Kungi. Maj:ts proposition Nr 217.

Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg
av kalk m. in.; given Stockholms slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

för lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av
kalk, kalksten smjöl och märgel för jordbrukets behov å extra stat för
år 1921 anvisa ett förslagsanslag av .......................... kronor 1,800,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

bihang till riksdagens protokoll 1920. / samt. 179 höft. fNr 217.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

Historik.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I punkten 58 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på blivande
proposition angående anslag till lindring av frakikostnaderna vid transport
å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov
för ändamålet beräkna å extra stat för år 1921 ett anslag av 2,000,000
kronor.

Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende. Därvid torde jag
först få lämna följande redogörelse för frågans tidigare skeden.

I skrivelse den 13 maj 1899 (nr 130) anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och i vad mån nedsättning
av järnvägs frakterna å statens järnvägar för vissa lantmannaprodukter
kunde äga rum samt huruvida för kalk, som för jordbrukets eller bergsbrukets
behov fraktades å såväl statens som enskilda järnvägar, frakt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

kostnaderna kunde lindras dels genom nedsättning av fraktavgifterna
och dels genom restitution av en del av fraktkostnaderna.

I berörda skrivelse anfördes, bland annat, följande.

Det torde vara av alla erkänt, att det för ett land med Sveriges naturförhållanden
vore av den allra största betydelse, att kraftiga åtgärder vidtoges för att
lägga så stora områden som möjligt under kultur och främja brukningen av den
redan odlade jorden. Genom att i alla hänseenden och således även i fråga om de
odlingsbara moss-, torv- och dymarkerna tillgodogöra sig landets naturliga tillgångar
och understödja de ansträngningar, som av enskilda och korporationer gjordes i
detta syfte, kunde svenska folket motse en ekonomisk utveckling, fördelaktigt återverkande
på alla samfundslivets områden. Det syntes alltså riksdagen böra vara
en nationell angelägenhet för oss att icke försumma vidtagandet av åtgärder i nu
nämnda hänseende, vilka vore ägnade att öka möjligheten för en talrikare befolkning
att existera och på samma gång giva utsikter till en bättre lön för den å
jordens odling nedlagda möda och kostnad. I avseende härå kunde det numera ej
av någon bestridas, att tillgång på kalk och dess användande vore av den allra
största betydelse, till och med en nödvändig förutsättning, då det gällde att lägga
nya jordområden under kultur eller att bevara den redan odlade jordens bördighet.
För ett så betydelsefullt måls vinnande ansåge riksdagen landet i dess helhet böra
medverka. Rättmätigheten av en dylik medverkan hade länge erkänts av statsmakterna,
då det gällt att avdika sänka marker, att minska frostländigheten, att
främja skogsodlingen med mera.

Sedan förevarande fråga under åtskilliga år varit föremål för utredning
av olika myndigheter och sakkunniga, föreslog Kungl. Maj:t i
proposition till 1907 års riksdag, att riksdagen måtte för restitution av
viss del av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl
och märgel — här nedan kollektivt benämnda kalk — för jordbrukets
behov, i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna allmänna
grunder, på extra stat för år 1908 anvisa såsom förslagsanslag

200,000 kronor. Statsutskottet ansåg det väl vara betänkligt att för eu
viss näring bereda 3å stor nedsättning i kostnaden för transporter å
järnväg av en vara, som för denna näring vore behövlig, att staten
måste träda emellan, men med hänsyn till den stora betydelsen för landet
i dess helhet av att, genom beredande av ökat tillfälle att genom
kalkning förbättra jorden, vinna nya områden för odlingar och tillföra
redan odlad jord ökad avkastningsförmåga, tillstyrkte utskottet dock
Kungl. Maj:ts framställning, som även av riksdagen bifölls.

Den 6 december 1907 meddelade Kungl. Maj:t närmare bestämmelser
för det sålunda beslutade statsbidragets utgående. Enligt dessa
bestämmelser skulle statsbidraget utgå med ett belopp, motsvarande 40
procent av frakten i tariffen IT enligt statens järnvägars taxa, eventuellt
med tillägg av vissa banavgifter och frakttillägg, dock att statsbidrag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

skulle utgå endast i det fall, att frakten för 100 kilogram överstege 10
öre, och icke till större belopp än att fraktkostnaden efter avdrag av
statsbidraget utgjorde minst 10 öre för 100 kilogram. Emottagare av
på järnväg fraktad kalk, som önskade åtnjuta fraktlindriog med anlitande
av här ifrågavarande statsbidrag, ålåge att till mottagningsstationen
avlämna ett på heder och samvete undertecknat intyg, utvisande
att den transporterade varan vore avsedd att användas till kalkning av
hans jord.

1908 års riksdag anvisade för samma ändamål under enahanda
villkor på extra stat för år 1909 ett anslag av 200,000 kronor. På
grund av ökade kalkfrakter stegrades anslaget så småningom och bestämdes
för år 1910 till 250,000 kronor, för år 1911 till 300,000 kronor
och för år 1912 till 380,000 kronor.

I skrivelse den 30 maj 1911 anförde riksdagen, att här ifrågavarande
anslag syntes riksdagen obestridligen hava medfört stort gagn
för jordbruksnäringen, särskilt därigenom att kalken tack vare detsamma
bringats till allmännare användning vid jordbruket. Att döma av den
betydliga stegringen av utgifterna från anslaget syntes emellertid insikten
om kalkens fördelar hava vunnit sådan spridning bland lantmännen,
att riksdagen med hänsyn härtill trodde sig kunna ifrågasätta lämpligheten
av en skärpning av gällaude bestämmelser . för åtnjutande av
ifrågavarande fraktlindring, i syfte att utgifterna från anslaget kunde
nedbringas.

Sedan Kungl. Maj:t med anledning härav anbefallt järnvägsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att inkomma med utredning och förslag
till åtgärder, som lämpligen kunde vidtagas till nedbringande av utgifterna
från anslaget, meddelade Kungl. Maj:t den 11 oktober 1912 förnyade
bestämmelser angående statsbidrag till fraktavgifter för kalk med
mera för jordbrukets behov. Enligt dessa skulle statsbidraget från och
med den 1 januari 1913 beräknas efter det belopp per 100 kilogram,
som motsvarade 40 procent av fraktsatsen i tariff U enligt statens järnvägars
taxa, eventuellt med tillägg av vissa banavgifter och frakttillägg,
dock att sådant bidrag finge utgå endast i det fall, att frakten för 100
kilogram, eventuellt med tillägg av berörda banavgifter och frakttillägg,
överstege 20 öre och icke till större belopp än att fraktkostnaden efter
avdrag av statsbidraget utgjorde minst 20 öre för 100 kilogram.

För åren 1913, 1914 och 1915 anvisades för varje år 380,000
kronor till beredande av lindring i kalkfrakterna. För vartdera av åren
1916 och 1917 höjdes beloppet till 450,000 kronor.

Då utgifterna från här ifrågavarande anslag visade en avgjord

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

benägenhet att sa småningom ökas, utfärdade Kungl. Maj:t, efter att
från järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i ärendet infordrat
utredning och förslag, den 9 juni 1916 ändrade bestämmelser rörande
delaktighet i förevarande statsbidrag. Sålunda skärptes villkoren därhän,
att från och med den 1 juli 1916 statsbidrag finge utgå endast i
det fall, att frakten för 100 kilogram i tariff U enligt statens järnvägars
taxa, eventuellt med tillägg av vissa angivna banavgifter och frakttilllägg,
överstege 25 öre och icke till större belopp än att fraktkostnaden
efter avdrag av statsbidraget utgjorde minst 25 öre för 100 kilogram.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 juni 1917 skärptes ytterligare
villkoren för åtnjutande av statsbidrag till här förevarande fraktavgifter.
Sålunda beslöts, att från och med den 1 juli 1917 statsbidrag skulle
utgå med ett belopp per 100 kilogram, motsvarande allenast 30 procent
av fraktsatsen i omförmälda tariff O, eventuellt med tillägg av vissa banavgifter
och frakttillägg, varvid statsbidraget endast finge utgå i det fall,
att frakten för 100 kilogram enligt nämnda tariff inklusive vid statens
järnvägar utgående provisorisk tilläggsavgift samt vissa ovan omförmälda
banavgifter och frakttillägg överstege 30 öre och icke med större
belopp än att fraktkostnaden efter avdrag av statsbidraget utgjorde
minst 30 öre för 100 kilogram.

Dessa bestämmelser gälla fortfarande.

För år 1918 anvisade riksdagen för här ifrågavarande ändamål

600,000 kronor samt för år 1919 2,000,000 kronor och sistnämnda belopp
har anvisats även för år 1920. Samtliga ovan omförmälda anslag
till här ifrågavarande ändamål hava varit av förslagsanslags natur och
hava i vissa fall i icke obetydlig grad överskridits, såsom närmare
framgår av nedanstående tablå:

	Av riksdagen an-	Utbetalt stats-
År	visade anslag	bidrag
	Kronor	Kronor
L908 ............	........... 200,000	242,927:54
1909 ............	........... 200.000	306,594:3 7
1910 ............	.......... 250,000	385,509: 4 9
1911......	........... 300,000	485,562: 7 9
1912 ............	........... 380,000	522,141:14
1913 ............	........... 380,000	452,548:06
1914 ...........	........ 380,000	467,520: 19
1915 ............	.......... 38n,000	564,329: 5 8
1916 .........	........ 450,000	631,560: 97
1917 ..........	........... 450,000	814,391: 99
1918 ...........	600,000	1,964,926:7 1

iksdagen

1919.

,Kungl. Huj:ts proposition Nr 217.

I punkten 66 av skriveken nr 9 A den 12 juni 1919 angående
regleringen av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel har riksdagen
— inom vilken frågan om statsbidrag till kalkfrakter även vid
sjötransport bragts på tal genom enskild motion — anhållit om utredning
rörande det lämpligaste sätt, på vilket staten hädanefter borde bidraga
för att underlätta tillgången på kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov. Såsom motivering för denna anhållan har riksdagen
anfört följande:

»Anslaget i fråga, som ursprungligen i stort sett fyllde sitt ändamål, synes
emellertid under senare åren så till vida hava förlorat i betydelse, som den faktiska
lindringen i kostnaderna för kalkens anskaffning av olika anledningar blivit proportionsvis
allt mindre.

