Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

1

Nr 360.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökat bidrag till
de enskilda läroanstalternas vikariatskassa; given Stockholms
slott den 12 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att, under förutsättning att i det för de enskilda läroanstalternas
vikariatskassa gällande reglementet varder före dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes, vidtagen av departementschefen i statsrådsprotokollet angiven
ändring, avseende lärarinnor, för vilka statsbidrag till kassan icke utgår,
dels medgiva, att de av departementschefen förordade ändrade grunder
för utgående av bidrag till avlönande av sjuk lärarinnas vikarie må
tillämpas för tiden från och med år 1920,

dels ock för beredande av ökat bidrag till de enskilda läroanstalternas
vikariatskassa enligt av departementschefen angivna grunder från och med
år 1921 höja det å ordinarie stat under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till kassan från dess nuvarande belopp, 12,000 kronor, med
7,000 kronor till 19,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 303 käft. (Nr 360.)

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

Ökat bidrag
till de enskilda
läroan
stattemas vikariatskassa.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre PALMSTIERNA,

Statsråden: UNDÉN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anförde härefter:

Vid anmälan av de anslagsbehov under riksstatens åttonde huvudtitel
för år 1921, som voro avsedda att underställas 1920 års riksdags prövning,
hemställde jag under punkten 181, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att, i avbidan på proposition angående höjt bidrag till de statsunderstödda
enskilda läroanstalternas vikariatskassa, för ändamålet beräkna
en ökning av det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till nämnda
kassa från det nu i riksstaten upptagna beloppet, 12,000 kronor, med
5,000 kronor till 17,000 kronor.

Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Vid nämnda tillfällde anförde jag, bland annat, att erforderlig utredning
i ärendet ej ännu hunnit verkställas. Så har numera skett, och jag

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

anhåller fördenskull att få till Kungl. Maj:ts prövning och avgörande
ånyo anmäla berörda ärende.

Jag vill då till en början med några ord erinra om tillkomsten
av de enskilda läroanstalternas vikariatskassa m. m.

Först många år efter det staten börjat ekonomiskt understödja de
enskilda läroanstalterna, vidtogos genom Kungl. Maj:ts och riksdagens
försorg åtgärder för ordnande av lärarpersonalens vid nämnda läroanstalter
avlönings- och pensionsförhållanden. Då genom beslut av 1909
års riksdag vissa minimiavlöningsbelopp åt lärarinnorna vid de statsunderstödda
privatläroverken blevo föreskrivna såsom villkor för statsunderstöds
utgående till nämnda läroverk och i samband därmed vissa föreskrifter i
fråga om berörda avlöningars åtnjutande m. m. lämnades, kommo i ett
hänseende icke några bestämmelser till stånd, nämligen om tjänstledig sjuk
lärarinnas avlöningsförmåner.

På grund härav och då vid de enskilda läroanstalterna tjänstgörande
lärarinna ej ansetts kunna räknas som ordinarie i den i fråga om statstjänst
vanliga meningen, var dylik lärarinna i händelse av tjänstledighet till
följd av sjukdom utsatt för möjligheten att nödgas avstå hela den
på tjänstledighetstiden belöpande delen av sin avlöning, och det berodde
då i regeln på vederbörande skolas ekonomiska ställning, om någon
mera avsevärd del av avlöningen kunde få utgå till den tjänstlediga lärarinnan.

Kedan till 1913 års riksdag avlät emellertid Kungl. Maj:t ett förslag,
som var avsett att avhjälpa nyss angivna missförhållande. Berörda förslag
innebar hemställan till riksdagen om beviljande av medel till understödjande
av en så kallad vikariatskassa för de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna. Ändamålet med nämnda kassa skulle vara att, så vitt
anginge till densamma anslutna läroanstalter, lämna bidrag till bestridande
av avlöningen för på grund av sjukdom tjänstlediga lärarinnors vikarier
och därvid betrygga rätt för dylika lärarinnor att bibehålla en del av sina
löneförmåner.

Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen, som å riksstatens åttonde
huvudtitel under rubriken: privatläroverk uppförde ett förslagsanslag med
titel: bidrag till de statsunderstödda enskilda läroanstalternas vikariatskassa,
å 12,000 kronor. Med samma belopp är anslaget uppfört även i riksstaten
för år 1920.

