Kungl May.ts proposition nr 322.
1
Nr 322.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 52 regeringsformen samt §§ 33, 34 och 38
riksdagsordningen; given Stockholms slott den 21 februari
1920.
Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande
Förslag
till
ändrad lydelse av § 52 regeringsformen samt §§ 33, 34 och 38 riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 52.
Riksdagens kamrar äga att, på sätt i riksdagsordningen sägs, var
för sig utse talman samt en förste och en andre vice talman.
Riksdagsordningen.
§ 33.
1. Så snart riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av
den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrivna granskning blivit av
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 271 höft. (Nr 322.) 1
2
Kungl. Majds proposition nr 322.
chefen för det departement, till vilket justitieärendena höra, eller den i
hans ställe förordnad är, meddelad kamrarna, var i vad dess ledamöter
angår, välje vardera kammaren bland sina ledamöter talman samt eu
förste och en andre vice talman.
Närmare bestämmelser om val av talmän och vice talmän meddelas
genom särskild av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.
2. Innan val enligt mom. 1 ägt rum, föres i vardera kammaren
ordet av den därstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat,
och, där två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit,
den av dem, som är till levnadsåren äldst.
3. Där talman eller vice talman under riksdag med döden avgår
eller sin befattning frånträder, välje kammaren omedelbart ny talman eller
vice talman.
4. Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i
någon av riksdagens kamrar utses under ordförandeskap, som i mom. 2
sägs, en av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman, till
dess förfallet upphört.
§ 34.
Konungen låter offentligen kungöra den av honom för riksdags öppnande
bestämda tid, som må utsättas till första eller andra söckendageri
efter riksdags början. På den tid — — — framställa.
Då Konungen---undersätta vördnad.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar,
vallagen, stadgan om val av talmän och vice talmän i riksdagens kamrar
ävensom stadgan om val till riksdagens utskott------samt
frågor rörande omförmälda stadgar.
2. Utskottet---kommunallagarna.
3. Utskottet---stadgat.
4. Utskottet---proposition.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Kring!, MajUs proposition nr 322.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 21 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstiehna,
Undén,
•. Tjiqrsson,
Holmquist,
:Olsson.
: I : 4- -
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde ett inom
justitiedepartementet utarbetat förslag till ändrad lydelse av § 52 regeringsformen
samt §§ 33, 34 och 38 riksdagsordningen i syfte dels att bereda riksdagens
kamrar rätt att själva utse sina talmän och dels att öka antalet
talmän genom tillsättande av ytterligare en vice talman i vardera kammaren.
Föredraganden redogjorde för den föreslagna nya grundlagstextens
innehåll och anförde därefter:
»Konungens rätt att utnämna riksdagens talmän och vice talmän Historik
upptogs i 1866 års författning i överensstämmelse med vad som enligt
1809 års regeringsform gällt för samtliga stånd med undantag för prästeståndet,
i vilket sistnämnda ärkebiskopen var självskriven ordförande. Under
tid^n före 1809 års statsvälvning gällde på skilda tider växlande bestämmelser
rörande tillsättandet av talmän.
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
Talman- Den riksdagsordning, som av Gustaf II Adolf framlades för stän
Ska?1720.
17 derna i Örebro i januari 1617 och som, ehuru sannolikt aldrig formligen
utfärdad, sedermera i sina huvuddrag tillämpades, innehöll icke några bestämmelser
om ledningen av förhandlingarna inom de olika riksstånden.
Däremot stadgades rörande sättet för riksdagens öppnande, att en av ridderskapet
på sina och krigsbefälets vägnar, så ock ärkebiskopen eller eu
annan på sina, borgerskapets och allmogens vägnar skulle göra Kungl.
Maj:t en underdånig lyckönskan särdeles till riksdagens början samt därefter
mottaga konungens förslag till ständerna. Först med 1626 års riddarhusordning
förbehöll sig konungen att utse lantmarskalk, som skulle
föra ordet bland ridderskapet och adeln. Någon motsvarande bestämmelse
i fråga om de ofrälse stånden tillkom däremot icke, när dessa stånds
sammansättning genom 1634 års regeringsform reglerades. Inom prästeståndet
betraktades ärkebiskopen såsom självskriven ordförande och vid
förfall för honom inträdde den efter stiftens ordning förste biskopen. Hos
borgarståndet, som jämlikt 1634 års regeringsform bestod av en borgmästare
och en rådman eller annan förnäm borgare från var stad, utvecklade
sig den sedvänjan, att Stockholms stads främste riksdagsman (i regel
borgmästare) tjänstgjorde som ordförande. Vad slutligen angick bondeståndet
torde ordförandeskapet där ha växlat mellan medlemmar av ståndet.
Den mera permanenta ledningen av böndernas förhandlingar sköttes emellertid
av en genom 1617 års riksdagsordning inrättad, av Kungl. Maj:t utsedd
sekreterare (’skrivare’), som hade att ''deras röster upptaga och ställa
deras svar’.
I7W-1778. Med frihetstidens inträde följde den förändring i talmanskapets ord
nande,
att samtliga stånd tillerkändes uttrycklig befogenhet att själva utse
sina talmän. I 1720 års regeringsform stadgades sålunda i dess paragraf
47: ''Riksens adel utnämna alltid själve lantmarskalken, sammaledes de
övriga stånden deras talmän —--. Men emedan bondeståndet be
höver
en, som förer pennan vid riksdagssysslorne, fördenskull kunna talmännen
av alla fyra stånden träda tillsamman och välja en sekreterare,
vilken, sedan han således är vald, samma förrättning sig antager. Dock
måste ingen sekreterare emot hela bondeståndets vilja dem påtvingas.'' I
1723 års riksdagsordning upptogs enahanda stadgande om riksdagens val
av talmän och i 1751 års konungaförsäkran ävensom i Gustaf 111:s första,
den 4 mars 1771 givna konungaförsäkran upprepades och bekräftades
samma bestämmelse.
Det torde icke kunna bestridas att valen till lantmarskalk och övriga
talmän under frihetstiden stundom voro förbundna med missbruk och
störande uppträden under tävlan partierna emellan om ordförandeskapet —
Kung!. Maj:ta proposition nr 322.
något som vill snarare ägt. samband med vissa allmänna missförhållanden
i tidens statsliv än det varit beroende just av den omständigheten, att
stånden ägde utse sina egna ordförande. Genom 1772 års regeringsform,
enligt vilken man väsentligen återgick till det före år 1680 radande statsskicket,
gjordes emellertid ingen uttrycklig ändring i riksdagens befogenheter
på ifrågavarande punkt. 1 sistnämnda regeringsform förutsattes nämligen, att
fyra talmän, eu för vart stånd, skulle utses, men sades intet om sättet för
deras val. På sätt strax skall omnämnas, synes man dock hava utgått ifrån,
att den äldre ordningen skulle även i detta avseende anses återinförd, därest
annat icke komtne att särskilt förordnas.
Först vid 1778—79 års riksdag upptogs frågan om fastställande av i77n~ itu»
uttrycklig ny ordning för valet av talmän. Denna gick ut på att införa
rätt för Kungl. Maj:t att utnämna talmän jämväl för borgar- och bondestånden,
varjämte återinförandet av ärkebiskopens självskriven het som ordförande
i prästeståndet uttryckligen bekräftades. Det kan äga sitt intresse
att här angiva det yttre förloppet av denna förändring.
