Kung!. Maj:ts proposition Nr 3X8.
1
Nr 328.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 21 och 22 riksdagsordningen: given Stockholms
slott den 12 mars 1920.
Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning
framlägga följande
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 21 och 22 riksdagsordningen.
§ 21.
k
Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger
han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagarna, hos
Konungens befallningshavande.
§ 22.
År någon missnöjd med val till riksdagsman i andra kammaren,
må han däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger
klaganden hos Konungens befallningshavande äska behörigt protokollsutdrag,
vilket inom högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas;
och skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens
slut sina till Konungen ställda besvär ingiva till Konungens
befallningshavande, som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederböBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 277 höft. (Nr 328.) 1
2
Kungl. Majts proposition Nr 338.
rande tillfälle att sig förklara. Sedan den för förklarings avgivande bestämda
tid tilländalupit, har Konungens befallningshavande att besvären
jämte alla målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända,
varefter med målet vidare så förhålles, som i 11 § sägs.
GUSTAF.
Östen Undén.
Kungl. Majis proposition Nr nät!.
3
Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 12 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Bränning,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Ngthin,
Nilsson,
Ericsson,
Stensson,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén anförde:
»I det av mig förut i dag anmälda betänkande rörande åtgärder
mot s. k. masskassering m. m., som den 10 mars 1920 avgivits av inom
justitiedepartementet särskilt tillkallade sakkunniga, hava dessa i
anledning av riksdagens skrivelse den 11 juni 1919 nr 328, vilken till
dem överlämnats, utarbetat förslag till ändrad lydelse av §§ 21 och 22
riksdagsordningen i syfte att bereda ledamot av andra kammaren rätt
att, utan den begränsning, som nu förefinnes i 21 § riksdagsordningen,
avsäga sig sitt riksdagsmannauppdrag.»
Föredraganden uppläste det utarbetade förslaget och yttrade härefter: -
4
Kung!. Maj:ts proposition Nr 328.
3)Vad angår de skäl, som äro att anföra för borttagande av mandatplikten,
må först och främst uppmärksamheten fästas därå att bestämmelsen
om densamma numera icke torde böra tillmätas alltför stor praktisk
betydelse, enär det näppeligen lärer komma i fråga, att en person
mot sin bestämt uttryckta önskan påtvingas ett riksdagsmannauppdrag.
Att bibehålla den allenast som en principförklaring torde icke vara påkallat.
Emellertid kan det ändå tänkas, att stadgandet x 21 § riksdagsordningen
kan komma att tillämpas, och fråga är då, om detsamma
verkligen bör anses välgrundat. Det bör därvid iakttagas, att tvånget
att mottaga och bibehålla andrakammarmandat icke är alldeles ovillkorligt.
Nyssnämnda stadgande anger ju vissa giltiga skäl för avsägelse,
och § 29 riksdagsordningen giver kammaren rätt att även av
andra orsaker godkänna avsägelse. Trots denna begränsning, vilken
otvivelaktigt innebär ett visst korrektiv, kvarstår emellertid möjligheten,
att en person kan tvingas att mottaga mandat, oaktat fullt vägande
skäl till avsägelse föreligga. Sådana skäl kunna exempelvis vara ekonomiska
eller hälsoskäl, i bägge fallen kanske utomordentligt beaktansvärda.
Det kan icke vara rimligt att med underkännande härav framtvinga
mottagandet av ett uppdrag såsom ledamot, av andra kammaren,
särskilt när man tager i betraktande den för varje år allt mera utsträckta
tiden för riksdagens samvaro och det även i andra avseenden allt meia
påfrestande riksdagsarbetet. Ej heller torde ett uppdrag, mottaget under
sådana förhållanden, komma att fullgöras med erforderligt intresse^ och
vinsten för det allmänna av ett dylikt tvång torde sålunda framstå såsom
synnerligen tvivelaktig. Det har också framhållits en annan olägen
het, vilken mandatplikten drager med sig från synpunkten av väljarnas
partiproportionella representation. Det låter tänka sig, att en riksdagsman
under valperioden övergår till ett annat parti än det, för vilket
han blivit vald, och möjlighet bör då finnas för honom, om han anser
skäl därtill föreligga, att genom en avsägelse möjliggöra återställandet
av den rubbade proportionaliteten.
De förhållanden, vilka tidigare kunnat motivera mandatplikten med
hänsyn till andra kammaren, kunna knappast heller längre sägas föreligga.
