Kungl. M<nj:ts proposition Nr 235.
1
Nr 235.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
till lantmäteriväsendet m. m.; given Stockholms slott den
12 mars 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
j ordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t, som har för avsikt
att, därest riksdagen bifaller nedan framställda förslag, utfärda förordning
angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordning)
samt förordning angående den gottgörelse, lantmätare äger
uppbära av sakägare, (lantmäteritaxa) i huvudsaklig överensstämmelse
med de vid statsrådsprotokollet såsom bilagor 1 och 3 fogade förslag,
att träda i tillämpning den 1 januari 1921, härmed föreslå riksdagen att:
l:o
dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda
förslaget till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande
av lantmäteriförrättningar, att tillämpas från och med år 1921;
dels förklara, att för åtnjutande av de å denna stat för distriktslantmätare
uppförda avlöningar skola gälla de villkor och bestämmelser,
som föreskrivits beträffande avlöning till distriktslantmätare å nu gällande
stat, dock med de av departementschefen tillstyrkta tillägg;
dels medgiva, att distriktslantmätare må för rätt till ålderstillägg
enligt den nya staten tillgodoräknas tjänstetid såsom sådan, innan
nämnda stat trätt i tillämpning;
dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett
anslag av 769,500 kronor till lantmäteripersonal, som sysselsättes med
utförande av lantmäteriförrättningar, enligt följande uppställning:
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)
1
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
avlöningar, bestämt anslag..................................................... kronor 749,500
ersättning för publik renovation, förslagsanslag.............. )) 20,000
Summa kronor 769,500;
2:o
dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda
förslaget till stat för lantmäterikontoren i länen, att tillämpas från och
med år 1921, ävensom de av honom föreslagna villkor och bestämmelser
för åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna
avlöningar;
dels förklara,
att envar, som med eller efter ingången av år 1921 tillträder
ordinarie befattning å lantmäterikontor, skall vara pliktig att underkasta
sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt
att förstelantmätare, som icke för viss av Kungl. Maj:t bestämd
dag anmäler, att han vill övergå till den nya avlöningsstaten samt
underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall varda
bibehållen vid de för honom i nu gällande stat upptagna avlöningsförmåner
ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt
till pension, som dittills tillkommit honom;
dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett anslag
av 309,200 kronor till lantmäterikontoren i länen, enligt följande
uppställning:
avlöningar, bestämt anslag ...................................................... kronor 305,200
renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen,
reservationsanslag .................................................................. » 4,000
Summa kronor 309,200;
vid bifall till de i punkterna l:o och 2:o framställda förslagen om
uppförande i riksstaten av särskilda ordinarie anslag dels till lantmäteripersonal,
som sysselsättes med lantmäteriförrättningar, och dels till
lantmäterikontoren i länen ur riksstaten utesluta det nuvarande ordinarie
anslaget å 463,400 kronor till lantmäteristaten i orterna;
Kung,. Maj:ts proposition Nr 235.
3
4:o
å extra stat för år 1921 under nionde huvudtiteln anvisa till extra
arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen
ett reservationsanslag av ....................................................... kronor 59,000;
5:o
å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidrag
till jordavsöndringar och ägostyckningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade
grunder, ett förslagsanslag av ............................................... kronor 50,000;
6:o
å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidragtill
skiften och hemmansklyvningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade grunder,
ett förslagsanslag av .............................................................. kronor 150,000;
7:o
besluta, att det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till skiften och
avvittringar skall från och med år 1921 benämnas allenast »avvittringar»,
ävensom minska detta anslag från ................................... kronor 100,000
med............................................................................................... » 10,000
till.................................................................................................. » 90,000;
8:o
upptaga det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp
efter skiften under förändrad benämning »bidrag till utflyttningsoch
väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar»,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen
för jordbruksdepartementet förordade grunder, samt öka detta anslag
från .................................. kronor 50,000
med ...................... » 50,000
till .............................................................................................. » 100,000;
9:o
dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda
förslaget till stat för lantmäteristyrelsen, att tillämpas från och med år
1921, ävensom de av honom föreslagna villkor och bestämmelser för
4
Kungl. Majds proposition Nr 235.
åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna
avlöningar;
dels förklara,
att envar, som med eller efter den 1 januari 1921 tillträder ordinarie
befattning i lantmäteristvrelsen, skall vara pliktig att underkasta
sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt
att förutvarande innehavare av ordinarie befattning i nämnda .styrelse,
vilken icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäler, att han
vill övergå till den nya avlöningsstaten och underkasta sig de för avlöningens
åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kan därtill förbindas, skall varda bibehållen vid de honom enligt
dittills gällande avlöningsstat tillkommande avlöningsförmåner ävensom,
i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit honom;
dels ock höja ordinarie anslaget till lantmäteristvrelsen
från ................................................................................................ kronor 73,000
med............................................................................................. » 81,800
till ......................................................................................... >. 154,800;
10:o
höja nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag
från ............................................................................................
med
till .............................................................:............................
till ålderstillägg
kronor 140,000
» 110,000
» 250,000;
11 :o
höja samma huvudtitels ordinarie förslagsanslag till rese- och
traktamentspenningar från .................................................. kronor 710,000
med ............................................................................................. » 290,000
till ............................................................................................... » 1,000,000.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
O. Nilsson.
Kungi. Maj.ts proposition Nr 235.
5
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Sans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1920.
\
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna.
Statsråden: UndéN,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Departementschefen, statsrådet Nilsson anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:
I punkten 86 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition
angående vissa under rubriken »lantmäteriväsendet)) i riksstaten ingående
anslag, som Kungl. Magt kunde komma att avlåta till riksdagen,
för detta ändamål beräkna anslag dels å ordinarie stat till belopp av
1,618,500 kronor och dels å extra stat till belopp av 95,000 kronor.
Vidare har Kungl. Maj:t under samma huvudtitel föreslagit riksdagen
dels i punkten 1.15 att beräkna höjning i förslagsanslaget till
älderstillägg till 250,000 kronor och dels i punkten 129 att i förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar beräkna höjning till 1,000,000
kronor. Dessa beräknade höjningar stå i samband med det åsyftade
förslaget angående lantmäteriväsendet.
ti Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Redan för 1919 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition
nr 355 åtskilliga förslag i frågor, som berörde lantmäteri väsendet,
samt äskade höjda anslag för ändamålet ävensom till ålderstillägg
samt rese- och traktamentskostnader. Jordbruksutskottet yttrade sig i
utlåtande nr 103 över propositionen jämte sju i ämnet väckta motioner.
Utskottet hemställde om avslag å nämnda proposition samt att de av
propositionen berörda anslagen till lantmäteri väsendet och till ålderstillägg
måtte för år 1920 upptagas med oförändrade belopp i överensstämmelse
med 1919 års riksstat ävensom att anslaget till rese- och
traktamentspenningar måtte höjas allenast med ett mindre, av annan
orsak föranlett belopp. Vid utskottets utlåtande voro fogade fem reservationer,
av vilka två mot motiveringen. I de tre övriga reservationerna
tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag med vissa jämkningar. Enär kamrarna
stannade i olika beslut, i det att första kammaren följde utskottsmajoriteten
och andra kammaren för sin del antog den reservation, som avgivits
av herr Öberg m. fl., skedde gemensam votering, varvid utskottets
förslag segrade med 148 röster mot 139.
Ytterligare utredning har numera ägt rum i åtskilliga hänseenden.
Då jag nu ämnar tillstyrka Kungl. Maj:t att ånyo till riksdagen avlåta
proposition i detta ämne, finner jag mig böra förorda framläggande av
i huvudsak samma förslag som i fjol. dock med jämkningar i vissa
hänseenden, beträffande vilka jag under den kommande redogörelsen
torde få tillfälle att i behörigt sammanhang uttala mig.
Jag vill emellertid framhålla, att den nu ifrågasatta propositionen
bör så till vida hava mindre omfattning än fjolårets proposition, som
Kungl. Maj:t beträffande fyra i fjolårets proposition inbegripna ämnen,
vilka intogo en fristående ställning mot övriga förslag, redan framlagt
förslag i årets statsverksproposition. Dessa frågor, vilka därför nu lämnas
å sido, röra dels lantmäteriundervisningen, dels inbindning av handlingar
i lantmäterikontoren i länen, dels anskaffande för lantmäterikontoret i
Karlstad av kopior av vissa kartor m. m. och dels anskaffande för
lantmäterikontoren i länen av kopior av kartor in. m. angående statens
järnvägars jordområden. I fråga om anslag till lantmäteristyrelsens
nuvarande reproduktionsanstalt har särskild proposition redan avlåtits
och dylik proposition torde även böra avlåtas beträffande anslag för
tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark. Dessa bägge ämnen
innefattades även i fjolårets proposition.
De uti riksstaten för år 1920 under rubriken »lantmäteriväsendet»
upptagna anslag, som beröras av den framställning jag nu går att lämna,
äro följande:
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235. |
7 |
|||
Ordinarie |
Extra |
Ordinarie |
Extra |
|
anslag |
anslag |
anslag |
anslag |
|
Lantmäteristaten ............................................. |
536,400 |
|||
Okat arbetsbiträde hos lantmäteristyrelsen, för- |
, |
|||
slagsanslag, högst ....................................... |
— |
18,300 |
||
Arvoden åt vissa lantmäteriauskultanter, förslags- |
||||
anslag, högst................................................ |
— |
105,000 |
||
Kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänste- |
||||
resor, förslagsanslag .................................... |
— |
20,000 |
||
Reparation och renovation av kartor i lantmäteri- |
||||
kontoren i länen, reservationsanslag............... |
— |
15,000 |
||
Nya registratur och arkivens ordnande i lantmäteri- |
||||
kontoren i länen, reservationsanslag............... |
— |
8,000 |
||
Skrivhjälp å lantmäterikontoren i länen, reservat |
||||
tionsanslag ................................................ |
— |
40,000 |
530,400 |
212,300 ; |
Skiften och avvittringar, förslagsanslag ............ |
— |
— |
100,000 |
|
Utflyttningshjälp efter skiften, förslagsanslag...... |
— |
— |
50,000 |
|
Summa kronor '' |
- | |
— ! |
680.400 |
212,300 |
Organisationen av lantmäteriväsendet undergick vid riksdagarna
1908 och 1909 så genomgripande förändringar, att de nuvarande förhållandena
på detta område kunna anses datera sig från denna tid.
Ny stat för lantmäteristyrelsen antogs sålunda av 1908 års riksdag,
innefattande att styrelsen under ledning av en överdirektör såsom
chef organiserades på två byråer jämte en lantmäterifiskal och en arkivarie.
Vid samma riksdag omorganiserades förstelantmätartjänsterna. I
stället för att dessa tjänstemän förut dels liksom övriga lantmätare ute
i orterna varit sysselsatta med praktiskt lantmäteri och dels därjämte
omhänderhaft skötseln av länets lantmäterikontor med där förvarat arkiv,
förändrades de till chefer för lantmäteripersonalen i länet och fingo sin
verksamhet nästan uteslutande förlagd till lantmäterikontoren, varemot
de icke skulle få utföra lantmäteriförrättningar åt enskilda. Deras löner
reglerades samtidigt.
Vid 1909 års riksdag fortsattes omorganisationen av lantmäteristaten
i orterna. Under det att förut den med praktiskt lantmäteri
självständigt sysselsatta lantmäteripersonalen utgjorts av kommissionslantmätare
och vice kommissionslantmätare, vilka icke åtnjöto statsavlöning
utan erhöllo sina inkomster från vederbörande rekvirenter för
arbete enligt taxa samt ägde med varandra konkurrera om dylikt arbete,
indelades nu landet i distrikt, vart och ett med sin distriktslantmätare,
Huvuddragen
av den nuvarande
organisationen.
Utredning
ytnont 1917
års lantmäteri!.
amin
ission.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
vilken skulle äga utföra de inom distriktet förekommande förrättningar.
För arbetets utjämnande inrättades jämväl ett antal extra lantmätartjänster.
Såväl distriktslantmätarna som extra lantmätarna erhöllo statsavlöningar,
varjämte arvoden av statsmedel anslogos till ett antal
auskultanter. Dessa avlöningar och arvoden avsågo dock icke att bereda
tjänstemännen hela den erforderliga inkomsten, utan skulle huvuddelen
härav fortfarande erhållas genom arbete enligt taxa.
Till följd av de erhållna statsavlöningarna ansågs emellertid inkomsten
av arbete enligt taxa kunna nedsättas, och ny lantmäteritaxa
utfärdades därför den 23 december 1909 (nr 166). Denna taxa äger
dock enligt dess 28 § icke tillämpning i fråga om ersättning till lantmätare
för mätning, uträkning eller annan åtgärd, som utföres efter
siffermetod.
Instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare utfärdades
den 22 oktober 1909 (nr 138). Härvid stadgades emellertid i 57 §, att
närmare bestämmelser angående kartors upprättande, verkställande av
ägomätningar, avvägningar och arealuträkning, upprättande av beskrivningar
samt utstakning av ägoskillnader m. m. skulle meddelas i särskild
författning, samt i övergångsstadgande att beträffande de sålunda i 57 §
angivna arbetena förut gällande föreskrifter skulle i tillämpliga delar
komma till användning, intill dess den avsedda författningen blivit utfärdad.
De sålunda åsyftade äldre bestämmelserna innefattas i huvudsak
i artikel V i lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.
Under tiden efter år 1909 hava åtskilliga ändringar vidtagits i de
sålunda beslutade anordningarna samt anslag å extra stat anvisats för
ett flertal olika lantmäteriändamål.
Sedan framställningar om mera genomgripande ändringar och kompletteringar
beträffande lantmäteriväsendet inkommit från olika håll,
särskilt från vissa tjänstemannaföreningar samt lantmäteristyrelsen, bemyndigade
Kungl. Maj:t den 3 juli 1917 chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga personer att under benämning 1917 års
lantmäterikommission biträda vid ytterligare utredning av vissa lantmäteriet
berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang. På
grund härav tillkallade dåvarande departementschefen dåvarande hovrättsrådet
O. H. Arsell såsom ordförande samt byråchefen J. 1 lamrim dåvarande
hovrättsrådet J. Stenberg, dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare E. Vasseur, ledamöterna av riksdagens andra kammare
D. H. Pettersson i Bjälbo och S. Bengtsson i Norup, dåvarande ledamoten
av samma kammare N. Olsson i Rödningsberg, förste lantmätaren
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
S. 1). Indebetuu och distriktslantmätaren L. 0. Bagger-Jörgeusen att
verkställa sagda utredning i hela dess vidd ävensom vice stadsingenjören
i Stockholm 0. Myrberg och andre stadsingenjören i Göteborg A. Södergren
att biträda vid utredningen, såvitt densamma avsåge fragan om
ny mätningsförordning.
Denna kommission har den 30 november 1918 avgivit sitt huvudbetänkande.
Detta är fördelat i tre avdelningar. Av dessa innefattar
del I förslag till förordning angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten
m. m. (mätningsförordning) och förslag till förordning angående
längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten
(längdbestämningsförordning). Del II innefattar förslag till förordning
angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare (lantm
ät eri t axa) och förslag till förordning om vissa lantmätare m. fl. tillkommande
resekostnads- och traktamentsersättning (rese- och traktameutsförordning).
I del III framläggas förslag angående vissa lantmäteriväsendet
rörande organisations- och löneregleringsfrågor. Detta betänkande
är befordrat till trycket.
Med anledning av den utgång, frågan fick vid 1919 års lagtima
riksdag, fann Kungl. Maj:t den 26 september 1919 gott anbefalla 1917
års lantmäterikommission att verkställa ytterligare utredning av frågorna
angående mätningsförordningens tillämpning å stadsmätning, därvid även
frågan, åt vilken statsmyndighet tillsynen borde uppdragas, kunde tagas
i förnyat övervägande, samt om tillsynsmyndighetens uppgifter i fråga
om städernas mätningsväsen och vad med dessa frågor sammanhängde.
Kommissionen borde i erforderlig omfattning och på lämpligt sätt anordna
samråd med kommittén för revision av gällande bestämmelser
om stadsplan och tomtindelning för inhämtande av dess mening i de
fall, där sådant ansåges önskvärt. Tillika bemyndigades chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla ytterligare två sakkunniga personer
att vid verkställandet av denna utredning och avgivandet av därpå
grundade förslag inträda såsom ledamöter i kommissionen.
I denna kommissions sammansättning hade under tiden förändringar
inträffat så till vida, som — jämte det eu lantbruksingenjör förordnats
att deltaga i utredningen av till kommissionen hänskjutna ärenden berörande
statens lantbruksingenjörer, varom nu icke är fråga — herrar
Arsell, Stenberg, \ asseur, Olsson och B agger-* Jörgen sen entledigats från
uppdraget samt häradshövdingen N. Wihlborg tillkallats att \ Arsells
ställe vara ledamot av kommissionen samt dess ordförande. Såsom ledamöter
i kommissionen vid verkställandet av förberörda utredning angående
mätningsförordningens tillämpning å stadsmätning m. in. tillkallades
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 soml. 190 höft. (Nr 235.) 2
Utredningar
före propositionen
1919.
10 Kungl. Majtfs proposition Nr 235.
nu ledamoten av riksdagens andra kammare K. A. Tengdahl och. byggnadsrädet
J. F. Lilljekvist. Sedan den sistnämnde anmält sig förhindrad
att mottaga uppdraget, utsågs i hans ställe arkitekten E. Stenfot.
Den sålunda sammansatta kommissionen har den 24 februari 1920
avgivit yttrande och förslag i de uti Kungl. Maj:ts beslut den 26 september
1919 angivna hänseenden. Utlåtanden hava därefter avgivits av
lantmäteristyrelsen den 1 mars 1920 och av byggnadsstyrelsen den 6 i
samma månad.
Då jag nu går att närmare redogöra för förevarande ärende,
tillåter jag mig i huvudsak följa den i fjolårets proposition begagnade
uppställningen.
I. Mtningsförordn ingen.
Lantmäteristyrelsen avgav med biträde av såsom sakkunniga tillkallade
professorn vid generalstaben K. D. P. Rosen samt numera distriktslantmätarna
E. P. O. Söderpalm och K. Rydén den 30 april 1913 förslag
till förordning angående ägomätning och kartläggning, arealuträkning
samt ägodelning och råskillnaders utmärkande m. m. Sedan yttranden
över detta förslag avgivits av, bland andra, svenska kommunaltekniska
föreningen och styrelsen för svenska stadsförbundet, återremitterades
ärendet till lantmäteristyrelsen. Över ett därefter inom denna
styrelse med biträde av bland andra fil, doktorn T. Rubin utarbetat preliminärt
förslag lämnade styrelsen åtskilliga statsmyndigheter jämte den
kommunaltekniska föreningens sakkunniga för mätningsfrågan tillfälle
att avgiva yttranden. Med anledning av dessa yttranden överarbetades
iorslaget ånyo och underkastades granskning av åtskilliga sakkunniga,
varefter det av styrelsen med skrivelse den 12 december 1916 överlämnades
till Kungl. Maj:t. Förslaget har därefter ytterligare omarbetats
av omförmälda lantmäteri kommission såväl i betänkandet den 30 november
1918 som ock i det innevarande år avgivna yttrandet.
Lautmäterikommissionen har i sitt betänkande lämnat eu beskrivningöver
olika mätningsmetoder, ur vilken följande torde böra här anföras:
»Den ägomätning, om vilken i 33 § av 1864 års instruktion meddelats närmare
föreskifter, säges enligt gängse språkbruk ske enligt grafisk metod. Det för
denna metod karakteristiska är, att den avser att såsom mätningsresultat vid själva
förrättningen åstadkomma avbildning i viss skala av mätningsområdet. ■—. —- -—.
Under senare tider har emellertid en annan mätningsmetod vunnit insteg i
vårt land, vilken hittills vanligen benämnts triangelmätningsmetoden eller mätning
efter siffermetoden eller den numeriska metoden. — — —.
11
Kunyl. Muj.ts proposition Nr 235.
Vid jämförelse mellan de båda här ovan omförmälda mätningsmetoderna.
vilka hittills i vårt land varit de vanligast förekommande, framstår grundskillnaden
däri, att vid den grafiska metoden hela resultatet utgör en grafisk bild av mätningsområdet,
en karta, som, även om den är riktig vid upprättandet, får mindre värde
allt efter som kartpapperet undergår förändringar eller slites genom användning,
under det att vid den numeriska metoden mätningsresultat framkommer i form av
siffror, som alltid förbliva oföränderliga. Det grafiska mätningsresultatets värde
blir efter hand allt mindre, under det att det numeriska alltid bibehåller samma
värde. Det förra kan endast komma till begränsad användning, medan det senare
kan få en långt vidsträcktare användning, såsom för upprättande av kartor i olika
skalor och för olika ändamål, för numerisk arealuträkning och även för andra syften.
De alltid oundvikliga mätningsfelen kunna vid den numeriska metoden, i motsats
till vid den grafiska, utjämnas och fördelas enligt systematiskt bestämda grunder.
Bland den numeriska metodens företräden bör även framhållas, att genom därvid
föreskrivna dubbelmätningar och andra överbestämningar grova fel undvikas och
mindre sådana metodiskt utjämnas så, att de praktiskt taget försvinna.
Det torde på grund av vad nu anförts vara påtagligt, att den numeriska
metoden äger ett avgjort företräde framför den grafiska.»
Spörsmålet, huruvida mätningsförordningen bör reglera även städernas
mätningsväsende i tekniskt avseende, var redan före avlåtandet av
fjolårets proposition föremål för rätt mycket dryftande, och strävanden
till en självständig reglering härutinnan både kommit till svnes från
håll, som representera städerna.
1 ett den 8 juni 1917 avgivet yttrande i detta ämne hade skiftesstadgekommissionen
— efter att hava erinrat, att tidigare alla åtminstone
mera omfattande mätningar i städerna utförts av lantmäteripersonalen —
anfört bland annat följande.
På senare tider hade visserligen sådana mätningar i allt större omfattning
utförts av andra mätningsteknici, men inga legala förrättningar, däri mätning ingått,
hade hittills med laga vitsord kunnat verkställas av andra än lantmätare. Härav
följde ock, att alla sådana mätningar hittills skolat verkställas enligt de mätningsföreskrifter,
som lantmätare haft att följa. Ej heller kunde uti ifrågavarande avseende
städerna anses utgöra en kategori för sig, då på landsbygden funnes ett,
flertal orter med sådan fastighetsindelning och i övrigt sådana fastighetsförhållanden,
som förekomme i och kännetecknade stad. Och att möjlighet stode öppen för
tillämpande av andra mätningsregler i städerna än i dessa senare orter, syntes icke
höra ifrågakomma. För övrigt syntes önskvärdheten av att samma regler vunne
tillämpning vid samtliga mätningar inom en och samma ort ligga för öppen dag.
Genom den av 1917 års riksdag antagna lagen om fastighetsbildning i stad hade
emellertid ändring skett i fråga om lantmätarnas uteslutande behörighet att i stad
verkställa vissa legala förrättningar. Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman
förordnades att verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att
därvid följa samtliga de föreskrifter, vilka skulle vinna tillämpning, om skifte verkställdes
av lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över skiftesverket
(den legala jorddelningenI och övriga delar av rikets lantmäteriväsen, vore han
12
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen, ty i och med det att andra
mätningsteknici än lantmätare erhölle befogenhet att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar,
komme de uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen.
Att de vid förrättningar, varom nu vore fråga, och vilka av dem verkställdes, bleve,
sedan den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser dä
alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser, torde jämväl få anses otvivelaktigt.
Att särställa dem, då nya sådana föreskrifter meddelades, syntes därför icke böra
ifrågakomma. Framhävas borde, att städernas insorterande under lantmäteristyrelsen
icke ägde rum genom de föreslagna mätningsbestämmelsernas utfärdande. Sådant
inordnande hade redan skett genom lagen om fastighetsbildning i stad.
Lantmäterikommissionen yttrade härom följande:
»Kommissionen finner sig ej kunna godkänna det från stadsmannahåll urgerade
anspråket, att reglerandet av städernas mätningsväsen bör ske genom författning,
grundad på fullständig åtskillnad mellan stad och landsbygd. Kommissionen
vill ingalunda förneka, att utvecklingen å mätningsväsendets område särskilt inom
de större städerna under de senaste årtiondena varit sådan, att nämnda samhällen
i vissa avseenden intaga en särställning i mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt
hänseende. Men följden härav blir enligt kommissionens uppfattning endast
den, att en och annan detaljbestämmelse måste ordnas olika för stad och för landsbygd,
samt att en reglering av mätningsförhållandena för städernas vidkommande
måste ske med iakttagande så långt görligt är av städernas kommunala självbestämnings-ätt
och utan mera avsevärd rubbning i gällande administrativa grunder
för vården av deras hithörande angelägenheter. En från landsbygden skild reglering
av städernas mätningsväsen kan icke aDses motiverad av nu angivna förhållanden.
En sådan måste ock enligt kommissionens mening ur åtskilliga synpunkter
väcka betänkligheter. Kommissionen vill härutinnan särskilt betona, att gränsen
mellan stad och landsbygd under samhällsutvecklingens gång synes tendera att bliva
allt mera flytande.
Enligt kommissionens uppfattning är det ett statsintresse av betydande vikt,
att mätningar inom städerna utföras så, att de bidraga till åstadkommande av ökad
säkerhet och trygghet i äganderätten samt ordning och reda i städernas jordförhållanden.
Att det åtminstone inom flertalet smärre städer varit mindre väl beställt
härutinnan, kan ej förnekas, och det synes därför ligga makt uppå att, då
en rättslig reglering genom lagen om fastighetsbildning i stad skett för ordnande
av städernas jorddelningsförhållanden, åtgärder ock skyndsamt vidtagas för att ställa
de mätningar, som däri ingå, ävensom övriga dylika, särskilt sådana, vilka äro av
grundläggande natur, under vederbörlig officiell kontroll. Det har ock framstått
såsom ett kännbart behov att å mätningsområdet äga system och enhetlighet i tilllämpningen
av gällande föreskrifter. Det berättigade kravet å en central myndighet
för hela rikets mätningsväsende är ur sådan synpunkt påtagligt, och någon annan
sådan myndighet å hithörande område med större betingelser härutinnan än lantmäteristyrelsen
lärer ej förefinnas. Kommissionen har jämväl i ett den 8 augusti
1918 avgivet förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter i avseende å vissa
förrättningar, som omförmälas i lagen om fastighetsbildning i stad *), föreslagit,
'') Detta förslag bar lett till kungörelsen den 16 augusti 1918 ;n:r 683) med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.
13
Kungl. Haj:ts proposition Nr 235.
att Kungl. Maj:t måtte i avbidan på slutgiltig prövning av frågan om lantmäteristyrelsens
förhållande till mätningsväsendet inom rikets städer uppdraga åt styrelsen
överinseendet i angivna hänseenden över tillämpningen av samma lag i fråga om
vissa däri avsedda förrättningar. Då kommissionen jämväl vid nu förevarande
mätningstekniska reglering anser sig böra förorda lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet
beträffande städerna i allmänhet (50 § mätningsförordningen), sker
detta emellertid under den förutsättningen, att en omorganisation av lantmäteristyrelsen
kommer att äga rum, och att denna styrelse härvid erhåller sådan gestall
ning, som innefattar tillförlitliga garantier, att den mätningstekniska sakkunskapen
och erfarenheten från städernas mätningsväsen därstädes varda vederbörligen
representerade. För detta ändamål synes böra upprättas en särskild byrå, genom
vilken det speciella stadsintresset kan på lämpligt sätt tillgodoses.»
I enlighet med vad sålunda anförts gav kommissionen åt den föreslagna
mätningsförordningens 1 § följande lydelse:
»Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom kartas upprättande,
arealuträkning samt utstakning och utmärkande av ägogräns, där dylikt
arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i stad eller samhälle på grund av
för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock där det utföres av annan person
på grund av förordnande enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad.»
Angående författningsförslagets övriga innehåll må här omförmälas,
att enligt detsamma planmätning skall med hänsyn till noggrannheten utföras
antingen som »(inmätning)) eller »vanlig mätning». Finmalning
skulle enligt 4 § äga rum, då mätningens ändamål sådant krävde, och
företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom i stad
eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där större
byggnadsverksamhet vore att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden
påkallade sådan mätning. Då sakägarna samfällt äskade finmätning,
skulle sådan äga rum. I övrigt skulle förrättnings mannen äga
att, så framt ej härom funnes särskilt stadgat, bestämma, huruvida och
i vad mån finmätning eller vanlig mätning skulle ifrågakomma. Anmäldes
missnöje med förrättningsmannens beslut, skulle frågan avgöras
av lantmäteristyrelsen efter det sakägarna lämnats tillfälle att yttra sig.
Finmätning skall enligt 5 § ske numeriskt.
Beträffande tillsynen över författningens efterlevnad innehöll kommissionens
förslag i 50 § följande stadgande:
»Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet, gälle,
att den närmare tillsynen över denna förordnings tillämpning utövas i fråga om
samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett arbete utförts,
av byggnadsnämnd, där sådan linnes, men eljest av vederbörande förste!antmätare
ävensom att överinseendet över tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.
Styrelsen äger ock att i enlighet med grunderna i denna förordning utfärda
de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga, dock ej för sam
-
Departementschefen
1919.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
hälle, i fråga om vilket Konungen på därom gjord framställning meddelat särskilda
bestämmelser, och ej heller där för behandling av uppkommen fråga är eller varder
i lag eller författning annat föreskrivet.»
Vid kommissionens betänkande i denna del av ämnet avgåvos särskilda
reservationer av dess ledamöter Hamrin, Södergren och Myrberg.
1 herr Hamrins reservation föreslogs annan lydelse av 1 och 50 §§.
Till 1 § föreslogs att tillägga orden »eller eljest, där arbetet skall ligga till
grund för bestämmande av ägogräns». Beträffande 50 § föreslogs ändrad
formulering, vilken huvudsakligen innefattade, att lantmäteristyrelsen
skulle äga utfärda jämväl för särskilt fall gällande verkställighets föreskrifter.
1 herr Södergrens reservation yrkades, att andra stycket i 5<>
§ skulle utgå. Herr Myrberg förordade i sin reservation, att särskilda
mätningsförordningar måtte utfärdas för landsbygden och för städerna,
samt hemställde, bland annat, att nu ifrågavarande mätningsförordning
måtte avse endast lantmäteripersonalen, att ny mätningsförordning för
städerna måtte utarbetas, att byggnadsstyrelsen måtte bliva den centrala
mynd gheten för överinseendet av städernas mätningsförordning och att
de särskilda städerna måtte äga såsom kommunal författning utfärda
allmänna ver k s t äl lighe t sföreskri fter.
I utlåtande den 28 januari 1918 över lantmäterikommissionens
förslag framlade lantmäteristyrelsen förslag till ändrad lydelse av 1 §.
avsedd att utsträcka förordningens giltighetsområde. Beträffande 50 £
hävdade styrelsen den uppfattning, att det jämlikt styrelsens instruktion
och kungörelsen den 16 augusti 1918 tillkomme styrelsen att meddela
föreskrifter jämväl för särskilda fall, samt föreslog viss lydelse av
paragrafen i huvudsaklig överensstämmelse med herr Hamrins reservation.
Vid propositionens motiverande den 11 mars 1919 anförde dåvarande
departementschefen i detta ämne följande:
»Min redogörelse för denna del av ärendet har icke åsyftat att hemställa,
att Kungl. Maj:t nu skulle taga ståndpunkt till de särskilda bestämmelserna i den
föreslagna mätningsförordningen, utan endast att påvisa, att genom utfärdandet av
föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget fasta regler komma att
givas inom detta område, vilket länge erkänts såsom i hög grad behövligt, och att
därigenom arbetet blir i betydlig mån ökat för såväl de praktiserande lantmätarna
som lantmäterikontorens personal och lantmäteristyrelsen. Beträffande de skiljaktiga
meningar, som framkommit angående de i författningsförslaget intagna bestämmelserna
rörande författningens giitighetsomrade samt i vissa andra hänseenden, torde
Kungl. Maj:t framdeles träffa sitt avgörande, när författningens utfärdande skall ske.
Härvid må dock framhållas, att såsom skiftesstadgekommissionen i sitt utlåtande
den 8 juni 1917 framhållit, städernas inordnande under lantmäteristyrelsen ägt rum
redan genom lagen om fastighetsbildning i stad. Genom kungörelsen den 16 augusti
15
*
k Kungl. Maj:ts proposition AV 235.
1918 hava närmare föreskrifter givits angående de åligganden, vilka tillkomma lantmäteristyrelsen
såsom tillsynsmyndighet över städernas mätningsväsen. Frågan om
lantmäteristyrelsens befogenhet härutinnan torde alltså få anses avgjord genom redan
fattade beslut. Nu återstår att bereda lantmäteristyrelsen erforderliga arbetskrafter
för dessa uppgifters fullgörande.»
< Inom riksdagen blev den nu ifrågavarande delen av ärendet före
mål
för yrkanden dels i två sammanstämmande motioner nr 177 i första
kammaren av herr Dahl och nr 370 i andra kammaren av herrar Tengdahl
och Liibeck, dels ock i motion nr 404 i andra kammaren av herr
Norman in. fl. De två förstnämnda motionerna behandlades av jordbruksutskottet
i samband med propositionen, under det att sistnämnda
w motion hänvisades till tillfälligt utskott.
1 de förra motionerna kritiserades uppfattningen, att städernas
inordnande under lantmäteristyrelsen ägt rum genom fästighetsbildningslagen,
och'' yrkades bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att innan mätningsförordning utfärdades, tillfälle
måtte beredas riksdagen att avgiva yttrande däröver. Utskottsmajoritetens,
av första kammaren gillade utlåtande innehöll beträffande förslaget
till mätningsförordning och ett jämväl i propositionen omförmält
förslag till ny lantmäteritaxa, vartill jag senare torde få återkomma,
, följande:
, »Kungl. Maj:t har vid utarbetande av organisations- och löneregleringsför
slaget
i fråga utgått från vissa i propositionen angivna allmänna riktlinjer rörande
/ dels en blivande ny mätningsförordning och dels en blivande ny taxa å lantmäteriförrätt
ningar,
beträffande vilka båda författningars närmare utformning Kungl. Maj:t hade för
avsikt att efter riksdagens godkännande av nu ifrågavarande förslag besluta, och
rörande vilkas utfärdande Kungl. Maj:t skulle gå i författning i administrativ ordning.
Emellertid bar utskottet vid granskning av den föreliggande propositionen
särskilt i vad angår ovanberörda organisations- och löneregleringsförslag funnit innebörden
av nämnda båda författningar vara av avgörande betydelse för ett rätt bedömande
av organisations- och löneregleringsförslaget. Utan att vilja ifrågasätta
Kungl. Maj:ts rätt att på administrativ väg besluta rörande ovanberörda författningar
vill det dock synas utskottet, som om. vid det förhållandet att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning grundats härpå, riksdagen bort beredas tillfälle att samtidigt
yttra sig över definitivt förslag från Kungl. Maj:t jämväl beträffande mätningsförordning
och lantmäteritaxa. Då så ej skett, har utskottet redan av denna
anledning funnit sig förhindrat att för närvarande fatta ställning till den föreliggande
propositionen. Härtill kommer en ytterligare omständighet.
'' Av det i statsrådsprotokollet åberopade förslag till mätningsförordning, som
utarbetats av lantmäterikommissionen, framgår, att denna förordning avser att
reglera jämväl städernas mätningsväsendö och att överinseendet över densammas tilllämpning
skall utövas av lantmäteristyrelsen. För att sätta lantmäteristyrelsen i stånd
att fullgöra detta uppdrag ingår i Kungl. Maj:ts förevarande framställning även
\
*
Riksdanen
1919.
16
Kungl. Maj:1s proposition Nr 235. i
förslag om inrättande av en särskild så kallad stadsbyrå i lantmäteristyrelsen, under
vilken städernas särskilda mätningsman vore avsedda att närmast sortera.
Till stöd för förslaget om inrangerande av städernas mätningsväsen under lantmäteristyrelsen
har i statsrådsprotokollet framhållits, att överinseendet över städerna
i nu ifrågavarande avseende redan genom tillkomsten år 1917 av lagen om
fastighetsbildning i stad tillerkänts lantmäteristyrelsen.
Utskottet har i frågans nuvarande läge icke vare sig av vad i statsrådsprotokollet
anförts eller av vad i de av herr Däld och av herrar Tengdahl och Liibeck
väckta motionerna framhållits kunnat bilda sig ett bestämt omdöme om den rätta
tolkningen av fastighetsbildningslagens innebörd i nu ifrågavarande hänseende. Icke
heller har utskottet trott sig om att ur lämplighe''ssynpunkt bedöma frågan, huru
överinseendet över städernas mätningsväsen bör ordnas. För detta ändamål synes
nämligen utskottet en ytterligare utredning av ärendet vara erforderlig, därvid på
sätt uti ifrågavarande båda motioner framhållits behörigt inflytande bör inrymmas
åt representanter ej mindre för byggnadsstyrelsen såsom chefsmyndighet för stä- 4
dernas stadsplane- och byggnadsväsen än även för städerna.»
Det förslag till utlåtande, som i denna del sammanstämmande avgavs
av åtta reeservanter inom utskottet och gillades av andra kammaren,
innehåller i nu förevarande hänseende följande:
»Beträffande frågan, huruvida städernas inordnande under lantmäteristyrelsen
kan anses hava skett redan genom den år 1917 tillkomna fastighetsbildningslagen
för stad, ansluter sig utskottet till den uppfattning i ämnet, som kommit till uttryck
i departementschefens uttalande. Av såväl utredningen i ärendet som inför
utskottet av sakkunniga personer hållna utredande föredrag har utskottet funnit ,
stöd härför. — Utskottet har emellertid jämväl tagit frågan i övervägande ur
ren lämplighetssynpunkt. Härvid har det för utskottet stått klart, att valet uti
ifrågavarande avseende näppeligen kan ställas annat än mellan lantmäteristyrelsen och
byggnadsstyrelsen, för så vitt icke överinseendet skulle uppdragas åt en särskild
myndighet, något som utskottet anser helt uteslutet. För byggnadsstyrelsen talade
visserligen den omständigheten, att dennacstyrelse vore centralmyndigheten för städernas
stadsplane- och byggnadsväsen. A andra sidan funnos starka skäl emot eu
sådan anordning. Läggandet av städernas mätningsväsen under denna styrelse skulle
exempelvis, där mätningsmannen tillika vore lantmätare, komma att medföra, att
denne vid förrättning i stad eller stadsliknande samhälle komme att lyda under
byggnadsstyrelsen, under det att han vid förrättning å landsbygden skulle följa
lantmäteristyrelsens föreskrifter. \ idare skulle en lantmätare vid förrättning
å landsbygdsområde, som delvis vore med stad inkorporerat, vara hänvisad
till olika myndigheter, oaktadt förhållandena i mätningsavseende givetvis vore över
hela området ensartade.
Mot lantmäteristyrelsens lämplighet för ifrågavarande uppdrag har anförts,
att styrelsen saknade härför erforderlig kompetens. Därest emellertid, såsom utskottet
har för avsikt att längre fram föreslå, nämnda styrelse utrustas med för
uppdraget särskilt kvalificerad personal (stadsbyrå), torde nämnda anmärkning icke
längre äga befogenhet. Då enligt ulskottets förmenande icke heller byggnadsstyrelsen
skulle vara i stånd att utan ungefär motsvarande tillökning i personalen fullgöra
ett sådant uppdrag, torde ock kostnadsfrågan komma att ställa sig lika i båda
*
17
Kungl. Majds proposition Nr 235.
tallen. Utskottet vill även framhålla, att lantmäteristyrelsen, sålunda utvidgad,
torde äga möjlighet att i lantmäterifrågor tillgodogöra sig jämväl de andra byråernas
sakkunskap. Inom byggnadsstyrelsen åter bleve man i detta avseende uteslutande
hänvisad till den rent lantmäteritekniska avdelningen.
Oavsett utskottets ställning till innebörden av fastighetsbildningslagen i stad
håller utskottet sålunda före, att lantmäteristyrelsen jämväl beträffande städernas
mätningsväsen torde vara den bäst skickade och lämpligaste tillsynsmyndigheten.
Av vad utskottet nu anfört framgår, att utskottet icke kan biträda det av
motionärerna framställda förslaget i vad det rör mätningsförordningen. Till förslaget
i övrigt återkommer utskottet under »Lantmäteristyrelsen».
Av lantmäterikommissionens förslag till mätningsförordning framgår vidare,
att enligt detsamma planmätning skall med hänsyn till noggrannheten utföras antingen
som »finmätning» eller »vanlig mätning».
Förslaget ger ock åtminstone i viss mån vid handen, att lantmäterikommissionen
ansett, att ur synpunkten av att bringa mera enhetlighet i mätningsarbetet
finmätningsmetoden bör jämväl i vissa fall på landsbygden komma till tillämpning
i en omfattning, vilken i betraktande av de med denna metod förenade jämförelsevis
höga kostnader enligt utskottets förmenande torde kunna bliva för sakägaren i
ekonomiskt avseende alltför betungande. Med hänsyn härtill synes utskottet önskvärt,
att i mätningsförordningen vissa garantier uppställas för att så icke må bliva
fallet. I detta avseende torde bliva erforderligt, att i nämnda förordning närmare
bestämmelser meddelas beträffande de fall, då finmätning å landet ovillkorligen skall
äga rum, men att det i andra fall bör bero på sakägarens samtycke, huruvida sådan
mätning där skall verkställas. Visserligen skall enligt lantmäterikommissionens
ifrågavarande förslag i händelse av olika meningar mellan sakägaren och förrättningsmannen
ärendet underställas högre instans. Detta torde emellertid, vid det
förhållandet att förrättningsm ämnen såsom sakkunnig har lättare att framlägga skäl
för sin mening, i realiteten innebära, att avgörandet lägges i förrättningsmannens
hand. Utskottet håller före, att finmätning i regel bör inskränkas till sådana fall,
då ett särskilt högt värde å den ifrågakomna marken kan anses motivera tillämpningen
av denna mätningsmetod.»
Under frågans behandling i riksdagens kamrar yttrade sig liera
talare beträffande mätningsförordningens tillämpning å städerna och lantmäteristyreisens
befogenheter beträffande städernas mätningsväsen. Av
förhandlingarna framgår, att denna fråga torde varit den, som väsentligen
föranledde hela ärendets fall.
Uti förenämnda motion nr 404 i andra kammaren yrkades, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t före utfärdandet av förordning om mätning taga under
omprövning, huruvida icke genom omarbetning av bestämmelserna om
(inmätning borde förebyggas, att ett beslut om dess användning på
landsbygden bleve beroende av förrättningsmannens godtycke. Kammarens
tredje tillfälliga utskott hemställde med anledning härav i utlåtande
nr 9, att kammaren måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 190 höft. (Nr 235.1 :i
Stadsplanelag
skommittén.
18 Kungt. Maj: ta proposition Nr 235.
till Kungl. Maj.t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t vid prövning av
lantmäterikommissionens förslag till mätningsförordning taga under övervägande,
huruvida icke större garanti än den, som innelättades uti 4 §
av förslaget, kunde beredas mot att finmätning vid lantmäteriförrättningar
å landsbygden emot vederbörande sakägares önskan komme till
användning i vidare mån än som överensstämde med av utskottet i utlåtandet
angivna grunder. Andra kammaren biföll detta förslag, varefter
beslutet delgavs första kammaren, som hänvisade ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott. Detta utskott förklarade sig visserligen dela
den meningen, att jordägarna borde beredas större inflytande på frågan
om finmätningens användning än som framginge av lantmäterikommissionens
förslag, men då jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 103 angående
propositionen om lantmäteriväsendet gjort bestämda uttalanden
om en blivande mätningsförordning, varvid i herr Öbergs med fleres reservation
framfördes samma synpunkter som i motionen nr 404 och av
andra kammarens tredje tillfälliga utskott, samt riksdagen alltså komme
att vid behandlingen av jordbruksutskottets berörda utlåtande taga ställning
till frågan, avstyrktes särskild skrivelse. Första kammaren beslöt
i enlighet härmed.
Lantmäterikommissionen har i sitt yttrande den 24 februari 1920
meddelat, att med anledning av dåvarande departementschefens uttalande
vid meddelande åt kommissionen av ifrågavarande uppdrag, att kommissionen
borde i erforderlig omfattning och på lämpligt sätt anordna
samråd med kommittén för revision av gällande bestämmelser om stadsplan
och tomtindelning för inhämtande av dess mening i de fall, där
sådant ansågs önskvärt, gemensamma överläggningar under den 19—
23 januari 1920 rörande föreliggande spörsmål i deras helhet ägt rum
mellan utsedda delegerade från nämnda kommitté och laritmäterikommissionen,
varefter kommissionen fått mottaga ett av kommittén den 2 i
samma månad avgivet utlåtande.
Ur det sålunda av stadsplanelagskommittén avgivna yttrandet må
följande bär återgivas:
»Vid övervägande av frågorna om mätningsförordningens omfattning och tillsynsmyndigheten
måste noggrant beaktas, att förordningen icke avser något annat
och mera än att meddela vissa tekniska föreskrifter angående tillvägagåendet vid förekommande
mätningsförrättningar. En mätning är aldrig självändamål; man mäter
icke för mätningens egen skull, utan mätningen utgör alltid allenast ett medel för vinnande
av ett visst reellt ändamål. De ändamål, som sålunda avses att med tillhjälp
av mätningen vinnas, kunna vara av de mest skiftande slag. Vissa av dem
1!)
Kanyl. Maj ds proposition Nr ''335.
äro av den särskilda beskaffenhet och betydelse, att det ansetts nödigt binda mätningsförrättningen
vid iakttagande av vissa formella regler (exempelvis utfärdande
av kungörelse, kallande av grannar, av gode män, meddelande av besvärshänvisning.)
Mätningsförordningen avser emellertid, såsom framhållits, icke något annat än att
meddela föreskrifter om det tekniska förfärandet; för bedömande av vederbörande
förrättning från reell och från formell synpunkt har mätningsförordningen icke att
lämna någon anvisning eller föreskrift. — — —•
Lantmäterikommissionen liar upplyst, att kommissionen — — vid sin
vidare behandling av förevarande ärende komme att utgå från att den mätningsförfattning,
varom kommissionen hade att göra förslag, skulle avse allenast sådana
mätningar, vard ver lantmäteristyrelsen äger öva tillsyn.--_--
J det av lantmäterikommissionen uppgjorda förslag till mätningsförordmng.
vilket kommissionen anbefallts att upptaga till förnyat övervägande, finnas i § 1
angivet förordningens omfattning, d. v. s. vilka mätningar som falla under densamma,
medan i § 50 stadgas om lantmäteristyrelsens tillsyn å förordningens tilllämpning.
Lantmäterikommissionen och stadsplanelagskommittén åro ense därom,
att förordningens omfattning'' bör preciseras i dess första paragraf. Därjämte äio
kommissionen och kommittén ense därom, att något stadgande om tillsynsmyndigheten
icke har sin plats i mätningsförordningen. Lantmäteristyrelsens befogenhet
att öva tillsyn å denna tekniska stadgas tillämpning bör vara grundad på det förhållandet,
att det mätningsväsende, om vars tekniska reglering mätningsstadgan
öfver föreskrifter, hör under lantmäteristyrelsen, sådan dennas ämbetsuppgift blivit
genom statsmakternas beslut och den på grund därav för styrelsen meddelade instruktion
avgränsad.
Skall nu, såsom lantmäterikommissionen således håller före, mätningsförordningen
begränsas till att vara en lantmäteristyrelsens mätningsstadga, är det, för
bedömandet av densammas omfattning, uppenbarligen nödvändigt, att full klarhet
råder om omfattningen av styrelsens tillsynsmyndighet över inom riket förekommande
mätningsarbeten. Den tvistiga fråga, som det här närmast gällei, avsei
förhållandet mellan lantmäteristyrelsen och rikets städer.
1918 års förslag till mätningsförordning synes vare utarbetat trän den utgångspunkt.
att till lantmäteristyrelsens arbetsområde hör, numera, icke endast tillsynen
å rikets skiftes- och avvittringsverk (samt jordregistret) utan ock tillsynen
ä städernas mätningsväsen i hela dess omfattning, således sadana inom städerna
förekommande mätningar, som icke hava något samband med skiftesverket och vad
därtill hör. . , , ,
Därest det anses, att detta städernas mätnings väsens förläggande under lantmäteristyrelsen
ägt rum under den senare tiden, är det med hänsyn till den nuvarande''uppfattningen
om den kommunala självstyrelsens förhållande till staten och
om den kommunala lagstiftningens natur, ganska uppenbart, att stöd för en sådan
anordning bör vara att söka i av Konung och riksdag fattat beslut, kitt dylikt
stöd har ock blivit åberopat. Det har nämligen gjorts gällande, att städernas mätningsväsens
inordnande under lantmäteristyrelsen ägt ruin genom 1917 ars lagstiftning
om fastighetsbildning i stad. Stadsplanelagskommittén vill emellertid med
bestämdhet häVda. att genom sagda lagstiftning intet som helst avgörande av denna
fråga blivit träffat, vartill ju icke heller fanns någon direkt anledning. 1 fastighets
-
Angående
omfattningen
av lantmäteristyrelsens
tillsyr,
å städerna.
20
Kung!. Majds proposition Nr 235.
bildningslägen hava bland annat meddelats efter städernas förhållanden lämpade
regler angående vissa förrättningar, som med avseende å sin legala natur äro hänförliga
till det slag av jord förrättningar, vilka inbegripas i rikets skiftes- och avvittringsverk’.
Härvid har jämväl stadgats, att ifrågavarande förrättningar må, oavsett
deras natur att höra till skiftesverket, förrättas av andra personer än lantmäteristyrelsens
tjänstemän, nämligen av städernas egna på stadgat sätt kvalificerade
mätningsman. Givet är, att då dessa kommunala tjänstemän sålunda företaga
förrättningar, vilka ligga under lantmäteristyrelsens tillsyn, sagda tjänstemän komma
att i 2etta sitt arbete stå under lantmäteristyrelsens kontroll. Att så bör anses vara
förhållandet, därom råder full enighet mellan lantmäterikommissionen och stadsplanelagskommittén.
Att ä andra sidan den omständigheten, att städernas mätuingsmän
vid visst bestämt avgränsat slag av jordförrättningar sålunda stå under lantmäteristyrelsens
tillsyn, icke kan föranleda därtill, att städernas mätningsväsen även i
alla andra avseenden skulle sortera under lantmäteristyrelsen, är uppenbart. Lantmäterikommissionen
och stadsplanelagskommittén torde vara ense även därutinnan.
att fastighetsbildningslagen icke lämnar en skymt av stöd för en uttolkning sådan
som den sist antydda. — — —.
Då det således råder enighet mellan lantmäterikommissionen och stadsplanelagskommittén
därom, att någon utsträckning av lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet
över städerna till områden, som icke äro hänförliga till skiftesverket, varken varit
åsyftat eller ägt rum genom fastighetsbildningslagen, bär det för kommissionen och
kommittén gällt att undersöka, huruvida en dylik vidsträcktare myndighet för lantmäteristyrelsen
med hänsyn till städerna kunde stödjas på någon annan rättsgrund
än sagda lag.
Till en början bär då erinrats om den av Kungl. Maj:t den 16 augusti 1918
utfärdade kungörelsen med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets
städer och sådana samhällen på landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas. Beträffande denna i administrativ ordning beslutade
författning är först och främst att bemärka, att den i de delar, som här äro av
intresse, tillkommit med anledning av justitieministerns uppdrag till lantmäteristyrelsen
att ''inkomma med förslag till de ändringar, som kunde vara påkallade till
följd av lagen om fastighetsbildning i stad jämte därmed sammanhängande lagar
och andra författningar.’ Med hänsyn till lantmäteristyrelsens ovan klarlagda förhållande
till fastighetsbildningslagen synes någon tvekan icke böra råda angående
begränsningen av Kungl. Maj:ts till styrelsen givna uppdrag.
I den underdåniga skrivelse, som åtföljde lantmäteristyrelsens med anledning
av remissen uppgjorda författningsförslag, framhöll styrelsen, att de stadgande^ i
fastighetsbildningslagen, över vars tillämpning styrelsen ägde öva tillsyn, vore, enligt
styrelsens åsikt, 2 kap. (om tomtmätning), 5 kap. (om avstyckning) och 6 kap. (om
laga skifte). I sammanhang därmed uttalade emellertid styrelsen, att det icke
syntes styrelsen vara tilltalande, att städernas mätningsväsen skulle stå under styrelsens
tillsyn allenast beträffande nu omförmälda lantmäteriarbeten. Styrelsen
ansåge, att mätningsmännens verksamhet i sin helhet borde läggas under styrelsens
övervakande. Särskilt betonade styrelsen angelägenheten av att styrelsens tillsyn
finge omfatta även beskaffenheten av de kartor, som läge till grund för stadsplanerna.
Styrelsen, som, på sätt stadsplanelagskommittén måste förstå dess uttalanden, varpå
det klara med att vad som här föreslogs måste anses innebära en verklig ut
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
sträckning av styrelsens dittillsvarande befogenhetsområde, anmärkte, att styrelsens
nuvarande instruktion vore uppställd ''företrädesvis med hänsyn till skiftesväsendet’,
och förmenade, att det till följd därav vore lämpligast, att ''de viktigaste av de erforderliga
nya bestämmelserna’ upptogos i en särskild författning. Med dylik motivering
föreslog styrelsen Knngl. Maj:t att utfärda ''kungörelse med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer’, vars första paragraf började sålunda:
''Vid utövandet av den tillsyn över lantmäteriväsendet, som i enlighet med
instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare samt i lag och särskilda
författningar givna föreskrifter åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer det beträffande
rikets städer styrelsen:
att — — —.’
Stadsplanelagskommittén kan icke underlåta att giva uttryck åt den mening,
att lantmäteristyrelsens ovan berörda uttalanden näppeligen vittna om tillräckligt
förstående av skillnaden mellan lantmäteriväsendet och stadsplaneväsendet.--—.
Den omständigheten, att stadsplanen och tomtindelningen föra med sig lagligen
reglerade konsekvenser med hänsyn till äganderätten, kan för visso icke i och för
sig utgöra något skäl för att upplåta åt styrelsen för rikets skiftesverk något slags
myndighet med avseende å stadsplanearbetena, vare sig dessa befinna sig på ett
mera eller mindre framskridet stadium. Tillsynen över sagda arbeten bör handhavas
enhetligt, och konsekvensen av en lantmäteristyrelsens myndighet över kartläggningen
torde småningom bliva, att för undvikande av intressekollisioner stadsplaneväsendet
i dess helhet måste flyttas till lantmäteristyrelsen. — — —. Stadsplanelagskommittén,
som anser, att någon ändring av de nuvarande allmänna grunderna
för organisationen av stadsplaneväsendet och tillsynen däröver icke är påkallad
eller skulle vara till gagn, vill i detta sammanhang hava anmärkt, att
kommittén icke kan för sin del tillstyrka någon åtgärd, varigenom sådan ändring
.skulle kunna anses åstadkommen eller nödvändiggjord.
Sedan lantmäteristyrelsens ovan omförmälda förslag till kungörelse med vissa
föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer inkommit till Kungl. Maj:t,
anbefalldes lantmäterikommissionen att i ärendet avgiva utlåtande. I detta utlåtande
— — hemställde kommissionen, att Kungl. Maj:t måtte utfärda en kungörelse
angående mätningsväsendet i städerna enligt ett av kommissionen uppgjort förslag,
vars § 1 inleddes sålunda:
I fråga om förrättningar, som omförmälas i 2 kap., 5 kap. och 6 kap. av
lagen om fastighetsbildning i stad, tillkommer det lantmäteristyrelsen att hava
överinseende över tillämpningen av samma lag. Styrelsen äger i sådant hänseeende
att — —
Då författningen av Kungl. Maj:t utfärdades, gavs emellertid § 1 en lydelse,
som närmare överensstämmer med lantmäteristyrelsens än med kommissionens förslag.
Ingressen till § 1 lyder nämligen sålunda:
T avseende å den tillsyn över mätningsväsendet. inom rikets städer, som
åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer styrelsen
att — — —.’
Nu är frågan: Vad har Kungl. Magt sagt med dessa ord? Enligt ordalydelsen
bär Kungl. Maj:t ingalunda uttalat, att städernas mätningsväsen lyder under
lantmäteristyrelsen. Ej heller har Kungl. Maj:t meddelat föreskrift, att vissa angivna
delar av mätningsväsendet ligga under styrelsens tillsyn, Kungl. Maj:t bär
22
Kun/]l. Maj:ts proposition Nr 235.
endast sagt, att i avseende ä den tillsyn över rnätningsväseudet i städerna, som
åligger lantmäteristyrelsen, styrelsen bär vissa uppräknade befogenheter. Så vitt
stadsplanelagskommittén kan finna, har Kung!. Maj:t ansett det icke vara i dåvarande
sammanhang behövligt eller lämpligt att precisera styrelsens förhållande
till städernas mätningsväsende; måhända har Kungl. Maj t ansett detta förhållande
redan vara i gällande instruktioner eller författningar tillräckligt tydliggjort. Sådan
kungörelsen blivit avfattad, synes den endast hava avsett att, utan att något uttalande
om omfattningen av styrelsens tillsynsmyndighet gjordes, meddela vissa föreskrifter
med avseende å sagda myndighets utövande. Såsom grundval för ett inordnande
av städernas mätningsväsen i dess helhet under lantmäteristyrelsen kan i varje fall
denna kungörelse uppenbarligen icke åberopas.
Enligt vad för stadsplanelagskommittén vid dess överläggning med lantmäterikommissionen
blivit tydliggjort är lantmäteristyrelsen emellertid av den uppfattning,
att myndighet över mätningsväsendet i städerna tillkommer styrelsen jämväl inom
andra områden av detsamma än som sammanhänger med skiftesväsendet. Då nu
någon grund för denna myndighet icke kan hämtas från 1917 års fastighetsbildningslag
samt ej heller 1918 års med anledning av densamma utfärdade kungörelse
lämpligen kan anföras såsom grund härför, måste uppenbarligen, om lantmäteristyrelsens
uppfattning är riktig, grunder till denna styrelsens tillsynsmyndighet vara
att finna annorstädes.»
Stadsplanelagskommissionen har härefter ingått på eu kritik av de
historiska skäl, som åberopats för lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet
över städernas mätningsväsen och framhållit, att liksom det geografiska kartverksväsendet,
numera undantagits från lantmäteriet så hade även städernas
byggnads- och stads plan eväsen vandrat sin egen väg. Det legala ordnandet
av detta hade under senaste tid skett genom byggnadsstadgan
för rikets städer och stadsplanelagstiftningen. Inseendet å detsamma
läge å kommunala organ, byggnadsnämnderna, vilka övervakades av
länsstyrelserna, och byggnadsstyrelsen vore den centrala myndigheten
på detta område. Någon tanke på att, oaktat stadsplaneväsendet sålunda
kommit under sin särskilda organisatoriska reglering, en viss del av
detsamma, nämligen uppsikten över de mätningstekniska åtgärder, som
utgjorde ett led i stadsplanearbetet, skulle hava stannat hos lantmäteristyrelsen,
syntes icke rimligen kunna hysas.
Kommittén har vidare anfört:
»Enligt 1909 års instruktion åligser det lantmäteristyrelsen dels att i enlighet
med denna instruktion samt i lag och särskilda författningar givna föreskrifter utöva
tillsyn över skiftes- och avvittringsverken samt övriga grenar av rikets lantmäteriväsen
ävensom över arbetena med uppläggande och förande av jordregister, dels
ock att på begäran av offentlig myndighet verkställa utredning och meddela utlåtanden
rörande lantmäteri- samt skiftes- och avvittringsverken ävensom i övrigt i mål och
ärenden, vilkas prövning är beroende av utförda lantmäteriförrättningar, och i frågor,
som beröra jordregistret’. I instruktionerna nämnes i sammanhang med skiftes
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235. 23
och avvittringsverken’ det mera allmänna ordet ''lantmäteriväsendet''. Att giva fullt
bestämd definition av detta ord är måhända ganska svårt, men å andra sidan torde
det vara säkert, att ordet icke kan giva hemul åt den uttalade uppfattningen om
styrelsens uppsikt över städerna.
På grund av vad stadsplanelagskommittén sålunda inhämtat måste kommittén
hysa den uppfattning, att lantmäteristyrelsen icke författningsenligt äger befogenhet
att utöva tillsyn å städernas mätningsväsen i vidare mån än som direkt sammanhänger
med styrelsens uppgift att hava tillsyn å rikets skiftes- och avvittringsverk.
Pa det nu är upplyst, att olika uppfattningar råda i nyssnämnda fråga, samt
det givetvis är såväl för lantmäteristyrelsen som för städerna av vikt, att gränserna
för styrelsens befogenhet gent emot städerna äro fullt klara, hava lantmäterikommissionen
och stadsplanelagskommittén enats, om, att framställning bör göras hos
Kungl. Maj:t om förtydligande bestämmelser. Även äro kommissionen och kommittén
ense därom, att dessa förtydligande bestämmelser lämpligen böra åstadkommas genom
en omarbetning av 1918 års kungörelse angående inätaingsväsendet i rikets städer.
Ordet mätningsväsen’ förefaller visserligen något dunkelt; då det emellertid
redan är i allmän författning använt, torde olägenhet ej böra föranledas av dess
fortsatta nyttjande. Uttrycket ''städernas mätningsväsen’ fattar kommittén såsom
innefattande först och främst den mätningstekniska sidan av å ena sidan det legala
jorddelningsväsendet inom städerna och å andra sidan städernas stadsplane- och
tomtindelningsväsen, men därjämte hänför kommittén dit det tekniska förfarandet
vid de triangelmätningar eller andra stommätningar, som inom städerna enligt beslut
av kommunal myndighet företagas i ändamål att anskaffa översiktskartor eller underlag
för framtida uppmätningar med speciella syften.
Enighet mellan kommissionen och kommittén torde först och främst råda därom,
att det bör, på sätt skett redan i 1918 års kungörelse, vara fastslaget, att tillsynen
å stadsmätningsväsen tillkommer byggnadsnämnden.
I fråga om statsmyndighets överinseende över mätningsväsendet bör detta
enligt stadsplanelagskommittens mening icke gälla annat än sådana mätningar, som
ingå i till rikets "skiftesverk’ hänförliga förrättningar och av den anledning höra
under lantmäteristyrelsens kontroll. Av skäl, som nedan skola närmare utvecklas,
anser kommittén, som förutsätter, att allmänna regler om det tekniska förfarandet
vid stadsmätningar böra meddelas, det icke vara lyckligt om en speciell mätningsteknisk
statsuppsikt bleve anordnad beträffande stadsmätningarna i allmänhet.
Då det hädanefter gäller att avgöra, vilka i stad förekommande förrättningar,
som höra under lantmäteristyrelsens tillsyn, torde enighet råda därom, att förrättningar
enligt 6 kap. (laga skifte) i fastighetsbildningslagen äro av sådan natur. —
Men i fastighetsbildningslagen är åt skiftesinstitutet eu med hänsyn till dess innebörd
och städernas förhållanden lämpad begränsning vidtagen genom förbudet att företaga
laga skifte ä mark, som är av beskaffenhet att företrädesvis ägna sig till
byggnadplats.
Med nu nämnda bestämmelse angavs ock, enligt stadsplanelagskommitténs
mening, på ett fullt tydligt sätt gränsen för skiftesverkets eller med andra ord
lantmäteriväsendets funktioner inom städerna För de jorddelningar, som finnas
erforderliga inom städernas för bebyggande avsedda och lämpade områden, anvisar
fastighetsbildningslagen helt andra institut: tomtindelning och avstyckning. Det
Angående
behovet av
tydlig regleringav
lantmäteristyrelsens
tillsynsmyndighet
inom städerna.
24
Knuffl. Maj:tv proposition Nr 235.
sistnämnda institutet, reglerat i lagens 5 kap., är avsett att inom städernas ännu
icke tomtindelade men i stadsplan redan utlagda eller för planläggning avsedda
områden ersätta de på landsbygden förekommande till lantmäteriet hänförliga jorddelningar,
som benämnas avsöndring och ägostyckning. Innan tillkomsten av avstyckningsinstitutet
var jorddelningen inom städernas ej tomtindelade stadsplaneområden
obunden av laga regler; det var denna brist, som ansågs böra avhjälpas
genom de nya föreskrifterna. Men kommittén måste bestrida, att någon anledning
tinnes att antaga, att lagstiftaren avsett att lägga detta helt nya och från skiftesverket
helt avskilda institut under tillsyn av styrelsen för skiftesverket. Och kommittén
vill därjämte framhålla, att en dylik anordning skulle komma att från praktisk
synpunkt medföra verkliga olägenheter. Givet är nämligen, att den statliga tillsynen
å städernas avstyckningar bör avse förrättningarna icke allenast från mätningstekniska
utan därjämte från reella synpunkter, men från reella synpunkter innefattar
bedömandet framförallt att tillse, att avstyckningen ej så verkställes, ’att stadsplanens
genomförande och kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras’,
alltså ett bedömande, som förutsätter en sakkunskap, vars främsta representant
är ett annat ämbetsverk, nämligen byggnadsstyrelsen. Vid riksdagsbehandlingen
av fastighetsbildningslagstiftningen lades synnerlig vikt vid säkerställandet av detta
bedömande. Kommittén kan således på intet sätt dela lantmäterikommissionens i
dess yttrande över lantmäteristyrelsens förslag till kungörelse angående mätningsväsendet
i städerna uttalade mening, att lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet inom
städerna bör, på sätt jämväl i den sedermera utfärdade kungörelsen synes vara
förutsatt, omfatta även förrättningar enligt 5 kap. i fastighetsbildningslagen.
Säkerligen stödde sig lantmäterikommissionen i sitt yttrande på det ovan
berörda förhållandet, att avstyckningsinstitutet till sitt legala innehåll företer likhet
med landsbygdens avsöndringar och ägostyckningar. Och då kommissionen i samma
yttrande hemställde, att även tillämpningen av 2 kap. (om tomtmätning) i samma
lag skulle ställas under lantmäteristyrelsens kontroll, var denna kommissionens ståndpunkt
tvivelsutan föranledd av ett liknande förhållande, nämligen det förhållandet
att tomtmätning i sin egenskap av gränsbestämning är till sin legala natur en förrättning
med enahanda syfte som rågångsutstakning enligt skiftesstadgan. Tomtmätningar
hava som bekant, av gammalt varit inom städernas tomtindelade områden
vanligt förekommande förrättningar men ingalunda har det tidigare varit ifrågasatt,
att desamma skulle vara att bedöma såsom förrättningar, hörande till lantmäteriväsendet.
Att nu sedan städernas stadsplane- och tomtindelningsväsen nått en självständig
och i speciallagstiftning noga reglerad ställning, föreslå att inflytta tomtmätningsförrättningarna
under det ämbetsverk, som har landsbygdens legala jorddelningsväsen
till sin huvuduppgift, därtill tinnes för visso icke någon anledning.
Det må framhållas, att bestämmelserna om tomtmätning voro före fastighetsbildningslagen
att finna i byggnadsstadgan för rikets städer och städernas byggnadsordningar,
vilket förhållande ådagalägger, att sagda slags förrättningar icke ansetts höra till
lantmäteriväsendet, vars närmast motsvarande förrättning, rågångsutstakning, å andra
sidan blivit av högsta domstolen förklarad ej vara tillämplig å stads "planlagda
område. De historiska skälen tala således icke till förmån för tomtmätningarnas
underordnande under lantmäteristyrelsens iim betstillsyn. De praktiska skälen göra
det åter önskligt att helt bryta med en tankegång, som vill i tomtmätningen se eu
till lantmäteriväsendet hörande förrättning. I lagen äro uttömmande regler givna
25
Kung!. Muj.ts proposition Nr 235.
om till vägagåendet vid legal tomtmätning. Merendels avse tomtmätningarna anskaffande
av tomtkarta för antingen lagfart eller nybyggnad. I bådadera fallen
bevaka otvivelaktigt vederbörande sina intressen fullt tillräckligt, där så behöves.
Nu bör emellertid bemärkas, att i samma mån som städerna varda efter modem
metod uppmätta, komma tomtmätningsförrättningarna att allt mera försvinna. Fastställandet
av tomtgränsen inskränkes till att bliva en enkel matematisk och, man
kan säga, automatisk konsekvens av den verkställda stommätningen. Någon egentlig
förrättning kommer ej att erfordras, ännu mindre någon förrättning, som företer
likhet med de på landsbygden förekommande rågångsutstakningarna.
Kommittén håller således före, att allenast förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen
men icke förrättningar enligt 2 och 5 kap. böra anses tillhöra det
under lantmäteristyrelsen lydande lantmäteriväsendet, och får således hemställa, att
i det här ifrågasatta författningsförslaget bestämmelserna om 1 äntraäteristyrelsens
överinseende begränsas i överensstämmelse härmed.
Samtidigt härmed kan kommittén icke underlåta att uttala sig för önskvärdheten
av att 1918 års kungörelse varder även i vissa andra avseenden ändrad. — — —.
Därest, på sätt stadsplanelagskommittén således föreslår, lantmäteristyrelsens
tillsyn över städernas mätningsväsen varder genom tydlig författning avgränsad till
de delar därav, vilka tillhöra de inom städerna förekommande arbetsuppgifter, som
styrelsen har att i sin ämbetsutövning övervaka, nämligen sådana arbetsuppgifter,
som äro att hänföra till det legala skiftesväsendet, kommer icke någon tvekan att
kunna finnas angående den riktiga omfattningen av den lantmäteristyrelsens mätningsförordning,
varom lantmäterikommissionen har att göra förslag. Mätningsförordningens
räckvidd bör givetvis icke sträcka sig längre än styrelsens ämbetsuppgifter.
Kommittén vill här i förbigående hava anmärkt, att benämningen »stadga»
torde för dylik författning vara lämpligare en »förordning». Efter kommitténs mening
bör författningens titel ändras i enlighet härmed.
Kommittén anser således, att förslaget till § 1 i mätningsstadgan bör hava
följande lydelse:
»Denna stadga skall lända till efterrättelse vid mätning, varöver lantmäteristyrelsen
äger öva tillsyn och som utföres av lantmätare eller av mätningsman
i stad».
Att i paragrafen även förrättningsmännen torde böra angivas, är beroende
därpå att mätningar för jordavsöndringar, vilka förrättningar ju stå under lantmäteristyrelsens
tillsyn, kunna utföras även av andra än lantmätare.
Av skäl, för vilka kommittén ovan redogjort, böra bestämmelserna i § 50
av mätningsstadgan angående tillsynsmyndighet utgå. I denna paragraf torde endast
böra upptagas ett stadgande av följande innehåll:
»Lantmäteristyrelsen äger att i enlighet med grunderna i denna stadga utfärda
de verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga.»
Kommittén hemställer slutligen, att § 51, enligt vilken det skulle vara samhälle
eller enskild sakägare förbjudet att draga lantmäteristyrelsens beslut under
Konungens prövning, må helt utgå ur förslaget.
Bihang til1 riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.)
Angående
mätningsstadga
för
lantmäteri et.
I
Kung/,. May.t.i proposition Nr 235.
Angående
mätningsstadga
för
rikets städer.
25
Vad nu städernas under lantmäteristyrelsen icke lydande mätningar angår,
äro dessa till stor del av betydande omfattning och vikt, såsom triangelmätningar
eller andra stommätningar samt mätningar för stadsplan. Det bör vara till gagn
för såväl kommunerna själva som det offentliga och enskilda intresset, att vissa
fasta regler finnas meddelade angående ifrågavarande mätningsväsen. Däremot
skulle det, enligt stadsplanelagskommitténs mening, icke vara gagneligt, om tillsynen
å reglernas efterlevnad, kompletterad med rätt att utfärda allmänna s. k.
verkställighetsföreskrifter, uppdroges åt lantmäteristyrelsen. Tillsynen över städernas
mätningsstadga bör liksom tillsynen å byggnadsstadgan åligga de kommunala
byggnadsnämnderna, och kommunerna själva böra äga att efter sina särskilda behov
komplettera den allmänna stadgan med mera eller mindre ingående och till
sina verkningar mera eller mindre kostsamma specialföreskrifter. Det bör betonas,
att det är i våra städer, som de moderna mätningsmetoderna först utexperimenterats
och tillämpats; det är där, som mätningsväsendet, just till följd av kommunernas
frihet från ensidiga och generella lamt rollföreskrifter, nått sin högsta fulländning,
ett förhållande, som givetvis sammanhänger med markens stora dyrbarhet
och planmässiga indelning i detalj. Mätningsprinciper, som utan olägenhet kunna
och böra tillämpas vid landsbygdens jorddelningsförrättningar, äro icke tillfyllest
vid en stor del av det inom städerna förekommande finmätningsarbetet. — — —.
Kommittén vill ingalunda ifrågasätta annat än att inom de smärre stadssamhällena
mätningsförhållandena, liksom så mycket annat, här och var lämna åtskilligt
övrigt att önska, och att så kommer att vara fallet, även om en mätningsstadga
för städerna utfärdas. Men kommittén tror icke, att försök bör göras att
avhjälpa de eventuellt förekommande bristerna genom städernas förläggande under
ett centralt ämbetsverks chefsmyndighet på sätt här blivit ifrågasatt.
De anmärkningar, som kunna göras mot de mindre stadssamhällenas mätningsväsen,
gälla i lika mån deras byggnads- och stadsplaneväsen, men ingalunda
ifrågasätter byggnadsstyrelsen vare sig med hänsyn till stadsplanekartorna eller till
andra delar av stadsplaneväsendet av den anledningen åtgärder sådana som här
vidtagits och föreslagits. Kostnaderna för staten och olägenheterna för kommunerna
av dylika åtgärder komma med säkerhet att vida överväga det gagn, som
därav kan vara att vänta.
I den mån statlig tillsyn å i städerna förekommande mätningar må erfordras
utöver Konungens befallningshavandes allmänna uppsikt över den kommunala förvaltningen,
kommer sådan tillsyn att självklart och naturligt utövas av varje särskilt
ämbetsverk, som det lagligen åligger att pröva det ärende, i vilket vederbörande
mätning ingått såsom ett led, således i fråga om mätningar för laga skiften
av lantmäteristyrelsen och i fråga om stadsplanemätningar av byggnadsstyrelsen,
vilken enligt sin år 1917 utfärdade instruktion har till åliggande att granska varje
ärende även från teknisk synpunkt. Skulle det för rikstrianguleringens nöjaktiga
genomförande finnas nödigt att anordna något slags statlig ledning av jämväl de i
städerna förekommande mera betydande triangelmätningarna, bör i enlighet med
det sagda tillsynen å sådana mätningar givetvis överlämnas åt det ämbetsverk,
som har hand om rikstrianguleringen, nämligen rikets allmänna kartverk.
Ehuru kommittén icke äger direkt anledning att ingå på frågan om lantmäteristyrelsens
organisation, tillåter sig kommittén dock att i förbigående anmärka.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
att den omständigheten, att styrelsens kontroll över städerna inskränkes på sätt
kommittén föreslår, icke synes böra i och för sig förhindra anskaffandet av den
av styrelsen önskade byrån. Det har upplysts, att styrelsens arbetskrafter äro
otillräckliga och att den nya byrån, ehuru dess benämning föreslagits till »stadsbyrån»,
avsetts att handlägga sådana på styrelsen ankommande ärenden, i vilka
/inmätning inginge. Givetvis bör dock den ifrågasatta benämningen en »stadsbyrå»
utbytas mot annan efter byråns uppgift lämpad benämning.
Yad slutligen angår innehållet i den allmänna mätningsstadga för städerna,
som enligt kommitténs mening bör av Kungl. Maj:t fastställas, har kommittén inhämtat,
att de sakkunniga stads mätningsman, som deltagit i lantmäterikommissionens
arbete, anse, att kommissionens förslag till mätningsförordning bör i väsentliga
delar vara användbar för städernas mätningar över huvud taget. Emellertid
hava jämväl från sagda håll gjorts vissa specialanmärkningar, vilka ådagalägga,
att olägenheter äro förenade med att söka i en författning sammanhålla ämnen
och intressen av delvis ganska olikartad natur. Och särskilt har för kommittén
framhållits, att bestämmelserna angående triangelmätning helst böra givas en något
annan utformning med hänsyn till det särskilda ändamålet.
Emellertid har kommittén, som givetvis icke är i tillfälle att ingå på de
rent tekniska detaljerna, anledning hålla före, att lantmäterikommissionens förslagtill
mätningsstadga bör utan allt för stor olägenhet kunna tillsvidare bringas till
efterrättelse även för städernas del. För städerna själva torde det vara ett intresse
att därefter bearbeta densamma, särskilt så att den erhåller en för deras behov
mera lämpad systematisering och fullständigas med specialföreskrifter i vissa avseenden.
I sammanhang med sådan revision, vartill städerna själva genom sin
sammanslutning icke torde underlåta att taga initiativ, torde även kunna tagas
under övervägande, om behov föreligger att föreskriva särskild ordning för fastställande
av sådana kommunala mätningsföreskrifter, som här och var kunna finnas
erforderliga utöver den allmänna stadgan. Därest sådan ordning föreskrives, skulle
på detta område genom åstadkommande av dels en allmän mätningsstadga och dels
kommunala mätningsordningar, båda under byggnadsnämndens tillsyn, erhållas eu
analogi till byggnadsstadgan och de kommunala byggnadsordningarna, vilka likaledes
stå under byggnadsnämndens tillsyn. Frågan härom torde dock tillsvidare
kunna lämnas åsido.
Med åberopande av vad stadsplanelagskommittén sålunda anfört får kommittén
hemställa, att lantmäteri k ommissionen ville
dels underställa Kungl. Maj:ts prövning kommitténs bifogade förslag till
»kungörelse med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer»;
dels föreslå Kungl. Maj:t att utfärda »mätningsstadga för lantmäteriet» av
enahanda innehåll som kommissionens tidigare förslag i ämnet, dock med iakttagande
av att §§ 1 och 50 erhålla av kommittén föreslagen lydelse och att §
51 utgår;
dels ock hemställa, att Kungl. Maj:t ville förordna att, tillsvidare och intill
dess särskild »mätningsstadga för rikets städer» finnes erforderlig, mätningsstadgan
för lantmäteriet skall i städerna lända till efterrättelse jämväl med avseende ä
mätningar, som ej stå under lantmäteristyrelsens tillsyn.'')
Stadsplane
lagskom mitténs hemställan -
28
Lantmäteri
kommissionen
1920.
Cirkulärskrivelsen
den
8 november
1919
Cirkulärskrivelsen
den 2
december
1919.
Kmxjl. Maj.is proposition Nr 235.
I sitt yttrande den 24 februari 1920 bär lantmäteri kommissionen
i detta ämne anfört huvudsakligen följande:
»Den forsta åtgärd, kommissionen vidtagit för fullgörande av sitt uppdrag,
bär bestått däri, att kommissionen i cirkulärskrivelse till stadsingenjörskontoren
eller ordförandena i byggnadsnämnderna i rikets städer och stadsliknande samhällen
anmodat dessa att till kommissionen insända exemplar av dels den för staden eller
samhället gällande byggnadsordning och dels gällande instruktion för stadsingenjör
eller mätningsman ävensom de andra bestämmelser, som kunde vara för staden eller
samhället utfärdade beträffande mätnings- eller skiftesväsendet därstädes.
Denna hänvändelse har föranlett, att kommissionen fått mottaga byggnadsordningar
från 74 städer, 18 köpingar och 50 municipalsamhällen. Instruktion för
stadsingenjör eller därmed likartad funktionär har insänts från 37 städer och 1
municipalsamhälle. Enligt meddelade uppgifter saknas byggnadsordningar i 1 stad,
1 köping och 10 municipalsamhällen, varjämte 34 städer, 21 köpingar och 76
municipalsamhällen underlåtit att besvara kommissionens cirkulärskrivelse.
Några särskilda föreskrifter eller anvisningar synas endast i ringa män vara
meddelade i fråga om sättet för utförande av sådana arbeten, som förslaget till
mätningsförordning avhandlar. —------.
