Kungl. May.ts proposition Nr 361.
1
Nr 361.
Klingl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring; given
Stockholms slott den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring.
GUSTAF.
Östen Undén.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 304 höft. (Nr 361.)
1
2
Kungl. Majds proposition Nr 361.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1 juni
1920, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1921; dock skall
från och med den 1 juni 1920 1 § hava följande lydelse:
Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober
1917, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande
av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag
efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät
sig beräkna, och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig;
äge arrendatorn rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden från
och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1921, påfordra, att skälig
andel i prisstegringen kommer honom till godo. Där ej annorlunda
åsämjes, må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.
Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före
den 1 juni 1921, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 861.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 mars 1920.
Närvarande:
Hane excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: UndÉN,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anförde efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet:
»Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring samt lagen samma dag innefattande tillägg till lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 hava genom lagar
den 27 maj 1919 förklarats äga fortsatt tillämpning till den 1 juni
1920.
Med anledning av uppkommen fråga om ytterligare förlängningav
lagarnas giltighetstid hava länsstyrelserna i samtliga län anmodats
att, efter hörande av ordförandena i de nämnder, som för det i lagarna
angivna ändamål blivit inom länen utsedda, avgiva yttranden angående
lagarnas verkningar under 1919 ävensom rörande behovet av utsträckning
av lagarnas giltighetstid. I sistnämnda avseende har utlåtande
infordrats jämväl från lantbruksstyrelsen, och hava ifrågavarande yttranden
nu inkommit.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 361.
Infordrade
yttranden
m. m.
Arrende
stegrings
lagen.
Länsstyrelserna
m. fl.
Vad först angår frågan om arrendestegringslagens prolongation
Lava länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs,
Örebro, Västerbottens och Norrbottens län i avgivna utlåtanden tillstyrkt
vidtagande av dylik åtgärd.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att med avseende å
de alltjämt rådande höga priserna å mjölk, smör och övriga i arrendestegringslagen
åsyftade naturalster lagen under 1919 torde haft sin
givna betydelse såsom medverkande till en rättvis fördelning mellan
jordägaren och arrendator!! av den vinst, som genom ifrågavarande
prisstegring uppstått. Då anledning icke syntes vara förhanden att inom
den närmaste framtiden förvänta någon mera betydande nedgång i
priserna för berörda naturalster, syntes lagen böra utsträckas att tills
vidare gälla någon tid framåt. I ett länsstyrelsens utlåtande bifogat
yttrande av ordföranden i de nämnder, som inom länet tillsatts förslitande
av tvister enligt arrendestegringslagen, har denne framhållit,
att i de mål, som av honom i nämnda egenskap handlagts, en arrendestegring
från 30 å 40 kronor till 120 å 140 kronor per hektar förekommit
samt att det måste anses rättvist, att arrendatorerna finge sig
tillerkända vissa andelar i den jordägaren eljest ensam tillkommande
avsevärda konjunkturvinsten. Enligt ordförandens mening borde därför
lagen erhålla fortsatt tillämpning, till dess mera normala förhållanden
komme att inträda.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har, med förmälan att allenast i
ett fall sådan nämnd, som i lagen omförmäldes, blivit inom länet tillsatt,
överlämnat yttranden från ordföranden i berörda nämnd ävensom
från länets hushållningssällskap, i vilka yttranden lagens prolongation
under ett år tillstyrkts. Till stöd härför har huvudsakligen anförts att,
ehuru arrendeavtal av den beskaffenhet, som i förevarande lag avsåges,
allenast i mera enstaka fall torde förekomma inom länet, lagens bestämmelser
för dessa fall varit av behovet påkallade och på ett rättvist
sätt reglerat arrendatorns och jordägarens intressen med hänsyn till den
under kristiden inträdda abnorma prisstegringen å vissa naturalster. Då
denna prisstegring alltjämt fortfore och någon väsentlig lättnad däri
näppeligen kunde väntas under innevarande år, syntes en utsträckningav
lagens giltighetstid vara välbetänkt. För egen del har länsstyrelsen
under hänvisning till de i nyss berörda yttranden åberopade skäl instämt
i det däri gjorda uttalandet, att lagen borde prolongera under ett år.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppgivit, att det inom länet
mera sällan förekomme, att i arrendeavtal rörande jord i enskild ägo
arrendet utfästes att helt eller huvudsakligen utgå i naturalster samt
5
Kungl. Maj:tu proposition Nr 361.
