Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
1
Nr 298.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft m. m.; given Stockholms slott den 27 februari 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft;
2) lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra;
3) lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och
168 §§ utsökningslagen;
4) lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom;
5) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
6) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen; samt
7) lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 252 höft. (Nr 298.)
1
2
Kungl. May.ts proposition nr 298.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.
Lagens tillämpningsområde.
1 §■
Denna lag äger tillämpning å anläggning för alstrande och tillgodogörande
av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål (starkströmsanläggning).
Lednings hänförande till fastighet.
2 §■
Finnes å fastighet elektrisk station, som tillhör ägaren av fastigheten,
skall ägaren tillhörig, med stationen förbunden ledning, jämväl så vitt den framgår
över annan fastighets område, anses höra till den fastighet, å vilken den elektriska
anläggningen är belägen, därest ledningen i enlighet med denna lags föreskrifter
registreras å nämnda station (huvudstation).
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
till ledningen ansluten understation jämte därifrån utgående ledningar och till
desamma anslutna understationer och ledningar, i den mån de tillhöra ägaren
av huvudstationen.
Genom registrering av ledning eller understation skall jämväl den huvudstationens
ägare tillkommande rätt att hava ledningen framdragen eller understationen
förlagd å därtill använd, huvudstationens ägare ej tillhörig mark anses
bliva tillbehör till den fastighet, å vilken huvudstationen är belägen.
Kungl. Maj:t.^ proposition nr 298.
3 §.
Skiljes från den fastighet, varå huvudstationen är belägen, del av fastigheten,
och finnes å den del, som sålunda frånskilts, ledning eller understation,
som med huvudstationen förbinder därå registrerad ledning eller understation, vare
så ansett som om förstnämnda ledning eller understation vore inbegripen under
registreringen.
4 §•
Har ägaren av den fastighet, vara huvudstationen är belägen, åtkommit
fastigheten genom fång, som enligt lag skall lagfaras, må registrering ej ske, utan
att han fått lagfart å fastigheten.
Hör understation till fastighet och är denna besvärad av inteckning, må
understationen ej registreras utan att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden.
År för elektrisk anläggnings drivande förlagsinteckning beviljad, må till
anläggningen hörande ledning'' eller understation ej registreras utan samtycke av
förlagsinteckningens innehavare.
Ej heller må ledning eller understation registreras, med mindre den är
förbunden med huvudstationen genom ledning eller understation, som är eller samtidigt
varder registrerad å huvudstationen, eller genom ledning eller understation
å den fastighet, varå huvudstationen är belägen.
Har till registreringsmyndigheten inkommit anmälan därom, att utmätning
skett av elektrisk understation eller ledning eller att enligt 28 § utsökningslagen
förordnande meddelats om försäljning av fastighet, till vilken hör elektrisk understation,
eller att enligt 51 § konkurslagen äskats, att sådan fastighet måtte utmätningsvis
försäljas, må registrering av stationen eller ledningen ej äga rum, med
mindre det visas, att utmätningen upphävts eller att frågan om försäljning eljest
förfallit.
5 §•
Har genom skriftlig handling upplåtits kraft från elektrisk station, vare
stationens ägare skyldig att, där förutsättningarna för registrering enligt 2 och
4 §§ förefinnas, söka registrering av ledning, varigenom kraften skall tillhandahållas;
och må, därest stationens ägare underlåter att inom sex månader, efter
det upplåtelsen skedde, fullgöra den honom sålunda åliggande skyldigheten,
registreringsmyndigheten på ansökan av den, till vilken kraft upplåtits, förelägga
stationens ägare, vid vite, att söka registrering.
Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om ledning skall jämväl äga tilllämpning
å understation, för vars registrering icke fordras medgivande av inteckningshavare.
Skyldighet att söka registrering åligger icke staten, kommun, köping, som
icke utgör egen kommun, eller municipalsamhälle.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
6 §•
Registrering må helt eller delvis upphävas, då ansökan därom göres av
huvudstationens ägare eller av någon, som innehar hans rätt till ledning eller
understation, som är registrerad å huvudstationen.
Är fastighet, varå huvudstationen är belägen, besvärad av inteckning, må
dock upphävande av registrering icke ske utan samtycke av inteckningshavaren.
Ej heller må registrering upphävas mot bestridande av någon, åt vilken, utan
att inteckning, såsom i 14 § sägs, blivit för hans rätt beviljad, elektrisk kraft
tillhanda!!ålles genom ledning eller understation, som med ansökningen avses,
med mindre åtgärden finnes kunna ske utan att för honom medföra väsentligt men.
7 §•
Ärende angående registrering eller upphävande av registrering skall upptagas
och prövas av kommerskollegium, som jämväl skall föra det i 2 § avsedda
register.
8 §•
Ansökan om registrering skall vara åtföljd av bevis om den rätt, sökanden
har till huvudstationen samt till de ledningar och understationer, vilkas registrering
ansökningen avser, ävensom, i fall varom i 4 § första stycket förmäles, av
lagtartsbevis rörande den fastighet, varå huvudstationen är belägen, så ock av
karta och beskrivning, vardera upprättad i två exemplar, över ledningar och understationer.
I beskrivning över understation skall angivas beskaffenheten av varje
därtill hörande byggnad, som är avsedd att inbegripas i registreringen.
Innefattar ansökningen begäran om registrering av understation, som hör
till fastighet, skall därjämte ingivas gravationsbevis rörande nämnda fastighet.
Besväras denna av inteckning, skall inteckningshandlingen samt, där fråga är om
inteckning för annat än fordran, vederbörande rättsägares skriftliga, av vittnen
styrkta medgivande till registreringen företes. Beviljas registrering av understation,
varde bevis därom tecknat ä företedd inteckningshandling.
Vid ansökningen skall jämväl fogas gravationsbevis rörande förlagsinteckningar,
vilket bevis skall avse dels samtliga de stationer, som genom registreringen
skola sammanföras till en enhet, dels ock annan, sökanden tillhörig station,
varmed till registrering ifrågasatt ledning står i förbindelse. Einnes förlagsinteckning,
skall inteckningshandlingen företes; och varde, där registrering beviljas,
bevis därom tecknat å företedd inteckningshandling.
Avser ansökan upphävande av registrering, skall bifogas gravationsbevis
rörande den fastighet, varå huvudstationen är belägen. Besväras denna av inteckning,
skall vad i andra stycket för sådant fall är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Ansökan, varom i fjärde stycket sägs, må ej bifallas, innan tillfälle att
avgiva yttrande över ansökningen beretts dem, åt vilka elektrisk kraft tillhandahålles
genom ledning eller understation, som med ansökningen avses, där inteckning,
varom i 14 § förmäles, icke blivit för deras rätt beviljad.
Kungl. Maj:ts •proposition nr 298.
5
9 §•
Inteckningshan äling, varom i 8 § andra eller fjärde stycket förmäles, må,
i stället för att ingivas till kommerskollegium, företes vid underrätt. Den rätt
läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen intaga vad handlingen
innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad,
när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, och när inteckningen
förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett, samt, då
fråga är om inteckning för annat än fordran, allt vad av de i ärendet företedda
handlingar kan inhämtas om vem rättigheten tillhör; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd för vinnande av registrering av understation eller
för upphävande av registrering av ledning eller dylik station. Sedan ingives protokollet
däröver till kommerskollegium; och vare detta så gillt, som om handlingen
där blivit företedd.
I fråga om förlagsinteckning galle i tillämpliga delar vad i första stycket
stadgas, dock att inteckningsh an dlingen alltid skall företes vid rådhusrätt och
föreskrivna uppgifter intagas i protokollet över förlagsinteckningar.
10 §.
Förmenar någon, att registrering eller upphävande av registrering skett,
titan att förutsättningarna därför varit för handen, och att åtgärden länt honom
till förfång, må talan om åtgärdens ogiltighet av honom föras vid domstol.
11 §■
Den, som till rätten instämt talan, varom i 10 § förmäles, vare skyldig
låta denna talan antecknas i det i 7 § nämnda register. Har sådan anteckning
ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, give rätten käranden nödig
tid därtill, och vile emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet
förfallet. ''
Har talan, varom nu är sagt, avgjorts genom utslag, som vunnit laga kraft,
ankomme på den vinnande att låta anteckning därom göras i registret.
12 §.
Närmare föreskrifter angående det i 7 § omforma] da register samt om beskaffenheten
av karta och beskrivning järnte andra handlingar, varom i 8 § sägs,
så ock om sättet för rättsägares hörande jämlikt 8 § sista stycket meddelas
av Konungen.
13 §•
Med station förstås i denna lag generator-, transformator-, omformare-,
ackumulator- och kopplingsstation.
Såsom station anses jämväl stolpe, försedd med anordning för transformering
av elektrisk kraft.
Generator station må icke registreras såsom understation.
6
Kungl. Ma j:ts proposition nr 298.
Särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft.
14 §.
Har från fastighet upplåtits rätt till elektrisk kraft, må till säkerhet för
rättens bestånd inteckning meddelas under de villkor och i den ordning särskilt
är stadgat.
15 §.
Sker överlåtelse av fastighet, varifrån genom skriftligen upprättat avtal
upplåtits rätt till elektrisk kraft, vare avtalet utan särskilt förbehåll gällande
mot nye ägaren.
Säljes fastighet, vartill hör elektrisk station, i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall därifrån upplåten rätt till elektrisk kraft icke gälla mot
nye ägaren, med mindre försäljningen skett med förbehåll om rättighetens bestånd.
Har rätt till elektrisk kraft upplåtits till flera, äge vid försäljning, som i
andra stycket sägs, den upplåtelse företräde, som först skedde; hava flera upplåtelser
skett samma dag, äge de lika rätt. Om företräde i annan ordning på
grund av inteckning är särskilt stadgat.
16 §.
Har rätt till elektrisk kraft upphört på grund av vad i 15 § föreskrives,
njute den, som mot vederlag fått sådan rätt åt sig upplåten, skadestånd av upplåtaren,
utan så är att enligt vad särskilt är stadgat rätten till skadestånd är
förverkad.
17 §.
Nu bar i skriftligen upprättat avtal om rätt till elektrisk kraft, som från
fastighet upplåtits, skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å upplåtarens
exemplar av handlingen; var ej, när överlåtelse av fastigheten skedde,
vad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt, och vill han det ej godkänna,
give det rättens innehavare till känna inom fjorton dagar efter det denne
underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller galle det mot honom såsom
hade han det godkänt. Höres sådant tillkännagivande, äge rättighetens innehavare
därefter en tid av fjorton dagar att uppsäga avtalet; och skall, där uppsägning
skett, avtalet genast upphöra att gälla.
18 §•
När överlåtelse skett av fastighet, varifrån upplåtits rätt till elektrisk
kraft, äge, där ej annan tid för fastighetens övertagande avtalats, nye ägaren
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
uppbära för kraften utgående avgift, som förfaller till betalning efter överlåtelsen,
och i övrigt utöva de rättigheter, som på grund av det om nämnda rätt slutna
avtalet tillkomma fastighetsägaren. Ej må å den för kraften utgående avgift,
som förfaller till betalning mer än sex månader efter det rättens innehavare fick
kunskap om överlåtelsen, denne avräkna vad han må hava att fordra av förre
ägaren, ej heller galle i fråga om sådan för kraften utgående avgift betalning,
som av rättens innehavare erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som
med denne träffats, utan sä är att nye ägaren därom hade kunskap, när överlåtelsen
skedde.
19 §.
Då jämlikt 15 § första stycket avtal om rätt till elektrisk kraft, som från
fastighet upplåtits, skall gälla mot den, som efter överlåtelse blivit ägare av
fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de fastighetsägaren åliggande
förpliktelser, vilka skola fullgöras efter det han övertog fastigheten.
Vill rättighetens innehavare förbehålla sig att, där nye ägaren skulle
brista i fullgörande av det om kraften slutna avtalet, söka ersättning av förre
ägaren, give det denne till känna inom sex månader, efter det nye ägaren fick lagfart
å sitt fång; underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd,
efter ty i 16 § sägs.
20 §.
Brister den, som är skyldig att tillhandahålla elektrisk kraft, i fullgörande
av vad honom sålunda åligger, och beror bristen på omständighet, som upplåtaren
ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma, såsom hinder för
den elektriska anläggningens drivande till följd av flod, isgång, iskravning (sorpning),
åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller annan jämförlig händelse
vare han fri från sitt atagande, i den mån hinder för fullgörandet möter i omständighet,
som nu nämnts. I ty fall tillgodonjute den, som fått rätt till kraft
åt sig upplåten, en mot minskningen svarande nedsättning i den för kraften utgående
avgiften; varder icke utan oskäligt uppehåll hindret undanröjt, vare han
berättigad att bekomma ersättning för skada så ock att frånträda avtalet.
21 §.
o Den, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan överlata
den rätt, som honom sålunda tillkommer, men svare ändock för de skyldigheter,
som enligt avtal med upplåtaren må honom åligga, där ej denne ta^ér den
andre för god i hans ställe. '' °
22 8.
Bär den, till vilken rätt till elektrisk kraft upplåtits, efter avtalets slutande
blivit försatt i konkurs, må tillhandahållandet av kraft avbrytas intill
dess betryggande säkerhet ställes för gäldande av den för kraften utgående''avgift
och avtalets fullgörande i övrigt. ö
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Underlåter konkursboet att inom fjorton dagar efter därom av upplåtaren
framställd begäran ställa säkerhet, avseende tiden intill dess tre månader förflutit
efter inställelsedagen i konkursen, skall avtalet anses hävt vid utgången av
nämnda fjorton dagar. Ställes sådan säkerhet, men underlåter konkursboet att,
minst en månad före utgången av omförmälda tre månader, ställa ny säkerhet,
gällande för hela avtalstiden, skall avtalet anses hävt vid utgången av den tid,
för vilken säkerhet ställts. ,
Konkursboet åligger att gälda avgift jämväl för kraft, som kommit boet
till godo, innan säkerhet ställts.
23 §.
Säkerhet, som i 22 § sägs, skall ställas hos upplåtaren. Vill upplåtaren
ej godkänna erbjuden säkerhet, skall densamma prövas av överexekutor. För att
borgen skall kunna av överexekutor godkännas såsom säkerhet, skola löftesmännen
borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Bjudes pant såsom
säkerhet, må, därest upplåtaren ej vill omhändertaga densamma,__ överexekutor
förordna, att panten sättes i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att
den vårda. o , ,
Försämras ställd säkerhet, äger överexekutor pa anmälan förordna,, att ny
säkerhet inom viss tid skall ställas. Underlåtes detta, äge upplåtaren därefter
en tid av fjorton dagar att uppsäga avtalet; och skall, där uppsägning skett, avtalet
genast upphöra att gälla.
Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.
24 §.
Underlåter elektrisk anläggnings ägare att fullgöra honom enligt avtal
eller eljest åliggande skyldighet att från anläggningen tillhandahålla kraft, äge
överexekutor, där så äskas, förelägga ägaren vid vite att fullgöra skyldigheten.
25 §.
Finnes underlåtenheten att tillhandahålla kraft kunna medföra betydande
skada eller olägenhet, och är anledning, att skyldighetens fullgörande icke kan
omedelbart ernås genom vites föreläggande, äge, då fråga är om anläggning som
utgör fast egendom, överexekutor, på därom gjord ansökan, förordna om särskild
förvaltning av anläggningen eller (Ten del därav, från vilken kraft skall tillhandahållas
annan än ägaren.
26 §•
Ansökning om föreläggande av vite enligt 24 § eller om tvångsförvaltning,
som i 25 § sägs, skall göras skriftligen hos överexekutor i den ort, där anläggningen
finnes. Vid ansökningen skall fogas bevis om sökandens rätt att erhålla
kraft från anläggningen och utfästelse av sökanden att ansvara för kostnaden
9
Kungl. Maj:ls proposition nr 298.
för förvaltningen. Ej må ansökningen bifallas, innan tillfälle att därå svara lämnats
anläggningens ägare samt, då fråga är om tvångsförvaltning, yttrande inhämtats
från kommerskollegium. Finner överexekutor, i det fall att tvångsförvaltning
äskas, saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, äge han besluta
om sådan förvaltning tills vidare och intill dess annorlunda varder förordnat.
27 §.
Finnes ansökning om tvångsförvaltning böra bifallas, förordne överexekutor
lämplig person att omhänderhava förvaltningen. Till förvaltare skall, såvitt
möjligt, utses person med erfarenhet i skötseln av elektrisk anläggning. Där så
anses nödigt, må flere förvaltare förordnas.
överexekutor äge skilja förvaltare från sysslan, om skäl därtill äro, och
förordna annan i hans ställe.
28 §.
År, då förordnande om särskild förvaltning meddelas, annan än sökanden
berättigad att från anläggningen erhålla elektrisk kraft, äge han genom den särskilda
förvaltningens försorg erhålla kraft, dock endast i den mån han ej, vid
den tid då förordnandet gavs, var i mistning av sin rätt på grund av förhållande
från upplåtarens sida, som är att tillräkna denne såsom försummelse.
29 §.
Kostnad, som erfordras för tvångsförvaltning, skall, på förvaltarens anfordran,
av sökande förskjutas. Täckas ej utgifterna av inflytande avgifter och
andra inkomster under förvaltningen, skall, där flera sökande finnas, bristen dem
emellan fördelas efter ty med avseende å den kraftmängd, en var uttagit, samt
förhållandena i övrigt finnes skäligt. Tvist om fördelningen prövas av domstolen
i den ort, där anläggningen är belägen.
Den, som på grund av bestämmelserna i första stycket något utlagt, äge
söka sitt åter av anläggningens ägare.
30 §.
Vill någon genom förvaltarens försorg komma i åtnjutande av, sin rätt till
kraft från anläggningen, utan sådan inskränkning som omförmäles i 28 §, vare
han därtill berättigad, sedan han skriftligen hos överexekutor därom gjort anmälan
med utfästelse att deltaga i kostnaden för förvaltningen; och varde han
därefter ansedd såsom sökande.
Det åligger överexekutor att ofördröjligen underrätta förvaltaren om anmälan,
som nu sagts.
31 §•
År ägare av anläggning, som står under tvångsförvaltning, försatt i konkurs,
och vill konkursboet övertaga anläggningens drift, ingive konkursboet till
överexekutor anmälan därom jämte utfästelse att fullgöra de skyldigheter i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 252 käft. (Nr 298.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
avseende å tillhandahållande av kraft, vilka åligga gäldenären. Har sådan anmälan
skett, äge överexekutor förordna, att förvaltningen skall upphöra.
Brister konkursboet i fullgörandet av sitt åtagande, skall vad som gäller
för det fall, att underlåtenhet att tillhandahålla kraft ligger anläggningens ägare
till last. äga motsvarande tillämpning.
32 §.
Den tid, under vilken anläggningen skall stå under tvångsförvaltning,
bestämmes av överexekutor; och må tiden av överexekutor förlängas, om skäl
därtill äro.
Innan sålunda fastställd tid gått till ända, äge överexekutor förordna, att
förvaltningen skall upphöra, förutom i fall varom i Öl § sägs, jämväl på begäran
av sökanden eller anläggningens ägare, där förhållandena därtill föranleda. Sådant
förordnande varde ock meddelat, där anläggningen övergått till ny ägare,
dock att i ty fall förvaltningen ej må upphöra, förr än den nye ägaren övertagit
anläggningen.
33 §.
Redovisning för tvångsförvaltning skall av förvaltaren avgivas till överexekutor
inom en månad från det förvaltningen upphört. År tvångsförvaltningen
av längre varaktighet, skall redovisning ske inom en månad efter varje kalenderårs
utgång, dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år. Då skäl därtill äro, må
överexekutor bevilja anstånd med redovisnings avgivande. I redovisningen må
förvaltaren tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt bestyr.
Finnes, då slutlig redovisning lämnas, överskott sedan vad av sökanden
kan hava förskjutits blivit guldet, varde det överlämnat till överexekutor, som
har att hålla medlen till hända åt den, som finnes vara därtill berättigad.
Sedan redovisning avlämnats, åligge förvaltaren att tillställa sökande ävensom
anläggningens ägare underrättelse därom; och äge den, som vill klandra redovisningen,
att instämma sin talan till domstol inom nittio dagar från det sådan
underrättelse delgavs honom, eller have förlorat sin rätt till klander.
34 §.
Vad ovan är stadgat för den händelse ägaren av elektrisk anläggning underlåter
att fullgöra skyldighet att tillhandahålla kraft skall äga motsvarande
tillämpning, då skyldigheten åvilar annan, till vilken anläggningen blivit av ägaren
upplåten.
35 §.
Är anläggningen ställd under förvaltning av syssloman enligt 81 § utsökningslagen
eller under tvångsförvaltnihg, som i 169 § samma lag avses, må förordnande
om tvångsförvaltning enligt 25 § i denna lag ej meddelas.
Beslutas förvaltning jämlikt 81 eller 169 § utsökningslagen, skall förvaltning
enligt 25 § i denna lag upphöra; och värde genom överexekutors försorg
underrättelse därom ofördröjligen lämnad sökanden och förvaltaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
11
Lagens tillämplighet beträffande tomträtt och vattenfallsrätt.
36 §.
Yad enligt denna lag gäller i fråga om fastighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande tomträtt och vattenfallsrätt; dock att i sådan rätt ej må
meddelas inteckning till säkerhet för rättighet till elektrisk kraft.
Yad här ovan sagts angående lagfart skall, då fråga är om tomträtt eller
vattenfallsrätt, avse inskrivning av sådan rätt eller av fång till sådan rätt.
Allmänna bestämmelser.
37 §.
Ej må i avtal om rätt till elektrisk kraft stadgas förbehåll, att bestämmelserna
i 15 § första stycket eller 24—35 §§ icke skola vara å avtalet tillämpliga.
Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
38 §.
Av kommerskollegium meddelat beslut, innefattande bifall till ansökan om
registrering eller om registrerings upphävande, må ej överklagas. Mot annat
beslut, som av kollegium meddelats, må talan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i aen ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
39 §.
Överexekutors beslut i mål, varom i denna lag förmäles, gånge i verkställighet
ändå att beslutet överklagas.
Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan över överexekutors beslut,
som i 214 § utsökningslagen avses, galle i tillämpliga delar beträffande överexekutors
beslut enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921, dock att bestämmelserna i
15—19 §§ skola äga tillämpning jämväl i fråga om sådant avtal om upplåtande
av rätt till elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande.
Den i 5 § stadgade tiden av sex månader skall, där upplåtelsen av rätt
till elektrisk kraft skett före den dag, då lagen trätt i kraft, från den dag räknas.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast
egendom är att hänföra.
Härigenom förordnas, att till 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad
till fast egendom är att hänföra skall fogas ett nytt stycke, så lydande:
Angående vad i visst fall skall anses höra till fast egendom, därå finnes
elektrisk station, är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
13
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ ntsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ utsöknmgslagen,
vissa paragrafer i nedan angivna delar, skola erhålla följande ändrade
lydelse:
79 §.
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrivning däröver;
och galle om egendomens värdering vad förut om värdering av lös egendom
är sagt. Utmätningsmannen avfordre ock gäldenären de handlingar, vilka visa
hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt
till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som skall av egendomen
utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid
auktionen iakttagas. Utmätas flera egendomar på en gång; varde de var för sig
beskrivna och värderade.
Finnes å egendomen elektrisk station, som tillhör gäldenären, anskaffa utmätningsmannen
jämväl bevis från kommerskollegium, huruvida elektrisk ledning
eller understation registrerats å stationen eller stationen registrerats å annan
station.
.... . nu är sagt galle ock, där överexekutor enligt 28 § förordnat om för
säljning
av fast egendom eller sådan egendom skall säljas på begäran av borgenärer
jämlikt 51 § konkurslagen. Finnes å egendom, om vars försäljning överexekutor
på sätt nyss nämnts förordnat, elektrisk understation, som hör till egendomen,
åligge utmätningsmannen att därom ofördröjligen göra anmälan hos överexekutor.
År fast egendom---stadgas.
85 §.
Då fast egendom---tillkänna.
Då fäst egendom---skett.
Utmätes fartyg---erfordras.
Myndighet, som--— sagt.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Sker utmätning av elektrisk understation eller ledning, vare utmätningsmannen
skyldig att genast till kommerskollegium insända bevis om utmätningen.
Har myndighet enligt 28 § meddelat förordnande om försäljning av fast egendom,
till vilken hör elektrisk understation, eller har enligt 51 § konkurslagen bos
myndigheten äskats, att sådan egendom må utmätningsvis säljas, åligger myndigheten
att, så snart ske kan, därom insända bevis till kommerskollegium.
87 §.
År fast egendom utmätt, och har någon fordran, varför egendomen på
grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt
till egendomen eller rätt till servitut, till elektrisk kraft eller till avkomst
eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara beroende
av försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen erlägger fordringsbeloppet
jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar, gorå gällande den rätt,
som tillkom denne; dock att, där utmätning skett för allenast del av fordran,
varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, utmätningssökanden för sin återstående fordran äger företräde.
100 §.
Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen
ävensom de för bestyrkande av gäldenärens äganderätt till egendomen eller
för upplysning om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan
emottagna handlingar, vilka kunna hos rätten eller, i fall som i /9 § andrastycket
sägs, hos kommerskollegium erhållas.
107 §.
Sedan förhandlingen---utmätning skett:
l:o) fordran, varför---anmäld;
2:ö) fordran, varför---framställt; och
3:o) nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förman
samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att skola oansett egendomens
försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts, är intecknad eller grundar
sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren till auktionsförrättaren
ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.
I borgenärsförteckningen---utmätning skett.
Är egendomen — — — framställt.
in §.
Nyttjanderätt så ock rätt till elektrisk kraft, till servitut eller till avkomst
eller annan förmån av egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att
något värde för dem utsättes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
15
133 §.
Köp aren äger---uppsäges.
Sedan köparen — — — mot köparen.
Vid köpares tillträde av egendom, varifrån upplåtits rätt till elektrisk
kraft, skall vad enligt andra stacket gäller för det fall, att fråga är om hyresavtal,
äga motsvarande tillämpning beträffande förhållandet mellan köparen och
innehavare av rätt som nu sagts.
Angående verkan därav att i arrende- eller hyresavtal eller avtal om rätt
till elektrisk kraft, som skall gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, varom
icke vid försäljningen _ gjorts förbehåll, samt om rätt för legotagare eller innehavare
av rättighet till elektrisk kraft att, där köparen skulle brista i avtalets
fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall vad i fråga om frivillig överlåtelse
av fastighet är stadgat äga motsvarande tillämpning.
168 §.
Sedan laga kraft akommit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen
erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens fördelning, åligge
det auktionsförrättare!! att därom genast göra anmälan å landet hos domaren och
i stad hos rätten samt därvid tillika insända det vid sammanträdet förda protokoll
jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll om beståndet
av intecknad nyttjanderätt eller rätt till servitut, till elektrisk kraft
eller till avkomst eller annan förmån av egendomen, skall tillika uppgift därom
lämnas.
Har vid fördelning — — — fördelningslängden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921. Mål, som före nämnda dag
äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag.
16
Kungl. Maj:t8 proposition nr 298.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse.
56 §.
1 mom. överlåtes äganderätt till en och upplåtes servitutsrätt till annan,
vare servitutet gällande, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget;
sökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet vad i lagen om servitut
stadgas; skolande vad i 48 och 49 §§ är stadgat angående nyttjanderätt
jämväl tillämpas å servitut.
2 mom. Är servitutsrätt upplåten till flere, eller upplåtes servitutsrätt
till en och nyttjanderätt till annan, och kunna ej rättigheterna jämte varandra
fullt bestå; äge den rätt företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna
sökta samma dag, äge den rätt, som först uppläts, företräde.. ^
Vad i 51, 52 och 53 §§ stadgas om nyttjanderätt gälle ock i fråga om
servitut.
57 §.
Vad här ovan om servitut är sagt avser icke servitut, som uppkommer
vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område, som ej ingår
i tomtindelning.
58 §.
1 mom. Har någon i skriftlig handling fått åt sig upplåten rätt till
elektrisk kraft, och har ägaren av den fastighet, varifrån rättigheten upplåtits,
skriftligen medgivit, att inteckning får ske, må, till säkerhet för rättens bestånd
efter ty nedan sägs, inteckning meddelas, såsom om nyttjanderätt är stadgat.
År medgivandet ej av vittnen styrkt, vare lag som i 40 § andra stycket sägs.
17
Kungl. May.ts proposition nr, 298.
Vad i 43, 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt
äge motsvarande tillämpning. i fråga om inteckning för rätt till elektrisk kraft.
2 mom. Har någon vid överlåtelse av fast egendom förbehållit sig eller
annan rätt till elektrisk kraft från egendomen, eller skall, utan att sådant förbehåll
skett, avtal om rätt till elektrisk kraft, efter ty särskilt är stadgat, gälla
mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet
av _ dylik rätt, som ej är intecknad; då skall, där de i 1 mom. första
stycket angivna förutsättningar för intecknings meddelande äro för handen, rättens
innehavare i förhållande till nye ägarens borgenärer njuta den rätt, som enligt
lag tillkommer ogulden köpeskilling.
3 mom. År rätt till elektrisk kraft från fast egendom upplåten till flere,
eller upplåtes sådan rätt till en och nyttjanderätt eller servitutsrätt till annan;
då skall vid försäljning av egendomen i den ordning, utsökningslagen bestämmer,
den rätt äga företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna sökta
samma dag, äge den rätt som först uppläts företräde, dock att, om rättigheterna
äro upplåtna samma dag, de äga lika rätt.
Vad i 51 och 52 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock beträffande rätt
till elektrisk kraft.
4 mom. Hen i 53 § första stycket med avseende å nyttjanderätt meddelade
bestämmelsen skall ock tillämpas i fråga om rätt till elektrisk kraft.
Har den, som från fast egendom upplåtit rätt till elektrisk kraft, överlåtit
egendomen till annan, och låter rättighetens innehavare beviljad inteckning utan
upplåtarens samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har han i fall, som 2
mom. avser, försummat att för rättigheten söka inteckning inom den tid, som i
11 kap. 2 § jordabalken är stadgad; have då förverkat den rätt till skadestånd av
upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Bihang till riksdagens protokoll 1920.
1 sand.
252 höft. (Nr 293.)
3
18
Kungl. M-ap.ts proposition nr 298.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse aT 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 ocli 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla följande ändrade
lydelse:
1 §•
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt
ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som
finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt, att
fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av
elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av elektrisk
starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkström sanläggning, skall vad för
ändamålet erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas.
Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller
upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda stadga
icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio meter från
boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård,
som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller upplåta, utan så
är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig
olägenhet användas.
Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i allmänhet
stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i
fråga om elektriska starkströmsledningar jämväl övriga i sagda lag meddelade särskilda
bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar motsvarande
tillämpning; dock att förhöjning i ersättningen skall ske med hälften av det
belopp, som jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå. Skall fastigheten
användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropriation
för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt nyssnämnda lag, skall vad
nu sagts om förhöjning i ersättningen icke tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2,98.
19
3 §.
Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående
eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning,
som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade,
företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings
sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar
på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall
framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen
behövliga, dels och, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare
och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall Över dem framdragas,
äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift
på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött,
med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning,
som skall framdragas inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets
städer äger tillämpning,, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår
fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall
nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen,
inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning
eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt vad
ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen, och infordras
i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
Yad i denna paragraf är stadgat om skyldighet att förete karta över jord,
som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter,
så ock därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter^
samt ägare och innehavare av fastigheter, galle ej beträffande ansökan om
tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921, dock att i fråga om expropriationsmål,
vard stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, lagen ej skall
vinna tillämpning.
20
Kungl. Maj:t8 proposition nr 298.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen.
Härigenom förordnas, att till 9 kap. 38 § vattenlagen skall fogas ett nytt
stycke, så lydande:
I fall, då förordnande om tvångsförvaltning kan erhållas enligt stadgandena
i lagen med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft, skola
nämnda stadganden lända till efterrättelse i stället för vad i första stycket av
denna § är föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj:U proposition nr 298.
21
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts
regeringsrätt,
Härigenom förordnas, att 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:
14:o) mål om inmutning eller utmålsläggniDg;
mål om meddelande av patent, om registrering av varumärken eller av
mönster och modeller;
mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handels- eller
annat dylikt register, om anmälan om idkande av näringsyrke;
mål om registrering av fartyg, om förändring av fartygs namn, om skeppsmätning;
mål
om anteckning i automobilregister, om meddelande eller återkallande
av tillstånd att fora automobil;
mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation eller
om upphävande av sådan registrering;
mål om vägrat tillstånd till utövande av hotell- eller pensionatrörelse eller
skiljande från fortsatt utövande av sådan med vederbörligt tillstånd idkad rörelse,
om förbud mot vidare utövande av hotell- eller pensionatrörelse, som efter anmälan
må bedrivas, om skydd mot eldfara i hotell och pensionat;
mål om beslut av tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet i andra fall
än förut i denna § angivits.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
22
Kung!. Maj:ts proposition nr 298.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 2 augusti 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren det av kommittén
för utarbetande av förslag till tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk kraft m. in. den 16 december 1914 avgivna
betänkande.
Därvid anförde föredragande departementschefen:
Kommitténs »Kungl. Maj:t uppdrog den 22 juni 1911 åt omförmälda kommitté
uppdrag. bland annat, utarbeta förslag till tryggande av avnämares rätt till
a\v^raft-e kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft.
kontrakt. Det kommittén sålunda lämnade uppdraget var närmast föranlett av
en skrivelse från riksdagen av den 28 mars 1907, däruti riksdagen anhöll,
att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning, på vilket sätt betryggande
garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi skulle
23
Kungl. Majds proposition nr 298.
kunna genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi,
samt, i den mån riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erfordrades’
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde <dva anledning.
°
På grund av det sålunda erhållna uppdraget har kommittén framlagt
förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att tryo-o-a
rätt till elektrisk kraft. Detta förslag har biträtts av kommitténs samtliga
ledamöter. °
Vidare hade kommittén av lvungl. Maj:t, erhållit uppdrag att verk-6) prisregleställa
utredning, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som ringdistribueras
till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras samt
därest denna utredning därtill gåve anledning, framlägga förslag i ämnet!
Aven sist omförmälda spörsmål hade varit föremål för ^riksdagens
piövning. Sålunda hemställde lagutskottet, med anledning av motioner, som
väckts vid 1909 års riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida koncession borde i vidare mån än för det dåvarande
vore förhållandet fordras såsom villkor för rätt till distribution av
energi, frambragt av vattenkraft, samt huruvida och i vad mån i samband
med meddelande av koncession å kraftledningar, avsedda för distribution
av elektrisk energi, som frambragts av vattenkraft, visst pris borde bestämmas
för den framförda kraftens begagnande och eventuellt även andra
villkor uppställas för behörigt tillgodoseende av konsumenternas och det
allmännas intressen. Andra kammaren biföll vad utskottet sålunda hemställt,
varemot första kammaren avslog såväl utskottets hemställan som ett
under debatten i kammaren gjort yrkande om hemställan till Kungl. Maj:t
att taga i övervägande, huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar
visst maximipris borde bestämmas för den framförda kraftens begagnande.
Jämväl vid 1910 års riksdag väcktes motion om utredning, bland
annat, rörande reglering av prisen för leverans av elektrisk energi, men
stannade kamrarna även vid denna riksdag i olika beslut i frågan.
So™ resultat av den av kommittén verkställda utredningen rörande Kommittén,
den andra av de till kommittén hänskjutna frågorna har kommitténs ma- ståndPunkt
jontet ansett framgå, att, vare sig man toge hänsyn till hittills vunnen amäfdeien
erfarenhet eller till den sannolika utvecklingen, ingå vägande skäl talade för Y dess UPP''
\i tagande av åtgärder i syfte att genom lag eller koncessionsbestämmel- ^ ntsatn''
ser åstadkomma ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsf
öretagens ekonomiska förhållanden.
Tre av kommitténs ledamöter hava varit av skiljaktig menino'' och
ansett, att åtgärder böra vidtagas för reglering av kraftprisen; och”hava
två av dessa ledamöter framlagt förslag till lag innefattande vissa bestäm
-
24
Avgivna
yttranden
över kommitténs
be
tänkande.
Departe
ments
chefen.
Frågan o»
prisreglering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
meker om elektriska anläggningar, avsedd att ersätta den nuvarande lagen
i ämnet av den 27 juni 1902. Genom den sålunda föreslagna nya lagen
skulle, i olikhet med de tillstånd att framdraga elektriska ledningar, som
enligt nu gällande lag meddelas, införas verkligt koncessionsförfarande
beträffande elektriska distributionsanläggningar med rätt för staten att
tvångsvis förvärva sådana anläggningar samt att utfärda taxor för mindre
förbrukare m. m. _
Över kommitténs betänkande hava yttranden avgivits av samtliga
länsstyrelser, kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen samt svenska vattenkraftföreningen,
svenska teknologföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen.
°Därjämte har kommerskollegium med sitt utlåtande överlämnat
yttranden av handelskamrarna i riket.
Samtliga hörda myndigheter och korporationer hava tillstyrkt kommitténs
förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft, därvid dock hemställts om vissa ändringar i lagförslaget.
Däremot hava de hörda myndigheterna intagit olika ståndpunkt beträffande
frågan om reglering av prisen på elektrisk kraft; och hava vattenkraftföreningen,
teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen samt
de handelskammare, som yttrat sig i denna fråga, avstyrkt, att staten
vidtager några åtgärder i prisreglerande syfte.
Det synes mig uppenbart, att kommittén icke bedömt förhållandena
riktigt, då den ansett en statens reglering av prisen på elektrisk kraft
under den närmaste tiden obehövlig. Enär skilda omständigheter, framför
allt stenkolsprisets oerhörda stegring, på senare tid framhävt betydelsen
av att tillgång till elektrisk kraft säkras allmänheten på billiga villkor,
synes redan därav böra följa, att staten beredes möjlighet till full kontroll
över elektriska anläggningar och från desamma distribuerad kraft.
Denna fråga är emellertid synnerligen svårlöst, och det utkast till ny
koncessionslagstiftning, vilket utarbetats av två reservanter inom kom
mittén, skulle i varje fall kräva åtskillig omarbetning, innan det kunde
läagas till grund för proposition i ämnet.
Jag är sålunda icke beredd att nu för Kungl. Maj:ts avgörande
föredraga denna del av ärendet, utan bör beredningen därav fortgå. Någon
större olägenhet torde icke uppstå genom att avgörandet av denna
fråga något uppskjutes. Genom den på senare tid vidtagna betydande utvidgningen
av statens kraftnät bär staten erhållit ökad möjlighet att genom
egen försäljning av kraft reglera priset därå. Dessutom har genom den
nya vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft behovet av prisregle
rino- särskilt för mindre förbrukare blivit i viss mån tillgodosett. Om,
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
25
såsom kommittéreservanterna framhållit, det är dessa abonnenter, för vilka
det inom den närmaste tiden huvudsakligen kali väntas uppstå behov att
reglera kraftprisen genom statens försorg, torde alltså, sedan vattenlagen
numera trätt i kraft, någon större betänklighet icke böra möta att låta lagstiftningen
angående en mera allmän reglering av kraftprisen något anstå.
För att kunna bedöma, vilket system bör användas, därest prisreglering
för abonnenter i allmänhet skall förekomma, kan det även vara önskligt,
att under ytterligare någon tid samlas erfarenhet rörande kraftdistributionens
utveckling i vårt land.
Även om bestämmelser rörande reglering av prisen på elektrisk
kraft icke nu införas, torde det dock vara lämpligt att, i enlighet med
vad reservanterna föreslagit, distributionsföretag, särskilt sådana vilka bedriva
en rörelse av betydelse för en större allmänhet och av monopolartad
karaktär, åläggas att till kommerskollegium, till vilket ämbetsverk
den elektriska inspektionen är förlagd, ingiva statistiska uppgifter, som på
ett överskådligt sätt utvisa det ekonomiska resultatet av verksamheten och
som i sina huvuddrag kunna offentliggöras. En liknande anordning tilllämpas
i fråga om enskilda järnvägar. Man skulle härigenom erhålla
ytterligare material för avgörande av frågan om reglering av kraftprisen
och kunna bedöma, i vad mån de olika distributionsföretagen möjligen
taga oskäliga kraftpris, samt om till följd härav åtgärder från statens sida
äro av nöden. Erforderliga bestämmelser om skyldighet för distributionsföretag
att avlämna sådan statistik torde kunna meddelas på administrativ
väg.
Stadganden om skyldighet för elektriska distributionsföretag att till
statsmyndighet ingiva statistiska uppgifter och om rätt för tjänstemän hos
myndigheten att taga del av företagets räkenskaper finnas exempelvis i
lajjar uti Amerikas förenta stater, England och Frankrike. I nämnda länder
är jämväl föreskrivet, att distributionsföretagen äro pliktiga att offentliggöra
eller hålla tillgängliga för allmänheten åtskilliga upplysningar angående
företagens ekonomiska ställning och av desamma tillämpade taxor
m. in. Ett dylikt bekantgörande av vissa uppgifter rörande distributionsföretag
har ansetts vara ett i åtskilliga fall ganska verksamt medel mot
oskäliga kraftpris.
Jag övergår nu till frågan, huruvida de av kommittén framlagda
förslagen nu böra bliva lag eller om de tilläventyrs böra anstå, till dess
frågan om reglering av kraftprisen kan upptagas till avgörande. Det kunde
synas olämpligt att nu införa eu lagstiftning, som törhända inom en ej
alltför avlägsen framtid bleve överflödig genom införandet av ett konces
Biliang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 202 käft. (AV 208.) 4
Att frågan
om prisreglering
ännu ej är
slututredd
behöver ej
föran leda
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
uppskov med
genomförandet
av
kommitténs
lagförslag.
Praktiskt behov
av dylika
stadgande!!.
sionssystem beträffande all kraftdistribution, eller som i allt fall i samband
med införandet därav skulle behöva undergå en omfattande revision.
Emellertid torde starka praktiska behov påkalla ett genomförande
snarast möjligt av lagbestämmelser i ämnet, liksom också frågan härom
i viss mån är oberoende av spörsmålet av en allmän reglering av kraftprisen
och om en mera genomförd koncessionslagstiftning på detta område.
Den allt vidsträcktare användning den elektriska kraften under senare
tid erhållit gör det till en angelägenhet av vikt, att abonnenternas
rättsförhållande till kraft distributörerna på ett betryggande sätt regleras
samt att ökad möjlighet beredes att belåna distributionsledningar. Den
praktiska vidden av denna fråga belyses därav, att, enligt av kommerskoll
egii elektriska inspektion lämnad upplysning, av andra än staten
utförda elektriska distributionsanläggningar numera representera ett värde,
som med säkerhet överstiger 100 miljoner kronor. Den genom kommitténs
förslag i utsikt ställda belåningsmöjligheten har väckt livlig
tillfredsställelse bland målsmännen för den elektriska industrin. Särskilt
lär denna fråga vara av betydelse för landsbygdens elektrifiering.