Borgar- och bondestånden vände sig vid nyssnämda riksdag till
konungen med begäran, borgarståndet ’det Eders Kongl. Maj:t allernådigst
om talemanskapet ville förordna och således även för denne riksdag
en taleman av ståndets ledamöter genom Eders Kongl. Maj:ts nådigste
utnämnande bliva borgarståndet föreställd’ och bondeståndet ’att ifrån
tronen en lika nåd’ (som förut blivit ridderskapet och adeln ävensom
prästeståndet beskärd därigenom att konungen för det förra ståndet utnämnt
en lantmarskalk och låtit ärkebiskopen tillträda talmansä mbetet i
prästeståndet) ’måtte sträckas till bondeståndet, och Konungen själv i nåder
av ståndets ledamöter utnämna en taleman’. Till stöd för berörda hemställan
anfördes av bondeståndet bland annat, att ståndet Tant av ingen
lag och inga handlingar någon rättighet sig tillagd att välja eller utse
taleman’, samt av ordföranden i den deputation av borgarståndet, som
för berörda ändamål sedermera uppvaktade konungen, bland annat: ''Av
42 § i R. F:n, varest taleman för stånden nämnas, linnes ingen anledning,
huru han bör utses: och då de plägseder, som genom någre efter 1680
intill den 21 augusti 1772 stadgade grundlagar kunnat bliva införde, genom
R. F:ns 39 § till sin grund, följaktligen till sin verkan voro upphävne:
bemälte § jämväl förbödo alla tillökningar, tilläggningar och förbättringar
till vår senast antagne R.F:m, samt 57 § stadgade, huru på händelse av
någon otydelighet eller lagens otillräckelighet upplysning borde sökas uti
den genom 42 § stadgade ordning: Så lärer för städernes fullmäktige ej
heller bliva någon annan utväg att vidtaga, med mindre utur de äldre
riksens handlingar för år 1680 någre efterdöme!! kunde vara att tillgå.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
vid vilka man hade sig att trygga. Då herr rådman sådant efterforska^
hade han för sig funnit eu lag om riksdagars hållande, tillkommen i Örebro
möte 1617, och en i följande tider, så vida utrönas kunnat, oavbrutet
i akt tagen sedvana. Den förra förmår, att ärkebiskopen, eller en annan
på sine.^borgerskapets och allmogens vägnar skall på rikssalen göra Kongl.
.Maj:t en underdånig lyckönskan, särdeles till riksdagens ingång; varefter,
då stånden rådslagit över de av Hans Kongl. Maj:t undfångne propositioner,
dem vidare åligger att, vart stånd särdeles, genom sine deputerade
avlämna sine svar skri Ideligen, och, på händelse av skiljaktighet emellan
ståndens resolutioner, borde i Kongl. Maj:ts närvaro vart stånd genom en
av de sine försvara och förfäkta sin mening. Sedvanan åter hade varit,
att Stockholms stad, såsom den första i riket, genom den förste av sine
fullmäktige i borgareståndets sammankomster fört presidium. De förändringar,
som tidens skick medfört, torde föranlåta städernas fullmäktige att
önska’för sig en lika förmånsrätt till Kongl. Maj:ts uppvaktande genom
en av sine medel, som de tvenne främre stånden äga, och gränsorne av
ordförandens rätt och plikt voro för övrigt icke genom någon nu mera
gällande författning utstakad — — —’. 1 anledning av nämnda fram
ställningar
utsåg konungen för ifrågavarande riksdag talmän för borgaroch
bondestånden. 1 sitt svar till bondeståndet förklarade konungen bland
annat ’att Kongl. Maj:t nu emottog för Sig och tillkommande Sveriges
Konungar efter Honom det anbud bondeståndet gjort om talemans vid
riksdagar utseende och förordnande för det samma av dess ledamöter.
Kongl? Maj:t ägde den fasta övertygelse, att dess höga efterträdare på
Svea konungastol icke någonsin lära avvika från dess fotspår och höga
efterdöme, att, lika med forne Gustaver, alltid omfamna sin trogne allmoge
med huldaste ömhet och vård’. Till borgarståndets deputation yttrade
konungen bland annat: ''och då borgarståndet nu i underdånighet till
Majestätet överlämnade att om talemanskapet i ståndet i nåder förordna,
så emottog Kongl. Maj:t ock detta sä kärleks- och nitfulla förtroende med
så mycken större tacknämlighet, som Kongl. Maj:ts vissa övertygelse honom
tillsade, att dess höga efterträdare på tronen i alla tider, lika med Kongl..
Maj:t Själv, så medelst allt mer och mer lära uppmuntras att borgareståndet
med all huld konungslig nåd, ynnest och omvårdnad omfatta . Av
det anförda framgår tydligt, att Konungen i borgar- och bondeståndens
framställning såg eu begäran att han ville jämväl för framtiden och ej blott
för den dåvarande riksdagen reglera ifrågavarande sak och i enlighet härmed
avfattade han sina svar. Om talmans utseende i prästeståndet heter
det i Tidningar för riksdagen i Örebro år 1778, ’att Kongl. Maj:t lät
emellertid i nåder ärkebiskopen — — - Carl Fredric Mennander, i följe
Kungl. Maj:ts proposition nr ,‘)22.
7
av dess ämbete, och i kraft av den ordning vid riksens möten, som i Örebro
den 24 januari 1617 av riksens ständer fastställd blev, tillträda talemans
ämbetet i prästeståndet vid innevarande riksens ständers allmänna
sammankomst’, och i fråga om utseendet av lantmarskalk yttrade konungen
bland annat: ''Sedan Jag nu låtit riksdagen taga en början, har Min
första omsorg varit, att för ridderskapet och adelen, ibland vilka Jag anser
Mig, enligt Mine förfäders sed, Själv vara en ledamot, utnämna en värdiglantmarskalk’.
Härefter infördes i 5 § av riksdagsbeslutet 1779 följande
stadgande: ’Då ridderskapet och adelen återvunnit sin gamla inrättning
(Kungl. Maj:t hade den 3/n 1778 utfärdat sin konfirmation å 1626 års
riddarhusordning, såsom en fundamental lag, med vissa tillägg) och Kongl.
Mäj:t, eldigt densamma, i nåder täckts förse dem med lantmarskalk,
som dess ed till Kongl. Maj:t och riket avlagt: Kongl. Maj:t likaledes,
enligt den ordning, som av glorvördigst i åminnelse konung Gustar
Adolf och riksens ständer i Örebro den 24 januari 1617 blivit fastställd,
låtit ärkebiskopen av Uppsala, i följe av sitt ämbete och efter avlagd
ed, tillträda talemansämbetet i prästeståndet; så have ock vi av
riksens borgerskap och menige allmoge, så mycket hellre följt enahanda
aidedningar, att för våra delar för det närvarande och framtiden i underdånighet
anhålla om Kongl. Maj:ts nådiga utnämnande av talemän i våra
stånd, som tidernes förändrade skick och nödvändigheten av ett med de
förstnämde stånden lika tillträde till Kongl. Maj:ts tron, tarvat en mera
uttryckelig författning, ån av forntidens sedvanor varit att hämta. Vi
have härvid rönt Kongl. Maj:ts höga välbehag i det nådigste bifall,
varmed Kongl. Maj:t emottaga detta vårt till Majestätet gjorde underdånige
överlämnande: och då Kongl. Maj:t, i följe därav, icke allenast för
denne riksdag föresett våre stånd med talemän av våre egne medel,
vilke fått den nåden att deras ed inför Kongl. Maj:t Själf avlägga, utan
ock enahanda nådig omvårdnad och benägenhet för Sig och efterföljande
Sveriges konungar oss tillsagt; så have vi även trott oss här sådant med
underdånig vördnad och tillgivenhet böra erkänna’.
Hade talmansvalen inom stånden på sin tid varit förbundna med
vissa olägenheter — till väsentlig del i sin ordning sammanhängande med
de under berörda tid förekommande stridigheterna vid prövningen av riksdagsmännens
fullmakter — så blevo konsekvenserna av konungamaktens
utnämningsrätt och ställning till talmännen under den följande tiden än
mera svårartade. Konungen, som själv ägde föra ordet i talmanskonferensen,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
motto»'' efter hand talmännens rapporter, lämnade dem sina instruktioner
och inverkade genom dem på upptagandet eller avvisandet av inom riksdagen
väckta förslag. Upprepade exempel kunna anföras darpå, att talmännen
på regeringsmaktens föranledande vägrat proposition på andra än
regeringens egna framställningar. Talmännen kommo sålunda att framstå
snarare0som konungens än som representationens särskilda förtroendemän.
