Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
1
Nr 208.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av §§ 4 och 12 i
förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; given
Stockholms slott den 27 februari 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse
av §§ 4 och 12 i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
E. A. Nilson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 172 käft. (Nr 208—210.) sis io 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av §§ 4 och 12 i förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.
Härigenom förordnas, att §§ 4 och 12 i förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skola hava följande ändrade lydelse:
§ 4.
I ersättning enligt denna förordning utgives:
l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga
under mera än tre dagar, tre kronor i sjukhjälp för varje
överskjutande dag, varunder den skadade icke varit i åtnjutande av
underhåll och vård genom militär myndighets försorg, intill dess den
skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan återställd eller
skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan
eller döden inträtt;
2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan, en årlig livränta i förra fallet å niohundra kronor
och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning, räknat från och med dagen, efter det den skadade
upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär myndighets
försorg som innehavande avlöning av statsmedel, eller från den senare
tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de fall, där
ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondedel;
3:o) om skadan medfört döden,
a) begravningshjälp med etthundrafemtio kronor,
b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt, då skadan
uppkom, en årlig livränta av trehundrasextio kronor från dödsfallet, så
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
3
länge hon lever ogift, och till minderårigt barn, som fötts före sagda
tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig livränta
av etthundraåttio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton
års ålder; dock att, där livräntor till efterlevande skulle sammanlagt
överstiga niohundra kronor, de skola, i förhållande till vad på en var
livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen
till dylik nedsättning fortfar,
samt, därest den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men fader,
moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle
huvudsakligen beroende,
c) till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem gemensamt
en årlig livränta av trehundrasextio kronor från dödsfallet och till varje
minderårigt syskon en årlig livränta av etthundraåttio kronor från dödsfallet,
till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor till
efterlevande skulle sammanlagt överstiga niohundra kronor, de skola, i
förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, till detta belopp
nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.
§ 12.
Rätt till ersättning enligt denna förordning är förverkad, därest ej
framställning om ersättning i anledning av skada göres inom tre år,
från det för värnpliktig tjänstgöringen samt för volontär vid hären och
för den, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap, anställningen
upphörde eller från den senare tidpunkt, då skadan yppades,
eller, där fråga är om ersättning i anledning av dödsfall, från det döden
inträdde.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1921; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på dessförinnan inträffat olycksfall eller
på sjukdom, som yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
Kungl. förordningen
den 18 juni
1909.
Utdrag av protokollet över lantför svar sär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Efter gemensam beredning inom lantförsvars- och sjö försvarsdepartementen
yttrade chefen för förstnämnda departement, statsrådet Nilson,
härefter följande:
Uti kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas, att, därest
under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller
kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller därest person, som
nu nämnts, skadas under tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning
jämlikt vissa i förordningen stadgade grunder. Dylik ersättning
utgives jämväl, om sjukdom med därav följande skada yppas under eller
efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas
hava till sjukdomen bidragit.
5
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 208.
Ersättning enligt förordningen utgår i form av sjukhjälp eller
livränta till den skadade samt, därest skadan inom viss tid medfört
döden, begravningshjälp, livräntor till efterlevande änka och minderåriga
barn och under vissa förutsättningar till fader, moder eller minderåriga
syskon.
Sjukhjälp utgår, om skadan medfört väsentlig nedsättning i den
skadades arbetsförmåga under mer än tre dagar, med 1 krona 50 öre
för varje överskjutande dag, varunder den skadade icke varit i åtnjutande
av underhåll och vård genom militär myndighets försorg, intill
dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan återställd
eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan eller döden inträtt.
Om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan, utgives en årlig livränta i förra fallet å 450 kronor
och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning, räknat från och med dagen, efter det den skadade upphört
att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär myndighets försorg
som innehavande avlöning av statsmedel, eller från den senare tidpunkt,
då skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av
arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de fall, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel.
