Ktingl. Maj:ts Proposition Nr 256.

Nr 256.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillfällig
höjning av postavgifterna m. m.; given
Stockholms slott den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
besluta

att — med upphävande av bestämmelsen om ett särskilt, lägre
porto för s. k. lokalbrev — befordringsavgifterna för inrikes brev skola
utgå med följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram........................ 20 öre

,, vikten överstiger 20 men icke 125 „ ........................ 40 ,,

att — med upphävande av bestämmelsen om ett särskilt, lägre porto
för s. k. lokalförsändelse — befordringsavgiften för annat inrikes korsband
än utgivarkorsband eller sådant korsband, som innehåller uteslutande
blindskrift, skall för var vikt av 100 gram eller del därav utgå med 5
öre, dock att minsta avgiften skall utgöra för korsband, innehållande
affärshandling, 20 öre och för korsband, innehållande varuprov, 10 öre;

att — likaledes med upphävande av bestämmelsen om ett särskilt,
lägre porto för lokalförsändelse — befordringsavgiften för inrikes korsband,
som innehåller uteslutande blindskrift, skall, för var vikt av 500 gram
eller del därav, utgöra 5 öre;

250 ,, ,, 500

att befordringsavgiften för inrikes brevkort skall utgöra:

för enkelt brevkort ...................................................

„ dubbelt ,, ..........................................!........

10 öre

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml 213 käft. (Nr 256.)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

att avgiften för inrikes2 postanvisning eller postförskott skall utgå
med följande belopp:

om postanvisnings- respektive postförskottsbeloppet uppgår

till högst 5 kronor ............................................. 20 öre

beloppet överstiger 5 men ej 50 kronor ............... 30 ,,

50 „ 100 „ 40 „1

„ „ 100 „ „ 250 ................. 50 „

„ 250 „ „ 500 „ 60 „

„ „ 500 „ „ 750 „ ............... 70 „

750 „ „ 1,000 „ 80 „ ;

att assuransavgiften för inrikes försändelse skall utgå med följande
belopp:

för assuransbelopp av högst 500 kronor ........................... 30 öre

„ ,, , som överstiger 500 men ej 1,000 kronor 50 ,,

, „ ,, 1,000 „ „ 100,000 • „ 50 „

för 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp
av 500 kronor eller del därav,

för assuransbelopp, som överstiger 100,000 kronor, 20 kronor 30 öre
för 100,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp
av 1,000 kronor eller del därav;

att det inrikes portot för paket skall utgå enligt följande grunder,
nämligen för paket, som väger

högst 1 kilogram, med................................................... 80 öre

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med.................. 1 krona 10 ,,

3 q 1 40

»» p ^ >> >> p ^ M > »» .................. A »* ”

„ „ 5 kilogram, med 1 krona 40 öre för de första 5 kilogrammen

och därefter 80 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav;

att för skrymmande paket det ifrågavarande viktportot skall ökas
med 50 procent och att, i fråga om vad med skrymmande paket förstås,
skola tillämpas bestämmelserna i sådant hänseende enligt gällande internationella
paketkonvention, dock med den eller de inskränkningar, som
kunna föranledas av särskilda, utav Kungl. Maj:t till efterrättelse inom
svenska postverket givna föreskrifter;

att den särskilda tilläggsavgiften för inrikes s. k. ilpaket skall utgöra
1 krona 40 öre för var vikt av 5 kilogram eller del därav;

att den avgift, som vederbörande avsändare har att, utöver belöpande
befordringsavgift, erlägga för inrikes försändelses rekommendation, skall
utgöra 20 öre;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

att 8 och 11 §§ i kungl. förordningen den 17 juni 1916 angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter —
11 § sådan densamma lyder enligt kungl. kungörelsen den 30 maj 1919
— skola erhålla följande ändrade lydelse:

”8 §.

1 mom. Postavgiften-----befordringsavgift.

2 mom. Förskrivningsavgiften utgår med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget
avser, och

b) 4 procent av den utgivaren tillkommande prenumerationsavgift,
dock ej under 10 öre, allt räknat för helt år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas för år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan, men för tidning, som ut kommer

med mer än 7 nummer i veckan, 24 öre för vart och ett av
7 nummer och 12 öre för varje överskjutande nummer i veckan;
skolande-------högre hela tal; och

b) 12 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående helårsperiod, räknat från och med

den 1 oktober till och med den 30 september; skolande--— —

--------tidningens vikt.

4 mom. Om — — — ------öretal.

5 mom. För varje gång postabonnemang sker skall, evad abonnemanget
avser längre eller kortare tid, postavgiften alltid utgöra minst 40
öre för varje särskilt tidningsexemplar.

6 mom. Om--—----höjas.

7 mom. Skulle------helårsvikten av tidningen.

8 mom. Utgivare---—---bilagor.

11 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

vikt av ett halvt kilogram eller del av halvt kilogram. Avlämnas samtidigt
olika av samma person utgivna tidningar, beräknas avgiften å
tidningarnas sammanlagda vikt. Varje gång utgivarkorsband avlämnas
till postbehandling skall emellertid befordringsavgiften beräknas för minst
två kilogram.

2 mom. Utgivarkorsband ------korsband i allmänhet.

3 mom. Finner-------1 mom. sägs.

4 mom. I övrigt —-----försändelse”;

att de förhöjda avgifterna för postabonnemang å tidning och för
utgivarkorsband skola utgå från och med den 1 januari 1921, dock
att den förra avgiften skall tillämpas jämväl beträffande sådana abonnemang
för år 1921, som verkställas under år 1920;

att de övriga beslut, som i nu förevarande hänseenden kunna bliva
meddelade, skola träda i kraft den 1 juli 1920, vid vilken tid stadgandena
i 2—4 samt 7—10 §§ av kungl. kungörelsen den 30 maj 1919
angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m. skola upphöra att
gälla; samt

att samtliga beslut skola lända till efterrättelse allenast till och med
den 31 december 1921, dock att de förhöjda avgifterna förpostabonnemang
å tidning icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för
år 1922, som verkställas under år 1921.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

C. E. Svensson.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern BRANTING,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre PALMSTIERNA,

Statsråden UNDÉN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
departementschefen, statsrådet Svensson följande:

I sitt anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 7
januari 1920 vid föredragning av finansplan för statsregleringen vid innevarande
års riksdag framhöll föredragande departementschefen, att han på
angivna skäl icke funnit sig kunna godtaga det resultat, vartill generalpoststyrelsen
kommit vid sin beräkning av postverkets inkomster och utgifter
under år 1921, och att han ansåge, att postverket med de förutsättningar
i fråga om taxor, på vilka generalpoststyrelsen byggt, i själva
verket icke kunde väntas giva något överskott för samma år. Förutsättningar,
som skulle leda till ett sådant resultat, kunde givetvis icke godtagas.
Tvärtom ansågs, att budgetställningen krävde ett avsevärt större
överskott från postverket än även det generalpoststyrelsen kalkylerat med

General poststyrelsen.

Ny beräkning
rörande det
ekonomiska resultatet
av
postverkets
rörelse
under åren
1920 och 1921.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

i det högre av de två av styrelsen framlagda alternativa inkomstberäkningarna,
det vill säga 2,6 miljoner. Enär därför en höjning av vissa postavgifter
syntes oundgängligen erforderlig, borde föranstaltas om förslag angående
lämpligt avvägda höjningar i posttaxan.

Med anledning härav har min företrädare i ämbetet i enlighet med
Kungl. Maj:ts bemyndigande utsett ledamoten av riksdagens första kammare,
partisekreteraren Fritz Gustav Möller, ledamoten av riksdagens andra kammare,
grosshandlaren Erik Petter Waldemar Röing, överdirektören i järnvägsstyrelsen
John Henrik Flodin och kaptenen i flottans reserv Sten Fredrik
Dehlgren att såsom sakkunniga samarbeta med generalpoststyrelsen vid
verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om höjning av
vissa postavgifter.

I skrivelse den 9 mars 1920 har generalpoststyrelsen efter samråd
med de sakkunniga inkommit med utredning och förslag i ämnet.

I denna skrivelse har styrelsen till en början framlagt en på angivna
skäl verkställd reviderad beräkning av postverkets ekonomiska driftresultat
under åren 1920 och 1921, och har styrelsen därvid anfört följande:

»I generalpoststyrelsens underdåniga skrivelse den 22 oktober 1919 med förslag till
beräkning av det ekonomiska resultat av postverkets rörelse, som borde upptagas i riksstaten
för år 192.1, lades till grund för beräkningen de inkomster, som antogos komma att inflyta
under år 1919. Därvid uppskattades inkomsterna av inrikes rörelsen för sistnämnda år till
omkring 55,000,000 kronor. Med tillägg av de belopp, som antogos komma att härflyta
från den utrikes rörelsen och för bestyret med stämpelförsäljningen m. m., beräknades samtliga
inkomster för år 1919 till i runt tal 57,750,000 kronor. Efter avdrag av de till 55,850,000
kronor beräknade utgifterna förutsattes, att för år 1919 skulle komma att uppstå ett överskott
av 1,900,000 kronor.

Sedan bokslutet för år 1919 numera uppgjorts, har det, som generalpoststyrelsen redan
till statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet anmält, visat sig, att i verkligheten
inkomsterna allenast uppgått

1111 ........•................................................................ kr. 55,471,799: 64

och utgifterna till...................................................;........... ,, 54,423,799:88

samt att överskottet alltså belöpt sig till.................................... kr. 1,047,999: 76.

Härvid är emellertid att taga i betraktande, att statens och vissa enskilda järnvägars
tillgodohavanden på grund av Eders Kungl. Maj:ts beslut angående höjning för år 1919 av
järnvägspostbefordringsavgiftema icke hunnit under sagda år kontrollräknas och utbetalas.
Härigenom har ett på år 1919 belöpande utgiftsbelopp av omkring 2,000,000 kronor kommit
att belasta innevarande år. I motsatt fall skulle nyssnämnda överskott förbytts i en ungefär
lika stor brist.

I kalkylen för år 1919 hade såsom inkomst av den utrikes rörelsen upptagits en summa
av 2,100,000 kronor. Det influtna beloppet har visat sig bliva något högre eller 2,300,00.0

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256. 7

kronor. Den största inkomstposten — inkomsten av inrikes rörelsen — har däremot endast
uppgått till 53,000,000 kronor i stället för den ovan angivna beräknade summan av 55,000,000
kronor. Anledningen härtill är, att frankoteckensuppbörden, som utgör huvudparten av inkomsterna
av inrikes rörelsen, icke nått den beräknade höjden. Såsom generalpoststyrelsen i sin
ovan åberopade skrivelse framhöll, hade sagda uppbörd vid tidpunkten för beräkningens
uppgörande visat tendens att sjunka under månaderna juni—september, men generalpoststyrelsen
trodde sig då icke böra räkna med annat än att denna nedgång var av tillfällig
natur och att någon ytterligare mera avsevärd nedgång under årets återstående del icke
behövde befaras. Förhållandet blev emellertid det motsatta. Totaluppbörden av inrikes rörelsen
för år 1919, 53,000,000 kronor, är på grund av de under året tillämpade taxeförhöjningarna
givetvis till beloppet större än motsvarande summa för år 1918, 45,195,000 kronor. Avdragas
de belopp, som kunna beräknas hänföra sig till portoförhöjningarna, utgöra inkomstsiffrorna

41.200.000 kronor för år 1918 men endast omkring 39,000,000 kronor för år 1919, det
vill säga en minskning för sistnämnda år av över 2,000,000 kronor, varav huvudparten
faller på årets sista månader. Härav hänför sig visserligen en avsevärd del, eller över

800.000 kronor, till sjunkande uppbörd för tjänsteförsändelser — beroende på kristidskommissionernas
avveckling — men återstoden av inkomstminskningen utvisar en avsevärd
nedgång även i den vanliga trafiken. En överslagsvis gjord beräkning för januari månad
innevarande år —• postavgifterna för tjänsteförsändelser redovisas till sin huvudsakliga del
först i början av första månaden efter utgången av det kvartal, varunder portobeloppen för
befordrade försändelser uppdebiterats — har givit vid handen, att tjänstefrankoteckensuppbörden
för fjärde kvartalet 1919 sjunkit med över 500,000 kronor i jämförelse med samma kvartal
1918. En minskning uti ifrågavarande uppbörd av omkring 2,000,000 kronor lärer därför
kunna motses under år 1920. Med andra ord uttryckt innebär detta, att sistnämnda, under
kristiden ofantligt stegrade uppbörd torde komma att under innevarande år återgå till ungefärligen
normalt belopp. Bortsett härifrån synas emellertid omständigheterna påkalla, att,
med hänsyn till den påvisade nedgången i den allmänna rörelsen, postverkets inkomster för
innevarande och kommande år beräknas något annorlunda än förut skett. Ännu en anledning
härtill är det förhållandet, att, enär så avsevärda taxeförhöjningar redan vidtagits och då
ytterligare förhöjningar efter allt att döma torde bliva nödvändiga, man otvivelaktigt måste
räkna med att åtminstone någon nedgång i trafiken därav blir följden.

Såsom generalpoststyrelsen vid upprepade tillfällen i samband med sina inkomstberäkningar
och senast i ovan åberopade skrivelse den 22 oktober 1919 framhållit, hava
postverkets inkomster av inrikes rörelsen under åren 1915 —1918 företett en rent av abnorm
ökning eller successivt från över 6 %> 1915 till över 17% 1918. Denna ökning har givetvis
sin grund i vissa i samband med världskriget och kristiden stående förhållanden. Då på
senaste tiden så tydliga tecken utvisat, att dessa förhållanden hastigt avvecklas, synes det
generalpoststyrelsen, som om försiktigheten borde bjuda att vid inkomsternas beräknande utgå
från det antagandet, att ökningskurvan så att säga kommer att återgå i sitt normala spår.
Det måste emellertid betonas, att någon närmelsevis exakt beräkning av postverkets blivande
inkomster icke kan utföras, då allt för många oberäkneliga faktorer därvid giva utslag. Så
kan exempelvis icke någon fullt tillförlitlig statistik erhållas rörande antalet vanliga brev, brevkort
och korsband, det vill säga huvudmassan av postförsändelserna.