att utseende av sådan nämnd, som i lagen avsåges, ägt rum i allenast
ött fall. Länsstyrelsen har emellertid under åberopande av enahanda
skäl, som anförts av länsstyrelsen i Östergötlands län, funnit utsträckning
av lagens giltighetstid vara av behovet påkallad, och har ordföranden
i berörda inom länet utsedda nämnd i det av honom i ärendet
avgivna yttrande hävdat samma uppfattning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har med instämmande överlämnat
ett av länsstyrelsen infordrat yttrande från borgmästaren Lars Kristian
Broek i Mariestad, som förordnats till ordförande i de nämnder, som
jämlikt lagen utsetts inom länet. I berörda 3^ttrande har Broek i förevarande
avseende anfört, att ett stort antal av de avtal rörande arrende
av jordbruksfastigheter, som upprättats före hösten 1917, då jlen egentliga
prisstegringen beträffande mjölk inträtt, slutits för en tid, som
sträckte sig utöver innevarande år. Priset å mjölk hade visserligen
mot slutet av 1919 något nedgått vid jämförelse med priset under årets
förra hälft, men då det fortfarande i allmänhet ej understege 30 öre per
liter för leverans vid mejerierna på landsbygden samt priset å mjölk
under 1914 uppgick till 9 å 10 öre per liter, syntes skäl förefinnas att
förlänga lagens giltighetstid.
Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att någon tillämpning av
arrendestegrings]agen under 1919 ej förekommit inom länet men att
detta icke torde innebära, att Ingen varit obehövlig. Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat hade nämligen under sagda år i flera fall överenskommelse
mellan jordägare och arrendator på enskild väg trätfats angående
fortsatt jämkning till arrendatorns förmån i fråga om arrendekontrakt
av sådan beskaffenhet, som uti lagen avsåges; och det torde icke vara
uteslutet, att dylik överenskommelse kunnat ernås just på grund av
tillvaron utav lagen. Enär de förhållauden, som föranlett tillkomsten
av lagen, allt fortfarande kvarstode i huvudsak oförändrade och nyssberörda
överenskommelser i de fall, då dessa kommit till länsstyrelsens
kännedom, avsett endast en tid av ett år, torde på grund härav anledning
föreligga till eu utsträckning av lagens giltighetstid, vilket länsstyrelsen
sålunda ansåge sig böra tillstyrka.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har uppgivit, att någon tillämpning
av arrendestegringslagen ej förekommit inom länet under 1919
samt att länsstyrelsen sålunda saknade erfarenhet angående lagens verkningar.
Då emellertid inom andra län dylika fall förekommit och det
icke vore uteslutet, att även inom Västerbottens län sådana arrendekontrakt,
varom här vore fråga, kunde finnas, och då dessa kontrakt
vanligen slötes för flera år, torde samma skal, som föranlett lagens till
-
6 Kungl. Maj.ts proposition Nr 361.
komet, kunna anföras för dess giltighet under ytterligare ett år efter
den 1 juni 1920.
Länsstyrelsen i Norrbottens lön har jämväl tillstyrkt lagens prolongation
under ett år, enär de förhållanden, som föranlett lagens tillkomst,
alltjämt förefunnes och sannolikt torde komma att förefinnas
under en rätt lång tid framåt. Länsstyrelsen har därjämte uppgivit, att
arrendeupplåtelser, av den beskaffenhet, som i lagen avsåges, ej förekomme
inom länet och att länsstyrelsen därför saknade möjlighet att
yttra sig angående lagens verkningar.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat, att i fråga om detta
län behov av lagens prolongation knappast kunde anses föreligga. Till
stöd härför har länsstyrelsen anfört, att under år 1919 allenast en nämnd
för det i lagen angivna ändamål utsetts inom länet samt att arrendena
därstädes i allmänhet till huvudsaklig del utgjordes i penningar och ej
i naturaprestationer. I fråga om arrenden enligt avtal, slutna före den
1 oktober 1917, uppvägdes följaktligen den nackdel, arrendatorn på
grund av naturaprestationernas stegrade värde kunde lida genom att
nödgas erlägga en del av arrendet i dylika prestationer, av den fördel,
han med hänsyn till det sjunkande penningvärdet vunne genom att erlägga
den i allmänhet betydligt större delen av arrendet i penningar.
I ett av länsstyrelsen överlämnat yttrande av domänintendenten friherre
J. L. W. Stjernstedt, som enligt länsstyrelsens förordnande tjänstgjort
såsom ordförande i omförmälda inom länet tillsatta nämnd, har denne
hävdat en motsatt mening, i det lian, under framhållande att de förhållanden,
som förelegat vid lagens tillkomst, fortfarande vore rådande,
tillstyrkt utsträckande av lagens giltighetstid under ytterligare ett år.
