4 april 1913
att till den under styrelsen lydande personalen hörde eu do! tillfälliga

Telegrafin
ty rehet t.

Vattenfalls styrelser.

14 Kung!. Alaj.ts proposition Nr 365.

arbetare vid styrelsens byggnadsarbeten samt vid Trollliätte kanal- och
vattenverk och Södertälje kanalverk. Under framhållande, att dylika
arbetare, som på grund av militärtjänstgöring måst lämna sin anställning,
endast ägde företrädesrätt till återfående av sina platser, hade
riksdagen uttalat den meningen, att en vid statens verk anställd värnpliktig
icke borde i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin
tjänst eller sitt arbete. — Ett stadgande uti den av riksdagen antydda
riktningen skulle emellertid enligt styrelsens bestämda mening kunna
medföra betänkliga olägenheter. Det gällde ju nämligen bär personal,^ som
anställts vid ett tillfälligt arbete mot kort uppsägningstid. Vid ett sådant
arbete vore alltid tillgången på arbete variabel. Denna tillgång växlade
nämligen dels så, att under första tiden skedde en successiv ökning av
arbetarantalet, under mitten av arbetstiden vore antalet något så när
konstant för att under arbetets senare skede så småningom sjunka till 0.
Ifrån kurvans huvudform gjordes sedan alltid avvikningar uppåt eller
nedåt beroende på årstider eller tillfälliga förhållanden. Det måste da
mycket ofta inträffa, att en värnpliktig arbetare bleve inkallad till militärtjänstgöring
vid en tidpunkt, då arbetarantalet vid vederbörande anläggning
"vore stort, och slutade denna sin tjänstgöring först då arbetarantalet
vore reducerat eller arbetet redan vore avslutat. Han skulle då
icke kunna återtagas utan att antingen en annan arbetare avskedades
eller att staten nödgades anställa arbetskraft, för vilken arbete icke
lämpligen kunde beredas. Det torde vid sådant förhållande icke få anses
uteslutet att, om skyldighet förefunnes att alltid bereda plats för eu
återkommen värnpliktig, som lämnat sitt arbete för värnpliktsövningars
fullgörande, en arbetschef, särskilt för det fall att vid god tillgång på
arbetskraft ett större antal arbetsvilliga uti värnpliktsåldern anmälde sig,
kunde anse sig äga syndighet att företrädesvis antaga sådana sökande,
som redan fullgjort eller vore befriade från vapenövningar. I stället
för att underlätta erhållandet av arbete efter militärtjänsten skulle eu
dylik bestämmelse sålunda kunna i ej ringa mån försvåra erhållandet
av arbete under tiden närmast före militärtjänsten och alltså verka i en
alldeles motsatt riktning mot den av riksdagen avsedda. De torde
slutligen böra framhållas, att nu ifrågavarande slag av arbetare vore,
särskilt i värnpliktsåldern, synnerligen rörligt och gånge från arbetsplats
till arbetsplats. Vore arbetstillgången god, torde därför olägenheten av
att efter slutad vapenövning eventuellt ej kunna erhålla tillbaka den
anställning, som innehafts före vapenövningens fullgörande, vara rätt
ringa. Ej heller hade från de vid styrelsens verk och arbetsföretag
anställda arbetare av nu ifrågavarande slag försports missnöje med

Kungl. Maj.ts proposition Nr 365. 15

gällande stadgande i de allmänna bestämmelserna (om företrädesrätt vid
antagande av nya arbetare).

Slutligen torde få erinras om vad tygmästaren å Karlsborg i
förevarande ärende anförts i det av honom den 10 augusti 1912 avgivna
yttrandet Tygmästaren har däri meddelat, att vid Karlsborgs tygstation
såsom princip tillämpats, att där anställda dugliga och oförvitliga arbetare,
vilka inkallats till tjänstgöring som värnpliktiga, efter tjänstgöringstidens
slut återfått sina platser vid tygstationen med samma avlöning som förut.
Riktigheten av denna princip syntes knappast kunna på allvar ifrågasättas,
då ju den värnpliktige, som fullgjorde sin plikt mot staten, icke
borde på denna grund av staten tillfogas skada. Men då tygarbetaren
enligt anställuingens och vid tygstationen rådande arbetsförhållandens
natur måste vara anställd på sådant sätt, att han utan föregående uppsägning
kunde avskedas, syntes det vara tvivelaktigt, om man kunde
gå avsevärt längre än till följandet av ovannämnda princip. — Att i
lag fastslå detta såsom alltid gällande funne tygmästaren däremot vara
mindre lämpligt, då det ju kunde tänkas möjligt att arbetenas omfattningvid
en viss tidpunkt, exempelvis då värnpliktsövningarna i oktober avslutades,
nödvändiggjorde minskande av arbetsstyrkan. Då tygstationens
arbetare i regel kvarstannade under lång tid och således de arbetare,
som fullgjorde sina värnpliktsövningar, vore helt få till antalet, kunde
det vara nödvändigt att icke återtaga en sådan för att undvika avskedandet
av någon äldre, som hade hustru och barn att sörja för.

Löneregleriugskommittén har i det föregående beträffande den till
grupp 2) hänförliga personalen — befattningshavare, tillsatta medelst
förordnande, samt annan personal med mera stadigvarande anställning
— på anförda skäl uttalat, att om det än knappast någonsin förekomme,
att sådan befattningshavare ginge sin anställning förlustig
i anledning därav, att han inkallades till fullgörande av värnplikt
eller annan dylik tjänstgöring, någon obetingad rätt att efter tjänstgöringens
fullgörande återinträda i den förutvarande anställningen dock
icke torde kunna medgivas dylik befattningshavare. Ån mindre torde
någon sådan rätt kunna ifrågakomma för den personal, som kommittén
vill hänföra till grupp 3), således extra personal utan mera stadigvarande
anställning, en del arbetare vid statens arbetsföretag in. fl.

Såsom framhållits i de inhämtade yttrandena, har man här ofta
att göra med personal, som är ganska rörlig och, vad särskilt angår
en del arbetare, går från arbetsplats till arbetsplats. Det kan utan
tvivel förekomma, att en dylik arbetare, när han inkallas till militär

Tygmästare})
ä Karhbory.

16

Sammmau fältning

av
lönereglcringskommitténs
mening.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 365.

tjänstgöring, icke själv har klart för sig, huruvida han vill etter tjänstgöringens
slut återvända till sin förutvarande anställning; och även om
han vid inkallelsen giver en sådan önskan tillkänna, kunna vid den
militära tjänstgöringens slut förhållandena hava för honom så ändrats, att
han finner det förenat med större fördel att söka sin utkomst på annat håll.

Å andra sidan är det givet, på sätt ock av åtskilliga myndigheter
betonats, att det under vissa förhållanden måste vara förenat
med stora svårigheter eller rent av omöjligt att bereda en arbetare, som
fullgjort militär tjänstgöring, tillfälle att återinträda i sin lörra anställning.
Särskilt gäller detta om den relativt långa första tjänstgöringen enligt
§ 27 värnpliktslagen. Arbetsstyrkan på platsen kan hava minskats; det
kan vara större behov av arbetare med fackinsikter än av andra arbetare;
det kan anses nödvändigt att tillgodose familjeförsörjare framför sådana
arbetare, som icke hava familj, o. s. v. De förhållanden det här gäller
att bedöma, äro, såsom kommittén redan i det föregående antytt, så
växlande, att de knappast låta sig regleras genom några föreskrifter av
bindande natur.

Vad nu är sagt närmast med avseende å vissa grupper av arbetare
vid statens arbetsföretag torde jämväl, om än icke i lika hög grad,
gälla i fråga om annan extra personal utan mera stadigvarande anställning.
Hit hör bland annat en del reservpersonal, som inom olika
förvaltningsgrenar anlitas i mån av behov och vilken ofta nog icke
erhållit full utbildning inom sitt verksamhetsområde.

Kommittén vill för sin del slutligen fästa uppmärksamheten vid
den av vissa myndigheter framförda synpunkten, att ett stadgande om
rätt för den, som inkallats till militär tjänstgöring, att efter dess avslutande
återinträda i sin förra anställning, lätteligen skulle kunna leda
därtill, att de, som icke fullgjort föreskrivna vapenövningar, stundom
kunde bliva tillbakasätta i konkurrensen om anställning i statens tjänst
eller vid dess arbetsföretag. Att, såsom från något håll ifrågasatts, en
allmän föreskrift skulle meddelas därom, att icke fullgjord värnplikt ej
skall utgöra hinder för erhållande av dylik anställning, kan kommittén ej
förorda, då ett sådant stadgande näppeligen skulle kunna göras effektivt.