Då 1809 års grundlagsstiftare gingo att reglera lrågan om tillsättande
av de olika riksståndens talmän, var det naturligt, att de jämväl på
donna punkt skulle söka förebygga de olämpor, vilka i skilda riktningar
visat si» såväl under frihetstiden som under det gustavianska statsskicket.
Resultat av denna strävan blev att, i enlighet med 1809 års konstitutionsutskotts
hemställan, författningen stadfäste konungens rätt att utnämna
lantmarskalk samt talmän i samtliga stånd utom prästeståndet,
men att man sökte förebygga faran för obehörigt inflytande på riksdagens
verksamhet från konungamaktens sida dels genom noggranna föresknttei
rörande arten och omfattningen av talmännens befogenheter och dels
»enom att i 1810 års riksdagsordning överlämna till konstitutionsutskottet
att, där ett stånd vore oense med sin talman i fråga om propositions
framställande, skilja emellan dem. . ,
Bondeståndets sekreterare bibehölls i sin särställning såsom av konungen
utnämnd. . -.
'' Ehuru 1809—1810 års författning kom att intaga angivna ståndpunkt
till frågan om sättet för utseendet av talmän, saknades icke nog så
starka meningsyttringar, vilka redan vid denna tid krävde ett okat inflytande
för riksdagen vid valet av de skilda ståndens ordförande. _ _
Då förslaget till regeringsform behandlades i 1809 års konstitutionsutskott,
påyrkade några av dess ledamöter, tillhörande bondeståndet, att
detta stånd måtte få välja talman av egna ledamöter förutom eu ofrälse
man till sekreterare. När sedermera förslaget förekom till behandling i
stånden, »iordes av bondeståndet emot förslaget till lydelse av §5:. bland
annat den erinran, att stadgandet bort innehålla rätt för bondeståndet att
uppsätta å förslag till talman tre ståndets ledamöter, varav konungen
täcktes utnämna en. Samma yrkanden gjordes vid riksdagsordningens
behandling, såväl av bondeståndets representanter i konstitutionsutskottet
som av ståndet själft. Sedan regeringsformen den 6 juni 1809 utfardats
med § 52 i dess av konstitutionsutskottets majoritet föreslagna lydelse,
yttrade sig konstitutionsutskottet i memorial nr 25 av den 29 november
1809 an»äende det vid regeringsformen före dess antagande av bondeståndet
framställda yrkandet att erhålla förslagsrätt vid utseende av talman.
Utskottet anförde därvid, att, emedan yrkandet i fråga åsyftade en tor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
9
lindring endast för bondeståndet och ej för riksstånden i allmänhet, ’ansåge
sig utskottet bundet av anmärkningens inskränkthet och så medelst
sig ej tillständig!, att föreslå en för alla riksstånden gemensam förändring
i regeringsformen; och då eu sådan förändring ej bleve gemensam, funne
utskottet stridande mot all princip, att tillstyrka den särskilt för ett stånd,
enär något särdeles skäl för detta stånd, mer än för de övrige, ej syntes
kunna anföras’.
Bondeståndet stod emellertid icke ensamt vid sitt försök att erhålla
jämkning i regeringsformens bestämmelse om konungens utnämningsrätt.
När riksdagsordningen, vari konstitutionsutskottet vid angivandet av ordningen
för talmansvalen föreslagit att upprepa regeringsformens stadgande
om konungens rätt att utnämna lantmarskalk ävensom talemän för borgareoch
bondestånd, efter regeringsformens antagande förekom till behandling
i de olika stånden, yrkades jämväl av ridderskapet och adeln rättighet för
nämnda stånd samt för präste- och borgarstånden att, ’i likstämmighet med
bondeståndets vid regeringsformens antagande gjorda förbehåll, få till lantmarskalk
och talemän underdånigt förslag upprätta’. Även denna hemställan
avvisades på formella skäl av konstitutionsutskottet och fick därmed
förfalla: yrkandet, som tydligen innebar en inskränkning uti konungens
rättighet att nämna, hade icke väckts i den ordning, som i regeringsformens
81 § var förutsatt för grundlagsändring.
Av vad sålunda förekommit vid tiden för författningens tillkomst
erhåller man det bestämda intrycket, att det varit en allmän önskan inom
riksdagen att åtminstone medelst upprättande av förslag säkra sig rätt att
inverka på utseendet av talmän, ehuru på grund av bristande samverkan
mellan representanterna för denna mening inom de skilda stånden förslaget
härom icke kom att i tid och på ett enhetligt sätt framföras för
att vinna avseende vid regeringsformens tillkomst. Otvivelaktigt framstod
det ock vid denna tid och länge därefter som en prestigefråga för regeringsmakten
att vidmakthålla sitt inflytande på valet av de personer, vilka hade
att svara för ledningen av riksdagens förhandlingar. Ett otvetydigt uttryck
härför synes mig föreligga i det sätt, varpå frågan om bondeståndets
sekreterare — som närmast svarade för den formella behandlingen av dess
ärenden — uppfattades av de olika statsmakterna. Förgäves hade man
vid författningens tillkomst från böndernas sida sökt erhålla direkt inflytande
på valet av denne. Lika fåfängt antog riksdagen i sin helhet
vid två senare tillfällen (1850—51 och 1856—58 års riksdagar) en grundlagsändring,
varigenom bondeståndet, liksom övriga ständer, skulle självt
få välja sin sekreterare. Kungl. Maj:t vägrade båda gångerna stadfästelse
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 271 höft. (Nr 322.) 2
Departe
ments chefen -
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
å riksdagens beslut. Först sedan på konstitutionsutskottets förslag riksdagen
för tredje gången antagit samma bestämmelse (1862—63 års riksdag),
blev densamma av Kungl. Maj:t gillad och antagen.
liden efter Genom 1865—1866 års förändring i styrelseskicket gjordes ingen
ar 1866. ändring i konungens rätt att utnämna talman. Det förtjänar dock anmärkas,
att, enligt vad reformens upphovsman frih. De Geer upplyser r
sina »Minnen», det av honom i samråd med hans kolleger i statsrådet uppgjorda
första förslaget till riksdagsordning inneslutit fri valrätt för kamrarna
av deras talmän, men att det kungliga prerogativet kom att kvarstå
i det slutliga förslaget på den dåvarande konungens personliga framställning.
Förslag om I upprepade motioner inom riksdagen har emellertid förslag väckts
UavYonun-e°m upphävande av denna konungens utnämningsrätt och tillerkännande av
gens utnäm- befogenhet åt kamrarna att själva utse sina talmän. Sådana yrkanden
mm9.Sm.tt hava framställts: år 1872 (av herr A. Törnfelt); 1873 (av herr A. O.
VVallenberg); 1884 (av herr F. T. Borg); 1891 (av herr O. B. Olsson);
1892 (av herr E. Norman); 1893 (av herrar Chr. Biilow, dock blott rörande
andra kammaren, samt E. Norman); 1895 (av herr O. B. Olsson i Maglehult);
1906 (av herr C. Olsson i Viken); 1913 (av herr O. H. Waldén
m. fl.); samt sist år 1919 (av herr Hage m. fl.) Vid fyra tillfällen
tillstyrkt av konstitutionsutskottet (1891, 1895, 1913 och 1919) och sex
gånger bifallet av andra kammaren (1873, 1891, 1892, 1893, 1913 och
1919) — de två sista gångerna utan votering — har förslaget dock
städse fallit.