Till ytterligare utredning i ämnet har kommissionen genom cirkulärskrivelse
den 2 december 1919 med angivande av innebörden av kommissionens uppdrag och
med överlämnande av ett exemplar av ovan omförmälda förslag till mätningsförordning
anmodat byggnadsnämnderna i riket att — — — inkomma med yttrande i
ärendet, därvid särskilt borde angivas de synpunkter, som enligt nämndernas åsikt
borde komma i betraktande vid avgörande av frågorna:
1) huruvida mätningsföreskrifter av den art. som förslaget inneliölle. vore
för städer och stadsliknande samhällen av behovet påkallade;
2) huruvida, därest så skulle vara förhållandet, dylika föreskrifter borde avse
allenast sådana mätningsförrättningar, som omförmäldes i lagen om fastighetsbildning
i stad (tomtmätning, avstyckning, laga skifte, gränsbestämning, ägoutbyte och utbrytning
av servitut), eller även andra mätningsförrättningar såsom stommätnmg
av städerna eller samhällenas områden, mätningar för upprättande av karta att
läggas till grund för stadsplan o. d.;
3) huruvida överinseendet över mätningsförordningens tillämpning beträffande
stadsmätning borde uppdragas åt lantmäteristyrelsen eller annan statsmyndighet:
samt
4) huru den statliga tillsynsmyndighetens uppgifter i nu ifrågavarande hänseende
borde avgränsas i förhållande till den tillsyn över måtningsvåsendet, som
ålåge byggnadsnämnderna.
I sistberörda cirkulärskrivelse anhöll kommissionen tillika, att byggnadsnämnderna
ville
dels uttala sig:
5) angående de erfarenheter, som vunnits såväl beträffande tillämpningen av
kungörelsen den 16 augusti 1918 (nr 683) med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet
i rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, som ock angående de cirkulär och
anvisningar, som av lantmäteristyrelsen på grund av denna kungörelse utfärdats;
Kungl. Majds proposition Nr 235.
‘29
dels meddela:
6) vilka åtgärder av byggnadsnämnderna vidtagits ej mindre för åstadkommande
av den kontroll över tomtkartors riktighet, varom enligt 21 § i byggnadsstadgan
för rikets städer byggnadsordningarna skola innehålla föreskrifter, än även
för utförande av den närmare tillsyn över stadens eller samhällets mätningsväsen,
i synnerhet rörande noggrannhetsgraden vid mätningsarbetet, som enligt 2 § i ovanberörda
kungörelse tillkommer byggnadsnämnden.
I anledning av den senast omförmälda cirkulärskrivelsen hava svar ingått
från 97 städer, 29 köpingar och 75 municipalsamhällen eller tillhopa 201. Inom
landet finnas för närvarande 109 städer, 40 köpingar och 136 municipalsamhällen,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, och alltså
tillhopa 285. Svar hava alltså icke avgivits från 12 städer, 11 köpingar och 61
municipalsamhällen eller tillhopa 84. — — —
Den utredning som härigenom vunnits, framgår av härvid fogad bil. A, som
utgör ett------ — sammandrag av innehållet i inkomna yttranden.!)--—.
Äldre och gällande bestämmelser angående lantmäteristyrelsens befogenhet
beträffande städernas mätningsväsen.
När kommissionen nu går att med ledning av den utav kommissionen
åstadkomna utredningen och övrigt för kommissionen tillgängligt material yttra
sig i det föreliggande ärendet, har kommissionen ansett sig böra något utförligare
än vad hittills skett angiva sin uppfattning beträffande lantmäteristyrelsens ställning
till mätningsväsendet i städerna, sådan denna finnes angiven i eller eljest kan anses
framgå av såväl nu som förut gällande lagar och andra författningar, som beröra
detta ämne. —--.»
Sedan kommissionen återgivit den del av stadsplanelagskommitténs
yttrande, vari denna på anförda skäl kommit till det resultat, att allenast
förrättningar enligt G kap. fästighetsbildningslagen men icke förrättningar
enligt 2 och 5 kap. borde anses tillhöra det under lantmäteristyrelsen
lydande lantmäteriväsendet, till följd varav kommittén hemställt,
att i det särskilda kungörelseförslaget bestämmelserna om lantmäteristyxelsens
överinseende måtte begränsas i överensstämmelse härmed,
har lantmäterikommissionen fortsatt sålunda:
»Den uppfattning angående lantmäteristyrelsens ställning till städernas mätningsväsen,
som kommit till synes i förestående uttalande, kan lantmäterikommissionen
icke dela.
Till upplysning i ämnet överlämnas såsom bil. C utdrag och anteckningar
frän lantmäteriinstruktioner och cirkulär, utvisande lantmäteristyrelsens befattning
med mätningsväsendet i rikets städer.x)
Kommissionen finner sig emellertid även böra erinra om att 1827 års taxa
på arvode för lantmäteriförrättningar, genom vilken 1783 års bestämmelse i ämnet
*) Hiir utesluten.
30
Kanyl. Majds proposition Nr 235.
upphävdes, liksom senare taxor även innehöll föreskrift i fråga om ersättning för
mätningsarbete i stad. I nu gällande taxa förekomma bestämmelser härom i 15 §,
som är av följande lydelse:
»I avseende å arvode för förrättning angående område, som hörer till stad,
skola i denna taxa meddelade bestämmelser lända till efterrättelse utom vad angår
mätning och uträkning av själva stadsplanen med förstad, hamn och dylikt jämte
därå varande tomter, för vilka göromål arvode må beräknas till tre gånger
det belopp, som i 6 och 7 §§ blivit bestämt, eller ock utgå efter dagberäkning
enligt 14 §.
Samma arvode, som utgår för mätning och uträkning av stadsplan i stad,
må uppbäras även för mätning och uträkning av dylik plan i köping, hamnplats,
fiskläge eller annat område, å vilket lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning är tillämplig eller ifrågasättes att vinna tillämpning.»
Slutligen må i detta sammanhang meddelas, att genom kungörelse den 12
maj 1917 förordnats, att arvode för förrättning eller åtgärd, som enligt lagen om
fastighetsbildning i stad ankommer på mätningsman, skall, där ej särskilda föreskrifter
härom finnas meddelade i taxa, som fastställts för i stadens eller samhällets
tjänst anställd mätningsman, eller eljest, och ej heller överenskommelse träffats,
utgå enligt bestämmelserna i gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar:
och skall vad sistnämnda taxa innehåller i fråga om ägostyckning i tillämpliga
delar gälla beträffande avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.
Den nu lämnade redogörelsen utvisar otvetydbart, att av ordalagen i de
senare instruktionerna ingalunda kan, såsom stadsplanekommittén synes förmena,
utläsas, att den befattning med städernas mätningsväsen, som enligt 1628 års instruktion
tillkom rikets generalmatematicus, blivit genom de senare instruktionerna
fråntagen dennes arvtagare lantmäteristyrelsen eller i någon mån inskränkt. Det
må nämligen vid studiet av instruktionerna icke förbises, att desamma tala icke
uteslutande om skiftes- och av vittna gsver ken utan använda även det mera generella
begreppet »rikets lantmäteriväsen». Att giva en fullt uttömmande definition på
detta begrepp har visserligen sina svårigheter, men därom torde enighet böra råda,
att under begreppet falla alla åtgärder, som avse delning av jord och över huvud
taget bestämning av gränser jämte vad därtill hör såsom kartas upprättande, arealuträkning,
utstakning och utmärkande av ägogräns m. in., och detta vare sig
arbetet äger rum på landet eller i stad. Företages arbetet i stad, är denna omständighet
icke i och för sig av beskaffenhet att föranleda till att arbetet icke är
att hänföra till lantmäteriväsendet.
Emellertid är det utan vidare tydligt, att, ehuru ordalagen i de olika instruktionerna
för lantmäteristyrelsen icke giva anledning till ett sådant antagande, genom
särskilda författningar eller instruktioner för andra ämbetsverk eller eljest av statsmakterna
fattade beslut styrelsens befogenhet beträffande städernas mätningsväsen
kan hava blivit upphävd eller i allt fall inskränkt —--.
Vad nu angår den geografiska kartverksamheten, så iir det riktigt, att denna
blivit under tidernas lopp avskild från lantmäteristyrelsen och efter växlande öden
förlagd, vad sjömätningar angår, till sjökarteverket och i övrigt till rikets allmänna
kartverk. Att märka är emellertid, att detta skett genom därom fattade uttryckliga
beslut, ytterligare bekräftade genom för nämnda institutioner utfärdade instruktioner.
Sålunda uttalas i instruktionen för rikets allmänna kartverk, att dess uppgift är
31
Kungl. Majds proposition Nr 235.
att upprätta och utgiva geodetiskt grundade ekonomiska och topografiska kartor
med erforderliga beskrivningar över riket. Härigenom är naturligtvis utan vidare
uppenbart, att lantmäteristyrelsen numera icke har någon som helst befogenhet i
avseende å nämnda kartverksamhet, något som även framgår därav att i de senare
instruktionerna för styrelsen uteslutits vad i de tidigare innehölls beträffande den
geografiska kartverksamheten.
Vad åter angår den del av lantinäteriväsendet, som är att hänföra till städernas
mätningsväsen, så är förhållandet därmed i ingen mån ensartat med den
geografiska kartverksamheten.
Som bekant förutsättes i 29 kap. byggningabalken av 1734 års lag, vilket
kapitel handlar om husbyggnad i städerna, att en särskild stadga skulle utfärdas
om »huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad eljest till stadens
nytta och prydnad iakttagas bör».
Den särskilda byggnadsstadga för städerna, som sålunda förutsattes, kom
icke att utfärdas förr än den 8 maj 1874. För städer, som krävde reglering, meddelades
under mellantiden särskilda bestämmelser i byggnadsordningar, som fastställdes
av Kungl. Maj:t. Såväl i dessa som i 1874 års byggnadsstadga söker
man emellertid förgäves efter några föreskrifter angående mätningsarbetets utförande.
* — — —.
I samband med tillkomsten av byggnadsstadgan vidtogs icke någon ändring
i 1864 års då gällande instruktion för byggnadsstyrelsens föregångare, överintendentsämbetet.
Uti denna instruktion finnes intet, som ens antyder, att ämbetet hade
något med stadsplaneväsendet att skaffa, och än märkligare är, att detsamma är
fallet även med 1879 års instruktion samt att ändring i denna del ej heller skedde
genom den omfattande ändring av densamma, som vidtogs år 1884. Än mindre
innehålla nämnda instruktioner något om ämbetets befattning med mätningsväsendet
i städerna.
Nu gällande instruktion för byggnadsstyrelsen, vilken är utfärdad den 31
december 1917, upptager såsom naturligt är bland styrelsens uppgifter, handhavandet
av stadsplaneväsendet men nämner ej heller den något om, att mätningsväsendet
i städerna skulle falla under styrelsens befogenhet.
Den sålunda företagna undersökningen har bibragt kommissionen den alldeles
bestämda uppfattningen, att byggnadsstyrelsen icke har någon som helst uppgift i
fråga om städernas mätningsväsen och att vid den omorganisation, som verket med
ingången av år 1918 undergått, icke avsetts att tillföra verket några förutsättningar
för fyllande av en sådan uppgift.
Genom det förestående torde vara visat, att, sedan städernas mätningsväsen
redan 1628 lagts under överinseende av den centrala ledningen för hela rikets lantmäteriväsen,
någon ändring häri intill tillkomsten av 1917 års fastighetsbildningslag
icke, i olikhet med vad som är fallet med den geografiska kartverksamheten,
företagits av statsmakterna. En jämförelse med den geografiska kartverksamheten
leder oförtydbart till ett helt och hållet motsatt resultat än vad stadsplanelagskommittén
anfört.
Men, invänder man, såsom förhållandena i städerna i avseende å mätningsväsendet
under tidernas lopp utvecklat sig, har lantmäteristyrelsens överinseendemyndighet
i berörda hänseende faktiskt upphört.
32
Kung!. Maj:ts proposition Nr 235.
Till stöd för ett sådant påstående åberopas det kända förhållandet, att i
åtskilliga, framför allt de större, städerna mätningsarbetet så småningom kommit att
utföras icke av under lantmäteristyrelsen sorterande lantmätare utan av stadsingenjörer
och andra teknici, och framhålles det, att det icke vore rimligt, att dessa, vilka
tillsattes och avlönades av städerna själva, vid utförandet av mätningsarbetet skulle
stå under uppsikt av ett statligt centralt ämbetsverk.
För bedömande av befogenheten av den nämnda invändningen är det nödvändigt
att skilja mellan å ena sidan sådant mätningsarbete, som på grund av
gällande jorddelningslagar utförts efter förordnande av statlig myndighet, och å
andra sidan annat mätningsarbete i städerna. — — —. Medgivas måste, att med
den utveckling i riktning mot allt vidsträcktare självstyrelse, som för städernas
del gjort sig gällande, det icke står väl tillsammans att, allenast på grund av
innehållet i instruktionerna för lantmäteristyrelsen och utan att uttryckligt lagstadgande
såsom stöd därför kan åberopas, åt nämnda styrelse inrymma tillsynsmyndighet
över städernas mätningsman vid utförandet av mätningsarbeten, som åt
dem icke uppdragits av statlig myndighet och ej heller eljest utförts på grund av
stadgande i lag. Dylika mätningsarbeten böra anses vara en den enskilda stadens
egen angelägenhet, beträffande vilken statsmyndigheterna ej äga annan tillsynsbefogenliet
än den, som grundar sig å de kommunala författningarna.
Inom kommissionen har emellertid gjorts gällande, att lantmäteristyrelsen
på grund av innehållet i instruktionerna allt fortfarande skulle äga att utöva överinseende
beträffande sådant arbete, som verkställes utan uppdrag av statlig myndighet
och utan att detsamma grundar sig på stadgande i lag men som är av
grundläggande art för sådana förrättningar, vilka falla under styrelsens överinseende.
Kommissionen har icke anledning att nu ingå i närmare prövning av detta
spörsmål och utgår emellertid ifrån att vissa mätningsarbeten i städerna, på grund
därav att i dem icke ingått något statligt moment, kommit att faktiskt falla utanför
lantmäteristyrelsens tillsyn, men detta har givetvis icke medfört, att så också blivit
förhållandet beträffande det mätningsarbete, som på grund av gällande jorddelningslagstiftning
av lantmätare utförts efter förordnande av statlig myndighet. Mätningsarbete
av sistberörda slag har varit ej blott sådant, som haft sammanhang med
jorddelnings- eller andra förrättningar, som varit av natur att vinna rättslig giltighet
genom fastställelse eller därigenom att de vunnit laga kraft, s. k. legala mätningsförrättningar,
vilka icke kunnat utföras av andra än statsanställda lantmätare, utan
även sådant, som eljest av lantmätare efter förordnande utförts på grund av stadgandet
i 11 § skiftesstadgan.
På grund av vad ovan anförts angående innehållet i de författningar, som
beröra lantmäteristyrelsens befogenhet i avseende å lantmäteriväsendet i allmänhet
i riket, är det uppenbart, att beträffande nämnda delar av städernas mätningsväsen
någon inskränkning i lantmäteristyrelsens skyldighet och rätt att utöva tillsyn icke
skett eller ens kunnat ske utan särskilt stadgande eller beslut.
Kommissionen övergår härefter till att söka utreda innebörden av 1917 års
lagstiftning om fastighetsbildning i stad, i den män denna kan anses inverka på
frågan om lantmäteristyrelsens ställning till städernas mätningsväsen.
Ovan har visats, att före fastighetsbildningslagens tillkomst under lantmäteristyrelsens
överinseende föllo — förutom visst annat av lantmätare utfört mätningsarbete
i städerna — alla legala mätningsförrättningar därstädes, och har även uttalats,
Kunyl. Maj.ts proposition Nr 235. 33
att dessa icke kunde utföras av annan än lantmätare. Genom fastighetsbildningslagen
infördes för städernas vidkommande ett förenklat förfarande beträffande skifte
av stadsjord och andra likartade förrättningar (6 kap.) än det dittills i städerna
förekommande, vilket i allt var bundet vid skiftesstadgans bestämmelser, och lagfästes
därjämte såsom rättsliga institut dels tomtmätning (2 kap.) och dels s. k.
avstyckning (5 kap.). I sammanhang härmed och med hänsyn just därtill att åtskilligt
mätningsarbete i städerna plägade utföras av andra än lantmätare, nämligen
av städernas särskilda mätningsman, gavs åt dessa, under förutsättning att de hade
viss kompetens, behörighet att med laga verkan utföra nämnda förrättningar---.
Stadsplanelagskommitténs ståndpunkt till den nu närmast föreliggande frågan
sammanhänger med dess uppfattning, att lantm äter istyrelsens befattning med städernas
mätningsväsen före fastighetsbildningslagens tillkomst varit begränsad till
den del därav, som föll under skiftesverket i inskränkt mening, den legala jorddelningen.
I avseende härå må redan nu anmärkas, att konsekvensen synes hava
fordrat, att med nämnda utgångspunkt under styrelsens uppsikt skulle hänföras
även avstyckning, vilket väl obestridligt är en jorddelningsförrättning och förty redan
på denna grund bör anses falla under skiftes- eller jorddelningsverket.
Kommissionen är av den åsikt att, då fastighetsbildningslagen, såsom naturligt
är, icke innehåller några som helst direkta bestämmelser beträffande tillsynen över
de i lagen omförmälda förrättningar, i detta hänseende även efter lagens ikraftträdande
bör anses vara gällande vad redan förut gällde, dock med de förändringar
härutinnan, som kunna grundas å lagens förlänande av legal natur åt vissa förrättningar,
som förut icke hade sådan.
Vad då först beträffar 6 kapitlets förrättningar, är det, såsom stadsplanelagskommittén
också funnit, uppenbart, att beträffande dessa, vilka även före den 1
januari 1918 folio under lantmäteristyrelsens tillsyn, detta fortfarande är förhållandet.
Någon ändring har däri icke skett genom lagens medgivande åt mätningsman
i stad, som icke är lantmätare, att under viss förutsättning utföra sådana
förrättningar. Härav framgår också, att den omständigheten allena, att en förrättning
utföres av vederbörande stads egen tjänsteman, icke kan föranleda därtill, att
förrättningen icke faller under lantmäteristyrelsen, utan att det avgörande härutinnan
bör vara förrättningens natur.
I detta sammanhang må anmärkas, att dä stadsplanelagskommittén uttalar,
att bestämmelsen i 10 § 6 kap. av fastighetsbildningslagen om förbud mot laga
skifte av fastighet eller område, som företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats, är
avgörande vid bedömande av förevarande tvistefråga, kommittén synes hava förbisett,
att berörda bestämmelse, som endast innebär inskränkning i skiftesvitsord,
icke innebär något nytt utan allenast en utveckling av den inskränkning i berörda
hänseende, som beträffande hemmansklyvning så i stad som på landet infördes
genom lag den 30 september 1904. Att åberopa omförmälda bestämmelse såsom
avgörande beträffande lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet kan alltså icke vara
riktigt.
Vidkommande härefter avstycknirujsinsiitutet, sådant det finnes utformat i 5
kap. av ifrågavarande lag, så har detta införts såsom eu ersättning för de förut i
städerna förekommande ägostyckningarna och jordavsöndringama samt den jorddelning,
som där eljest förekommit utan stöd av lag. Bestämmelserna om avstyckning
äro också avfattade delvis ordagrant efter motsvarande bestämmelser om ägoBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.) 5
34
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 235.
styckning i 1896 års lag, och må vidare erinras om de i 2 och 5 §§ av 5 kap.
förekommande bestämmelserna, att vid avstyckning skola gällande föreskrifter rörande
annan lantmäteriförrättning beträffande jord å landet än laga skifte äga motsvarande
tillämpning, så vitt icke i nämnda kap, annorlunda stadgas, samt att i
fråga om sättet för bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall gälla vad som är föreskrivet om rågång vid laga skifte
av jord å landet. De bestämmelser i skiftesstadgan, som på grund härav gälla för
avstyckning, återfinnas uti bland andra 11, 12, 17, 30—34, 88—43, 52, 55, 110
och 114 §§.
Av dessa bestämmelser må särskilt erinras om följande. 1 38 § stadgas,
att förrättningsmannen vid undersökning av karta, som vid förrättning företes, har
att följa de föreskrifter lantmäteristyrelsen äger därom utfärda. Enligt 39 § äger
förrättningsmannen besluta, huruvida ny ägomätning bör företagas eller ej. Om
delägare anmäler missnöje med beslutet, skall frågan underställas lantmäteristyrelsens
prövning och skall vid dess beslut förbliva. I 40 § förordnas, att ägomätning skall
verkställas med iakttagande av bland annat vad om de geometriska grundernas
tillämpning vid kartors upprättande är särskilt föreskrivet samt att förrättningsmannen
härvid har att rätta sig efter de närmare föreskrifter, som lantmäteristyrelsen
äger i ämnet utfärda.
Slutligen må erinras om att genom ovan omförmälda kungörelse den 12 maj
1917 förordnats, att vad gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar innehåller
i fråga om ägostyckning i tillämpliga delar under där angivna förutsättningar
skall gälla avstyckning.
Av vad sålunda beträffande avstyckning anförts finner kommissionen det vara
uppenbart, att detta institut innebär en jorddelningsförrättning av alldeles samma
karaktär som ägostyckning på landsbygden. Den omständigheten, att vissa av do
för avstyckning gällande bestämmelserna utformats efter städernas speciella förhållanden,
kan icke förringa giltigheten av vad sålunda sagts eller föranleda till
att institutet skall anses vara från skiftesverket helt avskilt, såsom stadsplanelagskommittén
påstår. Och då de före fastighetsbildningslagens tillkomst i städerna
förekommande ägostyckningarna obestridligt folio under lantmäteristyrelsens tillsyn,
följer härav med nödvändighet, att detta är fallet även med ägostyckningarnas
efterfölj are, avstyckningarna.
Till stöd för sin motsatta åsikt har stadsplanelagskommittén åberopat sig
även å praktiska skäl. — — —.
Medgivas måste, att, därest verkligen tillsynen över avstyckningarna skulle
avse ett bedömande av förrättningarna även från reella synpunkter, lämpligheten
av denna tillsyns utövande av lantmäteristyrelsen kunde ifrågasättas. Emellertid
kan det väl icke ens ifrågasättas, att tillsynen skulle avse en uppsikt över förrättningarna
från reell synpunkt, Uppsikten i denna del tillkommer respektive
byggnadsnämnder, vilka det åligger att tillse, att från'' reell synpunkt olämpliga
avstyckningar icke varda fastställda. Det är svårt att förstå, hur en tillsyn i detta
hänseende skulle kunna utövas av ett centralt ämbetsverk, vare sig detta heter
byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen. För övrigt må anmärkas, att även
beträffande laga skifte förekommer i fastighetsbildningslagen, nämligen i 6 kap.
8 §, bestämmelse om att ägolott inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan,
ej får så utläggas, att stadsplanens genomförande därigenom försvåras. Då
35
Kanyl. Maj;ts proposition Nr 235.
alltså även vid laga skifte skola anläggas samma reella synpunkter som vid avstyckningar
och då vidare beträffande byggnadsnämnds befogenhet bestämmelserna
äro på det hela taget enahanda i 5 och 6 kap., leder stadsplanelagskommitténs
ståndpunkt att i fråga om tillsynen göra åtskillnad mellan avstyckningar och
laga skiften till en uppenbar motsägelse.
Vidare må påpekas, att genom lag den 12 maj 1917 om tillägg till lagen
om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring förordnats, att i fråga om
ägostyckning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas och för vilket föres jordregister, bestämmelserna i nu ifrågakomna
lagrum i fastighetsbildningslagen, nämligen 5 kap. 8 §, It § andra stycket och
22 § andra stycket, äga motsvarande tillämpning, och har enahanda förordnande
meddelats beträffande avsöndring i dylikt samhälle i fråga om område, som ej ingår
i tomtindelning. Man torde vara berättigad utgå ifrån att ingen bestrider lantmäteristyrelsens
befogenhet att utöva överinseende över den jorddelning, som sker
genom ägostyckning och avsöndring. Gillande av stadsplanelagskommitténs uppfattning
kunde emellertid föranleda att så icke vore fallet. Här uppstår alltså ytterligare
en oförklarlig motsättning.
De skäl stadsplanelagskommittén åberopat till stöd för sin uttalade åsikt i
föreliggande fråga så vitt angår avstyckningar torde genom det förestående få anses
vara till fullo vederlagda.
Ej heller de av kommittén beträffande tomtmätning åberopade skäl äro av
beskaffenhet att kunna av kommissionen godtagas.
Intill dess genom ett av högsta domstolen för en del år sedan meddelat utslag
fastslogs, att skiftesstadgans bestämmelser om rågångar icke vore tillämpliga i avseende
å utstakning av gränser omkring tomt i stad, tillämpades i städerna nämnda bestämmelser
i många fall vid tomtmätning. På dylikt sätt verkställda tomtmätningar,
vilka icke kunde utföras av andra än lantmätare, voro givetvis av rättslig giltighet:
tillsynen över dem tillkom också lantmäteristyrelsen. Emellertid hade vid sidan
om de nämnda tomtmätningarna med stöd av i de olika byggnadsordningarna
intagna föreskrifter utbildat sig ett annat förfarande vid tomtmätningar, ett förfarande,
som egentligen ej utgjorde något annat än en inledning till den domstolsprocedur,
som på den s. k. tomtmätningen ovilkorligen måste följa för att densamma
skulle hava någon rättslig betydelse. Det ligger i sakens natur, att lantmäteristyrelsen
icke hade någon befattning med tomtmätningar av sistberörda slag, så
vida de icke såsom möjligen kunde förekomma utfördes av lantmätare efter förordnande,
som meddelats enligt 11 § skiftesstadgan.
Då emellertid även med anledning av högsta domstolens ovanberörda utslag
ett allmänt behov av tomtkarta såsom giltigt bevis angående tomtgränserna gjorde
sig gällande, helst tomtindelningen oj förutsätter föregående utmärkande å marken,
infördes uti 2 kap. fastighetsbildningslagen bestämmelser av civillags natur angående
sättet för åvägabringande av sådan karta. Dessa bestämmelser äro avfattade
i nära anslutning till skiftesstadgans föreskrifter om rågångar.
Genom de omförmälda bestämmelserna i fastighetsbildningslagen erhöll den
tomtmätning, som utföres efter samma bestämmelser, en helt annan karaktär än den
förut vanligast förekommande tomtmätningen. Från att hava varit allenast ett bevismedel,
rörande vars giltighet domstolen hade fri prövningsrätt, upphöjdes tomtmätningen
enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen till ett institut av legal natur, i
36 Kung!. Magt.-, proposition Nr 235.
allo i avseende å sina rättsliga verkningar likställt med rågångsutstakniug enligt
5 kap. skiftesstadgan. Det torde vara ovedersägligt, att härigenom institutet också
kommit att falla under lantmäteristyrelsens tillsyn. Denna kommissionens åsikt
innebär ingalunda, att något nytt på detta område skulle komma att gälla, den
utgör endast en logisk följd av kommissionens förut intagna ståndpunkt, att före
fastiglietsbildningslagens tillkomst lantmäteristyrelsens tillsyn omfattat först och
främst alla legala lantmäteriförrättningar.
Det bör för övrigt uppmärksammas, att tomtmätningar enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen
även kunna förekomma inom samhälle å landsbygden, där jordregister
föres och där till följd därav skall tillämpas den för landsbygden gällande
jorddelningslagstiftningen, som självfallet ligger under lantmäteristyrelsens överinseende.
Med anslutning till det förestående finner kommissionen det otvetydbart framgå,
att i och med fastighetsbildningslagens tillkomst dels icke gjorts någon ändring beträffande
den lantmäteristyrelsen redan förut tillkommande tillsynen över städernas
legala jorddelningsväsen och dels styrelsens tillsynsmyndighet i fråga om städernas
mätningsväsen kommit att omfatta även de nya mätningsinstituten, avstyckning
och tomtmätning.
I detta sammanhang anser sig kommissionen emellertid även böra något beröra
den av stadsplanelagskommittén jämväl behandlade frågan om behövligheten
av statlig tillsyn å tomtmätningar. — — —.
Vad först angår sakägarnas insats torde vara givet, att, huru värdefull denna
många gånger kan vara, hos dem ofta saknas förutsättningar för ett rätt bedömande
av förhållandena, och lika givet är, att vad kommittén anfört om fastställandet av
tomtgränser efter genomförande av en modern mätning äger sin giltighet endast
om gränsens sträckning på marken är ostridig. Förrättningens uppgift kan emellertid
ofta just vara att på marken bestämma gränsernas läge och sträckning. —--.
Kommitténs uttalande i sistberörda del kan därför icke tillmätas någon egentlig
betydelse.
Större sådan. synes däremot böra givas den erfarenhet, som vunnits under
den korta tid ifrågavarande lagstiftning varit gällande. För att erhålla upplysning
i ämnet har kommissionen hänvänt sig till lantmäteristyrelsen, och har kommissionen
från styrelsen fått mottaga närslutna svarsskrivelse.
Uti denna skrivelse anför styrelsen bland annat följande:
»På grund av att byggnadsnämnderna å många orter, med undantag för de
större städernas nämnder, synas i ringa grad hava kännedom om vad lag och författning
stadga rörande mätningsförrättningar o. d., är givetvis deras tillsyn på detta
område av ganska litet värde. Uti flera fall hava också av byggnadsnämnderna
anmälts såsom i tjänst varande mätningsmän personer, som icke haft befogenhet
att verkställa mätningsförrättningar.
Det har även av styrelsen konstaterats, att förrättningar handlagts utan förordnande
och till och med av personer, som sökt dispens som mätningsmän hos
Kungl. Maj:t men erhållit avslag; tyvärr hava även dylika förrättningar i en del
fall blivit fastställda av vederbörande myndigheter. — — —.
I fråga om den formella handläggningen av förrättningar hava ofta felaktigheter
visat sig vara begångna, särskilt i fråga om avstvckningsförrättningar. Så
47
Kung!. Maj.ts proposition Nr 235.
t. ex. hava i ett par städer avstyckningsförrättningar handlagts i huvudsak såsom
tomtmätningar, varigenom flera frågor ej alls behandlats vid förättningarna, såsom
t. ex. frågorna om beredande av väg för avstyckat område, om eventuella hinder
för avstycknings verkställande med tanke på blivande stadsplan, om tillkallande av
gode män m. in. Aven felaktiga besvärshänvisningar hava förekommit.
Styrelsen har jämväl iakttagit, att byggnadsnämnders ordförande tecknat godkännande
å protokollen till på sådant sätt handlagda förrättningar och att vederbörande
myndighet även fastställt förrättningarna.
Uti ett par städer hava avstyckningsförrättningar verkställts såsom rena
arealavmätningar, och protokollet upprättats i form av ett arealbevis. De frågor,
som skola avgöras vid en avstyckningsförrättning, hava ej behandlats, och inga
besvärshänvisningar hava lämnats. Det oaktat äro förrättningarna fastställda av
vederbörande myndighet.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att det visat sig, att inom några
städer, där inspektion verkställts, avstyckningsförrättningar ej alls förekommit.
Detta förhållande är enligt uppgift beroende på att lagfart emot föreskrift i lag
beviljats å fång, utan att avstyckning förut verkställts och fastställts.
Av dessa exempel torde tydligt framgå, hur nödvändig en i detalj gående
tillsyn är från den myndighets sida, som har överinseendet om hand, och att direkta
anvisningar och råd givetvis i varje särskilt fall måste lämnas till mätningsmännen
och i form av upplysningar även delgivas byggnadsnämndernas ordförande.---.»
Av det anförda torde med tydlighet framgå, att en statlig tillsyn i nu ifrågavarande
hänseende ingalunda är omotiverad. — — —.
Förslag till ändring i vissa delar av förslaget till mätningsförordning.
Kommissionen har nu att behandla frågan, huruvida några ändringar i kommissionens
förut framlagda förslag till mätningsförordning äro på grund av den
verkställda utredningen påkallade, och kommer kommissionen härvid att särskilt
ägna uppmärksamhet åt spörsmålet om förordningens tillämplighet inom städerna.
Av innehållet i de från byggnadsnämnderna inkomna yttrandena, i vad de innehållet i
röra erforderligheten av mätningsföreskrifterna för städerna och omfattningen av byggnadssamma
föreskrifter, återgives här följande. nämndemän
Endast byggnadsnämnden i en stad har ansett mätningsföreskrifter obehöv- yttrandPn''
liga, under det behovet av sådana vitsordats av byggnadsnämnderna i 91 städer,
28 köpingar och 65 municipalsamhällen. — — —.
Byggnadsnämnderna i icke mindre än 19 städer, däribland Karlskrona, Gävle
och Sundsvall, samt 15 köpingar och 48 municipalsamhällen hava uttalat sig för
föreskrifter av den art förslaget innehåller. — — —.
Byggnadsnämnderna i 40 städer, 2 köpingar och 1 municipalsamhälle hava
mer eller mindre bestämt uttalat sig för utfärdande av skilda författningar fristad
och landsbygd. — — Emellertid förekomma även bland nu ifrågavarande
yttranden medgivanden, att mätningsföreskrifter av i stort sett den beskaffenhet,
som förslaget upptoge, även för städerna, särskilt de mindre vore av behovet påkallade
samt att dylika föreskrifter såsom medförande reda och enhetlighet även
för de städer, där mätningsförhåll andena redan vore tillfredsställande, torde inne
-
Lantmäteri
kommissionens
yttrande
och förslag.
38 Kung!,. Maj:U proposition Nr Våö.
bära en vinst. Sammanlagt 32 städer av dem, som på sätt ovan meddelats framhållit
angelägenheten av att skilda förordningar utfärdades för land och stad, hava
förenat sig om önskemålet, att blivande mätningsbestämmelser för städer och stadsliknande
samhällen borde upptagas i den nya byggnadsstagan. Dessa bestämmelser
borde koncentreras och vara av endast generell art. —-----. För varje stad eller
samhälle i övrigt erforderliga detaljföreskrifter borde i likhet med vad som vore
fallet med de speciella byggnadsbestämmelserna inflyta i byggnadsordningarna.---.
Rörande omfattningen av erforderliga mätningsföreskrifter har uti byggnadsnämndernas
yttranden i allmänhet framhållits, att desamma borde omfatta ej allenast
sådana mätningsförrättningar, som omförmälas i fastighetsbildningslagen, (tomtmätning,
avstyckning, laga skifte, gränsbestämning, ägoutbyte och utbrytning av
servitut) utan även andra mätningsförrättningar såsom stommätningar av städers och
samhällens områden, mätningar för upprättande av karta att läggas till grund för
stadsplan o. cl. — — —.
Rörande behovet av allmängiltiga normerande mätningsföreskrifter för städer
och stadsliknande samhällen synes ej vara mycket att tillägga. Detta behov synes
numera allmänt erkännas. Detsamma gör sig gällande framför allt i mindre städer
och stadsliknande samhällen,'' men utan tillgång till sådana kunna icke heller i de
större städerna ernås önskvärd enhetlighet och likformighet. Uppenbart är, att
även om meddelande av dylika föreskrifter icke förutsatts vid tillkomsten av 1917
års lagstiftning angående fastighetsbildning i stad, denna lagstiftning likväl låtit
behovet av sådana framstå klarare, och kommissionen kan instämma i det uttalande,
som från en del håll gjorts därom, att då syftemålet med nämnda lagstiftning varit
att åstadkomma rättssäkerhet samt reda och ordning i fastighetsförhållandena, det
även bleve nödvändigt tillse, att de mätningar, som läge till grund för däri omförmälda
för rättssäkerheten viktiga förrättningar, bleve verkställda efter enhetliga
och lämpliga tekniska bestämmelser.
Vid utförande av dessa förrättningar, som var för sig i allmänhet avse
endast smärre områden, är man emellertid i regel beroende av de mätningsförhållanden,
som föreligga inom samhället. Givetvis kan man icke tänka sig, att en
avstyckning av ett mindre område kan omedelbart leda till en uppmätning av hela
samhället eller någon större del därav, även om saknaden av en grundläggande
mätning vid en sådan förrättning kan göra sig kännbart gällande. Dylika grundläggande
mätningar, vilka med hänsyn till därmed förenade kostnader kunna antagas i allmänhet
icke komma till stånd utan efter beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunal
myndighet, kunna utföras på olika sätt, antingen såsom finmätning eller såsom
vanlig mätning, och avse ett samhälles område i dess helhet eller endast viss del
därav; olika mätningssätt kunna också bestämmas för skilda områden av samma
samhälle. Emellertid är det för varje fall tydligt, att det är av den största vikt,
att hven för mätning av nu ifrågavarande slag meddelas allmängiltiga tekniska
bestämmelse!''. Endast om så sker, kan någon garanti erhållas för att mätningarna
verkligen verkställas på ett tillfredsställande sätt. Erforderligheten av allmänna
även för dessa mätningar gällande föreskrifter vitsordas också såväl nästan allmänt
av byggnadsnämnderna i deras yttranden som av stadsplanelagskommittén.
En mätnings uppgift är att bestämma punkters läge i horisontal- eller
vertikalplanet, och det kart- och beskrivningsmaierial, som därvid åstadkommes,
Kungl. Majds proposition Nr 235. M9
kan med fog betraktas i viss mån såsom självändamål. Detta material kommer
sedan till användning för en mångfald olika ändamål, och allt efter ändamålets
natur kräves givetvis större eller mindre noggrannhet. Nu kan man säga, att
inom städer och stadsliknande samhällen behovet av noggrann punktbestämning med
hänsyn till markvärdet och befintliga åbyggnader oftare och i relativt större utsträckning
gör sig gällande än på landsbygden, men att därför utfärda erforderliga
bestämmelser såsom särskilda författningar för städer och landsbygd kan kommissionen
icke understödja. Några bärande skäl härför hava icke heller framkommit.
Däremot har kommissionen funnit de skäl, som anförts för en gemensam författning
för hela landet och sålunda för såväl stad som landsbygd väga vida tyngre. Bland
dessa vill kommissionen särskilt erinra därom, att ingen stad torde sakna mark,
som är likställd med sådana områden, vilka ingå i byar och hemman på landet,
att många städer hava stora områden sådan mark, att i många stadsliknande samhällen
på landet markvärdet och därför fordringarna på mätningens noggrannhet
äro fullt jämförliga med många små och medelstora städer, att å andra sidan ingen
avsevärd skillnad finnes mellan jordförhållandena inom de stadsliknande samhällena
och övriga tätt bebyggda orter på landsbygden, att gränserna mellan stad och
landsbygd ofta förskjutas genom de städse pågående inkorporeringarna samt att
utfärdandet av skilda författningar för land och stad endast leder till upprepning
av samma bestämmelser i båda författningarna.
Med biträde av tvenne i stads tjänst anställda ingenjörer eller mätningsmän
har ifrågavarande förslag till mätningsförordning på sin tid utarbetats, varvid uppmärksamheten
speciellt varit inriktad på att tillgodose de önskemål, som av dessa
framställdes med hänsyn till förhållandena inom städerna. Förslaget har härigenom
vunnit en smidighet, som tillfredsställer mycket långt gående anspråk. Några
direkta anmärkningar mot detsamma hava icke heller framställts. Det enda, som
över huvud taget förekommit, är allmänt hållna önskemål, vilka så vitt kommissionen
kunnat finna sakna reell innebörd.
Även stadsplanelagskommittén har förklarat sig hålla före, att förslaget utan
allt för stor olägenhet kan tills vidare bringas till efterrättelse även för städernas
del. Kommittén har emellertid föreslagit, att detta borde ske icke genom bestämmelse
uti förordningen utan genom en särskild kungörelse. Vilka fördelar, som
kommittén ansett för städernas del stå att vinna härmed, har kommittén icke lämnat
upplysning om. Såsom sådana torde nämligen näppeligen kunna anses kommitténs
förmodan, att det för städerna själva därefter kunde bliva ett intresse att bearbeta
författningen, särskilt så att den erhölle en för deras behov mera lämpad systematisering
och fullständigades med specialföreskrifter i vissa avseenden samt att vid
en sådan revision, vartill städerna antoges komma att taga initiativ, kunde tagas
under övervägande, om behov förelåge att föreskriva särskild ordning för fastställande
av sådana kommunala mätningsföreskrifter, som här och var kunde finnas erforderliga
utöver den allmänna stadgan. Dessa önskemål torde emellertid lika bra
kunna vinnas genom att författningen gives sådan omfattning, att densamma direkt
upptager även städernas mätning.sväsen. För övrigt torde insamlande av upplysningar
angående den erfarenhet, som vin nes vid förordningens tillämpning, böra anses vara
en av lantmäteristyrelsens uppgifter, och ehuru kommissionen nedlagt ett långvarigt
och omfattande arbete på att gorå förordningen så ändamålsenlig soiri
möjligt, liar kommissionen likväl räknat med att, särskilt med hänsyn till de
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
skilda förhållanden, som råda i vårt land, behov av modifikationer snarligen kan
komma att visa sig.
Då kommissionen alltså funnit sig icke böra understödja utfärdande av särskilda
författningar för land och stad, följer givetvis även därav, att detsamma är
fallet i fråga om önskemålet om upptagande av mätningsföreskrifterna rörande stad
i byggnadsstadgan.
Förslaget härom har icke heller vunnit understöd av stadsplanelagskommittén.
som till sin uppgift bland annat har att avgiva förslag till ny byggnadsstadga, och
vidare torde böra erinras därom, att vid de överläggningar, som ägt rum mellan
nämnda kommitté och lantmäterikommissionen, icke på något sätt framgått, att
med hänsyn till kommitténs blivande förslag uppskov med utfärdande av mätningsföreskrifter
för städer vore påkallat eller att kommitténs arbeten eljest berördes av
innehållet i föreliggande förslag.
Kommissionen anser sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att förslaget
icke upptager något som helst åläggande för städer och samhällen eller andra att
låta utföra mätningar eller andra åtgärder, utan avser förslaget endast att reglera
dessa arbeten, da de av en eller annan orsak ifrågakomma. Klart är därför, att
det faller helt och hållet utom förordningens ram att såsom ifrågasatts upptaga
föreskrift om skyldighet för städerna att låta utföra triangel-- och polygonmätningar
eller att stadsplanekarta skall vara av viss beskaffenhet. —--.
Stadsplanelagskommittén har vitsordat behovet av bestämmelser angående
sättet för mätningars utförande i stad. Kommittén har emellertid icke ansett gagneligt,
om tillsynen å bestämmelsernas efterlevnad uppdroges åt lantmäteristyrelsen, och
framhållit, att förhållandena framför allt icke boi''de ordnas så, att styrelsen bekläddes
med chefsmyndighet över städernas mätningsväsen. Tillsynen häröver har
kommittén ansett böra åligga byggnadsnämnderna, och kommunerna borde äga att
själva efter sina kommunala behov komplettera den allmänna stadgan med specialföreskrifter.
— — —.
Vid bedömande av dessa spörsmål må till en början framhållas, att föreliggande
förslag är avfattat under förutsättning att särskilda tillämplighetsföreskrifter
äro erforderliga. Så var i väsentligt mindre man fallet med lantmäteristyrelsens
första förslag i ämnet. — — —.
Det är givet, att stor sakkunskap fordras för meddelande av dylika föreskrifter,
och säkert är, att det antal personer i vårt land, som äro skickade härför, är jämförelsevis
ringa. Det vill alltså synas, som om utfärdande av ifrågavarande förordning,
utan att städer och samhällen tillförsäkrades tillgång till lämpliga tillämplighetsföreskrifter,
skulle ställa flertalet av dem i en ofördelaktig ställning. Flertalet
av deras byggnadsnämnder komme såväl när det gällde utfärdande av tillämplighetsföreskrifter
som att utöva uppsikt över författningens efterlevnad att ställas inför
uppgifter, vartill de sakna nödiga förutsättningar.
Kommissionen anser sig kunna utgå ifrån att åtminstone de stadsliknande
samhällena på landsbygden icke önska att saken ordnas på detta sätt. Det ojämförligt
största antalet av dem önskar säkerligen, att lantmäteristyrelsen både utfärdar
tillämplighetsföreskrifter och övar tillsyn å författningens efterlevnad samt
biträder dem med råd och upplysningar. Detsamma gäller med all sannolikhet
även ett stort antal av de mindre och medelstora städerna samt även måhända en
och annan, som bör räknas till de större.
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Beträffande tanken att överlämna tillsynen åt varje särskilt ämbetsverk, som
skulle hava att pröva ärende, i vilket vederbörande mätning ingått som ett led,
torde böra framhållas, att även om ett dylikt ämbetsverk kan bereda sig tillräcklig
kännedom om förhållandena till stöd för ett beslut om ett ärendes återförvisande
på den grund, att mätningsresultatet kunde anses otillfredsställande, torde dock
vara givet, att det innebär något helt annat att meddela föreskrift om sättet för
bristens undanröjande. Emellertid gäller det ju att få förhållandena ordnade på
sådant sätt, att man så vitt möjligt förekommer dylika återförvisningar, som givetvis
medföra dubbelarbete, tidsutdräkt och kostnader. — — —.
Kommissionen gillar emellertid stadsplanelagskommitténs mening däruti, att
lantmäteristyrelsens befogenhet att öva tillsyn å ifrågavarande tekniska förordnings
tillämpning bör vara grundad på det förhållandet, att det mätningsväsende, om vars
tekniska reglering förordningen giver föreskrifter, hör under lantmäteristyrelsen,
såsom styrelsens ämbetsuppgift blivit avgränsad genom statsmakternas beslut och
på grund härav för styrelsen meddelade instruktioner eller eljest, samt att något
stadgande om tillsynsmyndigheten icke har sin plats i mätningsförordningen. Att
kommissionen dock här berört denna fråga, beror därpå, att enligt kommissionens
mening, vilken för övrigt även gillas av stadsplanelagskommittén, i själva mätningsförordningen
böra meddelas bestämmelser om utfärdandet av tillämplighetsföreskrifter.
De paragrafer i förslaget till mätningsförordning, som närmast beröras av de
föreliggande frågorna, äro 1, 50 och 51, men därjämte har kommissionen även haft
sin uppmärksamhet fäst å 4 §, mot vars bestämmelser såväl i riksdagen som inom
kommissionen vissa betänkligheter uttalats. Såsom en följd av den ändring kommissionen
föreslår med avseende å 50 § har kommissionen emellertid funnit sådan
erforderlig även med avseende å 7 § 2 och 3 inom., 9 § 4 mom. och 36 § 2 mom.
Kommissionen, som gillat stadsplanelagskommitténs mening därutinnan, att
förordningens omfattning bör preciseras i 1 §, föreslår — i anslutning till vad ovan
anförts — att densamma erhåller följande lydelse:
»Denna förordning skall lända till efterrättelse vid förrättning, som av lantmätare
verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av jord å
landet gällande författningar, så ock vid förrättning, som företages på grund av 2,
5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad.
Förordningen skall jämväl lända till efterrättelse i avseende å sådant mätningsarbete,
som i stad eller samhälle på landsbygden, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum på grund av beslut av stadsfullmäktige
eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande
art för mätningsväsendet därstädes.»
Genom denna formulering har vad angår landsbygden förordningens omfattning
blivit något mera begränsad än vad fallet var genom paragrafens ursprungliga
avfattning. Enligt ovanstående förslag skulle sålunda av lantmätare utförda
laga syneförrättningar enligt dikningslagen falla utanför förordningens räckvidd,
något som icke torde medföra någon olägenhet.
Vad härefter mätningsförordningens förhållande till städernas mätningsväsen
beträffar, så är det med den uppfattning, som kommissionen ovan uttalat angående
tomtmätningars och avstyckningars likställighet med förrättningar enligt 6 kap. i
fastighetsbildningslagen, ofrånkomligt, att förordningen bör gälla ej blott såsom
Bihang till riksdagens protokoll 1920. I sand. 190 höft. (Nr 235.) 6
42
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.
stadsplanelagskommittén föreslagit sistnämnda slag av förrättningar utan även förstnämnda
förrättningar eller således förrättningar enligt 2 och 5 kap. i berörda lag.
Då kommissionen därjämte föreslagit, att förordningen skall lända till efterrättelse
även vid mätningsarbete, som i stad eller samhälle utföres på grund av beslut av
stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande
art för mätningsväsendet därstädes, sammanhänger detta med kommissionens
uttalanden här ovan om dylikt mätningsarbetes betydelse för alla efterföljande
mätningsförrättningar i respektive städer eller samhällen. I denna del kan
kommissionens förslag anses hava understöd från så gott som alla, vilka yttrat sig
i ärendet. Att närmare än som genom den föreslagna formuleringen skett bestämma
nu ifrågavarande slag av mätningsarbete torde icke låta sig göra. Klart är, att
under begreppet mätningsarbete av grundläggande art falla alla triangelmätningar
och stommätningar över huvud .taget och särskilt då de äro av någon större omfattning
men däremot icke stadsplane- och tomtindelningskartor såsom sådana.
Kommissionens förslag är i sistberörda del mindre omfattande än stadsplanelagskommitténs
motsvarande förslag, vilket innefattar, att förordningen skulle gälla,
där mätningen äger rum på grund av föreskrift i lag eller allmän författning eller
beslut av samhällets beslutande myndighet eller dess byggnadsnämnd. Då under
uttrycket mätning, som äger rum på grund av föreskrift i lag, även faller mätning
för registerkartas upprättande, men härom finnas särskilda föreskrifter meddelade
i 7 kap. 6 § fastighetsbildningslagen, och då vidare efter beslut av allenast byggnadsnämnd
torde kunna företagas varjehanda mätningar av mindre betydelse, vid
vilka det lärer böra finnas möjlighet att i större eller mindre mån avvika från
förordningens föreskrifter, har kommissionen icke ansett sig kunna godtaga kommitténs
förslag i sistberörda del.
Beträffande bestämmelserna i 4 § har framhållits, dels att möjligheten till att
utföra finmätning å landsbygden borde begränsas och dels att bestämmelserna i
fråga kunde leda till en tillämpning, som icke varit avsedd. Båda dessa erinringar
anser kommissionen böra vinna beaktande.
Kommissionen har sålunda funnit sig böra föreslå, att vid förrättning, som
företages på grund av den för landsbygden gällande jorddelningslagstiftning med
undantag för område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej må användas
mot bestridande. Med avseende härå må visserligen invändas, att fall kunna tänkas,
då denna bestämmelse komme att verka på ett otillfredsställande sätt. Kommissionen
har emellertid ansett sig kunna bortse härifrån i förhoppning att insikten
om finmätningens fördelar snart nog skall vinna spridning.
Vid förrättning enligt jorddelningslagstiftningen för landsbygden, som avser
område, för vilket finnes fastställd stadsplan, så ock i fråga om förrättning enligt
2, 5 och 6 kap. fastighetsbildningslagen anser kommissionen bestämmelserna i 2
mom. enligt 1918 års förslag böra vara gällande endast med den ändring, att lantmäteristyrelsen
före ärendets avgörande skall infordra yttrande även av byggnadsnämnden.
I avseende å mätningsarbete, som verkställes efter beslut av stadsfullmäktige
eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande art, finner
kommissionen det bäst överensstämma med sakens natur, att den, som beslutar om
arbetets företagande, även bör äga att besluta om sätten för arbetets utförande.
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
I enlighet med vad sålunda anförts hemställer kommissionen, att åt förevarande
paragraf gives följande lydelse:
»1. Finmätning bör äga rum, då mätningens ändamål sådant kräver, och
företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom, i stad eller annan
ort med större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är
att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden påkalla sådan mätning.
2. Vid förrättning, som av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller
andra angående delning av jord å landet gällande författningar, må med undantag
för område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej mot bestridande
användas.
Avser sådan förrättning område å landet, för vilket finnes fastställd stadsplan,
eller är fråga om förrättning enligt 2, 5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad, skall finmätning äga rum, där sakägarna samfällt äska sådan. I övrigt
bestämme vid nu nämnda förrättningar förrättningsmannen, huruvida och i vad män
finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens
beslut, skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens
prövning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande sakägare
ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes, lämnats tillfälle att däri yttra sig.
I fall, som i 1 § andra stycket avses, ankommer det på stadsfullmäktige
eller motsvarande kommunala myndighet att bestämma, om och i vad mån finmätning
eller vanlig mätning skall ifrågakomma.»
I överensstämmelse med vad kommissionen ovan anfört därom, att föreskrifter
angående tillsynen över förordningens tillämpning icke hade sin rätta plats i densamma,
torde ur 50 § böra uteslutas första stycket i det ursprungliga förslaget.
Däremot böra bestämmelser om verkställighetsföreskrifters utfärdande alltjämt finnas
kvar. Kommissionen föreslår således följande avfattning av paragrafen:
»I fråga om förrättningar, som i 1 § första stycket avses, äger lantmäteristyrelsen
att i enlighet med grunderna i denna förordning meddela de allmänna eller
för särskilt fall gällande verkställighetsföreskrifter, som finnas erforderliga.
Meddelandet av verkställighetsföreskrifter i avseende å mätningsarbete, som
omförmäles i 1 § andra stycket, ankommer på vederbörande kommunala myndighet.»
Den här föreslagna befogenheten för lantmäteristyrelsen att utfärda erforderliga
verkställighetsföreskrifter, så vitt angår sådana förrättningar i stad, som avses
i 1 § första stycket av förordningen, är en naturlig konsekvens av kommissionens
ovan utvecklade åsikt, att dessa förrättningar falla under lantmäteristyrelsens tillsyn.
Någon anledning att inskränka styrelsens befogenhet i berörda hänseende att avse
endast allmänna verkställighetsföreskrifter och icke dylika föreskrifter för särskilt
fall torde ej finnas, liksom det ej heller torde vara med styrelsens allmänna tillsynsmyndighet
beträffande nu ifrågavarande förrättningar överensstämmande, att
samhälle skulle kunna utverka sig rätt till undantag från av styrelsen meddelade
föreskrifter.
I avseende å mätningsarbete, som i stad eller samhälle på landsbygden, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum efter
beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet och som är av
grundläggande art, ankommer det enligt förslaget å vederbörande kommunala myn
-
50 §.
51 §.
7 § 2 och
3 mom., 9 §
4 mom. och
36 § 2 mom.
44 Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
dighet, väl närmast byggnadsnämnden, att meddela erforderliga verkställighets -föreskrifter.
Emellertid är kommissionen övertygad om att de verkställighetsföreskrifter,
som lantmäteristyrelsen kan komma att utfärda, i stor utsträckning komma att
följas och att flertalet städer och samhällen skola finna med sin fördel förenligt
att även i övrigt anlita lantmäteristyrelsens biträde vid ordnande av sitt mätningsväsen.
Till ytterligare upplysning i fråga om, kommissionens uppfattning om den
befogenhet, som bör tillkomma lantmäteristyrelsen beträffande städernas mätningsväsen
liksom till ytterligare stöd för det förslag, som innehålles i 50 §, tillåter
sig kommissionen hänvisa till vad som nedan kommer att anföras vid behandlingen
av frågan om ändring i kungörelsen den 16 augusti 1918.
Då kommissionen finner stadsplanelagskommitténs uppfattning därom, att
rätten att fullfölja talan mot lantmäteristyrelsens beslut icke bör begränsas, hava
fog för sig, föreslår kommissionen följande lydelse av 51 §:
»Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad genom lantmäteristyrelsens
beslut i frågor, som avses i denna förordning, äge att däröver
anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.»
På sätt redan meddelats, föranleder kommissionens förslag till ändring av
50 §, varigenom bestämmelserna om lantmäteristyrelsens överinseende över förordningens
tillämpning uteslutits, ändring jämväl rörande bestämmelserna i dessa
paragrafer, som enligt deras lydelse i det ursprungliga förslaget tillägga styrelsen
beslutanderätt under vissa däri angivna förhållanden, en beslutanderätt, som efter
överinseendets bortfallande ansetts icke böra ifrågakomma. —--.
Förslag till ändrad lydelse av kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätning sväsendet i rikets städer och sådana samhällen å landet, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.
Utav — — — stadsplanelagskommitténs i ärendet avgivna yttrande framgår,
att kommittén uttalat beträffande ifrågavarande kungörelse, att densamma syntes
endast hava avsett att, utan att något uttalande rörande omfattningen av lantmäteristyrelsens
tillsynsmyndighet gjordes, meddela vissa föreskrifter med avseende å
sagda myndighets utövande och att densamma i varje fall ej kunde åberopas såsom
grundval för ett inordnande av städernas mätningsväsen i dess helhet under lantmäteristyrelsen.
Härjämte har kommittén med framhållande av åtskilliga omständigheter,
till vilka enligt kommitténs uppfattning hänsyn borde tagas vid bedömande
av kungörelsens innehåll och dess betydelse för städernas mätningsväsen, vidare
anfört, att då olika uppfattningar gjort sig gällande i fråga om vilken befogenhet,
som författningsenligt tillkomme lantmäteristyrelsen beträffande städernas mätningsväsen,
och då det givetvis såväl för lantmäteristyrelsen som för städerna vore av
vikt att gränserna för styrelsens befogenhet gent emot städerna vore fullt klara,
borde framställning göras hos Kungl. Maj:t om förtydligande bestämmelser. Kommittén,
som ansett, att sådana bestämmelser lämpligen borde åstadkommas genom
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
en omarbetning av 1918 års kungörelse, har vid sitt yttrande, till vilket i ovanberörda
delar hänvisas, fogat ett förslag till ändring av samma kungörelse, vilket
förslag kommittén hemställt, att kommissionen måtte underställa Kungl. Maj:ts
prövning.
Enligt berörda förslag skulle inseendet över städernas mätningsväsen tillkomma
respektive byggnadsnämnder, och skulle någon statlig tillsyn beträffande
detsamma icke ifrågakomma utom så vitt anginge förrättningar enligt 6 kap.
fastighetsbildningslagen, beträffande vilka tillsynsmyndigheten skulle tillkomma lantmäteristyrelsen.
Av stadsplanelagskommitténs yttrande i nu ifrågavarande del framgår, att
kommittén icke ansett sig böra föreslå byggnadsstyrelsen eller annan statlig myndighet
än lantmäteristyrelsen att handhava tillsynen över städernas mätningsväsen i
dess helhet eller någon del därav. Då denna kommitté, vilken med hänsyn till dess
uppgift att utarbeta förslag till såväl ny stadsplanelag som ny byggnadsstadga för
rikets städer torde besitta den största förutsättning för att bedöma lämpligheten
av att uppdraga tillsynen i ifrågavarande hänseende åt byggnadsstyrelsen, icke funnit
skäl framställa något förslag härom, lärer denna omständighet kunna tillmätas sådan
betydelse, att därigenom frågan om mätningsväsendets förläggande under byggnadsstyrelsen
bör anses ej vidare vara aktuell. Visserligen har av de 185 byggnadsnämnder,
som i nu förevarande ämne yttrat sig i anledning av kommissionens
cirkulärskrivelse den 2 december 1919, ett antal av 64 uttalat sig för överinseendets
förläggande till byggnadsstyrelsen. De skäl härför, som av de olika byggnadsnämnderna
andragits och vilka återgivas i det bifogade, över svaren å cirkulärskrivelsen
uppgjorda sammandraget, äro emellertid icke av sådan giltighet, att de
kunna motivera en så radikal omläggning av tillsynen över städernas mätningsväsen,
som en dylik anordning skulle innebära. Då, såsom kommissionen tror sig
hava här ovan visat, byggnadsstyrelsen för närvarande icke har någon som helst
befattning med städernas mätningsväsen, oavsett naturligtvis den del därav, som
sammanhänger med stadsplane- och tomtindelningskartor såsom sådana, skulle ett
inordnande av mätningsväsendet under nämnda styrelse innebära ett fullkomligt
brytande med vad hittills i detta hänseende sedan äldsta tider varit gällande. En
sådan omläggning finner kommissionen icke utan de mest vägande skäl böra vidtagas,
och några sådana skäl hava icke blivit i ärendet förebragta. Så mycket
mindre torde den föreslagna anordningen böra ifrågakomma, som å ena sidan det
finnes långt mindre sammanhang mellan mätningsväsendet i städerna och stadsplaneväsendet
än mellan jorddelningslagstiftningen för städerna och samma lagstiftning
för landet och å andra sidan det. därest den ifrågasatta anordningen skulle genomföras,
bleve nödvändigt att låta byggnadsstyrelsen undergå eu nog så genomgripande
omorganisation i ändamål att tillföra ämbetsverket nödig kompetens i ifrågavarande
hänseende, något som emellertid icke läte sig göra utan betydande kostnader för
statsverket.
Vad nu anförts beträffande byggnadsstyrelsen torde hava samma giltighet
vid bedömande av frågan om städernas mätningsväsens inordnande under varje annat
ämbetsverk än lantmäteristyrelsen. För övrigt skulle, såsom jordbruksministern
uttalat till statsrådsprotokollet den 26 september 1919, förläggandet av tillsynen
till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet än lantmäteristyrelsen leda till att
ändringar jämväl finge göras i fastighetsbildningslagen.
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Den av svenska kommunaltekniska föreningen vid dess möte i Örebro hösten
1919 väckta och även från andra håll framförda tanken om inrättande av ett nytt
ämbetsverk för handhavande av städernas mätningsväsen samt deras stadsplaneoch
byggnadsfrågor anser sig kommissionen genom vad ovan anförts även hava
bemött. Något som helst giltigt skäl har icke synts kommissionen föreligga för
staten att tillmötesgå önskemålen härom, som ofta kombinerats med eller tagit sig
uttryck i yrkande på uppskov och begäran om ytterligare utredning.
Stadsplanelagskommittén har ansett, att det huvudsakliga inseendet över
städernas mätningsväsen bör åvila de kommunala organen, byggnadsnämnderna, en
åsikt, som även kommit till synes i vissa av de inkomna svaren å kommissionens
ovanberörda cirkulärskrivelse.
Kommissionen har aldrig ifrågasatt annat än att den närmaste tillsynen över
mätningsväsendet i städerna bör utövas av de kommunala myndigheterna, och har
det från kommissionens sida aldrig varit tal om att föreslå någon inskränkning i
vad därom sedan lång tid tillbaka gällt. Men detta utesluter givetvis icke, att vid
sidan om denna kommunala tillsyn utövas också en statlig tillsyn. Att en sådan
är av behovet påkallad, har kommissionen redan i annat sammanhang påvisat, och
förhållandet vidgås i flertalet inkomna, yttranden från byggnadsnämnderna----.
Det bär från stadsmannaliåll gjorts gällande, dels att en statlig tillsyn över städernas
mätningsväsen icke skulle överensstämma med grunderna för städernas .självstyrelse
och dels att utövandet av en sådan tillsyn skulle leda till ständiga konflikter
mellan det ämbetsverk, som utövade tillsynen, och de kommunala organen.
Häremot må då till en början erinras, att den statliga tillsynen naturligtvis
bör utövas med strängt hänsynstagande till den kommunala självstyrelsens grundsatser.
Tillsynsmyndigheten har för varje fall givetvis icke något att skaffa med
antagandet av städernas mätningsmän eller deras avlöning eller med städernas sätt
att organisera sitt mätningsväsen. Och vidare bör framhållas, att tillsynen icke bör
sträcka sig längre än som av de allmänna, ej blott kommunala intressena är betingat.
Vilka dessa intressen äro, finnes angivet i gällande lagar eller andra författningar
eller framgår i allt fall av grunderna för sådana.
Då sålunda fastighetsbildningslagen fastslagit vissa bestämmelser beträffande
kompetensen hos de personer, som äga att utföra i lagen omförmälda förrättningar,
ävensom stadgat vissa former för förrättningarnas handläggande, har härigenom
också blivit angivet, att det är att anse såsom ett statsintresse, att de nämnda
bestämmelserna eller stadgandena bliva efterföljda. Härav följer också, att det bör
ankomma på staten att genom något dess organ övervaka, att så också varder
förhållandet. Att städernas mätningsmän tillsättas av städerna själva och avlönas
av dem. är beroende därav, att de, åtminstone i allmänhet, hava åtskilliga andra
uppgifter_ av rent kommunal art, men detta föranleder icke, att de vid utförandet
av mätningsförrättningar av rättslig karaktär icke kunna och icke böra stå under
statlig uppsikt. Härigenom varda den kommunala självstyrelsens grundsatser i
ingen mån trädda för nära. Vid utövandet av nämnda funktioner äro mätningsmännen
underkastade tjänstemannaansvar i likhet med statens ämbets- och tjänstemän.
Denna uppfattning synes även stadsplanelagskommittén hava delat. Kommittén
har nämligen, såsom ovan meddelats, uttalat, att sedan genom fastighetsbildningslagen
stadgats, att däri omförmälda förrättningar finge förrättas av andra personer
än lantmätare, nämligen av städernas på föreskrivet sätt kvalificerade tjänstemän
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
vore det givet, att då dessa kommunala tjänstemän sålunda företoge förrättningar,
som läge under lantmäteristyrelsens tillsyn, sagda tjänstemän komme att i detta
sitt arbete stå under styrelsens tillsyn. — -— —.
Det var säkerligen först efter åtskillig tvekan, som behörighet att verkställa
ifrågavarande slag av förrättningar gavs åt andra än statsanställda lantmätare.
--^--. Emellertid förtjänar uppmärksammas, att genom 1918 års kungörelse likställighet
ej har genomförts mellan ifrågavarande förrättningar och övriga lantmäteriförrättningar.
För städernas mätningsmän har först och främst i avseende å
redovisning av förrättningar enligt 2 och 5 kap. fastighetsbildningslagen införts en
förenklad och efter städernas förhållanden anpassad ordning, varjämte alla förrättningar
och alltså även sådana, som avses i 6 kap. fastighetsbildningslagen, på framställning
av lantmäteristyrelsen frikallats från publik renovation. Och dessa förenklingar
hava fullföljts därhän, att de gälla även då lantmätare verkställer förrättningar,
vare sig detta sker såsom anställd mätningsman eller efter särskilt förordnande
att verkställa visst slag av förrättningar eller viss förrättning.
Vad angår farhågan, att konflikter skulle uppstå mellan den statliga tillsynsmyndigheten
och de kommunala organen, närmast byggnadsnämnderna, så är denna
farhåga mera uppkonstruerad än grundad på verkliga förhållanden. — — —. De
inkomna svaren bestyrka i ingen mån, att den tillsyn, som av lantmäteristyrelsen
hittills utövats över städernas mätningsväsen, föranlett några konflikter med byggnadsnämnderna.
Dylika konflikter böra också kunna förebyggas genom att åt bestämmelserna
om den statliga tillsynen gives sådan avfattning, att något tvivel om innebörden
i desamma icke behöver råda.
Kungörelsen den 16 augusti 1918 tillkom såsom en följd av den nya lagstiftningen
angående fastighetsbildningen i stad. I avseende å innebörden av denna
kungörelse gillar kommissionen stadsplanelagskommitténs åsikt, att densamma icke
kan åberopas såsom grundval för ett inordnande av städernas mätningsväsen i dess
helhet under lantmäteristyrelsen. Att styrelsen redan före fastighetsbildningslagens
tillkomst hade överinseendet över städernas mätningsväsen, åtminstone till den del
det hade sammanhang med förrättningar av legal natur ävensom med förrättningar,
som eljest utfördes efter förordnande, anser kommissionen sig hava ovan på ett
övertygande sätt visat. Genom fastighetsbildningslagen skedde häri ej annan ändring
än den, som betingades dels därav att genom nämnda lag en med hänsyn till städernas
behov särskild utformning gavs åt de legala jorddelningsförrättningarna inom
städerna, och dels därav, att städernas mätningsmän meddelades, under förutsättning
av viss kompetens, behörighet att utföra även berörda legala förrättningar. Då
med hänsyn till det förändrade läge, i vilket lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet
härigenom i vissa hänseenden kom, det ansågs nödigt, att det i särskild författning
och ej blott genom ändringar i den gällande instruktionen för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare angåves, under vilka former och förutsättningar styrelsens
tillsyn skulle utövas, utfärdades den nämnda kungörelsen, vilken således var en
naturlig följd av den nya lagstiftningen om fastighetsbildning och icke avsåg införandet
av någon som helst ny befogenhet för lantmäteristyrelsen beträffande städernas
mätningsväsen. — —.
Emellertid är icke omöjligt att, såsom stadsplanelagskommittén framhållit,
på grund av den avfattning, ifrågavarande kungörelse erhållit, olika uppfattningar
Reservation
48 Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
kunna göra sig gällande i fråga om vilken befogenhet, som tillkommer lantmäteristyrelsen
beträffande städernas mätningsväsen. Kommissionen gillar till fullo kommitténs
åsikt, att det är av vikt, att något tvivelsmål i detta hänseende icke varder
för framtiden rådande.
På grund härav och med hänsyn även därtill, att kommissionen här ovan
föreslagit, att i mätningsförordningen icke borde upptagas någon bestämmelse om
tillsyn över sagda förordnings efterlevnad, har kommissionen funnit sig böra taga
under omprövning, huruvida icke en omarbetning av kungörelsen i förtydligande
riktning bör äga rum. Härvid har kommissionen, som icke ansett sig kunna förorda
stadsplanelagskommitténs i dess yttrande till kommissionen intagna förslag till
avfattning av kungörelsen, efter noggrant övervägande av vad utav stadsplanelagskommittén
eller från annat håll i denna del av -ärendet anförts funnit sig böra
stanna vid att föreslå den avfattning av kungörelsen, som innehålles i det såsom
bil. G till detta utlåtande fogade förslag.1) — — —.»
Vid detta lantmäterikommissionens utlåtande har fogats reservation
av kommissionens ledamöter Tengdahl och Stenfors.
Reservanterna hava varken anslutit sig till stadsplanelagskommitténs eller lantmäterikommissionens
ståndpunkt i fråga om mätningsförordningen. De hava visserligen
i likhet med dessa funnit, att utfärdandet av en mätningsstadga med visst
begränsat giltighetsområde för städernas del vore till varaktigt gagn, men de hava
emellertid ansett övervägande skäl tala för uppskov med utfärdande av en sådan
stadga. Såsom skäl härför hava reservanterna anfört, att de icke vore övertygade,
att den föreslagna mätningsförordningen kunde utan avsevärda olägenheter tills
vidare bringas till efterrättelse även för städernas del, att föreliggande förslag fått
en bestämd prägel, av syftet att stadgan skulle gälla för såväl landsbygden som
städerna, samt att särskild författning borde utarbetas för landsbygden jämte laga
skifte å stadsjord, men att städernas mätningsväsen i övrigt borde regleras i annan
författning, som borde kunna avfattas i mera ändamålsenlig och lämplig form och
göras för städernas behov mer praktisk. Reservanterna hava vidare utgått ifrån
att inom städerna mätningsarbeten för husbyggnads- och stadsplaneärenden vore
de ojämförligt mest förekommande. Då såväl 1 kap. i fastighetsbildningslagen,
som handlade om stadsplan och tomtindelning, som byggnadsstadgan för rikets
städer vore föremål för omarbetning och då förslag i dessa ämnen från stadsplanelagskommittén
kunde väntas föreligga före utgången av innevarande år, hava de
uttalat sig för att en för städernas förhållanden särskilt avpassad mätningsförordning
måtte utarbetas i behörig »samklang» med förslag till ny stadsplanelag och
ny byggnadsstadga.
Beträffande frågorna om åt vilken statsmyndighet tillsynen å städernas mätningsväsen
borde uppdragas samt om tillsynsmyndighetens uppgifter hava reservanterna
framhållit, dels att dessa frågor enligt deras uppfattning tillmätts omotiverat
stor vikt och betydelse, dels att i fråga om städernas mätningsväsen lantmäteristyrelsen
icke borde hava tillsyn över andra mätningsförrättningar än som
) Bil 2 vid detta protokoll.
49
Kungl. May.ts proposition Nr 235.
avsåges i 6 kap. fastighetsbildningslagen, dels ock att starka skäl syntes tala för
att byggnadsstyrelsen vore den lämpligaste myndigheten för utövandet av överinseendet
beträffande den övriga mera egentliga stadsmätningen, detta främst därför
att, såsom de redan förut antytt, de ojämförligt mest inom städerna förekommande
mätningarna tillhörde husbyggnads- och stadsplaneväsendets arbetsområden.
De hava vidare åberopat, att § 1 i gällande, den 31 december 1917 utfärdade
instruktion för byggnadsstyrelsen inledes på följande sätt:
»Byggnadsstyrelsen, som är den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets,
'' däri inbegripet stadsplaneväsendets, område, och därför till främsta uppgift
har att verka för en sund utveckling av husbyggnadsväsendet, åligger att---»
samt att enligt § 9, som innehåller bestämmelser beträffande styrelsens befattning
med stadsplaneväsendet, det tillkommer byggnadsstyrelsen:
»att avgiva underdåniga utlåtanden eller på anmodan av annan myndighet
yttra sig i ärenden rörande stadsplaner, tomtindelningar, byggnadsbestämmelser,
byggnadsverksamheten reglerande författningar, besvärsmål i stadsplane-, tomtindelnings-
och byggnadsfrågor samt ansökningar i fråga om tillstånd att bygga i
strid mot byggnadsstadgan eller byggnadsordning;
att härvid granska ärendena såväl ur formell synpunkt som med hänsyn till
tekniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala, ekonomiska och estetiska fordringar:
att, där vid sådan granskning felaktigheter yppa sig, anvisa sätt för deras
avhjälpande och därom förhandla med vederbörande;
att pröva ansökningar om dispenser med avseende å tillstånd att utöva
byggnadsyrke; samt
att, i fall av särskilt uppdrag, uppgöra förslag till stadsplan, tomtindelning
eller byggnadsbestämmelser för kronan tillhörigt område.»
På grund av dessa bestämmelser hava reservanterna ansett klart, att byggnadsstyrelsen
ålåge att granska ärendena även med hänsyn till tekniska fordringar,
vartill väl finge anses höra även mätningstekniska sådana, enär ju mätningar, exempelvis
för stadsplans utstakande å marken, endast vore eu teknisk del av stadsplanearbetet.
Stöd för denna uppfattning hava reservanterna hämtat i uttalandet från
stadsplanelagskommittén därom, att i den mån statlig tillsyn å i städerna förekommande
mätningar erfordrades utöver Konungens beiallningshavandes allmänna
uppsikt över den kommunala förvaltningen, komme sådan tillsyn att självklart och
naturligt utövas av varje särskilt ämbetsverk, som det lagligen ålåge att pröva det
ärende, i vilket vederbörande mätning ingått såsom ett led, »således i fråga om
stadsplanemätningar av byggnadsstyrelsen, vilken enligt sin år 1917 utfärdade instruktion
har till åliggande att granska varje ärende även frän teknisk synpunkt».
Vilka uppgifter byggnadsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet över städernas
mätningsväsen skulle hava att fylla, anse reservanterna framgå i huvudsak
av ovan återgivna delar av instruktionen, och borde styrelsen alltså vara en rådgivande
och upplysande myndighet i hithörande avseenden samt granska förekommande
besvärsärenden rörande mätningsförrättningar. Reservanterna hava meddelat,
att de från byggnadsstyrelsens sida erfarit, att styrelsen för fyllandet av dessa
uppgifter vid utövandet av tillsyn över eu för städerna utfärdad mätningsförordnings
tillämpning ansåge endast erforderligt, att styrelsen erhölle såsom tjänsteman en
på området sakkunnig person, vilken lämpligast kunde tillhöra stadsplanebyrån,
samt att styrelsen för övrigt i allt fall ansåge eu sådan tjänsteman önskvärd för
Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. /.%'' höft. (Nr 235). 7
Lantmäteristyrelsen
1 mars 1920.
50 Kungl. Maj ts proposition Nr 235.
handhavande av uppsikten över och granskningen av till styrelsen inkommande
kartmateriel. Så vitt reservanterna kunnat finna bleve genom att behovet av statlig
tillsyn över städernas mätningar fylldes genom åt byggnadsstyrelsen lämnat uppdrag
utgifterna för staten högst väsentligt lägre än genom inrättande för ändamålet
i lantmäteristyrelsen av en särskild byrå.
Skulle däremot över huvud taget åt lantmäteristyrelsen uppdragas att handhava
tillsynen över nu ifrågavarande stadsmätningar, komme detta enligt reservanternas
bestämda övertygelse att så småningom leda till överflyttande till lantmäteristyrelsen
av hela stadsplaneväsendet, något som de ur ingen synpunkt kunde
anse vara lyckligt.
Lantmäteristyrelsen har den 1 mars 1920 avgivit infordrat utlåtande
över lantmäterikommissionens yttrande i mätnings frågan m. m. Styrelsen
har därvid anfört:
»Lantmäteristyrelsen finner sig på det hela taget böra vitsorda riktigheten av
den av kommissionen verkställda utredningen rörande innebörden av äldre och gällande
bestämmelser angående styrelsens befogenhet beträffande städernas mätningsväsen.
— — —. Emellertid finner sig styrelsen icke böra godtaga kommissionens
uppfattning, för såvitt däri skulle kunna inläggas den betydelsen, att till följd av
den numera gängse uppfattningen av innebörden av den kommunala självstyrelsen
lantmäteristyrelsens befattning med städernas mätningsväsen upphört utom vad angår
sådana arbeten, som av städernas mätningsmän utföras på uppdrag av statlig
myndighet eller eljest på grund av stadgande i lag. Styrelsen håller nämligen före,
att det på grund av den skedda utvecklingen och innehållet i äldre och gällande
instruktioner åligger styrelsen att utöva överinseende över allt landets lantmäteriväsen,
som icke uppdragits åt annan myndighet--—.
Beträffande härefter kommissionens förslag om mätningsförordningens omfattning
anser styrelsen, att bestämmelserna härom i 1 § i dess föreslagna nya lydelse
vunnit i klarhet. De närma sig styrelsens förslag i dess utlåtande den 28 januari
1919 så vitt angår arbete, som skall ligga till grund för bestämmande av ägogräns.
I denna del finner sig styrelsen emellertid böra fästa uppmärksamheten på att åtgärder
för avsöndring av jord, som verkställts av annan än lantmätare, falla utanför
förordningen. I anledning härav vill styrelsen ifrågasätta tillägg till första
stycket i slutet av orden »eller för avsöndring av jord».
Med avseende särskilt å innehållet i andra stycket anser styrelsen, att en
lycklig begränsning vunnits liksom ock att de tvenne uppställda villkoren torde visa
sig komma att utesluta ovisshet i tillämpningen.
Uppmärksamheten torde emellertid böra fästas därpå, att det givetvis tillkommer
lantmäteristyrelsen, inom gränserna för styrelsens befogenhet, liksom även
vederbörande stadsmyndigheter att även i avseende å andra arbeten än som i 1 §
avses föreskriva, att förordningens bestämmelser helt eller delvis skola följas.
Lantmäteristyrelsen biträder kommissionens förslag till ändring av 7 § 2 och
3 mom., 9 § 4 mom., 36 § 2 mom. samt 51 §.
Vad däremot angår ändringen av 50 § tillåter sig styrelsen hänvisa till vad
styrelsen här nedan kommer att anföra beträffande styrelsens befogenhet att utöva
tillsyn å förordningens efterlevnad och meddela tillämplighetsföreskrifter.»
51
Kungl. Maj:ts proposition AV 235.
Med anledning av att reservanterna ansett den föreslagna mätningsförordningen
icke böra tillämpas å städerna utan för dessa en särskild
mätningsstadga böra utarbetas, vilket emellertid för närvarande borde
uppskjutas, har lantmäteristyrelsen yttrat:
»Sedan lantmäterikommissionen upplyst, att vid de överläggningar, som ägt
rum mellan stadsplanelagskommittén och kommissionen, icke på något sätt framgått,
att med hänsyn till kommitténs blivande förslag uppskov med utfärdande av mätningsföreskrifter
för städerna vore påkallat eller att kommitténs arbeten eljest berördes
av innehållet i föreliggande förslag, torde redan härigenom uttalandet för
uppskov få anses vara vederlagt. Även lantmäteristyrelsen har haft tillgång till
kommitténs preliminära förslag till ändring av 1 kapitlet fastighetsbildningslagen,
och har styrelsen vid granskning av detsamma kommit till samma uppfattning, som
ovan angivits. Härförutom bör emellertid erinras, att yrkandet på uppskov, som
givetvis i händelse av bifall torde kunna komma att räcka i flera år, kommer i
bestämd strid med den gängse uppfattningen, att 1917 års lagstiftning om fastighetsbildning
i stad, även om densamma icke rent av kan anses förutsätta utfärdandet
av föreskrifter i tekniskt hänseende, likväl låtit behovet av sådana framstå
klarare och att, då syftet med denna lagstiftning varit att åstadkomma rättssäkerhet
samt reda och ordning i fastighetsförhåll andena, det även bleve nödigt för vinnande
av detta syfte att tillse, att de mätningar, som läge till grund för däri omförmälda
för rättssäkerheten viktiga förrättningar, bleve verkställda efter enhetliga och lämpliga
tekniska bestämmelser.