Har skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller från
det sjukdomen blev känd, utgives, förutom begravningshjälp med 75 kronor,
till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt, då skadan
uppkom, en årlig livränta av 180 kronor och till minderårigt barn, som
fötts före sagda tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap,
en årlig livränta av 90 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton
års ålder. Om den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt
uppehälle huvudsakligen beroende, utgives till fader eller moder eller,
om bägge leva, till dem gemensamt en årlig livränta av 180 kronor
från dödsfallet och till varje minderårigt syskon en årlig livränta av 90
kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder. Beträffande
livräntor till efterlevande är stadgat, att om de skulle sammanlagt
överstiga 450 kronor, de skola, i förhållande till vad på en var
livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledning
till dylik nedsättning fortfar.
Göres ej framställning om ersättning i anledning av skada inom
två år efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i an
-
Lagen den 5
juli 1901.
Omarbetning
av 1909 års
förordning.
6 Kungl. Maj.i Proposition Nr 208.
ledning av dödsfall, från det döden inträdde, är rätten till ersättning
förverkad.
Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen samt särskild kungl. förordning
den 18 juni 1909 skall ersättning, varom här är fråga, utgå från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond. Därjämte finnes under tionde
huvudtiteln för ändamålet uppfört ett ordinarie anslag av 30,000 kronor,
benämnt »Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring».
I jämförelse med förenämnda ersättningsbelopp utgår enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete sjukhjälp med 1 krona för dag, livränta till skadad arbetare
med högst 300 kronor, begravningshjälp med 60 kronor, livränta till
änka med 120 kronor och till minderårigt barn med 60 kronor. Någon
ersättning till efterlevande föräldrar och syskon utgår icke enligt 1901
års lag.
Såsom den lämnade redogörelsen giver vid handen, uppgå ersättningarna
enligt 1909 års förordning, frånsett begravningshjälpen, till 50
procent högre belopp än motsvarande ersättningar enligt 1901 års lag
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Härutinnan
har emellertid eu ändring inträtt genom den nya lagen om försäkring
för olycksfall i arbete den 17 juni 1916. Énligt sistnämnda
lag hava i densamma avsedda arbetare tillerkänts ersättningar vid olycksfall
i arbete, vilka i regel uppgå till avsevärt högre belopp än motsvarande
ersättningar enligt 1909 års förordning. På grund härav uttalades
också under förarbetena till den nya olycksfallsförsäkringslagen önskvärdheten
av att bestämmelserna i nämnda förordning omarbetades till
närmare överensstämmelse med den nya lagens grunder. Med anledning
härav och ett riksförsäkringsanstalten genom dåvarande statsrådets och
chefens för civildepartementet ämbetsskrivelse den 17 juni 1916 lämnat
bemyndigande att inkomma med förslag till de bestämmelser och föreskrifter,
som betingades av genomförandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
har inom riksförsäkringsanstalten verkställts utredning angående
omarbetning av 1909 års förordning. Sedan jämlikt Kungl.
Maj:ts den 19 april 1918 givna bemyndigande sakkunniga tillkallats för
att inom riksförsäkringsanstalten biträda vid granskning av ett i ämnet
utarbetat förslag, har riksförsäkringsanstalten jämte nämnda sakkunniga
den 30 december 1918 avgivit betänkande i ämnet, innefattande förslag
Kungl. May.ts Proposition Nr 208. 7
till lag om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Över ifrågavarande betänkande hava yttranden infordrats av arméförvaltningen,
marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, försäkringsrådet och
statskontoret.
Vid anmälan den 19 december 1919 av frågan rörande reglerandet
av vissa utgifter under riksstatens elfte huvudtitel för år 1921, avseende
lantförsvaret, yttrade jag till statsrådsprotokollet, att ifrågavarande ärende
ännu icke förelåge i det skick, att det då kunde underställas Kungl.
Maj:ts prövning, men vore det min avsikt att framdeles föreslå avlåtande
av proposition i ämnet till 1920 års riksdag. Enligt nämnda
förslag skulle de jämlikt 1909 års förordning utgående ersättningsbeloppen
avsevärt höjas. Då emellertid beväringsmanskapets invalid-4och pensionsfond
icke förmådde bära några ytterligare utgifter, måste särskilda
medel för ändamålet anvisas. Detta syntes böra ske genom vidtagande
av erforderlig höjning av förenämnda redan nu för ifrågavarande ändamål
i riksstaten uppförda anslag. Såvitt för det dåvarande kunde bedömas,
skulle anslaget för år 1921 behöva höjas från 30,000 kronor till
280,000 kronor.