Detta förhållande torde i främsta rummet bero på de av kalkbruken efter
hand vidtagna betydande höjningar i kalkprisen, vilka visserligen i viss mån betingats
av ökade produktionskostnader, men å andra sidan synas hava vidtagits i
samma mån som kalken blivit alltmer känd och uppskattad såsom jordförbättringsmedel
och statens ifrågavarande anslag ökats. I detta avseende vill riksdagen här
anföra, att beträffande de mellansvenska kalkbruken kalkpriset från att år 1916
hava utgjort 80 öre per hektoliter efter hand så stegrats, att detsamma för närvarande
utgår med 2 kronor 75 öre per hektoliter. Att statens bidrag under sådana
omständigheter i icke ringa omfattning kommit den kalkproducerande industrien och
ej såsom avsikten varit jordbruket tillgodo, är en allmänt utbredd mening. Åtgärder
av nu angiven art från kalkbrukens sida kunna enligt riksdagens förmenande i icke
mindre grad befaras, sedan sammanslagning börjat ske mellan kalkbruken. Ehuru
utan tvivel svårigheter torde vara förenade med ett statsingripande i nu ifrågavarande
avseende, håller riksdagen likväl före, att denna fråga, vilken för övrigt
enligt vad riksdagen har sig bekant redan är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
bör ingående undersökas och prövas.

En annan bidragande orsak till att anslaget i fråga, såsom riksdagen ovan
antytt, icke synes blivit jordbruket till hjälp i den omfattning, som därmed från
början avsetts, torde vara den väsentliga stegring i fraktkostnaderna, som ägt rum
genom införande av provisorisk tilläggsavgift. I detta avseende vill riksdagen erinra,
att denna avgift allenast under tiden från och med den 1 februari 1917 till
den 15 juni 1918 höjts från 20 till icke mindre än 200 procent av den ordinarie
fraktsatsen. En följd härav har varit, att fraktkostnaderna kommit att mycket
ojämnt drabba jordbrukare inom skilda delar av fraktområdena. På sätt framgå!''
av ett av produktionskommittén på sin tid avgivet utlåtande i ämnet få sålunda
enligt nu gällande frakttaxa de jordbruk, som äro belägna på 500 kilometers avstånd
från kalkbruken, vidkännas en fraktkostnad av 1 krona 15 öre per 100 kilogram
kalk, medan nettofrakten vid ett avstånd av 100 kilometer från produktionsorten
belöper sig till endast 38 öre per 100 kilogram. Detta torde hava till följd,
att kalk näppeligen kan komma till användning för jordbruksändamål å trakter,
som äro belägna på längre avstånd från kalkbruk, och framförallt icke å de kalkbehövande
moss- och myrmarkerna i Norrland.

Vid sådant förhållande synes enligt riksdagens uppfattning kunna ifrågasättas,
huruvida icke en utjämning av fraktkostnaderna vid olika avstånd bör ske eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217. 7

grunderna för statsbidragets utgående så omläggas, att fraktbidraget i huvudsak
kommer de i förhållande till kalkbruken mest avlägset belägna jordbruken till godo.

I betraktande av att enligt vad riksdagen erfarit bristen på järnvägsvagnar
i vissa fall medför stora svårigheter i fråga om kalkens snabba distribution, torde
i detta sammanhang jämväl böra undersökas, huruvida icke åtgärder skulle kunna
vidtagas för underlättande åtminstone under vissa tider av året av nämnda distribution.

På samma gång riksdagen anser frågan om en underlättad tillgång på kalk
för jordbrukets behov vara av den vikt och betydelse i nationalekonomiskt avseende,
att staten bör söka att på ett effektivt sätt främja en tillfredställande lösning av
densamma, har riksdagen emellertid i betraktande av de olägenheter av skilda slag,
som av allt att döma vidlåder den nuvarande ordningen för statens åtgärder å
ifrågavarande område, icke kunnat undgå att ställa sig tveksam, huruvida med tilliämpning
av nu gällande regler för statsbidragets utgående det mål, som med ifrågavarande
anslag avses, i verkligheten uppnås.

Med hänsyn härtill och med fästat avseende jämväl å den avsevärda stegring,
som ifrågavarande anslag under årens lopp undergått, håller riksdagen, som icke
bär något att erinra mot beviljande för år 1920 av det för ifrågavarande ändamål
begärda anslaget, före, att en utredning av den föreliggande frågan i hela dess vidd
bör företagas. Härvid torde jämväl böra undersökas, huruvida genom en omläggning
av den nuvarande ordningen för statens främjande av ifrågavarande angelägenhet
en rättvisare fördelning av den avsedda hjälpen skulle kunna åvägabringas och
säkrare garantier vinnas för att densamma verkligen kommer jordbruket till godo.

Yad angår det i motionen framställda spörsmålet i fråga om statsbidrag till
fraktlindring jämväl vid befraktning å fartyg, anser riksdagen motionens syfte boll
järf ansvärt. icke minst som genom ett uppnående därav större rättvisa i förevarande
avseende skulle åvägabringas beträffande sådana orter, vilka för sin tillförsel
äro hänvisade till sjötransporter. Ehuru riksdagen samtidigt ingalunda förbiser de
stora svårigheter, vilka torde möta för realiserandet av motionärens förslag, håller
riksdagen före, att, därest den ifrågasatta utredningen skulle giva vid handen, att
statens främjande av en underlättad tillgång på kalk för jordbrukets behov fortfarande
bör ske genom anslag till fraktlindring, det bör tagas i övervägande, huruvida
icke bidrag skulle kunna utgå jämväl i fråga om transport å fartyg.»

Den 27 juni 1919 anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen och
1 antbrriksstyrelse att, med beaktande av vad riksdagen sålunda anfört,
gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Tillika
hava till styrelserna, för att tagas i övervägande vid sagda utredningöverlämnats
dels en skrivelse den 18 januari 1918 från Sveriges allmänna
lantbrukssällskap jämte utlåtande däröver av lantbruk sstyrelsen
den 26 mars 1918, dels en skrivelse den 2 mars 1918 från Västernorriands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott jämte utlåtanden däröver
av folkhushållningskemmis-donen den 20 mars 1918 samt av järnvägsstyrelsen
den 24 maj och 15 juni 1918, dels en skrivelse den 14
mars 1918 av produktionskommittén jämte utlåtanden däröver av lantbruksstyrelsen
den 25 mars 1918 och av järnvägsstyrelsen den 22 mars
1918, dels ock en järnvägsstyrelsens skrivelse den 18 februari 1919

Inkomna
framställningar
och utlåtanden.

Sakkunniga.

Behovet av
statsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

jämte utlåtanden däröver av statens industrikommission den 13 mars
1919, av lantbruksstyrelsen den 4 mars 1919 och av folkkushållningskommissionen
den 20 mars 1919.

Med anledning av en utav lantbruksstyrelsen, efter samråd med
järnvägsstyrelsen den 27 augusti 1919 gjord framställning har lantbruksstyrelsen
den 20 september 1919 bemyndigats att för ifrågavarande
ändamål tillkalla högst fyra sakkunniga personer.

Såsom sakkunniga har lantbruksstyrelsen tillkallat godsägaren
W. Kumlin å Störa Sundby, filosofie doktorn C. A. Hj. von Feilitzen i
Jönköping och disponenten J. Torulf i Falköping.

Vidare har till järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen överlämnats
en av mellersta Sveriges kalkbruks centralförening in. b. p. a. med flera
kalkproducerande företag gjord framställning i fråga om fraktkostnader
för jordbrukskalk för att tagas i övervägande vid fullgörande av det
styrelserna genom ovannämnda beslut den 27 juni 1919 lämnade uppdrag.

Sedan de sålunda tillkallade sakkunniga, som fått till sig överlämnade,
förutom ovannämnda framställningar, jämväl vissa till ämbetsverken
inkomna skrivelser i kalkfrågan, yttrat sig genom en promemoria
den 6 december 1919, hava järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen den
28 februari 1920 avgivit gemensamt utlåtande i ämnet.

De sakkunniga hava först med styrka hävdat, att behov fortfarande
föreligger av statens medverkan för beredande åt jordbruket av
lättnad i kostnaderna vid anskaffandet av kalk. Ett upphörande av statsunderstödet
härtill skulle lända till stort men främst för den livliga nyodlingsverksamheten
men ock för vidmakthållande av den kalkfattiga
odlade äldre åkerjordens avkastningsförmåga. De hava därefter yttrat :

»Riksdagen sätter ifråga, huruvida den hittills använda formen för statsunderstödet
verkligen är den mest ändamålsenliga, och de sakkunniga ha därför ägnat
denna sak en särskild prövning.

De olika sätt, på vilka staten skulle kunna lämna bidrag för kalks användning
inom jordbruket, kunna enligt de sakkunnigas mening vara antingen i form
av viss premie för använd kvantitet kalk eller också understöd i form av återbetalning
av viss del av utlagt fraktbelopp.

Vad först premien för använd kvantitet kalk beträffar, så torde detta vid
första påseende förefalla mycket tilltalande. Jordbrukaren kan skaffa sig kalken
från det kalkbruk han önskar och där han kan få det för billigaste pris, och när
han sedan styrkt, att den hemköpta kalken använts till kalkning på av honom
brukad jord, utbetalas till honom ett visst belopp, motsvarande den mängd han påfört
jorden. Här stöter man emellertid genast på den svårigheten, att kalkkonsumentema
äro mycket olika gynnsamt ställda i förhållande till konsumtionsorten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

då kalkbruken ej äro jämnt fördelade över landet utan huvudsakligen förekomma
på färre begränsade centra i mellersta och södra Sverige, de flesta i Närke, Västergötland
och Skåne. Övriga kalkbruk uppgå blott till några få procent av samtliga,
och deras produktionsförmåga är mer inskränkt. Denna synnerligen olika transportlängd
för kalken till emottagaren gör, att kalken på konsumtionsplatsen ställer sig
så olika dyr. Rättvisan bjuder då, att den längre bort boende konsumenten, som
har svårare att skatta varan och således skulle få göra större ekonomisk uppoffring,
också erhåller en däremot svarande större premie, så att han stimuleras att använda
kalk. Man skulle ju då kunna tänka sig, att bidraget utginge efter en viss stigande
skala efter olika transportlängd från kalkbruket, men som i varje fall på
en mängd platser flera olika kalkbruk kunna komma ifråga, bleve det praktiska
genomförandet av en dylik premiering ganska besvärligt, då man i varje särskilt
fall skulle få mäta sig till avståndet till närmaste kalkleverantör, som kan ha
kommit ifråga. Detta fordrade också en särskild myndighet, som hade hand om
distributionen av medlen och skulle övervaka kontrollen. Man skulle ju kunna
tänka sig, att det överlätes åt en lokal officiell eller halvofficiell myndighet med
ortskännedom, men i varje fall bleve nog apparaten ganska tungrodd och besvärlig.
Att helt enkelt indela landet i vissa zoner och därefter bestämma premiernas storlek
är också knappast genomförbart, då det gäller kalkinköp på fastlandet, just till
följd av att kalkbruken dock förekomma på flera håll, och man följaktligen skulle
vara nödsakad att för varje distrikt ha flera zoner, något som väl knappast vore
genomförbart. (Vid sjötransport, där kalk hämtas från blott några få kalkbruk,
ha de sakkunniga dock, som längre fram skall visas, föreslagit sådant statsbidrag
i form av premie efter zonindelning.)

