Knngl. Maj ds Proposition Nr 847.
1
Nr 347.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående elektrifiering
av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg; given Stockholms
slott den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg för
år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 23,000,000 kronor, att utgå av
lånemedel;
dels ock, vid bifall till vad sålunda föreslagits, besluta, att de i förslaget
till 1921 års riksstat bland inkomsterna under rubriken »I. Fast
upplåning)) upptagna lånemedel skola höjas med 15,000,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
C. E. Svensson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 294 käft. (Nr 347.)
891 so 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
*
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,.
lians excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna„
Statsråden Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Departementschefen, statsrådet Svensson anförde:
Sedan järnvägsstyrelsen under hösten 1919 anmält sin avsikt att
inom den närmaste tiden till Kungl. Maj:t inkomma med framställning
i fråga om elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg, föreslog
Kungl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition riksdagen att i avbidan
på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, för
nämnda ändamål för år 1921 beräkna ett reservationsanslag av 8,000,000
kronor.
Med skrivelse den 27 februari 1920 har järnvägsstyrelsen därefter
framlagt plan för fortsatt elektrifiering av statens järnvägar samt förslag
till utförande av elektrifiering av bansträckan Stockholm — Göteborg.
Över nämnda förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av chefen
för generalstaben, vattenfallsstyrelsen och telegrafstyrelsen, varjämte fullmäktige
i riksgäldskontoret yttrat sig i ärendet.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347. •>
Innan jag ingår på en närmare behandling av föreliggande förslag,
tillåter jag mig till en början i korthet erinra om de åtgärder, som
redan vidtagits i fråga om införande av elektrisk diitt vid statsbanorna.
Försök med dylik drift utfördes till en början under åren 1905
—1907 på bandelarna Stockholm—Järva och Tomteboda—Värtan, lör
vilket ändamål medel beviljats av 1904 års riksdag. Resultaten från
-denna försöksdrift utvisade, att elektrisk järnvägsdrift var tekniskt utförbar
på ett tillfredsställande sätt.
Innan denna försöksdrift ännu avslutats, hade emellertid statsmakterna
haft under övervägande frågan om anskaffande av lör elektrifieringen av
statsbanorna erforderlig vattenkraft. På framställning av Kungl. Maj:t
beviljade sålunda 1906 års riksdag ett anslag av 5,000,000 kronor lör
inköp av sådana, helt eller delvis, i enskild ägo befintliga vattenfall,
som kunde anses komma att inom den närmaste tiden erfordras för drift
av statens järnvägar och vilkas inköp icke utan men för staten ansåges
kunna uppskjutas. Sedan erforderliga utredningar verkställts, har för
ifrågavarande ändamål inköpts fallsträckan i Motala ström mellan Norrbysjön
och Roxen, Hammarby fallet i Järleån samt Karseforsen och en del
andra fall i Lagan.
För den första elektrifieringen vid statsbanorna valdes bandelen
Kiruna—Riksgränsen. Förslag om införande av elektrisk drift vid denna
handel framlades av Kungl. Maj:t i proposition till 1910 års riksdag
(nr 119). I samband därmed gjorde Kungl. Maj:t jämväl framställning
om uppförande av en elektrisk kraftstation vid Porjusfallen i Luleälv
samt om anläggande av järnväg mellan Gällivare och Porjus. Vad av
Kungl. Maj:t sålunda föreslagits blev av riksdagen bifallet.
Arbetena med utförandet av elektrifieringen av bandelen Kiruna—
Riksgränsen påbörjades sommaren 1910, och lämnade Porjus kraftverk
den 6 november 1914 för första gången elektrisk energi till ledningsnätet
för bandriften. Sedan en del förändringar, som redan under första
provdriften visat sig nödvändiga, vidtagits å vissa detaljer av anläggningen,
igångsattes den elektriska järnvägsdriften med ett mindre antal
tåg den 19 januari 1915. Därefter utökades de elektriska tågens antal
gradvis, så att den 1 mars 1915 samtliga tåg framfördes medelst elektrisk
kraft. På grund av försenad leverans av lämpliga motorkol måste sedan
den elektriska driften upphöra den 20 maj 1915 men kunde åter upptagas
den 14 juli samma år i full omfattning, och har den allt sedan
dess ostört pågått.
I en till 1916 års riksdag avlåten proposition (nr 165) hemställde
Kungl. Maj:t om beviljande av anslag för elektrifiering av linjen Kiruna—
Tidigare
åtgärder för
införande av
elektrisk
drift vid
statsbanorna.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
Svartön. Då emellertid denna framställning icke vann riksdagens bifall,,
framlade Kungl. Maj:t till 1917 års riksdag nytt förslag i ämnet. Med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning samt inom riksdagen väckta
motioner beslöt riksdagen jämväl anvisa medel för påbörjande av arbetena
med ifrågavarande elektrifiering, därvid dock förutsattes, att elektrifieringen
skulle i första hand ske genom införande av elektrisk drift å bandelen
Kiruna—Nattavara. Medel för sådant ändamål hava jämväl anvisats för
åren 1919 och 1920.
Arbetena på elektrifieringen av bansträckan Kiruna—Nattavara hava
fortskridit så långt, att den elektriska driften på sträckan Kiruna—
Gällivare redan under februari provisoriskt kunnat upptagas, och ordinarie
elektrisk trafik med samtliga tåg har igångsatts den 12 innevarande
månad.
I den till riksdagen innevarande år avlåtna statsverkspropositionen
har Kungl. Maj:t gjort framställning om beviljande av medel för elektrifiering
av hela bansträckan Kiruna—Svartön. Under förutsättning att
denna framställning kommer att beviljas, skulle den elektriska driften
kunna iipptagas ända ned till Svartön under år 1922.
Beträffande de erfarenheter, som vunnits från driften å bandelen
Kiruna—Riksgränsen, har järnvägsstyrelsen lämnat en redogörelse i sin
skrivelse den 27 februari 1920. Därav framgår, att några som helst
driftsvårigheter vid kraftverket icke förekommit och att ej heller de högspända
överföringsledningarna och transformatorstationerna lämnat något
övrigt att önska beträffande driftsäkerhet. I vissa andra hänseenden
under den första tiden uppkomna störningar i driften hava till väsentlig
del övervunnits, dock återstå ännu vissa åtgärder till undvikande av
störningar i de svagströmsledningar, som framgå utefter ifrågavarande
handel. För utförande av dylika åtgärder hava särskilda medel tidigare
beviljats av riksdagen, och hava jämväl för samma ändamål medel äskats
av innevarande års riksdag.
Jämväl i fråga om de elektriska lokomotivens effektivitet och energiförbrukning
har erfarenheten givit goda resultat. Sålunda hava malmtågslokomotiven
visat sig kunna framföra 50 procent större tågvikt än
som från början beräknats. Energiförbrukningen åter understiger avsevärt
de siffror, som garanterats, och har det vidare visat sig, att belastningen,
som vållas av lokomotiv i linjetjänst, är avsevärt mycket jämnare
än den belastning, som vållas av lokomotiv, som gå i lokaltrafik
eller växeltjänst. Detta är beroende på att vid linjetjänst dels igångsättningar
mera sällan ifrågakomma, och dels tiden för tågens stillastående
är obetydlig i förhållande till gångtiden. Den av järnvägsdriften
föranledda belastningen blir givetvis dock ganska variabel. På
5
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
grund därav erfordras det relativt stora vattenkraftanläggningar lör den
för järnvägsdriften behövliga energin. Vid bedömande av naturkraftens
tillgodogörande får man emellertid taga hänsyn till att belastningsvariationerna
kunna i stor utsträckning utjämnas genom vid kraftstationerna
anordnade regleringsmagasin. Den omständigheten att järnvägsdriften
pågår såväl natt som dag samt både helgdagar och vardagar ger densamma
ur kraftsynpunkt i viss mån eu gynnsammare karaktär än den
industri, som endast arbetar med dagdrift.
Vid köld försvåras driftsförhållandena för ånglokomotiven avsevärt.
För de elektriska lokomotiven äger däremot i vissa avseenden ett motsatt
förhållande rum. Eu temperatursänkning av exempelvis 50 grader
minskar nämligen motståndet hos utomhusledningar med omkring 20
procent, varigenom spänningsfallet i dessa ledningar avsevärt förminskas,
och således en bättre verkningsgrad erhålles. I avseende på förmåga
att taga sig fram genom snödrivor hava de elektriska lokomotiven visat
sig betydligt överlägsna ånglokomotiven.
'' Genom brev den 3 december 1915 har Kungl. Maj:t uppdragit åt skal för en
järnvägsstyrelsen, bland annat, att efter vederbörligt samråd med chefen
för generalstaben och vattenfallsstyrelsen uppgöra och till Kungl. Maj:t av statsi
sinom tid inkomma med utredning, kostnadsförslag och plan för en banornafortgående
elektrifiering av ståtens järnvägar. Sedermera har järnvägsstyrelsen
anmodats att beträffande dessa frågor jämväl samråda med
telegrafstyrelsen.
Då, på sätt jag inledningsvis antytt, den sålunda anbefallda utredningen
nu föreligger, torde till en början i stora drag höra framhållas
de fördelar, som genom en mera allmänt genomförd elektrifiering av
statsbanorna stå att vinna; och tillåter jag mig i detta hänseende åberopa
följande uttalande av järnvägsstyrelsen:
»Genom elektrifieringen befrias landet från beroende av det utländska bränslet
för järnvägsdrift, ett förhållande, som är av oerhörd betydelse, särskilt under tider
av utrikespolitiska förvecklingar i de länder, från vilka järnvägsstyrelsen nu måste
importera det för statsbanornas drift erforderliga stenkolsbränslet eller vid tillfällen,
då andra omständigheter kunna inverka hindrande på stenkolstillförseln. Den kristid,
landet nyss genomlevat och ännu genomlever, då svårigheterna att anskaffa erforderliga
stenkol varit tryckande, har på ett synnerligen markerat sätt framvisat betydelsen
för landet och dess näringsliv av att för dess viktigaste kommunikationsmedel, järnvägarna,
vara oberoende av utlandet. Genom elektrifieringen vinnes även den viktiga
nationalekonomiska fördelen, att de stora kapital, som nu lämna landet såsom likvid
för utländskt bränsle, kunna behållas inom detsamma, till båtnad för handelsbalansen.
I rent trafiktekniskt hänseende medför elektrifieringen möjlighet till kortare transporttider
såväl för gods som passagerare och ett bättre och mer ekonomiskt utnyttjande
6
Kungl. May.ts Proposition Nr 347.
Departements
chefen.
Anskaffning;
ar elektrisk
energi vid
en allmän
elektrifiering.
av banan och dragkraften. En linje har efter elektrifiering betydligt större möjlighet
att utan andra åtgärder än en ökad tågtäthet ekonomiskt upptaga och avveckla en
väsentligt stegrad trafik. En mängd utvidgningar å bana och stationsområden, som
vid bibehållen ångdrift i mån av trafikens utveckling bliva nödvändiga tid efter
annan, kunna nämligen efter elektrifiering inbesparas eller åtminstone framflyttas.
Vid ångdrift ingår numera bränslekostnaden som en driftsekonomien behärskande
faktor. Ökad trafik medför nästan proportionellt ökade bränslekostnader. Vid en
elektrifierad bana, vars kraftstation är utbyggd, medför däremot en ökad trafik inom
vissa gränser endast relativt obetydlig ökning av strömkostnaden. Betydelsen i avseende
på taxorna härav samt av frånvaron av det osäkerhetsmoment i driftsekonomien,
som förorsakas av kolprisens variation, ligger i öppen dag. Alla dessa så att säga
indirekta fördelar med elektrifieringen äro naturligen synnerligen svåra att värdesätta
i en kalkyl. Av utomlands redan utförda järnvägselektrifieringar har emellertid framgått,
att dessa fördelar i verkligheten förefinnas. Järnvägsstyrelsens egen erfarenhet
från den elektriska driften å Riksgränsbanan har ävenledes bekräftat detta förhållande,
även om på grund av kristidens inverkan på transportkvantiteten därstädes den
elektriska driftens fördelar i full utsträckning ännu icke kunnat tillgodogöras.
Utom de indirekta fördelarna med elektrisk järnvägsdrift, av vilka en del här
ovan angivits, och vilka samtliga naturligen inverka på möjligheten till förbättrad
driftsekonomi, uppstå även vid relativt måttliga kolpriser direkta minskningar av
driftkostnaderna genom elektrifiering. Dessa besparingar bliva, särskilt vid nu rådande
bränslepris, så stora, att en elektrifiering av statsbanorna, i den mån därför erforderligt
kapital kan erhållas, enbart av den anledningen kan anses fullt motiverad. Av
de utredningar angående driftsekonomien vid elektrisk drift, som verkställts, framgår
tydligt detta sakförhållande.»
Beträffande den ekonomiska innebörden av en mera allmänt genomförd
elektrifiering av statsbanorna torde det för närvarande icke vara
möjligt att framlägga några mera fasta beräkningar. I det följande
kommer jag dock att något beröra denna fråga. Emellertid vill jag
redan nu uttala såsom min uppfattning, att de direkta och indirekta fördelar,
som stå att vinna genom införande av elektrisk drift vid statsbanorna,
äro av den omfattning, att det måste anses väl motiverat att,
trots de erforderliga stora kapitalutläggen, snarast möjligt i viss omfattning
igångsätta arbetet med en mera allmänt genomförd elektrifiering.
Då de beräknade vinsterna av elektrifieringen stå i direkt förhållande till
kolprisens höjd, innebär varje uppskov med arbetets påbörjande, att
man med öppna ögon underlåter att begagna nu föreliggande synnerligen
gynnsamma utsikter till ett snabbt amorterande av kapitalutläggen.
\ id utredning av frågan om allmän elektrifiering av statsbanorna
torde till en början böra undersökas, huruvida elektrisk energi kan göras
tillgänglig för ändamålet; och har järnvägsstyrelsen jämväl verkställt
utredning i detta hänseende.
Vid beräkningarna av den för järnvägsdriften erforderliga elektriska
energikvantiteten, har styrelsen utgått från 1913 års trafik, fördubblad
såväl i avseende på tågkilometer som bruttotonkilometer. Denna trafik
7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
anser styrelsen med all sannolikhet kunna påräknas vid den tidpunkt,
då en allmännare elektrifiering av statsbanenätet blivit genomförd. Styrelsen
har vidare vid dessa beräkningar antagit, att landets järnvägar
skulle erhålla sin elektriska energi från 8 kraftverk, som vart och ett
skulle förse sitt särskilda område med erforderlig elektrisk energi. Omfattningen
av de på detta sätt uppkommande kraftverksområdena framgår
av en vid styrelsens skrivelse fogad karta.
De beräknade energikvantiteterna äro upptagna i nedanstående inom
järnvägsstyrelsen uppgjorda tabell, i vilken också upptagits den för
privatbanornas drift erforderliga energikvantiteten.
Kraftstationsområde |
S t r ö m f |
örbr åkning |
p e r å r |
Statens järnvägar |
Övriga järnvägar |
Totalt kwt |
|
A (Porjus)...................................... |
5,433,000 |
48,000 |
5,481,000 |
B (Ume älv)................................... |
21,496,000 |
— |
21,496,000 |
C (Indalsälven)............................... |
50,398,000 |
2,564,000 |
52,962,000 |
D (Dalälven).................................. |
66,930,000 |
83,258,000 |
150,188,000 |
E ( » )................................... |
21,122,000 |
34,560,000 |
55,682,000 |
F (Motala ström) ........................... |
88,768,000 |
40,308,000 |
129,076,000 |
G (Trollhättan) .............................. |
98,176,000 |
72,710,000 |
170,886,000 |
H (Lagan)....................................... |
60,528,000 |
61,404,000 |
121,932,000 |
Summa |
412,851,000 |
294,852,000 |
707,703,000 |
I denna tabell är emellertid ej upptagen den för bandelen Riksgränsen—Svartön
erforderliga elektriska energien, för vilket ändamål,
efter vad som nu kan beräknas, böra åtgå högst 90 miljoner kilowatttimmar.
Kraftverkens högsta belastningar i medeltal för kvarttimme vid en
allmänt genomförd elektrifiering hava av järnvägsstyrelsen beräknats till
i nedanstående tabell upptagna belopp, där den för linjen Riksgrpnsen—
Svartön erforderliga effekten även ingår.
A. |
Lule älv ............... |
..... 32,000 |
kilowatt |
B. |
Ume älv ............... |
..... 7,200 |
» |
C. |
Indalsälven........... |
..... 17,700 |
) |
D. |
Dalälven ............... |
..... 50,100 |
» |
E. |
» ............. |
..... 18,600 |
7> |
F. |
Motala ström......... |
..... 43,000 |
> |
G. |
Trollhättan............ |
.. .. 56,900 |
» |
H. |
Lagan .................. |
.... 40,600 |
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
Plan för
genomförande
av
en allmän
elektrifiering.
Järnvägs
styrelsen.