Någon brist på riksdagsmannakandidater kan näppeligen numera
vara att befara. De betydligt förstorade valkretsarna verka i detta avseende
utjämnande, och valbarhetens utsträckning genom upphävande
av censusbestämmelserna har i betydlig mån vidgat kretsen av valbara
till andra kammaren. Icke heller det skäl är numera hållbart, att
väljarna genom avsägelserna besväras med nya valförrättningar, enär
ju utseende av efterträdare sker genom en av Konungens befallnings
-
Kungl. Maj:tå proposition Nr 828. o
havande föranstaltad, ny röstsammanräkning. Jag vill därjämte framhålla,
att den viktigaste anledningen till den i riksdagsordningen stadgade
åtskillnaden med avseende på avsägelserätten mellan törsta och
andra kammaren har bortfallit genom införande av arvode även för
ledamot av första kammaren, varjämte ju även en förskjutning ägt rum
i fråga om förhållandet mellan de tider, för vilka kamrarna väljas.
Vidare vill jag fästa uppmärksamheten därvid, att enligt de från
1919 års lagtima riksdag vilande grundlagsändringarna mandatplikten icke
upprätthållits för kvinnorna, vartill ju visserligen särskilda skäl kunna
åberopas. Därjämte kan framhållas, att, vad den utländska rätten beträffar,
mandatplikten torde kvarstå allenast i Norge.
Riksdagen har också i sin av mig förut omnämnda skrivelse uttalat
sin anslutning till genomförandet av ifrågavarande reform. Därvid
har emellertid riksdagen jämväl vidrört frågans sammanhang med suppleantinstitutionen,
som enligt riksdagens mening vid den större påfrestning,
för vilken den genom eu reform i förevarande hänseende skulle
utsättas, icke torde vara tillfyllest, och synes riksdagen vilja såsom eu
förutsättning för reformens genomförande uppställa förbättrade regler
angående utseende av ersättare åt avgången riksdagsman. Härutinnan
ber jag att få hänvisa till följande uttalande av de sakkunniga: »Enligt
de sakkunnigas mening förefinnes icke ett sådant sammanhang mellan
omförmälda reform och suppleantinstitutionen, att reformen nödvändigt
förutsätter den senares förbättrande. Beträffande möjligheten att vid
eventuellt stegrad frekvens av avsägelser antalet tillgängliga ersättare
skulle tryta, föreligger eu sådan risk jämväl i fråga om första kammaren;
avsägelserätten för andrakammaidedamot torde icke i högre
grad än avsägelserätten för förstakammarledamot förutsätta regler, som
garantera förefintligheten av ett tillräckligt antal ersättare. \ ad åter
angår ändamålsenligheten av den för ersättarevalen tillämpade uträkningsmetoden,
vilja de sakkunniga erinra om de nya regler för utseende
av ersättare åt riksdagsman, som år 1914 antogos, och genom vilka
absolut rangordning mellan ersättarekandidaterna infördes. Aven från
denna synpunkt torde nödvändigheten av uppställandet av nämnda förutsättning
kunna betvivlas och framläggandet till den nu samlade riksdagen
av förslag till de grundlagsändringar, som äro nödvändiga i och
med borttagandet av mandatplikten, icke böra av den av riksdagen
antydda anledningen undanskjutas. Dessutom vilja de sakkunniga
meddela, att de haft under övervägande frågan om förbättringar av
gällande regler för ersättareval — jämväl i syfte att förebygga brist på
ersättare — men då denna fråga står i oskiljaktigt samband med den
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 277 höft. (Nr 828.) 2
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 328.
proportionella valmetoden i dess helhet, synes det de sakkunniga olämpligt
att utbryta den ur huvudfrågan. De sakkunniga ärna också i samband därmed
yttra sig angående ersättare valen.» I likhet med de sakkunniga
anser också jag, att borttagandet av mandatplikten icke nödvändigt förutsätter
ett förbättrande av reglerna angående utseende av ersättare åt
avgången ledamot av andra kammaren.
Slutligen må anmärkas dels att, om ifrågavarande grundlagsändringar
bliva slutligen antagna, de i Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen den 21 mars 1919 i förevarande avseende föreslagna undantagsbestämmelser
för kvinnor bliva obehövliga, dels ock att samma
grundlagsändringar nödvändiggöra den ändring i 67 § i nu gällande
vallag ävensom i 87 § i den av 1919 års lagtima riksdag villkorligt
antagna nya lagen om val till riksdagen, att orden »och prövas avsägelsen
giltig» utgå.»
Departementschefen hemställde, att omförmälda förslag till ändrad
lydelse av §§ 21 och 22 riksdagsordningen måtte föreläggas riksdagen
till prövning i grundlagsenlig ordning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
A dil Wijvesson.
STÖCKWÖLM. ISAAC MARÖu''s"BOKTRYCKERT-AKTIEBOLAG, 1920.