Kungl. Maj tv proposition Nr 357.
1
Nr 357.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken
m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet torda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse av. 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken,
samt . .
2:o) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
GUSTAF.
Östen Undén.
Bihang till riksilagens protokoll 1920. 1 sand. 300 höft. (Nr 357.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelshalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §§ handelshalken skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Den, som äger rätt till tionde’, ränta eller annan sådan avgäld av
fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems
hand den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Därest kommun eller annan menighet för fast egendom äger
rätt till fastighetsskatt, vilken åligger antingen ägare eller den, som innehar
sådan egendom med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt
förordnande, skall, på sätt och under villkor, som nyss sagts,
för skatten njutas företräde till betalning ur den egendom, för vilken
skatten skall utgöras. Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare,
som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören
och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt
upplåtits, i den upplåtna rättigheten med vad därtill hör, för
arrende eller avgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren
åliggande utskyld eller annan avgift, som bort av egendomens innehavare
gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare
än ett år före utmätning eller början av konkurs, så ock för husröta eller
vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator
kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren
lika rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för
ersättning, där sådan bör utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.
Därefter njute------------lika rätt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.
3
12 §.
Därnäst kave —----------löpande året.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med
förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika
rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt häradsocb
landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;
så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava
utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift
för sista och löpande året.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
I
4
Kttngl. Maj:ts proposition Nr 357.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i'' lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som
för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med
undantag för fastighetsskatt. Tillkommer under arrendetiden ny sådan
skatt eller tunga, svare jordägaren själv därför.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 357.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 mars 1930.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern ii ramling,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler.
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson.
Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén:
I anslutning till det förslag till kommunalskattelag, som Kungl. Maj:t i
dag efter föredragning av chefen för finansdepartementet beslutat förelägga
riksdagen, vill jag här upptaga några frågor, som med detta förslag
äga samband.
Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken skola sist med förmånsrätt ur
gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige
beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt lag
Handefe
balkea.
6
1911 års riksdag.
Tredje stadsfogden
i Stockholm.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.
om allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund av
gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och
löpande året.
Däremot äger kronan för fastighetsbevillning förmånsrätt enligt 17
kap. 6 § handelsbalken, varest stadgas, att den, som äger rätt till
tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom, skall njuta företräde
till betalning ur egendomen, i vems hand den vara må, där ej
avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
I skrivelse den 1 mars 1911 (n:r 25) framhöll riksdagen, hurusom
behovet av en bättre ställning för kommunerna i förmånsrättsavseende
med kommunernas växande krav på sina skattdragande medlemmar
blivit allt starkare. Riksdagen ansåge det vara av vikt, att en
undersökning komme till stånd angående denna fråga, varvid borde
tillses, bland annat, vad särskilt anginge förhållandet mellan en kommun
å ena sidan samt jordägare och arrendator å den andra, att ej annan
rubbning skedde i de principer, som härutinnan vunnit uttryck i den
gällande kommunallagstiftningen, än som kunde befinnas nödigt för fullföljande
av det ifrågavarande ändamålet. Även syntes böra tillses, att
det kreditintresse vunne beaktande, som, kanske mest för småbruket och
det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögonen fallande styrka gjorde
sig gällande. 1 vad mån med hänsyn till sagda intresse eller andra
omständigheter kunde medgivas, att kommunalutskylder för fastighet
bereddes en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande avseendet
än kommunalutskylder i övrigt, likasom även i vad mån och under vilka
villkor de kunde tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar i fastigheten,
syntes böra bero av en blivande undersökning. På grund härav
och vad eljest i skrivelsen anförts anhöll riksdagen, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, på vad sätt och under vilka villkor kommuners,
tingslags, härads och landstings samt andra med dem jämförliga menigheters
intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda avgifter,
vilka skulle till dem utgöras, kunde bättre tillgodoses, än som enligt
gällande stadganden om förmånsrätt vore förhållandet, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.
i en till de inom finansdepartementet tillkallade kommunalskattesakkunniga
ställd skrivelse den 25 maj 1915 har tredje stadsfogden i
Stockholm framhållit, att stadens intresse att utbekomma kommunalutskylder
för fast egendom icke vore tillgodosett genom stadgandet i 17
kap. 12 § handelsbalken, samt att betydande belopp årligen ginge för
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 357. 7
lorade för stadon på grund av dels den gällande förmånsrättens ogynnsamma
plats i förmånsrättsordningen, dels den omständigheten, att förmånsrätten
icke vore förenad med panträtt i vederbörande fastighet.
