Kungl. Maj:tf; Proposition Nr 158.

i

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anläggning
av väg till Tärna socken m. in.; given Stockholms slott
den 27 februari 1920.

•

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att för iståndsättandet av ödebygdsvägen mellan Tärna kyrkoby och
Stensele sockengräns samt till påbörjande av anläggning av en fyra meter
bred vanlig väg mellan Tärna kyrkoby och Slussfors, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt förslag,
på extra stat för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 200,000
kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. Holmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 131 käft. (Nr 158.)

652 20 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

2

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
februari 1920.

Närvarande:

t

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet
anförde chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist, följande:

I skrivelse den 23 september 1919 anmälde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sig hava för avsikt att senare inkomma med framställning
i fråga om påbörjande på statens bekostnad av vägar till Vilhelmina
sockens fjällbygd och till Tärna socken samt hemställde om anvisande
för ändamålet a tilläggsstat för år 1920 av 100,000 kronor och för år
1921 av 200,000 kronor.

Under punkt 14 av sjätte huvudtiteln i innevarande års statsverksverksproposition
har Kungl. Maj:t med anledning härav föreslagit riksdagen
att i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet
avlåtas för anläggning av vägar till Tärna socken m. m. .å extra stat för år
1921 beräkna ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera blivit slutförd, anhåller jag att
få underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning.

3

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 158.

Efter framställning av enskild motionär anhöll 1919 års lagtima riksdag
i skrivelse nr 203, att Kung!. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
rörande do åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för åstadkommande
av sådana kommunikationer med Tärna och Vilhelmina sockens
fjällbygd, att handelsförbindelser mellan dessa trakter och det övriga
Sverige måtte komma till stånd, samt att vidtaga de åtgärder, som
av utredningen kunde föranledas.

I skrivelsen erinras till en början, att inom Tärna och Vilhelmina
socknar i Västerbottens län finnas mycket vidsträckta områden, vilka på
grund av sitt isolerade och från kommunikationer avlägsna läge ännu
icke kunnat erhålla de förbindelser med det egna landet, som uppenbarligen
äro önskvärda och av stort behov påkallade. Vad särskilt Tärna
socken beträffar, anföres följande.

De åtgärder, som statsmakterna hittills vidtagit för förbättrande av befolkningens
i denna socken vägförbindelser, hava huvudsakligen varit inriktade på
åstadkommandet av sådana kommunikationer, som äro ägnade att underlätta
varuutbytet med den norska handelsplatsen Mo vid Banenfjord. Dessa åtgärder
från svensk sida hava givetvis betingats av den omständigheten, att avståndet
från Tärna kyrkoby till Mo är omkring 120 kilometer, men från Tärna kyrkoby
till närmaste järnvägsstation på norra stambanan, Hällnäs, omkring 310 kilometer.
Upprättandet av lämplig handelsförbindelse mellan Tärna socken och det egna
landet har under sådana omständigheter svårligen kunnat åstadkommas.

Visserligen har riksdagen år 1910 anslagit medel för anläggande av en ödebygdsväg
av enklaste slag från Luspen vid Storumans östra ända till Tärna;
men denna omkring 144 kilometer långa vägsträcka lärer för närvarande icke
befinnas i det skick, att den kan tjäna som kommunikationsled för framforsling
å barmark av de varupartier, som avyttras från och'' inköpas till Tärna.

Genom beslut om den s. k. inlandsbanans byggande med tilltänkt station
vid Storumans östra ända har emellertid frågan om förbättrad kommunikation
för Tärnabefolkningen kommit i ett förändrat läge, och det bör otvivelaktigt vara
statsmakterna angeläget att söka bidraga till åstadkommande av ordentliga kommunikationer
med denna station. För detta ändamål synes den ovannämnda
ödebygds vägen mellan Luspen och Tärna by lämpligen hora förbättras och, där
så behöves, omläggas samt i övrigt fullständigas till vinnande av förbindelse med
inlandsbanan. Härigenom skulle för visso den handel, som bedrivits med Norge,
kunna överflyttas till vårt land.

