Kungl. Maj-.ts proposition Nr 284.
1
Nr 284.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående höjande av
andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch
tr aktament spenning ar: given Stockholms slott den 5
mars 1920.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen att
dels medgiva, att för rannsakning med häktad person å urtima
ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen hålles å
tingslagets vanliga tingsställe eller å annan tingsstad, må från andra
huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar
utgå rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente
såväl till domhavanden som ock till domhavanden åtföljande notarie,
därest med anledning av rannsakningens väntade omfattning notaries
biträde därvid varit att anse som behövligt,
dels ock, under förutsättning av bifall härtill, i 1921 års riksstat
höja nyssnämnda anslag »från dess nuvarande belopp 50,000 kronor med
30,000 kronor till 80,000 kronor.
GUSTAF.
Kli el Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 käft. (Nr 284.)
1
o
Kung1. Maj.ts proposition Nr 284.
Utdrag av protokollet över justitiedepartement,särenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdéN,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden Petrén.
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anhöll att få
underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan angående höjande av andra
huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar.
Härvid anförde föredraganden:
Nu ifrågavarande förslagsanslag är för närvarande i. riksstaten
uppfört med 50,000 kronor, till vilket belopp anslaget av vissa anledningar,
på förslag av Kungl. Maj:t, höjdes av* 1919 års lagtima riksdag.
På sätt jag redan antydde vid anmälan den 7 januari 1920 av
de frågor, som tillhörde regleringen för år 1921 av riksstatens andra
huvudtitel (vid punkt 44), torde anslaget behöva i 1921 års riksstat
uppföras till avsevärt högre belopp. Hur stor höjningen bör göras är
väsentligen beroende av två särskilda frågor, som jag nu anhåller att
få underställa Eders Kungl. Maj:ts prövning, nämligen dels spörsmålet
om utsträckt rätt för domhavande till ersättning för resor föranledda av
rannsakningar med häktade personer, dels spörsmålet angående resekostnadsoch
trakt amentsersättning åt notarie, som. Mträder domhavande vid extra
förrättning.
o
• >
Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.
Förslag i förstnämnda avseende har uti särskilda till Kungl. Maj:t
ställda skrivelser av den 20 november 1918 och den 18 december f0r rannsaksamma
år framförts av de inom civildepartementet tillkallade sakkunniga ningsretor.
för revision av resereglemente!
I förevarande ämne gäller för närvarande kungl. kungörelsen den Kun9l *«»-29 september 1863. Enligt denna skall i de fall, då flera härad hava a^scpTisek
gemensam tingsstad i brottmål, vederbörande domare, som där håller
rannsakning med häktad person, äga att av allmänna medel undfå ersättning
beräknad efter den våglängd, varmed avståndet från hans
hemvist till den gemensamma tingsstaden överstiger det till häradets
eller tingslagets vanliga tingsställe. Denna bestämmelse har i praxis
tolkats så, att för rannsakning å dylik gemensam tingsstad skall utgå
resekostnads
-
men däremot icke traktamentsersättning.
Från åtskilliga häradshövdingars sida hava till skilda myndigheter styrelsen för
gjorts framställningar om rätt för domhavande till ersättning för resor ^SverigeT
föranledda av rannsakningår med häktade personer. Över en dylik till Mradshöv
riksdagens justitieombudsman gjord framställning har styrelsen för för- din9areningen
Sveriges häradshövdingar den 17 mars 1918 avgivit yttrande.
1 nämnda yttrande anför styrelsen bland annat:
Styrelsen kunde icke tinna annat, än att under nuvarande förhållanden eu
framställning i frågan hade fog för sig.o I detta avseende vore förhållandena i
rikets domsagor synnerligen olikartade. Åtskilliga häradshövdingar, och icke så få,
vore boende å den plats, där rannsakningarna skola hållas, andra häradshövdingar
i de domsagor, som hava gemensam tingsstad i brottmål, finge från sin bostad
företaga resor till tingsstaden, i vilket fall ersättning tillkomme dem enligt de i
kungl. kungörelsen den 29 september 1863 stadgade grunder, och slutligen finge
häradshövdingarna i de domsagor, som icke hava gemensam tingsstad i brottmål,
utan ersättning resa till rannsakningar å de vanliga tingsställena. Särskilt för sist
nämnda häradshövdingar, av vilka flertalet förvaltade vidsträckta domsagor i Norrland,
stege resekostnaden rätt ofta till avsevärda belopp. Visserligen torde vid den
för mer än 40 år sedan för häradshövdingarna gjorda lönereglering, då tjänstgöringspenningar
och för åtskilliga domsagor även förvaltningskostnadsbidrag fastställdes,
avseende fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor, men de vid löneregleringen
gällande pris hade sedan länge väsentligt stegrats och dyrtiden under
senaste åren hade vållat än större stegring. Styrelsen funne det därför önskvärt
att justitieombudsmannen vidtoge åtgärd därhän, att den väckta frågan efter vederbörlig
utredning vunne en skälig och billig lösning.
De inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för revision av Sakkunniga
resereglemente^ vilka berett bland annat häradshövdingarna i rikets f°r revision
domsagor tillfälle att framlägga sina önskemål i förevarande ämne, hava °IJeregiedC
huvudsakligen anfört följande: mente.
4
Kungl. Maj:ts proposition Kr 284.
De sakkunniga kunde i likhet med styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
icke finna annat än att en framställning om rätt för domhavandena till
ersättning för rannsakningsresor hade fog för sig. Särskilt den åberopade omständigheten,
att i förevarande hänseende förhållandena i olika domsagor vore synnerligen
olikartade, i det att somliga häradshövdingar icke vore betungade med några
som helst resekostnader för rannsakningar medan andra finge vidkännas avsevärda
utgifter därför, syntes tala för en ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.
Det torde nämligen icke vara med rättvisa och billighet förenligt, att sålunda en
del häradshövdingar i och för domarämbetets utövning drabbades av avsevärda
utgifter, från vilka häradshövdingar i andra domsagor vore alldeles fria. Därtill
komme, att de sålunda med resekostnader betungade domhavandena till stor del
utgjordes av häradshövdingar i ekonomiskt sett mindre givande domsagor. i Norrland.
Uti ifrågavarande domsagor vore avståndet från domarens hemvist till tingsstaden
ofta så betydande, att resekostnaden för honom bleve högst avsevärd.
Vid meddelande av nya bestämmelser i ämnet syntes det rättvist, att domhavandena
av allmänna medel tillerkändes resekostnadsersättning i alla de fäll, då
resa företoges för rannsakning med häktad utom de ordinarie tingssammanträdena,
vare sig rannsakningen hölles å en för flera tingslag gemensam tingsstad eller a
respektive tingslags ordinarie tingsställe. Därav följde, att reseersättning borde i
bådadera fallen utgå för hela den tillryggalagda vägen. För de domhavande, som
med Kungl. Maj:ts "tillstånd vore bosatta utom sin domsaga, borde dylik ersättning
dock självfallet utgå allenast för den väglängd, som folie inom domsagans gränser.
Vid den för över 40 år sedan för häradshövdingarna fastställda lönereglering
torde visserligen, på sätt ovannämnda förenings styrelse framhållit, vid bestämmande
av tjänstgöringspenningar och — beträffande en del domsagor — tillika förvaltningsbidrag
avseende hava fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor,
men med hänsyn till de ändrade förhållanden, som numera rådde, torde berörda
omständighet nu rimligen icke lägga hinder i vägen för en rättvis och skälig
reglering av denna ersättningsfråga. Penningvärdets fall, de sedan 1870-talet i väl
alla hänseenden väsentligt stegrade priserna samt den i stort sett väsentligt försämrade
ställning, domarkåren — alldeles oavsett rådande kristidsförhållanden —
i ekonomiskt hänseende numera intoge, torde fullt motivera, att ersättning uti ifrågakomna
hänseende tillerkändes domarna. Vid frågans bedömande torde den synpunkten
icke lämnas å sido, att en fullt oberoende ekonomisk ställning för domarkåren
vore ett synnerligen viktigt och till och med oeftergivligt önskemål. Såsom
bidragande att trygga domarkårens ekonomiska oberoende torde den föreslagna reformen
jämväl vara ur rättsvårdens intresse önskvärd.