Den andra utvägen och den som hittills använts, alltsedan statsbidraget för
kalk började tillämpas år 1908, har varit bidrag i form av restitution av viss del
av utbetalad frakt. Detta senare sätt är onekligen ur bekvämlighetssynpunkt det
allra enklaste och ger, om bidraget beräknas efter rättvisa grunder, jordbrukaren
en effektiv hjälp, då ju fraktkostnaderna spela in så mycket på en vara. som behöver
användas i relativt ganska stora kvantiteter per hektar räknat.

Efter hittills gällande förordning har statsbidraget utbetalats enligt senaste
förordning av den 12 juni 1917, sedan minimifrakten uppgått till 30 öre per 100 kg.
fraktad kalk, med 30 procent av bruttofrakten oberoende av det ökade avståndet.
Detta har gjort, att sedan minimifraktgränsen uppnåtts, de närmare boende kalkförbrukarna
blivit avgjort mer gynnade än de, som bott längre bort från kalkbruket.
I och med de" under sista åren vidtagna upprepade provisoriska frakttariffsförhöjningarna
har också förskjutningen i den vägen blivit mer än i ögonen fallande
och de avlägset boende kalkförbrukarna kommit i en än mer ogynnsam ställning.
För att råda bot härför anhöll produktionskommittén år 1918 hos järnvägsstyrelsen
att uppgöra förslag till ändrade grunder, enligt vilket bidraget vid stigande
avstånd från kalkproducenten skulle utgå med stigande procent av fraktbeloppet.
Då detta enligt genom produktionskommitténs försorg verkställda beräkningar
skulle öka kostnaderna för staten högst avsevärt utöver den hittills använda
restitutionsmetoden, har av järnvägsstyrelsen i förbigående föreslagits att höja
minimifrakten till 60 öre per 100 kg., vilket styrelsen bland annat motiverar med
penningvärdets stora fall.

bihang till riksdagens protokoll 1920. I smil/. 1/0 höft. (A/1 2

Fraktlindrin
gens storlek

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

De sakkunniga inse mer än väl, att en höjning i minimifraktgränsen bör
verkställas, då det belopp, som eljest komme att krävas, sannolikt bleve så avsevärt,
att riksdagen väl knappast torde vara villig godtaga detta. Även ur synpunkten
av penningvärdets fall är en dylik förhöjning mycket väl motiverad Huruvida
emellertid 60-öresgränsen är den bäst avvägda, är mycket svårt att avgöra, då
man icke kan överblicka, hur en sådan förhöjning kan komma att verka på kalkkonsumtionen.

Då försiktigheten bjuder att söka hålla det anslag, staten eventuellt kan
befinnas villig lämna för fraktlindring å kalk, inom rimliga gränser, ha de sakkunniga
därför hos järnvägsstyrelsen anhållit att på basis av 60 öre och med procentuellt
stigande fraktbidrag göra upp ett frakttaxeförslag samt beräkna ungefär
vilket belopp detta skulle motsvara i statsbidrag, om man toge konsumtionen år
1918 som norm. Vid detta förslag har bidraget tänkts utgå med 40 procent å
200 kilometers avstånd och med 50 procent å 500 kilometers väglängd samt å
mellanliggande och kortare våglängder med varierande procenttal. — — —.

Statsbidraget utgår icke å fraktavgifter understigande 60 öre per 100 kg. och
till följd därav utgår intet statsbidrag för väglängder under 63 kilometer. Då trafikanten
skall å fraktbelopp, som överstiger 60 öre, betala minst nämnda belopp,
åtnjutes statsbidraget efter den antagna procentsatsen till fullo först vid cirka 120
kilometers väglängd, då statsbidraget där utgör 33 procent.---.

Med antagande av samma transportkvantitet som år 1918 skulle statsbidraget
efter de nya grunderna och efter den frakttaxa, som gäller nu, utgå med sammanlagt
belopp av ungefär 2,600,000 kronor. Då det är omöjligt på förhand beräkna, huru
stor transportmängden kommer att bliva år 1920 och framåt, men i varje fall
fraktkostnaderna äro så höga, att någon ökning i använd mängd utöver år 1918
icke torde vara att emotse, utan sannolikt tvärtom en icke så liten minskning,
varigenom sammanlagda statsbidraget i proportion därtill skulle minskas, anse de
sakkunniga icke skäl föreligga att ytterligare höja den föreslagna minimigränsen
för statsbidragets erhållande eller minska beloppet därför å de större avstånden.

Påpekas bör, att enligt vad som meddelats från järnvägsstyrelsen de extra banavgifterna
beräknas utgöra cirka 16 procent å utbetalt statsbidrag för år 1919.---.

Statsbidraget skall utgå som restitution å gällande fraktbelopp. De nuvarande
frakttaxorna äro emellertid så exceptionellt höga genom de gång på gång
företagna provisoriska fraktförhöjningarna, att de gjort kalken på konsumtionsplatsen
alldeles abnormt dyr. Särskilt synes den sista fraktförhöjningen av den
1 augusti 1919 till 250 procent visat sig redan hava ganska menliga följder.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har redan nu vid vissa kalkbruk avskedanden
av arbetare i rätt stor skala måst äga rum, och jordbrukarna förklara,
att det icke lönar sig att kalka med nuvarande höga fraktkostnader och kalkpriser.

En till de sakkunniga inlämnad tablå över från de förenade västgötakalkbruken
levererade kvantiteter kalk under höstmånaderna 1918 och 1919 visar även
tydligt, att stark minskning i kalkförbrukningen genom de senaste fraktförhöjningarna
inträtt. Så voro leveranserna

Kungl. Majds proposition Nr 217\

	1918	1919	Minskningen utgör i procent för 1919
	hl	hl.	av 1918 års
Augusti .................	........... 240,530.5	207,830.5	omsättning 13.6
September	........... 217,142.5	102,962	52.6
Oktober .................	........... 171,491	54.044.5	68.5
November	........... 180.043	25,000	86.o
December	........... 127,981.5	65,000	49.r

För november och december är kalkleveransemas storlek beräknad etter ingångna
order med tillägg av vad som kan anses ytterligare inkomma. Den totala
leveransmängden under dessa 5 månader uppgick således år 191b till 937,188..''
hektoliter och år 1919 till 484.837, vilket gör en minskning med 51.5 procent.

De provisoriska taxeförhöjningarna bolde därför för kalk med snaraste nedsättas
till lägsta möjliga fraktbelopp, då det gäller en för jordbruksproduktionen så
ytterst viktig vara.

.1 ämlikhetsprincipen för större och mindre kalkkonsumenter har hittills strängt stola alla
genomförts, så att ingen, som därtill varit berättigad, förvägrats fraktlindring, på
grund av egendomens storlek. Man synes därvid hava utgått från den national- lraktrest£fcu.
ekonomiskt riktiga synpunkten, att det här gäller eu ökad jordbruksproduktion, och tion. å. jordart,
det i så fall är likgiltigt, om en mindre eller större jordägare erhåller kalkfrakt- brukskalk?
lindringen, om han är mer eller mindre köpstark d. v. s. har mer eller mindre lätt
att betala en eventuellt högre frakt. Skulle man ingå på den andra vägen och låta
den ekonomiska bärkraften hos köparen vara avgörande eller influera, så blir det
ytterst svårt att få en objektiv bedömning till stånd, da ju jordarealens storlek,
gårdens taxeringsvärde eller dylikt väl knappast kan läggas till grund och någon
prövning av behovet i varje särskilt fall skulle komplicera saken för mycket. Det
torde dock kunna ifrågasättas, huruvida, för att nämna ett exempel, större bruk
eller bolag, för vilka jordbruket mera är bisak och vilkas huvudsakliga inkomst
tagits ur skogen, gruvor eller industri, men som därbredvid driva något jordbruk,
borde komma i åtnjutande av dylik statshjälp, men att som sagt sovra ansökningarna
i den riktningen vore nog åtminstone för närvarande svårligen genomförbart. Möjligen
kan med tiden en utväg finnas, om det av de sakkunniga i det följande återgivna
förslaget till förändring vid statsbidragets utbetalande bleve genomfört.

Enligt nuvarande system har statsbidraget utbetalats vid erläggande av frakten
vid mottagningsstationen på så sätt, att emottagaren mot ett på heder och samvete
underskrivet intyg, att han använder kalken till jordbruksbehov, fått avdrag å fraktbeloppet
motsvarande statens bidrag. Sättet är enkelt, men lämnar icke full garanti

för missbruk. . .

Dot heter ju visserligen i järnvägsstyrelsens instruktion för restitutionsbeloppets
utbekommande, att »det åligger stationen att så vitt möjligt söka kontrollera,
att statsmedlen användas endast för det ändamål, varför de avsetts. Och
skulle antagas att oriktig uppgift föreligger från mottagarens sida, skall beloppet
icke utbetalas», men detta utesluter ej, att mindre samvetsgrann konsument kan
begagna eu del av varan till andra ej avsedda ändamål, eller att han delar med sig

Sättet för
fraktlindringens
utbetalande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

därav till en murare för murbrukskalk eller dylikt. Enligt vad som meddelats de
sakkunniga från järnvägsstyrelsen hade där inga klagomål i den riktningen avhörts,
ej heller säde sig de inkallade kalkproducenterna mer än i ett par fall hava sig
bekant nå^ot dylikt, vilket ju emellertid ingalunda är något bevis för, att icke
missbruk kunna ha ägt rum.

Då av riksdagens och en del myndigheters skrivelser synes framgå, att man
befarar, att icke alltid statsbidraget helt kommit jordbruket till godo, vore det väl
lämpligt att även härvidlag söka på allt sätt förhindra denna misstro genom effektiv
kontroll. Rörande dylik kontroll anse sig de sakkunniga böra föreslå en förändring
med avseende på intygen för utbekommande av statsbidrag så tillvida, att det uppdroges
åt de olika länens hushållningssällskap att genom någon eller några av dess
tjänstemän lämna intygen ifråga.