Lantmäteristyrelsen har sig bekant, att vid den överarbetning av föreliggande
förslag, som verkställdes av kommissionen under åren 1917 och 1918, ingen möda
spardes för att tillgodose alla önskemål, som framställdes av de båda särskilt tillkallade
stadsmätningsmännen. Härigenom har förslaget erhållit den smidighet, att
detsamma kan anses tillfredsställa snart sagt alla tänkbara behov av noggranhet
och olika förfaringssätt.»
Sedan lantmäteristyrelsen framhållit, att flertalet av de utav vice
stadsingenjören i Stockholm Myrberg i dennes reservation vid kommissionens
huvudbetänkande framförda önskemål och synpunkter rörande
såväl förslagets huvudgrunder som dess detal jbestämmelser genom kommissionens
senaste ändringsförslag blivit beaktade, samt att stadsplanelagskommittén,
som enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat haft särskild
överläggning i ämnet med den andra stadsmätningsmännen, som deltagit
vid förslagets utarbetande, nämligen andre stadsingenjören i Göteborg
Södergren, förklarat sig hålla före, att förslaget tills vidare kunde bringas
till efterrättelse även för städernas del, har lantmäteristyrelsen fortsatt
sålunda:
»Reservanterna synas hava förbisett kommissionens uttalande, att en mätnings
uppgift är att bestämma punkters läge i horisontal- eller vertikalplanet och att det
kart- och beskrivningsmaterial, som därvid åstadkommes, med fog kan betraktas i
viss mån såsom självändamål. Hade detta förbiseende icke skett, torde de nämligen
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235-
knappast hava gjort skillnad på mätning till grund för laga skifte och sådan till
grund för andra förrättningar eller arbeten, och i så fall hade de också troligen
undgått den konflikt, som givetvis komme att uppstå genom ett förverkligande av
deras förslag, som innebär, att mätning av ett område för laga skifte skulle utföras
efter en författning, men om däremot å samma område utfördes en tomtmätning
eller en avstyckning, mätningen härför skulle verkställas efter en annan författning
liksom även mätning till grund för stadsplan. 1 anslutning härtill finner sig lantmäteristyrelsen
böra fästa uppmärksamheten därpå, att reservanternas tanke, att en
mätningsstadga för städerna kunde inskränkas till att avse endast mätningsarbeten
inom husbyggnads- och stadsplaneväsendet, just icke vittnar om någon vidare kännedom
eller uppfattning av verkliga förhållandena och vad frågan här företrädesvis
gäller samt ej heller om innehållet i kommissionens nu föreliggande förslag.---.
På grund av vad sålunda och förut i ärendet anförts anser lantmäteristyrelsen,
att något uppskov med utfärdande av mätningsföreskrifter för städerna icke
bör ifrågakomma och icke heller att skilda författningar för städer och landsbygd
böra utfärdas.»
Beträffande kommissionens förslag till lydelse av 50 § i mätningsförordningen,
avseende tillsynsmyndighetens kompetens att utfärda verkställighetsföreskrifter,
anför lantmäteristyrelsen, att det av närmare angivna
skäl syntes böra tagas i förnyat övervägande, om man icke borde
tillägga styrelsen befogenhet för att icke säga skyldighet att i allo vaka
över förordningens tillämpning och utfärda föreskrifter i sådant hänseende.
Med anledning av reservanternas uttalanden i fråga om vilken myndighet,
som borde utöva tillsynen, anför lantmäteristyrelsen:
»I och med det att styrelsen på det hela taget vitsordat riktigheten av den
av kommissionen verkställda utredningen rörande innebörden av äldre och gällande
bestämmelser angående lantmäteristyrelsens befogenhet beträffande städernas mätningsväsen,
torde därigenom vara klart, att styrelsen anser utövande av tillsyn
över skeende avstyckningar och tomtmätningar oskiljaktig från styrelsens uppgift
beträffande rikets jorddelningsväsen. Att reservanterna kunnat ifrågasätta, att
byggnadsstyrelsen utan större personalförändring skulle kunna utöva tillsyn beträffande
sistberörda båda slag av förrättningar, tyder på, att de icke hava en riktig
uppfattning av vad frågan gäller. Med avseende å deras förslag i denna del synes
även kunna erinras, att däri icke angives, huru förhållandet skulle ordnas mellan
byggnadsstyrelsen och dess åligganden beträffande tomtmätningar och avstyckningar
å ena sidan samt lantmäteristyrelsen och dess befogenhet rörande förrättningar
enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen å den andra.
Det förtjänas emellertid uppmärksammas, att man från en del håll velat göra
gällande, att särskilt tomtmätningar eller som de bättre borde benämnas förrättningar
för bestämmande av tomtgräns icke borde fälla under styrelsens överinseende bland
annat därför, att man vid dessa förrättningar borde taga hänsyn i främsta rummet
till önskemålet att få en lämplig byggnadslinje. Att denna uppfattning är uppenbart
oriktig, torde vara tydligt, och därest densamma finge göra sig gällande, är
det uppenbart, att den kunde leda till kränkning av enskild och allmän rätt.
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Enahanda synpunkter ligga bakom uttalandena om att åtgärder för utmärkande
på marken av stadsplan icke borde falla under lantmäteristyrelsens överinseende.
Då emellertid utstakning av stadsplan endast undantagsvis såsom tomtmätning
enligt gällande lagstiftning kan bliva en förrättning av legal natur och
åtgärden givetvis icke heller faller under andra stycket i 1 § i mätningsförordningen
i dess föreslagna nya lydelse, är det givet, att lantmäteristyrelsen icke enligt
föreliggande förslag får någon befattning därmed i vidsträcktare grad än som kan
föranledas av bestämmelserna rörande tomtmätning. — — —.
Det synes emellertid hava förbigått reservanterna, att utstakning av stadsplan
är en åtgärd, som med ovan angivet undantag faller utanför mätningsförordningen
och lantmäteristyrelsens befogenhet enligt föreliggande förslag, och att åtgärden
i fråga däremot faller under stadsplanelagskommitténs uttalande, att tillsynen
självklart och naturligt tillkomme varje centralt ämbetsverk, som det ålåge att
pröva det ärende, i vilket vederbörande mätning ingått såsom ett led.
Reservanterna hava tydligen vilseletts genom sin utgång från att de ojämförligt
mest inom städerna förekommande mätningarna tillhörde husbyggnads- och
stadsplaneväsendets område. Det förhåller sig emellertid så, att dessa mätningsarbeten
i allmänhet icke falla under föreliggande förslag,---.
Att reservanterna ansett, att byggnadsstyrelsen endast genom tillökning av
en tjänsteman skulle bliva skickad att övertaga överinseendet över städernas mätningsväsen,
förklaras givetvis av den inskränkta uppgift, som överinseendet i fråga
enligt deras förslag skulle innebära. Förhållandet är nämligen det, att även med
godtagande av kommissionens förslag byggnadsstyrelsens uppgifter med avseende å
husbyggnads- och stadsplaneväsendets område och därtill hörande mätningsarbeten
bliva oförändrade och i denna del föga skilja sig från innebörden i reservanternas
förslag.»
Lantmäteristyrelsen har slutligen hänvisat på att i dess blivande
nya instruktion borde liksom i flertalet nyare instruktioner införas bestämmelse
angående ordnad samverkan med annat ämbetsverk, vars
ämbetsområde berördes av ett till handläggning inom styrelsen förekommande
ärende. Härigenom borde nödigt samarbete med byggnadsstyrelsen
i förekommande fall vinnas.
Byggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande den 6 mars 1920 anfört,
att den skyndsamhet, som anbefallts lantmäterikommissionen vid utredandet
av stadsmätningsfrågan och vilken tydligen varit av nöden lör
befordran av lantmäteristyrelsens trängande omorganisationsfråga och
därmed sammanhängande löneregleringar för lantmäterikåren, förorsakat,
att den ytterligare utredningen rörande ärendet om reglering av städernas
mätningsväsen blivit, enligt byggnadsstyrelsens mening, bristfällig
och ofullständig.
Stadsplanelagskommitténs förslag innebure, att å praktiskt taget
Byggnads
styrelsen.
54
Kungl. Mcij:ts propositon Nr 235.
samtliga mätningsarbeten av offentlig natur inom städerna skulle mätningsstadgan
för lantmäteriet tillsvidare tillämpas, alltså utöver mätningar,
som tillhörde stadsplane- eller husbyggnadsväsendet eller därförutom
avsåge ägogränsbestämning, även i vissa fall andra mätningar, såsom
för väg- eller vattenbygguadsarbeten etc. Kommittén hade förklarat
sig icke hava varit i tillfälle att ingå på de rent tekniska detaljerna
och hade därför synbarligen icke gjort sig reda för, huru sådant allmänt
tillämpande av mätningsstadgan på de i städerna förekommande vitt
skilda slagen av mätningar skulle komma att verka eller huru byggnadsnämnderna
skulle kunna för alla dessa slag av mätningar meddela de
verkställighetsföreskrifter, som befunnes erforderliga, vilket förklarade,
att kommittén kunnat framkomma med berörda förslag.
Lantmäterikommissionen, som ansett förrättningar enligt 2, 5 och
6 kap. fastighetsbildniugslagen böra falla under förordningen, hade i
fråga om andra mätningsarbeten inom städerna föreslagit, att mätniDgsförordningen
skulle lända till efterrättelse även vid de mätningsarbeten,
som i stad eller samhälle på landsbygden, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skulle iakttagas, ägde rum på grund av beslut
av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet och som
vore av grundläggande art för mätningsväsendet därstädes. Kommissionens
förslag i denna sistnämnda del vore mindre omfattande än stadsplanelagskommitténs
motsvarande förslag. Emellertid funne byggnadsstyrelsen,
att den formulering, som kommissionen givit åt förslaget,
icke tydligt avgränsade området för mätningsföi''ordningens giltighet.
Lika litet som stadsplanelagskommittén sökt utreda, huru dess så
gott som alla offentliga mätningsarbeten inom städerna omfattande regleringsförslag
sannolikt komme att verka för städernas del, lika litet hade
lantmäterikommissionen sökt komma till klarhet uti vad dess förslag i
själva verket innebure för städerna. Det syntes byggnadsstyrelsen alldeles
påtagligt, att mätningsförordningen i båda fallen komme att verka
synnerligen ojämnt. Styrelsen ville särskilt erinra om att stadsfullmäktige
eller motsvarande kommunala myndighet i mycket olika grad inom olika
städer handlade och beslutade i frågor om direkta kostnadsanslag för
det ena eller det andra ändamålet.
Byggnadsstyrelsen kunde för sin del icke annat än finna vad
reservanterna uttalat därom, att de historiska synpunkterna icke borde
få vara avgörande i förevarande frågor utan att dessa borde bedömas
efter vad som under nu rådande förhållanden vore lämpligast, vara fullkomligt
riktigt. Åven anslöte sig styrelsen i likhet med reservanterna
55
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.
i allt väsentligt till vad stadsplanelagskommittén anfört ifråga om omfattningen
av lantmäteristyrelsens befogenhet att utöva tillsyn å städernas
mätningsväsen, nämligen att denna befogenhet måste anses inskränkt
till endast laga skiftesförrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen.
Byggnadsstyrelsen yttrar vidare:
»För åstadkommande av lämplig reglering av städernas övriga mätningsväsen,
det vill säga officiella mätningsarbeten utom nyssberörda laga skiften, håller byggnadsstyrelsen
före, att det i första hand är nödvändigt vinna noggrann kännedom
om förhållandena i förevarande hänseende inom städerna, både större och mindre,
samt samhällen å landsbygden och därnäst att noga göra klart, i vad avseende
staten eller eljest det allmänna kan sägas hava intresse av att ingripa reglerande
å dessa förhållanden. Efter sådan utredning är det möjligt att bedöma sättet för
behövlig reglerings genomförande samt för utövande av tillsyn över tillämpningen
av de föreskrifter, som kunna varda för ändamålet utfärdade.
Så vitt byggnadsstyrelsen kunnat finna, har vid den hittills i ämnet gjorda
utredningen icke verkställts någon egentlig undersökning av nu åsyftade förhållanden
inom de olika städerna och samhällena. Det av lantmäterikommissionen tidigare
framlagda förslaget till mätningsförordning har visserligen utarbetats under medverkan
av tvenne i stadsmätning sakkunniga personer, vilkas erfarenhet emellertid
huvudsakligen härledde sig från verksamhet inom de största städerna. Men arbetet
inom kommissionen har tydligen, såsom reservanterna framhållit, avsiktligt inriktats
på att åstadkomma eu mätningsförordning, som kunde gälla för både landsbygd
och stad. I betänkandet framhölls nog, att all möjlig hänsyn tagits till vad från
nämnda stadsmätningsmän anförts, dock hava båda ansett sig böra reservera sig mot
det färdiga förslaget; den ene av dem därvid mot detta i dess helhet, i det han
ansett att för städernas del det rationella vore att fastställa en särskild mätningsförordning
för stad och att för landet lämpligast en annan i vissa avseenden avvikande
mätningsförordning utfärdades.
Sedermera har detta tidigare av lantmäterikommissionen framlagda förslag i
samband med förut omnämnda cirkulärskrivelse delgivits rikets byggnadsnämnder
för yttrande. Av vad ovan anförts härom och om resultatet av rundförfrågningen
framgår, att någon mera allsidig kunskap om ifrågavarande förhållanden på grund
av den allt för korta tiden för svarens avgivande icke därigenom vunnits. — — —.
I vad mån från statens eller eljest det allmännas sida sakligt intresse föreligger
att ingripa reglerande å städernas mätningsväsende kan byggnadsstyrelsen ej
heller anse vara i ärendet till fullo klarlagt. — — —.
Det vill synas byggnadsstyrelsen, att staten eller eljest det allmänna icke
egentligen har anledning att ingripa kontrollerande å rena ägomätningsarbetens
inom städerna tekniska utförande utom i fäll av besvär angående förment oriktigt
utstakande av ägogräns eller förment oriktigt angivande å karta av sådan gräns.
Är det tvist grannar emellan, om var gränsen mellan deras ägoområden rätteligen
skall gå och således olika meningar föreligga om omfattningen av dessa områden,
lärer denna tvist få avgöras i sista hand av vederbörande domstol. Dylikt spörsmål
löses alltså icke genom några som helst bestämmelser i en mätningsförordning.
Genom fastighetsbildningslagen och byggnadsstadgan för rikets städer bar
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
från statens sida reglering åstadkommits av städernas byggnadsväsen. Uti 1 kap.
1 § fastighetsbildningslagen är föreskrivet, att för stads ordnande och bebyggande
skall finnas plan omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra
allmänna platser samt dessas höjdlägen. Vidare bestämmes uti § 4, att om byggnadskvarter
utlagts å mark, som förut ej varit planlagd, skall, så vitt ej tomtindelning
fastställts i sammanhang med stadsplanen, kvarters indelande i tomter äga rum,
när ägare av mark inom kvarteret det begär, varvid är att märka, att uti § 8
nybyggnad inom kvarteret förklaras ej vara tillåten, innan tomtindelning blivit
fastställd. I § 5 säges, att vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns
mot gata, torg eller för befarande med åkdon avsedd del av annan allmän plats.
§ 36 föreskriver, att tomtindelning, vara fastställelse sökes, skall vara inlagd å
karta, upprättad av förrättningsman för tomtmätning och skall kartan åtföljas
av beskrivning, utvisande för varje tomt dess ytinnehåll och längden av dess särskilda
sidor.
Av dessa bestämmelser framgår ju tydligt, att stadsplanen är själva grunden
till de reglerade byggnadsfastigheternas uppkomst, att dessa bildas genom en indelningav
de genom stadsplanen bestämda byggnadskvarteren till tomter. Tomt är således
icke ett självständigt och oberoende helt utan endast en del av det hela, som är
stadsplanen.
Det torde, enligt byggnadsstyrelsens förmenande, vara uppenbart, att för de
arbeten, som nu antytts, en förordning innehållande bestämmelser, huru mätningsoch
kartarbeten skola utföras, kunde vara till stort gagn, om den bleve för ändamålet
lämpligt avfattad. Byggnadsstyrelsen anser, att i detta hänseende ett intresse
för staten och eljest det allmäna föreligger att ingripa reglerande.
Detsamma torde även gälla de mätningsarbeten, som erfordras för bestämmande
av gränslinjer till och arealen hos de markdelar, som för stadsplans och
tomtindelnings genomförande enligt 1 kap. §§ 14 och 18 fastighetsbildningslagen
skola till staden avstås eller av denna inlösas, liksom också de mätningsarbeten,
som krävas för fastställande av den ersättningsskyldighet beträffande värdet av
gatumark, som åligger tomtägare enligt 36 § i samma kapitel.
I fråga om de mätningsförrättnmgar, som ombandlas i 2 kap. fastighetsbildningslagen,
det vill säga mätningar av tomter, vill byggnadsstyrelsen i anslutning
till vad styrelsen ovan anfört framhålla, att vare sig det gäller äldre tomt eller ny
sådan så gott som undantagslöst alllid någon av dess gränslinjer utgöres av en
kvarterslinje, det vill säga en linje tillhörande stadsplanen, liksom också tomtens
övriga gränser, såsom ovan sagts, icke äro oberoende av kvarterets gränslinjer och
stadsplan. Enligt byggnadsstyrelsens mångåriga erfarenhet råder det intimaste
samband mellan mätningsväsendet i stad och stadsplane- och husbyggnadsväsendet.
Byggnadsstyrelsen förmenar därför, att vid ovan angivna förrättningar det
allmännas intresse att reglera arbetet icke kan vara tillgodosett med enbart uppsikt
över dess mätningstekniska del, vilken ju egentligen huvudsakligast endast
inrymmer de verkställande åtgärderna till vad eljest vid förrättningen utrönts eller
beslutats. Detta av styrelsen nu gjorda principuttalande anser styrelsen även
gälla beträffande förrättningar enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen, avstyckningar.
Då numera med de flesta stadsplaner äro förbundna särskilda bestämmelser
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
med avseende a sättet för byggnadskvarterens användande, och dylika bestämmelser
i regel utgöra en begränsning av eljest tillåten grad av frihet vid bebyggandet
även beträffande byggnadernas utsträckning i plan och höjd, och denna begränsning,
särskilt där fråga är om dyrbar mark, är av stor ekonomisk innebörd för
tomtens utnyttjande, skulle det kunna ifrågasättas, att även de mätningar, som i
detta sammanhang erfordras, borde falla under bestämmelser i en mätningsförordning.
I § 22 i byggnadsstadgan för rikets städer föreskrives, att i varje stad skall
marken noggrant avvägas och en sammanhängande plan för vattnets avledande
till efterrättelse antagas. De mätningar, som härvid krävas, skulle om bestämmelser
eljest utfärdas för mätningsarbeten, som äro förbundna med från statens
sida påfordrade åtgärder för reglering av städernas bebyggande, ävenledes kunna
tänkas underkastade dessa bestämmelser. Liknande kan anföras i fråga om mätningar
orsakade av föreskrifterna i § 39 uti samma byggnadsstadga, däri säges,
att byggnadsnämnd skall innan den giver lov att bygga vid gata eller allmän plats
tillse, huru byggnadslinjen mot gata eller den allmänna platsen rätteligen bör ligga,
samt att nämnden ock skall, innan lov att bygga gives, bestämma dels den höjd,
bredvidliggande gata bör invid tomten äga och huru högt i överensstämmelse
härmed byggnadens fotmur bör läggas, dels ock byggnadstomtens höjd i förhållande
till gata med hänsyn till vattenavloppet.
Byggnadsstyrelsen kan icke finna, att tillräcklig utredning hittills förebragts
om i vad grad från statens och det allmännas sida verkligt behov föreligger att
reglera städernas mätningsväsen och vilka inom städerna förekommande mätningar,
som därvid böra ifrågakomma.
Lantmäterikommissionen liksom även lantmäteristyrelsen hava, så vitt byggnadsstyrelsen
kunnat finna, saknat tillräckliga förutsättningar att tillfredsställande
utreda dessa frågor, enär de icke besuttit en för ändamålet erforderlig grad av
erfarenhet rörande inom städerna i hithörande avseenden rådande förhållanden.
I fråga om huru detaljbestämmelserna i en blivande mätningsförordning för
städerna borde avfattas, kan styrelsen naturligtvis icke ingå på sådant omfattande
spörsmål. Styrelsen finner detta för övrigt vara beroende å vad slags mätningar,
som förordningen skall komma att omfatta.
Reservanterna inom lantmäterikommissionen hava framhållit, att mellan mätningsstadga
samt lagar och författningar för sådana arbetsområden, till vilka de
mätningsstadgan omfattande mätningsarbetena höra. givetvis alltid måste finnas ett
nära samband. De hava ansett, att då inom städerna mätningsarbeten för husbyggnads-
och stadsplaneväsendet äro de ojämförligt mest förekommande och de
för detta väsen huvudsakligast gällande lagar och författningar, nämligen fastighetsbildningslagen
och byggnadsstadgan för rikets städer, sedan flera år tillbaka
äro underkastade revisions- och nydaningsarbeten genom stadsplanelagskonunitten,
och definitiva förslag till bådadoras revision kunde förväntas inom årets utgång,
det vore oomtvistligt sakligt riktigast, att eu mätnincsstadga för städerna icke
utarbetades oberoende av dessa förenämnda väntade författningsförslag.
Byggnadsstyrelsen ansluter sig helt till vad reservanterna sålunda uttalat.
Styrelsen finner det alldeles påtagligt, att en mätningsstadga för städerna icke kan
definitivt avfattas utan kännedom om vad i dessa väntade lag- och författningsförslag
kommer att ingå. Det torde väl få anses sannolikt, att däri inginge även
Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 sand. 190 käft. (Nr 235.) 3
58
'' .•». *;
Kungl. Ma):ts proposition Nr 235.
bestämmelser direkt om mätningsarbeten och därvid även i fråga om dessas erforderliga
noggrannhetsgrad för bestämda ändamål. — — —.
Vid den verkställda utredningen i föreliggande ärende synes väsentlig vikt
hava lagts vid frågan om statlig tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna i en
mätningsförordning för städerna.
Stadsplanelagskommittén har för sin del ansett det icke vara gagneligt, om
tillsynen å reglernas efterlevnad, kompletterad med rätt att utfärda allmänna s. k.
verkställighetsföreskrifter, uppdroges åt lantmäteristyrelsen. Tillsynen över städernas
mätningsstadga borde liksom tillsynen å byggnadsstadgan åligga de kommunala
byggnadsnämnderna och kommunerna borde själva äga att efter sina särskilda behov
komplettera den allmänna stadgan med mer eller mindre ingående eller till sina
verkningar mera eller mindre kostsamma specialföreskrifter. — — —.
Såsom byggnadsstyrelsen här ovan visat påfordras i och för stadssamhällens
anläggning och under deras utveckling och liv en mängd olika sorters officiella
mätningsarbeten för mycket varierande ändamål. I de allra flesta fäll avgöres
genom mätningsförrättningen frågor av ekonomisk eller äganderättslig innebörd
samtidigt med att rättsligt underlag vinnes för utförandet av allmänna eller enskilda
byggnadstekniska företag. Det rent mätningstekniska, det vill säga sättet för och
noggrannhetsgraden vid utförandet av själva mätningen, den må nu ske på, under
eller över marken, beror av ändamålet med mätningen och kan endast bedömas
av den myndighet, som representerar sakkunskapen på det tekniska område, inom
vilket företaget ligger.
Frågan om sättet för och omfattningen av en statlig kontroll av och tillsyn
över mätningsväsendet i stad kan, enligt byggnadsstyrelsens förmenande, endast
diskuteras och avgöras i samband med utredning av frågan om innehållet i en
mätningsförordning för stad.
Styrelsen förmodar emellertid sådan utredning skall ådagalägga, att statlig
tillsyn över städernas mätningsväsen varken i den omfattning lantmäterikommissionen
nu föreslagit eller den vidsträcktare, som lantmäteristyrelsen i sitt underdåniga
utlåtande för sin del förordat, är av behovet påkallad. Skulle ifrågavarande
tillsyn överhuvudtaget kunna läggas hos en enda statens myndighet, därvid lantmäteristyrelsen
näppeligen torde kunna komma i fråga, komme denna tillsyn, enligt
byggnadsstyrelsens tanke, huvudsakligen vara av rådgivande och upplysande art
samt innebära granskning av besvärsärenden rörande mätningsförrättningar. Styrelsen
är därför av den meningen, att behovet av sådan för staten dyrbar tillsyns- och
kontrollapparat beträffande städernas mätningsväsen, som den lantmäterik om missionen
föreslagit, icke är vederbörligen styrkt utan torde tvärtom skäl föreligga
att anse den för ifrågavarande ändamål onödig.
Byggnadsstyrelsen vill i detta sammanhang uttala sin förvåning över att
lantmäterikommissionen i sitt nyss avgivna betänkande kunnat av vad stadsplanelagskommittén
i sitt yttrande anfört eller främst vad den icke anfört, i fråga om
statlig tillsynsmyndighet över städernas mätningsväsen draga den för sin allmänna
meningsriktning fördelaktiga slutsatsen, att då denna kommitté icke funnit skäl
framställa något förslag därom att uppdraga tillsynen i ifrågavarande hänseende åt
byggnadsstyrelsen, kunde denna omständighet tillmätas sådan betydenhet, att frågan
om mätningsväsendets förläggande under byggnadsstyrelsen borde anses ej vidare
vara aktuell. Stadsplanelagskommittén har ju----intagit sådan meningsstånd
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235. 59
punkt rörande statlig tillsyn över huvud taget, att den uppenbart saknat anledning
föreslå någon särskild statens myndighet för ändamålet. — — —.
På grund av allt vad byggnadsstyrelsen sålunda ovan anfört, måste byggnadsstyrelsen
bestämt avstyrka, att den av lantmäterikommissionen föreslagna mätningsstadgan
för lantmäteriväsendet förordnas gälla även för stad, annat än vid
förrättningar enligt 6 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad, ävensom avstyrka,
att lantmäteristyrelsen förordnas utöva tillsyn även över stadsmätningsväsendet i övrigt.
På samma gång tillåter sig byggnadsstyrelsen hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t behagade föranstalta om utarbetande av förslag till mätningsstadga för stad.»
Vid fjolårets riksdag gjordes huvudsakligen två anmärkningar mot Dep^^nt‘''
det i lantmäterikommissionens huvudbetänkande framlagda förslaget till
mätningsförorduing. Den ena gällde frågan om förordningens tillämpning
å städerna, den andra bestämmelserna om användning av den dyrare
mätningsmetoden, finmätning.
Huru det förstnämnda spörsmålet avgöres, inverkar på författningens
innehåll och avfattning i flera hänseenden. Ytterligare utredning
i detta ämne har nu, såsom år 1919 inom riksdagen ansågs önskvärt,
verkställts under medverkan av på stadsplane- och stadsmätningsväsendet
speciellt sakkunniga personer samt byggnadsstyrelsen.
Lantmäterikommissionens ursprungliga förslag innehöll i 1 §, att
författningen avsåge »planmätning och höjdmätning ävensom kartas upprättande,
areal uträkning samt utstakning och utmärkande av ägogräns,
där dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i stad eller
samhälle på grund av för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock
där det utföres av annan person på grund av förordnande enligt stadgande
i lagen om fastighetsbildning i stad». Enligt dessa bestämmelser skulle
alltså författningen tillämpas å lantmätares och stadsmätningsmäns alla
tjenstegöromål av ovan uppräknade slag och därjämte å samma slags
arbeten, då de på grund av förordnande enligt iästighetsbildningslagen
utfördes av annan. Enligt 50 § skulle, där ej i lag eller författning voro
eller bleve annorlunda föreskrivet, överinseendet över förordningens
tillämpning utövas av lantmäteristyrelsen. Denna tillsynsbefogenhet var
alltså mycket vidsträckt. Lantmäteristyrelsen skulle ock med vissa inskränkningar
äga utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter.
Stadsplanelagskommittén har nu föreslagit, att i 1 § måtte stadgas,
att författningen skall lända till efterrättelse vid mätning, varöver
lantmäteristyrelsen äger utöva tillsyn och som utföres av lantmätare
eller av mätningsman i stad. .Kommittén har sålunda i stället lagt
lantmäteristyrelsens tillsynsbefogenhet till grund för författningen. An
-
60
Kung!. Maj.ts proposition Nr 235.
gående omfattningen av denna befogenhet har kommittén ansett bestämmelser
icke höra meddelas i denna författning. Kommittén har
emellertid ansett lantmäteristyrelsens tillsyn böra vara, vad städerna
angår, vida inskränktare än kommissionen velat göra gällande. Härskild
mätningsstadga borde utfärdas för de stad smätningar, som ej stode
under lantmäteristyrelsens tillsyn- Emellertid syntes den föreslagna
mätniugsförordningen kunna tillsvidare tillämpas även å dessa andra mätningsförrättningar
i städerna. På grund av dessa förhållanden borde i
50 § av nu ifrågavarande författning endast upptagas visst stadgande
angående verkställighetsföreskrifter.
Lantmäterikommissionen bär i sitt utlåtande den 24 februari 1920
föreslagit, att 1 § måtte formuleras sålunda:
»Denna förordning skall lända till efterrättelse vid förrättning, som
av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning
av jord å landet gällande författningar, så ock vid förrättning,
som företages på grund av 2, 5 eller fi kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad.
Förordningen skall jämväl lända till efterrättelse i avseende å sådant
mätningsarbete, som i stad eller samhälle på landsbygden, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum
på grund av beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala
myndighet och som är av grundläggande art för mätningsväsendet
därstädes.»
Kommissionen har alltså icke biträtt kommitténs förslag om två
särskilda mätningsförfattningar. Kommissionen har föranletts härtill förnämligast
därav, att densamma icke kunnat instämma i kommitténs åsikt,
att lantmäteristyrelsens tillsynsbefogenhet, vad städerna anginge, vore
inskränkt till förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen (laga
skifte), utan ansett den omfatta även förrättningar enligt 2 och 5 kap.
(tomtmätning och avstyckning), varjämte kommissionen ansett även de
i paragrafens andra stycke omförmälda mätningsförrättningar böra regleras
genom förordningen. Förordningen skall alltså enligt första stycket av
1 § i detta förslag gälla dels alla jorddelningsförrättningar på landsbygden,
så snart de verkställas av lantmätare, och dels alla förrättningar enligt
2, 5 och 6 kap. fastighetsbildningslagen, vare sig de verkställas av lantmätare
eller andra. I dessa hänseenden är det omarbetade förslaget i
huvudsak lika med kommissionens ursprungliga förslag. Men beträffande
andra mätningar hava nu vissa betydelsefulla modifikationer skett i förhållande
till det första förslaget. Enligt detta skulle dessa andra mätningar
ske enligt förordningen, så snart de utfördes av lantmätare eller
61
Knngl. Maj:ts proposition Nr 235.
stadsmätningsman enligt för dem gällande bestämmelser eller oek av
annan person på grund av förordnande enligt fastighetsbildningslagen.
Det torde huvudsakligen varit mot denna ganska vidsträckta bestämmelse,
som i fjol anmärkningarna riktade sig. Nu skiljes mellan två
slag av dylika andra mätningar. Därest mätningen sker i stad eller
stadsliknande samhälle på grund av beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande
kommunala myndighet och är av grundläggande art för mätningsväsendet
därstädes, skall förordningen tillämpas. Annan mätning,
vare sig den utföres av lantmätare eller annan och vare sig den äger
rum på landsbygden eller i stad, faller däremot utanför förordningen.
I fråga om bestämmelser angående tillsynsmyndighet har kommissionen
i sitt senare förslag så till vida instämt med stadsplanelagskommittén,
att den nu ansett sådana bestämmelser icke böra upptagas
i mätningsförordningen. Kommissionen har emellertid funnit vissa bestämmelser
härom i fråga om städer och stadsliknande samhällen böra
meddelas i särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse och har framlagt
förslag till dylik kungörelse, avsedd att ersätta kungörelsen den
10 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet i rikets
städer m. m. I 50 § av mätningsförordningen borde sålunda även enligt
lantmäterikommissionens förslag endast upptagas bestämmelser om verkställighetsföreskrifter.
Aven om bestämmelser angående tillsynsmyndighet ej intagas i
mätningsförordningen, synes — såsom ock stadsplanelagskommittén framhållit
och även lantmäterikommissionens utlåtande innebär — lantmäteristyrelsens
tillsynsbefogenhet över mätningsväsendet vara av grundläggande
betydelse för bedömandet av frågan, hur vidsträckt mätningsförordningens
tillämplighetsområde bör bliva. Angående denna befogenhets
omfattning råda emellertid olika åsikter, och detta har förorsakat.
de huvudsakliga olikheterna i kommitténs och kommissionens förslag.
Jag har i denna fråga om tillsynsbefogenheten och vad därmed sammanhänger
samrått med chefen för justitiedepartementet.
Att överinseendet över rikets jorddelningsväsen eller skiftesverket
i vidsträckt bemärkelse bör tillkomma lantmäteristyrelsen, synes mig
uppenbart. Jag kan då principiellt taget icke finna någon anledning
till att nämnda styrelse undandrages befogenhet och skyldighet till dylikt
överinseende beträffande vissa jord delnings förrättningar allenast på den
grund, att de utföras inom stadskommmi eller stadsliknande samhälle.
Om ock dessa förrättningar därstädes till följd av förhållandena ordnats
något annorlunda än inom riket i övrigt, hava de dock samma rättsliga
62 Kun/jl. Maj:ts proposition Jjfr 235.
natur och innebörd. Detta överinseende omfattar givetvis även det
mätningsarbete, som utföres vid en till jorddelningsväsendet hörande
förrättning.
Att förrättningar enligt G kap. fastighetsbildningslagen höra under
lantmäteristvrelsen, har icke från något håll bestritts. Desto mer skiljaktiga
äro meningarna beträffande förrättningar enligt 2 och 5 kap.,
nämligen tomtmätningar och avstyckningar. Från lantmäteristyrelsens
sida har, delvis under åberopande av historiska grunder, framställts anspråk
på ännu vidsträcktare tillsynsmyndighet över mätningar i städerna
än beträffande dessa i lantmäterikommissionens senaste förslag upptagna
förrättningar. Nämnda anspråk föranleda mig i varje fall icke
att fördenskull ifrågasätta någon ändring i lantmäterikommissionens nu
framlagda förslag.
Såsom även stadsplanelagskommittén framhåller, utgör avstyckningsförfarandet
endast en motsvarighet inom vissa delar av städernas
områden till de på landsbygden förekommande, till lantmäteriet hänförliga
jorddelningar, som benämnas avsöndring och ägostyckning.
Avstyckningen är anordnad i närmaste överensstämmelse med ägostyckningen
på landsbygden och bestämmelserna därom äro delvis ordagrant
avfattade lika med dem, som gälla ägostyckning. Den är en fullt
legal jorddelningsförrättning och de av stadsförhållandena föranledda
skiljaktigheterna kunna ej medföra, att den icke bör anses höra till
skiftesverket. Med framhållande av dessa omständigheter yttrar lantmäterikommissionen,
att då de före fastighetsbildningslagens tillkomst i städerna
förekommande ägostyckningarna obestridligt folio under lantmäteristyrelsens
tillsyn, härav med nödvändighet följde, att detta vore fallet
även med ägostyckningarnas efterföljare, avstyckningarna. Jag ansluter
mig till denna mening.
Vad därefter beträffar tomtmätningarna har stadsplanelagskommissionen,
under åberopande att dylika mätningar före fastighetsbildningslagens
tillkomst icke ansetts höra till lantmäteriväsendet, velat göra
gällande, att de icke hänförts dit genom sagda lag. Häremot har
lantmäterikommissionen anfört bland annat, att i den mån nyssnämnda
äldre tomtmätningar icke hört till lantmäteriet, hade de varit av annan
natur än de nu ifrågavarande och egentligen endast varit ett bevismedel
och en inledning till en domstolsprocedur. De i fastighetsbildningslagen
nu reglerade tomtmätningarna hade däremot en helt annan
karaktär och vore ett institut av legal natur med bestämda rättsverkningar.
De måste då liksom andra legala förrättningar på jorddelningsväsendets
område falla under lantmäteristyrelsens tillsyn. Jag finner
\Kungl.
mig även i detta avseende böra ansluta mig till den av lantmäterikommissionen
hävdade uppfattningen.
Det har emellertid även gjorts gällande, att någon statlig tillsyn över
avstyckningar och tomtmätningar överhuvud icke vore behövlig. Det har
anförts, att vederbörande sakägare torde själva bevaka sina intressen,
att tillräcklig tillsyn utövades av byggnadsnämnderna och att för övrigt
de statsmyndigheter av olika slag, under vilkas prövning ett ärende bleve
draget, hade att granska även mätningens överensstämmelse med lag.
För min del kan jag lika litet i fråga om städerna som beträffande
landsbygden finna vare sig sakägarnas eller särskilda statsmyndigheters
medverkan göra ett överinseende från ett på mätningsväsendets och
jorddelningens område speciellt sakkunnigt ämbetsverk obehövligt. Och
vad byggnadsnämnderna angår, så må det framhållas, att deras befogenheter
och åligganden i fråga om uppsikt över verkställandet av nyssnämnda
förrättningar visserligen skola fullt ut bibehållas och tagas i
anspråk, men det torde icke kunna förnekas att, om ock i vissa av de
största städerna dessa nämnder och den under dem lydande personalen
må äga sådan sakkunskap på ifrågavarande områden, att det må kunna
antagas, att de även utan särskild statlig tillsyn utföra hithörande förrättuingar
på behörigt sätt, detta dock ingalunda överallt torde vara
fallet och i synnerhet icke i åtskilliga mindre städer. Detta framgår
tillfyllest av vad därom upplysts i lantmäteristyrelsens yttrande häröver
till lantmäterikommissionen samt av utredningen i övrigt. Det bör
ock bemärkas, att fastighetsbildningslagens bestämmelser om tomtmätning
och avstyckning även gälla stadsliknande samhällen å landet,
och där torde den kommunala myndighetens kompetens i angivna hänseenden
flerstädes vara ganska otillräcklig. För övrigt måste jag beteckna
de farhågor, som från städernas sida kommit till synes, för inblandning
fråu tillsynsmyndighetens sida i deras kommunala liv såsom
överdrivna. Någon inkräktning å kommunernas självbestämningsrätt
inom författningarnas råmärken är ingalunda avsedd utan blott en sakkunnig
tillsyn över att författningarna följas. Nämnda farhågor torde
för övrigt icke så mycket gällt avstyckningar och tomtmätningar
som andra mätningar i stad, om vilka jag senare skall yttra mig. Ej
heller har vad byggnadsstyrelsen anfört rubbat min uppfattning av
behovet av en statlig tillsyn över nu ifrågavarande förrättningars utförande.
Beträffande tomtmätningar och avstyckningar har byggnadsstyrelsen
ansett det allmännas intresse ej vara tillgodosett enbart genom uppsikt
över arbetets mätningstekniska del. Detta styrelsens uttalande må vara
64
Kungi. Maj:ts proposition JSIr 235.
iiu så riktigt, så bör dock uppmärksammas, att i mätningsförordningen
det blott är fråga om den mätningstekniska sidan av förrättningen.
Den befogenhet, som i andra avseenden må tillkomma byggnadsstyrelsen,
är givetvis oförkränkt behållen åt densamma, men härigenom uteslutes
ingalunda behovet av tillsyn även från lantmäteristyrelsens sida.
Jag har alltså i likhet med lantmäterikommissionen kommit till
den uppfattningen, att jämväl förrättningar enligt 2 och 5 kap. fastighetsbildningslagen,
såsom varande jorddelningsförrättningar i vidsträckt
bemärkelse, höra under lantmäteristyrelsens tillsyn i nu förevarande
avseende. Jag delar den av såväl stadsplanelagskommittén som lantmäterikommissionen
nu omfattade mening, att föreskrifter om tillsynsmyndigheten
icke böra givas i mätningsförordningen. Dylika föreskrifter
torde däremot lämpligen böra meddelas i särskild författning
i huvudsaklig överensstämmelse med lantmäterikommissionens förslag i
bil. 2 vid detta protokoll. Men av denna åsikt om tillsynsbefogenhetens
omfattning följer, att mätningsregler böra givas även angående tomtinätning
och avstyckning.
Då de i förslaget till mätningsförordning innefattade reglerna synas
kunna lämpligen användas såväl i stad som på landsbygden — vilket
även stadsplanelagskommittén medgivit vara åtminstone tillsvidare händelsen
— samt överinseendet i bägge fallen utövas av samma myndighet,
kan jag icke se någon anledning att fördela bestämmelserna på två författningar,
såsom från vissa håll påyrkats. Att nämnda kommitté ansett själva
förordningen böra begränsas till att gälla förrättningar å landsbygden
och lagaskiftesförrättningar i stad samt genom särskild kungörelse göras
tillämplig i samhälle, där bj^ggnadsnämnd finnes, sammanhängde med
att kommittén icke ville tillerkänna lantmäteristyrelsen tillsynsbefogenhet
över andra stads förrättningar än laga skifte. Då jag nu ej kunnat
biträda sistnämnda åsikt, anser jag själva förordningen böra direkt omfatta
även avstyckning och tomtmätning, såsom lantmäterikommissionen
ock föreslagit. Jag anser det även nödvändigt för att förekomma ytterligare
stridigheter och olika tolkningar angående förordningens tillämplighet,
att det icke, såsom kommittén ifrågasatt, blott säges, att den
gäller mätning, varöver lantmäteristyrelsen äger att öva tillsyn, utan att
uttryckligen förrättningar enligt 2, 5 och 6 kap. i fastighetsbildningslagen
angivas i förordningens 1 § såsom fallande inom förordningens ram.
Att, såsom reservanterna inom lantmäterikommissionen samt byggnadsstyrelsen
ifrågasatt, uppskjuta utfärdandet av bestämmelser angående
mätning i stad kan jag ingalunda finna påkallat, såvitt nu berörda delar
av ämnet angår. Stadsplanelagskommittén har ej heller ansett något upp
-
Kung!. Maj:ts proposition Nr 235. 65
sknv behövligt på de grunder, vilka nämnda reservanter och byggnadsstyrelsen
åberopat.
I detta sammanhang bör jag nämna, att jag icke kan biträda
lantmäteristyrelsens förslag, att förordningen även skall gälla sådan
jordavsöndring, som verkställes av annan än lantmätare.
Med stadsplanelagskommitténs allmänna ståndpunkt sammanhänger,
att kommittén ansett lantmäteristyrelsens tillsynsbefogenhet icke omfatta
sådant mätningsarbete, som omförmäles i andra stycket av 1 § i lantmäterikommissionens
senaste förslag till mätningsförordning. Åven lantmäterikommissionen
har ansett något speciellt överinseende över dylika
mätningar icke tillkomma lantmäteristyrelsen på grund av dess ämbetsbefattning
utan i 1 § b) av sitt förslag till kungörelse1) uttryckligen
angivit, att sådant inseende skall tillkomma styrelsen blott på begäran.
I avseende å tillsynen över andra stadsmätningar än för avstyckningar
och tomtmätningar intager lantmäterikommissionens nya förslagen
så förändrad ståndpunkt gent emot det ursprungliga, att en väsentlig
del av de anmärkningar, som riktats mot detta, icke träffa, det nuvarande
förslaget. Detta bör icke lämnas ur sikte vid frågans bedömande.
Stadsplanelagskommitténs kritik avgavs sålunda innan förslaget omarbetades,
och vid denna omarbetning har man vidtagit ändringar i de
delar, vari kritiken ansetts befogad.
Laotmäterikommissionen har beträffande de i andra stycket av 1 §
omförmälda mätningsarbetena anfört, att det är av största vikt, att allmängiltiga
tekniska bestämmelser meddelas angående dem. Det bör framhållas,
att för förordningens tillämplighet å dylika mätningar fordras, att
två villkor äro uppfyllda. Det ena är, att mätningsarbetet äger rum på
gruud av beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet.
Det andra är, att det är av grundläggande art för mätningsväsendet
inom samhället. Genom dessa bägge villkor inskränkes bestämmelsens
räckvidd högst väsentligt. Det bör observeras, att mätningens företagande
sålunda alltid blir beroende på den kommunala mjmdighetens beslut.
Förordningen bestämmer endast att, när dylikt arbete är beslutat, skall
det ske på det sätt, förordningen föreskriver. Detta har ansetts nödvändigt
för att denna grundläggande matning, vilken får betydelse för
ett flertal efterföljande av olika slag, blir verkligt pålitlig och noggrann
samt i alla avseenden riktigt utförd. Då ju meningen är, att de kommunala
myndigheterna skola få i alla hänseenden, om vilka icke mät
-
l) Bil. 2 vid detta protokoll.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 samt. 196 haft. (Nr 235.)
9
66
Kungl. Majte proposition Nr 235.
ni ngs förordningen giver regler, helt och hållet bestämma angående dessa
mätningar och sålunda enligt 50 § dessa myndigheter skola vid dylik
mätning äga utfärda verkställighetsföreskrifter samt enligt kungörelseförslaget
i bil. 2 det skall bero på deras begäran att, om de så önska,
lita till lantmäteristyrelsen för råd och anvisningar m. m. samt då mätningsförordningens
4 § innehåller beträffande mätningsmetoden friare
regler för dessa mätningar än för de legala, anser jag mig kunna biträda
förslaget, att förordningen må omfatta jämväl dessa mätningsarbeten.
Genom nyssnämnda speciella bestämmelser torde kommunernas frihet i
fråga om dessa viktiga mätningar vara i vederbörlig utsträckning tillgodosedd.
Jag vill framhålla, att kommissionen uttalat, att under begreppet
mätningsarbete av grundläggande art böra falla alla fri angel mätningar
och stommätningar över huvud taget men däremot icke upprättande av
stadsplane- och tomtindelningskart.or såsom sådana. Kommissionens ifrågavarande
förslag är för övrigt mindre omfattande än stadsplanelagskommitténs
motsvarande förslag, mot vilket såväl kommissionen som byggnadsstyrelsen
i denna de! framställt erinringar.
Alla de stadsmätningar, vilka icke tillhöra jorddelningsförrättningar
enligt 2, 5 eller 6 kap. fastighetsbildningslagen eller icke äro sådana,
som omlörmälas i andra stycket av mätningsförordningens 1 §, falla utanför
förordningen. Härigenom torde de förnämsta anledningarna till de anmärkningar,
som i fjol riktades mot förslaget, vara undanröjda liksom
åtskilliga av byggnadsstyrelsens erinringar torde befinnas sakna betydelse.
I avseende å dessa mätningar äga kommunerna full frihet att
bestämma hur dem för gott synes.
I samband med bestämmelserna i 1 § stå föreskrifterna i 50 §
om verkställighetslöreskrifter. I konsekvens med sin uppfattning, att
förrättningar enligt såväl 2 och 5 som 6 kap. fastighetsbildningslagen
stå under lantmäteri styrel sens tillsyn, har lantmäterikommissionen i 50
§ föreslagit, att lantmäteristyrelsen skall äga att i enlighet med grunderna
i förordningen utfärda verkställighetsföreskrifter, både allmänna
och för särskilt fall, i fråga om förrättningar, som avses i första stycket
av 1 §. Beträffande de mätningsarbeten, som omförmälas i andra
stycket av 1 §, skall det däremot tillkomma vederbörande kommunala
myndighet att utfärda verkställighetsföreskrifter. Delta sätt att lösa
denna fråga synes mig väl funnet och tillgodose kommunernas berättigade
åstundan om större frihet uti ifrågavarande avseende. Jag biträder
därför förslaget till lydelse av 50 §.
De till följd av ändringen i 50 § gjorda ändringarna i 7, 9 och
36 §§ giva mig icke anledning till erinran.
67
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Vad därefter angår den andra vid 1919 års lagtima riksdag framställda
anmärkningen eller den, som gällde finmätningens användning,
har nu Jantmäterikommissionen framlagt förslag till ändrad lydelse av
förordningens 4 §. Förändringarna äro gjorda i paragrafens andra
moment. Huvudregeln att finmätning skall ske, när sakägarna samfällt
äska sådan, är givetvis bibehållen. Men för det fall att enighet
ej vinnes, äro reglerna nu modifierade. Enligt kommissionens förra
förslag skulle i sådan händelse, så framt ej därom funnes särskilt stadgat,
förrättningsmannen bestämma, huruvida och i vad mån finmätning
skulle begagnas. Sakägare kunde dock anmäla missnöje med förrättningsmannens
beslut, vilket då skulle underställas lantmäteristyrelsen.
Sedan vederbörande sakägare lämnats tillfälle att yttra sig, skulle lantmäteristyrelsen
avgöra frågan, varefter besvär över styrelsens beslut
kunde anföras hos Kungl. Maj:t.
Nu hava olika regler givits för skilda fall. Vid förrättning, som
av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående
delning av jord å landet gällande författningar, må med undantag för
område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej mot bestridande
användas. 1 detta fall kan alltså en enskild sakägare genom bestridande
hindra finmätnings användande och det fordras sålunda enhällighet
för att sådan skall begagnas. Härigenom blir den fara, som i
fjol ansågs föreligga för att på landsbygden sakägarna skulle mot sin
vilja påtvingas den dyrbarare finmätningsmetoden, fullständigt avlägsnad.
Att undantag gjorts för sådant område, varå stadsplan utlagts, är eu
naturlig följd av att förhållandena inom dylikt område äro likartade
med förhållandena i stad.
Vad åter beträffar sådan jorddelningsförrättuing, som ovan nämnts,
vilken sker inom stadsplanelagt område å landet, ävensom förrättning
enligt 2, 5 eller G kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, har kommissionen
bibehållit bestämmelserna i det ursprungliga förslaget, allenast
med det tillägg, att lantmäteristyrelsen skall före ärendets avgörande
lämna även byggnadsnämnden, där sådan finnes, tillfälle att
yttra sig. Mot dessa bestämmelser har jag ej något att erinra. Det
synes väl motiverat att vid avgörandet av frågan om mätningsmetoden
lämna större inflytande åt sakkunskapen på mätningsområdet vid dylika
mätningar inom nu ifrågavarande områden, där i regel jordeu har relativt
stort värde samt en mera noggrann mätning år nödvändig såväl
på gruud av det höga jordvärdet som till följd av andra utav stadsbebyggelsen
föranledda förhållanden. Besvärsrätten är bibehållen i 51 §.
I fråga om sådana mätningar, som omförmälas i andra stycket
68
Kungl. Maj.ts proposition JSr 235.
av 1 §5 skall beslutanderätten angående mätningsmetoden tillkomma
den kommunala myndigheten. Att lämna dylik myndighet frihet härvidlag
synes mig lämpligt.
Mot vad lantmäterikommissionens senaste förslag till mätnino-slörordning
i övrigt innehåller har jag icke funnit anledning till erinran.
Tillfälle torde nu böra beredas riksdagen att yttra sig över
detta förslag till mätningsförordning. Jag vill emellertid framhålla, att
det bör vara Kungl. Magt obetaget att framdeles vid behov vidtaga
jämkningar i denna administrativa förordning. Därest eventuella ändringar
äro av någon större betydelse i de avseenden, vilka särskilt tippiiiätksammats
av riksdagen, lärer Kungl. Maj:t även då vilja bereda
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande.
Jag tillstyrker nu, att Eders Kungl. Majit måtte förklara sig hava
för avsikt att, därest riksdagen bifaller de förslag beträffande lantmäteriväsendet,
till vilka jag nu övergår, utfärda förordning angående sättet
för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordning) i
huvudsaklig övereustämmelse med det vid detta protokoll såsom bilaga
1 fögade förslag, att träda i tillämpning den 1 januari 1921.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
69
II. Rese- och trabiainentsfororduing samt lantmäteritaxa.
I fråga om de förhållanden, som avses skola regleras genom den
förslagna rese- och traktamentsförordningen, torde jag få erinra om
följande.
I taxan på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december
1909 stadgas, att förstelantmätare äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente för förrättning, som av
honom verkställes utanför residensstaden. Angående annan lantmätare,
som på eget ansvar utför iantmäteriförrättning, stadgades i nyssnämnda
taxa, att han skulle erhålla reseersättning, som skulle utgå med ersättning
dels för resekostnaden enligt gällande resereglemente dels ock för
kost och tidsspillan efter vägens längd.
Tjänstemedhjälpare och tekniskt biträde åtnjuta ersättning för
resa efter enahanda grunder, som gälla för på eget ansvar arbetande
lantmätare.
Enligt taxan har traktamentsersättning, såsom ovan berörts, utgått
till förstelantmätare i vissa fall. Övriga tjänstemän hava enligt taxan
icke kommit i åtnjutande av någon sådan ersättning.
I statsverkspropositionen till 1918 års lagtima riksdag föreslog
emellertid Kungl. Maj:t, att anslaget till rese- och traktamentspenningar
måtte höjas för att dagtraktamenten måtte kunna därifrån utgå till den
med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta lantmäteripersonalen.
Riksdagen godkände detta förslag.
Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 7 maj 1918 kungörelse angående
traktamentsersättning åt vissa lantmätare med liera. Denna kungörelse
trädde i kraft den 1 juni 1918. Enligt densamma åtnjuter
annan på eget ansvar arbetande lantmätare än förstelantmätare så ock
tjänstemedhjälpare samt sådant tekniskt biträde, som med tillstånd av
lantmäteristyrelsen begagnas, av allmänna medel traktamentsersättning
under resor och förrättningar, som äga rum på grund av gällande
instruktion, annan författning eller särskilt förordnande. 1 fråga om
villkoren för åtnjutande av traktamentsersättning skola i huvudsak
bestämmelserna i gällande resereglemente tillämpas. Genom samma
kungörelse upphävdes de i lantinäteritaxan förefintliga bestämmelser om
lantmätares rätt till gottgörelse för kost och tidspillan under sådan resa,
då traktamentsersättning erhölls, samt jämväl vad i 5 § 1 inom. samma
taxa fanns stadgat om visst pris för husrum och kost.
Rese- och
traktamentsförordningen.
70
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
Angående sitt nu framlagda förslag till rese- och traktamentsförordning
har lantmäterikominissionen anfört, att kommissionen, som icke
ifrågasatte någon ändring i gällande ordning, att gottgörelsen lör det utförda
lantmäteriarbetet skulle erläggas av vederbörande sakägare, samt föresloge,
att resekostnads- och traktamentsersättning skulle utgå av allmänna medel,
funnit det med hänsyn härtill lämpligt, att bestämmelserna om reseoch
traktamentsersättning måtte inrymmas i särskild författning och
icke vidare intagas i en förordning (lantmäteritaxan) som avsåge att
reglera den gottgörelse, lantmätare ägde uppbära av sakägare.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i kommissionens förslagtorde
ur motiveringen här endast böra anföras följande:
»I likhet med kungörelsen den 7 maj 1918 bär nu ifrågavarande författning
ansetts höra gälla alla på eget ansvar arbetande lantmätare, deras tjänstemedhjälpare
samt sådana tekniska biträden, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas.
Det har emellertid synts kommissionens ensidigt, att hos lantmätare anställd
elev, som med lantmäteristyrelsens tillstånd begagnas, jämväl må komma i
åtnjutande av ersättning för de resekostnader, som äro förknippade med hans deltagande
i arbetena å förrättningsställena.
Knappast på någon bana måste nämligen aspiranterna för sin utbildning i
den utsträckning som lantmäterieleverna deltaga i arbeten å olika platser. I samma
mån som lantmätarnas verksamhet förändrats till att allt mer och mer avse förrättningar
av mindre omfattning, har resekostnaden för lantmäterieleverna blivit av
större betydelse. Den fortgående förändringen av verksamheten i nu angiven riktning
minskar också möjligheterna för principalen ad draga fördel av elevens arbete
samt medför tillika med i övrigt inträffade ändrade förhållanden svårigheter att
under resa och pågående förrättning anskaffa mat och husrum för eleven till skäligt
pris. Kommissionen anser, att kostnaden för elevs reseersättning ej bör drabba
vederbörande jordägare. Det kan nämligen ej anses överensstämmande med billighet
och rättvisa, att jordägarna åsamkas utgifter för elevens utbildning, som det
snarare torde tillkomma staten att främja. För Övrigt lärer det ej kunna ifrågakomma
att pålägga jordägare kostnad för annan person än flen, som omedelbart
erfordras för det arbete, vilket av honom påkallats. Att så icke kan anses vara
förhållandet i fråga om elev, som vid dylikt arbete medtagits, synes kommissionen
påtagligt. Resekostnadsersättning för elev torde böra utgå efter 5 klassen i resereglementet.
»
Kommissionen bär av enahanda skäl jämväl förordat, att rätt till
erhållande av dagtraktamente under resor och förrättningar måtte utsträckas
till elev.
I fråga om såväl resekostnads- som traktamentsersättningen innehåller
förslaget ett flertal bestämmelser, avseende att medföra begränsningar
i rätten till dylika ersättningar.
Kommissionen har föreslagit, att resekostnads- och traktamentsersättning,
varom i förordningen stadgades, skall utgå från nionde huvud
-
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
titelns förslagsanslag till rese- och traktamentepenningar. Beträffande
dagtraktamentena är detta redan nu fallet enligt 1918 års riksdags
beslut. Till stöd för förslaget att jämväl resekostnadsersättningen skall
gäldas av staten har kommissionen hänvisat till att densamma i annat
sammanhang framhållit, att jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar
borde i än vidare grad lindras.
Kommissionen har erinrat, att lantmäteri styrelsen i skrivelse den
24 maj 1917 beräknat lantmätarnas ersättning för resekostnader under
åren 1912—1916 till i medeltal 95,0'')0 kronor. Mot denna beräkning
har kommissionen icke funnit någon anledning att göra erinran, men
då kostnaderna för resor, i vad de avsåge biljettkostnader och skjutsersättning,
sedan år 1916 stigit med inemot 100 procent samt någon
del av denna ökning torde komma att kvarstå, även sedan normala
förhållanden inträtt, ansåge sig kommissionen böra beräkna lantmätarnas
ersättning för resekostnader till 125,000 kronor årligen.
Kostnaderna för traktamentsersättning till lantmätare hade vid
1918 års riksdag beräknats till 400,000 kronor. Kommissionen ansåge
dem böra alltjämt beräknas till detta belopp.
I sammanhang härmed har kommissionen framhållit, att vid antagande
av det av kommissionen framlagda förslaget om statens övertagande
av kostnaderna för lantmätarnas resor, det nu å riksstatens
nionde huvudtitel uppförda extra anslaget till kostnader för vissa av
lantmätare företagna tjänsteresor blir överflödigt, till den del detsamma
avser själva resekostnaderna.
Då min företrädare den 11 mars 1919 tillstyrkte avlåtandet av
omförmälda proposition angående lantmäteriväsendet, erinrade han, att
frågan om revision av resereglementet vore under utredning av särskilda
inom civildepartementet tillkallade sakkunniga, samt meddelade, att lantmäterikommissionens
förslag till rese- och traktamentsförordning remitterats
till nämnda sakkunniga. Tillika anförde han:
»I likhet med lantmiLterikommissionen anser jag det lämpligt, att vid den
reglering av lantmäterikostnaderna, som nu bör företagas, staten åtager sig att
bestrida kostnaderna för lantmätarnas resor lika väl som dylikt åtagande enligt
beslut av 1918 års riksdag redan skett beträffande deras dagtraktamenten. Likaledes
anser jag mig böra tillstyrka, att jämväl den till elev utgående ersättningen
för resekostnad och dagtraktamente bör gäldas av statsmedel. Beträffande detaljerna
av förslaget till författning i nu förevarande ämne torde det icke vara lämpligt
att nu ingå i någon närmare granskning, enär frågan därom remitterats till
särskilda sakkunniga för ytterligare utredning. Jag vill emellertid framhålla, att
åtskilliga begränsningar i rätten till dylika ersättningar höra stadgas, liksom skett
exempelvis beträffande liknande ersättningar till skogsstatens personal.
72
Dcpartemenis
ehefen.
Lantmäteri
taxan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235-
Enär redan i fjol kostnaderna för dagtraktamentena inräknats i den då vidtagna
höjningen av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar
samt kommissionen ansett någon ändring i det härtill beräknade beloppet icke vara
behövlig, återstår nu endast att vidtaga den höjning i samma anslag, som orsakas
av att jämväl resekostnaderna höra utgå av statsmedel. Kommissionen har uppskattat
den av sådan anledning erforderliga höjningen till 125,000 kronor. Häremot
har jag icke något att erinra. Jag skall längre fram göra hemställan härom.»
I det utlåtande, som avgavs av jordbruksutskottets majoritet, förekommer
icke något särskilt uttalande angående nu förevarande förslag.
Anslagshöjningen avstyrktes i samband med avslagsyrkandet å propositionen
i övrigt. Enligt den av herr Öberg avgivna reservationen, som i
denna del omfattades av åtta utskottsledamöter och som gillades av andra
kammaren, skulle utskottet uttalat, att detsamma icke funnit skäl till
erinran mot att staten iklädde sig resekostnaderna för på eget ansvar
arbetande lantmätare och dennes tjänstemed hjälpare ävensom att dagtraktamente
tillerkändes jämväl hos lantmätare etter lantmäteristyrelsens
tillstånd anställd elev men att däremot utskottet, i betraktande särskilt
av möjligheten för vederbörande lantmätare att i viss mån draga ekonomisk
fördel av såväl det tekniska biträdets som elevens arbete, icke
kunde biträda förslaget att av statsmedel medgiva resekostnadsersättuing
åt dessa. Anslagsökningen borde likväl utgöra 125,000 kronor.
Fråsran om revision av resereglementet har ännu icke erhållit
erforderlig utredning.
Vad min företrädare i fjol anförde i denna de! av ämnet får jag
nu biträda och åberopa utan annan ändring än att, på sätt andra kammarens
beslut innebar, resekostnadsersättning till tekniskt biträde och elev
icke torde böra utgå av statsmedel. Någon ändring i den erforderliga
ökningen av anslaget till rese- och traktamentspenningar bör denna
jämkning icke medföra.
Jag skall längre fram göra hemställan om dylik anslagsökning.
Gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december
1909 tillkom såsom en följd av den vid samma års riksdag
beslutade omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Syftemålet med
den nya taxan var att åstadkomma dels förenkling och dels nedsättning
i lantmätarnas arvoden. Enligt under förarbetena till taxan verkställd
utredning belöpte sig denna nedsättning till i genomsnitt en tredjedel.
I gengäld härför anslogos genom omorganisationen löner eller arvoden
till 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare och 30 auskultanter.
73
Kiingl. Maj:ts proposition Nr 235.
Med avseende på nedsättningen bör emellertid särskilt framhållas,
att densamma icke beträffande arvodet för varje särskilt slag av arbete
skedde med Vs eller 33 procent utan i vissa fall uppgick ända till
39 procent (delningsarvodet) och i andra fall var helt obetydlig. Eu
anmärkningsvärd nyhet i 1909 års taxa var, att så gott som all rättighet
att med sakägare ingå överenskommelse om arvodet borttogs, förutom
vad angår arbeten efter siffermetod, beträffande vilka taxan icke äger
tillämpning. Därjämte infördes vissa smärre nyheter, däribland bestämt
arvode för jordavsöndring.
I framställning den 15 december 1915 anhöll styrelsen för Sveriges
lantmätarförening, efter att från lantmätarna hava infordrat utredning
angående den inkomst, som enligt taxan kunde erhållas, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av en revision
av lantmäteritaxan.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt lantmäteristyrelsen att avgiva utlåtande
över lantmätarföreningens framställning samt bemyndigat styrelsen
att vid utförandet av det arbete, som besvarandet av denna remiss
föranledde, tillkalla sakkunniga biträden inom lantmäterikåren, verkställde
styrelsen med biträde av förste lantmätaren i Västerbottens län
Karl Grubbström, dåvarande distriktslantmätaren i Faluns distrikt
Theodor Andersson, extra lantmätaren i Kalmar län Harald Malmberg
samt dåvarande lantmäteriauskultanten friherre Axel von Offer en omfattande
undersökning angående såväl gällande som äldre lantmäteritaxor.
Med stöd av den utredning, som härigenom vunnits, utarbetade
lantmäteristyrelsen och ingav med skrivelse den 14 december 1916 till
Kungl. Maj:t förslag till ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar.
Detta förslag överlämnades sedermera till 1917 års lantmäterikommission
och ligger till grund för det av kommissionen utarbetade
förslaget till förordning angående den gottgörelse, lantmätare äger uppbära
av sakägare.
I lantmäteristyrelsens skrivelse den 14 december 1916 anföres
bland annat följande, vilket kommissionen vitsordat och åberopat:
»Vid de verkställda undersökningarna har till fullo ådagalagts behovet av eu
revision av gällande taxa, vilken måste anses icke blott i manga fall lämna alltför
liten ersättning särskilt med hänsyn till arbetets art. utan även vara otidsenlig,
ojämn och orättvis i sina verkningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 190 höft. (Nr 235.)
Förslag och
utredningar
före 1919 års
riksdag.
10
74
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
A ad angår förhållandet mellan den nuvarande taxan och den förut gällande
framgår av historiken, att 1867 års taxa är den, som utgjort stommen och grunden
för alla därefter följande och alltså även för den gällande. Då 1867 års taxa upprättades
särskilt med hänsyn till norrlandsförhållanden och vill en tid, då mindre
förrättningar voro sällsynta och de stora laga skiftena de vanligast förekommande
förrättningarna, förklaras härav, att nu gällande taxa är otidsenlig och för särskilt
smärre förrättningar verkar ojämnt och orättvist. Av historiken inhämtas vidare,
att genom 1873 års kungörelse 1867 års taxa blev höjd med 25 procent, men det
framgår dessutom, att 1881 års taxa icke innebar någon höjning av 1873 års taxa
utan i stället en sänkning med i runt tal 10 procent. Då nu gällande taxa utgör
en nedsättning i 1881 års med 33.34 procent, i ersättning varför till en del tjänstemän
löner och arvoden erhållits, som skola motsvara den skedda nedsättningen i
lantmätarnas inkomst efter 1881 års taxa, framgår det alltså, att lantmätarna
arbeta efter en taxa, vars arvodessatser äro lägre än vad som 1873 ansågs skäligt.
Det må betonas, att, ehuru så påtagligen erfordrats, vid tillkomsten av 1909 års
taxa någon vidare revision med hänsyn till efter år 1881 ändrade förhållanden ej
skedde. I stort sett kan sägas, att 1909 års taxa endast blev en omskrivning av
1881 års, varvid arvodessatserna sänktes i ovan angiven utsträckning. Det torde
slutligen böra nämnas, att vid 1881 års och tidigare taxerevisioner liera önskemål
från lantmätarnas sida uttalats, som därvid icke tillgodose!!® och därför nu upprepats
med ökad styrka.»
Beträffande huvudprinciperna i lantmäterikommissionens nu framlagda
taxeförslag har kommissionen anfört:
»Ett av de viktigaste syftemålen med en ny taxa måste vara att i högre
grad än hittills bereda jämna och rättvisa arvoden. Till en början må dock framhållas,
att åtskilliga lantmäteriarbeten äro av den art, att detta syfte icke kan nås
genom detaljarvode, varmed förstås arvode, som beräknas efter figurantal, längd.
.ytmått eller dylikt. Det har därför varit nödvändigt icke blott att bibehålla dagarvode
för vissa åtgärder utan även att i viss mån utsträcka användningen därav.
Sålunda föreslår kommissionen exempelvis, liksom 1916 års förslag, att alla sammanträden,
utredningar och undersökningar skola ersättas särskilt genom dagarvoden.
I motsats härtill har enligt gällande taxa i flera detaljarvoden inbegripits ersättning
även i nämnda hänseende.
Från lantmätarhåll har emellertid framställts krav på ännu vidsträcktare
användning av dagarvoden, bland annat i sä måtto, att lantmätaren alltid skull''
vara berättigad att välja mellan dagarvode och detaljarvode. Faran för missbruk
av en sådan bestämmelse torde dock vara mycket stor och kontroll omöjlig att
anordna. Kommissionen har därför i likhet med 1916 års förslag ansett sig icke
kunna i princip medgiva en dylik allmän valfrihet.
Det har synts kommissionen ofrånkomligt att, på sätt lantmäteristyrelsen i
sitt nämnda förslag hemställt, höja dagarvodet från 10 till 12 kronor.
För uppnående av en jämn och rättvis gottgörelse har en ganska långt driven
specialisering av bestämmelserna om detaljarvode varit nödvändig.-----.
Med avseende å tariffer och andra grunder för detalj arvodets utgående har i
regel följts de av lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag framställda teorier och
75
Kungl. May.ts proposition Nr 235.
principer. I åtskilliga fall bär det dock ansetts nödvändigt att höja arvodet för
vissa arbeten. De av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelser om detaljarvode
synas nämligen vara sådana, att, därest arvodet beräknas enligt dessa, inkomsten
per dag icke kan komma att uppgå till 12 kronor, med mindre arbetstid eller arbetsintensitet
drives över det normala. Enligt kommissionens åsikt är detta icke blott
orättvist utan även olämpligt såsom icke ägnat att tillgodose vare sig lantmätarnas
eller jordägarnas intressen. Det måste nämligen anses såsom en orättvisa, om en
lantmätare, ehuru lian presterat en större arbetsprodukt, måhända likväl icke skulle
erhålla en större ersättning än en annan, som föredragit ett makligare arbetssätt
men begagnat sig av den i gällande taxa såväl som i både 1916 års och kommissionens
förslag medgivna frihet att debitera arvodet för förrättning i dess helhet
efter dagberäkning. Följden bärav skulle givetvis bliva, att arvodet för förrättning
i dess helhet snarare som regel än såsom undantag komme att debiteras efter
nämnda grund. Men detta vore givetvis icke till jordägarens fördel, ty i hans intresse
ligger uppenbarligen, att förrättningen bedrives och avslutas så snabbt som möjligt.
Därigenom minskas helt säkert såväl arvodet för förrättning som övriga med densammas
utförande förbundna kostnader.
Kommissionen har därför sökt att avväga bestämmelserna om detaljarvoden
pa sådant sätt, att med normal arbetstid och arbetsintensitet inkomsten per dag
blir minst lika med dagarvodet, 12 kronor. Vid sina beräkningar har kommissionen
utgått från, att eu arbetstid om 8 timmar bör anses såsom normal.
Av vad ovan anförts framgår, att storleken av dagarvodet är av grundläggande
betydelse för hela taxan. Detta arvode blir nämligen i stort sett bestämmande
för den inkomst av arbete, som taxan avser att bereda. Och denna inkomst
äter bör uppenbarligen avvägas med hänsyn till storleken av den ersättning av
statsmedel i form av lön eller arvode, lantmätaren skall erhålla. Med förhållandet
mellan dessa faktorer inkommer man emellertid på frågan om fördelningen av kostnaderna
för lantmäteriförrättningar mellan statsverket och jordägarna, vilken fråga
kommission upptagit till behandling i annat sammanhang.
Alla beräkningar hänföra sig till de förhållanden, som gällde år 1914.
Slutligen vill kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen framhålla, att
den föreslagna förordningen angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten
m. in. (mätningsförordningen) inverkat såsom en mycket viktig faktor vid bestämmandet
av arvodessatsemas storlek. Antagandet av föreliggande förslag till förordning
får sålunda anses förutsätta, att även mätningsförordningen utfärdas.»
Beträffande den speciella motiveringen till förslaget till lantmäterit-axa
torde jag få hänvisa till kommissionens betänkande.
Huvudreglerna innefattas i förslagets bägge första paragrafer,
vilka innehålla att utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning,
som gäldas av statsmedel, lantmätare äger att för förrättning
eller åtgärd, som lian utför på grund av gällande instruktion
eller annan författning, bekomma gottgörelse av sakägare. Denna gottgörelse
utgår antingen enligt taxa eller i vissa fall, bland annat vid
finmätning, enligt överenskommelse, dock att densamma under vissa
förutsättningar bestämmes av lantmäteristyrelsen. <botgörelse enligt
76
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
taxa är dels arvode för verkställt arbete och dels lösen för karta och
handlingar. Arvode utgår antingen som detaljarvode eller ock som
dagarvode efter dagberäkning.
Beträffande detaljarvodet innehåller förslaget utförliga bestämmelser
Användandet av dagarvode är i vissa avseenden utvidgat i jämförelse
med för närvarande. Dagarvodet är, som nämnt, föreslaget till 12
kronor, varvid kommissionen framhållit, att då den stannat vid detta,
jämväl av lantmäteristyrelsen föreslagna belopp, ehuru från åtskilliga
håll högre arvode påyrkats, hade det skett under förutsättning att löner
och arvoden komme att bestämmas i enlighet med vad kommissionen
därom särskilt föresloge. För närvarande äger frihet till överenskommelse
rum endast beträffande mätningar efter siffermetod samt vissa
förrättningar, som kunna verkställas utan myndighets förordnande.
Det nu framlagda förslaget har i stort sett upptagit bestämmelser av
enahanda innehåll.
För att visa resultatet av den föreslagna taxans verkningar har
kommissionen låtit verkställa beräkning av arvodena för 148 laga skiften
och hemmansklyvningar samt 72 ägostyckningar eller tillhopa 220 förrättningar.
Dessutom har kommissionen haft tillgång till handlingar
rörande 29 rågångsförrättningar för skilda delar av landet. Resultatet
av de verktällda utredningarna har sammanförts i vid betänkandet fogade
tabeller. Kommissionen anför härom:
»Av dessa tabeller inhämtas bland annat, att ökningen i avseende å gottgörelsen
för laga skiften och hemmansklyvningar utgör 42.3 procent. Härav belöpa
18.6 procent på arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens
bestämmelser, under det att 23.7 procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarna
tillkommande ersättning.
Tabellen C utvisar ökningen med avseende å helårsverksamhet. Därav inhämtas,
att den totala ökningen utgör 40.o procent, varav 18.6 procent belöpa på
arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser, och 21.4
procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarna tillkommande ersättning.
Lantmätarnas inkomst i form av gottgörelse för utfört arbete kommer sålunda att
ökas med i runt tal 20 procent eller samma procenttal, varmed dagarvodet höjts. *
Lantmäteristyrelsen hade i skrivelse den 24 maj 1917 beräknat,
att lantmäteriverksamheten lämnade rikets lantmätare en sammanlagd
taxeinkomst av 1,000,000 kronor brutto årligen. Utednge man från
denna beräkning, mot vilken kommissionen icke funnit något att erinra,
skulle således den av kommisionen nu föreslagna taxan komma att
giva rikets lantmätare en årlig bruttoinkomst av 1,400,000 kronor.
77
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
] sitt utlåtande den 28 januari 1919 har lantmäteri styrelsen fullständigt
anslutit sig till de grundläggande principerna i kommissionens
taxeförslag och endast i vissa detaljer föreslagit jämkningar. Av dessa
ändringsförslag torde här endast böra omförmälas följande.
I 49 § av taxeförslaget har kommissionen föreslagit, att lösen för kopia eller
utdrag av fullständigt uträknad geometrisk karta skulle, när kopian eller utdraget
åstadkommits för hand, utgå med vissa i en i paragrafen intagen tariff angivna
belopp samt, när det skett genom fotomekanisk reproduktion, med allenast viss del
av den sålunda beräknade lösen, nämligen SO procent för ett exemplar, 70 procent
för varje av två exemplar, 60 procent för varje av tre exemplar och 50 procent för
varje av fyra eller flera exemplar. Kommissionen har till stöd härför framhållit,
att de flesta äldre kartor vore av sådan beskaffenhet, att den fotomekaniska metoden
icke kunde användas beträffande dem och att det syntes obilligt, ifall kopieringen
för hand av dylika kartor skulle verkställas mot nedsatt lösen, höidelama
av fotomekanisk reproduktion vore så påtagliga, att denna metod säkerligen komnie
att användas i allt större utsträckning, även om lösen därigenom bleve något lägre.
Lantmäteristyrelsen bär häremot till en början erinrat, att för kopiering av
äldre kartor i arkiven ersättning borde utgå genom åsättande av stämpel — icke
genom lösen — och att kopiering av äldre kartor hos jordägarna förekomme nästan
endast vid upprättande av konceptkartor, varom särskilda regler gåves. Styrelsen
har vidare framhållit, att det allmänt såsom önskvärt erkända användandet av den
fotomekaniska metoden skulle motverkas, om man genom en högre ersättning premierade
handritade kartor. På grund härav och med hänsyn till de stora fördelar,
som skulle komma rikets lantmätare till godo genom antagande av kommissionen^
förslag i dess helhet, ansåge styrelsen det vara skäligt, att dessa, i de fall då de
icke villo eller lämpligen kunde använda sig av fotomekanisk reproduktion, finge
finna sig i eu vass nedsättning för liandritad karta. Ändamålet med inrättande
av lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt både i främsta rummet varit att nedbringa
jordägarnas kostnader och befrämja kartornas spridning bland allmänheten.
Först därigenom komnie denna så småningom till en rätt uppfattning om kartan -betydelse för såväl den ena som andra uppgiften. Styrelsen föresloge därför, att
lösen måtte beräknas på samma sätt, vare sig kopieringen skett för hand eller genom
fotomekanisk reproduktion och i båda fallen efter de grunder, som kommissionen
föreslagit för kopia, som framställts genom fotomekanisk reproduktion. Under det
kommissionens förslag i fråga om lösen innebure en ökning med 7.2 procent, skulle
enligt styrelsens förslag en minskning uppkomma, som kunde beräknas till 13.4
procent. På det hela taget kunde om styrelsens förslag i nu berörda del sägas, afl,
även om densamma ej beredde en ersättning av 12 kronor för 8 timmars arbetsdag,
vilket villkor i detta fall syntes kunna eftergivas med hänsyn till att arbetet bord -utföras företrädesvis av icke examinerad arbetskraft, tvivel ej kunde råda därom,
att lantmätaren under sistberörda förutsättning alltid kunde beräkna någon behållning
å arbetet. Till ytterligare stöd för styrelsens ståndpunkt borde framhållas det
olämpliga för att icke säga oberättigade i att jordägaren skulle vara skyldig gälda
lösen till olika belopp beroende på om lantmätare i det särskilda fallet ritat kartan
för hand eller använt fotomekanisk reproduktion.
78
Departements
chefen 1919.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Lantmäteristyrelsen liar därför föreslagit endast en tariff, vari avgiften upptagits
till 80 procent av avgiften i kommissionens tariff för kandritad karta.
Min företrädare i ämbetet anförde den 11 mars 1919 i denna del
av ärendet följande:
»Mot den av lantmäterikommissionen tillämpade principen att lantmätarna
skola, utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel,
erhålla liksom hittills gottgörelse av sakägare för utfört arbete och att
denna gottgörelse skall i regel utgå efter taxa, synes mig icke vara något att inbinda.
Kommissionens taxeförslag är byggt på den förutsättning, att lantmätarna
skola kunna därigenom erhålla en dagsinkomst av 12 kronor för 8 timmars arbete.
Denna utgångspunkt synes^ mig böra godkännas. Kommissionen har längre fram i
sitt utlåtande verkställt åtskilliga beräkningar angående den brutto- och nettoinkomst.
som ma antagas härigenom tillgodokomma lantmätarna, samt därefter
beräknat storleken av den statsavlöning, som bör medgivas, för att lantmätarna
skola erhålla lämplig totalinkomst. I likhet med kommissionen anser jag detta
tillvägagångssätt vid behandlingen av förevarande fråga lämpligt. Då jag anser
kommissionens taxeförslag böra i allt väsentligt vinna godkännande, bör alltså,
därest någon jämkning mä finnas böra ske i kommissionens förslag beträffande lantmätarnas
sammanlagda tjänsteinkomster, detta ske genom minskning av den föreslagna
statsavlöningen.
