Kunyl. Majits proposition Nr 253.

1

Er 253.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inrättande av
två arkivrådstjänster inom riksarkivet m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels å ordinarie stat för riksarkivet uppföra två arkivrådsbefattningar,
en var med en avlöning av 8,100 kronor, därav 5,000 kronor
lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor ortstillägg,
vartill kan komma ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor;

dels å samma stat för en riksarkivarie, i stället för vad nu är
stadgat, uppföra en avlöning av 10,000 kronor, därav 6,200 kronor lön,
2,800 kronor tjänstgöringspenningar och 1,000 kronor ortstillägg;

dels öka den å samma stat uppförda anslagsposten till amanuenser,
vikariatsersättningar in. m. med 625 kronor;

dels för genomförande av nu angivna förändringar i riksarkivets
ordinarie stat ävensom vid bifall till vad under åttonde huvudtiteln,
punkten 2, i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslagits
fastställa det bestämda ordinarie anslaget till riks- och landsarkiven
till 137,805 kronor;

dels ock föreskriva, att de genom kungörelserna den 11 juni 1909
(bihang till svensk författningssamling nr 41) och den 22 juli 1918
(svensk författningssamling nr 649) fastställda avlöningsvillkor skola i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 210 haft. (Nr 253.) 1

2 v Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

tillämpliga delar gälla i fråga om blivande innehavare av förenämnda
arkivrådstjänster. •

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Kungl. Maj.U proposition Nr 253.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1930.

Närvarande;

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PETERSSON,

PETRÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anförde:

Vid anmälan den 7 januari 1920 av regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1921 åttonde huvudtitel hemställde jag, det
Kung!. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående
inrättande av två arkivrådsbefattningar inom riksarkivet m. m.,
för ändamålet beräkna en höjning av det ordinarie anslaget till riks- och
landsarkiven med 17,825 kronor.

Denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen. Efter det
ärendet numera underkastats vederbörlig utredning, tillåter jag mig ånyo
anmäla frågan inför Kungl. Maj:t.

I anledning av ett utav Kungl. Maj:t för 1919 års lagtima riksdag
framlagt förslag angående viss böjning av det å riksarkivets ordi -

Inrättande av
två arkivrådstjänster
inom
riksarkivet
m. m.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

narie stat uppförda anslaget till amanuenser, vikariatsersättning in. in.
ävensom med föranledande av en inom riksdagen väckt motion om
ytterligare förhöjning av samma anslag, anförde riksdagen, som biföll
Kungl. Maj:ts förslag samt beviljade ett extra anslag till förstärkning
av förenämnda anslagspost, följande:

Riksdagen hyser visserligen den uppfattningen, att ett tillgodoseende av riksarkivets
behov i det av motionären angivna syfte är synnerligen önskvärt. Riksarkivets
ställning har nämligen under tidernas lopp väsentligen förändrats. Från
att ursprungligen vara en arkivdepå bär riksarkivet utvecklats till en central myndighet
för allt arkivväsen i riket. Riksarkivet har vidare kommit att erbjuda allt
större och mer omfattande material för forskningar och undersökningar av olika
slag. Ju aner arkivets samlingar bliva uppmärksammade och anlitade, desto större
anspråk komma ock att ställas på den tjänstemannapersonal, som är för vården
av densamma erforderlig. Det förefaller riksdagen, som deima ämbetsverkets ändrade
karaktär och dess utvidgade arbetsområde borde, då det gäller betingelserna att
kunna fullgöra vad verket i detta avseende åligger, vinna mer beaktande än vad
hittills synes hava varit fallet.

I motionen vill riksdagen se ett uttryck för riksarkivets behov av en bättre
och ändamålsenligare organisation av sina arbetskrafter. Dock har riksdagen icke
ansett sig kunna på grundvalen av vad häri anföres lämna sitt tillstyrkande obetingat
till de krav, som i densamma göras gällande, kitt bifall till motionärens
förslag borde enligt riksdagens mening förbindas med föreskrifter angående längden
av amanuensernas tjänstgöringstid, och har riksdagen, dä någon utredning och något
förslag såväl härutinnan som beträffande tjänstgöringsförhållandena i övrigt i riksarkivet
icke föreligger, funnit sig sakna förutsättningar för ett närmare bedömande
av denna fråga. Det lärer emellertid kunna antagas, att i den framställning, som
ett kommande år kan vara att förvänta från riksarkivet, man icke kommer att
underlåta att lämna eu uttömmande utredning rörande en ändamålsenlig organisation
av ämbetsverkets arbetskrafter.

I anledning av vad riksdagen sålunda anfört har riksarkivarien
i skrivelse den BO augusti 1919 lämnat en ingående utredning rörande
riksarkivets organisation, vilken utredning utmynnat i hemställan, dels
om uppförande å riksarkivets stat av 2 tjänstemän i tredje lönegraden
med benämningen arkivråd, dels om höjning av anslaget till amanuenser
m. m. — vilken fråga jag upptagit i samband med anmälan av regleringen
av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel för år 1921 —
dels ock om bestämmande av riks arki variens avlöning till 10,000 kronor.

Då jag nu är sinnad att för Kungl. Maj:t framlägga förslag i anslutning
till vad riksarkivarien i första och sista punkten här ovan
hemställt, är det givetvis av vikt för frågans allsidiga bedömande att
lämna eu redogörelse för riksarkivets utveckling'' under de senare åren
samt för den nuvarande organisationen av arkivvården i landet och de
arbetskrafter, som för närvarande äro att påräkna för riksarkivets ända -

o

Kungl. Majds proposition Nr 253.

mål. Riksarkivarien har i sin ovanberörda skrivelse lämnat en ingående
utredning i dessa hänseenden, och jag finner det vara tillfyllest
att nu allenast erinra om vad skrivelsen härutinnan innehåller.

Beträffande riksarkivets utveckling och arbetsuppgifter anför riksarkivarien
följande:

Riksdagens skrivelse angiver träffande den huvudsakliga betydelsen av den
genomgripande förändring, som under de senare decennierna skett i fråga om riksarkivets
ställning och verksamhetsområde. Vill man markera ett visst är såsom
utgångspunkten, då den nya utvecklingen begynte taga sin början, kan man sätta
år 1899, då rikets första landsarkiv, landsarkivet i Vadstena, inledde sin verksamhet.
Denna utveckling har sedan dess länge pågått men är visserligen icke
ännu avslutad.

Före år 1899 var riksarkivet, såsom i riksdagens skrivelse framhålles, väsentligen
en arkivdepå. Riksarkivariens åligganden voro väsentligen knutna till inom
riksarkivet förvarade handlingar och deras vård i olika hänseenden. Hans befattning
med arkivalier utom riksarkivet inskränkte sig till åliggandet att söka fullständiga
arkivets samlingar med handlingar, som anträffades i enskild besittningmen
bevisligen tillhört riksarkivet eller enligt gällande föreskrifter bort dit överlämnas,
ävensom att vaka över att handlingar från kommittéer eller upplösta styrelseverk
såsom regel bleve till riksarkivet överlämnade. Gallring ur offentliga myndigheters
arkiv fick ej heller ske utan hans hörande. Någon officiell befattning i övrigt
med utom riksarkivet förvarade offentliga handlingar eller med rikets arkivväsen i
dess helhet ägde han icke.

Riksarkivets ordinarie ämbets- och tjänstemän voro vid denna tid, enligt
1877 års lönereglering, sju, nämligen riksarkivarien, tre arkivarier (med avlöning i
dåvarande andra lönegraden) och tre amanuenser (med avlöning i dåvarande första
lönegraden). Dessutom arbetade där ett antal extra ordinarie amanuenser, år 1897 elva
och år 1898 nio. Av de sistnämnda voro sex filosofie doktorer, bland dem en lektor
och en docent. Arbetena voro fördelade på två avdelningar: den historiska och
den administrativa, av vilka den förra var uppdelad på två sektioner.

Rörande omfattningen av riksarkivets verksamhet vid nämnda tid kunna
följande siffror ge någon vägledning. Under femårsperioden 1894—1898, sista femårsperiod
före gränsåret, utgjorde antalet forskare i riksarkivet 1,730 med ett årligt
medeltal av 346, och antalet forskningsbesök 32,394, d. v. s. åriligt medeltal 6,479.
Accessionen av nytillkomna arkivalier under femårsperioden steg, vad beträffar den
ordinarie leveransen, d. v. s. leverans från Kungl. Maj:ts kansli, till 2,565 volymer,
d. v. s. i medeltal årligen 513, och vad angår den extra ordinarie leveransen, d. v. s.
leverans från andra myndigheter, till 5,001, alltså 1,000 i årligt medeltal. De till
riksarkivet inkomna skrivelserna utgjorde under samma femårsperiod summa 579
eller i årligt medeltal 116 och de utgående sammanlagt 608, d. v. s. i ärligt medeltal
122. Lånen från riksarkivet till statsmyndigheter, som för sin verksamhet behövde
på detta sätt tillgodogöra sig dess handlingar, utgjorde under perioden 2,232
eller i medeltal 446 för år. Om det ordnande- och förtecknandearbete, som försiggick
på de olika avdelningarna, kunna emellertid dessa siffror icke giva någon
föreställning.

Någon fullt säker uppgift över omfattningen av riksarkivets samtliga sam- j

Riksarkivets
ställning- vid
periodens
början i dess
dåvarande
verksamhetsområde.

Personal
år 181)8.

.Statistiska
siffror vid
periodens
början.

Samlingarnas

dåvarande

omfattning.

6 Kungl. Maj:ts proposition AV 253.

lingar vid denna tid föreligger icke. A id uppgörande av förslag till den nya riksarkivbyggnaden
år 1882 angåvos de emellertid uppgå till 27,000 sträckfot, d. v. s.
något över 8,000 längdmeter, och följer man den accessionsberäkning, som då förelåg
om en accession av något över 100 meter per år, böra de efter 15 år. d. v. s.
mot slutet av 1890-talet, hava uppgått till något över 9,600 meter.

Jiiksiukiv. ts Den utveckling riksarkivet sedan denna tid genomgått kan sägas hänföra sig

utveckling till tre huvudområden. Först det, som ansluter sig till dess gamla kärna: arkivdepån
såsom arkiv- ocll forskningsanstalten med material huvudsakligen härrörande från Kungl. Maj:ts
1 kansli, kommittéer och vissa mestadels upplösta styrelseverk. Redan på detta område

har utvecklingen varit betydande. Riksarkivet har nämligen varje år att här uppvisa
en avseväid tillväxt genom de årliga leveranserna av ordinarie serier från Kungl.
Maj ds kansli: statsrådets och högsta domstolens protokoll, deras registratur eller koncept
och handlingar i avgjorda mål. Varje kännare av nutida statsförvaltning vet,
att redan dessa serier starkt svälla i omfattning med den fortgående utvecklingen.
Leveran- Ett siffermässigt uttryck härför framträder i det förhållandet, att medan den här
sernas ärliga ifrågavarande ordinarie leveransen från Kungl. Maj ds kansli under femårsperioden
-t,-Ting. 1894 — 1898 steg till i medeltal 513 volymer per år, den under femårsperioden
1914—1918 uppgått till i medeltal 769 volymer (sammanlagda siffran 8,697) d. v. s.
ökats i årligt medeltal med något över 44 procent. Det sist förflutna året, 1918,
steg denna leveranssiffra till icke mindre än 1.824 volymer, detta huvudsakligen
beroende på ett par stora leveranser från utrikesdepartementet och ecklesiastikdepartementet.
Varje tillväxt i ett arkiv ökar emellertid arbetsbördan för dem, som
hava det om händer; och sker därjämte, som här, tillväxten i ständigt stigande tempo,
framträder detta än starkare. Varje ny leverans fordrar ny kontroll vid överlämnandet
samt tillsyn och vård. Den ökar ock forskningsmaterialet men därmed även
forskarnas antal och sålunda arbetet för dem, som hava att tillgänglighålla handlingarna
och vägleda forskarna vid deras skiftande .spörsmål.

Ordnande- Men även annorledes kräver arkivets gamla bestånd av serier ett betydande

och för- arbete. Ordnandearbeten måste alltjämt fortgå. Vissa tidigare inkomna serier betecknande-
höva erhålla en mera specialiserad uppdelning än som förelegat. I andra fall är
arbeten. en radering önskvärd för att bringa mer eller mindre splittrade handlingar i över ensstämmelse

med de moderna arkivprinciper, som fordra, att de så vitt möjligt
sammanhållas i enlighet med sitt ursprung, så att deras gruppering giver en organisk
bild av förvaltningsmaktens verksamhetsformer vid den tid, då handlingarna kommit
till. Supplerande förtecknandearbeten påkalla likaledes mycket arbete, vare sig det
gäller att mera specialisera förutvarande kronologiska förteckningar eller att vid
sidan av dessa upplägga andra register efter sakliga indelningsgrunder. Båda delarna
tjäna att i hög grad underlätta de undersökningar och forskningar, som handlingarnas
bevarande har till uppgift att möjliggöra och främja. Ju liera registren,
ju mångsidigare uppslagsorden, dess lättare forskningen. Fullständigande av register
och förteckningar tillhöra därför alltid arbetsuppgifterna inom arkivväsendet.