Anskaffningen av dessa energikvantiteter bereder, efter vad de i
ärendet verkställda undersökningarna utvisat, inga tekniska svårigheter.
Den för statsbanorna erforderliga elektriska energin uppgår, om energiförbrukningen
för linjen Riksgränsen—Svartön undantages, till ej fullt
det belopp, som Trollhätte kraftverk ensamt levererade under år 1917.
Emellertid måste, enligt vad järnvägsstyrelsen framhåller, en ökning
av det erforderliga energibehovet för detta ändamål med omkring 5 procent
per år beräknas, om trafiken skall tillväxa på sätt som hittills, men
även detta ökade energibehov anser styrelsen utan svårighet kunna
tillgodoses för åtminstone överskådlig tid framåt.
Att den, även vid en fullt genomförd elektrifiering av statsbanorna,
erforderliga energikvantiteten kan erhållas från landets vattenfall, torde
således få anses utrett.
Den fråga, som därefter framställer sig, är var den allmänna elektrifieringen
av statsbanorna lämpligast först bör igångsättas.
I detta avseende anför järnvägsstyrelsen, att då ett av de viktigaste
ändamålen med elektrifieringen vore att göra statsbanorna oberoende av
kolimporten från utlandet, syntes det riktigast, att de bandelar först
elektrifierades, som hade att uppvisa den största kolförbrukningen. Det
ginge naturligen då ej för sig att därvid elektrifiera ett stycke här och
ett stycke där, utan måste elektrifieringen bedrivas så, att de i möjligast
stora enheter elektrifierade bandelarna alltid komme att förbliva sammanhängande.
Med hänsyn därtill borde egentligen elektrifieringen, sedan
bandelen Riksgränsen—Svartön blivit färdig, fortsättas från Boden söderut.
Kolförbrukningen för de bandelar, som därvid i första hand skulle
elektrifieras, vore emellertid relativt ringa. Därtill komme, att linjerna
genom Norrland på grund av därstädes befintlig riklig tillgång på vedbränsle
kunde, även om driftsekonomin därigenom under vissa förhållanden
kunde äventyras, lättare än andra linjer eldas med vedbränsle på
sätt, som under kristiden skett och ännu skedde. Det vore därför
lämpligare att påbörja elektrifieringen av banorna i södra delen av landet.
Därvid kunde tänkas, att elektrifieringen utfördes så, att byggnadsstadierna
motsvarade ungefär de förut omnämnda kraftverksområdena.
Därigenom skulle emellertid fördelarna av den elektriska driften ej
komma att framstå helt förr än flera utbyggeadsstadier fullbordats.
Järnvägsstyrelsen funne det därför lämpligast, att statsbanenätet för
elektrifieringen uppdelades i vissa sammanhörande större enheter och att
dessa elektrifierades i den ordning, som betingades av deras kolförbrukning
per kilometer bana.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
9
Till utredning i detta hänseende har järnvägsstyrelsen åberopat en
såsom bilaga vid detta protokoll fogad tabell (bilaga 1), utvisande eu jämförelse
mellan maskinavdelningens kostnader för ångdrift och elektrisk
drift vid olika bandclar, grundad på 1913 års priser.
Av denna tabell framgår, att beträffande huvudbanorna kolförbrukningen,
räknad per år och bankilometer, är störst å bandelen Stockholm—Göteborg
med 384 ton. Styrelsen finner därför denna handel
böra i första hand ifrågakomma till elektrifiering. Därnäst borde komma
linjerna Järna—Norrköping och Katrineholm—Malmö—Trelleborg med
en kolförbrukning av 322 ton, därefter linjen Stockholm—Bräcke med
en kolförbrukning av 290 ton o. s. v.
För att lämna en föreställning om, huru kostnaderna skulle komma
att ställa sig då större nät elektrifierats och vid olika antagna prislägen
beträffande kol, övrig material och arbete, har styrelsen lämnat en
sammanställning i bifogade tabell II (bilaga 2). I denna är elektrifieringen
beräknad för följande två alternativ, nämligen dels alternativ a,
elektrifiering av hela statsbanenätet med undantag för linjen Svartön—•
Riksgränsen, beträffande vilken elektrifiering redan är beslutad och delvis
färdig, och dels alternativ b, elektrifiering av samtliga statsbanedelar
söder om Östersund och Långsele med undantag av de för närvarande
på grund av relativt låg trafikintensitet mindre kolförbrukande
bandelarna Göteborg—Strömstad, Laxå—Charlottenberg och Kristinehamn
—Mora—Orsa.
De i förenämnda två tablåer gjorda beräkningarna hava utförts
under förutsättning av 1913 års trafik fördubblad såväl i avseende på
tågkilometer som bruttotonkilometer. Det har vidare antagits, att de elektriska
lokomotiven skulle direkt ersätta de förutvarande ånglokomotiven.
Samma hastigheter och gångtider hava därför beräknats som vid ångdrift,
och antalet elektriska lokomotiv och ånglokomotiv i tjänst har beräknats
lika i båda fallen. Personalkostnaden för lokomotivtjänsten bär
också i båda fallen beräknats lika. Järnvägsstyrelsen framhåller emellertid,
att dessa antaganden äro mycket ogynnsamma, enär erfarenheten
visat, att en minskning såväl i avseende på antal erforderliga lokomotiv som
i avseende på gångtider och personalkostnad inträder vid införande av
elektrisk drift, dels på den grund att uppehållen för kol- och vattentagning
samt ofta även lokomotivbyten bortfalla, dels på grund av att vid
elektrisk drift ej heller samma begränsning för lokomotivens effekt finnes
som vid ångdrift, i följd varav såväl tågvikter som hastigheter
kunna ökas.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 294 höft. (Nr 347.)
894 20 2
10
Departements
chefen.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
Beträffande de i övrigt använda. beräkningsgrunderna har styrelsen
meddelat följande:
»De i tabellerna I och II upptagna anläggningskostnaderna för ångdriften utgöras
endast av kostnaderna för erforderliga ånglokomotiv. Denna kostnad har ansetts
höra medtagas, enär från respektive elektrifierade bandelar frigjorda ånglokomotiv
beräknas komma till användning på bandelar med ångdrift. I anläggningskostnaderna
för den elektriska driften ingå förutom kostnaderna för elektriska lokomotiv även
kostnaderna för erforderliga överförings- och kontaktledningar samt transformatorstationer
och dessutom kostnaden för utflyttning och omändring av de efter linjerna
framdragna svagströmsledningarna. Vid beräkning av dessa kostnader har antagits,
att anläggningen skulle utföras i tabell I vid 1913 års prisläge och i tabell II dels
vid 1913 års priser och dels vid tre andra prisnivåer, av vilka den högsta anses
motsvara nuvarande prisläge. Dessa hava beräknats motsvara kolpris av respektive
50, 100 och 150 kronor per ton samt för övrig materiel och arbete respektive 100,
125 och 150 procent högre prisläge än år 1913. Härvid har dock undantag gjorts
för anläggningskostnaderna vid ångdrift, vilka utgöras endast av kostnaderna för erforderliga
ånglokomotiv. För dessa har kostnadsökningen ansetts böra upptagas till
respektive 100, 150 och 200 procent. Även kostnadsökningen för elektriska lokomotiv
bör beräknas till dessa procent, men i stället är kostnadsökningen för övriga
vid elektrisk drift erforderliga anläggningar så mycket mindre, att man i medeltal
för hela anläggningskostnaden vid elektrisk drift lämpligen bör kunna räkna med
ovan angivna procenttal 100, 125 och 150. Då det beräknats, att kraftverken skola
utföras genom vattenfallsstyrelsens försorg och även utnyttjas för andra ändamål än
järnvägsdriften, har här ej räknats med några kraftverkskostnader, utan hava i stället
vissa strömkostnader beräknats, varvid den elektriska energin antagits levererad vid
kraftverkens uttag. Strömkostnaden har för år 1913 beräknats till 1.2 öre per kilowattimme,
vilket pris beräknats motsvara självkostnaden för strömmens framställning.
För de högre prisnivåerna är självkostnaden för strömmen beräknad till respektive
1.8, 2.4 och 3 öre per kilowattimme. Räntor å de för elektrifieringen erforderliga
kapitalen äro beräknade efter 5 procent.»
Såsom jag redan inledningsvis framhållit, torde några mera fasta
beräkningar rörande den ekonomiska innebörden av en allmän elektrifiering
av statsbanorna för närvarande icke kunna framläggas. Därtill
äro konjunkturerna allt för skiftande och för framtiden ovissa. Den
verkställda utredningen synes mig dock giva stöd för, att även med
nuvarande höga kostnader för de erforderliga anläggningarna och anskaffningarna
ett mera allmänt införande av elektrisk drift å statsbanorna
bör komma att ställa sig ekonomiskt fördelaktigt. Därest man utgår
från ett kolpris av 150 kronor per ton samt jämväl i övrigt nu gällande
priser läggas till grund för beräkning av anläggnings- och driftkostnader,
skulle sålunda enligt förenämnda tabell II vid elektrifiering av hela
statsbanenätet med undantag för linjen Svartön—Riksgränsen den årliga
vinsten genom den elektriska driftens införande uppgå till 24,6
procent å den därav föranledda ökade anläggningskostnaden. Vid elek
-
11
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 347.
trifiering av samtliga statsbanedelar söder om Östersund och Långsele
med undantag av vissa mindre kolförbrukande delar, skulle under enahanda
förutsättningar den årliga vinsten uppgå till 29,17 procent å
ökningen i anläggningskostnad.
Emellertid lärer det icke kunna ifrågasättas att nu taga definitiv
ståndpunkt till den av styrelsen framlagda planen för elektrifieringens
allmänna genomförande. Av statsfinansiella och tekniska skäl måste för
övrigt elektrifieringsarbetet bedrivas successivt och allenast å vissa begränsade
områden samt vidare inom vissa fastställda tidsperioder. För
närvarande måste frågan begränsas till att avse den handel, som i
första hand kan ifrågakomma vid påbörjandet av en mera allmän elektrifiering.
Redan innan beslut fattats om elektrifiering av linjen Kiruna—Riksgränsen,
hade av utförda undersökningar angående lämpligaste sättet för
påbörjandet av elektrifieringen av statsbanenätet framgått, att den största
vinsten och största kolbesparingen skulle erhållas genom elektrifiering
av de starkast trafikerade stambanorna. Då nämnda fråga förelåg till
avgörande, hyste man emellertid vissa betänkligheter mot att till den
första större elektrifieringen välja en band el, där person- och posttrafiken
var av stor betydelse. Det kunde nämligen då ej förutsättas, att driftstörningar
skulle kunna alldeles undvikas under första tiden efter den
elektriska driftens införande, vilka störningar givetvis på en handel med
tät trafik skulle vålla stora olägenheter. Efter övervägande av de olika
på frågan inverkande omständigheterna valde man, såsom förut nämnts,
år 1910 bandelen Kiruna—Riksgränsen för den första större elektrifieringen.
Person- och posttrafiken å denna handel var obetydlig, varemot malmtrafiken
redan då var avsevärd och därjämte förväntades komma att
ytterligare stiga. Vidare kunde erforderlig elektrisk energi lätt erhållas,
varjämte ett ytterligare skäl för att välja denna handel var, att på grund
av banans nordliga läge värdefull erfarenhet angående de klimatiska
förhållandenas inverkan på den elektriska driften därigenom skulle erhållas.
Erfarenheten från ifrågavarande handel har nu visat, att störningar
i den elektriska driften ej förekomma i större utsträckning än vid
ångdrift. Det föreligger därför numera icke något hinder för att vid den
fortsatta elektrifieringen göra början med den handel, vars elektrifiering
kan antagas komma att medföra den- största vinsten.
Den av järnvägsstyrelsen verkställda utredningen synes utvisa, att
ur nu berörda synpunkt linjen Stockholm—Göteborg i första hand bör
ifrågakomma. Jag kommer i det följande att närmare ingå på spörs
-
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
målet, huruvida det kan anses lämpligt att redan nu påbörja detta synnerligen
betydande elektrifieringsföretag.
I detta sammanhang ber jag få nämna, att järnvägsstyrelsen i sin
föreliggande skrivelse lämnat en utredning angående lämpligheten av
att vid statens järnvägar övergå till oljeeldning å lokomotiven. Av
denna utredning framgår, att en dylik åtgärd för närvarande icke ur
ekonomisk synpunkt skulle medföra någon vinst. Med hänsyn härtill
har jag icke ansett erforderligt att här närmare ingå på detta spörsmål.
Val mellan
olika strömsystem.
Såväl vid framläggande av plan för elektrifiering av bandelen Stockholm
—Göteborg som ock vid beräknande av kostnader och energiförbrukning
för en allmän elektrifiering har järnvägsstyrelsen utgått från, att vid den
fortsatta elektrifieringen samma strömsystem och samma system för överföringen
skulle komma till användning som vid elektrifieringen av bandelen
Kiruna—Riksgränsen. Innan jag närmare ingår på styrelsens förslag,
vill jag därför något beröra denna fråga.
I Amerika har under senaste åren ett annat strömsystem än det
förut omnämnda, nämligen likström med 3,000 volts spänning för kontaktledningarna,
kommit till användning för järnvägsdrift, och har detta
senare system från en del håll framhävts såsom i flere avseenden överlägset
det vid bandelen Kiruna—Riksgränsen använda enfassystemet.
För att såväl denna fråga som ock utredningen rörande elektrifieringsproblemet
i övrigt skulle bliva underkastad en så grundlig och allsidig
granskning som möjligt, har järnvägsstyrelsen uppdragit åt särskilda
sakkunniga att verkställa granskningen ifråga.
Till sakkunniga hava utsetts kommerserådet A. Enström, överingenjören
C. Rossander och professorn A. Alm. Vid fullgörandet av sitt
uppdrag skulle de sakkunnige äga rätt att, om så ansågs erforderligt,
tillkalla andra sakkunniga. Med anledning härav hava utredningar införskaffats
från professor A. Lindström, Västerås, civilingenjörerna J.
Körner och F. Holmgren, Stockholm, geheimerat professor W. Reichel,
Berlin, och ingenjör L. Thormann, Bern. Dessutom hava meddelanden
beträffande hithörande frågor erhållits från vissa amerikanska firmor.
De sakkunniga, som ansett sig närmast böra behandla frågan om
elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg, hava såsom slutomdöme
uttalat, bland annat, att de verkställda beräkningarna över elektrifieringsprojektet
speciellt för bandelen Stockholm—Göteborg givit vid handen,
att likströmssystemet, ehuruväl i kalkylerna åtskilliga för detsamma
ganska gynnsamma antaganden gjorts, ur teknisk och ekonomisk synpunkt
icke uppvisade några fördelar framför enfassystemet, utan tvärtom
KungI. Majrts Proposition Nr 347.
13
i ekonomiskt avseonde syntes ställa sig något ogynnsammare, samt att
hänsyn till i framtiden väntade, starkt ökade trafikbehov vidare gåve
företräde åt enfassystemet, vilket sannolikt även skulle komma att ställa sig
fördelaktigare vid långa bansträckor med svag trafik. På grund härav
och med hänsyn till dels järnvägsstyrelsens, dels inhemska elektriska
firmors förtrogenhet med enfassystemet funne de sakkunnige för sin del
ingen anledning att tillstyrka ett frångående av det nu vid statsbanorna
införda enfassystemet utan ansåge, att beräkningarna borde grundas på
detta system. Innan det slutliga avgörandet träffades, borde dock bindande
anbud och garantier rörande båda systemen lämpligen infordras.
Järnvägsstyrelsen anför i denna del följande:
Det har synts de sakkunnige, att bindande anbud och garantier rörande de
båda systemen lämpligen borde infordras, innan valet av strömsystem slutgiltigt göres.
Vid elektrifieringen av linjen Kiruna—-Riksgränsen har också järnvägsstyrelsen beträffande
utförande av anläggningen förfarit på liknande sätt för att erhålla de tekniska
och ekonomiska garantier, som därvid ansågos nödvändiga. Där fanns emellertid
möjlighet att såsom en huvudförutsättning för ett garantiåtagande något så när
förutbestämma trafikens omfattning på grund av att densamma till största delen utgöres
av malmtrafik, vilkens omfattning är reglerad uti gällande statskontrakt. På
övriga statsbanelinjer är däremot trafiken av mer växlande natur och omöjlig att
förutbestämma. Då emellertid, som nyss antytts, de garantier, som skola kunna
lämnas, givetvis måste grunda sig på vissa ganska noggrant bestämda trafikförutsättningar,
inses lätt, att sådana garantier endast med svårighet kunna erhållas och
övervakas i ett sådant fall som exempelvis för elektrifieringen Stockholm—Göteborg,
å, vilken linje trafiken alltid är mer eller mindre växlande och i alla händelser mycket
svår att på förhand bestämma eller antaga i för uppställande av garantier nödvändiga
grundläggande detaljer. Vidare är att märka, att även om bestämmelser för och
garantier på sådant sätt skulle kunna lämnas, så blir å andra sidan järnvägsstyrelsen
bunden i sin handlingsfrihet vid trafikens skötsel och ofta förhindrad att vidtaga de
eventuellt behövliga förändringar i driftens teknik eller att utnyttja möjligheter till
bättre driftsekonomi, som kunna uppträda. Vid elektrifieringen av linjen Kiruna—
Riksgränsen har styrelsen också fått sådan erfarenhet av vad det vill säga att i ordnandet
av järnvägsdriften vara bunden av vissa på grund av garantierna nödvändiga
restriktioner. Olägenheterna härav vid driften av riksgränsbanan voro så stora, att
järnvägsstyrelsen ansåg det vara lämpligt snarast bliva befriad från desamma och
alltså vidtog åtgärder för att redan innan kontraktsöverenskommelserna så krävde, i
detta hänseende lösa sig från leverantörerna, I och med att detta skedde erhöll
järnvägsstyrelsen betydligt ökade möjligheter att på mera ekonomiskt och för statens
järnvägar i alla hänseenden mera lämpligt sätt sköta driften å banan ifråga.