Sistnämnda förhållande vore särskilt kännbart vid fastighetsspekulationer.
Då överlåtelserna skedde med korta mellanrum och utskylderna för ett
visst år förlölle först det följande året., vore det mycket vanligt, att utskylderna
icke kunde uttagas, därför att den fastighet, för vilken desamma
påförts, övergått till ny ägare och den person, som utskylderna
påförts, saknade utmätningsbar tillgång. På grund av den ändring i
utsökningslagen, som ägt rum år 1912, och som innebure, att fastighet
icke längre finge försäljas, utan att åtminstone en del av utmätningsborgenärens
fordran kunde utgå ur köpeskillingen, hade kommunernas
berörda förmånsrätt ytterligare försämrats. En fastighet torde nämligen
med denna bestämmelse aldrig komma att försäljas för uttagande av
kommunalutskylder. Av dessa och andra skäl vore det av vikt, att
kommunernas intresse bleve bättre tillgodosett, vilket icke syntes kunna
ske på annat sätt, än att kommun för fastighetsutskylder erhölle förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken omedelbart efter kronoutskylder.
Av de inom finansdepartementet tillkallade kommunalskattesakkunniga
hava landskamreraren G. V. Eiserman och före detta kammarrättsrådet
E. J. von Wolcker i sitt den 16 april 1917 dagtecknade förslag
till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet i samband
med den av dem föreslagna fastighetsskatten berört ifrågavarande ämne.
Med hänvisning till nyssberörda riksdagsskrivelse och tredje stadsfogdens
i Stockholm framställning yttra de sakkunniga, såsom redan av statsrådet
och chefen för finansdepartementet berörts, bland annat:
Att i sammanhang med ett slutligt ordnande av den kommunala
skattefrågan något även borde åtgöras för att åt den ifrågasatta nya
kommunala fastighetsbeskattningen i nu förevarande avseende bereda
större trygghet, än som tillkomme den nuvarande, syntes de sakkunniga
oförnekligt. Eljest skulle i betänklig grad äventyras ernåendet av ett
utav reformens huvudsyften, nämligen att genom denna beskattningsform
tillförsäkra kommunen en jämnt påräknelig skattekälla, i möjligaste
mån ställd utom inflytelsen av konjunkturer ävensom av skattskyldigs
mer eller mindre goda ekonomiska ställning. Då nu själva underlaget för
den hittillsvarande kommunala fastighetsbeskattningen, fastighetsbevillningen,
vore avsett att bortfalla, syntes det ock kunna med fog ifrågasättas,
att den skatt, som kunde sägas träda i dess ställe — låt vara
Eiserman och
von Wolcker.
8
Förslaget till
kommun alskattelag.
Kungl. Maj;ts proposition Nr 357-
att den bleve enbart kommunal skatt — säkerställdes för kommunerna
genom att fast egendom, där den vore av enskild natur, förklarades
skola stå inne för skatten oberoende av växlingar i besittningsförhållandena,
likasom ock att kommunens fordran å skatt för fast egendom
måhända borde få intaga den plats i förmånsrättsordningen, som genom
fastighetsbevillningens bortfallande bleve ledig, eller i varje fall en mera
skyddad plats än den hittillsvarande. Om emellertid hänsyn för fastighetskrediten
ansåges utgöra hinder för ett förverkligande av detta
senare önskemål, skulle tydligtvis redan genom ett realiserande av det
förra, vilket givetvis läte sig utan men för fastighetskrediten och således
vida lättare genomföras — på samma gång detta önskemål också vore
det viktigaste av de båda — räckas ett synnerligen värdefullt stöd till
kommunerna i deras strävan att få grunderna för sin hushållning lagda
fastare än hittills. Frågans beskaffenhet inrangerade densamma emellertid
bland de mera fristående spörsmål, vilka påkallade behandlingsåsom
eu följd av de sakkunnigas huvudförslag, vadan de sakkunniga i
detta sammanhang trott sig böra åtnöjas med att, på sätt som skett,
uttala sig till förmån för en ändring av nu bestående ordning på förevarande
område.
1 det förut berörda förslaget till kommunalskattelag upptagas
jämte en kommunal inkomstskatt och en kommunal progressivskatt även
tvenne skatteformer, som utbildats med hänsyn till den särskilda intressegemenskap
med vederbörande kommuner, som ansetts tillkomma fastigheter
och näringsföretag inom kommunerna, nämligen en fastighetsskatt
och en näringsskatt.
