Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

I

Nr 331.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till utgiftsstat
för postsparbanken m. ni.; given Stockholms slott
den 12 mars 1020.

Under åberopande av bilagd a i statsrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

godkänna det av vederbörande departementschef förordade förslaget
till ny utgiftsstat för postsparbanken, att tillämpas tills vidare frånoch
med den 1 januari 1921, samt på grund härav till uppehållande
under år 1921 av postsparbankens verksamhet bland de ordinarie anslagen
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av ................................................................................. kronor 718,995

att av inkomster av postsparbanksrörelsen direkt utgå.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 280 höft. (Nr 331.)

1

2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 331.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majd
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars
1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern BraNTING,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena triherre PALMSTIERNA,
Statsråden: UNDÉN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson anförde
härefter:

Under punkt 15 av sjunde huvudtiteln i det vid statsverkspropositionen
till inevarande års riksdag fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över fenansärenden har Kungl. Maj:t, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till
uppehållande under år 1921 av postsparbankens verksamhet bland de
ordinarie anslagen beräkna ett reservationsanslag av 954,000 kronor,
att av inkcftnster av postsparbanksrörelsen direkt utgå. Såsom framgår
av förenämnda statsrådsprotokoll var vid tidpunkten för statsverkspropositionens
avlåtande till riksdagen den under senhösten 1919 uppkomna
frågan om ny inkomst- och utgiftsstat för postsparbanken överlämnad

Kungl. Maj.ts proposition Nr 331. 3

till 1902 års löneregleringskommitté för utlåtande. Sedan nämnda kommitté
numera till Kungl. Maj t inkommit med ett den 16 februari 1920
avgivet yttrande i ämnet samt jämväl styrelsen för postsparbanken efter
remiss den 6 innevarande mars månad inkommit med utlåtande i anledning
av vad löneregleringskommittén yttrat i ärendet, befinner sig
detsamma i sådant skick, att det lärer kunna underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Sedan styrelsen för postsparbanken med skrivelse den 22 oktober
1919 framlagt förslag till ny stat för postsparbanken; innefattande såväl
inkomst- som utgiftsstat, fick löneregleringskommittén genom remiss
den 22 december 1919 sig anbefallt att så snart omständigheterna det
tilläte avgiva dels utlåtande över förslaget till utgiftsstat för postsparbanken,
dels ock yttrande och förslag i fråga om beredande åt befattningshavarna
i postsparbanken av skälig tillfällig löneförbättring från
och med den 1 juli 1920.

Sedermera hava, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
det genom förenämnda remiss meddelade uppdrag, följande handlingar
genom särskilda remisser den 7 januari 1920 överlämnats till kommittén:

l:o) styrelsens för postsparbanken skrivelse den 15 september
1919 angående förhöjda arvoden till ordföranden och tre särskilda
ledamöter i nämnda styrelse;

2:o) dels samma styrelses skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 25 november 1919, varmed överlämnats nytt statförslag
samt en redogörelse för postsparbankens ekonomiska ställning, dels ock
statskontorets yttrande den 10 december 1919 i sistberörda ärende.

Vidare överlämnades för enahanda ändamål genom remiss den
13 januari 1920 till kommittén en den 20 december 1919 daterad
framställning till chefen för finansdepartementet från fyra befattningshavare
i postsparbanken i uppgiven egenskap av »representanter för
postsparbankens personal» angående avlöningsförhållandena inom verket.

I den förstnämnda skrivelsen den 22 oktober 1919 angiver styrelsen styret*™ för
för postsparbanken de skäl, som föranlett styrelsen att då framställa
förelag till ny stat för postsparbanken. 1919

De i kungörelsen den 1 juli 1918 (svensk författningssamling nr 608)
meddelade ändringar i då gällande avlöningsreglemente för tjänstemän
vid postsparbanken borde komma till uttryck i verkets stat.

En någorlunda tillräcklig erfarenhet hade vunnits för att kunna

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

bedöma, med vilka belopp vissa i den ordinarie avlöningsstaten ej ingående
anslag behövde höjas.

Sedan styrelsen för postsparbanken anbefallts att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i fråga om de ändringar av gällande
grunder lör ersättning åt postsparbanken och postverket för bestyret
med vissa angivna göromål, som kunde föranledas av löneregleringen
vid 1919 års lagtima riksdag för, bland andra, tjänstemän vid postverket
och statens järnvägar, hade styrelsen för postsparbanken i skrivelse den
SO augusti 1919 föreslagit genomgripande ändringar i dessa grunder.
Dessa ändringar påkallade ändringar i postsparbankens stat.

Alltsedan ingången av febmari 1914 hade hos postsparbanken
varit å extra stat anställd en särskild personal för handläggning av
göromål, som postsparbanken hade att utföra för pensionsstyrelsens
räkning. Avlöningen till denna personal utginge av det under riksstatens
sjätte huvudtitel uppförda anslag: ersättning till postsparbanken
för bestyret med pensionsutbetalningar m. m. Antalet befattningshavare
vore senast bestämt genom kungl. brev den 31 december 1918; de avlönades
enligt samma grunder som motsvarande ordinarie befattningshavare
hos styrelsen; varvid dock avdrag gjordes av ett mot de senares
pensionsavgifter svarande, avrundat belopp. Enligt styrelsens mening
kunde frågan om den sålunda å förordnande anställda personalens uppförande
å ordinarie stat icke längre undanskjutas.

Alltsedan år 1903 hade postsparbanken haft att utföra en del
göromål för riksförsäkringsanstaltens räkning. När dessa göromål under
årens lopp tilltogo i omfattning, fick styrelsen jämlikt Kungl. Majrts
beslut den 31 december 1917 för ändamålet på förordnande anställa
särskild personal. Ifrågavarande befattningshavare åtnjöte samma avlöning
som motsvarande ordinarie befattningshavare inom verket, en avbefattningshavarna
därutöver ett arvode såsom avdelningsförestandare;
från avlöningarna avdroges ett mot de ordinarie befattningshavarnas
pensionsavgifter svarande avrundat belopp; och utginge avlöningarna
av det under riksstatens sjätte huvudtitel uppförda anslag: ersättning
åt postsparbanken för dess bestyr för riksförsäkringsanstalten. Enligt
styrelsens mening borde även nu ifrågavarande personal uppföras å
ordinarie stat.

Den av styrelsen med skrivelsen den 22 oktober 1919 Iramlagda
staten kunde emellertid enligt styrelsens mening endast få en provisorisk
karaktär; ytterligare ändringar i staten påkallades nämligen av en del
förhållanden, vilka styrelsen ansåg sig böra bringa i Kungl. Maj:te

Kungl. Maj:ts proposition Nr 331. 5

åtanke, utan att dock so sig i stånd att då framlägga de positiva förslag,
som av omständigheterna betingades.

Under de senare åren hade postsparbankens verksamhet väsentligen
utvidgats såväl därigenom, att själva bankrörelsen tilltagit i omattmng
som ock dangenom att verket fatt sig nya uppgifter ålagda.
Daitill komme, att forhållanden, som kristiden framkallat, nödvändiggjorde
en mera ekonomisk och affärsmässig skötsel av bankrörelsen.
Uessa och andra omständigheter påkallade eu ganska genomgripande
ändring av verkets organisation, varav själva staten ej kunde bliva
.»berörd. Styrelsen föreställde sig, att de antydda frågorna borde tagas
under omprovning 1 sammanhang med frågan om den lönereglering för
postsparbanken som på angivna grunder »torde få anses som en tidsfråga
av kort frist». Frågan om lönereglering för ämbetsverket i dess
helhet och fragan om omorganisation av verkets s. k. bankavdelning
borde enligt styrelsens förmenande behandlas i ett sammanhang.

Att den s. k. pensionsavdelningen borde uppföras på ordinarie
stat, syntes styrelsen ej behöva närmare motiveras. Skulle pensionsstyrelsen
framdeles själv vilja övertaga bestyren i fråga, behövde därav
ej nu laggas hinder 1 vägen för att pensionsavdelningen hos postsparbankens
styrelse uppfördes på ordinarie stat, blott därvid stadgadt»; att
ordinarie innehavare av ifrågavarande befattningar skulle vara underkastade
skyldigheten att, när Kungl. Maj:t funne sådant behövligt, låta
sig forflyttas till annan statsinstitution. Huru det än komme att ordnas
med utbetalning av folkpensionerna, komme alltid den personal, om
vars uppförande å ordinarie stat nu vore fråga, att för ifrågavarande
ändamål visa sig erforderlig.

Vad anginge den s. k. torsäkringsavdelningen hos postsparbankens
s yielse, syntes det styrelsen med mycket stor visshet kunna påstås, att
'' n.noa personal, om vars uppförande på ordinarie stat vore frå°-a
alltid komme att behövas för utförande av angivna göromål. För den
^ändelse emellertld att dessa göromål eller några av dem komme att
framdeles övertagas av riksförsäkringsanstalten själv, borde även i fråga
om. tjänsterna inom den s. k. försäkringsavdelningen stadgas, att ordinarie
innehavare av dessa tjänster skulle vara skyldiga att, när Kungl.
Mapt funne sadant behövligt, låta sig förflyttas till annan statsinstitution.

Enligt styrelsens uppfattning borde någon ändring i fråga om
verkets nuvarande ordinarie personal, den s. k. bankavdelningen, icke
ifrågakomma 1 nu förevarande sammanhang. Fördenskull borde i staten
1 omarande uppföras eu chef, eu kamrerare och sekreterare, en förste
aktuarie, en kassör, eu registrator och aktuarie, fyra revisorer, sju bok -

6

Kungl Maj:ts proposition Nr 331.
hållare, trettiofem kontorsskrivare, tjugoåtta skrivbiträden och fem vakt mäStT

den s. k. pensionsavdelningen vore på förordnande anställda en
förste aktuarie, två revisorer, tre bokhållare, två kontorsskrivare och
en vaktmästare. Ett motsvarande antal befattningar borde nu uPP^rafc
i Vaten På anförda skäl ansåge styrelsen ytterligare en bokhållare

hora a?S^dSg .\^försäkringsavdelningen vore på förordnande anstallda
en aktuarie eu bokhållare och två skrivbiträden Denna personal skulle

nu enligt förslaget uppföras å ordinarie stat. Därvid ansage sig s }
relsen emellertid höra ifrågasätta den förändring i avseende a ak uarieSnsmn,
att densamma vid dess överflyttning på ordinarie stat uppfördes
såsom eu förste aktuariebefattning. . i t-u „t.lt p5ru

På anförda skål ansåg sig styrelsen i sitt förslag till st. t hora

sammanslå de nya avdelningarna med den förutvarande bankavdebing n
till eu enhet, vilket ej hindrade, att anslagen till extra bitraden ocl
pYnPinspr inom lmiGn i stcitcn specificerades.

p Styrelsen hade alltså i statförslaget uppfort (oljande ordinarie be ,

at*“mpostsparbanksdlrektören och chefen för postsparbanken,

1 kamrerare och sekreterare,

3 förste aktuarier,

1 registrator och aktuarie,

6 revisorer,

1 kassör,

12 bokhållare,

37 kontorsskrivare,

30 skrivbiträden och

Under^åberopande hurusom tre uppgiga ordinarie befattningshavare
hos postsparbanken fått i och för åtnjutande av avlomngsforhöjnino1
genom ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, de omedelbart
före tillträdandet av sina ordinarie befattningar pa grund av förordnande
varit innehavare av befattning av motsvarande grad å postsparbankens
s. k. pensionsavdelning, har styrelsen utgått ifrån, fXlEXTmri —ii fö[jd

därav komme att inom dessa avdelningar vinna befordran till
ordinarie^ hem8tällan i förenämnda skrivelse den 15

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 33 /.

september 1919 borde i staten för styrelsens ordförande och tre av dess
ledamöter upptagas förhöjda arvodesbelopp.

Under rubriken ortstillägg borde för bank-, pensions- och försäk ngsavdebmgarna

förslagsvis upptagas i staten tillhopa 28,345 kronor

lili särskilda arvoden ISO kronor åt en var av nio kontors !f-rTfio°o

''i bank" °C1 Peiisi0nsavdelningarna borde uppföras ett anslag
av i,ozu Kronor. &

. De. I staten nu, uppförda anslagen å 200 kronor till arvode åt,
orste vaktmastaren och 300 kronor till felräkningspenningar åt kassören
syntes styreisen hora med oförändrade belopp uppföras i den nya staten.

till arvoden åt extra bitraden, vikariatsersättning m. m vore för
nrdnn t anvisat med avseende å bankavdelningen ett förslagsanslag

förll»* kT-nnnooI1 deU Stilten s-yutes böra för ändamålet upptagas
förslagsvis loO.OOO kronor för bankavdelningen, 88,000 kronor för pen h„7\1Äo°noh,

7’°°° tr°"0r ^ f“^delniugen, alitsÅu A'',

Bly 4 k;ro"“- till understöd åt f. d. extra biträden syntes

bola upptagas med oförändrat belopp utan specifikation.

blivit „yubrikeQ B) Omkostnader hava i förslaget till utgiftsstat

bil it, med åberopande av den i skrivelsen den 22 oktober 1919 innelattade
utredning, uppförda:

ersättning till postverket för postsparbanksgöromål 78,000 kronor
ersättning tdl vissa befattningshavare hos generalpoststyrelsen för
göromål för ämbetsverkets räkning 3,500 kronor, J

ersättning till vissa poststationsföreständare, förslagsvis, och med
«pns''r t 10Hj för postsparbanksgöromål, för göromål för pension sstyrel35
70(TkronOTfOr S°r°maI f°r nk8försäkringsanstaltens räkning, tillhopa

expenser och diverse utgifter — specificerade för de tre avdelningarna
— tillhopa 167,400 kronor.