Under åren 1911 —1915 utvisade frankoteckensuppbörden en genomsnittlig ökning av
omkring 5 °/o. Utgår man från en kontinuerlig ökning med nyssnämnda procenttal, skulle
uppbörden i fråga för år 1920 uppgå till omkring 32,500,000 kronor och för år 1921
till ungefär 34,000,000 kronor, bortsett givetvis från inkomstökningen på grund av porto -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

förhöjningarna. Generalpoststyrelsen anser under nuvarande förhållanden försiktigheten bjuda
att räkna med, att frankoteckensuppbörden kommer att under år 1920 så småningom sjunka
för att under år 1921 uppgå till ungefärligen det belopp, vartill man, på sätt nyss nämnts,
kommer vid antagande av en kontinuerlig ökning av 5 °/o under åren 1911 —1921. Godtages
detta beräkningssätt, kan frankoteckensuppbörden för år 1920 — oberäknat portoförhöjningarna
— beräknas till omkring 35,000,000 kronor, vartill — under förutsättning
att nu gällande av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda tillfälliga portoförhöjningar
oförändrade tillämpas under året — kommer en ökning av ungefär 50%, eller tillhopa i
runt tal 52,000,000 kronor. Härtill skall läggas de till omkring 3,000,000 kronor beräknade
övriga inkomster av inrikes rörelsen. Totalinkomsterna av denna rörelse under innevarande

år skulle sålunda utgöra............................................................ 55,000,000 kr.,

vartill komma intäkterna av utrikes rörelsen, i inkomstberäkningen av den

22 oktober 1919 upptagna till ................................................... 3,100,000 ,,

samt postverkets ersättning för bestyret med kronoskatteuppbörden och

stämpelförsäljningen ...................................................... 700,000 ,,

Summa 58,800,000 kr.

Med hänsyn till det av statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet till

statsrådsprotokollet den 7 januari 1920 angående finansplanen för statsregleringen vid årets
riksdag gjorda uttalande i ämnet har generalpoststyrelsen ansett sig icke böra för året räkna
med någon inkomst för postverkets bestyr med postsparbanks- och försäkringsgöromålen.

Mot nyss angivna inkomstsumma för år 1920, 58,800,000 kronor, svara utgifter, vilka
i enlighet med den av Eders Kungl. Maj:t fastställda utgiftsstat för postverket beräknats till
i runt tal 65,800,000 kronor. Till sistnämnda summa måste emellertid, på grundval av ett
annat av nyssnämnda departementschef till samma statsrådsprotokoll gjort uttalande, läggas
ytterligare belopp för avsedd förhöjning av personalens dyrtidstillägg. Då generalpoststyrelsen
saknar kännedom om de grunder, efter vilka förhöjningen av dyrtidstilläggen för kommunikationsverkens
personal kan komma att beräknas,^har någon kalkyl över postverkets utgifter
i anledning av den ifrågasatta förhöjningen av dyrtidstilläggen icke kunnat göras. Med hänsyn
till det belopp, varmed enligt statsverkspropositionen postverkets beräknade utgifter för år
1921 böra av ifrågavarande anledning höjas, eller 2,100,000 kronor, har generalpoststyrelsen
ansett sig böra av samma anledning räkna med en utgiftsökning för år 1920 av åtminstone
1,000,000 kronor.

Resultatet av 1920 års rörelse skulle således enligt generalpoststyrelsens nu gjorda
beräkningar bliva

utgifter .............................. 66,800,000 kronor

inkomster.............................. 58,800,000 ,,

Brist 8,000,000 kronor.

I detta sammanhang bör emellertid påpekas, att i de upptagna inkomsterna av utrikes
rörelsen ingår — på sätt generalpoststyrelsen i den underdåniga skrivelsen den 22 oktober
1919 framhållit — ett belopp av ungefär 2,000,000 kronor, utgörande Sveriges fordran av
vissa främmande postförvaltningar för transitbefordran av post under kriget. Mellankommande
omständigheter skulle kunna tänkas förorsaka, att detta belopp icke i sin helhet komme att
inflyta under år 1920. -

Under nuvarande förhållanden ställa sig emellertid ej blott inkomst- utan även utgiftsberäkningarna
ytterst vanskliga. Ett överskridande av de i utgiftsstaterna upptagna beloppen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

får därför givetvis icke anses uteslutet. Sålunda måste man räkna med möjligheten, att
personalkostnaderna kunna komma att ytterligare stegras. Samma är förhållandet med postföringskostnaderna.
Exempelvis hava krav framställts på ökning av taxorna för järnvägspostbefordringen
utöver vad som av Eders Kungl. Maj:t ansetts skäligt för år 1919, något varmed
generalpoststyrelsen emellertid icke trött sig böra räkna vid uppgörande av förslag till 1920
års utgiftsstat. För att vara på den säkra sidan torde fördenskull bristen för innevarande år
böra uppskattas till omkring 10,000,000 kronor.

På sätt ovan omförmälts, anser generalpoststyrelsen försiktigheten bjuda att för å r 1921
icke räkna med högre frankoteckensuppbörd än omkring 34,000,000 kronor. Förutsätter
man vidare, att de nu gällande portoförhöjningarna, vilka av riksdagen beslutats skola utgå
intill utgången av år 1920, få äga tillämpning jämväl under år 1921, kan frankoteckensuppbörden
för året beräknas till omkring 51,000,000 kronor, och torde då sammanlagda

inkomsterna av inrikes rörelsen stiga till omkring ........................ 54,700,000 kronor.

Härtill komma intäkterna av utrikes rörelsen, beräknade liksom

förut till ........................................................................ 1,900,000 ,,

ävensom ersättningen för kronouppbörden och stämpelväsendet......... 900,000 ,, ,

eller tillhopa 57,500,000 kronor.

Om från det i 1920 års statsverkspropositionupptagnautgiftsbeloppet 68,800,000 kronor

dragés förestående beräknade inkomstsumma .............................. 57,500,000 ,, ,

skulle således för år 1921 uppstå eu brist av ........................... 11,300,000 kronor.

Härvid har i enlighet med de direktiv, som kunna utläsas ur meranämnda statsverksproposition,
icke medtagits vare sig någon inkomst av de internationella postavgifternas
eventuella höjning under år 1921 eller någon ersättning till postverket för postsparbanks- och
försäkringsgöromål. Av ovan angivna skäl måste man likaväl för år 1921 som för år 1920
räkna med att på grund av oförutsedda omständigheter de beräknade utgiftssummorna kunna
komma att mer eller mindre överskridas. Någon hänsyn är icke tagen'' till höjning av postbefordringsavgifterna
på järnväg utöver vad av Eders Kungl. Maj:t medgivits för år 1919.»

Med hänsyn till vad av generalpoststyrelsen anförts är det enligt styrelsens
förmenande nödvändigt, icke blott att de jämlikt kungörelsen den
30 maj 1919 för tiden intill utgången av innevarande år tillfälligtvis beslutade
förhöjningar av vissa inrikes postavgifter bliva gällande jämväl efter
1921 års ingång, utan även att ytterligare taxeförhöjningar vidtagas. Det
syntes också naturligt, att i tider, då allting stigit i pris, även postavgifterna
måste höjas, men å andra sidan hölle generalpoststyrelsen före, att
vid postavgifternas höjande särskild hänsyn icke borde tagas till statsverkets
allmänna behov av intäkter, utan att förhöjningarna allenast borde anpassas
efter vad som kunde anses skäligt ur postverkets synpunkt, det vill säga
så, att, jämte det verkets driftkostnader betäcktes, även en lämplig vinstmarginal
erhölles.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 213 käft. (Nr 256.)

Behovet av
postavgiftenias
höjning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

Förslag tui Styrelser! framhåller därefter, att erforderlig inkomstökning icke lämp p0SRiksbrev"a

ligen kan vinnas, med mindre befordringsavgifterna för brev höjas.

Härom anför styrelsen:

»Den ordinarie befordringsavgiften för annat inrikes brev än lokalbrev — s. k.
riksbrev — utgår, jämlikt nådiga kungörelser den 5 juli 1884 och den 3 maj 1907, med
följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram ................................................ 10 öre

,, vikten överstiger 20 men icke 125 gram .......................................... 20 ,,

ji 11 i* I25 >> >> 25® >> 3® n *

Dessa avgiftsbelopp hava tillfälligtvis höjts dels, genom nådig kungörelse den 26 april
1918, till respektive 12, 25 och 35 öre, vilken förhöjning tillämpades under tiden 1 juni
1918 till och med den 30 juni 1919, dels ock, genom ovannämnda nådiga kungörelse
den 30 maj 1919, till respektive 15, 30 och 45 öre. Genom sistnämnda nådiga kungörelse
har också förordnats, att högsta medgivna vikten för inrikes brev skall utgöra 500 gram
samt att under tiden 1 juli 1919 till och med den 31 december 1920 befordringsavgiften
för annat inrikes brev än lokalbrev skall, om brevets vikt överstiger 250 men icke 500
gram, utgå med 60 öre. Då det nu visat sig nödvändigt att ytterligare förhöja ifrågavarande
avgifter, anser sig styrelsen böra föreslå, att avgiftssatserna för inrikes brev må —
med bibehållande av nuvarande viktgrupper — bestämmas till respektive 20, 40, 60 och
80 öre. Detta innebär en höjning av 33 ‘/s °/o på de nu utgående avgifterna och 100%
på de ordinarie avgifterna. En sådan förhöjning lärer med hänsyn till det nedsatta penningvärdet
och de avgiftsförhöjningar, som vidtagits såväl vid statens järnvägar som vid telegrafverket,
icke kunna anses oskälig. Att välja något belopp mellan 15 och 20 öre skulle
ur såväl posttjänstens som allmänhetens synpunkt vara opraktiskt, liksom det också i
praktiken visat sig bekvämt, att de högre avgiftssatserna äro multipler av den lägsta.»

borttagande5 I samband med den föreslagna ändringen av brevportot föreslår gene 0

tagan e- raipOStstyrelsen, att det särskilda lokalportot borttages, och framhåller
i detta ämne följande:

»För lokalbrev utgår, jämlikt ovannämnda kungörelser den 5 juli 1884 och den 3
maj 1907, den ordinarie befordringsavgiften med följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram ......................... 5 öre

,, vikten överstiger 20 men icke 125 gram .......................................... 10 ,,

n it it i25 n n 25° n ......................................... I5 n ■

Ifrågavarande avgifter voro, jämlikt kungörelsen den 26 april 1918, under tiden
1 juni 1918 till och med den 30 juni 1919 förhöjda till respektive 7, 15 och 20 öre och
utgöra för närvarande, jämlikt förut nämnda kungörelse den 30 maj 1919, respektive ro,
20 och 30 öre samt för den nya viktgruppen — över 250 men icke över 500 gram —
40 öre.

Det lokala brevportot, som före de tillfälliga taxeförhöjningama utgjorde hälften av
portot för riksbrev, utgår således för närvarande med 2/s av sistnämnda porto. I sin
underdåniga skrivelse den 10 januari 1919 i fråga om höjning av vissa inrikes postavgifter
m. m. uttalade också generalpoststyrelsen såsom sin mening, att postverket beträffande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

en lokalförsändelse utför ett arbete, sona bör skattas högre än hälften av det arbete, som
en riksförsändelse kräver. Om riksportot för brev av en viktsats blir, på sätt här ovan
ifrågasatts, höjt till 20 öre, och den nuvarande proportionen mellan lokal- och riksportot
ansåges böra bibehållas, skulle lokalportot bliva omkring 13 öre, men då ett dylikt belopp
av praktiska skäl säkerligen komme att avrundas till 15 öre, skulle således lokalportot
komma att utgöra 3A av riksportot. Skillnaden bleve således ganska ringa. Vid sådant
förhållande har lämpligheten av lokalportots borttagande ansetts böra tagas underiovervägande.
Denna fråga var föremål för behandling vid 1916 års riksdag med anledning av en inom
andra kammaren väckt motion i ämnet. Motionen avslogs, men sedan dess hava inträtt
vissa förändrade förhållanden, vilka göra, att de skäl, som då anfördes för avslag, näppeligen
nu äro gällande. Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande, att, när lokalportot satts
lägre än riksportot, detta säkerligen berott på, att kostnaderna för lokalbefordran beräknats
lägre än för befordran olika orter emellan. Att detta varit motivet för det lägre lokalportot,
är väl otvivelaktigt, men samma motiv förelåg även för det förut tillämpade zontabellsystemet
i fråga om riksportot, vilket system, om än aldrig så berättigat, dock maste
vika för de praktiska synpunkterna. För övrigt torde numera behandlingen av en lokalförsändelse
i många fall ställa sig fullt lika dyr som behandlingen av en riksförsändelse.
Enligt beslut av 1917 års riksdag har begreppet lokalförsändelse från 1918 års ingång fått
vidsträcktare betydelse, varigenom en lokalförsändelse numera kan komma att befordras
inom ett avsevärt större område än förut, och det inträffar i åtskilliga fall, att lokalförsändelse
befordras å järnväg. Lokalförsändelser förekomma så gott som uteslutande å orter,
där utdelning sker genom postverkets försorg, och till mycket stor del å platser, där försändelserna
skola transporteras mellan olika postanstalter. De lokala transporterna i storstäderna
ävensom den i dessa städer anordnade brevbäringen draga numera så betydande
kostnader, att till exempel en mellan olika postanstalter i Stor-Stockholm befordrad och
genom brevbärare utdelad lokalförsändelse säkerligen kostar postverket mer än vad fallet
är med en riksförsändelse, som med järnväg befordras till ort, varest icke finnes anordnad
lokalbrevbäring.

