Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
1
Nr 246.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen om beviljande av vissa
anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter
m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1920.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen att
dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten
må från och med är 1921 undergå följande ändringar, nämligen
ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,
att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och
tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,
än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre
grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4
överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 9 överkonstaplar,
48 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav
staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:
bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 käft. (Nr 246.)
1
2
Kungl. Maj ds proposition Nr 246.
K r o |
n o r |
|||
Lön eller |
Tjänst-görings-penningar |
Arvode för särskilt förord- nande |
Summa |
|
1 överkonstapel (med för- |
||||
ordnande såsom uppsy- |
||||
ningsman) .................. |
1.000 |
550 |
200 |
1,750 |
14 överkonstaplar (med för- |
||||
ordnande såsom uppsy- |
||||
ningsmän) ................. |
14,000 |
7,700 |
2,800 |
24,500 |
1 1 överkonstapel............... |
1,000 |
550 |
— |
1,550 |
68 överkonstaplar ............ |
08,000 |
37,400 |
— |
105,400 |
1 vaktkonstapel............. |
800 |
500 |
— |
1,300 |
401 vaktkonstaplar .......... |
320,800 |
200,500 |
— |
521,300 |
1 första vaktfri!.............. |
700 |
350 |
— |
1,050 |
3 första vaktfruar............ |
2,100 |
1,050 |
3,150 |
|
1 vaktfru........................ |
600 |
300 |
900 |
|
35 vaktfruar..................... |
21,000 |
10,500 |
— |
31,500 |
1 kokerska ..................... |
400 |
200 |
— |
600 |
12 kokerskor..................... |
4,800 |
2,400 |
- |
7,200 |
Summa |
— |
— |
700,200 |
Efter 5 år kan lönen höjas
med 100 kronor och efter
10 år med ytterligare 100-kronor.
Efter 5 år kan lönen höjas
med 50 kronor och efter
10 år med ytterligare 50
kronor.
dels sänka följande i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna
ordinarie anslag, nämligen
bestämda anslaget till långars vård och underhåll från dess nuvarande
belopp 1,075,300 kronor med 125,500 kronor till 949,800 kronor,
förslagsanslaget till långars vård och underhåll från dess nuvarande
belopp 2,800,000 kronor med 300,000 kronor till 2,500,000 kronor samt
förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande
belopp 96,000 kronor med 6,000 kronor till 90,000 kronor;
dels till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll på extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst
600,000 kronor,
dels godkänna av departementschefen framlagda förslag till ordinarie
avlöningsstater för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
tvångsarbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år 1921,
ävensom de av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna
för åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater
upptagna avlöningsförmånerna;
dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1921
tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta
sig förenämnda villkor och bestämmelser;
dels medgiva,
ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt
den från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med
ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade
villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning
må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han
innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens
tvån gsarbetsanstalter,
än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner
enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och
med år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av
befattning vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig
till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning
vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;
dels ej mindre till bestridande av kostnaderna för införande vid
tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av elektrisk belysning, vilka kostnader,
frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, beräknats uppgå till
sammanlagt 55,000 kronor, på 1920 års tilläggsstat under andra huvudtiteln
bevilja ett reservationsanslag å 30,000 kronor, än även medgiva,
att återstoden av nämnda kostnader må förskjutas, så länge anstalten
lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll för att därefter påföras förslagsanslaget till anstalten och,
tills detta förskott blivit ersatt genom avkastningen av anstaltens gårdsbruk,
i vederbörande räkenskaper redovisas å särskilt konto;
dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln
uppföra följande ordinarie anslag, nämligen
till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
ett bestämt anslag å 89,100 kronor och
ett förslagsanslag å 200,000 kronor samt
till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
ett bestämt anslag å 36,400 kronor och
ett förslagsanslag å 130,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Kung!. Mai-in proposition Nr 246.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den SO februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnbr,
Statsråden: PetrÉN.
Nilson,
Löfgren.
friherre Palmstierna.
. UNDÉN,
Thorsson.
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde — i vissa
avseenden jämväl i egenskap av tillförordnad chef för civildepartementet
— ärende rörande avlåtande till riksdagen av proposition om tvångsarhetsanstalternas
skiljande från fångvår ds förvaltningen samt bestämmande
av vissa anslag för år 1921 till fångvården och trångsarhetsanstalterna
m. m.
Härvid anförde föredraganden:
På min hemställan framlade Kungl. Maj: t vid 1918 års lagtima
riksdag proposition (nr 388) om tvångsarbetsanstalternas skiljande från
fångvårdsstyrelsen och läggande under särskilda styrelser direkt under
justitiedepartementet. Propositionen blev — med eu mindre jämkning
— av andra kammaren antagen, men av första kammaren med knapp
röstövervikt (8 röster) avslagen.
Vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition anmälde
6
1. Tvångsarbetsanstalternas
skiljande
från
den egentliga
fångvården.
A) Lämpligheten
av den
ifrågasatta
organisationsförändringen
-
1918 ars proposition
i
ämnet samt
dess behandling
vid 1918
års lagtima
riksdag
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
jag för Kuugl. Maj:t, att, då jag för min del alltjämt vore övertygad
om att tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården vore val motiverat
ur såväl principiella som praktiska synpunkter, jag ämnade —
på sätt redan uttalats i Kungl. Maj:ts proposition (nr 359) till 1919
års lagtima riksdag med förslag om ny lag om statsdepartementen,
vilken proposition av riksdagen lämnats utan anmärkning i denna punkt
— föreslå Kungl. Magt att till innevarande års riksdag avlåta förnyad
proposition om nu förevarande anstalters utbrytande ur fångvården och
deras förläggande under särskilda styrelser till det nya socialdepartementet.
b örevarande organisationsfråga bär numera kommit i det skick,
att jag kan underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning. 1 sammanhang
härmed anhåller jag att få till behandling upptaga några andra
spörsmål, som hava avseende å tvångsarbetsanstal terna.
Själva huvudspörsmålet, frågan om tvångsarbetsanstalternas frigörande
från den egentliga fångvården, blev genom inhämtande av myndigheters
yttrande samt särskilda sakkunnigas tillkallande, så utförligt
utredd före avlåtandet av 1918 års förutnämnda proposition i ämnet att
jag ej ansett erforderligt, att nu, efter allenast så kort tids förlopp,, införskaffa
förnyad utredning i förevarande avseende. Vad då gällde
torde allt fortfarande i stort sett äga sin giltighet.. Det må därför nu
tillåtas mig att till en början i korthet redogöra för 1918 års proposition
i denna del samt för propositionens behandling vid 1918 års lagtima
riksdag för att därefter tillägga ytterligare några ord till bemötande
av de skäl, som under ärendets handläggning i riksdagen framförts
mot organisationsförändringen samt till motivering för frågans
förnyade framläggande nu.
Den närmaste anledningen till att nu föreliggande spörsmål ansågs
böra underställas 1918 års riksdags avgörande var den, att detsamma
i visst avseende sammanhängde med det förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m., om vars antagande
Kungl. Maj:t till samma riksdag avlät proposition. Detta förslag
innebar nämligen en reform av det dittills rådande systemet för könssjukdomarnas
bekämpande bland annat så till vida, att enligt förslaget
all reglementering av prostitutionen skulle upphävas. 1 nära samband
med denna reform stod emellertid frågan om, vilka åtgärder från samhällets
sida skulle kunna vidtagas för att verksamt motarbeta prostitu
-
7
Kungl. MajUn proposition Nr 246.
tionen och . korrektiv! ingripa mot vissa av dess yttringar. Särskilt
det korrektiva förfarandet mot prostituerade kvinnor, såsom det dittills
tillämpats, hade varit föremål lör åtskilliga tungt vägande anmärkningar,
såväl inom reglementeringskommittén som på andra håll. Både
ur allmänt sociala synpunkter och för att den föreslagna lagstiftningen
angående könssjukdomars bekämpande skulle vinna önskvärd fullständighet
och effektivitet, ansågs det vara erforderligt, att en omläggning
av den korrektiva behandlingen av omförmälda kvinnor vidtoges. Detta
innebure — framhöll jag- vid avlåtandet av propositionen i fråga —
väsentligen en förändring i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglerade
ingripandet mot de prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag
i detta avseende förelåg icke för det dåvarande, och med hänsyn
till den då pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen i dess helhet
höll jag före, att det icke kunde sättas i fråga att föregripa resultatet
av denna utredning, fm väsentlig del av de anmärkningar, som riktats
mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna,
hänförde sig emellertid till formerna för anordnande av dem ådömt
tvångsarbete, och på denna punkt ansåg jag det vara möjligt att redan
då genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en fullständig
revision av lösdriverilagstiftningen. Huru denna revision än komme att
utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade
alltjämt måste betraktas såsom lösdnvare och underkastas tvångsarbete.
Med hänsyn härtill syntes det mig även för den framtida regleringen av
hithörande förhållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet erhölle en
så tillfredsställande form som möjligt.
för att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs
ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en
anhållan från dåvarande chefen för civildepartementet, den 20 december
1917 till nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning,
huruvida under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen
frågan om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål
för utredning samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva
förfarandet emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål
för övervägande. Därvid anmodade jag kommittén att särskilt meddela,
huruvida kommittén under sitt arbete funnit anledning föreligga att,
med hänsyn till de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket
avsåge att fylla, ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande
organisation och ledning.
Fattigvårds
lagstiftnings
kommittén.
8
Direktörerna
vid tvångsarbetsans‘alterna
i Norrköping
och i
Landskrona.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Med anledning av denna min förfrågan meddelade fattig v ardslagstiftningskommittén
i skrivelse den 16 januari 1918, att etter en första
förberedande behandling av frågan om revision av lösdriverilagstiftningen
inom kommittén uppgjorts ett preliminärt förslag till lag angående
behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag omfattade
jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra i lagförslaget
medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén utgått
från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen skulle få
en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet samt att
en omorganisation skulle äga ruin av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor.
Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig böra bestå
bland annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fångvårdsförvaltningen
och ställas under en direkt under justitiedepartementet ledande
styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter.
Åveu i fråga om tvångsarbetsanstalterna för män hade kommittén tänkt
sig eu förändrad organisation i samma riktning, nämligen med eu särskild
styrelse, som sorterade direkt under justitiedepartementet. Det
huvudsakliga skälet för ett skiljande från tångvårdsförvaltningen hade
här, liksom i fråga om kvinnorna, varit, att man så mycket som möjligt
velat förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av ett straff.
Gällande lösdriverilagstiftning hade ej så klart betonat behandlingens
preventiva natur och då man nu sökte framhäva och utveckla denna,
hade det ansetts nödigt att lösa sambandet med fångvården. Ett i samband
med förutnämnda lagförslag uppgjort utkast till stadga för eu
statens arbetsanstalt för män stödde sig väsentligen på de bestämmelser,
som gällde för statens uppfostringsanstalt å Bona.
Fattigvårdslagstiftningskommitténs berörda yttrande remitterades
till fångvårdsstyrelsen för avgivande av yttrande. Styrelsen lät i ärendet
höra direktörerna vid dåvarande tvångsarbetsanstalterna för kvinnor,
nämligen den i Norrköping och den i Landskrona. Dessa befattningshavare
ställde sig förstående till tanken pa att skilja tvangsarbetsanstalterna
från fångvården och lägga dem under särskilda styrelser.
Såsom skäl till denna anordning framhölls särskilt, med den planerade
omläggningen av själva tvångsarbetets natur som utgångspunkt, att man
borde söka få behandlingen av den till tvångsarbete dömde alltmer inriktad
på uppfostran — detta gällde i all synnerhet de unga — och
alltså i möjligaste mån söka förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären
av straff''.
9
Kungi. Maj:ts proposition Nr 246.
I den skrivelse av den 14 februari 191S, varmed fångvårdsstyrelsen
överlämnade nyssnämnda båda befattningshavares utlåtanden, yttrade
styrelsen, med tanke särskilt på den kategori av de kvinnliga
tvångsarbetarna, som närmast givit anledning till att frågan om tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvården då uppkommit, nämligen
de prostituerade, i huvudsak följande:
Med den erfarenhet styrelsen hade om en hel del av ifrågavarande kvinnors
karaktär och svårleddhet, måste styrelsen bestämt framhålla, att knappast någon
möjlighet funnes att mot deras vilja omhändertaga dem i skyddshem eller andra
anstalter utan att dessa ägde tillgång till en kraftig tvångsmakt. Dessa kvinnor
vore snart sagt de mest svårskötta bland alla dem, som stode under behandling i
rikets fångvårdsanstalter. Ofta med förstörda nerver, lättretliga, obehärskade till
lynnet, hetsade av sina drifter, som gärna toge sig perversa uttryck, kunde de i
många fall inom en anstalt hållas till skick och ordning endast genom stränga
disciplinmedel. Frånvaron av de möjligheter i nämnda avseende, som erbjödes inom
en fångvårdsanstalt, skulle helt visst leda till nedslående iakttagelser.
Skulle sådan ändring göras i gällande lösdrivarlags bestämmelser, att tvångsarbete
ej vidare bleve tillämpligt å kvinnor, som förde ett för allmän säkerhet och
ordning vådligt liv i sedeslöshet, måste således enligt styrelsens mening för deras
omhändertagande i sluten vård, där sådan erfordrades, beredas andra anstalter, som
i det närmaste liknade tvångsarbetsanstaltema. Huruvida vid dylikt förhållande
kunde vara skäl att frångå nuvarande, bestämmelser i föreliggande hänseende, berodde
på den vikt, som iinge tillerkännas strävandet att frigöra de lösaktiga kvinnornas
korrektiva behandling från »fångvården». I sak bleve skillnaden knappast
någon i de fall, då anstaltsbehandling erfordrades.
Efter det fångvårdsstyrelsen därefter närmare angivit några av de
riktningar, i vilka en reform av tvångsarbetsförfarandet enligt styrelsens
mening borde gå, framhöll styrelsen i sin förevarande skrivelse en del
svårigheter, som skulle möta den ifrågasatta organisationsförändringen.
Styrelsen yttrade i deDna del:
I anledning av vad fattigvårdslagstiftningskommittén anfört därom, att eu
tilltänkt omorganisation av tvångsarbetsanstaltema för kvinnor kunde bestå bland
annat däri, att för dessa anstalter skulle finnas en särskild direkt under justitiedepartementet
lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter,
tilläte styrelsen sig erinra, att, på sätt redan förut framhållits, en stark
disciplinär myndighet måste göra sig gällande inom en dylik anstalt, fullt ut med
samma nödvändighet som inom anstalterna för män. Kommittén hade tänkt sig ett
frånskiljande från fångvårdsförvaltningen även av sistnämnda anstalter i ändamål
att så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av sträft''.
Följden av denna tankes genomförande enligt den av kommittén antydda planen
bleve skapandet av ett antal styrelser, sammansatta av personer i allmänhet utan förut
förvärvad sakkunskap och utan erforderlig överblick. Styrelserna vore hänvisade
var för sig att följa sin åskådning till det helas förvirrande.
Bihang till riksdagen? protokoll 1920. 1 somt. 205 höft. (Nr 240.) -
Fångvårdsstyrelsen
i
utlåtande
den 14
februari 191H.
10
Kung/l. Maj:ts proposition Nr 24<>.
För att icke missbruk av eu stark disciplinär myndighet skulle behöva befaras.
måste över de särskilda bestämmande myndigheterna finnas en överledning,
som med samlad erfarenhet från liknande områden kunde avgöra gränserna för det
behövliga ingripandet.
Vidare vore att märka, att svårigheten ett bereda ifrågavarande internerade
en lämplig sysselsättning löstes på ett mera fruktbärande sätt, om det skedde i
samband med straffanstalternas förseende med arbete. Den organisation, som nu
för ändamålet funnes genomförd, skulle icke kunna ersättas genom några decentraliserade
småstyrelsers bemödanden.
Tjänstepersonalen kunde givetvis bättre tillgodogöras, om valet stode öppet
att placera en var vid den anstalt, där hans förutsättningar gjorde honom bäst
passande. Ju flera anstalter, som i detta avseende lydde under samma förvaltande
myndighet, desto gynnsammare ställde sig förhållandena i nämnda hänseende.
Så vore också fallet i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Upphandlingarna
kunde ske i vida större skala. Avkastningen av jordbruk och trädgårdar
nyttiggjordes på ett förmånligare sätt, då ett större antal konsumenter funnes inom
samma förvaltning.
Hela vinsten skulle vara att »sä mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet
finge karaktären av straff». Denna karaktär skulle således vara beroende
av en namnfråga: den att centralverket benämndes »fångvårdsstyrelsen».
Direktören
vid tvångtarbe!
sanstalten
å
Svartsjö.
Som fångvårdsstyrelsen icke före avgivandet av sitt nu refererade
utlåtande inhämtat yttrande från direktören vid den enda tvångsarbetsanstalt
för män, som för det dåvarande var i verksamhet, nämligen tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, anmodade jag styrelsen att skyndsamt i ärendet
inhämta yttrande jämväl från bemälde direktör och därefter avgiva
det förnyade utlåtande, som av berörda yttrande kunde föranledas.
I det yttrande, som Svartsjödirektören i anledning därav avgav
till fångvårdsstyrelsen, påpekade han inledningsvis en del brister i det
nuvarande tvångsarbetsväsendet samt yttrade därefter i huvudfrågan, om
tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården, i korthet följande:
Något, som vid en eventuell reformering av tvångsarbetsväsendet syntes vara
av ingripande betydelse, vore att söka från de internerade och deras anhöriga borttaga
den känsla av bitterhet, som vore den förhärskande hos dessa människor. Denna
känsla vore delvis förklarlig. Utan att vara för brott dömda eller efter att rent
av hava av domstol frikänts intoges personer i statens fångvårdsanstalter där de i
stort sett behandlades lika med domfällda brottslingar. Särskilt syntes detta kännas
upprörande för de för tredska mot fattigvårdslagen dömda. Dessa, som i övrigt
kunde vara oförvitliga människor, förmådde i regel ej fatta, varför de blivit fångar,
som skulle underkastas den vanära detta namn dock medförde. Helt annorlunda
skulle saken ställa sig, om de anstalter, till vilka dessa lösdrivare och understödstagare
översändes, verkligen bleve, vad de borde vara: arbetsinrättningar i statens
hand med för detta ändamål lämpad yttre och inre organisation.
Tvångsarbetsväsendet syntes på grund härav höra skiljas från fångvården.
Liksom instituten tvångsuppfostran och tvångsinternering organiserats utanför fång
-
11
Kuuyl. Majds proposition Nr 240.
vården, syntes även tvängsarbetsväsendet höra ställas under annan ledning. Fattigvårdslagstiftningskommittén
både redan upptagit denna tanke, som ävenledes länge
såsom ett önskemål framstått för inom detta område socialt intresserade personer.
Härigenom skulle tvångsarbetet frigöras från det, som för tvångsarbetaren framstode
såsom en av samhällets stora orättvisor: detta att han gjordes till fånge och
i likhet med dömda förbrytare förvarades å eu statens fångvårdsanstalt. Nu kunde
naturligen invändas, att namnet ej gjorde något till saken, men tydligt vore, att
just den etikett, som fångvårdsnamnet påsatte tvångsarbetet, till största delen dock
vore skulden till den rådande uppfattningen, att detta arbete i själva verket ingenting
annat vore än ett maskerat straffarbete. Härpå skulle en förändrad benämning
av fångvårdsstyrelsen ej kunna råda bot.
Någon fara för tvängsarbetsväsendet i disciplinärt avseende skulle en eventuell
skilsmässa från fångvården ej gärna kunna innebära. Disciplin och ordning
rådde även inom andra områden än inom fångvårdsanstalterna, exempelvis inom
sjukvårdsinrättningar och sanatorier, inom städernas arbetsinrättningar och andra
institutioner.
Efter det Svartsjödirektören därefter ingått i bemötande av en
del andra av fångvårdsstyrelsen mot organisationsförändringen framförda
betänkligheter, tilläde han:
Genom tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården skulle samtidigt den
tanke bringas till utförande, som av riksdagens revisorer år 1917 framfördes med
avseende å jordbruksdriftens ä Svartsjö ställande under särskild, även för sådant
ändamål sammansatt styrelse.
Det av styrelsen för statens värdanstalt å Venngarn nyligen väckta förslaget
om viss ändring i lagen om behandling av alkoholister, avseende att bereda möjlighet
till överflyttning från statens alkoholistanstalt till tvångsarbetsanstalt av mera
svårskötta individer, syntes efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsväsendet
från fångvården ävenledes lättare kunna genomföras i betraktande av arten hos
de skäl, som vid tiden för lagens tillkomst anfördes mot införandet av en liknande,
redan då ifrågasatt bestämmelse.