De talrika föreningar, vilka nu bildas på landsbygden för att frän
större transformatorstationer eller huvudledningar framdraga förgreningsledningar
till de olika gårdarna, hava ofta svårt att skaffa säkerhet för
de lån, som för ändamålet erfordras. Enligt uppgift skulle det för sådana
föreningar vara en stor besvikelse, om den möjlighet att finansiera
deras företag, som kommittéförslaget innebär, skulle undanskjutas till en
oviss framtid.
Det intresse, som riksdagen redan genom sin förut berörda skrivelse
av år 1907 ådagalagt för behovet att trygga avnämares rätt till kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk kraft, har också senare vid upprepade tillfällen
dokumenterats. När sålunda vid 1916 års riksdag en motion
väckts om bland annat sådan lagändring, att utfästelse om leverans av
elektrisk energi skulle kunna bliva föremål för inteckning, blev denna motion
visserligen av lagutskottet avstyrkt, men med den motivering, att det
av elektriska kraftkommittén avgivna betänkandet då var remitterat till
vederbörande myndigheter för yttrande, och att utskottet icke kunde tillråda,
att riksdagen i detta ärendets läge för sin del antoge lagförslag
i den riktning, motionären förordat. Samtidigt gav u tskott< t uttryck åt
sin förhoppning att, därest resultatet av kommittén s lagstiftningsarbete
i dess helhet icke kunde framläggas redan för 1917 års riksdag, Kungl.
Maj:t måtte, om sådant funnes möjligt, till särskild omprövning för riksdagen
framlägga lagförslag rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
bedermera bär riksdagen med anledning av en vid 1917 års riksdag
väckt motion i skrivelse den 15 juni 1917, n:r 363, anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen snarast möjligt framlägga lagförslag
rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft. I lagutskottets av
riksdagen åberopade och godkända utlåtande i ämnet framhöll utskottet
bland annat, att önskemålet om inteckningsskydd åt avtal om leverans för
viss fastighets behov av elektrisk kraft redan länge varit föremål för riksdagens
livliga anslutning, samt att med den utsträckning, vari den elektriska
kraften i våra dagar komme till användning, och med den ytterligare
utveckling, som på förevarande område uppenbarligen förestode, det
vore synnerligen angeläget, att frågan snarast möjligt vunne sin lösning,
så att det nuvarande osäkerhetstillståndet upphörde.
Om det följaktligen ur flera synpunkter är önskvärt, att kommitténs Lagstiftförslag
snarast möjligt förverkligas, gäller det emellertid att tillse, huru- .rrip^efett
vida härigenom en blivande mera allmän lagstiftning, eventuellt grun- ° eventuellt
dad ^ på koncession, skulle föregripas eller försvåras. Så torde icke bliva ^system"9"
förhållandet. De nu ifrågasatta bestämmelserna beröra nämligen icke
förhållandet mellan det allmänna och den enskilde, utan innefatta endast
en. reglering av vissa privaträttsliga frågor i syfte dels att trygga
de enskilda abonnenternas rätt att erhålla elektrisk kraft från viss anläggning,
dels att bereda de elektriska anläggningarnas ägare ökad möjlighet
att i kreditsyfte tillgodogöra sig anläggningarna, dels slutligen
att åvägabringa klarhet beträffande vissa allmänna frågor i avseende å
rättsförhållandet mellan abonnenterna och företagen. Det torde här förhålla
sig på samma sätt som vid den nya lagstiftningen på vattenrättens
område, vid vars behandling i statsrådet jag på sin tid framhöll, att densamma
endast syntes äga ett yttre samband med frågan om prisreglering
vid distribution av elektrisk kraft, samt att lagstiftarens rätt att oberoende
av. vattenrättslagstiftningens innehåll underkasta den salubjudna kraften
prisreglering vore obestridlig.
Då det sålunda synes mig lämpligt att oberoende av frågan om Allmän moonslarstiftning,
och reglering av kraftprisen nu upptaga till beband-hiagförslå-11
ling det av kommittén framlagda lagförslaget, anhåller jag att få i korthet ^en.
angiva min ställning till frågan, huruvida detta förslag innefattar en i och
för sig riktig lösning av de däri berörda frågorna eller om tilläventyrs
från praktiskt juridisk synpunkt någon annan lösning vore att föredraga,
dag vill därvid begränsa mig till frågorna om tryggande av abonnents rätt
att erhålla elektrisk kraft och om beredande av ökad möjlighet att i kreditsyfte
utnyttja elektrisk anläggning.
28
Kung!. Ma.j:ts proposition nr 208.
Den väg, på vilken kommittén sökt tillgodose förevarande tvenne
behov, innefattar eu anknytning till fastighetsinteckningsinstitutet, i det
att kreditgivare och avnämare hänvisas till att för tryggande av sin penningfordran
respektive sin rätt att erhålla elektrisk kraft söka inteckning
i den fastighet, varå stationen är belägen. Det nya i kommitténs förslag
är dels att möjlighet beredes att i fastighet vinna inteckning för rätt till
elektrisk kraft, dels att understationer och ledningar skola kunna genom
ett särskilt registreringsförfarande häntöras såsom tillbehör till viss huvudstation
och sålunda under vissa förutsättningar häfta för inteckningar i
den fastighet, varå denna är belägen.
Det är nu påtagligt, att man genom en dylik anknytning till inteckning
i fastighet icke kan fullt ut tillgodose de båda intressen, som här äro
i fråga. Om nämligen stationen är belägen å annans mark, är möjligheten
till mteckning, sådan kommittén avsett, utesluten, och även om stationen
själv tillhör markägaren och sålunda kan intecknas, så utgör det enligt
kommitténs förslag en förutsättning för ledningars och understationers hänförande
till stationen i egenskap av tillbehör, att äganderätten är förenad
i en hand. Med avseende å behovet att här skapa ett kreditobjekt synes
visserligen denna erinran äga allenast ringa betydelse, i det att den, som
har behov att på denna väg vinna kredit, också rimligen bör tillse, att
han hos sig förenar äganderätten till stationen och till understationer och
ledningar. Däremot synes berörda erinran äga en viss betydelse, när det
gäller °att undersöka, i vad mån förslaget tillgodoser abonnenternas intresse
att vinna reell säkerhet för sin rätt att erhålla elektrisk kraft. Sådan säkerhet
bereder förslaget icke, därest leverantören icke är ägare av såväl
stationen som ledningarna. Genom att anordna äganderättsförhållandena
på annat sätt än sålunda förutsatts, kan leverantören hindra avnämaren
att erhålla den realsäkerhet för leveransens fullgörande, som lagstiftningen
haft till ändamål att bereda.
Det torde emellertid icke vara möjligt att undgå dessa nackdelar
utan att framkalla olägenheter av vida allvarligare art.
Ville man undvika varje anknytning till det nuvarande systemet
för inteckning i fastighet, nödgades man tillskapa ett nytt slag av inteckningsbara
rättsobjekt och anordna en form av inteckning, närmast
sidoordnad med förlagsinteckning, i elektrisk station med dess tillbehör.
Inteckningar i den fastighet, varå stationen är belägen, skulle då icke
häfta vidCstationen, liksom de till stationen hörande ledningar och understationer
skulle svara för i stationen, men icke för i vederbörande fastighet
intecknad gäld. Ett dylikt system skulle emellertid icke vara tillfredsställande,
En kraftdistributör skulle, lika väl om stationen är lös egen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
29
dom som om den är av fastighets natur, kunna till abonnenternas förfång
så ordna äganderättsförhållandena, att stationer och ledningar komme att
tillhöra skilda personer. Någon egentlig vinst skulle i praktiken knappast
uppstå, därest sådan lagändring vidtoges, att inskrivning kunde erhållas i
station, som är lös egendom. Enligt uppgift lär nämligen i vårt land icke
finnas någon kraftstation, som icke är fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt.
Vad angår understationer kunna de ju, såsom kommittén
framhållit, förläggas på en fastighet, som tillhör stationens ägare. An
lättare skulle sistberörda anordning kunna genomföras, om, såsom jag tänker
föreslå, möjlighet beredes att expropriera mark för uppförande av elektriska
stationer.
Icke heller med hänsyn till behovet att i kreditändamål utnyttja
stationens ekonomiska värde skulle ett system av antytt slag vara att förorda.
För den å en viss fastighet belägna stationen skulle det nämligen
— under förutsättning att såsom vanligen tyckes vara fallet stationens ägare
jämväl är ägare till fastigheten — bliva omöjligt att i samma grad som
för närvarande kan ske utnyttja fastighetens kreditvärde, detta särskilt
under den ömtåliga byggnadstiden. Innan stationen är färdigbygd, skulle
det nämligen efter all sannolikhet möta svårigheter att vinna kredit mot
inteckningar i densamma. Inteckningarna i fastigheten åter bleve vida
mindre begärliga än för närvarande, därest de icke häftade vid den under
byggnad varande stationen.
Om sålunda det praktiska behovet synes påkalla, att inteckningarna
i den fastighet, varå huvudstationen är belägen, även må omfatta stationen,
återstår att överväga, huruvida icke till äventyrs den lämpligaste utvägen
vore att föreskriva, att alla till viss station hörande ledningar och understationer
vore att betrakta såsom tillbehör till den fastighet, varå huvudstationen
är belägen. Det vore sålunda fråga om att här genomföra en
anordning motsvarande den, som är gällande för järnvägar. Som bekant
föreskrives i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. in., att
enskild järnväg i hela sin utsträckning med därtill hörande mark samt
verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast
egendom, samt att såsom tillhörigheter till denna fasta egendom anses järnvägsägarens
för järnvägens drift anskaffade, under hans värjo varande eller
för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående bana använda lokomotiv,
vagnar, inventarier och förråd. I lag skulle då i överensstämmelse
härmed föreskrivas, att, i den män koncession meddelats för viss elektrisk
station med därtill hörande ledningar och understationer, dessa vore att i
och med sitt utförande betrakta såsom tillbehör till huvudstationen. Ve
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
derbörande företagare skulle därigenom tvingas att själv förskaffa sig äganderätten
såväl till den fastighet, varå huvudstationen vore belägen, som till
de koncessionerade ledningarna och understationerna.
Härigenom skulle man undgå hela det av kommittén föreslagna,
onekligen något betungande registreringssystemet. Likaså skulle härigenom
frågan om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning i händelse av innehavarens
obestånd onekligen kunna lösas på ett för abonnenterna fullt tillfredsställande
sätt. En regel av antydd art skulle emellertid möta allvarliga
invändningar. Först är nämligen att märka, att det ofta visat sig
vara ett praktiskt intresse, att understationer och delar av det till huvudstationen
hörande ledningsnätet kunna ägas av andra än huvudstationens
ägare. Därjämte må erinras, att införande av ett koncessionssystem för
elektriska distributionsanläggningar i enlighet med det, som nu tillämpas
beträffande järnvägar, i vårt land i någon mån skulle försvåras
därav, att den elektriska kraften ofta hämtas från långt avlägsna vattenkraftstationer,
samt att ett elektriskt distributionsnät sällan utgör någon
från andra sådana nät så bestämt avgränsad enhet som en järnväg i förhållande
till en annan dylik. Utan registrering — vare sig hos Kungl.
Maj:t eller annan myndighet — lär man knappast heller, åtminstone försåvitt
det gäller belåning av ledningsnät, kunna anordna ett fullt betryggande
samband mellan ledningar och stationer. Slutligen synes det med
avseende å förhållandet till redan bestående anläggningar möta avgörande
svårigheter att nu genomföra det antydda systemet. Så som förhållandena
nu äro ordnade, äro nämligen åtskilliga understationer tillbehör icke till
vederbörande huvudstation utan till den fastighet, varå de äro belägna.
Inteckningar i sistnämnda fastighet gälla sålunda även i understationen
och kunna icke utan ett särskilt relaxationsförfarande undantagas från att
gälla densamma. Överhuvud taget skulle det beträffande nu förefintliga
anläggningar endast efter särskild prövning kunna ifrågakomma att fastslå
anläggningens med därtill hörande understationers karaktär av en enhet.
Men det är just en sådan prövning, som enligt kommitténs förslag skall
föregå registreringen.
Beträffande nyssberörda prövning finner jag det i likhet med kommittén
ändamålsenligt, att prövningen icke direkt utföres av Kungl. Maj:t,
utan av särskild myndighet. Då kommitténs förslag jämväl i övrigt i stort
sett synes mig vara byggt på tillfredsställande grunder, har jag vid en
inom justitiedepartementet företagen överarbetning därav endast låtit verkställa
vissa mindre ändringar, som föranletts av avgivna yttranden eller
eljest synts påkallade.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att ifrågavarande
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft ävensom de därtill sig anslutande, av kommittén utarbetade förslagen
till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad
till fast egendom är att hänföra samt till lag om ändrad lydelse av 107 §
utsökning slag en nu måtte upptagas till fortsatt behandling. I sammanhang
med överarbetningen av dessa lagförslag hava inom departementet
upprattats förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den
Ib juni 1875 angående, inteckning, i fast egendom, lag om ändring i lagen
den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt samt laq om
andrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
1 beträffande de delar av förevarande lagförslag, vilka ansetts Speciell
kunna bibehållas vid den av kommittén förordade avfattningen, i huvudsak motiverin9-hänvisar till den av kommittén (sid. 99—169) givna motiveringen, o-år
jag nu att lämna en närmare redogörelse för de inom departementet
upprättade lagförslagen.
l:o) Lag
med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.
^ 1 och 2 §§.
1 , . ■li''ör1 abonnenters rätt till kontraktsenligt åtnjutande av Registren
e
ektnsk kraft har kommittén till en början sökt förebygga den risk abon-av elektriska
nenter löpa genom att elektriska kraftledningar och de stationer, från Stativ
vilka de utgå, kunna komma att tillhöra olika personer. Särskilt är faran nerhärför
stor, om ett kraftföretag, vars elektriska station är intecknad, skulle
göra _ konkurs. Om ledningarna äro lös egendom, kan det i sådant fall
lätt inträffa, att de säljas särskilt och ej i samband med den fastighet
vartill den station hör, från vilken ledningarna utgå. Om station och
ledningar sålunda komma att tillhöra olika personer, blir stationens äo-are,
för att kunna utan avbrott tillhandahålla abonnenterna avtalad kraft,''hänvisad
att söka träffa överenskommelse med den som inropat lednino-arna.
Att träffa en sådan överenskommelse kan säkerligen i många fall°bliva
vanskligt. Det kan tänkas att — såsom ock inträffat — inroparen av
ledningarna begagnar sin gynnsamma ställning för att tilltvinga sm allt
för hög ersättning för ledningarnas överlåtande till stationens ä^are^eller
deras användande för kraftöverföring till abonnenterna. De ökade utgif
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 298
ter, som härav kunna förorsakas stationens ägare, torde abonnenterna i
sista hand få vidkännas.
I ändamål att förhindra detta missförhållande har kommittén bland
annat föreslagit, att elektriska ledningar och till desamma anslutna
transformatorstationer och andra understationer skola kunna göras till
tillbehör till en elektrisk station, med vilken de stå i sammanhang. Detta
skulle beträffande understationer alltid och vad angår ledningar i regel
ske genom registrering å stationen. I allmänhet skulle ledningar och
understationer bliva tillbehör till den station, från vilken kraiten utgåi.
men medelst registrering skulle de även kunna hänföras till en mottagningsstation.
Registreringen har kommittén föreslagit skola verkställas
av kommerskollegium.
Vad kommittén sålunda föreslagit har vunnit gillande av de
myndigheter och korporationer, vilka avgivit yttranden över betänkandet.
I åtskilliga yttrandén har emellertid hemställts, att möjligheten
att göra stationer till tillbehör till andra stationer matte ytterligare
utsträckas." Sålunda hava svenska vattenkraftföreningen samt svenska teknologföreningen
och svenska elektricitetsverksföreningen framhållit, att, om
en kraftstation matar till densamma anslutna ledningsnät, kommitténs
berörda förslag visserligen utgjorde en tillfredsställande lösning, men att detta
däremot icke vore förhållandet, därest två eller flera kraftstationer arbetade
på samma ledningsnät. Utgjorde nämligen det sistnämnda tillbehör till
den kraftstation, som först byggts, skulle en station, som sedermera
uppfördes för att under samarbete med den första kraftstationen tillgodose
ökat behov av elektrisk kraft, å en exekutiv auktion betinga
jämförelsevis ringa pris, om den nye ägaren riskerade, att den 1 sta.
tionen alstrade kraften icke skulle kunna distribueras genom det till
den ursprungliga stationen hörande ledningsnätet. Jämväl tryggheten föi
abonnenter att utfå tillräcklig mängd energi skulle minskas, om den sist
utförda kraftstationen icke komme att tillhöra distributionsföretaget. Vattenkraftföreningen
har för den skull föreslagit, att jämväl en eller flera
huvudstationer måtte kunna göras till tillbehör till en annan huyudstation.
Särskilt lämpligt vore det, säger föreningen, om ångkraftstationer, som
ofta vore avsedda att tjäna som reserv, kunde utgöra tillbehör till en
vattenkraftstation. Teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen anse,
att det vore ändamålsenligt, om vederbörande kraftledningsnät kunde bliva
tillbehör eller samfällighet till samtliga på nätet arbetande stationer.
Departe- Vad angår vattenkraftföreningens förslag torde föga vinnas med att
mentschefen. en vattenkraftstation skulle kunna i likhet med en understation genom
registrering i juridiskt avseende skiljas från den fastighet, å vilken den
Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 3o
är belägen, samt göras till tillbehör till en annan station. Själva vattenkralten
lär nämligen icke kunna genom registrering skiljas från den fastighet,
över vilken vattnet framrinner, och utan vattenkraft har en vattenkraftstation
löga värde. Däremot kunde det tänkas, att en bränslekraftstation
skulle kunna ifråga om registrering å annan station jämställas
med understation. Men om de vattenkraftstationer, som avse att förstärka
energien från den ursprungliga kraftstationen, icke kunna genom registrering
hänföras till densamma, skulle ändock icke alla de stationer, som
leverera kraft till ett gemensamt distributionsnät, kunna sammanföras till
ett helt, och man skulle således icke genom registrering av blott bränslekraftstationer
nå det mål vattenkraftföreningen avser, liedan det att
genom registrering i juridiskt avseende skilja en understation från den
fastighet, varå den är belägen, och göra stationen till tillbehör till en
annan station lär vara något, som är för vår livsåskådning ganska
främmande. Understationer hava dock merendels mindre värde i jämförelse
med bränslekraftstationer och kunna stundom härutinnan i någon
män likställas med dyrbarare ledningsstolpar. Eu understation avser
icke heller i regel att tjäna något ändamål för den fastighet, å vilken
den är belägen, utan det är mera beroende på en tillfällighet, att en sådan
station förlagts på en viss fastighet. Eu bränslekraftstation är däremot,
vad angår samhörigheten med den fastighet, varå den uppförts, att
jämställa med en fabriksanläggning och har oftast ett synnerligen högt
värde. På grund av de skäl, som sålunda anförts, anser jag mig icke
höra föreslå någon ändring i kommitténs förslag därom, att endast understationer
skulle kunna genom registrering hänföras till annan station.
Vad angår förslaget att göra ett ledningsnät till gemensamt tillbehör
till flera kraftstationer, torde, även om en sådan anordning skulle
kunna juridiskt genomföras, därigenom icke vinnas den fördel, som teknologföreningen
och elektricitetsverksföreningen hålla före. I fall kraftstationer,
som förut ägts av samma distributionsföretag, komma att tillhöra
skilda ägare, och dessa icke kunna komma överens om hur kraften
skall framföras på ett för distributionsföretaget förut gemensamt ledningsnät,
torde det vara förenat med allt för stora svårigheter att genom särskilda
föreskrifter ordna detta förhållande. Några lagbestämmelser i den
av teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen föreslagna riktningen
lära därför icke böra ifrågakomma.
Om sålunda någon utvidgning av registreringen, på sätt nu ifråga- Registrering
satts, icke bör äga rum, synes emellertid å andra sidan möjligheten att ä^?rngt*[io“Q''
registrera understationer kunna något utsträckas utöver vad kommitténs so*” är''lös
förslag innebär. egendom.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 höft. (AV 298.) 5
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Till följd av svårigheten att avgöra, huruvida inteckningshavares rätt
är beroende av registrering av en å arrenderat område belägen station, har
kommittén föreslagit, att endast understation, som är tillbehör till fastighet,
tillhörig huvudstationens ägare, skulle kunna registreras. Uti sitt utlåtande
har kommerskollegium anfört, att det kan ifrågasättas, om nämndavillkor
behöver fasthållas i de fall, då någon tvekan ej förefinnes därom
att inteckningshavares rätt ej beröres av registreringen. I fråga om flertalet
transformatorstationer, som av distributionsföretag uppföras på annan
tillhörigt område, anser kommerskollegium dylik tvekan ej finnas. Dessa
stationer — vanligen helt små och ej upptagande mera plats än en järnstolpe
— hava i regel aldrig tillhört ägaren av det område, där de äro uppförda.
De hava alltså städse utgjort lös egendom och kunna ej vara belastade
med fastighetsinteckning. Något hinder för deras inregistrering på huvudstationen
på samma sätt som ledningar anser kommerskollegium därför ej behöva
ifrågakomma. Anläggningens ägare skulle då ej behöva förvärva en de!
små fastigheter av några kvadratmeters areal, och man skulle även ernå eu
enklare registrering. Stundom förekommer ock, fortsätter koinmerskollegium,
att transformatorstationer måste uppföras på område, som ej kan
av huvudstationens ägare förvärvas med äganderätt t, ex. på en gata eller
allmän plats, på kronomark, i en annans byggnad o. s. v. Det är tydligen
av vikt, att även sådana understationer må kunna inregistreras på huvudstationen.
Även om expropriationsrätt komme att stadgas för transformatorstationer,
torde, säger kommerskollegiura, fullständig äganderätt till erforderligt
område väl ej under alla förhållanden kunna erhållas.
Enligt vad från sakkunnigt håll upplysts, pläga, vid anordnande
av bygdedistribution av elektrisk kraft, till företagen hörande transformatorstationer
merendels för nedbringande av kostnaderna placeras på arrenderat
område. Mindre transformatorstationer äro nämligen jämförelsevis
lätta att flytta, därest vid utgången av den tid, under vilken besittningsrätt
till marken förvärvats, ny upplåtelse icke skulle kunna erhållas. Bleve
kommitténs förslag lag, skulle det följaktligen ofta bliva nödvändigt för
stationens ägare att förvärva de markområden, varå stationerna äro belägna.
Kostnad och besvär skulle härigenom förorsakas distributionsföretagen.
Äro åter transformatorstationer, såsom stundom händer, belägna å gator
eller allmänna platser inom städer och liknande samhällen, skulle registrering
enligt kommitténs förslag helt och hållet förhindras, enär ägaren av
en sådan station i regel endast lär kunna få nyttjanderätt till det område,
vilket upptages av stationen. Man torde följaktligen böra bereda möjlighet
till registrering även av understationer, som ej äro fast egendom, därest registreringsmyndigheten
(kommerskollegium) i det särskilda fallet kan för
-
35
Kungl. Mnj:ls proposition nr 2t>8.
vissa sig om. att inteckningshavares rätt icke beröres av registreringen.
Att avgöra detta, torde i de flesta fall icke möta någon större svårighet.
Visas t. ex. för kommerskollegium, att den fastighet, varå stationen är
uppförd, allt sedan detta skedde, icke tillhört stationens ägare, har stationen
allt ifrån början varit lös egendom, och de, vilka hava inteckning i den
fastighet, å vilken stationen är belägen, kunna icke hava någon rätt till
stationen.
På grund av vad sålunda anförts har sådan ändring vidtagits i kommitténs
förslag, att jämväl understationer, som icke äro tillbehör till fastighet,
skola kunna registreras.
Kommittén har föreslagit, att registrering av ledningar och under-Tomträtt bär
stationer skulle kunna ske å huvudstation, som är fast egendom. Med vatten fallssådan
station har kommittén ansett böra likställas station, belägen å om- rätt.
rade, som upplåtits med vattenfallsrätt. Vattenfallsstyrelsen har ansett
detta riktigt, men ifrågasatt, om ej även tomträtt bör berättiga sin innehavare
att genom registrering vinna ökade belåningsmöjligheter. Fall
kunna tänkas, säger vattenfallsstyrelsen, då i ett förstadsområde, där kommunen
äger marken och med tomträtt upplåter smärre lotter, invånarna
sammansluta sig till ett distributionsbolag i avsikt att inom samhället distribuera
ström. Hinder torde ej i lag möta, fortsätter vattenfallsstyrelsen,
att tomt för stationen till bolaget upplåtes med tomträtt, och att sålunda
bolaget skulle hava intresse av att kunna belåna såväl tomten med huvudstation
och ledningar som eventuella understationer. Jämväl för det fall,
att ett industriellt företag uppfört sina anläggningar å en med tomträtt
förvärvad fastighet, anser vattenfallsstyrelsen möjlighet böra förefinnas, att
få de företaget tillhöriga ledningar, som föra kraft till anläggningen,
antecknade såsom tillbehör till densamma.
På de av vattenfallsstyrelsen anförda skäl anser jag, att ledningar Departeoch
understationer böra kunna registreras även å elektrisk huvud.station, men schefen.
belägen å mark som upplåtits med tomträtt. För undvikande av upprepningar
har emellertid den förändringen vidtagits i kommitténs förslag,
att T eu särskild paragraf (28 §) föreskrives, att vad som stadgas om elektrisk
station, som utgör tillbehör till fastighet, skall äga motsvarande tillämpning
å elektrisk station, som är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt,
samt att inteckning för rätt till elektrisk kraft i tomträtt eller vattenfallsrätt
skall införas i tomträttsprotokoll och tomträttsbok. Därjämte hava erforderliga
hänvisningar gjorts i inteckningsförordningen samt lagen om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt, Genomföras dessa förändringar,
36
Lednings
hänförande
till station
utan registre
ring.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:tJ> proposition nr 298.
skulle i lagens övriga delar blott behöva meddelas bestämmelser rörande
elektrisk station, som hör till fastighet.
Såsom förut omförmälts, skulle enligt kommitténs förslag eu lednings
hänförande såsom tillbehör till en station i regel ske genom registrering.
Endast härigenom kan en ledning hänföras förutom till utgångsstationen
jämväl till en mottagningsstation eller till en av flera utgångs- eller mottagningsstationer.
För att trygga abonnenters rätt, för den händelse ägaren
av ett ledningsnät underlåter att registrera detsamma, har kommittén
emellertid i 7 § av sitt lagförslag intagit vissa allmänna bestämmelser,
varigenom ledning utan registrering hänföres till station, varifrån ledningen
utgår. Kommittén har nämligen här föreslagit att, om registrering
icke ägt rum, starkströmsledning skall utgöra tillbehör till den station,
varifrån ledningen utgår och överför kraft, förutsatt att stationens ägare
jämväl äger ledningen. Vad angår understations hänförande såsom tillbehör
till annan station, skulle detta däremot endast kunna ske genom
registrering, enär det blott vid ett sådant förfarande vore möjligt att, innan
eu station hänföres till en annan fastighet än den, vara den är belägen,
inhämta samtycke av dem, vilka tilläventyrs hava inteckning i sistnämnda
fastighet.
Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att, därest 7 § bibehålies,
den bör göras till buvudstadgande och därefter angivas, huru ledningar,
som icke enligt den allmänna bestämmelsen äro tillbehör till huvudstation,
kunna få denna karaktär genom registrering. Emellertid synes
det vattenfallsstyrelsen tvivelaktigt, om stadgandet i 7 § bör bibehållas.
Ur rättssäkerhetens intresse vore det, säger vattenfallsstyrelsen, eu given
fördel, om en person, vilkens rätt därav beröres, kunde iios viss myndighet
vinna upplysning om alla de ledningar och understationer, som utgöra
tillbehör till en huvudstation. I praktiken synes det styrelsen
också lätteligen komma att råda tvekan, huruvida en ledning utan vidare
är tillbehör till viss station eller om registrering härför är nödvändig.
Ur abonnenternas synpunkt vore det därför, yttrar vattenfallsstyrelsen,
fördelaktigt, om en lednings hänförande till viss station alltid skedde
genom registrering. Skulle huvudstationens ägare icke vilja söka registrering,
trots att denna även för honom torde i de flesta fåll vara förenad
med fördel, kunde abonnent bliva genom ett uttryckligt lagbud berättigad
att hos domstol få föreläggande vid vite för huvudstationens ägare att
söka registrerering i analogi med lagfartsföreläggande.
Aven kommmerskollegium har uttalat liknande synpunkter.
Det skydd de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 7 § skulle
erbjuda abonnenter är ganska litet betryggande. Enär understationer icke
37
Kung}. Maj:ts proposition nr 298.
utan registrering kunna bliva tillbehör till annan elektrisk station, men
den elektriska strömmen, innan den kan användas av en abonnent, merendels
måste passera en transformator för att erhålla sådan spänning, som
kan användas vid förbrukningen, skulle föreskriften i 7 § i regel icke
åvägabringa ett sammanhängande helt av hela ledningskomplexet från kraftstationen
till abonnentens egendom. Mången gång skulle det även bliva
svårt för en abonnent att förvissa sig om, att ledningen tillhör huvudstationens
ägare och alltså är tillbehör till stationen. Och även om abonnenten
kan erhålla bevis om att så är förhållandet, skulle detta, utan att
abonnenten kunde göra något åt saken, kunna ändras genom att ägaren
iiV huvudstationen avyttrade ledningen. Av samma skäl är stadgandet i
7 § utan egentlig betydelse, även när det gäller att belåna en ledning.
Enär vidare registrering av en ledning är fördelaktig för ägaren av huvudstationen
särskilt med hänsyn till möjligheten att på ett betryggande sätt
göra ledningen till pant vid belåning, synes det av kommittén utarbetade
lagförslaget böra sålunda förändras, att 7 § utgår och i stället skyldighet
ålägges ägare av eu huvudstation att söka registrering av honom tillhörig
ledning samt understation, varigenom kraft skall tillhandahållas annan!
■Stadgande härom har intagits i 2 §. Sedan sådan registrering ägt rum,
skulle densamma pa- grund av bestämmelserna i 3 § icke ensidigt kunna
upphävas av huvudstationens ägare.
Skall en allmän registreringsskyldighet av distributionsledningar
åläggas den, som från en station tillhandahåller elektrisk energi, bör emellertid,
såsom kommerskollegium påpekat, registreringen så ordnas, att den
icke blii1 betungande för stationens ägare. Så skulle emellertid bliva fallet,
om denne vore skyldig att låta registrera varje ledning, i den mån den
. „ •bå bör blott ske beträffande de stora huvudledningarna.
Ifråga om förgreningsledningar synes mig kommerskollegium böra kunna
förordna, att, i den mån ägaren av eu huvudstation inom visst område
ansluter förgreningsledningar till vissa huvudledningar, de förra skola
anses vara registrerade på stationen, i den mån de tillhöra ägaren och förutsättningarna
för registrering i övrigt äro för handen. Vid meddelande
av sådant beslut bör kommerskollegium föreskriva de särskilda villkor, som
böra, fordras, för att förgreningsledningar skola, utan att varje särskild
sådan ledning registreras, innefattas i registreringen av huvudledningen.
Därest ägaren av den station, varifrån kraft levereras till annan,
underlåter att söka registrering, bör han av kommerskollegium kunna, på
yrkande av den, till vilken kraften upplåtits, vid vite föreläggas att fullgöra
sin skyldighet.
Beträffande skyldighet, att söka registrering bör understation likstäl -
38
Kung!. Maj:ts proposition nr 298.
las med ledning, för den händelse för registreringen icke fordras medgivande
av inteckningshavare. Sådant medgivande bör nämligen den, vilken
distribuerar kraft, icke vara pliktig anskaffa. Därest abonnent hös kommerskollegium
anhåller, att kraftdistributör måtte åläggas söka registrering
av honom tillhörig ledning eller understation, får kommerskollegium genom
kraftdistributörens hörande förskaffa sig underrättelse om, huruvida
förutsättningarna för registrering åro för handen, dill följd av den kännedom
de under kommerskollegium lydande elektriska inspektörerna hava
om elektriska ledningar och stationer inom sina respektive distrikt, bör
det icke bliva svårt för kommerskollegium att avgöra, om registreringsskvldighet
föreligger.
3 och 6 §§.
Registrerings Av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Skaraborgs och
rättsverknin- Västmanlands län har anmärkts, att av kommitténs lagförslag ej tydligt
gar'' framgår, vilken rättsverkan registreringen skulle hava. Denna anmärkning
Departe- Syneg i viss män befogad. 1 5 § av kommitténs förslag stadgas, att, om
ledning eller understation registrerats såsom hörande till viss station, vad
sålunda registrerats å stationen skall hänföras till densamma, såvitt ej
ändring eller upphävande av registreringen beviljats i den ordning uti
4 § föreskrives, eller registreringen av domstol förklarats icke hava bort
ske och förty vara utan verkan. Enligt 4 § fordras åter för ändring ellei
upphävande av registrering samtycke av dem, vilka hava inteckning för
fordran eller för rätt till elektrisk kraft i fastighet, inom vars område
stationen är belägen. Däremot behöves enligt lagförslaget intet medgivande
av abonnenter, vilkas rätt kan vara beroende av ändring eller upphävande
av registreringen. Då emellertid registreringen avser att trygga
icke blott inteckningshavare utan även abonnenter, vilka icke hava inteckning
torde sådant tillägg böra göras till lagen, att vederbörande abonnenter
lämnas tillfälle att yttra sig, innan kommerskollegium meddelar
beslut rörande ansökning om vidtagande av åtgärd, som förut nämnts. I
fall ansökningen bestrides av abonnent, lär kommerskollegium icke böra
bevilja densamma, såvida kollegium finner, att abonnentens säkerhet att
utfå‘ avtalad mängd elektrisk kraft väsentligen minskas genom ändring
eller upphävande av registreringen. Däremot lär ett bifall till ansökningen
icke böra vara uteslutet, även om bestridande från någon abonnent
skulle inkomma. Fall kunna nämligen inträffa, då en åtgärd av ifrågavarande
slag kan vara till fördel för det stora flertalet abonnenter, fastän
en eller annan abonnents ställning därigenom försämras. Kommerskolle
-
Kungl. Maj:t$ proposition nr 298. 39
gium bör därför hava fria händer att avgöra ansökningen efter förekommande
omständigheter.
Med hänsyn till den ändring av bestämmelserna rörande registrering,
som sålunda om förmälts, torde den paragraf, som behandlar registreringens
rättsverkningar, böra hava sin plats framför de §§, vari meddelas
föreskrifter om vad som i varje särskilt fall fordras för registrering
eller ändring eller upphävande av registrering.
I 5 §, som motsvarar 3 § i kommitténs förslag, meddelas bestämmelse
avseende att förhindra, att ledning eller understation registreras å
mer än en station.
4 och 7 §§.
Enär innehavare av de inteckningar, vilkas rätt kan beröras av registrering
av en understation, böra lämna sitt samtycke till registreringen,
har kommittén i sitt lagförslag föreskrivit, att inteckningshandlingarna
skola företes i huvudskrift inför registreringsmyndigheten, på det att denna,
om ett skuldebrev är av löpande natur, måtte kunna förvissa sig om,
att innehavaren av skuldebrevet givit sitt samtycke till registreringen.
Kungl. Majrts befallningshavande i Stockholms län har häremot
erinrat, att det är allmänt bekant, hur svårt det är att förmå inteckningsliavare
att lämna från sig sina originalhandlingar. Detta kan, säger Kun ad.
Maj:ts befallningshavande, ofta vara nog för att förmå en inteckningshavare
att vägra ett medgivande, som han annars gärna skulle lämna. Enligt
befallningshavandens mening måste därför ovillkorligen en utväg anordnas
att kunna undvika ett uppvisande av inteckningar i original inför
registreringsmyndigheten. Detta synes Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunna gå för sig på det sätt, att originalinteckningen uppvisas för notarius
publieus och i tillräcklig omfattning intages i dennes protokoll jämte
det medgivande, som skall lämnas.
Att för registrering av understation fordra, att eventuella inteckningar
skola i huvudskrift företes inför kommerskollegium, skulle givetvis i
flera fall försvåra registreringen och sålunda motverka det mål, som man
avser att vinna genom densamma. Men att, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms län ifrågasatt, medgiva att inteckning finge
företes inför notarius publieus istället för inför registreringsmyndigheten
synes mindre lämpligt, då notarius publieus i övrigt icke har någon befattning
med inskrivningsväsendet beträffande fastigheter. Istället torde
llegiatreringsärendets
bohandling
i
kommerskollegium.
Handlingar,
som skola bifogas
ansökning
om registrering.
Departe
mentschefen-.
40
Kuniji. Maj:ts proposition nr 29S.
möjlighet att uppvisa inteckning vid underrätt kunna medgivas, i likhet
med vad som äger rum i åtskilliga fall enligt förordningen den lö juni
1875 angående inteckning i fast egendom. Samma möjlighet bör då även
beredas, när innehavare av inteckningar, som besvära en huvudstation,
skola höras över ansökning om ändring eller upphävande av en å huvudstationen
verkställd registrering av ledning eller understation.
Enär inteckningshandlingar icke behöva företes vid lednings registrering
och alltså ej kunna förses med bevis härom, hav kommittén ansett,
att bevis icke heller bör åtecknas dem om att registrerad ledning
eller understation överförts å annan huvudstation, eller att registrering
eljest upphävts. Skall emellertid inteckning för erhållande av medgivande
till registrering eller upphävande eller ändring av sådan åtgärd kunna
företes jämväl inför annan myndighet än kommerskollegium, måste inteckningen
förses med bevis om medgivandet. Eu person, som blivit innehavare
av inteckningen efter dess uppvisande vid domstol, men innan registreringsåtgärden
vidtages, skulle eljest kunna vara i okunnighet om det
förändrade värde, inteckningen tilläventyrs kommer att erhålla, sedan registreringsåtgärden
verkställts. Men skall inteckning, som uppvisas
inför domstol, förses med bevis härom, torde även så böra ske med inteckning,
som företes inför kommerskollegium. Att, då det gäller ändring
eller upphävande av registrering beträffande huvudstation, inteckningar
komma att förses med bevis härom, fastän desamma icke åtecknats bevis
om att ledning eller understation registrerats å huvudstationen, kan icke
undvikas vid det föreslagna sättet för registreringens ordnande, men torde
icke medföra oläglighet av sådan betydelse, att ett ändrat förfaringssätt
behöver föreslås. I enlighet med vad sålunda anförts har ändring skett i 4
§ liksom i 6 §, vilken sistnämnda motsvarar 4 § i kommitténs förslag. Därjämte
har tillagts en ny paragraf, 7 §, angående rätt att uppvisa inteckningshandling
inför underrätt i stället för hos kommerskollegium.
På grund av det förenklade registreringsförfarande, som i enlighet
med vad förut anförts stundom skulle komma till användning, har 4 §
vidare så ändrats, att karta endast behöver företes över huvudledningar
och därtill hörande understationer. Ytterligare har i paragrafen vidtagits
eu ändring med anledning av att understationer, vilka äro lös egendom,
i vissa fall skulle kunna registreras.
O
9 §•
innebörden Kommittén har i 8 §, som motsvarar denna §, meddelat närmare be
av
»elektrisk gtämmelse om vad i lagen avses med station och vartill alltså ledningar kunna
station. > ° °
Kungi. Maj:ts proposition nr 298.
41
anknytas såsom ett sammanhängande helt. Huvudsakligen för att kunna
skydda även distributionsföretags abonnenter har kommittén givit uttrycket
»station» en så vidsträckt betydelse, att däruti innefattas icke blott station,
varuti frainställes elektrisk kraft, utan även alla de stationer, varest kraften
så förändras, att den bliver lämplig till förbrukning, eller vilka blott tjäna
till att fördela kraften. Men enär ett helt ledningsnät skulle kunna
anknytas till elektrisk anläggning, varom här är fråga, har kommittén
ansett, att anläggningen måste vara av den betydenhet, att den kan
benämnas station. Huruvida en station är för handen eller ej torde, säger
kommittén, icke bliva svårt att i varje särskilt fall avgöra. »Station»
kan anläggning icke benämnas, om den ej är förlagd i eu byggnads
låt vara av enkel beskaffenhet. Sålunda anser kommittén det uppenbart,
att en stolpe med tillhörande apparat för exempelvis transformering
av den elektriska strömmen icke är en station. Ett mindre distributionsföretag,
som önskar anknyta sina ledningar till en viss station, får alltså
icke begagna sig av exempelvis en stolptransformator utan måste anbringa
transformatorn uti en om också aldrig så liten byggnad. Någon avsevärt
ökad kostnad åsamkas enligt kommitténs mening därigenom icke företaget.
Gentemot vad kommittén sålunda anfört hava teknologföreningen
och elektricitetsverks föreningen framhållit, att det måste anses vara oriktigt,
att en transformatorstation ej skulle kunna betraktas såsom understation,
om transformatorn är anbragt på stolpar, men väl om den är inbyggd
i ett skjul eller hus, varför en ändring härutinnan svnes föreningarna
önskvärd.
Skånes handelskammare anser upprätthållandet av den utav kommittén
angivna åtskillnaden mellan transformatorstation och stolptransformator
icke vara ändamålsenlig. En anläggning bestående av en stolptransformator
kan nämligen i vissa fall vara betydelsefullare och avse
distribution av större kraftbelopp än en transformatorstation, som är anbringad
uti en byggnad. Om byggnad, fortsätter handelskammaren, skulle
erfordras omkring en transformator för att densamma skulle utgöra station,
skulle man av enbart formella skäl nödgas i dylika fall tillgripa ett
utföringssätt, som under vissa förhållanden kunde i tekniskt avseende
vara ofördelaktigt och ägnat att medföra onödiga kostnader.
Kommerskollegium framhåller, att, då stolptransformatorer bliva allt
vanligare även för ganska stora effekter, och många företag uteslutande
använda sådana transformatorer, det vore lämpligast om den av kommittén
avsedda begränsningen finge bortfalla.
Jämväl från vattenfallsstyrelsen har under hand framhållits, att det
är önskvärt, att eu stolptransformator likställes med en transformator
Bihang
till riksdagens protokoll 1920, 1 sand. 252 höft. (Nr 299.) 6
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
station, då detta skulle underlätta landsbygdens elektrifiering. Vattenfallsstyrelsen
anlägger i regel icke distributionsledningarna till abonnenterna,
utan detta sker genom deras egen försorg. För sådant ändamål
bruka abonnenterna bilda distributionsföreningar, vilka anskaffa det kapital,
som erfordras för ledningarnas iordningställande. Denna kapitalanskaffning
skulle dock väsentligen underlättas, därest distributionsföretagens ledningar
kunde belånas. Om kommitténs förslag bleve lag, skulle en sådan belåning
sällan kunna äga rum, emedan distributionsföreningarna i allmänhet
icke äga någon station, till vilken ledningar kunna bliva tillbehör. De
transformatorstationer, från vilka distributionsledningarna utgå, tillhöra
nämligen vattenfallsstyrelsen, och styrelsen kan icke avyttra stationerna
till abonnenterna, så att dessa skulle kunna å desamma registrera sina
ledningar, alldenstund styrelsens långlinjer passera genom transformatorstationerna,
samt dessa ofta användas icke blott för matning av distributionsföreningarnas
ledningsnät utan jämväl till att förse särskilda ledningar för
kommuner och industrier med kraft. Däremot höra till distributionsföreningar
alltid en eller flera stolptransformatorer, å vilka distributionsledningarna
kunna registreras, i fall sädana stolptransformatorer likställas med stationer.