I sitt betänkande med anledning av ovannämnda motion anförde bevillningsutskottet
vidare, att en höjning av en gång fastställda befordringsavgifter måste grunda sig på synnerligen
starka skäl och att sådana skäl icke anförts. I detta hänseende föreligga nu helt
andra omständigheter. Nu måste avgiftsförhöjningar vidtagas, och det är endast
fråga om, för vilka försändelser och med vilka belopp avgifterna böra höjas.
Vid sådant förhållande vill det synas, som vore det synnerligen lämpligt att skaffa
ökade inkomster genom borttagandet av en förmån, varav endast en mindre
del av allmänheten begagnar sig. En sådan anordning komme ju att bliva till
fördel för den stora allmänheten, enär därigenom andra avgifter kunde sättas lägre
än vad eljest bleve fallet. Det bör heller icke förbises, att det visat sig svårt att
erhålla en sådan definition på begreppet lokalförsändelse, att dels däri inrymmas alla de
fall, då lokalportot skäligen bör komma till användning, dels ock uteslutas alla andra fall.
Under framhållande av denna svårighet hemställde också generalpoststyrelsen i underdånig
skrivelse den 13 februari 1917 i fråga om vissa ändringar i bestämmelserna rörande den
inrikes postutväxlingen, att, när sådant ansåges vara av behovet påkallat, Eders.Kungl. Maj:t
skulle kunna för viss ort fastställa särskilt lokalportoområde, och genom nådigt brev till
generalpoststyrelsen den 29 juni 1917 har Eders Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande
förordnat bland annat, att de särskilda avgifter, som stadgats eller kunna komma att stadgas
för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skola gälla beträffande försändelse, som

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer utan att hava vare sig behandlats av
lantbrevbärare eller genom postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje
och vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, ävensom beträffande försändelse, som
postbehandlas allenast inom särskilt lokalportoområde, som Eders Kungl. Maj:t må kunna
för viss ort fastställa. Genom nådigt brev till generalpoststyrelsen den 18 oktober 1918
har Eders Kungl. Maj:t fastställt särskilda lokalportoområden för Stockholm, Göteborg, Malmö,
Hälsingborg och Falköping. Ehuru således en vidlyftig definition bestämts för begreppet
lokalförsändelse och ehuru särskilda lokalportoområden fastställts, kan det dock icke undvikas,
att gränsfall inträffa, när en korrespondent kan i fråga om rätt att begagna sig av lokalporto
anses vara förhållandevis ogynnsamt eller ock alltför gynnsamt behandlad. Genom
lokalportots borttagande skulle dylika oegentligheter undanrödjas.

I ovanberörda utskottsbetänkande anfördes även, att lokalportots borttagande kunde
tänkas medföra minskad posttrafik och således ur statsfinansiell synpunkt icke medföra
önskvärt resultat, allrahelst som många större korrespondenter hade möjlighet att genom
anlitande av egen betjäning i viss utsträckning göra sig oberoende av postbefordran. Den
arbetskraft, som de större korrespondenterna i sådant fall skulle använda för ifrågavarande
ändamål, ställer sig emellertid numera så dyr, att det säkerligen i de allra flesta fall bleve
ekonomiskt fördelaktigast att anlita postverket.

De skäl, som förut kunnat anföras mot lokalportots borttagande, äro således numera
näppeligen hållbara.

I flera främmande länder, såsom Belgien, England, Frankrike och Nederländerna,
förekommer icke något lokaiporto.

I Norge, där förut funnits lokalporto för brev och brevkort, utgår numera dylikt
porto endast för lokalbrev å ort, där utikring av posten icke äger rum. I Danmark finnes
lokalporto, men även där har frågan om lokalportots borttagande förts på tal.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen ansett sig böra
föreslå, att det särskilda lokalportot för brev borttages.»

Vad angår inrikes brevkort yttrar styrelsen:

»Den ordinarie avgiften för inrikes brevkort utgör, jämlikt ovanberörda nådiga kungörelse
den s juli 1884, 5 öre, när fråga är om enkelt brevkort, och 10 öre, när fråga
är om brevkort med betalt svar (dubbelt brevkort). Ifrågavarande avgifter voro, jämlikt
nådiga kungörelsen den 26 april 1918, under tiden 1 juni 1918 till och med den 30 juni
1919 förhöjda till 7 respektive 15 öre och utgöra för närvarande ro respektive 20 öre, vilka sistnämnda
belopp, jämlikt förut åberopade nådiga kungörelse den 30 maj 1.919, skola utgå till och
med den 31 december 1920. För brevkort till utlandet äger Sverige enligt internationella bestämmelser
att upptaga en avgift av ro respektive 20 öre. Om avgiften för inrikes brevkort nu
ytterligare höjdes, skulle denna avgift således bliva högre än den internationella avgiften,
och enär ett saclant förhållande bör så vitt möjligt undvikas, anser sig generalpoststyrelsen
för närvarande icke böra i fråga om avgiften för inrikes brevkort framlägga annat förslag
än att nu gällande förhöjda avgift måtte fortfarande utgå.»

Korsbandsför sändelser.

I fråga om avgifterna för korsbandsförsändelser har generalpoststyrelsen
anfört följande:

»I 4 § av förut nämnda nacliga kungörelse den 30 maj 1919 finnes förordnat om
de för tiden intill utgången av innevarande år gällande befordringsavgifter för andra inrikes

Kutigl. Maj:ts Proposition Nr 256.

korsband än utgivarkorsband. De sålunda bestämda avgiftsbeloppen innebära, i förhållande
till förut utgående avgifter, huvudsakligen en taxereglering, som påkallades bland annat därav,
att det svenska korsbandsportot ansågs förhållandevis högt, åtminstone beträffande tyngre
försändelser. Avgiften för korsband av högst 50 gram — vilken grupp beräknas omfatta
omkring 80 procent av alla trycksaksförsändelser — förhöjdes till samma belopp som motsvarande
internationella korsbandsavgift, och i samband med regleringen i fråga borttogs
det förut utgående lägre portot för s. k. vanliga tidningskorsband. Enär således en
allmän förhöjning av riksportot för inrikes korsband skulle beträffande det stora flertalet
försändelser medföra, att detta porto bleve högre än motsvarande internationella porto, synes
en dylik allmän förhöjning nu icke böra företagas.»

Styrelsen erinrar vidare om att den ifrågasatta höjningen av det enkla
brevportot till 20 öre även påkallar en motsvarande höjning av lägsta avgiften
för korsband, innehållande affärshandling. I detta avseende
framhåller styrelsen, att befordringsavgiften för dylikt korsband alltid, så väl
i den inrikes svenska som i den internationella postutväxlingen, ansetts
böra utgå med samma belopp som befordringsavgiften för ett brev av en
portosats. I överensstämmelse härmed utgör också för närvarande lägsta
avgiften för affärshandling 15 öre.

I fråga om lokalportot för korsbandsförsändelser anför styrelsen:

»Förutom för brev finns här i landet särskilt lokalporto även för korsband, vilket
porto infördes jämlikt nådigt brev till generalpoststyrelsen den 22 maj 1891. Vad här
ovan sagts angående borttagande av lokalportot för brev gäller givetvis även lokalportot för
korsband. Att borttaga lokalportot för brev, men bibehålla detsamma för korsband vore,
synes det generalpoststyrelsen, inkonsekvent. Det kan också förtjäna nämnas, att, så vitt
generalpoststyrelsen har sig bekant, intet land har särskilt lokalporto allenast för korsband
och att av de länder, som hava lokalporto för brev, endast Danmark har lokalporto jämväl
för korsband.»

Enligt de åsikter, generalpoststyrelsen sålunda uttalat, borde de i 4 §
av kungörelsen den 30 maj 1919 stadgade avgifter för andra inrikes korsband
än utgivarkorsband utgå jämväl efter ingången av år 1921, dock med
den ändring, att det särskilda lokalportot borde borttagas och att lägsta
avgiften för inrikes korsband, innehållande affärshandling, skulle bestämmas
till 20 öre.

Generalpoststyrelsen påpekar härefter, att den föreslagna höjningen av
första avgiftssatsen för inrikes brev även borde påkalla höjning av avgiften
för inrikes postanvisning eller postförskott.

Styrelsen uttalar sig härom på följande sätt:

»Sistnämnda avgift är nu tillfälligt bestämd genom 7 § i nådiga kungörelsen den 30 maj
1919. Lägsta avgiftssatsen utgör 15 öre. Om detta avgiftsbelopp bibehölles oförändrat, under

Affärs handlingar.

Borttagande
av lokalportot
för korsbandsförsändelser.

Samman fattning angående korsbandsför sändelser.

Post anvisningar och postförskott.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

Assurans avgitter.

Paket.
Höjning av
imikes
paketportot

det att brevportot höjdes, skulle avgiften för en postanvisning kunna bliva lägre än avgiften
för ett vanligt brev. Ett sådant förhållande måste emellertid med hänsyn till så väl postverkets
arbete med dessa olika slags försändelser som de fördelar, postanvisningen erbjuder allmänheten,
anses olämpligt, och enär i den inrikes svenska posttjänsten samma avgifter alltid utgått för
postanvisningar och postförskott — postförskotten likvideras genom postanvisningar — är
generalpoststyrelsen av den meningen, att lägsta avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott
bör höjas med 5 öre till 20 öre. Då vidare det nuvarande förhållandet mellan de
olika avgiftsgruppema lärer böra bibehållas, synes det lämpligt, att jämväl de andra avgiftsgrupperna
höjas med 5 öre.»

Vidkommande assuransavgiftema framhåller generalpoststyrelsen
följande:

»I likhet med vad ovan sagts angående befordringsavgiftema för vissa korsband, innebar
bestämmandet av assuransavgiften för inrikes försändelse till de belopp, som finnas
meddelade i 8 § av kungörelsen den 30 maj 1919, huvudsakligen en reglering för vinnande
av enklare beräkningssätt för ifrågavarande avgift. Med hänsyn till behovet av ökade inkomster
för postverket kunde visserligen någon höjning av dessa avgifter ifrågasättas, men
enär avsändaren av en assurerad försändelse icke är skyldig att hos postverket assurera försändelsen
för innehållets fulla värde, utan kan teckna försäkring även hos enskilt försäkringsbolag,
samt dessutom postverkets nu utgående assuransavgifter äro i förhållande till försäkringsbolagens
avgifter höga, skulle sannolikt en höjning av postverkets assuransavgifter icke
medföra annat resultat än att allmänheten i allt större omfattning komme att anlita försäkringsbolag
för postförsändelsers assurerande. Någon inkomstökning för postverket voro således
knappast att vänta av en höjning utav postverkets assuransavgifter, och anser sig generalpoststyrelsen
fördenskull icke böra ifrågasätta någon ändring av de nu utgående avgifterna.»

Generalpoststyrelsen övergår därefter till behandling av frågan om
befordringsavgiftema för paket och framhåller, att i 9 § av kungl.
kungörelsen den 30 maj 1919 är bestämt det inrikes paketporto, som skall
utgå intill utgången av innevarande år. Styrelsen lämnar följande sammanställning
över de förhöjningar av inrikes paketportot, som vidtagits under
de senare åren.

		Avgift	1
Vikt	V» 1905—ao/e 1917.	Vr 1917—»V* 1918. (k. k. ”/• 1917.)	V« 1918—»Vi* 1920; tillfällig förhöjning enligt k k. ”/t 1918 och “/« 1919.
högst 1 kg............................	30 öre	40 öre	60 öre
över 1—3 ,, ........................	5° .»	65 ».	9° ».
jy 3 5 » ........................ • • • » 5 » ...........................	75 »	9° »	120 „
för varje kg. ytterligare ..................	3° .. (15 öre per Va kg.)	4° „	4° „

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

I ämnet anför styrelsen vidare:

»Såsom den meddelade sammanställningen utvisar, hava de paketavgifter, om vilka
bestämmelse finnes meddelad i kungörelsen den 30 maj 1919, tillämpats sedan den
1 juni 1918. I sin förut åberopade underdåniga skrivelse den 10 januari 1919
meddelade nämligen generalpoststyrelsen, att, även om de kostnader, paketrörelsen
åsamkade postverket, kunde motivera en förhöjning, styrelsen dock — bland annat med
hänsyn därtill, att paketportot då höjts två gånger på två år — icke ansåg sig
böra föreslå någon ytterligare förhöjning. Under sistlidet år hava emellertid vid järnvägarna
vidtagits sådana taxeförhöjningar, att avgifterna för det jämvägsgods, som närmast
kan jämföras med postverkets paketgods, nu utgå med 250 å 300 °/o å de ordinarie
avgiftsbeloppen. Då postavgifterna för de olika viktgrupperna icke höjts med mer än
respektive 100, 80, 60 ''och 33 V3 °/o, är det uppenbart, att en avsevärd förskjutning ägt
rum mellan järnvägs- och postavgifterna. Detta kan antagas hava haft till följd, att en del
gods, som eljest skulle befordrats med järnväg, i stället försändes med post. Då dessutom
den ersättning, postverket har att till jämvägsförvaltningama erlägga för transport av postgods,
samtidigt höjts — en ytterligare väsentlig höjning har till och med ifrågasatts —
måste det Jänses nödvändigt att även höja postverkets paketavgifter, och vore det givetvis
önskvärt, att dessa avgifter kunde bringas till större överensstämmelse med jämvägsfrakterna.
På sätt emellertid generalpoststyrelsen framhöll i sin skrivelse till statsrådet och chefen för
kungl. civildepartementet den 10 januari 1918 ifråga om tillfällig höjning av postavgiftema,
är genomförandet av likformighet i järnvägarnas och postverkets avgifter icke möjligt, så
länge järn vägsavgifterna beräknas efter zontabellsystem, men postavgifterna utgå med enhetliga
belopp för befordran inom hela riket. Såsom generalpoststyrelsen likaledes förut uttalat,
skulle antagande av zontabellsystem inom postverket innebära en - återgång till bestämmelser,
som länge sedan blivit såsom opraktiska övergivna. Generalpoststyrelsen kan således för närvarande
icke föreslå paketavgifter, som i önskvärd grad överensstämma med järnvägens, och vad angår
paket av högst 5 kilograms vikt — maximivikten för internationellt postpaket utgör 5
kilogram — måste hänsyn dessutom tagas till det internationella paketportot. Sättes det
inrikes paketportot nämnvärt högre än det internationella, komma svenska affärsmän i
ogynnsammare ställning än utländska konkurrenter. Avgiften för postpaket enligt den allmänt
internationella paketkonventionen utgöres av 50 centimes till varje land, som deltager
i befordringen till lands, jämte i förekommande fall sjöporto, vars storlek är beroende av
sjöbefordringens längd. Härutöver äger Sverige att upptaga en tilläggsavgift (»surtaxe») av
75 centimes per paket. Enligt nämnda paketkonvention äga de kontraherande parterna
rätt att ingå mindre omfattande föreningar i ändamål att nedsätta postavgifterna eller på
annat sätt förbättra utväxlingen. På grund av denna rätt hava enligt det skandinaviska
postavtalet avgifterna för paket, som utväxlas mellan Sverige, Danmark och Norge, satts
lägre än de belopp, till vilka de skulle uppgå enligt beräkningsgrunderna i den internationella
postpaketkonventionen, och de skandinaviska avgifterna äro för närvarande — med en
mindre avvikelse — de samma som de inrikes svenska avgifterna. Då det måste anses
särskilt önskvärt, att postavgifterna icke äro lägre i förbindelsen med grannländerna än inom
riket, har vid en konferens i Köpenhamn mellan de svenska, danska och norska postcheferna
överläggning ägt rum beträffande de belopp, till vilka man, med hänsyn till de allmänt
internationella bestämmelserna, lämpligen kunde höja de skandinaviska paketavgifterna, och
uttalades den meningen, att, om de skandinaviska avgifterna för paket av högst 5 kilograms
vikt (maximivikten för internationellt postpaket) i stort sett hölles lägre än om
avgifterna beräknades enligt de allmänt internationella grunderna — i vilket sistnämnda

Skrymmande
paket.