För att sammanfatta sin mening i nu förevarande del av ärendet
vill löneregleringskommittén uttala, att kommittén finner frågan om
åtgärder i syfte att den, som inkallas till militär tjänstgöring, må beredas
skydd mot förlust av innehavd anställning, icke hava alltför stor
räckvidd, i vad frågan angår personal i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag. Redan under nuvarande förhållanden torde ordinarie

IT

Kungl. Maj ds proposition Nr 365.

befattningshavare och annan personal med mera stadigvarande anställning,
enligt gällande rättsregler och gängse praxis, vara på ett tillfredsställande
sätt skyddade mot dylik förlust. Beträffande personal utan
mera stadigvarande anställning torde några bestämmelser av mera bindande
natur än de, som numera gälla rörande arbetare vid statens järnvägar,
telegrafverket och statens vattenfallsverk, knappast böra ifrågasättas.
Möjligen skulle bestämmelser, likartade med dem, som äga tilllämpning
beträffande nyssnämnda arbetare, kunna me ddelas att gälla
även annan personal. 1 frågans nuvarande läge och med hänsyn jämväl
därtill, att eu allmän revision av vårt försvarsväsende inom kort torde
förestå, vill dock kommittén ifrågasätta lämpligheten av att, såvitt angår
personal i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag, några ytterligare
föreskrifter i förevarande hänseende nu komma till stånd. Därest
emellertid riksdagens förberörda skrivelse (nr 98 för är 1916) skulle
befinnas böra, för beredande av ökat skydd åt personal i enskild tjänst,
föranleda utvidgning av den nu gällande lagstiftningen om förbud mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, är det givet, att samma
spörsmål, såvitt angår personal i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag,
bör samtidigt komma under skärskådande.»

För egen del ansluter jag mig i det spörsmål, för vilket jag nu Departeme«
redogjort, helt till vad löneregleringskommittén anfört. Jag anser mig -efe*
förty böra avstyrka, att ytterligare föreskrifter i den nu behandlade
dolen av förevarande fråga åtminstone för närvarande komma till stånd.

Härefter yttrar sig löneregleringskommittén på följande sätt beträffande
frågan om

2. Skydd mot eftersättande vid befordran.

»I sin förut omförmälda skrivelse den 29 maj 1912 har riksdagen framhållit Löneregieangelägenheten
av att värnpliktig icke måtte genom värnpliktens fullgörande komma ringskomatt
lida något men, bland annat i avseende å befordran, och löneregleringskommittén "

går nu att yttra sig rörande detta särskilda spörsmål.

Kommittén torde då böra erinra, hurusom genom § 28 regeringsformen är
stadgat, att Konungen skall vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Enligt detta grundiagsstadgande
är sålunda ''förtjänst och skicklighet’ den enda befordringsgrunden i fråga om tjänster,
som tillsättas av Konungen. Beträffande tjänster, som tillsättas av underlydande
myndigheter, har ock i ett större antal av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner
föreskrift meddelats, att tillsättningen skall ske efter prövning av de sökandes ''förtjänst
och skicklighet’.

Bihang titt riksdagens protokoll 1320. 1 samt. 308 höft. (Nr 365.) 3

18 Kungi. Muj:U ■proposition Nr 365.

I eu del fall, särskilt beträffande tjänster av mera krävande natur, iiava
emellertid vissa detaljerade föreskrifter i förevarande hänseende ansetts nödvändiga.
Sålunda hava för ett större antal statstjänster föreskrivits särskilda kompetensvillkor,
vilka alltså måste vara uppfyllda för att en ansökning till ledig tjänst av
ifrågavarande slag överhuvud taget skall kunna upptagas till prövning. Dessa
kompetensvillkor torde oftast avse uppnådd levnadsålder, avlagda examina eller under
viss verksamhet förvärvad erfarenhet. Någon gång har såsom kompetensvillkor
föreskrivits tjänstgöring av viss längd. Sålunda skall enligt § 179 läroverksstadgan
sökande till lektors- eller adjunktstjänst hava vid allmänt läroverk eller annan angiven
läroanstalt under minst två läsår bestritt på visst sätt kvalificerad tjänstgöring,
dock med rätt för vederbörande överstyrelse att i viss utsträckning medgiva
undantag från detta stadgande.

Oavsett dylika särskilda kompetensvillkor hava understundom närmare bestämmelser
meddelats angående de grunder, efter vilka befordran till viss tjänst
skall ske. I detta avseende må erinras, hurusom i § 183 mom. 2 läroverksstadgan
tre särskilda befordringsgrunder äro angivna att i viss ordning gälla vid tillsättande
av lektors- eller adjunktstjänst; den tredje och sista befordringsgrunden är längden
av föregående väl vitsordad tjänstgöring vid allmänt läroverk eller annan angiven
läroanstalt.

Dessa och dylika bestämmelser rörande villkor eller grunder för befordran
till tjänster av särskilda slag torde väl, i förhållande till regeringsformens stadgande
om ''förtjänst och skicklighet’ såsom uteslutande befordringsgrund, närmast vara att
betrakta såsom utvecklingar eller förklaringar till detta grundlagsbud. vilket givetvis
är av fundamental betydelse i det hänseende, varom nu är fråga.

Vill man nu se till, huru dessa genom § 28 regeringsformen och övriga
stadganden givna befordringsregler kommit att tillämpas i praktiken, faller det
genast i ögonen, att stort avseende kommit att fästas vid längden av föregående
tjänstgöring, särskilt föregående tjänstgöring inom det egna verket. Detta gäller i
första hand om lägre tjänster, där kompetensfordringarna ärö jämförelsevis ringa;
men även och i ej ringa utsträckning om tjänster inom högre grader. På många
håll har denna uppfattning om tjänstgöringstidens längd såsom grund för befordran
vunnit sådant rotfäste, att befordringar, där andra synpunkter gjort sig gällande,
icke sällan betecknats såsom orättvisa och givit anledning till klagomål. I vissa
av de yttranden, som i nu förevarande ärende avgivits av vederbörande myndigheter,
har enahanda uppfattning kommit till uttryck: i ett av dessa yttranden talas
sålunda om ''turberäkning och befordringsrätt’, och från andra håll framhålles, att
värnpliktstjänstgöring bör ''medräknas i befordringshänseende’, ‘räknas lika med
motsvarande tids tjänstgöring’ i det egna verket o. s. v. Kommittén vill emellertid
betona, att denna åskådning om tjänstgöringstidens längd såsom befordringsgrund
i det övervägande flertalet fall icke är grundad på meddelade föreskrifter
utan allenast på en mer eller mindre allmän praxis.

Det torde utan vidare vara klart, att vid tillämpning av de sålunda givna
eller vedertagna befordringsreglerna fall kunna inträffa, då en värnpliktig kommer
att genom värnpliktens fullgörande lida visst men i avseende å befordran, och det
gäller då att tillse, huruvida och i vilken mån någon eftergift från nämnda befordringsregler
bör kunna medgivas till förmån för den värnpliktiga personalen.

Vad först angår de tjänster, beträffande vilka det ansetts nödvändigt att

19

Kungl. Majis proposition Kr 365.

uppställa särskilda detaljerade kompetensvillkor, ligger det i sakens natur, att eu
ung man, som har att fullgöra sin värnplikt, under denna tid kan hindras från att
bedriva sådana studier eller fullgöra sådan tjänstgöring, som kunna vara givna
förutsättningar för behörighet till tjänst av ifrågavarande slag. Att genom en allmän
regel råda bot härför torde väl näppeligen låta sig göra. Där avläggandet av
visst kunskapsprov eller fullgörandet av viss tjänstgöring stadgats såsom villkor för
kompetens till viss tjänst, torde det väl få antagas, att de givna föreskrifterna
grunda sig på vunnen erfarenhet om vad tjänstens beskaffenhet bör anses såsom
regel kräva och att sålunda de uppställda kompetensfordringarna icke äro högre än
att desamma i allmänhet icke tåla vid någon avsevärd avprutning. Detta utesluter
givetvis icke, att förhållandena understundom kunna vara sådana, att undantag från
givna kompetensföreskrifter äro väl motiverade. Enligt kommitténs mening bör emellertid
det undantagsförfarande, som i förevarande avseende kan anses påkallat, icke såvitt
värnpliktiga angår generaliseras, utan böra de dispensfrågor, som här kunna före
komma,_ bliva beroende på prövning i de särskilda fallen.

Aven i andra fall än sådana, där värnpliktens fullgörande kan verka hinderligt
för förvärvande av den för viss tjänst stadgade kompetensen, torde det ej sällan
förekomma, att värnpliktstjänstgöringen kan i viss mån vara till men i konkurrensen
om lediga tjänster. Det kan sålunda alltför väl tänkas, att exempelvis av tva
samtidigt i ett verk antagna aspiranter den ene, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring
eller därifrån befriats, kommer att i fråga om möjlighet att förvärva den
förtjänst och skicklighet’, som skall vara avgörande vid bedömande av frågan om
företräde till viss tjänst, erhålla ett ej oväsentligt försprång framför den, som under
tiden har att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Tydligt är emellertid, att särskilt
beträffande tjänster av mera krävande beskaffenhet stor vikt ligger uppå, att till
tjänsten förvärvas just den lämpligaste. Det är sålunda här kanske mer än eljest
av betydelse, att den utnämnande myndigheten äger fritt pröva olika sökandes
förtjänst och skicklighet'', och några särskilda föreskrifter till förmån för den.
som haft att fullgöra sin värnplikt, torde sålunda näppeligen kunna ifrågasättas.