I enlighet härmed har Kungl. Maj:t under punkten 15 av elfte
huvudtiteln i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på den proposition, med förslag till lag om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, som kunde
komma att till riksdagen avlåtas, tillsvidare beräkna ordinarie anslaget
till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, till 280,000 kronor.
För åren 1918 och 1919 har riksdagen medgivit en provisorisk förhöjning
av de enligt 1909 års förordning utgående ersättningsbelopp.
Då de förhållanden, som föranlett riksdagens ifrågavarande medgivande,
alltjämt äro rådande, har Kungl. Maj:t i punkten 6 under tionde huvudtiteln
av propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1920 föreslagit
riksdagen medgiva, att motsvarande ersättningsförhöjning må utgå
jämväl under år 1920, ävensom för ifrågavarande ändamål å tilläggsstat
för år 1920 under tionde huvudtiteln äskat ett förslagsanslag av 175,000
kronor.
Med anledning av förut omförmälda remiss utav det av riksförsäkringsanstalten
med biträde av tillkallade sakkunniga utarbetade utlåtande
och förslag rörande ändrade bestämmelser angående ersättning i
Provisorisk
förhöjning av
evsättningsbeloppen
under åren
1918—1920.
Framställning
av försäkringsrådet.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tiar försäkringsrådet
den 26 februari 1920 inkommit med framställning i ämnet,
vari anförts följande:
Ifrågavarande utlåtande och förslag avsåge företrädesvis sådan ändring
av stadgandena i kungl. förordningen den 18 juni 1909 angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
som kunde anses betingad av bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete. Sedan detta utlåtande och förslag
framlagts, hade socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 avgivit
betänkande och förslag om allmän sjukförsäkring. Därjämte hade kommittén
i den skrivelse till Kungl. Maj:t av den 14 oktober 1919, varmed
nämnda betänkande och förslag överlämnats, förklarat sig hava för avsikt
att särskilt avgiva förslag till de ändringar i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, som kunde föranledas bland annat av kommitténs
förslag rörande allmän sjukförsäkring.
Det syntes försäkringsrådet vara klart, att det sätt, på vilket sjukförsäkringen
kunde komma att ordnas, måste vara av betydelse även
för frågan om ändring av bestämmelserna rörande ersättning för kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, så mycket hellre som både
förordningen den 18 juni 1909 och förevarande lagförslag innehölle
stadganden om rätt till ersättning i anledning av sjukdom, som icke
föranletts av olycksfall. Likaledes syntes det, för vinnande av önskvärd
enhetlighet, vara erforderligt, att förslaget, vilket, såsom angivits, företrädesvis
avsåge att bringa nu gällande stadganden rörande ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i överensstämmelse
med bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, icke upptoges till prövning, förrän socialförsäkringskommitténs
nyss omförmälda förslag till ändring av bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen
blivit framlagt.
Försäkringsrådet hemställde därför, att, på sätt jämväl av medicinalstyrelsen
i dess till försäkringsrådet remitterade utlåtande föreslagits,
med prövningen av ifrågavarande lagförslag måtte få anstå, till dess
frågan om allmän sjukförsäkring blivit avgjord, ävensom att denna prövning
måtte företagas först i sammanhang med det förslag till ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, som socialförsäkringskommittén
hade för avsikt att avgiva.
Emellertid avsåge förevarande lagförslag, förutom att bringa bestämmelserna
i förordningen den 18 juni 1909 i formell överensstämmelse
med olycksfallsförsäkringslagen, i sak väsentligen att åstadkomma
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
förhöjning av ersättningsbeloppen ävensom bland annat att undanröja
eller inskränka vissa nu förefintliga preskriptionsbestämmelser. För att
utan avbidan på den slutliga prövningen av lagförslaget kunna i huvudsak
ernå, vad som med detsamma uti nu berörda avseenden åsyftats,
ansåge sig försäkringsrådet böra föreslå vissa ändringar av bestämmelserna
i förordningen den 18 juni 1909.
