Kung!, Maj:ts Proposition Nr 181.
!
Nr 181.
Ktmgl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg; samt
2) lag om ändrad lydelse av 94 § utsökningslagen.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 148 höft. (N:o 181.) 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg.
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg skola, 1 och 4 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:
1 §■
Fartyg, som har en dräktighet av fem registerton eller därutöver
och är i fartygsregistret infört, må, där ägaren det medgiver, intecknas
för fordran, efter ty här nedan sägs; och njute, där det skett, fordringsägaren
panträtt i fartyget. Tillhör fartyget flere gemensamt, må ej inteckning
meddelas, med mindre samtliga delägare därtill lämnat medgivande.
Ej må — — — — — — — — — — — — samma fordran.
4 §•
Då inteckning — — — — — — — — inteckningar i fartyg.
Första gången inteckning sökes i fartyg, som har en dräktighet under
tjugu registerton, skall ingivas bevis av tullförvaltning, att det nummer,
som vid registreringen tilldelats fartyget, är därå inhugget i överensstämmelse
med vad därutinnan är särskilt stadgat.
Kung}. Maj ds Proposition Nr 181.
Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 2 § sägs, eller
ngives ej i fall, som i 4 § andra stycket omförmäles, bevis, som där
stadgas, varde ansökningen avslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse av 94 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 94 § ntsökningslagen skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:
Skall försäljning ske av fartyg, som enligt mätbrev eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver,
eller av annat fartyg, som blivit i fartygsregistret infört, uppläse auktionsförrättaren
före utropet gravationsbevis, där enligt 91 § sådant skall vara
anskaffat, och give till känna, å vad tid köpeskillingen sist skall inbetalas;
anmane ock dem, vilka äro tillstädes och hava fordran, som skall vid auktionen
bevakas, att sådant anmäla. Yarder fordran anmäld hos auktionsförrättaren,
meddele han före utropet därom underrättelse.
Innan auktionen — — — — — — — — — för sammanträdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 181.
o
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Magt Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 20 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena. Hellner,
Statsråden PetrÉN,
Nilson,
Löfgren,
friherre PALMSTIERNA,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens
skrivelse den 17 mars 1911, nr 33, däri riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj it täcktes föranstalta om sådan lagändring, att inteckning kunde erhållas
även i fartyg av viss mindre dräktighet än tjugu registerton, och
för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde föranledas, samt
anförde:
»Berörda riksdagsskrivelse var föranledd av en inom andra kammaren
väckt motion, nr 134, däri motionärerna, under framhållande av, att på
senare tid värdet av fartyg med mindre dräktighet än tjugu registerton
betydligt ökats genom insättning av motorer och stegring i pris å byggnadsmaterialier
och arbetslöner, att syftemålet med lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg torde vara att understödja anskaffandet av fartyg
och bereda lättare tillgång till förlagskapital, att, då ägare av mindre far
-
6
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 181.
tyg i allmänhet vore i ekonomiskt hänseende svagare än de större fartygsägarna
och rederierna, det torde vara uppenbart, att även för ägare till
fartyg under tjugu registerton behov gjorde sig gällande om rätt till inteckning,
samt att det enligt motionärernas förmenande skulle bliva till
ökat gagn för utvecklingen av både fiskerinäringen och den mindre sjöfarten,
om sådan ändring i lagen om inteckning i fartyg företoges, att
fartyg med dräktighet av tio registerton och däröver finge intecknas för
fordran, framlagt förslag till ändrad lydelse av 1 § i nämnda lag av nyss
avgiven innebörd.
Riksdagen anförde i sin skrivelse:
Vid tiden för tillkomsten av 1891 års sjölag hade meningarna om
gagnet för sjöfartsnäringen av eu lagstiftning, varigenom fartygsägare erhölle
möjlighet att inteckna sitt fartyg, varit tämligen delade. Någon åtgärd
till införande av fartygshypotek hade icke heller då blivit vidtagen.
Sedermera syntes emellertid sjöfartsnäringens målsmän med större iver hava
omfattat tanken på nyare former för fartygs användande såsom pant. Också
hade det efter tillkomsten af 1901 års lag om inteckning i fartyg visat
sig, att det därmed skapade nya institutet verkligen blivit till gagn för
sjöfartsnäringen och dess behov av ökad kapitaltillgång.
Enligt gällande lag om inteckning i fartyg fordrades såsom villkor
för att fartyg skulle kunna intecknas, förutom att fartyget vore infört i
fartygsregistret, jämväl att det hade en dräktighet av tjugu registerton
eller därutöver.
Såsom motionärerna erinrat, hade det emellertid, i mån av en stigande
utveckling och en alltmer framskriden teknik i fråga om fartygs byggande,
inom sjöfartsnäringen blivit ett behov även för ägare av fartyg av mindre
dräktighet att bliva delaktiga i den förmån, som lagstiftningen angående
inteckning i fartyg avsåge att bereda. På sätt motionärerna jämväl framhållit,
torde liknande intresse göra sig gällande även inom fiskerinäringen.
Ehuru riksdagen alltså i fråga om behovet av den ifrågasatta lagändringen
instämde med motionärerna, hade dock riksdagen av formella
skäl funnit sig förhindrad att tillstyrka motionärernas förslag.
Eu närmare granskning av de lagrum, som sammanhängde med den
här åsyftade bestämmelsen i lagen om inteckning i fartyg, gåve nämligen
vid handen, att den ifrågasatta ändringen ej kunde genomföras utan ändring
även av åtminstone vissa bestämmelser i utsökningslagen, särskilt dess
92 g [94 §]. Då även i övrigt torde kunna antagas, att den utveckling
av inteckningsiustitutet i fråga om fartyg, som här avsåges, skulle medföra
Kung!. Maj: tu Proposition Nr 181. 7
konsekvenser, vilkit icke kunde av riksdagen överblickas, både riksdagen
ansett en undersökning böra komma till stånd för vinnande av det åsyftade
ändamålet.
Genom remiss den 16 juni 1911 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegiet
att infordra yttranden över riksdagens ifrågavarande framställning
från de länsstyrelser, vilkas hörande kollegiet funne lämpligt, samt med
inkomna yttranden och eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.
Till åtlydnad härav har kollegiet på sin tid införskaffat yttranden i
ärendet från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser med undantag
av dem i Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län. Länsstyrelsernas
yttranden hava åtföljts av ett stort antal uttalanden av olika lokalmyndigheter
med flera. Tillika har kollegiet lämnat Sveriges allmänna sjöfartsförening,
Västkustens sjöfartsförening, Roslagens sjöfartsförening, Sveriges
redareförening samt handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Hälsingborg tillfälle att inkomma med de yttranden i ämnet,
vartill de kunde finna anledning. Dylika yttranden hava inkommit från
samtliga dessa föreningar och nämnder med undantag av Västkustens sjöfartsförening
och Roslagens sjöfartsförening. Med överlämnande av samtliga
till kollegiet inkomna yttranden har kollegiet den 31 december 1913
avgivit utlåtande i ärendet.
I följd av nådig remiss har härefter lantbruksstyrelsen den 16 januari
1915 avgivit utlåtande i ärendet samt därvid överlämnat från fiskeriintendenterna
i södra och västra distrikten infordrade yttranden.
Då riksdagen syntes hava ansett en mera omfattande utredning på
förevarande område vara önskvärd, har kommerskollegiet underkastat frågan
en rätt ingående behandling. Hänsynen till sådan fullständighet har utgjort
anledning för kollegiet att jämväl ingå på ett område, som ej direkt faller
inom kollegiets uppgifter, nämligen fiskerinäringens intressen, vilka synts
kollegiet i hög grad inverka vid frågans bedömande. Jag ber nu få lämna
en redogörelse för det huvudsakliga i kollegiets utlåtande. Inledningsvis
liar kollegiet anfört följande.
1898 års handels- och sjöfartskommitté fann annan inskränkning i Innebörden av
fråga om rätt att inteckna fartyg ej böra i avseende å fartygs storlek lämp-8"”^,.”^"''”*
ligen föreskrivas än som följde därav, att fartyget skulle vara enligt 2 §
sjölagen registreringspliktigt.
I enlighet med nämnda kommittés hemställan fastställdes i nu gällande
lag minimigränsen för inteckningsbara fartyg till 20 registerton
8
Skäl för och
emot en sänkning
av
gränsen.
A. Med hänsyn
till den
mindre sjöfartens
kapitalbehov.
