Kung!. Maj:ts proposition Nr 348.
1
Nr US.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående provisorisk reglering av tillverkningen
av brännvin vid andra bränner ier än sådana, där tillverkningen
äger rum i sammanhang med pressjästberedning,
m. m.; given Stockholms slott den 19 mars
1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
tinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade
1) förslag till förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen
av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen
äger rum i sammanhang med pressjästberedning,
2) förslag till förordning angående försäljning av odenaturerad
sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, och
3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 295 höft. (Sr 348).
1
2
Kungl. Majds proposition Nr 348.
Förslag
till
förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid
andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger ram i sammanhang
med pressjästberedning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i
sammanhang med pressjästberedning, må brännvin framställas allenast
av potatis eller av avfallsprodukter vid tillverkning av stärkelse ur
potatis samt den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen
erforderliga myckenheten malt ävensom ur avfallslut vid sulfttcellulosatillverkning.
Vad förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin innehåller häremot stridande vare försatt ur gällande kraft..
2 §■
Av potatis och avfallsprodukter vid tillverkning av stärkelse ur
potatis samt den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen
erforderliga myckenheten malt må under vartdera av tillverkningsåren
1920—1921 och 1921—1922 tillverkas högst 10,000,000 liter brännvin
av normalstyrka.
Dylik tillverkning må icke bedrivas vid andra brännerier än sådana,
där tillverkningen äger rum i omedelbart samband med jordbruk,
som på grund av jordens beskaffenhet under en följd av år varit förbundet
med större potatisodling.
Kanyl. Maj:ts proposition År -i48. 3
Fastställandet av, vid vilka brännerier ifrågavarande tillverkning,
efter vad nu sagts, må äga ruin, ävensom fördelningen av tillverkningen
på dem samt försändningen av det tillverkade brännvinet till
den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin, skall ske enligt
av Konungen meddelade föreskrifter.
3 §•
Bryter brännvinstillverkare mot stadgandet i 1 § eller bedriver
lian tillverkning, som i 2 § omförmäles, utan därtill erhållet tillstånd
eller i större omfattning än tillståndet avser, vare lag, som i 30 § förordningen
angående tillverkning av brännvin sägs.
Underlåter brännvinstillverkare eljest att ställa sig till efterrättelse
med stöd av denna förordning meddelade föreskrifter, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse
omständigheterna äro synnerligen försvårade, med fängelse i högst sex
månader.
4 §•
I övrigt skola bestämmelserna i 38, 39 samt 42—51 §§ i förordningen
angående tillverkning av brännvin i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1920 samt gäller
till och med den 30 september 1922.
4
Kutig i. Muj:ts proposition Kr 348.
Förslag
till
förordning angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur
avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning.
1 §■
Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer,
må partihandlare, varom i förordningen angående handel med skattefri
sprit förmäles, jämväl i andra fall än i 8 § samma förordning avses,
till den, som till avsalu bedriver rening av brännvin, försälja ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning framställd sprit, som ej denaturerats.
2 §•
För försäljning, som i denna förordning avses, skall partihandlare
påföras skatt enligt vad i 12 § 1 mom. förordningen angående tillverkning
av brännvin är stadgat, och skola i fråga om skattens erläggande
samt kontrollen däröver lända till efterrättelse de föreskrifter, Konungen
utfärdar.
3 §•
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse enligt denna förordning
stadgade villkor eller meddelade föreskrifter, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex
månader, och have tillika, där ej synnerligen mildrande omständigheter
föreligga, förbrutit den sprit, förseelsen avser, jämte kärl och annat emballage,
vari spriten förvaras.
Kuiu/1. Maj:ts proposition Nr 348.
4 §■
1 övrigt skola bestämmelserna uti 29, 30, 31, 32 och 33 §§ förordningen
angående handel med skattefri sprit i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920 samt gäller till
och med den 30 september 1922.
6
Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 34é.
Förslag
till
förordning om ändrad lidelse av 12 § förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin i nedan angivna del skall erhålla
följande ändrade lydelse:
12 §.
1. För brännvin — — — — alkohol.
2. Inbetalning av — — — — liter.
3. Vid utförsel----normalstyrka.
4. Restitution av----nämnda förordning.
5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom
i 4 b) sägs, utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse;
dock att angående beskattning för försäljning av odenaturerad sprit,
framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, gälle vad därom
särskilt är stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920 samt gäller till
och med den 30 september 1922.
Kungi. Maj:ta proposition Nr 34b.
i
Utdra// av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern BraNTING,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: UndéN,
Thorsson.
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde:
X skrivelse den 6 maj 1919, nr 175, anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte, efter verkställd utredning av de med sulfitspritens användande
till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål, låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser
angående tillverkning av brännvin, som av utredningen kunde föranledas.
Vid anmälan i statsrådet av ifrågavarande skrivelse den 6 juni
1919 erhöll jag, efter därom gjord hemställan, bemyndigande att tillkalla
högst fem sakkunniga jämte en sekreterare för att inom finansdepartementet
verkställa utredning av de med sulfitspritens användande
till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål samt avgiva förslag
Svenska Velinlosaförr
ningen.
Sveriges kemiska
industrikontor.
8 Kung,. Maj:ts proposition Nr 348.
till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin,
som av utredningen föranleddes.
Sedan jag den 29 september 1919 såsom sakkunniga för angivna
ändamål tillkallat överdirektören Fredrik Zethelius, vilken tillika såsom
ordförande skulle leda de sakkunnigas förhandlingar, samt ledamoten av
riksdagens första kammare grosshandlaren K. A. Nilson, ledamoten av
riksdagens andra kammare redaktören A. Engberg, direktören V. Tham
och bankdirektören Ola Persson, hava de sakkunniga med skrivelse den
6 februari 1920 överlämnat preliminärt författningsförslag och betänkande,
vilket torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.
Sedan departementschefen redogjort för det huvudsakliga innehållet
i de sakkunnigas betänkande jämte däri intaget särskilt yttrande
av herr Ola Persson, fortsatte departementschefen:
Genom särskilda remisser hava kommerskollegium, lantbruksstyrelsen
och kontrollstyrelsen anmodats avgiva utlåtanden över ifrågavarande
betänkande.
Kommerskollegium har berett svenska cellulosaföreningen och
Sveriges kemiska industrikontor tillfälle att avgiva yttrande i frågan.
Svenska cellulosaföreningen har, bland annat, gjort gentemot de
sakkunniga gällande, att den amortering av anläggningskostnaderna för
fabrikerna, varom de sakkunniga å sid. 63 och 64 i betänkandet tala,
icke har kunnat äga rum. \ idare har föreningen framhållit, att vad de
sakkunniga å sid. 102 i betänkandet anfört beträffande prissättningen å
sulfitsprit är felaktigt. Slutligen uttalar föreningen, att den icke har
något att erinra mot den på sidan 105 under 2) uttalade principen,
under förutsättning att de sakkunniga därmed avsett tillverkningen av
sulfitsprit för förtäringsändamål.
Sveriges kemiska industrikontor har ansett sig böra godkänna det
huvudsakliga resultatet av den föreliggande utredningen. Kontoret har
emellertid icke kunnat obetingat godkänna de principer, som de sakkunniga
å sid. 105 i betänkandet uttalat. Visserligen har kontoret icke
för närvarande något att erinra mot punkt 1), men rörande punkt 2
har kontoret ansett sig böra varna för stadfästande av varje princip,''
som kan verka hämmande på utvecklingen av sulfitspritindustrien. Den
under punkt 3) uttalade principen kar kontoret icke kunnat godkänna.
I fråga om det framlagda författningsförslaget hemställer kontoret, att
1 § i detsamma erhåller en sådan lydelse, att framställning av brännvin
må medgivas förutom av potatis ej allenast av avfallslut från sulfit
-
Kungl. Maj ds proposition Nr 348. 9
cellulosa utan ock av andra cellulosa- och stiirkelsehaltiga avfällsprodukter
samt karbid.
Kommerskollegium anför för egen del, att, då kollegium anser det
önskvärt, att i avvaktan på ytterligare utredning nu gällande ordning
på förevarande område tillsvidare till och med den 30 september 1921
upprätthålles oförändrad, kollegium icke bär något att i frågans nuvarande
läge erinra mot den föreslagna provisoriska regleringen. Kollegium
övergår därefter att uttala sig beträdande de särskilda delarna
av de sakkunuigas betänkande och anför, att kollegium, med hänsyn till
tendensen mot en fortgående inskränkning av sprittillverkningen av
jordbruksalster, finner hinder ej böra möta för att låta sulfitspritfabrikerna
leverera det råbrännvin, som erfordras för framställning av förtäringssprit.
Kollegium anför vidare, att problemet om sulfitspritens användning som
råvara för framställning av renat brännvin torde vara tillfredsställande utrett.
Vidkommande utredningen om framställningskostnaderna för olika sla^s
sprit uttalar kollegium viss tvekan rörande kalkylerna för sulfitspritframställningen
men framhåller, att de invändningar, som kunna göras,
icke torde vara avgörande för själva huvudfrågan. Beträffande de
sakkunnigas framställning rörande tillverkningen och förbrukningen av
sprit inom landet gör kollegium på anförda skäl gällande, att de sakkunniga
vid beräkning av den framtida sprittillgången för olika ändamål
i viss mån överskattat sulfitspritindustriens förmåga att täcka de
beräknade behoven. Kollegium övergår därefter att granska de av de
sakkunniga gjorda principuttalandeua (sid. 105) och anför, att några
särskilda skäl icke förebragts för att redan nu antaga ifrågavarande bestämda
principer. Den framlagda utredningen berättigade icke enligt
kollegiets mening till. så vittgående förslag, och utredningen vore i behov
av ytterligare fördjupning och överarbetniug. Kollegiet avråder därför
bestämt, att statsmakterna genom ett principbeslut definitivt antager
den plan för statliga åtgärder, som fått sitt uttryck i de tre punkterna.
Aven andra omständigheter tydde på behovet av en förnyad omprövning
med hänsyn till konsekvenserna av en dylik plans antagande. I delta
avseende fäster kollegium uppmärksamheten på frågan om ersättning
åt näringsidkarna och erinrar om vad kommerskollegium och socialstyrelsen
tidigare anfört i ett den 3 december 1918 dagtecknat utlåtande
angående vissa ersättningsfrågor i anledning av rusdrycksförsäljningsförordningens
genomförande. Kollegium framhåller därefter
vikten av, att sulfitspritindustrien erhåller en tillräckligt lång koncessionstid,
så att den kan utveckla sig till att förse landet med flytande bränsle.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 295 höft. (Nr 348.) 2
Kommers
kollegium
Lantbruks
styrelsen.
10 Kungl. Maj ds proposition Nr 348.
Detta gäller även annan spritiudustri ocli framhåller kollegium framställning
av sprit ur sågspån och karbid såsom nya metoder för spritframställning,
vilka borde vinna nödigt beaktande. Kollegium fäster uppmärksamheten
på, att det inom en nära framtid kan bliva önskvärt att tillåta även
andra fabriker än sulfitspritfabriker att tillverka brännvin. Kollegium
berör slutligen den tredje princippunkten och anser det icke vara otänkbart
att anordna en på kompensation i form av högre pris å för förtäringsändamål
avsedd sulfitsprit grundad prissänkning å teknisk sprit för att
lättare inarbeta motorspriten. Kollegium hemställer dels om en provisorisk
reglering av brännvinstillverkningen för nästkommande tillverkningsår
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock med
de ändringar kollegium, i syfte att inskränka förfogandet till en förlängning
av för innevarande år gällande ordning, föreslagit, dels att
något bindande beslut rörande brännvinstillverkningens utövande efter
förordningens giltighetstid icke måtte av statsmakterna fattas, förrän
utredningen slutförts, dels ock slutligen att vid den fortsatta utredningen
måtte tillkallas ytterligare representanter för teknisk sakkunskap.
Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen icke har anledning avstyrka
de sakkunnigas förslag, i vad det avser förbud mot brännvinstillverkning
av sockerbetor, melass och spannmål av olika slag, men
fäster uppmärksamheten på att ersättningskrav komma att resas. Beträffande
begränsningen av brännvinstillverkningen av potatis under tillverkniugsåret
1920—1921 finner styrelsen ur synpunkten av de intressen,
styrelsen företräder, ingen anledning föreligga att genom konstlade
medel begränsa tillverkningen. Skulle ur andra synpunkter vägande
skäl föreligga för tillverkningsiuskränkning, borde avgörande träffas
i så god tid, att odlarna kunde avpassa sin odling efter de ändrade förhållandena.
Beträffande de sakkunnigas uttalande om successivt nedläggande
av brännvinsbränning av potatis finner styrelsen detta vara av
synnerligen genomgripande och i viss mån även betänklig betydelse för
de delar av landet, där den egentliga potatisodlingen för bränneriändamål
ägt rum. Sedan styrelsen ingått på en kritisk framställning av de
sakkunnigas uttalanden om brännerinäringens förhållande till jordbruket,
framhåller styrelsen, att utredningen icke bildar någon säker utgångspunkt
för bedömande av vådorna för jordbruket inom bränneridistrikten
av ett eventuellt upphörande av brännvinstillverkningen av potatis. Härför
erfordrades en agronomisk-teknisk prövning av samtliga hithörande omständigheter,
helst företagen på ort och ställe. Lantbruksstyrelsen framhåller,
atf starka skäl tala för, att den slutliga prövningen av de sak
-
11
Kunffl. Maj:ts proposition Nr 348.
kunnigas förslug uppsk jutes till en tidpunkt, da med frågan sammanhängande
omständigheter kunna överblickas med erforderlig säkerhet.
Skulle emellertid ett genomförande av förslaget befinnas ur samhällelig
synpunkt nödvändigt, framhåller styrelsen önskvärdheten av att avveckningen
av brännvinsbränningen av potatis efter ytterligare utredning
sker så småningom och med iakttagande av nödig varsamhet. Bränning
av potatis torde böra sist förbjudas å orter, där svårigheterna med
övergång till annan odling äro mest utpräglade.
Kontrollstyrelsen föreslår dels vissa ändringar och förtydliganden i
författningsförslaget, till vilka jag längre fram skall återkomma, dels
en utsträckning av giltighetstiden för förordningen till den 30 september
1922. Styrelsen motiverar detta yrkande med en hänvisning till omfattningen
av det arbete, som återstår för de kommitterade att utföra.
Beträffande de sakkunnigas förslag till principuttalanden har styrelsen
intet att erinra, men föreslår visst förtydligande därav.
Såsom inhämtas av det i de sakkunnigas betänkande intagna utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden den 6 juni 1919, angav
jag såsom en huvudpunkt för utredningen undersökningen av, huruvida
ur olika synpunkter användande av potatis, spannmål, melass och
betor samt med dem likställda råämnen fortfarande borde medgivas och,
därest sådant medgivande befunnes lämpligt, i vilken omfattning det
borde lämnas. Härvid skulle beaktas å ena sidan, huruvida avsättningsmöjligheter
för sulfitsprit komme att förefinnas, därest brännvinstillverkning
ur potatis m. fl. jordbruksprodukter framdeles bleve i större eller
mindre utsträckning tillåten, och å den andra sidan, huruledes, efter
ett förbud mot eller en kvantitetsbegränsning av tillverkningen ur dylika
produkter, andra avsättningsmöjligheter kunde beredas för det i vissa
landsdelar uppkommande överskott å potatis och andra tidigare som
råvaror för brännvinstillverkning producerade jordbruksalster.
Åven om de sakkunniga i det nu föreliggande betänkandet icke
ansett sig kunna framkomma med slutligt yttrande och förslag rörande
ett fullständigt nedläggande av jordbruksproduktbränningen, hava dock
vissa resultat av utredningsarbetet erhållits, som synas med ganska stor
bestämdhet angiva de riktlinjer, vilka böra följas vid det fortsatta utredningsarbetet.
Det har sålunda otvetydigt framgått, att en produktion
av brännvin i samma omfattning som den tidigare vid de egentliga
jordbruksproduktbrännerierna bedrivna, i förening med produktionen
vid de numera utbyggda sulfitbrännerierna, skulle betydligt över
-
Kontrollstyrelsen.
Departe mentschefen -
12
Kung!. Maj:ts proposition Nr 348-
stiga det behov, som kan beräknas skola förefinnas inom landet. Med
hänsyn härtill synes en inskränkning av tillverkningen i fråga om ett av
de båda huvudslagen av sprit bliva av förhållandena framtvingad. De
sakkunniga hava på anförda grunder ansett, att brännvinstillverkningen
vid jordbruksproduktbrännerierna bör genom ingripande från statens
sida begränsas. De sakkunniga hava jämväl ansett, att en fortsatt avveckling
av tillverkningen vid sistberörda brännerier bör äga rum, men
hava icke för närvarande kunnat framlägga eu avvecklingsplan.
Enligt min mening bör en fortsatt inskränkning av brännvinstillverkningen
av jordbruksprodukter äga rum. Ur flere synpunkter synes
nämligen en avveckling av nämnda tillverkning önskvärd. Såväl den
nationalekonomiska betydelsen av utnyttjandet av sulfitluten som också
hänsyn till det i sulfitspritindustrien nedlagda betydande kapitalet, vilket
torde betjniligt överstiga värdet av jordbruksproduktbrännerierna, tala
enligt min mening för, att en avveckling av sistnämnda brännerier
kommer till stånd. Den väsentligt lägre produktionskostnaden för sulfitsprit
i jämförelse med jordbruksproduktsprit är jämväl en omständighet,
som måste beaktas. Då härtill kommer, att de sakkunnigas utredningbeträffande
brännerinäringens betydelse för jordbruket giver vid handen,
att en avveckling av bränningen av potatis synes kunna ske under en
viss övergångstid, har jag ansett, att utredningsarbetet bör inriktas på
att finna en form för avveckling, som, så långt det är möjligt, tillgodoser
de av potatisbränningens upphörande berörda intressena. Denna utredning
bör givetvis jämväl omfatta med avvecklingen sammanhängande
spörsmål, såsom t. ex. frågan om och i vad mån ersättning bör utgå.
Eu omläggning av brännvinstillverkningen, på sätt nyss angivits,
ger emellertid anledning till ett närmare övervägande, huru brännvinstillverkningen
framdeles bör ordnas. I detta avseende hava de sakkunniga
framhållit vissa grundsatser, vilka syfta till, att dels staten med
större frihet, än hittills varit fallet, skulle kunna reglerande ingripa i
fråga om tillverkningen av sprit för förtäringsändamål, dels brännvinstil
Iverkarna icke få något särskilt intresse av att tillverka brännvin för
nyssnämnda ändamål. De sakkunniga anse sålunda, att tillstånd att
tillverka brännvin för framtiden bör beviljas sulfitspritfabrikerna endast
arenom kortvarig-a koncessioner och under klart framhållande av att, om
tillverknings- eller konsumtionsinskränkande åtgärder framdeles vidtagas,
detta icke kommer att berättiga sulfitspritindustrien till gottgörelse, i
vad form det vara må. Vid prissättningen å sulfitspriten bör vidare
enligt de sakkunnigas mening samma pris bestämmas för den sprit,
vilken renas till förtäring, som för annan odenaturerad sulfitsprit.
13
Kungl. Maj-.ts proposition Nr ,''148.
Jag finner jämväl dessa grundsatser för eu lagstiftning i ämnet
böra beaktas. Det synes mig nämligen vara av stor betydelse, att staten
vid den ifrågasatta regleringen av brännvinstillverkningen bereder sig
möjlighet till rörelsefrihet beträffande lagstiftningen på förevarande område,
icke minst med hänsyn till att statsmakterna böra vara i detta
hänseende obundna vid prövning av de förslag om införande av rusdrycksförbud,
som kunna antagas komma att föreligga inom den närmaste
tiden.
1 avbidan på det definitiva resultatet av det pågående utredningsarbetet
torde emellertid böra genomföras bestämmelser om en provisorisk
reglering av brännvinstillverkningen. Förslag till dylika bestämmelser
hava utarbetats av de sakkunniga, och finner jag mig i allt väsentligt
kunna biträda detta förslag.
Ifrågavarande förslag går ut därpå, att de för tillverkning av brännvin
använda råämnena skola inskränkas till potatis samt den för brännvinstillverkning
av sådan vara oundgängligen erforderliga myckenheten
grönmalt ävensom avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning. Kontrollstyrelsen
har föreslagit, att såsom tillåtna råämnen skulle anses jämväl avfallsprodukter
vid tillverkning av stärkelse ur potatis (s. k. gråmjöl och
potatispulpa) ävensom torrmalt, och synes mig stjTelsens förslag i berörda
hänseende väl motiverat. Vad beträffar de av Sveriges kemiska industrikontor
och kommerskollegium framställda förslagen, att såsom tillåtna
råämnen jämväl skulle räknas sågspån samt andra cellulosa- och stärkelsehaltiga
avfallsprodukter ävensom karbid, kan jag, ehuru förslagen synas
mig vara förtjänta av beaktande, icke förorda, att bestämmelser därom
nu meddelas, enär någon tillverkning av dylika råämnen icke synes vara
planerad inom landet.
Vidkommande därefter den av de sakkunniga föreslagna kvantiteten,
LO,000,000 liter, brännvin av normalsiyrka, s<>m må tillverkas av potatis
in. m., finner jag densamma väl avvägd. Visserligen understiger den
något den under tillverkningsåren 1916 —1917 och 1919—1920 medgivna
kvantiteten, men då bränneriernas antal enligt de sakkunnigas
förslag är avsett att begränsas, torde den på de särskilda i gång varande
brännerierna belöpande kvantiteten bliva större än nämnda år.
I likhet med kontrollstyrelsen anser jag med hänsyn till det vidlyftiga
utredningsarbete, som förestår, den provisoriska regleringen, vilken
av de sakkunniga föreslagits skola avse tillverkningsåret 1920—1921,
böra utsträckas att omfatta även tillverkningsåret 1921—1922.
Beträffande de sakkunnigas förslag att giva förlängd giltighetstid
åt de i förordningen den 6 juni 1919 meddelade bestämmelserna angående
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 348.
försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,
synas mig goda skäl tala för att förläna sagda bestämmelser
giltighet under samma tid som den provisoriska regleringen av
bränn vinnstillverkningen.
Vad därefter angår avfattningen av de av det ovan anförda betingade
stadgandena, hava de sakkunniga tänkt sig stadgandenas sammanförande
i en enda författning. För min del anser jag emellertid lämpligare att
upptaga bestämmelserna rörande regleringen av tillverkningen i en författning
och stadgandena angående försäljningen av odenaturerad sulfitsprit
i en annan. Jag har därför låtit inom finansdepartementet utarbeta förslagtill
särskilda förordningar angående provisorisk reglering av tillverkningen
av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger
rum i sammanhang med pressjästberedning, samt angående försäljningav
odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning.
Vad förstnämnda författningsförslag beträffar, ansluta sig 1 och 2
§§ i detsamma till de sakkuunigas förslag med de modifikationer, som
föranledas av vad jag i det föregående anfört 3 § innehåller i första
stycket erforderlig straffbestämmelse för förbrytelse mot stadgandet i 1 §
ävensom för av brännvinstillverkare obehörigen bedriven tillverkning av
brännvin av potatis och övriga i 2 § avsedda produkter. Då dylika
förbrytelser synas vara att likställa med lönnbränning, hänvisas i fråga
om straff och annan påföljd för här avsedda förbrytelser till 30 § i
brännvinstillverkningsförordningen. I andra stycket av 3 § stadgas straff
för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som med stöd
av förordningen varda meddelade. För övrigt torde brännvinstillverkningsförordningens
bestämmelser böra i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
varför föreskrift härom meddelats i 4 §.
Vidkommande därefter förslaget till förordning angående försäljning
av odenaturerad sulfitsprit, upptager detsamma enahanda bestämmelser
som 1919 års förordning i ämnet. De sakkunniga hava. föreslagit
skärpning av straffet för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
de enligt förordningen stadgade villkor eller meddelade föreskrifter. Men
skälen härför synas väsentligen bortfalla, därest bestämmelserna angående
den provisoriska regleringen av tillverkningen utbrytas ur förordningen.
Av den nu föreslagna förordningen angående försäljning av odenaturerad
sulfitsprit betingas enahanda ändring uti 12 § 1 mom. brännvinstillverkningsförordningen
som den genom förordningen den 6 juni
1919 vidtagna. Förslag härtill har ock i detta sammanhang upprättats.
Beträffande slutligen tiden för ikraftträdandet av de uti ifrågavarande
tre författningsförslag upptagna bestämmelserna, torde de före
-
ir>
Kungi. Majds proposition Nr 348.
slagna förordningarna angående försäljning av odenaturerad sullitsprit
och om ändrad lydelse av 12 § brännvinstillverkningsförordningen böra
vinna tillämpning den 1 juli 1920, från och med vilken dag de nu
gällande provisoriska föreskrifterna i samma ämnen upphöra att äga
giltighet. Förordningen angående provisorisk reglering av brännvinstillverkningen
åter torde böra träda i kraft i och med ingången av nästa
tillverkningsår, d. v. s. den 1 oktober 1920.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förutnämnda
förslag till dels förordning angående provisorisk reglering av
tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen
äger rum i sammanhang med pressjästberedning, dels förordning
angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid
sulfitcellulosatillverkning, och dels förordning om ändrad lydelse av 12 §
förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin,
hemställde departementschefen, att berörda förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga litt. .. vid
detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Lidholm.
Bilaga
UTREDNING
AV DE MED
SÖLF IT SPRITENS
ANVÄNDANDE TILL FÖRTÄRING
SAMMANHÄNGANDE SPÖRSMÅL
ENLIGT UPPDRAG AV
STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR
KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET
VERKSTÄLLD AV
SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA
PRELIMINÄRT FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
OCH BETÄNKANDE
STOCKHOLM 1920
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
■ •
''*■}•/1YXIA HT
t
t
/ •;-! t
■ i * R i. *
■ : ''
i
f
2 i
q
i
v
k ,*
r # .** v
T*
tri
Ml
. (i /
/•/,
? /. w
;•( !’ ; ■■
! Y\
•■. P u
l t
i K
i , i : ; . . • : . ■ »'''' ; t : 7 •; ? •
* » •''.''/• < ’ • '' ■ ’ • .■ / t r
• ■''/
-Kl-'', f
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SID.
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för kungl. finansdepartementet 5
Författningsförslag ................................................................................................... 7
Principbetänkande 11
Kommitterades uppdrag ....................................................................................... 13
I. Historik.................................................................................................................... *
1. Använda råmaterialier ............................................................................ 16
2. Lagstiftningshistorik ................................................................................ 21
3. Sulfitsprit frågan ........................................................................................ 32
II. Möjligheten av sulfitspritens rening och användande till förtäringsändamål. .. 45
HI. Produktionskostnaderna för potatissprit och sulfitsprit....................................... 57
IV. Tillverkning och förbrukning av sprit inom landet ............................................ 69
V. Brännerinäringens betydelse för jordbruket ........................................................ 15
VI. Principuttalande ....................................................................................................
Särskilt yttrande
av herr Ola Persson................................................................................................ 106
Tabeller:
A. Använda råämnen och därav tillverkad kvantitet brännvin vid jordbruksbrännerier
och jästfabriker åren 1861—1917/18......................................................... 16
B. Avverkningen och tillverkningskvantiteten vid jästfabriker åren 1877—1918......... 20
C. Tillverkningen vid sulfitbrännerier åren 1909—1918 .......................................... 20
D. Sulfid)ränneriernas produktionskapacitet m. in................................................. 68
E. Bränneriemas, inklusive jästfabrikemas, antal och fördelning på län 1861—1911/12 76
Bilagor:
1. Yttrande av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ............... 111
2. » » professor L. Eorsberg i Alnarp ................................................... 114
3. » » Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ............ 117
4. » » Blekinge » » » ............ 124
5. » » Skaraborgs » » » ............ 125
6. » » Sveriges bränneriidkareförening ................................................... 127
7. » » Svenska cellulosaföreningen......................................................... 130
8. » » professor H. Juhlin-Dannfelt ...................................................... 140
9. » » Södra Sveriges stärkelseproducentförenings styrelse........................ 147
10. » » agronomen L. Nanneson för Sveriges allmänna lantbrukssällskap...... 149
i *o
y.
i
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 6 juni 1919 bemyndigat
herr statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga, jämte en sekreterare,
för att inom departementet verkställa utredning av de med sulfitspritens
användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål samt avgiva
förslag till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av
brännvin, som av utredningen må föranledas, har herr statsrådet den
29 september 1919 såsom sakkunniga för angivna ändamål tillkallat
överdirektören Fredrik Wilhelm Zethelius, ordförande, ledamoten av riksdagens
första kammare, grosshandlaren Karl August Nilson, ledamoten
av riksdagens andra kammare, redaktören Jonas Arthur Engberg, direktören
Vollrath Henrik Sebastian Tkarn och bankdirektören Ola Persson
i Rinkaby, varjämte aktuarien hos pensionsstyrelsen, juris kandidaten
Per Emil Brusewitz den 13 oktober 1919 kallats till sekreterare.
Vid frågans behandling inom kommitterade hava byråcheferna hos
kontrollstyrelsen Eina* J:son Thulin och Sam Larsson ävensom t. f.
professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet, juris doktorn Fritz
Broek biträtt kommitterade vid fullgörandet av deras uppdrag, varjämte
utredningen uti jordbrukstekniska delar stöder sig på av, bland andra,
agronomen L. Nanneson till kommitterade lämnade uppgifter.
För uppdragets fullgörande hava kommitterade införskaffat dels
upplysningar från rikets samtliga jordbruks- och sulfitbräunerier, dels
ock utlåtanden i ämnet från Malmöhus’ läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vars utlåtande här efteråt intagits som bilaga
1, varjämte ett av utskottet åberopat yttrande av professor L.
Forsberg intagits som bilaga 2; från Kristianstads, Blekinge och
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, bilagorna 3—5;
från Sveriges bränneriidkareförening, bilaga 6; från Svenska cellulosaföreningen,
bilaga 7, varjämte en av föreningen likaledes ingiven avprofessor
H. Juhlin-Dannfelt vei''kställd utredning intagits som bilaga 8;
6
från Södra Sveriges stärkelsefabrikantförening, bilaga 9 samt från
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, vars av agronomen Nanneson författade
utlåtande bifogats här efteråt såsom bilaga 10. Sedermera hava
till kommitterade från finansdepartementet, för att tagas i övervägande
i samband med förevarande utredning, överlämnats dels en till Konungen
ställd skrivelse av den 20 december 1919 från Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
vid vilken fogats såväl Nannesons Dyss nämnda som ock
en av sekreteraren V. Ekerot verkställd, uti sällskapets medlemsblad
för december 1919 publicerad utredning, dels ock en skrivelse från
Kristianstads lantbruksklubb av den 15 december 1919.
Då, såsom av de inkomna utlåtandena framgår, frågan om potatisbränningens
betydelse för jordbruket är av ganska invecklad beskaffenhet,
ha kommitterade icke ansett sig kunna, utan ingående undersökningar
rörande jordmånens beskaffenhet, transportförhållandena med avseende
å potatisen m. m. på varje särskild plats, framkomma med
slutligt yttrande och förslag rörande ett fullständigt nedläggande av
jordbruksproduktbränningen. Under sådana omständigheter, och då det
förslag till allmän revision av brännvinstillverkningsförordningen, som
synes önskvärt i samband med ett dylikt slutligt yttrande, likaledes
kräver längre tid än som nu stått till buds, hava kommitterade ansett
riktigast att för det närvarande endast inkomma med ett på preliminär
utredning byggt principuttalande jämte vissa för det närmaste
året avsedda förslag. Såsom resultat av sina hittillsvarande arbeten få
kommitterade alltså härmed vördsamt överlämna förslag till förordning
angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra
brännerier än sådana, som tillverka brännvin i sammanhang med pressjästberedning,
principbetänkande i ämnet ävensom här förut nämnda
bilagor.
Till betänkandet är fogad en av undertecknad Persson avgiven
reservation.
Stockholm den 6 februari 1920.
FREDRIK ZETHELIUS.
K. A. NILSON. ARTHUR SNÖBERG.
V. THAM. OLA PERSSON.
P. E. Brusewitz.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
v ■ V -
v
\
3 a 1
9
Förslag
till
förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin
vid andra brännerier än sådana, som tillverka brännvin i sammanhang
med pressjästberedning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Vid andra brännerier än sådana, som tillverka brännvin i sammanhang
med pressjästberedning, må brännvin framställas allenast av potatis
och den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen erforderliga
myckenheten grönmalt ävensom ur avfallslut från sulfitcellulosatillverkning.
Vad förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin innehåller häremot stridande, vare försatt ur gällande kraft.
2 §•
Av potatis och den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen
erforderliga kvantiteten grönmalt må under tillverkningsåret
1920—1921 tillverkas högst 10 000 000 liter brännvin av normalstyrka.
Dylik tillverkning må icke bedrivas vid andra brännerier än sådana,
där tillverkningen ägt rum i omedelbart samband med jordbruk,
som på grund av jordens beskaffenhet under en följd av år varit förbundet
med större potatisodling.
Fördelningen av den till brännvinstillverkning medgivna kvantiteten
på de särskilda brännerierna ävensom försändningen av sålunda tillverkat
brännvin till den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin, skall
ske enligt av Konungen meddelade föreskrifter.
Sulfitspritutredningen 2
10
I
3 §•
Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer,
må partihandlare, varom i förordningen angående handel med skattefri
sprit förmäles, jämväl i andra fall än i 8 § samma förordning avses,
till den, som till avsalu bedriver rening av brännvin, försälja ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning framställd sprit, som ej denaturerats.
4 §•
För försäljning, som i 3 § avses, skall partihandlare påföras skatt
enligt vad i 12 § 1 mom. förordningen angående tillverkning av brännvin
är stadgat, och skola i fråga om skattens erläggande samt kontrollen
däröver lända till efterrättelse de föreskrifter, Konungen utfärdar.
5 §•
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse enligt denna förordning
stadgade villkor eller meddelade föreskrifter, straffes med böter
från och med tvåhundra till och med fem tusen kronor eller, i händelse
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett
år, och have tillika, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga,
förbrutit den sprit, förseelsen avser, jämte kärl och annat emballage,
vari spriten förvaras.
6 §•
I övrigt skola bestämmelserna uti 29, 30, 31, 32 och 33 §§ av
förordningen angående handel med skattefri sprit i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920 och gäller till
och med den 30 september 1921.
PRINCIPBETÄNKANDE
:
\
t
, ''i ii H VT
i H
\
<•
Kommitterades uppdrag.
Kommitterades uppdrag- får anses framgå av följande utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet å Stockholms slott den 6 juni 1919.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:
»Sedan någon tid tillbaka har frågan om sulfitspritens användande
till förtäringsändamål stått på dagordningen. Från olika håll hava framställningar
i frågan under den förflutna delen av året gjorts hos Kungl.
Maj:t. Jag tillåter mig sålunda bringa till erinran, att verkställande
direktören i aktiebolaget Stockholmssystemet, I. Bratt, genom en den
20 februari 1919 dagtecknad skrift gjorde eu framställning i berörda
ämne. Kort därefter eller den 4 sistlidne mars inkom en liknande framställning
från Svenska cellulosaföreningen. Over dessa båda framställningar
avgav nykterhetskommittén ett den 26 mars 1919 dagtecknat
infordrat utlåtande. Nästan samtidigt härmed eller den 24 mars inkom
kontrollstyrelsen med betänkande i ärendet.»
Efter att hava redogjort för innehållet av berörda handlingar yttrade
departementschefen vidare:
»Grenom en den 21 mars 1919 avlåten proposition, nr 365, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att antaga förslag till sådana ändrade bestämmelser,
att sulfitsprit skulle kunna i beskattad form tillhandahållas
för tekniska och andra särskilda ändamål. T anledning härav väcktes
inom riksdagens första kammare en motion, nr 172, i syfte att sulfitsprit
skulle få tillhandahållas även för förtäringsändamål. Såsom inhämtas
av riksdagens skrivelse den 6 maj 1919, nr 175, har riksdagen
bifallit såväl Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition som den i ämnet
väckta motionen, dock med den begränsning, att giltighetstiden för de
författningar, som reglerade sulfitspritens tillhandahållande i beskattad
form, skulle upphöra den 1 juli 1920. I samband härmed anhöll riks
-
14
dagen, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning av de med
sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana
ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin, som av utredningen
kunde föranledas.
Såsom inhämtas av de av mig föredragna handlingarna, är huvudpunkten
i den begärda utredningen frågan om på vad sätt framställning
av brännvin framdeles skall få bedrivas. Hittills har användande
av alla slags råämnen varit medgivit, och största delen av allt inom
landet tillverkat brännvin har framställts ur potatis, spannmål, melass
och betor. Vad som nu synes böra upptagas till undersökning är,
huruvida ur olika synpunkter användande av sistnämnda och med dem
likställda råämnen fortfarande bör medgivas och, därest sådant medgivande
befinnes lämpligt, i vilken omfattning det bör lämnas.
Härvid bör beaktas å ena sidan, huruvida avsättningsmöjligheter
för sulfitsprit komma att förefinnas, därest brännvinstillverkning ur potatis
m. fl. jordbruksprodukter framdeles varder i större eller mindre
utsträckning tillåten, och å den andra sidan, huruledes, efter ett förbud
mot eller en kvantitetsbegränsning av tillverkningen ur dylika produkter,
andra avsättningsmöjligheter må kunna beredas för det i vissa landsdelar
uppkommande överskott å potatis och andra tidigare som råvaror
för brännvinstillverkning producerade jordbruksalster.
En förändring av bestämmelserna i fråga om brännvinstillverkning
i ovanberörda avseende torde påkalla, att frågan om den lämpligaste
formen för brännvinets beskattning upptages till skärskådande. Hittills
har brännvinet beskattats vid bränneriet; vid sulfitbräunerierna har
emellertid skattefrihet åtnjutits, enär all sulfitsprit denaturerats. Lämpligheten
av hittillsvarande tillvägagångssätt för skattens uttagande kan
emellertid sättas i fråga, därest sulfitsprit i såväl beskattad som obeskattad
form skulle få försäljas. Såväl med hänsyn härtill som ock ur
andra synpunkter torde det böra tagas i övervägande, huruvida icke
bränn vinstill verkningsa vgiften kunde upptagas vid reningsverken, genom
vilka numera allt brännvin för förtäringsändamål faktiskt passerar. Detta
förutsätter emellertid en centraliserad organisation av reningsverksamheten,
en organisation, som, med hänsyn till att aktiebolaget Vin- och
spritcentralen numera övertagit samtliga reningsverk i hela riket, jämförelsevis
lätt torde kunna åvägabringas i för statsintresset fullt betryggande
former. Jag erinrar härvid om att aktiebolaget Stockholmssystemet
förklarat sig villigt att till statsverket överlåta samtliga stamaktier
i aktiebolaget Vin- och spritcentralen.
15
Utförandet av ovanberörda utredning synes mig lämpligen böra
uppdragas åt särskilt tillkallade sakkunniga.
Såsom jag förut erinrat, upphöra de författningar, som reglera
sulfitspritens användning för förtäringsändamål, att gälla den 1 juli 1920.
Med hänsyn härtill är den av mig nu ifrågasatta utredningen om sulfitspritens
och lantbruksproduktspritens inbördes förhållande av brådskande
natur. Den torde såvitt möjligt böra vara slutförd vid sådan tidpunkt, att
på utredningen grundat förslag kan föreläggas nästkommande riksdag.
Därest den av mig ifrågasatta utredningen leder till någon mera
djupgående förändring av nu gällande förordning om tillverkning av
brännvin, lärer efter avslutande av nu berörda utredningsarbete uppkomma
fråga, om ej lagstiftningen på förevarande område även i andra
delar bör undergå revision. Till detta spörsmål torde emellertid Kungl.
Maj:t böra taga ställning först efter det de sakkunniga slutfört den undersökning
varom ovan sagts.
På grund av det anförda tillåter jag mig hemställa,
att Kungl. Maj:t ville bemyndiga mig tillkalla högst fem sakkunniga
jämte en sekreterare för att inom finansdepartementet verkställa
utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål
sammanhängande spörsmål samt avgiva förslag till sådana ändrade bestämmelser
angående tillverkning av brännvin, som av utredningen må
föranledas;
Slutligen hemställer jag,
måtte få offentliggöras.»
att utdrag av protokollet i detta ärende
Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
vari statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t
Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Birger Looström.
16
I. Historik.
Då, såsom statsrådet och chefen för finansdepartementet framhållit,
huvudpunkten i den utredning, som kommitterade fått i uppdrag att
utföra, är frågan om på vad sätt framställning av brännvin framdeles
skall få bedrivas, torde det för bedömande av denna fråga vara av
intresse att skärskåda, huruledes framställning av brännvin hittills bedrivits
och fått bedrivas, med hänsyn till både de använda råmaterialierna
och de former — husbehovsbränning eller fabriksbränning, lantbruksbränning
eller industribränning — uti vilka bränning bedrivits. I
det följande kommer därför att lämnas en kort historisk framställning
ur de ovan berörda synpunkterna, varvid särskilt skall behandlas frågan
om de råmaterialier, som under olika tidpunkter använts, samt frågan
om de lagstiftningsåtgärder, som för reglerande av brännvinsbränningen
vidtagits. Slutligen vilja kommitterade lämna en framställning om sultitspritfrågans
utveckling med hänsyn till de olika förslag, som inom
riksdagen och från ämbetsmyndigheters sida under det sista tiotalet
år framställts.
1. Använda ramaterialier.
Ursprungligen framställdes brännvin av vin, och torde ordet brännvin
betyda bränt (destillerat) vin. Snart nog, redan på 1500-talet, började
brännvin tillverkas av säd. Några uppgifter angående mängden
för brännvinsjframställning avverkad spannmål föreligga icke förrän på
1700-talet År 1756 uppskattades den spannmålsmängd, som årligen
konsumerades i brännerierna, till flera hundra tusen tunnor. Noggrannare
uppgifter angående den förbrukade mängden spannmål föreligga först
från kronobränningens tid. År 1778 användes sålunda 241 168 tunnor
spannmål — efter beräkningsgrunden, att 18 kannor brännvin framställdes
av varje tunna, skulle brännvinstillverkningen i sin helhet då
hava uppgått till omkring 4 300 000 kannor. År 1785, då brännvinstillverkningen
nådde sin höjdpunkt, avverkades ända till 327 000 tunnor,
17
motsvarande 6 000 ööO kannor brännvin (15 700 000 liter). Först under
de två första decennierna av 1800-talet började potatisen användas som
råämne, och under 1800-talets förra hälft blev potatisen allt mera det
viktigaste råämnet för brännvinsframställning. Från år 1861 föreligga,
årligen närmare uppgifter rörande de olika slag av använda råmaterialier,
och äro dessa uppgifter sammanställda i tabell A.
Såsom av tabellen inhämtas, har jämte potatis och spannmål även
vitbetor, melass, samt diverse råämnen såsom prässjästavfall, renlav,
gråstärkelse m. m, använts, men den dominerande platsen som råämne
vid brännvinsframställning intages av potatisen, ända till dess att under
kristiden nödvändigheten att hushålla med lantbruksprodukterna ställt
sulfitluten som råämne i främsta rummet. Den största potatisavverkningen
ägde rum tilfverkningsåret 1875 — 76, då nära 3 000 000 hektoliter
förbrukades och den minsta 1917 —18, då allenast 685 000 hektoliter användes.
I allmänt,et var potatisavverkningen fram till början av 1880-talet,
med undantag för nödåren i slutet av 1860-talet, betydligt större än under
de följande årtiondena; först i början av 1900-talet ökades potatisavverkningen
om än icke till samma höjd som under 1860- och 1870-talen. Jämväl förbrukningen av spannmål för bränneriändamål har
minskats. Under det att avverkningen av spannmål under de första
decennierna av den ifrågavarande perioden i medeltal uppgick till omkring
30 000 ton, har spannmålsavverkningen sedan början av 1880-talet i allmänhet något understigit 20 000 ton. Den större delen av
berörda spannm ålskvantiteter har, under de senaste årtiondena, såsom
framgår av tabell B., åtgått till jästfabrikation, i samband med vilken
brännvin erhålles såsom biprodukt. Övrig spannmål har i allmänhet
använts såsom grpnmalt för överförandet av den i potatisen befintliga
stärkelsen till järbart socker. Under de år, då spannmål använts i
större kvantitetejf än vad som varit normalt, har avverkningen innefattat
genom regn eller på annat sätt skadad spannmål. Så har t. ex.
fallet varit årén 1894—95, 1904—05 och 1912—13 i fråga om vete.
De uti nedanstående tabeller angivna råämneskvantiteter hava, där
så erfordrats, för enhetlighetens skull reducerats från primärmaterialets
äldre volym- och viktenheter till motsvarande nu gällande viktenheter.
Såväl på denna som på andra grunder kunna siffrorna endast anses som
approximativa. Framhållas må, att tabell A utgör en sammanställning av
produktionen brännvin å 50 procent vid såväl de egentliga jordbruksbrännerierna
som jästfabrikerna, med uteslutande av sulfitbrännerierna,
medan tabellerna B och C avse spritproduktionen vid jästfabriker
och sulfit brätfperier var för sig.
Sulfttspritutredninqen. 3
J
18
Tabell A. Använda råämnen och därav tillverkad kvantitet brännvin
vid jordbruksbrännerier och jästfabriker åren 18151-1917,18.
I n m ä s k n |
i n g |
av r & ä |
m n |
e n |
||||||||
i |
Sum- |
1 |
Bränn- |
|||||||||
Å r |
Vete |
Eåg |
Korn |
(Bland- |
Havre |
i ma |
Potatis |
Betor |
Me- |
Di- |
vinstill- |
|
säd |
spann- |
lass |
verae |
verkning |
||||||||
i mål |
il 000 tal |
1 000 tal |
1 000 tal |
|||||||||
ton |
ton |
ton |
1 ton |
ton |
1 ton |
hl. |
hi. f |
ton |
ton |
hl. |
||
1861............ |
1 166 |
11224 6 486 8 609 |
15 317 19 477 18 684 |
2 943 4 390 5 997 |
1498 2 871 3 980 |
32148 34 031 39 284 |
j 2189 j 2 280 |
'' 8 |
223 235 266 |
364 374 422 |
||
1862............ |
807 |
|||||||||||
1863............ |
2014 |
|||||||||||
1864........... |
2 352 |
5 570 |
14 559 |
2 824 |
1408 |
26 713 |
2 325 |
0*08 |
352 |
— |
390 |
|
1865............ |
1042 |
6 746 |
14427 |
2 949 |
1092 |
26 256 |
2 522 |
f |
362 |
436 |
||
1866........... |
566 745 |
6 515 3 310 |
13 964 16 028 |
2 604 3 861 |
898 2183 |
24 547 26127 |
2 561 1 968 |
419 537 |
401 318 |
|||
1867............ |
1 |
967 |
||||||||||
1867—68 ..... |
133 |
1225 |
7 114 |
2 344 |
2 432 |
13 248 |
1269 |
2 |
697 |
157 |
222 |
|
1868—69...... |
163 |
4466 |
11045 |
1 715 |
667 |
18 056 |
1980 |
22 |
441 |
3 561 |
322 |
|
1869—70...... |
430 |
6 348 |
14 123 |
3 752 |
1 797 |
26 450 |
1980 |
17 |
384 |
2 208 |
366 |
|
1870—71...... |
49 |
3 683 |
12 815 |
2138 |
721 |
19 406 |
2 671 |
7 |
592 |
2317 |
417 |
|
1871—72...... |
352 |
7 403 |
16 195 |
4138 |
1265 |
29 353 |
2 244 |
5 |
804 |
2 538 |
430 |
|
1872—73...... |
274 |
5 096 |
14408 |
3 724 |
991 |
24 493 |
2 910 |
4 |
1045 |
1629 |
458 |
|
1873—74...... |
409 |
11159 |
15 670 |
6 544 |
2146 |
35 928 |
2 506 |
1 141 |
302 |
455 |
||
1874—75...... |
2 575 |
15 452 |
17 337 |
3 299 |
532 |
39 195 |
2 756 |
> |
839 |
518 |
||
1875—76...... |
385 |
8 052 |
18 237 |
3 492 |
526 |
30 692 |
2 919 |
P fi g* |
362 |
507 |
||
1876—77...... |
155 |
9 036 |
17 252 |
3 372 |
479 |
30 294 |
2 907 |
/ |
P ® |
3153 |
513 |
|
1877—78...... |
731 |
16071 |
13 342 |
3 772 |
1070 |
34 986 |
1980 |
5 |
CD |
2 348 |
394 |
|
1878—79...... |
787 |
9 799 |
13 408 |
4 370 |
733 |
29 097 |
2 384 |
3 K ö- g” |
5 663 |
461 |
||
1879-80...... |
344 |
8 714 |
10 964 |
4 061 |
733 |
24 816 |
1382 |
c? p rL0C5 B- s* |
11819 |
350 |
||
1880—81...... |
138 |
3 329 |
10140 |
4182 |
620 |
18 409 |
2 350 |
11002 |
475 |
|||
1881—82 .... |
712 |
4 717 |
9 976 |
3 544 |
424 |
19 373 |
2 628 |
< * 5 S |
3 843 |
372 |
||
1882—83 ... |
645 |
11 175 |
11 693 |
4 790 |
638 |
28 941 |
1264 |
CD CD •—• * P |
5 036 |
326 |
||
1883 - 84 .. |
99 |
6 436 |
8 842 |
3 072 |
399 |
18 848 |
1518 |
ce |
8 509 |
338 |
||
1884—85 . .. |
720 |
6 525 |
9 490 |
3 526 |
264 |
20 525 |
1438 |
1583 |
16 426 |
396 |
||
1885—86...... |
388 |
7 891 |
8 762 |
3 093 |
418 |
20 552 |
1713 |
80h |
13 250 |
402 |
||
1886—87..... |
42 |
5 927 |
6 733 |
3 333 |
282 |
16 317 |
1512 |
350 |
10 443 |
374 |
||
1887—88...... |
16 |
5 217 |
6 086 |
2 782 |
546 |
14647 |
1650 |
449 |
2 583 |
329 |
*
t
i
\
t
19
i
I |
n m ä |
s k n |
i n g |
av råämnen |
|||||||
Sum- |
Bränn- |
||||||||||
Å r |
Vete |
Råg |
Korn |
Bland- säd |
Havre |
ma spann- |
Potatis |
Betor |
Me- lass |
Di- verse |
vinstill- verkning |
mål |
1 000 tal |
1 000 tal |
1 000 tal |
||||||||
ton |
ton |
ton |
ton |
ton |
ton |
hl. |
hl. |
ton |
ton |
hl. |
|
1888 89...... |
340 |
7 045 |
6 915 |
3 086 |
700 |
18 086 |
1051 |
_ |
552 |
8 414 |
272 |
1889—90...... |
7 |
4 761 |
6 960 |
2 636 |
276 |
14 640 |
1 598 |
484 |
3 599 |
305 |
|
1890-91... |
160 |
6*149 |
8 228 |
4 268 |
372 |
19 177 |
1031 |
_ |
1079 |
13 723 |
3141 |
1891—92..... |
29 |
4 562 |
6 989 |
3 799 |
223 |
15 602 |
1222 |
1269 |
13 260 |
319 |
|
1892—93...... |
134 |
5 319 |
7 077 |
3 706 |
138 |
16 374 |
1 279 |
— |
2 824 |
6 771 |
311 |
1893-94...... |
14 |
6 610 |
8165 |
3 561 |
108 |
18 458 |
1634 |
— |
1608 |
6185 |
362 |
1894—95..... |
1036 |
12 080 |
8 543 |
4 365 |
280 |
26 304 |
1031 |
5 |
2 106 |
10 609 |
346 |
1895—96...... |
71 |
7*671 |
7 319 |
4 438 |
149 |
19 548 |
1490 |
20 |
2168 |
2 857 |
332 |
1896—97...... |
69 |
V 055 |
7 586 |
4 388 |
207 |
19 305 |
1 653 |
73 |
2187 |
4 045 |
360 |
1897—98...... |
2 |
6184 |
7 228 |
4 416 |
330 |
18 160 |
1 342 |
79 |
3 567 |
11765 |
370 |
1898—99...... |
94 |
6 389 |
8149 |
6 601 |
338 |
21 571 |
850 |
115 |
5 037 |
31 168 |
467 |
1899—1900... |
119 |
6 033 |
8174 |
5 830 |
304 |
20 460 |
696 |
106 |
5 372 |
32 207 |
451 |
1900—01...... |
389 |
6 019 |
8 875 |
6 279 |
272 |
21834 |
1781 |
169 |
5 431 |
9 704 |
459 |
1901—02...... |
60 |
6 783 |
9116 |
6 574 |
270 |
22 803 |
2 022 |
290 |
3 476 |
7 348 |
493 |
1902—03...... |
482 |
6 612 |
8 886 |
4975 |
115 |
21 070 |
1587 |
237 |
2 903 |
2 329 |
373 |
1903—04...... |
319 |
5 262 |
9 961 |
4 845 |
397 |
20 784 |
1 529 |
194 |
4 626 |
4177 |
380 |
1904—05...... |
1 705 |
4 424 |
10127 |
5144 |
491 |
21 891 |
1081 |
151 |
3 078 |
14 960 |
391 |
1905—06...... |
189 |
J 4 649 |
9 657 |
4 889 |
459 |
19 843 |
1747 |
146 |
1947 |
2121 |
371 |
1906—07...... |
318 |
4 923 |
9 488 |
6130 |
666 |
21 525 |
1646 |
165 |
4 685 |
9 860 |
458 |
1907—08...... |
987 |
5 512 |
10 022 |
6126 |
701 |
23 348 |
1109 |
149 |
6 632 |
9 610 |
383 |
1908—09...... |
430 |
4,738 |
9 438 |
5 711 |
549 |
20 866 |
1950 |
143 |
5 892 |
328 |
442 |
1909—10 ..... |
96 |
iT921 |
9 236 |
4 703 |
245 |
19 201 |
1 452 |
134 |
4 606 |
1721 |
343 |
1910—11...... |
121 |
4 638 |
8 267 |
4 784 |
270 |
18 080 |
1841 |
114 |
2 705 |
1521 |
393 |
1911—12...... |
129< |
4 376 |
7 566 |
4 202 |
160 |
16 433 |
1506 |
134 |
3 053 |
1013 |
359 |
1912-13...... |
2 700 |
6 602 |
7 727 |
5 873 |
243 |
23145 |
1772 |
161 |
2 748 |
726 |
410 |
1913-14...... |
134 |
3141 |
8 892 |
5 346 |
229 |
17 742 |
2 051 |
166 |
3 223 |
131 |
429 |
1914—15...... |
— |
3 240 |
6 428 |
1426 |
42 |
11136 |
776 |
66 |
1834 |
744 |
184 |
1915—16...... |
274 |
4159 |
7 435 |
3 333 |
585 |
15 786 |
1394 |
125 |
3 089 |
425 |
317 |
1916—17...... |
192 |
2 408 |
7 427 |
1723 |
169 |
11919 |
685 |
51 |
1749 |
190 |
153 |
1917—18...... |
1357 |
8 883 |
— |
— |
10 240 |
— |
— |
1459 |
[ -- |
39 |
>
\
20
Tabell B. Avverkningen och tiilverkningskvantitetenMd jästfabriker
åren 1877-1918.