SlagSx^M00CLonof °°k mtiMklner "PPtagas fortfarande för ra,

» f ''le“ “f ko"’raitl™ remitterade skrivelsen av deu 15 september
i,, h:‘r styrelsen or postsparbanken erinrat, att de nuvarande arvodena ““—
, ordföranden och tre av ledamöterna vore bestämda genom kungl
brev den J2 oktober 1889 och deu 21 mars 1884. g

Sedan dess hade postsparbanken fått sig ålagd en mångfald helt
nya, i skrivelsen specificerade arbetsuppgifter; den egentliga postspar -

post»parbanken
t6/»
1919.

Sti/rdsen /ö»

postspar
vanken **/u
19/9.

8 Kunyl. Majds proposition Nr 331.

banksverksamheten hade under senare år vant stadd i kraftig utveckliDg;
längre anses motsvara

Ugga StSen^emställde, att arvodena matte höjas för ordföranden
till 4,000 kronor och för envar av ifrågavarande tre styrelseledamotei

till 2,000 kronor.

Under åberopande hurusom chefen för finansdepartementet i skrivelse
den 10 november 1919, sedan fråga uppkommit om ^förande
V-i * * fVAn nr.ii med år 1921 av postsparbanken, anmodat styrelsen

Srlsssssas

SHsSEääSHSHS

departementet delsför"po8tsparbanken, dels överlämnat en
S ÄÄuppg^d rTd/görie för postsparbankens ekonomiska
ställning, dels ock för egen del ?ttr^ S1&S ^ a“Qm 3 i p0BtsparUnder
erinran bland annat, at£ Ja“^(JUt"Verskott å postspar måmmm SkuUe

emellertid postsparbanken inforas i riksstaten utan en sådan
föregående nådning funnes det^ - UXriti feiÄÄ

-Si

av ''■e^attonsanslafr ^ ^ ^ en fäljd „ år anvisats för ända -

9

Kungi. Maj.ts proposition Nr 331.

målet syntes styrelsen böra i utgiftsstaten uppföras ett anslag ä 20,000
kronor till gratifikationer åt poststationsföreståndare med flera.

Med förmälan att under den allra senaste tiden verkställts en ntredning
angående de sannolika driftkostnHderna för år 1919, ansåge
styrelsen på grund av denna utrednings resultat, att ett par utgiftsposter
i det förut framlagda stat förslaget borde höjas. Sålunda syntes anslaget
till arvoden åt extra biträden m. m. och vikarier böra sättas till 200,000
kronor (i stället för 150,000) och anslaget till expenser och diverse utgifter
böra höjas till 140,000 kronor (i stället för 112,000).

För erhållande av jämna hundratal i statens slutsiffror syntes anslaget
till ortstillägg böra jämnas till 28,340 kronor, och det i inkomststaten
uppförda anslaget för bestyret med statens räntefria studielån
böra jämnas till 800 kronor.

1 överensstämmelse med vad i angivna hänseenden anförts hade
uppgjorts ett bifogat, modifierat förslag till stat, slutande för postsparbankens
vidkommande på ett belopp av 718,400 kronor. Enligt styrelsens
mening skalle enahanda belopp uppföras såsom inkomstpost i riksstaten.

Med avseende å utsikten att få detta belopp av postsparbanksrörelsen
erinrar styrelsen om postsparbankens bruttoinkomst under åren
1914 — 1918 samt att inkomsten för år 1919 beräknats till omkring
900,000 kronor. Under antagande av en inkomstökning av 100,000 kronor
för år, skulle inkomsterna för år 1921 uppgå till omkring 1,100,000
kronor.

Det vore emellertid säger styrelsen — knappast antagligt, att
inkomsterna för år 1921 komme att täcka utgifterna, om däri ock inräknades
dyrtidstil]äggen, en post, som ej upptagits i statförslaget. Skulle
så bliva förhållandet och tillskott av statsmedel erfordras, syntes sådant
lämpligen böra lämnas under form av bidrag till dyrtidstilläggen och
bestämmas i samband med beslutet om dyrtidstilliigg åt statens tjänstemän
i allmänhet.

Den av generalpoststyrelsen i utlåtande den 22 oktober 1919 väckta
frågan om större ersättning för handläggning av postsparbanksgöromål
m. m. borde enligt styrelsens för postsparbanken förmenande ej inverka
på 1921 års stat, utan först på 1922 års stat.

1 det bifogade förslaget till stat för postsparbanken upptagas under
»inkomststat»:

av statsmedel till ersättning åt postsparbanken för bestyret
med utbetalningar av folkpensioner m. m. förslagsvis
.............................................................................. kronor 194,000

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 280 höft. (Nr 331.) 2

10 Kungl. Muj:ts ■proposition Nr 331.

av statsmedel till ersättning åt postsparbanken för bestyret
med uppbörd och utbetalningar för riksför säkringsanstalten

.................................................................. kronor

av civils!atens änke- och pupillkassa för bestyret med

utbetalning av pensioner från kassan förslagsvis...... »

av statsmedel för bestyret med statens räntefria studielån
................................................................................. »

av postsparbanksmedel, reservationsanslag........................ »

Summa kronor

40,000

800

800

718,400

954,000

IJtgiftsstaten slutar ock på sistnämnda belopp.

I den bifogade redogörelsen för postsparbankens ekonomiska ställning
under angivna perioder — daterad den 25 november 1919 — meddelas
uppgifter rörande motboksägarnas behållning,'' postsparbankens
skulder och fordringar, postsparbankens utgifter och bruttoinkomst.

Vid slutet av år 1918 överstego fordringarna,, skulderna med
290,437 kronor 22 öre. *

Vinstöverskottet, som tidigare användes till att nedskriva det bokförda
värdet av en del obligationer, hade — upplyses det — på senare
tiden fonderats för att användas till mötande av utgiftsstigningen under
kristiden.

Driftskostnaderna för den egentliga postsparbanksrörelsen hade
från år 1914 — då de utgjorde 319,325 kronor 30 öre — årligen ökats
och utgjorde år 1918 733,744 kronor 49 öre.

»Slutet på den kraftiga utgiftsökning, som sålunda ägt rum, är
därmed icke angiven» — säges i redogörelsen. »Under 1919 komma
nämligen kostnaderna för krigs- eller dyrtidstillägg åt den årsavlönade
personalen att uppgå till omkring 322,000 kronor eller ungefär samma
summa som denna personals fa>ta avlöning.» /

Då den nu berörda personalen under år 1918 tick sin fasta avlöning
icke oväsentligt höjd, följde av det sagda — lortsättes det i
redogörelsen — att denna personal, kollektivt sett, under d» två senaste
åren fått sin avlöning mer än fördubblad.

Enahanda vore förhållandet med den timavlönade personalen.
Denna personal hade emellertid i följd av postsparbanksrörelsens utvidgning
något utökats.

Postsparbankens bruttoinkomst, varmed här förstodes hela inkomsten
efter avdrag av delägarräntorua — som år 1914 utgjorde 489,144
kronor 27 öre — uppgick år 1918 till 715,241 kronor 68 öre. Ökningen
berodde på dels rörelsens utvidgning, dels och de förmånligare penning -

Il

Kungl. Maj ds proposition Nr 33 J.

placeringarna under de senaste åren. Inkomstökningen hade dock ej kunnat
hålla jämna steg med utgiftsökningen, såsom framginge av eu meddelad
översikt över nettoinkomsten, varmed här förstodes »bruttoinkomsten
minus driftkostnaderna». För år 1918 utvisade bokslutet en brist
av 44,499 kronor 37 öre. Denna brist täcktes av den förut omförmälda
lönden.

Under år 1919 komme, trots en betydande ökning i postsparbankens
inkomster bristen, av angivna anledningar, att bliva avsevärt större
än under år 1918.

Det meddelas i slutet av redogörelsen, att i densamma ingen hänsyn
tagits till de avsevärda ekonomiska förmåner, som postsparbanken
åtnjöte av postverket.

1 den till kommittén remitterade framställningen av den 20 december
1919 från fyra befattningshavare hos postsparbanken i uppgiven egenskap
av »representanter för postsparbankens personal» hemställes, att
chefen för finansdepartementet måtto snarast möjligt vidtaga de åtgärder,
som voro erforderliga för att de skulle komma i åtnjutande av en lönereglering,
vilken ekonomiskt ställde dem å samma plan som tjänstemännen
inom det ämbetsverk, med vilket de förut vant likställda. I

I anledning av den uppkomna frågan om införandet i riksstaten
irån och med år 1921 av postsparbanken och sedan styrelsen för banken
avgivit sitt ovanberörda yttrande till chefen för finansdepartementet,
anmodade departementschefen statskontoret att inkomma med förslag
angående den lämpliga budgetmässiga behandlingen i riksstaten av postsparbankens
inkomst- och utgiftsstat ävensom med det yttrande i övrigt,
vartill anledning syntes statskontoret kunna föreligga.

I yttrande den 10 december 1919 har statskontoret tillstyrkt, att
i riksstatens specifikation av statens inkomster efter avd. II Uppbörd i
statens verksamhet måtte inskjutas en avd. III »Inkomster av postsparbanksröjrelsen».
Denna inkomstpost borde i riksstaten uppföras med
samma belopp som det å utgiftssidan erforderliga anslaget, och alltså,
med inbegrepp av de såsom ersättning för vissa bestyr från statsmedel
samt från civilstatens änke- och pupillkassa utgående bidrag, upptagas
till 954,000 kronor, utan någon specifikation och utan att någon del därav
betecknades såsom »reservationsanslag».

Å riksstatens utgiftssida borde under sjunde huvudtiteln uppföras
ett anslag å 954,000 kronor, som syntes statskontoret böra formuleras:

Vissa bejatc
ningshavare.
hos postspm
banken

Statskontoret,

12

Kungl. Maj ds proposition Nr 331.

»till uppehållande av postsparbankens verksamhet, reservationsanslag, att
av inkomster av postsparbanksrörelsen direkt utgå».

Statskontoret framhåller — i anledning av vad styrelsen för postsparbanken
anfört beträffande dyr tid stillägg — att frågan om dyriidstillägg
till postsparbankens befattningshavare under Ingå omständigheter
borde få ordnas på sådant sätt, att statsverket nödgades göra något tillskott.
Postsparbanken åvilande utgifter för dyrtidstillägg syntes höra
lämnas utanför budgeten och utgå av postsparbankens egna medel. Med
hänsyn därtill syntes postsparbankens rörelse böra organiseras så, att
den själv kunde bära de erforderliga utgifterna för dyrtidstillägg åt
bankens befattningshavare.

I inledningen till löneregleringskommittéus den 5 februari 19It)
avgivna betänkande angående reglering av löneförhållanden m. m. vid
postsparbanken (delen XXIII av kommitténs tryckta betänkanden) lämnas
en redogörelse rörande postsparbankens tillkomst och dess utveckling i
organisativa hänseenden, särskilt dess förhållande till postverket, samt
även dess övertagande av vissa nya bestyr intill tidpunkten för avgivandet
av kommitténs betänkande.

Från denna redogörelse må allenast erinras om följande.

De särskilda kommittérade, som den 23 december 1882 avgåvo
betänkande i fråga om inrättandet bär i landet av en av staten garanterad
och förvaltad allmän postsparbank, både i fråga om ordnande av
postsparbankens styrelse framhållit, hurusom, då den allmänhet, som kunde
komma att begagna sig av postsparbanken, skulle i sådant avsende uteslutande
betjänas av postanstalternas tjänstemän, det vore tydligt, att
ledningen av postsparbankens angelägenheter borde uppdragas åt den
myndighet, vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd.

Enligt kommitterades mening bleve det emellertid oundgängligt
anställa — till en början dock endast på förordnande — en särskild
byråchef för föredragningen av alla sådana ärenden, som e ntligen avsåge
postsparbanksrörelsens bedrivande.

Då till handläggning förekomme frågor av större vikt, borde —
ansågo kommitterade — postsparbankens styrelse förstärkas, så att densamma
komme att utgöras av fem personer, nämligen, förutom generalpostdirektören
och byråchefen för postsparbanksärenden, tre av Kungl.
Maj:t förordnade ledamöter, av vilka med avseende å beskaffenheten av
den verksamhet, som skulle anvisas åt denna styrelse, en borde vara
fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontoret.

Kungl. Maj:t avgav vid 1883 års riksdag proposition (nr 40)

om

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 331.

inrättande av en postsparbank för riket. I denna proposition framlades
förslag till förordning angående postsparbanken; varjämte hemställdes,
bland annat, om riksdagens medgivande, att Kungl. Maj:t måtte tills
vidare få bestämma såväl arvoden för ordförande och ledamöter i styrelsen
för postsparbanken och ersättning till postverkets tjänstemän för
deras bestyr med postsparbanksrörelsen som oek löner och arvoden för
den byråchef och de biträden i övrigt, som måste anställas hos generalpoststyrelsen
för att besörja de göromål, som tillhörde postsparbanken.

I sistnämnda hänseende yttrade chefen för finansdepartementet till
statsrådsprototokollet den f> mars 1883 följande:

»Det är naturligtvis omöjligt att på förhand bestämma vare sig
mättet av det arbete, som kommer att krävas av de särskilda medlemmarna
i postsparbankens styrelse, eller den förstärkning i generalpoststyrelsens
arbetskrafter, som påkallas därav att i postverket inordnas
denna nya och viktiga institution. Något förslag till löne- eller arvodesstat
kan därför nu icke ens tillnärmelsevis uppgöras, utan kan det först
vara efter eu längre tida erfarenhet, som några definitiva anordningar
i det avseendet kunna vidtagas. Till dess torde det böra åt Eders Kungl.
Maj:t överlämnas att bestämma i dessa ämnen; och har jag ansett förslag
därom böra i den nådiga propositionen framställas.»