Värdeökning
hos mindre
fartyg.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
(netto). Härigenom hade man i allmänhet vunnit vad som med fartygshypotekets
införande åsyftades, nämligen ökade kreditmöjligheter för handelssjöfarten,
särskilt den i större omfång bedrivna. Över nämnda minimigräns
befunne sig nämligen då som nu det stora flertalet till godsbefordran
eller resandes fortskaffande använda fartyg, under gränsen däremot med
stor sannolikhet det övervägande antalet av de fartyg, som användes till
ändamål ej direkt sammanhängande med handelssjöfarten. De huvudsakliga
fartygsgrupper, vilka nu liksom vid inteckningsinstitutets införande befunne
sig under den stadgade minimigränsen, vore, bortsett från vissa smärre
passagerarfartyg och mindre värdefulla segelfartyg, å ena sidan så gott
som hela antalet bogserfartyg, å den andra det stora flertalet av de längs
rikets kuster använda fiskebåtarna.
Av det anförda framginge, att sänkning av inteckningsgränsen skulle
medföra ej blott eu mer eller mindre stark ökning av inteckningsbart tonnage
utan därjämte i viss mån eu förskjutning av detsammas allmänna
karaktär; och detta gällde ej blott i fråga om de olika fartygens användning
för han delssjöfart eller andra ändamål, utan såsom en konsekvens
därav även i fråga om desammas byggnadssätt samt ägarnas sociala och
ekonomiska förhållanden. Det torde således vara förhastat att enbart av
de erfarenheter, man hittills haft av fartygshypoteket, draga några slutsatser
rörande lämpligheten av en ytterligare utvidgning av ifrågavarande
institut.
Eu undersökning rörande gagnet av den av riksdagen förordade åtgärden
— om beredande av möjlighet till inteckning även i fartyg av viss
mindre dräktighet än tjugu ton — anser kollegiet främst böra inrikta
sig på besvarandet av följande frågor: Föreligger beträffande de fartygsgrupper,
som befinna sig under den nuvarande minimigränsen, något egentligt
behov av underlättad kapitalanskaffning? Kommer, med hänsyn till
belåningsobjektets säregna beskaffenhet, skeppshypoteket att i fråga om
sådana fartyg vinna någon avsevärd kredit? 1
1 den motion, som ligger till grund för riksdagsskrivelsen, anförcs
såsom skäl för en utsträckning av inteckningsrätten, hurusom på senare
tiden, åtminstone i Bohuslän, antalet fartyg med mindre dräktighet än 20
registerton betydligt ökats samtidigt som värdet av dessa fartyg genom
insättning av motorer och stegring i pris å byggnadsmaterialier och arbetslöner
stigit.
9
Kungl. Mnj.ts Proposition Nr TH1.
Riktigheten av denna uppgift även vad anginge riket i övrigt kunde
kollegiet i det stora hela för sin del vitsorda. Särskilt anmärkningsvärd
vore den utveckling, som motordriften under de senare åren erhållit inom
vår sjöfart. Främst gällde detta fiskerinäringen, där bruket av motorer
öppnat helt nya möjligheter till djupfiske och oberoende i övrigt av vindförhållandena.
Den mängd motorfiskebåtar, som sålunda numera funnes i
användning längs rikets kuster, torde, såsom av det ovan sagda framginge,
med få undantag tillhöra de ej inteckningsbara fartygens antal. Endast
inom ett län, Göteborgs och Bohus, torde över huvud taget motorfiskefartyg
över 20 nettoton finnas hemmahörande. Eljest, och detta gällde
även i allmänhet för Göteborgs och Bohus län, vore motorfiskebåtarna av
betydligt lägre dräktighet, i det desamma, med undantag för nyssnämnda
län, sällan torde överstiga 10 ton. Inom Malmöhus län syntes nämnda
farkoster i allmänhet hålla 8—10 ton. I Östersjön vore fiskarbåtarnas
dräktighet genomgående mindre än i de län, där det egentliga havsfisket
idkades. Enligt uppgift av fiskeristyrelsen inom Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område funnes hos fiskarna därstädes endast »några få
större däckade och odäckade båtar med eu lastdryghet av 4—8 ton», och
enligt meddelande av länsstyrelsen i Blekinge län utgjorde antalet motorfiskebåtar
inom länet 118, därav 2 om 1 ton, 2 om 1 l/z ton, 7 om 2
ton, 28 om 2 1ji ton, 78 om 3 ton samt 1 om 5 ton, allt i ungefärliga
tal. Härtill koinme att just genom ett fartygs apterande för motordrift i
regeln en ej så obetydlig minskning av dess nettotonnage inträdde, allt
under det samtidigt dess värde väsentligt ökades.
I fråga om motorfiskebåtarnas värde förelåge uppgifter från några av
dem, som yttrat sig i förevarande ärende. Detta värde torde sålunda kunna
utgöra: för fartyg om 10 ton 8,000—10,000 kronor samt för fartyg om
8 9 ton 7,000—9,000 kronor. Eu motorfiskebåt under 20 ton kunde
alltså i många fall äga ett avsevärt högre värde än ett vanligt segelfartyg,
vari inteckning enligt nu gällande bestämmelser finge meddelas. Detsamma
gällde naturligen även i fråga om de mindre motorfartyg, som numera i
stigande omfattning användas till befordran av gods eller passagerare.
■* Den bristande överensstämmelse mellan dräktighet och värde, som
anmärkts beträffande vissa motorfartyg, gjorde sig i ännu högre grad gällande
i fråga om bogserbåtar. Deras ofta mycket kraftiga maskineri ävensom
saknaden i allmänhet av lastrum medförde ett starkt nedbringande av
nettotonnaget, samtidigt som deras värde på grund av först angivna omständighet
vore förhållandevis mycket högt. Sålunda torde bogserångare
Piilaga till riksdagens protokoll 19,20. 1 sand, 148 haft. (N:o 181.) 2
10
Ökad användning
för vissa
mindre fartyg.
Andra statsåtgärder
för
beredande av
kapital.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 181.
om 8—10 tons dräktighet ofta äga ett värde av 20—30,000 kronor.
Över huvud torde, såsom ovan anförts, bogserfartygs tontal endast sällan
nå upp till den lagstadgade inteckningsgränsen.
I detta sammanhang förtjänade framhållas, att användningen av bogserfartyg,
likasom, enligt vad ovan antytts, förhållandet vore med motorfiskebåtar,
under de senare åren befunnit sig i tillväxt och dessutom i
vissa fall blivit utsträckt till områden av transportväsendet, vilka tidigare
varit förbehållna de större fartygen. Man hade nämligen funnit det ekonomiskt
fördelaktigt att för vissa längre transporter, även till utländska
hamnar, begagna sig av bogserbåtar i förening med sjögående pråmar.
Särskilt utefter den norrländska kusten och där främst för tillgodoseende
av industriens behov komme ett dylikt transportsätt alltmera till användning.
För två av de mera betydande fartygsgrupper, som vid skeppsliypotekets
införande i stort sett utestängdes från detsammas åtnjutande, nämligen
fiskebåtar och bogserfartyg, borde således nya eller ökade behov av
förbättrade kreditmöjligheter hava yppat sig.
Beträffande en annan av ifrågavarande grupper, de smärre passagerarbåtarna,
torde visserligen en lika stark motsvarande utveckling ej kunna
påvisas; men syntes även på detta område en underlättad kapitalanskaffning,
åtminstone vad vissa landsdelar anginge, komma att medföra gagneliga
verkningar. Enligt ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län till kollegiet
insänt yttrande i ämnet av skeppsmätaren Ernst Larsson i Gävle funnes
nämligen utefter stora delar av norrländska kusten för närvarande ingen
annan förbindelse med städerna än medelst öppna segel- eller motorbåtar,
men skulle dessa kommunikationsmedel i mån av kapitaltillgång kunna ersättas
med solidare däckade farkoster, vilkas anskaffande nu ställde sig
alltför betungande. Av flera skäl, bland annat på grund av vissa farleders
ringa djup, kunde nämligen åt dessa fartyg ej givas större dräktighet
än 10—15 ton. Ett liknande förhållande vore rådande jämväl å de
norrländska floderna och sjöarna, beträffande vilka svårigheten att anskaffa
nödigt kapital lade hinder i vägen för ett lämpligt ordnande av transportförhållandena.
Vore det alltså tydligt, att för den del av vår sjöfartsrörelse, varå
1901 års inteckningslag ej ägde tillämpning, ett vida större kapitalbehov,
direkt eller indirekt, nu gjorde sig gällande än vid tiden för nämnda lags
tillkomst, så borde å andra sidan ej förglömmas, hurusom staten i fråga
om den fartygsgrupp, å vilken det sagda kanske främst ägde tillämpning, nämligen
fiskebåtarna, berett särskilda möjligheter att erhålla nödigt rörelsekapital.