Departe- Visserligen kan, såsom kommittén antytt, en stolptransformator genom
mentschefen. att piaceras j en mindre byggnad för ganska ringa kostnad förvandlas till en
station, enligt den definition, som kommittén givit på detta begrepp. Men
enär de distributionsföreningar, vilka erhålla kraft vare sig från statens eller
enskilda kraftnät, äro särdeles talrika, skulle dock sammanlagda kostnaden
för uppfyllande av en juridisk formalitet icke bliva så obetydlig, och då
något absolut hinder icke lär möta att i registreringshänseende likställa
en stolptransformator med en transformatorstation, har i sådant avseende
gjorts ett tillägg till 9 §. Något behov att likställa en å en stolpe anbragt
kopplingsanordning med station lär icke förefinnas. Vad angår omformare
och ackumulatorer lära sådana icke placeras å stolpar utan förläggas alltid
i byggnader.
10 §.
Förtydliga!)- I sammanhang med framställande av önskemålet att en stolptrans
de
av vad formator måtte likställas med en transformatorstation, hava teknologförehå™förar
un ningen och elektricitetsverksföreningen hemställt om ettförtydligande rörande
last egeDdom. Vad gom vjd en kraftstation ingår i fastigheten, så att alla maskiner och
dylikt, vilka äro erforderliga för kraftstationens drift, bliva betraktade
såsom delar av fastigheten. Föreningarna påpeka exempelvis, att eljest en
på rullar stående transformator möjligen skulle hänföras till lös egendom
och skiljas från stationen, vilket tydligen ej borde förekomma.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
I 3 § av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom Departeär
att hänföra stadgas, att till fabrik eller annan för industriell verksam- Tufm.
het inrättad byggnad hör varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt
redskap, som för sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden
berett underlag, så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar.
Därest omförmälda förutsättning är för handen, äro maskiner i en
kraftstation redan enligt nu gällande lagbestämmelser tillbehör till den fasta
egendomen. De i en elektrisk station befintliga transformatorer och kopplingsapparater
äro emellertid ofta — för att lätt kunna utbytas, i fall de
brännas sönder — placerade på rullar, och det synes tvivelaktigt, om de
i så fall enligt nu gällande lag äro att hänföra till fastigheten. Enär de
emellertid, därest de tillhöra stationens ägare, icke vid en försäljning böra
skiljas från stationen, har i förslaget under 10 § införts ett särskilt stadgande,
varigenom föreskrives, att såsom tillbehör till elektrisk station anses
alla dess ägare tillhöriga, i stationen befintliga och för dess drift
erforderliga maskiner, transformatorer och apparater, även om de eljest
icke enligt lag räknas såsom tillbehör till byggnad.
11 §•
Förevarande §, som motsvarar 9 § i kommitténs förslag, innehåller inteckning
bestämmelser om inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft. För jjjf ®^aejrh^
innebörden av sådan inteckning har jag i det föregående redogjort. rätt till
elektrisk
kraft.
12 §.
Uti den paragraf (10), som i kommitténs förslag motsvarar föreva- Företräde till
rande paragraf, har kommittén bland annat intagit en bestämmelse att, erhållande av
därest någon för samma tid till flera upplåtit rätt till elektrisk kraft och kraft''
den ej räcker för alla, den har företräde till erhållande av kraft, till vilken
upplåtelse först skedde.
Beträffande nämnda bestämmelse hava Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jönköpings och Älvsborgs län samt Smålands och Blekinge handelskammare
anmärkt, att föreskrift borde meddelas för det fall, att upplåtelse
skett till flera abonnenter samma dag, men det sedermera befinnes,
att upplåtaren icke kan tillhandahålla alla dessa abonnenter den avtalade
kraftmängden. Det har ifrågasatts, att i sådan händelse kraften borde
fördelas proportionellt.
Ifrågavarande av kommittén föreslagna bestämmelse är hämtad från Departe1
kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vari stadgas, att, mtrf^he''
om någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt till sin fastighet åt flera.
44
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 298.
den upplåtelse skall hava företräde, som först skedde. Liksom beträffande
nämnda stadgande icke göres något undantag, för det fall att upplåtelse ägt
rum till flera personer å samma dag, synes någon inskränkning i den av
kommittén föreslagna bestämmelsen ej böra äga rum. En person, som från
en kraftstation fått upplåtelse av elektrisk kraft, kan hava förvissat sig om,
att den i stationen tillgängliga kraften då var tillräcklig för att tillgodose
hans behov. Det torde för den skull icke vara riktigt, att, därest kraftstationens
ägare senare samma dag upplåter kraft till annan, den, till
vilken upplåtelse först skedde, möjligen till följd av den senare upplåtelsen
icke skall få ut hela sitt behov av kraft. I händelse av tvist lär det
icke vara omöjligt att bevisa, att en upplåtelse av kraft skett tidigare
samma dag än eu annan.
Företräde till Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har vidare an
krafwi^fö/sett,
till ifrågavarande paragraf bör göras ett tillägg, varigenom före
''längning
av skrives, att i fråga om kontrakt, som förlängts, företrädesrätt till erhållande
kontrakt. av kraft vaknas från den dag det ursprungliga kontraktet upprättades.
Departe- Enär den av handelskammaren ifrågasatta företrädesrätten synes
met/enhe berättigad, har ett tillägg gjorts till paragrafen i det av handelskammaren
angivna syftet. Det företräde till erhållande av kraft, som sålunda skulle
komma att äga rum beträffande förnyade kontrakt, bör dock endast avse
den kvantitet kraft, som upplåtits genom det ursprungliga kontraktet. Har
kraftmängden genom det nva kontraktet ökats, bör företrädesrätten till
erhållande av den överskjutande kraftkvantiteten räknas från det avtalet
förlängdes.
13 §.
Avtals upp- Genom denna paragraf, som motsvarar 11 § i kommitténs förslag,
de^viss tid regleras förhållandena vid avbrott av leverans av elektrisk kraft i sådana
till följd av fall, då i vederbörande kraftkontrakt bestämmelser i dessa avseenden saknas.
torce maienre-Bland de slag av force majeure, som fritaga upplåtaren från åtagande att
leverera elektrisk kraft under den tid hindret varar, har uti ett av de avgivna
yttrandena föreslagits skola i lagtexten införas allmän arbetsinställelse
och krig.
Departe- Av* motiven till kommittébetänkandet framgår, att kommittén avsett,
me/enCÄe" allmän arbetsinställelse och krig skola jämställas med de i paragrafen
uppräknade fall av force majeure, vilka befria upplåtare från leverans av
kraft under den tid hindret varar. Genom att i paragrafen bland exempel
på force majeure upptaga jämväl allmän arbetsinställelse och krig
skulle paragrafens avfattning även bliva mera överensstämmande med 9
Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 45
kap. 41 § i vattenlagen, vilken paragraf avhandlar de fall, då överförande
av kraft, som lämnas i ersättning för vattenkraft, upphör till följd av
force majeure. Jag har fördenskull låtit vidtaga det ifrågasatta tillägget.
Utav nåp-a av de inkomna yttrandena frsftngår vidare, att det råder
tvekan, huruvida vattenbrist skall anses såsom händelse, vilken icke kunnat
med iakttagande av vanlig försiktighet förekommas, och alltså befria
upplåtaren från hans åtagande under den tid hindret varar.
Uppenbart torde vara, att till sådan händelse i regel icke får räknas
vattenbrist. Det i våra vattendrag vissa årstider förekommande lågvattenståndet
är något, vartill en kraftupplåtare måste taga hänsyn vid försäljning
av kraft från en vattenkraftstation. Vid upplåtelse av sådan kraft
brukar också skiljas mellan så kallad prima kraft, som är tillgänglig året
om, och sekunda kraft, som blott levereras, när vattentillgången är riklig.
Om sålunda, därest icke förbehåll i avtalet därom stadgats, de mera
regelbundet återkommande lågvattenperioderna icke få befria upplåtare från
skadestånd, därest han ej kan fullgöra åtagen kraftleverans, kan det dock
tänkas fall, då till följd av alldeles särskilda naturförhållanden uppstår
vattenbrist, som upplåtaren icke skäligen bort förutse. I sådana fall
bör vattenbrist kunna jämföras med de i paragrafen angivna fall av force
majeure. Ett förtydligande av paragrafen i den riktning, sålunda antytts,
har för den skull vidtagits.
För att av paragrafens avfattning tydligt måtte framgå, att, därest
hinder för kraftens tillhandahållande ej undanröjts utan oskäligt uppehåll,
abonnenten skall vara berättigad icke blott att frånträda avtalet, utan även
att erhålla ersättning för eventuell skada, har ett tillägg i sådant avseende
gjorts till paragrafen. Givet torde vara att, i vad angår skadeståndsfrågan,
bedömandet, huruvida uppehåll med hindrets undanröjande är att anse
som oskäligt, bör ske med hänsyn till omfattningen av det arbete, som
erfordras för att återställa den elektriska anläggningen i brukbart skick
eller eljest undanröja uppkommet hinder.
14 §.
Uti denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommitténs förslag, har
kommittén intagit föreskrift bland annat, att deri, som fått rätt till elektrisk
kraft åt sig upplåten, må å annan överlåta den rätt, som honom
sålunda tillkommer.
Fn dylik rätt till överlåtelse har kommittén ansett kunna föreskrivas,
när det är fråga om en så opersonlig rätt som att erhålla
elektrisk kraft.
Överlltelse
av avtal.
a
4fi
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Vattenfallstyrelsen och Skånes handelskammare samt Västernorrlands
och Jämtlande läns handelskammare hava mot paragrafen anmärkt, att det
icke för upplåtaren är likgiltigt, vem som använder kraften, enär skilda
abonnenter kunna taga dénsamma i anspråk i högst olika omfattning och
på olika sätt. Sådant tillägg till paragrafen har därför ifrågasatts, att den
nye avnämaren av kraft ej må utnyttja densamma på sådant sätt, att därigenom
upplåtaren för en och samma betalning måste leverera betydligt
större antal kilowattimmar än den förre kraftförbrukaren skulle kunnat
bei*äknas använda.
Departe- Gent emot vad sålunda anförts kan erinras, att, därest icke avtalet
meTfen. lägger hinder i vägen därför, samma abonnent, t. ex. en fabrik, kan förändra
sin tillverkning, så att betydligt större kraftkvantitet uttages än
från början varit avsett och på för upplåtaren mindre fördelaktigt sätt än
förut. Häremot, liksom mot att en ny abonnent, till vilken rätt till elektrisk
kraft överlåtits, förfar på samma sätt, får upplåtaren skydda sig genom
bestämmelser i avtalet. Någon ändring av paragrafen torde därför
icke böra vidtagas.
15 §.
Avtals upp- I denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommitténs förslag, hava
frånträdande me(ldelats bestämmelser, för det fall att abonnent försättes i konkurs.
vid konkurs. Därvid har bland annat föreskrivits, att borgenärerna i sådan händelse äga
uppsäga avtalet till upphörande en månad efter uppsägningen, samt att,
därest uppsägning ej sker sist å trettionde dagen från inställelsedagen i
konkursen, borgenärerna skola svara för avtalets fullgörande till den avtalade
tidens utgång eller intill dess avtalet av annan anledning må upphöra
att gälla.
Vad angår denna bestämmelse har Gottlands handelskammare erinrat,
att meningen icke torde vara, att borgenärerna under den angivna förutsättningen
med egna medel skola bliva ansvariga för avtalets fullgörande,
utan att de allenast med konkursboets tillgångar komma att häfta härför.
Departe- Det lär vara uteslutet, att förevarande bestämmelse skulle av dom
We/e»CÄe"
sf°larna sa tolkas, att borgenärerna personligen och icke blott med konkursboets
medel skola ansvara för avtalets fullgörande. Då vidare i 2
kap. 33 § av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, som är förebild
till ifrågavarande stadgande, förekommer uttrycket »borgenärerna» och icke
»konkursboet», lär någon ändring av paragrafen icke erfordras i anledning
av vad Gottlands handelskammare anfört.
47
Kungl. May.ts proposition nr 298.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att upplåtaren är Förlängning
berättigad att, efter anmälan till konkursförvaltningen, omedelbart från- av den tid’
träda avtalet, såvida icke denna ställt eller inom en vecka, efter det sådan ^onklrebo”
anmälan gjorts, ställer av överexekutor godkänd pant eller borgen för ^‘ ställa
avtalets fullgörande, intill dess tre månader förflutit från inställelsedagen, att fortfaran
Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare har hemställt, de kraftatt
omförmälda tidsbegränsning av en vecka måtte ändras till 14 dagar’
alldenstund en vecka synes handelskammaren vara allt för kort tid, särskilt
för orter i Norrland med postgång endast ett par gånger i veckan.
Enär den ifrågasatta utsträckningen av omförmälda tid icke torde DepartevåHa
upplåtaren någon väsentlig olägenhet, lär tiden, på sätt handelskam- me^schemaren
hemställt, kunna bestämmas till fjorton dagar istället för, såsom /6”''
kommittén föreslagit, en vecka.
16 och 17 §§.
I 11 § hava intagits bestämmelser om att inteckning kan meddelas Avtals bei
fastighet till säkerhet för rätt att från station erhålla elektrisk kraft st*°d,vid
Såsom villkor för inteckning har uppställts fordran på medgivande av fastighet.^
ägaren av den fastighet, varuti inteckning skall ske. Härigenom har man
avsett att åstadkomma, att inteckning i regel endast beviljas till säkerhet
för stol re abonnenter. Det lär nämligen huvudsakligen vara för sådana
abonnenter som det är av betydelse att kunna erhålla inteckning till säkerhet
för avtal om rätt till elektrisk kraft. Abonnenter, vilka blott använda
elektrisk ström i mindre omfattning, hava merendels kontrakt på kort tid,
t. ex. på ett år, eller med kort uppsägningstid. Inteckning till säkerhet
för sådana avtal skulle därför för dem vara av ringa betydelse, tv även
om de skulle kunna och vilja för bibehållande av sin rätt ikläda sig den
risk, som en bevakning å exekutiv auktion alltid innebär, har ju ny
ägare av kraftstationen, som vill ändra kontraktsvillkoren eller bliva fri
från avtalet, alltid möjlighet att genom dess uppsägning nå detta mål.
Därtill kommer en annan omständighet. Ett kraftföretag, som självt
distribuerar sin kraft, torde avsluta åtminstone flera hundra kontrakt om
smäire leveianser av elektrisk kraft. Inteckningsböcker och gravationsbevis
skulle därför kunna bliva väl ohanterliga, i fåll var och en, som
med ett kraftföretag uppgjort skriftligt avtal om leverans av en mindre
kvantitet kraft, utan vidare skulle hava rätt att inteckna detta i kraftföretagets
fastighet.
Möjligheten att belåna eu fastighet skulle även helt visst försvåras,
om kanske hundratals krafträttsinteckningar hade bättre förmånsrätt än
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
den penninginteckning, som skall pantsättas. Alt åter från innehavarna
av alla dessa inteckningar erhålla medgivande till postponering skulle
säkerligen vara förenat med svårigheter, oavsett att kostnaden skulle bliva
betydande.
Vad angår kontrakt om större leverans av elektrisk kraft, äro förhållandena
olika. Sådana kontrakt avslutas i regel på minst 20 år, och
inteckningsmöjlighet bör för den skull för deras innehavare vara en verklig
fördel. Då antalet av ifrågavarande kontrakt även måste vara jämförelsevis
litet, bör icke heller på grund av deras mängd möta något hinder
mot deras intecknande.
Enär mindre abonnenters rätt till avtalad elektrisk kraft alltså i
regel icke skulle tryggas genom inteckning, har av kommittén föreslagits,
att de i stället skola skyddas genom föreskrift, att vid frivillig överlåtelse
av fastighet med tillhörande station, varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen
upplåtits, rättigheten utan särskilt förbehåll skall vara gällande mot
den, som blivit ägare av fastigheten.
Vid försäljning av fastighet å exekutiv auktion skulle i borgenärsförteckning
upptagen rätt att erhålla elektrisk kraft från station hörande
till fastigheten bliva gällande, vare sig försäljningen skett med eller utan
förbehåll om rättighetens bestånd. Har emellertid försäljningen ägt rum
utan sådant förbehåll, skulle dock inroparen, därest han finner priset å
den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande
eljest ofördelaktiga och överenskommelse om ändring i villkoren icke kan
träffas med rättighetens innehavare, kunna påfordra, att villkoren för
kraftens tillhandahållande fastställas av en särskild nämnd.
Emot de sålunda föreslagna stadgandena hava anmärkningar gjorts
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län, vattenkraftföreningen,
teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen samt ett flertal handelskammare.
Särskilt hava betänkligheter framhållits mot att ointecknade
avtal skola bliva gällande, även om en station sålts exekutivt utan förbehåll
om deras bestånd. Man har ansett, att en sådan bestämmelse skulle
försvåra belåning av inteckningar i kraftföretag, då en ny ägare av stationen
icke skulle kunna efter gottfinnande höja de pris, som skola betalas
av de förutvarande abonnenterna, eller upphöra med distribution av kraften
och i stället använda den på annat sätt.
Vattenkraftföreningen har ifrågasatt, att mindre abonnenter skulle,
i stället för på det av kommittén föreslagna sättet, skyddas genom att till
deras förmån i kraftföretag beviljas gemensamma inteckningar, som skulle
anförtros åt någon myndighet, såsom kommerskollegium eller domhavanden
i orten, och att varje abonnent, som ville åtnjuta den säkerhet in
-
• Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 49
teckningen medför, hade att hos samma myndighet låta anteckna sitt
kontrakt.
Vad till en början angår det av vattenkraftföreningen framställda för- Departeslaget,
att mindre abonnenter skulle tryggas medelst för dem gemensamma in- ^e/en
teckningar, synes detta förslag icke vara något lämpligt sätt att lösa frågan.
Att tvinga abonnenter från alla delar av vårt vidsträckta land att vända
sig till kommerskollegium för registrering av sina kontrakt, skulle vara att
vålla dem alltför mycket besvär, och domhavandena torde knappast kunna
åläggas ett så betydande och för deras egentliga verksamhet främmande
arbete som registreringen skulle innebära. Men även om registreringsförfarandet
skulle kunna på något praktiskt sätt ordnas, skulle berörda
slag av inteckning antagligen i de flesta fall bliva till föga gagn för
abonnenterna. De kraftkvantiteter, som varje särskild grupp av mindre
abonnenter tager i anspråk, äro nämligen jämförelsevis obetydliga, och
sådana abonnenter torde därför sällan för att bevaka sina inteckningar vid
exekutiv auktion vilja påtaga sig den risk och de stora kapital utlägg, som
förvärvandet av en större kraftstation medför.
Mot kommitténs åsikt att blott kontrakt om leverans av större
mängder elektrisk kraft i regel skulle intecknas har i övrigt uti de avgivna
yttrandena icke framställts någon invändning. De av kommittén
till stöd för dess ståndpunkt anförda skälen synas också vara övertygande.
Men skall inteckning alltså icke i allmänhet användas för tryggande av
mindre abonnenters rätt, synes detta lämpligen kunna ske i anslutning
till det av kommittén framlagda förslaget till reglering av inropares ställning
efter exekutiv auktion.
Kommitténs förslag i denna punkt går ut därpå, att i borgenärs- Kommerskoiförteckning
upptagen rätt till elektrisk kraft från station, som säljes exe- stämmakrift"
kutivt, skall bliva gällande, evad försäljningen skett med eller utan för-priset, när en
behåll om rättighetens bestånd. Samtidigt har kommittén för det fall, att^ggnäig sälta
försäljning kommit till stånd utan sådant förbehåll, i fastighetskreditens exekutivt.
intresse hemställt om ett visst förfarande, varigenom en ny ägare av fastigheten
kan få förlustbringande avtal ändrade, därest godvillig uppgörelse
med vederbörande abonnent härom icke kan träffas. Kommittén har
därvid föreslagit, att inropare av fastigheten skall, därest han finner priset på
den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest
ofördelaktiga, och överenskommelse om ändring i villkoren icke kan träffas
med rättighetens innehavare, äga påfordra, att de villkor, under vilka kraft
skall under avtalstiden tillhandahållas, skola bestämmas av en särskild
nämnd. För denna har kommittén föreslagit bestämmelser i huvudsaklio
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 käft. (AV 298.) 7
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
överensstämmelse med dem, som i lagen den 12 maj 1917 om expropriation
meddelats för expropriationsnänmd. Ehuru kommitténs bestämmelser
rörande nämnden äro synnerligen vidlyftiga, hava åtskilliga av de hörda
myndigheterna och korporationerna hemställt om kompletterande föreskrifter
i vissa avseenden.
Departe- Då förutsättningen för att nämndens yttrande skall påkallas är, att
ments- en elektrisk station sålts exekutivt, men det är att hoppas, att detta i
cbefm. framti(]eri liksom hittills ytterst sällan skall inträffa, synas de frågor, som
skulle hänskjutas till nämnden, kunna överlämnas till avgörande av någon
redan befintlig myndighet, utan att densamma till följd därav koinme att
betungas med något avsevärt ökat arbete. Då kommerskollegium förfogar
över tjänstemän, som äro sakkunniga inom förevarande område,
samt ämbetsverket, såsom icke affärsdrivande, intager en fullt opartisk
ställning till kraftprisen, synes en lämplig utväg att lösa frågan vara, att
åt kommerskollegium uppdrages att avgöra de ärenden, som enligt kommitténs
förslag skulle hänskjutas till nämnden. Härigenom skulle jämväl
undvikas några av kommittén föreslagna bestämmelser, mot vilka anmärkning
framställts av, bland andra, teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen.
Dessa hava nämligen gjort invändning mot kommitténs förslag,
att skälen för nämndens beslut ej skulle få uppgivas samt att beslutet
icke skulle kunna överklagas. I båda dessa avseenden skulle ske ändring,
därest avgörandet uppdrages åt kommerskollegium.
Abonnents Uti sitt avgivna utlåtande har vattenfallsstyrelsen hemställt om viss
avfalffulf ändring i 16 § (14 § i kommitténs förslag). Styrelsen har erinrat, att
görande hålla kommittén efter förebild av 2 kap. 31 § nyttjanderättslagen föreskrivit,
åe8ndinäf<iareatt> om kraftupplåtaren överlåter sin affär å annan, kraftemottagaren kan
Oelektrisk6 förbehålla sig rätt att fortfarande hålla sig i skadeståndsväg till den uranläggning.
Sprunglige upplåtaren, om den nye icke synes honom vara lika vederhäftig.
Då ett dylikt förbehåll aldrig kan medföra någon nackdel för
emottagaren, finnes, säger vattenfallsstyrelsen, all anledning antaga, att
kraftabonnenter komma att begagna sig därav i stor utsträckning. Det
synes emellertid vattenfallsstyrelsen kunna sättas i fråga, om full likställighet
råder mellan arrendatorn-jordägaren och kraftemottagaren-kraftupplåtaren
i dessa fall. Leveranskontrakt å elektrisk energi kunna gälla
ända upp till fyrtio år, varemot för jordarrende legotiden torde vara avsevärt
kortare — i genomsnitt omkring tio år. Kommer så härtill, att
den ursprunglige upplåtaren måhända är ett aktiebolag, som i samband
med affärens ombildning och utvidgning önskar överlåta rörelsen till annat
bolag, skulle dylika förbehåll vålla hinder vid det gamla bolagets likvidering.
Även av en enskild person kan det måhända synas obilligt att be
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
gara, att han och haris stärbhusdelägare i tjugo eller trettio år, sedan han
lämnat en distributionsrörelse, skall stå i ansvar för fullgörande av betydande
leveranskontrakt. Kraftemottagarens intressen synas vattenfallsstyrelsen
i dessa fall bliva tillbörligen tillgodosedda, om den ursprungliga
upplåtarens ansvarighet kunde upphävas genom ställande av säkerhet, som
av myndighet godkändes, eller ock nämnda ansvarighet endast gällde viss
tid t. ex. tre år, med rätt för kraftemottagare, som anmält förbehåll, att
inom viss tid uppsäga energikontraktet till upphörande i och med ansvarstidens
utgång.
Den av vattenfallsstyrelsen gjorda anmärkningen synes icke böra föranleda
någon ändring i kommitténs förslag. Den avvikelse från allmänna
rättsgrundsatser, som av vattenfallsstyrelsen ifrågasatts, torde knappast
vara av något tvingande behov påkallad, och skulle måhända i enstaka fall
kunna utnyttjas av en anläggnings ägare i syfte att vinna befrielse från
ofördelaktiga avtal.
Ehuru man, i enlighet med vad förut anförts, icke torde kunna inskränkning
eftergiva den av kommittén föreslagna skyldigheten för den, vilken in- nnder^iiken
ropat en elektrisk station på exekutiv auktion, att fortfarande ansvara för inroparen av
i borgenärsförteckning upptagen rätt till elektrisk kraft, synes denna ^liTkraft^
skyldighet kunna något mildras. station är
Vattenkraftföreningen har anfört, att, därest berörda skyldighet icke göra^ffrutyakan
ersättas av rätt för mindre abonnenter att erhålla för dem gemen- rande avtal
samma inteckningar, risken för den, som har penninginteckning i statio- av elektrisk
nen, borde i någon mån begränsas, nämligen så, att han, om han inropar kraft,
den intecknade kraftstationen, icke blir bunden att leverera kraft för hur
lång tid som helst. Om abonnenterna, fortsätter vattenkraftföreningen,
hava mycket långa kontrakt, kan risken givetvis bliva avsevärd för inteckningshavaren.
Det borde vara tillräckligt, att den nya ägaren av kraftstationen
blir skyldig att leverera kraft under så lång tid, att abonnenterna
kunna under densamma skaffa sig kraft på annat håll. En tid
av tre år borde, enligt vattenkraftföreningens mening, vara för abonnenterna
tillräcklig, och den, som inropat en fastighet på exekutiv auktion,
bör alltså hava möjlighet att uppsäga abonnenternas kontrakt att upphöra
tre år efter uppsägningen.
En begränsning av inroparens ansvarighet för en föregående ägares Departeförbindelser
angående kraftleverans, i huvudsaklig överensstämmelse med mentschefen
vad vattenkraftföreningen ifrågasatt, torde icke väsentligt försämra mindre
abonnenters rätt. Såsom förut omförmälts, gälla deras avtal i allmänhet
endast för kortare tidsperioder. Vad som för dem är viktigt är att
de icke, om en elektrisk station sålts exekutivt, ställas inför valet att
Departe
ments
chefen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
omedelbart få kraftleveransen avbruten eller att betala de pris, som den
nye ägaren av stationen begär. Särskilt sedan statens kraftledningar erhållit
den utsträckning, som är tillämnad under de närmaste åren, torde
det för mindre abonnenter, därest de få tillräcklig tid på sig, icke vara
omöjligt att på skäliga villkor få kraft från annat håll. På det att tiden,
under vilken stationens nye ägare är pliktig leverera kraft på de av kommerskollegium
eller, därest besvär ägt rum, av Kungl. Maj:t bestämda
villkoren, under alla förhållanden måtte bliva tillräcklig för abonnenterna,
torde den emellertid böra fastställas till fem år, i stället för, såsom vattenkraftföreningen
föreslagit, tre år. Till paragrafen har för den skull gjorts
ett tillägg, varigenom föreskrives, att, därest inroparen anser jämväl de av
kommerskollegium eller, om besvär över beslutet anförts, av Konungen
fastställda villkoren för den elektriska kraftens tillhandahållande ofördelaktiga,
han äger att inom ett år, efter det kommerskollegii beslut vunnit
laga kraft eller beslut av Konungen meddelats, uppsäga avtalet till upphörande
fem år efter uppsägningen, därest så lång tid av avtalet återstår.
18 §.
Förhand- I enlighet med vad kommittén föreslagit beträffande nämnden bör
11 k^mmcis-01 Part yga att inför kommerskollegium andraga vad han aktar nödigt, ävenkoiiegium.
som kommerskollegium hava rätt att inhämta yttrande av sakkunnig. Av
samma skäl, som kommittén (sid. 154) anfört för att utgifterna för nämnden
skulle betalas av den, som påkallat dess tillsättande, torde kostnaden
för sakkunniga, vilka anlitas av kommerskollegium, böra gäldas av den
elektriska anläggningens nye ägare, vilken begärt kommerskollegii fastställande
av villkoren för erhållande av kraft från anläggningen.
20 §.
Tiden för I förevarande paragraf, som motsvarar 33 § i kommitténs förslag,
av''d™''ut av stadgas, enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, att, om den av
kommerskoi- kommittén föreslagna nämnden föreskriver ändring av villkoren för erskrivna
änd- hållande av elektrisk kraft, innehavare av rätt till sådan kraft är pliktig
rade kon- att från och med dagen efter den, då nämndens beslut varder honom av
trakorenU" inroparen delgivet, betala det pris och ställa sig till efterrättelse de övriga
villkor nämnden bestämt, såvida han icke vill frånträda avtalet och därom
inom tre månader efter delgivningen meddelar inroparen underrättelse.
Vattenfallsstyrelsen har nu framhållit, att det, särskilt om det gäller
större abonnenter, kan bliva svårt för kraftleverantören, i fall abonnenten
Kung!. Maj:ts proposition nr 298.
53
upphör att taga kraft omedelbart, efter det han meddelat inroparen underrättelse,
att han vill frånträda avtalet. Billigheten synes vattenfallsstyrelsen
fordra, att även kraftleverantören får någon tid på sig att ordna
kraftförsäljningen till annan eller eventuellt träffa ny uppgörelse med den
förre abonnenten. Då under denna tid det gamla avtalets villkor böra
fortfarande gälla, kart, säger vattenfallsstyrelsen, en sådan anordning icke
bliva betungande för abonnenten. Längden av denna frist anser vattenfallsstyrelsen
ej böra göras kortare än tre månader.
Vad vattenfallsstyrelsen sålunda anfört synes förtjänt av beaktande, Departeoch
har fördenskull ett tillägg gjorts till paragrafen i det av vatten- chefen.
fallsstyrelsen angivna syftet.
21 §.
Uti denna paragraf, som motsvarar 34 § i kommitténs förslag, med-Uppvällande
delas föreskrift, att, om elektrisk distributionsanläggning utmätes eller av- Elektrisk anträdes
till konkurs, särskild förvaltning kan förordnas att omhändertaga läggning utoch
förvalta anläggningen eller den del därav, från vilken kraft tillhanda- a™tarätts till
hålles annan. Därvid har bland annat föreslagits, att kostnad, som åtgår konkurs.
för den särskilda förvaltningen och ej betäckes av inflytande avgifter eller
andra inkomster, skall gäldas och på anfordran förskjutas av den eller
dem, som framställt yrkande om förordnande av förvaltare eller som i
skriftlig handling, ingiven till förvaltare, förklarat sig vilja, oaktat utmätningen
eller konkursen, erhålla elektrisk kraft från anläggningen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län har i fråga om
nämnda stadgande erinrat, att det synes böra tydligt uttryckas, att förskjutande
av kostnad för tvångsförvaltning bör ske oberoende av om avgifter
och andra inkomster beräknas kunna inflyta, enär det eljest mången
gång torde bliva svårt för sysslomännen att reda sig under den första
tiden av förvaltningen.
Med anledning av vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands Departelän
sålunda anfört har sista stycket av paragrafen sä omarbetats, att tydligt
framgår, att de, vilka vilja hava kraft från anläggningen, skola vara
pliktiga förskjuta de kostnader, som åtgå för den särskilda förvaltningen,
även om dessa kostnader sedermera kunna betäckas av inflytande avgifter
och andra inkomster. Vidare har, på grund av ett uttalande av vattenfallsstyrelsen,
gjorts ett tillägg till paragrafen, varigenom stadgas, att annan
än den, som deltager i gäldandet av kostnaden för den särskilda förvaltningen,
icke är berättigad att genom nämnda förvaltning erhålla elektrisk
kraft. Givetvis står det dock förvaltningen fritt att lämna även
Bestämmelserna
om
tvångsförvaltning
enligt
ntsökningslagen
skola icke
äga tillämpning
å elektrisk
distributionsanläggning.
Uppehållande
av elektrisk
anläggnings
drift, då denna
avbrutits
till följd av
tredska eller
oförmåga av
anläggningens
ägare.
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
andra abonnenter kraft, därest förvaltningen anser det fördelaktigt för anläggningens
ekonomi eller eljest. På det att de, vilka i särskild skriftlig
handling förklara sig vilja hava kraft, icke måtte vara i okunnighet om,
att verkan av denna förklaring är den, att de skola deltaga i gäldande av
kostnaden, har ytterligare sista stycket av paragrafen så omformulerats,
att den skriftliga förklaringen skall innehålla, att vederbörande vill erhålla
kraft mot deltagande i kostnaden. Slutligen har med anledning av en
anmärkning av vattenfallsstyrelsen föreskrivits, att tvist om fördelning av
omförmälda kostnader skall prövas av överexekutor.
22 §.
I enlighet med vad i 18 § av förordningen den 15 oktober 1880,
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg in. in., föreskrives beträffande särskild förvaltning av utmätt
järnväg, har i denna § intagits en bestämmelse, att vad i 7 kap. utsökningslagen
är stadgat om tvångsförvaltning av fast egendom icke skall
äga tillämpning i fråga om fastighet, vartill hör elektrisk anläggning, från
vilken rätt till elektrisk kraft tillkommer annan.
23 §.
I denna paragraf, som motsvarar 35 § enligt kommitténs förslag,
meddelas bestämmelser för uppehållande av elektrisk anläggnings drift,
när denna avbrutits til följd av tredska eller oförmåga av anläggningens
ägare. I sådant fall skulle överexekutor efter hörande av anläggningens
ägare och inhämtande av yttrande från kommerskollegium äga förordna eu
eller flera sakkunniga män att omhändertaga och under viss tid förvalta
anläggningen eller del därav. Då i 9 kap. 38 § vattenlagen redan finnes
en likartad bestämmelse, för den händelse avbrott sker i överföring av
kraft, vilken enligt 9 kap. 13 och 14 §§ vattenlagen tillkommer någon
såsom ersättning för förlorad vattenkraft, har i förevarande paragraf intagits
en föreskrift, att vad i paragrafen stadgas icke äger tillämpning
å de fall, då avbrott äger rum i leverans av kraft, som tillkommer någon
enligt 13 eller 14 § av 9 kap. i vattenlagen.
Enligt kommitténs förslag skulle åläggande av vite för underlåtenhet
att fullgöra åtagen leverans av elektrisk kraft icke kunna förekomma,
om i avtalet finnes stadgad viss påföljd för dylik underlåtenhet. Då emellertid
skyldigheten att leverera kraft synes böra i alla avseenden effektivt
kunna utkrävas av fastighetens ägare, oberoende av vad som må vara av
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
talat mellan denne och enskild avnämare, har paragrafens avfattning
ändrats i överensstämmelse härmed. En annan sak är, att överexekutor
vid sin prövning givetvis bör taga hänsyn till innehållet av förefintligt
avtal i avseende å påföljden för uraktlåten kraftleverans.
25 §.
Denna paragraf, som motsvarar 37 § enligt kommitténs förslag, Förvaltares
innehåller bestämmelser angående redovisning för den särskilda förvalt- redovisniDg''
ningen. Beträffande klander av redovisningen hade kommittén föreslagit,
att sådant skulle, vid talans förlust, resas genom stämning inom nittio
dagar, sedan redovisningen avgavs.
Med anledning av anmärkningar, som av Kungl. Maj:ts befallnings- Departehavande
i Malmöhus län och vattenkraftföreningen framställts mot berörda mentschefenstadgande,
har det ändrats därhän, att tiden för klander av förvaltares
redovisning beräknas från den dag vederbörande erhållit del av densamma.
28 §.
Motivering till denna paragraf har lämnats i det föregående. Den Elektrisk stanärmare
regleringen av inskrivningen av inteckning i tomträtt eller vatten- JjSbewTtm
fallsrätt torde böra ske i administrativ ordning. tomträtt eller
vattenfallsrätt,
likställes
med elek
-
Vidare har jag att anmäla förslag till
trisk station,
som hör till
fastighet.
2:o) Lag
om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast
egendom är att hänföra.
Med anledning av att elektriska ledningar och understationer skulle
kunna bliva tillbehör till annan fastighet än den, vara de äro belägna,
bar kommittén föreslagit ett tillägg till 3 § i lagen angående vad
till fast egendom är att hänföra. Genom detta tillägg hänvisas till att i
förevarande lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till
elektrisk kraft meddelas föreskrift angående vad i visst fall skall anses
höra till elektrisk station. Sedan i 10 § av sistnämnda lag, vid dess om
-
56
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 298.
arbetning inom justitiedepartementet, på förut anförda skäl intagits en
bestämmelse att till elektrisk station höra alla dess ägare tillhöriga, i
stationen befintliga och för dess drift erforderliga maskiner, transformatorer
och apparater, även om de icke äro att anse såsom fast egendom,
är omförmälda tillägg betingat jämväl av detta stadgande.
3:o) Lag
om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen.
Enär enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna rätt till
elektrisk kraft skulle kunna upptagas i borgenärsförteckning, som omförmäles
i 107 § utsökningslagen, har kommittén framlast förslag om erforderlig
ändrad lydelse av denna paragraf. Därest förslaget blir upphöjt
till lag, torde emellertid ändringar behöva vidtagas jämväl i 100 och 111 §§
utsökningslagen, och har därför förslag härom utarbetats.
4:o) Lag
om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom.
Enligt 11 § i lagen med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt
till elektrisk kraft skulle inteckning för beståndet av sådan rättighet kunna
meddelas i den ordning och under de villkor, förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom stadgar i fråga om inteckning
till säkerhet för avtal angående nyttjanderätt till fast egendom. Är rätten
till elektrisk kraft betingad till förmån för viss fastighet, skulle inteckning
kunna fastställas i den ordning och under de villkor, som i nyssnämnda
förordning föreskrivas rörande inteckning för servitutsavtal. Enär
emellertid förslaget, för det fall att krafträttsinteckning icke skall meddelas
såsom servitut, för fastställande av inteckning förutsätter skriftligt medgivande
av fastighetens ägare, har i 39 § av inteckningsförordningen intagits
en hänvisning, att angående inteckning till säkerhet för rätt till
elektrisk kraft är särskilt stadgat.
Kungl. Maj:ts preposition nr 298.
57
5:o) Lag
om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattpn
fallsrätt.
Då enligt förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft inteckning för sådan rätt skalle kunna meddelas
även i tomträtt och vattenfallsrätt, kunde det ifrågasättas att i la^en
den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt intaga fullständiga
stadganden angående krafträttsintecknings meddelande i likhet
med vad som nu är förhållandet i fråga om inteckning för fordran. Men
då det särskilt av praktiska skäl ansetts önskligt, att alla bestämmelser,
som avse att trygga rätt till elektrisk kraft, sammanföras i en lag samt
föreskrifterna rörande krafträttsinteckning i fastighet därför intagits i lagen
med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft, har
så äyen skett beträffande krafträttsinteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
1 lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt
har därför endast intagits en hänvisning att rörande inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt till säkerhet för rått till elektrisk kraft är särskilt
stadgat.
6:o) Lag
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Redan 1907 års riksdag hemställde i skrivelse den 30 april 1907, Exproprianr
93, att expropriation av jord måtte medgivas utom, såsom hittills, för
ledningars framdragande jämväl för kraftstation, dammfästen, vattenled- stationer,
ningar och dylikt. Expropriationslagstiftningskommittén framlade också i
sitt betänkande förslag till sådana ändringar i lagen den 27 juni 1902
om elektriska anläggningar, att de av riksdagen uttalade önskemålen skulle
bliva uppfyllda.
1 den proposition, nr 46, till 1913 års riksdag, varigenom kommitténs
förslag första gången underställdes riksdagens prövning, yttrade
departementschefen beträffande förevarande fråga, att det av kommittén
framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse av lagen om elektriska
anläggningar hade till ändamål dels att tydligare än förut bestämma gränsen
mellan expropriation enligt den allmänna expropriationslagen och enligt
1902 års lag dels att genomföra den av riksdagen i skrivelse den 30 april
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 252 käft. (Nr 298.)
8
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
1907 begärda förändring, att expropriation måtte kunna medgivas, utom för
elektriska ledningars framdragande, jämväl för kraftstationer, dammfästen,
vattenledningar o. dyl. Berörda riksdagsskrivelse hade, yttrade departementschefen
vidare, varit föremål för behandling även i ett den 17 december 1910
avgivet kommittébetänkande med förslag till vattenlag m. m. I motiveringen
till nämnda förslag hade anförts, att den av riksdagen ifrågasatta lagändringen
knappast syntes hava sin plats i 1902 års lag. Rätten att å främmande
fastighets grund fästa damm eller göra ledning för vattnet erfordrades
icke allenast där fråga vore om vattnets användande såsom kraftkälla vid
en elektrisk kraftstation. Av lika stor betydelse syntes det mången gång
vara, att vattnets tillgodogörande på annat sätt underlättades genom medgivandet
av en dylik rättighet. Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt
att införa bestämmelse härom i en lag, som handlade uteslutande om
elektriska anläggningar, synnerligast som under lagens tillämpningsområde
folie även andra dylika anläggningar än de, vid vilka kraftkällan utgjordes
av ett vattenfall. I viss mån gällde detsamma i fråga om rätten till utmål
för kraftanläggning. Stadganden i förevarande hänseende hade sin
naturliga plats i sammanhang med lag föreskrifter rörande de villkor, under
vilka ett tillgodogörande av vatten Unge äga ruin. Av det sålunda anförda
syntes departementschefen framgå, att frågan, i vad mån och på
vilket sätt syftet med riksdagens berörda framställning borde tillgodoses,
icke lämpligen kunde upptagas till avgörande förrän i samband med den
föreslagna nya vattenlagstiftningen. Till den del, det av expropriationslagstiftningskominittén
uppgjorda förslaget avsåge att utvidga omfattningen
av 1902 års lag, hade detsamma därför fått förfalla.
1 den lag om expropriation, som slutligen antogs av 1917 års
riksdag, finnas, i enlighet med den åsikt, vilken sålunda uttalats, inga
bestämmelser om den utvidgning av expropriationsrätten, som riksdagen
begärt i skrivelsen den 30 april 1907.
Genom stadgandena i 2 kap. 14 och 16 §§ av vattenlagen den 28
juni 1918 har visserligen medgivits rätt att tvångsvis förvärva vad som
erfordras för anläggning av vattenkraftstationer och därtill hörande elektrisk
utrustning. Men däremot har någon rätt till expropriation av mark
för andra kraftstationer och anläggningar, som stå i samband med dem,
icke medgivits.