Enligt 11 § 1 mom. i sagda förslag åligger, där icke i 2 mom.
av samma paragraf annorlunda stadgas, skyldighet att erlägga fastighetsskatt
den fasta egendomens ägare. Såsom ägare anses därvid jämväl
den, vilken innehar fast egendom med fideikommissrätt eller eljest
på grund av testamentarisk! förordnande. I ägares ställe skattskyldig
är enligt 2 mom. i samma paragraf: den, som innehar fast egendom
med stadgad åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare
av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fast egendom
med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde,
som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag
eller till stad eller annan menighet; samt innehavare av publikt
boställe eller på lön anslagen jord.
Jag torde i detta sammanhang böra erinra, att begreppet fast
egendom i kommunalskattelagförslagets mening ej fullt överensstämmer
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.
med begreppsbestämningen enligt lagen den 24 maj 1895 om vad till
läst egendom är att hänföra.
Uti 3 § av förslaget till kom munal skattelag säges nämligen:
»Med fäst egendom förstås i denna lag såväl vad enligt allmän
lag är att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt
allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.
Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad
skall, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna i allmän lag,
icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap med
tillhörande kraftledningar.»
Det synes förelinnas ett verkligt behov för kommunerna att för
utfående av fastighetsutskylder erhålla större säkerhet än den de nu
hava. Med den karaktär, som fastighetsskatten erhållit i förslaget till
kommunalskattelag, synes det mig vara lämpligast att likställa fastighetsskatt
med tioude, ränta eller annan avgäld av fast egendom, varför
förmånsrätt åtnjutes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Visserligen bör
ur fastighetskreditens och rättssäkerhetens synpunkt den allra största
försiktighet iakttagas vid införande av sådana tysta förmånsrätter, varom
här är fråga. Med hänsyn därtill, att den ifrågasatta pant- och förmånsrätten
skulle avse allenast ett års skatt, blir emellertid denna rätt av
ganska ringa betydelse i förhållande till egendomens värde. Vid ett skattetryck
av sex kronor per skattekrona, kommer den årliga fastighetsskatten
att uppgå, för fastighet med enbart jordbruksvärde till 0.3 6 procent och
för fastighet med endast »annat värde» till 0.2 7 procent av fastighetens
hela värde. Vid sådant förhållande synes ur kreditgivningssynpunkt någon
större betänklighet mot den ifrågasatta lagändringen icke behöva hysas.
Förmånsrättsstadgandet synes böra avse endast sådana fall, då
egendomens ägare är personligen ansvarig för fastighetsskatten, varmed
likställes det fall, att någon innehar egendom med fideikommissrätt eller
eljest på grund av testamentariskt förordnande.
Att utsträcka stadgandet till de övriga fall, då fastighetsskatt skall
utgöras, har jag ansett icke böra, åtminstone för det närvarande, ifrågasättas.
Vad här sagts om kommun, gäller tydligen ej blott vad som i
kommunalskatteförslaget benämnes kommun, d. v. s. den borgerliga
primärkommunen, utan även den kyrkliga kommunen, municipalsamhälle
och andra kommunala bildningar, i den mån de kunna äga rätt att
uppbära fastighetsskatt.
Med hänsyn till den ringa del av fastighets hela värde, vartill
Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 1 saml. 300 käft. (Nr 357.) 2
Departements
chefen.
Nya jorda,
balken.
10 Kungl. May.ts proposition Nr 357.
fastighetsskatten kommer att uppgå, torde några särskilda bestämmelser
till tryggande av äldre inteckningars rätt ej vara erforderliga.
I samband med nu ifrågavarande lagändring torde 17 kap. 12 §
handelsbalken böra bliva föremål för viss redaktionell omarbetning.
Jag övergår nu till frågan om arrendators skyldighet att gentemot
jordägaren svara för fastighet åvilande kommunalskatt.
Enligt § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet (samt motsvarande
paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad) svarar arrendator
eller landbo gentemot kommunen för den efter fastighetsbevillning
utgående kommunalskatten. Förhållandet mellan jordägare och arrendator
regleras av 23 § i 2 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907, där det stadgas, att arrendatorn skall ansvara
för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten utgår
och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för bevillning,
samt att, om under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga tillkommer,
jordägaren själv skall svara därför.