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

För den nyinrättade vikariatskassan fastställde Kungl. Maj:t reglemente
den 21 februari 1914 (Svensk författningssamling nr 29), i vilket
reglemente paragraferna 7 och J1 genom kungörelse den 19 april 1918
(nr 265) erhållit ändrad lydelse. Statens årliga bidrag till kassan utgår
enligt i detta reglemente stadgade grunder, vilka närmare angåvos i det
anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet till 1913 års riksdag. Härom samt om delaktighet i kassan m. m.
stadgas närmare i paragraferna 2, 7 och 10 av nämnda reglemente, vilka
paragrafer lyda på följande sätt:

§ 2.

1. Rättighet att ingå i kassan äger varje läroanstalt, som åtnjuter statsunderstöd
såsom enskild läroanstalt ur de därför å riksstateus åttonde huvudtitel
uppförda anslagen. Med delaktighet i kassan följer skyldighet för läroanstalten
dels att låta sjuk lärarinna kvarstå å läroanstaltens stat under den tid,
då för avlönande av hennes vikarie bidrag kan erhållas från vikariatskassan,
dels att till sjuk lärarinna under denna tid utbetala åtminstone i § 13 angiven
del av hennes lön.

2. Läroanstalts delaktighet i kassan avser, under förutsättning att de icke
uppnått 60 års ålder, föreståndarinnan och alla vid anstalten anställda

a) ämneslärarinnor och övningslärarinnor med tjänstgöring av sådan omfattning
och art, att de äga rätt till lönetursberäkniug för uppflyttning i högre
lönegrad,

b) lärarinnor med huvudsaklig tjänstgöring i de förberedande klasserna och
med minst 15 timmars tjänstgöring i veckan.

Läroanstalts delaktighet avser däremot icke sjuk lärarinnas vikarie.

§ 7-

1. De anslutna läroanstalternas avgifter till vikariatskassan erläggas, för
år räknat:

a) med 22 kronor för föreståndarinna och sådan ämneslärarinna, som omförmäles
i § 2 mom. 2 a),

b) med 92 öre för varje veckotimme i klasserna över de förberedande av
sådan övningslärarinnas undervisning, som omförmäles i § 2 mom. 2 a), samt
med 84 öre för varje veckotimme av sådan övningslärarinnas undervisning i de
förberedande klasserna,

c) med 17 kronor för sådan lärarinna, som omförmäles i § 2 mom. 2 b).

Dessa avgifter erläggas av vederbörande läroanstalt, med rätt för anstalten

att av lärarinnas lön avdraga ett belopp, svarande mot hälften av den avgift
till vikariatskassan, som för henne fordras.

2. Från staten utgår årligt bidrag till vikariatskassan med 11 kronor för
föreståndarinna och sådan ämneslärarinna, som omförmäles i § 2 mom. 2 a), samt

o

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

med 46 öre för varje veckotimme av där avsedd övniugslärarinnas undervisning
i klasserna över de förberedande.

3. De i denna § bestämda avgifter och statsbidrag äro beräknade efter
grunder, för vilka redogöres i bilaga till detta reglemente.

§ io.

1. Bidrag till avlöning åt sjuk lärarinnas vikarie utgår för högst 72 läsveckor
i följd samt för sammanlagt högst 180 läsveckor av olika sjukdoms
perioder.

2. För lärarinna, som varit sjuk minst 72 läsveckor i följd, må vikariatsbidrag
icke ånyo utgå förrän hou efter att hava återställts till hälsan bestritt
full tjänstgöring under minst 18 läsveckor. Att hälsan efter den förra sjukdomen
återvunnits skall styrkas med vederbörligt läkarbetyg.

3. Bidrag utgår endast för av sjukdom föranledd tjänstledighet, som tagit
sin början efter läroanstalts anslutning till kassan.

4. För föreståndarinna och lärarinna, som fyllt 60 år, erlägger kassan intet
bidrag.

5. Havandeskap räknas icke såsom sjukdom. Sjukersättning utgår icke
under de fyra första veckorna efter förlossningen.

6. Om och i den mån kassans ställning det medgiver, kan, efter styrelsens
beprövande, vid sjukdomstid, som överskrider i mom. 1 omförmälda högsta
sjukdomstider, i särskilt ömmande fall på därom gjord framställning understöd
lämnas.

Den inskränkning i rätten för sjuk lärarinna att åtnjuta understöd
från vikariatskassan, som på nyss angivet sätt är stadgad, har föranlett
centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen att hemställa om ändring
i de av riksdagen prövade, för statsbidrags utgående gällande grunderna.
I detta syfte har sagda styrelse till Kungl. Maj:t ingivit en ansökning,
däri styrelsen upptager, bland annat, berörda fråga till behandling.