De sakkunniga hade till behandling förehaft frågan om utsträckt rätt till
dagtraktamente för extra förrättningar i statens ärenden beträffande tjänstemän,
som enligt särskilda författningar för närvarande icke åtnjöte traktan!entsersättning
för sådana förrättningar. Den tjänstemannakår, som därvid i främsta rummet
kommit i betraktande hade varit landsfiskalerna. Sålunda hade de sakkunniga avlåtit
särskild framställning därom, att med ändring av gällande bestämmelser, landsfiskalerna
måtte tillerkännas traktamentsersättning för de av deras polisverksamhet
föranledda resor. I motsats till vad som enligt Kungl. kungörelsen den 31 december
1908 gällt beträffande kronofogdarna, hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14
december 1917 förordnat, att landsfogde må för tjänsteresor åtnjuta dagtraktamente
Kung!. Maj:ts proposition Nr 284. 5
under såväl resa som därmed sammanhängande förrättning, därest Kungl. Maj:ts
befallningshavande funne resan hava varit av omständigheterna påkallad. Likaledes
hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 oktober 1918 föreskrivit, att landsfiskal,
som förordnats att i häradsskrivares ställe förrätta mantalsskrivning, skall
vara berättigad att för uppdragets fullgörande åtnjuta dagtraktamente, även om
resa för uppdraget icke företagits. Såsom icke berättigade till dagtraktamente för
extra förrättningar kvarstode i huvudsak endast ecklesiastika ämbets- och tjänstemän,
då de i egenskap av tillförordnade ombud närvore vid förrättningar, som anginge
ecklesiastika boställshemmans och lägenheters rätt, samt häradsskrivare för resor
till och från markegångsnämnds sammanträden.
Enligt kungörelsen den 17 september 1851 och nådiga brevet den 23 mars
1877 vore landsfiskaler och nämndemän berättigade till såväl resekostnads- som
traktamentsersättning av statsmedel för inställelser vid rannsakning å en för flera
härad gemensam tingsstad i brottmål under förutsättning, beträffande landsfiskal,
att den gemensamma tingsstaden vore belägen utom hans distrikt, samt beträffande
nämndeman, att gärningen, varom rannsakades, blivit begången inom annat härad
eller tingslag än det, till vilket nämndemannen hörer.
Vid ovan angivna förhållanden funne de sakkunniga det befogat, att jämväl
traktamentsersättning tillerkändes domhavande för resor, föranledda av rannsakning
med häktad person å urtima ting eller extra tingssammanträde. Dylik rannsakning vore
sådan extra förrättning, som omförmäles i 1 och 3 §§ i gällande resereglemente, och
därest bestämmelserna i detta skulle lända till efterrättelse, skulle domhavandena
för ifrågavarande resor åtnjuta dagtraktamente. Det syntes de sakkunniga icke
föreligga tillräckligt vägande skäl att beträffande dessa tjänsteresor stadga undantag
från de allmänna bestämmelserna i resereglementet. Särskilt med hänsyn till domarkårens
till följd av ökade förvaltningsutgifter m. m. i ekonomiskt hänseende väsentligt
försämrade ställning och till den numera rådande svårigheten för domarna att erhålla
vikarier eller biträden syntes det nu mer än förut befogat, att domhavandena
komme i åtnjutande av dagtraktamente för resor, föranledda av rannsakningar.
Då domhavande under resa för dylik extra förrättning nödgades vidkännas utgifter
för sitt uppehälle, torde det i och för sig vara med rätt och billighet överensstämmande,
att traktamente till täckande av sådana utgifter utginge. Huruvida rannsakningen
hölles å det vanliga tingsstället eller å tingsstad utom tingslaget eller
domsagan, syntes de sakkunniga därvidlag vara utan betydelse. Däremot borde i
enlighet med stadgandet i 20 g i resereglementet traktamente ej åtnjutas för hållande
av rannsakning å domarens bostadsort.
1 9 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden vore stadgat, att domare för inställelse vid
sammanträde, som avsåges i nämnda lag, åtnjöte resekostnadsersättning enligt resereglementet,
men ej dagtraktamente. Berörda stadgande borde emellertid enligt de
sakkunnigas mening ej anses prejudicerande vid prövning av nu föreliggande ersättningsfråga.