Ej heller giver infordrandet av anbud beträffande lokomotiv och elektriska utrustningar
för stationer m. m. någon säker vägledning beträffande de verkliga framtida
kostnaderna för det ena eller andra systemet. Det är nämligen tydligt, att det
beslut i strömsystemfrågan, som vid påbörjandet av den allmänna elektrifieringen av
statens järnvägar fattas, måste bliva utslagsgivande för elektrifieringen i dess helhet,
enär en övergång från ett system till ett annat, sedan en del i samtrafik med var
-
Järnvägs
styrelsen.
14
Kungl. May.ts Proposition Nr 347.
andra befintliga linjer elektrifierats, är fullkomligt utesluten. För de firmor, som
företräda olika strömsystem, är det därför av största vikt att erhålla den första anläggningen.
Då vidare de firmor, som komma ifråga för anbuds avgivande, besitta
oerhörda resurser, kan det mycket väl tänkas, att de, för erhållandet av ett slags
monopol- eller förhandsställning, kunna känna sig frestade att till underpris iordningställa
en första anläggning. Detta gäller särskilt likströmssystemet, vilket för den
händelse det skulle komma till användning, skulle nödvändiggöra, att en stor del av
utrustningen toges från Amerika. Inom Europa finnes nämligen för närvarande
ingen driftserfarenhet beträffande likström med 3,000 volts spänning för järnvägsdrift
och ingen europeisk firma kan nu anses skickad att utföra en sådan anläggning.
Beträffande enfassystemet finnes däremot ett flertal firmor inom Europa, varav inom
Sverige åtminstone tvenne, som kunna anses väl skickade att utföra anläggningar av
detta slag. Endast i fråga om enfassystemet kan således verklig konkurrens erhållas.
För ytterligare belysande av denna fråga torde böra nämnas, att ingående
undersökningar angående lämpligaste strömsystem för elektrifiering av järnvägar
under senaste tid utförts i Tyskland, Norge och Schweiz, och i alla dessa fall har
enfassystemet ansetts bäst lämpat för detta ändamål. I Schweiz har denna undersökning
helt nyligen avslutats dels beträffande statsbanorna, de s. k. Bundesbahnen,,
och dels beträffande de s. k. Bernische Bahnen, vilka senare utgöras av ett nät av
privatbanor, i vilka kantonen Bern är ekonomiskt intresserad.
Det synes järnvägsstyrelsen särskilt betydelsefullt, att man i Schweiz icke
tvekat att besluta sig för enfassystemet för elektrifieringen, enär i detta land stora
järn vägselektrifieringar nu äro i full gång. Sålunda har för elektrifieringens snabba
genomförande åt Bundesbahnen beviljats ej mindre än omkring 50 miljoner francs
per år och åt Bernische Bahnen 25 miljoner francs per år för ett antal år framåt^
I Norge hava också erforderliga medel beviljats för elektrifiering av linjen
Kristiania—Drammen enligt enfassystemet, och pågå likaledes arbetena för denna
elektrifiering för närvarande.
På grund av det anförda har järnvägsstyrelsen uttalat såsom sin
bestämda uppfattning, att något vägande skäl icke förelåge att för den
fortsatta elektrifieringen av statsbanorna välja något annat strömsystem
än det redan nu med synnerligen gott resultat å riksgränsbanan tillämpade
enfassystemet. Järnvägsstyrelsen hyste vidare den meningen, att
föga kunde vinnas, men mycket förloras genom att icke redan nu fatta
slutgiltig ståndpunkt i denna fråga. För enfassystemet talade nämligen
så många redan nu bestämda faktorer, att någon tvekan inför den däremot
helt ovissa möjligheten att ernå något bättre icke kunde under
nuvarande förhållanden vara varken befogad eller lämplig.
Den av de sakkunniga framkastade tanken att låta även firmor, som
företrädde likslrömssystemet, efter avgivande av vissa garantier få
lämna anbud, funne styrelsen dels med stöd av styrelsens uppfattning
om enfassystemets större lämplighet och dels på grund av de ovan anförda
svårigheterna att överhuvud taget uppsätta ett tävlingsprogram
samt de med en sådan anordning förbundna både nuvarande och fram
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
15
tida ekonomiska riskerna icke böra komma ifråga. Enligt styrelsens
bestämda mening skulle ett uppskjutande av beslutet om strömsystemfrågan
icke annat än försvåra och förvirra det redan i sig själft svåra
problemet om statens järnvägars elektrifiering, utan att någon motvägande
vinst skulle uppstå.
Chefen för generalstaben bär avgivit yttrande över järnvägsstyrelsens
förslag och framhåller därvid nödvändigheten av att ett enhetligt
strömsystem användes för elektrifieringen av statsbanenätet. Dessutom
framställes av honom en del villkor, vilka alla i huvudsak uppfyllas av
det uppgjorda förslaget.
\ attenfallsstyrelsen framhåller i sitt utlåtande, att enfassystemet
kan under vissa angivna förutsättningar ur kraftgenererings- och kraftdistributionssynpunkt
användas med samma fördel som likströmssystemet,
och anser sig styrelsen därför under nämnda förutsättningar icke
hava anledning att, med hänsyn till de intressen styrelsen har att bevaka,
uttala sig om valet av strömsystem för själva järnvägsdriften.
Telegrafstyrelsen har yttrat sig i föreliggande fråga huvudsakligen
med hänsyn till de olika strömsystemens inverkan på telegrafverkets
ledningar och därvid framhållit, att problemet angående förekommande
av svagströmsstömingar ännu icke vore tillfredsställande löst. De åtgärder,
som av särskilda sakkunniga föreslagits till undvikande av dylika
störningar å sträckan Kiruna—Riksgränsen, hade ännu ej fullbordats,
vadan ännu icke kunde bedömas, huruvida dessa åtgärder kunde komma
att visa sig tillräckliga. Ej heller vore störningarna från likströmsbanor
tillräckligt undersökta. Telegrafstyrelsen, som anser sig böra
bevaka, att icke telegraf- och telefontratiken i övriga delar av landet
utsättes för samma störningar som vid riksgränsbanan, håller därför
före, att hela'' problemet om svagströmsstörningarna borde vara löst,
innan elektrifieringssystemet för statens järnvägar definitivt bestämdes.
Styrelsen föreslår därför, att hela störningsfrågan utredes genom samarbete
mellan järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och telegrafstyrelsen,
innan Kungl. Maj:t slutligen avgör, enligt vilket system Sveriges statsbanor
skola elektrifieras. Enligt styrelsens förmenande behövde frågan
om elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg icke därigenom fördröjas.
Den av järnvägsstyrelsen verkställda utredningen synes mig utvisa,
att övervägande skäl tala för att även vid en fortsatt elektrifiering av
Chefen för
generalstaben.
Vattenfalls
styrelsen.
Telegraf
styrelsen.
Departe
mentschefen.
16
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
statsbanorna välja det redan prövade enfassystemet. Detta system bar
befunnits driftsäkert och torde, bättre än likströmssystemet, lämpa sig
för våra huvudbanor med deras växlande trafikbelastning. Ej heller
torde den omständigheten, att problemet om svagströmsstörningarnas
undvikande icke vunnit sin definitiva lösning, behöva hindra ett avgörande
av frågan angående valet av strömsystem, vars uppskjutande för
vidare utredning synes mig kunna medföra ett väsentligt fördröjande av den
fortsatta elektrifieringens påbörjande. Störningar hava visat sig förekomma
vid båda systemen, och torde därför, vilket system som än väljes,
olägenheter i nämnda hänseende till en början icke kunna helt undvikas,
men å andra sidan lärer det finnas goda förhoppningar om att den tekniska
sakkunskapen skall veta att i möjligaste mån råda bot härför.
Rörande detta spörsmål pågå allt fortfarande undersökningar. Beträffande
den bansträcka, vars elektrifiering närmast är i fråga, nämligen Stockholm—
Göteborg, komma störningsförhållandena säkerligen att i avsevärd mån
lättas genom att de utmed denna sträcka gående rikstelefonledningarna
utbytas mot en landsvägskabel, varom beslut fattats vid innevarande
års riksdag. Olägenheterna skulle därför här huvudsakligen avse en
del av telegrafverkets telefonlinjer, som uppbära lokal- och landsledningar,
ävensom telegrafledningarna.
Med stöd av det anförda anser jag mig i likhet med järnvägsstyrelsen
kunna förorda, att enfassystemet lägges till grund för det nu
föreliggande elektrifieringsförslaget.
Jag övergår härefter till en redgörelse för det föreliggande förslaget
om elektrifiering av bandelen Stockholm—Göteborg.
Beträffande planläggningen av ifrågavarande företag anför järnvägsstyrelsen
följande:
Den för elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg erforderliga elektriska energien
är tänkt levererad från statens kraftverk dels vid Trollhättan och dels uti Motala
ström. Beträffande de anslag, som erfordras för framställning av denna elektriska
energi, måste det bero på vattenfallsstyrelsen att göra framställning.
Under antagande av den för år 1925 beräknade trafikrörelsen skulle för elektrifieringen
erfordras i runt tal 75 miljoner kilowattimmar per år och högsta kvarttimmemedelvärdet
för belastningen skulle uppgå till omkring 25,000 kilowatt för båda
kraftverken sammanlagt. Den elektriska energien har därvid beräknats levererad vid
kraftverkens uttag i form av enfasström med 16 2/3 perioders frekvens och 100,000
volts spänning. Ett system av överföringsledningar, utförda för denna strömart,
skulle framdragas utefter linjen Stockholm—Göteborg från Huddinge till Olskroken.
Från Hallsberg skulle en tillförselledning dragas ned till kraftverken vid Motala
ström och från Lagmansholm motsvarande ledning till Trollhättan. Transformatorstationer
för nedtransformering av spänningen till för kontaktledningarna erforderliga
Elektrifiering
av
linjen
Stockholm—
Göteborg.
Järnvägsstyrelsens
plan för
elektrifieringen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
IT
16,000 volt skulle utföras invid 16 stationer, nämligen Huddinge, Jama, Björnlunda,
Skebokvarn, Katrineholm, Högsjö, Hallsberg, Laxå, Älgarås, Moholin, Skövde, Falköping,
Fåglavik, Lagmansholm, Flöda och Olskroken. Härvid är således räknat med,
att särskilda överföringsledningar skola anordnas för järnvägsdriften. Naturligen kan
man även tänka sig en kombination av ledningsnätet för järnvägsdriften med vattenfallsstyrelsens
ledningsnät för trefasström, för den händelse därigenom ekonomiska
och andra fördelar för kraftens distribution kunna erhållas. Det slutliga avgörandet
uti denna, låt vara i och för sig viktiga, men dock mera underordnade del av frågan
synes emellertid i detta sammanhang ej vara behövligt. Ett ställningstagande måste
göras beroende av resultatet av de utredningar härvidlag, som inom vattenfallsstyrelsen
pågå, och beslut om, huru överföringsledningen på olika håll lämpligen bör
utföras, torde senare efter prövning av dessa resultat av Kungl. Maj:t kunna meddelas.
I vilket fall som helst torde nämligen frågans lösning i ena eller andra riktningen
icke väsentligt inverka på de av järnvägsstyrelsen här för järnvägsdriftens
vidkommande framlagda ekonomiska kalkylerna.
Kontaktledningar skola utföras för alla huvud- och sidospår med undantag för
vissa spårgrupper i Stockholm, Hallsberg och Göteborg samt eventuellt även andra
stationer, där i alla händelser fortfarande ånglokomotiv måste användas med hänsyn
till anslutande banor.
Till följd av att telegrafverket, även av andra skäl än för förekommande av
driftstörningar från järnvägens högspända ledningsnät, nu ansett det nödvändigt att
för sina ledningar övergå till användande av kabelledningar, försvinna en hel del av
de utefter ifrågavarande järnvägslinje framdragna telefonledningarna. En del lokalledningar
komma dock att återstå, vilka vid införande av elektrisk drift måste utflyttas.
Kostnaden för utflyttningen av dessa samt av statens järnvägar tillhöriga,
utefter denna linje framdragna ledningar har i samråd med telegrafstyrelsen uträknats.
Tills vidare härvidlag kan bliva bestämt, har järnvägsstyrelsen utgått ifrån,
att telegrafverket bär kostnaderna för de som förut sagts även av andra skäl erforderliga
kabelledningarna och järnvägen kostnaderna- för de återstående luftledningarnas
omflyttning.
För ändring av spåranordningar på några stationer, så att ej alltför otympliga
anordningar till uppbärande av kontaktledningarna kunna vinnas samt för sänkningen
av spåren i tunnlarna söder om Stockholm och under Riddarholmsbron, för erhållande
av för kontaktledningarna erforderligt fritt rum, hava kostnaderna beräknats och
upptagits. Vidare hava kostnaderna upptagits för utförande av nya och ändring av
redan befintliga verkstäder med hänsyn till den elektriska driftens krav samt för
ändringar av lokomotivstallens portar m. m. Slutligen har också kostnad upptagits
för arbetsledning, förråd m. m.
Med hänsyn till möjligheterna för vattenfallsstyrelsen att anskaffa för ändamålet
erforderlig elektrisk energi måste elektrifieringen företagas i riktning från Göteborg
mot Stockholm och kan ej, som annars gärna hade varit önskvärt, bedrivas från
bägge ändpunkterna samtidigt. För att så snart som möjligt bliva i tillfälle att därvid
på i driftshänseende lämpligt stora banenheter utnyttja de iordningställda anläggningarna
och lokomotiven är det tänkt, att den elektriska driften först skulle
upptagas på linjen Göteborg—Falköping och därefter utsträckas först till Hallsberg,
vidare till Katrineholm och slutligen till Stockholm. Mindre partier av linjen höra
ej — med hänsyn främst till den dock i viss mån beskurna möjligheten att driftsekonomiskt
bäst möjligt utnyttja lokomotiven och personalen — tagas i elektrisk
drift, varvid ett undantag dock möjligen får göras för den lättare lokaltågstrafiken
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 294 höft. (Nr 347.) 894 so 3
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
Kostnads
beräkningar.
exempelvis mellan Göteborg och Alingsås. Det beräknas, att elektrifieringen Göteborg—Falköping
skall kunna iordningställas under åren 1921 och 1922, under år 1923
skulle elektrifieringen kunna utsträckas till Hallsberg, under år 1924 till Katrineholm
och under år 1925 skulle hela elektrifieringen till Stockholm kunna vara färdig.}
Kostnaderna för anläggningen, beträffande vilka dock en viss osäkerhet
på grund av nuvarande förhållanden givetvis måste vara rådande,
hava av järnvägsstyrelsen beräknats uppgå till nedan upptagna belopp.
Ändring av |
||||||
Överförings- ledningar. |
Transforma- torstationer. |
Kontakt- ledningar. |
Ändring av |
verkstäder, |
Summa. Kronor. |
|
Göteborg—Falköping R. |
4,900,000 |
3,000,000 |
5,740,000 |
2,060,000 |
1,800,000 |
17,500,000 |
Falköping R.—Hallsberg |
4,400,000'' |
2,875.000 |
4,945,000 |
2,480,000 |
3,300,000 |
18,000,000 |
Hallsberg—Katrineholm |
4,015,000 |
1,175,000 |
1,710,000 |
1,300,000 |
300,000 |
8,500,000 |
Katrineholm—Stockholm |
3,480,000 |
2,500,000 |
8,850,000 |
2,670,000 |
3,500,000 |
21,000,000 |
Summa |
16,795,000 |
9,550,000 |
21,245,000 |
8,510,000 |
8,900,000 |
65,000,000 |
Beträffande dessa beräkningar anför styrelsen vidare följande:
Vid beräkningen av det för elektrifieringen erforderliga kapitalet bör till ovan
angivna kostnader läggas den del av kostnaden för de elektriska lokomotiven, som
överskjuter kostnaden för erforderliga lokomotiv vid ångdrift, vilken kostnad enligt
den närmare redogörelse, som nedan lämnas, utgör kronor 10 miljoner. Totala kostnaden
för elektrifieringen Stockholm—Göteborg måste med hänsyn härtill beräknas
till 75 miljoner kronor.