Departe- Det torde nu vara lämpligt att fylla den lucka i expropriations
mentschejen•
lagstiftningen, som här föreligger. Endast därigenom bereder lagstiftningen
en tryggad möjlighet att vinna registrering av starkströmsledningar och
understationer såsom tillbehör till viss huvudstation. Enligt det lagförslag
till tryggande av rätt till elektrisk kraft, för vilket jag nyss redo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
59
gjort, kan ju nämligen — bortsett från de mindre vanliga fall, där tomträtt
eller vattenfallsrätt föreligger — registrering av ledningar och understationer
såsom tillbehör till viss huvudstation icke äga rum, med mindre
den sistnämnda är fast egendom.
Ersättning för exproprierad mark synes böra utgå efter samma grunder,
som i lagen den 27 juni 1902 rörande elektriska anläggningar stadgas
beträffande expropriation för framdragande av elektriska ledningar. I fall
fastigheten skall användas för annans räkning än kronans, bör alltså förhöjning
i ersättningen äga rum med hälften av det belopp, som skall utgå vid
avstående av mark enligt gällande lag om expropriation. De erforderliga
lagbestämmelserna torde följaktligen icke böra intagas i sistnämnda lag utan
i lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; och
har förslag till ändring i sistnämnda lag i enlighet härmed utarbetats.»
Efter att hava anmärkt, att de av kommittén upprättade lagförslag
jämväl i vissa nu ej anmärkta hänseenden undex*kastats vissa jämkningar
av formell natur, uppläste föredraganden förslag till
1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft;
2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra;
3) lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsöknings
lagen;
4)
lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;
5) lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt; samt
6) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
och hemställde föredraganden, att över nämnda förslag, som voro
av den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, lagrådets utlåtande måtte
för det i § 87 i regeringsformen angivna ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
G. Sandström.
80
Knngl. Maj ds proposition nr 298.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.
Härigenom förordiläs som följet:
I. Starksttömfelednings hänförande till fastighet.
1 §•
Flhnes å fastighet elektrisk station, som tillhör ägarett åt fastigheten,
och vill denne, att honom tillhörig; med stationen förbunden ledning
för belysning* drivkraft eller dylikt ändamål (starkströmslédning)
skall, oaktat den framgår jämväl över annan fastighets område, antecknas
såsbm hörande till stationen* må tidder de villkor och i den ordning här
nedan sägs sådan anteckning efter ansökan görås i ett Särskilt åt kommerskollegium
för ändamålet fört register.
Till starkströmslédning ansluten understatiön jämte därifrån utgående
starkströmsledningar och till desamma anslutna understationer och starkströmsledningar
må, i den mån de tillhöra ägaren av den station, å vilken
huvudledningen är régistrerad, antecknas såsom hörande till samma
station, under villkör, i fråga om Uhderstation, att den icke är tillbehör
till annan fast egendom eller, där så är förhållandet samt den fasta égendomen
besväras av inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk kraft,
att innehavare av sådan inteckning samtyckt till åtgärden.
Sammanhänger uttderstatiön eller ledning, om vars registrering ansökan
göres, icke direkt med huVudstationert* utan är den förbunden med
densamma genom annan ledning eller understatiöft, må ej ansökningen
bifallas, med mindre denna ledning eller station förut är eller samtidigt
varder registrerad såsom tillbehör till huvudstationen.
Sedan registrering av huvudledning beviljats, må kommerskollegium
kunna förordna, att registreringen jämväl skall avse sådana förgrenings
-
61
KungL Måjiti proposition nr 298.
lödningar från huvudledning, slom kunna komma att anlägga^ och beträffande
vilka förutsättningarna för registrering i övrigt förefinna».
2 §•
Har genom skriftlig handling upplåtits kraft från elektrisk station,
vare stationens ägare pliktig att, där förutsättningarna för registrering enligt
1 § förefinnas, söka registrering av ledning, varigenom kraften skäll tillhandahållas;
och må, därest stationens ägare underlåter att inom sex månader
efter det upplåtelsen skedde fullgöra den honom sålunda åliggande
skyldigheten, kommerskollegium, på ansökan av den till vilken kraft upplåtits,
genom vite tillhålla stationens ägare att söka registrering.
Vad i denna § är stadgat skall jämväl äga tillämpning å understation,
för vars registrering icke fordras medgivande av intefckniUgshaVäre.
3 §.
Här ledning eller undérstatiöii, på sätt här ovan förmäles, registrerats
såsom hörande till viss station, skall väd Sålunda registrerats å
stätibnefi förbliva tillbehör till dehsätnma, såvitt ej ändring eller upphävande
av registreringen beviljats på sätt i 6 § föreskrives, eller registreringen
av domstol förklarats icke hava bort ske och förty Vara utan verkan.
Har registrering förklarats vara Utan verkan, skall underrättelse
härom genom domstolens försorg meddelas kommerskollegium för antecknande
i det i 1 § Uämnda register. FullfoljeS talan mot utslaget, skall
jämväl om överdomstolens beslut meddelas underrättelse, söin Uu sa«''ts.
4 §.
Ansökan om registrering enligt 1 och 2 §§ skall ingivas till kommerskollegium
samt vara åtföljd ej mindre av bevis om den rätt, sökanden
har till huvudstationen jämte ledningar och understationer, än även av
karta och beskrivning i två exemplar över huvudledningar med understationer,
vilkas registrering ansökningen avser.
Innefatta^ ansökningen begäran om registrering av understation, som
är tillbehör till annan fast egendom, skäll därjämte ingivås grävatiöns*
bevis rörånde den sistnämnda egendomen. Besväras denna av inteckning
för fordran eller för rätt till elektrisk kraft, må registrering ej beviljas,
utan'' ått innehavare av sådan inteckning lämnat medgivande samt för så
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
dant ändamål låtit uppvisa inteckningshandlingen; och värde, därest ansökningen
om registrering av understationen beviljas, bevis härom tecknat å
inteckningshandlingen.
5 §•
Ej må registrering beviljas av ledning eller understation, som är i
registret antecknad såsom hörande till annan station.''
o *
6 §•
Registrering, som skett enligt denna lag, må på ansökan av ägaren
av den station, å vilken ledning eller understation registrerats, eller av
någon, som innehar hans rätt till ledningen eller understationen, ändra»
eller upphävas genom beslut av kommerskollegium.
Är fastighet, inom vars område förstnämnda station är belägen, intecknad
för fordran eller för rätt till elektrisk kraft, må ändring eller
upphävande av registreringen icke ske utan samtycke av inteckningshavarna,
och åligger det förty sökanden att ingiva gravationsbevis rörande fastigheten.
Besväras denna av sådan inteckning, som ovan förmäles, skall
inteckningshandlingen uppvisas; och varde, därest ansökningen beviljas,
bevis härom tecknat å inteckningshandlingen.
Avser ansökningen jämväl, att registrerad ledning eller understation
skall registreras å annan station, skall dessutom vid ansökningen fogas
bevis att sökanden är ägare av den fastighet, inom vars område samma
station är belägen.
Ansökning om förändring eller upphävande av registrering må ej
bifallas med mindre den eller de, vilka tillhandahållas elektrisk kraft
genom ledning eller understation, i vars registrering ändring blivit sökt,
beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.
7 §•
I stället för uppvisande av inteckningshandling, på sätt i 4 och
6 §§ sägs, stånde sökanden fritt att inför underrätt förete densamma.
Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen anteckna
vad handlingen innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av
vilken rätt inteckningen är beviljad samt när och under vilken paragraf
i protokollet det skedde; teckne ock bevis å handlingen, att den varit före
-
63
Kung!, Majits proposition nr 298.
tedd för vinnande av registrering av understation eller ledning eller för
ändring eller upphävande av sådan registrering. Sedan ingive sökanden
protokollet däröver till kommerskollegium; och vare detta så gillt, som om
handlingen där blivit företedd.
8 §.
Närmare föreskrifter
meddelas av konungen.
om förande av det i 1 § omförmälda register
9 §.
Med station förstås i denna lag generator-, transformator-, omformare-,
ackumulator- eller kopplingsstation.
Såsom station må jämväl anses stolpe, försedd med anordning för
transformering av elektrisk kraft.
10 §.
Såsom tillbehör till elektrisk station anses alla dess ägare tillhöriga,
i stationen befintliga och för dess drift erforderliga maskiner, transformatorer
och apparater, även om de eljest icke enligt lag räknas såsom tillbehör
till byggnad.
II. Tryggande av rätt till elektrisk kraft.
Om inteckning till säkerhet för avtal.
11 §•
Den, som i skriftlig handling fått åt sig upplåten rätt att, från station
erhålla elektrisk kraft, äge till säkerhet för rättighetens bestånd erhålla
inteckning i den fasta egendom, vartill stationen hör, i den ordning och
under de villkor, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom stadgar i fråga om inteckning till säkerhet för avtal angående
nyttjanderätt till fast egendom; dock att inteckning icke må beviljas
utan skriftligt medgivande av fastighetens ägare.
År rätten till elektrisk kraft betingad till förmån för viss fastighet,
må inteckning i den fasta egendom, vartill stationen hör, kunna fastställas i
den ordning och under de villkor, som i nyssnämnda förordning föreskrivas
rörande inteckning för servitutsavtal. Sålunda fastställd inteckning må
icke, dår den fastighet, till vars förmån den gäller, besväras av inteckning
G4
Kungl. Maj ds preposition nr 288-
till säkerhet för rätt till elektrisk kraft, dödas eller under annan inteökning
nedsättas utan samtycke av den eller dem, som i sistnämnda fastighet
hava inteckning för rätt till elektrisk kraft.
Om företräde till erhållande av elektrisk kraft.
12 §.
Hav någon för samma tid till flera upplåtit rätt till elektrisk kraft,
och räcker ej kraften för alla, have den företräde till erhållande ay kraft,
till vilken upplåtelse först skedde, I fråga om upplåtelse, gom i en följd
förnyats, räknas rätten till företräde från tiden för första upplåtelsen.
Varder fastigheten försåld i den ordning utsökningslagen stadgar,
och har någon av dem, till vilka rätt till elektrisk kraft upplåtits, inteckning
till säkerhet för rättighetens bestånd, njute han till godo den rätt
inteckningen medför.
Om hinder för tillhandahållande av kraft.
13 §.
Kan till följd av flod, is, åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse,
krig eller annan jämförlig händelse, vilken icke av upplåtaren skäligen bort
förutses och ej heller kunnat med iakttagande av vanlig försiktighet förekommas,
från elektrisk anläggning ej tillhandahållas därifrån upplåten
elektrisk kraft, vare upplåtaren fri från sitt åtagande under den tid
hindret varar. Den, som fått rätt till kraft åt sig upplåten, vare ock fri
från den å samma tid belöpande avgift. Varder icke utan oskäligt uppehåll
hindret undanröjt, äge han rätt att frånträda avtalet så ock att erhålla
skadestånd.
Om överlåtelse av rätt till kraft.
14 §.
Den, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan
överlåta den rätt, som honom sålunda tillkommer, men svar® ändock för
de skyldigheter, som enligt avtal med upplåtaren må honom åligga, där
ej denne tager den andre för god i hans ställe.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
15 §.
Försättes deri, till vilken rätt till elektrisk kraft genom avtal upplåtits,
i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet till upphörande en
månad efter uppsägningen. Sker ej uppsägning sist å trettionde dagen
från inställelsedagen i konkursen, svare borgenärerna för avtalets fullgörande
till den avtalade tidens utgång eller intill dess avtalet av annan
anledning må upphöra att gälla.
Upplåtaren vare berättigad att efter anmälan till konkursförvaltningen
omedelbart frånträda avtalet, såvida icke denna ställt eller inom fjorton
dagar, efter det sådan anmälan gjorts, ställer av överexekutor godkänd pant
eller borgen för avtalets fullgörande, intill dess tre månader förflutit från
inställelsedagen.
Efter utgången av denna tid äge upplåtaren frånträda avtalet, där ej
sist en månad dessförinnan av borgenärerna eller den, å vilken rättigheten
kan hava av dem överlåtits, ställes pant eller borgen, som förut sägs, för
avtalets fullgörande under den återstående tiden.
Upphör avtalet av anledning, som nu sagts, äge upplåtaren rätt till
skadestånd.
Om avtals bestånd vid överlåtelse eller försäljning utmätningsvis av fastighet.
16 §.
Sker överlåtelse av fastighet med tillhörande station, varifrån rätt till
elektrisk kraft skriftligen upplåtits, vare rättigheten utan särskilt förbehåll
gällande mot deri, som blivit ägare av fastigheten.
Vill rättighetens innehavare förbehålla sig rätt att, där nye ägaren
av fastigheten skulle brista i fullgörandet av vad honom åligger, söka ersättning
av företrädaren, skall han giva denne sådant till känna inom sex
månader efter det den nye ägaren fick lagfart å sitt fång. Underlåter
rättighetens innehavare att göra sådant tillkännagivande, som förut sägs,
have han förlorat sin rätt till ersättning av företrädaren.
17 §.
Har vid försäljning av fastighet i den ordning, utsökningslagen bestämmer,
i borgenärsförteckning, som omförmäles i 107 § samma lag,
upptagits rätt att erhålla elektrisk kraft från station, hörande till
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 202 käft. (Nr 298.) 9
66
Kungl. Majtts proposition nr 298.
fastigheten, skall sådan rättighet förbliva gällande, evad försäljningen skett
med eller utan förbehåll om rättighetens bestånd.
Skedde försäljningen utan sådant förbehåll, äge dock inroparen, där
han finner priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess
tillhandahållande eljest ofördelaktiga och överenskommelse om ändring i
villkoren icke kan träffas med rättighetens innehavare, att inom ett år
efter det köpebrev för inroparen utfärdades, hos kommerskollegium påkalla,
att de villkor, under vilka kraft skall under avtalstiden tillhandahållas
sådan innehavare, må bestämmas av kommerskollegium.
Inroparen äger inom ett år, efter det kommerskollegii beslut vunnit
laga kraft eller beslut i anledning av anförda besvär meddelats av Konungen,
uppsäga avtal om sådan rätt till elektrisk kraft, varom i denna paragraf
är fråga, till upphörande fem år efter uppsägningen, därest så lång tid
av avtalet återstår.
18 §.
Finner kommerskollegium skäl att inhämta yttrande av sakkunnig,
have rätt därtill. Kostnaden för sådan sakkunnig skall bestridas av inroparen.
19 §.
Vid avgörande av den till kommerskollegium hänskjutna. frågan skall
hänsyn tagas därtill, att den nye ägaren av anläggningen skall kunna erhålla
skälig avkastning å den för anläggningen erlagda köpeskillingen, såvida
denna icke väsentligen överstiger kostnaden för anläggningen.
20 §.
Föreskriver kommerskollegium ändring av villkoren för erhållande
av elektrisk kraft, vare innehavare av rätt till sådan kraft pliktig att, från
och med dagen efter den, då kommerskollegii beslut varder honom av inroparen
delgivet, betala det pris och ställa sig till efterrättelse de övriga
villkor, kommerskollegium bestämt, såvida han icke inom tre månader
efter delgivningen meddelar inroparen underrättelse, att han vill frånträda
avtalet. Sådant frånträdande skall, där ej annorlunda avtalats, äga
rum tre månader, efter det underrättelse, på sätt förut sägs, meddelats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
67
in. Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.
21 §.
Utmätes fastighet, vartill hör elektrisk anläggning, från vilken rätt
till elektrisk kraft i följd av upplåtelse eller eljest tillkommer annan, eller
har överexekutor enligt 28 § utsökningslagen förordnat om försäljning av
sådan fastighet, och upphör i anledning härav tillhandahållandet av elektrisk
kraft, då skall, om någon, som är berättigad att från anläggningen
bekomma sådan kraft, det yrkar, överexekutor genast förordna en eller,
där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att omhändertaga
och, intill dess fastigheten blivit i laga ordning såld eller utmätning eljest
avslutats, förvalta anläggningen eller den del därav, från vilken kraft tillhandahålles
annan än fastighetens ägare.
Avträdes fastighet, som nu sagts, till konkurs, skall, intill dess densamma
varder i laga ordning såld eller konkursen avslutats, vad här ovan
är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att i ty fall förordnande för
förvaltare meddelas av rätten eller domaren. Vilja borgenärerna, sedan
gode män eller syssloman blivit utsedda, ombesörja driften i samma utsträckning
och på samma villkor, vartill konkursgäldenären varit förpliktad,
äga de besluta att genom gode männen eller sysslomännen övertaga förvaltningen,
och skall i så fall av rätten eller domaren tillsatt förvaltares
befattning upphöra.
Kostnad, som åtgår för den särskilda förvaltningen, skall på anfordran
förskjutas och, i den mån den ej betäckes av inflytande avgifter
eller andra inkomster, gäldas av den eller dem, som framställt yrkande
om förordnande av förvaltare eller som i skriftlig handling, ingiven till
förvaltare, förklarat sig vilja, mot deltagande i kostnaden, erhålla elektrisk
kraft från anläggningen. Annan än den, som deltager i gäldande av omförmälda
kostnad, är icke berättigad att genom den särskilda förvaltningens
försorg erhålla elektrisk kraft. Tvist om kostnadens fördelning prövas
av överexekutor.
22 §.
Vad i 7 kap. utsökningslagen är stadgat om tvångsförvaltning av
tast egendom skall icke äga tillämpning i fråga om fastighet, vartill hör
elektrisk anläggning, från vilken rätt till elektrisk kraft tillkommer annan.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
23 §.
Underlåter ägare av fastighet, vartill elektrisk anläggning hör, att
fullgöra honom åliggande skyldighet att från anläggningen tillhandahålla
elektrisk kraft, äge överexekutor, där underlåtenheten finnes medföra betydande
skada eller olägenhet, på framställning förordna eu eller, där så
nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att omhändertaga och
under viss tid, som överexekutor bestämmer, förvalta anläggningen eller
viss del därav, såsom i 21 § första stycket sägs. Innan sådant åläggande
meddelas, skall den, mot vilken yrkandet är riktat, höras däröver och
yttrande i ärendet inhämtas från kommerskollegium. Finner överexekutor
saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, äge han bevilja den
äskade åtgärden tills vidare och intill dess annorledes varder förordnat.
Överexekutor må, om anledning därtill förekommer, utsträcka den tid,
under vilken anläggningen eller viss del därav skall omhänderhavas a\
förvaltare.
Vid underlåtenhet, vilken icke anses böra medföra åtgärd, som här
ovan förmäles, må överexekutor efter hörande av fastighetens ägare samt
inhämtande av yttrande från kommerskollegium kunna ålägga den försumlige
att vid vite fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet.
Kostnad för förvaltning, som i denna paragraf avses, skall, där den
ej betäckes av inflytande avgifter eller andra inkomster, gäldas av fastighetens
ägare men på anfordran förskjutas av den eller dem, som begärt
förordnande av förvaltare.
Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning å sådan rätt till
elektrisk kraft, som grundas å bestämmelserna i 13 eller 14 § av 9 kap.
i vattenlagen den 28 juni 1918.
24 §.
Myndighet, som äger förordna förvaltare, må skilja förvaltare från
befattningen,'' om skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.
25
Förvaltare avgive till överexekutor inom av överexekutor bestämd
tid eller, om anläggningen är avträdd till konkurs, till konkursboets gode
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
män eller syssloman redovisning för förvaltningen. I redovisningen äge
förvaltare tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt bestyr.
Förvaltares redovisning må den, vilkens rätt därav beröres, klandra
genom stämning inom nittio dagar efter erhållen del av redovisningen,
eller have förlorat sin rätt till klander.
Allmänna bestämmelser.
26 §.
Ej må i avtal om rätt till elektrisk kraft stadgas förbehåll att bestämmelserna
i 16 § första stycket, 17 § samt 21 och 23 §§ icke skola
vara å avtalet tillämpliga. Har sådant förbehåll skett, vare det utan
verkan.
27 §.
Yad överexekutor, rätten eller domaren beslutit i ärenden, varom i
denna lag förmäles, gånge i verkställighet utan hinder därav att beslutet
icke äger laga kraft.
28 §.
Vad i denna lag stadgas om elektrisk station, som hör till fast egendom,
skall äga motsvarande tillämpning å elektrisk station, som är att
anse såsom tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Inteckning enligt
11 § i tomträtt eller vattenfallsrätt skall införas i tomträttsprotokoll och
tomträttsbok.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
70
Kungl. May.ta proposition nr 298.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast
egendom är att hänföra.
Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra skall, i nedan angiven del, erhålla följande
ändrade lydelse:
Till byggnad —--brandredskap m. m.
Till fabrik---fast egendom.
Finnes till — — — egendomen hänföras.
Angående vad i vissa fall skall höra till elektrisk station är sär
O
skilt
stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
71
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
, bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola, 1 § i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: &
1 §•
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen
provat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes
till kraftstation för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst
vattenkraft, till framdragande av elektrisk starkströmsledning eller eljest
till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för ändamåfet erfordras
emot ersättning avstås eller upplåtas.
Menighet vare---eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller
tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig
något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning
för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Skall enligt vad i denna paragraf är stadgat fastighet avstås eller
upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt de
i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation för
elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där fastig
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
in §•
Nyttjanderätt så ock rätt till elektrisk kraft, servitut eller till avkomst
eller annan förmån av egendomen upptages i borgenärs förteckningen,
utan att något värde för dem utsättes.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kutigl. Maj:ts proposition nr 298.
73
Förslag
tin
Lag
om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom.
Härigenom förordna», att 39 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall, i nedan angiven del, erhålla följande
ändrade lydelse:
Den, som — — — särskilt stadgat.
Huru i visst fall---i giftermålsbalken.
Angående inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är särskilt
stadgat.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1921.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 käft. (Nr 298.)
10
74
Kungl. Maj:ta proposition nr 208.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 14 joni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Härigenom förordnas, att till lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt skall fogas en ny paragraf, med beteckning
24 §, av följande lydelse:
24 §.
Om inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt till säkerhet för rätt
till elektrisk kraft är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj:ta proposition nr 298.
75
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen
skola, 107 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:
100 §.
Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen ävensom de för bestyrkande av gäldenärens äganderätt till
egendomen eller för upplysning om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga
och ej redan emottagna handlingar, vilka kunna hos rätten erhållas.
Hör till egendomen elektrisk station, anskaffe auktionsförrättaren
jämväl bevis från kommerskollegium, huruvida elektrisk ledning eller understation
registrerats å stationen.
107 §.
Sedan förhandlingen — — — utmätning skett:
l:o) fordran, varför--- — auktionsförrättaren anmäld;
2:o) fordran, varför---framställt; och
3:o) nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft, avkoinst eller annan förmån
samt rätt till servitut, som icke år av beskaffenhet att skola oansett
egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts, är
intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren
till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.
1 borgenärsförteckn ingen — — — utmätning skett.
År egendomen — — — auktionsförrättaren framställt.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
heten skall användas för annans räkning än kronans, förhöjning i ersättningen
skall äga rum med hälften av det belopp, som jämlikt de i samma
lag stadgade grunder skall utgå.
3 §.
Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk
anläggning, som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning
över det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, avfattning på
karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen
erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare av
de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark
den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels
ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av
de fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna
på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de
överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött,
med flera handlingar som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om
ledning, som skall framdragas inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, förteckning, som nyss sagts, erfordras
allenast såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i
vilkas mark den skall nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller
munieipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller
anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter,
som, enligt vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över
ansökningen, och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för
ärendets bedömande må erfordras.
Vad i denna paragraf är stadgat om skyldighet att förete karta över
jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och
uppgifter, så ock därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall
lämnas vissa menigheter samt ägare och innehavare af fastigheter, galle
ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat
j ärn vägsom råde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. MajUs proposition nr 298.
77
Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den 31 oktober
1919.
Närvarande:
Justi tieråden Améen,
friherre Leijonhufvud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
2 augusti 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag med visso bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft;
2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 34 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra;
3) lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen;
4) lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;
5) lag om ändring i lagen den lå juni 1907 om inteckning i tomträtt
och vattenfall srätt; samt
6) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen deri 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll och som inför lagrådet
föredragits av kanslirådet Carl Johan Carlberg, föranledde följande
yttranden:
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till
elektrisk kraft.
Förslaget i dess helhet.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:
De tekniska framstegen skapa ej sällan nybildningar inom det ekonomiska
livet, för vilka rättens hävdvunna former icke fullt passa. Den
osäkerhet, som framkallas härigenom, kan försvåra och fördyra nödig
kapitalanskaffning, och bristen på anpassning till de laga formerna lägger
hinder i vägen för att i önskvärd omfattning tillgodose berättigade intressen,
som anknyta sig till de nya företeelserna. Det kan därför befinnas
nödvändigt att lagstifta, innan fullt lämpliga anordningar blivit
funna, och sålunda godtaga försöksåtgärder trots deras brister och i för
hoppning, att erfarenheten skall visa vägen till nödiga förbättringar och
utbyggnader av lagstiftningen.
Ur dessa synpunkter torde det föreliggande lagförslaget böra bedömas.
Det är från många håll vitsordat, att lagstiftning kräves för att
underlätta finansiering av starkströmsanläggningarna, vilkas vikt för landets
näringsliv är högt skattad, och även för att tillvarataga abonnenternas
understundom synnerligen betydelsefulla intressen. Å andra sidan
är det påtagligt, att förslaget är behäftat med stora svagheter, delvis förklarliga
genom de svårigheter ämnet erbj lider. Oaktat dessa brister torde
emellertid med hänsyn till det nämnda behovet icke böra avstyrkas, att
förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. För detta ändamål
kräves emellertid en väsentlig överarbetning av förslaget.
Justitierådet Améen:
Det lagstiftningsproblem, varmed föreliggande lagförslag sysselsätter
sigj nämligen att söka gent emot ägaren av en elektrisk kraftstation och
hans borgenärer trygga den rätt till elektrisk kraft, som blivit upplåten
till stationens kunder, är otvivelaktigt av synnerligen invecklad och svårlöst
beskaffenhet. Nämnda önskemål söker förslaget förverkliga genom i
huvudsak följande anordningar.
1. Sammanförandet till en rättslig enhet av stationen och därifrån
utgående kraftledningar med understationer. Detta sker genom registrering
hos offentlig myndighet. Även om kraftledningarna eljest skulle
vara lösegendom, skulle de genom registrering på huvudstationen med
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
denna bilda en enhet, som skulle få karaktär av fastighet, om huvudstationen
utgör fastighet, men, ifall huvudstationen är belägen på område,
som innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt, skulle ingå såsom
beståndsdelar i denna tomträtt eller vattenfallsrätt. Härigenom skulle
dels skapas ett lämpligt objekt, vari man kunde inteckna krafträttsavtalen,
dels sörjas för, att vid utmätning eller konkurs kraftstationen och ledningarna
icke komma att säljas var för sig, så att man riskerar, att de
komma på olika händer med därav följande våda för kraftleveransens
orubbade fortgång.
Av. ett sådant kraftanläggningens sammanslutande till en enhet
väntar man sig även en annan fördel: möjligheten att belåna det förmögenhetsobjekt,
som representeras av de dyrbara kraftledningarna, vilka
hittills, i den mån de utgjort lösegendom, icke lämpligen kunnat erbjudas
långivare såsom säkerhet. Det torde redan här höra i förbigående anmärkas,
att denna, om man så får säga, biprodukt av den föreslagna
lagstiftningen i själva verket synes vara det, som enligt den allmänna
meningen inom intresserade kretsar företrädesvis gör denna lagstiftningönskvärd.
2. Föreskrives, att avtal om rätt till elektrisk kraft — ett avtal,
som hittills icke varit av beskaffenhet att kunna intecknas — må
under vissa förhållanden intecknas såsom nyttjanderätt eller servitut.
3. Bereder man i viss mån skydd även för icke intecknade kraftkontrakt
därigenom, att man vid överlåtelse av fastighet (eller med fastighet
likställd tomträtt eller vattenfallsrätt), varifrån rätt till elektrisk
kraft skriftligen upplåtits, låter rättigheten utan särskilt förbehåll gälla
mot den nye ägaren. Även vid exekutiva auktioner äro kraftkontrakten
särskilt gynnade därigenom, att jämväl ointecknade krafträttigheter, om
de grunda sig å skriftlig handling, skola upptagas i borgenärsförteckningen,
där de synas skola placeras i likhet med ointecknade arrendekontrakt.
Såväl dessa som de intecknade kraftkontrakten behandlas sedermera
vid utropen som arrendeavtal men hava tillförsäkrats den egendomliga
företrädesrätten, att de, även om fastigheten bortslås utan förbehåll om
deras bestånd, dock fortfarande bliva gällande, med köparen allenast förbehållen
rätt dels att, om han finner priset å den elektriska kraften för
lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga, hänskjuta
frågan om en omreglering i dessa hänseenden till offentlig myndighet,
dels att, sedan myndighetens beslut därutinnan meddelats, uppsäga
avtalet till upphörande fem år efter uppsägningen.
4. Medges under vissa villkor, att den, som äger rätt till elektrisk
kraft från fastighet, vartill elektrisk anläggning hör, må, om han ej er
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
håller överenskommen kraft, begära tvångsförvaltning av den elektriska
anläggningen i nödig omfattning.
Granskar man nu närmare det sätt, varpå förslaget genomför dessa
grundsatser, finner man snart, att lagstiftningen erbjuder svårigheter,
vilka förslaget icke lyckats övervinna, och att lagen på ett ganska ofullkomligt
sätt skulle komma att fylla den uppgift, den föresatt sig.
Vad då först angår sammanförandet till en enhet av kraftstation,
ledningar och understationer, lämnar förslaget utom räkningen alla anläggningar,
som icke hava till kärna eu station, belägen å ägarens fastighet
(med fastighet förstås här och nedan, där intet annat framgår, av sammanhanget,
även tomträtt eller vattenfallsrätt). För kraftleveranser från en
anläggning, vilkens huvudstation är lösegendom, lämnar förslaget intet
skydd. Detta är emellertid kanske av mindre betydelse, då väl sistnämnda
förhållande endast undantagsvis föreligger. Betänkligare är, att,
såsom synes vara lagförslagets mening, vid registrering av ledningar och
understationer, som ligga på annan fastighet än den, där huvudstationen
är belägen, vad som registreras på huvudstationen är endast själva ledningarna
med stolpar och understationsbyggnader men däremot icke rätten
till marken. Man har icke — och detta utan tvivel med rätta — ansett sig
böra medgiva, att, även om samma person äger den fastighet, därå huvudstationen
är belägen, och en annan fastighet, däröver ledningarna äro
framdragna, nödiga tomter för stolpar och understationer få utbrytas
från den fastighet, de geografiskt och kameralt tillhöra, för att insmältas
i den, kanske i en avlägsen landsända belägna fastighet, därå huvudstationen
är placerad.
Har kraftverksägaren servitutsrätt till plats för ledningar och understationer,
åtföljer denna visserligen enligt nu gällande lagstiftning
fastigheten, men är det blott nyttjanderätt kraftverksägaren förvärvat,
skulle enligt förslaget icke ens rätten att hava stolpar och understationer
kvarstående under tiden för nyttjanderätten kunna genom registrering
bindas vid kraftverksfastigheten.
Nu nämnda förhållanden göra kraftstationens och ledningsnätets
sammansmältning till en på ett fortfarande sätt industriellt användbar enhet
i viss mån illusorisk. Utan tryggad rätt att få hava ledningar och byggnader
kvarstående är inteckningshavarens rätt icke synnerligen mycket
värd. Visserligen står för kraftverksägaren öppet att på expropriationsvägen
söka förskaffa sig rätt till nödiga tomter. Men utom det att detta är
ett invecklat och kostsamt förfarande, leder det icke till ett tillfredsställande
resultat. Det exproprierade sammansmälter nämligen icke med
den registrerade kraftanläggningen utan blir en särskild tillgång i kraft
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
veiksägarens hand. Samhörigheten mellan detta och kraftanläggningen
blir därför icke för framtiden tryggad.
Förslaget innebär, att två generatorstationer, som mata samma
kraftledningsnät, icke skola kunna sammanföras i eu registrering. Även
detta synes komma att betydligt inskränka det föreslagna registreringssystemets
praktiska betydelse.
En särskild svårighet, när det gäller att göra en kraftverksanläggning
till ett lämpligt inteckningsobjekt, ligger i den rörelsefrihet, anläggningen
enligt sin natur kräver. Ledningar och stationer kunna nedläggas
eller behöva flyttas. Det kan visa sig fördelaktigare att omföra
ledning på annan kraftstation. Undan för undan tillkomma nya förgreningsledningar
o. s. v. Här har kraftverksägaren ett intresse direkt motsatt
inteckningshavarens. Det senare kräver tydligen största möjliga
stadga i inteckningsobj ektet åtminstone mot försämringar. På grund
härav uppställer lagförslaget såsom villkor för hävande av registrering
inteckningshavares samtycke. I ett särskilt fall, som torde vara ganska
vanligt, kommer denna fordran att praktiskt taget omöjliggöra registreringens
ändrande. Då eu kraftverksanläggning har upptagit ett obligationslån,
torde de banker eller inrättningar, där de till säkerhet för lånet
avlämnade inteckningarna äro deponerade, icke vara berättigade att utan
obligationsinnehavarnas samtycke medgiva en ändring i registreringen,
och sådant samtycke är naturligtvis oåtkomligt.
Även i ett par andra avseenden än de ovannämnda har man fått
gorå eftergifter i fråga om sammansmältningens fullständighet och tydlighet.
Så medgives icke, att kraftstationsägare tillhörig ledning, som
är skild från huvudstationen genom en mellanliggande ledningsdel, tillhörig
annan, får registreras å huvudstationen. Vidare är det endast huvudledningarna,
som behöva registreras individuellt efter karta. Förgreningsledningar
synas åtminstone i vissa fall registreras endast genom ett
förklarande av registreringsmyndigheten, att dessa ledningar skola innefattas
under registreringen, för så vitt nämligen beträffande dessa förutsättningarna
för registrering i övrigt förefinnas. Då dessa förgreningsledningar
ständigt till sträckning, antal och kanske även äganderätt
undergå förändringar och det förutsätter en ganska besvärlig undersökning
för att utröna, i vad män de allmänna förutsättningarna för registrering
föreligga, är det tydligt, att det exempelvis för en eventuell
långivare kan visa sig ganska svårt att få eu föreställning om det värde,
den registrerade anläggningen i sin helhet representerar. I förgreningsledningarna
får därför inteckningshavare en panträtt föga bättre än förlagsinteckningarnas.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. käft. (Nr 298). 11
82
Kung!. Maj:ts proposition nr 298.
För en person, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, är
det tydligen av största intresse, att anläggningen registreras. I regel
förutsättes detta ske genom kraftverksägarens eget initiativ. Men för den
händelse han underlåter registrering, stadgar förslagets 2 §, att han därtill
kan tvingas genom föreläggande av vite. Gentemot en tredskande
ägare synes emellertid denna rätt mycket litet värd. Ägaren kan genom
att blott till annan sälja någon liten del av den närmast huvudstationen
belägna huvudledningen hindra, att största delen av ledningsnätet kan
registreras. Beträffande nya anläggningar, som behöva registreras för
att kunna belånas, är faran för tredska väl ej så stor. Men anläggningar,
som hava sin finansiering klar, äga tydligen knappast något intresse av
att söka registrering, snarare motsatsen.
Övergår man härefter till en glanskning av den inteckningsrätt,
förslaget medger för avtal om rätt till elektrisk kraft, möter man genast
den inskränkningen, att, om icke krafträtten är betingad till förmån för
viss fastighet, inteckning icke får ske, utan att sådant skriftligen medgivits
av fastighetens ägare. Härigenom har man praktiskt taget från all inteckningsrätt
uteslutit alla småabonnenter. Inteckning torde nämligen i regel
komma att medgivas endast de större kraftabonnenterna såsom kommuner
och industriella anläggningar. Men dessa torde hittills hava visat
sig kunna utan stöd av särskild lagstiftning förskaffa sig något så när
betryggande garantier. Det torde för övrigt här i förbigående böra anmärkas,
att det väl förnämligast är vid de små kraftanläggningsföretagen,
vilka till huvudsaklig del hava sina kunder bland privata personer och
kunna vara igångsatta utan tillräckligt ekonomiskt underlag, som behovet
att genom särskilda lagstiftningsåtgärder trygga abonnenternas rätt visat
sig angelägnast. Men just på dessa torde det komma att visa sig svårast
att få den nya lagstiftningen tillämpad.
Nu är visserligen sant, att, såsom ovan anmärkts, förslaget avser
att lämna ett visst skydd även för ointecknade krafträtter. Såsom nedan
vid 17 § kommer att närmare utvecklas, torde emellertid de bestämmelser,
som avse att vid exekutiv auktion å en kraftverksfastighet skydda
de ointecknade kraftkontrakten, svårligen kunna bibehållas. Det i nämnda
paragraf föreslagna systemet kan innebära eu viss orättvisa mot dem,
som i kraftstationen äga penninginteckningar, och förty motverka kraftstationens
belåningsmöjligheter. En större långivare har kanske tänkt sig en
viss särskild användning för en kraftanläggning, därest han skulle bliva
nödsakad att inropa densamma på exekutiv auktion. Det är därför icke
för honom likgiltigt, om en mängd senare tillkomna kraftleveranskontrakt
komma att medföra rätt att — låt vara mot prisförhöjning — påkalla
<S3
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
kraftleverans och därigenom hindra honom att förverkliga sina tilltänkta
planer. Det kan med ett ord uppstå en intressekonflikt mellan de om
fastigheten konkurrerande fordringsinteckningarna, å ena, och krafträtterna,
å andra sidan, och denna konflikt löser förslaget på det med vår lagstiftnings
grunder icke väl överensstämmande sättet, att ett senare kraftkontrakt
tillerkännes visst företräde framför en äldre penninginteckning.
Vad slutligen angår förslagets bestämmelser om tvångsförvaltning,
strandar säkerligen i de flesta fall deras effektivitet på kostnadsfrågan.
Att begära tvångsförvaltning kommer på grund av skyldigheten att förskjuta
och eventuellt vidkännas kostnaden säkerligen att bliva ett medel,
som man på grund av dess ekonomiska risker högst ogärna tillgriper.
Det synes knappast tänkbart, att andra än abonnenter av mycket stora
kraftbelopp skulle våga inlåta sig härpå.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att den föreslagna lagens
verkan huvudsakligen inskränker sig till att för vissa kraftanläggningar
öka belåningsmöjligheterna och bereda de större kraftabonnenterna såsom
kommuner och fabriker möjlighet att i vissa avseenden erhålla
något ökad trygghet. Härvid torde emellertid icke böra förbises, att vad
som göres för att underlätta belåningsmöjligheterna i viss mån motverkar
lagens huvudsyfte att trygga kraftabonnenterna i deras rätt. Under alla
förhållanden ligger nämligen kraftabonnenternas största trygghet däri,
att kraftverksägaren är solvent för det skadestånd, som vid" kontraktsbrott
gent emot abonnenten kan bliva honom ådömt. Från kraftabonnenternas
synpunkt är det därför en fördel, att kraftverkets driftskapital anskaffas
icke genom lån utan genom bolagsbildning.
Huruvida under dessa förhållanden eu lagstiftning av så invecklad
och mot de nu gällande grundsatserna på flera av våra viktigaste rättsområden
sa stridande beskaffenhet, som den förslaget innebär, kan anses
vara lämplig, synes i hög grad tveksamt. Eu undersökning av förslagets
särskilda paragrafer skall giva vid handen, att även stora svårigheter
möta att med iakttagande av förslagets huvudgrunder ordna detalj
bestämmelserna på ett tillfredsställande sätt. Någon utväg att på
civillagstiftningens väg komma till bättre resultat genom att följa några
andra huvudlinjer än de av förslaget uppdragna synes emellertid
icke föreligga. Det återstår att tillse, om man i avseende på förslagets
detaljbestämmelser kan vidtaga sådana förbättringar, att förslaget, trots
de rättsliga egendomligheter sakens natur oundvikligt synes medföra, utan
alltför stora olägenheter kan inpassas i vår rättsordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
84
Lagens tillämpningsområde.
Lagrådet:
I gällande lagstiftning, som reglerar de rättsförhållanden, vilka
särskilt hänföra sig till elektriska anläggningar, skiljes på dylika anläggningar
för starkström och för svagström. Förevarande lagförslag avser
uppenbarligen endast starkströmsanläggningar, vilket också beträffande
första avdelningen av lagförslaget kommit till visst uttryck i 1 § första
stycket. Det torde emellertid vara lämpligt att i en särskild inledningsparagraf
angiva lagens tillämpningsområde såsom begränsat till starkströmsanläggningar.
1 §•
Regeringsrådet Linnér:
Förevarande paragraf lämnar tillfälle att, om elektrisk station är
fast egendom, låta ledningar och understationer, som äro tekniskt förbundna
med förstnämnda station, civilrättsligt bliva tillbehör till densamma
(huvudstationen) eller enligt den ändring, varom lagrådet nedan
gör hemställan, till den fastighet, varå huvudstationen är belägen (huvudstationsfastigheten),
oaktat de äro befintliga å annan fastighet. Den rättsliga
enhet, som härigenom skapas, är emellertid i två avseenden mera inskränkt
än vad ändamålet med denna lagstiftning synes göra önskvärt.
Dels är den möjligheten otvivelaktigt utesluten att genom registrering
förena eu generatorstation, vare sig vattenkraft- eller bränslekraftstation,
med annan generatorstation såsom tillbehör till densamma, och dels
måste stadgandet antagas innebära, att ingen rätt till den för ledningarna
och understationerna använda marken genom registrering införlivas med
den nyskapade enheten.
Beträffande först sammanförande av en generatorstation med en
annan dylik station lär det vara klart, att detta icke kan ske i den formen,
att en fastighet skulle bliva tillbehör till en annan. Den konstruktionen
finge väl i stället väljas, att båda fastigheterna genom registreringförenades
till en nybildad fastighet, på sätt som sker ifråga om järnväg.
Tydligen skulle härför fordras ett avskiljande av de områden, som skulle
bliva föremål för registrering, från de fastigheter, vartill de eljest hörde,
samt de registrerade områdenas avförande ur tastighetsböckerna, varjämte
det måste undersökas, om den genom registreringen uppkomna
fastigheten skulle vara odelbar eller kunna delas och i sistnämnda fall
under vilka förutsättningar och former detta skulle äga rum. En lagstiftning
i förevarande syfte skulle antagligen bliva tämligen invecklad,
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
utan att av den föreliggande utredningen kan med säkerhet bedömas, i
vad mån därigenom skulle vinnas motsvarande fördelar. Yad bränslekraftstationer
angår kan det ifrågasättas att anlita en väsentligt enklare väg
för att förena en sådan med annan genera törsta tion. Ur vissa principiella
synpunkter skilja de sig från vattenkraftstationerna och närma sig
transformatorstationerna, vilka senare enligt förslaget kunna registreras
å generatorstation. Tillika vitsordas från många håll, att särskilt med
avseende på bränslekraftstationer det skulle vara önskvärt, att en förening
med annan generatorstation kunde ske genom registrering. Nedan skall
närmare angivas, huru detta önskemål skulle i viss mån kunna tillgodoses.