1 åtskilliga mindre viktiga avseenden hava emellertid reformsträvandena
efter hand åstadkommit vissa jämkningar i hithörande bestämmelser
såsom de ursprungligen avfattades i riktning av deras förenkling
och bättre anpassning efter tidens krav. Så har den tidigare gällande talmanseden
avskaffats genom beslut vid 1887 års andra riksdag och efter
förslag vid skilda tillfällen upphörde genom 1900 års riksdagsbeslut att
gälla ceremonien med de deputationer, genom vilka kamrarna därförut
haft att uppvakta konungen för att begära utseende av talmän och vice
talmän. Därjämte hava kamrarna för visst fall — utöver de tillfällen,
när riksdagen i kraft av § 95 regeringsformen sammanträder —
genom en på senare tid vidtagen grundlagsändring tillerkänts rätt att
inom sig utse ordförande. Vid 1897 års riksdag blev nämligen på förslag
av enskild motionär slutligen godkänt ett tillägg till § 33 riksdagsordningen,
varigenom kammare Ack rätt att vid samtidigt förfall för både
talmannen och vice talmannen utse eu av kammarens övrige ledamöter att
tjänstgöra såsom talman, till dess förfallet upphört.
Kungl. Maj:ts proposition nr J22.
11
Sistnämnda bestämmelse har hittills utgjort det enda resultatet i en Ökniny av
praktisk fråga, som under senare år varit föremål för mycken uppmärk- ant^v tal
samhet och upprepade gånger väckts inom riksdagen i samband med
principspörsmålet rörande kamrarnas befogenhet att själve utse sina talmän.
Jag avser angelägenheten att på ett tillfredsställande sätt sörja för
riksdagsförhandlingarnas ledning medelst sådan anordning, att tillräckligt
antal lämpliga personer finnas att tillgå för presidiet. Efter antagandet
av 1810 års riksdagsordning har väl i varje riksdagens avdelning jämte
talmannen fungerat en vice talman, men allteftersom riksdagens arbetsbörda
ökats har otillräckligheten härav allt starkare framträtt. En tillfällighet
under 1891 års riksdag — sjukdomsfall, som samtidigt drabbade
första kammarens talman och andra kammarens vice talman — bidrog att
särskilt framhäva bristerna i nuvarande anstalter härutinnan; och sedan
nämnda tid hava också framställningarna om förändrad ordning för utseende
av talmän städse varit förbundna med yrkandet, att två vice talmän
måtte för varje riksdag utses.
Till de sakskäl, som kunna anföras såväl för kamrarnas rätt att Översikt av
välja talmän som för behovet av presidiets utökning, vill jag senare åter- ”ag"tif£
komma. Här vill jag endast nämna, att förslagsställarna obestridligen ning.
haft ett gott stöd för sina yrkanden i det förhållandet, att Sverige numera
torde vara det enda land, där en folkvald representation icke äger ett avgörande
inflytande på sammansättningen av sitt presidium. För bestyrkande
härav går jag nu att lämna en översikt av vad ett flertal utländska författningar,
såvitt deras nuvarande innehåll kunnat utrönas, i berörda avseende
stadga; och skall i detta samband jämväl antydas det sätt, varpå
kamrarna i vissa länder företaga valet av sina talmän.
Landstinget. Danmark
Tinget väljer för varje riksdag bland sina medlemmar en »formand»,
och två »vice formaend». För val av formand erfordras, att en av de
ledamöter, å vilka man röstat, ernått ett röstetal, som överstiger hälften av
de avgivna röstsedlarna. Uppnår ingen detta antal vid den första omröstningen,
företages ett nytt fritt val. Ernås ej heller då den erforderliga röstpluraliteten,
inskränkes omröstningen att avse endast de två medlemmar,
som fått de flesta rösterna vid det andra valet; har vid detta val flera fatt
lika många röster, skiljer lotten dem emellan. Giver det bundna valet till
resultat ett lika stort röstetal för de båda, som äro föremål för omröstningen,
avgör lotten likaledes själva form andsvalet. På liknande sätt förhålles
vid val av vice formaend. När de väljas vid samma omröstning,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
Norge.
anses den av dem, som vid valet ernått de flesta rösterna, såsom först
vald; få de lika många röster, skiljer lotten emellan dem, i fråga om vilken
av dem skall anses såsom först vald.
Har formanden förfall, träder en av vice formaenden i alla hänseenden
i hans ställe. Aro de båda tillstädes, tillfaller värvet den först
valde.
Folketinget.
Tinget väljer en »formande och två »vice formaend». Valen förrättas
vid början av riksdag (Riksdagssamling) och vid »Genoptagelse af en ved
Folketingets Oplosning afbrndt Samling» samt när 25 medlemmar skriftligen
och med minst 3 dagars »Varsel» fordra det; de gälla till dess nya
val äro förrättade. Formandsvalet företages, när nya val ägt rum, under
ledning av en provisorisk formand; när riksdagen eljest sammanträder,
under ledning av åldersformanden. För val av formand erfordras över
hälften av rösterna; uppnås icke detta antal vid den första omröstningen,
företages ett nytt fritt val. Ernås ej heller då den erforderliga
röstpluraliteten," inskränkes omröstningen till att omfatta de två medlemmar,
som erhållit de flesta rösterna vid det andra valet. Hava flera fått
lika många röster, fäller deras ålder utslaget mellan dem. På samma sätt
förhålles vid valen av förste och andre viceforinanden. I händelse avförfall
för formanden inträder i hans ställe i alla avseenden en av viceformaenden.
Vid början av var session väljas i stortinget och dess avdelningar
tre presidenter. Samtliga presidenterna bilda presidentskapet. Dettas ordförande
väljes av stortinget genom särskilt val bland stortingets presidenter;
som vice president fungera de två andra presidenterna i stortinget växelvis
4 veckor åt gången, i det genom lottdragning avgöres, vilken av dem
först skall fungera. Presidentskapet är beslutmässigt, när 2/3 av dess
medlemmar, däribland dess ordförande eller vice ordförande, äro tillstädes.
Vid valet kräves absolut majoritet. Uppnås icke en sådan majoritet vid
det första valet eller vid ett fritt omval, företages ett bundet omval mellan
de två kandidater, som fått det högsta röstetalet. Valet gäller för sessionen.
Om emellertid minst en femtedel av stortingets eller dess avdelningars
medlemmar till presidenten ingiver en skriftlig begäran om nytt val,
företages sådant val under tinget i fråga. Får någon av nämnda ämbetsmän
förfall av längre varaktighet, väljes för denna tid en ställföreträdare.
Ingen kan vara president eller sekreterare på samma gång i mera än ett
ting, och den, som är president i ett ting, kan icke vara sekreterare i
Kunrjt. Maj:ts proposition nr 322.
13
något av tingen. Förhandlingarna i stortinget och dess avdelningar ledas
av presidenterna, växelvis under 4 veckor åt gången. I stortinget fungerar
ordföranden i presidentskapet först, i övrigt avgöres ordningsföljden
genom lottdragning.
Riksdagen väljer å den andra dagen inom sig talman och två vice Finland.
talmän,
första omröstningen erhållit flertalet av de avgivna rösterna, ny omröstning
skall verkställas. Har ej heller vid andra omröstningen någon erhållit
sådan ovillkorlig röstövervikt, skall en tredje omröstning äga
ruin. och den förklaras vald, som därvid fått de flesta rösterna. Bliva vid
tredje omröstningen rösttalen lika, avgöre lotten.
Vardera av alltingets avdelningar för sig såväl som det förenade Island.
alltinget väljer själv sin formand och sin nasstformand.
Såväl senaten som representanternas kammare utse själva sina pre- Behjun.
sidenter och vice presidenter. Dessa sistnämnda äro två i vardera representationen,
benämnda förste vice presidenten och andre vice presidenten.