Styrelsen erinrar till en början om de bestämmelser beträffande rätt för
sjuk lärarinna att genom vikariatskassan erhålla bidrag till sin vikaries avlöning,
vilka i det föregående återgivits, och framhåller, att lärarlönenämnden i sitt
den 31 maj 1918 avgivna betänkande angående lönereglering för lärarpersonalen
vid privatläroverken föreslagit sådan ändring i reglementet för vikariatskassan,
att vikariatsbidrag skulle kunna utgå under fem år i följd. Då nu på grund
av den pågående utreduingen om skolväsendets omläggning uppskov med en
definitiv lönereglering för privatläroverkens lärarpersonal uppstått, vore det nödvändigt,
att åtgärder vidtoges för att under övergångstiden avhjälpa det nyss
angivna missförhållandet i fråga om vikariatsbidrags utgående. Detta kunde lämpligast
åstadkommas genom ett särskilt anslag till vikariatskassan, varigenom denna
sattes i stånd att bevilja vikariatsbidrag i de fall, då så erfordrades, utöver den
eljest fastställda tiden. Då det vore önskvärt, att även för de lärarinnor, som
tillhörde vikariatskassans icke statsunderstödda del, den tid, under vilken bi

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

drag till sjukvikariens avlöning kunde erhållas, utsträcktes i samma mån som
för de övriga lärarinnorna, syntes en höjning av avgifterna till vikariatskassan
för ifrågavarande lärarinnor höra vidtagas. Styrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte utverka ökat anslag till de enskilda läroanstalternas vikariatskassa för att
därigenom under tiden före eu kommande löne- och pensionsreglering bereda vikariatsbidrag
åt sjuk lärarinnas vikarie utöver 72 läs veckor enligt § 10 mom. 6
av kassans reglemente.

Styrelsens framställning stöder sig på en vid ansökningen fogad, av
ordföranden i styrelsen för vikariatskassan, lektorn E. Göransson, verkställd
utredning angående kostnaderna för en utsträckning av den tid, under vilken
bidrag skulle utgå från nämnda kassa åt sjuk lärarinnas vikarie.

Göranssons utredning utgår från en successiv utsträckning av den tid,
för vilken vikariatsbidrag till avlöning av sjuk lärarinnas vikarie skulle få
utgå, sålunda, att under år 1920 bidrag skulle utgå till vikarie för lärarinna,
som varit sjuk högst 108 läsveckor i följd, under år 1921 för en
sjukdomstid av högst 144 läsveckor i följd samt från och med år 1922
av högst 180 läsveckor i följd. Bidragets storlek för sjukvecka skulle efter
Göranssons utredning bestämmas enligt grunderna i nu gällande reglemente
för kassan. Vidare skulle de till kassan anslutna läroanstalternas årsavgifter
utgå med samma belopp som hittills till kassans statsunderstödda avdelning,
så att hela ökningen i kostnader skulle täckas genom en ökning
av statsbidraget.

Efter en beräkning av storleken av den ökning av statsbidraget, som
ett utsträckande av förut omförmälda tid skulle kräva, yttrar Göransson,
bland annat, följande:

Man vore på den säkra sidan, om man höjde avgifterna med respektive
3, 6 och 9 procent. För närvarande utgjorde summan av årsavgiften och statsbidraget
för en ämneslärarinna eller föreståndarinna 33 kronor. Detta belopp
skulle följaktligen under år 1920 behöva ökas till 34 kronor, under år 1921 till
35 kronor och under 1922 till 36 kronor.

Såsom förut vore angivet, skulle läroanstalternas bidrag vara oförändrat 22
kronor för ämneslärarinna och föreståndarinna. På grund härav skulle statsbidraget,
som för närvarande utginge med ll kronor om året för dessa personer,
under åren 1920, 1921 samt 1922 och följande år komma att utgöra respektive
12 kronor, 13 kronor och 14 kronor. För övningslärarinna bleve statsbidraget
pr veckotimme, beräknat under förutsättning att i medeltal 24 veckotimmars
tjänstgöring motsvarade full tjänstgöring, respektive 52 öre, 56 öre och 60 öre,
då hänsyn också tagits till lämpligheten av att årsavgiften vore jämnt delbar
med 4. Den skulle nämligen fördelas på 2 terminer samt på lärarinnan och
skolan.

7

Kungl. Majds Proposition Nr 360.