Detta Svartsjödirektörens yttrande överlämnade fångvårdsstyrelsen
med skrivelse den 4 mars 1918. I denna konstaterades styrelsen till en
början, att styrelsen och bemälde direktör väsentligen vore av samma
mening med avseende å sättet för avhjälpandet av en del brister, som
nu vidlådde tvängsarbetsväsendet. Därefter yttrade styrelsen bland annat:
Däremot avveke direktörens åsikt från styrelsens därutinnan, att han ansåge
tvångsarbetsanstalternas förknippande med fångvården medföra desammas allt för
stora likställande med straffanstalterna och att en namnförändring å styrelsen icke
.skulle avlägsna denna olägenhet.
1 denna punkt torde få erinras, att i törhända de flesta länder tvångsarbetsanstalternas
förvaltning lydde under samma ledning som straffanstalternas, att tvångsarbetet
i själva verket vore en påföljd för lagöverträdelse av icke ofarlig art, ehuru
det ådömdes i administrativ väg samt att gällande lösdrivarelag lämnade fattigvårdesambälle
öppet afl upprätta egen tvångsarbetsanstalt för tvångsarbetes
Fångvårdsstyrelsen
i
utlåtande den
4 mars 191H.
Fångvårdsstyrelsen
i
utlåtande den
5 april 1918.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
avtjänande, men att sådana enskilda anstalter icke kommit till stånd i, nämnvärd
man.
Överdirektören i styrelsen vore själv sedan ett tjugutal av år ledamot av
styrelsen för åkerbrukskolonien Hall och hade således kännedom om den verksamhet,
en enskild styrelse kunde utöva i fråga om ledningen av en stor anstalt för socialt
undermåliga. Denna verksamhet kunde endast utövas i största allmänhet. Att följa
arbetet mera ingående vore icke möjligt. Då nu Svartsjödirektören förordade tvångsarbetsanstalternas
frigörande från fångvårdsstyrelsen och deras läggande under enskilda
styrelser, innebure detta, att platsledningen skulle berövas den såväl i avseende
å personalvården som beträffande den ekonomiska förvaltningen erfarna detaljuppsikt,
som fångvårdsstyrelsen med i lantbruksgöromålen och räkenskapshänseende m. m.
sakkunniga tjänstemäns biträde vore i tillfälle att utöva med större kontinuitet än
en enskild styrelse av privatpersoner. Det kunde med visshet påstås, att styrelsen
hade både mera tid och mera intresse att ägna åt ledningen av tvångsarbetsanstalterna
än den enskilda styrelsens medlemmar, som måste taga uppdraget mera såsom
en tillfällig bisysselsättning.
Efter det, såsom jag får tillfälle att utförligare omnämna längre
fram, särskilt tillkallade sakkunniga avgivit yttrande rörande det närmare
sättet för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från
deras nuvarande samband med den egentliga fångvården, blev berörda
yttrande remitterat till, bland andra myndigheter, jämväl fångvårdsstyrelsen.
1 det förnyade utlåtande i ärendet, som detta ämbetsverk i
anledning därav avgav den 5 april 1918, ingick styrelsen jämväl närmare
på själva huvudspörsmålet om lämpligheten överhuvudtaget av en dylik
organisationsförändring samt yttrade i denna del i huvudsak följande:
Då en stor del av dem, som omliändertoges för lösdriveri, ej sällan vore
farliga och mera svårskötta än Straffångar, borde krävas, att tvångsarbetsanstalterna
vore så inrättade, att de erbjöde ett tillfredsställande förvar och betryggande anordningar
för upprätthållande av ordning och säkerhet.
Under antydda förhållanden komme tvångsinterneringen av lösdrivare med
tillhörande arbetsplikt att i väsentliga drag gestalta sig på samma sätt som den
frihetsförlust, vilken drabbade fångarna i straffanstalter av viss typ. Från denna
synpunkt sett vore det därför, enligt styrelsens mening, intet att erinra emot, tvångsarbetsanstalternas
bibehållande under fångvårdens ledning. En sådan anordning
syntes tvärtom erbjuda övervägande fördelar och innebure enligt styrelsens uppfattning
icke något som helst hinder för iakttagande av de modifikationer i behandlingen,
som tvångsarbetets egenart krävde.
De nu i bruk varande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona
vore båda inrättade och anordnade med hänsyn till uppgiften att vara interneringsplatser
för personer berövade friheten. Väl hade under senaste åren vidtagits åtgärder
för att alltmera framhäva tvångsarbetets olikhet mot fängelse och straffarbete,
men det hade ännu icke kunnat bringas därhän, att icke logement, arbetesalar,
gårdar m. m. fortfarande gåve i det närmaste samma intryck som vanliga
straffanstalter för gemensambetsfångar. Ehuru arbetsdriften vid båda de ifråga
-
13
Kung!. Maj:tv proposition Nr 246.
varande anstalterna i stor omfattning numera omlagts till friluftsgöromål, hade de
internerades behandling dock icke kunnat tillräckligt frigöras i ändamål att avlyfta
intrycket av tvångsarbetets alltför nära likhet med straffbehandling. För att detta
önskemål skulle kunna uppnås, förefölle det styrelsen som om en djupare gående
omläggning behövdes än enbart den, som innebures i de hittillsvarande anstalternas
överflyttande från fångvårdsstyrelsens förvaltning.
I ett den 15 april 1918 dagtet-knat utlåtande uttalade sig överståtliållarämbetet
för polisärenden i denna fråga, särskilt så vitt angick dess
samband med reglementeringens upphävande. Ämbetet yttrade bland annat:
Det vore visserligen icke att antaga, att efter reglementeringens avskaffande
tillämpning av lösdrivarlagen skulle komma att erfordras i mindre omfattning än
därförut, men den korrektiva behandlingen av prostitutionen finge naturligtvis en
annan innebörd, när den avsåge att motarbeta prostitutionen i stället för att vidmakthålla
reglementeringen.
Med hänsyn till sistberörda förhållande torde emellertid bristerna i den korrektiva
behandlingen, sådan den nu vore anordnad, bliva mera framträdande efter
reglementeringens upphävande, och det bleve då av större betydelse att härutinnan
åstadkomma ändring:
Det hade framhållits såsom ett önskemål, att tvångsarbetet anordnades så,
att det så litet som möjligt finge karaktären av straff. Där reglementering förekomme,
ådömdes varning och tvångsarbete beträffande prostituerade kvinnor vanligen
såsom påföljd för överträdelse av reglementet och kunde då i viss mening
anses som straff, men när inskridandet uteslutande avsåge att åstadkomma rättelse
i den prostituerades levnadssätt och vänja henne vid arbetssamhet och ordnade
levnadsvanor, kunde det icke längre vara tal om bestraffning, ehuruväl det icke
kunde undvikas, att den fruktade interneringen alltid komme att för mången framstå
såsom eu straffpåföljd.
Den benämning, som åsattes den korrektiva behandlingen, betydde i sak
kanske mindre, och det vore väl icke heller i sådant hänseende av någon betydelse,
huruvida tvångsarbetsanstalterna bibehölles under eller skildes från fångvårdsstyrelsen.
Men den individualiserade behandling, som vore en nödvändig förutsättning
för en mera fruktbärande anstaltsvård, och kanske i ännu högre grad den nödvändiga
omvårdnaden om kvinnorna, sedan det egentliga tvångsarbetet upphört, torde
medföra en sådan omläggning av hela den korrektiva behandlingen av de prostituerade.
att denna icke längre hörde rätt väl tillsammans med fångvården. Det
torde särskilt vara av vikt, att frågor rörande anstaltvården och vad därmed sammanhängde
finge behandlas under friare former dels med hänsyn till behovet av
erfarenhet och anställande av nya försök bland annat för möjliggörande av lämplig
övergång från den strängare, mera tvångsbundna behandlingen till ökad frihet förde
internerade och dels för befrämjande av samarbete med föreningar och enskilda
personer för beredande av vård och arbete åt sådana kvinnor, som kunde från anstalterna
till dem överlämnas. Det syntes därför lämpligt, att ifrågavarande anstalter
skildes från fångvården samt liksom uppfostringsanstalten å Bona och vårdanstalten
för alkoholister vid Yenngarn ställdes under särskild styrelse.
Vad här anförts torde i väsentliga hänseenden äga tillämpning jämväl beträffande
de manliga lösdrivarna och de för dem avsedda anstalterna. Dock före
-
Överståthåilar
ämbete t
för polisärenden.
Socialstyrelteii -
14 Kanyl. Maj it s proposition Nr 246.
funnes så till vida eu bestämd skillnad- att många manliga lösdrivare vore att likställa
med vanliga förbrytare, till vilken kategori borde hänföras även så kallade bondfångare,
prejare m. fl., men denna omständighet torde icke utgöra något hinder för den föreslagna
omläggningen, under förutsättning likväl att ledningen av anstalterna utrustades
med erforderlig tvångsmakt för upprätthållande av nödig disciplin och ordning.
Socialstyrelsen avgav i ärendet infordrat utlåtande, dagtecknat den
9 april 1918. 1 detta hette det beträffande det föreliggande huvud
spörsmålet
om tvångsarbetsväsen dets skil jande från fån gvård sförvaltningen
i huvudsak följande:
Beträffande lösdrivarna liksom andra grupper av sociala samhällselement
framträdde numera allt starkare kraven på en omläggning av samhällets skyddsåtgärder.
Erfarenheten Ange nämligen anses hava visat, att ett mycket starkt
betonande av de repressiva momenten icke vore ändamålsenligt, då detsamma i
allmänhet icke vore ägnat att förbättra individerna och förhindra återfall. En i
verklig mening förebyggande verksamhet måste nämligen grundas på en uppfostran
av individerna, genom vilken dessas karaktär stärktes och deras förmåga av ärlig
självförsörjning utvecklades. Enligt denna uppfattning vore givetvis interneringen vid
tvångsarbetsanstalt ingalunda den enda åtgärd, som från samhällets sida borde vidtagas,
utan endast ett led i en serie av anordningar, genom vilka man sökte bereda
en stödjande omvårdnad för individer, som behövde hjälpas fram till fullt självansvar.
Där interneringen måste vidtagas, skedde detta visserligen delvis för att
skydda samhället och andra individer för yttringar av deras samhällsfarlighet, men
väsentligen för att den internerade måtte genom starkt uppfostrande inflytande under
längre tid få den viljans och kroppens härdning, att han efter interneringstidens
slut kunde, eventuellt med fortsatt övervakning, bliva en samhällsnyttig, lojal medborgare.
En sådan uppfostran skedde visserligen under tvunget kvarhållande å
anstalt men icke på uniform tvångsväg. Individernas förutsättningar i avseende a
psykisk läggning, ursprung och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare social
ställning med mera vore så olika, att man endast genom långt driven individualisering
av deras behandling kunde förvänta goda resultat.
Denna uppfattning torde med all säkerhet komma att prägla det förslag till
lagstiftning i ämnet, som snart vore att förvänta från fattigvårdslagstiftningskommittén.
Vid de mera provisoriska åtgärder i avseende å lösdrivares behandling,
som i avvaktan på den hithörande lagstiftningens revision kunde ifrågakomma, hade
man sålunda att hålla i sikte, att utvecklingen på området otvivelaktigt komme
att gå i den nyss antydda riktningen. De likartade tendenser, som framträdde inom
fångvården, torde visserligen allt mera komma att prägla även fångarnas behandling.
Å andra sidan torde emellertid straffhotet här komma att ännu längre förbliva
av dominerande betydelse. Det syntes därför sannolikt, att med det starkare
betonande av vårdens förebyggande karaktär, som redan nu trängde sig fram
beträffande lösdrivarna, denna gren av samhällets vårdverksamhet komme att mera
markerat än förr skilja sig från fångvården och närma sig behandlingen av andra
slag av socialt mindervärda individer, såsom alkoholister, vissa grupper understödstagare
och försumliga familjeförsörjare, vanartiga minderåriga samt minderåriga
förbrytare, alkoholbrottslingar, abnorma brottslingar, som icke vore i behov av hospi
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 24(>. 15
talsvård, med flera. Endast för vissa av dessa kategorier vore en rationell behandling
ännu genomförd, för andra förbereddes sådan, medan åter några ännu icke blivit
föremål för den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, att deras omhändertagande
under lämpliga former tagits i närmare övervägande. Styrelsen
lunne det emellertid sannolikt, att de nära beröringspunkterna mellan nu berörda
grupper av socialt mindervärda samt de likartade synpunkter, som måste anläggas
på deras behandling, skulle föranleda, att vården av dem komme att organiseras efter i
huvudsak samma riktlinjer. Då därvid de sociala momenten måste bliva dominerande,
torde också den centrala ledningen komma att tillhöra det departement, som
hade att handlägga övriga sociala ärenden. I frågans nuvarande läge och i avvaktan
på lösdrivarlagstiftningens reviderande torde emellertid böra anstå med det
mera definitiva prövandet av dessa organisationsspörsmål, och endast sådana jämkningar
härutinnan vidtagas, som i minsta mån föregrepe och bunde utvecklingen.
Med hänsyn härtill torde man nu böra utgå ifrån, att frågor om lösdrivares behandling
åtminstone tills vidare borde bibehållas hos justitiedepartementet.
Beträffande den närmare ledningen av tvångsarbetsanstalterna hade fattigvårdslagstiftningskommittén
nu principiellt uttalat sig för deras avskiljande från fångvårdsstyrelsens
förvaltningsområde. I samma riktning hade direktören vid Svartsjö
tvångsarbetsanstalt yttrat sig. varemot fångvårdsstyrelsen förklarat sig anse, att
tvångsarbetsanstalterna allt framgent borde sortera under styrelsen.
Vid övervägande av de skäl, som anförts för vardera av dessa uppfattningar,
vore, enligt socialstyrelsens förmenande, av avgörande betydelse den nyss hävdade
åskådningen, att vid en reformering av lösdrivarebehandlingen huvudvikten borde
läggas på uppfostran till och genom arbete, samtidigt som de oumbärliga tvångsåtgärderna
i största möjliga utsträckning berövades sin repressiva karaktär, och
att sålunda _ varje anordning, som förhindrade förverkligandet av detta syfte borde
undvikas. Aven om den praktiska utformningen av lösdrivarbehandlingen skulle
komma att gestalta sig på samma sätt under fångvårdsstyrelsens som under en
annan ledning, syntes det sålunda lämpligast, att det direkta sambandet mellan
tvångsarbetsanstalterna och straffverkställighetens centralmyndighet upphävdes.
Om socialstyrelsen alltså anslöte sig till fattigvårdslagstiftningskommitténs
uppfattning i ämnet, förelåge emellertid icke för styrelsen fasta hållpunkter för ett
bedömande av den lämpliga tiden för genomförande av den ifrågasatta förändringen.
Därest med säkerhet kunde förutses, att lösdrivarlagstiftningens revision hunne
genomföras under något av de närmaste åren, torde denna tidpunkt utan större
olägenhet kunna inväntas. Skulle däremot längre tidsutdräkt därmed vara att befara.
syntes ett ingripande redan nu mera påkallat. Det kunde nämligen icke förbises,
att därest dels reglementeringen avskaffades och därmed eu ändrad hållning
intoges gent emot prostitutionen, dels också fattigvårdslagstiftningen nu reviderades,
starka principiella och praktiska skiil talade för samtidiga, om ock provisoriska
åtgärder för en begynnande reform med avseende å behandlingen vid lösdrivaranstaltorna,
till vilka eu del av de prostituerade och av fattigvårdens klienter komme
att även i fortsättningen hänvisas.
Vid avlåtandet av PJES ars proposition i uu föreliggande ämne
.nr ->88) gjorde jag ett sammanfattande uttalande i fråga om lämpligheten
av tvånesarbetsaustal tern as utbrytning nr fångvården. Då vad ian
-
Departementschefen
rid avlåtan•
tet av 191 Sår*
proposition.
16
Kung!. Maj.is proposition Nr 246.
därvid vttrade fortfarande enligt min mening äger sin fidla giltighet,
skall jag tillåta mig att ordagrant citera det huvudsakliga av vad jag
då anförde. Jag yttrade bl. a. följande: :
»Av den sålunda förebragta utredningen framgår, att den ifrågasatta
organisationsförändringen — tvångsarbetsanstalternas frånskiljande
från fångvårdsförvaltningen — förordas av socialstyrelsen och överståthållarämbetet
för polisärenden samt att förslaget om denna reform vinner
understöd jämväl av direktörerna vid våra nuvarande tvångsarbetsanstalter,
främst direktören vid Svartsjö anstalten. Därjämte har tattigvårdslagstiftningskommittén
redan tidigare, oberoende av de särskilda förhållanden,
som nu föranlett frågans upptagande, under gången av sitt utredningsarbete
kommit till samma uppfattning rörande lämpligheten av
dessa anstalters ställande under särskild förvaltning såsom ett led i ett
reformerat förfarande vid behandlingen av lösdrivare. Fångvårdsstyrelsens
ställning till förevarande spörsmål synes däremot vara den, att tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvården icke bör äga rum annat än
i samband med eu djupare gående omläggning av lösdriverilagstittningen.
För min egen del ansluter jag mig utan tvekan till den uppfattningen,
att ett frigörande av tvångsarbetsanstalterna från dess samband
med den egentliga fångvården bör komma till stånd.
Ett av de skål, som föranlett mig att intaga denna ståndpunkt
är det, att, enligt vad flertalet av de hörda myndigheterna med styrka
framhållit, nämnda samband visat sig olämpligt så till vida, att därigenom
i det allmänna medvetandet uppkommit ett missförstånd rörande
tvångsarbetets natur och ändamål, ett missförstånd, som säkerligen till
stor del orsakat den motvilja, med vilken detta institut så otta betraktas.
Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma
likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under
fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått
sig påtryckt prägeln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat
undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som
drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deias
insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under
längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer.
Tvångsarbetsanstalterna hava framstått, icke — såsom de bort som
arbetsinrättningar i statens hand eller, om man så vill beteckna dem,
statliga arbetsuppfostringsanstalter, utan som vanliga straffanstalter.
Den, som utsläppts från eu tvångsarbetsanstalt har betraktats, som en
vanlig f. d. ''fånge’ och fått lida den smälek, som dock alltid måste
vara förbundet med ett dylikt namn.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas
till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oförbätterliga;
dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen
betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att
det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring.
Särskilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig
vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära
myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som
givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas ntbrytande ur
fångvården.
Men andra kategorier av tvångsarbetare, särskilt i de yngre årsklasserna,
äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom eu
metodiskt ledd, efter vart särskilt fall rättad uppfostran. För dessa kan
en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och
avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. Fn allt större frihet må
kunna givas den å anstalten intagna, efter hand som han visar sig vara
mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det
finnas lämpligt att förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller
enskilda hem, till det yttre under fullständig frihet, men likväl under
tillsyn och ledning från huvudanstalten.
Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess
syfte icke för närvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara
allmänt erkänt. Önskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden
har framhållits av alla hörda myndigheter, icke minst av fångvårdsstyrelsen.
De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske,
äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så mycket torde dock
framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man
kommer att vid detsammas närmare utformande taga mera hänsyn till
dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande
är fallet. Fn följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större
utsträckning än nu måste inriktas på att bliva individualiserad. Detta
kräver, såsom jag nyss antytt, avsevärt friare förmer med avseende å behandlingen
än de, som nu komma till tillämpning. Eu nödvändig förutsättning
för att med en omläggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet
skall kunna vinnas vad man därmed vill uppnå är emellertid
enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss
sagts, ligger i tvångsarbetsväsendets sammankoppling med fångvårdsförvaltniugen.
Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i
möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en ledning,
Bihang till riksdagens protokoll 1220. 1 ;aml. 205 höft. (Sr 246.) 3
*8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
sammansatt med särskild hänsyn till de friare former, Under vilka dessa
måste verka för att rätt fylla sin uppgift.