Vad härvid till en början anginge ersättningarnas storlek, utginge enligt
nämnda förordning vid övergående skada sjukkjälp med 1 krona 50
öre om dagen och vid skada, som medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan, årlig livränta i förra fallet med 450
kronor och i senare fallet med det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans
minskning. Vid dödsfall erhölle efterlevande begravningshjälp
med 75 kronor, varjämte årliga livräntor utbetalades till änka med
180 kronor och till varje minderårigt barn med 90 kronor. Efterlämnade
den avlidna icke änka eller barn, utginge under viss förutsättning
årliga livräntor till fader eller moder eller, om båda levde, till dem
gemensamt med 180 kronor och till varje minderårigt syskon med 90
kronor. Livräntor till efterlevande finge dock icke sammanlagt uppgå
till mer än 450 kronor.
Som dessa ersättningar med hänsyn till penningvärdets fall och
prisförhållandena under nu rådande kristid ansetts allt för låga, hade
efter beslut av riksdagen genom kungörelser den 28 juni 1918 och den
20 augusti 1919 för vart och ett av de angivna åren medgivits förhöjning
med 50 procent av de ersättningsbelopp, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under året eller tidigare meddelade beslut utginge
under samma år, och i proposition i ämnet till innevarande års riksdag
hade Kungl. Maj:t gjort framställning bland annat om motsvarande förhöjning
för år i920.
Enligt lagförslaget indelades, för bestämmande av ersättningarnas
storlek, de personer, som omfattades av detsamma, efter arten av sin
tjänstgöring eller anställning i tre olika grupper. För varje sådan
personalgrupp angåves i förslaget ett visst belopp, som antoges utgöra
ett lämpligt medeltal för den årliga arbetsförtjänsten för dem, som tillhörde
gruppen. Efter den sålunda antagna arbetsförtjänsten skulle därefter
i varje särskilt fall ersättningens belopp bestämmas enligt samma
grunder som i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Till den första av ifrågavarande grupper hänfördes enligt förslaget
värnpliktig, som, efter avslutande av första tjänstgöringen och repetitionsövningarna
eller motsvarande övningar, deltoge i honom åliggande
tjänstgöring eller övning, värnpliktig, som fullgjorde viss i värnpliktsBihang
Ull riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 172 käft. (Nr 208—210.) bis so 2
10
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 208.
lagen angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, furirer av första och
andra klass samt med dem likställda vid armén, ävensom manskap i
första och andra lönegraderna och med dem likställda vid marinen. För
denna grupp hade antagits en årlig arbetsförtjänst av 1,800 kronor.
Till andra gruppen hänfördes samtliga värnpliktiga med undantag av
dem, som inginge i första gruppen, vidare fast anställt underbefäl, som
icke hörde till första gruppen, fast anställd menig krigsman vid armén,
som ej vore musikelev, manskap av tredje och fjärde lönegraderna och
därmed likställda vid marinen samt sådan frivillig deltagare i militärtjänstgöring,
som avsåges i lagförslaget. För denna grupp hade antagits
en årlig arbetsförtjänst av 1,500 kronor. För tredje gruppen, till
vilken hänfördes musikelev och skeppsgosse, hade antagits en årlig
arbetsförtjänst av 1,200 kronor.
För största delen av den personal, som avsåges i förordningen den
18 juni 1909, skulle alltså enligt lagförslaget vid kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, ersättningarna beräknas efter en årlig arbetsförtjänst
av 1,500 kronor.
