Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Nr 314.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
och lån till främjande av bostadsproduktionen m. m.;
given Stockholms slott den 12 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

10,000,000 kronor, dels ock för år 1920 ett belopp av 7,500,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att även ett senare år disponera vad som av
nämnda belopp ej åtgått ett föregående år;

2:o) att besluta, att en särskild fond, benämnd statens bostadslånefond,
skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,
lån efter de huvudsakliga grunder, som äro angivna i statsrådsprotokollet,
må av Kungl. Maj:t beviljas kommuner med flera till visst
bostadsbyggande, samt att såsom kapitalökning för denna fond anvisa
dels för år 1921 ett reservationsanslag av 25,000,000 kronor, dels ock å
tilläggsstat för år 1920 ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor,
båda beloppen att utgå av lånemedel, ävensom, vid bifall härtill, förordna,
att de i förslagen till riksstat för år 1921 och till tilläggsstat för år
1920 under rubriken »Fast upplåning)) upptagna lånemedel skola höjas
med motsvarande belopp;

6,500,000 kronor, att direkt utgå av hyresstegringsskattemedel, dels ock
å tilläggsstat för år 1920 under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 4,000,000 kronor, att utgå av tillfälliga lånemedel;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) 6i 20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

4:o) att för anordnande av pristävlingar om standardmateriel och
därav föranledda åtgärder i enlighet med av Kungl. Maj:t närmare meddelade
bestämmelser å tilläggsstat för år 1920 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 25,000 kronor att utgå av tillfälliga lånemedel; 5:o)

att till resestipendier åt arkitekter, byggmästare och arbetare i
byggnadsfacket, ävensom åt personer med medicinsk-hygienisk utbildning,
för studier i utlandet av bostadsfrågan å tilläggsstat för år 1920 under
sjätte huvudtiteln anvisa och ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett
reservationsanslag av 75,000 kronor att likaledes utgå av tillfälliga lånemedel;
samt

6:o) att, vid bifall till vad under mom. 3:o), 4:o) och 5:o) föreslagits,
besluta, att det i förslaget till tilläggsstat för år 1920 under rubriken
»Tillfällig upplåning» upptagna belopp skall höjas med 4,100,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott-.

GUSTAF.

C. E. Svensson.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 mars 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för finansdepartementet
anförde departementschefen, statsrådet Svensson följande:

Med avseende å frågan om statsingripande till bostadsproduktionens utredningar
främjande, erinrar jag till eu början, att enligt nådigt bemyndigande den 1
19 januari 1912 dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet 1912 års
tillkallade rådmannen Allan Cederborg, filosofie doktorn Yngve Larsson, bostadskaptenen
Carl Meurling, filosofie doktorn Adrian Molin och professorn kommisswnGustaf
Steffen att såsom sakkunniga i enlighet med departementschefens
närmare anvisningar inom civildepartementet verkställa utredning och
avgiva förslag till åtgärder med avseende på de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden.

Enligt vad som framgår av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 19 januari 1912, borde följande frågor utgöra

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

föremål för utredning av de sålunda tillkallade sakkunniga (bostadskommissionen),
nämligen spörsmålen dels om införande i lämplig omfattning
av särskild bostadsinspektion, dels angående eventuellt inrättande för
mindre bemedlades räkning av någon rådgivande stats- eller kommunalinstitution
i bostadsfrågan, dels om ernående av billigare byggnadskostnader
genom nya bostadstyper, lindrigare byggnadsbestämmelser och
lämpligare upplåtelseformer av mark, dels om inrättande av ordnad bostadsförmedling,
dels om bostadskreditens ordnande, dels föreningsverksamhetens
stödjande på ifrågavarande område, dels ock slutligen
om kommunikationsväsendets befrämjande. I samband med dessa utredningar
angående den allmänna bostadsfrågan skulle emellertid uppmärksamhet
även ägnas åt frågan om egnahemsbildandet för bostadslägenheter.
Slutligen skulle kommissionen även, i samråd med kommerskollegium,
verkställa undersökningar för vinnande av tillräcklig kännedom
om rådande bostadsförhållanden å olika orter inom landet.

Till fullgörande av sitt uppdrag har bostadskommissionen avgivit
följande betänkanden och redogörelser:

I. 1912—1914 års allmänna bostadsräkningar;

II. Undersökningar rörande de mindre bemedlades bostadsförhållanden
i svenska städer;

III. Byggnadsverksamheten i rikets stadssamhällen åren 1912

och 1913 (jämte översikt för åren 1904—1911);

IV. Belåning av bostadsfastigheter i Sverige år 1912;

V och VI. Diverse insamlade uppgifter (ej tryckta);

VII. Bostadsfrågan i utlandet;

VIII. Byggnadsborgenärernas rättsliga ställning i Sverige och utlandet
(av Prof. Lundstedt);

IX. Bostadsfrågan i Sverige ur sociologiska och socialpolitiska
synpunkter (av prof. G. Steffen);

X. Förhandlingarna vid de skandinaviska bostadskommissionernas
konferens i Stockholm den 8—10 januari 1918;

XI. Betänkande angående ordnandet av den sekundära bostadskrediten; XII.

Betänkande angående kungl. byggnadsstadga.

Åtskilliga andra yttranden hava också, efter särskilda remisser, avgivits
av bostadskommissionen, varjämte kommissionen haft att uttala sig om en
del aktuella kristidsspörsmål å bostadsfrågans område såsom angående
hyresstegringslagstiftningen, angående statssubventionen till uppförande

Kung!. May.ts Proposition Nr 314. 5

av bostadshus med smålägenheter, angående byggnadsmaterielens förbilligande
m. m.

Kommissionen hemställde härefter i skrivelse den 6 november 1918,
jämte det redogörelse lämnades för dess verksamhet, att dess uppdrag
måtte få anses slutfört. Detta medgavs av Kungl. Maj: t den 15 no v. Bostadtsak1918,
samtidigt varmed Kungl. Maj:t lämnade uppdrag åt vederbörande kun™9“ av
departementschef att inom civildepartementet tillkalla sakkunniga för
verkställande, efter departementschefens närmare anvisningar, av vissa
ytterligare utredningar på bostadsfrågans område. De sakkunniga, som
i följd av detta uppdrag tillkallades (bostadssakkunniga), voro borgmästaren
Jakob Pettersson, aktuarien i socialstyrelsen fik lic. Kurt Bergström,
landskamreraren A. Wijkman samt arkitekten S. Wallander.

Sakkunniga avgåvo dels den 1 mars 1919 betänkande med förslag
till förordning om hyresstegringsskatt för bostadsändamål, dels den 26
augusti 1919 framställning om vissa åtgärder och anslag till bostadsproduktionens
främjande, dels ock den 26 september 1918 en V. P. M.
angående vissa åtgärder mot bostadsnöden. Härjämte hava bostadssakkunniga
avgivit dels visst yttrande över bostadskommissionens förslag
till ordnande av den sekundära fastighetskrediten, dels gemensamt med
socialstyrelsens yttrande den 18 februari 1920 angående hyresregleringslagens
prolongation, varförutom överläggningar i olika delar av bostadsfrågan
hållits med nämnde sakkunniga. Deras uppdrag är med vad
sålunda förekommit avslutat.

Tillika har ett flertal olika framställningar och förslag i bostads- Svenskastadsfrågan
inkommit från kommuner, föreningar och enskilda. Särskilt har
Svenska stadsförbundets bostadsräd den 13 december 1919 avgivit en
vidlyftig framställning i förevarande ämne. Till dessa framställningar
lärer jag få tillfälle återkomma längre fram i sammanhang med behandlingen
av de olika spörsmål, vartill de närmaste äro att hänföra.

Bostadsproduktionen kännetecknas i allmänhet a\periodiskt omväxlande växlingar i
hög- och lågkonjunktur. Denna ojämnhet i bostadsproduktionen gör sig produktionen
särskilt gällande i de större städerna, där befolkningen i största ut- och de faksträckning
icke själv äger de hus, den bebor. Men jämväl i de mindre bestämma
städerna, i köpingar och municipalsamhällen, där en god del av befolk- denna
ningen själv äger de hus, som den bebor, uppträder en liknande ojämn- produktlonhet
i bostadsproduktionen. Variationerna äro dock här under normala
förhållanden mindre än i de större städerna.

Befolkningstillväxten

såsom faktor
vid bostadsproduktionen.

Byggnadskostnaderna

såsom faktor
vid bostadsproduktionen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Orsakerna till dessa växlingar i bostadsproduktionen, till denna omskiftning
av överflöd på bostäder och brist på sådana, äro många och
olikartade. Erfarenheten bar emellertid visat, att bostadsbrist regelmässigt
inträder i sammanhang med högkonjunktur i allmänhet. Det har därför
med en viss rätt sagts, att bostadsnöd är ett bevis på »goda tider».
Detta är också förklarligt. Under »goda tider» ökas å ena sidan bostadsbehovet
i städerna och de stadsliknande samhällena till följd av den
ganska hastiga inflyttning, som då äger rum till dessa orter, dit i regel
industrien söker sig. Å andra sidan avtager samtidigt bostadsproduktionen
dels på grund av ökade byggnadskostnader, dels ock därigenom att
kapitalet med större fördel finner användning å andra områden. Därtill
kommer, att befolkningens växande inkomster under uppåtgående tider
framkalla krav på större och bättre bostäder.

För övrigt äro väsentligen två faktorer avgörande för inträdande
av bostadsbrist, nämligen befolkningens tillväxt och byggnadsindustriens
allmänna läge.

Uppenbart är, att en växande folkmängd i stort sett påkallar
ökat bostadsutrymme. Härvid må emellertid erinras om de svårigheter,
som äro förbundna med alla försök att sätta folkmängd och bostadsbehov
i siffermässig relation till varandra. Hänsyn måste nämligen här
tagas till åtskilliga, statistiskt sett, betydligt invecklade faktorer. Sålunda
är det utan vidare klart, att befolkningstillväxten, i den mån den
beror på hög födelsefrekvens, åtminstone till en tid, återverkar vida
mindre på bostadsbehovet, än om detta behov grundar sig på infattning
av vuxna personer. Vidare utövar äktenskapsfrekvensen, i vad den
är beroende av såväl folkmängdens åldersfördelning som mer eller
mindre goda förvärvsmöjligheter, självfallet stort inflytande på bostadsbehovet.
Det är i hög grad sannolikt, att de nuvarande svårigheterna
på bostadsmarknaden i sin tur verkat hindrande på bildandet av nya
familjer. De till buds stående statistiska siffrorna rörande antalet ingångna
äktenskap kunna därför ej heller utan vidare tjäna till ledning
för en uppskattning av de bostadsbehövandes antal. Alla dessa omständigheter
i förening mana till särskild försiktighet, då det gäller att med
stöd av befolkningsstatistiska siffror för en ort söka bedöma det där
förefintliga bostadsbehovet.

Den andra faktor, som kan föra till bostadsbrist, och den viktigaste,
är den spekulativa byggnadsproduktionens ställning.

Av betydelse för denna näringsgren äro först tomt- och jordprisen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Frågan om den inverkan, tomtprisen utöva på byggnadsproduktion,
är invecklad och kan ställa sig väsentligt olika under olika förhållanden
och för olika byggnadsföretagare. Som regel tvinga höga tomtpris till
ett starkt utnyttjande av tomten, således till byggande av »hyreskaserner».
Dessa bidraga åter å sin sida till att hålla tomtvärdena höga. Men ett
annat förhållande må också uppmärksammas. Ju högre kvot av värdet
å den bebyggda tomten, som tomten representerar, desto mindre risk löpa
tomtägarna genom att förlägga ett bj^ggnadsföretag å tomten (genom
borgen eller på annat sätt). Ett högt tomtvärde kan således underlätta
byggnadsproduktionen för en företagare, som måste lita till största möjliga
kredit för sitt bygge. Före kriget, då tomten representerade cirka 25 %
av värdet å en bebyggd fastighet, kunde tomtägaren eller annan förläggare
utan nämnvärd risk hjälpa byggnadsföretagaren med kredit (t. ex.
gå i borgen för byggnadskreditivet). Nu åter, då motsvarande proportionssiffra
nedgått till högst 10 %, är risken för förläggaren att med sin
kredit stödja företaget betydligt större.

För en fullt sund byggnadsproduktion med tillräckliga allmänna
kreditmöjligheter äro billiga tomtpris ägnade att underlätta denna produktion.

Av ännu större betydelse för byggnadsproduktionen är emellertid de
direkta byggnadskostnadernas storlek. När kostnaderna nå en mycket
betydande höjd_, vågar den privata byggnadsverksamheten sig icke ut
i marknaden. Aro dessa kostnader dessutom växlande inom korta tidsrymder,
ökas risken av och svårigheterna för varje spekulativ byggnadsverksamhet.

Det tredje huvudmomentet i den spekulativa byggnadsverksamheten
är penningmarknadens ställning. Svårigheten att få byggnadskreditiv
och sedermera inteckningslån på rimliga villkor ökar uppenbart i hög
grad vanskligheten av byggnadsverksamheten. Särskilt är denna svårighet
framträdande med avseende å den s. k. sekundära krediten, d. v. s. belåningen
av fastigheten över 50 upp till 70—80 procent av värdet. Ju
mera den spekulativa byggnadsverksamheten handhaves av en byggmästarkår,
vars huvuduppgifter äro att uppföra hus för att så snart
som möjligt åter sälja dem och påbörja ett nytt byggnadsföretag, desto
mera hämmande för byggnadsverksamheten ställer sig en försämring i
lånemarknaden, yttrande sig i höjda räntor och ökade svårigheter för
att placera de högst liggande inteckningarna.

Penningmarknadens

ställning
såsom faktor
vid bostadsproduktionen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Krigsårens Åren närmast före världskriget kännetecknades i vårt land, liksom
bostads-1 flerstädes i utlandet, av vikande bostadsproduktion. När så kriget utfrågan.
bröt och tog ett allt långvarigare förlopp, blevo svårigheterna för
bostadsproduktionen allt större. Härtill bidrog också, att exportindustrien
och livsmedelsproduktionen togo alltmer av den tillgängliga arbetskraften
i sin tjänst. Knappheten på tillgängligt kapital, vanskligheterna
överhuvud att uppbringa kredit för bostadsbyggande, de höga
räntesatserna och de stigande materiel- och arbetsprisen, jämte ovissheten
i hela prisläget, gjorde stagnationen i bostadsproduktionen allt
större. Ett socialt bostadsproblem av svårartad natur trängde sig fram,
och statsmakternas ingripande i olika hänseenden påkallades för att komma
befolkningen till hjälp i dess bekymmersamma bostadsförhållanden.

De förslag, som för detta ändamål framlades för riksdagen, gingo
främst ut på dels en statssubvention för allmännyttig bostadsproduktion,
dels ock en lagstiftning till förekommande av en ekonomiskt och socialt
menlig hyresstegring.

Statssubven- Sålunda framlades, efter en vidlyftig utredning, till 1917 års riksdag
''0förandeUav~förslag om statssubvention för viss bostadsproduktion. I proposition nr 34
bostadshus den 20 januari 1917 föreslog nämligen Kungl. Maj:t riksdagen att under
lägenheter, sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 4,000,000 kronor att i
Proposition huvudsaklig överensstämmelse med av vederbörande departementschef
"års4 riksdag7 ^ statsrådsprotokollet angivna grunder användas till understöd för
uppförande av bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl. Maj:t
att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna
beloppet.

Grunderna för anslagets utgående voro huvudsakligen följande:
Understöd av allmänna medel skulle utgå för uppförande i städer och
stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter
t. o. m. två rum och kök. Understödet skulle i allmänhet
utgå med en tredjedel av byggnadskostnaderna och skulle av detta
bidrag statens andel utgöra två tredjedelar och kommunens en tredjedel.
Av byggnadskostnaderna skulle således utgå av staten 2 s> och
av kommunen en Va. Som förutsättning för understödet skulle vidare
gälla, att ifrågavarande byggnadsverksamhet underkastades viss kontroll,
hyresreglering och vinstbegränsning. Statens bidrag skulle utgå
som rent understöd utan rånte- och återbetalningsskyldighet. Beträffande
arten av kommunens bidrag kunde jämväl godtagas lån
med rånte- och amorteringsfrihet under minst 10 år, ävensom bidrag
in natura under vissa angivna förutsättningar. Kommunen borde järn -

Kung!. Maj.ts Proposition Nr .314. 9

väl anses hava fullgjort sin bidragsskyldighet genom att ingå i företaget
med belopp, som motsvarade dess andel i förhållande till statsunderstödet.
Kommunens bidrag bar dock, med hänsyn till den ständigt
fortgående prisstegringen i de större städerna, ej sällan måst sättas till
eu större andel av byggnadskostnaderna än Va.

Kommunen skulle avgiva förbindelse, att bidraget komme att till
byggnadsföretagen utanordnas endast i mån av understött byggnadsföretags
fortskridande, ävensom att bidraget återbures i den mån detsamma
icke efter fastställda grunder kommit till användning. Kommun,
som erhållit statsbidrag, skulle vara ansvarig för att den statsunderstödda
byggnadsverksamheten anordnades på lämpligaste sätt såväl vad anginge
byggnadsmaterialets anskaffande som beträffande företagets planläggning,
utförande eller förvaltning, ävensom att verksamheten ägde rum under
erforderlig kontroll. Kostnaderna för den kommunala organisationen
och kontrollen skulle bestridas av vederbörande kommun utan anlitande
av statsbidraget.

Förslaget väckte inom riksdagen vissa betänkligheter, men bifölls
dock av bägge kamrarna.

I proposition den 23 april 1918 nr 339 föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att på tilläggsstat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag av

3,000,000 kronor att efter huvudsakligen samma grunder som föregående
år utgå såsom understöd till kommuner för uppförande av hus med
smålägenheter.

Denna proposition bifölls av riksdagen.

Jämväl till 1919 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Magt i
proposition nr 239 riksdagen, att ett förslagsanslag av högst 2,000,000
kronor måtte å tilläggsstat för samma år anvisas såsom understöd för
uppförande av bostadshus med smålägenheter.

Grunderna för understödets utgående voro desamma som gällde
för 1918 års anslag.

Propositionen bifölls av riksdagen.

Statens byggnadsbyrå, som haft till uppgift att föreslå fördelningen
av subventionsmedlen och i övrigt handlägga de av anslagen föranledda
uppgifter, bar vid bedömandet av ansökningarna och uppgörandet
av förslag till bidragens fördelning i främsta rummet tagit hänsyn
till inom respektive kommun förefintlig bostadsbrist, och har kännedom
härom vunnits icke blott genom de företedda ansökningshandlingarna,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.) 6i 20 2

Proposition
nr 339 till
1918 års
riksdag.

Proposition
nr 239 till
1919 års
riksdag.

Fördelningen
av subventionsanslagen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

utan även genom från socialstyrelsen inhämtade upplysningar. Då statsbidrag
begärts för flera olika byggnadsföretag inom samma kommun,
bar företräde i allmänhet lämnats åt dem, som uppvisat lägre byggnadskostnad
per eldstad, varigenom åstadkommits största möjliga antal
bostäder. Särskild hänsyn har tagits till sådana byggnadsföretag, som
genom sin omsorgsfullare planläggning och organisation synts lämna bättre
säkerhet för, att bidraget skulle komma till avsett gagn. Sålunda hava i
regeln sådana byggnadsföretag, som planerats av kommunerna själva ävensom
av bostadsföreningar eller i filantropiskt syfte under kommunal
medverkan bildade bostadsbolag, ansetts böra hava företräde framför enskilda
företag. Vid i övrigt enahanda förutsättningar hava därigenom stadskommuner,
som förut ägnat bostadsförhållandena en planmässig omvårdnad,
föredragits framför kommuner, där så icke varit fallet. Med hänsyn till
den nedsättning av de utav kommunerna begärda anslagsbeloppen, som
varit nödvändig, har byggnadsbyrån även ägnat särskild uppmärksamhet
åt industriens ställning till dess arbetares bostadsbehov, och har byrån
icke förordat bidrag, där sådant varit avsett att användas till direkt understöd
åt särskilda industriföretag eller till bolag, som uppenbarligen
endast åsyftat ett visst företags behov av arbetarebostäder. Där understöd
tillstyrkts åt byggnadsföretag, vars kapital i större eller mindre
utsträckning tillhandahållits av industrier å platsen, har någon förräntning
av det från industriellt håll lämnade kapitalet icke medgivits under
de första tio åren.

Jämväl i andra fall än de nyssnämnda har viss nedsättning av det
begärda statsbidraget i förhållande till byggnadskostnaden skett, nämligen
då denna varit relativt låg och det på grund härav samt stundom
också med hänsyn till kommunens ekonomiska ställning kunnat antagas,
att företaget även med sålunda reducerat bidrag skulle komma till
stånd, eller att en sådan nedsättning vore möjlig, utan att företagets
ekonomi äventyrades. Vid uppgörandet av förslag till anslagens fördelning
har särskild hänsyn tagits till de olika sökandekommunernas ekonomiska
bärkraft och inom desamma rådande skatteförhållanden samt
större eller mindre behov av att staten i nu föreliggande avseende trädde
hjälpande emellan ävensom till inom respektive kommuner konstaterad
folktillväxt och förefintligt bostadsbestånd under föregående år.

En den 16 december 1919 av byggnadsbyrån avgiven belysande
redogörelse för de anslagna subveutionsmedlens fördelning och den med
dessa åstadkomna byggnadsproduktionen torde få såsom bilaga fogas till
detta protokoll (bilaga I).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Några sammanfattade siffror om deri understödda byggnadsverksamheten,
hämtade dels ur förenämnda redogörelse, dels ock ur andra
tillgängliga handlingar meddelas här.

Ansökningar om subventioner inkommo

år 1917 för byggnader till en sammanlagd beräknad kostnad av i runt tal 48,000,000kr.
» 1918 » » » » » > » » » » > 30,000,000 »

» 1919 » » » » » j » » » » » 28,000,000 »

Av 1917 års anslag söktes bidrag av 95 kommuner till ett belopp av
11,099,251 kronor. 45 kommuner tillerkändes tillhopa 4,000,000 kronor, varav å
landskommuner belöpte 75,000 kronor, å municipalsamhällen 89,000 kronor, å
köpingar 79,000 kronor och å olika städer 3,757,000 kronor, därav å Stockholm
654,000 kronor, å Göteborg 563,000 kronor och å Malmö 265,000 kronor. 22
kommuner hava emellertid helt eller delvis icke fullföljt sina anslagsäskanden,
och uppgick beloppet av sålunda avstådda medel till sammanlagt 298,126 kronor
54 öre. Av detta belopp har sedermera 1 köping och 7 städer tilldelats sammanlagt
292,100 kronor, vadan en besparing av 6,026 kronor 54 öre uppstått å
1917 års anslag. Med undantag av 13,000 kronor äro samtliga av 1917 års anslag
beviljade statsbidrag utbetalda till vederbörande kommuner. Av de utbetalda
medlen hava 67,248 kronor ännu icke kommit till användning för avsett ändamål,
utan hava vederbörande kommuner dels erhållit tillstånd, dels ock förklarat
sig ämna begära tillstånd att använda ifrågavarande belopp till andra byggnadsföretag
än för dem, vilka de ursprungligen beviljades.

Av 1917 års anslag hava alltså hittills 3,913,725 kronor 46 öre använts till
statsunderstödda byggnader, varmed åstadkommits bostäder, innehållande tillsammans
7,675 eldstäder. Statsunderstödet har således för nämnda år utgått
med 510 kronor per eldstad.

Statsbidrag har erhållits förutom för 36 egnahemsbyggnader, för 399 hyreshus,
innehållande tillsammans

17 lägenheter om 3 rum och kök
999 » » 2 » » »

2,100 » » 1 » » »och

_193_»_» 1 rum_

Summa 3,309 lägenheter samt 14 butiker.

Det kommunala bidraget har uppgått till 2,044,653 kronor 43 öre eller 267
kronor per eldstad. I nyssnämnda summa har, då kommun själv varit byggherre,
såsom kommunalt bidrag upptagits det belopp, motsvarande halva statsbidraget,
å vilket avkastning icke må beräknas under de tio första åren sedan
statsunderstödd byggnad tagits i bruk.

Den beräknade kostnaden för nämnda 7,675 eldstäder uppgick till 21,865,271
kronor 79 öre eller omkring 2,850 kronor per eldstad. Uppgift å den verkliga
kostnaden har hittills inkommit beträffande nybyggnader, inrymmande 5,786 eldstäder,
vilka dragit en kostnad av omkring 3,190 kronor per styck.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

De av 1917 års statsanslag understödda byggnaderna hava uppförts

av kommunerna............................................................................................ å 15 orter

» bostadsbolag eller bostadsförening ...................................................... » 26 ».

» egnahemsbolag eller egnahemsförening................................................ » 4 »

» enskilda personer................................................................................... »14 »

Av 1918 års anslag beviljades tillhopa 2,970,000 kronor till 2 municipalsamhällen
(tillsammans 48,000 kronor), 6 köpingar (tillsammans 331,000 kronor)
och 46 städer (tillhopa 2,591,000 kronor, därav till Stockholm 596,000 kronor, till
Göteborg 200,000 kronor och till Malmö 144,000 kronor).

12 kommuner med ett tilldelat belopp av 337,000 kronor fullföljde ej ansökningarna,
i anledning varav 4 städer sedermera tillerkändes tillsammans
180,255 kronor 55 öre. Av 1918 års anslag återstår således f. n. odisponerat
156,744 kronor 45 öre. Ansökningar om understöd från sålunda tillgängliga medel
äro f. n. beroende på byggnadsbyråns förberedande handläggning.

Av 1918 års fördelade anslag har ett belopp av sammanlagt 145,000 kronor
icke ännu utbetalts, och av de hittills utbetalda (2,668,255 kronor 55 öre) hava
27,267 kronor 12 öre icke ännu kommit till användning, utan komma framställningar
att göras om sistnämnda belopps användande till andra byggnadsföretag.

Med de av 1918 års anslag använda medlen, 2,640,988 kronor 43 öre, hava
uppförts byggnader, innehållande tillsammans 3,101 eldstäder. Statsbidraget har
således utgått med 848 kronor per eldstad.

För förenämnda understödsbelopp hava uppförts, förutom 26 egnahemsbyggnader,
258 hyreshus med tillsammans

16 lägenheter om 3 rum och kök

491 » » 2 » » »

691 » » 1 » » »

76 » »1 rum.

Summa 1,274 lägenheter samt 8 butiker.

Den beräknade byggnadskostnaden för nämnda 3,101 eldstäder har uppgivits
till 13,195,512 kronor 16 öre eller 4,255 kronor per eldstad. Uppgift å de verkliga
kostnaderna kan ännu icke meddelas.

Det kommunala bidraget har uppgått till 1,509,155 kronor 34 öre eller omkring
487 kronor per eldstad..

De byggnader, för vilka understöd utgått av 1918 års anslag, hava uppförts

av kommuner.............................................................................................. å 21 orter

» bostadsbolag eller bostadsförening ...................................................... » 16 »

» egnahemsbolag eller egnahemsförening................................................ » 1 »

» enskilda personer................................................................................... » 11 »

Av 1919 års anslag hava 52 kommuner sökt bidrag om tillhopa 6,217,486
kronor 72 öre. Härav hava 1,985,000 kronor anvisats, därav till 1 köping (26,000
kronor) och 26 städer (med tillsammans 1,959,000 kronor, därav Stockholm 565,000
kronor, Göteborg 250,000 kronor samt Malmö och Norrköping vardera 150,000
kronor).

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

Av 1919 års anslag hava hittills utbetalts till 12 kommuner 751,000 kronor
till understöd för uppförande av bostadshus med tillsammans 941 eldstäder och
med beräknad byggnadskostnad av omkring 4,125,000 kronor, motsvarande en
medelkostnad av 4,380 kronor per eldstad.

Närmare detaljer för bostadsbyggandet med 1919 års anslag kunna givetvis
ännu icke meddelas.

Vidkommande lagstiftningsåtgärder för hyresreglering erinras om, att Hyresregiei
sådant avseende utfärdats las: med vissa bestämmelser mot oskälig: rmnala9shdhyresstegring
den 25 maj 1917, gällande till den 1 oktober 1918, lag
med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. den
14 juni 1918, gällande till och med den 31 december 1919 samt lag
med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. den 19
juni 1919, vilken lags giltighetstid utgår den 31 december 1920. För
innehållet i dessa lagar torde en närmare redogörelse här icke erfordras.

Allenast torde böra erinras om, att hyresregleringslagstiftningen äger
tillämpning i stad, köping och municipalsamhälle, vars mantalsskrivna
folkmängd vid 1916 års ingång översteg 5,000, ävensom i annan stad
eller köping eller municipalsamhälle, så ock eljest i kommun eller del
av kommun, där Konungen förordnat om lagens tillämpning.

. Å vilka orter, hyresregleringslagen är gällande den 1 december 1919,
framgår av en upprättad förteckning, som torde få fogas som bilaga till
statsrådsprotokollet (bilaga II).

Ytterligare några förhållanden, som haft inverkan på bostadsproduktionen
under krigsåren, må här uppmärksammas.

Sålunda har statens egen byggnadsverksamhet, i vad den avsett bo- ökat hushygge
stadsbyggande för statsanställda, under krigsåren företett en avsevärd
stegring och därmed i någon mån bidragit till en förbättring av bostadsförhållandena.
Särskilt vid de affärsdrivande verken har detta bostadsbyggande
varit rätt så omfattande. De avsevärda nedprutningar, som de
sista åren av statsfinansiella skäl måst vidtagas i verkens anslagsäskande,
hava icke i någon mån gått ut över anslagen till bostäder för personalen.

Tvärtom hava verken härutinnan uppmuntrats till anslagsäskanden.

Omfattningen av denna verksamhet, för vilken år 1919 anvisats tillhopa
9,557,084 kronor, framgår av den sammanställning, som meddelas
här längre fram (sid. 52), och till vilken jag hänvisar.

Vidare må erinras om det betydande stöd, som under de sista åren Lån ur penlämnats
bostadsproduktionen genom lån ur pensionsförsäkringsfonden. ringsfonden

Kungl. Maj.is Proposition Nr ,314.

Dylika lån hava utlämnats allenast till allmännyttiga bostadsföretag,
som antingen omhänderhafts av kommunerna själva eller stått under
deras direkta uppsikt. För betryggande kontroll över att de bostadsföretag,
som belånas i fonden, anordnas på ändamålsenligt sätt såväl ur
social som ekonomisk synpunkt har beträffande ifrågavarande lån uppställts
den fordran, att vederbörande kommun ställer sig såsom låntagare
eller garant för lånet. I sådana fall, då lån utlämnats till enskilda bostadsföretag
mot kommunal garanti, har garantiförbindelsen formulerats
på sådant sätt, att kommunen påtager sig ansvar för och kontroll över
lånemedlens användning på föreskrivet sätt samt skjddighet att uppbära
och till pensionsfonden inbetala räntor och likvider för lånet.

De villkor, som av fullmäktige för pensionsfonden hittills uppställts för
beviljande av ifrågavarande lån, äro följande:

Lån mot billig ränta.

Dessa lån hava utlämnats allenast för uppförande av bostadshus med smålägenheter,
varmed i allmänhet menats lägenheter om högst två rum och kök.
Lånen, som amorteras och förräntas medelst lika annuiteter under lånetiden, lämnades
till en början antingen mot 5 % ränta, lånetid av 15—40 år och konverteringsrätt
efter 15 år eller mot 4 3/4 ränta under en fast lånetid av 40 år. Låntagarna
hava i flertalet fall använt sig av det senare alternativet, 4 3/4 % ränta
under en fast lånetid av 40 år. I början av innevarande år har emellertid med
hänsyn till det förändrade läget på penningmarknaden de ifrågavarande billiga
lånen tills vidare utlämnats mot 5 % ränta under en fast lånetid av minst 30 år.
I de fall, då lån utlämnas till kommun för anordnande av kommunalt byggnadsföretag,
brukar föreskrivas, att företaget icke får avse att huvudsakligen bereda
vederbörande kommuns egna arbetare bostäder vare sig såsom löneförmån eller
till billigare hyra än vad eljest skulle ifrågakomma.

Till kommuner, som enligt gällande föreskrifter beviljats statsbidrag för
uppförande av bostadshus med smålägenheter, hava i allmänhet lämnats lån mot
billig ränta med högst så stort belopp, som motsvarade totala kostnaderna för
byggnadsföretaget med avdrag av statsbidragets belopp, under förutsättning att
kommunen för viss del — i regel 30 ä 40 % — av byggnadskostnaderna med
ovannämnda avdrag skaffat täckning genom upplåning på allmänna lånemarknaden.

Beträffande sådana lån, vilka avsetts att genom kommunernas förmedling
utlämnas till av kommunerna kontrollerade enskilda bostadsföretag (halvkommunala
företag, andra bostadsbolag eller bostadsföreningar och enskilda), har föreskrivits,
att kommunerna vid denna utlåning icke få betinga sig högre ränta, än
den de själva betala till fonden.

I sistnämnda fall, d. v. s. då lånemedlen disponeras såsom lån i andra
hand, har föreskrivits, att medlen få användas endast till belåning av sådana
hypotek, som ligga över viss del — i allmänhet 40 % — av tomt- och byggnadsvärdet.

Lån mot något högre ränta.

Vid beviljande av lån till kommuner för bostadsändamål hava de billigare
lånevillkoren i främsta rummet förbehållits sådana kommuner, som antingen förut

KungI. Maj. ts Proposition Nr 314.

icke erhållit sådana billiga lånemedel ur fonden eller som voro ekonomiskt mindre
bärkraftiga och därför kunde beräknas icke vara i stånd att utan förmånen av
billiga lånemedel ordna sin bostadsfråga. Beträffande sådana kommuner åter,
som förut erhållit lånebelopp för ifrågavarande ändamål mot billig ränta och vilkas
ekonomi icke ansetts motivera ett fortsatt utlämnande av billiga lånemedel,
har det synts lämpligt att i allmänhet taga en något högre ränta än 5 % även för
sådana lån, vilka i övrigt uppfyllt de fastställda allmänna grunderna för erhållande
av billiga bostadslån. I övriga fall, då lån för bostadsändamål begärts,
men de allmänna förutsättningarna för erhållande av billiga lånemedel icke varit
förhanden, eller lån avsett uppförande av bostadshus med lägenheter om mera
än två rum och kök, hava jämväl, därest tillgången på medel överhuvud medgivit
dylik placering, lån utlämnats mot en ännu något högre ränta.

I enlighet härmed hava alltså — ehuru i jämförelsevis mindre omfattning
— bostadslån från fonden utlämnats mot en ränta varierande mellan 5 x/4 och 5 V, %
för en fast lånetid av 30 ä 40 år.

Lånerörelsens omfattning och
tablåer:

År.

1916 (senare halvåret).......................

1917 .......................................................

1918 .....................................................

1919 .......................................................

beskaffenhet framgår av nedanstående

Antal.	Belopp i kronor.
............................ 25	6,383,000: —
........................... 34	7,442,000: —
............................ 52	8,656,100: —
............................. 28	8,679,500: —
Summa 119	31,160,600: —

Av sålunda beviljade lån, av vilka till och med år 1919 utbetalats
i runt tal 22,000,000 kronor, hava 26,493,600 avsett lån mot billig
ränta och 4,667,000 kronor lån mot en något högre ränta. Lånen fördela
sig på följande sätt:

Lån, beviljade till

Mot billig ränta.

Kommuner för kommunal

byggnadsverksamhet......

Kommuner för understödjande
av enskild byggnadsverksamhet
..............

Kommuner för delvis kommunal
och delvis enskild

byggnadsverksamhet......

Enskilda mot kommunal
garanti ..............................

6,865,500: —

17,357,600: —

1,205,000: —
1,065,500: —

Summa kronor 26,493,600: —

Mot högre ränta.

561,000: —
2,198,000: —

1,908,000: —
4,667,000: —

Summa.

7,426,500: —
19,555,600: —

1,205,000: —

2,973,500: —

31,160,000: —

Städernas stöd
åt byggnadsproduktionen

under krigsåren.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Förutom i sammanhang med statssubvention hava stadskommunerna
under krigsåren understött bostadsproduktionen inom sina resp. orter med
avsevärda lån, garantier och dylikt.

Närmare upplysningar om den genom kommunala uppoffringar under
senaste åren åstadkomna bostadsproduktionen lämnas i nedan intagna
på uppgifter från Svenska stadsförbundet grundade tabell:

Genom kommunala uppoffringar under åren 1915 t. o. m. 1919 i städerna

åstadkomna byggnadsföretag. °)

1	2 1	3	4	1	2	3	4
	A n	a 1				A n	tal
			Byggnads-					Byggnads-
	lägen-	eld-	kostnader		lagen-	eld-	kostnader
	heter	städer				heter	städer
Boden.....................	29 j	79	231,000]		Linköping..............	279	732	7)2,599,300	_
	215	712	1,467,200		Ludvika ...............	30	90	7)450,000	—
Eskilstuna...............	230	476	1,692,740		Luleå.....................	104	188	a) 473,904	28
Eslöv .....................	12	34	55,000		Lund....................	37	108	310,900	—
Falun .....................	114	232	i		Malmö ..................	448	959	2,084,621	14
Gävle .....................	182	407	7)1,850,000		Norrköping ............	192	516	1,540,809	50
Göteborg.................	l)2,670	5,783			Nyköping...............	152	301	1,149,500	—
Halmstad ...............	108	224	7)650,000j		Nässjö ..................	161	450	1,330,001	—
Hedemora ...............	14	38	lOO.OOoj		Sala .....................	14\| 30	133,443	45
Hudiksvall..............	47	89		—	Skellefteå...............	8	25
Hälsingborg ............	182	528	2,222,716	—	Skänninge..............	24	54	230,000	—
Jönköping ...............	165	366	1,367,000	—	Skövde ..................	40	80	201,364	51
Kalmar ..................	96	256	635,800	—	Stockholm ............		4,460	32,000,000	—
Karlshamn...............	39	158	500,000	—	Strängnäs...............	7	17	s) 79,306	39
Karlskrona..............	97	201	620,000	—	Sundsvall...............	93	257	962,700	—
Karlstad ..................	163	449	1,883,66894	Säter.....................	6 12	4)10,000	—
Katrineholm ............	71	195	524,800	—	Söderhamn ............	14\| 32	’) 93,000	—
Kristianstad ...........	53	122			Södertälje...............	201	456	1,663,000	-
Kristinehamn...........	115	1 343	7)1,200,000	—	Sölvesborg ............	10 30	58,034	35
Landskrona..............	582	I 1,26C	O O CD		Tranås ..................	27 73		!
Lidköping ..............	1 24	1 52	137,049	93	Trollhättan ............	92i 187	\| 7)800,000\|—

*) I ovannämnda byggnadskostnader ingå även enskildas uppoffringar, där sådana förekommit. Av uppgifterna
kan ej byggnadskostnad per eldstad i samtliga fall fastslås, dels emedan renoverade och delvis ombyggda
bostäder å vissa håll medräknats, dels därför att endast beräknad byggnadskostnad kunnat angivas för
icke färdiga bostäder. Vid jämförelse mellan kol. 12 bil. III (sid. 184 ff.) och kol. 4 här ovan torde iakttagas,
att i bil. III i vissa fall upptagits anslagna belopp, varmed byggnadsverksamhet ännu ej åstadkommits
(jfr noterna till bil. III) samt att ovanstående tablå omfattar ett mindre antal städer än bil. III.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

1	2	3	4	1	~N~]	i	4
S t it d 0 r	A n	; a 1	Byggnads-	Städer	A n	t a 1	Byggnads-
lägen- heter	eld- städer	kostnader	lägen- heter	eld- städer	kostnader
Uddevalla ...............	117	297	861,000		Västervik ...............	75	203
Umeå ..................	68	229	900,000	—	Växjö.....................	36	130	400,000	—
Uppsala ..................	12	24	5) 140,000	—	Västerås ..............	250	539	2,250,000	—
Vadstena ...............	9	20			Örebro ..................	222	456	1,991,000	—
Varberg ..................	18	48	160,000	—	Örnsköldsvik .........	11	30	150,000	—
Vimmerby ...............	11	31	70,000	—	Östersund...............	86	176	751,000	—
Vänersborg ............	73	113	'') 485,000	—		8,135	23,357	73,464,859	49

Anmärkningar: Från köpingar och municipalsamhällen ha följande uppgifter härom inkommit:

Borgs villastad; lägenheter		eldstäder 37;	byggnadskostnad 161,000	kronor.
Kungsör; »	14;	» 34;	»	63,000	>
Ljungby: »	18;	>• 44;	»	96,248	»
Mönsterås: »	7;	» 20;	»	60,000	7>
Vara: »	6;	o —;	))	6)60,000	»
Åtvidaberg: »	14;	» 35;	»)	130,000	>

*) Göteborg: häri ej medräknade sådana bostäder vartill lämnats lån genom vissa banker å ett belopp av
2,540,000 kronor.

2) Luleå: 1 oktober 1920 tillkommer ytterligare 54 eldstäder.

3) Strängnäs: 4 st. byggnader äro dessutom under arbete (c:a 8 lägenheter och 20 eldstäder).

4) Säter: renoverade lägenheter.

5) Uppsala: uppgifterna omfatta endast stadens egen byggnadsverksamhet.

6) Vara: planerade bostäder.

7) Summorna approximativt angivna.

8) I denna summa ingå ej beloppen för Falun, Göteborg, Hudiksvall, Kristianstad, Skellefteå, Tranås,
Vadstena och Västervik.

En närmare redogörelse för de olika former, varunder städernas
understöd meddelats, sammanfattad i en genom svenska stadsförbundet
bekommen uppgift om »städernas finansiella uppoffringar för bostadsfrågan
under åren 1915 till och med 1919», torde få som bilaga fogas till
detta protokoll (bilaga III).

I den allmänna översikt över de på bostadsproduktionen inverkande
faktorer, vilken tidigare lämnats, har fästs uppmärksamhet vid befolkningens
tillväxt såsom en av de faktorer, vilka kunna förorsaka bostadsnöd.
I detta avseende har folkökningens ringa tillväxt i städerna under
de sista åren i vårt land varit ägnad att motverka de menliga verkningarna
av stagnationen i bostadsproduktionen. Medan folkökningen

Förhållandena
för närvarande
å
bostadsproduktionens

område.

Folkökningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 höft. (Nr 314.) 6i 20 3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Byggnadskostnadernas

stegring.

i rikets samtliga städer år 1913 var 51,604 personer, uppgick den 1918
till allenast 10,903. Denna nedgång torde haft sin främsta orsak i
krigsårens livsmedelssvårigheter i städerna i jämförelse med på landsbygden
och i de genom industriens och livsmedelsproduktionens utveckling
ökade förvärvstillfällena å landsbygden. Uppenbart är således, att,
om folkökningen i städerna under krigsåren växt såsom under de närmast
föregående åren, bostadsbristen därstädes varit än mera svårartad
än nu är fallet.

Den nuvarande bostadsbristen i städerna har väsentligen föranletts
av de under krigsåren stegrade byggnadskostnaderna, för vilka den spekulativa
byggnadsverksamheten givetvis är särskilt känslig.

Rörande byggnadskostnadernas oerhörda stegring under de sista åren
hava bostadssakkunniga i sitt betänkande angående hyresstegringsskatt
meddelat följande tabellariska översikt, som jag tillåter mig här återgiva: -

Tabellarisk översikt av uppgiven relativ prisökning (i procent) å huvudpunkterna
i kostnaderna för ett bostadshus, räknat från år 1914 till ingången
av år 1919.

	Stock- holm	Göte- borg	Norr- köping	Lands- krona	Karls- krona	Kalmar	Söder- tälje	Västerås	Sunds- vall
Tomter.........				75	100	_	_	30-50
Arbetslöner ...	100	155	112-174	150—200	70	167	130-200	213	167
Körsbär.........	335	225	329	275	236	225	300	328	150
Tegel, mur-...	‘)330	375	5)200	400	320	300	400	301	240
Virke...........	2)170—200	160	195-253	300	125—150	200	200	150	125
Cement........	270	220	257	360	200	280	300	225	210
Byggnadsjäxn	3)250—740-	260	359	6j350	200	650	300	200	350
Gas-, vatten-o. avloppsledn.	170	210	250	300	200	250	175	’) 300-350	200
Elektriska be- lysningsledn.	350	400	250	350	233	400	200	7) 300-350	200

•*) Taktegel 360 %■ s) Resp. sparrar samt hyvlat och utskott. 8) Resp. armeringsjärn samt plåt och.
spik. 4) Senare rumsökning. 5) Taktegel 233 %. 6) Armeringsjärn 600 %■ '') Priserna nu i sjunkande.

Enligt lämnade uppgifter angående medelkostnaden per eldstad för
bostadshus med smålägenheter uppgick nämnda kostnad till:

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 314.

År 1914 År 1919

kronor. kronor.

I Stockholm .............	........... 2,000-2,500	6,500—8,000
» Göteborg.................	........ 1,200	4,500
» Norrköping ............	........... 1,500	4,500
y> Landskrona ............	............ 1,400	4,200
)■ Karlskrona...............	1,000 — 1,200	2,700 (trähus)
» Kalmar....................	........... 1,300	4,500 (hus av enklare be-skaffenhet)
.» Södertälje ...............	............ 1,800	6,000
» Västerås ..................	........... 1,525	4,603 (trähus)
» Sundsvall..................	........... 2,500	5,910

Till byggnadskostnadernas uppdrivande har, särskilt i Stockholm,
bidragit den öppna eller hemliga trustbildning, som under sista åren
förekommit och som, enligt uppgift (jfr vidare sid. 100) föranlett, att
i Stockholm t. ex. murbruket fritt byggnadsplatsen stigit från 1 kr. per
hl. år 1914 till 5 kr. 50 öre per hl. år 1919, sand från 1 kr. 75 öre per
kbm. fritt kaj till 8—10 kronor, samt kalk från 2 kr. 50 öre per hl.
år 1914 till 12 kr. per hl. år 1919.

Vill man finna jämförelsetal för byggnadskostnaderna före kriget
och för närvarande torde dessa kunna sättas till: början av 1914 100,
slutet av 1916 170, 1917—1918 210 och 1918—19i9 nära 300. En
viss nedgång av prisläget för byggnadsmateriel har på sista tiden gjort
sig märkbar, men förhållandena hava ännu icke stabiliserat sig och en
del viktig byggnadsmateriel håller sig fortfarande kvar i minst lika högt
prisläge som under första hälften av 1919.

Arbetslönerna inom byggnadsfacket hava under krigsåren, liksom
andra dylika löner, stigit betydligt och visar icke någon tendens till
nedgång, utan tvärtom. Arbetsförhållandena hava också blivit alltmera
ovissa med talrika strejker, blockader o. s. v.

Jämväl penningmarknadens nuvarande läge i vårt land har bidragit
till stagnationen i byggnadsproduktionen. Särskilt hava svårigheterna
för den privata byggnadsverksamheten att anskaffa sekundär kredit
visat sig hart när oöverkomliga.

Alla nu berörda förhållanden hava medfört, att den spekulativa
byggnadsverksamheten för närvarande nära nog avstannat; den byggnadsproduktion,
som dock under krigsåren kunnat åstadkommas här
landet, har därför till väsentlig del ägt rum genom stats- och korn
munalbidrag under olika former.

Penningmarknadens
läge.

Byggnadspro
duktionens
omfattning
under kristiden.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

Den normala bostadsproduktionen inom enbart Sveriges större städer
(med över 10,000 invånare) utgjorde före kriget (1913) omkring
18,600 eldstäder per år. Landets normalproduktion i alla våra bostadssamhällen
torde kunna sättas till i runt tal 24,000 eldstäder per år, därav
c:a 8,000 i byggnader av trä. Under 1914, som allenast delvis var
ett krigsår, sjönk byggnadsverksamheten i städer med över 10,000 invånare
helt obetydligt eller allenast med 2 %. Redan 1915 var dock
minskningen uppe i 11 %, jämfört med 1913, samt år 1916 i 42 %.
Men ungefär samtidigt började det allmänna också ersätta den vikande
enskilda byggnadsverksamheten, varigenom bostadsproduktionen raskt
steg för år 1916 till 65 % av det normala, för år 1917 till 81 % av den
normala, men för år 1918 till endast 57 % av den normala. Att det just
är den allmännyttiga byggnadsverksamheten, som under krigsåren åstadkommit
nämnda relativt gynnsamma förhållanden, framgår därav, att
i städer med mer än 10,000 invånare av samtliga nya bostäder
tillkommo genom allmännyttig bostadsproduktion år 1914 10,7

år 1915 13,2 %, år 1916 24,9 %, år 1917 59,1 %, år 1918 67,i %.
Detta sista år vilade alltså Va av all bostadsproduktion på det allmänna.
Samtidigt sjönk den affärsmässiga bostadsproduktionen till
allenast Ve av den normala; och dock kan med stor sannolikhet påstås,
att även en del av denna Ve tillkommit med ekonomiskt stöd i en
eller annan form av det allmänna.

Genom kommunernas och statens avsevärda insatser till bostadsproduktionens
upprätthållande under krigsåren hava, vad de större städerna
beträffar, de senaste sex årens bostadsproduktion, vilken normalt bort uppgå
till c:a 112,000 eldstäder, endast sjunkit till 82,000 eldstäder. Krisen
skulle således hava inskränkt sig till, att vi nu äro c:a l1/* år efter i
bostadsproduktion. Tages emellertid i betraktande, att härvidlag ej medräknats
de mindre städerna och municipalsamhällena, ävensom att siffrorna
för 1919 om bostadsproduktionen ej ännu föreligga, men för visso äro
ogynnsammare än något av de föregående årens, kan med säkerhet
påstås att vi, vad beträffar städer och stadsliknande samhällen, äro minst
två år efter i bostadsproduJction.

Bostadsfär- Då det ansetts önskvärt att genom direkta utredningar av veder !städer6och

bärande ortsmyndigheter erfara, huru bostadsbristen för närvarande (d. v. s.
orter med i december 1919) ter sig i städer och andra samhällen med sammanträngd
trängdTe- befolkning, hava vederbörande länsstyrelser anbefallts att härutinnan infoikning
i de- komma med upplysningar. De rapporter, som i anledning härav ingått,
cember 1919. lämna i sin mån ett värdefullt bidrag till uppfattningen om nu rådande

Kung!. May.ts Proposition Nr -''Ut.

förhållanden å bostadsmarknaden. En kortfattad sammanfattning av
innehållet i rapporterna må därför här meddelas.

Vad Stockholms stad beträffar äro inkomna beräkningar mycket svävande.
Tillskottet i eldstäder var åren 1909—1914 38,020, medan tillskottet i folkmängd
var 18,415; tillskottet i eldstäder åren 1915—1919 var allenast 13,156, mot ett
tillskott i folkmängd av 13,302. Beräknat per 100 personers folkökning utgjorde
tillkomsten av eldstäder under den förra perioden 206 och under den senare 99.
Om man vill bibehålla bostadsstandarden före kriget (82 eldstäder per 100 boende),
bör för de under fem-årsperioden 1915—1919 tillkomna 13,302 invånarna
beräknas ett bostadstillskott på 10,908 eldstäder, vadan det verkliga tillskottet på
sätt nyss angivits, skulle väl täcka bostadsbehovet. En betydande bostadsbrist måste
emellertid anses föreligga, men denna är relativ och icke absolut. Bostadshyrans
relativa förbilligande under krigsåren samt inflyttningens bristande elasticitet utgöra
bägge ett incitament till en efter konjunkturerna icke lämpad ökning i bostadsstandarden.
Antalet hyressökande vid bostadsförmedlingskontoret var i
augusti 1919 1,618 (därav 1,364 för lägenheter om högst 1 rum och kök), medan
antalet lediga lägenheter allenast var 32 (därav 9 i Brännkyrka). Den 24 januari
1920 var antalet ansökta lägenheter 924 samt tillgången 11. Stockholms stad
har tillräcklig tomtmark och jämväl staten äger sådan.

I Stockholms län råder bostadsbrist i städerna Södertälje, Vaxholm, Norrtälje,
Oregrund samt i köpingarna Saltsjöbaden och framför allt Nynäshamn.
Bland municipalsamliällena är större bostadsbrist allenast rådande i Nya Hagalund
och Råsunda. Bostadsbristen kan för hela länet skattas till omkring 600
lägenheter, övervägande smärre sådana om 2 rum och kök eller mindre. I städerna
och köpingarna finnes i regel full tillräcklig samhället tillhörig bostadsmark,
medan i municipalsamliällena enskilda disponera marken. Några särskilda
svårigheter att för normala pris förvärva tomter och bostadsmark synas ej föreligga
utan anses den stagnerade byggnadsverksamheten bero på de höga byggnadskostnaderna.

I Uppsala län. Bostadsbrist råder i städerna Uppsala och Enköping samt
i Tierps municipalsamhälle, uppskattad till sammanlagt c:a 200 lägenheter, företrädesvis
mindre sådana. Tomtförhållandena synes i regel tillfredsställande; för
Uppsala framhålles vikten av att till byggnadstomter få förvärva domkyrkokomministerns
lönejord, varjämte i Tierp svårigheter mött att ordna med vägar o. s. v.
Vanskligheterna att erhålla kredit framhållas som den kanske mest verkande
orsaken till byggnadssvårigheterna. I

I Södermanlands län är bostadsbristen störst i Eskilstuna, men också avsevärd
i Nyköping och Katrineholm samt Vingåkers municipalsamhälle. Jämväl i
Malmköping och Sparreholm råder bostadsbrist. Sammanlagt anses bostadsbristen
omfatta 342, företrädesvis mindre, lägenheter. I Katrineholm, Gnesta
och Flen finnas tomter allenast i enskild ägo. I övrigt råder god tillgång på
tomter; och visa städerna stor villighet att sälja tomter till skäliga pris.
Allmänt klagas över, att familjebildan de och inflyttningar till städer och stadsliknande
samhällen under nuvarande förhållanden äro omöjliggjorda eller väsentligen
försvårade.

Stockholms

stad.

Stockholms

län.

Uppsala län*

Södermanlands
lön.

Östergötlands

län.

Jönköpings
län.

Kronobergs

län.

Kalmar län.

Gottlands län.

Blekinge län.

Kristianstads

län.

Malmöhus

län.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

I Östergötlands län är bostadsbristen mest tryckande i Norrköping (c:a 600
lägenheter). Jämväl i Motala, Linköping, Vadstena och Skänninge råder bostadsbrist,
ävensom i Kisa, Åtvidaberg och Borensbergs municipalsamhällen och i
Finspångs brukssamhälle. Bostadsbristen avses omfatta 860 lägenheter, företrädesvis
mindre sådana. I Norrköping har kommunen under sista åren byggt c:a
300 lägenheter; jämväl i Finspång och Åtvidaberg hava vederbörande verk idkat
en rätt så omfattande byggnadsverksamhet. Brist i tomter och tomtmark synes
ej råda, men prisen hålles på ett och annat ställe för höga. De uppdrivna byggnadskostnaderna
hindra väsentligen all byggnadsverksamhet.

I Jönköpings län är bostadsbristen mest betydande i Jönköping, där den uppskattas
till 500 lägenheter, varav 2/3 mindre sådana. Jämväl i Huskvarna, Tranås,
Värnamo samt i Vaggeryds munieipalsamhälle råder bostadsbrist. För hela länet
uppskattas bristen till c:a 660 lägenheter. Stor bostadsknapphet råder även i
övrigt. Tillgång till tomter mot skäliga pris finnes.

Kronobergs län. Bostadsbrist råder i alla städer och stadsliknande samhällen
och uppskattas till sammanlagt 159 lägenheter, flertalet om högst .2 rum
och kök. Tillräcklig tomtmark för bebyggande finnes.

Kalmar län. Bostadsbristen är betydande i Oskarshamn (250 lägenheter),
Kalmar (ej uppgivet tal), Västervik (100 lägenheter) samt i Vimmerby och Mönsterås
köping, i de bägge sistnämnda orterna uppskattade till 110 lägenheter.
God tillgång å tomter finnes. Kronoegendomen Storslätt (vid Kalmar) och lönebostället
Näs (vid Vimmerby) lämpa sig för bebyggande. I Nybro har byggnadsverksamheten
ej nämnvärt avstannat under krigsåren. I Oskarshamn skulle
ett byggande av bostäder för telegraf- och postpersonal avsevärt förbättra bostadsförhållandena.

I Gottlands län föreligger egentlig bostadsbrist allenast i Slite (uppskattad
till 50—60 lägenheter), där tomtförhållandena äro rätt brydsamma, men skulle
förbättras genom disposition av statens egendom Strandriddargården.

I Blekinge län råder bostadsbrist i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby
samt (i någon mån) i Långö munieipalsamhälle, uppskattad till sammanlagt 223
lägenheter. Tillräcklig byggnadsmark finnes till rimliga villkor. Å Saltö
invid Karlskrona har kronan under uppförande 48 lägenheter.

Kristianstads län. Bostadsbrist råder huvudsakligen i Kristianstad (129
lägenheter) samt i mindre grad i Bjärnums, Klippans, Åtorps och "V ikens municipalsamhällen.
Tillsammans för hela länet uppges bristen till 198 lägenheter,
företrädesvis mindre sådana. Tomtförhållandena äro gynnsamma i städerna, i
köpingar och municipalsamhällen är byggnadsmarken i enskild ägo. Allmänt
klagas över bostadsknapphet, som försvårar inflyttningar och familjebildande.

I Malmöhus län råder bostadsbrist i Malmö (470 lägenheter), Landskrona
(200 lägenheter), Hälsingborg (100 lägenheter), Lund (40 lägenheter), Eslöv (40
lägenheter) och Trälleborg (35 lägenheter). Dessutom i Svedala och Hörby köpingar,
i Ånderslövs och Aslövs municipalsamhällen samt i Skromberga gruvsamhälle.
I någon mån gör sig sådan brist också gällande i Klågerups, Staffantorps

Kungl. May.ts Proposition Nr 314. 23

och Genarps municipal samhällen. För hela länet har bostadsbristen uppskattats
till 966 lägenheter, till 2/3 eller 2/4 mindre sådana. I allmänhet synas tomtförhållandena
gynnsamma, å en del orter är all byggnadsmark i enskild ägo.

Hallands län. Betydande bostadsbrist råder i Halmstad, men även i Falkenberg,
Laholm och Varberg samt i Nyhems municipalsamhälle. Bristen uppskattas
för hela länet till 315 lägenheter, företrädesvis mindre sådana. Tomtförhållandena
synas ej bereda avsevärda svårigheter för byggnadsverksamhetens återupptagande.
Allmänt klagas över svårigheterna för familjebildande och inflyttning.

Göteborgs och Bohus län. Betydande bostadsbrist råder i Göteborg (c:a 700
lägenheter) och dess förstäder Gärda, Kroksslätts, Lundens och Hagens municipalsamhällen
(tillsammans minst 100 lägenheter). Bostadsbrist råder också i
Strömstad, Uddevalla och Lysekil samt i Hunnebostrands municipalsamhälle.
Bostadsbristen för hela länet är uppskattad till c:a 1,200 lägenheter, till
mycket övervägande del mindre lägenheter. Uddevalla kyrkoherdeboställe behöver
förvärvas; eljest finnes god tillgång å byggnadstomter.

I Älvsborgs län råder bostadsbrist i Amål samt i Vänersborg, Borås, Trollhättan
och Ulricehamn, ävensom i Lilla Edets och Herrljunga municipalsamhällen.
För hela länet uppskattas bristen till 340 lägenheter, företrädesvis mindre
sådan. I Trollhättan florerar inneboendesystem. Såväl där som i Lilla Edet
bör staten (vattenfallsstyrelsen) tillhandahålla tomtmark; ioövrigt synas tomtförhållandena
i regeln vara tillfredsställande, dock råder i Amål mindre villighet
från stadens sida att sälja tomter. I Borås borde c:a 150 lägenheter utdömas
såsom bostäder.

Skaraborgs län. Bostadsbrist, ehuru ej särskilt betydande, råder i länets
alla städer samt i Töreboda och Grästorps köpingar, i Falköpings västra landskommun
och i Stentorps stationssamhälle. Bostadsbristen uppges för hela länet
till 233 lägenheter. Tillräcklig tomtmark synes allestädes finnas.

Värmlands län. Bostadsbrist råder i Kristinehamn (175 lägenheter), Arvika
och Karlstad, ävensom i Torsby, Kil och Charlottenbergs municipalsamhällen.
Någon bostadsbrist föreligger också i Sunne köping, i Filipsstad, i Molkoms
municipalsamhälle och i Arjängs samhälle. För hela länet är bostadsbristen
uppskattad till 424 lägenheter, övervägande mindre sådana. I Torsby och Årjäng
behöva vederbörande prästerskaps boställen tagas i anspråk. Eljest synas tomtförhållandena
vara normala. I Karlstad råder livlig byggnadsverksamhet, tack
vare subvention från staden.

I Örebro län råder bostadsbrist i Örebro, Nora, Hallsbergs köping samt i
Humla och Frövi municipalsamhällen. Eör hela länet uppskattas bristen till 240
lägenheter. Allmänt klagas över bostadsknapphet. Tillgång å tomter finnes, i
Humla dock för alltför höga pris.

Västmanlands län. Bostadsbrist råder i alla länets städer, störst i Sala,
i Kungsörs köping och i Heby municipalsamhälle. Bristen är uppskattad till
233 lägenheter, företrädesvis mindre. Utom i Heby finnes god tillgång på byggnadsmark
i vederbörande samhälles ägo, och råder hos kommunerna varken ovil -

Hallands län.

Göteborgs och
Bohus län.

Älv sbo reps län.

Skaraborgs

län.

Värmlands

län.

Örebro län.

Västmanlands

län.

Kopparbergs

län.

Gävleborgs

län.

Västernorrlands
län.

Jämtlands

län.

Västerbottens

län.

Norrbottens

län.

24 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 314.

lighet att upplåta tomter eller benägenhet för höga tomtpris. I Yästerås och
Heby erfordras dock förvärv för byggnadsändamål av kronan och kyrkofonden
tillhörig mark.

I Kopparbergs län råder bostadsbrist i Hedemora, Säter, Ludvika och Avesta,
ävensom i Borlänge, Krylbo och Morastrands köpingar samt i Leksands, Orsa,
Bättviks och Yansbro municipalsamhällen. För hela länet uppskattas bristen till
310 lägenheter, företrädesvis mindre sådana. I Säter, Ludvika, Avesta, Morastrand
och Iiättvik erfordras byggnadsmark från resp. ecklesiastika boställen.
Tomtförhållandena synas i övrigt normala; i Krylbo bör byggnad av bostäder
för statens järnvägars personal äga rum. I Borlänge köping råder brist på tomtmark
och hållas prisen höga för de få, i enskild ägo varande, tomter, som finnas.
Utvidgning av köpingens stadsplan är trängande.

Gävleborgs län. Bostadsbrist råder i länets städer samt i köpingarna Bollnäs
och Ljusdal i Storviks municipalsainliälle (75—100 lägenheter) ävensom i
Sandvikens brukssamhälle (250 lägenheter). Tillsammans uppskattas bristen för
hela länet till c:a 565, företrädesvis mindre lägenheter. Från Söderhamn och
Hudiksvall påyrkas till bostadsbristens lättande avsevärt bostadsbygge för statens
affärsdrivande verks personal. Bollnäs kyrkoherdeboställe behöver tagas i
anspråk. I Ljusdal, Arbrå och Sandviken råder brist på byggnadsmark, då
vederbörande samliällen ej äga några tomter. Särskilt äro förhållandena i Sandviken
i detta avseende ogynnsamma, enär vederbörande bruk äger all byggnadsmark
och ej avyttrar tomter till enskilda personer.

I Västernorrlands län är bostadsbristen mest betydande i Sundsvall (200
lägenheter). Men jämväl i Örnsköldsvik och Sollefteå samt vid Skönbergs, Skönmons
och Långvikens municipalssmhäilen och i Ange stationssamhälle råder
bostadsbrist, ävensom till någon del i Kramfors och Nyland. För hela länet
uppskattas bristen till 310 o lägenheter. I allmänhet synes brist å tomter och
byggnadsmark ej råda. I Ange måste staten bygga för sin alltjämt ökade personal.
Allmänt klagas över bostadsknapphet.

Jämtlands län. Bostadsbristen är mest framträdande i Östersund, men
avsevärd även i Kronobergs, Bräcke, Svegsmons och Strömsunds municipalsamhälle.
För hela länet uppskattas bristen till 235, övervägande mindre, lägenheter.
På flera orter råder brist å byggnadstomter, i Svegsmon erfordras disposition av
mark från kyrkoherdebostället. Den reglerande delen av detta samhälle är
för liten.

Västerbottens län. Bostadsbrist råder, förutom i städerna Umeå och Skellefteå,
framförallt i Åsele, Wilhelmina och Lycksele municipalsamhällen, men även
i Yännäs, Jörns samt Djupviks och Holmsunds municipalsamhällen. För hela
länet kan bostadsbristen uppskattas till minst 340 lägenheter. I Lycksele, Wilhelmina
och Åsele är trängande behov av byggnadsmark. från vederbörande ecklesiastika
boställen. I Jörns erfordras tomter från och ändrade villkor för redan
skedda upplåtelser av Kronoparken Västra Jörnsmarken. I städerna finnes god
tillgång på i vederbörande samhälles ägo varande tomter. I Umeå har tack vare
stadens subventionsverksamhet eu ej så ringa byggnadsverksamhet kunnat under
senaste åren upprätthållas, men är denna alltjämt otillräcklig.

I Norrbottens län råder bostadsbrist i städerna, starkast kanske i Haparanda,
varjämte avsevärd bostadsbrist förefinnes i Gellivare samt i Arvidsjaurs och

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Svartöstadens munieipalsamliällen. För hela länet uppskattas bostadsbristen till
303 lägenheter, i mycket övervägande grad smärre sådana. Förutom i Haparanda
synes tillgång till bostadsmark förefinnas. I sistnämnda stad bör denna brist
bli avhjälpt genom sökt inkorporering av kringliggande områden. I Boden äro
tomterna, vilka tillhöra enskilda, i alltför högt prisläge.

Det har framhållits att, vad särskilt Stockholm beträffar, den främlingsström,
som under krigsåren bosatt sig i staden, skulle hava orsakat
eller väsentligt bidragit till bostadstillgångens försämrande.

Jag har därför låtit anställa en särskild undersökning av dessa förhållanden.
Denna undersökning ger vid handen, att den 10 november 1919 voro
boende å hotell och pensionat 2,254 utlänningar, därav 430 norrmän, 411 ryssar,
407 finnar, 263 danskar o. s. v. samt i privat förhyrda lägenheter 4,353 utlänningar,
därav 1,661 ryssar, 920 tyskar, 702 finnar o. s. v. En detaljerad statistik
över de i privata lägenheter boende utlänningarna ger vid handen att i 1 rum
och kök bodde 281 familjer, i 2 rum och kök 277 familjer, i 3 rum och kök 119
familjer, i 4 rum och kök 77 familjer, i 5 rum och kök 38 familjer, i 6 rum och
kök 26 familjer, i 7 rum och kök 17 familjer, i 8 rum och kök 4 familjer, i 9
rum och kök 3 familjer och i 12 rum och kök 1 familj. Tillsammans således
843 familjer om 2,724 personer. De privat boende utlänningarna upptogo således
2,036 rum och 843 kök. Dessa lägenheter hade direkt uthyrts omöblerade av
respektive värdar. Härtill kommo 1,629 inneboende utlänningar som bebott möblerade
rum eller delat rum med andra. De minsta lägenheterna beboddes överhuvud
av ryssar, tyskar och finnar.

Det bostadsutrymme, som de privat boende utlänningarna upptaga,
är således rätt avsevärt och har därför inverkat till bostad bristens skärpning
i Stockholm. I en stad som Stockholm måste man dock alltid
räkna med en normal främlingsström av några tusentals personer, något
olika å olika tider av året. Att utlänningarnas antal svällt ut avsevärt
under krigsåren, är naturligt. Såsom förhållandena i så många länder
varit under det långvariga kriget och under de inbördes strider, som
flerstädes följt i krigets spår, har vårt land ej kunnat undandraga sig att
giva asylrätt åt dessa främlingar.

Med få undantag hava utlänningarnas bostäder varit av anspråkslösaste
art. Att nu vidtaga särskilda åtgärder för att utrymma de bostäder,
som utlänningarna, särskilt i Stockholm, upptaga, skulle knappast
anses värdigt ett kulturland som Sverige; såsom förhållandena ännu äro
flerstädes i utlandet, möta för främlingarna svårigheter och vådor att
återvända till sina resp. hemland, och för många är överhuvudtaget
omöjligt att bereda reselägenhet till deras gamla hem.

I den mån så småningom lugna och ordnade förhållanden inträda
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 höft. (Nr 314.) ei 20 4

Främlingsströmmens
inverkan
på
bostadsförhållandena.

Kung1. May.ts Proposition Nr 314.

Bostadsnöden
ur allmän
synpunkt.

ute i världen, komma främlingarna säkert själva att gärna utbyta sin
tillfälliga fristad å främmande jord mot hemvist i det egna landet. Det
har också under de sista veckorna visat sig, att ett stort antal utlänningar
redan lämnat landet och är det, med fredens inträdande,
givetvis att förvänta, att allt flera skola söka återvända till sina respektive
hemland.

Vad landsorten beträffar, torde främlingsströmmen icke hava inverkat
på bostadsbristen, möjligen med undantag för Malmö och Göteborg.

Av den förut meddelade redogörelsen framgår oförtydbart, att en
allvarlig bostadsbrist råder nästan överallt i landet. Bostadsnödens beklagliga
verkningar för den enskilde och för samhället i sin helhet tarva
näppeligen eu närmare utläggning. Den förut framhållna omständigheten
med avtagande äktenskapsfrekvens och försvårad familjebildning
talar ett tydligt språk. Menligheten för hela samhällslivet av dylika
förhållandens fortvaro kan ej bestridas. Mycket av de sociala missförhållanden,
som råda i vårt nuvarande samhälle, har sin grund i dåliga
bostadsförhållanden. För individen leder bostadsnöden till att han överhuvud
icke kan skaffa sig bostad, han blir »husvill» eller hänvisad till
en otillräcklig bostad eller till »inneboende», ett system, vars verkningar
i olika avseenden äro beklagansvärda. De hygieniska kraven och anspråken
på icke alltför begränsade bostadsutrymmen få stå tillbaka under
tider av bostadsnöd. Denna leder också ofta till upplösning av familjebanden.
En trång och osund bostad motverkar ett lyckligt familje- och
hemliv och är en direkt orsak till, att krogar och nöjeslokaler bliva tillflyktsorter
under ledigheten från arbetet.