Publika I detta sammanhang hör även erinras om den riksarkivet sedan gammalt

tioner in åliggande skyldigheten att ombesörja utgivandet av viktigare historiska källor och
källskrifter om de krav på framstående vetenskaplig utbildning, som denna verksamhet måste
och arkiv- stäRa på dess personal. Hit hör även offentliggörandet av arkivförteckningar och
redogörelser. av re(]ogörelser över förvaltningshistoriska spörsmål rörande arkivens tillkomst och
innehåll, vilka äro av vikt för forskningen i desamma såsom väsentligt under -

Kungl. MajJs proposition Nr 253.

lättande arkivaliernas snabba och fullständiga tillgodogörande. Just under det nu
berörda utvecklingsskedet har från riksarkivets sida åtskilliga sådana publicerats.

Slutligen tillhöra jämväl av andra statsorgan äskade utredningar den med
riksarkivet såsom arkivdepå förenade verksamheten. Viktiga sådana hava redan
vid olika tillfällen anförtrotts åt riksarkivet, såsom exempelvis år 1907 en omfattande
utredning rörande statens mark och tomter i Stockholm, vars resultat under åren
1910-1913 utgivits i fem volymer. Under år 1919 hava av utrikesdepartementet
begärda utredningar under flera månader tagit riksarkivariens och vissa övriga
tjänstemäns tid i synnerligen starkt anspråk.

Det är givet, att när på detta sätt de ordinarie samlingar alltjämt tillväxa,
som en institution har att mottaga, vårda, ordna och tillgängliggöra, och när omfattande
arbetsuppgifter härmed ständigt äro förenade, redan detta successive måste
påkalla en förstärkning av dess arbetskrafter. I ännu mycket högre grad betingas
emellertid detta av riksarkivets utveckling sedan 1890-talets utgång på två andra
huvudområden. Båda sammanhänga med dess utveckling till en central myndighet
för allt arkivväsen i riket men kunna sägas representera olika sidor av denna sak.

Det ena avser den vid riksarkivet knutna landsarkivorganisationen och det
omhändertagande över huvud av de över landet spridda lokala förvaltningsarkiven,
som står i samband härmed. Redan ovan är erinrat, huru det första landsarkivet kom
till stånd år 1899 i Vadstena. År 1903 följdes det av två nya, i Uppsala och Lund;
år 1905 av arkivdepån i Visby för Gottland och år 1911 av landsarkivet för de västsvenska
landskapen i Göteborg. Härmed är visserligen icke landsarkivorganisationen
fullbordad, i det att. på grund av meningsskiljaktigheter rörande framlagda förslag,
Norrland ännu icke fått sitt landsarkiv, och Stockholms stads arkivväsen icke heller
är ordnat. Men redan den del av organisationen, som genomförts, betecknar, jämförd
med förhållandena före år 1899, ett nytt. ytterst omfattande verksamhetsområde
för riksarkivet och riksarkivarien. Enligt gällande instruktion för landsarkiven
stå dessa »under uppsikt och ledning av riksarkivarien, vilken äger övervaka tilllärnpningen
av denna instruktion samt meddela närmare anvisningar rörande landsarkivens
vard och förvaltning». Landsarkiven stå i följd härav i ständig kontakt
med riksarkivarien, som har att öva tillsyn över deras utveckling och skötsel, så
att den fortgår på bästa sätt och efter enhetliga linjer: de fyra landsarkiven samt
arkivdepån i Vis''^y skola av honom årligen inspekteras; och landsarkivärenden, vare
sig mera löpande celler mera extra ordinära, ingå i avsevärd utsträckning bland av
honom behandlade frågor. För att här blott angiva ett exempel på den senare
gruppen, så häradet insändande till landsarkiven av de förutvarande kronofogdearkiven,
som år 1918 blev en följd av kronofogdarnas indragning, inom samtliga landsarkiv
gjort aktuell frågan om kronofogdearkivens ordnande och om deras rationella
gallring, en fråga, som givetvis måste lösas enhetligt för hela materialet och därför
påkallat noggrann utredning.

Riksarkivariens verksamhet med de offentliga arkiven hos lokala förvaltningsmyndigheter
inskränker sig emellertid ingalunda till hans befattning med landsarkiven.
Redan kort efter landsarkivinstitutionens första begynnelse utfärdades den
31 december 1900 stadgan angående vissa offentliga arkviv, som för ett stort
antal av rikets arkiv meddelade allmänna föreskrifter rörande deras vård, ordnande
och tillgänglighål land*'', som tillika förordnade, att närmare bestämmelser rörande
stadgans tillämpning skulle efter riksarkivariens hörande meddelas, och som slutligen

Kiksarkivets
utveckling
till centralmyndighet

för rikets
arkivvasen.

Landsarkiv -organisationen
och
riksarkivariens
ställning
därtill.

Riksarkivarion
och
andra lokala
arkiv.

Arkivstadgan

År 1900.

Allmän»;;
grunder för
arkivs ordnande
och
föl-teckna
lida.

Förordningen
år 1906
om arkiv -inspektion.

B Kuiif/l. Maj:ts proposition'' A r 353.

bestämde, att fölteckningar över de nämnda arkiven skulle dels uppgöras enligt
planer Över vilka riksarkivarien yttrat sig, dels i ett exemplar insändas till riksarkivet.
1 anslutning härtill fastställde därefter Kungl. Maj:t, efter förslag av riksarkiv
arien, i kungörelse den 22 maj 1903 allmänna grunder för ordnande och förtecknande
av vissa offentliga arkiv, vilka grunder förklarades tillämpliga i fråga om
dels de arkivstadgan underkastade arkiven, dels åtskilliga andra. Samma dag, den
22 mai 1903, stadfästes även genom olika kungörelser planer till förteckningar över
vissa centrala ämbetsverks arkiv, över domkapitels arkiv, över rikets allmänna läroverks
arkiv och över kyrkoarkiv. Den 24 juli samma år följde motsvarande kungörelser
rörande förteckningar över dels länsstyrelsers arkiv, dels rådhusrätters och
magistraters arkiv. Jämlikt kungörelsen om de allmänna grunderna för arkivs ordnande
utfärdade vidare riksarkivarien den 22 juni 1903 närmare anvisningar i avseende
på tillämpningen av sagda kungörelse.

Genom nu berörda lagstiftning'' hade sålunda allmänna normer fastställts iöi
ordnande, vård och förtecknande av, bland annat, en del av de viktigare lokala förvaltningsmyndigheternas
arkiv. Men att denna lagstiftning också faktiskt blii tilllämpad
i enlighet med de givna normerna har alltmera lagts under riksarkivariens
överinseende. I den mån de här ifrågavarande arkivens äldre delar insänts till
landsarkiven, säger detta sig självt. Men det gäller även de »yngre» delar av dessa
arkiv »yngre» här ofta i stort sett avseende de sista hundra årens handlingai
— vilka kunna behållas hos respektive förvaltningsmyndigheter såsom för deras
göromål behövliga.

Till en början gällde riksarkivariens övervakande här närmast de föreskrivna
förteckning;! ro a, enär riksarkivet givetvis hatt att utöva kontrollen över både att
de insändas och att de inkomma i vederbörligt skick, något, som visst icke alltid
är fallet utan kunnat kräva upprepade framställningar eller anvisningar. Då dessa
förteckningar med vissa mellantider skola kompletteras nästa gång ar 1921
blir för övrigt kontrollen rörande desamma ett återkommande arbete. Gagnet åter
av att på detta sätt i en central forskningsanstalt, riksarkivet, föreligga och fullföljas
förteckningar över innehållet i de arkivstadgan underkastade arkiven läiei ej
behöva betonas.

Men riksarkivets och riksarkivariens befattning med och överinseende över nu
ifrågavarande grupper av lokala arkiv är numera icke begränsad härtill. I samband
med att den 12 oktober 1906 i riksarkivets dåvarande instruktion såsom första
moment i § 1 insattes föreskriften att »riksarkivet utgör den centrala myndigheten
för det offentliga arkivväsendet i riket», utfärdades nämligen sar lina dag en kungörelse
angående inspektion av vissa offentliga arkiv, som pa detta område äi av
synnerlig betydelse. Den ålägger riksarkivarien att själv eller genom någon av
honom därtill förordnad arkivarie utöva inspektion över - förutom vissa centrala
ämbetsverks arkiv, till vilka längre fram skall återkomma^ - hovrätternas, överståthållarämbetets,
länsstyrelsernas och domkapitlens arkiv samt sådana städers
arkiv, som genom särskilt medgivande äro befriade från skyldighet att till landsarkiven
överlämna sina äldre arkivalier. Till dessa arkiv hava senare kungörelser
av den 6 december 1907 och den 18 juni 191 b ytterligare lågt dels de
kyrkoarkiv, som frikallats från att till landsarkiv överlämna sina arkivalier, dels
länslantmäterikontorens arkiv. Då inspektionen skall avse »arkivlokalernas beskaffenhet,
arkivaliemas behandling och vård samt arkivaiieförteckningars förande

Katigt. Maj.ts proposition Kr 253■ !»

och kompletterande.''.-, har genom nämnda kungörelse riksarkivarieris överinseende
över de ifrågavarande arkiven utvidgats att omfatta mycket väsentliga delar av
deras förvaltning. Då därtill varje arkiv skall på detta sätt inspekteras minst en
gång under en tioårsperiod och de här ifrågavarande arkivens antal uppgår till 129,
framgår, vilken omfattande arbetsuppgift härmed blivit riksarkivet ålagd ''). Gjorda
erfarenheter hava för övrigt ådagalagt, att en effektiv arkivvård kan kräva tätare
inspektioner än en gång vart tionde år. Det svällande aktmaterialet har alltid eu
tendens att försvåra den lokala arkivvården, och tillämpningen av givna anvisningar
kan lätt bliva undanskjuten, om besöken blott ske vart tionde år.

Om den utveckling av riksarkivariens befattning med de lokala förvaltningsmyndigheternas
arkiv, för vilken nu i korthet redogjorts, kan det slutligen med full
visshet sägas, att den icke kommer att stanna vid nu berörda områden. Oen
kommer fastmera säkerligen att fortskrida i olika avseenden. Vissa frågor, soin
komma att härtill medverka, stå redan nu på dagordningen.

Ett sådant spörsmål är det synnerligen aktuella om gallring av arkivalier
från nu ifrågavarande myndigheter. Riksdagen har som- bekant särskilt intresserat
sig för frågan om arkivaliers gallring. Sedan Kungl. Maj:t den 5 juni 1909 med
anledning av särskilda, utav riksarkivarien gjorda framställningar utfärdat kungörelse
om utgallring av obehövliga handlingar hos centrala ämbetsverk och med dem
sidoordnade, i Stockholm befintliga statsmyndigheter, hemställde riksdagen på föranledande
av statsrevisorerna i skrivelse den 9 april 1910, att Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning om och i vad mån utgallring ur de centrala ämbetsverkens
och myndigheternas samt länsstyrelsernas arkiv av mindre värdefulla handlingar
kunde verkställas i vidsträcktare män än den i sagda kungörelse angivna samt därefter
vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda. Till de åtgärder
för utsträckt gallring ur de centrala verkens arkiv, vilka föranletts av denna
skrivelse, skall i annat sammanhang här nedan återkommas. I fråga om länsstyrelsernas
arkiv riktade sig uppmärksamheten, i enlighet med uttalanden av statsrevisorerna,
närmast på frågan om länsräkenskaperna med tillhörande verifikationer.
Sedan särskilda sakkunniga, bland dem riksarkivarien, under åren 1912—1916 haft
i uppdrag att verkställa utredning rörande frågan om sammanförande på lämpligaste
sätt av verifikationerna till dessa räkenskaper in. fl. därmed sammanhängande frågor,
avgåvo de sakkunniga år 1916 utlåtande och förslag i ämnet, avseende bland annat
även spörsmålet om utgallring efter vissa tidsperioder av sådana verifikationsband,
som icke behövde i all framtid bevaras m. m., och har detta förslag sedermera
genom remiss till olika myndigheter underkastats ytterligare utredning. Oberoende
härav har frågan om gallring av även andra handlingar i länsstyrelsernas arkiv
under den senaste tiden upptagits till behandling, i det att en av rikets länsstyrelser,
efter överläggning med riksarkivarien under en av dennes inspektionsresor,
inkommit med förslag i ämnet, vilket för närvarande är remitterat till riksarkivariens
utlåtande.