Å r |
Spannmål ton |
Kvantitet 1000 hl. |
i Å r 1 |
Spannmål ton |
Kvantitet 1 000 hl. |
1877—78 ............... |
7 165 |
31 |
1898—99 ............... |
15 460 |
70 |
1878—79 |
8 437 |
39 |
1899—1900 ............ |
► 16 422 |
75 |
1879—80 ............... |
9 444 |
43 |
1900—01 ............... |
15 260 |
69 |
1880-81 ............... |
8 753 |
41 |
1901—02 ............... |
14 988 |
69 |
1881—82 ............... |
6 995 |
37 |
1902—03 ............ |
13 791 |
60 |
1882—83 ............... |
5 421 |
29 |
1903—04 ............. |
14 239 |
61 |
1883—84 ............ |
7 649 |
48 |
1904—05 ............... |
, 13 984 |
61 |
1884-85 ............... |
6144 |
30 |
1905—06 .............. |
t 14124 |
Öl |
1885—86 ............... |
9 418 |
47 |
1906—07 ............... |
13 803 |
62 |
1886—87 ........... |
8 769 |
43 |
1907—08 .............. |
14 233 |
60 |
1887—88 ......... |
8 195 |
42 |
1908—09 .............. |
13 305 |
60 |
1888—89 ............. |
10 858 |
48 |
1909—10 ............... |
12137 |
51 |
1889—90 .............. |
9 605 |
41 |
1910—11 ............. |
9 818 |
43 |
|1890-91 .............. |
11005 |
49 |
1911—12 ............... |
9 366 |
41 |
11891—92 ....... |
11355 |
53 |
1912—13 ............... |
9 155 |
38 |
j 1892—93 .............. |
11552 |
54 |
1913—14 .............. |
9 422 |
- 41 |
1893—94 ............... |
12 932 |
59 |
1914—15 ............... |
f 8 730 |
36 |
1894—95 ............... |
14 165 |
65 |
1915—16 ............... |
'' 10 409 |
38 |
1895—96 ............... |
13 208 |
64 |
1916—17 ............... |
9 464 |
38 |
1896-97 ............... |
14 350 |
64 |
1917—18 ............... |
10 240 |
39 |
1897—98 ............... |
13 456 |
59 |
Jk |
Tabell C. Tillverkningen vid sulfitbrännerier åren 1909—1918.
Å r |
Kvantitet brännvin 1 000 hl. |
. A r |
Kvantitet brännvin 1000 hl. |
1908-09 ............... |
- |
1913—14 ............... |
38 |
1909—10 .............. |
0 |
1914—15 ............... |
48 |
1910—11 ............... |
14 |
1915—16 ............... |
50 i |
1911—12 ............... |
43 |
1916—17 .............. |
4P ! |
1912-13 ............... |
43 |
1917—18 ............... |
6^ |
1
21
2. Lagstiftningshistorik.
Ingen del av den svenska lagstiftningens historia torde förete en
så brokig bild som brännvinslagstiftningens. Sedan snart tre århundraden
tillbaka kan man i de växlande bestämmelserna på detta område
i stort sett finna uttryck för ofta nog motsatta intressen, nämligen dels
befolkningens, enkannerligen jordbrukarnas, intresse av att på det för
dem bästa sättet få tillgodogöra sig jordens produkter, dels statens intresse
av att genom avgifter å brännerirörelsen skaffa sig inkomster,
dels det allmänna intresset av att genom inskränkande av bränningen
förbehålla jordbrukets produkter för folknäringen. Särskilt efter dåliga
jordbruksår eller då eljest tillgången på sagda produkter varit otillräcklig,
har det sistnämnda intresset gjort sig gällande och ofta nog föranlett
allmänt förbud mot tillverkning av brännvin. Jämsides med
detta intresse har naturligen ock alltmera insikten om spritdryckernas
socialt och individuellt skadliga verkningar gjort sig gällande.
I den redogörelse, som nedan kommer att lämnas, har rätten till
brännvinstillverkning huvudsakligen betraktats med hänsyn till förhållandena
på landet och brännerinäringens samband med jordbruket.
Första gången den svenska lagstiftningen på allvar försökte sig
på en reglering av brännvinstillverkningen torde hava varit år 1638.
Vid den tiden var bränningen allmänt tillåten, men bestämdes i sagda
års accisordning, att vissa avgifter skulle erläggas i samband med tillverkningen.
Skillnad gjordes därvid genast från början mellan husbehovs-
och saf »bränning, en skillnad som ju till sin natur är mycket
tänjbar och egentligen förutsätter en utvecklad kontrollanordning. Denna
skillnad sökte man emellertid allt mera skärpa och genomföra under de
följande två århundradena. För all tillverkning av brännvin skulle enligt
den nyss berörda accisordningen avgifter utgå med visst belopp för
varje tunna avverkat vete, ävensom för malt, mjöl och drank. Vid
husbehovsbränning utgingo dessa avgifter endast med två tredjedelar av
de för salubränning stadgade beloppen.
Det vill synas, som om bränningen under hela 1600-talet huvudsakligen
var koncentrerad till städerna, där den idkades av bryggareämbetena
mot erläggande av vederbörlig saluaccis. Av allmogen tillverkades
brännvin under förra delen av århundradet mera undantagsvis,
men torde hava väsentligen tilltagit redan före sekelskiftet.
Historisk
framställning
rörande
rätten till
brännvinstillverkning
i Sverige med
hänsyn till
förh&U andena
på
landsbygden.
I. ''riden före
år 1854.
1638 års
accisordning.
22
Inskränkningar
i
rätten till
salubränning.
Försök att
upphäva den
allmänna
husbehovsbränningsrätten.
Sedan på grund av dyrtid brännvinsbränning år 1696 varit i
Stockholm förbjuden, förordnades genom plakatet den 18 februari 1698,
»att ingen annan, eko han vara må, utom bryggareämbetet skall vara
efterlåtet något brännvinsbränneri till salu att förehava och föröva».
Rättigheten att till husbehov tillverka brännvin var däremot fortfarande
icke på något sätt inskränkt, och synes tillverkningen liksom förbrukningen
därlör hava antagit allt större dimensioner.
I den mån som brännvinsbränningen under början av 1700-talet
vann allt större utbredning i landet, gjordes allvarligare försök att
hämma tillverkningen. År 1709 förbjöds sålunda brännvins brännande
av varjehanda spannmålssorter, ehuruväl redan året därpå samma förbud
blev vilande och brännvinstillverkning av spannmål åter tillåten tills
vidare. Uti kungl. brevet den 29 juli 1718 till kammarkollegium klagas
över, »huru spannmålen i riket stigit till ganska högt pris och därför
nödvändigheten fordrade att vara betänkt på medel och utvägar, huru
sådant onödigtvis och isynnerhet av bryggare och brännare ej må uppbrukas,
givandes dagliga erfarenheten ögonskenligen tillkänna, att deri
härtills varjom och enom efterlåtna friheten uti bryggande och brännande
givit anledning till omåttlig svalg och dryckenskap, stora och
onödiga konsumtioner och änteligen till brist och dyrhet på spannmål,
förutom det att städerna, vilka sådant värv och hantering egentligen
tillkommer och till en del deras utskylder därför utgöra, storligen
hindras uti deras näring och underhållsmedel.» I följd härav förordnades,
att all tillverkning av brännvin skulle uppdragas åt vissa personer,
samt att det på landet icke vidare skulle tillåtas någon att eljest
utan tillstånd av kammarkollegium bränna brännvin. De, som fått dylikt
uppdrag eller tillstånd, erhöllo var och en sitt område, där de öngo
dels själva försälja och utskänka, dels också leverera krögarnas behov
av rusdrycker. För tillsynen av efterlevnaden härav förordnades särskilda
uppsyningsman, vilka åtminstone en gång i veckan skulle besiktiga
alla brännerier och krogar.
Vad man genom nu nämnda påbud velat träffa, var framför
allt den allt mer överhandtagande husbehovsbränningen och den i samband
därmed stående smyghandeln. Åven om tillverkningen av brännvin
för avsalu på landet nu till någon del fråugick bönderna, florerade
dock alltjämt husbehovsbränningen, som man velat förbjuda. Tillståndet
i landet skildras i ingressen till kungl. förordningen den 21 juli 1731,
däri Kungl. Maj:t yttrar, »att han av den dagliga erfarenheten helt
ogärna måste förnimma, huruledes ett skadligt och syndigt överflöd med
23
brännvins konsumerande här i riket, så i städer som på landet, allt för
mycket överhanden tagit».
Uti nämnda förordning den 21 juli 1731 nödgades man alltså,
vad landsbygden beträffar, åter giva lagligt stöd åt hnsbehovsbränningen,
men sökte mun åstadkomma en begränsning. Endast ägare av i mantal
satt jord skulle äga frihet att till eget husbehov bränna brännvin
och detta mot vissa måttliga avgifter till kronan dels för varje helt
hemman och dels för varje brännvinspanna, och utan rätt att hålla
brännvin till salu. De åter, som på förut nämnt'' sätt redan erhållit tillstånd
och privilegium att få for avsalu tillverka och försälja brännvin,
d. v. s. i allmänhet s. k. gästgiverier och krogar på landet, skulle av
landshövdingen i närvaro av vissa deputerade från varje socken taxeras
till en förhöjd brännvinssnluaccis efter varje krogs och gästgiveris belägenhet
och därav följande konsumtion.
Utan att närmare ingå på de då och då i anledning av dåliga
skördar och spannmålsbrist utfärdade förbuden mot brännvinstillverkningen,
må här framhållas, att dylika förbud redan under ett mycket
tidigt skede mötte starkt motstånd från lantbefolkningens sida. Det
argument, som av bönderna med förkärlek användes, var redan då drankens
förträfflighet såsom fodermedel. Sålunda hemställde ständerna efter
ett år 1740 utfärdat brännings förbud om upphävande av detsamma just
på grund av den stora foderbrist, som då var rådande över hela riket,
och då bönderna genom förbudet att bränna brännvin ginge miste om
det understöd till kreaturens utfodring, som eljest kunnat erhållas av
draoken. I anledning härav modifierades också förbudet påföljande år
därhän, att alla hemmansbrukare åter fingo rätt att till eget behov under
en månad varje år bränna »brännvin av »slö» säd, dock ej med mer än
en brännvinspanna, detta antingen hemmanet var till mantalet större
eller mindre. Ad försäljning av dylikt brännvin på landet till privata
personer förbjöds, likaså all införsel av sådant brännvin till städerna.
Husbehovsbränningen blev åter fri genom förordningen den 10
november 1747, i samband med att en förhöjd konsumtionsavgift fastställdes.
Härvid infördes den grundsatsen, att avgiften skulle erläggas
av alla hemmansbrukare i proportion till hemmanets storlek och antingen
de verkligen tillverkade brännvin eller ej, dock med förbud att sälja, emot
varor förbyta eller under namn av gåva eller eljest föryttra något brännvin.
Gästgivare och krögare, som ägde frihet att sälja brännvin, till
-
Begränsningon
av
husbehovsbränningen
till hemmansbrukare.
24
Kronbränneriema
under
Gustav ITT.
L)en s. k.
arrendebränningen.
lätos icke att tillverka brännvin till husbehov utan endast till avsalu emot
viss avgift för varje tunna.
Dessa bestämmelser kvarstodo i allt väsentligt oförändrade fram till
ar 1772, då genom kungörelsen den 11 september 1772 förbud mot
brännvinstillverkning och försäljning infördes. Detta förbud upphävdes
genom kungörelsen den 14 september 1775, enligt vilken brännvinsbränningen
såsom regal rättighet förbehölls kronan. Då de förhållanden,
som därigenom uppkommo, äro utan intresse ur de synpunkter, varur
ämnet i den förevarande framställningen behandlas, förbigås här bestämmelserna
i den sistberörda kungörelsen.
Inom kort reste sig ett starkt motstånd mot kronobränningen icke
minst från böndernas sida. Särskilt framträdde oppositionen i bondeståndet
vid 1786 års riksdag, där man gjorde gällande nödvändigheten
av husbehovsbränningens införande såsom förutsättning för en god skötsel
av jordbruket. Den nöd, som rådde i landet, ansåg man väsentligen
vara förorsakad av kronobrännerierna, som droge mycken arbetskraft
från jordbruket och genom sina betydande avstånd från varandra gjorde
det omöjligt för andra än det närmast boende fåtalet att förse sig med
den enligt böndernas mening oundgängliga dranken. Bland andra olägenheter
framhölls, dels att skogarna föröddes genom att förse de stora
brännerierna med bränsle, dels att den stridaste spannmålen där förbrändes,
medan däremot, då bonden brände till husbehov, det gemenligen
skedde av slösäd samt med ris och kvistar till bränsle.
På grund av det allmänna missnöjet med kronobränningen fann
konungen sig föranlåten att genom förordningen den 20 december 1787
upphäva den regala brännvinsbränningen ''samt förordna om dess utarrenderande
till enskilda personer. I andra delar av riket än i Stockholm
samt Göteborgs och Bohus’ län kunde varje jordbrukare genom ett
med regeringen upprättat kontrakt om husbehovsbränning på tio år
förvärva rätt att bränna och destillera brännvin. Arrendeavgiften utgick
i spannmål, och rymden av de brännvinspannor, som fingo användas,
bestämdes i förhållande till hemmanets storlek. Hemmansägare och
jordbrukare på landet, som sålunda ingått kontrakt om husbehovsbränningen,
ägde jämväl att sälja brännvin till torpare, bönder med flere,
som bodde eller vistades på hemmanets ägor, efter det pris, varom de
kunde överenskomma.
Då emellertid även andra, såsom gästgivare, krögare och värdshusidkare
på landet, ägde efter vederbörlig taxering bränna för
avsalu, kan den s. k. arrendebränningen anses innebära en bland
-
25
uiug av husbehovs- och salubränning. Ursprungligen införd på tio års
tid, varade arrendebränningen med åtskilliga jämkningar och förändringar
i arrendebestämmelserna till den 1 oktober 1801, då Kungl.
.Maj:ts stadga och förordning den 15 juni 1800 trädde i kraft.
Genom denna förordning, som tillkom huvudsakligen i syfte att
hämma bränningen, återinfördes bestämmelserna om att all brännvinsbränning
på landet skulle vara bunden vid jorden, så att ingen annan
än den, som ägde eller brukade hemman eller hemmansdel, hade rättighet
att där framställa brännvin. Pannornas tillåtna rymd berodde på hemmanslottens
taxeringsvärde.
Brännvinsbränningen utvecklade sig under den följande tiden allt
mer och mer till eu binäring för jordbruket. Ehuru brännvinet fann
en stark avsättning, utan att utgöra någon nödvändighetsvara, mötte det
stor svårighet att underkasta detsamma en mera avsevärd beskattning,
och detta just därför att dess tillverkning blivit så förenad med landets
modernäring, att varje dylikt beskattningsförslag fick utseende av ett försök
att på jordbruket lägga nya pålagor. Så blev brännvinstillverkningen
på landsbygden till en i stor skala både lagligen och olagligen
bedriven husslöjd.
Genom kungörelsen den 30 juni 1810 fortsatte man på den inslagna
vägen och gick till ytterlighet i fråga om brännvinsbränningens
frihet på landet. Tillverkningen fick utövas alla tider av året utan inskränkning
eller undantag och med vad slags redskap som helst, på
landet av hemmansägare, hemmansbrukare, ägare och brukare av varjehanda
slags lägenheter samt med jordägarens tillstånd jämväl av andra
på landet boende personer samt i städerna av alla inom staden eller
dess område boende husägande invånare och med husägarens tillstånd
av hyresman.
Det dröjde emellertid ej länge förrän man såg sig nödsakad att
något inskränka den obegränsade bränningsrätten. Genom kungörelsen
den 9 oktober 1812 inskränktes från och med år 1813 tillverkningen till
en fri husbehovsbränning, och tiden därför bestämdes till 8 månader.
Å landet skulle rätten till denna husbehovsbränning endast åtfölja hemman
och hemmansdelar med åsatt mantal efter jordaboken. Dock fick
ägaren upplåta rättigheten odelad åt annan å hans ägor boende person,
som icke själv var berättigad att bränna brännvin.
Under de följande årtiondena utkommo efter varandra en mängd
författningar, som i allmänhet i inskränkande riktning sökte reglera
husbehovsbränningen.
SulfUspritutredningen. 4
Återinförandet
av den
fria husbehovsbränningen
för
hemmansbrukama.
26
Bestämmelser,
som
gynnade utvecklingen
till stordrift
(på småpannomas
bekostnad.
)
XI. 1854 års
riksdagsbeslut.
Tillståndet
i landet.
Detta skedde t. ex. genom införande av visst minimivärde på
hemman för rätt till brännvinstillverkning, genom begränsning av den
tid av året, då bränningen fick lörsiggå, samt framför allt genom detaljerade
bestämmelser rörande pannor och övriga tillverkningsredskap,
vilka allt efter sin beskaffenhet indelades i klasser med olika avgifier
för varje klass. Till följd av förbättrade tillverkningsmetoder, genom
vilka det blev möjligt att med lika pannerymd åstadkomma en allt större
produktion, måste snart sagt vid varje riksdag förändringar göras beträffande
tillverkningsavgifterna. För de små enkla pannorna var exempelvis
tillverkningsavgiften, beräknad efter pannerymden, år 1848 omkring
5 gånger så stor som år 1824; och för de större mera sammansatta
ångbrännerierna både under samma tid nämnda avgift blivit nära 50
gånger förstorad.. Dessa successiva förhöjningar i skatten föranleddes
förnämligast därav, att redskapens avverkningsförmåga allt mer och mer
uppdrevs, så att utan en dylik förhöjning statsinkomsten skulle hava
allt mer och mer nedgått. Genom de högre avgifterna på de möra
sammansatta eller så kallade koustbränuerierna sökte man nog även att
hindra dessa från att alldeles uttränga småpannorna, vilka företrädesvis
användes för den egentliga husbehovsbränningen.
Utvecklingen gick detta oaktat allt mer i riktning mot ökning av
bränneriernas storlek, och statistiken visar oss, hurusom pannornas antal
på landet minskades från omkring 172 000 år 1829 till omkring 33 000
år 1853.
Härmed var emellertid grunden, kan man säga, lagd till brännerirörelsens
övergång till en mera självständig industri, om ock ännu i visst
samband med jordbruket.
Allt efter som bränneriernas antal minskades men de kvarvarandes
storlek och produktionsförmåga vart för sig ökades, tilltog brännvinsproduktionen
över huvud taget. Denna omständighet i törening med
en försäljningslag, vilken gjorde all handel till belopp av en kanna och
därutöver fullkomligt fri samt dessutom medgav jordbrukarna rätt att
till underhavande och personer, som hos dem förrättade arbete, försälja
så ringa kvantum brännvin åt gången som en fjärdedels kanna, framkallade
ett oroväckande missbruk av rusdrycker. Tillståndet inom landet
led härav, moraliskt, fysiskt och ekonomiskt, till en grad, som uppväckte
de allvarligaste bekymmer hos de styrande.
En avgörande vändning i förhållandena inträffade genom 1854 års
riksdagsbeslut.
Stämningen i landet vid sagda tid avspeglar sig uti det utlåtande,
27
Horn till riksdagen avgavs av det för den viktiga frågans behandling
tillsatta särskilda utskottet, soin bland annat yttrado:
»Sällan, om någonsin, har väl eu övertygelse så allmänt och obetydligt rf£r®jcl''d!‘8“b
uttalat sig, som i de senare åren här i Sverige om nödvändigheten av kraftiga °ordarkrafåtgärder
mot det fysiska, ekonomiska och sedliga fördärv, varmed det omåttliga tiga åtgärder,
bruket av starka drycker hotar nationen. Man kunde såga, att ett ångestrop gått
ur folkets hjärtan, ett vädjande till alla, som hava något inflytande på landets öden,
en bön om förskoning från ett plågoris, som föregående lagstiftningar planterat och
vårdat.
Sålunda förberedd var den stora frågan, då rikets ständer sammanträdde;
och Konungen, lydande sitt ädla hjärtas maning och sin höga plikt, skyndade att
till ständernas behjärtande framställa nödvändigheten att med allvar påtänka eu
genomgripande förändring i hrännvinsförfattningarna. Kungl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet, given den 9 sistlidna november, utgår från den länge misskända
sanningen, att brännvinsbränningen icke är nödvändig, icke ens nyttig för jordbrukets
fullkomligare utveckling till varaktig vinst, att intet land med högt uppdriven
boskapsskötsel och lönande åkerbruk finnes, som för en sådan lycklig ställning har
att tacka brännvinsbränningen, och att tron på dennas nödvändighet för jordbruket
saknar allt stöd av den erfarenhet, som vunnits, så väl inom, som utom fäderneslandet;
och den s. k. husbehovsbränningen har varit den, som minst givit, vinst åt
sina idkare. De ekonomiska förlusterna äro emellertid, enligt den i Kungl. propositionen
yttrade åsikt, icke de fördärvligaste verkningarna av den överflödiga brännvinstillgången;
förfärligare är den moraliska förnedringen och den förstörda hälsan
hos människorna. Det är en vid rikets domstolar lika allmän som sorglig erfarenhet,
att de flesta dråp och självmord och största delen av de grövre brott, som där äro
föremål för åtal, förövats under överlastat tillstånd. För drinkaren är under rusdryckens
inflytande ingenting heligt; och sedan han slitit mänsklighetens starkaste
band, slutar han ofta sitt brottsliga liv antingen igenom lagens arm, eller träffad
av naturens lika hämnande hand, som äntligen berövar honom det förnuft han
länge sökt tillintetgöra och låter honom sluta sitt liv i ett tillstånd av fullkomligt
förstörda både kropps- och själsförmögenheter.»
Vid omnämnandet av de i frågan väckta motionerna, varav icke
mindre än 40 kommit från bondeståndet, anförde utskottet bland annat,
att det botemedel, som i första rummet ansetts böra ifrågakomma, var
eu avsevärt förhöjd tillverkningsbeskattning å brännvin, varefter utskottet
fortsätter:
»Om grunden för beskattningen, likasom för själva hanteringen, råder
en tvist, som icke synes kunna jämkas eller biläggas, utan måste slitas med stark
hand, om icke en för en förbättring gynnsam tidpunkt och sinnesstämning, som
kanske icke på mansåldrar återkommer, skall tillåtas gå obegagnad förbi. Medan
bedrövelsen över det elände, som brännvinets nästan ohejdade tillverkning och förtäring
förorsaka, ännu är livlig, kan något genomgripande göras; då äntligen en
gång nationen har vaknat till känsla av fördärvet och bönfaller, besvärjer sina ombud,
så tillhör det, efter utskottets övertygelse, folkets ombud att lyssna till dess
röst. Vad endast få förr insågo, hava de flesta nu insett, eller att folkets välstånd
28
Vådorna av
bränneriindustriens
sammankopplingmed
jordbruket.
och kraft äro i fara; och sä vitt det onda kan botas med lagstiftningsåtgärder,
åligger det folkets ombud att icke bäva för botemedels sökande, ehuru bittra de än
må vara. De böra dock icke bestå i planer, som motarbeta villkoren för bildning
och industriens fria utveckling; eu dylik strävan kan sluta med trötthet, försoffning
och slutligen återgång till något värre, än det man velat bota.»
Utskottets yttrande beträffande vådorna av bränneri industriens
sammankoppling med jordbruket förtjäna här särskilt beaktande. Utskottet
anför:
»Förvirringen kom till stor del diirav, att brännvinstillverkningen vanligen
betraktades, icke såsom en fristående och efter samma regler med andra näringar
sig utvecklande och rörande hantering, utan blott såsom ett bihang åt, snart sagt
en beståndsdel av en annan. Den allmänna finansiella grundsatsen, att en fabrikation,
vars alster finna stark avsättning, utan att vara nödvändighetsvaror, kan
strängare beskattas än andra, och även bör det, på det hon icke må växa utöver
sitt tillbörliga förhållande till folkmängd och till andra näringar, har i Sverige
aldrig kunnat tillämpas på brännvinstillverkningen, emedan denna varit fästad vid
en annan industri och således icke kunnat med beskattning åtkommas, utan att det
sett ut, som om det varit den senare, som man velat betunga; och då denna varit
på andra vägar i allmänhet beskattad, så mycket hon tält, och dessutom huvudsakligen
varit representerad av m medborgareklass, så har den i sig själv rent finansiella
frågan fått anstrykning av stånds- och partifråga inom lagstiftningen. Detta
behövde hon icke att vara, mera än frågan om någon annan tillverkning, vars råämnen
äro jordbrukets alster, men har blivit det genom en förvillad utgångspunkt:»
Med avseende it svårigheterna att inställa eu tillverkning, varm i
nå stora grupper av befolkningen voro intresserade, yttrar utskottet:
»Fristående och med ingen annan näring, inte!, annat intresse sammanbundna
fabriker kunna förkovras eller falla, efter som smaken för deras tillverkningar eller
övertygelsen om dessas nytta förändras; :’ — — ■: - — — — — .
om dessa tillverkare då vore endast några fabriker, så hände dem blott, vad dylika
ofta äro, genom sakernas vanliga gång, underkastade. Men är hela landets
viktigaste och mest spridda näring, modemäringen, såsom hon med skäl kallas,
sammanväxt med fabrikationen, så finnes ett alltför mäktigt intresse, som måste
önska motarbeta, vad förnuftet och sedligheten sträva att befordra .
Utskottet kora till den slutsatsen, att det ur nykterhet snyt) punkt
vore så långt ifrån lämpligt, att. bränneri!)anteringeu vore fästad vid jordbruket,
att detta tvärtom voro eu stor olycka. Utskottet autor härom:
»I brännvinstillverkningens fästande vid jorden har man velat se ett medel
att inskränka hanteringen; men man har däri utan tvivel misstagit sig; den jordegendom.
vilken därtill erfordrats, har varit så ringa, att var och en. som ägt tillräckligt
kapital till själva hanteringens anläggning och drift, även lätt förmått förskaffa
sig erforderlig egendom för behörighets vinnande. — —- — — — _ — _
2!)
Den tanke, varpå brännvinsbränningens fästande vid yrke (iller egendom skulle
vila, är ej heller grundad i sakens natur: all förarbetning eller förädling av råämnen
till en avsättligare och för förbrukning närmare lämplig vara är fabrikation. I fråga
om all annan sådan har den grundsats gjort sig gällande, att frambringaren eller
ägaren av råämne har varken större eller mindre rätt än någon annan att förarbeta
det».
I överensstämmelse med de åsikter, som sålunda odört sig- gällande. 18°,5 irii tju''
• oj o v^rkniiin nias
stadgades nu i den år 1855 utfärdade nya tillverkningslagen, att behörigheten
att tillverka brännvin icke längre skulle å landet så att säga
åtfölja jorden, utan att rättighet till brännvinsbränning såväl i stad som
ä landsbygden skulle tillkomma envar, som antingen vore berättigad
att idka fäbriksrörelse eller ock ägde eller innehade i mantal satt eller
särskilt skattlagd jord. Från denna allmänna regel gjordes dock två
undantag. Först och främst ansåg man, att vissa personer på grund av
sina befattningar och sin ställning i samhället borde vara förhindrade att
befatta sig med näringen.1 Vidare gjordes det undantag, att å kronans
jord, som ej med stadgad åborätt hestittes, brännvinstillverkning icke finge
äga rum.
I avseende å sättet för tillverkningens utövande och omfång et av
densamma stadgade 1855 års förordning, att brännvin skulle efter vederbörlig
anmälan och erhållet tillstånd få tillverkas antingen i större bränneri,
där redskap av vilken storlek och beskaffenhet som helst finge
användas, eller i mindre bränneri med enkel panna med eller utan
mäskvärmare, därvid pannans rymd ej finge understiga ett visst bestämt
mått. Husbehovsbränningen var således ännu i lag tillåten, enär man
aipäåg, att det skulle vara att alltför mycket ingripa i gamla antagna hushållsmaximer
och vanor att påbjuda upphörandet av brännvinstillverkning
med de allmänna enkla redskapen.
För de större brännerierna var tillverkningen enligt 1855 års förordning
med avseende å produktionen per dygn begränsad så väl uppåt
som nedåt.
Beträffande därefter tiden, varunder tillverkning av brännvin skulle
få äga rum, gjordes en väsentlig inskränkning däri genom 1855 års förordning,
emot vad förut ägt rum. Enligt 1855 års tillverkningslag
blev nämligen tiden inskränkt till två månader årligen.
Angående beskattningen å tillverkningen vidtogos i 1855 års lagstiftning
väsentliga förändringar både i själva beskattuingsgrunden och
skattens belopp; och det var i brännvinets högre beskattning och fördyrande
man sökte eti huvudsakligt medel till den överflödiga tillverkningens
och förbrukningens hämmande. Enligt den före år 1855 gällande
lag i ämnet utgjordes skatten endast efter pannerymden med
30
Den nya
lagens konsekvenser
på
landsbygden
HL Tiden
efter 1855.
De mindre
lantbruksbrännerieinas
fullständiga
slopande.
olika avgifter allt efter redskapens beräknade större eller mindre avverkningsförmåga.
I den nya lagstiftningen kunde visserligen denna
grund icke övergivas för de mindre brännerierna, enär ingen tillräcklig
kontroll å avverkningen kunde utfinnas, men i avseende å de större
brännerierna bestämdes, att avgiften skulle beräknas efter det tillverkade
kannetalet.
I avseende å tillverkningsavgiftens erläggande intogs i 1855 års
lagstiftning för betryggande av kronans rätt, att skatten skulle erläggas
förskottsvis och för viss tid i sänder.
I sammanhang med införande av den direkta produktbeskattningen
vid de större brännerierna, erfordrades särskilda föreskrifter i avseende
å kontrollen å tillverkningen. I sådant hänseende innehöll 1855 års förordning,
vad huvudsakligen ännu är gällande, nämligen att tillsynen
vid brännerierna skulle utövas av en vid varje sådant bränneri av Kungl.
Maj:ts befallningshavande förordnad kontrollör, som hade att uppmäta
det tillverkade brännvinet.
1855 års förordning innebar i själva verket på nytt ett steg i
riktning mot husbehovsbränningens avskrivning samt brännvinstillverkningens
industrialisering och skiljande från jordbruket. Förordningen
betraktades också som ett hårt slag för bönderna. Medan år 1853 räknades
icke mindre än 33 342 taxerade brännvinspannor, förblevo däremot
år 1855 icke mer än 391 större och 3 090 mindre bräunerier i
verksamhet.
De sålunda ökade statsinkomsterna liksom önskan att helt och
hållet utplåna de små okontrollerade brännerierna lockade till de första
förändringarna i 1855 års lagar. Man ansåg också, att den allmänna
grundsatsen om likformighet i fabriksnäringarnas utövning borde tilllämpas
även på brännvinslagstiftningens område. Trots livliga protester
från bondeståndets sida fattades sålunda vid 1859—1860 års riksdag
det avgörande beslutet, att all inom landet utövad brännvinstillverkningskulle
stå under omedelbar tillsyn och kontroll. Härmed voro de s. k.
mindre brännerierna, vilka tillskapats för att utgöra en ersättning för
den gamla husbehovsbränningen, bragta ur världen och brännvinsbränningen
därmed i Sverige undantagslöst förvandlad till en fabriksnäring.
Samtidigt utsträcktes tillverkningsterminen.
Efter detta upphävande av de särskilda reglerna för de mindre
brännerierna har den direkta produktbeskattningen varit tillämpad för
allt inom riket tillverkat brännvin.
Under senare hälften av 1800-talet samt början av 1900-talet har
31
bränuvinstillverkningslagstiftningen alltjämt i huvudsak byggt på 1855
års förordning. Detta gäller även om den ännu i sina huvuddrag gällande
förordningen av den 11 oktober 1907.
I illverkningen är sålunda fortfarande principiellt tillåten för envar,
som överhuvud tagel, är berättigad att idka fabriks rörelse. Undantag
göres, förutom beträffande »ecklesiastika och andra boställen, så ock å
annan kronans jord, som ej med stadgad åborätt besittes» (§ 1 mom.
3), endast för personer i vissa offentliga ställningar eller »i allmänhet
äinbets- och tjänsteman, som till 1 Öljd av sin befattning kan komma att
deltaga i beslut om brännvinstillverkning eller kontroll därå» ävensom
bolag, däri någon dylik person är delägare (§ 1 mom. 2.).
Stadgandet i 1 § 1 mom. att jämväl »envar välfrejdad person,
vilken äger eller innehar i mantal satt eller särskilt skattlagd jord»,
äger tillverka. brännvin, är i själva verket ett minne från den tid, då
brännerihanteringen var fästad vid jordbruket. Detta stadgande har
emellertid numera ingen reell betydelse, då enligt näringsfrihetsförordningen
envar svensk man eller kvinna — med undantag för vissa av
nyss berörda personer i offentlig ställning — äger driva vanlig
fabriksrörelse.
Användningen av alla slags råämnen är medgiven. I fråga om
användningen av majs och utländsk potatis gäller dock, att tillverkaren
skall tre dagar före den första inmäskningen göra skriftlig anmälan därom
hos konto»Hören och lörete bevis, att Lian inbetalt en särskild avgift av
8 öre per liter för minst 10 000 liter (bränvinstillverkningsförordningens
3 § 1 mom., 8 § 1 mom. och 13 § 4 mom.). Samma bestämmelser
som i fråga om majs och utländsk potatis gälla beträffande maniokarot
och andra väsentligen lika stärkelserika, utländska ämnen samt brännvin,
som tillverkas vid bränneri under tid, då maniokarot eller andra
ämnen av omförmalda slag där användas (förordningen den 28 juni
1911). Beträffande användningen av malen spannmål är slutligen föreskrivet,
att i bränneri, där tillverkare icke anmält sig ämna använda
majs, må malen spannmål icke införas, utan skall, därest tillverkaren vill
inmäska spannmål i malen form, förmalningen ske i bränneriet (12 §
orduingsstadgan, jämförd med 3 § 1 mom. brännvinstillverkningsförordningen).
De nu anförda undantagsbestämmelserna hava tillkommit för att
skydda inhemska jordbruksprodukter i konkurrensen mot utländska råmaterial
i er.
Såsom i det följande skall visas, föreligger numera jämväl ett
skydd och faktiskt monopol för jordbroksbranningen gent emot viss
32
annan brännvinstillverkning deruti att tillverknings tiden fortfarande, —
vad angår för förtäring inom landet avsedd sprit framställd på annat
sätt än i samband med pressjästberedning, — är begränsad till sju
månader av året (1 oktober—1 maj; 2 § brännvinstillverkningsförordningen).
Genom denna bestämmelse, vartill kommitterade under VI
återkomma, utestängas taktiskt alla de brännerier, vilka av teKinska
skäl måste bedriva tillverkningen året om, från konkurrensmöjlighet, då
det gäller framställning av förtäringssprit. Till sistnämnda slag av
brännerier höra samtliga de s. k. sulfitbrännerierna, och hava kommitterade
ansett sig böra här lämna en kort framställning av sulfitspritfrågans
hittillsvarande utveckling.
3. Sulfltspritfrägan.
Under det första årtiondet av 1900-talet började tekniken inrikta
sin på att utfinna medel för tillgodogörandet av den avfallslut, som uppstår
vid sulfitcellulosafabrikerna. Man fann snart, att med god ekonomi
kunde framställas brännvin ur denna avfallslut. Praktiska försök i stor
skala ägde rum under loppet av år 1909 vid den Störa Kopparbergs
bergslags aktiebolag tillhöriga sulfitcellulosafabriken vid Skutskär och
erhöllo'' ett gynnsamt förlopp. Rätten till uppfinningen förvärvades av
aktiebolaget E t h y 1, som i en till Kungl. Maj:t ställd skrift meddelade,
att det vore bolagets mening att till Sveriges olika sulfitfabriker försälja
rätten att vid deras respektive anläggningar tillgodogöra sig uppfinningen.
På grund av de särskilda förhållanden, under vilka tillverkningen och
försäljningen av den enligt berörda uppfinning framställda spriten vore
avsedda att äga rum, voro emellertid de dåvarande bestämmelserna angående
tillverkning av brännvin otillräckliga och delvis olämpliga. Bolaget
gjorde därför framställning om vissa ändringar i gällande bräunvinslagstiftning
och anförde till stöd härför följande:
Med hänsyn till gällande restriktioner för brännvinstillverkningen
och de intressen, som vore knutna vid denna tillverkning och måhända
kunde äventyras genom den överproduktion, som uppstode, om den av
Sveriges samtliga sulfitfabriker tillverkade spriten — beräknad till
30 000 000 liter å 90 procent alkohol — kastades ut på den inhemska
marknaden, hade det synts bolaget nödigt att tills vidare göra anordningar
för export av den vid sulfitfabrikerna tillverkade spriten, som ej lämpligen
borde denatureras eller användas för tekniska ändamål inom landet.
I sådant avseende hade bolaget för avsikt att vid överlåtandet av tillverkningslicenser
till de särskilda fabrikerna uppställa som villkor, att fabriken
skulle förbinda sig att till ett tillämna! bolag, aktiebolaget Spritexport,
överlåta försäljningen av hela dess tillverkning enligt sagda metod.
Genom ett sådant gemensamt försäljningsbolag, i vilket det vore meningen,
att de sammanslutna tillverkarna ensamma skulle vara aktieägare, vunnes
en viss möjlighet att reglera marknaden. Beträffande grunderna för försäljningsbolagets
verksamhet, vore det meningen, att varje fabrik skulle
en gång i veckan till bolaget insända rapport angående storleken av
sin inneliggande tillverkning destillerad sprit, varefter bolaget, då tillräckligt
stor kvantitet samlats och förhållandena i övrigt det tilläte,
skulle försälja spriten för export i närmast belägna svenska hamn.
Sedan kontroll styrelsen avgivit utlåtande över aktiebolaget Ethyls
framställning, avlät Kungl. Maj:t till 1910 års riksdag proposition (nr 140'',
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 12, 13 och
21 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin den 11 oktober
1907. Enligt nämnda förslag skulle, bland annat, vid bränneri, där allt
det tillverkade brännvinet gjordes till förtäring obrukbart (denaturerades)
eller utfördes ur riket, brännvinstillverkning få äga rum jämväl under
den del av året, då brännvinstillverkning i allmänhet icke vore tillåten.
Sedan riksdagen antagit det framlagda förslaget, utfärdades den 12 september
1910 författning i ämnet.
Emellertid uppfylldes icke de högt ställda förväntningarna på eu
snabb utveckling av sulfitspritindustrien. Den år 1909 igångsatta sulfitspritfabriken
vid Skutskär efterföljdes tvenne år senare av fabriker vid
Kvarnsveden och Bergvik, men därmed upphörde för åtskilliga år anläggningen
av uya fabriker för ifrågavarande ändamål. De tre nämnda
fabrikerna hade tillsammans en årlig tillverkningskapacitet på omkring
5 miljoner liter brännvin å 50 procent.
Det förhållandet, att tillverkningen av sulfitsprit icke fick den omfattning
man hade förväntat, berördes i två vid 1914 års förra riksdag
inom andra kammaren väckta motioner. I den ena motionen, nr 71,
förklarades uteblivandet av det väntade uppsvinget bero, bland annat, på
de för sulfitspritindustrien mindre väl lämpade föreskrifter i brännvinstillverkningsförordningen,
vilka förbjöde tillverkningen av sprit hela året
om, såframt ej hela tillverkningen denaturerades eller exporterades. I
anslutning härtill ifrågasatte motionären, att sulfitspritfabrikerna
skalle få rätt att tillverka en begränsad mängd brännvin för förtäringsändamål
för att genom det härför erhållna högre priset kunna
erhålla möjlighet att till verkligt konkurrenskraftiga priser sälja
sprit avsedd att användas som motorbränsle. Denna motion utmynnade
i en hemställan, att riksdagen ville i eu skrivelse till
Sulfitspritutreäningen. 5
34
Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under vilka villkor de
hinder, som förefunnes i gällande brännvinslagstiftning och övriga dithörande
bestämmelser mot ett vidsträcktare tillgodogörande av sulfitindustriens
avfallsprodukter för sprittillverkning, kunde undanröjas eller
mildras. I den andra motionen, II: 52, anfördes i huvudsak ''liknande
synpunkter som i den förstnämnda motionen. Det framhölls sålunda,
att det komme an på lagstiftningen att medgiva sulfitspritindustrien rätt
att tillverka beskattningsbart brännvin, utan att därför tillverkningen
skulle behöva begränsas till sju månader av året. Å andra sidan erinrade
motionären, att mot ett sådant lössläppande av sulfitsprittillverkningen
reste sig jordbruksintresset. Det gällde därför att undersöka, huru potatisskörden
för framtiden skulle tillgodogöras. Efter att hava angivit några
riktlinjer i detta avseende uttalade motionären, att lika nationalekonomiskt
riktigt som det syntes vara, att sprittillverkningen baserades för framtiden
på sulfitlutens användning, lika rättvist förefölle det att, innan omläggningen
skedde i större omfång, undersöka och vidtaga åtgärder, så^att
icke odlarna av den hittills brukade råvaran lede något avbräck. På
sådana grunder hemställde motionären, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en allsidig utredning, huruvida och under vilka
villkor de hinder, som förefunnes i brännvinslagstiftningen mot ett vidsträcktare
tillgodogörande av sulfitindustriens avfallsprodukter för sprittillverkning,
kunde borttagas eller mildras, och i sammanhang därmed
vilka åtgärder staten borde vidtaga för att underlätta avsättningen och
förbrukningen av de näringsmedel, som icke vidare komme till användning
vid sprittillverkningen. Ingendera motionen hann slutbehandlas vid
1914 ars tidigare riksdag. Bada motionerna förnyades vid den senare
riksdagen samma år.
I sitt över nämnda motioner avgivna betänkande (nr 5) anförde
bevillningsutskottet, att det ifrågavarande spörsmålet otvivelaktigt vore
av stor nationalekonomisk räckvidd och förtjänt av en tillfredsställande
och snar lösning. Emellertid hade utskottet inhämtat, att åtgärder för
fiagans utredning redan blivit a vederbörligt håll vidtagna. Kommerskollegium,
som tagit initiativ härutinnan, hade i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 22 april 1914 anmält sin avsikt att verkställa en utredning
rörande de åtgärder, som lämpligen kunde från statens sida vidtagas för
främjande av sulfitspritindustrien, samt begärt bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för frågans utredning. Det begärda bemyndigandet hade
lämnats och sakkunniga i enlighet därmed tillkallats. Av kollega
berörda skrivelse framginge, att kollegium åsyftade en allsidig och ingående
undersökning, som motsvarade vad motionärerna i sådant avseende
syntes liava önskat. Utskottet funne under dessa förhållanden motionärernas
syfte redan vara tillgodosett, varför en ytterligare framställning
i ämnet vore obehövlig.
1 enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionerna
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Den utredning, som på grund av det ovannämnda bemyndigandet
verkställdes av kommerskollegium, avlämnades med skrivelse den 21
april 1915 till Kungl. Magt. 1 denna utredning ställde sig kollegium
avvisande till det i de förut nämnda motionerna vid 1914 års förra
riksdag framställda förslaget, att sulfitspritfabrikerna, för att bliva konkurrenskraftiga
på motorspritens område, skulle beredas möjlighet att
utan avbrott i fabrikationen tillverka och försälja brännvin för förtäringsändamål.
Vid övervägande av de åtgärder, som kunde vidtagas för att
skänka nödig stadga åt sulfitspritindustriens utvecklingssträvanden, utgick
kollegium nämligen från den principen, att tillverkningen och försäljningen
av denaturerad sprit för motordrift och andra tekniska ändamål
borde, så långt detta vore möjligt, reserveras åt sulfitspritfabrikerna, under
det förtäringssprittillverkningen borde förbehållas potatisbrännerierna.
De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas, skulle i huvudsak
gå ut på att förekomma konkurrens mellan dessa båda grupper av
tillverkare.
I enlighet med vad sålunda antytts utformade kollegium sitt förslag
till ändringar i hithörande författningar. Vid andra brännerier än sulfitbrännerier
skulle tillstånd till denaturering sökas hos Kungl. Maj:t, som
ägde fastställa den mängd, som för varje år med skattefrihet finge vid
bränneriet denatureras. Detta skulle jämväl äga motsvarande tillämpning
ifråga om rätten att mot återbekommande av tillverkningsskatten vid
reningsverk denaturera brännvin.
Grundsatsen, att sulfitspriten bör komma till användning endast
för tekniska ändamål i skattefri form samt att jordbruksproduktspriten
bör avses dels för förtäring och dels för de tekniska ändamål, till vilka
skattefri sprit ej kan användas, dels ock i begränsad myckenhet i skattefri
form för tekniska ändamål, har upprätthållits i alla senare förslag
beträffande reglering av sulfitspritens användning. Denna grundsats
återfinnes sålunda i nykterhetskommitténs den 31 januari 1916 dagtecknade
betänkande med förslag till förordning angående tillhandahållande
av skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än
förtäring m. m. samt i kontrollstyrelsens den 5 mars 1917 dagtecknade
utlåtande med förslag till förordningar angående skattefri sprit samt
vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Genom förordningen den 25 sep
-
36
terribel- 1917 (nr 669) infördes i huvudsak den ifrågavarande grundsatsen
uti förordningen den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin.
Jämväl det förslag till förordning angående handel med skattefri
sprit, som antogs av 1918 års riksdag, och som av Kungl. Maj:t utfärdades
genom förordningen den 1 juli 1918 (nr 508), fasthöll vid
denna grundsats.. Så äger enligt 5 § av sagda förordning partihandlare
med skattefri sprit till obegränsad myckenhet inköpa brännvin, som
framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, under det att
sådan partihandlare må inköpa annat brännvin för försäljning till skattefri
användning allenast i den utsträckning, Konungen för varje år bestämmer.
SuifUspritf
råg an år
1919.
Under kristiden hade framställning av sprit för användning i skattelagd
form genom föreskrifter, som meddelats av Kungl. Maj:t i enlighet
med 2 § 4 mom. i brännvinstillverkningsforordningen, alltmer inskränkts
och från och med ingången av tillverkningsåret 1917—1918 helt och
hållet förbjudits, utom vad angår bränning i samband med pressjästberedning.
Den på sistnämnda sätt framställda spriten hade emellertid av
flera omständigheter, varå här ej synes nödigt ingå, kommit att ställa
sig både dyr och till kvaliteten dålig, varför särskilda åtgärder syntes
böra vidtagas för att bereda de institutioner och företag, som v<>ro i
behov av beskattad sprit för tekniska och därmed jämförliga ändamål,
tillgång till en såvitt möjligt billig sprit av god beskaffenhet. En dylik
sprit syntes sulfitspritfabrikationen kunna erbjuda.
I berörda syfte ingav kontrollstyrelsen den 11 mars 1919 ett underdånigt
utlåtande, vari styrelsen framhöll, att frågan om sulfitspritens
rening och användning i renad form för tekniska ändamål numera vore
pi-aktiskt löst. För att emellertid dylik renad sulfitsprit skulle kunna
tillhandahållas för sådana ändamål, vartill endast beskattad sprit finge
användas, måste en ändring av lagstiftningen i ämnet äga rum.
I detta avseende anförde kontrollstyrelsen följande:
»Enligt brännvinstillverkningsförordningen (12 § 5 mom.) åtnjutes skattefrihet
för brännvin, som tillverkas vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes
till partihandlare med skattefri sprit, utföres ur riket eller användes i tillverkarens
egen rörelse. Allt brännvin, som tillverkas vid sulfitspritfabrikerna, är
skattefritt. Enligt 6 § av förordningen den 1 juli 1918 angående handel med
skattefri sprit (nr 508) må partihandlare med skattefri sprit, förutom till annan
partihandlare eller till detaljhandlare, inom riket försälja dylik sprit allenast till
avnämare, vilken av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd att av partihandlare inköpa
sådan sprit.
Då det gäller att möjliggöra, att sulfitsprit tillhandahålles i beskattad form,
liar man att välja mellan antingen att beskatta sulfitspriten redan vid sulfitbränneriet
eller att uttaga skatten för sagda sprit, när spriten tillhandahålles av
partihandlaren. Med hänsyn därtill att kontrollen vid sulfitbrännerierna betydligt
skulle invecklas, om det vid dessa fabriker bredvid den skattefria spriten skulle
Unnas sprit, som påfördes skatt, har kontrollstyrelsen ansett det lämpligaste tillvägagångssättet
vara, att sådan ändring vidtoges i förordningen angående handel
med skattefri sprit, att partihandlare berättigades att försälja skattefri sprit till
den, som till avsalu ägde bedriva rening av brännvin, i samband med vilken försäljning
tillverkningsskatten uttoges. Det skulle därjämte stadgas, dels att Kung!.
Maj:t ägde bestämma den myckenhet, som Unge av partihandlaren försäljas, ävensom
de villkor, under vilka försäljningen finge äga rum, dels att den i enlighet
härmed försålda spriten skulle tillhandahållas för vetenskapliga, medicinska, farmaceutiska,
tekniska, industriella eller likartade ändamål. Ifrågavarande stadganden
böra lämpligen införas såsom ett nytt andra moment till 6 § i förordningen
angående handel med skattefri sprit. Detta tillägg påkallar några smärre
ändringar i nyssnämnda § och i 7 § 1 mom.»
Vid behandlingen i statsrådet av kontrollstyrelsens utlåtande och
förslag anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet i huvudsak
följande:
»I likhet med kontrollstyrelsen anser även jag det önskvärt, att tillgång
beredes till billig sprit av beskaffenhet att kunna användas för tekniska och därmed
jämförliga ändamål. Ur sådan synpunkt har ju ock, på sätt i det föregående framhållits,
lagts i kontrollstyrelsens hand att under vissa förutsättningar medgiva försäljning
av skattefri sprit, som antingen icke alls eller ock ej på eljest föreskrivet
sätt denaturerats. Emellertid vill jag icke motsätta mig, att möjlighet öppnas att
även för fall, där antydda förutsättningar icke föreligga, tillgodose ifrågavarande
önskemål. Då det nu, enligt vad styrelsen upplyst och de vid dess yttrande fogade
handlingar bestyrka, låter sig göra att ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning
framställa för angivna ändamål lämplig sprit, anser jag mig fördenskull böra tillstyrka
sådan ändring i den på hithörande område gällande lagstiftningen, som möjliggör
tillhandahållande av dylik sprit i beskattad form. Beträffande ordningen
för sådan sprits beskattande ansluter jag mig till styrelsens härutinnan uttalade
uppfattning. De i ämnet erforderliga bestämmelserna synas mig lämpligast böra
meddelas i form av en särskild förordning, nära anslutande sig till förordningen
angående handel med skattefri sprit, varjämte uti 12 § 5 mom. förordningen angående
tillverkning av brännvin torde böra inryckas hänvisning till nämnda bestämmelser.
»
I enlighet med departementschefens hemställan framlade Kungl.
Maj:t genom propositionen nr 365 förslag till dels förordning angående
försäljning för vissa ändamål av odenaturer ad sprit, framställd ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning, dels ock förordning om ändrad lydelse av
12 § i brännvinstillverkningsförordningen.
Innan redogörelse lämnas beträffande behandlingen av dessa förslag
i riksdagen, torde det förtjäna att erinras om de olika fram
-
38
ställningar och utlåtanden, som till Kungl. Magt inkommit under
våren 1919.
Den alltsedan slutet av år 1916 rådande knappa tillgången å förtäringsbrännvin
hade framkallat ett utbrett missnöje, och röster höjdes
i början av år 1919 för att skapa en större tillgång på brännvin dels
genom att medgiva bränning av vissa jordbruksprodukter, dels genom
sulfitspritens lösgörande för förtäringsändamål.
På nykterhetshåll ansåg man emellertid, att ett upphävande av
den dittills tillämpade stränga ransoneringen skulle medföra ogynnsamma
verkningar i nykterhetsavseende. I en den 19 februari 1919"dagtecknad
till Konungen ställd skrivelse hemställde därför Sveriges Nykterhetssällskaps
representantförsamling, att rusdrycksförsäljningen icke måtte
ökas, att livsmedel icke måtte få användas för tillverkning av brännvin
eller starkare maltdrycker och att sulfitsprit icke måtte få försäljas till
förtäring.