Kumjl. Maj:ts Proposition Nr 181.
1
iSii hade nämligen redan före fartygshypotekets införande skett genom a) fiskerildn
inriittandet med år 1892 av eu fond för fiskerinäringens befrämjande (den font1e"
s. k. fiskerilånefonden). Efter att liava lämnat en redogörelse beträffande
detta laneväsen, förklarar kollegiet sig finna av redogörelsen framgå, att
fiskerilånefonden ej vore i stånd att i önskvärd grad fylla fiskarbefolkningens
behov av rörelsekapital. Särskilt syntes detta gälla i fråga om
det län, där fiskeri nii ringen nått den största omfattningen, Göteborgs oeh
Hokus län. Även om en ökning av de till fonden avsatta beloppen skulle
kunna åvägabringa en större grad av jämvikt mellan tillgång och efterfrågan,
kvarstode dock svårigheten för sökandena av låneunderstöd att
åstadkomma fullt betryggande säkerhet, eu omständighet, som naturligen
i sin ordning kunde komma att menligt återverka på statens
intressen såsom långivare. Det vore tydligt, att under sådana omständigheter
fartygsinteckningen i många fall kom me att innebära en välkommen
förstärkning av den säkerhet, som eljest kunde erbjudas. Låneunderstöd
från fiskerilånefonden och inteckning i fartyg torde därför, långt
ifrån att inbördes utesluta varandra, i många fall'' låta sig med fördel
förena.
De möjligheter till erhållande av billigt rörelsekapital, som genom
ovannämnda fond beretts fiskerinäringens utövare, saknade direkt motsvarighet
vad anginge de övriga fartygsgrupper, som enligt det förut sagda
vore för närvarande uteslutna från inteckningsinstitutets förmåner. Den
till handelssjöfartens understödjande inrättade rederilånefonden vore nämligen
enligt därutinnan gällande bestämmelser, som återfunnes i nådiga
kungörelsen den 18 december 1903 angående villkoren för lån från denna
fond, huvudsakligen avsedd för befrämjande av den svenska skeppsfarten
på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten samt kunde endast undantagsvis
tagas i anspråk för den inrikes sjöfartens understödjande.
Vad sålunda anförts rörande den mindre sjöfartens kapitalbehov syntes
kollegiet giva vid handen, att beträffande de fartyg, vilkas dräktighet understege
gällande inteckningsgräns, i allmänhet etit bestämt behov av underlättad
kapitalanskaffning gjorde sig gällande.
b) rederilånefonden.
Vad därefter anginge den andra av de huvudsakliga invändningar,B- Med handom
kunde tänkas framställda mot den föreslagna utsträckningen av inteck- framtida
ningsrätten, eller att med hänsyn till pantobjektets art en sådan rätt i utnyttjande.
fråga om mindre fartyg ej skulle komma att i nämnvärd grad utnyttjas, Fartygsintecktorde
till en början böra erinras om vad som redan under förarbetena till kredäobfekt.
12
Kungl Maj:ts Proposition Nr 181.
1901 års lag framhölls, nämligen att inteckning i fartyg merendels ej
kunde anses som annat än ett tillskott till fartygsägarens personliga kredit,
detta i betraktande av de mångahanda risker, för vilka realsäkerheten i
fråga vore utsatt. Också torde de hittills beviljade fartygsinteckningarua
i stor utsträckning hava använts ej såsom bankpapper i egentlig bemärkelse,
utan såsom tilläggssäkerket främst för lån ur rederilånefonden. Och
ju mindre värdefullt fartyget vore, desto mera trädde angivna egenskap hos
fartygshypoteket i förgrunden. Härtill komme, att den dåliga ställning i
förmånsrättshänseende, inteckning i fartyg i och för sig intoge, torde få
anses ännu sämre i fråga om ett mindre än beträffande ett större fartyg,
då ju i förra fallet lättare än i det senare kunde tänkas, att eu sjöpanträtt
(t. ex. för skadestånd efter sammanstötning) skulle kunna taga i anspråk
så stor del av fartygets värde, att inteckningen helt eller delvis
bleve obetäckt.
Yad särskilt fiskefartygen anginge, tillkomme ytterligare faktorer av
beskaffenhet att förringa dessa fartygs värde såsom kreditobjekt, isynnerhet
de större risker, för vilka fiskefartygen i allmänhet vore utsatta; svårigheten
att för sådana fartyg erhålla försäkring; osäkerheten, huruvida motor
och fiskredskap i varje särskilt fall vore att betrakta såsom tillbehör till
fartyget och således omfattades av den genom inteckning vunna panträtten; *
samt den omständigheten, att ifrågavarande fartyg vida oftare än handelsfartygen
bytt ägare. Yad sålunda anförts kunde rent av synas berättiga
till en förmodan, att genom eu lagändring i förevarande syfte knappast
några nya lånekällor skulle öppnas för fiskarbefolkningen.
Liknande synpunkter med de ovan anförda hade kommit till synes
även i ett par av de till kollegiet avgivna yttrandena. Så hade länsstyrelsen
i Malmöhus län uttalat tvivel rörande beredvilligheten att lämna
försträckning mot inteckning i fartyg av ringa dräktighet, varvid länsstyrelsen
anmärkte, att dessas värde på grund av deras byggnadssätt och
stundom mindre tillfredsställande underhåll jämförelsevis hastigt nedginge.
Vidare hade länsstyrelsen i Blekinge län och skeppsmätaren Larsson velat
framhålla den till följd av likartat byggnadssätt ofta förekommande svårigheten
att vid behov identifiera ett mindre fartyg.
Om således — säger kollegiet — från långivarens synpunkt åtskilligt
syntes vara att invända mot beskaffenheten av den säkerhet, som inteckning
i mindre fartyg erbjöde, så kunde även de av inteckningsbelåning
föranledda, i förhållande till respektive lånebelopp stundom nog så dryga
kostnaderna och besvären för intecknings erhållande och för anmälningar
Kungl. Maj.is Proposition Nr 181. 13
till fartygsregister för vilket allt hänvändelse måste ske till myndigheter
i Stockholm, ävensom, därest den nya inteckningsgränsen sattes vid tio
nettoton eller därunder, i vissa fall för skeppsmätning tänkas komma även
låntagaren att för egen del föredraga en annan belåningsform. Detta så
mycket mer, som, på sätt ovan antytts, inteckning särskilt i mindre fartyg
i allmänhet ej torde utesluta kravet jämväl på annan säkerhet.
\ ad anginge förhållandet i övrigt mellan den genom inteckning vunna
panträtten och fartygsägarens personliga kredit, syntes ett visst fog finnas
för påståendet att, särskilt i de fall, där fartyget vore ägarens huvudsakliga
kreditunderlag, blotta möjligheten att inteckna detsamma kunde komma
att försvaga hans personliga kredit i övrigt.
Kollegiet lämnar härefter eu redogörelse angående den användning,
inteckningsinstitutet hittills vunnit beträffande mindre fartyg samt uttalar
såsom sin mening, att undersökningen syntes giva stöd åt förut anförda
tvivelsmål rörande inteckningsinstitutets eventuella användning för fartyg
av ännu lägre dräktighet än 20 nettoton. Det måste därför, säger kollegiet,
för kollegiet ställa sig rätt tvivelaktigt, huruvida genom eu lagändring
av föreslagen art några egentliga fördelar stode att vinna för de
mindre fartygens ägare. Flertalet av de till kollegiet inkomna yttrandena
tydde dock på att i orterna eu annan uppfattning gjorde sig gällande.
Endast ett fåtal rent avstyrkande utlåtanden föreligga. Sålunda anser Inkomna yttlänsstyrelsen
i Värmlands län sig böra avstyrka bifall till ifrågavarande ,andenlagändring,
under hänvisning till den vidsträcktare registreringsskyldighet,
som därav skulle bliva en följd, ävensom möjligheten att i annan väg anskaffa
nödigt kapital. Jämväl kronofogden i Norrvikens fögderi förklarar
sig ej kunna tillstyrka den ifrågasatta lagändringen, och även magistraten
i Jönköping anser ändring av de gällande förhållandena ej av behovet påkallad.
Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig ganska tveksam i fråga om
nyttan av den föreslagna lagändringen och motsätter sig i allt fall en sänkning
av inteckningsgränsen till de inom länet befintliga fiskebåtarnas genomgående
låga tontal, men förklarar sig med hänsyn till behovet inom vissa
andra landsdelar ej vilja avstyrka viss mindre genomgripande lagändring
i antydd riktning.