Beträffande åter sådana befattningar, till vilka befordran sker mer eller
mindre automatiskt efter längden av föregående tjänstgöring (tjänstålder), sålunda
utan avseende å kvalifikationer av särskild natur, skulle det visserligen kunna förefalla,
som om ett stadgande av innehåll, att den tid, varunder värnplikt fullgjorts,
skall tillgodoräknas sökande till viss befattning, icke skulle sakna sitt berättigande.
Ett dylikt stadgande måste emellertid förutsätta, att längden av föregående tjänstetid
— vare sig inom det egna verket eller överhuvud taget inom statsförvaltningen
eller tilläventyrs i annan allmän befattning — skall i större eller mindre utsträckning
vara bestämmande vid tillsättning av tjänster, om vilka nu kan vara fråga.
Såsom i det föregående framhållits, är det emellertid endast för särskilda fall, som
bestämmelser i denna riktning äro givna; det förfaringssätt, som i förevarande
avseende mer eller mindre allmänt tillämpas, grundar sig väsentligen på gängse
praxis.

Eran kommitténs sida är intet att erinra mot, utan synes det tvärtom kommittén
lämpligt, att vid befordringar, som nu avses, hänsyn tages även till tid.
varunder sökande haft att fullgöra värnplikt eller annan militär tjänstgöring.
Innan någon uttrycklig föreskrift i detta hänseende kan meddelas, krävas emeller
tid författningsbestämmelser, genom vilka tydligen fastslås, i vilka fall och i vilken

■Jepartemcnt s
chefen»

Lönercgte ringsk&m mittén.

20 Kung!,. Maj.ts proposition Nr 365.

utsträckning längden av föregående tjänstetid — vare sig inom det egna verket
eller överhuvud taget inom statsförvaltningen eller tilläventyrs i annan allmän befattning''
— skall utgöra befordringsgrund. Någon utredning i detta omfattande
spörsmål torde det icke tillhöra löneregleringskommittén att förebringa.

I frågans nuvarande läge finner sig löneregleringskommittén sålunda icke
vara i tillfälle att föreslå några allmänna regler, genom vilka den, som haft att
fullgöra värnpliktstjänstgöring (eller annan militär tjänstgöring), skulle skyddas från
att till följd av denna tjänstgöring lida men i befordringshänseende, utan synes det
kommittén, som om dylika spörsmål fortfarande tills vidare böra bliva beroende på
prövning i de särskilda fallen.»

Aven i denna del av ämnet anser jag, i likhet med löneregleringskommittén,
några särskilda bestämmelser icke nu kunna meddelas. Jag
tillstyrker alltså, att vad i denna del av ärendet förekommit icke måtte
för närvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I sitt förberörda utlåtande den 26 augusti 1919 anför löneregleringskommittén
därefter följande beträffande frågan om

3. Beräkning av tjänstetid för rätt till avUningsför höjning (åldersti Hägg).

»Frågan om rätt för befattningshavare att för avlöningsförhöjning
(ålderstillägg) tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för
fullgörande av värnplikt, har i viss utsträckning blivit ordnad genom kungl.
kungörelsen den4 juli 1913 (svensk författningssamlingnr 140). Genom denna
kungörelse har Kungl. Maj:t dels, i enlighet med riksdagens på Kungl.
Maj:ts framställning fattade beslut, förordnat, att i alla. de fall, där för
civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning må äga rum efter
viss tids tjänstgöring, honom icke må föras till last tid, varunder lian
åtnjutit ledighet för fullgörande av värnplikt, dels ock förordnat, att
jämväl i fråga om civila extra befattningshavare motsvarande bestämmelse
skall vara gällande. Det synes emellertid kommittén, som om dessa
töreskrifter, för att innefatta alla de fall, som här lämpligen böra komma
i betraktande, borde erhålla eu i någon mån ändrad avfattning.

Såsom kungörelsens ordalydelse giver vid handen, äga nämligen
de i densamma meddelade bestämmelserna tillämpning allenast å sådan
ledighet, som åtnjutes för ''fullgörande av värnplikt’. Under uttrycket
lullgörando av värnplikt’ torde i förevarande sammanhang få inbegripas
ej blott fullgörande av de övningar, varom stadgas i § 27 och §
36 mom. 1 värnpliktslagen — sålunda för vapenför värnpliktig första
tjänstgöring, repetitions- (regements-) övning, reservtruppövning och
landstormsövniug — utan även den särskilda tjänstgöring, som kan
ifrågakomma på grund av inkallelse jämlikt § 28 och § 36 mom. 2
i nämnda lag. Likaledes torde uttrycket ''fullgörande av värnplikt’

Kungl. Maj ds proposition Nr 365. 21

kunna anses innefatta sådant slags tjänstgöring, som föreskrivits genom
lagarna den 6 juni 1912 om vapenövningar under senare hälften av år
1912 eller förra häliten av år 1913 för utrönande av härens krigsberedskap
(mobiliseringsövningar), (svensk författningssamling nr 93), den
25 maj 1915 om skyldighet för vissa värnpliktiga att under år 1915
undergå landstormsbefälsutbildning (nr 131) och den 21 juni 1916 om skyldighet
för vissa värnpliktiga att deltaga i kaderövning vid landstormen
(nr 203). Däremot torde det vara tydligt, att bestämmelserna i
kungörelsen den 4 juli 1913 icke äga tillämpning å sådan militär tjänstgöring
som exempelvis deltagande i frivilliga reservbefälskurser, tjänstgöring
enligt reservbefälsförordningarna m. m.

I vissa till löueregleringskommittén överlämnade handlingar hava
emellertid framställningar gjorts i syfte att den genom kungl. kungörelsen
den 4 juli 1913 medgivna rätt att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna
sig tid, varunder ledighet åtnjutits för fullgörande av värnplikt,
måtte utsträckas att gälla även sådan ledighet, som föranletts av
viss annan militär tjänstgöring.

Då några av dessa framställningar gälla befattningshavare vid tullverket,
torde kommittén böra erinra, att genom de vid avlöningsreglementet
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning den 18 juni 1910 fogade övergångsbestämmelser medgivits,
att sådan tjänsteman under vissa förutsättningar må i avseende a
beloppet av den fasta ingångsavlöningen räkna sig till godo vad som
överskjuter åtta år av tid, varunder lian med eller utan ersättning
effektivt tjänstgjort vid tullvei’ket. Vidare är genom särskilda dels av
Kungl. Maj :t dels av generaltullstyrelsen meddelade föreskrifter stadgat,
att i vissa fall dagavlöniugen till extra ordinarie tjänstemän vid tullverket,
vilka effektivt tjänstgjort under viss minimitid, skall utgå med
angivna förhöjda belopp (jämför kungl. brev till generaltullstyrelsen den
23 december 1918, Svensk författningssamling nr 1,101). Avlöningsförhöjning
till tjänstemän vid tullverket har sålunda i vissa fall gjorts
beroende av längden av fullgjord effektiv tjänstgöring; dock lärer därvid,
jämlikt kungl. kungörelsen den 4 juli 1913, icke böra föras vederbörande
till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande
av värnplikt.

I en till kungl. generaltullstyrelsen ställd, den 28 maj 1918 dagtecknad
skrivelse, som av styrelsen överlämnats till löneregleringskommitten,
har tullförvaltaren i Skellefteå anfört, att extra ordinäre
vaktmästaren vid därvarande tullbevakning Gustaf Lundgren, som den
10, augusti 1903 antagits i tullverkets tjänst, under åren 1904-—-1917

22

Kungl. Majds proposition Nr 365.

varit i tjänstgöring inom tullkammarens distrikt dels inkallad dels förordnad
under en sammanlagd tid av 3 år 10 månader samt åren 1915—
1917 tjänstgjort vid tullbevakning^! i Haparanda sammanlagt 6 månader
13 dagar, vadan hans sammanlagda tjänstetid i tullverket utgjorde 4
år 4 månader 13 dagar. Åren 1905—1907 hade Lundgren fullgjort
sin värnplikt under tillhopa 172 dagar eller 5 månader 22 dagar; år
1912 hade han varit försöksmobiliserad 15 dagar och år 1914 mobiliserad
73 dagar eller tillhopa 2 månader 28 dagar. Därest Lundggens hela
militära tjänstgöringstid, 8 månader 20 dagar, vilken tjänstgöring enligt
företedd mönstringsbok blivit av Lundgren med gott vitsord fullgjord,
finge honom tillgodoräknas såsom effektiv tjänstgöring, skulle han enligt
givna bestämmelser vara berättigad att vid inkallelse bekomma dagavlöning
med visst förhöjt belopp. Tullförvaltaren anhölle därför, att
generaltullstyrelsen måtte avgöra, huruvida ovanberörda tider för militär
tjänst vid mobilisering (inge medräknas såsom effektiv tjänstgöring och
tillgodoräknas Lundgren vid bestämmande av dagavlöningens storlek.