Beträffande ersättningarna enligt nämnda förordning syntes det försäkringsrådet
vara uppenbart, att dessa ersättningar även med den däri
för åren 1918 och 1919 provisoriskt vidtagna och för år 1920 föreslagna
förhöjning vore alldeles för låga för att kunna motsvara det med
dem avsedda -ändamålet. De vore också, jämväl med dylik förhöjning,
väsentligt lägre än de ersättningar, som i allmänhet utginge enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete; och understege likaledes
icke obetydligt ersättningarna enligt lagförslaget. Vad sistnämnda ersättningar
anginge, vore dessutom att märka, att lagförslaget upprättats
vid en tid, då det högsta beloppet av en arbetares årliga arbetsförtjänst,
efter vilket ersättning enligt olycksfallförsäkringslagen kunde utgå, utgjort
1,800 kronor, och att de beräkningar rörande arbetslönernas storlek
inom industrien och jordbruket, som legat till grund för förslaget, i
vad detsamma avsåge ersättningsbeloppen, vilade på statistiska uppgifter
från år 1917 och tidigare år, således från tiden innan den svåraste kristiden
ännu tagit sin början.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, funne försäkringsrådet en
ytterligare väsentlig förhöjning böra ske av de enligt förordningen den
18 juni 1909 utgående ersättningar, vilken förhöjning emellertid väl
torde få begränsas att avse allenast ersättning för olycksfall, som inträffat
efter ingången av år 1920, och sjukdom, som yppats efter nämnda
tid. Ifrågavarande ersättningsförhöjning borde lämpligen kunna ske
genom ändring av bestämmelserna i 4 § av förordningen och syntes,
11
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
utan att prövningen av föreliggande lagförslag därigenom kunde anses
föregripas, kunna äga rum pa sadant sätt, att de i nämnda paragraf
för olika slag av ersättning angivna beloppen fördubblades och sålunda
erhölle den storlek, som framginge av följande sammanställning av de
enligt vissa grunder utgående olika ersättningsbelopp.
Ersättningens belopp |
||||||||
enligt kun- |
enligt lag- |
|||||||
enligt för- |
görelserna |
förslaget |
enligt för- |
|||||
Ersättningens art. |
ordningen |
den 28 juni |
för perso- |
säkrings- |
||||
den 18 juni |
1918 o. den |
nal, tillhö- |
rådets för- |
|||||
1909. |
20 augusti |
rande andra |
slag. |
|||||
1919. |
gruppen. |
|||||||
Kronor. |
Krono |
r. |
Kronor. |
Kronor. |
||||
Hel sjukpenning (sjukhjälp).......................................... |
1 |
50 |
2 |
25 |
2 |
74 |
3 |
— |
Högsta invalidlivränta ................................................ |
450 |
— |
675 |
— |
1,000 |
— |
900 |
— |
Begravningshjälp ...................................................... |
75 |
— |
112 |
50 |
150; |
— |
150 |
— |
Högsta livränta till änka, fader eller moder eller föräldrar |
180 |
— |
270 |
— |
375 |
— |
360 |
— |
Högsta livränta till barn............................................. |
90 |
— |
135 |
— |
250 |
— |
180 |
— |
Högsta livränta till syskon .......................................... |
90 |
— |
135 |
— |
— |
— |
180 |
— |
Högsta sammanlagda beloppet av livräntor till efterlevande 4B0 |
— |
675 |
— |
1,000 |
— |
900 |
— |
Genom den sålunda föreslagna förhöjningen av ersättningsbeloppen
skulle visserligen den enligt lagförslaget till tredje gruppen hörande
personalen, musikelever och skeppsgossar, komma att erhålla högre ersättning
än enligt lagförslaget, och den dagliga sjukpenningens belopp
skulle komma att överstiga beloppet av den sjukpenning, som enligt
lagförslaget skulle tillkomma andra gruppens personal. _ Den personal,
som tillhörde tredje gruppen, vore emellertid så fåtalig, att för dess
skull ett frångående icke synts böra ske från den i förordningen tilllämpade
grundsatsan om lika ersättning i liknande fall för alla dem,
som omfattades av förordningen. Och vad anginge nyss berörda skillnad
i sjukpenningsbeloppet, vore densamma så obetydlig, att något avseende
icke syntes böra fästas därvid, så mycket mindre som enligt lagförslaget,
i motsats till vad som ägde rum enligt förordningen den 18 juni 1909,
kostnadsfri sjukvård tillkomme den skadade jämväl för tid, under vilken
sjukpenningen utginge.