Det stora flertalet av dem, som i anledning av kommerskollegiets hänvändelse
avgivit yttrande i föreliggande ärende, hava inskränkt sig till att,
utan att på något mera ingående sätt behandla frågan, i allmänna ordalag
14
Kommers
kollegiet.
Kungl Maj:ts Proposition Nr 181.
uttala siu anslutning till förslaget om inteckningsrättens utsträckning eller
till att meddela, att de icke funnit något att erinra mot detsamma, i åtskilliga
fall dock med tillägg, att något direkt behov därav icke yppat sig
på deras respektive orter. Där något skäl till lagstiftningsåtgärdens behövlighet
åberopats, bär detta i regel varit fiskerinäringens befrämjande.
Endast ett fåtal myndigheter, däribland länsstyrelserna i Hallands,
Göteborgs och Bohus ävensom Gävleborgs län, den sistnämnda länsstyrelsen
i huvudsak anslutande sig till ovannämnda rätt utförliga yttrande av skeppsmätare]!
Larsson i Gävle, hava avgivit mera motiverade, tillstyrkande yttranden.
Den synpunkt, som jämväl här huvudsakligen anlagts vid frågans
bedömande, är behövligheten av motorfiskebåtar för bedrivande av
ett rationellt fiske och den större lättheten att få upplåna de till dessa
erforderliga medlen, därest inteckning i båtarna kunde erbjudas som realsäkerhet.
Fiskeristyrelsen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område
framhåller, att eu ökning i motorfiskebåtarnas antal blir till gagn
jämväl för fiskhandeln och därvid möjliggör konkurrens med de nu i hög
grad övermäktiga tyska uppköparna.
Yid sidan av dessa synpunkter hava i vissa uttalanden åberopats med
frågan mera indirekt sammanhängande intressen. Så har länsstyrelsen i
Hallands län framhållit fördelen för den inhemska motorindustrien av ökade
möjligheter för vederbörande att förvärva motorbåtar, och fiskeristyrelsen i
Kalmar läns södra hushållningssällskaps område håller före, att den tillväxt
av motorfiskebåtarnas antal, som skulle bliva eu följd av inteckningsrättens
utsträckning, komme att i sin ordning framtvinga en försäkringsförening,
däri dylika båtar kunde för billigaste pris försäkras mot skada.
För egen del har kommerskollegiet yttrat: Ej blott den till kollegiet
remitterade riksdagsskrivelsen utan även det stora flertalet av de till kollegiet
inkomna yttrandena i ämnet syntes giva vid handen, att på intresserade
håll i orterna eu allmänt utbredd opinion för den föreslagna lagändringen
vore till finnandes. Jämväl från deras sida, som yttrat vissa
tvivelsmål rörande värdet ur kreditsynpunkt av inteckning i ett mindre
fartyg, förelåge mer eller mindre kraftiga tillstyrkanden. Med hänsyn till
vad sålunda förekommit, och då å ena sidan kravet på en ändring i förevarande
avseende främst gjorde sig gällande inom en näring, vilken såsom
sådan ej folie inom området för kollegiets ämbetsverksamhet, nämligen
fiskerinäringen, och å den andra någon olägenhet för sjöfartsnäringen såsom
sådan icke torde vara att av den föreslagna ändringen befara, saknade
Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 181. 15
kollegiet anledning att bestämt motsätta sig ett tillmötesgående av de framställda
önskemålen. De betänkligheter, som från kollegiets sida anförts
mot en sänkning av inteckningsgränsen, hade ju ock avsett ej så mycket
behovet och lämpligheten av eu sådan åtgärd, utan huvudsakligen institutets
användning i någon egentligare utsträckning i fråga om smärre fartyg.
Några direkt menliga följder av minimigränsens sänkning torde väl, som
redan vore antytt, knappast vara att befara, och den arbetsökning för iuteckningsdomstol
och kollegiet (för dess befattning med fartygsregistrot),
som ifrågavarande lagändring kunde väntas i sin mån medföra, borde givetvis
ej stå hindrande i vägen för en reform, därest den eljest vore
önskvärd.
Beträffande frågan om den minimigräns, som, under förutsättning att Institutets
angivna lagändring komme till stånd, borde träda i stället för den hittills omfattning.
gällande, vore i de till kollegiet inkomna yttrandena meningarna betydligt
mera delade än i fråga om reformens lämplighet över huvud.
Magistraten i Oskarshamn föresloge, att inteckningsrätten måtte ut- A-, -fn»en
sträckas att omfatta samtliga registrerade fartyg, något som, då ju rättenrnmnnmansatt
låta registrera fartyg vore obegränsad, skulle komma att innebära ett
fullständigt frigivande av inteckningsrätten. Även kronofogden i Sunnervikens
fögderi av Göteborgs och Bohus län ansåge någon minimistorlek för
inteckningsbara fartyg ej behöva bestämmas. Jämväl magistraten i Örnsköldsvik
syntes räkna med att någon minimigräns icke uppställdes. Vid
eu flyktig prövning kunde en sådan anordning synas äga goda skäl för
sig. Inteckningsbelåning av ett fartyg vore ju ytterst en affärsfråga mellan
fartygets ägare och vederbörande långivare, i vars skön det läge att tillse,
huruvida det föreslagna pantobjektet erbjöde tillräcklig säkerhet eller ej.
Frågan om den lämpliga minimigränsen skulle alltså i praktiken komma
att lösas av sig själv för varje särskilt fall. För borttagandet av varje
minimigräns skulle även kunna åberopas den omständigheten, att beträffande
övriga slag av inteckning för fordran någon sådan gräns ej funnes fastställd.
Det vore emellertid tydligt, att vissa av de betänkligheter, som givit
sig tillkänna mot en sänkning av inteckningsgränsen över huvud, men som
kollegiet med hänsyn till det allmänna intresset för eu lagändring låtit
falla, i fråga om de minsta fartygen omöjligt läte sig tillbakavisas. Den
tvekan, som kommit till synes i fråga om institutets användbarhet beträf
-
B. Minimigräns
bestämd
av
a) fartygets
värde.
16 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
fande fartyg i allmänhet under den nuvarande minimigränsen, förvandlades
vad anginge de minsta fartygen till minst sagt bestämda tvivel rörande
dessas lämplighet över huvud såsom inteckningsobjekt. Detta förhållande
hade redan antytts på tal om fartygsinteckningens plats i förmånsrättsordningen,
men berodde även på de smärre fartygens snabba värdeminskning
jämte en viss svårighet att identifiera desamma. Just den hastiga
värdeminskningen gjorde för övrigt jämförelsen med andra slag av fordringsinteckningar,
möjligen med undantag för förlagsinteckning, mindre träffande.
Av anförda grunder hade alltså kollegiet ansett sig ej kunna tillstyrka ett
fullständigt frigivande av inteckningsrätten.
Om således en gräns härutinnan fortfarande måste finnas, vore i fråga
om valet av denna gräns flera olika system tänkbara. Ett bestämmande
av densamma efter fartygets värde kunde synas bäst förenligt med det
ovan såsom grund för behovet av en utsträckt inteckningsrätt angivna förhållandet,
att de mindre fartygens värde efter tiden för tillkomsten av
gällande lag i allmänhet befunnit sig i starkt stigande. Medelst en anordning
av angiven art skulle just åt de fartygsgrupper, inom vilka en
sådan värdestegring gjort sig gällande, kunna beredas bättre möjligheter
till kapitalanskaffning och inteckningsrätten alltså lämpas efter förefintligt
behov. Genom att grunda inteckningsrätten på fartygets värde skulle man
även vinna en större grad av säkerhet för inteckningsbelåningens sunda
utveckling. En bestämmelse i sådan riktning hade ock av länsstyrelsen i
Gävleborgs län antytts vara den principiellt riktigaste samt blivit alternativt
ifrågasatt av magistraten i Örnsköldsvik, till vars yttrande länsstyrelsen i
•Yästernorrlands län hänfört sig.
Eu dylik lösning av frågan skulle emellertid göra varje inteckningsbelåning
beroende av ett för fartygsägaren törhända ganska betungande
värderingsförfarande, för vilket det säkerligen ofta nog komme att ställa
sig svårt att vinna sakkunnig förrättningsman. Förutom det oformliga i
en gränslinje, som växlade efter konjunkturer, lokala förhållanden och
vederbörande värderingsmans subjektiva uppfattning, läge det väl något
mindre tilltalande i att den faktor, som i förevarande avseende vore av
avgörande betydelse, för varje särskilt fartygs vidkommande befunne sig i
oavbruten förändring. Låt vara att även i fråga om den nu gällande
grunden för fartygs inteckningsbarhet förändring kunde inträffa, i det att
till följd av ommätning ett fartygs dräktighet kunde komma att ökas eller
minskas och detta även därhän, att ett förut inteckningsbart fartyg komme
Ktingl. Maj.ts Proposition Nr 18J.