Länsstyrelsen i Kalmar län har uppgivit, att utseende inom
länet av nämnd enligt förevarande lag ej i något fall påkallats samt
att länsstyrelsen med stöd härav ansåge något behov av lagens prolongation
ej föreligga. 1 eu till läusstjrrelsen inkommen och av länsst3Trelsen
till mig översänd skrivelse har sekreteraren i Norra Kalmar
läns hushållningssällskap Carl Lonke meddelat, att ett flertal arrendatorer
å bruks- och andra egendomar inom hushållningssällskapets område
hade att utgöra arrenden i mjölk eller annat naturalster samt att
från dessa arrendatorers sida framhållits önskvärdheten av att arrendestegringslagen,
som för arrendatorerna vore av stor betydelse, erhölle
fortsatt tillämpning under ytterligare ett år.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att nämnder för
det i lagen avsedda ändamål under 1919 inom länet utsetts allenast i
två fall samt att förhållandena inom länet icke föranledde behov av
Kungl. Maj:ts proposition 1Vr 361. 7
ytterligare utsträckning av lagens giltighetstid. Länsstyrelsen liar därjämto
överlämnat ett i ärendet avgivet yttrande av byråchefen i lantbruksstyrelsen
Elis Bjurstedt, som av länsstyrelsen förordnats till ordförande
i nyssberörda nämnder. I detta yttrande har Bjurstedt beträffande
de tvister han i sagda egenskap haft att handlägga inom länet
anfört, bland annat, att i ett fall de till ett 40-tal uppgående underarrendatorerna
vid ett större fideikommiss inom länet, vilka jämlikt
kontrakt haft att till huvudarrendatorn avlämna all sin mjölk efter ett
visst i kontraktet angivet pris, påkallat tillämpning av lagen. Vid skiljenämndens
sammanträde hade det emellertid visat sig, att huvudarrendatorn
redan, intian skiljenämnd påkallats, utläst sig till större eftergifter
gent emot underarrendatorerna, än vad skiljenämnden kunnat tillerkänna
dem enligt lagen, varför nämnden icke haft annat att göra än
att för sin del godtaga huvudarrendatorns utfästelse. Åven för närmast
föregående år hade huvudarrendatorn genom frivillig överenskommelse
avstått till underarrendatorerna så gott som all merinkomst av de stegrade
mjölkpriserna. Bjurstedt har därjämte framhållit, att av den ringa
erfarenhet Bjurstedt haft i fråga om tillämpningen utav arrendestegringslagen
han icke blivit övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten
av dess ytterligare prolongation. Visserligen kunde det givetvis
förekomma en del fall, där arrendator skyldighet att leverera naturprodukter
till egendomsägaren kunde tillföljd av den starka prisstegringen
å dylika medföra, att en oskäligt stor andel av egendomens avkastning''
tillfälle egendomsägaren, under det att arrendator!!, trots betydligt ökade
driftkostnader, i det stora hela kunde gå miste därom. I många av
dessa fall torde emellertid arrendator genom omläggning av produktionen,
exempelvis från huvudsaklig mjölk- till huvudsaklig sädesproduktion,
kunna förekomma eu dylik eventualitet och i stället leda det därhän,
att skälig andel av egendomens ökade avkastning komme honom själv
till godo. I detta sammanhang finge ej heller förbises, att det förekomma
vida flere fall, där arrendet vore bestämt till en viss kontant
penningsumma och där ingen möjlighet funnes för fastighetsägaren att
under kontraktstiden tillgodogöra sig fastighetens ökade avkastning,
vilkeD helt tillfölle arrendator!. Till följd av penningvärdets fall bleve
i stället ägarens realinkomst av fastigheten reducerad till en bråkdel
iiv den vid kontraktets ingående beräknade.
Länsstyrelserna i övriga fjorton län hava i likhet med sistnämnda
tre länsstyrelser ansett behov av arreudestegringslagens prolongation ej
föreligga. Till stöd härför har huvudsakligen anförts, att inom ifrågavarande
län arrendeavtal av den beskaffenhet, som i lagen avsåges.
8
Lautbruks
styrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 361.
antingen alls icke eller ock allenast i ringa utsträckning förekomme
samt att tillämpning av lagen ej i något fall inom dessa län påkallats.