Fragan om gallring av länsstyrelsernas handlingar av både det eua och det
andra slaget är sålunda i hög grad aktuell. Såsom alla gallringsfrågor kräver den

0 3 hovrätter, 25 länsstyrelser (inklusive överståth&llaräinbetet), lika många länslantmäterikontor,
12 domkapitel, 8 stadsarkiv och 56 kyrkoarkiv, som frikallats från insändande av arki
valier till landsarkiven.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. / samt. 2in käft. (Nr 253.) 2

Gallring av
arkivalier.

Riksdagens
skrivelse
är 1910.

Föreskrifternas
utsträckande

till lokala
arkiv.

Ri ksarIn va ripris
tillsyn
över gallringsföreskrifternas

tillämpning.

10 Kungl.

emellertid noggrann beredning ur olika synpunkter, innan slutgiltiga bestämmelser
kunna utfärdas. Å ena sidan måste man gå till väga med varsamhet. Vad
som en gång definitivt förstörts, kan sedermera ej återställas. Erfarenheten från
forskningar, som riksarkivet haft att befrämja och vägleda, visar i flera fall, att
tidigare gallringar förstört material, som för en senare forskning skulle varit synnerligen
väsentligt. Förklaringen härtill torde vara dubbel. Dels växla samhällsspörsmålen,
så att vad en tid finner tämligen betydelselöst och lämpligt att gallra
för en annan tid med nya frågor kan befinnas vara av särskild vikt. Dels hava
gallringar tidigare ej sällan företrädesvis skett ur enbart det ämbetsverks synpunkt,
som handlagt handlingarna, och därigenom aktmaterial kommit att förstöras, som
visserligen för det ämbetsverket eller för dess vid en viss tid aktuella förvaltningsspörsmål
ansetts sakna vikt, men som för andra styrelsegrenar eller samhällsfrågor
kunna vara av betydelse. För att få till stånd väl avvägda gallringsbestämmelser
fordras därför omfattande kännedom både av samhällsspörsmålens växling under
olika historiska epoker och av förvaltningsgrenarnas inbördes uppdelning och sammanhang,
en kännedom, som knappast kan förvärvas utan sådan inblick i handlingar
från olika tider och verksamhetsområden, som göromålen i ett riksarkiv bidraga
att giva. Men en sådan kännedom utgör tillika en förutsättning för att gallringsföreskrifterna
må kunna bliva tillräckligt allsidiga och omfattande, ty endast
genom densamma ernås den överblick över hela materialet, som kan bedöma, i vad
mån en på ett håll befintlig handling utan olägenhet där kan utgallras, emedan
dess motsvarighet på ett annat håll blir bevarad. Redan frågan om gallringsbestämmelsers
slutgiltiga utfärdande kräver alltså av den arkivpersonal, som däröver
skall yttra sig, ett omsorgsfullt och allsidigt studium av handlingar från olika förvaltningsområden.
För att taga ett exempel: gallring av kronofogdarnas arkiv kan
vara beroende av motsvarande åtgärder i länsstyrelsearkiven vice versa; och luckor
i den ena serien föranleda bevarande av eljes utgallringsbara handlingar i den andra.

Ännu eu annan omständighet av vikt är härvid att beakta. Jämväl här gäller,
vad ovan yttrats angående de allmänna normerna för lokalarkivens skötsel, nämligen
att även tillämpningen av de bestämmelser, som kunna komma att utfärdas,
måste komma att medföra ytterligare arbete för riksarkivarien. I ovan berörda
instruktion av den 5 juni 1909 angående gallring av handlingar i de centrala ämbetsverken
är i § 5 föreskrivet att »riksarkivarien äger att i sammanhang med utövande
av den inspektionsrätt, som enligt meddelade särskilda bestämmelser tillkommer
honom, övervaka, att de i denna kungörelse givna föreskrifter iakttagas».
En motsvarande allmän föreskrift om hans skyldighet att tillse, det givna gallringsföreskrifter
tillämpas, ingår ock i riksarkivets senaste instruktion av den 10 december
1909. I samma mån som gallringsföreskrifter bliva utfärdade rörande de lokala
myndigheterna — länsstyrelser, domkapitel och andra — kommer alltså deras tilllämpning
att falla under riksarkivariens överinseende. Men det måste då erinras,
att ett dylikt övervakande icke kan bliva effektivt utan att göras noggrant och
ingående. För en ämbetsmyndighet, som har en mängd löpande förvaltningsgöromål
att sköta, komma så pass tidsödande och vid sidan av dess egentliga verksamhet
liggande göromål som arkivaliegallring, såsom erfarenheten visat, lätt att skjutas
i andra planet, och skall någon effektiv gallring komma till stånd, fordras icke
blott skriftliga föreskrifter utan i många fall ingående och upprepade muntliga anvisningar
både generellt och i detaljer. En inspektion, som skall till verklig effekt

11

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

vaka över gallringens fortgång, får därför bereda sig att taga tid på sig vid varje
inspektionsförrättning hos varje särskild myndighet.

Ett annat på dagordningen stående spörsmål, som kommer att utvidga riks- utsträckning
arkivets arbetsbörda i vad angår de lokala förvaltningsarkiven, är frågan om ut- av arkivstad.
sträckning av tillämplighetsområdet för arkivstadgan av den 31 december 1900. ”^heScm/-Såsom ovan antytts, blevo nämligen från densamma vid dess tillkomst undantagna
åtskilliga myndigheters och inrättningars arkiv, detta både i huvudstaden och i landsorten
l). Anledningarna härtill voro av skiftande slag. 1 vissa fall anfördes, att
svårigheter förelågo för åtskiljande av vad i arkiven vore av offentlig och enskild
natur; i andra, att otillfredsställande lokalförhållanden omöjliggjorde stadgans tilllämpning;
i åter andra, att en gräns först måste uppdragas mellan egentliga arkivhandlingar
och de för dagligt bruk ständigt behövliga. Likaledes hänvisades till
omöjligheten för vederbörande arkivvårdare på grund av övriga ämbetsgöromål att
uppfylla stadgans bestämmelser, på handlingarnas antagna betydelselöshet för forskningen
o. s. v. Överhuvud befann man sig då ännu på ett förberedande och i viss
mån trevande stadium. Men det erkändes redan då, att bland de undantagna arkiven
funnos sådana, som förvarade handlingar av synnerlig vikt, och det lider intet
tvivel, att även beträffande dessa tidigare undantagna arkiv föreskrifter rörande betryggande
arkivvård komma att påkallas och att kräva medverkan från centralledningen
för rikets arkivväsen.

En mycket betydande grupp bland de arkiv, om vilket detta gäller, är givet- Kommunala
vis de år 1900 även undantagna arkiven hos »kommunala myndigheter i allmänhet», myndigheters
Frågan om dylika arkiv har som bekant under senare tid varit föremål för behand- “ '' ■
ling hos riksdagen, som i skrivelse den 29 april 1916 hemställt, att Kungl. Maj:t Riksdagen*
täcktes dels på lämpligt sätt fästa vederbörande kommuners uppmärksamhet på skrivelse
angelägenheten av att kommunala arkivalier bliva på ett betryggande sätt ordnade år 191 *>■
och förvarade, dels ock vidtaga åtgärder i syfte att kommunala revisorer tydligen
åläggas tillse, att kommuners arkivalier äro på ett betryggande sätt ordnade och
förvarade samt att i revisionsberättelsen över denna granskning avgiva utlåtande
till stämman och föreslå behövliga åtgärder. Skrivelsen har sedan dess varit föremål
för remiss till Konungens befallningshavande i rikets län, vilka i vissa fall inhämtat
yttranden frän olika kommunala myndigheter, och har därefter nyligen inkommit
till riksarkivarien för avgivande av utlåtande. Frågan är alltså under ut *)

Stadgans promulgationsbestäminelse inledes på följande sätt: »Denna stadga, som träder
i kraft den 1 januari 1903, eger tillämpning å alla arkiv, som enligt tryckfrihetsförordningen skola
hållas för allmänheten tillgängliga, med undantag af de till följande myndigheter och inrättningar
hörande, nemligen: Kongl. Maj:ts kansli samt Landt- och Sjöförsvarsdepartementens kommandoexpeditioner,
Riksdagens verk, rikets hofrätter, allmänna underdomstolarna på landet, häradshöldingarne,
Kongl. Maj:ts beskickningar till främmande mugter och de förenade rikenas konsulat.
Arméförvaltningen, generalstaben, fortifikationen, härens icke garnisonerade truppförband, Marinförvaltningen,
Loisstyrelsen, flotlans stab och stationer, sjökarteverket, lotsverket, kronobetjening^),
häradsskrifvarnc, post- och telegrafverkens lokalförvaltningar, provinsialläkarestaten, länsveterinärerne,
kammararkivet, grufkartekontoret, tullverkets lokalförvaltningar, skeppsmätningstjenstemännen,
Statistiska centralbyrån, Patent- och registreringsverket, riks- och landsarkiven, Kongl. biblioteket,
universitetsbiblioteken, untiqvurisk-topografiska arkivet, Rikels generallandtmäterikontor och
allmänna kartverk, samt kommunala myndigheter i allmänhet ■>

Arkivarie!*
rörande folkundervisnin£en* -

Riksarkivets
ställning till
centrala
verks arkiv.

Arkivstadgans
betydelse
för de
centrala arkiven.

Riksdagens
skrivelse År
1901 om de
centrala verkens
arkiv.

12 Kungl. Majds proposition Nr 25U.

redning; och det lärer kunna förutsättas, att, såsom i dera av de avgivna yttrandena
uttalas, en tillfredsställande lösning av densamma kommer att kräva medverkan
från den sakkunskap, som förefinnes hos rikets arkivväsen. Aven här erfordras
exempelvis planer för enhetliga förteckningar, anvisningar rörande lokalanordningar,
eventuellt bestämmelser angående gallring samt sakkunnig tillsyn.

I sammanhang härmed kan jämväl erinras om de önskemål rörande åtgärder
för uppsökande, tillvaratagande och skyddande av befintlig material till den svenska
folkundervisningens historia, vilka uttalats av de i dagarna avslutade sommarkurserna
i Uppsala, och vilka, i vad de avse lokala arkivalier rörande folkskolorna, i
vissa avseenden beröra frågan om kommunala arkivaliers vård.

Om det sålunda av ovanstående framgår, att landsarkivinstitutionens införande
och övriga åtgärder under de två senaste decennierna för förbättrad vård av
de lokala myndigheternas arkiv tillfört och alltjämt tillföra riksarkivarien växande
arbetsuppgifter av mycket omfattande och krävande art, så är detta dock blott ett
av de båda huvudområden, med vilka riksarkivets utveckling till en centralmyndighet
för arkivväsendet i riket ökat dess tidigare verksamhetsfält. Det andra avser
riksarkivets förändrade ställning till de centrala ämbetsverkens och övriga i huvudstaden
befintliga statsmyndigheters arkiv.

En viss begynnelse härtill hade redan före sekelslutet framträtt genom det
överlämnande till riksarkivet av arkivalier från vissa trångbodda ämbetsverk, som
förut något berörts. För arkivalierna medförde detta fördelen av bättre vård och
ökat tillgänglighållande; i åtskilliga fall, där vid överlämnandet icke någon säkerhet
kunde givas, att de överlämnade handlingarna utgjorde allt till eu viss serie hörande
utan de fastmer endast voro delar därav — och detta var särskilt fallet vid aceessioner
från kammararkivet - - framträdde emellertid vid handlingarnas ordnande svårigheter,
som i vissa fall ännu icke äro övervunna.

Ett mera betydande steg till förbättrad vård av de centrala ämbetsverkens
arkiv togs däremot genom arkivstadgan den 31 december 1900, som, såsom ovan
erinrats, föreskrev upprättandet och insändande till riksarkivet av efter rationell
grund upplagda förteckningar iiver en mängd arkiv, varibland även vissa av de
centrala verkens arkiv föllo. Stadgan hade alltså beträffande dessa arkiv och i
fråga om riksarkivariens verksamhet med avseende på dem samma betydelse som
den ovan berörda beträffande vissa lokala arkiv. Emellertid undantogos, såsom
redan berörts, vid stadgans utfärdande från dess tillämpning åtskilliga av de centrala
verkens arkiv, vilka sålunda med hänsyn till ordnande och förtecknande stå
fria från dess föreskrifter. 1900 års reform i detta hänseende omfattar alltså blott
en del av området.