Beträffande härefter frågan om möjligheten att registrera rätt till
mark för elektriska stationer och ledningar må till en början anmärkas,
att i detta sammanhang bortses från det förhållandet, att till förmån för
huvudstationsfastigheten en rättighet kan vara upplåten att hava ledningar
framdragna över annan fastighets område samt att en sådan servitutsrätt
alldeles oberoende av registreringen åtföljer den härskande fastigheten
även vid exekutiv försäljning av densamma. I vad mån säkerhet
för framtiden vinnes genom en dylik rätt, ankommer på dess plats bland
de vid den tjänande fastigheten häftande rättigheterna. Vad angår själva
registreringen framträder verkan av, att denna icke kan omfatta någon
rättighet till marken, huvudsakligen i händelse av huvudstationens utmätning
och försäljning på exekutiv auktion samt i följd härav möjligen
även. då det gäller att använda den registrerade enheten såsom kreditobjekt.
Inropare av stationen med därå registrerade tillbehör erhåller genom
köpet ingen rätt till den för ledningar och understationer erforderliga
jordytan. 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, bereder visserligen utväg att i de flesta fall, varom här
kan vara fråga, förvärva sådan rätt genom expropriation, men det skulle
uppenbarligen kunna äventyra viktiga intressen, vilka man i övrigt söker
tillgodose, om anläggningens utnyttjande behövde avbrytas under avvaktan
på stämning i expropriationsmålet. I varje fall måste det anses olämpligt
att skilja rätten till marken, som huvudsakligen har sin betydelse i
sammanhang med anläggningen, från anläggningen, som icke kan användas
utan nämnda rätt.
Att till fullo avhjälpa dessa olägenheter är emellertid förenat med
väsentliga svårigheter. För att genom registrering av rätten till mark vinna
en verklig rättssäkerhet måste man över hela linjen uppställa en fordran
på den registrerade rättens varaktighet och orubblighet, vilken knappast
kan fyllas annat än av nyttjanderätt, förvärvad genom expropriation,
eller upplåten servitutsrätt med bästa förmånsrätt bland rättigheter,
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
som kunna inteeknas. En sådan fordran går helt visst utöver vad som
kan presteras av flertalet bland de nuvarande anläggningarna, vilka,
enligt vad utredningen visar, hittills i regel icke använt sig av expropriation
utan nöjt sig med kontraktsmässig nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Därjämte måste, om nyssnämnda fordran på rättens beskaffenhet
uppställes, sökanden förebringa utredning därom inför registreringsmyndigheten,
en utredning som åtminstone då det gäller långa ledningar
över ett flertal fastigheter säkerligen skulle bliva ganska betungande.
Den nu ifrågasatta utvägen skulle sålunda fördyra och försvåra registrering
och härigenom motverka lagstiftningens syfte.
Ville man för att undvika dessa olägenheter nöja sig med att
förklara den rätt, sökanden må äga till marken, hur svag och kortvarig
den än är, vara tillbehör till fastigheten, torde ur rättssäkerhetens synpunkt
föga vara vunnet. Tvärtom kan det tänkas, att en sådan anordning
skulle kunna överskattas till sitt värde och användas till att missleda
tredje man.
Är åter ledning eller understation befintlig å sökanden tillhörigfastighet,
som icke är huvudstationsfastigheten, skulle det, då själva
fastigheten enligt vad förut sagts icke kan registreras såsom tillbehör till
annan fastighet, vara nödvändigt att låta registreringsåtgärden konstituera
en servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten. För att denna
rätt verkligen skulle medföra den säkerhet, som eftersträvas, borde den erhålla
samma ställning i förmånsrättsordningen som genom expropriation
förvärvad särskild rätt till fastighet, men en sådan rätt torde icke utan
konflikt med grunderna för expropriationslagen kunna skapas annat än
medelst ett förfarande för fastställande av ersättning åt eventuella rättsinnehavare
i fastigheten i analogi med expropriationslagens stadganden.
Om man för att undvika en så omständlig procedur ville stanna vid att
låta den genom registrering konstituerade rätten få allenast den ställning
i förhållande till andra rättigheter i fastigheten, som om inteckning vore
sökt samma dag som registrering skett, vunnes ingen verklig säkerhet för
rättens bestånd för framtiden. Dessutom skulle i sådant fall den allmänna
olägenheten av, att registreringsmvndigheten är en annan än de vanliga
inskrivningsdomstolarna, än mera göra sig gällande och säkerligen kräva
ganska vidlyftiga anordningar för att tillgodose inskrivningsväsendets
fordringar.
Den hittills gjorda undersökningen leder alltså till det resultat, att,
om registrering skulle omfatta jämväl rätt till marken, antingen registreringen
skulle avsevärt försvåras eller ock så ringa ökning i rättssäkerheten
ernås, att densamma icke svarade mot de oundvikliga olägenheter
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 298. 87
na. Dessa anmärkningar ökas i betydelse, då lagen principiellt vilar på
registreringsplikt.
Yad nu sagts gäller emellertid endast, om med registrering av ledning
eller understation obligatoriskt skulle följa registrering av rätten till marken,
men däremot i huvudsak icke ifråga om en fakultativ registrering
av denna rätt. I sistnämnda fall kan man uppställa den fordran på
rättens beskaffenhet, som rättssäkerheten kräver, utan att därigenom registreringen
i övrigt i någon mån behöver försvåras. Saken synes då kunna
ordnas på följande sätt. Vill sökande, att jämväl rätt till mark för ledningar
och understationer, om vilkas registrering är fråga, skall registreras
såsom tillbehör till huvudstationen, bör han inför registreringsmyndigheten
visa, att han genom expropriation av nyttjanderätt eller upplåtelse
av servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten förvärvat rätt till
marken med företräde framför annan rätt, som kan intecknas i de berörda
fastigheterna. Rättens varaktighet torde åtminstone böra vara lika
lång som koncessionstiden för respektive ledningar. Ifråga om sökandens
egna fastigheter skulle i de fall, där saken ej kunde ordnas i form av
upplåtelse av servitut, en dylik rätt konstitueras genom registreringen, i
vilket fall därjämte ett särskilt förfarande för bestämmande av ersättning
måste införas huvudsakligen efter förebild av expropriationslagens bestämmelser
om expropriation för elektriska svagströmsledningar.
Om registrering av rätten till marken sålunda möjliggöres, synes
också registrering av bränslekraftstation såsom tillbehör till annan generatorstation
böra medgivas, under förutsättning att rätten till den mark, som
tages i anspråk för bränslekraftstationen, jämväl registreras. Enligt vad som
meddelats ligga för närvarande alla bränslekraftstationer på egen grund.
1 anslutning till vad ovan sagts skulle alltså, där icke genom upplåtelse
en servitutsrätt med bästa förmånsrätt kunde komma till stånd i bränslekraftstationsfastigheten
till förmån för huvudstationsfastigheten, genom registrering
konstitueras en dylik rätt. Att i sistberörda fall benämna rätten
servitutsrätt torde kunna anses förenligt med den hävdvunna karaktären
av nämnda rätt, då själva bränslekraftstationen skulle registreras såsom
tillbehör till huvudstationen. Då rättigheten skulle konstitueras genom
registreringen, borde det åligga sökanden att visa, att ett ersättningsförfarande
enligt vad förut antytts ägt rum. Det torde åtminstone i vissa
fall icke uta.n vidare vara klart, vilket område som tages i anspråk för
bränslekraftstationen med vad därtill hörer, och det kan därför till äventyrs
visa sig nödvändigt att för registrering jämväl fordra utredning i
detta avseende.
Om man, såsom här föreslås, medgiver registrering av rätten till
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
mark, synes det bäst överensstämma med förslagets grunder att fordra,
att de ledningar och stationer, för vilka rätten till marken registreras,
skola bilda ett sammanhängande helt. Däremot lär det icke höra möta
hinder att å samma huvudstation registrera dels ett nät med rätt till
den därför använda marken jämväl registrerad och dels andra ledningar,
med avseende varå sådan rätt icke registreras. Ej heller synes det vara
uteslutet att, sedan ledningar och understationer registrerats, få rätten
till mark för dessa registrerad genom en särskild inskrivningsåtgärd.
Tllstlt/lGrädGt Å7Y16671 *
Delande de framställda betänkligheterna mot ett system, som icke
medger någon rätt till registrering av rätten till tomter för ledningar
och understationer, anser jag något vara att vinna genom bestämmelser i
nedannämnda riktning. Har kraftverksägaren förvärvat nyttjanderätt till
tomter för ledningar och understationer genom skriftliga kontrakt, böi
han genom ingivande av dessa kontrakt till registreringsmyndigheten få
dessa inbegripna under registreringen med den rätt de medföra, långvarig
eller kortvarig. Han behöver därvid naturligtvis icke ingiva andra
än dem, han själv anser särskilt viktiga eller hans långivare eventuellt
påfordrar. För att förekomma, att dylika kontrakt till men för den
registrerade kraftverksfastigheten ändras genom avtal mellan kontrahenterna,
måste stadgas förbud mot ändring av sålunda registrerade kontrakt’utan
samtycke av rättsägarna i registreringsfastigheten.
Har kraftverksägaren servitutsrätt till tomterna, åtföljer denna rätt
utan vidare kraftverksfastigheten. Men kraftverksägaren bör det oaktat
kunna registrera även dylika servitutskontrakt. Rättsverkan härav skulle
vara, att även dessa kontrakt komma under ändringsförbudet, vilket för
en långivare eller kraftabonnent kan vara av intresse.
Stå slutligen ledningar och understationer på en annan kraftverksägarens
fastighet än den, därå kraftverket är beläget, är ägaren oför
hindrad att från förstnämnda fastighet upplåta och däri inteckna ett
servitut till kraftverksfastighetens förmån, innefattande rätt till nödiga
tomter. Även dylika servitutskontrakt skulle då liksom andra servitutsavtal
kunna med ovannämnda verkan registreras.
Ehuru naturligtvis långt ifrån tillfredsställande synes dock en registrering
av ovannämnda slag vara bättre än ingen.
Önskar ägaren till en kraftstation, som skall bilda huvudstation
för en registrering, därå registrera en honom tillhörig bränslekraftstation
såsom understation, synes sådant kunna tillåtas under förutsättning, att han
till bränslekraftstationens tomt har eller kan upplåta en för obegränsad
Kungl. Maj ds proposition nr 208. 89
tid gällande servitutsrätt samt kontraktet därom är intecknat med sådan
rätt, att registreringsmyndigheten anser dess bestånd icke kunna äventyras
vid eventuell försäljning av den intecknade fastigheten, och slutligen
servitutskontraktet registreras samtidigt med bränslekraftstationen.
En fråga, som uppstår vid denna paragraf, är, hur det går med
registreringen, om en registrerad ledning av ägaren ändras eller flyttas
till annan plats, ett förfarande som icke lär vara så sällsynt. I motiven
till det kommittébetänkande, som ligger till grund för förslaget, förutsättes,
att mindre ändringar och flyttningar skola kunna anses utan inverkan
på registreringen, så att den nya ledningen endast träder i stället
lör den andra såsom beståndsdel av den fastighet, på vilken anläggningen
registreras. Å andra sidan medgives, att flyttningen kan vara så betydande,
att man måste anse, att den gamla ledningen nedlagts och att
den nya icke utan vidare är att räkna till den registrerade fastigheten.
Skall lagförslaget innebära detta, torde det vara nödvändigt att i själva
lagtexten giva någon regel, efter vilken kan avgöras, när det ena eller andra
fallet föreligger. Eljest måste tydligen den största och för vederbörande
intressenter äventyrligaste osäkerhet bliva rådande angående vad som vid
varje särskild tidpunkt är att hänföra till den registrerade fastigheten.
Justi ti eråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:
Såsom redan inom lagrådet framhållits, intager lagförslaget den
ståndpunkten, att generatorstation icke kan registreras å annan station
och att genom registreringen icke med äganderätten till huvudstationsfastigheten
sammanföres någon rätt till den mark, som utgör underlag
för de registrerade ledningarna och understationerna. Berörda omständigheter
utgöra uppenbarligen väsentliga svagheter i det använda systemet.
Ett verkligt avhjälpande av dessa bristfälligheter torde emellertid kräva
anordningar av så tyngande beskaffenhet, att de knappast kunna ifrågasättas.
Vad särskilt angår rätten till marken, där den ej utgör servitutsrätt
till förmån för huvudstationsfastigheten och alltså utan vidare medföljer
äganderätten till denna, får väl, om rättskonflikter uppkomma,
anlitas den utväg att bereda sig rätt att hava ledningar och understationer
kvarstående, som genom expropriationsförfarande skulle, i händelse
expropriationsmöjligheten utvidgas på sätt med ett annat jämväl remitterat
lagförslag åsyftas, i regel stå ägaren av huvudstationen till buds,
om ock därigenom långt ifrån alla olägenheter kunna undvikas.
Lagrådet:
För det lull, att understation är tillbehör till annan fast egendom
Bihang till riksdagens protokoll 1020. / sand. 202 höft. (AV 208.) 12
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
än den, å vilken huvudstationen är belägen, stadgas i 1 § andra stycket
såsom förutsättning för registrering, att innehavare av inteckning för
fordran eller för rätt till elektrisk kraft samtyckt till åtgärden. Emellertid
torde det vara uppenbart, att även andra intecknade rättigheter än
de nyssnämnda kunna röna inverkan av den omständigheten, att den
intecknade fastighetens värde minskas genom att understation till följd
av registrering upphör att vara tillbehör till densamma. Vid exekutiv
auktion kan ju berörda omständighet föranleda, att borgenär, som äger
bättre rätt än dylik annan rättighet, icke skulle erhålla full gottgörelse och
att sistnämnda rättighet till följd därav icke kan bibehållas, eller att ersättning
till innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån alls icke
kommer att utgå eller utgår med mindre belopp, än om jämväl understationen
inbegripits i försäljningen. Förevarande lagrum torde i anledning
av vad sålunda anmärkts få undergå erforderlig ändring, varav skulle
föranledas motsvarande jämkning i 4 § andra stycket. Vad nu anmärkts
har tillämpning jämväl å 6 § andra stycket.
Lagförslaget tager icke hänsyn till den rätt till ledningar och understationer
av lös egendoms natur, som kan tillkomma innehavare av
förlagsinteckning. Anledningen härtill har måhända varit den, att elektrisk
station ansetts icke kunna hänföras till fabrik, varom i förordningen
angående förlagsinteckning förmäles, eller att förlagsinteckning i alla
händelser förmenats icke medföra förmånsrätt i dylika ledningar eller
understationer. Ingendera frågan har, såvitt för lagrådet är känt, varit
föremål för högsta domstolens prövning. Emellertid har, enligt vad lagrådet
inhämtat, en av rikets hovrätter förklarat hinder icke möta för
förlagsintecknings meddelande till säkerhet för förlag, lämnat elektrisk
anläggning, och samma uppfattning har gjort sig gällande åtminstone vid
en underdomstol lydande under annan hovrätt. Enligt lagrådets mening är
denna uppfattning befogad; förmånsrätten på grund av meddelad förlagsinteckning
torde jämväl vai''a av den omfattning, att inteckningens innehavare
skulle lida minskning i sin säkerhet, därest ledningar och understationer
genom registrering erhölle fast egendoms natur. För registrering
av ledningar och understationer torde alltså böra krävas samtycke
av eventuella innehavare av förlagsinteckning. Om denna hemställan
vinner bifall, erfordras komplettering av bestämmelserna i 4 § i fråga
om vilka handlingar, som skola företes i registreringsärende; bland dessa
bör upptagas gravationsbevis rörande förlagsinteckningar, avseende samtliga
de stationer, som genom registreringen skola sammanföras till
en enhet.
91
Kung!. Majds proposition nr 298.
Utmätning av elektrisk nnderstation eller understationsfastighet
eller ledning bör utgöra hinder för registrering av stationen eller ledningen,
varom stadgande synes erforderligt.
Det i sista stycket av 1 § i det remitterade förslaget upptagna
stadgandet har tillkommit i syfte att undvika, att registreringsskyldiglieten
skall bliva alltför betungande för huvudstationens ägare. Den
lättnad, som härigenom vinnes, synes emellertid inskränka sig till, att
denne undgår att ingiva en eller annan ansökan med ty åtföljande karta
och beskrivning. Å andra sidan är det tydligt, att den nya fastighetsbildningen
genom förevarande stadgande blir alltför obestämd till sin
omfattning, då själva det sammanhållande momentet, registreringen, skulle
bliva så föga fixerat, som här föreslås. Ur praktisk synpunkt torde det
också såväl vid eventuell utmätning och exekutiv försäljning som i andra
fall vara av vikt, att med säkerhet kan konstateras, vilka ledningar som
äro registrerade såsom tillbehör till en viss station, och i jämförelse
med olägenheten av, att ovisshet i detta hänseende varder rådande, synes
den avsedda lättnaden icke utgöra tillräckligt skäl att bibehålla stadgandet,
som ej heller ansetts erforderligt av den kommitté, vars betänkande
ligger till grund för förslaget. Det hemställes därför, att detsamma måtte
utgå ur 1 §, i följd varav jämväl lydelsen av 4 § kommer att undergå
viss jämkning. Bibehålies stadgandet, synes vara erforderligt, att i lagen
begreppet huvudledning varder behörigen definierat.
Enligt förslagets formulering angives stationen såsom det, vartill
ledningen eller understationen genom registreringen kommer att höra.
Tanken synes härvid hava varit, att stationen skulle uppfattas som något
från den underliggande marken begreppsmässigt skilt, såsom i 1895 års
lag om vad till fast egendom är att hänföra byggnad särskiljes från jord.
Med den använda terminologien torde hava avsetts att vinna ett särskilt
syfte, såsom ock framgår därav, att enligt avfattningen i övrigt av första
stycket ledning, som framgår från huvudstationen över samma fastighet,
där denna station är belägen, inbegripes i registreringen och därmed
skulle utgöra ett tillbehör icke längre direkt till fastigheten utan till den
byggnad,^ som man åsyftat med benämningen huvudstationen. Härmed
skulle då vinnas, att i händelse område, varöver ledningen är dragen,
bleve frånskilt den mark, som upptages av stationen, ledningen utan
vidare skulle följa med den sistnämnda. Emellertid lärer beteckningen
kraftstation enligt vanligt språkbruk avse icke allenast den byggnad, där
•den elektriska energien alstras, utan även andra byggnader, som erfordras
för driften, eller således anläggningen i dess helhet. Det torde dessutom
ej låta förena sig med den uppfattning, som gjort sig gällande
92
Kungl. Maj:ts •proposition nr 298.
i nvssnämnda lag, att anse ledning, som utanför byggnad framgår över
fastigheten, såsom tillbehör till byggnaden. Det synes därför nödvändigt
att hänföra på viss huvudstation registrerad ledning och station såsom tillbehör
till fastigheten i stället för till huvudstationen. Därmed skulle oek
mera direkt och klart framgå registreringens rättsverkan. Avfattningen
i övrigt synes jämväl böra så ändras, att den å huvudstationsfastigheten
framgående ledningen icke omfattas av registreringen; den hör jämlikt
den tolkning av 1895 års lag, som i rättstillämpningen gjort sig gällande,
utan sådant förfarande till fastigheten. Den nyss antydda vinsten av
det i förslaget antagna systemet skulle emellertid då utebliva. Någon
större olägenhet torde väl i praktiken icke därav föranledas. Skulle
fråga uppkomma om delning av en huvudstationsfastighet, som icke i sin
helhet upptages av den elektriska stationen, lärer väl därvid alltid genom
avtal bliva sörjt för att ledningen tillfaller ägaren av den fastighetsdel,
varå stationen ligger, och att han får rätt att hava ledningen kvarstående.
Skulle man ändock vilja genom lagbestämmelse trygga sambandet,
kunde måhända stadgas, att, om från huvudstationsfastigheten skiljes
del därav, varå finnes ledning eller understation, det skall så anses, som
om ledningen eller understationen vore inbegripen under registreringen.
Ett sådant stadgande synes göra tillfyllest, och genom detsamma torde
ej någons rätt trädas för nära.
Bland förutsättningarna för registrering lärer böra upptagas, att
lagfart beviljats å det fång, varigenom huvudstationens ägare förvärvat
fastigheten, därest skyldighet att söka lagfart å fånget föreligger.
2 §.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och 1Vildstam samt regeringsrådet
Linnér:
I det remitterade förslaget har — vilket synes välbetänkt — icke
intagits något stadgande motsvarande 7 § i kommitténs förslag. I stället
har i förevarande paragraf stadgats, att ägare av elektrisk station, från
vilken upplåtits kraft, är pliktig att, där förutsättningarna för registrering
enligt 1 § förefinnas, söka registrering av ledningar och, i det fall
att för registrering icke fordras medgivande av inteckningshavare, jämväl av
understationer. Skyldighetens fullgörande skulle dock framtvingas endast
på ansökan av den, till vilken kraft upplåtits. Betydelsen av den sålunda
lämnade bestämmelsen får icke överskattas. Om av någon anledning
stationens ägare skulle vilja undandraga sig skyldighet att söka
registrering av viss ledning eller understation, torde nämligen i de flesta
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
fall någon avsevärd svårighet icke för honom möta att ordna så, att
skyldigheten ej uppkommer eller, om den funnits, upphör. Konstaterandet
av att förutsättningarna för registrering äro för handen torde stundom
icke bliva lätt. Vad som kommer att driva ägaren av eu station att
söka registrering blir väl i allmänhet det egna intresset, vare sig detta
är att söka i kreditbehov eller det grundar sig på önskan att kunna erbjuda
en eller annan spekulant på kraft bättre säkerhet för uppfyllande
av blivande kontrakt än eljest skulle kunna lämnas.
Då bestämmelsen dock för vissa fall måhända kan komma att erbjuda
abonnent en utväg att tillförsäkra sig en mera tryggad ställning,
synes den emellertid kunna bibehållas.
Justitierådet Améen:
Skall tvångsregistreringen trots dess sannolikt ytterst inskränkta
betydelse bibehållas, torde en förenklad procedur kunna anordnas. I
stället för att förelägga kraftverksägaren att söka registrering torde man
kunna låta registreringsmyndigheten på kraftabonnentens ansökning direkt
registrera vad som under ärendets utredning finnes kunna och böra hänföras
till kraftverksfastigheten. Innan föreläggande enligt förslagets nuvarande
formulering kan givas, synes nämligen utredning av samma fullständighet
vara nödvändig som den, vilken måste förebringas i det påföljande
registreringsärendet. Man skulle på detta sätt undgå den omständliga
proceduren med föreläggande av vite och kanske förnyat föreläggande.
Genom den föreslagna anordningen undanröjes även en annan av
förslagets oegentligheter, bestående däri att förslaget icke ens erbjuder
trygghet för att icke åtgärder, avseende att undanröja förutsättningarna
för registrering och därigenom hindra tvångsregistrering, kunna företagas
efter det föreläggandet givits, med den påföljd att föreläggandet blir till
större eller mindre del verkningslöst.
Lagrådet:
Undantag från registreringsskyldighet torde böra göras för staten,
kommun, köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle.
Det bör göras tydligt, att det icke skall tillkomma kommerskollegium
utan vederbörande domstol att utdöma vite. Kommerskollegium
skall blott äga att vid vite förelägga stationens ägare att söka registrering.
3 §•
Lagrådet: .
Här uttalas direkt vad som redan framgår av 1 § eller att verkan
av registreringen är den, att ledning eller understation, som registrerats
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
å viss huvudstation, blir tillbehör till denna. Härtill har fogats det tilllägget,
att berörda rättsverkan fortfar till dess registreringen blivit hävd
eller ändrad av registreringsmyndigheten eller domstol förklarat densamma
ogiltig.
Till en början erinras om vad lagrådet vid 1 § anfört därom, att
ledning eller understation, som registrerats å huvudstation, bör angivas
såsom hörande icke till denna utan till den fastighet, varav den utgör
del. Beträffande uttrycket »ändring» av registrering hänvisas till det
yttrande, som i sådant hänseende återfinnes vid 6 §.
Emellertid synes från systematisk synpunkt lämpligare, att vad
lagen bör innehålla om registreringens rättsverkan sammanföres i en paragraf
och denna ställes främst i avdelningen, närmast efter det förut
förordade inledningsstadgandet om lagens tillämpningsområde. Därvid
kan ovanberörda tillägg såsom obehövligt utgå. I sammanhang härmed
anmärkes, att grundsatsen om domstols befogenhet att pröva registrerings
giltighet bör med hänsyn till dess vikt erhålla positivt uttryck i lagen
samt att prövningsrätten torde böra gälla även beslut om hävande av
registrering. Den, vilkens rätt förnärmats genom ett liävningsbeslut,
skulle eljest vara uteslutande hänvisad till en skadeståndstalan. Klart
är, att, om ledning eller understation, vars registrering hävts, därefter
genom registrering förenats med annan huvudstation, ogiltighetstalan,
som grundas å påstående, att hävandet varit oriktigt, måste rikta sig mot
båda besluten ävensom att, om påståendet finnes befogat, detta bör medföra
även den nya registreringens ogiltigförklarande.
I fråga om registrerings förklarande för ogiltig framställer sig ett
spörsmål. Antag t. ex. att den vunna klandertalan grundats därå, att en
del av den registrerade ledningen eller någon understation icke tillhört
registreringssökanden, samt att bortom denna ledningsdel eller station,
räknat från huvudstationen, finnes ytterligare ledning jämte stationer, som
inbegripits i registreringen eller genom senare registrering tillfogats fastigheten.
Med avseende därå, att för registrering uppställts betingelsen om
ett obrutet sammanhang mellan de olika delarna av vad som registrerats,
vore det måhända följdriktigt, att i det antagna fallet registreringen
skulle anses falla även beträffande de bortom den nu ur sammanhanget
bortryckta delen befintliga ledningarna och stationerna. Nyssnämnda betingelse
synes emellertid icke principiellt nödvändig, utan man torde med
densamma mera hava avsett att vinna ett ur praktisk synpunkt önskvärt
yttre sammanhang mellan den nybildade fastighetens olika delar. I betraktande
tillika av de omfattande rättsverkningar, som tillagts registreringen,
synes den tolkningen vara den naturliga, att ogiltighetsför
-
95
Kung1. Maj:ts proposition nr 298.
klaringen ej medför rubbning av det genom registreringen uppkomna
rättsförhållandet utöver vad i samma förklaring direkt utsäges. Enahanda
betraktelsesätt torde göra sig gällande i fall, som avses i 6 §.
Anses denna tolkning osäker, skulle erfordras tillägg, som tydliggör
berörda förhållande.
I paragrafens andra stycke lämnas föreskrifter, åsyftande att domstols
beslut i rättegång om registrerings ogiltighet må komma till registreringsmyndigketens
kännedom för anteckning därom i registret. Viktigare
torde vara, att själva anhängiggörandet av rättegång om ogiltighet
av beslut om registrering eller hävande därav kommer till synes i registret.
Ett stadgande, motsvarande vad i 13 § lagfartslagen finnes för där omförmält
fall upptaget, synes följaktligen böra ersätta nyssberörda föreskrifter,
varjämte i lagen torde böra angivas, att, då laga kraft ägande
utslag i rättegången föreligger, anteckning därom skall på begäran göras
i registret.
4 §•
Lagrådet:
I enlighet med vad lagrådet vid 1 § hemställt, torde bland handlingar,
som sökanden har att förete, böra upptagas lagfartsbevis rörande
huvudstationsfastigheten, då lagfart å fånget är föreskriven. Jämväl i
övrigt hänvisas till lagrådets anmärkningar vid 1 §, i vad de avse förevarande
paragraf.
Då fråga är om inteckning för annat än fordran, är blotta uppvisandet
av inteckningshandlingen icke tillräckligt såsom bevis för, att
rättsägaren samtyckt till den ifrågasatta åtgärden beträffande den intecknade
fastigheten. Föreskrift tarvas förty därom, att i sådant fall
skall företes jämväl skriftligt av vittnen styrkt medgivande till åtgärden
av vederbörande rättsägare. Enahanda är att iakttaga vid 6 §. Redan
i förevarande paragraf torde böra utmärkas, att i stället för inteckningshandlingen
kan uppvisas sådant protokoll, som omnämnes i 7 §. Föreskriften,
att inteckningshandlingen skall förses med bevis om registreringen,
bör i överensstämmelse därmed jämkas.
Justitierådet Améen:
Då beträffande saväl äganderätt som inteckningar förändringar
kunna inträda under tiden mellan registreringsansökningen och registreringens
beviljande, torde stadgandet, att registreringsansökningen skall
vara »åtföljd av» äganderättsbevis och gravationsbevis, böra omformuleras
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
så, att därav framgår, att de bevis i berörda hänseenden, som i registreringsärendet
skola företes, icke få vara utfärdade tidigare än att därav
kan inhämtas, vad som förekommit vid det näst före registreringens beviljande
hållna domstolssammanträde, på vilket lagfarts- och inteckningsärenden
kunna hava förekommit.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:
Enligt vad lagrådet inhämtat, kan inträffa, att även annan elektrisk
station än generatorstation består av mera än en byggnad. Så lärer
stundom i samband med ett transformatorhus vara uppförd särskild bostad
för montör eller annan arbetspersonal. Den frågan uppkommer då,
huruvida byggnad, som efter det en elektrisk station registrerats såsom
understation uppföres i sammanhang med denna för att tjäna anläggningens
ändamål, skall anses inbegripen i registreringen. Spörsmålet besvaras ej
med tydlighet i lagtexten; det har ej heller vidrörts i motiveringen. Det
kunde visserligen synas praktiskt, om dylik byggnad finge anses omedelbart
uppgå i den genom registreringen tillskapade enheten; därigenom
skulle dock stundom, om ock endast i mera sällsynta undantagsfall,
kunna .uppkomma konflikt med andra rättsägares intressen, varjämte eu
viss osäkerhet emellanåt kunde bliva rådande, huruvida en byggnad med
hänsyn till sitt läge eller ändamål vore att hänföra till den elektriska
anläggningen. Med avseende härå synes rådligast att icke låta registreringen
omfatta annat än vad som finnes vid anläggningen, då den registreras.
I varje fall lärer lagförslagets ståndpunkt- härutinnan böra
klargöras. Godtages den nyss angivna uppfattningen, torde vara tillfyllest
med ett tillägg till 4 §, enligt vilket i den beskrivning över understation,
som skall bifogas ansökan om registrering, skall angivas beskaffenheten
av varje byggnad å understationen, som är avsedd att inbegripas
i registreringen. Nytillkommen byggnad får då bliva föremål för särskild
registrering, därvid registreringsmyndigheten har att pröva, huruvida den
anmälda byggnaden kan anses höra till anläggningen.
5 §.
Lagrådet:
Paragrafen, som endast utsäger vad som ändock tydligt framgår
av övriga bestämmelser, torde kunna utgå ur lagen.
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
6 §•
Lagrådet:
Då i förevarande paragraf jämte upphävande av registrering omnämna
även registrerings ändring såsom en särskild åtgärd, synes därmed
åsyftas det fall, att samtidigt med att en ledning eller understation
frigöres från det samband med viss fastighet, som åstadkommits genom
registrering, densamma registreras på en ny huvudstation. Förfarandet
sönderfaller sålunda begreppsmässigt i två delar, hävande av den gamla
registreringen och en ny registrering. Några säregna rättsregler skola
icke äga tillämpning på ett dylikt förfarande, frånsett att måhända en
del omständigheter, vilkas förefintlighet utgör villkor för registrering,
redan äro klarlagda för registreringsmyndigheten och förty ej kräva ny
bevisning. Vid sadant förhållande torde icke i lagen böra upptagas
nämnda särskilda uttryck; därigenom alstras endast en viss oklarhet.
Vad i paragrafens tredje stycke sägs torde framgå redan av 1 §; stycket
synes därför böra utgå.
Såsom av kommitténs motivering framgår, är det ej avsett och
torde ej heller vara lämpligt, att åt alla kraftabonnenter, även åt dem som
hava kortvariga avtal om en ringa kraftmängd, skulle komma att beredas
säkerhet genom inteckning. I regel skulle endast sådan abonnent, vilkens
behov av kraft är av större omfattning och oundgängligen måste vara i
jligaste mån tryggat, erhålla sådan säkerhet. För åtskilliga innehavare
av dylik rätt erbjuder således andra stycket i förevarande paragraf intet
skydd. Då emellertid deras rätt uppenbarligen kan röna väsentlig inverkan
genom upphävande av registrering, har förslaget i sista stycket av
paragrafen sökt i någon mån tillgodose dessa rättsägare genom att stadga,
att före avgörandet tillfälle bör beredas dem att yttra sig över ansökningen.
Vilket avseende som skall fästas vid invändningar, som därefter
kunna framkomma, är helt och hållet överlämnat åt kommerskollegium
att bedöma. Det synes likväl, som om abonnenternas intresse
skulle kräva uttryckligt stadgande, att ansökning om registrerings upphävande
icke må beviljas mot bestridande av någon rättsägare, varom
här är fråga, med mindre åtgärden finnes kunna ske utan att medföra
men för den rättsägaren.
Rörande sättet för ifrågavarande rättsägares hörande innehåller
förslaget ej några bestämmelser, och det synes vara tillräckligt, att
sådana meddelas i administrativ väg. De torde dock lämpligen böra
utfärdas av Konungen. För att utmärka detta erfordras jämkning av 8 §.
Lagrådet ennrar om vad lagrådet anfört vid 1 och 4 §§, i vad det
avser förevarande paragraf.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 292 höft. (Nr 298.)
13
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
7 §•
Lagrådet:
Då fråga är om inteckning för annat än fordran, är det av vikt,
att registreringsmyndigheten ur protokollet över uppvisandet säkert kan
utröna, vem rätten enligt handlingen tillhör, så att den må kunna
bedöma, huruvida det skriftliga samtycke, som enligt vad av lagrådet
anmärkts vid 4 och 6 §§ bör företes, blivit lämnat av behörig person.
Bestämmelsen synes förty höra kompletteras därhän, att protokollet i
nyss berörda fall skall omförmäla allt vad av handlingen med därå befintliga
påskrifter och tilläventyrs bifogad särskild överlåtelse kan inhämtas
om, vem rättigheten tillhör.
8 §•
Lagrådet:
Jämväl om den närmare beskaffenheten av karta och beskrivning
jämte andra handlingar, som omförmälas i 4 §, torde Konungen böra
förordna. Särskilt torde förtjäna påpekas vikten av att tillbörlig kontroll
erhålles däröver, att alla inom ett ledningssystem, som skall registreras,
befintliga understationer, däri inbegripna stolpar, försedda med
transformatoranordning, bliva i beskrivningen upptagna, och att samtliga
stationer äro belägna å de fastigheter, som i sadant hänseende uppgivas.
Föreskrifter i sådant hänseende skulle, om de upptoges i lagen,
bliva alltför tyngande, varför det torde vara nödvändigt att överlämna
åt Konungen att meddela dem.
9 §.
Lagrådet:
Förslagets ståndpunkt, att generatorstation icke i något fall får
registreras såsom understation, framgår ej någonstädes av lagtexten.
Denna torde därför böra förtydligas i berörda hänseende genom ett tilllägg
till förevarande paragraf. Kommer vad inom lagrådet hemställts
om tillåtelse till registrering av bränslekraftstation att föranleda ändring
i förslagets nyss angivna ståndpunkt, blir tilläggets avfattning att lämpa
därefter.
Med hänsyn till föreskrifterna i 1 § andra stycket och 6 § andra
stycket torde frågan, huruvida stolpe, försedd med anordning för transformering
av elektrisk kraft, skall anses som station eller såsom del av
ledning, icke kunna överlämnas till vederbörandes valfrihet. För att
förebygga, att en sådan tolkning skulle göra sig gällande, bör sista
stycket i paragrafen undergå någon jämkning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
99
10 §.
Lagrådet:
Stadgandet i 10 § är uppenbarligen avsett att tillämpas allenast i
fråga om elektrisk station, som är fast egendom eller genom registrering
blir tillbehör till sådan egendom. Av stadgandets lydelse framgår dock
icke uttryckligen en sådan begränsning.
Med de grundläggande bestämmelserna i 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra står emellertid den föreslagna paragrafen
icke i god överensstämmelse. Att vid sådant förhållande, utan
närmare utredning och utan ett oavvisligt behov, på nu förevarande område
vidtaga en dylik omgestaltning av den gällande rätten, som förslaget
i förevarande del skulle innebära, torde ej lämpligen kunna ske. Ej
heller har i stadgandet tagits hänsyn till eventuella förlagsinteckningshavares
anspråk. Då förslaget dessutom, sådant det avfattats, icke synes
giva fastighetsbegreppet erforderlig bestämdhet, hemställes, att paragrafen
måtte utgå.
Skulle denna hemställan ej beaktas, torde, med hänsyn till vad
av lagrådet påpekats vid 1 § rörande betydelsen i allmänt språkbruk av
beteckningen station, i varje fall i stället för detta ord böra användas
annat uttryck, så att paragrafen bättre utmärker, att där åsyftas tillbehör
till en viss byggnad av fast egendoms natur.
Uppställningen av avdelning I.
Lagrådet:
Det synes, som om genom ändrad uppställning av de sex första
paragraferna lagen skulle vinna i systematisk reda och överskådlighet.
Främst borde då upptagas stadgande, som angiver registrerings rättsverkan,
varefter följande ämnen borde i nedan angiven ordning behandlas:
de materiella förutsättningarna för registrering, i vad de icke redan måst
komma till uttryck i förstnämnda stadgande, skyldigheten att söka registrering,
de materiella förutsättningarna för registrerings upphävande genom
åtgärd av registreringsmyndigheten, vilken myndighet som har att upptaga
och pröva ärenden angående registrering eller dess upphävande samt
föra erforderligt register, formaliteterna vid ansökning av det ena eller
andra slaget, samt slutligen befogenheten att vid domstol föra talan om
registreringsåtgärds ogiltighet och vad därmed sammanhänger.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
11 §•
Lagrådet:
De bestämmelser, som här möta, äro avsedda att, till tryggande av
abonnents rätt till elektrisk kraft, bereda honom möjlighet att till säkerhet
för rättigheten erhålla inteckning, då den station, från vilken kraften
upplåtits, utgör fast egendom. I sådant syfte stadgas till en början, att
rätt till elektrisk kraft kan intecknas i den ordning och under de villkor,
som enligt inteckningsförordningen gälla om inteckning för nyttjanderätt.
Till följd härav kan vid exekutiv auktion rättighet till elektrisk kraft
komma att häfta vid den försålda fastigheten. Det åligger då den nye
ägaren att till rättighetens innehavare leverera kraft vid äventyr av skadeståndsskyldigliet.
Om emellertid, såsom i regel är förhållandet, leveransen
skall fullgöras med användning av ledning eller understation å annan
fastighet, måste inroparen tillika erhålla rätt till sådan ledning eller
understation för att kunna uppfylla sin förpliktelse. Genom själva inropet
av förstnämnda fastighet kan förvärv av dylik rätt tydligen endast
ske i det fall, att ledningen och understationen ifråga genom registrering
blivit tillbehör till den försålda fastigheten. Eljest kan den nye ägaren
riskera att antingen till vilket pris som helst nödgas inköpa eller förskaffa
sig nyttjanderätt till ledningen och understationen eller ådraga sig skadeståndsskyldighet.
Vill man helt förebygga de befarade olägenheterna,
torde detta endast kunna ske genom att såsom villkor för inteckning av
rätt till elektrisk kraft fordra, att leveransen ifråga enligt avtalet icke
äger rum genom annan ledning eller understation än sådan, som genom
registrering eller eljest tillhör huvudstationsfastigheten eller som äges
eller disponeras av abonnenten.
I förslaget har den ovan berörda möjligheten till inteckning icke ansetts
tillfyllestgörande för abonnenternas säkerhet. Ofta inträffar, att kraftkonsument
icke har fått kraft till sig upplåten direkt av den, som äger kraftkällan,
utan att en mellanhand finnes, en distributionsförening eller annan
företagare, som med kraftverksägaren kontraherar om en större kraftleverans
till en av mellanhanden ägd distributionsstation och i sin ordning
upplåter delar av den till hans disposition ställda energimängden till olika
konsumenter. Med tanken närmast på detta fall har kommittén för att
säkerställa sambandet mellan konsumenterna och kraftkällan infört i paragrafens
andra stycke bestämmelser av innehåll, att, om kraft upplåtits
till förmån för viss fastighet, inteckning till säkerhet för avtalet kan beviljas
i kraftstationsfastigheten i den ordning och under de villkor, som
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
i nyssnämnda förordning föreskrivas om inteckning för servitutsavtal,
samt att sådan inteckning icke får dödas eller under annan nedsättas,
därest inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är gällande i
förstnämnda fastighet, utan att samtycke därtill lämnats av sistberörda
intecknings innehavare.
Innebörden av omförmälda stadganden i andra stycket synes tämligen
dunkel. Att rätten till kraft får intecknas på sätt och under villkor,
som föreskrivas å ena sidan i fråga om nyttjanderätt och å andra sidan
för servitut, innebär i sig icke någon åtskillnad. Sättet och villkoren fölinteckningens
beviljande äro i båda fallen enahanda. Det måste då åsyftas
att genom de olika slagen av inteckning erhålla olika rättsverkan,
ehuru förslaget saknar varje bestämmelse i sådant hänseende. Därvid
bör till en början bemärkas, att inteckning i och för sig, vare sig den
meddelats för nyttjanderätt eller servitut, medför i det väsentliga samma
rättsverkan, skyddet blir av samma omfattning. Skillnaden i rättsverkan
beror däremot av den underliggande rättighetens egen beskaffenhet. Vid
sådant förhållande ligger det antagandet nära till hands, att förslaget
utgår från den uppfattningen, att rätt till elektrisk kraft är att likställa
med nyttjanderätt men, om den upplåtes till förmån för viss fastighet,
bildar en servitutsrätt. I motiven till kommittéförslaget avvisas emellertid
och med fog en sådan uppfattning; rätten till kraft är av grundväsentligt
annan beskaffenhet än de båda andra rättigheterna. I det föreliggande
förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen
äro ock de tre slagen av rättigheter upptagna vid sidan av varandra. Den
innebörden av de nu omhandlade bestämmelserna måste alltså vara åsyftad,
att genom desamma åt avtalet om upplåtelse av elektrisk kraft
skulle, om upplåtelsen skett till förmån för viss fastighet, förlänas vissa
rättsverkningar, likartade dem som följa av ett servitutsavtal.
Den egenskap hos servitutsavtalet, som här skulle komma i fråga,
synes vara den, att, under det utövningen av servitutsrätten är personlig,
d. v. s. tillkommer viss person, själva berättigandet sammanhänger med
ägandeiätten till den härskande fastigheten. Tydligt torde emellertid
vara, att genom bestämmelserna i förslaget, sådana de äro avfattade,
icke åt avtalet om upplåtelse av rätt till kraft till förmån för viss fastighet
förlänats någon särskild innebörd av nyss antydd beskaffenhet.