Några närmare beräkningar rörande de kostnader, som skulle löranledas
av ersättningarnas förhöjande på sätt sålunda föreslagits, hade
12
Kungl. Maj:ts Proposition AV 208.
icke verkställts, men torde i sådant avseende de i motiveringen till lag%;
förslaget sid. 98 och tf. lämnade uppgifterna rörande kostnaderna för
ersättningarna enligt nämnda förslag kunna tjäna till någon ledning.
I 4 § av förordningen den 18 juni 1909 stadgades såsom förutsättning
för att dödsfallsersättning skulle utgå, att »skadan medfört
döden inom två år från olycksfallet eller från det sjukdomen blev känd».
Någon motsvarande bestämmelse förefunnes icke i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete och hade ej heller upptagits i föreliggande lagförslag.
I motiveringen till detta förslag yttrades uti förevarande avseende,
bland annat, att beträffande olycksfallsskador ett stadgande sådant
som det ifrågavarande vore av ganska ringa betydelse, då det endast
jämförelsevis sällan förekomme, att en sådan skada föranledde döden,
sedan två år förflutit från olycksfallet. Om ersättningen fortfarande
skulle utgå jämväl vid kroniska sjukdomar, finge dock ett dylikt stadgande
större både ekonomisk och administrativ betydelse. Vid dessa
sjukdomar'''', särskilt vid lungtuberkulos, inträffade nämligen i en mängd
fall, att sjukdomen föranledde den sjukes död först åratal, efter det
sjukdomen framträtt. Emellertid torde å andra sidan en dylik bestämmelse
icke sällan förefalla ganska orättvis, och fall kunde förekomma,
då just den omständigheten, att sjukdomen varat under flera år, under
vilka den sjuke fordrat vård samt han och hans familj måst leva uteslutande
på den honom tillkommande ersättningen, kunde göra det mera
behj ärtans värt än eljest, att de efterlevande erhölle understöd.
För sin del funne försäkringsrådet de skäl, som talade för borttagandet
av denna preskriptionsbestämmelse, så avgörande, att rådet ansåge
sig böra hemställa om motsvarande ändring av bestämmelserna i
4 § av förordningen den 18 juni 1909.
Jämväl en annan i förordningen förekommande preskriptionsbestämmelse
hade föranlett befogade anmärkningar, nämligen bestämmelsen
i 12 §, att rätt till ersättning skulle vara förverkad, därest framställning
om ersättning i anledning av ådragen skada ej gjordes inom två
år, efter det skadan yppats eller, där fråga vore om ersättning i anledning
av dödsfall, från det döden inträtt.
Denna bestämmelse vore hämtad från 13 § i lagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, enligt
vilken bestämmelse dock preskriptionstiden beträffande ersättning
från riksförsäkringsanstalten bestämts till 3 år. Lagen om försäkringför
olycksfall i arbete innehölle icke något motsvarande stadgande. I
förevarande lagförslag hade emellertid med hänsyn därtill, att ersättning
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 208.
13
enligt lagförslaget, liksom enligt förordningen den 18 juni 1909, avsåge
jämväl sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring, intagits en motsvarande
preskriptionsbestämmelse, Därvid hade dock dels ändring vidtagits
i fråga om den tidpunkt, från vilken preskriptionstiden skulle
räknas, dels ock preskriptionstiden utsträckts till 3 år. Förstnämnda
ändring hade föranletts därav, att ifrågavarande personal efter ådragen
skada i allmänhet längre eller kortare tid kvarstode i tjänst samt därunder
åtnjöte vård ävensom samma dagersättning eller avlöning som
förut; och hade i lagförslaget i sådana fall, i vilka skadan yppats under
militärtjänstgöringen och där fråga icke vore om ersättning i anledning
av dödsfall, föreslagits, att preskriptionstiden skulle räknas från det
för värnpliktig tjänstgöringen och för den, som vore vid krigsmakten
fast anställd, anställningen upphört.