Då den i förevarande framställning omförmälda militärtjänst vid
mobilisering’ torde utgöras av sådan tjänstgöring, som ålegat vederbörande
dels jämlikt ovanberörda lag den 0 juni 1912 om vissa vapenövningar
under senare hälften av år 1912 eller förra hälften av år 1913
dels oek på grund av inkallelse enligt § 28 värnpliktslagen, vill det
synas löneregleringskommittén som om Lundgren redan enligt nu
gällande bestämmelser skulle vara berättigad att för erhållande av förhöjd
dagavlöning räkna sig sagda militära ''tjänstgöring till godo.

Vidare har extra ordinarie kammarskrivaren i tullverket R. N.
Hagberg i skrivelse till Konungen den 29 oktober 1914 anfört, att Hagberg
med anledning av chefens för kungl. lantförsvarsdepartementet
upprop till Sveriges värnpliktiga anmält sig till den reservbefälskurs,
som korame att anordnas vid infanteriet; och anhölle Hagberg, att den
tid, som åtginge för deltagande i denna reservbefälskurs, måtte honom
tillgodoräknas såsom effektiv tjänstgöring i tullverket.

Över denna framställning hava underdåniga utlåtanden avgivits
av generaltullstyrelsen den 16 november 1914 och av statskontoret den
28 december 1914, därvid generaltullstyrelsen tillstyrkt bifall till framställningen
och statskontoret förklarat sig för sin del ej hava något att
erinra mot att den tid, varunder sökanden deltoge uti ifrågavarande
reservbefälskurs, finge med avseende å hans avlöning från tullverket
betraktas som om han under samma tid varit jämlikt stadgandena i
gällande värnpliktslag till tjänstgöring inkallad.

Genom nådigt beslut den 12 februari 1915 bär ärendet i denna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365. 23

de! överlämnats till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande
vid det den 31 december 1914 kommittén lämnade uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag i frågor av dylik beskaffenhet.

I skrivelse till generaltullstyrelsen den 10 april 1918, vilken skrivelse
av styrelsen överlämnats till löneregleringskommittén, har extra
ordinarie. tullvaktmästaren Carl Albin Ringstehn anhållit, att han, som
antagits i tullverkets tjänst den 27 januari 1913, måtte få i fråga om
rätt till förhöjning av dagavlöningen tillgodoräkna sig den tid, han efter
sistberörda tidpunkt kvarstått i stam anställning vid skånska husarregementet.
Tullförvaltaren i Hälsingborg har i yttrande den 19 april 1918
anfört, att Ringstehn, som vore född den 17 februari 1889, varit vid
skånska husarregementet stamanställd under fyra år från och med den
1 november 1909 och erhållit avsked från regementet den 20 oktober
1913 samt att han till den 19 april 1918 effektivt tjänstgjort i tullverket
4 år 2 månader 28 dagar.

Hos generaltullstyrelsen har vidare extra ordinarie kammarskrivaren
Ake Norelius gjort en liknande framställning, dagtecknad den 28 mars
1918 och sedermera av styrelsen överlämnad till löneregleringskommittén.
Av berörda framställning och ett däröver den 15 april 1918 avgivet
utlåtande av tullförvaltaren i Norrköping framgår, att Norelius är född
den 13 juni 1890 och antagits i tullverkets tjänst den 28 oktober 1909,
att han den 2 juni 1909 erhöll anställning såsom reservofficersvolontär
vid första livgrenadierregementet och den 3 juni 1911 avsked från
regementet, samt att han under tiden från och med den 15 juni 1909
till och med år 1915 fullgjort militär tjänstgöring — offieersvolontärrekrytskola,
oificersvolontärskola, tjänstgöring enligt § 9 i kungörelsen
den 29 januari 1909 angående sättet för officers- och reservofficersvolontärers
antagning och utbildning ävensom fyra repetitionsövningar
under tillhopa omkring 515 dagar; och har Norelius anhållit att av
(len militära tjänstgöring, som faller efter hans antagande i tullverkets
tjänst, få för erhållande av förhöjd dagavlöning tillgodoräkna sig den
enligt värnpliktslagen den 14 juni 1901 stadgade tiden av 240 dagar.

Genom nådig remiss den 27 december 1918 har till löneregleringskommittén
för att tagas i övervägande i annat sammanhang — nämligen
vid fullgörandet av det kommittén den 16 september''1918 lämnade
uppdrag att verkställa utredning rörande rätt för statsanställda
personer att lör åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss annan
verksamhet i statens tjänst — överlämnats ett ärende, för vilket kommittén
tillåter sig här redogöra, då nämligen även i detta ärende är
Iråga om rätt för civila befattningshavare att för erhållande av löne -

24

Kung!. Maj:ts proposition Nr 365-

förhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder viss militär tjänstgöring fullgjorts.

I en till chefen för lantförsvarsdepartementet avlåten skrivelse den
21 maj 1918 har t. f. chefen för civildepartementet anfört, hurusom
socialstyrelsen i skrivelse den 6 december 1917 hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte förklara, bland andra, yrkesinspektörsassistenten Gustaf
Joachim Boltenstern och underinspektören Nils Wiklund berättigade att
från och med år 1918 åtnjuta med deras tjänster förenade första ålderstillägget
till lönen. Av handlingarna i ärendet samt i övrigt tillgängliga
upplysningar framginge, att Boltenstern och Wiklund vant på grund
av dem såsom anställda i kungl. flottans reserv åliggande tjänstgöringhindrade
att uppehålla sina befattningar, Boltenstern under 2 år 3 Va
månader och Wiklund under 1 är 4 månader 10 dagar. Sedan Kungl.
Maj:t vid underdånig föredragning den 8 februari 1918 funnit Boltenstern
och Wiklund icke med då gällande bestämmelser kunna tillerkännas
ålderstillägg för år 1918, finge t. f. chefen för civildepartementet anhålla,
att chefen för lantförsvarsdepartementet ville, efter hörande av vederbörande
militära myndigheter, taga i övervägande, huruvida åtgärder
borde vidtagas för att den genom kungörelsen den 4 juli 1913 civil
befattningshavare medgivna rätt att för avlönings förhöj ning tillgodoräkna
sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av värnplikt,
måtte utsträckas till att gälla även tjänstgöring på grund av gällande
reservbefälsförordningar.

I ärendet avgavs den 6 november 1918 gemensamt underdånigt
utlåtande av arméförvaltningens civila departement och marinförvaltningen,
vilken sistnämnda myndighet infordrat yttranden från stationsbefälhavarna
vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona samt
från chefen för kustartilleriet. 1 berörda underdåniga utlåtande anförde
ämbetsverken, att då fall, liknande de i de remitterade handlingarna
omförmäld a, kunde menligt inverka på rekryteringen av arméns och
flottans reservpersonal, en sådan ändring av innehållet i kungörelsen
den 4 juli 1913 syntes vara av behovet påkallad, att den genom nämnda
kungörelse medgivna rätt för civil befattningshavare att för avlöningsförhöjning
tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för
fullgörande av värnplikt, bleve utsträckt att gälla även tjänstgöring på
grund av gällande reservbefälsförordningar; och hölle ämbetsverken jämväl
före, att en ändring av författningen ej borde inskränkas härtill,
utan torde stadgas, att sådan rätt skulle gälla i fråga om ej blott tjänstgöring
jämlikt gällande reservbefälsförordningar, det vill säga för officerare,
utan all tjänstgöring på grund av anställning i reserven, således

Kungl. Maj.ts proposition Nr 365. 25

jämväl för underofficerare och civilmilitär personal. — De i ärendet infordrade
yttrandena överlämnades till chefen för civildepartementet med
skrivelse "den 17 december 1918 från chefen för lantförsvarsdepartoinentet,
som därvid förklarade sig för egen del icke hava något att
erinra mot utfärdande av bestämmelser i det uti skrivelsen den 21 maj
1918 angivna syfte.