Sättet för hushållningssällskapens intygsgivande skulle då enligt de sakkunnigas
mening kunna praktiskt realiseras på det sättet, att på blanketter, som av sällskapet
distribuerades till socknarna och tillhandahölles av hushållningssällskapens
tjänstemän, sockenombud, vid järnvägs- och poststationer, andelsmejerier, eventuellt
handelsbodar, kalkrekvirent hade att ifylla ett enkelt formulär, upptagande, utom
socknens och gårdens samt ägarens namn, egendomens åkerareal, önskad kalkmän*d.
ändamål vartill kalken skulle användas (till kalkning av träde, till nyodling å fastmarks eller

mossjord, till hagmarksförbättring och dylikt). Blanketterna — ------skulle

sa lämnas till hushållningssällskapets ombud i socknen eller annan av sällskapet
godkänd förtroendeman därstädes och sedan denne påtecknat, att han intygade riktigheten
av de angivna data, skulle de blanketter, som av ombudet under viss tid
exempelvis en manad insamlats, sändas till hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
där de granskades av jordbrukskonsulenten eller av annan av sällskapets tjänstemän,
som ägde någorlunda kännedom om länet. Sedan blanketten vederbörligen
försetts med påteckning, att jordbrukaren vore berättigad erhålla fraktlindring,
skulle rekvirent återbekomma blanketten och vid erläggande av frakt mot detta
kvitto utbekomma statsbidraget. Blankett skulle utskrivas i två exemplar, och det
ena skulle bevaras hos sällskapet, kortregistrerat i och för statistisk bearbetning.
Over materialet ägde hushållningssällskapet att årligen sammanställa sifferuppgifterna
och däröver avgiva berättelse.----—

Mot detta system kan den invändningen göras, att det är en tungrodd apparat
och för jordbrukaren skulle kunna försvåra kalkinköpen. Så behöver dock enligt
de sakkunnigas mening visst icke vara fallet. Genom effektiv annonsering och upplysning
i tal och skrift, vid småbrukarkurser etc. tillkännagåves, att för fraktlindnngens
erhållande dylika intyg fordrades och var de kunde erhållas (vid kurserna
och konsulenters och vandringsrättares resor skulle också sådana blanketter tillhandahållas)
samt att resp. sockenombud skulle påteckna dem. Köpare hade då
blott att ifylla de tvenne blanketterna och sända dem till denne person, och han i
sin ordning samlade upp och befordrade blanketterna till sällskapet, vilket snarast
möjligt expedierade ärendena.

För att förenkla arbetet borde stipuleras, att beställningarna t. ex. för vår
säsongen skulle vara inne före viss tid, för sommarbehov före ett visst datum och
för höstbruket ävenledes inom viss tid. Den, som komme efter men hade synnerligen
bråttom, bleve naturligtvis också expedierad så snart ske kunde. För honom

Kungl. Maj:ts proposition Nr

medförde det blott den olägenheten, att lian finge betala hela fraktutlägget vid
varans utbekommande och sedan, när intyget erhölles, finge uppbära statsbidraget.

Genom denna förändring skulle samtidigt uppnås en stor fördel, i det man
finge en statistik över inom varje län använd kvantitet kalk, vart kalken ginge och
vartill den användes, vilket vore av ej ringa värde vid studiet av kalkens betydelse
för jordbrukets rationella bedrivande. Man skulle också kunna tänka sig möjligheten
av att med ledning av dessa statistiska uppgifter och föreliggande material
samt den lokalkännedom konsulenter eller andra hushållningssällskapens tjänstemän
sutte inne med, så småningom, som ovan framkastats, eventuellt kunna sovra ansökningarna,
om detta visade sig genomförbart, och avstyrka vissa ansökningar, där
tydligen intet behov av fraktlindring förelåge eller vore önskvärt.

Dessutom hålla de sakkunniga före, att detta sätt för hushållningssällskapens
kontroll över statens kalkbidrag helt visst skulle vara ett stöd vid beviljande av
anslag, då man därigenom hade en halvofficiell och statsunderstödd myndighet med
lokalkännedom, som övade en viss tillsyn. — — —.

Såväl i riksdagens skrivelse som i andra till de sakkunniga överlämnade
handlingar från olika myndigheter och verk framhålles i mer eller mindre bestämda
ordalag den uppfattningen, att den beviljade fraktlindringen icke gjort den verkan
den borde, då kalkbruken samtidigt genom starka prisförhöjningar neutraliserat
detta, och att således indirekt statsbidraget kommit försäljarna till godo. Från
vissa håll påpekas också, att de på senare tiden vidtagna sammanslutningarna av
kalkbruken verkat än mer fördyrande på kalken i denna riktning. Något bevis för
de uttalade misstankarna ha myndigheterna emellertid icke förebragt. Denna misstro
har emellertid haft till följd, att riksdagen önskat utredning även rörande dessa
spörsmål och vill ha säkrare garantier för att statsbidraget verkligen kommer jordbruket
tillgodo.

För att söka så vitt möjligt skaffa sig en opartisk uppfattning härom hava de
sakkunniga dels från västgöta-, närkes- och skånska kalkbruk införskaffat specificerade
uppgifter över produktionskostnaderna för olika år, avlöningar åt arbetare
och försäljningspriser, dels vid det med kalkproducenter hållna mötet förhandlat i
denna sak.

De sakkunniga ha visserligen under den korta tid, som stått dem till buds,
icke medhunnit ingå på någon kritisk granskning av det föreliggande materialet
— - — men av vad de sakkunniga kunnat finna, synes det föreliggande mate rialet

icke tala för några omotiverade prisförhöjningar. Dessa förhöjningar kunna
lätt förklaras av den allmänna fördyringen å alla för tillverkningen behövliga råvaror,
av arbetslönernas starka stegring, beviljade dyrtidstillägg samt av nödvändiga
amorteringar å verkställda utbyggnader vid kalkbruken. Kalkbränningen bedrevs
förr som en binäring av jordbrukarna själva i kalktrakter med gårdens folk
på från jordbruket ledigare tider av året. Med tiden har den gått över till industridrift,
och nu fordrar denna mer mekaniska anordningar och större utbyggnader
för att kunna minska beroendet av mänsklig arbetskraft och vinna ut det
mesta möjliga ur kalkbergen.

Ser man på bifogade tabeller1, sfi har kalkpriset stigit från 1913 till 1919

Misstron att
det av riksdagen
beviljade
statsbidraget
icke
helt och
odelat

komme jordbruket
tillgodo.

Hllr iileslnlmi.

Sjöfrakter
och kalk.

14 Kungl. Maj.ts proposition Nr 217.

med vid västgötabruken 272 och vid narkesbruken 280 procent. Samtidigt stego
enligt uppgift arbetarpriserna med 390 procent och totala tillverkningskostnaden
ökades vid ett större västgötakalkbruk, därifrån uppgift inkommit, med 273 procent.
Vid två skånska kalkmjölsverk ökades tillverkningskostnaden vid det ena från
1913 till 1919 med 146 och vid det andra till år 1918 med 230 procent. Försäljningspriset
steg till 1919 med 200 procent.---.

Att sammanslutningar inom kalkindustrien såsom från visst håll framkastats
skulle verkat fördyrande på varan, synes icke framgå av den undersökning de sakkunniga
verkställt, då kalkpriserna hos ett flertal kalkbruk, som icke voro anslutna
till de förenade bolagen, enligt vad de sakkunniga övertygat sig om, voro minst
lika höga och i vissa fall högre än dem försäljningsföreningen hållit.

De sakkunniga hava också från Falköpings kalkbruks aktiebolag erhållit en
särskild skrivelse, vari de inbjudas att själva eller genom utsett sakkunnigt ombud
genomse bolagets böcker för att övertyga sig om, att ingen oskälig affärsvinst
ålagts jordbrukskalken, något som tyvärr ej kunnat utföras.---.

För att bryta udden av den misstro, som faktiskt synes förefinnas och som
torde kunna verka menligt, då det gäller kalkanslagets förnyande, hava de sakkunniga
vid sammanträdet med kalkproducenterna från Närke,* Västergötland och
Skåne erfarit, att dessa ej ställde sig ovilliga mot att träda i förhandlingar med
någon statsmyndighet rörande vissa bestämda priser för kalk för jordbrukets behov.

Naturligtvis ha kalkbruken ett stort intresse av, att statsanslagen beviljas,
varför deras förhandlingsvillighet förklaras, men de sakkunniga kunna dock icke
underlåta att påpeka de svårigheter, som med dylika underhandlingar äro förknippade,
allrahelst de olika brukens produktionsmöjligheter äro så olika. Då man vid
avtals ingående måste taga behörig hänsyn till mindre väl ställda kalkbruk, komma
de därvid bättre ställda i ett väl gynnsamt läge, och svårigheten torde då ligga i
att väga för och emot och uppnå för alla parter skäliga men. icke för höga eller för
låga pris. — — —.

Rörande anslag för sjöfrakter finner riksdagen i anledning av enskild motion
i denna fråga motionens syfte behjärtansvärt, icke minst emedan därigenom större
rättvisa skulle åvägabringas för orter, som vore hänvisade till sjöfrakter. Trots
det att riksdagen insåg de stora svårigheter, som skulle möta för realiserandet av
detta förslag, höll dock riksdagen före, att i utredningen även borde tagas i övervägande,
huruvida ej bidrag även skulle kunna utgå vid transport å fartyg.

Produktionskommittén, som förut hörts i ärendet, påpekar, att sjöfrakterna
redan nu ställa sig betydligt lägre än järnvägs frakter, samt att det torde möta
oöverstigliga svårigheter för staten att med fartygsägare träffa överenskommelse
om bestämda grundfrakter, varför denna fråga svårligen torde kunna lösas genom
statens mellankomst. Kommittén ifrågasätter därför, huruvida icke kalkbruken eller
jordbrukssammanslutningar skulle kunna för transporter förhyra lämpliga fartyg.

Kalmar läns södra hushållningssällskap och Gottlands läns hushållningssällskap
framhålla i skrivelser till de konstgödselsakkunniga önskvärdheten av statsbidrag
för frakt av jordbrukskalk vid sjötransporter, och detsamma uttalas av Slito
cement- och kalkaktiebolag samt av Rute cementaktiebolag.