Göransson anför därefter, att statsanslaget till vikariatskassan — vilket,
såsom förut omnämnts, är av förslagsanslags natur och som i riksstaten
är uppfört med 12,000 kronor — från och med år 1916 något överskridits
och under år 1918 utgått med 13,137 kronor 62 Öre; han fortsätter därpå:

Den nu ifrågasatta ökningen av anslaget betingas av ökningen i antalet
lärarinnor och, under det första året, av ökad anslutning till kassan. Om man
räknar med samma ungefärliga ökning som hittills under de närmaste åren och
till eu början antager, att vikariatsbidrag utgår efter oförändrade grunder, skulle
under år 1919 fordras ungefär 13,500 kronor, år 1920 14.000 kronor, under år
1921 14,500 kronor och under 1922 15,000 kronor. Om statsbidraget ökades, för
att kassan skulle på angivet sätt lämna vikariatsbidrag under längre sjuktid, skulle
de förut angivna beloppen behöva ökas i förhållandet 12/11, 13/11 och 14/11
respektive, vadan således för år 1920 skulle fordras ett statsbidrag av 15,300
kronor, år 1921 av 17,100 kronor samt under år 1922 och följande år 19,100
kronor.

Komma de lärarinnor, som tillhöra kassans statsunderstödda avdelning, i
åtnjutande av här ifrågasatta ökade förmåner, böra självfallet även de, som tillhöra
kassans icke statsunderstödda avdelning, också kunna erhålla bidrag till
sjukvikariens avlöning under lika lång sjuktid som de förra. Kostnaden härför
skulle för sådana lärarinnor, som avses i reglementets § 2 mom. 2 b betinga
avgifter om respektive 17,60, 18,00 och 18,60 kronor för åren 1920, 1921 samt 1922
och följande. För övningslärarinnas undervisning i de förberedande klasserna
skulle avgiften för nämnda år för undervisningstimme uppgå till respektive 87
öre, 89 öre och 92 öre. Då emellertid antalet lärarinnor i kassans icke statsunder
stödda avdelning är allt för litet för att icke rena tillfälligheter skulle kunna få för
stort spelrum, tillåter jag mig föreslå, att årsavgifterna från och med år 1920 höjas
för lärarinnor med huvudsaklig tjänstgöring i de förberedande klasserna till 19
kronor samt för övningslärarinnas tjänstgöring i de förberedande klasserna till
92 öre för undervisningstimme.

Slutligen angiver Göransson de ändringar i kassans reglemente, som
vore behövliga, därest de föreslagna ändringarna i fråga om tiden för rätt
att uppbära vikariatsbidrag bleve genomförda. Dessa ändringar gälla paragraferna
7 och 10, för vilka följande ändrade lydelse föreslagits:

§ 7-

1. De anslutna läroanstalternas avgifter till vikariatskassan erläggas, för
år räknat:

a) med 22 kronor för föreståndarinna och sådan ämneslärarinna, som omförmäles
i § 2 mom. 2 a);

b) med 92 öre för varje veckotimme av övningslärarinnas undervisning;

c) med 19 kronor för sådan lärarinna, som omförmäles i § 2 mom. 2 b).

Dessa avgifter erläggas av vederbörande läroanstalt, med rätt för anstalten

8

Kungl. Maj ds Proposition Nr 360.

att av lärarinnans lön avdraga ett belopp, svarande mot hälften av den avgift
till vikariatskassan, som för henne fordras.

2. Från staten utgår ett årligt bidrag till vikariatskassan för föreståndarinna
och sådan ämneslärarinna, som omförmäles i § 2 mom 2 a), med 12 kronor
under år 1920, med 13 kronor under år 1921 samt från och med år 1922 med
14 krouor; för varje veckotimme av i § 2 mom. 2 a) avsedd övniugslärarinnas
undervisning i klasser över de förberedande med 52 öre under ar 1920, med
56 öre under år 1921 samt med 60 öre från och med år 1922.

3. De i denna § bestämda avgifter och statsbidrag äro beräknade efter
grunder, för vilka redogöres i bilaga till detta reglemente.

§ 10.

1. Den tid, under vilken bidrag utgår till avlöning åt sjuk lärarinnas
vikarie, utsträckes under år 1920 till högst 108, under år 1921 till högst 144
samt från och med år 1922 till högst 180 läsveckor i följd.

Mom. 2 utgår.

Mom. 2 = mom. 3.

Mom. 3 = mom. 4.

Mom. 4 = mom. 5.

Mom. 5 = mom. 6.