I anslutning till arbetarklassens strävanden att förbättra sin levnadsstandard
och för befrämjande av möjligheten att använda ökad fritid
för familjeliv, barnuppfostran och bildande förströelser är det av utomordentlig
vikt att kraftigare ansatser göras från det allmännas sida till
skapandet av drägliga bostadsförhållanden. Detta är nödvändigt även
ur den synpunkten, att bostadsnöden, till skada för hela samhället,
lägger hinder i vägen för näringslivets utveckling, i det att den ökar
svårigheterna att vinna lämpliga arbetslokaler och verkar hämmande på
tillgången av arbetskraft.

Bostadsbristens menliga följder för den enskilde återverkar på hela
samhället. Bostadsnöden verkar stagnerande på utvecklingen i sin helhet

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

och den skapar oro och missnöje. Dess avhjälpande måste på grund
av allt detta anses vara icke en sak, som allenast gäller de härav drabbade
städer och stadsliknande samhällen, utan en landsangelägenliet av
största vikt.

Då det gäller att överväga, vilka åtgärder som från det allmännas Lagstiftning
sida kunna vidtagas för att lätta bostadssvårigheterna i städer och stads- ’av

liknande samhällen, uppkommer först frågan, om och i vad mån lag- bostadsstiftningen
i ena eller andra riktningen bör anlitas i och för bostadsbristens bnstenlättande
och bostadsproduktionens befrämjande.

Först torde härvid någon uppmärksamhet böra ägnas åt frågan om Hyresregieden
statliga hyresregleringens inverkan på bostadsproduktionen, ^ngen^biDet
framhålles nämligen ofta, att just tillvaron av denna lagstiftning är verkan på
det svåraste hindret för den affärsmässiga bostadsproduktionens återupp- pr„ZkHo''nen.
tagande. Denna synpunkt har också kommit till uttryck i några av de
förut berörda rapporterna över bostadsförhållandena i riket, i uttalanden
från en del fastighetsägaresammanslutningar i landet, ävensom i en av
Svensk Byggnadsdag 1919 antagen resolution, ingiven till Kungl. Maj:t
genom skrivelse den 5 februari 1920.

Svenska stadsförbundets bostadsråd, som finner nämnda lagstiftning Bostadsrådet.
hava varit nödvändig och förebyggt ännu större olyckor å bostadsfrågans
område än som verkligen inträffat, anser de invändningar, som framställts
mot lagstiftningen i fråga, återfå sin kraft i samma mån som
man närmar sig stabila förhållanden, efter vilka en affärsmässig bostadsproduktion
kan och måste inrikta sig. Det allmännas åtgöranden för
återställande av normala förhållanden å bostadsproduktionens område
måste från att vara en kristidsåtgärd till att hålla den allra nödvändigaste
byggnadsverksamheten i gång, numera främst åsyfta att leda
denna verksamhet/över till ett blivande relativt stabilt prisläge. I samma
mån som en understödsverksamhet från det allmännas sida grundas på
en successiv stegring av hyrorna i understödda fastigheter, i samma mån
vore också en avveckling av hyresregleringen påkallad, så att vid den
tidpunkt, då hyrorna torde hava uppnått en ekonomisk nivå, jämväl
hyresregleringen kunde helt upphöra.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Departe ments chefen.

Allmänna lagstiftningsåtgärder
till
bostadsproduktionens

främjande.

Det kan icke bestridas, att vissa olägenheter och svårigheter föreligga
med de två olika hyresnivåer, som uppkommit närmast genom
hyresregleringslagstiftningen, den ena avseende de före kristiden uppförda
bostadsbyggena och den andra anpassad efter de under kristiden
så väsentligt höjda byggnadskostnaderna. Dessa svårigheter hava också
kommit till synes genom de alltmera framträdande försöken att kringgå
denna lagstiftning. Det är därför naturligt, att vid övervägande av
åtgärder från det allmännas sida till bostadsproduktionens främjande,
spörsmålet om en avveckling av hyresstegringslagstiftningen beaktas.
Härvid måste dock främst tagas hänsyn till de allvarliga ekonomiska och
sociala vådor, som äro att emotse, om denna lagstiftning i ett slag eller
i hastigt tempo avskrives. En dylik avskrivning skulle få till följd en
allmän hyresstegring av betydande omfattning, varav följderna icke
skulle underlåta att omedelbart visa sig. Lönerna för statsanställda
och för arbetare i enskild tjänst måste undergå förhöjning, den »arbetsro»,
efter vilken man längtar, och den stabilitet i prisförhållandena, som är
av så stor betydelse för den industriella produktionens återupptagande
i full utsträckning, skulle äventyras. Det bör också beaktas, att hyresnivån
i viss mån alltid växlar efter bostädernas beskaffenhet, och att i
de nyuppförda husen denna nivå måste bliva högre än i de gamla. Men
givetvis hava de synnerligen starkt stegrade produktionskostnaderna för
bostadsbyggandet under de sista åren skärpt denna allmänna karaktär
av hyresnivån, så att skillnaden för närvarande är vida större än som
med en sund utveckling på detta område borde vara fallet.

Man torde i allmänhet överskatta hyresstegringslagstiftningens verkningar
på den spekulativa bostadsproduktionen. Givetvis har den verkat
återhållande på denna produktion, men den främsta orsaken till att man
för närvarande ej kan göra sig förhoppning om den affärsmässiga
bostadsproduktionens återupptagande i normal omfattning, är säkerligen
att söka i de höga produktionskostnaderna samt ovissheten om den
närmaste framtidens ekonomiska utveckling överhuvud. Vidare spela
bristerna i den nuvarande bostadskrediten en betydande roll.

Jag skall nu övergå till att beröra, om något väsentligt stöd för
byggnadsproduktionens återupptagande är att vinna genom lagstiftning,
som, riktad mot kommunerna eller arbetsgivarna, ålägger dessa vissa lagliga
förpliktelser till bostadsförhållandenas ordnande.

Inom riksdagen har förevarande spörsmål vid några tillfällen varit
föremål för uppmärksamhet.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

Så hemställdes i en år 1917 i andra kammaren väckt motion (nr 79), att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
skyndsamt avgiva förslag, dels till lag i syfte att ålägga arbetsgivare, som
sysselsatte minst 10 personer anställda i stadigvarande syssla, att till sådana anställda
som önskade uppföra ett eget hem och icke hade över 2,500 kronors inkomst,
med företrädesrätt för de barnrikaste familjefäderna och de längst anställda,
på en gång utbetala en summa, motsvarande minst l/2 års avlöning, som
gåva mot villkor att gåvomottagaren genast uppförde ett eget hem och förbunde
sig att tvärstanna hos arbetsgivaren minst 3 år och att återbetala beloppet utan
ränta till arbetsgivaren, därest anställningen lämnades innan dessa tre år; samt
att arbetsgivare icke vore pliktig utgiva mera på ett år än till 1/50-del av de anställda,
så räknat, att den som hade från 10—50 anställda betalade till 1 eget
hem; den som hade över 50 till 2 och den som hade över 100 till 3 o. s. v. dels
och till bestämmelser, varigenom kommunerna ålades skyldighet att i de fall, där
tomtjord överstege ett pris av 1 krona per kvm. tillhandahålla dylika egnahemsbyggare
minst 600 kvm. till högst detta pris och inom ett avstånd av 3/4 timmes
färdeväg från arbetsplatsen.

I utlåtande (nr 9) över motionen anförde lagiitshottrt, att det kunde ifrågasattas,
om motionärens förslag lämpade sig för statsmakternas lagstiftningsarbete
till främjande av bostadsfrågan. Det folie genast i ögonen, att de föreslagna lagstiftningsåtgärderna
skulle verka ytterst ojämnt, vad angår såväl arbetsgivarnas
skyldigheter som arbetarnas förmåner. Vidare framhölls det ovanliga i att arbetsgivarens
bidrag skulle lämnas i form av gåva, ävensom att av arbetaren skulle
fordras bundenhet vid arbetsgivaren under ganska lång tid. Jämväl den för kommunernas
vidkommande föreslagna skyldigheten förefölle utskottet betänklig. På
anförda grunder hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Mot utskottets utlåtande anfördes reservation av en ledamot av utskottet
(herr Lindhagen), som hemställde, att riksdagen i anledning av motionen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte i samband med pågående utredningar om bostadsfrågan
låta undersöka, huruvida, i vad män och på vad sätt nämnda frågas lösning
måtte byggas på medverkan, utom från det allmänna, jämväl från arbetsgivare.

Frågan förföll, i det att första kammaren biföll utskottets hemställan och
andra kammaren reservationen.

Jämväl vid 1919 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren motion (nr
277) i förevarande syfte. Motionärerna framhöllo, under hänvisning till industriarbetarnas
svårigheter i fråga om anskaffande av bostad, att lantbrukarne själva
finge ordna sina arbetares bostadsfråga, och att samma skyldighet borde åläggas
industriella företag, ej minst i betraktande av de senares gemenligen större ekonomiska
möjligheter. Det syntes motionärerna kunna ifrågasättas, om det vore
samhällets plikt att reglerande ingripa i bostadsförhållandena uteslutande genom
att bevilja större eller mindre kontanta anslag.

Villigt skulle erkännas, att ägarna till vissa industrier på många platser insett
sin plikt att sörja för bostäder åt sina arbetare, varpå flera exempel anfördes.
Det vore närmast för städernas vidkommande dessa skyldigheter för industrien
borde komma i betraktande. Måhända komma åtskilliga industriföretag,

Riksdagen.

Motion 79
i A. K. år
1917.

Motion 277
i A. K. år
1919.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

att härigenom tvingas ut på landsbygden på grund av där rådande lägre byggnadskostnader,
men sågo motionärerna häruti ingen olycka.

Av huvudsakligen nu anförda skäl hemställde motionärerna, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning,
om och i vad mån det kunde anses lämpligt, att ägare av industriella företag
ålades byggnadsskyldighet i angivet syfte, samt därefter förelägga riksdagen de
förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Motionen remitterades jämte vissa andra väckta motioner i bostadsfrågan
till första kammarens andra tillfälliga utskott och andra kammarens fjärde tillfälliga
utskott.

Över motionerna inhämtades yttranden från socialstyrelsen, svenska stadsförbundets
bostadsråd, svenska arbetsgivareföreningen och landssekretariatet.

I yttrande den 15 april 1919 erinrade socialstyrelsen till eu början, bland
annat, att bostadsfrågan under all överskådlig framtid syntes komma att intaga
eu av de mest betydelsefulla platserna på det samhälleliga reformarbetets program.
Även om man inskränkte en lösning av bostadsfrågan till att åsyfta uppnåendet
av endast vissa mera begränsade, praktiska mål, skulle man finna, att
även en sådan lösning omspände vitt skilda frågor, vilka dock lämpligen borde
infogas såsom led i ett större sammanhängande, ehuru mera schematiskt upplinjerat
bostadsreformprogram. Det komme härvid närmast an på att staten
sökte åvägabringa en »rollfördelning» på området, angivande statens, kommunernas,
arbetsgivares samt enskildas speciella uppgifter på området, och att vederbörande
sedan också ålades ansvaret för uppgifternas fyllande.

Efter att hava berört de uppgifter, som speciellt borde tillkomma stat och
kommunerna — de senare skulle företrädesvis få markfrågan på sin lott — framhöll
styrelsen, hurusom alla arbetsgivare med ett visst minimiantal arbetare
borde påläggas en särskild bostadsskatt, utgående med ett visst belopp per anställd
och år. De inflytande medlen borde fonderas och placeras i sådana anläggningar,
som åsyftade att omskapa mark till bostadstomt, såsom för vägar och
spårvägslinjer, vatten- och avloppsledningar. Kostnaden för dylika anläggningar
kunde, särskilt till en början, medan ännu blott ett fåtal tomter av ett exploaterat
område blivit upplåtna, icke förväntas bliva täckta genom avgifter och köpeskillingar
för tomtupplåtelser. Arbetsgivarnas bidrag skulle användas till täckande
av dessa kostnader, i den mån de ej bleve räntabla.

Svenska stadsförbundets bostadsråd erinrade i den 24 februari 1919 avgivet
yttrande, i vad det avsåge förevarande spörsmål, om följande av rådet den 11 juni
1918 gjorda uttalande:

»Med hänsyn till vikten av att ej blott i nuvarande krigsläge utan även för
framtiden vinna förbättring av bostadsmarknaden anser bostadsrådet det skyndsamt
böra göras till föremål för utredning, om och i vad mån sådant må kunna
vinnas antingen genom lagfästande av viss byggnadsskyldighet för flera eller färre
grupper av industri- och näringsidkare eller genom åläggande för sådant ändamål
av en viss skatt till kommunen, avsedd att av denna utnyttjas till bostadsmarknadens
stabilisering eller på annat sätt.»

Svenska arbetsgivareföreningen lämnade i yttrande den 27 mars 1919 en kortfattad
historik över, huru hithörande utveckling gestaltat sig samt yttrade härefter,
att en återgång till systemet med fri bostad skulle enligt arbetsgivarföre -

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 314.

ningens mening möta motstånd bland arbetarna själva. Jämväl om det vore fråga
om skyldighet för arbetsgivaren att gent emot arbetarna uppträda såsom hyresvärd,
ansåge sig föreningen höra avstyrka en lagstiftning därom. Även om tanken
på att lagfästa en sådan plikt för arbetsgivaren under rådande bostadsnöden
kunde finna viss resonans hos arbetarna, skulle även i detta fall sannolikt under
mera normala tider den nyare, rationellare uppfattningen åter göra sig gällande,
nämligen att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare inskränktes till det
rena arbetsförhållandet.

Slutligen ansåge sig föreningen böra erinra, att laglig förpliktelse för industriidkarna
att bygga bostäder åt deras arbetare för det dåvarande skulle medföra
så dryga byggnadskostnader, att eu hel del företag helt visst icke skulle
kunna bära dem.

För egen del ville föreningen därför förorda vissa andra utvägar till lindrande
av det mycket beklagliga sociala missförhållande, som bostadsbristen innebure.

Landssekreteriatet framhöll i yttrande den 29 mars 1919, att bostadsnöden
vore störst i de större städerna och industricentra. Förlädes ett industriföretag
tdl landsbygden, där inga bostäder funnes att tillgå, folie det av sig självt, att
ledningen av företaget byggde bostäder åt sina arbetare. I andra fall åter läte
bostadsfrågan ofta lätt ordna sig utan sådant byggande. Då bostadsförhållandena
sålunda vore sa olika i skilda orter av landet, syntes någon generell byggnadsplikt
lämpligen ej böra föreskrivas. Stat och kommun borde föregå med gott
exempel på området.

Sekreteriatet delade motionärernas uppfattning, att de industriella företagen
borde ha åliggande att ordna bostadsfrågan för sina arbetare och, där billiga och
tjänliga bostäder ej stode till buds, borde sådana anskaffas av vederbörande företag.
Dock borde bostadsfrågan vid sådant förhållande vara såtillvida skild från
anställningsvillkoren, att den arbetare, som så önskade, kunde förhyra sig bostad
hos annan husägare, om sådan funnes på platsen, och under alla förhållanden
borde arbetare, som bodde i visst företags bostäder, ej till detsamma bindas med
andra bestämmelser än vad som gällde inför en privat husägare.

Då det slutligen endast vore fråga om utredning av frågan, tillstyrktes det
av motionärerna framförda yrkandet.

Angående förevarande motion hemställde andra kammarens fjärde tillfälliga
utskott i avgivet utlåtande nr 7, på anförda skäl, att andra kammaren måtte för
sm del besluta, det riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

dels att Kungl. Maj:t ville, efter utredning av behovet för varje särskild ort,
vidtaga nödiga anstalter för åstadkommande snarast möjligt av det oundgängligen
nödvändiga antalet bostäder för statsanställd personal;

. , dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, i vilken omfattning och

i vilka former staten för framtiden måtte kunna sörja för sin personals bostadsförhållanden
;

dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad
sätt staten borde vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens ökande i allmänhet,
särskilt i syfte att åstadkomma ändamålsenliga bostäder åt den mindre bemedlade
delen av befolkningen;

dels ock att de förevarande motionerna, i den mån de ej kunde genom ovanstående
anses besvarade, till ingen riksdagens åtgärd måtte föranleda.

Andra kammaren beslöt för sin del bifalla, vad utskottet sålunda hemställt.

1918 års riksdags
skrivelse
nr 287.

Byggnadsplikt
för kommunerna.

Utlandet.

Belgien.

Danmark.

Finland.

Frankrike.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Första kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i avgivet utlåtande nr
24, under hänvisning till de sakkunniga, som den 14 december 1918 tillkallats av
chefen för civildepartementet för att inom nämnda departement biträda med vissa
utredningar på bostadsfrågans område, att första kammaren icke måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Första kammaren biföll denna utskottets hemställan, varmed frågan sålunda
förföll.

I anledning av vissa uttalanden i sammanhang med det till 1918 års riksdag
hänskjutna förslaget om fortsatt anslag till uppförande inom städer och stadsliknande
samhällen av bostadshus med smålägenheter, anförde riksdagen i sin skrivelse
nr 287, jämte det anmäldes att Kungl. Maj:ts proposition i nyssberörda ämne bifallits,
att riksdagen, i likhet med departementschefen funne väckt fråga om industriens
och arbetsgivarnas bidragsplikt böra med det snaraste göras till föremål
för allvarligt övervägande.

Beträffande frågan, huruvida vederbörande kommuner genom lag böra
åläggas att bygga bostäder för sina invånare, när sådan byggnadsverksamhet
av tillräcklig omfattning icke kommer till stånd genom enskild
företagsamhet, må till en början lämnas några kortfattade uppgifter om
förhållandena i utlandet på detta område.

I Belgien gäller en bostadslag av den 9 augusti 1889, varigenom am ten,
kommunerna och fattigväsendet berättigats att uppföra bostäder. De kommunala
myndigheterna ha emellertid i ringa omfattning begagnat sig av denna rätt.

I Danmark ålägger lagen om den offentliga fattigvården den 9 april 1891
kommunerna en viss plikt att sörja för bostäder åt sina innebyggare (husvilla
etc.). Det är emellertid först i de allra sista åren, som de danska kommunerna
— och då främst de större städerna — gått till bostadsbyggande i större
stil. Staden Köpenhamn har sålunda från hösten 1916 till våren 1919 uppfört
eller beslutat uppföra 1,536 bostadslägenheter till ett sammanlagt belopp av
12 Y2 miljoner kronor. Staden har dessutom byggt 178 lägenheter om 1 rum i
baracker av trä samt lämnat lån till hög procent av byggnadskostnaden till byggnadsföreningar
och enskilda till ett belopp av 7 V4 miljoner kronor. På detta sätt
hava tillkommit 2,744 lägenheter. Slutligen har Köpenhamn understött bostadsbyggandet
med att giva 10 års frihet för de viktigaste fastighetsskatterna och
sålt ett stort antal byggnadstomter med 10 års räntefrihet för köpesumman.
Jämväl andra städer i Danmark hava under krigsåren på olika sätt (tillskott, lån,
garanti o. s. v.) stött den enskilda bostadsproduktionen. I 27 landsortsstäder
ha dessutom vederbörande kommun själv uppfört tillsammans 754 bostadslägenheter.

I Finland har såväl staden Hälsingfors som staden Åbo uppfört bostadshus,
dock ej i större omfattning.

I Frankrike hava kommunerna ända till senaste tid icke direkt ingripit i
bostadsförhållandena. En lag av den 23 december 1912 giver emellertid kom -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

munerna rätt att i viss omfattning bygga bostäder för sina mindre bemedlade
medlemmar och att giva ekonomiskt stöd under olika former till byggnadsföreningar.

I Holland giver bostadslagen av den 22 juni 1901 kommunerna rätt till att
uppföra bostäder och lämnar staten ekonomiskt stöd härtill dels genom billiga
lån och dels genom direkta penningtillskott. Kommunerna hava dock icke i
någon mer betydlig utsträckning begagnat sig härav.

I Schweiz hava en mängd kommuner uppfört bostadshus, närmast för sina
tjänstemän och arbetare. Under senare år har dock denna byggnadsverksamhet
sträckt sig även till andra än kommunens egna tjänstemän och arbetare. Särskilt
i Ziirich hava betydande ansträngningar gjorts av kommunen att lösa bostadsfrågan
även för medelklassen.

I Tyskland har en rad stadskommuner byggt bostäder för sina tjänstemänEtt
mindretal sådana städer (32 st. vid utgången av år 1915) hava ägnat sig åt
direkt bostadsbyggande för invånarna i allmänhet.

I Österrike har den kommunala byggnadsverksamheten mestadels inskränkt
sig till byggande av bostäder för kommunens egna tjänstemän, varförutom enskilda
byggnadssällskap, med stöd av kommunen, särskilt i Wien, utövat en rätt
så avsevärd byggnadsverksamhet.

I Norge har under senare år en betydande kommunal byggnadsverksamhet
utövats inom flertalet städer, delvis direkt, delvis med stöd av lån ofta till högt
belåningsvärde åt byggnadsföreningar och andra sammanslutningar. Särskilt har
staden Kristiania under de senaste åren uppfört arbetarebostäder i betydande
omfattning ävensom lämnat garanti för lån å sådana till avsevärda belopp. Dessutom
föreligger i detta land ett förslag till lag om bostadsförhållandena,
avgivet den 31 maj 1919 av en särskild kommitté, enligt vilken, när i en stad
eller ett stadsliknande samhälle — efter särskilt beslut även i andra samhällen
— är brist på bostäder om intill 3 rum och kök eller när det är att befara, att
en dylik brist skall uppstå, kommunen är pliktig att avhjälpa eller avvärja bristen
genom tillräckligt nybyggande. Närmare regler för denna skyldighet äro meddelade
i lagförslaget och en vidlyftig statlig organisation för tillsyn och ledande
av denna kommunala byggnadsverksamhet är föreslagen. I

I England gavs redan 1851 och 1866 kommunerna rätt att uppföra bostadshus
för sina innebyggare. Dessa bestämmelser vidgades 1885 och 1890. En act
av 1909 gav statsmyndighet rätt att härutinnan vidtaga vissa ålägganden gent
emot kommunerna; ‘och har härefter den kommunala byggnadsverksamheten i
England företett ett rätt så starkt uppsving. Under krigets fortgång kom byggnadsproduktionen,
som strax före kriget och i början av detta var i ett starkt
uppsving, att nästan helt avstanna. Jämväl kommunernas åtgärder på området
hämmades genom att nya kommunallån beviljades allenast för med kriget sammanhängande
bostadsbehov.

Då de planer, som för närvarande äro under utförande i England för bostadsproduktionens
återupprättande, äro mycket omfattande och vi även i vårt land
hava mycket att lära av de storartade förslag, som i detta hänseende föreligga,''
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 höft. (Nr 314.) 6i 20 5

Holland.

Schweiz.

Tyskland.

Österrike.

Norge.

England.

Det stora
nybyggn
ad sprogrammet

i England.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

ävensom av de erfarenheter som vunnits vid deras omsättande i verkligheten»
skall här — med ledning huvudsakligen av eu uppsats av d:r Yngve Larsson i
Svenska Stadsförbundets tidskrift för november 1919 — lämnas en sammanfattande
redogörelse för det arbete, som igångsatts i England å detta område.

I runda tal uppskattas det normala årliga bostadstillskottet för de mindre
bemedlades räkning i hela Storbrittanien, utom Irland, till 75,000—100,000 hus,
varvid hus kan anses lika med lägenhet (under 20 punds d. v. s. c:a 360 kronors
årsvärde). Efter 5 års nära nog fullständigt stillestånd å byggnadsmarknaden och
med hänsyn även till bristen vid krigets början och det särskilda bostadsbehov,
som den planerade kolonisationsrörelsen på landsbygden medförde, beräknades,
att vid krigets slut ett sammanlagt deficit av 500,000 hus skulle föreligga. Till
fyllande av denna brist ansågs 3 år erforderliga, varav å första året borde belöpa
uppförandet av 100,000 hus. Kommunerna förklarade sig på förfrågan i allmänhet
villiga att bygga under förutsättning att staten lämnade finansiellt understöd.
Hela den affärsmässiga byggnadsverksamheten, som före kriget svarat för åtminstone
96 % av bostadsproduktionen, måste nämligen lämnas ur räkningen åtminstone
för de mindre bemedlades bostadslägenheter. Vad som definitivt avskräckte
den enskilda byggnadsföretagaren var icke så mycket byggnadskostnadernas ovanliga
höjd utan möjligheten av att de snart nog skulle falla, efter vad som allmänt
antogs, med V* eller 1/x i jämförelse med före krigsåren. Motsvarande belopp
måste följaktligen avskrivas: bostadsbyggandet förutsatte en subvention
från det allmännas sida. Vidare borde huvudparten av ansvaret för bostadsbyggandet
vila på kommunerna. Man gjorde visserligen allt för att tillika få i
gång en enskild eller halvenskild subventionerad byggnadsverksamhet, men även
i fråga om denna begagnade man sig av kommunerna såsom förmedlare. — Lika
klart framstod emellertid, att kommunerna icke kunde ensamma eller ens till
någon väsentlig del bära de finansiella bördorna av subventionerna. Subventionen
måste grunda sig på »ett kompanjonförhållande» mellan stat och kommun,
där den förra, såsom den starkare, övertog den tyngre delen av bördan. Efter
det åtskilliga förslag uppgjorts och kommunerna hörts över olika subventionsformer,
antogs vurm 1919 en bostadslag, upptagande huvudgrunderna för den behövliga
omfattande bostadsproduktionen.

I det väsentliga äro dessa grunder följande: 1. I fråga om kapital kostnaderna

för byggnadsföretagen gäller, att kommunerna själva böra sörja
för anskaffande av nödiga lånemedel; i det fall att lån erhålles från tillgängliga
statsfonder, skedde detta icke mot den lägre räntefot, som eljest
vanligen tillämpades vid lån ur dessa fonder utan mot marknadens vanliga
ränta. 2. Kommunernas utgifter för företaget skulle icke under några förhållanden
överskrida inkomsten av en utdebitering av en penny; och uppgick icke
förlusten till ett motsvarande belopp, så finge kommunen bära den ensam. Blott
i den mån förlusten översteg ifrågavarande gräns, övertogs den av staten. 3.
Statsbidraget utgår till en början under en övergångsperiod av 7 år, utlöpande
den 31 mars 1927. Redan under själva byggnadstiden kunde förskott erhållas å
statsbidraget, grundade på ett preliminärt överslag av inkomster och utgifter.
Sedan huset blivit färdigt, skola nya beräkningar av husets ekonomi ske, grundade
på ett balanskonto, utvisande de verkliga inkomsterna och utgifterna. I
den mån den brist, som en sådan kalkyl visar, överstiger inkomsten av en utxlebitering
av en penny, skall bristen täckas av ett årligt statsbidrag. Hetta

Kling!. Maj:ts Proposition Nr H14.

3:")

bidrag kali dock sättas till ett lägre belopp, därest kommunen uppenbarligen
underlåtit att iakttaga uddig sparsamhet vid byggnadens uppförande eller att
tillförsäkra sig högsta möjliga hyresavkastning. En gång fastställt, utgår statsbidraget
med samma belopp för vart och ett av de följande 7 åren. 4. Vid övergångsperiodens
slut upptages företagets ekonomi till en förnyad granskning med
hänsyn till de vunna erfarenheterna. De beräknade årliga utgifterna jämföras
ånyo med de beräknade inkomsterna, varvid hyrorna sättas till belopp motsvarande
tillräcklig avkastning å fastigheten, därest huset byggts vid övergångsperiodens
utgång. Visa dessa kalkyler, att företaget förfarande kommer
att gå med en förlust, som överstiger inkomsten av en pennys utdebitering,
ersätter staten skillnaden. Denna uppgörelse skall vara definitiv. Men även vid
fastställande av statsbidragets definitiva belopp kunna nedsättningar ske på grund
av bristande ekonomi i husens skötsel eller med hänsyn till att onödigt låga
hyror debiterats.

De sålunda fastställda grunderna för subventionen antogos skola medföra
mycket avsevärda utvidgningar av storstädernas bostadsproduktion. I London
betyder t. ex. en pennys utdebitering en skatteintäckt av ej mindre än 180,000
pund. Med rådande byggnadskosinader och hyror torde man få räkna med en
skillnad mellan den faktiska och den ekonomiska hyran per smålägenhet av 5
shilling i veckan. Ett deficit å 180,000 pund motsvarar sålunda 13,845 hus ä
500 pund stycket eller nära 7 miljoner pund — i svenskt mynt efter en kurs av
18 kronor per pund 126,000,000 kronor.

Den sålunda fastställda planen lägger hela kapitalanskaffningen på kommunen.
Man utgick från ett sammanlagt behov av ]/2 miljon hus, och då byggnadskostnaden
beräknades till 700 pund per hus, förutsattes ett kapitalbehov av
ej mindre än tillsammans 350 miljoner pund eller i svenskt mynt (efter 18 kronor
per pund) 6,300,000,000 kronor. Den årliga brist, som det faller på staten att
täcka, beräknades under första året ej komma att överstiga 400,000 pund. Efter
de 3 årens förlopp — byggnadsprogrammet räknade, som nämnts, med denna
tid för genomförandet — skulle den brist, som av offentliga medel var att
täcka, uppgå till årligen 7 12 miljoner pund eller c:a 135 miljoner kronor. Det
förutsattes i dessa kalkyler, att bristen, d. v. s. skillnaden mellan den ekonomiska
och den verkliga hyran, kommer att uppgå till 15 pund per hus årligen. Det har
emellertid redan visat sig, att kreditfrågan icke låter sig så lätt undanskjutas.
Den är icke lättare för kommunen än för staten att lösa; av allt att döma komma
kreditsvårigheterna antingen att tvinga staten att i vida större omfattning än
hittills varit tänkt ställa sin kredit till förfogande eller också att väsentligt begränsa
bostadsproduktionens omfattning.

Då sålunda redan på ett tidigt stadium, innan ännu den stora byggnadsverksamheten
på allvar tagit sin början, botten började bliva synlig i den kommunala
kassakistan, berättigades alla kommuner med lägre skatteunderlag än
200,000 pund (gränsen faller i allmänhet mellan 40,000 och 50,000 invånare) att
för bostadsändamål erhålla lån genom The Public Works Loan Commissioners,
en statsmyndighet, som bl. a. har till uppgift att för särskilt kommunala lånebehov
ställa statens kredit till förfogande. Jämväl de större städerna hava emellertid
krävt statens låneunderstöd.

Vid det stora nybyggnadsprogrammets uppgörande har man visserligen
främst räknat med kommunerna såsom verkställande organ; men redan från

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314,

början var formen för och omfattningen av understöd åt enskilda bostadsföretag
föremål för särskild uppmärksamhet. Främst kommo härvid i beaktande den
allmännyttiga föreningen (The Public Utility Society), som i sig innefattar såväl
kooperativa bostadsföreningar och filantropiska anläggningar som industriella
bostadsbolag och således motsvarar våra allmännyttiga bostadsföreningar i förenings-
eller bolagsform. För att en ekonomisk förening skall anses som allmännyttig
enligt engelsk lag fordras, dels att dess utdelning är begränsad till 5 %,
dels ock att ingen föreningsmedlem må innehava mer än 200 pund i andelar.
Enligt 1909 års lagstiftning voro de allmännyttiga företagen berättigade att från
statens kommunala lånefond, Public Works Loan Commissioners, erhålla lån på
högst 40 år. I 1919 års bostadslag utsträcktes denna tid till 50 år. Eäntan
torde bli densamma, som kommunerna få betala. Den statliga belåningen har
hittills varit inskränkt till 2/3 av fastighetsvärdet. I 1919 års lag Upptogs nu
bemyndigande för statslånefonden att under byggnadstiden efter vederbörlig värdering
emot inteckningssäkerhet utbetala förskott å statslån. Vidare medgavs i
samma lag allmännyttiga bostadsföreningar rätt att erhålla statslån å sina efter
kriget nybyggda fastigheter med intill 75 % å fastigheternas kostnader (ej marknadsvärde)
samt å 50 år. Av räntan och amorteringen å de första :!/4 av fastighetens
kostnader bidrager staten med 40 %, d. v. s. företaget i fråga behöver
blott förränta och återbetala 60 % av lånet. Detta är liktydigt med ett indirekt
kapitaltillskott å 30 % av fastighetskostnaden. De sålunda fastställda subventionsvillkoren
hava utsträckts att gälla även allmännyttiga stiftelser för bostadsändamål,
s. k. Housing Trusts. Enligt 1919 års lag äga kommunerna att förvärva
och till allmännyttiga föreningar upplåta mark för bostadsändamål, att
teckna andelar i dylika företag utan den begränsning till 200 pund för varje delägare,
som eljest gäller, samt att lämna företaget lån, lånegarantier eller direkta
understöd. Slutligen hava kommunerna erhållit vissa nya befogenheter i syfte
att underlätta ombyggnad av äldre och större lägenheter till arbetarebostäder.
År ägaren själv villig att bygga om huset, må kommunen lämna honom lån intill
hälften av fastighetsvärdet och till eu ränta som med V, % överstiger självkostnaden.
Kommunen må även efter fritt avtal eller genom expropriation själv utföra
dylika ombyggnadsarbeten.

De betydande subventioner och kreditlättnader, som staten lämnar de allmännyttiga
föreningarna, förutsätta emellertid eu offentlig kontroll, ej blott av
deras finanser utan även av deras förvaltning i övrigt, uthyrning, försäljning
o. s. v.; och äro bestämmelser härom likaledes meddelade i 1919 års bostadslag.
Med avseende å understöd åt enskild byggnadsverksamhet har man litat till att
kommunerna lägga sin subventionerade byggnadsverksamhet så, att subventionen
även kommer den enskilda byggnadsindustrien till godo. Kommunerna kunna
och böra även köpa av enskilda byggmästare åstadkomna hus och anläggningar,
förutsatt att planer och ritningar blivit på förhand i vederbörlig ordning granskade
och godkända. Sålunda åstadkomna kommunala byggen erhålla subvention
enligt samma regler som kommunalt byggda.

Nybyggnadsverksamheten ledes av särskilt inrättade organ. Närmast under
inrikesministern ligger bostadspolitiken i händerna på en generaldirektör för
bostadsfrågan. För byggnadsmaterialanskaffningen har en särskild avdelning inrättats
inom inrikesministeriet. En rad av sakkunniga äro ställda vid generaldirektörens
sida. Under honom sortera närmast 11 bostadsfullmäktige, var och

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

en för ett av de 11 distrikt, vari landet indelats. För London bär tillsatts en
särskild kollegial tillsynsmyndighet. Även inom de större kommunerna hava här
och där särskilda bostadsmyndigheter nyinrättats. Huru ingående prövningen av
bostadsbyggandet är, framgår därav, att kommunens byggnadsplan måste underställas
tillsynsmyndigheterna i åminstone 5 olika repriser, nämligen med avseende
å. 1) anläggningens läge och markförvärv härför, 2) stadsplan, 3) byggnadsritningar,
4) entreprenadanbud och 5) rätt till att upptaga lån. Genom detta outtröttliga
detaljarbete, som främst avser de tekniska frågorna, hava emellertid betydande
besparingar i anläggningskostnader åstadskommits. Det förutvarande
ammunitionsministeriet har övertagit hela materialanskaffningen för byggnadsverksamheten.
Exempelvis kan nämnas att av de för 300,000 hus erforderliga
5 1 2 miljarder tegel redan den 1 mars 1919 kontrakterats 300 miljoner.

Ännu hava blott en ringa del av de hundratusental nya hem påbörjats,
som nybyggnadsprogrammet omfattar. Om utsikterna för programmets
genomförande är det därför ännu för tidigt att uttala något omdöme. Yissa
erfarenheter hava dock redan kommit till synes. Det vida övervägande antalet
nybyggnader äro rent kommunala. Redan nu hava emellertid byggnadskostnaderna
visat sig gå i höjden på ett sätt, som man ej beräknat vid planläggningen.
Byggnadskostnaderna överstiga sålunda redan nu den gräns, som regeringen inför
parlamentet avgivit såsom maximum eller 700 pund per hus. En kostnad av 700
pund motsvarar en ekonomisk hyresnivå av i runt tal 1 pund i veckan (900—950
kronors årshyra). Med den högsta statssubvention, som kalkylerats eller 15
pund årligen, kommer man ned till en veckohyra av 14 shillings (630—690 kronor
årshyra). I England betyder denna hyra en nära nog tredubbling av före kriget
gängse hyra. Och detta medan hyreslagstiftningen begränsar hyresförhöj ningen
för smålägenheter till 10 % över den före kriget rådande fredsnivån! Efter de 7
övergångsåren måste den allmänna hyresnivån och byggnadskostnaderna hava
kommit i harmoni med varandra; eljest drabbas kommunerna av en extra förlust,
vari staten ej deltager. Kommunerna hava sålunda det allra starkaste intresse i
att få bort hyresregleringen och i att pressa ned byggnadskostnaderna. Detta intresse
kommer att försvåra varje forcering av bostadsproduktionen utöver byggnadsindustriens
givna underlag i form av materiel och levande kraft. Det bekymmersammaste
torde dock vara, att redan nu, innan man ens hunnit upp till
en normal verksamhet inom byggnadsindustrin, råder nära nog absolut brist på
lediga arbetskrafter. Att detta förhållande även tagit sig uttryck i arbetarnas
löneanspråk, ligger i sakens natur. Det är således fara för, att nybyggnadsprogrammet
ej kan genomföras, åtminstone inom den tid, som avsetts.

Den antagna engelska rekonstruktionspolitikens största betydelse torde ligga
å bostadsfrågans kvalitativa sida, i den höjning av den allmänna nivån, som
denna stora mängd nya mönstergillt planerade och för våra svenska förhållanden,
åtminstone hittills, mycket komfortabelt inrättade arbetarhem måste medföra.

Den av Doktor Larson lämnade redogörelsen må komplettera de allra
sista erfarenheterna av den engelska nybyggnadspolitikens utfall. Ur socialattachéens
i London rapport av december i919 må sålunda meddelas följande.

Det stora programmet till bostadsbyggandet har hittills icke givit mera än
3—4,000 fullt färdiga hus. Orsakerna till detta nedslående resultat angivas vara:
1) byggnadsföretagarnas bristande vilja att lämna sin medverkan till byggnadsplanens
genomförande; 2) svårigheterna för kommunen att uppbringa lån och 3) bristen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

på arbetskraft, orsakad dels av kriget dels av vissa hinder från de fackliga organisationernas
å byggnadsområdet stadgar mot användande av icke fullt yrkesskicklig
arbetskraft. Däremot har det visat sig, att den privata byggnadsverksamheten
med förkärlek slagit sig på reparationer av gamla bostadshus och arbete
för industriens och handelns räkning. Särskilt har också uppförande av hotell
och lyxbyggnader sysselsatt den privata företagsamheten och visat sig lönande.
Med reparationer av gamla hus skola sålunda vara sysselsatta 60 % av byggnadsarbetarna
och med arbeten för industriens räkning 30 %, så att blott 10 % återstår
för den egentliga bostadsproduktionen. Huvudorsaken till detta sakernas
läge är, att den hyra, som skulle åsättas de genom kommunens försorg uppförda
bostäderna, icke kommer att täcka en normal avkastningsprocent. Orsaken härtill
åter är, att hyrorna i äldre bostadshus enligt lag icke få höjas med mera än
10 % över nivån före kriget. Visserligen kan ej påstås att denna lagbestämmelse
i och för sig skulle verka hämmande å bostadsproduktionen. Liksom i Sverige
äro hyrorna i nybyggda hus undantagna från regleringen, och att den lagliga bestämningen
av hyror för smålägenheter skulle utgöra hinder för att erhålla tillfredsställande
liyresavkastning i nybyggda hus kan icke göras gällande under nuvarande
oerhört stora bostadsbrist. Däremot är det klart, att om staten planerar
uppförande av mindre bostadshus i stor skala och uttryckligen förbinder sig att
upplåta dessa mot lägre hyra, än som motsvarar skälig förväntning å kapitalet,
detta måste verka avskräckande å den enskilda, spekulativa byggnadsverksamheten.
Då de nya bostäderna äro avsedda för arbetare, har man icke sett någon
möjlighet att kräva den hyra, som motsvarar normal avkastning å nedlagda kostnader,
så länge den allmänna hyresnivån ställer sig så låg som för närvarande
och så länge arbetarnas löner icke nått en höjd, som sätter dem i stånd att betala
de av krigstidens kostnadsstegring betingade höga hyrorna. Liknande äro
orsakerna till, att kapitalet visar så stark räddhåga, som för närvarande är fallet
i England, att. engagera sig i byggnadsföretag. Byggnadsverksamheten måste
uppenbarligen räkna med den rådande höga s. k. naturliga kapitalräntan och bl. a.
med de räntesatser, som gälla för statens upplåning för andra ändamål. Dessa
räntesatser äro för närvarande nära nog det dubbla mot de normala. Då detta
abnorma förhållande icke kan väntas bliva beståndande, råder helt naturligt tvekan
att binda sig vid den ränta å bvggnadskapitalet, som nu kräves.

Med hänsyn till dessa omständigheter förberedas genomgående förändringar
i planen för bostadsproduktionens genomförande, sådan den är formad i 1919
års bostadslag. Den nya planen skulle omfatta följande huvudgrunder: 1) en
subvention av 150 pund för varje hus, som uppföres av enskilda företagare (incl.
allmännyttiga sammanslutningar o. dyl.) — då kostnaden för varje hus senast
beräknats till 700 pund, blir det således 21,5 % i statssubvention, i själva
verket räknar man numera med en kostnad per hus av 800 pund, varmed
subventionen nedgår till 19 %; och skulle det inträffa att kostnaderna, åtminstone
här och var, komme att närma sig 1,200 kr. pr hus, vilket befaras å
en del håll, nedginge subventionen till allenast 12,5 % —; 2) bemyndigande för
kommunerna att finansiera den av dem bedrivna husbyggnadsverksamheten medels
utgivande av kommunala obligationer i enlighet med förslag av en inom finansministeriet
tillsatt kommitté; 3) bestämmelser åsyftande att förhindra uppförande
av rena lyxbyggnader.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Med de föreslagna utvidgningarna i regeringens byggnadsplan blir denna i stort
sett lagd efter 2 olika linjer. A ena sidan skola kommunerna ombesörja en byggnadsverksamhet,
som i varje fall måste bliva av betydligt större omfattning iin
före kriget, då den kommunala bostadsproduktionen endast utgjorde 5 % av den
samlade byggnadsverksamheten. Å andra sidan anser man sig icke kunna undvara
det privata initiativet, vilket hittills hållit sig borta och inriktat sig å annan
byggnadsverksamhet (industriella ändamål, reparationer, lyxbyggnader etc.). Om
kommunerna verkligen skola kunna utföra de uppgifter, som anses böra tillkomma
dem, måste de uppenbarligen beredas tillgång till kapital och vara beredda
att ikläda sig och staten de högt uppdrivna kostnader, som en bostadsproduktion
under nuvarande förhållanden betinga. Den ränta, som bestämts för
de föreslagna kommunalobligationerna och den särskilda säkerhet, man ämnar
tillägga dessa, torde möjligen erbjuda tillräcklig lockelse för placering. Skulle
det på. detta sätt icke lyckas att få någon kommunal byggnadsverksamhet till
stånd, inställer sig givetvis tanken på strängare åtgärder. Som en början härtill
kan betraktas det ovanberörda planerade förbudet mot rena lyxbyggnaders
uppförande. Det kan tänkas att man ytterligare fortskrider på tvångets väg och
man har pekat på föredömena från krigstiden, då av industriens 540,000 arbetare
(mot 840,000 före kriget) ej mindre än 3/4 sysselsattes direkt av regeringen för
dess räkning.

Genom en i december 1919 av parlamentet antagen ny bostadslag (Housing
[Additional Powers] Ad 1919) har man också återvänt till den rena omedelbart
avskrivningsbara subventioneus väg. Genom nämnda lag har nämligen medgivits,
att varje person, som inom de närmaste tolv månaderna bygger en arbetarebostad,
skall erhålla en byggnadspremie, i förhållande till husets storlek av i regel 150
pund. Ansökan härom skall ställas till vederbörande kommunalmyndighet, som
jämväl övervakar bygget och avger det besiktningsintyg, på vilket byggherren
erhåller premiebeloppet. För dessa byggnadspremiers bestridande har parlamentet
anvisat ett belopp av 15,000,000 pund d. v. s. i runt tal 270,000,000
kronor. Premien torde motsvara l/5 eller 1/6 av byggnadskostnaden. För
att direkt intressera den enskilda företagarverksamheten har man måst släppa på
de föreskrifter om noggrann ekonomisk, social och hygienisk kontroll, varmed
man från början sökte göra det offentliga bostadsbyggandet till medlet att höja
bostadsförhållandena till en förebildlig standard.

Alltjämt uppgå dock de hyror som kunna debiteras för arbetarebostäder
för närvarande i storstäderna till belopp, som knappast räcka till att tillfredsställande
förränta halva byggnadskostnaderna.

1919 års decemberlag har också bemyndigat kommunerna, att om bostadsbyggandet
inom deras områden av brist på material och arbetskraft försenas,
förbjuda annan byggnasverksamhet på viss bestämd tid. Kommunerna hava
också givits rätt att förhindra rivning av bostäder inom sina områden samt fått
tillstånd att emittera Housing Bonds å vissa mindre valörer, återbetalbara
inom 5—20 år samt löpande med 5 Va % ränta.

I Svmge lägger som bekant gällande kommunallagstiftning icke
några hinder i vägen för kommunerna att uppföra bostäder för sina invånare.
De allmänna reglerna angående viss kvalificerad majoritet för uttaxe -

Departements*
chefen.

Byggnadssätt
för arbetsgivare? -

Norge.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

ring över vissa belopp samt för upptagande av lån, gälla dock givetvis
även utgifter för bostadsbyggande.

Vid övervägande av frågan, huruvida vederbörande kommuner (städer
och stadsliknande samhällen) böra genom lag åläggas att i större
eller mindre omfattning sörja för erforderlig bostadsproduktion, måste
fasthållas, att bostadsnöden är ett samhällsont och att samhället -— och
därvidlag i främsta rummet det kommunala samhället — bör ingripa
mot detta onda. Att detta ingripande ofta blir effektivare och mera
målmedvetet i samma mån som det organiseras i förväg, är uppenbart.
Men därför är ingalunda givet, att en lagstiftning, som ålägger kommunen
byggnadsplikt, är nödvändig. Stadskommunerna hava under krisåren,
på sätt i annat sammanhang visats, ådagalagt beredvillighet att stödja
bostadsproduktionen inom resp. samhällen. Men kommunernas ekonomiska
möjligheter i detta hänseende äro begränsade, och kommunal byggnadsplikt
slukar förhållandevis stora summor.

Det gäller i nuvarande läge att stimulera kommunerna till frivilligt
bostadsbyggande och främjande i övrigt av byggnadsverksamheten. Och
det bör, med hittills vunnen erfarenhet, icke möta alltför stora svårigheter
att på detta sätt uppnå lika goda resultat som genom en tvångslagstiftning,
blott det stöd från statens sida, som härför kräves, gives något
så när tillräckliga mått och icke förutsätter kommunernas medverkan
i högre grad än deras ekonomiska resurser och en klok hushållning
medgiva.

De förslag, jag här längre fram anhåller få underställa Kungl. Maj:ts
prövning, betinga icke i och för sig någon särskild lagstiftning. De
förmåner, som statsmakterna vilja lämna för bostadsproduktionens främjande,
åtnjutas icke utan vissa förpliktelser från kommunernas sida.

Vidkommande frågan om en lagstiftning, som ålägger arbetsgivare
byggnadsplikt för sina anställda arbetare, har, så vitt jag kunnat utröna,
en dylik lagstiftning ingenstädes i utlandet kommit till stånd, med
undantag dock för Norge.

I Norge utfärdades den 12 juli 1918 en lag om bostadsförhållandena, vilken
i tredje kapitlet innehåller bestämmelser om byggnadsplikt för arbetsgivare. Enligt
dessa äga de kommunala myndigheterna rätt att ålägga företag för viss industri-,
handels- eller försäkringsverksamhet att vid nyanläggningar eller utvidgningar
till kommunen anmäla antalet arbetare och funktionärer, som komma att
sysselsättas. Med stöd av sålunda lämnade uppgifter äga de kommunala myndigheterna
hos vederbörande statsdepartement ingiva framställning, att företaget
ålägges byggnadsplikt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr islå.

Giva de meddelade uppgifterna anledning till farhågor för uppkommande
bostadsnöd, kan Konungen pålägga företaget viss byggnadsplikt eller skyldighet
att på annat lämpligt sätt och i angiven utsträckning sörja för de anställdas bostadsbehov.
Konungen har härvid att godkänna de förmer, under vilka bostäderna
skola upplåtas åt eller överlåtas på anställda. Vid fall av uthyrning
skall tillses, att hyresförhållandet icke användes såsom kampmedel i arbetstvister.
Underlåtenhet att fullgöra, vad enligt dessa bestämmelser föreskrivits, kan straffbeläggas
med böter eller fängelse intill tre månader.

Det må nämnas, att dessa lagbestämmelser anknutits till principer, som i
viss mån kommit till uttryck i tidigare norsk lagstiftning. Redan i samband med
lagbestämmelser om koncession vid förvärv av vattenfall och bergverk m. m. den
18 september 1904 föreskrevs sålunda, att vissa förpliktelser för arbetsgivare att
sörja för arbetarnas bostadsbehov kunde uppställas såsom villkor för koncession.

Dessa bestämmelser utvidgades ytterligare vid hithörande lagstiftnings revision
den 14 december 1917.

Sådan anmälningsplikt, som omförmäles i lagen den 12 juli 1918, skall endast
hava kommit till användning i Gjövik, Kongsberg samt Örsta härad, varjämte
planer varit å bane att göra stadgandet tillämpligt för Kristiania. Byggnadsplikt
uppges icke hava blivit i något fall pålagd. Då lagen den 12 juli 1918
betraktats såsom av provisorisk art, har i förut berörda betänkande av clen 31
maj 1919 med förslag till lov om boligforholdene upptagits reviderade och i vissa
avseenden utvidgade bestämmelser om byggnadsplikt för arbetsgivare.

Vad värf land beträffar hava arbetsgivarna i viss omfattning sörjt sverige,
för sina arbetares bostadsförhållanden, särskilt under senare tider på ett
oftast tilltalande sätt. Åven under krigsåren har denna bostadsverksamhet
varit rätt så avsevärd. Av den allmännyttiga bostadsproduktionen
i städer med över 10,000 invånare kom år 1918 på industriföretagen
28,7 % av samtliga sist räknade lägenheter. I detta sammanhang må
meddelas, att i december 1917 bildats ett särskilt bolag, aktiebolaget
Industribostäder, med uppgift att bygga arbetarebostäder och arbetarekolonier.
Initiativet till detta bolag har utgått från ledande män inom
industri- och bankkretsar. Bolaget är för närvarande sysselsatt med
utarbetande av praktiska och solida hustyper, avpassade efter olika
landsdelars förhållanden.

Vid övervägande av frågan, huruvida en lagstiftning i syfte att pålägga Departementsarbetsgivare
viss byggnadsplikt för sina arbetare nu bör komma till stånd ehefen‘
eller icke, må framhållas, att övervägandet först måste avse, huruvida
en eventuell byggnadsplikt skall hänföra sig till allenast förhållandena
under byggnadskriser såsom den nuvarande eller jämväl sträcka sig till
bostadsbyggande under normala förhållanden. Mot en inskränkning
av byggnadsplikten allenast till tider av större bostadsbrist kan invändas,
att det knappast kan vara riktigt, att just under sådana tider, då i allmänhet
högkonjunktur råder och räntor och byggnadskostnader äro uppBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) 6i no 6

Kungl. Maj\ts Proposition Nr 314.

Plan för bostadsproduk

tionen för de
närmaste
åren.

drivna, ålägga arbetsgivarna en byggnadsverksamhet, som nödvändiggör
förlustbringande kapitalavskrivningar. Rent praktiskt taget är också en
till tider av större bostadsbrist begränsad lagstadgad byggnadsplikt svår
att ordna.

Men vägande invändningar kunna också anföras mot att lagstadga
en byggnadsplikt för arbetsgivare geut emot sina arbetare avseende förhållandena
såväl under bostadskriser som under mera normala tider. En
dylik lagstiftning synes icke kunna riktas mot industrin allena, utan
måste utsträckas att gälla alla områden, där lejd arbetskraft tages i
anspråk. Hantverk, affärsföretag o. s. v. borde också falla under en
sådan lagstiftning. Någon skillnad i förevarande hänseende mellan
exempelvis en arbetarstam av lager- eller hamnarbetare och av industriarbetare
kan ej påvisas. Främst av allt synes det dock angeläget,
att stat och kommun beträffande sina talrika anställda icke undandraga
sig skyldigheter, som skulle åligga enskilda; och vad en dylik byggnadsplikt
betyder för staten är lätt att fatta. Jag får i annat sammanhang
tillfälle att i någon mån belysa detta.

Erfarenheterna från Norge synas giva vid handen, att de praktiska
svårigheterna att tillämpa lagbestämmelser om arbetsgivares byggnadsplikt
ej böra underskattas. Det är sålunda rätt anmärkningsvärt, att ovan
berörda norska lagstadganden, vilka jämväl i nu gällande avfattning icke
sakna en betydande stränghet, synbarligen fått ringa, om ens någon,
praktisk betydelse för bostadsfrågan. Detta förhållande är så mycket
mera i ögonen fallande, som lagen varit i gällande kraft under en tid,
då å ena sidan bostadsnöden inom alla industriorter varit trängande och
å andra, sidan industrien haft att uppvisa högkonjunktur.

Av vad sålunda yttrats torde framgå, att en lagstiftning om arbetsgivares
skyldighet att sörja för sina arbetstagares bostadsförhållanden
är en mycket vittutseende sak. Jag har därför icke funnit anledning
att nu ifrågasätta en dylik lagstiftning, som i allt fall måste föregås av
en grundlig och ingående utredning. På frågans bedömande inverkar
jämväl i vilken utsträckning näringsföretag bliva genom intressebeskattning
bidragsskyldiga till kommunen, varom förslag i annat sammanhang
lärer framställas av chefen för finansdepartementet.

Då det gäller att undersöka, vilka vägar statsmakterna böra och
kunna beträda för att söka bringa bostadsproduktionen i städer och
stadsliknande samhällen ur sin nuvarande försumpning, samt att uppgöra
en plan för statsmakternas åtgöranden härutinnan, måste först någon

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 314.

klarhet vinnas om, huru stor ho stadsproduktion man bör räkna med för
att komma ur de nuvarande svårigheterna.

Förut har angivits, att den normala årliga bostadsproduktionen Den behövliga
inom endast städer med 10,000 invånare och därutöver före kriget vro^lMionen.
skattats till 18.600 eldstäder och att landets normalproduktion i alla
bostadssamhällen kan skattas till i runt tal 24,000 eldstäder per år.

Uppenbarligen är det icke tänkbart, att med statens och kommunernas
stöd söka fa till stånd eu bostadsproduktion under den näi maste
tiden av så stor omfattning som den normala, särskilt da man måste
räkna med, att den spekulativa byggnadsverksamheten tillsvidare icke
torde komma att i förutvarande omfattning engagera sig i bostadsbygge.

Redan av finansiella skäl torde staten och kommunerna icke kunna inrikta
sina strävanden på en bostadsproduktion av före kriget normalt
mått. Med hänsyn till den ringa folkmängdsökningen i städerna lärer
heller icke ett sådant bostadsbyggande vara oundgängligt.

Eu bostadsproduktion för den närmaste framtiden av samma matt
som den genomsnittliga före kriget skulle knappast heller vara önskvärd
med hänsyn till de nu rådande höga byggnadskostnaderna och det
ytterligare uppdrivande av dessa, som därmed kan befaras. I sista hand
blir det i varje fall materialtillgången och arbetsmarknaden, som bestämma
nybyggnadsverksamhetens omfattning. Att söka åstadkomma
eu byggnadsverksamhet utan hänsyn till nämnda faktorer skulle blott
vålla nya betydande prisstegringar och ytterligare försvåra bostadsfrågans
läge. Materialtillgången kan kanske inom vissa gränser regleras, men tillgången
på arbetskraft är så mycket oberäkneligare och svårare att bedöma.

Med nu berörda förhållanden måste man alltid räkna vid planläggande
av åtgärder från det allmännas sida för bostadsproduktionens
främjande. De förut lämnade uppgifterna från England visa, huru utomordentligt
svårt det är att i förväg — även efter så omfattande utredningar,
som förelågo i detta land, när man där fastställde planen för
en forcerad till kort tid begränsad byggnadsverksamhet — beräkna utfallet
av de beslutade åtgärderna, och huru man där måst företaga omläggningar
i olika avseenden av de antagna planerna.

Då det emellertid nu gäller att komma till uppfattning om, huru
långt det allmänna — stat och kommun — bör sträcka sig för att söka
tillgodose de mest trängande bostadsbehoven, måste några utgångssiffror
vinnas rörande denna produktion under de närmaste åren. Vad som
härutinnan bör eftersträvas, är icke blott att hålla bostadsbyggandet
nödtorftigt i gång utan även att i någon mån fylla det under krigsåren
uppkomna underskottet å bostäder.

Svenska

stadsför bundets bostadsråd.

Bostads sakkunniga.

Departements chefen.

Byggnadskostnad

per eldstad.

Statens

byggnads byrås erfarenheter.

Kasern byggnads nämndens erfarenheter.

Affärsverkens

beräkningar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

I sin förutberörda framställning'' har svenska stadsförbundets bostadsråd
ansett understödsverksamheten böra omfatta 28,000 eldstäder, fördelade
på tre. år med — i grova tal —- 8,000, 12,000 och 8,000 eldstäder,
varvid i dessa siffror icke är inräknad den bostadsproduktion för
statsanställda, som direkt genom statens försorg kan komma att äga rum.

Bostadssakkunniga räkna med en behövlig årlig- bostadsproduktion
under den närmaste tiden av 12,000 eldstäder och anse detta vara
ett oundgängligt och yttersta minimum.

Att bestämma sig för, huru stor byggnadsproduktion, som under
den närmaste tiden bör eftersträvas, är givetvis en vansklig sak, men
har jag stannat vid 40,000 eldstäder under loppet av fem år såsom angivande
det mått, efter vilket kalkylerna böra läggas.

\ idare bör man för att komma till några ekonomiska hållpunkter
utgå från en viss byggnadskostnad, lämpligen beräknad per eldstad.
I detta hänseende vill jag uppmärksamma följande:

Efter statens byggnadsbyrås förut åberopade redogörelse för den
statssubventionerade byggnadsverksamheten 1917—1919 var den beräknade
byggnadskostnad för de understödda bostäderna år 1917 2,850
kronor per eldstad (den verkliga kostnaden uppgick till 3,190 kronor),
år 1918 4,255 kronor per eldstad och år 1919 4,380 kronor per eldstad.
Enligt redogörelsen för den kommununderstödda bostadsproduktionen
under krigsåren i Stockholm och Göteborg, har denna byggnadsverksamhet,
vad beträffar Stockholm, betingat en kostnad av 4,915 kronor per
eldstad, varav den rent kommunala 4,000 kronor per eldstad (mest trähus)
och den av staden subventionerade i runt tal 6,000 kronor per eldstad,
samt, vidkommande Göteborg, uppgått till cirka 2,293 kronor per eldstad
beträffande stadens egna hus. I mars 1919 beräknade bostadssakkunniga
kostDaden till 5,000 kronor per eldstad, och samma belopp
upptages av svenska stadsförbundets bostadsråd i dess förutberörda framställning
av december 1919.

Efter vad jag inhämtat hava kostnaderna för av kasernbyggnadsnämnden
under senaste tiden uppförda byggnader, innehållande bostadslägenheter,
uppgått till: i Linköping c:a 5,630 kronor per eldstad, i Eksjö
c:a 5,200 kronor per eldstad och i Växjö c:a 5,700 kronor per eldstad.

I de framställningar från de affärsdrivande verken och tullverket
angående bostadsbyggande för statstjänare, som jag längre fram får tillfälle
närmare beröra, räknar järnvägsstyrelsen med en genomsnittskostnad för
lägenheter om 2—3 rum och kök av 5,500 kronor och för lägenheter

Kungi. Maj:ts Proposition Nr SI 4.

om 4 å 5 rum och kök av 6,000 kronor. Telegrafstyrelsen utgår från
vida högre beräkningar eller 7,500—9,000 kronor per eldstad, medan
tullverket, som grundar sina beräkningar på detaljerade kostnadsförslag,
upprättade av arkitekter eller byggmästare i de olika orterna, kommer
till följande kostnader för olika städer: i Göteborg 7,100—5,030 kronor,
i Hälsingborg 5,500 kronor, i Malmö 5,377 — 5,165 kronor, i Norrköping
6,400—5,800 kronor, i Gävle 6,667—5,800 kronor, i Sundsvall 5,400
kronor samt i Trälleborg 4,700 kronor, allt per eldstad.

Från Stockholm föreligga andra beräkningar, utvisande att kostnaderna
därstädes för även anspråkslösa bostadsbyggnader för närvarande
kunna beräknas till 10—11,000 kronor per eldstad.

Med hänsyn till nu anförda siffror kan man enligt min mening icke
i de kalkyler, varom nu är fråga, stanna vid ett lägre kostnadsbelopp
än 6,000 kronor per eldstad för de övervägande smålägenheter, vilkas
tillkomst det nu gäller att söka trygga. Såsom ett genomsnittstal för
hela landet anser jag dock berörda siffra kunna läggas till grund
för de ekonomiska kalkylerna, varvid jag givetvis utgår ifrån, att icke
den allmänna prisnivån undergår ytterligare förhöjning och att alla ansträngningar
inriktas på att genom organisation, förbättringar i byggnadstekniken
m. m. vinna prisbilligare bostadsbyggen.

För fastställande av en allmän plan för den bostadsproduktion, som
sålunda bör eftersträvas, gäller det slutligen att bestämma sig för en
lämplig tidsperiod till planens genomförande.

Svenska stadsförbundets bostadsråd har i sin förberörda framställning
räknat med en treårsperiod såsom den lämpligaste tidsperioden.

För min del vågar jag betvivla att, även med en inskränkning av
den allmänunderstödda bostadsproduktionen till, såsom bostadsrådet föreslagit,
28,000 eldstäder, en tid av tre år kan vara tillräcklig för denna
produktions åstadkommande. Då jag räknat med, att planen för den
statsunderstödda bostadsproduktionen bör omfatta 40,000 eldstäder, måste
redan därav en förskjutning av tiden för planens genomförande vara
påkallad. Ett för starkt sammanpressande av bostadsproduktionen äventyrar
lätt hela planens genomförande. Tillgången på arbetskraft i byggnadsfacket
är begränsad och produktionen måste läggas med hänsyn
härtill. Om tidrymden för bostadsplanens genomförande icke sättes alltför
kort, hinner arbetskraften lämpligen fördela sig och en hastig sugning
av arbetskraft från andra näringsgrenar, särskilt jordbruket, undvikes. En
möjlig nedgång av prisnivån kan också därmed göra sig bättre gällande.

Särskilda

beräkningar

från

Stockholm.

Departements

chefen.

Tidrymden
för planens
genomförande.

Svenska stads
förbundets
bostadsråd.

Departements

chefen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

Statens direkta
bostadsproduktion.

Svenska stadsförbundets

bostadsråd
m. fl.

Departements chefen.

Den period, för vi]ken en subventionsverksamket nu kan planeras,
bör emellertid ej heller lämpligen sträcka sig över allt för lång tid.

För den bostadsproduktion, med vars allmänna planläggning jag
här sysselsätter mig, synes böra beräknas en femårsperiod (inberäknat
år 1920).

Vad nu yttrats avser den bostadsproduktion, som bör påräknas
av kommuner eller enskilda. Men för att lindra de nuvarande bostadssvårigheterna
kräves också, att staten i större omfattning än hittills låter
uppföra höstäder för statstjänare.

I den ofta berörda framställningen från svenska stadsförbundets
bostadsråd den 13 december 1919 har framhållits önskvärdheten av
att staten direkt bidrager till lindrande av den nuvarande tryckande
bostadsbristen genom att i avsevärd omfattning uppföra bostäder för
statsanställda. Ett sådant bostadsbyggande utgör också eu förutsättning
för hela den av bostadsrådet framlagna planen till statens understöd
för bostadsproduktionen.

Hurusom i övrigt från olika håll förslag framkommit om ett ökat
bostadsbyggande för statstjänare får jag tillfälle längre fram omförmäla.

Statens direkta bostadsproduktion synes böra avse 5,000 eldstäder
och likaledes omfatta en tidrymd av fem år (inberäknat år 1920).
Efter en genomsnittskostnad av 6,000 kronor per eldstad skulle kostnaden
för denna produktion uppgå till 30,000,000 kronor.

För den enskilda byggnadsproduktionen skulle den plan, vars
allmänna grunder jag nu utvecklat, omfatta 40,000 eldstäder och
efter 6,000 kronor per eldstad betinga'' en sammanlagd kostnad av

240,000,000 kronor.

Nu angivna siffror angiva således måttet av den bostadsproduktion,
vilken nu bör eftersträvas och de sammanlagda kostnader, som en dylik
plans genomförande kan beräknas medföra.

Möjligen kommer man i verkligheten ej att nå till en så stor bostadsproduktion,
utan kan den komma att bli av blygsammare dimensioner.
Komma byggnadskostnaderna i följd av den forcerade byggnadsproduktionen
att avsevärt ökas, kan det också bliva nödigt att tillfälligt avbryta
eller inskränka byggnadsproduktionen. A andra sidan kan ju
också tänkas, att förhållandena utveckla sig i en lyckligare riktning,
närmast så, att viss nedgång eller åtminstone stabilitet i kostnaderna
inträder redan före fem-årsperiodens utgång. Om under sådana omständigheter
det enskilda initiativet visar ansatser till byggnadsverksam -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

hetens upptagande i normal omfattning, synes hela frågan om bostadsproduktionens
understödjande böra tagas under ny omprövning.

Med avseende å de åtgärder från det allmännas sida, som för den
angivna planens genomförande erfordras, må till en början framhållas,
att det närmast synes gälla att skyndsamt få den nödvändigaste produktionen
i gång och att därvid väsentligen anknyta åtgärderna till de av
kristiden föranledda förhållanden, som framkallat bostadssvårigheterna.
Liksom jag därför förut avböjt tanken på att för närvarande genom
lagstiftning ålägga kommuner och arbetsgivare särskilda allmängiltiga
förpliktelser med avseende å bostadsproduktion, har jag ej heller ansett
allmänna beskattningsåtgärder i samma syfte böra för närvarande
ifrågasättas. Tilläventyrs bliva sådana åtgärder framdeles nödiga, men
dessa torde böra grundas på mera normala och stabila förhållanden,
än som för närvarande kunna anses föreligga.

Jag har således ansett mig böra inskränka åtgärderna till bostadsproduktionens
främjande väsentligen till förslag, som kunna omedelbart
bringas till verkställighet och därmed snarast möjligt bidraga till lindrande
av den allmänna bostadsnöden i städer och stadsliknande samhällen,
särskilt för de mindre bemedlade klasserna.

Dessa åtgärder hava också synts mig böra begränsas till anlitande
dels av statsfonder, som härför kunna göras tillgängliga, dels ock av
medel, vilka, i anslutning till härutinnan upprättat förslag, kunna
beredas genom eu tillfällig beskattning av viss hyresstegring
och således direkt hänföra sig till under krigsåren uppkomna förhållanden.

De förslag, som jag härutinnan vill framlägga för Kungl. Maj:ts
prövning, hänföra sig till tre grupper av från varandra rätt så skiljaktig
art. Jag förordar således

1) ett mera forcerat byggande av bostäder för statst jo,nar e, avsett att
omfatta de närmaste fem åren;

2) ett lans- och subventionssystem för kommuner, bostadsföreningar och
enskilda, som uppföra vissa slag av bostäder, väsentligen begränsat till den
närmaste femårsperioden; samt

3) vissa anslag till utredningar m. m. för vinnande av sådana förbättrade
tekniska anordningar vid husbyggnader, som kunna nedbringa
byggnadskostnaderna.

Jag skall behandla vart och ett av dessa förslag under särskilda avdelningar
här nedan; och gör härvid början med

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Nuvarande

förhållanden.

A. Bostadsbyggande för statstjänare.

Staten har hittills allenast i ringa omfattning uppfört bostäder för
statstjänare. I avsevärdare utsträckning har sådant bostadsbyggande
allenast ägt rum vid statens järnvägar. Sedan åtskilliga tiotal år hava
således uppförts bostäder för järnvägspersonal å sådan ort, där möjligheter
för vederbörande personal att förhyra bostäder icke förefunnits
eller där så för tjänstens handhav ande ansetts nödigt.

I nu gällande avlöningsreglemente för statens järnvägar den 28 juni
1918 stadgas härom i § 9 mom. 1 följande:

»l:o) Förmånen av fri bostad uti järnvägens egna eller förhyrda
lägenheter må, där styrelsen finner sådant vara för järnvägstrafiken behövligt,
tillkomma dels byråchef, förste byrådirektör, expeditionsföreståndare,
förste vaktmästare och vaktmästare i styrelsen, dels följande
tjänstemän av högre grad vid distrikten och huvudverkstäderna, nämligen:
distriktschef, ban-, maskin-, telegraf- och signalingenjör, trafikinspektör,
överinspektör, baninspektor, maskininspektor, elektroingenjör, byråassistent,
stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare för biljettexpedition,
förste stationsskrivare å station av 2:a eller 3:e klass
ävensom dylik tjänsteman å station av högre klass, som tjänstgör antingen
å stationsinspektors expedition och regelbundet användes i yttre
tjänstgöring eller å bil] ett expedition, dels samtliga tjänstemän av lägre
grad vid distrikten eller huvudverkstäderna med undantag av lokomotivförare,
tågmästare, ogift förste kontorsbiträde och ogift manligt ''kontorsbiträde,
som icke regelbundet användes i yttre tjänstgöring, konduktör,
eldare, vagnskötare och kvinnligt kontorsbiträde.

Där lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri
bostad i järnvägens egna eller förhyrda hus tillkomma jämväl här nu ej
nämnda tjänstemän vid distrikten ävensom de tjänstemän, i fråga om
vilka, på sätt ovan angivits, undantag stadgats beträffande förmånen att
erhålla inkvartering in natura.»

Med denna avlöningsförmån är förenad förmånen av fritt bränsle
enligt stat, som av järnvägsstyrelsen fastställes. De av ovannämnda
tjänstemän, som ej erhålla fri bostad, bekomma härför viss i avlöningsreglementet
bestämd ersättning.