I ovannämnda kostnad 8,510,000 kronor för ändring av svagströmsledningar
ingår, som ovan berörts, kostnaden för utflyttningen av telegrafverket tillhöriga lokala
ledningar, som skulle återstå utefter linjen Stockholm—Götehorg, sedan den av telegrafverket
nu föreslagna interurbankabeln utförts, med en summa av kronor 5,000,000.
Ränta efter 5 procent på nyssnämnda belopp 5,000,000 kronor har också medtagits
vid beräkning av räntekostnaderna. Emellertid kan det starkt ifrågasättas, huruvida
statens järnvägar överhuvud taget skall upptaga denna post bland sina kostnader.
Det blir i så fall vid taxans tidvisa avmätande för ernående av skälig avkastning
på statsbanekapitalet statens järnvägars trafikanter, som få betala denna kostnad,
under det att det mycket väl kan synas som borde den i stället betalas av telegrafverkets
trafikanter. Denna fråga är emellertid ännu ej avgjord ens styrelserna emellan
och synes ej heller ovillkorligen tarva sin lösning nu. En eventuell överflyttning
till telegrafverkets kapitalkonto av denna post kan nämligen efter statsmakternas
senare prövning ske, när så anses önskvärt.
Vid beräkning av antal erforderliga elektriska lokomotiv för linjen Stockholm —
Göteborg år 1925 måste givetvis tagas hänsyn till, att den då antagna fördubblade
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
19
trafiken ej förutsätter mer än 45 procent ökning av antalet lokkilometer i förhållande
till år 1913 samt att de elektriska lokomotiven, till följd av att högre tåghastigheter
kunna erhållas samt att tid för kol- och vattentagning samt släggning ej erfordras,
kunna utnyttjas mer än de förutvarande ånglokomotiven. På grund härav har beräknats,
att för Stockholm—Göteborg skulle år 1925 erfordras sammanlagt 120 elektriska
lokomotiv, betingande en sammanlagd kostnad av 40 miljoner kronor. Dessa
lokomotiv beräknas anskaffade under åren 1922 till och med 1925, och skulle för
ändamålet 10 miljoner kronor erfordras per år. Styrelsen har ansett sig i detta
sammanhang böra påpeka, att det härigenom kan komma att te sig så beträffande
lokomotivparkens utnyttjande under byggnadstiden, att intill dess hela linjen Stockl10lm—Göteborg
blivit elektrifierad, en del tåg måste framföras medelst ånglokomotiv
även på de elektrifierade delarna. Tidtabellerna kunna nämligen lägga hinder i vägen
för att de elektriska lokomotiven före denna tid skola kunna fullt ekonomiskt utnyttjas,
och det är alltså även med hänsyn härtill tydligt, att byggnadsarbetet bör
bedrivas så, att anläggningen iordningställes i sin helhet fortast möjligt.
För elektrifieringen Stockholm—Göteborg beräknas för år 1921 ett kapitalbehov
av 13 miljoner kronor, avsett till ledningsanläggningarna. Under vart och ett av de
följande fyra åren 1922—1925 erfordras till ledningsanläggningarna kronor 13,000,000
och till elektriska lokomotiv kronor 10,000,000.
Anslaget till elektriska lokomotiv, sammanlagt 40,000,000 kronor, bör emellertid
icke i sin helhet påföras elektrifieringskostnaden, enär i mån av elektrifiering ånglokomotiv
frigöras, vilka komma till användning å ännu icke elektrifierade bandelar.
Värdet av de ånglokomotiv, som skulle erfordras för 1925 års beräknade trafik å
linjen Stockholm—Göteborg, har uppskattats till 30 miljoner kronor enligt nuvarande
prisläge, vadan merkostnaden för de elektriska lokomotiven uppgår till endast 10 miljoner
kronor. Det är tydligen sistnämnda belopp, eller 2,5 miljoner kronor för vart
och ett av åren 1922—1925, som bör påföras elektrifieringskostnaden, under det återstoden
av anskaffningskostnaden för de elektriska lokomotiven, eller 30 miljoner kronor,
bör i vanlig ordning ingå i anslagen för kapitalökning med 7,5 miljoner kronor
för vart och ett av åren 1922—1925.
Vidkommande möjligheten att använda de från linjen Stockholm—Göteborg frigjorda
ånglokomotiven vill styrelsen anföra, att för närvarande erfordras för denna
linje omkring 120 ånglokomotiv, vilket antal skulle behöva ökas till omkring 160 år
1925, därest ångdrift bibehålies. Man har därför räknat med, att omkring 140 ånglokomotiv
bliva disponibla till följd av elektrifieringen, d. v. s. 35 lokomotiv under
vart och ett av åren 1922—1925. Detta antal motsvarar ganska nära det behov av
ånglokomotiv, som kan beräknas uppkomma å icke elektrifierade bandelar under förutsättning
av den trafikökning, med vilken styrelsen ovan räknat beträffande Stockhoim—Göteborg.
I utredningen beträffande behovet av ny rullande materiel under
tioårsperioden 1918—1927 beräknades den erforderliga anskaffningen av ånglokomotiv
under åren 1922—1925 till 30 per år, inklusive linjen Stockholm—Göteborg, men
därvid är att märka, dels att nyanskaffningen av ånglokomotiv de sista åren väsentligt
reducerats, dels att vid nyanskaffning räknats med moderna och kraftiga lokomotiv,
under det; de lokomotiv, som frigöras vid elektrifieringen, delvis äro av äldre
och svagare typer. Antalet erforderliga lokomotiv blir på grund härav givetvis proportionsvis
ökat. Emellertid torde det få anses såsom sannolikt, att behovet av ånglokomotiv
för icke elektrifierade bandelar kommer att under åren 1922—1925 helt
kunna fyllas från linjen Stockholm—Göteborg, varför någon nyanskaffning av ånglokomotiv
under dessa år icke torde behöva ifrågakomma.
Vattenfalls
styrelsen.
20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
Bland ovannämnda kostnader hava ej upptagits några belopp för elektrisk utrustning
i kraftverken till och med dessas högspänningsuttag, då såsom förut nämnts
den elektriska kraften beräknats levererad genom vattenfallsstyrelsens försorg vid
ifrågavarande kraftverks uttag.
Beträffande frågan om anskaffande av elektrisk energi för drift å
ifrågavarande handel anför vattenfallsstyrelsen i sitt utlåtande följande.
För banan Stockholm—Göteborg har järnvägsstyrelsen uppgivit följande kraftbehov: -
Elektrifieringens om-fattning. |
Energi-förbrukning |
Maximieffekt i 1,000-tal kw. |
|||
År. |
Momentant. |
i medeltal per |
|||
1/4 timme. |
dygn. |
||||
1923 ................. |
Göteborg—Falköping...... |
17 |
17 |
12 |
'' 2,5 |
1924 ..... |
» —Hallsberg....... |
34 |
22 |
16 |
5,0 |
1925................. |
» —Katrineholm... |
42 |
25 |
18 |
6,5 |
1926 ................. |
» —Stockholm..... |
75 |
35 |
25 |
11,5 |
Kraften bör enligt järnvägsstyrelsens projekt uttagas dels från Trollhätte kraftverk,
dels från kronans vattenfall i Motala ström. Vattenfallsstyrelsen får i detta
hänseende anföra följande.
Trollhätte kraftverk är för närvarande utrustat med maskineri för c:a 102,000
kilowatt excl. reserv (ett maskinaggregat å 9,000 kilowatt). Med hänsyn till lågvattentillgången
kan emellertid endast ett kraftbelopp av 72,000 kilowatt levereras
året om. Resten av kraftbeloppet måste tillsvidare levereras med förbehåll, att vattenfallsstyrelsen
vid lågvatten får verkställa avkoppling. Emellertid avser vattenfallsstyrelsen
att öka krafttillgången, speciellt under lågvattentid, genom följande
åtgärder:
dämning mellan Trollhättan och Vargön i samband med införande av dygnsreglering;
sammanbindning
av Trollhätte och Älvkarleby kraftverk, varigenom tillförsel
av ångkraft från Västerås till Trollhättan vid exceptionell vattenbrist möjliggöres; samt
utbyggnad av statens vattenfall vid Lilla Edet.
Genom de båda förstnämnda åtgärderna kan behovet av trefaskraft tillgodoses
under ett flertal år framåt, för så vitt vattenfallstyrelsen avhåller sig från kraftavsättning
för nya elektrokemiska ändamål. Därtill har naturligtvis upphävandet av
kontraktet med aktiebolaget Elektrosalpeter i hög grad bidragit. Vattenfallsstyrelsen
kan sålunda i främsta rummet disponera den vid Lilla Edet erhållna kraften för
järnvägsdriften. Med hänsyn till de från och med slutet av år 1918 ändrade avsättningsförhållandena
har vattenfallsstyrelsen som bekant frångått sin ursprungliga
plan att färdigställa kraftstationen vid Lilla Edet under år 1921 och föreslagit
en långsammare utbyggnadstakt. För vattenfallsstyrelsens del bereder det emel
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
21
lertid icke någon svårighet att till början av år 1923 färdigställa den första utbyggnaden
vid Lilla Edet, därest erforderliga anslag ställas till förfogande. Utöver
hittills anslagna 5.2 6 miljoner kronor erfordras ytterligare 9.2 6 miljoner kronor incl.
de anslagsäskanden, som nu äro föremål för riksdagens behandling, varför totalkostnaden
blir 14.5 miljoner kronor. Då Lilla Edetstationen sålunda närmast kräves för
järnvägsdriften, bör tidpunkten för dess tagande i drift avpassas så, att den motsvarar
tidpunkten för järnvägselektrifieringens början.
Kraftstationen vid Lilla Edet är avsedd att utföras med maskineri för c:a
21.000 kilowatt incl. reserv och kan till fullo lämna det krafttillskott, som behövs
för att Trollhätte kraftverk skall kunna lämna lämplig andel av den erforderliga
energin.
Kraftanläggningarna i Trollhättan äro emellertid utförda för trefasström. Järnvägsstyrelsen
har däremot i sitt projekt utgått från, att kraften skall tillhandahållas
vid Trollhättan såsom enfasström. Det är naturligtvis teoretiskt tänkbart, att kraftstationen
vid Lilla Edet förses med enfasmaskineri för den strömart, järnvägsstyrelsen
tänkt sig, nämligen 16 Vs periodig enfasström. Detta skulle emellertid bl. a.
bereda den praktiska svårigheten, att belastningskurvan för Lilla Edetstationen blir
av en annan typ än för Trollhättestationen, vadan man icke skulle utan komplicerade
åtgärder kunna hålla samma tappningsplan för vattnet vid båda stationerna, något
som är nödvändigt, om intet vatten skall gå förlorat, därför att något nämnvärt
magasin icke finnes mellan kraftstationerna. Därför får man, ifall enfasströmmen
skall levereras från Trollhätte kraftverk, antingen räkna med en ändring av den nuvarande
kraftstationen eller ock med uppsättning av omformarestation. Tillsvidare
anser vattenfallsstyrelsen det vara lämpligast att räkna med det senare alternativet,
varvid vattenfallsstyrelsen dock avser, att vid en fortsatt utbyggnad av kraftanläggningen
vid Trollhättan eventuellt installera direkt turbindrivet enfasmaskineri för en
del av kraften till järnvägsdriften. Vattenfallsstyrelsen har approximativt beräknat
kostnaden för omformarestation jämte upptransformeringsanläggning till c:a 3 miljoner
kronor.
I Motala ström äger och disponerar staten dels vattenfallen mellan Vättern och
Boren, c:a 15.0 fallmeter, vilka nu äro under utbyggnad, dels mellan Kungs Norrbysjön
och Roxen vattenfallen vid Råby och Malfors om inalles c:a 26.6 meter, vilka
år 1906 och 1907 inköptes av staten i och för järn vägselektrifiering för 2,352,000
kronor. Av fallsträckan mellan Kungs Norrbysjön och Roxen är endast vattenfallet
Nykvarn på c:a 4.5 fallmeter i enskild hand. Det utnyttjas av Linköpings Elektriska
A.-B. Dock är att märka, att staten äger ungefär hälften av vattenkraften vid Nykvarn,
ehuru statens andel är utarrenderad till den 1 juni 1928. För fullständighetens
skull må slutligen nämnas, att staten äger vissa delar av vattenfallen mellan
Boren och Kungs Norrbysjön, vilka emellertid utarrenderats till Motala ströms kraftaktiebolag
och utnyttjas i dess kraftstation vid Näs.
Kraftstationen vid Motala har av vattenfallsstyrelsen projekterats så, att den
skall kunna användas såväl för den allmänna distributionen som för järnvägsdriften.
På grund av sitt gynnsamma läge mellan två stora sjöar torde Motalastationen med
fördel kunna användas som toppstation för den variabla delen av belastningen vid
såväl industrinäten som järnvägsnätet. Emellertid är vattentillgången vid Motalastationen
så begränsad, att man icke kan tänka sig någon större kontinuerlig leverans
från densamma. Detta framgår tydligast av nedan angivna data angående
krafttillgången vid jämn kraftuttagning.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
Före Vätterns Efter Vätterns
reglering reglering
kilowatt kilowatt
Effekt vid exceptionellt lågvatten 1,700 sannolikt c:a 2,800
» » normalt » 3,100 » » 4,800
» » 9-månaders vatten 3,900 » » 4,800
- » » 6- » » 4,800 s » 4,800
Motalastationen är därför icke i stånd att ensam lämna erforderlig kraft till järnvägsdriften,
i synnerhet som en del av kraften bör användas för statens industrinät.
Man måste därför vid elektrifiering av banan Stockholm—Göteborg jämväl utbygga
statens vattenfall vid Råby och Malfors. Dessa vattenfall kunna vid jämn tappning
lämna följande kraftbelopp, varav 22 % falla på Råby- och 78 % på Malforsstationen.
Före Vätterns Efter Vätterns
reglering reglering
kilowatt kilowatt
Effekt vid exceptionellt lågvatten 3,100 sannolikt c:a 5,000
» » normalt » 5,500 » » 8,500
» » 9-månaders vatten 7,000 » » 8,500
» » 6- » » 8,500 » » 8,500
Staten disponerar emellertid icke fritt över hela dessa kraftbelopp, utan har vid
sitt förvärv av vattenfallen förbundit sig att till visst angivet pris för all framtid
tillhandahålla vissa kraftbelopp till Norrköpings stad m. fl. kraftkonsumenter. Storleken
av kraftbeloppet är . i viss mån beroende av i vad mån konsumenterna bestämma
sig för uttagning av kraften såsom dygnskraft resp. dagkraft, men beloppet kommer
att ungefär motsvara 2,400 kilowatt dygnskraft. På grund av dessa leveransskyldigheter
blir krafttillgången för statens del ganska väsentligt minskad under lågvatten,
så att tillgången i synnerhet före Vätterns reglering blir relativt knapp. Emellertid
bör man med hjälp av den dammanläggning, som nu utföres vid Motala, kunna
inom en rätt nära framtid genomföra reglering av Vättern. Det synes vattenfallsstyrelsen
tänkbart, att denna reglering skall kunna bliva genomförd ungefär samtidigt
med eller endast kort tid efter det elektrifieringen av banan Stockholm—Göteborg
fullbordats. Dessförinnan måste under lågvattentiden, d. v. s. 2 å 3 månader
av året, ersättningskraft anskaffas från trefasnätet och i sista hand från ångreservstationen
i Västerås och till en viss grad, ehuru i väsentligt mindre utsträckning,
kan detta bliva erforderligt även efter regleringen. Det är väl även tänkbart, att
trafiken under dylik tid delvis kan ombesörjas med ånglokomotiv.
Naturligtvis böra lämpliga åtgärder vidtagas för dygnsreglering vid de kraftstationer,
som skola leverera kraft till järnvägarna. Kraftstationerna vid Råby och Malfors
torde sålunda komma att utbyggas för en väsentligt större vattenmängd än som
svarar mot jämn avrinning. Huru denna fråga i detalj bör ordnas är emellertid beroende
av såväl de överenskommelser, som kunna bliva träffade med ägaren av Nykvarns
kraftstation, som det samarbete, som kan åstadkommas mellan de olika kraftstationerna.
Kostnaden för kraftstationerna vid Råby och Malfors har vattenfallsstyrelsen
preliminärt beräknat till 16.0 miljoner kronor vid nuvarande prisläge. Det föreligger
emellertid icke några definitiva byggnadsprojekt, vadan någon direkt beräkning
av byggnadskostnaden ej heller kunnat verkställas.
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 347.