17
att nedsjunka under inteckningsgränsen, så hörde dock ett sådant förhållande
till de rena undantagsfallen, under det att ett fartyg även i normala
fall vore utsatt för fortgående värdeminskning. Yad som sålunda anförts
mot inteckningsrättcns grundande på fartygsvärdet syntes kollegiet bestämt
överväga de skäl, som enligt det förut sagda kundo tala för en sådan anordning,
och kunde densammas införande därför ej av kollegiet tillstyrkas.
Delvis samma tanke, som skulle ligga till grund för ett bestämmande
av inteckningsgränsen efter fartygets värde, gåve sig uttryck i ett par av
de inkomna yttrandena, vari iorordats, att fartygstypen skulle vara avgörande
för den föreslagna utsträckningen av inteckningsrätten. Denna
utsträckning borde nämligen omfatta enligt uttalande av länsmannen i
Gammalstorps distrikt av Blekinge län samtliga hel- och halvdäckade fiskebåtar
samt enligt förslag av skeppsmätaren Larsson i Gävle alla däckade
fartyg. Med en dylik anordning hade man uppenbarligen, ehuru ej fullt
konsekvent, velat vinna dels ett indirekt bestämmande av inteckningsgränsen
efter fartygets värde, dels en viss garanti mot alltför hastig värdeminskning
hos de inteckningsbara fartygen. Hos däckade farkoster torde nämligen en sådan
i mindre grad än eljest göra sig gällande. Skeppsmätaren Larsson
beledsagade sitt förslag med en utförligare motivering av vilken här finge
återgivas följande.
De växlande förhållanden, varunder fiskerinäringen bedreves i vårt
land, hade betingat stora skiljaktigheter i fråga om den för fiskebåtar i
olika landsändar bchöfliga storleken. Där möjlighet funnes att vid inträffande
storm utan svårighet uppnå en skyddande skärgård, vore mycket
mindre farkoster av nöden än i de trakter, där i brist på skyddande hamnar
intet annat återstode än att i sådant fall sticka till havs. Då liknande
förhållanden vore rådande även i fråga om de i fraktfart gående,
mindre fartygen, bleve följden den, att, därest den nya inteckningsgränsen
fastställdes efter dräktigheten, den ena kuststräckan i förevarande hänseende
bleve gynnad framför den andra. Vidare kunde uppdragandet av
en sådan gräns komma att medföra, att fartygen erhölle större dräktighet
än som i varje särskilt fall vore av nöden. En annan tänkbar olägenhet
till följd av minimigränsens bestämmande efter nettotonnaget vore, att den
pågående utvecklingen i syfte att bereda rymligare kojer för manskapet å
fiskefartygen kunde komma att motverkas.
Med hänsyn till de skäl, som sålunda anförts för en beräkning av
inteckningsgränsen efter fartygets konstruktion i visst avseende, finge kollegiet
uttala, att det väl hade sin fulla riktighet, att en reform, byggd på
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 148 höft. (Nr 181.) 3
b) fartyg
typen.
18 Kungl. May.ts Proposition Nr 181.
eu enbär modifikation av den nu gällande dräktighetsprincipen, komme att
visa sina huvudsakliga verkningar inom de landsdelar, där ett större antal
fartyg av en dräktighet närmast under den nu gällande minimidräktigheten
vore till finnandes, under det att andra trakter kunde komma att
förbliva så gott som oberörda av reformen. Detta vore dock en naturlig
följd av den grundsatsen, att underlättad kapitaltillgång främst borde beredas
de värdefullare fartygens ägare. Fruktan för att minimigränsens
bestämmande efter dräktigheten skulle framkalla en onödig ökning av de
särskilda fartygens nettotontal torde väl utan vidare kunna avfärdas såsom
ogrundad, då, på sätt Larsson själv anförde, ett sådant förfaringssätt skulle
komma att förorsaka fartygsägaren årliga förluster. Snarare kunde man då tänka
sig, att en anordning sådan som den av Larsson föreslagna skulle kunna
medföra, att ett antal farkoster försåges med däck, utan att sådant vore
av deras användning betingat, och att sålunda reformens innersta syfte
skulle komma att i viss mån förfelas. Vad slutligen anginge frågan om
bostadsutrymme för besättningen å fiskefartyg, torde den, utan hänsyn till
här föreliggande spörsmål, vinna sin vederbörliga lösning i samband med
den nu pågående lagstiftningen om sjöfartssäkerheten i allmänhet. Kollegiet
ansåge följaktligen Larssons nyss omförmälda grunder ej kunna godtagas,
och jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län, som i fråga om behovet
av inteckningsrättens utsträckning instämde i Larssons yttrande, toge,
ehuru utan närmare motivering, avstånd från detsamma i förevarande punkt
samt förordade en efter dräktigheten beräknad minimigräns.
Men även direkta skäl kunde anföras mot att låta ett fartygs egenskap
av däckat eller ej vara avgörande för rätten att inteckna detsamma. Det
både redan antytts, att ett sådant system kunde tänkas framkalla en viss
överproduktion av däckade fartyg. Lika tydligt vore, att inteckningsrättens
bindande vid ett, särskilt i fråga om de minsta farkosterna, så tillfälligt
förhållande som det här omhandlade erbjöde endast ringa garanti mot
missbruk från fartygsägarens sida. Det kunde nämligen tänkas, att ägaren
av ett fartyg för intecknings vinnande läte förse detsamma med ett provisoriskt
däck, som ej inverkade på fartygets värde eller hållbarhet och
som efter intecknings beviljande åter avlägsnades. Vidare torde begreppet
»däckad» vara till sin innebörd av den omtvistliga beskaffenhet, att detsamma
kunde tänkas lämna rum för olika tolkningar. Hos de domstolsoch
förvaltningsorgan, från vilka åtgärder kunde komma att påkallas med
hänsyn till intecknings beviljande, komme väl en fast praxis i förevarande
avseende att utbilda sig, varemot för de exekutiva myndigheter, som i fall
Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 181. 19
avsedda i 94 § utsökningslagen måste utreda fartygs egenskap av inteckningsbart
eller ej, ett avgörande efter enhetliga grunder ej med säkerhet
kunde förväntas.
Mot det av länsmannen i G am mal storps distrikt framställda förslaget
om inteckningsrättens utsträckning till hel- och halvdäekade fiskebåtar
kunde, förutom vad nyss anförts i fråga om däckade fartyg i allmänhet,
framhållas, att även för andra fartygsgrupper än fiskebåtar behov av underlättad
kapitalanskaffning gjort sig gällande.
Ej heller den senast avhandlade formen för inteckningsgränsens fastställande
kunde därför av kollegiet förordas.
En kombination av den nu gällande dräktighetsprincipen och en på
fartygstypen grundad föresloges dels av handels- och sjöfartsnämnden i
Karlskrona, som ansåge inteckningsrätten böra utsträckas endast till däckade
motor- och ångfartyg om minst 10 bruttoton, dels ock av länsstyrelsen i
Hallands län, som förordade eu sådan utsträckning till däckade fartyg om
minst 4 nettoton. I och för sig hade väl ett dylikt system ett bestämt
företräde framför ett enbart på fartygstypen grundat, i det genom detsamma
möjlighet vunnes att ställa inteckningsrätten i bättre relation till
lårtygets verkliga värde. I övrigt drabbades emellertid de i sådan riktning
framställda förslagen av samma anmärkningar, som nyss riktats mot minimigränsens
bestämmande efter fartygstypen ensam, och kunde av denna anledning
ej vinna kollegiets förord.
Vid sådant förhållande torde väl ej annat återstå, än att låta ett fartygs
karaktär av inteckningsbart eller ej liksom hittills bestämmas av detsammas
dräktighet. I sådan riktning hade ock de ojämförligt flesta i
ärendet hörda myndigheter och enskilda uttalat sig. En viss avvikelse
från gällande princip ifrågasattes dock, på sätt ovan antytts, av handelsoch
sjöfartsnämnden i Karlskrona, som föresloge inteckningsrättens utsträckande
till fartyg av viss typ under 20 nettoton, men över 10 bruttoton.
Det kunde givetvis ej förnekas, att bruttodräktigheten i allmänhet gåve
ett exaktare uttryck för ett fartygs verkliga värde än nettodräktigheten.
Den i det föregående anmärkta omständigheten, att i vissa fall en ökning
av fartygs värde kunde komma att medföra en minskning av dess dräktighet,
gjorde sig just gällande, därest den sistnämnda beräknades efter nettoprincipen.