Vid telegrafverket åtnjuta, enligt avlöningsreglementet, allenast de
kvinnliga stationsföreståndarna samt telefonist, som förestår växeltelefonstation,
fri bostad eller hyresersättning.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 314.

I postverket förekommer icke bostadsförmån eller ersättning därför.

Vid större verlcstadsanläggningar, t. ex. vid statens järnvägars centralverkstad
i Örebro samt vid telegrafverkets verkstäder i Nynäshamn,
har under senare år ett mera omfattande bostadsbygge ägt rum för anställd
verkstadspersonal.

I viss utsträckning har bostad in natura beretts högre och lägre
personal vid statens kanalverk samt driftspersonal vid kraftverken.

Vad nu berörda verk beträffar torde också böra erinras om, att
utöver det tillhandahållande av bostäder, som sålunda författningsenligt
ägt rum, bostad mot hyresersättning i enstaka fall upplåtits åt en eller
annan tjänsteinnehavare i byggnad, som uppförts för eller inköpts eller
förhyrts till expeditionslokaler för vederbörande verk.

Nu berörda förhållanden vid de affärsdrivande verken under civildepartementet
komma genom det gemensamma avlöningsreglemente för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk, som träder i kraft den 1 juli 1920, i så måtto att undergå
förändring, att den fria bostaden och bränslet bortfaller såsom löneförmån.
I nämnda avlöningsreglemente stadgas sålunda huvudsakligen
att, därest tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av
vederbörande verk, han skall vara skjUdig att bebo densamma,
och att för begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad ersättning efter
hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, skall
erläggas genom avdrag å avlöningen; och bestämmes detta avdrag i
sista hand av en för alla verken gemensam bostadsnämnd.

Vad beträffar domänstyrelsens förvaltningsområde äro i allmänhet
kronodomänerna och boställena utrustade med bostäder för den personal,
som kräves för deras skötande. Dessa egendomar äro utarrenderade, men
staten har byggnadsskyldighet för husen. Vidkommande skogsförvaltningen
äro kronojägare tillförsäkrade boställen, och uppföras sådana genom anlitande
av anslag å domänstyrelsens stat. Under senare år har också å
kapitalökning för statens domäners fond anvisats anslag till uppförande av
vissa bestämda jägmästarbostäder å orter, särskilt i Norrland, där svårigheter
mött eller anses föreligga för vederbörande revirförvaltare att förhyra
bostad. Vid de lägre skogsskolorna finnas också inrättade bostäder
för lärarpersonal och elever.

För personalen vid statens hospital ingår i regel bostad in natura i
löneförmånerna; de senare årens bostadsbygge därstädes har huvudsakligen
varit inriktat på att uppföra familjebostäder för skötarepersoualen,
varmed man kunnat i största möjliga utsträckning anställa gift personal.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.) 6i 20 7

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

Omfattningen under de senare åren av nu berörda bostadsbyggen
vid affärsverken och hospitalen (betjäningsbostäder för gift personal),
vilket bostadsbyggande, på sätt jag tidigare framhållit, under krigsåren
avsevärt ökats i syfte att lindra bostadsbristen, framgår av här intagna
tabell angående för ändamålet beviljade anslag.

Till bostadsbyggande (och inköp av bostäder) anvisade medel.

	1913	1914	1915	1916	1917	1918	1919
Statens järnvägar ...	146,300	222,900	111,900	475,000 •	625,000	2,489,700	6,696,500	I Tillstående summor äro\| ej inbegripna anslag till stationsbyggnader, vari i bostäder kunna vara upp-låtna i mindre omfattning, j ej heller andra anslag, varav någon del kan hava använts till någon enstaka bostadslägenhet.
Telegrafverket .....					232,849	2,372,951	387,000	Anslagen äro övervägande meddelade till arbetar-bostäder .vid telegraf-verkstäderna i Nynäs-hamn.
Vattenfallsverken .		55,000	59,000		95,000	476,000	1,618,000	Byggnaderna äro uppförda dels av direkt för tjänste-mannabostäder anvisade medel, dels av anslag till kraftverken, dels ock av anslag till distributions-ledningar. En del bo-stadsbyggen äro ej fär-diga och äro tilläggs-anslag härfor begärda.
Domänförvaltningen	174,935	61,112	67,073	424,665 l '' ''	421,249	375,736	423,384	Därav till jägmästare-bostäder tillsammans 1,210,384 kronor och till kronojägarbostäder 727,890 kronor.
Hospitalen...............	—	181,900	—	—	—	75,000	432,200	Avse diverse bostadshus för
Summa	321,235	520,912	237,973	899,66ö\|l,374,098\|5,789,387\|9,557,084	gift personal.

Anm. Vid postverket härs inga särskilda anslag till tjänstemannabostäder meddelats. I byggda eller inköpta posthus
hava under åren 1917—1919 inretts följande bostadslägenheter: 1 om 7 rum och kök, 3 om 6 ram och kök, 7 om
5 rum och kök, 3 om 4 rum och kök, 9 om 3 ram och kök, 12 om 2 ram och kök, 2 om 1 rum och kök samt 8
enkelrum.

Öl

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Av 1920 års riksdag har i statsverkspropositionen äskats anslag
för arbetare- och därmed jämförliga bostäder vid de aflärsdrivande verken
under civildepartementet och vid hospitalen till följande belopp:

	På tilläggs-stat för år 1920	För år 1921
Postverket .....................................................................	_	223,000
Telegrafverket ...............................................................	1,223,600	604,000
Statens järnvägar............................................................	623,400	2,557,300
Statens vattenfallsverk ...................................................	500,000	200,000
Medicinalstaten (hospitalspersonal)....................................	—	821,000
Summa	2,347,000	4,405,300

Vad beträffar domänförvaltningen har för bostadsbyggande (jägmästarbostäder)
äskats anslag av 1920 års riksdag med:

På, tilläggsstat för år 1920 För år 1921

kronor 4,000: — kronor 630,500: —

Slutligen bar för uppförande av bostadshus åt tullpersonalen vid
Värtahamnen i Stockholm ävensom i Mon å tilläggsstat för år 1920
ifrågasatts ett anslag av 1,205,400 kronor.

Summan för av 1920 års riksdag redan äskade bostadsbyggnader
uppgår således till

å tilläggsstat för år 1920........... kronor 3,556,400: —

och å staten för år 1921 ............ » 5,035,800:

Summa kronor 8,592,200: —

På sätt av förevarande bägge uppgifter framgår, hava statsmakterna
således redan i någon mån beaktat vikten av att staten under tider av
utbredd bostadsbrist medverkar till densammas lindrande genom att i
avsevärt större utsträckning än eljest bygga bostäder åt statstjänare.

I viss omfattning hava bostäder beretts jämväl för under andra än
förut nämnda statsförvaltningar lydande personal. Så äro i nybyggda
kasernetablissement en del bostadslägenheter inredda huvudsakligen för
underofficerare. Vidare åtnjutes bostadsförmån av fängelseförestandare

Framställningar
från
orterna om
ökat bostadsbygge
för
statstjänare.

Svenska

stadsför bundet.

(18A 1919.)

Malmö stadsfullmäktige.

5- Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

och en del av bevakning spersonalen vid central fängelser, tvångsarbetsanstalter
och straffängelser, ävensom för föreståndare och personal vid statens
alkoholistanstalter.

Åt landshövdingarna äro upplåtna boställsvåningar, riksbankskontorens
föreståndare bebo boställsvåningar i för riksbankens expeditionslokaler
uppförda hus, åtskilliga vaktmästare vid olika förvaltningsgrenar hava
likaledes bostadsförmån. Undantagsvis är i övrigt bostad beredd enstaka
tjänstemän.

Den senast fungerande provinsialläkarekommittén har vidare föreslagit
uppförande med statens bidrag av bostäder åt provinsialläkare i
avlägset belägna och svårbesatta distrikt, där lämplig bostad för läkaren
är svår att uppbringa. Detta förslag har dock hittills icke föranlett
framställning till riksdagen.

Det torde slutligen i detta sammanhang böra erinras om, att genom
allmän författning vederbörande kommuner ålagts vissa skyldigheter med
avseende å tillhandahållande av bostäder åt tjänstemän, vilka helt eller
till viss del avlönas av statsmedel. Så äro kommunerna skyldiga att
tillhandahålla bostad (eller utgiva bostadsersättning) åt samtliga rektorer
vid rikets allmänna läroverk, varjämte landsbygdens kommuner (men
ej städerna) hava skyldighet tillhandahålla personalen vid folk- och småskolor
viss bostad (eller kontant ersättning därför). Jämväl distriktsbarnmorskor
och distriktssköterskor skola tillhandahållas viss bostad (eller
bostadsersättning).

Den under krigsåren alltmer trängande bostadsnöden har riktat uppmärksamheten
på vikten av, att staten i vida större omfattning än hittills
tillgodoser statstjänarnas bostadsbehov; och hava flera framställningar i
detta syfte under senare tiden ingått till Kungl. Maj:t.

Förutom en allmän framställning i ämnet av den 18 februari 1919
av Svenska stadsförbundets bostadsråd, vid vilken var fogad en vidlyftig
utredning, hava särskilda framställningar från olika städer i samma
syfte inkommit. Av dessa må omförmälas följande

Sa har från stadsfullmäktige i Malmö den 10 maj 1919 genom länsstyrelsen
inkommit begäran om vidtagande av åtgärder för uppförande.
genom statens försorg av bostäder åt i Malmö stad boende statsfunktionärer.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

Stadsfullmäktige i Sundsvall hava i skrivelse den 26 juni 1919, med
förmälan att enbart statens järnvägars i Sundsvall stationerade personal
uPP£jnge till 209, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte genom vederbörande
kommunikationsverk redan år 1920 av riksdagen äska anslag för
byggande av ett större antal lägenheter för de olika verkens i Sundsvall
stationerade personal.!

Ytterligare har drätselkammaren i Sala den 22 juli 1919 gjort framställning
om erforderliga åtgärder för att genom nybyggnader bereda
bostäder åt i staden bosatta, i statens tjänst anställda personer; och beräknar
drätselkammaren att härför åtgå 165 rum och 72 kök eller
således tillhopa 237 eldstäder.

Vidare har magistraten i Örebro i skrivelse den 7 oktober 1919 överlämnat
en av stadsfullmäktige därstädes gjord hemställan till Kungl. Maj:t
om omedelbara åtgärders vidtagande från statens sida för tillgodoseende i
största möjliga utsträckning av bostadsbehovet för i statsdrift eller eljest
i statens tjänst anställd i Örebro boende personal. Härvid har särskilt
framhållits, att av den i statens järnvägars tjänst år 1918 i Örebro anställda
personalen, uppgående till 1,856 personer, allenast 76 voro av
staten försedda med bostad.

Magistraten i Umeå har också i till Kungl. Maj:t ställd skrift den
7 december 1919 överlämnat en av stadsfullmäktige i Umeå gjord framställning
om åläggande för statens verk att vid lokalbehov för sin i staden
stationerade personal uppföra nya byggnader i stället för att, såsom
hittills skett, söka förvärva redan uppförda byggnader för ändamålet.

Ytterligare hava stadsfullmäktige i Jönköping i en till Kungl. Maj:t
den 20 december 1919 ställd, av länsstyrelsen i Jönköpings län överlämnad
framställning hemställt, att åtgärder från statens sida snarast möjligt
måtte vidtagas för att genom nybyggnader bereda bostad åt i Jönköping
bosatt i statens tjänst anställd personal; och har till stöd för denna framställning
huvudsakligen anförts följande:

Ehuru bristen på bostäder föranlett stadsfullmäktige att vid åtskilliga tillfällen
bevilja bidrag från stadens sida till åstadkommande av nya bostäder, hava
de uppoffringar, som av staden i sådant hänseende gjorts, emellertid visat sig
vara långt ifrån tillräckliga för att avhjälpa den bostadsbrist, som är rådande
inom staden. Till fyllande av det förefintliga behovet av sunda och tidsenliga
bostäder krävas därföre betydligt mera vittgående åtgärder. Stadens ekonomi
medgiver dock endast, att staden i begränsad omfattning ikläder sig kostnader

Sundsvalls

stadsfullmäk tige.

Sala drätselkammare.

Örebro

stadsfull mäktige.

Umeå

stadsfull mäktige.

Jönköpings

stadsfull mäktige.

Nässjö

stadsfull mäktige.

54 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

härför. Ett kraftigt statligt ingripande härvidlag framstår på grund härav allt
mer såsom oundgängligen erforderligt.

Staten bar visserligen under kristiden bidragit till byggnadsverksamheten
inom staden genom lämnande av de understöd till uppförande av bostadshus med
smålägenheter, som under de senaste tre åren från staten utgått under förutsättning
av bidrag från kommunen.

Det torde emellertid böra åligga staten att även mera direkt ingripa till
byggnadsfrågans lösning och därvid främst genom att låta uppföra bostadshus åt
sina egna anställda. Statens skyldighet härutinnan har jämväl av statsmyndigheterna
själva börjat bliva erkänd.

Krav på dylikt statligt bostadsbyggande hava ock under innevarande år blivit
framställda från olika håll.

Enligt utredning, som här bifogas*), utgör antalet i Jönköping boende, i statens
och riksbankens tjänst anställd personal sammanlagt 695, varav blott 152
personer beretts bostäder i staten eller riksbanken tillhöriga fastigheter eller i
statens järnvägars änke- och pupillkassas bostadshus. Det återstående antalet
statsanställd personal, eller 543 st. jämte deras familjer och tjänare äro för närvarande
hänvisade att själva skaffa sig bostäder. Det är givet, att, om staten
genom nybyggnader beredde bostäder till åtminstone en avsevärd del av de härstädes
statsanställda, därigenom en högst väsentlig lättnad i den nuvarande bostadsbristen
i staden skulle uppstå. Jönköpings stad torde också, vilket framgår
av ovan angivna utredning, hava ett i förhållande till dess folkmängd jämförelsevis
stort antal statsanställda personer, varför ett ingripande från statens
sida här mer än på många andra platser kan anses vara av behovet pakallat.

Slutligen liava stadsfullmäktige i Nässjö i en den 7 juni 1919 till
Kungl. Maj:t avlåten skrift hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
nödiga åtgärder för åstadkommande av det oundgängligen nödvändiga
antalet bostadshus för statspersonalen i Nässjö eller genom förmånlig
låneförmedling uppmuntra den enskilda byggnadsverksamheten bland
nämnda personal; och har till stöd härför huvudsakligen anförts följande: I

anledning av inom stadsfullmäktige härstädes väckt motion om framhållande
för statsmyndigheterna av nödvändigheten av åtgärders vidtagande för bostadsproduktion
för i statsdrift härstädes anställd personal, beslöto stadsfullmäktige
vid sammanträde den 23 innevarande maj hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet
anföra följande:

Kravet på att staten såsom arbetsgivare, i likhet med de kommunala och
industriella företagen, skall i möjligaste mån sörja för sin anställda personals bostadsfråga
och ej genom underlåtenhet härutinnan förvärra den nu rådande bostadsnöden
har på senare tiden med allt större styrka börjat göra sig gällande.
Statens verksamhet i berörda syfte har hittills varit av mycket blygsam omfattning.
För postverkets personal har över huvud taget ingenting gjorts. Statens järnvägars
personal har varit den mest gynnade, dels därigenom, att en del nya bostäder
tillkommit, och dels genom att bostäder, tillhörande änke- och pupillkassan,

*) Ej här intagen.

Kung!. Majds Proposition Nr 314.

till personalen uthyrts. I gjorda utredningar lämnade uppgifter giva dock vid
handen, att tillhandahallande av bostäder icke på långt när hållit jämna steg med
affärsverkets utveckling, utan snarare minskats. Så t. ex. hade år 1918 endast
36 % av ordinarie befattningshavare tilldelats bostad, under det att motsvarande
siffra för år 1910 var 44. Sedan år 1914 har endast i några undantagsfall bostäder
uppförts i större samhällen.

Nässjö stad med sitt störa antal statsanstiilld personal torde i hög grad
hava rätt att påräkna hjälp från statens sida för den här rådande bostadsbristens
avhjälpande.

Antal järn vägspersonal härstädes utgör för närvarande:

Vid trafikavdelningen........................ 314

» maskinavdelningen..................... 294

eller tillhopa...................................... 608,

i vilken siffra icke medräknats aspirant- och annan tillfällig personal (vid trafikavdelningen
107 personer) samt banavdelningens personal. För järnvägspersonalen
härstädes finnas uppförda eller under byggnad varande 12 st. boställshus med
45 lägenheter.

Postverket med sina 46 tjänstemän har endast till sitt förfogande eu lägenhet
i postkontoret härstädes. Enligt tillgängliga uppgifter torde antalet lägenheter
i Nässjö den 1 nästa oktober uppgå till cirka 2,000, varav ungefär V3 disponeras
av statspersonal.

Yttranden över sistnämnda framställning hava avgivits av järnvägsstyrelsen
och generalpoststyrelsen, därvid uttalats, att vid förslag om
bostadsbyggande för statstjänare all möjlig hänsyn borde tagas till förhållandena
i Nässjö; och har sistnämnda styrelse åberopat sin ingivna
plan till bostadsbyggande för postpersonalen, vilken plan jag längre
fram får tillfälle närmare omförmäla.

I de förut berörda genom länsstyrelserna inkomna redogörelserna för
bostadsbristen i städer och stadsliknande samhällen bar från olika båll påpekats,
att ett ökat bostadsbygge för statstjänare skulle i avsevärd grad
lätta de bostadsbekymmer, som nu i så hög grad tynga stadssamhällenas
befolkning. Sådana synpunkter hava gjorts gällande från Söderhamn,
Hudiksvall, Ange, Charlottenberg m. fl. orter.

Jämväl från statsinstitutioner hava framställningar ingått om beredande
genom statens försorg av bostäder åt vissa statstjänstemän.

Så har styrelsen för sko g shö g skolan och statens skogsförsöksanstalt den
29 december 1919 ingivit en framställning till Kungl. Maj:t om beredande
av bostäder i närheten av vederbörande institutioner åt befattningshavare
vid skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt.

Vidare bar generaltullstyrelsen i samband med framläggande av tullverkets
utgiftsstater för 1921 anfört följande:

Förslag om
bostadsbygge
för statstjänare
i samband
med
redogörelserna
föibostadsbristen

i stadssamhällen.

Styrelsen
för skogshögskolan.

Generaltull styrelsen.

Norrköpings

läroverks kollegium.

Andra
kammaren
vid 1919 års
riksdag.

KungL Maj:ts Proposition Nr 314.

Generaltullstyrelsen tillåter sig, ehuru saken icke direkt står i samband med
tullverkets utgiftsstater, här beröra ett förhållande, som på senare tiden inträtt
och som synes styrelsen vara av den beskaffenhet, att särskilda åtgärder i anledning
därav från statsverkets sida väl kunna ifrågasättas. Styrelsen syftar härmed
på den alltmer överhandtagande bostadsnöden, som länge gjort sig gällande men
som numera stigit till en höjd, vilken gör det snart omöjligt för personer i den,
trots erhållna krigstidstillägg, alltjämt synnerligen knappa ekonomiska ställning,
vari statstjänstemännen äro försatta, att för rimliga pris förskaffa sig tjänliga bostäder.
Bostadsfrågans betydelse för hemlivets trevnad och därmed även för arbetsro
och arbetsglädje torde icke kunna skattas nog högt; och icke heller bör
vikten av att icke en oproportionerligt stor del av en i alla händelser knapp inkomst
måste användas för beredande av en ofta otillfredsställande bostad förbises.
De nu i dessa hänseenden rådande missförhållandena kunna givetvis icke
undgå att på tjänstemännen verka nedtryckande och förstämmande och äro därigenom
i längden utan. tvivel ägnade att medföra en ofördelaktig inverkan på
deras tjänstutövning. Även direkta olägenheter för statsverket torde kunna påvisas
såsom följder av förhållandet. Enligt vad till styrelsens kännedom kommit,
hava åtminstone inom tullverket fall inträffat, då svårigheten att erhålla bostad
hindrat förtjänta tjänstemän att söka befordran; utsikten att för en viss tjänst
finna den rätte mannen kringskäres sålunda till skada för statsverket. De temporära
förflyttningar av personal från en ort till en annan, vilka under krisåren
varit ganska omfattande och som, i överensstämmelse med 1914 års tullkommissions
förslag, lära för framtiden komma att ingå såsom ett väsentligt led i tullverkets
förvaltning, försvåras givetvis i hög grad genom bristen på bostäder och
de i förhållande till vederbörande tjänstmäns inskränkta tillgångar oskäliga pris,
sådana, om de överhuvud taget kunna fås, betinga. Då föga utsikt synes vara
för handen, att den tryckande bostadsbristen skall inom en överskådlig tid upphöra
eller lindras, utan densamma snarare synes mer och mer förvärras, vågar
styrelsen ifrågasätta, huruvida icke Eders Kungl. Maj:t skulle täckas föranstalta
om utredning, om och i vad mån genom åtgärder från det allmännas sida tillgång
till tjänliga bostäder skulle, åtminstone på större platser, kunna till skäliga
priser beredas statstjänstemännen.

Ytterligare har Norrköpings läroverkskollegium i till mig ställd skrivelse
den 19 februari 1920, med framhållande av de vådor bostadsbristen
innebar för erhållande av dugande lärarkrafter vid läroverken i de större
städerna, anhållit, att vid de åtgärder, som kunde vidtagas för avhjälpandet
av statstjänstemännens bostadsnöd, läroverkslärarna också måtte
komma i åtanke och sålunda få åtnjuta samma förmåner, som redan
hålla på att beredas tjänstemännen vid tull-, telegraf- och vissa andra
statens verk.

Slutligen erinrar jag om, att andra kammaren vid 1919 års lagtima
riksdag, (jfr 31), för sin del besluta bifalla ett sitt fjärde tillfälliga utskotts
betänkande i anledning av väckt motion om utredning av frågan rörande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314. 57

industriella företags skyldighet att sörja för sina arbetares bostadsbehov, i
vilket betänkande hemställdes, bland annat, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Magt anhålla, dels att Kungl. Maj:t ville, efter utredning av behovet
för varje särskild ort, vidtaga nödiga anstalter för åstadkommande
snarast möjligt av det oundgängligen nödvändiga antalet bostäder för
statsanställd personal, dels och att Kungl. Maj:t ville föranstalta om
utredning, i vilken omfattning och i vilka former staten för framtiden
måtte kunna sörja för sin personals bostadsförhållanden.

Ett allmänt åtagande från statens sida att sörja för bostäder åt
sina tjänstemän är en synnerligen vittutseende fråga, som medför
högst betydande ekonomiska konsekvenser. I och för framläggande
av ett mera omfattande förslag i detta syfte kräves därför en ingående
utredning, behandlande också de eventuella konsekvenser i avlöningshänseende
eller eljest, som därmed äro förbundna, ävensom en
på denna utredning grundad plan, omfattande hela den tidrymd, under
vilken planens realiserande kan tänkas genomförd utan att statens
ekonomiska bärkraft anstränges över hövan. Svårigheterna att uppgöra
en sådan plan, som med hänsyn till de betydande utgifter den kräver,
måste sträcka sig över en lång tidrymd, äro högst betydande. Antalet
hos staten anställda tjänstemän växer årligen allt efter som nya
områden bliva föremål för statens ingripande; men i vad omfattning
man bör räkna med en dylik tillväxt, är omöjligt att på förhand förutse.
Inom redan befintliga verk är tjänstemannabehovet ej heller konstant;
särskilt vid affärsverken växlar detta behov efter rörelsens utveckling
eller tillbakagång. Stationsorterna för tjänstemännen äro också underkastade
vissa växlingar, allt efter som orten växer eller sjunker i betydelse
för vederbörande statsinstutitioner och därmed större eller mindre
personal erfordras. Tjänstemännens anspråk på själva bostäderna
torde vara i tilltagande, och vägande av dessa anspråks befogenhet är
en mycket vansklig sak; bygger staten bostäder för sina tjänstemän,
måste den också fordra att tjänstemännen taga dessa bostäder i anspråk
för egen del. Familjens storlek och tjänsteinnehavarens ekonomiska
villkor inverka också på dessa anspråk.

Med vad jag nu yttrat, vill jag emellertid ingalunda påstå, att icke
vissa tjänstemannakategorier, för viikas bostadsbehov staten hittills icke
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.) 6i 20 8

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

sörjt, lämpligen böra i görlig omfattning och under lämplig tidrymd
beredas bostad genom statens försorg. Särskilt är så fallet med tjänstemän,
som måste vara bosatta å ort, där synnerliga svårigheter föreligga
att överhuvud kunna erhålla bostad eller där andra vägande skäl
för ett statens bostadsbyggande föreligga. Nämnda synpunkt har
varit bestämmande för statsmakternas beslut att t. ex. uppföra bostäder
för revirförvaltare i de nordliga delarna av landet; och den kan också
göras gällande med avseende å förut omförmäld fråga om beredande
av bostäder genom statens försorg åt vissa provinsialläkare. Utredningen
av sistnämnda fråga bör därför fullföljas, så att förslag i
ämnet kan framläggas inom en nära framtid. Till svårigheterna att
besätta provinsialläkardistrikten i de inre och översta delarna av Norrland
bidrager otvivelaktigt vanskligheten för vederbörande att vinna dräglig
bostad. Att bostadsfrågan för nämnda tiänstemän ej blivit löst, går
således ut över allmänheten, vars behov av läkarvård därmed äventyras.

Det lärer också finnas fog för att påstå, att tjänstemännens verksamhet
och således tjänstens lämpligaste handhavande stundom kan påfordra, att
bostäder beredas vissa tjänstemän genom statens försorg. Så kan t. ex. vara
fallet med tjänstemän, som äro fästade vid en viss institution. Men
nu berörda fall, där det framför allt är i statens och allmänhetens intresse,
att bostad genom statens försorg eller med statens understöd beredes
vederbörande, böra göras till föremål för övervägande efter omständigheterna
med avseende å varje tjänstemannagrupp för sig.

En utredning och därpå grundad plan till bostadsbyggande i
stor omfattning för statstjänstemän har i varje fall icke varit möjligt
åstadkomma å sådan tid, att dess genomförande kunnat bliva av avsevärd
betydelse för lindrande av den bostadsnöd, som nu trycker stora delar
av landet

Det har därför synts mig nödigt, att, då staten icke lärer böra
undandraga sig att direkt bidraga till bostadsnödens lindrande genom
att också för sin del igångsätta bostadsbyggande för sina tjänstemän i
större omfattning än hittills, detta huvudsakligen inskränker sig till
bostäder för tjänstemän vid verk och institutioner, där sådant bostadsbyggande
hittills varit vanligt och där således statsmakterna varit
ense om lämpligheten av en sådan byggnadsverksamhet, ävensom förut
prövat, vilka tjänstemannagrupper därvid främst böra ifrågakomma.
Jag anser således, att det ökade bostadsbygge för statstjänare, som nu
ifrågasättes, bör begränsas till de affärsdrivande verkens personal. Med
hänsyn dock till, att tullverket i berörda avseende står de affärsdrivande
verken nära, och att speciella svårigheter för detta verks lägre personal

Kling1, Maj:ts Proposition Nr 314. 59

att förskaffa sig bostäder flerstädes uppstått, varom generaltullstyrelsens
nyss omförmälda framställning bär vittne, bär chefen för finansdepartementet
förklarat sig anse, att tullverket jämväl bör bli delaktigt i de
anslag, som kunde meddelas till ett av nuvarande förhållanden å bostadsmarknaden
påkallat ökat bostadsbygge för statstjänare. Däremot är
erinran från min sida ej att framställa.

För att vinna kännedom om, huru stort behovet av bostadsbyggande
är å orter, där ett sådant kunde hava avsevärdare inverkan på
det allmänna läget å bostadsmarknaden, har jag från de affärsdrivande
verken under civildepartementet och från tullverket låtit infordra
uppgifter i detta avseende. Jag har härvid icke ansett statens
domänförvaltning böra medtagas, enär tjänsteinnehavare under denna
förvaltning äro så få till antalet, att ett statens bostadsbyggande för
dessa icke kan spela någon roll för den allmänna bostadsmarknaden.
Av 1920 års riksdag begäres redan å kapitalökningsstat ett rätt avsevärt
belopp eller tillsammans 634,500 kronor för byggande av bostäder åt
vissa jägmästare. Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har
också meddelat mig, att han icke ansåge nödigt att i nu förevarande
sammanhang ifrågasätta något forcerat bostadsbyggande för tjänstemän
under domänstyrelsen.

De från verken i nu berörda hänseende infordrade uppgifterna och
framställningarna innehålla huvudsakligen följande:

Statens järnvägar. Av järnvägsstyrelsens utredning framgår, att totala
antalet av den järnvägspersonal, som är hänvisad till bostäder, som ej ägas
eller förhyras av statens järnvägar, uppgår till 17,414, häri inberäknat, förutom
ordinarie personal, även extra ordinarie, aspiranter och verkstadsarbetare.

Det närmaste behovet av nya bostäder för att avsevärt lätta bostadsbristen,
bedömt efter förhållande å varje ort, har upptagits till 4,418 lägenheter om 2 rum
och kök samt 282 lägenheter om 3—5 rum och kök. De lägenheter, som i följd
härav ifrågasättas till uppförande, fördela sig på de olika distrikten på följande
sätt i vad avser orter, där minst 10 lägenheter avses uppförda: I distriktet 1,402
mindre och 91 större lägenheter, varav i Stockholm 700 mindre och 35 större, i
Norrköping 100, resp. 12, i Hallsberg 82, resp. 9, i Örebro 75, resp. 14, i Uppsala
75, resp. 6, i Linköping 75, resp. 4, i Mjölby 60 smärre lägenheter, i Katrineholm
45 mindre och 1 större lägenhet, i Sala 42, resp. 5, i Krylbo 40, i Nyköping
27, i Södertälje 24, i Motala 12, i Frövi 11 och i Yästanfors 10. Med
detta bostadsbyggande skulle, med inräknande av den personal, som redan nu
innehar bostad in natura, 31 % av distriktets, inkl. järnvägsstyrelsens personal, beredas
bostad i statens järnvägars ägda eller förhyrda hus. II distriktet: Här
upptagas 1,075 mindre lägenheter och 83 större, med följande fördelning å olika
orter: i Göteborg 500 mindre och 27 större lägenheter, i Kristinehamn 100, resp.
15, i Falköping-Eanten 100, resp, 11, i Karlstad 45, resp. 1, i Jönköping 45, resp.

Redogörelse
för den omfattning.
, vederbörande

verk anse bostadsbyggande

för st åt svärtare
nu kunna
ifrågasättas.

Statens järnvägar.

Telegraf verket.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 314,

2, i Skövde 30, resp. 2, i Halmstad 25 mindre, i Mora 24 mindre och 3 större,
i Laxå 20, resp. 2, i Herrljunga 20, resp. 2, i Uddevalla 20, resp. 1, i Yansbo 18
mindre, i Kil 16 mindre och 4 större, i Alingsås 15, resp. 3, i Stenstorp 15,
resp. 1, i Yarberg och Falkenberg vardera 15 mindre lägenheter, i Strömstad och
Töreboda vardera 10 o. s. v. Med inräknande av personal, som redan nn innehar
bostad in natura, skulle med denna byggnadsplan genomförande 42 % av
distriktets personal hava bostad i av statens järnvägar ägda eller förhyrda lokaler.
III distriktet: Här föreslås uppförande av 1,381 mindre och 78 större
lägenheter fördelade sålunda: Malmö 834 mindre lägenheter och 51 större, Hälsingborg
100, resp. 4, Ängelholm 100, resp. 2, Nässjö 95, resp. 7, Alvesta 45,
resp. 3, Lund 43, resp. 5, Trälleborg och Eslöv, vardera 40 mindre lägenheter,
Hässleholm 31 mindre och 4 större, Kävlinge 28, resp. 2, samt i Älmhult 25
mindre lägenheter. Med den personal, som nu innehar bostad in natura, skulle
med nybyggnadsprogrammets genomförande 40 % av distriktets personal beredas
bostad i av statens järnvägar ägda eller förhyrda byggnader. IY distriktets
byggnadsplan upptager 358 mindre lägenheter, fördelade med 105 på Östersund,
74 på Sundsvall, 44 på Söderhamn, 33 på Bollnäs, 23 på Hudiksvall och 21 på
Bräcke, 20 på Ljusdal, 15 på Orsa, 13 på Storvik och 10 på Ange. Efter planens
genomförande skulle 33 % av distriktets sammanlagda jämvägspersonal äga bostad
i järnvägarnas egna eller av dem förhyrda lägenheter. Y distriktet: Planen
omfattar 202 mindre lägenheter och 30 större, därav i Boden 48 mindre och 12
större, i Yännäs 39 mindre och 1 större, i Notviken 27, resp 3, i Luleå 21, resp.
9, i Gällivare 20 mindre lägenheter, i Umeå 15 mindre och 5 större lägenheter,
i Örnsköldsvik 10 mindre lägenheter o. s. v. Med genomförande av denna plan
komme av distriktets hela personal 43 % att beredas bostad i järnvägarnas egna
eller förhyrda lägenheter.

Kostnaderna för genomförande av de sålunda framlagda planerna äro av
järnvägsstyrelsen beräknad sålunda:

Lägenheternas	Antal eldstäder.	ä kronor.	Summa kronor.
Antal.	Storlek.
4,418	2 rum och kök	13,254	5,500		72,897,000
189	3 » » »	756	5,500	—	4,158,000	—
82	4 » » »	410	6,000	—	2,460,000	—
11	5 » » »	66	6,000	—	396.000	_
			Summa	79,911,000	— \|

Telegrafverket. Med överlämnande av en tablå över bostadsbehovet för den
gifta personalen vid telegrafverket, har telegrafstyrelsen huvudsakligen anfört följande:
Telegrafstyrelsen har i utredningen medtagit endast den gifta personalen,
vilken givetvis i första hand bör komma ifråga vid anskaffande av bostäder.
Emellertid finnes inom telegrafverket ett avsevärt antal ogifta tjänstemän, som
av flera anledningar äro i behov av bostäder i statens egna hus. Då frågan om
byggande av bostäder tagit fastare form, torde telegrafstyrelsen få anledning att
på flera platser även medtaga denna personal vid beräknandet av behövligt antal
bostäder.

Kungl. Maj:Is Proposition Nr 314. 61

Av eu bifogad tablå framgår ungefärliga bostadsbehovet för den gifta personalen,
varjämte i tablån lämnas en del upplysningar för frågans bedömande.

I tablån äro icke upptagna sådana mindre platser, där betydande bostadsbrist
råder, men på vilka platser telegrafverkets personal är så fåtalig att byggande
av bostäder enbart för denna personal icke lämpligen kan förordas. Frågan
om bostäder för ifrågavarande personal torde bäst kunna ordnas i samband med
eventuellt bostadsbygge för annat statens verk.

Bostadssvårigheterna göra sig kännbara på de flesta platser, där telegrafverkets
personal finnes placerad. Utan tvivel är dock bostadsbristen störst i de
större städerna. Där är det även för telegrafverket mest av behovet påkallat att
ordna bostadsfrågan i syfte att kunna ernå erforderlig rekrytering av personal.
Det synes telegrafstyrelsen därför föreligga alla skäl att till en början koncentrera
bostadsbyggandet till de större platserna och där söka genomföra bostadsanskaffandet
för personalen. Undantag härifrån måste emellertid göras för ett
par mindre platser, där bostadsbristen för telegrafverkets folk icke kan avhjälpas
på annat sätt än att telegrafverket bygger bostäder.

Utgående från dessa synpunkter anser styrelsen att bostadsfrågan bör lösas
under åren 1920—1922 beträffande nedannämnda orter och i nämnd ordning:
Stockholm, Göteborg, Norrköping, Gävle, Malmö, Nynäshamn, Linköping, Sundsvall,
Uppsala, Örebro, Hallsberg, Hässleholm och Lund.

Härigenom skulle i runt tal 70 % av telegrafverkets å dessa platser anställda
gifta tjänstemän och arbetare, som icke redan bo i telegrafverkets fastigheter
eller i .av telegrafverket förhyrda fastigheter eller som beräknas komma att
hyra io påbörjade eller planerade bostadshus, erhålla bostäder i statens fastigheter.

A vissa platser gör sig behovet av större lägenheter kraftigare gällande.
Detta gäller särskilt Stockholm, Göteborg, Norrköping och Gävle. Å samtliga
dessa platser kommer att under år 1920 placeras personal, åt vilka bostäder icke
kan anskaffas. Det synes sålunda omöjligt att på ett tillfredsställande sätt
genomföra den organisation av distrikten, som är beslutad att träda i kraft den
1 juli 1920, förrän bostäder innehållande större lägenheter uppförts i Norrköping
och Gävle. Frän rättvisans synpunkt sett måste även fordras, att bostadsbyggandet
ej inskränkes till byggande av bostäder enbart för personal som önskar
mindre lägenheter.

Frågan om tomter för blivande bostadshus torde lätt kunna ordnas på de
flesta platser. Om man bortser från de fall fall, då kombination med uppförande
av stationsbyggnad lämpligen kan ske, behöva byggnaderna givetvis icke förläggas
till de centralare delarna av samhällena, och betinga tomterna därför relativt
ringa. kostnader, särskilt som kommunerna å de flesta platser tillhandahålla
lämpliga tomter för skäligt pris.

Ä många platser finnes i kommunernas närhet staten tillhörig obebyggd
mark, som dock vanligen faller utom fastställd stadsplan. Då bebyggandet
emellertid kräver framdragandet av vatten-, avlopps- och dylika ledningar, som
medtaga dryga kostnader, torde det i allmänhet icke bliva fördelaktigt att uppföra
byggnader å ifrågavarande, staten tillhörig mark.

Kostnaden för uppförande av bostadshus under åren 1920—1922 å de av
telegrafstyrelsen föreslagna orterna anser styrelsen svårligen kunna angivas. Kostnaden
är delvis beroende på sättet för byggnadernas anordnande. I detta sammanhang
skulle kunna sättas i fråga, fortsätter styrelsen, huruvida icke skäl vore
att i en viss utsträckning planera byggande av enfamiljshus eller radhus, särskilt å

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

platser, där billigare byggnadssätt och billigare tomtpriser för dylika byggnadstyper
kunna tillämpas. Oavsett den trevnad detta skulle innebära för hyresgästerna, kan
ett sådant byggnadssätt i framtiden hava sin fördel för staten. Det får nämligen
antagas, att kostnaderna för fastigheternas underhåll i framtiden bliva betungande
och att det kan inträda andra, mer normala förhållanden, då det ej längre är behövligt
för staten att vara ägare till bostadshusen. Med ett sådant byggnadssätt
som det här antydda skulle det framdeles kunna bliva möjligt att försälja fastigheterna
till bostadsinnehavarna. Man kan nämligen antaga, att en blivande ägare
skulle kunna billigare ombesörja underhållet än staten, så att en överlåtelse kan
i ekonomiskt avseende medföra fördel för båda parterna. Staten skulle genom
dylika försäljningar även kunna få loss en del av det kapital, som nedlagts i
byggnader. Kommunerna lära på sina håll hava börjat slå in på en dylik byggnadspolitik.

I stort sett torde emellertid omkring 2,000 eldstäder behöva byggas under
angivna tid. Om man kan beräkna, att kostnaden per eldstad kan komma att
stanna vid 7,500 ä 9,000 kronor skulle byggnadskostnaden för dessa byggnader
bliva 15—18 miljoner kronor. Yad tomtfrågan beträffar, torde man kunna beräkna
att erhålla billig mark av kommunerna på de platser, där staten ej kan tillhandahålla
egna tomter. Ett belopp, motsvarande 5 % på byggnadskostnaden
eller 750,000—900,000 kronor, torde därför bliva tillräckligt för detta ändamål.

Sammanlagt skulle alltså i runt tal 16—19 miljoner behöva avses under
åren 1920—1922 till bostadshus för telegrafverkets personal.

En närmare redogörelse för den åberopade tablån torde jag ej behöva lämna,
utan allenast göra några meddelanden angående omfattningen av det bostadsbyggande,
telegrafstyrelsen tänkt sig för de närmaste 3 åren och som främst ansetts
böra inriktas på följande orter: Stockholm, Göteborg, Norrköping, Gävle, Malmö,
Nynäshamn, Linköping, Sundsvall, Uppsala, Örebro, Hallsberg, Hässleholm och
Lund. I Stockholm, där 389 familjer förhyra lägenhet av annan än telegrafverket,
anses böra uppföras lägenheter om högst 2 rum och kök för 265 familjer och
om 3—5 rum och kök för 48 familjer. Med avseende å lämpliga tomter därstädes
uttalar telegrafstyrelsen, att statens hela bostadsbehov i Stockholm bör
ses i ett sammanhang och en plan härför uppgöras. För Göteborg upptagas till
byggande 63 lägenheter om högst 2 rum och kök samt 29 lägenheter om 3—5
rum och kök, varvid telegrafstyrelsen, under meddelande att både staden och
staten äga lämpliga tomter, betingande de förra kronor 12: 30 per kvm. och de
senare 45 kronor per m3. Särskilt framhålles behovet av bostadsbyggande för
den personal, som bör erhålla 3—5 rum och kök, medan däremot byggande av
mindre lägenheter, i följd av redan av telegrafstyrelsen vidtagna byggnadsåtgärder,
är mindre trängande. I Norrköping ifrågasättes byggande av 15—20 lagenheter
av den mindre kategorien och 11 av den större, varvid med hänsyn till
samma förhållande, som anförts rörande Göteborg, behovet av större lägenheter
framför allt behöver tillgodoses. Staden säljer mark till 7 ä 10 kronor per m3,
medan staten tillhörig mark mindre val lämpar sig för byggnadstomter, då den
är belägen utom stadsplanen och sålunda kostnaden för vatten- och belysningsledningar
blir betydande. I Gävle upptagas 20 mindre lägenheter och 8 större,
i sammanhang varmed anmäles att byggnadsmark tillhörig staten eller kyrkofonden
ej finnes. I Malmö ifrågasättes 32 mindre och 16 större lägenheter och
finnas därstädes lämpliga tomter, tillhörande såväl staten som staden. För Nynäshamn
upptager förslaget 40 mindre och 3 större lägenheter och anmäles, att

Kung!. Maj:ts Proposition Nr ii 14.

tomter tillhöriga telegrafverket finnas. För denna ort nu upptagna byggnader
folie utanför de anslag, som begärts å tilläggsstat för 1920. I Linköping upptagas
35 mindre och 3 större lägenheter. Staden har lämplig mark invid stadsplanen,
och säljer välbelägna tomter till c:a 6 kronor per mJ. För Sundsvall upptagas
byggande av 23 mindre och It större lägenheter, i sammanhang varmed anmäles
att tomtmark, tillhörande staten, ej finnes. I Vppsala ifrågasattes uppförande
av 22 mindre lägenheter; staden tillhandahåller lämpliga tomter till pris, som
kan beräknas till 3 % av byggnadskostnaden; staten eller kyrkofonden äger ej
lämplig mark för byggande av bostäder. I Örebro upptager planen byggande
av 17 mindre lägenheter och 5 större. Staten saknar lämpliga tomter, då de
statens järnvägar tillhöriga torde behövas för denna statsinstitutions behov. Staden
säljer emellertid tomter till billiga pris. För Hallsberg upptagas 11 mindre
lägenheter, och äger såväl statens järnvägar som köpingen lämpliga tomter för
bostadsbyggande. I Hässleholm ifrågasättas 15 mindre lägenheter och 1 större,
och finnes lämplig staten tillhörig mark för bebyggande. I Lund ifrågasättes
byggande av 22 mindre lägenheter och 3 större; staten tillhörig obebyggd tomtmark
finnes.

För nu berörda orter upptager planen således sammanlagt 580 mindre
lägenheter (om högst 2 rum och kök) samt 138 större (om 3—5 rum och kök)
eller tillsammans 718 lägenheter med en beräknad byggnadskostnad av 16—19
miljoner kronor.

Härjämte upptager den åberopade tablån byggande längre fram av tillsammans
307 mindre lägenheter och 59 större lägenheter, förlagda till sammanlagt
40 städer och stadsliknande samhällen. Kostnaden för dessa lägenheters
uppförande torde kunna beräknas till c:a 10 miljoner.

Av telegrafverket å samtliga i planen upptagna orter stationerad gift personal,
uppgående till 1,418 familjer, skulle med hela planens realiserande 1,084 eller
c:a 75 % erhålla bostad genom statens försorg. Häri är ej medräknad personal,
för vilken bostäder äro under uppförande, liksom givetvis ej heller personal,
som redan bebor verket tillhöriga lägenheter.

Postverket. I skrivelse den 16 januari 1920 anför Generalpoststyrelsen med
överlämnande av en tablå över bostadsbehovet för postverkets personal i de orter
i riket, där betydande bostadsbrist råder, följande:

»Beträffande Stockholm äro uppgifterna rörande antalet erforderliga nya bostadslägenheter
grundade på från vederbörande postmästare infordrade uppgifter
och utvisa, i vilken utsträckning tjänstemännen själva önska förhyra lägenheter
i byggnader, uppförda genom statens försorg.

Samtliga postdirektörer hava meddelat, att bostadsbrist numera Åder på så
gott som varje större ort, vilket givetvis för posttjänstemännen liksom för andra
medborgare medför allvarliga svårigheter. I de flesta fall äro dessutom förhållandena
numera sådana, att en tjänsteman, som förflyttas från eu ort till en
annan, på den nya tjänstgöringsorten i allmänhet icke kan erhålla bostadslägenhet
för sig och sin familj. Detta verkar givetvis i högre grad menligt ej blott
för vederbörande tjänstemän utan även för postverket, i det att tjänstemännen,
särskilt de familjeförsörjande, av nu angivna skäl icke anse sig kunna söka vare
sig förordnande eller befattning å högre tjänst å annan ort än den, där vederbörande
äro placerade. Skyndsamma åtgärder från statens sida till avhjälpande
av bostadsbristen äro därför utan tvivel av nöden.»

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Av åberopade tablå inhämtas bl. a. följande. Ungefärliga antalet för postverkets
personal behövliga lägenheter, som ej ägas eller förhyras av postverket,
har upptagits till sammanlagt 3,634 lägenheter. Det antal lägenheter, som nu
ifrågasättes till uppförande, utgör 2,803, fördelade på följande sätt: lägenheter
om 5 rum och kök 88, lägenheter om 4 rum kök 171, lägenheter om 3 rum och
kök 553, lägenheter om 2 rum och kök 1,814 samt lägenheter om 1 rum och
kök 118, varjämte 57 enkelrum upptagits.

Det föreslagna bostadsbyggandet fördelar sig sålunda. Stockholm 876 lägenheter,
Göteborg 335, Malmö 225, Gävle 66, Hälsingborg 64, Örebro 62, Norrköping
52, Uppsala och Östersund, vardera 43, Linköping och Sundsvall vardera 40, Nässjö
38, Västerås 30, Kalmar och Karlskrona vardera 27, Jönköping 26, Kry Ib o 25,
Karlstad, Kristianstad och Lund en var 24, Halmstad 23, Eskilstuna 22, Falköping
20, Borås 19, Kristinehamn 18, Södertälje och Landskrona vardera 17,
Härnösand, Katrineholm, Bollnäs och Lidköping en var 16, Västervik Nyköping
och Långsele en var 15, Luleå och Bräcke vardera 14, Uddevalla, Umeå, Storvik,
en var 13, Skara 12, Boden, Mjölby, Hallsberg, Falun, Sala, Oscarshamn en
var 11, Arvika, Borlänge, Djursholm, Sollefteå, Sundbyberg, Söderhamn och
Vänersborg en var 10 o. s. v. Några kostnadsberäkningar äro ej verkställda, tnen
skulle, efter 6,000 kronor per eldstad, kostnaderna för föreslagna 9,320 eldstäder
uppgå till 55,920,000 kronor.

Statens vattenfallsverlc. Vattenfallsstyrelsen lämnar först en redogörelse för
vilken styrelsen underlydande personal, som icke bebor lägenheter, vilka tillhandahållas
av styrelsen. Redogörelsen visar att, vad beträffar tjänstemän, 82
lägenheter mellan 3 rum och 5 rum och kök samt 537 lägenheter om högst 2
rum och kök, därav 358 enkelrum, av tjänstemännen själva förhyras. Dessutom
visar redogörelsen, att 997 av vattenfallsverken sysselsatta arbetare själva få sörja
för sina bostadsbehov.

Vattenfallsstyrelsen anför: »Beträffande den utsträckning, i vilken bostäder
för statens vattenfallsverks personal behöva uppföras, tillåter sig vattenfallsstyrelsen
till en början framhålla, att bostadsbristen är minst lika kännbar i fråga
om medelstora lägenheter som beträffande smålägenheter, varför man icke bör
begränsa uppförandet av nya bostäder endast till sådana om högst 2 rum och
kök. En sådan begränsning skulle för övrigt, såsom framgår av det nedanstående,
förrycka den rationella lösningen av vissa vattenfallsverkets lokalfrågor.

Erforderlig tomtmark för bostäder åt statens vattenfallsverks personal finnes
å områden, tillhörande statens vattenfallsverk, i Trollhättan, Vänersborg, Lilla
Edet—Ström, Södertälje, Älvkarleby och Porjus samt delvis i Motala ochVästerås.»

Den åv styrelsen framlagda planen för ytterligare bostadsbyggande innebär
huvudsakligen följande: Trollhättan: bostad är upplåten till c:a 98 tjänstemän
och 20 arbetare. Utöver de 92 eldstäder, för vilka anslag redan nu meddelats,
är behövligt att under närmaste tiden få uppföra ytterligare 59 eldstäder, varav
2 lägenheter om vardera 6 rum och kök, 2 om vardera 5 rum och kök, 2 om
vardera 4 rum och kök, 2 om vardera 3 rum och kök samt 5 lägenheter om
vardera 2 rum och kök. Lilla Edet—Ström: en lägenhet om 3 rum och kök
erfordras. Motala: bostäder om sammanlagt 25 eldstäder erforderliga (c:a 20 eldstäder
torde tillkomma av redan meddelade anslag). Södertälje: bostäder för
kanalverkets tjänstemän om tillsammans 20 eldstäder nu erforderliga. Västerås:

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314. 65

lägenheter om 43 eldstäder erfordras; Älvkarleby: ytterligare 12 eldstäder upptagas;
Porjus: lägenheter om 40 eldstäder erfordras.

För kraftverkens distriktskontor äro upptagna bostäder om tillsammans, i
Stockholm 35 eldstäder — avser blott kraftverkens distributionskontor, medan
totalbehovet, som skattas till 491 eldstäder, ansett böra för sitt tillgodoseende
bero av storleken av meddelade anslag — Uppsala 50 eldstäder, Södertälje 50
eldstäder, Sala 50 eldstäder, Göteborg 6 eldstäder och Skara 6 eldstäder.

Planen upptager således tillsammans nybyggnad av 396 bostäder, fördelade på
lägenheter mellan 6 rum och kök och 2 rum och kök, med smärre lägenheter till övervägande
antal. Statens vattenfallsverks personal, tjänstemän och arbetare, uppgår
f. n. till c:a 3,700, därav c:a 1,200 mera tillfälligt anställda. Några kostnadsberäkningar
äro ej verkställda. Efter 6,000 kr. per eldstad skulle totala kostnaden
för nu ifrågasatt bostadsbyggande om tillhopa 396 eldstäder belöpa sig
till 2,376,000.

Tullverket. Generaltullstyrelsen anser, att det statens bostadsbyggande, som
nu närmast bör ifrågasättas, bör inskränka sig till städer med tullförvaltningar
eller städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle,
Sundsvall och Trälleborg.

Vad först angår Stockholm, erinrar styrelsen om en sin underdåniga framställning
den 26 nov. 1919 om uppförande å staten tillhörig mark å norra Djurgården
av bostadslägenheter för tullpersonalen vid Värtahamnen — härom har
redan förslag avlåtits till riksdagen om anslag å 1920 års tilläggsstat om
1,205,400 kronor — och meddelar, att då styrelsen föreställer sig, att en utredning,
som avser att lindra bostadsnöden i Stockholm medelst byggande av bostäder
för statspersonal, måste försiggå efter enhetliga grunder, varje verk för
sig icke syntes lämpligen kunna avgiva förslag.

För Göteborg hava framlagts 3 alternativ, alt. I om byggande av 110 eldstäder
för en kostnad av 619,000 kr. eller 5,600 kr. per eldstad, alt. II om 130
eldstäder för en kostnad av 654,000 kr. eller 5,030 kr. per eldstad, samt alt. III
om uppförande av 102 eldstäder för en sammanlagd byggnadskostnad av 727,000
kr. eller 7,100 kr. per eldstad, allt inräknat förvärv av tomtmark. Alt. I avser
bebyggande av vissa tomter i 5:te kv. av stadsdelen Kungsladugården med s. k. landshövdingshus,
inrymmande lägenheter om 1 t. o. m. 3 rum och kök med i allmänhet
stora utrymmen; alt. II avser bebyggande av samma och på liknande
sätt, men med genomgående mindre utrymmen; alt. III avser bebyggande av
kvarteret nr 49 av Kungsladugården med egnahemsbyggnader med lägenheter
fr. o. m. 1 t. o. m. 3 rum och kök. Alt. III förordas av styrelsen, som, därest
valet i stället kommer att stå mellan alt. I och II, förordar alt. I. Området
kungsladugården tillhör staden. Staten äger visserligen tomter i den s. k. kommendantsängen,
men dessa hava vid försäljning betingat höga pris (43 45 kr.
per m3). I

I Hälsingborg förordas uppförande av en byggnad av tegel med 15 lägenheter
om huvudsakligast 2 rum och kök. Antalet eldstäder belöper sig till 46
och totala byggnadskostnaden är beräknad till 310,000 kr, motsvarande en kostnad
per eldstad av 5,500 kr. Såsom lämplig byggnadsplats har antagits visst
område å »pastors löningsjord» eller, om särskilt höga kostnader för ledningars
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 Käft. (Nr 314.) 61 20 9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

framdragande skulle väsentligt öka kostnaden, en tomt i kvarteret Druvan, som
kan förvärvas för 8 kr. per inI * 3.

För Malmö föreligga 2 alternativ, alt. I avseende en byggnad av tegel i 3
våningar i östra delen av staden, innefattande förutom 4 lägenheter om upp till
4 rum och kök med jungfrukammare, 17 lägenheter om 2 rum och kök eller i
allt 72 eldstäder och betingande en sammanlagd byggnadskostnad av 387,120 kr.
eller 5,377 kr. per eldstad, samt alt. II, avseende eu byggnad av tegel i 4 våningar
i den s. k. Iiörsj östaden, innehållande förutom 8 lägenheter av upp till
4 rum och kök samt jungfrukammare, 15 lägenheter ä 2 rum och kök samt 13
enkelrum (jämte 1 bostadslägenhet med kontor) och betingande en kostnad av
567,128 kr. eller för var av 110 eldstäder 5,165 kr. Ifrågavarande tomter tillhöra
staden, som torde upplåta dem till självkostnadspris. Styrelsen förordar alt. II.

För Norrköping äro 2 alt. upprättade. Alt. I avser 2 tribelägna byggnader,
nämligen dels en byggnad av tegel eller trä i 2 våningar, innehållande 10 lägenheter
om 2 rum och kök, i allt 30 eldstäder och med en byggnadskostnad,
incl. tomtens förvärv för 12,600 kr. eller 7 kr. per m3, av 192,600, resp. 174,600,
kr. för stenhus och trähus med revetering eller 6,400 kr. resp. 5,800 kr. per
eldstad, dels ock en byggnad med 4 lägenheter om 3 rum och kök, jungfrukammare,
i allt 20 eldstäder, betingande en kostnad med tomt (kr. 7,840 eller 7 kr. per
m3) av 127,840 resp. 115,840 kr., beroende av om stenhus eller trähus uppföres,
eller 6,400 kr., resp. 5,800 kr., per eldstad. Alt. II avser en byggnad av tegel i
3 våningar, innehållande 10 lägenheter om 2 rum och kök och 4 lägenheter om
3 rum, kök och jungfrukammare, i allt 50 eldstäder. Kostnaden för detta alt.
är upptagen till 299,400 kr. (incl. tomt) eller per eldstad 6,000 kr. Byggnaderna
äro belägna vid gatan Storsvängen och tomterna kunna förvärvas för 7—9 kr.
per m3. Styrelsen förordar alt. I med tegel som byggnadsmaterial.

Jämväl för Gävle föreligga 2 alternativ. Alt. I avser en byggnad av sten
i 3 våningar, innehållande 6 lägenheter om 2 rum och kök och 3 lägenheter om

1 rum och kök, i allt 24 eldstäder; tomtpriset är 3,200 kr., motsvarande 4 kr.
per in3; totala kostnaden 160,000 kr. eller 6,667 kr. per eldstad. Alt. II avser

2 trähus i 2 våningar å Sörby egendoms område, det ena innehållande 4 lägenheter
om 2 rum och kök, det andra 4 lägenheter om 1 rum och kök, i allt 8
lägenheter om tillsammans 20 eldstäder. Tomterna kunna förvärvas för 5,600
kr. eller 3 kr. 50 öre per m3. Totala kostnaden är beräknad till 116,000 kr.
eller 5,800 kr. per eldstad. Generaltullstyrelsen förordar detta sista alternativ.

I Sundsvall är uppgjort ett förslag till 2 fribelägna byggnader av trä i två
våningar, innehållande tillsammans 8 lägenheter om 2 rum och kök samt 2 lägenheter
om 1 rum och kök, i allt 28 eldstäder; tomtpriset är 7,200 kr. motsvarande
4 kr. per m3, totala byggnadskostnaden upptages till 150,000 kr. eller omkring
5,400 kr. per eldstad. Förslaget förordas av styrelsen.

I Trälleborg föreslås uppförande å tomt i kv. Grävlingen av 1 byggnad av

tegel i 2 våningar, innehållande 10 lägenheter om 2 rum och kök, 2 om 3 rum

ock kök samt 4 enkelrum om tillsammans 42 eldstäder. Totala byggnadskostnaden
är upptagen till 198,000 kr. eller omkring 4,700 kr. per eldstad. Tomtpriset
5,950 kronor motsvarar 7 kr. per m3. Jämväl detta förslag finner styrelsen böra
komma till utförande.

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 314.

Genom de nu föreslagna byggnaderna skulle, meddelar generaltullstyrelsen
slutligen omkring 13 % av personalen u, resp. orter beredas bostäder i statens
hus.

En sammanfattning av sålunda inkomna uppgifter ger vid handen,
att uppförande av tillhopa 26,872 eldstäder ifrågasatts, därav för
statens järnvägar 14,486 eldstäder för en beräknad kostnad av 79,911,000
kr., för telegrafverket 2,292 eldstäder för en approximativ kostnad av

18,018,000 kr., för postverket 9,320 eldstäder för en kostnad efter i
genomsnitt 6,000 kr. per eldstad av 55,920,000 kr., för vatten fallsverken
396 eldstäder för en kostnad efter i genomsnitt 6,000 kr. per eldstad
av 2,376,000 kr. samt för tullverket 378 eldstäder för en beräknad
kostnad av 2,260,728 kr. Totalkostnaden skulle härmed bliva 158,485,728
kronor.

Bostäderna avse till mycket övervägande del lägenheter om 2 rum
och kök eller därunder, men även större lägenheter upp till t. o. m. 6
rum och kök ifrågasättas. Särskilt för postverkets och vattenfallsverkens
del äro de större lägenheterna förhållandevis ej få till antalet.

Vad sålunda förekommit visar omöjligheten för statsverket ur statsfinansiell
synpunkt att nu på en gång inlåta sig på ett bostadsbyggande
av den omfattning, som verken enligt den nyss lämnade redogörelsen
anse önskvärd. Ett sådant bostadsbyggande skulle också alltför hårt
anlita arbetsmarknaden och omöjliggöra den kommunala och privata
byggnadsverksamhet, som det under rådande förhållanden bör vara staten
angeläget att understödja. Men om blott en bråkdel av de medel, som
enligt de av verken framlagda planerna skulle erfordras, nu kan beredas,
vore därmed helt visst åtskilligt vunnet till lindrande av den allmänna
bostadsbristen för tillfället, särskilt om de anslagna medlen så användas,
att de utportioneras till byggnadsföretag å ett flertal olika orter i landet,
där den allmänna bostadsmarknaden främst kan påverkas av dessa
företag.

Med avseende å det belopp, som jag anser böra beredas till det
bostadsbyggande för statstjänare, som sålunda planerats, har det gällt att
finna en summa, vilken, samtidigt som den är anpassad efter de statsfinansiella
möjligheterna, kan verksamt bidraga till den allmänna bostadsnödens
lindrande och bereda det största möjliga antal statstjänare lämplig bostad
i statens hus. Efter dessa grunder har jag, på sätt redan meddelats, kommit
till den uppfattning, att för ifrågavarande byggnadsverksamhet tillgång till
ett sammanlagt belopp av 30,000,000 kronor nu bör beredas. Det nämnda
beloppet är också satt i förhållande till den särskilda tillgång, som är

Samman fattning.

Departe ments* chefen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

avsedd att anlita för ifrågavarande bostadsbygge. Efter förut angivna
(sid. 45) beräkningar av en kostnad per eldstad av 6,000 kronor, skulle
härmed kunna åstadkommas ett antal eldstäder av 5,000. Det må tillläggas,
att jag härvid räknat med, att de atfärsdrivande verken under de
närmaste åren i vanlig ordning skola å de årliga kapitalökningsstaterna
kunna beredas anslag för bostäder åt underlydande tjänstemän i ungefär
den omfattning, som under de senaste åren varit vanligt eller 6—9
miljoner kronor om året, med vilka anslag minst 1,000 eldstäder om
året skulle kunna komma till stånd.

I den allmänna planen för statens verksamhet till bostadsproduktionens
främjande har jag angivit, att planen bör avse en femårsperiod,
inräknat år 1920. Det statens bostadsbyggande, varom här är fråga,
kan ej heller lämpligen sammanpressas till en kortare tidrymd. Utom
de allmänna förut anförda skäl, som tala häremot, må framhållas, att, då
åtgärder till den kommunala och enskilda bostadsproduktionens stimulerande
också framläggas i syfte att få till stånd en omfattande kommunal
och privat bostadsproduktion, staten ej bör forcera sitt bostadsbyggande
på sådant sätt, att det kommunala och enskilda bostadsbyggandet
försvåras eller omöjliggöres. Jämväl för organiserandet och ledandet
av ifrågavarande byggnadsverksamhet för statens räkning synes
en femårsperiod vara den lämpligaste tidrymden.

Med antagande härav lära dock något högre anslag sammanlagt
böra tillmätas under åren 1920 och 1921 än som skulle föranledas av
att anslagsbeloppet 30,000,000 kronor fördelas lika på de fem åren. Jag
anser således, att medel för ifrågavarande statliga bostadsbyggande böra
beredas med 7,500,000 kronor för år 1920 och 10,000,000 kronor för
år 1921.

På sätt statsrådet och chefen för finansdepartementet framhållit i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1920 under »inkomsterna»,
skulle finansieringen av förevarande direkt för bostadsnödens
lindrande avsedda statliga bostadsbyggande så ordnas, att rusdrycksmedelsfondens
tillgångar, vilka under innevarande år beräknas uppgå till
30 miljoner kronor, placeras i dessa statsverkets blivande fastigheter,
givetvis under sådana former, som tillförsäkra fonden ränteinkomst och
möjliggöra fondmedlens lösgörande i händelse av behov för de med fonden
närmast avsedda ändamål.

Att medel för ifrågavarande bostadsbygge icke synas böra anvisas
å de vanliga kapitalökningsstaterna av upplånade medel, har sin grund
däri, att det statliga bostadsbyggande, varom här är fråga, huvudsakligen
är eu extra ordinär åtgärd, väsentligen påkallad för lindrande

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 814. f>9

av den för tillfället tryckande allmänna bostadsnöden, men däremot icke
erforderlig för verkens affärsdrift. Det för denna drift oundgängliga
behovet av bostadsbyggande för affärsverkens personal beräknas att
under den tid, det särskilda statliga bostadsbyggandet äger rum,
pågå i under de sista åren vanlig omfattning och således ändock
sträcka sig avsevärt utöver den tidigare normala bostadsproduktionen vid
verken. Det kan ej heller anses väl överensstämma med de principer
för affärsmässighet, efter vilka statens affärsdrivande verksamhet bör
bedrivas, att nu ålägga affärsverken den mera forcerande bostadsproduktion,
varom här är fråga. Ett djdikt åläggande synes också så mycket mindre
påkallat, som det näppeligen torde kunna undvikas att, trots alla försiktighetsmått,
ett dylikt omfattande bostadsbyggande blir dyrare, än om
den ur kostnadssynpunkt lämpligaste tidpunkten fått i varje fall avvaktas.

De affärsdrivande verken torde i alla händelser böra åläggas viss
andel av det nu ifrågasatta bostadsbyggandet genom att i regel ikläda sig
särskilda uppoffringar för tillhandahållande av mark för bostädernas uppförande
och genom att svara för deras framtida underhåll. Kostnaden
för administrationen och ledningen av ifrågavarande byggnadsverksamhet
synas också böra ankomma på verken.

Efter vilka grunder ränta skall erläggas till rusdrycksmedelsfonden
för de till bostadsbyggandet för statstjänare därifrån disponerade medlen
lärer böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma. Vederbörande tjänsteinnehavare,
till vilken bostäderna förhyras eller upplåtas, böra enligt de grunder,
som från den 1 juli 1920 bliva gällande, betala hyra för lägenheterna
enligt i orten gängse pris; men det är sannolikt, att den hyra, som sålunda
utkräves, icke förslår till ränta å rusdrycksmedelsfonden samt till nödigt
underhåll av fastigheterna i fråga. Skillnaden måste då fyllas och bör
för varje fastighet erläggas av det verk, som övertagit byggnaderna.

Det torde likaledes böra överlåtas åt Kungl. Maj:t att träffa nödiga
bestämmelser för att efter behov kunna lösgöra medel ur fonden för
dess egentliga syfte.

En detaljerad plan, varest och av vilken beskaffenhet samt för vilka
av de här ifrågasatta verkens personal —- statens järnvägars, telegrafverkets,
postverkets, vattenfallsverkeDS och tullverkets — de olika bostäderna
böra uppföras, kan nu icke föreläggas riksdagen. En ingående
ytterligare prövning av verkens så väsentligt reducerade anslagsbehov
måste därförut äga rum. I den mån så är möjligt torde också hänsyn
böra tagas till, i vad omfattning å vederbörande ort bostadsbyg -

Kungi. Maj:ts Proposition Kr 314.

gande kommer till stånd genom kommun eller enskilda, förhållanden, som
nu ej kunna förutses och som äro underkastade ofta hastiga växlingar.
Under föreliggande situation torde därför riksdagen befinnas villig att ställa
de till ifrågavarande bostadsbyggande anvisande medlen till Kungl. Maj:ts
förfogande för nu ifrågavarande ändamål. Det skulle härmed ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma, i vad omfattning de olika verken skulle
få del av de anslagna medlen samt varest och på vad sätt de olika byggnadsföretagen
skulle komma till stånd. Att därvid hänsyn främst bör
tagas till de orter, där bostadsbristen är mest framträdande och där
således de största svårigheterna föreligga för statstjänarna att skaffa sig
bostäder, lärer vara uppenbart. Samtidigt härmed bör dock också beaktas
angelägenheten av, att bostadsbyggandet fördelas över landets olika
delar och att en lämplig uppdelning av bostadsbyggandet på städer och
landsbygd (municipalsamhällen och andra stadsliknande orter) kommer
till stånd.

Med avseende å förevarande bostadsbyggande torde böra gälla, att
staten företrädesvis bör uppföra familjebostäder och att dessa, såsom
man vid de affärsdrivande verken under senare år eftersträvat, böra i
regel bestå av 2 rum och kök och allenast där plananordningar och
utrymmen befinnas vara väl tillgodosedda omfatta endast 1 rum och kök.
Då svårigheterna för den lägre tjänstemannapersonalen att skaffa sig bostäder
tvivelsutan äro större än för andra statstjänare och de förstnämndas
bostadsbehov mest trycker den allmänna bostadsmarknaden, bör ifrågavarande
bostadsbyggande avse lägenheter just för den lägre tjänstemannapersonalen.

Staten torde emellertid icke böra helt undandraga sig att lämna
visst stöd för bostadsanskaffande åt en del av de tjänstemän, som
kunna hava berättigade anspråk på större lägenheter och som hava svårigheter
att anskaffa sådana. Men detta synes mig icke böra ske under
den form och i det sammanhang, varom här är fråga. Syftet med
nu förevarande byggnadsverksamhet är närmast att lindra den allmänna
bostadsnöden och denna är, såsom jag förut framhållit, vida
större med avseende å smärre lägenheter än beträffande de något större.
Till frågan om det stöd, som staten kan böra lämna de statstjänare,
vilka hava behov av större lägenheter, återkommer jag under nästa
avdelning.

På grund av vad sålunda anförts, anser jag mig böra ifrågasätta,
att det byggande av bostäder för statstjänare, som nu ifrågasättes med
medel från rusdrycksmedelsfonden, i regel begränsas till uppförande
av lägenheter om högst 2 rum och kök.

Kungl. Majds Proposition Nr 814. ^1

Med avseende å beskaffenheten av de tjänstemannabostäder, som
sålunda skulle uppföras, lära de erfarenheter, som vunnits under statens
bostadsbyggande de senaste åren, givetvis böra noga beaktas. Byggnaderna
höra tillfredsställa hygieniska och sociala krav samt genom
praktiska inredningar sträva efter att bliva mönster för andra byggnadsföretag.
Jämväl till det yttre tilltalande byggnadsformer böra eftersträvas.

I å sätt jag längre fram får tillfälle framhålla, spelar tvpiseringen
av bostadshus och standardiseringen av byggnadsmateriel en icke. ringa
roll för byggnadskostnadernas nedbringande. Att i detta avseende, liksom
i övrigt beträffande ett ekonomiskt byggnadssätt, särskilda fordringar
böra uppställas och genomföras, torde också böra här framhållas. Hurusom
i övrigt åtgärder till nedbringande av materialkostnaderna kunna
och böra vidtagas framgår av den promemoria från chefen för järnvägsstyrelsen,
som jag här nedan åberopar i sammanhang med frågan om
oiganiserande och ledande av förevarande byggnadsverksamhet.

Bostäderna böra upplåtas allenast till statstjänare, och den allmänna
regeln i det från och med den 1 juli 1920 gällande avlöningsreglemen-tet
för statens järnvägar, telegrafverket, postverket och vattenfallsverken
att. vederbörande statstjänare skola vara skyldiga att bebo den lägenhet,
som åt dem upplåtes, samt därför betala skälig hyra, bör i sammanhang
med blivande lönereglering för tullverkets personal gälla även
detta verk.