Det vore nämligen att märka, att de tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden, som avsåges i omförmälda lag, icke kunde anses
som extra förrättningar, varom förmäldes i resereglementet. Med hänsyn till bestämmelserna
i samma lag och i kungörelsen den 25 oktober 1918 angående tingssammanträden
med tremansnämnd måste hållandet av ifrågavarande, å bestämda
tider utsatta sammanträden utan minsta tvivel anses såsom ordinarie förrättning
Stats
kontoret.
6 Kunyl. Maj:ts proposition AV 284.
för domaren. Det foreläge oek den skillnaden, att sådana sammanträden i regel
skulle hållas å vederbörande tingslags vanliga tingsställe; endast beträffande 5 domsagor
skulle de hållas å annan ort. i fråga om 3 av dessa domsagor emellertid å
domarens bostadsort, varför i sistnämnda fall resa icke av sammanträdena föranleddes.
Den domaren enligt åberopade lag tillerkända rätten till resekostnadsersättning
torde vara att anse såsom en särskild förmån, som med hänsyn till den ökade
arbetsbördan och av andra anledningar tillerkänts domaren för ifrågavarande icke
extra förrättning. Berörda stadgande torde således sakna betydelse för bedömande
av nu föreliggande fråga.
Med stöd av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att
Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande att, med upphävande av kungörelsen
den 29 september 1863, meddela bestämmelser dels rörande
resekostnadsersättning åt domhavande för resor föranledda av rannsakning
med häktad person, dels rörande traktamentsersättning åt
domhavande för resor, föranledda av rannsakning med häktad person
å urtima ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen
hölles å respektive tingslags vanliga tingsställe eller å en för flera tingslag
gemensam tingsstad, ävensom för förrättandet av sådan rannsakning i
de fall, då förrättningsdag med hänsyn till förefintliga kommunikationsmöjligheter
icke kunde till någon del användas till resa.
Över omförmälda framställning från de inom civildepartementet
tillkallade sakkunniga hava utlåtanden avgivits dels av statskontoret
samt dels av de sakkunniga, som varit tillkallade att inom justitiedepartementet
biträda vid verkställande av utredning angående en partiell
löneförbättring för häradshövdingarna jämte vissa andra i samband
därmed stående frågor.
Statskontoret bar i sitt utlåtande anfört:
Visserligen torde, såsom förut i ärendet framhållits, enligt den för häradshövdingarna
gällande lönereglering vid bestämmande av tjänstgöringspenningar och
— beträffande en del domsagor — förvaltningsbidrag hänsyn hava tagits till häradshövdingarnas
utgifter för tjänsteresor; och på grund härav skulle ju kunna synas,
som om ifrågavarande rannsakningsresor icke borde likställas med vanliga extra
förrättningar i statens ärenden. Med hänsyn emellertid till de ändrade förhållanden,
som även i nu ifrågavarande avseende inträtt, sedan nämnda lönereglering för mer
än 40 år sedan fastställdes, och på de skäl i övrigt, som i förevarande underdåniga
skrivelser anförts, ansåge även statskontoret ändrade bestämmelser rörande domhavandes
rätt till resekostnads- och traktamentsersättning vid rannsakningsresor
vara av billighet påkallade; och syntes föreliggande förslag kunna i huvudsak lämnas
utan erinran. Då det likväl icke syntes lämpligt, att ersättning såsom för extra
förrättning skulle utgå, där med hänsyn till avståndet mellan domhavandes bostad och
rannsakningsstället resekostnad icke skäligen behövt förekomma eller där på grund
7
Kungl. Majds proposition Nr 284.