Lantbruksstyrelsen, som före avgivande av sitt utlåtande beretts
tillfälle att taga del av de av länsstyrelserna avgivna yttrandena i ärendet,
bar framhållit att, även om ett fullständigt upphävande av arrendestegringslagen
med hänsyn till önskvärdheten av kristidsförhållandenas
allmänna avveckling kunde synas vara tillrådlig, dylikt upphävande dock
enligt styrelsens förmenande skulle på ett i ekonomiskt avseeude synnerligen
kännbart sätt drabba flertalet av de arrendator^’, vilka statsmakterna
genom nyssnämnda lag velat skydda mot förluster, som ej
uppstått genom arrendatorernas förvållande och ej heller kunnat av dem
förutses. Uti denna uppfattning styrktes styrelsen genom de yttranden,
som i ämnet avgivits av länsstyrelserna i de län, där ifrågavarande
lagstiftning haft sin största betydelse. Om lantbruksstyrelsen sålunda
icke ansåge sig kunna förorda, att ifrågavarande lagbestämmelser omedelbart
upphörde, syntes det emellertid böra tagas under övervägande,
huruvida icke härutinnan liksom i fråga om vissa andra kristidslagar
eu gradvis skeende avveckling vore lämplig, varigenom lagens giltighet
efter en kortare övergångstid komme att upphöra. Härför talade, bland
annat, den omständigheten att vissa av de förhållanden, som på sin
tid föranledde lagens tillkomst, nu ej längre existerade. Så vore exempelvis
fallet i fråga om foderbristen och svårigheterna i samband med statsbeslagen
av vissa fodermedel. Å andra sidan torde kunna anföras, att
vissa vid produktionen av de i förevarande lag angivna varor medverkande
faktorer — exempelvis arbetskraft — nu betingade ett högre
pris än vad vid lagens tillkomst varit fallet, under det att den färdiga
produktens pris ej stigit i samma mån utan snarare fallit, vilket givetvis
medförde, att lagens fortsatta tillämpning syntes i hög grad påkallad
för den, som hade att till i förväg fastställt pris leverera viss myckenhet
av varan. De förhållanden, vilka ifrågavarande lag avsåge att tillrättalägga,
vore emellertid så olikartade att, medan i ena fallet en fullständig
eller i varje fall kraftig avveckling av lagen syntes fullt berättigad,
andra fall säkerligen gåves, där varje mera betydande eftergift
lätt kunde komma att medföra ödesdigra verkningar för en del arrendatorer.
Härvid måste emellertid även tagas i betraktande, att arrendegivarens
intresse av att ifrågavarande kristidslagstiftning icke gåves
längre varaktighet, än vad nödigt vore, kunde allvarligen trädas för
nära, ity att arrendegivaren till följd därav ej kunde av sin egendom
förvänta den inkomst, som i realvärde motsvarade vad häri vid arrende
-
9
Kungl. Majds proposition Nr 361.
avtalets träffande tillförsäkrat sig. Ett sådant förhållande borde givetvis
ej med konstlade medel upprätthållas längre än nöden krävde. I
betraktande av vad sålunda anförts och övriga på frågans bedömande
medverkande omständigheter funne lantbruk sstyrelsen alltså, att lagen
borde tillsvidare äga tillämpning, men med den inskränkning, att den
andel i eventuell prisstegring å vissa varor, som kunde tillerkännas
arrendator, begränsades till högst en tredjedel.
Inom lantbruksstyrelsen har byråchefen Bjurstedt vid ärendets
behandling uttalat följande särskilda mening:
»Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
har så gott som uteslutande tillämpning på så kallade mjölkarrenden, varför
man vid bedömande av frågan om fortsatt tillämpning av ifrågavarande lagstiftning
torde behöva taga hänsyn till endast dylika arrenden.
De under kristiden rådande förhållanden — betydande inskränkning i mjölkproduktionen
på grund av bristande tillgång på foder, särskilt kraftfoder, den avstannade
margarin tillverkningen m. in. medförde, bland annat, att mjölken och
därav tillverkade varor kommo särskilt för sig i ett abnormt högt prisläge, väsentligt
överstigande den allmänna prisnivån. Det fanns därför tidigare starka skäl
att genom lagstiftning fördela prisstegringen å mjölk mellan egendomsägare och
arrendator. Dessa förhållanden äro emellertid numera av kända orsaker helt förändrade,
så att priset å mjölk i det stora hela kan sägas motsvara den allmänna
prisnivån. I fall, där arrendet skall utgå i viss kvantitet mjölk, som givetvis utgör
endast en del av egendomens hela avkastning, kan numera den bestämda mjölkkvantiteten
anses utgöra i det närmaste samma kvotdel av egendomens hela bruttoavkastning
som före kristidens inträde och starka skäl synes finnas för den uppfattningen,
att egendomsägaren skall kunna göra anspråk på samma del av bruttoavkastningen
nu som vid kontraktets ingående.