16 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

fall avgiften för ett svensk-danskt eller svensk-norskt paket av högst 5 kilograms vikt skulle
utgöra 1 krona 26 öre — avgiften i någon enstaka viktgrupp kunde i den skandinaviska
utväxlingen få i någon mån överstiga motsvarande allmänt internationella avgift.

På nämnda konferens enades man därefter om att i den skandinaviska paketutväxlingpn
följande avgifter lämpligen kunde föreslås:

om paketets vikt icke överstiger 1 kilogram............... 80 öre

,, vikten överstiger 1 men ej 3 ,, no ,,

j) j> >> 3 ''1 >? 5 '''' 14® t*

samt för paket över 5 kilograms vikt 140 öre för de första 5 kilogrammen med tillägg av
60 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav, och hade man då för avsikt att
föreslå samma avgifter även i den inrikes svenska posttjänsten. Enär emellertid, såsom ovan
nämnts, högsta vikten för ett internationellt postpaket är 5 kilogram, har man vid bestämmande
av avgifterna för tyngre paket mera fria händer, och då det är önskvärt, att det svenska
inrikes portot för tyngre paket sättes så högt, att det kan bliva för avsändarna fördelaktigt
att låta dylika sändningar expedieras såsom järnvägsgods, har generalpoststyrelsen tänkt sig,
att den tilläggsavgift, som utgår för varje kilogram utöver de 5 första, kunde sättas till
80 öre. Detta bleve också i full överensstämmelse med den princip, som förut tillämpats,
nämligen att ifrågavarande tilläggsavgift utgår med samma belopp som avgiften för ett paket
av ett kilograms vikt, och generalpoststyrelsen anser sig hava anledning förmoda, att man från
dansk och norsk sida icke skall ställa sig avvisande i fråga om bestämmande, på sätt nu
sagts, av det skandinaviska portot för tyngre paket. Generalpoststyrelsen anser således, att
det inrikes svenska paketportot bör sättas till de här ovan omförmälda, vid konferensen i
Köpenhamn ifrågasatta belopp, med den ändring att tilläggsavgiften för varje kilogram
utöver de 5 första kilogrammen bestämmes till 80 öre i stället för 60 öre.»

Styrelsen har därefter i fråga om villkoren för befordran av tyngre
och skrymmande paket gjort följande uttalande:

»I sin förut åberopade underdåniga skrivelse den ro januari 1919 framhöll generalpoststyrelsen
bland annat, att den redan då inträdda förskjutningen mellan post- och järnvägsavgifterna
för paket haft till följd, att paketposten ökats med en hel del större gods, med
vars befordan postverket näppeligen borde i allmänhet taga befattning och för vilket gods
tillräckligt utrymme icke beräknats vare sig i postvagnarna eller å postanstalterna. För att
dylika större paket måtte överföras till järnvägen, föreslog generalpoststyrelsen, att för befordran
med post icke skulle mottagas inrikes paket av högre vikt än 5 kilogram, när
järnvägsförbindelse funnes mellan paketets avgångs- och adressorter. Detta styrelsens förslag
upptogs i proposition till 1919 års lagtima riksdag, men riksdagen beslöt sådan ändring
härutinnan, att inrikes paket, vars inlämnings- och adressorter vore förbundna medelst järnväg,
skulle mottagas till postbefordran allenast om paketet vägde högst ro kilogram och icke
vore skrymmande. Denna bestämmelse, som finnes meddelad i io § av kungörelsen den
30 maj 1919, gäller intill utgången av innevarande år. Vid frågans behandling inom
riksdagen uttalades farhågor för att nu ifrågavarande bestämmelse, även i det skick den av
riksdagen antogs, skulle komma att vålla allmänheten olägenheter, och en vid bevillningsutskottets
betänkande fogad reservation, som avsåg att förbudet icke skulle gälla skrymmande
paket, samlade inom första kammaren en icke obetydlig minoritet. Det kan icke heller
förnekas, att bestämmelsens tillämpning visat sig medföra vissa svårigheter. I sådant hänseende
hava bland annat riksbanksfullmäktige framhållit, att riksbanken i stor utsträckning
har att sända kontanta penningar i försändelser, som väga avsevärt över de för befordran

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 256.

mellan orter med järnväg medgivna io kilogram, att, då dessa försändelser givetvis måste
assureras, försändning med järnväg icke kan ifrågakomma, samt att dylik försändelses uppdelande
i flera försändelser, vardera vägande högst ro kilogram, skulle vålla olägenheter.
Liknande synpunkter hava framhållits även av andra korrespondenter. Generalpoststyrelsen
håller visserligen före, att dessa svårigheter i allmänhet icke torde vara oöverkomliga, men
anser å andra sidan, att bestämmelsen om viss viktbegränsning kan borttagas, om avgifterna
för de tyngre paketen höjas så, att deras försändning såsom järnvägsgods kan mera allmänt
påräknas, och det synes kunna antagas, att en dylik överflyttning av paketgods från posten
till järnvägen kommer att äga rum, om avgifterna för inrikes postbefordran av paket bestämmas
till de belopp, som här ovan ifrågasatts. Största olägenheten av bestämmelsen i
io § av kungörelsen den 30 maj 1919 har emellertid vållats genom förbudet att mellan
orter, förbundna medelst järnväg, postbefordra skrymmande paket. Jämlikt 9 § i samma
kungörelse gäller, att i fråga om vad med skrymmande paket förstås skola tillämpas bestämmelserna
i sådant hänseende enligt gällande internationella paketkonvention, dock med
den eller de inskränkningar, som kunna föranledas av särskilda, utav Kungl. Maj:t till efterrättelse
inom svenska postverket givna föreskrifter. Några sådana särskilda föreskrifter hava
emellertid icke av Eders Kungl. Maj:t meddelats, och de internationella bestämmelserna i
ämnet lämna i icke ringa mån åt den enskilde postfunktionärens omdöme att avgöra, om
ett paket skall betraktas såsom skrymmande eller icke. Den internationella benämningen å
paket av nu ifrågavarande slag är »colis encombrants», vilket uttryck omfattar såväl paket,
som i egentlig mening äro skrymmande, som ock bräckliga paket, och är det särskilt svårt
att meddela allmängiltiga bestämmelser om, när ett paket skall anses såsom bräckligt. Så
länge frågan om ett pakets behandling såsom skrymmande endast övade inflytande på
taxeringen, ägnade paketavsändama i allmänhet icke någon större uppmärksamhet åt frågan.
Helt annorlunda ställer sig saken nu, när ett paket genom att anses såsom skrymmande
vägras postbefordran. Missbelåtenheten från avsändarnas sida blir också förklarlig, när,
såsom hos generalpoststyrelsen framhållits, paketets försändande med järnväg skulle draga
så stora kostnader, att konkurrens med utländska firmor därigenom omöjliggöres. Enligt
internationella bestämmelser — vilka givetvis icke kunna från svensk sida ensidigt ändras —
är nämligen svenska postverket skyldigt att från utlandet till vilken ort som helst i Sverige
befordra skiymmande paket, varvid postavgifterna i en mängd fall ställa sig väsentligt
billigare än järnvägarnas avgifter för befordran mellan svenska orter.

Det vore visserligen önskvärt, att postverket i möjligaste mån befriades från befordran
av skrymmande paket, men på grund av de olägenheter, som för allmänheten uppstått av
det nuvarande förbudet mot dylika pakets postbefordran mellan orter, förbundna medelst
järnväg, anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå, att ifrågavarande förbud upphäves.

Om således avsändare av ett skrymmande paket skulle bliva berättigad att alltid få
paket befordrat med post, bleve det även möjligt att tillämpa något strängare bestämmelser
om vad med skrymmande paket skall förstås, varigenom postverkets ersättning för befordringen
av skrymmande paket komme att ökas. Generalpoststyrelsen har också för avsikt att, om
vad styrelsen nu ifrågasatt vinner riksdagens bifall, hos Eders Kungl. Maj:t föreslå vissa
mera preciserade bestämmelser om vilka paket, som i den svenska posttjänsten skola anses
såsom skrymmande.»

I sammanhang med frågan om förhöjning av befordringsavgiften för
paket har styrelsen även ifrågasatt förhöjning av tilläggsavgiften för pakets
försändning såsom ilpaket.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 213 häft. (Nr 256.) 3

Avgiften
för ilpaket.

Rekommenda tionsavgift.

Tidnings avgifter.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

Härom yttrar sig styrelsen på följande sätt:

»Genom brev till generalpoststyrelsen den 29 juni 1917, angående vissa ändrade
bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen, har Eders Kungl. Maja efter riksdagens
hörande förordnat bland annat, att avsändare av inrikes paket må kunna tillförsäkra sig, att
paketet blir befordrat med snabbast möjliga postlägenhet (såsom ilpaket) genom att, utöver
vanlig postbefordringsavgift, erlägga särskild tilläggsavgift, utgörande 80 öre för var vikt av
5 kilogram eller del därav. Ifrågavarande bestämmelse tillkom för att bereda avsändaren
av paket, vars snabba framkomst vore av särskild vikt, tillfälle att få paketet befordrat med
tåglägenheter, som eljest icke användas för postverkets pakettrafik. På grund av det begränsade
utrymmet i de postkupéer, som framgå med ifrågavarande lägenheter — särskilt
nattsnälltågen — är det önskvärt, att allmänheten icke annat än i fall av verkligt behov
begagnar sig av ilbefordran, och såväl av denna anledning som på grund av de ökade
postföringskostnadema anser generalpoststyrelsen, att ilpaketsavgiften bör höjas. Enligt det
postavtal, som i december 1919 för tillämpning från ingången av innevarande år avslutades
mellan Sverige, Danmark och Norge, utväxlas numera i de skandinaviska förbindelserna
ilpaket, av högst 5 kilograms vikt, och i denna utväxling är den särskilda ilpaketsavgiften
bestämd till 1 krona 20 öre per paket. Vid den förut omförmälda postkonferensen i
Köpenhamn voro emellertid de nordiska postchefema ense om att föreslå denna avgift
höjd till 1 krona 40 öre, och synes det generalpoststyrelsen lämpligt, att även den inrikes
svenska ilpaketsavgiften sättes till sistnämnda belopp, vilket i sådant fall — enär inrikes ilbefordran
kan ifrågakomma för paket av vilken vikt som helst — givetvis bör utgå för
var vikt av 5 kilogram eller del därav.»

Även beträffande rekommendationsavgiften har generalpoststyrelsen
ansett höjning böra vidtagas och gör därom följande uttalande:

»Vid de förhöjningar av vissa postavgifter, som under de senare åren tid efter annan
vidtagits, har rekommendationsavgiften lämnats oberörd. Denna avgift, som enligt allmänt
internationella bestämmelser får utgöra högst 25 centimes, utgår här i Sverige, såväl för
inrikes försändelser som för försändelser till utlandet, med 15 öre. Detta belopp har bestämts,
vad angår den inrikes utväxlingen, genom nådig kungörelse den ro mars 1905 och,
vad angår försändelse till utlandet, genom nådigt brev till generalpoststyrelsen samma dag.
Med hänsyn till de förhöjningar av postavgifterna i allmänhet, som vidtagits sedan sistnämnda
år, och särskilt vid det förhållande, att det enkla brevportot nu föreslås höjt till 20 öre,
synes en förhöjning av rekommendationsavgiften vara fullt berättigad. Med hänsyn till
den internationella bestämmelsen synes dock denna avgift icke kunna sättas till högre belopp
än 20 öre.»

Till sist upptager generalpoststyrelsen till behandling frågan om höjning
av postavgiften vid postabonnemang d tidning och befordringsavgiften
för utgivarkorsband.

I detta ämne framhåller styrelsen följande:

»I sin underdåniga skrivelse den 10 januari 1919 i fråga om höjning av vissa inrikes
postavgifter m. m. ansåg sig generalpoststyrelsen icke böra föreslå någon höjning av avgiften

Katigt. Maj:ts Proposition Nr 256.

för utgivarkorsband och av postavgiften för postabonnemang å tidning, men styrelsen uttalade
såsom sin uppfattning, att avgiften för utgivarkorsband vore allt för ringa och att,
över huvud taget, postverkets med dess tidningsrörelse förenade arbete och kostnader icke
torde ersättas med gällande avgifter. Dessa avgifter äro bestämda genom nådiga förordningen
den 17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra
periodiska skrifter, vilken kungörelse emellertid i förevarande hänseende icke företer
annan olikhet med nådiga förordningen den 27 maj 1904 i samma ämne än att

avgiften för utgivarkorsband, som enligt sistnämnda förordning utgjorde 12 öre per

helt kilogram, nu utgår med 6 öre per halvt kilogram. Allt sedan ingången av år

1905, då berörda förordning av den 27 maj 1904 trädde i kraft, hava således samma

grunder tillämpats för beräknande av postverkets ersättning för handhavande av tidningsrörelsen.
Denna ersättning har säkerligen aldrig varit tillräcklig att ens tillnärmelsevis täcka
postverkets kostnader för nämnda bestyr. De av chefen för kungl. finansdepartementet
på grund av nådigt beslut den 19 maj 1899 tillkallade kommitterade, som utarbetade förslag
till den förordning, som sedan utkom den 27 maj 1904, förklarade också, att de icke
ansåge sig kunna ifrågasätta en sådan höjning i de till postverket av tidningsrörelsen utgående
avgifter, att inkomsterna av denna rörelse skulle kunna täcka de beräknade utgifterna för
densamma. Såsom de kommitterade vidare framhöllo, kunna beräkningar angående postverkets
omkostnader för tidningsrörelsen icke lämna annat än approximativa resultat, i det
att utgifterna för en verksamhet sådan som poströrelsen, där särskilda grenar av verksamheten
i regel gripa in i varandra, endast undantagsvis och med avseende på jämförelsevis
mindre betydande poster låta sig med visshet fördela på olika rörelsegrenar. I det utlåtande,
som nämnda kommitterade den 4 mars 1901 -avgåvo till statsrådet och chefen för kungl.
civildepartementet, lämnas emellertid uppgift om vissa inom generalpoststyrelsen gjorda beräkningar
i fråga om postverkets utgifter för bestyret med de genom dess förmedling abonnerade
tidningar och tidskrifter. Enligt dessa beräkningar skulle postverkets ifrågavarande
kostnader under år 1898 hava uppgått till något mer än 1 V2 miljon kronor, vilket utgjorde
mellan 16 och 17 procent av postverkets samtliga driftkostnader för samma år. Därest
proportionen mellan utgifterna för tidningarna och postverkets övriga utgifter fortfarande vore
densamma, borde förstnämnda utgifter för år 1921 beräknas till omkring 11V2 miljoner kronor.
Emellertid torde, särskilt genom den oerhörda stegringen av vissa kostnader för tidningsrörelsen,
dessa kostnader i sin helhet kunna antagas numera vara proportionsvis högre än år 1898. Så ansågs
sistnämnda år ungefär 2 5 procent av postverkets kostnader för postföring böra påföras tidningsrörelsen,
men enligt en nu verkställd, visserligen approximativ beräkning torde minst 33 procent av
postföringskostnaderna falla på tidningsrörelsen. Likaledes äro säkerligen postverkets personalkostnader
för tidningsrörelsen nu proportionsvis betydligt högre än vad som beräknades för år 1898,
i all synnerhet som, på sätt även de kommitterade framhöllo, denna del av den då gjorda
kostnadsberäkningen syntes för låg. År 1898 fördes — allt efter skilda personalgrupper
och olika orter — 10, 15, högst 25 procent av postverkets samtliga personalkostnader å
tidningarnas konto. Några nu verkställda undersökningar synas giva vid handen, att minst
50 procent av den post, som utdelas genom postverkets brevbärare, utgöras av tidningar.