Sistnämnda stadgande överensstämmer helt med det förslag, som
lagberedningen framlagt i ämnet. I sin motivering erinrar lagberedningen
om den nyssberörda skyldigheten för arrendator på grund av
kommunallagarnas föreskrift att erlägga kommunalutskylder för fastighet.
Allmänt torde emellertid, fortsätter lagberedningen, den uppfattning råda,
att arrendator borde, med undantag för den s. k. allmänna bevillningen,
vidkännas de skatter och onera, som för fastigheten ålåge jordägaren.
Åt denna uppfattning hade förslaget givit uttryck. Att den s. k. inkomstskatten
icke folie under arrendatorns ansvarighet, följde av denna
skatts natur.
Enligt den särskilda lagen om arrende inom Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909 är förhållandet annorlunda. Jämlikt 24 § i sagda lag
må nämligen arrendator icke förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom
utfärdad lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.
Jag erinrar här om vad jag tidigare anfört, att nämligen enligt
det av chefen för finansdepartementet Iramlagda förslaget till kommunalskattelag
skyldighet att erlägga fastighetsskatt i regel åvilar jordägaren,
medan endast vissa innehavare av mera stadigvarande besittningsrätt
äro skattskyldiga i ägares ställe.
11
Kung!. Maj.ts preposition Nr 357.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet har förut i dag redogjort
för de skäl, vilka föranlett därtill, att i förslaget till kommunalskattelag
jordägare och icke arrendator ålagts att utgöra fastighetsskatt.
Därmed är icke avgjord frågan om jordägares och arrendator
inbördes rättsförhållande. Om jag först betraktar 1907 års nyttjanderättslags
bestämmelser om arrendeavtal, så finnas givetvis skäl, som tala
för ett bibehållande av den arrendator enligt denna lag åliggande skyldigheten
att gent emot jordägaren svara för utgörandet av de för fastighet
utgående utskylder, jämväl såvitt angår fastighetsskatten. A andra
sidan måste man hysa betänklighet mot att låta bestämmelserna i 1907
års nyttjanderättslag och i skattelagarna avvika från varandra. Det lärer
kunna antagas, att allmänheten blir närmare förtrogen med kommunalskattelagens
innehåll än med nyttjanderättslagens stadganden. Vid sådant
förhållande torde säkerligen komma att ingås arrendeavtal, däri man, utan
meddelande av föreskrift om skyldigheten att vidkännas fastighetsskatten,
beräknar arrendets storlek med hänsyn därtill, att nämnda skyldighet
enligt skattelagen åligger jordägaren. En annan sak är, att, därest vederbörande
kontrahenter sådant önska, arrendator kan genom arrendeavtalet
tillförbindas att gent emot jordägaren svara för skattens erläggande.
Beträffande den norrländska arrendelagen ifrågasätter jag däremot
icke någon ändring i''nu gällande bestämmelser. De skäl, som föranlett
en begränsning utav avtalsrätten därhän, att arrendator ej må förpliktas
svara för några jordägaren åliggande kontanta utskylder, äga naturligtvis
samma giltighet, vare sig dessa utskylder äro flera eller färre.
I fråga om redan ingångna arrendeavtal göres ingen rubbning i
rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator, enär den senare i
dylikt fall enligt kommunalskattelagen skall påföras fastighetsskatt.
Föredragande departementschefen uppläste härefter inom departementet
utarbetade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och
12 §§ handelsbalken samt förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap.
23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att för
det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över
förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.
Departement»-chefm.
Ur protokollet:
A dil Wifvesson.
12
Kungl. Majds proposition Nr 357.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ar 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.
Härigenom förordnas, att IT kap. 6 och 12 §§ handelsbalken skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av
fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems
hand den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Därest kommun eller annan menighet äger rätt till fastighetsskatt,
vilken åligger antingen ägare eller den, som innehar egendom
med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt förordnande,
skall, på sätt och under villkor, som nyss sagts, för skatten njutas
företräde till betalning ur den egendom, varför skatten skall utgöras.
Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta
egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt eller vatten fallsrätt upplåtits, i den upplåtna
rättigheten med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren
skall utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan
avgift, som bort av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran,
som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller början
av konkurs, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan ersättning skall
utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap eller annat till
egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som ej stått inne
längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör utgå, för
vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.
Därefter njute
lika rätt.
Kvngl Maj:tf; proposition Nr 357.
13
12 §.
Därnäst have — — — — — — — — — — — löpande året.