En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanstalterna
syn< s vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad offer
tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa
till del i syfte att om möjligt på ett bestående sätt vinna dem för ett
nyttigt och ordentligt liv. Härför erfordras intresserad ledning och
övervakning av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande
t. ex. de elever från statens uppfostringsanstalt å Bona, som
vistas utom anstalten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra
ingå som ett betydelsefullt led i denna tvångsarbetarnas efterbehandling
— främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades
kategori —, kan icke bliva anordnat på fullt ändamålsenligt och för det
allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande sätt, så länge tvångsarbetet
inordnas under den allmänna fångvården, vars egentliga uppgift är att
utöva vård över till straff dömda personer. Ett ordnat och intimt samarbete
mellan å ena sidan ledningen av vederbörande tvångsarbetsanstalt
och å andra sidan anstalter för arbetsförmedling ävensom enskilda
föreningar och institutioner, vilka hava till sin uppgift att befrämja
det sociala välfärdsarbetet, måste uppenbarligen åstadkommas,
om icke det intresse och den kostnad, som nedlagts på själva tvångsarbetets
verkställande, skola vara förspillda. Alen det torde vara lika
uppenbart, att ett dylikt samarbete låter sig lättare, än vad nu är fallet,
anordnas, ifall de särskilda tvångsarbetsanstalterna, på sätt jag kommer
att föreslå, ställas under vård av särskilda styrelser, sammansatta
av, bland andra, personer, som intaga en framträdande plats på skilda
sociala arbetsområden och som erhålla till uppgift att leda och befrämja
räddningsarbetet med avseende å de å respektive arbetsanstalt intagna,
ej blott så länge dessa vistas å anstalten, utan även under någon tid
efter det tvångsbehandlingen upphört. Liknande anordning med särskild
anstaltsstyrelse är redan träffad för tillvaratagandet av andra, närbesläktade
kategorier av samhällets förkomna eller försummade element,
såsom alkoholister och minderåriga förbrytare, och har på dessa områden
fallit synnerligen väl ut.
Särskilda styrelser för de skilda slagen av ivångsarbetsanstalter
synas även i ett annat viktigt avseende kunna bliva av största betydelse.
Deras arbetsuppgift torde nämligen böra bestämmas så vidsträckt,
att de bliva verksamma för att, under samverkan med vederbörande
statliga och kommunala myndigheter ävensom föreningar och
enskilda, i allmänhet häinma och begränsa de företeelser, vilka vålla
19
Kungl. May.ts proposition Nr 246.
rekryteringen av våra tvångsarbetsanstalter. I främsta rummet tänker
jag mig, att eu blivande styrelse för den kvinnliga anstalten skall kunna
fylla eu väsentlig uppgift i det arbete, som med kraft bör upptagas för
att med lämpliga och humana medel motverka prostitutionen, en uppgift,
som icke framstår såsom mindre nödvändig därför att reglementeringen
avskaffas.
Rörande tiden för nu ifrågavarande organisationsförändrings genomförande
har ifrågasatts, att därmed möjligen skulle kunna anstå, till
dess fattigvårdslagstiftningskommittén, vilken, såsom förut om förmälts, fått
sig anförtrodd uppgiften att utarbeta ny lösdrivarlagstiftning, avgivit
sitt betänkande i ämnet. Med avseende å detta spörsmål vill jag till
en början nämna, att, enligt vad jag inhämtat, det på grund av
andra kommittén åliggande arbeten av brådskande natur torde dröja
avsevärt länge, innan kommittén hinner slutföra sitt berörda uppdrag.
Den nya lösdrivarlagstiftningen kommer därför säkerligen att låta vänta på
sig ännu några år. Att under sådana förhållanden dröja med genomförandet
av nu ifrågavarande, i och för sig önskvärda reform, till dess
nyssnämnda lagstiftning blir mogen för sin lösning, torde så mycket
mindre vara att förorda, som enligt min mening beaktansvärda fördelar
måste anses vara förknippade därmed, att organisationsförändringen till
tiden går före den nya lösdrivarlagens tillkomst. På detta sätt skulle
nämligen tvångsarbetsanstalternas nva ledning bliva satt i tillfälle att
vid de försök att inom ramen av den nuvarande lagstiftningen reformera
anstaltsbehandlingen, som denna nya ledning säkerligen kommer
att göra, samla en tids erfarenhet med avseende å samma lagstiftnings
brister, en erfarenhet, som sedan skulle, vid sidan av den av fångvårdsstyrelsen
redan förvärvade, komma väl till pass vid den nya lösdrivarlagstiftningens
slutliga behandling.
Härtill kommer, att för organisationsförändringens genomförande
redan med nästkommande års ingång tala även ett par andra betydelsefulla
omständigheter: att vid nämnda tidpunkt dels reglementeringen
väntas bliva upphävd och andra slag av åtgärder för motverkande av
prostitutionen därmed erforderliga samt dels den nya fattigvårdslagen
skulle komma att träda i kraft.
Beträffande organisationsförändringens samband med den situation,
som blir en följd av reglementeringens upphävande, hänvisar jag till
vad jag förut yttrat samt till de uttalanden, som i detta avseende gjorts
av socialstyrelsen och överståthållarämbetet för polisärenden och vari
jag instämmer.
Vad åter angår den betydelse, det till riksdagens prövning hän -
20
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
skjutna förslaget till ny hittig vård slag liar för nu förevarande spörsmål,
vill jag till en början påminna om de bestämmelser detta förslag innehåller
om upprättande, vid sidan av de egentliga fattigvårdsanst.-dterna,
av särskilda arbetshem, merendels ett för varje län. Dessa arbetshem
skulle hava till uppgilt att mottaga dels försörjningspliktiga, som försumma
att fullgöra sin försörjningsplikt, dels ock vissa uuderstödstagare,
vilka ej lämpligen kunna bibehållas å de egentliga fattigvårdsanstalterna.
Arbetshemmen skulle således bliva, även de, allmänna arbetsanstalter,
ehuru av väsentligen annan karaktär än statens tvångsarbetsanstalter.
Dessa hem skulle visserligen komma att hysa en del personer,
som på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa
sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, men även försörjare,
vilka på det hela taget föra ett arbetsamt liv, ehuru de likväl underlåta
att försörja sin familj. Emellertid meddelas i lagförslaget tillika föreskrift
därom, att såväl fångvårdsstyrelse, sa vitt angår å vanlig fattigvårdsanstalt
intagen, som ock styrelse för arbetshem, beträffande å dylikt hem
intagen, kan under vissa i lagförslaget angivna förutsättningar hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den felandes
dömande till tvångsarbete. Tvångsarbetet skulle alltså, i nära anslutningtill
dess nuvarande egenskap av yttersta tvångsmedel mot dem, som stå
under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, bliva anordnat såsom en påbyggnad
på den kommunala arbetsskyldigheten. Vid nu nämnda förhållande
synes det mig vara av vikt, att skiljaktigheten mellan dessa
arbetsanstalter — de kommunala arbetsliemmen och statens arbetsanstalter
— ej göres större, än som motiveras av nödvändigheten att utrusta
dessa senare med större tvångsmakt. Det är alltså jämväl från denna
synpunkt sett av betydelse, att föreställningen om tvångsarbetsanstalternas
karaktär av straffanstalt undanröjes genom dessa anstalters fullständiga
skiljande från fångvårdsförvaltniugen.
En skilsmässa mellan tvångsarbetsanstalterna och fångvården är
alltså enligt min mening från flera synpunkter synnerligen önskvärd och
bör också utan större dröjsmål komma till stånd, därest icke med densamma
äro förbundna praktiska olägenheter av beskaffenhet att uppväga
därmed förenade fördelar. Detta är emellertid, enligt min uppfattning
ej händelsen, något som torde framgå av den prövning av detta spörsmål,
varpå jag nu vill ingå.
De nackdelar, som skulle vara förknippade med en utbrytning- av
tvångsarbetsanstalterna från fångvården, hava utförligt skildrats av fångvårdsstyrelsen.
Nyssnämnda prövning torde därför lämpligen kunna
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
antaga formen av en granskning av de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört
mot den ifrågavarande organisationsförändringen.
Såsom eu av fångvårdens huvudinvändningar mot reformen torde få
betraktas den, att vid anstalter av ifrågavarande art, dit starkt indisciplinära
individer sammanföras, tillgång måste finnas till en stark tvångsmakt
samt att möjligheten av en dylik tvångsmakt ej längre skulle förefinnas,
därest anstalternas samband med fångvården upphörde.
Gentemot detta skäl vill jag framhålla, att, på sätt jag redan i
annat sammanhang antytt, tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen
givetvis icke i och för sig utesluter, att tillgång till
lika stark tvångsmakt över tvångsarbetare, som den fångvårdsstyrelsen
och dess organ nu äga, fortfarande kommer att vara tillfinnandes. Tvångsmakten
är, på sätt fångvårdsstyrelsen själv också framhåller med avseende
å anstaltsbehandlingen över huvud taget, ej beroende av ledningens
förläggning till den ena eller den andra centralmyndigheten,
utan å lagens bestämmelser och Kungl. Maj:ts instruktioner. Lagen
säger, att den dömde skall hållas till tvångsarbete å allmän arbetsanstalt;
det ligger då i sakens natur att vederbörande anstaltsledning,
av vilken art denna än må vara, måste utrustas med den tvångsmakt
gentemot den å anstalten insatte, som är nödvändig, för att ej denna
lagens bestämmelse skall bliva en död bokstav. Tillgång till erforderlig
tvångsmakt i nu nämnt avseende kommer alltså givetvis att finnas jämväl
efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna frän
fångvården.
Fångvårdsstyrelsen ger även uttryck för sin farhåga, att den ledning
över de särskilda tvångsarbetsanstalterna, som skulle sättas i
fångvårdsstyrelsens ställe, komme att sakna sakkunskap samt den överblick
över vården å andra anstalter av nu ifrågavarande slag, som måste
anses vara önskvärd för vinnande av enhetlighet med avseende å tvångsarbetets
ordnande.
Denna farhåga synes mig icke äga tillräcklig grund. Visserligen
är det tydligt, att den nya ledningen, när den först tillträder sitt värv,
måste antagas komma att stå den nuvarande efter i erfarenhet i hithörande
ting. Denna olägenhet torde dock få betraktas som övergående. Om,
på sätt jag tänkt, i den nya anstaltsledningen komma att sitta personer,
representerande juridisk insikt, socialt intresse samt praktisk erfarenhet
å de huvudsakliga områden, på vilka anstalternas arbetsdrift kommer att
röra sig-, lärer det icke dröja länge, innan den nya ledningen så vuxit
sig in i sin uppgift, att den kommer att tillfredsställa även högt ställda
anspråk. Vad som möjligen här kommer att brista i ämbetsmannarutin,
1918 dra lag
tima riktdag.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
kommer säkerligen att mer än väl uppvägas av allsidigheten i sakkunskapen.
Den erfarenhet, som är att hämta från närliggande områden,
bestyrker denna miu uppfattning.»
Längre fram i samma anförande fortsatte jag:
»Vad fångvårdsstyrelsen i övrigt anfört mot den föreslagna organisationsförändringen
— främst de svårigheter denna skulle medföra för
tvångsarbetarnas sysselsättande och anstalternas ekonomiska förvaltning
— synes mig icke vara av beskaffenhet att verka avskräckande. Även
i detta hänseende torde t. ex. Bonaanstalten kunna tjäna som ett talande
exempel.
De skäl, fångvårdsstyrelsen anfört för sin ståndpunkt till det föreliggande
spörsmålet, hava sålunda icke kunnat rubba mig ur min uppfattning,
att en utbrytning från fångvården av tvångsarbetsanstalterna
bör komma till stånd och det redan med ingången av nästkommande år.»
Den till 1918 års lagtima riksdag avlåtna propositionen om tvångsurbetsanstalternas
skiljande från fångvården och läggande under särskilda
styrelser, lydande direkt under justitiedepartementet, tillstyrktes av statsutskottet,
som därvid i huvudsak yttrade:
Det syfte, som läge till grund för det av Kungl. Maj:t föreslagna avskiljandet
av tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona från fångvården, vore
närmast att från anstalterna i fråga avlägsna deras hittillsvarande karaktär av fångvårdsanstalter
och därigenom underlätta och befrämja deras huvuduppgift: att hos
arbetsovilliga och sköteslösa individer inskärpa nödvändigheten av arbetsamhet och
skötsamhet. I berörda avseende anslöte sig också den föreslagna åtgärden principiellt
och praktiskt till de riktlinjer, som vid riksdagen funnit uttryck såväl i den av riksdagen
antagna nya fattigvårdslagstiftningen som den likaledes av riksdagen godkända
lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m. Till berörda
strävande även i dess föreliggande form hade utskottet också funnit sig böra giva
sin anslutning. Och detta så mycket hellre som ett partiellt reformarbete i den
riktning, propositionen anvisade, icke syntes innebära ett föregripande av det pågående
arbetet med revisionen av lösdrivarelagstiftningen utan tvärtom torde vara
ägnat att ingå såsom ett dels förberedande, dels kompletterande led i detta lagstiftningsarbete.
Ett stöd för denna uppfattning hade utskottet funnit icke blott i den
av departementschefen lämnade motiveringen för förslagets framläggande, utan jämväl
i ce uttalanden till förmån för anstalternas särskiljande från fångvården, som blivit
gjorda såväl av fattigvårdslagstiftningskommittén som av socialstyrelsen och överståthållarämbetet
för polisärenden ävensom av direktörerna vid anstalterna i fråga.
Den emot förslaget anförda omständigheten att bland de å anstalterna intagna inginge
en jämförelsevis hög procent förut straffarbete ådömda syntes icke verka
övertygande i därmed avsedd riktning. Tvärtom torde med mera skäl kunna sägas,
att nödvändigheten av deras förnyade omhändertagande ådagalagt, att för deras
vidkommande en behandling med karaktär av fångvård icke visat sig leda till det
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
därmed avsedda målet. Den behandling, som enligt Kungl. Maj:ts förslag vore avsedd
att tillämpas vid anstalterna, syntes icke genom dessas avskiljande från fångvårdsstyrelsen
vare sig höra eller behöva förlora i avseende på allvar och förmåga till
disciplinär fostran. Utskottet funne sig sålunda böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
om frigörande av nämnda anstalter från fångvården.
En minoritet inom utskottet höll däremot före, att förslaget om
nu ifrågavarande organisationsförändring borde avstyrkas, samt anförde
till grund härför följande.
Vidkommande Kungl. Maj:ts förslag i vad detsamma avsåge tvångsarbetsanstalternas
å Svartjö och i Landskrona skiljande från fångvårdsförvaltningen hade
denna organisationsförändring, som måste anses föregripa det pågående lagstiftningsarbetet
i fråga om de personer, för vilka tvångsarbetsanstaltema vore avsedda,
eller lösdrivarna, synts utskottet icke tillrådlig och under alla förhållanden
icke nödvändig. Särskilt i fråga om de manliga lösdrivarna eller de å Svartsjöanstalten
intagna måste, enligt utskottets förmenande, organisationsförändringen
betecknas såsom mycket äventyrlig, i vilket hänseende utskottet ville hänvisa till
bl. a. den omständigheten, att — såsom departementschefen jämväl medgivit — en
avsevärd del av lösdrivarna vore att betrakta såsom på det hela taget oförbätterliga.
Vad åter beträffade de till tvångsarbete dömda kvinnorna, utgjorde visserligen flertalet
prostituerade, men hade, enligt uppgift, ungefär en tredjedel av desamma förut
undergått straffarbete. Även i fråga om ett skiljande från fångvårdsförvaltningen
av anstalten i Landskrona, vilket, såsom ett led i en åsyftad reformering av förfarandet
mot de prostituerade kvinnorna, syntes hava varit huvudsyftet med hela
den föreslagna omläggningen, torde det ej kunna anses tillrådligt att för närvarande,
under avvaktan på lösdrivarelagens omarbetning samt den närmare utredningen om
de yrkesprostituerades omhändertagande och korrektiva behandling, företaga någon
mera genomgripande omorganisation. Uppenbart vore visserligen, att tvångsarbetet
såsom sådant borde erhålla en så tillfredsställande form som möjligt, men lika tydligt
vore, att dess effektivitet ej finge ensidigt åsidosättas och den statliga kontrollen
med nödig kontinuitet ej förminskas. Dessa krav kunde åtminstone tillsvidare väl
tillgodoses inom fångvården. Därtill komme, att, såvitt utskottet kunnat finna,
genomförandet av Kungl. Maj:ts förslag förutsatte vissa ändringar i lagen om straffregister,
varom likväl förslag ej förelagts riksdagen.
Vid frågans behandling i andra kammaren höjdes ingen röst mot
utskottets tillstyrkande förslag. Detta blev också utan votering bifallet
av kammaren.
I första kammaren uppstod däremot en längre diskussion, därvid
förslagets motståndare i huvudsak åberopade de betänkligheter fångvårdsstyrelsen
samt minoriteten inom statsutskottet framfört. Huvudskälet
för dessa personers ståndpunkt att ej för det dåvarande vilja
gå med på en skilsmässa emellan tvångsarbetsanstaltema och fångvården
synes hava varit det, att man ansåg, att därigenom skulle före
-
24
Departe
mentschefen.
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 246.
gripas arbetet å den nya lösdrivarlag, som vore avsedd att komma till
stånd. Härtill kommo farhågor tia dels för att den nödiga disciplinen
ej skulle kunna upprätthållas å nu ifrågavarande anstalter efter deras
skiljande från fångvården dels oek för att de styrelser, som skulle
sättas i spetsen för anstalterna, ej skulle inom sig rymma erforderlig
kompetens.
Resultatet av frågans behandling i första kammaren blev att statsutskottets
tillstyrkande förslag avslogs av kammaren med 49 röster mot
41. På grund härav och då vid senare uppkommen fråga om ärendets
avgörande genom gemensam votering första kammaren avvisade denna
utväg, fick det ifrågavarande organisationsspörsmålet för det dåvarande
förfalla.
Orsaken till att jag nu åter till behandling upptagit frågan om
tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården är, såsom jag redan
förut framhållit, den, att jag alltjämt är fast övertygad om lämpligheten
av denna skilsmässas genomförande utan dröjsmål. Med avseeude
å motiven till denna min ståndpunkt skulle det möjligen vara tillfyllest
att hänvisa till det yttrande i ämnet, som jag hade vid avlåtandet av
1918 års förutnämnda proposition och som jag nyss i huvudsak citerat.
Med anledning av de särskilda skäl mot organisationsförändringen, som
vid frågans riksdagsbehandling år 1918 framfördes av förslagets motståndare,
må det emellertid tillåtas mig att tillägga några ord även med
risk att jag därvid kommer att i vi>s mån göra mig skyldig till upprepning
av förut framhållna synpunkter.
Tdl en början vill jag förutskicka den anmärkningen att, enligt
vad jag inhämtat, fattigvårdslagstiftningskommittén, som fått sig anförtrodd
utredningen av frågau om en ny lösdrivarlag, på grund av andra
vidlyftiga och brådskande uppgifter ej ännu sett sig i stånd att återupptaga
detta arbete, för vilket kommittén, på sätt redan förut antytts,
för några år sedan undangjort en del förarbeten, samt att det följaktligen
kommer att dröja avsevärd tid, innan ett förslag i denna riktning
kan underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens provning.
Såsom motståndarnas huvudskäl mot förslaget om tvångsarbetsanstalternas
utbrytande ur fångvården har nu, på sätt nyss nämndes,
anförts, att denna organisationsförändring skulle vara ägnad att föregripa
nyssnämnda utredning av fattigvårdslagstiftningskommittéu rörande
ny lösdrivarlag. Denna ståndpunkt är enligt min mening icke hållbar.
Dess förutsättning är, att man skulle kunna tänka sig, att kommitténs
utredning i nu förevarande del skulle komma att utmynna i förslag,
25
Kungl. Maj ds proposition Nr 246.
vilkas genomförande skulle omöjliggöras eller försvåras genom nu ifrågasatta
organisationsförändring. Nu är det emellertid enligt min mening
så långt ifrån att detta är händelsen, att tvärtom ett motsatt förhållande
får anses föreligga. Vilket innehåll kommitténs förslag än må få med
avseende å detaljerna, så torde dock icke föreligga någon som helst
tvekan om det blivande förslagets innebörd i de avseenden, som äro av
betydelse för nu förevarande spörsmåls avgörande. Aven om, på sätt
ifrågasatts, lösdriveriet skulle komma att underkastas judiciell behandling,
är det dock ej underkastat tvivel, vare sig att tvångsarbete kommer
att i en eller annan form ingå såsom ett huvudsakligt led i den statliga
behandling av nu ifrågavarande kategorier socialt mindervärdiga
element, varom kommittén väntas framlägga förslag, eller därom, att
för detta tvångsarbetes verkställande komma att erfordras anstalter, i
huvudsak utrustade på samma sätt som de nuvarande tvångsarbetsaustalterna.
Den omläggning av tvångsarbetet och de övriga förslag,
som kommittén väntas komma att avgiva, torde i stort sett komma
att gå ut på dels stadgandet av en förlängd behandlingstid, dels
tvångsarbetets närmare ordnande även eljest i syfte att bättre vinna
det därmed avsedda resultatet: vederbörandes uppfostran till ordnat
arbete, dels ock slutligen bestämmelser, avsedda att underlätta preventiva
åtgärder på nu ifrågavarande område före tvångsarbetets tillgripande
ävensom tvångsarbetarnas övervakande och omhändertagande
efter detsammas fullgörande. Att nu ifrågavarande organisationsförändring
skulle vara ägnad att i någon mån försvåra genomförandet av
dessa reformer torde val ingen vilja på allvar påstå. Tvärtom kan det,
såsom jag redan tidigare framhållit, ej gärna vara annat än till nytta
för det ifrågavarande reformarbetet att, när detsamma åter upptages, det
kan grundas ej blott på den sakkunskap, varmed fångvårdsstyrelsen
sitter inne på nu ifrågavarande område, utan även på en tids erfarenhet,
förvärvad av de planerade nya, allsidigt sammansatta anstaltsstyrelserna.