På grund av dessa förhållanden kan det starkt ifrågasättas, huruvida icke postverkets
kostnader för tidningsrörelsen borde beräknas till avsevärt högre årligt belopp än ovannämnda
11 V2 miljoner kronor. Under år 1919 hade postverket för bestyret med de postabonnerade tidningarna
en inkomst av omkring 2 miljoner kronor. Även om postverkets kostnader för tidningarna
på grund av förenklade arbetsmetoder kunna anses hava i något fall nedgått sedan år 1898, är det
dock uppenbart, att inkomster och utgifter här icke stå i något rimligt förhållande till varandra.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

För att visa den stegring av postverkets utgifter för tidningsrörelsen, som skett sedan
år 1898, skall generalpoststyrelsen tillåta sig anföra några jämförande siffror. Bland kostnader,
vilka uteslutande föranledas av tidningsrörelsen, må nämnas avlöning till personalen vid
generalpoststyrelsens tidningsrevision och vid postkontorets Stockholm 1 tidningsexpedition
samt kostnaden för tidningstaxan. Dessa utgiftsposter upptogos år 1898 till i runt tal respektive
5,600, 76,000 och 9,600 kronor. Motsvarande utgifter beräknas nu till respektive 50,000,
400,000 och 30,000 kronor. Vid beräkningen år 1898 utgick man ifrån, att de lägst
avlönade postfunktionärer, som anlitades vid tidningsbokföring m. m., uppburo en årsavlöning
av 900 kronor per år. En postfunktionär i motsvarande tjänsteställning uppbär nu i avlöning
(dyrtidstillägg inberäknat) omkring 5,000 kronor. Medelarvodet för en poststationsföreståndare
har stigit från 266 kronor år 1898 till 1,000 kronor år 1918 samt medellegan för åkande
post, gångpost och lantbrevbäring från respektive 9,4, 6,6 och 6,3 öre till respektive 27, 18,9 och
18,5 öre per kilometer. Jämväl kostnaden för postbefordran å järnväg har betydligt ökats, och vad
slutligen beträffar de förbrukningsartiklar, som i stor utsträckning användas för tidningsrörelsen,
såsom bindgarn, omslagspapper, påsar och säckar, hava dessa varuslag endast på de senare åren
stigit med 200 å 300 procent. År 1898 uppgingo postverkets samtliga personalkostnader
till omkring 4V2 miljoner, postföringskostnadema till omkring 3 miljoner och utgifterna för
förbrukningsartiklar, expenser m. m. till omkring en halv miljon kronor. Motsvarande utgifter
äro i postverkets stat för driftkostnader år 1920 upptagna till respektive 42, 18 och
3 miljoner kronor.

Att de avgifter, som för mer än 20 år sedan ansågos otillräckliga, numera med den
oerhörda ökningen av postverkets driftkostnader icke kunna anses skäliga, synes generalpost
styrelsen sålunda uppenbart, även om det möter svårighet att exakt beräkna de speciella
kostnaderna för tidningsrörelsen. Tidningsutgivarna hava för sin del sedan år 1898 vidtagit
så avsevärda höjningar av dem tillkommande tidningsavgifter, att dessa i vissa fall stigit med
ända till 400 procent och därutöver. De inkomster, som för de postabonnerade tidningarna
inflyta till postverket, täcka säkerligen endast en ringa del av de av samma rörelse föranledda
utgifterna. Frågan är då, vem som skall betala skillnaden: postverket, tidningsutgivarna eller
allmänheten. Enär så gott som alla övriga postavgifter höjts på de senaste åren och då
generalpoststyrelsen nu ser sig nödsakad att föreslå ytterligare förhöjningar, är styrelsen av den
meningen, att tidningsavgiftema, vilka förvisso äro de för postverkets ekonomi mest ogynnsamma,
icke rimligen kunna lämnas oberörda. Det kunde visserligen vara önskvärt att få
till stånd en omarbetning av själva de grunder, efter vilka, enligt 8 § i ovannämnda förordning
den 17 juni 1916, postverkets avgifter för abonnerade tidningar beräknas — det vill säga
med hänsyn till abonnemangstermin, den utgivare tillkommande prenumerationsavgift, periodicitet
och vikt — men då dessa grunder fastslagits på förslag av meranämnda kommitterade,
bland vilka såväl riksdagen och tidningsutgivarna som postverket voro representerade, och
tiden nu icke medgivit utarbetande av förslag, i vilken mån ifrågavarande grunder till äventyrs
böra undergå någon ändring, har det för närvarande synts generalpoststyrelsen lämpligast,
att, med bibehållande av hittillsvarande grunder, höjning vidtages av de särskilda belopp,
utav vilka postavgiften för abonnerade tidningar är sammansatt, och har styrelsen funnit sig
böra stanna vid att nu föreslå dessa belopps förhöjande med allenast 100 procent, en förhöjning,
som i allt fall är alldeles för ringa, för att avgifterna skola kunna täcka postverkets kostnader för
tidningsrörelsen. Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra därom, att det i postavgiften
för abonnerad tidning ingående belopp av x o öre för abonnemangstermin säkerligen varit avsett
att motsvara portot för ett brev av en viktsats, vilket porto på den tiden utgjorde 1 o öre, men nu
föreslås till 20 öre, ävensom att det likaledes i postavgiften ingående belopp av 6 öre per

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

kilogram av tidningens årsvikt utan tvivel bestämts i visst förhållande till paketportot, vilket
på den tiden för ett paket av högst ett kilogram utgjorde 30 öre, men nu föreslås till 80 öre.

Med postavgiften för postabonnerad tidning sammanhänger nära befordringsavgiften för
utgivarkorsband, och vid en eventuell omarbetning av grunderna för beräknandet av postavgiften
för postabonnerad tidning lärer därför även frågan om det belopp, varmed avgiften
för utgivarkorsband rätteligen skall utgå, böra upptagas till prövning. I avvaktan härpå synes
emellertid generalpoststyrelsens här ovan framförda förslag om postavgiftens för abonnerad
tidning förhöjning med 100 procent medföra såsom en given konsekvens, att även avgiften
för utgivarkorsband förhöjes med 100 procent.»

Såsom en följd av höjningen av de inrikes postavgifterna måste
givetvis en revision av avgifterna för postförsändelser till Norge och
Danmark vidtagas.

Härom yttrar sig generalpoststyrelsen sålunda:

»Genom det här ovan omförmälda postavtalet mellan Sverige, Danmark och Norge
hava vissa skandinaviska postavgifter bestämts till belopp, vilka antingen äro desamma som
motsvarande inrikes svenska avgifter eller ock stå i nära anslutning till dessa. Det måste
under sådana förhållanden framstå såsom önskvärt, att de skandinaviska avgifterna höjas i
samma mån som de inrikes svenska avgifterna, och anser sig generalpoststyrelsen, på grund
av vad vid ovannämnda konferens i Köpenhamn förekommit, kunna förutsätta, att erforderlig
förhöjning även av de skandinaviska avgifterna icke skall möta någon invändning från dansk
och norsk sida.»

Beträffande den ekonomiska innebörden av de förhöjningar av postavgifter,
som av generalpoststyrelsen föreslagits, hava inom generalpoststyrelsen
verkställts statistiska beräkningar.

I fråga om resultatet av dessa beräkningar meddelar styrelsen följande:

»Till grund för dessa hava lagts 1919 års siffror, i den mån dessa varit kända,
men i övrigt siffror för 1918. Inkomstökningen har beräknats i förhållande till de belopp,
som antagits kunna inflyta, om de genom nådiga kungörelsen den 30 maj 1919 bestämda
avgifterna varit i tillämpning. Med hänsyn emellertid till de inom affärslivet rådande osäkra
förhållandena och den nedgång i poströrelsen, som på senaste tiden gjort sig märkbar och som, i den
mån den möjligen påverkats av portoförhöjningarna, kan antagas bliva större i samma mån
som postavgifterna ytterligare höjas, hava inkomstberäkningarna ansetts böra verkställas med
en viss försiktighet.

Beträffande rekommendationsavgiften torde böra anmärkas, att förhöjningen beräknats
komma att gälla även i utväxlingen med utlandet, och enär de postavgifter, som höra till
den utrikes trafiken, bestämmas av Eders Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande, kommer
generalpoststyrelsen att beträffande rekommendationsavgiftens belopp i den internationella
utväxlingen inkomma till Kungl. Maj:t med särskild underdånig framställning. Generalpoststyrelsen
ämnar därvid även föreslå höjning av avgifterna för reklamation och mottagningsbevis,
för vilka avgifters bestämmande icke heller lärer erfordras riksdagens hörande.

De verkställda statistiska beräkningarna hava givit vid handen, att, om generalpoststyrelsens
här ovan framförda förslag bifallas, postverket skulle beredas en merinkomst av
högst 18,752,500 kronor, för helt år, med fördelning enligt följande tabell:

Höjning av
postavgifterna
för försändelser
till
Norge och
Danmark.

Ekonomisk

innebörd.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

Särskilda
uttalanden av
de sakkunniga.

Slag av försändelser, m. m.	Merinkomst. Kronor.
Riksbrev................................................
Borttagande av det särskilda lokalportot för brev.........	2,400,000
»> >> >> >> korsband ...	100,000
Höjning av lägsta avgiften för korsband, innehållande
affärshandling..........................................	65,000
Postanvisningar och postförskott.............................	750,000
Paket.......................................................
Ilpaket ......................................
Rekommendationsavgiften ....................................	500,000 j
Postabonnerade tidningar ....................................	2,000,000
Utgivarkorsband................................................	600,000
Summa	18,515,000
Härutöver kan påräknas inflyta för brev till Danmark
och Norge.............................................	230,000 1
för postanvisningar och postförskott i utväxlingen med
sistnämnda länder ....................................	7*5°° i
Summa	!8,752,500

På sätt emellertid generalpoststyrelsen förut anfört, är det, särskilt under nuvarande
förhållanden, så vanskligt att beräkna blivande postala inkomster, att de i ovanstående tabell
såsom merinkomst angivna belopp mycket väl kunna komma att i någon mån under- eller
överskridas.

Då med hänsyn därtill att prisen å tidningar bestämmas för kalenderår, de nu ifrågasatta
förhöjningarna av postavgifterna för postabonnerade tidningar och utgivarkorsband icke
lämpligen kunna träda i kraft förr än vid ingången av nästkommande år, och enär de
övriga ifrågaställda portoförhöjningarna icke lära hinna komma i tillämpning förr än den i
juli innevarande år, skulle av det i nämnda tabells slutsumma angivna belopp icke mer än högst
omkring 8 miljoner kronor''vara att för innevarande år påräkna såsom postverkets merinkomst.»

Enligt vad generalpoststyrelsen meddelar, hava ovanbemälda sakkunniga
förklarat sig kunna giva sin anslutning till vad generalpoststyrelsen föreslagit
förutom i nedan angivna hänseenden.

»Herr Flodin har uttalat tvekan, huruvida icke ett särskilt, lägre porto för lokalbrev
borde bibehållas, i''vilket fall detta porto lämpligen kunde sättas till respektive 15, 30, 45
och 60 öre;

och herr ^ Dehlgren har ansett sig icke kunna tillstyrka en större portoförhöjning för
lokalbrev än till respektive 15, 30, 45 och 60 öre, enär enligt hans uppfattning dels viss
orättvisa förelåge att i ett så pass utsträckt land som Sverige anse, att ett till samma avgift
uppskattat besvär orsakades postverket för befordran av lokalbrev som för befordran av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

riksbrev, dels större förhöjning kunde medföra sådan minskning i antalet lokalförsändelser,
att det avsedda ändamålet — större vinst för postverket — därigenom kunde äventyras.

Herrar Möller, Röing och Dehlgren hava uttalat önskvärdheten av att ett särskilt,
lägre lokalporto för korsband bibehölles, varemot herr Flodin yttrat, att, om det särskilda
lokalportot för brev borttoges, även det särskilda lokalportot för korsband syntes böra bortfalla.

Herr Dehlgren har ifrågasatt, huruvida icke avgiften för postanvisning eller postförskott
lämpligen kunde — åtminstone beträffande de större beloppen — sättas högre än vad
generalpoststyrelsen föreslagit.