\ ad beträffar de° särskilda bestämmelserna i taxeförslaget synas desamma
icke giva anledning till några väsentliga anmärkningar utöver vad lantmäteristyrelsen
i vissa hänseenden framhållit. Vad särskilt frågan om lösen för kartkopia ankommer
synes mig lantmäteristyrelsen hava givit, goda skäl för sitt ändringsförslag---.
basom kommissionen framhållit skulle genom den föreslagna taxan gottgörelsen
till lantmätarna komma att ökas med ungefär 40 procent, varav dock nära
hälften beror av arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser
och därför motsvaras av ökat arbete och kostnader. Den verkliga inkomstökningen
har uppskattats till omkring 20 procent. I betraktande av att de totala
kostnaderna för lantmäterigöromålen bliva så väsentligt ökade måste denna ökning
i jordägarnas kostnader anses såsom särdeles måttlig. Genom att staten övertager
kostnaderna för rese- och traktamentsersättningarna till lantmätarna samt jämväl,
på, sätt jag längre fram kommer att i huvudsaklig anslutning till iantmäterikommissionens
förslag tillstyrka, i andra hänseenden bidrager till lantmäterikostnadernas
bestridande, överflyttas pa staten så stor del av dessa kostnader, att statens andel
i desamma blir proportionsvis mycket större än förut varit fallet. Frågan om
förhållandet mellan statens och jordägarnas kostnader i avseende å lantmäteriet
har närmare berörts av kommissionen i åtskilliga i slutet av dess betänkande införda
sammanställningar, vilka jag längre fram torde få omförmäla. Jag kan
emellertid redan nu nämna, att de nu ifrågasatta ökningarna komma att nästan
uteslutande drabba statsverket. Därest även fjolårets beslut om statens övertagande
av dagtraktamentena nu tages i beräkning, bliva jordägarnas fördelar av förändringarna
ännu mera framträdande.
Jag har därför för avsikt att, därest de förslag beträffande avlöning åt den
lantmäteripersonal, vilken sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar,
som Kungl. Maj:t nu torde komma att förelägga riksdagen, bliva av riksdagen
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
bifallna, tillstyrka Kungl. Maj: t att utfärda lantrnäteritaxa i huvudsaklig överensstämmelse
med lantmäterikommissionens förslag och med beaktande av lantmäteristyrelsens
erinringar — — —.»
Vid 1919 års lagtima riksdag anmärktes, att tillfälle bort beredas
riksdagen att yttra sig över definitivt förslag till lantrnäteritaxa, enär
denna författning vore av avgörande betydelse för ett rätt bedömande
av organisations- och löneregleringsförslaget. Utskottsmajoriteten fann
det i viss mån anmärkningsvärt, att enligt Kung]. Maj:ts förslag sakägarna
skulle i avseende å kostnaderna för lantmäteriförrättningar komma
att bliva ogynnsammare ställda än enligt nu gällande regler å ifrågavarande
område. I reservanternas förslag till utlåtande framhölls, att
då de förordat en inskränkt tillämpning av finmätningsförfarandet, för
vilket högre ersättning skulle utgå, sakägarnas totala kostnader för
lantmäteriförrättningar komme att i viss mån begränsas. Tillika framhölls,
att det vore självfallet, att den beräknade åtta timmars arbetsdagen
endast finge avse eu genomsnittsarbetsdag av åtta timmar. Det syntes
nämligen ligga i öppen dag, att vid arbeten av nu ifrågavarande art
ute på fältet den korta tid av året, under vilket sådant arbete kunde
bedrivas, även i största möjliga mån måste utnyttjas. Någon normalarbetsdag
borde sålunda icke kunna beräknas.
Redan i skrivelse den 7 augusti 1918 hade styrelsen för Sveriges
lantmätarförening hemställt om provisorisk höjning av vissa i den nu
gällande lantmäteritaxan upptagna lösenbelopp.
Sedan frågan om lantmäterikårens omorganisation föll vid 1919
års lagtima riksdag och därmed även utfärdandet av ny lantrnäteritaxa
undansköts, hava från särskilda sammanslutningar inom lantmäteripersonalen
inkommit ytterligare framställningar, avseende dels provisorisk
höjning av den nuvarande taxan och dels höjning av kommissionens
taxeförslag.
Sålunda hemställde styrelsen för Sveriges lantmätarförening i skrivelse
den 25 augusti 1919, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt förordna,
att gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar den 23
december 1909 skulle höjas med minst 100 procent beträffande lösenbeloppen.
för kopior av kartor och avskrifter av handlingar samt med minst 60
procent beträffande alla andra arvodessatser, att gälla, till dess frågan
rörande en genomgripande omorganisation av lantmäteristaten och lönereglering
för dess befattningshavare kunde komma att vinna sin lösning.
191$ års
riksdag.
Framställningar
om ändringar
i nu
gällande eller
föreslagna
taxan.
so
Kuntjl. Majds proposition Nr 235.
Till stöd för framställningen framhölls särskilt, att frågan rörde ej endast
lantmätarna utan även de biträden, som av dem användes till hjälp vid
vissa arbeten, eller dels tekniska biträden vid åtskilliga fältarbeten dels
mera allmänt skriv- och ritbiträden för utförande av skrivgöromål och
kartritning. För höjningen av ersättningen till dessa biträden, vilken
böjning vid tiden för framställningens avgivande beräknades uppgå till
150 procent, hade lantmätarna ej erhållit någon som helst kompensation,
vare sig i form av förhöjning av taxan eller såsom dyrtidstillägg. Icke
heller hade dyrtidstillägg från statsverket utgått till dessa biträden
direkt. Följden härav hade blivit, att lantmätarna fått vidkännas de
ofrånkomliga ökningarna i biträdenas avlöning. Då härtill komme, att
någon ersättning ej heller utgått för den oerhörda fördyringen av skrivoch
ritpapper, blanketter, instrument m. in., vilken höjning beräknades
uppgå till mer än 200 procent, gjorde sig verkningarna kännbara på
sådant sätt, att för en hel del enklare arbeten, vilka i regel utfördes av
ovannämnda biträden, uppstode förlust för lantmätarna, vilka sålunda långt
mindre erhölle någon ersättning för arbetets ledning, kollationering o. d.
Vidare har styrelsen för ISveriges distriktslantmätarförening i skrivelse
den 29 november 1919 framhållit såsom ytterst angeläget, att de
i den sist härovan berörda framställningen framställda önskemål måtte
omedelbart vinna bifall. Då emellertid för en sådan förändring beträffande
samtliga arvodessatser i taxan förutsattes utredning, gom skulle
förorsaka ett fördröjande av frågans avgörande i hela dess vidd, har
distriktslantmätarföreningens styrelse hemställt, att Kung!. Maj:t omedelbart
täcktes förordna, att till lantmätare utgående lösen för kartkopior
och avskrift av handlingar måtte från och med den 1 januari 1920
höjas med 100 procent av gällande lösen.
I skrivelse den 17 oktober 1919 har styrelsen för Sveriges lantmätarförening
yttrat sig om kommissionens år 1918 avgivna förslag
till ny lantmäteritaxa och därvid, på det att denna taxa skulle giva den
beräknade inkomsten av 12 kronor för arbetsdag om 8 timmar,''hemställt
om en förböjning av taxesatserna med omkring 20 procent utom
beträffande kartritning och avskrifter, för vilka arbeten en höjning av
100 procent begärts. En sådan höjning av taxan erfordrades enligt
föreningsstyrelsens utsago särskilt med hänsyn till skriv- och ritbiträden
samt tekniska biträden. För att sådana biträden skulle användas av
lantmätarna, fordrades oundgängligen, att arvodet enligt taxa för det
av dem verkställda arbetet uppgiuge minst till det belopp biträdena
uppbure i avlöning. Ingen lantmätare torde nämligen åtminstone i
längden vilja bidraga till avlöning av sådant biträde med inkomsterna
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
av sitt eget arbete. Lantmätaren föranleddes under sådana förhållanden
att avstå från användandet av biträden och att sålunda själv eller genom
tjänstemedhjälpare utföra allt arbete, även det, som lämpligast verkställdes
av biträden. De olägenheter, som härigenom skulle komma att
uppstå för den av förrättningarna beroende allmänheten, vore uppenbarligen
så stora, att de mer än väl motvägde den av föreningsstyrelsen
föreslagna höjningen av taxan.
Lantmäteristyrelsen har i utlåtande den 15 januari 1920 yttrat
sig över de två förstberörda framställningarna. Styrelsen har därvid
förklarat sig anse, att lantmätarnas anspråk på tillfällig förbättring i
sin ställning lämpligen och skäligen skulle kunna beredas dem genom
provisorisk förhöjning dels i vissa fall med 50 procent av lösen enligt
den nuvarande taxan för kopia eller utdrag av karta dels ock höjning
av lösen för avskrifter av handlingar.
Då det av lantmäterikommissionen år 1918 framlagda taxeförslaget
vore byggt på prisläget år 1914, funne därjämte lantmäteristyrelsen
det vara tydligt, att på det hela taget analoga ändringar även borde
ske av lösenbeloppen i samma förslag. Vissa modifikationer syntes även
i övrigt böra vidtagas i detta förslag.
Lantmäterikommissionen har efter remiss utlåtit sig den 7 februari
1920 över samtliga dessa framställningar. Vad först beträffar yrkandet
om provisorisk ändring i den gällande lantmäteritaxan har kommissionen
anfört huvudsakligen följande:
»Enligt kommissionens mening är det uppenbart, att lantmätarna genom de
dyrtidstillägg och tillskott till dyrtidstillägg, som utgått till dem av statsmedel,
icke ens i samma ringa mån som flertalet av statens övriga befattningshavare erhållit
kompensation för dyrtiden. Anledningen härtill är, såsom lantmäteristyrelsen framhållit,
att de dyrtidstillägg, som utgått till lantmätarna, hava blivit bestämda efter
enahanda normer, som följts beträffande andra befattningshavare, och sålunda tillmätts
endast med tanke på att de skulle utgöra fyllnad i avlöningen för den individ,
vilken komme i delaktighet därav, utan hänsyn till att denna hade utgifter för sin
verksamhet.
För verksamhetens behöriga bedrivande måste lantmätarna i allmänhet i
avsevärd utsträckning använda sig av tekniska biträden samt av rit- och skrivbiträden.
Till avlöningen av dessa erhålles intet statsbidrag, utan lantmätarna
måste själva bestrida densamma. Före inträdandet av den nuvarande dyrtiden voro
emellertid förhållandena sådana, att de arvoden enligt taxa, som tillföllo principalen
för av biträden utförda arbeten, icke gingo åt till biträdenas avlöning utan lämnade
ett icke oansenligt överskott. Det torde kunna antagas, att detta överskott åtminstone
i allmänhet förslog till betalning av större delen av kostnaderna för lokal,
blanketter och övrig material m. m. Sedan kristiden inträtt och levnadskostnaderna
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.) 11
Lautmäteri
kcumaissio
nen.
82
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
för samtliga samhällsklasser allt mera ökats, hava emellertid förhållandena i berörda
hänseende förändrats. Det faller av sig självt, att även lantmätarna varit
nödsakade att betydligt öka avlöningen åt sina biträden, och torde det kunna
antagas, att denna ökning åtminstone i de flesta fall varit så hög, att lantmätarna
numera icke erhålla någon förtjänst på det av biträdena utförda arbetet. På grund
härav och då härtill kommer, att övriga omkostnader ökats i kanske ännu högre
grad — av lantmäteristyrelsens utredning framgår, att ökningen i priset sedan år
1914 uppgår å ritpapper till mer än 200 procent, å blanketter till 100 procent, å
kalkerväv till närmast 95 procent och å linjerat normalpapper till emellan 128 och
233 procent — torde det vara tydligt, att lantmätarnas ekonomiska ställning, trots
dyrtidstilläggen, blivit försämrad i högre grad än övriga statens befattningshavares.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner kommissionen med rättvisa och
billighet överensstämmande, att någon åtgärd vidtages för att i större grad än
hittills bereda lantfnätarna kompensation för dyrtiden. Att företaga en generell
höjning av hela taxan har emellertid hittills icke ansetts böra ifrågakomma bland
annat på den grund, att därigenom skulle taxans ojämnheter bliva allt mer framträdande.
I stället för sådan höjning hava lantmätarna tilldelats tillskott till dyrtidstillägg.
Att nu vidtaga ändring i dessa delar, vilket skulle innebära en förskjutning
till nackdel för jordägarna, finner sig kommissionen icke böra understödja.
Ej heller anser kommissionen lämpligt, att lantmätarna beredas ökning i sina inkomster
dels genom dyrtidstillägg och dels genom en höjning av taxans tariffer
över lag. För att lantmätarna emellertid må komma i åtnjutande av någon hjälp
för bestridande av de ökade omkostnaderna för biträden, lokal m. m., vill kommissionen
i likhet med lantmäteristyrelsen föreslå höjning av lösen för vissa slag
av kartor samt avskrifter av handlingar.»
Kommissionen har biträtt lantmäteristyrelsens mening beträffande
frågan, i vilka fall dylik provisorisk höjning av lösen enligt den nuvarande
taxan borde medgivas. Med avseende å höjningens storlek har
kommissionen framhållit bland annat följande:
»Kartkopiering bortlämnas ofta på ackord och enligt vad kommissionen inhämtat
var det före kristiden vanligt, att ersättning för kopieringen utgick med
-/3 av full lösen. Numera torde man dock icke kunna begära, att kopieringen skall
verkställas för mindre än det dubbla. I så fall uppgår emellertid enbart arbetskostnaden
till ett belopp, som med 33 procent överstiger full lösen enligt gällande
taxa. Härtill komma så kostnader för papper och övrig materiel, vilka kostnader
medföra icke oväsentliga avbränningar, varjämte lantmätaren själv i regel måste
granska kopian. Uppenbarligen bör han emellertid beredas gottgörelse såväl för
nämnda direkta utgifter som för den till granskningen åtgående tiden och därjämte
erhålla någon behållning på det av biträde utförda arbetet.
På grund härav anser kommissionen, att lösen för kopia eller utdrag av
sådan geometrisk karta, som avses i 1 mom. av 16 § i taxan, bör höjas med 75
procent.
I anslutning härtill torde minimilösen för kopia eller utdrag av karta böra
höjas till 9 kronor.»
83
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
Med avseende & lösen för avskrifter av handlingar har kommissionen
tillstyrkt en höjning av 100 procent.
Kommissionen ha^ därefter med anledning av lantmäteristyrelsens
förut omförmälda utlåtande den 28 januari 1919 ånyo upptagit till prövning
frågan, huruvida den nya taxan borde inrymma skilda bestämmelser
angående lösen för handritad kopia och för kopia, framställd
medelst fotomekanisk reproduktion. Kommissionen har anfört:
»Tydligt är att, därest arvode för kopiering av karta till koncept utgår på
sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, frågan om sättet för lösens bestämmande inträder
i ett något förändrat läge, och kommissionen kan därför medgiva, att därmed ett
motiv för kommissionens förutvarande ståndpunkt bortfallit. Emellertid torde även
i andra fall än vid kopiering av karta till koncept kunna inträffa, att giltiga hinder
föreligga för reproducering på fotomekanisk väg. Såsom exempel må anföras, att
reproducering kan omöjliggöras genom åtgärder av annan förrättningsman än den,
som har att svara för kopieringen, eller att den, som begär kopia av karta, önskar
utfå kopian inom så kort tid, att reproduktion ej på denna tid medhinnes. I dylika
fall, då således kopiering för hand måste företagas, synes det med rättvisa och
billighet överensstämmande, att lösen må utgå med ett högre belopp.
Då emellertid sistberörda fall torde böra anses vara av mindre betydelse,
finner sig kommissionen kunna med frångående av sin förut intagna ståndpunkt i
förevarande fråga biträda lantmäteristyrelsens i dess yttrande den 28 januari 1919
framställda förslag med avseende å 49 § i kommissionens taxeförslag, men föreslår
kommissionen dock, att till tariffen må fogas en bestämmelse av följande innehåll:
''Därest på grund av hinder, som det icke berott på förrättningsmannen att
undanröja, kopian eller utdraget icke kunnat åstadkommas medelst fotomekanisk
reproduktion eller sådan reproduktion icke kunnat verkställas inom den tid, då
kopian eller utdraget bort till sakägaren utgivas, och på grund härav kopian eller
utdraget måst åstadkommas för hand, må i fråga om kopia eller utdrag å ritpapper
den enligt tariff Y beräknade ersättning höjas med 25 procent.’»
Kommissionen har härefter övergått till frågan huruvida och i vad
mån en tillfällig förhöjning även av den föreslagna nya taxan, i vad
densamma avsåge lösen för kopior av kartor och avskrifter av handlingar,
finge anses påkallad genom de av dyrtiden förorsakade förhållandena.
Härom anföres:
»Såsom ovan framhållits har kommissionen funnit, att den enligt gällande
taxa utgående lösen för vanliga geometriska kartor borde höjas med 75 procent.
Nu är. emellertid förhållandet, att den föreslagna nya taxan i denna del, varmed
kommissionen avser lantmäteristyrelsens ovanberörda av kommissionen nu biträdda
förslag, icke är högre utan tvärtom omkring 13 procent lägre än gällande taxa.
Härav borde därför rätteligen följa, att förhöjningen å den nya taxan borde tillmätas
större än som föreslagits beträffande gällande taxa för att bereda samma
gottgörelse, som komme lantmätarna till del efter sistberörda taxa. Då kommissionen
emellertid även i fråga om den nya taxan stannar vid att föreslå en förhöjning
av 75 procent, beror detta på fördelar, som den sistnämnda taxan kommer
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
att bereda lantmätarna förutom i andra avseenden även genom bestämmelserna om
lösen i fall, då sådan utgår för flera exemplar.
Av enahanda skäl, som föranlett kommissionen att föreslå höjning med 75
procent å lösen för vanlig geometrisk karta, anser kommissionen, att jämväl lösen
för kopia eller utdrag av karta över ägogräns eller annan längdsträckning ävensom
för kopia av mätskiss bör höjas med 75 procent — — — —.
Vad däremot angår minsta lösen för kopia av karta samt lösen för utdrag
eller avskrift av handlingar har kommissionen funnit, att en höjning av 50 procent
bör bliva tillfyllest.
I händelse av bifall till framställningen om höjning av den föreslagna nya
taxan, i vad densamma avser lösen för kopior av kartor och avskrifter av handlingar,
torde sådan höjning lämpligast böra vidtagas genom ändring av ifrågakommande
delar, nämligen 49, 51, 52, 53 och 54 §§, av kommissionens taxeförslag.
Däremot torde 11 § i förslaget icke böra ändras, enär detta skulle inverka även på
mätningsarvodet.
I sammanhang härmed får kommissionen emellertid fästa Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet därpå, att ändring av 59 och 69 §§ av samma förslag även torde
böra vidtagas på grund av förhållanden, som inträtt sedan merberörda förslag avgavs.
Till upplysning härom må anföras följande:
Gottgörelse för sådan syn, som omförmäles i 27 § av dikningslagen, skall
för närvarande, när lantmätare eller lantbruksingenjör är förrättningsman, jämlikt
kungörelse den 27 maj 1909 utgå i enlighet med lantmäteritaxan och även beträffande
andra avdiknings- och vattenavledningsförrättningar torde arvodet, när lantmätare
varit förrättningsman, hittills hava beräknats enligt lantmäteritaxan. När
kommissionen framlade sitt förslag till ny lantmäteritaxa, fanns det anledning antaga,
att ny taxa i åtminstone huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag
skulle träda i kraft den 1 januari 1920. Däremot kunde det icke beräknas, att
förslag till ny lantbruksingenjörstaxa skulle kunna föreligga så tidigt, att ny sådan
taxa kunde komma att träda i kraft för än vid en något senare tidpunkt. På grund
härav var det nödvändigt att vid uppgörandet av förslaget till lantmäteritaxa även
taga under omprövning den frågan, huru gottgörelse för avdiknings- och vattenavledningsförrättningar
under mellantiden skulle beräknas. Kommissionen ansåg, att
enär det gällde endast en kortare tidsperiod, det icke fanns anledning att vidtaga
någon ändring i dittillsvarande bestämmelser och praxis, och att således den nya
lantmäteritaxan borde, intill dess ny lantbruksingenjörstaxa trätt i kraft, tillämpas
i förevarande hänseende i samma utsträckning som den gällande taxan. En härav
direkt föranledd bestämmelse var den i 59 § av förslaget till lantmäteritaxa intagna,
att lantmätare icke ägde rätt att träffa överenskommelse med sakägare om
gottgörelse för sådan syn för dikning och annan avledning av vatten, som verkställdes
utan myndighets förordnande.
Utfärdandet av ny lantmäteritaxa torde icke kunna väntas ske tidigare än
att densamma kan träda i kraft den 1 januari 1921. Vid samma tidpunkt torde
emellertid även ny lantbruksingenjörstaxa, vartill kommissionen med betänkande
den 13 december 1919 framlagt förslag, kunna väntas träda i kraft. Då kommissionen
anser, att efter ikraftträdandet av ny lantbruksingenjörstaxa gottgörelse för
diknings- och vattenavledningsförrättning bör utgå enligt samma taxa, även om
arbetet utföres av lantmätare, följer härav, dels att ovanberörda bestämmelse i 59 §
85
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
av förslaget till lantmäteritaxa bör utgå och dels att i 69 § bör intagas bestämmelse,
att förordningen icke äger tillämpning i fråga om gottgörelse för förrättning
av ifrågavarande slag. I anslutning härtill torde böra utfärdas särskild kungörelse
om, att gottgörelse för nämnda förrättningar skall beräknas enligt lantbruksingenjörstaxan,
även när förrättningen verkställts av annan än lantbruksingenjör.
På grund av vad sålunda anförts får kommissionen, med biläggande av förslag
till kungörelse i sistberörda avseende, i underdånighet hemställa, att 49, 51,
52, 53, 54, 59 och 69 §§ i kommissionens förslag till lantmäteritaxa måtte ändras
i enlighet med likaledes bilagt förslag, vari jämväl vissa ändringar i formellt hänseende
vidtagits.
I likhet med lantmäteristyrelsen finner sig kommissionen i avseende å det
framställda förslaget till ändring i taxan böra framhålla, att när en gång framledes
taxans slutliga läge bestämmes och allmän höjning av taxan eventuellt företages,
den höjning, som nu må ifrågakomma, bör avräknas.»
I anledning av de vid 1919 års lagtima riksdag uttalade önskningarna
torde Kungl. Maj:t vilja i sammanhang med de förslag i övrigt
på lantmäteriväsendets område, om vilka Kungl. Maj:t nu kan komma
att avlåta proposition till riksdagen, även bereda riksdagen tillfälle att
yttra sig över definitivt förslag till lantmäteritaxa. För sådant ändamål
har det av lantmäterikommissionen år 1918 framlagda taxeförslaget
undergått närmare granskning, varvid hänsyn, där så ansetts lämpligt,
tagits till vad som anförts av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande den
28 januari 1919 samt i de härovan omförmälda senare framställningarna
och utlåtandena, avseende ändringar i taxeförslaget. Det sålunda jämkade
förslaget torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.
Jordbruksutskottet vid 1919 års lagtima riksdag yttrade, att sakägarna
skulle enligt Kungl. Maj:ts taxeförslag komma att bliva i avseende
å kostnaderna för lantmäteriförrättningar ogynnsammare ställda
än hittills. Detta yttrande torde syfta på att i allmänhet gottgörelsen
till lantmätarna enligt den nya taxan beräknades skola ökas med omkring
40 procent. Härvid är emellertid först att märka, att ungefär hälften
av denna ökning beror av den nya mätningsförordningens bestämmelser
och att det är ganska naturligt, att större betalning skall erläggas för
ett dyrbarare och värdefullare arbete. Genom vidtagna ändringar i
förslaget till mätningsförordning har numera tillsetts, att sakägarna få
större bestämmanderätt över frågan, huruvida det dyrbarare mätuingssättet
finmätning skall användas, och att det därför kommer att i högre
grad bero på dem själva att avgöra, om de vilja åtaga sig den större
kostnad, ett dylikt förfarande medför. För övriga förrättningar enligt
taxan liar ökningen beräknats till ungefär 20 procent. Mot denna ökning
Departements•
chefen.
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
i jordägarnas kostnad svara emellertid vissa förmåner genom statsbidrag
till mindre bemedlade jordägares lantmäterikostnader, om vilka jag längre
fram torde få framlägga förslag. Om också det må vara riktigt, att de
större och förmögnare jordägarna genom den nya taxan få betala något
— dock ej särdeles mycket — mer än förut till lantmäteriförrättningar,
bliva däremot för de mindre jordägarna säkerligen kostnaderna i sin
helhet avsevärt mindre. Av den redogörelse för hela förslagets ekonomiska
följder, som jag längre fram ämnar lämna, torde detta komma
att tydligt framgå.
Vad angår de jämkningar i förhållande till lantmäterikommissionens
i fjolårets proposition åberopade förslag, som det nu omarbetade förslaget
innebär, äro de flesta endast redaktionsändringar. Endast i vissa
hänseenden anser jag mig behöva göra några förklarande uttalanden.
I avseende å frågan, huruvida taxan borde inrymma särskilda
bestämmelser för handritad kopia av karta och för kopia, framställd
genom fotomekanisk reproduktion, har numera enighet vunnits mellan
kommissionen och lantmäteristyrelsen. Jag biträder förslaget om att
en enhetlig tariff tillämpas för all kartkopiering. Härigenom skulle
lösenbeloppen kunnat sättas 13 procent lägre än de nuvarande, därest
icke av nedan nämnd anledning höjning i allt fall vore behövlig. Genom
den enhetliga tariffen göres dock denna höjning vida mindre än eljest
varit nödvändigt. Förändringen är sålunda avgjort till jordägarnas fördel.
Emellertid bör medtagas den av kommissionen föreslagna tilläggsbestämmelsen
om förhöjd lösen för handritad kopia, därest av vissa angivna
skäl verkligt hinder mött för fotomekanisk kopiering. Bestämmelserna
härom finnas i taxans 49 §.
De i taxan upptagna avgiftsbeloppen av olika slag äro desamma
som i fjolårets taxeförslag, dock med undantag för 49, 51, 52, 53 och
54 §§. Ändringarna i dessa paragrafer bero av det behov, som yppat
sig och som jag måste erkänna såsom befogat, att i någon mån bereda
lantmätarna större ersättning för de i dessa paragrafer omförmälda
arbeten, dels på grund av de starkt ökade prisen å kartpapper och
annat material och dels för att de måtte kunna utan egen förlust lämna
de hos dem anställda biträdena, vilka utföra berörda arbeten, en av
dyrtiden nödvändiggjord ökning i betalningen. Av redogörelsen framgår,
att yrkande framställts på omedelbar förhöjning av lösen för
kopior och avskrifter enligt den nu gällande taxan, vilket yrkande rönt
understöd av lantmäteristyrelsen och lantmäterikommissionen. En dylik
förhöjning har emellertid ansetts icke hittills böra vidtagas, enär frågan
87
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
om ny lantmäteritaxa ju skulle bliva föremål för riksdagens yttrande.
Frågan därom torde böra av Kungl. Maj:t upptagas till prövning, sedan
riksdagen uttalat sig angående den nya taxan. I förslaget till sådan
ny taxa bava nu i överensstämmelse med lantmäterikommissionens sista
utlåtande avgifterna i nyss angivna fem paragrafer blivit höjda.
Avgifterna i 49 § 1 mom. a), 50 § 1 mom. och 53 § hava sålunda
höjts med 75 procent samt i 52 och 54 §§ med 50 procent. I 49 §
1 mom. b) hava avgifterna höjts med 75 procent i förhållande till de
av lantmäteristyrelsen den 28 januari 1919 föreslagna, gent emot den
nuvarande taxan med 13 procent nedsatta tarifferna. I förhållande till
den nuvarande taxan innebära alltså avgifterna i 49 § 1 mom. b) en höjning
med ungefär 52 procent. Det bör framhållas, att dessa förhöjningar
icke innebära ökad nettoinkomst för lantmätarna utan avse
att i viss mån motväga sådana av deras tjänstutövning för dem uppkommande
direkta förluster, vilka förorsakats av de under senaste tiden
höjda materialpriserna och av ökade biträdesavlöningar. Någon ändring
i förut gjord beräkning av distriktslantmätarnas nettoinkomster enligt
taxa böra därför dessa jämkningar icke medföra.
1 69 § har i enlighet med lantmäterikommissionens påpekande
införts, att taxan icke gäller syn enligt dikningslagen, och har i samband
därmed 59 § jämkats.
Ehuru tillfälle nu bör beredas riksdagen att yttra sig över det
nya taxeförslaget, vill jag framhålla, att det bör vara Kungl. Magt
obétaget att framdeles vid behov vidtaga jämkningar i taxan, vilken ju
är en administrativ författning. Därest ifrågasatta ändringar äro av
någon större betydelse i ekonomiskt hänseende, lärer emellertid Kungl.
Maj:t även då vilja bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande.
Jag tillstyrker nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara sig hava
för avsikt att, därest riksdagen bifaller de förslag beträffande lantmäteriväsendet,
för vilka jag nu går att redogöra, utfärda förordning angående
den gottgörelse, lantmätare äger uppbära av sakägare, (lantmäteritaxa) i
huvudsaklig överensstämmelse med det vid detta protokoll såsom bilaga
3 fogade förslag, att träda i tillämpning den 1 januari 1921.
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Totalantalet
praktiserande
lantmätare.
III. Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av
lantmäteriförrättningar.
I delen III av sitt betänkande har lantmäterikommissionen behandlat
vissa lantmäteriväsendet rörande organisations- och löneregleringsfrågor.
Bland dessa möter först frågan angående den med praktisk
lantmäteriverksamhet sysselsatta personalen.
Lantmäterikommissionen har till en början upptagit till utredning
frågan om det erforderliga totalantalet tjänster för med praktiskt lantmäteri
sysselsatta befattningshavare.
Gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken fastställts
av Kungl. Maj:t den 22 oktober 1909, omfattar 110 distriktslantmätare,
40 extra lantmätare och 30 lantmäteriauskultanter. Hela antalet
auskultanter var emellertid vid tiden för den nya organisationens genomförande
betydligt större eller omkring 140. Dessutom både 2 kommissionslantmätare
och 5 vice kommissionslantmätare, vilka ej vunnit
anställning å nya lönéstaten, anmält sig önska komma i åtanke till
förordnanden att verkställa lantmäteriförrättningar.
I proposition den 16 april 1917 (nr 275) föreslog därefter Kungl.
Maj:t riksdagen, bland annat, att för såväl tiden från den 1 juli 1917
till årets slut som för år 1918 arvoden å 600 kronor måtte utbetalas
till 40 lantmäteriauskultanter, vilka icke åtnjöte arvoden från medel å
staten för lantmäteristaten i orterna. Med anledning av denna proposition
framfördes emellertid genom motion vid samma riksdag krav på
dylika arvoden åt ytterligare 56 auskultanter, på det att alla, som utexaminerats
till och med år 1914, måtte komma i åtnjutande av sådant arvode.
Riksdagen biföll såväl propositionen som motionen och anvisade
sålunda medel till arvoden åt 96 auskultanter.
I skrivelse den 24 maj 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att i avlöningsstaten
för lantmäteristaten i länen skulle för verksamheten å distrikten
uppföras sammanlagt 280 befattningar.
Såsom motiv för detta förslag anförde lantmäteristyrelsen bland
annat följande:
»Före genomförandet av den nya organisationen av lantmäteristaten i länen
funnos åtskilliga personer, som endast delvis sysselsatte sig med lantmäteri och vid
sidan därav utövade annan verksamhet. I anledning därav och för att utröna det
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
antal tjänstemän, som erfordrats och kan komma att erfordras för verksamheten,
har styrelsen låtit verkställa särskild undersökning för åren 1881—1916 med undantag
av år 1909, vilket sistnämnda år utelämnats av den anledning, att organisationen
delvis genomfördes samma år. Till grund för denna undersökning hava lagts
lantmätarnas dagböcker, varvid 275 arbetsdagar, oberäknat sön- och helgdagar, ansetts
utgöra helt år. Från och med år 1909 hava emellertid på eget ansvar arbetande
lantmätare varit frikallade från skyldigheten att föra dagbok, vadan man för
åren 1910—1916 vid ifrågavarande undersökningar utgått ifrån, att desamma varit
fullt upptagna av tjänsten, vilket även får anses hava varit fallet.
Denna undersökning visar följande resultat:
På eget; an-svar arbetande |
Medhjälpare |
Stimma |
||||
Medeltal för |
aren |
1881—1885 ............................... |
200 |
79 |
279 |
|
» |
» |
» |
1888—1890 ............................... |
177 |
76 |
263 |
» |
y> |
>■ |
1891—1896 ............................... |
172 |
90 |
262 |
» |
> |
» |
1897—1902 ............................... |
171 |
91 |
262 |
» |
» |
1903—1908 ............................... |
186 |
99 |
285 |
|
» |
> |
» |
1881- 1908 .............................. |
180 |
88 |
268 |
» |
» |
» |
1910—1911 ............................... |
165 |
95 |
260 |
> |
» |
1912—1918 ............................... |
153 |
98 |
251» |
Den sålunda gjorda undersökningen av det erforderliga antalet
lantmätare — vilket icke sammanfaller med det faktiskt befintliga —
ansåg lantmäteristyrelsen otvetydigt giva vid banden, att totala behovet
av tjänstemän uppgått till minst 250. Med hänsyn till att lantmätarnas
arbete med säkerhet komme att för framtiden ökas med 20 procent och
då det borde räknas med en i motsvarande grad ökad personal för verksamhetens
utövande, beräknade styrelsen det för framtiden erforderliga
antalet tjänstemän för don praktiska lantmäteriverksamheten till 300.
Lantmäteristyrelsen förklarade sig emellertid övertygad om, att detta
antal bleve tillräckligt endast under förutsättning, att oexaminerad personal
eller personal med lägre utbildning i större utsträckning än dittills
varit fallet komme att anlitas jämväl för en del enklare fältarbeten.
Att lantmäteristyrelsen likväl stannat vid att föreslå upptagande
i avlöningsstaten av endast 280 befattningar, synes hava berott därpå,
att styrelsen å ena sidan icke ansåg möjligt för det dåvarande att erhålla
flera än 180 ordinarie befattningar och å andra sidan med hänsyn till
att antalet auskultanter varierade och att det, såvitt då kunde bedömas,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235). 12
90
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
borde betraktas som ett önskemål att nedbringa detta antal, ansåg, att
antalet auskultantarvoden borde begränsas till 100.
Sedan lantmäteristyrelsen och lantmäteriauskultanternas förening
gjort framställningar om särskilt anslag till auskultantarvoden, samt
lantmäterikommissionen avgivit utlåtande den 14 december 1917, föreslog
Kungl. Magt 1918 års lagtima riksdag att till arvoden under år
1919 åt vissa lantmäteriauskultanter anvisa ett förslagsanslag, högst
105,000 kronor och riksdagen biföll denna framställning. Genom kungörelse
den 18 september 1918 föreskrev Kungl. Magt, att de av riksdagen
sålunda anvisade medlen skulle fördelas på 150 auskultanter.
I skrivelse den 7 oktober 1918 förordade lantmäteristyrelsen sådan
ändring i styrelsens år 1917 avgivna förslag till stat för lantmäteristaten
i länen, att antalet distriktslantmätarbefattningar måtte ökas från förut
föreslagna 180 till 220 och i anledning därav lämplig minskning vidtagas
i antalet arvoden till auskultanter. Efter anteckning att under år
1917 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare och tjänstemedhjälpare
utgjort sammanlagt 284, yttrade lantmäteristyrelsen bland annat:
»Vid avgivande av ovan berörda förslag (år 1917) uttalade lantmäteristyrelsen
den mening, att den blivande mätningsförordningen tillika med den lagstiftning
angående fastighetsbildning i stad, som då väntades, skulle komma att öka
intresset för att förse våra städer och stadsliknande samhällen med ett bättre kartmaterial,
samt att, därest så bleve fallet, det vore sannolikt, att här öppnade sig
ett ganska stort arbetsfält för rikets lantmätare. Den möjlighet till ökning i lantmätarnas
verksamhet, som i denna del kunde anses föreligga, lämnade styrelsen
emellertid åsido vid förslagets avgivande. Emellertid visar erfarenheten numera ej
endast att intresset för modernare mätningar av städer och stadsliknande samhällen
är i stigande utan även att sistberörda lagstiftning kommer att tillföra rikets lantmätare
en ansenlig arbetsuppgift. Förhållandena synas gestalta sig så, att endast
de större städerna kunna hålla sig med särskilda tjänstemän för ombesörjande av
lantmäterigöromålen inom desamma. Inom flertalet städer och stadsliknande samhällen
synes behov av anlitande av lantmätare göra sig gällande.
! anslutning till lagstiftningen angående fastighetsbildning i stad utfärdades
den 13 juli 1917 kungörelse med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning
eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning.
Enligt denna kungörelse skola ifrågakommande åtgärder verkställas av vederbörligen
förordnad lantmätare, och uppkommer härigenom alltså ökning i lantmäterigöromålen.
Sådan ökning har även tillkommit genom lagen den 28 juni 1918 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.
Enligt denna lag skall nämligen frågan om nyttjanderättshavares lösningsrätt
samt om löseskillingen för området med vad därtill hör avgöras vid förrättning,
varvid bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning
än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
''Under senaste åren hava lantmätare även kommit till användning för utredningar
rörande ifrågasatta vattenregleringar — — —.
91
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Inom statens järnvägar äro för närvarande sex lantmätare sysselsatta, och
även inom andra grenar av förvaltningen synes man på senare åren kommit till
insikt om nyttan av att anlita lantmätare. Sådana äro för närvarande verksamma
inom kammarkollegium, vattenfallsstyrelsen och hydrografiska byrån.
Under senare åren hava tid efter annan lagar tillkommit, som medfört nya
slag av förrättningar för rikets lantmätare. Det finnes ingen anledning antaga, att
denna utveckling skall avstanna. Tvärtom torde man kunna räkna med att, i den
mån man kommer till insikt om lantmätarnas användbarhet, göromålen skola ökas
och att allt flera uppdrag komma att anförtros dem såväl av statsmakterna som
av allmänheten.
Den ökning i göromålen, som kan bliva en följd av den väntade nya skifteslagstiftningen.
har lantmäteristyrelsen icke heller tagit i beräkning vid avgivande
av 1917 års förslag, (livet är emellertid, att vilken utgång, som revisionen av
skifteslagstiftningen än kommer att få, densamma måste antagas i ingalunda ringa
mån komma att föra med sig ökad livaktighet inom lantmäteriväsendet. Detta
torde i synnerhet bliva fallet, om jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningarna
reduceras.
Man kan redan spåra, att den förmån, som innevarande år beretts rikets
lantmätare genom traktamenten av statsmedel under resor och förrättningar, verkat
stimulerande på verksamheten. Och skulle till följd av riksdagens skrivelse i ämnet
innevarande är kostnaderna för lantmäteriförrättningar i någon större utsträckning
komma att övertagas av statsverket, är det givet, att verksamheten härigenom
ytterligare kommer att stegras.
Lantmäteristyrelsens ifrågavarande förslag är, såsom av detsamma torde
framgå, byggt på minimiberäkningar såväl vad angår verksamhetens omfattning
som erforderlig personal. Av vad ovan anförts torde emellertid få anses ådagalagt,
att redan nu inträtt eu avsevärd ökning utöver vad som i förslaget förutsatts samt
att det är sä långt ifrån att denna ökning kan anses vara av tillfällig natur, att
fäst hellre ytterligare ökning är att förutse. Härav föranledes givetvis även behov
av ökning av personalen.»
Lantmäterikommissionen liar i detta ämne yttrat:
»Genom den av lantmäteristyrelsen förebragta utredningen har, enligt kommissionens
mening, blivit till fullo ådagalagt, att lantmäteriverksamheten redan för
närvarande har sådan omfattning, att det erfordras en personal på 300 tjänstemän.
Genom kungörelsen den 18 september 1918 har detta ock blivit av Kungl. Maj:t
erkänt därigenom, att Kung). Maj:t medgivit arvoden åt 150 auskultanter, ty dessa
iämte 110 distriktslantmätare och 40 extra lantmätare utgöra just 300 personer.
Om det oaktat på sina håll förspörjes klagomål över långsamhet och dröjsmål i
fråga om lantmäteriförrättningarna samt dessutom en icke obetydlig utvidgning av
lantmätarnas verksamhet kan för framtiden med säkerhet emotses i vissa av lantmäteristyrelsen
närmare angivna riktningar, synes uppenbart, att, därest allmänhetens
berättigade krav på skyndsamhet med förrättningarnas handläggning skall
bliva tillgodosett, personalbehovet för framtiden icke under några omständigheter
kan beräknas bliva mindre än 300 tjänstemän.
Lantmäteri -kommun -odört.
92
Personalens
sammansätt ning -
Ijautmäterikommissioncii.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Detta innebär, som nyss blivit sagt, icke någon ökning av det behov, som
på senare tid faktiskt förefunnits. Av den personal, som sålunda varit erforderlig
för verksamhetens behöriga uppehållande, har emellertid intill år 1917 endast cirka
2/3 åtnjutit löner eller arvoden av statsmedel. Att detta inneburit en orättvisa mot
dem, som icke blivit delaktiga av denna förmån, ehuru de haft samma arbete och
åligganden som en del av de övriga, synes kommissionen uppenbart, och torde även
få anses vara av Kungl. Maj:t och riksdagen erkänt och beaktat genom de anslag
till arvoden åt auskultanter, som beviljats av 1917 och 1918 års riksdagar samt
genom utfärdandet av kungörelsen den 18 september 1918.
Kommissionen anser sålunda, att hela den personal, som erfordras för uppehållande
av den genom staten reglerade lantmäteriverksamheten, bör erhålla åtminstone
någon avlöning av statsmedel; och hemställer kommissionen alltså, att den
med verkställande av lantmäteriförrättningar sysselsatta lantmäteripersonalen varder
i stat beräknad till sammanlagt 300 tjänstemän.»
Beträffande sammansättningen av den såsom erforderlig ansedda
praktiserande lantmäteripersonalen är följande att märka.
kantinäteristyrelsen föreslog den 24 maj 1917, att ur avlöningsstaten
skulle uteslutas de nuvarande 40 extra lantmätarna samt att antalet
i staten upptagna distriktslantmätarbefattningar och arvoden åt
auskultanter skulle ökas, de förra till 180 och de senare till 100. Därjämte
föreslog styrelsen, att titeln auskultant skulle förändras till extra
lantmätare.
I skrivelse den 19 september 1917 framställde styrelsen för Sveriges
distriktslantmätarförening vissa invändningar mot lantmäteristyrelsens
förslag i vad det ledde till ytterligare delning av lantmäteri -di strikten.
Såsom ovan nämnts förordade lantmäteristyrelsen i skrivelse den 7
oktober 1918, att distriktslantmätarnas antal måtte ökas ända till 220.
Lantmäterikommissionens yttrande i fråga om personalens sammansättning
är i huvudsak av följande lydelse:
»När kommissionen nu går att närmare skärskåda de skäl, som anförts för
den föreslagna ökningen, må till en början erinras därom, att vid omorganisationen
år 1909 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare i staten nedsattes, varigenom
torde hava uppstått en viss fara för fördröjande av arbetet i högre grad än förut.
Av den förebragta utredningen framgår även, att antalet balanserade förrättningar
under åren närmast efter 1910 stigit förhållandevis något mera än antalet tillkomna
förrättningar.
4-v lantmäteristyrelsens utredning inhämtas, att under perioden 1881—1908
antalet på eget ansvar arbetande lantmätare, som kunde anses hava varit fullt upp
-
93
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
tagna av lantmäteriverksamhet, utgjorde i medeltal årligen 180. Under åren 1910
och 1911 har samma antal utgjort 165 och under åren 1912—1916 153. Då emellertid,
såsom av utredningen även framgår, lantmäteriverksamheten, som enligt förut
gängse uppfattning nått sitt kulmen på 1860-talet och visat nedgång under 1870-och 1880-talen, därefter åter ökats, så att densamma under senare år i fråga om
omfattningen närmat sig verksamheten under förstnämnda period, har lantmäteristyrelsen
med hänsyn till det efter omorganisationen jämförelsevis ringa antalet pa
eget ansvar arbetande lantmätare föranletts att i stor utsträckning begagna den
rätt, gällande instruktion inrymt åt styrelsen att förordna auskultant till utövande
av självständig verksamhet i egenskap av vikarie beträffande vissa åt vederbörande
distriktslantmätare eller extra lantmätare uppdragna förrättningar. Antalet auskultanter,
som helt varit upptagna av dylik verksamhet, har under åren 1910 och 1911
utgjort i medeltal årligen 24 och under åren 1912—1916 31. På grund härav hava
i själva verket under den förra perioden tjänstgjort 189 på eget ansvar arbetande
lantmätare och under den senare 184.
Nu skulle ju möjligen kunna invändas, att den omständigheten, att en del
förrättningar handlagts av auskultanter på vikariat, närmast berör biträdesfrågan
och därför icke kan anföras såsom motiv för inrättande av derå tjänster. Kommissionen
delar emellertid i detta avseende lantmäteristyrelsens uppfattning och
anser, att berörda förhållande utgör ett synnerligen vägande bevis för att lantmäteriverksamheten
allt sedan omorganisationens genomförande varit av sådan omfattning,
att därav betingats eu ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare
till 180. — — —. Kommissionen vill dessutom framhålla, att ifrågavarande
anordning nära berör ett allmänhetens intresse. Som det nu är, händer det nämligen
ofta, att en och samma förrättning kommer att handläggas av flera olika personer,
vilket givetvis medför icke blott tidsutdräkt utan även andra olägenheter för
jordägarna. — — —.
I detta sammanhang torde även böra framhållas, att förrättningarna under
senare åren minskats i omfattning på samma gång antalet av dem ökats, och det
torde ligga i sakens natur, att utvecklingen för framtiden kan väntas komma att
fortgå i denna riktning. Med en sådan omläggning av verksamheten följer emellertid
ett ökat behov av på eget ansvar arbetande lantmätare. Det förhåller sig
nämligen så, att å ena sidan en liten förrättning kräver jämförelsevis längre tid för
handläggningen än en större och att man å andra sidan vid små förrättningar icke
kan använda biträden i samma utsträckning som vid stora.
Kommissionen övergår nu till frågan, om och i vad män eu ökning i lantmäteriverksamhetens
omfattning är att motse.
Först och främst kommer sådan enligt kommissionens mening att förorsakas
av mätningsförordningen. Aven om storleken av denna ökning icke för närvarande
kan exakt bedömas, finner kommissionen dock, att eu åtminstone något så när tillförlitlig
beräkning av denna ökning icke blott kan, utan även måste göras. Beräkningen
kan grundas därpå, att denna ökning lärer böra följas av eu motsvarande
höjning av lantmäteriarvodena. Kommissionen har i sammanhang med utarbetandet
av förslag till ny lantmäteritaxa verkställt särskild undersökning angående storleken
av denna höjning; och resultatet framgår närmare av de i del 11, sid. Ill —
121 intagna tabeller, vilka giva vid handen, att för helårsverksamhet och för hela
landet räknat den höjning, varom nu är fråga, uppgår till i runt tal 20 procent
94
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
av det enligt gamla taxan utgående arvode. Givet är, att detta även måste anses
utgöra ett mått på storleken av arbetsökningen.
Lantmäteristyrelsen har vidare i sin framställning den 24 maj 1917 framhållit,
att en omedelbart inträdande ökning i verksamheten är att motse till följd
av den ändring av 21 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
som företagits i sammanhang med lagen om fastighetsbildning i stad.
Enligt denna ändring skall jordområde, som avsöndras för alltid, av lantmätare eller
annan i ägomätning kunnig person vara avfattat å karta, upptagande jämte den
avsöndrade jorden sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge
är fullt bestämt. Därjämte innebär ifrågavarande ändring, att sökande, som önskar
återfå för fastställelse av avsöndring ingiven karta, vartill ej enligt de av Kungl.
Maj:t om redovisning av lantmäteriförrättningar meddelade föreskrifter koncept skall
överlämnas i offentlig myndighets förvar, skall vara skyldig gälda kostnaden för
kopia av kartan.
Även om inga stadganden finnas rörande kompetensvillkor för att få anses
vara i ägomätning kunnig och även om vederbörande Konungens befallningshavande
kommer att godkänna personer utan lantmäteriutbildning såsom i ägomätning kunniga,
torde väl dock kunna förväntas, att på grund av ifrågavarande bestämmelser en
rätt så väsentlig gallring bland de personer, som hittills sysslat med avsöndringsmätningar,
blir nödvändig. Att mätningsman i städerna framdeles i större utsträckning
än hittills skulle kunna hinna med arbeten utom städernas områden, synes väl
föga antagligt. Snarare är en motsatt utveckling trolig, enär de lantmäteriarbeten,
som förekomma inom städerna, på grund av tillkomsten av lagen om fastighetsbildning''
i stad och än mer sedan mätningsförordning utfärdats, komma att kräva
betydligt mera tid än förut. Härtill må även erinras, att det med sannolikhet kan
antagas, att särskild mätningsman icke kommer att anställas i en del mindre städer
och småsamhällen. Beträffande dessa har man därför att räkna med, att vederbörande
distriktslantmätare i regel kommer att anlitas.
Av i tillämpliga delar enahanda orsaker finner kommissionen sannolikt, att
någon ökad konkurrens från privata mätningsbyråer ej är att förvänta.
Kommissionen finner sig alltså kunna räkna med, att en ökning av lantmäteriverksamheten
är att förvänta.
Det gäller härefter att fatta ståndpunkt till frågan, huru många distriktslantmätarbefattningar
i anledning därav böra nyuppföras utöver de 180, som betingas
redan av verksamhetens nuvarande omfattning. Härvid anser kommissionen
vara av stor betydelse, att befordringsförhållandena bliva sådana, att kårens rekrytering
icke äventyras. Av lantmäteristyrelsens framställning den 7 oktober 1918 inhämtas,
att under åren 1916, 1917 och 1918 konstituerats endast respektive 8, 5
och 3 auskultanter samt att det finnes utsikt att under 1919 kunna konstituera 6
auskultanter men under vart och ett av åren 1920 och 1921 endast 3. Tydligt är,
att, därest en förbättring i detta förhållande ej kan åstadkommas, den för verksamhetens
bedrivande erforderliga numerären av lantmäteripersonalen ej kan uppehållas.
Det torde vara uppenbart, att den dåliga rekryteringen främst har sin grund i de
nuvarande befordringsförhållandena. Av den verkställda utredningen framgår nämligen,
att med nuvarande organisation exempelvis årsklasserna 1914 1917 skulle
komma att befordras till extra Lantmätare först vid 22 å 23 tjänstår och 45—53
levnadsår. Då befordran till distriktslantmätare skulle kunna ske först 6 å 7 år
95
Runyl. Majds proposition Nr 235.
senare, och 15 tjänstår fordras för distriktslantmätare för att uppnå högsta lönegTaden
och bliva berättigad till högsta pension, visar alltså den gjorda undersökningen,
att fall kunna inträffa, då befordran kommer att ske så sent, att vederbörande
icke kommer i åtnjutande av berörda förmåner.
Av lantmäteristyrelsens utredning inhämtas vidare, att därest distriktslantmätamas
antal ökas till 220 samt under förutsättning att vid beräkning av utsikterna
till befordran även tages hänsyn till vissa tjänster i lantmäteristyrelsen och
å lantmäterikontoren ävensom vid rikets allmänna kartverk och i järnvägsstyrelsen,
skulle vid befordran år 1920 tjänståldern nedbringas till 8—10 år och levnadsåldern
till 32—37 år för att sedan successivt stiga till respektive 13 samt 36—44 år för
årsklasserna 1916—1917. Med hänsyn till beskaffenheten av lantmätarnas verksamhet
synes även denna ålder väl hög; och vill kommissionen i sammanhang härmed
erinra därom, att chefen för jordbruksdepartementet uti yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 februari 1909 förklarat sig anse, att eu ålder av omkring 40 år
vid befordran till tjänster av ifrågavarande slag vore väl hög.
I anslutning till vad sålunda blivit utrett vill kommissionen framhålla, att
hänsynen till befordringsförhållandena och säkerställande av kårens nöjaktiga rekrytering
synes berättiga en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare
till 220. Aven såll kommissionen betona, att den utveckling av lantmäteriverksamheten,
som, enligt vad ovan blivit utrett kan påräknas, synes giva stöd fölen
utökning till detta antal. Med hänsyn därtill, att beräkningarna om den framtida
omfattningen av'' lantmäteriverksamheten givetvis icke kunna vara alltför säkra,
anser kommissionen sig emellertid icke böra för närvarande tillstyrka större antal
än 200 på eget ansvar arbetande lantmätare.
Beträffande frågan huruvida eu del av dessa alltjämt bör uppföras såsom
extra lantmätare, må till en början framhållas, att extra lantmätarbefattningama.
sådana dessa från början tänkts, bröto den allmänna principen för 1909 års omorganisation,
nämligen att de på eget ansvar arbetande lantmätarna skulle hava sina
bestämda verksamhetsområden. Syftet var emellertid att på detta sätt uppehålla
smidighet i organisationen. Såsom ovan framhållits, hava emellertid under den tid.
organisationen varit gällande, förhållandena utvecklat sig därhän, att så gott som
alla extra lantmätare tilldelats bestämda områden. Smidigheten i organisationen
uppehälles lämpligare genom auskultanterna. På grund härav och då det antal
på eget ansvar arbetande lantmätare, kommissionen tillstyrkt, torde motsvara ett
fullt konstant behov och än mer med hänsyn till nödvändigheten att sä långt görligt
är åstadkomma bättre befordringsförhållanden, tär kommissionen tillstyrka, att
nuvarande extra lantmätarbefattningar helt uteslutas ur avlöningsstaten. De 200
befattningar för pa eget ansvar arbetande lantmätare, vilka kommissionen funnit
erforderliga, böra således enligt kommissionens mening samtliga uppföras såsom
distriktslantmätare.
Detta nödvändiggör ny distriktsindelning. Härigenom kommer uppenbarligen i
många fall att inträffa, att en nuvarande distriktslantmätare får sitt distrikt förminskat.
Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har i anledning lnlrav gjort
gällande, att eu nuvarande distriktslantmätare äger laglig rätt att bibehållas vid
sina nuvarande löneförmåner, däribland jämväl vid de av arbetet inom hela hans
nuvarande distrikt härflytande inkomster.
Kommissionen vill då till en början erinra, att såsom villkor för åtnjutande
Lantmä teristyrelsen.
96 Kungl. May.ts proposition Nr 235.
-ay de i gällande stat för distriktslantm ätare upptagna avlöningsförmåner stadgas,
bland annat, att distriktslantmätare skall vara underkastad den jämkning i åligganden
och den reglering av tjänstgöringsområde eller förflyttning till annat tjänstgörihgsområde.
som kan varda föreskriven, vare sig vid en möjligen inträdande förändrad organisation
av lantmäteristaten eller särskilda delar därav eller eljest, samt i sådant hänseende
särskilt vara pliktig att med bibehållande av den lön, han innehar, fullgöra de
nya eller förändrade tjänstegöromål, som efter en dylik omorganisation kunna varda
honom ålagda.
En minskning av distriktet torde dessutom icke alltid med säkerhet medföra
minskning av distriktslantmätarens inkomster. I varje fall kommer den lön, kommissionen
i fortsättningen ämnar föreslå, att i förening med den höjning av lantmäteritaxan,
kommissionen i del II av sitt betänkande redan föreslagit, att medföra
en icke oansenlig förbättring av distriktslantmätarnas ekonomiska ställning. Om
dessa tjänstemän därjämte, såsom kommissionen, likaledes i del II, redan föreslagit,
tillerkännes rätt till traktamentsersättning under förrättning, som föranleder frånvaro
från bostadsorten, torde av allt detta sammanlagt framgå, att den omorganisation,
som innefattas i kommissionens förslag, är sådan, att distriktslantmätarna enligt
lönevillkoren måste anses skyldiga att underkasta sig en med densamma förenad
minskning av distrikten, även om minskningen skulle bliva ganska väsentlig.
Det kan för övrigt näppeligen antagas, att någon av dem skulle vägra att ingå på
de nya löneförhållandena och således frivilligt kvarstå på de nuvarande.
Kommissionen har i det föregående föreslagit, att antalet av den lantmäteripersonal,
som sysselsättes med verkställande av lantmäteriförrättningar, måtte beräknas
till 300. Därest 200 distriktslantmätarbefattningar inrättas, återstår således
att angiva normerna för återstående 100 av nämnda personal.
Dessa böra enligt kommissionens mening icke uppföras såsom tjänster med
lön utan böra i stort sett likställas med nuvarande auskultanterna. Kommissionen
finner dock intet att erinra mot, att, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, benämningen
auskultant eller lantmäteriauskultant utbytes mot extra lantmätare.
I anslutning till vad sålunda anförts får kommissionen föreslå,
att de i stat nu upptagna 40 extra lantmätarbefattningarna uteslutas;
att auskultant hädanefter benämnes extra lantmätare; samt
att i stället för nuvarande 110 i staten uppföras 200 distriktslantmätartjänster
samt i stället för nuvarande 30 auskultantarvoden uppföras 100 extra lantmätararvoden».
I sitt utlåtande över kommissionens betänkande bär lantmäteristyrelsen
i nu förevarande hänseende anfört huvudsakligen följande.
I anledning av kommissionens egna uttalanden och då kommissionen uttryckligen
godtagit lantmäteristyrelsens utredning angående behovet av lbO på eget ansvar
arbetande lantmätare redan för den nuvarande verksamheten, hade man kunnat
vänta sig, att kommissionen icke skulle hava haft något att erinra mot lantmäteristyrelsens
förslag om inrättande av 220 distriktslantmätartjänster. Kommissionen
hade emellertid ansett sig icke böra för närvarande tillstyrka större antal än 200
på eget ansvar arbetande lantmätare.
I denna del hade lantmäteristyrelsen svårt att instämma med kommissionen.
97
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
Den förebragta utredningen såväl i fråga om verksamhetens omfattning som befordringsförhållandena
syntes oförtydbart giva vid handen, att 220 distriktslantmätartjänster
vore det minsta antal, som erfordrades för att åstadkomma lämpliga arbetsoch
befordringsförhållanden. Ännu mer bleve så förhållandet, om man toge i betraktande,
att verksamheten allt mer och mer överginge att bestå av mindre förrättningar,
varigenom den effektiva arbetstiden bleve mindre samt möjligheten att
utnyttja tjänstemedhjälpare även mindre. Vad särskilt befordringsförhållandena
anginge borde med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet målet vara att kunna
bereda befordran vid omkring 30 års ålder.
Antagande av kommissionens förslag i denna del skulle sannolikt komma att
leda till att lantmäteristyrelsen även efter den nya organisationens genomförande
skulle se sig nödsakad att medverka till att jämförelsevis unga extra tjänstemän
användes till självständig verksamhet och att därigenom åtskilliga olägenheter
komme att framträda tämligen snart efter den nya organisationens genomförande.
I anledning av vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn till angelägenheten
av att vederbörande jordägare måtte kunna påräkna, att distriktslantmätaren
själv bleve den, som i regel utförde förekommande förrättningar, kunde styrelsen
icke underlåta att uttala önskvärdheten av att distriktslantmätamas antal bestämdes
till 220 samt att till följd därav antalet extra lantmätararvoden minskades med 20
till 80.
Härefter följer att behandla frågan angående de avlöningsförmåner,
som må böra tillerkännas distriktslantmätare.
Enligt gällande stat åtnjuter distriktslantmätare en lön av 2,000
kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kionor efter respektive 5, 10
och 15 års tjänst. Härtill kommer tillfällig lönereglering med 500 kronor.
Ortstillägg utgå för närvarande icke. Lönen jämte ålderstillägg utgör
pensionsunderlag.
Uti ovanberörda skrivelse den 24 maj 1917 har lantmäteristyrelsen
framställt förslag, att distriktslantmätarcs lön skulle höjas med 1,000
kronor till 3,000 kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kronor.
Beträffande sammanlagda nettoinkomsten för distriktslantmätare har lantmäteristyrelsen
beräknat, att varje distriktslantmätare måste för verksamhetens
bedrivande hava ett rit- och skrivbiträde, att ersättningen till
sådant icke finge beräknas lägre än till 1,400 kronor, att kostnaderna
för kontorshyra, värme, lyse, telefon, rit- och skrivmaterialier, instrument
och annan utrustning icke kunde beräknas lägre än till 600 kronor årligen,
samt att under förutsättning att distriktslantmätarens inkomst av
taxa uppginge till 5,100 kronor och lönen bleve 3,000 kronor, hans
behållna inkomst alltså komme att oberäknat ålderstillägg stiga till
6,100 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 käft. (Nr 235.)
Distriktslantmätarcs
avlöningsförmåner.
13
Lantmfiteri
kommis
sionen.
98 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 235.
Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening kar i skrivelse
den 19 september 1917 framhållit nödvändigheten av den föreslagna
löneförhöj ningen.
Lantmäterikommissionen har anfört:
»Kommissionen vill till eu början framhålla, att det icke ifrågasatts någon
ändring i den nuvarande grundprincipen för lantmätarnas avlöning, nämligen att en
del av denna utgår av statsmedel och en del i form av arvoden, vilka erläggas av
vederbörande sakägare. Däremot har, såsom kommissionen i annat sammanhang
kommer att visa, motionsvis inom riksdagens andra kammare framförts krav på,
att staten skulle övertaga en större del av kostnaderna för lantinäteriväsendet.
Detta krav har i princip vunnit riksdagens gillande. För tillgodoseende av detsamma
kunde det synas ligga närmast till hands, att vid den omorganisation av
lantmäteristaten och revision av lantmäteritaxan, varom kommissionen har att avgiva
förslag, fullfölja grundprincipen i 1909 års organisation därhän, att lantmätarnas
inkomster till större delen komme att utgå direkt av statsmedel. En
dylik lösning synes emellertid komma att medföra stora olägenheter. Givet är nämligen,
att, om lantmätarens lön tilltoges så hög, att densamma utgjorde i det närmaste
full bärgning, hade lantmätaren endast föga intresse av att åstadkomma en
så stor arbetsprodukt som möjligt. Härmed vore dock icke sagt, att man i allmänhet
behövde befara en mindre arbetsintensitet, men arbetsprodukten komme i
allt fall helt säkert av andra anledningar att minskas. — — —. Även må betonas,
att vid fältarbeten jordägarna hava skyldighet att hålla hantiangning och
att jordägarna alltså i sådana fall hava ett synnerligt intresse av, att arbetet går
undan. En alltför lågt beräknad taxa synes emellertid icke ägnad att befordra detta
intresse. En minskning av arbetsprodukten måste givetvis också medföra behov av
flera tjänstemän.
Vid prövning av förevarande fråga torde även böra beaktas den synpunkten,
att för lantmäteriverksamhetens behöriga uppehållande erfordras icke blott lantmätare
utan även biträden av varjehanda slag, vilka lantmätarna hava att själva
ersätta. Därest den enligt taxa utgående gottgörelsen bleve alltför låg, komme
säkerligen att krävas även statsavlönade biträden.
Av det anförda torde framgå, att en höjning av lönen på sådant sätt, att
densamma komme att utgöra huvuddelen av lantmätarnas inkomst, icke är tillrådlig;
och kommissionen kan i anledning härav icke tillstyrka, att lönen bestämmes
till högre belopp än ungefär hälften av distriktslantmätarens sammanlagda behållning
av tjänsten.
Innan kommissionen går att avgiva förslag angående lönebeloppet, gäller det
sålunda i första hand att fatta ställning till frågan, huru stor distriktslantmätarens
sammanlagda nettoinkomst bör vara. Med avseende härå vill kommissionen då
framhålla, att en distriktslantmätare gentemot den allmänhet, som tager hans tjänster
i anspråk, står i en ställning, som åtminstone i fråga om skiftes- och rågångsförrättningar
i viss mån närmar sig en domares, samt att arbetet kräver en pa samma
gång mångsidig och i vissa avseenden speciell utbildning. Kommissionen finner på
grund härav skäligt, att, även om inkomstnivån icke föres fram längre än till 1914,
distriktslantmätarna bör beredas en nettoinkomst av minst 6,500 kronor. Kommis
-
99
Kung]. Maj:ts proposition Nr 235.
sionen har sålunda i detta hänseende gått något längre än lantmäteristyrelsens
förslag, som stannat vid 6,100 kronor. Det må dock erinras, att Kungl. Maj:t och
riksdagen vid beräkning av de tillskott till krigstidstillägg, som av 1917 och 1918
års riksdagar beviljats för distriktslantmätare, uppenbarligen utgått ifrån att dessas
sammanlagda behållning av tjänsten, grundad på år 1909 fastställd lön och taxa,
uppgått till 6,000 kronor. Om man därför torde få utgå ifrån, att med 1909 års
omorganisation avsetts att bereda distriktslantmätarna en nettoinkomst av detta
belopp, skulle sålunda genom antagande av ovan framställda förslag beredas dem
en förhöjning med 500 kronor för tiden fram till 1914, en förhöjning, vilken synes
väl berättigad.
För fixerande av det belopp, som bör utgå i form av lön, har det därnäst
gällt att beräkna nettoinkomsten enligt taxa.»
Kommissionen har därefter meddelat utförliga beräkningar angående
lantmätarnas taxeinkomst under treårsperioden 1912—1914. Jag torde
här böra nämna, att bruttoinkomsten angivits till 5,454 kronor och nettoinkomsten
till 3,655 kronor.
Enligt inkomna uppgifter hade arbetstiden i medeltal utgjort per
dag 9.6 timmar och per år 294 dagar. Kommissionen hade emellertid
vid uppgörande av sitt förslag till lantmäteritaxa utgått ifrån, att av
lantmätarna icke borde krävas mera än normal arbetstid per dag, och
såsom sådan ansett 8 timmar. - Ej heller syntes rimligen böra fordras,
att lantmätarna för vinnande av erforderlig inkomst skulle behöva arbeta
varje söckendag under året. Andra jämnställda tjänstemän åtnjöte 1 Va
månads semester. Med hänsyn till, att lantmätarnas verksamhet vore
rörlig och omväxlande, hade kommissionen emellertid ansett, att för
dessa tjänstemän kunde räknas med en kortare ledighet. I det följande
hade därför räknats med 275 dagar per år (300 söckendag^- minskade
med 25 dagars semester). Vad lantmätare intjänade på tid, som översköte
denna, syntes icke rimligtvis böra medtagas i denna beräkning.
Varje uppgiven nettoinkomst hade därför reducerats med hänsyn till en
reduktion av arbetstiden på sätt nyss angivits. De sålunda reducerade
nettoinkomsterna utgjorde i medeltal 2,846 kronor.
Genom den avsevärda ökning av antalet distrikt, som kommissionen
föresloge och den därigenom uppkommande minskningen av
distriktens storlek samt även på grund därav, att vid antagande av
kommissionens förslag medhjälparnas antal komme att bliva endast 100
under det att distriktslantmätarna bleve 200, skulle värjo distriktslantmätare
få mindre möjlighet att sysselsätta medhjälpare och andra biträden.
Man syntes kunna beräkna, att varje distriktslantmätare härigenom
skulle gå miste om vinst å medhjälpare till belopp av 175
kronor. Droges detta belopp från nyss angivna nettoinkomst, återstode
100 Kun yl. Majts proposition Nr 235.
2,671 kronor, vartill således en distriktslantmätares nettoinkomst syntes
kanna beräknas enligt nuvarande taxa under förutsättning att han arbetade
endast ovannämnda normala tid per dag och år samt att distriktet
vore minskat genom antagande av kommissionens förslag om ökning av
distriktens antal.
Kommissionen har härefter fortsatt sålunda:
»På sätt framgår av del II av detta betänkande (sid. 122) kommer emellertid
kommissionens förslag till ny lantmäteritaxa att medföra en ökning av taxeinkomsten.
— — —. På sätt förut omförmälts kommer denna ökning att uppgå
till omkring 20 procent (ökningen på grund av mätningsförordningens bestämmelser
motsvaras av ökat arbete), varför en distriktslantmätares nettoinkomst av taxa efter
genomförande av kommissionens förslag kan beräknas till 2,671 kronor + 20 procent
därav eller 3,205 kronor, som avrundas till 3,200 kronor.
Härtill bör anmärkas, att ökning givetvis även uppstår å den del av taxeinkomsten,
som borträknats för omkostnader, men denna ökning torde kompenseras
av samma omkostnaders ökning.
Dessa beräkningar giva sålunda vid banden, att distriktslantmätares lön bör
utgå med 3,300 kronor för att hans sammanlagda behållning av tjänsten skall kunna
uppgå till 6,500 kronor.
Lantmäteristyrelsen föreslår, att distriktslantmätare, liksom för närvarande
är fallet, berättigas till tre ålderstiliägg efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring, vartdera
till belopp av 400 kronor. Med hänsyn till att lantmäteriverksamheten är av den
art, att tjänstemannens förmåga att genom arbete skaffa sig erforderliga inkomster
väsentligt minskas med tilltagande ålder, synes det kommissionen väl motiverat,
att ålderstilläggen bestämmas till tre eller samma antal som för närvarande. Samma
omständighet torde emellertid motivera även någon höjning av beloppet. Särskilt med
hänsyn till vad som gäller för lantbruksingenjörerna torde beloppet skäligen böra
sättas till 500 kronor. I anslutning härtill må framhållas, att kommissionen förutsätter,
att distriktslantmätare skall äga tillgodoräkna sig den tid han innehaft
tjänsten, innan den nya staten trätt i tillämpning.
Såsom ovan nämnts åtnjuta distriktslantmätare för närvarande inga ortstilllägg.
Då distriktslantmätarna hava bestämda stationsorter och således icke kunna
bosätta sig var de vilja, synes det emellertid påtagligt, att samma skäl, som föranleda,
att andra tjänstemän på vissa platser erhålla ortstillägg, borde berättiga
även förstnämnda tjänstemän till sådan förmån. Det synes ligga närmast till hands
att i detta hänseende jämnställa distriktslantmätare med förstelantmätare. Dessa
senare åtnjuta ortstillägg i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Beträffande de båda förstnämnda länen finner
kommissionen emellertid påtagligt, att endast de distriktslantmätare, som bliva bosatta
i Stockholm och Göteborg, böra tillerkännas ortstillägg. Vad åter angår
Malmöhus län torde visserligen å ena sidan levnadskostnaderna på någon plats ställa
sig högre än medeltalet för landet i dess helhet, men å andra sidan arbeta lantmätarna
i vissa avseenden där under gynnsammare förhållanden än i övriga delar
av landet. Kommissionen finner sig därför icke kunna föreslå ortstillägg för distrikts
-
101
Kungl. Majds proposition Nr 235.
lantmätare i detta län. Vad slutligen angår de tre norrländska länen finner kommissionen
däremot, att distriktslantmätarna även å andra platse» än residensstäderna
bör tillerkännas ortstillägg. Beloppet av ortstillägget torde böra för Stockholm bestämmas
till 400 kronor och för övriga platser till 200 kronor.
För distriktslantmätare gäller nu, att lönen jämte ålderstillägg utgör pensionsunderlag,
och det synes lämpligt och rättvist, att denna ordning bibehålies.
Några nya villkor och bestämmelser för åtnjutande av de av kommissionen
föreslagna löneförmåner för distriktslantmätare har kommissionen icke funnit erforderliga.
Dock torde, därest ortstillägg på sätt kommissionen föreslagit tillerkännes
vissa distriktslantmätare, ett förtydligande böra göras av det innehåll, att ortstilläggen
skola följa samma bestämmelser som lönen.
Under framhållande att bland kompetensvillkoren för distriktslantmätare bör
stadgas sex månaders tjänstgöring i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor,
föreslår kommissionen alltså,
att distriktslantmätares lön i staten beräknas till 3,300 kronor;
att distriktslantmätare berättigas att tillgodonjuta tre ålderstillägg efter 5,
10 och 15 års tjänstgöring, vartdera å 500 kronor;
att ortstillägg uppföras för distriktslantmätare i Stockholm till belopp av 400
kronor samt för distriktslantmätare i Göteborg ävensom i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län till belopp av 200 kronor;
att distriktslantmätare må för rätt till ålderstillägg enligt nya staten tillgodoräknas
den tid han eventuellt innehaft tjänsten, innan den nya staten trätt i
tillämpning; samt
att till nu gällande lönevillkor göres det förtydligande, att ortstillägg i förekommande
fall skall följa samma bestämmelser som lönen.»
Lantmäteristjrrelsen har i sitt utlåtande anfört, att under någon tid
efter den nya organisationens ikraftträdande, exempelvis två år, undantag
borde kunna medgivas från den för befordran till distriktslantmätartjänst
föreslagna kompetensfordringen om sex månaders tjänstgöring i
styrelsen eller å lantmäterikontor. För dylik befordran borde emellertid
även krävas praktisk tjänstgöring under minst fem år, vilket nu krävdes
för utnämning till extra lantmätare. I avseende å de föreslagna avlöningarna
bar lantmäteristyrelsen allenast hemställt, att ortstillägg å
200 kronor måtte tillerkännas jämväl distriktslantmätarna i Västernorrlands
län.
Lantmäteristyrelsen både i sitt den 24 maj 1917 avgivna förslag
till ändring i gällande stat för lantmäteristaten i länen föreslagit landets
indelning i 180 lantmäteridistrikt enligt ett i detalj utarbetat förslag
till distriktsindelning.
Distrxkls
indclning.
102
Kungl. Ma):ts proposition Nr 235»
Lantmäterikommissionen har härom yttrat:
»Då kommissionen, på sätt ovan inhämtas, föreslagit uppförande i stat av
200 distriktslantmätarbefattningar, följer därav, att därest kommissionens förslag i
denna del antages, riket kommer att indelas i ett lika stort antal distrikt. Något
detaljerat förslag i denna del har kommissionen emellertid ansett sig icke höra utarbeta.
Vid uppgörande av dylikt förslag böra, såsom även lantmäteristyrelsen synes
hava förutsatt, utnyttjas statistik och erfarenhet så nära som möjligt intill tidpunkten
för förslagets tillämpning. I någon mån har kommissionen dock ansett sig böra undersöka
frågan. Denna undersökning har i första rummet avsett antalet distrikt
inom de särskilda länen. Resultatet av denna undersökning, varvid kommissionen
på det hela taget utgått ifrån samma förutsättningar som lantmäteristyrelsen, framgår
av nedanstående uppgift, varvid inom parentes angives det antal distrikt, styrelsens
förslag upptager:
Stockholms |
län ..... |
• (7) 9 |
Göteborgs och |
Bohus län......... |
• (5) |
6 |
|
Uppsala |
» ..... |
(3) 3 |
Älvsborgs |
» .......... |
■ (10) |
It |
|
Södermanlands |
» ...... |
•6 |
(4) 5 |
Skaraborgs |
» .......... |
• 17) |
8 |
Östergötlands |
» ..... |
(6) 7 |
Värmlands |
» .......... |
■ (12) |
13 |
|
Jönköpings |
3> ...... |
(6) 6 |
Örebro |
» .......... |
(5) |
5 |
|
Kronobergs |
» ...... |
(6) 7 |
Västmanlands |
» .......... |
(4) |
5 |
|
Kalmar |
» ...... |
(6) 7 |
Kopparbergs |
» .......... |
(17) |
17 |
|
Gottlands |
» ...... |
(2) 2 |
Gävleborgs |
» .......... |
(11) |
12 |
|
Blekinge |
» |
(3) 3 |
Västemorrlands |
» .......... |
(14) |
15 |
|
Kristianstads |
» ...... |
(5) 7 |
Jämtlands |
» .......... |
HD |
15 |
|
Malmöhus |
» ...... |
(5) 7 |
Västerbottens |
» .......... |
(12) |
13 |
|
Hallands |
» ...... |
14) 4 |
Norrbottens |
» .......... |
• (12) |
13 |
Icke heller detta förslag till antal distrikt inom de olika länen avser emellertid
att vara definitivt, utan böra jämkningar kunna vidtagas. Kommissionen har
endast åsyftat att angiva grunderna för bestämmandet av antalet ortstillägg för de
särskilda orterna. Undersökningarna hava givit vid handen, att enligt kommissionens
beräkningar fem distriktslantmätare skulle bliva stationerade i Stockholm och
en i Göteborg samt att Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillhopa skulle
indelas i 41 distrikt.
Kommissionen hemställer alltså, att förut omförmälda ortstillägg må beräknas
för fem distriktslantmätare, stationerade i Stockholm, en distriktslantmätare, stationerad
i Göteborg, och 41 distriktslantmätare i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.»
Lantmäteristyrelsen har i förenämnda utlåtande dels föreslagit beviljande
av ortstilläg-g även åt de 15 distriktslantmätarna i Västernorrlands
län, dels ock framhållit, att, därest styrelsens förslag om ökning
av distriktslantmätarnas antal till 220 bifölles, antalet ortstillägg borde ökas.
Styrelsen hade beräknat att ortst Hägg då borde utgå till sex distriktslantmätare
i Stockholm, eu i Gröteborg samt 60 i de fyra nordligaste länen.
103
Kungi. Maj:ts proposition Xr 235.
Beträffande de blivande extra lantmätarnas (lika med de nuvarande
auskultanternas) avlöningsförmåner må först erinras, att i gällande stat
upptagas 30 auskultantarvoden å 600 kronor samt att, sedan 1918 års
riksdag anvisat ett anslag å 105,000 kronor å extra stat för år 1919
till dylika arvoden, Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18 september
1918 förordnade, att lantmäteristyrelsen skulle äga under år 1919 av
sagda anslag utbetala dels till en var av nyssnämnda 30 auskultanter
ytterligare arvoden å 600 kronor, så att deras arvoden inalles uppginge
till 1,200 kronor, dels till övriga auskultanter arvoden med 900 kronor
till 50 och med 600 kronor till 70.
Lantmäteristyrelsen föreslog i sin skrivelse angående omorganisation
av lantmäteristaten i orterna den 24 maj 1917, att medel för arvoden
åt auskultanter måtte beräknas sålunda, att 30 erhölle vardera
ett belopp av 1,800 kronor och 70 vardera ett belopp av 900 kronor.
Därjämte föreslog styrelsen, att de blivande tjänstemännen med arvode
ä 900 kronor måtte fä uppbära samma arvode, vare sig de tjänstgjorde
i styrelsen, i lantmäterikontor eller såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätare.
Lantmäterikommissionens yttrande i detta ämne är av följande
lydelse:
»Det av styrelsen för auskultanternas förening framställda önskemålet, att
arvodesbeloppen måtte lämpas efter tjänståldern, har såsom förut anmärkts, redan
provisoriskt vunnit bifall vid 1918 års riksdag. Denna anordning torde böra för
framtiden bibehållas. Åven om antalet distriktslantmätartjänster ökas på sätt kommissionen
ovan föreslagit, blir nämligen auskultanttiden ganska lång, enär befordran
i allt fall icke kan väntas förrän vid en ålder av omkring 40 år. Det måste givetvis
kännas hårt att vid så hög ålder, då säkerligen åtskilliga av auskultantema eller,
såsom de enligt kommissionens förslag framdeles skulle benämnas, extra lantmätarna
äro familjeförsörjare, ännu befinna sig på biträdesstadiet, och detta så
mycket mera, om inkomsterna ej vuxit. Därtill kommer, att med den ökning av
lantmäteriverksamheten, som är att förvänta, det torde bliva nödvändigt, att de
äldsta auskultantema eller extra lantmätarna i mån av behov tagas i anspråk för
att på eget ansvar verkställa förrättningar. Det lärer sålunda även för framtiden
erfordras en grupp tjänstemän med samma ställning, som nuvarande organisation
avsett för auskultanter med arvode på stat. Antalet av dessa tjänstemän torde
höra bibehållas vid detsamma som nu eller 30 Då hela antalet extra lantmätare
beräknats till 100, återstår således 70. Det synes lämpligt, att iiven dessa i fråga
om arvodet uppdelas i tvenne klasser. Antalet i vardera klassen bör sattas till 35.
Av hänsyn till det lönebelopp för distriktslantmätare, som kommissionen ovan
föreslagit, torde arvodet för extra lantmätare i lägsta klassen böra bestämmas till
1,000 kronor. För var och en av de båda högre klasserna synes eu höjning av
500 kronor lämplig. Extra lantmätare i högsta klassen skulle dä erhålla ett arvode
av 2,000 kronor, vilket torde få anses erforderligt, enär dessa tjänstemän komma
Extra lantmätarnas
avlöningsförmåner.
Lantmäteri
styrelsen.
Publik
renovation.
104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
att åtminstone delvis utöva verksamhet av enahanda art som de på eget ansvar
arbetande lantmätarna och sålunda böra beredas en sådan inkomst, att deras ekomiska
ställning icke medför fara för osjälvständighet.
Rörande samtliga nu omförmälda arvoden bör givetvis gälla, att de få åtnjutas
efter förtjänst och skicklighet samt att lantmäteristyrelsen bör äga att betaga
vederbörande rätten till arvode till följd av försummelse och dylikt.
Utbetalningen av arvoden torde böra ske månadsvis av lantmäteristyrelsen
och icke bliva beroende av, huruvida extra lantmätare under månaden tjänstgjort
i styrelsen eller å lantmäterikontor eller hos distriktslantmätare.