I ör att vinna syftet skulle man således behöva uttryckligen stadga, att
rätten till elektrisk kraft från viss fastighet, upplåten till förmån för
annan fastighet, skall vara bunden vid den senare fastigheten.
En sådan anordning vore väl ej teoretiskt otänkbar. Ep nyhet för
vår rätt skulle den dock utgöra. Den genom vattenlagen införda rätten
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
till ersättningskraft företer, jämte vissa likheter, så väsentliga skiljaktigheter,
att den knappast kan åberopas som förebild. I viss mån torde
närmare överensstämmelse vara att finna i vad som gäller om avgäld,
som före den 1 januari 1897 skulle läggas å avsöndring till förmån för
stamhemmanet, i det att i båda fallen är fråga om en vid viss fastighet
knuten rätt till en positiv prestation. Vid avgäldsbegreppets bildande
hava emellertid offentligrättsliga synpunkter varit avgörande, och under
det motprestationen för avgälden utgöres av den i och med avtalet upplåtna
rätten till avsöndringen, motsvaras rätten till elektrisk kraft av den
i regel fortlöpande skyldigheten att erlägga betalning för kraften. I fråga
om berörda skyldighet, som tydligen också måste vara anknuten till
äganderätten till fastigheten såtillvida, att den påvilar även ny ägare,
skulle därför erfordras bestämmelse, som reglerar omfattningen av den
nye ägarens ansvarighet; den kan gälla antingen belopp, som förfaller
efter viss tidpunkt, eller vad som belöper på tiden därefter. Vad nu antytts
har naturligen sin största betydelse för det dock ofta förekommande
fallet, att viss minimiavgift oberoende av den uttagna kraftmängden är
avtalad. Är avtalet av större omfattning och det visar sig ofördelaktigt
för abonnenten, kan genom den nye ägarens bindande vid betalningsskyldigheten,
som väl måste gälla även den, vilken å exekutiv väg förvärvat
fastigheten, dennas realisationsvärde bliva minskat till skada för
den, som för fordran eller annan rättighet har säkerhet i fastigheten.
Vad angår den förutvarande ägaren lärer väl, då fordran å likvid för
elektrisk kraft ej torde kunna tillerkännas förmånsrätt i fastigheten, han
oberoende av överlåtelsen böra vara jämte förvärvaren ansvarig för betalningens
erläggande. Möjligen kunde eu viss lättnad i detta ansvar
medgivas på sätt, vartill förebild finnes i nyttjanderättslagens stadgande]!
om motsvarande förhållanden beträffande arrendeavtal, som skall bestå
mot ny ägare.
Det skulle emellertid icke vara nog med att tillskapa en dylik med
fastigheten förbunden rätt; det gäller även att göra denna rätt orubblig,
med mindre samtycke till upphörande eller ändring av densamma lämnats
av de kraftkonsumenter, som för sin rätt till kraft erhållit inteckning i
den så att säga härskande fastigheten. Förslagets bestämmelse, att utan
sådant samtycke inteckningen i den andra fastigheten icke må dödas eller
nedsättas, gör tydligen icke till fyllest. Avtalet om kraftupplåtelsen kan
ju oberoende därav genom kontrahenternas överenskommelse ändras eller
''helt upphävas; i ty fall är inteckningens orubblighet utan betydelse. Förbud
måste alltså stadgas mot dylik rubbning av saväl avtalet som däiföi
meddelad inteckning utan underabonnenten-inteckningshavarens samtycke.
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Fråga är, om icke därigenom skulle göras ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten.
Likartade bestämmelser finnas väl införda i fråga om tomträtt,
men förhållandena därvid synas dock ligga väsentligt annorlunda.
Det förefaller antagligt, att, särskilt om avtalet mellan kraftproducenten
och mellanhanden har längre giltighetstid, omständigheter kunna inträffa,
som i bådas intresse påkalla jämkning av vissa avtalsbestämmelser. Befogenheten
därtill skulle då vara knuten vid den ovissa möjligheten att
erhålla alla underabonnenters samtycke, även om deras rätt icke bleve i
någon mån försämrad genom den ifrågasatta ändringen. Måhända vore
nödigt tillse, att de senares makt över avtalsförhållandet icke kan utnyttjas
i rent chikanöst eller utpressningssyfte. Exempel på en lagstiftning
i sådan riktning erbjuder lagen om servitut, i vad den avser att
tillåta hävande eller flyttning av servitut mot den berättigades vilja.
Det anförda torde giva vid handen, att vissa betänkligheter mot
astadkommande av en lagstiftning för ernående av syftet med lagförslagets
11 § andra stycket kunna göras gällande. Om det oaktat försöket
bör göras, beror givetvis av den vikt, man tillmäter resultatet. Huruvida
det intresse, som skulle tillgodoses, är av den stora betydelse, att på den
grund de förefintliga betänkligheterna böra lämnas å sido, tilltror sig
lagrådet icke att på grundval av den föreliggande utredningen bedöma;
dock synes knappast så vara fallet. Lagrådet har ej heller varit i tillfälle
att annat än i allmänna drag'' antyda beskaffenheten av de erforderliga
lagstadgandena.
Av det föregående lärer framgå, att mera än ett slag av inteckning
till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft icke behöver eller
bör införas. Det ligger då närmast till hands att så långt sig göra låter
likställa sådan inteckning med inteckning för nyttjanderätt. I sådant
hänseende krävas åtskilliga bestämmelser utöver de i förslaget givna;
genom dem regleras endast villkoren och sättet för inteckningens beviljande.
Ur systematisk synpunkt kan icke förordas, att hithörande föreskrifter
intagas i förevarande lag; de hava sin naturliga plats i inteckningsförordningen.
Här borde endast utsägas, att till säkerhet för beståndet
av avtalet ifråga äger den, till vilken rättigheten upplåtits, erhålla
inteckning under de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat. De
flesta av de bestämmelser, som skulle motsvara andra stycket av förslagets
11 §, om sådana anses önskvärda, skulle väl även inrymmas i
denna lag. I inteckningsförordningen efter dess 58 § borde införas dels
eu paragraf motsvarande 55 § första stycket med den jämkning, att,
handlingen för att medföra rätt till inteckning skall innehålla uttryckligt
medgivande därtill av upplåtaren, och dels övriga nödiga stad
-
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
ganden, vilka synas böra innehålla hänvisning om motsvarande tillämpning
eller utgöra vederbörlig omarbetning av 43—45 samt 49-—53 §§ i
samma förordning. Gestaltningen av sistberörda stadganden avhänger
uppenbarligen av vad föreliggande förslag i därmed sammanhängande
ämnen kommer att innehålla. Berörda anvisningar äro följaktligen ingalunda
slutgiltiga. Särskilt må emellertid följande erinras. Om inteckning
till förmån för distributionsstation icke skall få dödas eller nedsättas utan
samtycke av vissa abonnenter, är tillägg till det mot 44 § svarande stadgandet
av nöden. För den händelse förslagets 17 § mot vad lagrådet
kommer att hemställa blir kvarstående, föreligger stridighet mellan denna
och andra stycket av 45 § inteckningsförordningen. Ett stadgande motsvarande
50 § i nämnda förordning skulle vara avsett, icke att reglera
förhållandet mellan två rättigheter, vilka utesluta varandra, utan att bestämma
den ordning, i vilken de olika rättigheterna skola hava företräde
vid en exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten. Företrädet i
övrigt regleras av förslagets 12 § första stycket, därest detsamma varder
bibehållet, eljest av allmänna rättsgrundsatser. I detta sammanhang påpekas
jämväl, att i inteckningsförordningen föreskrifter böra givas om det
inbördes företrädet vid exekutiv försäljning mellan inteckningar för nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft. Därjämte må framhållas,
att i förevarande förslag saknas reglering av förhållandet eljest mellan
nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft för det fall, att de kunna råka
i kollision, såsom då ägaren av elektrisk anläggning, från vilken rätt till
elektrisk kraft upplåtits, sedermera överlämnar anläggningen i sin helhet
till annan på arrende. De stadganden, som kunna påkallas beträffande
dylika kollisionsfall, torde komma att röna inverkan dels av vad som
föreslagits i 16 § angående förhållandet mellan överlåtelse av äganderätt
och upplåtelse av rätt till elektrisk kraft och dels av den omständigheten,
att för inteckning till säkerhet för sistnämnda rättighet fordras medgivande
av kraftverkets ägare.
12 §.
Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:
För det fall, att från elektrisk anläggning upplåtits rätt tili kraft
till flera och kraften ej räcker till alla, uppställes i förevarande paragraf
den regeln, att tidigare upplåtelse skall medföra företräde till erhållande
av kraft framför senare upplåtelse. Har abonnent erhållit inteckning
till säkerhet för sin rätt, skall han vid exekutiv auktion å den intecknade
anläggningen tillgodonjuta den rätt inteckningen medför. Dessa
105
Kungl. Mapis. proposition nr 298.
bestämmelser, sammanställda med 107 § utsökningslagen i den ändrade
lydelse, vartill förslag jämväl föreligger, samt de stadganden i inteckningsförordningen,
som torde åsyftas skola gälla beträffande inteckning
för rätt till elektrisk kraft, innebära, att vid exekutiv försäljning av elektrisk
anläggning, som utgör fast egendom, i borgenärsförteckningen skall
upptagas rätt till elektrisk kraft, som är intecknad ellér som eljest skriftligen
upplåtits och i behörig ordning anmälts. Ordningen mellan flera
dylika rättigheter bestämmes, där de äro intecknade, av tiden för inteckningsansökningen
och, om inteckning för flera sökts samtidigt, av tiden
för upplåtelsen. Skriftligen upplåtna, ointecknade rättigheter, vilka upptagas
efter rättigheter, som hava särskild förmånsrätt i fastigheten, gälla
sins emellan efter tidsföljden för upplåtelsen.
Mot det sätt, varpå förslaget sålunda ordnar företrädet mellan flera
till kraft berättigade i händelse av exekutiv försäljning av anläggning av
fast egendoms natur, synes icke vara något väsentligt att erinra.
Då det gäller ett avgörande om flera abonnenters inbördes rätt,
utan att fråga är om dylik försäljning, d. v. s. då kraften ej räcker till alla,
torde lämpligheten av den i förslaget uppställda regeln kunna ifrågasättas.
Ett ordnande av krafttillförseln i enlighet med förslagets huvudregel torde
komma att stå i bestämd strid med det förfaringssätt, som i dylika fall
hittills tillämpats. Att döma av tillgängliga upplysningar har allmänt
vid kraftbrist praktiserats en slags ransonering av kraften, därvid, enligt
vad får antagas, man i huvudsak sökt ordna så, att minskningen i
krafttillgång inträtt för varje abonnent vid den tid, då behovet därav
varit för honom minst trängande, utan att hänsyn tagits till tiden för
de olika upplåtelserna. Att nämnda förfaringssätt ock står i överensstämmelse
med den bland producenter och konsumenter av kraft rådande
rättsuppfattningen synes vara sannolikt. I 9 kap. 41 § vattenlagen ingår
en bestämmelse, som vilar på en likartad uppfattning. Även från
teoretisk synpunkt lärer eu lösning av frågan i sådan riktning framstå
såsom mera naturlig än den i förslaget framställda. Det föreslagna stadgandet
synes ock vålla mycket störa olägenheter vid övergången till lagens
tillämpning. Stadgandet torde, såsom nyss framhållits, icke stå i överensstämmelse
med den för närvarande gällande rättsuppfattningen och skulle
för dem, som vid lagens ikraftträdande redan äro innehavare av rätt till
elektrisk kraft, innebära eu ändring, i vissa fall en försämring, i deras
rätt. Enligt vanliga regler skulle därför åt stadgandet icke givas tillImkaverkande
kraft. Därav skulle emellertid följa, att, då kraftbrist uppstår,
olika system maste användas för äldre och för yngre rättigheter,
ett resultat som väl måste anses föga tillfredsställande och i praktiken
Bihang till riksdagens protokoll 19,20. 1 sand. 292 Imf t. {Nr 298.) 14
106
Kung!. May.ts proposition nr 298.
säkerligen skulle medföra betydande svårigheter. En eljest erforderlig
övergångsbestämmelse, varigenom stadgandet erhölle retroaktiv verkan,
skulle ju icke väl låta sig förenas med allmänna rättsgrundsatser.
Grunden till det föreslagna stadgandet torde vara att söka i det
likställande av rätten till elektrisk kraft med nyttjanderätt eller servitutsrätt,
som förslaget i andra delar innebär. Men att sådant likställande
icke kan härledas ur rättigheternas natur utan måste inskränkas till områden,
där sådant av förhållandena påfordras, torde framgå av vad förut
vid 11 § framhållits.
Emellertid är det uppenbart, att de omständigheter, som måste
beaktas vid genomförande av en ransonering av omförmäld art, äro av
särdeles växlande beskaffenhet och synnerligen svåra att i lag fixera.
Särskilt är att märka, att i visst hänseende tidsföljden mellan avtalen
bör vara avgörande. Är stationen redan belastad med abonnenter till
viss gräns, torde senare tillkomna abonnenter icke hava rättmätiga anspråk
på att få konkurrera med de tidigare. I varje fall föreligger icke
nu någon utredning, varpå kunde grundas lagbestämmelser, avsedda att
ordna förhållandet mellan abonnenter efter ransoneringsprincipen, även
om man ville inskränka sig till helt generella stadganden. Däremot låter
det sig naturligen göra att i rättstillämpningen med ledning av allmänna
rättsgrundsatser träffa ett tillfredsställande avgörande av spörsmålet från
fall till fall. Obestridlig är dock den olägenhet, som frånvaron av tydliga
lagstadganden till ledning för kontrahenterna innebär, om ock i detpraktiska
livet större svårigheter härav icke synas hava uppkommit och
sådana måhända kunna genom bestämmelser i avtalen i någon mån
förebyggas.
För närvarande synes emellertid med avseende å vad nu anförts
annan utväg icke stå till buds än att lämna frågan om kraftabonnenters
inbördes företräde utanför förevarande lagstiftning utom vad angår ordningen
dem emellan vid exekutiv försäljning av kraftanläggning, som är
fast egendom, i vilket hänseende lagförslagets ståndpunkt såsom redan
antytts torde vara tillfredsställande.
Dock lärer i alla händelser viss jämkning av förslaget i sistnämnda
del böra äga rum. Särskilt för det vanliga fall, att ett större eller
mindre antal kraftkonsumenter bilda en konsumtionsförening, som skall
tillhandahålla dem kraft, torde ofta inträffa, att åtskilliga avtal om sådant
tillhandahållande ingås samma dag. Av motiven till förslaget framgår,
att de sålunda upplåtna rättigheterna skulle äga företräde sins
emellan i förhållande till den tid på dagen, då de avslutats. Frånsett
huruvida i det anförda fallet en dylik rättssats skulle stämma överens
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
107
med vad parterna åsyftat, vore väl, om kraften upplåtits från en kraftstation,
förenad med fastighet, och exekutiv försäljning av densamma
skulle förekomma, förrättningsmannen ställd inför en olöslig uppgift, då
det gällde att i borgenärsförteckningen upptaga dessa rättigheter i deras
tillbörliga ordning. Av praktiska skäl synes därför böra föreskrivas, att
rättigheter, som upplåtits samma dag, vid exekutiv försäljning äga lika
rätt, i den mån ej annat följer av meddelad inteckning.
Bibehålies paragrafens första stycke, torde för där avsedda fall böra
gälla, att samma dag upplåtna rättigheter äga lika rätt, utan att möjligen
beviljad inteckning därvid inverkar. Under samma förutsättning bör avfattningen
av andra stycket något jämkas. Av dess nuvarande lydelse
skulle kunna dragas den slutsatsen, att även den i första stycket uttalade
regeln vore avsedd att gälla endast ifråga om upplåtelse av kraft från
elektrisk anläggning, som utgör fast egendom.
J ustitierådet friherre Leijonhufvud:
Såsom inom lagrådet redan framhållits, synes paragrafens regel om
företrädet abonnenter emellan, då kraften ej räcker till alla, stå i strid
med det förfaringssätt, som hittills i dylikt fall allmänt iakttagits och ansetts
berättigat. Att stifta lag, som icke överensstämmer med de intresserades
egen uppfattning om vad som är lämpligt, är utan tvivel betänkligt.
Ej heller synes den av kommittén uttalade uppfattningen, att
förslagets ståndpunkt i denna del står i överensstämmelse med gällande
rätt, vara tillräckligt grundad. A andra sidan förefaller det näppeligen
görligt att vid en så omfattande reglering av rättsförhållandet mellan
upplåtare och konsumenter av elektrisk kraft, som nu är ifrågasatt, lämna
en så viktig fråga utan lösning i lagen och hänvisa den uteslutande till
ordnande genom avtalen och en måhända oviss rättstillämpning. Med
hänsyn härtill och då, på sätt lagrådets övriga ledamöter jämväl påpekat,
möjlighet saknas att med ledning av förefintlig utredning giva en lagbestämmelse
av annat innehåll, anser jag mig böra lämna paragrafens första
stycke utan anmärkning, dock att jag är ense med lagrådets övriga ledamöter
beträffande förhållandet mellan samma dag upplåtna rättigheter.
Likaledes instämmer jag med dem ifråga om andra styckets avfattning.
13 §.
Lagrådet-.
Det synes vara synnerligen olämpligt, att de omständigheter, vilka
skola betraktas såsom force majeure och förty befria från eljest föreliggande
skyldighet att tillhandahålla elektrisk kraft, i förevarande lag
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
angivas på annat sätt, än 9 kap. 41 § vattenlagen bestämmer för där
avsedd skyldighet att leverera kraft. Något skäl till de förefintliga avvikelserna
har icke angivits i vidare mån, än att man genom en av de
företagna omformuleringarna velat undvika, att vissa årstider förekommande
lågvattenstånd skulle kunna anses såsom omständighet av ifrågavarande
slag. En sådan tolkning synes emellertid med den formulering,
nämnda paragraf i vattenlagen använder, knappast vara att befara. På
grund härav hemställes, att förevarande paragraf i nämnda hänseende
bringas i full överensstämmelse med vattenlagens stadgande.
Eu viss formell motsägelse råder mellan paragrafens stadgande, att
upplåtaren är fri från sitt åtagande under den tid hindret varar, och bestämmelsen,
att han är skyldig att utgiva skadestånd, om hindret icke
utan oskäligt uppehåll undanröjes. För avlägsnande av denna motsägelse
torde ordalagen böra något jämkas. Likaså torde böra mera tydligt angivas,
att abonnenten äger rätt till skadestånd, liven om han ej vill frånträda
avtalet.
15 §.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:
I 15 § behandlas frågan, huru, då abonnent å elektrisk kraft
blivit försatt i konkurs, rättsförhållandet gestaltar sig mellan konkursboet
och upplåt aren. De härom meddelade bestämmelserna äro med
vissa jämkningar hämtade ur den del av nvttjanderättslagen, som handlar
om arrende. I • de avseenden, varom här är fråga, torde emellertid
av lätt insedda skäl rätt till elektrisk kraft ej kunna likställas med nyttjanderätt
till fast egendom; analogien med köp av lös egendom ligger
väl närmare till hands och lärer också framgå ur allmänna rättsgrundsatser.
Besultatet av det tillämpade systemet har därför ej blivit tillfredsställande,
och bestämmelserna erbjuda därjämte stora svårigheter vid
tolkningen av deras innebörd. Ej heller den av kommittén givna motiveringen
lämnar full klarhet om vad med desamma åsyftas.
Konkursen medför enligt förslaget rätt för upplåtaren att »omedelbart»
frånträda avtalet efter anmälan till konkursförvaltningen, såvida
icke denna inom fjorton dagar efter sådan anmälan ställer säkerhet för
avtalets fullgörande till dess tre månader förflutit från inställelsedagen.
Har ej sist en månad före utgången av sistberörda tid ställts ny säkerhet,
omfattande hela avtalstiden, äger upplåtaren häva avtalet, då berörda
tre månader gått till ända. Huruvida meningen är, att upplåtaren skall
hava rätt att upphöra med tillhandahållandet av kraft, till dess han fått
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 296.
dylik säkerhet, eller att han skall vara pliktig att låta kraftöverföringen
fortgå, är ovisst. Konkursboet äger å sin sida uppsäga avtalet, men upplåtaren
har att åtnjuta en månads uppsägningstid; har konkursboet ej
sist å trettionde dagen från inställelsedagen begagnat sig av denna rätt,
blir det för tiden därefter ansvarigt för avtalets fullgörande under hela
avtalstiden. Beträffande frågan om betalningsskyldigheten för kraft, som
efter konkursens början levererats och sålunda kommit konkursboet till
godo utan att säkerhet ställts, framgår förslagets ståndpunkt varken av
lagtextens ordalydelse eller av motiveringen. Å ena sidan torde vara klart,
att den uppsägningstid av en månad, varav upplåtaren ansetts böra komma
i åtnjutande, är utan värde, om under den tiden upplåtaren är hänvisad
till att för lämnad kraft söka betalning genom bevakning i konkursen. Å
andra sidan uttalas i motiveringen, att upplåtaren, även om avtalet genom
konkursboets underlåtenhet att verkställa uppsägning inom den stadgade
tiden blir bindande för konkursboet, kan göra gällande fordran för kraft,
levererad före utgången av nämnda tid, endast mot gäldenären, men att
hans fordran för tiden därefter blir en s. k. massfordran.
Av de rättsregler, som i förslaget uttalas, synes den, som tillerkänner
upplåtaren eu uppsägningstid av eu månad, böra utgå. Såsom
redan antytts, saknar bestämmelsen värde för upplåtaren, om ej konkursboet
för samma tid bindes till betalningsskyldighet. Att ålägga konkursboet
att gälda kraft, varav det måhända ej varit i behov eller ens kunnat
använda sig, lärer dock ej böra ifrågakomma. Även begränsningen av
tiden för utövande av konkursboets uppsägningsrätt synes mindre befogad.
Sådan förekommer ej heller enligt nyttjanderättslagen. Enligt köplagen, som
närmast bör tjäna till förebild, har konkursboet ej annan skyldighet än
att pa anfordran giva tillkänna, huruvida konkursboet vill inträda såsom
part i avtalet; sker ej sådant tillkännagivande, äger säljaren häva avtalet.
Betalning för kraft, som efter konkursens början kommit konkursboet till
godo utan att säkerhet ställts, exempelvis av den anledning, att upplåtaren
saknat kännedom om konkursen, bör gäldas av konkursboet, utan att detsamma
enbart i följd av Berörda omständighet får anses hava ådragit
sig ansvar för avtalet i dess helhet.
Hithörande stadganden torde höra innehålla, att, dä konkurs inträffar,
upplåtaren är berättigad inställa kraftleveransen, i den mån säkerhet
ej ställes för betalning och fullgörande av andra avtalsvillkor, att, om
konkursboet underlåter att inom fjorton dagar efter därom av upplåtaren
framställd begäran i berörda hänseende ställa säkerhet, avseende tiden tills
tre månader förflutit efter inställelsedagen, avtalet skall anses hävt efter
utgången av de fjorton dagarna, att, om sådan säkerhet ställes, avtalet
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
blir hävt med utlöpandet av nämnda tremånadersperiod, så framt ej
konkursboet en månad dessförinnan ställer ny säkerhet, gällande hela
avtalstiden, samt att konkursboet är betalningsskyldigt även beträffande
kraft, som kommit detsamma tillgodo innan säkerhet ställts.
Efter vilken grund sist antydda betalningsskyldighet skall fullgöras,
då enligt avtalet skall erläggas dels visst pris för den uttagna kraftmängden
och dels ett grund- eller minimibelopp att utgå för viss period,
oberoende av vad som i verkligheten uttagits, synes tvivelaktigt. Måhända
erfordras härom särskilda bestämmelser. Lagrådet har dock ej
på grundval av den förebragta utredningen kunnat bilda sig en bestämd
uppfattning vare sig därom eller om vad tilläventyrs nödiga stadganden
lämpligen böra innehålla.
Förslaget utmärker ej, om säkerheten skall ställas hos upplåtaren
eller hos överexekutor, och torde böra därutinnan förtydligas. Är det senare
alternativet avsett, bör dock upplåtaren ej betungas med skyldigheten att
hos överexekutor efterhöra, om säkerhet ställts, utan det synes böra åläggas
den, som ställer säkerhet, att inom den för varje fall angivna tiden
hos upplåtaren styrka, att så skett, varjämte reglerna i första stycket
sista punkten av 48 § utsökningslagen böra göras tillämpliga. Att borgensmän
skola hava utfäst solidarisk ansvarighet såsom för egen skuld,
lärer böra angivas såsom villkor för, att borgen skall kunna godtagas.
I kommitténs motivering uttalas den uppfattningen, att, om ställd
säkerhet försämras, överexekutor skall utan särskilt stadgande äga att på
anmälan förordna om ny säkerhet. Denna uppfattnings riktighet synes
tvivelaktig, och det hemställes förty om upptagande av behövliga föreskrifter
därom, utvisande jämväl när avtalet upphör, därest föreläggandet
ej fullgöres.
Att säkerhet kan ställas ej blott av konkursboet utan även av den,
till vilken dess rätt genom överlåtelse övergått, synes självfallet och behöver
fördenskull ej i lagtexten utsägas.
Justitierådet Améen:
Jag instämmer med lagrådets övriga ledamöter utom i vad angår
nedannämnda fråga.
Att föreskriva, det pant eller borgen alltid skall behöva godkännas
av överexekutor, synes ledande till onödig omgång. Nöjes kraftverksägaren
med erbjuden säkerhet, synes allt därmed vara väl beställt. Endast
i det fall, att kraftverksägaren icke vill godtaga pant eller borgen, torde
saken behöva hänskjutas till överexekutor. Det torde alltså vara nog att
stadga, det tvist, huruvida erbjuden säkerhet är tillfyllestgörande, prövas av
in
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
överexekutor, varjämte torde böra göras ett tillägg, motsvarande bestämmelserna
i 2 kap. 34 § nvttjanderättslagen.
16 §.
Lagrådet:
Med överlåtelse, som behandlas i denna paragraf, avses uppenbarligen
icke exekutiv försäljning av fastighet. För sistnämnda fall stadgas
i 17 § i förslaget, att de i borgenärsförteckningen upptagna rättigheter
att erhålla elektrisk kraft skola förbliva gällande, varav kan dragas den
slutsatsen, att övriga dylika rättigheter icke efter exekutiv försäljning äga
bestånd i förhållande till köparen. Därest emellertid 17 §, såsom nedan
kommer att förordas, utgår ur förslaget, torde uttryckligt stadgande om
vad som skall gälla vid exekutiv försäljning böra införas i lagen. Lagrådet
hemställer för sådant fall, att till 16 § fogas ett tredje stycke av
innehåll, att, om fastighet, vartill hör elektrisk station, säljes i den ordning
utsökningslagen bestämmer, rätten till elektrisk kraft icke skall
gälla mot köparen, med mindre försäljningen skett med förbehåll om
rättens bestånd. I sammanhang härmed torde böra stadgas, huruvida
och under vilka förutsättningar innehavare av rätt till elektrisk kraft,
som förlorar sin rätt till följd av fastighetens exekutiva försäljning, skall
vara berättigad till skadestånd av upplåtaren. Så vitt av den föreliggande
utredningen kan bedömas, synes sådant skadestånd böra utgå, så
vitt icke rättighetens innehavare själv förverkat rätten därtill.
För att avtal om rätt till elektrisk kraft skall vara bindande mot
ny ägare, förutsättes liksom i stadgandets förebild i nyttjanderättslagen,
att avtalet är skriftligen upprättat. Grunden härtill är tydligen, att endast
under nämnda förutsättning den, som spekulerar på att köpa stationen,
kan erhålla säker upplysning om de förpliktelser, han såsom ägare
av stationen ikläder sig.
Nu synes det emellertid, då det gäller avtal om rätt till elektrisk
kraft lika väl som beträffande nyttjanderättsavtal, kunna inträffa, att det
skriftligen upprättade avtalet undergått ändring, utan att detta framgår
av de handlingar, om vilka köparen före köpet kan antagas erhålla kännedom.
Om den nye ägaren således är i god tro, bör han icke vara
bunden av dylika ändringar, men innehavaren av rätt till elektrisk kraft
kan å sin sida icke vara skyldig att underkasta sig bestämmelser i avtalet,
vilka genom senare överenskommelse med förre ägaren undergått
förändring. Den stridighet i intressen, som härigenom kan uppkomma,
synes ej böra lämnas utan rättslig reglering. Det har därför förefallit
lagrådet, som om stadganden i analogi med nyttjanderättslagens 2 kap.
112
Kungl. Maj ds proposition nr 298.
29 § vore erforderliga. I 2 kap. 30 och 31 §§ samma lag finnas vissa
bestämmelser angående det obligatoriska rättsförhållandet mellan arrendatorn
och den nye ägaren, av vilka det nu föreliggande lagförslaget endast
upptagit en. nämligen den som innehålles i 16 § andra stycket. Det synes
emellertid, som om motsvarande rättsfrågor jämväl i övrigt borde
erhålla en lösning i förevarande lag. I saknad av den utredning om hithörande
faktiska förhållanden, som erfordras för att kunna rätt avpassa
de ifrågasatta bestämmelsernas innehåll, har lagrådet måst inskränka sig
till dessa erinringar.
17—20 §§.
Lagrådet:
Det föreliggande lagförslaget inför till abonnenternas fromma den
nyheten, att inteckning kan meddelas till säkerhet för rätt att erhålla
elektrisk kraft, men intager samtidigt den ståndpunkten, att det endast
är de större abonnenterna, som höra komma i åtnjutande av nämnda
säkerhet. För den stora mängd abonnenter, som bliva utan inteckningssäkerhet,
har man i 17 § sökt sörja på det sättet, att vid fastighets försäljning
på exekutiv auktion de rättigheter att erhålla elektrisk kraft,
som upptagits i borgenärsförteckningen, skola förbliva gällande jämväl i
det fall, att försäljning skett utan förbehåll om rättigheternas bestånd,
med möjlighet dock till viss jämkning av avtalsvillkoren.
Till en början må härvid erinras om den vid 11 § påpekade omöjligheten
för inroparen att fullgöra avtalen om kraftleverans, om han
ej jämte fastigheten förvärvar det behövliga ledningsnätet, när detta ej
tillhör fastigheten. De svårigheter, som i anledning härav kunna uppstå
för inroparen, framträda i stegrad grad, om även ointecknade krafträttigheter
skola bestå efter den exekutiva auktionen, desto mera som svårigheterna
i sistnämnda fall synas icke, såsom ifråga om intecknade rättigheter,
kunna avhjälpas.
Men förslaget synes även genom ifrågavarande bestämmelser komma
i strid med vissa allmänna principer i gällande lag. För närvarande
är så ordnat, att den, som överväger att giva en fastighetsägare lån
mot inteckning eller eljest förvärva någon rättighet i en fastighet, genom
gravationsbevis skaffar sig kännedom om fastighetens föregående belastning
och med ledning därav kan bedöma sin blivande säkerhet med visshet
om, att den rättsställning, han sålunda från början intager, icke utan
hans eget åtgörande kan rubbas. För så vitt det är möjligt att beräkna
fastighetens blivande försäljningsvärde, bör en inteckningshavare därför
alltid kunna bedöma sin risk. Dessa till fastighetskreditens stabilisering
Kvtngl. ÄfajUs proposition nr 298.
113
givna regler hava alltid ansetts böra behandlas med synnerlig varsamhet.
Förslagets förevarande stadganden gorå en skarp avvikelse härifrån, i
det att kraftabonnenterna, oberoende av deras plats i ordningen mellan de vid
fastigheten häftande rättigheterna, skola under viss tid efter den exekutiva
försäljningen bibehållas vid sin rätt i förhållande till nye ägaren. Den eljest
föreliggande möjligheten att genom exekutiv försäljning frigöra eu fastighet
från belastning, som överstiger dess ekonomiska bärkraft, står således ej
öppen. Bundenheten av äldre kontrakt gäller även i det fall, att kraftstationen
ännu icke är färdig eller att den förre ägaren ingått kontrakt om försäljning
av kraft utöver vad anläggningen kan leverera. Inroparen kan
då vid äventyr av skadeståndsskyldighet bliva förpliktad att fullborda en
påbörjad anläggning i den vid dess planerande tilltänkta och av ingångna
avtal om kraftupplåtelser betingade omfattningen, även om det för honom
vore fördelaktigare att fullfölja anläggningen endast i mindre skala, eller
han kan vid samma risk vara nödsakad att utvidga den redan färdiga
anläggningen för att kunna fullgöra alla av förre ägaren ingångna avtal.
Mot de farhågor för anläggningens bristande bärkraft, vilka den
föreslagna anordningen sålunda är ägnad att framkalla, föreligger helt
säkert icke tillräckligt skydd i den objektiva reglering av pris och övriga
villkor, som förslaget sökt åstadkomma. De regler, som givits härför i 1!»
§, gorå det tvärt om omöjligt att vid berörda reglering göra gällande
annat än eu ringa del av den naturliga värdestegring, anläggningen kan
hava undergått genom penningvärdets fall. Även om i sistnämnda avseende
bättre bestämmelser skulle kunna finnas, torde likväl med hänsyn
till ovissheten om de blivande prisen och villkoren i övrigt anordningen
komma att verka i hög grad nedtryckande på köpeskillingen. Då en
långivare sålunda riskerar, att kraftverksägaren genom ofördelaktiga kontrakt,
om vilka långivaren icke har någon kännedom, kan icke blott förringa
sin personliga betalningsförmåga utan även sänka själva realsäkerhetens
värde för framtiden, lärer väl den följden kunna befaras, att förtroendet
till kraftanläggningarna såsom kreditobjekt försvagas. Likaså
kan den rätt, äldre långivare redan innehava, komma att bliva lidande.
I enahanda riktning, som nu angivits, verka de förut antydda svårigheter,
som uppkomma, om kraftverket och ledningarna icke bliva förenade
i eu hand.
Förslaget måste således i förevarande avseende anses ej blott stå
i strid mot viktiga rättsgrundsatser utan jämväl motverka ett av huvudsyftena
med förslaget självt, nämligen att underlätta kapitalanskaffning
och därigenom främja utvecklingen av de elektriska kraftanläggningarna
i landet. Det synes då, som om särskilda skäl behövt påvisas för att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 252 höft. (Nr 298.) 15
114
Kungi. Maj:ts proposition nr 298.
motivera förslaget härutinnan. Så har dock icke skett. Tvärtom vitsordas
i departementschefens yttrande, att exekutiv försäljning av elektriska
stationer hittills ytterst sällan förekommit samt att de mindre kraftförbrukarnas
behov av prisreglering redan blivit i viss mån tillgodosett
dels genom konkurrensen från statens vidsträckta kraftnät och dels genom
vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft.
Förutom vad sålunda erinrats mot det materiella innehållet i 17 §,
må påpekas det synnerligen oformliga i att låta en procedur, som eljest
innebär, att vissa rättigheter en efter annan bringas till upphörande i vad
de besvära fastigheten, i fråga om rätt till elektrisk kraft hava en helt
annan innebörd, nämligen att rättigheten kvarstår såsom belastande fastigheten
men kan i viss ordning jämkas till sitt innehåll.
På grund av vad sålunda anförts anser lagrådet 17—20 §§ böra
utgå ur förslaget. Iakttages detta, fordras viss ändring av 26 §.
För den händelse paragraferna bibehållas, torde följande böra
erinras.
Därest på grund av uppsägning, varom förmäles i 17 § tredje
stycket, eller frånträdande enligt 20 § abonnent går förlustig honom genom
avtal tillförsäkrad rätt till kraft eller ock abonnent genom att godtaga
de av kommerskollegium stadgade villkoren lider skada, torde han vara
berättigad till skadestånd av upplåtaren. Då rätten till skadestånd har
ansetts höra uttryckligen omnämnas i 13 och 15 §§, synes följdriktigheten
kräva, att även i fråga om de nyssberörda fallen principen uttalas i
lagen. För undvikände av upprepning kan lämpligen tredje stycket i
17 § flyttas till 20 §, där i alla händelser torde vara rätta platsen för
stadgandet.
I 18 § synes, på sätt i motsvarande paragraf i kommitténs förslagvar
iakttaget, höra inflyta uttrycklig föreskrift, att part äger i ärendet
andraga vad han kan akta nödigt.
Den i 19 § föreslagna normen för reglering enligt 17 § andra stycket
synes, såsom ovan antytts, icke tillfredsställande. På grund av penningvärdets
starka fall hava de äldre anläggningarna stigit betydligt i
värde, och denna värdestegring lärer redan vara i större eller mindre
mån utnyttjad av kraftföretagen på det sätt, att dessa, för utvidgande
av sin verksamhet eller i annat ändamål, upptagit lån mot inteckningar,
som utan värdestegringen ej skulle kunnat godtagas såsom säkerhet.
Därest nu den ifrågasatta regleringsnormen lagfästes, skulle den,
som innehar en dylik inteckning, få vidkännas en betänklig försämring
av sin rätt; han skulle ju löpa stor risk att vid en exekutiv försäljning av
anläggningen icke kunna utfå sin fordran, fastän han vid länets bevil
-
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
jande med Tätta ansett säkerheten tillräcklig. I den mån åter värdestegringen
ej på anfört sätt redan tillgodogjorts av kraftföretagen, skulle
de bliva förhindrade att begagna sig därav, men detta skulle komma i
strid mot lagens ena syfte: att förbättra kraftindustriens kreditmöjligheter.
Om penningvärdets fall fortsätter, skulle det sist anförda komma
att gälla även de nya anläggningarna. Siffran på anläggningskostnaden
för något äldre anläggningar torde därför ej kunna läggas till grund för
beräkning av deras i penningar uttryckta värde. Anläggningskostnaden
är för övrigt icke alltid lätt att beräkna, t. ex. om anläggningen undergått
omfattande reparationer och i sammanhang därmed förbättrats eller
anläggningens vattenkraft icke blivit särskilt för sig inköpt.
Principiellt riktigare kunde synas vara att till grund för regleringen
lägga köpeskillingen, i den mån denna icke väsentligen överstiger
anläggningens verkliga värde, om nämligen ett sådant värde kunde fastställas.
Här möter emellertid den svårigheten, att detta värde sällan kan
med någon tillförlitlighet beräknas. Värdet beror nämligen till väsentlig
del på det pris, som kan erhållas för kraften, men detta skall ju nu bestämmas,
och man kommer därför att röra sig i en cirkel.
Försöket att åstadkomma eu riktigare värdesättning än den, som
sker genom fritt utbud, synes därför allenast leda till större eller mindre
godtycklighet.
I motiveringen till den paragraf, som i det remitterade förslaget
erhållit nummer 20, yttrar kommittén, å ena sidan att under den betänketid
av tre månader, inom vilken abonnenten har att träffa sitt val, huruvida
han vill godtaga de nya villkor, som skola gälla beträffande avtalet,
abonnenten bör vara berättigad att erhålla kraft på förut bestämda villkor,
och å andra sidan att, om han underkastar sig den gjorda regleringen,
han skall från och med dagen efter den, då beslutet härom delgavs
honom, vara pliktig att betala det nya priset och i övrigt fullgöra
de nya villkoren. Denna tankegång torde återfinnas i lagtexten, ehuru
den ej lätt ett lyckligt uttryck. Vid tillämpningen av ett sådant stadgande
synas svårigheter kunna möta. Om abonnenten först vid slutet
av betänketiden bestämmer sig för att kvarstå såsom abonnent och därunder
åtnjutit de förutvarande villkoren, kan han vill erlägga den uppkomna
skillnaden i pris för den förflutna tiden, men de nya villkoren i
övrigt torde svårligen kunna retroaktivt vinna tillämpning.
Stadgandet synes böra ändras därhän, att abonnenten äger att
erhålla kraft på de förutvarande villkoren under betänketiden och, om
han uppsäger avtalet, jämväl under den tid avtalet därefter kommer att
gälla. Underlåtes uppsägning inom den därför bestämda tiden, skall
116 Kuiigl. MäjUS proposition nr 298.
från utgången av denna tillämpas vad vid omregleringen slutligen föreskrivits.
Härjämte bör iakttagas, att betänketiden börjar löpa först efter
det laga kraft ägande beslut i ärendet delgivits abonnenten.
Uppställningen av avdelning II och dess rubriker.
Lagrådet:
Andra avdelningen har i förslaget erhållit rubriken bryggande av
rätt till elektrisk kraft». Hå emellertid lagens samtliga avdelningar innehålla
bestämmelser i det syfte, som sålunda angivits, synes berörda rubrik
lämpligare böra lyda: »Vissa bestämmelser angående avtal om rätt till
elektrisk kraft». Härigenom skulle därunder upptagna stadganden jämväl
tydligare angivas såsom tillämpliga allenast å sådan rätt till elektrisk
kraft, som grundar sig på avtal, och således icke å den rätt till kraft,
som enligt vattenlagen kan genom domstols beslut tillskapas.
Av avdelningens föreskrifter äro vissa tillämpliga å avtal om upplåtelse
av elektrisk kraft i allmänhet, under det att andra endast åsyfta
avtal om kraft, som tillhandahålles från anläggning av fast egendoms
natur. I förslaget hållas föreskrifterna av det ena eller det andra slaget
icke i sär utan förekomma om varandra. Härav vållas otydlighet, som
lätt kan föranleda missförstånd. Huruvida en lämpligare uppställninglåter
sig genomföras, kan svårligen bedömas, innan avdelningens och de
särskilda paragrafernas innehåll blivit slutgiltigt bestämt. Lagrådet kan
därför endast framhålla önskvärdheten av, att vid en blivande överarbetning
tillses, i vad mån den antydda olägenheten kan avhjälpas.
Underrubriker, vilka förekomma endast i förevarande avdelning,
synas ej heller där erforderliga.
21-25 §§.
Justitieråden friherre Leijonliufvud och Edelstam:
För att ytterligare för kraftabonnenter trygga utbekommandet av
dem tillkommande kraft bereder lagförslaget dem möjlighet att dels få
upplåtaren vid vite förelagt att fullgöra sin skyldighet och dels få den
elektriska anläggningen ställd under tvångsförvaltning. I båda fallen
åsyftas endast anläggning, som utgör fast egendom. Huvudstadgandena
i nämnda hänseenden återfinnas i 21 och 23 §§. De båda paragrafernas
regler beträffande tvångsförvaltning äro olika. De mera väsentliga skiljaktigheterna
torde vara följande.
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Enligt 21 § kan tvångsförvaltning komma till stånd, om den elektriska
anläggningen ntmätes och i följd därav tillhandahållandet av
kraft upphör, d. v. s. i allo inställes. Överexekutor skall då på ansökan,
utan ägarens hörande och utan att äga någon prövningsrätt i fråga om
läfnpligheten av åtgärden, förordna om tvångsförvaltning. År anläggningens
ägare försatt i konkurs, gälla motsvarande bestämmelser, dock
att beslut om tvångsförvaltning skall givas av rätten eller domaren, under
vilken konkurssaken hör. Genom förvaltarens försorg skall kraft
tillhandahållas sökanden ävensom den, som skriftligen anmäler sig till
erhållande av kraft med utfästelse att deltaga i bestridandet av uppkommande
kostnader. Annan abonnent skall ej kunna påfordra att utbekomma
kraft. Kostnad, som ej bestrides av inflytande inkomster, skall
slutligen gäldas av sökanden samt den eller dem, som förenat sig med
honom; regressrätt för dem gentemot anläggningens ägare synes nämligen
att döma efter ordalagen i paragrafen, jämförda med avfattningen
av 23 §, icke vara medgiven.