Beträffande de i övrigt mot organisationsförändringen framförda
skälen torde intet vara att tillägga till vad jag redan tidigare yttrat.
Jag vill endast än en gång poängtera, dels att vid tvångsarbetsanstalterna
givetvis både måste och kan upprätthållas lika god disciplin,
vare sig de låggas under särskilda styrelser eller fortfarande lyda under
fångvårdsstyrelsen, dels ock att erfarenheten från närliggande områden
— bl. a. Bona- och Venngarnsanstalterna — visar, att det är så långt
ifrån att någon fara kan anses förefinnas för att de blivande anstaltsBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 höft. (Nr 246.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition AV 246.
styrelserna ej skola .bliva tillräckligt kompetent:!, att det tvärtom, därest
de bliva sammansatta efter de riktlinjer jag förut antytt och får tillfälle
att närmare utveckla längre fram, torde vara att antaga, att de
på grund av sin allsidiga sammansättning skola bliva, ej minst med
avseende å kraftig ledning och initiativrikedom, synnerligen väl skickade
för sin ansvarsfulla uppgift.
En särskild anledning till att en utbrytning från fångvården av
tvångsarbetsanstalterna bör utan dröjsmål komma till stånd är den, att
spörsmålet intimt sammanhänger med den nya departementsindelning,
som skall träda i kraft den 1 juli i år och vars genomförande i detalj
redan underställts riksdagens prövning (prop. nr 3) samt varit föremål
för dess beslut. Då gränserna för de olika departementens arbetsområden
uppdragits samt medel äskats till avlönande av de för de särskilda departementen
erforderliga arbetskrafterna, har man givetvis ansett angeläget
att, för undvikande av snara förändringar, få arbetsfördelningen mellan
departementen ordnad på så lång sikt som möjligt. Tidigare har icke
varit ifrågasatt annat, än att tvångsarbetsanstalterna, ehuru skilda från
fångvården, skulle under sina respektive styrelser kvarbliva under justitiedepartementet.
Efter inrättandet av ett särskilt socialdepartement ställer
sig emellertid frågan på annat sätt. Det måste då anses vara mest
ändamålsenligt att förlägga dessa anstalter under sistnämnda departement,
som skall äga ledningen av de sociala ärendena i allmänhet och
speciellt av fattig- och alkoholistvården, varmed behandlingen av lösdrivare,
på sätt redan i motiveringen till 1918 års proposition utvecklats,
har åtskilliga beröringspunkter. De betänkligheter, som framkommit
gent emot förslaget om ,tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården
med hänsyn därtill, att bristande enhetlighet och kontroll i dessas
ledning därigenom kunde befaras uppstå, kunna icke heller med samma
styrka upprätthållas, därest anstalterna i fråga läggas under socialdepartementet,
som, enligt vad jag i ett senare samband vill påvisa,
inom sig kommer att äga lämpliga organ för central ledning och tillsyn
över desamma. — Riksdagen får också numera, genom sitt beslut i fråga
om departementsindelningen, anses ha godkänt den anordning att berörda
anstalter, efter skilsmässan från fångvården, böra läggas under socialdepart
ementet.
B) De nu- Vid tiden för avlåtande av 1918 års förutnämnda proposition voro
tvåiiylar * fångvårdens stat uppförda fyra tvångsarbetsanstalter, de å Svartsjö och
betsanstal- i Karlskrona för män och de i Norrköping och i Landskrona för kvinnor.
temas tamp- Av dessa voro dock endast .två i verksamhet såsom tvångsarbetsanstalter,
27
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
nämligen de å Svartsjö och i Landskrona. Av de båda övriga både lig*rfoc*
den i Norrköping på grund av bristande platsutryrome för straffångar het för sitt
måst tagas i anspråk som straffanstalt och av samma skäl hade Kungl. ändamål
Maj:t kort före propositionens avlåtande sett sig nödsakad besluta, att
tvångsarbetsanstalten i Karlskrona, om vars nedläggande tillsvidare Kungl.
Maj:t tidigare fattat beslut, åter skulle tagas i anspråk för. fångvårdens
räkning, nu såsom straffanstalt. Omförmälda proposition gick ut på att
det föreslagna frånskiljandet från fångvården skulle omfatta endast tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Landskrona samt att de båda övriga,
de i Karlskrona och i Norrköping, skulle tillsvidare upptagas i fångvårdens
stat under beteckningarna centralfängelset i Karlskrona och
centralfängelset i Norrköping. Detta sista blev också riksdagens beslut,
och följaktligen finnas för närvarande allenast två tvångsarbetsanstalter,
den för män å Svartsjö och den för kvinnor i Landskrona. Det är
alltså om dessa båda anstalters utbrytande ur fångvården nu är fråga.
Då vid sakens tidigare behandling från visst håll ifrågasatts dessa I9l8års^
anstalters tillräcklighet och — åtminstone så vitt angår den ena av p
dem — järn väl lämplighet för sitt ändamål, torde det tillåtas mig att i
korthet redogöra för den utredning i detta avseende, som förelåg i 1918
års proposition, ävensom att härtill göra de kompletterande tillägg, som
kunna vara av betydelse för detta spörsmåls avgörande.
1 den utredning förutnämnda sakkunniga förebragte hette det Sakkunniga.
bland annat:
Till stöd för Svartsjö- och Landskronaanstaltemas tillräcklighet tillsvidare
för ändamålet ville de sakkunniga anföra, att antalet tvångsarbetare vid slutet av
vart och ett av åren 1900—1917 utgjort:
År |
1900 ............................ |
......................... 597 |
män |
213 |
» |
1901............................. |
....................... 635 |
255 |
|
1902 ........ |
......................... 570 |
» |
241 |
|
1903 |
....................... 505 |
» |
297 |
|
» |
1904 |
....................... 427 |
» |
216 |
1905 ........................... |
.......................... 512 |
» |
215 |
|
» |
1906 ........................ |
........................ 510 |
199 |
|
1907 ........................... |
....................... 430 |
» |
139 |
|
1908 |
................... 419 |
173 |
||
1909 ......................... |
......................... 382 |
» |
125 |
|
» |
1910 |
476 |
» |
160 |
» |
1911 |
509 |
» |
179 |
1912................... |
............. 480 |
173 |
||
X> |
1913.......................... |
455 |
X> |
180 |
» |
1914 |
....................... 385 |
167 |
kvinnor
»
»
»
»
»
»
»
»
»
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
År 1915
» 1916...
» 1917...
358 män 175 kvinnor
233 » 142 »
157 » 113 »
Antalet tvångsarbetare den 28 mars 1918 utgjorde vid Svartsjö 156 och i
Landskrona 112. Huruvida detta antal under den närmaste framtiden korame att
stiga eller än ytterligare lalla vore omöjligt att förutsäga. En så småningom skeende
ökning i de manliga tvångsarbetarnas antal syntes sannolikast med återgång till
förutvarande medeltal. Beträffande kvinnorna åter torde den konstaterade nedgången
bero på förhallanden, vilka icke vore sammanhörande med kristiden, vadan en ökning
av dessa i motsvarande grad som i fråga om männen icke torde vara att befara.
Det ifrågasatta upphävandet av reglementeringen torde icke komma att hava någon
nämnvärd inverkan på antalet till tvångsarbete dömda, emedan sagda förfarande i
verkligheten tillämpades endast i huvudstaden och lösdrivarlagen dessförutom gåva
möjlighet till internering av skörlevande kvinnor i ungefär samma utsträckning som
hittills.
Anstalten å Svartsjö kunde i sitt nuvarande skick mottaga 330 män. Arbete
kunde vid anstalten beredas för omkring 370 män, och syntes möjlighet till inlogering
av skillnaden eller 40 män kunna utan större kostnad beredas genom vidtagandet
av provisoriska åtgärder. Skulle antalet manliga tvångsarbetare komma
att närma sig nyssnämnda antal, borde en eller flera kontingenter avskiljas till utförande
av odlingsarbeten å lämpliga platser. Uppstode ändock överskott, syntes
antingen huvudanstalten å Svartsjö kunna ytterligare utvidgas genom uppförandet
av nya logements- och arbetslokaler eller ock filialer anordnas i anstaltens omedelbara
närhet.
Någon ny tvångsarbetsanstalt för män torde på detta sätt ej behöva anordnas
under överskådlig tid framåt, även med beräkning av ett avsevärt högt antal till
tvångsarbete dömda personer.
Anstalten i Landskrona inrymde i sitt nuvarande skick 140 dag- och nattceller
— kronohäktesavdelningen inberäknad. Härutöver kunde genom provisorisk
inredning av andra utrymmen en tillfällig ökning mötas. Med den tendens till
minskning av de kvinnliga tvångsarbetarnas antal, som förut anförda siffror tydligen
påvisade, borde alltså anstalten redan i sitt nuvarande skick kunna tillfredsställa
behovet av förläggningsutrymme. Skulle en ytterligare ökning i antalet av någon
anledning inträda, torde den så kallade »norra längan» utan större kostnader kunna
inredas till förläggningsplats för cirka 120 kvinnor. De sakkunniga förutsatte därvid,
att motsvarande utrymme för där befintliga bostäder m. in. bereddes inom
andra å fästningsområdet befintliga byggnader. Även den så kallade »östra längan»
skulle vid än ytterligare behov kunna omändras och påbyggas till logementsbyggnad.
Men framför dessa senare förslag syntes en utvidgning böra gå i den riktning, som
tänkts i fråga om Svartsjö, nämligen anordnandet av filialer å landet i anstaltens
närhet. Genom denna anordning vunnes möjlighet att dels uppdela kvinnorna i
smärre grupper efter läggning och moralisk halt och dels bereda en lämplig övergångsreform
mellan det större tvånget i den slutna anstalten och friheten.
På så sätt utbyggd bleve Landskronaanstalten tillräcklig för ett obegränsat
antal kvinnliga skyddslingar. Behovet av en ny anstalt kunde därför, även i fråga
om kvinnorna, anses inom överskådlig framtid uteslutet. Fördelarna av sammanförandet
till en enda anstalt både ur behandlings- och ekonomisk synpunkt vore
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
förut så ofta och utförligt framhållna, att de syntes icke behöva ytterligare upprepas.
Landskronaanstaltens lämplighet för det avsedda ändamålet hade också,
utom av Kungl. Magt, blivit av såväl riksdagens revisorer som statsutskottet vid
upprepade tillfällen fastslagen.
Sysselsättandet av de intagna kvinnorna syntes vara fullt betryggat genom
tillgängliga arbetssalar och de arbetsmöjligheter, som bereddes genom redan överlämnade
och framdeles förvärvbara odlingsmarker. Den hittills bedrivna medicinalväxtodlingen
hade visat sig ur alla synpunkter överträffa de därpå ställda förväntningarna.
I nu förevarande ämne yttrade sig ifrågavarande anstalters direktörer
jämväl i sina förutnämnda till fångvårdsstyrelsen avgivna utlåtanden.
Så anförde Svartsjödirektören i denna del bland annat följande:
Beträffande de manliga tvångsarbetarna vore anstalten å Svartsjö efter dess
under de senare åren skedda omorganisation särdeles lämplig. Där funnes möjlighet
att avskilja de bättre elementen såväl i smärre kolonier i anstaltens omedelbara
närhet, såsom försöksvis redan skedde, som i större kontingenter till mera avlägset
belägna trakter, där avsevärdare odlingsarbeten kunde erbjudas.
Anstaltsbyggnadema å Svartsjö vore så gott som fullständigt oanvändbara för
annat ändamål än det, varför de uppförts, och skulle denna anstalt ej utan vidlyftiga
nybyggnads- och omändringsarbeten kunna apteras till straffanstalt.
Beträffande Landskronaanstaltens lämplighet för sitt ändamål yttrade
direktören därstädes i sin ifrågavarande skrivelse följande:
Tvångsanstalten i Landskrona hade enligt direktörens mening utan tvivel de
bästa betingelserna för att efter erforderlig omändring bliva en idealanstalt för sådant
ändamål. Särskilt om hela det av fångvårdsstyrelsen begärda området bleve
för anstalten tillgängligt, skulle någon bättre lämpad plats i vårt land icke kunna
uppletas. Framför allt medgåve terrängens beskaffenhet den stora fördelen att
kunna isolera särskilda arbetsgrupper så, att de icke på minsta vis kunde inverka
på varandra ens under utearbetet. Anstalten bleve efter en dylik utvidgning med
sannolikhet tillräcklig för det antal kvinnor, som kunde beräknas komma under
behandling. I detta sammanhang ville direktören meddela, att utsikt förefunnes för
att inom den närmaste tiden skulle kunna på enskild väg åstadkommas ett hem, å
vilket tvångsarbeterskorna skulle kunna vistas under en övergångstid, efter det de
lämnat anstalten och till dess de fullständigt återvunne friheten.
Fångvårdsstyrelsen, gjorde i nu förevarande fråga gällande eu uppfattning,
som ej oväsentligt avvek från den, åt vilken de sakkunniga
givit uttryck. 1 sitt förutnämnda utlåtande av den 5 april 1918 ingick
styrelsen på spörsmålet, huruvida Svartsjö- och Landskronaanstalterna
borde bibehållas för sina nuvarande ändamål eller båda eller möjligen
den ena eller andra hellre omläggas till straffanstalt, i vilken senare
händelse helt nya anstalter eller någon ny sådan skulle inrättas för
tvångsarbetets verkställande. Styrelsen kom därvid efter en utförlig
Svartsjö
direktören.
Landskrona
direktören.
Fångvårds
styrelsen.
30
Kungi. Majds proposition Nr 246.
redogörelse för den egentliga fångvårdeus utrymmesbehov, de riktlinjer,
efter vilka tvångsarbetet borde reformeras, samt de nuvarande tvångsarbetsanstalternas
större eller mindre lämplighet för det ena eller andra
ändamålet, till föl jande huvudsakliga resultat. Efter tvångsarbetsanstalternas
frigörande från fångvården skulle, med den förändrade behandling av tvångsarbetarna,
som ansågés bliva förbunden med en dylik skilsmässa, den nuvarande
tvångsarbetsanstalten å Svartsjö — där tvångsarbetarna sammanfördes
huvudsakligen inom en enda bostadsbyggnad, omgiven av murar
och stängsel, samt de s. k. nattcellerna utgjordes av små hytter, försedda
med spjäldörrar men utan egna fönster — bliva föga lämplig som
tvångsarbetsanstalt. I stället borde för manliga tvångsarbetare inrättas
en helt ny, åtskilligt mindre huvudanstalt än den nuvarande å Svartsjö.
Denna nya anstalt, vid vilken de pålitligare arbetarna borde vara förlagda
till smärre logement av hemkaraktär under särskilda ledare, skulle
tjäna som central. Från densamma skulle kunna Utsändas lämpligä
grupper till olika delar av landet till utförande av nyodlingsarbeten.
Detta slags arbete borde om möjligt bliva huvuduppgiften för de manliga
tvångsarbetarna. Härigenom skulle på en gång tvångsarbetet bliva löst
från de sedan gammalt vidhängande resterna av fångbehandling och ett
verkligt metodiskt system skulle kunna uppbyggas från grunden. Svartsjöanstalten
skulle i stället upplåtas till straffanstalt och bli jordbruksfängélse
för vuxna straffångar. Vad därefter anginge de kvinnliga
tvångsarbetarna, vore Landskronaanstaltens lokala förhållanden för närvarande
icke i allt lämpliga som anstalt för dylika arbetare. Kunde
emellertid hela fästningsområdet, på sätt styrelsen begärt, få inläggas
till anstalten och avlägsnades i samband därmed den militära förläggningen,
skulle anstalten tydligtvis vinna mycket i användbarhet. Ett
fördel, som erbjödes, vore befintligheten av åtskillig för trädgårdsbruk
tjänlig mark, huvudsakligen inom skyddande vallar och vattengravar.
Det kunde visserligen låta sig göra att bibehålla Landskronaanstalten,
exempelvis för de yngre kvinnliga tvångsarbetarna, och anlägga en ny
anstalt å landsbygden för de äldre, men helt säkert skulle, isynnerhet
om ej nyssnämnda utvidgning och friläggning komme till stånd, det
lända till gagn för saken, om i stället en ny anstalt anordnades för
samtliga arbeterskor, men så inrättad, att de yngre och de äldre hölles
från varandra skilda inom helt olika områden av en gemensam lantgård.
Till straffängelse för män vore Landskronaanstalten användbar, men om
de hittillsvarande anstalterna i Norrköping och å Svartsjö ställdes till
fångvårdens fortsatta disposition, torde Landskronaanstalten icke behövas
till fångförvar med undantag tills vidare av kronohäktet och dess celler.
Kiuigl. proposptipp Nr 24$. 3J
Socialstyrelsen framförde i sitt förutnämnda utlåtande efter en
utförlig motivering som sin åsikt, att de sakkunnigas beräkningar med
avseende å de två ifrågavarande tvångsarbetsanstalternas tillräcklighet
för sitt ändamål måste betecknas såsom något för optimistiska med
.tanke såväl på den närmaste framtiden som ock på det sannolika läget
efter en väntad revision av nu gällande lagstiftning på hithörande område.
Styrelsen ställde sig också betänksam mot storleken av de anstalter,
till vilka lösdrivarebehandliugen vore avsedd att förläggas, och än mer
till en ytterligare utvidgning av desamma. Då det emellertid av ekonomiska
skäl svårligen kunde ifrågasättas att ersätta dessa anstalter
med nya, torde med snaraste böra övervägas, huruvida icke åtminstone
den större av anstalterna borde uppdelas i mindre, från vårdteknisk
synpunkt fullt självständiga, men i fråga om den ekonomiska förvaltningen
samhöriga avdelningar.
1 det yttrande till statsrådsprotokollet, i vilket jag tog ställning
till nu förevarande spörsmål, gjorde jag till en början gällande, att, dä
utredningen gåve vid handen, att Svartsjö- och Landskronaanstalterna
vore tillräckliga att tillfredsställa det dåvarande behovet av platsutrymme
för tvångsarbetare samt även i sig innefattade möjligheter till den utvidgning,
som kunde påkallas av en eventuell ökning av dessas antal
under den närmaste framtiden, det frånskiljande av tvångsarbetsväsendet
från fångvårdsförvaltningen, varom vore fråga, åtminstone tills vidare
borde inskränkas till nyssnämnda två anstalter. Därefter ingick jag på
en prövning av anstalternas lämplighet för sitt ändamål samt yttrade i
sådant avseende följande:
»Väl har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt dessa anstalters lämplighet
i vissa avseenden som tvångsarbetsanstalter samt framkastat tanken att
i stället för åtminstone den ena av dem — Svartsjöanstalten — borde
uppföras en helt ny tvångsarbetsanstalt samt Svartsjöanstalten apteras som
jordbruksfängelse. Att i detta sammanhang till prövning upptaga dessa
vittomfattande spörsmål torde emellertid icke kunna komma i fråga. Ett
ståndpunkttagande till dem skulle givetvis icke kunna undgå att verka
föregripande på den utredning rörande själva tvångsarbetsförfarandets
omläggning i väsentliga avseenden, som fattigvårdslagstiftningskommittcn
väntas komma att förebringa. Dock vill jag här ej lämna osagt, att det
enligt min uppfattning säkerligen kommer att visa sig, ej minst från
ekonomisk synpunkt, lämpligare att jämväl framdeles bibehålla Svartsjöanstalten
för det ändamål, för vilket den allt sedan sin tillkomst varit
avsedd, än att förändra densamma till jordbruksfängelse med alla de om
-
Soci alstyrelsen.
Departementschefen
vid avlåtandet
av
191S års proposition.
Departe mentschefen -
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
byggnadsarbeten, som därav måste bliva en följd. Å andra sidan är att
märka, att genomförandet av den nu föreslagna organisationsförändringen
naturligtvis på intet sätt kan lägga hinder i vägen för att den av fångvårdsstyrelsen
framkastade tanken på uppförande av nya moderna tvångsarbetsanstalter
och de äldre anstalternas förändrande till straffanstalter
framdeles realiseras, därest detta efter verkställd allsidig prövning befinnes
lämpligt. Tvärtom synes det mig, som om det även med hänsyn härtill
vore, på sätt jag redan förut gjort gällande, en fördel, att organisationsförändringen
genomföres på förband. På detta sätt skulle nämligen de
nya anstaltsledningarna bliva satta i tillfälle att framföra sina speciella
synpunkter vid det framtida lösandet jämväl av dessa viktiga spörsmål.»