I likhet med lantmäteristyrelsen finner kommissionen, att uppförande i stat
av ovanberörda arvoden bör föranleda, att tjänstemännens indelning till tjänstgöring
på länen och hos de särskilda distriktslantmätama läggas i styrelsens hand på annat
sätt än hittills. Något förslag angående de bestämmelser, som i sådant hänseende
krävas, torde emellertid icke erfordras i detta sammanhang. Fråga huruvida dessa
tjänstemän böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning vid förflyttning, torde
höra upptagas till prövning samtidigt med förslag om bestämmelser rörande tjänstgöringens
ordnande.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen, att av de 100
extra lantmätararvoden, som enligt vad kommissionen förut hemställt skulle i stat
upptagas, 30 må uppföras till belopp av 2,000 kronor, 35 till belopp av 1,500 kronor
och 35 till belopp av 1,000 kronor;
att samtliga arvoden må av lantmäteristyrelsen utdelas bland extra lantmätarna
efter förtjänst och skicklighet; samt
att utbetalningen må ske månadsvis och oberoende av, huruvida extra lantmätaren
under månaden tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor
eller såsom medhjälpare hos distriktslantmätare.»
Lantmäteristyrelsen har i utlåtandet den 28 januari 1919 förmält
sig icke hava annat att erinra beträffande förslaget om arvoden till de
nya extralantmätarna än att, för den händelse distriktslantmätarnas antal
komme att bestämmas till 220, såsom styrelsen föreslagit, och till följd
härav befordran kunde ske tidigare än enligt kommissionens förslag,
arvndesklasserna syntes kunna nedbringas till två. I sådant avseende
syntes lämpligen höra bestämmas 50 arvoden å 1,200 kronor och 30
arvoden å 2,000 kronor.
Vid styrelsens utlåtande hava fogats statförslag, alternativt upptagande
200 och 220 distriktslantmätarbefattningar.
En fråga, som nära berör frågan om lantmätarnas inkomster och utgifter
av tjänsten, gäller skyldigheten att avlämna och bekosta publik renovation.
Intill år 1865, då 1864 års lantmäteriinstruktion trädde i kraft,
voro rikets lantmätare skyldiga att till lantmäteristyrelsens arkiv utan
särskild ersättning översända renovationer av kartor, protokoll och be
-
105
Kunql. Maj-.ts proposition Nr 235.
skrivningar rörande alla förrättningar. Genom sistnämnda instruktion
inskränktes denna renovationsskyldighet att omfatta endast vissa slag
av förrättningar nämligen laga skiften, rågångsförrättningar och ägoutbytesförrättningar,
varjämte medgavs, att blott karta med delningsbeskrivning
och därtill börande sammandrag skulle renoveras. I samband
med tillkomsten av ägostyckningsinstitutet föreskrevs, att publik
renovation skulle äga rum beträffande vissa slag av styckningar av såväl
karta som beskrivning samt med avseende å vissa andra endast av beskrivning
över styckningen.
Vid utfärdandet av 1908 och 1909 års instruktioner har denna
ordning bibehållits endast med den ändring, att beträffande laga skifte
renovation skall ske även av summarisk beräkning.
I skrivelse den 14 december 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit,
dels att renovationsskyldigheten måtte utsträckas, dels ock att
staten i sammanhang därmed måtte bereda de arbetande lantmätarna
gottgörelse för de utgifter, renovationsskyldigheten medför för dem.
Föreningen Sveriges förstelantmätare har däremot i skrivelse den 27
mars 1917 ifrågasatt lämpligheten att nu utvidga renovationsskyldigheten.
Lantmäterikommissionen har anfört:
Kommissionen funne vad i föreningens skrivelse anförts vara av den beskaffenhet,
att det åtminstone icke för närvarande borde ifrågakomma att utsträcka renovationsskyldigheten.
Kommissionen hade föranletts att intaga denna ståndpunkt jämväl
med hänsyn därtill, att det syntes möta svårigheter att uti de lokaler, som för
närvarande voro upplåtna till lantmäteristyrelsens arkiv, bereda utrymme för den
ökade tillsfrömning av arkivalier, som bleve en följd av bifall till lantmäteristyrelsens
framställning.
Däremot funne kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen rättvisa och
billighet kräva, att staten gottgjorde de arbetande lantmätarna för med renovationsskyldigheten
förenade utgifter. Detta läte sig även lätteligen genomföras
på så sätt, att lantmäteristyrelsen för varje dit inlevererad renovationsakt
läte tillställa lantmätaren gottgörelse enligt grunderna för de i lantmäteritaxan upptagna
bestämmelser om lösen för karta och handlingar. I fråga om kopia av karta
upptoge emellertid kommissionens förslag till taxa olika bestämmelser, allteftersom
kopian åstadkommits för hand eller på fotomekanisk väg, och det gällde därför
avgöra, vilken av dessa bestämmelser, som borde lända till efterrättelse. Eftersom
staten uti ifrågavarande avseende skulle övertaga en skyldighet, som förut icke
påvilat densamma, ansåge kommissionen, att staten rimligen kunde göra anspråk
på att få betala enligt bestämmelsen för den billigaste kopieringsmetoden, den fotomekaniska.
Med ledning av det antal regalark renovationer, som årligen överlämnades
till lantmäteristyrelsens arkiv, och de grunder för ersättningens beräkning, som sålunda
angivits, bulle kommissionen före, att blivande anslag för ifrågavarande ändamål
borde beräknas till 20,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1220. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)
14
106 Kungl. MajUs propvsition Nr 235.
Under erinran, att ett anslag för ifrågavarande ändamål uppenbarligen borde
vara av förslagsanslags natur, har kommissionen således föreslagit, att bland de
ordinarie anslagen måtte beräknas 20,000 kronor årligen till publik renovation och
att detta belopp måtte upptagas såsom förslagsanslag.
Lantmäteristyrelsen fäste i sitt utlåtande den 28 januari 1919 uppmärksamheten
på att, ifall det endast bestämdes, att ersättning skulle
utgå för publik renovation, som inlevererades efter den 1 januari 1920,
man syntes kunna räkna med att lantmätarna komme att i så stor utsträckning
som möjligt underlåta att redovisa förrättningar under året
1919 och uppskjuta därmed till påföljande år. Styrelsen hölle före, att
berörda möjlighet att bereda ersättning för publik renovation genom
uppskov med redovisning borde förebyggas, och ansåge därför, att ersättning
ej borde utgå för publik renovation till förrättning, som enligt
gällande bestämmelser skolat redovisas före den 1 mars 1920.
Styrelsen har vidare framhållit att, då publik renovation skulle
ske av karta, jordägarna voro skyldiga att lösa ett exemplar av densamma
och att som följd härav ersättningen för publik renovation
komme att utgå med den nedsatta lösen, som vore bestämd för fall, då
lösen samtidigt utginge för två exemplar. Ersättningen till lantmätarna
för publik renovation komme på detta sätt även jordägarna till godo
genom nedsatt lösen för deras kartexemplar.
Lantmäterikommissionens
etatftlrslag.
Lantmäterikommissionens förslag till stat för den lantmäteripersonal,
som sysselsattes med utförande av lantmäter i förrättningar, är av följande
utseende:
Lön |
1 i Arvode |
Orts- tillägg |
Summa kronor |
Titel |
Antal |
Kronor |
Summa kronor |
1 |
Distriktslantmätare, stationerad |
||||||
3,300 |
- |
4C0 |
3,700 |
i Stockholms stad ..................... |
5 |
18,500 |
_ |
3,300 |
200 |
3,500 |
i Göteborgs stad samt inom Jämt- |
||||
lands, Västerbottens och Norr- |
|||||||
bottens län................................. |
42 |
147,000 |
— |
||||
3,300 |
— |
— |
3,300 |
Annan distriktslantmätare............... |
153 |
504,900 |
670,400 |
— |
2,000 |
— |
— |
Extra lantmätare........................... |
30 |
60,000 |
— |
— |
1,500 |
— |
— |
» > ........................... |
35 |
52,500 |
— |
— |
1,000 |
— |
» » ........................... |
35 |
35,000 |
147,500 |
|
— |
— |
— |
Ersättning för publik renovation, för- |
||||
slagsanslag .............................. |
— |
— |
20,000 |
||||
Summa |
— |
837,900 |
Anm. Distriktslantmätare åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive
5, 10 och 15 år.
107
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 235.
Till det vid fjolårets proposition fogade statsrådsprotokollet den
11 mars 1919 anförde dåvarande departementschefen beträffande nu
ifrågavarande delar av ämnet följande:
»Jag vill först erinra, att statsmedel nu utgå till avlöning åt 300 med praktiskt Oepartementslantmäteri
sysselsatta personer, därav 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare chefen.
och 150 auskultanter. Av de sistnämnda åtnjuta 30 arvoden dels från medel å den 1919''
ordinarie staten och dels från anslag å extra stat under det att övriga 120 auskultanternas
arvoden i sin helhet gäldas av anslaget å extra stat.
Lantmäterikommissionen har nu förordat, att totalantalet praktiserande lantmätare
fortfarande måtte upptagas till 300. Av närmare angivna anledningar har
det ansetts kunna antagas, att en ganska stark ökning av lantmäteriverksamheten
vore att förvänta. De viktigaste av dessa anledningar äro tillkomsten av den nya
mätningsförordningen samt ändrade bestämmelser angående handläggningen av avsöndringsförrättningar
ävensom den nya lagstiftningen om fastighetsbildning i stad.
En omständighet, vars inverkan i stimulerande riktning icke torde böra underskattas,
är även statens övertagande av en vida större andel i lantmäterikostnaderna än förut.
Jag finner det därför i likhet med kommissionen tydligt, att mindre personalantal
än 300 icke bör ifrågakomma. För att sagda personal må kunna medhinna ökad
arbetsmängd, är det emellertid nödvändigt, att antalet självständigt praktiserande
lantmätare proportionsvis ökas. Detta är för övrigt önskvärt även för att förbättra
befordringsmöjligheterna inom lantmäterikåren och främja dennas rekrytering. Att,
såsom nu är fallet, halva antalet examinerade lantmätare äro extra tjänstemän, är
påtagligen ett missförhållande och detta har ej heller undgått att ogynnsamt inverka
på tillgången å lantmäterielever, vilken under de senaste åren i hög grad
minskat.
I avseende å förslaget att förändra de nuvarande 40 extra lantmätarbefattningarna
till distriktslantmätartjänster har icke någon meningsskiljaktighet rått.
Jag biträder för min del detta förslag.
Härigenom erhålles emellertid, såsom också framhållits, knappast någon mer
betydande tillökning i arbetskraft eller arbetsprodukt, enär sagda extralantmätare
redan nu] faktiskt haft särskilda verksamhetsområden, varest de fullgjort distriktslantmätares
uppgifter. En mer genomgripande förändring är därför nödvändig.
Då utredningen visar, att redan för närvarande ett antal av 180 distriktslantmätare
varit behövligt för arbetenas nöjaktiga fullgörande inom rimlig tid, samt av angivna
anledningar en ökning av lantmäteriverksamheten ansetts vara att motse,
vilken beräknats skola uppgå till minst 20 procent — en ökning som dock är
ganska oviss —, skulle, såsom ock såväl kommissionen som lantmäteristyrelsen
påvisat, en ökning av distriktslantmätarnas antal till 220 kunna ifrågasättas. I
likhet med kommissionen anser jag emellertid, att man tillsvidare och i avvaktan
på närmare erfarenhet bör kunna stanna vid ett antal av 200 distriktslantmätare.
Återstående 100 av det behövliga antalet lantmätare böra alltså vara extra tjänstemän.
Såsom kommissionen tillstyrkt anser jag dessa böra benämnas extra lantmätare.
Frågan om de avlöningsförmåner, som böra tillerkännas distriktslantmätarna,
är ganska vansklig att avgöra. Såsom kommissionen framhållit, torde det lämpligaste
förfaringssättet härvidlag vara att bestämma det belopp, vartill man anser
dessa lantmätares behållna tjänsteinkomst böra uppgå, samt därefter fråndraga vad
108
Kunyl. Muj:t$ proposition AV 235.
som kan anses tillflyta dem som betalning enligt taxa eller överenskommelse för
utfört arbete, varefter återstoden bör tilldelas dem såsom lön. Jag vill erinra, att
tjänstgöringspenningar givetvis icke ifrågakomma, enär dessa motsvaras av arbetsinkomsten.
Lantmäterikommissionen har ansett skäligt, att distriktslantmätarna böra, även
om förhallandena endast till år 1914 tagas i betraktande, beredas en nettoinkomst
av tjänsten å minst 6,500 kronor, samt anfört, att Kungl. Maj:t och riksdagen vid
beräkningen av de tillskott till krigstidstillägg åt lantmätare, som beviljats vid
1917 och 1918 års riksdagar, torde utgått från, att dessa lantmätares sammanlagda
behållning av tjänsten uppginge till 6,000 kronor. Att nu höja detta belopp
med 500 kronor har synts kommissionen fullt befogat.
I fråga om dessa beräkningar torde jag få erinra om följande omständigheter.
Då jag den 5 februari 1909 motiverade förslaget om inrättande av distriktslantmätarbetattningar,
meddelade jag, att lantmäteristyrelsen beräknat årliga nettoinkomsten
för lantmätare för åren 1898—1902 till i medeltal 3,053 kronor 66 öre.
Av närmare angivna skäl ansåg jag emellertid, att för det antal lantmätare, som
ungefär erfordrades för att kunna med önskvärd skyndsamhet handlägga förekommande
lantmäterigöromål, medeltalssiffran för den årliga nettoinkomsten borde beräknas
till något mer än 3,500 kronor, och jag fann detta belopp då böra tagas till
utgångspunkt för beräkningarna. Inkomstminskningen genom den samtidiga taxenedsättningen
med en tredjedel skulle, enligt vad jag då anförde, bliva omkring
1,200 kronor. Jag uttalade emellertid, att det vid bestämmandet av statsavlöningen
åt dessa lantmätare icke torde vara möjligt att låta lönen endast utgöra vederlag
för en dylik inkomstminskning, och fann det uppenbart, att en förbättring i dessa
tjänstemäns ställning, ungefärligen motsvarande den, som genom då nyligen genomförda
löneregleringar beretts stora grupper av andra statstjänare, vore av förhållandena
oundgängligen påkallad. På grund härav och under framhållande, att det
vore i detta fall lämpligt att låta en något väsentligare del av avlöningen utgå i
form av ålderstillägg, tillstyrkte jag, att grundlönen måtte bestämmas till 2,000
kronor samt ålderstilläggen till tre, vart och ett å 400 kronor. Slutlönen komme
då att bliva 3,200 kronor. Jag uttalade, att enligt min mening en lämpligt avvägd
avlömngsförbättring komme att härigenom beredas distriktslantmätarna. Jag avstyrkte
ett framställt förslag, att ortstillägg skulle medgivas, varvid jag framhöll,
att x de norrländska länen inkomsten av arbeten enligt taxa kunde antagas bliva
större än i landets sydligare delar.
Enligt denna beräkning skulle alltså distriktslantmätarnas nettoinkomst av
arbete enligt taxa uppgå till 3,500 — 1,200 = 2,300 kronor och deras sammanlagda
inkomst av tjänsten till 2,300 -f- 2,000 = 4,300 kronor, ålderstilläggen oberäknade.
Riksdagen, som godkände den sålunda föreslagna statsavlöningen, lämnade
ovan refererade beräkning utan erinran.
Då vid 1917 års riksdag proposition (nr 275) avläts om tillskott till krigstidstillagg
åt lantmätare, grundades beräkningen av tillskottsbeloppet för distriktslantmätare
på en antagen inkomst av arbete enligt taxa å 4,000 kronor. Enahanda inkomstbe!opp
lades till grund för de av 1918 års lagtima riksdag med anledning av Kungl.
Maj.ts förslag i punkten 22 av propositionen om anslag å tilläggsstat för samma år
beviljade tillskotten. Dessa beräkningar upptogo alltså väsentligt högre taxeinkomst
än som låg till grund för 1909 års beslut. Vid dessa sistnämnda beräkningar har
Kutnjl. Muj:ts proposition Nr ~o5. 109
emellertid icke angivits, att den beräknade taxeinkomsten vore nettoinkomst. Att,
även om förhållandet härvidlag icke blivit tydligt klarlagt, sagda summa av 4,000
kronor i verkligheten även inneslutit åtminstone en del av det belopp, varmed bruttoinkomsterna
överskjutit nettoinkomsten, framgår bland annat därav, att lantmäteristyrelsen
i den skrivelse den 10 november 1917, vari styrelsen hemställde
om äskande av dylikt tillskott, anförde, att enligt förhållandena år 1914 en
distriktsiantmätares bruttoinkomster borde beräknas till 4,500 kronor, hans omkostnader
för verksamhetens bedrivande till 1,300 kronor och hans nettoinkomster till
3,2i)0 kronor. Nettoinkomsten upptogs alltså nu 900 kronor högre än som beräknats
år 1909. Utgår man emellertid från lantmäteristyrelsens sistnämnda uppgift
å nettoinkomsten, skulle med tillägg av lönen å 2,000 kronor en distriktsiantmätares
tjänsteinkomst år 1914 uppgått till 5,200 kronor.
Lantmäterikommissionen har nu efter inkomna svar å frågeformulär beräknat
nettoinkomsten för arbete enligt taxa i medeltal för treårsperioden 1912—1914 till
3,655 kronor. Såsom kommissionen framhållit har emellertid denna inkomst erhållits
genom en längre utsträckt arbetstid såväl i fråga om antalet arbetsdagar
som arbetstimmar per dag, än som nu torde böra tagas i beräkning. Efter reduktioner
med hänsyn härtill har kommissionen kommit till en medelinkomst av 2,846
kronor. Lägges lönen härtill, erhålles en behållen tjänsteinkomst av 4,846 kronor.
Dessa beräkningar äro som synes ganska växlande. Enligt alla beräkningarna
skulle emellertid distriktslantmätamas inkomster falla mellan de för första och
andra gradens tjänster bestämda avlöningsbeloppen.
Jag vill vidare erinra, att löneregleringskommittén i sitt betänkande nr LIX
den 20 november 1918 angående tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare
föreslagit för distriktslantmätare avlöningstillägg å 500 kronor. Med inräknande
härav skulle totalnettoinkomsten uppgå enligt lantmäteristyrelsens uppgifter år 1917
till 5,700 kronor och enligt kommissionens uppgifter efter angivna reduktioner till
5,346 kronor.
Lantmäterikommissionens nu framlagda förslag innebär, att distriktslantmätama
skola erhålla en lön av 3,300 kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor.
Då deras nettoinkomster av tjänsten efter utfärdandet av den nya taxan beräknats
skola för 275 arbetsdagar och 8 arbetstimmar för dag uppgå till 3,200 kronor,
bliva deras begynnelseinkomster 6.500 kronor, som efter de tre ålderstilläggens
intjänande stiga till 8,000 kronor. Lägges härtill avlöningstillägg enligt nyssnämnda
tillfälliga lönereglering, skulle dessa belopp höjas till respektive 7,000 och
8,500 kronor. Dessa belopp synas mig större än att de kunna av mig tillstyrkas,
synnerligast vid jämförelse med de avlöningar, som må kunna bestämmas för förste
lantmätare och vissa befattningshavare i lantmäteristyrelsen. Till dessa tjänster
torde böra förvärvas de mest framstående av distriktslantmätarkårens medlemmar,
men om distriktslantmätarna beredas inkomster till så högt belopp, som nyss angivits,
skulle antagligen en dylik förflyttning icke innebära någon förbättring i
ekonomiskt avseende — mången gång troligen en ekonomisk uppoffring, synnerligast
som distriktslantmätarna torde kunna genom utsträckning i arbetstiden icke
oväsentligt öka sina nettoinkomster. Det synes mig emellertid av stor vikt, att
en sådan anordning av de olika tjänsternas inkomstförhållanden undvikes.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden och till den omständigheten att,
såsom jag ar 1909 framhöll, en väsentlig del av distriktslantmätamas avlöning bör
no
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
utgöras av ålderstillägg, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att den sammanlagda
nettoinkomsten beräknas högre än till 6,200 kronor, därvid jag förutsätter, att det
förut nämnda avlöningstillägget genom tillfällig lönereglering icke skall utgå. Om
härtill, såsom jag vill tillstyrka, läggas tre ålderstillägg å 500 kronor, blir den
slutliga nettoinkomsten 7,700 kronor. Det är icke utan tvekan, som jag anser inkomsten
böra upptagas ens så högt som till detta belopp, just med hänsyn till de
svårigheter, som kunna uppstå att till andra befattningar inom lantmäteriet i mer
ansvarsfull eller ledande ställning erhålla sökande med den skicklighet och duglighet,
som sistnämnda befattningar kräva. — — —.
Vid bedömandet av det av mig nu beräknade inkomstbeloppet bör även bemärkas,
att fördelar i åtskilliga andra hänseenden, exempelvis genom erhållande
av betalning för publik renovation, nu föreslås skola beredas lantmätarna.
Vad därefter angår den nettoinkomst, som bör enligt den nu föreslagna
lantmäteritaxan beräknas tillkomma distriktslantmätarna, har den efter vissa reduktioner
av kommissionen upptagits till 3,200 kronor. Mot denna beräkning har jag
icke något att erinra.
Med de utgångspunkter, jag förut angivit, bör avlöningen av statsmedel sålunda
enligt min mening utgöra 3,000 kronor. Ifall härav viss del, förslagsvis 500
kronor, skulle utgå i form av avlöningstillägg enligt tillfällig lönereglering, skulle
den avlöning, som upptages i staten och å vilken pensionen grundas, minskas med
samma belopp eller till allenast 2,500 kronor. Detta synes mig emellertid icke innebära
tillräcklig förbättring i distriktslantmätarnas villkor. Jag anser därför lönen böra i
staten upptagas till 3,000 kronor, men däremot, såsom nyss nämnts, sådant avlöningstillägg
icke utgå till distriktslantmätarna. Distriktslantmätarna bliva då i detta
avseende satta i samma ställning som ett flertal andra statstjänstemän, för vilka
lönerna reglerats under de senaste åren, exempelvis lärår- och hospitalspersonalen.
Med dyrtidstilläggen har denna anordning ingenting att göra.
Med inräknande av tre ålderstillägg å 500 kronor blir högsta pensionsunderlaget
4,500 kronor.
Vad ortstillägg angår, synes det mig icke behövligt att tillerkänna dylikt
åt andra distriktslantmätare än dem, som äro stationerade i Stockholm. Jag vill
erinra, att av lantbruksingenjörerna, vilka i avseende å inkomst av taxa äro jämförliga
med lantmätarna, allenast den i Stockholm stationerade åtnjuter ortstillägg.
För erhållande av ålderstillägg å den nya staten bör distriktslantmätare
äga tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom sådan.
Det av kommissionen framlagda förslaget till distriktsindelning har icke angivits
som definitivt. Närmare utredning härom lärer böra verkställas av lantmäteristyrelsen.
Vad därefter angår de föreslagna nya extralantmätarnas arvoden biträder jag
kommissionens förslag. I dessa arvoden är icke inräknat något belopp, motsvarande
tillfällig lönereglering för ordinarie tjänstemän, utan bör arvodestillskott tillkomma
enligt de regler, som i sådant avseende må bliva bestämda.
Vad kommissionen i övrigt hemställt angående de extra lantmätarna föranleder
ingen erinran från min sida.
Kommissionens förslag i frågan om statens övertagande av kostnaden för
publika renovationer biträdes av mig med tillägg av den utav lantmäteristyrelsen
f öreslagna övergångsbestämmelsen.
I
in
Kungl. Majds proposition Nr 235.
Beträffande avlöningsvillkoren finner jag lika med kommissionen ett tillägg
påkallat därom, att ortstillägg skall följa samma bestämmelser som lönen. Därjämte
torde böra stadgas, att föreskriften, att med distriktslantmätartjänst icke må
förenas tjänst å kommuns stat, icke må utgöra hinder för distriktslantmätare att
innehava befattning som mätningsman i stad eller i samhälle på landet, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Då andra ändringar
i avlöningsvillkoren icke synas erforderliga, torde någon särskild förklaring om
övergång å ny lönestat icke behöva avgivas av den nuvarande personalen.»
Jordbruksutskottets majoritet, som avstyrkte fjolårets proposition Riksdagen
i dess helhet, yttrade sig icke särskilt angående nu berörda frågor. I 1919‘
den av herr Öberg m. fl. avgivna reservationen blev med anledning
av herr Norman m. fl:s motion nr 403 antalet av de praktiserande lantmätare,
som borde åtnjuta statsavlöning, särskilt antalet distriktlantmätare,
föremål för övervägande, men biträddes Kungl. Maj ts förslaghärom.
I avseende å distriktslantmätarnas löner tillstyrktes i samma
reservation nedsättning till 2,700 kronor. Såsom skäl härtill anfördes,
att då avlöningen till överlantmätare (= förstelantmätare) i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag föreslogs till 7,500 kronor jämte
ett ålderstillägg å 600 kronor» försiktigheten syntes bjuda, att en sänkning
skedde i de för distriktslantmätare föreslagna löneförmånerna. Därest
lantmäterikommissionens förslåg till lantmäteritaxa vunne Kungl. Maj:ts
gillande, syntes i varje fall distriktslantmätarna bliva väl tillgodosedda.
Vidare föreslogs i samma] reservation, att arvodena till de extra lantmätarna
skulle sänkas till 1,700 kronor för 30, 1,200 för 35 och 1,000
för 35. 7
Styrelsen för Sveriges lantmätarförening har i förut omförmälda kommen
skrift den 17 oktober 1919 gjort erinran mot det i fjolårets proposition ^ch1 utlåtande
innefattade förslaget, att tillfällig lönereglering icke skulle tillgodokomma däröver.
distriktslantmätarna. Beträffande de i herr Öberg in. fl:s reservation tillstyrkta
nedsättningar i distriktslantmätarnas löner och extra lantmätarnas
arvoden framhålles, att dessa nedsättningar icke hade något som helst
stöd i de grundliga utredningar, lantmätenkommissionen förebragt angående
lantmätarnas inkomster och det totala avlöningsbelopp, varav de
112
Kuncjl. Majds proposition Nr 235.
vore i behov. En dylik sänkning vore därför äu ytterligare ägnad att
äventyra kårens existensmöjligheter och försvaga dess rekrytering. Vidare
an föres följande:
»Enligt förutnämnda av 1917 år lantmäterikommission gjorda beräkningar
skulle det av kommissionen uppgjorda taxeförslaget bereda lantmätarna en nettoinkomst
av 3,200 kronor per år. Denna beräkning synes emellertid enligt vad ovan
framhållits hava varit något mer än 20 procent för hög. Lantmätarnas nettoinkomster
torde sålunda icke komma att stiga till högre belopp än omkring 2,560
kronor. För att lantmätarna skola komma att i verkligheten nå den av kommissionen
beräknade inkomsten synes sålunda — om den av kommissionen föreslagna
taxan antages — begynnelselönerna för lantmätarna böra höjas med minst 600
kronor. Då emellertid en höjning med 100 procent av lösenbeloppen för avskrifter
av handlingar och kopior av kartor synes lämpligen kunna vidtagas utan annan
ändring av taxan, håller föreningsstyrelsen före, att en sådan höjning bör av hänsyn
till lantmätarnas skriv- och ritbiträden under alla förhållanden genomföras. Därest
taxan i övrigt bibehålies oförändrad enligt kommissionens förslag, hemställer föreningsstyrelsen,
att de av samma kommission föreslagna begynnelselönerna höjas för
distriktslantmätare med 600 kronor till 3,900 kronor och för extra lantmätare med
500 kronor till 2,500, 2,000 och 1,500 kronor.»
I anledning av vad föreningsstyrelsen sålunda yttrat anför lantmäterikommissionen
i sitt utlåtande den 7 februari 1920:
»Med avseende å de beräkningar, som av kommissionen i dess betänkande
den 30 november 1918 verkställts angående distriktslantmätarnas inkomster, må till
en början framhållas, att alla dessa beräkningar hänföra sig till de förhållanden
och det prisläge, som rådde före kristiden, en omständighet, som föreningsstyrelsen
icke synes hava tillbörligen beaktat. Enligt kommissionens mening är det emellertid
av vikt, att denna princip fasthålles, varav då följer, att man måste skilja mellan
sådana åtgärder, vilka syfta till en definitiv reglering, och åtgärder, som endast
hava provisorisk karaktär.
Kommissionens förslag till ny taxa och lönereglering inneburo en definitiv
reglering fram till år 1914, och kommissionen har icke kunnat finna, att vad föreningsstyrelsen
anfört i ringaste mån ådagalägger, att de beräkningar, vilka legat
till grund för sagda förslag, varit missvisande. Till den del föreningsstyrelsen med
kravet på höjning av den föreslagna taxan eller alternativt höjning av föreslagna .
löner och arvoden åsyftat en förändring av den definitiva regleringen, kan kommissionen
sålunda icke förorda bifall till framställningen.»
Beträffande de i fjolårets proposition och i reservationen vid jordbruksutskottets
betänkande föreslagna avlöningarna till distriktslantmätare
och extra lantmätare anför kommissionen i samma utlåtande
följande:
»Därest distriktslantmätama erhölle endast 2,700 kronor i lön av statsmedel
utan rätt att komma i åtnjutande av s. k. tillfällig löneförbättring, skulle detta,
om icke samtidigt någon höjning vidtoges av taxan, innebära, att de för år 1914
113
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
ställdes på en inkomstnivå av 5,900 kronor. Kommissionen kan icke underlåta att
såsom sin mening framhålla, att en dylik lösning av löneregleringsfrågan torde vara
ägnad att väcka betänkligheter. Det måste nämligen anses av stor vikt, att en
tjänsteman med den ansvarsfulla och krävande verksamhet som en distriktslantmätare
beredes en åtminstone något så när oberoende ekonomisk ställning. Och
ur denna synpunkt torde kommissionens ursprungliga förslag, som gick ut på en
begynnelseinkomst av 6,500 kronor, snarare få anses för lågt än för högt.
Även vid jämförelse med vissa likställda tjänstemän kommer man till samma
resultat. Kommissionen tillåter sig erinra, att lantbruksingenjörerna vid lönereglering
år 1910 erhöllo en statsavlaning av 3,500 kronor, samtidigt som deras inkomster
av arvoden enligt taxa beräknades giva ett netto av 2,600 kronor. Det
ansågs således redan år 1910, att lantbruksingenjörerna borde beredas en sammanlagd
nettoinkomst av 6,100 kronor. Genom beslut av 1919 års lagtima riksdagtillerkändes
dessa tjänstemän tillfällig löneförbättring med 800 kronor. Då syftet
med denna tillfälliga löneförbättring var att provisoriskt föra fram lönenivån till
prisläget år 1914, innebar således detta riksdagens beslut, att en lantbruksingenjör
ansågs böra år 1914 åtnjuta en nettoinkomst av 6,900 kronor för år. Härvid är
visserligen att märka, att den tillfälliga löneregleringens provisoriska karaktär
mycket starkt betonades, men även med tillbörligt aktgivande härpå synes det ske
en orättvisa mot distriktslantmätarna, om de genom en för år 1914 avsedd definitiv
lönereglering ställas på en inkomstnivå av 5,900 eller 6,200 kronor, det sistnämnda
beloppet enligt Kung!. Maj:ts proposition.
I sammanhang härmed må emellertid även beröras en annan omständighet.
Vid framläggande av ovanberörda statförslag uttalade departementschefen farhågor
för att, därest distriktslantmätarnas begynnelseavlöning i enlighet med kommissionens
förslag bestämdes till 3,300 kronor, deras inkomster, sedan de tre ålderstilläggen
intjänats, skulle stiga till alltför höga belopp i jämförelse med de avlöningar,
som kunde komma att bliva bestämda för förstelantmätarna och vissa befattningshavare
i lantmäteristyrelsen, och att därför dessa tjänster icke skulle erbjuda
någon lockelse för de mest framstående av distriktslantmätarna. Den av
utskottsreservanterna föreslagna ytterligare nedsättningen synes även hava grundats
på farhågor i samma hänseende.
Med anledning härav må framhållas, att lantmätarnas tjänstgöring, på grund
av därmed förenade ständiga resor och ofta nog mycket ansträngande arbeten på
fältet, ställer stora anspråk på kroppskrafter och fysisk spänstighet. Det ligger
därför i sakens natur, att en distriktslantmätare vid tilltagande ålder icke kan åstadkomma
på långt när samma arbetsprestation som i yngre år. Han blir också efter
hand nödsakad att använda biträden för en väsentlig del av fältarbetet. Tydligt
är därför, att en äldre distriktslantmätare icke kan i samma grad som en yngre
bereda sig inkomster genom eget arbete. Man torde därför med ganska stor säkerhet
kunna antaga, att, även om distriktslantmätarnas begynnelseavlöning i enlighet
med kommissionens förslag bestämdes till 3,300 kronor, komme dock deras
inkomster, även för de äldre, att ganska väsentligt understiga det belopp, varmed
förstelantmätares avlöning enligt kommissionens förslag skulle utgå. Härtill kommer,
att en byråtjänst med avseende å lugn och bekvämlighet erbjuder vissa fördelar
framför en distriktslantmätartjänst, så att även häri för flertalet något till
åren komna distriktslantmätare torde ligga en lockelse.
Bihang till rihsdagnis protokoll 1920. / sand. 106 haft. (Nr 235.)
15
114
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
På grund av vad sålunda anförts tillåter sig kommissionen hemställa, att
Kungl. Maj:t vid framläggande av ny proposition i ämnet icke täcktes i staten upptaga
löner och arvoden till distriktslantmätare och extra lantmätare med lägre
belopp än vad kommissionen föreslagit och att, därest nedsättning av en eller
annan anledning anses böra ske, även ifrågavarande personal måtte komma i åtnjutande
av s. k. tillfällig löneförbättring.»
I nu förevarande delar av ämnet finner jag mig böra i allo förorda
de i fjolårets proposition framlagda förslag. Med anledning av
vad inom jordbruksutskottet då förekom i fråga om de föreslagna avlöningarna
till distriktslantmätare och extra lantmätare torde jag emellertid
böra yttra några ord.
Påtagligen av farhåga för att svårigheter i befordringsavseenden
skulle uppstå, därest distriktslantmätarnas löner bestämdes i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag i fjol till 3,000 kronor, yrkades i herr Öberg
m. flis reservation detta belopps nedsättande till 2,700 kronor. En
undersökning utvisar emellertid, att någon risk i detta avseende icke
skäligen kan anses komma att föreligga vid bifall till Kungl. Maj:ts
förslag. Jag tillåter mig till belysande härav framlägga följande jämförelsetabell,
varvid beträffande distriktslantmätare och överlantmätare
(= förstelantmätare) bortsetts från de ortstillägg, som i vissa fall böra
medgivas.
Netto- inkomst enligt taxa |
Avlöning |
Tillfällig löneför- bättring |
Ålders- tillägg |
Summa |
|
1 |
3,200 |
3,000 |
_ |
_ |
6,200 |
1 |
3,200 |
3,000 |
— |
500 |
6,700 |
Distriktslantmätare.................................\ |
3,200 |
3,000 |
— |
1,000 |
7,200 |
1 |
3,200 |
3,000 |
— |
1,500 |
7,700 |
| |
— |
5,800 |
1,000 |
— |
6,800 |
2:a gradens tjänsteman i lantmäteristyrelsenl |
— |
5,800 |
1,000 |
500 |
7,300 |
l |
— |
5,800 |
1,000 |
1,000 |
7,800 |
Överlantmätare ....................................{ |
— |
7,500 |
1,000 |
600 |
8,500 9,100 |
— |
7,500 |
1,000 |
|||
| |
8,100 |
1,000 |
_ |
9,100 |
|
Byråchef .............................................s |
— |
8,100 |
1,000 |
600 |
9,700 |
Denna sammanställning utvisar så väsentligt högre tjänsteinkomster
för de övriga befattningarna, att en befordran till dem med deras
115
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
för övrigt i vissa hänseenden behagligare tjänstgöring torde i allmänhet
böra för en distriktslantmätare framstå såsom en avgjord förmån.
Jag vill även betona, att därest distriktslantmätarnas löner skulle
sättas lägre än sålunda föreslagits, det lärer bliva oundgängligt att, såsom
lantmäterikommissionen framhållit, tillerkänna dem tillskott genom
tillfällig lönereglering.
Den av mig föreslagna avlöningsförhöjningen synes vara den
minsta, som bör ifrågakomma, även ur den synpunkten att distriktslantmätarna
nu åtnjuta inalles 2,500 kronors lön och tillfällig löneförbättring
och att löneökningen sålunda är endast 500 kronor. Att jag dock
ansett mig kunna stanna härvid beror på, att ålderstilläggens belopp nu
föreslås skola ökas från 400 till 500 kronor och att pensionsunderlaget
höjes från 3,200 till 4,500 kronor. Det bör även beaktas, att distriktslantmätarna
äga möjlighet att öka sina inkomster enligt taxa genom
utsträckt arbetstid.
För de blivande extra lantmätarna — de förutvarande auskultanterna
— hade Kungl. Maj:t i fjol föreslagit tre avlöningsgrader å respektive
2,000, 1,500 och 1,000 kronor, vartill skulle komma arvodestillskott
genom tillfällig lönereglering. Förenämnda reservanter inom jordbruksutskottet
tillstyrkte respektive 1,700, 1,200 och 1,000 kronor, likaledes
jämte tillfälligt löneregleringstillskott. Då detta reservanternas förslag
torde sammanhängt med den av dem tillstyrkta nedsättningen av distriktslantmätarnas
löner, lärer, om Kungl. Maj:ts förslag i sistnämnda
avseende godkännes, anledning saknas att jämka på de av Kungl. Maj:t
föreslagna extralantmätararvodena. Det må för övrigt anmärkas, att
avstånden mellan de olika avlöningsgrupperna enligt reservanternas förslag
icke äro lämpligt avvägda.
I fråga om den publika renovationen bör numera den till den 1
mars 1920 i fjol föreslagna tidsbestämningen framskjutas till den 1
mars 1921.
Jag tillåter mig därför framlägga samma förslag till stat för den
lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar,
som det i fjol framlagda.
116 Kungl. Majds proposition Nr 235.
Lön |
Arvode |
Orts- tillägg |
Summa kronor |
Titel |
Antal |
Kronor |
Summa kronor |
3,000 |
400 |
3,400 |
Distriktslantmätare, stationerad i |
||||
Stockholm................................. |
5 |
17,000 |
— |
||||
3,000 |
— |
— |
3,000 |
Annan distriktslantmätare............... |
195 |
585,000 |
602,000 |
T— |
2,000 |
— |
— |
) ( |
30 |
60,000 |
— |
— |
1,500 |
— |
— |
35 |
52,500 |
— |
|
1,000 |
— |
— |
1 l |
35 |
35,000 |
147,500 |
|
_ |
_ |
_ |
Ersättning för publik renovation, |
||||
förslagsanslag........................... |
— |
— |
20.000 |
||||
Summa |
— |
— |
769,500 |
Anm. Distriktslantmätare åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive
5, 10 och 15 år.
Beträffande avlöningsvillkoren finner jag lika med kommissionen
ett tillägg påkallat därom, att ortstillägg skall följa samma bestämmelser
som lönen. Därjämte torde böra stadgas, att föreskriften, att med
distriktslantmätartjänst icke må förenas tjänst å kommuns stat, icke må
utgöra binder för distriktslantmätare att med vederbörligt tillstånd innehava
befattning som mätningsman i stad eller i samhälle på landet, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Då
andra ändringar i avlöningsvillkoren icke synas erforderliga, torde någon
särskild förklaring om övergång å ny lönestat icke behöva avgivas av
den nuvarande personalen.
På grund av vad jag anfört under denna avdelning hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna det av mig framlagda förslaget
till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsättes
med utförande av lantmäteriförrättningar, att tillämpas
från och med år 1921;
dels förklara, att för åtnjutande av de å denna
stat för distriktslantmätare uppförda avlöningar skola
gälla de villkor och bestämmelser, som föreskrivits beträffande
avlöning till distriktslantmätare å nu gällande
stat, dock med de av mig tillstyrkta tillägg;
dels medgiva, att distriktslantmätare må för rätt
till ålderstillägg enligt den nya staten tillgodoräknas
117
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
tjänstetid såsom sådan, innan nämnda stat trätt i tillämpning;
dels
och å ordinarie stat under nionde huvudtiteln
uppföra ett anslag av 769,500 kronor till lantmäteripersonal,
som sysselsättes med utförande av lantmäteri
förrättningar, enligt följande uppställning:
avlöningar, bestämt anslag .................... kronor 749,500
ersättning för publik renovation, förslagsanslag
........................................... » 20,000
Summa kronor 769,500.
IV. Lantmäterikontoren i länen.
a. Underhåll av arhivalier och registratur å lantmäterikontoren i länen.
Med bifall till särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar
anvisade riksdagen till reparation och renovation av kartor
i lantmäterikontoren i länen på extra stat för särskilda år till och
med år 1919 tillhopa 135,000 kronor. Dessa anslag hava ställts till
lantmäteristyrelsens förfogande, i samband varmed föreskrivits, att högst
47.000 kronor finge användas till renovation av kartor, därav högst
10.000 kronor till renovation av i enskild ägo befintliga kartor av särskild
betydelse, men av vilka kopior saknades i lantmäterikontoren. Till
reparation har av nämnda medel alltså avsetts ett belopp av minst
88.000 kronor. Till huvudsaklig grund för besluten om medlens anvisande
hava legat särskilda av lantmäteristyrelsen på olika tider gjorda
beräkningar. Dessa visade till en början hän på en totalkostnad av
106.000 kronor, som dock sedermera successivt höjts, slutligen till
165.000 kronor.
I anledning av särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar
anvisade därjämte riksdagen på extra stat för varje av
åren 1913—1919 medel till uppläggande av nya registratur och arkivens
ordnande i lantmäterikontoren i länen med tillhopa 110,000 kronor.
I statsverkspropositionen till 1918 års riksdag anmäldes, att ordnandet
av ifrågavarande registratur och arkiv då beräknats komma att draga
en totalkostnad av 113,000 kronor.
Uti skrivelse den 30 oktober 1916 gjorde lantmäteristyrelsen gällande,
att reparation av kontorens kartor icke kunde utföras på ett
118
Kungl. Maj ds proposition Nr 235.
sådant sätt, att arbetet kunde anses slutfört vid någon viss tidpunkt,
utan måste detta arbete fortgå, även sedan en grundlig reparation av
kartorna på en gång blivit slutförd. Åven renovation av kartorna
måste alltjämt fortgå, i det man ständigt hade att räkna med att kartor
bleve alldeles utslitna och behövde ersättas med nya ävensom att det
då och då kunde hända, att i orterna påträffades kartor, som icke
funnes i lantmäterikontoret men som vore av betydelse att böra införlivas
med kontorets arkiv. Här förelåge alltså ett stadigvarande behov,
som därför ock lämpligen borde tillgodoses med anslag på ordinarie
stat. Något belopp komme även att erfordras årligen för registraturens
komplettering. Styrelsen beräknade, att 6,000 kronor årligen
skulle behövas för omförmälda reparation och renovation av kartor
samt 2,000 kronor årligen i fråga om registraturen, samt föreslog alltså,
att i staten för lantmäteristaten i orterna måtte upptagas ett reservationsanslag
till underhåll av kontorens i länen arkivalier till belopp av
8.000 kronor. Emellertid har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 17
oktober 1918 på grund av vunnen ytterligare erfarenhet förklarat sig
anse, att det stadigvarande anslagsbehovet till nya registratur och
arkivens ordnande å lantmäterikontoren i länen samt till reparation och
renovation av kartor i samma kontor borde beräknas till sammanlagt
14.000 kronor.
Lantmäterikommissionen har i detta ämne yttrat:
»Vissa förhållanden — — — göra det tvivelaktigt, om över huvud taget
några som helst medel böra på vare sig ordinarie eller extra stat anvisas särskilt
för reparation av kartor.
De härmed förenade arbeten hava hittills plägat utföras av vid lantmäterikontoren
tillfälligt anställda biträden. Denna anställning av tillfälliga biträden har
huvudsakligen möjliggjorts genom ett å extra stat beviljat anslag till skrivhjälp å
lantmäterikontoren i länen. Biträdena hava således avlönats med medel från detta
anslag men i någon mån med medel, som anvisats till reparation av kartor. För
den skull hava detaljerade anteckningar måst föras om den tid, som använts till
lagning av karter. En sådan anordning lärer icke kunna betecknas annorledes än
såsom synnerligen opraktisk.
Nu har lantmäteristyrelsen visserligen framhållit, att framdeles det årliga
anslaget skulle tagas i anspråk endast till den del lagningsarbetet ej kan utföras
av den på kontoren anställda personal. Detta yttrande lärer böra så tolkas, att
förutsättningen för anslagets användning skulle inträda, när berörda personal icke
kvantitativt räcker till. Ytterligare extra biträden skola anställas i sådant fall.
Men under dessa omständigheter synes det kommissionen vara enklast, att nu
nämnda eventualitet tages med i beräkningen, när det gäller angiva totalbehovet
av samtliga extra biträden.
119
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Yad nu sagts om reparation av kartor gäller i tillämpliga delar även arbetet
med lantmäterikontorens registratur. Icke heller för detta arbete bör enligt
kommissionens mening särskilda medel anvisas, utan hänsyn till detsamma bör
tagas vid beräknande av behovet av extra biträden å kontoren.
Med den i hittillsvarande extra anslag avsedda renovation förhåller sig i
viss mån annorlunda. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, kan det hända, dels att
en karta blir så sliten, att den prövas böra ersättas med en ny d. v. s. renoveras,
dels ock att utanför kontorens arkiv påträffas en karta av den betydelse, att den
prövas böra bliva representerad i samma arkiv. Någon gång förekommer väl att
vederbörande förstelantmätare anförtros nu nämnd prövning i ena eller andra avseendet;
kartan renoveras då vid kontoret och i sådana fall äger den kritik til
lämpning,
som ovan riktats mot anvisande av särskilda medel till reparation av
kartor. I de ojämförligt flesta fall plägar lantmäteristyrelsen dock förbehålla sig
själv nyss angivna prövning och förordnar därför om kartans insändande till styrelsen.
Utfaller prövningen i jakande riktning, låter då styrelsen även omedelbart
renovera kartan i Stockholm, men icke genom något av de i styrelsen anställda
biträden utan genom personer, som arbeta mot ackordsbetalning.
Då detta förhållande lärer alltjämt komma att tillämpas, finner kommissionen
det vara i sin ordning, att särskilda medel å ordinarie stat anvisas för den
renovation av kartor, vilken lantmäteristyrelsen utför för lantmäterikontorens räkning.
Beloppet av dessa medel torde skäligen kunna sättas till 4,000 kronor. Anslaget
bör uppföras såsom reservationsanslag.
I anslutning till vad som anförts får kommissionen i detta sammanhang inskränka
sig till att föreslå, att bland ordinarie anslagen måtte såsom reservationsanslag
beräknas 4,000 kronor årligen till renovation av kartor för lantmäterikontoren
i länen.»
Mot kommissionens hemställan i detta avseende avgavs reservation
av herr Hamrin.
I sitt utlåtande den 28 januari 1919 hemställde lantmäteristyrelsen,
att det föreslagna anslaget å 4,000 kronor å ordinarie stat till renovation
av kartor för lantmäteri kontoren i länen måtte uteslutas och att till detta
ändamål samt till reparation av kartor i samma kontor jämte fortsatt
omläggning av kontorens registratur och arkivaliernas ordnande måtte
på extra stat uppföras ett reservationsanslag å 17,500 kronor under benämning:
till »underhåll av arkivalier i lantmäterikontoren i länen m. m.»
Den 11 mars 1919 yttrade dåvarande departementschefen i detta
ämne;
»Yad lantmäterikommissionen anfört synes mig ådagalägga olämpligheten av
att särskilda medel längre anvisas till reparation av kartor. Det behov av tillfälligtvis
ökat reparationsarbete, som förelegat för att de viktiga kartsamlingarna
å länens lantmäterikontor må skyddas för förstörelse, har redan blivit till allra
största delen tillgodosett medelst extra anslag och det arbete av dylik art, som
ännu återstår, synes utan olägenhet kunna utföras av den personal, som synes böra
Departements
chefen.
Examinerade
biträden.
Behovet av
sådana
biträden.
120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
anställas .vid dessa kontor medelst avlöning från ett allmänt anslag till extra biträden.
Aven beträffande registraturens uppläggande m. m. gör sig samma betraktelsesätt
gällande. De medel, som beräknats behövliga för detta arbetes slutförande,
hava för övrigt blivit nästan fullständigt anvisade, vilket bör innebära, att
endast helt obetydligt av detta arbete återstår.
Kommissionens förslag, att bland ordinarie anslagen må beräknas 4,000 kronor
till renovation för lantmäterikontoren i länen, biträder jag.»
Varken i utskottets utlåtande eller i förberörda reservation vid detsamma
gjordes någon invändning mot Kungl. Maj:ts förslag i denna
del. Då emellertid riksdagen avslog Kungl. Maj:ts proposition angående
lantmäteriet, anvisade riksdagen liksom för år 1919 å extra stat särskilda
reservationsanslag dels å 15,000 kronor till reparation och renovation av
kartor å lantmäterikontoren i länen och dels å 8,000 kronor till nya
registratur och arkivens ordnande å lantmäterikontoren i länen.
Jag tillstyrker, att i förevarande hänseende propositionen må avfattas
i likhet med i fjol.
b. Biträden å lantmäterikontoren i länen.
Lantmäteristyrelsen har i skrivelse den 30 oktober 1916 lämnat
en redogörelse för de ämbetsgöromål, som påvila förstelantmätarna,
samt lämnat en utredning angående beskaffenheten och omfattningen
av arbetena å lantmäterikontoren m. m. Såsom slutsats av utredningen
har lantmäteristyrelsen anfört, att styrelsen hölle före, att arbetena
å dessa kontor kunde uppdelas i dels sådana, som tarvade fullständig
fackutbildning, dels sådana som kunde utföras av icke fackutbildade
biträden, dels ock vaktmästargöromål, samt att för tillgodoseende
på ett fullt tillfredsställande sätt av förstelantmätarnas behov
av arbetsbiträde åtminstone inom de större länen erfordrades särskilda
biträden för ovannämnda tre sias: av g-öromål.
O o
Uti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken vad
angår personalen å lantmäterikontoren i länen fastställts av Kungl.
Maj:t den 17 juni 1908, finnas uppförda arvoden till sex amanuenser.
Dessa amanuenser äro anställda å lantmäterikontoren i Värmlands län
och i de fem norrländska länen samt tillsättas av lantmäteristyrelsen.
Sedan svårighet yppats för en del förstelantmätare att medhinna
sina göromål, hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelse den 27 november
1911 om anslag för åren 1912 och 1913 till påskyndande av arbetena
121
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
vid länens lantmäterikontor. Till statsrådsprotokollet den 13 januari
1912 anförde dåvarande departementschefen med anledning härav, att,
om än behovet av ytterligare biträden flerstädes gjorde sig starkt gällande,
koslnaden för dylika biträden lämpligen kunde, intill dess större
erfarenhet om det stadigvarande behovet vunnits, efter Kung]. Maj:ts
prövning i varje särskilt fall bestridas från nionde huvudtitelns expensanslag.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran, och i anslutning
härtill har Kungl. Maj:t därefter årligen anvisat medel för
anställande av examinerade biträden å vissa lantmäterikontor, för år
1918 till belopp av 43,000 kronor.
I skrivelse den 30 oktober 1916 hemställde lantmäteristyrelsen,
att ovan nämnda sex amanuensbefattningar måtte uteslutas ur staten
samt att i stället måtte å ordinarie stat uppföras 12 examinerade biträden,
av styrelsen förslagsvis benämnda byråingenjörer, ävensom att
därutöver måtte anvisas erforderliga medel, 28,000 kronor, för anställande
av extra biträden under sammanlagt 80 månader. Häri inräknades
emellertid även 24 månader, då förstelantmätarna åtnjuta semester och
vikarier för dem sålunda erfordras.
Lantmäteristyrelsen har i förnyad framställning i ämnet den 17
oktober 1918 erinrat, att styrelsen för anställande under år 1919 av
examinerade biträden begärt anvisande av 66,500 kronor, ävensom beräknat,
att för samma ändamål under år 1920 komrne att erfordras
70,000 kronor, därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit löst. I samma
skrivelse bär lantmäteristyrelsen hemställt, att antalet å ordinarie stat
uppförda examinerade biträden måtte ökas till 16 samt att dessutom
måtte å extra stat anvisas 20,000 kronor för anställande av tillfälliga
examinerade biträden å iantmäterikontoren under 80 månader, oavsett
behovet av vikarier under förstelantmätarnas semester.
Lantmäterikommissionen har anfört:
»Att ett synnerligen starkt behov av examinerade biträden å lantmäterikontoren
föreligger, har redan blivit av Kungl Maj:t erkänt genom de anvisningar
av medel till ganska betydande belopp, som Kungl. Maj:t under de senare åren
funnit erforderliga för detta ändamål. Det är också uppenbarligen av stor
vikt, att biträde beredes förstelantmätarna i sådan utsträckning, att den tekniska
granskning av lantmäteriförrättningar, som åligger förstelantmätarna, kan medhinnas
utan dröjsmål. Detta arbete är redan nu mycket omfattande och kommer
att väsentligen ökas genom tillkomsten av lagen om fastighetsbildning i stad och
särskilt kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet
inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.
Det är allmänhetens intresse, som det här gäller. För mången är det en
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. l’>(i höft. (Nr 235.) 10
Kompetens
och löneförmåner
för
ordinarie
examinerade
biträden.
122 Kungi. Majds proposition Nr 235.
betydlig olägenhet att nödgas vänta på lagfarts erhållande blott till följd av ofrivilligt
dröjsmål från förstelantmätarens sida. Och allmänheten bör beredas tillfälle
att i större utsträckning än hittills varit fallet kunna erhålla sakkunnigt biträde
vid forskningar å lantmäterikontor.
Slutligen är det även av vikt, att å kontoret finnes tillgänglig en ställföreträdare
för förstelantmätaren, när denne för inspektioner eller i andra tjänsteärenden
är frånvarande från kontoret.
Kommissionen finner emellertid konstaterat icke blott, att det föreligger behov
av examinerade biträden å lantmäterikontoren, utan även att detta behov till
mycket stor del redan nu måste anses konstant och således av beskaffenhet att
böra tillgodoses genom befattningar å ordinarie stat.»
Till närmare utredning- härom ävensom angående omfattningen av
ifrågavarande behov hade kommissionen efter ingående undersökningar
låtit uppgöra en i dess betänkande intagen tablå.
Kommissionen har vidare anfört:
»Av denna tablå framgår, att det erfordras 16 ordinarie examinerade biträden
och därutöver extra sådana biträden under sammanlagt 80 månader, och härvid
har hänsyn icke tagits till behovet av vikarier under förstelantmätarnas semester.
Tablån ger även vid handen, att det för extra examinerade biträden erforderliga
beloppet utgör sammanlagt 16,000 kronor.
Det resultat, vartill kommissionen kommit, överensstämmer således med vad
lantmäteristyrelsen anfört i en skrivelse den 17 oktober 1918, utom vad angår
beloppet för examinerade biträden.
Detta belopp torde böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag
å extra ordinarie stat.
De till extra biträden av ifrågavarande slag utgående arvoden böra enligt
kommissionens mening beräknas till högst 200 kronor för månad. Då sådant biträde
dessutom, enligt vad förut blivit föreslaget, skall få behålla sitt arvode såsom
extra lantmätare, i vanligaste fall 1,000 kronor och understundom mera, skulle
således dylikt biträde erhålla ersättning efter omkring 3,400 kronor för år.
I anslutning till vad kommissionen här ovan anfört föreslår kommissionen,
som anser de ordinarie examinerade biträdena lämpligen böra benämnas
assistenter:
att å ordinarie stat uppföras 16 assistentbefattningar;
att i sammanhang härmed uteslutas de nu i gällande stat upptagna sex
amanuensbefattningarna; samt
att bland extra anslagen måtte tillsvidare årligen såsom reservationsanslag
beräknas 16,000 kronor för anställande av extra assistenter.»
Enligt gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna åtnjuta
de i staten upptagna sex amanuenserna arvoden med 2,000 kronor.
För erhållande av dylik befattning erfordras endast att vara konstituerad
till lantmäteriauskultant.
T skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit,
123
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
att för erhållande av befattning som ordinarie examinerat biträde å
lantmäterikontor skulle fordras samma kompetens, som jämlikt § 28
tredje stycket i gällande instruktion för lautmäteristyrelsen och rikets
lantmätare gäller för befordran till extra lantmätare. Med avseende å
de avlöningsförmåner, som böra förenas med ifrågavarande befattningar,
har lantmäteristyrelsen i samma skrivelse föreslagit, att sagda befattningar
måtte uppföras såsom första gradens tjänster med lön 2,200
kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor samt ortstillägg för befattningen
i Stockholms län 300 kronor och för en var av befattningarna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län 150 kronor. Härtill borde komma tre ålderstillägg å 500
kronor efter respektive 5, 10 å 15 års tjänstgöring. Såsom motiv för
de föreslagna löneförmånerna har lantmäteristyrelsen anfört, att det
givetvis vore av stor betydelse att kunna påräkna särskilt dugliga och
lämpliga tjänstemän, varjämte styrelsen framhållit, att det, med de nuvarande
amanuensarvodena, visat sig omöjligt att erhålla tjänstemän med
erforderliga kvalifikationer. Följden av det låga arvodet både blivit täta
ombyten och att valet många gånger stått endast mellan mindre lämpliga
sökande liksom att det inträffat, att amanuensbefattningarna tidvis icke
kunnat uppehållas.
Kommissionen har anfört:
»De examinerade biträden, som redan nu äro anställda å lantmäterikontoren,
sysselsättas till stor del med teknisk granskning av lantmätarnas arbeten samt med
ärenden rörande jordavsöndringar, som av Konungens befall ningshavande översändas
till förstelantmätaren för yttrande. Såsom ovan framhållits komma förstnämnda
arbeten framdeles att ytterligare ökas och det kan därför förutses, att nu föreslagna
assistenter huvudsakligen komma att sysselsättas med sådan granskning.
Visserligen är förstelantmätaren direkt ansvarig för arbetet å kontoret, men mängden
av sagda göromål medger icke, att han kan medhinna någon mera ingående
granskning av det av assistenten i nämnda hänseende utförda arbetet. Att den
tekniska granskningen är av stor betydelse, har ovan framhållits, ävensom vikten
av att densamma företages utan dröjsmål.
Med hänsyn härtill och då det torde få anses lämpligt, att assistenten är
kvalificerad att under förstelantmätarens frånvaro fullgöra samtliga dennes åligganden,
finner kommissionen ingen anledning till erinran mot de av lantmäteristyrelsen
angivna kompetensfordringarna för de föreslagna assistentbefattningarna.
De av styrelsen föreslagna avlöningsförmånerna, däri inberäknat jämväl ortstillägg,
torde med hänsyn till dessa kompetensfordringar vara att anse såsom
minimum.
Kommissionen föreslår alltså,
att i fråga om assistentbefattning å lantmäterikontor uppställes samma kompetensfordran,
som kommer att gälla för befordran till distriktslantmätare,
124
Rit- o. skrivbiträden.
Behovet ''av
sådana
biträden.
Kungl. Moj:ts proposition Nr 235-
att nämnda assistentbefattningar uppföras såsom tjänster i första lönegraden;
samt
att ortstillägg uppföras med 300 kronor för assistent i Stockholm län samt
150 kronor för eu var av assistenterna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
LTti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna upptagas
inga skrivbiträden å lantmäterikontoren.
På sätt förut blivit anfört yppade sig emellertid snart svårighet
för en del förstelantmätare att medhinna sina göromål. För åren 1913
och 1914 anvisade därför Kungl. Maj:t från nionde huvudtitelns expensanslag
medel för anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren.
Sedan lantmäteristyrelsen ånyo inkommit med framställning om
anslag för förstärkning av arbetskrafterna å lantmäterikontoren, anförde
chefen för jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet den 14 januari
1914 bland annat, att vissa av de behov, vilka legat till grund för framställningen,
otvivelaktigt kunde anses hava stadigvarande egenskap och
skulle komma att oförminskade förefinnas oberoende av jordregistrets
fortgång: och avslutande. Detta svntes vara fallet med åtminstone en del
av det behov av skrivhjälp, som anmälts från samtliga lantmätenkontor.
Han fann det vara ett oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens för
viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen verkställa
en så stor mängd enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål,
som utredningen utvisade vara händelsen. Att fortfarande anvisa från
expensmedlen anslag till detta i nästan alla län förefintliga behov av
skrivhjälp syntes icke lämpligt, utan borde särskilt anslag begäras av
riksdagen. Dock syntes det vara tillräckligt att tillsvidare uppföra detsamma
å extra stat. I enlighet härmed gjorde Kungl. Maj:t framställning;
till riksdagen, som biföll densamma och å extra stab för år 1915
anvisade 12,000 kronor. Därefter har riksdagen årligen anvisat anslag
för ändamålet, dock med ökade belopp.
I skrivelse den 30 oktober 1916 hemställde lantmäteristyrelsen, att
å ordinarie stat måtte uppföras 24 skrivbiträden, ett för varje län, ävensom
att därutöver måtte anvisas erforderliga medel, av styrelsen beräknade
till 12,400 kronor, för anställande av extra skrivbiträden.
Sedan lantmäteristyrelsen avgivit sistnämnda förslag, har emellertid
behovet av sådana biträden ytterligare ökats. I förnyad framställning
i ämnet den 17 oktober 1918 erinrade lantmäteristyrelsen, att riksdagen
för år 1919 anvisat 40,000 kronor till skrivhjälp å lantmäterikontoren.
Förstelantmätarna hade emellertid anmält ett behov av 48,000 kronor.
För år 1920 hade styrelsen beräknat, att 50,000 kronor komrae att er
-
125
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
fordras för samma ändamål, därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit
löst. Lantmäteristyrelsen hemställde därför, att antalet ordinarie skrivbiträden
måtte ökas till 37 samt att därutöver måtte anvisas 16,000
kronor för anställande av extra sådana biträden.
Lantmäterikommissionens yttrande i detta ämne är av töljande
huvudsakliga lydelse:
»Genom de betydande medelsanvisningar, som Kungl. Maj:t och riksdagen
under de senare åren funnit erforderliga för anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren
i länen, torde redan vara erkänt, att ett synnerligen starkt behov
av sådana biträden föreligger.
De göromål, som hittills uppdragits åt skrivbiträden, hava huvudsakligen
varit förutom rena skrivgöromål aktuarie-, registrator- och arkivariegöromål samt
i den mån jordregistret blivit upplagt även till eu del jordregistrets förande. Såsom
ovan anförts framhöll vederbörande departementschef redan till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1914, att det vore ett synnerligen oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens
för viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen
verkställa de enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål, som enligt vad
utredningen visat redan då i stor mängd förekomme å lantmäterikontoren. Givetvis
vore det ej heller förenligt med god ekonomi att uppdraga dessa göromål åt de
examinerade biträden, som komma att anställas å lantmäterikontoren. Härtill kommer
även, att, med den utveckling verksamheten å lantmäterikontoren undergått,
det skulle bliva omöjligt för förstelantmätaren eller examinerade biträden, därest
sådana biträden ej anställas till större antal än kommissionen ovan föreslagit, att
medhinna ifrågavarande göromål, utan att arbetets behöriga gång äventyras.
Kommissionen vill i detta sammanhang även framhålla, att vissa av de göromål,
som höra åligga skrivbiträdena, äro av den art, att de icke kunna fördröjas utan
olägenhet för allmänheten. — — —.
Kommissionen finner emellertid ådagalagt, icke blott att det föreligger ett
synnerligen starkt behov av skrivbiträden å lantmäterikontoren i länen, utan även
att detta behov till mycket stor del är konstant, I detta sammanhang vill kommissionen
åberopa, att vederbörande departementschef redan år 1914 fann detta
vara fallet med en del av det behov av skrivhjälp, som då anmälts från samtliga
lantmäterikontor. Till den del behovet är konstant, bör detsamma givetvis tillgodoses
genom befattningar å ordinarie stat.
Efter ingående undersökningar, varvid kommissionen även hatt tillgängliga
de av lantmäteristyrelsen frän förstelantmätarna senast infordrade yttranden angående
behovet av skrivbiträden, har kommissionen visserligen funnit, att någon
avprutning icke kan göras på det av lantmäteristyrelsen beräknade totala behovet
av sådana biträden; och har kommissionen därvid liksom lantmäteristyrelsen utgått
ifrån, att förstelantmätarna icke skola äga att uppbära lösen för kopior av kartor
eller avskrifter och utdrag av handlingar samt att således även dessa arbeten skola
utföras av de å kontoren anställda biträden. Däremot liar kommissionen ansett, att
antalet biträdesbefattningar, som för närvarande bör uppföras å stat, kan något
minskas. Med hänsyn till det förefintliga behovet måste dock till gengäld så mycket
rikligare medel anvisas till tillfällig hjälp.»
126
Kompetens
och löneförmäner
för
ordinarie
rit- och skriviilräden.
Vaktmästar
biträde.
Klingl. Maj.ts proposition Nr 235.
För att närmare utvisa ifrågavarande behov har kommissionen
låtit uppgöra en i dess betänkande intagen tablå. Under hänvisning
till denna har kommissionen vidare anfört:
»Av denna tablå framgår, att det erfordras 30 ordinarie skrivbiträden samt
att det för extra biträden erforderliga beloppet utgör sammanlagt 26,375 kronor.
Detta motsvarar en anställningstid av 215 månader.
Vid denna beräkning har emellertid icke tagits någon hänsyn till det behov
av extra biträden för kartlagning till följd av den årliga slitningen av kartorna i
lantmäterikontoren eller för underhåll av registraturen därstädes, vilket behov allt
framgent kommer att förefinnas och varom kommissionen förut yttrat sig. För
nämnda ändamål erfordras 10,000 kronor, varmed sålunda beloppet för extra biträden
bör ökas.
Nu nämnda 26,37510,000—36,375 eller i runt tal 37,000 kronor torde
böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag å extra ordinarie stat.
I anslutning till vad här ovan anförts får kommissionen sålunda hemställa,
att å ordinarie stat uppföras 30 kvinnliga biträden samt att bland extra
anslagen måtte tillsvidare årligen såsom reservationsanslag beräknas 37,000 kronor
för anställande av extra rit- och skrivbiträden.»
Angående de framställningar från lantmäteristyrelsen in. fl., som
avsett kompetens och löneförmåner för ordinarie rit- och skrivbiträden,
innehåller lantmäterikommissionens betänkande en utförlig redogörelse.
Kommissionen har efter närmare motivering för egen del hemställt:
» att biträdesbefattningarna å lantmäterikontoren i länen förbehållas åt kvinnor
och att såsom kompetensfordran i övrigt stadgas, förutom vanlig folkskolebildning,
skicklighet i renskrivning, maskinskrivning och kartritning; dock att lantmäteristyrelsen
må äga rätt att vid första tillsättandet meddela dispens från dessa allmänna
bestämmelser beträffande sökande, som sedan 1917 års början oavbrutet
tjänstgjort å lantmäterikontor;
att av biträdena 25 uppföras i andra och 5 i första lönegraden; samt
att ortstillägg uppföras med 150 kronor för biträde i Stockholms län och
75 kronor för ett vart av biträdena i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.»
Angående det sätt, på vilket behovet av vaktmästare å lantmäterikontoren
nu är tillgodosett, ävensom i fråga om det framtida behovet,
har lantmäteristyrelsen i skrivelsen den 30 oktober 1916 anfört
huvudsakligen följande:
»Länsstyrelsernas vaktmästare äro skyldiga att såsom tjänståligganden fullgöra
uppassning ej allenast åt länsstyrelserna utan även å lantmäterikontoren. Det
förtjänar emellertid uppmärksammas, att denna ordning fastslagits på en tid, då
förstelantmätama endast hade skyldighet att hålla lantmäterikontoren tillgängliga
för allmänheten två dagar i månaden. Sedan numera stadgats, att allmänheten skall
127
Kung!. Maj:ts proposition Nr 285.
äga tillträde till kontoren tre dagar i veckan samt den dagliga expeditionstiden å
dessa kontor, där ofta flera personer äro och även för framtiden komma att bliva
sysselsatta, utsträckts till minst sex timmar under största delen av året, har förstelantmätarnas
behov av vaktmästarbiträde genom den fullständiga förändring, som
sålunda skett, blivit mycket mer omfattande än förut. Förhållandena hava utvecklat
sig därhän, att länsstyrelsernas vaktmästare ombesörja hämtning och bortskaffning
av post och inom en del kontor även biträda med inslagning av kartor och handlingar,
men att i övrigt förste lantmätarna i allmänhet icke erhålla någon hjälp av
nämnda vaktmästare.
Den gemensamhet ifråga om vaktmästare, som sålunda förefinnes mellan länsstyrelserna
och lantmäterikontoren, härleder sig därav, att alltsedan år 1725 lantmäterikontoren
beretts lokaler i samband med länsstyrelserna. Sedan emellertid behov
av ökat utrymme för lantmäterikontoren gjort sig gällande och till följd härav
lokaler måst förhyras för åtskilliga kontor, har det visat sig omöjligt för länsstyrelsernas
vaktmästare att medhinna ombesörjande av några göromål för lantmäterikontorens
del. Till följd härav har Eders Kung], Maj:t anvisat särskilda medel till
erforderligt vaktmästarbiträde för vissa kontor — — —.
Lantmäteristyrelsen håller före, att beträffande en del kontor full sysselsättning
kan beredas en vaktmästare. Så kan däremot enligt styrelsens mening under
lång tid framåt icke antagas bliva fallet vad angår flertalet länslantmäterikontor.
På grund härav och då enhetlighet synes böra så vitt möjligt åstadkommas samt
utan större olägenhet en del vaktmästargöromål kunna uppdragas åt skrivbiträden
men det däremot möter svårigheter att anskaffa vaktmästare, som kunna uppövas
att utföra göromål, vilka tillkomma skrivbiträden, anser lantmäteristyrelsen åtminstone
tillsvidare ekonomiskt fördelaktigt, att förhållandena ordnas på sådant sätt,
att uppassningen inom kontoren i allmänhet uppdrages åt skrivbiträden och att förstelantmätarna
beredes vaktmästarbiträde huvudsakligen endast för uppassningen utom
kontoren samt till den del sådant, lämpligen låter ordna sig till inslagning av större
försändelser. Och innebär detta förslag alltså ingen ändring i fråga om den skyldighet
att. ombesörja en del uppassning för lantmäterikontorens del, som för närvarande
åligger länsstyrelsernas vaktmästare. — — —.
För ändamålet lämpligt belopp vill styrelsen föreslå till upptagande under
det reservationsanslag till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning.
som styrelsen här nedan kommer att föreslå till upptagande i staten. För ändamålet
anser styrelsen, att ett belopp av 4,000 kronor bör beräknas.»
Behovet av vaktmästarbiträde har sedermera beträffande vissa kontor
ökats. Lantmäteristyrelsen har med anledning härav i merberörda
skrivelse den 17 oktober 1918 anfört, att med anledning av meddelade
upplysningar om lokalförhållandena samt med hänsyn därtill, att till
följd av ökat behov av utrymme för länsstyrelserna man hade att räkna
med, att flera lantmäterikontor komme att nödgas flytta till lokal utan
omedelbart samband med respektive länsstyrelses lokaler, behovet av
medel till vaktmästarbiträde borde beräknas till 6,000 kronor.
Lautmäterikommissionen har för egen del icke funnit anledning
till erinran mot vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört. Kommissionen
Lantmäteri
styrelsen.
...Departementschefen
1919.
128 Katigt. Maj:ts proposition Nr 235.
bär emellertid icke ahsétt det behövliga beloppet böra upptagas i staten
utan hemställt, att bland extra anslagen måtte såsom reservationsanslagberäknas
6,000 kronor för vaktmästarbiträde å lantmäterikontoren i länen.
Lantioäteristyrelsen har i sitt utlåtande över kommissionens betänkande
föreslagit, dels att anslaget till extra assistenter måtte bestämmas
till 20,000 kronor, dels att ortstillägg måtte tillkomma även assistenterna
och biträdena i Västernorrlands län, dels att ytterligare sju
skrivbiträden i första graden måtte uppföras å ordinarie stat, dels att de
ordinarie kvinnliga biträdenas avlöning måtte höjas enligt KungL Maj:ts
förslag till 1919 års lagtima riksdag och dels att det till extra biträden
å lantmäterikontoren föreslagna anslaget måtte i samband därmed ökas
med 8 000 kronor, därest icke styrelsens förslag om sju nya ordinarie
biträdesbefattningar bifölles, i vilken händelse det kunde minskas med
4,000 kronor.
Min företrädare i ämbetet antörde i fjol i detta ämne:
»Jag vill till en början framhålla, att de avlöningar, jag nu kommer att tillstyrka
för "personal i lantmäterikontoren och jämväl i lantmäteristyrelsen, äro — fränsett
kvinnliga biträden och ordinarie vaktmästare — avvägda i förhållande till de
nuvarande avlöningarna och alltså utan hänsyn till den tillfälliga lönereglering, som
må bliva beslutad med anledning av lönereglermgskommitténs betänkande nr IAX.
Lantmäterikommissionens förslag har av naturliga skäl icke kunnat taga hänsyn till
dylik lönereglering. Jag anser det icke lämpligt att nu söka genom vissa ökningar
och jämkningar av avlöningsbeloppen föregripa fastställandet av blivande normala
avlöningstyper. Till de avlöningar, som alltså komma att för nämnda personal av
mig föreslås å ordinarie stat eller beräknas såsom grund för extra anslag, hora
därför komma tillägg genom tillfällig lönereglering eller arvodestillskott till extra
befattningshavare. . , „ , , , , ,
Yad angår frågan om examinerade biträden å länslantmatenkontoren bitraaei
jag förslaget °att med uteslutande av de nu i staten uppförda 6 amanuensbefattnin^arna
måtte såsom ordinarie tjänster upptagas 16 befattningar med avlöning enligt
första normalgraden. Ortstillägg bör medgivas dessa befattningshavare med
300 kronor i Stockholms län samt med 150 kronor i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Däremot avstyrker jag förslaget om ortstillägg
till ifrågavarande tjänster inom Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lan och vill
erinra, att ortstillägg icke utgår till personalen vid länsstyrelserna i dessa bägge lan.
Till extra assistenter bör i enlighet med kommissionens förslag anvisas ett
extra anslag av 16,000 kronor. ,
I frä"a om de kvinnliga biträdena anser jag det för närvarande tuityllest,
därest i enlighet med kommissionens förslag 30 dylika ordinarie tjänster inrättas,
129
Kungl Maj:ts proposition Nr 235.
därav 25 enligt andra och 5 enligt första graden. Ortstillägg bör utgå med 150
kronor i Stockholms län och 75 kronor i de fyra nordligaste länen. Avlöningarna
böra emellertid ökas till likhet med vad Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
föreslagit för dylika biträden, vilket för varje biträde gör 400 kronor.
För extra rit- och skrivbiträden bör anvisas å extra stat ett anslag med det
av kommissionen föreslagna beloppet av 37,000 kronor.
Kommissionens förslag i fråga om ordnandet av vaktmästarsysslorna vid
länens lantmäterikontor biträder jag och anser ett anslag av 6,000 kronor böra
såsom kommissionen hemställt, anvisas härtill å extra stat.
^ Kommissionen har under den avdelning av betänkandet, som bär överskriften
''riksstaten och kommissionens förslag’, föreslagit, att de sålunda ifrågasatta an
-
slagen å extra stat, nämligen
till extra assistenter ............................................ kronor 16,000
» » biträden å lantmäterikontoren............ » 37,000
» vaktmästarbiträde........................................... » 6,000
tillhopa kronor 59,000,
skulle sammanföras till ett anslag benämnt ''extra arbetskrafter å lantmäterikontoren
i länen, reservationsanslag’. Jag biträder detta förslag.»
Mot förslagen i dessa delar gjordes inom jordbruksutskottet icke
någon erinran.
Jag finner mig sakna anledning att nu i något hänseende frångå
fjolårets förslag i dessa frågor.
c. Förstelantmätarna.
Då lantmäterikommissionen upptagit till behandling frågan om
förstelantmätartjänsterna, har kommissionen till en början undersökt frågan
om dessa tjänstemäns sportelinkomster.
I avseende å denna fråga erinrade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
år 1908 vid organisationsfrågans hänskjutande till riksdagen,
att lösen för avskrifter och kopior av de i lantmäterikontoren
förvarade handlingar och kartor tillkom förstelantmätarna, men att denna
lösen antogs lämna endast ringa överskott. Ett borttagande av denna
lösen förutsatte, att staten själv skulle bekosta verkställandet av ifrågavarande
avskrifter och kopior. Då emellertid en sådan anordning säkerligen
skulle ådraga statsverket större utgift än som motsvarade den
vinst för allmänheten, vilken kunde beräknas uppstå genom lösens borttagande,
ansåg han, att dylik lösen fortfarande borde tillkomma förstelantmätarna.
Vad däremot anginge utfärdandet av bevis föreslogs, att
med genomförandet av den nya organisationen lösen därför ej vidare
skulle utgå.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 196 höft. {Nr 235.)
Departements
chefen.
Sportelinkom'',
ier.
17
130
Avlönings
förmåner.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Förslaget i nu berörda delar vann statsmakternas gillande och har
loranlett upptagande i 15 § i förordningen angående expeditionslösen
<jen 7 december 1883 av bestämmelse om frihet från lösen beträffande
dels bevis av förstelantmätare om sådana förhållanden, varom i länets
lantmäterikontor förvarade kartor, handlingar och register omedelbart
lämna upplysning, dels utdrag av jordregister.
I skrivelse den 13 juni 1917 har lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att
förstelantmätarna icke heller skola åtnjuta inkomst av lösen för kopior
av kartor och avskrifter av handlingar, vilka rekvireras av enskilda,
varvid emellertid lantmäteristyrelsen förutsatt, att dessa kopior och avskrifter
i stället skulle stämpelbeläggas.
Styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare har med anledning
av detta förslag fäst uppmärksamheten på, att ifrågavarande kopior
och avskrifter icke utfördes å tjänstetid och sålunda icke inkräktade pa
förstelantmätarnas arbete i tjänsten. Den inkomst, förstelantmätarna
hade av dessa arbeten, borde därför få anses utgöra eu skälig ersättningför
det extra arbete, som förorsakades dem i olika utsträckning på olika
län. Vidare skulle en sådan förändring medföra ett behov av ökning
i lantm äterikontorens personal.
Lantmäterikommissionen har anfört:
»I den organisation, som kommissionen i det föregående föreslagit i fråga om
lantmäterikontoren i länen, har hänsyn tagits därtill, att staten själv skulle ombesörja
och bekosta de avskrifter och kopior, av vilka förstelantmätarna för närvarande
åtnjuta inkomster. Då sportelinkomst torde vara av beskaffenhet att så vitt möjligt
böra uteslutas ur nyare löneregleringar, ansluter kommissionen sig till lanmäteristyrelsens
förslag, att nu angiven inkomst icke vidare bör få av förstelantmätarna
åtnjutas. Detta uppställes såsom förutsättning för en blivande lönereglering för
dessa tjänstemäns vidkommande, men bör icke gottgöras genom samma reglering.
I fråga om den, som nekar att ingå på den nya lönestaten, torde böra införas eu
anordning liknande den, som föreslagits beträffande vissa tjänster vid hovrätterna,
eller att honom från tillgängliga medel tillerkännes ersättning för sportlerna med
belopp, som motsvarar hans medelinkomst av sportlerna under åren 1914—1918.
Kommissionen föreslår alltså, att förstelantmätare icke vidare må åtnjuta
inkomst av lösen för kopior och avskrifter; samt att förstelantmätare, som kommer att
kvarstå på nu gällande lönestat, varder tillerkänd ersättning för nämnda sportler med
belopp, som motsvarar medeltalet av hans sportelinkomst under åren 1914—1918.»
Enligt den av riksdagen år 1908 godkända avlöningsstaten utgöres
förstelantmätares avlöning av lön 4,000 kronor och tjänstgöringspenningar
2,000 kronor med ett ålderstillägg till lönen till belopp av 500
kronor. Härtill kommer ortstillägg för förstelantmätaren i Stockholms
län till belopp av 400 kronor samt för vardera av förstelantmätarna i
131
Kungl. Maj:ts proposition Nr 236.