Jag har förut antytt, att vederbörande verk i regel bör tillhandahålla
eller ikläda sig kostnaden för anskaffande av byggnadsmark. I
främsta rummet bör avses mark, som verket eller staten eljest äger och
disponerar. I de fall, då kommuner eller enskilda tillhörig tomtmark
erfordras, bör avgörande inflytande för bostadsbyggets tillkomst å
orten tillerkännas spörsmålet, om vederbörande tillhandahålla marken
kostnadsfritt eller på eljest fördelaktiga villkor.

Eventuella markförvärv böra bestridas av vederbörande verk själva,
i den man medel till sadant förvärv äro av riksdagen anvisade eller
eljest tillgängliga. I andra fall torde nödiga kostnader för markförvärv
få bestridas av det anslag till bostadsbyggande, varom här är
fråga.

Med nu antydda anordningar bliva de medel, som kunna anvisas
till det extra ordinära bostadsbyggandet, i största möjliga utsträckning
använda till uppförande av själva bostadshusen. Uppenbart är, att
förvärv av redan bebyggda fastigheter och dessas apterande till tjänste -

72*

Byggnads arbetets ledning.

Chefen för
järnvägsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

bostäder icke bör ske med de medel, som nu anvisas till det statliga
bostadsbyggandet, även om en sådan disposition skulle kunna äga rum
utan hinder av hyresregleringslagstiftningen.

Då jag eventuellt ansett möjligt, att ledningen av förevarande
byggnadsverksamhet väsentligen kan förläggas till järnvägsstyrelsen, som
äger tillgång till med dylika arbeten förtrogen personal, har jag i detta
ämne begärt upplysningar från chefen för statens järnvägar, som därvid
huvudsakligen meddelat och anfört följande:

Under åren 1917, 1918 och 1919 hava av kända skäl boställshus uppförts
vid statens järnvägar i långt större utsträckning, än tidigare varit fallet. Samma
blir förhållandet även under år 1920, då betydande belopp härtill redan stå till
förfogande. Under nämnda år 1917—1919 har alltså vederbörande banbefäl å
linjen å de platser, som berörts av boställshusbyggandet blivit särdeles väl fortrogna
med detta arbete, liksom ock baningenjörerna å vederbörande bansektioner
erhållit viss rutin i ledningen av samt erfarenhet om bästa ordnandet av
sådana arbeten. Inom järnvägsstyrelsen har stor erfarenhet vunnits beträffande
de centrala åtgärderna, och särskilt har å banbyråns arkitektavdelning ett stort
antal typritningar för boställshus med olika antal lägenheter o. s. v. uppgjorts.

Då det nu ifrågasatts, att staten skulle låta uppföra boställshus för sin personal
vid olika verk i betydligt större utsträckning än någonsin förut, kan det
ju anses lämpligt, att det statens verk, som givetvis kommer att tilldelas det
övervägande antalet nya boställslägenheter och som samtidigt redan har en för
ändamålet färdig organisation med upptränad personal till förfogande, jämväl
gives i uppdrag att taga hand om denna statens byggnadsverksamhet i sm helhet,
naturligtvis dock i nödigt samarbete med övriga berörda verk. Den lämpliga
organisationen skulle statsverket därigenom erhålla för minsta möjliga ^kostnader,
och uppenbart är, att med anordningen vunnes stor tidsvinst på den
grund, att den sålunda redan färdiga organisationen omedelbart sedan riksdagen
fattat sitt beslut kunde taga i håll med arbetet.

För den händelse sådan anordning i princip skulle komma att godkannas,
kan man tänka sig utvecklingen sådan, att, sedan riksdagen anslagit visst belopp
till statens boställsbyggande, Järnvägsstyrelsen av Kungl. Maj:t anmodas att låta
uppföra på vissa platser de boställslägenheter, vilka efter respektive olika verks
hörande där äro behövliga och anses kunna bekostas. Järnvägsstyrelsen låter
därefter i samarbete med övriga verk för att utröna deras önskningar beträffande
inredning m. m. sin arkitektavdelning utarbeta vederbörliga ritningar och beskrivningar
till dessa hus, för så vitt sådana ej redan tidigare finnas uppgjorda. För
uppgörande av ritningar till större boställshus i städer eller byggnadsplan för
de områden, som i sin helhet kunna beräknas bliva bebyggda med boställshus
för statsändamål, bör järnvägsstyrelsen, om så skulle befinnas erforderligt, i visst
fall även anlita särskilda utomstående arkitekter.

Kanyl. Majds Proposition Nr 314.

Samtidigt med utarbetande av ritningar anskaffas för respektive bostadshus
erforderlig mark, vare sig densamma kan erhållas genom upplåtelse från kronans
eller kommuners egendomar eller skall anskaffas från enskilda. Härför erforderliga
undersökningar å ort och ställe verkställas genom respektive distriktsförvaltningars
försorg. Behövliga lantmäteriförrättningar verkställas såsom hittills är
vanligt vid statens järnvägar av järnvägsstyrelsens lantmätare och dennes lantmäteritekniskt
utbildade medhjälpare.

Uppförandet av boställshusen sker genom vederbörande distriktsförvaltningars
försorg sålunda, att baningenjören å respektive bansektion närmast kommer
att handleda arbetet. Med avseende å lämpligaste sättet för arbetets bedrivande
— arbetets utförande i egen regi eller på entreprenad (general- eller delad)
— har hittills ordnats så, att å platser, där dugliga och vederhäftiga entreprenörer
stått att få, boställshusen uppförts på fullständig entreprenad, ibland och för
övrigt under nuvarande förhållanden ofta med den modifikationen, att statens
järnvägar tillsläppa vissa till kvantitet och kvalitet bestämda materialier. A
andra platser återigen hava boställshusen så gott som helt och hållet uppförts i
statens järnvägars egen regi. Liknande förfaringssätt torde fortfarande kunna
tillämpas.

Direktiv, som stå i sammanhang med vad som här nedan nämnes angående
centrala anskaffningar av materialier m. in., lämnas av styrelsen samtidigt med
byggnadsbesked för varje plats.

Givetvis kan vid ett boställshusbyggande i så stor skala, som det här är
frågan om, mycket vinnas genom central anskaffning av vissa byggnadsmaterialier,
såsom virke, snickerier, tegel, papp, cement, smiden m. m.

Beträffande virke hava statens järnvägar stora möjligheter att nedbringa
anskaffningskostnaderna härför, tack vare sin sågverksanläggning i Piteå och
redan organiserat samarbete med domänstyrelsen. Yid Piteå möjliggör den nuvarande
relativt goda sliperstillgången en omläggning av driften för någon kortare
tid i och för sågning av plank, bräder och syllar för husbyggnadsändamål, och
har styrelsen god tillgång på härför lämpligt timmer från kronans skogar. Det
vid slipersfaktoriet i Piteå apterade virket kan sedermera med stor fördel transporteras
sjöledes till lämpligt belägen hamn, såsom nu sker vid distribuering
av sliprar från anläggningen ifråga.

Dessutom har styrelsen uppgjort med domänstyrelsen om timmerleveranser
från kronans skogar omkring Dalälven, Ljusnan m. fl. vattendrag, vilka leveranser
visserligen i huvudsak äro avsedda för tillverkning av slipers, men som dock
med fördel skulle kunna användas även till virke för bostadsändamål. Detta
virke skulle kunna försågas vid statens järnvägars såg vid Rockhammar samt
medels legoförsågning vid enskilda tillhöriga, lämpligt belägna sågverk.

Beträffande snickerier har länge tillämpats den principen vid statens järnvägars
husbyggnadsarbeten, att i största möjliga grad standardisera hit hörande
artiklar för att därigenom nedbringa kostnaderna. Utredning har pågått om
lämpligheten att vid Piteå även anordna hyvleri för tillgodoseende av stateps
järnvägars eget behov av späntade och hyvlade trävaror. Denna fråga blir i
detta sammanhang synnerligen aktuell. I ett dylikt hyvleri kunde ske spåntning
av plank till väggar, hyvling av golvträ och panel samt karmträ och foder, och
kunde denna anläggning kombineras med tillverkning av vissa standardiserade
snickerier, varigenom kostnaden härför kunde högst väsentligt nedbringas i jämförelse
med den kostnad, som skulle uppstå vid uppköp från enskilda fabriker.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) 6i so 10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Departementschefen.

I viss utsträckning måste ju dock även den privata industrien inom detta område
komma att anlitas.

Organ för central upphandling av denna materiel liksom övrig erforderlig
materiel, såsom tegel, papp, cement och dylikt finnes redan i ban- och förrådsbyråerna
inom järnvägsstyrelsen, utan att någon särskild organisation härför behöver
upprättas.

Om byggandet får betydande omfattning och måste forceras och påbörjas i
större utsträckning redan under år 1920, anses viss mindre personalförstärkning
böra ske såväl inom järnvägsstyrelsen som å distrikten. Inom styrelsen torde
sålunda särskilt arkitektavdelningen behöva förstärkning med några ritare och
överbyggnadsavdelningen med lämplig person för anskaffningsärendenas handläggning.
Härjämte torde lantmäteriavdelningen böra tillfälligt ökas med en
lantmätare samt allmänna avdelningen med ett eller annat kvinnligt skrivbiträde.
A distrikten torde några byggnadsingenjörer eller i vissa fall inom husbyggnadsfacket
särskilt förfarna verkmästare ställas till vederbörande baningenjorera förfogande
såsom platskontrollanter och medhjälpare vid arbetsledningen. Särskilt
är detta av behovet, där byggnadsplatserna för andra verk icke ligga invid statsbanestationen.

I fråga om det lämpligaste handhavandet av ifrågavarande byggnadsverksamhet
synes det mig till en början icke påkallat, att vart verk
för sig betros med uppförande av de byggnader, som skulle ifrågakomma
för verkets del. Val skulle efter samarbete mellan verksstyrelserna en
plan kunna uppgöras, å vilka orter och för vilka verk bostadsbyggande
under de olika åren bör äga rum och denna plan underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Men om verken sedan var för sig skulle omhänderhava
utförandet, ginge de fördelar med avseende å materialanskaffningar, arbetsuppgörelser,
organisation o. s. v. lätt förlorade, som med en enhetlig
ledning av hela byggnadsverksamheten böra kunna uppnås. Byggnadsarbetet
skulle därmed löpa fara att fördyras. Jag anser därför
lämpligast, att alla byggnadsföretagen betraktas som en enhet och att
deras ledning i allmänhet anförtros åt en och samma myndighet.

Huru detta ändamål till största möjliga fördel för byggnadsföretagen
och med minsta kostnad skall vinnas, är icke lätt att i förväg avgöra.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, att arméns kasernbyggnadsnämnds
verksamhet från och med innevarande år kommer att avsevärt
minskas för att inom kortare tid därefter upphöra. I en till mig
överlämnad promemoria har också, med erinran härom, uttalats den
mening, att fördelar för det bostadsbyggande, varom nu är fråga,
skulle vara att hämta, om kasernbyggnadsnämnden betroddes med
ledningen av detsamma. Nämnden hade en härför kompetent organisation
samt arbetsbelal å de olika byggnadsplatser, där nämnden bedrivit
sin verksamhet. Många av dessa personer hade flera år varit i

KungI. Maj:ts Proposition Nr 314.

nämndens tjänst. Alltefter som kasernbyggnaderna färdigställdes, bleve
nämnda personal ledig, och redan under år 11)20 kunde eu del disponeras
för andra ändamål. Nämnden, som genom fyrfaldiga uppgörelser med
arbetarnas organisationer vunnit betydande erfarenhet i handläggning av
dessa ärenden, ägde separata avtal med de flesta avdelningar av arbetarnas
fackorganisationer å de olika byggnadsplatserna. Stora uppsättningar
av maskiner och materialier till ett sammanlagt värde av cirka

650,000 kronor innehades också av nämnden; och borde dessa, hellre än
att realiseras, komma till användning vid statens nu planerade bostadsbyggen
för statstjänare.

Att överlämna ifrågasatta bostadhyggande åt kasernbyggnadsnämndens
ledning synes mig icke kunna ifrågakomma, redan med hänsyn till
att nämnden ännu ej avslutat sin hittillsvarande verksamhet beträffande
kasernbyggandet och torde få nya uppgifter sig ålagda genom vissa föreslagna
sjukhusbyggnaders uppförande. Såväl bostadsbyggandet för affärsverken
som kasernbyggnadsnämndens egen byggnadsverksamhet skulle
lida av ett dylikt sammankopplande, och bägge slagen av arbeten bleve
för båda sannolikt härmed försenade. Nu ifrågavarande bostadsbygge
äger rum för flera, särskilda förvaltningsgrenars behov och byggnaderna
skola av dessa verk övertagas till framtida underhåll. Ett avsevärt
inflytande på byggnadsverksamhetens planläggning och ledning måste
därför tillerkännas vederbörande verk; och detta inflytande blir svårare
att tillgodose, om hela ledningen av byggnadsverksamheten överlåtes
åt kasernbyggnadsnämnden. Denna nämnds verksamhet har ej heller
varit sådan, att nämnden kan anses sitta inne med alldeles speciell sakkunskap
på det område, varom här är fråga, d. v. s. byggande av smålägenheter.

Jag anser därför lämpligast, att en särskild byggnndskommission
skapas för ledningen av ifrågavarande bostadsbygge, men tillika att
denna organisation göres så enkel och billig som möjligt. I byggnadskommissionen
bör enligt min mening ingå en representant för vart
och ett av de verk, för vilkas räkning personalbostäder nu skulle uppföras.
Ledamöterna i kommissionen böra efter förslag från verken utses
av Kungl. Maj:t, som tillika torde förordna ordförande i kommissionen.
Ledamotskap i kommissionen torde böra anses som ett tjänsteuppdrag,
för vilket särskild ersättning ej utgår.

Denna statsverkens byggnad skommission skulle för fastställelse årligen
till Kungl. Maj:t ingiva plan för bostadsbyggandets bedrivande, upptagande
för vilket verk och å vilka orter bostadsbyggandet bör äga rum
samt omfattningen och beskaffenheten av bostäderna jämte kostnads -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

beräkningar. Kungl. Magt prövar härefter planen och sedan en dylik
fastställts, ställas de för dess genomförande erforderliga medlen till byggnadskommissionens
förfogande. Byggnadskommissionen bör särskilt följa
den ekonomiska sidan av planens genomförande och göra framställningar
till Kungl. Maj:t om ändringar däri eller andra åtgärder, som synas
påkallade till byggnadsverksamhetens bedrivande på ett ekonomiskt
gynnsamt sätt. Slutligen bör enligt grunder, som Kungl. Maj:t torde
vilja bestämma, byggnadskommissionen också samarbeta med statens
byggnadsbyrå, vilken institution, på sätt jag längre fram får tillfälle
beröra, skulle handhava ledningen av statens nu ifrågasatta låne- och
subventionsverksamhet till bostadsproduktionens främjande. Särskilt bör
sådant samarbete äga rum rörande till vilka orter under olika år, som
statens egen byggnadsverksamhet bör förläggas samt angående den allmänna
planläggningen av olika bostadstyper. Givetvis böra statsverkens
byggnads kommission samt statens byggnadsbyrå ömsesidigt giva varandra
del av erfarenheter och rön med avseende å den av staten bedrivna
eller av staten understödda bostadsbyggnadsverksamheten och de
ekonomiska och tekniska faktorer, som därvid äro att beakta. Jämväl
med kasernbyggnadsnämnden, så länge denna är i verksamhet, torde
med fördel samarbete kunna i vissa fall etableras i och för tillgodogörande
för byggnadsverksamheten av den allmänna erfarenhet i byggnadsfrågor,
nämnden förvärvat.

Jag vill allenast i detta sammanhang tillägga, att all strävan bör
gå ut på att utnyttja de möjligheter till enhetlig materialanskaffning och
tillverkning i större skala, som kunna finnas eller beredas och av vilka
chefen för järnvägsstyrelsen i sin ovan meddelade promemoria berört
en del. Härvid bör också övervägas, om och i vad utsträckning ett
övertagande för nu ifrågasatt byggnadsverksamhet bör ske av material
och redskap, som kasernbyggnadsnämnden nu disponerar och som kan
bli till gagn för nu ifrågavarande bostadsbygge.

Vidkommande utförandet av ifrågavarande bostadsbyggnader synes
man ej från början böra binda sig vid bestämda regler. Det kan sålunda
i vissa fall befinnas lämpligast, att byggnadskommissionen vänder
sig till kasernbyggnadsnämnden och med denna träffar överenskommelse
om ett visst byggnadsarbetes utförande. I andra fall kan det vara
mest praktiskt att vederbörande verk, särskilt järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen, vilka sitta inne med speciell erfarenhet å det område,
varom här är fråga, utföra de bostadshus, som skola för nämnda
verks räkning uppföras.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Ett bostadsbygges överlåtande åt enskild byggnads företagare på
generalentreprenad torde ej böra ifrågakomma utan Kungl. Maj:ts tillstånd
i varje särskilt fall. Kommer sålunda i undantagsfall ett dylikt sätt
lör uppförandet till stånd, torde staten ofta kunna och böra tillhandahålla
viss byggnadsmaterial mot avdrag å entreprenadsumman.

Kungl. Maj:t lärer böra utfärda lämplig instruktion för byggnadskommissionens
verksamhet.

Då tilläventyrs erfarenheten kan giva anledning till jämkningar i
den ovan skisserade planen för bostadsbyggets organisation, ledning och
utförande, lärer det höra anförtros åt Kungl. Maj:t att efter omständigheterna
meddela erforderliga bestämmelser rörande det närmare ordnandet
av hela denna byggnadsverksamhet på för staten mest betryggande
och ekonomiskt fördelaktigaste sätt.

Utan att redan nu vilja binda mig vid några bestämda uttalanden
om, huru de 30,000,000 kronor, varmed här räknas för bj^ggande av
bostäder åt statstjänstemän, böra fördelas mellan de verk/ som skulle
komma i åtnjutande härav, anser jag mig dock slutligen böra framhålla,
att verkens föreliggande förslag äro uppgjorda efter så pass olika grunder
och synpunkter, att en fördelning av hela anslaget i förhållande till
de anspråk, som ställts, icke torde vara lämpligt.

B. Statssubvention för bostadsbyggande genom
kommuner eller enskilda.

Med avseende å de för den nuvarande situationen å bostadsmarknaden
erforderliga åtgärderna från det allmännas sida, i vad de icke
avse statens direkta byggnadsverksamhet för statsanställda, föreligga två
mera detaljerade förslag, det ena avgivet den 1 mars 1919 av bosladssakkunniga
om upptagande av en hyresstegringsskatt för bostadsändamål och
det andra om statslån och statssubvention till kommuner för bostadsbyggnader,
avgivet den 13 december 1919 av svenska stadsförbundets bostadsråd.

Vad först beträffar bostadssakkunnigas förslag om upptagande av en Bostadssaksärskild
hyresstegring sskatt för bostadsändamål är syftet med detta förslag
att genom en särskild skatt på ökning av hyresinkomst uppbringa nödiga mars 7919
medel till den mest trängande bostadsproduktionen. Bostadssakkunniga an- gående
föra i detta hänseende huvudsakligen följande: ringsskatt9och

subvention.

Allmänna
motiv för e\
hyresstegrings
skatt.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

Den spekulativa byggnadsverksamheten har inför utsikten att icke erhålla
skälig avkastning å insatt kapital nära nog helt avstannat. Den hyresreglering,
som under kristiden ägt ram å lagstiftningens väg, har hållit hyrorna nere vid en
nivå, långt understigande den, som betingas av nuvarande kostnader för bostadsproduktion.
Så länge denna reglering bestar, kan man icke räkna med någon
spekulativ bostadsproduktion. En allmän hyresstegring, som med ens lyfter upp
hyresnivån till det läge, de nuvarande byggnadskostnaderna betinga, skulle emellertid
framkalla sådana ekonomiska och sociala missförhållanden, att en sådan
stegring icke kan anses önskvärd, även om härigenom skulle framkallas tillräcklig
bostadsproduktion. Av rent ekonomiska skäl kunde den heller knappast genomföras.
En successiv avskrivning av hyresregleringen vore däremot ett önskemål.
Innan så skett, är den enda utvägen för att komma ur den nuvarande bostadsnöden,
att det allmänna påtager sig de ekonomiska uppoffringarna för en nödtorftig
bostadsproduktion. Svårigheterna att härutinnan vinna de mest praktiska
anordningarna äro emellertid betydande, i det att den allmänna prisnivån ännu
icke kan anses stadgad. Ehuru prisfall rörande vissa varuslag börjat och så småningom
torde beröra även byggnadskostnaderna, är det uppenbart, att byggnadskostnaderna,
även efter det väntade prisfallet, icke oväsentligt komma att överstiga
de före kriget rådande. Man kan antaga, att denna bestående prisstegring
blir så pass ansenlig, att hyresnivån i allmänhet icke hinner anpassa sig efter
densamma. Medan hittills hyresnivån endast ökats med omkring 20 %, hava
byggnadskostnaderna stigit med ungefär 200 %. Det ligger i öppen dag att upprätthållandet
av en dyl i k disproportion mellan så att säga produktions- och konsumtionskostnader
i längden ej kan ske eller ens te sig såsom önskvärt. Om
det skulle tänkas, att den nuvarande hyresnivån komma att hållas nere ungefärligen
vid sitt nuvarande läge, vilket i så fall skulle kunna ske endast med tillhjälp
av en allt framgent gällande hyresstegringslagstiftning, skulle därmed till
en början all spekulativ byggnadsverksamhet omöjliggöras och den nödvändiga
bostadsproduktionen således odelat få övertagas av det allmänna. . Sålunda producerade
bostäder skulle, även med direkta ekonomiska uppoffringar från det
allmännas sida, komma att betinga vida högre hyror än det äldre bostadsbeståndet.
Man har då att räkna med, att hyresgästerna, i själva verket bliva indelade
i två grupper, nämligen å ena sidan en priviligierad grupp, som på grund av
lyckliga tillfälligheter komma i åtnjutande av förmånen att få bo i nu befintliga,
billiga bostäder, och å andra sidan en ständigt växande grupp, som får vidkännas
de vida högre hyrorna i nyuppförda hus. En sådan utveckling med tvenne från
varandra skarpt avgränsade hyresnivåer bleve fullkomligt orimlig och skulle leda
till konsekvenser, som för de bostadsbehövande i längden bliva ödesdigra. Förmånen
att bebo de billigare lägenheterna tillfaller den ene eller den andre på
rent godtyckliga grunder. Det kan lätt inträffa, att de lägre inkomsttagarna i
regel finge betala sin bostad dyrare än de ekonomiskt bättre situerade. I många
fall är det nämligen just de ekonomiskt svagast ställda, som under den rådande
bostadsnöden blivit husvilla. Hyresvärden och hyressökande skulle äga ett sammanfallande
ekonomiskt intresse av att kringgå lagstiftningen. Slutligen skulle,
fortfarande under förutsättning att hyresnivån på lagstiftningens \äg hindrades
att anpassa sig efter produktionskostnaderna, utsikterna för en kraftigare uppblomstring
av egnahemsrörelsen och den kooperativa byggnadsverksamheten avsevärt
minskas.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

Teoretiskt sett liar man att räkna med två alternativ, nämligen å ena sidan
att byggnadskostuaderna efter krisen komma att återgå till eller sjunka under
iiiv* n före kriget samt a andra sidan, att, även om dessa kostnader också ginge
ned under sitt nuvarande abnormt uppdrivna läge, de i allt fall komme att väsentligt
överstiga dem, som voro gällande före kriget. Sakkunniga anse för sin
del det senare alternativet vara det antagliga.

Till sammanfattning av sm ståndpunkt anföra sakkunniga:

»Världskriget har skapat betingelser för en omfattande stegring av
hyresinkomst. Denna stegring har hittills i stort sett icke ägt rum,
beroende på att hyresnivån dels av rent ekonomiska skäl först jämförelsevis
långsamt anpassar sig efter byggnadsmarknadens produktionskostnader,
dels genom lagstiftningsåtgärder hållits nere. Av allt att
döma torde ^ bygguadskostnaderna efter krisens avveckling komma att
ställa sig så pass höga, att de nuvarande betingelserna för eu höjning
av hyresnivån bliva bestående. Den sålunda, ekonomiskt sett, nödvändiga
anpassningen av hyresnivån efter produktionskostnaderna på bostadsmarknaden
kan över huvud tag''et icke förhindras. Höjningen av hyresnivån
har hittills vant jämförelsevis ringa och har i stort sett på grund
av de ökade utgifterna för fastigheterna, närmast för inteckningsräntor
och underhållskostnader, icke medfört någon ökning av hyresinkomsternas
nettobelopp. Framdeles torde emellertid en ökning av nettoinkomsten
komma att äga rum. Donna ökning är en påtaglig, av kristiden
framkallad krigskonjunkturvinst, som emellertid av nyss angivna skäl
kommer att inhöstas senare än andra sådana vinster, som kriget föranlett.
Denna vinst synes ur flera synpunkter lämpligen kunna göras till
föremål för extraordinär beskattning, åsyftande att anskaffa medel till
avhjälpande av den likaledes av världskriget alstrade bostadsnöden. Med
anledning härav föreslås uttagandet av en speciell krigskonjunkturskatt,
benämnd hyresstegringsskatt, enligt de grunder, som angivas i förslag till
förordning om hyresstegringsskatt.»

För detaljerna i nämnda förslag till hyresstegringsskatt lärer jag
i detta sammanhang ej behöva närmare redogöra. Några huvudpunkter
av förslaget torde emellertid böra återgivas, på det att förslagets innebörd
och de möjligheter, det anses erbjuda att subventionera en byggnadsverksamhet
av visst mått, må kunna överskådas.

_ Hyresstegringsskatt är en på fastighet och dess avkastning vilande skatt för F<
ökning av hyresinkomst samt utgår på grund av taxering enligt förordningen om förordning om
jS i •till staten för beredande av medel till främjande av bostads- hyresstegproduktionen
eller eljest till förbättrande av de mindre bemedlades bostadsför- rin9sska.tt.
hållanden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Hyresstegringsskatt utgöres inom rikets städer, köpingar och mumcipalsamhallen
ävensom inom andra områden, där enligt Konungens förordnande lagen
den 14 juni 1918 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegrmg vid
utgången av år 1919 var gällande. Den ökning av hyresinkomst, som avses i
förslaget, är ökning av nettoinkomsten enligt hyresavtal gällande det hyresår, som
utgår den 30 september under taxeringsåret (sista hyresåret) utöver nettoinkomsten
enligt de hyresavtal, som gällde hyresåret Vio 1914— /9 1915 eller beträffande
fastighet, som då icke var bebyggd, det första hyresår, densamma vant till
huvudsaklig del uthyrd (första hyresåret). Ökningen av hyresinkomst benämnes
merinkomst. Nettoinkomsten erhålles efter avdrag från bruttoinkomsten av angivna
omkostnader. Understiger för någon merinkomsten 100 kronor äger taxering
ej rum. Hvresstegringsskatt utgår med följande procent av merinkomsten, nämligen
för merinkomst

ej överstigande 490 kronor ...................................................................... "X Z

överstigande 490 » ..........................................— .......■••• •• ••• 30 *

dock att för det första året, varunder dylik skatt påföres, skatten skall utgå med
följande lägre procent, nämligen för merinkomst

ej överstigande 490 kronor ........................................................................ "

överstigande 490 > •••■■...........................non ''''''Vno...................... ^ *

Taxering av hyresskatt äger rum för vart av åren 19_0 19zi4.

För upptagna bestämmelser om beskattning, taxercngsferfarande, deklarationer,
besvärsrätt m. m. torde redogörelse ej påkallas i detta sammanhang.

Det tillika framlagda förslaget till förordning om en statens bostadsjond mnebar,
att inkomsterna av hyresstegringsskatten skola avsättas till en särskild fond för
att användas till det i förordningen om hyresstegringsskatt avsedda ändamål.
Fonden göres räntebärande och förvaltas enligt av Konungen meddelade föreskrifter.
Fondens avkastning efter avdrag av förvaltningskostnaderna laggas till
kapitalet. Om användningen av överskott av fonden beslutar Konungen och
riksdagen gemensamt.

Hyreskatte- Sakkunniga lämna i sitt betänkande en redogörelse för, huru de

medlens an- tänkt sig användningen av de influtna skattemedlen och huru den därav
VXtnforst°at möjliggjorda subventionsverksamhetén från statens sida bör läggas. I detta
subventionen, afseende må ur betänkandet anföras följande:

Enligt sakkunnigas mening böra skattemedlen fördelas ungefär
efter samma grunder, som gällde för de av 1917 och 1918 ars riksdagar
anvisade subventionsmedlen till bostadshus med smålägenheter, dock med
några ändringar. Understöd bör sålunda, da medelklassens bostadssvang
heter alltmera ökats under kristiden, kunna utgå även för lägenheter om
högst 4 rum jämte kök och jungfrukammare. Vidare bör inredande av
lämpligt antal butikslägenheter icke helt förbjudas. Sakkunniga, som
förutsatte, att frågan om hyresstegringsskatt redan skulle kunna underställas
1919 års riksdag och kraftigt betona vikten att_ genast få byggnadsverksamheten
i gång, hava uppgjort eu plan, enligt vilken medel,
innan ännu skatteintäkten inflöte, förskottsvis skulle kunna ställas till

Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 314.

byggnadsverksamhetens förfogande utan att statskassan behövde direkt
anlitas. Då skattemedlen skulle ingå till en särskild {ond och subventioneringen
av byggnadsverksamheten, såsom varit fallet med de
förut beviljade subventionsanslagen, bör ske genom kommunerna, erfordras
endast ett medgivande av statsmyndigheterna, att kommuner,
som före utgången av 1919 beslutade understödja en bostadsproduktion
av tidigare omförmäld beskaffenhet, må, efter ansökning av Kungl. Maj:t,
kunna tillerkännas rätt att ur statens bostadsfond, så långt denna därtill
lämnade tillgång, upptaga lån att återbetalas successivt i den mån
skattebidragen bleve tillgängliga. Därjämte skulle, för det fall att kommunerna
begagna sig av rätten att upptaga lån, halva utgående räntan
ersättas av fonden. Eu dylik anordning skulle i sak bliva liktydig
med att Kungl. Maj:t efter förslag fördelar ett av riksdagen redan anvisat
belopp mellan olika kommuner. Efter skattens utfallande under
åren 1921—1923 avföras lånen till direkta subventionsutbetalningar.
Sakkunniga hava utgått från att det icke skall möta svårigheter att uppbringa
de lånemedel, som erfordras utöver subventionen.

Särskilt ha de sakkunniga förvissat sig om, att sparbankerna i stor omfattning
och på antagliga villkor kunna ställa medel till kommunernas förfogande.
Däremot böra kommunerna själva svara för halva utgående låneräntan, vilket
närmast betingas av önskvärdheten att de i sin mån söka anskaffa lån på möjligaste
förmånliga villkor. Vidare böra kommunerna sörja för vidtagande av
nödiga åtgärder, för ordnande av gator och dränering ävensom för tillhandahållande
av vatten, gas och elektricitet.

Anslag i den betydelse, som ovan angivits, synas böra beviljas kommunerna
efter följande allmänna grunder, vilka böra tagas i betraktande i den ordning,
vari de angivas. Kommunerna skulle således tilldelas anslag i den mån

1) behov av nya bostäder föreligger inom kommunen;

2) de uppgivna byggnadsplanerna befinnas praktiska, så att största möjliga
bostadstillskott kan förväntas bliva uppnått med, proportionsvis i förhållande till
byggnadskostnaderna, minsta möjliga understöd; samt

3) kommunerna befinnas villiga att, i förhållande till sin ekonomiska bärkraft
göra uppoffringar för att ernå bästa möjliga resultat av planerade byggnadsföretag.

Behovet av subvention till byggnadsverksamhet från det allmännas sida
står i påtaglig nära relation till skattekällan. Givetvis skulle det stå i strid mot
allmänna beskattningsprinciper att låta det speciella förhandenvarande behovet
vara bestämmande för de grunder, efter vilka skatten bör utmätas. Dessa grunder
böra tvärtom fastställas med hänsyn till, i vad mån skattekällan bör skäligen
tagas i anspråk. Emellertid råder ett så nära samband mellan å ena sidan frågan,
vad den föreslagna skatten skall inbringa och å andra sidan storleken av
de för bostadsproduktionen erforderliga understöden, att de böra sättas i ett
visst förhållande till varandra. I fråga om storleken av de merinkomster, som
skola utgöra själva skatteobjektet, antaga sakkunniga, med hänsyn till hyresstegBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.) 6i so 11

Kungl. Majds Proposition Nr 314.

ringslagens bestämmelser och byggnadskostnaderna (reparationerna), att hyresvärdarna
med de för hyresåret 1918—1919 medgivna hyresbelopp i allmänhet
hava åtminstone lika stora nettoinkomster, som under hyresåret 1914—1915,
givetvis med bortseende från penningarnas under denna tid minskade köpkraft.
I och med en ytterligare stegring av hyresnivån inträder däremot en sådan ökning
av nettoinkomsten å hyran, att den kan utgöra föremål för beskattning.
Storleken av den sålunda uppkomna merinkomsten är beroende av de hyresstegringar,
som, vare sig genom nya lagstadganden eller hyresnämndernas tillämpning
av gällande lagstiftning, medgivas få äga rum. I detta hänseende hava beräkningar
uppgjorts fotade på olika stegringar av hyresnivån.

I en meddelad tabell hava sakkunniga kommit till följande approximativa
siffror. För samtliga orter, där hyresstegringslagen gäller och vilkas invånareantal
upptagits till 1,918,068 (den 31 dec. 1917) beräknas sammanlagda hyresbeloppet
enligt hyrespriserna före krisen vara 141,486,000 kronor. Under förutsättning
av en genomsnittlig stegring om 25 % å 1914—1915 års hyror, skulle den
till hyresstegringsskatt beskattningsbara merinkomsten vara för bostadslägenheter

5.644.000 kronor och för affärs- och andra dylika lägenheter 1,103,000 kronor
eller sammanlagt 6,747,000 kronor. Sattes den genomsnittliga hyresstegringen
till 30 % bliva nämnda siffror respektive 12,549,000 kronor, 2,638,000 och (sammanlagt)
15,987,000 kronor. Med den genomsnittliga hyresstegringen upptagen
till 35 %, bliva siffrorna respektive 19,515,000 kronor, 4,162,000 kronor och

23.677.000 kronor samt med en hyresstegring om 40 % respektive 26,658,000 kronor,
5,727,000 kronor och 32,385,000 kronor. Närmare preciserade beräkningar
kunna ej verkställas, då skattebeloppets storlek beror av i vad mån dels ytterligare
hyresstegring kommer att äga rum och dels nuvarande utgifter för inteckningsränta
och underhållskostnader kommer att stiga eller falla.

Med avseende å storleken av de understödsbelopp, som för 1919,,
det år, varmed sakkunniga närmast räkna, böra av staten ställas till
bostadsproduktionens förfogande, an märkes, att det visserligen är uppenbart,
att man under nu rådande priser icke kan eller ens bör producera
mera än ett oundgängligen av behovet påkallat minimum av bostäder
och först framdeles med all kraft upptaga de egentliga reformsträvandena
på bostadsfrågans område, men att dock intet bör eftersättas i arbetet
på ett omedelbart lindrande av den svåraste bostadsnöden. Vid
fastställande av maximum för subventionsbeloppet bör uteslutande tillses,
att man icke framkallar sådan efterfrågan på byggnadsmaterialmarknaden,
att man endast bidrager till ökade b}Tggnadskostnader, men icke till
ökade byggnadsresultat. Med avseende å det minimibelopp, som bör
ställas till bostadsproduktionens förfogande i form av statssubvention,
framhålla sakkunniga till en början, att med hänsyn till dels kommunernas
i finansiellt hänseende ansträngda läge, dels ock den omständigheten
att subventionsbeloppen skulle härflyta av skattemedel, hämtade
direkt från vissa delar av riket, det för hittills gällande subvention uppställda
villkor att kommun för åtnjutande av statsunderstöd skall av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 814.

-egna medel tillskjuta visst belopp, satt i relation till statens bidrag,
icke längre bör vidhållas. Däremot synes ingen ändring böra göras
i den hittills tillämpade regeln, att högst Va av byggnadskostnaderna
bör lämnas i form av subvention från det allmännas sida. Staten
skulle således påtaga sig ansvaret för Va av totalkostnaden för den
bostadsproduktion, som här skulle ifrågakomma. En normal årsproduktion
av bostäder kan sättas till 24,000 eldstäder. Med en genomsnittskostnad
av 5,000 kronor per eldstad skulle en normal årsproduktion således
betinga en totalkostnad av 120 miljoner kronor. Minimum av
oundgängliga erforderliga nya bostäder kunde ej sättas lägre än till

12,000 nya eldstäder om året, d. v. s. hälften av normal årsproduktion.
Totalkostnaden härför bleve således 5,000 kronor per eldstad, 60 miljoner
kronor. Då staten härav skulle bidraga med Va, blir det minimibelopp,
som erfordras för år 1919, 20 miljoner kronor. I själva verket
är, anmärka sakkunniga, behovet mycket större, men av statsfinansiella
skäl hade sakkunniga stannat vid denna siffra. Redan detta belopp är
emellertid så stort, att det ovillkorligen syntes påkalla särskilda beskattningsåtgärder.

Slutligen framhålla sakkunniga, att, då vissa tecken till allvarligare
arbetslöshet visat sig, det jämväl ur denna synpunkt är önskvärt att
subventionera byggnadsproduktionen och att därmed andra och mindre
tilltalande former för arbetslöshetens lindrande, såsom direkta understöd,
kunna undvikas eller minskas.

tn!*Det andra fullt utarbetade förslaget angående statssubvention för
bostadsbyggande är, som nämnt, avgivet av svenska stadsförbundets bostadsräd.
I den framställning av den 13 december 1919, varur jag förut
haft tillfälle meddela några uppgifter, har bostadsrådet sålunda framlagt
ett detaljerat program till åtgärder från statsmakternas sida för att
bringa bostadsproduktionen ur den försumpning, vari den för närvarande
befinner sig.

Jag skall här nedan i korthet angiva huvuddragen av detta program
och hänvisar i övrigt till bostadsrådets skrivelse. Bostadsrådet
utgår i sin framställning från följande två huvudsatser för byggnadsproduktionens
befrämjande under nuvarande situation å bostadsmarknaden:
den ena, att vid varje bostadspolitisk åtgärd från statens
och kommunernas sida hänsyn måste tagas till önskvärdheten,
•att byggnadskostnader och hyresnivå åter komma i harmoni
med varandra, och den andra att, intill dess så skett, en fortsatt

Svenska stadsförbundets
bostadsråds
förslag
till understödjande
av
bostadsproduktionen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

subventionering av bostadsproduktionen i med hänsyn till nyss
uttalad princip lämpliga former är av nöden.

I fråga om omfattningen av den byggnadsverksamhet, för vilken
det allmännas stöd nu är behövlig, framhåller bostadsrådet, att denna
bör täcka de nya behoven av bostäder, intill dess sådana förhållanden
inträtt, att en affärsmässig byggnadsverksamhet åter blir möjlig. I
första rummet bör understödet begränsas till de mindre bemedlade klasserna.
Den för krigsårens subventionspolitik dragna övre gränsen av 2
rum och kök bör dock numera höjas till 4 rum och kök. De betydande
sociala förskjutningar, som prisevolutionen under krisen medfört, hava
haft till följd, att de befattningslager, som traditionellt bo i 3- eller 4-rumslägenheter, i stor omfattning numera befinna sig i föga bättre eller
samma ekonomiska läge som den egentliga arbetarklassen, smålägenheternas
befolkning. — Med fog kunna därför även de, som förr ansågos
tillhöra den lägre medelklassen, numera räknas till de mindre bemedlade.

Från den offentliga understödsverksamheten bör, anser bostadsrådet,,
vidare skiljas statens och kommunernas direkta bostadsproduktion
för sina anställda tjänstemän och arbetare. I vissa avseenden vore en
omfattande statlig bostadsproduktion av nöden främst inriktad å statsjärnvägarnas
personal; och förutsätter därför bostadsrådets subventionsoch
låneförslag en sådan produktion av tillräcklig omfattning.

I avseende å omfattningen av den bostadsproduktion, som därutöver
behöves, har jag förut omförmält, att bostadsrådet, som räknar med
en till tre år begränsad avveckling av hyresstegringslagen och i följd,
därav också begränsar subventionsprogrammet till denna tid, upptagit
en subvention av 28,000 eldstäder för nämnda period, fördelad med

8,000, 12,000 och 8,000 eldstäder på de tre närmaste åren. Bostadsrådet
utgår, som nämnt, härvid från, att understödspolitiken och hyresstegringslagen
numera måste ställas i det närmaste samband med varandra.
I samma mån den förra, såsom bostadsrådet förordar, grundas på en
successiv stegring av hyrorna i understödda fastigheter, i samma mån
är det också nödvändigt att avveckla hyresregleringen, så att vid den
tidpunkt, då siTbventionspolitiken avslutas, jämväl hyresregleringen helt
kan upphöra.

Den subventionerade byggnadsverksamheten bör, enligt bostadsrådets
förslag, liksom hittills ledas av kommunerna och närmast samhällen
med stadslikt byggnadssätt, d. v. s. städer, köpingar och municipalsamhällen
ävensom industrialiserade landskommuner, under statens
tillsyn och med dess stöd. De former för statens och kommunernas

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314. 85

samverkan, som å detta område i vårt land tillämpats, hava i stort sett
visat sig praktiska och lämpliga. Kommunernas numera betydande erfarenheter
i fråga om smålägenhetsproduktion samt deras möjligheter att
genom stadsplanering och markupplåtelse leda bebyggandet göra dem
särskilt ägnade att fortfarande bära det närmaste ansvaret i ifrågavarande
avseende. Detta bör naturligtvis icke innebära, att kommun direkt genom
egen byggnadsverksamhet skall åstadkomma nödigt antal bostäder,
men kommunen skall förmedla och förvalta även de understöd, som från
statens sida komma att lämnas åt andra allmännyttiga företag, över
vilka jämväl den närmaste kontrollen bör föras av kommunala myndigheter.
Slutligen innebär detta kommunernas ansvar för smålägenhetsproduktionen,
att kommunerna måste liksom hitintills, i mån av sina
krafter, deltaga i den nödiga understödsverksamhetens bördor.

På sätt förut omförmälts, räknar bostadsrådet byggnadskostnaden
för de 28,000 eldstäder, som den understödda bostadsproduktionen under
de tre närmaste åren bör omfatta, till 140,000,000 kronor eller efter

5,000 kronor per eldstad. Beloppet anses fördela sig på de tre åren
med resp. 40, 60 och 40 miljoner. I byggnadskostnaderna är icke värdet
å tomt inräknat. Av de totala byggnadsutgifterna är, anser bostadsrådet,
hälften helt visst det högsta, som genom kommunernas eller
andra allmännyttiga byggnadsföretagares försorg kan uppbringas å den
allmänna lånemarknaden, varvid dock för en så stor upplåning från
kommunernas sida förutsättningen är, att pensionsförsäkringsfonden under
de närmaste åren tillhandahåller lån för bostadsändamål till samma
omfattning som under kriget varit fallet. Den del av byggnadskapitalet,
som ej kan anskaffas genom lokal upplåning, måste staten tillhandahålla.
I flertalet fall och under ej särskilt ogynnsamma förutsättningar
synes denna del kunna anslås till hälften, men man torde dock försiktigtvis
böra räkna med en något större andel. Bostadsrådet anslår för
sin del kreditanspråken å staten för en byggnadsverksamhet av den av
bostadsrådet föreslagna omfattning till 80" miljoner kronor tillsammans
under de tre närmaste åren. Detta belopp anses böra disponeras som
en särskild fond, statens bostadslånefond.

Ur denna fond böra kommuner äga rätt att erhålla lån för uppförande av
byggnader med smålägenheter i enlighet med av vederbörande statsmyndighet
godkända planer intill en gräns av halva byggnadskostnaden, där ej vederbörande
myndighet, med hänsyn till svårigheterna för kommunen att å annat håll å skäliga
villkor uppbringa i övrigt nödigt kapital samt till bostadsförhållanden i orten,
undantagsvis medger lån till högre belopp.

Bostadslånefond
från
staten.

Kr is hjälp
från staten.

Alternativ

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

För byggnadsmark synes lån ur bostadsfonden ej behöva utgå. Tomtfragan
behöver således icke påkalla särskilda åtgärder från statens sida, helst med få
undantag, överallt städerna äga tillräcklig byggnadsmark.

Det är emellertid klart, anför vidare bostadsrådet, att kreditunderstödet i
och för sig icke är tillräckligt för åstadkommande av den behövliga byggnadsverksamheten.
De ekonomiska förhållandena, under vilken denna verksamhet
måste äga rum, utgöras, å ena sidan av tre gånger så höga byggnadskostnader
som 1914, och å den andra, en allmän hyresnivå, som blott torde ligga 25 och 30 %
över 1914 års standard.

Nybyggnadsverksamheten förutsätter därför, anför bostadsrådet, ofrånkomligen,
nu lika väl som under krigsåren, ett särskilt understöd av allmänna
medel, en krishjälp. Denna är nödvändig dels för att hålla den byggande
skadeslös för den förlust, som han kan lida genom att icke uppskjuta
byggnadsföretaget till dess stabilt prisläge inträtt, dels ock lör att underlätta
övergången till detta prisläge. Särskilt den senare synpunkten
måste med den förändrade uppfattning av ett blivande stabilt prisläge,
vartill det sista årets erfarenheter föranleda, i främsta rummet så tillgodoses,
att den automatiskt frampressar en höjning av hyrorna i understödda
lägenheter i riktning mot en ekonomisk nivå, d. v. s. en hyresnivå,
som ger en ekonomiskt tillräcklig avkastning å de byggnadskostnader,
vilka äro rådande, då ett stabilt prisläge åter kan anses hava inträtt.

Flera olika anordningar äro i detta syfte möjliga. Bostadsrådet framlägger
närmast 2 alternativ.

Det första alternativet avser ett direkt bidrag från staten till krishjälpen.
Principiellt riktigast är att uppskjuta krishjälpens slutliga fixerande till den
tidpunkt, då den ekonomiska hyresnivån kan anses uppnådd. En konsekvent
tillämpning av denna tanke leder ungefär till samma form som den i England

lagfästa. _

Krishjälpen utgår enligt denna metod i form av ett ärligt bidrag, motsvarande
den årliga förlusten å understödda byggnadsföretag, som uppstår på grund
av att den allmänna hyresnivån är för låg. Detta bidrag bör, enligt bostadsrådets
mening, utgå under en viss övergångstid efter avräkning för varje särskilt å
och därefter, sedan den ekonomiska nivån uppnåtts, genom en slutuppgörelse
definitivt fixeras. Under förutsättning att hyresregleringen avvecklas under de tre
närmaste åren, betraktar bostadsrådet de sex närmaste åren såsom en övergångstid,
under vilken hyresnivåns utveckling till en ekonomisk standard i huvudsak
bör sk©

Krishjälpen bör som hittills bäras av stat och kommun gemensamt. Med
hänsyn till belastningen av stadskommunernas finanser under krigsåren samt de
stora utgifter för samhällena, som bostadsfrågan i övrigt kräver, anser rådet skäligt,
att av krishjälpen 1/4 faller å kommunen medan övriga 3/4 skulle täckas av
staten. Den genom slutuppgörelsen fastställda definitiva förlusten bör fördelas
mellan stat och kommun i samma proportion, som gällt för den årliga
bristens täckande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

De finansiella krav, som eu krishjälp efter dessa grunder skulle ställas på
stat och kommun, äro, anför bostadsrädet, ytterst svåra att med någon säkerhet fullständigt
beräkna De bero av de två faktorer, om vilka några förutsägelser knappast
aro möjliga: de framtida byggnadskostnaderna samt den blivande hyresnivån. Möiugheter
att genomföra en tillräckligt kraftig höjning av hyrorna beror helt och hållet
pa näringslivets utveckling. Kunna vi under övergångstiden räkna med en ny
industriel! högkonjunktur i vårt land, så torde det ej vara uteslutet, att hyrorna
1 de ™derstodda lagenheterna vid övergångstidens slut helt täcka omkostnaderna
De forsta arens utgifter anser sig bostadsrädet kunna något så när beräkna,
om hänsyn därvid ej tages till möjligheten av förlustens minskning genom liyres^egrmgar
Under förutsättning av en byggnadsverksamhet av den av bostadsrådet
förut angivna omfattning samt att hyrorna från början kunna sättas så högt
att allenast Va. av byggnadskostnaderna “lämnas utan förräntning, skulle de tre
forsta arens utgifter för stat och kommun komma att te sig sålunda:

Byggnads- Härav Va utan

kapital, mil. avkortning i Statens andel. Kommunens
kronor. årlig förlust. andel.

Forsta arets byggen...... 40 666,666 500,000 166,666

£ndr.a * » 60 1,000,000 750.000 250,000

lredJe * » 40 666,666 500.000 166,666

Statens årliga utgifter för denna form av krishjälpen skulle således högst
belöpa sig till 1,750,000, kommunernas till 583,333 kronor, vilka belopp sedan succesSi>V/i?en0m
kyreshöjningar kunna nedbringas, till dess den definitiva uppgörelsen

Fördelningen av krishjälpen skulle ske på i huvudsak samma sätt som för
närvarande.

Statens bidrag till hjälpen skulle lämpligen gå i avräkning å kommunens
ranteskuld till bostadslånefonden. Praktiskt sett lomme den sålunda att utgöra
en successiv minskad räntenedsättning å kommunernas bostadslån.

Kommunernas utgifter för krishjälpen torde åtminstone på de flesta håll komma
att okas med tomtkostnaden.

Den oomtvistliga fördelen med nu omförmälda form för krishjälpen består, enngt
bostadsrådets mening, däri, att den lämnar byggnadsföretaget precis det underst01*!
som behöves, varken mer eller mindre, samt att den måste medföra en
löpande kontroll av de understödda lägenheternas hyror, vilka det ligger i både
statens och kommunens ekonomiska intressen att hålla så höga, som bostadsmarknaden
och de sociala förhållandena medgiva. Den är således med all sannolikhet
för stat och kommun den billigaste understödsformen, liksom den även ur
allmän ekonomisk synpunkt är den ändamålsenligaste.

Bostadsrädet framhåller emellertid, att den av rådet nu angivna metoden har
en olägenhet, nämligen den ovisshet i fråga om krishjälpens fullständiga omfattning»
som uppskovet med den slutliga avräkningen under 6 år innebär. Denna
olägenhet behöver icke för staten spela någon avgörande roll, då de belopp, som
komma i fråga, i varje fall icke i dess budget kunna intaga någon mera framträdande
plats. Annorlunda tedde sig saken för de lån- och skattetyngda stadskommunerna,
vadan det kunde befaras, att metoden kommer att lämna många
mindre kommuner oberörda och att den icke får den stimulerande verkan å bygg -

Alternativ

II.

88 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

nadsverksamlieten, som är önskvärd. De största svårigheterna skulle emellertid
den här angivna metoden komma att medföra i fråga om halvoffentliga bostadsföretag-
och utvecklar bostadsrådet utförligt dessa olägenheter och de mojligheter
att minska dem, som kunna förefinnas. Jag torde härutinnan få hänvisa till bostadsrådets
framställning.

I betraktande av de svårigheter, med vilka den metod för krishjälpen, som
sålunda framlagts, onekligen är förenad, har bostadsrådet i ett framlagt alternativt
förslag, sökt giva metoden en annan form, som kunde göra den enklare och
lättare att tillämpa, särskilt i fråga om mindre bärkraftiga kommuner och halvolfentliga
bostadsföretag. Rådet har härvid i främsta rummet sekt att, liksom
hittills under statens subventionsverksamhet skett, fixera statens bidrag till krishiälpen
till fasta belopp. Såväl för staten som för kommunerna och Övriga allmännyttiga
företagare är det självfallet en stor fördel att bestämt veta vad man
har att räkna med. Understödet bör å andra sidan fortfarande utgå som ett bidrag
under viss tid till täckande av företagets förluster och även i övrigt vara
så anordnat, att det gör byggnadsföretagaren intresserad i hyresnivåns förhöjning.

Båda dessa system torde på ett tillfredsställande satt kunna tillgodoses,
därest krishjälpen i sin helhet gives samma form som hittills den kommunala
delen av subventionen, nämligen såsom ett under 10 år rånte.fritt lan. statens
utgifter för krishjälpen kunna med detta system från början överskådas och fixeras.
Risken för den vidare utvecklingen av byggnadskostnader och liyror faller
helt och hållet på kommunen eller den, som eljest är byggnadsf öre tagare.

Denna större risk för byggnadsverksamhetens lokala intressenter maste
ovillkorligen balanseras av ett relativt större bidrag från statens sida. Bidraget
måste nämligen vara så stort, att det förmår häva den nu bestående misstron
mot vidare bostadsproduktion. Med hänsyn jämväl därtill att kommunerna tor
närvararande hava mycket små möjligheter att bära ytterligare utgifter för bostadsändamål,
medan de däremot sannolikt hysa mindre tvekan att påtaga sig större
bördor om ett antal år, anser bostadsrådet, att staten bör åtaga sig hela rantejoi -lusten, under förutsättning att kommunerna ensamma taga den kapitalförlust, som vid
räntefrihetens upphörande kan visa sig. Då denna förlust lätt kan komma att
uppgå till relativt stora belopp — ett fall i byggnadskostnaderna av allenast 10 /o
nödvändiggör sålunda eu avskrivning av ej mindre än 14 miljoner kronor— maste
tiden för räntefriheten därjämte utsträckas utöver den övergångstid av sex ar, varmed
förut räknats. Rådet föreslår i detta hänseende en tid av tio år, från det
första året av byggnadsverksamheten räknat. För det andra årets byggen skulle
räntefriheten således vara nio år, för det tredje årets åtta år, vilket torde motsvara
de högre ingångshyror, som i de senare årens lägenheter äro möjliga.

De livrésförhöjningar, som under de räntefria aren ske, böra mn} ta i eu
särskild fond för att möta förlusten vid räntefrihetens upphörande Skulle fouden
tilläventyrs överstiga denna förlust, bör det överskjutande beloppet återgå

tlU Praktiskt skulle denna metod te sig på följande sätt. Staten medger efter
vederbörlig prövning räntefrihet under nyss angiven tid å så stor del av byggnadsföretagets
lån ur bostadslånefonden, som, enligt vad uppställda beraknmgar
visa med de hyror, som i orten äro möjliga, icke låter sig förränta, dock högst
motsvarande 13" av byggnadskostnaderna. Den sannolika hyresinkomsten a nybvggda
lägenheter kan möjligen i mindre samhällen komma att medgrva fori ant -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr ■111. ■ KO

ning av något mera än ''/. av byggnad sk ostnaderna, medan den i större städer
däremot knappast kan uppdrivas så högt. Tomtkostnaderna hava härvid lämnats
utanför: det förutsättes, att kommunen, åtminstone tillsvidare, övertager deras
förräntning.

Sedan räntefriheten sålunda fastställts, behöver staten icke ägna vidare uppmärksamhet
åt företaget. Det ligger i kommunens intresse att sköta detta så,
att förlusten vid räntefrihetens upphörande blir så liten som möjligt, d. v. s. att
hyrorna sättas så höga som möjligt. Givetvis är säkerheten för att så skall ske
mindre efter nu anförda alternativ än enligt den förut förordade metoden (alt. I)
med dess noggranna årliga undersökning av företagets ekonomi. Det kan väl
tänkas fall, där kommunen faller för frestelsen att hålla onödigt låga hyror och
skjuter bekymren för företagets slutliga finansiering över på framtiden, därmed
försvårande den enskilda byggnadsverksamhetens återupptagande och i längden
förstörande sin bostadsmarknad.

Jämte den redan anmärkta olägenheten i avseende å hyreskontrollen har
metoden i fråga en annan, härmed sammanhängande nackdel. Den är sannolikt
för staten något dyrare än den förut förordade. Under förutsättning av att räntefriheten
i genomsnitt kommer att uppgå till */s av byggnadskostnaderna, uppgår
dess kapitalvärde vart och ett av de ifrågavarande tre byggnadsåren, efter 5 procent
räknat, till 5,146,661: 52, 7,110,000 och 4,306,652: 36 kronor eller tillsammans i
runt I6V2 miljoner kronor. Antagligen är detta belopp något högre än vad statens
sammanlagda utgifter enligt den förut angivna metoden (alt.I) skulle utgöra, men
detta är å andra sidan en naturlig följd av att staten i detta fall befriat sig från
alla risker för utgifter till ovissa belopp. Dessa risker kunna kommunerna naturligtvis
ej utan vederlag övertaga.

Bägge de sålunda framlagda alternativen (I och II) anser bostadsrådet
kunna förordas. Den första metoden är teoretiskt riktigare, för
staten antagligen billigare och därjämte mera betryggande i avseende å
hyresnivån. Den senare har däremot i sin enkelhet praktiska fördelar.
Den är lättare att tillämpa både för stat och kommun, och den är därjämte
bekvämare i förhållande till de halvoffentliga bostadsföretagen än
den förra. Den torde därför också vara bättre ägnad att möjliggöra den
bostadsproduktion i orter av olika storlek, som nu är nödvändig.

Den framlagda planen för krishjälpens avveckling förutsätter tilllika,
anför bostadsrådet, en successiv avveckling av gällande hyresreglering.
Det är numera önskvärt, att genom hyresstegringslagstiftningens avveckling
sörja för att hyrorna, så snart sociala hänsyn det medgiva, åter
uppnå en ekonomisk nivå. En sådan förhöjning är också i och för sig
tillika förutsättningen för den successiva hyresstegring, som ingår i programmet
för krishjälpens avskrivande. Då det icke, såsom förhållandena
utvecklat sig, kan bliva fråga om ett omedelbart upphävande av hyresstegringslagstiftningens
skydd för de mindre bemedlade, måste vägen gå
genom en successiv höjning av den i hyreslagen stadgade proBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 käft. (Nr 314.) 6120 12

Hyresreglering
slagstiftning
eris avveckling.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 341.

centuella gräns, under vilken hyresförhöjningar och därmed
förbundna uppsägningar icke tillhöra hyresnämnds befogenhetsområde.

Så snart denna procentsats uppnått en viss höjd, torde hyresnämndsinstitutionen
kunna upphävas, uppsägningsrätten lämnas fri och behandlingen
av frågor om oskäliga hyresstegringar enligt ockerlagstiftningens
grunder övertagas av allmän domstol. En sådan förenkling av hyresregleringen
torde emellertid först om några år bliva möjlig att genomföra.

Redan nu är emellertid, framhåller bostadsrådet, nödvändigt att om
möjligt i lagen fastställa en plan för den omförmälda hyresgränsens
höjning. Under annan förutsättning kunna kommunerna
icke påtaga sig ansvaret för understöd åt nyproduktion av bostäder.
Bostadsrådet hemställer, att den i 6 § av nu gällande hyresstegringslag angivna
procentsatsen höjes till 50 % för år 1921 samt att för de två närmaste
åren de ytterligare förhöjningar ske, som äro nödvändiga för att
lagstiftningen därefter, d. v„. s. år 1924, helt skall kunna upphöra.
Denna avvecklingsplan avser smålägenheter upp till t. o. m. 4 rum och
kök. För större lägenheter, affärslokaler o. d. föreligga enligt bostadsrådets
mening icke några bärande skäl för hyresregleringens bibehållande.
Det är därför önskvärt, att den nödiga hyresförhöjningen i smålägenheterna
underlättas av eu fri hyresmarknad för övriga kategorier.
Och det är, såsom senare års statistiska undersökningar i Stockholm och
Göteborg bekräftat, just inom dessa kategorier, som den nuvarande oekonomiskt
låga hyresnivån gynnat en under nuvarande förhållanden icke
önskvärd bostadslyx i form av »överloppsrum».

Förhållandena äro för övrigt sådana, att ett upphävande av hyresregleringen
för ifrågavarande lägenhctskategorier snart nog skulle bringa
i gång en nyproduktion till åtminstone icke högre hyror än de som nu,
ofta under föga tilltalande former, i form av »köp» av lägenhet och dylikt,
kunde betingas i nybyggda fastigheter eller för eljest lediga lägenheter.

I bostadsrådets förslag att hyresregleringen från och med år 1921
inskränkes till bostadslägenheter om högst 4 rum och kök skulle ingå rätt
för hyresnämnd att med hänsyn till särskilda förhållanden i orten förordna,
att jämväl lägenheter om 5 rum och kök fortfarande skola vara
underkastade hyresnämnds befogenhet ifråga om hyra och uppsägning.

Från bostadsrådets förslag i nu förevarande avseenden voro 4 av de
10 närvarande ledamöterna skiljaktiga. Av dessa hava 3 avgivit reservation
mot förslaget, varvid huvudsakligen framhållits: i en reservation, att

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr 311. 91

tiden för hyresregleringslagens avveckling borde sättas längre än till de
av bostadsrådet föreslagna tre åren och hyresregleringen först vid år
1926 upphöra, ävensom att regleringen av hyrorna för lägenheter om
5 rum och därutöver borde kvarstå i lagen; i en annan reservation,
att förslaget om inskränkning fr. o. in. år 1921 av hyresregleringen till
bostadslägenheter om högst 4 rum och kök vore olämpligt, då jämväl
de, som innehade större lägenheter, borde skyddas mot en för snabb
övergång till fri hyresbildning och därav följande väsentligt höjda hyror;
ett successivt frigivande av de större lägenheterna under vissa tidsperioder
vore en lyckligare anordning; all avveckling av hyresregleringen
måste rimligtvis såsom komplement förutsätta antingen hyresstegringsbeskattning
eller, om sådan befunnes ej kunna genomföras, en värdestegringsskatt,
som till det allmänna indroge en del av den oförtjänta värdestegring,
vilken komme fastighetsägaren till del på grund av det genom
de höjda hyrornas kapitalisering stegrade fastighetsvärdet; och i den
tredje reservationen, att i bostadsrådets skrivelse bort starkare framhållas
de betydande sociala svårigheter, som kunna möta mot rådets
förslag till lösning av bostads- och särskilt hyresfrågan efter rent ekonomiska
linjer; från hyresregleringen borde fr. o. in. 1921 endast undantagas
nybyggda hus samt affärslägenheter, som icke äro förenade med
bostäder; att bland bostäderna draga eu viss tämligen godtycklig gräns
mellan fritagna och icke fritagna vore betänkligt i betraktande av att
de olika lägenhetskategorierna gradvis övergå i varandra.

1 nära samband med den avveckling av hyresregleringen, som ovan
förordats, står, anför bostadsrådet vidare, frågan om en särskild beskattning
av den vinst, som härmed kommer fastighetsägaren till godo. Med
erinran om det förslag till hyresstegringsskatt, som av särskilda sakkunniga
framlagts, och ehuru rådet icke haft anledning att ingå på
spörsmålet om medelanskaffningen för den krishjälp, varom rådet framlagt
förslag, uttalar dock rådet sin anslutning till den grundtanke,
varpå nämnda förslag vilar. Då särskilda skattebehov för bostadsproduktionens
understödjande föreligga, kan det nämligen anses fullt
skäligt och lämpligt att härför anlita den oomtvistliga konjunkturvinst,
som fastighetsägarna, särskilt med hänsyn till att fastigheterna i regeln
äro fast belånade till över halva värdet, göra å den ekonomiska utveckling,
vilken lamslagit den affärsmässiga byggnadsverksamheten. En sådan
beskattning skall också för de mindre bemedlade hyresgästerna i
viss mån göra de förestående hyresförhöjningarna motiverade och underlätta
deras genomförande, De visserligen mycket ovissa beräkningar,

Beskattning
av hyresstegringsvinst.

Subventionsverksamhetens

centrala
ledning.

Stadsfullmäktige
i
Göteborg.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

som företagits rörande avkastningen av en hyresstegringsskatt enligt
bostadssakknnnigas förslag, utvisa, att inkomsterna av densamma väl
skulle förslå till täckande av kostnaderna för såväl statens som kommunernas
bidrag till den föreslagna krishjälpen. Då skattekällan i detta
fall är av kommunal natur, kan det, anser bostadsrådet, ej vara annat
än skäligt, att jämväl kommunerna för sina krishjälpsbidrag få tillgodoräkna
sig avkastningen å densamma.

För understödsverksamheten synes, framhåller bostadsrådet, en viss
central ledning vara erforderlig. Denna centralmyndighets uppgift kommer
främst att bliva att ur ekonomisk synpunkt pröva från kommunerna
inkommande ansökningar om krishjälp, att fastställa, eventuellt med
kommun överenskomma, om beloppet av det statsbidrag, som bör utgå
samt att i samband därmed handhava utlåningen ur statens bostadslånefond.
Centralmyndigheten bör även ha till uppgift att underkasta de
inkommande ansökningarna en byggnadsteknisk undersökning, dels för
att övervaka att all möjlig sparsamhet vid företagens planläggande iakttages,
dels i syfte att tillse att de planerade lägenheterna fylla berättigade
bostadssociala krav.

Bostadsrådet har vidare gjort vissa uttalanden och förslag i avseende
å vinnandet av tillfredsställande bostadslägenheter och beträffande arbetslönerna
inom byggnadsfacket, till vilka förslag jag återkommer. (

Särskilda framställningar om lån och understöd av staten för bostadsproduktion
hava ingivits från dels stadsfullmäktige i Göteborg, dels ock
bostadsföreningarnas organisationskommitté i Stockholm.

I skrivelse, som den 9 februari 1920 inkommit till Kungl. Maj:t,
hava stadsfullmäktige i Göteborg, i anledning av väckt motion, beslutit
hemställa att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för att Göteborgs
stad för uppförande av bostadshus finge av statsmedel erhålla dels
ett lån å 8,000,000 kronor att löpa med ränta och återbetalas under
tid, som mellan Kungl. Maj:t och staden överenskom mes, och dels ett
understöd av 4,200,000 kronor.

I den ifrågavarande motionen hade det årliga löpande behovet av bostäder
i Göteborg beräknats till 2,800 eldstäder. Detta byggnadsprogram, som i motionen
skisserats, var avsett att genomföras under 5 år. Med det underskott å
bostäder, som nu förefunnes, upptog programmet för denna tid tillsammans
17,500 eldstäder. Ett kontant tillskott av 2,000 kronor per eldstad från stat och
kommun ansåges nödigt. Framställning borde av stadsfullmäktige göras till Kungl.
Maj:t om anvisande av ett större byggnadsanslag att under femårsperioden 1920
—1924 fördelas mellan alla kommuner i riket, som därav vore i behov. För Göte*

Kungl. Maj:In Proposition Nr Std.

9.''5

borgs del erfordrades ett årligt bostadsanslag av statsmedel för nämnda period
av 4,667,000 kronor. Tillika begärdes att Göteborgs stad måtto för år 1920 anvisa
ett belopp av 2,333,000 kronor.

I ärendet hade fastighetskontoret i Göteborg avgivit infordrat yttrande;
och torde jag härav böra meddela följande, som närmast hänför sig till stadsfullmäktiges
förevarande framställning:

Efter framhållande att ett engångstillskott av 1,500 bostadslägenheter icke
vore för högt och att det löpande årsbehovet av ungefär 1,000 lägenheter vore
ungefärligen riktigt, erinras om de svårigheter, som numera föreligga för medelklassen
(3, 4 och 5 rum och kök) att anskaffa bostäder och att dess behov också
måste tillgodoses, ehuru uppoffringarna för det allmänna då bleve större. För
bostadshus med medelstora lägenheter finge man beräkna en byggnadskostnad
av omkring 7,000 kronor eldstaden. Vidare beröres missförhållandet mellan
byggnadskostnader och hyror samt angelägenheten av hyresstegringslagens avveckling,
i vilket hänseende bland annat ett medgivande till en hyreshöjning
utan prövning av hyresnämnd till 50 procent borde kunna omedelbart medgivas.
Tvivel uttalas tillika, huruvida det byggnadsprogram, som i motionen skisserats,
vore genomförbart med hänsyn till organisationen av en så omfattande byggnadsverksamhet
och bristen å arbetskraft. Härefter anföres av fastighetskamreraren:

För min del anser jag mig därför icke kunna tillstyrka motionen i vad den
avser godkännande eller genomförande av det framlagda femåriga byggnadsprogrammet.
Däremot synes mig den rådande situationen i fråga om bostadstillgången
göra det nödvändigt att åtgärder vidtagas för att till nästa byggnadssäsong
få till stånd en mera omfattande byggnadsverksamhet i bostadshus. Härvid
torde det fördelaktigaste vara att i huvudsak följa de riktlinjer, som i motionen
angivits med vissa modifikationer. Således torde av skäl, som ovan anförts,
byggnadsverksamheten böra omfatta jämväl medelstora lägenheter. Vidare synes
det kontanta understödet böra i likhet med vad hittills varit förhållandet begränsas
till en tredjedel av byggnadskostnaderna, dock med föreskrift, att det
icke i något fall får överstiga 1,500 kronor pr eldstad. Större uppoffring i detta
hänseende synes det varken vara ändamålsenligt eller behövligt att staten och
kommunerna åtaga sig. Under förutsättning av en byggnadskostnad av 4,500
kronor eldstaden, skulle kostnaden för en lägenhet om ett rum och kök, i den
mån den behöver förräntas, då uppgå till 6,000 kronor. Denna kostnad torde
motsvara en årlig hyra för lägenheten av mellan 550 kronor och 600 kronor,
vilken hyra icke synes oskälig. För medelstora lägenheter måste man emellertid
som ovan nämnts beräkna en betydligt högre byggnadskostnad pr eldstad än för
smålägenheter. Denna högre byggnadskostnad kompenseras dock i väsentlig
mån därav, att de årliga utgifterna för medelstora lägenheter äro mindre. Detta
beror av åtskilliga omständigheter, av vilka den viktigaste är den, att sådana
lägenheter här i staden i allmänhet bruka förläggas i stenhus, vilka kräva mindre
mindre underhållskostnader. På grund härav torde det icke vara behövligt att
för lägenheter av sistnämnda slag beräkna högre bidrag pr eldstad av det allmänna
än för smålägenheter. Om man uppskattar byggnadskostnaden för medelstora
lägenheter till 7,000 kronor eldstaden och härifrån avdrager ett understöd
av 1,500 kronor eldstaden, skulle alltså det belopp, som behöver förräntas uppgå
till 5,500 kronor pr eldstad, vilket för en lägenhet om exempelvis tre rum och
kök motsvara en årlig hyra av omkring 1,600 kronor.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Vad beträffar omfattningen av den byggnadsverksamhet, som till nästa
byggnadssäsong skulle igångsättas, torde denna böra planläggas för uppförande
av ungefärligen samma antal lägenheter, som enligt femårsprogrammet skulle
uppföras under ett år, d. v. s. omkring 1,000 smålägenheter med 2,800 eldstäder
och 300 medelstora lägenheter med 1,400 eldstäder. Byggnadskostnaden för dessa
lägenheter skulle, enligt ovan angivna kostnad pr eldstad, uppgå till 22,400,000
kronor. Av detta belopp skulle 6,300,000 kronor utgå i form av understöd, därav
4,200,000 kronor av staten och 2,100,000 kronor av kommunen.