Vad jag sålunda yttrade äger enligt min mening fortfarande sin
fulla giltighet.
Till komplettering av nyss anförda statistiska siffror må här
anföras att tvångsarbetarnas antal utgjort:
vid slutet av............ 1918 136 män och 137 kvinnor
» » » ............ 1919 167 » » 131 »
samt den 11 februari 1920 159 » » 139 »
De uttalade farhågorna för att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna
inom kort antagligen skulle bliva otillräckliga för sitt ändamål
hava sålunda icke besannat sig. De torde fortfarande få anses fullt
tillfyllest för sitt ändamål, helst i betraktande av de utvecklingsmöjligheter,
som de, på sätt förut nämnts, hava att uppvisa. Vad särskilt
Landskronaanstalten angår vill jag i detta sammanhang erinra dels därom
att, efter det enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 april 1919 kronohäktet
i Landskrona nedlagts såsom sådant, Landskronaanstalten fått sitt utrymme
utvidgat med den sålunda frigjorda kronohäkfesbyggnaden, dels
ock om den till samma anstalt anslutna filial, som inrättats å den utanför
Landskrona belägna egendomen Ilildero eller Via mantal nr 1 Råga
Hörstad i Asmundtorps socken av Malmöhus län, vilken egendom inköpts
för enskilda medel och för ändamålet ställts till fångvårdens
disposition. Denna donation handhaves numera av en stiftelse, benämnd
»Frigivna tvångsarbeteiskors värn.» Verksamheten å denna filial har bedrivits
sedan juli månad 1918. Där hava, enligt mig meddelad upplysning,
intagits alla de kvinnor, som för första gången dömts till tvångsarbete
samt dessutom sådana förut å huvudanstalten förvarade, som
ingivit förhoppning om framtida välförhållande och därför ansetts kunna
före frigivningen en tid hållas under de mera fria former, som filialen
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
erbjuder. I enlighet med en av donatorerna uttalad önskan har dessT
utom beretts möjlighet för dem som frigivits att, därest de så önska,
tillsvidare kvarstanna å en särskild avdelning av filialen, intill dess de
kunnat erhålla lämpliga platser för att förtjäna sitt uppehälle. Enligt
vad jag förvissat mig om skulle tvångsarbetsanstalternas utbrytning ur
fångvården ej verka rubbning i filialens verksamhet, utan Landskronaanstalten
jämväl efter denna organisationsförändrings genomförande hava
att påräkna dess värdefulla stöd i minst lika stor utsträckning som hittills.
Rörande spörsmålet, huru den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Landskrona borde ordnas efter dessa anstalters
frånskiljande från fångvårdsförvaltningen, yttrade förut omnämnda
sakkunniga:
Efter tvångsarbetsanstalternas å Svartsjö och i Landskrona skiljande från
fångvården syntes en styrelse höra tillsättas för var och en av dessa anstalter,
organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med vad fallet vore vid Bona- och
Venngarnsanstalterna. En gemensam styrelse för de båda tvångsarbetsanstalterna
skulle säkerligen innebära en avsevärd försämring i organisationen med hänsyn dels
till det betydande avståndet mellan de båda anstalterna, dels till den djupgående
skillnaden i behandlingssättet mellan de i anstalterna intagna männen och kvinnorna,
för vilka sistnämndas vård vederbörande anstalts styrelse borde äga även en kvinnlig
ledamot. I dessa styrelser borde i övrigt insättas män med juridisk kunskap
och erfarenhet, med socialt intresse och anseende samt i vardera styrelsen en i
jordbruksfrågor kunnig person med praktisk läggning och insikt i handhavandet av
jordbrukets ekonomiska uppgifter. Styrelseledamöterna borde vara oavlönade och
endast erhålla ersättning för i tjänsten gjorda utlägg. Kostnaden för styrelsen
vid statens uppfostringsanstalt å Bona hade belöpt sig under åren 1906—1915 till i
medeltal omkring 1,270 kronor för år.
Fångvårdsstyrelsen å sin sida betonade i ett av sina utlåtanden
nödvändigheten därav, att de särskilda styrelser, som komme att utses
för de båda anstalterna, bleve utrustade med den kompetens och myndighet,
som erfordrades för ledningen ej blott av ekonomien utan kanske
i främsta rummet av personalvården, samt angelägenheten av att styrelserna
i anledning härav sammansattes av självständiga personer med
nog insikt och no g tid till förfogande för att utöva en verklig kontroll
och aldrig slappad ledning. För att vinna detta syfte borde styrelseledamöterna
tillerkännas tillräckliga arvoden.
Socialstyrelsen gjorde gällande att, redan med hänsyn till de båda
anstalternas läge, det lämpligaste vore, att värjo anstalt försåges med
eu särskild styrelse. Härigenom skulle hänsyn kunna tagas även till
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 205 käft. (Nr 246.) 5
C) Tvångsarbetsan
stalternas
närmaste
ledning efter
deras från
skiljande
från fångvårdsförvaltningen.
1918 års
proposition
Sakkunniga.
Fångvårds styrelsen -
Social
styrelsen.
Departementschefen
vid avlåtandet
av
1918 års proposition.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
den olikhet i arbetsuppgifter, som bleve eu följd av de internerades
olika kön och vilken måste taga sig uttryck i fråga om såväl de inre
anordningarna å anstalten som arbetsanskaffning och övervakning efter
utskrivningen. Vid sammansättningen av styrelsen för den kvinnliga
lösdrivareanstalten borde sålunda nödigt utrymme beredas för kvinnlig
erfarenhet och intresse.
Med avseende å denna fråga kan jag i allo hänvisa till vad jag
därom yttrade vid avlåtandet av 1918 års proposition. Jag anförde
därvid i denna del följande:
»Med avseende å ordnandet av den närmaste ledningen av tvangsarbetsanstalterna
efter deras skiljande från fångvården råder, som synes,
i huvudsak enighet mellan de myndigheter och andra, som därom yttrat
sig. De särskilda anstalterna böra, enligt de avgivna yttrandena, erhålla
en var sin styrelse, sammansatt med hänsyn till sin särskilda uppgift.
Åven jag är av den åsikt, att denna lösning av det föreliggande
spörsmålet är den lyckligaste. Alldeles frånsett den tyngd i organisationen,
som skulle vara oskiljaktigt förbunden därmed, att en gemensam
styrelse inrättades för tvenne anstalter, belägna på så vitt skilda platser
som Svartsjö och Landskrona, synes mig den obestridliga olikheten i
anstalternas arbetsuppgifter vara för denna fråga avgörande.
Styrelserna böra, såsom jag redan förut antytt, få sådan sammansättning,
att inom dem bliva representerade icke blott juridisk insikt
och socialt intresse, utan även erfarenhet å de arbetsområden, å vilka
anstalternas arbetsdrift huvudsakligen kommer att röra sig. Från sistnämnda
synpunkt torde sålunda åtminstone i styrelsen för Svartsjöanstalten
böra insättas en i jordbruk sakkunnig och praktiskt erfaren man.
Med avseende å Landskronaanstalten torde motsvarande ledamot böra
vara förfaren särskilt på trädgårdsskötselns, område. 1 styrelsen för sistnämnda
anstalt bör det ock insättas eu eller liera kvinnor.
Rörande styrelsernas organisation och ställning i övrigt torde, på
sätt också fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit i sitt förut refererade
yttrande, bestämmelserna rörande styrelsen för statens uppfostringsanstalt*
å Bona i de flesta avseenden kunna tjäna som föredöme. Detta
gäller jämväl så till vida, att styrelseledamöterna icke böra såsom sådana
åtnjuta något särskilt arvode, utan allenast gottgörelse för de med uppdraget
förenade utgifter. Fångvårdsstyrelsens farhåga för, att med en
sådan anordning icke skulle kunna erhållas tillräckligt självständiga och
för sin uppgift fullt lämpliga personer, kan jag icke dela, då den av erfarenheten
från närgränsande förvaltningsområden visats ej vara grundad.»
35
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.
Inom justiedepartementet hade vid nu förevarande ärendes förberedande
behandling fråga blivit vackt, huruvida icke, för den händelse
tvångsarbetsanstalterna upphörde att lyda under fångvårdsstyrelsen och
i stället, efter mönster av statens uppfostringsanstalt å Bona, förlädes
under särskilda styrelser, det borde tillika inrättas en direkt under
justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars innehavare skulle
övertaga eu del av de funktioner med avseende å tvångsarbetsanstalterna,
som nu tillkomme fångvårdsstyrelsen. Då förutnämnda sakkunniga
tillkallades, anmodades de att vid fullgörandet av sitt uppdrag till
behandling upptaga även detta spörsmål, därvid jämväl borde övervägas,
huruvida icke den ifrågavarande inspektörens ämbetsområde möjligen
borde utsträckas att omfatta jämväl under departementet lydande uppfostringsanstalter
för minderåriga förbrytare.
De sakkunniga förordade i sitt yttrande inrättandet av en inspektörsbefattning
med dylikt vidsträckt ämbetsområde. De menade, att
inrättandet av en sådan befattning skulle avlägsna de olägenheter, som
eljest kunde bliva en följd av anstaltsstyrelsernas uppdelning. På detta
sätt skulle nämligen eu i viss mån enhetlig ledning av dessa anstalter
åstadkommas. Alla framställningar från anstalterna skulle enligt de
sakkunnigas åsikt passera denne inspektör. Han borde, i likhet med
vad skulle bliva fallet med ledamöterna i anstalternas styrelser, vara
oavlönad med ersättning endast för i tjänsten havda kostnader.
Fångvårdsstyrelsen framhöll i sitt utlåtande den 5 april 1918, att
de olägenheter, som enligt dess mening vore förbundna med tvångsarbetsanstalternas
lösgörande från fångvårdsförvaltningen och deras förläggande
under särskilda styrelser av den beskaffenhet, som förut nämnts,
skulle i väsentlig mån minskas, om en inspektör över anstalterna tillsattes.
Men denna borde enligt fångvårdsstyrelsens mening ej betros
med ett enbart honnörsuppdrag, utan för sitt uppdrag erhålla skälig gottgörelse.
Vid behandlingen av nu föreliggande spörsmål framhöll socialstyrelsen
inledningsvis, bland annat, att statens centrala ingripande på
ett område av nu ifrågavarande art borde begränsas till — förutom
fastställandet genom lagstiftning och på annat sätt av de ledande principerna
— eu kontrollerande verksamhet, med huvudsakligt syfte att
övervaka dels användningen av anvisade statsmedel, dels anstaltsbehand
-
D) Frågan
om inrättande
av en
inspektörsbefattning.
Sakkunniga.
Fångvårds
styrelsen.
Social
styrelsen.
36
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 246.
lingens enhetlighet och rationella bedrivande. Därefter fortsatte socialstyrelsen
i sitt utlåtande:
Beträffande det lämpligaste sättet för anordnandet av det centrala övervakande
av tvångsarbetsanstalterna, som vore erforderligt, kunde det ifrågasättas, huruvida
icke detsamma borde lämpligast överlämnas till alkoholistvårdens centralmyndighet,
socialstyrelsen. Såsom under förberedelserna för alkoholfstlagen från alla håll framhållits,
förelåge nämligen ett särskilt nära sammanhang mellan ifrågavarande båda
områden. Emellertid syntes det socialstyrelsen lämpligare, att vid det nu ifrågasatta
ordnandet av frågan, vilket enligt styrelsens mening alltid måste betraktas såsom
mera provisoriskt i avbidan på ny lagstiftning i ämnet och därav föranledda mera
genomgripande organisatoriska förändringar, kraven på central statlig tillsyn tillgodosåges
genom en direkt till justitiedepartementet anknuten inspektionsverksamhet.
.
Inspektörens uppgift gent emot anstalterna skulle speciellt vara begränsad
till vården och vad med detsamma närmare sammanhängde. Han skulle i hithörande
frågor vara dels ett stöd för anstaltsledningarna, dels en garanti för de
vårdade, dels slutligen en informationskälla för departementet i fråga om såväl
vårdens och anstalternas beskaffenhet som önskemål och riktlinjer för deras utvecklande.
Därjämte kunde hans medverkan inom departementet tagas i anspråk jämväl
vid behandlingen av organisations- och ekonomiska frågor, enär sådana i regel
vore av stor betydelse för vårdens rätta anordnande samt inspektören under sina
besök å anstalterna borde bliva i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om
deras förhållanden även i dessa avseenden. §jg r ä
överståt- Overståthållarämbetet för polisärende!! gjorde i sitt förut omför
mälda
utlåtande gällande, att det för åstadkommande av enhetlig konärendcn.
troll å all hithörande verksamhet samt för tillgodogörande på bästa sätt
av den samlade erfarenheten skulle vara särdeles lämpligt, att eu gemensam
under justitiedepartementet omedelbart lydande inspektör anställdes
för de för behandling av lösdrivare avsedda institutionerna.
Bonasiytei- I anledning av att fråga uppstått därom, att jämväl de under
äiakoni^tu- justitiedepartementet lydande uppfostringsanstalterna för minderåriga
*kapeis stp- förbrytare skulle ställas under nu ifrågasatta inspektörs överinseende,
\iinLtyrei-
sema t öster- å Bona, Svenska diakonissällskapet, som förbundit sig att å sitt hem
g‘j!inkttpmgs a Viebäck mottaga till tvångsuppfostran dömda minderåriga kvinnian.
liga förbrytare, samt länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings
län, under vilkas överinseende dessa uppfostringsanstalter för närvarande
stå.
Alla nu nämnda myndigheter ställde sig mer eller mindre avvisande
mot tanken på inrättandet av en för samtliga nu ifrågavarande
anstalter gemensam inspektörsbefattning. Huvudskälen för denna stånd
-
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
punkt synas Lava varit dels att ingen berättigad anmärkning anförts
mot den nuvarande anordningen med vederbörande länsstyrelser som
inspekterande myndigheter, dels ock uppfostringsanstalternas skiljaktiga
karaktär i förhållande till tvångsarbetsanstalterna.
Vid avlåtande av 1918 års proposition uttalade jag min anslutning
till tanken att vid tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården
skulle inrättas en direkt under justitiedepartementet lydande
inspektörsbefattning, vars innehavare skulle hava visst överinseende
över dessa anstalter. Härigenom skulle enligt min mening, på sätt
också fångvårdsstyrelsen framhållit, i väsentlig mån minskas de olägenheter,
som kunde anses förbundna med anstalternas skiljande från fångvården
och deras läggande under särskilda styrelser av den art, som
förut nämnts.
Med avseende å denna inspektörs ställning och åligganden gjorde jaggällande,
att han icke borde, på sätt de sakkunniga föreslagit och även
fångvårdsstyrelsen syntes förutsätta, bliva en mellaninstans i vanlig mening
mellan anstaltstyrelserna och Kungl. Maj:t, genom vilken instans alla
styrelsernas framställningar skulle passera, av vad slag dessa än vore.
Hans ställning torde fastmera böra bliva i huvudsak den, som socialstyrelsen
skisserat. Hans åligganden skulle på detta sätt bliva av dels
granskande dels biträdande art. Såsom granskare skulle det tillkomma
honom att tid efter annan verkställa inspektioner av anstalterna samt
däröver avlägga rapport till justitiedepartementet. Y7id dessa inspektioner
skulle det åligga honom att tillse, ej blott att den austaltsvård, som
komme tvångsarbetarna till del, vore av avsedd beskaffenhet, utan även
att för anstalterna i övrigt gällande bestämmelser efterlevdes. Inspektörens
biträdande funktion åter skulle bestå däri, att han skulle varu
skyldig att på begäran biträda departementschefen vid beredandet av
alla de ärenden rörande tvångsarbetsväsendet, i vilka denne ausåge sig
böra tillgodogöra sig hans sakkunskap och erfarenhet på området.
Beträffande det väckta förslaget, att nu ifrågavarande inspektör
skulle få sitt verksamhetsområde utvidgat så tillvrida, och jämväl uppfostringsanstalterna
för minderåriga förbrytare skulle komma att lyda
under hans överinseende, höll jag, på huvudsakligen de skäl, som framförts
av dem, som för närvarande hava ledningen av dessa anstalter,
före, att eu dylik utsträckning icke borde ifrågasättas.
I fråga slutligen om spörsmålet, huruvida den av mig sålunda
förordade inspektörsbefattningens innehavare skall vara oavlönad eller
för sitt besvär åtnjuta särskilt arvode, anslöt jag mig utan tvekan till
Departementschefen
vid avidtandet
vid
1918 års
proposition.
Departe
mentschefen.
38 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246-
den senare uppfattningen. Skulle man hava utsikt att med inrättandet
av denna befattning verkligen kunna uppnå vad man med densamma
avsett att vinna, ansåge jag det nödvändigt att göra den till en avlönad
tjänst.
Frågan om inrättande, i händelse av tvångsarbetsanstalternas utbrytande
ur fångvården, av en särskild inspektörsbefattning beträffande
dessa anstalter bär genom förslaget om tvångsa-rbetsan stal tern a hänförande
till socialdepartementet i stället för justitiedepartementet kommit i ett
annat läge än det, vari samma spörsmål befann sig vid avlåtandet av
1918 års proposition. Så länge fråga var om att tvångsarbetsanstalterna
fortfarande skulle lyda under justitiedepartementet, förelåg på förut omförmälda
skäl ett verkligt behov av att detta departement utrustades med
eu dylik inspektörsbefattning till sitt biträde vid handläggandet av de
tvångsarbetsanstalterna rörande ärendena. Annorlunda blir förhållandet,
då nu ifrågavarande anstalter läggas under socialdepartementet. Enligt
vad chefen för civildepartementet meddelat, torde socialdepartement
komma att, även utan inrättande av en särskild tjänst för ändamålet,
inom sig rymma arbetskrafter, som åtminstone i huvudsak skulle kunna
övertaga den verksamhet av granskande och biträdande art, som på sätt
förut nämnts, tillämnats den i 1918 års proposition föreslagna inspektörsbefattninsren.
Först och främst skall härinom linnas chefen för sociala
byrån, som enligt den i propositionen (nr 3) till innevarande års riksdag
angående ändrad organisation av statsdepartementen framlagda, av riksdagen
numera godtagna planen skulle få sig anförtrodd uppgiften att
närmast förbereda ärendena angående tvångsarbetsanstalterna och som
skulle hava att taga befattning med vissa grupper närbesläktade ärenden,
såsom rörande alkolistvården. Därjämte skall ju till socialdepartementet
komma att såsom en ny ordinarie byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden
hänföras den nuvarande extra byrån för fattigvård särenden
inom civildepartementet, vilken byrås chef tillika är statens fattigvårdsinspektör.
Jämväl i denne befattningshavare erhåller vederbörande departementschef
ett kompetent biträde vid behandling av en del tvångsarbetsanstalterna
rörande ärenden. Jag vill i detta avseende endast påminna
därom, att bland fattigvårdsinspektörens åligganden ingår bland annat
skyldigheten att öva uppsikt över de i 33 § av den nya fattigvårdslagen
omförmälda, av landstingen upprättade arbetshemmen, å vilka ju är avsedd
att bedrivas en med tvångsarbetet i viss mån besläktad verksamhet.
Mellan dessa arbetshem och de statliga tvångsarbetsanstalterna
föreligger även ett direkt samband så tillvida att, om någon på ett
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
arbetshem intagen undandrager . sig att fullgöra honom anvisat arbete
eller eljest, på sätt fattigvårdslagen närmare beskriver, brister i uppförande
å hemmet samt ej låter sig rätta av honom meddelad varning,
han kan på vederbörandes hemställan dömas till tvångsarbete, vilket
arbete i regel skall fullgöras i allmän tvångsarbetsanstalt.
I detta sammanhang vill jag nämna, att, enligt vad chefen för
civildepartementet för mig uppgivit, det torde kunna ifrågasättas om
icke ärendena angående tvångsarbetsanstaltema, liksom i så fall även
de rörande alkoholistvården, lämpligen borde hänföras till fattigvårdsbyrån
i stället för sociala byrån. Frågan härom får icke anses hava
blivit slutligen avgjord genom det i förutnämnda proposition (nr 3)
framlagda, numera godtagna förslaget i sådant avseende, utan lärer det
definitiva ordnandet av detta spörsmål få bero på den erfarenhet rörande
den, bland annat från arbetsmängdens synpunkt, lämpligaste arbetsfördelningen,
som den närmaste tiden kan väntas komma att skänka.