Enligt till de sakkunniga lämnade upplysningar sker för närvarande knappast
någon försäljning av jordbrukskalk till fastlandet från Gottland. Från Oland frak -

Kungl. Maj ds proposition Nr 217.

tas cirka 100,000 hektoliter till Kalmar län och till Blekingekusten från Degerhamn,
och från Råbäck vid Kinnekulle fraktas på Vänern till Värmland och Dalsland,
till hamnar utmed Göta kanal samt till Orust cirka 50,000 hektoliter kalk per
år. Slutligen må meddelas, att skånska cementaktiebolaget sista året försålt cirka

30,000 hektoliter släckt och osläckt kalk för sjötransport. För en del år sedan
var sjötransporten av kalk från skånebruken rätt livlig, då de från England hemvändande
trälastfartygen plägade taga kalk i returfrakt för en mycket ringa penning
i stället för vanlig ballast.

Då jordbrukets förseende med billig kalk till jordförbättring i landets kusttrakter
och särskilt utefter den långa norrlandskusten — dit järnvägsfrakterna
från kalkproducenterna på fastlandet för närvarande ställa sig allt för dyra
och således försvåra eller omöjliggöra kalks användning för nyodlingar och grundförbättringar
på redan odlad mark — bör vara ett statsintresse till följd av den
därmed ökade jordbruksproduktionen, anse de sakkunniga det vara av allra största
vikt, att man söker finna någon form för ett understöd av statsmedel för att få
till stånd en större kalktransport sjöledes till dessa trakter. — — —.

Som det enligt de gottländska kalkbrukens uttalande skulle vara sjöfrakternas
storlek, som här verkar hindrande, emedan kalkbruken eljest säga sig kunna
leverera hart när obegränsade kvantiteter, hava de sakkunniga sökt bilda sig en
föreställning om, huru det verkligen förhåller sig därmed och för detta ändamål
införskaffat uppgifter om kalkfrakternas storlek. Från Gottland ha inga sådana
uppgifter kunnat erhållas, men från Öland hava frakterna till Oskarshamn varit för
bränd osläckt kalk åren 1913—1918 23 öre och 1919 72 öre per hektoliter.
Samtidigt var nettofrakten till Oskarshamn på järnväg från Värnhem i Västergötland
1 krona 82 öre och från Ignaberga i Skåne 1 krona 36 öre per 100 kilogram
fraktad kalk. — — —.

Representant för skånekalkbruken sade sig kunna åtaga sig befraktning till
vissa norrlandshamnar såsom Hudiksvall och Söderhamn för cirka 14 kronor per
ton, och då samtidigt jordbrukskalken från skånebruken (kalkstensmjöl) kunde offereras
fob. Limhamn till 16 kronor per ton, skulle varan eif norrlandshamn ställa sig
i 30 kronor per ton eller 3 kronor per 100 kilogram.

Vid Sjöfrakterna spela, åtminstone då det icke gäller stora avstånd, skillnad
i fraktlängd på ett 100-tal kilometer ej stor roll, — — — då det huvudsakligen
är lastning och lossning, som draga kostnader, men seglingstidens olika längd icke
influerar nämnvärt. — — —.

I allmänhet torde sjöfrakterna hittills ha ställt sig betydligt billigare än
järnvägsfrakterna för samma väglängd, ehuru även de förra under krigsåren betydligt
ökats.

På grund av uttalandena i sjö fraktfrågan hava de sakkunniga sökt finna
något sätt för att från statens sida om möjligt befordra avsättning av jordbrukskalk,
som transporteras sjöledes till hamnar utefter landets kuster.

Att liksom vid järnvägstransporter från det allmännas sida lämna ersättning
i form av någon slags restitution å utlagt fraktbelopp torde vara omöjligt att genomföra,
emedan detta skulle kunna drabba synnerligen ojämnt. Fraktbeloppet erlägges
nämligen vid sjöfrakter mellan befraktare och köpare i varje särskilt fall,
och variationerna kunna nog här vara ganska stora, då enligt vad de sakkunniga

Samman fattning''.

16 Kungi. Maj. ts proposition Nr 217.

hava sig bekant inga överenskommelser träffats mellan olika fartygsägare om fasta
fraktsatser. — — —.

Det synes därför de sakkunniga icke återstå något annat sätt än att lämna
kalkkonsument, som inköpt kalk för jordbruksbehov sjöledes, någon viss premie per
ton inköpt vara. Denna premies storlek borde emellertid för att bli rättvis även
något avpassas efter transportavståndet från kalkbruket, eftersom i alla fall fraktkostnaden
till en viss grad är beroende på avståndet. Anser man att i normala
fäll sjöfrakterna per 100 kilometer vore ungefär hälften så höga som järnvägsfrakten
och fraktrestitutionen vid transport å järnvägen skulle börja verka vid cirka
100 kilometers fraktavstånd, skulle man kunna tänka sig en viss premie motsvarande
fraktrestitutionsbeloppet för detta fraktavstånd böra utgå vid 200 kilometer
sjöfrakt. Därefter borde landet indelas i zoner med t. ex. 200 kilometers längd för
varje zon. Enligt en tabell, som de sakkunniga låtit utarbeta över avstånd till
Sveriges kuststäder och större hamnar från Slite och Kute på Gottland, Degerhamn
på Öland, Limhamn vid skånska kusten och Hellekis vid Vänern, är avståndet från
Klagshamn till Haparanda (längsta fraktvägen) något över 1,400 kilometer samt
från Gottland till Haparanda cirka 1,100 kilometer. Indelades nu kuststräckan från
Haparanda till Skåne i 7 zoner, kunde man på så vis uträkna premiens storlek för
varje zon från ena eller andra avgångsplatsen för varan.

De sakkunniga ha med ledning härav gjort upp ett förslag till zonindelning
och premiens storlek inom respektive zoner.

Skulle sådan premie av statsmedel lämnas, vore det väl det bästa sättet att
även låta detta gå igenom hushållningssällskapen som mellanhänder och kontrollanter.
— — —.

Då riksdagen önskat en utredning rörande den eventuella omläggning, som
kan anses behövlig i nuvarande sätt för statens bidrag till underlättande av tillgången
på kalk för jordbruksändamål, så hålla de sakkunniga enligt vad här ovan
anförts, före, att följande ändringar i sättet för statsbidragets erhållande böra
vidtagas:

l:o) Nuvarande provisoriska frakttariff-förhöjningar böra med snaraste sänkas
för kalk så långt görligt är för att möjliggöra kalkens fortsatta användning till
jordbruket.

2:o) Däremot bör för att icke belasta statskassan för mycket det minsta
fraktbelopp, för vilket fraktlindring skall erhållas, höjas från 30 öre till 60 öre per
100 kilogram;

3:o) En mera rättvis fördelning bör verkställas med procentuell ökning av
fraktbidraget med stigande avstånd, så att längre bort boende konsumenter få mera
nytta därav;

4:o) Kontroll för statsbidragets erhållande bör överlåtas åt hushållningssällskapen,
varigenom också uppnäs, att man erhåller en statistik över kalkens användning
och distribution inom de olika länens områden;

5:o) Om möjligt böra premier för transport sjöledes till jordbrukare i landets
kusttrakter lämnas från anslaget för fraktlindring och slutligen kunde

6:o) om så befinnes genomförbart genom årliga förhandlingar mellan statsmyndighet
och producenter vissa fastställda priser å kalk för jordbrukets behov
fastställas.»

Kungl. Maj ds proposition Nr 217.

Beträffande järnvägstransporterna och vissa i samband därmed
stående frågor hava de sakkunniga gjort en del påpekanden, vilka ansetts
kunna dels förbilliga transporterna och möjliggöra snabbare expedition,
dels skaffa köparen större garantier för, att fraktlindring icke
av ett eller annat skäl förvägras.

I sitt utlåtande hava järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, efter
att hava meddelat ovanintagna uppgifter över de under åren 1908—1919
utbetalda statsbidrag till fraktlindringar för jordbrukskalk, anfört huvudsakligen
följande:

»Som av ovanstående redogörelse framgår, hava anspråken på statsbidrag
till fraktavgifter för kalk med mera undan för undan stegrats, och har denna stegring
i särskilt hög grad gjort sig gällande under de sista åren. Denna stegring
har givetvis till en viss grad sin förklaring i det alltmera ökade intresset för användning
inom jordbruket av kalk, kalkstensmjöl och märgel. Uppenbart är emellertid,
att de ökade kraven på bidrag från detta anslag huvudsakligen hava sin förklaring
i de upprepade och högst kännbara provisoriska förhöjningar i järnvägarnas
frakttaxor, vilka under kristiden måst företagas. Med den avfattning bestämmelserna
om dessa fraktlindringar fått, hava taxeförhöjningarna föranlett ej endast
högst väsentligt ökade bidrag till fraktkostnader vid befraktande av kalk med mera
å distanser, där fraktlindring förut förekommit, utan fraktlindringar hava i avsevärd
omfattning beretts jämväl avnämare av kalk med mera. vilkas jordbruk varit
belägna inom så ringa avstånd från kalkens produktionsorter, att fraktlindring förut
därstädes ej förekommit. Utvecklingen har kort sagt tagit den riktningen, att
statens utgifter för fraktlindringarna, tack vare förhöjningarna uti frakttaxorna,
stegrats i långt snabbare tempo än vad de företagna skärpningarna kunnat motverka.
—--

Vid övervägande av frågan om revidering av gällande bestämmelser om ifrågavarande
fraktlindring torde det vara lämpligt att först söka utreda, i vilka hänseenden
gällande bestämmelser kunna anses mindre tillfredsställande. Med avseende
härå må framhållas, att fraktlindringen, såsom den under nu rådande förhållanden
tillgodonjutes, synes i hög grad tagas i anspråk av kalkbruken jämförelsevis närboende
konsumenter, vilka torde kunna antagas anskaffa för respektive jordbruk
erforderliga mängder kalk eller kalkstensmjöl, även om fraktlindring ej kunde av
dem erhållas. Det torde emellertid knappast ursprungligen hava varit meningen att
med fraktlindring tillgodose konsumenter av denna kategori. Så länge statsunderstöd
i den nu utgående formen anses böra bibehållas, torde det böra förbehållas åt
från produktionsorten mera avlägset boende konsumenter, och önskemål hava också
från flera håll uttalats, att dessa konsumenter borde mera tillgodoses, än vad för
närvarande är fallet.