Vad den återstående byggnadskostnaden 16,100,000 kronor angår torde en
del därav sannolikt kunna erhållas genom insatser i bostadsföreningar och bostadsbolag.
Emellertid får man nog bereda sig på, att större delen måste anskaffas
genom lån. Även om dessa lån för de byggnadsföretag, som uppföras av
bostadsföreningar och bostadsbolag, till en del kunna erhållas i härvarande bankinrättningar,
torde dock säkerligen den huvudsakliga upplåningen falla på staden.
Att belasta stadens kredit i den allmänna marknaden med så stora belopp som det
här är fråga om torde dock innebära betänkligheter. Lånefrågan synes därför
om möjligt böra lösas på så sätt, att staden får hos statsverket upplåna en del
av de erforderliga medlen. Huru stort belopp, som kan behöva anskaffas på
detta sätt, är givetvis f. n. svårt att avgöra, men det vill förefalla, som om man
borde räkna med ett belopp, motsvarande hälften av den del av byggnadskostnaden,
som är avsedd att förräntas, eller i runt tal 8,000,000 kronor.

Förutom det kontanta understöd, som enligt vad ovan anförts skulle utgå
av staden, torde staden även bliva nödsakad att tillhandahålla fria tomter. Huvudsakligen
på grund av de stora kostnader, som utläggning av gator och ledningar
kräva, kommer detta att medföra en avsevärd uppoffring för staden. Denna uppoffring
blir givetvis större eller mindre allteftersom ett större eller mindre antal
lägenheter få uppföras på samma tomt. Med hänsyn härtill har kommunen, vad
beträffar nu ifrågavarande byggnadsverksamhet, intresse av att för denna byggnadsverksamhet
anvisa tomter, som få bebyggas med hus, innehållande flera
lägenheter.

Detta synes dock icke böra hindra, att även byggnadsverksamheten i egna
hem eller enfamiljshus beredes understöd. Men i så fall torde endast det kontanta
understödet böra utgå och tomten få av byggnadsföretagaren förvärvas eller
disponeras mot erläggande av full ersättning.

Även för egnahemsbyggnader synes böra fastställas en maximigräns av 1,500
kronor pr eldstad för det kontanta understödet.

I den föreliggande motionen hava motionärerna hemställt, att hela det belopp,
vartill stadens understöd för ett års byggnadsverksamhet skulle uppgå,
måtte upptagas i nästa års budget att utgå av uttaxerade medel. Emellertid
torde man icke kunna påräkna, att ifrågavarande byggnadsverksamhet skall kunna
taga sin början förrän under sensommaren eller hösten 1920, bl. a. på grund
därav, att frågan om statens medverkan till byggnadsverksamheten sannolikt icke
torde bliva avgjord förrän fram i maj månad. Vidare är det också sannolikt, att
icke alla byggnaderna kunna påbörjas under det första året. Av stadens understöd
torde därför endast en del komma att behövas under år 1920. Med hänsyn
härtill får jag föreslå, att av sistnämnda understöd endast 1,000,000 kronor upptages
i 1920 års budget och återstoden i 1921 års budget.

I sammanhang med sitt beslut om avlåtande av förevarande framställning
till Kungl. Maj:t beslöto stadsfullmäktige också att under förutsättning att sådant

Kungl. Maj:ts Proposition N"r 314. f)f>

lån och understöd erhölles, som i framställningen avsåges, av stadens medel anvisa
ett belopp av 2,100,000 kronor att utgå i understöd för uppförande av de i
framstiillningen omnämnda bostadshusen, vilket belopp skulle utgå av uttaxerade
medel och upptagas i statens utgiftsstat till det belopp och under det antal år,
som stadsfullmäktige på förslag av budgetsberedningen bestämde.

Den från Bostadsföreningarnas organisationskommitté i Stockholm Bostadsinkomna
framställningen går ut på statssubvention av 1,800,000 kronor organis9atfonSS
— utan återbetalningsskyldighet — samt ett 60-grigt amorterings- kommitté
lån å 9,240,000 kronor mot 4 % årlig ränta att amorteras med lika '' stockholnK
annuiteter under amorteringstiden mot förbindelse för bostadsföreningarna
att enligt ingiven plan omedelbart igångsätta uppförandet av bostadshus
i Stockholm, innehållande omkring 1,200 eldstäder.

Till stöd för denna framställning har anförts:

Bostadsfrågan i huvudstaden har såsom bekant under krisåren på grund av
omständigheter, vilka äro allt för väl kända för att här behöva närmare beröras,
råkat i ett förtvivlat läge. För att lindra bostadsnöden hava dock från statens
sida vidtagits åtgärder, vilka äro värda allt erkännande. Dessa åtgärder hava
dock hitintills varit inriktade uteslutande på produktionen av smålägenheter om
högst 2 rum och kök, medan intet åtgjorts för att tillgodose medelklassens behov
av större lägenheter. Detta har haft till följd, att medelklasslägenheter om 3 ä
4 rum och kök på lång tid icke stått att uppbringa i huvudstaden utom till
oskäliga priser. Medelklassfamiljer såsom ämbets- och tjänstemän samt en del
.handlande, hantverkare och industriidkare och överhuvudtaget löntagare, vilka av
en eller annan orsak icke äro nog lyckliga att innehava kontrakt å hyresreglerade
lägenheter i äldre fastigheter, hava härigenom råkat i en mycket svår situation.

En omständighet, som särskilt må beaktas vid bedömandet av medelklassens
bostadsfråga för närvarande är, att de löneförhöjningar, som hitintills kommit
medelklassens löntagare till del, endast i länga mån kompenserat dyrtiden,
medan de flesta arbetarekategorier lyckats höja sin inkomst så, att den faktiskt
torde motsvara och i vissa fall t. o. m. överstiga levnadskostnadernas stegring.

Det torde därför nu vara på tiden, att något åtgöres från statens sida även för
att bringa hjälp åt de familjer bland medelklassen, vilka lida svårast till följd av
bostadsbristen; åtminstone borde det vara statens oavvisliga plikt att i detta avseende
bisträcka sina egna tjänstemän.

Under trycket av ovan relaterade omständigheter har på senaste tiden i
huvudstaden bildats ett flertal bostadsföreningar bland medelklassen, i avsikt att
på kooperativ väg söka åstadkomma nya lägenheter. Detta organiserande av medelklassen
till att medelst självhjälp söka lösa sin egen bostadsfråga har ytterligare
stimulerats av bostadsrådets senaste skrivelse till Konungen, vari förordas
hyreslagens snaraste upphävande beträffande lägenheter om 5 rum och kök och
däröver. Genom en dylik åtgärd skulle nämligen löntagare, i synnerhet sådana
som på grund av stor familj måst förhyra större lägenheter och icke vore i stånd
att betala de säkerligen i så fall våldsamt stegrade hyrorna, råka i ett synnerligen
prekärt läge. Någon möjlighet att förhyra mindre lägenheter skulle nämligen

96 Kung!. Maj ds Proposition Nr 314.

icke stå dem till buds, så länge hyresstegringslagen bibehölles beträffande desamma.
Skall därför hyresstegringslagen avskaffas få vi vördsammast hemställa
att detta måtte ske för alla slag av lägenheter samtidigt, så att ett naturligt utbyte
av lägenheter må kunna obehindrat äga rum, och sålunda de tjänstemannafamiljer,
som icke fått sina löner reglerade i förhållande till levnadskostnadernas
stegring, i nödfall må kunna sänka sin bostadsstandard och så att säga byta
lägenheter med de arbetarefamiljer, som lyckats få sina arbetslöner höjda i full
nivå med dyrtiden.

Bostadsföreningar inom olika kategorier av medelklassen kommo snart nog
under fund med att byggandet av nya bostäder för närvarande erbjuder så stora
svårigheter, att de knappast äro överkomliga för de olika föreningarna var för
sig. I känslan härav utlystes den 10 december 1919 ett allmänt möte i bostadsfrågan,
vid vilket beslut fattades att sammankalla ombud från samtliga aktivt arbetande
bostadsföreningar i Stockholm för att på så sätt få till stånd ett samarbete.

Ett dylikt sammanträde ägde rum för första gången den 15 december 1919, varvid
man enades om att söka få till stånd ett samarbete och uppdrag riktlinjerna för de
närmaste åtgärderna samt uppdrogs åt undertecknade att i egenskap av en organisationskommitté
utarbeta erforderliga undersökningar rörande byggnadskostnader
och tomtområden m. m. samt om möjligt uppgöra en praktisk genomförbar
plan för uppförande av medelklassbostäder under det närmaste året samt att i sa
god tid som möjligt, helst före dep väntade behandlingen av bostadsfragan vid
1920 års riksdag, göra de framställningar om subvention hos statens och stadens
myndigheter, som kunna befinnas erforderliga för ett omedelbart igångsättande
av produktionen av medelklassbostäder på kooperativ grund.

Med anledning härav hava kommitterade införskaffat uppgifter å de nuvarande
kostnaderna för uppförande av fullgoda lägenheter om 2—5 rum och kök
från ingenjörerna Axel Ahlmark och Axel Ädling samt arkitekterna Hj. Sederström
och Alb. Stark, vilka samtliga under det senaste året varit sysselsatta med
uppförande av bostäder och därför torde sitta inne med fullt tillförlitliga erfarenheter
i förevarande avseenden. Av nämnda sakkunnigas yttranden (bil. 1—4)
framgår, att totala byggnadskostnaderna per eldstad icke kunna beräknas lägre
än till i genomsnitt 10,000 kronor per eldstad. Härtill kommer tomtkostnaden.
För de tomter, som av staden erbjudits kommitterade för ändamålet, belöper sig
densamma till c:a 1,000 kronor per eldstad. Totala kostnaden kommer sålunda att belöpa
sig till c:a 11,000 kronor per eldstad. Totalkostnaden för en lägenhet om
3 rum'' och kök skulle alltså bliva icke mindre än 44,000 kronor. Med nu gällande
låneräntor, underhållskostnader och onera m. m. skulle utan någon subvention
från det allmänna en dylik lägenhet komma att betinga en årshyra av
c:a 3,300 kronor en hyra, som för närvarande är absolut oöverkomlig för de flesta
medelklassfamiljer. Het är därför tydligt, att utan kraftigt bidrag från det allmännas
sida någon bostadsproduktion icke kan komma till stånd.

Av kommitterade verkställda utredningar giva vid handen, att ett dylikt bidrag
från det allmännas sida måste noga avvägas med hänsyn till rådande byggnadskostnader
och de hyror, som kunna anses överkomliga för de medelklassfamiljer,
det här gäller att hjälpa, om bostadsföreningarna verkligen skola kunna
påtaga sig risken av att under nuvarande förhållanden omedelbart igångsätta nybyggn
ads verksamheten.

Kungl. May.ts Proposition Nr 314.

Bidraget ifråga, jämte medlemmarnes egna insatser, hava kommitterade beräknat
måste utgå med minst nedanstående belopp:

1) Ur den planerade bostadsfonden erhålles utan återbetalningsskyldighet
ett statsbidrag av 1,500 kronor per eldstad.

2) Av staten eller kommunen erhålles tomtmarken till självkostnadspris samt
på villkor, att endast 10 % av tomtvärdet erlägges kontant och återstående (90 %)
får innestå räntefritt under 10 år. Denna förmån beräknas till c:a 30 % å tomtvärdet
eller c:a 300 kronor per eldstad.

3) Medlem, som önskar erhålla lägenhet i nyuppfört hus, är skyldig att före
byggnadsverksamhetens påbörjande kontant inbetala kronor 1,500 per eldstad
samt dessutom avlämna en garantiförbindelse å samma belopp, vilket belopp kan
av föreningen utkrävas, därest medlem icke skulle fullfölja ingånget avtal.

4) Återstående kronor 7,700: — per eldstad erhålles från stat eller kommun
(ur planerade fonder) såsom 60-årigt amorteringslån löpande med 4 % ränta samt
amortisabelt med lika annuiteter under amorteringstiden. Lånet ifråga utbekommes
redan under byggnadstiden i mån av arbetets fortgång, för att såmedelst
undgå de dryga kostnader, som för närvarande äro förenade med anskaffandet av
byggnadskreditiv.

Under ovan givna förutsättningar skulle medlems samtliga årsutgifter ställa
sig på följande sätt:

Lägenhetskategorier.

2 rum och
kök.

3 rum och
kök.

4 rum och
kök.

6 rum och
kök.

Ränta å egen insats ä 5 % .........

Ränta och amortering å lånet......

Onera, underhåll m. m. 1 % ......

225: —
1,021: —
330: —

300: —
1,367: —
440: —

375: —
1,702: —
550: —

450: —
2,042: —
660: —

Summa beräknad årshyra kr.

1,576: —

2,107: —

2,627: —

3,152: —

Förutom de allmänna skäl, som tala för att staten under rådande svåra förhållanden
på bostadsmarknaden i största möjliga utsträckning bör bidraga till
anskaffandet av bostäder även åt medelklassen, föreligger dessutom en särskild
omständighet, som borde göra ett kraftigt bidrag från statens sida till en bjudande
plikt. Staten har nämligen under årens lopp i stället för att uppföra
erforderliga ämbets- och tjänstelokaler i flera fall inköpt eller förhyrt bostadshus
och bostadslägenheter, vilket minskat eller i sina konsekvenser kommer att minska
tillgången på bostadslägenheter i staden. Det allmänna har på detta sätt berett
sig ekonomiska fördelar på den bostadshyrande allmänhetens bekostnad. Till
följd av att sålunda äldre bostadslägenheter undandragas bostadsmarknaden,
måste de bostadsbehövande nu inköpa eller i bästa fall förhyra lägenheter i nyuppförda
hus till rådande höga. priser.

Utöver de ovan angivna bidragen torde de statens ämbets- och tjänstemän,
vilka äro ställda inför nödvändigheten av att förskaffa sig lägenheter på kooperativ
väg, böra av det allmänna erhålla ytterligare förmåner. Det hitintills praktiserade
sättet för tillgodoseende av i allmän tjänst anställda personers bostadsbehov
har varit antingen tillhandahållandet av boställsvåningar eller lämnandet
av hyresbidrag. Det förstnämnda torde med hänsyn till de härmed förenade
dryga kostnaderna icke kunna ske i någon större utsträckning. Lämnandet av
ett än så ringa hyresbidrag till samtliga i allmän tjänst anställda personer skulle
även det draga dryga kostnader. Lämnandet av hyresbidrag torde dessutom för
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.) 6i 20 13

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 314.

närvarande vara mindre lämpligt. De låntagare, vilka äro ställda inför nödvändigheten
av att förskaffa sig lägenheter genom att själva uppföra sådana eller förhyra
dylika i nyuppförda hus till nu rådande priser, skulle nämligen vara mycket
litet hjälpta med ett hyresbidrag, som skulle utgå lika till alla, medan de statstjänstemän,
som hava förmånen av att bo i hyresreglerade lägenheter icke torde
vara i något egentligt behov av hyresbidrag. För att med de tillgångar, som för
ändamålet stå det allmänna till buds, kunna åstadkomma största möjliga nytta,
torde det därför bliva nödvändigt att begränsa subventionen endast till de löntagare,
vilka själva vilja bidraga till lösandet av sin bostadsfråga.

Det allmänna måste vid utlämnandet av dylika extra bidrag helt naturligt
träffa vissa garantier, för att det lämnade bidraget icke genom omedelbar försäljning
inkasseras av den, som erhållit bidraget. Detta kan ske genom att statens
tjänstemän bilda särskilda bostadsföreningar till uppförande av fastigheter, i vilka
lägenheterna icke få försäljas eller uthyras till andra än i statens tjänst anställda

Eersoner. Ett dylikt tillvägagångssätt torde icke vara att enbart rekommendera.
Irfarenheten 1 " ’ n “i personer av samma kategori, vilka

samma hus. Dessutom torde den inskränkning i den fria förfoganderätten, som
bestämmelsen, att lägenhet endast finge försäljas eller uthyras till en viss kategori
av samhällsmedlemmar, i hög grad inskränka avsättningsmöjligheterna. Berörda
olägenheter torde på ett lyckligt sätt kunna undvikas, därest tjänstemännen
ingå såsom medlemmar i bostadsföreningar tillsammans med medelklassfamiljer
inom olika yrkeskategorier. Det extra bidraget från det allmänna torde i
så fall med fördel kunna utgå i form av lägre ränta å lån, som behäfta de
lägenheter, som innehavas av statens tjänstemän. Härigenom vunnes följande
fördelar:

a) tjänstemännen finge större möjlighet att välja sig en lägenhet i den del
av staden, som bäst lämpar sig med hänsyn till arbetsplatsen,

b) behövde icke bo i hus med uteslutande folk av samma kategori,

c) ägde rättighet att fritt försälja eller uthyra sin lägenhet.

En försäljning av lägenheten till en icke statsanställd person skulle nämligen
endast hava till följd, att räntefoten å den del av lånet, som graverade den
ifrågavarande lägenheten, höjdes till samma räntefot som för övriga bostadsföreningens
icke statsanställda medlemmar. Den särskilda statssubventionen för
lägenheten ifråga indroges sålunda och kunde ånyo utlämnas till annan tjänsteman,
som önskade uppföra egen lägenhet.

Kommitterade hava genom de olika samverkande föreningarna låtit införskaffa
uppgifter på personer, vilka önska förskaffa sig lägenheter i de planerade
husen. Det har härvid visat sig, att anslutningen är mycket stor, även bland
statens tjänstemän. Kommitterade äro därför beredda att, därest ovan begärda
subvention erhålles, omedelbart sätta i gång med uppförandet av hus om 1,200
eldstäder.

En nödvändig förutsättning för byggnadsverksamhetens återupptagande är
dock, att åtgärder snarast vidtagas för ernående av arbetsro å byggnadsmarknaden.
De förödande strider, som under senaste tiden förts mellan arbetare och
arbetsgivare inom byggnadsfacket, hava skapat ett sådant osäkerhetstillstånd, att
det är förenat med mycket stor risk att under nuvarande förhållanden igångsätta
ett byggnadsföretag. Man kan under nuvarande förhållanden icke ens för någon
kortare tid trots ingångna avtal vara säker vare sig med hänsyn till kostnaderna

träffas i det

aagnga arbetet, otta nysa en viss

motvilja emot att sammanföras i

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

eller till tidpunkten för byggnadens färdiggörande. Det är därför av största vikt
för såväl arbetsgivare som för arbetarna själva, vilka torde lida mest av de ideliga
strejkerna, att åvägabringa stadga i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare.
Med anledning härav hemställdes, att denna fråga snarast måtte göras
till föremål för Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet.

En annan omständighet, som i hög grad onödigtvis fördyrar Och förhindrar
bostadsproduktionens återupptagande i störrar skala, är den trustbildning, som
förekommer inom vissa grenar av byggnadsämnesindustrien. Denna trustbildning
tjänar icke något legitimt intresse utan leder endast till att fördyra folkets förnödenheter.
Mot dylika osunda utväxter på förvärvslivet borde statsmakterna
kraftigt ingripa.

Till framställningen äro fogade åtskilliga bilagor och byggnadsritningar,
av vilka bilagor jag allenast här återgiver de av arkitekten A.
Stark lämnade uppgifterna om de nuvarande byggnadskostnaderna
i Stockholm.

Härom upplyses följande:

Byggnadskostnaderna ha sedan krigets början oavbrutet stegrats och något
slut på prisstegringen kan i dag ej förmärkas än mindre stagnation eller återfall.

Såsom exempel på vad ett bostadshus i Stockholm med goda grundförhållanden
och inrett med s. k. nutida bekvämligheter i dag kostar anföres det av
bostadsföreningen Sverige planerade bostadshuset nr 7 kvart. Yerdandi vid övre
Torsgatan.

Byggnaden skall uppföras i 5 våningar och inredas med lägenheter om två
rum och kök med alkov, dubletter med kokskrubb och enkelrum med sovalkov
och kokskrubb. Samtliga lägenheter skola förses med kokgas, värmeledning,
w. c., elektriskt ljus, ringledningar samt badrum i tvårumslägenheterna och duschrum
i enkelrummen och dubletterna. Trappan förses med personhiss. Inredningen
blir i övrigt av enklaste slag och skola fasaderna putsas, med listverk i
bruk. Antalet »eldstäder» i byggnaden blir 44 med en medelyta per eldstad av
32,6 kvm. av bebyggd yta i varje plan.

Nedanstående kostnadsberäkning av detta bostadshus är baserad på lägsta
bindande entreprenadanbud med reservation för stegrade arbetslöner.

Byggnaden komplett enligt entreprenadanbud .................... 380,000: —

Ritningar och kontrollant........................................................ 10,000: —

Administration, finansiering och oförutsedda utgifter ......... 32,000: —

Ränteförluster under byggnadstiden...................................... 18,000: — qqq. _

Tomt............................................................................................................. 44R00: —

Bidrag till gata........................................................................................ 4,000: —

Summa kronor 488,000: —

Då byggnaden innehåller 44 eldstäder, utgöra kostnaderna utom tomt sålunda
10,000 kronor per eldstad och jämte tomt och gatubidrag 11,090 kronor
per eldstad.

Som denna siffra 10,000 kronor per eldstad överensstämmer med samtidiga
beräkningar å andra jämförliga byggnadsföretag torde goda, moderna bostadshus

Svensk
byggnadsdag
1919.

100 Kungl. Majds Proposition Nr 314.

med smålägenheter i Stockholm under nuvarande förhållanden ej kunna uppföras
billigare än 10,000 kronor per eldstad.

Byggnadskostnaden för lägenheter av ifrågavarande slag stodo före kriget i
c:a 2,500 kronor per eldstad och ha sålunda sedan 1914 stigit c:a 300 % under
det att den allmänna prisstegringen för levnadskostnaderna enligt socialstyrelsens
uppgifter nu stigit 159 %. Av detta förstode man utan många ord varför det privata
spekulationsbyggandet av smålägenheter så gott som alldeles upphört. De samverkande
huvudorsakerna till denna abnorma prisstegring av byggnadskostnaderna
torde vara:

1) Arbetslönernas stegring på arbetsplatsen från 40—75 öre per timme 1914
till kronor 1:45—1:95 enligt nu gällande avtal, förutom att i en mängd fall avtalen
ej respekterats utan än högre löner framtvingats. Orsaken härtill är dels
brist på arbetskraft och dels bristande sammanhållning från de byggandes sida.

2) De höga kolprisen, som i avsevärd grad fördyra råvarornas förädling
samt transporterna.

3) Öppen eller hemlig trustbildning bland leverantörer. (Exempel: Då murbruk
kostade 1914 fritt byggnadsplatsen 1 krona per hl. kostar det nu 5:50,
varav transport 1: 50, då sand kostade 1914 1: 76 per kbm. fritt kaj kostar den
1919 8—10 kronor, då kalk kostade 2: 50 per hl. kostar den nu 12 kronor etc.).

Därtill kommer dyrbar administration, då byggandet sker sporadiskt och
som regel i liten skala samt dyrbar penninganskaffning genom så gott som fullständigt
oordnad fastighetskredit.

Arbetslönerna på byggnadsplatsen kunna antagligen ej mer nedbringas särskilt
som arbetstiden nu förkortats, men bör dock en reducering kunna erhållas
genom i större skala fabriksmässig tillverkning och standardisering av en hel del
fast inredning, som f. n. tillverkas på byggnadsplatsen. En osund trustbildning
bör statsmakterna genom lämpliga medel kunna förhindra, särskilt beträffande
absolut ofrånkomliga råvaror, på vilka riklig tillgång finnes.

I här föreliggande byggnadsprogram att uppföra bostadshus för under gemensam
ledning sammanslutna bostadsföreningar kan genom den enhetliga ledningen
och genom koncentrering av arbetsplatserna administration och transporter
förbilligas och fördelaktigaste materialinköp göras genom stora partier och ekonomisk
säkerhet för säljarna samt, icke minst viktigt, arbetskraften kan härigenom
på bästa sätt utnyttjas.

För att få jämvikt en gång i den allmänna marknaden böra byggnadskostnaderna
gå ned till den allmänna prisnivån eller bliva stagnanta under det den
allmänna nivån höjer sig i jämbredd med desamma. Som detta senare kan anses
uteslutet, befinner sig byggnadsmarknaden sålunda nu i ett för den byggande
ekonomiskt riskläge, som bör helt utesluta byggande på spekulation eller för
penningeplacering och måste därför stat och kommun träda emellan med subvention
för så vitt några bostäder skola produceras utan risk av ruin för producenten
till dess normalläge i marknaden åter inträder.

Ytterligare må omförmälas, att till Kungl. Maj:t i skrivelse den 5
februari 1920 för benägen åtgärd överlämnats följande av Svensk byggnadsdag
1919 antagna uttalande rörande understödjande av bostadsproduktionen
:

101

Kungi. May.ts Proposition Nr 314.

»Svensk Byggnadsdag bär vid behandling av frågan om statens och kommunernas
ställning till bostadsproduktionen, med erkännande av den medverkan
och det stöd, som det allmänna hittills under kristiden lämnat bostadsproduktionen,
velat kraftigt framhålla, att häri vunna resultat dock ännu äro otillräckliga
och att effektiva åtgärder måste från det allmännas sida vidtagas för att i
första hand fylla det bostadsunderskott, som under kristiden uppstått och för
att ersätta det bestånd av undermåliga bostäder, som ännu på grund av rådande
bostadsbrist äro i bruk.

För åstadkommande av detta oundgängligen nödvändiga bostadstillskott är
från det allmännas sida ett sådant direkt ekonomiskt bidrag erforderligt, som
kan möjliggöra byggnadsföretagens ekonomiska bärighet utan överskridande av
en skälig hyresnivå.

Med framhållande av, att detta ekonomiska bidrag från det allmännas sida
måste givas avsevärt större omfattning än vad hittills varit fallet samt lämna
möjlighet till kraftigare understödjande av de enskilda byggnadsföretagen än
vad hittills skett, vill Svensk Byggnadsdag 1919 hos Eders Kungl. Maj:t hemställa,
att skyndsamma åtgärder vidtagas för beredande från statens och kommunernas
sida av dylikt understöd för en oundgängligen nödvändig bostadsproduktion
av ovan angiven omfattning.

Skulle det icke visa sig möjligt att genom riksdagens medverkan erhålla
härför erforderliga belopp av allmänna statsmedel, torde åtgärder böra ofördröjligen
vidtagas för subventionsmedlens anskaffande å annat lämpligt sätt, eventuellt
genom uttagande av en särskild för detta ändamål direkt avsedd skatt.»

Bohuslänska cementgjuteriaktiebolaget har i framställning den 21 Andra förjanuari
1920 hemställt om ett anslag av 200,000 kronor till uppförande sla& tiu
av bostadshus inom Uddevalla stad. Med detta understöd ansåge sig frågans"
bolaget kunna uppföra bostadshus med 125 eldstäder. Byggnaderna främjande,
skulle uppföras under vederbörlig kontroll och räkenskapsgranskning och
med fullt modern inredning och utrustning. Bolaget förbehölle sig rätt
att leverera material, som bolaget framställer eller äger, till vanligt
marknadspris och att dessutom bekomma 10 % av byggnadskostnaden
i ersättning för administration, byggnadsledning och övrigt besvär.

Östersunds gårdsägareförening har, jämte framställning om upptagande
av särskild skatt på den hyresstegring, som uppstår, sedan
lagen mot oskälig hyresstegring avvecklats, hemställt, att staten måtte
förbinda sig att av hyresskattemedlen ersätta 80 procent av den värdeminskning,
som under loppet av de närmast följande tio åren uppstår
på bostadsfastigheter, vilka uppföras åren 1920—22 i de samhällen, där
lagen mot oskälig hyresstegring varit gällande dock att statens ansvarighet
begränsas i förhållande till inom varje sådant samhälle förefintligt
behov av nya bostäder.

Jämte de sålunda refererade förslagen till åtgärder för bostadsbristens
avhjälpande hava genom särskilda till Kungl. Maj:t eller veder -

102

Kungl. Majds Proposition 1Sr 314.

Departe ments chefens förslag''.

hörande departementschef ställda framställningar och genom artiklar i
pressen ett stort antal förslag och tankar framkommit till bostadsbristens
avhjälpande och över huvud till bostadsförhållandenas förbättrande.
En redogörelse för dessa förslag, vilka böra uppmärksammas
vid åtgärder för byggnadsproduktionens säkerställande och bostadsbyggande
i allmänhet, synes i detta sammanhang icke erforderlig.

Allenast ett av dessa förslag torde jag böra med några ord omnämna;
och det är en framställning från Östersunds stadsfullmäktige med överlämnande
av ett av advokaten Adolf Sjöberg därstädes utarbetat förslag till
lag om förmögenhetsskatt för bostadsbyggande och till lag om bostadsaktiebolag.

Förslaget till förmögenhetsskatt för bostadsändamål innebär till sina huvudgrunder,
att till avhjälpande av förefintlig bostadsbrist Konungen skulle äga på
därom av kommun gjord ansökan föreskriva, att inom kommunen eller viss del
därav skall upptagas en särskild förmögenhetsskatt. Skatten påföres dem inom
vederbörande kommun eller kommundel, som visst år (förslagsvis 1919) genom taxeringsnämnds
eller prövningsnämnds beslut taxerats till förmögenhetsskatt och vars
förmögenhet därvid beräknats uppgå till minst 20,000 kronor. Skatten beräknas
å det belopp, varmed förmögenheten överskrider 10,000 kronor och utgår i hela
procent med minst en, högst 10 procent.

De skattskyldiga skulle äga rätt att i den ordning en lag om bostadsaktiebolag
närmare föreskriver, bilda aktiebolag, varvid skatten gäldas genom inbetalande
av motsvarande belopp i aktier i bolaget. Kommer dylikt bolag icke till
stånd, uppbäres skattén av kommunen, på sätt densamma närmare bestämmer,
efter vissa angivna regler.

Om bostadsaktiebolag inom kommun kommer till stånd, men skattskyldig
icke begagnar sig av sin rätt att teckna aktier för skattebeloppet, skall
kommunen i bolaget tilldelas aktier för samma belopp, och äger kommunen av
den skattskyldige indriva skatten, som anses förfallen till betalning i samma
ordning som i bolaget gjord aktieteckning.

Av bestämmelserna i förslaget till lag om bostadsaktiebolag torde allenast
böra omförmälas en föreskrift av innehåll att, om utdelning av bolagets årsvinst
beslutas utöver 6 procent å aktiekapitalet, hälften av vad årsvinsten överstiger
nämnda procent får uppbäras av vederbörande kommun.

Vid övervägande av föreliggande förslag till åtgärder från det allmännas
sida mot bostadsbristen eller huru eljest ett ingripande från
statsmakterna lämpligast bör ske i detta avseende, tillåter jag mig först
erinra om att, på sätt jag förut framhållit, dessa åtgärder främst böra
hänföra sig till ett låne- och subventionssystem för kommuner, bostadsföreningar
och enskilda för uppförande av vissa slag av bostäder.

103

Kung}. Maj ds Proposition Nr 314.

Med avseende å sättet och grunderna för nämnda låne- och subventionssystem,
får jag anföra följande:

De svårigheter, varmed bostadsbyggandet i städer och stadsliknande
samhällen för närvarande har att kämpa, hänföra sig kanske främst
till de under krigsåren alltmera framträdande omöjligheterna att uppbringa
nödigt byggnadskapital. De stora anspråk, som under krigsåren ställts
på det allmänna i olika avseenden, hava i hög grad ansträngt såväl
statens som kommunernas ekonomi och kredit. I stället för att den utländska
lånemarknaden före kriget stod oss öppen, har densamma numera
stängts eller begränsats till ett minimum, samtidigt som vårt land
måst öppna viss kredit åt främmande länder. Obenägenheten hos kapitalet
att engagera sig i byggnadsproduktionen har också blivit allt större
i den mån byggnadskostnaderna stigit till en ovanlig höjd och bostadsmarknadens
framtida läge blivit allt ovissare.

Men jämväl oberoende av krigsårens verkningar på kapitalanskaffning
till bostadsproduktion, har det ansetts, att ett ordnande av
fastighetskrediten _ för bostadsändamål borde snarast möjligt äga rum.
Det har framhållits, att redan flera år före krigsutbrottet särskilt den
S''.k''_ sekundära, bostadskrediten befann sig i ett mycket prekärt tillstånd;
stora svårigheter att belåna de högre liggande inteckningarna förefunnos
och lånevillkoren voro betungande. Ett ordnande av den sekundära,
fastighetskrediten ansågs därför av bostadskommissionen böra bli
ett huvudmål för dess arbete.

Såsom jag förut omförmält framlade också bostadskommissionen i ett
den 8 december 1917 avgivet utlåtande förslag till ordnande av den
sekundära bostadskrediten. Förslaget avser upprättande av en riksinteckmngskassa,
vars grundtond skulle utgöras av utav staten tills
jutna 15,000,000 kronor i statens 5 % obligationer, ouppsägbara från
innehavarnas sida men av staten icke disponibla, innan kassans förbindelser
blivit fullgjorda. Förslaget bygger på, att beträffande den sekundära
krediten en solidarisk ansvarighet icke kan ifrågasättas vare sig
mellan de enskilda låntagarna eller mellan de olika lokalföreningar
som upprättats i orterna. En solidarisk ansvarighet innebär givetvis^ett
mycket starkt tillskott till säkerheten hos en kreditorganisation av förevarande
slag. I och med att detta säkerhetsmoment icke upptagits, har
motsvarande säkerhet ansetts böra tillföras organisationen i form av ytterligare
kapital. Detta skulle enligt förslaget åstadkommas dels genom

Kreditfrågan.

Nuvarande

allmänna

läge.

Den sekundära
bostadskrediten.

Bostadskom missionen.

104

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

ett föreslaget garantiaktiebolags kapital, dels genom en på särskild avgift
från låntagarna grundad fondbildning.

Svenska »Uds- Behovet av den sekundära bostadskreditens ordnande framhålles
förbundet, också starkt av svenska stadsförbundets bostadsräd i dess förutnämnda
framställning den 13 december 1919.

Stockholms I enahanda syfte hava också stadsfullmäktige i Stockholm genom

mäktige överståthållarämbetet gjort framställning till Kungl. Maj:t den 17 deB
cember 1919, varvid stadsfullmäktige anfört följande.

Med anledning av inom Stockholms stadsfullmäktige väckta förslag hava
stadsfullmäktige haft till behandling fråga om åtgärder till lindring av den nuvarande
bostadsbristen i huvudstaden.

Bland de övriga frågor, som enligt stadsfullmäktiges uppfattning böra göras
till föremål för särskilda, snara åtgärder, hava stadsfullmäktige i detta sammanhang
uppmärksammat frågan om den sekundära bostadskreditens ordnande.
Stadsfullmäktige hava ansett detta spörsmål vara av grundläggande betydelse för
det produktiva arbetet och av stor vikt särskilt för befrämjande av bostadsföreningsverksamheten
och egnahemsrörelsen. . /

Det synes nämligen stadsfullmäktige uppenbart, att den stigande obenägenhet,
som redan före kristiden kunde skönjas, med avseende på kapitalplaceringar
i bostadsfastigheter, ej får förbises, och att man i viss mån måste räkna med,
att den enskilda bostadsproduktionen för framtiden kan behöva kompletteras med
nya möjligheter. Härvid framträder utan tvivel i första hand tanken på att för
detta ändamål söka engagera de småkapital, som otvivelaktigt förefinnas hos de
bostadsbehövande själva, och i detta syfte särskilt befrämja bostadsfrågans lösning
genom kraftigt stödjande av bostadsförenings- och egnahemsrörelserna. Förutsättningen
för en kraftig utveckling av dessa rörelser är emellertid, att det erforderliga
företagarekapitalet reduceras till ett minimum, samt att i detta syfte
fastiglietsbelåningen, särskilt den sekundära bostadskrediten, ordnas på ett mer
tillfredsställande sätt än vad nu är fallet. Denna fråga synes kunna vinna sin
bästa lösning genom lämpliga statsåtgärder.

På sätt för stadsfullmäktige är känt, föreligger förslag i ämnet utarbetat
sedan ett par år tillbaka. . . .

Under åberopande av vad sålunda anförts få stadsfullmäktige i underdånighet
göra framställning om åtgärder från statsverkets sida för ordnande av den
sekundära fastighetskrediten.

Svensk Bygg- Slutligen har jag att anmäla ett inkommet uttalande från Svensk
nadsdag 1919. £yggnadsdag 1919 av innehåll, att mötet besluta framhålla vikten av
den sekundära bostadskreditens ordnande i huvudsaklig överensstämmelse
med bostadskommissionens förslag av den 8 december 1917.

Departements- Frågan om den sekundära bostadskreditens ordnande befinner sig
chefen. • g^dant skick, att den nu kan föreläggas Kungl. Maj:t och riks dagen

till avgörande.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 314. 105

Beträffande den av bostadskommissionen föreslagna organisationen
hava vägande anmärkningar framställts mot inskjutande i organisationen
av ett särskilt garantiaktiebolag. Bortfaller detta bolag, måste ett annat
säkerlietsmoment införas. Men jämväl eljest har en del erinringar i avgivna
yttranden framställts mot bostadskommissionens förevarande förslag,
vilka ändringsförslag påkalla ytterligare utredning.

Med frågan om upprättande av en utav staten understödd kreditanstalt
för sekundärkreditbehovet å bostadsmarknaden synes i varje fall
böra anstå, till dess att mera stabila förhållanden uppstått å denna marknad.
Med ett dylikt uppskov bleve tillfälle också berett att ägna hela
fastighetskreditväsendet i städer och stadsliknande samhällen
en ingående prövning. En dylik prövning av hela denna kreditfråga
synes mig så mycket mera påkallad, som det näppeligen kan sägas, att
ens primärkrediten för närvarande är väl organiserad och tillräckligt tillgodosedd.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa kan knappast sägas
hava nått den omfattning och betydelse, som är önskvärd och varit avsedd.

Vid en förnyad utredning, vilken lärer ankomma på statsrådet och
chefen för finansdepartementet, torde jämväl böra utredas, om möjligheter
finnas att komma till en enhetlig organisation, utan skillnad på primär
och sekundär kredit. Befinnes en dylik organisation olämplig, lärer i
allt fall böra undersökas, huruvida och under vilka villkor både primäroch
sekundärkrediten må kunna handhavas av en och samma institution,
så att upprätthållande av särskilda anstalter för primär- och för
sekundärkredit kan undvikas. Jämväl torde de system för kreditgivning
mot säkerhet i fastighet, som med framgång sedan länge tillämpats i
Tyskland och Danmark, böra underkastas en ingående granskning med
hänsyn till förhållandena i vårt land och de eventuella möjligheter, som
här kunna finnas till en anpassning, åtminstone i vissa delar, av dessa
-system för den svenska fastighetskreditens ordnande.

De otillfredsställande och begränsade kreditmöjligheter, som i följd
av berörda förhållanden nu föreligga för bostadsproduktionen, göra det
nödigt, att skyndsamma åtgärder från det allmännas sida komma till
stånd just för fyllande av det sekundära kreditbehovet för den bostadsproduktion,
som under de närmaste åren måste eftersträvas. I främsta
rummet måste staten här träda emellan med sin kredit och ställa lånemedel
av skälig omfattning till byggnadsproduktionens förfogande.

Svenska stadsförbundets bostadsråd har, på sätt jag förut omförmält,
ansett det belopp, som staten borde disponera i lån till kommunerna för
bostadsändamål, höra uppgå till 80,000,000 kronor tillsammans under de
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 höft. (Nr 314.) 6i so 14

Statens

bostads länefond.

100

Villkor för lån
ur bostadslånefonden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

tre närmaste åren, varvid bostadsrådet utgått från en produktion under
nämnda tid av 28,000 bostäder till en beräknad kostnad efter 5,000 kronor
per eldstad av 140,000,000 kronor. Av sistnämnda belopp vore, fortsätter
bostadsrådet, hälften helt visst det högsta, som genom kommunernas eller
andra bvggnadsföretagares försorg kan uppbringas i den allmänna lånemarknaden,
i kassor och sparbanker, i form av arbetsgivares insatser
såsom lån eller aktier samt genom andelar i kooperativa företag eller
enskilt tillskjutna medel. En förutsättning för att så stort belopp skall
kunna uppbringas vore emellertid, att pensionsförsäkringsfonden fortfarande
komme att vara tillgänglig för lån till byggnadsproduktion i ungefär
samma omfattning som hittills. Enligt vad jag förvissat mig om,
finnes anledning att antaga detta, om också några utfästelser i denna
riktning icke kunna i förväg lämnas.

Då jag emellertid, såsom förut omförmälts, anser den bostadsproduktion,
som staten nu skulle understödja, böra beräknas till 40,000 eldstäder
samt genomsnittskostnaden per eldstad icke synts mig kunna sättas
lägre än 6,000 kronor, skulle den totala kostnaden för denna bostadsproduktion
uppgå till 240,000,000 kronor. Statens lånefond lör bostadsbyggande
måste därför uppbringas till högre belopp än bostadsrådet ifrågasatt;
och anser jag fonden icke böra sättas till lägre sammanlagt
belopp än 100,000,000 kronor.

Till 1920 års riksdag torde i följd härav framställning böra göras
om inrättande av en särskild fond, benämnd statens bostadslänefond, samt
om anvisande såsom kapitalökning för denna fond av reservationsanslag,
som lämpligen synes böra uppgå till 25,000,000 kronor å 1921 års stat
och till 15,000,000 kronor å tilläggsstat för år 1920.

Statens bostadslänefond sj nes böra disponeras för bostadsproduktion
inom de städer och stadsliknande samhällen, där hyxesregleringslagstiftningen
är eller under de fem år, varunder avsättning till denna fond
beräknas äga rum, varder gällande.

Bostadsrådets förslag om kommunerna såsom förmedlingsorgan för
lånen från bostadslånefonden synes vara den för staten lämpligaste anordningen.
Såsom villkor för erhållande av lån bör i följd härav i regel
gälla, att lånen utlämnas allenast till kommuner eller mot kommunal
garanti för lånet till kapital som ränta. Lån från bostadslånefonden
skola kunna meddelas upp till hälften av byggnadskostnaderna, varvid
dock tomtens värde icke får medräknas. I sammanhang härmed lärer, på
det att lånefonden ej alltför hastigt skall konsumeras, böra föreskrivas,,
att vederbörande byggnadsföretagare själv anskaffar hällten av byggnads -

107

Kungl. Maj:ts Proposition Nr -i 14.

kostnaden. År kommunen b yggna d s fö reta gare torde således beslut böra
föreligga om anvisande av halva byggnadskostnaden av kommunens
medel. År byggnadsföretagaren enskild person (bolag, förening) lärer
den del av byggnadskostnaden, som han behöver anskaffa å den allmänna
lånemarknaden, böra avse grundlånen upp till 50 % av byggnadskostnaden,
vadan lånet från statens bostadslånefond kommer att
täcka det sekundära kreditbehovet. Detta ökar visserligen risken för
kommunen, som ju är ansvarig för lånet gent emot staten, men synes
oundgängligt för att ett dylikt byggnadsföretag skall kunna komma till
stånd. Kommunen har ju också den huvudsakliga fördelen av, att även
den enskilda byggnadsverksamheten skyndsamt återupptages.

Värdet för kommunen av ifrågavarande lån från bostadslånefonden
ökas givetvis, om de bliva under en längre tid ouppsägbara från statens
sida. Denna ouppsägbarhet torde böra sättas till 20 år från varje
låns utlämnande, givetvis under förutsättning att de uppställda lånevillkoren
uppfyllas; överträdas villkoren, böra lånen kunna av staten
när som helst uppsägas till inbetalning inom 1 år från uppsägningen.
Att ouppsägbarheten från statens sida sålunda begränsas till viss tid,
innebär naturligtvis icke, att lånen efter de 20 årens förlopp ovillkorligen
skola inbetalas, utan allenast att staten då får fria händer att träffa uppgörelse
med vederbörande låntagare, huruvida lånet ifråga skall tillsvidare
eller för viss tid kvarstå med eller utan kapitalamortering eller inbetalas,
i vilket sistnämnda fall uppsägningstiden torde böra sättas till 1 år.
Inga lån från statens bostadslånefond böra få vara utestående längre
än till och med utgången av år 1958. Någon inteckningssäkerhet för
lånen lärer i regel ej behöva lämnas till staten, då kommunernas garanti
alltid skall föreligga och staten därmed får antagas i normala fall skyddad
för all risk av långivningen.

Bostadslånefonden bör förvaltas av statskontoret och lån ur detsamma
meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag, avgivet av den centrala ledning,
som erfordras för låne- och subventionsverksamheten och som, på sätt
jag längre fram får tillfälle närmare beröra, skulle anförtros åt den för
subventionsverksamheten hittills fungerande statens byggnadsbyrå. Ansökningar
om lån ur bostadslånefonden böra ingivas till byggnadsbyrån
och vara åtföljda, förutom av handlingar till bestyrkande av att förut
omnämnda villkor för lånerätt föreligga, även av ritningar och kostnadsberäkningar
till de olika byggnadsföretag, för vilka lånerätt sökes.

Vidkommande frågan om, vilka bostadsbyggen skola kunna erhålla lån
och subvention av statsmedel, har bostadsrätt ansett, att nämnda rätt bör
sträcka sig även till medelklassens behov och således omfatta bostäder till
och med 4 rum och kök. Särskilda åtgärder för lösande av medelklassens

108

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

bostadsfråga hava också i ingiven skrift påyrkats av medelklassens riksförbund
i skrivelse den 3 sept. 1919. — Bostadsrådets förslag om den
övre gränsen för statssubventionerade byggnadsföretag biträder jag,
huvudsakligen av skäl, som bostadsrådet anfört. Enstaka butiks- och
affärslokaler i bottenvåning böra ej hindra företaget från att kunna
erhålla lån ur bostadslånefonden. Såväl för egna hem som för flerfamiljhus
bör lånerätt kunna medgivas. Vid lånebeviljande torde böra
givas tillräckligt utrymme åt den kooperativa verksamheten för bostadsändamål.
Denna synes nämligen, frånsett den rent kommunala bostadsproduktionen,
vara den, vid vilken för närvarande de största förhoppningarna
kunna fästas med avseende å denna produktion. Det är också
av vikt för hela den framtida utvecklingen å bostadsområdet, att nämnda
form av bostadsverksamhet i särskild grad uppmärksammas och uppmuntras.
I och med lindringar i hyresstegringslagen och den statens
låne- och subventions verksamhet, som nu ifrågasättes, synes dock vara
att förvänta, att även den affärsmässiga byggnadsverksamheten så småningom
skall på allvar återupptagas, helst om större stabilitet å arbetsmarknaden
i byggnadsfacket samtidigt kan komma till stånd. Bland i allmänhet
likaberättigade byggnadsföretag bör företräde tillerkännas dem, som
förete de mest praktiska och bostadssocialt tillfredsställande anordningarna.

Några särskilda allmänna bestämmelser rörande tiderna för lånens
utbetalande synas icke erforderliga. Kommunernas ansvarighet för lånen
synes göra dylika bestämmelser obehövliga gent emot staten, och då
lånen till enskilda förmedlas av kommunerna och dessa få den närmaste
tillsynen över lånemedlens användande, hava de intresse av, att byggnadsföretagen
understödjas på sådant sätt att å ena sidan bostadsproduktionen
främjas och å den andra kommunerna icke heller utsättas för
obehövliga risker. Ordningen för utbetalande av ett lån lärer därför
kunna överlämnas åt byggnadsbyrån att på för olika fall lämpligaste
sätt överenskomma med vederbörande kommun.

Undantag från de .sålunda angivna allmänna villkoren för utbekommande
av lån från statslånefonden böra, på därom för särskilt fall gjord
framställning, kunna meddelas av Kungl. Maj:t efter byggnadsbyråns;
hörande.

Frågan om räntebetalning å lånen från statslånefonden skall jag behandla
i samband med spörsmålet om en särskild krishjälp från statens
sida, till vilken fråga jag nu övergår.

Krishjälp Huru nödvändigt kreditunderstödet från staten än är, synes det vara

från staten, klart, att dylik låneverksamhet allena icke är tillräcklig för att åstadkomma
den behövliga bostadsproduktionen. De ekonomiska förhållanden,,

109

Kungl. Maj ds Proposition Nr 314.

under ° vilka denna verksamhet nu måste äga rum, utgöras, såsom bostadsrådet
framhåller, å ena sidan av tre gånger så höga byggnadskostnadei
som 1914 och, å andra sidan, av en allmän hyresnivå, som
blott torde ligga 30 % över 1914 års standard. Nybyggnadsverksamheten
förutsätter därför ofrånkomligen, nu lika väl som under krigsåren,
ett särskilt understöd av allmänna medel, en krishjälp eller subvention.

Detta understöd skulle avse att stimulera till den nödvändigaste bostadsproduktionen,
i den män denna på grund av det ekonomiska läget ej
kan komma i gång utan sådant understöd. Huru stort detta understöd
bör vara och under vilken form, det bör givas, är ytterst vanskligt att
fastslå. Man har icke i sin hand alla de faktorer, som bestämma utvecklingen
av bostadsmarknaden och man måste därför i hög grad räkna
med antaganden och sedan låta erfarenheten läggas till grund för möjliga
omläggningar och förändringar. Principiellt borde denna understödsverksamhet
så avpassas, att man nätt och jämnt täcker den förlust, som på
grund av dels den nu gällande hyresnivån, dels ett eventuellt framtida
prisfall inom byggnadsindustrien kommer att uppstå för den byggherre,
som icke uppskjuter sitt bostadsbygge till en framtida ekonomiskt gynnsammare
tidpunkt. Går man denna väg, kan emellertid understödet,
subventionen, fastställas först då förlusten framdeles kan exakt beräknas.

Ett dylikt sätt för understödets bestämmande upptog det stora byggnadsprogram,
som i början av 1919 genom lag fastställdes i England och
varför redogörelse förut lämnats.

Man anser sig emellertid ej i England med detta subventionssystem
hava lyckats att tillräckligt stimulera produktionen, utan har numera
därjämte vbeträtt den rena omedelbart avskrivningsbara subventionens
väg, d. v. s. det system, som hos oss gällde för statens understödsverksamhet
till bostadsproduktionen under åren 1917—1919.

Bostadsrådets alternativ I till krishjälp innebär i huvudsak en an- Bostadsrådei*
slutning till det i England först antagna subventionssystemet med det ali- L
slutliga fastställandet av krishjälpen framskjutet i sex år.

Detta system gör emellertid byggnadsverksamhetens ekonomiska förut- Departemenusättnmgar
alltför ovissa, då därmed en byggnadsföretagare icke vid före- chefen.
tagets igångsättande kan veta vad understöd han slutligen har att räkna
med, något som dock måste vara av synnerlig betydelse för honom att
känna. Den ifrågavarande understödsmetoden lämnar också genom uppskovet
med den slutliga avräkningen under sex år ovisshet ifråga om
krishjälpens fullständiga omfattning för saväl staten som kommunen. De

Kungil. Maj:ts Proposition Nr 314.

förbindelser, som staten i och med beslutet om krishjälpen ikläder sig,
kunna sålunda icke till beloppet fixeras. Det må vara antagligt, att dessa
förbindelser komma att stanna vid en förhållandevis måttlig siffra, och att
understödsmetoden därför är den för staten billigaste understödsformen,
men det är även möjligt, att den leder till rätt störa utgifter.

Nu ifrågavarande metod är också så komplicerad, att den lätt kan
o-e anledning till misstag och komma att innebära överraskningar, mot
vilka man ej garderat sig. Den låter sig heller svårligen, såsom bostadsrådet
tydligen påvisat, tillämpas å »kalvoffentliga» byggnadsföretag, vilka
dock, enligt eu som jag tror samstämmande mening, behöva tilhtas för
åstadkommande under nuvarande förhållanden av en något så när tillräcklig
bostadsproduktion. .....

Alternativ I i bostadsrådets förslag synes således, trots de principiella
fördelar, det tilläventyrs kan anses sitta inne med, icke böra läggas till
grund för en framställning i subventionsfrågan till riksdagen, som pvetvis
måste önska att från början så exakt som möjligt känna de ekonomiska
förpliktelser, som den ikläder sig, åtminstone i vad beträttar den
övre gränsen.

Bostadsrådets Bostadsrådets i alternativ II framlagda förslag till subventionens
alt IL anordning innebär, att staten efter vederbörlig provning medger rantefrihet
under viss tid å så stor del av byggnadsföretagets lån ur bostadslånefonden,
som, enligt vad uppställda beräkningar visa med de hyror
som i orten äro möjliga, icke låter sig förränta, dock i allmänhet högst
motsvarande 1 s av byggnadskostnaderna. Räntefnheten borde å första
årets bvggen gälla i 10 år, å andra årets i 9 år och å tredje årets i 8
år. Vederbörande kommun skulle övertaga ansvaret för lånens fulla förräntning
efter frihetsårens utgång. .

Med detta system kunna statens utgifter för knshjalpen från början
överskådas och fixeras. Risken för den vidare utvecklingen av byggnadskostnader
och hyror faller helt och hållet på kommunerna eller den som
eljest är byggnadsföretagare. Denna större risk för byggnadsverksamhetens
lokala intressenter balanseras av det i förhållande till alt 1 relativt
större bidrag från statens sida, som nämnda rån tefrihet innebar.
Staten skulle åtaga sig ränteförlusten, under förutsättning att kommunerna
ensamma taga den kapitalförlust, som vid räntefrihetens upphörande
kan komma att visa sig. De hyresförhöjningar, som under de rantefria
åren ske, anser bostadsrådet böra kommunvis inflyta till en särskild fond tor
att möta förlusten vid räntefrihetens upphörande. Skulle fonden tillaventyrs
överstiga denna förlust, återgår det Överskjutande beloppet till staten.

KungI. Maj. ts Proposition Nr 314.

Innan jag ingår på det förelag rörande formen eller sättet för Departesubventionens
utgående, som jag anser böra underställas riksdagen, chefen"
vill jag erinra om, att bostadsrådets förslag i krishjälpsfrågan förutsätter om® subvenen
avskrivning av hyresregleringslagstiftningen i så hastigt tempo, att tionsfordenna
reglering skulle upphöra med utgången av år 1923. Jag vågar KriSupen
för min del icke utgå ifrån, att så kan ske utan ekonomiska och sociala och byresvådor
av oberäkneligt slag. Visserligen må det vara sant, att hyresnivån re^egr6i°es*
för det gamla bostadsbeståndet måste så småningom höjas genom att den
i hyresregleringslagen medgivna procentsatsen för hyresförhöjning successivt
ökas, men att redan nu bestämma sig för att lagen fr. o. in. 1924
skall helt upphöra att gälla, synes mig icke välbetänkt.

Mot'' det av bostadsrådet ifrågasatta upphävandet som regel av nuvarande
hyresreglering för bostäder över 4 rum och kök hava allvarliga
betänkligheter likaledes yppats.

I det förslag beträffande hyresregleringens ordnande, som chefen
för justitiedepartementet nyss framlagt, har närmare redogjorts för de
avsevärda lindringar i nu gällande lag, som ansetts böra vidtagas och
vilka främst avse en höjning av den medgivna hyresökningen.

I något direkt beroende av hyresregleringslagstiftningen synes ett
subventionssystem icke böra sättas, och ej heller sådan form för subventionen
väljas att den framtvingar hastiga och betydande hyresförhöjningar.

Uppenbart är, att subventionen blir verksammare till bostadsproduk- sattet för
tionens återupptagande, om och i den mån den gives tillräckliga mått. krishjälpens
Men tydligen får den ej heller bli så riklig, att den inbjuder till speku- utgåendelation.
Med de nuvarande uppdrivna byggnadskostnaderna är det emellertid
av statsfinansiella skäl icke möjligt att meddela statssubvention
till sådan storlek, att bostadsproduktionen redan från början kan bliva
en ekonomiskt fullt räntabel affär.

Med avseende å formen för subventionen synes denna kunna läggas olika system.
på huvudsakligen två olika sätt, det ena innebärande en anslutning i
väsentliga delar till bostadsrådets alternativ II (räntefrihetssy ste niet) och
det andra ett vidblivande, i enlighet med bostadssakkunnigas förslag,
av det system, som hos oss tillämpats under åren 1917—1919 eller ett
visst penningbelopps utbetalande för en gång (svenska systemet).

Bland de skäl, bostadsrådet anfört till sitt förord för det förstnämnda
systemet är också, att räntefrihetssystemet skulle vara den för staten
billigaste subventionsformen. Om denna uppfattning kunna emellertid
med skäl olika meningar hysas.

112

RäntefrihetssystemetSj

fordelar.
Dess ytterligare
utformning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr Slå.

Bostadsrådet räknar med, att räntefrihet under 10 år från det första
lånets utlämnande å en fond av 80,000,000 kronor för produktion
av 28,000 eldstäder å 5,000 kronor per eldstad ger en verklig kostnad
för statsverket efter 5 % å lånefonden av 16 1 / 2 miljoner kronor.

Denna uppskattning av statens utgifter för det räntefrihetssystem,
som bostadsrådet förordar, torde grunda sig på matematisk fondberäkning.
Då emellertid under rånte frihetstiden i varje års stat måste anvisas
anslag till täckande av statens utgift för ränta å de till bostadslånefonden
upplånade medlen, giva de sålunda sammanräknade anslagsbeloppen
en vida högre summa än den av bostadsrådet angivna. Enär
bostadslånefonden, på sätt förut anförts, bör uppbringas till 100,000,000
kronor och räntefoten ej för närvarande kan sättas under 5 V»- procent,
vilken procentsats närmast motsvarar vad staten får betala å de lån,
som nu av staten upptagas, måste endast därigenom bostadsrådets kostnadsberäkningar
för räntefrihetssystemet avsevärt höjas.

Räntefrihetssystemets fördelar i övrigt äro framhållna av bostadsrådet
och tidigare av mig angivna till sina huvuddrag. Jag kan i det väsentliga
ansluta mig till bostadsrådets uttalanden. Men jag befarar, att bostadsrådets
räntefrihetssystem icke kommer att verka tillräckligt stimulerande
å bostadsproduktionen. Förslaget, att räntefrihet å lån ur bostadslånefonden
skall åtnjutas under 10 år allenast å lån, som utlämnas under
första året för att följande år omfatta endast 9 år 0. s. v. innebär dessutom
vissa olägenheter. En stark tillströmning av lånesökande skulle
äo-a rum under det första året och byggnadsproduktionen därmed så
sammanpressas, att i betraktande av arbetsmarknadens läge svårigheter
kunna befaras uppstå att anskaffa arbetskraft. Det vore ej heller knappast
fullt rättvist att låta den, som av finansiella eller andra skäl nödgades
något år uppskjuta sitt bostadsbygge, erhålla mindre förmåner än den,
som genast efter statsmakternas beslut i frågan vore beredd att sätta
i gång sitt byggnadsföretag. Visserligen är det angeläget, att snarast
möjligt få byggnadsproduktionen återupptagen, men detta måste ske. på
ett naturligt sätt och i rationell ordning. Jag anser därför till en början,
att bostadsrådets förslag till räntefrihetssystem bör på så sätt ändras, att
räntefrihet får åtnjutas å varje lån, som erhålles från bostadslånefonden,
under 10 år. Vart och ett lån, som beviljas under åren 1920—1925,
skulle således löpa räntefritt under 10 år från lånets utlämnande.

Vidare torde begränsningen av räntefriheten till 1 3 av de beräknade
byggnadskostnaderna, vari tomtvärdet ej får ingå, i vissa fall vara alltför
snäv. Dylik räntefrihet synes därför böra kunna utsträckas upp till halva

113

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

kyggnadskostnaden; dock torde detta medgivande tills vidare böra begränsas
till de två år, för vilka avsättning till lånefonden nu skulle äga ruin.

Med dessa jämkningar synes mig räntefrihetssystemet böra som
regel läggas till grund för statens krishjälp eller subvention till byggnadsproduktionen.

Både bostadssakkunniga och bostadsrådet hava ansett, att vid statens Övriga villkor,
subvention icke bör fästas det villkor, att jämväl kommunen subventionerar
det enskilda bostadsföretaget. Denna mening finner jämväl jag
med hänsyn till kommunernas under krigsåren ansträngda ekonomi vara
välgrundad. För lånens behöriga förräntning efter räntefrihetens utgång
böra kommunerna däremot i regeln övertaga ansvaret. Bisken av förluster
på grund av byggnadskostnadernas fall och med hänsyn till att
hyrorna måhända ej vid de tio årens utgång nått eu ekonomisk nivå
faller sålunda helt och hållet på kommunen. Huruvida kommun å sin
sida kan komma att helt eller delvis lägga detta ansvar å vederbörande
enskilda företagare må ankomma å de uppgörelser, som i de särskilda
fallen kunna träffas. I allt fall lär kommun böra tillförsäkra sig en viss
kontroll å företagets skötsel, särskilt med hänsyn till hyrornas bestämmande.

För den tid, som lånen ur bostadslånefonden äro utestående mot
ränta, synes denna ränta böra sättas efter samma procentsats, som staten
samtidigt får betala å sina nyupptagna lån. Bäntefoten torde böra av
Kungl. Maj:t årligen bestämmas i enlighet med nu antydda grunder.

Angående räntefrihetssystemets fördelar i olika fall må följande Räntefrihetsuppmärksammas.
Om jag exempelvis utgår ifrån, att ett hus med 10 systemets
eldstäder uppföres för en kostnad av 100,000 kronor och att således ^nnebtoT
kostnaden pr eldstad utgör 10,000 kronor, blir värdet av räntefriheten
under 10 år efter 5b 2 procent å halva byggnadskostnaden (50,000 kronor)

2,100 kronor pr eldstad. Med samma antaganden blir räntefrihetens värde
vid 6,000 kronors byggnadskostnad 1,260 kronor pr eldstad, vid 5,000
kronors kostnad 1,050 kronor pr eldstad och vid 4,000 kronors byggnadskostnad
840 kronor pr eldstad. Bäntefrihetssystemet ställer sig således
liksom det direkta subventionssystemet gynnsammast i de större städerna,
där byggnadskostnaderna äro högt uppdrivna. Men att statens subvention
där också bör vara högre, synes rättvist. Bostadssvårigheterna äro störst i
de stora städerna och dessa torde i allt fall få vidkännas avsevärda uppoffringar
för att bostadsproduktionen överhuvud där skall komma i gång.

Ankommande de kostnader, som kunna antagas uppstå för staten
genom det sålunda förordade räntefrihetssystemet, må framhållas, att om
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) 6120 15

114

Subvention i
vissa fall
efter det
svenska
systemet?

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

jag räknar en sammanlagd lånefond av 100,000,000 kronor och att rån tefrihet
tilläventyrs kan komma att medgivas å helg denna fond under 10
år, värdet av denna räntefrihet under nämnda tid efter matematisk beräkning
och 5 Va procent ränta uppgår till 42,000,000 kronor. I själva
verket kommer detta maximum för statens subventionsutgift ej att uppnås,
då hela lånefonden först efter några år kan komma att bli konsumerad.
Vidare är det sannolikt, att räntefriheten ej kommer att medgivas å alla lån
till halva byggnadskostnaden. Möjligt är ju också, ätt bostadsproduktionen
icke kommer att nå den omfattning, att hela lånefonden blir upptagen.

Ehuru jag anser, att räntefrihetssj^stemet bör i regel läggas till grund för
den krishjälp, som staten måste lämna bostadsprodktionen, hyser jag tvekan,
huruvida detta system för alla byggnadsföretagare bäst främjar bostadsproduktionen
— och det är ju målet för hela den understödsverksamhet,
varom här är fråga. Särskilt för de verkliga kooperativa sammanslutningarna
på området torde med fog kunna göras gällande, att det svenska
systemet har vissa fördelar. För en kooperativ byggnadsförening måste
en spekulation i stigande hyror eller ett uppdrivande av hyrorna vara
främmande. En dylik förening vill kunna räkna med en fix byra,
grundad på produktionskostnaden av bostadshuset, och är därför ofta
bäst betjänad med att på en gång erhålla ett subventionsbelopp, som
medger motsvarande nedskrivning • av byggnadskostnaderna och hyrans
utgående efter sålunda erhållet värde. Käntefrihetssystemet, som är
baserat på lån från statens bostadslånefond, kan ju icke komma i tilllämpning
i de fall att fonden icke anlitas. Bleve denna form för subvention
den enda gällande, skulle således alla de byggnadsföretagare bli
uteslutna från subvention, som icke anlitade bostadslånefonden för finansiering
av sina företag. Det lär dock firmas eller planeras kooperativa
byggnadsföreningar, som kunna fylla sitt kreditbehov ur för dem tillgängliga
pensiouskassor, men som för företagens kommande till stånd
äro i ovillkorligt behov av statens understöd. Kunde dylikt understöd
ej erhållas under annan form än räntefrihetssystemet innebär, bleve de
således tvungna övergiva sina planer på lånemedels anskaffande i annan
ordning än genom tillitande av statens bostadslånefond. Då detta icke
alltid kan vara överensstämmande med det verkliga intresset hos någon
vederbörande, synes statens subvention också böra kunna i särskilda fall
utgå med en kapitalutbetalning för en gång, som medger motsvarande
nedskrivning av byggnadskostnaderna. Kungl. Maj:t torde därför böra
medgivas rätt att i särskilda fall lämna subvention till byggnadsföretag
även under det svenska systemets form. Detta system synes böra så
utformas, att subventionen kan utgå med högst 20 procent av den be -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

115

räknade byggnadskostnaden, häri ej inräknat tomtvärdet. Det högsta
belopp varmed denna subvention kan utgå blir alltså pr eldstad 2,000
kronor, om kostnaden pr eldstad beräknas till 10,000 kronor, 1,200
kronor om denna kostnad skattas till 6,000 kronor och 1,000 kronor,
resp. 800 kronor, om byggnadskostnaden beräknas till resp. 5,000 och

4,000 kronor. Subventionen efter denna form blir således något lägre
än den, som det av mig förordade räntefrihetssystemet, på sätt förut
meddelats, innebär, men detta synes också befogat och lämpligt. Någon
annan maximigräns för själva subventionsbeloppet än den nyss angivna
torde ej behöva fastställas. Uppenbart bör statens byggnadsbyrå, som
skulle få hand om subventionsverksamheten, noga tillse, att kostnadsberäkningarna
för vederbörande bostadsföretag äro tillförlitliga och ej
upptagas för högt, att lyxanordningar icke tillåtas o. s. v.

Förevarande subvention bör uppenbart ej utgå till andra byggnadsföretag
är sådana, som, enligt vad förut uttalats, skulle vara berättigade
till lån ur bostadslånefonden. Åven eljest höra i tillämpliga delar
samma villkor gälla för det svenska systemet som för räntefrihetssystemet.

Subventionen efter det svenska systemet bör betraktas som ett försök
och staten från början ej binda sig för denna form under flera år,
än för vilka anslag kan begäras av 1920 års riksdag d. v. s. för åren
1920 och 1921.

Statens utgifter för nu ifrågavarande subvention ingå givetvis ej i de
förut*angivna siffrorna för de uppoffringar, som subventionen under form av
räntefrihet kan antagas vålla staten. Det är icke möjligt att i förväg
beräkna de belopp, som kunna utgå i subvention enligt det svenska
systemet, men då räntefrihetssystemets uppgivna kostnader äro maximibelopp,
därvid utgåtts ifrån att hela den beräknade lånefonden redan
från början disponeras med 10 års räntefrihet, men så uppenbart ej
blir fallet, synes den förut angivna totalkostnaden 42 miljoner kronor
kunna inrymma också subventionen under åren 1920 och 1921 enligt
det svenska systemet. I varje fall finnes begränsning ur kostnadssynpunkt
i den antagna planen för hela den enskilda bostadsproduktionen
eller 40,000 eldstäder.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar jag, att statens krishjälp
(subvention) till byggnadsproduktionens främjande utgår
såsom räntefrihet å lån från statens bostadslånefond, med
rätt dock för Kungl. Maj: t att, på därom gjord framställning, för byggnadsföretag,
som igångsättas 1920 eller 1921 medgiva, att subvention
i stället må utgå med högst 20 % av den beräknade av statens
byggnadsbyrå granskade byggnadskostnaden —allt i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig här ovan gjorda uttalanden.

116

Kostnadernas
bestridande
genom hyresstegringsskatt.

Särskilda
villkor för
byggnadsföretag
av statstjänstemän
.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

På sätt jag förut omförmält, avses att för bestridande av statens
subventionsutgifter till bostadsproduktionen tillgripa en särskild hyressteg
ring sskatt. Att denna skatt, uttagen efter lämpliga grunder, bör i
stort sett kunna medgiva finanseringen av statssubventionen synes mig,
att döma av bostädssakkunnigas utredning, vara sannolikt. Med hänsyn
till osäkerheten i dessa beräkningar, är det emellertid möjligt, att hyresstegringsskatten
icke kommer att helt täcka subventionskostnaderna.
Men det tillskott av andra inkomstkällor, som i följd härav tilläventyrs
framdeles kan erfordras, bör ingalunda bliva av den storlek, att det kan
verka i någon mån avskräckande. Efter något års erfarenhet om vad
hyresstegringsskatten inbringar, lära exaktare beräkningar kunna göras
om detta eventuella tillskott.

Jag har förut antytt, att den låne- och subventionsverksamhet, för
vilken jag nu redogjort, borde i någon män modifieras i fråga om
byggnadsföretag av sammanslutningar mellan statstjänstemän.

Enligt vad jag förnummit, äro livliga planer å bane bland dylika
sammanslutningar i syfte att mestadels på kooperativ väg åstadkomma
bostäder för medlemmarna av sådana sammanslutningar.

Så hava framställningar ingått från 1919 års statstjäiistemannakongress,
som hemställt dels om åtgärder för förökade anslag för understödjande
av egnahemsverksamheten särskilt bland statstjänstemännen,
dels om beviljande av stora lån för understödjande av byggnadsverksamheten
och att vid dessa lån i viss utsträckning fästas sådana villkor, att
statstjänstemännen erhålla företrädesrätt som hyresgäster, dels ock om
undersökning, i vilken utsträckning änke- och pupillkassors och andra
av staten fonderade medel kunna användas fö# uppförande av byggnader
avsedda att uthyras som bostäder åt statstjänstemän och vilka "garantier
staten må kunna ställa för att däri nedlagt kapital skola lämna skälig ränta.