På grund av vad nu sagts är jag av den åsikten att, då tvångsarbetsanstalterna
komma att läggas under socialdepartementet, någon
särskild inspektörsbefattning för dessa anstalter ej bör upprättas. En
annan sak är att, enligt vad från civildepartementet uppgivits, erfarenheten
möjligen kan komma att giva vid handen, att vederbörande inom
departementet skola bliva i behov av att vid handläggning av nu ifrågavarande
ärenden i vissa fall anlita sakkunning hjälp, särskilt på det
psykiatriska området. Att nu begära ett särskilt anslag härför torde
dock ej böra komma ifråga.
I sammanhang med frågan om tvångsarbetsanstalternas frånskiljande
irån fångvårdsförvaltningen uppstod tanken på att giva dessa
anstalter en förändrad benämning.
De sakkunniga förordade en dylik namnförändring. Liksom
»tvångsuppfostringsanstalten å Bona» av humanitära skäl ändrades till
»statens uppfostringsanstalt å Bona», syntes av liknande orsaker de
båda tvångsarbetsanstalter, som fortfarande skulle (innas, böra benämnas:
»statens arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i
Landskrona».
Fångvårdsstyrelsen förklarade i sitt den 5 april 1918 avgivna utlåtande,
att den funne det sålunda föreslagna ombytet å benämning av
tvångsarbetanstalterna tämligen omotiverat, så länge lösdrivarlagen bibohölle
benämningen tvångsarbete. Styrelsen upprepade sin förut gjorda
E) Tvångsarbetsanstalternas
benämning.
1918 års
proposition.
Sakkunniga.
Fångvårds
styrelsen.
Departementschefen
vid avlåtandet
av 1918 års
proposition.
Stats
utskottet.
Departe mentschefen -
F) Vissa
med tvångsarbetsam
stalternas
frånskiljande
från
fångvården
sammanhängande,
organisationsspörsmål.
19 W års
proposition
a) Krön ohäktet
å.
Svartsjö.
Sakkunniga.
40 Kungl. Maj ds proposition Nr 246.
erinran, att det icke vore på namnet en social reform borde vara beroende.
Vid avlåtandet av 1918 års proposition anslöt jag mig till de sakkunnigas
förslag och fattade Kungl. Maj:t också sitt beslut i överensstämmelse
härmed.
Statsutskottet åter höll före, att med hänsyn därtill, att benämningen
»tvångsarbetsanstalter» funnes bland annat i lagen angående
lösdrivares behandling den 12 juni 1885, denua benämning å anstalterna
borde åtminstone tillsvidare bibehållas.
Vad statsutskottet sålunda anfört mot genomförande av en namnförändring
redan nu synes mig hava skäl för sig och böra alltså enligt
min mening tvångsarbetsanstalterna även efter frånskiljandet från fångvården
tillsvidare kallas »tvångsarbetsanstalter» samt alltså i vederbörande
stater upptagas under benämningen »statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö»
och »statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona».
1 1918 års proposition npptogos till behandling även några spörsmål
av organisatorisk art, som ansågos sammanhänga med frånskiljandet
av tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen. Ett av dessa
spörsmål hade avseende å det till tvångsarbetsanstalten i Landskrona
då anslutna kronohäktet därstädes. Enligt vad jag redan förut haft
tillfälle att omnämna är detta kronohäkte numera nedlagt såsom sådant
samt tvångsarbetsanstalten utvidgad med den förutvarande kronohäktesbyggnaden.
Denna fråga har alltså redan fått sin lösning och kan
alltså nu helt lämnas å sido. Övriga nyssnämnda spörsmål föreligga
emellertid till besvarande även nn.
I fråga om dem kan jag helt inskränka mig till en redogörelse
för den utredning som därom förebragtes i förut berörda proposition.
Det första av dessa spörsmål bar avseende å det kronohäkte, som
för närvarande är förenat med tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Beträffande
detta yttrade de sakkunniga, att detsamma enligt deras mening
borde tillsvidare vid anstalten bibehållas, dock i minsta möjliga utsträckning.
Administrationen av häktet borde betridas av vid arbetsanstalterna
anställd personal med vederbörande direktör såsom tillsyningsman.
Som ersättning härför torde anstalterna böra tillerkännas
rätt att utnyttja fångarnas arbetskraft. Därjämte torde fångvården, så
-
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
som skedde beträffande i Stockholms stads rannsakningsfängelse förvarade
kronoarrestanter, böra ersätta arbetsanstalten kostnaden för
fångarnas utspisning, dock ej till högre belopp än anstaltens självkostnadspris.
Fångvårdsstyrelsen var i denna fråga av annan åsikt. Styrelsen Fångvård»-yttrade: ” ‘ styreUen''
Om tvängsarbetsanstalten å Svartsjö hibehölles för sitt nuvarande ändamål,
men frigjordes från fångvården, syntes härvarande kronohäkte icke vidare böra tagas
i användning såsom sådant utan brukas för anstaltens ändamål. Detta häkte fyllde
nämligen icke något föreliggande utrymmesbehov och hade ej heller uppförts för
att tjäna som kronohäkte. De använda lokalerna hade nämligen avsetts för avtjänande
av tvångsarbetarna ådömda extra judiciella bestraffningar, därtill de ännu
användes. Då det emellertid hände, att tvångsarbetare, som före intagandet å anstalten
ådömts böter, men icke betalat dessa, av de exekutiva myndigheterna uttoges
ur anstalten för att med tillfälligt avbrytande av tvångsarbetet på annat håll
undergå förvandlingsstraff för böterna, vållades härav flyttningar fram och åter
med därav orsakade olägenheter. Till undvikande härav utverkades rätt att låta
tvångsarbetarna avtjäna sina böter å Svartsjö och förklarades för detta ändamål
arrestbyggnaden för kronohäkte. Då det icke kunde vara någon som helst nödvändighet
att uttaga tvångsarbetarna från statens anstalt i och för avtjänande av
bötesstraff under tvångsarbetstiden utan med avtjänandet därav väl kunde anstå
till dess nämnda tid gått till ända, torde vid anstaltens avskiljande från fångvården
kronohäktet å Svartsjö böra nedläggas.
Beträffande detta spörsmål hyser jag nu, liksom vid avlåtandet av Departements1918
års proposition, samma uppfattning som fångvårdsstyrelsen och etlPfenär
alltså av den åsikten att, i händelse av tvångsarbetsanstaiternas frånskiljande
från fångvården, kronohäktet vid Svartsjö bör upphöra såsom
sådant samt dess lokaler ställas till tvångsarbetsanstaltens förfogande.
Det andra av förutnämnda spörsmål av organisatorisk art gäller b) Ordnandet
ordnandet efter tvångsarbetsanstaiternas skiljande från fångvården av ^^“ängstransporter
av till tvångsarbete dömda personer. arbetarna.
I det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen avgav över de sakkunnigas
yttrande, berörde styrelsen även denna fråga. Styrelsen höll i detta
avseende före, att efter ifrågavarande organisationsförändrings genomförande
transporten av dylika personer ej längre borde ske på nu
brukligt sätt. Då tvångsarbetarna icke längre skulle komma att behandlas
i likhet med »fångar», borde de icke heller få sändas tillsammans med
sådana. Fångvårdens tjänstemän borde icke med dem hava någon befattning.
Under antagande, att för den till tvångsarbete dömdes förB
Utäng till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 205 höft. (Nr 246.) G
Departements
chefen.
c) Arbetspremierna
och
besparingskassan.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
varande efter anhållandet och under besvärstiden särskilda åtgärder
komme att vidtagas utan fångvårdens anlitande, förmodade styrelsen,
att den dömde skulle komma att omedelbart efter utslagets ikraftträdande
försändas till arbetsanstalten under tillsyn av särskild övervakare. Styrelsen
beräknade, att, därest transporten av tvångsarbetare sålunda
komme att ordnas för sig, kostnaderna härför skulle belöpa sig till
omkring 20,000 kronor om året. Dessa kostnader borde icke utgå av
fångvårdsmedel, utan för ändamålet erforderliga medel borde ställas till
anstaltsförvaltningarnas förfogande.
beträffande detta spörsmål yttrade jag vid avlåtandet av 1918
års proposition följande, som fortfarande enligt min mening äger sin
fulla giltighet:
»Den förändrade anordning av transporten av de till tvångsarbete
dömda, som fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, torde, åtminstone tillsvidare,
icke böra komma i fråga. Den omständigheten, att själva tvångsarbetsanstalterna
nu skulle komma att ställas utanför fångvårdsförvaltningen,
torde icke i och för sig vara av beskaffenhet att behöva föranleda eu
dylik förändring. Den, som skall transporteras, är ju enligt lösdrivar -lagen »häktad», och torde han då också få Unna sig i att jämväl under
själva transporten till arbetsanstalten behandlas såsom vanlig fånge.
Det mest praktiska och, på sätt fångvårdsstyrelsen även framhåller, det
från ekonomisk synpunkt utan fråga fördelaktigaste är också, att transporten
av tvångsarbetarna tillsvidare i huvudsak sker såsom hittills
genom fångvårdens försorg. Den enda ändring i forslingssättet för de
till tvångsarbete dömda, som möjligen skulle behöva göras, vore den,
att vederbörande arbetsanstalt ålades att låta vid den straffanstalt, som
läge arbetsanstalten närmast, avhämta de tvångsarbetare, som vore till
arbetsanstalten destinerade.
Kostnaderna för fångvårdens befattning med transporten böra
fortfarande bestridas av fångvårdsmedel. Häri torde icke ligga något
oegentligt. I detta avseende vill jag erinra därom, att kostnaden för
transport av minderårig, som skall insättas i allmän uppfostringsanstalt,
skall enligt nådig kungörelse den 12 september 1910 gäldas av förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll.»
De återstående av förutnämnda spörsmål av organisatorisk art hava
avseende å fångarnas arbetspremier och fångvårdens besparingskassa.
Genom reglemente angående arbetspremier vid de centrala straffoch
tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890 jämte kungö
-
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
relsen deu 22 juni 1900 äro bestämmelser givna om insättande i postsparbanken
av såväl straffångars som tvångsarbetares besparade arbetspremier.
Vid fångvården finnes vidare en besparingskassa, som bildats
av de vid statens fångvård sanstalter samlade besparingskassor. För
nämnda besparingskassa har Kungl. Magt den 10 juni 1912 utfärdat
reglemente.
I sitt utlåtande den 5 april 1918 påpekade fångvårdsstyrelsen,
att en skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna borde
föranleda vissa ändringar i de sålunda rörande arbetspremierna och
fångvårdens besparingskassa gällande bestämmelser. Beträffande fångvårdens
besparingskassa erinrade styrelsen därom, att denna bestode
delvis av bidrag, som influtit från tvångsarbetsanstalterna samt att från
kassan dels i mindre omfattning lämnats understöd även åt frigivna
tvångsarbetare dels ock i större poster lämnats bidrag till vissa enskilda
institutioner, som omhändertagit särskilt kvinnliga tvångsarbetare efter
frigivningen. Efter tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården
borde givetvis inbetalningarna till kassan från tvångsarbetsanstalterna
upphöra, men å andra sidan borde från kassan icke vidare lämnas
något understöd till dem, som frigåves från desSa anstalter.
Aven beträffande dessa spörsmål torde fortfarande gälla vad jag
därom anförde vid avlåtandet av 1918 års proposition. Jag yttrade därvid
i denna del följande:
»På de ändringar i bestämmelserna rörande arbetspremier, som en
skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna må påkalla,
finner jag ej anledning att nu närmare ingå. Det torde vara tids nog
att upptaga detta spörsmål, sedan en dylik skilsmässa kan hava kommit
till stånd.
Detsamma gäller i viss mån stadgandena om fångvårdens besparingskassa.
Med avseende å donna vill jag dock nämna, att det mest
praktiska och även från andra synpunkter lämpligaste synes mig vara,
att fångvården även efter tvångsarbetsanstalternas utbrytning får behålla
denna kassa odelad att användas till understödjande av dem, som frigivas
från de under fångvården fortfarande lydande straffanstalterna. För
understödjandet av dem, som frigivas från tvångsarbetsanstalterna, torde
i stället böra, i likhet med vad fallet är med avseende å statens uppfostringsanstalt
å Bona, beräknas vissa belopp å de förslagsanslag, som
höra beviljas till uppehållande av verksamheten å dessa anstalter.»
Fångvårds
styrelsen.
Departements
chefen.
44
!I Hithörande
anslags
beräknande
m. m.
A) Bestämda
anslaget
till fångars
värd och
underhåll.
1918 års
proposition.
Sakkunniga.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Ett frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från fångvården skulle
givetvis komma att medföra, utom de förändringar i skilda avseenden,
som i det föregående berörts, jämväl avsevärda förskjutningar i de
belopp, varmed anslagen till fångvården böra äskas. Till uppehållande
av verksamheten å tvångsarbetsanstalterna måste dessutom naturligtvis
begäras särskilda anslag.
Vad först angår bestämda anslaget till långars vård och
underhåll, kan givetvis en avsevärd minskning ske i detta anslag,
därest tvångsarbetsanstalterna utbrytas ur fångvården. Vid besvarandet av
frågan, med vilket belopp denna minskning kan ske, torde det tillåtas
mig att till utgångspunkt taga den utredning, som i sådant avseende
förebragtes i 1918 års proposition.
Förutnämnda sakkunnige yttrade härom följande:
Enligt från och med år 1911 gällande ordinarie stat beträffande avlöningar
för tjänstemän av högre grad samt den fördelning av i fångvårdens stat upptagna
avlöningar för tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), som fångvårdsstyrelsen
genom särskilda beslut fastställt, vore för det dåvarande till tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Landskrona förlagda följande avlöningar: |
|||
Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. |
|||
1 direktör................................................ |
kronor 5,000 |
— |
|
1 kamrerare............................................ |
» 4,000 |
— |
|
1 pastor ................................................ |
3,500 |
— |
|
1 assistent ............................................ |
» 3,000 |
— |
|
1 assistent (vid jordbruket)................ |
» 2,100 |
||
1 skollärare............................................ |
» 2,100 |
— |
|
10 överkonstaplar å 1,550 .................... |
» 15,500 |
||
42 vaktkonstaplar ä 1,300 .................... |
» 54.600 |
— |
|
3 arvoden till överkonstaplar med för- |
|||
ordnanden som uppsyningsman å 200 |
» 600: |
— |
90,400: — |
Tvång sarbetsanstalten |
i Landskrona. |
||
1 direktör ............................................ |
kronor 4,000 |
— |
|
1 assistent............................................ |
» 2,100 |
||
1 predikant ........................................ |
» 1,500 |
— |
|
3 överkonstaplar å 1,550 ................ |
» 4,650 |
— |
|
8 vaktkonstaplar å 1,300 ................ |
» 10,400 |
— |
|
3 första vaktfruar å 1,050 ................ |
» 3,150 |
||
13 vaktfruar å 900 ................ |
» 11,700 |
— |
|
1 arvode till överkonstapel med för- |
|||
ordnande som uppsyningsman........ |
» 200: |
— |
37,700: — |
Summa kronor |
128,100: —. |
45
Kunof. Maj:ts proposition Nr 246.
Tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvården skulle alltså föranleda
en minskning av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll med förenämnda
belopp 128.100 kronor.
I sitt utlåtande över de sakkunnigas utredning kom fångvårdsstyrelsen
vid behandlingen av nu förevarande anslag in på frågan, huruvida
jämväl efter genomförandet av den föreslagna organisationsförändringen
med avseende å tvångsarbetsanstalterna den å Svartsjö och i
Landskrona sålunda anställda personalen skulle behöva bibehållas vid sin
dåvarande numerär. Efter det styrelsen framhållit, att enligt dess uppfattning
innebörden av det föreliggande organisationsförslaget vore den,
att med avseende å tvångsarbetarnas framtida behandling den humanitära
sidan skulle komma att tillerkännas en avgörande vikt samt eu
verklig och ej blott skenbar skillnad införas mellan tvångsarbetare och
straffångar, gjorde styrelsen gällande, att denna omläggning av tvångsarbetets
karaktär syntes kunna föranleda en betydande minskning i den
nuvarande bevakningen vid tvångsarbetsanstalterna. Detta gällde särskilt
Svartsjöanstalten. Härom yttrade styrelsen:
Även om anstalten skulle hållas fullbesatt — vilket svårligen kunde förutses,
innan en ny lösdriverilag komme till stånd och kristidsförhållandena upphört —
torde icke där kunna användas mera än högst 8 överförmän och 36 förmän, emot
för det dåvarande anställda 10 överkonstaplar och 42 vaktkonstaplar, avlönade från
ordinarie anslaget, samt 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar, avlönade från
förslaganslaget till fångars vård och underhåll.
Beträffande kronohäktet i Landskrona gjorde styrelsen, som, på
sätt förut nämnts, utgick ifrån att kronohäktet i Landskrona skulle tillsvidare
bibehållas som sådant, gällande, att den dåvarande personalen,
som bestod av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman,
8 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar,
skulle efter kronohäktets frånskiljande kunna minskas med 1 överkonstapel
med förordnande såsom uppsyningsman, 5 vaktkonstaplar och
1 vaktfri!.
Vid avlåtandet av 1918 års proposition förklararade jag, att jag
ej hade något att erinra mot de sakkunnigas beräkning rörande nu förevarande
anslags minskande i anledning av den föreslagna organisationsförändringen,
så vitt donna beräkning grundade sig på frånskiljandet
från fågvården av befattningshavare av högre grad. Beträffande samma
beräkning, i vad den avsåg frånskiljandet från fångvården av tjänstemän
av lägre grad (bevakningspersonall, yttrade jag åter bl. a.:
Fångvårds
styrtisen.
Departementschefen
vid avlåt andel
av 1918 års
proposition.
46
Kungl. Maj:ts proposition. Nr 246.
»Fångvårdsstyrelsens förslag till minskning av Svartsjöpersonalen
bär, såsom synes av styrelsens nyss refererade utlåtande, sin grund i
den uppfattningen, att efter tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården
tvångsarbetet skulle komma att omläggas i humanitär riktning
och på sådant sätt en betydande minskning i bevakningen kunna komma
till stånd. Att en reformering av tvångsarbetet i antydd riktning kan
hava eu sådan följd, synes mig dock vara underkastat tvivel. Snarare
synes det vara att antaga, att en omläggning av tvångsarbetet framför
allt så tillvida, att tvångsarbetarna i allt större utsträckning hållas till
arbete ute i det fria, skall ställa allt högre krav på bevakningens effektivitet.
Eu så kraftig nedsättning av bevakningsstyrkan å Svartsjö,
som den fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, torde därför icke vara tillrådlig.
Emellertid har jag efter inhämtande av upplysningar i frågan från nuvarande
Svartsjödirektören kommit till den uppfattningen, att till följd
av anstaltens nuvarande relativt fåtaliga beläggning en minskning i såväl
den ordinarie som den extra bevakningspersonalens numerär skulle kunna
tills vidare ske med sammanlagt 1 överkonstapel och 8 vaktkonstaplar.
Att låta bevakningspersonalen undergå en än kraftigare reducering förbjuder
nödig hänsyn till angelägenheten av att bland bevakningspersonalen
kunna räkna erforderligt antal yrkesmän. Den sammanlagda bevakningspersonalen,
såväl ordinarie som extra, skulle sålunda komma
att uppgå till 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsman,
och 40 vaktkonstaplar. Av dessa torde ett mindretal,
exempelvis 1 överkonstapel och 4 vaktkonstaplar, ej böra uppföras på
ordinarie stat, utan avlönas från det förslagsanslag, som blir erforderligt
att äska för anstalten. Å anstaltens ordinarie stat skulle således uppföras
9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,
och 36 vaktkonstaplar. Den ordinäre bevakningspersonal, som sålunda
skulle bli disponibel — 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar — torde
komma väl till pass som förstärkning av bevakningspersonalen vid de
nu i hög grad överbelagda straffanstalterna. Skulle genom tvångsarbetarnas
ökning behov uppstå av ökad bevakning torde sådan kunna
åtminstone tillsvidare tillföras anstalten med anlitande i ökad utsträckning
av anstaltens förslagsanslag.»
Beträffande storleken av den vid Landskronaanstalten erforderliga
bevakningsstyrkan gjorde jag, i motsats mot fångvårdsstyrelsen, gällande
att, även om, på sätt jag då i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens
förslag förordade, kronohäktet tillsvidare skildes från anstalten och utrustades
med särskild personal, detta dock ej kunde medföra eu motsvarande
minskning i anstaltens bevakningspersonal. Detta förbjödes av nödig
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
hänsyn till lämplig arbetsfördelning inom anstalten. Enligt vad anstaltsdirektören
meddelat, skulle dock, under förutsättning att extra personal
finge vara anställd i minst samma utsträckning som för det dåvarande,
den ordinarie vaktpersonalen kunde minskas med 1 vaktkonstapel.