Vidare hava tvivelsmål uttalats, huruvida den fraktlindring, vartill riksdagen
genom anvisande av stora anslag sålunda berett tillfälle, i verkligheten, såsom avsett
varit, kommit jordbruket allena tillgodo. Man har nämligen ansett sig icke
utan skäl kunna förmoda, att kalkindustrien i avsevärd grad dragit nytta av ifråga Bihang

till riksdagens protokoll 1920. t samt. 179 höft. (Nr ‘117.) :»

Järnvägsstyrelsen
och
lantbruksstyrelsev.

Kuncjl. Maj.ts ''proposition Nr ->17.

varande anslag. Ävenså hava tvivelsmål yppats, huruvida icke kalk, som med åtnjutande
av fraktlindring, fraktats från ort till annan delvis kommit till annan användning
än för jordbruksändamål.

Slutligen hava statsutgifternas starka stegring icke kunnat undgå att väcka
betänkligheter och torde därför vid utredningen i ärendet hänsyn böra tagas till
även detta förhållande.

De sakkunniga hava i sin utredning till en början undersökt de olika sätt,
varpå konsumenter av jordbrukskalk skulle kunna beredas bidrag av statsmedel
till täckande av viss del av fraktkostnaden. 1 )e utvägar, som därvid synts kunna
ifrågakomma, äro dels ett direkt premierande av användande av kalk för jordbruksändamål
och dels restitution av viss del utav fraktkostnaden för jordbrukskalk.
Den förra utvägen har på liera av de sakkunniga angivna skäl befunnits förbunden
med sä stora olägenheter, att den ansetts ej lämpligen kunna förordas, varför do
sakkunniga funnit övervägande skäl tala för ett fortsatt tillämpande av det hittills
använda förfaringssättet, för statsbidragets utgående. Denna ståndpunkt hos de sakkunniga
delas jämväl av ämbetsverken.

Vad beträffar de förändringar i grunderna för statsbidragets utgående, vilka
de sakkunniga ifrågasatt, är det särskilt två förslag, vilka, därest de genomföras,
kunna förväntas till viss grad avhjälpa ovan anmärkta brister. Ämbetsverken tänka
härvid på de sakkunnigas förslag, att fraktlindring skulle utgå med procentuell
ökning med stigande avstånd, varigenom längre bort boende konsumenter skulle
tillgodoses i förhållandevis högre grad än sådana, vilka bo på kortare avstånd från
kalkens produktionsort, samt att villkoren för åtnjutande av statsbidrag skulle skärpas
så, att bidrag skulle utgå endast i det fall, att frakten för 100 kilogram enligt
tariff U inklusive vissa tilläggsavgifter, banavgifter och frakttillägg överstege 60
öre och icke till större belopp än att fraktkostnaden efter avdrag av statsbidraget
skulle utgöra minst 60 öre för 100 kilogram.

Ämbetsverken dela de sakunnigas principiella uppfattning i båda dessa hänseenden.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till statsbidrag efter eu glidande
skala har uppbyggts på så sätt, att procentsatserna för avstånden 200 och 500 kilometer
fixerats till 40 respektive 50 procent av frakten. Sedan statsbidragsbeloppen
och alltså även nettofrakterna sålunda fastställts för berörda avstånd, hava motsvarande
belopp för övriga avstånd beräknats på följande sätt. I en grafisk framställning
av fraktavgifterna i tariff U har trafikantens nettofrakt fixerats på sätt
nyss angivits för 200 respektive 500 kilometer och de sålunda erhållna punkterna
förenats genom en rät linje. Denna linie jämte förlängning representerar grafiskt
trafikantens nettofrakt — dock att nettofrakten enligt de sakkunnigas förslag icke
får understiga 60 öre per 100 kilogram.---—.

Sedan nettofrakten för ett visst transportavstånd uträknats och vederbörligen
avrundats till jämnt öre enligt den sedvanliga avrundningsregeln, erhålles statsbidragets
belopp genom avdrag av nettofrakten från fraktbeloppet enligt tariff U
för ifrågakommande transportavstånd.

lJå grund av tariffen U:s byggnad händer det vid tillämpning av detta system
i vissa fall, att statsbidragsbeloppet, beräknat på nyssnämnda sätt, för ett visst avstånd
blir mindre än för ett kortare. Detta synes olämpligt, varför beloppet i erforderliga
fall bör regleras så, att statsbidraget för det längre avståndet sättes lika

Kungl. Maj:ts proposition Nr Jl7.

-med statsbidraget för det närmast kortare avståndet. Motsvarande reglering av
nettofrakten sker därvid automatiskt.

Vad den ovannämnda skärpningen av villkoren för statsbidrags utgående
beträffar, vilja ämbetsverken vitsorda, att en förändring i nämnda riktning synes
vara av förhållandena i hög grad påkallad. Det torde dock kunna ifrågasättas,
huruvida man icke i detta hänseende skulle kunna gå till och med längre, än vad
de sakkunniga gjort. Emellertid är det givetvis förenat med synnerligen stora svårigheter
att kunna fixera storleken av den frakt, vilken kalken kan som regel
bära, då fråga är om jordbruksändamål. Dels äro nämligen här ifrågavarande varor
av sins emellan långt ifrån ensartad natur och kunna redan till följd härav icke
bära fullt samma fraktkostnader och dels äro de vid olika jordbruk rådande förhållandena
så olika, att kalkens värde såsom jordförbättringsmedel vid ett visst jordbruk
kan vara så mycket högre än vid ett annat, att varan till följd därav i förra
fallet också tål betydligt högre fraktkostnader än i det senare. Om det också å
-ena sidan kan anses ur mer än en synpunkt fördelaktigt, att kalkfrakterna i allmänhet
ställas så låga som möjligt, enär därigenom jordbruksproduktionen tvivelsutan
kraftigt understödes, så får å andra sidan ej lämnas ur räkningen, att jordbruket
självt bör, så långt ske kan, bära sina egna produktionskostnader. Yad
emellertid kalken beträffar, för vilken frakten kan uppgå till ett lika högt eller
högre belopp än varans värde, är det dock märkbart, att kalkens användning i
jordbruket inom vidsträckta delar av vårt land åtminstone än så länge är direkt
beroende på storleken av den fraktlindring, som med anlitande av statsmedel kan
beredas. Det torde nog också vara så, att ett statsbidrag av här ifrågavarande art
tvivelsutan utövar en rent psykologisk inverkan på konsumenterna, i det att blotta
förekomsten av detta vittnesbörd om statsmakternas omtanke mången gång föranleder
användning av kalk vid jordbruk, där den säkerligen icke eljest skulle användas.

Vid övervägande av frågan huru långt man bör gå ifråga om skärpning av
villkoren för statsbidragets utgående, hava ämbetsverken ansett sig böra i första
rummet jämföra den våglängd, som varan före de stora provisoriska taxeförhöjningarna
i allmänhet hade att fraktas, innan statsbidrag började utgå, respektive
fullt utnyttjades, med motsvarande våglängder enligt de sakkunnigas förslag.

Av denna jämförelse framgår, att vid tillämpning av den under större delen
-av förra hälften av år 1917 gällande frakttaxan statsbidrag började utgå först vid
en befraktningssträcka av 93 kilometer och helt utnyttjades vid ett avstånd av 181
kilometer, samt att motsvarande avstånd under juli månad 1917 vore 116 respektive
201 kilometer, under det att avstånden enligt de sakkunnigas förslag äro respektive
63 och 106 kilometer. Detta förhållande synes giva vid handen, att en
viss utsträckning av den rayon, från kalkens avsändningsort räknat, inom vilken
intet fraktbidrag av statsmedel torde böra utgå, kan anses vara berättigad och
lämplig.

Ämbetsverken hava därför, i nära anslutning till förhållandena under år
1917, ansett sig kunna föreslå ungefär 100 kilometer som det avstånd, å vilket
statsbidrag må börja utgå. Fraktavgiften å statens järnvägar för nämnda avstånd
utgör för närvarande 78 öre samt för närmast högre tariffavstånd, 105 kilometer,
81 öre per 100 kilogram. Den minsta fraktavgift, som borde debiteras för att
statsbidrag skulle kunna utbetalas, har synts styrelserna böra utgöra ungefär 80
öre per 100 kilogram.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 217.

Emellertid vilja ämbetsverken framhålla en särskild olägenhet, som vidlåder
det nuvarande systemet att låta trafikanterna betala en och samma fraktkostnad
för sändningar å alla avstånd från och med det, då statsbidrag börjar att utgå,
till det, å vilket statsbidraget utgår till fullo. Detta system inbjuder nämligen trafikanten
att inom den sålunda uppkommande rayonen välja avsändningsort utan hänsyn
till transportlängden. Om en transport sålunda utföres å en längre vägsträcka
än som vore nödvändigt, därest förbrukaren rekvirerade kalken från ett närmare
beläget leveransvilligt kalkbruk, får staten bidraga till fraktkostnaderna med ett
större belopp än i det senare fallet. Därest de sakkunnigas förslag skulle förverkligas,
vare sig obeskuret eller med den ändring, som ovan antytts, vore det icke
ur vägen att vidtaga någon åtgärd för att i möjligast största mån minska transportlängderna.
Detta skulle kunna åstadkommas genom att den minimifrakt, trafikanten
har att erlägga, innan statsbidrag utbetalas, bestämdes efter en glidande
skala, så att nettofrakten i någon mån ökades med avståndet. Härigenom finge
trafikanten ett visst intresse av att.rekvirera kalk från ett närmare beläget kalkbruk
än från ett längre avlägset. Ämbetsverken hava därför tagit i övervägande,
att trafikantens nettofrakt för transporter utöver 100 kilometer skulle ökas med 1
öre för varje fullt 20-tal kilometer intill det avstånd, å vilket nettofrakten enligt
de sakkunnigas förslag bleve högre än den på förstnämnda sätt framkonstruerade
nettofrakten. Sådant förfarande skulle resultera i att det bleve först på avstånd
över 410 kilometer, som nettofrakten komme till praktisk användning.

Genom denna anordning skulle därjämte erhållas en icke obetydlig minskning
av statsbidraget på avstånd upp till ungefär 400 kilometer. En sådan inskränkning
i de sakkunnigas förslag är enligt ämbetsverkens förmenande alldeles nödvändig.
Genom de sakkunnigas förslag skulle nämligen statsbidragsbeloppet, beräknat med
ledning av 1918 års transporter, ökas från 2,000,000 till 2,600,000 kronor. En
förändring av grunderna för statsbidraget torde emellertid icke böra ske i sådan
riktning, att det totala statsbidragsbeloppet undergår en ökning mot vid tillämpning
av nu gällande bestämmelser. Tvärtom vore det givetvis ur statsfinansiell synpunkt
önskligt, att statens utgifter för ifrågavarande ändamål såvitt möjligt minskades.
Den av ämbetsverken nu föreslagna ändringen i inskränkande riktning av
de sakkunnigas förslag kan visserligen icke förväntas medföra en mera betydande
minskning av statsbidraget i dess helhet, beräknat efter nu gällande bestämmelser,
men måste dock anses som ett steg i den lätta riktningen.