Riksdagen meddelade i skrivelse den 28 maj 1883 (nr 44) lydelsen
av den författning i ämnet, riksdagen för sin del antagit; samt tillkännagav,
att beträffande det av Kungl. Maj:t begärda medgivandet att provisoriskt
bestämma arvoden och löner riksdagen medgivit, att sådant
finge ske under förutsättning därav, att fullständig löne- och arvodesstat
framdeles bleve underställd riksdagens prövning.

Den 22 juni 1883 utfärdades av Kungl. Maj:t förordning angående
en postsparbank för riket.

Enligt § 21 i denna förordning skulle postsparbankens styrelse
utgöras av generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra ledamöter,
nämligen den byråchef i generalpoststyrelsen, som vore föredragande
för ärenden rörande postsparbanken, en av Konungen särskilt förordnad
ledamot samt eu av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i
riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige
var för sig inom sig utsåge. Därest generalpostdirektören vore hindrad
att deltaga i handläggning av ärenden hos styrelsen, skulle såsom ordförande
i styrelsen tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen,
Konungen därtill förordnade.

Postsparbankens verksamhet skulle taga sin början med ingången
av år 1884.

14 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 331.

Enligt § 19 i förordningen skulle de med postsparbankens förvaltning
förenade utgifter bestridas med den räntevinst, som kunde uppkomma
på postsparbankens rörelse.

Till en början och så länge icke denna räntevinst därtill lämnade
full tillgång, borde av postverket förskjutas vad utöver räntevinsten
kunde erfordras för ändamålet.

Sedan vad sålunda förskjutits blivit postverket ersatt, skulle de
överskott, som kunde uppkomma, användas uteslutande för postsparbankens
egna ändamål.

Den 27 juli 1883 förordnade Kungl. Maj:t dåvarande kamreraren
och sekreteraren hos generalpoststyrelsen Gustaf Fredrik Sandberg att
från och med den 15 augusti till 1883 års slut såsom byråchef hos
generalpoststyrelsen vara föredragande för ärenden rörande postsparbanken
mot arvode, som skulle förskjutas av postverket i den ordning,
som vore stadgad i § 19 av förenämnda förordning angående postsparbanken.
Förordnandet för Sandberg förnyades den 7 december 1883
från och med 1884 års början och tills vidare.

Den 24 september 1886 utnämndes Sandberg till byråchef hos
generalpoststyrelsen. Därvid förklarades emellertid, att Sandbergs utnämning
icke verkade rubbning i det honom den 7 december 1883 meddelade
förordnande att från och med år 1884 tills vidare såsom byråchef
hos generalpoststyrelsen vara föredragande för ärenden rörande
postsparbanken, med skyldighet för Sandberg att avstå den till hans
ordinarie befattning hörande lön jämte tjänstgöringspenningar.

I detta sammanhang må omnämnas, att i den för generalpoststyrelsen
den 4 juni 1886 utfärdade instruktion, § 1 mom. 1, sades, att
generalpoststyrelsen skulle utgöras av general postdirektören, såsom chef
för postverket, och av fem ledamöter, av vilka fyra vore chefer, var för
en av de byråer, som ägde att handlägga de till den egentliga postförvaltningen
hörande göromål, samt en ledamot vore föredragande för
ärenden rörande postsparbanken.

Genom skrivelse till styrelsen för postsparbanken den 21 september
1883 (svensk författningssamling nr 43) meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter
i fråga om sättet och ordningen för handläggning och avgörande
av de hos styrelsen förekommande ärenden; och förordnades genom
samma skrivelse jämväl om den ersättning av postsparbankens medel,
postanstalternas tjänstemän och föreståndare för poststationer tills vidare
skulle åtnjuta för postsparbanksgöromålens bestridande.

Tillika förklarades, att särskild avgift tills vidare icke skulle utgå

15

Rungl. Maj:ts proposition Nr 331.

för befordran med post av försändelser, vilka i ärenden rörande postsparbanken
utväxlades mellan banken och postanstalterua.

Vad sistnämnda portofrihet beträffar, meddelades genom kungl.
brev till generalpoststyrelsen den 16 november 1883, att denna portofrihet
för försändelser i ärenden rörande postsparbanken finge tillämpas
ä alla de försändelser av dylik beskaffenhet, som avfärdades av styrelsen
för postsparbanken, av postsparbankskontor eller av särskilt antagen
försäljningsman av sparmärken. Genom Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen
den 16 maj 1884 utsträcktes portofriheten än ytterligare
till att gälla vid sparmedels insändande till postsparbankskontor genom
särskilt antagen sparmärkesförsäljare.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 14 december 1883 medgavs, att,
därest ordinarie tjänsteman inom postverket förordnades till bestridande av
tjänst inom postsparbanken, denne i fråga om ålderstillägg å postverkets
stat finge räkna sig till godo den tid, han bestrede tjänst inom postsparbanken.
Tillika förklarades, att generalpoststyrelsen och styrelsen
för postsparbanken skulle äga att mellan de hos de särskilda styrelserna
anställda revisorer och bokhållare fördela arbetet på sätt, som för göromålens
gång kunde finnas mest lämpligt.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 21 mars 1884 bestämdes, att eu var
av de tre ledamöter, som jämte ordföranden och föredragande byråchefen
utgjorde postsparbankens styrelse, finge tills vidare årligen, räknat från
den 15 augusti 1883, då styrelsen trädde i verksamhet, åtnjuta ett arvode
av 600 kronor, samt att ordföranden hos styrelsen finge under det
första arbetsåret, räknat från nyssnämnda dag, med avseende å de särdeles
trägna göromål, han därunder haft att fullgöra, uppbära ett arvode
av 2,800 kronor. Samtliga dessa arvoden borde utgå i den ordning,
som funnes stadgad i § 19 av förordningen den 22 juni 1883. Tilllika
förklarades, att Kungl. Maj:t ville framdeles bestämma det arvode,
som borde tillkomma ordföranden hos styrelsen för tiden efter det första
arbetsåret.

Sedermera förklarades genom Kungl. Maj ds brev den 12 december
1884 styrelsens ordförande berättigad att fortfarande tills vidare uppbära
arvode till belopp av 2,800 kronor.

I berättelse av riksdagens år 1888 församlade revisorer framhölls
angelägenheten därav, att någon åtgärd måtte vidtagas till åstadkommande
av jämnvikt i postsparbankens affärsställning, i vilket avseende
revisorerna, bland annat, föreställde sig, att besparing i förvaltningskostnaderna
borde kunna åstadkommas.

Särskilt uttalades, under åberopande av breven den 21 mars

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

och den 12 december 1884, att det generalpostdirektören tillagda arvode,
vilket ursprungligen avsetts såsom en tillfällig gottgörelse för särskilda
bestyr, men sedermera antagit naturen av en stadigvarande löneinkomst,
förefallit revisorerna vara alltför högt, helst de honom i egenskap av
ordförande i postsparbanken tillkommande göromål i huvudsak syntes
nära sammanfalla med de ämbetsåligganden, han såsom chef för rikets
postverk hade att utföra.

Styrelsen för postsparbanken framhöll i anledning därav uti avgivet
utlåtande, att de generalpostdirektören tillhörande postsparbanksgöromålen
icke hade något gemensamt med post förvaltningen i allmänhet;
att så även vore fallet med de lånerörelsen angående ärenden,
som jämte flera andra handlades gemensamt av chefen och ledamöterna
i styrelsen; samt att generalpostdirektören icke i sammanhang med
denna tillökning i göromål beretts någon minskning i det arbete, som
i övrigt förut ålegat honom.

I utlåtande nr 29 vid 1889 års riksdag uttalade statsutskottet, att
det, i likhet med riksdagens revisorer, ansåge, att åtgärder boide vidtagas
till åstadkommande av jämvikt i postsparbankens affärsställning
och att i sådant hänseende, bland annat, en besparing i förvaltningskostnaderna
borde kunna åvägabringas, särskilt med hänsyn till det
arvode, som dittills utgått till ordföranden i sparbunksstyrelsen.

Riksdagen anhöll i skrivelse den 13 maj 1889 (nr 57), att Kungl.
Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke, utan menlig inverkan
å postsparbankens verksamhet, åtgärder måtte kunna vidtagas för åstadkommande,
så vitt sådant redan då vore möjligt, av jämvikt mellan
postsparbankens inkomster och dess utgifter.

Under åberopande av riksdagens nyssberörda skrivelse meddelade
chefen för finansdepartementet, i skrivelse till styrelsen för postsparbanken
den 9 oktober 1889, att, enär dåvarande generalpostdirektören
inkommit med ansökning om avsked samt återbesättandet av generalpostdirektörsämbetet
vore omedelbart förestående, det synts departementschefen
önskvärt, att i sammanhang därmed riksdagens berörda
framställning i vad den avsåg arvodet åt ordföranden i postsparbanken
måtte kunna komma under Kungl. Maj:ts prövning; och anhöll departementschefen
med anledning därav, att styrelsen för postsparbanken, så
snart sådant läte sig göra, måtto inkomma till finansdepartementet med
utlåtande över riksdagens skrivelse i vad den avsåge omförmälda fråga.

Samma dag, den 9 oktober 1889, avgav styrelsen yttrande. Styrelsen
redogjorde däri för beskaffenheten och omfattningen av de generalpostdirektören
i hans omförmälda egenskap åliggande göromål. Vid

17

Katigt. Maj:ts proposition Nr 331.

bedömandet av storleken av det arvode, som borde tillkomma styrelsens
ordförande, ansåg styrelsen böra tagas i betraktande, å ena sidan, den
omständigheten att de med själva organiserandet av postsparbanken förbundna
göromål, på grund av vilka arvodet syntes hava blivit bestämt
till 2,800 kronor för år, dåmera, åtminstone till det väsentligaste, tills
vidare upphört, men, ä andra sidan, det väsentligen ökade arbetet och
ansvaret beträffande ärenden av löpande beskaffenhet, även om förenkling
i eu del dylika ärendens handläggning tilläventyrs kunde åstadkommas.
Styrelsen uttalade såsom sin åsikt i ämnet, att det särskilda
arvodet till generalpostdirektören såsom ordförande hos styrelsen syntes
för den närmare framtiden kunna bestämmas till ett nedsatt belopp av
2,000 kronor för år.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 12 oktober 1889 förklarades, att ordföranden
hos bemälda styrelse hädanefter skulle äga att tills vidare
uppbära arvode till belopp av 2,000 kronor för år, att utgå i den ordning,
som funnes stadgad i § 19 av förordningen den 22 juni
1888.

Vid 1894 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 0
förslag till utgiftsstat för postsparbanken, ävensom till ändrad lydelse
av den paragraf (21) i postsparbankslörordningen, i vars mom. 1 stadgades,
huru postsparbankens styrelse skulle vara sammansatt. Ändringen
påkallades, bland annat, därav, att byråchefen för postsparbanksärendena
skulle uppföras å den nya ordinarie staten för postsparbanken och sålunda
upphöra att vara byråchef i generalpoststyrelsen.

Riksdagen biträdde emellertid ej förslaget om fastställelse av stat
för postsparbanken och godkände vid sådant förhållande ej heller det
nämnda förslaget om ändring i postsparbanksförordningen.

Efter postsparbankens inrättande år 1883 hörde till en början
postverket och postsparbanken under samma statsdepartement, nämligen
finansdepartementet.

Genom stadgan den 31 mars 1900 angående fördelning av
ärendeu mellan statsdepartementen bestämdes emellertid, att generalpoststyrelsen
med poststaten skulle höra till civildepartementet, men styrelsen
för postsparbanken under finansdepartementet.

Enligt kungörelse den 4 juli 1902 fick § 21 i förordningen den
22 juni 1883 följande förändrade lydelse:

»Mom. 1. Postsparbankens styrelse utgöres av generalpostdirektören
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen chefen för postsparbanksbyråu
såsom föredragande, en av Konungen särskilt förordnad
ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 260 höft. (Nr 331.) 3

18 Kungl Maj ds proposition Nr 331.

riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige
var för sig inony sig utse.

Mom. 2. År generalpostdirektören hindrad att i handläggning avärendena
hos styrelsen deltaga, skall såsom ledamot i styrelsen tjänstgöra
den byråchef i generalpoststyrelsen, Konungen därtill förordnar;
och skall i sådant fall vid styrelsens plenisammanträden ordet föras av
den äldste tjänstgörande ordinarie ledamoten i styrelsen, föredragande
ledamoten dock undantagen.

Mom. 3. Om sättet för ärendenas handläggning i övrigt hos postsparbankens
styrelse bestämmes av Konungen.»

Genom den förändrade lydelsen av mom. 1 i nämnda paragraf
upphörde alltså förutvarande bestämmelse, enligt-vilken föredraganden
för postsparbanksärenden var betecknad såsom byråchef i generalpoststyrelsen.

Genom Kungl. Majrts skrivelse till styrelsen för postsparbanken
den 4 juli 1902 (svensk författningssamling nr 83, sid. 4) meddelades,
med ändring av föreskrifterna i skrivelsen den 21 september 1883,
nya föreskrifter i fråga om sättet och ordningen för handläggning och
avgörande av de hos postsparbankens styrelse förekommande ärenden.

För att i någon mån belysa, huru de vid postsparbankens inrättande
hysta förhoppningar motsvarats av verkligheten hade löneregleringskommittén
låtit verkställa en del undersökningar, vilkas resultat
framlades i betänkande den 5 februari 1910, sid. 116 och följande.