\idare
nästlidna februari inkommen framställning hemställt om proposition till
innevarande års riksdag om dels ett lån å 3,000,000 kronor med återbetalning
först efter 40 år såsom grundkapital för föreningens verksamhet,
vilket lån till en början, såvitt möjligt, borde vara räntefritt,
dels ock ett belopp av förslagsvis 1,200,000 kronor att i den mån byggnadsföretag
för föreningens medlemmar igångsättas, till föreningen utbetalas
såsom direkt subvention enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.
Subventionen, som i främsta rummet borde vara ett medel att uppmuntra
egnahemsbyggarna att snarast möjligt igångsätta sina arbeten och givas
eu möjligast klar direkt form, har ansetts böra sättas till dels :i io av
byggnadskostnaderna och dels 2,500 kronor per eldstad.

117

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 314.

Jämväl eljest är, etter vad hos mig anmälts, olika utredningar bland
statstjänstemänneu igångsatta för bostadsbyggande med statens stöd,
framför allt i Stockholm, men även å vissa platser i landsorten. En förutsättning
för att dessa planer skola kunna genomföras synes dock vara,
att staten träder emellan med lån mot nedsatt ränta och visst kontant
subventionsbelopp för en gång per eldstad.

I avsevärd utsträckning böra dessa statstjänstemannens strävanden
att skaffa sig bostäder på kooperativ väg kunna tillgodoses under de
former och på det sätt, som föreslagits rörande lån och subvention till
kommuner och enskilda. Det synes mig emellertid lämpligt, att förut
berörda allmänna lånevillkor i någon män undei-gå förändring beträffande
byggnadsföretag av statstjänare.''

Så synes det kunna medföra en för dylika byggnadsföretagare
menlig konkurrens, om deras ansökningar om låneunderstöd skola behöva
gå genom vederbörande kommuner och erfordra kommunal garanti.
Det torde vara påkallat, att staten här övertager risken för lånen i
stället för kommunerna och att således lån ur bostadslånefonden må
känna direkt och utan kommunal förmedling sökas och erhållas. Jaganser
därför, att högst en tiondedel av lånefonden bör få av Kungl. Maj:t
disponeras såsom lån till statstjänares sammanslutningar för bostadsändamål.
För att minska statens risk med lanebeviljandet bör dock fordras vissa
insatser under lämplig form av delägarna i dylika byggnadsföretag, vilka
insatser, då det gäller statstjänare, och bland dessa främst sådana, som
stå något högre å löneskalan, icke böra vara omöjliga för vederbörande
att uppbringa. Dessa egna insatser synas böra sättas till minst 15 %
av beräknade byggnadskostnaden. Vidare skulle vederbörande byggnadsföretagare,
såsom gäller även för dem, vilkas låneframställningar skola gå
genom kommun, visa sig kunna å den allmänna lånemarknaden eller eljest
uppbringa intill 50 % av byggnadskostnaden. Staten skulle således, då
väl i regel grundlånen placerades å den vanliga lånemarknaden, av
bostadslånefonden tillhandahålla den erforderliga sekundära krediten upp
till 85 /o av byggnadskostnaden. Tomtkostnaden borde härvid få medräknas.
Inteckningssäkerhet i fastigheterna bör för nu förevarande lån
presteras av vederbörande.

Subvention skulle härefter utgå efter enahanda grunder och former,
som förut angivits för främjande i allmänhet av bostadsproduktionen;
dock torde den jämkning i de allmänna villkoren vara påkallad, att i
nu föreliggande fall lån och subvention må utgå för byggnadsföretag
upp till och . med 5 rum och kök samt, i särskilda undantagsfall, för
företag, som jämväl inrymma bostäder om fi rum och kök.

Departe ments chefen.

118

Anslag av
J920 års
riksdag.

Central ledning
av l&neoch
subventionsverksamheten.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Då någon kommunal kontroll över uppförandet av de byggnadsföretag,
varom nu är fråga, icke kan påfordras, måste genom statens
byggnadsbyrå uppsikt anordnas över att byggnaderna bliva uppförda på
ett tillfredsställande sätt, så att statens risk med lånebeviljandet icke ökas
genom vårdslöshet eller brister i byggnadsarbetet.

Huruvida i särskilda fall ytterligare förmåner kunna beviljas statstjänare
för bostadsföretag, vilka förmåner torde böra närmast avse erhållande
av statsmark till byggnadstomt antingen avgiftsfritt eller mot
nedsatt pris, lärer böra bero av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut
beträffande varje särskilt företag, som därav kan prövas vara i oundgängligt
behov.

Slutligen tillåter jag mig i detta sammanhang hänvisa till det stöd,
som staten redan lämnat tjänstemännens egna ansträngningar att skaffa
sig bostäder, genom upplåtelser av mark samt låneunderstöd till bostadsbyggnader
å kronoparken Mörby invid Stockholm. Förslag till plan för
vtterligare upplåtelser av tomter å nämnda kronoegendom har även framkommit;
och är frågan härom underställd innevarande riksdags provning.

I anslutning till vad sålunda anförts, ifrågasätter jag, att till understöd
i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna grunder åt
kommuner och enskilda för uppförande av bostadsbyggnader måtte av
riksdagen äskas dels för år 1921 under femte huvudtiteln ett reservationsanslag
å 6,500,000 kronor, dels ock å tilläggsstat för år 1920 under
sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor; och vill
jag med avseende å de sålunda angivna beloppen erinra om den ovisshet,
som måste råda rörande de erforderliga summorna, då man ej i
förväg vet, vilketdera av de förut angivna sätten för subventionens utgående
företrädesvis kommer att medgivas. Förhållandet kan dock lätt
regleras genom erforderliga anslag av 1921 års riksdag å tilläggsstat
för samma år.

Enär hyresstegringsskatt enligt det förslag, chefen för finansdepartementet
senare i dag kommer att anmäla, skulle inflyta första gången år
1921, lärer erforderligt anslag för år 1920 böra utgå av tillfälliga lånemedel.
1921 års anslag kan däremot utgå direkt av hyresstegringsskattemedel.
Med återbetalning helt eller delvis av de tillfälliga lånemedlen
å 1920 års tilläggsstat synes lämpligen kunna anstå, till dess nästkommande
års statsverksproposition uppgöres.

För statens låne- och subventionsverksamhet till bostadsproduktionens
främjande i städer och stadsliknande samhällen erfordras en central
ledning av denna rörelse. Denna ledning, som bör av staten bekostas,

119

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

synes lämpligen kunna utövas av den institution, som handhaft ledningen
av den hittillsvarande subventionen, eller statens byggnadsbyrå. Denna
byrå, som nu består av en ordförande och tre ledamöter, torde emellertid
med den vidgade verksamhet, den skulle erhålla, böra förstärkas med
ytterligare en ledamot, ävensom i förekommande fall, särskilt vid granskning
av byggnadsritningar o. s. v., bemyndigas att med sig adjungera
lämplig arkitekt, byggnadstekniker, hygieniker eller kvinnlig rådgivare.
Sekreterai-göromålen, som hittills utförts av byråns ledamöter, torde bliva
av den omfattning, att särskild sekreterare måste anställas ävensom åtminstone
ett skrivbiträde. Närmare bestämmelser rörande byggnadsbyråns
sammansättning torde av Kungl. Maj:t få meddelas. Årliga kostnaden
för byggnadsbyråu synes icke komma att överstiga 45,000 kronor
och torde såsom hittills böra utgå av de anslag, som anvisas till subventionsverksamheten.

Med avseende å statens bostadslånefond skulle byggnadsbyrån
granska kommunernas ansökningar om understöd och underställa dessa
ansökningar Kungl. Maj:ts prövning. Statskontoret skulle sedan, mot
vederbörliga reversers och andra lånehandlingars presterande, utbetala
lånen till vederbörande, inkassera räntor o. s. v. samt i sinom tid mottaga
likvid för lånen.

Byggnadsbyrån bör vidare ägna inkommande ansökningar om statssubvention
eu byggnadsteknisk undersökning, dels för att övervaka att
all möjlig sparsamhet iakttagits vid företagens planläggning och att
kostnadsberäkningarna äro exakta och välgrundade, dels i syfte att tillse,
att de planerade lägenheterna fylla berättigade bostadssociala krav.

Ytterligare bör byrån med uppmärksamhet följa material- och arbetskostnaderna
och rörande de förra göra de framställningar till statlig
reglering eller annan åtgärd, vartill omständigheterna kunna föranleda.

Byggnadsbyrån torde slutligen också böra tillhandagå kommuner
och andra bvggnadsföretagare med råd och anvisningar rörande planläggning
av bostäder och deras typer, angående materialanskaffning

o. s. v. ävensom stå i behörig kontakt med den statsverkens byggnadskommission,
som förut föreslagits för vissa uppgifter rörande statens
direkta bostadsbygge för statstjänare, jämte med dessa byggens ledning.

Byggnadsbyråns verksamhet torde böra närmare utformas i en av
Kungl. Maj:t för denna institution fastställd instruktion.

Med avseende å de särskilda framställningar, som föreligga rörande Ang. framlår.
och kontant subvention från staten till bostadsproduktion, torde ställningar
följande böra anmärkas. från Göteborg.

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Den av stadsfullmäktige i Göteborg gjorda förutberörda framställningen
om lån och understöd lärer icke böra föranleda särskild framställning
till riksdagen. Bifaller riksdagen Kungl. Maj:ts föreliggande förslag
lärer vara att förvänta, att Göteborgs stad skall kunna komma i åtnjutande
av ett avsevärt lånebelopp, ävensom subvention under den forna,
som stadsfullmäktige vilja välja. Den omläggning av det av stadsfullmäktige
i Göteborg antagna programmet, som härför erfordras, torde
med den kommunala offervillighet för bostadsfrågans lösning, som stadsfullmäktige
uppenbart visat, icke vara svår att åstadkomma, så att jämväl
i Göteborg ett omfattande stats- och kommunalunderstött bostadsbyggande
kan komma till stånd inom närmaste tiden.

Ang. Bohus- Ungefär liknande synpunkter synas mig kunna läggas å den av
lan^uteHtUl Bohuslänska cernentgjuteriaktiebolaget gjorda förutberörda framställningen.
framställning. Den lärer således ej böra föranleda någon särskild framställning till
riksdagen, utan torde vederbörande böra efter omständigheterna så omlägga
sin framställning, att den framdeles kan vidare behandlas i sammanhang
med övriga blivande ansökningar om lån och subvention. Att
härför erfordras samarbete med Uddevalla stad förefaller antagligt.

Ang. fram- Mot den av bostadsföreningarnas organisationskommitté gjorda fram S^bostadsför-°

ställningen kan anmärkas, att subventionsanspråken ställts alldeles för
eningamas höga. De torde i själva verket sammanlagt kunna skattas till c:a 30 %
°r''ITmmitténS'' av byggnadskostnad^^. Under alla händelser synes framställningen ej
böra föranleda särskild hänvändelse till riksdagen. Framställningen torde
också räkna med en kostnad per eldstad, som, även för Stockholmsförhållanden,
måste anses vara hög och således innehålla en viss säkerhetsmarginal.
Då det synes omöjligt att för ifrågavarande sammanslutning
göra särskilda medgivanden till så betydande omfattning, som här ifrågasatts,
lära möjligheterna till förverkligande av det bostadsbyggande, som
bostadsföreningarnas organisationskommitté framlagt, bero av det bistånd,
som Stockholms stad kan vilja lämna till detsammas förverkligande.

Angående i>o- Ytterligare må erinras om, att svenska stadsförbundets bostadsråd i
stadssociaia g^n 0ftaberörda skrivelse den 13 december 1919 framhållit vikten av, att
vissa bostadssociala minimifordringar

minimif or dvin
gar

iakttagas vid det subventionerade

produktionen bostadsbyggandet, så att ifrågavarande byggnadsverksamhet, så långt de
bostadsr&det ekonomiska förutsättningarna det medgiva, lämnar för de mindre bemedlades
bostadsbehov väl lämpade praktiskt planerade och trevliga

121

Kung}. May.ts Proposition Nr 314.

lägenheter. De senaste årens rika erfarenheter från såväl det kommunala
som arbetsgivarnas småbostadshygge borde göra det möjligt att
vinna enighet om vissa grundregler rörande smålägenheters anordning.
Det av byggnadskommissionen utarbetade förslaget till ny byggnadsstadga
syntes i detta hänseende vara ägnat att tjäna till ledning, men
torde i fråga om den praktiska anordningen av köket, rummens planläggning
med hänsyn till möblering och dylikt böra fullständigas. Enklast
kunde här angivna synpunkter tillgodoses genom att till den statliga
prövningsmyndighetens förfogande ställes ett råd av sakkunniga,
inneslutande representanter för bostadshygienen, den kommunala byggnadsverksamheten,
byggnadstekniken och arkitektsynpunkterna. På
grundval av bland annat inom statens nuvarande byggnadsbyrå samlat
material torde av dylika sakkunniga redan på förhand vissa grunder för
denua sida av prövningen kunna uppställas. En dylik utredning borde
emellertid med hänsyn till uppgiftens nyss angivna karaktär kunna vara
slutförd inom en tid av högst två månader.

Då emellertid redan från början vissa grundvalar kunna läggas såväl
för detta bostadsbygge som för statens direkta bostadsproduktion
för statstjänare, har min företrädare i ämbetet, såsom Kungl. Maj:t torde
erinra sig, redan den 27 nästlidna februari erhållit bemyndigande att för
den utredning, som bostadsrådet ifrågasatt, tillkalla särskilda sakkunniga.
Sedan dessa numera utsetts, har förevarande utredning redan tagit sin
början.

Vid en utredning angående lämpliga typer och anordningar för
bostadshus med mindre lägenheter lärer det också vara önskvärt att
uppmärksamhet ägnas åt, att den allmänunderstödda bostadsproduktionen
jämväl i avseende å byggnadernas yttre utstyrsel och anordnande tillfredsställer
skäliga anspråk. Visserligen är det av kostnadsskäl nödvändigt,
att all lyx blir till det yttersta begränsad, men så mycket angelägnare
framstår det, att de stora värden, som utan egentligt ökade
kostnader kunna vinnas genom enkelhet och renhet i linjerna, genom
planmässighet och sammanhang i byggnadernas gruppering och sammanfogning
i stadsbilden, färgbehandlingen i det yttre och det inre o. s. v.
icke förspillas. Ofta är den kostnärligt tilltalande, enkla byggnaden lika
billig, ja billigare än den konstlösa.

Tidigare har jag haft tillfälle uttala, att i en fråga av den omfattning
och svårlösta beskaffenhet som bostadsspörsmålet utfallet av
Bihang till riksdagens ptrotokoll 1920. 1 sand. 264 höft. (Nr 314.) 6i so 16

Departe mentschefen.

Fråga om åtgärder
för
prisreglering
af byggnadsmaterial.

1916 års
byggnadsmaterialk
o m m i ssion.

122 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

det allmännas understödjande verksamhet är svårt att beräkna och
att denna verksamhet måste följas med noggrann uppmärksamhet. Hur
bekymmersamt det än vore, om bostadsproduktionen nu ej åter skulle
taga en omfattning, som kunde avhjälpa den största bostadsbristen,
bleve det säkerligen ej mindre ödesdigert för hela bostadsfrågans framtid,
om det allmännas understödsverksamhet skulle resultera mera i avsevärt
ökade byggnad skostnader än i ökat byggnadsresultat.

Om nu statsmakterna besluta sig för att stödja en mera omfattande
byggnadsverksamhet, gäller det att också överväga, om några åtgärder
från deras sida äro möjliga till reglering av eller inverkan på de två
faktorer, som väsentligen bestämma byggnadskostnaderna, nämligen
materialutgifterna och arbetslönerna.

Vad då först beträffar frågan om åtgärder till förhindrande att prisen
d byggnadsmateriel skola stiga i följd av den återupptagna och forcerade
byggnadsverksamheten, erinrar jag om de prisregleringar, som gjordes
eller försöktes i sammanhang med förslaget till 1917 års riksdag om
statssubvention för uppförande av bostadshus med smålägenheter.

Före framläggande av nämnda förslag hade särskilda sakkunniga
tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag om vidtagande
av lämpliga åtgärder i syfte att bereda byggnadsverksamheten tillgång
på byggnadsmateriel till skäligt pris. Efter en redogörelse för de svårigheter,
som vore förknippade med varje prisreglering och förordande
av vissa åtgärder för underlättande av importen av för byggnadsindustrien
erforderliga råämnen, föreslogo de sakkunniga dels en tillfällig
exportavgift för ur riket utförda trävaror, jämte en tillfällig
kompensationsavgift på det enligt lagen om skogsaccis taxerade värdet
av den avverkade skogen, dels ock en lindrig exportavgift även å järn.
Med framhållande tillika, att det gällde att tillse, att de influtna penningarna
verkligen komme till sin användning, d. v. s. till lättnad för de
grenar av byggnadsverksamheten, som direkt inriktade sig på avhjälpandet
av de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden, ifrågasatte de
sakkunniga i sådant syfte skapandet av vissa kontrollorgan. Sålunda
föreslogs, att i varje stad eller ort, där behov därav förelåge, skulle
inrättas en särskild byggnadsmaterialnämnd, vilken antingen borde
utgöra en fristående institution eller också inordnas i de kommunala
organ för bostadsförhållandenas reglering, som redan - förefunnes eller
vore planerade i vissa städer. Dessa nämnder skulle angiva arten och
omfånget av den för de lokala bostadsbehovens nödtorftiga tillfredsstäl -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr SJ 4. 123

lande erforderliga byggnads vérksamheten, beräkna mängden av härför
erforderliga byggnadsmaterialier, söka att å öppna marknaden eller genom
nedan omnämnda centralbyrås förmedling anskaffa eller anvisa billiga
sådana samt medverka vid den prisreglering för trä- och järnvaror,
som vore avsedd att åstadkommas genom de föreslagna kompensationsavgifterna.

Såsom överbyggnad på dessa nämnder skulle enligt förslaget inrättas,
liksom för den statliga regleringen av marknaden å vissa livsförnödenheter
ägt rum, en för hela riket gemensam byggnadsmaterialbyrå
med en i byggnadsämnesbranschen väl förfaren person som chef. För
att lämna de allmänna direktiven för och utöva den nödiga kontrollen
över byråns verksamhet kräves, anförde de sakkunniga, givetvis ett särskilt
organ, och fästa sakkunniga därvid uppmärksamheten på det statliga
centralorgan, dit socialstyrelsen föreslagit sammanförande av arbetet
med alla utredningar och verkställighetsåtgärder, som betingades av statens
åtgöranden med hänsyn till bostadsfrågan under kristiden.

Nämnda sakkunnigas, byggnadsmaterialkommissionen, förslag remitterades
till statens industrikommission, som i den 9 juni 1916 avgivet utlåtande,
av anförda skäl, fann förslaget rörande exportavgifter för vissa slag av trä
och järn samt kompensationsavgift å avverkat virke vara av beskaffenhet
att icke böra genomföras, vadan kommissionen hemställde, att betänkandet
icke måtte föranleda särskilda åtgärder utöver dem, som, till nytta för det
allmänna, avsåge att underlätta importen av behövliga råmaterial och att
tillgodose särskilt bränslebehoven.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrog vederbörande
departementschef, som anslöt sig till industrikommissionens mening
att de föreslagna exportavgifterna ej borde komma till stånd, åt industrikommissionen
att låta utreda möjligheterna av prisreglering av de
viktigaste slagen av byggnadsmaterial. De av industrikommissionen
sålunda tillsatta sakkunniga, 1917 års byggnadskonnnission, avgåvo två
promemorior, avseende den ena prisreglering av järn, den andra sådan
reglering för andra byggnadsmaterialier. I den förra P. M. framhölls
först, att de grövre typerna av byggnadsjärn, särskilt balkar, ej tillverkades
inom landet och att å prisen å dessa, som hållit sig rätt måttliga,
då bestämdes av det tyska Stahlwerks-Verband, vadan annan åtgärd
ej kunde vidtagas än att industrikommissionen tillsåge, att behövliga
mängder byggnadsbalkar om möjligt infördes till landet.

Beträffande övrigt byggnadsjärn, såsom armeringsjärn, förankringsjärn
o. s. v. samt plåt, träffades 1917 ett avtal med svenska järnverk

Statens
industrikommissions
yttrande
den 9
juni 1916.

1917 års
byggnadskommission.

124

Kung!. May.ts Proposition Nr 314.

Prop. nr 34
till 1917 års
riksdag.

att för ett maximigrundpris (40 öre per kg-) ställa till förfogande 2,000
ton byggnadsjärn för sådana förbrukare, som genom behörighetsintyg
från industrikommissionen styrka sig skola använda järnet för av staten
understödd byggnadsverksamhet.

I den senare P. M. berördes möjligheterna till prisreglering å annan
byggnadsmateriel, och framhölls vidkommande trä de oöverkomliga svårigheterna
att åstadkomma en central överenskommelse i detta avseende. Det
för bostadsändamål erforderliga trävirket och snickeriarbetena levererades
nämligen från ett stort antal över hela riket spridda brädgårdar och
fabriker, vilka dels på grund av lokala omständigheter måste hålla växlande
priser och dels i allmänhet äro i avsaknad av mera omfattande samorganisation.
Sistnämnda förhållanden hade givetvis så gott som omöjliggjort
att ens inleda underhandlingar med något betydande antal trävarufabrikanter.
Toges därtill i betraktande, att de mycket växlande prisförhållandena
för sitt bedömande krävde en lokalkännedom, som icke kunde förutsättas
representerad inom en central kommission, skulle en genom
sådan myndighet åvägabragt prisreglering beträffande byggnadsvirke och
byggnadssnickerier — även om den vore möjlig — sannolikt medföra
ett fastlåsande av högre pris än som genom lokala avtals ingående mellan
de närmast intresserade parterna i många fall eljest kunnat betingas.

Liknande svårigheter mötte, framhöllo de sakkunniga, för en central
prisreglering i fråga om tegel. Åven inom denna industrigren saknades
i det stora hela sådana samorganisationer, genom vilkas bemedling man
skulle kunna ernå ekonomiska avtal med det betydliga antalet större
eller mindre, över en stor del av landet kringspridda tegelbruken. Från
kommunalt håll hade också uttalats varningar mot ett försök att genomföra
statliga prisregleringsavtal med tegelindustrien, medan däremot
möjligheterna för exempelvis kommunerna att var och en i sin ort ernå
förmånliga uppgörelser på den lokala marknaden vore större. Vad slutligen
cement beträffar förefunnes möjligheter till en prisuppgörelse på
central väg. Producenternas relativt ringa antal och fullständiga samorganisation,
varans ensartade beskaffenhet och prisernas av lokala förhållanden
tämligen oberoende nivå bidrogo till en sådan möjlighet.

I propositionen nr 34 till 1917 års riksdag anförde departementschefen
bl. a. i nu förevarande avseende:

»Nära till hands ligger givetvis att genom åtgärder i prisreglerande
syfte söka underlätta byggnadsverksamheten. De utredningar och förhandlingar,
som ägt rum inom industrikommissionen, hava också lett till
uppgörelser, varigenom åstadkommits eu viss reglering av priset på järn

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

125

och cement för nu ifrågavarande ändamål. Vad angår järn, har redogörelse
för de härutinnan träffade förfogandena förut lämnats. I fråga
om cement har numera genom industrikommissionen med svenska cementförsälj
ningsaktiebolaget Cementa träffats uppgörelse, varigenom bolaget
förbundit sig att för ifrågavarande, för smålägenheter avsedda bostadsbyggnader,
som komma att uppföras med understöd från staten och
kommuner, lämna behövligt cement intill 30,000 fat, i den mån desamma
kunna komma till användning innevarande år, till ett pris, som med en
krona per fät understiger det på vederbörande byggnadsort gällande
marknadspriset, under förutsättning att rekvisitionerna göras genom industrikommissionen.
Vad åter angår trävaror och tegel, har, på sätt
förut nämnts, genom industrikommissionen icke kunnat träffas någon
uppgörelse, Huruvida genom maximiprisbestämmelser och exportreglering
det är möjligt att åstadkomma en sänkning av materialprisen, lärer
vara tvivelaktigt; säkerligen möta stora svårigheter att med hänsyn till
de invecklade förhållandena komma till ett lämpligt och rättvist resultat.
Enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat mig, ägnar man
emellertid alltjämt sin uppmärksamhet åt frågan inom industrikommissionen.
Under alla omständigheter lärer knappast genom statliga åtgärder
kunna åstadkommas någon så avsevärd sänkning av priserna å
byggnadsmaterial, att därigenom byggnadskostnaderna skola kunna bliva
sådana, att byggnadsindustrien lockas till ökad verksamhet.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att man, även om
ytterligare åtgärder i prisreglerande syfte kunna komma till stånd, lämpligast
bör genom direkt understöd av allmänna medel söka skyndsamt
ekonomiskt möjliggöra en byggnadsverksamhet av sådan omfattning, att
den rådande bostadsbristens hygieniska och sociala vådor åtminstone i
viss mån kunna undvikas.»

I följd härav och på ytterligare anförda skäl framlades i propositionen
det förslag till statssubvention, som jag förut i annat sammanhang
närmare berört.

I samband med frågan om en central ledning av den bostadsproduktion,
om vars understödjande svenska stadsförbundets bostadsråd,
i sin förberörda skrivelse den 13 december 1919 gjort framställning, har
rådet också framkommit med några uttalanden om denna centrala lednings
befattning med avseende å byggnadsverksamhetens ledning, materialanskaffning
o. s. v. Med förordande i detta avseende av en försiktig
återhållsamhet, anför bostadsrådet vidare:

»Dyrköpta erfarenheter från såväl vårt eget som andra länder visa,
att varje sådan centralisering lätt resulterar i onödiga formella komplika -

Svonska stadsförbundets

bostadsråd.

126

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

Departements chefen.

tioner och prisuppskruvningar. Centralt fastställda standardpriser bliva
alltför lätt toppriser. I synnerhet med avseende å byggnadsmarknaden
är ett sådant ingripande desto olämpligare, som denna i väsentlig mån
är lokalt betingad och så bör förbliva. Den centrala ledningens uppgifter
i förevarande hänseenden böra inskränkas till sådana varor, där
en hela landet enhetligt omfattande prisbildning föreligger. I övrigt bör
den noga övervaka, att icke genom en forcering av byggnadsverksamheten
konstlade prisfördyringar eller brist å arbetskraft inträda.»

Uppenbart är det önskvärt inför den statssubvention, jag förordat,
att genom avtal få till stånd åtgärder för en reglering av prisen å den
by ggn ad sm åt oriel, beträffande vilken en sådan reglering över huvud är
möjlig, men svårigheterna härutinnan äro också betydande.

Ett oskäligt uppskruvande av prisen å byggnadsmaterialier måste
emellertid på alla sätt förhindras. Det gäller att kraftigt inplanta den
allmänna känslan för och förpliktelsen av, att, när nu staten och kommunerna
vilja söka genom gemensamma ansträngningar lindra ett samhällsont,
som är så uppenbart och kännbart för en god del av befolkningen
som bostadsnöden, varje obehörigt uppskörtande är förkastligt. Alla
måste anse sig förpliktade att var i sin mån medverka till det bästa möjliga
resultat av ansträngningarna.

Men om dylika synpunkter i vissa fall kunna förhindra en prisstegring,
är dock beträffande en del materiel prisen redan nu så
uppskruvade genom öppen eller hemlig trustbildning, att kraftigare
åtgärder måste vidtagas till avsevärd nedpressning av prisen. Jag
har såsom exempel på de uppdrivna byggnadskostnaderna i Stockholm
förut erinrat om, att enligt till mig lämnade uppgifter murbruk,
som fritt byggnadsplatsen år 1914 kostade 1 krona pr hektoliter,
nu betingar ett pris av 5 kronor 50 öre, sand, som 1914 kostade kronor
1: 75 pr kbm. fritt kaj, nu kostar 8—10 kronor samt kalk nu kronor
12: 50 pr hl. mot kronor 2: 50 år 1914.

Uppenbart är, att när nu staten dels vill sätta i gång ett betydande
bostadsbygge för sina tjänstemän, dels ock genom subvention söka
stimulera bostadsbyggande av större omfattning genom kommuner och
enskilda, staten måste tillse, att de anvisade medlen komma till bästa
möjliga användning. Staten torde ej heller sakna de maktmedel, som
tilläventyrs i sista hand behöva tillgripas mot prisökningarna eller mot överhuvud
oskäliga pris. Genom att staten samtidigt blir byggherre i större
skala och inrättar sig härför, kan den utan tvivel också ge verksamt
stöd åt den enskilda bostadsproduktionens ansträngningar att frigöra

Kungl. May.ts Proposition Nr 314.

127

sig från det grepp, som vissa trust- eller monopolbildningar nu har över
byggnadsproduktionen å vissa orter. Vidare torde ocker- och förfoganderättslagarna
kunna i vissa fall tillgripas. Och befinnes så oundgängligt,
lärer man ej heller böra rygga tillbaka för att utnyttja de möjligheter,
som numera finnas att från utlandet importera en del byggnadsmaterial.

Skulle mot förmodan genom nu antydda förfoganden rimliga pris å
byggnadsmaterialier icke kunna uppnås, står alltid den utvägen till buds
att temporärt inhibera eller inskränka den bostadsproduktion, som nu
skulle av staten upptagas eller subventioneras.

Att ett så pass forcerat bostadsbyggande som det här förut ifrågasatta
emellertid kan komma att medföra eu viss åtstramning av marknaden är
att emotse. Det bör därför bliva en viktig uppgift för statens byggnadsbyrå,
att i detta avseende följa förhållandena och söka genom uppgörelser
eller framställningar till Kungl. Maj:t få åtgärder vidtagna till
förhindrande av en oskälig prisstegring av byggnadsmaterialierna samt
till nedbringande av prisen å eu del byggnadsämnen, som nu särskilt å
vissa orter, framför allt i Stockholm med omnejd, äro mer eller mindre
konstlat uppdrivna.

Att genom samfällda ansträngningar från statens och kommunernas
sida ett tillfredsställande resultat är möjligt uppnå, lärer således vara
att hoppas. Men det är kommunalt och enskilt initiativ och en omtänksam
organisation av den ifrågasatta byggnadsverksamheten, som i första
hand måste tillitas. I den mån de enskilda företagarna å bostadsproduktionens
område kunna finansiera sina företag utan att anlita materialleverantörernas
kreditgivning, torde fördelaktiga uppgörelser med
dessa leverantörer icke vara omöjliga, och i detta syfte är den kredit,
staten enligt här förut avgivet förslag skulle ställa till förfogande, av
avsevärd betydelse.

Den andra huvudfaktorn för byggnadskostnaderna är arbetslönerna.
Med avseende härå yttrar statsförbundets bostadsråd i sin framställning
den 13 december 1919 följande:

I sista hand beror, såsom förut ofta betonats, genomförbarheten av
här framlagt byggnadsprogram å byggnadsindustrins prestationsförmåga.
Denna avhänger å sin sida av läget å arbetsmarknaden, vilket under
senare år för ifrågavarande område gestaltat sig allt olyckligare.

För närvarande äro förhållandena, särskilt i vissa större städer, sådana,
att bostadsrådet endast med stor tvekan kunnat förorda en omfattande
allmänunderstödd byggnadsverksamhet. Byggnadsindustrins

Arbets marknaden.

Svenskastadsförbundets
^
bostadsråd.

128

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

Svensk

Byggnadsväg

1919-

nedgång länder krisen jämsides med de goda konjunkturerna inom andra
industrier och jordbruket har medfört en avfolkning av byggnadsindustrin,
som numera visat sig ödesdiger. Särskilt i huvudstaden utnyttja
de kvarvarande arbetarna, i strid mot fackföreningsrörelsens traditioner,
genom oupphörliga arbetsnedläggelser, ofta emot träffade överenskommelser,
sin monopolställning och driva härigenom arbetskostnaderna
oskäligt i höjden. Sannolikt komma dessa förhållanden att förbättras,
då man åter kan få en något så när omfattande byggnadsverksamhet i
gång och därmed eu större stam av byggnadsarbetare samlas i städerna,
men intill dess så skett, kommer utan tvivel byggnadsverksamheten att
kämpa med stora svårigheter.

Då det naturligtvis icke kan komma i fråga, att de stora belopp
stat och kommun nu anslå till smålägenhetsproduktionen allenast skola
komma enstaka arbetaregrupper till godo i form av onödigt höga arbetslöner,
torde, enligt bostadsrådets mening, i samband med det här framlagda
nybyggnadsprogrammets genomförande, särskilda åtgärder böra
vidtagas för förbättrande av förhållandena å arbetsmarknaden. Att härom
framlägga förslag torde böra ankomma å dem, som på grund av
egna erfarenheter närmast äro i tillfälle att bedöma hithörande frågor,
d. v. s., jämte representanter för byggnadsindustrin, representanter för
den fackliga arbetarrörelsen. Att en utredning genom sådana personer
skulle kunna lämna goda resultat, är bostadsrådet så mycket hellre benägen
att antaga, som en förbättring av arbetsförhållanden inom byggnadsindustrin
omedelbart kommer arbetareklassens egen bostadsfråga till godo.

Bostadsrådet får sålunda föreslå, att åt en särskild kommitté med
ovan angiven sammansättning uppdrages att överväga, vilka åtgärder
som från statens, kommunernas och byggnadsindustrins sida kunna vidtagas
i fråga om arbetsförhållanden inom denna industri i syfte att
underlätta smålägenhetsproduktionens återupptagande.

Tillika har styrelsen för Svensk Byggnadsdag 1919 i sin förutberörda
skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 innevarande februari, i enlighet med
beslut å nämnda möte, hemställt, att sakkunnig utredning måtte verkställas
beträffande arbetslönens förhållande till totala byggnadskostnaden
och att hänsyn toges till nämnda förhållande vid eventuella åtgärders vidtagande
för bostadsbristens avhjälpande och arbetstidens förkortning. I
sammanhang härmed omförmäldes byggnadsdagens beslut att hemställa
hos svenska arbetsgivarföreningen om upptagande av sagda fråga till
behandling, enär kännedom om arbetslönens betydelse för byggnadskostnaden
är av största vikt för såväl arbetsgivare som arbetare vid
behandling av frågor rörande arbetstidens reglering.

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Såsom en viktig åtgärd till skapande av ordnade förhållanden på Departement
detta arbetsområde torde böra framhållas avtal, varigenom arbetarne i chrfmbyggnadsbranschen
kunna betryggas anställning hela året eller så gott
som hela året. Som nu är, sysselsättas flertalet byggnadsarbetare blott
en del av året. För olika grupper är denna tid olika lång, mfen några
exakta statistiska uppgifter härom har ej varit mig möjligt erhålla. Man
torde dock kunna antaga, att en god del av byggnadsfackets arbetare ej
i regel kan påräkna arbete under längre tid av året än 9 månader.
Möjligheterna till årsanställning av byggnadsarbetare ökas givetvis också
genom de åtgärder, som här förut ifrågasatts och som avse att under
några få år låta en rätt betydande byggnadsverksamhet efterträda den
nu avstannade bostadsproduktionen.

Flera svårigheter, vilka den enskilde tidigare haft att övervinna
i detta hänseende, stå ej heller hindrande i vägen för en välbehövlig
reform på detta område. Den överblick över förhållandena och den därpå
baserade planmässigheten vid igångsättande av olika byggnadsföretag,
som den enskilde byggherren svårligen kan prestera, bör numera få antagas
vara förhanden, i och med att det allmänna i viss mån kommer
att stå som byggherre eller åtminstone starkt intresserad part vid
en väsentlig del av bostadsbyggandet. Jämväl en annan svårighet är
tillsvidare ur räkningen. Den enskilde företagaren såg sig förr nödsakad
att med ytterlig kraftauspänning bringa/ sitt bygge till fullbordan till
viss fardag, med risk att huset eljest finge stå tomt och oräntabelt till
den nästa. Denna anspänning avlöstes sedermera av en blott delvis
av klimatiska förhållanden föranledd avmattning under en tid. Var det
också möjligt att bygga under vintermånaderna, kunde igångsättandet
av nästa företag dock väl anstå till följande vår. Numera torde en bostadslägenhet
med lätthet kunna uthyras snart sagt vilken dag på året
den än står färdig till uthyrning. Visserligen är det önskvärt, att flyttningar
alltjämt så vitt möjligt förläggas till gängse fardag, men bör
detta på intet sätt stå hindrande i vägen att, om så finnes lämpligt,
igångsätta ett bygge vid sådan tidpunkt, att det beräknas bliva färdigt
å annan tid. Från sakkunnigt håll har meddelats, att arbetet inom de
flesta grenar av byggnadsindustrien kan, frånsett möjligen de nordligaste
delarna av landet, försiggå under alla tider av året, sålunda även under
vintermånaderna. Ågnas frågan därför vederbörlig omtanke, torde de
klimatiska svårigheterna icke omöjliggöra, att säsongarbetet på området
i stor utsträckning förvandlas till årsarbete. Fördelarna härav äro avsevärda.
Den nu reducerade arbetarstammen skulle kunna utföra en
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 käft. (Nr 314.) 6i i» 17

130

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

större arbetsprestation för år, varigenom flera bostäder till lindrande av
bostadsnöden kunde erhållas. Arbetaren skulle tillförsäkras en tryggare
anställning och säkrare utkomst, vilket allt kan väntas medverka till
åstadkommande av stabila löne- och andra arbetsförhållanden inom byggnadsindustrien.

Uppmärksamheten bör i övrigt inriktas på att behovet av arbetskraft
för genomförandet av det föreslagna bostadsprogrammet
tryggas.

Sålunda lärer det bliva en naturlig uppgift för den offentliga arbetsförmedlingen
att med sitt hela landet omfattande nät av kontor och ombud
medverka till arbetskraftens placering där den bäst behöves. Denna
uppgift underlättas givetvis genom den organisation av byggnadsarbetet,
som stads kommunerna böra låta sig angeläget vara att genomföra. På
varje plats vore önskvärt få till stånd eu verklig plan för bostadsbyggandet
under de närmaste åren, med beräknande av den fasta arbetarstam,
som behöver användas, varigenom klarhet vunnes över i vad mån tillräckligt
antal byggnadsarbetare redan finnes tillgängligt på platsen eller
huru många som ytterligare behöva intagas. Härmed får arbetsförmedlingen
klar överblick över arbetskraftens distribution, så att någon tvekan
ej behöver uppkomma om att fast arbete kan ställas i utsikt för
arbetarna. Som ett viktigt moment häri ingår, att arbetarna kunna
känna trygghet för att, såsom redan angivits, arbetet kommer att i högre
grad än hittills fördelas jämnt över hela året. I själva verket lärer sådan
trygghet innebära den största lockelsen för arbetskraften på detta område,
där de ovissa arbetsförhållandena hittills och särskilt under kristiden
varit ägnade att skapa en viss anarki. Redan en utsträckning av
den genomsnittliga arbetstiden under året med en månad skulle för hithörande
arbetargrupper medföra en högst betydande förbättring i levnadsvillkoren.
En sådan utsträckning skulle vidare, såsom redan antytts,
möjliggöra en större årlig arbetsprestation per arbetare än hittills och
följaktligen minska behovet av arbetskraft.

I samma riktning verkar den bättre planläggning och organisation
av byggnadsarbetet, som det nu åsyftade systematiserandet av produktionen
skulle framkalla inom vederbörande samhällen. Därmed följer
även större möjlighet till den standardisering och förenkling i byggnadsmetoder,
som i annat sammanhang beröres och till vars främjande
åtgärder redan vidtagits genom utsändande av stipendiater, genom statsoch
kommunalunderstödd försöksverksamhet o. s. v. Åven om icke alltför
stora resultat omedelbart stå att vinna genom vart och ett av nu

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 314.

131

anförda olika strävanden för höjande av byggnadsverksamhetens effektivitet,
lära de i allt fall tillsammantagna innebära en icke oväsentlig
besparing av arbetskraft.

Det bör också erinras, att den nu planerade byggnadsverksamheten
representerar allenast en jämförelsevis ringa del av den uormala före
kriget. Åven med inberäknande av en icke obetydlig fri byggnadsverksamhet
gäller det sålunda i själva verket att allenast kunna uppbringa
omkring hälften av den arbetarstam, som inom stadssamhällena

ö O _ '' .

före kriget sysselsattes inom yrket, en uppgift som icke synes vara
olöslig, allenast arbetarna i fråga få klart för sig, att yrket ånyo erbjuder
dem utkomstmöjligheter och därtill tryggare än tillförene.

Vad nu anförts synes innebära goda utsikter för att ett systematiskt
upptagande av byggnadsverksamheten, i den jämförelsevis begränsade
omfattning varom nu är fråga, icke skulle stöta på oöverstigliga hinder
vare sig i fråga om tillgången redan från början på skolad arbetskraft

eller i fråga om den rekrytering, som för den ökade byggnadsverksam heten

kan bliva behövlig.

För utredning angående arbetsmarknaden i byggnadsfacket och de
åtgärder till densammas förbättrande, som i de avseenden jag förut
berört kunna vidtagas, har min företrädare i ämbetet redan den 27
nästlidna februari föreslagit tillkallande av särskilda sakkunniga.

Sedan Kung!. Maj:t bifallit detta förslag och sakkunniga utsetts,
torde detta utredningsarbete omedelbart taga sin början.

C. Tekniska förbättringar i byggnadsproduktionen, stipendier
för studier i utlandet m. m.

De åtgärder genom lån och statssubvention, som förut ifrågasatts,
hava allenast till syfte att söka komma ur det nuvarande nödläget å
bostadsmarknaden. De äro tillfälliga åtgärder, föranledda av de utomordentliga
förhållandena under och efter kriget, och på dem kunna
några förpliktelser för framtiden icke grundas. Till följd av byggnadskostnadernas
höjd och arbetskraftens begränsning är det, som
aämnt, också ovisst, i vad omfattning den framlagda planen till bo -

Förbätt.
ringar i
byggnadstekniken.

Allmänna

synpunkter.

132 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

stadsbyggande genom det allmännas stöd kan i därför avsedd ordning
genomföras.

Vill man emellertid söka vinna en bärande grund för byggnadsverksamheten
i framtiden och överväga, vad statsmakterna härutinnan
kunna göra, gäller det att fästa särskild uppmärksamhet vid den
sida av byggnadskostnaderna, som kan sammanföras under orden förbättrad
byggnadsteknik. På detta område är utan tvivel åtskilligt
försummat, men kunna å andra sidan bättre förhållanden knappast
tänkas inträda allenast genom enskild företagsamhet; det behöves det
allmännas ingripande och stöd, särskilt i vad avser kostsammare utredningar
och uppmuntran åt enskildas ansträngningar. Genom planmässig
verksamhet till vinnande av förbättringar på det byggnadstekniska
området är sannolikt mycket att för framtiden vinna för en sund
byggnadsverksamhet.

Höga kostnader har man säkert att räkna med även för framtiden;
och motvikten härtill måste på detta område, liksom på så många andra,
sökas i teknikens hjälp.

Tekniska förbättringar i byggnadsmetoderna, bättre och sakkunnigare
ledning av byggnadernas uppförande, en standardisering i görlig omfattning
av byggnadsmaterialier och en typisering av bostadshus, jämte allt
vad därmed sammanhänger och som kan bidraga till ett förenklande
och ett förbilligande- av byggnadskostnaderna, få en varaktig betydelse
för hela detta produktionsområde.

All standardisering och typisering har till mål att förenkla fabrikationsmetoderna
och nedbringa produktionskostnaderna. Sådana åtgärder
hava med framgång tillämpats inom många tekniska branscher; särskilt
har t. ex. inom maskinindustrien kommit till användning internationella
standardserier och standardtyper av vissa maskinelement. Att inom
byggnadsverksamheten någon dylik allmän standardisering ännu ej framkommit
har huvudsakligen sin orsak i att byggnadsindustrien ej i samma
mån som andra industrigrenar blivit föremål för storindustri. En del
speciella svårigheter föreligga också inom byggnadsverksamheten i följd
av arbetets art. Det stora utrymme, som hittills givits byggnadsarkitekternas
olika smak och konstsinne, har bidragit att öka dessa svårigheter.

De byggnader, som bäst lämpa sig för berörda åtgärder äro bostadshusen,
dels därför att de tjäna samma ändamål och äro relativt ensartade
till sin allmänna anordning och inredning, dels ock därför att de

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

133

äro till antalet flera än alla andra slag av byggnader, vadan således
byggnadskostnaderna där spela större roll än vid andra byggnadsföretag.
Framför allt gäller detta bostadsbyggandet av smålägenheter. De båda
tillvägagångssätten — att standardisera byggnadsmateriel och typisera
bostadshus — äro intimt förbundna med varandra; särskilt förutsätter
typiseringen eu standardisering av detaljerna. De äro dock två skilda
saker, då det ena, att standardisera, d. v. s. att utföra vissa typer och
modeller på byggnadsmateriel och byggnadsdetaljer, är en fråga av övervägande
teknisk och industriell innebörd, under det att det andra, att
utarbeta och uppföra byggnader efter vissa typer till stor del är en rent
arkitektonisk fråga.

Nu berörda spörsmål voro föremål för livlig uppmärksamhet å Svensk
Byggnadsdag 1919 och erkändes där allmänt deras betydelse för bostadsproduktionen
i allmänhet. Jämväl det förut omförmälda aktiebolaget
Industribostäder har upptagit nu berörda spörsmål på sitt aktuella verksam
hetsprogram.

Väsentligen måste åtgärder i nu förevarande syfte komma till stånd
genom enskild företagsamhet och enskilt intresse samt genom aktivt målmedvetet
samarbete mellan målsmännen för de industrigrenar, som därav
beröras och som föga kunna uträtta var för sig. Det är att förmoda, att, när
nu genom det allmännas stöd en livlig byggnadsverksamhet är att emotse,
intet heller skall av kommuner och enskilda företagare underlåtas för att
jämväl i dessa avseenden sträva efter ett billigt och praktiskt byggnadssätt,
därvid möjliga tekniska förbättringar i byggnadsmetoder in. m. komma
att beaktas. Särskilt bör, när fråga blir om att på en gång planlägga
ett helt obebyggt område för bebyggande med bostadshus, ekonomiska
fördelar vara att hämta av en typisering av bostadshusen: kostnaderna
för ritningar samt andra för byggnadernas uppförande nödiga handlingar
kunna nedbringas, byggnadsmaterial anskaffas i stora partier, varigenom
avsevärda rabatter kunna emotses, kostnaderna i övrigt reduceras
genom det successiva utförandet av olika byggnadspartier, genom att
själva administrationen, transporter, ställningar m. m. förbilligas och
utgifterna för gator, vägar och ledningar nedbringas o. s. v. Med få
ord sagt en framgångsrik byggnadsverksamhet kräver, liksom varje industriell
verksamhet överhuvud, organisation och planmässighet i alla detaljer
för att slå sig igenom. Man kan utgå ifrån, att statens byggnadsbyrå
kommer att giva många goda råd och anvisningar i dessa avseenden.
Jämväl vid den statens direkta verksamhet för uppförande av
tjänstemannabostäder, som nu ifrågasättas, böra givetvis här berörda

134

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Bostads sakkunniga.

Teknisktvetenskapliga

undersökningar
och
experiment
å byggnadaområdet.

1920 års
statsverks''
proposition.

Anslag till
pristävlingar
ang. standardisering
m. m.

samt till
resestipendier.

synpunkter komma till sin rätt och giva de allmänna strävandena till
typisering och standardisering en kraftig stöt framåt.

Bostadssakkunniga hava i nu berörda hänseenden i sin skrift den
26 augusti 1919 framlagt vissa förslag och därvid först hemställt om
ett anslag av 15,000 kronor till bekostande av tekniskt-vetenskapliga
undersökningar och experiment på byggnadsområdet genom ingen]örsvetenskapsakademien.

Sedan kommerskollegium i häröver avgivet yttrande, under tillstyrkande
av förslaget, funnit anslagsbeloppet böra höjas till 25,000 kronor,
har ingenjörsvetenskapsakademien i skrivelse den 11 december 1919,
under framhållande av önskvärdheten särskilt under nu rådande förhållanden
att ett opartiskt tekniskt-vetenskapligt undersökningsmaterial
och byggnader komme till stånd, gjort framställning hos Kungl. Maj:t om
vidtagande av åtgärder för anvisande av dels ett anslag å 100,000 kronor
för år 1920, och dels ett anslag å 110,000 kronor för år 1921 att ställas
till akademiens förfogande för genomförande av berörda imdersökningar.

I anledning av vad sålunda förekommit har statsrådet och chefen för
finansdepartementet i statsverkspropositionen för år 1921, ävensom i tillläggsstaten
för år 1920, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition
i ämnet, som kan varda riksdagen förelagd å staten för år
1921 beräkna ett förslagsanslag å högst 75,000 kronor och å tilläggsstaten
för år 1920 ett förslagsanslag av 50,000 kronor.

Nu förevarande spörsmål komma därför att i annan ordning underställas
riksdagens prövning.

I det sammanhang, varom nu är fråga, skall jag upptaga de
förslag angående anslag till anordnande av pristävlingar om standardmaterial
och om stipendier åt arkitekter och byggmästare för studier i utlandet
av byggnadstekniken och byggnadsproduktion, som i sammanhang
med nyss förut berörda anslagskrav framlagts av bostadssakkunniga.

Härom anföra bostadssakkunniga huvudsakligen följande:

Sedan åtskilliga år tillbaka har frågan om byggnadskostnadernas nedbringande
genom standardisering och typisering, det vill säga i stort sett genom
en industrialisering av byggnadsverksamheten, stått på det moderna bostadsreformprogrammet.
Det ligger också nära till hands att antaga, att det förbilligande
av produktionskostnaderna, som karakteriserar den allmänna övergången
från hantverks- till industrimässiga produktionsformer, skall göra sig gällande
även beträffande bostadsbyggandet, som särskilt vad angår uppförandet av mindre

135

Kung!. Maj:tf! Proposition Nr 314.

bostadshus, i sina grunddrag alltjämt framstår såsom ett hantverk. 1 det följande
liava vi av vissa skäl haft vår huvudsakliga uppmärksamhet riktad på produktionen
av småhus. Dock äger åtskilligt av vad som nedan anföres, enligt vår
mening, tillämpning jämväl på annan bostadsproduktion.

För bedömande av förevarande spörsmål hava vi funnit det ändamålsenligt
att närmare beräkna den relativa storleken av de olika kostnaderna i ett byggnadsföretag.
Yi hava i detta syfte låtit eu praktiserande fackman på området
utarbeta ett detaljerat kostnadsförslag till ett egnahemsbygge. Kostnaderna hava
avsiktligen beräknats, så, att de lämpligen kunna läggas till grund för ett entreprenadanbud.
Det fingerade bygget avser ett eget hem om fyra rum och kök
enligt en allmänt använd typ. Priserna hänföra sig till förhållandena i Stockholmstrakten
under försommaren 1919. Sedan de olika kostnadsbeloppen på
angivet sätt fixerats, hava deras relativa storlek i förhållande till byggets totalkostnad
uträknats i procent. Metoden liknar sålunda den, som inom liushållsstatistiken
användes för att erhålla eu så kallad hushållsbudget. Liksom utgiftsposterna
i eu hushållsbudget växla, beroende på orts- och tidspriser samt hushållets
allmänna ekonomiska standard, så växla givetvis också utgiftsposterna i
en dylik byggnadsbudget i enlighet med ungefär analoga faktorer. Ehuru budgeten
sålunda ej kan tillämpas på vilket bygge som helst, torde den dock, vad
angår mindre bostadshus av trä, åtminstone i stora drag äga en någorlunda allmängiltig
karaktär.

Med anledning av de sålunda vunna uppgifterna om de olika kostnadsbeloppens
relativa storlek har det blivit möjligt ej blott att uppskatta åtminstone
en viss sida av standardiseringsfrågans ekonomiska betydelse utan jämväl att
vinna en närmare inblick i frågans kärna.

Då det talas om en standardisering inom byggnadsindustrien, åsyftas ofta
endast en fabriksmässig produktion i stor skala av vissa byggnadsdetaljer, vilka
merendels i färdigt skick levereras på byggnadsplatsen. Dessa detaljer borde,
anser man, utföras efter ett begränsat antal standardmönster, varigenom betydande
besparingar stode att vinna i produktionskostnaderna. Otvivelaktigt är
denna uppfattning riktig. Det visar sig nämligen, att dylika detaljer utan bärande
vare sig estetiska eller praktiska skäl tillve.ikas och lagerföras efter ett onödigt
stort antal mått och mönster, samt att om lämplig reducering härutinnan skulle
medföra en betydande kostnadsbesparing. Ofta finnas modeller icke ens på lager,
utan måste utföras direkt på beställning. Arkitekten eller byggnadsföretagaren
har under sådana förhållanden föga eller intet ekonomiskt intresse av att vid
uppgörande av byggnadsritningar söka i bygget infoga till äventyrs redan befintliga
lagermodeller, vilket eljest merendels kunde ske utan åsidosättande av några
som helst estetiska .intressen. I många fall besitter eu dylik, för det speciella
bygget enkom ritad och beställd byggnadsdetalj ej heller några estetiska företräden
framför sådana, som producerats i stor skala!

Det torde icke på teknikens område föreligga några svårigheter för att
igångsätta en dylik massproduktion. En sådan har på flera håll redan bedrivits
bland annat även i och för export på utlandet. Frågan är snarare av kommersiell
och organisatorisk natur. Det gäller sålunda att på den inhemska marknaden
få till stånd en anordning, varigenom å ena sidan byggnadsföretagarna
kunde förmås att använda en eller några få av de nu massvis förekommande
modellerna och å andra sidan producenterna kunde få ett motiv för att inskränka

136 Kungi. Maj:ts Proposition Kr 314.

sin produktion till dessa modeller. En sådan anordning i enande syfte synes
från början böra åstadkommas på så att säga konstlad väg. Har den emellertid
en gång kommit till stånd, torde den ömsesidiga ekonomiska fördelen därav för
såväl producenter som konsumenter vara fullt tillräcklig att garantera en fortsatt

utveckling. .

För att sålunda inom lämpliga gränser främja en önskvärd standardisering
av byggnadsmaterialindustrien vilja vi ifrågasätta, om icke med anslag av statsmedel
kunde anordnas eu pristävlan av producenter på ifrågavarande område.
Syftet härmed skulle närmast vara att få fram de mest praktiska och pa samma
gång estetiskt mest tilltalande modeller till byggnadsdetaljer av olika slag. Men
detta lärer icke vara tillfyllest. Det erfordras också att de prisbelönade modellerna
komma till massanvändning, för att de skola kunna främja syftet att genom
industriell storproduktion nedbringa byggnadskostnaderna. Ett lämpligt medel
härtill synes vara, att fabrikant, som tillerkänts pris för en viss modell, såsom
villkor för prisets tillgodonjutande, tillförbundes att föra det prisbelönade fabrikatet
på lager under viss tid och i vissa mängder. Samtidigt kunde fabrikanten
tillförsäkras en viss lörhandsställning vid leveranser, exempelvis till de statliga
kommunikationsverkens bostadsbyggen, och sålunda direkt genom statens försoig
beredes ökade möjligheter till produktion i stor skala. ^

En pristävlan av förevarande slag torde bäst kunna bringas till stånd pa
så sätt, att eu enskild fackinstitution, exempelvis Svenska Teknologförenmgen,
för ändamålet erliölle ett visst statsanslag till sitt förfogande.

De byggnadsdetaljer, som man vanligen asyftar på tal om standardisering
i förevarande mera inskränkta betydelse äro fönster och dörrar. Man finner av
den förut åberopade byggnadsbudgeten, att ifrågavarande utgiftsposter representera,
vad angår fönster 2,8 och dörrar 3, o eller sammanlagt 5,8 proc. av den
totala byggnadsutgiften. Visserligen finnes det även andra byggnadsdetaljer, vilka
kunna standardiseras, exempelvis trappor och köksinredningar, men det visar sig,
att samtliga utgiftsposter, som i förevarande hänseende över huvud taget kunna
komma i betraktande, tillhopa i allt fall icke representera mera än ungefär eu
tiondel av totalkostnaderna. De anförda siffrorna visa, att en standardisering
av vissa byggnadsdetaljer har eu icke ringa betydelse, även om denna dock icke,
såsom ofta sker, bör överskattas. Här ifrågasatta åtgärder kunna sålunda endast
betraktas såsom ett led i de åtgärder, som böra vidtagas i syfte att genom byggnadsteknikens
förbättring nedbringa byggnadskostnaderna.

Den i det föregående åsyftade standardiseringen avser som nämnt uteslutande
typiseringen av sådana detalj artiklar, som i färdigt skick levereras från
fabriker till byggnadsplatsen. Men det talas jämväl om eu standardisering på
själva byggnadsplatsen, avseende hela den uppförda byggnaden. Denna sida av
standardiseringen, som ur vissa synpunkter bättre karakteriseras såsom mdustrialisering
av själva byggnadsdriften, torde böra närmare undersökas.

Den uppgjorda byggnadsbudgeten visar, att utgiftsposterna i ett bygge äro
splittrade i en mängd var för sig relativt obetydliga småposter. Endast posterna
för bjälklag (20,5 %) samt ytterväggar (15,2 %) och grund (11,i %) äga ensamma
större relativ betydelse.*) Redan härav framgar, att ett mera avsevärt nedbnn -

*) Det torde böla erinras, att de angivna procentsiffroma endast äro preliminärt beräknade.

137

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

-gande av byggnadskostnaderna ej kan åstadkommas utan en genomgående prisreduktion
å en mängd detaljer i hela byggnadssättet. Byggnadsyrket synes hava
att genomlöpa samma utveckling som andra industrigrenar, där det undan för
undan gällt att ersätta en detaljmetod med en annan bättre och mera arbetsbesparande
utan att dock varje enstaka sådant framsteg i regel medfört någon
revolutionerande omvälvning.

Det ligger i öppen (lag, att det ej kan ankomma på oss att bär i detalj
anvisa de vägar, som härvid, utöver de ovan ifrågasatta, lämpligen böra beträdas.
Yissa grundförutsättningar för uppnående av ett praktiskt resultat synas emellertid
kunna på förhand angivas. Den industriella produktionsformen består ju
sedd ur viss synpunkt däri, att verksamheten inriktas på tillverkningen av eu
erforderlig specialartikel i massupplaga, varvid det ankommer på handelsyrkets
utövare att bereda denna artikel marknad. Den ekonomiska vinsten vid en dylik
masstillverkning ligger däri, att den medgiver användningen av tekniska hjälpmedel,
som genom sin prisdyrhet ej kunna ifrågakomma vid individuell produktion,
samt att det fortgående likformiga arbetet giver anledning till en oavbruten
följd av förbättringar i arbetsmetoden, ej minst i form av specialisering.

Det synes uppenbart, att en industrialisering av byggnadsdriften, framför
allt ur senast anförda synpunkt, skulle medföra väsentliga besparingar. Redan
en i detalj genomförd arbetsfördelning, inom vilken den enskilda arbetaren hade
att utföra en relativt likformig, oupphörligt återkommande arbetsprestation, skulle
förläna honom ständigt stigande vana och färdighet. Men jämväl skulle själva
organisationen av arbetet vid massproduktion verka i arbetsbesparande och därmed
också prisförbilligande riktning. Sålunda kunde, för att endast nämna ett
exempel, vissa längdmått å byggnadsvirke och snickerier inom eller utom arbetsplatsen
tillverkas en masse och sedan i färdigt skick infogas i bygget. Vidare
torde även maskinella hjälpmedel i vida större omfattning än vad nu sker kunna
med ekonomisk fördel komma till användning vid en massproduktion.

Ehuru en dylik industrimässig produktion av bostäder redan på flera håll
bedrives i vårt land — särskilt torde de stora bruken hava vinnlagt sig härom
— har dock hela denna tekniska utveckling av byggnadsverksamheten, enligt
vad som allmänt från fackmannahåll göres gällande, i flera länder fortskridit
längre än i Sverige. Särskilt lära Amerikas förenta stater på detta område intaga
en frumskjuten ställning. Men även i andra länder torde en dylik utveckling
pågå. Sålunda kan det exempelvis antagas, att den efter svenska förhållanden
till sin omfattning enorma allmännyttiga byggnadsverksamhet, som för närvarande
är å bane i England, icke kommer att genomföras, utan att ett intensivt
arbete nedlägges på den tekniska fulländningen av själva byggnadsmetoden. Yi
hava icke förbisett, att en industrimässig massproduktion av bostäder måste utgå
från vissa betingelser på bostadsmarknaden, vilka i vårt land på flera sätt te
sig annorlunda än i exempelvis Amerikas förenta stater. Även härutinnan
lära särskilda åtgärder bliva påkallade. Då dessa emellertid ej äro att hänföra
till spörsmålets tekniska sidor, upptagas de icke i förevarande sammanhang till
behandling.

Det lämpligaste sättet att för vårt lands vidkommande tillgodogöra sig sålunda
vunna erfarenheter synes vara, att byggnadsindustriens målsmän beredas
tillfälle att på ort och ställe sätta sig in i denna tekniska organisation av byggnadsarbetet.
Den levande bild, som sålunda kan förvärvas, allrahelst genom
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) 6i 20 18

138

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

personligt deltagande i själva det praktiska arbetet, torde ej kunna ersättas-,
även av de mest ingående beskrivningar och redogörelser, som kunna lämnas i
litteraturen.

Vi hava därför kommit till den uppfattningen, att det mest verksamma
medlet för att nå fram till en bättre teknisk organisation av byggnadsindustrien
vore, att dess målsmän bereddes tillfälle till dylilca studier, för att sedan i hemlandet
kunna praktiskt omsätta vunna erfarenheter. Emellertid torde kostnaderna
för dylika studier ställa sig så höga att enskilda företagare icke i regel
vilja eller kunna ikläda sig dem. Då det allmänna icke desto mindre har ett
påtagligt intresse av att dylika studier bedrivas, synes det under sådana förhållanden
lämpligt, att staten anslår medel för ändamålet i form av resestipendier.

Vad angår storleken av de belopp, som sålunda kunde ifrågakomma, få vi
anföra följande:

Såsom ovan antytts måste studierna åsyfta att bibringa den praktisk verksamme
byggnadsföretagaren en levande inblick i ett vittutgrenat system av organisatoriska
och arbetstekniska detaljer, vilka, lösryckta ur sitt sammanhang, torde
äga endast ringa betydelse. Vad den uppmärksamme fackmannen här omedelbart
kan iakttaga, skulle, delgivet i skrift, utan tvivel i många fall te sig som ytterligt
omständiga och skäligen intresselösa obetydligheter. Det är sålunda ingalunda
tillfyllest, om en eller annan enstaka fackman erhåller tillfälle att bedriva
dylika studier, och att denne sedermera i skrift delgiver sina yrkesbröder sina
vunna erfarenheter. Dessa måste i stället omsättas i praktiska åtgärder i hans
egen verksamhet för att där åter kunna studeras av andra fackmän.

Härav följer närmast, att fackmän i tillräckligt antal måste beredas tillfälle
till dylika studier. Men vidare är det nödvändigt, att stipendiaterna utses bland
sådana, vilka ej blott äga den nödiga teoretiska utbildningen utan även vunnit
en sådan praktisk inblick i yrket, att de kunna förväntas bliva skickade såväl
att bedriva sina studier med utgångspunkt från ett tillräckligt underlag av kunskaper
som att vid hemkomsten direkt omsätta dessa på egna byggnadsplatser.
Om sålunda stipendiaterna böra utses bland praktiskt verksamma byggnadsföretagare,
vilka för längre eller kortare tider måste ryckas bort från sina dagliga
sysselsättningar, är det uppenbart, att stipendierna måste utmätas till sådana
belopp, att de kunna bliva lockande och i allt fall göra vederbörande fullt betäckta
för deras verkliga resekostnader, varjämte studietiden synes böra fastställas
tillräckligt lång för att de vid hemkomsten skola kunna anses fullt behärska
sina studieuppgifter.

Med sammanfattning av vad sålunda anförts få vi framhålla önskvärdheten
av

att staten genom ekonomiskt understöd befordrar praktiska studier i byggnadsteknik
i olika kulturländer, särskilt i England och Amerikas förenta stater;

att för bedrivande av dessa studier utses personer med såväl teoretiskteknisk
underbyggnad som praktisk erfarenhet;

att studierna omfatta en tid av i regel minst tre månader i följd;

att stipendiater utsändas till ett antal motsvarande åtminstone åtta för år
och om möjligt utses bland personer, vilkas resp. verksamhetsfält varit förlagda
till olika delar av landet, i den mån klimatiska och andra skiljaktigheter härutinnan
kunna äga betydelse för byggnadssättet, samt

139

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

att såsom villkor för stipendiernas tillgodonjutande föreskrives, det vederbörande
senast eu månad efter hemkomsten till socialstyrelsen avgiver utförlig
reseberättelse, avsedd att praktiskt belysa förevarande byggnadstekniska spörsmål,

Under åberopande av vad sålunda anförts hava bostadssakkunniga,
i vad nu är fråga, hemställt, att proposition till 1920 års riksdag avlåtes
om att på extra tilläggsstat för år 1920 anvisas

dels 25,000 kronor till anordnande av pristävlingar om standardmaterial,
samt

dels 60,000 kronor till stipendier åt arkitekter och byggmästare för
studier i utlandet.

Över bostadssakkunnigas förevarande förslag har infordrat yttrande
avgivits av socialstyrelsen och kommerskollegium.

Socialstyrelsen * anför i sitt yttrande i nu förevarande delar huvudsakligen
följande:

Beträffande anslagsfrågor av förevarande slag, där syftet närmast är att genom
direkta uppoffringar från det allmännas sida på indirekt väg vinna besparingar
för landet såväl som för den enskilde, gäller det i första hand att, tillsvidare
med bortseende från spörsmålets sociala sida, tillse, att besparingarna
kunna förväntas stå i rimligt förhållande till uppoffringarna, så att icke till äventyrs
lika stora eller större resultat på säkrare väg kunde tänkas bliva uppnådda
därigenom, att anslag till samma belopp direkt beviljades till åsyftade ändamål.
Bet av kommissionen föreslagna anslaget för år 1920 till främjande av ekonomiska
byggnadsmetoder uppgår till 100,000 kronor.*) Ben arliga produktionen av
bostäder enbart inom vissa städer och stadsliknande samhällen kan, med viss
reservation för de naturliga konjunkturväxlingarna, anslås till 24,000 eldstäder
för en kostnad för innevarande års vidkommande av kommissionen beräknad till
5,000 kronor för eldstad eller tillhopa 120 millioner kronor. I detta sammanhang
bör vidare komma i betraktande bostadsproduktionen omkring landsbygdens
industriföretag. Vad särskilt angår sistnämnda del av landets bostadsproduktion,
finnas, såsom i det följande visas, vissa skäl att antaga behov av en
betydligt stegrad produktion under de närmare åren. Slutligen bör erinras, att
genom stagnationen inom byggnadsindustrien under krisaren uppstått ett bostadsnnderskott,
som förr eller senare måste utfyllas. Man kan sålunda beräkna, att
byggnadsindustrien för att fylla behovet av bostäder under de närmaste åren
behövde omsätta så ofantliga belopp som, ungefärligen uppskattat, 200 millioner
för år.

Styrelsen anser sig givetvis icke kunna ens approximativt beräkna den
minskning av byggnadskostnaderna, som de av kommissionen föreslagna åtgärderna
kunde förväntas medföra. Utgår man emellertid ifrån, att den pa ifrågavarande
väg genomförbara genomsnittliga minskningen av byggnadskostnaderna

Social styrelsen.

*) Inberäknat 15,000 kr. till ingenjörs vetenskapsakademien.

140

Kuni/l. May.ts Proposition Nr 314.

endast skulle belöpa sig till förslagsvis en enda procent, en förhoppning, somsvårligen
kan anses överdriven, finner man sålunda, att detta skulle innebära en
nationalekonomisk besparing av två millioner kronor för år. Åtgärder, som
kunde leda till dylika om än relativt mindre besparingar på området, synas dock
vara av den betydelse, att deras vidtagande ur rent nationalekonomisk synpunkt
måste framstå såsom ett statsintresse, vars förverkligande är ägnat att motivera
långt gående uppoffringar från statens sida. Då det i bostadsproduktionen investerade
kapitalet i stort sett måste tänkas förräntat av de boende själva, framstår
detta intresse samtidigt såsom ett direkt socialt intresse.

Vidare synes jämväl en annan synpunkt än den direkt ekonomiska kunna
anläggas på de av kommissionen föreslagna åtgärderna. Styrelsen syftar härmed
på att åtgärder, som vore ägnade att befordra byggnadsverksamhetens industrialisering,
sannolikt även skulle medföra, att bostäder med större snabbhet än
eljest kunde åstadkommas. Det torde ej behöva närmare motiveras, vilken utomordentlig
betydelse en sådan minskad tidsutdräkt beträffande den erforderliga
bostadsproduktionen skulle äga ur allmänt sociala synpunkter. Även alldeles,
speciella skäl i samma riktning kunna anföras. Genomförandet av lagstadgad 8-timmars arbetsdag kräver nämligen för de industrier, där arbetet bedrives å skift,
ett utökande av personalen i och för produktionens upprätthållande. Med ledning
av det till arbetstidskommittén inkomna materialet över fördelning av skiftarbetarna
på antal skift och lag har inom styrelsen i annat sammanhang undersökts,
i vilken utsträckning skiftarbetarnas antal behöver utökas för upprätthållande
av produktionen. Från denna utgångspunkt har det inom de närmaste
åren för dessa arbetares och deras familjers härbärgerande behövliga antalet rum
beräknats; och torde detsamma uppgå till i runt tal 28,000 eldstäder.

Då denna ökade byggnadsverksamhet framkallas och påtvingas vissa samhällsgrupper
genom lagstiftning och kräver för vår industri bindandet av ett avsevärt
kapital, bör det för staten vara angeläget att finna och anvisa de vägar,,
varigenom kapitalbindningen kan minskas.

Mot det av kommissionen föreslagna sättet för anordnandet av pristävlingar
om standardmaterial har styrelsen ingen anmärkning att framställa. Rörande de
härtill förordade anslagsbeloppens storlek finnas i kommissionens förslag inga
närmare beräkningar. Denna omständighet har dock med hänsyn till beloppensav
naturliga skäl motiverade förslagskaraktär icke synts böra giva styrelsen
anledning till erinran. Beträffande de föreslagna pristävlingarna om standardmaterial
må framhållas att dessa, såsom kommissionen också antyder, måhända
lämpligen böra omfatta jämväl köksinredningar. Då detta område nära
berör hemmets inre skötsel, vill styrelsen påpeka vikten av att kvinnor, representerande
sakkunskap på husmoderns speciella arbetsfält, beredas tillfälle att
deltaga i eventuella prisnämnder.