av den jämförelsevis korta tid, förrättningen tagit i anspråk, kostnad för uppehälle
utom hemmet icke skäligen behövt utgivas, syntes det böra tagas i övervägande,
huruvida icke i likhet med vad som i andra snarlika fall gällde, exempelvis enligt nådiga
kungörelsen den 28 augusti 1917 angående resekostnads- och traktamentsersättning
åt befattningshavare vid skogsstaten och statens skogsskolor, vissa inskränkande
bestämmelser vore på sin plats även i fråga om domhavandes ersättning för rannsakningsresor;
och skulle därvid kunna ifrågasättas, att resekostnadsersättning finge
utgå endast, då våglängden mellan bostaden och förrättningsstället överstege tre
kilometer, samt att traktamentsersättning, som borde få åtnjutas endast i fall, där
reseersättning åtnjötes, skulle utgå med fullt belopp enligt resereglemente^ då resa
och förrättning tillsammans räckt minst 12 timmar eller förrättningsmannen nödgats
anlita nattkvarter utom bostadsorten, men eljest med hälften av det i resereglementet
för en resdag stadgade belopp, med iakttagande att vid rannsakningsresa,
för vilken fullt traktamente finge utgå, dylikt traktamente skulle beräknas endast
för den tid, varunder förrättningsmannen varit frånvarande från bostadsorten, sålunda
att frånvaro, som räckt högst 24 timmar, räknat från tiden för resans anträdande,
ersattes med ett traktamente, frånvaro, som räckt mer än 24 timmar men
högst 48 timmar, med två traktamenten och så vidare.
Slutligen ville statskontoret fästa uppmärksamheten därå, att förenämnda
nådiga kungörelse den 29 september 1863 gällde ersättning förutom till domare
jämväl åt målsägare i de fall, då flera härad hade gemensam tingsstad i brottmål,
vadan kungörelsen torde böra upphävas endast beträffande däri meddelade bestämmelser
om ersättning till domhavande.
De inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava yttrat: Häradshev
De
sakkunniga ansåge handlingarna i ärendet till fullo ådagalägga, att ifråga- m„g7såkhin.
varande framställningar vore synnerligen befogade. Särskilt finge de sakkunniga niga.
fästa uppmärksamheten därå, att de föreslagna bestämmelserna skulle i någon män
avhjälpa det missförhållande, att i de särskilda domsagorna förvaltningskostnaderna
verkade helt olika betungande. I ett flertal mindre inkomstgivande domsagor, särskilt
i Norrland, hade sålunda häradshövdingarna att för ifrågakomna resor vidkännas
betydande kostnader, till vilka motsvarighet icke förekomme i andra domsagor.
Såsom en oegentlighet måste ock anses, att i en och samma domsaga
häradshövdingens behållna inkomst vore i avsevärd mån underkastad växlingar, beroende
på en så tillfällig faktor som rannsakningarnas mer eller mindre täta förekomst.
Då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, den pågående revisionen av resereglementet
torde inom den närmaste tiden bliva avslutad samt de bestämmelser,
som vid utfärdande av nytt sådant reglemente komrne att meddelas bland annat
beträffande villkoren för ersättningens åtnjutande och omfånget av densamma, givetvis
borde gälla jämväl de nu föreslagna stadgandena beträffande rannsakningsresor, torde
det icke vara nödigt att, såsom statskontoret ifrågasatt, meddela särskilda inskränkande
föreskrifter rörande rätten till ersättning för dylika resor.
De sakkunniga för revision av resereglemente! hava vidare uti en
till Kungl. Maj:t avlåten framställning av den 28 februari 1920 väckt
förslag om resekostnads- och traktamenten! satin ing åt notarie, som biträder
domhavande vid extra förrättning.
Ersättning
till protokolllärare
för
resa föranledd
av extra
förrättning.
8 Kanyl. Maj-.ts proposition Nr 284.
I berörda framställning hava de sakkunniga till eu början omförmält,
hurusom åtskilliga häradshövdingar hemställt därom, att notarie,
vilken vid syn, ägodelningsrättssammanträde, rannsakning eller annan
extra förrättning såsom protokollförare medföljde domhavande måtte
berättigas till resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet.
Efter att hava redogjort för åtskilliga sådana av vissa häradshövdingar
gjorda framställningar hava de sakkunniga vidare anfört
huvudsakligen följande:
Vad från häradshövdingarnas sida i denna del påyrkats vore enligt de sakkunnigas
mening i huvudsak befogat. Notarierna i domsagorna hade tidigare vant
att anse närmast såsom privata biträden åt vederbörande häradshövding och hade
i varje fall icke uppburit någon avlöning av staten. Genom domsagostadgan hade
emellertid skett en genomgripande förändring härvidlag. Förste notarie och vikarie
för honom förordnades sålunda numera av hovrätt samt åtnjöte lagbestämt arvode,
delvis utgående av statsmedel. Frånsett detta måste det emellertid med hänsyn till
den i ekonomiskt avseende väsentligt förändrade ställning, som häradshövdingarna
främst till följd av penningvärdets fall numera intoge, anses med rätt och billighet
överensstämmande, att å domsagas kansli anställd notarie, vilken domhavande funne
nödigt medtaga såsom protokollförare vid extra förrättning, därför tillerkändes ersättning
enligt resereglementet. I fråga om förste notarie syntes det tämligen självfallet,
att denne såsom andra statstjänstemän berättigades till ersättning enligt resereglementet
för extra förrättningar, vid vilka han tjänstgjorde, och att härvidlag
skilja mellan förste och andre notarie syntes icke vara av förhållandena påkallat.