Herrar Röing och Dehlgren hava uttalat, att de icke nu ansett sig kunna tillstyrka
de av generalpoststyrelsen föreslagna förhöjningarna av postavgiften vid tidningsabonnemang
och av befordringsavgiften för utgivarkorsband. Enligt deras mening måste ett förslag till sådana
förhöjningar föregås av en noggrann utredning dels beträffande postverkets kostnader
för tidningsrörelsen och dels rörande de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang
vore sammansatt. Sådana utredningar hade icke verkställts på de
senaste tjugufem åren, under vilka avsevärda förändringar i sättet för postverkets
behandling och befordran av tidningar ägt rum, och det vore därför enligt
deras åsikt mindre välbetänkt att genom en summarisk höjning av de olika belopp, av
vilka postavgiften vid tidningsabonnemang nu vore sammansatt, ytterligare skärpa ett, som
de anse, mindre rättvist avvägt förhållande mellan i nämnda postavgift ingående faktorer.
Da därtill komrne, att övriga av de sakkunniga tillstyrkta förhöjningar rörande andra mindre
svarutredda avgifter till postverket enligt herrar Röings och Dehlgrens uppfattning väl syntes kunna
tillföra postverket den som erforderlig ansedda inkomstökningen, och förhöjningarna beträffande
postavgiften vid tidningsabonnemang och befordringsavgiften för utgivarkorsband icke skulle
kunna tillämpas tidigare än vid 1921 års abonnemang, till vilken tid de internationella
postavgifterna förväntades reglerade till avsevärd fördel för postverkets ekonomi, ansåge
nämnda sakkunniga, att någon ändring beträffande de olika belopp, av vilka postavgiften vid
tidningsabonnemang vore sammansatt, icke borde vidtagas, förrän fullständig utredning i
nämnda hänseende verkställts, och att i avvaktan på en dylik utredning även befordringsavgiften
för utgivarkorsband borde bibehållas oförändrad.»

Från generalpoststyrelsens beslut har en av styrelsens ledamöter, byråchefen
Hasselrot, anmält sin skiljaktiga mening och avgivit följande yttrande:

»För min del är jag icke övertygad om riktigheten av att, förutom nu ifrågasatta
ytterligare portoförhöjningar, jämväl föreslå borttagandet av det särskilda lokalportot, vilken
åtgärd, enligt mitt förmenande, skulle bliva ganska kännbar för städers och större samhällens
affärsidkare och för den stora mängden av mindre bemedlade bland den korresponderande
allmänheten i sådana samhällen.

Orsaken till att lokalportot satts lägre än riksportot anses hava varit, att kostnaderna
för lokalbefordran beräknats vara lägre än för befordran olika orter emellan; och har man
i anledning av den starka ökningen av förstnämnda kostnader ansett tiden nu vara inne för
upphävandet av det särskilda lokalportot. Att kostnaderna för postutdelningen och posttransporterna
särskilt i de större städerna vuxit ofantligt under senare år, torde vara obestridligt,
men lika uppenbart är, att även utgifterna för postbefordringen olika orter emellan
under samma tid haft en utomordentligt stark tillväxt. Huruvida förhållandet mellan nämnda

Skiljaktighet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

kostnader inbördes härvid undergått någon förändring eller utjämning, synes mig därför
vara tvivelaktigt och torde nog icke utan en närmare undersökning kunna fastställas.

Om man emellertid i förevarande hänseende fäster sig vid de stora kostnaderna för
lokalbefordringen, är det, enligt min mening, av lika stor vikt att härvid observera, vilken
betydande andel särskilt de större städerna hava uti hela landets postutväxling, samt den
mycket stora inkomst, som dessa städer tillföra postverket.

Av senast tillgängliga statistiska uppgifter framgår sålunda, att hela antalet avgångna
försändelser — oberäknat postabonnerade tidningar — under år 1918 uppgått för endast
de tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö till sammanlagt något över
147,300,000 stycken, eller 38 °/o av motsvarande tal för hela riket. Frankoteckensuppbörden
har för nämnda tre städer under samma år utgjort tillsammans 13,907,026 kronor
eller icke mindre än 33,1 °/o av uppbörden för hela riket.

Härav är tydligt, att dessa samhällen lämna postverket icke blott full gottgörelse för
den ifrågavarande förmånen utan också ett mycket betydande bidrag till kostnaderna för
postförbindelsernas utvidgning och förbättring inom riket i övrigt. Enligt mitt förmenande
torde just denna omständighet till väsentlig del hava föranlett, att städerna och de större
samhällena under så lång tid fått oförkränkt bibehålla förmånen av särskilt lokalporto.

I generalpoststyrelsens yttrande i denna sak anföres bland annat att, ehuru begreppet
lokalförsändelse numera närmare bestämts genom Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut under
år 1917, och särskilda lokalportoområden för vissa städer fastställts genom kungl. brevet,
den 18 oktober 1918, det ej kunde undvikas att i vissa gränsfall oegentligheter kunde
tänkas förekomma, vilka skulle undanröjas genom lokalportots borttagande. Mig förefaller
det egendomligt, att man så snart efter det dessa förut omtvistade frågor vunnit en särdeles
god lösning, vilken torde få anses så tillfredsställande som överhuvud synes möjlig att
uppnå, skulle i följd av olägenheten av en del tänkbara gränsfall redan nu slopa hela detta
efter år av arbete uppnådda resultat.

Om också borttagandet av lokalportot skulle medföra vissa förenklingar för posttjänsten
och vore ett enkelt sätt att komma ifrån en svårlöst fråga samt möjligen även skulle tillföra
postverket någon merinkomst, vill det dock synas, som om dessa skäl vore för svaga för
att från postverkets sida taga initiativet till en förändring, som skulle kännbart drabba postverkets
största kunder och sannolikt draga ifrån postverket en stor del försändelser, särskilt
korsbandsförsändelser. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke utvecklingen bör gå i
motsatt riktning, så att lokalportot i allt större utsträckning komme landsbygden till godo.
Redan införandet av den s. k. lådbrevbäringen torde väl hava kommit mången på
landsbygden bosatt korrespondent att inse fördelen av lokalportot.

Beträffande förekomsten i främmande länder av särskilt lokalporto tillåter jag mig
erinra om, att sådant porto allt fortfarande gäller i så närbesläktade och i postalt hänseende
så närstående länder som Danmark och Tyskland.

På dessa skäl har jag alltså funnit mig icke kunna medverka till att fråntaga städerna
och de större samhällena ifrågavarande sedan gammalt hävdvunna förmån.

Vad angår frågan om eventuell förhöjning jämväl av lokalportot för brev finner jag
praktiska skäl tala för bibehållandet av senast enligt kungl. kungörelsen den 30 maj 1919
fastställda portosatser för lokalbrev (10, 20, 30, 40 öre). Därigenom bleve, efter genomförandet
av nu föreslagna höjning av riksportot, proportionen mellan lokalportot och riksportot densamma
som före de tillfälliga taxehöjningamas genomförande.

I allt övrigt instämmer jag uti vad generalpoststyrelsen i underdånighet föreslagit.»

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

I det av generalpoststyrelsen den 22 oktober 1919 avgivna förslag Departementstill
beräkning av det ekonomiska resultatet av postverkets rörelse för år Behovet av
1921 har styrelsen upptagit postverkets inkomster för år 1920 till 64,8 posth6jSngrnas
miljoner. Då utgifterna för samma år uppskattades till 65,8'' miljoner, vore
det således att antaga, att verkets driftresultat för år 1920, i stället för
att lämna det i riksstaten upptagna överskott av 4 miljoner, skulle utvisa en
brist av 1 miljon. Under förutsättning att postverket komme att beträffande
andra halvåret 1920 tillgodoföras ett av generalpoststyrelsen ifrågasatt belopp
av 500,000 kronor såsom ersättning för bestyret med göromål för
postsparbankens med fleras räkning, skulle bristen komma att stanna vid
500,000 kronor. För år 1921 räknade styrelsen — under antagande att nu
gällande tillfälliga höjning av postavgifterna skulle komma att äga tilllämpning
jämväl för året ifråga — med en inkomstsumma av 66,3 miljoner
eller alternativt 69,3 miljoner, sistnämnda summa under förutsättning dels
att höjning ay det internationella postportot skulle komma att vidtagas med
en beräknad merinkomst av 2 miljoner, dels ock att postverket tillgodofördes
ersättning från postsparbanken med det av styrelsen ifrågasatta årsbeloppet
av 1 miljon. Samtidigt upptog styrelsen en utgiftssumma för året av 66,7
miljoner. Om inkomsterna beräknades efter första alternativet, skulle således
uppkomma en brist av 400,000 kronor, varemot efter andra alternativet
ett överskott av 2,6 miljoner skulle uppstå.

På sätt framgår av det vid innevarande års statsverksproposition fogade
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden den 7 januari 1920, har
föredragande departementschefen framhållit, att han efter samråd med dåvarande
chefen för civildepartementet utgått från att, i avvaktan på utredning
av frågan om den ersättning postverket skulle erhålla av postsparbanken,
det av generalpoststyrelsen i sådant hänseende upptagna ersättningsbeloppet
icke skulle medtagas i inkomstberäkningen. Det ansågs ej heller
tillrådligt att, innan klarhet vunnits, huruvida överenskommelse i en eller
annan form kunde uppnås om höjning av det internationella postportot,
den till 2 miljoner uppskattade inkomsten av denna höjning inberäknades
i postverkets inkomster för år 1921.

'' Med iakttagande av dessa . reduktioner skulle postverkets inkomster för
år 1921 uppgå till 66,3 miljoner. Som nämnts hade generalpoststyrelsen
beräknat utgifterna för året ifråga till 66,7 miljoner. Därvid hade
styrelsen dock kalkylerat med ett minskat dyrtidstillägg i anledning av en
utav styrelsen väntad nedgång av levnadskostnaderna. Med hänsyn till
i utsikt ställda avsevärda förhöjningar i dyrtidstillägget och till vad generalpoststyrelsen
anfört rörande styrelsens beräkning av nämnda tillägg ansåg

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 213 käft. (Nr 256.) 4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

sig däremot chefen för finansdepartementet böra räkna med till 68,8 miljoner
förhöjda driftkostnader.

Då det sålunda vore att förutsätta, att resultatet av postverkets rörelse
under såväl år 1920 som 1921 skulle komma att visa avsevärda underskott,
ansågs en höjning av vissa postavgifter oundgängligen erforderlig. En förberedande
undersökning hade givit vid handen, att, därest en höjning över
huvud skulle giva något avsevärt tillskott, åt densamma måste givas stor
omfattning. Då postavgifter helst borde utgå med jämnade tal, torde merintäkten,
eftersom en höjning i allt fall måste ske, bliva ganska betydande.
Densamma hade uppskattats till omkring 14 miljoner.

Vid tidpunkten för statsverkspropositionens avlåtande inkomna upplysningar
hade visserligen givit vid handen, att resultatet av postverkets
rörelse år 1921 torde kunna antagas komma att bliva helt annorlunda än
den uppgjorda beräkningen utvisade. Då emellertid inga hållpunkter för
en omräkning vore givna, förrän verkets styrelse inkommit med reviderade
kalkyler, ansågs, under uttryckligt betonande av att, därést av förnyad
utredning ett lägre netto skulle visas vara sannolikt, hänsyn därtill borde
tagas vid riksstatens slutliga fastställande, i riksstatsförslaget böra för postverket
upptagas följande belopp:

inkomster.......................................... kronor 80,800,000

driftkostnader .................................... » 68,800,000

överskott........:................................. » 12,000,000

De reviderade kalkyler, varmed generalpoststyrelsen nu inkommit, utvisa,
att man måste räkna med ett helt annat resultat av postverkets drift
än det, vartill man kommit på grundvalen av styrelsens föregående beräkningar.
Då dessa avgåvos i oktober 1919 hade, som styrelsen anmälde,
konstaterats en viss nedgång i frankoteckensuppbörden — vilken utgör
den ojämförligt största delen av postverkets inkomster — under de månader,
som närmast föregingo den, varunder inkomstberäkningen avgavs. Styrelsen
trodde sig då kunna antaga, att denna nedgång vore beroende av tillfälliga
anledningar och att ytterligare nedgång icke vore att befara. Dessa förhoppningar
hade emellertid icke infriats, tvärtom utvisade frankoteckensuppbörden
under årets sista månader fortfarande en avsevärd nedgång,
givetvis beroende på minskning av posttrafiken. Då högst avsevärda
höjningar av vissa postavgifter vidtagits från och med den 1 juli 19x9, hade
på grund därav visserligen icke frankoteckensuppbördens totalbelopp för
sista delen av nämnda år minskats, men borteliminerades de belopp, som
kunde beräknas härflyta från portohöjningarna, framginge, att minskning
ägt rum. Generalpoststyrelsen har utrönt, att denna minskning till stor del

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

härflyter från den av kristidskommissionernas avveckling beroende nedgången
i tjänstefrankoteckensuppbörden, men bortsett därifrån återstår en avsevärd
minskning jämväl i den vanliga frankoteckensuppbörden. Enligt mig från
generalpoststyrelsen senast tillhandakomna upplysningar har även för de
två första månaderna av år 1920 kunnat konstateras, att nedgången i
uppbörden fortgår.

Vid sin inkomstberäkning i oktober 1919 ansåg sig generalpoststyrelsen
kunna för åren 1920 och 1921 räkna med en ökning av 4 °/o å
föregående års inkomster, därvid 1919 års inkomster uppskattades till samma
belopp, som influtit under år 1918. Med hänsyn till den förhandenvarande
inkomstminskningen har styrelsen nu funnit sig nödsakad övergå till ett
annat beräkningssätt. Styrelsen utgår därvid från att uppbörden, som
under de sista åren utvisat en utomordentligt stor ökning, skall under år
1920 allt fortfarande sjunka för att till sist under år 1921 uppgå till ett
belopp, som motsvarar vad som skulle hava influtit, om man räknar med
en kontinuerlig årlig ökning av uppbörden med 5 °/o och med år 1911
såsom utgångspunkt. Med detta beräkningssätt kommer styrelsen till en
inkomstsumma av 58,8 miljoner för år 1920 och 57,5 miljoner för år 1921.
Vad utgifterna beträffar har styrelsen räknat med samma belopp som förut,
dock med tillägg av respektive 1 miljon och 2,1 miljoner i anledning därav,
att förhöjning av statstjänstemännens dyrtidstillägg ställts i utsikt. Då
styrelsen saknat kännedom om de grunder, varefter dyrtidstillägget skulle
utgå till postverkets personal efter ikraftträdandet av det för tillämpning
från och med den 1 juli 1920 fastställda nya avlöningsreglementet för
sagda personal, har styrelsen därvid räknat med lika stort tilläggsbelopp, varmed
av förevarande anledning den av styrelsen beräknade utgiftssumman för år 1921
blivit höjd i statsregleringsförslaget för nämnda år och beräknat tilläggsbeloppet
för år 1920 i förhållande därtill. Enligt styrelsens sålunda
reviderade beräkningar blir postverkets driftresultat
för år 1920

utgifter 66,8 miljoner
inkomster 58,8 ,,

brist 8,0 miljoner

och för år 1921

utgifter 68,8 miljoner
inkomster 57,5

brist 11,3 miljoner

Eör att, med hänsyn till rrtöjligheten av att utgifterna på grund av
oförutsedda omständigheter eventuellt skulle komma att överstiga de beräk -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

nade, vara på den säkra sidan, föreslår styrelsen, att den för år 1920
beräknade bristen skall uppskattas till 10 miljoner.