I sammanhang härmed påpekades, hurusom från postverkets sida
postsparbanken njöt åtskilliga betydande förmåner utan något vederlag.
Så t. ex. förskotterade postverket vid förefallande behov utan räntegottgörelse
medel till utbetalningar av i postsparbanken uppsagda belopp.
Postsparbanken åtnjöt vidare portofrihet för alla sina postförsändelser.
Därutöver åtnjöt postsparbanken från postverket förmånerna av hyresfria
lokaler för postsparbanksstyrelsen och postsparbankskontoren, kostnadsfri
uppvärmning och belysning m. in. inom postsparbankskontorens
lokaler samt sist men icke minst rätten att utan gottgörelse till postkassan
anlita postverkets fuktionärer för postsparbanksgöromåls utförande.

Den redogörelse kommittén lämnat syntes kommittén giva vid
handen, att den svenska postsparbanken icke haft den framgång, som
man vid dess inrättande trott sig kunna hoppas. Fn jämförelse med
postsparbanker i utlandet gåve ock, såsom vid betänkandet fogade grafiska
tabeller visade, ett tämligen bestämt intryck, att den svenska post -

I!)

Kunyl. Muj.ts proposition Nr H31.

sparbankens utveckling och dåvarande ställning vore avgjort svagare
än flertalet utländska postsparbankers. ,

Då emellertid postsparbanken hade det betydelsefulla syftet att i
sin män verka för vårt folks fostran till sparsamhet och postsparbanken
särskilt i avlägsna, glest befolkade trakter, där den privata bankverksamheten
vore mindre utvecklad, fortfarande syntes vara av behov påkallad,
ansåg kommittén någon indragning av institutionen icke böra
ifrågasättas.

Däremot syntes nogsamt böra tagas under övervägande, om icke
åtgärder kunde vidtagas för att sätta postsparbanken i stånd att i högre
grad än dittills fylla sin betydelsefulla uppgift.

Av den förebragta utredningen syntes emellertid framgå såsom
ovedersägligt, att, om postsparbanken icke åtnjutit från postverket de
ovanberörda förmånerna, den icke kunnat äga bestånd, än mindre uppvisa
någon vinst.

För att postsparbanken för framtiden måtte kunna äga bestånd
var det alltså enligt kommitténs mening nödvändigt, att det stöd, banken
då njöt från postverkets sida, icke undandroges densamma. Skulle postsparbanken
helt och hållet göras ekonomiskt oberoende av postverket,
måste i stället ett betydande direkt understöd av statsmedel anvisas för
uppehållande av bankens verksamhet,

Åven om postsparbanken icke mosvarat de stora förhoppningar,
man vid dess tillkomst fäste vid densamma, borde dock, då indragningav
postsparbanken icke syntes böra ifrågakomma, densamma beredas
de fastare former och vederbörande personal den tryggare ställning, som
ernåddes genom postsparbankens uppförande på ordinarie stat. De
många uppgifter, som, utöver de egentliga sparbauksgöromålen, pa
senare tiden lagts på sparbanken, syntes kommittén ock tala för en
sådan åtgärd.

Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren
nödvändiggjorde emellertid vidtagande av sådana anordningar, att postsparbankens
ordinarie personal måtte kunna beredas annan sysselsättning
i statens tjänst, om och i den mån nämnda personal ej vidare bleve
behövlig för tjänstgöringen i banken.

I sådant hänseende låg det, enligt kommitténs förmenande, närmast,
om postsparbanken, i stället för att bibehållas såsom en från postverket
i vissa avseenden fristående institution, vid uppförande på ordinarie
stat återbringades till vad ursprungligen syntes hava varit meningen,
eu till postverkets centralförvaltning hörande byrå. Kommittén före -

20

Kungl. Mwj-te proposition Nr 331.

ställde sig, att detta skulle såväl för postsparbankens ifrågavarande
personal som för det allmänna medföra betydande fördelar.

Då kommittén hyste den bestämda övertygelsen, att vid förhanden
varande förhållanden postsparbankens uppförande på ordinarie stat såsom
en självständig institution icke borde ifrågakomma, hemställde kommittén
alltså, att postsparbanken måtte uppföras på ordinarie stat såsom en till
generalpoststyrelsen hörande byrå.

Bifölles kommitténs berörda hemställan i fråga om postsparbanken,
komme naturligen postverket och postsparbanken ånyo att sammanföras
under ett och samma departement.

Då kommittén gick att med nyssberörda utgångspunkt avgiva
förslag angående postsparbankens organisation, förutsatte kommittén
emellertid, att såvitt möjligt postsparbanken borde i huvudsak bestrida
små särskilda utgifter med sina egna inkomster, så att åtminstone något
särskilt direkt anslag av allmänna medel för rörelsens bedrivande icke
måtte bliva erforderligt; och vid framläggande i detalj av förslag till
organisation av postsparbanken framhöll kommittén, att, vare sig man
toge hänsyn till postsparbankens dåvarande ställning i ekonomiskt hänseende
eller till dess utsikter för framtiden i enahanda hänseende, omständigheterna
syntes kommittén mana till försiktighet vid uppgörandet
av postsparbankens ordinarie stat. Kommittén hade därför vid uppgörande
av sitt förslag i fråga om antalet av de befattningar i postsparbanken,
som kunde böra uppföras å ordinarie stat, sökt iakttaga
nödig försiktighet.

Det må här erinras, att, då kommittén hemställde om postsparbankens
ingående såsom en byrå i postverkets centralförvaltning, kommittén
ingalunda avsåg att föreslå någon förändring i den anordningen,
att vederbörande styrelse över postsparbanken skulle i och för behandling
av vissa föreskrivna pleniärenden förstärkas med specialledamöter—den
av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamoten, den av fullmäktige i
riksbanken och den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten.
Kommittén erinrade i detta hänseende, att vid år 1907 vidtagen omorganisation
av järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen det bestämdes,
att dessa styrelser skulle för en del ärenden förstärkas med särskilda
ledamöter, benämuda järnvägsfullmäktige och telegraffullmäktige.

För den händelse att, även vid bifall till kommitténs förslag om
postsparbankens ingående såsom en byrå i postverkets centralförvaltning,
särskilt avlöningsreglemente ansåges böra utfärdas för tjänstinnehavare
vid postsparbanken, hade kommittén, med ledning av det vid 1909 års
riksdag antagna avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket,

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr Stil.

uppgjort förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid den med
postverket lörenade postsparbanken, varjämte uppgjorts förslag till utgiftsstat
för postsparbanken.

Kommittén framlade jämväl lörslag dels till ändringar i postsparbanksförordningen
dels till vissa förändrade anordningar i övrigt beträffande
postsparbanken.

Med avseende ä förslagen i sistnämnda hänseende erinrade kommittén
emellertid, att desamma, i den mån de kunde befinnas förtjäna vidare
uppmärksamhet, i allmänhet vore i behov av eu allsidig utredning, som
kommittén icke kunnat åstadkomma utan att väsentligen fördröja den,
enligt kommitténs mening, ur flera synpunkter mycket angelägna lösningen
av de regleringsfrågor, rörande vilka kommittén i det föregående framlagt
förslag.

Efter det styrelsen för postsparbanken och generalpoststyrelsen
samt fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor!;" avgivit utlåtanden
över löneregleringskommitténs förslag, föredrogs ärendet inför Kungl.
Maj:t den 24 mars 1911, därvid vederbörande departementschef tillkännagav,
att i fråga om utarbetandet inom finansdepartementet av
organisations- och löneregleringsförslag han utgått från, att postsparbanken
jämväl framgent skulle vara en självständig institution, dock
med den anknytning till postverket, som betingades därav, att postanstalterna
fuugerade såsom postsparbankskontor (proposition till 1911
års riksdag nr 150, sid. 53).

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhöll departementschefen
(sid. 44 i propositionen), att det intresse, det här vore fråga om, utan
tvivel vore av den vikt, att staten borde sörja för att det på ett fullt
tillfredsställande sätt bleve tillgodosett, även i det fall att det skulle
bliva förenat med särskilda kostnader för staten.

Departementschefen sade sig föranledas till detta uttalande närmast
av vad löneregleringskommittén anfört angående värdet av de utav postsparbanken
åtnjutna förmånerna från postverket och dessa förmåners
betydelse för bankens ekonomi; och han tilläde, att denna hjälp från
postverkets sida, vilken i stort sett icke medförde någon direkt utgift
för staten, måste anses giva ett fullt tillräckligt utbyte i de sociala och
ekonomiska värden, som genom postsparbanksverksamheten torde vinnas
för landet.

Ehuruväl departementschefen, i motsats mot löneregleringskommittén,
ansåg, att postsparbanken ingalunda borde inordnas i postverket
utan bibehållas såsom en självständig institution, hölle han dock (sid. 78)

22 Kungi. Maj:ts proposition Nr 331.

före, att löneförhållandena i de båda verken borde regleras efter enahanda
grunder.

Beträffande avlönings vil lkoren ansåg departementschefen (sid. 80)
de i avlöningsreglementet för postverket bestämda föreskrifterna i det
väsentliga böra bliva gällande jämväl för postsparbankens personal.
För sistberörda befattningshavare borde dock särskilt stadgas skyldighet
att underkasta sig överflyttning till tjänstgöring i postverket med bibehållande
av avlöning och tjänstegrad.

I likhet med vad förhållandet var i fråga om generalpoststyrelsens
personal, ansåg departementschefen böra meddelas särskild föreskrift
därom, att samtliga ordinarie tjänstemän vid postsparbanken skulle, i
den mån ej undantag kunde anses böra stadgas eller för särskilda fall
efter prövning medgivas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sju eflektiva
timmar varje söckendag.

Här må erinras, i fråga om pensioneringen av postsparbankens
personal, hurusom departementschefen (sid. 97) anförde, att, därest
postsparbanken icke hade att tjäna statsändamal, som läge vid sidan
av dess egentliga uppgift, det utan tvivel vore i full överensstämmelse
med grundsatserna för bankens finansiering, att densamma själv finge
vidkännas kostnaderna för pensioneringen av sin ordinarie personal, i
den mån befattningshavarnas pensionsavgifter därtill vore otillräckliga.
En sådan anordning syntes departementschefen också, trots de för banken
främmande uppgifter, som under årens lopp tillagts densamma, lämpligen
hava kunnat ifrågasättas, därest banken med visshet kunde beräknas
vara i stånd att bära denna ökning i sina utgifter. Verkställda kalkyler
gåve emellertid vid handen, att så åtminstone för det dåvarande knappast
kunde antagas vara fallet.

På nämnda och i övrigt anförda skäl höll departementschefen
(sid. 98) före, att den föreliggande frågan lämpligast borde lösas så,
att pensioneringen av postsparbankens ordinarie personal övertoges avstatsverket.
En sådan anordning syntes följa såsom konsekvens av postsparbankens
överflyttande på ordinarie stat, såvida icke annorlunda skulle
varda förordnat. Något särskilt beslut rörande pensioneringen skulle
följaktligen icke bliva erforderligt för det av departementschefen ifrågasatta
sättet för dess ordnande.

Kungl. Maj:t framlade vid 1911 års riksdag proposition (nr 150)
med förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m. i överensstämmelse
med departementschefens hemställan; och enligt skrivelse^ den 29 maj
1911 (nr 2301 biföll riksdagen i huvudsak vad Kungl. Maj:t föreslagit -

Kuwjl. Maj:ts proposition Nr 331. 2%

Det må emellertid erinras, hurusom riksdagen ansag sig böra framhålla,
att den för sin del höll före, att det bokförda värdet av bankens
obligationer var högre än deras dåvarande marknadsvärde och att det
för bankens finansiella ställning var av synnerlig vikt, att detta bokföringsvärde
bleve nedskrivet till det belopp, som obligationerna med
säkerhet kunde anses betinga vid en eventuell realisation av desamma.

Sedan vid 1912 års riksdag ett antal kvinnliga skrivbiträden uppförts
å postsparbankens avlöningsstat från och med år 1913, framlades
i propositionen nr 112 vid 1913 års riksdag, bland annat, ett
iörslag till utgiftsstat för postsparbanken med en i vissa hänseenden
förändrad uppställning mot den då gällande.

1 detta hänseende både styrelsen för postsparbanken i skrivelse
den 30 september 1912 anfört följande:

Vid de under senare åren försiggångna löneregleringarna vid
vissa kommunikations- och affärsverk vore avlöningsstaten uppställd på
sådant sätt, att för varje befattningshavare eller grupp av befattningshavare
upptagits den befattningshavaren tillkommande begynnelseavlöning
samt det belopp, vartill hans avlöning på grund av särskilda gällande
bestämmelser kunde komma att högst uppgå, varjämte i eu sifferkolumn
angivits de belopp, vartill avlöningarna med hänsyn till kända personalförhållanden
antoges komma att uppgå. Då nyssnämnda belopp vore i
avlöningsstaten angivna såsom förslagsanslag, syntes någon vidare
olägenhet ej förekomma vid tillämpning av eu i dylik form uppställd
avlöningsstat, även om förändrade personalförhållanden skulle nödvändiggöra
ett överskridande av det för vederbörande befattningshavare beräknade,
i avlöningsstatens sifferkolumn upptagna belopp.

Uti den för postsparbanken gällande avlöningsstat vore emellertid
samtliga för den ordinarie personalen i sifferkolumnen ingående poster,
således även de, som vore grundade på sannolikhetsberäkning, upptagna
såsom fästa anslag, varigenom hinder skulle kunna möta att överskrida
avlöningsstatens slutsumma, även i det fall att vederbörande befattningshavare
på grund av avlöningsreglementets bestämmelser vore berättigad
till en högre avlöning än den, som vid utgiftsstatens upprättande varit
beräknad.

Nödvändigheten syntes därför kräva, att de för vissa ordinarie
befattningshavare beräknade, i avlöningsstaten upptagna slutsummor
bleve i dädanefter fastställda utgiftsstater angivna såsom förslagsanslag.