23
Vattenfallsstyrelsen anför vidare, beträffande anslagen till de för
elektrifieringen erforderliga anläggningarna, som skulle utföras genom
vattenfallsstyrelsens försorg, att anslagen till Motala och Lilla Edets
kraftstationer torde kunna utgå i hittills avsedd ordning. För de enkom
för järnvägselektrifieringen erforderliga anläggningarna, nämligen omformarestationen
i Trollhättan och kraftstationerna vid Råby och Halföre,
borde för år 1921 beviljas ett förslagsanslag å 5,000,000 kronor.
Beträffande utförandet av dessa anläggningar hade vattenfallsstyrelsen
för avsikt att snarast utarbeta förslag, som dock icke torde kunna
avgivas, förrän vissa detaljfrågor fastställts under samverkan mellan järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen.
Enligt de av järnvägsstyrelsen verkställda beräkningarna rörande Departemantskostnaderna
för elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg skulle nämnda chefenkostnader
— frånsett erforderliga kraftverksbyggnader — med nuvarande
prisnivå uppgå till 105,000,000 kronor, därvid räntor under byggnadstiden
icke medräknats. I nämnda belopp ingå anskaffningskostnader för
elektriska lokomotiv med 40,000,000 kronor, vilken summa dock icke
i sin helhet bör påföras elektrifieringsaffären. I den mån elektrifieringen
genomföres, frigöras nämligen ånglokomotiv, vilka komma till användning
å ännu icke elektrifierade bandelar. Värdet av de ånglokomotiv,
som skulle erfordras för 1925 års beräknade trafik å linjen Stockholm—
Göteborg, har med nuvarande priser uppskattats till 30,000,000 kronor,
varför merkostnaden för de elektriska lokomotiven uppgår till allenast
10,000,000 kronor. Under förutsättning att arbetena fullbordas år 1925,
borde sålunda sistnämnda belopp påföras elektrifieringsaffären, under det
att det återstående beloppet, 30,000,000 kronor, torde böra i vanlig ordning
ingå i de årliga anslagen för rullande materiel.
Det kapital, som för järnvägens vidkommande måste anskaffas för
elektrifieringen, uppgår således till 75,000,000 kronor.
Av vattenfallsstyrelsens utredning framgår emellertid, att befintliga
eller under utbyggnad varande kraftverksanläggningar vid Trollhättan och i
Motala ström icke kunna lämna all erforderlig elektrisk energi till ifrågavarande
bansträcka. Förutom färdigställandet av Motala och Lilla Edets
kraftstationer erfordras vid elektrisk drift å nämnda bana jämväl utbyggnad
av fallen vid Råby och Malfors i Motala ström. Kostnaderna
för denna utbyggnad hava approximativt beräknats till 16,000,000 kronor.
För leverans av enfasström från Lilla Edets kraftstation erfordras vidare
— utöver därstädes tidigare planerade anläggningar •—- en omformarestation,
för vilken kostnaderna beräknats till 3,000,000 kronor.
24
KungL Maj.is Proposition Nr 347.
Till utredning angående den ekonomiska innebörden av elektrifieringen
av linjen Stockholm—Göteborg har järnvägsstyrelsen låtit upprätta
en jämförande tablå över kostnaderna vid olika prislägen för nämnda
linje vid ångdrift och elektrisk drift, och torde denna tablå få såsom
bilaga fogas vid statsrådsprotokollet (Bil. 3). Vid denna sammanställning
har styrelsen utgått från, att elektrifieringen till största delen skulle
kunna tagas i bruk under år 1925, och har vid denna tidpunkt ökningen
av antalet tågkilometer i förhållande till 1913 års trafik beräknats
till 45 procent. På grund av att med den antagna ökningen av trafikkvantiteterna
också tågvikterna ökas, har ökningen av kolförbrukningen
upptagits till 70 procent. Anläggningskostnaderna för den elektriska
driften, vari inräknats kostnaderna såväl för de erforderliga fasta anläggningarna
som för elektriska lokomotiv, hava enligt förenämnda beräkningar
upptagits till 105,000,000 kronor. Anläggningskostnaderna för
ångdrift avse endast lokomotiv, upptagna till i tabellen angivet belopp. Vid
beräkning av kostnaden för de elektriska lokomotiven har någon hänsyn
tagits till, att dessa kunna bättre utnyttjas än ånglokomotiven, på grund
av att tid för kol- och vattentagning samt släggning ej erfordras, och
att större hastigheter kunna erhållas. Vid uträkning av kostnaden för
lokomotivpersonal har emellertid samma kostnad beräknats per tågkilometer
vid både ångdrift och elektrisk drift. Driftkostnaderna hava för
att visa kolprisets inverkan uträknats för tre olika kolpris, nämligen 50,
100 och 150 kronor per ton, och har för alla fallen antagits ett strömpris
av 3 öre per kilowattimme. De övriga driftkostnaderna hava i
vart och ett av dessa tre alternativ beräknats uppgå till dels nuvarande
ungefärliga värde, 150 procent, och dels 100 procent utöver 1913 årsprisläge.
Av nämnda sammanställning framgår, att vinsten genom elektrifiering
vid höga kolpris är avsevärd, men att densamma väsentligt
nedgår vid minskning av kolpriset. Sålunda utvisar tabellen vid ett kolpris
av 50 kronor per ton, därest övriga driftkostnader beräknas efter
nuvarande priser, en vinst av 1.36 procent å ökningen i anläggningskostnaden.
Under samma förutsättning'' utgör vinsten vid ett kolpris av
100 kronor per ton 11.31 procent och vid nuvarande ungefärliga kolpris,
beräknat till 150 kronor per ton, 21.26 procent. Det är därvid att
märka, att den angivna procentuella vinsten utgöres av den besparing,
som uppkommer, sedan 5 procent ränta beräknats å anläggningskostnaden.
Beträffande det av järnvägsstyrelsen i förenämnda kalkyl beräknade
kraftpriset, 3 öre per kilowattimme, har vattenfallsstyrelsen framhållit,
hurusom detsamma med hänsyn till de för elektrifieringen erforderliga nya
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
kraftstationsbyggnaderna samt den allmänna prisstegringen måste anses
för lågt. Vattenfallsstyrelsen bär icke för närvarande kunnat meddela
något exakt pris för den kraft, som enligt järnvägsstyrelsens förslag
skulle tillhandahållas vid kraftstationerna, men uppger, att kraftkostnaden
approximativt skulle kunna uppskattas till 5 öre per kilowattimme^ vid
den utnyttjning, som erhålles vid fullständig elektrifiering av ifrågavarande
bana. Detta pris torde komma att ökas något före Vätterns
reglering och under igångsättningstiden, då utnyttjningstiden för
kraften vore väsentligt lägre än efter den fullständiga elektrifieringen.
Styrelsen har vidare framhållit att, beträffande sådana fall, som förvärvats
direkt för järnvägselektrifiering och som, vad Råby och Malforsfallen
beträffade, torde komma att användas enbart för järnvägarnas
räkning samt för de leveranser, som järnvägsstyrelsen avtalat i samband
med inköpet av vattenfallen, kraftpriset för järnvägsdriften borde sättas
lika med vattenfallsstyrelsens självkostnad, i vilken emellertid även
borde inräknas ränta å inköpsvärdet å fallen inclusive därå belöpande
ränteförluster ävensom skälig andel i vattenfallsstyrelsens allmänna administrationskostnader
samt skälig kapitalamortering. Beträffande kraftleveranserna
från statens industriella kraftverk borde enligt vattenfallsstyrelsens
mening ersättningen för kraften icke i något fall understiga
vattenfallsstyrelsens självkostnader. För den händelse att vattenfallsstyrelsens
självkostnad för kraft från de industriella kraftverken understege
marknadsvärdet, syntes det kraftpris, som debiterades järnvägsdriften,
i huvudsak böra anpassas efter marknadsvärdet för att man från
statsverkets synpunkt skulle få ett riktigt begrepp om bärigheten hos statens
kraftverksrörelse, och för att icke indirekta uppoffringar från statens
sida skulle göras för järnvägselektrifieringen, vilka icke komme att framgå
av räkenskaperna.
Jag är icke i tillfälle att taga ståndpunkt till frågan, i vad mån
strömkostnaderna böra beräknas högre än järnvägsstyrelsen förutsatt.
Åven om man utgår från ett strömpris av omkring 5 öre per kilowatttimme,
torde man emellertid, under förutsättning att kolprisen icke sjunka
högst avsevärt, kunna räkna med ett resultat av elektrifieringen, som
fullt motiverar dess genomförande. Av vattenfallsstyrelsen verkställd
beräkning giver vid handen, att en tillfredsställande förräntning å anläggningskostnaden
kan påräknas ännu vid ett dubbelt så högt kraftpris, som
järnvägsstyrelsen angivit, därest kolkostnaderna icke sjunka lägre än till
omkring 65 kronor per ton. Givetvis minskas dock vinsten av elektrifieringen
samtidigt med kraftprisets höjning, och har i detta hänseende
en höjning av kraftpriset vid elektrisk drift med 1 öre per kilowattimme
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 294 höft. (Nr 347.) 894 so 4
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
beräknats motsvara en höjning av kolpriset vid ångdrift med 5 kronor
per ton.
Av den nu lämnade utredningen framgår den grundläggande betydelse
för frågan om den elektriska driftens ekonomi i förhållande till
ångdriften, som ligger i kolprisen. Järnvägsstyrelsen har även sökt
att genom hänvändelse till Sveriges generalkonsul i London få något
begrepp om utsikterna beträffande kolprisen för framtiden. Med anledning
härav har social attachén vid beskickningen därstädes Erik Sjöstrand
i en överlämnad promemoria verkställt en ingående utredning i
frågan. 1 denna promemoria, vilken torde få såsom bilaga fogas vid
statsrådsprotokollet (bil. 4), framhålles, att under nu rådande ovissa läge
givetvis vaije föisök att uppskatta de framtida produktions-och försäljningskostnaderna
för stenkol mer eller mindre måste få karaktären av en gissning.
Efter en redogörelse för huru förhållandena på stenkolsmarknaden
under kriget växlat och resulterat i mer och mer ökade stenkolspris,
göres emellertid vissa uttalanden, varav kan slutas att under överblickbar
framtid säkerligen icke kan räknas med ett kolpris, eif svensk hamn,
understigande i runt tal 48 kronor per ton. Då till stenkolskostnaden
i hamn måste läggas distributionskostnader m. m., skulle nämnda cifpris
i kalkylen för den elektriska driften motsvara ett kolpris av ungefär 56
kronor, därvid likväl ränta å kostnad för kolförråd ej beräknats. Av den
åberopade utredningen framgar emellertid icke när denna prissänkning,
därest den verkligen skulle komma till stånd, kan tänkas inträda, och
några antaganden härvidlag äro för närvarande knappast möjliga. Förhållandena
å kol- och arbetsmarknaden inom England äro därtill allt för
vacklande. Emellertid synes man av allt att döma hava anledning förmoda,
att om överhuvud taget nämnda kolpris, som utgör ungefär en
tredjedel av vad som för närvarande måste betalas, kommer att bliva en
verklighet, detta skall dröja en högst avsevärd tid, helst som, enligt vad
jag inhämtat, en ganska kraftig tendens till stegring i även det nuvarande
priset under sista tiden inträtt. Man måste dock förutsätta,
att en nedgång i kolpriset förr eller senare skall inträda, och det är
därför av allra största vikt att driva elektrifieringsarbetet så, att detsamma
hinner bliva färdigställt, medan ännu de hög-a stenkolsprisen
med allra största säkerhet äro gällande och de kraftiga bespanngsmÄjligheterna
alltså för handen. Härigenom betryggas säkrast en
snabb amoitering av de stora kostnader, som arbetet med elektrifieringen
erfordrar. Järnvägsstyrelsen har i sistnämnda hänseende beräknat, att om
de nuvarande höga kolprisen skulle fortfarande vara gällande, sedan elektrifieringen
genomförts, skulle hela den ökade anläggningskostnaden för elektri
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
27
fieringen av linjen Stockholm—Göteborg hinna amorteras på en tid av
omkring fyra år. Därvid har styrelsen för att ställa beräkningarna på
den säkra sidan utgått från att trafiken ej skulle stiga under tiden för
amorteringen och vidare, att trafikarbetet under samma tid ej överstiger
det för år 1925 beräknade. Därest man räknar med ett högre strömpris
än 3 öre per kilowattimme, kommer visserligen amorteringstiden att
förlängas, men någon väsentlig rubbning av den gjorda kalkylen torde
dock ej härigenom föranledas.
Järnvägsstyrelsen har i föreliggande ämne framhållit, att — oaktat
stora svårigheter givetvis måste föreligga att under nuvarande förhållanden
anskaffa det för elektrifiering av ifrågavarande handel erforderliga
kapitalet — denna kapitalanskaffning, med hänsyn till ovan angivna fördelar
för landet av olika slag, enligt styrelsens mening måste anses icke
endast försvarlig trots de rådande förhållandena på penningmarknaden
utan i högsta grad motiverad. Ty även om planen • kunde genomföras
framdeles, då mindre svårigheter än nu att anskaffa de erforderliga
penningbeloppen möjligen kunde vara för handen, så vore det dock
högst osannolikt, att så stora besparingar i kostnader för drivkraften,
som nu kunde beräknas, senare skulle kunna göras samt att så fördelaktiga
förutsättningar för anläggningskapitalets snabba amortering, som
nu vore för handen, då skulle föreligga. Om över huvud taget en allmännare
elektrifiering av statsbanorna inom överskådlig framtid skulle
ske — och härför funne styrelsen många skäl tala — så skulle det
enligt järnvägsstyrelsens mening vara mycket oklokt att icke använda
sig av de för tillfället för arbetets snabba genomförande på ett avsevärt
parti av statsbanan synnerligen animerande konjunkturerna på bränslemarknaden.
Vattenfallsstyrelsen har för sin del betonat järnvägselektrifieringens
betydelse såsom ett mycket viktigt led i rikets ekonomiska försvar och
därvid framhållit, att i samma mån som järnvägselektrifieringen genomfördes,
komme landet att säkerställas för de förluster, som eljest bleve
en följd av de nuvarande och möjligen för en avsevärd tid framåt bestående
höga kolprisen. Elektrifieringen innebure sålunda enligt vattenfallsstyrelsens
mening en slags försäkringsåtgärd emot abnormt höga
kolpris och vore ur denna synpunkt otvivelaktigt att anse som en klok
och välbetänkt åtgärd.
De sålunda framförda synpunkterna vill jag giva min fulla anslutning.
Med hänsyn till den stora betydelsen för landet av att en mera
allmän elektrifiering snarast påbörjas, har jag därför ansett mig höra
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
förorda järnvägsstyrelsens föreliggande förslag till bifall. Till frågan
om företagets finansiering återkommer jag i det följande.
Såsom förut antytts, föreligger för närvarande icke någon mera
definitiv plan för de kraftverksbyggnader, som erfordras för elektrifieringens
genomförande. Jag är därför icke beredd att nu framlägga förslag i
fråga om de för nämnda ändamål erforderliga anslagen. Då det emellertid
är av vikt, att erforderlig kraft finnes tillgänglig vid den tid, då
den elektriska driften kan påbörjas, synes denna fråga böra underställas
1921 års riksdag, därvid det tilläventyrs kan bliva erforderligt, att betydande
anslag för ändamålet äskas å tilläggsstat för samma år.
Beträffande elektrifieringsföretagets planläggning så har, såsom
av det föregående framgår, i det föreliggande förslaget lämnats öppet,
i vad mån överföringsledningarna för järnvägsdriften böra ansluta sig
till vattenfallsstyrelsens ledningsnät för trefasström. I sistnämnda hänseende
framhåller vattenfallsstyrelsen i sitt utlåtande, att den utredning,
som av järnvägsstyrelsen verkställts, tagit sikte på elektrifieringsproblemet
huvudsakligen ur järnvägens egen synpunkt. Enligt
vattenfallsstyrelsens mening skulle en konsekvent tillämpning av denna
synpunkt leda till ett i stort sett fristående system av elektriska ledningar
för järnvägarna, som, vad vissa delar av landet beträffade,
skulle komma att framdragas vid sidan av statens industriella kraftledningar.
Vattenfallsstyrelsen, som även funnit vissa faktorer tala för
ett dylikt särskiljande . av järnvägsdrift och industriell drift, hade dock
ansett sig böra undersöka, huruvida icke ett mera enhetligt kraftstations-’
och ledningssystem vore att föredraga. Därvid hade framkommit vissa
synpunkter och förslag, som styrelsen funnit tyda därpå, att i flera hänseenden
kombinationer kunde göras mellan statens industriella trefassystem
och järnvägssystemet, vilka skulle kunna medföra en minskning
av statsverkets totala kostnader för dessa företag. Undersökningarna
rörande detta ytterst komplicerade problem, varmed även sammanhängde
frågan om de enskilda järnvägarnas förseende med elektrisk energi, hade
emellertid ännu icke fortskridit så långt, att några definitiva förslag för
närvarande kunde av vattenfallsstyrelsen framläggas.