I betraktande av den utav generalpoststyrelsen konstaterade nedgången
i posttrafiken och den ej obetydliga minskningen i postverkets inkomster,
som vållas av sjunkande tjänstefrankoteckensuppbörd på grund av kristidskommissionernas
upphörande, samt slutligen den omständigheten, att de
höjningar av posttaxorna, som redan vidtagits och som ytterligare måste
ställas i utsikt, kunna tänkas förorsaka trafikminskning, synes nödvändigt
förfara annorlunda än hittills vid beräkning av postverkets inkomster.
Jag saknar anledning att ej godtaga de av verkets styrelse föreslagna
beräkningsgrunderna. Det synes mig vara så mycket större orsak att
härvidlag räkna synnerligen försiktigt, som, även om inkomsterna möjligen
skulle komma att visa sig i verkligheten överstiga de beräknade, å andra
sidan starka skäl tala för, att verkets utgifter kunna komma att stegras i
högre grad än man beräknat.

Utgår man sålunda från att, i enlighet med vad generalpoststyrelsen
beräknat, postverkets driftresultat skulle visa ett underskott för år 1920
av 8 å 10 miljoner och för år 1921 av omkring 12 miljoner, är det givetvis
ofrånkomligt, att avsevärda taxeförhöjningar måste vidtagas samt att
dessa böra träda i kraft så tidigt som möjligt under innevarande år.
I överensstämmelse med vad 1919 års riksdag uttalat, synas dessa förhöjningar
om möjligt böra avvägas så, att ej blott driftsförlust förebygges
utan även skäligt överskott uppkommer. På sätt närmare utvecklats i motiveringen
för inkomstberäkningen till innevarande års statsverksproposition
hade det visserligen varit önskvärt, om detta överskott kunnat bliva så
stort, att detsamma i mera avsevärd mån kunnat motverka eljest emotsedd
sänkning av affärsverkens bidrag till budgeten, men detta torde, då den
förebragta utredningen givit vid handen, att så betydliga belopp äro behövliga
för att täcka postverkets driftkostnader, icke bliva möjligt.

Då det gäller att åstadkomma en så väsentlig inkomsthöjning som
den, varom nu är fråga, måste givetvis i främsta rummet undersökas, huru
stor höjning av befordringsavgifterna för brev, som kan bliva erforderlig.
Breven bilda nämligen den faktor, som övar det avgörande inflytandet uti
ifrågavarande hänseende, i det att något mer än hälften av de utav
styrelsen beräknade merinkomsterna på grund av styrelsens förslag till
avgiftsförhöjning skulle härflyta från ökningen av portot för riksbrev (andra
inrikes brev än lokalbrev). Detta porto har generalpoststyrelsen med instämmande
av de sakkunniga föreslagit att höjas med 100 °/° på de ur -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

sprungliga, intill den i juni 1918 utgående beloppen eller 33 Va %> på de
nu utgående, provisoriskt höjda avgifterna, på'' sätt framgår av följande
sammanställning:

Vikt	P	d r t 0 för	r i k s b r	2 V.
före V. 1918	''It 18—“/. 19	för närvarande	föreslaget
högst 20 gr...................	10 öre	12 öre	15 öre	20 öre
över 20—125 ,, ..................	20 „	25 ..	3° »	4°
„ 125—250 ....................	3° ,,	35 >>	45 ..	60 „
» 250—5°° ....................	taxerades såsom paket.	60 „	so „

Även om icke praktiska skäl starkt talade mot att vid en höjning
stanna vid ett belopp mellan de nu utgående och de ifrågasatta avgifterna,
synes i allt fall penningvärdets fall och den i följd därav inträdda stegringen
i postverkets utgifter väl motivera den höjning, som föreslagits.
Jag ansluter mig fördenskull till generalpoststyrelsens mening härutinnan.

Efter höjningen kommer visserligen ett riksbrev av högst 20 grams
vikt och ett brev till utrikes ort av samma vikt att draga samma porto,
men denna oegentlighet är ofrånkomlig intill dess att den höjning av det
internationella portot, som förutses komma att äga rum, kan bliva i enlighet
med gällande internationella postfördrag beslutad och bragt i tillämpning.
Generalpoststyrelsen har utgått från, att denna angelägenhet skulle
kunna hinna att ordnas före ingången av år 1921, men det synes mig
försiktigast att räkna med den möjligheten att, även om beslut i ämnet
skulle kunna bliva fattat under innevarande år, dess ikraftträdande dock
icke med säkerhet kan väntas förrän den 1 oktober 1921 eller, därest beslut
icke kommer till stånd förrän under sistnämnda år, möjligen senare. På
grundvalen av de förändrade internationella postavgifterna torde förmodligen
bliva nödvändigt att verkställa en revision av de inrikes postavgifterna,
ur vilken kunde framgå en mera stabil taxa att avlösa de nuvarande
provisoriska tarifferna.

Den höjning av portot för riksbrev, som jag således anser mig böra
föreslå, synes motivera en höjning även av portot för lokalbrev. Visserligen
har sistnämnda porto redan höjts med 100 °/o på den ordinarie avgiften
eller samma höjning som nu föreslås för avgiften för riksbrev, men
generalpoststyrelsen har redan i sin framställning är 1919 uttalat den me -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

ningen, att postverket beträffande en lokalförsändelse utför ett arbete, som
bör skattas högre än hälften av det arbete, som en riksförsändelse kräver.
I överensstämmelse med denna åsikt bestämde också 1919 års riksdag
lokalportot för brev till ett belopp, som utgör 2/s av riksportot. Vid en
ytterligare höjning av lokalportot för brev borde detta emellertid av praktiska
skäl sättas till 15 öre, i vilket fall lokalportot komme att utgöra 3A
av riksportot. Då vid sådant förhållande skillnaden mellan lokalportot och
riksportot bleve ganska ringa, har styrelsen på i skrivelsen närmare angivna
skäl föreslagit lokalportots borttagande. I denna fråga hava skiljaktiga
meningar uttalats dels av en ledamot av styrelsen, byråchefen Hasselrot,
vilken ansett, att lokalportot borde bibehållas och utgå med nuvarande
belopp, dels av två utav de sakkunniga, herrar Flodin och Dehlgren. Vad den
sistnämnde anfört därom, att det förelåge en viss orättvisa i att anse, att ett till
samma avgift uppskattat besvär orsakades postverket för befordran av lokalbrev
som för befordran av riksbrev, kan möjligen hava något fog för sig, men,
enär det givetvis möter praktiska svårigheter att för varje ort i landet bestämma
särskilt lokalportoområde, inträffar nu ofta, att en försändelse,
som befordras en jämförelsevis lång sträcka, kommer i åtnjutande av lokalporto,
under det att riksportot kommer till användning vid en betydligt
mindre transport. Skulle befordringsvägens längd vara avgörande för avgiftens
bestämmande, kunde full rättvisa icke vinnas med mindre ett särskilt
zontabellsystem tillämpades, vilket givetvis icke kan ifrågasättas. Lokalportot
kan också sägas strida emot den princip om enhetliga brevavgifter,
som för övrigt tillämpas såväl inom landet som i den internationella postutväxlingen,
där samma brevporto utgår oberoende av befordringsvägens
längd. I flera av kulturländerna finnes icke något lokalporto. I Norge
har det i det stora hela avskaffats, och i Tyskland har det inskränkts
att omfatta endast brev. I Danmark finnes visserligen lokalporto, men,
efter vad som meddelats mig, ifrågasättes även där enhetligt porto.
Att lokalportots borttagande skulle i någon mån minska denna del
av posttrafiken är väl möjligt, men erfarenheterna från annat håll —
till exempel spårvägarna — giva dock vid handen, att trafikminskningen,
bortsett kanske från den första tiden efter taxeförhöjnings ikraftträdande,
icke blir större, än att de förhöjda avgifterna dock medföra inkomstökning.
Vad vidare beträffar den av reservanten inom generalpoststyrelsen
uttalade åsikten, att städerna och de större samhällena icke
böra fråntagas ifrågavarande sedan gammalt hävdvunna förmån, synes
det mig, att befolkningen i städerna och därmed likställda samhällen, även
om lokalportot borttages, i postalt hänseende äga avsevärda förmåner fram -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

för landsbygden, såsom täta brevbäringsturer, god tillgång till postanstalter
och brevlådor, m. m. Jag hyser också den av generalpoststyrelsen
uttalade meningen, att det, när avgiftsförhöjningar måste vidtagas, är lämpligt
att skaffa ökade inkomster genom borttagande av en förmån, varav
endast en mindre del av allmänheten kan begagna sig. På detta och övriga
av styrelsens anförda skäl anser jag mig böra förorda styrelsens förslag.

Med hänsyn till det internationella portot för brevkort anser jag, att
det nu utgående portot för inrikes brevkort bör bibehållas tills vidare, och
biträder jag således styrelsens förslag härutinnan.

I fråga om befordringsavgifterna för andra inrikes korsband än utgivare
r sb and har generalpoststyrelsen, under förmenande, att det vore
inkonsekvent att borttaga lokalportot för brev, men bibehålla detsamma
för korsband, föreslagit borttagande jämväl av lokalportot för korsband.
Tre av de sakkunniga, herrar Möller, Röing och Dehlgren, hava däremot
uttalat önskvärdheten av att ett särskilt, lägre porto för korsband bibehölles,
varemot den fjärde av de sakkunniga, herr Flodin, yttrat, att, om
det särskilda lokalportot för brev borttoges, äyen det särskilda portot för
korsband syntes böra bortfalla. Sistnämnda åsikt synes mig riktig. Det
lokala portot för korsband av högst i oo grams vikt — inom vilken viktgrupp
de allra flesta korsbanden falla — är för närvarande 3 öre, och
enär motsvarande riksporto är 5 öre, kan lokalportots borttagande näppeligen
anses bliva av någon nämnvärd betydelse för den enskilde korrespondenten,
och vad beträffar korrespondenter, som avsända korsband i
större mängd, hava dessa genom den av 1919 års riksdag antagna bestämmelsen
om rabatt för s. k. masskorsband erhållit en viss förmån.
Då jag förut biträtt styrelsens förslag om borttagande av lokalportot för
brev, finner jag mig således även böra tillstyrka förslaget om borttagande
av lokalportot för korsband. Icke heller mot vad styrelsen i övrigt föreslagit
beträffande avgifterna för andra inrikes korsband än utgivarkorsband
synes mig vara något att erinra.

Likaledes synes styrelsens förslag beträffande avgiften för inrikes postanvisning
eller postförskott och i fråga om assuransavgiften för inrikes
försändelse vara av beskaffenhet att böra godtagas.

Beträffande avgifterna för paket har en förhöjning av avgifterna för
dessa ägt rum såväl 1917 som 1918. Den huvudsakliga anledningen här
till har, oavsett behovet av ökade inkomster, varit, att de taxeförhöjningar,
som vidtagits vid järnvägarna, medfört en förskjutning mellan post- och
järnvägsavgifterna, vilket haft till följd, att en del gods, som eljest skulle
befordrats med järnväg, i stället försändes med post. År 1919 vidtogs

Kungl. Majfcs Proposition Nr 256.

— bland annat med hänsyn därtill att paketportot då höjts två gånger
på två år — icke någon ytterligare höjning av postavgifterna för paket.
Sedan emellertid under sistlidet år vid järnvägarna vidtagits ytterligare
taxeförhöjningar, har den förutnämnda förskjutningen mellan post- och järnvägsavgifterna
blivit än mer märkbar.. Det vore givetvis önskvärt, att
överensstämmelse kunde vinnas mellan postens och järnvägens avgifter, vilket
dock icke låter sig göra, så länge järnvägsavgifterna beräknas efter
zontariffsystem, men postavgifterna utgå med enhetliga belopp för befordran
inom hela riket. Såsom också generalpoststyrelsen i sin skrivelse
framhållit är det dessutom — för att icke svenska affärsmän skola komma
i ogynnsammare ställning än utländska konkurrenter — nödvändigt, att
vid postavgifternas bestämmande taga hänsyn till det allmänt internationella
paketportot och till paketportot mellan de andra skandinaviska länderna.
Vid avgivande av sitt förslag till inrikes paketavgifter har generalpoststyrelsen
tagit hänsyn till dessa förhållanden och till vad vid överläggningar
mellan de svenska, danska och norska postcheferna förekommit.
Den här ovan omförmälda förskjutningen mellan post- och järnvägsavgifterna
har haft till följd, att särskilt såväl tyngre som skrymmande paket
överförts från järnvägsbefordran till befordran med post, vilket med hänsyn
till postverkets begränsade utrymme i postkupéerna och å postanstalterna
måste anses olämpligt. För att förebygga detta missförhållande framlades
för 1919 års lagtima riksdag förslag därom, att för befordran med post
icke skulle mottagas inrikes paket av högre vikt än 5 kilogram, när järnvägsförbindelse
funnes mellan paketets avgångs- och adressorter. Med anledning
av denna framställning beslöt riksdagen, att inrikes paket, vars
inlämnings- och adressorter äro förbundna medelst järnväg, skulle mottagas
till postbefordran allenast om paketet vägde högst 10 kilogram och icke
vore skrymmande. Emellertid har, enligt vad generalpoststyrelsen meddelar,
tillämpningen av denna bestämmelse visat sig medföra stora svårigheter, och
anser sig styrelsen nu böra föreslå upphävande av bestämmelsen, vilken
varit avsedd att gälla endast till innevarande års utgång och vilkens provisoriska
karaktär även framhölls av bevillningsutskottet. Med anledning av
vad som förekommit anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens förslag
om bestämmelsens upphävande, så mycket mera som den nu föreslagna
förhöjningen av paketportot, vilken förhöjning jag finner väl avvägd, synes
komma att, åtminstone i någon mån, minska överflyttningen av gods från
järnvägen till posten.