Valen ske i bada representationerna särskilt för presidenten, den förste
och den andre vice presidenten i nu nämnd ordning. För valen, som förrättas
under ålderspresidentens ledning och ske genom avlämnandet av
röstsedlar, fordras vid de två första omröstningarna absolut röstpluralitet.
Om vid den andra omröstningen ingen erhåller absolut majoritet, äger
ännu en omröstning rum, i senaten likväl endast mellan de två ledamöter,
som erhållit det högsta röstetalet. I representantkammaren erfordras vid
den sista omröstningen endast relativ majoritet. I båda kamrarna föredragas
de äldsta, i händelse rösterna utfalla lika. Valen avse i båda kamrarna
tiden för sessionens fortvara.
Senaten och deputeradekammaren välja själva sina presidenter och vice Frankrike
presidenter. De senares antal är i båda kamrarna för närvarande fyra. I
båda kamrarna sker valet skilt i fråga om val av president, och skilt i fråga
om val av vice presidenterna; de senare väljas i båda kamrarna genom
listval. För valen, som ske under ledning, i senaten av ålderspresidenten
eller en provisorisk president och i deputeradekammaren av en provisorisk
president, erfordras absolut majoritet. I händelse två omröstningar
ej giva något resultat, skrides till ny omröstning, i senaten likväl endast
mellan de två ledamöter, som erhållit högsta röstetalet. Vid denna tredje
14
Grekland.
Italien
Neder
länderna.
Kungl. May.ts proposition nr 322,
omröstning är relativ majoritet tillräcklig för valet. I händelse av lika
röstetal vid samma omröstning är den äldste vald.
I Grekland väljer kammaren i början av varje session sin president
och sina tre vice presidenter. Valen ske genom sluten omröstning medelst
röstsedlar. För valet erfordras absolut majoritet.
Senaten.
Konungen utser president och vice presidenter i senaten. Att märka
är emellertid, att konungen utnämner senaten i dess helhet. Konungen
är likväl dämd icke obunden med hänsyn till personvalet. Författningen
uppställer nämligen vissa kategorier, av genom (civil eller militär) administrativ,
politisk eller vetenskaplig verksamhet ävensom genom innehav
av viss förmögenhet framträdande, minst 40 år gamla medborgare, ur vilka
senatens medlemmar skola tagas. Därtill fogas en allmän kategori valbara
bland om det allmänna förtjänta män.
Deputeradekammaren.
I kammaren finnas en president och fyra vicepresidenter. Dessa
väljas av kammaren i början av varje session.
Första kammaren.
Konungen utser president i första kammaren. Presidiet intages, då
presidenten vill deltaga i diskussionen ävensom i hans frånvaro eller då
han håller sig borta från utövandet av presidentskapet, av den närmast
föregående presidenten, om han är närvarande vid sammanträdet, eller, om
denne är frånvarande, av den äldste bland de närvarande ledamöterna.
Andra kammaren.
Konungen utser ordförande (president) för tiden för en session bland
tre personer, som finnas uppförda å en av kammaren till honom överlämnad
lista. Faktiskt innebär denna befogenhet blott rätt att utse den ordinarie
talmannen bland de tre på förslaget upptagna, ty de. två andra å listan
uppförda uppfylla såsom vice presidenter presidiets åligganden, då presidenten
vill deltaga i diskussionen eller i hans frånvaro. Därvid .iakttages,
att de inträda i utövning av presidiet efter den ordning, vari de .förekomma
på listan. Vid valet av de personer, som skola uppföras å listan,
vilket val förrättas medelst röstsedlar, iakttages, att en röstsedel avgives
för varje kandidat. Valet är ogiltigt, om antalet röstsedlar i valurnan är
större än antalet röstande och denna olikhet i antal kan vara av betydelse
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
för valresultatet, ävensom om antalet ordentligt ifyllda röstsedlar ej uppgår
till 51. Om någon ej erhållit absolut majoritet vid den första omröstningen,
skrider man till en andra omröstning, då voteringen är helt
och hållet fri. Om någon ej erhållit absolut majoritet vid''den andra omröstningen,
voteras en tredje gång över namnen å de tre personer, som
vid den andra omröstningen erhållit största antalet röster. Erhålles ej
heller absolut majoritet för någon vid den tredje omröstningen, röstar man
en fjärde gång och då endast över namnen på de två personer, som vid
den tredje omröstningen erhållit största antalet röster. Om den andra
eller den tredje omröstningen ej lämnat avgörande svar över vilka namn
det bör röstas på vid den följande omröstningen, avgöres detta genom en
särskild omröstning. Om i detta fall eller vid den avgörande omröstningen
rösterna utfalla lika, avgör lotten.
Senaten.
Vice presidenten i den nordamerikanska republiken är tillika president
i senaten. Senaten väljer en president pro tempore, som förestår
presidiet i den förres frånvaro eller då han utövar befattningen såsom
president i republiken. Finnes ingen vice president i republiken och val
av senatspresident pro tempore ännu icke ägt rum, utövar senatens sekreterare
befattningen såsom president.
Representanternas hus.
Talmannen väljes av huset. Han äger rätt att för närmare angiven
begränsad tid utse någon medlem att utöva hans plikter på talmansstolen.
År han frånvarande och har underlåtit att träffa sådan åtgärd, varom
nyss sagts, företar huset val av en talman pro tempore under hans
frånvaro. Talmannen i representanternas hus väljes ur det härskande
partiet och utövar, genom den vidsträckta, diskretionära myndighet,
varmed författningen bekläder honom, ett synnerligen stort inflytande inom
det parlamentariska livet. Tidigare har det till och med ingått i hans
befogenheter att utse medlemmar i utskotten, men genom en 1910—1911
genomförd författningsändring upphävdes denna hans funktion och vidtogos
även vissa inskränkningar i hans tidigare maktställning i övrigt.
I Schweiz förbundsförsamling väljer vardera kammaren, nationalrådet
och ständerrådet, för var session en president och en vice president.
I nationalrådet får den, som varit president under en ordinarie session, icke
vid närmast följande ordinarie session åter bekläda denna befattning eller
befattningen såsom vice president. Ej heller får någon vara vice presi
-
Nor<l
amerikas
förenta
stater.
Schweiz
Stor-Bri
tannien.
Kung!.. Maj:ts proposition nr 322.
(lent under två ordinarie sessioner å rad. I ständerrådet får varken president
eller vice president väljas bland representanter för samma kanton,
från vilken presidenten vid närmast föregående ordinarie session var vald,
liksom ej heller representanter från en och samma kanton kunna vara vice
presidenter under två ordinarie sessioner å rad.
överhuset.
Lordkanslern (Lord Chancellor), som är medlem av det för tillfället
sittande kabinettet, är självskriven talman i överhuset.
I lordkanslerns frånvaro intages hans plats av en av de ställtöreträdande
talmän, som utnämnas av kronan, och om ingen av dessa är
närvarande, utser huset en talman pro tempore.
Underhuset. r _
Underhusets ledamöter välja själva talman (speaker). Kunglig bekräftelse
fordras för valets fastställelse, men är denna betingelse uteslutande
av formell natur och har stadfästelse sedan år 1678 aldrig vid något
tillfälle vägrats. A ^
När blott en ledamot föreslås till talmansämbetet, utses han till
detta ämbete utan omröstning. Om mer än en ledamot föreslås omröstas
över dem den ena efter den andre, och den, som därvid erhållit de flesta
rösterna, är vald. Förslag å talman väckes emellertid faktiskt alltid i
samförstånd med den för tillfället sittande regeringen; och en ny talman
plävar städse utses ur det vid makten sittande partiets led. Alen ehuru
talmannen vid sitt första val kan hava stött på opposition, och ehuru han
blott välies för samma tid som parlamentet varar, är det likväl sed att
han återväljes, så länge han vill behålla ställningen såsom talman, bom
exempel härpå må anföras omvalet av Air G ully, som ar 1 b Jo forsta
cråno-en valdes till talman ur det liberala regeringspartiets led. Hans val
hade icke de konservativas bifall och han hade underrättats om, att de ej
ansåve sig bundna att återvälja honom, därest de erhölle majoritet i ett
blivande parlament. Alot allmän sed bekämpades också hans återval till
huset under de påföljande allmänna valen; men trots det att de konservativa
erhöllo en stor majoritet i det nya parlamentet, kallades Gully likväl utan
invändning ånyo till talmansstolen. Underhusets talman har av ålder en
synnerligen betydelsefull ställning i det parlamentariska arbetet, vari han
icke allenast utövar en vidsträckt diskretionär myndighet vid förhandlingarnas
ledning utan även i vissa fåll har att träffa avgöranden i konstitutionella
frågor. Så är det talmannen, som efter de år 1911 antagna
nya reglerna om budgetbehandlingen äger att, i samråd med två lörtatt
-
Kung!,. Maj:ts proposition nr ■''122.