De extra förrättningar, som därvid konune i fråga, vore närmast rannsakningar
med häktad person, vilka icke hölles vid allmänna sammanträden under lagtima
ting, syneförrättningar av olika slag och ägodelningrättssammanträden. Dit borde
emellertid vidare hänföras de mera sällan förekommande urtima tingssam man träden,
som omförmäldes i 4 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken, 7 och 73 §§ i konkurslagen,
7 § i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad, 11 § i kungl. förordningen den
4 mars 1862 om tioårig preskription med mera och 20 § i kungl. förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, ävensom sammanträden med
ägoskillnadsrätt enligt 22 och 23 §§ i kungl. stadgan den 30 maj 1873 om avvittring
med mera. Emellertid borde ersättning icke utgå i andra fall, än då det för
förrättningens behöriga fortgång funnes nödigt, att notarie tjänstgjorde såsom protokollförare
vid förrättningen. I de fall, då domhavande läte notarie för egen information
medfölja till sådan förrättning, varom nu vore fråga, utan att detta för
förrättningens behöriga hållande kunde anses erforderligt, borde ersättning till notarien
däremot icke utgå, utan bleve resekostnaden i sådana fall vederbörandes
ensak. Beträffande formen för ersättningens utgående hade ifrågasatts, att vederbörande
häradshövding skulle tillerkännas gottgörelse motsvarande utgifterna för
notaries resekostnad och uppehälle. En sådan anordning syntes emellertid blott
föranleda omgång och onödigtvis inveckla saken. Enklast torde vara att låta notarie
för dylik extra förrättning hos vederbörande länsstyrelse uppbära ersättning
efter resereglementet enligt räkning, som skulle vara av den vid förrättningen tjänstgörande
domhavanden attesterad. För att ersättning skulle utunordnas borde dom
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.
havandens attestering tillika innehålla betygande att notariens närvaro såsom protokollförare
vid förrättningen varit behövlig. I många fall skulle ersättning, varom
nu vore fråga, icke utgå av statsmedel utan gäldas av enskild sökande eller part.
Endast i fråga om rannsakningar med häktad, som hölles å urtima eller extra
tingssammanträde, torde kostnaderna för ifrågakomna ersättning komma att drabba
statsverket. Bestämmelse om ersättning åt protokollförare vid extra förrättning
hade icke sin plats i resereglementet, utan borde bestämmelse i ämnet inrymmas i
särskild författning. Då ersättning, varom nu vore fråga, skulle utgå av statsmedel,
borde ersättningen rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse,
som borde tillse, att ingiven reseräkning vore behörigen attesterad av den domhavande,
som hållit ifrågakomna extra förrättning. Ersättningen borde i dessa fall
utgå av samma anslag, av vilket ersättning avsåges skola utgå till domare för
resor, föranledda av rannsakningar med häktad person. Då notarie vore hänförd
till fjärde klassen i nu gällande resereglemente, borde tydligen ersättningen utgå
enligt denna klass i reglementet.
På grund av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att å
domsagas kansli anställd notarie måtte berättigas att såsom protokollförare
vid rannsakning med häktad person å urtima eller extra tingssammanträde
samt vid syn, ägodeluingsrättssammanträde eller annan
extra förrättning, som icke hölles å allmänt sammanträde under lagtima
ting, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde
klassen i gällande resereglemente, dock endast i de fall, då behov av
särskild protokollförare vid föiTättningen förelegat, samt att berörda ersättning
i de fall, då densamma skulle utgå av statsmedel, skulle rekvireras
hos vederbörande länsstyrelse samt av densamma utbetalas efter
granskning och godkännande av företedd räkning, vilken skulle vara
attesterad av den domhavaride, som hållit ifrågakomna förrättning, med
angivande tillika, att det varit behövligt att tillgå särskild protokollförare
vid förrättningen.