Aret efter stadgans utfärdande medförde emellertid ett ännu betydelsefullare
steg till främjande av de centrala arkivens vård. Det togs genom riksdagens bekanta
skrivelse don 29 maj 1901, vari hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes låta
genom sakkunniga personer snarast möjligt föranstalta en undersökning av de i
huvudstaden befintliga centrala ämbetsverkens arkiv i syfte att få en utredning såväl
rörande beskaffenheten, omfånget och förvaringssättet av deras arkivalier som
ock angående möjligheten och lämpligheten av att förena de äldre delarna av nämnda
arkiv med riksarkivet under gemensam styrelse, och att, i den mån en dylik förening
skulle befinnas möjlig och lämplig, Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder,,
som vore ägnade att förbereda och främja densamma. Undersökningen anförtroddes

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253. 13

åt riksarkivarie» och verkställdes under åren 1901 —1902. Den omfattade trettio
av de centrala ämbetsverken och bragte för första gången till stånd en allmännare
översikt över deras arkiv och dessas beskaffenhet i olika avseenden. Det framgick,
att ett flertal av verken hade betydande och värdefulla arkiv, ofta av ganska hög
ålder, men att lokalförhållandena i regel voro mycket otillfredsställande och i följd
därav det allmänna arkivtillståndet starkt i behov av förbättring. För ernående av
en sådan var det tydligt, att blott två utvägar vore möjliga: den ena att förse varje
ämbetsverk med tillräckligt rymlig lokal för dess arkiv, beräknad även för framtida
tillväxt och för forskningar däri. samt tillika bereda det arkivaliskt utbildad sakkunnig
vård: det andra att samla de äldre, för den dagliga förvaltningen mindre behövliga
delarna av ämbetsverksarkiven i en med riksarkivet förenad central arkivdepå.

Att den senare utvägen befanns vara den mest rationella och eftersträvansvärda
torde icke behöva någon motivering. Den bjöd garantien för att arkivalierna
.skulle bliva förvarade i arkivmässiga lokaler, bliva rationellt ordnade och förtecknade,
för framtiden erhålla ständigt sakkunnig vård och i vidgad utsträckning
kunna hållas tillgängliga för forskningar och utredningar. Själva centraliseringen
komme därjämte att underlätta varje undersökning i desamma, eftersom de gamla
riksarkivserierna, d. v. s. det kungl. kansliets handlingar, och ämbetsverksarkiven i
många fall komplettera varandra, och deras samlande inom samma forskningsanstalt
sålunda bespara den undersökande mödan att söka sitt forskningsmaterial på en
mängd olika håll Iriksarkivet slog ock in på denna väg och har sedan dess alltjämt
verkat för att sammanföra de ifrågavarande äldre delarna av ämbetsverksarkiven
till eu med riksarkivet förenad arkivdepå. 1 åtskilliga fall har strävandet
kunnat genomföras. Kommerskollegiets äldre arkiv, som även inbegriper det gamla
bergskollegiets och ett flertal andra inom näringslivet verkande institutioners arkiv,
och som för den svenska handelns, industriens och arbetets historia innehåller ett
ytterst betydelsefullt material, bär efterhand överflyttats till riksarkivet, där dess
serier omfatta närmare 13,000 volymer. Från Svea hovrätt hava dels deponerats,
dels överlämnats dess för den svenska rättsutvecklingens historia viktiga arkivalier
till och med i .stort sett år 1850, utgörande sammanlagt över 9,200 volymer. Statskontoret
har bidragit med något över 4,000 volymer, riksgäldskontoret med över
3,100, och riksdagen med över 1,300. Från olika myndigheter inom flottan hava
överlämnats inemot 3,500 och från medicinalstyrelsen över 2,700, från kammarrätten
över 000. Det behöver icke framhållas, hurusom dessa synnerligen omfattande
accessioner medfört ökade arbetsuppgifter för riksarkivet med hänsyn till de
ifrågavarande samlingarnas ordnande och förtecknande. I vissa fall är detta arbete
i huvudsak avslutat; i andra pågår det alltjämt. I samband med ordnandet av
kommerskollegiums, bergskollegiums samt tillhörande institutioners arkiv hava utförliga
redogörelser utarbetats och i Meddelanden frän Svenska Riksarkivet publicerats
över dessa ämbetsverks organisation, personal och arkivförhållanden. (Bergskollegium
och bergslagsstaterna 1637—1857 samt Kommerskollegium och riksens
ständers manufakturkontor samt konsulsstaten, 1—3). Överhuvud föregås numera
varje ordnande av ett ämbetsverks arkiv av ingående undersökningar av dess verksamhetsområde
och arbetsformer under tidigare skeden, enär endast därigenom tillfredsställande
resultat av ordnandearbetena kunna vinnas. Vad Svea hovrätts arkivbeträffar,
pågåi- som bekant för närvarande med stöd av särskilt anslag en detaljregistrering
av dess för rättsvetenskapen synnerligen viktiga domar under 1600-talet.

Överlämnande
till riksarkivet
av vissa
centrala
verks äldre
arkiv.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Ifrågasätta

ytterligare

Overflyttnin

Riksarkivet?
biträde vid
arkivordnande.

För befrämjande av vården av de arkivalier, som till riksarkivet överlämnats
från centrala ämbetsverk, blev av 1908 års riksdag beviljat anslag för avlöning
under år 1909 av en extra arkivarie i riksarkivet. Vid den år 1909 beslutade nya
löneregleringen för riksarkivet blev därpå dennes befattning såsom en förste-arkivariebefattning
upptagen på ordinarie stat: och i samband därmed i riksarkivet en särskild
avdelning (sektion), den fjärde, upprättad för arkiv från de centrala ämbetsverken.

De nu berörda överflyttningarna till riksarkivet skulle blivit ännu mera omfattande,
därest icke riksarkivets numera genom dem starkt begränsade utrymme
förhindrat detsamma att för närvarande från ämbetsverken mottaga mera omfattande
accessioner. Eljes hava både från kammarrätten, statskontoret och generaltullstyrelsen
önskemål upprepade gånger uttalats om överflyttningar av arkivalier till
riksarkivet utan att dock kunna villfaras. Aven andra ämbetsverks arkiv hava sådana
lokalförhållanden, att dylika överflyttningar vore högeligen önskliga.

Att sådana icke ägt rum utan ämbetsverk behållit sina arkivalier under
egen förvaltning, medför emellertid icke, att riksarkivet skulle vara befriat från
att ägna uppmärksamhet åt deras vård. Planer måste uppgöras till de av arkivstadgan
fordrade förteckningarna, dessas utförande kontrolleras och även annorledes
arkivstadgans tillämpning övervakas. I åtskilliga fall hava ämbetsverk eller andra
statsmyndigheter påkallat biträde av riksarkivets personal för ordnande av sina
arkiv. Den andre arkivarie, som i riksarkivet för närvarande är sysselsatt med
ordnande av de serier av flottans arkiv, som dit överflyttats, har samtidigt uppdrag
av flottans myndigheter att ordna de i dess eget arkiv behållna arkivalierna. För
att möjliggöra ett rationellt ordnande av de rikhaltiga, för vår inre historia ytterst
betydelsefulla kamerala handlingar, som bilda grundstommen i kammararkivet, men
av vilka vissa partier därifrån avsöndrats till riksarkivet och andra arkiv, har
sedan flera år en av riksarkivets förste arkivarie]’ varit sysselsatt med utarbetande
av en utredning angående den svenska fogdeförvaltningen under nyare tiden fram
till år 1630. På begäran av utrikesdepartementet, vars arkivalier under krigsåren
varit stadda under utomordentlig stark tillväxt och av ämbetsverkets ordinarie personal
icke utan svårigheter kunnat hållas i det skick, som påkallades av göromålens
skyndsamma handläggande, har en annan av riksarkivets förste arkivarie!-sedan hösten 1917 under olika perioder enligt Kungl. Maj:ts beslut haft förordnande
att biträda vid ordnande av utrikesdepartementets arkiv. Arbeten inom
riksarkivets egna samlingar hava visserligen genom dylika uppdrag måst bliva uppskjutna,
men detta har ansetts kunna uppvägas genom dels det underlättande av
arkivaliernas användning i rikets tjänst, som därigenom möjliggjorts, dels de ökade
utsikter, riksarkivet erhållit att vid handlingarnas framtida överflyttande till riksarkivet
mottaga dem i mera välordnat skick än eljes. Över huvud gäller på detta
område som på så många andra, att förebyggande åtgärder, vidtagna i tid, i längden
äro i hög grad arbetsbesparande. I detta sammanhang torde även böra erinras om

det uppdrag att såsom sakkunnig medverka vid beredande av frågan

om ordnande

av de under kammarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet,
som sedan våren 1917 ålegat riksarkivarien, och som väsentligen tagit
hans tid i anspråk. Det kan förutsättas, att dessa spörsmål om förbättrad vård
för nu ifrågavarande arkiv även framdeles komma att avsevärt öka arbetsuppgifterna
för riksarkivet.

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Lika litet som i fråga om de lokala arkiven inskränka sig emellertid riksarkivariens
åligganden beträffande de centrala till nu berörda områden. Aven här
tillkomma inspektionen och gallringen. Med hänsyn till inspektionen kan hänvisas
till vad ovan är sagt angående densammas omfattning och betydelse i fråga om de
lokala arkiven. Framhållas bör emellertid, att medan i arkivstadgan av år 1900,
såsom redan förut erinrats, åtskilliga centrala arkiv äro undantagna från dess tilllämpning,
har inspektionsförordningen av år 1906 mycket vidsträcktare räckvidd och
gäller, med undantag för blott ett par militära arkiv, samtliga centrala ämbetsverks
och med dem sidoordnade, i Stockholm befintliga statsmyndigheters arkiv. Riksarkivarien
har alltså skyldighet att i fråga om alla dessa övervaka både arkivlokalernas
beskaffenhet och arkivaliernas behandling och vård samt förteckningarnas
förande och kompletterande, ett åliggande, som för att tillfredsställande fullgöras
fördrar ingående inträngande i respektive arkivs tillstånd.

I huvudsak samma grupp av myndigheter, nämligen »centrala ämbetsverk
och med dem sidoordnade, i Stockholm befintliga statsmyndigheter», gäller även den
likaledes förut omnämnda kungörelsen den 5 juni 1909 angående åtgärder för utgallring
av obehövliga handlingar och, i följd härav, jämväl föreskrifterna att riksarkivarien
vid sina inspektioner äger att övervaka gallringsbestämmelsernas tillämpning.
Nödvändigheten att ett dylikt övervakande sker med omsorg och ej för sällan
torde ovan tillräckligt hava belysts. Någon annan utväg lärer icke föreligga, om
på området en enhetlig praxis skall kunna upparbetas med noggrant iakttagande
av alla de specialbestämmelser om gallringsbara arkivaliegrupper, som nu föreligga
och framdeles komma att utfärdas.

Här bör jämväl erinras om att i fråga om flera av de centrala verken redan
mera omfattande och längre gående gallringsföreskrifter hunnit utfärdas än de i
1909 års förordning givna, lien ovanberörda riksdagsskrivelsen den 9 april 1910
angående önskvärdheten av mera utsträckt gallring har nämligen, efter ingående
utredningar, för vilka riksarkivets personal tagits i anspråk, numera länt till åtskilliga
specialförfattningar på området. Den 12 april 1912 stadfäste sålunda Kungl.
Maj:t ett förslag om gallring ur riksgäldskontorets till riksarkivet överlämnade äldre
arkivalier, och den 24 maj samma år godkändes föreslagna bestämmelser angående
gallring ur arméförvaltningens arkiv. Den 12 september 1913 blev vidare beslut
fattat om utgallring enligt vissa grunder av räkenskapsverifikationer och dylikt
ur marinförvaltningens och lotsstyrelsens arkiv. Den 14 maj 1915 följde bestämmelser
angående utgallring av handlingar ur generalpoststyrelsens, telegrafstyrelsens,
järnvägsstyrelsens, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt medicinalstyrelsens
arkiv. Under det sistiörflutna året, 1918, har slutligen ytterligare ett antal specialförordningar
angående gallring ur ämbetsverks arkiv blivit fastställda, nämligen den 15
februari för hovrätternas arkiv, och den 5 april i olika författningar för arkivalier
tillhörande kammarkollegium, kommerskollegium, kammarrätten, postsparbanken och
tullverket. Bestämmelserna föreskriva i åtskilliga fall gallring av olika arkivaliegrupper
vid växlande tidsperioder: efter ett år, fem år, tio år, femton år, trettio
ar o. s. v. Det är givet, att ett övervakande av dylika bestämmelsers effektiva
tillämpning kräver en tillsyn, som återkommer utan allt för långa mellanrum.

Ännu ett par omständigheter äro slutligen att taga i beaktande i fråga om
riksarkivariens åligganden med hänsyn till de centrala statsmyndigheternas arkivvård.
Den ena att, som bekant, kretsen av centrala verk eller med dem sidoordnade myn -

Inspektion
av centrala
arkiv.

(vältring
av centrala
arkiv.

Specialförfattningar

på området.

De centrala
arki verte
tillvävt.

Kommittéers
och kommissioners
arkiv.

Utvecklingen
belyst av
statistiska
siffror.