17
ningskunniga medlemmar av underhuset, avgöra om ett förslag skall anses
röra en anslagsfråga och sålunda kunna undandragas överhusets godkännande.
I almannen äger att vid paria vota avgöra omröstning, men deltager
icke eljest däri.
Konungen utser president och vice presidenter i senaten. Denna Spanien.
utgöres till ena hälften av valda ledamöter, till den andra åter huvudsakligen
av dels grander av Spanien med viss hög inkomst jämte några officiella
medlemmar (höga andliga och världsliga ämbetsmän), dels av för
livstid inom vissa medborgarkategorier av konungen till senatorer utnämnda.
Den andra, folkvalda avdelningen av representationen väljer själv president
och vicepresidenter; härvid väljes presidenten för sig och särskilt i ett val
vicepresidenterna.
Före statsvälvningen 1918 gällde inom tyska riket följande regler. Tyska riket.
Såväl i tyska riksdagen som i det preussiska representanthuset finnas en
president samt två vice presidenter. Dessa sistnämnda betecknas såsom en
förste och en andre vice president. Dessa väljas, då visst beslutmässigt
antal ledamöter äro närvarande. Valet företages vid början av en ny
legislaturperiod under ordförandeskap av den äldste ledamoten. Vid varje
följande session av samma legislaturperiod kvarstå presidenterna från föregående
session i sin befattning, till dess val av president ägt rum.
Valet sker först av presidenten, därefter av den förste och därpå
av den andre vicepresidenten. Alla val ske med slutna sedlar och efter
absolut röstpluralitet. När absolut pluralitet icke ernåtts, skola de fem kandidater,
som erhållit de flesta rösterna, ställas under skilj eval. Ernås icke
heller vid detta val absolut pluralitet, skola de tvenne kandidater, som
vid skiljevalet erhållit de flesta rösterna, ställas under ett andra skilj eval.
Uppstår vid detta sista val lika röstetal, sker avgörandet genom lott, som
dragés av presidenten. Då det gäller att bestämma, vilka kandidater som
enligt sålunda stadgade föreskrifter skola ställas under skiljeval, sker likaså
vid lika röstetal avgörandet genom lottning. President och vicepresidenter
väljas vid början av en legislaturperiod första gången för allenast
fyra veckor och därefter för den återstående tiden av sessionen. Vid följande
sessioner av en legislaturperiod avser valet omedelbart hela sessionstiden.
Vid förfall för presidenten inträda vice presidenterna i hans ställe
i den ordning de blivit valda.
Motsvarande bestämmelser kvarstå, enligt vunnen upplysning, även
i de på senaste tid tillkomna författningarna.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 271 käft. (Nr 822.)
3
18
Kungl. Maj: t a proposition nr 322.
Tyska del- I samtliga tyska delstater och Österrike-Ungern förrättade de folk
österrike-
valda kamrarna själva val av sina ordförande, i allmänhet efter grunder,
Vngem. som i första hand förutsatte absolut majoritet för valet.
De utländska författningarna känna sålunda ingen motsvarighet till
det hos oss rådande förhållandet, att regeringen fritt utser talmän i en
efter demokratiska grundsatser sammansatt kammare. Man kan vid konstaterandet
härav icke hämta skäl för den svenska rättens särställning däri,
att talmännens befogenheter äro i andra länder på annat sätt bestämda än
i Sverige. De talmännen åliggande förpliktelser äro väl ganska växlande
i skilda författningar, allteftersom dessa tillerkänna presidiet i kamrarna
andra konstitutionella befogenheter än dem som direkt kunna härledas från
rätten att leda kammarens förhandlingar. Men det torde icke låta sig
göra att med hänsyn till en viss författnings ståndpunkt i sagda avseende
draga annan slutsats än den, att ju större yttre kompetens talmannen tillerkänts,
desto mera angeläget har det ansetts, att hans val uppbäres av
det allmänna förtroende, för vilket kammarens eget val utgör det mest
tillförlitliga uttrycket. De främmande författningarna hava ju icke heller,
på grund av viss ställning till frågan om talmannens allmänna kompetens,
kommit till någon annan ståndpunkt i nu förevarande spörsmål, än att
folkrepresentationen bör själv få utse sina talmän.
Departe- Vad härförut anförts rörande den svenska författningens historiska
mentschefen. utveckling och nuvarande särskilda ställning i frågan om sättet för utseendet
av talmän synes mig förtjäna det största avseende vid ett ståndpunktstagande
till spörsmålet om lämpligheten att i berörda avseende revidera
nuvarande bestämmelser i vår grundlag.
Till en början är beträffande utnämningsrättens svenska historiska
utveckling att märka, att konungamaktens prerogativ härvidlag ingalunda
stöder sig på obruten tradition. Särskilt var det gent emot förhållandena
under frihetstiden en genomgripande förändring, när vid 1778—79
års riksdag, i samband med den starka förskjutning, som vid denna
tid ägt rum till förmån för den personliga konungamakten,de ofrälse
stånden för framtiden samtyckte att mottaga sina talmän ur konungens
händer. Det kan icke heller bestridas, att utnämningsrätten under
den gustavianska tiden — i och för sig fullt förklarlig med hänsyn
till konungamaktens dåvarande ställning till representationen — av
konungen utnyttjades för främjandet av speciella politiska syften. Man
bör icke heller frånse att — ehuru vid det kungliga prerogativets bibehållande
i 1809—10 års författning garantier träffades mot dess missbruk
Kanyl. Maj.ls proposition nr -122.
1<)
— en allmän, men för sent manifesterad opinion bestämt påyrkade befogenhet
för riksstånden att få utöva ett formligt inflytande på valet av
deras ordförande. Och slutligen erinras här om vad jag förut anmärkt,
att vårt nuvarande riksdagsskicks grundare och hans medhjälpare ursprungligen
avsett att även på nu ifrågavarande punkt draga den till synes enda
riktiga och naturliga konsekvensen av representationsreformens principer
genom att låta kamrarna själva utse sina talmän, men att han avhållits
därifrån av vissa häremot stridande hänsyn till den bestående ordningen.
Sålunda har konungens utnämningsrätt, såsom en kvarleva från den
tid, då densamma i sin mån gav uttryck för konungamaktens supremati
över riksdagen, vid upptagandet i våra nyare konstitutionella författningar
ingalunda uppburits av en allmän uppfattning om dess lämplighet och
berättigande. Det har därför icke varit att vänta annat, än vad som verkligen
inträffat, nämligen att yrkandet om det kungliga prerogativets upphävande
inom riksdagen gång efter annan skulle komma att väckas samt
att det skulle vinna den anslutning, som framgår därav, att detta yrkande
upprepade gånger vunnit konstitutionsutskottets och andra kammarens
godkännande. Man har därvid, på sätt jag redan förut, anmärkt, ansett sig
äga ett starkt stöd i det här påvisade förhållandet, att i andra länder
talmännen allmänt utses av respektive kammare, så snart icke denna helt och
hållet eller till huvudsaklig del tager plats antingen på grund av utnämning
av konungen eller på grund av börd eller ämbetsmannaställning. Men
framför allt hava reformens anhängare understrukit de principiella skäl,
som med hänsyn till sakens egen natur och vår representationsforms allmänna
anda tala för kamrarnas rätt att själva bestyra om sitt ordförandeskap.