Omförmälda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava JDepartementsnumera
avlämnat betänkande i de frågor, som de haft att upptaga till
behandling, och nämnda betänkande har, i vad detsamma avser löneförbättring
åt häradshövdingarna, i huvudsak lagts till grund för den
proposition, som Kungl. Maj:t denna dag beslutat därutinnan avlåta till
riksdagen. A id de i betänkandet gjorda beräkningarna angående inkomster
och förvaltningsutgifter i domsagorna har emellertid icke tagits
någon hänsyn till utgifter för resor föranledda av rannsakningar med
häktade personer. De sakkunniga hava nämligen utgått från att gottgörelse
för dylika utgifter komme att beredas häradshövdingarna.
Då med ifrågavarande löneförbättring avses att tillförsäkra häradshövdingarna
en med hänsyn till arbetsbördan i de särskilda domsagorna
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 284.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.
skalig inkomst, vilken i varje fall icke borde understiga ett visst minimibelopp,
måste det ur denna synpunkt vara önskvärt, att häradshövdingarna
befrias från kostnaderna för rannsakningsresor, vilka kostnader
på grund av rannsakningarnas växlande antal tydligen undandraga sig
varje tillförlitlig beräkning. De för närvarande gällande bestämmelserna
angående domhavandes rätt till ersättning lör rannsakningsresor och de
särskilda därutinnan stadgade inskränkningarna synas icke vara överensstämmande
med rättvisa och billighet. Ett starkt skäl för beviljande
av full ersättning för rannsakningsresor föreligger uti den i ärendet påpekade
omständigheten, att sådana resekostnader drabba häradshövdingar
i olika domsagor synnerligen ojämnt, i det att eu del häradshövdingar,
nämligen de som äro bosatta å den ort, där rannsakningar med häktade
i domsagan hållas, äro alldeles fria från dylika kostnader, under det att
andra häradshövdingar kunna vara hårt betungade därav, vartill kommer
att kostnader för dylika resor till jämförelsevis betydande belopp drabba
just häradshövdingarna i åtskilliga ekonomiskt mindre fördelaktiga domsagor,
företrädesvis i Norrland. På grund av den under sista tiden
inträdda avsevärda stegringen av resekostnader har i förut nämnda
proposition föreslagits, att häradshövdingarna i vissa domsagor skola
få sig tillerkända till beloppet bestämda bidrag till täckande av kostnaderna
för andra resor till ting eller tingssammanträden än rannsakningsresor.
Med hänsyn till den nyss påpekade växlingen i rannsakningsresornas
antal synes det icke lämpligen böra ifrågakomma
att lämna dylika fixa bidrag till täckande av därmed förenade kostnader.
Fastmera synes det riktiga vara att, där lör rannsakning med
häktad person resa måste företagas, resekostnads- och traktamentsersättning
medgivas för berörda förrättning i enlighet med vad i allmänhet
gäller beträffande extra förrättningar i statens ärenden. Jag
anser mig följaktligen böra förorda bifall till de av förenänmda inom
civildepartementet tillkallade sakkunniga gjorda framställningarna om
rätt för domhavande till ersättning för resor föranledda av rannsakningar
med häktade personer. Enligt min mening föreligger icke skäl att vid
beviljande av nu ifrågavarande rätt till ersättning meddela särskilda
inskränkande bestämmelser därutinnan utöver vad i det allmänna resereglemente!
är eller kan varda förordnat. Det är nämligen att märka,
att nämnda sakkunniga i det av dem framlagda förslaget till nytt resereglemente
i de av statskontoret angivna hänseendena föreslagit vissa
inskränkande bestämmelser för befattningshavare i allmänhet, vilka bestämmelser
emellertid äro av annat innehåll än de av statskontoret
ifrågasatta. Det kan icke vara lämpligt att genom meddelande av så
-
11
Kungl. Mqj:ts proposition Nr 284.
lunda avvikande bestämmelser föregripa prövningen av föreliggande
förslag till nytt resereglemente. Vad statskontoret i denna del anfört
kan jag sålunda icke biträda.