Av emellertid mjölkleveransen icke bestämd till viss kvantitet, utan skall,
såsom ofta förekommer, arrendator till egendomsägare avlämna all därutöver producerad
mjölk till i arrendekontrakt bestämt pris, bliva förhållandena mera ogynnsamma
för arrendatorn. I dylika fall torde emellertid, såsom jag jämväl framhållit
i mitt yttrande i ämnet till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län,
arrendator kunna genom omläggning av produktionen, exempelvis från huvudsakligen
mjölk- till huvudsakligen sädesproduktion, kunna leda det därhän, att skälig
andel av egendomens avkastning kommer honom själv till godo.
Att mjölkarrendatorerna ej godvilligt vilja avstå från den förmån, lagen
tillerkänner dem, finner jag naturligt, men detta anser jag icke vara något bärande
skäl för lagens bibehållande. Då man givetvis icke utau tvingande nödvändighet
bör ingripa i avtalsförhållanden, som frivilligt reglerats före kristiden — anmärkas
må, att hyresstegringslagen däremot reglerar avtal, tillkomna under kristidens tryck
på bostadsmarknaden — då vidare vid ovan antydda förhållanden fastighetsägares
stegrade inkomster'' av mjölkarrende i huvudsak numera endast torde motsvara
penningvärdets fall, anser jag, att de nuvarande förhållandena icke längre påkalla
arrendestegringslagens prolongation. Då jag emellertid av flera skäl finner en gradvis
skeende avveckling av lagen lämplig, biträder jag lantbruksstyrelsens förslag
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 304 höft. (Nr 361.) 2
Kommittén
för Skaraborgs
läns
mjölkarrenda
torer.
Mjölkar tcndatarer
i
Söderm autor
ds län.
10 Kungl. MaJ:ts proposition Nr 361.
härutinnan, ehuru jag icke för min del kan i alla delar godkänna styrelsens motivering.
»
I tvenne till justitiedepartementet inkomna framställningar från
mjölkarrendatorer i Skaraborgs och Södermanlands län har önskvärdheten
av lagens prolongation under ytterligare ett år framhållits, varjämte
viss ändring däri till arrendatorernas förmån föreslagits.
1 skrivelse den 24 november 1911) har kommittén för Skaraborgs
läns mjölkarrendatorer sålunda anfört, att arrendetiden för en del av
ifrågavarande arrendeavtal utlöpte först år 1923 eller ännu senare samt
att eu förlängning av lagens giltighetstid under ytterligare ett år på
grund härav framstode såsom en oavvislig nödvändighet. Kommittén
har därjämte hemställt om vidtagande av sådan ändring i 1 § av lagen,
att arrendator under de i paragrafen angivna förutsättningar berättigades
erhålla två tredjedelar av prisstegringen å vederlaget och jordägaren
allenast en tredjedel. Till stöd för denna anhållan har kommittén framhållit,
att mjölkarrendatorerna, även med den i arrendestegringslagen
medgivna jämkning, hade att erlägga väsentligt högre arrenden än andra
arrendatorer, i det att värdet av mjölkarrendena, efter avdrag av arrendatorn
tillkommande andel i prisstegringen, uppginge till minst 40 kronor
och i vissa fäll kunde stiga ända till 75 å 85 kronor per tunnland,
under det vanliga penningarrenden utginge med 20 kronor och kronoarrenden
med 10 kronor per tunnland. Dessutom hade produktionspriset
på mjölk såväl som på andra lantmannaprodukter stigit sedan
arrendestegringslagen tillkommit i så hög grad, att den andel i prisstegringen,
som enligt lagen kunde tillerkännas arrendator, måste anses
alldeles otillräcklig. En fördelning med två tredjedelar av prisstegringen
till arrendator och en tredjedel till ägaren skulle motsvara jordvärdestegringen
och gällande arrendepris, och hade även den frivilliga uppgörelsen
gått i denna riktning. Havrebeslaget och kraftfoderbristen
jämte tre dåliga foderår hade dessutom medfört, att kobesättningarna
reducerats därhän, att arrendatorerna ej kunde fullgöra åtagen leverans
i mjölk, därvid arrendet räknats efter full besättning och med normal
havre- och kraftfodertillgång. Numera vore visserligen havrebeslaget
upphävt och kraftfoder funnes att tillgå, men det toge dock flera år,
innan kobesättningarna kunde återuppbringas till normal storlek.
