Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
1
Nr 195.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående befrielse för
kronofogden G. 0. Helmer att gälda visst honom ådömt
belopp; given Stockholms slott den 27 februari 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen
att kronnfogden C. 0. Helmer må befrias från den honom jämlikt
Kungl. Maj:ts dom den 17 april 1919 åliggande skyldighet att till
Kungl. Maj:t och kronan utgiva tvåtusensjuhundrafyrtiofem kronor 88
öre jämte ränta; samt
att vid bifall härtill ifrågavarande belopp må ur räkenskaperna
avföras.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 161 höft. (Nr 195)
1
2
Kunijl. Maj:ts proposition Nr 195.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inf allians
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: PetréN,
Nilson,
Löfgren,
friherre PALMSTIERNA,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Departementschefen statsrådet Löfgren anmälde ärende angående
befrielse för kronofogden C. O. Helmer att gälda visst honom ådömt
belopp.
Därvid anförde föredraganden:
Den 24 juli 1912 avlämnades till Helmer i dennes egenskap av
kronofogde i Östbo härads fögderi i och för indrivning restlängd å
kommunalutskylder till Värnamo socken å 4,407 kronor 92 öre, vilka
utskylder förfallit till betalning den 1 juni samma år. Helmer uppdrog
omedelbart åt kronolänsmannen Ernst Essen-Möller att av de i restlängden
upptagna skattebelopp indriva 4,091 kronor 99 öre. Vid av
Helmer med anledning av Essen-Möllers natten mellan den 18 och
19 januari 1913 timade frånfälle verkställd inventering utröntes, att
3
Kung!. Mnj-.ts proposition Nr 195.
Essen-Möller tillgripit och förskingrat av honom å tjänstens vägnar
innehavda medel samt att bland de förskingrade medlen ingick utav de
i nämnda restläugd upptagna ett belopp av 2,745 kronor 88 öre. Den
19 juni 1913 avgav Helmer redovisning för restlängden och uppförde
därvid såsom kreditpost av Essen-Möller uppburna, ej redovisade 2,745
kronor 88 öre.
På framställning av socknen tillerkände Kungl. Magt den 1 oktober
1915 socknen ersättning av allmänna medel för det tillgripna och förskingrade
béloppet 2,745 kronor 88 öre samt förklarade sig vilja framdeles
bestämma, huruvida Kungl. Maj:t och kronan skulle söka att av
någon, vilken ersättningsskyldighet i ärendet kunde anses åligga, utfå
gottgörelse för ifrågavarande utgift.
Frågan, huruvida ansvarsskyldighet kunde anses åligga någon
gent emot kronan, föredrogs därefter inför Kungl. Maj:t den 31 december
1915, därvid Kungl. Maj:t fann gott anbefalla länsstyrelsen i Jönköpings
län att av vederbörande kronofogde söka åter vad sålunda av allmänna
medel tillerkänts socknen.
Av länsstyrelsen vederbörligen förordnat kronoombud instämde
därefter den 21 februari 1916 Helmer till Östbo häradsrätt med yrkande
att denne måtte förpliktas att till Kungl. Maj t och kronan utgiva det
belopp 2,745 kronor 88 öre, som enligt vad förut anförts av allmänna
medel utbetalts till socknen, jämte ränta därå från stämningsdagen till
dess betalning skedde.
Kronoombudet åberopade till stöd för sin talan dels 3 § i utsökningslagen,
dels § 9 i förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. in., där skyldighet stadgas för kronofogde att avgiva
redovisning sist inom tre månader efter det handräckning blivit i
föreskriven ordning begärd, dels ock 4 § i lagen den It) juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som orsakats av
ämbets- eller tjänsteman.
Helmer bestred, att någon skyldighet ålåge honom att till Kungl.
Maj:t och kronan gällda ifrågavarande belopp, samt anförde till stöd
för sitt bestridande i huvudsak följande. Helmer hade i början av
oktober 1912 anmodat Essen-Möller att till honom inkomma med redovisning
för det belopp han beordrats uttaga. Essen-Möller hade emellertid
svarat, att ordföranden i socknens kommunalnämnd medgivit
honom anstånd med redovisningen. Sedan på Helmers begäran denna
uppgifts riktighet styrkts genom ett till honom avlämnat, den 2 november
1912 dagtecknat medgivande av uppskov med redovisningen till den 1
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
januari 1913, hade Helmer ansett sig befriad från ansvaret för densamma.
Ordförandens åtgärd att med förbigående av Helmer direkt
till Essen-Möller, som icke hade någon redovisningsskyldighet gent
emot kommunen, medgiva uppskov måste nämligen enligt Helmers
åsikt ovillkorligen anses innebära, att ordföranden frånhänt sig anspråk
på redovisning av Helmer och åtnöjde sig med den redovisning, som
av Essen-Möller kunde erhållas för det belopp som* Helmer anmodat
Essen-Möller indriva. Det nämnda tillvägagångs-ättet — att ordföranden
i socknens kommunalnämnd beviljat Essen-Möller uppskov med redovisning
av indrivna kommunalutskylder utan att Helmer därom underrättats
— hade för övrigt varit vanligt inom Värnamo socken; i dylika
fall hade Essen-Möller alltid redovisat direkt till ordföranden i kommunalnämnden.
Till styrkande av sistberörda uppgift åberopade Helmer vissa
handlingar.