Eu motsatt mening kom emellertid till synes från andra håll.
Stockholms- Den under kristiden knappa tillgången på rusdrycker ansågs nämligen
systemet. vara åtminstone en av anledningarna till den under kristiden florerande
lönnbränningen och missbruket av denaturerad sprit. På grund härav
gjordes gällande, att ifrågavarande missförhållanden borde kunna
undanröjas eller motverkas genom att något lätta på spritrestriktionerna.
1 en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ställd
skrivelse den 20 februari 1919 hemställde sålunda direktören i aktiebolaget
Stockholmssystemet, doktor Ivan Bratt, om utsträckta möjligheter
att tillverka sprit för förtäringsändamål, varvid det, bland annat, borde
medgivas partihandlare med skattefri sprit att »försälja dylik sprit
jämväl till partihandlare med rusdrycker, som idkar rening av brännvin
och som på ansökan erhållit Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd härtill,
mot villkor att den sålunda försålda spriten överfördes å allmänt nederlag
eller tillverkningsavgift av köparen omedelbart erlades.»
Sistnämnda förslag skulle givetvis innebära möjlighet för användande
av sulfitspriten till förtäringsändamål.
Svenska Sulfitspritindustriens intressen betonades i en av Svenska cellu
Cltg-för''
losaföreningen till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven
skrivelse av den 3 mars 1919, vari framhölls det önskemålet, att
helst definitivt och på obegränsad tid sulfitspritens användning för förtäringsändamål
möjliggjordes. För den händelse en dylik definitiv anordning
icke skulle kunna vidtagas, hemställde föreningen om »genomförande
av sådan anordning för viss tid, åtminstone till den 1 maj 1920,
varigenom sulfitspritindustrien skulle beredas en synnerligen behövlig
39
hjälp . att komma över den särskilt kritiska tid, som det närmaste året
säkerligen komme att utgöra för densamma med dels alltjämt ytterligt
uppdrivna kolpriser och därav följande höga tillverkningskostnader, dels
ock genom de politiska förhållandena skapade svårigheter och hinder
lör eu export, som måhända eljest skulle kunna upparbetas och lämna
goda resultat».
Nykterhetskommittén, som den 26 mars 1919 avgav infordrat
yttrande över ovanberörda av Sveriges Nykterhetssällskaps representantförsamling,
direktören i aktiebolaget Stockbolmssystemet samt Svenska
cellulosaföreningen ingivna skrivelser, fann det ur nykterhetssynpunkt
»icke nödvändigt att inom den närmaste framtiden öka kvantiteten utminuterat
brännvin.» Däremot var det enligt kommitténs mening
»alldeles nödvändigt, att alla tillgängliga näringsmedel toges i anspiak
för livsmedelsmarknadens förbättring. Denna nödvändighet
medförde den alldeles naturliga konsekvensen, att inga för människor
eller djur användbara födoämnen nyttjas som råvaror för brännvinsbränning.
»
Kommittén erinrade om den nationalekonomiska betydelsen av att den
eljest otjänliga sulfitluten i stället för näringsmedel användes till spritfabrikationen
samt om att »de sydsvenska jordbrukare, som före kriget
delvis giundat sitt jordbruk på produktion av till brännvinsbränning
avsedd potatis, under inflytande av kristidens förhållanden övergått till
att i stället odla för livsmedel avsedda produkter», vid vilket förhållande
det »icke torde möta nagra större svårigheter att, när denna förändring
nu faktiskt skett, lata det nya produktionssättet bli bestående för framtiden»,
och anförde kommittén därefter bland annat följande:
. cellulosaföreningen anser det möjligt itt genom de priser, som kunna
betingas för den till förtäringsändamål eller tekniskt bruk försålda sulfitspriten,
kunna till lägre priser upptaga en annars omöjlig konkurrens med de utländska
brännoljor, är denna tankegång icke ny. Redan i en vid 1914 års riksdag väckt
motion ifrågasattes, att sulfitspritfabrikerna skulle få rätt att tillverka en begränsad
mängd brännvin för förtäringsändamål för att med tillhjälp av det härigenom
erhållna högre priset bli i stånd att försälja motorsprit till verkligt konkurrenskraftiga
pris. I den av kommerskollegium föranstaltade, den 21 april 1915 dagtecknade
utredningen angående sulfitspritindustrien ställde sig kollegium emellertid
mycket tvekande gent emot ifrågavarande förslag och yttrade bland annat: ’Det
torde sålunda väl icke kunna anses lämpligt eller förenligt med de nuvarande
nykterhetssträyandena att basera utvecklingen och den ekonomiska bärigheten hos
ep ny industrigren å försäljningen av dricksprit, detta så mycket mindre som samtidigt
spritfabriker redan finnas i landet av fullt tillräcklig kapacitet för att fylla
behovet av denna vara’.
I det läge, vari frågan om tillverkning av sprit nu befinner sig, anser
Nykterhets
kommittén.
40
Kontroll
styrelsen.
kommittén skäl förefinnas, att demia fråga upptages till en snar, allsidig och ingående
behandling. Därvid framstår emellertid som en nödvändighet, att en sådan
prövning förbindes med utarbetandet av en ny fullständig tillverkningslagstiftning.
Ett eventuellt beviljande av rätt för sulfitspritfabrikerna att tillverka och avyttra
förtäringssprit synes nämligen böra ske endast i samband med en sådan regleringav
rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides med varandra fortlöpande,
konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke komme att uppstå.
En sådan utveckling måste nämligen anses stå i strid med varje målmedvetet
strävande att höja och förbättra nykterhetstillståndet hos vårt folk. Däremot måste
det från nykterhetssynpunkt betraktas som en avsevärd vinst, om det jordbrukarintresse,
som hittills varit knutet vid bränneriindustrien, kunde därifrån elimineras.
Och till förebyggande av ett fortsatt och svårupplösligt ekonomiskt intresse från
sulfitspritindustriens sida för tillverkningen och försäljningen av sprit till förtäringsändamål
finner kommittén det böra för en ifrågasatt sådan rätt åt denna industri
uppställas såsom ett oeftergivligt villkor, att densamma icke beviljas för obestämd
tid eller för all framtid utan endast för kortare perioder och under sådana former,
att några ersättningsanspråk från industriens sida icke kunde väckas, därest den
nykterhetspolitiska utvecklingen skulle medföra minskade eller fullständigt upphävda
behov och sålunda ävenledes medföra minskad eller totalt förbjuden tillverkning av
sprit för förtäringsändamål. •
Till dess förslag till en ny tillverkningslagstiftning kan föreläggas riksdagen
synes emellertid fullgilltiga skäl föreligga att icke bevilja vare sig sulfitspritindustrien
den begärda rätten att få tillverka och avyttra sprit för förtäringsändamål
eller att återupptaga tillverkningen av jordbruksproduktsprit i annan och större
omfattning ån för närvarande är fallet.»
Mot kommitténs mening reserverade sig doktor Bratt, som vidhöll
sina i ovan omförmälda skrivelse den 20 februari 1919 anförda
synpunkter.
Kontrollstyrelsen, som vid avgivande av sitt förut berörda utlåtande
icke ansett sig kunna yttra sig i frågan om sulfitspritens användningtill
förtäringsändamål, förrän vissa undersökningar, bland annat i fråga
om möjligheten att fullständigt befria sulfitspriten från vissa giftiga
ämnen, blivit slutförda, avgav den 21 mars 1919 ett till Kungl. Maj:t
ställt utlåtande i ämnet. Styrelsen framhöll däri, att det med hänsyn
till resultatet av de verkställda undersökningarna numera finge anses
»klarlagt att sulfitspriten kan erhålla en sådan renhet, att den kan användas
för förtäringsändamål. Då det emellertid icke vore uteslutet,
att vissa, särskilt tidigare och senare, fraktioner vid reningen av sulfitsprit
innehålla föroreningar, syntes det vara nödvändigt, att, om reningav
sulfitsprit för förtäringsändamål komme till stånd, denna rening tillsvidare
ställdes under en särskild kontroll och den renade sulfitspriten
före dess försäljning för förtäringsändamål underkastades särskild undersökning.
»
41
Sedan styrelsen vidare framhållit nödvändigheten av ändringar i
de författningar, som beröra sultitspritens tillverkning och försäljning,
samt önskvärdheten av att i samband härmed brännvinstillverkningsförordningen
jämväl i övrigt med hänsyn till vunna erfarenheter översåges
och förbättrades, uttalade styrelsen såsom sin mening, att särskilda
sakkunniga borde tillkallas »för granskning och revision av
gällande brännvinstillverkningsförordning särskilt med hänsyn till möjliggörande
av sulfitbrännvins användande till förtäringsändamål.»
Då det emellertid enligt kontrollstyrelsens mening, med hänsyn
till den förmodade knappheten under de närmaste åren å för brännvinstillverkning
nödiga näringsmedel, dylik tillverkning icke kunde medgivas,
åtminstone i någon större omfattning, samt med hänsyn till att
en betydlig import av utländskt brännvin redan kommit till stånd och
av allt att döma komme att eljest ytterligare ökas, föreslog styrelsen
vidare, att, »sedan behovet av sprit för tekniska ändamål och motorsprit
blivit täckt, överskottet av sulfitsprit måtte kunna användas för förtäringsändamål».
Styrelsen anförde härom vidare följande: »En provisorisk
lagstiftning i detta syfte torde kunna åstadkommas, därigenom
att Kungl. Maj:t tillerkännes befogenhet att bestämma den myckenhet
sulfitsprit, som får tillhandahållas för förtäringsändamål, ävensom de
villkor i övrigt, som äro erforderliga för att betrygga att sulfitspriten
tillhandahålles utan föroreningar samt på sådant sätt, att statens fiskaliska
intressen bliva tillgodosedda. Med hänsyn till att det ur kontrollsynpunkt
är mindre lämpligt, att tillverkaren försäljer sulfitspriten direkt
till den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin, torde den
provisoriska lagstiftningen böra innehålla bestämmelse därom att partihandlare
med skattefri sprit äger till den myckenhet och under de villkor,
Kungl. Maj:t bestämmer, försälja ur avfallslut från sulfitcellulosatillverkning
framställt brännvin till den, som till avsalu äger bedriva
rening av brännvin. I samband med berörda försäljning bör tillverkningsskatt
uttagas enligt vad i brännvinstillverkningsförordningen är
stadgat.»
Till kontrollstyrelsens förut berörda utlåtande voro såsom bilagor
bland annat fogade utlåtanden av laboratorn fil. doktor Otto Holmberg,
laboratorn med lic. Einar Hammarsten och professor Peter Klason
angående möjligheterna för reningen av sulfitspriten.
I anledning av den förberörda propositionen, nr 365, väckte herr
Tham en motion, nr 172, i första kammaren, däri han påyrkade sådan
ändring av det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning angående
försäljning för vissa ändamål av odenaturerad sprit m. in., att
Sulfitspritut redningen. ”
42
möjligheter bereddes för sulfitspritens användande jämväl för förtäringsändamål.
Bevillningsutskottet anförde i sitt i anledning av propositionen
nr 365 och den förberörda motionen den 29 april 1919 avgivna betänkande
i huvudsak följande:
»På grund av uppmuntran från statens sida har ett större antal sulfitbrännerier
anlagts med en betydande tillverkningskapacitet. Sedan brännerierna blivit färdiga
eller i det närmaste utbyggda, har statsbeslaget å sulfitsprit upphävts och prisbildningen
å detta område blivit fri. I följd härav har sulfitspriten utsatts för
konkurrens från de utländska brännoljorna, varvid efterfrågan å motorsprit blivit
ytterst ringa,. Det kan således förväntas, att det kommer att uppstå ett överskott
av sulfitsprit, vilket, därest det icke kan exporteras, skulle förbliva liggande i
fabrikerna Samtidigt härmed äro planer å bane att från utlandet importera betydande
kvantiteter brännvin för förtäringsändamål. Det har därför till förekommande
av importen av utländskt brännvin synts lämpligt, att den inom landet tillverkade
sulfitsprit, som icke kan finna avsättning för tekniska ändamål, beskattas
och renas för förtäringsändamål.
Bevillningsutskottet har icke kunnat undgå att finna det genom motionen
framställda förslaget eftef numera inträdda förhållanden förtjänt av beaktande.
Aven om man enligt utskottets mening måste ställa sig tveksam till tanken att
genom möjliggörande av sulfitspritens användande till förtäringsändamål mot förhållandevis
högre priser bereda sulfitspritindustrien ett stöd i konkurrensen med de
utländska brännoljorna, anser utskottet, att ett inom riket förefintligt överskott av
brännvin hellre bör finna användning än att importvägan, vilken numera är öppen,
anlitas för att skaffa brännvin för förtäringsändamål. Jämväl synes det utskottet
lämpligare och ur nationalekonomisk synpunkt bättre, att den annars värdelösa
sulfitluten utnyttjas, än att för folknäringen användbara jordbruksprodukter skola
förbrukas för bränningsändamål.
Enligt utskottets mening är emellertid den av motionären väckta frågan
förenad med flera svårigheter, vilka det gäller att lösa. Nykterhetskommittén har
i sitt ovan åberopade utlåtande erinrat, dels att beviljande av rätt för sulfitspritlabrikerna
att tillverka och avyttra förtäringssprit borde ske endast i samband med
en sådan reglering av rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides
med varandra fortlöpande, konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke
komme att uppstå, dels att det borde uppställas som oeftergivligt villkor, att sulfitspritindustrien
icke erhölle tillverkningsrätt för obestämd tid eller för all framtid
utan endast för kortare perioder och under sådana former, att några ersättningsanspråk
från industriens sida icke kunde väckas. Såväl nykterhetskommittén som
kontrollstyrelsen har erinrat om, att den nuvarande brännvinstillverkningsförordningen
måste omarbetas, om sulfitspriten för framtiden skall få användas för förtäringsändamål.
Vad sålunda av nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen anförts utgör efter
utskottets mening beaktansvärda invändningar mot att nu lämna ett permanent
medgivande till sulfitspritens användande för förtäringsändamål. Med hänsyn härtill
har utskottet i likhet med kontrollstyrelsen ansett, att tillhandahållande av be
-
43
skattad sulfitsprit i renad form för sistnämnda ändamål bör begränsas till en kortare
tid och att därunder den av kontrollstyrelsen och nykterhetskommittén påyrkade
omarbetningen av brännvinstillverkningsförordningen samt utredningen av
därmed sammanhängande frågor böra pågå. Med dylik anordning synas de anmärkningar,
som kommerskollegium och nykterhetskommittén riktat mot att sulfitspritfabrikerna
beviljades rätt att tillverka och avyttra förtäringssprit, icke kunna
vidhållas. Livsmedels- och fodertillgången inom landet lär under de närmaste åren
icke bliva sådan, att brännvinstillverkning av ämnen, som äro användbara för folknäringen,
kan medgivas, åtminstone icke i någon avsevärd omfattning. Någon konkurrens
mellan sulfitbrännerier och lantbruksbrännerier kan vid dylikt förhållande
ej komma ifråga. Erinras må ock, att enligt kontrollstyrelsens förslag, som i
detta avseende sammanfaller med motionärens, sulfitspriten skall avyttras av partihandlare
med skattefri sprit och icke av innehavare av sulfitbränneri. Härutinnan
torde ligga åtminstone en viss garanti för, att det icke skall uppstå ett direkt
ekonomiskt intresse hos sulfitspritindustrien att försälja brännvin för förtäringsändamål.
Då utskottet begränsar giltighetstiden för den föreslagna förordningen till
utgången av juni 1920 — ifrågavarande begränsning har utskottet funnit böra
drabba ej blott användande av sulfitsprit för förtäringsändamål utan även användande
av dylik sprit i beskattad form för tekniska ändamål — har utskottet ansett
sig samtidigt böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande
spörsmål ävensom om utarbetande och framläggande av förslag till ny
brännvinstillverkningsförordning.
Vidkommande de föreslagna bestämmelserna om befogenhet för Kungl. Maj:t
att föreskriva villkor för den beskattade och renade sulfitspritens användande för
andra ändamål än som avses i förordningen angående handel med skattefri sprit
ävensom att bestämma den mängd, som skulle få disponeras, förutsätter utskottet, att
vid utövningen av dessa befogenheter tillses, dels att sulfitspriten tillhandahålles
utan föroreningar, dels att icke större mängd disponeras än vad som kan anses
utgöra överskott utöver vad som erfordras för de i förordningen angående handel
med skattefri sprit avsedda ändamål.»
Mot utskottets betänkande anförde åtskilliga ledamöter reservation,
gående ut på bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Frågan föredrogs i riksdagens båda kamrar den 3 maj 1919, varvid
anföranden höllos dels mot utskottets förslag antingen på principiella
skäl mot sulfitspritens användning till förtäring, eller endast på den grund
att utredningen angående sulfitspritens användning till förtäringsändamål
och därmed sammanhängande lagändringsfrågor ännu icke blivit slutförd,
nämligen i första kammaren av herrar Carl Gustaf Ekman, Johan
Nilsson, Karl August Nilson, Karl Johan Ekman, Eliasson och Johannes
Åkesson samt i andra kammaren av herrar Jönsson i Boa, Jonsson i
Hökhult, Jönsson i Fridhill, Carlström, Karlsson i Sandviken och Räf.
Riksdagen.
44
Förordningarna
den
6 juni 1919.
dels och om bifall till utskottets hemställan, nämligen i första kammaren
av herrar Tham, Forssman, Bäckström och Wijk samt i andra
kammaren av herrar Källman, Engberg och Rune, vilka i sina anföranden
förklarade sig antingen principiellt förorda sulfitspritens användning
till förtäringsändamål eller i varje fall anse den föreslagna provisoriska
anordningen lämplig.
Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.
I enlighet med riksdagens beslut utfärdades kungl. förordningarna
av den 6 juni 1919 nr 309 och 310, varjämte närmare föreskrifter om
kontroll, skattens uttagande m. m. meddelades i en kungl. kungörelse
nr 311 samma dag.
Den kvantitet sulfitsprit, som genom Kungl. Maj:ts beslut i enlighet
med nu nämnda bestämmelser får tillsvidare försäljas till reningsverk
och användas för, bland annat, förtäringsändamål, utgör 5 000 000
liter å 95 procent. Till jämförelse kan nämnas, att under år 1919 omkring
5 200 000 liter egentligt brännvin å 50 procent importerats, varjämte
genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 oktober 1919 jordbruksbrännerierna
erhållit tillstånd att av potatis bränna tillhopa 10 000 000 liter
å 50 procent samt genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 och 22 december
1919 ytterligare 2 550 000 liter.
45
LI. Möjligheten av sulfitspritens rening och användning för
förtäringsändamål.
Redan kort tid efter det sulfitspriten började framställas fabriksmässigt,
uppkom frågan om möjligheten av sulfitspritens rening. Möjligheten
av denna rening förnekades sålunda i en av dr. G. Foth i
Zeitschrift fiir Spiritusindustrie, 23 årg. 1910 nr. 48, publicerad uppsats.
Dr. Foth gjorde gällande, att sulfitspriten innehölle en ansenlig
mängd metylalkohol, som svårligen kunde avskiljas genom destination.
Dessutom innehölle sulfitspriten också andra föroreningar, vilka uteslöte
användning av dylik sprit till framställning av dricksprit. Sulfitspriten
kunde därför göras användbar blott som denaturerad sprit.
Fn annan uppfattning framfördes av sulfitspritfabrikationens förespråkare.
I ett föredrag, som disponenten E. J. Ljungberg höll i nationalekonomiska
föreningen den 24 januari 1912, åberopades sålunda bland
annat ett den 27 maj 1911 avgivet intyg av professorn i medicinsk och
fysiologisk kemi vid Uppsala universitet Carl Th. Mörner. Enligt detta
intyg hade professor Mörner analyserat prov å råsprit, tillverkat av sulfitcell
ulosaavfallslut från Skutskärs spritfabrik, varvid han till jämförelsematerial
haft från spritfabriken i Uppsala anskaffade prov på råsprit
och finsprit, tillverkade enbart av säd. Som slutomdöme uttalade professor
•Mörner att, frånsett föroreuingar med fri svavelsyra i tydlig, om ock
ringa mängd, sulfitråspriten visade sig i andra avseenden vara renare än
den till jämförelse använda sädesråspriten och i renhetsgrad närma sig
finspriten.
I ett föredrag, som den ene uppfinnaren av den använda metoden att
utvinna sprit ur sulfitluten, ingenjör Gösta Ekström höll i Göteborg vid
tredje allmänna svenska kemistmötet den 7 juni 1913, uttalade han, att
sulfitspriten kunde renas och bliva lika ren och välsmakande som potatissprit.
Sedan förslag framställts vid 1914 års riksdag om tillhandahållande
av sulfitsprit för förtäringsändamål, blev frågan om sulfitspritens rening
Teoretiska undersökningar
och uttalanden.
46
mera aktuell. I tidskrift för svensk stärkelse- och spritfabrikation (årg.
1914 häftet 2) upptogs sålunda i två olika artiklar frågan till diskussion.
I den ena av dessa artiklar, undertecknad C. v. S., anfördes, att motionärerna
i riksdagen liksom uppfinnaren, ingenjör Ekström, syntes taga
för avgjort, att den renade sulfitspriten vore lämplig för konsumtionsändamål.
Denna sida av saken ansåg emellertid artikelförfattaren ingalunda
vara självklar. Sulfitråspriten innehölle nämligen, utom andra föroreningar,
metylalkohol i så avsevärd mängd, att det kunde starkt ifrågasättas,
huruvida det kunde vara lämpligt, att ett med dylikt starkt gtftämne
förorenat råmaterial komme till användning vid framställning av
en konsumtionsvara. Författaren framhöll emellertid, att meningarna i
denna punkt kunde vara delade: man kunde ju göra gällande, att, därest
det visade sig, att sulfitspriten kunde befrias från metylalkoholen, utgångsmaterialets
giftighet ej behövde lägga något hinder i vägen för
detsammas användning för det ifrågavarande ändamålet. Med avseende
härpå borde emellertid framhållas, att svårigheterna att från vanlig alkohol
avskilja metylalkoholen vore vida större än att befria alkoholen från
andra föroreningar. Under förutsättning att detta avskiljande vore överhuvudtaget
genomförbart i tekniskt och ekonomiskt avseende, samt att
dylik rening för konsumtionsändamål medgåves, borde följaktligen från allmänhetens
sida det villkor uppställas, att tillverkningen ställdes under
en kontroll, som uteslöte möjligheten av att metylalkoholiskt brännvin
utlämnades till konsumtion. Säkert vore, att under alla förhållanden
kostnaderna för sulfitspritens rening komme att bliva högst betydliga och
att följaktligen vinst vid försäljning av densamma bleve avsevärt mindre
än man tänkt sig.
I en annan j ovan åberopade tidskrift införd artikel av ingenjör
S. Barring upptogs frågan angående de i sulfitråspriten ingående föroreningarna
till närmare behandling. Barring framhöll sålunda, att den
vid sultitspritbrännerierna utvunna spritens beskaffenhet ansenligt avveke
från den sprit, som erhölles ur potatis och andra rotfrukter. Sulfitspriten
vore nämligen i hög grad förorenad av metylalkohol, aceton, furfurol,
finkelolja och svavelväte. Den ansenliga föroreningen med metylalkohol
vore något specifikt för sulfitspriten. Enligt gjorda undersökningar uppstode
vid sulfitcellulosametoden 10 kilogram metylalkohol per ton cellulosa.
Denna starkt giftiga alkohol vore delvis befintlig i luten före jäsningen,
men uppstode också under själva jäsningsprocessen. Ur glykokoll,
som också funnes i luten, uppstode vid jäsningen med jäst och
socker metylalkohol. Dessutom bildades svavelväte, vilket ävenledes
vore mycket giftigt och gåve spriten dålig lukt, Man borde således
47
ej, som ingenjör Ekström gjort, bedöma denna sprit endast nr kemisk
synpunkt utan även från fysiologisk. Metylalkoholen vore alltså en
oundviklig beståndsdel och kunde antagas utgöra 10 procent. Sulfitspriten
hade eu särskilt dålig lukt, som berodde på närvaron av störa
mängder acetaldehyd och spår av furfurol och aceton samt vätesvavla.
Då metylalkoholen kokade vid 66.5° C. och aceton vid 56° C. samt kokpunkten
för vanlig sprit är 78.4° C., insåges lätt, att det vore nästan omöjligt
att rektificera spriten. Tyska auktoriteter hade också yttrat sig
därom, att det med nuvarande tekniska medel ej lyckats att avlägsna
dessa beståndsdelar, och att sulfitspritens kvalitet vore lika med denaturerad
sprits. Att söka åstadkomma en blott någorlunda antaglig kvalitet
av drickbrännvin ur sulfitspriten, vore därför eu fåfäng möda.
Detta vederläde fullständigt ingenjör Ekströms påstående, att sulfitspriten
skulle kunna bliva lika ren och välsmakande som potatissprit. Metylalkoholen
vore i högsta grad giftig för den mänskliga organismen, enär
den icke, som etylalkoholen, förbrändes i kroppen, utan kvarstannade
hos de särskilda organen, så att genom anhopningen av metylalkoholen
döden framkallades. Härav framginge, att sulfitspriten vore i högsta
grad hälsofarlig och oduglig till rening för drickändamål. Följaktligen
hävdade ingenjör Barring bestämt, att något välsmakande brännvin ej
kunde fås ur sulfitråspriten, samt att, även om den underkastades en
rektifikation, den icke desto mindre bleve hälsofarlig, illaluktande och
illasmakande.
I en i Svensk Papperstidning 1914 nr 10 införd artikel har ingenjör
Hilding Bergström upptagit den föreliggande frågan till behandling.
Han erinrade därom, att vid framställning av sulfitcellulosa ur ved
bildades metylalkohol, vilken sålunda funnes i den från kokaren avtappade
luten. Efter dennas jäsning och destination på etylalkohol erhölles
ett totaldestillat, som jämte etylalkohol även innehölle metylalkohol.
Enligt en vid en sulfitspritfabrik utförd analys bildades per ton cellulosa
7 kilogram metylalkohol. Lutmängden i kokaren vid kokets slut
vore 10 kubikmeter per ton cellulosa. Då 10 liter etylalkohol bildades
vid jäsning av en kubikmeter lut, samt vidare på en kubikmeter lut
vid avslutat kok funnes 0.7 kilogram eller 0.8 7 liter metylalkohol, skulle
sålunda råspriten hålla 8.7 liter metylalkohol på 100 liter etylalkohol,
om inga förluster av metylalkoholen skedde under sulfitspritfabrikationens
gång. Nu ägde emellertid sådana förluster rum, varför halten av metylalkohol
i råspriten i verkligheten bleve lägre. Tillvaratoges samtidigt
metylalkoholen i avgasningskondensatet, sjönke ju metyl alkoholens mängd
ytterligare. Ingenjör Bergström framställde nu den frågan, huruvida
48
dessa förluster av metylalkohol, t. ex. genom lutens lutning, genom
ett ofullständigare avdrivande av metylalkohol än av etylalkohol vid den
kontinuerliga avspritningen o. s. v., vore så stora, att den i råspriten
erhållna metylalkoholmängden bleve försvinnande. Med kännedom om
lågprocentiga metylalkohollösningars destillationsförhållanden samt förloppet
vid sulfitspritfabrikationen, sådan denna vid det dåvarande bedreves,
ansåg sig författaren med bestämdhet kunna säga, att en stor
del av den vid sulfitkokningen bildade metylalkobolen återfunnes i den
råa sulfitspriten.
Nu gällde frågan, om denna råsprit genom rening kunde nog fullständigt
befrias från metylalkohol. Enligt vad författaren både sig bekant,
förelåge icke några verkliga resultat från försök att genom destillation
skilja etylalkohol och metylalkohol från varandra. Författaren
hade gjort dylika försök, vilka kunde giva ett bestämt svar på frågan,
om ett fullständigt skiljande av de båda alkoholerna genom destination
teoretiskt vore möjligt. Det vore även åtminstone teoretiskt möjligt,
att genom avspritning befria avfallsluten från metylalkoholen före jäsningen,
i vilket fall en från metylalkohol fri sulfitsprit kunde erhållas.
Som resultat av sina undersökningar i ämnet uttalade ingenjör Bergström,
att det vore teoretiskt möjligt att genom destination befria et}7lalkohol
från metylalkohol, därest blandningen icke understege 0.15 procent
och icke överstege 95 procent metylalkohol.
I ett arbete, betitlat »die Sulfitablauge und ihre Verarbeitung ant''
Alkohol» har doktor Erik Idägglund anfört eu analys på sulfitråspriten,
enligt vilken etylalkoholen inginge med 91 viktsprocent, vatten med
5.2 viktsprocent, metylalkohol med 3.2 viktsprocent, aldeh}7d med 0.3 5
viktsprocent, finkelolja med 0.24 viktsprocent; spår av aceton och syror
inginge dessutom.
Under erinran om det teoretiska resultatet, till vilket Bergström
i sin nyss åberopade uppsats kommit, nämligen att sulfitråspriten skulle
hålla 8.7 liter metylalkohol på 100 liter etylalkohol, framhöll Hägglund,
att då metylalkoholhalten enligt analys blott vore 3.2 viktsprocent,
skulle således ungefär hälften av den metylalkohol, som uppstode vid
sulfitkokning, hava avlägsnats under lutens neutralisering, respektive
lutning.
Enligt ett av ingenjör Ekström till kontrollstyrelsen ingivet analysintyg
från den schweiziska alkoholförvaltningen i Bern, funnos i ett
prov å sulfitråsprit från januari 1919 från cellulosafabriken Attisholz
A. G. tydligt påvisbara spår av metylalkohol. Enligt ett annat från
Gebriider Avenarius i Tyskland lämnat meddelande har en officiell
49
■analys givit vid handen, att eu kvantitativ bestämning av motylaikoholeu
i sulfitråspriten, på grund av allt för ringa mängd av detta ämne, icke
vore möjlig.
Praktiska försök i fabriksmässig skala med rening av sulfitsprit
hava redan utförts så tidigt som år 11314. Genom Kung]. Maj:ts resolution
den 21 november 1913 erhöll nämligen Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag
tillstånd att för experiment mot erläggande av tillverkningsskatt
från någotdera av Skutskärs eller Kvarnsvedens sulfitbrännerier
uttaga intill 55 00(3 liter brännvin å 50 procents alkohol halt. Reningav
12 198 liter sulfitbrännvin å 50 procent av nyssnämnda kvantitet
verkställdes därefter å bolagets reningsverk å Reymersholm den 18 och
19 mars 1914, varefter destillationsprodukterna från den första destillationen
renades den 13 och 14 juli samma år. Enligt det vid första
destillationen förda protokollet erhölls i utbyte i förhållande till råvaran
50.4 procent absolut ren sprit, 29.6 procent försprit, 18 procent
eftersprit samt 1.4 procent lank. Samtliga de kemiska prov på syror,
träsprit, furfurol, aldehyd och finkel, vilka prov bruka förekomma vid
undersökningar av rektificerad sprit ur andra råämnen, gåvo negativt
resultat beträffande den absolut rena sulfitspriten. Någon finkelolja
kunde icke observeras vid destillationen. l)et vid destillationen förda
protokollet upplyser, att sulfitspriten verkade mera lättkokt och flyktig
än annan råsprit. Vid den senare destillationen av desti lationspro-dukterna
erhölls absolut ren sprit med 57.8 procent, förspritl med 29.5
procent samt eftersprit och lank med 11.6 procent. Enligt protokollet
över denna destination förmärktes ej heller nu någon finkelolja. Den
absoluta sprit, som erhölls, visade sig dock vara av sådan beskaffenhet,
att den ej kunde användas enbart utan uppblandning med annan sprit.
Sammanställas resultaten av bägge destillationerna, visar det sig,
att utbytet absolut ren sprit i förhållande till råvaran utgjorde 78.6
procent, förspriten 14.4 procent samt efterspriten och länken 5.7 procent.
Den absolut rena spritens kvantitet uppgick till 9 588.5 liter å
5(3 procent.
Till jämförelse kan i detta sammanhang nämnas, att vid rening
av vanlig potatissprit utbytet absolut ren sprit i allmänhet är 90 procent,
samt att vid rening av jästsprit utbytet ren sprit i allmänhet är 80
procent.
I början av år 1919 blev emellertid, på grund av olika förhållanden,
frågan om rening av sulfitråsprit åter aktuell.
.JSulfUspritutredningen. 7
Praktiska
försök i fabriksmässiff
skala.
50
Undersökningar
av den
fabrik smässigt
Å aktiebolaget Vin & spritcentralens reningsverk å Reymersholni
verkställdes för aktiebolaget Skattefri sprits räkning den 21 och 22 februari
samt den 12 och 13 mars 1919 rening av 22 781.1 liter sulfitråsprit
av norm afstyrka. Vid den första destillationen, omfattande
11 377.9 liter, erhölls 2 593 liter exportsprit (22.s procent utbyte i förhållande
till råvaran), 4 053.8 liter absolut sprit (35.6 procent), 3 338.4
liter försprit (29.3 procent), 1012.7 liter eftersprit (8.9 procent)
samt 343 liter 50 procentig lank (3 procent). Såväl exportspriten som
den absoluta spriten voro av samma renhetsgrad som motsvarande sprita
erhållen vid den försöksdestillation, som omförmälts å sid. 49. Ytterligare
eu destination med samma utbytesresultat verkställdes därefter.
Vid destillationen den 12 och 13 mars 1919 av för- och efterprodukterna
från de två föregående destillationerna, vilken omfattade sammanlagt
8 587 liter, erhölls i utbyte 3 812 liter absolut sprit (44.4
procent), 3 797 liter försprit (44.2 procent), 697 liter eftersprit (8.1
procent) samt 232 liter lank (2.7 procent). Totalresultatet av de ifrågavarande
två destillationerna å 22 781.1 liter 50-procentig sprit samt destillationen
av den erhållna för- och efterspriten blev 5 190.3 liter exportsprit
(22.8 procent), 11 742.8 liter absolut sprit (51.6 procent),
4 492.4 liter för- och eftersprit (19.7 procent) samt 1 159.8 liter lank
(5 procent).
En ny destination ägde rum den 29 och 30 september 1919 å
23 060 liter 50-procentig sulfitråsprit. Härvid erhölls i utbyte 5 626
liter exportsprit och 7 954 liter absolut sprit, eller sammanlagt 58.9
procent exportsprit och absolut sprit, samt vidare 7 901 liter för- och
eftersprit och 1 436 liter lank. Vid destination av ifrågavarande föroch
efterprodukter (7 901 liter) erhölls ytterligare 3 094 liter absolut
sprit, vartill kom 4 440 liter för- och eftersprit samt 310 liter lunk.
Det totala utbytesresultatet av nu ifrågavarande destillationer blev alltså
5 626 liter exportsprit (24.4 procent i utbyte i förhållande till råvaran),
11 048 liter absolut sprit (47.9 procent), 4 440 liter för- och eftersprit
19.3 procent) samt 1 746 liter lank (7.6 procent). Det totala utbytesresultatet
i förhållande till råvaran blev alltså för finspriten 72.3 procent
samt för för- och efterprodukterna 26.8 procent.
Samtliga de i förestående båda stycken angivna kvantiteter sprit
och lank äro reducerade till normalstyrka (50 procent).
Omedelbart efter det resultatet av den ovannämnda destillationen
den 21 och 22 februari 1919 kommit till kontrollstyrelsens kännedom, lät
51
kontrollstyrelsen å sitt laboratorium verkställa undersökning rörande*
beskaffenheten av den erhållna linspriten. Ett preliminärt resultat av
ifrågavarande undersökning meddelades i ett den 19 mars 1919 dagtecknat
intyg av laboratorn Otto Holmberg. Enligt intyget hade undersökningen
beträffande den som exportsprit betecknade fraktionen givit
vid handen, att det vore praktiskt möjligt att genom destination befria
sulfitspriten från metylalkohol och övriga i sulfitråspriten ingående föroreningar.
Eeg. läkaren och laboratorn vid Karolinska Institutet Einar
Hammarsten, vilken såsom sakkunnig biträtt inom kontrollstyrelsen i
-denatureringsfrågor, avgav vidare den 17 mars 1919 ett intyg beträffande
den fraktion av den renade sulfitspriten, som betecknades såsom
exportsprit, och innehöll berörda intyg, att alla av honom anställda
kvalitativa prov givit negativt utslag på metylalkohol, vadan han på
grund härav avgav det utlåtandet, att ovannämnda fraktion av sulfitspriten
ej innehölle metylalkohol i påvisbar mängd. Professor Peter
Klason avgav slutligen till aktiebolaget Vin- & spritcentralen ett den
.20 mars 1919 dagtecknat utlåtande av följande lydelse:
»Ombedd att yttra mig över möjligheten att av sulfitråsprit framställa en
från metyalkohol så fri finsprit, att den kan användas till beredande av konsumvara,
får jag meddela, att jag anser detta böra kunna utan svårighet ske. Differensen
i kokpunkt emellan metylalkohol och vanlig alkohol är så betydande, 12 °,
och metylalkoholens egenskaper i övrigt är för ett skiljande genom destination i
kolonnapparat mycket godartad, så att jag anser, att det ej bör vålla väsentligt
större svårigheter att erhålla finsprit ur sulfitråsprit än ur potatisråsprit, helst den
metylalkoholhaltiga sulfitspriten är mycket användbar till denaturering, spritfårnissa
in. in. Mig företedda prov av finsprit framställt av sulfitråsprit vid spritcentralen
bär ock vad lukt och smak beträffar ej varit underlägsen finsprit av potatisråsprit.
Huruvida ett svagt spår av metylalkohol kan vidlåda densamma är, med de prövningsmetoder
man har, svårt att avgöra. Det synes emellertid vara uppenbart,
att svaga spår av metylalkohol måste anses vara fullständigt betydelselösa ur
hygienisk synpunkt.»
Samtliga de ovanberörda intygen voro bifogade det utlåtande,
som kontrollstyrelsen den 21 mars 1919 ingav till Kungl. Magt beträffande
användning av renad sulfitsprit för förtäringsändamål. De
hava sålunda legat till grund för det beslut, som 1919 års riksdag
fattat i fråga om medgivande av sulfitspriten för förtäringsändamål.
Kontrollstyrelsen ansåg emellertid, att ytterligare undersökningar borde
äga rum rörande den renade sulfitspritens lämplighet, och avlät därför eu
den 8 april 1919 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t, vari framhölls,
att det vore önskvärt, att de hittills utförda undersökningarna, vilka
endast avsett att utröna möjligheten att rena sulfitsprit från metyl
-
renade sul/itspriten.
Kemiska
uudersökiiin<r»
r.
52
Medicinska
undersök
ningar.
alkoholen, måtte kompletteras med vissa å djur och människor utfördar
jämförande undersökningar mellan giftighetsgraden hos den renade sulfitspriten
och annan sprit. 1 dylikt syftemål anmodade kontrollstyrelsen
leg. läkaren och laboratorn vid Karolinska institutet E. Hammarsten
att inkomma med kostnadsförslag till eu sådan undersökning, avsedd
att omfatta ögonundersökningar å människor samt patologiskt-anatomiska
undersökningar av ögonen och nerverna å djur. Kontrollstyrelsen,
som ansåg den ifrågavarande undersökningen vara av största betydelse
för bedömande av frågan om sulfitspritens användning för förtäringsändamål,
hemställde om anvisande av erforderligt belopp för undersökningens
utförande. Sedan Kungl. Maj:t bifallit kontrollstyrelsens
framställning, igångsattes ifrågavarande undersökning, vilken till
eu början avsåg den finaste fraktionen av sulfitspriten, nämligen
exportspriten (denna fraktion omfattade, som förut nämnts, 22.8 procent
av råvaran). Uti ett den 21 juni 1919 dagtecknat utlåtande anförde
Hammarsten samt leg. läkaren och föreståndaren för statens rättskemiska
laboratorium 15. Lindberger, vilka tillsammans verkställt ifrågavarande
undersökningar, följande:
»På uppdrag av Kungl. kontrollstyrelsen ha undertecknade verkställt utredning
över användbarheten till förtäringsändamål av en viss fraktion renad sulfitsprit.
De i detta syfte anställda undersökningarna ha omfattat dels djurförsök dels
försök pa människa.
Bland tillgängliga försöksdjur befunnos endast kaniner fullt lämpliga. Bortlöpande
försök ha därför endast utförts å nämnda djur. Försöksanordningen har
därvid i huvudsak varit den, att djur av sa vitt möjligt lika storlek och utvecklingsgrad
i parallellförsök behandlats med lika doser av ä ena sidan ren handelssprit (s. k.
exportsprit), å andra sidan den till prövning tillhandahållna sulfitspritfraktionen. f
vissa försöksserier ha även rå sulfitsprit samt metylalkohol (träsprit) av olika renhetsgrad
tagits till jämförelse. Doserna ha alltid beräknats per kilogram djurvikt
och ha preparaten införlivats i 20 procentig lösning genom sondmätning.
Försöken ha i de olika serierna varierats med hänsyn till såväl dagsdos som
försökstid.
Vid en lägsta prövad dos av 4.3 gram per kilogram kunde frånsett ett kortvarigt
akut bedövningsstadium inga bestående giftverkningar konstateras efter något
av de använda preparaten, särskilt visade samtliga djur eu konstant stigande
viktkurva.
Vid närmast högre dos — 6.7 gram per kilogram iakttogs utom starkare
och långvarigare akut förgiftningsstadium även stark oregelbundenhet hos viktkurvorna
men med tydlig tendens till viktminskning, Någon olikhet i verkningsgraden
beträffande den rena etylalkoholen och d:o sulfitspriten kunde emellertid
ej konstateras.
Några av djuren i dessa försöksserier avledo under försökens gång, men visadesig
dödsorsaken i samtliga fall vara akut pneumoni (i ett fall av tuberkulos natur):
alltså utan direkt samband med det införlivade giftet.
Efter försökens avslutande avlivades djuren och obducerades omedelbart.
De (mikroskopisk! iakttagbara förändringarna inskränkte sig till blödningar i magslemhinnan
i ett antal fall, regellöst fördelad mellan dt; olika försöksgrupperna.
Material för mikroskopisk undersökning togs från hjärtmuskulaturen, lever, njurar,
och synnerver. Den mikroskopiska granskningen av preparat frän dessa visade i
intet fall några patologiska förändringar, som kunde ställas i samband med de
undersökta preparatens giftverkningar.
I en sista försöksserie ökades dosen till 8.9 gram per kilogram djur, vilket
enligt tidigare erfarenhet beträffande etylalkohol är dödlig förgiftningsdos. De behandlade
djuren avledo också efter ett comastadium, som varade mellan 1 och 2
dygn. Ej heller vid denna dos framträdde någon skillnad i verkningarna av den
rena etyl- och d:o sulfitspriten.
i)e makroskopiskt iakttagbara organförändringarna inskränkte sig även i
dessa fall till blödningar i magslemhinnan — och ej heller detta konstant. Den
mikroskopiska undersökningen visade eu hos bägge försöksserierna i samma grad
förefintlig märgskidsdegeneration i synnerverna; frän övriga undersökta organ inga
påvisbara patologiska förändringar.
Av de övriga sprit-preparat, som underkastats jämförande prov visade endast
den råa metylalkoholen starkare avvikelser från de med ren sprit erhållna verkningarna.
För nämnda preparat visade sig såväl den enkla förgiftningsdosen som
dödsdosen betydligt lägre än för de övriga, varjämte den mikroskopiska granskningen
av organen efter de högre doserna därav utom utbredda degenerativa förändringar
i synnerven även visade kraftig fettdegeneration i njurarna.
Sedan djurförsöken framskridit så långt, att vi ansägo ej behöva befaras
någon häftigare giftverkan av den rena sulfitspriten, igångsattes jämsides med
de ovan refererede experimentella undersökningarna även försök med denna ä
människor. Försökspersonerna ha utgjorts av friska män i åldern 27—35 ar och
ha de givitvis på förhand hatt kännedom om försökens innebörd och möjliga risker.
1 början ingåvos endast smärre doser — 30 kubikcentimeter per dag av den
98-procentiga spriten — vilken dos småningom stegrades, då kontrollundersökningarna
ådagalade, att så utan risk kunde ske. Av praktiska skäl utsträcktes
dagsdosen ej utöver 100 kubikcentimeter, vilken kvantitet försökspersonerna tagit
under perioder, varierande mellan 1 till 7 veckor. 1 eu del fall ha samma försökspersoner
deltagit i olika perioder med längre eller kortare mellantid. \ id enstaka
tillfällen, när yttre förhållanden gjort det möjligt, har även större dagsdos, upp till
200 kubikcentimeter tagits.
För bedömande av eventuell giftighet har utom till den subjektiva uppfattningen,
särskild hänsyn tagits till eventuell återverkan å kroppsvikt, hjärta,
njurar, blodtryck. Alkoholers och särskilt träspritens elektiva giftverkan å synorganen
är ju känd, och ha vi därför särskilt haft, vår uppmärksamhet riktad på
möjligen uppträdande symtom från nämnda organ. Utom kontroll av synskärpa
och ögonbottnen ha synfälten och särskilt färgfältens förhållande kontrollerats, då
det är känt att färgskotom höra till de tidigast iakttagbara tecknen till en börjande
neurit av hithörande slag.
Det resultat, vartill dessa försök lett, har varit, att inga som helst organiska
förändringar kunnat konstateras hos försökspersonerna samt att beträffande verkningarna
i övrigt ej iakttagits någon avvikelse från dem, som bruka följa av motsvarande
kvantiteter förtäringssprit.
Som resultat av de ovan refererade försöken anse vi oss kunna betyga,
att den från olycksfall och missbruk kända stora giftighetsgraden hos den
■orena träspriten bekräftas av våra djurförsök,
att under de anförda försöksbetingelserna varken vid djurexperimenten eller
försöken å människor kunnat spåras någon skillnad i verkningarna mellan å ena
sidan ren sprit i form av exportsprit eller’ annan förtäringssprit och å andra sidan
den oss tillhandahållna renade sulfitspriten samt
att sålunda någon olägenhet ej torde vara att förvänta av utsläppande till
förtäringsändamål av sulfitsprit av sådan renhetsgrad, som den av oss undersökta.»
På grund av innehållet i berörda utlåtande förelädes detsamma
för de inom kontrollstyrelsen tillkallade sakkunniga i denatureringsfrågor,
vilka tillstyrkte, att den ifrågavarande fraktionen av den renade
•sulfitspriten utlämnades till förtäringsändamål.
Kontrollstyrelsen uppdrog härefter åt Hammarsten och Lindbergen
att fortsätta undersökningarna å en större fraktion av den renade sulfitspriten.
Sedan dessa undersökningar slutförts avgåvo de ett den 3
oktober 1919 dagtecknat utlåtande av följande innehåll:
»I förut avgiven berättelse och utlåtande ha undertecknade redogjort för
resultatet av våra på uppdrag av Kung]. Kontrollstyrelsen utförda undersökningar
rörande användbarheten av ur sulfitsprit framställd s. k. exportsprit för förtäringsändamål.
Då det för det praktiska utnyttjandet visat sig önskvärt, att en vida
större fraktion av sulfitspriten skulle kunna tillgodogöras för förtäringsändamål, lia
vi på givet uppdrag fullföljt undersökningarna med de närmast den s. k. exportspriten
liggande fraktionerna med beteckningen »absolut sprit». De ha utgjorts av
dels en förfraktion enligt uppgift omfattande 27.8 4 procent av råspriten dels eu
efterfraktion på 7.7» procent alltså inklusive den till 22.4» procent uppgående
exportspriten 58.12 procent av totalmängden alkohol. Beträffande undersökningsmaterialets
allmänna egenskaper är att märka, att den med »för» betecknade fraktionen
företedde en ganska utpräglad främmande lukt huvudsakligen aldehydartad
men därjämte något syrlig och en aning empyreumatisk. För den händelse det ej
har varit en rent tillfällig företelse, torde spritblandningar, vari denna fraktion
ingår, endast i form av tämligen starkt kryddade drycker kunna nyttjas för förtäring.
Våra undersökningar, som i detta fall endast omfattat försök på människa
ha anordnats i full överensstämmelse med de förut meddelade motsvarande försöken
med »exportsprit»-fraktionen. För att giva proven största möjliga skärpa
utan att tillgripa övermåttan stora spritdoser ha vi vid försöken endast medtagit
de båda ytterfraktionerna blandade i proportion till deras procentiska andelar i råspriten.
Dels hade våra föregående försök ådagalagt exportspritfraktionens oskadlighet,
dels torde det vara berättigat antaga, att en eventuellt förefintlig främmande
beståndsdel med skadliga verkningar företrädesvis skulle vara att söka i ytterfraktionerna.
Vid bedömandet av de följande siffrorna är därför att att beakta, att
(exportspritfraktionens oskadlighet postulerad) i 100 delar av »prov»-spriten innehållas
eventuella skadliga beståndsdelar från 163 delar av de 58.12 procenten.
Försöken ha omfattat en tid av en månad och ha försökspersonerna, till
antalet 4 i åldern 27—35 år — därunder dagligen förtärt försöksspriten i mängder
växlande mellan 100—225 kubikeentimeter (96 procent). Den genomsnittliga dagsdosen
har för resp. försökspersoner varit 100, 100, 112 och 123 kubikcentimeter.
För ornerande av eventuella skadliga verkningar ha i allo samma metoder
tillämpats som vid föregående undersökning, för vilka utförlig redogörelse lämnades
i vår föregående inlaga.
Resultatet av undersökningarne har även i detta fall varit, att under de
givna försöksbetingelserna inga som helst objektivt påvisbara skador uppstått,
samt ej heller i övrigt några främmande verkningar av den förtärda spriten:
kunnat förmärkas.»
Slutligen avgåvo Hammarsten och Lindberger ett den 21 november
1919 dagtecknat utlåtande angående slutresultaten av sina undersökningar
rörande den medicinska verkan av deu största möjliga
fraktionen av den renade sulfitspriten. Utlåtandet var av följande
innehåll:
»Efter avslutade undersökningar av användbarheten för förtäringsändamålav
ur sulfitsprit framställt brännvin, enligt meddelande innefattande 72.3 procent
av råspriten, få vi över detsamma avgiva följande redogörelse.
Försöksanordningen har i allo varit densamma som vid våra föregående
undersökningar av andra sulfitspritfraktioner såväl i fråga om dosering som beträffande
kontrollen av verkningarna. Försökstiden har denna gång varit en månad.
Som resultat av försöken få vi härmed betyga, att inga som helst skadliga
eller i övrigt främmande verkningar av den undersökta spriten kunnat iakttagas,
vare sig under försökens gång eller vid den efter dessas avslutande företagna
undersökningan av försökspersonerna.
Med dessa nu avslutade försök har beträffande tre av försökspersonerna, som
deltagit i samtliga våra undersökningsserier, förtäringen av ur sulfitavfall framställd
spirituösa sträckt sig över en tid av åtta månader, varvid under inemot halva
denna tid intagits i genomsnitt 100 kubikcentimeter3 sprit (96 procent) dagligen.
Såsom av de vid de särskilda försöken avgivna utlåtanden framgår, ha
skadliga eller främmande verkningar ej yppat sig i något fall.
Dessa försök i förening med de av oss utförda jämförande djurförsöken med
toxiska och letala doser av dels sulfitsprit dels handelns exportsprit lämna en
mycket god säkerhet för att särskilda olägenheter icke äro att förvänta av att för
förtäringsändamål utlämna ur sulfitlut framställd spirituösa, som beträffande renhetsgraden
är likvärdig med den av oss undersökta.»
Även om det ännu icke kan anses föreligga fullt avslutade
resultat av de kemiska undersökningarna i fråga om beståndsdelarna
i sulfitspriten, hava de praktiska reningsförsöken i fabriksmässig skala
till fullo ådagalagt möjligheten av att på ett tillfredställande sätt
rena sulfitråsprit. De numera avslutade medicinska undersökningarna
Slutsatser -
56
beträffande den renade sulfitspritens verkningar på organismen hava
oomtvistligt ådagalagt, att den vid förtäring icke medför annan eller
större skada än konsumtion av annan sprit kan medföra. Striden om
sulfitspritens praktiska användbarhet till nyssnämnda ändamål kan därför
nu sägas vara avslutad.
Vid sådant förhållande och då brännvin av renad sulfitsprit även
med avseende å lukt och smak befunnits fullt likvärdig med rent
potatisbrännvin, finna kommitterade det sannolikt, att allmänheten, som
möjligen till en början på grund av vissa fördomar föredrager potatisbrännvinet,
snart nog skall inse, att sulfitbrännvinet är fullt likvärdigt
därmed, varför nämnda förhållande icke torde kunna tillmätas någon
avgörande betydelse, när det gäller att fatta beslut rörande en så
småningom skeende avveckling av brännvinsbränning ur jordbruksprodukter.
Förutsättningen för godkännandet i förevarande avseende av den
renade sulfitspritens användande till förtäringsändamål kan alltså enligt
kommitterades mening endast vara den, att nu gällande föreskrifter om
eu fullt effektiv kontroll över sulfitspritens rening icke rubbas.
57
III. Produktionskostnaderna för potatissprit och sulfitsprit.
1 det föregående har förutsättningen för att den ur avfallslut vid
sulfitcellulosatillverkning framställda spriten över huvud taget skall kunna
medgivas till förtäringsändamål behandlats. Innan man emellertid
tager ståndpunkt till frågan om sulfitspriten bör få användas för sagda
ändamål, torde det böra klarläggas,
dels vilken framställningsmetod, tillverkning av jordbruksprodukter
eller av avfallslut, som ställer sig ekonomiskt fördelaktigast (denna avdelning),
dels huruvida med anlitande av den senare metoden tillräckliga
kvantiteter sprit även för förtäringsändamål kunna anskaffas (avd. IV),
dels slutligen huruvida några mera betydande olägenheter för
andra näringar (jordbruket) skulle förorsakas av brännvinshanteringens
ifrågasatta omläggning (avd. V).