Slutligen vill löneregleringskommittén erinra, att frågan om rätt
för civil befattningshavare att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig
tid, varunder ledighet åtnjutits för annan militär tjänstgöring än fullgörande
av värnplikt, varit föremål för behandling av kommuni kationsverkens
lönekommitté, som i sitt den 20 februari 19 i 9 avgivna betänkande
(sid. 106) anfört, att, liksom tiden för fullgörande av värnplikt icke
skulle föras tjänsteman till last vid beräknandet av tjänstetidens längd,
så ej heller borde vara förhållandet med avseende å annan militär tjänstgöring,
som enligt lag och författning ålegat honom, exempelvis tjänstgöring
till rikets försvar samt deltagande i kurs lör utbildning av reserv -eller landstormsbefäl, då sådant icke skett frivilligt. I enlighet med
kommitténs hemställan och Kungl. Maj:ts i ärendet avlåtna proposition
har ock i 10 § 3 mom. av avlöningsreglementet för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
den 19 juni 1919 (svensk författningssamling nr 343) stadgats, att såsom
villkor för tjänstemans uppflyttning till högre löneklass skall gälla,
bland annat, ''att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid,
som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen
eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat
offentligt uppdrag, dock att härvid icke skall töras honom till last den
tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön
eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring''.

Efter vad löneregleringskommittén i det föregående uttalat, synes
det kommittén, s< mi om de i kungörelsen den 4 juli 1913 givna bestämmelserna
skulle kunna äga tillämpning icke blott på de övningar, varom
stadgas i § 27 och § 36 mom. 1 värnpliktslagen, utan även på den
särskilda tjänstgöring, som kan ifrågakomma på grund av inkallelse
jämlikt § 28 och § 36 mom. 2 i nämnda lag (tjänstgöring till rikets
eller till'' hemorb ns försvar m. m.), liksom ock pa sådant slags tjänstgöring,
som föreskrivits i förut omförmälda särskilda lagar den 6 juni
1912, den 25 maj 1915 och den 21 juni 1916. De framställningar, för
vilka i det föregående redogjorts, synas emellertid ådagalägga, att det
genom kungörelsen den 4 juli 1913 lämnade medgivandet bör utsträckas
till att gälla även andra fall av militär tjänstgöring än de ovan nämnda.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 1 samt. 308 höft. (År 365.) 4

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

Till närmare belysande av detta spörsmål torde löneregleringskommittén
få erinra, hurusom numera beträffande rätt till avlöningstörhöjning
(ålderstillägg) för ordinarie befattningshavare inom den civila
statsförvaltningen allmänt gäller det villkoret, bland andra, att befattningshavaren
skall hava under viss del av den tjänstetid, som erfordras
för vinnande av dylik förhöjning, bestritt sin egen eller på grund av
förordnande annan statens tjänst eller fullgjort, annat offentligt uppdrag,
dock att härvid icke skall föras honom till last den tid, lian åtnjutit
semester in. in. (jfr nyss åberopade 10 § 3 mom. i det nya avlöningsreglementet
för tjänstemän vid postverket m. fl.). Med hänsyn till detta
stadgande, varigenom sålunda är fastslaget, att förordnande å annan
statstjänst ävensom fullgörande av annat offentligt uppdrag skall i frågaom
rätt till avlöningsförhöjning (ålderstillägg) anses likvärdigt med
tjänstgöring å den egna tjänsten, kan det ifrågasättas, huruvida icke i
de visserligen fåtaliga fall, då beställningshavare vare sig ä aktiv stat
vid armén eller vid flottans eller kustartilleriets stam — officerare, underofficerare
och manskap ävensom civilmilitära beställningshavare — tillika
innehar ordinarie civil befattning, för vilken stadgande av nyss angivet
innehåll är gällande, sådan befattningshavare utan vidare är berättigad
att för erhållande av avlöningsförhöjning (ålderstillägg) å den civila
befattningen tillgodoräkna sig tid, varunder han från densamma åtnjutit
ledighet för bestridande av sin beställning vid försvarsväsendet. Detsamma
torde även gälla i sådana fall, då innehavare av beställning ä
arméns eller marinens reservstater eller i arméns eller marinens reserver
jämsides innehar ordinarie civil befattning, å vilken sådant stadgande,
som ovan nämnts, äger tillämpning.

Men om detta är förhållandet berättande rätt till avlöningsförhöjning
(ålderstillägg) vid ordinarie civila befattningar — och i varje fall
torde en dylik tillämpning av berörda föreskrifter icke strida mot deras
syfte — synes följdriktigheten fordra, att enahanda medgivande lämnas
i fråga om rätt att erhålla förhöjd avlöning å extra civila befattningar.

I det förut omförmälda ärendet rörande rätt till förhöjd dagavlöning
lör e. o. kammarskrivaren Norelius omförmäles ett särskilt slag av
militär tjänstgöring, nämligen sådan, som vederbörande haft att fullgöra
på grund av anställning såsom reservofficersvolontär. Under erinran
att i sammanhang med genomförandet av 1914 års härordning de å
truppförbandens stater förut upptagna officers- och reservofficersvoiontärbeställningarna
indragit-s, vill kommittén uttala, att enligt kommitténs
mening intet torde vara att erinra mot att tjänstgöring å dvlik volontärs -

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

beställning får, liksom annan förut nämnd militär tjänstgöring, i förevarande
avseende räkuas vederbörande till godo.

I det föregående torde hava angivits flertalet slag av militär tjänstgöring,
som kan obligatoriskt åligga civil befattningshavare vare sig i
hans egenskap av värnpliktig eller på grund av anställning vid försvarsväsendet.
I överensstämmelse med vad som numera blivit stadgat i
det nya avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
staten sjärnvägar och statens vattenfallsverk, anser löneregleringskommittén,
att jämväl inom övriga grenar av deu civila förvaltningen
bör beträffande såväl ordinarie som extra befattningshavare gälla, att
befattningshavaren icke skall i fråga om rätt till avlöningsförhojning
töras till last tid, varunder lian åtnjutit ledighet för fullgörande av vare
nig värnplikt eller annan honom åliggande militär tjänstgöring.

Kommittén förutsätter därvid, att under uttrycket ''militär tjänstgöring''
kan inbegripas även sådan tjänstgöring vid försvarsväsendet.
som åligger civilmilitär personal. I eu av de förut omförmälda framställningarna,
nämligen beträffande yrkesinspektörsassistenten Bol tens tern.
synes ett dylikt fall föreligga, i det att enligt tillgängliga uppgifter den
tjänstgöring, som denne haft att fullgöra i flottans reserv synes hava
ålegat honom såsom mariningenjör av första graden i nämnda reserv.

Något mera tveksamt ställer sig förevarande spörsmål, då fråga
ar om militär tjänstgöring, som icke är av obligatorisk natur, såsom
deltagande i frivilliga reservbefälskurser o. d. Principiellt sett kunna
givetvis erinringar göras mot att djdik tjänstgöring får i fråga om
avlöningsförhojning räknas den tjänstledige till godo. Dock kunna i
särskilda fäll förhållandena påtagligen vara sådana — och detta synes
vara händelsen i det förut omförmälda ärendet rörande e. o. kammarskrivaren
R. N. Hagberg — att starka billighetsskäl tala för att jämväl
frivillig militär tjänstgöring får i fråga om avlöningsförhojning tillgodoräknas
vederbörande. Några allmänna regler i detta hänseende torde
dock näppeligen kunna uppställas, utan synes det kommittén lämpligast,
att spörsmål av nu angiven art få i förekommande fall bliva föremål
för särskild prövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer löneregleringskommittén
om avlåtande till riksdagen av framställning i syfte att det
genom riksdagens skrivelse den 29 maj 1913 (nr 148) lämnade medgivande
angående rätt för vissa befattningshavare att för avlöningsförhöjning
tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för
fullgörande av värnplikt, måtte på det sätt utvidgas, att riksdagen
medgiver,

28

Jt/utM Lc. nitid.''

e.hefrn.

Liöneregle irujskotnmii tfn.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 365.

att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningslörhöjning
må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke må
föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av
honom åliggande militär tjänstgöring.

Vid bifall därtill torde höra av Eders Kung]. Maj:t förordnas, att
jämväl i fråga om civila extra befattningshavare motsvarande bestämmelse
skall vara gällande.»

Då löneregleringskommittens ifrågavarande förslag synes mig överensstämma
med rättvisa och billighet, anser jag mig höra tillstyrka detsamma.
Till frågan om motsvarande bestämmelser för extra befattningshavare
torde jag få senare återkomma.

I sitt nyssnämnda betänkande anför därefter kommittén följande
beträffande frågan om

4. Beräkning av tjänstetid för rätt till pension.

>d särskilda propositioner (nr 272 och 332) till 1918 ars lagtima
riksdag förelädes riksdagen dels förslag till lagar om ändrad lydelse av
17 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension och 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till
pension för tjänstemän vid statens järnvägar dels ock förslag till kungörelse
angående ändrad lydelse av § 7 punkt 9:o i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907. De ifrågasatta
ändringarna inneburo, att vid tjänstårsberäkning för erhållande av pension
enligt nämnda lagar och reglemente avdrag icke skulle göras för
tid, under vilken ledighet från tjänsten ägt rum för fullgörande av värnplikt.
Riksdagen, som förutsatte, att i värnplikt inbegrepes jämväl
tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen eller s. k. krigstjänstgöring.
fann vid sådant förhållande icke något att erinra mot framställningarna
och biföll för den skull de framlagda ändringsförslagen (riksdagens
skrivelser den 22 maj 1918 nr 233 och 234). Lagar och kungörelse,
upptagande de beslutade ändringarna, utfärdades sedermera den 6 och
28 juni 1918 (svensk författningssamling nr 477, 483 och 490).