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län till belopp av 200 kronor. Förstelantmätares pension
utgår vid 67 levnads- och 35 tjänstår med 4,500 kronor.
Sedan föreningen Sveriges förstelantmätare den 2S oktober 1916
begärt tillfällig löneförbättring i anledning av dyrtiden, ingav föreningsstyrelsen
den 20 maj 1917 till Kungl. Maj:t framställning att genom
eu delinitiv lönereglering erhålla samma löneförmåner, som tillkomma
landskamrerarna.
I yttrande, som över berörda framställning avgivits av lantmäteristyreisen
den 13 juni 1917, har denna styrelse anfört, att, därest sportlerna
borttoges, styrelsen hölle före. att goda skäl funnes för att förstelantmätarna
i stort sett i avlöningshänseende likställdes med landskamrerarna.
Som emellertid arbetet inom de särskilda länen såväl kvantitativt
som kvalitativt företedde ganska stora skiljaktigheter, borde i likhet
med vad även ägde rum beträffande landskamrerarna, tjänstgöringspenningarna
avpassas härefter. Styrelsen har framlagt förslag till avlöningar
i enlighet med dessa principer.
Lantmäterikommissionens yttrande i denna fråga "är av följande
huvudsakliga innehåll:
»Det förstelantmätarna numera påvilande arbete är enligt kommissionens
åsikt både kvalitativt och kvantitativt av den beskaffenhet, att dessa befattningar
böra uppföras såsom tredjegradstjänster. Kommissionen linner därför i princip
intet att erinra mot lantmäteristyrelsens förslag i detta ämne. Därest tredjegradstjänster
i allmänhet komma i åtnjutande av någon provisorisk reglering oavsett
kristiden, böra naturligtvis även förstelantmätartjänstema därvid komma i åtnjutande
därav. — — —.
Lantmäteristyrelsens förslag innebär en avvikelse från nu i allmänhet gällande
normer för tredjegradstjänst så till vida, som tjänstgöringspenningarna skulle graderas.
Det lärer icke kunna bestridas, att vissa skäl tala för en dylik gradering,
men kommissionen finner sig dock icke böra förorda ett avsteg från eljest mera
allmänt gällande regler i detta avseende. Enligt kommissionens mening bör således
förstelantmätare tillerkännas i lön 5,000 kronor och i tjänstgöringspenningar 2,500
kronor. Med hänsyn till den alldeles enastående arbetsbörda, som påvilar förstelantmätarna
i Kopparbergs och Västernorrlands län, torde dock tjänstgöringspenningarna
för dessa befattningshavare böra bestämmas till 400 kronor högre belopp.
I fråga om det till tredjegradstjänst hörande ålderstillägg å 600 kronor efter
fem års tjänstgöring bör uppenbarligen nuvarande befattningshavare, såsom även
lantmäteristyrelsen torde hava avsett, äga att för rätt till åtnjutande av sadant
tillägg tillgodoräkna sig den tid. han före den nya löneregleringen innehaft tjänsten.
- —. Enligt kommissionens mening böra de förste!äntraätartjänster,
som nu äro förenade med ortstillägg, alltjämt få åtnjuta denna förmån.
Beloppet av ortstilläggen torde böra sättas till 600 kronor för förstelant -
Semettcr
132 Kung!. Maj:ts proposition Nr 235.
mätaren i Stockholms län och till 300 kronor för förstelantmätarna i Malmöhus.
Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Pensionsunderlaget för förstelantmätare kommer då enligt lagen om civila
tjänstinnehavares rätt till pension att utgöra 5,600 kronor.
Kommissionen föreslår alltså,
att förstelantmätartjänsterna uppföras såsom tredjegradstjänster, dock att
tjänstgöringspenningarna för förstelantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands
län bestämmas till 2,900 kronor;
att ortstillägg uppföras med 600 kronor för förstelantmätaren i Stockholms
län samt 300 kronor för en var av förstelantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;
att förstelantmätare, som övergår till ny lönestat, må för rätt till ålderstiHägg
få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft tjänsten, innan den nya löneregleringen
trätt i kraft; samt
att i övrigt för åtnjutande av de med förstelantmätartjänst förenade löneförmåner
de i förutnämnda bilaga E föreslagna villkor och bestämmelser skola i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.»
Enligt gällande bestämmelser bar förstelantmätare rätt till en månads
semester._ I staten finnes upptaget ett belopp av 4,000 kronor till
vikariatspenningar för förstelantmätartjänst under semester.
Styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare har nu gjort
framställning om, att förstelantmätare måtte beredas en och en halv
månads semester.
Lantmäterikominissionen har yttrat, att mot föreningsstyrelsens
begäran om rätt till utsträckt semester någon invändning av bärande
betydelse näppeligen syntes kunna anföras. Den svårighet, som hittills
tilläventyrs kunnat förekomma i fråga om erhållande av vikarie, kunde
förväntas upphöra genom den av kommissionen föreslagna ökning av
distriktslantmätarnas antal och organisation av lantmäterikontorens i
länen personal. Om förstelantmätarna erhölle rätt till ytterligare eu halv
månads semester, måste emellertid posten till vikariatspenningar ökas
med 3,500 kronor. Dessutom kunde särskilt för län, där assistent ej
funnes, komma att erfordras vikarie för förstelantmätaren under tid, då
denne vore upptagen av till tjänsten hörande åligganden utom kontoret,
eller vid partiell ledighet i andra fall för förstelantmätaren. För att
möta detta behov borde beräknas ett belopp av 2,500 kronor.
Kommissionen har föreslagit, att förstelantmätarna måtte under
vanliga villkor tillerkännas rätt till 1 Va månads semester ärligen samt
att den i gällande stat upptagna posten vikariatspenningar för förstelantmätares
tjänst under semester måtte ökas med 6,000 kronor till
10,000 kronor.
133
Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.
I eu till kommissionen ställd skrivelse den 1 augusti 1918 kar
föreningen Sveriges förstelantmätare hemställt, att benämningen förstelantmätare
måtte utbytas mot överlantmätare eller lantmäteridirektör.
Lantmäterikommissionen har förordat titeln överlantmätare.
Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande över kommissionens betänkande
ansett, att tjänstgöringspenningarna även för förstelantm ätare n
i Malmöhus län borde med hänsyn till denne tjänstemans stora arbetsbörda,
bestämmas till 2,900 kronor, samt framhållit, att ortstillägg borde
tillkomma jämväl förstelantmätaren i Västernorrlands län.
I fråga om förstelantmätarna anförde min företrädare i ämbetet
den 11 mars 1919 följande:
»I avseende å borttagandet av förstelantmätarnas rätt att uppbära lösen för
kopior och avskrifter instämmer jag i vad lantmäterikommissionen föreslagit.
I likhet med kommissionen anser jag förstelantmätarnas befattningar böra
uppföras såsom tredjegradstjänster. -lag anser emellertid lämpligt, att deras avlöning
anordnas i närmare överensstämmelse med vad som gäller för landskamrerarna.
I enlighet härmed böra icke ortstillägg utgå till de i Malmö och Göteborg
placerade förstelantmätarna. Ortstillägg böra däremot utgå till förstelantmätama
i Stockholms län och de fyra nordligaste länen. Den föreslagna höjningen
i tjänstgöringspenningarna biträder jag vad beträffar förstelantmätaren i Kopparbergs
län, varest jorddelningsförhållandena äro i hög grad invecklade och vålla särskilt
mycket arbete. 1 fråga om Malmöhus och Västernorrlands län synes mig däremot
en sådan ökning icke vara av omständigheterna påkallad. Beträffande Malmöhus
län har dylik ökning icke ifrågasatts av kommissionen utan av lantmäteristyrelsen
i dess utlåtande, och vad angår Västernorrlands län må framhållas, att viss förmån
kommer att i allt fall bex-edas genom ortstillägg.
Vad kommissionen föreslagit beträffande förstelantmätares övergång å ny
stat samt rätt till semester ger mig ej anledning till erinran. Jag instämmer även
i förslaget om uppförande i staten av ett anslag å 10,000 kronor till vikariatsersättning.
Med hänsyn till de anförda skälen anser jag benämningen ä dessa tjänstemän
böra ändras till överlantmätare.» I
I merberörda reservation vid jordbruksutskottets utlåtande nr 103
tillstyrktes Ivungl. Maj:ts proposition i avseende å förstelantmätarna.
Jämväl borttagandet av lösen biträddes, varvid framhölls att allmänhetens
avgifter i stället skulle erläggas till statsverket i form av stämpelavgift.
Därjämte förenade sig sex av dem, som biträtt denna reservation,
om följande uttalande:
Benämningen.
Lantmäteri
styrelsen.
Departementschefen
1919.
Riksdagen
1919.
134
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
»Enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommer det visserligen vederbörande
förstelantmätare att övervaka, att lantmäteritjänstemännen på föreskrivet sätt med
noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, och förstelantmätaren kan av lantmäteristyrelsen
förordnas att på ört och ställe verkställa undersökningar i detta
hänseende.
Med hänsyn till lantmäteriinstruktionens uppenbarligen mycket vaga bestämmelser
i fråga om förstelantmätarnas inspekterande verksamhet, och då det synes
utskottet, som om man velat lägga inspektionen i alltför stor utsträckning i handen
på vederbörande byråchefer inom lantmäteristyrelsen, har utskottet föranletts göra
ett uttalande i ämnet. Hittills torde förstelantmätama så gott som uteslutande hava
ägnat sig åt arbetet inom respektive lantmäterikontor. Enligt utskottets uppfattning
bör emellertid därjämte inspektion och kontroll beträffande det praktiska lantmäteriet
inom länet ingå såsom ett led i överlantmätarnas verksamhet. På samma
gång därigenom skulle vinnas den närmare kännedom om förhållandena uti ifrågavarande
avseende inom länet, varförutan det icke torde vara möjligt för överlantmätaren
att med auktoritet upprätthålla den honom tillkommande chefsmyndigheten,
torde ett sådant förfarande från överlantmätarens sida jämväl vara ägnat att i hög
grad stärka sakägarnas tillit till lantmäteriförrättningarnas behöriga utförande. Utskottet
vill ock uttala önskvärdheten av att i lantmäteriinstruktionen intagas bestämmelser,
åsyftande att mer än hittills framhålla överlantmätares skyldighet och
befogenhet uti nu ifrågavarande avseende. En sådan överlantmätares inspekterande
verksamhet utesluter visserligen icke behovet av tillsyn från lantmäteristyrelsens
sida. Utskottet är emellertid i detta avseende av den uppfattningen, att när sådan
inspektion anses böra ske, den bör verkställas av ämbetsverkets chef och endast i
händelse av förhinder för honom av därtill förordnad byråchef.» I
I förevarande del av ämnet ansluter jag- mig till och åberopar
departementschefens ovanintagna yttrande i fjol.
Ovan återgivna,.i reservationen vid jordbruksutskottets betänkande
gjorda uttalande synes mig vila på eu riktig åskådning och böra så vitt
möjligt beaktas vid avfattandet av ny lantmäteriinstruktion. I de förslag,
som skola föreläggas riksdagen, torde icke därav någon ändringbehöva
föranledas.
På grund av vad jag anfört och föreslagit beträffande personalen
ä länens lantmäterikontor får jag nu framlägga samma förslag till stat
för lantmäterikontoren i länen, som innefattades i fjolårets proposition,
nämligen:
Kungl. Mgj.ts proposition Nr 235.
135
Lön |
Tjänst-görings-pen-ningar |
Orts- tillägg |
Summa kronor |
Titel |
Antal |
Kronor |
... Summa kronor |
5,000 |
2,500 |
ÖOO |
8,100 |
Overlantmätaren i Stockholms län |
8,100 |
||
5.000 |
2,500 r 300 |
7,800 |
Överlantmätarna i Västernorrlands, |
4 |
31,200 |
||
5.000 |
2,900 |
— |
7,900 |
Överlantmätaren i Kopparbergs län |
1 |
7,900 |
|
5,000 |
2,500 |
— |
7.500 |
Annan överlantmätare .................. |
18 |
135,000 |
182,200 |
2.200 |
1,500 |
300 |
3,000 |
Assistenten i Stockholms län......... |
1 |
4.000 |
|
2,200 |
1,500 |
150 |
3,850 |
Assistenterna i Västernorrlands, Jämt-lands, Västerbottens och Norrbot-tens län ................................. |
4 |
15,400 |
|
2,200 |
1,500 |
— |
3.700 |
Annan assistent........................... |
11 |
40,700 |
60,100 |
1,300 i |
500 |
200 |
2,000 |
Kvinnligt biträde i Stockholms län |
1 |
2,000 |
|
1,300 |
500 |
100 |
1,900 |
Kvinnliga biträden i Västernorrlands, |
4 |
7,600 |
|
1,300 |
500 |
— |
1,800 |
Annat kvinnligt biträde ............... |
20 |
36,000 |
|
1,1 (K) |
300 |
200 |
1,600 |
Kvinnligt biträde i Stockholms län |
1 |
1,600 |
|
1.100 |
300 |
100 |
1.500 |
Kvinnligt biträde i Västernorrlands |
1 |
1.500 |
|
1,100 |
300 |
— |
1.400 |
Annat kvinnligt biträde ............... |
3 |
4,200 |
52,900 |
— |
— |
— |
Vikariatsersättning för uppehållande |
_ |
10,000 |
||
Renovation av kartor för lantmäteri-kontoren i länen, reservationsan-slag ....................................... |
4,000 |
||||||
Summa kronor |
309,300 |
Anm. 1. Överlantmätare åtnjuter ett ålderstillägg till lönen å GOO kronor efter 5 år.
Anm. 2. Assistent åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.
Anm. 3. Kvinnligt biträde åtnjuter tre ålderstillägg å 200 kronor efter respektive 5, 10 och 15
år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor utgöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar.
Beträffande avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare får
jag i huvudsaklig överensstämmelse med vad lantmäterikommissionen
föreslagit framlägga följande förslag: I
I fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening
ao tjänster in. m. :
att innehavare av ordinarie befattning å staten för iantmäterikontoren i länen
skall, därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid
136
Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 235.
en möjligen inträdande förändrad organisation av lantmäteristaten eller särskilda
delar därav eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, eller därest viss personal
tillhörande göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibehållande
av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kungl. Maj:ts
förordnande, tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas;
att ordinarie befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av
den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av
Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen
med liknande arbetsuppgifter, i sådant hänseende även till annan ort, dock
i sistnämnda fall mot ersättning för flyttningskostnad;
att med ordinarie befattning å lantmäterikontor icke må förenas annan tjänst
å rikets, riksdagens eller kommuns stat;
att med ordinarie befattning å lantmäterikontor ej heller må förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är
försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår överlantmätare Kungl. Maj:t och,
vad angår innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom gjord
framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen å lantmäterikontoret, finner uppdraget
eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;
att innehavare av ordinarie befattning å lantmäterikontor icke äger utföra
lantmäteriförrättningar åt enskilda;
i fråga om avlöningsförmåners uppbärande rn. rn.:
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen:
att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära
hela lönen jämte ortstillägget, där sådant utgår, men att den, som eljest undfår
ledighet, såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig
ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest prövas skäligt;
att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit
sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunnat styrka giltigt förfall;
att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen i
häkte, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära
något därav;
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av semester eller
när förordnande av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum, manlig befattningshavare
av lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till.högre befattning
137
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
å lantmäterikontor, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader
under ett och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar,
åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men eljest däremot svarande belopp;
att emellertid, därest överlantmätare till följd av tjänsteresa eller under
erhållen ledighet för handläggning av särskilda ärenden under allenast några få,
högst sex dagar är hindrad att i övrigt sköta sin befattning, assistent skall vara
pliktig att utan särskild ersättning fullgöra de till överlantmätarbefattningen hörande
göromålen;
att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller
dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget, där sådant förekommer, utgå till månadens
slut;
att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang
därmed;
i fråga om ålder stillägg:
att tidpunkten för i lönestaten medgiven förhöjning av avlöningen efter viss
tids fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,
första förhöjningen efter fem år, under villkor att innehavaren under mer
än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning,
med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan
statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att därvid icke må föras
honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av
värnplikt, och
för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på
samma villkor, samt
för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare fem år ävenledes
på samma villkor,
under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar angår, att
den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter
det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;
att befattningshavare må för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräknas den
tid, han inom samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst, och överlantmätare
tillika tjänstetid såsom förste]antmätare;
att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställt å
lantmäterikontor och antages till ordinarie biträde från nämnda tidpunkt, må för
åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, biträdet därförinnan haft
stadigvarande sysselsättning av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet å lantmäterikontor;
att
likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning,
redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från
tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 käft. (Nr 235.) 18
138
Kungl. Maj:ts poposition Nr 235.
i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:
att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjutas av överlantmätare under en och en halv månad samt av
assistenter och kvinnliga biträden under en månad;
att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt
till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av
befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;
i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:
att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter
i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.
På grund av vad jag nu anfört beträffande lantmäterikontoren i
länen hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna det av mig framlagda förslaget
till stat för lantmäterikontoren i länen, att tillämpas
från och med år 1921, ävensom de av mig föreslagna
villkor och bestämmelser för åtnjutande av å samma
stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar;
dels
förklara,
att envar, som med eller efter ingången av år
1921 tillträder ordinarie befattning å lantmäterikontor,
skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor
och bestämmelser; samt
att förstelantmätare, som icke före viss av Kungl.
Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till
den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för
avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kan därtill förbindas,
skall varda bibehållen vid de för honom i nu gällande
stat upptagna avlöningsförmåner ävensom, i den mån
ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt
till pension, som dittills tillkommit honom;
dels å ordinarie stat under nionde huvudtiteln
uppföra ett anslag av 309,200 kronor till lantmäterikontoren
i länen, enligt följande uppställning;
139
liungl. Majds proposition Nr 235.
avlöningar, bestämt anslag..................... kronor 305,200
renovation av kartor för lantmäteri
kontoren
i länen, reservationsanslag » 4,000
Summa kronor 309,200;
dels ock å extra stat för år 1921 under nionde
huvudtiteln anvisa till extra arbetskrafter å lantmäterikontoren
i länen ett reservationsanslag av kronor 59,000.
Tillika hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
vid bifall till förslagen om uppförande i riksstaten
av särskilda ordinarie anslag dels till lantmäteripersonal,
som sysselsattes med lantmäteriförrättningar,
och dels till lantmäterikontoren i länen, ur riksstaten
utesluta det nuvarande ordinarie anslaget å 463,400
kronor till lantmäteristaten i orterna.
V. Statsbidrag.
1909 års riksdag beviljade å extra stat ett förslagsanslag å 30,000
kronor till bestridande av kostnaderna för vissa av lantmätare företagna
tjänsteresor. Enahanda belopp har uppförts å extra stat för de följande
åren till och med år 1917.
Närmare föreskrifter angående användningen av detta anslag meddelades
i kungörelse den 18 juli 1910. Då emellertid det beviljade anslaget
på grund av vissa omständigheter visade sig icke hava blivit utnyttjat
i avsedd grad, beslöts vid 1914 års förra riksdag en väsentlig
utvidgning beträffande anslagets användning. De närmare föreskrifterna
om anslagets användning återfinnas numera i kungörelsen den 23 december
1914. Enligt nu gällande bestämmelser skall statsverket gälda
hela resekostnaden, vilket förut icke varit fallet. Sakägare, som styrker
sig vara obemedlad eller mindre bemedlad och förvärvat ägolott, som
icke överstiger viss angiven areal, kan av statsverket erhålla understöd
till gäldande även av arvodet till lantmätare jämte lösen för karta och
handlingar.
Från 1918 års ingång har anslaget blivit nedsatt till 20,000 kronor
Uti riksstaten finnes å ordinarie stat upptaget ett anslag till skiften
och avvittringar. Ifrågavarande anslag både intill år 1910 karaktär av
Andag till
lanimätar es
tjänsteresor
och vissa av
söndringsförrättning
av
Avslag till
skiften och
avvi*‘ring ar
140
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
reservationsanslag. Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet framställt
törslag beslöt 1909 års riksdag, att anslaget i fråga därefter skulle i
riksstaten uppföras såsom förslagsanslag, varjämte riksdagen medgav,
att från detta anslag finge enligt vissa angivna grunder av Kungl. Maj:t
beviljas bidrag till gäldande av kostnaderna för sådana laga skiften
inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar i Norrbottens län, vilka därefter
kunde varda avslutade och fastställda. Sedermera har riksdagen
medgivit, att även till redan avslutade laga skiften inom ovannämnda
båda socknar liksom till vissa laga skiften å andra orter liknande understöd
må utgå från samma anslag. Det belopp, som härför årligen
har tagits i anspråk, har beräknats uppgå till omkring 10,000 kronor
i medeltal årligen.
Vid 1917 års riksdag höjdes anslaget i fråga från 63,000 kronor
till 100,000 kronor och anfördes såsom skäl härför de väsentligt höjda
kostnaderna för avvittringsväsendet.
Andag till Uti riksstaten finnes å ordinarie stat under nionde huvudtiteln
.l’ämväl uppfört ett förslagsanslag till utflyttningshjälp efter skiften till
belopp av 50,000 kronor.
De närmare bestämmelserna för åtnjutande av sådan utflyttningshjälp
finnas angivna i förordningen den 8 juni 1906 angående understöd
av allmänna medel till utflyttningar i följd av laga skiften. Enligt
dessa bestämmelser utgår sådan utflyttningshjälp endast vid laga skiften
och till hälften av den kostnad, vartill utflyttningen blivit enligt 97 §
skiftesstadgan uppskattad och värderad.
Under senare år har det belopp, som tagits i anspråk av detta
anslag, uppgått till i medeltal 75,000 kronor om året. Med hänsyn till
att de större laga skiftena numera i stor utsträckning äro slutförda,
torde man kunna antaga, att anslaget i fråga, därest ändring i bestämmelserna
för dess användning ej vidtagas, för framtiden kommer att i
mindre mån tagas i bruk. Givet är emellertid, att de ökade arbetskostnaderna
komma att verka i motsatt riktning-,
O 1
Tidigare förslag
om
utvidgad bidrag
splikt
för staten.
1 en inom andra kammaren vid 1914 års senare riksdag väckt
motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och under vilka
villkor staten borde bidraga i kostnaderna för lantmäteriförrättningar,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kunde
föranledas.
I sitt över denna motion avgivna utlåtande fann jordbruks -
141
Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.
utskottet för sin del den ifrågavarande framställningen vara förtjänt
av synnerligt beaktande. Enligt utskottets mening torde kostnaderna
för lantmäteriförrättningar i allmänhet fortfarande i allt för hög grad
betunga de däri deltagande jordägarna, och billighetsskäl talade för
ett fortskridande på den år 1909 inslagna vägen av en genom statens
mellankomst möjliggjord, efter hand genomförd avlösning av jordbrukets
utgifter för sådana förrättningar. Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Andra kammaren
biföll utskottets hemställan, under det första kammaren avslog
densamma, varför frågan vid sagda riksdag förföll.
Sedermera upptogs samma fråga uti förnyade motioner vid riksdagarna
åren 1915—1917, utan att de gjorda framställningarna emellertid
föranlett någon riksdagens åtgärd.
I anledning av vid 1918 års riksdag åter väckt motion i samma
fråga hänvisade jordbruksutskottet till att sakkunniga tillkallats för att
under benämning 1917 års lantmäterikommission biträda inom jordbruksdepartementet
vid utredning av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor
samt anförde, att de åt denna kommission lämnade uppdrag helt visst
skulle föranleda granskning av gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar
samt bestämmande av grunderna för arvodets utgående,
varför det syntes utskottet lämpligt, att i samband med behandlingen
av dessa ärenden jämväl verkställdes utredning och prövning av de
spörsmål om ökade statsbidrag till kostnaderna för ifrågavarande förrättningar,
som i motionen avsåges. I anledning härav har riksdagen
i skrivelse nr 95 den 6 april 1918 anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t i
samband med pågående utredning av vissa lantmäteriväsendet berörande
frågor samt vad därmed ägde sammanhang jämväl låta utreda, i vad
mån och på vad sätt ökade statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar
borde utgå.
Redan dessförinnan hade emellertid lantmäteristyrelsen i skrivelse
den 14 december 1916 ifrågasatt, att staten skulle för mindre bemedlade
och obemedlade övertaga förrättningskostnaden. Kostnaderna härför
beräknade styrelsen till .30,000 kronor.
Lantmäterikommissionen har i detta ämne haft följande yttrande:
»Kommissionen bär redan förut på anförda skäl förklarat, att de arbetande
lantmätarnas inkomster allt fortfarande måste till väsentlig del bärledas från ersättning
enligt lantmäteritaxa. Att nedsätta denna ersättning skulle enligt kommissionens
uppfattning icke heller på ett rationellt sätt lösa de önskemål, som i
upprepade riksdagsmotioner kommit till synes. Därigenom skulle nämligen staten
ofta nog komma att indirekt deltaga i kostnaderna för förrättningar, som staten
Lantmäteri
kommis
sionen.
142
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
icke har någon som helst anledning att gynna. Kommissionen vill i stället på det
livligaste förorda, att statsmakterna fortsätta på den redan inslagna samt av jordbruksutskottet
upprepade gånger förordade vägen och att således, på sätt jämväl
lantmäteristyrelsen antytt, understöd eller statsbidrag lämnas till sådana förrättningar,
vilkas utförande kan anses representera ett allmänt intresse.
Jordavsöndringar och ägostyckningar. Såsom redan meddelats kan mindre bemedlad
och obemedlad erhålla understöd även till förrättningskostnaden vid jordavsöndring
från anslaget till distriktslantmätarnas tjänsteresor.
Det synes kommissionen uppenbart, att vad riksdagen i detta fall avsett
med understödet till vissa jordavsöndringar eller att minska kostnaderna för beredande
av egna hem och småbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade personer, i
lika grad gäller en del ägostyckningsförrättningar, som hava samma ändamål. Kommissionen
håller således före, att icke blott vissa jordavsöndringar utan även en del
ägostyckningar böra erhålla statsunderstöd. För detta ändamål torde därför särskilda
medel böra anvisas.
På sätt kommissionen i annat sammanhang (del II sid. 108) anfört, blir anslaget
till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor överflödigt till
den del det avser annat än understöd till jordavsöndringar. Även till sistnämnda
del anser kommissionen nu detta anslag böra upphöra. I stället torde i riksstaten
böra införas ett nytt ordinarie anslag, benämnt bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar.
Av naturliga skäl bör detta nya anslag vara av förslagsanslags natur.
Blir nu fråga om understöd även åt ägostyckningar, är det givetvis ett önskemål
att så vitt möjligt uppställa samma regler för sistnämnda understöd som för
bidraget till jordavsöndringar. En närmare undersökning torde giva vid handen,
att en sådan likställighet i allo låter sig genomföra.
Såväl beträffande jordavsöndringar som ägostyckningar bör först och främst
understödet avse den på viss sakägares ägolott belöpande del av den ersättning,
som enligt lantmäteritaxan tillkommer lantmätare för förrättningens utförande, däri
inbegripet jämväl lösen för karta och handlingar. Enligt kommissionens mening bör
nu nämnda del genom understödet täckas, men endast så vitt den är för sakägaren
verkligen ekonomiskt betungande.
I övrigt torde såväl i fråga om jordavsöndringar som i fråga om ägostyckningar
lämpligen böra uppställas följande villkor:
a) att förrättningen avsett skapande av småbruk eller eget hem;
b) att förrättningen icke skett i uppenbart spekulationssyfte;
c) att upplåtelseavtal föreligger och inför Konungens befallningshavande vid
ärendets prövning företes eller genom bevis styrkes;
d) att, då fråga är om ägostyckning, denna alltså måste hava företagits i
enlighet med 3 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896;
e) att arealen av den ägolott, som sakägare förvärvat, icke överstiger i Norrbottens
och Västerbottens lappmarker 75 hektar, inom annan del av dessa län samt
inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län 40
hektar samt inom övriga län 20 hektar;
143
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
1) att sakägare med intyg styrker, att honom åliggande kostnader måste
anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt
g) att bidrag ej utgår till bolag.
Det anslagsbelopp, som för en på detta sätt anordnad understödsverksamhet
erfordras, är givetvis svårt att beräkna. De taxebelopp, som skola ersättas, äro
emellertid i allmänhet relativt små och med erfarenhet om beloppet av de understöd,
som hittills utbetalts till jordavsöndringar, anser kommissionen, att det nya
förslagsanslaget till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar icke bör upptagas
till högre belopp än 50,000 kronor.
Då Konungens befallningshavande hittills haft befattning med understöden
till jordavsöndringar och denna myndighet i vissa län därjämte har att pröva och
giva tillstånd till utförande av ägostyckning, synes det kommissionen lämpligast, att
Konungens befallningshavande blir den, som kommer att disponera det nya anslaget.
I enlighet med vad nu blivit anfört hemställer kommissionen,
att i riksstaten uppföres ett nytt ordinäre anslag, benämnt »bidrag till jordavsöndringar
och ägostyckningar, förslagsanslag,» och att detta anslag beräknas till
50,000 kronor: samt
att dels i sammanhang härmed och dels med hänsyn till det av kommissionen
framlagda förslaget till förordning angående rese- och traktamentsersättning åt
vissa lantmätare ur riksstaten uteslutes det där för närvarande på extra stat upptagna
anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor.
Andra jarddelni n g sfi) r råtta inga r än jordavsöndringar och ägostyckningar. En
närmare undersökning av de förhållanden, varom här är fråga, giver emellertid vid
handen, att statens understödjande verksamhet icke bör inskränkas till jordavsöndringar
och ägostyckningar. Även i fråga om andra jorddelningsförrättningar föreligger
ofta ett allmänt intresse, som förpliktar till uppoffringar från statens sida.
Så är särskilt förhållandet med skiften och hemmansklyvningar. Om dessa torde i
allmänhet kunna sägas, att de avse dels att befordra bättre indelning av jorden för
rationellt jordbruk, varigenom produktionen kan ökas, dels bildande av nya brukningsdelar
och eventuellt småbruk, dels erhållande av reda uti fastighetsväsendet,
dels ock ökad rättssäkerhet. Vid dessa förrättningar, som i allmänhet föregås av
och grundas på fullständig nymätning, erhålles slutligen tillgång till ett värdefullt
kartmaterial, som sedermera kan användas och bearbetas jämväl för andra statsändamål.
Kommissionen anser därför, att jämväl nämnda jorddelningsförrättningar böra
komma i åtnjutande av statsunderstöd, en uppfattning, som, enligt vad förut blivit
anfört, redan uttalats av såväl jordbruksutskottet som lantmäteristyrelsen. Understöd,
som här avses, torde dock med hänsyn till önskan att begränsa statens utgifter
icke i något fall böra uppgå till mera än hälften av den lantmätare för förrättningen
tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.
För att möjliggöra dylika understöd skulle ju kunna tänkas en höjning av
det i riksstaten för närvarande upptagna förslagsanslaget till skiften och avvittringar.
Från detta anslag hava såsom ovan meddelats omkring 10,000 kronor ärligen
utgått till understöd i fråga om vissa laga skiften. Då det emellertid synes
bidraga till reda och överskådlighet att särskilja skiftesverket från avvittringsverket,
vill kommissionen förorda, att vad som angår skiftesverket utbrytes från
berörda anslag, att detta anslag i sammanhang därmed nedsättes med 10,000 till
144
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
90,000 kronor och undergår lämplig förändring i fråga om benämning, samt att i
stället uppföres ett nytt anslag i riksstaten, benämnt bidrag till skiften och hemmansklyvningar.
Även detta anslag bör vara förslagsanslag.
Vad härefter angår de närmare bestämmelserna för anslagets användning,
böra dessa så avfattas, att understöd kommer endast sådan förrättning till del, där
det allmännas intresse är av någon större betydelse. Vid beviljande av understöd
torde därför framdeles böra krävas,
a) att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för
rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, småbruk eller beredande av
ökade odlingsmöjligheter;
b) att förrättningen icke tillkommit i uppenbart spekulationssyfte;
c) att förrättningen utförts efter nymätning skedd i enlighet med mätningsförordningens
föreskrifter;
d) att utgifterna för förrättningen anses för sökande av understöd betungande
i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt
e) att sökande av understöd är mantalsskriven i den socken, där fastigheten
är belägen, och icke utgöres av bolag.
Det anslagsbelopp, som skulle erfordras för nu ifrågasatta bidrag, har kommissionen
beräknat till 180,000 kronor.
Detta anslag torde böra disponeras av Kungl. Maj:t. Kommissionen tänker
sig väl närmast, att Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan och efter prövning i
varje sådant fall skulle avgöra, huruvida och till vilket belopp inom den angivna
maximigränsen understöd, som här avses, skulle kunna medgivas. Merendels lärer
väl dock Kungl. Maj:t, innan beslut fattas, finna nödigt höra lantmäteristyrelsen i
dylikt ärende. Det skulle därför kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t .till lantmäteristyrelsen
överlämnade beslutanderätt i nu angivna avseende. Härom lärer
det dock icke tillkomma kommissionen att göra något uttalande. Vilkendera anordningen
som än väljes, kommer lantmäteristyrelsens arbetsbörda att därigenom
högst betydligt ökas.
I anledning av vad nu blivit anfört, vill kommissionen föreslå,
att i riksstaten uppföres ett nytt ordinarie anslag benämnt »bidrag till skiften
och hemmansklyvningar, förslagsanslag», och att detta anslag beräknas till 180,000
kronor;
samt att i sammanhang härmed det nuvarande anslaget till skiften och avvittringar
benämnes endast »avvittringar» samt nedsättes med 10,000 kronor till
90,000 kronor.
Bidrag till utflyttningar och väganläggningar i sammanhang med vissa lantmäter
iförrättning ar — — -—. Såsom ovan meddelats gäller för närvarande förordningen
den 8 juni 1906 angående understöd av allmänna medel till utflyttningar i
följd av laga skiften, och såsom förut jämväl meddelats erhålles enligt denna förordning
understöd av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet med belopp,
som motsvarar hälften av den kostnad, vartill utflyttningen blivit uppskattad och
värderad enligt 97 § skiftesstadgan. För ändamålet finnes i riksstaten uppfört
ovan omförmälda ordinarie förslagsanslag till utflyttningshjälp efter skiften å 50,000
kronor.
Understöd, varom nu är fråga, utgår således för närvarande endast vid laga
skiften och avser ej hemmansklyvningar. Denna begränsning synes kommissionen
145
Kung!, Majds proposition Nr 235.
icke vara befogad. Skillnaden emellan laga skifte och hemmansklyfning är mången
gång svår att fastslå.---. Emellertid kan vid en klyvning i lika grad som vid
skifte befrämjas uppkomst av småbruk och nya brukningsdelar samt marks uppodling.
Å andra sidan äro lotterna vid hemmansklyvning ofta av mindre areal.
Deras ägare kunna därför antagas hava mindre bärkraft att själva bekosta utgifterna
för förrättningen. Kommissionen finner således billighet och rättvisa tala för att
understöd må av statsmedel utgå jämväl till utflyttningar i följd av liemmansklyvningar
på samma sätt och i samma omfattning, som hittills varit fallet i fråga om
laga skiften. I följd härav erfordras givetvis en avsevärd höjning av anslaget.
De villkor och dbestämmelser, som i gällande förordning i ämnet finnas föreskrivna
för åtnjutande av statsunderstöd till utflyttningar vid laga skiften, torde
lämpa sig även för sådant understöd vid hemmansklyvningar.
Ovanberörda förordning den 8 juni 1906 avser endast utflyttningskostnader
i inskränkt bemärkelse, d. v. s. sådana kostnader, som hänföras till flyttning av
åbyggnader, till iordningsställande av tomtplats och trädgård samt till brunnsgrävning.
Något understöd utgår däremot icke till väganläggningar, som föranledas av
skiftet. Detta förhållande har visat sig ofördelaktigt påverka skiftesläggningarna
på sådant sätt, att utflyttningar ofta icke komma till stånd till platser, dit vägar
saknas, även om dessa eljest äro för ändamålet lämpliga. Beviljande av statsbidrag
till väganläggningar vid laga skiften vore därför enligt kommissionens mening ett
kraftigt medel till befrämjande av ändamålsenliga skiftesläggningar och odlingsarbetets
fortskridande. Yad sålunda sagts om väganläggningar vid laga skiften gäller
i någon mån även hemmansklyvningar beroende givetvis på ägornas beskaffenhet
och inbördes belägenhet. Kommissionen anser därför starka skäl tala för, att staten
även lämnar understöd till bärande av nu omförmälda väganläggningskostnader.
Omfattningen av detta understöd torde böra bestämmas till 50 procent av den
kostnad, vartill väganläggning. i avseende å vilken understöd begäres, blivit vid
förrättningen uppskattad och värderad, allt i analogi med vad i förordningen den 8
juni 1906 redan finnes stadgat i fråga om utflyttningskostnaderna.
Att för understöd till väganläggningskostnader uppföra ett särskilt anslag
i riksstaten torde icke vara nödvändigt, utan synes för ändamålet lämpligast, att
anslaget till utflyttningshjälp efter skiften förändras och ökas.
I enlighet med vad nu anförts skulle alltså hädanefter från det sålunda förändrade
anslaget till utflyttningshjälp efter skiften utgå jämväl dels understöd till
flyttningshjälp efter hemmansklyvningar, dels ock understöd till väganläggningar
efter skiften och hemmansklyvningar. Det belopp, med vilket anslaget härför bär
ökas, undandrar sig exakta beräkningar. Det torde dock på goda skäl kunna antagas,
att ökningen icke behöver överstiga 50,000 kronor.
Kommissionen föreslår,
att det nu till 50,000 kronor uppförda ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp
efter skiften ökas med 50,000 kronor till 100,000 kronor; samt
att anslaget hädanefter benämnes »bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader
i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag».
Lantmätcrikommissionen har vidare yttrat sig: angående den er- i
sättning, som utgår till gode män vid lantmäteri förrättningar, och er- !
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 käft. (Nr 2-In.) 19
''.r sättning
rf c de män.
146
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
inrat, att det städse ankommit på sakägarna vid dessa förrättningar att
gälda sådan ersättning. Enligt kungörelse den 27 maj 1909 utgår
denna ersättning såsom resekostnads- och traktamentsersättning enligt
femte klassen i gällande reglemente.
TTti sitt år 1917 avgivna förslag till ändring i gällande stat för
lantmäteristaten i länen beräknade lantmäteristyrelsen, att den årliga ersättningen
till gode män vid lantmäteriförrättningar uppgick till 150,000
kronor. Med hänsyn till att skiftesstadgekommittén föreslagit väsentlig
begränsning i fråga om gode mäns användning uttalade styrelsen emellertid
den mening, att ifrågavarande ersättning för framtiden borde beräknas
endast till 100,000 kronor årligen.
Lantmäterikommissionen har anfört:
»Till följd av den ökade rese- och traktamentskostnad, som man numera har
att räkna med, håller kommissionen före, att ifrågavarande kostnad bör upptagas
till 200,000 kronor, och har kommissionen vid denna beräkning icke ansett sig
kunna taga någon nämnvärd hänsyn till framdeles ändrade bestämmelser rörande
gode mäns anlitande.
A landet skall för varje socken finnas två inom häradet eller tingslaget boende
gode män. Där detta antal för lantmäteriförrättningarnas obehindrade gång
är otillräckligt, må detsamma efter behov ökas. Landsfiskal åligger att, så snart
god man avgår eller behov av ökat antal gode män uppstår, föranstalta om val
därav. Aven om man Unge förutsätta, att till följd av dessa bestämmelser gode män
utsåges med hänsyn till att sådana skulle finnas någorlunda jämnt fördelade inom
de särskilda orterna — något som erfarenheten visar icke vara fallet — inträffar
emellertid ofta, att till följd av förfall för närboende god man, sådan från mer eller
mindre avlägset belägen ort måste anlitas. Om i det särskilda fallet det är fråga
om en större förrättning, har saken givetvis för den enskilde jordägaren ej någon
större betydelse, men sedan numera det långt övervägande antalet förrättningar är
av jämförelsevis obetydlig omfattning, verkar ersättningen till gode männen ofta
betungande. Så mycket kännbarare blir då, att storleken av vederbörande sakägares
utgift för gode män av ovan angiven anledning ofta blir grundad på tillfälliga omständigheter
oberoende av den enskilda jordägarens göranden och låtanden.
Gode männens biträde anlitas till största delen vid graderingar och värderingar
av skilda slag. Att personer, som utöva en sådan rent dömande verksamhet,
skola uppbära sin ersättning direkt av parterna, måste anses otillfredsställande, och
detta har även ofta framhållits från gode männens sida. Då härtill kommer, att
de förrättningar, vid vilka biträde av gode män i största utsträckning förekommer,
äro laga skiften och hemmansklyvningar, vilka på sätt förut framhållits äro av
särskild betydelse för befrämjande av jordbruket och odlingsarbetet, torde goda skäl
tala för att statsverket för framtiden övertar ersättningen åt gode män. Ifrågavarande
utgiftspost låter sig ock lätt avskiljas, och dess övertagande av staten
medför alltså icke någon svårighet i administrativt avseende.
Några särskilda bestämmelser rörande ersättningens beräkning torde icke
147
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.
bliva erforderliga, utan resereglementets bestämmelser böra allt fortfarande i alla
delar tillämpas. Ersättningen torde böra utbetalas av Konungens befallningshavande
efter avgivande av räkning samt företeende av bevis av vederbörande lantmätare
om lämnat biträde. Enligt kommissionens mening bör för ifrågavarande ändamål
anlitas nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar, och bör detta
anslag under denna förutsättning höjas.
Med anledning av vad sålunda anförts, finner sig kommissionen böra föreslå,
att statsverket för framtiden övertager kostnaderna för gode mäns biträde
vid lantmäteriförrättningar och att för detta ändamål det under nionde huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar höjes med 200,000
kronor.»
I sitt utlåtande över kommissionens betänkande bar lantmäteristyrelsen
yttrat sig i frågan om statsbidrag huvudsakligen sålunda:
»De villkor, som kommissionen uppställt för erhållande av anslag till jordavsöndringar
och ägostyckningar samt till andra jorddelningsförrättningar, synas
— — — väl rigorösa, och det torde böra tagas i övervägande, huruvida icke eftergifter
böra kunna ske.
Till belysande av denna fråga förtjänar att återgivas vad förste lantmätaren
1 Kopparbergs län uti avgiven P. M. framhållit beträffande de förslagna villkoren
för anslag till jordavsöndringar och ägostyckningar. Han har däruti anfört följande:
''Beträffande villkoret under b): Just de förrättningar, som tillkommit i spekulationssyfte,
hava ofta visat sig från statsekonomisk synpunkt vara mest önskvärda
Uppkomsten av egnahems- och industrisamhällen leda exempelvis sin upprinnelse
från spekulationer, därvid lämpligt läge och utrymme av företagsamma och
sakkunniga personer uppsökts och grunden lagts till samhällena, varigenom utkomstmöjlighet
beretts åt tusentals familjer. —--.
Beträffande vilkoret under c) och d): Jämväl förrättningar, som utföras enligt
2 § i lagen om ägostyckning m. in., redovisas till statens arkiv, därvid utbrutna
fastigheter intagas i fastighetsböcker. Något större intresse från statens sida att
understödja förrättningar, som utförts enligt 3 § i samma lag, förefinnes icke. Förrättningar
enligt denna paragraf bliva ofta sämre reglerade än förrättningar enligt
2 §, därigenom att regleringen i förra fallet är bunden vid en redan skedd, kanske
mindre lämplig överenskommelse. — — —.
Vid villkoret under f): Understödet måste numera i anseende till penningvalutans
försämring anses så relativt ringa, att detsamma icke i avsevärd grad kan
hava betydelse för sakägarnas ekonomi. I varje fall synes detsamma icke kunna
komma att i nämnvärd grad influera till befrämjande av egnahems- eller småbruksfrågans
lösning, då understödet i förhållande till kostnaderna för exempelvis ett eget
hem kommer att bliva en ren nullitet. Besväret endast för sökanden med ansökning,
anskaffande av bevis m. m. torde ofta komma att motväga hela understödet.
— — —. Under dessa förhållanden kommer någon omständlig procedur från sakägarnas
sida icke att företagas eller löna sig för erhållande av ett så ringa understöd
som det ifrågavarande, — — —.
Lantmäteri
styrelsen.
148
Kanyl,. Maj.ts proposition AV 235.
"Vid villkoren under g): Såsom ovan nämnts måste uteslutandet av bolag,
exempelvis egnahemsbolag, givetvis verka i en från statsekonomi synpunkt ofördelaktig
riktning.’
I någon mån synas de sålunda framhållna synpunkterna förtjäna beaktande.
För egen del får lantmäteristyrelsen vad angår de ifrågasatta villkoren för
erhållande av bidrag till laga skiften och hemmansklyvningar anföra följande:
Beträffande villkoret under a) torde i enlighet med kommissionens eget uttalande
överst på sid. 131 böra upptagas ''befrämjande av reda i fastighetsväsendet''.
Villkoret under c) att förrättningen utförts efter nymätning i enlighet med
mätningsförordningens föreskrifter synes leda till, att alla förrättningar, som börjats
före den tidpunkt, då nämnda förordning trätt i kraft, utestängas från understöd.
Detta verkar därhän, att det understöd, som anslaget är avsett bereda, för de största
förrättningarna eller laga skiftena icke blir effektivt under åtskilliga år framåt.
Enligt lantmäteristyrelsens mening bör ifrågavarande bestämmelse icke tillämpas på
laga skiften, som påbörjats före utfärdandet av blivande bestämmelser i ämnet, och
i allt fall bör möjlighet till undantag beredas dels helt och hållet dels särskilt vad
angår större skogsområden.
Grenom kungörelse den 7 september 1917 har beträffande Jukkasjärvi och
Karesuando socknar bestämts, att hälften av statsbidraget får utbetalas, då viss i
kungörelsen närmare angiven del av skiftet verkställts. Samma medgivande torde
bär böra lämnas för laga skiften, som omfatta mer än 1,000 hektar.
Enligt hittills gällande lagstiftning utgör fastställt laga skifte i regel förutsättning
för tillämpning av ägostycknmgsinstitutet. Till följd härav har detta institut
hittills i endast ringa utsträckning kommit till användning i Kopparbergs lån. Detta
förhållande har icke oväsentligt bidragit till den oreda beträffande fastiglietsförhållandena,
som råder inom stora delar av länet. Behovet av annat sätt för jorddelning
än hemmansklyvning och jordavsöndring har nämligen där gjort sig kännbart
med minst samma styrka som annorstädes, och följden har blivit, att behovet
sökt sig utvägar vid sidan av lagstiftningen. — — —.
Förhållandena inom vissa orter av länet åskådliggöras bäst därigenom, att
en jordägare, som ämnar söka förordnande för en lantmätare att verkställa utbrytning
av sina ägor, ofta är ur stånd att avgöra, genom vilken förrättning detta bör
ske. Emellertid torde det vara klart, att i en och samma förrättning ofta kunna
ingå olika slag av åtgärder. Förrättningen består emellertid till huvudsaklig del axutredning,
och uppgiften på det hela taget är att skapa en rättslig grundval för de
bestående besittningsförhållandena. Det framstår härvid uppenbart såsom oegentlig!,
att understöd i ena delen lämnas till hela förrättningskostnaden men i andra endast
till hälften.
I anledning av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen hemställa,
att beträffande Kopparbergs län i fråga om förrättning, som avser högst ett hemmans
eller besutenhetsnummer eller vid storskifte särskilt utbruten åbolott och som
har till huvudsaklig uppgift att åstadkomma reda i fastighetsförhållandena, må utgå
understöd i huvudsaklig enlighet med de bestämmelser, som kunna komma att gälla
i fråga om understöd till jordavsöndringar och ägostyckningar.
Det statsbidrag, som enligt kungörelsen den 25 november 1910 medgivits för
laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar, har bestämts under beräkning,
att detsamma skulle utgöra omkring hälften av jordägarnas utgifter till för
-
149
Kuwjl. Maj ds proposition Nr 235.
rättningsmannen. Dessa utgifter äro emellertid beräknade efter nu gällande taxa.
Föreliggande förslag till ny taxa har emellertid beräknats medföra en merkostnad
av 40 procent. Till följd härav bör antingen understödet till nu ifrågavarande skiften
höjas med 40 procent eller ock förutvarande bestämmelser upphävas, varav torde
följa att blivande allmänna föreskrifter skola gälla även dessa skiften. I vilketdera
fallet som helst är det tydligen kommissionens mening, att kostnaderna för framtiden
skola utgå från det nya anslaget, och erfordras givetvis föreskrift härom.»
Byråchefen Eriksson har i reservation vid lantmäteristyrelsens utlåtande
förordat, att statsbidrag måtte lämnas i större utsträckning’ och
på delvis andra villkor än styrelsen tillstyrkt.
Min företrädare såsom chef för jordbruksdepartementet anförde h\
den 11 mars 1919 i frågan om statsbidrag följande:
»I likhet med kommissionen och lantmäteristyrelsen anser jag det vara fullt
befogat, att staten i högre grad än nu deltager i bestridandet av kostnaderna för
lantmäteri förrättningar och vissa i samband därmed föreskrivna åtgärder. Detta
är, särskilt vad de mindre bemedlade angår, motiverat av ett betydelsefullt socialt
intresse. Jordens lämpliga delning är för övrigt för samhällslivet av stor vikt i
skilda hänseenden, icke minst på den grund att därigenom dess ändamålsenliga brukning
underlättas och produktionen främjas. Det är även av stor betydelse, att reda
och ordning råda i avseende å jordbesittningen, varigenom det ekonomiska livet erhåller
fasthet och tvister förebyggas. Jag finner mig därför böra livligt instämma
i syftet med de nu föreslagna statsåtgärderna.
Vad de särskilda av dessa åtgärder beträffar har jag ej något att erinra mot
att, i samband med att det nuvarande anslaget till vissa av lantmätare företagna
tjänsteresor uteslutes ur riksstaten, där uppföres ett förslagsanslag å 50,000 kronor
såsom bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar. I fråga om de villkor, som
föreslagits för åtnjutande av bidrag från detta anslag, må visserligen de av förste
lantmätaren i Kopparbergs län framhållna, i lantmäteristyrelsens utlåtande refererade
synpunkterna vara förtjänta av visst beaktande. Jag anser mig dock icke böra
frångå kommissionens förslag. Det skulle exempelvis enligt min mening icke kunna
försvaras, att, då statens bidrag tydligtvis bär utgå endast där behov därav kan
anses föreligga, sådant bidrag skulle lämnas till en förrättning, som uppenbarligen
tillkommit i spekulationssyfte och som alltså åsyftar att tillföra sakägarna affårsvinst.
Vad villkoret under f) beträffar, må det visserligen vara sant, att utgiften merendels
för den enskilde jordägaren icke stiger till särdeles högt belopp och att sökandet
av statsunderstöd dertill är förenat med visst besvär, som kanske ofta icke anses
motsvara resultatet, men det torde likväl icke vara möjligt att eftergiva fordran
på sådant intyg som här avses, enär detta skulle praktiskt taget medföra, att statsbidrag
komme att utgå i snart sagt obegränsad omfattning.
Lantmäteristyrelsens förslag att från det nya anslaget till jordavsöndringar
och ägostyckningar må kunna utgå bidrag även till vissa angivna förrättningar i
Kopparbergs län biträder jag till alla delar.
Vad angår kommissionens förslag om statsbidrag till andra jorddelningsför -
ipartcmenish
a fen 1919.
150
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
rättningar än de nyss nämnda eller alltså till laga skiften och hemmansklyvningar
instämmer jag med kommissionen i att för detta ändamål ett förslagsanslag bör
upptagas i riksstaten.
För att icke dylikt statsbidrag må utgå även i sådana fall, där detsamma
icke är av behovet påkallat eller föranledes av något mer framträdande statsintresse,
anser jag det emellertid nödvändigt, att anslagets användning blir något snävare
och isynnerhet mer bestämt begränsat, än de av kommissionen föreslagna villkoren
innebära, helst bidraget skulle enligt förslaget kunna bestämmas ända till hälften
av den lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.
Jag finner mig sålunda först och främst icke kunna tillstyrka de utvidgningar av
bidragsmöjligheterna, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande ifrågasatt. Vidare
anser jag, att bland villkoren under a) bör uteslutas ''åstadkommande av bättre indelning
av jorden för rationellt jordbruk’, enär denna bestämmelse synes vara ganska
svävande och medgiva en synnerligen vidsträckt tolkning. Förrättning, för vilken
statsbidrag må utgå, bör alltså hava avsett jordens uppdelning i flera brukningsdelar,
åstadkommande av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter.
Slutligen anser jag, att även i detta fall bör, likasom beträffande statsbidrag till
jordavsöndringar och ägostyckningar, föreskrivas viss maximiareal av sökandens
ägolott, för att statsbidrag må erhållas, och synas mig de i nyssnämnda hänseende
föreslagna arealerna vara även i nu förevarande fall lämpliga. De böra avse den
lott, sökanden fått sig tillagd genom förrättningen. En bestämmelse av nu angivet
innehåll synes mig innefatta en ganska effektiv begränsning.
Kommissionen har beräknat det erforderliga beloppet till 180,000 kronor. Dä
emellertid dessa beräkningar givetvis äro ganska osäkra samt med hänsyn till de
av mig föreslagna skärpningarna i villkoren anser jag anslagsbeloppet kunna i avvaktan
på närmare erfarenhet begränsas till 150,000 kronor. Lantmäteristyrelsens
förslag, att i vissa fall en del av understödet må utbetalas i förskott, biträder jag.
I övrigt synes mig kommissionens förslag kunna godkännas.
I samband med uppförandet av sistnämnda nya anslag i riksstaten bör det
nuvarande anslaget till skiften och avvittringar endast gälla avvittringar samt nedsättas
till 90,000 kronor. De nu från detta anslag utgående understöden till laga
skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar ävensom till vissa andra skiften enligt
särskilda beslut av riksdagen böra nämligen framdeles utgå från det nya anslaget
och enligt de för bidrag ur detsamma gällande regler, i den mån dessa äro för
delägarna fördelaktigare än de nu för dylika bidrag meddelade särskilda bestämmelserna.
Vad kommissionen föreslagit i fråga om bidrag till utflyttningar och väganläggningar
i sammanhang med vissa lantmäteriförrättningar finner jag synnerligen
välbetänkt. Genom dessa bidrag underlättas säkerligen en ändamålsenlig skiftesläggning,
och jordens uppodling främjas genom att man icke i lika mån som förr
behöver taga hänsyn till svårigheter i kommunikationshänseende beträffande vissa
skiften eller fastighetsdelar. Mot det nuvarande anslagsbeloppets höjning till 100,000
kronor har jag ej något att erinra.
I avseende å själva avfattandet av villkoren för statsbidrag vare sig till jordavsöndringar
m. m., skiften m. m. eller utflyttning m. m., torde Kungl. Maj:t böra
hava befogenhet att vidtaga de jämkningar, som vid närmare prövning må finnas
erforderliga.
151
[Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Då genom bifall till vad jag nu föreslagit i fråga om höjd avlöning till lantmäteripersonalen,
resekostnadsersättning åt densamma och särskilda statsbidrag i
olika avseenden m. fl. åtgärder staten skulle åtaga sig en väsentlig ökad del av
lantmäterikostnadema, anser jag mig icke böra biträda förslaget att staten därutöver
även skulle övertaga kostnaderna för gode män. Dessa kostnader förekomma
för övrigt huvudsakligen vid förättningar, där föremålet är av jämförelsevis större
värde. Vad kommissionen anfört om att i enstaka fall gode män måste anlitas
ifrån avlägset belägna orter torde icke böra tillmätas någon större betydelse på
frågans avgörande.»
1 jordbruksutskottets utlåtande år 1919 förekom uti förevarande
fråga ej annat än ett allmänt uttalande, att utskottet ej kunnat undgå
att finna det i viss mån anmärkningsvärt, att enligt det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget sakägarna skulle med avseende å kostnaderna för
lantmäteriförrättningar komma att bliva ogynnsammare ställda än enligt
nu gällande regler å ifrågavarande område.
I herr Obergs och hans sex medreservanters reservation gjordes
beträffande de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen om statsbidrag ej
annan erinran än att, då tveksamhet syntes kunna uppstå rörande tolkningen
av begreppet areal i vissa av villkoren, det borde utsägas, att
däri icke borde inbegripas impediment, vattenområde och dylikt.
I fråga om ersättning av statsmedel till gode män förenade sig
fyra reservanter att tillstyrka dylikt. En sådan anordning syntes stå i
närmaste överensstämmelse med inom riksdagen vid upprepade tillfällen
uttalade önskemål i detta avseende. De skäl departementschefen anfört mot
att staten skulle övertaga ifrågavarande kostnader syntes icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Dessa reservanter ansågo, att nionde huvudtitelns
förslaganslag till rese- och traktamentskostnader borde i följd härav
ökas med 200,000 kronor. Andra kammaren biträdde denna mening;.
Med anledning av jordbruksutskottets uttalande i fjol, att sakägarna
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag bliva i avseende å kostnaderna
för lantmäteriförrättningar ogynnsammare ställda än enligt nu gällande
regler, har jag redan yttrat mig vid behandlingen av förslaget till ny
lantmäteritaxa och torde jag för övrigt få hänvisa till den framställning
angående kostnadernas fördelning, jag längre fram kommer att framlägga.
Det må vara sant, att någon sänkning i sakägarnas kostnader icke nu
föreslås men nästan hela den föreslagna kostnadsökningen för lantmäteriväsendet
ute i orterna — även när lantmäterikontoren undantagas —
kommer enligt förslaget att drabba statsverket. Proportionsvis kommer
alltså sakägarnas ställning att bliva i högst väsentlig grad förbättrad.
Riksdagen
1919.
''epariement
chefen.
152
Kungl. Maj ds proposition Nr 235.
Vad i herr Öberg in. flis reservation anfördes angående tolkningen
av begreppet areal synes riktigt och bör iakttagas vid bestämmelsernas
utfärdande.
Min företrädare yttrade i fjol, att lian biträdde lantmäteristyrelsens
förslag, att från det nya anslaget till jordavsöndringar och ägostyckningar
måtte kunna utgå bidrag även till vissa angivna förrättningar
i Kopparbergs län. Jag instämmer häri. I anslutning till vad som yrkats
i två vid riksdagen år 1919 väckta motioner (nr 178 i första kammaren
och nr 372 i andra kammaren) vill jag emellertid nu förorda, att beträffande
sådana förrättningar i nämnda län de under e) och f) upptagna
villkoren icke må tillämpas. Detta synes vara av viss betydelse för
åstadkommandet av mera ordnade fastighetsförhållanden i sagda län
och kan bidraga till genomförandet av de med statsmakternas beslut
om upprättande av förslag till skifteslagsindelning åsyftade åtgärderna.
Den ställning Kungl. Maj:t i fjol intog beträffande ifrågasatt gottgörelse
av statsmedel till gode män vid lantmäteriförrättningar finner
jag böra vidhållas. Jag anser sålunda dylik gottgörelse icke böra bestridas
av staten.
På grund av vad sålunda anförts i fråga om statsbidrag hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels å ordinarie stat under nionde huvudtiteln
uppföra såsom bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med de av mig förordade grunder, ett förslagsanslag
av
................................................................. kronor 50,000;
dels å ordinarie stat under samma huvudtitel
uppföra såsom bidrag till skiften och hemmansklyvåningar,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
de av mig förordade grunder, ett förslagsanslag
av ............................................................... kronor 150,000;
dels besluta, att det nuvarande ordinarie förslagsanslaget
till skiften och avvittringar skall från och
med år 1921 benämnas allenast »avvittringar», ävensom
minska detta anslag från............ kronor 100,000
med ............................................................ » 10,000
till ............................................................... » 90,000;
dels och upptaga det nuvarande ordinarie förslagsanslaget
till utflyttningshjälp efter skiften under
förändrad benämning »bidrag till utflyttnings- och
153
Kungl. Maj:ts proposition Kr 235.
väganläggningskostnader i sammanhang med skiften
och hemmansklyvningar», att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med de av mig förordade grunder, samt
öka detta anslag från ........................... kronor 50,000
med............................................................... » 50,000
till ............................................................. » 100,000.
VI. Lantmäteristyrelsen.
I enlighet med 1908 års omorganisation arbetar lantmäteristyrelsen
för närvarande på två byråer, lantmäteribyrån och administrativa byrån.*
Den ordinarie byråpersonalen på vardera byrån utgöres av en
tredjegrads tjänsteman i egenskap av byråchef och en förstagrads tjänsteman,
som benämnes byråingenjör.
Från och med år 1909, då arbetet med jordregistrets uppläggande
började, intill år 1918 har för styrelsens andel i samma arbeten funnits
en särskild avdelning inom styrelsen, bestående av föredragande med
biträden. Under de sista åren hava å denna avdelning tjänstgjort en
och tidvis två föredragande samt tre å fyra biträden. Kostnaderna
härför hava bestritts av det till uppläggande av ett jordregister för
rikets landsbygd under andra huvudtiteln anvisade anslag å extra stat.
I skrivelse den 20 november 1916 förklarade lantmäteristyrelsen
sig behöva ytterligare två byråer, men inskränkte sig dock till att begära
inrättande av tre nya ordinarie tjänster, nämligen två byrådirektörsbefattningar
och en inspektörsbefattning.
Föreningen Sveriges förstelantmätare riktade vissa anmärkningar
mot detta förslag, huvudsakligen därutinnan att detsamma icke upptoge
en särskild byrå för tekniska frågor och beträffande den kontroll, som
skulle utövas av den föreslagne inspektören. 1 sistnämnda avseende
ålåge redan nu viss granskningsskyldighet förstelantmätarna och denna
skyldighet kunde utsträckas, varigenom kontrollen bleve lämpligare och
mer ekonomiskt anordnad.
Med anledning av dessa framställningar avlät Kungl. Maj:t förslag
till 1917 års riksdag om inrättande å extra stat av eu byrådirektörsbefattning
med arvode, som till beloppet motsvarade kvalificerad andragradstjänst.
Denna anordning, som ansågs icke böra utgöra hinder för
en ytterligare utvidgning i vare sig den ena eller andra riktningen,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 käft. (Nr 235.) 20
Byrå
personalen.
Lantmäteri
kommis
sionen.
154 Kungl. Maj ds proposition Nr 235.
förordades av vederbörande departementschef i ett till statsrådsprotokollet
gjort uttalande, däri denne förklarade, att han visserligen funne
utredningen giva vid handen, att lantmäteristyrelsen vore i behov av
ökade arbetskrafter, men att han däremot icke kunde finna det på ett
tillräckligt övertygande sätt framgå, att denna ökning i allo borde vinnas
på det av styrelsen föreslagna sättet. — Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag bifölls av riksdagen.
Genom Kungl. Maj:ts brev den 12 oktober 1917 blev därefter
bestämt, att innehavaren av den nyinrättade extra byrådirektörsbefattningen
skulle åligga att med enahanda befogenhet och skyldighet som
byråchef bereda och föredraga mål och ärenden företrädesvis av mätningstekniskt
innehåll samt i övrigt biträda vid arbetet inom lantmäteristyrelsen,
allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelades
av styrelsens chef.
Lantmäteristyrelsen har därefter i skrivelse den 7 oktober 1918
gjort ny framställning i ämnet och därvid framhållit, dels att de nuvarande
byråerna för närvarande vore överhopade med arbete, men att
genom anställande av en byrådirektör å vardera arbetsförhållandena å
dessa byråer skulle vinna en ändamålsenlig reglering utom i vad avsåge
ledningen av jorddelningsväsendet och i samband därmed förekommande
arbeten, dels ock att för ledningen av jorddelningsväsendet, för tillsyn
å lantmäteriverksamheten ävensom för de uppgifter, som den vid 1917
års riksdag antagna fastighetsbildningslagen komme att medföra för
stvrelsen, styrelsen måste utvidgas med två nya byråer, vardera bestående
av en chef, en byrådirektör och en byråingenjör. Styrelsen har
tillika uttalat, att det näppeligen kunde komma att dröja länge, förrän
ytterligare en byrå, den femte, komme att erfordras för till jordregistret
hörande ärenden och med dem sammanhängande.
Lantmäterikommissionen yttrar för egen del huvudsakligen följande:
»Beträffande administrativa byrån har kommissionen inhämtat, dels att antalet
på byrån handlagda ärenden utgjort år 1916 2,194 och år 1917 2,421, dels ock att
härav i medeltal 29 årligen varit sådana, som ett vart tagit mera än en veckas
arbete i anspråk, samt i medeltal 236 årligen sådana, som ett vart tagit mindre
än en veckas men mera än en dags arbete i anspråk. Med hänsyn härtill och
på grund av den kännedom, som kommissionen redan förut har om hithörande förhållanden,
finner kommissionen uppenbart, att denna byrå icke blott icke kan påläggas
något ytterligare slag av uppgifter utan tvärtom för att rätt fylla sina
hittillsvarande åligganden och den kvantitativa ökning i denna, som följer av organisationens
i detta betänkande föreslagna utveckling, är i oundgängligt behov av
sådan ökning i arbetskrafterna, som kan vinnas genom den av lantmäteristyrelsen
föreslagna andragradstjänsten, benämnd byrådirektör.
155
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Landtmätei ibyrån har, enligt vad kommissionen inhämtat, handlagt under år
1916 140 och under år 1917 135 ärenden. Av dessa hava i medeltal 50 årligen
varit sådana, som ett vart tagit mera än en veckas arbete i anspråk, och i medeltal
51 årligen varit sådana, som ett vart tagit mindre än än en veckas men mera
än en dags arbete i anspråk. För närvarande har byrån två huvudsakliga uppgifter,
nämligen dels att vara en teknisk byrå och dels att vara en utredningsbyrå.
Den förra uppgiften har byrån endas ti ytterst begränsad mån kunnat fylla. Nästan hela
dess strävan har varit koncentrerad på att verkställa utredningar och avfatta utlåtanden,
som Kungl. Maj:t samt de högsta dömande och förvaltande organen begärt
av 1 antmäteristyrelsen. — — — Mången av dessa utredningar är, såsom redan
löneregleringskommittén på sin tid framhållit, av den beskaffenhet, att den under
veckor, ja månader lägger beslag på byråchefens hela arbetskraft. För att utredningarna
skola kunna medhinnas, har arbetet på byrån redan nu måst så ordnas,
att den där anställde byråingenjören övertagit en del av föredragningsskyldigheten
och i övrigt förrättar så pass maktpåliggande arbete, som näppeligen kan anses
påvila en tjänsteman i blott första lönegraden. Och för framtiden lära utredningarna
icke komma att avsevärt minskas. — — — Under sådana omständigheter
lärer för kommissionen intet annat återstå än att böja sig för de faktiska förhållandena
och för framtiden helt reservera en särskild byrå för samtliga utredningsärenden.
Praktiska skäl tala för att i så fall ordna saken sålunda, att den
nuvarande landtmäteribyrån förvandlas till vad den i allt fall hittills faktiskt varit
nämligen en utredningsbyrå, samt att dess uppgifter i tekniskt avseende således
utbrytas och anförtros åt nya tjänstemän. Detta innebär dock icke, att den byrå,
varom nu är fråga, skulle bliva alldeles oförändrad. Eftersom byråchefens medhjälpare
å byrån redan nu så att säga materiellt deltar i utredningsarbetet och detta utan
tvivel måste fortfara även framdeles, förefaller det kommissionen, som om rättvisan
kräver, att byråingenjörstjänsten utbytes mot en byrådirektörsbefattning.
Härefter gäller det att finna organ för lantmäteristyrelsens uppgifter i tekniskt
avseende, uppgifter som med styrelsens hittillsvarande organisation blivit
betänkligt eftersatta, ehuru de måste anses vara just de speciella för en dylik
styrelse.
Till dessa uppgifter måste först och främst räknas, att styrelsen bör meddela
underlydande tjänstemän sådana allmänt eller för särskilt fall gällande föreskrifter,
som erfordras för utövning av dem åliggande göromål i tekniskt avseende.
Nödigt är också, att lantmätarna i orterna berdes tillfälle att hos centralstyrelsen
när som helst och således jämväl under arbetets gång kunna erhålla råd
och upplysningar i lantmäteritekniska frågor.
Enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommer det visserligen vederbörande
förstelantmätare att övervaka, att lantmäteritjänstemännen på föreskrivet
sätt med noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, och förstelantmätaren kan
av lantmäteristyrelsen förordnas att på ort och ställe verkställa undersökningar i
detta hänseende. Denna tillsyn genom förstelantmätarna, vilken kommissionen i
sitt förslag till omorganisation av personalen å lantmäterikontoren tagit hänsyn
till och velat bereda förstelantmätarna större möjligheter att fullgöra, utesluter dock
ingalunda det stora behovet av tillsyn från lantmäteristyrelsens sida.
Förstelantmätarnas tillsyn och inspektion är av. största betydelse, för att
dessa tjänstemän skola på rätt sätt kunna fullgöra sina viktiga och maktpålig
-
156
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
gande uppgifter. Därigenom få de möjlighet att lära känna lokala förhållanden
och utvecklingens gång samt bliva bättre i stånd att bedöma, huruvida lantmäteriarbetena
bedrivas på lämpligt sätt och särskilt att fältarbetena bliva på föreskrivet
sätt utförda. I sakens natur ligger dock, att deras inspektioner oftast måste inriktas
på speciella fall, där särskild anledning til! undersökning föreligger. Den
tillsyn och inspektion, som måste anses erforderlig från lantmäteristyrelsens sida,
avser bland annat att utöva kontroll över att gällande bestämmelser efterlevas på
ett över hela riket ensartat sätt, som överensstämmer med bestämmelsernas inneboende
syfte — —--; därigenom förskaffar lantmäteristyrelsen sig kännedom
om lokala förhållanden och behov samt kan tillvarataga och för hela lantmäteriet
nyttiggöra uppslag och metoder, som må hava framkommit i olika landsändar.
Lantmäteristyrelsens och förstelantmätarnas tillsyn och inspektioner äro således
båda nödvändiga samt måste givetvis anordnas så, att de stödja och komplettera
varandra. Från lantmäteristyrelsen kan ju under alla förhållanden endast en del
av erforderlig inspektion medhinnas.
Nyss har talats om »gällande bestämmelser». Dessa äro emellertid liksom
allt mänskligt underkastade ödet att åldras, att behöva ersättas. De inom lantmäteriet
nu tillämpade metoder och förfaringssätt stamma exempelvis i mångt och
mycket från 1860-talet och motsvara på intet sätt vad nutiden fordrar. Här
borde lantmäteristyrelsen haft möjlighet att följa med utvecklingen, att taga initiativ,
slå in på nya banor och i ordets fulla bemärkelse leda lantmäteriet i vårt
land. Enligt kommissionens uppfattning hade dessa styrelsens utomordentligt viktiga
uppgifter att utöva tillsyn över lantmäteriet och att leda detsamma jämte styrelséns
däri inbegripna befattning med jordregleringsverksamheten (skiftesverksamheten
in. m.) bort redan år 1917 föranleda skapandet av en ny byrå inom sty’
relsen, en verkligt teknisk byrå. — — —.
Sedan dess har emellertid utfärdats lagen om fastighetsbildning i stad, som
för lantmäteristyrelsen medfört nya uppgifter; och i anslutning härtill har utfärdats
kungörelsen den 16 augusti 1918, varigenom fixerats lantmäteristyrelsens
tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer och stadsliknande samhällen.
— — —. Om man tar i betraktande, att det i vårt land finnes 102 städer och
167 stadsliknande samhällen, samt att ett icke obetydligt antal av dem, som syssla
med mätningsarbeten inom dessa städer och samhällen, i mer eller mindre grad
sakna erforderliga kvalifikationer för verkställande av de förrättningar, lagen uppdrager
åt dem att utföra, torde vara klart, att det för styrelsen måste medföra
högst avsevärt arbete att på ett tillfredsställande sätt fylla den styrelsen genom
kungörelsen den 16 augusti 1918 tillagda uppgiften. Och detta arbete är ingalunda
av övergående natur. — — —. På grund av omfånget och beskaffenheten
av den nya uppgift, som ålagts lantmäteristyrelsen genom kungörelsen den 16
augusti 1918, finner kommissionen det icke numera vara tillräckligt att skapa
blott en ny byrå inom styrelsen. Två nya byråer anser kommissionen vara ett
ovillkorligt minimum.
Denna åsikt kan naturligtvis endast vinna i styrka, om, såsom sig bör, hänsyn
jämväl tages till den ytterligare arbetsbörda, som styrelsen ständigt skulle
erhålla, i fall en mätningsförordning utfärdas och statsmakterna bifalla vad kommissionen
här förut föreslagit i fråga om statsbidrag. Mätningsförordningen kommer
icke blott att nödvändiggöra utfärdandet av tillämpningsföreskrifter utan även
157
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
att för all framtid fördjupa och skärpa den tillsyn, som styrelsen redan enligt
nu gällande bestämmelser har över mätningsarbetena såväl på land som i stad.
Och antalet ärenden, som röra statsbidrag, beräknar kommissionen komma att
för lantmäteristyrelsen uppgå till över halva tusentalet. — —
Godtages en sådan utvidgning, bör styrelsens uppgift att leda lantmäteriet
och öva tillsyn över detsamma fördelas mellan de två nya byråerna allt eftersom
fråga är om land eller stad. Denna uppdelning är icke blott rationell och praktisk;
den är även historiskt berättigad, — — —. Kommissionen tillåter sig i
detta sammanhang erinra, att kommissionens förslag till mätningsförordning i stort
sett tänkt sig olika mätningsmetoder för landsbygd och för stadsliknande samhälle,
i förra fallet vanlig mätning i senare fallet finmätning.
Till den ena byrån, som lämpligen torde kunna kallas landsbyrån, skulle
emellertid förläggas icke blott styrelsens befattning med vanlig mätning och jorddelningsverksamheten
i övrigt t. ex. tillsyn över skiftesläggning och gradering
o. s. v. utan även de på lantmäteristyrelsen beroende åtgärder i fråga om de av
kommissionen föreslagna statsbidrag. Än vidare torde till samma byrå böra förläggas
styrelsens befattning med jordregistret. Jämväl sedan detta register blivit
fullbordat, kommer nämligen styrelsen utan tvivel att få åtskilligt arbete med tillsynen
över registrets förande.
Den andra byrån, som lämpligen torde kallas stadsbyrån, skulle enligt kommissionens
mening utöva ledning av och tillsyn över mätningsväsendet i städer och
stadsliknande samhällen, övervaka finmätning i allmänhet samt vidtaga alla på styrelsen
ankommande åtgärder, som sammanhänga med fastighetsbildningslagen och
kungörelsen den 16 augusti 1918. Hit hör ock en fortgående komplettering av
registerkartorna för rikets städer och stadsliknande samhällen.
Kommissionen anser nödigt, att såväl landsbyrån som stadsbyrån består av
följande byråpersonal nämligen: en chef, en byrådirektör och en byråingenjör. I
fråga om stadsbyrån böra åtminstone två av tjänstemännen hava erfarenhet beträffande
mätningsväsendet i stad.
Det torde måhända även böra anmärkas, att lokalerna i lantmäteristyrelsens
ämbetshus lämna utrymme för den personalökning, som kommissionen här sett sig
nödsakad förorda.
Vad angår de nya tjänstemännens löneförmåner böra tydligtvis, likasom för
närvarande är fallet, byråcheferna hava tredjegrads och byråingenjörerna förstagrads
löneförmåner. Någon byrådirektör finnes icke nu på ordinarie stat, men, på
sätt av det förut anförda framgår, har en sådan blivit anställd för medel, som anvisats
på extra ordinarie stat. Denne har enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut kommit i åtnjutande av arvode, som till beloppet anses motsvara kvalificerad
andragradstjänst (lön 4,200 kronor, tjänstgöringspenningar 2,000 kronor och
ortstillägg 600 kronor eller således tillhopa 6,800 kronor jämte ett ålderstillägg å
600 kronor efter fem år). Med hänsyn härtill och i övrigt av lantmäteristyrelsen
den 20 november 1916 anförda skäl torde samtliga de nya byrådirektörerna böra i
staten upptagas såsom kvalificerade andragrads tjänstemän.
Kommissionen har tänkt sig, att byråcheferna, särskilt de, som placeras på
lands- och stadsbyråerna, skulle i ganska hög grad ägna sig åt inspektionsverksamhet
i orterna och för den skull nödgas tidvis vara frånvarande från huvud
-
158
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
staden, men att byrådirektör till gengäld skulle vara skyldig att under tiden utan
särskild ersättning bestrida närmast högre tjänst jämte sin egen. Samma torde
böra vara förhållandet, då byråchef har semester. Byrådirektörerna, vilka lära
böra berättigas till en och en halv månads semester, komma naturligtvis i övrigt
att vara underkastade bestämmelserna i kungörelsen den 23 oktober 1908 angående
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1909 års början fastställda
aflöningsförmånerna för lantmäteristyrelsen. Dessa bestämmelser gälla redan
för övriga tjänstemän i styrelsen, och kommissionen saknar anledning att däri
ifrågasätta annan ändring än att på sätt, som förut föreslagits beträffande å lantmäterikontoren
i länen anställda assistenter, dessa och byråingenjör böra tillerkännas
reciprok rätt till tjänstårsberäkning för ålderstillägg och byråingenjör således
berättigas att för rätt till åtnjutande av sådant tillägg tillgodoräkna sig den
tid, han innehaft assistentbefattning å lantmäterikontor.
I enlighet med vad sålunda blivit anfört föreslår kommissionen,
att lantmäteristyrelsen hädanefter organiseras på fyra byråer;
att styrelsens å stat upptagna byråpersonal ökas med 2 byråchefer, fyra
byrådirektörer och (2—1= ) en byråingenjör;
att byrådirektörsbefattningarna uppföras såsom kvalificerade andragradstjänster
på sätt nyss angivits;
att byrådirektör förklaras berättigad åtnjuta semester under en och en halv
månad och att beträffande honom i övrigt skola gälla bestämmelserna i berörda
kungörelse den 23 oktober 1908 med den förändring allenast, att byrådirektör
skall vara skyldig att, när byråchef åtnjuter semester eller är stadd på inspektionsresa,
utan särskild ersättning förvalta närmast högre tjänst jämte sin egen;
samt att till nämnda bestämmelser den 23 oktober 1908 i övrigt göres det
tillägg, att byråingenjör må för åtnjutande av rätt till ålderstillägg tillgodoräkna
sig icke blott den tid, han innehaft sin egen tjänst utan även den tid, han innehaft
befattning såsom assistent å lantmäterikontor.»
Mot lantmäterikommissionens förslag i fråga om byråpersonalen
hava reservationer avgivits av kommissionens ledamöter Bengtsson och
Stenberg.
Herr Bengtsson har ansett det tillräckligt, om å en var av de
föreslagna fyra byråerna anställes jämte byråchefen allenast en ordinarie
tjänsteman. Antalet byråtjänstemän bör därför enligt hans mening begränsas
till åtta. Det syntes icke föreligga tillräckliga skäl att beträffande
de sålunda vid byråchefernas sida ställda tjänstemännen bereda
kvalificerad andragradsställning åt andra än åt den på stadsbyrån placerade.
Av denne borde nämligen krävas speciell mätningsteknisk utbildning
och erfarenhet i städernas mätningsväsende. De övriga borde
uppföras i andra normalgraden. Om dessa förslag bifölles, behövde i
stället anslaget till extra biträden ökas, varemot det till vikariatsersättning
avsedda beloppet kunde minskas.
Herr Stenberg har instämt med herr Bengtsson, dock med den
159
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
avvikelse, att han ansett, att å stadsbyrån komme att redan från början
erfordras tre ordinarie tjänstemän, vadan byråtjänstemännens antal borde
bliva nio.
Lantmäteristyrelsens stat upptager för närvarande en lantmäterifiskal
med lön 3,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, ortstillägg
400 krono!* och två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive
5 och 10 år.
Uti skrivelse den 30 maj 1917 har lantmäterifiskalen av närmare
anförda skäl anhållit, att hans löneförmåner måtte bestämmas till 7,600
kronor med ett ålderstillägg efter fem år av 600 kronor.
Lantmäteristyrelsen har i yttrande den 12 juni 1917 över denna
framställning hemställt, att lantmäterifiskalens avlöningsförmåner måtte
bestämmas i likhet med byrådirektörernas till 6,800 kronor med ett
ålderstillägg till lönen till belopp av 600 kronor.