Redan vid 1872 års riksdag framhöll herr Adolf Hedin, »att man
alldeles icke behövde vända sig till statsrätten för att finna skäl för det
yrkandet, att en beslutande församling må äga rätt att själv utse den,
som skall leda hennes förhandlingar; detta yrkande hade en alltför universell
giltighet och eu tillämplighet inom alltför många områden, om vilka
statsrätten ej talar, för att det skulle vara nödigt att till dess förmån tillgripa
någon statsrättslig teori». Och vad angår det konstitutionella statsskickets
ställning till frågan, om vem rätten att utse talman borde tillhöra,
fastslog 1891 års konstitutionsutskott det vara »uppenbart, att under ett
utbildat konstitutionellt statsskick representationen bör äga att själv utse
sin ordförande».
Giltigheten av denna allmänna sats har icke heller av reformens
motståndare blivit ifrågasatt. Sålunda hade redan 1872 års konstitutionsutskott
förklarat sig, från den allmänna statsrättens synpunkt, tillerkänna
en viss giltighet däråt, att konstitutionella representationers
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
ordförande utses av representationerna själva och sålunda ej av regenten.
Men då man icke desto mindre motsatt sig en omläggning av
reglerna härutinnan, hava huvudsakligen två skäl angivits såsom bestämmande.
Det ena skälet för avstyrkande har varit, att en ändring i den
nuvarande ordningen, som icke veterligen medfört någon praktisk olägenhet,
vore opåkallad och onödig och därför ej heller borde — mot det i
§ 38 riksdagsordningen till konstitutionsutskottet givna direktivet att allenast
föreslå »högst nödiga eller nyttiga» grundlagsändringar — av statsmakterna
vidtagas. Det andra, ofta och i skilda uttryckssätt återkommande
avslagsskälet har varit av mera positiv art: man har ansett att, särskilt
med hänsyn till talmannens rätt att vägra proposition, en av konungen
utnämnd talman skulle känna sig mera oberoende gent emot riksdagens
olika partier, än om han vore vald av kammaren själv.
Båda dessa skäl synas mig vara synnerligen svagt grundade. Vad
först angår reformens behövlighet, torde det vara tillräckligt att taga fasta
på det från alla håll gjorda medgivandet, att densamma måste anses principiellt
berättigad och överensstämmande med vårt statsskicks grunder och
nuvarande utveckling. År så förhållandet, bör ock rättelse på denna särskilda
punkt vidtagas, sedan det oriktiga i det gällande systemet påvisats.
Sker icke detta, kan i en given situation den föreställningen lätt uppstå,
att konungens utnämningsrätt verkligen i vår nu gällande författning är avsedd
att utnyttjas som en maktfaktor i förhållandet mellan regering och riksdag.
Detta har emellertid icke åsyftats och har hittills icke heller ägt rum.
Talmannens befattning är obestridligen den att på visst i grundlagen angivet
sätt upprätthålla de konstitutionella formerna och att svara för arbetets yttre
ledning, men på intet sätt att bevaka regeringsmaktens speciella intressen
gent emot riksdagen. Vid Kungl. Maj:ts utnämning av talmän har det därför
också ansetts angeläget att söka träffa valet så, att de till talmän utsedda
skulle mötas med det mest allmänna förtroende från kamrarnas egen sida.
Men detta synes vara en angelägenhet, som säkrast och bäst bör kunna överlåtas
åt kamrarna själva. Även torde här förtjäna anmärkas, att det åberopade
stadgandet i § 38 riksdagsordningen avser, att konstitutionsutskottet
allenast i »högst nödiga och nyttiga» fall har att begagna sin egen
initiativrätt, men att utskottet och riksdagen icke därmed fritagas från
skyldigheten att efter granskning godkänna de ändringsförslag, som i övrigt
framkomma och som finnas äga företräde framför vid ett visst tillfälle
gällande grundlag. Under alla omständigheter bör den hänsyn, som i nu
förevarande hänseende tidigare må hava gjort sig gällande vid ifrågasatt
upphävande, på enskilda motionärers yrkande, av en konungens rätt, icke
längre förefinnas, därest Eders Kungl. Maj:t själv väcker förslag hos riks
-
Kungl. Maj.ts proposition nr ■122.
21
dagen om denna rättighets upphörande. Med avgivande av ett sådant
förslag har liven Eders Kungl. Maj:t vitsordat vad konstitutionsutskottet
vid upprepade tillfällen uttalat, nämligen att »om än förändringen endast
rörer en form, är denna dock av så stor vikt för riksdagens värdighet», att
densamma bör komma till stånd (jfr särskilt 1891 och 1913 års konstitutionsutskotts
utlåtanden).
Ett positivt skäl till bibehållandet av konungens utnämningsrätt har
emellertid, på sätt jag omnämnt, förmenats ligga däri, att en av konungen
utsedd talman skulle, särskilt vid behandling av frågan om proposition,
stå i eu mera oberoende ställning.
Denna invändning mot kamrarnas rätt att välja talmän har på ett,
som det synes mig, övertygande sätt blivit bemött redan av 1891 års
konstitutionsutskott. »Den anförda omständigheten talar», heter det i dess
utlåtande, »enligt utskottets åsikt ej i någon mån för bibehållande av nuvarande
stadgande. Man torde nämligen ej med skäl böra förutsätta, att
kamrarna skulle till ledare av sina förhandlingar utse personer, som i en
sådan ställning icke skulle göra till sin högsta uppgift att städse iakttaga
grundlagens föreskrifter. Skulle åter en dylik fara få anses möjlig, så
synes denna i alla händelser icke större än den, som under motsvarande
förhållanden kan hota från den av konungen utsedde talmannen.» Utskottet
erinrar därefter om, att talmännen under frihetstiden, då de valdes av
ständerna själva, ägde rätt att vägra proposition, utan att man från denna
tid torde kunna framvisa några svårare olägenheter därav, om än inom
de särskilda stånden tvister ej sällan uppstodo rörande proposition. Däremot
framträdde under den gustavianska tiden — påpekar utskottet —
de kungavalda talmännens rätt att vägra proposition såsom ett viktigt
medel för konungen att inverka på ständernas beslut. Efter att därpå
hava berört gällande grundlagsbestämmelse om konstitutionsutskottets befogenhet
att skilja mellan kammare och dess talman, då den senare vägrat
proposition, fortsätter utskottet: »Då numera på grund av denna be
stämmelse
en talmans propositionsvägran kan underställas konstitutionsutskottets
prövning och avgörande, torde å ena sidan konungens rätt att
nämna kamrarnas talmän ej vidare kunna anses ägae någon betydelse för
konungens och riksdagens inbördes maktställning. A andra sidan finnas
såväl i nyss berörda stadgande som i de båda kamrarnas inbördes förhållande
till varandra och i den grundlagsstadgade rätten för varje riksdagsman
att till protokollet fritt tala och utlåta sig fullt betryggande garantier
för att ej någon olägenhet skulle följa, om kamrarna berättigades att
själva välja sina talmän.»