Oaktat det sålunda icke torde vara möjligt att i nu berörda hänseende
för närvarande taga ståndpunkt, så bör dock denna omständighet
icke utgöra hinder för att redan nu fatta beslut om ifrågavarande
handels elektrifiering. Järnvägsstyrelsen har påpekat, att vare sig frågan
i förevarande avseende löses i den ena eller andra riktningen, detta icke
väsentligt inverkade på de av styrelsen för järnvägsdriftens vidkommande
framlagda ekonomiska kalkylerna. Redan tidigare hava anslag i stor ut
-
Kungl. Muj.ts Proposition Nr 347.
29
sträckning beviljats för de affärsdrivande verkens räkning utan att detaljerna
i byggnadsplanerna därvid kunnat framläggas. På liknande sätt
torde det kunna överlämnas åt vederbörande myndigheter att i samråd
fastställa detaljerna rörande energitillförseln till ifrågavarande bansträcka,
därvid dock frågor av. principiell innebörd torde böra underställas Kungl.
Maj:ts prövning.
Beträffande förslagets detaljer i övrigt har jag ingen erinran att
framställa.
Beträffande finansieringen av ifrågavarande företag anför järnvägs- finansplan
styrelsen följande: fieringen av
„ linjen Stock
Med
hänsyn till vikten av att elektrifieringen av den nu närmast ifrågasätta bolin—Götedelen
av statsbanorna, linjen Stockholm—Göteborg, om densamma beslutes, kommer torg.
till utförande inom så begränsad tidrymd, att utsikter förefinnas att hinna få arbetet j&rnvägsfullt
genomfört och den elektriska driften igång, medan ännu de höga, stora kapital- styrelsen,
utlägg betingande kolprisen äro rådande, synes det järnvägsstyrelsen nödvändigt att
för finansieringen tillämpa något annat sätt än vid övriga nyanläggningar för statens
järnvägars behov hittills varit brukligt. Det låter sig sålunda enligt järnvägsstyrelsens
mening icke göra att sätta arbetet igång och låta detsammas fortgång vara beroende
av de anslag, som år efter år för detsamma tillsammans med anslag för övrig kapitalökning
kunna beviljas och vilka givetvis icke kunna undgå att röna inflytande av
de växlande förhållandena och svårigheterna vid riksstatens uppställning. Med hänsyn
till storleken av det kapital, som erfordras, och med hänsyn till den korta tid,
inom vilken anläggningen hör färdigställas och kapitalet sålunda förbrukas, bör enligt
järnvägsstyrelsens mening arbetet med elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg
icke igångsättas förrän säkerhet finnes för att hela det för ändamålet erforderliga
kapitalet kan vara tillgängligt under den som lämplig antagna byggnadstiden.
Det torde emellertid vara uteslutet att under nu rådande förhållanden på en
gång erhålla såsom kapitalökning ett anslag på cirka 75 miljoner kronor, och det
kan för övrigt också enligt järnvägsstyrelsens förmenande ifrågasättas, huruvida något
dylikt överhuvud taget vore lämpligt ur ekonomisk förvaltningssynpunkt. Det är
nämligen obestridligt, att den risken alltid är förenad med elektrifieringsföretaget, att
kolkostnaderna en gång i framtiden kunna nedgå så långt, att den direkta besparingen
vid elektrisk drift kan förvandlas i en fördyring, vilken får tänkas blott mer
eller mindre fullständigt motvägd av de andra fördelar, som äro förenade med den
elektriska driften. Den verkställda utredningen synes emellertid giva vid handen,
att en dylik eventualitet med all sannolikhet icke kan förväntas på grund av läget
på kolmarknaden förrän i en ganska avlägsen framtid. Det är därför all anledning
förmoda, att de driftbesparingar, som under tiden komma att uppstå till följd av
den elektriska driften, skola vara tillräckliga att till fullo täcka kostnaderna för elektrifieringen.
För den händelse dessa kostnader skulle bestridas med anslagsmedel på
vanligt sätt, skulle emellertid, därest driftkostnaderna vid elektrisk drift i framtiden
komme att överstiga motsvarande kostnader vid ångdrift, taxehöjden få avmätas att
lämna avkastning på ett samlat kapitalvärde av statsbaneegendom, vari utan direkt
påvisbar driftbesparing finnes infört kapitalet för elektrifieringen. Lämpligare synes
alltså kunna vara, att elektrifieringen får anses vara en inre driftsekonomisk ange
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
Riksgälds
fullmäktige.
SO
lägenhet, och att med de för elektrifieringsarbetenas utförande erforderliga medlen så
förfares, att någon ökning av statsbanornas bokförda värde och det deras kapital,
som skall förräntas, icke därav betingas. För genomförande av den här framlagda
planen skulle man alltså enligt järnvägsstyrelsens förmenande kunna ordna så, att
de nödiga penningmedlen tillhandahållas järnvägsstyrelsen såsom ett tillfälligt lån,
vilket skall av statens järnvägar förräntas och amorteras medelst avsättning av de driftkostnadsbesparingar,
som — helt oberoende av statsbaneaffärens ekonomiska utfall
för övrigt—kunna göras vid elektrisk drift i stället för vid bibehållen ångdrift på berörda
linjesträckor. De för tillhandahållandet av detta lån erforderliga medlen synas järnvägsstyrelsen,
om de ej kunna vara tillgängliga i någon av statens fonder, exempelvis kunna
anskaffas genom uppläggande i riksgäldskontoret av ett särskilt obligationslån, som
emitteras efter hand som pengar för arbetenas utförande behövas, eller vid tidpunkter,
då den ekonomiska konjunkturen är lämplig för obligationernas utsläppande.
För obligationslånets planmässiga förräntning och amortering synes härvid, i betraktande
av den ojämnhet, som givetvis kommer att råda beträffande de årliga driftbesparingarnas
storlek, lämpligen kunna likaledes i riksgäldskontoret upplägges en
fond, till vilken av statens järnvägars trafikmedel årligen inbetalas ovannämnda, efter
vederbörligen antagna grunder och kontrollföreskrifter bestämda skillnad i driftkostnader.
Vid ett dylikt förfarande skulle järnvägsstyrelsen först sedan lånet inbetalts
eller till dess amorteringsfond avsatts så mycket, som erfordras för slutbetalningen
enligt lånets plan, äga frihet att tillgodoräkna sig de vunna driftbesparingarna såsom
sänkning av driftkostnaderna för statsbanorna såsom helhet och tillgodogöra sig den
därav följande möjligheten att i motsvarande mån sänka taxorna.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka icke velat uttala sig om huruvida
det föreslagna omfattande arbetet med elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg
överhuvud borde komma till utförande eller om rätta
tiden för dess igångsättande nu vore inne, hava inskränkt sig
till att behandla frågan om anskaffande av de medel, som för företaget
erfordras.
Fullmäktige hava därvid framhållit, att den av järnvägsstyrelsen
begärda summan, 75,000,000 kronor, visserligen vore för våra förhållanden
betydande, men då densamma vore avsedd att fördelas på
en byggnadstid av fem år 1921—1925, hölle fullmäktige före, att, därest
den ifrågasatta elektrifieringen prövades böra komma till utförande, det
även, för så vitt oförutsedda omständigheter ej uppträdde, skulle låta
sig göra att på lånevägen uppbringa de erforderliga medlen, i den mån
de behövdes.
Fullmäktige vore vidare ense med järnvägsstyrelsen om lämpligheten
av att beslut om hela det för elektrifieringen erforderliga beloppets
tillhandahållande av riksdagen fattades, innan arbetet påbörjades. Rörande
sättet för medlens anskaffande och återbetalande hade fullmäktige
däremot ej i allt kunnat instämma med styrelsen. Enligt fullmäktiges
uppfattning borde frågan lämpligast ordnas sålunda, att i riksstaten för
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 847.
31
år 1921 uppfördes å utgiftssidan ett reservationsanslag å 75,000,000
kronor för ifrågavarande arbete och å inkomstsidan tillfälliga lånemedel
till samma belopp. Den omständigheten att anslaget ej vore avsett att
i sin helhet tagas i anspråk under det år, i vars riksstat det vore uppfört,
borde enligt fullmäktiges mening ej vara något avgörande skäl mot
en dylik anordning. Det i riksstaten sålunda uppförda beloppet borde
tillhandahållas järnvägsstyrelsen av riksgäldskontor i mån av behov
och efter särskilda beslut av Kungl. Magt. Fullmäktige hade alltså
ej funnit lämpligt att för ändamålet upplägga ett särskilt lån.
Vidare anföra fullmäktige, att beloppet av de årliga driftkostnadsbesparingarna
borde av järnvägsstyrelsen inbetalas till riksgäldskontor
för att där användas till förräntning och amortering av förenämnda anslag
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, enligt vilka statens
lån till enskilda järnvägar i riksgäldskontoret behandlades. Räntefoten
borde lämpligen sättas lika med den, som vid motsvarande tidpunkt
vore gällande för statens upplåning.
I det föregående har kraftigt betonats, att elektrifieringens raska
genomförande är eu nödvändig förutsättning för att det med företaget
avsedda resultatet skall säkerställas och att därför, därest anläggningen
över huvud anses böra komma till stånd, anläggningsarbetena böra bedrivas
i den snabbaste takt, som är förenlig med ett ekonomiskt rationellt utförande.
Med hänsyn härtill hava jämväl järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige
uttalat den uppfattningen, att hela det för företaget erforderliga
kapitalbeloppet bör ställas till förfogande, innan arbetet påbörjas.
De utvägar, som för sådant ändamål förordats, synas mig emellertid
komma att medföra, att elektrifieringsföretaget erhåller ställningen av
ett från statsbanornas affärsverksamhet i övrigt skilt affärsföretag, vars
resultat komme att i riksstaten särskilt bokföras. Ett sådant förhållande
torde strida mot de principer, som legat till grund för den genomförda
reformen i fråga om uppställningen av riksstaten beträffande de affärsdrivande
verken. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka, att medel
för elektrifieringen beviljas i annan ordning än den i allmänhet tillämpade
i fråga om utgifter för kapitalökning. Givetvis har det sitt synnerliga
intresse, att statens järnvägars bokföring ordnas på ett sätt, som
gör det möjligt att bedöma resultatet av elektrifieringsföretaget såsom
fristående affär. Det torde då framdeles kunna tagas i övervägande,
huruvida och i vad mån statsbanornas anläggningskapital bör nedskrivas
med den uppkomna vinsten.
Aven om man sålunda torde vara nödsakad att välja utvägen att i
vanlig ordning under utgifter för kapitalökning bevilja anslag till före
-
Departe
mentschefen.
32
Kungl. Maj ds Proposition Nr 347.
taget, måste det med styrka framhållas, att statsmakterna med det
ifrågasatta anslagets beviljande taga principiell ställning till hela
den ekonomiska planläggningen av elektrifieringsaffären; och torde
den av järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige framhållna nödvändigheten
av att man redan från början vinner garantier för möjligheten
till arbetets planmässiga och snabba utförande motivera, att
man vid bestämmande av de årliga anslagsbeloppen tillmäter dessa större
än som, därest vanliga regler skulle tillämpas, kunde ifrågakomma och
att sålunda hela anläggningskapitalet anvisas på kortare tidrymd än
som med hänsyn till den beräknade arbetstiden i vanliga fall plägar ske.
Ur nu angivna synpunkt synes anslaget för år 1921 böra bestämmas så,
att därmed täckes ej allenast de beräknade anläggningskostnaderna för
samma år utan även åtminstone en del av de beräknade arbetskostnaderna
under nästkommande år och att järnvägsstyrelsen sålunda beredes möjlighet
att med större frihet planera för arbetets fortsatta bedrivande.
Liknande principer synas böra komma till tillämpning i fråga om utmätande
av återstående anslagsbelopp. Härigenom torde i stort sett ernås
samma garantier, som järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige velat
vinna genom uppförande i riksstaten på en gång av hela det erforderliga
anläggningskapitalet, under det å andra sidan de invändningar ur
principiell synpunkt, som kunna framställas mot sistnämnda förslag, ej
kunna göras. Hela anläggningskapitalet synes mig lämpligen böra fördelas
på förslagsvis tre år. Därest anslagsbeloppen utmätas på nu angivet
sätt, bör det givetvis ankomma på Kungl. Maj :t att, på rekvisition
av järnvägsstyrelsen, förordna om beloppens utbetalande i mån av behov.
Såsom förut antytts, har för ifrågavarande ändamål i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag »för år 1921 beräknats ett belopp
av 8,000,000 kronor. Detta belopp bör, i anslutning till vad jag
nyss yttrat, högst avsevärt höjas, och vill jag i sådant hänseende föreslå
en ökning av 15,000,000 kronor, vaidgenom anslagsbeloppet skulle
komma att uppgå till 23,000,000 kronor, motsvarande ungefär en tredjedel
av hela anläggningskapitalet. Jag vill i detta sammanhang erinra,
att riksdagen på tilläggsstat för år 1919 anvisat ett belopp av 15,000,000
kronor att utgå av lånemedel för täckande av uppkommen driftförlust
vid statsbanorna. Det sålunda anvisade beloppet har emellertid icke
behövt tagas i anspråk. Då nämnda belopp anvisats såsom förslagsanslag,
högst, lärer visserligen den för ändamålet medgivna upplåningsrätten
numera vara förfallen, men den omständigheten, att lånebudgeten
icke behövt i verkligheten belastas med förenämnda belopp, synes dock i
motsvarande mån underlätta för statsverket att påtaga sig den nu förordade
ökningen av det tidigare beräknade anslaget för år 1921.
''Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 347. 33
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag
av 23,000,000 kronor, att utgå av lånemedel;
dels ock, vid bifall till vad sålunda föreslagits,
besluta, att de i förslaget till 1921 års riksstat bland
inkomsterna under rubriken »I. Fast upplåning)) upptagna
lånemedel skola höjas med 15,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Departe
mentschefens
hemställan.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 294 höft. (Nr 347.)
891 20 5
34
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
Bilaga 1.
Tabell I. Jämförelse mellan maskinavdelningens kostnader för ångdrift och elektrisk drift.
1913 års priser.