Uti skrivelse den 30 juni 1917 har lantmäterifiskalen vidhållit
sin tidigare gjorda framställning men tillika eventuellt anhållit att i
löneavseende bliva likställd med förstelantmätaren i Stockholms län.
Lantmäterikommissionen har med hänsyn till vad kommissionen
föreslagit i fråga om övrig lantmäteripersonal ansett det icke kunna
bestridas, att lantmäterifiskalens löneförmåner borde något ökas, så att
man till tjänstens innehavare kunde påräkna person med tillräcklig erfarenhet
och omdöme för ett rätt handhavande av de med tjänsten förenade,
ej sällan ganska grannlaga skyldigheter. Och syntes lantmäteristyrelsens
förslag, att ifrågavarande tjänst skulle från att vara av normal
andragrad förvandlas till sådan av kvalificerad andragrad, kunna
anses vara rätt avvägt. Kommissionen har därför tillstyrkt, att lantmätcrifiskalstjänsten
måtte uppföras såsom kvalificerad andragradstjänst.
På sätt förut framhållits åligger det den lantmäteripersonal, som
sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar, att till lantmäteristyrelsen
i vissa fall ingiva renovation av karta och beskrivning. Dessa
renovationer samlas i styrelsens arkiv och utgöra den ojämförligt största
delen av detta. Den årliga tillökningen i arkivet består uteslutande av
dylika renovationer.
För vården av detta mycket dyrbara arkiv blev vid 1908 års
omorganisation i staten upptagen eu arkivarie. Dennes löneförmåner
bestämdes till andra normalgraden. Arkivarien i lantmäteristyrelsen
skulle emellertid icke blott vara arkivarie utan även aktuarie och registrator
samt kassör. Till biträde har arkivarien dels en amanuens, som
LantmUleri
fiskalen.
Arkivet och
regislrators•
göromålen
m. m.
160
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
närmast sköter styrelsens diarium, dels ock ett kvinnligt biträde av
första graden, vilket sysslar med kassabokföringen. A arkivet har därjämte
den nuvarande förste vaktmästaren ständig sysselsättning.
Uti skrivelse den 20 november 1916 föreslog lantmäteristyrelsen,
att arkivarien måtte befrias från registratorsgöromålen, att dessa skulle
uppdragas åt ett nytt kvinnligt biträde, samt att en byråingenjörstjänst
skulle inrättas vid arkivariens sida.
Uti skrivelse den 7 oktober 1918 bär lantmäteristyrelsen i viss
mån ändrat detta förslag. Enligt det senast avgivna förslaget skulle
registratorsgöromålen omhänderhavas av en förstagradstjänsteman. Med
registratorsgöromålen skulle alltjämt kassörsgöromålen vara förenade,
men till registratorns biträde i fråga om dessa göromål bär styrelsen
föreslagit upptagandet av ,en ny kvinnlig biträdesbefattning av andra
graden. De rena arkivgöromålen skulle alltjämt påvila arkivarien, men
styrelsen bar icke vidhållit förslaget om inrättande av en särskild byråingenjörstjänst
till arkivariens biträde; under framhållande av att anslag
å extra stat borde framdeles anvisas för en blivande omläggning av
sättet för arkivaliernas förvaring m. m., har styrelsen nu nöjt sig med
en assistentbefattning vid arkivariens sida.
Lantmäterikommissionen har anfört huvudsakligen följande:
»Enligt kommissionens uppfattning böra registratorsgöromålen med tillhörande
uppgifter i fråga om lantmäteristyrelsens ekonomi och vården av akterna till
ärenden, som styrelsen avgjort, handhavas av en särskild tjänsteman; och kommissionen
har intet att erinra mot att denne registrator, som bör äga någon insikt
på lantmäteriväsendets specialområde, tilldelas löneförmåner, som tillhöra första
normalgraden. Denne tjänsteman, som i ungefär samma omfattning som registratorer
i vissa departement eller andra ämbetsverk blir upptagen äv de rena registratorsgöromålen,
bör till sin hjälp hava ett kvinnligt biträde för den ekonomiska bokföringen.
I lantmäteristyrelsen är denna nämligen åtskilligt vidlyftigare, än som
eljest plägar vara fallet under liknande förhållanden. — — —. Med hänsyn till
nämnda omständigheter och då det ifrågasatta kvinnliga biträdets uppgifter förutsätta
specialutbildning, anser kommissionen ock i sin ordning, att detta biträdes löneförmåner
bestämmas till andra normalgraden för dylika biträden.
Efter sådan utbrytning av registratorsgöromålen, däri inbegripet vården av
akterna till styrelsens egen verksamhet samt styrelsens kassarörelse och ekonomi,
skulle för arkivarien återstå i första rummet vården av kartarkivet, som innehåller
kartor med därtill hörande handlingar, som alltsedan förra hälften av 1600-talet samlats dit.
Kommissionen delar den redan av löneregleringskommittén på sin tid uttalade
uppfattningen, att ifrågavarande samling kartor och handlingar för närvarande
icke är ordnad på ett lämpligt sätt. Såväl med hänsyn till angelägenheten av att
förekomma onödig slitning av materialet som att underlätta dess begagnande och
161
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.
säkerställa resultatet av de undersökningar, som bedrivas uti ifrågavarande arkiv,
synes det vara av stor betydelse, att en omläggning av arkivaliernas förvaring och
förteckning äger rum. Det ligger emellertid i sakens natur att, även om detta i
någon mån kan betraktas såsom ett arbete av tillfällig natur, övervakandet samt
i synnnerhet fullföljandet och vidmakthållandet av de nya anordningarna alltjämt
kräva ett icke obetydligt arbete. Lantmäteristyrelsen har ansett, att extra
arbetskrafter bliva erforderliga för nu berörda arbete. Kommissionen lämnar frågan
härom därhän och har blott velat framhålla, att arkivarien måste leda arbetet i
fråga, som enligt vad kommissionen inhämtat beräknas komma att taga ett eller
annat tiotal år i anspråk.
Oavsett nu berörda uppgift åligger det emellertid arkivarien att tillhandagå
sökande med förevisande av arkivets kartor och handlingar jämte meddelande aväskade
upplysningar rörande desamma. Fullgörande av denna uppgift, som kräver
goda kunskaper om lantmäteriförhållanden i allmänhet och därtill ingående kännedom
om arkivet, tar en ansenlig tid i anspråk — — —. Inom arkivet skola
vidare de publika renovationer och övriga handlingar, som dit överlämnas, granskas
och registreras. — — —. Ifrågavarande åliggande representerar tydligen ett ingalunda
obetydligt arbete. I arkivet skola vidare mottagas och ombesörjas utförande
av rekvisitioner å kopior eller utdrag av arkivets kartor eller handlingar. Dessa
skola kollationeras och bestyrkas samt vad angår flertalet stämpelbeläggas.--—.
Från arkivet har under sista årtiondet i medeltal årligen till offentliga myndigheter
utlämnats 796 lån av kartor och handlingar. Även detta arbete kräver tid.
Med hänsyn till vad kommissionen sålunda anfört, finner kommissionen jämväl
oundgängligen nödigt, att arkivarien erhåller en medhjälpare vid bestridande av
arkivariegöromålen — — —. Vad angår- den närmare karaktären av denna medhjälpartjänst
finner kommissionen intet att erinra mot de av lantmäteristyrelsen den
7 oktober 1918 föreslagna löneförmånerna — lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar
900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller tillhopa 2,800 kronor jämte tre
ålderstillägg om vartdera 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år. Däremot
anser sig kommissionen icke kunna för den nya befattningen tillstyrka benämningen
assistent, som av kommissionen använts för förstagrads tjänst å lantmäterikontoren
i länen. I stället synes lämpligt, att den nya befattningens innehavare benämnes
underingenjör.
— — — föreslår kommissionen, att arkivarien i lantmäteristyrelsen befrias
från registratorsgöromålen;
att i staten uppföres dels en registrator med löneförmåner, som tillkomma
förstagradstjänst. dels ock on underingenjör med lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar
900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller således tillhopa 2,800 kronor
jämte tre ålderstillägg å 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år; samt
att såväl registrator!) som underingenjören förklaras berättigade till en månads
semester årligen, och att beträffande dem i övrigt skola gälla bestämmelserna
i nyss berörda kungörelse den 23 oktober 1908.» I
I gällande stat finnas upptagna två kvinnliga biträden av första
graden och ett av andra graden. Det sistnämnda biträdet tjänstgör
såsom ritbiträde huvudsakligen på arkivet; av de två övriga är det ena
biträdet sysselsatt med den ekonomiska bokföringen och det andra tjänstBihang
till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. 190 höft. (Nr 235.) 21
Kvinnliga
bibräden.
162
Vaktmästare.
Extra tjänstsmän
och
biträdei% samt
vikariatsersättning.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
gör såsom renskriverska för styrelsens expedition. '') tterligare finnes
ett extra kvinnligt biträde, §om är sysselsatt såsom renskriverska.
Lantmäterikommissionen har, under erinran att kommissionen redan
förut förklarat, att ett kvinnligt biträde av andra graden erfordrades
för det dagliga arbetet med styrelsens ekonomiska bokföring, anfört, att
en ytterligare sådan biträdesbefattning krävdes för ritgöromålen å de
nya lands- och stadsbyråerna. Inberäknat det nuvarande ritbiträdet
skulle således finnas tre kvinnliga biträden av andra graden. I fråga
om antalet kvinnliga biträden av första graden har icke påyrkats någon
ändring. Kommissionen har alltså föreslagit, att i stat måtte upptagas
ytterligare två kvinnliga biträden av andra graden.
För närvarande finnas i stat upptagna en förste vaktmästare och
en vaktmästare. Dessutom finnes en extra vaktmästare.
Lantmäteristyrelsen har hemställt, att ytterligare en vaktmästarbefattning
måtte uppföras i stat, och lantmäterikommissionen har tillstyrkt
detta förslag.
I gällande stat finnes upptagen en post å 20,500 kronor till extra
tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning. Enligt de förutsättningar,
som förelegat vid besluts fattande om denna anslagspost, kunna
däri anses ingå följande poster:
till ersättning åt fyra amanuenser med fast arvode........ kronor 10,800
» flitpenningar åt extra tjänstemän i övrigt..................... )) 1,500
» extra biträden..................... » 4,700
» biträde vid vaktmästargöromålen .................................... )) 900
» vikariatsersättning ......................................... f 2,600
Summa kronor 20,500.
Uti skrivelse den 29 mars 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att
ersättningen till amanuenserna måtte utgå till fyra med lägst 3,000
kronor och högst 3,600 kronor eller i medeltal 3,300 kronor samt till
tre med lägst 2,700 kronor och högst 3,300 kronor eller i medeltal
3,000 kronor. Denna beräkning lades till grund för Kungl. Maj:ts framställning
till 1917 års riksdag om anvisande å extra stat för år 1918
av 11,700 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning.
Berörda framställning bifölls av riksdagen, som även bifallit enahanda
framställning för år 1919 och jämväl för år 1920 anvisat anslag
å samma belopp.
4
163
''Kungl. Maj ds proposition Nr 235.
Från 1909 års början voro i regel hos lantmäteristyrelsen anställda
fem amanuenser, därav . fyra med s. k. last anställning. Av
dessa amanuenser tjänstgjorde två å ''administrativa byrån samt en å
lantmäteribyrån, eu hos lantmäterifiskalen och en bos arkivarien. Denna
fördelning följes fortfarande, varjämte numera en amanuens sysselsättes
hos extra byrådirektören och eu är avsedd att alternera på de ordinarie
b}u-åerna.
Lantmaterikommissionen har yttrat huvudsakligen följande:
»Beträffande byrån för utredningar eller den nuvarande lantmäteribyrån innebär
kommissionens förslag i fråga om den ordinarie personalen, att å samma byra
skola finnas en byråchef och en byrådirektör. Var och en av dessa befattningshavare
anser kommissionen vara i behov av ett biträde, som bör anställas som
amanuens. Även ä administrativa byrån håller kommissionen före, att behov förefinnes
av tvenne amanuenser. De uppgifter av skilda slag, som av denna byrå
skola samlas och tillhandahållas, motivera detta behov. A var och en av återstående
båda byråer liksom dels å lantmäterifiskalsexpeditionen och dels i arkivet synes
behov av eu amanuens göra sig gällande. Härförutom har kommissionen funnit,
att två amanuenser böra beräknas för att fylla uppkomna ledigheter och övriga
ständigt återkommande behov. Kommissionen finner alltså, att medel böra beräknas
för sammanlagt tio amanuenser.
Vid behandlingen av frågan om extra lantmätare har kommissionen anslutit
sig till lantmäteristyrelsens förslag om att extra lantmätare bör under byråförordnande
bibehållas vid honom tillkommande arvode såsom extra lantmätare. Detta
har till följd, att kommissionen i fråga om ersättningen till amanuenserna i styrelsen
måste taga hänsyn till de arvoden, de under amanuenstjänstgöringen äga att
uppbära såsom extra lantmätare. Kommissionen utgår ifrån att till amanuenser icke
komina att anlitas andra extra lantmätare än de, som enligt kommissionens förslag
komma att uppbära arvode till belopp av antingen 1,000 kronor eller 1,500
kronor. Vid sådant förhållande anser kommissionen, att den ytterligare ersättning,
som bör ifrågakomma för amanuenserna i styrelsen, bör kunna i genomsnitt begränsas
till 2,600 kronor om året. Det erforderliga anslagsbehovet till amanuenser
beräknar kommissionen alltså till 26,000 kronor. Denna beräkning har skett under
förutsättning, att något belopp till flitpenningar ej vidare blir erforderligt.»
Utöver de i förevarande anslagspost a styrelsens ordinarie stat
ingående belopp av 4,700 kronor till extra biträden samt 900 kronor till
extra vaktmästare bär genom ovanberörda för åren 1918, 1919 och 1920
å extra stat beviljade tilläggsanslag å 11,700 kronor medelstillgången
för sistnämnda båda ändamål ökats med 1,400 kronor, sa att för närvarande
alltså för dessa ändamål står till styrelsens disposition ett årligt
belopp av 7,000 kronor.
Lantmäterikommissioneu bär uttalat, att någon nedsättning i detta
belopp icke borde ifrågakomma.
164
Chefens
ställning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Uti ovan omförmälda anslag å ordinarie stat ingår även ett belopp
av 2,600 kronor till vikariatsersättning. För detta ändamål står för de
senaste åren ytterligare ett belopp av 400 kronor till lantmäteristvrelsens
disposition av ovan "omförmälda anslag å extra stat.
Lantmäterikommissionen har vid beräkningen av det belopp, som
för framtiden blir erforderligt för ändamålet i fråga, utgått från, att
vid förfall för verkets chef, byråchef bör inträda i utövningen av chefens
åligganden, att byrådirektör utan särskild ersättning är skyldig att
uppehålla byråchefsämbete, när byråchef är stadd på inspektionsresa eller
åtnjuter semester, samt att vikarie för de lästa biträdena liksom för vaktmästarna
icke kan fås endast mot tjänstgöringspenningarna eller däremot
svarande belopp. Emellertid borde man vid ifrågavarande beräkning
även taga hänsyn till förhållanden, som icke kunde förutses. Under
dessa förutsättningar hade kommissionen beräknat, att till vikariatsersättning
skulle erfordras ett belopp av 4,500 kronor.
Enligt kommissionens beräkning skulle således erfordras 26,000
kronor till amanuenser, 7,000 kronor till extra biträden och extra vaktmästare
samt 4,500 kronor till vikariatspenningar. Dessa belopp, tillhopa
37,500 kronor, har kommissionen ansett böra i sin helhet upptagas
å ordinarie stat.
Lantmäteriets chef upptages i nuvarande staten såsom överdirektör
med löneförmåner till sammanlagt belopp av 10,000 kronor.
I skrivelsen den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen anfört, att
om styrelsen utvidgades på sätt nu vore i fråga, det syntes böra tagas
i övervägande, huruvida icke verkets chef borde beredas en bättre ställning,
än gällande stat utvisade.
Lantmäterikommissionen har anfört:
»En jämförelse med andra centrala ämbetsverk ger vid handen, dels att såväl
chefen för lotsstyrelsen som chefen för riksförsäkringsanstalten med vardera endast
tre ordinarie ledamöter intar ställning av generaldirektör med en avlöning av 11,000
kronor, dels ock att i de centrala ämbetsverk, vilkas chef har överdirektörs ställning,
ledamöternas antal är två eller tre. Sålunda utgöres väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
försäkringsinspektionen och kontrollstyrelsen av jämte överdirektören, tre
ledamöter; i fångvårdsstyrelsen uppgår ledamöternas antal till allenast två.
Enligt det av kommissionen framlagda förslaget skulle lantmäteristyrelsens
ordinarie personal komma att bestå av förutom chefen och ledamöterna sex andragrads
och fyra tredjegrads tjänstemän. Härtill kommer, att under lantmäteristyrelsen
skulle komma att sortera jämväl 24 överlantmätare med ställning av tredjegrads
tjänstemän och föreståndare var och en för sitt lantmäterikontor i länet.
Av det ovan sagda torde framgå, att lantmäteristyrelsens chef skulle efter
den nya organisationens genomförande, därest han bibehölles såsom överdirektör,
165
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
komma att intaga en ställning, som icke vore fullt jämförlig med den, som tillkommer
cheferna för vissa andra med lantmäteristyrelsen i nu ifrågavarande avseende
jämförliga centrala ämbetsverk. Särskilt tänker kommissionen härvid på
den nyligen omorganiserade riksförsäkringsanstalten och iantbruksstyrelsen. Redan
av nu antydd anledning synas sålunda starka skäl tala för, att lantmäteristyrelsens
chef heredes en förbättrad ämbetsställning.
Härtill kommer, att i beaktande av lantmäteristyrelsens betydelsefulla uppgift
att dels genom de olika jorddelningsinstituten främja och stödja utvecklingen
av landets modernäring dels ock leda och åstadkomma reda i landets mätningsväsende,
det är av synnerlig vikt, att till ämbetsverkets chef förvärva en framstående
och för posten väl kvalificerad person.
Kommissionen anser därför angeläget, att åt lantmäteristyrelsens chef gives
ställning av generaldirektör.
Beträffande storleken av det arvode, som i denna egenskap bör tillkomma
honom, torde detta, i likhet med vad senast skett beträffande arvodet till generaldirektören
och chefen för den år 1917 inrättade byggnadsstyrelsen, bestämmas
till 11,000 kronor eller till det för generaldirektör i gällande normalstat bestämda
beloppet.»
Lantmäterikommissionen har därefter framlagt förslag till stat för
lantmäteristyrelsen, slutande å 150,600 kronor.
Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande över kommissionens förslag
yttrat huvudsakligen följande i fråga om styrelsens organisation:
»Kommissionens förslag beträffande byråindelningen, antalet ordinarie tjänstemän
och byråtjänstemännens löneförmåner skiljer sig från lantmäteristyrelsens förslag
endast härutinnan, att kommissionen vad utredningsbyrån angår ansett den
föreslagne byråingenjören kunna avvaras. Den obetydliga besparing, som vinnes
genom att på sätt kommissionens förslag innebär utbyta en första gradens tjänst
mot en amanuens, motväges givetvis mer än i motsvarande grad av den minskning
i fråga om arbetsprodukt i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende, som av
förslagets genomförande är att förvänta.
Enligt lantmäteristyrelsens mening innebär ledningen av mätnings- och jorddelningsväsendet
på landet med allt vad därtill hör en fullt tillräcklig uppgift för
en byrå. Att denna byrå desslikes skulle kunna medhinna både ärenden rörande
statsbidrag i av kommissionen avsedd del samt jordregisterärenden, anser styrelsen
icke möjligt. Man torde böra räkna med att det framdeles kan visa sig nödvändigt
att företrädesvis för handläggning av dessa ärenden inrätta en ytterligare byril.
Tillsvidare torde sistberörda ärenden eller större delen av dem bola fördelas på de
andra byråerna. Huruvida någon del av samma ärenden kan tilldelas stadsbyrån,
blir givetvis beroende på, huru befattningarna på denna byrå komma att besättas.
Det torde i allt fall komma att visa sig ofrånkomligt att fördela en stor del av
ifrägavarade ärenden mellan administrativa byrån och utredningsbyrån.
Yad administrativa byrån vidkommer har på senare åren å densamma varit
anställda förutom byråchefen och byråingenjören hela året två amanuenser samt
Lantmäteri
styrelsen.
166
Kung!. Maj ds proposition Nr 235.
under halva året ytterligare en amanuens. Att personalen såsom förslaget innebär
utökas med en person, är säkerligen mer än väl pakallat. Beträffande landsbyrån
erfordras enligt styrelsens mening personal till enahanda antal. Styrelsen är övertygad,
att arbetet skall bliva fullt tillräckligt för samtliga byråerna, men i all synnerhet
kommer arbetsbördan att bliva stor för administrativa byrån och landsbyrån.
Det är för övrigt alldeles särskilt angeläget, att dessa byråer erhålla tillräcklig personal
bland annat av den anledningen, att eu hel del ärenden å dessa byråer åro
av sådan art, att uppskov ej får ifrågakomma.
Arbetenas omfattning å sistnämnda båda byråer måste föranleda till, att
byråchefens närmaste man i stor utsträckning måste anlitas att självständigt beieda
och föredraga ärenden. Att utgå ifrån att detta endast skulle komma att gälla
löpande ärenden eller ärenden av mindre omfattning är oriktigt. För övrigt ingår
redan i kommissionens förslag, att berörda tjänstemän, när byråcheferna äro frånvarande
till följd av inspektionsresor eller semester, skola inträda i utövandet av
byråchefsämbetet, och man måste räkna med att vid sådana tillfällen ofta förekomma
ärenden av svårare natur, där stora enskilda och även allmänna intressen
stå på spel och som emellertid kräva omedelbart avgörande. Vad nu sagts om
ärendenas beskaffenhet är givetvis ofta fallet med ärenden, som förekomma å utredningsbyrån,
där byråchefens närmaste man enligt kommissionens förslag i regel
bör självständigt ombesörja utredning och föredragning av ärenden, som överlämnas
till honom.
Det är på grund av nu anförda skäl enligt 1 äntraäteristyrelsens mening synnerligen
angeläget, att byråchefens närmaste man ej allenast å stadsbyrån utan även
å övriga byråer är väl kvalificerad, och i avseende ä frågan vad som bör tarvas
för att kunna anses väl kvalificerad, är det givet, att i denna del en långt mångsidigare
utbildning och erfarenhet måste krävas å övriga byråer än å stadsbyrån.
Kommissionen har beräknat en distriktslantmätares inkomster till 6,500 kronor.
Det är emellertid att märka, att detta är en genomsnittssiffra, som för övrigt är
beräknad under förutsättning av åtta timmars arbetsdag. Förhållandena med avseende
å en distriktslantmätares verksamhet äro emellertid sådana, att han genom
att utsträcka arbetstiden även kan vinna ökning i inkomsten. Flertalet tager vid
jämförelse med en byråbeställning säkerligen hänsyn till detta förhållande. Man
torde för övrigt kunna räkna med att de driftigare och dugligare distriktslantmätarna
kunna även för åtta timmars arbete icke oväsentligt öka ovan angivna medeltalssiffra.
Till följd härav anser styrelsen, jämväl med tagen hänsyn till den väntade
tillfälliga löneregleringen för vissa ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen,
det oundgängligen nödvändigt, att byråchefernas närmaste män å samtliga
byråer beredas löneförmåner såsom kvalificerade andragradstjänstemän. .
Vad — — angår det för vikariatsersättning beräknade beloppet synes detta
väl knappt och torde höra höjas till 5,000 kronor, varjämte någon höjning även
torde böra ske i fråga om det för extra biträden beräknade beloppet. Med hänsyn
till den tillfälliga lönereglering, som är ifrågasatt inom vissa delar av statsförvaltningen,
torde det belopp, som av kommissionen beräknats till extra tjänstemän och
biträden samt vikariatsersättning (26,000-f-7,000-(-4,500) 37,500 kronor böra höjas
med 25 procent eller 9,375 kronor. På grund av nu anförda omständigheter torde
ifrågavarande anslag böra bestämmas till 48,000 kronor, varigenom slutsumman u\
staten för lantmäteristyrelsen ökas med 10,500 kronor till 161,100 kronor.
167
Kuntjl. Muj. ts proposition Xr 235.
Yad angår byrådirektörernas skyldighet att inträda i utövning av byråchefsämbete
torde denna skyldighet böra utsträckas även till fall, då byråchef åtnjuter
partiell ledighet utan att vara upptagen av inspektion sresa.»
Jag bör vidare omförmäla, att i en skrivelse den 4 februari 1919
lautmäterikommissionen anfört;
»Yad angår den av lantmäteristyrelsen föreslagna reciprociteten i fråga om
tjänstårsberäkning, har kommissionen uti sitt betänkande behandlat detta ämne endast
vad angår förhållandet mellan byråingenjörtjänst i lantmäteristyrelsen och
assistentbefattning å lantmäterikontor. I denna del har kommissionen ansett, att
några hinder av principiell natur mot bifall till styrelsens förslag ej förefinnas, och
därför framställt förslag i ämnet.
Med avseende däremot å frågorna om reciprok rätt till tjänstårsberäkning
dels mellan å ena sidan assistent å lantmäterikontor och byråingenjör i lantmäteristyrelsen
samt å andra sidan distriktslantmätare dels ock mellan sistnämnda befattningshavare
och byrådirektör i styrelsen, hava dessa synts kommissionen vara av
beskaffenhet att böra ses i samband med andra dylika frågor inom statsförvaltningen,
vilka enligt vad kommissionen inhämtat för närvarande äro beroende på utredning av
löneregleringskommittén.»
Denna kommissionens skrivelse bar överlämnats till löneregleringskommittén.
Den 11 mars 1919 anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
beträffande lantmäteristyrelsens organisation följande:
»Angående nödvändigheten av att lantmäteristyrelsen med hänsyn till
mängden av det arbete, som åvilar detta ämbetsverk, och de ökade arbetsuppgifter,
som nu skulle tillkomma detsamma, organiseras å fyra byråer, har icke rått någon
meningsskiljaktighet i kommissionen. Även lantmäteristyrelsen har understött detta
förslag, dock under framhållande att enligt styrelsens mening ytterligare en byrå
komme att inom kol t bliva erforderlig. Med avseende å den av kommissionen förebragta
utredningen finner jag mig böra tillstyrka förslaget om inrättande av två
nya byråer i styrelsen. Jag finner även den föreslagna fördelningen av ärendena
på de fyra byråerna vara i huvudsak lämplig. Beträffande detaljerna torde närmare
bestämmelser böra träffas i blivande instruktion. I huvudsak kunna de fyra byråerna
betecknas såsom administrativa byrån, utredningsbyrån, landsbyrån och
stadsbyrån.
Kommissionens majoritet har föreslagit, att å en var av dessa byråer måtte
placeras en byråchef och en byrådirektör i kvalificerad andragradsställning samt
att dessutom å administrativa byrån, landsbyrån och stadsbyrån måtte anställas en
förstagrads tjänsteman med benämning byråingenjör. Reservanten herr Bengtsson
har velat utesluta de tre byråingenjörerna samt ansett, att av byrådirektörerna
endast den å stadsbyrån placerade borde hava kvalificerad andragrads ställning
under det att de tre övriga bordo åtnjuta avlöning i andra normalgraden. Reservanten
herr Stenberg har instämt med herr Bengtsson med den avvikelse, att han
ansett jämväl en byråingenjör behövlig å stadsbyrån. Lantmäteristyrelsen har in
-
Departementschefen
1919.
168
Kungl. Maj:ts proposition Xr 235.
stämt med kommissionens majoritet, varvid styrelsen emellertid framhållit såsom
önskvärt, att även utredningsbyrån måtte erhålla en byråingenjör.
För egen del finner jag utredningen angående de olika byråernas ärenden,
vad dessas såväl mängd som beskaffenhet angår ådagalägga nödvändigheten av att
å varje byrå ställes vid byråchefens sida en skicklig och erfaren tjänsteman i
byrådirektörs ställning för biträde med föredragning, utredningar och andra mera
arbetskrävande uppgifter. Någon meningsskiljaktighet härutinnan har icke kommit
till synes och icke heller därom, att åt den tjänsteman, som sålunda skulle placeras
å stadsbyrån, bör beredas kvalificerad andragrads ställning med begynnelseavlöning
av 6,800 kronor. Vad sålunda föreslagits biträder jag. Huruvida de
övriga tre byrådirektörerna böra erhålla samma avlöning eller allenast i andra
normalgraden är mera ovisst. Vid bedömandet av frågan om den lämpliga avlöningen
för dem torde hänsyn böra tagas till utsikterna att till befattningarna
förvärva så skickliga och dugande personer, som dessa platser kräva. Det bör
därför tillses, att avlöningarna tillmätas så, att även de mera framstående distriktslantmätarna
kunna antagas söka dylika tjänster. Såsom förut framhållits har jag
ansett distriktslantmätarnas sammanlagda nettoinkomster av tjänsten böra beräknas,
oavsett ortstillägg, till i medeltal 6,200 kronor, varav 3,000 kronor lön och 3,200
kronor såsom inkomst av arbete. Med inräknande av de tre ålderstilläggen å 500
kronor skulle nettoinkomsten uppgå till 7,700 kronor. Det bör dock ej förbises,
att i ett stort antal distrikt lantmätarna torde kunna genom arbete enligt taxa
förvärva sig större inkomster än som sålunda beräknats. Emellertid synes det,
även med hänsyn härtill och till de dyrare levnadskostnaderna i huvudstaden, tillräckligt,
ifall åt byrådirektörerna å administrativa byrån, utredningsbyrån och
landsbyrån beredes avlöning efter andra normalgraden, nämligen 5,800 kronor jämte
två ålderstillägg å 500 kronor, enär därvid tillika bör tagas i beräkning tillskott
å 1,000 kronor genom tillfällig lönereglering. Begynnelseavlöningen blir då 6,800
kronor och slutavlöningen 7.800 kronor. Denna avlöning överstiger med 600 kronor
distriktslantmätares beräknade inkomst utom efter det dylik lantmätare intjänat
alla tre ålderstilläggen, då skillnaden endast är 100 kronor. Men då byrådirektörstjänst
icke torde böra betraktas såsom sluttjänst utan meritera för befordran till
överlantmätar- eller byråchefstjänst, lärer sistnämnda förhållande icke böra tillmätas,
större betydelse.
Någon olika benämning för dessa andragradstjänster synes icke behöva föranledas
av att avlöningen blir olika, .lag vill erinra, att av byrådirektörerna i
lantbruksstyrelsen den ene har avlöning i andra normalgraden och den andre i
kvalificerad andra grad.
I likhet med kommissionens majoritet anser jag, att å samtliga byråer utom
utredningsbyrån bör placeras jämväl en förstagrads tjänsteman. Yad administrativa
byrån beträffar finner jag denna byrås mycket stora arbetsbörda och mängden av
löpande ärenden, vilka kräva snabb handläggning och expediering, göra en dylik
åtgärd ofrånkomlig. Yad angår de bägge nya byråerna, skulle dessa ägna sig åt
uppgifter, vilka i själva verket till avsevärd del äro för styrelsen så gott som nya.
Delvis beror detta av tillkomsten av åtskilliga ärenden angående städerna men till
stor del genom att fåtaligheten i styrelsens arbetskrafter hittills utgjort ett oöverstigligt
hinder för styrelsen att på det sätt. som obestridligen måste anses vara i
hög grad behövligt, intaga en ledande ställning beträffande lantmäteriets praktiska
Kungl. Maj ds proposition Nr 235. 169
utövning, särskilt i tekniskt avseende, samt i sådant avseende öva tillsyn och kontroll
bland annat genom inspektioner. Då dessa arbetsuppgifter säkerligen bliva
för bägge de nya byråerna i hög grad krävande, synnerligast till följd av den nya
mätningsförordningen, anser jag mig böra ansluta mig till kommissionsmajoritetens
förslag, att även å vardera av dessa byråer måtte anställas en byråingenjör.
Yad lantmäterikommissionen och lantmäteristyrelsen föreslagit i fråga om
byrådirektörs semester och skyldighet att bestrida byråchefstjänst föranleder ingen
erinran från min sida.
Med anledning av vad kommissionen anfört angående reciprok tjänstårsberäkning
för byråingenjörer och assistenter å lantmäterikontor vill jag framhålla,
att rätt till tjänstårsberäkning bör i enlighet med numera tillämpade principer medgivas
vid varje förflyttning inom samma lönegrad. Frågan om dylik rätt vid
annan förflyttning — vilket särskilt kan vara av betydelse, när distriktslantmätare
efter intjänande av ålderstillägg förflyttas till byrådirektörsbefattning — är som jagnämnt
överlämnad till utredning genom löneregleringskommittén.
Vad jag nyss anfört angående avlöningen åt byrådirektörerna i andra normalgraden
har i huvudsak sin tillämpning även å lantmäterifiskalen. Under erinran
att advokatfiskal!^ i rikets hovrätter, kammarkollegiet och kammarrätten samt
domänfiskalen åtnjuta avlöning enligt andra normalgraden och då högre avlöning
än åt nämnda tjänstemän icke synes mig kunna tillerkännas lantmäterifiskalen, kan
jag icke biträda förslaget om höjd avlöning åt denne.
I likhet med kommissionen anser jag det vara synnerligen behövligt, att
arkivarien befrias från registratorsgöromålen och får tillfälle att odelat ägna sig
åt arkivets ordnande, vård och tillhandahållande åt allmänheten. Såsom kommissionen
framhållit är detta arkiv synnerligen dyrbart och i olika avseenden av oersättligt
värde. Det är också mycket omfattande och växer årligen genom dit levererade
renovationer.
Kommissionen har tillstyrkt, att till biträde åt arkivarien måtte i staten
uppföras en befattningshavare, benämnd underingenjör, med 2,800 kronors begynnelseavlöning
jämte tre ålderstillägg å 300 kronor. Detta förlag grundar sig på
en framställning av lantmäteristyrelsen, vilken anfört, att sedan lång tid tillbaka den
i styrelsens arkiv sysselsatte vaktmästaren, som å styrelsens stat vore uppförd
såsom förste vaktmästare, intagit en ställning mellan vaktmästare och tjänsteman
samt att dennes arbete varit synnerligen förtjänstfullt och för arkivet av största
betydelse. Aven jag finner det lämpligt, att en dylik befattning inrättas, avsedd
för person med färdighet vid kartors handhavande, kartlagning in. fl. arkivgöromål.
Mot de av lantmäteristyrelsen och kommissionen för honom föreslagna avlöningsförmånerna,
vilka motsvara vad som nu utgår till underinspektörerna vid
yrkesinspektionen, har jag icke något att erinra. Yad benämningen angår synes
mig varken assistent eller underingenjör lämpligt. För min del föreslår jag arkivbiträde.
Jag instämmer i förslaget om uppförande i staten av en registratorsbefattning
med avlöning i första normalgraden.
Yad kommissionen föreslagit i fråga om kvinnliga biträden och vaktmästare
biträder jag likaledes. Avlöningarna för dessa böra emellertid jämkas till likhet
med vad fjolårets lagtima riksdag bestämde för vaktmästare och Kungl. Maj:t i år
föreslagit för kvinnliga biträden.
Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. 130 höft. (Nr 235.! 22
170
Riksdaqen
1919.
Lantmäteri
kommissionen
1920.
Kostnader för
inspektioner.
Kungl. Mcij.is proposition Nr 235.
Ej heller kommissionens förslag om uppförande i styrelsens stat av en anslagspost
å 37,500 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning
ger mig anledning till erinran.
I likhet med kommissionen anser jag slutligen, att den utökning av såväl
lantmäteristyrelsens personal som lantmäteripersonalen ute i orterna, vilken nu
föreslås, samt den mera omfattande och beträffande lantmäteriet i vidsträckt bemärkelse
ledande och reglerande verksamhet, som är avsedd att i högre grad än
hittills utövas av lantmäteristyrelsen, följdriktigt bör leda till, att styrelsens chef
erhåller generaldirektörs ställning och avlöning.»
Det av bemälde departementschef i enlighet härmed framlagda
förslaget till stat för lantmäteristyrelsen slutade på 149,800 kronor.
Jordbruksutskottets majoritet riktade sig i de mot Kungl. Maj:ts förslag
framställda erinringarna även mot inrättande av en stadsbyrå inom
lantmäteristyrelsen och ifrågasatte, att tillsynen över städernas mätningsväsen
skulle ske på annat sätt än genom lantmäteristyrelsen.
I herr Oberg in. flis av andra kammaren godkända reservation
biträddes Kungl. Maj ds förslag i avseende å styrelsens stat til} alla delar.
I sitt utlåtande den 24 februari 1920 angående mätningsförordningen
och dess tillämpning har lantmäterikommissionen yttrat följande:
»Vad under behandlingen av nu förevarande frågor förekommit giver kommission
icke anledning att ifrågasätta någon ändring uti sitt förut avgivna förslag
vad angår stadsbyrån eller den enda byrå, vars organisation och behov av arbetskrafter
kommissionen funnit sig böra ingå i förnyad prövning om. Då emellertid
denna byrå även är avsedd att hava hand om tidmätningen i allmänhet och på det
att icke dess namn må utgöra hinder för att till byrån förlägga även andra ärenden,
i fall sådant skulle visa sig nödigt, har kommissionen trott, att byråns namn lämpligen
borde ändras. Men om benämningen ''stadsbyrån’ bortfaller, torde även benämningen
å dess motsättning ''landsbyrån'' böra ändras, och finner sig kommissionen
därför böra föreslå, att benämningen å nu ifrågavarande båda byråer måtte bliva
första och andra lantmäteribyrån, av vilka den första motsvarar landsbyrån och
den andra stadsbyrån.» I
I detta sammanhang torde jag få omförmäla följande ärende.
I skrivelse den 16 oktober 1917 gjorde lantmäteristyrelsen framställning
angående sättet för bestridande av kostnaderna för sådana
undersökningar i orten, som omförmälas i 1 § i instruktionen för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare den 22 oktober 1909. Av lantmäteristyrelsens
skrivelse framgår, att de avsedda kostnaderna utgöra
dels rese- och traktamentsersättning för tjänsteman vid lantmäteristyrelsen
171
Kung!,. Maj.ts proposition Nr 235.
eller förste lantmätare, som av lantmäteristyrelsen förordnats att pa ort
och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder,
där sådant är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den
styrelsen åliggande tillsyn över huru lantmätarna fullgöra sina tjänstegöromål,
dels ock utgifter för hantlangningsbiträde samt anskaffning av
materialier för undersökningarnas verkställande. Lantmäteristyrelsen
bär ansett, att samtliga kostnader böra få bestridas av nionde huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar, och hemställt om
meddelande av härför erforderlig förklaring.
Över denna framställning har statskontoret avgivit utlåtande den
11 december 1917. Rörande de egentliga resekostnaderna har statskontoret
därvid ansett det utan vidare vara klart, att nionde huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar därför bör tagas i anspråk.
Angående Övriga med framställningen avsedda kostnader har statskontoret
funnit riktigast, att de utanordnas av lantmäteristyrelsen och bestridas
av det å styrelsens stat upptagna anslaget »till extra tjänstemän och
biträden samt vikariatsersättning», vilket anslag för sådan händelse borde
erhålla förändrad benämning samt, i fall av behov, undergå erforderlig
höjning. För att så måtte kunna ske har statskontoret hemställt, att
Kung!. Maj:t täcktes vidtaga erforderlig åtgärd.
Lantmä teri kommissionen, till vilken ärendet därefter remitterades,
yttrade sig icke därom i sitt huvudbetänkande utan först i särskilt
''utlåtande den 17 maj 1919. Därvid anförde kommissionen:
»1 likhet med statskontoret finner kommissionen, att de egentliga resekostnaderna
eller rese- och traktamentsersättningarna kunna utgå från nionde huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar, utan att någon föreskrift därom utfärdas.
Övriga, för utövande av ifrågavarande, lantmäteristyrelsen åliggande, tillsyn
erforderliga utgifter utgöra enligt lantmäteristyrelsens framställning kostnader för
hantlangningsbiträde samt vissa materialier. Därtill torde dock i vissa fall komma
kostnader för särskilda biträden. Undersökningar och mätningar kunna nämligen
vara av sådan beskaffenhet, att de dels icke kunna utföras av en person och dels
kräva en speciell sakkunskap, som icke alltid kan förutsättas hos undersökningsförrättaren.
Användning av sådant särskilt biträde kan givetvis icke ifrågakomma
annat än efter beslut från lantmäteristyrelsen.
Kostnaderna för sådana särskilda biträden, för hantlangning och materialier
anser kommissionen i likhet med statskontoret böra utanordnas av lantmäteristyrelsen.
Då statskontoret ifrågasatt, att kostnaderna skulle utgå av det å styrelsens stat
uppförda anslaget dill extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning,
tillåter sig kommissionen framhålla, att vid beräkningen av detta anslag icke upptagits
något belopp för tillgodoseende av ifrågavarande behov. Då sålunda enligt
statskontorets förslag eu höjning av nämnda anslag skulle bliva nödvändig, synes
172
Kungi. Maj-.ts proposition Nr 235.
det kommissionen med hänsyn till ordning och reda mera lämpligt, att eu särskild
post för detta ändamål uppföres å styrelsens stat. Denna post torde kunna benämnas
bestridande av kostnader vid inspektioner''.
Kommissionen har sökt beräkna det belopp, som kan bliva erforderligt för
ifrågavarande ändamål. Därvid vill kommissionen erinra om det i kommissionens
huvudbetänkande den oO november 1918 avgivna förslag till omorganisation av
lantmäteristyrelsen, i vilket framhålles nödvändigheten av att inspektion och kontroll
å fältet av lantmätarnas arbeten kommer till stånd (del III sid 152). Då sådan
inspektion och kontroll skulle komma att företagas i första hand av rikets 24
förstelantmätare och därjämte av tjänstemän vid lantmäteristyrelsen samt nästan
varje undersökning a fältet torde bliva förenad med utgifter av här ifrågavarande
slag, synes den nu föreslagna nya posten icke kunna sättas lägre än till 5,000
kronor. Anslaget torde böra uppföras som reservationsanslag.»
''chefen!''**'' '' det förslag till stat för lantmäteristyrelsen, som i fjol framlades,
Sinner jag mig icke böra tillstyrka annan ändring, än att en anslagspost
å 5,000 kronor upptages till bestridande av kostnader vid inspektioner.
Någon anledning att giva denna anslagspost reservationsanslags
natur kan jag ej anse föreligga.
Jag ftnner mig således icke böra ifrågasätta någon ändring i avseende
å den byrå i styrelsen, som benämnts stadsbyrån. Såsom förut
under avdelningen om mätningsförordningen refererats, har stadsplanelagskommittén,
oaktat densamma tillstyrkt en så stark inskränkning av
lantmäteristyrelsens tillsyn över städernas mätningsärende, att styrelsens
befattning med dessa ärenden faktiskt skulle bliva helt ringa, likväl
ansett en sådan byra böra upprättas för handläggande av finmätningsärenden
och vissa andra ärenden. Desto behövligare är denna byrå vid
den av mig förordade omfattningen av styrelsens tillsyn över stadsmätningar.
Men även utan att styrelsens befattning med mätningar inom
städerna konime att taga den omfattning jag nu föreslagit, är byrån
synnerligen behövlig för att leda, utveckla och öva tillsyn över den
moderna mätningstekniken i landet. Någon minskning i den i ijol för
ifrågavarande byrå föreslagna personaluppsättningen kan jag icke tillstyrka
utan anser densamma behövlig för arbetenas jämna bedrivande.
Jag kan med hänsyn till den av mig tillstyrkta omfattningen av
stadsbyråns uppgifter ej heller finna någon fördel vara förenad med att
giva lands- och stadsbyraerna förändrad benämning. Dessa namn utmärka
huvuduppgiften för vardera byrån, ehuru de givetvis icke äro fullt
uttömmande.
Jag får alltså framlägga följande förslag till stat för lantmäteristyrelsen
:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
173
: Lön |
Tjänst-görings-pen-niugar |
Orts- tillägg |
Summa kronor |
Titel |
Antal |
Kronor |
Summa |
7,000 |
3,000 |
1,000 |
11.000 |
Generaldirektör....................... |
........ 1 |
11,000 |
|
5,000 |
2,500 |
600 |
8,100 |
Byråchef............................. |
.......... 4 |
32,400 |
|
4,200 |
2,000 |
600 |
6,800 |
Byrådirektör å stadsbyrån ..... |
.......... 1 |
6,800 |
|
. 3,600 |
1,800 |
400 |
5,800 |
Byrådirektör.......................... |
......... 3 |
17,400 |
|
3,600 |
1,800 |
400 |
5,800 |
Lantmäterifiskal ............ ....... |
.......... 1 |
5,800 |
|
3,600 |
1,800 |
400 |
5,800 |
Arkivarie ............................. |
.......... 1 |
5,800 |
|
2,200 |
1,500 |
300 |
4,000 |
Byråingenjör.......................... |
.......... 3 |
12,000 |
|
2,200 |
1,500 |
300 |
4,000 |
Registrator........................... |
.......... 1 |
4,000 |
|
1,600 |
900 |
300 |
2,800 |
Arkivbiträde.......................... |
........ 1 |
2.800 |
|
1,300 |
500 |
200 |
2,000 |
Kvinnligt biträde.................... |
.......... 3 |
6,000 |
|
1,100 |
300 |
200 |
1,600 |
Kvinnligt biträde.................... |
2 |
3.200 |
|
1,100 |
650 |
150 |
1,900 |
Förste vaktmästare............... |
.......... i |
1,900 |
|
900 |
550 |
150 |
1.600 |
Vaktmästare.......................... |
2 |
3,200 |
112,300 |
— |
— |
— |
— |
Till extra tjänstemän och biträden samt |
|||
vikariatsersältning ............ |
37,500 |
||||||
— |
— |
- |
— |
Till bestridande av kostnader |
vid in- |
||
spektioner ......................... |
5,000 |
||||||
Summa |
kronor |
154,800 |
1. Byråchef ävensom byrådirektör å stadsbyrån åtnjuta ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.
Anm. 2. Annan byrådirektör, lantmäterifiskal och arkivarie åtnjuta två ålderstillägg till lönen å 500 kronor
efter resp. 5 och 10 år.
Anm. 3. Byråingenjör och registrator åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter resp. 5, 10
och 15 år.
Anm. 4. Arkivbiträde, åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 300 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år.
Anm. 5. Kvinnligt biträde åtnjuter tre ålderstillägg å 200 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år, skolande
av varje ålderstillägg 100 kronor tillhöra lönen och 100 kronor tjänstgöringspenningarna.
Anm. 6. Förste vaktmästare och vaktmästare åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter resp.
3, 6 och 9 år.
Alun. 7. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas
förste vaktmästaren eller vaktmästaren, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 300
kronor för år samt för lyse 25 kronor om året. Därest befattningshavare, som nyss nämnts,
åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom
då bostadsförmån är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall
det ankomma på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för
dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär allenast rätt till en årlig maximiförbrukning
av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall befattningshavaren
själv bekosta armatur och lampor. — I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. in. i
tillämpliga delar lända till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungörelsen den 1 november
1918 angåonde avlöningsförbättring från och med år 1919 för vissa vaktmästare och mod dem
jämförliga befattningshavare (Svensk författningssamling 1918 nr 836).
174
Kungl. Moj:ts proposition AV 235
För åtnjutande av de å denna stat för ordinarie befattningshavare
upptagna avlöningar får jag föreslå följande villkor och bestämmelser.
I fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening
av tjänster m. in.:
att innehavare av ordinarie befattning å staten för lantmäteristyrelsen skall,
därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid en möjligen
inträdande förändrad organisation av ämbetsverket eller särskilda delar därav
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad eller därest viss personal tillhörande
göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibehållande av den
tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning
sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kung!. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas;
att ordinarie befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av
den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av
Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen
med liknande arbetsuppgifter;
att med ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen icke må förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;
att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är
försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t
och, vad angår innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom
gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner
uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;
att innehavare av ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen icke äger, byråchef,
byrådirektör, lantmäterifiskal och arkivarie utan Kungl. Maj:ts och annan
tjänsteman utan styrelsens efter särskild prövning i varje fall lämnade tillstånd
utföra lantmäteriförrättningar i orterna;
att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra uti den särskilda
befattning inom graden, där lantmäteristyrelsen, till befordrande av arbetets oavbrutna
gång, finner honom lämplig och behövlig;
i fråga om avlöningsförmåners upphävande in. ni.:
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära
hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för
svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott
eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges
från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå
175
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras
eller eljest prövas skäligt;
att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit
sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunna styrka giltigt förfall;
att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen i
häkte, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära
något därav;
att byrådirektör skall vara skyldig att, när byråchef åtnjuter semester eller
är stadd på tjänsteresa, utan särskild ersättning förvalta närmast högre tjänst jämte
sin egen;
att, när det eljest erfordras för beredande av semester eller när förordnande
av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum, ävensom vid sjukdomsförfall, manlig
befattningshavare av lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till högre
befattning i lantmäteristyrelsen, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt
tre månader under ett och samma kalenderår; ägande lian därvid att, i stället för
egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;
att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller
dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget utgå till månadens slut;
att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang
därmed;
i fråga om ålderstiUägg;
att tidpunkten för i lönestaten medgiven förhöjning av lönen efter viss tids
fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,
för första förhöjningen efter, vad angår förste vaktmästaren och vaktmästare,
tre år men beträffande annan befattningshavare fem år, under villkor att innehavaren
under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av
förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att
därvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet
för fullgörande av värnplikt, och
för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare tre respektive
fem år på samma villkor, samt
för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare tre respektive
fem år ävenledes på samma villkor,
under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår,
att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst
efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd;
att befattningshavare må för löneförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräknas
den tid, han inom samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst;
att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställt hos
lantmäteristyrelsen och anlages till ordinarie biträde hos styrelsen från nämnda tid
-
176
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
punkt, må för åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, hon omedelbart
därförinnan mot fast arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet
hos ämbetsverket;
att likväl löntagare, som, då stadgad tid för erhållande av löneförhöjning
intjänats, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från
tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;
i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:
att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjutas av generaldirektören, byråchefer, byrådirektör, lantmäterifiskal och
arkivarie under en och en halv månad, av byråingenjör, registrator, arkivbiträde
och kvinnligt biträde under en månad samt av vaktmästare under femton dagar;
att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd,
är pliktig att å tid av året, som av generaldirektören bestämmes, begagna
sig av semester;
att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt
till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare
av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;
i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:
att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter
i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört beträffande iantmäteristvrelsen
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna det av mig framlagda förslaget
till stat för lantmäteristyrelsen, att tillämpas från och
med år 1921, ävensom de av mig föreslagna villkor
och bestämmelser för åtnjutande av å samma stat för
ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar;
dels förklara,
att envar, som med eller efter den 1 januari
1921 tillträder ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen,
skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor
och bestämmelser; samt
att förutvarande innehavare av ordinarie befattning
i nämnda styrelse, vilken icke före viss av Kungl.
Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till
den nya avlöningsstaten och underkasta sig de för av
-
177
Kungl. Maj;ts proposition Nr 235.
löningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall
varda bibehållen vid de honom enligt dittills gällande
avlöningsstat tillkommande avlöningsförmåner ävensom,
i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
honom;
dels ock höja ordinarie anslaget till lantmäteristyrelsen -
från.......................................................... kronor 73,000
med ........................................................... » 81,800
till ............................................................. » 154,800.
Nästlidet år föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att till förstärkning
av lantmäteristyrelsens arbetskrafter under senare halvåret 1919 å tilläggsstat
för samma år anvisa 6,000 kronor. Detta belopp var avsett till
avlöning åt eu extra byrådirektör och en amanuens samt till extra biträden
och vikariatsersättningar. Detta förslag, som sammanhängde
med styrelsens befattning med städernas mätningsväsen, avslogs av
riksdagen.
Lantmäterikommissionen har nu i sitt utlåtande den 24 februari
1920 anfört, att lantmäteristyrelsen av samma skäl, som anfördes i fjol}
vore i behov av ökade arbetskrafter under senare delen av år 1920, i
synnerhet om ny mätningsförordning skulle träda i kraft med ingången
av år 1921. Under denna förutsättning måste nämligen redan under år
1920 inom styrelsen vidlyftiga arbeten sättas i verket bland annat för
utfärdande av verkställighetsföreskrifter och vidtagande av andra förberedelser.
Kommissionen, som ansåge att det knappast skulle låta sig
gorå att mot den till byrådirektören beräknade ersättningen erhålla en
skicklig och med städernas mätningsförhållanden förtrogen person, har
förordat, att i stället en extra byråchef måtte anställas och anslaget på
grund därav höjas med 600 kronor.
Något belopp till detta ändamål är icke beräknat å tilläggsstat för
innevarande år. Därest emellertid riksdagen bifaller det nu framlagda
omreglerings förslaget beträffande lantmäteriväsendet och mätningsförordningen
skall träda i tillämpning från och med nästa nyår, lärer Kungl.
Maj:t kunna av tillgängliga medel anvisa erforderligt belopp för beredande
åt lantmäteristyrelsen av den tillökning i arbetskrafter, som må befinnas
oundgänglig för de redan under innevarande år nödvändiga arbetena.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.) 23
Eventuell förstärkning
av
lantmäteristyrelsens
arbetskrafter
1930.
178
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
VII. Nionde huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg samt rese- och
traktamentspenningar.
Lantmäterikommissionen har framhållit, att dess förslag påverkade
även andra anslag å riksstaten än dem, som upptagas under rubriken
»lantmäteriväsendet», nämligen dels förslagsanslaget till ålderstillägg och
dels förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar.
Förstnämnda anslag är i riksstaten för år 1920 upptaget till ett
belopp av 140,000 kronor. Kommissionen har beräknat, att bifall till
dess förslag skulle medföra en ökning av utgifterna från detta anslag
med 107,250 kronor. På grund härav har Kungl. Magt i årets statsverksproposition
föreslagit riksdagen att i avbidan pa blivande proposition
beräkna en höjning i detta anslag med i avrundat tal 110,000
kronor. De förändringar i lantmäterikommissionens förslag, jag funnit
mig böra tillstyrka, äro utan avsevärd betydelse i avseende å utgifterna
för ålderstillägg. Anslaget synes därför böra höjas med 110,000 kronor
till 250,000 kronor.
Anslaget till rese- och traktamentspenningar är nu upptaget i
riksstaten med 710,000 kronor. Lantmäterikommissionen har beräknat
höjning däri dels med 125,000 kronor för statens övertagande av ersättning
för resekostnaderna till lantmätare in. fl., dels ock med 200,000
kronor, för den händelse staten övertoge kostnaden för gode män. 1
årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i
avbidan å blivande proposition beräkna eu förhöjning i detta anslag
med förslagsvis 290,000 kronor. J a g har icke biträtt omförmälda förslag
om statens övertagande av kostnaderna för godemännen. Med hänsyn
till de under senare år starkt stegrade utgifterna från detta anslag, vilka
komma att än mer ökas genom de i år höjda dagtraktamentena, torde
emellertid höjningen i detsamma icke böra göras mindre än med det
beräknade beloppet av 290,000 kronor.
På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels höja nionde huvudtitelns ordinarie förslags- ’
anslag till ålderstillägg från ............ kronor 140,000
med................................. * 110,000
till ................................................... » 250,000,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
179
dels ock höja samma huvudtitels ordinarie förslagsanslag
till rese- och traktamentspenningar
från........................................................... kronor 710,000
med........................................................... » 290,000
till .......................................................... » 1,000,000.
Vill. Kostnadernas fördelning mellan staten och jordägarna.
För att visa lantmäterikostnadernas fördelning mellan statsverket
och jordägarna har kommissionen verkställt vissa sammanställningar och
beräkningar. På samma sätt som i kommissionens förslag i övrigt hava
samtliga kostnadsbelopp hänförts till prisläget före kristiden.
Av dessa beräkningar torde jag här få återgiva den, som gäller
de nuvarande kostnaderna med bortseende från lantmäterikontoren och
lantmäteristyrelsen.
Nu utgående kostnader.
1) Löner och arvoden till den lantmäteri
personal,
som sysselsättes med utförande
av lantmäteriförrättningar........................
2) Alderstillägg ..................................................
3) Arvoden enligt taxa ....................................
4) Reseersättning..............................................
5) Kostnader för utflyttning och väganlägg
ningar
vid laga skiften och hemmansklyvningar
...................................................
6) Ersättning till godemän .............................
7) Kostnader för hantlangning .....................
8) Traktamentsersättning..............................
Summa
Statsverket |
Jordägarna |
Kronor |
Kronor |
407,000 |
— |
66,000 |
— |
— |
1,000,000 |
— |
125,000 |
75,000 |
125,000 |
— |
200,000 |
— |
350,000 |
400,000 |
— |
948,000 |
1,800,000. |
Genom anslaget till skiften och avvittringar,
varav för skiften tagits i anspråk omkring
kronor 10,000, och anslaget till
kostnader för vissa av lantmätare företagna
tjänsteresor, varav tagits i anspråk
omkring kronor 17,000, förändras
dessa summor med ................................ + 27,000_ — 27,000
Summa" 9 7 5,000 ’ 1,773,00°.
LantmäteriItammistionen.
180
Kungl. Maj:ts proposition År 235.
Totalsumman utgör kronor 2,748,000, varav statsverkets kostnader
utgöra 35.5 procent och jordägarnas 64.5 procent.
Enligt det av mig nu framlagda förslaget får eu tablå över motsvarande
kostnader ungefär följande utseende:
1) Löner och arvoden till den lantmäteri
personal,
som sysselsättes med utförande
av lantmäteriförrättningar, jämte ersättning
för publik renovation ....................
2) Alderstillägg...................................................
3) Arvoden enligt taxa ..................................
4) Reseersättning...............................................
5) Kostnader för utflyttningar och vägan
läggningar
vid laga skiften och hemmansklyvningar.
.....................................
6) Ersättning till godemän.............................
7) Kostnader för hantlangning ....................
8) Traktamentsersättning..............................
Summa
Statsverket Kronor |
Jordägarna Kronor |
769,500 150,000 |
— |
— |
1,400,000 |
125,000 |
— |
100,000 |
100,000 200,000 |
— |
350,000 |
400,000 |
— |
1,544,500 |
2,050,000. |
Genom statsbidrag till jordavsöndringar och
ägostyckningar, kronor 50,000, samt till
skiften och hemmansklyvningar, kronor
150,000, förändras dessa summor med + 200,000
Summa 1,744,500
— 200,000
1,850,000.
Totalsumman utgör 3,594,500 kronor, varav statsverkets kostnader
utgöra 48.5 procent och jordägarnas 51.5 procent.
Denna tablå utvisar, att av den sammanlagda kostnadsökningen
gent emot nuvarande förhållanden, nämligen 846,500 kronor, jordägarna
behöva bidraga med allenast 77,000 kronor, under det att statens kostnad
ökas med icke mindre än 769,500 kronor. Statsverket kommer framdeles
att bestrida nära halva kostnaden emot 35.5 procent för närvarande.
Jag kan nämna, att före 1917 och 1918 års beslut om ökade
auskultantarvoden och om statens övertagande av kostnader för dagtraktamenten
statens utgifter av nu ifrågavarande slag hava av kommissionen
beräknats till allenast 4-70,000 kronor, motsvarande 21.3 pro
-
181
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.
cent av dåvarande totalkostnaderna. Statens kostnader komma alltså
att absolut taget nära på fyrdubblas mot vad de voro före ar 1918.
Jordägarnas kostnader, som då uppskattades till 1,731,000 kronor, komma
däremot ej att ökas med mer än 119,000 kronor eller ej fullt 7 procent.
De bliva alltså på det hela taget nästan oförändrade. Dock äger en
förskjutning rum så till vida, som de nya statsbidragen komma huvudsakligen
de mindre bemedlade jordägarna till godo. Att detta är en
förändring i rätt riktning, torde vara obestridligt.
Det torde med hänsyn härtill kunna med fog sägas, att staten
kommer att vid bifall till de nu framställda förslagen ikläda sig så stor
andel av kostnaden, som, åtminstone för det närvarande, kan anses
skälig.
IX. Sammanfattning.
De av mig nu tillstyrkta anslagen kunna sammanfattas sålunda:
Lantmäteristyrelsen ......................................j
Lantmäterikontoren i länen:
Avlöningar, bestämt anslag ............ 305,200
Renovation av kartor för lantmäterikontoren
i länen, reservationsanslag 4,000
Extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen,
reservationsanslag ....................................
Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande
av lantmäteriförrättningar:
Avlöningar, bestämt anslag............ 749,500 j
Ersättning för publik renovation, förslagsanslag
.............................. 20,0001
Bidrag till jorda vsöndringar och ägostyckningar, J
förslagsanslag ........................................
Bidrag till skiften och heminansklyvningar, förslagsanslag
............................................
Bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader
i sammanhang med skiften och hemma
nskly vningar, förslagsanslag ..................
Avvittringar, förslagsanslag..........................i
Ordinarie anslag. |
Extra anslag |
Ordinarie anslag |
Extra anslag |
154,800 |
— |
||
309,200 |
59,000 |
||
769,500 50,000 150,000 |
|||
100,000 |
1,533,500 |
59,000 |
pJOOpJUU
90,000
182
Kung!. Maj-ts proposition Nr 235.
Inalles uppgå dessa anslag till 1,682,500 kronor. I riksstaten beräknades
för de anslag under rubriken »lantmäteriväsendet», om vilka
Kungl. Maj:t kunde komma att senare avlåta proposition, tillhopa
1,713,500 kronor. Skillnaden är sålunda 31,000 kronor. Härav motsvara
30,000 kronor det till tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark
beräknade beloppet, i vilket ärende särskild proposition torde komma
att avlåtas.
Anslaget till lantmäteristyrelsen är nu föreslaget till 5,000 kronor
högre belopp än i fjol. Då föreslogs däremot även ett belopp av 6,000 kronor
såsom anslag till lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt, vilket ärende
icke innefattas i den nu förevarande framställningen. Kungl. Maj:t har
redan föreslagit riksdagen en organisation av denna anstalt, varigenom
densamma upptages i riksstaten på ett särskilt sätt.
Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad föredragande departementschefen
anfört och hemställt uti de särskilda här ovan upptagna
punkterna,
och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla vad
sålunda hemställts samt förordnade, att proposition i
ämnet skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse,
bil. . . . till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
John Gihson.
Kanyl. Maj:ts proposition Kr 23o.
183
Bilaga 1.
Förslag
till
förordning angående sättet för utförande av vissa mätmngsarbeten in. in.
(mätningsförordning).
1 Kap.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Denna förordning skall lända till efterrättelse vid förrättning, som av lantmätare
verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av jord å
landet gällande författningar, så ock vid förrättning, som företages på grund av 2,
5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad.
Förordningen skall jämväl lända till efterrättelse i avseende å sådant mätningsarbete,
som i stad eller samhälle på landsbygden, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum på grund av beslut av stadsfullmäktige
eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande
art för mätningsväsendet därstädes.
2 §•
Vid arbeten, som i denna förordning avses, skall längdmått angivas i meter
samt ytmått i hektar eller kvadratmeter. Angående indelning av dessa mått är
stadgat i gällande förordning om mått och vikt.
Vinkelmått skall med nedan omförmälda undantag angivas i nygrader och
indelas sålunda, att en rät vinkel utgör 100 nygrader, en nygrad 100 nyminuter samt
en nyminut 100 nysekunder (centesimaldelning). Dessa vinkelmått betecknas på följande
sätt: en nygrad 1°, en nyminut 0°.oi eller 1'' och en nysekund 0°.oooi eller 1".
Där med hänsyn till förut verkställda arbeten eller särskilda förhållanden
användning av nu angiven indelning skulle medföra olägenheter, vare tillåtet använda
äldre indelning (sexagesimaldelning). Enligt denna delas en rät vinkel i 90 grader
(90°), en grad i 60 minuter (60'') och en minut i 60 sekunder (60").
rörordningens
omfattning.
Mått: deras
indelning
och beteckning.
184
Huvudgrunder
och skall
planmätningsmetoder.
Användning
av finmätning
och
vanlig
mätning.
Kungl. Muj:ts proposition Nr 235.
2 Kap.
Om planmätning.
Avd. A. Allmänna grunder.
3 §•
Planmätning skall hänföras till horisontalplan. Med hänsyn till noggrannheten
dylik mätning, enligt vad i denna förordning närmare sägs, utföras antingen
såsom finmätning eller vanlig mätning.
Planmätning sker i allmänhet på det sätt, att först bestämmas vissa med
hänsyn till mätningens ändamål erforderliga huvudpunkter och huvudlinjer, stommätning,
och att därefter verkställes inmätning av detaljerna, detaljmätning.
Numerisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätnmg
eller detaljmätning), vid vilken längder och vinklar erhållas i siffror på sådant sätt,
att karta enligt dessa sedermera kan upprättas.
Grafisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätning
eller detaljmätning), vid vilken längder och vinklar vid mätningstillfället helt eller
delvis direkt avbildas å karta.
4 §•
1. Finmätning bör äga rum, då mätningens ändamål sådant kräver, och
företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom i stad eller annan
ort med större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är
att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden påkalla sådan mätning.
2. Vid förrättning, som av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller
andra angående delning av jord å landet gällande författningar, må med undantag
för område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej mot bestridande
användas.
Avser sådan förrättning område å landet, för vilket finnes fastställd stadsplan,
eller är fråga om förrättning enligt 2, 5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad. skall finmätning äga rum, där sakägarna samfällt äska sådan. I övrigt
bestämme vid nu nämnda förrättningar förrättningsmannen, huruvida och i vad män
finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens
beslut, skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens
prövning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande sakägare
ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes, lämnats tillfälle att däri yttra sig.
I fall, som i 1 § andra stycket avses, ankommer det på stadsfullmäktige
eller motsvarande kommunala myndighet att bestämma, om och i vad mån finmätning
eller vanlig mätning skall ifrågakomma.
Avd. B. Finmalning.
Stommätning.
5 ^
Sätt för stom- Vid finmätning skall stommätning utföras numeriskt och ske medelst triangel
mätningens
och polygonmätning eller endera av dessa mätningar.
utförande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
185
&§.
1. För alla triangel- och polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga
koordinater i det för mätningsområdet gällande koordinatsystemet, vilka koordinater,
när hänsyn till jordytans buktighet så betingar, erhållas genom jordellipsoidens
projektion på planet.
Härvid skola ellipsoidens dimensioner antagas vara följande:
meridianellipsens halva storaxel = 6,377,397,15417 meter
» » lillaxel = 6,356,078,96200 »
2. Projektionsmetoden skall vara vinkelriktig och i övrigt sådan, att en
meridian, medelmeridianen, avbildas såsom en rät linje, och att varje del av medelmeridianen
blir till sin längd riktigt avbildad.
3. Såsom medelmeridian användes någon av de meridianer, som gå genom
Stockholms observatorium eller 2.5 eller 5 nvgrader öster eller 2.5 eller 5 eller 7.5
nygrader väster därom.
De härigenom uppkommande projektionssystemen skola allt efter den medelmeridian,
som användes, betecknas:
0°, 2°. 5 Ö, 5C Ö, 2c.s W, 5C W och 7°. 5 W.
4. Varje projektionssystem uppdelas i koordinatsystem genom linjer, som
tänkas dragna vinkelrätt mot medelmeridianen på 100,000 meters inbördes avstånd
med utgång från ekvatorn. Medelmeridianen utgör koordinatssystemets abscisseller
x-axel, räknad positiv åt norr,- systemets södra begränsningslinje är dess ordinat
eller y-axel, räknad positiv åt öster.
5. År stomnät ej anslutet till rikets eller annat triangelnät, och skall sådan
inpassning, som omförmäles i 7 § 3 mom., ej äga rum, skola stomnätets punkter
till sina lägen bestämmas genom koordinater i fristående koordinatsystem, varvid
abscissaxeln skall läggas i ungefärlig nordriktning och räknas positiv åt norr samt
■ ordinataxeln läggas i lämplig, däremot vinkelrät riktning och räknas positiv åt öster.
7 §•
1. Rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för annan triangulering.
2. Därest inom eller i närheten av mätningsområdet finnas minst två
punkter, som tillhöra antingen rikstrianguleringen eller annan triangelmätning och
för vilka kunna erhållas användbara koordinater, bör anslutning till förutvarande
mätning äga rum.
3. Därest i fall, som i 2 mom. avses, anslutning till rikstrianguleringen
prövas ej höra äga rum, skall dock det nya triangelnätet med största möjliga noggrannhet
inpassas i det för mätningsområdet jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystemet.
Detsamma gälle, då allenast en till rikstrianguleringen hörande punkt finnes
inom eller i närheten av mätningsområdet, liksom då ingen sådan punkt finnes,
men mätningsområdets storlek fordrar hänsynstagande till jordytans buktighet.
I det nya triangelnätet böra medtagas punkter, som tillhöra annan triangelmätning.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1290. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)
Projektionsoch
koordinatsystem
m. m.
Anslutning
till annan
triangelmätning
in. m.
24
186
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Olika ordningar
för
triangelmätning.
Plan för
triangelmätning.
Markering
och beskrivning
av
triangelpunkt.
8 §.
1. Triangelmätning indelas i avseende å noggrannheten i fem ordningar. I
varje särskilt fall användas den eller de ordningar, som med hänsyn till mätningens
omfattning eller eljest äro erforderliga. Triangelmätning av högre ordning skall
utgöra stöd för sådan av lägre ordning.
2. Som första och högsta ordning gälle av rikets allmänna kartverk utförd
triangelmätning av första ordningen.
9 §•
1. Till grund för triangelmätning skall efter noggrann rekognoscering upprättas
plan för dess utförande. Denna plan skall innehålla uppgift på triangelnäfcets
belägenhet och form, anslutning till annan triangelmätning, där sådan förekommer,
det antal ordningar vari triangelmätningen skall ske, erforderlig basmätning, sätt för
markeringars anordnande samt huru mätningar och beräkningar skola utföras. Skola
för mätningen gälla strängare felgränser ån denna förordning angiver, böi planen
jämväl innehålla uppgift härom.
2. Därest i .samband med triangelmätning jämväl polygonmätnmg skall utföras
över mätningsområdet i dess helhet eller viss del därav, bör rekognosceringen omfatta
och planen utvisa även läget för viktigare delar av polygonnätet.
3. Vid upprättande av plan för triangelmätning, till vilken plan skall höra
lämplig karta eller skiss över triangelhätet. skall bland annat iakttagas:
att triangelhätet erhåller bästa möjliga form ; _ .
att triangelpunkterna bliva så jämnt som möjligt fördelade över mätnings -
området;
att bästa möjliga anslutningar vinnas för baslinjer och pöiygontäg;
att göda uppställningsplatser och varäktiga markeringar erhållas;
att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å egendom;
att kostnader för uppställnings- och signalbyggnader bliva sä små Korn
möjligt; samt .
att framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt underlättas.
4. Det åligger förrättningsman att, innan triangelmätning påbörjas, därom
hos lantmäteristyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift om triangelmätningensavsedda
beskaffenhet och omfattning.
10 g.
1. När triangelpunkt ej utgöres av tornspira eller annan s. k. högpunkt,
skall den markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt sätt, och må markeringen
under i övrigt lika förhållanden icke bereda mindre trygghet än vad beträffande
gränsmärken stadgas i 43 §. Markeringen skall utföras på sådant satt, att
därav tydligt framgår punktens egenskap av fixpunkt inom finmätt stomnät, och
skall för den skull anbringas eu triangel kring eller vid punkten, där ej hinder
möter. I lös mark bör markeringen sträcka sig till frostfritt djup. Därjämte
böra, då sådant lämpligen kan ske, för kontroll av punktens läge och dess framtida
återställande, utsättas försäkringsmarkeringar till det antal, som for ändamålet
erfordras.
187
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
2. Med undantag för nyss omförmälda försäkringsmarkeringar skall markeringen
av triangelpunkter vara fullbordad, innan vinkelmätning eller basmätning
beträffande samma punkter påbörjas.
3. Triangelpunkterna skola numreras, och må desamma jämväl åsättas namn.
Över triangelpunkt, som sålunda numrerats och namngivits, skall i anslutning
till skiss och, där så anses lämpligt, jämväl fotografi upprättas noggrann beskrivning,
upptagande punktens och markeringarnas läge och beskaffenhet.
11 §•
1. Anslutes icke triangelnät till annan triangelmätning på sätt i 7 § 2
mom. sägs, skall en eller flera baslinjer uppmätas.
2. Är baslinje längre än 1,200 meter, bör densamma uppdelas i sektioner
på omkring 600 meter, vilka skola mätas och beräknas var för sig.
Baslinje eller, där densamma är uppdelad i sektioner, varje sektion därav
skall mätas minst en gång i vardera riktningen, och bör därvid användas Jäderinska
basmätningsmetoden med mätsträngar av invar, dock att, där basmätning
verkställes endast för triangelnät av lägre ordning än den tredje, mätningen må
ske med sträng eller band av stål under för värjo fall erforderlig spänning.
Strängar och band, som användas vid basmätning, skola längdbestämmas
•omedelbart före och efter mätningen.
3. Baslinje skall hänföras till medelhavsytan.
4. Över basmätning skall å fältet föras protokoll, och må därvid gjord anteckning
ej utplånas eller ifyllas. .
5. Det ur mätningsresultaten beräknade medelfelet i medeltalet av mätningarna
må ej överstiga vid basmätning för triangelnät av andra ordningen 1 -.160,000.
för triangelnät av tredje ordningen 1 :80,000 och för triangelnät av fjärde och
femte ordningarna 1 : 40,000 av baslinjens hela längd.
Resultaten av de före och efter basmätningen utförda längdbestämningarna
av sträng och band må ej avvika från varandra mera än nyss nämnda bråkdelar
av strängens eller bandets längd.
12 §.
1. Vinkelmätning i triangelnät skall verkställas med teodolit och utföras
antingen såsom likformig vinkelmätning eller som riktningsmätning, vilken senare
företrädesvis bör utföras i fulla satser.
2. Därest i samma punkt förekomma riktningar i triangelmätningar av olika
ordningar, och dessa riktningar skola anslutas till varandra, bör sådan anslutning
ske till minst två riktningar av högre ordning.
3. Inom en och samma ordning skall vinkelmätning ske på ensartat sätt.
4 Inom samma utjämningsgrupp skall vinkelmätning sa vitt möjligt ske
med ett och samma instrument.
5. Över vinkelmätning skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen
i 11 § 4 inom.
13 S
1.
Alla beräkningar skola verkställas på överskådligt sätt och anordnas så,
att erforderlig kontroll erhålles.
Basmäfcning.
Vinkelmätning
i
triarigelnät.
Beräkning av
triangeln ut
mi. in.
188
Felgränser
för triangelmätning.
Polygomnätning
och dess
anslutning
till triangelnät.
Olika ordningar
för
polygonmlitning.
Plan för
polygonmätning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
2. De oundvikliga mätningsfelen skola utjämnas enligt teoretiskt riktiga
grunder och vad angår andra och tredje ordningens nät enligt minsta kvadratmetoden.
3. Över triangelpunkternas koordinater skall upprättas särskild förteckning,
koor dina (förteckning.
14 §.
1. Medelfelet hos en riktning, vare sig detta erhållits efter utjämning enligt
minsta kvadratmetoden eller beräknats enligt formeln
m = , där w betyder triangelslutningsfelet och n antalet slutna trianglar,.
'' 6 n
må till sitt numeriska värde ej överstiga
i triangelnät av 2:a ordningen 6''''
» » » 3:dje » 10''''
» » » 4:de » 20'' samt
» » » 5:te » 35".
2. Relativa punktfelet, vare sig detta erhållits efter utjämning enligt minsta
kvadratmetoden eller grafiskt framställts genom felutvisande figur, må icke för
någon triangelpunkt överstiga 0.08 meter.
15 §.
1. Mellan punkter i triangelnätet skall utläggas ett nät av polygontåg med
det antal punkter, som erfordras för att triangel- och polygonnäten må kunna giva
tillfredsställande stöd åt detaljmätningen.
2. Finnas ej inom eller i närheten av mätningsområdet triangelpunkter, till
vilka anslutning lämpligen kan ske, må polygonmätning utan stöd av triangelnät
ifrågakomma, dock i regel ej, om mätningsområdet är större än 100 hektar.
16 §.
Polygontågen indelas i avseende å noggrannheten i tvänne ordningar.
Till första ordningens polygontåg räknas dels sådant, som går från en triangelpunkt
till en annan, dels ock polygontåg, som går från en triangelpunkt till en
punkt (knutpunkt), som bestämmes förutom av tåget i fråga av minst tvänne andra
likaledes från triangelpunkter utgående polygontåg.
Övriga polygontåg äro av andra ordningen.
17 §
1. Till grund för polygonmätningen skall efter noggrann rekognoscering upprättas
plan för dess utförande; och bör sådan plan upptaga jämväl de delar av
polygonmätningen, som jämlikt 9 § 2 mom. upptagits i förut upprättad plan för
triangelmätning.
2. Vid upprättande av plan för polygonmätning, till vilken plan skall höra
lämplig karta eller skiss, skall bland annat iakttagas:
att polygontåg gives så sträckt form som möjligt;
. Kungl. Maj:ts proposition Nr 235. 189
.. . att j allmänhet polygontågen ej erhålla större längd än 1,000 meter och de
särskilda sidorna i tågen ej större längd än 250 meter;
att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla ungefär samma
längd;
att för långt gående förgreningar så vitt möjligt undvikas;
att polygonpunkterna utväljas så, att deras markering kan ske med minsta
möjliga svårighet och kostnad för mätningen i dess helhet; samt
att polygonsidorna erhålla sådana lägen, att deras uppmätning och användning
vid^ efterföljande arbeten så vitt möjligt underlättas.
Sådant fristående polygonnät, som avses i 15 § 2 mom., bör anordnas genom
slutna polygoner, där ej betryggande kontroll på annat sätt erhålles.
18 §.
^ atj j 10 § stadgas om markering, numrering och beskrivning av triangel- Markering
punkter skall i tillämpliga delar gälla jämväl polygonpunkter, dock att markering o®!1 beskrivmå
ske på enklare sätt, där polygonpunkterna utläggas endast för tillfälligt be- nin£ av
gagnande. ° polygon
punkter.
19 §.
1. Längdmätning av polygontåg skall verkställas med band eller sträng
under för varje fall erforderlig spänning och utföras på sådant sätt, att ny mätning
börjas för varje polygonsida. Mätningen skall, om den ej anordnas på särskilt
betryggande sätt, utföras två gånger, i regel en gång i vardera riktningen.
■ 2. Vinkelmätning i polygonnät skall verkställas med teodolit och utföras
som riktningsmätning i satser.
3. Inom samma utjämningsgrupp böra mätningarna ske med samma instrument
eller redskap.
4. Ovei mätningarna skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen
i 11 § 4 mom.
Mätning av
polygontåg..
20 §.
^acl \ 13 § stadgas om beräkning av triangelnät och upprättande av koor- Beräkning
dinattörtecknmg skall i tillämpliga delar gälla även för polygonnät. dock att vid av P°lyg°nfelens
utjämning minsta kvadratmetoden ej behöver användas. n8t m
21
§.
L 1V& bestämningar av en polygonsidas längd, må, vare sig polygontåget är av Felgränser
törsta eller andra ordningen, icke avvika från varandra mera än O.0003 1 4- O.01 för polygonmeter,
där 1 betecknar polygonsidans längd i meter. mätning.
2. Vinkelslutningsfelet i ett polygontåg må icke uppgå till mera än. i första
ordningens polygontåg Oc.oi Vn och i andra ordningens polygontåg Oc.02 V n där n
betecknar antalet mätta vinklar i polygontåget.
3. De beräknade koordinaterna för slutpunkten må icke avvika från de givna
koordinaterna så mycket, att punktfelet f, beräknat ur formeln f= VfV+fV där
fx och fy äio avvikelserna i koordinaterna, blir större än, vid första ordningens
Mätnmgs
föremål.
Mätnings
linjenSt.
Detaljmätningens
utförande
in. m.
190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
polygontåg 0.00025 1 + 0.O6 meter och vid andra ordningens polygontåg O.00035 1 + 0.06
meter, där 1 betecknar polygonsidornas sammanlagda längd i meter.