I vad sålunda på sin tid anförts av konstitutionsutskottet instämmer
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
jag till fullo. Men samtidigt kan jag icke underlåta att framhålla en
synpunkt, som även tidigare kommit till uttryck i diskussionen och som
synes mig värd beaktande. Den farhåga för obehörigt ingripande från
konungen personligen, som tidigare förelegat i hans ifrågavarande utnämningsrätt,
må anses vara väsentligen undanröjd genom de garantier gällande
grundlag häremot stadgat. Konungen har, såsom maktförhållandena
mellan honom och riksdagen nu äro avvägda, näppeligen något
intresse av att genom visst val av talmän söka inverka på ärendenas ledning
inom riksdagen. Men däremot kan den möjligheten icke alldeles
lämnas ur räkningen, att, sedan numera ett parlamentariskt styrelsesätt
vunnit erkännande, ett visst riksdagsparti skulle kunna gynnas genom
regeringens val av talmän på ett sätt, som icke blivit fallet därest riksdagsmännen
inom sig ägt att träffa valet. Det kunde sålunda tänkas, att
en »kampregering» mot riksdagsflertalets önskningar tillsatte talmän, för
vilka ett allmänt förtroende icke förefunnes. Men det kunde även hända,
att ett statsråd, hämtat från riksdagsmajoriteten, tillstyrkte konungen att
nämna samtliga talmän uteslutande ur partisynpunkt och på ett sätt,
som icke väl överensstämde med behörig hänsyn till minoritetens skäliga
anspråk. 1 båda de tänkta fallen skedde otvivelaktigt en avvikelse från de
grunder, på vilka enligt svensk konstitutionell uppfattning riksdagens ledning
bör tillsättas.
På anförda skäl förordar jag att i proposition till riksdagen måtte
föreslås, att, med ändring av gällande bestämmelser om tillsättande av talmän,
befattningen härmed överlämnas till riksdagens kamrar.
Det gives en särskild anledning, varför behovet av denna reform
på senaste tiden trätt så starkt i förgrunden. Jag nämnde tidigare, att
med detta reformkraf under senare år städse förbundits yrkandet om, att
tvä vice talmän måtte få utses i vardera kammaren. Att snarast tillgodose
detta behov framstår alltmera som en nödvändighet; men ingen, som
överhuvud erkänner det principiellt berättigade uti att kamrarna erhålla
rätt att själva utse sina talmän, torde — frånsett hans åsikt om ået praktiska
behovet av sistberörda ändring — vilja ändra grundlagens stadgande
om antalet talmän utan att samtidigt giva bessämmelserna angående talmäns
tillsättande ett principiellt riktigare innehåll. I riksdagen framställda
förslag att öka antalet talmän utan ändring i sättet för deras utnämnande
hava tidigare icke ägt framgång och torde hädanefter än mindre
hava utsikt att antagas.
För att motivera den av mig förordade förstärkningen av antalet
talmän hänvisar jag till de allmänt kända förhållanden, som närmare angivits
och vitsordats i 1913 och 1919 års konstitutionsutskotts betänkande.
O
Kung!. Maj:ts proposition nr 322.
23
Den i § 33 riksdagsordningen tillagda bestämmelsen, varigenom kammare
kan för ett extraordinärt fall själv välja tillfällig talman, avhjälper icke
någon del av den alltför betungande arbetsbörda, som regelmässigt under
nuvarande förhållanden åligger talmännen. Aven här kan åberopas exemplet
från främmande länder, där på de flesta håll tre eller flera personer
permanent finnas att tillgå för presidiet inom kamrarna.
I överensstämmelse med samtliga i detta avseende framställda yrkanden
inom riksdagen förordar jag, att förslaget måtte avse inrättande
av eu förste och en andre vice talman i vardera kammaren vid sidan av
den ordinarie talmannen.
Beträffande lagstiftningens uppställning i de två avseenden, förslaget
skulle gälla, föreslår jag till en början, att grundstadgandet därom, att
riksdagen har att utse sina talmän, inryckes i § 52 regeringsformen i
stället för dess nuvarande lydelse. Särskilt som frågan varit föremål för
stridiga meningar och vid skilda tider fått en olika lösning, synes det mig
vara lämpligast, att utnämningsrätten alltjämt behandlas i regeringsformen,
även om man skulle kunna göra gällande, att densamma härefter
bleve helt och hållet en riksdagens inre fråga och förty kunde beröras
allenast i riksdagsordningen. Jag följer emellertid här 1913 års konstitutionsutskott,
som även ansett, att grundstadgandet borde få rum i § 52
regeringsformen. Blott en redaktionell förändring av dess föreslagna
text har vidtagits i syfte att tydligare utmärka att det här gäller att i
regeringsformen fastslå en konstitutionell rätt, och ej blott att ange ett formellt
förfarande, rörande vilket sistnämnda åter hänvisas till riksdagsordningen.
De närmare bestämmelserna om valet av talmän skola enligt förslaget
införas i §§ 33 och 34 riksdagsordningen samt i en särskild valstadga,
till vilken riksdagsordningens § 33 hänvisar. 1913 års konstitutionsutskott,
som upprättade helt förslag till grundlagstext, utgick ifrån, att
även de närmare föreskrifterna om valsättet skulle intagas däri. För min
del har jag trott det vara lämpligare, särskilt som först en tids erfarenhet
torde giva säker ledning för träffandet av den bästa ordningen för valet,
att icke binda frågan härom vid grundlagsformen utan, i analogi med reglerna
för utskottsval, behandla densamma särskilt. Utkast till de särskilda
bestämmelserna härom är utarbetat att vidfogas som bilaga till propositionen;
och torde förslag i detta avseende böra till antagande föreläggas
den riksdag, som må komma att definitivt bifalla grundlagsändringsförslaget.
Härmed har jag emellertid icke funnit mig äga anledning frångå
§ 52 regeringsformen.
§ 33 riksdagsordningen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
den av 1913 års konstitutionsutskott anvisade vägen att, i likhet med vad
som gäller i ett flertal främmande länder, låta valet fortgå beträffande
först talmannen och sedan de båda vice talmännen var för sig, med fordran
i första hand på absolut majoritet för valet.
I § 33 har, då ändring ändock sker, ansetts lämpligt införa särskild
bestämmelse om talmansval jämväl i händelse av att talman eller vice talman
under pågående riksdag avlider eller frånträder sin befattning.
Att märka är, att valförrättningen bör kunna avslutas under den första
dag, varpå riksdagen är samlad, och att valsättet därför icke bör göras
för invecklat eller så att det kan medföra uppskov.
§§ 34 och 38 I överensstämmelse med nyssnämnda konstitutionsutskotts betänkan
ordningen
de föreslås även, att § 34 riksdagsordningen måtte erhålla sådan ändrad
lydelse, att riksdagen alltid kan påräkna dagen för riksdagens början för
förrättandet av talmansval innan riksdagen högtidligen öppnas.
Berörda anordning av lagstiftningen medför viss ändring i § 38
riksdagsordningen, för vilken jag ej torde behöva redogöra.
I övrigt synes det icke vara erforderligt att vidtaga ändringar i
grundlagstexten för genomförande av det ifrågavarande förslaget.»
Föredraganden uppläste härefter omförmälda förslag till ändrad lydelse
av § 52 regeringsformen samt §§ 33, 34 och 38 riksdagsordningen samt
hemställde, att förslaget måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig
ordning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ådil Wifvesson.
Kungl. Maj:ts proposition nr -122,
2f>
Bilaga.
Utkast
till
stadga om val av talmän och vice talmän i riksdagens kamrar.
Talman samt förste och andre vice talman väljas var för sig i nu
nämnd ordning. Har någon erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna,
är han behörigen vald. Aro rösterna så delade mellan flera, att ingen
uppnått dylik röstövervikt, anstålies ny omröstning. Får ej heller därvid
någon mer än hälften av de avgivna rösterna, anställes eu tredje
omröstning mellan de två, på vilka vid andra omröstningen de flesta av
rösterna fallit. Vid tredje omröstningen är den vald, som erhållit de
flesta rösterna. I händelse av lika röstetal vid andra eller tredje omröstningen
skilje lotten, där så erfordras.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt 271 käft. (Nr 322.)
4