Ångdrift. |
Elektrisk drift. |
Ökning i |
Beräknad Kr. |
Kol-för-bruk-ning Ton. |
Ökning Kr. |
|||||
B a n d e 1. |
Ban- längd. Km. |
Kolför- brukning vid ångdrift, total. Ton. |
An- läggnings- kostnad. Endast lokomotiv. Kr. |
Årskost- nader. Kr. |
An- läggnings- kostnad. Kr. |
Årskost- nader. Kr. |
anlägg-ningskost-nad genom Kr. |
|||
Huvudbanor. Stockholm—Göteborg ...... |
458 |
175,600 |
16,000,000 |
9,654,800 |
44,996,300 |
8,485,130 |
28,996,300 |
1,169,670 |
384 |
165 |
Jama och Katrineholm— |
631 |
203,536 |
20,740,000 |
11,641,100 |
58,394,300 |
10,618,600 |
37,654,300 |
1,022,500 |
322 |
185 |
Stockholm—Bräcke ......... |
515 |
149,664 |
12,660,000 |
7,867,500 |
36,421,450 |
6,824,148 |
23,761,450 |
1,043,352 |
290 |
159 |
Göteborg—Malmö och |
327 |
86,112 |
9,000,000 |
4,879,600 |
25,013,005 |
4,456,661 |
16,013,005 |
422,939 |
264 |
186 |
Krylbo—Mjölby............... |
253 |
59,536 |
5,040,000 |
3,065,600 |
15,812,635 |
2,735,135 |
10,772,635 |
330,465 |
236 |
181 |
Falköping R.—Nässjö...... |
112 |
22,048 |
2,160,000 |
1,331,200 |
6,586,000 |
1,194,131 |
4,426,000 |
137,069 |
197 |
201 |
Laxå—Charlottenberg ...... |
206 |
35,432 |
3,300,000 |
2,097,700 |
11,106,355 |
1,921,554 |
7,806,355 |
176,146 |
172 |
222 |
Bräcke—Storlien ............ |
233 |
28,000 |
2,140,000 |
1,323,900 |
9,457,965 |
1,347,799 |
7,317,965 |
- 23,899 |
120 |
261 |
Bräcke—Boden ............... |
629 |
72,000 |
5,600,000 |
3,433,800 |
25,655,235 |
3,623,077 |
20,055,235 |
— 189,277 |
114 |
278 |
Göteborg—Strömstad ...... |
181 |
19,792 |
1,960,000 |
1,163,200 |
7,106,155 |
1,141,358 |
5,146,155 |
21,842 |
no |
260 |
Kristinehamn—Mora— Orsa med bibanor......... |
300 |
16,680 |
1,740,000 |
1,077,878 |
9,086,200 |
1,266,438 |
7,346,200 |
- 188,560 |
60 |
440 |
Bibanor. Kilafors—Stugsund ......... |
36 |
8,000 |
560,000 |
348,000 |
2,002,590 |
315,177 |
1,442,590 |
32,823 |
222 |
180 |
Billesholms gruva—Lands-krona ........................ |
26 |
4,384 |
380,000 |
221.500 |
883,490 |
168,345 |
503,490 |
53,155 |
168 |
115 |
Ange—Sundsvall ............ |
95 |
16,000 |
1,200,000 |
734,800 |
4,207,270 |
665,091 |
3,007,270 |
69,709 |
168 |
188 |
Åstorp—Höganäs............ |
28 |
4,640 |
520,000 |
275,000 |
1,221,525 |
233,333 |
701,525 |
41,667 |
166 |
151 |
Örebro—Svärta.............. |
50 |
8,256 |
680,000 |
417,800 |
1,720,000 |
316,273 |
1,040,000 |
101,527 |
166 |
126 |
Långsele—Sollefteå ......... |
14 |
2,000 |
173,000 |
101,975 |
474,900 |
81,994 |
301,900 |
19,981 |
142 |
151 |
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
35
Ångdrift. |
Elektrisk drift. |
Ökning i |
Beräknad Kr. |
Kol- för- |
Ökning Kr. |
|||||
B a n d e 1. |
Ban- längd. Km. |
Kolför- brukning vid ångdrift, total. Ton. |
An- läggnings. kostnad. Endast lokomotiv. Kr. |
Årskost- nader. Kr. |
An- läggnings- kostnad. Kr. |
Årskost- nader. Kr. |
anlägg-ningskost-nad genom Kr. |
bruk-ning Ton. |
||
Bastuträsk—Kallkolmen ... |
G3 |
7,000 |
560,000 |
331,200 |
2,192,935 |
315,633 |
1,632,935 |
15,567 |
112 |
233 |
Mellansel—Örnsköldsvik ... |
29 |
3,000 |
220,000 |
132,700 |
778,060 |
119,859 |
558,060 |
12,841 |
104 |
186 |
Skövde—Karlsborg ......... |
44 |
4,384 |
420,000 |
262,100 |
1,298,985 |
226,867 |
878,985 |
35,233 |
100 |
200 |
Ljusdal—Hudiksvall......... |
62 |
6,000 |
520,000 |
299,800 |
2,283,000 |
327,270 |
1,763,000 |
- 27,410 |
96 |
294 |
Vännäs—Umeå ............... |
31 |
3,000 |
240,000 |
148,000 |
980,250 |
140,556 |
740,250 |
7,444 |
96 |
247 |
Älvsby—Piteå ................ Östersund—Ulriksfors med |
52 |
3,600 |
400,000 |
211,400 |
1,298,000 |
201,763 |
898,000 |
9,637 |
70 |
249 |
bibanor ..................... |
129 |
8,000 |
720,000 |
425,400 |
3,747,000 |
489,754 |
3,027,000 |
— 64,354 |
62 |
378 |
Iiarungi— Övertorneå ...... |
46 |
2,200 |
143,000 |
99,525 |
1,183,900 |
171,162 |
1,040,900 |
- 71,637 |
48 |
473 |
Boden—Karungi ............ |
141 |
4,000 |
340,000 |
201,700 |
3,440,000 |
332,875 |
3,100,000 |
-131,175 |
28 |
775 |
Ulriksfors—Dorotea......... |
73 |
2,000 |
139,000 |
94,825 |
1,832,700 |
187,169 |
1,693,700 |
— 92,344 |
28 |
847 |
36
Kungl, Maj. ts Proposition Nr 347.
Bilaga 2.
Tabell II. Jämförelse mellan maskinavdelningens kostnader för ångdrift och elektrisk drift
vid olika prislägen.
Alternativ a)
» b)
Alternativ a)
» b)
Alternativ a)
» b)
Alternativ a)
» b)
Kolför-brukning Ton. |
An-skaffnings-kostnad Kr. |
Årskostnad kr. |
|
utom räntor. |
räntor 5 %■ |
||
1913 |
|||
954,864 |
87,555,000 |
47,464,300 |
4,377,800 |
771,904 |
71,593,000 |
38,519,800 |
3,579,700 |
Ångdrift.
Elektrisk drift.
An
läggnings
kostnad.
Kr.
Årskostnad
kr.
utom
räntor.
räntor
5 %■
Boräknad
vinst per år
genom införandet
av
elektrisk
drift, sedan
5 % räntor
beräknats.
Kr.
Ökning i |
Vinsten i % å |
anläggnings- |
ök- |
kostnaden |
ningen i |
genom in- |
anlägg- |
förandet av |
nings- |
elektrisk |
kostnad |
drift. |
utöver |
Kr. |
5 % |
209,092,000 ^7,260,OOojlO,454,60o) 4,384,900|l37,499,000(
Prisläge I.
Kolpris 50 kronor per ton.
954,8641175,110,000J 103,248,600
771,904 143,186,000; 83,948,100
8,755,500
7,159,300
558,360,000165,419,100
418,184,OOoj52,425,100
27,918,000
20,909,200
18,667,0001383,250,000
17,773,100] 274,998,000
954,8641218,888,000
771,904) 178,983,000
Prisläge II.
Kolpris 100 kronor per ton.
158,477,200 10,944,400,628,155,000175,144,700j31,407,800
128,659,900 , 8,949,200 470,457,000)60,287,600|S3,522,900
Prisläge III,
Kolpris ISO kronor per ton.
954,864
771,904
262.665.000
214.779.000
213,705,700
173,371,600
13,133,300
10,739,000
697,950,000184,870,300
522,730,000,68,150,000
34.897.500
26.136.500
62,869,100
53,798,600
107,071,200
89,824,100
409.267.000
291.474.000
435.285.000
307.951.000
2.05
3.19
4.87
6.46
15.36
18.46
24.60
29.17
Alternativ a) Elektrifiering av hela statsbanenätet med undantag för linjen Svartön — Riksgränsen, beträffande vilken elektrifiering
redan är beslutad och delvis färdig.
» b) Elektrifiering av samtliga statsbanedelar söder om Östersund och Långsele med undantag av de för närvarande
på grund av låg trafikintensitet mindre kolförbrukande bandelarna Göteborg—Strömstad, Laxå—Charlottenberg
och Kristinehamn—Mora—Orsa.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347,
.''57
Bilaga 3.
Tabell III. Sammanställning av maskinavdelningens kostnader för linjen Stockholm—Göteborg
vid ångdrift och elektrisk drift.
Förutsättningar. |
i n g i |
r i f t. |
Elektrisk cl |
ift. |
Vinst Kr. |
Ökning i Kr. |
Vinsten i % a ökning i 5 % ränta. |
||||
Kolpris |
Beräknad |
Kolför- brukning. Ton. |
An- läggnings- kostnad. Kr. |
Årskostnad kr. |
An- läggnings- kostnad. Kr. |
o Årskostnad kr. |
|||||
utom räntor. |
räntor 5 %. |
utom räntor. |
räntor 5 %■ |
||||||||
50 |
100 % |
149,260 |
30,000,000 |
15,174,200 |
1,500,000 |
105,000,000 |
10,683,600 |
5,250,000 |
740,600 |
75,000,000 |
0.99 |
50 |
150 » |
149,260 |
30,000,000 |
16,914,500 |
1,500,000 |
105,000,000 |
12,144,700 |
5,250,000 |
1,019,800 |
75,000,000 |
1.36 |
100 |
100 » |
149,260 |
30,000,000 |
22,637,200 |
1,500,000 |
105,000,000 |
10,683,600 |
5,250,000 |
8,203,600 |
75,000,000 |
10.94 |
100 |
150 » |
149,260 |
30,000,000 |
24,377,500 |
1,500,000 |
105,000,000 |
12,144,700 |
5,250,000 |
8,482,800 |
75,000,000 |
11.31 |
150 |
100 » |
149,260 |
30,000,000 |
30,100,200 |
1,500,000 |
105,000,000 |
10,683,600 |
5,250,000 |
15,666,600 |
75,000,000 |
20.89 |
150 |
150 » |
149,260 |
30,000,000 |
31,840,500 |
1,500,000 |
105,000,000 |
12,144,700 |
5,250,000 |
15,945,800 |
75,000,000 |
21.20 |
Beräknat strömpris 3 öre per kilowattimme.
Beräknad strömförbrukning 75 miljoner kilowattimmar per år.
38
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
Bilaga 4.
P. M.
angående produktionskostnaderna för engelskt stenkol.
Under nu rådande ovissa läge såväl på det ekonomiska som på det arbetarpolitiska
området måste givetvis varje försök att uppskatta de framtida produktionskostnaderna
för stenkol mer eller mindre antaga karaktären av en gissning. I ett
viktigt avseende synas emellertid numera erbjuda sig fastare hållpunkter för ett omdöme
än som var möjligt under krigstiden. Den oerhörda prisstegring, som ägt rum
över hela världen, har till allra största delen haft sitt upphov i den emission av
fiktiv valuta, som företagits för att möta de med kriget förenade statsutgifterna. I
och med det att krigstillståndet upphört, har visserligen icke nämnda prisstegrande
faktor bragts ur världen.'' Tvärtom har det visat sig, att för rekonstruktiva och allehanda
sociala ändamål m. m. erfordrats högst betydande belopp, som, då de icke
kunnat uttagas på skattevägen, i stället måst anskaffas genom förnyade sedelemissioner
och tillfällig upplåning. Följden har blivit, att inom de flesta länder och framför
allt de krigförande prisstegringen fortsatt även efter fientligheternas upphörande. I
England utmärktes visserligen de första månaderna efter vapenstilleståndet av allmänt
prisfall, men redan på våren 1919 vidtog en ny prisstegring, som sedermera oavbrutet
fortsatt. Det bekanta indextal för priser å ledande varuartiklar, som månadsvis publiceras
av tidskriften »Economist», visade sålunda i november 1918 en poängsiffra av
6,212, som i mars 1919 nedgått till 5,708, men i november åter höjts till icke mindre
än 6,985. Att denna nya prisstegring, liksom den under kriget förut inträffade,
väsentligen framkallats av den fortsatta valutainflation, som krigstillståndets avveckling
fört med sig, torde knappast kunna betvivlas.
Å andra sidan .finnes emellertid åtskilligt, som talar för att inflationen i England
måhända inom en nära framtid skall hava nått sitt maximum. Helt nyligen har
sålunda finansministern förklarat sig beredd acceptera ett förslag om absolut begränsning
av det belopp statspappersmynt (currency notes), som icke täckes av guld eller
därmed likvärdiga banksedlar. I samma riktning pekar den förhöjning av det officiella
diskontot från 5 till 6 procent, som företogs den 6 november 1919. De i utomordentlig
grad stegrade statsutgifterna, som varit en direkt orsak till inflationen, söker
regeringen nedbringa genom indragningar inom de flesta grenar av administrationen.
Om resultatet av dessa besparingar är det visserligen för tidigt att yttra sig, då nya
utlägg erfordras i främsta rummet för olika sociala ändamål, såsom understöd åt
husbyggnadsverksamheten, ökade ålderdomspensioner m. m. Sedan emellertid numera
allmänt vunnits insikt därom, att sparsamhet i statsförvaltningen är ett villkor för
bekämpandet av inflationen och stegringen i levnadskostnaderna, torde man dock
kunna antaga, att hänsyn härtill kommer att tagas vid uppgörandet av framtida
statsbudgeter.
Huruvida de restriktiva åtgärder, som sålunda planeras, komma att resultera i
någon förbättring i penningvärdet, varmed tendensen till prissänkning skulle vara
given, är naturligtvis ytterligt svårt att förutsäga. Av all erfarenhet att döma resa
39
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 347.
sig emellertid betydande svårigheter mot att få lägre priser till stånd genom enbart
sådana restriktiva åtgärder som inskränkning av affärskrediter, indragning av utelöpande
statspappersmynt o. dyl. Vida mera sannolikt är det, att den produktiva
arbetarstammens ökning, införandet av tekniska förbättringar m. m. efter hand kommer
att medföra en rikligare tillgång på varor och att av dessa anledningar den allmänna
prisnivån omsider kommer att börja sakta falla.
Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att, då i det föregående talats
om den på inflation beroende prisstegringen, detta närmast har avseende allenast å
förhållandena inom England. Med hänsyn till den inverkan, som penningvärdets
gestaltning inom det brittiska väldet visat sig utöva på världsmarknadspriserna för
ledande artiklar och även på prisbildningen inom Sverige, har det synts vara lämpligt
att uttala några förmodanden om de framtida valutaförhållandena i England och deras
inverkan på prisnivån inom detta land.
Utgår man sålunda från att den på inflationen beroende prisstegringen inom en
ganska nära framtid kommer att upphöra, så blir det därmed möjligt att vid en
uppskattning av de nuvarande och sannolika framtida produktionskostnaderna för
stenkol eliminera den störande faktor, som ett växlande penningvärde utgör. Till
ytterligare belysande av frågan må emellertid först meddelas en såsom bilaga till
kolkommissionens förhandlingar (Coal Industry Commission Vol. III, p. 7) publicerad
sammanställning av värdet i genomsnitt per ton brutet kol vid gruvöppningen under åren
1889—1918;
S. |
d. |
|
Medeltal 1889—1893 ........................ |
........................ 7 |
4.18 |
» 1894—1898 ........................ |
........................ 6 |
2.1 6 |
» 1899—1903 ........................ |
....................... 8 |
8.76 |
» 1904—1908 ........................ |
........................ 7 |
10.94 |
År 1907 ..:........................................ |
........................ 9 |
0 |
1908 ............................................. |
....................... 8 |
11 |
1909 ............................................. |
........................ 8 |
1 |
1910 ............................................ |
........................ 8 |
2.25 |
1911 ............................................. |
........................ 8 |
2.0 |
1912 ............................................ |
........................ 9 |
1.0 |
1913 ............................................ |
........................ 10 |
1.32 |
1914 ........................................... |
........................ 9 |
11.79 |
1915 ............................................ |
........................ 12 |
5.60 |
1916 .......................................... |
........................ 15 |
7.24 |
1917 ............................................. |
........................ 16 |
8.69 |
1918*) .......................................... |
........................ 22 |
4.0 |
Då kostnaderna i denna tablå fördelats på varje ton brutet kol, motsvarar detta
icke exakt produktionskostnaderna för kol, som säljes, enär en viss kvantitet av det
uppfordrade kolet bl. a. ställes till gruvarbetarnas förfogande mot rent nominellt pris.
För år 1919 föreligger emellertid en beräkning även av produktionskostnaderna för
försålt kol, varom närmare i det följande.
Vad exportkol beträffar, meddelas i kolkommissionens förhandlingar (Ibid., p. 29)
följande sammanställning av det genomsnittliga priset per ton för vart och ett av åren
1865—1918:
*) Avser endast tiden januari—september 1918.
40 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 347.
År. |
Shillings. |
1865 ..................... |
........................ 9.49 |
1866 ..................... |
........................ 10.10 |
1867 ..................... |
........................ 10.18 |
1868 .................... |
........................ 9.75 |
1869 ..................... |
....................... 9.43 |
1870 ..................... |
...................... 9.47 |
1871 ..................... |
....................... 9.63 |
1872 .................... |
........................ 15.51 |
1873 .................... |
........................ 20.49 |
1874 .................... |
....................... 16.98 |
1875 .................... |
....................... 13.10 |
1876 .................... |
........................ 10.80 |
1877 ................... |
....................... 10.05 |
1878 .................... |
........................ 9.36 |
1879 .................... |
........................ 8.63 |
1880 .................... |
........................ 8.76 |
1881 ................... |
....................... 8.83 |
1882 .................... |
........................ 8.90 |
1883 .................... |
........................ 9.20 |
1884 .................... |
....................... 9.18 |
1885 .................... |
........................ 8.83 |
1886 .................. |
....................... 8.32 |
1887 .................... |
....................... 8.19 |
1888 .................... |
........................ 8.27 |
1889 .................... |
........................ 10.06 |
1890 ................... |
........................ 12.39 |
1891 .................... |
........................ 11.96 |
År. Shillings.
1892 ............................................ 10.89
1893 ............................................. 9.7 7
1894 ............................................. 10.41
1895 ........................................... 9.21
1896 ........................................... 8.73
1897 ............................................ 8.82
1898 ............................................. 9.79
1899 ............................................. 10.53
1900 .......................................... 16.52
1901 ............................................. 13.7#
1902 ............................................. 12.19
1903 ....................................... 11.58
1904 ............................................. 11-02
1905 ................................ 10.47
1906 ............................................. 10.82
1907 ....................................... 12.63
1908 ....................................... 12.65
1909 ............................................ H-20
1910 ............................................. 11.63
1911 ............................................ 11.31
1912 ............................................ 12.57
1913 ............................................. 13.82
1914 ............................................. 13.50
1915 ............................................. 16.72
1916 ............................................. 24.19
1917 ............................................. 26.60
1918 ............................................ 30.26
Rörande det genomsnittliga priset å exportkol under krigsåren må anmärkas,
att detta i betydlig mån influeras av det lägre pris, som medgavs vid utförsel till
allierade länder i motsats till neutrala. Med juli månad 1919 upphörde emellertid
denna förmån, varefter priset för allt exportkol hastigt reste sig i det närmaste till
samma nivå som vid export till neutrala länder.