Enligt 23 § inträder möjligheten att utverka förordnande om
tvångsförvaltning, då anläggningens ägare underlåter att fullgöra honom
åliggande skyldighet att tillhandahålla kraft; härunder inbegripes tydligen
såväl det förhållande, att kraftöverföringen helt och hållet instälies,
utan att utmätning eller konkurs förorsakar inställandet eller force majeure
föreljgger, som ock varje obehörig inskränkning av krafttillförseln vare
sig Så, att alla abonnenterna delvis gå miste om den kraft, vartill de
äro berättigade, eller så, att eu eller flera bland dem, men ej alla, få
vidkännas fullständig indragning av eller minskning i kraftmängd. Göres
i något av dessa fall ansökan om tvångsförvaltning, har överexekutor att
höra ägaren samt inhämta yttrande av kommerskollegium, varefter överexekutor
prövar, huruvida sådan förvaltning i det föreliggande fallet bör
anoi-dnas. Förvaltare torde, då annat ej är stadgat, vara, såsom ock i
kommitténs motivering tinnes angivet, skyldig att så sköta anläggningen,
att kraft i full omfattning tillhandahålles alla, som äro därtill gentemot
ägaren berättigade. Sökanden skall förskjuta nödig kostnad men har
regressrätt mot ägaren för utfående av erlagt belopp, som ej blir betäckt
av inkomsterna.
Det sålunda föreslagna särskiljandet mellan tva olika slag av
tvångsförvaltning, vilket föranleder tämligen invecklade och svartydda bestämmelser,
synes icke vila på konsekvent genomförda grundsatser och
oj heller vara behövligt.
Någon principiell skillnad lärer icke finnas mellan det fall, att upphörandet
av krafttillförsel föranledes av utmätning eller konkurs, och det,
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
att avbrott eljest sker under sådana omständigheter, att det kan tillräknas
upplåtaren såsom försummelse (därom är ju här uteslutande fråga). I
båda händelserna föreligger en underlåtenhet av upplåtaren att fullgöra
honom åliggande skyldighet. Det torde därför vara tillräckligt, att för
erhållande av tvångsförvaltning uppställes allenast den allmänna förutsättningen,
att dylik underlåtenhet är konstaterad samt att underlåtenheten
finnes medföra betydande skada eller olägenhet. Särskilt angivande,
att tvångsförvaltning kan tillgripas även då upplåtaren är försatt i konkurs
eller utmätning skett, synes ej erforderligt.
Att, då konkurs uppkommit, konkursdomstolen (eller domaren) i
stället för överexekutoc skall vara behörig att förordna om tvångsförvaltning,
torde ej heller vara lämpligt. Denna domstol kan ju hava sitt
säte fjärran från anläggningen, varav omgång och svårigheter kunde föranledas.
Om, såsom nedan kommer att framhållas, myndigheten alltid
bör hava rätt att pröva, huruvida tvångsförvaltning skall komma till
stånd, framträder ytterligare angelägenheten av, att endast sådan myndighet
kommer i fråga, som kan förutsättas äga viss kännedom om de
förhållanden, vilka böra tagas i övervägande. Förslaget lämnar även olöst
spörsmålet, vilken myndighet är behörig, om såväl utmätning som konkurs
är för handen. Förslagets ståndpunkt i denna del lärer med hänsyn
till nu berörda omständigheter böra övergivas.
Tvångsförvaltningens ändamål är att sätta sökanden i utövning av
hans rätt. Då sökanden i första hand måste ansvara för kostnaden, bör
han emellertid ej tillförbindas att sörja för att annan, som jämväl lider
inskränkning i sin rätt, varder återinsatt i fulla utövningen därav. Å
andra sidan får ej heller annan abonnent genom tvångsförvaltningen försättas
i sämre läge än förut.
Från dessa grundsatser synes förslaget avvika i ett hänseende.
Enligt den tolkning av 23 §, som på sätt ovan antytts torde vara berättigad,
skulle i där avsett fall samtliga abonnenters rätt tillgodoses av
förvaltaren. Det skulle då kunna inträffa, att, om flera abonnenter samtidigt
vore i mistning av sin rätt, men endast en eller några av dem
gjorde ansökan om tvångsförvaltning, åt de övriga bereddes en fördel på
sökandenas bekostnad. Det riktiga torde vara, att, om flera äro berättigade
till kraft från anläggningen, utom sökanden endast den äger påkalla
att genom förvaltaren få sin rätt tillgodosedd, som var i åtnjutande av
densamma, då förvaltningen anordnades. Härvid bör bemärkas, att abonnent
kan vara endast delvis i utövning av sin rätt; han erhåller kraft
men ej i den omfattning, vartill han är berättigad. Är minskningen i
krafttillgången obehörigen företagen av upplåtaren, bör förvaltarens skyl
-
11!)
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
dighet att tillhandahålla honom kraft ej sträcka sig längre, än att han
bibehålies i den situation, som förefanns vid förvaltningens anordnande.
Om åter minskningen varit befogad, exempelvis på grund av force
majeure, bör denna minskning icke lända abonnenten till förfång. Då
hindret upphört, bör han komma i fullt åtnjutande av sin rätt. Är abonnentens
behov av kraft växlande efter årstid eller på grund av andra
förhållanden och sådant är förutsett i kontraktet, kan tvångsförvaltning
bliva anordnad vid en tidpunkt, då kraft av abonnenten tages i anspråk
i ringa omfattning. Abonnenten är dock i fullt åtnjutande av sin rätt
och bör, när behovet av kraft stiger, få detta ökade behov genom
förvaltaren tillfredsställt. Det erforderliga stadgandet synes alltså böra
giva uttryck åt den tankegången, att genom förvaltarens försorg skall
tillgodoses utom sökanden även övriga abonnenter, i den mån de icke
genom kontraktsbrott från upplåtarens sida voro i mistning av sin rätt,
då förordnande om tvångsförvaltningen meddelades. Med sökanden likställd
i fråga om rätt att bekomma kraft bör givetvis även den vara,
som, på sätt förslaget medgiver, anslutit sig till sökanden med utfästelse
att deltaga i kostnaden för förvaltningen.
I fråga om kostnadens slutliga gäldande synes ej finnas något
skäl, varför sökanden skulle försättas i olika ställning, då tvångsförvaltningen
föranletts av utmätning eller konkurs, och i annat fall; sökanden
bör i alla händelser, då upplåtarens försummelse att fullgöra sitt
åliggande givit upphov till kostnaden, vara berättigad att av upplåtaren
återfå vad han utlagt, i den män det ej betäckes av inkomsterna.
Enhetlighet torde även böra genomföras i fråga om överexekutors
befogenhet att bifalla eller avvisa framställning om tvångsförvaltning
samt hans skyldighet att höra anläggningens ägare och kommerskollegium.
Även då enligt förslaget 21 § skulle vara tillämplig, kan inträffa, att väl
behövliga upplysningar erhållas genom sådant hörande och att tvångsförvaltning
finnes icke lämpligen höra anordnas. Exempelvis kan upplysas,
att anläggningen är i det skick, att driften icke kan med fördel
upprätthållas, ehuru detta ej varit känt för sökanden. Force majeure kan
föreligga, oaktat sökanden har eu annan uppfattning av förhållandena.
Emellertid bör, såsom förslaget innehåller, lämnas överexekutor öppet
att genast förordna om provisorisk förvaltning tills vidare, ehuru uppenbarligen
denna befogenhet bör utövas med försiktighet.
Då sålunda i allt väsentligt enhetliga föreskrifter synas kunna
genomföras och, om på någon punkt särbestämmelser erfordras, sådant
lätteligen kan iakttagas, hemställes, att förslaget måtte omarbetas i sådant
syfte. Därvid synes även böra eftersträvas en mera systematisk upp
-
120
Kungl. Maj tis proposition nr 296.
ställning av stadgandena och dessa för vinnande av större överskådlighet
uppdelas i ett flertal paragrafer.
Vad angår hittills icke berörda delar av förevarande paragrafer
synes följande vara att erinra.
Beträffande fördelningen av kostnaden för förvaltningen, då flera äro
sökande, innehåller 23 § intet stadgande. I 21 § åter föreskrives, att
tvist om fördelningen skall prövas av överexekutor. Uppenbart torde
vara, att det slutliga avgörandet av frågan icke kan förläggas annat än
till domstol. Åt hithörande regler synes kunna givas följande innehåll.
Kostnad, som erfordras för den särskilda förvaltningen, skall förskjutas
av sökanden, om förvaltaren sa äskar. Om kostnaden ej täckes av inflytande
avgifter och andra inkomster, skall, där sökandena äro flera,
överskjutande kostnad fördelas mellan dem efter tv med avseende å den
kraftmängd en var uttagit och andra omständigheter prövas skäligt.
Tvist om fördelningen avgöi’es av domstol. Den, som sålunda fått lägga
ut något belopp, äger söka sitt åter av anläggningens ägare. Ett dylikt
stadgande om fördelning mellan flera sökande utgör tydligen icke hinder
för dem att utan sådan fördelning gemensamt anhängiggöra regresstalan.
Då i fråga om kostnadernas förskjutande och fördelning med sökande
skall vara likställd den, som sedermera förklarat sig villig deltaga
i kostnaden, men även i andra hänseenden vad som sägs om sökande
synes höra lämpas a den senare tillträdande, toide vara av nöden,
att i sammanhang med föreskriften om anslutningsrätt stadgas, att den,
som sålunda anslutit sig, sedan skall anses som sökande.
Den konkursbo enligt förslaget medgivna rätt att, mot övertagande
av gäldenärens skyldigheter i allo, taga förvaltningen om hand,
synes befogad. Stadgandet torde dock något omredigeras för att tydligare
utmärka, att konkursboet genom beslut om förvaltningens övertagande
ådrager sig berörda skyldigheter. Även ifrågasättes, att konkursboet
skall hava att anmäla sitt beslut hos överexekutor, som då
förordnar, att tvångsförvaltningen skall upphöra. Det synes nämligen böra
ankomma på den myndighet, som beslutat om förvaltningen, att häva
densamma. Måhända bör i lagtexten antydas, att, om konkui sboet sedermera
icke fullgör sina skyldigheter med avseende å tillhandahållande av
kraft, tvångsförvaltning — och vitesföreläggande, varom förslaget innehåller
bestämmelse — kan tillgripas mot konkursboet.
Tvångsförvaltning skall enligt förslaget fortgå, därest den föranletts
av utmätning till dess fastigheten blivit i laga ordning såld eller
utmätningen eljest avslutats, om den anordnats i anledning av konkurs
tills fastigheten sålts eller konkursen avslutats, och i andra fall under
121
Kungl. Mcij:ts proposition nr 298.
tid, som av överexekutor bestämmes, med rätt för överexekutor att förlänga
den förut bestämda tiden. Vad sålunda stadgats torde lämna rum
för vissa erinringar.
Den, som förvärvar elektrisk anläggning, medan den står under
tvångsförvaltning, synes äga ovillkorlig rätt att själv få övertaga förvaltningen.
Och detta synes gälla icke blott, då inköpet skett på exekutiv
auktion eller från konkursbo, utan även vid frivillig överlåtelse
direkt från ägaren. Det kan emellertid icke förbises, att, om i sistnämnda
fall dylik rätt tillerkännes nye ägaren, tillfälle därmed är berett
en ägare att genom skenöverlåtelse befria sig från tvångsförvaltningen.
B aran härför torde dock i regel vara ringa. I någon mån vore väl berörda
olägenhet förebyggd, om frivillig överlåtelse icke i och för sig
medförde tvångsförvaltningens upphävande, utan det krävdes, att nye
ägaren visade sig vilja övertaga fastigheten. Även vid exekutiv försäljning
synes icke obefogat att uppställa samma villkor. Tvångsförvaltningens
syfte är ju att skydda abonnenter för avbrott i krafttillförseln.
Till dess en viss trygghet i sådant hänseende ernåtts genom den
nye ägarens anmälan, att han vill själv övertaga driften, synes tvångsförvaltningen
böra fortgå. Berörda syfte bleve ock lätteligen förfelat,
om förvaltningen ovillkorligen skulle upphöra, då utmätning avslutas
utan fastighetens försäljning, t. ex. i följd av att lägsta budet ej uppnåtts
vid° auktionen. Är utmätningen, såsom väl vanligen är fallet, ett
tecken på gäldenärens obestånd, stode säkerligen abonnenterna genast
ånyo inför den situationen, att ny tvångsförvaltning måste anordnas.
Likartat synes förhållandet bliva, om konkurs avslutas utan fastighetens
försäljning. En viss prövningsrätt i de två sistnämnda fallen lärer därför
böra inrymmas åt överexekutor.
Förslaget innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse om rätt
för överexekutor att, om viss tid för förvaltningens utövande blivit bestämd,
sedermera häva densamma före tidens utgång. Emellertid torde
kunna inträffa, att anläggningens ägare kan lämna tillräcklig garanti för
driftens behöriga fortgång eller att sökanden icke längre finner med sin
fördel förenligt, att förvaltningen fortgår. Det vore då obehörigt att
vidare upprätthålla tvångsförvaltningen.
Med avseende å det nu anförda torde bestämmelserna i förevarande
hänseende höra giva uttryck åt följande grundsatser med beaktande
dessutom av det fall, då tvångsförvaltningen upphör på grund av, att
konkursbo övertager driften av anläggningen. Tiden, under vilken anläggningen
skall stå under den särskilda förvaltningen, bestämmes av
överexekutor. Har viss tid blivit bestämd, äger överexekutor förlänga
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 höft. (Nr 298.) 10
122
Kung!. Maj:ts proposition nr 298.
densamma, om därtill finnes skäl. Innan tid, som blivit bestämd, gått
till ända, skall överexekutor, om förhållandena därtill föranleda, äga att på
begäran av sökanden eller anläggningens ägare återkalla förordnandet.
Om slutligen anläggningen överlåtes eller säljes i den ordning utsökningslagen
stadgar, skall överexekutor på anmälan av den nye ägaren förordna,
att förvaltningen skall upphöra dock ej före den tid, då den nye ägaren
äger att tillträda anläggningen. Utan särskilt stadgande synes vara klart,
att, om sökande begär hävande av förvaltningen eller ägaren därom gör
framställning i ett fall, då överexekutor har frihet att förordna efter omständigheterna,
överexekutor bör, innan ansökningen prövas, höra i förra
fallet övriga sökande, om sådana finnas, för att utröna, huruvida de vilja,
att förvaltningen skall för deras räkning fortgå, och i det senare samtliga
sökande. Med hänsyn härtill torde i sammanhang med den förut
förordade bestämmelsen, att den skall anses som sökande, vilken för att
få sin rätt till kraft tillgodosedd anslutit sig till sökanden, lämnas föreskrift,
att anmälan om anslutning skall ingivas till överexekutor, som har
att tillställa förvaltaren densamma.
Om i enlighet med lagrådets hemställan överexekutor ensam blir
behörig att besluta angående tvångsförvaltning, föranledes därav viss
jämkning av de stadganden, som förslagets 24 och 27 §§ innehålla.
Förvaltares redovisning, varom talas i 25 §, kommer, om vad nu
tillstyrkts blir iakttaget, att städse avgivas till överexekutor. Enligt samma
paragraf skall tiden för anhängiggörande av klander av redovisningräknas
från delfåendet. Förvaltaren har alltså, för att komma klandertiden
att löpa, att delgiva redovisningen dem, vilkas rätt kan vara
i fråga. Då dessa stundom kunna uppgå till ett ej obetydligt antal
samt redovisningen antagligen i regel kommer att vara av större omfattning
och åtföljas av ett flertal verifikationer, skulle delgivningsskyldigheten
kunna bliva alltför betungande för förvaltaren. Den väsentliga
lättnaden synes böra beredas honom, att han endast förpliktas att delgiva
vederbörande ett meddelande, att redovisning avlämnats till överexekutor.
Tiden, inom vilken redovisning skall avgivas, torde böra bestämmas
i lagen. Härutinnan synes lämpligen kunna stadgas, att redovisning
skall lämnas inom en månad efter tvångsförvaltningens upphörande.
Blir tvångsförvaltningen av längre varaktighet, bör under dess
fortgång redovisas inom en månad efter varje kalenderårs slut, första
gången dock ej för kortare tid än ett fjärdedels år. Anstånd bör kunna
i särskilt fall av överexekutor medgivas. Slutligen förefaller det önskvärt,
att i lagen angives, att vid den slutliga redovisningen skola fogas
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
123
möjligen befintliga överskottsmedel, vilka av överexekutor skola tillhandahållas
den till desamma berättigade.
En gemensam svaghet i det remitterade förslagets anordning av
tvångsförvaltningen och det system, som nu förordats, ligger däri, att
förvaltning, under vilken annan än sökanden är berättigad till kraft,
icke kan utan avbrott i den elektriska anläggningens drift förändras till
sådan, där sökanden endast har att taga hänsyn till eget behov. Om
t. ex. tvångsförvaltning beslutats på den grund, att bland flera abonnenter
endast vissa berövats tillgång till kraft, skola de övriga tillgodoses genom
förvaltningens försorg. Även om härav förlust på rörelsen skulle vara
att förvänta, kan tänkas, att den, som önskar tvångsförvaltning, icke
tager hänsyn därtill i förlitande på sin regressrätt mot anläggningens
ägare. Visar det sig sedan, att denne är insolvent, kan sökanden icke
frigöra sig från förpliktelsen mot de andra abonnenterna utan att få
tvångsförvaltningen hävd och, om då driften i sin helhet avstannar, erhålla
ny tvångsförvaltning på villkor, som i antydda hänseende äro för
honom förmånligare. Den nu berörda olägenheten synes emellertid svårligen
kunna avhjälpas.
Såsom en mindre önskvärd följd av, att flera abonnenter kunna
vara sökande till tvångsförvaltning, och av den fria anslutningsrätten till
sökande må påpekas den tvungna ekonomiska intressegemenskap, som
härigenom uppkommer och varav kan föranledas, att en ekonomiskt ovederhäftig
abonnents intressen bliva tillgodosedda på en annans bekostnad.
Ett korrektiv häremot torde dock ligga i förvaltarens rätt att avfordra
dylik abonnent förskott och, i händelse sådant icke lämnas, avstänga
honom från krafttillförsel.
I det remitterade förslaget har hänsyn tagits därtill, att tvångsförvaltning
av nu ifrågavarande slag kan komma i kollision med förvaltning,
som anordnats jämlikt 7 kap. utsökningslagen eller som hänför sig
till bestämmelserna i 9 kap. 13 eller 14 § vattenlagen. Däremot har
förhållandet till 81 § utsökningslagen och 4 kap. 1—3 §§, jämförda med
4 kap. 4 § sista stycket, i vattenlagen icke beaktats, varjämte det sätt,
varpå förslaget söker lösa förstnämnda kollisionsfall, ingalunda kan anses
tillfredsställande.
Då syssloman tillsättes enligt 81 § eller 7 kap. utsökningslagen,
sker detta i utmätnings borgenärens intresse och för att bereda honom
särskild förmån. Denna förmån må icke skäligen berövas honom för att
tillgodose abonnenters behov av kraft. Vad särskilt beträffar stadgandena
i 7 kap. utsökningslagen torde de skäl, som föranlett därtill, att enligt
18 § i förordningen angående lagfart in. in. av järnväg nyss nämnda stad
-
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
ganden icke skola vara tillämpliga ifråga om järnväg, sakna motsvarighet
i föreliggande fall. Ej heller behöver saken ordnas så, att vare sig utmätningsborgenärens
eller abonnents rätt lider intrång. Utsökningslagens
berörda stadganden torde vara så att förstå, att, om enligt dem syssloman
förordnas att förvalta en elektrisk anläggning, sysslomannen skall
hava att fullgöra gäldenärens förpliktelser med avseende å tillhandahållande
av kraft från anläggningen. Vid sådant förhållande måste åt dylikt
förordnande beredas företräde. Här lärer alltså böra stadgas, att
förordnande, som skett enligt förevarande lag, skall upphöra att gälla,
om sedermera begäres förordnande enligt angivna stadganden i utsökningslagen.
Avgift för elektrisk kraft, som det åligger abonnent att erlägga,
lärer ej vara att hänföra till avrad, hyra eller ränta, vars uppbärande
i händelse av utmätning av fast egendom kan jämlikt 80 § utsökningslagen
uppdragas åt utmätningsman. De denne tillkommande befogenheter
torde därför i regel ej lägga hinder i vägen för utövande av tvångsförvaltning
enligt nu ifrågavarande lag. Väl kan det tänkas exempelvis,
att i byggnad, som hör till elektrisk anläggning och av förvaltare
måste omhändertagas, kan finnas någon uthyrd lägenhet. Hyran
för denna borde då uppbäras av utmätningsmannen. I detta och dylika
fall torde dock olägenheten av ett sådant förhållande vara ringa. Huruvida
särskilt stadgande erfordras, att förordnande jämlikt 80 § utsökningslagen
ej upphör genom införande av tvångsförvaltning, som i förevarande
lag avses, synes något tveksamt. Det torde dock utan fara för
misstag därutinnan kunna umbäras.
Beträffande slutligen förhållandet till vattenlagen är att märka, att
tvångsförvaltning enligt denna kan avse såväl elektrisk anläggning, från
vilken kraft är enligt avtal upplåten till andra, som ock dylik anläggning,
vilken ej producerar kraft till avsalu, ävensom vattenverk, som ej
är avsett att alstra elektrisk energi. Förslagets bestämmelser om tvångsförvaltning
torde, med hänsyn till ordalydelsen av 21 § första stycket
samt kommitténs motivering för stadgandet, vara avsedda att tillämpas,
så snart rätt till elektrisk kraft från en anläggning tillkommer annan än
ägaren. Detta lärer ock vara lämpligt. Av anordningen följer emellertid,
att i de två förstnämnda av vattenlagen omfattade fallen jämväl den
nu tilltänkta lagen skulle vara tillämplig, därvid även kunde uppstå svårigheter
på den grund, att förordnande om tvångsförvaltning enligt vattenlagen
meddelas av Konungens befallningshavande. Det synes därför erforderligt
att genom ett tillägg till 9 kap. 38 § vattenlagen förebygga,
125
Kungi. Mcij:ts proposition nr 298.
att vad där stadgas om tvångsförvaltning får tillämpning i något fall,
som omfattas av förevarande lag.
23 § anvisar åt den, som ej erhåller honom tillkommande kraft
från elektrisk anläggning, även en annan utväg att komma till sin rätt
än tvångsförvaltning. Han kan nämligen hos överexekutor utverka föreläggande
av vite, riktat mot den försumlige ägaren. En följd av att
bestämmelsen härom fatt sin plats i nämnda paragraf har blivit den, att
densamma är tillämplig, endast då anläggningen utgör fast egendom.
Åtminstone detta tvångsmedel bör emellertid stå till buds, då fråga är
om exempelvis upplåtelse av kraft från en distributionsstation, med vilken
ej är förenad äganderätten till den mark, varå den är uppförd. Av
denna anledning bör bestämmelsen utbrytas ur sitt nuvarande sammanhang.
Den torde lämpligen ställas främst i förevarande avdelning av
förslaget med hänsyn därtill, att vitesföreläggandet utgör det lindrigare
tvångsmedlet, som bör i första hand tillgripas, såvida utsikt finnes att
därmed förskaffa abonnenten utövningen av hans rätt. Avfattningen bör
så jämkas, att vite kan föreläggas i ett fall, då även tvångsförvaltning
skulle kunna ifrågakomma; förslagets formulering giver vid handen, att
vite kan tillämpas endast under sådana förhållanden, att tvångsförvaltning
ej må anordnas.
Det kan tänkas förekomma, att ägaren av en elektrisk anläggning
ej själv har densamma om hand, t. ex. att ett bolag, som äger ett större
kraftnät med ett flertal anläggningar, upplåter någon av dessa till ett
underbolag, som sköter driften och upplåter kraft till konsumenterna.
Vad förslaget innehåller om vite och tvångsförvaltning torde böra förklaras
äga motsvarande tillämpning i dylikt fall.
Justitierådet Améen:
Jag instämmer i vad inom lagrådet nu yttrats utom däri, att jag
anser grunden för fördelning mellan flera sökande av kostnad för tvångsförvaltning
böra angivas på ett något mera vägledande sätt eller sålunda,
att fördelningen skall äga rum efter storleken av det kraftbelopp, en var
under förvaltningstiden uttagit, dock att, om detta väsentligen understiger
vad vederbörande abonnent före tvångsförvaltningen normalt plägat under
motsvarande tid uttaga, detta normalbelopp i stället skall läggas till grund
vid beräkningen av hans betalningsskyldighet. Att ett sådant normalbelopp
icke får understiga det minimibelopp av kraft, abonnenten under
ifrågavarande tid enligt sitt kontrakt kan hava varit skyldig betala, torde
vara självklart.
Möjligen torde behövas något stadgande, att den, som icke från
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
början varit sökande utan först efter någon tid anmäler sig till erhållande
av kraft och därigenom blir likställd med sökanden, skall efter
nämnda grund deltaga icke blott i därefter uppkommande förvaltningskostnader
utan även i de kostnader, som belöpa på föregående del av
förvaltningstiden. Det torde nämligen vara förenat med de största svårigheter
att för varje nytillträdande sökande göra en utredning om, vilka
kostnader som varit behövliga för den ena eller andra perioden, och
det kan vara lämpligt att genom det antydda stadgandet förmå abonnenterna
att genast från början besluta sig, om de vilja deltaga
eller icke.
Regeringsrådet Linnér:
Jag instämmer i vad justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam
yttrat utom i följande avseenden.
Det lär vara klart, att tvångsförvaltningens omfattning principiellt
bör begränsas av dess ändamål att sätta sökanden i utövning av hans
rätt till elektrisk kraft. För att vinna en lagtillämpning i enlighet med
denna princip torde man antingen kunna använda den utvägen, att i lagtexten
söka giva för alla förekommande fall avpassade regler, varav
vederbörande myndighet skall vara bunden, eller ock nöja sig med att i
lagen uttala den allmänna grundsatsen samt lita till, att den prövande
myndigheten med tillgång till erforderlig sakkunskap skall i det särskilda
fallet kunna finna en riktig lösning. Det remitterade förslaget, mot vilket
lagrådets övriga ledamöter i denna del icke gjort någon anmärkning,
har valt den förra metoden, i det att dess 21 § stadgar, att anläggning
eller den del därav, från vilken kraft tillhandahålles annan än fastighetens
ägare, skall omhändertagas av förvaltningen. Samma regel torde
vara avsedd att gälla även i de fall, som behandlas i 23 §.
Om detta stadgande kommer att efterföljas, torde det kunna förorsaka
åtskilliga olägenheter. Om t. ex. anläggningen ifråga består av
en vattenkraftstation och en bränslekraftstation samt all den vid anläggningen
alstrade kraften går till annan än anläggningens ägare, måste
enligt förslaget tvångsförvaltningen omfatta anläggningen i dess helhet,
och detta gäller även om sökanden till tvångsförvaltningen har att mottaga
den honom tillkommande kraften endast från vattenkraftstationen.
På enahanda sätt förhåller det sig, om från en avdelning av anläggningen
kraften konsumeras endast av anläggningens ägare och några till
ersättningskraft berättigade samt anläggningen i övrigt levererar kraft
till abonnenter, bland dem sökanden. Särskilt vid höga eller osäkra
bränslepriser synes det föga rimligt, att t. ex. en stad för att komma i
127
Kung1. Maj:ts proposition nr 298.
åtnjutande av staden tillförsäkrad kraft till belysning'' eller spårvägsdrift
skulle tillförbindas att driva en bränslecentral, som uteslutande användes
för andra abonnenters behov eller för deras och ägarens räkning. Gäller
det en mindre kapitalstark sökande, torde den föreslagna anordningen
rent av kunna hindra honom från användningen av ifrågavarande rättsmedel.
Eventuella svårigheter genom samförvaltning undvikas ej genom
förslaget.
Att formulera eu regel, som passar för alla uppkommande fall, låter
sig näppeligen göra, åtminstone icke på grund av den nu föreliggande
utredningen. Däremot torde det ej erbjuda någon större svårighet att i
det särskilda fallet avgöra, i vilken omfattning anläggningen bör ställas
under tvångsförvaltning, om man, såsom i 23 § i förslaget skett, sörjer
för, att den avgörande myndigheten alltid har tillgång till erforderlig teknisk
sakkunskap. Lagen synes mig därför i förevarande avseende allenast
böra stadga, att tvångsförvaltning må omfatta anläggningen i dess
helhet eller så stor del därav, som befinnes erforderlig för att sätta sökanden
i utövning av den rätt till kraft, som av honom göres gällande.
Huru rätten att vinna anslutning till redan beslutad tvångsförvaltning
skall bestämmas, star i visst samband med stadgandena om tvångsförvaltningens
omfattning. Enligt förslagets ståndpunkt skulle, efter det
tvångsförvaltning blivit anordnad för en abonnents räkning, varje annan
abonnent på blott anmälan komma i åtnjutande av sin rätt till elektrisk
kraft genom tvångsförvaltningen, dock med skyldighet att taga del i kostnaderna.
Tillträde till tvångsförvaltningen av annan abonnent än sökanden
kan emellertid inverka på förvaltningens omfattning och resultat, och
detta gäller särskilt om ägaren helt inställt driften — även med den formulering
av stadgandet angående förvaltningens omfattning, som förslaget
innehåller. Det synes därför nödvändigt att låta dylik ansökan prövas
ur samma ekonomiska och tekniska synpunkter, som då fråga är om
tvångsförvaltnings anordnande. Dessutom kan själva rätten att påkalla
tvångsförvaltning vara tvistig; ägaren kan t. ex. påstå, att den anslutningssökande
abonnenten själv brutit sitt kontrakt och till följd därav
icke har rätt till någon kraft, eller invända, att leveransavbrottet i förhållande
till denne abonnent berott på force majeure, eller giva en annan
tolkning av kontraktets innebörd än av abonnenten åberopats. Det riktiga
synes därför vara, att frågan om rätt till anslutning till beslutad
tvångsförvaltning behandlas såsom ansökan om anordnande av sådan förvaltning,
allenast med det undantag att hörandet av kommerskollegium
bär ankomma på överexekutors prövning.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Konkursbos rätt att taga anläggning om hand med avbrytande av
tvångsförvaltningen beror enligt förslaget därav, att konkursboet i allo
övertager gäldenärens skyldigheter mot samtliga abonnenter i avseende
å leverans av kraft från den förvaltade anläggningen. Om icke tvångsförvaltning
anordnas, torde någon förpliktelse att fullgöra gäldenärs
berörda åtaganden icke vila på konkursboet såsom sådant, men väl lär
konkursboet, under förutsättning att ingen försummelse i kraftleveransen
skett, hava rätt att tillträda av gäldenären ingångna avtal. I vad sålunda
gäller synes tvångsförvaltning icke böra verka annan ändring
än att abonnent, vilken genom det rättsmedel tvångsförvaltningen erbjuder
blivit försatt i åtnjutande av sin rätt till kraft, icke genom konkursboets
mellankomst får lida intrång i nämnda rätt. De abonnenter
däremot, för vilkas räkning tvångsförvaltning icke varit anordnad och
vilka ej heller av konkursboet sättas i utövning av sin rätt, hava även
mot konkursboet möjlighet att få tvångsförvaltning till stånd. Den i förslaget
uppställda fordran, att konkursboet skall ombesörja driften i full
utsträckning, torde blott leda till att omöjliggöra eller åtminstone försvåra
konkursbos tillträde av förvaltningen, fastän dess tillträde ur andra synpunkter
kan vara önskvärt.
På grund härav synes såsom förutsättning för konkursbos rätt att
övertaga anläggningens drift böra stadgas, att konkursboet åt den, för
vars räkning tvångsförvaltning äger rum, tillhandahåller elektrisk kraft
i den utsträckning och på de villkor, vartill gäldenären är förpliktad.
26 §.
Lagrådet:
Iakttages vad lagrådet beträffande 17 § hemställt, föranledes därav
viss jämkning av den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen.
27 §.
Lagrådet:
Till den del paragrafens stadgande har avseende å beslut av rätten
eller domaren, kommer detsamma att utgå i händelse av bifall till vad
lagrådet hemställt vid 21—25 §§.
Då genom lagen överexekutor skulle hava att taga befattning med
vissa ärenden, som ej äro att hänföra till utsökningsmål, synes särskild
föreskrift om sättet för fullföljd av talan mot beslut av överexekutor i
dylikt ärende vara av nöden, i vilket hänseende synes lämpligast, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
129
enahanda blir gällande, som i utsökningslagen är stadgat i fråga om sådana
mål, som avses i 214 § samma lag.
Över beslut av kommerskollegium, som innefattar bifall till begäran
om registrering eller dess hävande, torde klagan icke få föras. Då det
icke gärna låter sig göra att i här ifrågakommande fall beräkna fatalietiden
annat än från delfåendet, skulle eljest följden bliva, att berörda
beslut aldrig skulle kunna anses hava vunnit laga kraft, varigenom tillfredsställande
rättssäkerhet uppenbarligen icke skulle ernås. Därjämte
erinras, att, om vad lagrådet vid 3 § förordat vinner bifall, det kommer
att stå vederbörande rättsägare öppet att vid domstol föra talan om
ogiltighet av de båda nämnda slagen av beslut.
Besvär, som bos Konungen anföras över andra kommerskollegii
beslut, lära böra prövas av regeringsrätten. Ändring i lagen om regeringsrätten
är därför påkallad.
28 §.
Lagrådet:
I sin nuvarande formulering synes paragrafen endast på ett ofullständigt
sätt angiva vad därmed avses. I första band torde böra i stället
för den föreslagna paragrafens första punkt stadgas, att vad som enligt
denna lag gäller i fråga om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning
beträffande tomträtt eller vattenfallsrätt. Vidare torde föreskrivas,
att vad i lagen sägs angående lagfart skall, då fråga är om tomträtt eller
vattenfallsrätt, avse inskrivning av dylik rätt eller av fång till dylik rätt.
Paragrafens senare del inrymmer en viss formell bestämmelse med
avseende å det tillämnade införandet av inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt
till säkerhet för rätt till elektrisk kraft. Den närmare regleringen
av inskrivning av sådan inteckning är, enligt vad departementschefens
yttrande giver vid handen, avsedd att ske i administrativ ordning.
Det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida så låter sig göra.
Uppenbart är i varje fall, att förslagets sätt att behandla förevarande
ämne är synnerligen otillfredsställande och icke utan allvarliga olägenheter
kan bibehållas. Om lagrådets hemställan under 11 och 16 §§ samt i
fråga om första punkten i förevarande paragraf iakttages, komma vissa
grundläggande bestämmelser angående rätt till elektrisk kraft, vilka delvis
hava sin motsvarighet i 1 kap. i nyttjanderättslagen, att gälla även för
det fall, att kraften tillhandahålles från anläggning å fastighet, som innehaves
med tomträtt eller vattenfallsrätt. Dessutom synes emellertid nödvändigt
att i 4 kap. 6 § nyttjanderättslagen införa medgivande, att tomträtt
jämväl må intecknas till säkerhet för rätt till elektrisk kraft. Tillika
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 292 käft. (Nr 298.) 17
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
torde, då, såsom förut framhållits, blotta innehavet av intecknat kontrakt
om dylik rätt ej kan anses såsom tillräcklig legitimation för befogenhet
att medgiva åtgärd, varigenom inteckningen kan försämras, i 7 §
samma kapitel böra stadgas, att, om inteckning till säkerhet för rätt till
elektrisk kraft är sökt eller meddelad i tomträtten, anteckning i tomträttsprotokollet
om ändring av eller tillägg till tomträttsavtalet ej må
ske, där ej tillika företes skriftligt medgivande av inteckningshavaren.
Beträffande själva inteckningsförfarandet finnas i lagen om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt icke bestämmelser, mer eller mindre
ägnade att ens analogivis tillämpas. Då det ansetts nödigt att i fråga om
inteckning i sådan rätt till säkerhet för fordran stifta särskild lag, lärer
därav framgå, att varken stadgandena om inteckning för nyttjanderätt
till fast egendom eller de föreskrifter, som i enlighet med lagrådets hemställan
må komma att i förordningen om inteckning i fast egendom intagas
rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft, kunna anses vara av
beskaffenhet att böra komma till omedelbar tillämpning på inteckning,
varom nu är fråga.
För att ernå tillfredsställande resultat synes följaktligen vara nödigt
att i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, i stället för den
i särskilt till lagrådet remitterat förslag införda 24 §, upptaga de bestämmelser,
som utöver de föreslagna tilläggen till 4 kap. nyttjanderättslagen
erfordras för reglering av villkor och ordning för beviljande av inteckning
för rätt till elektrisk kraft samt verkan av dylik inteckning. De
nya stadgandena synas till innehållet huvudsakligen kunna motsvara bestämmelserna
om inteckning för nyttjanderätt i förordningen om inteckning
i fast egendom, dock med beaktande i tillämpliga delar av de erinringar
beträffande dessa bestämmelser, vilka av lagrådet gjorts under
11 §. I sammanhang därmed måste de hittillsvarande stadgandena i lagen
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt undergå vissa jämkningar.
Lagrådet framhåller emellertid, att dess anvisningar i berörda avseenden
icke kunna vara slutgiltiga.
Övergångsbestämmelser.
Lagrådet:
Om de rättsförhållanden, vilka regleras av bestämmelserna i 16
och 17 §§ i förslaget, skulle bedömas olika allt efter som de uppkommit
före eller efter lagens ikraftträdande, synas hart när olösliga svårigheter
kunna möta eller resultaten kunna bliva synnerligen otillfredsställande.
Det synes angeläget att förebygga en rättstillämpning, som skulle leda
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
till sådana konsekvensei’ som att yngre rättigheter skulle erhålla företräde
framför äldre. Då det emellertid torde kunna vara föremål för
tvekan, vilken ståndpunkt lagförslaget intager i berörda hänseende, hemställes
om införande av ett övergångsstadgande, varigenom göres tydligt,
att bestämmelserna i omförmälda paragrafer, i den mån de bibehållas i
lagen, skola tillämpas jämväl ifråga om avtal om upplåtelse av rätt till
elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Härav skulle
bliva en nödvändig följd, att även vissa av lagrådet förordade tillägg
till 16 §, ifall de bliva upptagna i lagen, måste göras tillämpliga å
äldre avtal.
Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:
Om 12 § allenast kommer att innehålla bestämmelser ifråga om
abonnenters inbördes företräde vid exekutiv försäljning, torde böra föreskrivas,
att nämnda stadganden skola tillämpas jämväl beträffande upplåtelser
av rätt till elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande.
Tillika torde böra bestämmas, att den i 2 § stadgade tiden av sex
månader skall, om upplåtelsen av rätt till elektrisk kraft skett före lagens
ikraftträdande, räknas från den dag, då lagen trätt i kraft.
Justitierådet friherre Leijonhufvud:
Då det förefaller olämpligt, att den, som före lagens ikraftträdande
blivit abonnent å kraft från elektrisk anläggning, skulle kunna framtvinga
registrering enligt 2 § i förslaget, tillstyrkes, att genom övergångsbestämmelse
befogenhet i nämnda hänseende frånkännes sådan abonnent. Anses
en motsatt uppfattning riktig, torde böra iakttagas, vad lagrådets
övriga ledamöter hemställt.
Vad slutligen angår de i förslagets tredje avdelning berörda tvångsåtgärderna,
synes följande vara att beakta.
I avtal om tillhandahållande av elektrisk kraft torde ej sällan vara
inrymd bestämmelse om viss påföljd för underlåtenhet att fullgöra åtagandet.
I allmänhet lärer stadgas vite eller skadestånd till visst belopp,
stundom med tillägg att annan påföljd än den sålunda särskilt avtalade
icke får ifrågakomma.
Oavsett att dylik påföljd finnes avtalad, skulle tvångsåtgärd enligt
förslaget kunna av abonnent påkallas. Om emellertid ifrågavarande avtalsbestämmelse
erhållit sådan form, att därav tydligen framgår såsom
parternas avsikt, att upplåtaren mot erläggande av visst belopp eller
under annan betingelse blir under någon tid fri från sin skyldighet, kan
132
Kungl. Maj;ts proposition nr 298.
dock uppenbarligen tvångsåtgärd ej ifrågakomma. Men meningen kan
hava varit densamma, utan att detta fullt klart låter sig utläsas ur avtalet.
I så fall kan genom tillämpning av lagens bestämmelser upplåtarens
rätt bliva trädd för nära. Överexekutors prövning av tvångsåtgärdens
befogenhet lärer ej utgöra tillräcklig garanti för, att så icke sker.
I fråga om avtal, som ingås efter det lagen trätt i kraft, lärer
emellertid faran för, att lagen skulle medföra rättskränkning, icke vara
så stor, att den kräver särskilt beaktande. Vad åter angår äldre avtal,
som innehåller stadgande om påföljd för underlåtenhet att tillhandahålla
kraft, synas ovan påpekade förhållanden böra föranleda, att abonnenten
icke äger påkalla vitesföreläggande eller tvångsförvaltning enligt lagen.
En övergångsbestämmelse i sådant syfte torde förty böra införas.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra.
Lagrådet:
Om, såsom vid behandlingen av föregående lagförslag hemställts,
10 § i sagda förslag utgår samt vad som registreras å en fastighet, därå
finnes elektrisk station, skall betraktas såsom tillbehör till fastigheten,
icke såsom tillbehör till stationen, synes det ifrågasatta tillägget till nu
förevarande lag böra formuleras i överensstämmelse med denna terminologi
samt placeras såsom ett tillägg till 2 §, dit det då närmast hör.
Kommer berörda 10 § att kvarstå, men godtages den andra av
de föreslagna ändringarna, skulle den hänvisning, som i förevarande lagerfordras,
innefatta undantag från både 2 och 3 §, vadan åt densamma
synes böra beredas en fristående plats, möjligen genom ett tillägg
till 6 §.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsöknings
lagen.
Lagrådet:
Då det i 100 § omförmälta registreringsbevis synes vara en handling,
som erfordras redan vid upprättandet av den beskrivning och värdering,
som skall äga rum före auktionen, torde det nu ifrågasatta tilllägget
till 100 § rättare hava sin plats i 79 §, därvid åliggandet kommer
att åvila utmätningsmannen i stället för auktionsförrättaren. Nämnda
handling kommer då utan vidare att bliva tillgänglig även vid auk
-
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
tionen. Stadgandet torde även böra förtydligas så, att därav framgår, att
bevis från kommerskollegium skall införskaffas, så snart å den utmätta
fastigheten finnes elektrisk station. Utmätningsmannen behöver beviset
för att ernå visshet, huruvida stationen, om den icke är generatorstation,
hör till fastigheten eller genom registrering blivit tillbehör till annan
fastighet. Vare sig stationen är generatorstation eller icke, torde beviset
böra innehålla utredning, i vad mån stationen beröres av registrering,
som må hava förekommit.