Styrelsens förslag om höjning av den särskilda avgiften för s. k.
ilpaket och av rekommendationsavgiften anser jag mig jämväl höra förorda.

Kungl. Majt:s Proposition Nr 256.

Vad slutligen beträffar tidningsuvgifterna så hava dessa lämnats
oberörda vid de förhöjningar av vissa postavgifter, som under de senare
åren tid efter annan vidtagits. Såväl postavgiften vid postabonnemang å
tidning som den därmed nära sammanhängande befordringsavgiften för utgivarkorsband
är emellertid enligt generalpoststyrelsens mening allt för ringa i förhållande
till postverkets kostnader för tidningsrörelsen, varför styrelsen nu
ansett sig böra föreslå en tillfällig förhöjning med ioo % på nu utgående
avgifter. I denna fråga har skiljaktig mening uttalats av två utav de sakkunniga,
herrar Röing och Dehlgren, vilka ansett, att någon ändring beträffande
avgifterna ifråga icke borde vidtagas, förrän fullständig utredning
verkställts dels beträffande postverkets kostnader för tidningsrörelsen och
dels rörande de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang
vore sammansatt. Nämnda sakkunniga hava också såsom sin mening framhållit,
att övriga av de sakkunniga tillstyrkta förhöjningar syntes kunna
tillföra postverket den som erforderlig ansedda inkomstökningen, varjämte
vid den tid, då förhöjningarna skulle kunna tillämpas, de internationella
postavgifterna väntades reglerade till avsevärd fördel för postverkets ekonomi.
Vad herrar Röing och Dehlgren således anfört angående önskvärdheten
av en utredning beträffande postverkets kostnader för tidningsrörelsen och
rörande de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang är
sammansatt, synes mig riktigt, och samma mening har även uttalats
av generalpoststyrelsen. Med hänsyn emellertid till den oerhörda kostnadsstegring,
som på alla områden ägt rum, sedan grunderna för nu ifrågavarande
avgifter bestämdes, lärer det näppeligen kunna råda någon tvekan
därom, att resultatet av en dylik utredning kommer att visa billigheten av
en avsevärd förhöjning av postverkets ersättning för bestyret med tidningarna.
Den ersättning, som postverket för närvarande uppbär för varje postabonnerat
tidningsexemplar, belöper sig, enligt vad jag inhämtat, i genomsnitt
till icke fullt ett öre. För detta belopp har postverket icke blott att inslå,
befordra och utdela tidningen, utan även att mottaga och befordra rekvisitionen,
redovisa medlen till tidningsutgivaren, verkställa nödig bokföring
och revision samt andra med tidningsrörelsen sammanhörande arbeten.
Vid sådant förhållande synes det mig uppenbart, att en avgiftsförhöjning
med ioo %> är moderat och icke kan anses föregripa en utredning. Enär
dessutom under senaste tiden postverkets såväl inkomster som utgifter
visat betydande fluktuationer, är det, för att säkerställa såväl täckandet av
postverkets driftkostnader som ock ett skäligt överskott, nödvändigt att vid
avgifternas bestämmande söka erhålla en någorlunda bred vinstmarginal.
Såsom jag förut anfört, anser jag, att man icke med någon säkerhet kan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 213 käft. (Nr 256.)

Ekonomisk

innebörd.

34 Kungl. Majt:s Proposition Nr 256.

påräkna att åtminstone under någon större del av år 1921 erhålla några
ökade inkomster av utrikes rörelsen. Det synes mig även därför erforderligt att
nu bereda postverket ökade inkomster genom höjning av tidningsavgifterna,
då det för envar måste vara uppenbart, att dessa avgifter äro alldeles för
låga icke blott i förhållande till postverkets utgifter för tidningsrörelsen,
utan även i förhållande till postverkets övriga avgifter, vilka, sålänge tidningsrörelsen
går med avsevärd förlust, måste sättas högre än vad eljest bleve fallet. Det
måste visserligen anses önskvärt, att tidningspriserna icke allt för mycket stegras,
men den av generalpoststyrelsen föreslagna höjningen skulle icke för något fall
uppgå till belopp, som, särskilt med hänsyn till nuvarande penningvärde,
kan anses bliva av mera nämnvärd betydelse. Under alla förhallanden
bleve ökningen obetydlig i jämförelse med de av tidningsutgivarna på de
senaste åren vidtagna höjningarna. Jag finner mig således — under uttalande
av att en utredning i ämnet snarast möjligt synes böra verkställas —
böra förorda en provisorisk höjning av postavgiften för tidningsabonnemang
på sätt generalpoststyrelsen föreslagit, varvid det synes följdriktigt, att även
befordringsavgiften för utgivarkorsband i samma mån höjes.

Det framgår av den utredning, generalpoststyrelsen lämnat angående
den ekonomiska innebörden av det nu framlagda förslaget, att dess genomförande
kan beräknas giva postverket en merinkomst av i runt tal
18,750,000 kronor. Emellertid kan den ifrågasatta höjningen av avgifterna
för postabonnemang å tidningar och för utgivarkorsband icke
lämpligen träda i kraft förrän vid ingången av år 1921.

Fördenskull och då övriga förhöjningar icke torde kunna hinna att bliva
tillämpade förrän från och med den 1 juli 1920 lärer merinkomsten därav
för sagda år icke kunna uppskattas till mer än 8 miljoner, eller samma summa,
vartill generalpoststyrelsen i gynnsammaste fall beräknat underskottet för
nämnda år. Om, såsom generalpoststyrelsen icke ansett uteslutet, postverkets
driftresultat för år 1920 skulle komma att visa ett underskott av
inemot xo miljoner, får man sålunda räkna med möjligheten av att, även om
så pass vittgående avgiftsförhöjningar vidtagas, en icke obetydlig brist kan
komma att uppstå för sistnämnda år.

Detta bleve emellertid i någon mån utjämnat därigenom att resultatet
för år 1921 skulle kunna förutses bliva gynnsammare, så att ej blott det
beräknade underskottet, 12 miljoner, bleve betäckt, utan även ett överskott
av 6 å 7 miljoner uppkomme. Emellertid är, som ovan framhållits,
under nuvarande förhållanden beräkningarna av såväl inkomster som utgifter
synnerligen vanskliga, vadan möjligheten av både att inkomsterna
understiga och att utgifterna överstiga de beräknade icke får anses ute -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

sluten. En nog så avsevärd marginal torde därför vara av behovet påkallad.

I likhet med vad av 1919 års lagtima riksdag beslutades i fråga om
derför närvarande gällande tillfälliga portoförhöjningarna lärer giltighetstiden
av de nu föreslagna avgiftsbeloppen böra begränsas att omfatta tiden
till utgången av nästa budgetår. Jag utgår härvidlag från att den i utsikt
ställda utredningen angående tidningsavgifterna dessförinnan skall kunna
hava blivit slutförd. Det torde väl ej heller vara uteslutet, att man före
utgången av år 1921 skall kunna bliva i stånd att på grundvalen av nya
internationella postavgifter verkställa erforderlig, slutgiltig revision av de
inrikes posttarifferna.

På grund av vad framhållits rörande det väntade ogynnsamma resultatet
av postverkets drift under år 1920 synes det föreliggande förslaget
böra träda i kraft vid den tidigaste tidpunkt, som lämpligen kan förutsättas,
eller den 1 juli 1920.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta

att — med upphävande av bestämmelsen om ett
särskilt, lägre porto för s. k. lokalbrev — befordringsavgifterna
för inrikes brev skola utgå med följande
belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram... 20 öre
„ vikten överstiger 20 men icke 125 ,, ... 40 „

)) 1) )) 1 25 H 1! 25° ” )>

>i 1* n 25® >> t) 5®® >1 » >

att befordringsavgiften för inrikes brevkort skall

utgöra:

för enkelt brevkort ................................. 10 öre

,, dubbelt ,, ................................. 20 ,,;

att — med upphävande av bestämmelsen om ett
särskilt, lägre porto för s. k. lokalförsändelse — befordringsavgiften
för annat inrikes korsband än utgivarkorsband
eller sådant korsband, som innehåller uteslutande
blindskrift, skall för var vikt av 100 gram
eller del därav utgå med 5 öre, dock att minsta avgiften
skall utgöra för korsband, innehållande affärshandling,
20 öre och för korsband, innehållande varuprov,
1 o öre;

att — likaledes med upphävande av bestämmelsen
om ett särskilt, lägre porto för lokalförsändelse — be -

Ikraftträdande

och

giltighetstid

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 25b.

fordringsavgiften för inrikes korsband, som innehåller
uteslutande blindskrift, skall, för var vikt av 500 gram
eller del därav, utgöra 5 öre;

att avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott
skall utgå med följande belopp:
om postanvisnings- respektive postförskottsbeloppet upp -

	går till högst 5 kronor					20 öre
77	beloppet överstiger	5	men	eJ	50	kronor	3° >.
77	77	77	50	77	77	IOO	77	40 „
77	7 7	77	100	77	77	250	77	5° >•
77	77	77	250	77	7 7	50°	77	60 „
77	77	77	500	77	77	750	77	70 »
77	77	77	750	77		,000	77	80 ,,,

att assuransavgiften för inrikes försändelse skall ut -

gå med följande belopp:

för assuransbelopp av högst 500 kronor ...... 30 öre

,, ,, , som överstiger 500 men ej

1,000 kronor .................................... 50 „

för assuransbelopp, som överstiger 1,000 men ej 100,000
kronor, 50 öre för 1,000 kronor med tillägg av 10 öre
för varje överskjutande belopp av 500 kronor eller del
därav,

för assuransbelopp, som överstiger 100,000 kronor,
20 kronor 30 öre för 100,000 kronor med tillägg av
10 öre för varje överskjutande belopp av 1,000 kronor
eller del därav;

att det inrikes portot för paket skall utgå enligt
följande grunder, nämligen för paket, som väger

högst 1 kilogram, med ........................... 80 öre

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med 1 krona 10 ,,

>t »t 3 >> >) t) 5 )> t ii t ,, 4*-* >t

,, ,, 5 kilogram med 1 krona 40 öre för de första

5 kilogrammen och därefter 80 öre för vart överskjutande
kilogram eller del därav;

att för skrymmande paket det ifrågavarande viktportot
skall ökas med 50 procent och att, i fråga om
vad med skrymmande paket förstås, skola tillämpas be -

Kungl. Maj ds Proposition Nr 256.

stämmelserna i sådant hänseende enligt gällande internationella
paketkonvention, dock med den eller de inskränkningar,
som kunna föranledas av särskilda, utav
Kungl. Maj:t till efterrättelse inom svenska postverket
givna föreskrifter;

att den särskilda tilläggsavgiften för inrikes s. k.
ilpaket skall utgöra i krona 40 öre för var vikt av
5 kilogram eller del därav;

att den avgift, som vederbörande avsändare har
att, utöver belöpande befordringsavgift, erlägga för
inrikes försändelses rekommendation, skall utgöra 20
öre;

att 8 och 11 §§ i kungl. förordningen den 17

juni 1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter — 11 § sådan
densamma lyder enligt kungl. kungörelsen den 30 maj
1919 — skola erhålla följande ändrade lydelse:

»8 §.

1 mom. Postavgiften — — — — — — —

— — — — — befordringsavgift.

2 mom. Förskrivningsavgiften utgår med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin,
som abonnemanget avser, och

b) 4 procent av den utgivaren tillkommande prenumerationsavgift,
dock ej under 10 öre, allt räknat
för helt år och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas för år och
i förhållande därtill för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan, men för
tidning, som utkommer med mer än 7 nummer i veckan,
24 öre för vart och ett av 7 nummer och 12 öre för
varje överskjutande nummer i veckan; skolande— —

— — — — — högre hela tal; och

b) 12 öre för varje helt eller påbörjat kilogram
av tidningens sammanlagda vikt under nästföregående
helårsperiod, räknad frän och med den 1 oktober till

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

och med den 30 september; skolande — — — —

— — —*- — — tidningens vikt.

4 mom. Om — — — — — öretal.

5 mom. För varje gång postabonnemang sker
skall, evad abonnemanget avser längre eller kortare
tid, postavgiften alltid utgöra minst 40 öre för varje
särskilt tidningsexemplar.

6 mom. Om — — — — — höjas.

7 mom. Skulle — — — — — helårsvikten av
tidningen.

8 mom. Utgivare — — — — — bilagor.

11 §.

1 mom. Om tidnings utgivare till postanstalt å
utgivningsorten avlämnar exemplar av tidningen för befordran
såsom korsband, må, efter anmälan av utgivaren,
postbefordringsavgiften beräknas efter sammanlagda
vikten av de försändelser, som på en gång avlämnas,
och skall för sådana korsband (utgivarkorsband) avgiften
utgöra 12 öre för varje vikt av ett halvt kilogram eller
del av halvt kilogram. Avlämnas samtidigt olika av
samma person utgivna tidningar, beräknas avgiften å
tidningarnas sammanlagda vikt. Varje gång utgivarkorsband
avlämnas till postbehandling skall emellertid
befordringsavgiften beräknas för minst två kilogram.

2 mom. Utgivarkorsband — — — — — —

— — — — — korsband i allmänhet.

3 mom. Finner — — — — — 1 mom. sägs.

4 mom. I övrigt — — — — — försändelse»;

att de förhöjda avgifterna för postabonnemang å
tidning och för utgivarkorsband skola utgå från och med
den 1 januari 1921, dock att den förra avgiften skall
tillämpas jämväl beträffande sådana abonnemang för år
1921, som verkställas under år 1920;

att de övriga beslut, som i nu förevarande hänseenden
kunna bliva meddelade, skola träda i kraft den
1 juli 1920, vid vilken tid stadgandena i 2—4 samt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 256.

7—io §§ av kungl. kungörelsen den 30 maj 1919
angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m. skola
upphöra att gälla; samt

att samtliga beslut skola lända till efterrättelse allenast
till och med den 31 december 1921, dock att de
förhöjda avgifterna för postabonnemang å tidning icke
skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för år
1922, som verkställas under år 1921.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Corin.

POSTVERKETS TRYCKERI, Stockholm 1920.