På grund av remiss har styrelsen för de enskilda läroanstalternas
vikariatskassa den 10 maj 1919 avgivit utlåtande över centralstyrelsens
framställning. I utlåtandet anföres, bland annat, följande:

Under år 1918 har kassan fått vidkännas stora utgifter på grund av den
under årets senare del rådande epidemien, och det lider intet tvivel, att stegringen
i utgifterna även fortgått vårterminen 1919. Utgifterna från kassans
statsuuderstödda avdelning uppgingo under år 1918 till 45,949 kronor 43 öre,
under det att inkomsterna utgjorde endast 40,828 kronor 50 öre. Av eu utlåtandet
bilagd redogörelse över kassans verksamhet under år 1918 framgår tydligt,
att kassans nuvarande ställning icke medger en utsträckning av tiden för
vikariatsbidrags utgående utan eu motsvarande ökniug av dess inkomster.

Styrelsen önskar med eftertryck framhålla, att den merkostnad, som komme
att drabba kassans statsunderstödda avdelning, om en utsträckning av tiden för
vikariatsbidrags utgående genomfördes, icke heller rimligen kan påläggas de för
närvarande på grund av dvrtiden hårt betungade skolorna, utan att den enda
till buds stående utvägen är, att merkostnaden helt och hålles täckes genom ett
tillskott i statsbidraget.

Styrelsen hemställer därför om åtgärder för åstadkommande av en höjning
av statsbidraget till kassan i överensstämmelse med det i Göranssons om förmälda
utredning framlagda förslaget, men uttalar sig för att det som villkor för ökat
statsbidrag borde åläggas kassans delägare att på i kassans reglemente föreskrivet
sätt vidtaga de i sagda utredning föreslagna ändringarna i nämnda reglemente.

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

Över nu ifrågavarande framställning infordrades sedermera utlåtande
från statskontoret. Innan statskontoret avgav sitt utlåtande, begärde statskontoret
yttrande i ärendet från läroverksöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen,
vari läroverksöverstyrelsen vid tiden för yttrandets avgivande uppgått,
har den 21 januari 1920 avgivit dylikt yttrande. Överstyrelsen har häri
anfört, bland annat, följande:

Överstyrelsen ville anmärka, att det ej funnes någon föreskrift om eller
överhuvud syntes vara nödvändigt, att för sjukdom tjänstledig lärarinna lämnade
sin tjänst, om hon efter två års sådan tjänstledighet vore på grund av
sjukdom oförmögen att återinträda i tjänstgöring. Det vore ju tänkbart och
möjligt, att hon efter de två åren kunde erhålla förlängd tjänstledighet under
villkor, att hon av sina löneförmåner avstode vad som erfordrades för avlönande
av vikarien, till vars lön ej längre erhölles något bidrag från vikariatskassan.
Under nu gällande provisoriska löneförhållanden skulle den tjänstlediga lärarinnan
vara berättigad att behålla den tillfälliga löneförbättringen (för år 1920
1,200, respektive 1,500 kronor) och eventuellt dyrtidsti 11 ägg jämte kanske ett
eller annat ålderstillägg och sålunda efter de tvä åren ej kuuna anses vara i
ekonomiskt hänseende blottställd. Emellertid kunde det vara ovisst, om skolorna
i varje fall skulle vara benägna för en dylik anordning, särskilt som de för
vikarien ej skalle kunna bli delaktiga i vikariatskassan. Det skulle utan tvivel
både för lärarinnorna och för skolorna vara en fördel, om vikariatskassan genom
ökat statsanslag sattes i stånd att utbetala vikariatsbidrag under längre tid än
enligt nu gällande bestämmelser, och överstyrelsen finge för sin del tillstyrka,
att åtgärder vidtoges i sådant syfte.

För såvitt centralstyrelsen med sitt uttalande, att vikariatskassan genom
förhöjt anslag skulle sättas i stånd att »bevilja vikariatsbidrag i de fall. då så
erfordras, utöver den eljest fastställda tiden», skulle avse, att utbetalande av
vikariatsbidrag under tid utöver de två åren skulle göras beroende av den tjänst
lediga lärarinnans ekonomiska ställning, finge överstyrelsen för sin del avstyrka
eu dylik anordning. Ifrågavarande rätt borde gälla lika för alla.