Redan dessförinnan hade i de reglementen, som den 29 juni 1917
utfärdades för statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke
ordinarie personal, för telegrafverkets pensionskassa för pensionering''
av verkstads-, förråds- och linjearbetare samt för statens vatten fallsverks
pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal (svensk för -

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

fattningssamling ur 441—443), intagits bestämmelser därom, att vid
tjänstårsb''''rakning för erhållande av pension enligt nämnda reglementen
avdrag ej finge ske för den tid, varunder befattningshavaren för fullgörande
av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra.

Av enahanda skäl, som i det föregående anförts beträffande beräkning
av tjänstetid för rätt till avlöningsförhöjning (ålderstillägg), kali
det ifrågasättas, huruvida icke i nu angivna lagar och författningar sådan
ändring borde komma till stånd, att vid tjänstårsberäkning avdrag icke
finge ske vare sig för ledighet, som åtnjutits för fullgörande av värnplikt,
eller för ledighet, som betingats av annan vederbörande befattningshavare
åliggande militär tjänstgöring. Då emellertid fråga för
närvarande föreligger om en fullständig omläggning av det statliga
pensionsväsendet och en ändring i nyssberörda riktning torde, såvitt
angår rätt till pension, vara av mindre betydelse än i fråga om rätt till
avlöningsförhöjning (ålderstillägg), har det synts kommittén, som om
den angivna ändringen i stadgandena angående rätt till pension skulle
kunna tills vidare''anstå, i den mån ej särskild anledning må föreligga
att i större eller mindre omfattning upptaga detta spörsmål till behandling.
»

Mot vad löneregleringskommittén sålunda yttrat har jag icke något
att erinra; och tillstyrker jag förty, att den angivna ändringen i stadgandena
angående rätt till pension får tills vidare anstå.

Kommittén yttrar sig slutligen på följande sätt beträffande fragan om

5. Avlöningsförhållanden under ledighet för Juli görande av värnplikt.

»Krigets utbrott är 1914 och därav betingade åtgärder till tryggande
av rikets försvar föranledde utfärdande av åtskilliga föreskrifter till ordnande
av avlöningsförhållandena för sådana civila befattningshavare, som
av tjänstgöring till rikets försvar hindrades att sköta sin befattning.

Sålunda förordnades genom kungörelse den 28 augusti 1914 (svensk
författningssamling nr 167), att i fråga om avlöning åt civil, ordinarie
eller extra befattningshavare, som av tjänstgöring till rikets försvar vore
hindrad att sköta sin befattning, samt åt sådan befattningshavares vikarn*
skulle, där ej för vissa befattningshavare särskild föreskrift i ämnet
meddelades, för tiden från och med den 1 augusti 1914 tills vidare gälla
följande:

De par tern

rh ef er»

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

att innehavare av civil ordinarie befattning eller den, som förordnats
att uppehålla sådan befattning mot åtnjutande av de med densamma
förenade avlöningsförmåner, icke må förpliktas att under ledigheten
av sin avlöning avstå större del, än som skolat frångå honom,
därest han av sjukdom varit förhindrad att förrätta befattningen; dock
att, där befattningshavare enligt gällande bestämmelser äger under sjukdom
uppbära full avlöning, han skall vara skyldig att under ledighet,
varom här är fråga, avstå tjänstgöringspenningarna jämte, i förekommande
fall, därmed jämförliga avlöningsförmåner;

att vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande
annan civil befattningshavare, därvid iakttages att, såvida ej annorlunda
blivit särskilt stadgat, eu tredjedel av sådan befattningshavare tillkommande
arvode skall anses motsvara tjänstgö ringspenningar; samt

att vikarie för befattningshavare, som av ifrågavarande anledningar
hindrad att sköta sin befattning, må åtnjuta ersättning enligt samma
grunder, som gälla beträffande vikarie för befattningshavare, vilken klav
sjukdom hindrad att tjänstgöra.

Vidare blev genom annan kungörelse samma dag (svensk författningssamling
nr 168), med tillämpning för tiden från och med den 1
augusti 1914 tills vidare, förordna!, att vid allmänt läroverk anställd
extra ordinarie lärare, som av tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad
att sköta sin befattning, skulle under ledigheten äga uppbära två tredjedelar
av det honom enligt gällande bestämmelser eljest tillkommande
arvode.

Genom kungörelse den 18 september 1914 (svensk författningssamling
nr 219) fann sedermera Kungl. Magt gott förklara, att de genom
förberörda kungörelse den 28 augusti 1914 (nr 167) meddelade bestämmelser
icke skulle gälla sådan civil befattningshavare, som tillika vore
officer eller underofficer i aktiv tjänst ej heller, under tid, då han åtujöte
krigsavlöning, den, som tillika vore officer eller underofficer i
reserv; utan skulle fråga om avlöning åt nu nämnd befattningshavare
i hans civila befattning samt beträffande ersättning åt vikarie för honom
i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Ytterligare blev genom kungörcdse den 26 november 1914 (svensk
författningssamling nr 377) dels förklarat, att de i kungörelserna den
28 augusti och den 18 september 1914 meddelade stadgandena om
avlöning åt civil, ordinarie eller extra befattningshavare, som av
tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad att sköta sin befattning,
samt åt sådan befattningshavares vikarie ägde tillämpning jämväl där
befattningshavare enligt § 28 värnpliktslagen inkallats till deltagande i

31

Kungl. Maj:ts /Proposition Nr 365.

sådan kurs för utbildning av reservbefäl vid infanteriet och vr ängen, som
jämlikt nådigt brev den 13 oktober 1914 anordnats eller framdeles kunde
komma att anordnas, dels ock förordnat, att samma stadganden skulle
äga motsvarande tillämpning, där befattningshavare deltoge i sådan utbildningskurs
för landstormsbefäl, som anordnats eller kunde komma att
anordnas enligt nådigt brev den 6 november 1914.

Genom särskilda kungörelser den 2 juli 1915 (nr 296) och den
28 januari 1916 (nr 254) bär vidare förordnats, att de i nådiga kungörelsen
den 28 augusti 1914 meddelade stadgandena om avlöning åt
civil ordinarie eller extra befattningshavare, som av tjänstgöring till
rikets försvar är hindrad att sköta sin besättning'', samt åt sådan befattningshavares
vikarie skola äga motsvarande tillämpning, såväl där
befattningshavare på grund av lagen den 25 maj 1915 om skyldighet
för vissa värnpliktiga att under år 1915 undergå landstormsbefälsutbildning
deltager i landstormsbefälsövning, som oek där befattningshavare frivilligt
deltagit i sådan landstormsbefälsövning, som avses i nämnda lag.

* Särskilda föreskrifter i förevarande avseende hava såsom ock i
kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) var förutsatt, meddelats rörande
åtskilliga grupper av personal, bland annat vissa arbetare vid
statens järnvägar, vid telegrafverket och vid statens vattenfallsverk
fkungl. brev den 23 oktober 1914, den 7 och 21 december 1917 samt
den 25 januari 1918).

Samtliga de bestämmelser, som ovan omförmälts, avse ordnande
av avlöningsförhållandena för civil befattningshavare uuder ledighet antingen
för tjänstgöring till rikets försvar eller för deltagande i vissa
särskilt anordnade utbilduingskurser och övningar. Det skulle kunna
ifrågasättas, huruvida icke dessa bestämmelser borde i någon mån jämkas
och kompletteras. Sålunda vill det synas, som om stadgandena i
kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) borde vinna tillämpning
även på sådana kaderövningar vid landstormen, som omförmälas i lagen
den 21 juni 1916 (nr 203), liksom ock vid frivilligt deltagande i särskilt
anordnade reservbefälskurser. 1 sistberörda hänseende torde här böra
erinras, att e. o. kammarskrivaren R. N. Hagberg i sin förut omnämnda
skrivelse den 29 oktober 1914 jämväl anhållit att för den tid, varunder
han deltagit i reservbefälskurs vid infanteriet, få uppbära två tredjedelar
av sin avlöning. — Vidare torde de genom kungörelsen den 18 september
1914 (nr 219) meddelade bestämmelserna om undantag från
stadgandena i kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) lämpligen böra
vinna tillämpning jämväl å sådan civil befattningshavare, som tillika
innehar beställning på reservstat.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

Kommittén anser det emellertid tvivelaktigt, huruvida under numera
inträdda förhållanden dessa och dylika detaljspörsmål böra fristående
för sig upptagas till avgörande.