Intill den av kriget förorsakade dyrtiden voro tillverkningskostnaderna
för brännvin synnerligen låga. Några särskilda kalkyler rörande
dessa kostnader föreligga visserligen icke, men i det strax före kriget
noterade marknadspriset torde förefinnas en mätare å dessa kostnaders
storlek för de olika spritsorterna. På grund av det mellan Sveriges
bränneriidkareförening u. p. a. å ena samt reningsverken å andra sidan
träffade avtal fastställdes priset å råbrännvin från lantbruksbrännerierna
av en särskild delegation. Denna delegation hade för tillverkningsåret
1913—1914 fastställt råbrännvinspriset till 87 öre för liter å 50 procent,
inklusive skatt, fritt ombord eller vid reningsverk; detta pris motsvarar
44 öre för liter å 100 procent, exklusive skatt. Samtidigt betalade Reymersholms
gamla spritförädlingsaktiebolag, enligt ett mellan aktiebolaget och
dåvarande tre sulfitspritfabriker träffat avtal, 25 öre för liter 100-procentig
sulfitsprit. Erinras må, att jmofessor Hubendick i sin till kommerskollegii
år 1915 avgivna utlåtande angående åtgärder för främjande av
sulfitspritindustrien fogade utredning beräknat sulfitspritens tillverkningskostnader
vid återgång till normala förhållanden till 18.5 öre för liter å
100 procent, ävensom att han något senare uti en till kommerskollegii
SulfUspritutrednmgen. 8
Inledning.
Potatisspritens
tillverkningskostnader.
58
utlåtande den 27 augusti 1917 bilagd skrivelse beräknat sagda kostnader
under liknande förutsättning till 15 öre för liter å 100 procent.
De genom världskriget inträdda förhållandena hava emellertid
högst betydligt stegrat brännvinets tillverkningskostnader. Särskilt hava
härtill medverkat de oerhört ökade bränslekostnaderna. De under senare
år gällande prisen torde emellertid icke kunna läggas till grund för
ett bedömande av tillverkningskostnadernas verkliga storlek, enär dessa
pris ej sällan innefattat kompensationer eller ersättningar av olika slag
såsom för minskad tillverkning (potatisbräunerierna), för anläggning
av nya brännerier (sulfitspritfabrikerna) och för lägre jästpris (jästfabrikerna).
Erinras må allenast, att jästråbrännvinet betingade från
den 1 november 1918 ett pris av 3 kronor 6 öre för liter å 100 procent
exklusive skatt och sulfitspriten 1 krona. 25 öre för liter å 95 procent
likaså exklusive skatt.
1 syfte att utröna framställningskostnaderna för de olika slagen
av sprit hava kommitterade till alla inom riket befintliga jordbruksbrännerier
och sulfitbrännerier utsänt frågeformulär rörande storleken av
ifrågavarande kostnader.
Av samtliga 114 jordbruksbrännerier hava 70 brännerier lämnat
fullständiga svar med hänsyn till tillverkningskostnaden för 1 liter
brännvin av normalstyrka (50 procent) under förutsättning av olika
pris å potatis och kol. Resultaten av de lämnade uppgifterna äro
sammanfattade i nedanstående sammanställning, där de uppgiftslämnande
brännerierna sammanfattats i grupper.
Produktionskostnaden för 1 liter 50-proeentigt brännvin exklusive skatt.
Antal |
Vid nu gällande kolpriser |
j Antal |
Vid ett potatispris av 5 kr. per hl. |
|||||||
Potatispris kronor per hl.: |
Kolpris kronoi |
per 1 000 kg.: |
||||||||
6.oo |
5.50 i 5.oo | 4.50 |
4.00 |
3.50 | 3.00 |
j medeltal |
175 |
150 |
125 |
100 |
75 | 50 |
|
16 |
73.96 |
70.73! 67.89, 64.14 |
60.88 |
57.54) 53.94 |
4 |
63.85 |
61.55 |
59.2 5 |
56.95 |
54.65i 52.3 5 |
36 |
76.27 |
72.81 69.47: 66.08 |
62.78 |
59.05: 55.91 |
42 |
69.18 |
66.77 |
64.52 |
62.2 0 |
60.10i 57.82: |
15 |
83.17 |
79.00] 76.09 72.58 |
69,15 |
65.7«j 62.6 7 |
5 |
71.97 |
69.51 |
67.63 |
65.71 |
63.651 61.67 |
3 |
89.13 |
85.7o! 81.98j 78,17 |
74.73 |
70.97j 66.87 |
13 |
76.97 |
74.90 |
72.56 |
70.44 |
68.loj 66.02) |
70 |
77.8 |
74.3 71.0 ! 67.5 |
64.2 |
60.7 : 57.4 |
2 18I.00 |
79.00 |
76.50 |
74.00 |
71.50 69.oo| |
|
66 |
70.98 |
68.6 5 |
66.88 |
64.17 |
61.9<f 59.74 |
59
Såsom av samman ställ nin gen framgår ligger framställniugskostnadeu
enligt nu gällande kolpriser och ett potatispris av 5 kronor för
hektoliter vid omkring 70 öre. De brännerier, från vilka endast ofullständiga
uppgifter inkommit, torde icke, enligt vad en granskning av
nämnda uppgifter givit vid handen, i någon nämnvärd grad förskjuta
ifrågavarande medeltal.
Genom bränneri idkarefö reningens försorg hava kommitterade
erhållit eu fullständig utredning, huru produktionskostnaderna vid ett
visst uppgivet bränneri beräknats. För bränningen har antagits dagligen
åtgå 150 hektoliter potatis och 700 kilogram mältad säd.
Utbytet härav har beräknats sålunda:
150 hektoliter potatis = 10 500 kilogram innehållande 16 procent stärkelse.
............................................................. = 1 680 kilogram stärkelse
200 kilogram 6-radigt korn innehållande
50 procent stärkelse............................... — 100 » »
500 kilogram blandsäd innehållande 45 procent
stärkelse............................................. = 225 » »
2 005 kilogram stärkelse.
Då genomsnittsutbytet är 1.15 liter brännvin å 50 procent per
kilogram stärkelse, erhålles härav 2 305 liter 50-procentigt brännvin
per dag, vilket på 50 dagar gör 115 250 liter eller den kvantitet, som
ligger till grund för nedanstående kostnadsberäkning.
Kostnader:
Råprodukter
Summa för
50 dagar
kronor
öre per
liter
Potatis (7 500 hektoliter å 6 kronor) .....................
Sexradigt korn (10 000 kilogram å 35 kronor)......
Blandsäd (25 000 kilogram å 30 kronor) ...............
Frakter, körslor och lagring av potatis å 17 öre
per hektoliter ..........................................................
7 procent svinn å potatis.............................................
Ränta å anläggningen (värde 60 000 kronor) å 6
procent .........................................................................
Avskrivning å anläggningen
3 procent å byggnadernas värde (40 000 kronor)
7 » » maskinernas )) (20 000 » )
45 000
3 500
7 500
56 000 |
48.6 |
1 275 |
l.i |
3 150 |
2.74 |
3 600 |
3.1 2 |
1 200 |
|
1 400 |
2 600
60
Sulfitspritens
tillverknings
kostnader.
Råprodukter
Kostnader:
Administrations- och fabrikskostnader
Föreningskostnader (avgift)......................
Arbetslöner...................................................
Försäkringar och skatter .........................
Reparationer och utensilier......................
Stenkol (1 250 hektoliter ä 14 kronor).
Summa för
50 dagar
kronor
I utbyte erhåltes:
115 250 liter 50 procents brännvin.
750 000 » drank ä 1 öre ............
öre per
liter
1 152: 50 3 600 3 000 3 000 17 500 |
1.— 3.1 2 2.6 2.6 15.2 |
|
Summa |
94 877: 50 |
82.38 |
Summa för 50 dagar |
öre per |
|
87 377: 50 7 500: — |
75.8 2 |
|
Summa |
94 877:so |
82.38 |
Det pris å brännvin, 75.S2 öre för liter, vartill den förestående
kalkylen kommit med ett potatispris av 6 kronor för hektoliter och
nuvarande kolpris, sammanfaller mycket nära med det medelpris, som i
den ovanstående sammanställningen erhållits från 36 brännerier under förutsättning
av liknande potatispris (76.2 7 öre).
Med hänsyn till de sålunda lämnade uppgifterna torde enligt de
kommitterades mening ett pris av ungefär 75 öre för liter brännvin å
50 procent exklusive skatt under förutsättning av ett potatispris av 6
kronor för hektoliter och nu gällande kolpris få anses vara det pris, till
vilket brännvin av potatis för närvarande kan framställas. Vid lägre
potatis- eller kolpris torde då också tillverkningskostnaden få antagas
uppgå till ungefärligen vad den ovan intagna sammanställningen utvisar
för de 36 respektive 42 däri angivna brännerierna; vid ett potatispris
av 5 kronor per hektoliter alltså ungefär 70 öre för liter.
För bedömande av tillverkningskostnaderna för närvarande vid
sulfitspritfabrikationen hava kommitterade haft under övervägande dels
inkomna svar å de till samtliga i riket befintliga sulfitspritfabriker utsända
frågeformulär, dels ock infordrade beräkningar i berörda hänseende,
från Svenska cellulosaföreningen, beträffande de fjorton i gång
varande fabrikerna (efter bilaga 7).
En jämförelse mellan de siffror, som insänts från fabrikerna själva
direkt till kommitterade, och de ur cellulosaföreningens sammanställning
o o
61
framkomna utvisar, att de uppgivna sammanlagda tillverkningskostnaderna
variera i mycket hög grad, nämligen från 46.2 8 upp till 89.10
öre per liter 100-procentig sprit. Då uppgifterna lämnats från fabriker,
som varit i gång under högst olika tid — några endast under ett fåtal
månader och andra under eu följd av år — och som arbeta med olika
råmaterials- och bränslekostnader, hava kommitterade ansett erforderligt
att i fråga om de olika i kalkylen ingående tillverkningskostnaderna
verkställa en granskning och söka finna ett någorlunda riktigt medelpris.
Cellulosaföreningens uppgifter upptaga en specificering av följande
särskilda kostnader: arbetslöner; olika slag av råmaterial; reparationer;
bränsle- och kraftförbrukning; ränta å anläggningskostnader; ränta å
driftkostnader; skatt; amortering; samt jämförelsevis betydande belopp
såsom »allmänna kostnader». 1 de senare torde få anses ingå poster
sådana som ersättning till sulfitfabriken för lutens uttagande (i fråga
om ett sulfitbränneri), kostnad för lyse och vatten, ersättning till kontrollör,
administrations- och bruksomkostnader, brandförsäkringar, licens
för patentet ävensom vinst.1
Arbetslöner. I fabrikerna växlar arbetsstyrkan från 5 till 10 man.
Den är såsom regel något, men obetydligt större i eu fabrik med stor produktionskapacitet
än i en fabrik med mindre dylik. Någon extra förvaltningspersonal
torde icke erfordras, enär sulfitspritfabrikerna på ett enda
undantag när ägas och drivas av ägaren till den sulfitfabrik, varifrån luten
■erhålles, och sagda personal torde behöva använda så ringa tid till spritfabrikens
angelägenheter, att praktiskt taget inga ökade kostnader härav kunna
anses uppstå. Kommitterade hava, efter division av å sammanställningen
upptagna arbetslönerna med produktionen å respektive fabriker,
ansett ett belopp av 3 öre per liter såsom en skälig genomsnittssiffra.
Poster för olika slag av råmaterial variera högst betydligt i
cellulosaföreningens beräkningar. Då emellertid sulfitluten vid de olika
fabrikerna är av ungefärligen enahanda sammansättning, bero variationerna
huvudsakligen av mer eller mindre fördelaktiga tillverkningsmetoder.
En granskning av posterna var för sig giver följande resultat:
Kalk eller mesa användes till neutralisering av sulfitluten. Av
kalken — kalksten eller släckt kalk — erfordras 5—10 kilogram per
kubikmeter sulfitlut, beroende på graden av dennas surhet, och då kost
1
Uti eu för industrikommissionen i april 1919 verkställd, på konfidentiella uppgifter från
10 sulfitspritfabriker grundad utredning både i stället för “allmänna kostnader11 upptagits jämväl
samtliga dessa poster, därav “vinst11 med ett jämförelsevis betydande belopp.
62
naden, vid icke alltför ofördelaktiga transportförhållanden, uppgår till
högst 3 öre per kilogram, motsvarar detta 1.5—3 öre per liter tillverkad
sprit. Åtskilliga sulfitbrännerier äro så väl belägna, att de
kunna från en i närheten liggande sulfatfabrik så gott som kostnadsfritt
erhålla ett fullt användbart neutraliseringsmed el, nämligen mesan. Andra
fabriker åter få mycket stora fraktkostnader för kalken. Kostnaderna
för neutraliseringsmedlet variera sålunda, kan man säga, från bråkdelen
av 1 öre upp till 6 öre.
Såsom näring för jästen tillsättes ammoniumsulfat, fosforsyra ellersuperfosfat
till en myckenhet om 0.2—0.3 procent och till kostnader,
som i allmänhet variera mellan 1 och 3 öre per liter. Då man lärer
hava lyckats alltmer tillvarataga näringen av den redan begagnade jästen
för upprepad användning, torde 1.5 å 2 öre per liter böra beräknas
på denna post.
Jäst användes i olika kvantiteter beroende på jäskraften ävensom
på huru hastig jäsningsprocess man önskar. Soda användes i helt obetydliga
kvantiteter för neutralisering efter avspritningen. I allmänhet
variera kostnaderna från 0.2 upp till 3.8 öre för liter. De lägsta siffrorna
torde bero därpå att avfallsjäst från närliggande bryggerier kunnat
erhållas för ytterst billigt pris. Med undantag för dylika särskilt gynnsamma
förhållanden, torde ett belopp av omkring 1.5 öre få anses motiverat
för denna post.
Såsom av det anförda framgår, varierar den sammanlagda kostnaden
för råmaterial högst betydligt. Om man tager medeltalet av de
beräknade kostnaderna för råmaterial för de fem fabriker \ som enligt
kommitterades uppfattning kunna anses hava den största erfarenheten
att bygga på, blir medeltalskostnaden 6.8 4 öre för liter å 100 procent.
Reparationer. Då de apparater, som användas vid sulfitsprittillverkningen,
äro av relativt stabil beskaffenhet och en post för amortering
längre ned skall upptagas, varmed nyanskaffnings- och nybyggnadskostnader
få anses täckta, torde något mera betydande belopp för
reparationer knappast böra beräknas. Ett belopp av 0.7 öre per liter
tillverkad sprita, motsvarande i genomsnitt 1 procent av i rörelsen nedlagt
kapital, torde få anses tillräckligt.
Bränslekostnader. I intet avseende förekomma så stora variationer
som beträffande bränslekostnaderna. Då denna kostnad utgör
den ojämförligt mest betydande posten i beräkningarna, har densamma
största inflytande på kalkylerna. Variationerna bero till stor del därpå,
1 Fabrikerna nr 1, 9, 10, 11 och 12 i bil. 7.
2 Såsom för fabriken nr 13 i sammanställningen.
att, några labriker använda stenkol som bränsle, under det andra huvudsakligen
använda ved eller avfallsträ, något som i allmänhet och särskilt
på vissa orter ställer sig mycket billigare.
Enligt cellulosaföreningens uppgifter utgjorde medelkostnaderna
för bränsle för liter 100-procentig vara vid nedanstående tre grupper
av fabriker följande belopp:
5 fabriker med enbart kolbränsle.................. 30 öre
4 » » blandat kol- och vedbränsle 28.4:» »
5 » » enbart vedbränsle............... 20.12 »
Att märka är, att kolbränslet vid tre av de äldre fabrikerna uppgivits
till mellan 25 och 27 öre ävensom att vid en äldre fabrik vedbränslet
beräknats till endast 14.9 6 öre. En av de äldre fabrikerna,
som köper ånga, beräknar bränslekostnaden till 37 öre.
På grundvalen av ingående beräkningar hava också kommitterade
kommit till det resultatet, att kolkostnaden med ett kolpris av 150 kronor
för ton bör beräknas till 30 öre för liter å 100 procent, ävensom att
bränslekostnaden med användande av annat bränsle än kol kan beräknas
till högst 20 öre och nedgå ända till 15 öre för liter å 100 procent.
Ränta ä anläggningskapital. Posterna för de olika fabrikerna
variera i detta avseende från 3.64 öre upp till 13.70 öre. Vid jämförelse
med fabrikernas produktionskapacitet och anläggningskapital
finner man, att räntan beräknats ända upp till 12 procent men i medeltal
till 7.5 procent av detta kapital. För en fabrik1 med en anläggningskostnad
av 900 000 kronor och en produktionskapacitet av 1100000
liter 100-procentig sprit har denna post upptagits med 5.7 öre, motsvarande
7 procent. Då anledning knappast synes föreligga att räkna
med de särskilt dyra anläggningskostnaderna för fabriker anlagda under
kristiden2 3, torde sistnämnda siffra här kunna godtagas såsom skälig.
Ränta åt driftkapital. Även denna post varierar betydligt, nämligen
från 0.18 öre upp till 3 öre. Något större kapital för inköp av
råmaterial in. m. för fabrikens drift kan icke vara erforderligt — räntan
å det årligen för inköp av råmaterial för exempelvis fabriken nr 13 i bil. 7
nödiga beloppet kan, oberäknat träavfallet, beräknas utgöra endast 0.2 4
öre per liter. Kan det emellertid antagas, att likvid för den leveransfärdiga
spriten icke erhålles förr än efter någon tid, förorsakar detta givetvis
1 Nr 13 å bilagan, vilken fabrik tillämpar jämförelsevis moderna metoder och har att
uppvisa siffror som enligt kommitterades mening i allmänhet synas väl avvägda.
3 Dessa kostnader torde med hänsyn till de högt tilltagna maximiprisen å sulfitsprit
under denna tid böra anses till väsentlig del amorterade.
64
Sammanfatt
ning.
ränteförlust å hela den inneliggande spritkvantiteten. Ett belopp av
1.5 öre å denna post torde därför kunna anses rimligt.
Skatter. De betydande belopp, som äro upptagna under denna
post (ända upp till 7.2 7 öre per liter för en fabrik) torde till stor del
vara beräknade med hänsyn till fabrikernas stora vinster under krisåren
och alltså knappast erbjuda någon hållpunkt för framtida beräkningar.
För några fabriker har icke skatt upptagits. Kommunalskatterna jämte
en del av inkomst- och förmögenhetsskatterna torde kunna här upptagas
med ett skäligt belopp av tillhopa l.ö öre.
Amortering. Denna post växlar i sammanställningen från 3.7 7
upp till 13.0 5 öre per liter. Vid jämförelse med fabrikernas anläggningskostnad
och produktionskapacitet finner man, att en amortering å
från 4 procent upp till 16.2 6 procent beräknats. I allmänhet taget har
amorteringsprocenten upptagits till 7—10 procent, vilket måste anses
alltför högt. Fn sådan beräkning förefaller desto orimligare, som det
av industrikommissionen å sulfitspriten under krisåren satta höga
maximipris, 1.2 5 kronor per liter, just tillkommit i avsikt att fabrikernas
anläggningskostnader skulle kunna väsentligt amorteras redan under
dessa år. Då det emellertid måste anses vara nationalekonomiskt riktigt
att inräkna eu viss amortering, torde man åtminstone kunna härutgå
från den beräkningsgrund, som användes inom skatteväsendet.
Medan vid taxeringar i allmänhet medgives avdrag med endast V2 procent
av brandförsäkringsvärdet å stenhus och 2 procent av samma värde
å viss annan egendom, tiar Kungl. Magt uti utslag den 8 maj 1914 medgivit
ett avdrag av 4 procent i fråga om sulfitfabrik. Med denna utgångspunkt
kommer man beträffande fabriken nr 13 till ett belopp på
denna post av 3.3 öre, medan 5.7 öre upptagits i cellulosaföreningens
sammanställning. Genomsnittssiffran enligt sammanställningen för de fem
fabriker, som1 hava jämförelsevis stor praktisk erfarenhet, är 3.6 öre.
Allmänna kostnader. Denna post har på cellulosaföreningens sammanställning
icke närmare specificerats. Med ledning av särskilt för
denna post gjorda beräkningar hava kommitterade funnit, att de allmänna
kostnaderna kunna uppskattas till 3.5 5 öre per liter. Då för de
fem fabriker, som hava relativt stor praktisk erfarenhet, genomsnittssiffran
är 3.6 öre, torde denna uppgift kunna godtagas.
Framställningskostnaden i öre per • liter 100-procentig sprit torde
alltså enligt kommitterades mening för närvarande kunna beräknas på
följande sätt:
1 Se noten sid. 62.
arbetslöner ................................ |
3 |
öre |
råvaror ...................................... |
6.8 4 |
> |
reparationer ............................. |
0.7 |
)) |
bränslekostnad........................... |
lägst 15, högst . |
|
ränta å anläggningskostnad... |
5.7 |
öre |
ränta å driftkapital.................. |
1.5 |
)> |
skatter......................................... |
1.5 |
|
amorteriug................................. |
3.6 |
|
allmänna utgifter..................... |
3.6 |
öre
Summa lägst 41.44, högst 56.44 öre.
Vid jämförelse mellan de uppgivna sammanlagda kostnaderna för
de här förut nämnda fem fabrikerna med den relativt största praktiska
erfarenheten finner man, att sagda kostnader, som å cellulosaföreningens
sammanställning uppgivits till i medeltal 53.6 öre per liter 100-procentig
sprit, i det närmaste överensstämma med ovanstående beräkningar.
Sammanställas de sålunda erhållna uppgifterna beträffande nuvarande
tillverkningskostnader å potatissprit och sulfitsprit, framgår det,
att potatisspritens pris blir omkring 1 krona 50 öre för liter å 100
procent, under det motsvarande pris för sulfitspriten är högst 56 öre.
Skulle de båda spritsorterna få tillhandahållas under lika betingelser,
får alltså sulfitspriten anses betydligt konkurrenskraftigare än potatisspriten.
I fråga om tillhandahållande av sprit för förtäringsändamål är
emellertid sulfitspritens ställning något svagare i det avseendet, att vid
rening förlusten, såsom under It uppvisats, är större för sulfitsprit
(endast omkring 70 procent kunna renas) än för potatissprit (omkring
90 procent kunna renas). Denna omständighet kan emellertid icke väsentligen
förrycka den ställning, som sulfitspriten intager såsom en i jämförelse
med potatisspriten prisbilligare vara.
Vidare är emellertid att märka, att till grund för förestående beräkningar
legat tillverkningen under de senast förflutna åren med deras
rent abnorma förhållanden, då anläggnings- och råämneskostnaderna
varit större och kolprisen mångdubbelt högre än under normala tider,
varjämte tillverkningen under senaste året blivit i hög grad begränsad.
Allt eftersom normala förhållanden inträda, kan beräknas, att tillverkningskostnaderna
för såväl potatis- som sulfitspriten nedgå. Delvis kommer
sänkningen av kostnaderna därvid att ske parallellt för båda slagen av
sprit, nämligen vid inträdande lägre priser å bränsle och arbetskraft.
Naturligen kommer även ett lägre potatispris att i någon mån medverka
Sulfitspritutredningen 9
till sänkning av potatisspritens tillverkningskostnader, men kan detta
under inga förhållanden medföra, att potatisspriten blir ens tillnärmelsevis
lika billig som sulfitspriten. Däremot är väl möjligt, såsom här
förut framhållits, att sulfitspriten, då fabrikernas fulla produktionskapacitet
kan utnyttjas, kommer att kunna framställas till väsentligt lägre
pris än för närvarande.
I detta sammanhang anse sig kommitterade även böra meddela,
att nya metoder sannolikt inom en icke alltför långt avlägsen framtid
torde komma att medföra en ytterligare sänkning av tillverkningskostnaden
för sulfitspriten.
Kommitterade hava sålunda erfarit, att man under den allra sista
tiden bland annat lyckats att genom tillvaratagandet av ytterligare
beståndsdelar uti sulfitluten framställa ett för fabriksdriften användbart
bränsle, så kallade sulfitkol.1 Det har beräknats, att genom dylik
tillverkning skulle kunna framställas mellan 600 000 och 800 000 ton
sulfitkol, varigenom bland annat sulfitspritfabrikernas hela bränslebehov
skulle kunna fyllas. Det är sålunda troligt, att sulfitkoltillverkningen
kommer att väsentligt nedbringa sulfitspritfabrikernas bränslekostnader.
En annan uppfinning, som lovar betydande besparing av dessa kostnader,
är baserad på principen att sänka kokpunkten genom att ställa en av
de vid spritframställningen använda kolonnapparaterna under vacuum.
1 Se ingenjören R. W. Strehlenerts uppsats i Teknisk tidskrifts veckoupplaga 1920
t>7
IV. Tillverkning och förbrukning av sprit inom landet.
Den totala produktionen av brännvin växlade, såsom framgår av
tabellerna A och C (sid. 18 och 20), under 10-årsperioden närmast före
kriget 1905—1914 mellan omkring 35 000 000 liter (produktionsåret 1909
—1910) upp till omkring 47 000 000 liter (produktionsåret 1913—1914),
allt räknat i normalstyrka, d. v. s. 50-procentig sprit.
Av den årliga spritproduktionen inom landet framställes eu viss,
jämförelsevis konstant, del av pressjästfabrikerna såsom en biprodukt
vid jästfabrikationen. Sålunda producerades under tillverkuingsåren
1911— 1912...................... 4 063 377 liter å 50 procent
1912— 1913....................... 3 843 895 » » 50 »
1913— 1914 (året närmast
för kriget).................... 4 079 328 » » 50 »
Under kristiden har brännvinsproduktionen vid ifrågavarande fabriker
endast mycket obetydligt nedgått och har under den allra sista
tiden haft tendens att åter ökas. För framtiden torde man därför böra
räkna med att jästfabrikernas årliga produktion kommer att uppgå till
minst 4 000 000 liter brännvin av normalstyrka, motsvarande 2 000 000
liter å 100 procent.
Om man från den totala brännvinsproduktionen drager dels den
vid pressjästfabrikerna tillverkade kvantiteten, dels ock tillverkningen
av sulfitsprit, erhåller man jord bniksbränneriernas produktion, vilken
närmast före kriget stannat mellan 30 och 40 miljoner liter brännvin
av normalstyrka, eller ett medeltal av 35 miljoner liter normalstyrka,
motsvarande 17 500 000 liter å 100 procent.
Under krisåren, då tillverkningen varit mer eller mindre inskränkt,
har tillverkningen av jordbruksproduktsprit uppgått till
1914— 1915............................. 14 850 006 å 50 procent
1915— 1916.............................. 24 816 843 » 50 »
1916— 1917............................. 11 542 927 » 50 »
Spritproduktionen
vid
jästfabrileema.
Spritproduktionen
vid de
egentliga
jordbruksbrännericrna
-
68
Sulfitspritpro
duktionens
omfattning.
Under tillverkningsåren 1917—18 och 1918—19 har tillverkningen
av iordbruksproduktsprit varit på grund av till verknings förbud inställd.
Under innevarande tillverkningsår har Kungl. Magt hittills medgivit,
att av potatis och den härför oundgängliga kvantiteten spannmål må
tillverkas sammanlagt högst 12 550 000 liter brännvin av normalstyrka.
Såsom inhämtas av de i tabell C (sid. 20) lämnade uppgifterna har
sulfitspritfabrikationen först under de allra sista åren nått någon större
omfattning. Detta Sammanhänger med att först från år 1918 ett större
antal fabriker kommit i gång.
I nedanstående tabell D lämnas uppgifter angående de olika fabrikernas
produktionskapacitet, den tid, då de började sin tillverkning, och
den under tillverkuingsåret 1918—19 tillverkade kvantiteten.
Tabell D. Sulfitbränneriernas produktionskapacitet m. m.
1 Sulfitbränneriets namn |
Produk-tionskapa-citet i liter |
Tillverkning började |
Tillverkning |
|
Skutskär...................................... |
800 000 |
1909 |
488 566 |
|
Kvarnsveden............................................. |
550 000 |
1911 |
279 329 |
|
Bergvik............................................. |
1 500 000 |
1911 |
900 334 |
|
Gröta ................................................ |
1 200 000 |
nov. |
1916 |
822 477 |
Ströms bruk.............................................. |
1 200 000 |
april |
1918 |
865 562 |
Svartvik................................................... |
1 200 000 |
maj |
1918 |
371 783 |
Skoghall...................................................... |
720 000 |
» |
1918 |
545 207 |
Konga.......................................................... |
300 000 |
juni |
1918 |
176 112 |
Karskär.................................................. |
1 500 000 |
juli |
1918 |
767 795 1 |
Kramfors ................................................... |
1 200 000 |
sept. |
1918 |
416 283 |
Iggesund ................................................. |
500 000 |
okt. |
1918 |
230 731 |
Edsvalla........................................................ |
500 000 |
nov. |
1918 |
179 637 |
Vall vik ......................................................... |
1 000 000 |
mars |
1919 |
156 716 |
Svanö............................................................ |
1100 000 |
maj |
1919 |
18819 |
Ess vik.......................................................... |
1 050 000 |
aug. |
1919 |
43 436 |
Bengtsfors...................................................... |
500 000 |
nov. |
1919 |
— |
Nyhamn......................................................... |
1000 000 |
jan. |
1920 |
— |
Summa |
15 820 000 |
_ |
6 262 787 |
|
= 39.6 X |
Såsom av tabellen framgår, funnos i slutet av januari 1920 17
sulfitbrännerier i gång med en sammanlagd tillverkningskapacitet av
nära 10 miljoner liter å 95 procent, motsvarande ungefär 15 miljoner
liter ;\ 100 procent. Ifrågavarande tillverkningskapacitet har emellertid
under tillverkningsåret 1918 —19 ingenstädes till fullo utnyttjats. Detta
beror, bland annat, dels därpå att tdlverkningen av sulfitmassa på grund
av minskade avsättningsmöjligheter nedgått, varigenom tillgången å sulfitlut
blivit mindre, dels ock därpå att minskade möjligheter att avsätta
sulfitspriten framtvungit en betydande minskning i tillverkningen. Trots
att driftsinskränkningar företagits, hava emellertid sulfitspritfabrikerna
betydande lager inneliggande. Såväl dessa driftsinskränkningar som
ock de inneliggande lagren och de härav följande försvårade avsättningsmöjligheterna
hava givetvis haft ett ogynnsamt inflytande på de
prisberäkuingar, vilka cellulosaföreningen, såsom i föregående avdelning
återgivits, för kommitterades räkning utarbetat.
Enligt vad som framgår av de till bevillningsutskottets betänkande
nr 34 vid 1919 års riksdag fogade uppgifter äro fyra fabriker under
anläggning — vid Vifstavarv, Billerud, Slottsbron och Sund — med
en sammanlagd tillverkningskapacitet av 4 275 000 liter å 95 procent.
I samma betänkande uppgives, att tre sulfitbrännerier — vid Hammarby,
Domsjö och Utansjö — äro planerade med eu sammanlagd tillverkningskapacitet
av 3 100 000 liter å 95 procent.
Om man bortser från sistnämnda fabriker, vilka ännu icke kommit
till utförande, har man för framtiden att räkna med 21 fabriker med
en sammanlagd tillverkningskapacitet av omkring 20 000 000 liter å 95
procent, svarande mot ungefär 19 000 000 liter å 100 procent.
I detta sammanhang kan erinras, att en betydligt större sulfitsprdtillverkning
inom landet är möjlig. Därest sulfitsprittillverkning ur
avfallsluten komme till stånd vid samtliga de sulfitfabriker, där dylik
tillverkning kunde tänkas bliva lönande, har det beräknats, att för år
1915 den högsta möjliga sulfitsprittillverkningen skulle hava uppgått
till 39 000 000 liter å 100 procent. Därest produktionen av sulfitmassa
ökas utöver siffran för år 1915, vilken i anledning av krDtidsförhållandena
till och med var lägre än för normala år före kriget, är det
givet, att jämväl möjligheterna för en än mera omfattande spritfabrikation
bliva större. Docenten Broek beräknade uti sin av nykterhetskommittén
(X) år 1916 publicerade utredning att. därest 650 000 ton sulfitmassa, som
år 1915 tillverkats, (av sammanlagt 742 000 ton), kunde anses hava framställts
vid fabriker, där sulfitsprittillverkning kunde tänkas bliva lönande,
och därest man kunde beräkna en produktion av 60 liter sprit per 1 000
70
Avsättningsmöjligheterna
för förtäringsändamål.
liter sulfitmassa, den sammanlagt möjliga spritproduktionen sagda år skulle
uppgått till 39 000 000 liter 100 procents sprit. Under de senare åren
har visserligen den producerade sulfitmassan betydligt nedgått. Den lägsta
siffran nåddes år 1918. Emellertid finns det knappast anledning antaga,
att produktionen under normala år, sedan kristiden väl en gång är över,
skall komma att understiga den normala produktionen före kriget, vilken
var 850 000 ton. Man torde därför nu kunna höja Broeks slutsiffra
850 000—742 000 „
med----74~> 00Ö------- eller ungefär h och beräkna en möjlig sulfit -
spritsproduktion till 44.5 miljoner liter å 100 procent.
Såsom inhämtas av den nu lämnade framställningen, skulle, om
man räknar med att tillverkningen av sprit vid jordbruksbrännerier
ägde rum till en myckenhet svarande mot tidigare medelproduktion,
samt att sulfitspritfabrikerna ginge upp till samtliga nu i gång och
under anläggning varande fabrikers produktionskapacitet, den årliga
sprittillgången inom landet bliva följande:
sprit av lantbruksprodukter........................ 17 500 000 liter å 100 procent
» vid jästfabriker................................... 2 0* *0 000 » » 100 »
sulfitsprit ...................................................... 19 000 000 » » 100 »
Summa 38 500 000 liter å 100 procent
eller 77 miljoner liter av normalstyrka, Denna sprittillgång överstiger
betydligt, såsom av tabell A (sid. 18) inhämtas, den årliga sprittillgången
alltsedan statistiska uppgifter om densamma sedan år 1861 finnas tillgängliga.
Den frågan framställer sig därför ovillkorligen till besvarande,
vilka avsättningsmöjligheterna för denna sprittillgång äro.
Den omläggning, som under de senare åren ägt rum i fråga om
försäljnings lagstiftningen, gör det svårt att med någon säkerhet beräkna
storleken av den framtida förbrukningen av spritdrycker för förtäringsändamål.
Därest den nya rusdrycksförsäljningslagstiftningen
erhåller avsedd effekt, torde man emellertid få räkna med att förbrukningen
åtminstone kommer att understiga förbrukningen under de år,
som föregiugo det fullständiga genomförandet av det individuella kontrollsystemet
med 1916 års ingång. Försäljningen av olika slags spritdrycker
uppgick till nedan angivna liter i försäljning sfär digt skick
under
71
ar 1913
» 1914
» 1915
» 1910
12 391 989
37 574 418
38 319 101
32 082 809.
Att märka är, att under senare hälften av november och hela
december månad 1910 rådde de av kristiden föranledda restriktionerna,
enligt vilka, bland annat, högst två liter för månad fick till eu och
samma person utminuteras. Med hänsyn härtill och då ej heller i förenämnda
siffror försäljningen å vissa från dåvarande bolag fristående
utskänkningsställen är inbegripen, torde det vara motiverat att räkna
med en total spritdrycksförsäljning för tiden efter rusdrycksförsäljningsförordningens
genomförande av högst 35 000 000 liter i försäljningsfärdigt
skick.
För att erhålla ett jämförbart tal med förut lämnade uppgifter om
tillgången måste ifrågavarande siffra reduceras till 50 procent. Jämväl
måste, i den mån det låter sig göra, de från utlandet importerade spritdryck
skvantiteterna fråndragas. För att kunna verkställa ifrågavarande
beräkningar får man utgå från, att fördelningen av försäljningen på
olika slag av spritdrycker framdeles kommer att ställa sig på ungefär
samma sätt som år 1910, ävensom att importen av spritdrycker blir
ungefär så stor som under åren 1915 och 1916. Beräkningarna giva
till resultat, att förbrukningen av inhemska spritdrycker icke skulle
överstiga 25 000 000 liter å 50 procent eller 12 500 000 liter å 100 procent.
För andra ändamål än förtäring har det i kontrollstyrelsens statistik
beräknats, att under nedan angivna tillverkningsår följande antal
liter å 50 procent förbrukades, nämligen:
för år 1913—14 .............................................. 6 084 858
» » 1914—15 ................................................ 6 405 607
» » 1915 --16 ................................................ 6 499 867
Förbrukningen torde emellertid hava varit något högre, vilket,
bland annat, framgår därav, att under år 1916 uppmättes till skattefri
användning 7 031 401 liter denaturerat brännvin å 50 procent; vid statens
ammunitionsfabriker användes 416 302 liter skattefritt brännvin
å 50 procent. Sammanlagt utgjorde alltså enligt denna beräkning tillgången
på denaturerat och annat skattefritt brännvin under år 1916
7 447 703 liter å 50 procent.
För andra
ändamål.
72
Enär enligt vad som framgår av verksamheten vid aktiebolaget
Skattefri sprit — detta bolag har övertagit all partihandel med skattefri
sprit efter ikraftträdandet av förordningen om handel med skattefri
sprit — förbrukningen av dylik sprit utvisar en icke obetydlig stegring,
torde man för framtiden böra räkna med en förbrukning av omkring
8 000 000 liter å 50 procent eller 4 000 000 liter å 100 procent.
Såsom framgår av vad nyss sagts, kan förbrukningen av inhemsk
sprit för de ändamål, som för närvarande äro kända, för framtiden
uppskattas till högst 12 500 000 + 4 000 000 = 16 500 000 liter a 100
procent. Denna förbrukning täckes mer än väl av produktionen vid
jästfabrikerna (2 000 000 liter å 100 procent) och de redan i gång
varande sulfitbrännerierna (produktionskapacitet 15 820 000 liter å 95
procent). Efter igångsättandet av de under anläggning varande sultitbrännerierna
skulle det sålunda finnas överskott å sprit, även om man
helt och hållet bortser från den kvantitet, som kan komma från lantbruksbrännerierna.
Den sålunda påvisade överproduktionen av sprit i förhållande till
behovet eller snarare den alltför stora produktionskapaciteten hos brännerierna
i förhållande till den med hänsyn till nuvarande förbrukning sannolika
framtida efterfrågan å sprit föranleder i första rummet en undersökning,
huruvida nya avsättningsmöjligheter kunna skapas för det
förefintliga spritöverskottet.
I detta avseende må det först erinras om, att sprit under kristiden
använts som motorbränsle och att från vissa håll gjorts gällande,
att sulfitbränneriernas framtid läge i spritens användning för motordrift.
Flera utredningar i detta ämne hava redan verkställts; i främsta
rummet må omnämnas den av kommerskollegium med utlåtande den 21
april 1915 till Kungl. Maj:t överlämnade. Enligt vad kommitterade
inhämtat, fortgå alltjämt utredningar inom kollegium.
Att den begynnande användningen av sprit som motorbränsle
upphörde, beror otvivelaktigt i huvudsak därpå, att då bensin under
förra hälften av år 1919 ånyo började bliva tillgänglig i marknaden,
bensinen utbjöds till priser, som betydligt unfierstego vad motorspriten
kostade. Användningen av motorsprit ndnskades hastigt för varje månad;
och det, oaktat skärpta försäljningsbestämmelser, florerande missbruket
av dylik sprit till förtäringsändamål föranledde slutligen, att kontrollstyrelsen
fann sig föranlåten att inskränka försäljningen av motorsprit
allenast till förbrukare, som därtill av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd.
Frågan om sulfitspriten för framtiden kan finna användning som
7:!
motorbränsle beror pa Mera faktorer. Ku grundförutsättning är, att
spriten bliver så prisbillig, att den kan upptaga en konkurrens
med bensinen och övervinna de föreställningar om bensinens överlägsenhet
i jämförelse med spriten, som motormännen i allmänhet synas
hysa. Därest härtill komme, att efterfrågan å bensin bleve större än
tillgången å densamma — såsom framgår av cellulosaföreningens till
detta betänkande fogade utlåtande, anser man skäl föreligga för antagandet,
att produktionen av bensin icke skall kunna hålla jämna steg
med efterfrågan — skulle otvivelaktigt sulfitspriten kunna erhålla god
avsättning för motordrift. Utan att här ingå på några mera utförliga
kostnadsberäkningar1 * angående det högsta pris, som sprit lår betinga
för att kunna konkurrera med bensin till nuvarande prisläge, vilja kommitterade
framhålla, att, om förbättrade tillverkningsmetoder och bättre
tillgodogörande av de i sulfitluten ingående beståndsdelarna komma till
ståud, förutsättningar finnas för att ernå ett spritpris, som vore konkurrenskraftigt
med bensinpriset. Emellertid ligga ovanberörda förhållanden
i framtiden; och när spriten kan tillhandahållas till billiga pris
och brist på bensin samtidigt kan uppstå, är mycket ovisst.
Till ovanberörda hinder för sulfitspritens utnyttjande för motorbränsle
kommer den omständigheten, att stora svårigheter möta att finna
ett för motorspriten lämpligt denatureringsmedel, som utan att skada
motorn eller minska spritens effekt är fullt betryggande mot missbruk.
1 Med stöd av professor Hubendicks förut utförda beräkningar och med hänsyn, tagen
dill att grosshandelspriset på bensinen för närvarande utgör lägst 42 öre högst 60 öre per liter
samt för medelgod vara, som icke nämnvärt sotar motorerna och därför i allmänhet användes till
a utomobiler, 50 öre per liter, skulle konkurrensmöjligheterna för spriten i förhållande till bensinen
nu ställa sig ungefär på följande sätt:
a) Odenaturerad sprit till vanliga bensinmotorer. Kör att uppnå samma effektivitet vid
användning av sprit som bensin åtgår enligt professor Hubendick i volym räknat 53 procent mera
95 procents sprit än bensin. Grossli ande Ispriserna å spriten få alltså för att konkurrens ännu
skall vara möjlig stiga till 27.4 öre per liter, vilket för 100 procents sprit motsvarar ett pris av
28.8 öre per liter.
b) Odenaturerad sprit till så kallade verkliga spritmotorer. Professor HubeDdiek påvisar,
att spriten har den egenskapen att tåla väsentl gt högre kompression i cylindrarna än bensinen
och att kompressionsgraden, vilken för bensin är högst omkring 4.4, för sprit kan höjas till 7 å 9,
varvid verkningsgraden hos motorn kommer att höjas i förhållandet 1 :1.2 respektive 1:1.8.
Spritkostnaderna kunna då vid användning av dylika motorer och ett kompressionsförhållande
av 9 i cylindern höjas med 3 * * * * * * */.o med bibehållen möjlighet till konkurrens med bensinen. Gross
handelspriserna
å 100 procents sprit skulle sålunda enligt nuvarande prisförhållanden få stiga
till 28.8 x 1.8 = 37.4 öre per liter. För vanliga automobilmotorer, som till undvikande av moto
rernas
sotning nu drivas med medelgod bensin å 50 öre, skulle det högsta konkurrenskraftiga
spritpriset i partihandel komma upp i 43 öre per liter.
SulfUspritutredningen. 11
74
Till uppvärmningsändamål kan sulfitspriten endast beräknas få
avsättning å avlägsna orter, där tillgång till den endast hälften så dyrbara
lysgasen icke finnes. För vidsträcktare användning av sprit för
sagda ändamål erfordras en så väsentlig omkastning i prisförhållandena,
att kommitterade anse densamma, åtminstone för överskådlig framtid,
utesluten.
Sammalunda är ock förhållandet i fråga om sprit för belysningsändamål.
Spritpriset skulle nämligen, för att konkurrens skulle bliva
möjlig med fotogen, vid partiköp icke få överstiga 12 öre för liter enligt
nu gällande fotogenpris.
Några andra nya områden för användning i större skala av sprit
för tekniska och därmed jämförliga ändamål känna kommitterade icke.
Det återstår att undersöka, vilka möjligheter kunna förefinnas
för export av sulfitsprit. Denna utväg har under år 1919 försökts
men ,endast med jämförelsevis ringa framgång. Enligt vad som
inhämtas av svenska cellulosaföreningens till detta betänkande fogade
skrivelse1, har av den under tiden 1 januari—1 november 1919 tillverkade
kvantiteten av 4 233 208.8 kilogram endast 1 959 176.6 kilogram
kuunat försäljas inom landet samt 230 321 kilogram exporterats. Resten
har måst lagras med resultat, att betydande driftinskränkningar ägt
rum. Huruvida man för framtiden kan räkna med export av mera
avsevärda kvantiteter sulfitsprit, torde för närvarande icke med säkerhet
kunna bedömas. Enligt vad kommitterade inhämtat, skulle utsikter
just nu förefinnas för en betydande export, men det torde vara omöjligt
att förutsäga, dels om de sålunda förefintliga löftena bliva infriade,
dels och framför allt huruvida liknande goda exportmöjligheter kunna
tänkas för en längre framtid.
Oavsett huru härmed kan komma att bliva fallet, torde man dock
enligt de kommitterades mening såsom eu slutsats av det ovanstående
kunna säga, att det behov av sprit för förtäringsändamål, som kommer
att förefinnas, med största säkerhet kan erhållas av sulfitspriten.
Detta skulle emellertid leda till ett undanträngande av jordbruksproduktspriten,
och innan de kommitterade intaga ståndpunkt i detta
avseende torde det vara nödvändigt att närmare undersöka i vad mån
brännvinsbränningen är av betydelse för jordbruket i de trakter, där
odling av jordbruksprodukter äger rum för bränneriändamål.
■ Se bil. 7.
75
V. Brännerinåringens betydelse för jordbruket.
Under I har framhållits, att brännerinäringen i Sverige sedan långtid
tillbaka väsentligen varit att anse som en binäring till jordbruket,
samt att statsmakterna tid efter annan kraftigt ingripit mot densamma.
Oaktat det motstånd, som från bränneriintresserat häll rests mot statsingripandet,
har denna näring allt mera trängts tillbaka, så att den no
huvudsakligen bedrives inom jämförelsevis små områden i sydligaste
Sverige. Till belysning härav må tjäna å nästa sida upptagna sammanställning
beträffande antalet brännerier, fördelade på varje län, det första
året i varje tioårsperiod från och med år 1861. I föreuämnda antal äro
jämväl inbegripna jästbrännerierna, vilkas antal och fördelning på län i
den av kontrollstyrelsen publicerade statistiken icke särskilt angivits.
De för Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Jönköpings
samt Göteborgs och Bohus’ län under de sista årtiondena angivna brännerierna
äro jästbrännerier. Med hänsyn härtill var den egentliga
brännerinäringen, som år 1861 fanns representerad i samtliga län utom
Kopparbergs och Västernorrlands, år 1911/12 tillbakaträngd till Östergötlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Ålvsborgs och Skaraborgs
län. Under tillverkningsåret 1919/20 utövas brännvinsbränningav
jordbruksprodukter vid 2 brännerier inom Östergötlands, 1 bränneri
inom validera Kronobergs och Kalmar, 7 brännerier i Blekinge, 68
i Kristianstads, 19 i Malmöhus, samt 4 i Skaraborgs län.
Jordbrukarna inom de områden, där brännerirörelse fortfarande
idkas, anse alltjämt, att denna näring är oumbärlig för jordbruket. Vid
olika tillfällen, då frågor av för brännerinäringen vital betydelse varit före,
hava de med styrka gjort detta gällande. I de utlåtanden, som till kommitterade
inkommit från hushållningssällskapen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
Sveriges bränneriidkareförening in. fl., har jordbruksbränningens
betydelse för jordbruket ånyo framhävts. Då kommitterade såsom bilagor
till sitt betänkande fogat samtliga dessa utlåtanden, anse de ej erforderligt
att här referera de andragna skälen.
76
Tabell E. Bränneriernas, inklusive jästfabrikernas, antal och fördelning på
län åren 1861-1911/12.
L ä n. |
1861 |
1871—72 |
1881—82 |
1891—92 |
1901—02 |
1911—12 |
||
Stockholms stad ....... |
6 |
O |
2 |
2 |
1 |
i ! |
||
Stockholms |
län ..... |
2J |
5 |
i |
i |
2 |
» 1 |
|
Uppsala |
» _____ |
15 |
It |
5 |
2 |
i |
i. j |
|
Södermanlands |
15 |
8 |
4 |
1 |
||||
Östergötlands |
X> ..... |
96 |
70 |
48 |
20 |
8 |
1 ! |
|
Jönköpings |
x> ..... |
....... |
17 |
13 |
4 |
1 |
1 |
i | |
Kronobergs |
» ..... |
....... |
26 |
12 |
13 |
3 |
2 |
— ] |
Kalmar |
» ..... |
17 |
9 |
7 |
1 |
2 |
||
Gotlands |
J* ..... |
1 |
2 |
i |
1 |
— |
i |
|
Blekinge |
» ..... |
....... |
61 |
52 |
34 |
.1 |
12 |
10 i |
Kristianstads |
x> .... |
136 |
127 |
92 |
54 |
57 |
75 |
|
Malmöhus |
x- ..... |
43 |
27 |
21 |
10 |
22 |
27 |
|
Hallands |
2> ..... |
....... |
IT |
4 |
l |
i |
3 i |
|
Göteborgs och Bohus |
» ..... |
....... |
2 |
2 |
0 |
2 |
i |
1 1 |
Älvsborgs |
» ..... |
....... |
23 |
15 |
13 |
6 |
4 , |
1 |
Skaraborgs |
» ..... |
61 |
49 |
32 |
25 |
20 |
9 ; |
|
Värmlands |
» ..... |
8 |
— |
— |
— |
|||
Örebro |
» ..... |
15 |
Il |
3 |
2 |
1 |
— |
|
Västmanlands |
» ..... |
11 |
2 |
1 |
— |
— |
— |
|
Kopparbergs |
■ ..... |
— |
1 |
— |
— |
— |
— |
|
Gävleborgs |
» ..... |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
V ästernorrlands |
» ..... |
- |
— |
— |
— |
— |
— ; |
|
Jämtlands |
» ..... |
2 |
1 |
— |
— |
— |
— |
|
Västerbottens |
» ..... |
i |
— |
— |
— |
|||
Norrbottens |
» ..... |
1 |
1 |
— |
— |
— |
||
Summa |
591 |
426 |
287 |
142 |
135 |
136 |
Såsom framgår av ifrågavarande utlåtanden, kan man i fråga om
lantbruksbrännerierna skilja mellan två olika huvudgrupper, nämligen å
ena sidan de brännerier, som avverka potatis, och som vid potatisavverkning
använda en mindre myckenhet spannmål (grönmalt) för att
till jäsbart socker överföra den i potatisen befintliga stärkelsen, och å
den andra, sidan brännerier, vilka såsom imniiskningsmaterial använda
betor, melass, spannmål eller andra jordbruksprodukter.
Kommitterade vilja först till behandling'' upptaga sistnämnda slag Bränningen
av brännerier och erinra i detta avseende om att från jordbruksintres- ^^produkserat
håll (Malmöhus’ länshushållningssällskaps förvaltningsutskott 1912) ter än potatis.
gjorts gällande, att annan avsättning av de för bränneriändamål odlade
betorna icke vore möjlig.
I sitt nu ingivna yttrande1 synes emellertid sagda förvaltningsutskott
i viss mån hava frångått denna uppfattning, i det
utskottet ansett, att vid sockerfabrikerna numera kan erhållas avsättning
jämväl för de nu till bränneriändamål odlade betorna. Utskottet erinrar
allenast om att vid leverans till sockerfabriker odling och transport
komme att »kräva betydligt mera arbete än vid bränning å eget bränneri
eller leverans till i närheten beläget bränneri».
Då för närvarande och väl även för någon tid framåt sockerbetsodlingen
icke synes komma att täcka det inhemska behovet av socker,
synes medgivande av betornas användning till brännvinsbränning, åtminstone
för närvarande, icke vara motiverat. Och vad melassen angår,
har den enligt professor Hansson 2 mycket stor betydelse som fodermedel,
och torde den kunna såsom sådant med fördel ersätta den nu importerade
majsen.
Då vidare icke från något håll påståtts, att den jord, där sockerbetorna
nu odlas, skulle vara otjänlig till annan odling, och ej heller
spannmål numera vid något lantbruksbränneri kommer i fråga såsom
huvudsakligt inmäskningsmaterial, hava kommitterade ansett sig kunna
utgå från att någon nödvändighet att bränna här ifrågavarande jordbruksprodukter
icke kan anses föreligga. Denna kommit terades åsikt bestyrkes
för övrigt av följande uttalande av agronomen Nanneson uti
den för Sveriges allmänna lantbrukssällskap verkställda utredningen:
»Nedläggning av lantbruksbrännerierna är av större betydelse
endast för det på potatisodling för bränneriändamål inriktade jordbruket.
Övriga genom bränneriindustrien avsatta jordbruksprodukter, såsom
spannmål, betor och melass, torde nämligen utan större svårighet eller
avsevärdare prisförlust kunna avsättas på annat sätt.»
Kommitterade finna sålunda icke skäl tillmäta svårigheterna för
jordbruket med avseende å andra jordbruksprodukter än potatis
någon betydelse för här ifrågavarande omläggning av bränvinstillverkningen.