Överstyrelsen vore icke i tillfälle att bedöma, huruvida de ifrågasatta an
slagsbeloppen kunde anses tillräckliga för det avsedda ändamålet men hade icke
någon anledning ifrågasätta tillförlitligheten av de beräkningar, som läge till
grand för dessa anslagsbelopp. Emellertid hade överstyrelsen under hand inhämtat,
att vikariatskassan under det senast gångna året tagits i anspråk i sådan
utsträckning, att dess ordinarie tillgångar visat sig långt ifrån tillräckliga. Det
kunde därför möjligen ifrågasättas, om ej förhöjningen av statens bidrag borde
göras större, än som nu föreslagits, för att förekomma allt för betungande uttaxeringar
på kassans delägare. Då emellertid kassans styrelse icke funnit sig
böra ifrågasätta större höjning i statsbidraget, än som begärts i centralstyrelsens
framställning, ansåge sig överstyrelsen icke böra påyrka någon ytterligare stegring
i detta bidrag.

Den av centralstyrelsen ifrågasatta åtgärden att även för de lärarinnor,
som tillhörde vikariatskassans icke statsunderstödda del, möjliggöra en utsträckBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 303 höft. (Nr 360.) 2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

ning av den tid, under vilken bidrag till sjukvikariens avlöning kunde erhållas,
genom eu höjning av avgifterna till vikariatskassan för ifrågavarande lärarinnor,
syntes överstyrelsen vara i sin ordning, och hade sålunda överstyrelsen intet att
däremot erinra.

Statskontoret, vars utlåtande är dagtecknat den 6 mars 1920, har i
ärendet anfört följande:

Vad angår frågan om beredande åt vikariatskassan av ökat statsanslag i
syfte att möjliggöra eu utsträckning av den tid i en följd, under vilken bidrag till
avlöning åt sjuk lärarinnas vikarie skulle av nämnda kassa utbetalas, vill det
synas statskontoret, som om den tid av 72 läsveckor, som utgör den längsta tid
för oavbruten tjänstledighet på grund av sjukdom, varunder för närvarande dylikt
bidrag utgår, vore allt för kort. Eu förlängning av denna tid måste, enligt
statskontorets mening, anses såsom synnerligen önskvärd, och har vad härutinnan
av lektorn E. Göransson föreslagits i en centralstyrelsens för flick- och
samskoleföreningen förevarande framställning bilagd utredning icke givit statskontoret
anledning till annan erinran, fin att statskontoret funnit det lämpligast,
att den ifrågasatta utsträckningen av bidragstiden sker sålunda, att sagda tid
från och med år 1921 bestämmes till högst 180 läsveckor, vare sig sjukledigheten
varar i en följd eller fördelar sig på olika perioder.

Därest detta statskontorets förslag skulle vinna bifall, bör mom. 1 av § 10
i gällande reglemente för kassan från och med nämnda år erhålla följande
ändrade lydelse:

»Bidrag till avlöning åt sjuk lärarinnas vikarie utgår för högst 180 läsveckor,
vare sig den av sjukdomen föranledda tjänstledigheten varar i en följd eller
fördelar sig på olika perioder».

Punkt 2 i samma paragraf torde i så fall böra utgå.

En dylik utsträckning av vikariatsbidragstiden bör givetvis komma alla
lärarinnor, vilka vederbörande läroanstalters delaktighet i kassan avser, till godo,
och bör, enligt statskontorets mening, en sådan generalisering av berörda förmån
vara en förutsättning för en eventuell höjning av det till kassan utgående
statsanslaget.

Den ökade kostnad för kassan, som skulle bliva en följd av meranämnda
förlängning av tiden för vikariatsbidrags utgående, har ansetts böra, i vad angår
de lärarinnor, för vilka kassan åtnjuter statsanslag, helt bestridas av statsmedel,
under det att densamma, i vad den hänför sig till övriga lärarinnor, för vilka
vederbörande läroanstalter äro i kassan delaktiga, skulle täckas genom höjning
av de avgifter, läroanstalterna äro skyldiga att för nämnda lärarinnor erlägga
till kassan.

De av lektor Göransson av sistnämnda anledning föreslagna ändringar i
punkterna b) och c) av mom. 1 i § 7 i kassans reglemente hava icke givit statskontoret
anledning till erinran. I likhet med ovansagda ändringar i § 10 av
samma reglemente torde berörda ändringar böra träda i kraft från och med
år 1921.

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 360.

Icke heller har statskontoret, med hänsyn till vad upplyst blivit rörande
de till kassau anslutna läroanstalternas ekonomi, ansett sig böra motsätta sig,
att nyssberörda merkostnad, i vad den hänför sig till de lärarinnor, för vilka
kassau åtnjuter statsbidrag, må helt bestridas av statsmedel.