Styrelsen för postsparbanken hade fördenskull i förslag till ny
utgiftsstat, att tillämpas från och med den 1 januari 1914. upptagit

24 Kungl. Maj ds proposition Nr 331.

löner och tjänstgöringspenningar till den ordinarie personalen, undantagandes
postsparbanksdirektören, ävensom vissa befattningshavare tillkommande
ortstillägg förslagsvis med de belopp, till vilka dessa avlöningsförmåner
med hänsyn till då kända personalförhållanden ansetts
kunna beräknas.

Anslag till arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. in.
hade ock upptagits såsom förslagsanslag.

Riksdagen godkände (skrivelse nr 234) förslaget till utgiftsstat för
postsparbanken, dock under förutsättning, vad anginge anslag-et till
arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m., att dess uppförande
såsom förslagsanslag icke finge utnyttjas till beredande av någon förhöjning
i den extra personalens dåvarande avlöningsförmåner.

Efter framställning från Kungl. Maj:t i proposition nr 259 godkände
1914 års senare riksdag, (skrivelse nr 221) förslag till nytt avlöningsreglemente
för tjänstemän vid postsparbanken med därtill hörande
särskdda bestämmelser. Förslaget var framlagt i ändamål att bringa
avlöningsbestämmelserna för tjänstemännen i postsparbanken i överensstämmelse
med då gällande motsvarande stadganden för postverket.

Riksdagen godkände jämväl förslag till ny utgiftsstat för postsparbanken.
I denna stat var förslagsanslaget till arvoden åt extra
biträden, vikariatsersättning m. m. förhöjt. Det hade av styrelsen för
postsparbanken framhållits, att — med avseende därå att löneförhållandena
till den ordinarie personalen vid postsparbanken i huvudsak reglerats
efter samma grunder som de för postverkets ordinarie personal
fastställda — lämpligheten syntes kräva, att de stadganden, som vore
eller bleve gällande beträffande extra tjänstemän hos generalpoststyi elsen,
jämväl bleve normerande för avlöningen till den extra tjänstemannapersonalen
hos postsparbanken.

Vid 1917 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 329
dels uppförande å postsparbankens avlöningsstat av ytterligare antal
skrivbiträdesbefattningar, dels ändrad lydelse av en punkt i de till avlön
in gsreglem entet för tjänstemän vid postsparbanken hörande särskilda
bestämmelser, dels ock ny utgiftsstat för postsparbanken.

Riksdagen biföll framställningen, under erinran att samma riksdag
beslutat motsvarande ändring i postverkets avlöningsreglemente som den
då i avlöningsreglementet för postsparbanken föreslagna.

I betänkande den 20 mars 1918 avgav 1915 års kommission för
gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken med
flera verk förslag rörande provisorisk lönereglering från 1919 års början
för tjänstemän vid statens järnvägar, postverket jämte postsparbanken,

Kungi. Alaj: in proposition Nr 331. 25

telegrafverket, statens val ten falls verk, tullverket samt domänstyrelsen
och dess underlydande personal.

För att den överensstämmelse i avlöningshänseende mellan postsparbankens
och postverkets tjänstemän, som dittills ansetts önskvärd,
fortfarande mätte kunna bibehållas, hade kommissionen funnit det nödvändigt,
att den lönereglering, som i anledning av kommissionens förslag
komme att genom töras beträffande postverkets tjänstemän, bleve
gällande även för motsvarande befattningshavare vid postsparbanken.
Kommissionen hade därlör anstöt sig böra beträffande postsparbanken
framlägga enahanda förslag till förbättring av avlöningarna samt ändringar
av avlöningsbestämmelserna i övrigt, som av kommissionen avgivits
i fråga om postverket.

1 enlighet med vad beträffande postverket föreslagits hade kommissionen
ansett, att även vid postsparbanken ortstillägg borde tillkomma
samtliga tjänstemän.

Den fasta avlöningen till tjänstemännen vid postsparbanken skulle
höjas till samma belopp, som föreslagits för motsvarande befattningshavare
vid postverket, därvid chefen skulle erhålla samma förhöjning
som byråchef i generalpoststyrelsen.

Då ärendet den 16 maj 1918 föredrogs inför Kungl. Magt, anförde
chefen för finansdepartementet, hurusom alltsedan vid 1911 års
riksdag ordinarie stat fastställdes för postsparbanken, avlöningarna för
bankens tjänstemän utgått efter samma grunder och med samma belopp
som för motsvarande befattningshavare vid postverket. Till följd av
den överensstämmelse i avlöningshänseende, som sålunda rått och alltjämt
rådde mellan befattningshavare vid postverket och postsparbanken,
framställde sig då, sedan beslut den 29 april 1918 av Kungl. Maj:t
lättats angående framställning till riksdagen om lönereglering för postverkets
personal i huvudsaklig överensstämmelse med det av förenämnda
kommission utarbetade förslag, frågan, huruvida motsvarande framställning
borde göras i avseende å befattningshavarna i postsparbanken.

Ehuru departementschefen lor egen del ansåg det kunna ifrågasättas,
huruvida de skäl, som dittills varit bestämmande för postsparbankspersonalens
likställande i avlöningshänseende med postverkets befattningshavare
fortfarande kunde anses äga giltighet eller om icke
postsparbanken snarare, med hänsyn till beskaffenheten av de göromål,
som åvilade verket, samt övriga förhållanden, borde organiseras i närmare
överensstämmelse med de nyreglerade centrala verken av statskontorstypen,
hade han dock, för att icke utan vidare bryta den överensstämmelse,
som dittills bestått mellan postverkets och postsparbanBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 280 höft. (Nr 331.) 4

26 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 331.

kens löneförhållanden, ansett sig pliktig föreslå, att den tillfälliga lönereglering,
om vilken framställning till riksdagen beslutats för postverkets
vidkommande, måtte bliva gällande även för postsparbanken. Han ansåg
sig emellertid böra framhålla, att detta förhållande icke finge verka
prejudicierande vid en blivande utredning rörande postsparbankens eventuella
omreglerande i enlighet med vad departementschefen ifrågasatt.

Mot detaljerna i kommissionens förslag till lönereglering för postsparbanken,
vilket till fullo överensstämde med kommissionens förslag
till reglering av avlöningsförhållandena för motsvarande befattningshavare
vid postverket, hade departementschefen ingen annan erinran att göra.
än att han ansett samma ändring beträffande avlöningsskalan för manlig
bokhållare böra vidtagas, som av Kungl. Maj:t i propositionen rörande
postverkets lönereglering föreslagits i fråga om avlöningsskalan för
manliga postexpeditörer.

Kungl. Majrts proposition till 1918 års lagtima riksdag angående
tillfällig lönereglering för tjänstemän vid postsparbanken (nr 445) avfattades
i överensstämmelse med departementschefens hemställan.

I skrivelse den 19 juni 1918 (nr 426) anmälde riksdagen, att på
grund av den knappa tid, som stått riksdagen till buds för prövningav
den föreslagna löneregleringen vid postsparbanken, riksdagen icke
kunnat underkasta frågan den noggranna behandling, som varit önskvärd.
Riksdagen hade ock ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de
skäl, som dittills varit bestämmande för postsparbankspersonalens likställande
i avlöningshänseende med postverkets befattningshavare, fortfarande
kunde anses äga giltighet, eller om ej postsparbanken snarare,
med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som åvilade verket, samt
övriga förhållanden, borde organiseras i närmare överensstämmelse med
de nyregierade centrala verken av statskontorstvpen. Då riksdagen
emellertid funnit övervägande skäl tala för, att samma tillfälliga lönereglering,
som föreslagits för postverket, även borde gälla postsparbanken,
hade riksdagen ansett sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
förslag. Riksdagen uttalade tillika, att de förslag, som framförts i en
inom riksdagen i ämnet väckt motion, syntes böra tagas under övervägande
vid en kommande definitiv lönereglering för postsparbanken.

Efter förslag av kommunikationsverkens lönekommitté framlade
Kungl. Maj:t vid 1919 års lagtima riksdag proposition (nr 391) angående
gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk; och sedan riksdagens
beslut i ämnet utfallit i huvudsaklig anslutning till propositionen,

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

har Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 utfärdat aviöningsregiemente för
tjänstemän vid nämnda verk, i och med vilket reglemente icke allenast
ett gemensamt lönesystem för dessa verk kommit till stånd utan även
en mängd nya löneprinciper antagits. Reglementet skall lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1920.

Såsom i skrivelsen från styrelsen för postsparbanken den 22 oktober
1919 erinras, har postsparbanken icke blivit delaktig av den lönereglering,
som genomförts för kommunikations verken. Sambandet och överensstämmelsen
mellan postverket och postsparbanken i avlöningshänseende
kommer alltså att från och med den 1 juli 1920 upphöra.

1 sin nyssberörda skrivelse har styrelsen för postsparbanken vid
framläggandet av därvid fogade stat ansett sig böra erinra, att nämnda
stat, endast kunde få eu provisorisk karaktär; ytterligare ändringar i
staten påkallades nämligen av en del förhållanden, vilka styrelsen ansåg
sig böra bringa i Kungl. Maj:ts åtanke, utan att dock se sig i stånd att
då framlägga de positiva förslag, som av dessa omständigheter betingades.
Vissa av styrelsen angivna och även andra omständigheter påkallade,
enligt styrelsens mening, en ganska genomgripande ändring av verkets
organisation, varav själva staten ej kunde bliva oberörd; och styrelsen
föreställde sig, att av styrelsen antydda frågor borde tagas under omprövning
i sammanhang med frågan om den lönereglering för postsparbanken,
som på angivna grunder »torde få anses som en tidsfråga av
kort frist».

Styrelsen har emellertid, då den på de i skrivelsen den 22 oktober
1919 anförda skäl framlagt därvid fogade förslag till ny stat för postsparbanken,
å staten uppfört befattningshavare, som nu äro på extra
stat anställda de s. k. pensions- och försäkringsavdelningama, varvid
även föreslagits ytterligare en bokhållarbefattning å förstnämnda avdelning
och ombildning av en akluariebefattning å sistnämnda avdelning
till tjänst såsom förste auktarie, och styrelsen har på anförda skäl ansett
sig i sitt förslag till stat böra sammanslå de nya avdelningarna med
den förutvarande bankavdelningen till en enhet; dock att anslagen till
extra biträden och expenser skulle inom linjen i staten specificeras.

Den, som bleve innehavare av tjänst, vars uppförande å ämbetsverkets
stat sålunda föreslagits, skulle vara skyldig att, därest postsparbankens
befattning med de ärenden, för vilkas handläggning tjänsterna
vore avsedda, komme att upphöra eller att inskränkas, med bibehållande
av den tjänstegrad och den avlöning, han innehade, låta sig förflyttas
till det verk, Kungl. Maj:t bestämde. Enligt vad styrelsen för
postsparbanken meddelat, vore den möjligheten icke utesluten, att pen -

28

Kungi. Majits proposition Nr 331

sionsstyrelsen kunde komma att själv vilja övertaga de bestyr, postsparbanken
nu hade att utföra för pensionsstyrelsens räkning. Det vore
ock möjligt, att en del göromål, som nu utfördes för riksförsäkringsanstaltens
räkning, komme att framdeles övertagas av riksförsäkringsanstalten
själv.

Med den skrivelse, styrelsen för postsparbanken den 25 november
1919 avlåtit till chefen för finansdepartementet efter det fråga uppkommit
om införande av postsparbanken i riksstaten från och med år
1921, hava överlämnats ett n}’tt förslag till stat för postsparbanken
ävensom en redogörelse för postsparbankens ekonomiska ställning.

I den sistnämnda skrivelsen har styrelsen framhållit, att det knappast
vore antagligt att postsparbankens inkomster för år 1921 komme
att täcka utgifterna, om däri oek inräknades dvrtidstillägg, en post,
som ej upptagits i statförslaget. Skulle så bliva förhållandet och tillskott
av statsmedel erfordras, torde sådant — säger styrelsen — lämpligen
böra lämnas under form av bidrag till dyrtidstilläggen och bestämmas
i samband med beslutet om dvrtidstillägg åt statens tjänstemän
i allmänhet.

Häremot har statskontoret i dess utlåtande i ärendet inlagt eu
bestämd gensaga. Frågan om dyrtidstillägg till postsparbankens befattningshavare
borde, enligt statskontorets mening, under inga omständigheter
få ordnas på sådant sätt, att statsverket nödgades göra något
tillskott. Postsparbankens rörelse syntes statskontoret böra organiseras
så, att den själv kunde bära de erforderliga utgifterna för dyrtidstillägg
åt bankens befattningshavare.

I det föregående är omnämt, hurusom i riksdagens skrivelse den
29 maj 1911 (nr 23<>) framhölls den synnerliga viklen för postsparbankens
finansiella ställning, att det bokförda värdet av bankens obligationer
bleve nedskrivet till det belopp, som obligationerna med säkerhet kunde
anses betinga vid en eventuell realisation av desamma.

I den vid styrelsens för postsparbanken skrivelse den 25 november
1919 fogade ekonomiska redogörelsen meddelas emellertid, att postsparbankens
vinstöverskott, som tidigare användes till att nedskriva det
bokförda värdet av en del obligationer, på senare tiden fonderats för att
användas »till mötande av utgiftsstigningen under kristiden».

Detta hade sålunda måst ske, oaktat behovet av en fortgående nedskrivning
av åtskilliga postsparbankens värdepapper med all tydlighet
framgår av uppgifter i den nämnda ekonomiska redogörelsen.