Försäkringsrådet, som i detta sammanhang icke torde behöva yttra
sig i själva huvudfrågan, eller huruvida någon preskriptionsbestämmelse
i förevarande avseende lämpligen borde bibehållas eller ej, ville emellertid
framhålla, hurusom det i många fall torde vara förklarligt, att
den skadade eller hans befäl ansåge framställning om ersättning
icke behöva göras under den tid, under vilken den skadade fortfarande
ansåges vara kvar i tjänst samt finge åtnjuta samma avlöning som förut
och erhålla kostnadsfri vård.
Försäkringsrådet hemställde därför, att bestämmelsen i 12 § av
förordningen den 18 juni 1909 rörande tidpunkten, från vilken preskriptionstiden
skulle räknas, måtte givas samma innehåll som motsvarande
stadgande i förevarande lagförslag. Likaledes föresloge försäkringsrådet,
att preskriptionsbestämmelsen mildrades så, att preskriptionstiden
utsträcktes till 3 år.
De förändringar av preskriptionsbestämmelserna i förordningen den18
juni 1909, som försäkringsrådet sålunda föreslagit, syntes liksom bestämmelserna
rörande ersättningarnas förhöjande böra gälla från och
med den 1 januari 1920 och avse olycksfall, som inträffat efter ingången
av nämnda år, och sjukdom, som yppats efter samma tid.
Såsom förut nämnts, har det av riksförsäkringsanstalteu med bi- Departnmentsträde
av tillkallade sakkunniga utarbetade förslaget till lag om ersättning i ch8fenanledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, varit avsett
att redan innevarande år underställas riksdagens prövning. Emellertid
har nu försäkringsrådet framhållit lämpligheten av att denna
prövning företages först i sammanhang med vidtagandet av de ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, som ett genomförande av
14
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 208.
den på dagordningen stående frågan om allmän sjukförsäkring torde
komma att medföra. Ehuru det givetvis är av synnerlig vikt, att en
fullt tillfredsställande lagstiftning på nu förevarande område snarast
möjligt kommer till stånd, vill jag, med hänsyn till vad försäkringsrådet
därutinnan anfört, icke motsätta mig ett uppskov med antagandet
av ifrågavaranda lagförslag under förutsättning, att provisoriska
åtgärder omedelbart vidtagas för undanröjande av de mest framträdande
bristerna i den nu i ämnet gällande förordningen av den 18 juni 1909.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att, i enlighet med vad försäkringsrådet
hemställt, för innevarande års riksdag framlägges förslag rörande
dels höjning med 100 procent av de i nämnda förordning fastställda
ersättningsbeloppen, dels ock erforderliga ändringar i nu gällande
preskriptionsbestämmelser.
Försäkringsrådet har ifrågasatt, att de föreslagna ändringarna skulle
gälla redan från och med den 1 januari 1920 i så måtto, att såväl de
förändrade preskriptionsbestämmelserna som ock bestämmelserna om ersättningsbeloppens
höjning skulle avse olycksfall, som inträffat efter ingången
av nämnda år, och sjukdom, som yppats efter samma tid. Med
anledning härav tillåter jag mig erinra därom, att till riksdagen redan
avlåtits definitivt förslag rörande förhöjning med 50 procent av de i
1909 års förordning angivna ersättningsbelopp under år 1920, samt att
för en ytterligare förhöjning av ifrågavarande ersättning erforderliga
medel beräknats först å 1921 års stat. Vid sådant förhållande torde
de föreslagna ändringarna icke böra träda i kraft förrän från och med
ingången av sistnämnda år.
Enligt vad jag under hand inhämtat, skulle för genomförande av
det framlagda förslaget under år 1921 erfordras en kostnad av omkring
212,000 kronor; och skulle alltså ordinarie anslaget till bidrag
till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
vilket nu belöper sig till 30,000 kronor, behöva ökas med nämnda
belopp, 212,000 kronor till 242,000 kronor. Härtill återkommer jag i
annat sammanhang.»
Departementschefen uppläste härefter ett i överensstämmelse med
vad sålunda anförts uppgjort )>Förslag till förordning angående ändrad
lydelse av §§ 4 och 12 i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring», samt hemställde,
att detta förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Kung!, Maj:ts Proposition Nr 208.
15
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik von Horn.