1 Av den 14 november 1919, se bil. 1.
2 Handbok i ntfodringslära s. 324 ff.
78
bränningens Kommitterade vilja härefter övergå till en undersökning av potatis
betyde/se
för bränningens betydelse för jordbruket; svårigheterna att vinna avsättning
jordbruket, på annat sätt för potatisen, drankens ekonomiska värde ävensom möjligheterna
av en partiell övergång till annan odling:
Potatisskörden utgjorde år 1912, då den var snarare över än
under medelmåttan, enligt statistisk årsbok för hela riket 1 259 590
ton, varav inom Kristianstads län omkring 290 000 ton. Under bränningsåret
1912—13 förbrukades enligt kontrollstyrelsens statistik i hela
riket omkring 1 800 000 hektoliter eller 120 000 ton och inom Kristianstads
län omkring 1 200 000 hektoliter eller 84 000 ton, d. v. s. omkring 70
procent därav och 29 procent av länets potatisskörd, till bränneriändamål.
Möjligheten Efterfrågan på matpotatis motsvarar inom riket i allmänhet produk
avsättningmi
tionen på varje ort. Underskottsområden utgöra för närvarande huvudmänniskoföda.
sakligen Stockholms stad samt Stockholms, Göteborgs och Bohus’, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län.1 Då dessa underskottsområden,
'' utom beträffande Norrbotten, för närvarande äro omgivna av överskottsområden,
2 och då järnvägs fr akter na exempelvis från Skåne till Stockholm
uppgå till lägst 4 kronor 46 öre per deciton, har det i allmänhet
ansetts omöjligt för de skånska potatisodlarna att för närvarande räkna
med någon mera betydande avsättning av potatisen till annan ort. Detta
förhållande torde emellertid knappast kunna antagas komma att bestå
för framtiden. I vanliga fall odlar nämligen varje ort icke mer potatis
än vad som motsvarar det rent lokala behovet, medan underskottsområdena
få sina behov av potatis täckta genom sjötransporter, enär
denna vara är svårtransportabel landvägen. Före kriget importerades
sålunda omkring 20 000 ton potatis årligen från Tj^skland. I den mån
förhållandena åter bliva normala, och om potatisbränningen upphör, vill
det synas, som om man skulle kunna räkna med möjligheten att för
framtiden hämta åtminstone en del av den potatis, som förut tagits från
Tyskland, från bränneriområdena.
Det är visserligen, såsom nyss framhållits, sant, att för avsättning
landvägen av den skånska överskottspotatisen skulle fordras så dryga
transportkostnader ävensom kostnader för mellanhänder, att de skånska
jordbrukarna med de nuvarande frakterna skulle få ett alltför reducerat
pris för potatisen.3 Åven eu så betydande fraktnedsättuing som
1 Se den av sekreterare V. Ekerot verkställda uti Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
medlemsblad för december 1919 intagna utredning.
- Se Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts bilagda utlåtande (bil. 3).
3 Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (bil. 1).
79
på 50 procent skulle möjliggöra en lönande avsättning endast för en
bråkdel av potatisövorskottet.1 Kommitterado hava emellertid i likhet
med proiessor Juhlin-Dannfelt icke funnit något skal, varför icke potatisen
lika väl skulle kunna säudas från skånska som från tyska hamnar
med i regelbunden trafik gående ångare eller med särskilt potatisbefraktade
fartyg. Vid sjöfrakt undgås ju även den vid j ärn vägs frakt
hotande skadan av frost.
Man torde även kunna förvänta eu snar nedgång i potatisodlingen
i de trakter, där jorden icke är särdeles bekväm för denna odling, varvid
ett ökat behov av potatis i de gamla underskottsdistrikten och
proportionsvis större skillnad mellan potatisprisen på olika marknader
skulle uppkomma. Möjligheten att avsätta skånsk potatis i främsta
rummet i Stockholm och i andra hand i nordligare belägna orter kommer
då att bero av handelsorganisationen och eu ändamålsenlig sortering
av varan ävensom av fraktsatserna.
Då medelimportöverskottet för de båda åren närmast före kriget
(1912—13) å potatis uppgick till 19 205 ton,2 synes man i likhet med
Juhlin-Dannfelt kunna utgå från, att även framdeles under normala tider
en betydande avsättning till matpotatis skulle kunna beredas. Om man
antager, att halva berörda import från Tyskland utgjorts av tidig
potatis, som ej kan produceras i Sverige, skulle man dock kunna anse
troligt, att omkring 10 000 ton potatis årligen av den nu till bränneriändamål
använda potatisen skulle på detta sätt kunna vinna avsättning.
En förutsättning härför är likväl, dels att sjöfrakterna åter bliva billigare
och transporterna lika väl ordnade, som de varit från Tyskland, dels att
järnvägs frakterna från produktionsorterna till närmaste hamnar i Skåne
och Blekinge regleras på ett för potatisodlarna lämpligt sätt, dels slutligen
att de potatisodlare, som sålunda söka avsätta sin potatis på annan
ort, sammansluta sig för en ändamålsenlig organisation av handeln.
Klart är vidare, att den potatis, som sålunda skall avsättas på
annan ort, endast kan tagas från de bränneridistrikt (t. ex. i Blekinge
och vissa delar av Skåne), som ligga väl till i hamnavseende. Många
produktionsorter ligga nämligen på så långa avstånd från lämpliga kommunikationsmedel,
att det vore eu ren omöjlighet i ekonomiskt avseende
att därifrån utforsla potatisen i oförädlat skick.3
I detta sammanhang torde även böra omnämnas ett från vissa
håll framkommet påstående därom, att avbränningar för potatisodlarna
1 Se agronom L. Nannesons bilagda yttrande (bil. 10).
s Se Krigsberedskapskommissionen del IV, sid. 17.
3 Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts bilagda yttrande (bil. 5).
BO
Möjligheterna
till avsättning
av potatis
såsom
kreatursfoder.
För hästar.
skulle uppstå på grund av matpotatisarternas lägre avkastning än bränneripotatisen,
vissa skördenedsättande sjukdomar, kostsam vinterförvaring
m. m.1 Då emellertid dessa påståenden motsägas av yttranden från annat
håll2 och då flera av de till bränneriändamål nu använda potatissorterna
veterligen även äro lämpliga som matpotatis, hava kommitterade icke funnit
anledning tillmäta nu berörda svårigheter avsevärd betydelse. Likaså
torde med hänsyn till möjligheterna inom övriga delar av riket att
övergå från potatisodling till odling av andra jordbruksprodukter skäl
knappast finnas för antagandet, att det iran vissa hall ökade utbudet
på .maipotatis skulle föranleda, att priset på denna vara komme att över
hela landet sjunka3 i avsevärd mån.
Under senare tid hava flera auktoriteter på jordbrukets område,
bland andra professorn Nils Hansson, påvisat, hurusom potatis kan i
stor utsträckning finna användning som foder åt hästar, svin och nötkreatur.
Professor Hansson yttrar uti sin såsom Meddelande nr 194
från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet tryckta
broschvr i detta ämne bl. a. (å sid. 5) följande:
»Den största betydelsen av en vidgad potatisodling hos oss ligger
dock säkerligen däri, att potatisen även har högt värde som fodermedel
och att den härvid i stor utsträckning kan ersätta spannmål och annat
kraftfoder. Kännedomen härom har emellertid först så småningom arbetat
sig fram, och ännu har potatisen i detta hänseende långt ifrån
vunnit det erkännande, den förtjänar.»
Vad först hästar angår, visa de ekonomiska beräkningarna mycket
gynnsamma resultat. Av professor Hanssons försök, verkställda under
de strängaste arbetsperioderna4, framgår, att 3.6 kilogram kokt
potatis hava samma fodervärde som 1 kilogram korn, vilket vid
ett kornpris av 30 kronor per deciton betyder ett värde för potatisen
vid utfordring av 8 V3 kronör per deciton. Åven om härifrån
avdragas kokningsknstnaderna, vilka där kokningen kan ske vid
närbeläget mejeri bliva skäligen obetydliga, framgår härav, att potatisen
är ett i ekonomiskt avseende fördelaktigt fodermedel. Då nu potatis
med fördel kan utfodras åt hästar i mängder motsvarande Va—Vs av den
1 Professor L. ‘Forsberg uppger i detta avseende en skillnad på 20 procent (bil. 2).
2 Professor Juhlin-Dannfelt (bil. 8).
3 Se professor Forsbergs yttrande.
4 Resultaten publicerade uti Centralanstaltens för jordbruksförsök meddelande nr 126,
sid. 47 -50.
Hl
eljest erforderliga kraft! cd er mängden, har Juhliu-Dauufelt beräknat, att
en utfodring av hästar med potatis skulle betyda en förbrukning av lågt
räknat 1 000 kilogram potatis per år och vuxen häst, något mindre per
unghäst. Då i de sex potatisrikaste häradena Ingelstads, Albo, Gärds,
Yillands samt östra och västra Göinge, samtliga inom Kristianstads län,
år 1918 funnos över 24 000 vuxna och nära 12 000 unghästar, vilka
hittills alldeles icke eller åtminstone icke i någon avsevärd utsträckning
utfodra! s med potatis, skulle detta betyda en möjlig konsumtion av den
nuvarande bränneripotatisen just inom de egentliga bränneridistrikten av
närmare 30 000 ton. l)å emellertid odlingen av bränneripotatis även inom
nu nämnda delar av Kristianstads län i viss mån är koncentrerad, är
icke säkert, att hela det nu nämnda hästfoderbehovet kan tagas av den
hittillsvarande bränneripotatisen. Enär dock Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott — ehuru under erinran att en större
foderrot fruktodling torde lämna hästarna ett »bekvämare» foder — räknat
med en utfodring av 10 kilogram potatis per häst och dag till halva
antalet hästar inom länet över 4 år och därvid funnit, att enbart inom
Kristianstads län 33 102 ton potatis årligen kunna få användning såsom
hästfoder, torde i förevarande avseende siffran 30 000 ton potatis knappast
kunna anses orimlig för hela länet. Detta hindrar naturligen ej,
att även denna siffra i praktiken kan befinnas för hög, samt att, såsom
i det följande skall visas, vid enskilda gårdar och uti vissa socknar,
-där potatisöverskottet för närvarande är synnerligen stort och hästarnas
antal ringa, en relativt mindre del av potatisen kan vinna avsättning på
■detta sätt. På dylika orter föreligger emellertid då möjligheten av potatisens
vidare borttransporterande, eller, där detta ej låter sig göra, en relativt
större successiv utökning av svinaveln än som här nedan skisseras.
Klart är, att en övergång till potatisfodring av hästar måste, såsom
av professor Hansson betonats, ske med största försiktighet. Det påståendet
har bland annat framkommit, att potatisen skulle hava benägenhet
.att fastna i tänderna på hästarna och sålunda vålla vissa obehag. Vare
därmed huru som helst, torde dessa olägenheter, med hänsyn till vad av
auktoriteter på boskapsskötselns område anförts rörande potatisfodringen,
icke kunna antagas vara oöverkomliga.
Såväl av professor Hanssons nämnda broschyr som av Centralanstaltens
för jordbruksförsök flygblad nr 71 framgår, att kokt potatis
måste »både på grund av sin synnerligen gynnsamma effekt och på
grund av sin stora användbarhet anses som ett utmärkt gödfoder för
svin» (se broschyren sid. 19), samt att den kan med lika stor ekonoSulfUspriUitrednintjen.
11
För svin.
82
mist fördel som i fråga om hästar utfodra*, till svin, och detta i mängder
av 6—8 kilogram per svin och dag. Därest svinutfodringen börjar
vid 3 månaders ålder och pågår 4 månader, gör detta 840 kilogram per
svin. Juhlin-Dannfelt uppgiver emellertid i sitt senaste utlåtande, att
stark potatisfodring med största fördel kan användas blott under den
egentliga gödningstiden, och har han bland annat av detta skäl icke
ansett sig med säkerhet kunna beräkna större förbrukning än 500 kilogram
potatis per gödsvin.
Beträffande möjligheterna att sålunda använda potatisöverskottet
till svinutfodring har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
utfört eu beräkning, vartill kommitterade tillåta sig hänvisa.
Utskottet, som med avseende å potatisöverskottet inom länet efter förra
årets osedvanligt stora skörd kommer till ungefär samma resultat som.
sekreteraren Ekerot, i dennes utlåtande, beräknar, att för konsumtionen
av hela det slutliga överskottet, 151 685 ten potatis, skulle med en beräkning
av 600 kilogram potatis per gödsvin erfordras 252 800 svin.
Mot de av utskottet verkställda beräkningar kan anmärkas, att
svinen lämpligen kunna utfodras med potatis året om, med undantag''
möjligen för fyra månader på sommaren, under vilken årstid det möter
svårighet att konservera potatisen. Med hänsyn härtill och med beräkning
av en medellivslängd per gödsvin av 7 månader,
8 12
kunna utgå från en förbrukning per årssvin av x =1 gäng -
torde man
i
vad ett gödsvin förbrukar, alltså omkring 700 kilogram- Länets svinstock,
som enligt utskottet år 1917 uppgick till omkring 130 000,
skulle alltså ha förmått förbruka 91 000 ton av det av utskottet till
omkring 152 000 ton beräknade till svinutfodring disponibla potatisöverskottet,
vadan en utökning av svinens antal med endast omkring
67 procent, d. v. s. 87 000 årssvin skulle erfordras.
Då Kristianstads län omfattar 2 500 kvadratkilometer odlad jord,
finner man, att under år 1917 i medeltal 52 svin uppföddes per 100
hektar inom länet.1 En ökning av svinstocken med 67 procent skulle höja
detta medeltal till 87.
Nanneson, vilken i likhet med utskottet räknat med eu konsumtion
av 600 kilogram potatis per gödsvin, beräknar det för hela riket erforderliga
tillskottet i svinstammen för konsumering av den under nor
-
1 Det kan i detta sammanhang nämnas, att av den av V. Hanson och L. Nanneson
utgivna husdjursläran framgår, att England har i medeltal 40 svin per 100 hektar odlad jord.
Danmark, som i detta avseende innehar världsrekordet, kommer såsom medeltal för hela landet
till siffran 95.
mala ar före kriget i brärmerierna förbrukade potatisrnängden, omkring''
130 miljoner kilogram, till 200 000 gödsvin, motsvarande ungefär eu
•tredjedel av Sveriges hela nuvarande svinstock. Med hänsyn till att
bränn eriområdena äro till arealen jämförelsevis begränsade, finner Nanneson
endast möjligt att, huvudsakligen genom utökad svinavel, konsumera
Va av potatisöverskottet.
Då överskottet inom Kristianstads län förut antagits uppgå till
84 000 ton, skulle tredjedelen därav utgöra £<8 000 ton. För att detta
skulle vinna avsättning som svinfoder, skulle erfordras en utökning av
svinstocken inom länet med
>8 000 000
600
= 46 666 ffödsvin
eller, — med
en beräkning av 1 „ potatiskonsumerande gödsvin per år — ungefär
40 000 årssvin, motsvarande alltså en genomsnittsökning av svinstocken
per kvadratkilometer av endast omkring 16, d. v. s., fortfarande med
utgångspunkt från 1917 års svinstock, (den största hittills), från 52 till
68 svin per kvadratkilometer. Ehuru det icke förefaller orimligt, att
svinstocken skulle kunna utökas ännu mera, finna kommitterade för
närvarande skäligt stanna vid dessa siffror.
Kommitterade anse emellertid troligt, att en dylik mera koncentrerad
svinavel inom vissa socknar, där det största potatisöverskottet
finnes, komrne att till en början stöta på avsevärda svårigheter och därför
måste genomföras med stor försiktighet. Till de av utskottet anförda
siffrorna rörande Vittskövle kan dock med fog anmärkas, att svinstammen
den 1 juni 1918 var alldeles exceptionellt låg, varför en utgångspunkt
från förhållandena vid sagda tidpunkt måste bliva vilseledande.
Uppfödandet av ett större antal svin har för närvarande ansetts
betyda eu ökad efterfrågan på skummjölk. Av professor Hanssons handbok
i utfodringslära (sid. 651) synes emellertid framgå, att grisar med ganska
goda resultat kunna uppfödas nästan utan skummjölk eller mejeriavfall, om
blott i stället gives ärtgröpe eller blodmjöl, varav produktion finnes inom
landet. Enligt en uppsats av agronomen Ivar Johansson i Skånsk
jordbrukstidskrift ställa gjorda försök i utsikt, att skummjölken framdeles
skulle kunna ersättas med kondenserad och därför lättransportabel vassle.
Under sådana förhållanden skulle i själva verket hela potatisproblemet
kunna anses löst. Ty svinavel med potatis är otvivelaktigt mycket
lönande, i vissa fall åtminstone lika lönande som att leverera potatis till
bränning. Man kunde enligt uppgift av Nanneson med under hösten 1919
gällande fläskpriser räkna med ett fodervärde hos potatisen för svinen
av omkring 10 kronor per deciton eller långt mer än brännerierna hittills
84
För nötkreatur.
betalat. Med den sedermera under januari 1920 inträdda väsentliga
sänkningen av fläskpriserna skulle sagda fodervärde nu vara 7 å 8 kronor
per deciton. Nödiga svinstallar kunna ju med tiden uppföras.
Då emellertid även professor Hansson frami)aller svårigheterna att helt
undvara skummjölken under tiden närmast efter grisens avvänjning, hava
kommitterade utgått från följande: sedan spädgrisen under de första 4-—(>
veckorna icke krävt annan eller åtminstone föga annan mjölk än modersmjölken,
komma ytterligare 6 veckor, då grisen i allmänhet konsumerar 3 liter
skummjölk per dag. Först därefter bör utfodringen med potatis vidtaga.
Den sålunda nödiga mjölkkvantiteten, vilken torde kunna räknas till 3
liter per dag och gris under 60 dagar, eller 180 liter per spädgris, skulle
kunna erhållas genom en ökning av antalet kor, förutsatt att från värjo
ko erhölles 2 000 liter skummjölk per år, av 200 x = 6 000 koiv
3 2 000 r
varav på Kristianstads län skulle komma 4,200. Enligt statistisk årsbok
utgjorde antalet kokreatur inom sagda län år 1918 icke mindre än 73,300,
vadan ökningen endast skulle uppgå till något över 5 procent. Då
emellertid för genomförandet av eu dylik utökning av kreatursstocken
skulle på många håll krävas ytterligare tillförsel av äggvitehaltiga
fodermedel till avsevärda belopp, torde, åminstone i trakter, där ej baljväxter
gå särskilt bra, ifrågavarande behov av ytterligare 5 procent skummjölk
för svinfoder lättare kunna erhållas på den vägen, att en något bättre
fördelning sker av den till den nuvarande svinstocken använda skummjölken
eller motsvarande inskränkning göres uti övrig användning av dylik
mjölk. ö
Potatisen har i fråga om nötkreatur ett avsevärt lägre värde såsom
fodermedel. Professor Hansson yttra;- härom bl. a. följande (se
broschyren sid. 23 och 30):
»Av flera skäl använder man den potatis, som kan avsättas till
foder, företrädesvis till gödsvin och arbetshästar. Härvid kan potatisen
användas direkt såsom ersättning för de i regel dyra kraftfodermedlen,
under det den potatis, som användes åt mjölkkorna, väsentligen kommer
att ersätta de vanliga saftfodermedlen, såsom foderrotfrukter, betmassa,
drank och pulpa. Då flertalet av dessa under normala förhållanden betinga
avsevärt lägre pris pr foderenhet än kraftfodermedlen, blir den
på detta sätt använda potatisen betydligt sämre betald än flen, som
gives åt de förstnämnda djurslagen. — — — — — — — — _ _
— — — — — — — — — Någon nämnvärd skillnad i kornas förmåga
att tillgodogöra rå och kokt potatis har) icke kunnat konstateras.
sr>
Av på förhand väl rengjord potatis har ut fodrats med ända till 17 kg.
såväl rå som kokt dylik pr ko och dag, utan att detta medfört någon
olägenhet med hänsyn till kornas välbefinnande eller avkastning. Av
rå potatis har vid utfodringen av mjölkkor i medeltal 1 kg. torrsubstans,
av medelgod vara alltså 4 kg., motsvarat en foderenhet i foderbetor
eller lagrad betmassa.»
Drankens företräde som fodermedel åt, nötkreaturen har utförligt
betonats uti flera av de till kommitterade ingivna utlåtandena.
1 franken anses sålunda såsom fodermedel vara synnerligen näringsrik.
Det göres gällande, att drankframställningen innebär »eu koncentrering
av råmaterialens halt av äggvita och fett», något som för
utfordringsändamål anses vara av synnerligen stor betydelse,1 samt
vidare, att i dranken ingå alla ur jorden hämtade växtnäringsämnen.
I sammanhang härmed har anförts, att jorden genom bränningen av
potatisen endast skulle förlora sådana ämnen, som potatisplantan hämtar
ur luften d. v. s. kol, väte och syre.2 Därest icke de i dranken
ingående näringsämnena genom kreatursgödsel återföras till jorden, skulle
potatisodling därför icke kunna fortfara.3
Kommitterade vilja i detta avseende framhålla, att i dranken kvarstannar
blott eu ringa bråkdel av potatisens huvudsakliga näringsämne,
stärkelsen. \rad åter drankens relativt höga halt av smältbar äggvita angår,
torde numera de uti professor Hanssons fodermedelstabeller upptagna
siffror kunna anses allmänt godtagna. Hansson uppger en halt av
smältbara äggviteämnen av för potatisdrank i medeltal 0.5 5 procent,
motsvarande för potatis blott 0.4 procent. Då varje viktenhet potatis
vid bränning giver 1 V* gång så mycket drank, förefaller det som om
äggvitemäugden genom bränningsproceduren betydligt ökats, nämligen
Dranken som
fodermedel.
till
0.5 5
0.40
1.5 == 2.0fi av vad som funnits i potatisen. Förklaringen
härtill synes visserligen delvis ligga uti att till varje deciton potatis
sättas omkring 3 kilogram spann mål. Om dennas äggvitehalt inräknas
(med 7 procent smältbar äggvita), skulle drankens ur råämnena häm
,
3x7 0.4 o
tade äggvitehalt egentligen komma att uppgå till . , -f .— = 0.41
öö & & i rtD 100-1.5 1.5
procent, eu siffra, som ju kommer avsevärt under drankens verkliga äggvitehalt.
Detta förhållande förklaras med att genom den vid brännerierna
försiggående jäsningsprocessen äggviteämnen bildas eller att åtminstone
1 Sveriges bränneriidkareförening u. p. a. (bil. 6).
2 Professor Forsberg (bil. 2).
3 Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (bil. 5).
86
de mindre värdefulla så kallade amiderna överföras till verkliga äggviteämnen.
Gjorda försök1 lära nämligen hava visat, att jästsvamparnas
verksamhet i gynnsamma fall kunna öka potatisens halt av smältbar
äggvita med ända till omkring 30 procent.
Av vad nu sagts framgår, att viss hänsyn till drankens relativa
rikedom på smältbar äggvita måste tagas vid övervägande av möjligheterna
till lanthushållningens omläggande i anledning av potatisbränningens
upphörande.
Det har vidare framhållits, att dranken är ett synnerligen lättsmält
fodermedel,2 3 som icke utan nackdelar med avseende å djurens
matsmältning skulle kunna utbytas mot potatis.8
Detta motsäges emellertid därav att just kokningsproceduren vid
brännvinstillverkningen framhållits såsom orsak till drankens lättsmälthet,
vid vilket förhållande vanlig kokad potatis borde vara lika tjänlig som
dranken till foder. Professor H. Juhlin-Dannfelt har också anfört, 4 * *
att dranken (även vid stark halmfodring) kan ersättas av andra billiga
saftiga fodermedel, såsom rotfrukter och potatis, jämte behövligt tillskott
av kraftfoder, samt att det numera får anses fastslaget, att
potatis i kokt form kan med fördel utfodras åt både hästar och nötkreatur.
De av professor Nils Hansson verkställda praktiska utfodringsförsöken
bekräfta ju ock, att så är förhållandet.
Aven i fråga om utfodring av kor ha, såsom redan anförts, de
av professor Hansson verkställda försöken utfallit till full belåtenhet, ehuru
potatisens fodervärde därvid befunnits vara minst 10 procent lägre.
Att märka är, att de av professor Hansson verkställda försöken
utförts med stor försiktighet, så att djuren så småningom vant sig vid
potatisutfcdring, innan full ranson därav givits, varför man icke torde
kunna tänka på en hastig övergång från drank- till potatisutfodring
över hela linjen. En sådan övergång måste säkerligen noggrant förberedas.
Dranken saknar emellertid ej heller olägenheter såsom fodermedel.
Den surnar nämligen mycket hastigt och blir då direkt skadlig i foder-smältningsavseende.
Det möter också stora svårigheter att utfodra den
i tillräckligt färskt tillstånd, utan att överskrida lämplig kvantitet per
1 Se O. Kellner, Die Ernähring der Landwirtschaftlichen Jfutztiere, s. 361.
2 Sveriges bränneriidkareförening u. p. a. (bil. tij.
3 Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (bil. 3).
4 Se årsberättelsen, nr 2 av kungl. lantbruksakademiens handlingar och tidskrift av år
1915, återgivet uti här bilagda yttrande av Svenska cellulosaföreningen (bil. 7), iivensom Juhlin
Dannfelts
likaledes bilagda yttrande i samma ämne den 10 december 1919 (bil. 8).
87
djur och dag. Alltför stark drankutfodring medför 1 nämligen likaledes
lätt rubbningar i fodersmältningen, såsom magkatarr, kolik, utsot och
slapphet. Drankutfodrade djur angripas stundom av mugg, vilket är ett
tecken på att givorna varit för stora eller renligheten för svag.
Av det nu sagda torde framgå, att dranken, efter en med viss
försiktighet företagen övergång, kan såsom nötkreatursfoder ersättas med
potatis jämte tillskott av mera äggvitehaltigt kraftfoder, vilket naturligen
ej hindrar, att lantmannen, där så låter sig göra, torde föredraga
att övergå från potatisodlingen till odling av mera äggviterika foderväxter.
Då sålunda någon inskränkning i kreatursskötseln på grund.
av bränningens upphörande icke med nödvändighet behöver ifrågakomma,
förfalla givetvis påståendena om, att jorden i denna händelse
skulle behöva förlora nödiga näringsämnen.
Drankens betydelse såsom fodermedel består icke endast i,
nu nämnda göda egenskaper utan framför allt i dess prisbillighet
i jämförelse med den råa eller kokta potatisen jämte nödigt tillskott
av äggvitehaltigt foder. För klargörande av den förlust, de nuvarande
odlarna av bränneri potatis bl. a. på denna grund anse sig
riskera, tillåta sig kommitterade hänvisa till agronomen Nannesons uti
Sveriges allmänna lantbrukssällskaps medlemsblad för januari månad;
1920 publicerade utlåtande (bilaga 10).
På 100 hektar odlad jord inom Gärds härad (det mest typiska
bränneridistriktet) i Kristianstads län komma enligt Nanneson i medeltal
15 hektar potatisodling.
Om av ifrågavarande 15 hektar 10 hittills varit avsedda för bränningen
2, autager Nanneson, att dessa 10 hektar utbytas 8 mot havre- och 2
mot rovodling. De 10 hektaren potatisåker, som sålunda skola utbytas,
producera enligt Nanneson för närvarande 1 200 deciton potatis, förutom
utsädet, vilket vid bränning giver omkring 1 800 deciton drank (1 hektoliter
potatis giver ungefär 1 hektoliter drank). Ifrågavarande drankmängd
representerar enligt Nanneson ett fodervärde av 12 000 foderenheter och
1 080 kilogram smältbar äggvita. I jämförelse med havrehalm och
rovor har drank en relativt hög äggvitehalt, varför, om samma avkastning
skulle uppnås från djurstallarna, komplettering av dessa äggvite
-
1 X". Hansson, Handbok i utfodringslära, s. 330.
2 Då förut framhållits, att av 1912 års potatisskörd inom Kristianstads län endast omkring
29 procent brändes, och resten torde — även inom de egentliga potatisdistrikten — ha använts
till stärkelsefabrikatiou, människotöda, in. m., kan Nannesons exempel med 67 procent till bränneriändamål
icke anses tillämpligt annat än i rena undantagsfall. För försiktighetens skull vilja,
kommitterade dock räkna med Nannesons proportioner i detta avseende.
88
fattiga fodermedel måste äga rum genom inköp av oljekakor eller annat
äggviterikt kraftfoder. Efter ganska vidlyftiga beräkningar i fråga om
de olika fodermedlens näringshalt och rörande jordens olika behov av
gödsel vid havre- och rovodling och den större arbetskostnaden vid
potatisodling, kommer Nanneson till det resultat, att potatisodlingen ger
4 555 kronor 20 öre högre nettoavkastning på den areal (10 hektar),
varifrån de 1 200 deciton potatis tagits. Nanneson kommer härefter till
följande märkliga slutsats:
»Räkna vi med ett nuvarande egendomsvärde av 1 200 kronor per
har och eu normal förräntning av 5 procent = 60 kronor per har skulle
alltså under nuvarande förhållanden den ifrågasatta drifts förändringen
medföra en förlust motsvarande en minskning av jordvärdet med omkring
75 procent, sålunda ett relativt ännu ogynnsammare resultat än före
kriget.»
I fråga om ovanstående vilja kommitterade endast anmärka, att
beräkningarna grunda sig allenast på en viss driftsform, samt att värdeminskningen,
sådan den under nuvarande konjunkturer framstår uti
Nannesons exempel, knappast kan i sin helhet antagas träffa »jordvärdet».
För egen del vilja kommitterade anföra följande:
Av skäl, som dels redan berörts, dels längre fram komma att
beröras, synes det kommitterade av vikt, att kreatursbesättningarna
hållas vid makt just i de distrikt, där bränneripotatisen nu odlas. Det
torde därför vara lämpligt att, såsom Nanneson, beräkna kostnaderna
för drankens ersättande med annat dyrare fodermedel till en lika stor
kreatursbesättning som den med dranken nu utfodrade.
Utan att med det följande vilja på något sätt föregripa den mera
ingående utredning, som på detta område torde få anses nödvändig, vilja
kommitterade här till en början göra ett överslag angående möjligheterna
i ekonomiskt avseende i det fall att dranken veiddigen skulle såsom
fodermedel för kreaturen ersättas av potatis i oförädlad form jämte nödig
tillsats av kraftfoder.
Med stöd av professor Hanssons fodermedeltabeller torde man
kunna räkna med att 100 kilogram drank hålla i medeltal 5.5 foderenheter
och 0.5 5 kilogram smältbar äggvita, medan 100 kilogram potatis
hålla 26 foderenheter och 0.4 kilogram smältbar äggvita, samt 100
kilogram oljekakor (jordnöts-) 125.3 foderenheter och 39.6 kilogram
smältbar äggvita.
Med denna utgångspunkt skulle utbytet kunna beräknas sålunda: -
ISO ooo kg. drank............
9!)()() i''
li 9 i) O kg. smältbar ii
medan såsom ersättning härför skulle
erlordras:
27 000 » potatis .......................
7 020 » i> 108 "
2 sia » » Sill »
noll 2 In0 » jordnötkakor
Summa 9 $3H f.e. och 999 kg. smältbar ägg v i ta.
Alä märka är härvid, att till värjo deeiton potatis vid bränningen
åtgå omkring 0 kilogram spannmål, vadan alltså vid bränningens upphörande
3 x 1 200 —-8 600 kilogram spannmål bliva fria. att användas till
annat ändamål.
Nanneson bär uti sina kalkyler uppskattat potatispriset så högt som
till 8 kronor per deeiton. Eu dylik uppskattning, som enligt uppgift grundar
sig på vissa beräkningar av potatisens produktionskostnader, synes jämväl
hava godtagits vid prissättniugsdelegationens bestämmande av potatisspritpriset,
varför oek brännerierna, på brännvinskonsumentemas
bekostnad, väl äro i stånd att betala, och jämväl i verkligheten till
sina egna delägare erlägga ett dylikt högt, pris på potatisen. Då emellertid
potatisen i den fria marknaden säljes vida billigare, för närvarande
på grund av den rika potatisskörden ända ned till ungefär 3 kronor 50 öre
per deeiton {motsvarande 2 kronor 50 öre per hektoliter), och det högsta
pris, vartill potatis under förliden höst sålts i Skåne1, är 7 kronor per
deeiton, kan det ju sättas i fråga, huruvida verkligen ett så pass högt pris
som 8 kronor per deeiton bär läggas till grund vid här förevarande
beräkningar.
Kommitterade anse visserligen klart, att de för närvarande inom
b rån neri distrikten gällande abnormt låga marknadspriserna å potatis, som
bero på fjolårets ovanligt rika avkastning och på det förhållandet att
lantbrukarna räknat med en mera omfattande avsättning av potatis för
bränneriändamål äu statsmakterna för närvarande medgivit, icke kan
läggas till grund för några som helst framtida beräkningar. Potatisens
fodervärde för hästar och svin är också — såsom redan visats — ganska
högt och torde, måhända även efter avdrag för kokningskostnaden, försvara
en uppskattning av ända till 8 kronor per deeiton. 1 den man
emellertid potatisen icke kan vinna avsättning såsom häst- och svinfoder,
utan endast skulle kunna utfodra» åt nötkreatur, är dess fodervärde, som
förut nämnts, i och för sig minst 10 procent lägre, och torde med hänsyn
tagen till de ökade omkostnader för anskaffande av äggviterikt kraftfoder,
1 Professor Juhiio-1 Järn* u*[t s utlåtoiule (ten 10 december IBIS ‘ bil. 8).
Sulfit spriMwäningtu.
12
90
som därvid äro nödvändiga, knappast kunna sättas högre än till 7 kronor
per decitou.
Då några exakta beräkningar av potatisens produktionskostnader
för närvarande icke finnas tillgängliga eller nu kunnat av kommitterade
verkställas, och för övrigt potatisen, med hänsyn just till växelbruket,
torde i alla händelser — i längden med ekonomisk fördel — både odlas
och säljas jämväl till priser understigande de beräknade produktionskostnaderna,
lärer icke något visst potatispris kunna här fastställas.
Som det emellertid icke heller är möjligt att vid framtida beräkningar
tillämpa de proportiouer mellan olika värden, som gällde före krisåren, och
då de uti Nannesons kalkyler rörande potatisbränningens ekonomiska
betydelse för jordbruket under nu rådande förhållandena ingående poster
i övrigt synas hava konsekvent upptagit de nuvarande marknadsprisen,
hava kommitterade ansett av intresse att i förevarande överslag för jämförelses
skull även se till, huru kalkylerna skulle ställa sig, därest man,
exempelvis, skulle utgå från ett potatispris vid själva brännerierna av 7
kronor per deeiton, motsvarande icke fullt 5 kronor per hektoliter. Efter
det hänsyn också tagits till frakten av potatisen till brännerierna, vilken
får betalas av producenterna, skulle man då hava att räkna med ett
genomsnittsvärde av ungefär 6 kronor 50 öre per deeiton för potatisen
på produktionsplatserna, där ju också kreaturen utfodras. Vid ett
potatispris av 8 kronor vid brännerierna skulle man kunna räkna med
ett värde av 7 kronor 50 öre på produktionsorterna.
Drankpriset är av Nanneson räknat till 1 krona per deeiton, likaledes
enligt för närvarande gällande kontrakt. Drankens fodervärde är
i själva verket betydligt högre, nämligen för 100 kilogram å 5.5 foderenheter,
— beräknade såsom saftfoder till ett pris av 26 öre, — 1 krona 43 öre.
Dranken säljes emellertid av praktiska skäl billigt vid själva brännerierna,
för att de dryga transportkostnaderna för dranktunnorna skola kunna betala
sig, varför kommitterade icke ansett sig kunna jämka på det av
Nanneson beräknade drankpriset. Uti jordbrukarens kostnader måste dock
även transportkostnaderna inräknas, varför totalkostnaderna för dranken
naturligen på längre avstånd från brännerierna i själva verket komma att
närma sig fodervärdet. Här nedan skall emellertid till en början räknas
endast med det för potatisbrännarna gynnsammast tänkbara läget alldeles
intill bränneriet, och alltså med ett drankpris av 1 krona per hektoliter.
Medan 180 000 kilogram drank alltså kosta .................. kronor 1 800: —,
betingar ersättningen härför (sid. 89) alltså följande:
potatisfodret .......................................... ''6.5x270= » 1 755: —
samt jordnötskakorna ........................ 2 250x0.55 = » 1 237: 50
eller sammanlagt kronor 2 992: 50.
Kn merkostnad alltså för potatislodringen av ............... kronor 1 l‘J2: rot.
Vid ett potatispris av 8 kronor vid brännerierna skulle merkostnaden
bliva 1 4(!2 kronor.
Kn del av de dyrbara jordnötskakorna torde emellertid i allmänhet
kunna ersättas genom eu ökad odling av baljväxter, där sådan odling
låter sig genomföras. Raps- och linfröodlingen inom riket har också de
senare åren gjort avsevärda framsteg, och förhoppning torde finnas om
att denna odling kan ytterligare utvidgas, åled hänsyn härtill torde
man för framtiden kunna hoppas på något billigare ersättningsfoder än
olj ekakorna.
Emellertid framgår, att uti de anförda exemplen drankens bortlånande
i händelse av oförändrad potatisodling skulle betyda en minskad
avkastning av omkring 1 200 respektive 1 500 kronor per 10 hektar
odling av för bränning använd potatis eller 100 hektar samfälld odling.
Klart är nu, att ovanstående överslagsberäkning endast gäller i
bränneriernas omedelbara närhet, och att resultatet i själva verket till
största delen beror på att dranken där för närvarande erhålles till lägre
pris än som motsvarar dess värde såsom saftfoder. Tv räknar man med
detta värde, 1 krona 43 öre i stället för 1 krona per hektoliter, betyder
detta en fördyring av kostnaderna vid drankfodringen av icke mindre
än 0.4 3 x 1 800 = 774 kronor på den valda ytenheten, i vilket fall alltså
förlusten vid bränningens upphörande skulle reduceras till omkring eu
tredjedel.
Därest nu dranken skulle i sin helhet ersättas med potatisloder
jämte oljekakor, skulle härtill tydligen på den valda ytenheten åtgå
27 000
120Ö00 “ lmSettl''
procent av det för bränningen hittills använda
potatisöverskottet. Om detta för hela Kristianstads län, såsom förut,
antages vara 84 000 ton, skulle alltså åtgå 22.5 procent av 84 000 ton
= 18 900 ton. Såsom redan framhållits, torde emellertid lantbrukarna i
regel komma att föredraga eu partiell övergång till odling av loderrotfrukter,
vartill kommitterade återkomma i det följande.
Då samtliga inkomna utlåtanden ävensom för kommitterade tillgängliga
upplysningar i övrigt giva vid handen, att utsikterna för
stärkelse- och potatisflingefabrikationen för närvarande äro synnerligen
ovissa, och fasta hållpunkter för frågans bedömande saknas, finna kommitterade
icke skäl ingå på eu närmare undersökning av dessa förhållanden.
Avsättningsmöjligheterna
till stärkelsefabriker
och
potatistorkerier.
Export.
Sammanfatt
ning.
Icke heller torde man under nu rådande förhållanden kunna räkna
med några möjligheter av potatisexport.
Såvitt kommitterade kunnat tärna, stå i allmänhet flera möjligheter
till buds att på annat sätt avsätta den hitintills för bränneriändamål
odlade potatisen. Till och med i Kristianstads län, där
en dylik omläggning i anledning av potatisodlingens koncentrering måste
antagas bliva svårast att genomföra, skulle nämligen, under den angivna
förutsättningen, att inom länet hittills för bränneriändamål använts 84 000
ton potatis ( - ungefär 70 procent av hela rikets), avsättning härför
kunna beredas på ungefär följande sätt:
Till människoföda 70 procent av för hela riket beräknade
10 000 lort ............ ............................................................. 7 000 ten
>’ utfodring av hästar................................................................ 30 000 »
y> » » svin .................................................................. 28 000 >
» drankens ersättande med potatis som föder åt nötkreatur 18 900 »
Summa 83 900 ton.
Ilen omläggning av kreatursfodringen, som här skisserats, skulle,
såsom redau nämnts, helt naturligt icke kunna genomföras utan ganska
noggranna förberedelser. Någon säkerhet för att en sådan omläggningkan
fullt genomföras inom de mest typiska potatisdistrikten firmes icke
heller, varjämte såsom framhållits, drankens bortfallande på platser intill
brännerierna kommer att betyda eu avsevärt minskad vinst av boskapsskötseln.
Med säkerhet torde dock kunna påstås, att vanskligheterna
i detta avseende komma att inskränka sig till relativt obetydliga områden;
enkannerligen sådana, där de största hindren för potatisens transporterande
föreligga, och där jordmånen icke tillåter eu ökad baljväxtodling
för erhållande av lämpligt, potatisen kompletterande kofoder1.
1 Rörande de särskilt svåra förhållandena inom (förds härad av Kristianstads län liar
Nanneson, på kommitterades anmodan, verkställt följande kompletterande beräkningar om möjligheterna
att vinna avsättning för potatisöverskottet till foder åt hästar och svin:
Den officiella statistiken rörande jordbruk och boskapsskötsel för år 1915 (det År då häradet
loka lund ersöktes) utvisar följande siffror:
Odlad jord .................................... 28 201 bär
Potatisodling ................................ 3 69(1 »
Äldre hästar ................................. 4 540 st.
Unghästar................................ ...... 1398 »
Svin ............................................. 15 628 »
9;;
I sistuiunuda fall bliver det emellertid, såsom redan fram hållits, i praktiken
förenat med mindre förluster för lantmännen att i någon män
inskränka potatisodlingen och övergå till odling av de mera åggvitehaltiga
foderrotfrukterna, grönfoder, havre in. in. för kokreaturens utfodring.
För bedömandet av frågan, huru en dylik partiell övergång till
annan odling lämpligen kan genomföras, synas de av Nanneson i hans
utlåtande utstakade linjerna kunna tjäna till ledning. Utan att i övrigt
ingå i detal(granskning av Nannesons sill ror, må här blott erinras, att
Nanneson upptagit ett potatispris å produktionsorterna av 8 kronor per
deciton, medan kommitterade i sitt å sid. 88 anförda exempel räknat
med ö kronor 50 ört1. Redan detta gör eu skillnad av 1.5 e kronor per
Antager man att potatisskörden. från 10 procent av åkerarealen, alltså från 2 800 hektar,
förut använts för b rån urriii lida mål. motsvarar detta vid en skörd av 12 ton per hektar (utsädet
frånräkna^) en kvantitet av 33 000 ton bränneripotatis. Ilesten av potatisarealen, d. v. s.
896 hektar eller 3.2 procent av åkerarealen motsvarar ungefär potatisodlingens omfattning i de delar
av : landet, som ej odla''potatis till fabriksän damål, och.torde sålunda fylla behovet av mat- och
foderpotatis.
Per äldre häst torde man kunna beräkna en dagsutfodring av potatis om i medeltal högst
10 kilogram per dag under 200 dagar av året. alltså, per är 2 ton samt per vinghäst halva mängden
eller per år 1 ton.
Om man utgår från en lika stor svinstock i förhållande til! koantalet söm Danmarks ar
1915, eller 220 svin per 100 kor, skulle man i Gärds härad kunna beräkna 2.20 x 9 628 eller
ungefär 21 000 svin (= 75 per 100 hektar). Om per år och svin beräknas en potatisutfodring av i
medeltal högst 600 kilogram, skulle till svinutfodring per år förbrukas 12 600 ton. Det är emellertid
att märka att potatis även tidigare använts till svinfoder i stor utsträckning i dessa potatisodlande
bygder. Beräknas denna potatisutfodring under normala förhållanden till 300 kilogram
per svin utgör detta för 1915 en potatiskvantitet av 15 600 x 300 = 4 680 ton, vadan den verkliga
ökningen i potatisförbrukning i svinstallama kan beräknas till 7 920 ton.
Av potatisöverskottet 33 600 ton skulle alltså kunna förbrukas högst
till hästar (4 546 x 2 -f- 1 398 x 1)= 10 490 ton = 31.2 %
» svin (12 600 — 4 680) = 7 920 » =23.6%
Samma 18 410 ton = 54.8 %
Det är emellertid att märka, att även inom Gärds härad odlingen av bränneripotatis icke
tii- likformigt utbredd, utan finnas där områden med eu procentiskt betydligt större potatisodling
än häradsmcdeltalet, liksom där finnas områden med relativt ringa, eller ingen odling av bränneripotafis,
vilka senare områden icke utan vidare kunna betraktas som köpare av överskottepotatis
från de förra.
För att belysa, huru problemet ställer sig inom ett dylikt särdeles utpräglat bräoneriområde,
torde några siffror från Evcröds socken inom Gärds härad vara av intresse.
Odlad jord....................................... 1 792 har
Potatisodling.........................-.......... 339 »
Äldre hästar .................................... -13 st.
Yngre » Ilo »
Svin................................................. 461 » , ■
ÖifCnjamj tiil
annan od/In//.
94
deciton, d. v. s. sammanlagt 1.5 x 1 200 = 1 800 kronor till den nya hushållsplanens
favör. Den av Nauneson beräknade nettoförlusten, 4 555-kronor, på den valda ytenheten, reduceras härmed till 2 755 kronor.
Nannesons exempel skulle helt schematiskt gälla vid ett utbyte av hela
arealen bränneripotatis mot annan odling. Då emellertid naturligt är,,
att en så pass stor procentuell förminskning av potatisarealen med hänsyn
till växtföljden är svår att genomföra, och av vad förut sagts framgår,
att större delen av den nuvarande bränneripotatisen kan — sannolikt
rent av med ekonomisk fördel — användas till utfodring av hästar
och svin, kan här givetvis endast bliva frågan om återstoden, som på
vissa orter icke kan transporteras bort och icke heller lämpligen anseskunna
användas till kofoder. Räknar man nu med att de 22.5 procent av
bränneripotatisen, som enligt vad förut sagts skulle ersätta dranken,
utbytas mot produkter av annan odling, skulle alltså förlusten inskränka
sig till 22.5 procent av 2 755 kronor eller 620 kronor på den valda
ytenheten av 100 hektar (sid. 87). Med ett potatispris av 8 kronor per
deciton vid brännerierna eller 7 kronor 50 öre på produktionsorterna
skulle förlusten bliva 890 kronor.
Om man med Nanneson räknar med ett nuvarande egendomsvärde
av 120 000 kronor per 100 hektar och en normal förräntning av 5
procent, d. v. s. på den valda ytenheten 6 000 kronor, skulle alltså
den av kommitterade här för de typiska bränneridistrikten skisserade
driftsförändringen kunna beräknas medföra eu årlig förlust, motsvarande
en minskad avkastning under nuvarande konjunkturer av något mer än
Potatis har här odlats på 19 procent av åkerarealen. Beräkna vi att under normala förhållanden
bränneripotatis levererats från 15 procent av denna, motsvarar detta 270 x 12 = 3 340
ton bränneripotatis. Av denna potatis skulle — om vi räkna efter samma grunder som förut —
kunna förbrukas
till hästar ( 213 x 2 + 110 x 1 ): 536 ton = 16.1 %
» svin (1200 X O.fi — 400 X 0.8)= 600 » =17.9%''
Summa 1136 ton = 34.0 %
Av det beräknade potatisöverskottet skulle sålunda inom Gärds härad 54.8 och inom
Everöds socken 34 procent kunna avsättas genom utfodring i häst- och svinstallar.
Med avseende å dessa beräkningar må, förutom en hänvisning till noten å sid. 87, endast
framhållas, att potatiskonsumtionen per svin och år, såsom i texten sid. 82 angivits, torde kunna
räknas till 700 i stället för 600 kilogram, art förhållandet mellan antalet kor och svin i Danmark,
där svinaveln i stor utsträckning just bygger på mejerirörelsen, icke kan anses vara normgivande
för trakter med andra förutsättningar (jämför sid. 84), att Nannesons beräkningar blott avse förbrukning
av potatis såsom foder för hästar och svin, varemot kommitterade räknat med möjligheten
att avsätta en betydande del (tillhopa 32 procent, so sid. 92) till mäniskoföda genom transportertill
annan ort ävensom till nötkreatursfoder. I betraktande härav förefalla de resultat, vartill
Nanneson här kommit, icke alltför nedslående.
95
10 procent, varemot, vid ett beräknat potatispris vid brännerierna av 8
kronor per deciton, förlusten skulle kunna beräknas uppgå till 14 procent.
"Räknat per hektar och år skulle samma förlust uppgå till 6.2 0 respektive
8.9 0 kronor.
De här mera som exempel utförda överslagsberäkningarna hava blott
avsett att lämna någon ledning vid bedömandet av möjligheterna överhuvudtaget
för jordbruket inom potatisdistrikten att bära eu inskränkning av
brännerirörelsen. Härmed är alltså icke sagt, att icke förlusterna på de allra
magraste potatisorterna, där potatisöverskottet för närvarande är synnerligen
stort i förhållande till kreatursstocken, sannolikt måste bliva större.
Någon närmare utredning rörande ifrågavarande områdens utsträckning
och i vad mån förhållandena på varje särskild ort med avseende å jordmån,
transportförhållanden m. m. möjligen medgiva en reglering i den
ena eller andra riktningen i framtiden, ha kommitterade ännu icke ansett
sig kunna förebringa.
Av det här förut anförda anse kommitterade emellertid framgå,
att även potatisbränningen, som redan under det senaste halvseklet till
omfattningen allt mera reducerats, kan utan mera betydande svårigheter
för jordbruket ytterligare inskränkas. Inom stora områden, där potatisen
helt och hållet eller till största delen kan när som helst vinna avsättning
på annat sätt eller jordmånen icke är sämre än att, där så är nödigt, en
övergång till annan odling med lätthet låter sig genomföra, kan säkerligen
brännerirörelsen utan större olägenheter redan nu nedläggas. Inom
de typiska bränneridistrikten åter — där odlingen delvis är beroende av
att potatisodlarna på grund av bränningen kunna erhålla ett högre pris
på potatisen än som eljest med hänsyn bl. a. till transportförhållandena
varit möjligt eller få dranken till lägre pris än som motsvarar fodervärdet
— där kan sannolikt ett nedläggande av brännerirörelsen icke
ske utan minskad avkastning för enskilda jordbrukare. Antagligt är
dock, att svårigheterna i detta avseende på många håll kunna övervinnas
-eller väsentligen reduceras genom att en tillräcklig övergångstid anordnas.
Slutsatser.
VI. Principuttalande.
Såsom inhämtas av den föregående framställningen, är det möjligt
att vid rening av sulfitspriten erhålla en sådan renhetsgrad, att denna
sprit för förtäringsändamål måste anses likvärdig med jordbruksproduktspriten.
Kommitterade hava jämväl visat, att kostnaderna för framställning
av sprit ur jordbruksprodukter för närvarande måste beräknas till
1 krona 40 öre, respektive 1 krona 50 öre, beroende på potatispriset,
medan tillverkningskostnaderna för sulfitspriten endast uppgå till cirka
54 öre, allt för liter å 100 procent. Då därtill kommer, att sulfitspriten,
framställes ur ett material, som hittills i regel såsom en värdelös avfallsprodukt
fått bortrinna, men jordbruksproduktsprit nästan utan undantag
framställes ur för folkhushållningen värdefulla råmaterial, kan enligt kommitterades
mening intet tvivel råda därom, att, så länge spritframställning
för förtäringsändamål är medgiven, sulfitspriten ur nationalekonomisk
synpunkt är vida att föredraga framför jordbruksproduktspriten. '' Denna
omständighet får sin stora betydelse inför det förhållandet att, såsom under
IV visats, vid användande av såväl jordbruks- som sulfitbränning långt
större spritkvantiteter skulle kunna framställas än som motsvara behovet,
samt att sulfitspritfabrikerna i förening med jästfabrikerna redan nu
måste anses i stånd att täcka rikets hela spritbehov.
Lantbruksbrännerierna hava emellertid ända till mitten av år 1919
haft ensamrätt att tillverka brännvin för ändamål, till vilka sådan vara.
i beskattad form måste användas. Detta förhållande sammanhänger
med tillkomsten av gällande lagstiftningsbestämmelser och därmed att
sulfitsprit först under de senaste åren börjat framställas i större skala.
Införande av likställighet mellan sulfitsprit och lantbruksproduktsprit
skulle alltså i första rummet förutsätta upphävande av de bestämmelser,
varigenom det senare slaget av sprit erhållit ett försteg. Kommitterade
vilja därför här något närmare belysa, huru dessa bestämmelser
tillkommit och vilken betydelse de fö]- närvarande hava.
De föreskrifter i brännvinstillverkningsförordningen, som verka
särskilt hindrande för suliitbränncrierna, äro, såsom förut av kommitterade
framhållits, bränningstidens begränsning till viss tid under året
samt bestämmelserna om högre skatt vid övertillverkning.
Nu nämnda anordningar hava sill grund i 1855 års lagstiftning.
Redan i den proposition, som Kungl. Magt framlade för 1853—54 årens
riksdag, voro huvudsakligen två utviigar föreslagna »för att uppnå den
förminskning av brännvinstillverkningen, Kungl. Maj:t, ansett nödvändig,
nämligen inskränkning till tiden och en högre beskattning å tillverkningen
och försäljningen.»1)
Efter åtskilliga jämkningar och ändringar infördes slutligen genom
1871 års förordning den ännu gällande bestämmelsen, att brännvinstillverkning
utan samband med pressjästberedning endast skulle få bedrivas
under tiden från och med den 1 oktober till och med den 1 maj.