Med hänsyn till vad statskontoret ovan föreslagit rörande tidpunkten för
ikraftträdandet av den utsträckta vikariatsbidragstiden och ur synpunkten av
enkelhet och reda har det emellertid synts statskontoret lämpligt att i stället
för att, såsom av lektor Göransson föreslagits, höja de årliga statsbidragen till
kassan med vissa belopp för vart och ett av åren 1920, 1921 och 1922, med
uteslutande av den för år 1920 ifrågasatta höjningen av berörda bidrag, från
och med år 1921 öka sagda bidrag till de belopp, som av Göransson beräknats
att gälla för tiden från och med år 1922.

Någon ökad kostnad för statsverket synes detta statskontorets förslag icke
komma att medföra, då ju någon bidragsförhöjuing för år 1920 icke skulle
ifrågakomma.

Enligt de av lektor Göransson verkställda beräkningarna rörande ökade
årliga statsbidrag till kassan samt höjning av det för sagda bidrag avsedda riksstatsanslaget,
vilka beräkuingar statskontoret icke är i tillfälle att kunna kontrollera,
skulle således från och med år 1921 det till kassan utgående riksstatsanslaget
behöva höjas till i runt tal 19,000 kronor samt mom. 2 av § 7 i reglementet
för kassan ändras sålunda, att i berörda moment iusättes i stället för
»11 kronor» i första raden och »46 öre» i andra raden respektive »14 kronor»
och »60 öre».

Statskontoret hemställde alltså, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen
att, under förutsättning att här ovan förordade ändringar i det för de enskilda
läroanstalternas vikariatskassa gällande reglementet varda från och med år 1921
vidtagna, för bestridande av statsbidrag till nämnda kassa enligt ovan angivna
grunder, från och med nämnda år höja nyssberörda förslagsanslag med 7,000
kronor till 19,000 kronor.

Idet av centralstyrelsen för fiick- och samskoleföreningen framlagda Dtfarteawn
förslag, för vilket jag förut redogjort, bär i allt väsentligt mötts av gillande från ‘bf h"
de myndigheters sida, som yttrat sig däröver, och ej heller jag har i det hela
något att därvid erinra. Förslagets kärnpunkt är, såsom min framställning
av ärendet torde hava visat, eu sådan ändring i hittills gällande
grunder för utgåendet av bidrag för avlöning av sjuk lärarinnas vikarie,
att den tid, varunder dylikt bidrag må utgå, ej begränsas på sådant sätt,
som nu är stadgat. I enlighet med statskontorets förslag anser jag, att
den därvid erforderliga ändringen i hithörande bestämmelse bör formuleras
så, att bidragstiden bestämmes till högst 180 läsveekor, vare sig sjukledigheten
varar i en följd eller fördelar sig på olika perioder.

Att den utsträckning av tiden för rätt att erhålla vikariatsbidrag,
som sålunda bör medgivas, kommer även de lärarinnor till godo, för vilka

12

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 360.

ej utgår något statsbidrag till vederbörande läroanstalt men för vilka läroanstalten
åtnjuter delaktighet i kassan, är enligt min mening av nöden,
och jag anser lika med statskontoret, att en höjning av statsbidraget till
kassan bör ske endast under förutsättning att ett stadgande av nu angiven
innebörd varder av kassan beslutet.

Den utsträckning av bidragstiden, som jag nu tillstyrkt, kan uppenbarligen
ej äga rum, med mindre kassan erhåller ökade inkomster. Av
utredningen i ärendet framgår nämligen, att kassans ställning är så svag,
att kassan ej under andra omständigheter förmår bära de ökade ekonomiska
förpliktelser, som en dylik utsträckning skulle medföra. Visserligen
äro de till kassan anslutna läroanstalterna förpliktade att för varje
lärarinna, för vilken delaktighet i kassan är erhållen, erlägga årligt bidrag,
och det kunde då tänkas, att skälig andel i de kostnader, som nyssberörda
utsträckning komme att vålla, bleve nämnda läroanstalter ålagd.
Men, såsom från mer än ett håll betonats, ifrågavarande läroanstalters ekonomiska
ställning var i de allra flesta fall redan från början mycket svag,
och den har under de gångna krisåren ytterligare försvagats, vadan det i regel
torde visa sig alldeles omöjligt för dem att bära eu dylik ökad kostnad.
Det torde därför vara ofrånkomligt, att staten bär den merutgift, som av
nu nämnda anledning komme att förorsakas kassan, och jag tillstyrker
alltså, att härför nödiga medel äskas av riksdagen. Det är emellertid
självklart, att ifrågavarande merkostnad täckes av staten, endast i vad
densamma hänför sig till de lärarinnor, för vilka kassan åtnjuter statsbidrag.
Vad angår kostnaden för övriga lärarinnor, för vilka vederbörande
läroanstalter hava delaktighet i kassan, hava alltså läroanstalterna att liksom
hittills ensamma svara för denna kostnad.