Vidare hava tjugosex arrendatorer i Södermanlands län i en den
16 februari 1920 inkommen underdånig skrivelse anfört, att de av kriget
framkallade abnorma förhållanden, som särskilt drabba! mjölkarrenda
-
11
Kungi. Majits proposition Nr 361.
torerna, fortfarande vore rådande. I arrende för den av dem brukade
jorden finge dessa arrendatorer sålunda lämna 200 å 250 liter mjölk
per tunnland, motsvarande i penningar 80 å 90 kronor per tunnland,
vilket arrende, med hänsyn till att övriga driftkostnader jämväl stegrats,
vore sä betungande, att arrendatorerna, därest ej lindring medgåves,
bleve ur stånd att tillfredsställande »reda sig med sina arrenden». Arrendatorerna
hemställde därför, att förevarande lag måtte erhålla fortsatt giltighet
till den 1 juni 1921.
Beträffande lagen den 28 juni 1918 innefattande tillägg till lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 har prolongation
av denna lag tillstyrkts av länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,
Västerbottens och Norrbottens län under åberopande av enahanda skäl,
som av dem anförts i avseende å arrendestegringslagens prolongation.
Länsstyrelserna i övriga län hava däremot ansett förlängning av lagens
giltighetstid ej vara av behovet påkallad.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har särskilt framhållit, att dä
förutsättningen för ifrågavarande lag varit den under krigsåren rådande
knappheten å jordbruksalster men denna knapphet icke vidare kunde
sägas vara för handen, skäl saknades att förordna om fortsatt tillämpning
av lagen.
I det av borgmästaren Broek i ärendet avgivna yttrande har denne
såsom sin uppfattning uttalat, att här avsedda arrendatorer under nu
rådande förhållanden alltid torde A unna fullgöra sina arrendeavtal samt
att något skäl för prolongation av förevarande lag sålunda ej kunde
anses föreligga. I detta uttalande har länsstyrelsen i Skaraborgs län
instämt.
Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att förevarande lag uppenbarligen
föranletts av den vid dess tillkomst rådande knappheten å vissa naturalster.
Härutinnan hade nu avsevärt förbättrade förhållanden inträtt; och
det enda skäl, på grund varav enligt länsstyrelsens uppfattning en dylik
lagstiftning numera kunde vara erforderlig, skulle grundas därå, att på
vissa orter kreatursbesättningarna, vilka under de senare årens foderbrist
avsevärt reducerats, ännu icke torde hava uppnått den storlek och avkastningsförmåga,
''att enligt äldre kontrakt åtagna arrendeavgifter i
mjölk kunde utan svårighet fullföljas. Enligt vad länsstyrelsen inhämtat
förelåge emellertid beträffande Örebro län icke några sådana hindrande
omständigheter; och länsstyrelsen ansåge sig på grund härav kunna
förklara, att för länets vidkommande ifrågavarande lag icke längre
vore erforderlig.
Lagen innefattande
tillägg till
lagen om nyttjanderätt
till
fast egendom.
12
Departe
mentschefen
Arrendesteg
ringslagen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 361.
Enligt länsstyrelsernas i ärendet avgivna yttranden bär tillämpning
av förevarande lag under år 1919 ej i något fall påkallats.
Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att enligt styrelsens
förmenande denna lag icke vidare torde behöva upprätthållas, enär de
förhållanden, vilka på sin tid motiverade lagens tillkomst, nu ej längre
kunde sägas vara förhanden.