Vad angår förslaget om statsstipendier för studier i utlandet får styrelsen
erinra, att styrelsen vid tvenne tidigare tillfällen haft att avgiva utlåtande i liknande
frågor, nämligen dels den 14 november 1916 över framställning från centralstyrelsen
för nationalföreningen mot emigrationen angående särskild studiekommission
för Förenta Staterna, dels den 9 augusti 1919 över framställning
från arkitekten greve S. Cronstedt om visst reseunderstöd för studier på bostadsfrågans
område i England och Amerika.

I det förra av dessa utlåtanden förordade styrelsen studier av bostads- och
löneförhållanden bland de till Nordamerika överflyttade svenska kvalitetsarbe -

141

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 374.

tärna. I fråga om personvalet vid tillsättandet av eu dylik kommission framhöll
styrelsen vikten av att de utsedda delegerade besutto en så stark auktoritet som
möjligt inom sina respektive områden, samt att det för allsidighet vid studierna
och ett resultatrikt tillämpande av de gjorda erfarenheterna vore av vikt, att
även arbetare vore representerade.

Samma synpunkter synas göra sig gällande ifråga om här ifrågavarande
studier. Styrelsen håller sålunda före, att därest under studieresorna erfarenhet
vinnes om nya metoder inom byggnadsverksamheten, innebärande ett mekaniserande
och industrialiserande av denna verksamhet, skulle det, för att desamma
effektivt och snabbt måtte kunna komma till användning här hemma, vara av
stort värde att vinna även arbetarnas förståelse och intresse. Detta mål lärer
säkrast stå att ernå därigenom att auktoritativa personer bland byggnadsarbetarna
själva beredas tillfälle att, under de förhållanden en studieresa medför, se
ifrågavarande metoder i praktisk tillämpning. Såsom stipendiater böra därför
även kunna utses lämpliga byggnadsarbetare inom denna verksamhets skilda
fack.

Enligt vad styrelsen inhämtat, anser emellertid kommissionen det för dessa
studieresor beräknade beloppet icke kunna medgiva en utökning av stipendiaternas
antal. För ovan omnämnda studiekommission, som avsetts att utgöras av
10 personer, hade beräknats en kostnad av 45,000 kronor. Sedan tiden för denna
beräkning lärer även i Amerika en avsevärd prisökning hava inträtt, varför bostadskommissionens
uppfattning om de erforderliga stipendiebeloppens storlek
torde hava fog för sig särskilt vid beaktande av att varje stipendiat avsetts skola
i utlandet vistas under så pass lång tid som tre månader.

Styrelsen vill därför föreslå, att anslaget till studieresor utökas med ytter
Ägare 15,000 kronor eller till sammanlagt 75,000 kronor för att bereda tillgång
till två stipendier för byggnadsarbetare.

Föreskrifterna och villkoren för stipendiernas åtnjutande sådana de av kommissionen
föreslagits finner styrelsen ändamålsenliga.

Härvid må erinras, att stipendiaterna, såsom bostadskommissionen framhåller,
synas böra utses bland personer, som redan besitta mognad erfarenhet
på det byggnadstekniska området. De böra sålunda förväntas vara i besittning
av självständigt initiativ vid valet av sina studieuppgifter. Styrelsen finner det
därför lämpligt, att deras rörelsefrihet inbördes icke onödigtvis begränsas. Även
om de själva till äventyrs skulle finna det praktiskt att under sina studier sluta
sig tillsammans i en eller flera grupper, torde de icke böra åläggas skyldighet
att arbeta under bestämda kollektiva former.

Er ovannämnda utlåtande om greve Cronstedts framställning, vilken styrelsen
likaledes fann sig böra tillstyrka, må anföras följande, som i sin mån
giver stöd åt nu förevarande förslag.

»Vad angår den allmänna organisationen av byggnadsverksamheten, särskilt
i fråga om de statliga åtgärderna, står visserligen åtskilligt att hämta ur inom
landet tillgänglig litteratur på området. Vidare må erinras om de särskilda åtgärder,
som under innevarande år vidtagits i syfte att informera vederbörande i
hemlandet beträffande sociala spörsmål i olika länder. Härvid kommer givetvis
bland annat även bostadsfrågan att göras till föremål för uppmärksamhet. Då
emellertid de upplysningar om bostadsfrågans läge i främmande länder, vilka sålunda
äro att förvänta, närmast torde hänföra sig till frågans allmänt socialpolitiska
sida, lärer det få anses vara av ett betydande värde, om samtidigt härmed

Kommers kollegium.

142 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

därtill skickade personer, ej minst bostadsproduktionens praktiska målsmän, beredas
tillfälle att i utlandet på ort och ställe göra sig förtrogna bland annat med
byggnadsverksamhetens mera tekniska sidor i syfte såväl att lämna uppslag till
åtgärder från det allmännas sida som att framdeles för egen del i hemlandet
praktiskt omsätta vunna erfarenheter.»

I anslutning till vad sålunda anförts och i överensstämmelse med vad bostadskommissionen
härutinnan åsyftat vill styrelsen framhålla, att i stipendiaternas
uppdrag uttryckligen bör angivas, att föremålet för studierna skall vara
tekniken på bostadsbyggandets område, så att icke stipendiaterna till äventyrs
kunde finna sig oförhindrade att ägna huvudsaklig uppmärksamhet åt byggnadsverksamhet
av helt annat slag, såsom fabriks- eller väg- och vattenbyggnad.

Slutligen anser sig styrelsen i likhet med kommissionen böra framhålla
önskvärdheten av, att stipendiater utsändas snarast möjligt. Under den nu rådande
stagnationen på byggnadsmarknaden torde det vara vida lättare än framdeles,
då alla fackmän på området måhända äro upptagna av brådskande arbete,
att förvärva lämpliga personer till stipendiater. Av stor betydelse är givetvis
också, att stipendiater stå beredda att praktiskt omsätta vunna erfarenheter, så
snart den enligt styrelsens mening oavvisligen av behovet påkallade omfattande
bostadsproduktionen inom landet en gång påbörjas.

Kommerskollegram anför i sitt utlåtande, i vad nu är fråga, följande:

Kommerskollegium har i anledning av remissen berett tillfälle för svenska
teknologföreningen att yttra sig över förslaget, i vad det avser anvisande av anslag
tilf anordnande av pristävlingar om standardmateriel. Med överlämnande av
ett från nämnda förening inkommet svar jämte därvid fogat yttrande från föreningens
avdelning för husbyggnadskonst samt med återställande av remissakten
får kollegium anföra följande.

Kollegium finner sig böra kraftigt understryka betydelsen av att husbyggandet,
sådant det numera gestaltat sig i städer och liknande samhällen, betraktas
och behandlas som en industriell produktion. Denna uppfattning, vars
genombrott torde utgöra en bland huvudbetingelserna för en uppryckning av
bostadsproduktionen, har visserligen på senare tid här och var kommit till visst
uttryck, men såväl på sina håll inom byggnadsbranschen som i synnerhet bland
de kretsar, där man framför allt tagit sikte på bostadsfrågans sociala sida, har
hittills kunnat konstateras en bristande insikt om de förutsättningar, som oundgängligen
krävas för varje industriell produktion och sålunda även för byggnadsindustrien,
ett förhållande, som i sin tur också fört med sig eu bristande planmässighet
vid behandlingen av för byggnadsverksamheten vitala problem. I själva
verket har husbvggandet fått utgöra ett experimentalfält för företagare av olika
slag, vilka i förening med arkitekter och konstnärer trott sig kunna på detta område
utveckla sina speciella anlag och färdigheter i otaliga variationer, medan å
andra sidan byggnadsindustriens tekniska och ekonomiska förutsättningar lämnats
nära nog helt obeaktade. Ehuru kollegium väl inser, att även ett flertal andra
faktorer medverkat till och kanske måste anses som primära orsaker till det nuvarande
läget på bostadsmarknaden, är kollegium för sin del dock benäget att
betrakta denna bristande insikt om bostadsproduktionens industriella förutsättningar
som en faktor av väsentlig betydelse härutinnan.

Bostadskommissionens nu remitterade förslag kan sägas tyda på att en
ändrad uppfattning i angivna hänseende för närvarande håller på att tränga

143

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

igenom. Syftemålet med kommissionens framställning är åvägabringande av en
sänkning av byggnadskostnaderna. Detta är givetvis ett problem, vid vars lösande
ett flertal faktorer måste tagas i betraktande. I stort sett sammanfaller detsamma
emellertid med motsvarande spörsmål inom industrien i allmänhet, där de väsentligaste
faktorerna för produktionskostnadernas storlek utgöras av arbetslöner, råvara-
och materialkostnader samt frakter. På dessa punkter bör uppmärksamheten
därför i första hand inriktas, da det gäller att söka ernå någon mera avsevärd
nedsättning av byggnadsindustriens produktionskostnader, och det vill förefalla,
som om på grund av vissa inom byggnadsindustrien rådande påtagliga missförhållanden
strävandena i denna del icke borde bliva utan framgång. Bostadskommissionen
har, ehuru mera i förbigående, berört dessa spörsmål, då den betonat
den aktualitet, som frågan om en allmän sänkning av de för närvarande
abnormt höga byggnadskostnaderna äger, framför allt vad angår priset på materialier.
Kollegium utgår ifrån att resultaten av kommissionens utredningar på
denna punkt i sinom tid äro att emotse.

Till ovan angivna primära faktorer, som inverka på produktionskostnaderna
inom industrien, komma naturligen ett flertal andra, vilkas betydelse icke få
underskattas, om än deras direkta inverkan på produktionskostnadsnivån icke når
upp till de förstnämndas. Främst kommer därvid i betraktande den utveckling,
den industriella driften företer ur tekniskt-vetenskapliga och industriellt organisatoriska
synpunkter. Det utvecklingsstadium, som en industriell produktion i dessa
avseenden intager, kan nära nog betecknas som utslagsgivande för omdömet om
industriens bärkraft, produktions- och konkurrensförmåga. Byggnadsindustrien i
sin helhet utgör härutinnan i intet avseende något undantag, och det måste medgivas,
att denna industris närvarande läge till alla delar bekräftar betydelsen av
att de tekniskt-vetenskapliga och industnellt-organisatoriska kraven på industriell
drift icke få förbises, därest industrien icke skall falla tillsammans, då de ovannämnda
primära faktorerna för produktionskostnaderna föranlett en mera avsevärd
stegring av dessa kostnader. Det mest naturliga regulativet mot en sådan
stegring och det enda av verkligt effektiv natur, som överhuvud står industrien
själv till buds att tillgripa, är en oavlåten strävan att vid fabrikationen tillämpa
den tekniskt-vetenskapliga forskningens modernaste rön och att se till, att det
bästa och mest ändamålsenliga utnyttjandet av arbets- och maskinkraften kommer
till stånd.

För byggnadsindustriens vidkommande kan konstateras en vittomfattande
oförmåga eller i varje fall uraktlåtenhet att beakta de sist angivna förutsättningarna
för industriell drift, såväl ifråga om själva husbyggandet som ifråga om
byggnadsmaterialiernas tillverkning. Med hänsyn till de stora svårigheter, som
mahända komma att möta vid försöken att direkt nedbringa byggnadsindustriens
produktionskostnader genom en sänkning av materialpriser m. m. eller att genomföra
kreditfrågans rationella ordnande, framstår det emellertid med så mycket
större tydlighet, vilken vikt man ifråga om denna industri måste fästa vid de
tekniskt-vetenskapliga och industriellt-organisatoriska synpunkterna. Såsom förhållandena
för närvarande gestalta sig på detta område, är det i själva verket av
utomordentlig betydelse, att denna uppfattning tränger igenom i vida kretsar.

På grund härav finner sig kollegium böra kraftigt understryka bostadskommissionens
nu remitterade framställning, vilken, enligt vad kommissionen uttalar,
avser »frågan om vad som bör göras för att under eljes givna prisbetingelser på
byggnadsmarknaden genom förbättringar i tekniken nedbringa byggnadskostna -

144

Kungl. May.ts Proposition Nr 314.

derna». Kollegium är ense med kommissionen därom, att sådana förbättringar
icke kunna på detta område — lika litet som eljest ifråga om näringslivets utveckling
— framtvingas genom lagstiftning eller annan samhällelig reglering, men
statens medverkan i form av ekonomiskt stöd är givetvis starkt motiverat av
frågans omedelbara betydelse för bostadsproblemets lösning.

De av bostadskommissionen väckta särskilda förslagen hava föranlett kollegium
till följande uttalanden. .

Över bostadskommissionens förslag ifråga om anordnande av pristävlingar
om standardmaterial, enligt vilket ett anslag av 25,000 kronor skulle för ändamålet
ställas till svenska teknologföreningens förfogande, liar kollegium, som
ovan nämnts, inhämtat yttrande från sagda förening. I det till föreningens svar
fogade vttrandet av föreningens avdelning för husbyggnadskonst har avdelningen
uttalat sin anslutning i sak till kommissionens förslag men gjort vissa erinringar
mot formen för den föreslagna tävlingen. Avdelningen har sålunda uttalat, att
tävlingen icke borde avse producenterna, vilka bland annat icke ägde möjligheter
att överblicka respektive detaljers tekniska och estetiska samhörighet med byggnadsverket
i övrigt. De prisbelönade modellerna borde icke bliva producenternas
uteslutande egendom och dessa borde icke heller givas någon förmånsrätt vid
leveranser till statens byggen, enär därigenom den fria konkurrensen skulle på
ett betänkligt sätt hämmas. De av bostadskommissionen föreslagna garantierna,
för att masstillverkning av prisbelönade modeller verkligen kommer till stånd,
vore mindre lämpliga och i varje fall icke tillräckligt betryggande. Det riktigaste
vore enligt avdelningens uttalande, att varans erkänt goda beskaffenhet ensamt
förlänar den dess karaktär av standardvara. Det av kommissionen föreslagna
villkoret för att en fabrikant skulle få tillgodonjuta ett honom tilldelat pris, nämligen
att han skulle förbinda sig till viss leverans inom viss tid, anser avdelningen
huvudsakligen ägnat att fördyra varan.

De anförda olägenheterna borde emellertid enligt avdelningens mening kunna
undanröjas genom en annan form för tävlingen, och avdelningen har därför förordat,
att teknologföreningen under sådana förhållanden skall åtaga sig uppdraget

med tävlingens ordnande. . .

För e<*en del får kommerskollegium i huvudsak tillstyrka bostadskommissionens
ifrågavarande förslag. De anmärkningar mot formen för tävlingens anordnande,
som gjorts av teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst, torde
emellertid icke kunna frånkännas berättigande. Det torde knappast vara erforderligt
att med särskilda medel stimulera tillverkningen av verkligt värdefulla
standardartiklar. Redan det förhållandet, att en artikel blivit prisbelönad och
antagen såsom standard, torde vara en tillräcklig lockelse för eu tillverkare att
i konkurensen utnyttja denna reklam. Ett viktigt moment är, att arkitekterna
enas om att vid konstruktioner och programutskrivningar för byggen använda
och föreskriva de standardtyper, som framkommit och blivit antagna.

Det vill synas kollegium, som vore det knappast behövligt eller ens lämpligt
att redan nu fastslå vissa bestämda former för tävlingarna, utan torde det
utan olägenhet kunna anförtros åt föreningen själv att utarbeta närmare riktlinjer
för tävlingarnas anordnande och för villkoren för tillgodonjutande av eventuella
dris. Härvid bör föreningen givetvis samråda med bostadskommissionen och
kommerskollegium och torde bemyndigande böra lämnas antingen åt kollegium
eller kommissionen att stadfästa föreningens förslag till tävlingsregler.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

145

I samband med anslagets beviljande torde böra föreskrivas, att teknologföreningen
skall till kommerskollegium och bostadskommissionen i sinom tid
avgiva redogörelse för anslagets användning.

Kommerskollegium delar bostadskommissionens uppfattning, att det mest
verksamma medlet för att nå fram till en bättre teknisk organisation av byggnadsindustrien
ligger däri, att denna industris egna målsmän beredas tillfälle att
genom studier i vissa utländska länder med en ur tekniska och organisatoriska
synpunkter framstående byggnadsindustri förvärva ökad erfarenhet. Kollegium
får därför tillstyrka förslaget om anslaget till stipendium för detta ändamål.
Såsom socialstyrelsen framhållit, böra emellertid även auktoritativa personer bland
byggnadsarbetarna själva givas del av dessa möjligheter till studier och en ökning
av den föreslagna anslagssumman med 15,000 kronor för detta ändamål
synes kollegium därför välbetänkt. Kollegium delar sålunda den av socialstyrelsen
uttalade uppfattning, att det skulle vara av stort värde att vunna även
arbetarnes förståelse och intresse för frågan.

I detta sammanhang får kollegium emellertid erinra om de under riksstatens
sjunde huvudtitel anvisade anslagen till reseunderstöd åt teoretiskt och praktiskt
bildade tekniker, åt verkmästare och förmän inom industrien samt åt arbetare i
de särskilda näringsyrkena, vilka anslag för år 1920 uppgå till respektive 25,000,

15,000 och 50,000 kronor. Såsom tillförne torde jämväl framdeles ingenjörer och
arkitekter samt verkmästare och arbetare inom byggnadsbranschen komma att
tilldelas reseunderstöd från dessa anslag, vilka i huvudsak äro avsedda att tjäna
samma syftemål som de av kommissionen föreslagna stipendierna för byggmästare
och arkitekter. Tillvaron av dessa anslag böra dock enligt kollegii mening
icke utgöra något hinder för ett bifall till kommissionens framställning. De
jämförelsevis ringa belopp, som kunna ur dessa anslag tilldelas varje stipendiat
samt det fåtal sökande inom skilda branscher, som överhuvudtaget kunna tilldelas
reseunderstöd, torde tvärtom påkalla att, då — såsom nu är fallet inom
byggnadsindustrien — verkliga kraftåtgärder böra vidtagas för produktionens höjande,
särskilda medel anvisas till reseunderstöd åt byggnadsbranschens målsmän,
så att ett verkligt effektivt inhämtande av utlandets erfarenheter på detta
område kan äga rum.

Beredningen av ärenden angående reseunderstöd från de nu omnämnda stipendieanslagen
har hittills ankommit på och är avsedd att även framgent ankomma
på kommerskollegium. Med hänsyn till intresset av att vinna enhetlighet
vid behandlingen av samtliga ärenden angående reseunderstöd för yrkenas förkovran
anser kollegium sig böra ifrågasätta att jämväl behandlingen av ärenden
angående de av kommissionen föreslagna stipendierna för arkitekter och byggmästare
förlägges till kollegium. Den inom kollegium vunna erfarenheten om
stipendieväsendet torde vid urvalet för att bland eventuella sökande få fram just
de personer, som bäst lämpa sig för erhållande av de nu åsyftade stipendierna,
komma till sin rätt. Det är självfallet, att kollegium skulle, då det gäller studier
inom byggnadsindustrien, åvägabringa ett samarbete med socialstyrelsen och bostadskommissionen.

Ifråga om de av socialstyrelsen ifrågasatta stipendierna åt byggnadsarbetare,
vilka hava ett övervägande socialt syftemål, anser kollegium att beredningen av
dessa ärenden bäst verkställas av socialstyrelsen.

Mot de av kommissionen uppdragna riktlinjerna för stipendiernas utdelande
och tillgodonjutande har kollegium i övrigt intet att erinra. De närmare villBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.) 6i so 19

146

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Teknolog IBreningen.

koren för åtnjutande av de för arkitekter och byggmästare avsedda stipedierna
torde dock sedermera böra utarbetas av kollegium i samråd med socialstyrelsen
och bostadskommissionen.

Kommissionen har slutligen uttalat önskvärdheten utav att ett mindre antal
stipendiater utsändas redan innevarande år. Denna uppfattning delas av kollegium.
För ändamålet erforderliga medel, förslagsvis 10,000 kronor, torde kunna
anvisas ur manufakturförlagslånefonden.

På grund av vad sålunda anförts får kommerskollegium hemställa
att Eders Kungl. Maj:t måtte förelägga 1920 års riksdag förslag om anvisande
å extra tilläggsstat för år 1920 av följande anslag att utgå på i huvudsak
ovan angivna grunder, nämligen

25.000 kronor till anordnande av pristävlingar om standardmaterial; samt

75.000 kronor till stipendier åt arkitekter och byggmästare samt verkmästare
och arbetare inom byggnadsbransehen för studier i utlandet;

Det av kommerskollegium åberopade yttrande från Svenska Teknologföreningen
innefattar en anslutning till följande yttrande av avdelningen
för busbyggnadskonst.

»Med anledning av utlåtande från 1918 års bostadskommission, vilket av
Svenska Teknologföreningens styrelse remitterats till avdelning för husbyggnadskonst
för yttrande rörande ifrågasatt pristävlan för erhållande av goda standardartiklar
för byggnadsändamål, får avdelningen avgiva följande yttrande.

Avdelningen delar till fullo bostadskommissionens uppfattning att en viss
reduktion av byggnadskostnaderna skulle kunna åstadkommas genom standardisering
av allmänt förekommande byggnadsdetaljer och anser för den skull varje
åtgärd, som kan befrämja en sådan standardisering synnerligen behjärtansvärd.
Besparingen skulle icke endast bestå i att dessa detaljer genom massproduktion
gjordes billigare utan även däri, att en allmännare förekomst av goda standardartiklar
skulle underlätta arbetet för dem, som handhava byggnadsverksamheten.
Även ur utseendets och trevnadens synpunkt är givetvis en allmännare förekomst
av goda standardartiklar önskvärd.

Körande formen för den av bostadskommissionen föreslagna tävlingen kunna
dock vägande anmärkningar framställas, av vilka de förnämsta synes vara:

1. Tävlingen synes enligt bostadskommissionens förslag avse färdiga artiklar
och de tävlande skulle vara producenter. Avdelningen vill häremot framhålla,
dels att producenterna icke torde vara kompetenta att åstadkomma goda standardartiklar,
då de icke tillräckligt kunna överblicka respektive detaljers tekniska och
estetiska samhörighet med byggnadsverket i övrigt, dels att en standardisering
av mera komplicerade detaljer såsom köksinredningar etc. ovillkorligen fordrar
eu föregående praktisk och arkitektonisk utredning, varigenom fastställes vissa
lämpliga och allmängiltiga mått, planlösningar etc.

2. Om de sålunda framställda modellerna bleve producenternas uteslutande
egendom och dessa härtill genom förhandsrätt vid leveranser åt vissa statens
byggen finge en undantagsställning framför andra producenter, skulle härigenom
enligt avdelningens mening den fria konkurrensen, som likväl torde vara den
starkaste sporren till förbättringar, väsentligt hämmas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

147

3. De garantier för att en masstillverkning av de prisbelönade modellerna
verkligen komme till stånd som bostadskommissionen tänkt sig, synes avdelningen
mindre lämpliga och i alla händelser icke tillräckligt betryggande. Genom förhandsställning
vid leveranser åt vissa statens byggen, skulle, som ovan påpekats,
den fria konkurrensen hämmas, och därtill vore staten för viss tid bunden vid
en modell, som dock mycket snart kunde överträffas av en ännu bättre. Det
synes avdelningen, att en sådan utväg endast i nödfall bör försökas och
att det sunda och riktiga är, att varans erkänt goda beskaffenhet ensamt förlänar
den dess karaktär av standardvara. Bostadskommissionen har emellertid även
föreslagit, att den, som skulle prisbelönas, borde komma i åtnjutande av sitt pris,
först sedan han förbundit sig att till viss tid och i vissa mängder tillhandahålla
den vara för vilken han prisbelönats. En sådan förbindelse synes avdelningen
emellertid huvudsakligen ägnad att fördyra den ifrågavarande varan, då en affärsman
genom en sådan förbindelse alltid löper en viss risk, för vilken han måste
göra sig betäckt. Givetvis kan då det gäller en masstillverkning, icke enbart
utsikten att erhålla den relativt obetydliga prissumman, vara nog att täcka
denna risk.

Då emellertid dessa olägenheter genom en annan form för tävlingen torde
kunna undanrödjas, vill avdelningen likväl för sin del förorda ett statsanslag på

25,000 kr, och bör under sådana förhållanden Teknologföreningen med tacksamhet
kunna åtaga sig uppdraget med tävlingens anordnande.

Avdelningen har även diskuterat andra åtgärder för främjande av den avsedda
standardiseringen, men då dessa på grund den knappa tiden icke kunnat
närmare utarbetas, anhåller avdelningen att framdeles så snart sig göra låter få
skriftligen framlägga desamma.»

I sammanhang med vad sålunda förekommit, torde böra omförmälas
en framställning från sundhetsinspektören i Göteborg, doktor Göthlin,
däri huvudsakligen anföres följande:

Inför kända svårigheter i bostadsfrågan och rådande ovisshet beträffande de
vägar, som kunna bli möjliga eller nödvändiga att beträda, vågar jag i min egenskap
av bostadshygieniker till herr statsrådet vördsamt framföra några medicinskt-hygieniska
önskemål.

Bostadsanskaffning till varje pris och i nära nog varje form kan tyckas vara
det aktuella bostadsproblemets kärna. Statens och kommunernas gemensamma
ansträngningar ha till nöds räddat oss från katastrof. En närmare analys av
resultaten skall emellertid ge vid handen, att de bostäder man byggt i mångt och
mycket äro kvalitativt undermåliga såväl i fråga om utrymmen som tekniskthygieniska
detaljer. Bostadsbygget har ej blott stagnerat, utan under kristidens
tvång delvis glidit in i mindre sunda banor.

Då man nu söker efter vägar ut från denna stagnation, kan man med säkerhet
förutsäga, att kraven på bostadshygienens fulla tillgodoseende endast med
svårighet skola kunna upprätthållas. Häri ligger knappast något överraskande,
ty det föreligger i viss mån force majeure.

Symtomen ha redan varit tydliga nog. Krav på vindarnes och källrarnes
inredande till bostäder och fastigheternas intensivare utnyttjande dyka alltid upp
i tider av bostadsnöd. Lägenhetsklyvningens osunda tankegång är ett annat
symtom. Man behöver endast tänka på omöjligheten av att på den vägen skapa

Sundhetsinspektören
i
Göteborg.

148

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

ordnade köksförliållanden ocli nödig familj eisolering för att förstå, att dylik klyvning
aldrig kan leda till sunda förhållanden.

Materialfrågan lämnar nya bevis på de svårigheter vi från hygienisk synpunkt
komma att ställas inför. Jakten efter surrogat ifråga om byggnadsmaterial
kommer länge att överleva den egentliga knapphetens tidsperiod,o i det man förmenar
sig kunna på nya vägar pressa byggnadskostnaderna. Åtskilligt ersättningsmaterial
har redan visat sig hygieniskt mindervärdigt och man får med stor
sorgfällighet pröva alla förslag i den vägen.

Pressningen har ock gått ut över bostadsutrymmets vedertagna storlek för
visst socialt befolkningslager. I Göteborg nybyggda enkelrum (kök el. rum) utgjorde
före kriget i genomsnitt 7,4 % av alla nyinredda lägenheter. Under 1918
utgjorde de 37,3 %, alltså minst en 5-dubbling. Denna ökade bostadstäthet utgör
en betänklig intappning i bostadsstandarden.

Nödvändigheten av att tillgodose den nya tidens socialhygieniska krav
komma att öka anspråken på förutseende i bostadsfrågan. De ökade levnadskostnaderna,
kraven på tidsbesparing, tjänarinneproblemet o. d. kunna knappast
vinna nödigt beaktande inom en äldre bostadsram.

Detta och myrcket annat kan till synes ej vinna allsidig lösning, därest ej
bostadsfrågans alla intressenter ryckas med i arbetet. Givetvis syftar jag här på,
att läkaren-hygienikern får på varje punkt i bostadsfrågans lösande vinna det inflytande,
som kan vara motiverat. Ej minst behöver nog sörjas för, att full
kännedom vinnes ifråga om de hygieniska och socialhygieniska åtgärder, som uti
bostadsfrågans förgångsländer, främst England och Amerika, anses ofrånkomliga
och som delvis redan vidtagits. I samband med k. socialstyrelsens förslag att
vinna nödig orientering genom utsändandet av ett antal kvalificerade personer att
studera bostädernas planläggnings-, arbets- och materialfråga synes det mig viktigt
ifrågasätta, om ej vid dylika studier den medicinska hygienen jämväl borde
representeras, så att från dess sida nödig kritik måtte kunna utövas. Problemet
är tillräckligt mångsidigt för att kräva bred belysning och det skulle leda till senbotad
skada, om vi importerade plan eller metod, som ej passar vårt land eller
som kunde betecknas som mindervärdig.

Just inom den närmaste framtiden stå vi inför ett annat bostadshygieniskt
spörsmål, nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande */, 1920. Dess bostadsparagraf,
inkl. den obligatoriska bostadsinspektionen, kräver med nödvändighet ett både
målmedvetet och samtidigt måttfullt handhavande av den starkt vidgade befogenheten,
där för mycket och för litet kan bli lika ödesdigert. Det blir ej lätt avgöra,
vilka krav som verkligen kunna och böra upprätthållas. En jämförelse med
förhållandena inom vissa andra länder skulle vara av mycket stort värde. Göra
våra hälsovårdsmyndigheter för stora krav gällande, kan detta än ytterligare försvåra
nödläget i bostadsfrågan. Men å andra sidan är nog ofrånkomligt, att
liygienici börja ett systematiskt utrensningsarbete. En lagom hård pressning från
deras sida skall hålla känslan av våra nuvarande bostäders stora undermålighet
levande och frisk. Pör att finna en god medelväg krävs förutseende och erfarenhet,
och värdefullt vore att kunna se hos oss behövliga bostadshygieniska ingripanden
mot bakgrunden av den kunskap, man event. vunnit på orter, som gått
före. Även här syftar jag närmast på England och Amerika.

Jag kan i detta sammanhang ej underlåta ett förnyat framhållande av några
av de brister, som fortfarande vidlåda vår bostadshygieniska organisation.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314. 149

De läkare, som skola leda den obligatoriska bostadsinspektionen, synas mig
vara val i behov av central information och ledning. I Norge har man tagit steget
''r i stor stil föreslå inrättandet av eu statens centrala bostadsmyn dighet,

vilken skall utrustas jämväl med medieinskt-liygienisk kompetens och i
England skall. bostadsfrågan helt inordnas uti ett hälsovårdsministerium. Knappast
kunna vi på denna punkt undgå eu omläggning i vår organisation och förstudier
törne ju förr dess hellre böra igångsättas. Att hygienisk tillsyn (bostadsinspektion)
av färdigställd bostad fullständigt saknas på landsbvgden, behöver i a"
ej ytterligare framhålla. J n

Med stöd av det anförda vågar jag vördsamt ifrågasätta, huruvida ej eu eller
helst ett par i bostadshygien sakkunniga läkare kunde och borde beredas tillfälle
att å lämpliga orter och i nödig utsträckning göra sådana bostadsliygieniska studiei,
som kunna krävas för att tillgodose det innevarande bostadsproblemets
medicmskt-hygieniska sida. Härtill lämpliga och villiga personer torde lin nas
att tillgå.

I häröver avgivet yttrande av den 24 november 1919 har socialstyrelsen
anfört huvudsakligen följande:

Utan tvivel kan, såsom förslagsställaren framhåller, den farhågan anses ligga
nära till hands, att man, med hänsyn till den rådande bostadsnöden, skulle välja
gorå gällande, att en bostadsproduktion till varje pris borde bringas till stånd,
aven om bostadshygienens oavvisliga krav därvid i viss män finge av ekonomiskt
skäl eftersättas. . I likhet med förslagsställaren anser styrelsen ett dylikt betraktelsesätt
kunna i praktiken medföra betänkliga konsekvenser. Även om av ekonomiska
skäl anspråken på nyuppförda bostäder böra inskränkas, främst i fråga
om allt slags lyx, men även i viss utsträckning i fråga om komfort och bekvämlighet,
måste varje tanke på att tillskapa bostäder, som ur hygienisk synpunkt
vore att anse såsom undermåliga, med bestämdhet avvisas.

Styrelsen vill emellertid erinra, att, om också bostadsliygieniska missförhållanden
utan tvivel beklagligt nog förekomma, dessa dock knappast kunna anses
hava sm egentliga orsak däri, att bostäder av hygieniskt sett vådlig beskaffenhet
åstadkommits. Tvärtom torde nyproduktionen, som alltmera fått "karaktären avsa
kallad allmännyttig sådan, under kristiden hava bedrivits under fullt betryggande
kontroll från det allmännas sida. De missförhållanden, som för närvarande

S1§ kännbara på bostadsmarknaden, hänföra sig sålunda väsentligen därtill,
att bostadsproduktionen varit otillräcklig och förhanden varande bostäder därför
delvis blivit överbefolkade, men knappast därtill, att det erhållna tillskottet av
bostäder varit av dålig eller rent ut hälsovådlig beskaffenhet.

.. ^ filare må erinras, att inredandet av- källare och vindsutrymmen till bo städer

icke torde hava ägt rum i någon mera betydande omfattning och i allt fall,
ciar sådant mera undantagsvis förekommit, skett under särskild kontroll från det
allmännas sida.

De svårigheter av övervägande ekonomisk natur, med vilka byggnadsindustrien
för närvarande har att kämpa, hava sålunda hittills ej lämnat stöd för farhågor,
att hygienens krav skulle på otillbörligt sätt eftersättas vid åstadkommandet
av nya bostäder. Det kunde då ifrågasättas, om svårigheter av annan
art uppstått på förevarande område, vilka voro ägnade att lägga hinder i vägen
för eu produktion av hygieniskt tillfredsställande bostäder. Sålunda kunde till

Socialstyrelsen.

150

Svenska
Teknologföreningen.

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 314.

äventyrs tänkas, att brist på sedvanliga byggnadsmaterialier framtvingat användningen
av nya, mindre beprövade sådana, ock att härvid uppkommit vissa hygieniska
missförhållanden, som genom studier av motsvarande förhållanden i andra
länder kunde förebyggas. Så synes emellertid knappast vara fallet. Visserligen
ha 1918 års bostadssakkunniga i skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet
den 26 augusti 1919 bland annat förordat, att genom statens medverkan
tillfälle skulle beredas svenska byggnadsföretagare att i utlandet studera
ekonomiska byggnadsmetoder i det syftet, att dessa metoder sedermera skulle
komma till användning vid bostadsproduktionen inom landet. Man torde emellertid
få taga för givet, att, därest denna framställning vinner bifall, härigenom
icke kommer att befordras användningen av sådana metoder, som vore ägnade att
ur hygienisk synpunkt ingiva betänkligheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts håller styrelsen före, att ett bifall till
förevarande framställning knappast kan anses motiverat, åtminstone så länge förslagsställaren
icke på ett tillfredsställande satt utrett de ifrågasätta studiernas
syfte och ändamål samt närmare klargjort dess betydelse för bostadsproduktionen
i vårt land, ävensom framlagt en utformad plan för sagda studieresor, innehållande
jämväl en beräkning av beloppet av härför erforderligt statsunderstöd.

Med anledning av vad sålunda anförts kan styrelsen åtminstone för närvarande
icke för sin del tillstyrka sökandens framställning.

Slutligen har jag att anmäla, att den 3 februari 1920 inkommit en
framställning av Svenska Teknologföreningens styrelse att i händelse
det väckta förslaget om anvisande av 25,000 kronor till anordnande av
pristävlingar om standardmateriel vunne avseende 5,000 kronor av anslaget
måtte få användas till bestridande av ett standardisering skontor för
byggnadsmaterial. Det föreslagna kontorets verksamhet och kostnader
framgå av följande till framställningen fogade bilagor:

»Med anledning av det uppdrag, som undertecknade, kommitterade, vid avdelningens
för husbyggnadskonst sammanträde den 10 november erhöll att till
avdelningens kommande sammanträde inkomma med förslag till åtgärder för
standardisering av byggaadsmateriel, få kommitterade härmed, ehuru de icke
medhunnit att slutbehandla alla de med frågan sammanhängande spörsmålen, inkomma
med följande utredning:

Sedan kommitterade erhållit ifrågavarande uppdrag och sedan ett organisationsförslag
för sagda arbete utarbetats, har på initiativ att Sveriges Industriförbund
styrelsen för avdelning för husbyggnadskonst anmodat sina i denna
kommitté deltagande medlemmar att ingå i en Industrförbundets^ kommitté för standarisering
av vissa byggnadsmaterial, där utom förbundets tva medlemmar även
snickeriproducenterna utsett tre representanter. Härigenom har ett synnerligen
intimt samarbete kunnat etableras mellan de båda arbetande kommittéerna och
det organisationsförslag, som avdelningens kommitté uppgjort, vilket här bifogas,
(bil. 1 Arkitekternas standardiseringskommitté) har till sina huvudsakliga former
kunnat användas för det standardiseringsarbete, som denna kommitté igångsatt.

I det kommittérade sålunda här överlämna ett förslag till organisationsplan
för ett standardiseringskontor för hgggnadsmateriel, få vi samtidigt meddela, att
arbetet på standardisering av vissa byggnadssnickerier genom den av Sveriges in -

Kumjl. Maj:Is Proposition Nr 314. 151

dustriförbund tillsatta kommittén för den i ovan angivna organisationsplan upp aSefcsutskotTISrr

''Tv™ it kuiT Preliminärt igångsättas och att ett

^ , v f llarf j.r ar tl] satt med uppgift att utarbeta eu katalog, upptagande

enklare typer av dörrar och fönster. Till medlem av utskottet har av avdelnim
*ens. representanter i kommittén utsetts arkitekt C. Bergsten. Utskottets närmaste
uppgift ar nu att anställa en föreståndare för byråns ritkontor. Till före Kommittén

W stäJ1f8 tdl disposition av industriförbundet Ivommittén

har tagit sikte pa att till en början kunna hålla byrån i verksamhet

unde! fyra manader med förhoppning att, därest det under detta arbete skulle
sa S1g önskvärt, att arbetet fortsattes, verksamheten kunde fullföljas av ett
permanent organ, organiserat enligt ovan angivna plan. J

si- såsom1"11w^.f0r bjrå^S verksairdlet uVder de fTra första månaderna belöpa
ni ■ v ett organisationsplanen bilagt statsförslag, till 15,000
onoi, vilka intill /3 av beloppet av industriförbundet förskotteras för att framlif
ay snickeriproducenterna bestridas. Enligt kommitterades mening borde
wltl '' °’000 kr°uor kunna erhållas av de statsmedel, som ställts i utsikt att

främja St"lle * *"“*

+;il ^-ommitter;lde anhålla därför att avdelningen för husbyggnadskonst vide in-å
till Konungen med begäran, att för det preliminära igångsättandet av standardisermgsarbetet
och med omnämnande av de åtgärder, som vidtagits härför av för

sZdardf -7 r lfra«asatta statsanslaget på 25,000 kronor för tävlingar
for standai dforemal fa av denna disponera 5,000 kronor för täckande av V3

oclf fönster"! fÖr utgivandet av en katal°g över standardtyper å enklare dörrar

... Huruvida det arbete, som kommitterade betecknat som det preliminära skall
avlösas av en permanent organisation saknar kommitterade möjlighet att för när det

utmd V-6rbllC vfV man t0r+ G C!ettf- komma att närmare giva sig tillkänna under
det utredningsarbete som standardisenngskommitténs arbetsutskott omedelbart
kommer att igangsatta, varefter kommittén torde få anledning återkomma till avdelningen
i denna angelägenhet.

Aåf\ SOm *°7rde7få ^görande inflytande på denna sak är frågan huru.
. bostadsfrågans tekniska sida i hela dess vidd och med särskild hänsyn tagen

behafdw’ uT L n>f a ^avdelningen i detta sammanhang upptagastil
behandling. Da kommitterade tills vidare måst koncentrera sig på frågan om
typiseringen av byggnadsmaterial, ha kommitterade icke medhunnit ägna denna
flkdet studlum Kagan kraver, men kan redan nu nämna, att intresset för frågan

ai drii8 0C1 hoPPas denna kunna till ett kommande

sammantra.de

in äntligen bär kommitterade erhållit i uppdrag att utreda frågan om avhåli
“:Lm ^n byggnadsmatenaliemässa eller allmän byggnadsmaterialieutställning
eventuellt (under den senare benamningen) permanent. Kommitterade, som vid
ett par sammantraden diskuterat frågan, har på nedanstående grunder funnit
fall-ke bl^ada forslaget om eu allmän byggnadsmaterialieutställning eller mässa,
till slnftt sådan massa avhållas, och, som föreslagits, redan i samband med den
till slutet av maj 1920 föreslagna hantverksmassan, komme denna fråga att lägga
ett sadant beslag pa avdelningens tid, att den kommer att omöjliggöra andra
och kanske viktigare frågor. Avdelningen har redan på sitt program till sommaren
ett mterskandmaviskt arkitektmöte, och frågan om ett svensk-amerikanskt

152 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

ingenjörs- och arkitektmöte är under utredning. Förberedelserna för dessa möten
komma att taga mycken tid i anspråk. Kommitterade ha i det föregående antytt
att avdelningen kanske har att förvänta ett förslag till upptagande av bostadsfrågans
tekniskaj sida till behandling, och är denna fråga i så fall av så pass
krävande natur, att alla disponibla krafter måste mobiliseras om något resultat
skall kunna nås. Kommitterade äro vidare mycket tveksamma om nyttan av en
sådan utställning, då hart när oöverstigliga svårigheter resa sig for en jury behandling
av de utställda föremålen, och utställningen harforutan komrne att förete
en olycklig blandning på gott och ont, diir varje utställare kommer att i pressen
söka få sin tillverkning framställd som det bästa existerande. Under sådana
förhållanden hava kommitterade icke funnit skäl biträda det framförda forslaget.

Kommittérade hava även sökt skärskåda möjligheten att koncentrera en utställning
att omfatta endast sådana föremål, som framkommit vid typ iser ing s kommitténs
arbete, och äro kommitterade eniga om betydelsen av eu sådan utställning
och vilja gärna tillstyrka ett sådant förslag. Kommitterade både aven tankt sig
möjligheten av, att därest typiseringsfrågan i fortsättningen kan komma att aven
omfatta exempelvis köken (med inredning), en sådan avdelning skulle kunna förlika
utställningen och giva ökat intresse för en större allmänhet, öm som kärna
i denna utställning inginge eu serie förebildliga kok. En sådan utställning tro
kommitterade emellertid icke kan medhinnas till den kommande sommaren, utan

måste tidpunkten härför flyttas längre fram. ,

För att emellertid samla typiseringskomnnttens arbete och de härvid, framkomna
modellerna, föreslå kommittérade att typisermgskommittén i fortsättningen
förses med så pass stora lokaler att i samband med dess ritkontor en utställning
av de framkomna standardtyperna må kunna anordnas.»

»Förslag till organisationsplan
för

ett standardiseringskontor för byggnadsmateriel.

Avsikten med kontoret är att hos byggnadsmaterialens tillverkare for byggnadsindustrien
och den byggande allmänheten förmedla ritningar och modeller
till ändamålsenliga, prisbilliga och vackra byggnadsmaterialtyper.

För detta ändamål sammanför Sveriges Industriförbund representanter för
Svenska Teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst med representanter
för den industrivara, som skall standardiseras, och ordnas detta samarbete sa att
den initiativtagande föreningen (Sveriges Industriförbund) utser tva representan
ter av vilken en skall vara förbundets direktor, och de samarbetande forenin
gärna vardera tre representanter att ingå i en kommitté för standardisering av
byggnadsmateriel. Denna kommitté arbetar på olika sektioner allt efter den industrivara
som skall typiseras:

Sektion för snickerivaror

» » metallvaror m. fl.,

och kan nya sektioner upprättas, när annan industri på motsvarande grunder
ansluter sig till kommittén. Varje sektion består utom av representanterna for
fackrepresentationen i kommittén även av industriförbundets och avdelningens
för husbyggnadskonst representanter. Kommitténs olika. sektioner utse inom sig
ett arbetsutskott på tre personer, av vilka fackrepresentationen industriförbundet
och avdelningen för husbyggnadskonst vardera utse en representant. De olika sek -

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 314. 153

tionerna inom såväl kommittén som utskotten kunna, när särskild anledning härtill
föreligger, anordna plenarsammanträden. Vid kommitténs plenarsammanträden
är industriförbundets direktör självskriven ordförande. Utskotten och kommittésektionerna
välja inom sig ordförande. Utskotten äga adjungera sakkunniga
för specialutredningar och skall hänvändelse göras till Stockholms Byggmästareförening,
att nämnda förening ville utse en representant, att då så anses lärnpligt,
innan typvara fastställes, yttra sig över densamma.

För utförande av arbetsutskottens uppgifter organiseras ett verkställande
organ, som förslagsvis benämnes standardiseringskontoret, och skall stå under
ledning och chefskap av eu arkitekt, vilken med denna befattning skall förena
uppdraget att vara föredragande och sekreterare vid utskottens och kommitténs
sammanträden och redigera kommitténs publikationer.

Standardiseringskontoret skall organiseras med ett ritkontor för utarbetande
av'' modeller och en permanent utställningslokal för exponering av typmodeller.
Härjämte skall kontoret utgiva publikationer, i vilka spridas kännedom om nya
föremål för typisering.

Ritkontoret skall arbeta på två linjer, dels kommitténs egna typer, dels av
kommittén förordade modeller.

Ritkontoret skall under chefens ledning utarbeta kommitténs egna typer, vilka
modeller i en auktoriserad katalog under inregistrerad benämning skall spridas
till olika tillverkare inom landet och till arkitekter, byggmästare och övriga avnämare
samt tjänstgöra som specifikation vid offerter och order. Innan typ vara
fastställes, skall ritningar och modeller härför av såväl arbetsutskott som kommittén
godkännas, varvid tillfälle skall givas representanterna för de olika i kommittén
ingående intresseföreningarna, att innan frågan slutgiltigt avgöres, ritningarna
och modellerna i fråga kunna remitteras till resp. intresseföreningars styrelser
för inhämtande av deras utlåtanden.

Härutöver skall chefen även stå till tjänst å viss bestämd mottagningstid
för enskild uppdragsgivare, som vill hava egna specialmodeller utarbetade och
giva denne anvisning på lämplig arkitekt för uppgiften i fråga. Dessa uppdrag
skola av uppdragsgivaren honoreras och utredningen skall av kontorets chef godkännas
innan det får expedieras. Härvid må det på chefens gottfinnande bero,
om sektionsutskottet skall behandla ärendet. Har detta senare ägt rum, må föremålet
ifråga inrubriceras under benämningen av kommittén förordade modeller.

Ritkontorets chef äger inkomma med förslag till anställande av för löpande
göromål erforderlig personal. Han skall taga initiativ och föra frågor framåt,
som kunna främja typiseringsfrågor. Han skall vid fall, där så anses lämpligt,
väcka förslag om tävlingar samt igångsätta i samband härmed erforderliga utredningar
samt i övrigt sköta den propaganda som företaget kräver.

Chefen subordinera!’ i sitt arbete närmast under arbetsutskottet, som lämnar
erforderliga direktiv; och skall möjligast intima samarbete äga rum mellan
denne och arbetsutskottet.

Den permanenta utställningen bör lämpligen ordnas i lokaler i samband med
ritkontoret och torde till en början ett större eller tvenne medelstora rum vara
tillfyllest härför. Utställningen hålles kostnadsfritt öppen å samma tider som
ritkontoret.

Kontorets publikationer utgöras dels av kataloger, som kommittén enligt föregående
utger över egna typer och vilka till visst pris försäljas, dels som meddelanden
från standardiseringskontoret, i vilka kännedom om av kommittén förBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 käft. (Nr 314.) 6i 20 20

Departementschefen* -

154 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

ordade modelie)'' sprides, vilka meddelanden förslagsvis spridas som separat bilaga
till Teknisk tidskrifts avdelning för arkitektur, i avsikt att av prenumeranterna
samlas i särskild samlingspärm, som mot avgift tillkandahålles av kontoret. Härjämte
skola »Meddelandena» även av kontoret samlas och årligen utgivas.

Statjorslag för 4 månader.

Ritkontorschef..................................................	........................... 4,000: —
1 biträdande arkitekt ....................................	........................... 2,000: —
Lokal, ritmaterial etc.......................................	........................... 1,500: —
Katalog och modellarbeten.............................	.......................... 4,000: —
Arvode till arbetsutskottet............................	........................... 1,500: —
Diverse 15 %......................................................	.......................... 2,000: —

Summa kronor 15,000: —

Hyra av utställningslokal, årligen ............................................. 3,000: —.»

I framställningen omförmäles, att av kostnaderna för standardskontorets
verksamhet under de 4 första månaderna, 15,000 kronor, Va skulle
av industriförbundet förskjutas för att framdeles bestridas av snickeriproducenterna,
medan 5,000 kronor, såsom förut nämnts, begärts av
statsmedel.

Bostadssakkunnigas framställning med de däröver avgivna yttrandena,
i vad de nu äro föremål för behandling, synas mig vara av den
vikt och betydelse för hela bostadsfrågans framtida lösning i vårt land,
att de böra föranleda framställning till riksdagen om anvisande av anslag
för ändamålet. Beträffande det föreslagna anslaget å 25,000 kronor till
anordnande av pristävlingar om standardmaterial synas fullgoda skäl vara
anförda i ovan återgivna handlingar. I det väsentliga lärer vad kommerskollegium
i sitt yttrande anfört rörande pristävlingarna förtjäna beaktande.
Då en stor del av det arbete, som blir nödvändigt för att
förbereda en tävlan, skulle bliva undangjort genom det föreslagna standardiseringskontorets
arbeten, torde fog finnas för att av anslaget till
anordnande av pristävlingar medel kunna utgå såsom bidrag, under vissa
villkor, till detta kontors verksamhet under den närmaste tiden. Förevarande
anslag torde böra begäras såsom förslagsanslag å tilläggsstat
för år 1920 samt Kungl. Maj:t bemyndigas att meddela närmare bestämmelser
om sättet för pristävlingarnas anordnande och huru de anslagna
medlen närmare må disponeras.

Med avseende å det ifrågasatta anslaget till resestipendier för studerande
i utlandet av bostadsfrågan, torde jag först böra erinra om,
att Kungl. Maj:t redan anvisat ett belopp av 10,000 kronor av manufakturlånefonden
till resestipendier åt arkitekter och byggmästare för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

155

byggnadstekniska studier i utlandet, något som emellertid varit en provisorisk
åtgärd i avbidan på att, efter framställning till riksdagen, ytterligare
medel för ändamålet kunna bliva tillgängliga. Vidkommande det
förslag, som nu bör göras till riksdagen angående anvisande av medel
för resestipendier anser jag, att nyss omförmälda av doktor Göthlin gjorda
framställning bör på så sätt föranleda avseende, att något mindre belopp
också må kunna tilldelas, ej blott, såsom kommerskollegium ifrågasatt,
arkitekter och byggmästare samt arbetare inom byggnadsfacket, utan
även lämpliga personer med medicinsk-hygienisk utbildning. Anslaget i
sin helhet torde böra sättas till 75,000 kronor och jämväl äskas å tillläggsstat
för år 1920. De närmare bestämmelserna om villkoren för
stipendiernas åtnjutande samt dessas fördelande torde böra ankomma på
Kungl. Maj:t.

Medel för nu berörda ändamål torde böra beredas genom tillfällig
upplåning för att sedermera ersättas av de genom hyresstegringsskatten
inflytande medlen.

D. Vissa spörsmål i bostadsfrågan, som böra uppmärksammas,
men ej nu föranleda särskilda
framställningar till riksdagen.

Bostadssakkunniga hava i sin förutberörda framställning den 26 Ang. ny byggaugusti
1919 framställt vissa erinringar beträffande sådana bestämmelser nad^st°d9a
i de för olika samhällen i riket gällande byggnadsordningar, vilka inverka
på byggnadssättet och byggnadskostnaden.

Jämväl Svensk Byggnadsdag 1919 har antagit en till Kungl. Maj:t
ingiven resolution angående revision av byggnadslagstiftningen m. m.,
vilken resolution är av följande lydelse:

»Svensk Byggnadsdag 1919 ansluter sig i huvudsak till de av arkitekt Mehn
i hans föredrag beträffande revision av byggnadslagstiftningen’ framhållna synpunkterna
och får som sin mening uttala:

att för olika samhällen i vårt land borde i byggnadsordningarna råda likartade
bestämmelser i sådana hänseenden, där icke naturförhållandena eller eljest
lokala hänsyn motivera en olikhet,

att särskilt hållfasthetsn orm erna i byggnadsordningarna borde vara uppgjorda
efter enhetliga principer,

156

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Departements chefen.

att bestämmelserna i allmänhet i byggnadsstadgan för riket och byggnadsordningarna
borde vara på sådant sätt avfattade att utan åsidosättande av berättigade
krav på hållfasthet, värmeisolering, säkerhet mot eldfara o. s. v. allt
sådant undvikes, som är ägnat att onödigtvis fördyra byggnadsarbetet,

att, då den revision av byggnadsordningarna med hänsyn till mera modärna
principer och ett mera ekonomiskt byggnadssätt, som sedan rätt lång tid tillbaka
i åtskilliga samhällen i vårt land framträtt som en allt mera tvingande nödvändighet,
i de flesta fall uppskjutits i avvaktan på att den länge förväntade nya ''Byggnadsstadgan
för riket’ först måtte bliva fastställd, byggnadsstadgans färdigställande
må i möjligaste män påskyndas.

I anslutning till denna resolution få undertecknade föreslå att Svensk
Byggnadsdag ville uppdraga åt interi diss tyre! sen att i underdånig skrivelse hos
Kungl. Maj:t framföra dessa Svensk Byggnadsdags uttalade önskemål och anhålla,
att sådana åtgärder vidtagas att de med framställningen avsedda syftena
måtte bliva förverkligade.»

Slutligen torde böra anmälas, att byggnadsingenjören Josef Norén
i en den 17 september 1918 till Kungl. Maj:t avgiven inlaga gjort vissa
framställningar angående ett enklare och billigare byggnadssätt, närmast
avseende att för femvåningshus vinna lättnader i gällande byggnadsföreskrifter.
Inlagan hänför sig till en av Norén inom Stockholms stadsfullmäktige
väckt motion.

Över nämnda framställning hava yttranden avgivits av vederbörande kommunala
myndigheter i Stockholm, ävensom av Byggnadsstyrelsen, som i skrivelse
den 29 januari 1920 erinrat om, att Stockholms stadsfullmäktige i anledning av
motionen antagit vissa ändringar i stadens byggnadsordning, ävensom framställt
vissa anmärkningar mot de framkomna förslagen, samt slutligen framhållit, bland
annat, att frågan om åstadkommandet av billiga bostäder i hela dess vidd upptagits
till prövning av ingenjörsvetenskapsakademien, som i underdånig skrivelse
den 11 december 1919 anhållit om statsanslag för utförande av de undersökningar,
som behövas för nämnda frågas besvarande.

Under erinran att frågan om sistnämnda anslag, för vilken medel
beräknats i 1920 års statsverksproposition, blir föremål för vidare prövning
av Kungl. Maj:t, efter föredragning av chefen för finansdepartementet,
lärer allenast här böra framhållas, att de av ingenjören Norén
väckta spörsmålen även torde bliva att beakta vid slutligt förslag till
byggnadsstadga för rikets städer.

I övrigt tillåter jag mig påpeka följande.

Sedan länge har en revision av nu gällande byggnadsstadga för
rikets städer pågått. En särskild kommitté har varit för ändamålet tillsatt,
vilken den 20 mars 1909 avgav sitt förslag. Efter vederbörliga
remisser till de olika orterna kom ärendet till dåvarande överintendents -

157

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

ämbetet, som den 17 mars 1914 avgav ett helt nytt förslag till byggnadsstadga.
Detta förslag har sedermera behandlats av bostadskommissionen,
som, etter samarbete med sakkunniga utom kommissionens egen
krets, framlagt nytt förslag i ämnet. Ärendet tiar härefter åter remitterats
till 1916 års stadsplanelagskommitté. I följd härav och med hänsyn till
den ytterligare beredning ett så vidlyftigt ärende, vari olika förslagföreligga,
måste ägnas inom vederbörande statsdepartement, kan förslaget
till ny byggnadsstadga icke detta år framläggas.

Det långa. dröjsmålet med revisionen av byggnadsstadgan är att
beklaga, då otvivelaktigt är, att en del lättnader och större friheter med
avseende å byggnadssättet äro påkallade.

Åtgärder i sådant syfte, främst hänförande sig till de olika orternas
^34?£?nadsordningar, hava i regel anstått i avbidan på den förväntade nya
^y§t?Qadsstadgan för riket. Antalet dispensärenden från byggnadsstadga
och byggnadsordningar har under tiden befunnit sig i ständigt stigande. Med
bostadsbristens överhandtagande hava också dispenserna blivit allt mera
omfattande till sin innebörd. Det är därför högeligen önskvärt, att mera
stabila förhållanden på detta område komma att inträda och att man
därvid överallt beaktar de möjligheter, som kunna inrymmas till de
lindringar av byggnadsföreskrifterna och som kunna förenas med ett
stabilt och hygieniskt byggnadssätt.

1 den man sådana lindringar kunna redan nu införas genom administrativa
föreskrifter lärer sådant icke böra underlåtas. Utan samband
med den allmänna revisionen av byggnadsstadgan och därav följande
ändringar i de olika orternas byggnadsordningar lärer emellertid lindringar
av någon avsevärd betydelse för byggnadskostnaderna knappast
kunna emotses.

o o

Med de utredningar och framställningar, jag här haft att göra be- Andra frågor
träffande bostadsfrågans nuvarande läge i vårt land och de åtgärder från att beakta för
det allmännas sida, som omedelbart kunna företagas till den avstannade b bostadsproduktionens återupptagande, har jag ingalunda velat framhålla, säkerstäiatt
allt blir gjort, som rimligen kan göras för uppnående av ordnade
och stabila förhållanden på detta område.

Då jag här avsett att göra vissa uttalanden i bostadsfrågan i sin
helhet för att vinna eu allmän översikt över de olika, invecklade problem,
som äro förenade med densamma, skall jag nu i korthet beröra några

Fastighets kreditens ordnande.

Bostads inspektion.

158 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

förhållanden, som, utan att framställning om anslag för ändamålet eller
annat beslut nu behöver göras till riksdagen, dock kräva uppmärksamhet.

I flertalet av de ämnen, jag sålunda skall beröra, har framställning
också gjorts i en till Kungl. Maj:t den 13 september 1919 inkommen
skrift från Södra Sveriges fastighetsägareförenings distriktsorganisation.
En del hava ävenledes varit föremål för behandling av Svensk Byggnadsdag
år 1919, i anledning varav också vissa framställningar, på sätt jag
får tillfälle längre fram närmare omförmäla, gjorts till Kungl. Maj:t.

Då den i förevarande avseende viktigaste frågan eller Jastighetskreditens
ordnande i städer och stadsliknande samhällen behandlats i annat sammanhang
kan jag här helt lämna å sido detta spörsmål.

Frågan om en effektiv bostadsinspektion är av stor betydelse för vinnande
av goda bostadsförhållanden. En var känner hur den ungdom,
som växer upp i mörka, fuktiga bostäder,, i källare och å bakgårdar,
stannar i utvecklingen och är mer mottaglig än andra för sjukdomar.
Den lekamliga bristen och vantrevnaden följes ovillkorligen av ett motsvarande
sinnestillstånd, eu nedtryckt och bitter stämning, som är blottad
på livsglädje och blir dubbelt ödesdiger, då den drabbar individen i hans
viktigaste och ömtåligaste utvecklingsstadium.

Överallt i utlandet förekommer en mer eller mindre omfattande bostadsinspektion;
hos oss är den inskränkt till vissa allmänna bestämmelser
i hälsovårdsstadgan. Ett tiotal städer ha dock anställt bostadsinspektörer,
manliga eller kvinnliga, i allmänhet i intimt samband med
hälsovårdstillsynen i övrigt. Den nya hälsovårdsstadgan av den 2 J juni
1919 har (§ 8) upptagit vidgad rätt för vederbörande kommun att moripa
i bostadsförhållandena i syfte ej blott att utgallra otjänliga bostäder
utan även att åvägabringa positiva förbättringar i byggnadssättet, i
den blivande nya byggnadsstadgan för riket torde också komma att uppställas
vissa minimifordringar å bostadslägenheter. Emellertid torde det,
framgent som hittills, främst böra ankomma på kommunerna att genom
sina byggnadsordningar eller särskilda beslut sörja för den hosta sinspektion,
som alltefter stadens storlek och förhållanden i övrigt kräves.

Vad angår utgallring av mindervärdiga bostadshus hava bostadssakkunniga
särskilt framhållit, att syftet ej blott bör vara att undandraga
bostadsmarknaden hälsovådliga bostäder, utan också att under
tider av högkonjunktur på byggnadsmarknaden möjliggöra bildandet
av en viss reserv av nya bostäder till följande lågkonjunkturen Under
dylika högkonjunkturer växer ledighetsprocenten merendels just i de

159

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 314.

nya byggnaderna, tills en kris kommer produktionen att helt avstanna.
Ofta är det endast ett relativt ringa överskott, som framkallar
dylika lor bostadsfrågan skadliga kriser. Om sålunda eu lämplig utgallra^
av äldre för bostadsändamål mindre lämpliga hus härvid kunde
i god tid verkställas, skulle å ena sidan högkonjunkturernas fördelar bättre
kunna utnyttjas och å andra sidan kriserna mildras.

Då nu råder en så stor bostadsbrist flerstädes i landet och denna
hotar att bliva allt större, om ej kraftiga ingripanden från det allmännas
sida äga rum, synes tyvärr för närvarande en effektiv utgallring av
mindervärdiga bostäder icke vara möjlig. Sådan bör dock icke underlatas
i den man bostadsproduktionen tager fart och man kommer över
det prekara läge, van vi nu befinna oss och varande!- det i första hand
galler att skaffa befolkningen tak över huvudet.

. .En deI andya angelägenheter gäller det vidare, på sätt bostadskommissionen
och bostadssakkunniga framhållit, att ordna, innan man kan
förvänta en tillräcklig och sund bostadsproduktion genom privat företagsamnet.
km dylik, sammanhängande med kreditväsendet, rör byqqnadsborqenarernas
rättsliga ställning, varutinnan en utredning föreligger från bostadskommissionen.
Jämväl Svensk Byggnadsdag 1919 har antagit en Kungl.
Maj.t delgiven resolution, däri påyrkats tillförsäkrande i lag av rätt för
byggnadsleverantörer och byggnadshantverkare att vid nybyggnader få
ersättning för sina leveranser jämsides med tomtförsäljaren/

Den spekulativa byggnadsverksamhet, som består däri, att en person,
etter inköp av lämplig tomt, bebygger densamma och sedan snarast
mojhgt söker avyttra huset, för att sedan förnya samma procedur rörande
ett nytt bygge, har till följd, helst då den, som ofta är fallet, bedrives
av personer med ringa kapitaltillgångar, att företagaren behöver, förutom
allmänna eller speciella kreditanstalter, anlita leverantörer av byggnadsmaterialier
_ som förläggare. Med hänsyn till att duglig inteckningssakerhet
ej alltid kan påräknas för dessas fordringar och i allt fall sådan
inteckning vid en exekutiv auktion, därest företaget går i kull
otta ej blir tillräcklig att säkerställa förläggaren mot förlust, bliva materialleveranserna
ofta »saltade» och byggnadskostnaderna därigenom
oskäligt okade. Nu berörda omständigheter, vilka givit anledning till
missförhållanden och svårigheter av flera slag, mot vilka olika medel
torsokts a privat väg, göra sig särskilt gällande vid överproduktion av
byggnader oCh . då byggnadskostnaderna äro högt uppdrivna samt medverka
således till byggnadskrascher.

Byggnads borgenärers rättsliga ställning.

160

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

De nuvarande rättsliga möjligheterna för byggnadsborgenaren att
freda sig mot andras riktande på deras bekostnad äro emellertid av
synnerligen blygsam art. En lagstiftning på detta område ar darfor
av stor betydelse för vidmakthållandet av en sund bostadsproduktion.
Chefen för justitiedepartementet har. enligt vad jag erfarit, också uppmärksamheten
inriktad på dessa förhållanden. Ärendet ar under beredning
i nämnda departement, men lagförslag i amnet kan icke foielag gas

1920 års riksdag

Expropna. Bostadssakkunniga hava också framhållit, att med den vändning,

tionsiagstift- gom bostadsfrågan i städer och stadsliknande samhal en numera ei
ningen- Ht, det synes böra tagas under övervägande, huruvida. icke gällande lag
om expropriation bör utvidgas både i fråga om innehåll och tilkrnp lghetsområde.
Som bekant får enligt gällande lag numera expropriationsrätt
medges »för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats
eller fiskeläge eller å annan ort med större sammantrangd befolkning:
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden». _

För min del har lag icke ansett det påkallat att i detta sammanhang
och för närvarande vidtaga åtgärder i det av bostadssakkunnmga angivna
svfte Av de redogörelser för städernas och de stadsliknande samhallenas
tomt- och markförhållanden, som förut lämnats (sid.. 21—.25), framgar,
att i regel tillgång på bostadsmark icke saknas eller, dar brist förefinnes,
oftast kan fyllas genom upplåtelser från staten eller yr
fonden. Några svårigheter för den byggnadsverksamhet, som staten nu
bör främja, genom brist på byggnadsmark lära sålunda icke vara att

förvänta.

Jao- vill slutligen beröra den vid en del tillfällen framkastade
tanken på genomförande medelst lagstiftning av en tvångsransonenng av
bostäder. Så vitt jag kunnat utröna, hava dylika åtgärder hittills vid
tagits endast i två länder, nämligen i Finland och i viss man i Tys -land, varjämte i Norge frågan under den allra sista tiden av statsmakterna
upptagits till närmare behandling.

I Finland utfärdades den 12 september 1919 en lag angående hvresreelering
där 1 § föreskriver, att statsrådet äger utfärda bestämmelser bland
iegle fr , c+örsta antalet rum som lägenhetsinnehavare må använda, samt

B o stad srans
finering.

Utlandet.

Finland.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314. 1(51

finnes, kommunalfullmäktige kunna bestämma maximiantalet rum, som lägenhetsinnehavare
får använda till bostad för sig. Dock må rumsantalet icke inskränkas
mera, än att å varje familjemedlem kommer ett uppvärmbart rum och
dessutom ett rum och kök gemensamt för hela familjen. Till nämnda
rumsantal räknas likväl icke ämbetsbostad, ej heller de rum, som lägenhetsinnehavaren
behöver med hänsyn till sitt ämbete, yrke eller näring. Höra en eller
flera tjänare till familjen, skall antalet sådana icke inverka på rumsantalet, därest
de icke faktiskt nyttja rummen såsom sin bostad. Kommunalfullmäktiges beslut
härom liksom om de principer, eldigt vilka lägenhetsinnehavaren obligatoriskt
skall överlåta boningsrum till uthyrning genom hyresnämnden underordnad förmedling,
skall underställas statsrådets prövning och avgörande.

Enligt meddelade uppgifter hade ännu i slutet av januari 1920 ingen kommun
funnit sig föranlåten till åtgärder i syfte att praktiskt omsätta de ovan angivna
principerna.

I den tyska hyresstegringslagstiftningen införde förbundsrådet genom en
kungörelse av den 23 september 1918 (»Bekanntmachung fiber Massnahmen gegen
Wohnungsmangel») en bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att, då eu hyressökande
blivit anvisad en hyresledig lägenhet, men ej lyckats med hyresvärden
träffa avtal om dess förhyrning, hyresnämnden (Einigungsamt) i sådant fall kunde
vidtaga åtgärder, med stöd av vilka ett hyresavtal emellan den hyressökande och
hyresvärden skulle anses träffat. I sak innebar detta sålunda, att hyresnämnden
i vissa fall kunde i hyresvärdens ställe uthyra hyresledig lägenhet. Sedermera
har lagstiftningen i fråga blivit ytterligare skärpt, nämligen genom en av
riksministeriet den 22 juni 1919 utfärdad förordning (»Verordnuug zum Schutze
der Mieter»), Bland annat föreskrives i dess § 5, att om på grund av synnerlig
brist på hyreslägenheter utomordentliga missförhållanden göra sig gällande, vissa
statliga eller kommunala myndigheter äga vidtaga även andra åtgärder än de,
som närmast röra hyresavtals giltighet, utgående hyresbelopp m. m. Sistnämnda
bestämmelser av den 22 juni 1919 synas något svävande och i hög grad tänjbara.
Uppenbarligen är det med stöd av här återgivna allmänna regler, som de kommunala
myndigheterna, så vitt bekant dock endast i Berlin, infört en viss form
av bostadsransonering.

Sedan nämligen magistraten i Berlin utfärdat ett upprop till innehavare av
större lägenheter att frivilligt upplåta delar därav till hyressökande, men detta
icke lett till åsyftat resultat, har magistraten den 21 september 1919 meddelat
vissa bestämmelser om åtgärder mot bostadsnöden, på grund av vilka stadgandena
om tvångsupplåtelse av hyreslediga lägenheter skola anses tillämpliga
även på överloppsrum. Sålunda kunna från oproportionerligt stora (»fibergross»)
lägenheter avskiljas och uthyras antingen hela lägenheter eller enstaka
rum, dock blott för så vitt de kunna undvaras av innehavarna samt utan
ombyggnadsarbeten lämpligen kunna på grund av sin belägenhet avskiljas
och användäs såsom fristående lägenheter och rum.

Enligt meddelade uppgifter tillämpas dessa bestämmelser så, att en familj
anses böra få behålla åtminstone ett rum per familjemedlem samt därutöver
ytterligare ett gemensamt rum. För »geistige Arbeiter», såsom läkare och advokater,
lämnas vissa medgivanden att innehava större utrymmen. Även i övrigt
lära bestämmelserna tillämpas under hänsynstagande till individuella förhållanden
och talrika undantag göras från de allmänna reglerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 käft. (Nr 314.)

Tyskland.

61 20 21

162

Korge.

Riksdagen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Slutligen bar i Norge den 6 februari 1920 framlagts en provisorisk lag om
tvångsfördelning av bostäder. Detta förslag innebär huvudsakligen, att kommunalstyrelse
kan i förekommande fall hos Kungl. Maj:t begära tvångsfördelning av
bostäder. Från dylik fördelning äro helt undantagna lägenheter på intill 4 rum.
Eljest må sådan fördelning kunna äga rum av lägenheter, som till sitt rumantal
överstiger antalet där boende med mer än 2. Kök räknas icke. Två barn under 10 år
räknas som en person. Samma gäller om syskon under 20 år och av samma kön.