Järnvägsstyrelsen har för sin del velat uttala, att en ännu större skärpning
rätteligen bort vidtagas, till exempel så att procentsatserna å 200 och 500 kilometer
minskades till 20 respektive 40 procent av fraktavgifterna och statsbidraget
för övriga avstånd i proportion härtill, men har styrelsen, med hänsyn till att
ifrågavarande fraktlindring icke drabbar statens järnvägar, ansett sig gentemot
lantbruksstyrelsen för närvarande icke böra påyrka en ytterligare inskränkning.

De nettofrakter och statsbidragsbelopp, som uppstå vid tillämpning av de
sakkunnigas förslag utan, respektive med de modifikationer, som av ämbetsverken
här ovan angivits, framgå av bifogade diagram, bilagan B.1

Skärskådas den del av diagrammet, som utvisar ämbetsverkens här ovan:
skisserade förslag, så finner man, att statsbidraget komme att vid 200 kilo -

1 Här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217.

meter utgå ungefär med 30 procent av fraktavgiften i tariff U. Om den räta linje,
som utvisar nettofrakten enligt de sakkunnigas förslag, förändrades så, att den
droges genom den punkt, som utvisar ett statsbidrag av 30 procent, det vill
säga en nettofrakt av 70 procent, vid 200 kilometers avstånd, så finner man, att
denna linje för avstånd under 500 kilometer i det närmaste sammanfaller med den
delvis brutna linje, som utvisar ämbetsverkens nyssnämnda förslag. Ämbetsverken
hava därför ansett sig böra föreslå en ändring av förslaget till statsbidrag enligt den
glidande skalan på så sätt, att detsamma fixeras till 30 procent för 200 kilometer
och 50 procent för 500 kilometer. Vad minimifrakten beträffar skall den utgöra
BO öi’e med den höjning för varje 20 kilometer utöver 100 kilometer, som här ovan
föreslagits. — — —.

I bilaga C1 ha de olika beloppen angivits för vissa avstånd upp till 2,000
kilometer.

Några detaljerade beräkningar över den besparing, som skulle göras vid
tillämpning av ämbetsverkens förslag, har icke kunnat verkställas, men järnvägsstyrelsen
uppskattar den till ett par hundratusen kronor. — —• —.

Vad beträffar utbetalandet av statsbidrag, har detta hittills skett på så sätt,
att mottagaren av kalken mot ett av honom på heder och samvete underskrivet
intyg, att kalken är avsedd för jordbruksändamål, fått avdrag å det ordinarie fraktbeloppet,
motsvarande statens bidrag enligt gällande bestämmelser. Detta tillvägagångssätt
anses icke hava inneburit full säkerhet därför, att den med understöd
av statsmedel transporterade kalken icke kommit andra ändamål än jordbruksproduktionen
tillgodo. — — —.

För att åstadkomma mera betryggande säkerhet härutinnan hava de sakkunniga
föreslagit anlitande av hushållningssällskapens medverkan vid utfärdande
av de intyg, mot vilka fraktbidrag skulle få åtnjutas. — — —.

Det av de sakkunniga i förevarande hänseende avgivna förslaget synes vara
i så hög grad vidlyftigt och omständligt i jämförelse med nu tillämpat tillvägagångssätt,
att ämbetsverken ej anse en förändring tillräckligt motiverad enbart av
den bristfällighet ur kontrollsynpunkt, vilken ansetts vidlåda nu tillämpat förfarande.
Den föreslagna kontrollmetoden skulle emellertid lämna möjlighet att ur flera synpunkter
statistiskt bearbeta ansökningarna om fraktbidrag, varigenom hela demia
fråga framdeles skulle kunna på ett mera fullständigt sätt överblickas. Härigenom
skulle också möjligen kunna åstadkommas underlag för en mera individuell prövning
av de inkomna framställningarna om fraktbidrag, därest det i en framtid
skulle anses lämpligt att låta endast jordbruk av en viss karaktär komma i åtnjutande
av här ifrågavarande förmån. På grund av dessa skäl anse sig ämbetsverken,
om och med viss tvekan, kunna i huvudsak ansluta sig till det av de sakkunniga
föreslagna kontrollsystemet.

Vad vidare beträffar frågan, huruvida av statsmakterna till jordbrukets
fromma anvisade medel till lindring av frakten å kalk med mera ej kommit uteslutande
jordbruket tillgodo, utan även kunnat i viss mån utnyttjas av kalkindustrien,
så vilja ämbetsverken framhålla, att, även om de sakkunniga funnit, att enligt den
av dem företagna utredningen farhågorna i detta avseende icke äro befogade, ut -

Hiir uteslutim.

Kung!,. Maj ds proposition Nr 217.

redningen i allt fall icke kan sägas lämna något övertygande bevis därpå, att ifrågavarande
statsmedel, såsom avsett varit, helt och odelat kommit jordbruket tillgodo.
Anmärkas må för övrigt, att en övertygande bevisning i ena eller andra riktningen
är synnerligen svår, om ej rent av omöjlig, att förebringa. Ämbetsverken vilja
emellertid framhålla, att ju större den kvantitet kalk, vid vars transport fraktlindring
åtnjutes, är i förhållande till kalkbrukens hela avsättning av kalk, dess
större blir givetvis risken att kalkproducenterna skola kunna tillgodogöra sig ifrågavarande
statsunderstöd genom förhöjda försäljningspriser. Ett stöd för denna uppfattning
synes kunna hämtas ur den av de sakkunniga sammanställda tablån över
tillverkningskostnad, försäljningspris och nettovinst i öre per 1 hektoliter samt i
procent av försäljningspriset vid ett kalkbruk i Västergötland åren 1909—1919.
Av denna tablå framgår nämligen, att ifrågavarande kalkbruks vinst i hög grad
stegrats under de sista åren, då samtidigt genom de starka fraktförhöjningarnas
inverkan fraktlindring allt mer och mer kommit de kalkbruken närboende konsumenterna
tillgodo och statsbidrag sålunda härigenom kommit att åtnjutas för en
allt större del av hela kalkavsättningen. Med hänsyn härtill är varje förändring
av gällande bestämmelser i syfte att förbehålla statsunderstödet i första rummet
åt ett förhållandevis mindre antal mera avlägset boende konsumenter, även ur angivna
synpunkt, att betrakta som ett steg i rätt riktning.

Det har framhållits, att en säkrare garanti i berörda hänseende skulle kunna
vinnas genom direkta avtal angående priserna å kalk mellan producenterna å ena
och konsumenterna — eventuellt genom förmedling av någon statsmyndighet -å andra sidan. Ett sådant förfarande torde vara om icke helt omöjligt att genomföra,
dock givetvis förenat med stora svårigheter och olägenheter. Dels äro, såsom
lantbruksstyrelsen i skrivelse den 4 mars 1919 till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet påpekat, de jämförelsevis fåtaliga kalkproducenterna väl
organiserade eller kunna lätt bliva det. medan de talrika avnämarna av kalken
knappast kunna företrädas av någon i lika grad auktoritativ organisation och jämväl
sakna elfektiva påtryckningsmedel på kalkproducenterna. Härtill kommer, att
erfarenheten från kristiden beträffande dylika uppgörelser givit vid handen, att de
med en producentgrupp överenskomna eller gruppen påtvungna priser i praktiken
oftast blivit gällande även för sådana producenter, vilka eljest kunnat åtnöjas med
lägre försäljningspriser. Vid närmare övervägande av skälen för och emot den
föreslagna åtgärden hava ämbetsverken därför ansett sig icke för närvarande böra
förorda densamma.

Vad slutligen vidkommer frågan om beredande av fraktlindring med anlitande
av statsmedel vid sjötransporter av kalk, så hava de sakkunniga med hänsyn
framför allt till önskvärdheten av, att jordbruken i kustlandskapen må beredas
lättast möjliga tillfälle att utnyttja de rika kalkförekomsterna i Skåne, Öland och
Gottland, föreslagit ett slags premieringssystem, varigenom konsument, som för
jordbruksändamål inköpt och med fartyg fraktat kalk, av statsmedel skulle beredas
viss ersättning för utlagd fraktkostnad. Då, så vitt av den i ärendet förebragta
utredningen framgår, denna kostnad vid sjötransport även vid nu rådande högt
uppdrivna frakter ställer sig avsevärt billigare än vid järnvägstransport och det ej
torde få anses ligga utom möjlighetens gräns, att sjöfrakterna inom överskådlig
framtid komma att nedgå, hålla ämbetsverken före, att tillräckligt vägande skäl
att utsträcka statens understödjande verksamhet även till detta område knappast

Kungl. Maj.ts proposition Nr ‘217.

kunna anses föreligga. Emot en dylik utsträckning talar också den omständigheten,
att det näppeligen torde kunna förhindras, att en fraktlindring vid transport sjöledes
med anlitande av särskilt för ändamålet anvisade statsmedel åtminstone delvis
utnyttjas av kalkindustrien. En sådan lindring skulle alltså i högre eller lägre grad
bliva ineffektiv för konsumenternas vidkommande.

Med hänsyn till vad här ovan anförts få ämbetsverken i underdånighet hemställa,
att grunderna för utbetalande av statsbidrag till fraktkostnaderna för kalk
med mera för jordbrukets behov måtte förändras på sätt, som ämbetsverken här
ovan föreslagit.»

Att statsbidragen till fraktlindring för jordbrukskalk varit av stor
betydelse för att befordra kalkens användning i jordbruket och därmed
främja denna närings utveckling, finner jag uppenbart. Jag anser det
också vara nödvändigt, att statens understödjande verksamhet i detta
avseende fortsättes. Att förändra formen för denna verksamhet till något
slags premieringssystem för kalkanvändning synes mig skola medföra
sådana svårigheter, att det icke nu bör ifrågakomma. På grund av åtskilliga
förhållanden böra emellertid reglerna för statsbidragen till fraktlindring
i vissa avseenden förändras.