I huvudsak samma skäl, som åberopats i fråga om domhavandes
rätt till ersättning för resor föranledda av rannsakningar med häktade
personer, tala även för att ersättning bör tillkomma notarie, som vid
dylika förrättningar åtföljer domhavande såsom biträde. Om man nämligen
utgår från, att domhavanden icke bör vidkännas kostnaderna för
sin inställelse vid rannsakningen, bör det ej heller ifrågasättas, att han
skall bestrida sådana kostnader för det biträde, som kan åtfölja honom.
Och de avlöningsförmåner, som tillkomma i domsagorna anställda notarier,
äro, även om de lastställas till de belopp, som av Kungl. Maj.t i
annan denna dag beslutad proposition föreslagits, uppenbarligen icke av
sådan storlek, att det kan påfordras, att notarierna skola själva vidkännas
de kostnader, om vilka nu är fråga. Skälen för att ersättning
bör tillkomma notarie i nu berörda fall äro emellertid av vidsträcktare
giltighet och böra, såsom de sakkunniga för revision av resereglementet
anse, föranleda till att i allmänhet resekostnads- och traktan) entsersättning
skall utgå till notarie, som åtföljer domhavande vid extra förrättning,
för vilken domhavanden själv äger uppbära dylik gottgörelse.
Givetvis bör emellertid ersättning icke utgå till notarie i sådana fall,
då det icke skäligen varit att antaga, att biträde av notarie vid förrättningen
skulle bliva erforderligt. Annan anordning torde dock icke
kunna ifrågasättas, än att det skall ankomma på domhavanden att medtaga
notarie, då han anser dennes biträde behövligt. För vinnande av
en mera effektiv garanti för att ersättning icke skall komma att drabba
staten eller vederbörande parter till följd av att notarier onödigtvis medtagas
till extra förrättningar, synes emellertid lämpligen böra meddelas
föreskrift att, därest notarie skall äga uppbära sådan ersättning, i protokollet
över ifrågavarande förrättning skall hava antecknats, att i anledning
av förrättningens väntade omfattning notarie anmodats medfölja
vid densamma. Mot vad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande
notaries rätt till ersättning samt sättet för ersättningens utbetalande
synes mig icke något vara att erinra. Då ersättning, som skall utgå
av statsmedel, rekvireras lios länsstyrelsen, torde emellertid vid rekvisitionen
böra fogas transumt av protokollet över den åsyftade förrättningen,
utvisande att däri gjorts sådan anteckning, som nyss angivits.
Därest i enlighet med vad jag nu förordat rätt till resekostnads- och
traktamentsersättning tillerkännes notarie, vilken såsom protokollförare
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.
biträder vid extra förrättning, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att i ämnet meddela de närmare föreskrifter, som må anses erforderliga.
Den domhavande enligt förutnämnda kungörelse den 29 september
1863 tillkommande ersättning utgår från andra huvudtitelns förslagsanslag
till domare, vittnen och parter. I händelse av bifall till de “av
mig nu förordade förslagen torde emellertid böra bestämmas, att all ersättning
för rannsakningsresor såväl till domhavande som till honom åtföljande
notarie skall, såsom fallet är med den resekostuadsersättning,
som tillkommer domhavande för inställelse vid sammanträde med tremansnämnd,
bestridas från andra huvudtitelns förslagsanslag till reseoch
traktamentspenningar.
Den höjning av detta anslag, som härav skulle motiveras, torde
kunna anslås till 30,000 kronor.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att för rannsakning med häktad person å urtima
ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen hålles å
tingslagets vanliga tingsställe eller å annan tingsstad, må från andra
huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar
utgå rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente såväl
till domhavanden som ock till domhavanden åtföljande notarie, därest
med anledning av rannsakningens väntade omfattning notaries biträde
därvid varit att anse som behövligt,
dels ock, under förutsättning av bifall härtill, i 1921 års riksstat
höja nyssnämnda anslag från dess nuvarande belopp 50,000 kronor
med 30,000 kronor till 80,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott
lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den
lydelse bilaga . . . vid detta protokoll utvisar avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Gästa Stenlund.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.