I den ekonomiska redogörelsen framhålles ock, att ökningen i
postsparbankens inkomster ej kunnat hålla jämna steg med utgiftsök -

29

Kungl. Maj: fn proposition Nr 381.

ningen, såsom iramginge av en översikt över nettoinkomsten. Bokslutet
lör år 1918 utvisade enligt denna översikt en brist av 44,499 kronor
37 öre, vilken brist täcktes av den förenämnda fonden. Under år 1919
komme säges det — trots en betydande ökning i postsparbankens
inkomster, bristen att bliva avsevärt större än under år 1918, detta beroende
dek på den kraftiga ökningen i krigs- eller dyrtidstillägg, dels
på en engångsutgift för anskaffande av nya blanketter och formulär.
Huruvida den tidpunkt, då jämnvikt åter komme att inträda mellan
postsparbankens utgifter och inkomster, inträder innan den förenämnda
fonden vore förbrukad, kunde icke nu förutsägas.

1 den ekonomiska redogörelsen — upplyses det i slutet av densamma
hade ingen hänsyn tagits till de avsevärda ekonomiska förmåner,
som postsparbanken åtnjöte av postverket, nämligen, bland annat,
portofrihet samt till större delen hyrestid lokal för postsparbankens centralförvaltning.

I om förmälda skrivelse den 22 oktober 1919 erinrar styrelsen för
postsparbanken, att Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 i sammanhang med
utfärdande av det nya avlöningsreglementet för kommunikationsverkens
tjänstemän förordnat, att nu enligt Kungl. Maj:ts särskilda brev utgående
ersättningar till viss postkontorspersonal och viss personal vid statens
järnvägar för förrättande av göromål, avseende postsparbanken, riksförsäkringsanstalten
med flera, skulle från och med den 1 juli 1920
upphöra att utgå, i anledning varav styrelsen för postsparbanken anbefalldes
att verkställa utredning samt inkomma med förslag i fråga om
de ändringar av gällande grunder för ersättning åt postsparbanken och
postverket för bestyret med dylika göromål, som kunde föranledas av
ifrågavarande lönereglering. Styrelsen hade i underdånig skrivelse den
30 augusti 1919 föreslagit genomgripande ändringar i dessa grunder.

I sådant hänseende hade, bland annat, föreslagits, att från förslagsanslaget
å nuvarande stat för postsparbanken till »ersättning åt
befattningshavare hos generalpoststyrelsen och vid postverkets lokalförvaltningar
för handläggning av postsparbanksgöromål» skulle utbrytas
eti fixt anslag tilll postverket å 78,000 kronor, motsvarande ersättning,
till angivet belopp, till postkontorstjänstemän och föreståndare för förenade
post- och statsbanestationer år 1918.

Nämnda belopp, 78,000 kronor, upptages i de båda nu föreliggande
statförslagen såsom »ersättning till postverket för postsparbanksgöromål)).

I ett den 22 oktober 1919 avgivet utlåtande över postsparbanksstyrelsens
framställning av den 30 näst förutgångna augusti har general -

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

poststyrelsen påyrkat, att å postsparbankens stat skulle uppföras ett
anslag till postverket å 566,000 kronor för handläggning å postsparbanksgöromål.

Generalpoststyrelsen framhåller i sitt utlåtande bland annat, att postanstalterna
givetvis vore de för staten billigaste organ lör postsparbankens
verksamhet, som kunde anlitas, men klart vore säger generalpoststyrelsen
— att det ökade arbete för postpersonalen, som därav
föranleddes, förorsakade postverket kostnader. Därest postsparbanken,
såsom ock vid avgörandet år 1911 av frågan om postsparbankens inordnande
inom statsförvaltningen blivit Irån visst håll ifrågasatt, blivit
anknuten till postsverket såsom ett led i dess organisation, hade givetvis
omförmälda kostnadsökning bort allt framgent drabba postverket.
Så blev emellertid icke förhållandet, utan postsparbanken organiserades
såsom ett självständigt ämbetsverk. Då postsparbanken alltså av
statsmakterna organiserats såsom en fristående gren av statsförvaltningen,
kunde generalpoststyrelsen lör sin del icke finna annat än
riktigt, att densamma ock belastades med alla de utgifter, som hänförde
sig till dess verksamhet. Postsparbanksstyrelsen hade - säger generalpoststyrelsen
— genom sitt föreliggande förslag för sin del godkänt
principen, att postverket borde erhålla gottgörelse för sina prestanda
för bankens räkning. Generalpoststyrelsen hölle före att, om ersättningskulle
utgå, detta borde ske med ett belopp, som, såvitt sig göra läte,
motsvarade postverkets självkostnader.

Generalpoststyrelsen påyrkade, att de ifrågasatta förändringarna
i avseende å regleringen av postverkets ekonomiska mellanhavanden
med postsparbanken bleve reglerade från den tidpunkt, det nya avlöninnsreedementet
för kominunikationsverken och därav föranledda ändringar
trädde i tillämpning.

Över vad generalpoststyrelsen föreslagit i nämnda med flera hänseenden
har postsparbankens styrelse efter remiss avgivit yttrande,
daterat den 20 november 1919.

I detta yttrande säges, bland annat, följande:

Alltifrån den tid, postsparbanken hade en sådan ställning, att den
i viss mån kunde betraktas som en byrå inom postverket, hade postsparbanken
av nämnda verk åtnjutit vissa mycket avsevärda ekonomiska
förmåner. Det förhållandet, att postsparbanken sålunda stode i ekonomiskt
beroende av postverket, uppmärksammades under de förarbeten,
som resulterade i beslutet om postsparbankens uppförande som ett självständigt
ämbetsverk. Men ehuru rätta tillfället då varit inne att klara
upp hithörande frågor, lämnades de oavgjorda, och det fick med stats -

Katigt. Maj:ts proposition Nr 331. 31

makternas och generalpoststyrelsens goda minne i detta hänseende förblmi^
vid vad som förut vant. Postsparbankens åtnjutande av berörda
förmaner hade kommit att betraktas såsom eu sak, som skulle så vara.

Sky relsen för postsparbanken ställde sig a priori icke avvisande
mot ett förslag om höjning av det anslag å 78,000 kronor, som, enligt
vad styrelsen i sin skrivelse den 30 augusti 1919 förordat, skulle utgå
till postverket.

Om än styrelsen i princip biträdde generalpoststyrelsens uppfattning,
att det ekonomiska förhållandet mellan postsparbanken och postverket
borde regleras, kunde postsparbanksstyrelsen dock icke tillstyrka,
att en sådan reglering komme till stånd på grundvalen av generalpoststyrelsens
föreliggande förslag.

Styrelsen för postsparbanken trodde icke, att de beräkningar, på
vilka generalpoststyrelsen grundat sitt förslag, kunde godkännas. Enligt
postsparbanksstyrelsens förmenande borde irågan åter tagas upp från
början och, innan den ånyo underställdes Kung!. Maj.ts provning, förberedas
genom förutgående underhaudlingar mellan de båda styrelserna.

I anförande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1920 meddelade
jag, att generalpoststyrelsen i sin beräkning rörande postverkets inkomster
uppställt tvenne alternativ, av vilka statskontoret i sin inkomstberäkning
för ar 1921 infört det av generalpoststyrelsen förordade högre beloppet.

Däri inginge dock — yttrade jag — en väsentlig förhöjning, med
nära 500,000 kronor, av den ersättning postverket skulle äga att av
postsparbanken erhålla. Postsparbankens styrelse hade motsatt sig denna
anordning. I fråga om postsparbankens utgiftsstat hade jag, efter samråd
med chefen för civildepartementet, utgått ifrån, att denna angelägenhet
tills vidare, i avvaktan pa vidare utredning, ordnades i enlighet med
postsparbanksstyrelsens uppfattning, varav följde, att postverkets inkomst
borde nedsättas med ifrågavande belopp.

Såsom förut nämnts har löneregleringskommittén i utlåtande den
16 februari 1920 yttrat sig rörande frågan om ny stat för postsparbanken
m. m. Sedan kommittén redogjort för handlingarna i ärendet
ävensom för vad i ämnet hittills förekommit, fortsätter kommittén
sålunda:

»Vad i det föregående blivit ur tillgängliga handlingar anfört torde nogsamt
ådagalägga angelägenheten av att postsparbankens ställning för framtiden såväl i
förhållande till postverket som i övrigt både i organisativa och avlönings- samt i
andra finansiella hänseenden varder, så snart ske kan. föremål för en ingående och
allsidig utredning.

L önereg tering
skommittén.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

Att vid sådant förhållande nu skulle på ordinarie stat för postsparbanken
uppföras befattningshavare å dess på extra stat varande s. k. pensions- och försäkringsavdelningar
synes kommittén böra möta stora betänkligheter, även om, såsom
för kommittén uppgivits, erinringar däremot ej vore att förvänta från pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten, under den av postsparbanksstyrelsen angivna
förutsättningen att befattningshavarna skulle vara skyldiga att, därest postsparbankens
befattning med de ärenden, för vilkas handläggning tjänsterna vore a\ sedda,
komme att upphöra eller att inskränkas, med bibehållande av tjänstegrad och
avlöning låta sig förflyttas till det verk, Kungl. Maj:t bestämde.

Det måste nämligen, enligt kommitténs förmenande, uppmärksammas, hurusom
de väsentligt ökade kostnader för statsverket, som förestående betydande antal
nya löneregleringar säkerligen komme att föranleda, nogsamt böra mana till föi siktighet
vid bedömande av under den närmare tiden förekommande spörsmål om
extra befattningars förvandling till ordinarie.

Visserligen böra vid den revision av löneregleringar, som den 31 december
1919 uppdragits åt löneregleringskommittén, de organisatoriska spörsmålen i stort
sett lämnas å sido, på det att revisionen må kunna slutföras inom rimlig tid, men
de nämnda spörsmålen tränga sig dock fram, såsom, bland annat, framgår av tvä
motioner, väckta vid 1920 års riksdag, i anledning av vilka kommittén genom kungl.
remiss den 13 februari 1920 anbefallts avgiva och till andra kammarens tillfälliga
utskott nr 5 överlämna begärt yttrande.

I den ena av dessa motioner (nr 138 mom andra kammaren) hemställdes om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, i vad män genom förenklade
arbetsformer och minskad tjänstemannapersonal en nedsättning i statens administrationskostnader
kan åvägabringas; och det tramhålles, att nämnda utredning borde
kunna såsom en fristående utredning bedrivas parallellt med det löneieglenngskommittén
givna uppdraget.

1 den andra motionen (nr 215 inom andra kammaren) hemställdes om skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om åstadkommande av utredning, huruvida och
på vilket sätt ändringar böra vidtagas med avseende å sådana statens verk, där en
sådan utredning ej redan pågår, i avsikt att administration och arbetsformer må
kunna ordnas på det mest praktiskt och ekonomiskt fördelaktiga och arbetskraftbesparande
sätt och en effektiv nedsättning av statens administrationskostnader på

detta sätt uppnås. , , . .

Löneregleringskommittén kan för sin del ej tillstyrka postsparbanksstyrelsens
förevarande framställning i vad den angår uppförande på postsparbankens ordinarie
stat av befattningshavare, tillhörande bankens pensions- och försäkringsavdelmngai.

Godkännes kommitténs uppfattning i nämnda hänseende, böra i förslag till
utgiftsstat för postsparbanken, A. avlöningar och understöd, såsom ordinarie befattningshavare
upptagas allenast de, som återfinnas i tabellen å sid. o i postsparbanksstyrelsens
skrivelse den 22 oktober 1919 (remitterad till kommittén den 22 december

1919), nämligen: , , , , ,

postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken, 1 kamrerare och
sekreterare, 1 förste aktuarie, 1 kassör, 1 registrator och aktuarie, 4 revisorer,
7 bokhållare, 35 kontorsskrivare, 28 skrivbiträden och 5 vaktmästare.

För bedömande huru för dessa befattningshavare de fasta avlöningarna (ordinarie
löner och tjänstgöringspenningar) böra förslagsvis upptagas för år 1921 i

Kung!. Maj:ts proposition Nr 331.

vederbörlig sifferkolumn, har kommittén haft till ledning bilögade tabell,1 som postsparbanksdirektören
låtit upprätta och benäget tillställt kommittén.

Till befattningshavarna å pensions- och försäkringsavdelningarna skulle avlöningarna
fortfarande utgå av anslag till ersättning åt postsparbanken för de bestyr,
som ombesörjas å dessa avdelningar.

1 föreliggande förslag till utgiftsstat har postsparbanksstyrelsen uppfört till
generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen och till tre ledamöter i styrelsen
de förhöjda arvoden, om vilka styrelsen hemställt i den remitterade skrivelsen av
den 15 september 1919.

Vad generalpostdirektören såsom postsparbanksstyrelsens ordförande beträffar,
har det honom i sistnämnda egenskap nu tillkommande arvode tagits i beräkning
vid bestämmande av den avlöning, som bör tillkomma honom från postverket enligt »
det nya avlöningsreglementet för kommunikationsverken. Att i nu förevarande
sammanhang tillerkänna honom förhöjt ar vode för hans göromål för postsparbanken
synes kommittén ej böra ifrågakomma.

Beträffande de tre särskilda ledamöterna i postsparbanksstyrelsen är det till
dem på grund av kungl. brev den 21 mars 1884 utgående arvode uppenbarligen
numera för lågt. Med avseende emellertid å den utredning rörande postsparbankens
framtida ställning, som torde få anses nära förestående, har det synts kommittén,
att man nu ej borde ingå å spörsmålet om förhöjning av bemälda ledamöters arvoden.

Ortstillägg till den ordinarie personalen torde kunna upptagas förslagsvis till
det belopp, som i skrivelsen den 22 oktober 1919 beräknats komma att under år
1921 utgå till bankavdelningen, eller 23,145 kronor.

I felräkningspenningar till kassören, 300 kronor, samt i arvode till förste
vaktmästaren, 200 kronor, har postsparbanksstyrelsen ej föreslagit någon förändring.