Denna bestämmelse, som sålunda ursprungligen var införd såsom
eu anordning för att i viss grad hindra brännvinsbränning och därmed
indirekt utgöra ett inskränkande moment uti jordbrukarnas fria avsättning
av lantbruksprodukter för bränneriändamål, bär nu blivit ett skydd
för lantbrukarna och lantbruksbrännerierna, när sådana brännerier uppkommit,
vilka, såsom sulfitbrännerierna, på grund av råmaterialets beskaffenhet
äro tvungna att bedriva tillverkningen under hela året.
x) Beträffande inskränkningen till tiden föreslog det särskilda utskott, till vars behandling
brännvinslagstiftningen vid den nyssnämnda riksdagen var hänskjliten, att brännvinstillverkning
endast skulle få utövas under två månader av året. Till stöd för sitt förslag anförde särskilda
utskottet följande:
»I och för sig själv och under vanliga förhållanden torde väl inskränkning till tiden
varken vara ett tillförlitligt medel för ändamålets vinnande, eller det i industriellt och ekonomiskt
hänseende fördelaktigaste, emedan en hantering, som får drivas endast tidtals, icke kan framkalla
eller bibehålla arbetares största möjliga konstfärdighet, emedan arbetets företagande hindras
under den tidpunkt, då det, efter olika orters olika natur- eller handelsförhållanden, kan vara
bekvämast och fördelaktigast, emedan det kapital, som ligger uti den oftast ganska dyra redskapen/1
måste under en stor del av året vara dött och utan avkastning, och emedan varans tillverkning
måste ske på en gång och hastigt, utan möjlighet att förutse, huru pris och efterfrågan
kunna komma att visa sig, då hon skall av låtas — en omständighet, som kan, innan nästa tillverkning
inträffar, framkalla brist och oskäliga pris, med därav följande överdrivna spekulationer
och ett vingleri, som icke inträffade, i fall tillverkning kunde få ske, när helst stark efterfrågan
visade sig, eller ock underpris, med därav härledda bemödanden att med alla medel utprångla
varan — men oaktat den verkliga vikten av dessa skäl, har utskottet icke kunnat undgå att finna
eu tidsinskränkning nödvändig, i anseende till de faror, som oinskränkt, eller till och med lång,
bränningstid kunde medföra, under de i Sverige genom vanor och föregående författningar framkallade
förhållanden.
Det är nämligen att befara, att, om brännvinstillverkningen gåves fri till tiden, skulle
vid första försöket med ett nytt beskattningssystem dettas följder icke kunna av mängden be
SulfUspritutredningen.
13
98
Då frågan första gången uppkom att tillverka brännvin av råmaterial,
som krävde en kontinuerlig drift, gällde det att skaffa tillgångpå
ett billigare denaturerat brännvin än det dittills i handeln förekommande.
Enligt ett till propositionen nr 124 av den 7 april L905 fogat utdragur
statsrådsprotokollet över finansärenden anförde föredragande departementschefen,
att enligt vad till hans kännedom kommit planer vore ä
bane att anlägga en fabrik för tillverkning av brännvin ur torv. Dä
det vore angeläget, att dylikt brännvin tillhandahölles utom för andra
denatureringsändamål även såsom bränsle, borde lagstiftningen inrättas
så, att om möjligt tillverkning av dylikt brännvin kunde uppstå och
på ett lönande sätt bedrivas. Ville man möjliggöra drivandet i stor
skala av en sådan industri, som här vore i fråga, vore det nödvändigt
att medgiva, att vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet denaturerades,
tillverkningen finge bedrivas även under den del av året, då
brännvinstillverkning i allmänhet icke finge äga rum. I enlighet härmed
framlades förslag till ändrad lydelse av bränn vins tillverkningisförordningen
i det av departementschefen angivna syftet. Ifrågavarande
förslag blev antaget av riksdagen.
Någon tillverkning sådan som den av departementschefen ifrågasatta
kom emellertid ej till stånd, förrän då sulfitluten började använda»
såsom råämne lor brännvinsframställnmg. Under avd. Ii o ;sid. ooj har
redogörelse lämnats för frågans behandling vid 1910 års riksdag och
det därvid fattade beslutet, att icke blott brännerier, som'' denaturerade
hela sin brännvinstillverkning, utan även de, som exporterade densamma,
skulle äga att under hela året bedriva tillverkningen. Redan då synes
man hava haft blicken öppen för den kommande konkurrensen mellan
lantbruksbrännerierna och sulfitbrännerierna samt den möjlighet, som
bestämmelsen om den beskattade brännvinstillverkningens tidsinskränkning
innebar. 1 ett den 28 januari 1910 avgivet utlåtande i ämnet
framhöll nämligen kontrollstyrelsen, efter att hava erinrat om de tidi
räknas,
utan en överdådig tillverkning för ögonblicket uppstå, som slutade med stora enskilda
förluster ocli missnöje. Från denna oförmåga att beräkna följder härleder sig det inkast, som
ofta förspörjes mot utsträckning av rättigheten att tillverka brännvin: det heter, att landet kommer
att värre än någonsin översvämmas av denna vara. Man tyckes föreställa sig — och den
föreställningen är även i motioner uttalad — att lika mycket som nu skulle framgent, med ett
annat skattesystem och skattebelopp, i alla fall förbrukas; och det är då givet, att den tron även
vidhålles, att tillverkningen bliver så stor, hon får bliva, eller att flera skola tillverka, eftersom
flera äga tillverka. Från denna tro är steget icke långt till en önskan att även vara med i den
väntade stora rörelsen. Misstaget skall väl slutligen bliva insett; men under tiden, och innan
allmänheten hinner vänja sig vid den nya tingens ordning i denna näringsgren, är det fara värt.
att det fullkomliga frigivandet i avseende på tiden skulle åstadkomma betydliga olägenheter.»
garn av riksdagen företagna ändringarna i fråga om tillverkningstiden»
längd, att, utom skälet att inskränkningen av sagda tid medförde minskning
i brännvinsproduktionen, det även anförts, att en dylik inskränkning
vore nödvändig för näringens bibehållande vid jordbruket oeli för att
hindra dess övergång till fäbriksrörelse.
Den andra för en i stort bedriven brännvinstillverkning hindrande
bestämmelsen i brännvinstillverkningsförordningen är stadgandet om
övertill verk ning. Enligt 13 § 2 inom. av nyssnämnda förordning skall
nämligen, utöver stadgad skatt, eu särskild avgift av fem öre erläggas
för varje liter, varmed tillverkningen överstiger (100,000 normalliter under
liden från och med den 1 oktober till den 1 därpa följande maj och
435,000 under tiden från och med den 1 maj till den 1 oktober. Denna
bestämmelse träffar särskilt sulfitbrännerierna, därest de skulle övergå
till skattepliktig tillverkning. .Jämväl det nu berörda stadgandet torde
ursprungligen hav a tillkommit för att utgöra en hämsko pa eu alltför
omfattande brännvinstillverkning, men har väsentligen liksom inskränkningen
i bränningstiden gynnat brännvinsbränningens knytande till
lantbruket därigenom, att den hindrat uppkomsten av en i stort bedriven,
från lantbruket skild fabriksbränning.
Den omständigheten, att lagstiftningen uppställt vissa bestämmelser,
torn ursprungligen vore avsedda att hindra en alltför omfattande brännvinsbränning,
men under utvecklingens gång kommit att utgöra ett
starkt skydd för en viss form av brännerirörelse, föranleder onekligen
uppställande av den frågan, huruvida det längre kan anses påkallat, att
ifrågavarande bestämmelser vidhållas. Svaret på denna fråga måste
bliva nekande, därest det förhåller sig så, att det ursprungligen avsedda
ändamålet, en inskränkning i brännvinskonsumtionen, icke realiseras
genom dessa bestämmelser. 1 detta avseende må följande framhållas.
Redan då särskilda utskottet vid 1853—54 årens riksdag framlade
sitt förslag om inskränkning av bränningstiden, rådde inom utskottet
delade meningar om ändamålsenligheten av sagda inskränkning. Herr
Aue''. von Hartm an sd orff jämte andra framhöll sålunda, att utskottets
förslag i förberörda avseende vilade på den missuppfattningen, att en
varas förbrukning rättar sig efter hennes tillverkning. Och utskottet
självt var ju, såsom inhämtas av dess i noten sid. 97—98 citerade yttrande,
tveksamt, om bränningstidens inskränkning skulle hava någon
mera betydande effekt.
Koinmitterade vilja såsom sin uppfattning uttala, att det enbart
genom vissa restriktioner med avseende å produktionen utan samband
med inskränkning i fråga om införseln icke torde vara möjligt att
100
hämma förbrukningen av eu vara. Särskilt gäller detta omdöme om eu
sådan anordning som en begränsning av till verkningstid en. Det torde
nämligen vara uppenbart, att, om efterfrågan å brännvin skulle överstiga
den genom en begränsad bränningstid minskade tillgången, underskottet
lätt kan täckas både genom införsel och genom produktionens
utsträckande till flera brännerier. Enligt kommitterades mening böra de
förbrukningshämmande åtgärderna förläggas till ett annat område, nämligen
försäljningslagstiftningens. I detta avseende må erinras, att denna
lagstiftning numera i Sverige undergått sådana förändringar, att försäljarna
i allmänhet icke hava samma ekonomiska intresse som förr
av försäljningens storlek, samt att all försäljning utminu terings vis är
underkastad en individuell kontroll genom motbokssystemet. Med hänsyn
härtill finna kommitterade, att några berättigade invändningar
icke numera kunna ur nvkterhetssynpunkt resas mot att statsmakterna,
med begagnande av sin på månghundraårig hävd grundade rätt att
reglerande ingripa på brännvinshanteringens område, fatta beslut om
upphävande av inskränkningarna i bränningstiden och bestämmelsen om
övertillverkning.
Om emellertid de ifrågavarande inskränkningarna avskaffas och
det samtidigt medgives, att vid sulfitfabriker brännerier få anläggas för
tillverkning av brännvin för förtäringsändamål, komme det givetvis att
uppstå en konkurrens mellan de båda huvudslagen av sprit, där under
i övrigt likartade förhållanden den sprit, som kunde framställas till de
billigaste produktionskostnaderna, i längden skulle komma att avgå
med segern. Ifrågavarande konkurrens bleve givetvis mindre hård.
därest andra avsättningsmöjligheter till fördelaktiga priser funnes för
sulfitbränneriernas produkter antingen inom landet, t. ex. i form av
motorbränsle, eller i utlandet. Då emellertid, såsom kommitterade förut
uppvisat (sid. 73), eu dylik avsättning, såvitt nu kan bedömas, under
den närmaste framtiden är föga sannolik och export icke kan beräknas
vara möjlig annat än under en jämförelsevis kort tid, innan ordnade
förhållanden inträtt på världsmarknaden, synes det vara allt skäl att
räkna med, att en genomförd likställighet mellan sprit från lantbruksoch
sulfitbrännerier komme att medföra en skarp konkurrens mellan de
olika slagen av brännerier.
Uppkomsten av en dylik konkurrens har emellertid ansetts föga
önskvärd. Såsom förut erinrats, har nykterhetskommittén uti sitt den
2f! mars 1919 avgivna underdåniga utlåtande i ämnet framhållit, att ett
beviljande av rätt för sulfitspritfabrikerna att tillverka och avyttra förtäriDgssprit
synes böra ske endast i samband med en sådan reglering
101
av rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides med varandra
fortlöpande konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke
komma att uppstå. Såsom skäl härför angav nykterhetskommittén, att
öppnandet av fri konkurrens på detta område måste anses stå i strå 1
med varje målmedvetet strävande att höja och förbättra nykterlietstillståndet
hos vårt folk, under det att däremot det från nykterhetssynpunkt
måste betraktas såsom eu avsevärd fördel, om det jordbrukareintresse,
som hittills varit knutet vid bränneriindustrien, kunde därifrån
elimineras.
Med nu gällande försäljningslagstiftning synes man emellertid enligt
kommitterades mening icke behöva befara, att eu konkurrens mellan de
tvenne tillverkningsmetoderna skall utöva nämnvärt inflytande på konsumtionen
av förtäringssprit inom landet. Ur andra synpunkter kan det
dock sättas i fråga, huruvida öppnandet av eu konkurrens kan anses
försvarbar. Därest, såsom kommitterade antagit, sulfitspriten på grund
av större prisbillighet inom kort vid eu dylik konkurrens komrne att
uttränga jordbruksproduktspriten ur marknaden, skulle ett upphävande
av nu gällande bestämmelser, som givit sistnämnda slags sprit ett
bestämt företräde, onekligen föra med sig vissa svårigheter för den hittills
utövade brännerirörelsen i de sydliga delarna av landet och jordbruket
inom vissa distrikt av dessa landsdelar.
Dessa svårigheter skulle väsentligen uppstå i de lantbruksdistrikt,
som hade ett större överskott av potatis, och som hittills huvudsakligen
varit hänvisade att på grund av jordens beskaffenhet odla potatis. Såsom
inhämtas av avd. V, kan avsättning på annat sätt för andra till
bränning använda jordbruksalster utan svårighet beredas. Utan
förlust för jordbruket skulle jämväl avsättning för större delen av
bränneripotatisen efter hand kunna beredas dels genom ^fodrande av
hästar och svin med potatis, dels genom transport av potatisen till trakter,
där underskott å matpotatis föreligger. Inom några av de mest typiska
bränneridistrikten, där full avsättning på ovanberörda sätt icke kunde
vinnas, torde emellertid en partiell övergång till odling av andra jordbruksprodukter
få åvägabringas, därest all potatisbränning upphörde. Det
är visserligen troligt, att detta icke skulle kunna ske utan minskad
avkastning och andra svårigheter för eu del enskilda jordbrukare. Da
emellertid nationen i dess helhet gör eu stor besparing genom övergången
till den billigare tillverkningsmetoden, är det klart, att sagda
svårigheter ur nationalekonomisk synpunkt måste anses mer än uppvägda.
Aled hänsyn till att en alltför hastig nedläggning av jordbruksbränningen
sålunda skulle bereda lantbruket vissa svårigheter, och enär staten
102
vid en reglering av tillverkningsrätten torde böra fästa ett visst avseende vid
den ställning, lantbruksbränningen hittills intagit, synes det vara motiverat
att, samtidigt som möjlighet öppnas för sulfitspriten att försäljas
för förtäringsändamål, en reglering företages av tillverkningen av jordbruksproduktsprit,
i syfte att denna tillverkning under ännu någon tid
i viss utsträckning säkerställes, men begränsas i riktning mot en småningom
skeende avveckling.
Den ståndpunkt, kommitterade funnit sig redan nu kunna intaga, är
alltså, att statsingripandet för närvarande bör erhålla den formen, att, samtidigt
som sulfitspriten i viss omfattning jämställes med jordbruksproduktspriten
i konkurrensavseende, tillverkningen av sistnämnda slags sprit regleras
och begränsas i syfte att möjliggöra en fortsatt avveckling i framtiden.
Kommitterade vilja vidare framhålla, att, sedan bränning av andra lantbruksprodukter
än potatis omedelbart avvecklats, ordningen och tidsutdräkten
för den fortsatta avvecklingen böra bestämmas med hänsyn till
det för brännerierna producerande jordbrukets skiftande möjligheter att
omlägga sin drift. Om och i vad mån i samband med en dylik avveckling
ersättning bör utgå, torde böra bliva föremål för vidare undersökning,
men har inom kommitterade den uppfattningen redan nu gjort
sig gällande, att ersättning i varje fall icke bör ifrågakomma till andra
än bränneriägarna.
Kommitterade vilja i detta sammanhang framhålla såsom sin
mening, att tillstånd till framställning av brännvin för förtäringsändamål
vid sulfitspritfabrikerna i framtiden bor meddelas genom kortvariga koncessioner,
och att statsmakterna, innan dylika koncessioner meddelas,
böra bestämma, att därest framdeles åtgärder skulle vidtagas, vilka skulle
medföra en inskränkning i konsumtionen eller tillverkningen av sprit,
detta icke skulle berättiga sulfitspritindustrien till gottgörelse i vad form
det vara må.
Vad prissättningen å den till förtäring avsedda sulfitspriten angår,
är att märka, att inköpen av densamma från sulfitspritfabrikerna
och försäljningen till reningsverken jämlikt nu gällande och av kommitterade
föreslagna provisoriska förordningar sker genom partihandelsbolag,
som omförmäles i förordningen den 1 juli 1918 angående handel
med skattefri sprit (för närvarande aktiebolaget Skattefri sprit). Då nu
det pris, sulfitspritfabrikerna erhålla, enligt av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter bestämmes av samma prissättningsnämnd, som fastställer
priset på den sprit, nämnda bolag för andra ändamål inköper, torde prissättningsnämnden
sakna varje anledning att bestämma priset för den
till förtäring aAsedda spritkvantiteten efter andra grunder än för annan
sprit av samma kvalitet. Enligt kommitterades uppfattning bör, därest
framdeles fråga uppkommer om ändring av de bestämmelser, varav prissättningen
beror, tillses, att sulfitspritfabrikerna alltjämt erhålla samma
pris för den sprit, som sedermera renas för förtäring, som för övrig
sulfitsprit, Då förslag kunna tänkas framkomma att vid partihandel
genom åsättande av högre pris på förtäringsspriten bereda möjlighet
till försäljning av sprit för andra ändamål till underpris, och då det ur
olika synpunkter icke kan anses önskvärt, att bibehållandet av ett lågt
pris på sprit för nödvändiga behov göres beroende av att eu viss spritkvantitet
samtidigt användes till förtäring, hava kommitterade velat från
början framhålla det betänkliga i ett sådant förfarande.
Den här förut skisserade avvecklingen av brännvinsbränningen
och nedläggandet av lantbruksbrännerierna kräva omfattande förändringar
i tillverkningsförordningen. Skulle där jämte, dels såsom redan nykterhetskommittén
antytt, en förändring av upplåtelsevillkoren för brännvinsbränning
i riktning mot korttidskoncessioner, dels eu omläggning av
beskattningen av den natur, som statsrådet och chefen för finansdepartementet
angivit till statsrådsprotokollet för den (i juni 1019, genomföras,
torde knappast någon av tillverkningsförordningens föreskrifter komma att
kvarstå orubbad. Med hänsyn härtill och då, såsom i nyssberörda statsrådsprotokoll
framhållits, det är nödvändigt att, enär de författningar, som
reglera sulfitspritens användande till förtäringsändamål, upphöra den 1
juli 1920, förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag, hava
kommitterade för närvarande allenast funnit sig i tillfälle att framlägga
förslag till ett provisoriskt ordnande av den föreliggande frågan. Därvid
har bland annat den av statsrådet framförda frågan om en omläggningav
beskattningen uppskjutits, och tillåta sig kommitterade i detta
avseende för närvarande endast betona, att den av departementschefen
berörda centraliserade organisationen av reningsverksamheten i statens
hand måste anses som en nödvändig förutsättning för ett rationellt
ordnande av beskattningen.
Det provisorium, som kommitterade nu föreslå, är eu förlängningav
bestämmelserna i förordningen den 6 juni 1919 angående försäljning
för vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning. Därjämte har ett första steg till begränsning
och avveckling av lantbruksprodukters användning till bränningen
föreslagits, dels genom vidmakthållande av det sedan den 1 oktober
1916 gällande förbud mot bränning av spannmål, betor och melass, dels
genom fastställande av eu största kvantitet, som må brännas av potatis,
och den för dylik bränning oundgängligen erforderliga grönmalten, dels
104
slutligen genom potatisbränningens begränsande till sådana brännerier,
där brännerirörelsen utövats i omedelbart samband med jordbruk, som
under en följd av år för bränneriändamål drivit potatisodling.
I sistnämnda avseende tillåta sig kommitterade erinra därom, att
bränning av potatis å olika orter ägt rum under synnerligen olikartade
förhållanden. Under det att många brännerier varit direkt och omedelbart
förbundna med jordbruk, som väsentligen baserats på potatisodling,
hava några brännerier utövat sin rörelse utan dylikt omedelbart samband.
Det synes kommitterade vara klart, att sistnämnda slags brännerier
väsentligen äro att jämställa med brännerier, som tillverka brännvin av
andra jordbruksprodukter än potatis. Framhållas må ock att, när Kungl.
Maj:t genom nådiga brevet den 22 december 1919 medgav Sveriges
bränneriidkareförening genom sina medlemmar rätt att, utöver förut
medgivna 10 000 000 liter brännvin av normalstyrka, bränna ytterligare
2 500 000 liter, det uttryckligen angavs, att denna kvantitet icke skulle
få brännas vid andra brännerier än sådana, som utöva brännvinsbränning
i omedelbart samband med jordbruk, vilket under eu följd av år på
grund av jordens beskaffenhet varit förbundet med större potatisodling
och under år 1919 lämnat mera betydande potatisöverskott. Enligt vad
kommitterade inhämtat, har kontrollstyrelsen vid fördelningen av den
sålunda medgivna kvantiteten, i samråd med bränneriidkareföreningen
funnit, att 6 brännerier icke uppfyllde det ovan angivna villkoret.
Enligt kommitterades mening bör det ovan återgivna, av Kungl.
Maj:t uppställda villkoret äga fortsatt tillämpning såsom förutsättning
för ett vidare bedrivande av brännérirörelsen. Dels på grund härav,
dels genom förbjudandet av bränning vid melass- och betbrännerierna
bliva ett visst antal brännerier hänvisade till att omedelbart helt och
hållet inställa sin brännvinstillverkning.
Då de ovan angivna provisoriska bestämmelserna om reglering av
bränningen av lantbruksprodukter synas böra fastställas under medverkan
av riksdagen och i samband med det provisoriska medgivandet av tillhandahållande
av renad sulfitsprit i beskattad form, hava kommitterade
utarbetat förslag till författning i ämnet avsedd att gälla till och med
den 30 september 1921. Kommitterade förutsätta nämligen, att fullständiga
förslag i ämnet kunna utarbetas och föreläggas 1921 års riksdag.
De uti ifrågavarande författningsförslag intagna bestämmelserna
innebära i avseende å 1 och 2 §§ väsentligen samma föreskrifter, som
enligt Kungl. Maj:ts brev den 31 oktober och den 22 december 1919
blivit meddelade angående bränning under innevarande tillverkningsår.
105
Någon särskild motivering i fråga om sagda bestämmelser torde därför
ej vara erforderlig. Ej heller torde övriga föreskrifter, som samtliga
återfinnas i den redan gällande förordningen den G juni 1919 angående
försäl jning för vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd ur avtal Isbit
vid sulfiteellnlosati 11 verkning, nu kräva vidare motivering.
Slutligen anse sig kommitterade böra såsom sin mening framhålla,
att ett provisoriskt författningsförslag av den innebörd här
angivits icke bör föreläggas riksdagen och av statsmakterna antagas
utan ett samtidigt godkännande av de principer, som enligt kommitterades
mening utgöra de nödvändiga förutsättningarna för detsamma, nämligen
l:o att brännvinstillverkningen av jordbruksprodukter successivt
inskränkes i riktning mot en framtida fullständig avveckling av densamma;
2:o
att tillstånd att tillverka bränn vin i framtiden beviljas sulfit -spritfabrikerna endast genom kortvariga koncessioner och under klart
framhållande av att, därest sedermera åtgärder skulle vidtagas, vilka
medförde en inskränkning i konsumtionen eller tillverkningen av sprit,
detta icke komme att berättiga sulfitspritindustrien till gottgörelse i vad
form det vara må; samt
3:o att vid prissättningen å sulfitspriten bör tillses, att alltjämt
samma pris bestämmes för den sprit, som sedermera renas till förtäring,
som för annan odenaturerad sulfitsprit.
Sulfitspritutredningen
14
Särskilt yttrande
av herr Ola Persson.
V id avfattandet av föreliggande förslag till förordning angående
provisorisk reglering av brännvinstillverkningen ävensom det av kommitterades
flertal gjorda principuttalande har undertecknad varit av eu
från de övriga kommitterade avvikande mening.
Det framlagda förslaget åsyfta]'' i första rummet att bortelimiuera
brännvinstillverkningen från jordbruket. För att komma till insikt i
frågan, huru detta skulle komma att verka för de orter, där brännerinäringen
av ålder varit förenad med jordbruket, hava kommitterade infordrat
utlåtanden från vederbörande hushållningssällskap ävensom från
andra sakkunniga på detta område. Av samtliga dessa utlåtanden framgår
med all önskvärd tydlighet, att ett nedläggande eller endast eu
ytterligare inskränkning av brännvinstillverkningen av potatis skulle för
stora områden av vårt land komma att få mycket ödesdigra följder.
Dessa uttalanden, vilka härröra från insiktsfulla och med jordbruket på
dessa orter fullt förtrogna lantmän, hava ej i den gjorda utredningen
vederbörligen beaktats. Då sålunda kommitterade göra gällande, att av
bränneripotatisen 7,000 ton kunna avsättas till människoföda, bör erinras
om att Kristianstads läns hushållningssällskap med styrka framhållit,
att någon avsättning till matpotatis under år med normal skörd i landet
icke kan påräknas, och att även avsevärda fraktlindringar i detta avseende
äro utan nämnvärd betydelse.
Till utfodring av hästar och svin hava kommitterade beräknat, att
i Kristianstads län tillsammans 58,000 ton bränneripotatis skulle kunna
avsättas. Till denna siffra har man kommit på så sätt, att man med
utgående från de av professor Hansson vid utfodringsförsök gjorda
erfarenheterna beräknat den potatismängd, som årligen skulle kunna
konsumeras av inom hela länet befintliga häst- och svinkreatur. Det
är påtagligt, att en dylik beräkningsmetod ej kan tillerkännas någon
107
praktisk betydelse, utan endast kan äga intresse som eu rent teoretisk
<> vers! ags k al kyl. Då bränneriområdena nämligen äro mycket begränsade
och den ifrågavarande potatisen följaktligen till allra största delen skulle
behöva avsättas på helt andra orter än där den odlats, komma såväl
transportkostnader som åtskilliga andra omständigheter att lägga helt
enkelt oöverstigliga hinder i vägen för den föreslagna utfodringsplanen.
För var och en med det praktiska jordbruket förtrogen torde det nämligen
vara självklart, att lantbrukare å andra orter med annan odling
än potatis ej komma att från bränneridistrikt.en köpa potatis för att
därmed utfodra sina hästar och svin, och detta så mycket mindre som
potatisutfodringen kräver särskilda omkostnader för kokningen.
Men även på själva produktionsorterna torde betydande svårigheter
gorå sig gällande för en potatisutfodring i den av kommitterade föreslagna
utsträckningen. 1 det av Kristianstads läns hushållningssällskap
lämnade utlåtandet framhålles sålunda svårigheten att anskaffa tillräckliga
stallar ävensom övrigt behövligt foder, varjämte på grund av produktionsöverskottet
av fläsk den stora risken i affären betonas.
Omöjligheten att inom bränneridistrikten själva finna avsättning
för mer än en mindre del av det därstädes producerade potatisöverskottet
framgår för övrigt med all tydlighet av den av Nannesson på
kommitterades begäran för Gärds härad gjorda beräkningen. Trots att
till grund för beräkningen legat en ökning av svinantalet, som i praktiken
säkerligen ej kan genomföras, visar nämligen denna utredning,
att ej mer än 54.8 procent av potatisöverskottet kan avsättas inom
häradet. — För särskilda orter, såsom Everöds och Wittskövle socknar,
ställa sig siffrorna ännu ogynnsammare.
Sedan enligt kommitterades beräkningar på ovan angivet sätt till
människoföda samt till hästar och svin beretts avsättning för tillsammans
65,000 ten, återstå ytterligare 19,000 ton av det inom Kristianstads
län befintliga potatisöverskottet. För denna kvantitet föreslås utfodring
till nötkreatur. Frånsett att denna utfodring endast kan genomföras
med en förlust uppgående till omkring 12 kronor per hektar,
beroende på inköp av oljekakor som ersättning för dranken, synes den
emellertid kommitterade även ur andra synpunkter tvivelaktig. Den
av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps driftbyrå beräknade omläggningen
(Bil. 10) av jordbruket vid nedläggning av potatisbrännerierna
skulle då eventuellt komma till användning beträffande denna potatisodling.
Då densamma emellertid utgör endast 22.5 procent av hela
överskottet, reduceras på detta sätt den av driftsbyrån beräknade nettoförlusten,
45.55 kronor per hektar, till 10.25 kronor. Med användning
108
av kommitterades potatispris 6.00 kronor per deciton, i stället för driftsbyråns
8 kronor per deciton, ändras ovanstående siffror till 27.5 5 kronor,
respektive 6.20 kronor. Den minskning av jordvärdet, som inträffar
vid en eventuell nedläggning av jordbruksbrännerierna, och som
enligt den av driftsbyrån gjorda bei''äkningen uppgår till 75 procent,
minskas härigenom till cirka 10 procent.
Värdet av denna senare siffra är naturligen i första hand beroende
på riktigheten av de förutsättningar, med tillhjälp av vilka kommitterade
kunnat nedbringa den areal potatisodling, som möjligen behövde
omläggas enligt den av driftsbyrån kalkylerade planen, till endast 22.5
procent. Då en orubbad potatisodling även med kommitterades beräkningar
måste medföra eu ännu större • förlust för jordbruket än en omläggning
av detsamma till minskad odling av potatis, är det emellertid
påtagligt, att omläggningen på denna areal är ofrånkomlig, och att man
följaktligen, även med accepterande av kommitterades utvägar för potatisens
placering, måste vid bränneriernas nedläggning räkna med eu
minskad potatisodling av denna omfattning. Minskningen av bränneripotatisodlingen
med 22.5 procent av den nuvarande och den därmed
sammanhängande siffran för jordvärdeminskningen, 10 procent, är sålunda
även med kommitterades beräkningar ett rent minimum. Da
emellertid enligt vad undertecknad ovan framhållit, dessa beräkningar
äro av rent teoretisk art och i varje fall, för att kunna läggas till grund
för så vittgående slutsatser, behövde göras vida mera ingående än nu
har varit fallet, kan den av kommitterade funna siffran för jordvärdeminskningen
endast betraktas som en teoretisk ininimisiffra. Förutsättningen
för densamma är att av det inom Kristianstads län befintliga
potatisöverskottet 65,000 ton kan avsättas till människoföda och utfodring.
Då detta, såsom undertecknad ovan framhållit och kommitterade
själva för vissa bränneriområden funnit, ej är praktiskt möjligt, följer
härav, att denna siffra måste vara betydligt lägre än den verkliga.
Sveriges allmänna lantbrukssällskaps driftsbyrå har beräknat den
kapitalförlust, som bränneriernas nedläggning skulle medföra för det
svenska jordbruket, till 63 miljoner kronor, vilken siffra med kommitterades
potatispris men med för övrigt samma förutsättningar skulle
minskas till 38 miljoner kronor. Med den av kommitterade funna jordvärdeminskningen
av endast 10 procent skulle hela kapitalförlusten belöpa
sig till 14 miljoner kronor. På grund av de praktiska skäl, som
undertecknad ovan åberopat, vartill även bör läggas, att såsom Kristianstads
läns hushållningssällskap framhållit, odlingen å ej obetydliga arealer
måste helt och hållet nedläggas, synes mig otvetydigt, att jord
-
109
brukets verkliga kapitalförlusts måste ligga vida närmare den förra än
den senare siffran.
Att brännerirörelsens nedläggande skulle för värt land innebära
eu avsevärd nationalekonomisk förlust, synes mig sålunda påtagligt.
Härtill kommer att, såvida ej kreatursstocken inom landet skall minskas,
en ökad import av äggvitehaltiga foderkakor måste äga rum för att
bereda ersättning för det nu inom landet producerade drankfodret. Att,
såsom kommitterade i sitt principuttalande framhållit, dessa förluster
skulle kunna motvägas av sulfitspritindustrius samtidigt inträffande vinstökning,
torde följaktligen få anses minst sagt tvivelaktigt eller åtminstone
ej ådagalagt.
Sveriges bränneriidkareförening bär i sitt till kommitterade lämnade
utlåtande påpekat, att problemet om sulfitlutens rationella utnyttjande
ännu ej kan anses löst, ävensom att det på grund härav höga
produktionspriset lägger hinder i vägen för sulfitspritens användning i
den utsträckning, som industrin tidigare beräknat. Detta bekräftas även av
den föreliggande utredningen, vari därjämte framhålles, att de nya metoder
för snlfitspritens framställning, som redan nu äro under utarbetande,
med säkerhet komma att väsentligt nedbringa priset å densamma.
Men även sulfitspritens avsättning synes ingalunda vara klarlagd.
Då tillverkningskapaciteten hos de redan nu installerade sulfitspritfabrikerna
uppgår till 39 miljoner liter å 100 procent, vilken kapacitet
emellertid vid fullständig utbyggnad bör kunna höjas till 44 miljoner
liter å 100 procent, medan lida förbrukningen inom landet kan uppskattas
till 16,500,000 liter å 100 procent (varav likväl 2 miljoner liter
även framdeles måste beräknas från jästfabrikerna), så framgår härav,
att även om potatisbrännerierna nedläggas icke ens hälften av sulfitspritfabrikernas
tillverkning kan placeras inom landet. Då export för
närvarande ej är möjlig och ökad avsättning ej är tänkbar, såvida ej
framställningskostnaderna avsevärt nedbringas, är det påtagligt, att
sulfitspritproblemet i sin nuvarande form ej är löst även om potatisbrännerierna
för dess skull uppoffras.
Kommitterades förslag innebär ett tillgodoseende av ett huvudsakligen
norrländskt industriintresse på bekostnad av en näringsgren, som
enligt samtliga auktoriteters utsago för det sydsvenska, speciellt det
skånska, jordbruket och dess potatisodling på grund av dettas säregna
förhållanden är av den allra största betydelse. Att medan denna norrländska
industri ännu befinner sig på experimentstadiet och avsättningsaknas
för eu avsevärd del av dess tillverkning, vidtaga åtgärder varigenom,
såsom erfarenheten under de gångna krisåren visat, den för hela
no
iandet viktiga skånska potatisodlingen bringas till nedläggning eller
inskränkning och kännbara ekonomiska uppoffringar tillfogas odlarna
härav, kan ej vara billigt eller ens välbetänkt.
Den i principuttalandet framställda önskvärdheten av potatisbränneriernas
avveckling kan jag på grund härav ej biträda.
Beträffande det framlagda lagförslaget tillåter jag mig i enlighet
med mitt inom kommitterade gjorda yttrande och i överensstämmelse
med den av Sveriges bränneriidkareförening under innevarande år gjorda
framställningen hemställa, att den i 2 § angivna kvantiten av 10,000,000
liter brännvin av normalstyrka ändras till 18,000,000 liter brännvin av
normalstyrka.
Bilagor.
Bilaga 1.
''Till sakkunniga för utredning angående med sulfitspritens användning till
förtäringsändamål sammanhängande spörsmål.
Såsom svar å sakkunnigas skrivelse av den 20 oktober 1919 får Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott härigenom anföra följande.
1. Angående sättet för jordbrukets omläggning under förutsättning att lantbruksbrannoriemas
näring bleve förbjuden.
Utskottet vill angående denna punkt först åberopa bifogade av professorn L.
Forsberg, Alnarp avgivna yttrande angående brännerinäringens och den i samband
därmed stående potatisodlingens betydelse för jordbruksnäringen. Vidare hänvisas
till jämväl bilagda av hushållningssällskapets kommitterade utarbetade och på sin
tid till kungl. kommerskollegium överlämnade utredning i saken.
Dessutom önskar utskottet med anledning av i sakkunnigas nu föreliggande
skrivelse gjorda uttalanden särskilt framhålla vissa omständigheter.
Den fördel, som med bränneriidkande förbundet jordbruk har i tillgång till
det värdefulla fodermedlet drank, kan ej ersättas. En för den statistiska jämvikten
inom lanthushållningen så fördelaktig odling som potatis till bränneriändamål mot
återbekommande av drank är näppeligen tänkbar.
Brännerinäringens nedläggande finge . genomgripande betydelse för potatisodlingen
inom här ifrågavarande distrikt. Någon annan avsättning för genom
bränneriernas nedläggande uppstående potatisöverskott kan nämligen ej skönjas.
Mera omfattande och stadigvarande export torde nämligen ej vara att påräkna.
Avsättning som matpotatis kan ej erhållas, då alla de trakter inom vårt land.
varest större efterfrågan å dylik potatis finnes, kunna få sina behov täckta från
mera närliggande områden än bränneridistrikten. Potatistorkning synes ej heller
med inom vårt land rådande förhållanden kunna göras så lönande, att genom den
en mera betydande avsättning av potatis kan erhållas. Vad åter stärkelseframställningen
beträffar, kan densamma lika litet utvidgas så att den i nämnvärd mån
kan konsumera genom bränningens förbjudande uppstående potatisöverskott. Att
använda dessa potatiskvantiteter till utfodring är omöjligt, på den grund att den
väldiga ökning av kreaturs-, närmast svinstocken, detta skulle förutsätta uteslutes
till följd av bristande tillgång, inom de områden här är ifråga, på för eu så omfattande
kreatursskötsel nödvändiga övriga fodermedel, byggnader och andra förutsättningar.
En oundviklig följd av bränneriernas nedläggande bleve alltså stark inskränkning
av potatisodlingen. Denna inskränkning åter komme ovedersägligen att med
-
112
föra en snabb och omfattande tillbakagång för jordbruket inom de magra tråkighet
här gäller. Svårigheten, att utan potatisodling åstadkomma rationell växtföljd
tinge utan tvivel till följd störa arealers utläggande till betesmark och i sinom tid
till skog. Värdet av den jord, som behölles under plog, bleve jämväl genom nödvändigheten
av allt för ofta återkommande stråsädesgrödor starkt reducerat.
För de jordbruk åter, som äro baserade på betodling för bränning, bleve
verkningarna ej mindre ödesdigra. Visserligen kan numera vid sockerfabrikerna
avsättning erhållas jämväl för dessa odlares betor. Men vid leverans till sockerfabriker
komme odling och transport att kräva betydligt mera arbete än vid bränning
ä eget bränneri eller leverans till i närheten beläget bränneri. Åven här komme
sålunda bränningens förbjudande att medföra åtminstone halva betarealens ersättande
med ren träda med ty åtföljande minskning i avkastning och jordvärde.
Foder sådana förhållanden kan utskottet ej annat än giva uttryck åt den
meningen, att de åtgärder, som eventuellt skulle kunna vidtagas för att göra det
ifrågasatta förbudet så toga förlustbringande som möjligt, endast kunna få i förhållande
till skadans vidd försvinnande betydelse, samt att eventuell längre övergångstid
visserligen är i så måtto önskvärd, att densamma uppskjuter de skadliga
verkningarnas inträdande, men endast i ringa man kan väntas förebygga dem.
Vad särskilt beträffar verkan av en eventuell fraktlindring vill utskottet
främst anmärka, att denna för att fä någon verkan måste bliva högst avsevärd,
samt därutöver understryka, dels att, därest denna fraktlindring ej utsträckes att
omfatta alla potatistransporter, andra distrikt berövas sina naturliga avsättningsområden.
dels ock att under alla omständigheter de producenter, som bo närmast
avsättningsorten, komma att behålla det avgörande företräde, som ligger i möjlighet
att utan mellanhand avsätta sina produkter.
2. Angående omfattningen av de förluster, vilka anses oundgängligen och under
alla omständigheter komma att drabba jordbrukare och brånneriidkare vid den ifrågasatta
reformens genomförande.
Förlusterna för jordbrukare komma att, såsom av det under punkt 1 anförda
framgår, bestå i för all framtid sänkt jordvärde. Att ens tillnärmelsevis uppskatta
dessa förluster synes utskottet förenat med oerhörda svårigheter. Någon ledning
torde härvid kunna hämtas ur de kalkyler angående förhållandet mellan olika grödors
räntabilitet, som finnas intagna i ovan omförmälda, bär bifogade utredning. Dessa
beräkningar grunda sig visserligen på förhållandet före kriget, men prisnivåns höjningtorde
icke vid de avsättningsvillkor, som under nu inträdda fredliga förhållanden
kunna väntas, förrycka den beräknade relationen mellan de olika växtslagen.
Potatisodlingens betydliga inskränkande kommer med all säkerhet att i stort sett
medföra, att inkomsten av denna gröda bortfaller utan att ersättas med någon
annan inkomst. I de fall då potatisskiftet ej utbytes mot ren träda, torde nämligen
avkastningen av övriga grödor i motsvarande grad nedgå. Som ovan sagts blir
förhållandet likartat beträffande betodling för bränneriänd a mål
Den begränsade tid, som stått till utskottets förfogande för detta svars
avgivande, har ej tillåtit utskottet i pålitliga siffror angiva efter denna grund beräknade
förluster. De experter på lantbruksbokföringens område, som äro verksamma
inom landet, och som bland annat bearbeta Malmöhus läns bokföringstörenings
räkenskapsresultat, torde i denna punkt kunna verkställa den mest tillfredsställande
uppskattning, som överhuvud kan skaffas.
Utöver den förlust, som består i nedsättning av deri fortfarande odlade jordens
brukbarhet och värde, kommer såsom påpekats stora arealer att utläggas till bete
och skog samt vid denna användning på grund av olämpliga fuktighetsförhållanden
lämna endast obetydlig avkastning.
Vidkommande åter de förluster, som komma att drabba bränneriidkarne,
bestå dessa i att bränneriernas byggnader bliva nära nog fullständigt värdelösa, att
maskinerna endast få skrotvärde, samt att företagarevinsten går förlorad. Ej heller
här kan utskottet i siffror angiva dessa förluster, men vill såsom ledning för sakkunniga
anföra, att, enligt vad utskottet inhämtat, nybyggnads- och anskaffningsvärdet
för betbrännerier varit cirka 200 000 kronor samt för övriga brännerier 50 000 å
150 000 kronor. Då inom länet finnas 3 betbrännerier och 22 andra, skulle dessa
representera ett kapital av cirka 2.8 miljoner kronor. På grund av bränneriernas
läge torde endast i ytterst få fall byggnaderna kunna på annat ändamålsenligt sätt
finna användning. Angående storleken av bränneriidkarnes affärsintresse torde
sakkunniga på andra vägar kunna erhålla långt mera tillförlitliga uppgifter än av
utskottet.
3. Angående tillverkningskostnaderna för en liter råsprit.
Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde dessa före kriget cirka 28 öre, och
för närvarande uppgå de till 75.82 öre.
Beträffande i senare delen av sakkunnigas skrivelse framställda spörsmål vill
utskottet beträffande under mom. 1 och 3 upptagna hänvisa till nedanstående uppskattning.
År 1918 inom Malmöhus lön För bränneriändamål använd
totalareal total skörd areal sköidemängd
hektar. ton. hektar, ton.
Potatis 14 065
Betor 21 123
Korn och blandsäd 79 424
167 430
561 175
143 774
c:a 2 000
» 250
» 800
c:a 28 000
» 6 000
» 1440.
Härvid är att märka, att odlingen för bränneriändamål är lokaliserad till
vissa mindre områden inom länet, samt att den där dominerar på ett sätt, varom
slutsatser ur anförda siffror ej kunna dragas.
Beträffande frågan under moment 2, vill utskottet anföra följande: Den jord,
varå potatis odlas till bränneriändamål, är såsom förut framhållits av dålig beskaffenhet,
olämplig till annan jordbruksproduktion, samt på grund av brist på fuktighet
mindervärdig såsom betes- och skogsmark.
Angående under mom. 4 berörda förhållanden vill utskottet framhålla, att
betydligt större svårigheter hädanefter komma att möta avsättningen av potatis än
under den tid brännvinsbränningen var förbjuden. Allbekant torde vara att under
den svåra livsmedelsbrist, som under kriget inom vårt land rätt, potatiskonsumtionen
oerhört stegrats. Så snart kristidens tryck lättat, sjönk denna konsumtion, och det
har redan visat sig förenat med stora vanskligheter att finna avsättning för senaste
årets potatisskörd.
Malmö den 14 november 1919.
Å Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:
Malte Bamel.
Bengt Lonke -
Sulfitspritutredniwjen
15
114
Bilaga 2.
Avskrift.
Yttrande
med anledning av ifrågasatt förbud mot användning av potatis till sprittillverkning.
De trakter inom Skåne, där odlingen av fabrikspotatis bedrives i större omfattning,
äro som bekant sådana, där jordmånen är av den natur, att den ej lämpar
sig för odling av sockerbetor, mogna baljväxter pcb överhuvudtaget sådana växter,
som ställa större krav på jordens naturliga beskaffenhet och bördighet. Dylika
områden med närings- och mullfattig sand- och grusjord, d. v. s. magra jordar med
dålig vattenbehållande förmåga, förekomma i stor utsträckning inom Skåne, ja,
upptaga den avgjort största delen av Kristianstads län. För dessa områden är
potatisen en av de värdefullaste kulturväxterna och detta dels på grund av dess
relativt små fordringar på, fuktighet stil Igång dels på grund av sättet för dess
näringsupptagande — potatisen upptager nämligen sina näringsämnen mycket jämnt
och likformigt under hela växtperioden, och den äger därför större förmåga än
flertalet andra växtslag att utnyttja mindre lättlösliga växtnäringsämnen. Dessa
nu anförda egenskaper göra potatisen till en av de mest tacksamma och räntabla
växter, som kunna odlas på sand- och grusjordar. Potatisodlingen spelar för Skånes
magrare jordbruksdistrikt samma betydelsefulla roll som sockerbetsodlingen för de
bördigare områdena.
Potatisodlingen har emellertid för sand- och grusjordarna sin stora betydelse
även ur synpunkten att å dessa jordar kunna ordna rationella växtföljder. - Att på
lämplig plats i växtföljden kunna till omväxling med den dominerande stråsädes°cb
vallodlingen inskjuta en gröda, som i egenskap av s. k. hackfrukt erbjuder
möjlighet att på intensivt och effektivt sätt under växttiden bekämpa ogräset, har
sin mycket störa vikt. På jordar, som ej lämpa sig för odling av sockerbeior
eller ärter till mogen skörd, är potatisen den utan gensägelse förnämsta hackfrukten,
och då tillfälle gives till att utöver den i allmänhet relativt obetydliga areal, som
behöver tagas i anspråk för odling av foderrotfrukter, odla potatis i den omfatining,
att ett helt skifte upptages av haekfrukter, är en stor fördel vunnen ur ren växtföljdssynpunkt.
Potatisen har sålunda för en rationell växtföljds ordnande å sandoch
grusjord ar samma betydelse som sockerbetor å lerjordar.
Odlingen av bränneripotatis har även för ett annat område av lanthushållningen,
nämligen för husdj ursskötselns bedrivande, sin stora be lydelse. Uti dranken erhålles
ett billigt och högst värdefullt foder, och rik på äggvita och med aptitietande
115
egenskaper kan drank i väsentlig män ersätta både kraftfoder och rotfrukter, varför
ock vid tillgång på drank relativt stora mängder stråfoder och särskilt halm kunna
uppfodras. Då därtill för potatisens förarbetning till sprit endast sådana ämnen,
som potatisplantan hämtat ur luften, d. v. s. kol, väte och syre, tagas i anspråk,
under det alla ur jorden hämtade växtnäringsämnen kvarstanna i dranken och återföras
vid dennas utfordring till huvudsaklig del med gödseln till jorden, har odling
av potatis för bränneriändamål i förening med drankens återhämtande sin mycket
stora betydelse för jordbruket, alldenstund denna odling ej midför någon rubbning
i den statistiska jämnvikten på egendomen.
På trakter med potatisbrännerier hållas också städse å de potatislevrerande
egendomarna relativt stora kreatursbesättningar, och detta är självfallet av största
betydelse, då för sand- och grusjordarnas uppdrivande till ökad bördighet en riklig
användning av ladugårdsgödsel är eu huvudbetingelse. Potatisbrännerierna spela
alltnog en utomordentlig viktig roll för lanthushållningen inom sand- och grusjordsdistrikten,
och detta därför att de dels möjliggöra bedrivandet av en omfattande
potatisodling och därmed ordnandet av en rationell växtföljd, dels uti dranken
lämna ett fodermedel, som möjliggör hållandet av stora nötkreatursbesättningar och
därmed vinnandet av stora mängder ladugårdsgödsel. Brännerihanteringen kan
kort och gott betecknas som en nödvändig förutsättning för ernående av rik vegetabilisk
och animalisk produktion samt nöjaktig räntabilitet av lanthushållningen inom
sand- och grusjordsdistrikten. Det är också brännerihanteringens många och stora
fördelar för jordbruket, som utgöra grundvalen för, att de stora, magra områdena
inom Skåne kunnat uppdrivas till den kultur och produktionskraft, vari de nu befinna
sig.
Vad beträffar möjligheten att i stället för fabrikspotatis odla matpotatis,
ligger det i sakens natur, att den jord. som lämpar sig för odling av fabrikspotatis,
också passar för odling av matpotatis. Men härvid är att märka, att matpotatissorterna
dels äga vida lägre avkastningsförmåga dels äro mera hemsökta av skördenedsättande
sjukdomar än fabrikspotatissorterna. Man torde böra räkna med, att
även de mest odlingsvärda matpotatissorterna lämna minst 20 procent lägre skördeutbyte
än de mera allmänt odlade, mera värdefulla fabrikspotatissorterna. Då produktionskostnaderna
äro mest desamma vare sig mat- eller fabrikspotatissorter
odlas, är det lätt att inse, vilken sämre räntabilitet matpotatisodlingen medför i
jämförelse med fabrikspotatisodlingen. Att matpotaiis plägar betinga ett obetydligt
högre pris per 100 kilogram än fabrikspotatis är visserligen sant, men tages hänsyn
till, att matpotatis i regel ej kan i samma omfattning som fabrikspotatis finna avsättning
på hösten utan måste nedläggas till vinterförvaring, något som ej blott
kräver arbete och kostnad utan ock medför ej obetydligt lagringssvinn förutom
åtskilliga andra olägenheter, kan det något högre priset på matpotatis ej sägas stå
i rätt förhållande till priset på fabrikspotatis.
Skulle för övrigt en starkt utökad produktion av matpotatis på bekostnad av
fabrikspotatisodlingen komma till stånd, skulle detta medföra ett stort överskott
på matpotatis utan avsättning och användning och därmed skulle inträffa en stark
nedgång i priset på varan. För övrigt torde redan den huvudsakliga delen av den
matpotatis, som konsumeras inom de större samhällena odlas i närheten av dessa,
så att för mera avlägsna produktionsorter det ej torde vara möjligt att på grund
av potatisens skrymmande beskaffenhet och dyra transport finna avsättning för
116
matpotatis till ett för odlingens räntabilitet nöjaktigt pris. Ett utbyte av bränneripotatisodling
mot potatisodling skulle även hava till följd förlust av den till foder
värdefulla och billiga dranken och därmed tvinga till stark reducering av uötkreatursbesättningama
med ty åtföljande minskad produktion av ladugårdsgödsel. Omfattande
försäljning'' av matpotatis skulle ock medföra en stark rubbning av den statiska
jämvikten på egendomarna genom att stora mängder växtnäringsämnen blevo bortförda
och detta vore liktydigt med utarmande av jorden och stark nedsättning av
dess produktionskraft. Att Skåne skulle kunna ifråga om potatis uppträda som
exportkonkurrent till våra grannländer i söder och väster, kan väl ingen med
sakkännedom på området väga gorå sig till tolk för.
Vad åter beträffar fabrikspotatisodlingens ersättande med sträsädesodling,
bär denna senare kultur nog i allmänhet redan fått sig tilldelad den areal, som
med hänsyn till en lyckligt ordnad växtföljd och en god arbetsfördelning kan vara
lämplig. En ytterligare utökning av den stråsädesbärande arealen skulle medföra,
att den ensidiga stråsädesodlingens yanskligheter skulle komma att göra sig gällande
ännu starkare än vad redan är fallet, och ökat uppträdande av ogräs och parasiter
•— först och främst nejnatoder — skulle bliva den direkta följden. Att åter ersätta
fabrikspotatisodlingen med utökad odling av foderrotfrukter låter sig ej göra
i någon större utsträckning. Den foderrotfrukt, som på sand- och lerjordar huvudsakligen
kan komma ifråga, är rovan, men denna bar ju relativt ringa hållbarhet
vid vinterförvaring förutom att den bär en nog så begränsad användning i ladugården.
Rovan kräver därjämte avsevärt drygare odlingskostnad och fram för allt.
arbetskostnad, och i dessa tider med knapp tillgång på mänsklig arbetskraft pcb
höga arbetslöner spelar detta förhållande en ingalunda oväsentlig roll uti jordbrukets
ekonomi.
Ej heller låter det sig gorå att i större utsträckning ersätta fabrikspotatisodlingen
med odfingen av någon egentlig handelsväxt. För sand- och grusjordar
är valet ifråga om odlingsmöjliga växtslag mycket begränsat, och för dessa jordslag
är och förblir fabrjkspotatisodlingen vid sidan av och i omväxling med en lämplig
areal av råg, vårsäd och vallar den kultur, på vars inrymmande i växtodlingsplanen
i erforderlig omfattning lanthushållningens nöjaktiga räntabilitet inom sand- och
grusjordsdistrikten ytterst beror.
På grund av ovan anförda skäl vilja vi till sist såsom yår absoluta uppfattning
i den fråga det bär rör sig om uttala, att hinder av varje slag, som kunna komma
att resas mot fabrikspotatisodlingens bedrivande i dess nuvarande omfattning, komma
att få mycket ödesdigra, ja, helt lamslående följder för jordbiukshanteringen inom
Skånes sand- och grusjordsdistrikt. Förbud mot, ja, redan eu ganska ringa inskränkning
av potatisens användning till sprittillverkning vore ett fullständigt dråpslag
för jordbruket i Skånes sandjordsdistrikt, och det finnes i sanning intet fog för, att
de skånska potatisodlarna och brännerierna skola offras på de uppsvenska, stora
och rika trävarubolagen.