Förslaget har ännu ej prövats av stortinget.

Redan tidigare har i Norge förenings- och församlingslokaler genom lag
kunnat avstås till härbärgen för husvilla. Lediga lägenheter kunde också på
enahanda sätt övertagas för husvillas inhysande under vissa villkor. Dessa bestämmelser
hava vunnit tillämpning i åera av Norges städer och i några få
landsbygdskommuner.

För vårt eget lands vidkommande har frågan om bostadsransonering
motionsvis framförts inom riksdagen. Sålunda väcktes vid 1918 års
lagtima riksdag i båda kamrarna likalydande motioner, bland annat,
om införande av bestämmelser om en tvångsvis genomförd bostadsransonering.
Båda kamrarnas vederbörande utskott, nämligen första kammarens
andra tillfälliga och andra kammarens tredje tillfälliga utskott, avstyrkte
i avgivna utlåtanden motionerna, det senare utskottet efter att
från socialstyrelsen och bostadskommissionen hava inhämtat yttranden,
vilket likaledes gick i avstyrkande riktning. Båda kamrarna biföllo
respektive utskotts hemställan och avslogo motionerna, första kammaren
utan votering och andra kammaren med 121 röster mot 64.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren ånyo
motion, bland annat, rörande förevarande spörsmål. Andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott, som i utlåtande behandlade denna och andra
väckta motioner i bostadsfrågan, anförde, efter att hava berört ett annat
spörsmål, i detta ämne följande:

»Men utskottet kan icke underlåta att i anslutning till den i herr Hages
motion nr 305 framförda tanken på en bostadsransonering uttala, att i stadssamhällen,
där någon nämnvärd del av befolkningen är hänvisad till uppenbarligen
outhärdliga bostadsförhållanden, innehavare av större våningar borde kunna
åläggas att avstå någon del av dessa, dock endast i de fall, där innehavet av sadana
våningar tydligen endast tillfredsställer ett lyxbehov. Då utskottet gör
detta, är det fullt medvetet om, att bostadsransoneringen kan försvaras_ endast
som en ytterst extrem kristidsåtgärd, framtvungen av fullständigt olidliga omständigheter.
Det synes emellertid utskottet, som om de olägenheter, vilka
skulle drabba en familj med exempelvis 8 ä 10 rum, därest denna skulle nödgas
avstå från ett par eller tre av sina rum, vore att värdera som ett mindre ont, än
att människor skola bo i skolsalar, där familjerna avskiljas från varandra allenast
genom provisoriska avbalkningar. Utskottet är ingalunda blint för de praktiska
svårigheter, som äro förenade med en bostadsransonering, men extrem nöd påkallar
radikala åtgärder, vilka för övrigt enligt sakens natur, därest de tillgripas,

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

16:5

endast kunna bli av relativt snabbt övergående beskaffenhet. Det är uppenbart,
att om man ser sig nödsakad att tillgripa en tillfällig bostadsransonering, man
icke bör gå så långt, att familjer, som lia högst fem rum till sitt förfogande
skulle kunna drabbas därav. Lika uppenbart är, att eu lag om bostadsransonering
icke utan vidare kan generellt tillämpas för alla städer. Det måste självfallet
överlämnas åt varje stad att själv besluta, huruvida lagen skall äga tillämpning
inom dess område.»

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om vissa utredningar på
bostadsfrågans område. Av den gjorda framställningen framgår ej direkt,
att utredningsarbetet borde omfatta jämväl förevarande spörsmål, men
synes, att döma av motiveringen, detta hava varit utskottets uppfattning.
Såsom på annat ställe meddelats, biföll andra kammaren utskottets hemställan,
varemot första kammaren, i överensstämmelse med dess andra
tillfälliga utskotts förslag, beslöt att icke biträda nämnda beslut rörande
begäran om utredning.

Jämväl hos Stockholms stadsfullmäktige framfördes år 1919
motion om åtgärder till åstadkommande av bostadsransonering. I häröver
avgivet utlåtande hemställde beredningsutskottet, efter förebragt utförlig
utredning, att motionen ej måtte föranleda någon stadsfullmäktiges åtgärd.
Med 84 röster mot 5 beslöto stadsfullmäktige den 17 december
1919 bifalla beredningsutskottets hemställan.

De förhoppningar om ökad tillgång på bostäder, som förespråkarna
för en bostadsransonering fästa därvid, förefalla överdrivna. Redan
om man, såsom andra kammarens fjärde tillfälliga utskott vid förra årets
lagtima riksdag synts förutsätta, skulle från en ransonering avskilja
lägenheter upp till fem rum och kök, skulle man i själva verket omedelbart
avskilja den väsentliga delen av bostadsbeståndet. När sedan
i större lägenheter skäligt utrymme lämnats åt de nuvarande hyresgästerna,
skulle förvisso ett ytterst blygsamt antal rum återstå till ransonering.
Det kan tryggt påstås, att en sådan bostadsransonering icke
kan nämnvärt bidraga till eu lösning av bostadsfrågan eller ens till en
avsevärd lindring i bostadssvårigheterna. Då Stockholm väl vore den
stad, där en bostadsransonering närmast skulle tänkas vara av betydelse,
är det ett tydligt erkännande av ransoneringens ringa betydelse för
bostadsfrågan, att Stockholms stadsfullmäktige med en så överväldigande
majoritet — en majoritet sammansatt av skiftande politiska och samhälleliga
åsikter och inneslutande alla de närvarande 15 kvinnorna, vil -

Stock holms stadsfull mäktige.

Departements chefen.

Bostads förmedling.

164 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

ket i ett ämne som det förevarande bör läggas märke till — avvisat
ransoneringstanken.

Vid denna frågas bedömande må också framhållas, att det synes
klart, att det utrymme, som genom en ransonering skulle ställas till de
bostadsbehövandes förfogande, bör i främsta rummet iordningställas till
fristående bostadslägenheter. Det måste nämligen betonas, att den socialt
sett vådligaste sidan av bostadsnöden är bristen på familjebostäder. De
omändringsarbeten, som skulle krävas för att iordningställa sådana styckade
lägenheter, skulle bliva hindersamma för nyproduktion av bostäder och
även på grund av sin dyrbarhet kräva att subventionsmedel ställdes till
förfogande. Dylika medel komma dock till rationellare användning vid
produktion av nya bostäder.

Givetvis kunna förhållanden tänkas, då en bostadsransonering trots
allt måste tillgripas. Men den måste, efter min mening, betraktas såsom
yttersta åtgärd.

Då det är att hoppas, att de åtgärder, som förut ifrågasatts, skola
möjliggöra en bostadsproduktion, som relativt snabbt kan häva den
svåraste bostadsbristen, har jag icke ansett mig böra upptaga förslag
till lagstiftning om tvångsfördelning av bostäder bland de för ögonblicket
aktuella åtgärderna i bostadsfrågan.

Jag skall vidare yttra några ord om tvenne andra frågor, som beröra
åtgärder av betydelse för tillgång och efterfrågan på bostäder och vilka
behandlats både av bostadskommissionen och bostadssakkunniga, nämligen
spörsmålen om bostadsförmedling och om en fortlöpande bostadsstatistik.

Redan i samband med statens första åtgärder under kristiden i
syfte att reglerande ingripa på hyresmarknaden framfördes tanken på
bestämmelser om en ordnad kommunal bostadsförmedling. I skrivelse
den 10 april 1916 till chefen för civildepartementet med förslag om inrättande
av kommunala hyresnämnder för medling i vissa hyrestvister
hade statens bostadskommission sålunda förordat vissa bestämmelser i
ämnet. I stad, där hyresnämnder inrättades, skulle, enligt förslaget,
jämväl kunna anordnas kommunal förmedling av mindre bostadslägenheter
genom hyresnämndernas försorg. Nämnderna skulle därvid i
främsta rummet söka anskaffa bostäder åt familjer med många barn. I
syfte att tillförsäkra nämnderna erforderligt uppgiftsmaterial för denna
förmedlingsverksamhet föreslog kommissionen bestämmelser om viss
skyldighet för hyresvärd eller vice värd att anmäla liyresledighets inträde
och upphörande.

165

Kungl. May.ts Proposition Nr 314.

I den huvudsakligen på grundval av kommissionens förslag utfärdade
hungl. förordningen om medling i vissa hyrestvister in. m. den 5 maj
1916 infördes också bestämmelser om villkorligt anordnad förmedling
av mindre bostadslägenheter upp till fyra rum och kök. Emellertid
uteslötos ur förordningen de av kommissionen föreslagna bestämmelserna
om visst anmälningstvång. Nödiga uppgifter hade nämnderna i stället
att införskaffa genom kungjorda anmaningar till hyresvärdar eller på
annat lämpligt sätt.

Sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande de resultat, som uppnåtts
med . stöd av dessa bestämmelser, förordade bostadskommissionen
ånyo, i skrivelse till chefen för civildepartementet den 16 januari 1917,
bestämmelser om visst tvång att beträffande smålägenheter anmäla
hyresledighets inträde och upphörande, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommissionen tidigare i sin ovan berörda skrivelse den
10 april 1916 föreslagit.

Den 27 februari 1917 utfärdades hungl. förordning i ämnet (nr 64),
van föreskrevs viss anmälningsplikt beträffande hyresavtals träffande och
upphörande, såvitt anginge smålägenheter (högst 3 rum och kök). Förmedlingen
genom hyresnämndernas försorg skulle ske avgiftsfritt.

Då socialstyrelsen och bostadskommissionen någon tid senare, den 4
april 1917, ansågo sig i gemensam skrivelse till chefen för civildepartementet
höra avgiva förslag till särskilda lagstiftningsåtgärder mot oskälig
hyresstegring, upptogos i det angivna lagförslaget jämväl bestämmelser
angående bostadsförmedling, vilka ingingo i den på styrelsens och
kommissionens förslag grundade propositionen {nr 356) i ämnet till
riksdagen. I propositionen anföres bland annat: Villkoret för en
effektiv och förutseende bostadspolitik från kommunernas sida vore, att
kommunen vid varje tillfälle hade en klar överblick av bostadsmarknadens
läge. I detta hänseende vore det av vikt att man hade fortlöpande
kännedom om hyresledigheters inträde och upphörande. Om än den
föreslagna lagstiftningen mot oskälig hyresstegring m. m. givetvis måste
vara av tillfällig karaktär, torde det dock visa sig lämpligt, att bestämmelserna
rörande anmälningsskyldighet ägde fortbestånd för framtiden.

Genom lagen med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
den 25 maj 1917 erhöll bestämmelserna om anmälningsplikt och''bostadsförmedling
(12 och 13 §§) den utformning, som de sedermera, med
smärre jämkningar i de senare utfärdade lagarna i ämnet, i allt
väsentligt bibehållit. Enligt nämnda lag åligger det envar, som inom
hyresnämnds verksamhetsområde för egen eller annans räkning uthyr
omöblerad lägenhet, att hos hyresnämnd anmäla hyresledighets inträde

166

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

och upphörande, med avgivande jämväl av vissa uppgifter angående
hyra. Anmälningsplikten gjordes sålunda obligatorisk inom alla områden,
där lagen vore tillämplig, samt utsträcktes till att gälla alla
omöblerade lägenheter, oberoende av storlek.

I 12 § föreskrevs, att i alla städer, där lagen ägde tillämpning,
skulle, med ledning av ovan omförmälda anmälningar, genom hyresnämnd
eller annan kommunal myndighet avgiftsfritt förmedlas uthyrning
av omöblerade lägenheter, som omfattade intill fyra rum, kök. däri inbegripet,
och helt eller delvis vore avsedda till bostad. Härvid skulle
särskilt eftersträvas att bereda barnrika familjer lämpliga bostäder.

I lagen med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
den 14 juni 1918 infördes vidare i 15 § vissa bestämmelser, enligt
vilka länsstyrelse kunde för område, där lagen ägde tillämpning, fastställa
taxa för hyresförmedling. Denna bestämmelse åsyftade att stävja
sådan hyresförmedling genom enskilda personer, vilken bedre\s mot
ockerartade avgifter.

I det förslag till förlängd giltighetstid för lagstiftningen mot oskälig
hyresstegring m. m., som av chefen för justitiedepartementet nyss framlagts,
har icke upptagits till någon väsentlig ändring av däri hittills
innefattade föreskrifter angående viss anmälningsplikt vid hyresavtals
träffande och upphörande samt i fråga om bostadsförmedling, -mg
finner sålunda detta spörsmål icke vara ägnat att i detta sammanhang
påkalla särskilda förslag.

I anslutning till vad redan i propositionen till 1917 års riksdag uttalades,
anser jag mig dock böra framhålla, att förevarande föreskrifter
intaga en viss särställning inom meranämnda lagstiftning. I motsats
till övriga däri meddelade regler torde dessa icke böra bliva av tillfällig
natur. Tvärtom synes det vara ett redan långt före kristiden närt
önskemål, åtminstone vad de större städerna angår, som därmed blivit
uppfyllt. Utan tvivel kommer det sålunda städse att vara av stor betydelse,
om den enskilde genom det allmännas medverkan beredes tillfälle
att utan onödiga kostnader och arbete överblicka vad som verkligen
finnes att tillgå till fyllande av ett så utomordentligt viktigt behov
som det vilket rör bostaden. Jag finner det även sannolikt, att en
dylik förmedlingsverksamhet från det allmännas sida knappast kan vinna
behörig omfattning och bliva till avsett gagn, med mindre den kan
fotas på en viss anmälningsplikt från hyresvärdshåll. ^ Förvisso skulle
härur även kunna hämtas ett rikt siffermaterial, som på ett känsligt satt
skulle återspegla bostadsmarknadens fluktuationer, och som vid sidan av

107

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

andni bostadsstatistiska uppgifter kan bliva vägledande för det allmännas
bostadspolitik och måhända i någon mån även för den enskilda
bostadsproduktionen.

Det må icke förbises, att bostadsförmedlingsverksamheten hittills
bedrivits under en tid, då bristen på hyreslediga lägenheter varit extraordinär.
Det ligger i sakens natur, att den ofantliga disproportionen
mellan utbud och efterfrågan på hyresmarknaden i viss män vridit arbetet
på sned redan från början, något som i och för sig självfallet icke varit
att tillskriva de bostadsförmedlande organens sätt att handhava sin uppgdt.
Om sålunda å ena sidan den bostadsbehövande allmänheten vid
sina hänvändelser till bostadsförmedlingskontoren säkerligen fått vidkännas
åtskilliga missräkningar och å andra sidan hyresvärdarna, jämväl
utan ifrågavarande medverkan, med största lätthet lätt sina lediga''lägenheter
uthyrda, har måhända själva institutionens betydelse blivit nåo-ot
underskattad. Jag är dock övertygad om, att båda" parterna, så snart
bättre balans kommer att uppnås mellan utbud och efterfrågan, skola i
stor utsträckning med tillfredsställelse använda sig av en dylik offentlig
institution.^ Dock vill jag tillägga, att den väl knappast skulle behöva
anordnas å sådana mindre orter, där en överblick över hyresmarknaden
med lätthet kan vinnas på andra enklare vägar.

Bostadsvillkorens betydelse för de sociala förhållandenas gestaltning
har länge inskränkt sig till dels redogörelser för bostadsförhållandena
inom särskilda arbetargrupper, dels summariska uppgifter rörande nybyggda
bostadslägenheter samt gällande hyrespris för smålägenheter de
forra avgivna av vederbörande byggnadsnämnder, de senare insamlade
genom socialstyrelsens ombud. En genomgripande reformerino- av bostadsstatistiken,
varigenom den för vårt lands vidkommande bragtes upp
på fullt samma nivå, som i de i detta avseende mest framskridna länderna,
skedde emellertid i samband med de undersökningar, som för nå°ra
år sedan verkställdes av socialstyrelsen i samråd med bostadskommissionen.
Grundläggande blevo härvid de i samband med mantalsskrivningarna för
aren 1913 och 1914 anordnade bostadsräkningarna, som avsåo-o 230 orter
med tillhopa c:a 1,411,000 invånare. Dessas resultat kompletterades bland
annat genom detaljerade undersökningar rörande de mindre bemedlades
bostadsförhållanden i vissa svenska städer (bostadsbeskrivningar) samt
en saval till tillkomsten som till avgången av bostäder hänsynstagande
e,yg''oIia<^s verksam hetsstatisti k, utvisande, huru bostadsbeståndet årligen
örnyas och växer i samtliga städer, köpingar och municipalsamhälfen.

Under kristiden har bostadsstatistiken erhållit nya arbetsuppgifter
nämligen i första hand att söka statistiskt belysa omfattningen och verk -

Bostads

statistik

168

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

ningarna av de vidtagna, delvis mycket ingripande krisåtgärderna från
statens och kommunera as sida.

Sålunda hava socialstyrelsens årliga berättelser angående byggnadsverksamheten
i stadssamhällena, varav jämväl för-tryck plägat offentliga-öras
i Sociala Meddelanden, lämnat fullständiga uppgifter rörande
antalet tillkomna och avgångna hus, lägenheter och rum, såval i allmänhet
som särskilt för den s. k. allmännyttiga byggnadsverksamhetens
vidkommande, varigenom bland annat åskådliggöras resultaten av den Iran
det allmännas sida under åren 1917—1919 fullt öljda subventionspolitiken.
Vidare hava, på grundval av särskilda enqueter, utarbetats och i Sociala
Meddelanden offentliggjorts redogörelser för hyresnämndernas verksamhet
under åren 1917 och 1918, vilka jämväl äro avsedda att fullföljas
med avseende på år 1919. Enär hyresnämnderna i förening med de
samtidigt upprättade offentliga bostadsförmedhngsanstalterna i viss man
utbildats till centralorgan för bostadsmarknadens övervakande och reglering
beträffande ett flertal särskilt större orter, kunna ur dessa berättelser
värdefulla upplysningar hämtas rörande bostadsförhållandenas utveckling
under kristiden. . , ,

Ger sålunda den hittillsvarande bostadsstatistiken en ganska trogen
och tillförlitlig bild av vissa förhållanden och tendenser på bostadsmarknaden,
skall det ej undandöljas, att den i viss mån bygger på vacklande
grund, i samma mån som resultaten av 1912—1914 års bostadsräkningar,
under inverkan av kristidens förändrade bostadssociala förhållanden, icke
längre kunna anses som aktuella. Att avhjälpa denna brist torde ia
anses som den närmaste och mest maktpåliggande av den svenska bostadsstatistikens
arbetsuppgifter. Också har socialstyrelsen gjort framställning
om anvisande av anslag för anordnande i samband med mantalsskrivningarna
i slutet av år 1920 av en allmän bostadsräkning i
samtliga städer, köpingar och municipalsamhallen med över 5,000 invånare.
Denna framställning har jämväl upptagits i statsverkspropositionen
för 1921 under femte huvudtiteln, därvid hemställts om ett
extra förslagsanslag för år 1921 för ändamålet av högst 75,000 kronor.
I sammanhang härmed har sådan utvidgning av planen ansetts hora övervägas
att under undersökningen skulle inbegripas vissa, intill större stader
belägna förstadssamhällen. Förenämnda fråga blir sålunda i annat
sammanhang föremål för riksdagens prövning.

Utgör således anordnandet inom den närmaste tiden av en tillräckligt
omfattande och pålitlig bostadsstatistisk riksundersökning den svenska

bostadsstatistikens för närvarande viktigaste och mest maktpåliggande
uppgift, kan emellertid vid sidan härav även tänkas en utbyggnad av den -

109

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

samma i andra riktningar, i den mån arbetstekniska och ekonomiska skäl
medgiva en sådan. Viss ledning härutinnan kan hämtas från Stockholms
stads väl utbildade bostadsstatistik. \ id sidan av de vart femte år återkommande
bostadsräkningarna samt de, i samråd med Stockholms stads
hyresnämnders centralkansli, verkställda fortlöpande bearbetningarna av
det från hyresnämnderna och bostadsförmedlingskontoret inkommande
statistiska materialet, har sålunda stadens statistiska kontor under den
senaste tiden, på grundval av husvärdarnas i slutet av varje år avgivna
»huvudförteckningar med lägenhetsuppgifter», utarbetat årlig statistik
såväl över antalet lediga lägenheter som över gällande medelhyror för
olika lägenhetskategorier. Det ligger i sakens natur att, särskilt under
en tid som den närvarande av hastiga och olikformiga förändringar inom
bostadsmarknadens område, det skulle vara av mycket stort värde
att hava tillgång till dylika årliga uppgifter ej blott för huvudstaden
utan även för övriga större städer.

Det måste betecknas såsom en lycklig omständighet, att den offentliga
bostadsstatistiken, som handhaves av socialstyrelsen, redan under
åren närmast före världskrigets utbrott underkastades ett genomgripande
nydaningsarbete. Ur denna statistik har stått att hämta ett omfattande
och synnerligen värdefullt siffermaterial, ägnat att tjäna till ledning
för och att belysa resultatet av de från det allmännas sida vidtagna åtgärderna
på området. Även i fortsättningen lärer det bliva påkallat, att
utvecklingen på bostadsmarknaden följes med synnerlig uppmärksamhet
och göres till föremål för ingående statistisk behandling. Närmast kommer
härvid visserligen i betraktande förhållandena under tiden för den
ännu rådande bostadskrisens avveckling, under vilken det allmänna måste
ingripa med utomordentliga medel. Men jämväl sedan behovet av kraftåtgärder
en gång upphört, torde det ligga synnerlig vikt på, att icke
det allmänna uppger strävandena att förbättra de mindre bemedlades
bostadsvillkor. Kristidens extraordinära behov få icke undanskymma
kravet på ett fortgående reformarbete under framtida mera normala förhållanden.
Snarare torde det få anses bliva kommande, ekonomiskt
lugnare tiders uppgift att verka för en verklig höjning av bostadsstandarden,
vilken, på sätt av föregående redogörelser framgår, i stort
sett avsevärt sjunkit under krigsårens allt starkare framträdande bostadsnöd.
Vid fråga om höjning av bostadsstandarden får det allmännas
roll ingalunda inskränkas till endast den passiva åskådarens. Men skall
det allmänna verka vägledande i spörsmål, där det rör sig om sådana
ofantliga värden som på förevarande område, kräves förvisso, att intet
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) ei 20 22

170

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Kommunikationsväsendets
utveckling.

eftersattes, då det gäller att för åtgärdernas bedömande anskaffa nödigt
siffermässigt underlag. Här komma utan tvivel att krävas
ständigt nya, aktuella uppgifter, vilkas åvägabringande — det ligger i
sakens natur — ej kan undgå att draga icke alldeles ringa kostnader
för statsverket. Dessa kostnader torde dock icke böra ingiva alltför stora
betänkligheter i betraktande av att det gäller att söka klokt och målmedvetet
lämna direkta eller indirekta anvisningar om användningen av
belopp, som komma att röra sig om hundratals miljoner kronor årligen.

Det bostadsstatistiska utredningsarbete, som socialstyrelsen har att
ombesörja, torde alltså böra fortgå och än ytterligare utvecklas och fördjupas,
så att därifrån städse skall stå att hämta så långt möjligt är fortlöpande,
aktuella uppgifter om bostadsmarknadens läge och fluktuationer.

Emellertid har jag med hänsyn till de anslagsäskanden, som gjorts
i årets statsverksproposition i syfte att möjliggöra företagande av nya
allmänna bostadsräkningar, ej funnit påkallat att för närvarande framkomma
med särskilda förslag angående ett slutgiltigt ordnande av
den fortlöpande bostadsstatistiken. Bostadsräkningarnas resultat
måste nämligen anses utgöra det grundläggande underlaget för varje
annat fortlöpande bostadsstatistiskt utredningsarbete.

Slutligen torde jag med några ord böra framhålla den stora betydelse,
som ett utvecklat kommunikationsnät erbjuder framför allt för
främjande av storstädernas byggnadsfråga. I den mån som tomterna i
dessa städers mera centrala delar blivit bebyggda och betinga höga
tomtpris samt affärslivet där koncentrerat sig, blir bostadsbyggandet,
framför allt för de mindre bemedlade klasserna, hänvisat till stadens utkanter
och till förstäder kring staden. Men ett huvudvillkor för att ett
dylikt bostadsbyggande skall komma till stånd, då det är fråga om beredande
av bostäder för personer, som hava sin dagliga sysselsättning
eller sitt dagliga arbete inom själva staden eller i andra förstäder och
samhällen, är, att kommunikationsförhållandena ordnas på ett praktiskt
sätt, som medger snabba och billiga resor från hemmen till arbetsplatserna.
I mån av minskad arbetstid för den kroppsarbetande klassen
bliva möjligheterna för denna klass ökade att söka sin bostad i de mera periferiska
delarna av staden eller i förstäderna. Förstads- eller förortstrafikens
ordnande är därför en betydelsefull uppgift för de större
städerna, och bör staten givetvis, vid planläggande av järnvägslinjer och
vid trafikerande av befintliga linjer beakta de krav, som bostadsfrågans tillfredsställande
lösning å respektive orter kan i detta avseende uppställa. Men

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 314.

171

de huvudsakliga åtgärderna härutinnan ankomma givetvis på kommunerna
genom anordnande av behövliga förortsbanor, närmast för spårvägstrafik.

Att särskilt för Stockholm järnvägstrafikens ordnande med hänsyn
jämväl till de alltmer vidgade områden inom eller utom staden, som
tagas i anspråk för bostadsbyggande, är av den största vikt, lärer vara
för en var uppenbart. Att härvid särskilda svårigheter uppresa sig med
hänsyn till stadens belägenhet och det omgivande vattnet är klart. Såväl
vid den slutliga planen för Stockholms bangårdsanordningar som vid
förortsbanenätets ordnande, i vad staten därvid kan och bör medverka,
böra jämväl de bostadspolitiska spörsmålen erhålla ett betydande utrymme.

I detta sammanhang har jag emellertid icke anledning att närmare
ingå på dessa, redan under utredning varande frågor. Någon särskild
framställning till Kungl. Maj:t angående åtgärder i kommunikationshänseende
i samband med andra här föreslagna åtgärder mot bostadsnöden
i städer och stadsliknande samhällen har jag således icke att göra.

o -»

£>

Under åberopande av allt vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, Förslag till
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen riksdagen.

l:o) att till uppförande av bostadshus för tjänstemän
vid statens järnvägar, telegrafverket, postverket,
statens vattenfallsverk och tullverket må av statsverkets
fond av rusdrycksmedel tillsvidare och i enlighet med
Kungl. Majrts närmare beslut disponeras dels för år
1921 ett belopp av 10,000,000 kronor, dels ock för år
1920 ett belopp av 7,500,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att även ett senare år disponera vad
som av nämnda belopp ej åtgått ett föregående år;

15,000,000 kronor, båda beloppen att utgå av låne -

172

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

medel, ävensom, vid bifall härtill, förordna, att de i
förslagen till riksstat för år 1921 och till tilläggsstat
för år 1920 under rubriken »Fast upplåning)) upptagna
lånemedel skola höjas med motsvarande belopp;

3:o) att till understöd, i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna grunder,
åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader
anvisa och till Kungl. Maj:ts förfogande
ställa dels för år 1921 under femte huvudtiteln
ett reservationsanslag av 6,500,000 kronor, att direkt
utgå av hyresstegringsskattemedel dels ock å tilläggsstat
för år 1920 under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 4,000,000 kronor, att utgå av tillfälliga
lånemedel;

4:o) att för anordnande av pristävlingar om standardmateriel
och därav föranledda åtgärder i enlighet
med av Kungl. Maj:t närmare meddelade bestämmelser
å tilläggsstat för år 1920 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 25,000 kronor att utgå av
tillfälliga lånemedel;

5: o) att till resestipendier åt arkitekter, byggmästare
och arbetare i byggnadsfacket, ävensom åt
personer med medicinsk-hygienisk utbildning, för studier
i utlandet av bostadsfrågan å tilläggsstat för år 1920
under sjätte huvudtiteln anvisa och ställa till Kungl.
Maj:ts förfogande ett reservationsanslag av 75,000
kronor att likaledes utgå av tillfälliga lånemedel; samt

6:o) att, vid bifall till vad under mom. 3:o), 4:o)
och 5:o) föreslagits, besluta, att det i förslaget till
tilläggsstat för år 1920 under rubriken »Tillfällig upplåning»
upptagna belopp skall höjas med 4,100,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Kung!. May.ts Proposition Nr 314.

173

Bilagor.

Bilaga I.

P. M.

angående 1917—1919 års anslag till understöd av byggnadsverksamheten.

1917 års anslag.

Av de kommuner, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1917 tilldelats
statsbidrag av det utav 1917 års riksdag på extra stat för år 1918 anvisade
förslagsanslag, högst 4 mill. kronor, till understöd för uppförande av bostadshus
med smålägenheter, hava följande kommuner icke fullföljt ansökningen om eller
av annan orsak icke kommit i åtnjutande av sådant bidrag beträffande nedan angivna
belopp:

Arvika stad............................	............. kronor	13,545: —
Askersunds » ............................	............. »	3,666: 67
Bodens » ...........................	............. »	22,000: —
Eslövs » ............................	............. »	9,103: —
Enköpings » .............................	............. »	17,000: —
Falkenbergs » .............................	............. »	17,000: —
Fössbergs socken.............................	............. »	9,114: —
Göteborgs stad ................................	............. »	35,200: —
Järfälla socken ...............................	............. »	20,000: —
Katrineholms stad ..........................	............. »	.16,691:20
Kungsörs köping .............................	............. »	9,000: —
Landskrona stad .............................	............. 7>	2,000: —
Lunds » .............................	............. »	5,500: —
Mariestads » .............................		10,000: —
Mjölby municipalsamhälle............	.............. »	18,000: —
Oskarshamns stad ..........................	............ »	12,706: 67
Oxelösunds municipalsamhälle........		30,000: —
Stockholms stad ...........................	............. »	6,000: —
Uppsala » .............................	............ »	24,000: —
Umeå > .............................	............	2,000: —
Västerviks » .............................	............ »	15,100: —
Västerås » .............................	........... »	500: —

eller tillsammans kronor 298,126: 54

Orsaken varför förenämnda kommuner icke kommit i åtnjutande av de dem
tilldelade understöden eller viss del därav har varit dels att kommunen icke

174

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

kunnat fullfölja de planerade byggnadsföretagen, ofta på grund av svårigheten
att anskaffa byggnadsmateriel till rimligt pris, dels ock att vid byggnadsbyråns
granskning av rapporter och besiktningsbevis det befunnits, att de för statsbidragets
åtnjutande fastställda villkoren icke blivit till fullo uppfyllda, varför en
del av bidraget måst återbäras.

Av de uppkomna besparingarna......................................... kronor 298,126: 54

har Kungl. Maj:t på därom av byggnadsbyrån gjord framställning
tilldelat:

den 31 december 1917:

Karlskrona stad....................................	.................... kronor	26,000: —
Motala » .....................................	................ »	16,000: —
Trollhättans » .....................................	.................... »	115,000: —
den 16 augusti 1918:
Yästerviks stad ....................................	.................... »	82,100: —
den 22 augusti 1919:
Bodens stad...........................................	.................... »	6,000: —
Hallsbergs köping.................................	.................... »	13,000: —
Hudiksvalls stad .................................	................. »	14,000: —
Ludvika » .................................	................... »	20,000: —

varför således för närvarande förefinnes en besparing
å 1917 års anslag av ................................. kronor 6,026: 54

Med undantag av det Hallsbergs köping den 22 augusti 1919 tilldelade beloppet,
13,000 kronor, äro samtliga från 1917 års anslag beviljade statsbidrag utbetalda
till vederbörande kommuner.

Av det hittills utbetalda understödsbeloppet.................. kronor 3,980,973: 46

hava................................................................................................ * 67,248: —

ännu icke kommit till användning för avsett ändamål, utan
hava vederbörande kommuner dels erhållit tillstånd, dels förklarat
-sig ämna begära tillstånd att använda ifrågavarande
belopp till andra byggnadsföretag än dem, för vilken bidragen
ursprungligen beviljats. _

Av 1917 års anslag hava alltså hittills.............................. kronor 3,913,725:46

använts till statsunderstödda byggnader, innehållande tillsammans 7,675 eldstäder
och således utgått med 510 kronor per eldstad.

Statsbidrag har erhållits, förutom för 36 egnahemsbyggnader, för 399 hyreshus,
innehållande tillsammans:

175

Kungl May.ts Proposition Nr 314.

17 lägenheter om 3 rum och kök
999 » » 2 » » »

2,100 » » l » » » oeJi

_193 » »1 rum

Summa 3,309 lägenheter samt
14 butiker.

Det kommunala bidraget har uppgått till kronor 2,044,653:43 eller 267 kronor
per eldstad. I nyssnämnda summa har, då kommun själv varit byggherre,
såsom kommunalt bidrag upptagits det belopp, motsvarande halva statsbidraget’
å vilket avkastning icke må beräknas under de tio första åren, sedan statsunderstödd
byggnad tagits i bruk.

Den beräknade kostnaden för nämnda 7,675 eldstäder uppgick till kronor
21,865,271:79 eller omkring 2,850 kronor per eldstad.

Uppgift å verkliga byggnadskostnaderna har hittills inkommit beträffande
oyggBader, inrymmande 5,786 eldstäder, vilka dragit en kostnad av omkring
3,190 kronor per styck. ö

Nedanstående tablå upptager antalet statsunderstödda byggnader samt antalet
eldstäder och byggnadskostnaden per eldstad i några av de städer, som erhållit
statsbidrag av 1917 års anslag.

	Antal byggnader.	Antal eldstäder.	Byggnadskostn. per eldstad.
Gävle .........	9	76	4,370
Eskilstuna............	10	212	4,356	—
Yästerås......................	27	398	4,055	_
Stockholm ...''.........	8	917	4,029	_
Jönköping .............	3	208	3,948	_
Östersund ......................	1	42	3.928	_
Göteborg .................	31	980	3,750	_
Sundsvall ..............	16	90	3,526	_
Örebro..................	22	220	3>471	_
Nyköping ...............	4	91	3,179	—
Norrköping ...........	42	267	3,155	—
Linköping ...............	3	113	3,130	_
Karlstad.............	2	99	2,928	_
Västervik ‘..............	25	138	2,917	_
Skövde ..............	2	72	2,778	_
Malmö................	2	501	2,440	_
Oskarshamn .........	11	88	2,346	_
Halmstad .......	2	152	2,324	_
Kalmar .....	7	138	2,095	_
Landskrona .......	12	351	2,031	_
Borås ...........	38	236	2,025	—

176

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 314.

De statsunderstödda byggnaderna hava uppförts

av kommunen .................................................

» bostadsbolag eller bostadsförening...........

» egnahemsbolag eller egnahemsförening • •
» enskilda personer......................................

å 15 orter
» 26 »

» 4 » samt

>14 »

I underdånig skrivelse den 22 juni 1918 med anledning av inkomna ansökningar
om uppskov med statsunderstödda byggnadsföretags fullbordande framhöll
byggnadsbyrån, att på grund av då pågående arbetskonflikter inom byggnadsfacket
å skilda orter inom landet och till följd av de stora svårigheter som
mötte för anskaffande av byggnadsmaterial, det syntes vara att förvänta, att
utom då föreliggande ansökningar flera andra kommuner nödgades gorå framställning
om uppskov med en del statsunderstödda byggnadsföretags påborjadde
och avslutande utöver den i kungörelsen den 13 mars 1917 därför bestamda
tider. Byggnadsbyrån hemställde därför att byrån måtte bemyndigas att under
angivna förhållanden meddela skäligt uppskov beträffande tiden för byggnadsföretagens
påbörjande och slutförande, dock med den inskränkning, att anstånd
med byggnadsföretagens fullbordande icke finge beviljas längre an till den 1
oktober 1919. Genom nådigt brev den 16 augusti 1918 erhöll byggnadsbyrån

sådant^ bemyndg^ sådant uppskov har av byggnadsbyrån lämnats åt 13

kommuner. Därjämte har Kungl. Maj:t lämnat anstånd med fullbordandet av
en statsunderstödd byggnad till den 1 oktober 1920.

1918 års anslag.

Av 1918 års riksdag anvisades å samma års tilläggsstat ett förslagsanslag
av högst 3 mill. kronor till understöd för uppförande av bostadshus med sma ^

Av de 54 kommuner, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 augusti 1918
tilldelades understöd från berörda anslag, hava följande 12 kommuner icke tullföljt
sina ansökningar beträffande hela eller en del av det beviljade statsbidraget
nämligen:

Klens municipalsamhälle

Hälsingborgs stad..........

Härnösands » ..........

Hässleholms » ..........

Kalmar » ..........

Lidingö köping ............

Lindesbergs stad.............

Ljusdals köping .............

Skara stad ................

Skellefteå » ................

Sollefteå » ................

Örgryte socken...............

................................. kronor	28,000	—
	3,800	—
»	36,000	—
....... J>	9,000	—
................. »	15,000	—
.......... »	120,000	—
............. »	17,000	—
........ »	33,000	—
...... »	20,000	—
________ »	8,200	—
...... »	30,000	—
.............................. »	17,000	—
eller tillsammans kronor 337,000	—

177

Kung!. Maj:tv Proposition Nr 314.
Av detta belopp har Kung!. Maj:t tilldelat

den 24 juli 1919:

Karlstads stad.......................................................... kronor 19,600: —

Malmö » ............ » 99,555:55

Söderhamns » ............................................................ » 11,100: —

den 22 augusti 1919:

Borås stad.....................................................................!___50000^- 180 955.55

varför ett belopp av kronor 156,744:45
för närvarande återstår odisponerat av 1918 års anslag.

Beträffande användandet av såväl dessa besparade medel som förutnämnda
besparingar å 1917 års anslag kommer byggnadsbyrån att under närmaste tiden
avgiva underdånigt förslag. Ansökningar och förfrågningar om understöd hava
nämligen inkommit från flera kommuner.

På grund av att föreskrivna handlingar icke inkommit till byggnadsbyrån
hava av 1918 års anslag nedan angivna belopp ännu icke kunnat utbetalas,

till Borås stad
» Filipstads »

» Jönköpings »

» Stockholms »

» Yadstena »

.......................... kronor	50,000: —
.......................... »	13,(XX): -
.......................... »	8,000: —
.......................... »	64,000: —
......................... »	10,000: —
tillsammans kronor	145,(XX): —

Av det hittills utbetalda beloppet.................................... kronor 2,668,255: 55

hava ................................................................................................. » 27,267:’12

ännu icke kommit till i ansökningarna uppgiven användning,
utan komma vederbörande kommuner att göra framställningar
om sistnämnda belopps anvisande till andra byggnadsföretag

Av 1918 års anslag har således ...................................... kronor 2,640,988:43

använts till statsunderstödda byggnader, innehållande tillsammans 3,101 eldstäder.

Statsbidrag har alltså utgått med 848 kronor per eldstad.

För förenämnda understödsbelopp hava uppförts, förutom 26 egnahemsbyggnader,
258 hyreshus, med tillsammans

16 lägenheter om 3 rum och kök
491'' » » 2 » » »

691 » » 1 » » » och

76 » »1 rum

Summa 1,274 lägenheter samt
8 butiker.

Den beräknade kostnaden för nämnda 3,101 eldstäder har uppgivits till kronor
13,195,512:16 eller 4,255 kronor per eldstad.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 264 höft. (Nr 314.)

61 20 23

178

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Uppgifter å de verkliga kostnaderna för de med understöd från 1918 års
anslag uppförda byggnaderna hava hittills inkommit endast från ett fåtal kommuner,
varför den verkliga medelkostnaden per eldstad ännu icke kan uppgivas.

Det kommunala bidraget har uppgått till kronor 1,509,155: 34 eller omkring
487 kronor per eldstad.

De byggnader, för vilka understöd utgått av 1918 års anslag, hava uppförts

av kommun.................................................................. å 21 orter

» bostadsbolag eller bostadsförening..................... » 16 »

» egnahemsbolag eller egnahemsförening ............ » 1 » samt

» enskilda personer .............................................. » 11 »

Enligt erhållet bemyndigande har byggnadsbyrån medgivit 12 kommuner
uppskov med fullbordandet av vissa under uppförande varande statsunderstödda
byggnader, dock högst till den 1 oktober 1920.

I nedanstående tablå äro för jämförelse sammanförda vissa uppgifter angående
de byggnadsföretag, som erhållit statsunderstöd från 1917 och 1918 års
anslag.

1917 års anslag. 1918 års anslag.

antal hyreshus..................................	. st.	399	255
» egna hem .....................v.........	»	36	26
» lägenheter...............................	»	3,309	1,274
» eldstäder ...............................	»	7,675	3,101
statsbidrag, hittills använt..............	kr.	3,913,725: 46	2,640,988: 43
» per eldstad..................	»	510: —	848: —
kommunalt bidrag ..........................	»	2,044,653: 43	1,509,155: 34
>» » per eldstad ......	»	267: —	487: —
Beräknad kostnad » » ......	»	2,850: —	4,255: —
Verklig » » » ......	»	3,190: — !)	2)

1919 års anslag.

Inom föreskriven tid hade ansökningar om understöd från det av 1919 års
riksdag anvisade förslagsanslaget på 1919 års tilläggsstat av 2 mill. kronor till
understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter enligt de i Kungl.
kungörelsen den 13 juni 1919 fastställda grunder, inkommit från nedan upptagna
kommuner med härefter angivna belopp.

Alingsås stad .....................................	........ kronor	50,000
Aringsås socken (Alvesta) ................	...... »	24,000
Bodens stad........................................	....... »	46,000
Borås » ........................................	....... »	423,111
Djursholms stad ...............................	....... »	100,000
Eslövs » ...............................	....... »	48,000
Falköpings » ...............................		30,000
Fakt » ...............................		100,000
Gråmanstorps socken (Klippan).......		2,000

*) Avser endast 5,786 eldstäder. s) Uppgifter ännu ej inkomna.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

179

Gävle stad .......

Göteborgs » .......

Hallsbergs köping .

Halmstads stad.......

Haparanda » ......

Hedemora » .......

Hudiksvalls » .......

Huskvarna » .......

Hälsingborgs stad....
Jönköpings »

Karlshamns »

Kristianstads »

Kristinehamns »
Laholms »

Landskrona »

Lidköpings » .....

Linköpings » ......

Ludvika » ......

Malmö » ......

Mariestads » ......

Norrköpings » .....

Nyköpings » ......

Nässjö » ......

Sala » ......

Skellefteå » ......

Skänninge » .....

Stockholms » ......

Stocksunds köping ..

Strömstads stad........

Sundbybergs köping
Svedala »

Säters stad ..............

Söderköpings stad ...
Tranås »

Uddevalla »

Uppsala »

Vara köping..............

Vimmerby stad .........

Västerås » .........

Växjö- » ........

Angelholms » .........

Örebro » .........

Östersunds » .........

kronor	149,333: —
	29(5,000: —
»	26,666:66
»	111,111:11
»	44,444: 44
	12,000: -
»	14,258: —
»	96,700: —
»	148,333: 52
»	123,555: 55
»	130,000: —
»	62,000: —
»	135,000: —
	13,333: 33
»	91,000: —
»	27,777: —
7>	143,777: 78
»	40,000: —
»	261,333: —
»	20,000: —
»	550,000: —
	66,000: —
»	70,000: —
	32,400: —
»	53,010: 48
»	20,000: —
»	1.583,242:44
»	32,000: —
	12,000: —
»	100,000: —
»	33,333: 33
»	18,676: —
»	42,000: —
»	50,000: —
	88,888: 88
»	141,599: 99
»	10,000: —
»	10,000: —
»	110,000: —
»	159,911: 10
•»	50,000: —
	91,000: —
»	93,700: —
kronor 6,217,486: 72

motsvarande en byggnadssumma av omkring 28 miljoner kronor.

Genom beslut den 22 augusti 1919 beviljade Kungl. Maj:t nedannämnda 27
kommuner statsbidrag med följande belopp:

180

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Falköpings stad....................	..................... kronor	30,000: —
Gävle » ...................		75,000: —
Göteborgs » ....................	..................... »	250,000: —
Halmstads » ....................		48.000: —
Hälsingborgs» ...................	..................... »	44,000: —
Jönköpings » ....................	...............»	43,000: —
Karlshamns » ..................	..................... »	50,000: —
Kristianstads stad ..............	..................... 3*	42,000: —
Kristinehamns » ..............	..................... »	24,000: —
Landskrona » ..............		60,000: —
Lidköpings » ..............	...................... »	27,000: —
Linköpings » ..............	..................... »	70,000: —
Malmö » .............		150,000: —
Norrköpings » ..............		150,000: —
Nyköpings » .............	..................... »	37,000: —
Sala » .............	..................... »	16,000: —
Stockholms » ..............	.................... »	565,000: —
Strömstads » ..............	»	12,000: —
Svedala köping ...................	..................... »	26,000: —
Säters stad ..............	...... .............. »	18.000: —
Söderköpings » .............		21,000: —
U ddevalla » ..............	..................... »	27,000: —
Yästerås » ..............	..................... *	25,000: —
Växjö » ..............	..................... >	45,000: —
Ängelholms » ..............		15,000: —
Örebro » .............	.................... »	50,000: —
Östersunds » ..............		35,000: —
	tillsammans kronor	1,985,000: —

Återstående del av anslaget, 15,000 kronor, undantogs för bestridande av
kostnaderna för statens byggnadsbyrås verksamhet.

Av 1919 års anslag hava hittills utbetalts till 12 kommuner 751,000 kronor
till understöd för uppförande av bostadshus med tillsammans 941 eldstäder och
med en beräknad byggnadskostnad av omkring 4,125,000 kronor, motsvarande en
medelkostnad av omkring 4,380 kronor per eldstad.

Ännu har icke meddelande ingått från någon kommun att de byggnadsföretag,
till vilka statsbidrag erhållits, icke komma att fullföljas.

Kostnaderna för statens industrikommissions byggnadsbyrås och statens
byggnadsbyrås verksamhet hava hittills uppgått till

år 1917 (2%—31/i2) ........................................ kronor 9,238: 99

» 1818 ..............*............................................ » 11,048:22

> 1919 (V,—16/12) ......................................... * 12,456:36

I förestående summor ingår ett belopp av 1,246 kronor 73 öre, som enligt
nådigt bemyndigande använts till inköp av erforderliga möbler.

Stockholm den 16 december 1919.

AXEL RYDIN.

Ordförande å statens byggnadsbyrå.

Kungl. May.ts Proposition Nr 314.

181

Bilaga II.

Förteckning över de orter, där lagen med vissa ändrade bestämmelser mot
oskälig hyresstegring m. m. ägde tillämpning den 1 december 1919.

Anm. I de orter som utmärkts med f, översteg den mantalsskrivna folkmängden
vid 1916 års ingång 5,000, och ägde lagstiftningen vid dess första ikraftträdande
(28/5 1917) därstädes omedelbar tillämpning; i övriga orter tillämpas
lagen på grund av särskilda utav Kungl. Maj:t meddelade förordnanden.

Stockholms stad f

Stockholms län:

Södertälje stad f
Norrtälje »

Vaxholms »

Lidingö köping f

Sundbybergs » f

Nynäshamns »

Bromstens municipalsamhälle.
Duvbo »

Hesselby »

Huvudsta »

Nya Hagalunds »

Lilla Alby »

Båsunda »

Bönninge »

Tumba » samt

Skräcklinge och Kastmyra.

Nacka kommun.

Botkyrka socken (visst område).
Solna kommun (utom Bromstens,
Duvbo och Hesselby municipalsamhällen).

Uppsala län:

Enköpings stad f
Uppsala » f

Södermanlands län:

Eskilstuna stad f
Katrineholms » f

Nyköpings » f

Strängnäs »

Elens municipalsamhälle.

Gnesta »

Oxelösunds »

Östergötlands län:

Linköpings stad f
Norrköpings » f
Motala »

Mjölby municipalsamhälle.

Motala socken.

Jönköpings län:

Eksjö stad f
Huskvarna » f
Jönköpings » t
Nässjö » f
Tranås

Värnamo köping.

Norra Sandsjö kommun (vissa delar).

Kronobergs län:

Växjö stad f

Jjjungby köping och kommun.
Markaryds köping.

Almhults »

Alvesta municipalsamhälle.

Vislanda »

Aringsås socken.

Växjö landsförsamling.

Kalmar län:

Kalmar stad f

Oskarshamns » t

Västerviks » f

Borgholms »

Vimmerby »

Mönsterås köping.

Gottlands län:
Visby stad f

182

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 314.

Blekinge län:

Karlshamns stad f
Karlskrona » f
Bonneby »

Sölvesborgs »

Långö municipalsamhälle.

Kristianstads län:

Kristianstads stad f
Hässleholms »

Simrishamns »

Ängelholm s »

Osby municipalsamhälle.

Yilans »

Åby—Klipans »

Åstorps municipalsamhälle och Björnekulla
socken.

Malmöhus län:

Eslövs stad f

Hälsingborgs » f
Landskrona » f
Lunds » f

Malmö » j

Trälleborgs » f
Ystads » f

Arlövs municipalsamhälle.

Kävlinge »

Svedala *

Hallands län:

Halmstads stad f
Yarbergs » f
Falkenbergs »

Laholms'' »

Nyhems municipalsamhälle.

Göteborgs och Bohus län:

Göteborgs stad f
Uddevalla » f
Strömstads »

Gärda municipalsamhälle f
Krokslätts » f

Lundens » f

Mölndalns » f

Fässbergs kommun.

Partille »

Älvsborgs län:

Alingsås’ stad f
Borås’ » T
Trollhättans » f
Vänersborgs » f
Åmål » f

Ulricehamns »

Herrljunga municipalsamhälle.

Skaraborgs län:

Falköpings stad f
Lidköpings » f
Marie städs » f
Skara » f

Skövde » f
Tidaholms »

Falköpings västra landskommun.

Värmlands län:

Karlstads stad f
Kristinehamns » f
Filip stads »

Säffle köping.

Kils municipalsamhälle.

Örebro län:

Örebro stad f
Askersunds »

Lindesbergs »

Nora »

Hallsbergs köping med vissa kringliggande
områden av Hallsbergs
och Humla socknar.

Kopparbergs köping.

Humla municipalsamhälle med visst
omkringliggande område.

Västmanlands län:

Sala stad f
Västerås » f
Köpings »

Arboga »

Kungsörs köping.

Heby municipalsamhälle.

Hubbo kommun.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

183

Kopparbergs län:

Falu stad f
Avesta »

Ludvika »

Säters »

Borlänge köping.
Morastrands »

Kr ylbo municipalsamliälle.

Gävleborgs län:

Gävle stad t
Hudiksvalls » f
Söderhamns » f
Bollnäs köping.

Llusdals »

Högbo kommun.

Västernorr lands län:
Härnösands stad f
Sundsvalls » f

Sollefteå stad.

Örnsköldsviks »

Säbrå kommun (vissa delar),

Jämtlands län:
Östersunds stad f

Västerbottens län:

Umeå stad f

Norrbottens län:

Bodens stad f
Luleå » f
Haparanda •»

Kiruna municipalsamhälle.
Gällivare »

Lagstiftningen mot oskälig hyresstegring med mera har sålunda vunnit
omedelbar tillämpning i 63 orter, av vilka den 1 december 1919 56 voro städer,
2 köpingar samt 5 municipalsamkällen. Vid samma tidpunkt hade lagstiftningen
på grund av Kungl. Maj:ts särskilda förordnande blivit tillämplig i 83 orter, därav
'' 28 städer, 14 köpingar, 28 municipalsamkällen samt 13 landskommuner eller
delar därav. Till tvenne köpingar och till ett municipalsamhälle hade därvid
hänförts vissa delar av angränsande landskommuner. Tillhopa tillämpades lagen
sålunda i 146 orter, därav 84 städer, 16 köpingar, 33 municipalsamkällen samt
13 landskommuner.

184

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Städernas finansiella uppoffringar för

	i	2	3	4	5	6 1
		Tomtförsäljningar	K	reditunderstöd och
	Stad
	Prisnedsättning	Gratis-	Inteckningslån	Byggnads-	Lånegaranti

		(i runda tal) \|	upplåtelse	mot vanlig ränta	kreditiv
1	Boden1)................................	s)		144,000: —
2	Borås.................................	110,000: —	—	—	—	—
8	Eskilstuna ...........................	1,550: -	—	708,161: —	—	—
4	Eslöv...................................	—	—	—	17,850: —	—
5	Falköping..............„.............	15,000: -	—	100,000: —	—	—
6	Falun..................................	3)	—	160,850: -	—	155,000: —
! 7	Gävle..................................	—	—	601,000: -	—	—
8	Göteborg..............................	700,000: -	130,950: —	5,617,200: -	-	—
9	Halmstad............................	s)	—	(se kol. 7)	—	’) 120,000: -
\|10	Hedemora............................	4)	—	—	—	—
11	Hudiksvall ..........................	5,050: -	7,200: —	X	—	—
T2	Hälsingborg..........................	—	—	—	—	—
13	Jönköping.............................	a)	—	27,000: —	5,000: —	—
14	Kalmar................................	—	—	_	—	_
15	Karlshamn ...........................	4,000: -	55,000: —	58,650: —	—	100,000: —
16	Karlskrona...........................	—	—	270,000: -	—	—
17	Karlstad...............................	45,000: —	—	126,750: -	—	—
L	Katrineholm..........................	—	—	—	—	—
19	Kristianstad .........................	»)	—	—	—	—
20	Kristinehamn........................	30,000: -	7)2,000: —	275,000: -	—
21	Landskrona...........................	—	—	284,194: 74	—	337,200: —
22	Lidköping.............................	—	—	—	—
23	Linköping.............................	>)	—	e) 2,072,500: —	(se kol. 4)	—
24	Ludvika ...............................	2)	—	—	—	250,000: —
25	Luleå...................................	4)	—	•) 49,462: —	») 272,008: 33	—
26	Lund..................................	—	—	88,677: -	5,500: —	—
27	Malmö.................................	—	—	99,000: -	—	—
28	Mjölby................................	—	7,210: —	—	—	—
29	Norrköping..........................	138,600: -	—	1,047,700: -	-	—

*) Summorna i följande tabellariska sammanställning, vilken grundats å från staderna till Kommunala
kunnat konstateras, att samtliga utgifter ej medtagits; i något fall har måhända vid systematiseringen
kunnat ifyllas.

1—2a) Se sid. 188.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

185

Bilaga 111.

bostadsfrågan under åren 1915 t. o. m. 1919.*)

f T-	8		9	10	ii	12	13	r~
direkta understöd	Egen byggnads-verksamhet	Övriga upp-offringar19)	Sammanlagda uppoffringar	Därav har be-stritts genom uttaxering
Subventionslån	Aktieteckning	Direkta understöd
20,000: —			40,000: —	7) 21,000: -		225,000: -			i
87,500: —	30,000: —	—	—	—	227,500: —			2
—	107,800: —	—	19,200: -	7) 16,000: —	852,711: —	19,200	—	3
—	—		7,600: -	—	—	25,450: —	1,650	—	4
”) 22,500: -	43,000	—	—	14) 112,000: —	7) 105,000: -	397,500: -	28,000	—	5
60,000: —	50,000	—	—	8) 93,000: —	17,500: -	536,350: -	17,500	—	6
—	40,000	—	75,100: —	—	—	16) 716,100: -	75,100	—	7
—	261,200	—	458,028: —	4,911,442: —	—	12,078,820: —	3,404,099	—	8
’)”) 58,000:-	—		—	Si) 98,888: —	—	276,888: —			9
18) 7,000: -	16,000: -	—	20,000: -	—	43,000: —			10
—	—		-	107,560: —	7) 30,000:-	149,810: -			11
96,854: -	—		—	1,835,000: —	7) 490,000: -	2,421,854: —	7) 408.000	—	12
134,776: —	44,500	—	8) 7,500: -	—	—	218,776: —			13
—	74,200	—	—	—	—	74,200: -	52,500	~	14
—	100,000	—	—	—	—	317,650: -			15
18) 28,605: 88	50,000	—	—	114,476:13	7) 12,000: -	475,082: 01	12,000	—	16
•)») 621,836:12	1S) 37,000	—	—	78,801: 81	—	908,787: 93	“)		17
18) 21,655: 40	—		—	—	—	21,655: 40			18
—	—		—	14) 323,451: 58	—	323,451:58	21,452: 58	19
—	34,000	—	9) 69,080: —	99,960:12	—	510,040:12	10,000	—	20
18) 110,079: -	—		141,191: 67	1,327,545: —	—	2,200,210: 41	4,391	67	21
—	—		—	7)10) 263,049: 93	—	263,049: 93	75,348: 03	22
”) 158,050: —	27,000	—	—	—	8) 500,000: —	2,757,550: —	S1)		23
44,000: —	20,000	—	— ''	—	—	314,000: —			24
—	—		8) 42,618: 33	450,762: 28	—	814,850: 94			25
18) 5,750: -	—		—	190,000: -	—	289,927: —			26
16)	•—		—	w) 2,881,065: 59	—	2,980,065: 59	94,511:12	27
IS) 100,000: -	—		—	17,000: -	—	124,210: —			28
166,600: —	1S) 50,000	—	97,319: 75	499,780: 25	—	ao) 2,000,000: —	-		29

Centralbyrån inkomna uppgifter, torde få anses såsom ungefärliga minimisummor. I vissa fall har med säkerhet
dubbelsummering förekommit. Kolumn 13 bär med anledning av uppgifternas ofullständighet endast delvis

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 264 Käft. (Nr ''314.)

61 20 24

186

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

	1	2	3	4		5	6
		Tomtförsäljningar		Kredi tunderstöd och
	Stad
	Prisnedsättning (i runda tal)	Gratis- upplåtelse	Inteckningslån mot vanlig ränta	Byggnads- kreditiv	Lånegaranti
30	Nyköping.............................	800: —		76,800			136,000: —
31	Nässjö.................................	6,000: —	—	238,515	—	—	—
32	Oskarshamn..........................	’)	—	—		—	—
33	Sala....................................	—	—	—		—	—
34	Skara..................................	—	6,900: —	30,000	—	—	—
35	Skellefteå..............................	—	—	10,952: 37	—	—
36	Skänninge.............................	—	5)	—		—	50,000: —
37	Skövde.................................	—	6)	58,000	—	—	—
38	Stockholm............................	693,100: -	—	(ingår i kol.	7)	2,130,000: —	5,750,000: —
39	Strängnäs1)...........................	2,693: 50	1,200: —	(se kol. 7)	—	—
40	Sundsvall..............................	60,000: —	—	437,179	—	—	—
41	Säter..................................	s)	—	—		—	—
42	Söderhamn............................	—	—	8,500	—	—	—
43	Södertälje.............................	25,725: -	—	—		—	700,000: —
44	Sölvesborg............................	—	—	—		—	—
45	Tranås.................................	—	—	97,000	—	—	—
46	Trollhättan...........................	—	—	175,000	—	—	175,000: —
47	Trälleborg.............................	—	—	—		—	—
48	Uddevalla.............................	40,500: —	—	34,000: -	—	90,000: —
49	Umeå...................................	s)	—	247,050	—	—	104,599: —
50	Uppsala.................... ...........	—	—	—		—	—
51	Vadstena.............................	—	—	10,400	—	—	—
52	Varberg...............................	—	9,000: —	—		—	—
53	Vimmerby1)...........................	—	(ingår i kol. 7)	—		—	—
54	Vänersborg...........................	—	8,000: —	59,000	—	—	u) 170,000: —
55	Västervik..............................	—	27,103: 88	243,540	—	—	—
56	Västerås...............................	—	—	950,000	—	—	300,000: —
57	Växjö..................................	3,000: —		40,000	—	—	—
58	Örebro.................................	—	—	490,000	—	—	—
59	Örnsköldsvik ........................	—	13,083: 60	50,000	—	—	—
60	Östersund............................	—	—	—		—	—
	• Summa	1,781,018: 50	267,647: 48	14,983,081:11	2,430,358: 33	8,437,799: —

1—2S) Se sid. 188.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

187

7		8	9 "	10	11	12	18
direkta understöd	Egen byggnads-verksamhet	Övriga upp-offringar *•)	Sammanlagda uppoffringar	Därav har be-stritts genom uttaxering
Subventionsl&n	Aktieteckning	Direkta understöd
		230,850: —		92,800: —		537,250: —		30
87,325: —	10,000: -	—	331,731: -	—	673,571: —	32,755: —	31
—		—	13,646: 67	—		—	13,646: 67		32
—		—	—	121,443: 45	—	121,443: 45	70,943: 45	33
—		—	11,000: —	—		—	47,900: —		34
—		—	—	35,376: 73	—	46,329: 10		3 5
—		5,000:-	9,000: —	—		—	64,000: —		36
15,000	—	—	—	7,000	—	—	80,000: —	2,000: —	37
”) 6,009,860	—	—	—	9,809,500	—	—	24,292,460: —		38
le) 5,387	—	—	—	44,606	39	—	53,886: 89	9,606: 39	39
18) 13,935	—	—	125,622: -	328,000	—	—	961,736: —	35,400: —	40
—		—	—	10) 178,000	—	8) 150,000: —	328,000: -	7, 12,000: —	41
—		—	—	62,300	—	—	70,800: —	17,500: —	42
”) 31,500: —	96,900: —	—	—		—	854,125: —	24,728:41	43
—		—	—	58,034: 35	—	58,034: 35		44
—		—	—	—		—	97,000: —	1,455: —	45
32,500: —	25,000: -	—	—		73,437: 43	480,937: 43		46
—		—	—	—		9,692: 59	9,692: 59	9,692: 59	47
80,500: —	20,000: -	—	32,000	—	—	297,000: -		48
—		—	79,224: —	—		—	430,873: —	85,000: —	49
''*) 22,700: —	250,000: —	—	8) 140,000	—	—	412,700: —	70,000: —	50
—		—	—	4,947	74	—	15,347: 74	4,947: 74	61
—		—	—	151,000	—		160,000: -		52
11,000	—	—	—	—		—	11,000: —		53
16,000	—	4,500: —	—	—		—	257,500: —		54
,8) 1,422	55	—	—	43,662	74	—	315,729:17	10,327: 80	55
”) 115,996	—	23) 800,000: -	—	145,000	—	—	2,310,996: —	32,625: —	56
17) 16,500	—	35,000: —	—	130,000	—	—	224,500: -		57
129,000	—	75,000: —	—	887,000	—	—	1,581,000: -		58
—		50,000: -	—	—		—	113,083: 60	35,000: —	59
—		—	—	630,000.	—	—	630,000: -	70,000: —	60
8,331,231: 95	2,586,950: —i	1,176,930: 42	26,696,385: 09	1,403,630: 02	68,095,031: 90	4,747,733: 78

188

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

Anmärkningar:

I Sollefteå lia vissa byggnadspremier utdelats (1,000 kr. pr rum intill 2 rum och kök för varje lägenhet);
i Ystad har försålts billiga tomter till egnahemsbyggen.

Från köpingar och municipals amhällen ha följande uppgifter inkommit:

Arlöv: Inköp av tomtområden för försäljning till »billigt pris», kr. 40,810.

Borgs villastad: Byggnadskreditiv, kr. 84,000.

Gislaved: Inköp av tomtområden, kr. 40,000 (8 st. tomter ha därav försålts till »billigt pris»,

92 öre pr kvm.).

Kopparberg: Utarbetande av kostnadsförslag till kommunalt bygge, c:a kr. 300.

Kungsör: Rättighet har sökts hos Kungl. Maj:t för tecknande av borgen å 21,000 kr.; subventions lån

6,000 kr.; egen byggnadsverksamhet 25,000 kr. (omfattande även loge och ladugård):
summa kr. 52,000.

Kävlinge : Fria byggnadstomter ha anslagits.

Ljungby: Gratistomter, 600 kr.; direkta understöd 10,000 kr.; summa kr. 10,600.

Långö: Tomter ha försålts till »billigt pris och med goda betalningsvillkor» (92 öre pr kvm.).

Mönsterås: Prisnedsättning å tomter 5,000 kr.; gratistomter 5,000 kr.; summa kr. 10,000.

Oxelösund: Lånegaranti för kr. 14,900

Vara: Aktieteckning kr. 15,000.

Åtvidaberg: Inteckningslån mot vanlig ränta, 11,000 kr.; subventionslån 10,000 kr.; aktieteckning

20,000 kr.; summa kr. 41,000.

Noter till sid. 184—187:

1) Boden, Strängnäs, Vimmerby: uppgifterna omfatta endast utgifter under år 1919.

2) Boden: 10 st. tomter till självkostnadspris; Linköping och Oskarshamn: tomter ha tillhandahållits
mot »låga pris»; Ludvika: genom inköp av markområden ha tomtprisen reglerats.

8) Från följande städer ha tomtförsäljningsprisen angivits, och i samtliga fall ha dessa understigit
gällande värden: Falun: utom staden kr. 0:04—0:03 pr kvm., inom staden med 60 års tomträtt kr.
0:04—0: 05 pr kvm. årligen; Halmstad: kr. 3:— pr kvm.; Jönköping: kr. 0:10—0:30 pr kvf.; Kristianstad:
kr. 0: 10 pr kvm. (förlust c:a kr. 2: 90 pr kvm.); Umeå: kr. 0: 30 — 2: 50 pr kvm.; Säter: egnahemsområde
utlagt, men ej bebyggt (kr. 0: 12 pr kvm.).

4) Hedemora 50 %\ Luleå 20—2 5 % (preliminärt avtal härom har träffats).

5) Skänninge: beslut härom är fattat; Skövde: gratistomter ha utbjudits, men inga spekulanter
anmälda.

6) Karlstad: å 500,000 kr. betalar staden halv annuitet under 15 år.

7) Summan approximativ.

8) Anslaget, men till utgången av 1919 ej förbrukat belopp.

e) Kristinehamn, Linköping, Luleå: viss del av summan anslaget, men ej förbrukat belopp.

10) Lidköping: därav 126,000 kr. anslaget, men till utgången av 1919 ej förbrukat belopp.
Malmö: » 926,444: 45 > > »» » » » » > »

Säter: » 168,000 » » »> * »>» > »

n) Vänersborg: ännu ej tagen i anspråk.

12) Mjölby: utlånade mot 3 % ränta under 10 år.

13) Karlstad: utan utdelning under 10 år; Norrköping: utan rätt till andel i vinsten.

14) Falköping, Kristianstad: bostäderna bliva färdiga 1920.

15) Gävle: dessutom kostnader för anläggande av gator och ledningar i nybyggda kvarter (c:a
295,000 kr.), vilka ej helt kunna påföras byggnadsverksamheten.

10) Malmö: egnahemsförening har befriats från tomträttsavgift under 10 år.

17) Härav under viss tid ränte- och amorteringsfria tomtköpeskillingar: Falköping 7,500 kr.;
Halmstad viss del av summan; Karlstad 100,000 kr.; Linköping 100,600 kr.; Stockholm 1,203,860 kr.;
Södertälje 10,000 kr.; Västerås 72,720 kr.; Växjö 9,000 kr.

18) Under viss tid ränte- och amorteringsfria tomtköpeskillingar (kol. 7).

19) För följande ändamål: Eskilstuna, upplåtande av provisoriska bostäder; Falköping, inköp av
jordområden m. m. för tillhandahållande av tomter; Falun, kostnader för fastighetsnämndens exp.;
Hudiksvall och Hälsingborg, tomter ha anslagits till upplåtelse; Karlskrona, provisoriskt härbärgerande
av husvilla; Linköping och Säter, för uppläggande av bostadsfond; Trollhättan, framdragande av ledningar
till byggnadsområde; Trälleborg, upplåtande av tillfälliga bostäder m. m.

20) Norrköping: dessutom har anslagits 1920 års nöjesskatt (c:a 109,000 kr.).

21) Karlstad: årliga utbetalningar för räntor m. m.; Linköping: amortering och ränta å bostadsfond.

22) Halmstad: tomt å stadens egen mark.

23) Västerås: därav 550,000 kr., varav bostäder ännu ej färdigställts.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 314.

189

över huvudpunkterna i statsrådsprotokollet.

Utredningar 1 bostadsfrågan

Vaxlingar i bostadsproduktionen och de faktorer, som bestämma denna produktion
Krigsårens åtgärder 1 bostadsfrågan

Förhållandena för närvarande å bostadsproduktionens område

Bostadsförhållandena i städer och orter med sammanträngd befolkning i december

Lagstiftning till motarbetande av bostadsbristen
Plan för bostadsproduktionen för de närmaste åren

A. Bostadsbyggande för statstjänare ....................................

B. Statssnbvention för bostadsbyggande genom kommuner och enskilda

Bostadssakkunnigas förslag den 1 mars 1919 angående hyresstegringsskatt och sub SVenStfönendSfÖrbUndetS

b°stadsr&ds förslaS tm understödjande av bostadsproduk Stadsfullmäktige

i Göteborg ........................

Bostadsföreningarnas organisationskommitté .....

Svensk byggnadsdag 1919 ...............................

Andra förslag till bostadsfrågans främj ande

Departementschefens förslag...........................

Kreditfrågan................................

Statens bostadslånefond ......................

Krishjälp (subvention) från staten ........................

Departementschefen om subventionsformen............

Fråga om åtgärder för prisreglering av byggnadsmaterial..............................

Arbetsmarknaden ...... ........................

Sid.

6
17

100

101

102

103

105

109

111

122

127

''■ Tekmska förbättringar i byggnadsproduktionen, stipendier för studier i
utlandet m. m. ....................................... 1Q

.......** ''!.'' ***** V* *•••••••• ‘ •»‘ ......................... löl

Förbättringar i byggnadstekniken .................................... jgg

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 264 höft. (Nr 314.) ei so.....25

190

Kung!. May.ts Proposition Nr 314.

Vissa spörsmål i bostadsfrågan, som böra uppmärksammas, men ej nn
föranleda särskilda framställningar till riksdagen

Angående ny byggnadsstadga m. ............................................................

Andra frågor att beakta för bostadsproduktionens säkerställande ..................

Fastighetskreditens ordnande ..................................................................

Bostadsinspektion ................................................................................

Byggnadsborgenärers rättsliga ställning ..................................................

Expropriationslagstiftningen ..................................................................

Bostadsransonering ............................................................................

Bostadsförmedling.................................................................................

Bostadsstatistik.........................................................................."......”

, Kommunikationsväsendets ntveckling ......................................................

Sid.

155

157

158

159

160
160
164
167
170

Förslag till riksdagen ..................................................................................

Bilagor:

P. M. angående 1917—1919 års anslag till understöd av byggnadsverksamheten ...... 173

Förteckning över de orter, där lagen med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig
hyresstegring m. m. ägde tillämpning den 1 december 1919 ...........................

Städernas finansiella uppoffringar för bostadsfrågan under åren 1915 t. o. m. 1919... 185

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr , 1920