16 Kunf/I. Maj:ts proposition Nr 25;!.

digheter alltjämt vidgas. Men ju flera institutionerna bliva och ju större deras
arkiv, dess flera måste också inspektionerna bliva, och dess mer tid komma de att
taga. Den andra omständighet, som här är att beakta, är, att till dessa centralverk
eller likartade myndigheter ock kommer en rad andra institutioner, som visserligen
i egentlig mening kunna räknas till nämnda grupp men dock fungera såsom
beredande eller förvaltande statsorgan och därvid giva upphov till arkivalier, vilka
ock måste omhändertagas samt efter sin art förvaras eller gallras. Jag syftar på
kommittéers och kommissioners arkivalier. Det har, såsom ovan framhållits, sedan
gammalt tillhört riksarkivariens ämbetsåligganden att utöva kontroll över att handlingar
från kommittéer eller från andra för särskilda uppdrag förordnade personers
verksamhet bliva till riksarkivet överlämnade. Sedan Kungl. Maj:t på riksarkivariens
hemställan den 29 september 1916 förordna!, att i regel dylika handlingar
skola inom tre månader, efter det vederbörande kommitté eller beredning
avslutat sitt arbete, av densamma överlämnas till riksarkivet, har det ock blivit
möjligare än förut att övervaka accessionens fullgörande. Kommittéväsendets starka
utveckling under senare decennier har här självfallet väsentligt ökat både arkivaliernas
omfattning och arbetet med deras vård. I all synnerhet kommer detta
att göra sig gällande i samband med avvecklingen av kristidskommissionerna, vilka
som bekant haft att fullgöra en statlig verksamhet av utomordentlig omfattning.
Riksarkivarien har redan haft åtskilligt att syssla med överläggningar angående
kommissionernas arkivalier. Det är tydligt, att, dessa kunna indelas i tre grupper:
handlingar, som omedelbart kunna utgallras, handlingar, som av redovisningsskäl
måste bevaras under preskriptionstiden, och handlingar av bestående värde. Efter
kommissionernas upplösning lär det icke bliva möjligt att till någon annan myndighet
än riksarkivet överlämna befattningen med att dessa olika grupper bliva omhändertagna
och på vederbörligt sätt behandlade var efter sin natur.

Det ovan sagda torde kunna giva en föreställning om den ytterst betydande
utveckling riksarkivets arbetsuppgifter undergått under de sista tjugo åren. Stor
redan i fråga om dess gamla kärna, det kungl. kansliets arkivdepå med därmed
förenade forskningsanstalt, har denna utveckling därutöver tillfört detsamma två
nya huvudområden, å ena sidan ledningen av landsarkivinstitutionen och av övriga
åtgärder för en rationell arkivvård av de lokala förvaltningsgrenarnas arkivalier, å andra
sidan övertagandet av åtskilliga centrala ämbetsverks eller liknande institutioners
äldre arkiv och överinseendet över de centrala verkens arkivvård överhuvud. I viss
mån gör sig denna utveckling även märkbar genom statistiska siffror av samma
art som de ovan för perioden 1894—1898 anförda. Den sist förflutna femårsperioden,
åren 1914—1918, företer nämligen i dessa hänseenden följande siffror.
Antalet forskare utgjorde sammanlagt 2,864 d. v. s. ett medeltal för år av 573 eller
eu ökning sedan den förstnämnda perioden av 65 procent; de senaste krigsåren
förete för övrigt något lägre siffror än vissa föregående, något, som säkerligen
berott på ekonomiska svårigheter för forskare att under dessa år vistas i huvudstaden.
Forskningsbesöken hade stegrats till 44,346, d. v. s. ett årligt medeltal av
8,869 eller en ökning av 36 procent. Framtagna volymer hava från år 1907, det
första år statistik finnes, ökats från omkring 8,000 till inemot 14,000 år 1918 eller
med närmare 75 procent. Om ordinarie leveranser till riksarkivet är förut talat:
ökningen var i fråga om dem 44 procent. De extra ordinarie leveranserna ha
stegrats från ett årligt medeltal av 1.000 volymer under den förra perioden till

17

Kung/. Maj:ts proposition Nr 253.

1,935 under den senare, d. v. s. med 93 procent. Då emellertid en avsevärd del av
accessionerna från de centrala ämbetsverken skett icke under form av leveranser
utan såsom depositioner, ger denna ökning icke någon riktig föreställning om den
tillväxt riksarkivets samlingar vunnit från andra institutioner än Kungl. Maj:ts
kansli. Antalet lån till ämbetsmyndigheter utom riksarkivet har vuxit från ett årligt
medeltal av 446 under den tidigare perioden till ett årligt medeltal av 1,421
under den senare d. v. s. med icke mindre än 218 procent. En liknande stegring
utvisar antalet utgående skrivelser, som för den senare perioden har att uppvisa ett
årligt medeltal av 368, vilket betyder en stegring av 201 procent. Ännu högre är
stegringen av ingående skrivelser, vilkas antal under den senare perioden uppgår
till ett årligt medeltal av 567 eller en stegring mot medeltalet under den förra
perioden av 388 procent. Vad slutligen angår samlingarna i deras helhet, kunna de
nu beräknas upptaga omkring 16,900 längdmeter, vilket mot deras omfattning år
1898 kan beräknas innebära en stegring av över 76 procent.

Flertalet av nu anförda siffror — antalet forskare, forskningsbesök och framtagna
volymer, siffrorna angående leveranser samt angående samlingarnas omfattning
i deras helhet — beröra, såsom synes, egentligen endast riksarkivet såsom arkivdepå
och forskningsanstalt. Även på dessa områden beteckna de emellertid en
mycket betydande stegring i verksamheten, som i regel åtskilligt överträffar 50
procent och stundom är vida högre. Något uttryck för riksarkivets utveckling till
centralanstalt för arkivväsendet i riket lämna de däremot icke. Däremot kan givetvis
ett sådant uttryck spåras i siffrorna för in- och utgående skrivelser, och dessa
förete ock den starkaste stegringen. Om ett flertal betydande arbetsuppgifter på området
lämna siffrorna emellertid självfallet ingen föreställning, såsom beträffande
inspektionerna, utredningarna, utarbetandet av gallringsbestämmelser o. s. v.

Riksarkivarien meddelar vidare, hurusom den berörda utvecklingen
delvis ock fått uttryck i riksarkivets senaste instruktion av den 10
december 1909 med däri sedermera tillkomna förändringar.

Sålunda lyda §§1,2 och 4 i densamma numera:

§ 1.

Riksarkivets uppgift är att vara dels den centrala myndigheten för det
offentliga arkivväsendet i Sverige, dels ock en depå för handlingar från Kungl.
Maj:ts kansli, för vissa andra offentliga arkiv samt för äldre och yngre samlingar
av arkivalier.

8 2.

Det offentliga arkivväsendet omfattar, förutom själva riksarkivet, landsarkiven
och med dem jämförliga större eller smärre arkivdepåer ävensom andra centrala
och lokala arkiv, i den mån de ställts under riksarkivariens inseende.

§ 4.

Riksarkivarien är chef för det offentliga arkivväsendet; han är därjämte
Kungl. Maj:t ansvarig för riksarkivets samt landsarkivens och med dem jämförliga
arkivdepåers noggranna vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. L sand. 210 käft. (Nr 253.) 3

Riksarkivets
senaste
instruktion
om dess nya
uppgifter.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253-

Närmare utstakas dessa riksarkivariens åligganden såsom chef för
det. offentliga arkivväsendet i §§ 5—7 på följande sätt:

§ 5-

Riksarkivarien såsom chef för det offentliga arkivväsendet åligger att följa
detsammas utveckling i Sverige och sådana främmande länder, som härvid kunna
komma i betraktande, samt att utöva inseende över a) själva riksarkivet, b) landsarkiven
och med dem jämförliga större eller smärre arkivdepåer ävensom c) övriga
arkiv, om vilka bestämmelser i sådant avseende givits eller kunna komma att
givas.

§ 6.

Beträffande landsarkiven och med dem jämförliga större eller smärre arkivdepåer
gäller, utom vad i denna instruktion sägs, vad därom är eller kan varda
särskilt stadgat.

§ 7.

Såsom chef för det offentliga arkivväsendet åligger det riksarkivarien i övrigt:

a) att i allmänhet söka främja detsammas tidsenliga organisation och utveckling
samt inkomma med de underdåniga framställningar, som kunna finnas
härför erforderliga;

b) att inspektera centrala och lokala arkiv i enlighet med därom utfärdade
särskilda föreskrifter;

c) att meddela närmare anvisningar i fråga om vården av de centrala och
lokala arkiv, som äro ställda under riksarkivariens inseende;

d) att övervaka tillämpningen av den nådiga stadgan angående vissa offentliga
arkiv den 31 december 1900, de den 22 maj 1903 fastställda allmänna
grunderna för ordnande och förtecknande av vissa offentliga arkiv samt de samma
år fastställda särskilda planerna för åtskilliga arkivs ordnande;

e) att yttra sig i frågor om arkivaliers gallring och tillse, att därom givna
föreskrifter tillämpas;

f) att, där icke särskilda bestämmelser lägga hinder i vägen, besluta om
överflyttning ej mindre från riksarkivet till landsarkiv eller därmed jämförlig arkivdepå
av sådana handlingar, som rätteligen tillhöra det senare arkivets serier, än
även från landsarkiv eller dylik arkivdepå till riksarkivet av sådana landsarkivets
eller arkivdepäns handlingar, som tillhöra riksarkivets serier; samt

g) att i årsberättelse för riksarkivet även redogöra för det offentliga arkivväsendet
och de förändringar, som under det senast förflutna kalenderåret försiggått
med detsamma.

Först härefter följa i instruktionen de bestämmelser angående riksarkivet
såsom arkivdepå, som tidigare utgjorde instruktionens enda innehåll och till vilka
ovan hänvisats.

På blivande arbetsuppgifter pekar vidare riksarkivarien, då han
yttrar:

19

Kungl. Majis proposition Nr 253.

Det måste för övrigt framhållas, att vad ovan refererats angående riksarkivets
och riksarkivariens nuvarande arbetsuppgifter visserligen icke uttömt
dessas innehåll. Åtskilliga andra frågor av vikt kunde anföras. Vissa viktiga
lokalfrågor rörande arkiven äro exempelvis påträngande och kräva med all visshet
under den närmaste tiden betydande arbete. Ett gammalt önskemål är jämväl utgivandet
av en systematisk översikt över de svenska offentliga arkivens huvudinnehåll;
ett sådant arbete skulle för varje forskare bliva till synnerligt gagn.
Betydande förarbeten föreligga, men tid till deras närmare bearbetning låter sig
icke erhålla i ett ämbetsverk, som är fullt upptaget av löpande göromål. Det vore
likaledes önskvärt, om man i vårt land, likasom redan skett i åtskilliga andra,
kunde åstadkomma en inventarisering av från arkivväsendet fristående arkiv; enskilda
uppslag visa, att på det området ytterst intressanta fynd stå att göra. De
systematiska undersökningar i främmande länders arkiv angående källor till Sveriges
historia, som i någon mån finnas påbörjade, borde jämväl fortsättas och fullföljas.
Betydelsefulla uppgifter föreligga alltså på alla håll.

Riksarkivarien övergår därefter till frågan om riksarkivets arbetskrafter
och yttrar härom:

Frågar man sig då, vilken förändring riksarkivets arbetskrafter under de
berörda tjugo åren undergått för att möta de stegrade arbetsuppgifterna, så blir
svaret följande. Sedan, såsom redan ovan berörts, år 1908 anslag beviljats för en
extra ordinarie arkivarie för vård särskilt av de från centrala verk överlämnade
arkiven, blev dennes plats genom 1909 års lönereglering uppförd på ordinarie stat
och likasom övriga arkivariebefattningar benämnd förste arkivariebefattning. Någon
förändring i lönegrad innebar dock icke detta; befattningarna tillhörde fortfarande
andra lönegraden. Samtidigt, år 1909, inrättades även en ny första-gradstjänst,
registratorsbefattningen, för skötseln av den dagliga expeditionen. Vid 1913 års riksdag
beviljades anslag till två fästa kvinnliga skrivbiträden, dock mot nedsättning i
anslaget till amanuenser m. m., och vid 1918 års riksdag till en ny första gradens
tjänst (andre arkivarie-befattning). Slutligen har förhöjning åren 1908, 1909 och
1919 beviljats i anslaget till amanuenser, vikariatsersättning m. m., varvid år 1919
beloppet beräknats utgå till sju dylika amanuenser, därav en för medeltidsavdelningen.
För närvarande tjänstgöra i riksarkivet sju amanuenser unberäknat den sistnämnde),
av vilka emellertid två, för övrigt synnerligen väl meriterade krafter, hava sin
huvudsakliga verksamhet på annat håll och endast kunnat förmås åtaga sig en
mycket begränsad tjänstgöring. En av de sju är filosofie doktor och en juris
doktor. Eu jämförelse med förhållandet är 1898 visar alltså, att svårigheterna att
förmå högt kvalificerade arbetskrafter till tjänstgöring i riksarkivet äro större
nu än då.