En fråga av mera aktuell innebörd, vilken kommittén fördenskull
funnit sig böra något närmare skärskåda, är den huruvida allmänna bestämmelser
böra meddelas angående avlöningsförhållandena för civil befattningshavare
under ledighet för fullgörande av den honom enligt gällande
författningar åliggande värnpliktstjänstgöring i fredstid.

Under sådan tjänstgöring äger värnpliktig i denna sin egenskap
åtnjuta dels penningbidrag, vilket utgår med 50 öre om dagen under
tjänstgöring i linjen (första tjänstgöring och repetitionsövning) och med
1 krona om dagen under reservtruppövning och landstormsövning, dels
ock i vissa fall, nämligen då värnpliktig tjänstgör såsom underbefäl, ett
särskilt penningtillskott, vilket såsom regel utgör 25 öre, undantagsvis
50 öre om dagen. Härutöver kunna värnpliktigs hustru och barn under
vissa förutsättningar komma i åtnjutande av understöd (familjeunderstöd)
enligt därom gällande särskilda bestämmelser (svensk författningssamling
nr 84 och 85 år 1912, nr 267 år 1914, nr 136 och 598 år 1916, nr
547 år 1917 samt nr 59 och 550 år 1918).

I fråga åter om avlöning, som under värnpliktigs tjänstgöring i
fredstid kan tillkomma civil befattningshavare å hans civila befattning,
torde kommittén, vad först ordinarie befattningshavare angår, få erinra
om följande.

Bland de avlöningsvillkor, som gälla lör ordinarie befattningshavare
vid olika verk och inrättningar, förekommer allmänt ett stadgande
av ungefärligt innehåll, att den, som av sjukdom hindras att förrätta
sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstil lägget eller i fall,
där avlöningen utgöres av arvode, den del därav, vilken icke anses såsom
tjänstgöringspenningar, men att den, som eljest undfår ledighet,
såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag,
eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning
är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå så mycket av
lönen eller ortstillägget eller av arvodet, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest prövas skäligt. Då ledighet för fullgörande
av värnpliktstjänstgöring i fredstid givetvis faller under det senare ledet
i nu återgivna stadgande, är det sålunda i allmänhet beroende på vederbörande
myndighets prövning, huruvida och i vilken utsträckning den

Kung}. Maj:ts proposition Nr 365. _ 33

ledige i dylika fall skall avstå annan avlöning än tjänstgöringspenningarna.

I det nya avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk är motsvarande
bestämmelse (18 §) sålunda avfattad, att den ledige skall av
sin lön avstå ett belopp motsvarande det i 17 § 1 mom. (för fall av
styrkt sjukdom) angivna tjänstledighetsavdrag, samt att han kan förpliktas
att av avlöningen ytterligare avstå vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt.

Statskontoret har i utlåtande den 15 februari 1912 (se prop. nr
98 år 1913) hemställt till Kungl. Maj:ts beprövande, huruvida det
ej borde anses klokt och rättvist, att åtgärder vidtoges för att vederbörande
måtte under fullgörande av värnplikt icke behöva av sina avlöningsförmåner
avstå mer än som ägde rum under tjänstledighet på
grund av styrkt sjukdom, således i de flesta fall endast tjänstgöringspenningar.
Under framhållande att de fall, varå ett sådant medgivande
skulle få tillämpning, utan tvivel bleve ganska få och att därför frågan
ur kostnadssynpunkt syntes vara av helt ringa betydelse för statsverket,
hemställde statskontoret förty, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att i statens tjänst anställd person må under tjänstledighet, som
åtnjutes för fullgörande av värnplikt, behålla så stor del av sin avlöning,
som han enligt gällande bestämmelser äger uppbära under tjänstledighet
på grund av styrkt sjukdom. Någon framställning i sådant syfte har
emellertid icke blivit riksdagen förelagd.

1 fråga om icke-ordinarie personal äro, såvitt löneregleringskommittén
har sig bekant, några allmänna bestämmelser icke meddelade,
som kunna berättiga dylik personal att under värnpliktstjänstgöring i
fredstid behålla någon del av sin avlöning. Vissa framställningar i
denna riktning hava emellertid kommit löneregleringskommittén tillhanda.

Sålunda har i en till generaltullstyrelsen ställd, den 28 september

1917 dagtecknad skrivelse, som av styrelsen överlämnats till kommittén,
Sveriges tull mannaförenings centralstyrelse hemställt, att generaltullstyrelsen
måtte ho3 Kungl. Maj:t utverka rätt för e. o. tulltjänsteman
av lägre grad att under reservtrupps- och landstormsövningar erhålla
två tredjedelar av till dem under tjänstgöring i tullverket utgående dagavlöning.
Vidare hava i skrivelse till generaltullstyrelsen den 6 augusti

1918 e. o. tullvaktmästarna i Göteborg K. A. F. Johansson, B. Thorsell,

A. G. Gustafsson och C. M. Svensson anhållit att till dem, som vant
inkallade till landstormsövning under sju dagar och under denna tid
icke kommit i åtnjutande av dagtraktamenten från tullverket, måtte utBifläng
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. SOS höft. (Nr 365.) •">

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

betalas nämnda traktamenten, eller, om detta icke vunne generaltullstyrelsens
bifall, två tredjedelar därav. Ifrågavarande framställning,
över vilken yttrande avgivits av Göteborgs tullbevakningsinspektion, har
av generaltullstyrelsen överlämnats till löneregleringskominittén.

Slutligen bar järnvägsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 30
november 1916 anfört, hurusom i en till järnvägsstyrelsen inkommen,
vid dess skrivelse fogad skrift styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet
gjort framställning i syfte att icke-ordinarie befattningshavare,
som innehade fast anställning vid statens järnvägar, måtte bliva berättigad
att under den tid, vederbörande av tjänstgöring för sin utbildning såsom
värnpliktig vore förhindrad att sköta sin befattning, åtnjuta halv avlöning
från statens järnvägar. Då styrelsen saknade befogenhet att bevilja
en sådan förmån, samt då för övrigt frågans avgörande syntes hava
betydelse för statsinstitutioner i allmänhet och särskilt för de afifärsdrivande
verken, för ordnande av vilkas avlöningsförhållanden efter likformiga
grunder utredning för det dåvarande verkställdes av en särskild
kommission, hade styrelsen ansett sig böra hänskjuta detta ärende till
Kungl. Majt:s prövning.

Järnvägsmannaförbundets styrelse hade huvudsakligen stött sin
framställning därpå, att genom den nya värnpliktslagen övningstiden
för vapenföra värnpliktiga blivit betydligt utsträckt, i det att dylik
värnpliktig enligt § 27 i lagen vore skyldig att fullgöra, förutom första
årets tjänstgöring, jämväl repetitionsövningar under flera därpå följande
år i viss omfattning samt att denna omständighet givetvis förde med
sig, att för många av de värnpliktiga, som innan utbildningstiden gått
till ända hunnit bilda familj, under repetitionsövningarna uppstode svårigheter
att försörja hustru och barn, för vilkas underhåll de av statsmedel
under vissa förutsättningar utgående understödsbelopp icke vore tillräckliga.
Förbundsstyrelsen hade tillika framhållit, hurusom enligt nu
gällande, av järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser icke-ordinarie
personal vid statens järnvägar vore skyldig att under tiden för deltagande
i värnpliktsövning avstå hela sin avlöning, men att däremot befattningshavare,
tillhörande samma personal, ägde rätt att under den tid, då han
vore av tjänstgöring till rikets försvar hindrad att sköta sin befattning,
åtnjuta halv avlöning, motsvarande för det stora flertalet av dessa befattningshavare
vad som utginge till vederbörande, därest han av sjukdom
vore förhindrad att sköta sin tjänst.

Järnvägsstyrelsen erinrade, att berörda rätt grundade sig dels på
kungörelsen den 28 augusti 1914 angående avlöning åt civil befattningshavare,
som av tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad att sköta

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

sin befattning, och åt sådan befattningshavares vikarie, dels ock på
nådiga brevet den 23 oktober 1914 angående avlöning till viss personal
vid statens järnvägar, som av tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad
att sköta sin befattning.

Av vad förbundsstyrelsen vidare anfört framginge, att den hyste
den uppfattningen, att dessa bestämmelser, varigenom statens understödsskyldighet
gent emot civil personal under militär tjänstgöring av viss
art blivit i princip erkänd, borde oförändrade utsträckas att avse jämväl
värnpliktigs utbildningstid.

Enligt järnvägsstyrelsens mening syntes dock på grund av de
olika omständigheter, varunder fullgörande av dessa båda arter av militär
tjänstgöring ägde rum, en skillnad böra göras i avseende å personalens
ställning i avlöningshänseende under den tid, vederbörande tjänstgjorde
för sin utbildning, och den tid, han tjänstgjorde till rikets försvar.