Särskilt för bogserbåtarna och även för vissa fiskefartyg skulle
ett bestämmande av inteckningsgränsen efter bruttodräktigheten visa sig
förmånligt och rättvist. Farhågorna för en inskränkning av besättningens
bostäder till förmån för ökad dräktighet skulle ock, därest de ej på läg
-
el fartygs
typon jämte
tontalet.
d) tontalet
ensamt enligt;
1) brutto
dräktigheten
8) netto
dräktigheten.
20 Kung}. Maj.is Proposition Nr 181.
stiftningens väg komme att undanröjas, av sig själva bortfalla, därest bruttotonnaget
lades till grund för in teckningsrätten. Även under förutsättning
att några principiella invändningar ej vore att framställa mot ett genomförande
av denna grundsats, hade kollegiet likväl funnit sig förhindrat att
förorda ett omedelbart införande av eu på bruttodräktigheten grundad inteckningsrätt
redan av hänsyn till det nära samband, vari inteckningsväsendet
från början stått och fortfarande stode till den likaledes på nettodräktigheten
grundade registreringen av fartyg; och en utredning om möjligheten
och lämpligheten av en omläggning inom en närmare eller fjärmare
framtid efter bruttodräktighetens princip av såväl registrerings- som inteckningsväsendet
torde icke falla inom ramen för det åt kollegiet nu lämnade
uppdraget. Ett annat skäl för kollegiet att ej nu förorda ett bestämmande
av inteckningsgränsen efter bruttodräktigheten läge i den omständigheten,
att, bortsett från nyssberörda handels- och sjöfartsnämnd, samtliga de myndigheter
och korporationer, som velat bibehålla dräktigheten såsom grundval
för inteckningsrätten, tänkt sig nettotonnaget såsom i sådant hänseende
avgörande samt följaktligen underlåtit ingå på frågan om det tontal, vid
vilket en efter bruttot bestämd gräns lämpligen borde sättas.
Utginge man således från att det nu gällande, på nettodräktigheten
byggda systemet borde åtminstone tillsvidare bibehållas, vore emellertid i
fråga om det tontal, som då borde träda i stället för det hittillsvarande
minimum, meningarna, sådana de givit sig uttryck i de till kollegiet inkomna
yttrandena, ganska skiftande, naturligen beroende på de å respektive
orter förefintliga skilda behoven.
En minimidräktighet av 10 nettoton, eller samma gräns för institutets
utsträckning som motionärerna vid 1911 års riksdag tänkt sig, ifrågasattes
av länsstyrelsen i Blekinge län, som, under förutsättning att rätten ej utsträcktes
längre, läte sina mot förslaget uttalade betänkligheter fälla, vidare
av ombudsmannen vid sjömanshuset i Sölvesborg, länsstyrelsen i Kristianstads
län, kronofogden i Orusts och Tjörns fögderi samt länsstyrelsen *i
Gävleborgs län. 10 ton eller möjligen något därunder förordades av Gottlands
handels- och sjöfartskammare samt 8 ton av handels- och sjöfartsnämnden
i Malmö, ävensom av fiskeriintendenten i västra distriktet, till
vars yttrande länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på denna punkt anslöte
sig. Länsstyrelsen i Malmöhus län önskade minimigränsen bestämd
med hänsyn till att endast de större fiskefartygen borde komma i åtnjutande
av den utsträckta inteckningsrätten. En minimigräns av 5 ton förordades
av fiskeristyrelsen i Kalmar läns södra hushållningssällskaps område, läns
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181. 21
mannen i Kamdala distrikt av Blekinge län, handels- och sjöfartsnämndon
i Hälsingborg samt länsstyrelsen i Skaraborgs län. Länsmannen i Ronneby
distrikt föreslogo 3 ton, och länsstyrelsen i Blekinge län, som, enligt vad
förut nämnts, motsatte sig institutets utsträckning längre ned än till fartyg
om 10 ton, anmärkte, att, för att den ifrågavarande lagändringen skulle
få någon större betydelse för länet, det vore nödvändigt, att minimigränsen
sattos till 2 eller 3 ton. En minimigräns av 2 ton ifrågasattes av länsmannen
i Hoby distrikt av Blekinge län och av fiskcritillsyningsm armén i
Gottlands län.
Vid avgörande av frågan om minimigränsens lämpligaste fixering borde
hänsyn tagas till ett flertal av de synpunkter, som i det föregående blivit
berörda. Såsom huvudgrund för inteckningsrättens utvidgning hade framhållits
eu särskilt hos vissa fartygsgrupper betydande värdestegring, och
det både antytts, att det vore fartygets värde, som i här ifrågavarande avseende
innerst borde vara det bestämmande. Denna synpunkt borde alltså
främst anläggas vid fastställandet av det blivande inteckningsminimum,
ehuru, på sätt framhållits, nettodräktigheten långt ifrån vore någon tillförlitlig
mätare på ett fartygs värde. Kunde således ur värdesynpunkt fartyg
av viss mindre dräktighet ej utan vidare uteslutas från inteckningsrätt, så
vore dock storleken i förevarande avseende av en viss indirekt betydelse,
i det ätt, på sätt i det föregående antytts, värdeminskningen i allmänhet
voro hastigare i fråga om de mindre fartygen. Mot inteckningsrätt för
alltför små fartyg talade ju även den omständigheten, att i fråga om desamma
inteckningars ställning till eventuella sjöpanträtter måste bliva mer
än eljest ogynnsam. Å andra sidan måste man tillse, att ej genom en
alltför snäv begränsning ändamålet med lagändringen komme att förfelas.
Motionärernas förslag om minimigränsens fastställande till 10 nettoton
hade, såsom av det ovanstående framginge, i åtskilliga inkomna yttranden
biträtts. Den verkställda utredningen hade emellertid givit vid handen,
att étt större antal motorfiskebåtar inom Hallands samt Göteborgs och Bohus
län ävensom de flesta sådana fartyg inom Malmöhus län samt slutligen ett
ej obetydligt antal bogserbåtar ägde en dräktighet mellan 8 och 10 ton.
Då sålunda genom gränsens sänkning till 8 ton den utsträckta inteckningsrätten
skulle tillgodokomma ett avsevärt större antal fartyg inom de grupper,
som främst torde vara i behov av densamma, syntes kollegiet en till
sistnämnda tontal fixerad minimigräns vara bestämt att föredraga framför
den av motionärerna ifrågasatta. Förslag i sådan riktning hade ju även
O. Vil/xn
nettodr artighet
fdsont
minimigräm.
lantbruks
stj/relsen.
22 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
framställts av två särskilt med den större fiskerinäringen så förtrogna och
av denna angelägenhet så nära berörda myndigheter som länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt fiskeriintendenten i västra distriktet. Fastställdes
denna minimigräns, skulle inteckningsrätten komma att omfatta ett
väsentligt antal bogserbåtar och mindre passagerarfartyg ävensom i allmänhet
de verkliga fiskebåtarna utefter rikets västra kust. Uet förtjänade i
förbigående framhållas, att de motorfiskefartyg, vilka sålunda skulle bliva
delaktiga av den utsträckta inteckningsrätten, såsom av det förut anförda
framginge, ägde ett värde överstigande eller endast obetydligt understigande
det belopp, varmed låneunderstöden ur fiskerilånefonden högst få utgå,
nämligen 10,000 kronor. Fn ytterligare sänkning med ett par ton skulle,
med hänsyn bland annat till de i Östersjön använda fiskebåtarnas ringa
storlek, knappast betyda något avsevärt tillskott till de inteckningsbara
fartygens antal samt i övrigt lämna rum för de betänkligheter, som i det
föregående anförts i fråga om inteckningsbelåning av alltför små fartyg.
Kollegiet hade visserligen tagit under övervägande, huruvida ej härutinnan
ett undantag borde göras beträffande verkliga bogserfartyg, på grund
av desammas i allmänhet jämförelsevis höga värde och ofta mycket ringa
nettodräktighet, men hade kollegiet, redan av hänsyn till svårigheten att
på ett tillfredsställande sätt definiera sådana fartyg, funnit eu sådan tanke
ej lämpligen kunna förverkligas.
Då kollegiet sålunda ansåge eu till 8 nettoton eventuellt nedsatt minimigräns
för inteckningsbara fartyg i allmänhet väl avvägd, har kollegiet
hemställt, att, därest en utsträckning av inteckningsrätten i den av riksdagen
åsyftade riktning funnes böra medgivas, 1 § i lagen om inteckning
i fartyg av den 10 maj 1901 måtte erhålla den ändrade lydelse, att ordet
tjugu utbyttes mot ordet åtta.
Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört huvudsakligen följande :
Uti sitt underdåniga utlåtande i ärendet har kommerskollegiet i anslutning
till vad fiskeriintendenten i västra distriktet och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län föreslagit, ansett sig i förevarande avseende böra förorda
en minimigräns av 8 nettotons dräktighet för fartygs inteckningsrätt. För
rikets hela västkust till och med Malmöhus län ansåge styrelsen denna minimigräns
även vara fullt tillfredsställande. Däremot torde gränsens förläggande
till 8 nettoton komma att faktiskt åtminstone för en lång tid
framåt omöjliggöra inteckningsinstitutets tillämpning på fiskefartyg inom
Östersjön. För att en dylik tillämpning på nu befintliga fiskefartyg i Öster
-
23
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 181.
ajTni skulle bliva i någon nämnvärd utsträckning möjlig borde gränsen
nämligen sättas vid två eller åtminstone vid tre nettoton. Av skäl, som
kommerskollegiet anfört, syntes det dock icke vara rådligt att gå så långt
ned. Med den tendens, som rådde, att göra fiskefartygen större och mera
sjödugliga, och vilken tendens vore värd all uppmuntran, emedan fiske
därigenom möjliggjordes även ute på öppna sjön och i avlägsnare farvatten,
syntes det enligt styrelsens åsikt vara visserligen ändamålsenligt att ifrågavarande
minimigräns sänktes under S nettoton men dock ej lägre än till
5 nettoton.
Uti sitt yttrande till styrelsen den 3 oktober 1914 hade fiskeriintendenten
i västra distriktet såsom ytterligare stöd för sitt yrkande, att minimigränsen
för inteckning av fartyg måtte sänkas från nu gällande 20 till 8
nettotön, anfört, att en dylik möjlighet för inteckning även skulle underlätta
utlämnandet av lån ur fonden för fiskerinäringens befrämjande. Landsting
och hushållningssällskap skulle då säkerligen kunna utdela dylika lån
i sådana fall, där hjälpen bäst behövdes eller då på grund av brist på
annan betryggande säkerhet lån eljest ej kunde erhållas, varigenom fonden
skulle bliva till större nytta än hittills. Detta skäl vore naturligtvis även
giltigt för minimigränsens utsträckande till 5 nettoton. För övrigt torde
enligt styrelsens åsikt någon snabbare värdeminskning beträffande fiskefartyg
av 5 än av 8 nettotons dräktighet icke behöva befaras, då det ju i
vartdera fallet så gott som alltid torde gälla endast däckade fartyg, vilkas
för ägaren stora värde i allmänhet torde medföra en omsorgsfull skötsel.
Icke heller torde behöva befaras någon nämnvärd svårighet att identifiera
dessa fartyg, då ju, såsom redan framhållits, den vanliga storleken för fiskebåtar
vid Skånes ostkust och i Blekinge för närvarande vore endast 2—3
nettoton, medan fiskebåtarna längre norrut i allmänhet vore ännu mindre.
Av den utredning, som i ärendet föreligger, synes mig otvetydigt framgå, 0eParte/nenta.
att en utsträckning i rätten att inteckna fartyg till fartyg av mindre stor- chefenlek
än i gällande lag medgives, är av behovet påkallad. Vid bestämmande^itJciiningT
av den minimigräns, vartill samma rätt må sträckas, hava olika principer fartV9-ifrågasatts att komma till tillämpning. På de skäl, kommerskollegiet an^
fort, finner jag ändring icke böra äga rum i den i gällande lag tillära-*
pade grunden. Jag anser alltså att den utsträckta in teckningsrätten bör
sättas i relation till fartygs nettodräktigbet, och då jag i sådant hänseende
föreslår att inteckningrätt medgives i fartyg av fem registertons dräktighet
eller däröver, har jag funnit sådant förslag särskilt motiverat av den väsent
-
24
Hd § utsök
ningslagen.
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 181
liga prisstegring, som gjort sig gällanda beträffande fartyg under senare år
eller efter det kommerskollegiet och lantbruk sstyrelsen avgåvo sina utlåtanden
i ärendet, vilket förhållande givetvis förmånligt påverkar mindre fartygs
användbarhet som pantobjekt.
Av riksdagen själv har anmärkts nödvändigheten av en ändring i utsökningslagens
94 §, innehållande vissa föreskrifter rörande exekutiv försäljning
av inteckningsbart fartyg. Något tvivel kan ej heller råda därom,
att den föreslagna sänkningen av inteekningsgränsen förutsätter viss ändring
av förevarande lagrum. Om densammas omfattning och innebörd kunna
dock meningarna vara delade.
Införandet beträffande fartyg om tjugu registerton eller därutöver av
liknande regler angående köpeskillingens erläggande som de för fast egendom
gällande motiverades på sin tid av vederbörande departementschef dels
med det ogynnsamma inflytandet på försäljningens utgång, som i fråga om
fartyg av viss högre dräktighet kravet på ögonblicklig betalning kunde
komma att utöva, dels med inteckningshavares intresse av att köpeskillingen
icke till följd av betalningsvillkorens stränghet koinme att understiga det
verkliga värdet, dels slutligen med behovet för köpare och inteckningshavare
att hinna underhandla om den intecknade gäldens övertagande av
köparen. Det först anförda skälet torde, oaktat den omförmälda värdestegringen
för mindre fartyg, knappast äga den tillämplighet å fartyg mellan tjugu
och fem ton, att enbart på denna grund ett uppskov med köpeskillingens
erläggande skulle vara av nöden beträffande fartyg av sistnämnda dräktighet
eller däröver. Däremot synas de av departementschefen åberopade, i
samband med inteckningsinstitutet stående motiven böra föranleda, att allt
framgent angivna omständligare förfarande beträffande köpeskillingens gäldande
bleve tillämpligt å intecknade fartyg. För sådant ändamål synes det
emellertid ej av nöden att låta stadgandet omfatta samtliga fartyg om fem
registerton eller därutöver, utan synes det vara tillfyllest att under paragrafen
inbegripa de fartyg, som införts i fartygsregistret. Härigenom skulle
det angivna uppskovsförfarandet beträffande fartyg under tjugu ton komma
att i stort sett tillämpas endast i de fall, då fartyg är eller varit belastat
med inteckning, under det att ett enbart utbytande av orden »tjugu registerton»
mot »fem registerton» skulle giva stadgandet betydligt större
räckvidd än som får anses behövligt och önskvärt. Då emellertid den av
departementschefen först åberopade synpunkten, eller det allmänna kravet
på gynnsammare betalningsvillkor i fråga om de större och till följd därav
25
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 181.
värdefullare fartygen, alltjämt synes äga sitt fulla berättigande i fråga om
fartyg om tjugu ton och däröver, lärer ifrågavarande paragraf fortfarande
böra hava tillämpning å fartyg av sistnämnda storlek, oavsett om desamma
äro införda i fartygsregistret eller ej.
Genom att låta utsträckningen av stadgandets tillämplighetsområde omfatta
endast registrerade fartyg vinnes dessutom möjlighet att undanröja eu
med paragrafens nuvarande lydelse förenad oegentlighet. Av en jämförelse
mellan fjärde stycket av 91 £ utsökningslagen och förevarande stadgande
framgår, att gravationsbevis ej behöver uppläsas i alla fall, då sådant blivit
anskaffat. Låt vara att detta förhållande i allmänhet ej äger någon
större betydelse, så torde dock i ett visst fall detsamma kunna medföra
vissa konsekvenser, som måhända ej avsetts av lagstiftaren. På sätt i det
föregående antytts, kan det nämligen inträffa, att ett fartyg, vari inteckning
fastställts, genom ommätning får sin dräktighet bestämd till lägre tontal
än tjugu nettoton. I sådant fall skulle vid exekutiv auktion gravationsbevis
rörande fartyget ej behöva uppläsas, ehuru den i detsamma beviljade inteckningen
fortfarande kan vara gällande; och paragrafens övriga bestämmelser
till inteckningskavares skydd skulle ej heller vinna tillämpning, utan
fallet bliva hänförligt under utsökningslagens 96 §.