Vidkommande storleken av den ökning av statsbidraget till kassan, som
sålunda är behövlig, instämmer jag med statskontoret därutinuan, att densamma
bör från och med år 1921 beräknas till samma belopp, som enligt,
den av lektor Göransson verkställda utredningen är behövlig från och med
år 1922. Den av honom föreslagna successiva ökningen av statsbidraget
— och således också av vikariatsbidragstidens omfattning — synes mig
alltså ej böra äga rum. Emellertid har statskontoret tänkt sig, att den
ifrågasatta utsträckningen av nämnda tid skulle inträda först med år 1921.
För min del anser jag, att den ifrågasatta ändringen i grunderna för vikariatsbidragets
åtnjutande bör få gällande kraft redan för år 1920. Kassans
ställning är, som sagt, så svag, att den ej förmår ensam fylla de nya
kraven på kassan, och å andra sidan är det uppenbarligen av stor vikt

13

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 360.

för såväl läroanstalter som lärarinnor, att de nu gällande, jämförelsevis
stränga bestämmelserna för rätt att åtnjuta bidrag ur kassan något mildras.
Särskilt har önskvärdheten av sådan lindring framträtt under de sista åren
på grund av den starkt utbredda sjukligheten under dessa år. Jag ber
ytterligare få tillägga,, att den kostnad, som ett dylikt tidigare ikraftträdande
av den utvidgade bidragsrätten skulle medföra för år 1920, enligt
vad utredningen i ärendet visar, skulle med endast omkring 1,300
kronor överstiga det belopp, varmed statsbidraget beräknas komma att enligt
nu gällande bestämmelser faktiskt utgå från och med år 1920. Jag vill därför
tillstyrka, att riksdagens medgivande måtte utyerkas därtill, att de
ifrågasatta nya bestämmelserna må få äga gällande kraft redan under år
1920. Då vederbörande anslag har förslagsanslags natur, lärer någon av
sistberörda åtgärd förorsakad ökning av anslaget för år 1920 ej vara behövlig.

Bifall till nu föreliggande förslag skulle, såsom i det föregående påpekats,
medföra vissa ändringar i det för vikariatskassan gällande reglementet.
De i sådant hänseende framlagda förslagen synas mig kunna godtagas.
Emellertid bör det ankomma på Kungl. Maj:t att i sinom tid utfärda
föreskrift om dylika ändringar. Om den ändring i sagda reglemente,
som bör utgöra en förutsättning för förhöjt statsanslag och varom
kassan själv har att i föreskriven ordning först fatta beslut, har jag redan
talat. Jag syftar på den föreslagna rätten även för de lärarinnor, för
vilka statsbidrag ej utgår, att erhålla förmånen av utsträckt tid för utgående
av bidrag till vikaries avlöning. Om de ändrade grunderna för utgående
av statsbidrag till sjukvikarier skola gälla från och med år 1920,
bör givetvis omförmälda ändring i reglementet vara av kassan beslutad före
viss dag under år 1920, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Under åberopande av vad jag nu anfört, hemställer jag alltså, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att, under förutsättning att i det för de enskilda läroanstalternas
vikariatskassa gällande reglementet varder
före dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes, vidtagen av mig
i det föregående angiven ändring, avseende lärarinnor,
för vilka statsbidrag till kassan icke utgår,

dels medgiva, att de av mig förordade ändrade
grunder för utgående av bidrag till avlönande av sjuk
lärarinnas vikarie må tillämpas för tiden från och med
år 1920,

14

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 360.

dels ock för beredande av ökat bidrag till de enskilda
läroanstalternas vikariatskassa enligt av mig angivna
grunder från och med år 1921 höja det å ordinarie
stat under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till kassan från dess nuvarande belopp, 12,000
kronor, med 7,000 kronor till 19,000 kronor.

Yad föredragande departementschefen sålunda hemställt
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan av
statsrådets övriga ledamöter, gilla; och skulle proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Florin.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.