Häradsrätten yttrade i utslag den 1 maj 1916: Enär i målet vore
ostridigt, att, sedan den 24 juli 1912 till Helmer i och för indrivning
avlämnats restlängd å kommunalutskylder till Värnamo socken, vilka
förfallit till betalning den 1 juni samma år, Helmer förstnämnda dag
uppdragit åt Essen-Möller att av de i längden upptagna skattebelopp
indriva 4,091 kronor 99 öre, att Helmer den 2 november 1912 erhållit
bevis, att Essen-Möller av ordföranden i Värnamo sockens kommunalnämnd
fått anstånd med redovisning av restlängden till den 1 januari
1913, att vid av Helmer, i anledning av Essen-Möllers död natten
mellan den 18 och 19 januari 1913, verkställd inventering det befunnits,
att denne av de efter indrivning uppburna utskylderna förskingrat
2,745 kronor 88 öre, samt att Kung!. Maj:t och kronan på därom
gjord ansökan ersatt Värnamo kommun det sålunda förskingrade
beloppet; och enär Helmer i eu till kommunalnämndsordföranden den
19 juni 1913 avgiven redovisning icke på annat sätt redovisat ifrågavarande
belopp än att detta upptagits såsom av Essen-Möller förskingrat,
samt Helmer genom det Essen-Möller den 2 november 1912 beviljade
anstånd icke blivit fritagen från sin skyldighet att efter anståndstidens
utgång redovisa för det av Essen-Möller förskingrade beloppet, alltså
och då vad Helmer i övrigt invänt icke förtjänade avseende, prövade
häradsrätten lagligt förplikta Helmer att till Kungl. Maj:t och kronan
emot kvitto genast utgiva omstämda beloppet, 2,745 kronor 88 öre,
jämte fem procents ränta därå från stämningsdagen, den 21 februari
1916, till dess betalning skedde.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
Hovrätten, varest Helmer efter vad sökte ändring, fann i dom den
15 juni 1917 ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag.
Helmer fullföljde sin talan hos Kungl. Maj:t. Därvid yrkade
Helmer, att, därest Kungl. Maj:t icke skulle pröva rättvist att upphäva
underdomstolarnas beslut, Helmer dock måtte av nåd befrias från utgivande
av det utdömda beloppet.
I dom den 17 april 1919 prövade Kungl. Maj:t i högsta domstolen
rättvist fastställa hovrättens dom. I anledning av den utav
Helmer alternativt framställda anhållan att av nåd varda befriad från
utgivandet av det utdömda beloppet beslöt högsta domstolen, att handlingarna.
i målet skulle överlämnas till justitiedepartementet.
Över denna ansökan hava därefter justitiekanslersämbetet och
statskontoret avgivit infordrade utlåtanden. I sitt utlåtande yttrar justitiekanslersämbetet
:
Enär Helmer icke förfarit felaktigt, när han, på sätt som skett, åt EssenMöller
uppdragit indrivningen av ifrågavarande å restlängd uppförda kommunalutskylder,
samt det belopp, för vilket Helmer ådömts ansvarsskyldighet, enligt vad utredningen
otvetydigt gåve vid handen, blivit förskingrat av Essen-Möller,
funne justitiekanslersämbetet sig icke böra avstyrka, att Kungl. Maj:t vidtoge
åtgärder för efterskänkande av kronans rätt i fråga om samma belopp, vilket enligt
ett av vederbörande domare i Östbo härad den 30 september 1915 avgivet intyg
Helmer i sin ordning icke torde i någon mån kunna göra gällande i Essen-Möllers
numera avslutade konkurs.
Justitiekanslersämbetet tilläte sig framhålla, att de omständigheter, som i
förevarande fall talade för bifall till ansökningen, torde få anses vara icke mindre
vägande än de, som i propositionen nr 222 till 1918 års lagtima riksdag gjordes
gällande till befrielse för där namngiven tjänsteman att gälda visst honom till utgivande
ådömt ersättningsbelopp.
Statskontoret instämmer i vad justitiekanslersämbetet i ärendet
yttrat, och förklarar sig således icke hava något att erinra mot att
framställning göres till riksdagen därom, att sökanden blir befriad från
den honom åliggande skyldighet att till statsverket utgiva 2,745 kronor
88 öre jämte ränta samt att ifrågavarande belopp får ur räkenskaperna
avföras.
På grund av omständigheterna i ärendet linner även jag, i likhet
med justitiekanslersämbetet och statskontoret, det överensstämmande
med billighet att Helmer befrias från den skuld, varför han enligt Kungl.
Maj:ts förutnämnda dom häftar till Kungl Maj:t och kronan. Helmer
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 161 käft. (Nr 195). 2
Justitiekans
lersämbetet.
Statskontoret
Departements
chef er.
6
Kungl. Maj:ts proposition AV 195.
var ju i sin fulla rätt,, då han uppdrog åt Essen-Möller att indriva
ifrågavarande kommunalutskylder och dessa hava därefter ostridigt blivit
av Essen-Möller förskingrade. Helmers förfarande att i stället för redovisning
inom behörig tid låta sig åtnöjas med en skriftlig förklaring
av ordföranden i vederbörande kommunalnämnd att han medgåve EssenMöller
anstånd med utskyldernas redovisning torde, i anledning av vad
upplysts om det sedvardiga tillvägagångssättet i föregående liknande fall,
knappast kunna rubriceras såsom ett åsidosättande från hans sida av
nödig aktsamhet, även om han därigenom icke blivit befriad från det
juridiska ausvaret för det förskingrade beloppet.
Jag tillåter mig alltså hemställa att Eders Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen,
att kronofogden C. O. Helmer må befrias från den honom jämlikt
Kungl. Maj:ts dom den 17 april 1919 åliggande skyldighet att till
Kungl. Maj:t och kronan utgiva tvåtusensjuhundrafyrtiofem kronor 88
öre jämte ränta; samt
att, vid bifall härtill, ifrågavarande belopp må ur räkenskaperna
avföras.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Adil Wifvesson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCITS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.