Alnarp don 26 oktober It)Ib.
Rätt avskrivet intyga:
L. For?berg.
iJ. A. Leufvén. K. .Tönssoti.
Bilag» 3.
Till sakkunniga för sulfitspritens användning.
Med anledning av Eder skrivelse dep 20 sistlidne oktober, vari antites att
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ville uttala sig:
1) angående sättet för jordbrukets omläggning under förutsättning att lantbruksbränneriernas
rörelse bleve förbjuden;
2) angående omfattningen av de förluster, vilka anses oundgängliga och som
under alla omständigheter måste drabba jordbrukare och bränneriägare vid deri
ifrågasatta reformens genomförande; och
3) angående tillverkningskostnaderna för en liter råsprit, tillåter sig utskottet
med anledning härav anföra följande synpunkter.
Den i första punkten framställda frågan angående jordbruk! ts omläggning
under förutsättningen att lantbruk skrän ner i er »as rökelse bleve förbjuden måste ses
mot bakgrunden av länets jordmåns- och jordbruksförhållanden. Kristianstads läns
åkerjord är till övervägande del av mycket lätt beskaffenhet och i stor utsträckning
stenbunden och svårbrukad. Endast å Simrishamnsslätten i södra delen av länet,
Ängelholmsslätten i västra delen samt Kristianstadsslätten i mellersta delen av
länet tinnes en del bättre jord, valk sockerbetor och vete kunna odlas. Kristianstadsslätten
består emellertid till övervägande del av lätt sandjord, som stundom
är av mycket dålig beskaffenhet. Dylik svag jord förekommer i mycket stor utsträckning
inom Gärds och Villande härader men även inom en del av Albo härad,
i Ingelstads härad i trakten av TomeUlla, i Järrestads härad inom Vemmerlövs och
angränsande socknar, i vissa delar av östra och västra Göinge hålåder (Broby,
Hässleholm- och Finjatrakten) och i Norra Åsbo härad, i trakten av Klippan. A
dessa sandjordar äro de flesta bränneriema belägna, k varje jordbruk inom dessa
områden finnes i regel en mindre del s. k. god jord, varest rotfrukter och andra
mera krävande växter odlas, även potatis, samt mycket stora arealer lätt sandjord,
som dels bär råg och potatis, dels ligger till betesmark. En del av denna sandjord
är planterad med skog men lämnar i regel dåligt resultat som skogsmark på grund
av sin torra beskaffenhet. Tack vare bränneriema har eu stor del av den dåliga
sandjorden så småningom förvandlats till medelgod åker, som nu bär göda grödor,
Där bränneri funnits på egendomen eller andel däri innehafts, har nämligen en stor
mängd drank erhållits, som möjliggjort hållandet av en relativt stor kreatursbesättning,
vars gödsel så småningom ökat åkerjordens mylla och förändrat jorden till
det bättre. Alla näringsämnen, som växterna bortfört, hava återkommit med gödseln,
varjämte ep del säd ocli potatis, särskilt för en del år sedan, då bränningen var
mera omfattande, inköpts från andra orter och tillfört jorden ytterligare näringsoch
gödselmedel. Ett faktum är, att om denna källa till foder berövas jordbruken,
deras bördighet snabbt går tillbaka, och jorden torde ånyo bli av samma beskaffenhet
som före bränneriernas tillkomst. Under förutsättning åter att systemet Ange fortsätta,
skulle alltmera av dep lätta sandjorden konnna under kultur, erhålla gödsel
och bli brukbar åker. Potatisen är den enda växt, som utom råg kan med fördel
118
odlas pa denna jord, detta beroende därav, att försommaren med dess förråd av
vinterfuktighet och eftersom marens vanligen rikare nederbörd kan tillgodogöras, den
förra av rågen, den senare av potatisen, medan vårsäd och baljväxter knappt löna
sig att odla på grund av den vanliga försommartorkan.
Det torde böra tilläggas, att råg och potatisodling stå i ett viss sammanhang
med varandra i dessa trakter. Det är nämligen regel, att efter potatisen sås råg,
som i allmänhet ger bättre skörd än råg odlad efter annan förfrukt.
Utskottet vill med hänvisning till förestående fastslå, att potatisodlingen för
de bygder, varom här är fråga, är av sådan betydelse, att det torde vara omöjligt
att ersätta denna växt med någon annan. En försvårad eller omöjliggjord avsättning
av potatis är därför ett av de allvarligaste slag, som kan tilldelas jordbruket i
dessa bygder.
I den uppställda frågan begäres upplysning om utskottets uppfattning angående
sättet för jordbrukets omläggning, därest lantbruksbränneriernas rörelse bleve förbjuden.
Då utskottet i det föregående framhållit, att potatisen ej kan på de jordar,
varom här är fråga, ersättas av någon annan växt, återstå endast två alternativ
för omläggningen av jordbruket, antingen en omläggning med en lika omfattande
potatisodling som hittills eller ock en omläggning med minskad potatisodling.
Potatisodlingen har under de sista årtiondena i icke obetydlig mån utvecklats,
och ypperliga förutsättningar för eu ännu kraftigare utveckling förefinnas. Om
lönande avsättning kunde erhållas, skulle genom odling av lupiner såsom gröngödslingsväxt
och råg och potatis såsom kulturväxter en allt större del av den lätta
sandjorden kunna komma under kultur. Flera tusen tunnland jord skulle under
dessa förutsättningar kunna giva goda grödor. Potatisodlingen har så långt ifrån
nått den utveckling, som den på grund av naturbetingelser skulle kunna nå inom
området, att man rent av kan säga, att eu ökning av 50 procent eller mer avpotatisodlingen
är både möjlig och säker, om blott avsättning kan beredas.
Frågan är därför: finnes avsättning för potatisen, och är denna avsättning
sådan, att den bjuder tillräcklig säkerhet för odlingens fortvaro och utveckling?
Om vi i detta sammanhang bortse från den hittillsvarande förnämsta avsättningen,
brännerihanteringen, finnes följande tänkbara nämligen till matpotatis, till stärkelsefabrikation,
till torkerier och till foder.
Av en undersökning om möjligheten att avsätta årets potatisskörd har framgått,
att vårt lands olika orter kunna odla matpotatis för eget behov. Mindre
underskottsområden finnas visserligen i Stockholm, Göteborg och Norrbotten, men
dessa underskottsområden äro, utom beträffande Norrbotten, omgivna av överskottsområden.
De län, som gränsa intill underskottsområdena kunna med största lätthet
fylla bristen. Skåne och Blekinge hava inga utsikter varken nu eller framdeles att
tillkämpa sig en marknad för mai potatis annat än inom eget område. Den koloniodling,
som igångsatts under kristiden, har dock icke medräknats vid undersökningen,
men den samlade skörden ä dessa kolonier är och torde även framdeles bli så betydlig,
att matpotatismarknaden inom hela landet kan fyllas rent lokalt. Någon
avsättning till matpotatis under år med normal skörd i landet kan sålunda icke
påräknas, och fraktnedsättning har i detta fall ingen nämnvärd betydelse, försåvitt
icke frakten blir så låg, att den skånska potatisen kan avsättas på den mellansvenska
marknaden och uttränga den lokala odlingen därstädes, men detta torde
icke vara möjligt och ej heller önskvärt.
119
Till stärkolseberedning kan normalt beräknas åtgå 84 000—90 000 ton potatis.
Stärkelsefabriker och brännerier finnas nu inom olika och ganska skarpt markerade
områden. Endast i gränstrakterna finnas båda delarna om varandra varjämte här
och där finnes ett bränneri i stärkelsedistrikten och tvärtom. Stärkelsefabrikerna
åro emellertid inom sitt område så talrika, att om de fullt utnyttjas, blir produktionen
av stärkelse minst dubbelt sä stor, som landets behov kräver. Att under sådana
förhållanden anlägga nya stärkelsefabriker i de nedlagda brännerierna eller i bränneridistrikten
kommer att leda därtill, att hela stärkelseindustrien förstöres, varigenom
potatisodlingen även inom stärkelsedistrikten skulle lida ett kännbart avbräck. En
avsättning till stärkelseberedning är därför ur ekonomisk synpunkt omöjlig och, om
den det oaktat äger rum, för denna industri ödeläggande.
Potatistorkerier finnas nu genom statens försorg anlagda huvudsakligen i
bränneridistrikten, men alla tecken tyda på, att någon tillverkning ej kan komma till
stånd. Den första förutsättningen för denna industri är billigt bränsle, men sådant
står ej till förfogande, utan få stenkol och inköpt ved användas. Båda delarna
torde under överskådlig tid bli för dyra. Därtill kommer, att avsättningen är alltför
osäker. De. av staten under sista vintern tillverkade flingorna hava huvudsakligen
exporterats till Tyskland, oaktat ett stort behov av foder förelegat inom vårt eget
land. Gynnsammare förutsättningar för avsättning inom landet än vad som förefunnits
detta år äro icke tänkbara, och då staten ändock föredragit export framför
den inhemska marknaden, måste detta tydas som det bästa beviset, att flingor ej
kunna avsättas inom landet. De exportpriser, som enligt, uppgift uppnåtts av staten,
äro därtill så låga, att de ej ens torde betäcka bränslekostnaden vid tillverkningen.
Export av potatis och potatisprodukter, till priser som betäcka odlings- och
tillverkningskostnader, torde praktiskt taget ej vara att räkna med.
Nu återstår endast avsättningen av potatis till utfodringsändamål. Redan nu
utfodras avsevärda kvantiteter potatis till svin och i någon mån även till hästar. En
utvecklad potatisodling måste ovillkorligen bygga på utfodring av potatis. Potatis
i kokad form kan användas även till utfodring av hästar, fastän praktiska lantmän
funnit, att hästarna lätt utsättas för digestionsfel, stundom med dödlig utgång.
Potatis kan icke med samma fördel användas till foder åt nötkreatur.
Vi skola här nedan söka att med tillgängliga siffror betäkna, huruvida en
konsumtion av ortens potatis till mat och foder är möjlig.
Skörden av potatis inom länet beräknas under innevarande år utgöra 318 787
ton med en medelskörd per hektar av 13 581 kilogram eller cirka 193 hektoliter
per hektar. Om vi beräkna, att till matpotatis för länets befolkning åt går 200
kilogram per person — den verkliga siffran torde ej överstiga 150 kilogram — och
ändock räknar icke utskottet med alla smärre odlingar å kolonier samt hos arbetare
och husmän, varav många skörda potatis till egen familj — så åtgår härför 46 999
ton eller i runt tal 47,000 ton. Till utsäde efter 2 000 kilogram per hektar åtgår
46 946 ton eller likaledes här cirka 47 000 ton. Till stärkelseberedning torde kunna
beräknas högst 40 000 ton, vilket utgör material till ungefär hälften av all inom
landet behövlig stärkelse. Om vidare beräknas, att vi använda 1 800 kilogram
kokad potatis (10 kilogram per dag och häst under 180 dagar) till halva antalet
hästar över 4 år — denna siffra kan dock icke nås, emedan rotfrukter numera
odlas i sä stor utsträckning, att hästarna på ett vida bekvämare sätt kan få saftigt
foder härigenom — så skulle härför åtgå -~xl 800 = 33 102 ton sålunda till 4
120
Utsäde ..
Stärkelse
Hästar
Mät
47 000 ton
47 000 »
40 000 »
33 102 »
Summa 167 102 ton.
Sedan förutnämnda behov blivit fyllda, återstå 151 685 ton till svinfoder,
Om per svin beräknas åtgå 600 kilogram, vilket är maximum, skulle för konsumtionen
av ovannämnda kvantum åtgå 252 800 svin. Då svinen emellertid i regel äro slaktfärdiga
vid 7 månaders ålder och under sommaren med fördel utfodras med diverse
grönfoder och under vintern i de trakter, där potatisodlingen är mindre utvecklad
med rotfrukter och mejeriavfall m. m., så skulle praktiskt taget dubbla mängden
svin erfordras för att utnyttja potatisöverskottet, d. v. s. 505 600 svin. Länets
svinstam utgjorde den 1 juni 1918 71 388 stycken och den 1 juli 1917 130 192
stycken. Svinstammen år 1917 var den största, som förekommit inom länet.
Om vi göra samma beräkning för en enda socken i potatisdistriktet och välja
Vittskövle såsom representativt för området, skulle efter samma beräkningsgrund
som i föregående men med den ändring, att till varje häst användes 1 800 kilogram,
få hållas en svinstam uppgående till 5 612 stycken endast för potatisens konsumtion,
men ungefär av samma skäl som i det föregående anförts den dubbla per år räknat.
Svinstammen i socknen utgjorde vid husdjursräkningen den 1 juni 1918 647 stycken.
Av dessa siffror torde framgå, att det är praktiskt taget omöjligt att på
denna väg konsumera potatisöverskottet i de starkast producerade trakterna. Ett
av hindren är att tillräckliga stalla/'' ej kunna åstadkommas, och en så omfattande
svinskötsel skulle, även om den vore genomförbar, vilket är högst tvivelaktigt, bli
mycket osäker, då ett oerhört produktionsöverskott av svin skulle uppstå, vartill
kommer svårigheten för att ej säga omöjligheten att anskaffa annat behövligt foder
nämligen spannmål och mjölk. Även om brännerihanteringen får fortfara, kvarstår
dock ett överskott av potatis, som blir ganska svårt att avyttra, och en i mycket
hög grad utvecklad svinskötsel kan i alla fall bedrivas.
Enligt utskottets uppfattning kan den ifrågasatta reformen sålunda icke utan
mycket stora förluster för jordbruket och produktionen genomföras, då icke den
nuvarande potatisodlingen kan upprätthållas, och detta är liktydigt med att en avsevärd
del av den odlade jorden måste utläggas till betesmarker, vartill den föga
lämpar sig.
2) Omfattningen av de förluster, vilka oundgängligen och under alla förhållanden
måste drabba jordbrukare och bränner iägare vid den ifrågasatta reformens
genomförande.
Med det material, som står till utskottets förfogande, är det icke blott svårt
utan så gott som omöjligt att avgiva ett fullt uttömmande svar på den uppställda
frågan. Utskottet vill dock i den mån det är möjligt söka att närmare ingå härpå
och i varje fall lämna några antydningar.
I det föregående har framhållits, att länets potatisodling redan med nuvarande
produktion kan fylla behovet av potatis till mat, utsäde, stärkelseberedning och
utfodring och därjämte lämna material till den brännvinsbränning, som hittills under
normala förhållanden bedrivits. Vad som ej framdeles kan avsättas till brännerihanteringen,
måste följaktligen betraktas som minskad avsättning.
121
Under aren 190.5—1014 tillverkades i medeltal inom länet 20 977 915 liter
50-procentigt brännvin. Om i runt tal 5 kilogram potatis beräknas åtgå till 1 liter
brännvin — siffran synes kanske vara något för hög, men om lagringsförlusten å
potatis inberäknas, torde den i stället bli något för låg — 104 899 ton potatis.
Denna potatis kan med fråndraget utsäde skördas på cirka 9,057 hektar. Skördesiffran
per hektar har beräknats till årsmedeltalet 13 581 kilogram med 2 000 kilogram
fråndragna som utsäde. Då det gäller den svagast avkastande jorden och
potatisskörden i medeltal för hela länet ligger till grund för beräkningen, kan arealsiffran
icke anses för hög utan tvärtom för låg. Om bränningen på grund av minskad
spritkonsumtion blir mindre, kommer givetvis en häremot svarande areal att få
avräknas.
Vad innebär en minskning av bränneriområdets potatisareal med 9,057 hektar?
För det första torde man kunna utgå ifrån, att minskningen i själva verket blir ännu
större, emedan alla, som hava del i brännerier, eller som pläga sälja potatis till
brännerier, i allmänhet odla större areal än de kunna avsätta till detta ändamål,
men odlingen företages ändock i hopp att försäljning skall kunna äga rum. Sedan
visshet vunnits, att all avsättning av potatis till bränneriändamål är utesluten, blir
misstämningen stor och lusten att odla potatis går ännu mer tillbaka än vad som
motsvarar avsättningen till brännerierna. Emellertid skola vi endast räkna med
den förut anförda arealen. |
||
Skörden skulle enligt beräkningen |
— utsädet inräknat — utgöra |
|
1,748,000 hektoliter å 5: —...................... |
8 740 000: — |
|
Härifrån avgår |
||
Utsäde 258 771 hektoliter å 5:— .......... |
....................... 1 293 855: — |
|
Konstgödsel å 110 kronor per har .......... |
........................ 996 270: — |
|
Mansdagsverke 15 per har å 7:— .......... |
......................... 950 985: — |
|
Hjon 26 » » »5: — ....... |
..................... 1 177 410: — |
|
Hästar 26 » » »5: —.......... |
................. 1 177 410: - |
|
Redskap och allmänna omkostnader ...... |
......................... 452 850: — |
6 048 780: — |
Övriga omkostnader, räntor m. m. samt ersättning för eget arbete |
||
ävensom vinst.................................. |
2 691 220: — |
|
Summa 8 740 000: — |
Denna beräkning beträffande direkt förlust å minskad skörd gör ju icke anspråk
på att vara fullt riktig, men den kan dock tjäna som ett slags överslagsberäkning.
Man torde emellertid även lägga märke till, att en minskad arbetsförtjänst
dels på mindre jordbruk för det egna folket, dels och framförallt för legd
arbetskraft uppstår, som ensamt uppgår till över 2 miljoner kronor.
Men dessa förluster äro icke de enda. Den drank, som erhålles vid brännerierna,
kan anses utgöra cirka 19 000 kilogram per hektar. Omräknad i foderenheter
å 15 kilogram blir antalet foderenheter per hektar 1 266 eller på 9 057
hektar 11 4661 62 foderenheter. Om per djur och dag användes 45 kilogram eller
3 foderenheter och utfodringstiden beräknas till 6 månader, ger dranken ett gott
saftigt foder till i runt tal 21 230 nötkreatur. Vad dessa nötkreatur har för inflytande
dels på kött-, dels på mjölkproduktionen är lätt att förstå. Genom brist på
detta foder, som ej på den torra jorden kan ersättas med rotfrukter, kommer kreatursstammen
att minskas, gödselproduktionen likaså, halmen kan ej fullt utnyttjas
Std fit8priMrednin gen. 16
122
till foder, då saftigt foder saknas, och jordens bördighet går tillbaka. Om varje
foderenhet beräknas efter nuvarande pris kosta 20 öre, skulle ensamt härigenom
en förlust, som på visst sätt är oersättlig, uppgående till kronor 2 293 230 uppstå.
Aven om dranken kräver kostnad för transport, utfodring, djurens skötsel m. m.,
så är denna kostnad jämförelsevis obetydlig, om man utgår ifrån, att arbetet utföres
av den personal och de dragare, som ändock finnas på egendomen.
De anförda siffrorna beröra ej den vinst, som kan räknas uppstå vid själva
brännerihanteringen. Denna vinst kan svårligen av utskottet beräknas, men torde
dock ej understiga minst 200 000 kronor. De indirekta förlusterna såsom fallande
egendomsvärde, svårigheten att hålla egendomens kultur vid samma nivå som hittills,
outnyttjade byggnader genom reducerade kreatursbesättningar och minskade
skördar, outnyttjade redskap och maskiner för odlingen m. m. äro vida allvarligare
och beröra icke blott den enskilde utan även det allmänna. Man kan nämligen
utgå ifrån, att det icke blott är ett enskilt utan även ett allmänt intresse, att jorden
utnyttjas på bästa sätt, och att arbetstillfällen även skapas på landsbygden
o. s. v. Att exakt angiva den förlust, som jordbruket lider genom dessa sistnämnda
förhållanden, är omöjligt. I många fall skulle exempelvis jordbrukets taxeringsvärden
sjunka med 25—50 procent, vilket utskottet med rent praktiska utgångspunkter
ansett sig kunna bedöma, och denna siffra gäller icke blott bränneriegendomarna
utan även de jordbruk, som försälja sin potatis till brännerierna men vid
ett bränningstorbud skulle se sin avsättning av potatis omöjliggjord.
Beträffande nuvarande genomsnittsvärdet av länets brännerier kan utskottet
ej uttala något säkert omdöme därom, och utskottet finner det icke heller vara behövligt,
då enligt eder skrivelse särskilda frågoformulär blivit utsända till varje
bränneri.
3. Tillverkningskostnodm för 1 liter råsprit.
Då utskottet saknar erfarenhet om alla de faktorer, man har att räkna med
vid tillverkningen av sprit, och utskottet för utredning härav måste anlita praktiska
utövare av brännerihanteringen utan att kunna närmare kontrollera uppgifterna,
anser utskottet att de sakkunniga med större säkerhet kunna genom experter
på området erhålla mera tillförlitligt svar beträffande denna fråga.
Utskottet vill som svar å övriga frågor hänvisa till sina förut lämnade uppgifter
beträffande för bränneriändamål odlad potatis samt i övrigt framhålla, att
den spannmål, som åtgår för brännerihanteringen, odlas på cirka 2 200—2 500 hektar.
Denna spannmål odlas dels på respektive bränneriegendomar och dels inköpes den
i den allmänna marknaden och är särskilt för kornodlingen av betydelse. Såvitt
det är utskottet bekant, tillverkas ej brännvin av melass eller sockerbetor inom
länet. Länets hela åkerareal utgör enligt jordbruksstatistiken 250 017 hektar.
Beträffande avsättningen vill utskottet framhålla, att under kristiden alla
lantbruksprodukter och icke minst säd och potatis, som vissa tider varit under statsbeslag,
varit mycket lätta att avsätta. Nu däremot saknas såsom förut antytts
avsättningsmöjligheter för en stor del av potatisen. Inom de bygder, där brännerihanteringen
plägat vara avnämare av potatisen, äro jordbrukarne, både bränneriägare
och de, som pläga försälja potatis till brännerier, i en mycket svår ställning,
emedan den mindre kvantitet brännvin, som i år får tillverkas, ej ens förslår för
avsättningen av bränneriägarnas egen potatis. Då inom stora områden potatisen är
den största inkomstkällan, icke minst för ett stort antal medelstora och mindre
jordbruk, och stora kostnader för gödsel ocli arbete blivit nedlagda i skörden utan
utsikt att motsvarande inkomst erhålles, förspörjes från många håll, att jordbrukarna
hava svårt att ordna sin ekonomi och betala de på hösten vanligen förfallna
räkningarna.
Utskottet tillåter sig till slut framhålla ännu en synpunkt. Under kristiden
har den jord, varom här är fråga, på ett synnerligen kraftigt sätt utnyttjats för
produktion av livsmedel. Avsevärda kvantiteter råg och potatis ha odlats å dessa
jordar och i sin mån bidragit till fyllandet av de livsmedelsbehov, som funnits inom
landet. Under våren 1916, då potatistillgången i hela landet var ringa, kunde dock
från detta läns bränneridistrikt uppbringas avsevärda kvantiteter potatis, som ställdes
till statens potatisbyrås förfogande och avsattes framförallt i Stockholm och i
Norrland till de priser, som av staten blevo fastställda, vilket utskottet, som i sin
mån medverkade vid uppköpen, anser sig böra erinra om. Under åren 1917 och 1918
lämnade det distrikt, varom nu är fråga, stora mängder potatis till Norrland och
mellersta Sverige. Ett bränneriförbud skulle drabba just dessa bygder på ett så
kännbart sätt, att jordbruket skulle lida stort avbräck, och den livsmedelsreserv.
som ligger uti den potatis, som odlas för bränneriernas behov, för att ej räkna med
ett högre avkastande jordbruk, skulle upphöra att finnas till. Nu är visserligen
kristiden med dess livsmedelssvårigheter för denna gång slut, men vi hava ingen
som helst garanti för att de ej kunna ånyo förr eller senare återkomma. Ett förbud
för potatisens utnyttjande till bränneriändamål skulle vara en allvarlig fara
för denna livsmedelsreserv, som icke minst för Norrland är av stor betydelse. Utskottet
anser sig ha goda skäl att inför det ifrågasatta förbudet för lantbruksbrännerierna
till förmån för Norrlands sulfitspritintressen erinra härom.
Kristianstad den 14 november 1919.
På Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:
Louis De Geer.
V. Ekerot.
124
Till sulfitspritkommittén.
Bilaga 4.
fn fr ^edan .f^spntkomnuttén för sin utredning rörande sulfitspritens användningtill
förtänngsandamål samt ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin
anmodat utskottet inkomma med yttrande jämte utredning i vissa avseenden, får
utskottet härmed anföra följande:
, , , T;0) Angående sättet för jordbrukets omläggning under förutsättning, att lant
bruksbranneneraas
rörelse bleve förbjuden. J
Ett nedläggande av lantbruksbränneriema skulle omöjliggöra potatisodlingen
på jordar, varå odlas potatis i och för leverans till brännerierna. Att utbyta
potatisodling mot annan odling å förenämnda jordar vore omöjligt av det skäl att
potatisodling företrädesvis bednves å mager jord, där potatis jämte råg är det enda
ViSYrCmO1 c*om mnn ArrAnl-lin> 1-___ Jl__ ir • i . . .
växtslag,^ som med egentlig fördel kan odlas. Kan icke annan avsättning"för po
s,
bliver givetvis följden, att jordägarne
. '' '' O "‘"O VSVCXUId.
tatisen efter bränneriernas nedläggning vinnas. _______ o_________
asamkas betydliga förluster. Potatisen finge då avyttras var sig bäst gorå Tåter
förnämligast till stärkelsefabrikerna. Att förbruka all odlad potatis såsom »matpotatis»
låter sig icke göra enbart av det enkla skälet, att behovet av dylika
produkter över nästan hela landet vid normalskörd täckes av den lokala tillgången
därav. Någon omläggning av jordbruket inom provinsen kan således icke ifrågakomma,
och anse vi blotta tanken därpå förkastlig såväl ur praktisk som nationalekonoimsk
synpunkt. Under de gångna krisåren har det stora potatisöverskottet i
södra Sverige visat sig vara till ovärderligt gagn för folkförsörjningen
Vidkommande eventuell nedsättning av fraktsatserna för potatis å statens
jarnvagar vill utskottet framhålla nödvändigheten av att nedsättning sker för så
vitt brist pa matpotatis under svagår i det övre Sverige skall kunna täckas från
södra delarne av landet.
Att exportera potatisen skulle nog vara fördelaktigt, om det funnes något
larn,, som vore i behov därav och kunde erlägga skäliga priser därför Potatisexporten
har emellertid under normala tider var mycket liten, och anse vi föga
troligt, att lönande export för framtiden kan vinnas.
2:o) Angående omfattningen av de förluster, vilka Ni anser oundgängligen
°.^h under alla omständigheter måste drabba jordbrukare och bränneri ägare vid den
ifrågasätta reformens genomförande.
Inom Blekinge finnes för närvarande 7 stycken brännerier, vars tillverkning
öre kriget uppgick till 2 314 000 liter vartill åtgår 160 000 hektoliter potatis0
Efter en medelskord av 160 hektoliter per hektar erfordras till framställning av
ovannamnda kvantitet brännvin potatisodling å 1 000 hektar. Skulle nu potatisodlarna
åi denna jord, som mestadels består av sandjord — Blekingebrännerierna
aro nämligen belagna i trakter, där övervägande sandjord finnes — icke finna avsättning
for sm potatis vid brännerierna, måste de helt naturligt se si°- om efter
annan köpare. Stärkelsefabrikerna komma nog i ovannämnda fallet att konsumera
den mesta potatisen men dessa fabriker hava redan svårt att bliva av med sin
stärkelse da överflöd härav på grund av överproduktion inom landet finnes i marknaden.
»kulle brännerierna helt stoppas, förorsakade detta givetvis ett kraftigt
prisfall å ifrågavarande växtslag, vilket därefter icke skulle kunna odlas med någon
125
vinst. De höga arbets- och konstgödningsprisen skulle absolut verka därhän, att
potatisodling i länet bleve förlustbringande. I detta län skulle även en massa
hemman falla i värde. Vidare måste kreatursbesättningarna minskas, då ingen drank
längre stode att erhålla. Att detta i sin tur högst menligt komme att inverka på
jordbruket, ligger i öppen dag. Dessutom skulle bränneriägarne ovillkorligen komma
att göra förlust på sina bränneribyggnader. Här i länet uppskattas byggnaderna
vid varje bränneri till cirka 50 000 kronor, men vid nedläggandet av rörelsen bleve
dessa så gott som värdelösa. För de dyrbara maskinerna och andra anläggningar
kunde endast erhållas skrotvärde.
3:o) Angående tillverkningskostnaderna för en liter råsprit.
I denna fråga hänvisas till inhämtande av yttrande frän experter på området,
då dessa givetvis äro i stånd att avgiva mera tillförlitligt svar än vad vi kunna
lämna.
Vidare ber utskottet få meddela att potatis odlas å 10 604 hektar utav länets
hela areal 63 205 hektar.
På grund av vad vi sålunda anfört få vi på det livligaste tillstyrka, att
brännvinsbränning av lantbruksprodukter måtte få ske i samma utsträckning och
på samma sätt som hittills.
Karlskrona den 24 november 1919.
För Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:
A. Wachtmeister.
Gerhard Leijonliielm.
Bilaga 5.
Till herr överdirektören Fredrik Zethelius.
Med anledning av utav sakkunniga infordrat yttrande angående bränuerihanteringen
inom länet, får Skaraborgs läns förvaltningsutskott med hänvisande
till sitt yttrande i nämnda fråga av den 31 augusti 1912, intaget i nykterhetskommitténs
betänkande IV, vidhålla däri lämnade uppgifter.
Bränneriernas antal har dock nu förminskats till 7 stycken, alla förlagda till
.större egendomar, som helt eller till huvudsaklig del själva odla den potatis samt
den spannmål, som åtgår till framställning av brännvin, varjämte de till största
delen själva framställa det bränsle av torv eller ved, som erfordras, och i övrigt
hava långa avstånd, 10—20 kilometer, till kommunikationsmedel och alltså härigenom
hava stora svårigheter att utforsla dessa egendomarnas tyngre produkter, potatis,
säd och vedbrand, i oförädlat skick.
Till detta kommer, att en utsträckt odling av potatis å den därför använda
svagare jorden i fortsättningen ej kan äga rum, om ej avfallet vid tillverkningen
kvarstannar på egendomen och bereder en betydande ökning i den för växtlighetens
uppehållande nödvändiga kreatursgödseln.
Beträffande de framställda frågorna får förvaltningsutskottet anföra:
1. att en omläggning av jordbruket ej kan ske på annat sätt än genom
L-26
övergång till odling av säd eller foderväxter, där jordmånen sådant medgiver, och
den svagaste jordens användning för skogskultur samt att övergångstiden ej bär så
stort inflytande, då minskningen av potatisodlingen snart kommer att göra sig
gällande, liksom bränneriernas igångsättning för kortare perioder och minskad tillverkning
blir för dyrbar.
Angående billigare järnvägsfrakter och dylikt synes dessa ej vara av vidare
betydelse, då redan nu arbetspriserna förhindra potatisens landsvägstransport på
uppgivna avstånd;
2. att omfattningen av de förluster, som skulle uppstå vid brännerinäringens
nedläggande vid jordbruket, av förvaltningsutskottet med instämmande i tidigare till
nykterhetskommittén ingångna beräkningar uppskattas till 25 å 30 procent av egendomarnas
värde, såväl med hänsyn till priserna före krigstiderna som de nuvarande,
samt stöder detta sitt yttrande än mera på de egendomar i liknande förhållande,
som av 1880—90 talets ruinerande brännvinspriser nödgades nedlägga sin tillverkning,
och vars störa areal, goda byggnader sedan äldre tid lockat köpare, som dock
snart nog insett nödvändigheten av att åter försälja dessa egendomar, vilka under
de senare åren gått ur hand i hand. Vad värdet på bränneriernas apparater och
maskiner vidkommer, är detta ju nu med de höga anskaffningsvärdena betydande,
då de däremot vid nedläggandet av driften till stor del endast hava skrotvärde,
blott användbart för denna hantering liksom byggnaderna inrättade för detta
ändamål näppeligen kunna finna annan användning för jordbruksändamål utan måste
rivas, vadan förvaltningsutskottet för sin del anser de å egendomarna befintliga
bränneriernas värdeminskning vid ett eventuellt nedläggande av rörelsen förorsakar
varje egendom en förlust av 50 000—75 000 kronor:
3. vad tillverkningskostnaderna angår synes dessa såvitt förvaltningsutskottet
kunnat utröna stått i ett direkt förhållande till de under de senaste tillverkningsåren
gällande priser, samt att årets höjda pris torde vara berättigat genom de ökade
odlingskostnadema, fördyrat bränsle och arbetskostnader samt
1) att arealen av den jord, som odlats för potates till bränneriändamål, under
de sista åren, då brännvinstillverkning ägt rum, utgjorts av omkring 700 hektar,
eller alltså omkring 12 procent av den för potatis inom länet använda arealen.
2) beskaffenheten av den härför använda jorden är förut omnämnd,
3) att de för brännerinäringen odlade produkterna endast torde utgöra omkring
9 procent av hela produktionsbeloppet inom länet,
4) att avsättningen av potatis, sedan nu normala förhållanden inträtt, för
bränneriegendomarna naturligen ställer sig synnerligen oförmånligt, då priserna
nedgått med 50 procent men arbetslöner och transportkostnader m. m. ställa sig
än dyrare, varjämte skördarna inom en kort tid genom minskningen av naturlig
gödsel komma att så väsentligt nedgå, att odlingen ej kan uppehållas.
Under de år brännvinsbränningen varit nedlagd, hava från länets bränneriegendomar
betydande mängder potatis försålts till folknäring, som under denna tid
även mottagit den för bränning odlade »fabrikspotatisen».
Blomberg den 19 november 1919.
På förvaltningsutskottets vägnar:
Gilb. Hamilton,
ordförande.
Fr. Mannerfelt.
127
Bilaga 6.
Till ordföranden för sakkunniga vid utredning av sulfitspritfrågan herr
överdirektören m. m. F. Zethelius, kungl. kontrollstyrelsen, Stockholm.
Sedan Sveriges bränneriidkareförening genom skrivelse av den 20 oktober
1919 anmodats avgiva yttrande med anledning av den utredning av de med sulfitspritens
användande för förtäringsändamål sammanhängande spörsmål, som uppdragits
åt särskilda sakkunniga, får föreningen härmed framhålla följande:
De från jordbruket härrörande produkter, som i vårt land användas till framställning
av brännvin, utgöras till huvudsaklig del av potatis och endast till mindre
del av spannmål, sockerbetor och melass. Då brännvinsframställning av spannmål
alltid ställer sig ogynnsammare ur ekonomisk synpunkt än av potatis, användes
spannmål endast till så stor mängd, som är erforderlig för maltframställning. Den
för detta ändamål använda spannmålen utgöres uteslutande av korn eller blandsäd
(korn och havre). Brännvinstillverkningen av potatis försiggår såsom bekant genom
försockring av potatisens stärkelse och förjäsning av den erhållna sockerlösningen,
varvid även den i den inmäskade spannmålen befintliga stärkelsen övergår till
alkohol.
Potatisens och spannmålens övriga beståndsdelar, nämligen äggvita, fett och
ej jäsbara kolhydrater kvarstanna däremot i den efter alkoholens avdestillation
erhållna återstoden eller dranken. Drankframställningen innebär följaktligen en
koncentrering av råmaterialens halt av äggvita och fett, vilken för utfordringsändamål
är av synnerligen stor betydelse, på samma gång som dessa och övriga i
dranken ingående ämnen genom kokningen bringas i lättsmält form. Dels på grund
härav och "dels därigenom att dranken i regel kan utfodras i varmt tillstånd utgör
densamma ett fodermedel, som för såväl kött- som mjölkproduktion i prisbillighet
och näringsvärde överträffar övriga inom landet producerade foderämnen och endast
kan ersättas med importerade kraftfoder. I framställningen av detta fodermedel
ligger även brännerinäringens stora betydelse för jordbruket. Endast genom tillgången
till drank har det varit möjligt för lantmännen i de magra trakter av Skåne,
Blekinge och Skaraborgs län, där brännerinäringen fortfarande bedrives, att hålla
de betydande kreatursbesättningar, som därstädes funnos före världskrigets utbrott.
Dessa stora kreatursbesättningar hava i sin ordning medfört en rik tillgång av
naturlig gödsel, varigenom en kultur av dessa jordar åstadkommits, som man tidigare
ej skulle trott vara möjlig. Erinras bör i detta sammanhang särskilt om de avsevärda
flygsandsfält i Kristianstads län, som uteslutande genom bränneridriften förvandlats
till bördig åkerjord med ett betydande jordvärde.
En av de invändningar, som oftast göres mot jordbruksbränneriernas verksamhet,
ligger däri, att härigenom näringsmedel förstöras. Detta är visserligen så
till vida sant, som den i potatisen och spannmålen ingående stärkelsen överföres
till alkohol och härigenom går förlorad för utfodringsändamål. Framhållas bör
emellertid, att vid det i vårt land numera allt mer intensivt bedrivna jordbruket
det är av vida större betydelse att i stället för kolhydrater, varav det under normala
förhållanden alltid finnes tillräckligt rikliga förråd, äga tillgång till ett äggviterikt
foder såsom dranken. Endast genom utfodring med fodermedel med hög
halt av äggvita kan i vårt land en rationell ladugårdsskötsel bedrivas.
Eu inskränkning eller helt nedläggande av bränneridriften skulle följaktligen
för de trakter av värt land, som beröras härav, medföra obotlig skada för jordbruket.
Bristen på naturlig gödsel, som å dessa jordar ej kan ersättas med konstgjorda
gödningsämnen, skulle hava till följd minskade skördar, och avsevärda arealer
bördig åkerjord skulle härigenom återgå till sin ursprungliga karaktär av mer eller
mindie \ärdelösa sandfält med ett som följd härav betydligt sjunkande jordvärde.
Brännerinäringens stora betydelse för jordbruket har vid''upprepade tillfällen
betonats av vederbörande hushållningssällskap. Särskilt bör framhållas den omsorgsfulla
utredning, som år 1912 verkställdes av Malmöhus läns hushållningssällskap, och
som finnes intagen i nykterhetskommitténs betänkande nr 5. På grund av noggranna
beräkningar påvisades häri att, därest brännerinäringen skulle upphöra och ''de därigenom
vunna fördelarne med potatisodling och drankutfodring bortfalla, en minskning
i nettoutbytet per hektar av 40 procent skulle uppstå inom de områden där
nu fabrikspotatis odlas.
Sveriges bränneriidkareförening, som funnit dessa av Malmöhus läns hushållningssällskap
gjorda beräkningar på sin tid fullt riktiga och betraktar desamma
såsom avgörande, då det gäller att bedöma brännerinäringens betydelse för jordbruket,
får i sammanhang härmed betona den underordnade roll, det i brännerierna nedlagda
kapitalet spelar i jämförelse med den betydelse brännerirörelsen har för de trakter,
som härav beröras. Aid ett eventuellt nedläggande av brännerinäringen genom
åtgärder från statsmakternas sida torde denna omständighet böra beaktas, och ersättning
följaktligen beredas bränneriägarne ej blott för bränneriernas utan även
för den värdeminskning, den av dem odlade jorden härigenom undergår.
Att sålunda ett viktigt jordbruksintresse är bundet vid brännerinäringen är
obestridligt, och torde denna omständighet ej kunna lämnas helt och hållet å sido.
( l-ei^ avgöra, huruvida framdeles sprit av jordbruksprodukter eller av
sulfit-lut skall komma till användning för förtäringsändamål. 1 motsatt förhållande
till detta jordbruksintresse står det intresse, som är knutet till sulfitcellulosaindustrien.
Att dot för denna industri och för landet i sin helhet bör vara eu angelägenhet av
största vikt att de i sulfitavfallsluten befintliga sockerarterna tillvaratagas, är obestridligt.
Enligt de uppgifter, föreningen kunnat förskaffa sig om denna industri,
synes det emellertid, som om densamma ännu ej vore fullt utexperimenterad. Det
synes sålunda, som om rationellare metoder borde kunna utarbetas i och för tillgodogörande
av spriten ur affällslutame, än framställning av densamma ur så starkt
utspädda lösningar, som nu är fallet. Enligt vad föreningen erfarit, pågår även eller
hai under den senare tiden pågått försök att före alkoholdestillationen koncentrera
avfällslutarne, för att härigenom gorå metoden mera ekonomisk. Att ansträngningar
i denna riktning torde vara av behovet påkallade, synes framgå därav, att enligt
kontrollstyrelsens uppgift i mars innevarande år priset å renad sulfitsprit då beräknades
till kronor 1.5 5 per liter normalstyrka eller högre än nuvarande pris å renad
potatissprit.
Ej heller torde problemet om tillvaratagande av sulfitavfallslutens övriga
beståndsdelar vara tillfredsställande löst. Att under sådana förhållanden framställmngskostnadema
för sulfitspriten ställa sig så högt. att möjlighet ej finnes för
framgångsrik konkurrens från dess sida med importerade brännoljor, synes förklarligt,
och undei trycket av dessa omständigheter torde de strävanden framkommit, som
avse att genom framställning av förtäringssprit med högre pris bereda stöd åt
industrien än don denaturerade spriten. Dessa strävanden äro ingalunda nya. Redan
vid 1914 ars riksdag fram korn in o desamma i form av tvenne motioner av herrar
Kronltmd och Linders, vilka emellertid på den grund, att kommerskollegium redan
påbörjat en utförlig utredning rörande denna fråga ej föranledde till någon åtgärd
från riksdagens sida. i dessa motioner, vari i stort sett samma yrkanden gjordes,
föreslogs att sulfitspritfabrikerna skulle äga rättighet att även tillverka och försälja
dricksprit. Genom den härå uppkomna vinsten skulle den denaturerade spriten
kunna försäljas till sä lågt pris, att densamma skulle kunna konkurrera med bensin
stom motorbränsle.
Kommerskollegium ställde sig emellertid i sin till Kung!. Magt ar 1915
avlämnade utredning mycket tveksam mot detta förslag. Man ansåg, det nämligen
ej lämpligt eller förenligt med nykterhetsintresset att basera utvecklingen och deri
ekonomiska bärigheten "hos en ny industrigren på försäljningen av dricksprit, dä
samtidigt spritfabriker funnos i landet med tillräcklig kapacitet att fylla detta behov.
Även ansåg kollegium, att med hänsyn till jordbruksnäringen i vissa delar av landet
gjorde en sådan lösning av frågan mindre önskvärd. — På samma ståndpunkt ställde
sig nykterhetskommittén i sitt betänkande nr 7 med förslag till förordning angående
tillhandahållande av skattefri sprit (av Öl januari 1916). T ett den 26 mars innevarande
är avgivit utlåtande intager emellertid nykterhetskommittén en annan
ståndpunkt. Kommittén framhåller nämligen, att utvecklingen, sedan det tidigare
utlåtandet avlämnades, är ägnad ställa frågan i annan belysning, i det att de sydsvenska
jordbrukare, som före kriget grundade sitt jordbruk på av till brännvinsbränning
avsedd potatis, ha under kristiden övergått till att i stället odla för livsmedel
avsedda produkter, ävensom att det för dessa ej torde möta några svårigheter
att låta det nya produktionssättet bliva bestående även för framtiden. Härigenom
skulle utan svårighet driekspritframställningen ur jordbruksprodukter kunna
utbytas mot sådan framställning ur sulfitsprit och den ur nykterhetssynpunkt betydelsefulla
vinsten kunna göras, att jordbruksintresset eliminerades från bränneriindustrien.
I frågan om förhållandet mellan jordbrukssprit och sulfitsprit ställer sig föreningen
helt och hållet på den av kommerskollegium år 1915 och nykterhetskommittén
år 1916 intagna ståndpunkten, nämligen att särskilda avsättningsområden
böra anvisas dessa tillverkningar. .Tordbruksspriten bör sålunda reserveras för förtäringsändamål
och sulfitspriten för alla övriga ändamål. Det bör ligga i sulfitspritindustriens
intresse att så fullkomna framställningsmetoderna för sin vara, att
densamma med framgång kan konkurrera med utländska brännoljor. När detta
mål är nått, erbjudes för densamma en marknad, som säkerligen gör den oberoende
av det avsättningsområde, som nu innehaves av jordbruksspriten.
Beträffande nykterhetskommitténs utlåtande av den 29 mars 1919 tillåter
sig föreningen framhålla, att de däri gjorda uttalandena i åtskilliga avseenden ej
äro med verkliga förhållandet överensstämmande. De sydsvenska jordbrukare, som
tidigare odlat fabrikspotatis för bränneriändamål, hava nämligen ingalunda övergått
till någon annan odling utan även under krisåren fortsatt härmed och särskilt
under sista året till och med ökat denna odling. Skillnaden ligger endast däri, att
fabrikspotatisen, som under normala år ej kunnat avyttras som matpotatis, på grund
av kristidens livsmedelsbrist fått avsättning såsom sådan. De omständigheter, som
Sulfitspritutredningen. “
130
motiverade nykterhetskommitténs ståndpunkt år 1916, kvarstå följaktligen fortfarande
utan ändring.
Ej heller har föreningen kunnat finna, att det för nykterhetssträvandena kan
innebära någon vinst, att jordbruksintresset elimineras från spritframställningen, om
detta ersättes med ett annat sådant, nämligen industriintresset.
Yad föreningen här ovan framhållit beträffande jordbrukssprit, avser huvudsakligen
framställning härav ur potatis.
I anslutning till här ovan angivna synpunkter får föreningen följaktligen
framhålla att, såsom även framgår av utlåtanden från såväl kommerskollegium som
vederbörande hushållningssällskap, brännerinäringen utgör eu synnerligen viktig binäring
till jordbruket och i hög grad bidragit, till ökande av jordens kultur i de trakter,
dår densamma utövas, varjämte densamma för lantmännen möjliggjort ökod kött- och
mjölkproduktion. EU nedläggande härav skulle följaktligen för störa områden ar
vårt land hava till följd tillbakagång för jordbruket med därmed sammanhängande
sjunkande jordvärde, vilket särskilt i dessa tider, då lantbruket står inför väsentligt
stegrade driftskostnader, skulle medföra obotliga skador.
Ur nationalekonomisk synpunkt bör därför brännerinäringen tillerkännas berättigande
i samma mån som sidfitspritindustrien. Några skäl torde följaktligen ej
föreligga att uppoffra den ena av dessa industrier för den andra, och får föreningen
på grund härav framhålla vikten av att framställningen av förtäringssprit framdeles
som hittills förbehåUes jordbruksbrännerierna.
Kristianstad den 8 november 1919.
Enligt uppdrag, för Sveriges bränneriidkareförening
utan personlig ansvarighet:
Nils Andersson.
Bilaga 7.
Överdirektören herr Fredrik Zethelius, kung!, kontrollstyrelsen, Stockholm.
Med anledning av eder skrivelse av den 20 oktober 1919 på de sulfitspritkommitterades
vägnar får Svenska cellulosaföreningen härmed avgiva följande yttrandeom
de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmålen.
Historik:
Då Cellulosaföreningen anser det vara av intresse för belysande av hithörandefrågor,
att en kort historik över sulfitspritindustrien lämnas, får föreningen härmed
meddela följande data om sulfitspritindustriens utveckling.
Den första sulfitspritfabriken anlades som bekant vid Skutskär av Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag, och igångsattes driften den 24 maj 1909. Denna fabrik
följdes 191 1 av fabrikerna vid Kvarnsveden och Bergvik, vilka påbörjade driften
sommaren respektive hösten 1911. På grund av befarade svårigheter lör spritens
avsättning samt speciellt av fruktan för prisstrid med de fört rustade, potatisspritintressena,
representerade av Reymersholms spritförädlingsaktiebolag, dröjde det till år
1915, innan planerna ä nya fabriker togo fastare form. Detta sammanhänger med det
av kommerskollegium 1915 framlagda förslaget till vissa lagändringar med lättnader
för sulfitsprittillverkningen. Fn del nya spritfabriker planlades, men endast fabriken
vid Göta hann påbörja byggandet, innan nya svårigheter restes i sulfitspritindustriens
väg, nämligen genom nykterhetskommitténs förslag 191B om monopol på den skattefria
spriten. Monopolet skulle som bekant utövas av kungl. kontrollstyrelsen.
Detta verkade synnerligen avskräckande pa byggnad sintresset i synnerhet sedan
kung!, kontrollstyrelsen i mars 1917 framlagt sitt förslag till lag angående handeln
med skattefri sprit. Först sedan Kungl. Maj:t i förordningarna av den 25 september
1917 frångått monopoltanken, samt statsmakterna dessutom direkt anhållit, att
.-ulfitspritfabrikerna skulle bygga spritfabriker för att avhjälpa bränslebristen, blev
intresset för anläggandet av nya sulfitspritfabriker livligare, i det att under åren 1917—
1919 18 nya fabriker planlades. Genom det i Kungl. Maj:ts proposition till 1918
,-trs riksdag framlagda förslaget om statsmonopol på handeln med skattefri sprit,
vilket förslag dock avvisades av riksdagen, blev emellertid färdigbyggandet av
fabrikerna fördröjt, varför för närvarande inalles 15 fabriker kunnat igångsätta tillverkningen
med eu beräknad årlig produktion under normala förhållanden av 10
miljoner kilogram 95-procentig sprit. Återstående 7 fabriker kunna emellertid igångsätta
tillverkningen i början av kommande år, förusatt att avsättning kan erhållas
för spriten, och skulle därefter dessa sulfitspritfabriker vara istånd att vid normal
drift, producera cirka 17 miljoner kilogram 95-procentig sprit årligen.
Produktionsförhållanden och produktionskostnader:
Angående sulfitspritindustriens produktionsförhållanden och produktionskostnader
hänvisar cellulosaföreningen dels till de uppgifter, som på anmodan av de
sulfitspritkommitterade insänts av sulfitspritfabrikerna, dels till den uppställning
över produktionskostnaderna, som inlämnats av direktör V. Tham jr. De igång
varande 14 fabrikerna, som inlämnat uppgifter om arbetsförhållanden genom direktör
Tham, sysselsätta inalles, förutom förvaltningspersonalen, 108 st. arbetare med en
årslön per arbetare av i medeltal 3 445 kronor. Anläggningskostnaderna för de 14
fabriker, som avgivit dylik uppgift, belöpa sig till 11 050 167 kronor 97 öre.
Produktionskostnader uppgå för närvarande i medeltal vid dessa fabriker till
B2.1& per liter 100-procentig sprit. Tillverkningskostnaderna äro emellertid
synnerligen beroende på kol- och vedprisen samt arbetslönerna, och är det givet,
att vid varje mera avsevärd höjning eller sänkning av någon av dessa faktorer
tillverkningspriset förändras i den ena eller andra riktningen.
Stdfitspritindustrims nationalekonomiska betydelse:
Gellulosaföreningen ber härefter få övergå till sulfitspritindustriens uationalekonomiska
betydelse för landet, och får föreningen först framhålla, att sulfitspritindustrien
är ett. första steg att tillgodogöra de 47 procent av skogens organiska
beståndsdelar, som med luten gå förlorade. Den vid sulfitkokningen erhållna cellulosan
utgör nämligen cirka 50 procent, av den använda veden, under det att resten
av veden förut gick förlorad, till största delen i form av organiska ämnen i avfallsluten.
Genom sprittillverkningen reduceras denna förlust, i det att 8 procent
av de organiska ämnena i luten tillvaratagas i form av sprit. Hur framställe»
däremot den övriga i landet tillverkade spriten? .Jo, genom offrandet av betydande
mängder spannmål, betor och potatatis, av den senare under femårsperioden närmast,
före världskrigets utbrott upp till V10 av landets hela skörd. Om därför genom
sulfitspritindustrien erforderlig kvantitet sprit kunde produceras, måste det ur rent
nationalekonomisk synpunkt vara mindre lämpligt, att tillverka sprit av potatis och.
spannmål, så mycket mer som under normala förhållanden vårt lands hela potatisskörd
ej är tillräcklig för den inhemska förbrukningen, utan en import måste ske.
uppgående till omkring 25—30 miljoner kilogram årligen. Importen av spannmål
överstiger ju många gänger den i brännerierna, förbrukade spannmålskvantiteten.
Dessutom måste tagas i beaktande, att sulfitspritens tillverkningspris högst
väsentligt understiger tillverkningskostnaden för potatisspriten. Tillverkningspriset
för den förra spriten uppgår nämligen för närvarande till omkring 62 öre per liter
100-procent, under det att tillverkningspriset för den senare torde uppgå till över
120 öre per liter 100-procent, med nuvarande kol- och potatispriser.
Under tillverkningsåret 1912—1913 tillverkades i landet av spannmål, potatis,
stärkelse, melass och betor 20.5 miljoner liter 100-procentig sprit, vartill åtgick
23 516 ton säd, 126 584 ton potatis, 354 ton stärkelse, 7 050 ton betor och 2 7.48 ton
melass. Sulfitspritindustrien är emellertid, såsom tidigare framhållits, redan i stånd
att producera nämnda spritkvantitet vid normal drift, och kan således sulfitspritindustrien
ensam tillgodose landets behov av sprit. Att sulfitspriten är fullt användbar
även till fortäringssprit ha de på uppdrag av kung!, kontrollstyrelsen gjorda
undersökningarna nogsamt visat, ävensom de praktiska försöken vid iteymersholm
Genom övergång till sulfitsprit skulle betydande mängder potatis och spannmål
bliva tillgängliga för människoföda och kreatursfoder. Sedd ur nationalekonomisk
synpunkt kan det därför endast vara till gagn för landet, ifall sulfitspriten får
ersätta den av potatis och andra jordbruksprodukter framställda spriten.