Beträffande medelvärdet per ton brutet kol vid gruvöppningen visar detta under
krigsåren en stegring med omkring 120 procent, medan prisindex enligt »Economists»
serie under samma tid visar en stegring med 128 procent. Stegringen i de egentliga
produktionskostnaderna för kol var sålunda under krigsåren snarare mindre än den
allmänna prisstegringen å ledande varuartiklar.
Under år 1919 hava produktionskostnaderna för kol fortsatt att stiga, förnämligast
beroende på den löneförhöjning med 2 sh. per dag eller per skift, som medgivits
enligt förslag av den stora kolkommissionen, efter ordföranden benämnd
Sankey-kommissionen. Däremot är det tvivelaktigt, om den nedsättning i arbetstiden
till 7 timmar per dag för underjordsarbetare, som enligt samma kommissions förslag
trädde i kraft den 16 juli 1919, förorsakat någon mera nämnvärd minskning i den
enskilda arbetarens prestation och därigenom bidragit att höja produktionskostnaderna.
Under den första tiden efter 7-timmars dagens införande nedgick'' visserligen produktionen
per arbetare ganska betydligt, men sedermera har den åter höjt sig, så att
den exempelvis under nästlidne november var ungefär lika med medelprestationen
41
KungI. Maj.ts Proposition Nr 347.
under årets förra hälft, då 8 timmars arbetsdag ännu tillämpades. Å andra sidan
bör emellertid erinras därom, att medelproduktionen per arbetare var exceptionellt
låg under förra hälften av år 1919, beroende på desorganisationen efter kriget, bristen
på transportmedel, de återvändande soldaternas ovana vid gruvarbete in. in. Detta
framgår bäst av följande översikt över medelproduktionen per arbetare och varje
period av fyra veckor under olika år:
År. Tons. År. Tons.
1913 ............................................ 19.8 1917 19.2
1914 ............................................. 18.3 1918 18.1
1915 ............................................. 20.4 1919 (förra hälften) ..................... 16.5
1916 .......................................... 20.4
Rörande de nuvarande kostnaderna för kol vid gruvöppningen lämnades detaljerade
uppgifter av handelsministern Sir Auckland Geddes vid debatten i underhuset den
14 juli 1918, varvid även togs hänsyn till kostnadsökningen enligt Sankey-kommissionens
förslag. Handelsministern beräknade kostnaderna i medeltal per ton brutet kol
till 26 sh. V2 d. och per ton sålt kol till 29 sh. 3''/2 d. Skillnaden förklaras därav,
att en del av det uppfordrade kolet erfordras för gruvdriften och en annan del får
disponeras av de i driften anställda arbetarna mot rent nominellt pris. Sistnämnda
högre siffra är följaktligen att betrakta såsom den egentliga, genomsnittliga produktionskostnadssiffran.
I denna siffra ingå följande poster enligt handelsministerns
meddelande:
Per ton »Alt kol.
Arbetskostnader ...............
Timmer och inventarier ...
Diverse andra kostnader
Royalties...........................
Företagarvinst .................
Övrigt ..............................
s. |
d. |
21 |
10% |
3 |
7 |
1 |
47a |
— |
772 |
1 |
31/2 |
— |
672 |
Detta belopp kan emellertid icke anses motsvara den verkliga produktionskostnaden,
som skulle bliva utslagsgivande för försäljningspriset vid en fri marknad.
Siffran angives grunda sig på en genomsnittsberäkning och motsvarar följaktligen ej
produktionskostnaderna vid de gruvor, som drivas under mindre gynnsamma betingelser.
Det försäljningspris, som under nu rådande statskontroll debiteras vid gruvans
öppning, motsvarar ej heller det pris, som skulle erhållas under frihet från
kontroll. Förstnämnda pris utgör nämligen 28 s. per ton för industrikol och 18 s.
för hushållskol och täcker sålunda icke ens den genomsnittliga produktionskostnaden,
än mindre kostnaderna vid gruvdrift under mindre gynnsamma förhållanden. I
själva verket är det endast möjligt att hålla priset för den inhemska konsumtionen
nere på dess nuvarande, relativt låga nivå genom tillskott från vinsten på exporterat
kol. Även om man accepterar kostnadssiffran 29 s. 31/1 d. såsom uttryck för de
genomsnittliga produktionskostnaderna vid gruvöppningen, bör därför ihågkommas,
att detta belopp, sannolikt ganska avsevärt, understiger det, som skulle bliva bestämmande
för priset vid fri konkurrens.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 294 höft. (Nr 347.) »9420 6
42
Kung1. Maj.ts Proposition Nr 347.
I samband: härmed kan det vara av intresse omnämna, att det faktiska pris,
som en konsument i London har att erlägga, enligt handelsministerns förklaring vid
nyss nämnda tillfälle i underhuset, skulle belöpa sig i genomsnitt 49 s. 6 d. per ton.
Skillnaden mellan detta pris och förutnämnda kostnad av 29 s. 31/2 d.'' vid gruvöppningen
skulle representeras av: järnvägsfrakt till London 6 s. 4 d., vagnshyra
1 s. 6 d., lastning 1 s. 9 d., forlön 1 s. 10 d., annan fordonskostnad 2 s. 7 d., förlust
å småkol 7 d., säckar 5 d., avgift för uppehåll å järnvägsspår 1 d., administrationskostnader
vid distributionen 3 s. 6 d., affärsvinst 1 s. 8 d.
Sedermera har, under nästlidne november månad, i tidningspressen obestritt
uppgivits, att det pris, som enskilda konsumenter och däribland även idustriella företag
hava att erlägga, uppgår till 52 s. per ton. För större förbrukare ställer sig dock
priset något lägre.
Ytterligare svårigheter möta, då det gäller att uppskatta de verkliga kostnaderna
för exportkol ombord i engelsk hamn. Enligt uppgifter, som i november 1919 publicerades
i pressen av gruvarbetarförbundets sekreterare, Mr. Frank Hodges, skulle
kostnaderna för kolets befordran från gruvöppningen ombord å skeppet belöpa sig
till i genomsnitt 3 s. 11 d. eller i runt tal 4 s. per ton. Dessa kostnader utgöras
av järnvägsfrakter (1 s. 8 d.), tippning och vågning (9 d.), kajpengar (6 d.) samt
stuvning m. m. (1 s.). Affärsvinst och administrationskostnader samt allehanda
dylika utgifter innefattas emellertid icke i denna beräkning. Ej heller har hänsyn
tagits till den förhöjning i järn vägsfrakterna, som träder i kraft den 15 januari 1920
och som för kol belöper sig till 25 proc. jämte ett ''grundtillägg av 3 d. per ton.
Fraktförhöjningen för kol, som befordras från gruvöppningen till exporthamn, skulle
följaktligen i genomsnitt per ton utgöra 8 d. Tages därjämte hänsyn till affärsvinst
och administrationskostnader, vilka som nämnt icke ingå i Mr. Hodges kalkyl, och
beräknas dessa till 10 proc. å priset, torde slutsumman eller 4 sh. böra höjas till
omkring det dubbla, eller 8 sh. Sistnämnda belopp, som här meddelas med all nödig
reservation, skulle följaktligen behöva läggas till den genomsnittliga produktionskostnaden
för kol vid gruvöppningen, som nämnt 29 s. 3 ’/2 d. per ton, för att erhålla
kostnaden per ton exportkol f. o. b. i engelsk hamn. Härvid bör ånyo på det starkaste
betonas, att kostnadssiffran 29 s. 3 4. per ton grundar sig på en genomsnittsberäkning
och sannolikt ganska avsevärt understiger det belopp, som skulle
bliva bestämmande för priset på en fri marknad, nämligen kostnaden för brytning
under relativt ogynnsamma förhållanden.
Såsom förut antytts, befinna sig de för närvarande rådande priserna å exportkol
på ett helt annat och högre plan än produktionskostnaderna. Medan medelpriset
för 1918 som nämnt uppgick till c:a 30 s., i januari 1919 till 36 s. och i juni 1919
till 42 s. 6 d., visar efterföljande sammanställning de exporterade kvantiteterna under
var och en av de sista 6 månaderna av år 1919, det sammanlagda värdet av exporten
och det på dessa ''uppgifter grundade medelpriset:
1919. |
Tons. |
Värde i |
Medelpris per ton. |
|
Juli .................. |
...... 3,680,000 |
9,110,000 |
49 |
6 |
Augusti............ |
...... 2,466,000 |
6,384,000 |
51 |
9 |
September......... |
...... 2,962,000 |
8,646,000 |
58 |
5 |
Oktober............ |
...... 3,019,000 |
9,525,000 |
63 |
1 |
November......... |
...... 3,031,000 |
9,575,000 |
63 |
2 |
December......... |
...... 3,309,000 |
10,831,000 |
65 |
5 |
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 847.
43
Som bekant är emellertid priset i hög grad växlande för olika kvaliteter. Till
belysande härav må anföras följande uppgifter om exportpris per ton f. o. b. i olika
exportdistrikt under vissa månader av det gångna året:
South Wales. Best steam ........... |
Januari. 40.— |
Juli. 55.— |
Augusti. 85.— |
September. 85.— |
||
Best second.......... |
38.6 |
50.— |
85.— |
85.— |
||
Steam smalls ...... |
...... N:o |
1 |
28.6 |
45.— |
65.— |
65.— |
» » ...... |
...... N:o |
8 |
25.— |
41.6 |
61.6 |
61.6 |
Northumberland. |
||||||
Best steam .......... |
37.— |
70.— |
95 — |
100.— |
||
Tyne best smalls.. |
27.— |
45 — |
70.— |
70.— |
||
Tyne 2:nd smalls |
25.6 |
40.— |
60.— |
70.— |
||
Unscreened for bunkers ... |
32.— |
60.— |
65.— |
80.— |
||
Fifeshire. |
||||||
Best navigation..... |
38.— |
58.- |
90 — |
90.— |
||
Third-class steam |
31.— |
51,— |
85.— |
85.— |
||
Nuts .................... |
29.— |
49.— |
70.6 |
70.6 |
||
Orsaken till de höga |
exportpriser å kol, |
som nu |
noteras, |
är givetvis den rå- |
dande bristen å världsmarknaden, speciellt framkallad av den minskade eller alldeles
upphörda produktionen i de av kriget ödelagda landsdelarna samt därjämte även av
minskad produktion i såväl England som Förenta Staterna m. fl. länder. Då emellertid
produktionsförhållandena kunna väntas bliva bättre, måste de nu rådande exportpriserna
betecknas såsom exceptionella. För den engelska kolindustrin hava
dessa höga priser närmast den betydelse, att överskottet därå kan användas bl. a.
att subventionera produktionen för inhemskt behov, och vid en undersökning av
produktionskostnaderna inom England måste därför även tagas hänsyn till exportvärdet.
I det föregående har påvisats, att den beräknade kostnaden av 29 s. 3 l/2 d.
per ton kol vid gruvöppningen är att betrakta såsom en minimisiffra, emedan den
endast representerar ett genomsnitt av de faktiska kostnaderna. Det återstår nu att
söka utröna, i vad mån denna kostnad kan väntas bliva bestående och normgivande
för ett framtida pris.
Såsom inledningsvis nämndes, finnes åtskilligt, som talar för att den på inflationen
beroende prisstegringen måhända inom en nära framtid skall hava nått sitt
maximum och att därför icke behöver räknas med någon större kostnadsstegring av
denna anledning. Å andra sidan torde ej heller behöva räknas med någon nämnvärd
prisminskning beroende på förändring i själva penningvärdet.
Däremot är det mycket sannolikt, att arbetskostnaderna för kolproduktionen av
andra skäl komma att ökas inom en nära framtid. Enligt Sankey-kommissionens
förslag, som i princip antagits av regeringen, skall arbetstiden för under jordsarbetare
från den 13 juli 1921 ytterligare förkortas till 6 timmar om dagen, därest kolindustrins
ekonomiska läge vid slutet av år 1920 tillåter en sådan förkortning. Även
om icke någon tillräcklig erfarenhet föreligger om verkan av en sålunda förkortad
44
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 347.
arbetsdag på produktionskostnaderna, måste man dock räkna med, att en icke oväsentlig
kostnadsökning kan bliva följden därav.
Jämväl framträda flera tecken på, att krav å ökade löner komma att framställas
från arbetarhåll. De på sista tiden publicerade uppgifterna om de betydande vinsterna
å kolexporten hava givit ökad näring åt dessa krav. Man är visserligen å arbetarhåll
fullt medveten om att höjda arbetskostnader för kolproduktionen skulle bidraga
till fortsatt stegring i levnadskostnaderna, och såsom ett alternativ till löneförhöjningskraven
har därför framställts det yrkandet, att vinsten å kolexporten skulle användas
att ytterligare nedbringa priset i den inhemska konsumtionen. Därest emellertid
regeringen icke beslutar sig för sistnämnda åtgärd, synes man ämna framställa
positiva krav å löneförhöjning under den närmaste framtiden.
Den nu rådande situationen erbjuder sålunda i huvudsak tvänne möjligheter:
antingen att det kontrollerade inhemska kolpriset ytterligare sänkes genom ökat tillskott
från vinsten å det exporterade kolet, eller ock att kostnaderna för den inhemska
produktionen ökas. Gemensamt för bägge alternativen är, att man synes
räkna på fortsatt vinstöverskott å exporten och man därå vill lägga beslag för inhemska
producenters eller konsumenters räkning. Skulle detta överskott upphöra,
inställer sig givetvis nödvändigheten att höja det inhemska priset och därmed framkallas
en ny stegring i den inhemska prisnivån, ökade lönekrav samt höjda produktionskostnader,
såväl i allmänhet som även för kol.
Å andra sidan är det emellertid obestridligt, att de ökade produktionskostnader,
som kunna uppstå genom ytterligare förkortning i arbetstiden, ökade lönekrav m. m.
i viss mån kunna kompenseras genom förbättrad organisation och administration,
modernare arbetsmetoder och ökad prestation från den enskilde arbetarens sida,
alltefter som verkningarna av kriget på arbetseffektivi teten övervinnas. Den bekante
nationalekonomiske experten, Sir Leo Chiozza Money, har uppgivit, att genom administrativa
och tekniska förbättringar en väntad ökning i arbetskostnaderna skulle kunna
kanske helt motvägas. Detta är givetvis endast en förmodan, som baserar sig på
förutsättningen av en mer eller mindre genomgripande omläggning av den engelska
kolindustrin.
Vad beträffar kostnaderna för kolets befordran från gruvöppningen till exporthamnen,
torde, såvitt man nu kan överblicka, några förändringar av större betydelse
för priset i det hela icke vara att vänta. En helt annan situation skulle dock inträffa,
om till följd av radikala lönekrav från järnvägspersonalens sida järnvägsfrakterna
skulle behöva på nytt höjas. Någon kostnadsökning kan ock förorsakas genom
de ökade lönekrav från hamnarbetarnas sida, varom förhandlingar för närvarande föras.
Vad slutligen beträffar frakterna sjöledes, komma för deras framtida gestaltning
helt andra faktorer i betraktande, som här icke närmare skola diskuteras. Omnämnas
må endast, att enligt uttalande av Sir Leo Chiozza Money de framtida sjöfrakterna,
sedan de nuvarande abnorma fraktsatserna givit vika, torde komma att utgöra åtminstone
de tredubbla frakterna före kriget. Såsom ett ungefärligt medeltal för
frakten till svensk hamn före kriget torde kunna angivas 5 s. per ton.
En sammanfattning av det förut sagda giver följande huvudsakliga resultat:
1. Den genomsnittliga kostnaden får sålt kol vid gruvöppningen utgör för närvarande
29 s. 3V2 4. per ton.
2. Då denna siffra endast representerar ett medeltal, måste den anses understiga
de för priset å eu fri marknad normgivande produktionskostnaderna under
mindre gynnsamma betingelser.
45
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 347.
3. Kostnaderna för kolets befordran från gruvöppningen fritt ombord i exporthamn,
inklusive normal affärsvinst m. m. torde approximativt kunna uppskattas till
8 s. per ton.
4. Det nuvarande exportpriset överstiger vida de egentliga produktionskostnaderna
och grundar sig på exceptionella konjunkturer.
5. För framtiden torde böra räknas med stegrade arbetskostnader genom ytterligare
förkortad arbetstid och höjda löner, som dock, åtminstone i någon mån, möjligen
kunna kompenseras genom förbättrad organisation och administration, modernare
arbetsmetoder m. m.
6. .De framtida sjöfrakterna torde, sedan fraktmarknaden stadgat sig, kunna
antagas komma att utgöra minst det tredubbla av frakten före kriget.
London den 12 januari 1920.
Erik Sjöstrand.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 294 käft. (Nr 347.)
891 20- 7