I den mån dessa förändringar i avseende på arbetskrafter innebära en ökning
av desamma, har, såsom synes, denna företrädesvis gällt riksarkivet såsom arkivdepå
och forskningsanstalt. Uppenbarligen gäller detta de båda första-gradstjänsterna,
vilkas arbetsuppgifter så gott som uteslutande falla inom den gamla ramen för riksarkivets
verksamhet, och vilkas tillkomst fullt ut betingas av den redan inom denna
ram inträdda arbetsökningen. Men detsamma kan även väsentligen sägas vara
fallet med den år 1908—1909 tillkomna andra-gradstjänsten. Ty visserligen avse befattningens
ämbetsgöromål företrädesvis forna arkiv från centrala ämbetsverk, men

Ytterligare

arbetsupp gifter.

Tillökning i
arbetskrafter
sedan årlö98

Behov av
ökade arbetskrafter.

Väl kvalificerade
krafter
nödiga.

20 Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 253.

dessa sedan de blivit överflyttade till riksarkivet, i vars samlingar de alltså ingå
och vari de hava utgjort en så väsentlig tillökning, att dess skötsel fullt ut krävde
en ny arbetskraft. För hela den ytterst betydande ökning i arbetsuppgifter, soin
åtföljt riksarkivets utveckling till central myndighet för det offentliga arkivväsendet
i Sverige, har det däremot hittills icke erhållit några nya arbetskrafter.

Att en förändring häruti är av nöden, lärer icke behöva mycken motivering.
De arbetskrafter, som år 1898 voro fullt behövliga för skötandet av riksarkivet som
arkivdepå — riksarkivariens för verkets ledning i dess helhet i olika hänseenden
och andra-gradstjänstemännens för ledning av specialuppgifterna inom de olika avdelningarna
(sektionerna) — kunna icke uttänjas, så att de numera räcka till både
för arkivdepån, som redan den ständigt ser sin omfattning och sina göromål växa,
och för hela det nytillkomna, också alltjämt tillväxande arkivväsendet utanför densamma.
Detta förhållande ändras givetvis icke därav, att instruktionens § 9 berättigar
riksarkivarien att vid behandling av frågor rörande det offentliga arkivväsendet
påkalla biträde av förste arkivarierna samt övriga tjänstemän i riksarkivet,
ty dessa äro redan därförutan fullt sysselsatta.

Tillökning i arbetskrafter är sålunda oundgängligen nödvändig. Av det föregående
framgår ävenledes för vilka ändamål. Redan arkivdepäns ständiga tillväxt
motiverar den. Men framför allt kräves den för uppgifter, beroende på riksarkivets
nya ställning såsom centralt ämbetsverk med arbetsfält och funktioner runt om i
riket. Det är i följd härav också för kvalitativt mycket krävande uppgifter. Icke
så som skulle kvalifikationerna för de förutvarande vara små. Arkivordnarens och
arkivförtecknarens arbete kräver, om det skall fylla moderna anspråk, ingående
vetenskapligt studium av de handlingar det gäller att ordna och förteckna och av
de förvaltningsgrenar, kring vilka dessa handlingar tillkommit. De vetenskapliga
utgivningsarbeten, som åligga riksarkivet och som måste följa den historiska vetenskapens
allmänna utveckling i riket, fordra likaledes ej blott omfattande kunskaper
i olika vetenskapsgrenar, historia med dess hjälpvetenskaper, såsom paleografi och
diplomatik, språk in. in., utan även vetenskapsmannens omsikt och erfarenhet samt
intresse för dylika arbeten. Arkivvetenskapen såsom sådan är jämväl ständigt
stadd i en utveckling, vars framsteg både inom och utom landet också måste
hållas i sikte. Men även de nya uppgifterna, de, som närmast åligga centralmyndigheten
för arkivväsendet, äro mycket krävande, de må nu gälla arkivväsendets
utveckling i allmänhet, frågor om anslutning på ett eller annat sätt av hittills fristående
arkivgrupper till rikets arkivvård, planer eller anvisningar för ordnandet
av dylika arkiv, inspektioner rörande tillämpningen i varje särskilt fall av gällande
föreskrifter angående arkivvård, utarbetande av gallringsföreskrifter och tillsynen
över dessas tillämpning in. m. För en tillfredsställande handläggning av sådana
spörsmål kräves, såsom ovan torde klarlagts, ej blott ingående studium av den
myndighets organisation, arbetsformer och behov av arkivaliskt arbetsmaterial, om
vilken det i de särskilda fallen är fråga, utan det fordras även insikt i de olika
förvaltningsgrenarnas och specialarkivens inbördes sammanhang. Endast en dylik
sakkunskap möjliggör en rationell planläggning av arkivvården vid de olika institutionerna,
och endast eu sådan kan göra en inspektion verkligt fruktbringande och
autoritativ. Men det säger sig själv, att en dylik sakkunskap rörande arkivväsendet
och dess tillämpning på olika förvaltningsområden blott låter sig förvärvas av väl
kvalificerade krafter, som tillika äga ingående erfarenhet i modern arkivvård. Och

Kidh/I. Majds proposition Nr 253. 21

det torde likaledes vara ganska uppenbart, att vid inspektioner den inspekterande
i tjänsteställning icke far vara allt för underordnad dem, som skola inspekteras.

För mera krävande uppgifter äga de centrala ämbetsverken i regel tredje- Behov av.
gradsbefattningar (byråchefs- eller rådstjänster). Även där man tidigare sökt stanna tredje-gradsvid
lägre grad, bär under senare tid ändring vidtagits: så t. ex. vid statistiska titostercentralbyrån,
som genom beslut vid 1912 års riksdag erhöll en byråchefsbefattning
och genom beslut år 1918 ytterligare två. Anledningarna härtill äro uppenbara. De
mera krävande göromål, som åligga de centrala verken, äro i sig själva av den
beskaffenhet, att de fordra en utbildning, en erfarenhet och överhuvud sådana kvalifikationer,
vilka man endast pa detta sätt kan tillförsäkra sig. För att kunna
förvärva och få behålla dugande krafter måste varje förvaltningsgren därjämte
kunna erbjuda befordringsutsikter, jämförliga med vad som kan ernås inom andra
likartade verksamhetsområden. Om inom ett centralt ämbetsverk dessa utsikter
icke kunna sträcka sig högre än till andra gradens tjänst, medan inom alla andra
tredje-gradsbefattningar äro inrättade, kommer det förra med nödvändighet att
bliva lidande vid konkurrens om dugliga krafter.

Det verksamhetsområde och de arbetsuppgifter, som åligga riksarkivet både
såsom forskningsanstalt och såsom centralmyndighet för rikets arkivväsen, medgiva
det icke att utgöra ett undantag från denna regel. Det måste vinnlägga sig
om att från början erhålla väl kvalificerade arbetskrafter med goda förutsättningar
för högre vetenskaplig eller administrativ verksamhet. Vända sig dylika krafter
i stället till skol- eller universitetsvärlden, förefinnes för dem utsikter att erhålla
rektorat, lektorsbefattningar — sedan gammalt förmånligare genom de längre ferierna
och på flere orter numera även genom löner, överstigande andra-gradstjänsternas
— eller universitetslärarbefattningar — under de senaste femton åren
hava vid tre tillfällen arkivmän lämnat arkivbanan genom att erhålla befordran
till professur i historia. Vända de sig åter till andra centrala verk, föreligga så
gott som undantagslöst byråchefs- eller rådsbefattningar. Det är icke tänkbart för
riksarkivet att under sådana förhållanden i längden hålla rekrytering uppe. Till
och med på arkivbanan finnes utom riksarkivet eu tredje-gradsbefattning, i det att
efter utrikesdepartementets senaste omorganisation dess arkivavdelning omfattar en
tredje-grads- samt två andra-grads- och två första-gradstjänster. Det kan förutsättas,
att ett med befattningar så väl utrustat arkiv kommer att från riksarkivet
draga till sig dugande krafter, om de ej i riksarkivet erhålla motsvarande befordringsutsikter.
Sa långe riksarkivet företrädesvis var endast en lokal forskningsanstalt,
jämförlig med andra sadana, kunde för detsamma en organisation mera likartad
med dylika institutioners ligga nära. Sedan det numera därjämte blivit ett
centralt ämbetsverk med omfattande funktioner över hela riket, kräva både dess
arbetsuppgifter och nödvändigheten för detsamma att förvärva och kvarhålla
dugande krafter, att det med hänseende till lönegrader likställes med övriga centrala
verk.

Frågan om tredje-gradstjänster i riksarkivet är icke ny. Redan är 1908 Tidig*™ förframbar
min företrädare, vid då pågående behandling av frågan om ny lönereglering slag om
för riksarkivet, ett alternativt förslag, att i stället för två andm-gradstjänster tredjegrads,
skulle inrättas tvä tredjegradstjänster, vilkas innehavare skulle benämnas arkivråd tjftnstoroch
placeras såsom avdelningschefer för en var av den historiska och den admi- förslag

nistrativa avdelningen. För de skid, med vilka förslaget motiverades, torde jag fä ''Xr l9W8''

förslag
ar 1916.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

hänvisa till redogörelsen i statsverkspropositionen till 1909 års riksdag (åttonde
huvudtiteln, punkt 1). De betonade dels omfattningen av de uppgifter, som arkivväsendets
omläggning allt mera börjat medföra för riksarkivarien, dels dessa uppgifters
mångsidiga och krävande natur, dels slutligen vikten av att för arkivbanan
förvärva väl kvalificerade arbetskrafter, i vilket avseende även hänvisades till naturhistoriska
riksmuseet, vars avdelningschefer hade samma löneställning som universitetsprofessorerna.
Förslaget blev emellertid av dåvarande departementschefen
icke upptaget i den nyssnämnda propositionen om lönereglering vid riksarkivet.
Såsom skäl härför anfördes av honom, att han visserligen fann de grunder, som
av riksarkivarien åberopats till stöd för inrättande redan då av två arkivrådsbefattningar,
vägande nog, men att å andra sidan ej finge förbises, att arkivväsendet
i vårt land vore statt i utveckling, och att särskilt landsarkivorganisationen icke
vore fullt genomförd. Departementschefen funne ej lämpligt att under sådana förhållanden
företaga en förändring av tjänsterna i riksarkivet, utan ansåge att man.
innan en sådan ägde rum, borde ännu någon tid avvakta utvecklingens fortgång
och dennas inverkan på arbetet i riksarkivet.

Det är uppenbart, att dessa skäl, långt ifrån att innebära något principiellt
tillbakavisande av förslaget, endast avsågo att motivera ett uppskjutande för tillfället
av dess genomförande. Men det torde likaledes vara tydligt, att det för
uppskov då anförda motivet — hänvisningen till den inom arkivväsendet fortgående
utvecklingen — icke numera kan motivera ett ytterligare undanskjutande, då, såsom
ovan framhållits, just denna utveckling och de stegrade krav den för varje år
ställer på riksarkivet gjort en omorganisation i antydd riktning av dess arbetskrafter
allt mera nödvändig. Utvecklingen har nämligen i intet hänseende medfört
tillbakagång eller minskad arbetsbörda utan tvärtom åt alla håll kvantitativt och
kvalitativt ökade arbetsuppgifter.

Med anledning härav upptog den nuvarande riksarkivarien år 1916 kort efter
sitt ämbetstillträde ånyo frågan, men i den förändrade form, att han för det dåvarande
stannade vid att föreslå en arkivrådsbefattning. Helst hade han velat förorda
denna befattning såsom en fullständigt ny tjänst, men inskränkte sig på grund
av de sparsamhetsskäl, som kristiden påkallade, att hemställa, att en av andragradsfjänsterna
skulle ombildas till en tredje-gradstjänst och att därjämte en ny
första-gradstjänst skulle inrättas. Då de motiv, som vid detta tillfälle åberopades
av riksarkivarien till stöd för förslaget, finnas i det väsentliga refererade i statsverkspropositionen
till 1918 års riksdag (åttonde huvudtiteln, punkt 4), torde här
kunna hänvisas till densamma. Huvudvikten lades på den betydande tillökning i riksarkivets
arbetsbörda, som inträtt under senare tid, framför allt genom dess ombildning
till central anstalt för rikets arkivväsen: och tillika erinrades nu såsom förut
om vikten av att genom förbättrade befordringsutsikter kunna förvärva och kvarhålla
dugande arbetskrafter. Av förslaget, som ej blev framlagt för 1917 ärs riksdag,
enär löneregleringskommittén ej föriän under nämnda år hann behandla det,
förordade denna kommitté endast framställningen om inrättande av en ny förstagradstjänst,
och blev, såsom ovan nämnts, en sådan befattning ock beviljad vid
1918 års riksdag.