Sist skola, i den man ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med
förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika
rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt häradsoch
landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;
så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava
utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift
för sista och löpande året.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.
Förslag:
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 jnni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som
för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med
undantag för fastighetsskatt. Tillkommer under arrendetiden ny sådan
skatt eller tunga, svare jordägaren själv därför.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj:U.■ proposition Nr 3H7.
15
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 15 mars 1920.
Närvarande:
Justitieråden: AméEN,
friherre Leijonhijvtjd,
Edelstam.
Regeringsrådet : LlNNÉR.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
12 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen om förmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken
samt lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför
lagrådet av t. f. förste kanslisekreteraren Carl Kuvlenstierna.
Lagrådet yttrade:
Enligt vad som framgår av departementschefens yttrande upptager
det förslag till kommunalskattelag, som föranlett förslaget till ändring
av 17 kap. 6 § handelsbalken, såsom fast egendom, bland annat, sådan
byggnad, vilken enligt allmän lag ej är häntorlig till fast egendom.
Det föreslagna tillägget till nämnda lagrum innebär således, att fastighetsskatt,
som påförts för dylik byggnad, skall vara förenad med förmånsrätt
i byggnaden.
Man kan ifrågasätta lämpligheten av att sålunda här införa en
förmånsrätt i lös egendom, gällande oavsett i vems hand egendomen
kommer. Annan motsvarighet härtill än de olika sjöpanträtterna torde
16
Kungl. Mapts proposition Nr 357.
Baknas i vår rätt. Och av hänsyn till, den beskattande kommunens
säkerhet för skattens utfående torde ändringen icke vara i någon högre
grad påkallad. Tillämpningen av lagbudet skulle även kunna tänkas
medföra svårigheter för det fall att byggnad, varom här är fråga, i
befintligt skick flyttas från den fastighet, där den var belägen vid tiden
för skattens påförande, till annan fastighet, varjämte det kan vara tvivelaktigt,
huruvida förmånsrätten blir beståndande, om byggnad nedrives
och därefter ånyo uppföres på annan mark med eller utan användande
dessutom av nytt material.
Till de nu andragna synpunkterna kan fogas ännu en av uteslutande
formell natur. I lagrummet sådant det nu lyder avses med
det på flera ställen förekommande ordet »egendom» allenast fast egendom
i dess civilrättsliga betydelse. Så är däremot icke fallet i det
enligt förslaget inskjutna tillägget till detsamma. Det måste anses mindre
egentligt och ägnat att verka förvillande, att i ett och samma lagrum
ett uttryck användes i olika bemärkelser.
Lagrådet hemställer av dessa skäl, att förslaget må undergå sådan
jämkning, att förmånsrätt i dylik byggnad icke kommer att äga rum.
I övrigt lämnas förevarande lagförslag utan anmärkning; dock att
det erinras därom att Kungl. Maj:t i en till innevarande års riksdag
avlåten proposition med förslag till ny konkurslag m. m. föreslagit, att
forsta stycket i 17 kap. 6 § handelsbalken måtte i viss del erhålla
ändrad lydelse.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.
17
Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsärenden, håUet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: UNDÉN,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén, lagrådets
utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 i denna månad
till lagrådet remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap.
6 och 12 §§ handelsbalken samt till lag om ändrad lydelse av 2 kap.
23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen
:
I överensstämmelse med lagrådets hemställan har förslaget till
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken undergått
sådan jämkning, att förmånsrätt i byggnad, vilken enligt allmän lag ej
är hänförlig till fast egendom, icke kommer att äga rum. Den större
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 300 höft. (Nr 357.) 3
''s Kunyl. Maj:ts proposition Nr 357.
säkerhet tv utbekommande av fastighetsskatt, som det ursprungliga
förslaget av».g att i antydda fall bereda kommunerna, men som i följd
av ändringen>he skulle tillkomma dem, torde knappast vara av någon
betydelse. . ''
Fn mindre rekiåAiornell ändring, som vidtagits i nyssnämnda förslag,
torde icke erfordra Någon sirskild motivering.
Förslaget till lag ^m ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom har av lagrådet lämnats
utan anmärkning.
Föredragande departementschefen uppläste härefter de i enlighet
med vad ovan anförts avfattade förslag till
l:o) lvg om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken,
samt
2:o) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till läst egendom;
och hemställde föredragande departementschefen, att ifrågavarande
lagförslag måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade bians Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga ... vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Stenlund.
STOCKHOLM, ISA A C MABCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.