De särskilda kontrollantarvodena till vissa kontorsskrivare, 180 kronor för
var, skulle, såsom i tabellen å sid. 3 i skrivelsen den 22 oktober 1919, för sju
kontorsskrivare utgöra 1,260 kronor.

Till arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m. är i senast fastställda
stat för postsparbanken upptaget förslagsvis samma belopp som i nyssberörda
tabell, 90,000 kronor.

I skrivelsen den 22 oktober 1919 har styrelsen för postsparbanken meddelat,
att på grund av postsparbanksrörelsens utvidgning och de under de senare åren
upprepade gånger vidtagna förhöjningarna i ersättningarna åt extra, tillfälliga och
timavlönade biträden detta anslag betydligt överskridits. Utgifterna hade, med
uteslutande av öretal, utgjort

I det vid skrivelsen den 22 oktober 1919 fogade statförslag är till arvoden
åt extra biträden m. m. och vikarier ''inom bankavdelningen'' upptaget förslå,gsvis
ett belopp av 150,000 kronor.

1 Hör ej intagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 280 höft. INr 331.)

år 1916
» 1917
» 1918

kronor 97,646
» 132,074

» 147,664.

o

34

■Kungl. Maj As proposition Nr 331.

1 det vid styrelsens skrivelse till chefen för finansdepartementet den 25 november
1919 fogade statförslag är beloppet höjt till 200,000 kronor, med ledning
av erfarenheten från år 1919.

I sistnämnda statförslag är ock uppförd med 20,000 kronor en ny post till
''gratifikationer åt poststationsföreståndare m. 11.’. I detta hänseende anföres i
skrivelsen den 25 november 1919, hurusom Kungl. Magt under en följd av år på
förslag av styrelsen anvisat medel till gratifikationer åt poststationsföreståndare
m. fl., senast " genom beslut den 23 maj 1919, varigenom styrelsen bemyndigades
att för berörda ändamål disponera 20,000 kronor. Sistnämnda belopp har nu upptagits
såsom anslagspost i senaste statförslaget.

I bägge statförslagen är ock utan specifikation upptaget ett belopp av 1,240
kronor understöd till två f. d. extra biträden, vilket belopp, specificerat, återfinnes
i den senast fastställda staten.

Under avdelning B. Omkostnader äro uppförda, bland annat, till ersättning
till postverket för postsparbanksgöromäl 78.000 kronor och till ersättning till vissa
poststationsföreståndare för postsparbanksgöromäl förslagsvis 9.000 kronor. Det
sistnämnda beloppet skulle avse ersättning till föreståndare för poststationer, som
ej äro förenade med statsbanestationer, ävensom till föreståndare för brevsamlingsställen.

Enligt vad som inhämtas av statsverkspropositionen till 1920 års riksdag
(bilaga femte huvudtiteln sid. 15), har chefen för civildepartementet ansett sistnämnda
ersättning höra utbetalas icke genom postsparbankens utan genom postverkets
försorg; i följd varav skulle å postsparbankens stat såsom ersättning till
postverket för postsparbanksgöromäl böra upptagas ett anslag av 87.000 kronor
(78.000 + 9,000 kronor).

I bägge postsparbanksstyrelsens statförslag äro såsom ''ersättning till vissa
befattningshavare hos generalpoststyrelsen för göromål för ämbetsverkets räkning
upptagna 3,500 kronor. Härom meddelar styrelsen i sin skrivelse den 22 oktober
1919 följande.

I det å gällande stat uppförda förslagsanslag, 50,000 kronor, till ersättning
åt befattningshavare hos generalpoststyrelsen och vid postverkets lokalförvaltningar
för handläggning av postsparbanksgöromäl inginge ett anslag av 1,600 kronor, som
jämlikt kungl. brev den 15 mars 1912 vore avsett till ersättning åt befattningshavare
vid "postverkets centralförvaltning för biträde med postsparbanksgöromäl.
I underdånig skrivelse den 22 oktober 1919 hade styrelsen hemställt om höjning av
detta anslag till 3.500 kronor. Motsvarande belopp syntes styrelsen böra för ändamålet
uppföras i staten — naturligen under förutsättning av Kungl. Maj:ts bifall
till nyssberörda hemställan.

I senast fastställda stat för postsparbanken är uppfört till expenser och
diverse utgifter ett förslagsanslag å 45,000 kronor.

I skrivelsen den 22 oktober 1919 meddelar postsparbanksstyrelsen, att anslaget
i fråga under de senaste åren väsentligen överskridits: för ifrågavarande
ändamål utbetalades, öretal oräknade,

år 1916
» 1917
» 1918

kronor 46,433
» 60,664

» 111,992.

Kung!. Muj:ts proposition Nr ilo 1. 35

1 det vid skrivelsen den 22 oktober 1919 fogade statförslag upptages till
expenser och diverse utgifter för bankavdelningen förslagsvis 112,000 kronor; i det
vid skrivelsen den 25 november 1919 fogade statförslaget iir beloppet höjt till
140,000 kronor, på grund av erfarenheten under år 1919.

I bägge statförslagen är, likasom i senast fastställda stat, upptaget förslagsvis
under avdelningen C. Avkortningar och restitutioner 6,000 kronor.

•lodkännes kommitténs ovanberörda uppfattning i fråga om pensions- och
försäkringsavdelningamas personal och varder i följd därav eller i anslutning därtill
allt, som särskilt avser dessa avdelningar, uteslutet från statförslagen, skulle ett
förslag till utgiftsstat för den egentliga postsparbanken — motsvarande den senast
fastställda och å sid. 2 i postsparbanksstyrelsens skrivelse den 22 oktober 1919
återgivna staten — kunna komma att te sig sålunda:

36

Kungl. Maj ds proposition Nr 331.

Förslag

till

Utgiftsstat.

Kronor Kronor

Kronor

A. Avlöningar och understöd.

Generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen för post-

sparbanken, arvode......................................................

2,000

3 ledamöter i styrelsen, arvoden, 600 kronor var ...............

1,800 3,800

Ordinarie löner och tjänstgöringspenningar:

Postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken ...

9,500

1 kamrerare och sekreterare (6,500—7,500 kronor) förslagsvis

7,500

1 förste aktuarie (5,500—7,000 kronor) förslagsvis............

7,000

1 kassör (4,700—6,000 kronor) förslagsvis........................

6,000

1 registrator och aktuarie (4,700—6,000 kronor) förslagsvis

6,000

4 revisorer (4,700—6,000 kronor) förslagsvis ..................

21,400

7 bokhållare (2,500—4,300 kronor) förslagsvis..................

18,400

35 kontorsskrivare (1,900—2,700 kronor) förslagsvis .........

94,100

28 skrivbiträden (1,700—2,100 kronor) förslagsvis ............

53,200

|

5 vaktmästare (1,550—1,950 kronor) förslagsvis..............

0,450 232,550

Ortstillägg, förslagsvis ...................................................

23,145

Kassören, felräkningspenningar .......................................

300

Kontrollantarvoden, 180 kronor till en var av 7 kontorsskrivare

1,260

Förste vaktmästaren, arvode .........................................

200

Arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m., förslagsvis

200,000

Gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl................

20,000

Understöd .....................................................................

1.240

482,495

B. Omkostnader.

Ersättning till postverket för postsparbanksgöromål............

| 87,000

Ersättning till vissa befattningshavare hos generalpoststyrel-

sen för göromål för postsparbankens räkning..................

3,500

Expenser och diverse utgifter, förslagsvis...........................

140.000

230,500

C. Arkortningar och restitutioner, förslagsvis..............

|

6,000 |

Summa

- | -

718,995 :

Klint//. Maj:Li proposition Nr .''S/i 1. 37

Postsparbankens utgifter för pensions- och försäkringsavdelningaina skulle
alltså fortfarande bestridas av särskilda anslagsmedel, ställda till postsparbanksstyrelsens
förfogande.

Då emellertid styrelsen antagit, att av statsmedel skulle till ersättning åt
postsparbanken utgå för bestyret med utbetalningar av folkpensioner m. in. förslagsvis
194,000 kronor och för bestyret med uppbörd och utbetalningar för riksförsäkringsanstalten
40,000 kronor, må det tillåtas kommittén erinra, hurusom i statsverkspropositionen
till 1920 års riksdag under femte huvudtiteln, innefattande anslagen
till det blivande socialdepartementet, upptagits för är 1921 såsom ersättning
till postsparbanken för bestyret med pensionsutbetalningar in. in. ett förslagsanslag
av 168,000 kronor och för bestyret med uppbörd och utbetalningar m. m. för riksförsäkringsanstalten
ett förslagsanslag, högst, å 39,300 kronor (jfr bilaga till 1920
års statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 287 och 284). Chefens för civildepartementet
yttrande i ämnet återfinnes i sistnämnda bilaga sid. 14—17 och 105.»

Jag har förut omnämnt, att stvrelsen för postsparbanken den 6
mars 1920 inkommit med infordrat utlåtande i anledning av vad löneregleringskommittén
i ärendet yttrat.

Efter att i sitt berörda utlåtande hava framlagt de av mig förut
återgivna motsatta uppfattningarna, som gjort sig gällande rörande uppflyttning
å postsparbankens ordinarie stat av viss personal å pensionsoch
försäkringsavdelningarna, har styrelsen givit till känna, att styrelsen
fortfarande vidhölle sin uppfattning. Härefter fortsätter styrelsen:

»Styrelsen behöver i sådant avseende icke framhålla vikten av att statstjänare.
som utföra arbete av konstant natur, i rimlig tid komma i åtnjutande av
den ordinarie anställningens trygghet. Det gäller för dem bland annat avlöningsförhöjning
genom ålderstillägg, försörjning under sjukdom eller invaliditet samt
familjens nödtorftiga uppehälle, för den händelse de falla ifrån. Behovet av att
staten i nu berörda hänseenden i görligaste mån sörjer för sina tjänare, har under
senare tiden vunnit allt mera erkännande och beaktande. I sådant avseende kan
erinras om. att i vissa fall ordinarie tjänster automatiskt inrättas, för att den extra
ordinarie anställningen icke må överskrida viss angiven tid.

Den personal, vars uppförande å ordinarie stat, styrelsen hemställt om, är
så knappt tilltagen, att den under alla förhållanden kommer att behövas för uträttande
av det arbete, för vilket den är avsedd. Härom har styrelsen övertygat
sig genom underhandsförhandlingar med såväl pensionsstyrelsen som riksförsäkringsanstalten,
vilka båda givit sin tillslutning till styrelsens nu ifrågavarande förslag.
Och för den eventualiteten, att denna personals arbete i sin helhet eller till någon
del skulle komma att övertagas av nämnda ämbetsverk, är sörjt genom den föreslagna
bestämmelsen därom, att den, som varder innehavare av tjänst, vars uppförande
å postsparbankens stat sålunda föreslagits, skall vara skyldig att, därest
postsparbankens befattning med de ärenden, för vilkas handläggning tjänsterna äro
avsedda, kommer att upphöra eller inskränkas, med bibehållande av den tjänstegrad
och avlöning, han innehar, låta sig förflyttas till det verk, Kungl. Maj:t bestämmer.
Såvitt styrelsen förstår, måste dess nu berörda förslag anses moget till antagande.

Styrelsen för
postsparbanken.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

Uet torde få antagas, att löneregleringskommittén beaktat samtliga de omständigheter,
som styrelsen sålunda framhållit till stöd för sitt förslag. Kommittén anser
emellertid det oaktat, att med den väckta frågans avgörande bör anstå, och har
till stöd för denna sin avvisande hållning åberopat, att postsparbanken behöver
snarast möjligt i vissa avseenden omorganiseras.

Den av kommittén sålunda åberopade omständigheten har icke undgått styrelsens
uppmärksamhet. I sin underdåniga skrivelse med förslag till stat för postsparbanken
yttrar styrelsen bland annat följande.

Under de senare åren har postsparbankens verksamhet väsentligen utvidgats
såväl därigenom, att själva bankrörelsen tilltagit i omfattning, så att exempelvis
motboksägarnas behållning under den senaste femårsperioden inemot fördubblats,
som ock därigenom, att ämbetsverket fatt sig nya uppgifter ålagda såsom exempelvis
utbetalningarna i och för folkpensioneringen. Härtill kommer, att förhållanden, som
kristiden framkallat, såsom exempelvis den betydande stegringen av lönerna och
övriga driftkostnader, nödvändiggöra en mera ekonomisk och affärsmässig skötsel
av bankrörelsen. Dessa och andra omständigheter påkalla en ganska genomgripande
lindring av verkets organisation, varav själva staten ej kan bliva oberörd. Styrelsen
föreställer sig, att de nu antydda frågorna böra tagas under omprövning i sammanhang
med frågan om den lönereglering för postsparbanken, som på här ovan angivna
grunder torde fä anses som en tidsfråga av kort frist.’

Frågan om lönereglering för ämbetsverket i dess helhet och frågan om omorganisation
av ämbetsverkets s. k. bankavdelning, vilka enligt styrelsens förmenande
böra behandlas i ett sammanhang, komma alltså icke att vidare beröras i nu förevarande
underdåniga skrivelse.’