Då de skäl, löneregleringskommittén anförde såsom motiv, varför den ej
förordade förslaget om inrättande i riksarkivet av en tredje-gradstjänst, äro refererade
i den nyssnämnda statsverkspropositionen till 1918 års riksdag, torde även

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253. 23

beträffande dera kunna hänvisas till detta referat. Riksarkivarien vågar emellertid
hoppas, att den utförliga, ytterligare utredning, som här ovan ägnats frågan, skall
hava tillräckligt ådagalagt, huru påträngande behovet är att även i riksarkivet
inrätta sådana tjänster, samt gör vissa erinringar med anledning av vad kommittén
då anförde.

Om det sålunda torde vara ådagalagt, att riksarkivets ändamålsenliga erga- Antalet
nisation för närvarande i främsta rummet påkallar inrättande i detsamma, likasom tredje-grade1
övuga centrala ämbetsverk, av tredje-gr.idsljänster, uppstår frågan huru många tjänster,
sådana äro erforderliga. Förestående redogörelse för arkivets nuvarande arbetsuPPo^f6r
torde visa, att dessa lämpligen låta sig fördelas på tre huvudområden,
nämligen a) det förutvarande riksarkivet, b) landsarkivorganisationen och övriga
lokala arkiv och c) arkiven hos centrala ämbetsverk och sidoordnade myndigheter.

Denna fördelning motsvarade ock i huvudsak den uppdelning av riksarkivariens
verksamhet, i vad den rör tillsyn över arkivvården, som är antydd i § b i riksarkivets
nuvarande organisation, där det om riksarkivarien bland annat föreskrives,
att han skall utöva inseende över a) själva riksarkivet, b) landsarkiven och med
dem jämförliga större eller smärre arkivdepåer ävensom c) övriga arkiv, om vilka
bestämmelser i sådant avseende givits eller kunna komma att givas. I anslutning
härtill synes inom riksarkivet böra organiseras tre byråer, en för ärenden rörande
riksarkivet såsom arkivdepå för handlingar från Kung!. Maj:ts kansli m. m.; den
andra för ärenden rörande de centrala ämbetsverkens och med dem sidoordnade
myndigheters arkivvard; och den tredje för ärenden rörande landsarkivorganisationen
och öviiga lokala arkiv. Mest önskvärt vore att i spetsen för varje byrå sattes en
tredje gradens tjänsteman. Dock synes detta icke alldeles oundgängligen nödvändigt,
utan torde åtminstone under någon tid framåt riksarkivarien kunna själv övertaga
ledningen av en av byråerna. Benämningen å tredje-gradsbefattningarnas innehavare
synes i enlighet med tidigare förslag böra bliva arkivråd.

I riksarkivariens hittillsvarande ställning såsom chef för det offentliga arkivväsendet
och såsom ledare av riksarkivets verksamhet göres genom den nya anordningen
icke någon förändring. Men väl erhåller han i arkivråden nya organ för
de viktigaste grenarna av den riksarkivet tillhörande arkivvården. Arkivråden
skola sålunda, var inom sin verksamhetsgren, ansvara för och utöva tillsyn över
att dithörande arbeten fullgöras; utarbeta de förslag och utredningar, som åläggas
dem; för riksarkivarien föredraga de frågor, som förekomma till handläggning; verkställa
de inspektioner, som riksarkivarien åt dem uppdrager; övervaka tillämpningen
av gällande gallringsföreskrifter m. m. I den mån särskilda arkivaliesamlingar eller
grupper av sådana ställas under deras vård, skola de tillika, under riksarkivariens
inseende, hava den närmaste omsorgen över arkivarbetenas fortgång inom dylika
grupper,

för den närmare vården av de till riksarkivet såsom arkivdepå hörande Andra-grad»-atkiven ellci aikivaliesamlmgarna böra fyra förste arkivarier behållas såsom sek- tjänster,
tionschefer. Riksarkivarien har givetvis tagit under omprövning, huruvida deras
antal eventuellt skulle kunna minskas i sammanhang med arkivi ådsbefättningarnas
införande, men finner detta icke möjligt. Såsom ovan framhållits, har nämligen
riksarkivets verksamhet även såsom arkivdepå och forskningsanstalt varit i så stark
tillväxt, att en indragning av någon företrädesvis för dithörande ärenden hittills
använd arbetskraft icke later sig göra. Däremot torde efterhand en viss omgrup -

Första-grads tjänster.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

pering av de mellan de särskilda sektionerna fördelade arkiven eller arkivgrupperna
bliva önskvärd. Sådan sektionsindelningen för närvarande föreligger, äro tre av
sektionerna, den första, den andra och den fjärde, föremål för ständig och stark
tillväxt. Till den första höra sålunda de serier, som till riksarkivet successive överlämnas
från ej blott flertalet av de nuvarande departementen och från högsta domstolen,
utan även från justitiekanslersämbetet och från kommittéer, allt serier, som
ständigt ökas i avsevärd omfattning. Till den andra sektionen räknas, jämte medeltidsavdelningen,
bland annat alla samlingar rörande rikets förhållande till främmande
makter, däribland de stora accessionerna från utrikesdepartementet, vilka just under
de senare åren varit av mycket betydande omfattning — under åren 1911—1918
2,570 vol. - ävensom den stora samlingen riksdags- och möteshaudlingar, vilken likaledes
är föremål för tillväxt. Den fjärde sektionen omfattar åter de serier av arkivalier
från centrala ämbetsverk och likartade institutioner, som till riksarkivet överlämnats,
och sektionen är i följd härav ävenledes föremål för stark ökning. Till den tredje
sektionen har däremot hittills hänförts serier, vilka i huvudsak bilda »slutna» arkiv
d. v. s. arkiv, till vilka någon stadigvarande accession, låt vara med vissa undantag,
ej förekommer. Ehuru visserligen inom denna sektion, likasom inom de övriga,
rikt material för ordnande- och förtecknandearbeten föreligger, kan en jämnare
arbetsfördelning uppstå, om den från de övriga får övertaga någon del av där förekommande
ständigt växande överskott. I samband härmed kan även en omflyttning
av vissa andra samlingar mellan sektionerna ifrågasättas, och överhuvud indelningen
på en och annan punkt göras smidigare och mera rationell. Frågan synes
emellertid riksarkivarien lämpligast böra upptagas i samband med en på grund av
uppnådd pensionsålder snart inträffande ledighet i den förste-arkivariebefattning,
vid vilken den tredje sektionens ledning för närvarande är knuten. Huru denna
omläggning än verkställes, låter den sig emellertid på grund av materialets omfattning
och beskaffenhet icke genomföras så att sektionernas antal minskas.

I fråga om sektionernas ställning till de nya byråavdelningarna är det uppenbart,
att den fjärde sektionen — sektionen för arkiv, överlämnade från centrala
ämbetsverk m. in. — bör förläggas under det arkivråd, som har att handlägga
ärenden rörande de centrala ämbetsverkens arkivvård. De övriga sektionerna åter
tillhöra närmast avdelningen för ärenden rörande riksarkivet såsom arkivdepå för
handlingar från Kungl. Maj:ts kansli m. m. Indelningen bör emellertid icke göt as
så snäv, att icke även arkivrådet för landsarkivorganisationen och de lokala arkiven
kan under sitt överinseende erhålla vården av vissa arkivaliesamlingar i riksarkivet.
Olika vetenskapliga förutsättningar hos olika arkivmän och andra omständigheter
kunna fastmera göra, att just en sådan arbetsfördelning lämnar de bästa
resultaten.

Beträffande riksarkivets nuvarande fem första-gradstjänster föreslår riksarkivarien
ingen förändring. En av dem, registratorsbefattningen, är visserligen, på
grund av den starka ökningen av både forskare, lån till utomstående institutioner
och övriga expeditioner, för närvarande så betungad med göromål, att en lättnad
måste beredas honom. Emellertid torde denna kunna vinnas genom den möjlighet
att till hans biträde förordna en eller flere tjänstemän, som redan nuvarande orga
nisation bereder.

Riksarkivarien berör därefter frågan om anslag till amanuenser

25

Kungl. Maj:ta proposition Nr 253.

m. m., vilket spörsmål jag i annat sammanhang haft tillfälle anmäla
och följaktligen nu anser mig böra förbigå.

Till sist yttrar riksarkivarien:

I propositionen år 1909 om lönereglering för riksarkivet föreslog Kungl. Maj:t,
att avlöningen för riksarkivarieämbetet skulle bestämmas till 10,000 kronor. Statsutskottet
tillstyrkte förslaget, men det blev vid gemensam votering ej godkänt.
Då de skäl. som redan år 1909 av Kungl. Maj:t ansågos böra föranleda att i lönehänseende
likställa riksarkivarieämbetet med vissa andra chefsämbeten, genom utvecklingen
sedan dess icke torde försvagats men väl synas vinna ökad giltighet i
händelse av bifall till det nu framlagda förslaget om inrättande av tredje-gradstjänster
i riksarkivet, hemställes, att framställningen från år 1909 nu måtte återupptagas.

Slutligen anför riksarkivarien beträffande det framställda organisationsförslagets
allmänna betydelse följande.

Riksarkivarien är fullt medveten om de krav på begränsningar i anslagsäskanden,
som även det nuvarande tidsläget ålägga, liksom tidigare kristiden. Jämställda
med riksarkivets och arkivväsendets utveckling under senare år torde emellertid
de nu framställda önskemålen befinnas vara begränsade; så ock om de jämställas
med den utveckling, som överhuvud den senare tidens ökade förvaltningsgöromål
medfört inom andra grenar av statsförvaltningen. Det gäller
dessutom här bevarande och vård av i ordets egentliga mening oersättliga samlingar,
vilka tillika för det allmänna och den enskilde äga en betydelse, som ej
kan överskattas. Arkivväsendets starka utveckling betyder, att riksarkivet fått
alltmer omfattande dylika samlingar under sin vård. I många fall innebär detta,
att under arkivvården hänförts och hänföras samlingar, som förut stått tämligen
utanför varje planmässig vård och därigenom löpt fara att gå under eller förskingras,
i andra fall, att den vård av arkivalier, som förut tillhört andra myndigheter,
blivit överflyttad på riksarkivets tjänstemän. Centraliseringen betecknar i sådana
fall ett frigörande till annan statstjänst av arbetskrafter inom verken, som där
varit betungade med arkivalierna. Centraliseringen innebär likaledes ökad säkerhet
för den betydelsefulla statsegendom det gäller. Den betyder jämväl väsentligt
ökade tillfällen till handlingarnas tillgodogörande av såväl statsförvaltningen som
den enskilde forskaren.

De kostnader, som under sådana förhållanden nedläggas på att höja riksarkivets
förmåga att vårda, ordna och förteckna, äro väl använda. De öppna genom
handlingarnas ökade tillgänglighet i många fall vägen till klarläggande av rättsförhållanden
och andra fakta, vilka för staten kunna vara av den största vikt, även
ekonomiskt, men som eljes lätt förbliva outredda. I andra fall göra de denna väg
kortare och snabbare och lända därigenom till besparing i arbetskraft, tid och kostnader
både för statens organ och för den enskilde medborgaren, när de äro i behov
av utredningar. Arkivväsendets utveckling skall slutligen medföra påtagliga begränsningar
i statsutgifterna genom de ökade möiligheter till rationell gallring,
som därmed äro förbundna. I sistnämnda hänseende finnas blott tre vägar att välja:
att icko gallra alls och därigenom ställas inför lokalbehov, som svälla ut långt
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 210 käft. (Nr 253.) 4

Riksarkivariens
avlöning.

Löne reglerings kommittén.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

utöver vad eljes bleve fallet; att gallra på måfå och därigenom riskera att förstöra
handlingar, som en kommande tid skall finna oersättliga; eller att låta gallra rationellt
och successivt. Men icke minst för det sista ändamålet behöver riksarkivet
oundgängligen ökade arbetskrafter.

På grund av ovanstående hemställer riksarkivarien, att Kungl.
Maj;t täcktes föreslå riksdagen följande förändringar i staten för riksarkivet,
nämligen

att i densamma skall från och med år 1921 uppföras två tjänstemän
i tredje lönegraden med benämningen arkivråd och med avlöning
för vardera av 8,100 kronor, därav lön 5,000 kroma'', tjänstgöringspenningar
2,500 kronor och ortstillägg 600 kronor, samt med rätt lör vardera
till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år;

att riksarkivarieämbetets avlöning skall från och med år 1921
bestämmas till 10,000 kronor, därav lön 6,200 kronor, tjänstgöringspenningar
2,800 kronor och ortstdlägg 1,000 kronor.

På grund av remiss har löneregleringskommittén den 2 mars 1920
avgivit utlåtande i ärendet.