Om därvid först tages i betraktande fraktlindringens storlek, visar
utredningen, att till följd av de under senare år skedda provisoriska
förhöjningarna i järn vägsfraktsatserna fraktlindringen dels kommit att
stiga till mycket större belopp än förut, absolut taget, och dels numera
åtnjutes för kortare transportavstånd än förr. Från de vid ämbetsverkens
utlåtande fogade bilagorna har sammanställts eu i detta avseende belysande
tabell, vilken torde få såsom bilaga 1 fogas vid detta protokoll. Denna
tabell utvisar statsbidrag och nettofrakt (d. v. s. kalkköparens egen fraktkostnad)
för olika avstånd såväl vid första tillämpningen av statsbidragen
med 1908 års ingång som sedermera vid vissa tidpunkter, då förändring
skett antingen i reglerna för statsbidragen eller genom fraktförhöjningar.
Tabellen upptager icke alla sådana förändringar utan endast de viktigaste.
Av densamma framgår, bland annat, att statsbidrag utgick år 1908
redan vid 35 kilometers transport, vilket avstånd genom ändringar i
villkoren successivt ökades till 116 kilometer men därefter genom frakthöjningarna
åter minskades, så att bidrag nu åtnjutes redan vid 25 kilometer.
På relativt korta avstånd utgår nu ett avsevärt statsbidrag, vilket
beror på att den minimifrakt av 30 öre, som kräves för statsbidrag,
debiteras för vida kortare transporter än förr. Att statsbidragen även å
större avstånd ökats, absolut taget, genom att frakten i sin helhet höjts, är
självklart. På grund av att för alla avstånd maximum av statsbidraget

Departements—
c,heten.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 217.

är 30 procent av fraktbeloppet, bliva dock icke de längre avstånden
relativt taget mer gynnade än de kortare.

I likhet med de sakkunniga och ämbetsverken anser jag ändringar
i villkoren böra ske i sådant s}d''te, att dels för avstånd under viss gräns
den nuvarande rätten till bidrag alldeles bortfaller och dels bidragen
för längre avstånd ordnas så, att de även relativt växa med avståndet.
Dessa förändringar synas mig lämpliga ur jordbrukets synpunkt. De
böra vid sin tillämpning utformas på sådant sätt, att statens utgifter
så vitt möjligt hållas nere.

De i detta syfte föreslagna ändringarna utgöras av dels höjning
av den minimifrakt, vid vilken statsbidrag skall börja utgå, och dels
en glidande, progressiv skala för statsbidragen.

Beträffande minimifrakten har höjning från den nuvarande gränsen
av 30 öre förordats av de sakkunniga till 60 öre men av ämbetsverken
till 80 öre. Statsbidrag skulle enligt dessa förslag börja utgå
vid resp. 63 och 105 kilometer. I betraktande av att genom de av
1917 års lagtima riksdag beslutade ändringarna i villkoren ett avstånd
av 116 kilometer blev statsbidragets lägsta gräns, ehuru denna gräns
sedermera genom taxeförhöjningar i hög grad sänkts, vill jag i detta
avseende tillstyrka ämbetsverkens förslag. Ännu större höjning av
gränsen torde icke böra ifrågakomma.

Åven förslaget om en glidande skala synes mig vila på en riktigåskådning.
De sakkunniga hava förordat skalans konstruerande på
.sådant sätt, att statsbidraget skulle vid 200 kilometers avstånd utgöra
40 procent och vid 500 kilometers avstånd 50 procent av frakten.
Ämbetsverken hava först och främst förordat sådan jämkning, att för
avstånd mellan det, då statsbidrag börjar utgå, och det, då det utgår
med sitt fulla belopp, icke skall såsom nu ske ökning blott i statsbidraget,
under det att kalkköparen endast behöver erlägga nyssnämnda
minimifrakt, utan successiv höjning med 1 öre pr 100 kilogram för
varje 20-tal kilometer ske även i kalkköparens nettofrakt. Härigenom
varder ock det avstånd, då statsbidraget börjar utgå till fullo, framskjutet
längre. Denna ämbetsverkens åsikt biträder jag. För densamma
talar det praktiska skälet att söka motverka, att kalk tages från ett
avlägsnare kalkbruk och drager högre statsbidrag, oaktat kostnaden för
kalkköparen blir oförändrad. Vidare hava ämbetsverken, som funnit
att med tillämpning av deras förslag om 80 öres minimifrakt och nyssnämnda
20-kilometers stigningar statsbidraget skulle vid 200 kilometers
transport utgöra ungefär 30 procent av frakten, förordat, att detta procenttal
vid nämnda avstånd måtte —jämte 50 procent vid 500 kilometer —

Kungl. Maj\ts proposition AV 217. 25

läggas till grund för den glidande skalan. Förslaget framgår närmare
av härvid fogade bilaga 2. Det har beräknats, att, under det att de
sakkunnigas förslag skulle medföra en årlig statsutgift på omkring

2.600.000 kronor, ämbetsverkens förslag innebure en besparing av ett
par hundratusen kronor. Enligt vad jag från järnvägsstyrelsen inhämtat
har i ämbetsverkens utlåtande avsetts att uttryckas, att denna besparing
beräknades skola uppkomma i förhållande till de nuvarande utgifterna,
ehuru detta måhända ej blivit tillräckligt tydligt framhållet. Jag ansluter
mig i dessa avseenden till ämbetsverkens förslag. Med förmälan att
utgifterna från anslaget under år 1919 uppgingo till 1,956,000 kronor,
anser jag statsanslagets belopp kunna med anledning härav sänkas till

1.800.000 kronor.

De sakkunniga hava för åstadkommande av ökad kontroll över att
statsbidraget utgår allenast för transport av sådan kalk, som användes
för jordbruksändamål, föreslagit ett ganska omständligt förfaringssätt
med anmälningsblanketter och prövning genom hushållningssällskapets
försorg. Ämbetsverken hava ansett den föreslagna metoden för vidlyftig
enbart för kontrollbehovets skull men — ehuru med tvekan — i huvudsak
anslutit sig till förslaget därom med hänsyn till de fördelar detta
skulle medföra i statistiskt avseende, vilka ansåges kunna bliva till gagn
framdeles vid avfattandet av nya regler angående kalkfrakterna. För
min del vill jag icke i detta sammanhang tillmäta de statistiska hänsynen
alltför stor betydelse. Men från kontrollsynpunkt finner jag en anordning,
till sina grunddrag överensstämmande med förslaget, vara icke
blott önsklig utan även nödvändig. Dock måste även enligt min mening
förfaringssättet bliva betydligt enklare, vilket ock torde kunna utan
större svårighet låta sig göra.

De sakkunniga hava berört frågan, huruvida alla jordbrukare —
större och mindre utan åtskillnad -—- fortfarande borde åtnjuta fraktlindring.
Denna fråga synes mig förtjänt av ytterligare utredning. För
närvarande torde i varje fall icke någon ändring härutinnan böra ske i
de nuvarande reglerna.

I frågan huruvida grund finnes för de framkomna påståendena,
att statsbidragen utnyttjats av kalkproducenterna till höjning i kalkprisen,
så att sagda bidrag icke för jordbrukarna medfört den åsyftade
nyttan, hava åtskilliga undersökningar verkställts. Om än av de sakkunnigas
utredning torde få anses framgå, att dessa påståenden varit
åtminstone väsentligt överdrivna, så har dock icke någon full klarhet
vunnits härutinnan. Genom de inskränkningar i statsbidragsvillkoren,
jag nu förordat, lärer väl i allt fall möjligheten för kalkbruken att
Bihang till riksdagens protokoll 1920■ 1 sand. 179 höft. (Nr 217.) 4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 217.

pålägga oskälig avans bliva väsentligt beskuren. Därest skälig anledning
skulle befinnas föreligga till klagomål över producenternas prissättning,
lärer väl den i utredningen antydda utvägen att söka genom
förhandlingar med producenterna åvägabringa överenskommelse om vissa
pris böra tillgripas oaktat de vanskligheter, vilka, såsom även framhållits,
äro förbundna därmed.

Vad slutligen sjöfrakterna angår ansluter jag mig till ämbetsverkens
mening, att då dessa frakter äro avsevärt lagfe än järnvägsfrakterna
samt det för övrigt visat sig svårt att utforma något lämpligt
statsbidragssystem för sjöffaktad kalk, förslaget om statsbidrag till dem
icke bör föranleda vidare åtgärd.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen,

att för lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av
kalk, kalkstens mjöl och märgel för jordbrukets behov å extra stat För
år 1921 anvisa ett förslagsanslag av............................... kronor 1,800,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i älhhet
av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
H. Mellström.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 217,

Bilaga 1.

Uppgift å statsbidrag (a) vid transport å eu järnväg och nettofrakt (b)
för kalk för jordbrukets behov; öre per 100 kilogram.


											*/i 1920	Ämbete-
Km.	OO o as rH	l/i 1913	‘/t 1916	*/j 1917	*/i 1918	verkens förslag
	a	b	a	b	a	b	a	b	1 a	b	1 a	b	a	b
20	—	1 5	—		—		—		—		-	30	—
25		1 ''S	_		—		—		—	er Ce		30	—
so	_	Z, '' o	— ■	ST Ce	— *	c*.	—		—	l<8 (Tf-	6	30''	; —	er
Sb	i	10	—	OQ ÖB	—	09 0D t-f	—	Ce eg	—	03 O	9	30	—	O* 09 ce
40 so	2 4	10 10	—	to o		to o<		03 O	5	31	12 14	30 > ■ 34	_	00 O
75	7	n	_		-		—		14	31	20	46	—
100	9	13	2	20	i	25	—		17	38	23	55	—
150	12	18	10	20	9	25	6	30	23	52	31	71	20	82
200	14	21	14	21	14	25	12	30	26	62	35	82	33	84
300	18	28	18	28	20	30	17	38	35	80	45	105	61	89
\| 400	22	34	22	34	24	36	20	47	42	98	54	126	83	97
500	26	40	26	40	28	42	24	55	50	115	6a	147	106	104
1,000	47	71	47	71	49	73	43	99	89	206	no	256	223	143

Bilaga 2.

Statsbidrag (a) och nettofrakt (b) enligt ämbetsverkens förslag,
öre per 100 kilogram.

Km.	a.	b.	Km.	a.	b.	Km.	a.	b.
6—100		j högst \| 80	185	30	84	400	83	97
105	i	80	200	33	84	500	106	104
JK)	4	80	205	35	85	600	130	113
115	7	80	220	40	86	800	178	128
120	9	81	240	45	87	1,000	223	143
140	14	82	275	53	88	1,200	270	159
165	22	83	300	»i	89	2,000	458	220