Att styrelsen trots denna sin sålunda uttalade övertygelse om behovet av en
omorganisation av postsparbanken i allt fäll föreslagit pensions- och försäkringsavdelningarnas
uppförande på ordinarie stat, har sin grund i den omständigheten
vilken styrelsen i sin underdåniga skrivelse måhända icke tillräckligt betonat — att
den omorganisation, det här är fråga om. icke berör nämnda avdelningar, utan den
egentliga postsparbanken (dier den s. k. bankavdelningen. Med denna äro pensionsoeh
försäkringsavdelningarna endast löst förenade, de kunna när som helst avkopplas
för att läggas till andra ämbetsverk, och de hava sin av bankavdelningen tillit oberoende
organisation. Med hänsyn till det arbete, som påvilar dessa avdelningar, är
antalet tjänster, som föreslagits till uppförande på ordinarie stat, så ringa, att en
reduktion av dessa tjänster är otänkbar. Av bankavdelningens ifrågasatta omorganisation
beröras dessa avdelningar lika mycket eller lika litet, vare sig de, som
nu äro uppförda pa extra stat eller, som föreslagits uppföras på ordinarie stat.

Det är sant, att den ifrågasatta omorganisationen även torde komma att
beröra hela ämbetsverkets ställning i förhållande till postverket. Åtminstone i ekonomiskt
hänseende. Men huru denna angelägenhet än kommer att ordnas, beröras
nämnda avdelningar organisatoriskt sett i ingen mån därav. Dessa avdelningar äro
sådana de äro, oberoende av huruvida postverket erhåller en större eller mindre
gottgörelse för de bestyr, det har att utföra för postsparbankens räkning.

Löneregleringskommittén torde jämväl hava tänkt sig, att vid den påyrkade
utredningen även skall upptagas frågan om postsparbankens ställning till postverket
i administrativt hänseende. Om behovet av en utredning härutinnan har styrelsen
hittills icke uttalat någon mening och finner ett ingående på denna fråga för när -

hinu/l. Maj:(.< proposition AV .jo''/. ;i(.)

varande icke påkallat. Styrelsen vill endast betona, att ej heller denna frågas upptagande
har någon som helst inverkan på pensions- och försäkringsavdelningarnas
inre organisation.

Till stöd lör sitt avstyrkande i denna punkt anför löneregleringskommittén
ytterligare, att de väsentligt ökade kostnader för statsverket, som förestående betydande
antal nya löneregleringar säkerligen kolumn att föranleda, nogsamt borde
mana till försiktighet vid bedömande av under den närmare tiden förekommande
spörsmål om extra befattningars förvandling till ordinarie. Och erinrar kommittén
i sammanhang härmed om tvenne vid innevarande års riksdag väckta motioner,
gående ut på förenkling av arbetsformerna och inskränkning av tjänstepersonalen
inom statsförvaltningen.

Det är intet ljust framtidsperspektiv, kommittén härmed rullar upp för statens
tjänstemän, vilka under senare tiden i upprepade och enträgna framställningar påkallat
åtgärder för undanrödjande eller inskränkande av det rådande extraordinariesystemet.
Ingen, som har någon närmare kännedom om den svenska statsförvaltningen,
lärer kunna blunda för det förhållandet, att de i berörda motioner avsedda
utredningar, därest de varda beslutade, komma att taga en mycket lång följd av år
i anspråk. Enligt vad löneregleringskommittén nu ställer i utsikt, skall det påtalade
s. k. extraordinarieeländet under denna tid icke blott icke avhjälpas utan tvärtom
ytterligare förvärras.

Sådant är varken rättfärdigt eller nödvändigt. Den icke-ordinarie personalen
inom statsförvaltningen är sä pass stor i förhållande till den ordinarie, att det finnes
mer än tillräcklig marginal för den reduktion av arbetskrafter, som i ovanberörda
motioner avses. För att endast nämna ett exempel äro inom det styrelsen
underställda ämbetsverket anställda tillhopa 179 befattningshavare med s. k. full
tjänstgöring. Av dessa befinna sig endast 83 på ordinarie stat. Antalet ickeordinarie
befattningshavare är sålunda 96. Av dessa äro 46 anställda inom pensionsoch
försäkringsavdelningama. Om nu styrelsen föreslår, att av dessa icke-ordinarie
befattningshavare summa 14 uppföras på ordinarie stat, så torde ett sä anspråkslöst
förslag få anses så försiktigt, att det svårligen kan motivera kommitténs maning
till försiktighet.

I de personers liv, som av detta förslag beröras, är frågan om tidpunkten
för deras erhållande av ordinarie anställning skall uppskjutas till en oviss framtid,
av så djupt ingripande betydelse, att förslaget icke får avvisas med en blank hänvisning
till en framtida omorganisation av postsparbanken eller av centralförvaltningen
i dess helhet.

Styrelsen får på det bestämdaste vidhålla sitt nu ifrågavarande förslag.»

I frågan om styrelsens för postsparbanken förslag rörande ökade
■arvoden till styrelsens ordförande och ledamöter anföres härefter:

»Rörande denna fråga tillåter sig styrelsen till en början upplysa, att postsparbanksstyrelsen
sammanträder minst en gång, ofta två gånger i månaden, och
att även mellan sammanträdena styrelseledamöternas tid i alltjämt ökad utsträckning
tages i anspråk för bland annat dels justering av skrivelser till Kungl. Maj:t, statsdepartementen
och andra institutioner, dels ock beslut i sådana frågor rörande
penmngeplaceringen, som kräva ett snabbt avgörande. I de verk, vilkas avlöningsförhållanden
under senare tider reglerats, betalas sådana funktioner, som äro jämför -

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 331.

bara med dem, vilka påvila postsparbankens styrelseledamöter, med 3,000—5,000
kronor om året.

Att det arvode av 000 kronor, som alltsedan 1884 utgått till styrelsens
särskilda ledamöter, med hänsyn till den betydande utvidgning, ämbetsverket sedan
den tiden undergått, och den förändring i penningevärdet, som sedan dess ägt ruin,
måste anses alldeles för lågt, torde vara uppenbart. Detta erkännes ock av löneregleringskommittén.
Men kommittén avstyrker i allt fall, att någon ändring härutinnan
för närvarande vidtages, alltjämt under hänvisning till den omorganisation
av postsparbanken, som kommittén påyrkat.

Denna motivering kan styrelsen icke godkänna. Om ifrågavarande arvoden
erkännas vara för låga. böra de rimligtvis höjas. Då det här är fråga om avlöningsformen
arvoden, kan en sådan höjning pa intet sätt. föregripa den i utsikt
ställda omorganisationen av verket. Även om vid en sådan omorganisation dessa
arvoden skulle komma att bortfalla eller bestämmas efter helt nya grunder, finnes
det väl intet rimligt skäl för att icke, intilldess nya bestämmelser härutinnan träffas,
låta dem utgå med de belopp, som i och för sig anses skäliga.

Att generalpostdirektören för närvarande har och enligt styrelsens förslag även
framdeles skulle komma att hava väsentligt större arvode än styrelsens särskilda
ledamöter, beror därpå, att han dels fungerar som styrelsens ordförande dels ock.
utöver de åligganden, som påvila nämnda ledamöter, jämväl har att deltaga i ämbetsverkets
dagliga skötsel. Mot förslaget i denna punkt anmärker nu löneregleringskommittén.
att generalpostdirektörens arvode som ordförande i styrelsen för postsparbanken
tagits i beräkning vid bestämmande av den avlöning, som bör tillkomma
honom från postverket. Om kommittén härmed avser, att den för generalpostdirektören
senast genomförda löneregleringen skulle lägga hinder i vägen för höjande
av hans arvode som ordförande i postsparbankstyrelsen, så vill styrelsen häremot
göra gällande, att ordalagen i de uttalanden, som gjordes under förberedelserna till
denna lönereglering, icke nödvändiggöra en sådan tolkning. Och enligt vad styrelsen
från en av ledamöterna i kommunikationsverkens lönekommitté under hand inhämtat,
har sistnämnda kommitté genom den formulering, dess uttalande i denna sak erhållit,
visserligen velat framhålla, att kommittén, som vid upprättande av förslag tiLl
arvode för generalpostdirektören, tagit hänsyn därtill att särskilt arvode tillkomma
honom i hans egenskap av ordförande i postsparbankens styrelse, emellertid icke
ingått i prövning av frågan om detta arvodes storlek och sålunda icke utgått ifrån
att arvodet ovillkorligen skulle framgent utgå med det nu fastställda beloppet.

Detta är ock'', såvitt styrelsen förstår, den enda rimliga mening, som kali
inläggas i vederbörande departementschefs yttrande i ämnet, som lydde sålunda:
''Frågan om arvodet till generalpostdirektören i lians egenskap av ordförande i styrelsen
för postsparbanken torde i detta sammanhang icke höra komma under övervägande.
•lag vill endast nämna, att kommittén grundat sitt förslag i fråga om beloppet av
generalpostdirektörens arvode såsom chef för postverket pa den förutsättningen, att
nämnda postsparbanksarvode allt fortfarande skulle utgå till honom . Departementschefen
skulle näppeligen hava yttrat, att frågan om generalpostdirektörens postsparbanksarvode
icke borde upptagas i då förevarande sammanhang, om han icke
tänkt sig möjligheten, att denna fråga skulle kunna lämpligen upptagas i annat sammanhang.

Härmed vare nu hur som helst. Styrelsen kan för sin de! icke godkänna

•41

Runyl. Maj:ts proposition Nr 331.

det enligt dess mening särdeles konstlade resonnemanget, att generalpostdirektörens
arvode som ordförande i postsparbanksstyrelsen icke skulle bestämmas med hänsyn
till det arbete, lian där uträttar, utan med hänsyn till storleken av den avlöning,
han från ett annat verk uppbär.

Bakom kommitténs avstyrkande av styrelsens förslag rörande förhöjning av
arvodena för dess ordförande och särskilda ledamöter kan styrelsen icke upptäcka
några som helst realiteter och får därför vidhålla sitt berörda förslag.»

Vidkommande frågan om uppförande å ordinarie stat av vissa befattningar
å pensions- och försäkringsavdelningarna i postsparbanken finner
jag visserligen, i likhet med styrelsen för nämnda ämbetsverk, den sålunda
ifrågasatta åtgärden innefatta ett spörsmål, vars lösning icke kan
för någon längre tid skjutas åt sidan. Jag är emellertid icke nu beredd
att, emot löneregleringskommitténs avstyrkande, föreslå ifrågavarande
befattningars upptagande å ordinarie stat. På sätt löneregleringkommittén
framhållit synas nämligen skäl tala för att detta spörsmål icke
skiljes från frågan om en fullständig omorganisation av postsparbanken.
Denna fråga, för vars behöriga och skyndsamma utredning jag inom
den närmaste tiden torde bliva i tillfälle föreslå Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder, synes mig med nödvändighet höra så påskyndas,
att den kan föreläggas nästa års riksdag. Sker detta, blir ju
uppskovet med uppförande å ordinarie stat av sådana befattningar, som
anses böra därtill ifrågakomma, icke synnerligen långt. Den olägenhet
för vederbörande befattningshavare som uppskovet innebär, kan ju reduceras
genom att såsom hittills i vissa fall förekommit, extra befattningshavare
torde kunna medgivas rätt att, efter befordran till ordinarie tjänstemän
i postsparbanken, för erhållande av avlöningsförhöjning genom
ålderstillägg tillgodoräkna sig tjänstgöringstid såsom befattningshavare
å extra stat.

I den till grund för riksstatens hithörande anslag liggande utgiftsstaten
för postsparbanken torde tillsvidare kostnaderna för pensionsoch
försäkringsavdelningarna icke böra komma till synes; utan lärer fastställandet
av kostnadsstat för denna del av postsparbankens verksamhet
få ankomma på Kungl. Maj:t. Kostnaderna skola bestridas av för
sådant ändamål äskade särskilda anslag under femte huvudtiteln.

I fråga om till personalen utgående dyrtidstillägg anser jag, som
delar den av statskontoret uttalade meningen härutinnan, att enahanda
förfaringssätt bör komma till användning som beträffande mynt- och
justerings ver ket in. fl. verk, vilka å riksstaten representeras av reservationsanslag
att direkt utgå av vissa inkomsttitlar.

Vad angår kostnaderna i övrigt för upprätthållande av postsparBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 280 höft. (Nr 331.) 6

Departements chefen.

42

Kungl. Maj:ts proposition AV 331.

bankens verksamhet komma desamma till uttryck i utgiftsstaten, vars
olika poster torde, med hänsyn till vad jag nyss föreslagit i fråga om
utredning rörande en fullständig omorganisation av postsparbanken, få
bestämmas i enlighet med löneregleringskommitténs förslag till utgiftsstat,
som jag till alla delar förordar. Utgiftsstaten skulle alltså komma att
sluta å ett belopp av 718,995 kronor, vilket belopp förty bör å riksstaten
för ändamålet äskas i stället för det i statsverkspropositionen
beräknade beloppet, 954,000 kronor. Till förstnämnda belopp, 718,995
kronor, lärer också inkomsttiteln »Inkomster av postsparbanksrörelsen»
böra i riksstaten upptagas.

Såsom jag i det föregående erinrat har löneregleringskommittén
jämväl avgivit yttrande och förslag i fråga om beredande åt befattningshavarna
i postsparbanken av skälig tillfällig löneförbättring från och
med den 1 juli 1920. Då styrelsen för postsparbanken, som för sin
del icke kunnat godkänna löneregleringskommitténs sistberörda förslag,
ansett sig med hänsyn, bland annat, till svårigheten att i förevarande
sammanhang få till stånd en lönereglering för postsparbanken icke nu
böra göra någon framställning om tilliällig löneförbättring för befattningshavarna
hos postsparbanken, har jag funnit mig icke för närvarande
böra underställa denna fråga Kungl. Majrts prövning.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

godkänna det av mig förordade förslaget till ny utgiftsstat för
postsparbanken, att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari
1921, samt på grund härav till uppehållande under år 1921 av postsparbankens
verksamhet bland de ordinarie anslagen under sjunde

huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av ............... kronor 718,995

att av inkomster av postsparbanksrörelsen direkt utgå.

Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till
riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Hellenius.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1920.