Kommittén erinrar om den ståndpunkt, kommittén senast intog till
frågan om inrättande av en arkivrådsbefattning i riksarkivet, och anför
härefter:

Under den tid, som förflutit sedan kommittén avgav sitt senaste utlåtande i
denna fråga, har riksarkivets utveckling alltjämt fortgått. Såsom i 1919 års lagtima
riksdags av riksarkivarien åberopade skrivelse (nr 8 A, sid. 12) framhålles, har
riksarkivet från att vara en arkivdepå allt mer och mer tagit karaktären av en
central myndighet för allt arkivväsen i landet. Med riksarkivet är sålunda landsarkivorganisationen
på det närmaste förbunden, och det tillhör riksarkivarien att
jämväl öva inseende över ett betydande antal av övriga lokala arkiv (hos länsstyrelser,
länslantmäterikontor, domkapitel m. fl.). Ett annat omfattande arbetsfält,
som under den senare tiden i allt större utsträckning tillförts riksarkivet, är d°n
befattning, riksarkivet har att taga med vården av de centrala ämbetsverkens och
övriga till huvudstaden förlagda statsmyndigheters arkiv.

Kommittén har ej kunnat bortse från att denna allt mera fortskridande utveckling
förr eller senare måste nödvändiggöra en avsevärd förstärkning av riksarkivets
arbetskrafter. Såsom av riksarkivarien uttalats, lärer det ej heller kunna
bestridas, att riksarkivet — där befordringsutsikterna, om man frånser chefsbefattningen,
icke kunna sträcka sig högre än till andra-gradens tjänster — måste i
konkurrens med universiteten och de allmänna läroverken hava synnerligen svårt
att draga till sig de kvalificerade arbetskrafter, av vilka riksarkivet utan tvivel
har behov. Det har ock numera, såsom av riksarkivarien påpekats, visat sig nödvändigt
att inom statistiska centralbyrån, vilket ämbetsverk vid ett föregående tillfälle
tagits till jämförelse, inrätta ett antal tjänster av tredje lönegraden.

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Vad vidare angår spörsmålet om kammararkivets ställning inom det offentliga
arkivväsendet anser löneregleringskommittén någon befogad invändning icke kunna
framställas mot den av riksarkivarien uttalade meningen, att den utökning av riksarkivets
arbetskrafter, varom nu är fråga, icke torde på något sätt lägga hinder i
vägen för genomförande av den förändring i avseende å kammararkivets ställning,
som till äventyrs kan komma att framgå såsom resultat av den pågående utredningen
av detta spörsmål.

Under sådana förhållanden finner sig löneregleringskommittén ej
böra göra någon erinran mot riksarkivariens hemställan, att å riksarkivets
ordinarie stat måtte från och med år 1921 uppföras två nya
tjänstemän i tredje lönegraden med benämningen arkivråd.

I avseende å riksarkivariens tanke, huruvida någon av de nuvarande
fyra förste-arkivariebefattningarna, vilkas innehavare äro chefer
för var sin av de fyra sektionerna inom riksarkivet, skulle kunna indragas
i samband med arkivrådsbefattningarnas inrättande — varutinnan
riksarkivarien dock ansett, att en sådan indragning icke läte sig göra
— anför kommittén följande:

Löneregleringskommittén bär för sin del ansett sig icke böra för närvarande
göra något bestämt uttalande, huruvida inrättandet av de ifrågasatta arkivrådsbefattningarna
bör förknippas med indragning av någon bland de nuvarande andragradstjänsterna
men har funnit en närmare utredning i detta hänseende önskvärd.
Under förutsättning att de föreslagna arkivrådsbefattningarna komma till stånd,
skulle kommittén fördenskull vilja förorda, att den förste-arkivarietjänst i riksarkivet,
som genom innehavarens avgång först blir ledig, icke må återbesättas med
ordinarie innehavare, förrän genom särskild utredning ådagalagts, att tjänsten fortfarande
är för riksarkivet erforderlig.

Mot den av riksarkivarien föreslagna avlöningen å de nya arkivrådstjänsterna
gör löneregleringskommittén ingen erinran. Emellertid
framhåller kommittén, att utöver dessa avlöningar böra till de nya
arkivråden utgå ej blott eventuella dyrtidstillägg utan även den tillfälliga
löneförbättring, som kan bliva tillerkänd övriga tjänstemän av
tredje lönegraden.

De allmänna villkor och bestämmelser, som genom kungörelsen
den 11 juni 1909 (bihang till svensk författningssamling nr 41) med
därtill sig anslutande kungörelsen den 22 juli 1918 (svensk författningssamling
nr 649) blivit fastställda att gälla för riksarkivets tjänstemän,
anser kommittén böra äga tillämpning även å innehavarna av de nya
arkivrådstjänsterna.

Med avseende å riksarkivariens ställning såsom chef ej blott för
riksarkivet utan för det offentliga arkivväsendet över huvud i riket finner

Departements chefen.

28 * Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

löneregleringskoramittén någon erinran icke vara att göra mot att avlöningen
till riksarkivarien från och med år 1921 höjes till 10,000
kronor med den fördelning på lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg,
som i den föreliggande framställningen föreslagits. Härtill böra givetvis
komma eventuella dyrtid stillägg och tillfällig löneförbättring enligt de
allmänna grunder, som kunna komma att i dessa hänseenden bliva
gällande.

Vid kommitténs utlåtande är emellertid togad en av ledamoten i
kommittén August Nilsson avgiven reservation; reservanten yttrar följande: inför

de bestämda krav pa ökade och högt kvalificerade arbetskrafter,
som riksarkivarien gjort gällande, har jag, om än med tvekan, biträtt kommitténs
förslag i förevarande fråga. Särskilt om man vill se vården av våra arkivalier
ytterligare vidgad och förbättrad samt bereda de krafter, som arbeta på detta område,
tillfälle till vetenskaplig produktion — en sak som för närvarande väsentligen
försummas — torde riksarkivariens framställda önskemål ej sakna berättigande.

Min tvekan gäller mera den ordning, vari saken upptagits, än saken själv.

Jag har ej kunnat blunda för det förhållandet, att ett statsmakternas beslut
i enlighet med kommitténs förslag näppeligen kan undgå att medföra vittgående konsekvenser.
Därest ett par — och förmodligen snart nog Denne — arkivarie! befordras
till tjänstemän av tredje graden, måste, synes det mig, samma möjlighet
beredas vissa andra tjänstemän, såsom antikvarier, bibliotekarier, intendenter, geologer,
meteorologer och hydrografer, och det i flera fall med större skäl än nu
beträffande arkivariema. Jag hade därför hellre sett, att detta ärende prövats i
sitt naturliga sammanhang med den serie av organisations- och löneregleringsspörsmål,
som detsamma upprullar, vid den förestående generella omregleringen på den
civila statsförvaltningens område utanför konununikationsverken.

Vid sidan härav har jag trott mig finna, att den del av arkivvården, som
innefattas i inspektionerna, icke blivit ordnad på det lämpligaste och mest ekonomiska
sättet. Man kan fråga, om icke landsarkivens befogenheter borde vidgas.
Kanske vore det fördelaktigt, att vissa funktioner med avseende på arkivvården i
orterna överflyttades från riksarkivet till landsarkiven. Om denna synpunkt har
något värde, både det varit på sin plats, att man vid en nyreglering av riksarkivet
icke lämnat landsarkiven ur sikte.

Såsom framgår av riksarkivariens framställning har fråga om inrättande
vid riksarkivet av tredje-gradstjänster vid två föregående tillfällen
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. T båda fallen gingo
de i ämnet framlagda förslagen ut på att ombilda en eller flera andraga^
sbefattningar till tredje-gradstjänster. Att spörsmålet då ej vann
närmare beaktande torde företrädesvis få anses vara att tillskriva den
omständigheten, att riksarkivets då pågående utveckling ej nått så pass
bestämda former, att man närmare kunde skönja mera noggranna kon -

29

Kungl. Ma,j;ts proposition Nr 253.

turer av dess kommande organisation. Denna utveckling har emellertid
nu fortgått, och organisationen och arbetsomfattningen hava numera erhållit
mera klara linjer. Det synnerligen rika arbetsfält, som med tiden
tillförts riksarkivet, gör det enligt min mening till en oavvislig plikt
att tillse, i vad mån förhandenvarande arbetskrafter äro tillräckliga för
handhavandet av riksarkivets stegrade arbetsuppgifter. Jag har vid prövning
härav och framför allt med hänsyn till den klargörande utredning,
som av riksarkivarien åvägabragts, blivit övertygad om att så ej är
förhållandet, och att tiden nu synes vara inne att tillmötesgå det sedan
länge framställda kravet om inrättande av arkivrådsbefattningar. Jag
är dessutom ense med riksarkivarien och löneregleringskommittén, att
man under nuvarande förhållanden ej lämpligen bör räkna med mindre
än två sådana tjänster.

Vad beträffar den inom löneregleringskommittén framlagda reservationen
är jag villig erkänna, att de synpunkter, som där kommit till
synes, äga ett visst berättigande. Då emellertid, såsom här är fallet,
ett sedan länge vitsordat behov föreligger och någon tvekan i sak icke
uttalats av reservanten, synes det mig innebära ett underkännande
av föreliggande skäl och omständigheter i övrigt, därest riksarkivet
skulle ytterligare få vänta på det ifrågasatta påbyggandet av dess organisation.
Att några omedelbara konsekvenser skulle bliva följden av ett
bifall till riksarkivariens framställning kan jag ej finna. Därest inom
andra verk och institutioner samma starka skäl kunna anföras för anspråk,
liknande dem, som nu från riksarkivets sida framställts, torde ej
någon anledning förefinnas att ställa sig avvisande häremot. Att avvakta
den generella omregleringen på den civila statsförvaltningens
område skulle innebära ett för riksarkivets verksamhet menligt uppskov,
och jag har ej funnit reservantens skäl vara av den beskaffenhet, att
jag i ett fäll som detta skulle föranledas frångå den uppfattning, som
hävdats av kommitténs majoritet.

I fråga om förknippandet av de ifrågasatta arkivrådsbefattningarna
med indragning av någon av de nuvarande andra-gradstjänsterna föreslår
löneregleringskommittén, att den förste-arkivarietjänst, som genom
innehavarens avgång först blir ledig, icke måtte återbesättas med ordinarie
innehavare, förrän genom särskild utredning ådagalagts, att tjänsten
fortfarande är för riksarkivet erforderlig. Då frågan nu gäller — icke
som i föregående fäll ombildning av andra-gradstjänster till tredjegradsbefattningar
— utan nyskapande av två tredje-gradstjänster, finner
jag en dylik anordning välbetänkt.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Beträffande den föreslagna höjningen av riksarkivariens avlöning
har jag intet att erinra, då en avlöning, som nu ifrågasattes, torde få
anses vara en följd av ett bifall till inrättande av tredje-gradsbefattningar.
En dylik uppfattning har inom den civila förvaltningen i allmänhet
godtagits såsom regel.

Till de föreslagna avlöningarna skulle komma tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg efter sedvanliga grunder. Blivande innehavare
av de nya arkivrådstjänsterna böra vara underkastade hittillsvarande
för riksarkivets tjänstemän gällande avlöningsvillkor. I avseende å
sådana ändringar i riksarkivets instruktion, som påkallas av ett inrättande
av dessa tjänster, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera
fatta beslut.

Ett bifall till mitt förslag skulle medföra en ökning av riksarkivets
ordinarie stat med dels 16,200 kronor, motsvarande begynnelseavlöningar
åt två arkivråd, dels 1,000 kronor såsom ökning av riksarkivariens avlöning,
dels ock 625 kronor såsom ökning av anslagsposten till amanuenser,
vikariatsersättning m. m., avseende ersättning åt semestervikarier
för förenämnda arkivråd.

Jag hemställer alltså, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att

dels å ordinarie stat för riksarkivet uppföra två
arkivrådsbefattningar, en var med en avlöning av 8,100
kronor, därav 5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar
och 600 kronor ortstillägg, vartill
kan komma ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor;

dels å samma stat för en riksarkivarie, i stället
för vad nu är stadgat, uppföra en avlöning av 10,000
kronor, därav 6,200 kronor lön, 2,800 kronor tjänstgöringspenningar
och 1,000 kronor ortstillägg;

dels öka den å samma stat uppförda anslagsposten
till amanuenser, vikariatsersättningar m. m.
med 625 kronor;

dels för genomförande av nu angivna förändringar
i riksarkivets ordinarie stat ävensom vid bifall till vad
under åttonde huvudtiteln, punkten 2, i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag föreslagits fastställa
det bestämda ordinarie anslaget till riks- och
landsarkiven till 137,805 kronor;

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

dels och föreskriva, att de genom kungörelserna
den 11 juni 1909 (bihang till svensk författuingssamling
nr 41) och den 22 juli 1918 (svensk författningssamling
nr 649) fastställda avlöningsvillkor skola i
tillämpliga delar gälla i fråga om blivande innehavare
av förenämnda arkivrådstjänster.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Neuendorff.