Enligt det av mig sålunda förordade förslaget skulle fångvårdens
ordinarie bevakningspersonal komma att minskas genom Svartsjöanstaltens
frånskiljande med 9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden
som uppsyningsmän, och 36 vaktkonstaplar samt genom Lanskronaanstaltens
frånskiljande med 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande
som uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar.
Vad jag sålunda i denna del yttrade vid avlåtandet av 1918 års Ueparteproposition
torde, så vitt angår frånskiljandet från fångvården av be- mentsehef*>-fattningshavare av högre grad, fortfarande äga sin giltighet.
Vad åter angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonaleuj
vill jag till en början nämna, att dessa för närvarande å Svartsjö utgöras
av följande ordinarie befattningshavare, nämligen 10 överkonstaplar,
därav 3 med förordnanden såsom uppsyningsmän, samt 41 vaktkonstaplar.
Dessutom äro där anställda 1 överkonstapel med förordnande
såsom uppsyningsman (trädgårdsmästare) och 7 vaktkonstaplar, avlönade
från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.
1 en till justitiedepatementet ingiven promemoria gör direktören
vid anstalten gällande att, trots det att de å anstalten intagna tvångsarbetarnas
antal ej är större än det för närvarande är (159 mot det
antal av 330, som anstalten är beräknad att kunna mottaga), någon
minskning i den nuvarande bevakningspersonalen ej kan ske. Till stöd
för denna sin åsikt anför direktören, att under den senaste tiden tjänstgöringsförhållandena
måst helt och hållet omläggas för möjliggörande
av ett nedbringande av varje konstapels tjänstgöringstid från omkring
70 till omkring 60 timmar per vecka. Skulle antalet i anstalten intagna
tvångsarbetare komma att ökas till 230 eller därutöver, skulle
det för tjänstgöringstidens begränsning till nyss angivna tid, bliva erforderligt
att än mera utöka bevakningspersonalen.
På grund av vad Svartsjödirektören sålunda anfört och då jämväl
i den promemoria rörande nu ifrågavarande organisationsförändrings
inverkan på de särskilda fångvårdsanslagen, som på begäran tillställts
justitiedepartementet från fångvårdsstyrelsen, bevakningspersonalen å
Svartsjö tydligen förutsatts behöva även efter denna organisationsförändrings
genomförande bibehållas vid sin nuvarande styrka, anser jag
mig böra biträda Svartsjödirektörens förslag i denna del.
48
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 246.
Vid Landskronaanstalten utgöres den ordinarie bevakningspersonalen
för närvarande av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som
uppsyningsman, 9 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar
eller således av 2 vaktkonstaplar mera än den bevakningspersonal, som
i 1918 års proposition föreslogs att uppföras å anstaltens ordinarie stat.
Härtill kommer följande från förslagsanslaget avlönade extra personal
— till stor del föranledd av den å filialen vid Hildero bedrivna verksamheten
— nämligen 1 vaktkonstapel, 1 första vaktfri! och 8 vaktfruar.
I en till justitiedepartementet avlämnad promemoria har direktören
för Landskronaanstalten gjort gällande, att den ordinarie bevakningspersonalen
utan olägenhet skulle kunna begränsas till den i 1918 års proposition
föreslagna. Vid sådant förhållande saknar jag tillräcklig anledning
att frångå det förslag, som då framställdes.
Storleken av den minskning, som nu förevarande anslag sålunda
enligt min mening skulle kunna undergå på grund av organisationsförändringen,
framgår av följande sammanställning:
Avlöningar till tjänstemän av högre grad:
vid Svartsjöanstalten:
1 direktör ..................................
1 kamrerare ...............................
1 pastor ....................................
1 assistent ..................................
1 assistent (vid jordbruket).....
1 skollärare ................................
vid Landskronaanstalten:
1 direktör ..................................
1 assistent .................................
1 predikant ................................
kronor 5,000
» 4,000
» 3,5o0
» 3,000
» 2,100
T> 2,100 kronor 19,700
. kronor 4,000
» 2,100
f>___jfiöOO kronor 7,600
Avlöningar till tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal):
4
överkonstaplar med förordnanden
som uppsyningsman å 1,750
kronor ............................................ kronor 7,000
9 överkonstaplar å 1,550 kronor f> 13,950
48 vaktkonstaplar å 1,300 kronor » 62,400
3 första vaktfruar å 1,050 kronor » 3,150
13 vaktfruar å 900 kronor ............ » 11,700
kronor
Summa kronor
98,200
125,500.
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Bestämda anslaget till fångars vård och underhåll, som för
närvarande är i riksstaten upptaget med........................ kronor 1,075,300,
skulle alltså, vid bifall till den föreslagna organisationsförändringen,
kunna minskas med................................ » 125,500
och alltså kunna i 1921 års riksstat uppföras med kronor 949,800.
Till fångars vård och underhåll är för närvarande i riksstaten
upptagna, förutom förutnämnda bestämda anslag, dels ett ordinarie
förslagsanslag och dels på extra stat ett förstärkningsanslag till
sistberörda anslag. Beträffande frågan med vilka belopp dessa båda
anslag böra, under förutsättning av tvångsanstalternas skiljande från
fångvården, äskas för år 1921 torde det vara tillräckligt att hänvisa till
den utredning, som i sådant avseende finnes återgiven i det till årets
statsverk sproposition fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
(sid. 56—62), med vilken utredning torde böra jämföras vad
jag yttrade vid motsvarande frågas behandling vid avlåtandet av 1918
års proposition i ämnet (prop. nr 388 sid. 57—61). Nu må endast
erinras dels därom, att jag, på sätt nyssnämnda statsrådsprotokoll utvisar,
i samband med frågan om nu förevarande anslags belopp till
prövning upptagit spörsmålet om ett årligt understöd till »Nordisk
Tidsskrift for Strafferet», dels ock därom, att resultatet av de ifrågavarande
anslagens beräkning utmynnade däri, att desamma skulle, under
förutsättning av tvångsarbetsanstalternas utbrytande ur fångvården, kunna
begränsas, det ordinarie förslagsanslaget till 2,500,000 kronor (nu
2.800.000 kronor) och förstärkningsanslaget till 600,000 kronor (nu
1.200.000 kronor).
Jämväl med avseende å den inverkan tvångsarbetsanstalternas utbrytning
ur fångvården skulle komma att hava på storleken av förslagsanslaget
till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän torde det tilllåtas
mig att hänvisa till vad jag därom yttrat till det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
(sid. 62—63). Enligt den åsikt, som där gjorts gällande, skulle detta
anslag, som i årets riksstat är upptaget med 96,000 kronor, kunna,
under förutsättning att nämnda utbrytning kommer till stånd, nedsättas
till 90,000 kronor. De befattningshavare vid tvångsarbetsanstalterna
tillkommande ålderstillägg skulle givetvis, efter dessa anstalters
läggande under socialdepartementet, komma att bestridas från detta
departements allmänna förslagsanslag till ålderstillägg. Till att på
Bikung till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 höft. (Nr 246.) 7
B) Ordinarie
förslagsanslaget
till
fångars
vård och
underhåll
samt förstärkningsanslaget
till
samma
anslag
C) Fångvårdens
förslagsanslag
till ålderstillägg.
Dj Anslag
till statens
arbetsanstalt
d
Svartsjö.
a) Bestämt
anslag till
Svartsjö -anstalten.
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
grund härav äska detta anslag med högre belopp än det, varmed det
begärts i årets statsverksproposition, eller 500,000 kronor, torde dock
ej föreligga tillräcklig anledning.
Till en var av statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona
torde böra för år 1921 under femte huvudtiteln (socialdepartementet)
äskas två ordinarie anslag: ett bestämt anslag till bestridande
av de i anstaltens stat upptagna avlöningar och ett förslagsanslag till
bestridande av övriga driftkostnader vid anstalten.
Vad först angår det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten,
bör detta sättas till slutsumman av nämnda anstalts ordinarie avlöningsstat.
Spörsmålet om vilka befattningshavare böra upptagas i denna
stat har jag, så vitt angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen),
redan förut haft tillfälle att dryfta vid behandlingen av bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll. Det resultat, vartill
jag därvid kom, var, att den nuvarande ordinarie bevakningspersonalen
vid Svartsjöanstalten skulle bibehållas vid sin nuvarande styrka eller
10 överkonstaplar, därav 3 med förordnande som uppsyningsmän, samt
41 vaktkonstaplar. Övrig erforderlig personal skulle avlönas från förslagsanslaget.
Vid avlåtandet av 1918 års proposition gjorde jag gällande, att
efter tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården dessa anstalters
skillnad från straffanstalterna torde böra markeras även så till vida, att
beteckningarna »överkonstapel» och »vaktkonstapel» utbyttes mot andra
benämningar. I detta avseende hade fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, att
dessa befattningshavare skulle kallas »överförmän» och »förmän». Benämningen
»förmän» för de nuvarande vaktkonstaplarna syntes mig
synnerligen lämplig. För de hittillsvarande överkonstaplarna syntes mig
däremot beteckningen »förste förmän» bättre än »överförmän». Med sålunda
förordade benämningar uppfördes också bevakningspersonalen i det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till avlöningsstat. Någon anledning
att frångå förslaget om denna namnförändring synes mig ej föreligga.
Vad därefter angår tjänstemännen av högre grad vid Svartsjöanstalten,
torde icke nu böra göras några andra ändringar i den för
samma anstalt gällande avlöningsstaten, än att den däri upptagne skolläraren
dels uppföres under beteckningen »lärare», dels ock får ett vart
av sina båda ålderstillägg höjt från 200 kronor till 400 kronor. Med
avseende härå är att uppmärksamma, att i överensstämmelse med ett
av fångvårdsstyrelsen framlagt och av 1902 årslöneregleringskommitté
51
Kurir)l. Maj:ts proposition Nr 246.
tillstjrrkt förslag hemställan om liknande förändringar framfördes i 1918
års förutnämnda proposition (nr 388, sid. 43—48) ej blott, uti särskild
punkt, beträffande sådana skollärare, vilka voro anställda vid de fångvårdsanstalter,
som efter tvångsarbetsanstalternas utbrytande skulle kvarbliva
under fångvården, utan även, genom avfattningen av det framlagda förslaget
till ny stat för Svartsjöanstalten, beträffande den vid denna anstalt
anställde skolläraren. I fråga om de förra bifölls propositionen.
Dessa äro alltså från och med år 1919 i vederbörande stater uppförda
under beteckningen »lärare» och hava fått sina ålderstillägg höjda från
200 till 400 kronor. Då däremot beträffande Svartsjöanstalten bifölls
förutnämnda inom statsutskottet avgivna reservation, enligt vilken anstaltens
kvarblivande under fångvården påyrkades utan att samtidigt
därmed erforderlig hemställan gjordes om ändring av Svartsjöskollärarens
benämning samt höjande av hans ålderstillägg, kom denne befattningshavare
— tydligen utan att detta var avsett — att fortfarande i staten
upptagas under sin gamla benämning av »skollärare» ävensom att få
sina ålderstillägg bibehållna vid deras dittillsvarande belopp av 200
kronor. Denna oegentlighet bör nu undanröjas.
I anslutning till vad jag sålunda anfört får jag framlägga följande
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
b) Förslagsanslag
till
Svartsjöanstalten.
Förslag till avlöningsstat för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö.
Lön eller |
Tjänst- görings- |
Arvode |
||
mot- |
penningar |
Summa |
||
svarande |
eller mot-svarande |
uppdrag |
||
3,000 |
2,000 |
Efter 5 år kan lönen höjas |
||
— |
5,000 |
. med 500 kronor och efter |
||
2,700 |
1,300 |
— |
4,000 |
10 år med ytterligare 500 |
Efter 5 år kan den del av |
||||
arvodet, som motsvarar lön, |
||||
2,300 |
1,200 |
3,500 |
höjas med 500 kronor och |
|
Efter 5 år kan lönen höjas |
||||
1,900 |
1,100 |
— |
3,000 |
, med 400 kronor och efter |
1,200 |
900 |
— |
2,100 |
10 år med ytterligare 400 |
Efter 5 år kan den del av |
||||
arvodet, som motsvararlön, |
||||
1,200 |
900 |
2,100 |
höjas med 400 kronor och |
|
efter 10 år med ytterligare |
||||
1,000 |
550 |
200 |
1,750 |
|
2,000 |
1,100 |
400 |
3,500 |
Efter 5 år kan lönen höjas |
med 100 kronor och efter |
||||
1,000 |
550 |
— |
1,550 |
10 år med ytterligare 100 |
6,000 |
3,300 |
— |
9,300 |
kronor. |
800 |
500 |
— |
1,300 |
|
32,000 |
20,000 |
— |
52,000 |
|
— |
— |
— |
89,100 |
1 direktör...............
1 kamrerare............
1 pastor, arvode...........
1 assistent.............
1 assistent vid jordbruket
1 lärare, arvode.
1 förste förman (med för
ordnande
såsom uppsyningsman)
............
2 förste förmän (med för
ordnanden
såsom uppsyningsman)
.............
1 förste förman.............
6 förste förmän ............
1 förman.....................
40 förmän...................
Summa
Det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten skulle alltså behöva
begäras med ett belopp av 89,100 kronor.
Till Sv artsjö an staltens driftkostnader i övrigt bör äskas ett
förslagsanslag. Med ledning dels av den utredning, som beträffande
detta anslags storlek förebragtes vid avlåtandet av 1918 års proposition,
dels ock av uppgifter, som lämnats i en från fångvårdsstyrelsen avläm
-
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
nåd promemoria, torde anslaget kunna för år 1921 lämpligen sättas till
200,000 kronor. Därvid har hänsyn tagits jämväl till det krav på detta
anslag, som skulle uppstå därigenom, att från detsamma skulle komma
att bestridas utgifter, till vilkas gäldande nu användes eu del av avkastningen
av fångvårdens besparingskassa, såsom för tvångsarbetarnas
utrustning vid frigivningen, deras transporterande till hemorten o. s. v.
Jämväl till statens tvångsarbetsan stalt i Landskrona böra, som
nämnt, under femte huvudtiteln (socialdepartementet) äskas dels ett bestämt
anslag till bestridande av de i anstaltens stat upptagna avlöningar,
dels ock ett förslagsanslag till bestridande av övriga driftkostnader
för anstalten.
Med avseende å det bestämda anslaget till Landskronaanstalten
är till en början att märka, att de sakkunniga ej hemställde
om någon ändring i denna anstalts högre tjänstemannapersonals vare
sig antal eller avlöningsförmåner. Härom yttrade jag vid avlåtandet av
1918 års proposition: »Att så ej skett har emellertid, enligt vad de
sakkunniga upplyst, ej berott därpå, att de ej ansett en förändring i
dessa båda hänseenden erforderlig, utan har haft sin grund däri, att
de ansett med prövningen av detta spörsmål bör anstå tills organisationsförändringen
blivit genomförd och anstaltens nya ledning sålunda kan
bliva i tillfälle att i detta avseende framföra sina önskemål. Åven jag
ansluter mig till denna uppfattning. Därmed vill jag dock uttryckligen
som min åsikt framhålla, att, om Landskronaanstalten skall bibehållas
som enda statlig arbetsanstalt för kvinnor samt de till tvångsarbete dömda
arbeterskornas antal, såsom är att vänta, kommer att stiga utöver deras
nuvarande exceptionellt låga numerär, anstaltens behöriga skötsel givetvis
kommer att nödvändiggöra en förstärkning av dess mera kvalificerade
arbetskrafter.»
Beträffande Landskronaanstaltens högre tjänstemannapersonal har
nu anstaltens direktör i en till justitiedepartementet avlåten promemoria
framställt en del önskemål. Dessa gå ut på höjning av direktörens och
assistentens avlöningsförmåner, predikantsbefattningens omändring till en
pastorsbefattning samt anställande vid anstalten av en väl kvalificerad
lärarinna, vilken skulle kunna samtidigt tjänstgöra som ett slags direktörsassistent.
Beträffande dessa spörsmål ställer jag mig på samma ståndpunkt
som den av mig 1918 intagna. För att redan nu upptaga dem till
E) Anslag
till statens
tvdngsarbetsanstalt
i
Landskrona.
a) Bestämt
anslag till
LandskronaanstalteD.
54
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.
avgörande torde föreligga så mycket mindre skäl, som frågan om en
mera definitiv lönereglering för fångvården i dess helhet och sålunda
även tvångsarbetsanstalterna för närvarande är hänskjuten till utredning
av 1902 års löneregleringskommitté.
Vad därefter angår de ordinarie tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen)
vid Landskrona anstalten, har jag redan förut omnämnt,
att denna bör, efter anstaltens frånskiljande från fångvården,
utgöras av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman,
7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar.
I nyssnämnda promemoria har anstaltens direktör ifrågasatt, om
icke överkonstaplarna och vaktkonstaplarna borde även efter anstaltens
utbrytning ur fångvården bibehållas vid dessa benämningar. Som skäl
härför har direktören anfört, att med undantag av två vaktkonstaplar,
av vilka den ene bör vara maskinist och den andra trädgårdsmästare,
den manliga bevakningspersonalen i sin helhet numera efter kronohäktets
nedläggande såsom sådant, bestrider allenast vakttjänst.
Vad direktören sålunda anfört synes mig ej utgöra tillräckligt
skäl för att man skulle beträffande denna anstalt avvika från den
ståndpunkt, som i detta avseende intogs i 1918 års proposition. Överkonstaplarna
och vaktkonstaplarna synas mig därför böra, såsom redan
förordats beträffande Svartsjöanstalten, jämväl i Landskronaanstaltens
stat upptagas under benämningarna »förste förmän» och »förmän».
I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag framlägga
följande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
55
Förslag till avlöningsstat iör statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.
Tjänst- görings- |
Arvode |
||||
Lön |
penningar |
särskilt uppdrag |
Summa |
||
[Efter 5 år kan lönen höjas |
|||||
1 direktör ...................... |
2,700 |
1,300 |
— |
4,000 |
J med 500 kronor och efter I 10 år med ytterligare 500 |
■ Efter 5 år kan lönen höjas |
|||||
1 assistent ..................... |
1,200 |
900 |
— |
2,100 |
| med 400 kronor och efter I 10 år med ytterligare 400 1 kronor. |
1 förste förman (med förord- |
|||||
nande såsom uppsynings-man) ........................... |
1,000 |
550 |
200 |
1,750 |
Efter 5 år kan lönen höjas |
1 förste förman ............... |
1,000 |
550 |
_ |
1,550 |
med 100 kronor och efter |
1 förste förman ............... |
1,000 |
550 |
— |
1,550 |
10 år med ytterligare 100 |
1 förman ........................ |
800 |
500 |
— |
1,300 |
|
6 förmän ........................ |
4,800 |
3,000 |
— |
7,800 |
|
1 första vaktfri! ............... |
700 |
350 |
— |
1,050 |
Efter 5 år kan lönen höjas |
2 första vaktfruar ............ |
1,400 |
700 |
— |
2,100 |
[ med 50 kronor och efter |
1 vaktfru ....................... |
600 |
300 |
— |
900 |
j 10 år med ytterligare 50 I kronor. |
12 vaktfruar ..................... |
7,200 |
3,600 |
— |
10,800 |
) |
Predikant, arvode............... |
_ |
— |
1,500 |
1,500 |
|
Summa |
— |
— |
36,400 |
Bestämda anslaget till Landskronaanstalten bör alltså äskas med
36,400 kronor.
Till täckande av sådana kostnader för verksamheten åLandskronaanstalten,
som ej skola bestridas från nyssnämnda bestämda anslag,
bör, som nämnt, äskas ett förslagsanslag.
Med beaktande av samma synpunkter som de, vilka legat till grund
för bestämmandet av förslagsanslaget till Svartsjöanstalten, torde Landskronaanstaltens
förslagsanslag lämpligen böra för år 1921 sättas till
130,000 kronor.
b) Förslagsanslag
till
Landskronaanstalten.
56
F) Avlöningsvillkor.
Statsutskottet
vid 1918 års
riksdag.
Departements
chefen.
Kungl. Maj ds proposition Nr 246.
Slutligen vill jag upptaga frågan om avlöningsvillkoren beträffande
befattningshavarna vid tvångsarbetsanstalterna m. m.
Härom yttrade jag vid avlåtandet av 1918 års proposition bl. a.
följande:
»Att de befattningshavare, som vid tiden för organisationsförändringens
trädande i kraft, d. v. s. med ingången av år 1919, innehava
konstitutorial antingen — såsom fallet är med direktörerna — å
viss befattning vid någon av nu ifrågavarande anstalter eller ock —
såsom förhållandet är med avseende å övriga befattningshavare vid
samma anstalter — å befattning av visst slag inom fångvården med
tjänstgöringsskyldighet tills vidare vid någon av dessa anstalter, äro
skyldiga att, därest annat ej bestämmes, kvarbliva i sin befattning vid
vederbörande anstalt jämväl efter omorganisationens genomförande, torde
utan vidare vara klart. Befattningen blir icke en annan, därför att den
anstalt, varom fråga är, lägges under annan ledning än den hittillsvarande.