Svårigheter vid övergång från _potatissprit till sulfitsprit :
Givetvis kommer en dylik övergång att medföra svårigheter för de nuvarande
producenterna av potatissprit, enär i normala fall ett överskott av cirka 1.4 miljon
hektoliter potatis måste finna avsättning, om potatisodlingen skall fortgå i samma
utsträckning som hittills, men att genom förbjudande av potatisbränningen »trakter
av Skåne och Blekinge skulle läggas öde», såsom framhållits i mötesprotester,
vederlägges klart av följande utdrag av professor H. Juhlin-Dannfelts årsberättels*-i nr 2 av kung!, lantbruksakademiens handlingar och tidskrift år 1915.
Professor H. Juhlin-Dannfelt skriver:
»Att ej brännvinslagstiftningen ändras sä, att sulfftluten kan helt tillgodogöras
till spritberedning, varigenom en motsvarande mängd spannmål och potatis
bleve tillgänglig till människoföda och kreatursfoder, beror helt och hållet av hänsyn
till jordbrukets intressen, i det att brännvinsbränning sedan gammalt betraktats
Slem; en viktig binäring för jordbruket, vilket bereder en lönande avsättning av.
potatis och tillgång på drank till kreaturens utfodring.
Denna uppfattning, som förr tillämpades på jordbruket i hela vårt land och
var det förnämsta skälet i motståndet mot liusbehovsbräuningens avskaffande, göre»
numera gällande blott för några mindre landsdelar, huvudsakligen de trakter av
Kristianstads län och Blekinge, där den sandiga jordmånen anses företrädesvis passa
för odling av råg och potatis. Då regeringen den 7 sistlidne december månad av
omsorg att bevara tillgängliga förråd av potatis och spannmål utfärdade förbud
mot brännvinsbränning annat än för pressjästberedning, denaturering eller utförsel
under innevarande års förra bränningsperiod, väckte det stor missbelåtenhet i nämnda
landsdelar och gjordes gällande att brännvinsbränningen vore en nödvändig förutsättning
för ett lönande jordbruk i dessa magra trakter.
Jorden passade huvudsakligen för odling av råg och potatis och kunde lämna
rika grödor blott av dessa växter, potatisskörden kunde till stor del finna lönande
avsättning endast genom brännvinsbränningen, synnerligen som de därtill odlade
rikt givande sorterna ej vore lämpade till mäniskoföda, genom bränningens upphörande
förlorades också tillgång på drank, som vore ett fodermedel, vilket svårligen
kunde ersättas, särdeles som knappt något annat fodermedel så som dranken kunde
möjliggöra utfodring av halm: förlusten av drankfodret skulle därför medföra nedgång
i nötkreatursskötseln och därmed även i gödseltillgång och minskade skördar.
De skäl, som anförts för dessa klagomål, äro i huvudsak desamma, som i
förra hälften av 1800-talet anfördes mot husbehovsbränningens avskaffande; denna
reform infördes emellertid, och ett lönande jordbruk har dock kunnat bedrivas i
värt, land utan stöd av brännvinsbränning även i trakter med lika mager och sandig
jord som i de landsdelar, där brännvinsbränningen nu sägen vara en oundgänglig
förutsättning för ett lönande jordbruk.
Det lärer ej kunna förnekas, att foderrotfrukter och grönfoder höra kunna
upptaga en del av den nu till potatis använda åkervidden, utan att den viktiga
rägsädesodlingen inskränka, och lämna ersättning i foder för en minskad eller
upphörd tillgång på drank, så att ej kreatursskötseln och därmed deri för jordens
fortfarande fruktbarhet behövliga gödseln minskas. Snarare torde en övergång från
odling av brännvinspotatis till odling av andra fodermedel medföra eu mera jämnt
fördelad gödseltillgång, i det att i förra fallet visserligen de gårdar, som ligga sa
nära till, att de kunna hämta drank, kunna hålla en större kreatursbesättning och
få jorden starkt uppgödslad, men detta på de gårdars bekostnad, vilka icke kunna
använda drankfodring.
Det ofta hörda påståendet om drankens stora värde, ja, oumbärlighet som
kreatursfoder är ju visserligen riktigt, så till vida att frisk spritfri drank är ett
gott fodermedel för såväl gödkreatur som mjölkkor, och att dranken gör halm
begärlig för kreaturen, men dranken innehåller blott en mindre del av råmaterialets
näringsvärde och kan även vid stark lialmfodring ersättas av andra billiga saftiga
fodermedel, såsom rotfrukter och potatis jämte behövligt tillskott av kraftfoder.
Tekniska svårigheter torde således icke möta varken att hålla den magra
sandjorden i odling, även om potatisodlingen måste inskränkas, eller att vid utfodring
ersätta dranken med rotfrukter, potatis eller andra saftiga fodermedel.
Men en ekonomisk svårighet ligger däri, att de potatisleverantörer, som taga drank
från bränneriema, få denna till avsevärt lägre pris än som motsvarar dess fodervärde,
och få därigenom ett högre pris för sin levererade potatis än det angivna
inköpspriset och möjligen högre än det, vartill potatis under vanliga förhållanden
på annat sätt kan avsättas. Detta gäller emellertid ej alla potatisleverantörema.
134
då såsom redan nämts, endast de till bränneriet närboende delägarna erhålla drank,
och vid eu ekonomisk lagstiftning kan hänsyn knappt bära tagas till några fås
fordel på hela landets bekostnad.
Dessutom må erinras därom, att om kreatursskötsel utan tillgång till drank
skulle anses mindre lönande, så finnes i kreaturssvagt jordbruk med gröngödsling
en utväg till drivande av intensivt jordbruk, vilken på Skånes magra jordbrukstrakter
borde kunna beträdas med lika god framgång som i norra Tyskland. Gröngödslingen
har ju också redan med framgång prövats i de ifrågavarande landsdelarna.
»
Professor H. Juhlin-Dannfelt framhåller vidare, att överskottet av potatis i
södra Sverige borde kunna fylla den brist, som finnes i norra och mellersta Sverige,
men framhåller han, att svårigheten för avsättningen ligger i de höga fraktkostnaderna,
varigenom det blir svårt att konkurrera med den tyska potatisen. Denna
skeppas nämligen till billigare frakter, t. ex. från Stettin till Stockholm och i
synnerhet till Norrland, än den svenska potatisen kan fraktas. Någon konkurrens
från detta håll är väl knappast att vänta under de närmaste åren, och till dess
Tyskland åter uppträder som säljare, torde handeln med potatis hinna bättre
organiseras, så att potatisen .skall kunna fraktas sjövägen till Norrland från Skåne
lika billigt, ja, billigare, än från Tyskland.
Då emellertid underskottet ä potatis i norra och mellersta Sverige endast
motsvarar en del av den nu till bränning använda kvantiteten, måste återstoden
placeras som kreatursföda. och framvisar professor .Tuhlin-Dannfelt, att utfodring
med potatis i otorkat skick ställer sig gynnsamt.
Professor Juhlin-Dannfelt slutar sin utredning med följande uttalande:
»Av den här lämnade översikten framgår, att den potatis, som icke kan avsättas
till människoföda, med största fördel kan användas till kreatursfoder, framför
allt till svin-, göd- och dragdjur, och att svingödning under normala förhållanden
bör kunna betala potatisen med ungefär samma pris som brännvinstillverkningen.»
Sidfitspriten som motorbränsle:
Ännu en annan sida av sulfitspritfrägan ber cellulosaföreningen få belysa,
nämligen sulfitspritens betydelse som motorbränsle. Under krigsåren var värt land
hänvisat till sufitspriten som bränsle, och visade det sig, att spriten uppfyllde de
förhoppningar, som man ställt på densamma. Bensinmotorerna gingo — efter
smärre ändringar nödvändiggjorda på grund av spritens lägre bränslevärde - utmärkt
med den bensoldenaturerade motorspriten, samt utan att man kunnat konstatera
någon skada å motorerna förutsatt att motorerna voro riktigt justerade för spritdrift.
På grund härav inarbetade sig motorspriten hos allmänheten, men tyvärr
utsände kung!, kontrollstyrelsen mycket stränga bestämmelser för inköp av varan,
beroende på missbruk, och när därför efter vapenstilleståndet bensin åter kom in i
landet och försåldes till billigare priser, kunde ej sulfitspritindustrien hålla stånd i
konkurrensen, hindrad som industrien var av de betungande inköpsbestämmelserna samt
av höga tillverkningskostnader ä spriten. Dessa senare höllo sig nämligen fortfarande
höga. Slutligen förbjöd kungl. kontrollstyrelsen all försäljning av motorsprit.
Det kan således tyckas, som om motorspriten för alltid vore avförd fråu
brännämnena, men av allt att döma kommer förr eller .senare landet åter att behöva
detta bränsle. Över allt i världen se vederbörande med bekymmer på bensinfrågan.
På grund av den kolossala ökningen av motordrivna fordon av alla slag i Amerika,
lågland. Frankrike in. il. länder är förbrukningen av bensin enormt stor, under det
att produktionen, trots bearbetandet av nya fyndigheter, ej ökat i samma män.
Såväl i England. Frankrike som i Amerika och andra länder har man därför börjat,
undersöka nya bränslen, och är det dä speciellt spriten, som kommit i åtanke, och
spritindustrien uppmuntras på allt sätt. Den tid kan därför komma, dä vi återigen
måste vända oss till vårt inhemska bränsle, och borde det därför ligga i statsmakternas
intresse att på allt sätt understödja sulfitspritindustrien och dess utveckling,
sä att sprit kunde linnas tillgänglig, när behov av motorsprit åter uppstår,
och då cellulosaindustrien ännu en gång måste träda hjälpande emellan.
Avsättningsmöjligheten för sulfitsprite.n:
Slutligen får cellulosaföreningen avgiva följande redogörelse för, huru avsättningsmöjligheterna
komma att gestalta sig, ifall brännvinstillverkning av potatis
m. tl. jordbruksprodukter i större eller mindre utsträckning blir tillåten.
För att belysa frågan angående förhållandet emellan tillverkning och avsättning
under den gångna delen av året hänvisar föreningen till bilagda uppställning
per den 1 november 1919 (Bil. A), utvisande dels fabrikernas tillverkning,
dels de partier, som försålts såväl till partihandelsorganet som till export.. Såsom
framgår av uppställningen, har av den totala tillverkningen 4 233 208.s kilogram
95-procentig sprit endast 2 189 495.6 kilogram 95-procentig levererats från fabrikerna.
Av nämnda parti utgör exporten till utlandet 230 321 kilogram 95-procentig
sprit, varför inalles 1 959 174.6 kilogram levererats inom landet. Denna senare
leverans fördelar sig som följer:
å motorsprit ........................................ med 467 356 kilogram
» sprit till reningsverk .................... » 245 228.2 »
» industri- och hushållssprit ............ » 1 246 590.4 »
Av arets tillverkning av sulfitsprit har således endast 46.28 procent kunnat
placeras inom landet, 5.4 4 procent sålts till utlandet, och resten, 48.2 8 procent,
kvarligger således osåld hos fabrikerna, förutom lagerbehållningen från föregående år.
Det är emellertid att märka, att dessa siffror ställa sig gynnsammare än i
verkligheten, beroende på att fabrikernas tillverkning ej på långt när uppgått till
den normala. Vid landets igång varande 15 fabriker har nämligen tillverkningen
under året uppgått till hälften eller ijärdeöelen av den normala, och sedan början
av juli månad har driften varit helt inställd vid 13 fabriker oftats under många
veckor. Så t. ex. har tillverkningen varit inställd
dd Bergvik .......... |
........ under |
10 |
veckor |
» Edsvall a........... |
........ » |
9 |
|
» Göta ............... |
........ » |
3 |
» |
» Iggesund............ |
........ y> |
11 |
y> |
» Karskär............ |
........ » |
14 |
» |
» Konga............... |
........ » |
3 |
y> |
» Kramfors ....... |
........ » |
9 |
» |
» Kvarnsveden ... |
» |
11 |
2> |
vid Skoghall ............... under 7 veckor,
» Skutskär................ » 7 »
» Svartvik........_......» 6 »
> Svans.................. » 18 »
» Vall vik .................... » 12 »
Kade tillverkningen kunnat pågå med full drift, skulle totala tillverkningssumman
intill den t november uppgått till cirka 8 300 000 kilogram 95-procentig sprit.
Den totala leveranssumman utgör endast 26.3 8 procent av denna beräknade tillverkning.
Orsaken till att fabrikerna ej kunnat upprätthålla driften är ju som bekant,
att lagringsutrymmen ej funnits disponibla, beroende på den ringa avsättningen.
Dessutom är att märka, att under årets första del leverans av motorsprit
ägt rum med 467 356 kilogram eller 23.9 procent av hela försäljningen inom landet,
men är ju numera denna försäljning förbjuden av kungl. kontrollstyrelsen, varför
under ett kommande år, ifall leverans till reningsverken ej kommer att äga runt,
förhållandet emellan tillverkning och försäljning blir ännu ogynnsammare.
Intill den 1 november innevarande år har någon större fabrikation av potatissprit
ej ägt rum, varför sulfitspritindustrien ej haft någon konkurrens med den
sekunda sprit, som faller vid brännvinsfabrikationen, men — oaktat att dessutom
ett parti sulfitsprit levererats till förtäringsändamål — ha fabrikerna endast kunnat
placera 46.2 8 procent av sin verkliga och 23.6 procent av sin beräknade tillverkning
inom landet. Om leverans av motorsprit och sprit till reningsverken frånräknas,
uppgår leveransen av industri- och hushållssprit till 29.4 procent av den
verkliga och 15 procent av den beräknade normala tillverkningen. Skulle därför
brännvinstillverkningen av potatis bliva tillåten, i större eller mindre utsträckning,
och förtäringsspriten uteslutande tagas från denna sprit, komma fabrikerna i
ett ytterst prekärt läge, hänvisade som de så gott som uteslutande bliva till utlandet.
Vad denna avsättning beträffar får föreningen framhålla, att det är i det
närmaste omöjligt att försälja råspriten för export. Då fabrikerna ej förfoga över
reningsverk, så att sulfitsprit kan exporteras, bliva därför fabrikerna nödsakade att
helt nedlägga driften. Industrien kan ju som visats ej leva på den ringa avsättningen
inom landet till industri- och hushållsbruk. Vad detta skulle betyda ur
nationalekonomisk synpunkt framgår av föregående delar av redogörelsen. Dessutom
skulle cellulosaindustrien tillfogas en synnerligen kännbar förlust genom nedläggandet
av fabrikerna, vilka till största delen byggts under krigsåren med höga
material- och arbetskostnader, i synnerhet som spritfabrikerna ej kunna apteras för
annan nyttig användning, utan att ytterligare stora kostnader måste nedläggas för
omändringsarbeten. Spritfabrikernas maskiner och apparater kunna vid nedläggning
av driften och försäljning endast betinga gällande skrotpris.
Cellulosaföreningen får därför som sammanfattning framhålla,
1. att det ur nationalekonomisk synpunkt är synnerligen önskligt, att eu
övergång sker från användandet av födoämnen (potatis-, spannmål- betor etc.) vid
spritframställningen till användandet av sockret i cellulosaavfallsluten.
2. att cellulosaspriten framställes till lägre kostnader än potatis- och annan
sprit, varför det ur ekonomisk synpunkt måste vara mindre välbetänkt, att staten
1B7
genom konstlade medel upprätthåller en industri, som vid fri konkurrens ej skulle
hava någon existensmöjlighet,
3. att staten dessutom ej bör hindra konsumenterna av sprit att använda
det billigaste råmaterialet.
i. att några oöverstigliga svårigheter oj tinnas för överskottspotatisens
placering, ifall under mom. 1 omnämnda övergång äger rum, liksom ej heller för
omläggning av odlingen, om detta är erforderligt,
5. att cellulosaspritindustrien däremot ej kan vinna avsättning för sin tillverkning,
varken inom landet eller till utlandet, om ej spriten kan få användas
till förtäriugssprit,
6. att om dylik användning ej blir tillåten, hela cellulosaspritindustrien
måste nedläggas.
Stockholm den 29 november 1919.
Svenska cellulosaföreningen.
V. Tham.
K. Nyström
Bilaga A till bilaga 7.
Översikt över tillverkning vid och expediering från nedannämnda
fabriker tiden 1 januari -1 november 1919.
Fabrik |
1 I Tillverkning Kilogram |
E x p e d i Export Kilogram [ |
e r i n g Parti- j handels-bolaget |
Bergvik.......................... |
i ...... 498171.1 |
1 61109.4 |
201 104.2 |
Edsvalla......................... |
...... 146 761.7 |
11396.0 ; |
98 437.1 |
Essvik .......................... |
...... 67 734.5 |
— |
— |
Göta ............................. |
......i 529 313.0 |
68 492.3 I |
273 240.5 |
Iggesund ....................... |
...... 162 718.5 |
— |
36 571.6 |
Karskär.......................... |
...... 497 258.4 |
18 745.0 |
274 305.8 |
Koöga............................. |
...... 117 393. s |
— |
76 349.7 |
Kramfors ....................... |
...... 362 210.3 |
— |
123 893.9 |
Kvarnsveden.................... |
......; 155 542.4 |
4,085.0 |
82 577.4 |
Skoghall ...................... |
...... 334 602.1 |
810.0 |
176 721.8 |
Skutskär ..................... |
......| 297 093.9 |
24833.4 |
137 641.5 |
Strömsbruk .................... |
......! 647 404.S |
40 850. o |
86 507.4 |
j Svartvik......................... |
......! 220 969.3 |
— |
75 544.0 |
1 Svanö............................. |
.......i 57 504. o |
— |
|
Vallvik ......................... |
....... 138 530.5 |
54 527.0 |
|
Nederlag ....................... |
.......1 — |
- 1 |
261 753.7 |
Summa kilogram I 4 933 208.8 j 230 321.0 | 1 959 174.6
SulfUspritutrcdningen
18
m
Sammandrag av tillverkningskostnader a sulfit -
1 |
2 |
8 | |
4 |
« |
||
Anläggningskostnad .................. Kr. |
450 000; — |
850 0001— 1 t |
1200 000—1 > i 1 |
7(X) OOoj— |
465 000 |
- |
Öre |
pr liter |
100-pro |
<i e n t i i» |
sprit. |
||
Produktionskostnad fördelad pa |
| |
|||||
A |
Arbetslöner ........................... |
3.8 5 |
6.oo |
3.io j |
4.50 |
It.00 |
B. |
Råmaterial: |
|||||
a) kalk och kalkmjöl............... |
6.oo |
0.3 5 |
1.10 |
0.50 |
— |
|
b) mesa................................. |
— |
1.20 ■ |
1.10 |
2.4 o |
3.oo |
|
c) ammoniuinsulfat.................. |
‘ 2.25 |
2.84 |
2.50 |
1.70 |
6.oo |
|
(1) fosforsyra eller superfosfat ... |
0.75 |
0.9 4 |
0.9*2 |
— |
5.oo |
|
e) jäst, soda m. m................... |
3.oo |
2.46 |
3.18 |
3.80 |
T.oo |
|
f) reparationer........................ |
— |
— |
1.15 |
— |
3.oo |
|
C. |
Förbrukning av ånga och kraft |
|||||
jämte .kostnad härför ......... |
24.00 |
35.0 4 |
16.56 |
37.00 |
35.00 |
|
D. |
Ränta å anläggningskostnad ... |
3.6 1 |
10.45 |
9.3 8 |
4.2 8 |
7.oo |
E. |
Ränta å driftkapital .............. |
0.90 |
1.00 |
0.30 |
0.90 |
— |
F. |
Skatter ................................. |
5.16 |
0.50 |
2.oo |
2. SO |
— |
G. |
Amortering.............................. |
3.7 7 |
13.05 |
9.38 |
4.so |
6.oo |
H. |
Allmänna kostnader ............... |
4.oo |
0.81 |
2.4 5 |
6.8*2 |
1.00 |
Summa |
57.29 |
73.70 |
53.0*2 |
69.50 |
84.oo |
|
Antalet anställda arbetare ......... st. |
10 |
7 |
i |
15 |
8 |
i
3 600!—! 3 2001—j 4 000;—: 3 425j— 3 750 —
Arbetarnas årliga inkomst vid normal
drift ............................. Kronor
im
inlaga B till bilaga 7.
sprit enligt Svenska Cellulosaföreningens uppgifter.
6 |
i |
8 |
9 |
10 |
1 1 |
12 |
JS |
11 |
|||
1 100 oool — 1 |
i 370 0001— |
800 (XX)! I |
1 '' —1525 000;— |
804 107 |
1 97 561 OOO! — |
675 000 — |
900 000 |
— |
1 650 000 |
- |
|
() r e |
pr liter |
1 0 0 • p r o |
c o n t i g |
sprit |
|||||||
3.40 |
8.3 0 |
3.5 1 |
4.36 |
4.45 |
3.U |
3.50 |
2.90 |
2.13 |
|||
— |
8.5 o |
5.19 |
j - | |
0.65 |
3.50 |
2.3 0 |
5*. 7 i! |
||||
1.40 |
— |
— |
1.68 |
2.6 0 |
— |
— |
— |
||||
2.7 0 |
1.87 |
2.68 |
1.48 |
1.4 0 |
1.10 |
1.62 |
|||||
— |
l.sO |
2. •’* i |
— |
0.42 |
0.6 0 |
O.-io |
0.58 |
||||
2.50 |
5.5 0 |
— |
2.18 |
0.U-. |
3.oo |
1.00 |
0.20 |
0.8 5 |
|||
1 0 |
4.51 |
0.70 |
|||||||||
3O.i!0 |
19.00 |
20.83 |
20.20 |
14.06 |
25.4 2 |
26.3 5 |
20. oo |
34.00 |
|||
j 5.30 |
13.70 |
8.1 2 |
5.25 |
8. so |
3.7 4 |
4.05 |
5.70 |
lO.oo |
|||
1.4.0 |
0.2 o |
1.0-2 |
0.2 0 |
— |
0.18 |
1.3 5 |
1.50 |
3.00 |
|||
\ _ |
0. 3 0 |
7.27 |
— |
7.od |
2.oo |
3.oo |
0.20 |
||||
o.oo |
11.40 |
10.84 |
5.42 |
4.33 |
4.2 7 |
8. os |
5.70 |
10. oo |
|||
5.60 |
12.60 |
6.69 |
4.04 |
4.84 |
2.7o |
2.50 |
3.00 |
1.50 |
|||
56.10 I* .. . |
89. jo |
OOl 6 8 |
57.90 |
46.28 |
52.20 |
54.33 |
46.50 |
69.14 |
|||
9 k |
| 5 |
7 |
7 |
— |
8 |
9 |
9 |
7 |
|||
1 (3 700 — 1 3 350'' — |
2 700;— |
3 325; |
— 3 150 — |
— |
— ■ |
: i 3 5001— |
3 600: — |
3 540 |
_ |
3 470 |
— |
140
Bilaga 8.
Till Svenska Cellulosaföreningen.
I en skrivelse till överdirektören och chefen för Kungl. kontrollstyrelsen, vilken
1 enligt en mig tillhandahållen avskrift, avlåtit den 29 innevarande november månad
han I intagit ett av mig i Kungl. lantbruksakademiens årsberättelse år 1915 gjort
uttalande om följderna för lantbruket av en allt mer sannolik fortsatt inskränkning
i eller fullständigt förbud för brännvinsbränning av potatis. Med anledning härav,
och dä Ni hemställt, att jag måtte göra ett uttalande i denna nu aktuella fråga,
tillåter jag mig, särskilt i betraktande därav att på frågan inverkande omständigheter
under senare år i avsevärd mån ändrat sig, härmed överlämna ett något utförligare
uttalande rörande detta ämne.
Frågan om brännvinsberedning av som människoföda värdefulla lantbruksprodukter.
spannmål och potatis, har sedan gammalt varit föremål för skiljaktig*!
meningar. Redan under striderna för husbehovsbränningens avskaffande under 1800-talets förra hälft framhölls å ena sidan det orätta att för brännvinsberedning förbruka
viktiga näringsmedel och å den andra att brännvinsbränningen vore av så
stor betydelse för lantbruket, att dess upphörande skulle snart sagt medföra detta.''
ruin. De olycksbådande förutsägelserna om lantbrukets tillbakagång som en följd
av bränningens upphörande eller starka inskränkning besannades ej, utan jord
brukets och kreatursskötselns utveckling fortskred till synes oberört av bränningens
avlysande som binäring till jordbruket och därmed dess fullständiga upphörande i
större delen av landet.
Då under innevarande tid denna fråga åter blivit aktuell och de gamla påståendena
om bränningens grundväsentliga betydelse för jordbruket åter framföras
som skäl för fortsatt bränning av spannmål och potatis, så ligga förhållandena i
två avseenden annorlunda än vid striden om liusbehovsbränningen.
Det gäller nu för det första ej närmast ett avlysande av en som skadlig betraktad
handling, utan huruvida den behövliga sprittillverkningen skall till större
eller mindre del förbehållas den industri, vilken som råmaterial använder jordbruksprodukter,
med tillbakahållande av den konkurrerande industri, som bereder sprit av
ett avfall, som åtminstone ännu ej kan på annat sätt med ekonomisk fördel tillgodogöras.
Och för det andra kan ej nu som skäl för skydd för jordbrukets brännerihantering
anföras denna hanterings vikt för landets jordbruk i dess helhet, utan
endast dess betydelse för jordbruket i en mindre del av riket, där en genom brännvinsbränningen
uppammad, mycket utsträckt potatisodling anses behöva avsättningen
av potatis till brännerierna, för att ej potatisodlingen skall behöva inskränkas och
jordbruket till följd därav gå starkt tillbaka i räntabilitet och utnyttjande av jordens
alstringskraft.
Under dessa förhållanden synes det vara synnerligen viktigt, att de skäl.
som kunna anföras till förmån för den ena eller andra uppfattningen, granskas och
vägas mot varandra.
Det torde till en början ej kunna bestridas, att det är ett frän nationalekonomisk
synpunkt sdrgligt slöseri med landets tillgångar, att såsom hittills skeft;
141
låta < Lt avfall, som representerar ett. värde av tiotals miljoner, årligen rinna bort
utan gagn. Genom repressiva åtgärder från .statens sida och från övermäktigt
industriellt affärsintresse hade under tiden före världskriget anläggningen av mer än
;> brännerier för tillgodogörande av sulfitlut hindrats, ocli sedan den under nämnda
tid rådande bristen på motorbränsle föranlett anläggningen av ytterligare ett antal
sulfitbrännerier, är fara för att dessa ej skulle kunna hållas i verksamhet, i det att
åtgärder där vidtagits och ytterligare ifrågasättas, vilka hindra avsättningen av
deras produkt.
Så länge sprittillverkning är det enda ekonomiskt bäriga sättet att tillgodogöra
sulfitlutens innehåll av kolhydrat, synes denna industri höra få utvecklas
i full utsträckning och genom tillgodogörande av sitt avfall få draga full nytta av
sitt råmaterial och därigenom bereda sig en inkomst, som kan bliva av väsentlig
betydelse för industriens vidare utveckling och förmåga att betala sitt råmaterial,
samt därmed bereda landets befolkning inkomst. Endast avgjort övervägande statsintressen
borde få ställa sig hindrande i vägen och föranleda en avvikelse från den
sedan över 50 år i vårt land i princip godtagna näringsfriheten.
Vid ett övervägande, huruvida ett sådant hämmande av suliitsprittillverkningen,
som hittills ägt ruin. och som nu ifrågasättes, hör fortfara, kan jag ej
undertrycka den meningen, att om statsmyndigheterna gjort, vad göras kunnat för
en uppmuntran av användning av sprit till hushålls- och motorbränsle samt tekniskt
bruk, så skulle dessa användningar, ej minst under kristidens tryck, vuxit så, att
de kunnat förbruka all den sulfitsprit, som i landet tillverkas, eller sä stor de!
därav, att konkurrens med lantbruksbrännerierna ej behövt uppstå eller vant långt
mindre svår än för närvarande. Den i Tyskland sedan länge genomförda pnsnedsättningen
å hushålls-, motor- och teknisk sprit med hjälp av höjning av dryckesspritens
pris har anvisat en verksam utväg till det ifrågavarande syftets ernående.
För besvarande av frågan, sådan den nu ställer sig. om sulfitspritindustriens
inskränkning till förmån för lantbruksbrännerinäringens fortvara, torde först höra
klargöras. vilken betydelse brännvinsbränning av potatis har för lantbruket.
Det har redan framhållits, att denna näring numera saknar all betydelse för
jordbruket i allra största delen av landet, även i sådana trakter, t. ex. de småländska
länen, där den karga jordmånen förr ansågs göra potatisbränning till en nödvändig
förutsättning för ett lönande jordbruk. Det är huvudsakligen ett jämförelsevis litet
område, Kristiansstads läns sydvästra del, där flertalet brännerier nu finnas, som
anses vara så beroende av brännerihanteringen, att dennas inskränkning eller upphörande
skulle medföra jordbrukets starka tillbakagång.
Att bränneriema verkligen varit en synnerligen förmånlig binäring för dessa
trakters jordbruk, antydes redan därav, att potatisodlingen, som i övrigt i Sverige,
där den huvudsakligen drives blott för att fylla ortens behov av människoföda,
intager omkring 4 procent av åkerjorden i de 6 härad, varom bär är fråga, ökats
sä, att den på senare år intagit 9—15 procent och på enskilda egendomar ända till
>/4 å 3 .. av åkerjorden. En sä utsträckt plats i odlingen med därmed följande
stora risker, giver man endast en synnerligen fördelaktig gröda. Och dock syne»
det pris, som bränneriindustrien betalat för potatisen vara ganska måttligt. Enligt
den officiella statistikens uppgifter har detta pris under de fem åren 1907/08
1911/12 växlat mellan 2.15 och 3.15 och utgjort i medetal 2.56 kronor per hektoliter
(motsvarande 3.07—4.50, samt 3.66 per deri ton). Men bränneriema hava
142
berett jordbrukarna en mycket bekväm avsättning av potatisen, i det att denna i
allmänhet utan avsevärda transporter mottages direkt från åkern utan stort avseende
på, om den varit angripen av sjuka eller frostskada, vilket senare de flesta är
ej kan undgås, då de stora potatisskördarna sällan hinna upptagas, innan starkare
frost tillstött. Brännerierna mottaga också potatis osorterad, stort med smått, och
bemängd med jord, som den kan vara vid upptagning i fuktigt väder. Utöver priset,
som betalas för potatisen har jordbrukaren, oavsett den vinst, han som delägare i
fabriken kunnat hava. haft den förmånen att han fått köpa drank, i mängd motsvarande
den levererade potatisen, till pris, som avsevärt understigit dess fodervärde.
en skillnad som vid det vanliga drankpriset, 40 öre per hektoliter, motsvarat
ö —4 öre per foderenhet eller omkring 20 öre per hektoliter potatis. Förmånen att
tå drank skattas därför högt och detta med desto större skäl, som det oftast skulle
vara svårt, åtminstone där potatisodling drives i större utsträckning, att skaffa nödig
arbetskraft för skötseln av foderrotfruktsfålt. som gav mot dranken svarande mängd
saftigt foder, och dessutom dranken är ett gott foder för såväl mjölk- som göddjur
•samt möjliggör att till foder använda större mängd halm. där sådan linnés att tillgå.
1 bränneriernas närhet idkas därför oftast en utsträckt kreatursskötsel, varmed
följer stor tillgång på gödsel och rika skördar. Denna fördel tillkommer dock blott
de odlare, som bo så nära bränneriet, att de kunna hämta drank.
Det är således helt naturligt, att jordbrukarna tillmäta brännvinsbränningen
en stor vikt och med all makt söka motverka dess inskränkning. Den stora ensidighet
i lantbruket, som brännerihanteringen medfört, dä ända till lj, V . av åkern
använts til! potatisodling, kan ej ändras utan rubbningar i lanthushållningen, vilka,
lantmannen naturligtvis motser med stora farhågor för en försämrad ekonomi.
Fråga är dock. om dessa rubbningar verkligen i allmänhet behöva bliva sä
störa, som det påstås. Detta beror i närmaste hand därpå, om den hittills till
bränning använda potatisen kan fä annan, lika lönande avsättning.
Som skäl för yrkanden på potatisbränningens upphörande har vanligen anförts,
att det är orätt att till sprittillverkning använda eu som människoföda
värdefull råvara, d. v. s. man har tänkt sig bränneripotatisen använd till människoföda.
Det i bränneritrakterna förefintliga lokala överskottet på potatis har
dock hittills blott i mycket ringa grad kunnat avsättas som matpotatis till annan
ort. Detta beror, trots allt vad därom talats, ej på någon sortskillnad mellan brännerioeh
matpotatis, och den förras olämplighet till människoföda. Vissa allmänt odlade
och som bränneripotatis val ansedda sorter såsom Wohltman och Up to date äro
göda matsorter, och även de i smaken något grövre sorterna, såsom Imperator och
Marcker ga bra att sälja, särdeles till förbrukning i restaurator och allmänna inrättningar,
där man för skalningens skull föredrager stora sorter. Då dessa senare
sorter icke överträffa de förra i skördeavkastning i rymdmått, vilket vid försäljning
till matpotatis är det för skördens värde avgörande, är intet hinder att
övergå till dessa eller andra likvärdiga till matpotatis bättre sorter. Det som
huvudsakligen gör bränneripotatis mindre begärlig till människoföda är att knölarna
hava benägenhet att bliva mycket stora, men då, såsom nedan skall visas, större
delen av potatisöverskottet måste användas till kreatursföda och matpotatis alltid
bör sorteras, så kunna de genom sin storlek till det senare ändamålet mindre
begärliga avskiljas till föder och knölar av lämplig storlek utbjudas till matpotatis.
Vad som legat emot potatisens avsättning till matpotatis, liar huvudsakligen
varit fraktkostnaden och avsaknaden av en ordnad handelsorganisation samt i viss
mån hven handelns fordran att få en sorterad och torr. jordfri vara. en fordran
som brännerierna ej ställt pa sin råvara.
Närmaste avsevärda underskottsområde eller Stockholm har hittills fått sitt
behov av avlägsen tillförsel fyllt huvudsakligen från Tyskland och, med undantag
för kristiden, mycket litet från södra Sveriges överskott som råden. Som orsak
härtill har framför allt anförts de höga järnvägsfraktema, vilka avsevärt överskridit
sjöfrakten från de tyska hamnarna. Men om blott företagsamhet funnits,
borde potatis lika väl och billigt kunna sändas från skånska som från tyska hamnar
med de i regelbunden trafik gående ängarna eller särskilt befraktade potatisbåtar.
Vid sjöfrakt undgås den vid järavägsfrakt hotande skadan av frost, och de vid
potatistransporter i skeppsrum under kristiden gjorda ledsamma erfarenheterna om
potatisens förstöring genom självupphettning, böra ej behöva upprepas, då de* tyska
transporterna tack vare ändamålsenliga anordningar alltid skett utan dylik skada.
I avseende på försäljning till orter norr om Stockholm har Tyskland haft
den ytterliga fördel framför Sydsverige, att potatisen frän det förra landet kunnat
sändas med direkt gående båtar, delvis även som returlast i malm- och träängare.
lägenheter som Sydsverige saknat.
Huru möjligheten att från Skånes bränneridistrikt avsätta potatis till Stockholm
och eventuellt orter norr därom för framtiden kau komma att ställa sig, är
synnerligen ovisst. Den ökning i potatisodlingen, som kristiden framkallat i landets
flesta delar, bär minskat behovet av tillförsel och ökat utbudet från närmare håll.
Emellertid synes det antagligt, att den inträdda starka höjningen i arbetsprisen och
folkets ovillighet att för ett så otrevligt arbete som potatisupptagning i ruskigt
höstväder, skall medföra eu snar nedgång i potatisodlingen i de trakter, där jorden
icke är särdeles bekväm för denna odling, d. v. s. särskilt på lerjord. Man torde
i sådant fall snart åter kunna räkna på ökat behov av potatis i de gamla underskottsdistrikten
och proportionsvis större skillnad mellan potatisprisen pa olika
marknader. Blir så förhållandet, så kommer möjligheten att avsätta skånsk potatis
i främsta rummet i Stockholm och i andra hand i nordligare belägna orter, att
bero av handelsorganisationen med sortering av varan samt på fraktsatserna. De
mängder det här kommer i fråga att transportera äro dock ej större, än att
statens ekonomi borde kunna medgiva ett sådant avpassande av järvägsfraktema.
att en utjämning av tillgäng och efterfrågan inom landet kan bliva möjlig.
Denna avsättning av potatis från bränneritrakterna är dock oviss och beroende
på för närvarande oberäkneliga faktorer, och om den kommer till stånd,
torde den icke komma att omfatta mer än obetydlig del av den hittillsvarande
förbrukningen till brännvinsbränningen. Hela den hittills varande bristen, som
täckts genom import, har uppgått blott till omkring 20 000 ton i årligt medeltal,
under det att bränneriernas potatisförbrukning under goda skördeår uppgått till 7
gånger större mängd.
På stärkelsefabrikerna som avnämare av ökade mängder potatis är ej att
räkna. Denna industri, som torde hava haft en årlig medelförbrukning av 100 000
ton potatis till 14 000 ton potatismjöl, har hittills visat mycket liten expansionsförmåga.
Då tillverkningen något år ökats över det vanliga, har marknaden snart
överfyllts och tillverkningen blivit mycket dåligt räntabel.
Potatistorkeriindustrien. för vilken anläggningsunderstöd först föreslogs för
att bereda hjälp åt bränneridistriktens potatisodlare vid en antaglig inskränkning i
brännvinsbränningen, och som man sedan hoppats skulle komma till stort gagn
under kristidens livsmedelsbrist, och vilkens produkter, sedan de därigenom inarbetats
i marknaden, borde bliva allmänt brukade hushållsartiklar, — denna industri
hann under kristiden blott komma i vanrykte som kristidsanstalt, och ingen
förhoppning finnes, att den åter skall komma i gång, förr än bränsleprisen åter nedgått
till motsvarighet mot råvarans och produktens prisnivå.
Det återstår ytterligare knappt mer än en utväg för avsättning av potatisöverskottet,
vilken dock bör kunna brukas i långt större utsträckning än hittills,
nämligen utfodring till husdjuren. Potatis har jämte mejeriavfall varit de billiga
fodermedel, på vilka svingödning hittills kunnat baseras för att bliva så lönande
som möjligt. Hur mycket potatis på detta sätt använts, är i saknad av pålitliga
uppgifter omöjligt att ens tillnärmelsevis angiva, och därför saknas även grund för
eu beräkning av hur stor del av bränneripotatisen, som skulle kunna finna avsättning
för svingödning. Det må blott erinras därom, att enligt professor Nils Hanssons på
praktiska utfodringsförsök grundade uttalanden, vilka icke mött någon gensaga, svinen
under gödningen kunna väl tillgodogöra sig kokt potatis i mängder uppgående
ända till inemot 70 procent av hela fodrets värde. Till varje gödsvin åtgår omkring
500 foderenheter, motsvarande omkring 2 000 kilogram potatis, men då
gödningen under väl J/s av året äger rum på tid, då potatis icke kan komma i
fråga till utfodring, och da stark potatisutfodring kan användas blott under den
egentliga gödningstiden, torde ej kunna beräknas större förbrukningsmöjlighet än
500 kilogram potatis per gödsvin. Antagligen har hittills långt mindre än hälften
av denna mängd använts till svinen, varför en betydlig ökning i användningen av
potatis till svinfoder bör kunna påräknas. Hur stor denna förbrukning skulle
kunna bliva, om svinstocken ökades till den mängd, som övrig erforderlig foderf
illgang samt husutrymme tillåta, är emellertid omöjligt att beräkna.
Åt övriga husdjur har potatis hittills mycket litet använts till foder. Emellertid
hava professor Nils Hanssons försök otvetydigt visat, att kokt potatis med
fördel kan utfordras åt hästar i mängder motsvarande 7S—72 av den eljest erforderliga
kraftfodermängden, utan att deras arbetsförmåga nedsättes, och i Skåne
kunde åtskilliga jordbrukare våren 1918 med hjälp av potatisutfodring få det tunga
vårbruket utfört, vilket vid den nästan totala kraft foderbristen eljest varit omöjligt.
1 Tyskland har man till och med ersatt hela kraftfodermängden med potatis åt
hästar i tungt arbete. En förbrukning av 6—7 kilogram per djur och dag, motsvarande
lågt beräknat 1 000 kilogram potatis per år åt en vuxen häst samt en
mindre men dock avsevärd mängd även åt unghästarna bör sålunda vara möjlig.
De 6 potatisrikaste häraderna, Ingelstads, Albo, Gärds, Villands samt östra och
västra Göinge, hade år 1918 över 24 000 vuxna och nära 12 000 unghästar, och
dessa borde uppenbarligen kunna förbruka en betydande del av bränneripotatisen.
Då vidare enligt professor Hansson åt nötkreatur med fördel kan utfordras 10—15
kilogram, ja till gödkreatur ända till 20 kilogram per dag, så bör, främst för gödkreatur,
samma häraders 50 000 vuxna nötkreatur och 34 000 ungnöt kunna använda
potatis som ersättning för en mycket stor del av foderrotfrukterna, varav
häradernas skörd plägar uppgå till omkring 300 000 ton.
Dessa siffror leda uppenbarligen till den slutsatsen, att det skulle vara
möjligt att inom Kristianstads läns bränneridistrikt, och naturligtvis än lättare
inom övriga mindre starkt potatisodlande områden, utfordra hela den mängd
potatis, som där plägar avverkas vid brännerierna, vilken mängd för hela länet på
grund av bränneriernas antal, ungefär "/, av hela antalet, torde kunna uppskattas
till högst 100 000 ton, särdeles som här likasom i övriga delar av landet de stegrade
arbetskostnaderna torde komma att minska den starkt arbetskrävande odlingen
av foderrotfrukter och dessas ersättning med potatis, vars odling fordrar mindre
arbetsåtgång.
Det torde emellertid ej kunna betvivlas, att det möjliga ej, åtminstone ej
med det första, kommer att motsvaras av verkligheten. Man måste räkna med
jordbrukarnes konservatism likasom ock därmed, att många av bränneriernas leverantörer,
särskilt sådana, som icke hämtat drank, ej hava och ej omedelbart kunna skaffa
tillräckligt med djur för att förbruka hela den mängd potatis, som de hittills
plägat lämna till brännerierna. Det torde därför kunna tagas för givet, att brännerinäringens
upphörande skulle komma att medföra en avsevärd inskränkning av
de ifrågavarande trakternas potatisodling.
Men finnes då möjlighet att genomföra en sådan omläggning av jordbruket
utan en betydlig nedgång i dess produktion och räntabilitet?
Man talar om den starkt potatisodlande delen av Kristianstads län, där flertalet
av potatisbrännerierna finnas, som en landsdel, vars lätta grusiga eller sandiga
jord så övervägande passar för potatis- och rågodling, att den förra svårligen kan
ersättas av annan odling. Detta innebär en starkt missvisande generalisering.
Större delen av jorden i de 6 härad, i vilka den mest omfattande potatisodlingen
och flertalet potatisbrännerier finnas, har en jord, som efter vad den officiella
statistikens siffror över jordens användning och skördar visa, kunna bära och lämna
goda skördar av flertalet i Skåne odlade grödor. De allra flesta socknar på slätten
hava en avsevärd veteodling, och denna har i Ingelstads härad plägat upptaga till
och med större jordsådd än potatis, de norra delarna av länet hava en jordmån och
en odling, som i huvudsak nära överensstämmer med angränsande smålandstrakter,
där varken brännerier eller stärkelsefabriker bereda avsättning för potatis, vilken
också där odlas i en omfattning, som blott motsvarar det lokala behovet.
Några i jordmånens beskaffenhet grundade svårigheter att inskränka potatisodlingen
till förmån för andra växtslag, såsom havre, blandsäd, grönfoder, rotfrukter
och vallväxter torde sålunda i allmänhet ej finnas. Men undantag göra dock vissa
områden i länets östra kusttrakter, särdeles några socknar i Gärds härad, där
jorden till stor del utgöres av en lös sand, på vilken övriga växtslag, som kunna
komma att intaga den genom potatisodlingens inskränkning lediga jorden, avgjort
komma att lämna mindre avkastning.
En beräkning av det ekonomiska resultatet av en sådan förändring måste
under nuvarande ovissa prisförhållande i avseende på såväl arbete som jordbrukets
övriga produktionsmedel och dess alster, bliva så opålitlig, att den skulle sakna all
beviskraft, varför här ej skall göras någon sådan.
Det må blott framhållas, att om man utgår från de produktionskostnadsberäkningar,
som under senaste åren gjorts för potatis i Skåne, vilka givit till
resultat en odlingskostnad av lägst omkring 1 000 kronor per hektar eller 8—9
kronor per deciton, siffror som ännu torde ha beviskraft, då den sedan inträdda
betydliga stegringen i arbetslön mer än uppväger nedgången i konstgödselkostnaden.
SirffitspriMredningen. I9
146
så synas de pris, vartill potatis under innevarande höst uppgivas hava sålts i Skåne,
eller 5 kronor per hektoliter omkring 7 kronor per deciton, icke göra denna till en
lönande gröda, såvida ej brännerierna sättas i tillfälle att betala ett högre potatispris
än det i allmänna marknaden gällande. Däremot äro de rådande prisen på såväl
kraftfoder som animala livsmedel så höga, att de kunna betala de ovan angivna
beräknade produktionskostnaderna för potatis. (Se centralanstaltens flygblad nr 70!)
En inskränkning i potatisodlingen synes sålunda av ekonomiska skäl vara
fördelaktig, om ej potatisen användes till utfodring.
Huruvida och i vilken riktning förhållandet kommer att ändra sig i framtiden,
undandrager sig fullständigt alla beräkningar, men en allmän uppfattning bland
jordbrukare synes vara, att en nedgång i produktprisen är mycket antagligare
än en sänkning av arbetskostnaden, och en dylik nedgång torde väl ej minst komma
att drabba den vara, som i vissa trakter alstras över behovet, och som är svår att
avsätta åt annat håll.
En inskränkning av potatisodlingen synes sålunda i allmänhet kunna ske utan
tekniska svårigheter och antagligen även i stor utsträckning utan ekonomisk förlust,
ja till och med oavsett brännvinsbränningens fortvaro eller upphörande, vara befogad
på grund av rådande prisförhållanden. Där en sådan förändring dock till
följd av jordens för flertalet andra medgivande grödor mindre lämpliga beskaffenhet
skulle medföra en ekonomisk tillbakagång, så är detta endast en vanlig företeelse,
som inträffar då ett genom statsåtgärder eller andra omständigheter åstadkommet
skydd eller privilegium bortfaller, och i det nu ifrågavarande fallet torde det ej
rimligen kunna fordras, att en stor, för landet viktig industri skall hindras att fullt
tillgodogöra sig sina råvaror för att skaffa en liten landsdel tillfälle att avsätta en
sin produkt till högre värde än de naturliga förhållandena föranleda.
Men om, såsom rimligt är, den fria konkurrensen här som inom andra områden
av landets näringsliv får göra sig gällande och lantbruksbrännerihanteringen
måste vika för den billigare arbetande sulfitindustrien, så är det uppenbarligen önskvärt
att tvära övergångar undvikas. Tid bör lämnas att såvitt möjligt är finna
annan användning för bränneribyggnadema och annat i denna näring nedlagt kapital,
likasom även övergångstid bör beredas de leverantörer av bränneripotatis, vilka
icke hava eller genast kunna skaffa djur, vilka kunna förbruka den överskottspotatis,
de på grund av sin jords beskaffenhet måste odla, om ej jordens avkastning
och räntabilitet skall nedgå.
Därjämte synes det vara en billig fordran, att beslut om potatisbränning
skall få äga rum och i vilken utsträckning detta kommer att medgivas, fattas och
kungöras så tidigt på året, att jordbrukaren kan avpassa sin potatisodling efter
den avsättning, som på grund av brännvinsbränningens följande år blivande omfattning
kan påräknas.
Stockholm den 10 december 1919.
$
H. Juhlin-Dannfelt.
Bilaga 9.
Till sulfitspritsakkunnige, Stockholm.
Med anledning av Eder skrivelse den 20 oktober innevarande år med anhållan
att Södra Sveriges stärkelseproducentförening ville dels meddela uppgifter angående
storleken av de kvantiteter potatis, som för vart och ett av åren 1909 — 1918
inköpts av till denna förening anslutna fabriker för tillverkning av stärkelse och
potatismjöl, dels besvara andra i skrivelsen närmare angivna frågor, tillåter sig
föreningens styrelse med anledning härav framhålla följande.
Södra Sveriges stärkelseproducentförening, som bildades år 1916, har visserligen
till ändamål att söka tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen men
utgör ingen ekonomisk sammanslutning i vanlig mening. Föreningen kan följaktligen
icke besvara Eder förfrågan angående till stärkelseproduktion inköpt potatiskvantitet.
Men då föreningen genom erfarenhet känner det ungefärliga behovet av potatisstärkelse
eller potatismjöl, skall föreningen söka närmare utreda behovet av potatis
till beredning härav.
Potatismjölstillverkningen i vårt land har ursprungligen bedrivits vid vanligen
mindre men stundom även större fabriker, anlagda i samband med potatisodlande
jordbruk. Sedermera hava s. k. andelsfabriker tillkommit, därigenom att flere jordbrukare
i en trakt gemensamt uppfört en fabrik. Under senare åren hava en del
industrier såsom prässjästfabriker och glykosfabriker in. fl. anlagt egna s. k. industrifabriker,
som tillverka potatismjöl i ännu större skala. Sålunda finnas numera
enskilda mindre fabriker, större andels- och enskilda fabriker samt stora industrifabriker.
Antalet fabriker utgjorde år 1918 enligt uppgift från F. H. K:s handels
-
avdelning: |
||||
I Kristianstads län ............... |
........ 51 |
I Skaraborgs |
län .... |
................... 1 |
» Malmöhus » ................ |
........ 7 |
» Gottlands |
» .... |
................... 1 |
» Blekinge » ............... |
........ 62 |
» Älvsborgs |
» .... |
................... 10 |
» Kronobergs » ........... |
........ 11 |
» Örebro |
» .... |
................... 1 |
» Kalmar » |
....... 3 |
» Östergötlands |
» ..... |
.................. 2 Summa 149, |
Härtill kommer en eller annan industrifabrik, som föreningen ej känner till.
Årliga behovet av potatismjöl inom landet torde utgöra cirka 12 500 ton.
Åren närmast före kristiden var potatismjölstillverkningen så omfattande, att ett
mycket stort överskott ständigt fanns på lager, varför priset vanligen var mycket
lågt. Under kristiden blev tillverkningen på grund av större behov av matpotatis
reglerad genom statsingripande. Då vissa industrier vid ransoneringen av potatismjöl
hade svårt att erhålla tillräckligt härav, anlade de egna industrifabriker, varför
under detta år, då tillverkningen är fri, stora svårigheter torde uppstå att avsätta
hela tillverkningen vid enskilda och andelsfabriker. Ett produktionsöverskott torde
sålunda redan i år uppstå härigenom, varför potatismjölsfabrikationen torde framdeles,
d. v. s. redan till nästa år. få svårigheter på grund av tryckta priser.
148
Om till 1 kilogram potatismjöl bei’äknas åtgå högst 7 kilogram potatis —
verkliga siffran ligger mellan 6 och 7 — kan till potatismjöl beräknas åtgå omkring
85 000 —90 000 ton potatis. Härav torde ungefär halva kvantiteten få beräknas
för Blekinge, medan den andra hälften torde få beräknas för övriga län. Då en
stor mängd odlare hava egna eller äro delägare i andelsfabriker, är den mesta
potatisen odlad av fabrikanterna. Industrifabrikerna inköpa dock all potatis.
Behovet av potatismjöl är tämligen konstant, och en prissänkning av varan
medför näppeligen någon avsevärt ökad konsumtion i annan mån än att den förebygger
import av majs- och potatisstärkelse. Knapp tillgång på socker och sirap
kan möjligen öka konsumtionen av glykos, varigenom en ökad avsättning av potatismjöl
i samma mån erhålles. Denna ökade avsättning är dock icke så stor, att den
nämnvärt kommer att öva inflytande på potatismjölstillverkningen. Export av
potatismjöl eller produkter härav torde man näppeligen kunna räkna med, då Norge
och Danmark snarare äro exporterande, medan Tyskland samt Östersjöprovinserna
under normala förhållanden hava ett mycket stort potatisöverskott och produkter
härav att avyttra.
De nuvarande fabrikerna kunna med största lätthet producera 20 000—30 000
ton potatismjöl årligen. Om, såsom blivit ifrågasatt, brännvinstillverkning vid jordbruksbrännerierna
skulle förbjudas, kommer potatisöverskottet från de jordbrukare,
som förse bränneriema inom potatismjölsdistrikten med potatis, att i stället avsätta
den till potatismjöl, medan i bränneridistrikten nya potatismjölsfabriker komma att
anläggas. Följden blir en ytterligare överproduktion av potatismjöl, och hela potatismjölstillverkningen
kommer i en sådan ställning, att endast de fabriker, som hava
mycket fördelaktigt läge, kunna fortsätta sin verksamhet. Ett bränningsförbud är
följaktligen en mycket stor fara för de potatismjölsfabriker, som ägas av potatisodlande
jordbrukare, vilka även utan den ytterligare konkurrens, som följer av
bränningsförbudet, torde få ytterst svårt att avsätta hela sin tillverkning av potatismjöl.
Detta kommer att i sin ordning medföra en minskad potatisodling även inom
det nuvarande stärkelsedistriktet, varför till slut jordbruket och potatisodlingen blir
idande.
Kristianstad den 17 november 1919.
På Södra Sveriges Stärkelseproducentförenings styrelses vägnar:
Nils A. Larsson,
v. ordf. *
»