Beträffande den ordinarie personalen vid statens järnvägar förefunnes
redan en sådan skillnad. Enligt en av styrelsen med stöd av
§ 5 i gällande avlöningsreglemente utfärdad föreskrift vore nämligen
dylik personal under tjänstgöring för sin utbildning såsom värnpliktig
skyldig att avstå, förutom tjänstgöringspenningarna, halva lönen, under
det att samma personal genom kungörelsen den 28 augusti 1914 tillförsäkrats
rätt att under tjänstgöring till rikets försvar icke behöva
avstå större del av sin avlöning än tjänstgöringspenningarna.

Vidkommande den icke-ordinarie personalen syntes berörda skillnad
böra upprätthållas sålunda, att förmånen att under värnpliktstjänstgöring
åtnjuta halv avlöning tilldelades endast den del av ifrågavarande personal,
som på de av förbundsstyrelsen åberopade sakliga skälen för dess
framställning kunde anses vara i behov därav, nämligen de till ifrågavarande
personal hörande tjänstinnehavare, som(Fore familjeförsörjare.

På grund av det anförda finge järnvägsstyrelsen hemställa om
bemyndigande att i fråga om avlöning till icke-ordinarie personal vid
statens järnvägar under den tid, vederbörande av tjänstgöring för sin
utbildning som värnpliktig vore förhindrad att sköta sin tjänst, medgiva,
att till denna personalgrupp hörande tjänstehavare, som vore familjeförsörjare,
finge under berörda tid av sin avlöning uppbära vad som
skolat tillkomma honom, därest han av sjukdom varit förhindrad att
tjänstgöra.

Handlingarna i detta ärende överlämnades genom nådig remiss
den 3 december 1917 till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörande av ovanberörda, kommittén den 31 december
1914 lämnade uppdrag.

36 Kung!. Maj.ts proposition Nr 365.

Löneregleringskommittén för sin del är i deuna fråga så till vida
ense med järnvägsstyrelsen, att en bestämd åtskillnad i förevarande avseende
synes kommittén böra göras mellan å ena sidan den värnpliktstjänstgöring,
som enligt gällande författningar skall fullgöras i fredstid
— således icke blott den tjänstgöring, som i värnpliktslagen omförmäles
under beteckningen värnpliktigs utbildningstid, utan även reservtruppövning,
landstormsövning m. in. — och å andra sidan den tjänstgöring,
som det på grund av särskild kallelse åligger värnpliktig att fullgöra
till rikets eller hemortens försvar in. in. Den förra tjänstgöringen är
genom värnpliktslagen eller eljest till sin omfattning bestämd, och eu
var värnpliktig har sig sålunda i regel på förhand bekant, i vilken utsträckning
densamma kommer att taga honom i anspråk; den senare
tjänstgöringen åter är av mera tillfällig och oberäknelig natur och torde
kunna antagas i allmänhet vålla den värnpliktige större avbräck i hans
borgerliga verksamhet än vad fallet är med värnpliktstjänstgöringen i
fredstid.

På dessa grunder synes det kommittén, som om anledning icke
förelåge att beträffande avlöning till civil befattningshavare, vilken fullgör
värnpliktstjänstgöring i fredstid, fastställa enahanda regler, som
gälla för det fall att dylik befattningshavare har att fullgöra tjänstgöringtill
rikets försvar. Kommittén kan sålunda icke ansluta sig till statskontorets
mening, att eu allmän bestämmelse bör komma till stånd av
innehåll, att i statens tjänst anställd person må under tjänstledighet,
som åtnjutes för fullgörande av värnplikt, behålla så stor del av sin
avlöning, som han enligt gällande bestämmelser äger uppbära under
tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom.

Vad ordinarie befattningshavare beträffar, torde uu gällande allmänna
regler, för v^jta i det föregående redogjorts och vilka medgiva
en viss prövningsrätt i det avseende, varom nu är fråga, kunna anses
på det hela taget vara tillfyllest. Enligt kommitténs mening bör det
sålunda fortfarande som hittills i regel bliva beleende på vederbörande
myndighets prövning i de särskilda fallen, huruvida och i vilken mån
ordinarie befattningshavare, som fullgör värnpliktstjänstgöring i fredstid,
skall utöver tjänstgöringspenningarna avstå någon del av lönen (eller
ortstillägget resp. arvodet).

I fråga om icke-ordinarie befattningshavare har järnvägsstyrelsen,
vad dess personal angår, ansett den principen böra följas, att särskilda
regler i förevarande avseende borde gälla till förmån för dem, som vore
familjeförsörjare. Skulle denna princip godkännas beträffande sådan
ledighet, som föraniedes av värnpliktstjänstgöring, torde det emellertid

37

Kungl. Majds proposition Nr 365.

kunna antagas, att yrkanden, och i detta fall ganska berättigade sådana,
skulle komma att framställas på att samma princip vunne tillämpning
även vid tjänstledighet av annan anledning. Såsom kommittén här förut
erinrat kunna enligt gällande bestämmelser särskilda understöd (familjeunderstöd)
i vissa fall utgå till värnpliktigs hustru och barn. Därigenom
har sålunda familjeförsörjarnas behov av ekonomiskt stöd under värnpliktstiden
blivit i viss mån beaktat. Att därutöver en liknande behovsprincip
skulle vinna tillämpning vid bestämmande av civil befattningshavares
rätt att under värnpliktstjänstgöring i fredstid åtnjuta viss del
av sin avlöning synes kommittén med hänsyn till de konsekvenser, som
därav skulle följa, icke vara att förorda.

Kommittén har dock för sin del intet att erinra mot att eu allmän
bestämmelse kommer till stånd, varigenom den icke-ordinarie personalens
avlöningsförhållanden uuder värnpliktstjänstgöring i fredstid bliva på
ett enhetligt sätt ordnade.

Enligt kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) är civil extra
befattningshavare såsom regel berättigad att vid tjänstgöring till rikets
försvar åtnjuta två tredjedelar av sin avlöning å den civila befattningen;
för vissa grupper av personal gälla dock, såsom i det föregående är
omförmält, i detta avseende avvikande regler.

Det förefaller kommittén, som om billighetens krav vore luft tillgodosedda,
därest den andel av avlöningen å den civila befattningen,
som borde utgå till befattningshavaren under värnpliktstjänstgöring i
fredstid, bestämdes till eu tredjedel av samma avlöning.

Såsom förutsättning för att en sådan förmån må tillerkännas i
statens tjänst anställd person bör givetvis gälla, att han vunnit fast
anställning i vederbörande verk eller inrättning och anses böra under
tiden för värnpliktens fullgörande bibehållas i dylik anställning. Där
detta ej är fallet utan anställningen varit av mer eller mindre tillfällig
beskaffenhet eller eljest anses böra upphöra, kan eu bestämmelse, sådan
kommittén nu velat ifrågasätta, tydligen ej äga tillämpning.

På nu anförda skäl får löneregleringskommittén hemställa, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreskriva,

att i statens tjänst fast anställd civil, icke-ordinarie befattningshavare,
som av värnpliktstjänstgöring i fredstid är hindrad att sköta
sin befattning, skall, där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, under
ledigheten äga uppbära en tredjedel av den honom å den civila befattningen
eljest tillkommande avlöning.»

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 308 höft. (Nr 365.) <>

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

DtPch^ntSm ^ likhet med löneregleringskommittén anser jag de regler, vilka
äro gällande beträffande ordinarie befattningshavares avlöning under
annan tjänstledighet än för sjukdom, vara till fyllest för reglering av
avlöningsförhållandena under ledighet för fullgörande av värnpliktstjänstgöring
i fredstid. Jag anser mig förty sakna anledning att föreslå
några särskilda bestämmelser i sådant avseende.

Vidkommande därefter icke-ordinarie befattningshavare äro avlöningsförhållandena
under ledighet för fullgörande av värnplikt i fredstid
alltjämt oreglerade. Ett förslag till spörsmålets lösning har nu framlagts
av löneregleringskommittén, men jag är icke ännu beredd att taga
ställning till detsamma, utan torde jag i sinom tid få tillfälle underställa
den Kung!. Maj:ts prövning.

Vad i ärendet förekommit beträffande såväl denna som de föregående
punkter i löneregleringskommitténs yttrande i anledning av riksdagens
skrivelse i förevarande ärende torde emellertid böra bringas till
riksdagens kännedom.

Departe- Under åberopande av den under punkt 3 här ovan förebragta utred Temstänan18

i:iingen och vad jag därstädes i anledning därav anfört, får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning
må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke
må föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av
honom åliggande militär tjänstgöring.

Vad föredragande departementschefen sålunda och
i övrigt anfört och tillstyrkt, däri statsrådets övriga
ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen
gilla och bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hans von Arnold.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1920.