I händelse av bifall till lagrådets vid 1 § i ovan först behandlade
lagförslag gjorda hemställan om stadgande, att utmätning i vissa fall
hindrar registrering, torde böra genom tillägg till 85 § utsökningslagen
sörjas för, att dylik åtgärd ofördröjligen bringas till registreringsmvndighetens
kännedom.
Beträffande det nu ifrågavarande förslaget må erinras, att — särskilt
om, såsom lagrådet föreslagit, 17 § i det först behandlade lagförslaget
utgår — den rätt, som i 87 § utsökningslagen tillerkänts vissa rättsägare
i en fastighet, torde böra tillerkännas även dem, som hava rätt
till elektrisk kraft. Under samma förutsättning bör erforderlig ändring
i 168 § ske.
Vid 16 § i sistnämnda lagförslag har lagrådet påpekat önskvärdheten
av, att där intagas bestämmelser, motsvarande de föreskrifter,
vilka återfinnas i 2 kap. 29—31 §§ nyttjanderättslagen för reglerande
av x-ättsförhållanden, som uppkomma vid frivillig överlåtelse av utarrenderad
fastighet. Enahanda rättsförhållanden regleras för fall av fastighetens
exekutiva försäljning på i huvudsak samma sätt, men dock med
vissa avvikelser, genom stadganden i 133 § andra och tredje styckena
utsökningslagen. I den lagstiftning angående avtal om rätt till elektrisk
kraft, som nu är ifrågasatt, torde icke böra saknas motsvarighet till sistberörda
stadganden. Lagrådet hemställer därför om omai''betning av eller
tillägg till 133 § utsökningslagen i syfte att göra vad där stadgas tilllämpligt,
då fastighet, från vilken upplåtits rätt till elektrisk kraft, varder
exekutivt såld, givetvis med de modifikationer, som kunna föranledas av
det blivande innehållet i det förordade tillägget till 16 § i nyss omförmälda
lagförslag.
För tydlighets skull toi''de vid stadgandet om dagen för lagens
trädande i kraft böra tilläggas, att mål, som före nämnda dag äro anhängiga,
skola behandlas enligt äldre lag.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Förslaget till lag om ändring av 39 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Lagrådet:
Behovet av vida mera omfattande ändringar i ovannämnda förordning,
än här ifrågasatts, har påpekats vid 11 § i förslaget till lag
med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.
Förslaget till lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt.
Lagrådet:
Lagrådet erinrar om sitt vid 28 § i förslaget till lag med vissa
bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft avgivna yttrande,
i vad det avser här förevarande lag.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni
1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Lagrådet:
Enligt ovannämnda speciallag är expropriation medgiven för framdragande
över annans mark av elektrisk starkströmsledning. Med den
ändring i lagen, som nu ifrågasättes, åsyftas att bereda möjlighet till
expropriation jämväl för station för alstrande av elektrisk kraft annorledes
än medelst vattenkraft, d. v. s. bränslekraftstation, samt andra stationer
och anläggningar, som erfordras för tillgodogörande av elektrisk
starkström. Redan med stöd av 1917 års allmänna expropriationslag
torde emellertid, såsom ock lärer framgå av förarbetena till densamma, i
vissa fall kunna för starkströmsanläggningar erhållas expropriation av
såväl vattenfall med utmål som mark för bränslekraftstation och annan
nödig anläggning utom ledningar. Så är t. ex. fallet, då det gäller att
tillgodose kommuns behov av belysning eller behovet av drivkraft för
den allmänna samfärdseln. Under berörda förarbeten framhölls nödvändigheten
av att uppdraga en tydlig gräns mellan de båda lagarnas tilllämplighetsområden.
Detta betingades därav, att ersättningen för vad som
exproprieras skall enligt 1902 års lag förhöjas med hälften av det belopp,
som skall utgå enligt de i 1917 års lag stadgade grunder. Gränsbestämningen
ansågs given därigenom, att dels den särskilda avdelning i
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
135
1917 års lag, som handlar om elektriska ledningar, utmärktes såsom avseende
endast svagströmsledningar och dels ordet »ledning» i 1 § första
stycket av 1902 års lag utbyttes mot »starkströmsledning». Expropriation
för starkströmsledningar skall i följd därav alltid följa reglerna i
1902 års lag.
Om, såsom nu föreslås, bestämmelser om expropriationsrätt för
vissa ändamål, vilka för närvarande kunna i en del fall tillgodoses med
tillämpning av den allmänna expropriationslagen, införas i 1902 års lag,
framträder ånyo nödvändigheten att, för undvikande av förut antydda
svårighet vid tillämpningen, hålla lagarna så vitt möjligt i sär i fråga
om deras räckvidd. Förslaget i dess föreliggande skick kan måhända
anses innebära, att 1902 års lag skall vara ensam tillämplig för de fall,
som med densamma avses. År så fallet, skulle därav bliva en följd, att
kommuner och andra, som enligt nu gällande lag vid expropriation för annan
starkströmsanläggning än ledningar hava att gälda endast fulla värdet
av det exproprierade, skulle bliva förpliktade att för vinnande av
samma ändamål erlägga en med femtio procent förhöjd ersättning. Härjämte
skulle den nu förefintliga oegentligheten, att exempelvis kommun,
som nödgas anlita expropriation för åstadkommande av en starkströmsanläggning,
har att för olika delar av vad därför behöver tagas i anspråk
lämna ersättning efter olika grunder, komma att kvarstå, då såväl
vattenfall som annat exproprieras för anläggningen.
Det synes då fördelaktigare, att saken så ordnas, att från 1902
års lags tillämpningsområde uteslutas alla de fall, då expropriation i och
för starkströmsanläggning kan ske jämlikt allmänna expropriationslagen.
\7ill man ej göra rubbning i vad nu gäller, skulle undantaget icke avse
expropriation för själva ledningarna, som då fortfarande alltid skulle
ske enligt förstnämnda lag. Det förefaller dock lämpligt att även i detta
hänseende undanröja den nyss påpekade oegentligheten, varmed ock vunnes
större enkelhet i det blivande stadgandet. Någon betänklighet mot
eu dylik rubbning av gällande lags innehåll lärer ej förefinnas. De skäl,
som föranledde införande i 1902 års lag av bestämmelsen om den högre
ersättningen, hänförde sig uteslutande till den omständigheten, att genom
lagen medgavs expropriationsrätt även för industriens räkning. Om dess
intressen är emellertid i nu förevarande hänseenden ej fråga.
Det hemställes alltså, att i 1 § av föreliggande lagförslag införes
eu undantagsbestämmelse i nu angivet syfte, vilken dock, om undantaget
skall gälla även expropriation för ledningar, ej får avse paragrafens bestämmelser
i deras helhet utan endast det särskilda stadgandet om förhöjd
ersättning. I motsatt fall skulle vid expropriation för starkströms
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
ledning med stöd av 1917 års lag saknas motsvarighet till de särskilda
föreskrifter, som enligt samma lag äro tillämpliga vid expropriation för
svagströmsledning.
Erkännas må, att gränsen mellan de båda lagarna i här förut berörd
del. vid dess dragande på nu förordat sätt icke kommer att erhålla
all önskvärd tydlighet. Denna brist, som avhänger av det sätt, varpå
de olika expropriationsändamålen i 1917 års lag angivas, kan dock för närvarande
näppeligen avhjälpas. Måhända kan det vid sådant förhållande
anses lämpligare att tillgripa den av lagrådet först omförmälda utvägen
trots därmed förenade olägenheter. Även i detta fall synes erfordras, att
regeln erhåller tydligt uttryck i lagen.
Fjärde stycket av 1 § har i förslaget erhållit sådan avfattning, att
de särskilda bestämmelserna i 1917 års lag angående svagströmsledningar
måhända bliva tillämpliga vid expropriation enligt 1902 års lag icke
blott för ledningar för starkström utan även för andra starkströmsanläggningar.
Otvivelaktigt vunnes praktiska fördelar, om samma regler,
som gälla vid expropriation för ledningar, kunde bliva i allo giltiga även
vid expropriation för stationer och andra dylika anläggningar. Men det
synes tveksamt, huruvida man verkligen beträffande dessa anläggningar
kan låta vissa av berörda särskilda bestämmelser, exempelvis de som
innehållas i 93 § andra stycket och 95 §, bliva tillämpliga. För vinnande
av erforderlig tydlighet kräves i varje fall jämkning av förslagets
ordalag.
För den händelse nyssberörda bestämmelser anses böra tillämpas
allenast ifråga om ledningar, anser sig lagrådet böra erinra om de svårigheter,
som, enligt vad inom lagrådet framhållits vid 1 § i förslaget till
lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft,
kunna med detta förslags nuvarande ståndpunkt uppkomma, om på avtal
grundad rätt att hava registrerad ledning eller understation uppförd
på annans mark skulle upphöra. Därvid har jämväl hänvisats till expropriationsförfarandet
såsom en, om ock ej i allo, tillfredsställande utväg
att avhjälpa dessa svårigheter. Uppenbarligen skulle det stöd, som
expropriationslagstiftningen i angivna hänseende erbjuder, bliva värdefullare,
om stadgandet i 91 § första stycket i 1917 års lag bleve tillämpligt
vid expropriation även för stationer och andra sådana anläggningar.
Lagrådet vill med hänsyn härtill ifrågasätta, huruvida icke i alla händelser
hithörande bestämmelser kunna så gestaltas, att dylik tillämpning
kommer att äga rum.
Vare sig gränsen mellan de båda lagarna dragés efter den ena
eller den andra av angivna metoder, lärer den föreslagna lagen komma
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
att innebära ändring i vad som nu får anses gälla. Det torde därför
vara nödvändigt att meddela en övergångsbestämmelse, som synes lämpligen
böra innehålla, att i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats
före lagens ikraftträdande, lagen ej skall vinna tillämpning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 käft. (ATr 298.)
18
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 27 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petkén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Tiiorsson,
Holmquist,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet, lagrådets den 31
oktober 1919 avgivna utlåtande över de den 2 augusti 1919 till lagrådet
remitterade förslag till
1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft;
2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra;
3) lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsöknings
lagen;
4)
lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;
♦
139
Kungl. iMaj;t» proposition nr 298.
5) lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt
■ och vatten fallsrätt; samt
6) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»Vid
remitterande till lagrådet av det ifrågavarande förslaget till
lagstiftning hade jag, såsom jämväl framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet
vid nämnda tillfälle, ingalunda förbisett de svårigheter av
såväl praktisk som principiell innebörd, vilka vore förbundna med de i
lagförslagen berörda spörsmålens lösande på den väg, varpå kommittén
inslagit. Emellertid har jag ansett det vara av den vikt med hänsyn till
skilda intressen, att lagstiftning i ämnet komme till stånd, att jag, särskilt
som ej heller tiden medgivit utredning rörande nya grunder för
frågans lösning, funnit mig böra tillstyrka Kungl. Maj:t att infordra lagrådets
yttrande över ett förslag i huvudsaklig överensstämmelse med det
av kommittén utarbetade. Den granskning, som numera ägt rum i lagrådet,
har ytterligare framhävt de lagtekniska brister, varav kommittéförslaget
lidit, men icke heller lagrådet har velat göra gällande annat än att
en lagstiftning i ämnet nu borde komma till stånd, likväl först efter en
formell omarbetning av förslagen.
Aven jag anser alltjämt, att lagstiftning i ärendet bör tillstyrkas,
låt vara att lagrådets anmärkningar mot en viktig del av den föreslagna
lagstiftningen hos mig framkallat tvekan om vilken ställning till densamma
jag borde tillråda Kungl. Maj:t att för närvarande intaga.
Jag avser stadgandena i 17—20 §§ av det remitterade huvudförslaget,
vilka beröra de mindre abonnenternas rätt i vissa avseenden och vilka jaohär
först anser mig böra upptaga till förnyat bedömande. Såsom villkor
för erhållande av inteckning till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk
kraft hade i förslagets 11 § uppställts fordran på medgivande av fastighetens
ägare. Anledningen härtill var den, att blott avtal om större leveranser
av elektrisk kraft ansågos böra skyddas genom inteckning. Mindre
abonnenters rätt till avtalad elektrisk kraft tillgodosågs genom föreskriften
i 16 §, att vid frivillig överlåtelse av fastighet med tillhörande station,
varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, rättigheten utan särskilt
förbehåll skulle vara gällande mot nye ägaren. Vidare stadgades, i
17 §, att då vid fastighets försäljning å exekutiv auktion i borgenärsförteckning
upptagits rätt att erhålla elektrisk kraft, sådan rättighet skulle
140
Kungl. May.ts proposition nr 298.
förbliva gällande vare sig försäljning skett med eller utan förbehåll om
rättighetens bestånd. Därest försäljningen ägt rum utan sådant förbehåll,
skulle emellertid jämlikt samma 17 § inroparen, om han funne priset å den
elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest
ofördelaktiga och överenskommelse om ändring i villkoren icke kunde
träffas med rättighetens innehavare, äga påfordra, att villkoren för kraftens
tillhandahållande fastställdes av kommerskollegium. Till nämnda i
17 § givna regler anslöto sig särskilda bestämmelser i 18—20 §§.
Lagrådet har i sitt utlåtande framställt starka betänkligheter mot
förslaget att vid exekutiv auktion rätt till elektrisk kraft skulle kunna
bliva gällande även om den fastighet, varifrån kraften skall tillhandahållas,
blivit försåld utan förbehåll om rättighetens bestånd. Enligt lagrådets
uppfattning måste förslaget i denna punkt anses icke blott stå i strid mot
viktiga rättsgrundsatser utan jämväl motverka ett av lagstiftningens huvudsyften,
nämligen att underlätta kapitalanskaffning och därigenom främja
utvecklingen av de elektriska k raft äril äg-ofni n oxarna •
ö . CO O #
Med hänsyn till vad lagrådet sålunda och i övrigt härutinnan anfört
finner jag mig icke böra tillstyrka, att de av lagrådet kritiserade bestämmelserna
bibehållas. Omförmälda i det remitterade lagförslaget under
17—20 §§ upptagna stadganden torde alltså böra utgå. Härav följer,
att ett av den tillämnade lagstiftningens huvudsyften icke kan till fullo tillgodoses
genom det överarbetade lagförslaget. Jag har därför övervägt, huruvida
icke till äventyrs lagstiftningsärendet i det hela borde, såsom jag nyss
antytt, få anstå till dess även frågan om de mindre abonnenternas säkerhet
kunde slutligen lösas. När jag stannat vid den uppfattningen, att ett
genomförande redan nu av den föreslagna lagstiftningen likväl är av behovet
påkallat, har detta grundats dels därpå att även de mindre abonnenterna
genom lagförslaget erhålla ökade möjligheter till skydd, dels därpå
att ett slutgiltigt tillgodoseende av de mindre abonnenternas intressen torde
böra ske på annan väg, oberoende av den nu ifrågasatta lagstiftningen,
men slutligen också därpå, att den förevarande lagstiftningen synes ägnad
att verksamt tillgodose vissa andra viktiga intressen.
Yad först beträffar möjligheten för de mindre abonnenterna att även
med den nu föreslagna lagstiftningen vinna skydd för sina rättigheter,
torde jag få erinra om de på många orter redan genomförda sammanslutningarna
av mindre abonnenter till ekonomiska föreningar, vilka för sina
medlemmars räkning ställa sig såsom köpare av kraft från kraftstationen
och därefter, ofta med anlitande av egna transformatorsstationer, ombesörja
distribueringen av kraft till medlemmarna. För dylika föreningar beredes
genom den föreslagna lagstiftningen möjlighet att erhålla inteckning i
Kungl. May.ts proposition nr 298.
141
kraftstationen. Likaså erhålla dessa föreningar möjlighet att vid den exekutiva
auktionen bevaka sina kontrakt, eventuellt med den vex-kan att
stationen säljes med förbehåll om kontraktens bestånd. Erinras må ock,
att behovet av skydd för mindre abonnenter gentemot enskilda kraftstationsanläggningar
under senare tid i viss mån blivit mindre trängande,
nämligen dels på grund av den redan gjorda eller för den närmaste
framtiden planerade betydande utsträckningen av statens kraftnät, dels med
hänsyn till den nya vattenlagens bestämmelser om bygdekraft.
Det slutliga tillgodoseendet av de mindre abonnenternas intressen
gentemot enskilda kraftföretag torde, såsom jag vid lagförslagets remitterande
till lagrådet antytt, böra ske genom en blivande mera allmän lagstiftning,
eventuellt grundad på koncession. Genomförandet av en sådan
lagstiftning försvåras icke genom förevarande lag, vars bestämmelser tvärtom
till största delen torde bliva behövliga även efter genomförande av eu
sådan lagstiftning.
Slutligen synes det obestridligt, att den nu föreslagna lagstiftningen
åven i sitt beskurna skick är ägnad att motsvara viktiga praktiska intressen,
främst genom den ökade möjlighet den bereder att på ett betryggande
sätt belåna kraftanläggningar. Lagstiftningen torde sålunda även i
sitt nu föreliggande skick befordra utbyggande av våra vattenfall och
skulle sålunda indirekt även komma dem till godo, som endast hava behov
av en mindre kvantitet elektrisk ström.
Med anledning av lagrådets anmärkningar mot utformningen i övrigt
av den föreslagna lagstiftningen har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta densamma i väsentliga delar, och anhåller jag att nu få inför
Kungl. Magt redogöra för de ändringar, som därvid vidtagits.
Förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till
elektrisk kraft.
hör vinnande av ökad systematisk reda och överskådlighet har lagrådet
föreslagit en förändrad uppställning av första och andra avdelningarna
i det remitterade förslaget; denna hemställan har iakttagits. Med
anledning därav och då, på sätt i det följande närmare skall angivas, i
enlighet med lagrådets förslag å ena sidan åtskilliga av det remitterade
förslagets paragrafer uteslutits, men å andra sidan ett antal nya paragrafer
tillagts, har paragrafnumreringen genomgående förändrats. 1 den följande
redogörelsen skall jag vid de särskilda paragraferna angiva deras motsvarighet
i det remitterade förslaget.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
I enlighet med lagrådets därom gjorda hemställan har i en särskild
inledningsparagraf angivits lagens tillämpningsområde såsom begränsat till
starkströmsanläggningar.
Lednings hänförande till fastighet.
2 och 3 §§.
Första och andra styckena i det omarbetade förslagets 2 § motsvara
första och andra styckena av 1 § i det remitterade förslaget. Stadgandet
i sistnämnda paragrafs fjärde stycke har i enlighet med lagrådets hemställan
fått utgå, varjämte vissa andra stadganden i samma paragraf överflyttats
till den nya 4 §.
I sitt yttrande över 1 § i det remitterade förslaget har lagrådet såsom
väsentliga svagheter i det föreslagna systemet framhållit, att generatorstation
icke kunde registreras å annan station samt att genom registreringen icke
med äganderätten till huvudstationsfastigheten sammanfördes någon rätt till
den mark, som utgjorde underlag för de registrerade ledningarna och understationerna.
Två av lagradets ledamöter hava emellertid ansett, att ett
verkligt avhjälpande av dessa bristfälligheter skulle kräva anordningar av
så tyngande beskaffenhet, att de knappast kunde ifrågasättas.
Av lagrådets övriga ledamöter har den ene, vad särskilt rätten till
mark angår, ifrågasatt eu fakultativ registrering av denna rätt, därvid han
funnit saken kunna ordnas på följande sätt. Ville sökande, att jämväl
rätt till mark för ledningar och understationer, om vilkas registrering vore
fråga, skulle registreras såsom tillbehör till huvudstationen, borde han inför
registreringsmyndigheten visa, att han genom expropriation av nyttjanderätt
eller upplåtelse av servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten
förvärvat rätt till marken med företräde framför annan rätt,
som kunde intecknas i de berörda fastigheterna. Rättens varaktighet torde
åtminstone böra vara lika lång som koncessionstiden för respektive ledningar.
I fråga om sökandens egna fastigheter skulle i de fall, där saken ej
kunde ordnas i form av upplåtelse av servitut, en dylik rått konstitueras
genom registreringen, i vilket fall därjämte ett särskilt förfarande för
bestämmande °av ersättning måste införas huvudsakligen efter förebild av
expropriationslagens bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
143
Slutligen har en ledamot yttrat, att han i förevarande avseende ansåge
något vara att vinna genom bestämmelser i den riktning, att där
kraftverksägaren förvärvat nyttjanderätt till tomter för ledningar och
understationer genom skriftliga kontrakt, han borde genom ingivande av
dessa kontrakt till registreringmyndigheten få dessa inbegripna under
registreringen med den rätt de medförde, långvarig eller kortvarig; han
behövde därvid naturligtvis icke ingiva andra än dem, han själv ansåge
särskilt viktiga eller hans långivare eventuellt påfordrade.
I anslutning till de synpunkter, som framställts av sistnämnda ledamot,
har nu, i det föreliggande förslagets 2 § tredje stycket, införts den bestämmelsen,
att genom registrering av ledning eller understation skall jämväl
den huvudstationens ägare tillkommande rätt att hava ledningen framdra o-en
eller understationen förlagd å därtill använd, huvudstationens ägare ej
tillhörig mark anses bliva tillbehör till den fastighet, å vilken huvudstationen
är belägen. För att registeringen skall omfatta jämväl rätten till
marken erfordras sålunda icke, att de handlingar, som utgöra bevis om
rättigheten, ingivas till kommerskollegium, utan registreringen av ledningar
och understationer skall, utan att vidare åtgärd vidtages, anses omfatta
även rätten till marken.
Det är visserligen uppenbart, att ett dylikt system icke är i allo
betryggande. De anordningar, som erfordrades för att vinna full trygghet,
skulle emellertid, såsom tvenne av lagrådets ledamöter anfört, vara
så betungande både för den enskilde och för registreringsmyndigheten,
att de knappast kunna ifrågasättas. Ej heller synes det mig lämpligt
att lämna den av lagrådet anmärkta bristen på stadgande angående
registrering av rätten till marken utan rättelse. Det synes
önskvärt, att lagstiftningen, så långt praktiskt kan ske, åvägabringar
ett sammanhang mellan rätten till ledningarne eller understationerna
och rätten att hava dessa framdragna över eller förlagda å
viss mark. Genom den ifrågavarande bestämmelsen synes bland annat det
praktiskt betydelsefulla ändamålet vinnas, att vid exekutiv försäljning av
huvudstationen med registrerade ledningar och understationer rätten° till
marken icke bibehålies hos den förra ägaren utan — med den verkan som i
varje särskilt fall kan förefinnas — övergår till den nye ägaren genom inropet.
Vad slutligen angår den av lagrådet berörda frågan om införande i
förslaget av bestämmelser, stim skulle möjliggöra eu generatorstations
registrerande å eu annan station, så har jag, jämväl med hänsyn till vad
sistnämnda två ledamöter i lagrådet därutinnan yttrat, icke funnit skäl
att i detta hänseende avvika från den ståndpunkt, åt vilken jag gav uttryck
då jag vid förslagets remitterande redogjorde för innehållet av dess 1 §.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
För den i nya 3 § innefattade bestämmelsen, som icke har någon motsvarighet
i det remitterade förslaget, hänvisas till vad lagrådet anfört vid
slutet av sitt yttrande över 1 § i sistnämnda förslag.
4—9 §§.
I det omarbetade förslagets 4 § angivas vissa materiella förutsättningar
för registrering. Paragrafens andra och fjärde stycken motsvara
vissa bestämmelser i 1 § av det remitterade förslaget, varemot första,
tredje och femte styckena äro nya; angående nu gjorda ändringar och
tillägg hänvisas till lagrådets yttrande över 1 § i remitterade förslaget.
Den nya 5 §, som handlar om vederbörandes skyldighet att söka
registrering, motsvarar remitterade förslagets 2 §. Vad lagrådet vid sistnämnda
paragraf hemställt har iakttagits.
Det omarbetade förslagets 6 § handlar om registrerings upphävande
samt återgiver vissa bestämmelser i 6 § av det till lagrådet remitterade
förslaget, ändrade i enlighet med vad lagrådet hemställt. Sistnämnda
paragrafs tredje stycke har, på sätt lagrådet tillstyrkt, vid förslagets omarbetning
uteslutits.
Enligt det remitterade förslagets 1 § första stycket skulle sådan
anteckning, som där avsågs, göras i ett av kommerskollegium fört register.
I enlighet med lagrådets hemställan har nu i en särskild paragraf, 7 §,
utsagts, att ärende angående registrering eller upphävande av registrering
skall upptagas och prövas av kommerskollegium, som jämväl skall föra
ifrågavarande register.
Det omarbetade förslagets 8 §, som meddelar föreskrifter rörande
formaliteterna vid ansökning om registrering eller om upphävande av registrering,
motsvarar det remitterade förslagets 4 § och delar av dess 6 §,
med vissa tillägg, föranledda av vad inom lagrådet vid sistnämnda paragrafer
erinrats.
Bestämmelserna i den nya 9 § återgiva med vissa jämkningar stadgan
den a i 7 § av remitterade förslaget.
10—13 §§.
På sätt lagrådet vid 3 § i remitterade förslaget hemställt, har nu i
en särskild paragraf, 10 §, givits uttryck åt grundsatsen om domstols befogenhet
att pröva registrerings giltighet.
Den nya 11 § motsvarar andra stycket av 3 § i det till lagrådet
remitterade förslaget med de ändringar, om vilka lagrådet hemställt.
145
Kungl. Majds proposition nr 298.
Bestämmelserna i de nya 12 och 13 §§ motsvara stadgandena i 8 och
9 §§ av remitterade förslaget, med vissa av lagrådets anmärkningar föranledda
tillägg och jämkningar.
Det remitterade förslagets 5 och 10 §§ hava, på grund av vad lagrådet
därutinnan anmärkt, icke blivit upptagna i det omarbetade förslaget.
Särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft.
14 §.
Det remitterade förslagets 11 § innehöll stadganden om inteckning
till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft. I första stycket stadgades,
att sådan rätt skulle kunna intecknas i den ordning och under de
villkor, som enligt inteckningsförordningen gälla om inteckning för nyttjanderätt,
dock att inteckning icke skulle få beviljas utan skriftligt medgivande
av fastighetsägaren. I paragrafens andra stycke meddelades bestämmelser
av innehåll, att om kraft upplåtits till förmån för viss fastighet,
inteckning till säkerhet för avtalet kunde beviljas så som i nyssnämnda
förordning föreskrives om inteckning för servitutsavtal.
Lagrådet har emellertid ansett, att mer än ett slag av inteckning
till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft icke behövde eller borde
införas, och har lagrådet därvid funnit det ligga närmast till hands att,
så långt sig göra läte, likställa sådan inteckning med inteckning för nyttjanderätt.
Då de skäl, som lagrådet anfört för denna sin ståndpunkt, synas
mig äga giltighet, hava nyssnämnda bestämmelser om inteckning såsom
för servitutsrätt icke någon motsvarighet i det omarbetade förslaget.
Vidkommande de stadganden angående inteckning, vilka såsom
nämnt upptagits i första stycket av 11 § i det remitterade förslaget, har
lagrådet funnit det ur systematisk synpunkt icke kunna förordas, att hithörande
föreskrifter intoges i förevarande lag; de hade sin naturliga plats
i inteckningsförordningen. I lagen borde endast utsägas, att till säkerhet
för beståndet av avtal ägde den, till vilken rättigheten upplåtits, erhålla
inteckning under de villkor och i den ordning särskilt vore stadgat. I
enlighet med vad lagrådet sålunda tillstyrkt har den nya 14 § avfattats,
varjämte upprättats särskilt lagförslag, upptagande erforderliga tillägg till
inteckningsförordningen.
Vid omförmälda 11 § i det remitterade lagförslaget har lagrådet vidare
framhållit, att i förslaget saknades reglering för vissa fall av förhållandet
mellan nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft för den händelse de kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 252 höft. (Nr 298.) 19
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
råka i kollision, såsom då ägaren av elektrisk anläggning, från vilken rätt
till elektrisk kraft upplåtits, sedermera överlämnade anläggningen i sin helhet
till annan på arrende. De stadganden, som kunde påkallas beträdande
dylika kollisionsfall, syntes komma att röna inverkan dels av vad som föreslagits
i det remitterade förslagets 16 § angående förhållandet mellan
överlåtelse av äganderätt och upplåtelse av rätt till elektrisk kraft och
dels av den omständigheten, att för inteckning till säkerhet för sistnämnda
rättighet fordrades medgivande av kraftverkens ägare.
Vad lagrådet sålunda yttrat har icke formen av en direkt hemställan
angående vidtagande av åtgärd i det av lagrådet angivna syftet och innefattar
icke heller något förslag till avgränsning av de stadganden, som
med hänsyn till det av lagrådet anmärkta förhållande kunde finnas påkallade.
Frågan härom synes mig jämväl äga ett så nära samband
med vissa omfattande allmänna rättsgrundsatser, att det lärer möta avsevärda
svårigheter att i detta sammanhang lämna en reglering därav. I
det omarbetade förslaget har därför icke upptagits någon bestämmelse i
detta ämne.
15 och 16 §§.
Bestämmelsen i första stycket av den nya 15 § motsvarar, med någon
jämkning i formuleringen, det remitterade förslagets 16 § första stycket.
Andra stycket av 15 § i det omarbetade förslaget har tillkommit
med anledning av den av lagrådet, i dess yttrande över remitterade förslagets
16 §, därom gjorda hemställan.
I det remitterade förslagets 12 § reglerades frågan om kraftabonnenters
inbördes företräde i sådana fall, då från elektrisk anläggning rätt
till kraft upplåtits till flera, men kraften ej räckte åt alla. Lagrådets
pluralitet har nu hemställt, att denna fråga måtte lämnas utanför ifrågavarande
lagstiftning utom vad angår ordningen dem emellan vid exekutiv
försäljning av fast egendom, i vilket hänseende lagrådet funnit det remitterade
förslagets ståndpunkt vara tillfredsställande. Vad lagrådets flesta
ledamöter sålunda tillstyrkt har vid förslagets omarbetning iakttagits. Bestämmelserna
angående kraftabonnenters inbördes företräde vid fastighets
exekutiva försäljning äro upptagna i tredje stycket av 15 §.
Stadgandet i 16 § av det omarbetade förslaget har föranletts av
vad lagrådet anfört vid 16 § i det remitterade förslaget.
17—19 §§.
I sitt yttrande över nyssnämnda 16 § i det remitterade förslaget har
lagrådet på anförda skäl funnit stadganden erforderliga i analogi med dem,
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
som i nyttjanderättslagens 2 kap. 29 § meddelats angående giltigheten mot
ny ägare av ändring i arrendeavtal. I sammanhang härmed har lagrådet
anfört: i 2 kap. 30 och 31 §§ samma lag funnes vissa bestämmelser angående
det obligatoriska rättsförhållandet mellan arrendatorn och den nye
ägaren, av vilka det remitterade förslaget endast upptagit en, nämligen den
som innehölles i 16 § andra stycket; det syntes emellertid, som om motsvarande
rättsfrågor jämväl i övrigt borde erhålla en lösning i förevarande lag.
Med anledning av vad lagrådet sålunda yttrat, har jag låtit i det
omarbetade förslagets 17—19 §§ införa bestämmelser motsvarande dem,
som finnas meddelade i nämnda 29—31 §§ av 2 kap. i nyttjanderättslagen.
I den nya 17 §, motsvarande 2 kap. 29 § nyttjanderättslagen, har,
för att möjliggöra en raskare avveckling av förhållandet mellan upplåtare
och abonnent, tiden för tillkännagivandet och uppsägningen förkortats
i förhållande till vad som enligt nyttjanderättslagen gäller, varjämte
stadgats, att där uppsägning skett, avtalet genast skall upphöra att
gälla.
I första punkten av 30 § i 2 kap. nyttjanderättslagen angives, att de
för succession i allmänhet gällande grundsatser böra komma till användning
i förhållandet mellan den nye ägaren och arrendatorn. Emellertid har en
obetingad tillämpning av nämnda grundsatser — som skulle föranleda, att
nye ägaren med avseende på honom tillkommande rättigheter vore underkastad
alldeles samma inskränkningar som hans företrädare i äganderätten
— icke ansetts böra äga rum, Utan har arrendatorns rätt begränsats på
sätt av paragrafens andra punkt framgår. I det föreliggande förslaget
hava motsvarande stadganden upptagits i 18 §, därvid emellertid abonnents
rätt att med avseende å nye ägaren tillkommande avgift för kraft göra
gällande fordran hos förre ägaren eller uppgörelse, som träffats med denne,
begränsats i enlighet med vad jämlikt nyttjanderättslagens 3 kap. 19 §
gäller i fråga om hyra.
20-23 §§.
Det remitterade förslagets 13 §, som i det omarbetade förslaget
motsvaras av 20 §, anslöt sig i fråga om angivande av de omständigheter,
vilka skulle betraktas såsom force majeure, till 9 kap. 41 § vattenlagen,
dock med vissa avvikelser. På hemställan av lagrådet har den nya
20 § i nämnda hänseende bringats i full överensstämmelse med vattenlagens
stadgande, varjämte vissa andra jämkningar i paragrafens avfattning
vidtagits.
Det föreliggande förslagets 21 § återgiver den i 14 § av det remitterade
förslaget upptagna bestämmelsen.
148
Kungl. Maj-.ts proposition nr 298.
De i 15 § av det remitterade förslå get upptagna stadganden för fall
av abonnents konkurs hava, efter omarbetning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad inom lagrådet förordats, upptagits i 22 och 23 §§ av det
nya förslaget.
Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.
24—35 §§.
Det remitterade förslaget innehöll, i 21—25 §§, bestämmelser angående
tvångsförvaltning av elektrisk anläggning. Nämnda bestämmelser
hava, i nära anslutning till vad lagrådet eller dess flesta ledamöter därutinnan
hemställt, i väsentliga delar omarbetats och kompletterats; de nya
stadgandena äro upptagna i 24—35 §§ av det föreliggande förslaget.
Lagens tillämplighet beträffande tomträtt och vattenfallsrätt.
36 §.
Enligt det remitterade förslagets 28 § skulle vad i lagen stadgades
om elektrisk station, som hörde till fast egendom, äga motsvarande tilllämpning
å elektrisk station, som vore att anse såsom tillbehör till tomträtt
eller vattenfallsrätt; i paragrafen utsädes vidare, att inteckning enligt
11 § i tomträtt eller vattenfallsrätt skulle införas i tomträttsprotokoll och
tomträttsbok.
Såsom av mitt yttrande vid förslagets remitterande framgår, var det
avsett, att den närmare regleringen av inskrivningen av ifrågavarande inteckning
skulle ske i administrativ ordning. Lagrådet har emellertid ansett,
att det med fog kunde ifrågasättas, huruvida så läte sig göra; och har
lagrådet funnit förslagets sätt att behandla detta ämne icke utan allvarliga
olägenheter kunna bibehållas. Lagrådet har i stället föreslagit vissa tillägg
till 4 kap. nyttjanderättslagen, varjämte lagrådet funnit nödigt att i lagen
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, i stället för den i särskilt till
lagrådet remitterat förslag införda 24 §, upptaga de bestämmelser, som
utöver nyssnämnda av lagrådet föreslagna tillägg till 4 kap. nyttjanderättslagen
erfordrades för reglering av villkor och ordning för beviljande
av inteckning för rätt till elektrisk kraft samt verkan av dylik inteckning.
Då lagrådet sålunda är av den meningen, att förevarande ämne icke
låter sig ordnas i administrativ väg, anser jag mig ej böra vidhålla mitt
förslag i detta avseende. Att i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt
införa fullständiga bestämmelser i de av lagrådet angivna hän
-
149
Kungl. May.ts proposition nr 298.
seenden skulle emellertid föranleda synnerligen stor vidlyftighet särskilt
med hänsyn därtill, att nämnda lag icke medgiver inteckning för annat
än fordran och således sådana hänvisningar, som i det nu upprättade förslaget
till ändringar i inteckningsförordningen i stor utsträckning kunnat
göras till gällande stadganden om nyttjanderättsinteckning, icke i förevarande
fall kunna ifrågakomma. Vid sådant förhållande och då möjligheten
att till tryggande av rättighet till elektrisk kraft vinna inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt praktiskt taget torde vara av jämförelsevis
underordnad betydelse, har jag ansett bestämmelser om sådan inteckningsrätt
kunna undvaras.
Vad lagrådet i övrigt vid 28 § av det remitterade förslaget anfört
har iakttagits vid avfattandet av den nya 36 §.
Allmänna bestämmelser.
37—39 §§.
Den nya 37 § motsvarar 26 § i det remitterade förslaget, med den
jämkning lagrådet förordat.
Det omarbetade förslagets 38 § har icke någon motsvarighet i det
remitterade förslaget. För paragrafens innehåll hänvisas till vad lagrådet
yttrat vid sistnämnda förslags 27 §. I enlighet med vad lagrådet hemställt,
har upprättats förslag till viss ändring i lagen om regeringsrätten.
Den nya 39 § motsvarar det remitterade förslagets 27 §, med ändring
och tillägg i enlighet med vad lagrådet härutinnan tillstyrkt.
övergångsbestämmelser.
Till förslaget hava fogats de övergångsbestämmelser, om vilka lagrådet
eller dess flesta ledamöter hemställt.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra.
Till lagrådet hade remitterats ett förslag till lag om ändrad lydelse
av 3 § i 1895 års lag, innefattande tillägg till sagda 3 §. I sammanhang
med vissa på lagrådets tillstyrkan vidtagna ändringar i huvudförslaget
har, på sätt lagrådet jämväl hemställt, motsvarande tillägg nu i
stället fogats till lagens 2 §.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168
§§ utsökningslagen.
Det till lagrådet remitterade förslaget avsåg ändring allenast av
100, 107 och 111 §§ utsökningslagen. I enlighet med lagrådets hemställan
hava ändringar nu vidtagits jämväl i 79, 85, 87, 133 och 168 §§
nämnda lag samt en övergångsbestämmelse tillagts.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.
Till lagrådet hade remitterats förslag till lag om ändrad lydelse av
39 § inteckningsförordningen, enligt vilket förslag till sagda paragraf
fogats ett nytt stycke, däri utsädes, att angående inteckning till säkerhet
för rätt till elektrisk kraft vore särskilt stadgat. Denna hänvisning avsåg
bestämmelserna i 11 § av det remitterade huvudförslaget. Vid sistnämnda
paragraf har emellertid, såsom jag redan i det föregående angivit, av
lagrådet hemställts, att de närmare föreskrifterna i detta avseende skulle
införas i inteckningsförordningen.
De nya bestämmelser, om vilka lagrådet hemställt, hava i förordningen
fått sin plats omedelbart efter stadgandena om inteckning för servitutsrätt;
sedan stadgandena i de nuvarande 56—58 §§ sammanförts till
två paragrafer, 56 och 57 §§, hava bestämmelserna om inteckning till
säkerhet för rätt till elektrisk kraft upptagits i 58 §. Någon ändring av
förordningens omförmälda 39 § erfordras icke vidare.
Ifrågavarande stadganden om inteckning till säkerhet för rätt till
elektrisk kraft äro uppställda i väsentlig överensstämmelse med föreskrifterna
om inteckning för servitutsrätt och ansluta sig, liksom dessa, till
bestämmelserna angående inteckning för nyttjanderätt; förefintliga skiljaktigheter
bero huvudsakligen därpå, att inteckning för rätt till elektrisk
kraft får ske endast om sådant skriftligen medgivits av ägaren av den
fastighet, från vilken rättigheten upplåtits.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Med erinran, hurusom redan under förarbetena till 1917 års allmänna
expropriationslag framhållits nödvändigheten av att uppdraga en tydlig gräns
mellan nämnda lags och nu ifrågavarande 1902 års lags tillämplighets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 151
områden, har lagrådet anfört, att om, såsom nu föresloges, bestämmelser
angående expropriationsrätt för vissa ändamål, vilka för närvarande kunde
i en del fall tillgodoses med tillämpning av den allmänna expropriationslagen,
infördes i 1902 års lag, framträdde ånyo nödvändigheten att, för
undvikande av svårigheter vid tillämpningen, hålla lagarna så vitt möjligt
i sär i fråga om deras räckvidd. En av lagrådet i sådant syfte föreslagen
bestämmelse har nu fogats till fjärde stycket av 1 § i förevarande förslag.
ad lagrådet anfört rörande tillämpligheten, i de i förslaget avsedda
tall, av de i 1917 års lag upptagna särskilda bestämmelserna om sva°-strömsledningar
har iakttagits. Vidare har, jämväl i enlighet med vad lagrådet
hemställt, en övergångsbestämmelse tillagts.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen.
I sitt yttrande över 21—25 §§ i det remitterade förslaget till lav
med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft har la<£
rådet funnit det höra genom ett tillägg till 9 kap. 38 § vattenlagen förebyggas,
att vad där stadgas om tvångsförvaltning får tillämpning i nå<mt
fall, som omfattas av förstnämnda lag. Med anledning av denna la<rråd°ets
anmärkning har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av omförmälda
paragraf i vattenlagen.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Majrts regeringsrätt.
_ Vid 27 § i det remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser
i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft har lagrådet yttrat, att besvär
som hos Kungl. Maj:t må anföras över vissa av koinmerskollemum
jämlikt sagda lag meddelade beslut, torde böra prövas av regerlno-grätten,
till följd varav ändring i lagen om regeringsrätten vore påkallad.
J enlighet därmed har i 2 § 14:o) av sistnämnda lag införts nödiga bestämmelser
i sådant avseende.
. Tl11 lagrådet hade remitterats jämväl ett förslag till lag om ändring
i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vatten fallsrätt. Av
skäl, som vid 36 § i huvudförslaget angivits, har jag funnit''bestämmelser
angående inteckning i sådan rätt till säkerhet för rättighet till elektrisk kraft
icke böra meddelas; till följd därav torde förstnämnda förslag få förfalla
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 298.
Slutligen får jag erinra, att därest det riksdagen genom Kungl.
Mai :ts proposition den 13 innevarande februari förelagda förslaget till
konkurslac varder antaget, den hänvisning till 51 § nämnda lag, som
förekommer i 4 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att
tryo-o-a rätt till elektrisk kraft samt i 79 § och 85 § fjärde och femte
styckena av förslaget till lag om vissa ändringar i utsökningslagen, bör
förändras till att avse 70 § i den nya konkurslagen.»
Föredraganden uppläste därefter förutnämnda omarbetade eller nu
upprättade förslag till ,.
1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk krajt;
2) lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra;
3) lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168
§§ utsökningslagen; ... .
4) lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom; .
5) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
6) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen; samt
7) lag om ändrad lydelse av 2 § 14:6) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj ds regeringsrätt; .
och hemställde föredraganden, att förslagen matte, jämlikt «? 81
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna, av statsrådets _ övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Adil Wifvesson.
Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.
200540