Att registrering måste göras till villkor för rätt att inteckna fartyg 2 § sjölagen.
har allmänt förutsatts av dem, som på denna punkt uttalat sig. Härvid
har länsstyrelsen i Hallands län ifrågasatt ovillkorlig registreringsplikt för
alla inteckningsbara fartyg, i följd varav 2 § sjölagen skulle ändras. Andra
myndigheter, däribland överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands
och Gävleborgs län, synas med sina förslag angående ändring av
samma paragraf hava avsett eu liknande anordning. Däremot anse länsstyrelsen
i Blekinge län, handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, skeppsmätaren
Larsson samt magistraten i Örnsköldsvik, till vars yttrande länsstyrelsen
i Västernorrlands län på denna punkt hänfört sig, att registreringsplikt
för fartyg under 20 ton skulle inträda blott i det fall, att
inteckning däri söktes.
Slutligen framkastas från vissa håll förslag om ändrade forum bestäm- § la9vn °\n
melser — ett ämne, varom redau under förarbetena till den nuvarande fartyg1 m*. L
lagen skilda meningar yppades. Kronofogden i Sunnervikens fögderi antager
sålunda, att det besvär, som erhållande av inteckning vållade, vore
en av orsakerna till att institutet ej vore mycket använt i fråga om de
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sa>nl. 148 käft. (Nr 181.) 4
2 6
Kurtgl. May.ts Proposition Nr 181.
inom Bohusläns mellersta skärgård befintliga fiskekuttrarna samt att, för
att lagen skulle bliva till åsyftat gagn, proceduren måste förenklas genom
att inteckning kunde beviljas av underrätten inom fartygets hemort. Tre
länsmän i Blekinge län, nämligen i Gammalstorps, Bonneby och Eamdala
distrikt, föreslå som forum respektive rådhusrätten i länets residensstad,
den rådhusrätt, som är närmast fartygets hemort samt rådhusrätten i samma
stad som den tullkammare, vars distrikt fartyget tillhör. Länsstyrelsen i
Blekinge län anser dock någon ändring i forum sbestämmelsen ej erforderlig.
2 § sjölagen. yad först angår den ifrågasatta ändringen av sjölagens 2 §, synes
det mig till en början klart, att registrering liksom hittills måste utgöra
en förutsättning för fartygs intecknande. Att utsträcka registreringsplikten
till att omfatta samtliga inteckningsbara fartyg synes emellertid alltför betungande
för såväl fartygsägarna som registreringsmyndigheten. Fullt tillräckligt
torde vara, att för fartyg under 20 nettoton registrering fordras
endast för vinnande av inteckning i fartyget. I så fall skulle den ifrågasatta
ändringen av sjölagens 2 § bliva överflödig, då lagrummet redan medgiver
rätt för ägare av icke registreringspliktigt fartyg att få detsamma
infört i fartygsregistret.
Yad av skeppsmätaren Larsson anförts i fråga om vidtagande av åtgärder
för underlättande av de smärre fartygens identifiering synes mig
däremot förtjänt av visst beaktande. Att, på sätt Larsson synes hava
åsyftat, för detta ändamål inrätta ett nytt slag av igenkänningsmärke torde
dock ej behöva ifrågasättas, utan synes det enligt § 9 av förordningen
angående registrering av fartyg inhuggna registreringsnummer i sådant hänseende
vara tillfyllest. Då emellertid inhuggandet äger rum först vid anlöpande
av tullplats och på anmälan av fartygets befälhavare, föreligger, i
synnerhet som den kraftigaste, i § 10 av nämnda förordning stadgade påföljd
för underlåtenhet i angivet avseende avser endast registreringspliktiga
fartyg, ingen garanti för att i registret infört fartyg, vari inteckning beviljas,
alltid har sitt registreringsnummer vederbörligen inhugget. Till vinnande
av önskvärd säkerhet i sådant hänseende lärer bliva nödigt att för
intecknings beviljande fordra bevis, lämpligen av vederbörande tullmyndig4
och 5 §§ het, om att sådant nummer verkligen är å fartyget inhugget. Till 4 §
10''teckning T i lagen om inteckning i fartyg synes alltså böra fogas ett nytt stycke med
fartyg, föreskrift härom.
Påföljden för uraktlåtenhet att iakttaga den sålunda ifrågasatta nya
bestämmelsen torde, enligt vad i fråga om förlagsinteckning är bestämt
Kungl. Maj:tu Proposition Nr Pil.
''21
rörande försummat ingivande av vissa handlingar, böra medföra avslag ä
inteckning,sansökningen. I enlighet härmed synes lagens 5 § böra erhålla
ändrad lydelse.
Vad slutligen angår de från vissa håll framställda förslagen om ändrade
forumbestämmelser på förevarande område, synas de skäl, som vid
fartygshypotekets införande voro bestämmande för en centralisation i fråga
om inteckningsproceduren, fortfarande äga sin fulla giltighet. Ä ena sidan
måste det nämligen med en splittring av forumförhållandena möta svårighet
att avgöra, hos vilken myndighet upplysning skall sökas angående ett fartygs
belastning av intecknad gäld, å andra sidan erbjuder det nuvarande
systemet avgjorda fördelar i fråga om en lätt förbindelse mellan registreringsmyndigheten
och inteckningsdomstolen. För övrigt kan anmärkas, att
allmänhetens intresse av en bekväm beröring med inteckningsinyndigheten
blivit på lämpligt sätt tillgodosett genom anställande, på grund av nådiga
kungörelsen den 1 november 1901, hos Stockholms rådhusrätt av en kommissionär
för ärenden rörande inteckning i fartyg. Någon ändring i nuvarande
bestämmelse om forum bör enligt min mening alltså icke bomma
ifråga. >
Föredraganden uppläste härefter i enlighet med det anförda upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg och till lag om ändrad lydelse av 94 § utsökningslagen,
vilka förslag voro av den lydelse bilagor till detta protokoll
utvisa, samt hemställde, att lagrådets yttrande över förslagen måtte, för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
8 § lagen om
inteckning i
fartyg
Ur protokollet:
N. Cerrin.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
28
Bilaga.
Förslag
till
L/\G
om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg.
Härigenom förorclnas, att 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg skola, 1 och 4 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:
1 §•
Fartyg, som har eu dräktighet av fem registerton eller därutöver
och är i fartygsregistret infört, må, där ägaren det medgiver, intecknas
för fordran, efter ty här nedan sägs; och njute, där det skett, fordringsägaren
panträtt i fartyget. Tillhör fartyget flere gemensamt, må ej inteckning
meddelas, med mindre samtliga delägare därtill lämnat medgivande.
Ej må — — — — — — — — — — — — samma fordran.
4 §.
Då inteckning — — — — — ____ — inteckningar i fartyg.
Första gången inteckning sökes i fartyg, som har en dräktighet under
tjugu registerton, skall ingivas bevis av tullförvaltning, att det nummer,
som vid registreringen tilldelats fartyget, är därå inhugget i överensstämmelse
med vad därutinnan är särskilt stadgat.
29
Kungl. Majds Proposition Nr 181.
5 §•
Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 2 §r''sägs, eller
ingives ej i fall, som i 4 § andra stycket omförmäles, bevis, som dillstadga»,
varde ansökningen avslagen.
Denna lag träder i kraft den l januari 1921.
30
Kung1. Muj:ts Proposition Nr 181.
Bilaga.
Rörslag
till
LAG
om ändrad lydelse av 94 § utsökningslagen.
0
Härigenom förordnas, att 94 § utsökningslagen skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:
Skall försäljning ske av fartyg, som enligt rnätbrev eller ä fartyget
anbragt tontalsmärke har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver,
eller av annat fartyg, som blivit i fartygsregistret infört, uppläse auktionsförrättaren
före utropet gravationsbevis, där enligt 91 § sådant skall vara
anskatfat, och give till känna, å vad tid köpeskillingen sist skall inbetalas;
anmane ock dem, vilka äro tillstädes och hava fordran, som skall vid auktionen
bevakas, att sådant anmäla. Varder fordran anmäld hos auktionsförrättaren,
meddele han före utropet därom underrättelse.
Innan auktionen — —- - — — — — — för sammanträdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Kungl. Maj.ts Proposition Kr 181.
Ht
Utdrag av protokollet, hållet i Kungi. Mqj:ts lagråd fredagen
den 5 mars 1920.
Närvarande:
J ustitieråden Améen,
friherre LEIJONHUFVUD,
EDELSTAM,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
20 februari 1920, hade Ivungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §.§ i lagen
den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg och till lag om ändrad lydelse av
94 § utsökning slag en.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet Gustaf
Grefberg.
Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.
Ur protokollet
Erik Öländer.
3 2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 181.
bidrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 5 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre PALMSTIERNA,
Undén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över de den 20 februari 1920 till lagrådet
remitterade förslagen till lag om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen
den'' 10 maj 1901 om inteckning i fartyg och till lag om ändrad lydelse
av 94 § utsökningslagen samt Jiemställde, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gästa Stenlund.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.