En annan sak är, att billigheten synes fordra, att den möjlighet
till förflyttning till annan, jämställd eller högre, befattning inom
fångvården, som ju för närvarande förefinnes för dem, vilka äro anställda
vid dessa anstalter, ej berövas dessa befattningshavare genom
dessa anstalters utbrytning ur fångvården. För denna möjlighets bevarande
torde annan särskild åtgärd knappast vara erforderlig än möjligen
ett. anbefallande åt fångvårdsstyrelsen att vid tillsättande av ledigblivna
befattningar inom fångvården jämväl beakta den sålunda framhållna
synpunkten.»
I denna fråga yttrade statsutskottet vid 1918 års lagtima riksdag,
att den beträffande tvångsarbetsanstalternas ordinarie personal ansåg
»dess ställning med avseende å transport, befordrings- och pensionsförhållanden
inom fångvårdsstaten böra lämnas orubbad».
Beträffande detta statsutskottets uttalande vill jag till en början
nämna, att vederbörandes nuvarande rätt till pension givetvis kommer
att tillförsäkras dem genom den ändring av lagen angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, varom chefen för finansdepartementet
kommer att, i sammanhang med andra erforderliga ändringar i nämnda
lag, föreslå Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta särskild proposition.
I anledning av vad statsutskottet yttrat därom, att tvångsarbetsanstalternas
personals ställning jämväl med avseende å transport- och
befordringsförhållanden inom fångvårdsstaten borde bibehållas orubbad,
är jag givetvis, på sätt också framgår av mitt nyss citerade yttrande,
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
av den åsikten, att all möjlig hänsyn bör i nu ifrågavarande avseende
tagas till vederbörandes berättigade intresse. Jag vill dock icke underlåta
att framhålla — något som för övrigt torde ligga i sakens natur
— att ju längre tid, som förflyter från tidpunkten för tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvården, och ju mera den blivande behandlingen
av tvångsarbetarna kommer att, efter dennas omläggning i
förut omnämnd riktning, skilja sig från fångbehandlingen, desto större
betänkligheter måste en dylik överflyttning av befattningshavare väcka
från fångvårdssynpunkt. Det måste därför framstå som önskvärt, att
de befattningshavare, som efter organisationsförändringens genomförande
vilja förflyttas till fångvårdsanstalt, få denna sin önskan uppfylld så snart
omständigheterna det medgiva. Därefter torde det naturligaste vara att,
där ej i visst fall särskilda förhållanden påkalla annat, tvångsarbetsanstalterna,
liksom fallet är med våra tvångsuppfostringsanstalter, framstå
såsom, även i nu ifrågavarande avseende, från fångvården fullt fristående
anstalter.
För åtnjutande av avlöningsförmåner enligt de nya avlöningsstaterna
för tvångsarbetsanstalterna torde böra fastställas i huvudsak
samma villkor och bestämmelse^ som äro stadgade för åtnjutande av
avlöningsförmåner enligt nu gällande ordinarie stater för fångvårdsstaten
och statens uppfostringsanstalt å Bona. Dock skall jag tillåta mig föreslå
eu utvidgad rätt till flyttningsersättning för visst fäll, då en befattningshavare
blir förflyttad till annan anstalt. För närvarande gäller,
att befattningshavare vid fångvården, som transporteras till annan liknande
befattning vid annan fångvårdsanstalt, äger rätt till ersättning
för flyttningskostnad, endast därest förflyttningen sker utan hans egen
ansökning eller uttryckta önskan. Att upprätthålla detta villkor även
för den, som efter tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården
söker bliva återförflyttad till fångvårdstjänst, skulle enligt min
mening vara obilligt. Dylik befattningshavare bör erhålla rätt till ersättning
för flyttningskostnad, även för den händelse förflyttningen skett
på hans egen ansökning eller uttryckta önskan. Skulle riksdagens
beslut komma att gå i denna riktning, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad
att tillerkänna dylik ersättning även åt befattningshavare, som
på egen önskan erhåller sådan transport under tiden intill organisationsförändringens
genomförande.
1 överensstämmelse härmed torde för åtnjutande av de med ordinarie
befattning ä avlöningsstat vid statens tvångsarbetsanstalter å
Svartsjö och i Landskrona förenade avlöningsförmåner böra — i huvudI>ikring
till riksdagens protokoll 1920. / samt. 205 höft. {Nr 216.) 8
Tvångs
ttrbete
anatalteraa.
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
saklig överensstämmelse med vad som föreslogs i 1918 års proposition
— stadgas följande villkor och bestämmelser, nämligen:
att innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt av ifrågavarande
slag skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid möjligen inträdande
förändrad organisation av anstalten eller eljest kan varda stadgad;
att innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt jämväl skall
vara skyldig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning
han innehar, låta sig förflyttas till annan dylik anstalt eller till fångvårdsanstalt;
ägande han emellertid, därest förflyttningen sker till fångvårdsanstalt
eller ock utan hans egen ansökning eller uttryckta önskan
från en tvångsarbetsanstalt till en annan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad
;
att med befattning vid tvångsarbetsanstalt icke må förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;
att med befattning vid tvångsarbetsanstalt ej heller må förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk
eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom
aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt
ej, så vitt angår direktör, Kungl. Maj:t samt i fråga om annan befattningshavare
anstaltens styrelse på därom gjord framställning och efter
prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka binderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller
befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;
att, om kvinnlig befattningshavare ingår äktenskap, bon icke skall
vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke
styrelsen för anstalten med hänsyn till befattningens behöriga uppehållande
finner det nödigt;
att tjänstgöringspenningar må uppbäras endast för den tid, befattningshavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller annan
kostnadsfri ledighet, men för tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring,
skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen eller i de fall, där avlöningen utgöres av arvode,
den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring bos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra
särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket
av lönen eller arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest prövas skäligt;
att, därest befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under
tjänsteutövning, blivit tillsvidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen
å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter
anstaltsstyrelsens beprövande, oavkortad utgå till honom under högst
sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor
del avlöning kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av
sex månader;
att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder
han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;
att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av anstaltsstyrelsen
prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom
uppbära något därav;
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av
semester eller annan kostnadsfri ledighet, innehavare av lägre tjänst
skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning vid anstalten,
densamma mot åtnjutande av de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar eller däremot svarande belopp, i stället för egna
tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagt tre månader
under ett och samma kalenderår;
att i avseende å arvode till förste förman med förordnande såsom
uppsyningsman skall i alla hänseenden gälla vad som stadgats angående
tjänstgöringspenningar.;
att beträffande förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt
innehavande av tjänst i samma lönegrad tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor, att befattningshavare under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord
bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras
honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri
ledighet eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och
för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma villkor,
under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av
60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit
uppnådd;
att befattningshavare äger att i fråga om rätt till ålderstillägg
räkna sig till godo tid, varunder han varit innehavare av motsvarande
eller jämförlig befattning vid fån g vård sstaten eller statens uppfostringsanstalt
å Bona, dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande
av fastställda avlöningsförmåner för fångvårdsstaten eller sistnämnda
anstalt;
att direktör eller kamrerare vid tvångsarbetsanstalt även må för tillgodonjutande
av avlöningsförhöjning räkna sig till godo tid, varunder han
varit ordinarie tjänsteman i första lönegraden hos fångvårdsstyrelsen,
dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande av fastställda
avlöningsförmåner för nämnda styrelse;
att, därest befattninghavare, som befordras till annan befattningvid
tvångsarbetsanstalt eller fångvårdsstaten än den han dittills innehaft,
redan intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen för den befattning,
till vilken han befordras, honom skall omedelbart tillgodoföras det eller
de ålderstillägg i den sistnämnda befattningen, som måste tilläggas
honom för att hans avlöning i densamma icke skall bliva lägre än den
avlöning, han senast åtnjöt före befordringen;
att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av ävlöningsförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han
enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma
förhöjning;
att semester må årligen, då sådant kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, utan avdrag å avlöningsförmånerna åtnjutas av
direktör, kamrerare, pastor, assistent och lärare en var under en månad
samt av övriga befattningshavare en var under femton dagar;
att därjämte förste förman, förman, första vaktfru och vaktfru må
vid tjänstledighet för sjukdom under loppet av ett och samma kalenderår
åtnjuta full avlöning under högst trettio dagar;
att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll
å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som bestämmes av anstaltens
styrelse, begagna sig av semester;
att befattningshavare må åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle
eller ock ersättning därför;
att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas
efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,
61
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
vad befattningshavare av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för
inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved;
att hyresersättning och vedanslag skola utgå i enahanda ordning
som lön;
att beklädnadsersättning må i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning för sådana vid
vikariat utbetalas till en var förste förman och förman med 100 kronor
samt till en var första vaktfri! och vaktfri! med 50 kronor, allt för år
räknat;
att kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna
medikamenter enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t
meddelar, lämnas åt förste förman, förman, första vaktfri! och vaktfru,
men ej åt deras familjer;
att, därest för någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta
fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å
sjukhus eller tuberkulossanatorium, av anstaltens medel må efter styrelsens
beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring,
som under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare
föreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för
längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri ledighet
åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren
uppnått den ålder, att ringa utsikt finnes för att lian skall komma att
återinträda i tjänstgöring;
att, då kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares
vård å sjukhus eller sanatorium, utgifterna för hans färd dit och därifrån
må på enahanda sätt bestridas;
att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen eller, där avlöningen utgöres av
arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
ävensom, i förekommande fall, hyresersättning och vedanslag utgå till
månadens slut;
ätt, då befattningshavare, som åtnjuter fri bostad, avlider, styrelsen
för anstalten må, efter prövning av förekommande omständigheter,
medgiva hans änka eller efterlevande familj att bibehålla den befattningshavaren
anvisade bostadslägenheten intill den dag, styrelsen finner
lämpligt bestämma för lägenhetens frånträdande;
att, därest befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse,
timad under tjänsteutövning, ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning
för en månad, må såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo;
att i fråga om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten
62
Fångvårds -staten.
Statens uppfostringsanstalt
&
Bona.
Ändringar i
pensionslagen
och
lagen om
straffregister.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den
nya avlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av
befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;
samt
att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.
I likhet med vad i kungörelse den 10 juni 1912 angående vissa
fångvårdstjänstemäns rätt till ålderstillägg stadgats rörande dylik tjänstemans
rätt att för tillgodoräknande av ålderstillägg räkna sig till godo
tid, varunder han tjänstgjort vid statens uppfostringsanstalt å Bona,
torde i sammanhang med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från
fångvården böra — på sätt också föreslogs i 1918 års proposition —
såsom tillägg till de enligt kungörelse den 30 september 1910 stadgade
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de enligt ny stat för fångvårdsstaten
med ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner
förordnas:
att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg
räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig
befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter.
Ett liknande tillägg torde böra — på sätt likaledes hemställdes i 1918
års proposition — göras till de avlöningsvillkor, som finnas stadgade
för åtnjutande av de med ordinarie befattning vid statens uppfostringsanstalt
å Bona förenade avlöningsförmåner.
I detta sammanhang bör nämnas, att tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvården givetvis måste föranleda vissa ändringar i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Härom liksom
om andra erforderliga ändringar i nämnda lag kommer, på sätt jag redan
förut omnämnt, chefen för finansdepartementet att längre fram föreslå
Kungl. Maj it att till riksdagen avlåta särskild proposition.
Likaledes synes det lämpligt, att lagen om straffregister undergår
en av nämnda skiljsmessa motiverad omredigering. Härom kommer
jag senare hemställa att särskild proposition avlåtes till riksdagen.
Rungl. Maj:ts proposition Nr 246. 63
Innan jag avslutar min framställning rörande tvångsarbetsanstalterna,
torde det tillatas mig att underställa Kungl. Maj:ts prövning en
anslagsfråga, som har avseende å en av tvångsarbetsanstalterna, nämligen
den å Svartsjö. Spörsmålet gäller införandet av elektrisk belysning
vid tvångs ar betsanstalten å Svartsjö.
Redan i skrivelse den 24 augusti 1918 angående anslag till fångvården
att äskas av 1919 års lagtima riksdag anmälde fångvårdsstyrelsen
önskvärdheten, att vid Svartsjöanstalten bleve anordnad elektrisk belysning,
så snart förhållandena det medgåve och detta utan allt för stora
kostnader kunde ske.
Vid styrelsens berörda skrivelse var fogad en av sakkunnig person,
ingenjören Karl Jungholm, verkställd utredning, varav inhämtades att
själva anläggningskostnaden då beräknades till 90,000 kronor. Härtill
skulle komma ett kontant bidrag till vattenfallsstyrelsen i form av ett
så kallat konjunkturtillägg.
Beträffande kostnaderna hemställde styrelsen, att desamma till viss
del skulle bestridas av medel, som inflöte vid anstaltens gårdsbruk, samt
att fy lin ad sbelopp et skulle anvisas att utgå å extra stat för år 1919.
h ramställningen föranledde icke för det dåvarande någon åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida. Att jag icke ansåg mig böra hemställa om sådan
åtgärd hade ingalunda sin grund i ett underskattande av angelägenheten
därav, att Svartsjöanstalten utan onödigt dröjsmål bleve elektrifierad,
utan berodde därpå, att förhoppning syntes mig föreligga för att, därest
med den föreslagna anordningen finge anstå ännu något år, kostnaderna
för densamma skulle kunna avsevärt nedbringas.
I skrivelse till Kungl. Maj:t har nu fångvårdsstyrelsen anfört:
Direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade i en till styrelsen den
18 augusti 1919 inkommen framställning överlämnat en av förutnämnde Jungholm
reviderad kostnadsberäkning efter nu gällande priser. Av denna inhämtades, att kostnaden
för anstaltens förseende med elektrisk belysning enligt det år 1918 uppgjorda
förslaget skulle betinga en till 55,000 kronor reducerad kostnad förutom till vattenfallsstyrelsen
eventuellt utgående så kallat konjunkturtillägg.
Fångvårdsstyrelsen, som fortfarande ansåge önskvärt, att elektrifiering av
Svartsjö tvångsarbetsanstalt snarast möjligt komme till stånd, finge, då kostnaderna
härför nu syntes styrelsen skäliga, föreslå att nödiga medel för anstaltens elektrifiering
ställdes till styrelsens disposition. Då uppgift å storleken av det vattenfallsstyrelsen
möjligen tillkommande så kallade konjunkturtillägget icke ännu tillställts
styrelsen, kunde visserligen anläggningskostnaden icke för det dåvarande till exakta
siffran angivas. Men saken kunde enligt styrelsens mening så ordnas, att ett belopp
av exempelvis 30,000 kronor anvisades att utgå av särskilt för ändamålet beviljat
anslag, under det att återstoden av kostnaden lämpligen syntes böra bestridas av
G) Anslag
till Svartsjöanstaltens
elektrifiering.
Fångvårds
styrelsen.
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
gårdsbruket vid Svartsjö. Den å gårdsbruket belöpande andelen syntes kunna förskjutas
från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för att sedermera ersättas
genom gårdsbrukets avkastning samt, intill dess så kunnat ske, i fångvårdsstyrelsens
huvudbok redovisas å konto »förskott för fångvårdens övertagande av Svartsjö kungsladugård».
Under åberopande av vad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen,
att av riksdagen måtte såsom bidrag till kostnaden för anordnande
av elektrisk belysning vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö äskas
ett anslag å tilläggsstat för år 1920 av 30,000 kronor.
Departements- Olägenheterna därav, att en inrättning av Svartsjöanstaltens om
chefen.
fattning är i saknad av elektriskt ljus och således måste nöja sig med
mera primitiva belysningsanordniugar, torde ligga i öppen dag. Då
kostnaderna på nu ifrågavarande område numera nedgått så avsevärt,
att genom ytterligare uppskov ej något torde stå att vinna från ekonomisk
synpunkt, är jag beredd att tillstyrka, att för ändamålet erforderliga
medel äskas av riksdagen och detta — för att anordningen skall
kunna komma anstalten till godo redan under belysningsåret 1920—1921 —
å 1920 års tilläggsstat.
Med avseende å anslagets belopp, 30,000 kronor, är jag ense med
fångvårdsstyrelsen. Återstoden av den beräknade kostnaden eller således,
frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, 25,000 kronor, torde
kunna förskjutas, så länge Svartsjöanstalten lyder under fångvården, från
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll och därefter från förslagsanslaget
till anstalten, för att sedermera ersättas genom jordbrukets
avkastning. Till nyssberörda anslagskrav å 30,000 kronor har väl ej
hänsyn tagits vid upprättande av det förslag till tilläggsstat för år 1920,
som Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen. Denna omständighet torde
dock icke, då här ej är fråga om något mera ansenligt belopp, uppväcka
några betänkligheter från budgetssynpunkt.
Departe- Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört får
mentschefens jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
hemstäUan. & dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten
må från och med år 1921 undergå följande ändringar, nämligen .
ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,
att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och
tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,
än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4
överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 9 överkonstaplar,
48 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav
staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:
i
1 överkonstapel (med förordnande
såsom uppsyningsman)
..................
14 överkonstaplar med förordnande
såsom uppsyningsman)
..................
1 överkonstapel...............
68 överkonstaplar ............
1 vaktkonstapel...............
401 vaktkonstaplar ............
1 första vaktfru...............
3 första vaktfruar............
1 vaktfri!........................
35 vaktfruar.....................
1 kokerska .....................
12 kokerskor.....................
Summa
K T o |
n o r |
|||
Tjänst- |
Arvode |
|||
Lön eller |
görings- |
för |
||
motsva- |
penningar |
särskilt |
Summa |
* |
rande |
eller mot- |
förord- |
||
svarande |
ilande |
|||
1,000 |
550 |
200 |
1,750 |
|
14,000 |
7,700 |
2,800 |
24,500 |
Efter 5 år kan lönen höjas |
1,000 |
550 |
— |
1,550 |
10 år med ytterligare 100 |
68,000 |
37,400 |
— |
105.400 |
kronor. |
800 |
500 |
— |
1,300 |
|
320,800 |
200.500 |
— |
521,300 |
|
700 |
350 |
— |
1.050 |
|
2,100 |
1,050 |
— |
3,150 |
Efter 5 år kan lönen höjas |
600 |
300 |
— |
ooo |
med 50 kronor och efter |
21,000 |
10.500 |
— |
31,500 |
10 år med ytterligare 50 |
400 |
200 |
— |
600 |
|
4.800 |
2,400 |
— |
7,200 |
|
— |
— |
— |
700,200 |
dels sänka följande i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna
ordinarie anslag, nämligen
bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande
belopp 1,075,300 kronor med 125,500 kronor till 949,800
kronor,
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande
belopp 2,800,000 kronor med 300,000 kronor till 2,500,000 kronor samt
förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande
belopp 96,000 kronor med 6,000 kronor till 90,000 kronor;
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 20ö höft. (Nr. 240). 9
66
Kungl. Majds proposition Nr 246.
dels till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll på extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst,
600,000 kronor;
dels godkänna de av mig framlagda förslagen till ordinarie avlöningsstater
för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens tvångsarbetsanstalt
i Landskrona, att tillämpas från och med år 1921, ävensom
de av mig föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande
av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna
;
dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1921
tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta
sig förenämnda villkor och bestämmelser;
dels medgiva,
ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt den
från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med ordinarie
befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade villkor
och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning må
i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft
motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter,
än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner
enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och
med år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av
befattning vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig
till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning
vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;
dels ej mindre till bestridande av kostnaderna för införande vid
tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av elektrisk belysning, vilka kostnader,
frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, beräknats uppgå till
sammanlagt 55,000 kronor, på 1920 års tilläggsstat under andra huvudtiteln
bevilja ett reservationsanslag å 30,000 kronor, än även medgiva,
att återstoden av nämnda kostnader må förskjutas, så länge anstalten
lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll för att därefter påföras förslagsanslaget till anstalten och, tills
detta förskott blivit ersatt genom avkastningen av anstaltens gårdsbruk,
i vederbörande räkenskaper redovisas å särskilt konto;
dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln
uppföra följande ordinarie anslag, nämligen
till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
67
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
ett bestämt anslag å 89,100 kronor och
ett förslagsanslag å 200,000 kronor samt
till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
ett bestämt anslag å 36,400 kronor och
ett förslagsanslag å 130,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin.
t
''