Detaljmätning.
22
Vid detaljmätning, som tillhör finmätning. skall såsom mätningsförcmal upptagas
vad som med hänsyn till mätningens ändamål anses erforderligt, såsom i regel
ägogränser, gator och vägar, varaktiga hägnader, fasta fornlämningar, elektiiska
högspänningsledningar, vattenledningar, diken, sjöar och vattendrag samt byggnadei
och gränser mellan olika ägoslag.
23 §.
1. Detalj mätning, som i 22 £ omförmäles, skall, sa vitt den ej direkt utgår
från triangel- eller polygonnät, stödja sig på ett nät av mätningslinjer.
Dessa skola utgå från punkter i triangel- och polygonnäten eller genom inmätning
bestämda punkter å linjer i dessa nät samt höra dragas raka till andra
punkter av nu angivna slag. Till dylika mätningslinjer eller till dem och punkter
eller linjer i triangel- och polygonnät anslutas ytterligare sadana mätningslinjei till
det antal och på sådant sätt, som fordras för detaljernas lämpliga inmätning. Där
områdes bebyggande eller andra lokala omständigheter omöjliggöra framdragandet
av raka, dubbelsidigt anslutna mätningslinjer, må brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer
användas. ...
2. För punkterna i mätningslinjenätet skola 1 regel beräknas plåna, ratvinkliga
koordinater i det för handen varande koordinatsystemet. Måtningai och
beräkningar skola ordnas så, att betryggande kontroll erhålles, och skall förty ensidigt
ansluten mätningslinje mätas två gånger.
3. I fråga om dubbelsidigt ansluten mätningslinje ma skillnaden mellan dess
på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas koordinater beräknade
längd ej överstiga O.0006 1 + 0.06 meter, där 1 betecknar linjens längd 1 meter.
Beträffande ensidigt ansluten mätningslinje må tva bestämningar av en dylik
linjes längd ej avvika från varandra mera än O.0005 1-^0.01 meter, där 1 betecknar
linjens längd i meter.
24 .§.
1. Inmätning av till läget fullt bestämda detaljer, såsom byggnader, gränspunkter,
varaktiga hägnader och dylikt, skall vid finmätning ske numeriskt.
Mätningen bör utföras så, att kontroll erhålles, särskilt 1 fråga om gränspunkter
samt andra punkter av större betydelse, och ordnas på det sätt, att koordinater
för dessa punkter kunna beräknas med minsta möjliga svårighet.
2 Inmätning av detaljer, som ej äro till läget fullt bestämda, såsom 1 allmänhet
stränder och sjöar och vattendrag samt gränser mellan olika ägoslag, må
ske numeriskt eller grafiskt. . ... , A .
Finnas i fråga om ägogräns, som 1 sm helhet ej ar fullt bestämd, vissa
punkter, som äro till läget fullt bestämda, skola dessa punkter inmätas numeriskt,
även om ägogränsen i övrigt inmätes grafiskt.
191
Katigt Maj:ts proposition Nr, 235.
3. Över sådan detaljmätning, som i 1 mom. avses, skall å fältet föras tydlig
mätskiss, som skall upptaga alla vid detaljmätningen använda punkter och linjer
samt därvid funna mått ävensom de inmätta föremålens natur och ungefärliga form.
Längdmåtten skola antecknas med i regel två decimaler av meter.
Över numerisk mätning, som i 2 mom. avses, skola föras mätskiss och protokoll
eller endera, allt eftersom för varje fall erfordras för kartas upprättande.
4. Numerisk inmätning av gränspunkter och andra punkter av större betydelse
skall utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av
dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet icke avvika
från varandra mera än högst 0.2 meter.
Yid numerisk detaljmätning i övrigt liksom vid grafisk detaljmätning skall
detaljpunktemas läge i förhållande till stomnätet eller mätningslinjenätet bestämmas
med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande
skalor.
Avd. G. Vanlig mätning.
Stommätmng.
25 §.
Vid vanlig mätning må stommätning utföras såväl numeriskt som grafiskt
och ske såväl medelst polygonmätning som medelst stomlinjemätning.
26 §.
1. Oberoende av mätningsområdets storlek må polygonmätning, som i 25 §
avses, utföras fristående utan stöd av triangelnät. Finnes sådant nät, bör polygonmätningen
anslutas därtill, om så lämpligen kan ske.
2. För alla polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga koordinater i
förut befintligt eller för det särskilda fallet antaget koordinatsystem.
3. Polygonpunkterna skola markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt
sätt medelst borrhål utan dubb i berg, jordfast sten, betong eller dylikt.
Borrhålet skall omgivas av en cirkel, och må markeringen under i övrigt lika
förhållanden icke bereda mindre trvgghet iin vad beträffande gränsmärken stadgas
i 43 §.
4. "V ad i 3 mom. sägs galle ej, då polygonpunkter utläggas endast för tillfälligt
begagnande, i vilket fall enklare markeringssätt må användas.
5. För polygonmätning, som i-donna paragraf avses, skola bestämmelserna
i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning samt mätning och beräkning
av polygontåg ävensom upprättande av koordinatförteckning i tillämpliga delar
gälla, dock med undantag för vad i 17 § stadgas beträffande viss längd för polygontåg
och polygonsidor.
6. Vid polygonmätning, varom här är fråga, må avvikelsen mellan två bestämningar
av en polygonsidas längd så ock vinkelslutningsfelet och punktfelet, det
senare beräknat på sätt i 21 § 3 mom. sägs, icke uppgå till mera än två gånger
vad i sistnämnda paragraf i nu berörda hänseenden är medgivet i fråga om andra
ordningens polygontåg.
Sätt för
stommätningens
utförande.
Polygonni
ättling.
192
Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.
Stomlinje
mätning.
"Stödpunkter.
1. Vid stomlinjemätning skall efter erforderlig rekognoscering till grund
för detalj mätningen utstakas ett nät av stomlinjer, om och i den mån sådant för
ändamålet erfordras.
2. Vid anordnande av stomlinjenät skall iakttagas:
att en eller, där så erfordras, flera av stomlinjerna behandlas såsom baslinje
och därför framdragas i för stukning och mätning gynnsam terräng samt upphuggas
till sådan bredd, att säkerhet för stakningens riktighet vinnes;
att, därest kontroll å linjenätet icke på annat sätt erhålles, särskilda linjer,
kontrollinjer, utläggas, och skall, därest yttergräns för mätningsområdet icke lämpligen
kan användas såsom baslinje eller kontrollinje, dylik linje förläggas i närheten
av sådan gräns;
att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet ej kan med tillfredsställande
noggrannhet direkt mätas eller på annat sätt tillförlitligt bestämmas, en
eller flera särskilda linjer böra utstakas och mätas på sådant sätt, att dylik linje
tillika med tvämie andra för nätets säkerhet betydelsefulla linjer bilda en triangel,
i vilken ingen av vinklarna må vara mindre än 40c; samt
att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å skog
eller eljest.
3. Baslinjer och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande för linjenätets
konstruktion, skola mätas två gånger, helst i motsatta riktningar.
4. I fall, då stomlinje mätes två gånger, må skillnaden mellan de båda
mätningarna såväl för linjen i dess helhet som för särskilt markerad del därav ej
överstiga O.ooi l + O.oi V 1 + O.i meter, där 1 betecknar den uppmätta längden
i meter.
Därest stomlinje, som ej mätes två gånger, vid nätets konstruktion erhåller
grafisk kontroll, må skillnaden mellan å marken mätt och å kartan uttagen längd
ej uppgå till mera än O.002 1 + O.04 V 1 + O.0004 s, där 1 betecknar uppmätt
längd i meter och 1: s kartans skala.
28 §.
1. Att tjäna till ledning vid stomlinjenätets framtida återställande samt för
kontroll å ägogränsers läge skola, där ej markens beskaffenhet sådant omöjliggör,
stödpunkter utläggas, dock ej till större antal än som för nämnda ändamål kräves,
och skola härvid företrädesvis utväljas skärningspunkter mellan viktigare linjer i
linjenätet. I den mån läget av stomlinjenät genom mått till byggnad eller dylikt
bestämts med erforderlig säkerhet och kontroll å ägogränsers läge på enahanda
sätt kan erhållas, vare stödpunkters utläggande ej nödigt.
2. Beträffande markering av sådana stödpunkter galle vad i 26 § 3 mom.
finnes stadgat om markering av polygonpunkter vid vanlig mätning.
3. Såsom stödpunkter kunna även användas inom eller i närheten av mätningsområdet
befintliga triangel- och polygonpunkter, vad polygonpunkter angår
vare sig desamma bestämts genom finmätning eller vanlig mätning.
4. Därest- stödpunkter icke sammanfalla med skärningspunkter mellan linjer
i stomlinjenätet, skola de på ett betryggande sätt numeriskt inmätas i förhållande
till samma nät.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
193
Detalj-mätning.
29 §.
Vid detaljmätning, som tillhör vanlig matning, skall i fråga om mätningstöremal
gälla vad i 22 § är sagt om dylika föremål vid detaljmätning, som tillhör
inmätning.
30 §.
1. Därest detaljmätning, som i 29 § omförmäles, ej direkt utgår från stomnätet,
vilket må hava bestämts antingen genom finmätning eller vanlig mätning,
skall detaljmätningen stödja sig på ett från stomnätet utgående nät av mätningslinjer
av sådan omfattning, som för detaljernas bestämmande erfordras.
2. Mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas så, att
betryggande kontroll erhälles.
3. Då mätningslinjenätet utgår från triangel- eller polygonnät, må skillnaden
mellan mätningslinjes på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas
koordinater beräknade längd ej överstiga O.0012 1 + 0.12 meter, där 1
betecknar linjens längd i meter.
Då mätningslinjenät utgår från stomlinjenät, och mätningslinje därvid erhåller
grafisk kontroll, galle om tillåten avvikelse vad i 27 § 4 mom. 2 stycket
stadgas om stomlinje.
31 ij.
1. Vare sig detalj mätning, som i 29 § omförmäles, sker numeriskt eller
grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas på det sätt, att erforderligt
antal punkter bliva i förhållande till stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter
bestämda med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande
skalor.
Till läget icke fullt bestämda detaljer skola inmätas med den noggrannhet,
som ändamålet kräver och förhållandena medgiva.
2. Därest befintliga ägogränser äro till läget fullt bestämda och, så vitt
vid mätningstillfället kan avgöras, jämväl därefter skola bibehållas såsom sådana,
skola de, även om mätningen i övrigt är grafisk, under erforderlig kontroll inmätas
numeriskt i förhållande till stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter. Detsamma
galle i fråga om till läget fullt bestämda punkter i ägogräns av nyss angiven
beskaffenhet, vilken i sin helhet ej är fullt bestämd.
Vid numerisk detaljmätning, som tillhör vanlig mätning, galle i fråga om
förande av mätskiss och protokoll vad som stadgas i 24 § 3 mom. 2 stycket.
3. Inmätning av till läget fullt bestämda punkter i ägogräns skall utföras
med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av dylik punkt i förhållande
till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet eller till stödpunkter icke avvika
från varandra mera än högst 0.4 meter.
Mätnings,
försmå \
Mätninga
linjenät.
Detaljmä» -ningen *
utförande
m. m.
Bihang til1 riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.)
25
194
Kunt/L Maj:ts ''proposition Nr 235.
A n slutning.
Höjdfix
pimkter.
i
Tillvägagångssätt
vid
höjdmätning.
Felgränser
vid höjdmätning.
•3 Kap.
Om höjdmätning:.
32 §.
1. Vid höjdmätning bör anslutning äga rum till rikets precisionsavvägning,
därest fixpunkt tillhörande densamma linnes tillgänglig inom eller i närheten av
mätningsområdet. Även om sådan punkt ej finnes, bör höjdmätningen direkt utgå
från medelhavsytan eller med användning av tillgängliga höjduppgifter ungefärligen
hänföras till densamma.
Tydlig redogörelse skall alltid lämnas angående det sätt, varpå anslutning
skett, eller det utgångsplan, som eljest använts.
2. Vid höjdmätning böra, där så lämpligen kan ske, medtagas höjdfixpunkter,
som utsatts av Sveriges geologiska undersökning eller statens meteorologiskhydrografiska
anstalt liksom denna anstalts peglar.
33 §.
1. Höjdmätning skall stödjas av höjdfixpunkter, om och i den män sådant
med hänsyn till höjdmätningens ändamål är erforderligt, och skall härvid iakttagas,
att höjdfixpunkterna bliva fördelade så jämnt som möjligt över mätningsområdet
samt erhålla sådant läge, att deras användning, så vitt ske kan, underlättas.
Höjdfixpunkt skall markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt sätt.
och bör densamma utmärkas med ett kors, där ej hinder möter.
2. Över höjdfixpunkterna skall upprättas förteckning, angivande punkternas
nummer, markering, läge i planet och slutgiltiga höjd, och böra skisser över desamma
upprättas, där sådant för vinnande av tydlighet erfordras.
34 §.
1. Höjdmätning bör, evad den sker genom avvägning (finavvägning- eller
vanlig avvägning) eller annorledes, anordnas så, att kontroll erhålles. Där ej mätningens
ändamål annat föranleder, bör densamma förty, utom i fråga om detaljpunkter,
verkställas två gånger, såvitt ej kontroll på annat sätt erhålles.
Över höjdmätningen skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen
i 11 § 4 mom.
2. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom i fråga om viktigare höjdfixpunkter,
skall höjdmätningen verkställas genom finavvägning. Denna utföres i
slutna polygoner eller med anslutning till två eller flera fixpunkter, vilkas höjdlägen
äro bestämda med sådan noggrannhet, som i varje fall för ändamålet erfordras,
och skall i övrigt iakttagas, att de oundvikliga mätningsfelen utjämnas
enligt teoretiskt riktiga grunder.
35 §.
1. Vid finavvägning av höjdfixpunkter må det ur utjämningen framgående
medelfelet för en kilometer ej överstiga O.oi meter.
2. Vid höjdmätning av markyta må felet i höjdläge för en punkt vilken
som helst i regel ej uppgå till mera än 0.5 e + 5 e n meter, där e betecknar
ekvidistansen i meter och n markens lutningsförhäflande.
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 235.
195
4 Kap.
Om kartas upprättande.
36 §.
1. Plankarta, som i denna förordning avses, skall, där ej i lag eller för- Skala för
fattning finnes annorlunda stadgat, upprättas i någon av nedan angivna skalor.
Där ej särskilda förhållanden påkalla undantag, skola följande skalor användas
för nedan omförmälda ändamål:
a) 1:100, 1:200 och 1:400 för karta över tomt, kvarter eller annat mindre
område med högt markvärde:
b) 1 : 1,000 och 1 :2,000 för karta över stad, köping samt annan ort med
större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är att förvänta.
med undantag dock för till densamma hörande större skogsområde:
c) 1: 2,000 och 1: 4,000 för karta över dels skogsområde, som under b) sägs,
dels ock i allmänhet ägor å landet, dock att 1:8,000 bör användas för karta över
större skogsområde med mindre antal skiljaktigheter; samt
d) 1 : 8,000, 1 : 10,000, 1 : 16,000, 1 : 20,000, 1: 50,000 och 1 : 100,000 för
översiktskarta.
Vid upprättande av annan plankarta än översiktskarta skall i övrigt iakttagas,
att så stor skala väljes, att endast undantagsvis må förekomma ägofigurer med
mindre yta än, 10 kvadratmillimeter verkligt mått å kartan.
2. Vid förrättning, som avses i 1 § 1 stycket äger förrättningsmannen
bestämma, vilken av förenämnda skalor, som skall användas. Anmäles missnöje
med förrättningsmannens beslut, skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens
prövning.
I fall, som avses i 1 § andra stycket, äge vederbörande kommunala myndighet
bestämma, vilken av förenämnda skalor, som skall användas.
37 §.
1. Plankarta, som grundas på finmätning, skall vara försedd med noggrant
kvadratiskt, minst med avseende på varje rutas hörn utmärkt rutnät med 10 centi- för plankarta
meters sidor, vilka sidor skola ligga parallellt med koordinataxlarna och på vissa vid fin
å
kartan antecknade avstånd från desamma. mätning
2. Karta, som i 1 mom. avses, skall upprättas i blad av rektangulär form med
i allmänhet ett normalformat för ritytan av 60 centimeter i höjd och BO centimeter
i bredd. Kartbladens höjdriktning, skall, där ej särskilda omständigheter annat
föranleda, vara parallell med koordinatsystemets abscissaxel.
3. Vid kartering av detaljmätning, som tillhör finmätning, skola först samtliga
koordinatbestämda punkter utmärkas enligt koordinaterna och med utgång i
regel från närmaste linje i rutnätet. Därefter skola i anslutning till sålunda utmärkta
punkter numeriskt inmätta detaljer inläggas enligt innehållet i mätskisser
och protokoll och grafiskt inmätta detaljer med stöd av samma punkter överföras
och inpassas å kartan.
4. Över finmätt stomnät skall för mätningens åskådliggörande upprättas
särskild karta enligt koordinaterna: och må, om härvid såväl triangel- som polygon
-
Särskilda bestämmelser
för plankarta
vid vanlig
mätning.
Särskilda bestämmelser
för karta vid
höjdmätning.
Sättet för arbetets
utförande.
196 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
mätning utförts, båda näten utmärkas å samma karta, där sä med hänsyn till
tydlighet och andra förhållanden anses kunna äga rum.
5. Rutnät skall utmärkas med sådan noggrannhet, att en rutas sidolängd
ej må avvika från den i 1 mom. angivna med mera än O.0002 meter. I fråga
om karta av normalformat må rutnätet i sin helhet vid utmärkandet ej i någon
utsträckning avvika från den riktiga storleken mera än O.ooos meter.
Koordinatbestämda punkter skola utmärkas med så stor noggrannhet, att
skillnaden mellan deras läge enligt koordinaterna. och i förhållande till närmaste
linje i rutnätet ej må överstiga O.00025 meter. Övriga detaljer skola inläggas å
kartan med så stor noggrannhet, som mätningen och den antagna skalan medgiva,
38 §.
1. För plankarta, som grundas ä vanlig mätning, skall, i det fall stomätning
skett genom polygonmätning, i tillämpliga delar gälla vad i 37 § 1, 3 och 4
mom. stadgas.
På omständigheterna i varje fall må bero, om karta skall upprättas i blad
eller icke. Uppdelas kartan i blad, hör vad i 37 S? 2 mom. finnes stadgat om form
och normalformat lända till efterrättelse.
2. I det fall stomlinjemätning skett, skall stomlinjenätet konstrueras å karta
i den bestämda skalan. Därefter insättas mätningslinjer och de inmätta detaljerna
antingen å nämnda karta i befintligt skick eller å karta i blad, till vilken sen art
stomlinjenätet dessförinnan överförts, och bör i sistnämnda fall vad i 37 g 2 mom.
finnes stadgat om form och normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
3. Vid mätningen tagna och vid kartans konstruktion använda mått beträffande
stomlinje- och mätningslinjenäten liksom och de mått, som avses i 28 §
4 mom., skola antecknas å kartan med minst en decimal av meter. Kan detta ej
ske, utan atto kartan därigenom bliver otydlig, skall särskild mätskiss upprättas för
ändamålet. A karta och mätskiss böra ock stödpunkterna på lämpligt sätt angivas.
4. Vad i avseende å noggrannhet i fråga om plankarta, som grundas å
tinmätning, finnes stadgat i 37 § 5 moln. galle i tillämpliga delar jämväl beträffande
plankarta, som grundas å vanlig mätning.
39 §.
För karta, vara resultatet av höjdmätning angives, galle i tillämpliga delar
vad i 36 38 §§ stadgas om plankarta.
5 Kap.
Om arealutråkning.
40 g.
1. Arealuträkning skall verkställas på sådant sätt, att föreliggande mätnings -och kartmaterial fullt utnyttjas för vinnande av noggrannast möjliga resultat.
Med hänsyn härtill sammanföras å kartan utmärkta särskilda områden i en eller
flera s. k. kontrollgrupper, vilka i avseende å storlek och form lämpa sig för säker
arealuträkning. Härefter bestämmes dels arealen av kontrollgrupp och dels arealen
av de särskilda delarna därav.
197
Kling!. Maj:ts proposition Nr 235-
2. A »pal uträkning, som sker ur givna mått eller koordinater, kallas numerisk;
annan areal uträkning kallas grafisk.
3. Utföres arealuträkning såväl numeriskt som grafiskt, skall resultatet av
den numeriska uträkningen gälla.
Utföres arealuträkning av kontrollgrupp eller särskild del därav grafiskt,
skall den verkställas minst två gånger och medeltalet mellan uträkningarna tagas,
där ej särskilda omständigheter annat föranleda.
Då arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp uträknas grafiskt,
skall utjämning verkställas så, att summan av delarnas arealer kommer att överensstämma
med kontrollgruppens areal.
4. Vid grafisk arealuträkning må skillnaden mellan två uträkningar av
kontrollgrupp eller del därav ej överstiga O.0004 s V A, där A betecknar arealen
i kvadratmeter och 1 : s kartans skala,
41 §•
Arealuträkningens resultat skall införas i särskild längd. Denna skall utvisa
de särskilda uträkningarna samt om och på vad sätt den i 40 § 3 mom. omförmälda
utjämning skett.
6 Kap.
Om utstakning och utmärkande av ägogräns.
42 §.
1. Utstakning av ägogräns, vars läge är bestämt genom siffror, skall verkställas
med användning av dessa eller för ändamålet ur desamma uträknade mått.
2. Vid utstakning enligt karta av annan ägogräns skall åtgärden i fråga
verkställas efter å kartan tagna mått, och skall härvid hänsyn tagas till den
krympning, som kartan må hava undergått, ävensom till andra omständigheter,
som inverka på riktigheten av kartans visning.
3. Vid utstakning av ägogräns i andra fall än som i 1 och 2 mom. omförmälas,
skall sä förfaras, att ägogräns å marken kommer att så tillförlitligt som
möjligt följa vad urkunder eller förhandenvarande förhållanden i övrigt utvisa.
4. Innan utstakningen avslutas, må ej verkställas åtgärder, som i 43—46
omförmälas.
5. Utstakning av ägogräns, som i 1 mom. omförmäles, skall verkställas så,
att utstakade punkter bliva bestämda, vid finmätning med den noggrannhet, som
angives i 24 § 4 mom. 1 stycket och vid vanlig mätning med den noggrannhet,
som angives i 31 § 3 mom.
43 g.
1. För ägogränsers utmärkande på marken må ej, utom i fall, som i 46 §
2 mom. omförmäles, anbringas andra än följande märken, nämligen råsten, rör eller
stång av järn, glaserat rör, borrhål med dubb samt träpåle.
2. Såsom råsten må användas hållbar sten eller betong, alltid med inhugget
.iller ingjutet kvadratiskt märke i eller utan förening med dubb. Råsten bör vara
omkring 0.7 meter hög och hava form av en rät stympad pyramid, vars plana
A rea 11 ängd.
Utstakning
av ägo gräns
Olika slag av
grän sTnärk on.
198
Användning
av de i 43 5
omförmälda
gränsmärken
i allmänhet.
Kungl. Majds proposition Nr 235.
toppyta och basyta böra hava. den förra omkring O.iö meters sidor och den senare
minst dubbelt så stora sidor. Råsten må dock även vara av ungefärligen nämnda
form och storlek så ock av annan form och storlek, om blott dess egenskap av
råsten tydligt framträder. Där markens beskaffenhet det medgiver, skall råstenen
på lämpligt sätt nedgrävas. Den bör vila på säkert underlag samt, om och i den
mån så erfordras, kringskolas på betryggande sätt.
ii. Rör eller stång av järn, som helst bör vara galvaniserat, skall, i eller
utan förening med glaserat rör, nedsättas i marken eller ingjutas i sten eller betongblock.
Markeringens hela längd får icke understiga 0.7 meter och dess underkant
skall ligga minst 0.5 meter under markens yta.
4. Glaserat rör skall vara av omkring 0.5 meters längd och nedsättas i
marken sä, att rörets överkant, där sä erfordras, kommer under plogdjup.
5. Borrhål skall vara försett med dubb av järn eller annan metall och anbringas
i berg, jordfast sten eller byggnad av sten eller betong. Då borrhål ej
anbragts i byggnad, skall det omgivas av ett inhugget eller ingjutet kvadratiskt
märke med omkring O.i meters sida.
6. Träpåle skall vara av sådant träslag, som är motståndskraftigt för röta.
Den skall lodrätt neddrivas i marken, och bör dess övre del vara fyrkantig med
sida av omkring 0. i meter.
44 §.
1. Utmärkande av ägogräns, som bildar en rät linje, skall i regel ske på
det sätt, att gränsmärken av i 43 § angivna slag anbringas ej mindre i ägogränsens
ändpunkter än även i själva gränslinjen dels såsom utliggare dels ock såsom visare
eller ledare. Utliggare skall utsättas på högst 25 meters avstånd från ändpunkt.
Avståndet från ändpunkt till närmaste visare eller ledare eller mellan dessa märken
inbördes må i regel ej överstiga 200 meter. Där gränsen går över annan mark
än åker och tomtmark, må nämnda märken anbringas på mindre inbördes avstånd,
om någon sakägare det begär och förrättningsmannen så prövar lämpligt. Understiger
avståndet mellan ändpunkterna 100 meter, eller äro gränspunkter inom sådant
område, som i 4 § 1 mom. omförmäles, bestämda genom siffror i förhållande till
tinmätt stom nät, må märken anbringas allenast i ändpunkterna.
År ägogräns krokig, skola gränsmärken av i 43 § angivna slag utsättas,
förutom i gränsens ändpunkter, i så många punkter i gränslinjen, som erfordras
för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning.
2. i fråga om mark, som omförmäles i 4 § 1 inom., må, där ej någon
sakägare vill bekosta varaktigare märken, träpålar användas för markering av gräns i
sådana punkter, som äro med siffror bestämda i förhållande till finmätt stomnät.
Då ej är fråga om mark, som nyss sagts, må icke mot någon sakägares
bestridande användas annat gränsmärke än råsten av enklare beskaffenhet eller
borrhål med dubb eller träpåle. Såsom märke i själva gränslinjen må träpåle icke
användas i annat fall, än då marken är sank eller råsten icke kan anskaffas utan
avsevärda kostnader, i vilket senare fall emellertid träpåle icke får användas i
större utsträckning, än att andra märken förekomma på omkring 400 meters inbördes
avstånd.. Träpåle må icke heller användas såsom märke i ändpunkt i annat
fäll, än då marken är så sank, att endast med omfattande åtgärder kan beredas
säkert underlag för råsten eller rör eller stång av järn.
199
Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.
Glaserat rör må användas endast, där annat märke skulle utgöra binder för
jordbruket.
3. I fall, då utmärkande av ägogräns på sätt i 1 mom. sägs ej lämpligen
låter sig göra, såsom där gränsmärke skulle komma att stå i vattendrag eller i
brant sluttning eller åstadkomma väsentligt hinder i samfärdseln eller sådant utmärkande
eljest på grund av särskilda förhållanden icke anses böra ifrågakomma,
må gränsmärke utsättas annorstädes i ägogränsen.
45 §.
Vad i 43 och 44 §§ är stadgat galle ej, i den mån redan befintliga gränsmärken
äro av beskaffenhet att fortfarande kunna på tillfredsställande sätt tjäna
som gränsmärken eller för sådant ändamål iståndsättas.
46 §.
1. 1 skogbevuxen mark, som ej är att hänföra till park, plantering, tomt
eller dylikt, skall ägogräns, utöver vad i 43—45 §§ sägs, utmärkas antingen genom
upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd eller, där någon sakägare det föredrager,
genom fällning av i gränslinjen stående träd, som ej äro särskilt värdefulla,
samt märkning av närmast därintill växande träd på 30—50 meters inbördes avstånd.
Märkningen skall ske sålunda, att träden omkring 1.5 meter från roten kringmålas
med två ringar av rödfärg, vilka på den åt ägogränsen vettande sidan förenas
genom ett likaledes rödfärgat tvärstreck.
2. I fråga om ägogräns i vatten må, där hinder möter för dess utmärkande
såsom i 44 § sägs, dylik gräns utmärkas på sätt lämpligt prövas, och därvid även
andra märken användas än sådana, som i 43 § omförmälas, dock må jämväl i fall.
som här avses, i 43 § angivna gränsmärken ej anbringas annorstädes än i ägogräns.
3. För kontroll å gränspunkts läge och för dess framtida återställande må
anbringas försäkringsmarkeringar, där så befinnes lämpligt. Till försäkringsmarkeringar
må ej användas sådana märken, som enligt denna förordning beteckna
triangel-, polygon-, stöd- eller höjdfixpunkt, ej heller gränsmärke, som i 43 § omförm
äles.
47 §.
1. Har läget av ägogräns ej redan vid mätningen blivit bestämt, på sätt
i 24 och 31 §§ omförmäles, skall gränsens läge säkerställas genom att erforderligt
antal punkter angivas genom koordinater i förhandenvarande koordinatsystem eller
genom mått i förhållande till stomnät, mätningslinjenät eller stödpunkter; och må.
där sådant för ändamålet erfordras, nya punkter i dessa nät eller nya stödpunkter
utläggas och inmätas. Vad nu är sagt gälle ej, där erforderligt säkerställande i
stället sker genom mått till byggnad eller dylikt.
Där ägogräns följer stranden av sjö eller vattendrag eller anledning därtill
eljest förekommer, må gränsen säkerställas uteslutande genom grafisk bild.
2. Vad i 24 § 3 mom. och 38 § 3 mom. stadgas om antecknande å karta
eller mätskiss av där avsedda mått skall, allt eftersom finmätning eller vanlig
mätning förekommer, äga motsvarande tillämpning i fråga om mått, som i denna
paragraf avses. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för. att måtten i stället införas
i särskild handling.
Användning
av äldre
gränsmärken.
Utmärkande
av ägogräns
i särskilda
fall ävensom
försäkrings -markering.
Säkerställande
av ägogräns.
200
Redskap ocii
instrument
vid arbeten
enligt denna
förordning.
Bedovisning.
Kungl. Maj As proposition Nr 2‘åö.
Över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena skall upprättas fullständig
och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes i särskild handling,
allt eftersom i lag stadgas eller för varje fall prövas lämpligt.
3. I fråga om mätningar, som erfordras för sådant säkerställande, som i
1 mom. första stycket omförmäles, skola bestämmelserna i 24 § 4 mom. första
stycket och 31 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning.
7 Kap.
Allmänna bestämmelser.
48 g.
1. Med iakttagande av vad i 11 § 2 mom. är stadgat därom, att i vissa
fall basmätning bör utföras med användning av Jäderinska basmätningsmetoden.
skall längdmätning i övrigt verkställas med band eller sträng av stål eller invar.
dock att i avseende å detaljmätning jämväl annat jämngott mätningsredskap må
användas.
2. Kontrollband om 20 meters längd, vilket redskap skall vara tillgängligt
för den, som verkställer mätningsarbeten enligt denna förordning, och för vilket
lantmäteristyrelsen äger fastställa modell, skall vara längdbestämt samt förfärdigat
av stål eller invar.
För kontroll i övrigt av arbeten, som i denna förordning avses, må förrättningsman
jämväl använda kontrollstång av stål eller invar om en meters längd
likaledes enligt av lantmäteristyrelsen fastställd modell. Kontrollstång skall vara
justerad såsom precisionsmått i enlighet med gällande förordning om mått och vikt
och må därjämte på särskild begäran längdbestämmas.
Dessa redskap må ej användas vid arbete på fältet.
3. Mätskalor, som användas vid arbeten enligt denna förordning, skola vara
justerade såsom precisionsmått, på sätt om lantmäteriskalor finnes stadgat i förordningen
om mått och vikt.
4. Förrättningsman är ansvarig för riktigheten av instrument och andra
redskap, som användas vid arbeten enligt denna förordning.
Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinnes avvika
från rätta längden med mera än O.oö procent därav, må icke användas utom i fall.
då längdbestämningskorrektion skall anbringas.
Angående längdbestämning av i 11 § 2 mom. omförmälda mätsträngar av
invar och i 2 mom. här ovan avsedda kontrollredskap är stadgat i förordningen
angående längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.
49 §.
Den, som verkställer triangelmätning, som i denna förordning avses, åligger
att inom ett år efter förrättningens avslutande till lantmäteristyrelsen insända styrkt
kopia av den över triangelnätet upprättade kartan så ock styrkt avskrift av beskrivning
och koordinatförteckning över triangelpunkterna.
Kunf/l. Maj:ts proposition Nr 235.
201
50 §.
I fråga om förrättningar, som i 1 § första stycket avses, äger lantmäteri- Verkstaiiigstyrelsen
att i enlighet med grunderna i denna förordning meddela de allmänna
eller för särskilt fall gällande verkställighetsföreskrifter, som finnas erforderliga.
Meddelandet av verkställighetsföreskrifter i avseende å mätningsarbete, som
omförmäles i 1 § andra stycket, ankommer på vederbörande kommunala myndighet.
51 §.
Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad genom lånt- Fullfölja av
mäteristyrelsens beslut i frågor, som avses i denna förordning, äge att däröver
anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1921, då vad i artikel Y av
lantmäteri instruktionen den 6 augusti 1864 ävensom i särskilda författningar i övrigt
fimies stadgat häremot stridande upphör att gälla; skolande dock beträffande arbete,
som vid nämnda tid redan påbörjats, bestämmelserna i denna förordning tillämpas
endast i den mån så utan större olägenhet kan ske.
Bihang till riksdagens protokoll 1920.
1 sant/. 196 höft. (Nr 235.)
26
202
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.
Bilaga 2.
Lantmäterikomniissionens förslag
till
kungörelse med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets
städer och sådana samhällen på landet, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, m. m.
Med upphävande av kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet i rikets städer och sådana samhällen på landet, där de»
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, förordnas som följer:
1 §•
I avseende å den tillsyn över mätningsväsendet i rikets städer, som åligger
lantmäteristyrelsen, tillkommer det styrelsen:
a) beträffande förrättningar, som omförmälas i 2, 5 och 6 kapitlen i lagen
om fastighetsbildning i stad, utöver vad därom finnes stadgat i samma lag samt i
Vår denna dag utfärdade förordning angående sättet för utförande av vissa raätningsarbeten
m. m.:
att för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet utfärda erforderliga
allmänna eller för särskilt fall gällande föreskrifter, modeller och formulär:
att på begäran meddela råd och upplysningar;
att, när anledning därtill förekommer, förordna om inventering av kartor och
handlingar;
att i den ordning instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare
sägs förrätta inspektion samt att förordna tjänsteman vid verket eller förste lantmätare
att på ort och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder,
där sådant är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den styrelsen
åliggande tillsyn;
att, därest anledning till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder till vinnande
av rättelse samt att genom lämpligt vite, högst etthundra kronor, tillhålla
vederbörande förrättningsman att fullgöra sina åligganden;
att föra förteckning över i städers tjänst för utförande av ifrågavarande förrättningar
anställda mätningsmän samt å personer, som förordnats att i stad verkställa
viss förrättning eller visst slag av förrättningar;
b) beträffande annat mätningsarbete:
att på begäran meddela råd och upplysningar, tillhandagå med verkställighetsföreskrifter,
lämna biträde vid upprättande av planer, kostnadsförslag och avtal
angående utförande av sådant arbete samt utöva kontroll över detsamma.
203
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Hos lantmäteristyrelsen skall föras särskilt diarium över ärenden, som föranledas
av bestämmelserna i denna paragraf.
2 §•
Den närmare tillsynen över stads mätningsväsen tillkommer byggnadsnämnden.
Av byggnadsnämnden äger lantmäteristyrelsen att äska och erhålla de upplysningar,
det biträde och den handräckning, som ligga inom området för byggnadsnämndens
befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras.
Byggnadsnämnden åligger att till lantmäteristyrelsen insända uppgift å i
stadens tjänst anställd mätningsman samt å person, som förordnats att verkställa
mätningsförrättning eller mätningsförrättningar inom staden. I samband härmed
skall, där fråga ej är om lantmätare, meddelas upplysning om de kunskapsprov den
avlagt, som uppgiften avser, samt om den verksamhet på mätningsväsendets område,
han utövat.
3 §•
1 mom. Börande förrättningar, som i 1 § a) avses, skall, enligt vid denna
kungörelse fogat formulär föras diarium, varav framgår tiden, då ärendet inkommit,
uppdragsgivarens eller sökandens namn, förrättningens eller åtgärdens beskaffenhet,
förrättningsmannens namn samt tiden, då arbetet börjats och slutats, karta och
handlingar utgivits till sakägare, akten överlämnats till myndighet, fastställelse meddelats
eller förrättningen vunnit laga kraft samt redovisning skett jämte aktens arkivnummer
så ock kostnad, som skall gäldas av sakägare.
2 mom. Med ledning av diarium, som i 1 mom. avses, skall, i enlighet med
de föreskrifter lantmäteristyrelsen äger meddela, före den 1 februari till lantmäteristyrelsen
insändas redogörelse, utvisande verksamheten under nästföregående år.
i §■
Börande förrättningar, som omförmälas i 6 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad, skall i tillämpliga delar gälla vad i 48 § 1 mom. i instruktionen för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare finnes stadgat.
5 §•
Där ej Konungen på särskild framställning annorlunda förordnar, skola kartor
och handlingar rörande stadsplan, tomtindelning, tomtmätning, avstyckning och
sådan mätning, varom förmäles i 1 § andra stycket i förordningen angående
sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m., så ock kartor och handlingar
rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser, på stadens bekostnad
förvaras uti brandfri lokal eller, om tillgång till sådan lokal saknas, kopior och
avskrifter av dessa kartor och handlingar överlämnas till lantmäterikontoret i länet,
dock ej där exemplar av desamma därstädes finnas eller till följd av meddelade
l>estämmelser skola av förrättningsmannen dit redovisas.
I fråga om insändande av kopia till länets lantmäterikontor, skall denna
paragraf dock icke äga tillämpning å tomtkarta, som upprättats före den 1 januari
1918, och ej heller å stadsplanekarta med beskrivning, där styrkt avritning av kartan
jämte styrkt avskrift av beskrivningen efter vad i g 11 mom. 3 av byggnadsstadgan
för rikets städer sägs skall förvaras i civildepartementet.
204
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.
6 §•
Vad instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare innehåller i
fråga om styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande
tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol skall i fråga om förrättningar,
som i 1 § a) avses, äga motsvarande tillämpning beträffande i stads eller
samhälles tjänst anställd mätningsman samt person, som förordnats att i stad verkställa
viss förrättning eller visst slag av förrättningar.
1 mom. Vad i 1—6 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas.
2 mom. Vad i 1 § a), 3, 4 och 6 §§ stadgas i fråga om förrättningar, som
där avses, skall äga motsvarande tillämpning beträffande tomtmätning inom område,
som omförmäles i 1 kap. 42 och 43 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad, även
där förrättningen verkställes av annan än distriktslantmätare eller extra lantmätare.
8 §•
Denna kungörelse gäller icke förrättningsman för upprättande av registerkarta
eller registerförare.
9 §•
Viten, som ådörnas enligt denna författning, tillfalla kronan.
10 §.
Den, som icke åtnöjes med lantmäteristyrelsens beslut i ämnen, som i denna
kungörelse avses, må däröver hos Kungl. Maj:t anföra besvär, vilka, skola till
jordbruksdepartementet inkomma innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen
del av beslutet, dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton
dagars längre besvärstid.
Denna kungörelse träder i kraft den
Kungt. Maj:ts proposition Nr 235.
205
Bilaga 3.
Förslag
till
Förordning angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare
(lantmäteritaxa).
1 Kap.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning, som gäldas
av statsmedel, äge lantmätare att för förrättning eller åtgärd, som han på grund
av gällande instruktion eller annan författning utför, bekomma gottgörelse av
sakägare.
Denna gottgörelse utgår antingen enligt taxa eller enligt överenskommelse,
dock att densamma på sätt framgår av 7 § 2 mom. samt 47 och 60 §§ i vissa fall
bestämmes av lantmäteristyrelsen.
Gottgörelse enligt taxa, vari inbegripes ersättning för papper samt övrig
skriv- och ritmateriel, är dels arvode för verkställt arbete och dels lösen för karta
och handlingar.
Med detaljarvode förstås i denna förordning sådant arvode, som beräknas
efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt.
Dagarvode utgår efter dagberäkning.
O O
•> Sv
Gottgörelse, som enligt denna förordning tillkommer lantmätare, skall, där
sakägarna äro tvä eller flera, fördelas mellan dessa enligt de grunder, som finnas
stadgade för fördelning av förrättningskostnader.
Gottgörelse, som belöper ä civilt boställe, skall helt gäldas av boställshavaren.
om han är sökande till förrättningen och denna avser boställshavarens enskilda
nytta, men eljest med V« av boställshavaren och 6/r, av kronan.
Huru gottgörelse, som belöper å ecklesiastikt boställe, skall gäldas, därom
galle, vad särskilt är eller varder stadgat.
206
Kallelse och
kungörelse.
Ägomätning
vid vanlig
mätning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
4 §•
Gottgörelse, som enligt denna förordning bör gäldas, skall utan avseende å
tvist om ägande- eller besittningsrätt erläggas av den, som vid räknings avgivande
eller, då fråga är om förrättning, som erfordrar fastställelse, senast vid fastställandet
innehar jorden.
2 Kap.
Detaljarvode.
5 §•
För varje utfärdad kallelse eller kungörelse till förrättning utgår arvode med
50 öre.
6 §•
1. För ägomätning vid vanlig mätning utgår arvode, när karta upprättats i
i skala 1 : 4,000, med:
a) ersättning dels för varje kilometer av mätningsområdets yttergränser samt
sjöstränder och stränder av vattendrag med en medelbredd av minst 15 meter, så
ock av sådana ägogränser, som så vitt vid mätningstillfållet kan avgöras jämväl
därefter skola bibehållas såsom sådana, med i åker 3 kronor för rak och 5 kronor
för krokig linje samt i annan mark 5 kronor för rak och 11 kronor för krokig
linje och dels, då inmätning av ägogräns skett med direkta mått, med 50 öre för
varje på sådant sätt inmätt änd- eller brytningspunkt;
b) om stommätning utförts genom polygonmätning, ersättning med 6 kronor
för varje polygonpunkt; dock att ersättning icke mot sakägarnas bestridande utgår
för större antal punkter än sakägarna på förhand medgivit;
c) en efter de olika ägoslagen och ägofigurernas medelareal lämpad ersättning
enligt följande tariff:
Tariff 1.
Mätningstariff.
Medelareal |
Åker, tomt |
trädgård d. |
Äng och odlingsmark |
Avrösningsjord och |
||
Ö r e t a |
1 f ö |
r |
||||
ägofigur | |
hektar |
ägofigur i |
hektar |
ägofigur | |
hektar |
|
0 —0.125 ......... |
5 |
212 |
5 |
156 |
) |
|
O |
88 |
|||||
0.123—0.25 ......... |
17 |
116 |
14 |
84 |
i |
|
0.2 5 —0.5 ............ |
24 |
88 |
18 |
68 |
14 |
52 |
0.5 —] ............... |
36 |
64 |
26 |
52 |
20 |
40 |
1 —2............... |
so |
50 |
42 |
36 |
31 |
29 |
2 —3............... |
72 |
39 |
52 |
31 |
41 |
24 |
3 — ............... |
78 |
37 |
61 |
28 |
47 |
22 |
207
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Vid beräkning av ersättning enligt denna tariff skall impediment sammanräknas
med avrösningsjord, varvid dock iakttages, att vid sådan sammanräkning
icke må av någon impedimentfigur medtagas mera än 25 hektar. För eventuellt
överskjutande areal tillkommer ersättning med 22 öre för hektar.
2. Har karta upprättats i>ågon av skalorna 1 : 1,000, 1: 2,000 eller 1: 8,000,
utgår arvode enligt 1 mom., dock skall ersättning enligt a) och c) höjas för skalorna
1 :1,000 och 1: 2,000 med respektive 60 och 30 procent samt sänkas för skalan
1 : 8,000 med 15 procent.
3. I fråga om arvode för ägomätning, då karta upprättats i större skala
än 1:1,000 eller mindre skala än 1: 8,000, därom stadgas i 44 §.
7 §•
1. För polygonmätning, utförd såsom vanlig mätning och utan att detaljmätning
verkställts i sammanhang med densamma, utgår arvode med 9 kronor för
varje polygonpunkt.
2. Har ägomätning ägt rum med stöd av redan befintlig stomme eller har
stommätning verkställts såsom finmalning, för vilken ersättning utgår efter överenskommelse,
skall det enligt 6 § beräknade arvodet skäligen jämkas.
Därest sakägare sådant påfordrar, skall fråga om jämkningens storlek underställas
lantmäteristyrelsens prövning.
8 §•
Ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som avses i 7 § 2 mom., sökes
hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola till jordbruksdepartementet inkomma
innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet: dock att
menighet, som klagar, äger tillgodonjuta 45 dagars besvärstid.
9 §•
.1-. ägofigur, som avses i 6 §, förstås varje å kartan upptagen inom
vissa linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit genom mätning
eller gradering eller ock, om kartan upprättats i blad. till en del utgöras av
begränsningslinje för ritytan.
2. Med krokig linje förstås i 6 § sådan linje, där sammanlagda längden av
avstanden mellan tre på varandra följande krökar eller knän understiger 200 meter.
10 §.
Arvode för mätning av torvmosse, då sådan skall särskilt skiftas, beräknas
såsom för åker. 11
11 §•
J det i 6 § 1 mom. omförmälda arvode inbegripes ersättning för kartas upprättande
med undantag dock för dess förseende med rubrik, ramar, kringsko fter,
skala, norrstreck och dylikt. Arvode härför utgår med 4 kronor för första regalarket
och 1 krona för varje följande eller, om kartan upprättas i blad.
Arealuträk
ning.
Ägobeskriv
ning.
208 Kungl. Ålaj:ts proposition Kr 235.
normalblad halvblad
(60 x 80 cm.) (60 x 40 om.)
för första bladet med............................................... 6 kronor 4 kronor
för varje följande blad med.................................... 2 » 1.50
12 §.
För numerisk arealuträkning av helt mätningsområde eller i sådant ingående
fastighet eller ägoområde utgår arvode med 40 öre för varje hörnpunkt i särskilt
redovisat och beräknat område. Att gottgörelse i detta fall jämväl må utgå enligt
överenskommelse, därom stadgas i 57 §.
13 §.
1. För annan arealuträkning å karta än i föregående paragraf omförmäles
utgår arvode, lika för alla ägoslag, med en efter kartans skala och ägofiguremas
medelareal lämpad ersättning enligt följande tariff:
Tariff II.
Uträkningstarift.
Medelareal |
Skala 1 : 1,000 |
Skala 1 :2,000 |
Skala 1 :4,000 |
Skala j 1 : 8,000 |
Skala 1 : 16,000 |
Skala 1 :20,000 |
||||
Ör e tal för |
||||||||||
ägo- figur |
i hektar |
ägo- figur |
hektar |
fp° I hektar |
" i hektar |
ägo- figur |
hektar |
ägo- figur |
hektar - t |
|
j 0 — 0.5 |
15 |
t 40 |
11 |
20 |
i 9 10 |
8 | 5 |
7.5 |
3 |
7.5 |
2 |
0.5—1 |
23 |
'' 24 |
15 |
12 |
11 i 6 |
9 3 |
8 |
2 |
8 |
i |
1 —2 |
31 |
16 |
19 |
8 |
13 4 |
10 2 |
9 |
i |
8 |
i |
2 _ |
39 |
12 |
23 |
6 |
15 3 |
11 1.5 |
9 |
i |
9 |
0.5 |
2. I fråga om arvodet för sådan arealuträkning, som i denna paragraf avses,
därest densamma skett å karta i annan skala än de i tariff II upptagna, därom
stadgas i 44 §.
14 g.
Vid tillämpning av 13 § gälle om ägofigur vad i 9 § sagts.
15 §•
För arvode enligt 12 och 13 §§ skall jämväl föras den i mätningsförordningen
föreskrivna särskilda längd över arealuträkning samt ägobeskrivningen kompletteras
med avseende å arealen.
16 §.
För införande i ägobeskrivningen av ägofigurernas nummer samt ägomas
namn och fördelning i särskilda ägoslag utgår arvode med 2 öre för varje figur,
och inbegripes i detta arvode ersättning för kartans numrering.
Kung!. Majds proposition Nr 235.
209
17 §.
För införande i ägobeskrivningen av uppgift om ägornas naturliga beskaffenhet,
gradtal och uppskattningsinnehåll utgår arvode med 5 öre för varje graderad
figur, som icke utgöres av impediment.
I detta arvode inbegripes ersättning för uträkning av uppskattningsinnehållet
samt för detsammas kontrollering och summering.
18 §. £
För upprättande av hävdeförteckning utgår arvode, när varje ägofigur sä#d
skilt redovisas i förteckningen, med 75 öre för varje påbörjad sida, som förteckningen
med dess sammandrag upptager, och, när ägofigurerna i förteckningen sann
manföras traktvis, med 2 kronor 50 öre för sida, dock att arvode för dylik samroånu
dragen hävdeförteckning icke får överstiga det arvode, som skulle hava utgätlc
därest förteckningen upprättats på först nämnda sätt.
19 §.
1. Arvode för ägodelning skall, när kartan upprättats i någon av nedanifi
tariff III angivna skalor utgå med 2 kronor 50 öre för varje ägolott och 7 öre för
varje i delningsbeskrivningen upptagen ägofigur samt dessutom
a) med 50 öre för varje hektar inrösningsjord och 10 öre för varje, hektar
inrösningsjord intill 500 hektar och 5 öre för varje hektar avrösningsjord därutöver,
allt av den i delningen ingående totala arealen av nämnda ägoslag;
b) med en efter kartans skala och figurernas medelareal lämpad ersättning
för. varje genom delningen tillkommen ägofigur uti inrösnings- och avröfchftigsjord
enligt följande tariff: ib iöi n«lq
- bom grän
Tariff IIT.
Delningstariff.
Armt
Skala 1 : 1.000
Skala 1 :2.000
Skala 1 :4.000
iledelareal |
Öre |
tal f |
ö r |
figur |
||
Grund- belopp |
Grundbelop-pet ökas efter |
Grund- belopp |
Grundbelop-pet ökas efter |
Grund- belopp |
Grundbelop-pet ökas efter |
|
0 —0.5 |
48 |
160 |
32 |
80 |
24 |
40 |
0.5—1 |
80 |
96 |
48 |
48 |
32 |
24 |
1 —2 |
112 |
64 |
64 |
32 |
40 |
16 |
y _ |
144 |
48 |
80 |
24 |
48 |
12 |
UUUdiotl--
Grundbelop-,
Grund- Ipet ökas efter!
i helt hektar S
beldPffi>u dvTinedel- |
It n|<W?a-Jes*i
,‘>t> -löt TTT
^fgogi; i xgyilmli
,''iy4-''öl (d jo
doo flina hnnödån
qq«P ''.Öl (o *
tiifdTiim doobö; abiu
Antalet figurer, för vilka ersättning enligt b) må utgå, epl^ållpp skill
naden
mellan antalet i delningsbeskrivningen och i ägobeskrivningqp,Iir®tå®,?&
uti ifrågavarande ägoslag. l„/imf dum
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.) 27
Hävdeför
teckning.
Ägodelning.
v i. jpihbn/.
• Ml fila
210
Ändring
skifte.
Kungl. Maj.is proposition Nr 235.
Vid beräkning av medelarealen må impedimentfigurer icke medräknas.
2. I fråga om arvodet för ägodelning, när kartan upprättats i annan skala
än någon av de i tariff III upptagna, därom stadgas i 44 §.
20 §.
1. Med ägolott, som avses i 19 §, förstås sammanfattningen av alla de
skiften, vilka tilläggas by, hemman, hemmansdel, utjord, urfjäll eller lägenhet, som
särskilt utbrytes. Alla vid skiftet utlagda undantag för samfällt behov skola tillhopa
räknas såsom en ägolott.
2. Med ägofigur, som avses i 19 §, förstås varje å kartan upptagen inom
vissa linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit genom
mätning, gradering eller delning eller ock, om kartan upprättats i blad, till en del
utgöras av begränsningslinje för ritytan.
21 §.
För delning av torvmosse, då sådan särskilt skiftas, utgår arvode såsom för
inrösningsjord.
22 §.
För delning av fiske utgår arvode såsom för avrösningsjord.
23 §.
För arvode enligt 19 § skall summarisk beräkning utföras och provisionel!
plan för delningen upprättas ävensom skiftet slutligt uträknas och delningsbeskrivning
med sammandrag upprättas.
24 §.
Varder skifte, sedan provisionel! plan till skiftesläggning utvisats för delägarna,
men innan detsamma slutligt uträknats, återkallat eller eljest inställt, utgår
endast hälften av delningsarvodet.
Detsamma gälle, om delningen ägt rum efter areal.
25 §.
Vid ändring av verkställt skifte enligt domstols beslut utgår arvode för de
åtgärder, som av beslutet föranledas, sålunda:
a) för den uträkning, som i vissa delar kan erfordras i följd av föreskriven
ändring i ägograderingen, enligt de i 12—15 §§ stadgade grunder;
b) för upprättande av ny ägobeskrivning i koncept med 60 öre för varje
påbörjad sida och dessutom 3 öre för varje ägofigur, vars gradvärde blivit ändrat;
c) för upprättande av ny hävdeförteckning i koncept med 60 öre för varje
sida; dock må, därest ägofigurerna i förteckningen äro sammanförda traktvis, ersättningen
höjas för sida, som undergått ändring, till 2 kronor;
d) för bestämmande av de nya skifteslinjernas läge å kartan i allmänhet med
delningsarvode enligt 19 §, likväl beräknat endast i den mån skiftet ändrats; skolande
härvid samtliga ändrade skiften tillsammans betraktas såsom ett nytt del
-
211
Kungl. Majds proposition yr 235.
ningsomräde samt delningsarvodet alltså utgå efter detta områdes arealer och inom
detsamma befintliga ägofigurer;
e) för upprättande av ny delningsbeskrivning i koncept med 60 öre för varje
påbörjad sida, räknat för de delar av beskrivningen, som angå icke ändrade skiften.
26 §.
När på vederbörande delägares begäran ändring verkställts i skiftesläggning,
sedan skiftet blivit uträknat och aelningsbeskrivningen upprättad, skola de i 25 §
stadgade grunder i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
27 §.
Vid ägostyckning utgår arvode för styckning dels för varje utlagt skifte, Styckning,
dels ock för varje väg, dike eller annat för gemensamt behov undantaget eller eljest
för de särskilda lotterna gemensamt avsatt område, som särskilt uträknas och beskrives,
efter dess areal enligt följande tariff:
Tariff IV.
Styckningstariff.
Areal, hektar |
År v Skifte |
ode för Hektar öre |
o— in |
1: 50 |
27 |
10— 25 |
2: so |
20 |
25—- 50 |
3: 9 0 |
13.2 |
50— 100 |
7: oo |
7 |
100— 500 |
11: oo |
3 |
500—1,000 |
15: SO |
''2.1 |
1,000— ityckningsarvode utgör |
24: 50 10 kronor. |
1.2 |
28 §.
1 styckningsarvodet inbegripes ersättning för fördelning av hemmanets mantal
mellan de särskilda lotterna eller, där ägostyckning verkställes å lägenhet, bestämmande
av den kvotdel varje utlagd lott utgör av hela lägenheten, ävensom för
verkställande av den uppskattning, som för nämnda ändamål erfordras, samt för
upprättande av beskrivning över ägostyckningen.
29 §.
1. Om gränslinje inmätes genom vanlig mätning och kartlägges, utgår ar-inmätning av
vode, då karta upprättats i skala 1:4,000, dels för varje kilometer av linjens längd ägogräns,
i åker med 4 kronor för rak och 6 kronor för krokig linje samt i annan mark
med 6 kronor för rak och 12 kronor för krokig linje samt dels, då inmätning av
ägogräns skett med direkta mått, med 50 öre för värjo på sådant sätt inmätt punkt.
212
''jnifliaYift
Utstakning
av ägogräns.
Utmärkande
av ägogräns.
Markering av
stödpunkt
m. ni.
7£ gaurtäiruil
.snäTBOgä
Säkerställande
av
ägogräns.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
... 2. Har karta över gränslinje upprättats i skala 1:2,000, höjes i 1 inom.
omtörmälda arvode med 30 procent. För skalan 1:1,000 höjes samma arvode med
60 procent och för större skala med 100 procent.
Har karta åter upprättats i mindre skala än 1:4.000. nedsättes arvodet med
lo procent.
30 §.
Om krokig linje, som i 29 § avses, galle vad i 9 § tinnes stadgat.
31 §.
1 det i 29 § omförmälda arvode inbegripes ersättning ej mindre för inmätning,
.av de särskilda sträckningar av gränslinjen, som kunna inmätas från samma
^aKmrje^''så. ock av därintill befintliga mätningsföremål, som kunna vara av betydltse,
rot'' "f|fiSms bestämmande, än även för upprättande av karta, dock att i fråga
om ersättning löfi* kartas förseende med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck
och dylikt galle vad i 11 § finnes stadgat.
Mätas erforderlig» bas- eller stomlinjer mera än en gång, utgår härför, oberoende
av den skala, i -L vä ken „ karta upprättas, 2 kronor för varje kilometer av
dessa linjer.
J -uoiell ojlhlfc: go s
siö , ‘loaoii
För utstakning vid vanlig matning av agogräns™utgår arvode dels med 2
kronor för varje stakad linje, villcenb längd är''mera1 än 200 meter, dels ock med
2 kronor i åker och 4 kronor i annan mark för varje kilometer av gränslinjerna.
Minsta arvode för ..inställning,, qtgör 3 krppor.
32 §.
'' °n34 "Öl or.
För utmärkande av ägogräns ulgår arvode me#''60 öre för and- eller brytningspunkt
samt 40 öre för visare élifet utliggafib''? r'' (,n<:
-.1 "fl :4£ -OHOJ
.•lonomä ^1 iögJu eboviBegninjioyJa nienM
I det enligt 34 g utgående arvode inbegripes även ersättning för upprättande
av beskrivning över ägogränsen och de''Utsätta gränsmärkena,
liiiruim gtenemmed va gninlebiöi iöt gnirUJficno aeqhgadni Jahovmggniriiloyja l
-mäigod jiadiiegäi å aalLsjad-isv gninåoYjabgfe iäb ,''ielie Binatiol Bblidaiiia eb unllem
•iöI moåHa/EöumittairkjeiiihgilaV vjåöJfftaktltulgft^iäJTrodf imedltAth.öifejftaémnMi bélwpp
n(J|åtmlär. :intnäfininänmefl.:åiueaataimåitSlavuKtödpunkti.^KijjgoiiMleller, tDfamgélpoirkfc.
2. Erfordras för inmätningeniBärakiihiiuaaämiigsliägjéar/ut^arlaTKodbiiöösta^H
ning och längdmätning av dessa linjer med i åker 3 kronor och i annan mark
6 kronor för varje kilometer. 02
-ib -lågtu .aeggäli-ifsd doo filialiini giltig* uionag aotxirniii opiilanäig inö .1
bgniil.au9j.nil
diBin rlauufför ''Sskei^täEqindb''-! Ave; Igogräiit, ö viåars läge i# ndmnätnitagbnebeatätets
Bttdgtdittibéai ÉI&tteiofatgéciaaBtiiiiiegWeddS^-Di-toiförjf^ljQlitedtutMt bcytwirigs^ubhtu
stnfaniflEhfflitfliiniBdf- direkte difååjhBy -tot a-iö Ofi bom .tjärn aljtaiib bero tteda anfiigogä
218
Kunyl. Mai:Is proposition Nr 235.
2. Erfordras för säkerställandet särskilda mätningslinjer, utgår arvode för
stakning och längdmätning av dessa linjer med i åker o kronor och i annan mark
6 kronor för varje kilometer.
38 §.
1. För verkställande av skogslikvid utgår arvode, när skogen av lantmätaren
eller hans tjänstebiträden värderas huvudsakligen genom mätning och räkning av
träden, med dels 0.4 öre för varje uppmätt och räknat träd och dels med 20 öre
för varje hektar av den i likviden ingående ägovidden. I detta arvode inbegripes
ersättning för trädens uppmätning, räkning och värdering, upprättande av besiktnings-
och värderingsinstrument samt likvid mellan delägarna.
Att emellertid gottgörelse för verkställande av skogslikvid i nu nämnda fall
jämväl kan utgå med dagarvode eller enligt överenskommelse, därom stadgas i 46
och 57 §§.
2. I fråga om arvode för verkställande av skogslikvid, när skogen värderas
på annat sätt, än i 1 mom. sägs, därom stadgas i 44 §.
39 §.
När vid förrättning karta kopieras till konceptkarta, utgår arvodet enligt de
i 49—53 §§ stadgade grunder, dock med förhöjning av 25 procent av den enligt
tariff Y i 49 § utgående ersättning.
40 §.
Har ägogräns eller annan längdsträckning blivit insatt å karta utan att i
sammanhang därmed inmätning av densamma förekommit, utgår arvode för insättningen
efter de å kartan insatta längdsträckningarna med ett grundbelopp om 1
krona samt därutöver 3 öre för varje centimeter verkligt mått å kartan.
41 §•
Vid förrättning för avsöndring av lägenhet utgår arvode med sammanlagt
12 kronor för mätning, arealuträkning, erforderliga utredningar samt för upprättande
av karta med beskrivning och utlämnande till sakägare av ett exemplar därav, dock
endast för så vitt nu nämnda arbeten äro av beskaffenhet att i sin helhet kunna
m^hiijinajS ^pi^ en dag. Eljest utgår för de särskilda åtgärder, som innefattas i
förrättningen, arvoden enligt vad i denna förordning för varje fall angives.
gmidan/ng 7öl moanovii rhn..
42
V jtd (iäöitäÉttBmgö''t*a cn i avseniivägs /in del ni n g till underhåll, utgår arvode:
a) för vägensitnåimflg untnjl Beåariarwrjdjöisrlörfila kilometern och 1 krona 50 öre
för varje följandénkidroirrtetÖE^iniobifiv /fao -agniniåiaod va ann»u.
b) för uppskattning av kostnaden för iindcbiraiöiéi: -mc-éivaii kfciqtill hörer (gradering)
med 6. Éffemnb för/ föbStdifkiliiMnetpiirincH^idåijktoiipritföÉiTaEj^äjj^Tndelkjlnlmeter;
i.u nåliv) ifflr dkinllsgémedriå^kitoo^ifäri^lsiluEhbtiar;! mnjjimtnol ./fibrin iöt (Öl
- rnojleri&lvföit tutbtakniDigj I trvr? vÄgtottjärnwlliiieioéO.TftgrtifÖiq ivårjfi U^biaombdvTOfitriioh
utmärkes. .sgäe 0 Of1, rloo 83 i flisa flq aptera
Skogslikvid.
Upprättande
av konceptkarta
genom
kopiering.
Insättning
av ägogräns
eller annan
längdsträckning
å karta,
Vissa åtgärder
i fråga
om avsöndring.
Vissa åtgärder
i fråga
om väg.
214
a åtgäri
fråga
hägnad.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
Därest i en och samma förrättning ingå flera vägar, må vid arvodets beräknande
varje väg betraktas såsom en enhet för sig.
Uti ovan stadgade arvoden ingår ersättning för erforderliga beskrivningars
upprättande i koncept.
43 §.
Vid förrättning, som avser hägnadsdelning, utgår arvode:
a) för hägnaders mätning med 3 kronor för första kilometern och 1 krona
50 öre för varje följande kilometer, dock att, om delningen verkställes efter förut
befintlig karta, därå hägnadernas längd uttages, arvode för denna senare åtgärd
utgår endast'' med 1/i av mätningsarvodet;
b) för gradering med vad därtill hör med 1 krona 20 öre för första kilometern
och 60 öre för varje följande kilometer:
c) för delning med 2 kronor för varje kilometer;
d) för utstakning av hägnadslotter med 40 öre för varje lott, som å marken
utmärkes.
Uti ovan stadgade arvoden ingår ersättning för erforderliga beskrivningars
upprättande i koncept.
3 Kap.
Bagarvode.
44 §.
Där ej annorlunda i 17, 28, 38, 40, 41, 42 och 43 §§ stadgas, utgår
dagarvode:
1) för sammanträde med sakägare samt för uppsättande av protokoll, utlåtande
och förening;
2) för nödig utrednings och undersöknings verkställande;
3) för ägomätning vid vanlig mätning, då karta upprättas i större skala än
1 : 1,000 eller mindre skala än 1: 8,000;
4) för urskiljande av inrösnings- och avrösningsjord;
5) för gradering, besiktning och värdering;
6) för sådan arealuträkning, som avses i 13 §, därest densamma skett å karta
annan skala än i nämnda paragraf omförmäles;
7) för undersökning och komplettering av äldre karta ävensom för granskning
av arealuträkning;
8) för ägodelning å karta i annan skala, än som omförmäles i 19 §;
9) för utvisande å marken av provisionel! plan för skifte;
10) för upprättande av besiktnings- och värderingsinstrument;
11) för upprättande av likvid;
12) för vanlig avvägning, skattläggning samt biträde vid domstol;
13) för andra, lantmätare författningsenligt åliggande åtgärder, för vilka ej
detaljarvode enligt 2 kap. utgår, och vilka ej skola gottgöras enligt överenskommelse
på sätt i 58 och 59 §§ sägs.
Kung/. Mapts proposition Nr 235.
215
45 §.
Dagarvode utgår med 12 kronor för varje dag, som lantmätare eller tekniskt
biträde varit sysselsatt med de i 44 § angivna åtgärder. Ej må för samma dag
beräknas mer än ett dagarvode för varje person.
Har en person å samma dag varit sysselsatt dels med åtgärd, för vilken
detafjarvode utgår, och dels med åtgärd, för vilken dagarvode utgår, och har den
å sistnämnda åtgärd använda tiden understigit 8 timmar, skall dagarvodet jämkas
i förhållande till den sålunda använda tiden.
46 §.
1. Därest tillämpning av i 2 dråp. angivna detalj arvoden skulle befinnas
medföra, att arvode för förrättning i dess helhet blir lägre än vad förhållandet
skulle bliva, om dagarvode utginge för samtliga i förrättningen ingående åtgärder,
må, därest lantmätaren så önskar, för förrättningen i dess helhet utgå dagarvode.
2. Detsamma gälle i fråga om arvode för:
a) mätning och delning eller endera av dessa åtgärder vid ägoutbyte, och
då torvmosse särskilt för sig skiftas;
b) delning av fiske;
e) mätning och räkning av skog för skogslikvid.
47 §.
Därest i fall, som i 46 § 1 mom. samt 2 mom. a) och b) avses, dagarvode
skulle utgå för mera än sex dagar, skall frågan om arvodet, i fall någon sakägare
det påyrkar, underställas lantmäteristyrelsens prövning; och äger styrelsen i sådant
fall såväl bestämma angående beräkningsgrunderna för arvodet som fastställa dess
totalbelopp, det sistnämnda dock ej högre, än vad lantmätaren begärt.
Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som här avses, gälle
vad i 8 § stadgats.
48 §.
Det åligger lantmätare att i protokollet göra anteckning om de dagar, som
använts för åtgärder, för vilka dagarvode utgår.
År förrättning av sådan beskaffenhet, att protokoll icke föres, skola sådana
anteckningar göras å sluträkning.
4 Kap.
Lösen för karta och handlingar.
49 §.
1. För kopia eller utdrag av fullständigt uträknad geometrisk karta i någon
av nedan i tariff V omförmälda skalor utgår lösen:
a) för kartans förseende med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck
216
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
och dylikt med 7 kronor för första regalarket och 1 krona 75 öre för varje följande
eller, om kartan upprättas i blad,
normalblad halvblad
(60 x SO cm.) (60 x 40 cm )
för första bladet med ................................................................ 10.50 kronor 7 kronor
för varje följande blad med....................................................... 3.50 » 2.75 »
b) med en efter kartans skala och ägofigurernas medelareal lämpad ersättning
enligt följande tariff:
Tariff V.
Kopie ringstariff.
Medelareal |
Skala 1 :400 |
Skala 1; 1,000 |
Skala 1 :2,000 |
Skala 1 :4,000 |
Skala 1: 8,000 |
Skala 1 : 1K.OOO |
Skala 1 :20,000 |
|||||
Ö |
r e |
tal |
f ö |
r . |
||||||||
ägo- figur |
hekt ar |
ägo- figur |
hekt- ar |
ägo- figur |
hekt- ar |
ägo- ! hekt-figur j ar |
ägo- figur |
hekt ar |
ägo- figur |
hekt- ar |
ägo- |hekt-figur 1 ar |
|
0 —0.5 |
32 |
140 |
15 |
56 |
10 |
28 |
7 14 |
6 |
7 |
5 |
4 |
| 5 3 |
0.5—1 |
60 |
84 |
26 |
34 |
16 |
16 |
10 8 |
7 |
5 |
6 |
2 |
6 1 |
1 —2 |
S8 |
56 |
38 |
22 |
21 |
11 |
13 5 |
9 |
3 |
7 |
i |
6 1 |
2 — |
116 |
42 |
49 |
16.5 |
27 |
8 |
15 4 |
10 |
2.5 |
7 |
i |
7 0.5 |
Härvid må, därest skifteslinje är utmärkt å kartan, ägofigurernas antal och
medelareal beräknas enligt delningsbeskrivningen.
Därest på grund av hinder, som det icke berott på förrättningsmannen att
undanröja, kopian eller utdraget icke kunnat åstadkommas medelst fotomekanisk
reproduktion eller sådan reproduktion icke kunnat verkställas inom den tid, dä
kopian eller utdraget bort till sakägaren utlämnas, och har på grund härav kopian
eller utdraget måst åstadkommas för hand, må i fråga om kopia eller utdrag å
ritpapper den enligt tariff V beräknade ersättning höjas med 25 procent.
Minsta avgift enligt b) må utgöra 2 kronor.
2. Utgår samtidigt lösen för flera exemplar av samma karta, nedsättes
avgiften enligt 1 mom. b):
för varje av två exemplar med ....................................................... 20 procent
» » » tre » ».......... ................................................ 30 »
» » » fyra eller flera exemplar med ................................ 40 »
50 §.
Angående lösen för kopia eller utdrag av annan geometrisk karta, än som
i 49 § omförmäles, ävensom angående lösen för kopia eller utdrag av geografisk
karta, härads- eller sockenkarta eller äldre s. k. delineation eller avritning, därom
stadgas i 58 §.
217
Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.
51 §.
1. För kopia eller utdrag av karta över ägogräns eller annan längdsträck -mng utgår lösen,
dels för kartans förseende med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck
och dylikt med de i 49 § 1 mom. a) angivna belopp.
och dels efter de å kartan utmärkta längdsträckningarna med ett grundbelopp
om 1 krona 75 öre samt därutöver 5 öre för varje centimeter verkligt mått
å kartan.
2. Lösen för nätkarta utgår efter de i 1 mom. stadgade grunder, dock att
den efter längdsträckning utgående avgift nedsättes med 50 procent.
52 §.
Minsta lösen för karta, som omförmäles i 51 §, må utgöra 9 kronor.
53 §.
Lösen för kopia av mätskiss utgår med 7 kronor för varje blad.
54 §.
För avskrift eller utdrag av protokoll, beskrivning eller annan handling utgår
lösen med 75 öre för sida.
55 §.
Angående sättet _ för expeditioners avfattande är stadgat i gällande förordning
angående expeditionslösen, och äger lantmäteristyrelsen utfärda närmare
föreskrifter.
56 §.
Sakägare vare icke skyldig att lösa kopia av kartor eller avskrifter av
handlingar i andra fall, än då sådant är i lag eller eljest föreskrivet.
5 Kap.
Gottgörelse enligt överenskommelse.
•57 §.
Utan hinder av bestämmelserna i 12, 38 och 46 §§ äge lantmätare frihet
att med sakägare överenskomma om arvode för:
a) numerisk arealuträkning av helt mätningsområde eller däri ingående fastighet
eller ägoområde;
b) mätning och räkning av skog samt uppgörande av skogslikvid.
58 §.
De i 2, 3 och 4 kap. meddelade bestämmelserna äga icke tillämpning i fråga om:
a) finmätning, finavvägning, upprättande av karta efter finmätning samt utstakning
och säkerställande, som tillhöra finmätning;
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)
28
218
Kungl. Maj ds proposition Nr 235.
b) åtgärder, som angå trafikleder, med undantag av sådana åtgärder, som
angå ägogräns mellan trafikled och annan fastighet eller som omförmälas i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande å landet den 23 oktober 1891 eller r
lagen om enskilda vägar å landet den 5 juli 1907; ,, , .
c) åtgärder, som angå elektriska anläggningar, kraft- eller transportledningar
eller annat dylikt, så ock åtgärder, som angå egentliga vatten- och kloakledningar;
d) åtgärder, som angå område inom stad eller köping eller område inom
hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning där antingen
på grund av förordnande, som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande
föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer gäller eller Konungen förordnat, att
1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skall aga tillämpning,
eller ock annat område å landet, beträffande vilket Konungen förordnat, att stadsplan
skall upprättas; , . , , , ,. • , ...
e) lösen för kopia eller utdrag av geometrisk karta, som antingen icke ar
fullständigt uträknad eller är upprättad i annan skala än någon av de i kopiermgs
tariffen
i 49 § omförmälda; , , , , , , , , , „ ,
f) lösen för kopia eller utdrag av geografisk karta, haradskarta, sockenkaita
eller äldre s. k. delineation eller avritning. . ... , m
För de under a, b, c och d omförmälda åtgärder _ samt därtill i förekommande
fall hörande karta och handlingar ävensom för kopia eller utdrag av sådana
kartor, som omförmälas under e och f, tillkommer lantmätaren gottgorelse enligt
överenskommelse.
59 §.
Vad i 58 § stadgas beträffande vissa slag av åtgärder gälle jämväl beträffande
samtliga åtgärder vid förrättning, som lantmätare utför utan myndighets förordnande,
dock med undantag av förrättning för avsöndring.
60 §.
Därest i fall, som i 57 § a) samt 58 och 59 §§ avses, överenskommelse ej
kan träffas angående gottgörelsens belopp, skall frågan härom underställas lantmäteristyrelsens
prövning.
Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som har avses, 0ålle
vad i 8 § finnes stadgat.
6 Kap.
Om räkning och klander därav ävensom handräckning m. m.
61 §.
1. Utom i det fäll att blott en sakägare finnes samt därjämte gottgorelse
för förrättning i dess helhet bestämts genom överenskommelse eller myndighets
beslut, åligger det lantmätare att vid förrättnings avslutande avgiva sluträkning,
upptagande i specificerade poster vad lantmätaren har att av sakägare fordra i de
avseenden, som i 2, 3, 4 och 5 kap. omförmälas.
219
Kungi. Maj.is proposition Nr 235.
2. Där grunderna för kostnadernas fördelning mellan de olika sakägarna ej
finnes angiven i vid förrättningen fört protokoll, skall sluträkningen innehålla upplysning
om dessa grunder. I varje fall skall i sluträkningen utföras vad på varje
sakägare belöper av den lantmätare tillkommande gottgörelse.
3. I sluträkning skall angivas, inom vilken tid, varest och i vilken ordning
densamma må klandras.
62 §.
Sluträkning skall uppgöras i två exemplar. Det ena exemplaret skall till
sakägarna utgivas, och tage lantmätaren om utgivandet bevis av gode männen eller
sakägarna.
63 §.
År lantmäteriförrättning av den vidlyftiga beskaffenhet, att den icke kan
medhinnas första året, eller uppskjutes den utan lantmätarens vållande, må lantmätaren
utställa förskottsräkning å vad han för dittills utförda arbeten och vidtagna
åtgärder har att fordra i de avseenden, som i 61 § 1 mom. omförmälas.
Vid förrättningens slut skall dock sluträkning upprättas över hela gottgörelsen.
Om förskottsräkning gälle i tillämpliga delar vad i 61 § 2 och 3 mom.
sägs om sluträkning.
64 §.
När sluträkning blivit till sakägarna avgiven på sätt i 62 § sägs, vare lantmätare
berättigad att uppbära hela den gottgörelse, som enligt räkningen tillkommer
honom.
Å förskottsräkning må lantmätaren uppbära tre fjärdedelar av vad, som enligt
sådan räkning tillkommer honom.
65 §.
Tredskas sakägare att betala gottgörelse, som i denna förordning avses,
njute lantmätaren hos överexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande.
Ej må dock sådan handräckning lämnas, utan att lantmätaren styrker, att
räkning på sätt i denna förordning stadgas blivit upprättad och till sakägare utgiven,
ävensom, när fråga är om gottgörelse för avslutat laga skifte, hemmansklyvning,
ägoutbyte, ägostyckning eller avstyckning, att handlingarna i föreskriven
ordning blivit till delägarna utgivna.
66 §.
Sakägare må hos överlantmätaren i länet erhålla biträde med granskning av
sluträkning och förskottsräkning.
67 §.
Sakägare, som förmenar, att lantmätare i sluträkning beräknat för hög gottgörelse
i ett eller annat avseende, vare berättigad att genom stämning å lantmätaren
anhängiggöra klandertalan inom tre månader från det räkningen blivit utgiven
på sätt i 62 § sägs.
220
Kung!. Maj:ts proposition Nr 235.
Förskottsräkning må av sakägare klandras endast för det fall, att den, som
utfärdat räkningen, upphört att hava vidare befattning med förrättningen. Tiden
för klandertalans anställande räknas i så fall till tre månader från den dag, då
sakägare erhöll kännedom om, att lantmätaren upphört att hava vidare befattning
med förrättningen.
Klandertalan, som av en sakägare instämmes, galle jämväl till förmån för
övriga sakägare.
68 §.
Oberoende av deu sakägare tillkommande klanderrätt äge lantinäterifiskalen
att, på anmälan av överlantmätare eller annan eller då anledning därtill eljest
förekommer, i laga ordning tilltala lantmätare för tjänstefel vid upprättande av
sluträkning eller förskottsräkning.
7 Kap.
Om undantag från denna förordnings tillämpning.
69 §.
Denna förordning äger icke tillämpning beträffande överlantmätare och ej
heller i fråga om gottgörelse,
a) för avvittringsförrättningar i rikets norra län,
b) för sådan syn, som omförmäles i 27 § av lagen om dikning och annan
avledning av vatten den 20 juni 1879,
c) för upprättande av registerkarta eller uppdrag såsom registerförare,
d) för förrättning eller åtgärd, som utföres av lantmätare, anställd antingen
hos offentlig myndighet eller för särskilt offentligt ändamål.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1921, då vad i taxan på
arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909 finnes stadgat häremot
stridande upphör att gälla. I fråga om gottgörelse för åtgärd, som vid förstberörda
tidpunkt är påbörjad men icke slutförd, skola bestämmelserna i denna förordning
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Så länge angående gottgörelse,
som belöper å ecklesiastikt boställe, ännu icke meddelats sådant särskilt stadgande,
som avses i 3 § av förevarande förordning, skola, intill dess dylikt stadgande tillkommer,
hittillsvarande bestämmelser i 21 § 3 mom. i 1909 års taxa fortfarande
äga tillämpning.
Kungl. Majds ''proposition Nr 235.
221
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Proposition ..................................................................................................... 1
Inledning ............................................................................................................ 5
I. Mätningsförordningen ....................................................................................... 10
II. Rese- och traktamentsförordning samt lantmäteritaxa................................ 69
Rese- och traktamentsförordning ................................................................ 69
Lantmäteritaxa....................... 72
III. Lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteriför
rättningar.
....................................................................................................... 88
IV. Lantmäterikontoren i länen ............................................................................ 117
a) Underhåll av arkivalier och registratur å lantmäterikontoren i
länen............................................................................................................ 117
b) Biträden å lantmäterikontoren i länen ................................................ 120
c) Förstelantmätama .................................................................................... 129
V. Statsbidrag ............ 139
VI. Lantmäteristyrelsen............................................................................................ 153
VH. Nionde huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg samt rese- och t-rakta
mentspenningar.
.............................................................................................. 178
VIII. Kostnadernas fördelning mellan staten och jordägarna............................... 179
IX. Sammanfattning ............................................................................................... 181
Bil. 1. Mätningsförordning ........................................................................... 183
» 2. Lantmäterikommissionens förslag till kungörelse med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer m. m..... 202
» 3. Lantmäteritaxa ................................................................................... 205
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 haft. (Nr 235.)
29