I det yttrande till statsrådsprotokollet den 14 mars 1919, vari dåvarande
departementschefen tillstyrkte Eders Kungl. Maj:t att för 1919 års
lagtima riksdag framlägga förslag om prolongation av arrendestegringslagen,
framhölls, att denna lag ägde större betydelse allenast för vissa län,
där så kallade mjölkarrenden i mera betydande utsträckning förekomme,
samt att vid prövning av frågan om behovet av lagens prolongation hänsyn
särskilt borde tagas till de uttalanden, som härutinnan gjorts av länsstyrelserna
i nyssberörda län. Vad sålunda anförts äger givetvis tillämpning
jämväl vid bedömandet av nu föreliggande spörsmål om lagen
bör erhålla fortsatt giltighet efter den 1 juni innevarande år. Jag får
i detta avseende erinra, att länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs
och Örebro län, inom vilka län flertalet mjölkarrenden finnas, i de av
dem avgivna utlåtandena tillstyrkt utsträckande av lagens giltighetstid,
samt att jämväl ordförandena i de nämnder, som inom Östergötlands
och Skaraborgs län utsetts för avgörande av tvister enligt lagen, uttalat
sig i enahanda riktning, och har därvid beträffande sistnämnda län
särskilt framhållits, att ett stort antal av ifrågavarande arrenden slutits
för en tid, som sträckte sig över innevarande år. Vad angår Södermanlands
län, inom vilket jämväl ett betydande antal mjölkarrenden torde
förekomma, hava visserligen såväl länsstyrelsen som ordföranden i de
inom länet tillsatta nämnder ansett behov av arrendestegringslagens prolongation
ej föreligga, men framgår av det av bemälde ordförande
avgivna yttrande, att lagen inom länet vunnit tillämpning beträffande
ett flertal arrendatorer, för vilka en förlängning av lagens giltighetstid
uppenbarligen är av stor betydelse. Nämnde ordförande har ock
framhållit, att arrendator^ skyldighet att leverera naturaprodukter till
jordägaren givetvis i vissa fall till följd av den starka prisstegringen
å dylika kunde medföra, att en oskäligt stor andel av egendomens avkastning
tillfölle jordägaren, under det att arrendator^ trots betydligt
ökade driftkostnader, i det stora hela ginge miste därom. Den utväg
att förekomma en dylik eventualitet, som i yttrandet anvisas, nämligen
genom omläggning av den arrenderade egendomens produktion, så att
denna huvudsakligen komme att avse frambringande av andra natur
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 361.
akter än sådana, som enligt arrendeavtalet skulle tillhandahållas jordägaren,
står uppenbarligen ej till buds i de fall, då arrendatorn förbundit
sig lämna jordägaren en viss myckenhet dylika alster, vilken
arrendeform otvivelaktigt är den vanligast förekommande.
Den omständighet, att tillsättande av skiljenämnder för slitande
av tvister enligt arrendestegringslagen under 1919 förekommit i ett
jämförelsevis ringa antal fall, torde ej få anses innebära, att lagen under
berörda år ej i någon mera avsevärd utsträckning tillämpats. På sätt
länsstyrelsen i Örebro län vitsordat, torde nämligen jordägare och arrendatorer,
i överensstämmelse med vad som skedde redan under lagens
första giltighetsår, i allmänhet hava godvilligt överenskommit om fördelningen
av den i lagen avsedda prisstegring, och synes antagligt, att
träffandet av dylika överenskommelser skett i än större omfattning under
år 1919 än under föregående år. Det fåtal fall, då lagens bestämmelser
föranlett tvister mellan jordägare och arrendator, visar hän på att
jordägarna i allmänhet funnit dessa bestämmelser överensstämma med
billighetens och rättvisans krav.
På sätt lantbruksstyrelsen framhållit hava väl vissa av de förhållanden,
som föranlett ifrågavarande lagstiftning, numera upphört, i
det att den under kristiden inträdda svåra foderbristen samt de i samband
med statsbeslaget å vissa foderämnen uppkomna svårigheterna för mjölkproduktionen
icke vidare äro för handen. Den våldsamma prisstegring
å mjölk- och mejeriprodukter, som kristiden medförde, har val också
numera avstannat, och tendenser till nedgång i priserna å berörda varor
hava under senare tid framträtt. Prisstegringen å dessa varor är dock
alltjämt ej oväsentligt större än den allmänna prisförhöjning, som
inträtt sedan kristidens början, och överstiger jämväl prisstegringen å
övriga viktigare jordbruksprodukter. I sistberörda avseende får jag hänvisa
till en inom jordbruksdepartementet utarbetad tablå över den prisstegring,
som från och med år 1916 till januari 1920 inträtt beträffande
vissa olika slag av dylika produkter. Enligt denna tablå, vilken torde
såsom bilaga fogas till detta protokoll, utgjorde prisstegringen under
angivna tid beträffande oskummad mjölk 142 procent, mejerismör 119
procent och helfet ost 133 procent, under det prisstegriugen under
samma tid uppgick i fråga om potatis till blott 70 procent, rågmjöl 93
piocent, vetemjöl 105 procent, nötkött 115 procent och färskt fläsk 122
procent. Då sålunda ett i mjölk utgående arrende, som fastställts med
hänsyn till det före prisstegringens inträde rådande mjölkpriset, fortfarande
måste anses synnerligen betungande för arrendatorn, därest
arrendet skall av denne oavkortat utgöras, samt det näppeligen kan för
-
hagen innefattande
tilllägg
till lagen
om
nyttjanderätt
till last egendom
den 14
juni 1907.
14 Kungl. Maj-M proposition Nr 361.
väntas, att någon mera betydande prissänkning beträffande mjölk- och
mejeriprodukter kommer att inträda inom den närmaste tiden, synes
anledning föreligga att förlänga arrendestegringslagens giltighetstid efter
den 31 maj innevarande år. Härför talar även den av lantbruksstyrelsen
antydda omständigheten, att därest här avsedda arrendatorer vid utgången
av lagens nuvarande giltighetstid skulle på en gång berövas de lättnader,
som de enligt lagen åtnjutit, detta kunde befaras för flertalet av
dem medföra synnerligen menliga ekonomiska verkningar och måhända
lända många till ekonomisk ruin.
Då jag sålunda anser lagen böra prolongeras, har jag övervägt,
huruvida anledning finnes att vidtaga ändring i densamma. Från arrendatorer
i ett län har i sådant avseende påyrkats, attu arrendators andel
i prisstegringen skulle höjas till två tredjedelar. Å andra sidan har
lantbruksstyrelsen förordat en sänkning av samma andel till en tredjedel.
För intetdera av dessa ändringsförslag synes mig emellertid övertygande
skäl hava förebragts.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag om fortsatt, tillämpning till den 1 juni 1021
av arrendestegringslagen.
Vad slutligen angår lagen innefattande tillägg till lagen om nyttjanderätt
till fäst egendom den * 14 juni 1907 avser denna lag, som
bekant, att bereda arrendator möjlighet att i vissa fäll utbyta en arrendeavgift,
som bestämts att utgå in natura, mot ett skäligt arrende i penningar.
En förutsättning härför är emellertid, att det finnes uppenbart,
att arrendator!! utan eget förvållande på grund av rådande kristidsförhållanden
är ur stånd att fullgöra arrendeavtalet. Då denna förutsättning
efter den statliga tvångsregleringens upphörande och varuomsättningens
frigivande icke vidare torde kunna anses föreligga, synes anledning
saknas att föreslå förlängning av denna lags giltighetstid.»
Föredraganden uppläste härefter ett förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
tirrendestegring av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar 1; och
hemställde föredraganden, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom
utdrag av protokollet.
1 Denna bilaga, som är av ordagrant lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har bär uteslutits.
15
Kungi. Maj. ts proposition Ni- 361.
Till vad föredraganden sålunda hemställt täcktes,
på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter, Hans
Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Adil Wifvesson.
16
Kungl. Maj:ts pr (/position Nr 361.
Bilaga.
Tablå över stegringen av konsumentprisen å nedan angivna produkter
under tiden 1916—januari 1920.
.........— ..... |
||||||
1 |
1918 |
Januari 1920 |
||||
1916 |
Ökning |
Ökning |
Ändring |
|||
j |
Pris |
Pris |
från 1916 |
Pris |
från 1916 |
från 1918 |
% |
% |
% |
||||
Oskummad mjölk ............... |
19 |
38 |
100 |
46 |
142 |
+ 21 |
Mejerismör ........................ |
310 |
587 |
89 |
677 |
119 |
+ 15 |
Hel fet ost ........................... |
257 |
372 |
44 |
600 |
133 |
+ 61 |
Potatis .............................. |
526 |
1,200 |
128 |
895 |
70 |
— 25 |
Vetemjöl ........................... |
38 |
50 |
32 |
78 |
105 |
+ 56 |
Rågmjöl.............................. |
29 |
41 |
41 |
56 |
93 |
+ 37 |
Nötkött .............................. |
193 |
567 |
188 |
425 |
115 |
— 25 |
, Fläsk, färskt....................... |
233 |
388 |
67 |
517 |
122 |
+ 33 |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 361.
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd fredagen
den 19 mars 1920.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre LeijonhufvUd,
Edelstam,
Regeringsrådet LlNNÉR.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
12 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28
juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
i Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor
Sjöfors.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 304 höft. (Nr 361.)
3
18
Kong/. Maj:ts proposition Nr 36).
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inf ör
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 mars 1920.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anmälde lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det den 12 innevarande mars
till lagrådet remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring,
samt hemställde, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Stenlund.
STOCKHOLM, ISA A C MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.