Länsstyrelsen i Umeå liar framhållit, att Tärna socken har ett produktionsöverskott
av livsmedel, som det bör vara för staten angeläget att bevara för den
inhemska konsumtionen. Därtill kommer, att i Tärna socken påträffade malmförekömster
giva grundad förhoppning om en lönande gruvdrift i dessa trakter.
För att möta den ökade trafik, som borde bliva följden dels av sistnämnda omständigheter,
dels av ett målmedvetet arbete på att omlägga Tärna sockens
handelsförbindelser, fordras uppenbarligen, att vägförbindelserna väsentligen förbättras.
Länsstyrelsen säger sig fördenskull hava hos kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort framställning om förordnande av förrättningsman för
upprättande av förslag till anläggning av en väg mellan Tärna kyrka och Sluss -

Riksdagens
skrivelse nr
203 år 191!).

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

fors, vilken väg, om den skall komma till stånd, det enligt länsstyrelsens mening
måste bliva en statens sak att bygga och även underhålla, till dess väghållningsskyldigheten
möjligen bliver överflyttad till landstingsområdet.

Den ifrågavarande motionen avser åstadkommande av vägförbindelse från
Tärna by ända till blivande järnvägsstation vid Storumans östra ända. Det förefaller
riksdagen, som om detta förslag åtminstone måste göras till föremål för närmare
undersökning, därest man vill vinna verklig visshet om möjligheten att nå det
åsyftade och önskvärda målet, nämligen handelsförbindelsernas omläggning åt
svenska sidan till. Ty under vissa årstider skulle förbindelsen mellan järnvägsstationen
och Tärna by vara omöjliggjord, om vägens slutpunkt blir Slussfors.
Därjämte torde böra påpekas, att å sträckan Slussfors—Storumans järnvägsstation
finnes en rätt talrik befolkning, som ävenledes har behov av eu under alla årstider
framkomlig vägförbindelse till inlandsbanan.

Men även andra skäl tala för åtgärder i angiven riktning. Uti ett av t. f.
överjägmästaren i Umeådistriktet A. Sylvén till riksdagens vederbörande utskotts
förfogande ställt yttrande öyer motionen har denne framhållit bland annat, hurusom
inom Västra Stensele revir — omfattande västra delen av Stensele samt
hela Tärna socken — staten äger ej mindre än 52,690 hektar oavvittrade skogsmarker,
därav inom Tärna socken 22,790 hektar. Som någon uppskattning av
skogstillgången å dessa områden icke förekommit, kunna icke ens närmelsevis
lämnas några uppgifter härutinnan. Visst är emellertid, att i och med inlandsbanans
framdragande stora möjligheter uppstå att avsätta virke och virkesavfall
av snart sagt alla dimensioner inom åtminstone stora delar av dessa vidder,
därifrån avsättning av virke förut på grund av för dyra flottningskostnader omöjliggjorts,
varjämte man torde kunna påräkna, att industriella anläggningar, såsom
kolugnar, sågverk samt måhända trämassefabriker, skulle uppstå, där inlandsbanan
passerar Storumans östra del. Med hänsyn till statens i många avseenden stora
intressen inom de trakter, varom fråga vore, som ock för hela Tärna och Västra
Stenselebygden liksom för i många''fall hela Västerbottens län syntes ifrågavarande
motion vara av utomordentlig betydelse.

Jämväl ur jordbrukssynpunkt synas förhållandena i Tärna socken vara
värda att uppmärksammas, och torde socknen i förhållande till sin nordliga
breddgrad och ansenliga höjd över havet äga exceptionella betingelser för jordbruk
och boskapsskötsel.

Beträffande Vilhelmina sockens fjällbygd framhåller riksdagen, att
förhållandena därstädes vore i viss mån likartade med dem i Tärna
socken och att, såsom länsstyrelsen också erinrat, samma fjällbygd vore
så gott som i saknad av varje slags körbar väg.

Vidare uttalar riksdagen, i fråga om kostnaderna för inrättandet av
de utav riksdagen ifrågasatta kommunikationerna, att man, då ifrågavarande
bygder torde vara av de mest fattiga och vanlottade i vårt
land, ej syntes kunna räkna på kommunernas medverkan, vartill komme,
att endast Tärna sockens areal vore cirka 380,000 hektar, varför vägsträckorna
bleve så betydande, att statsmakternas bistånd skulle vara påkallat
även för en ekonomiskt långt bättre lottad befolkning än dessa bygders.

Slutligen anföres i detta avseende, att de av riksdagen anvisade

Kung]. Maj.ts Proposition Nr 158.

5

medel, vare sig å allmänna vägbyggnadsanslaget eller till enklare vägar,
ödebygdsvägar och nttärtsvägar i do fyra nordligaste länen, icke heller
torde av ovan angivna omständigheter vara tillfyllest, utan borde riksdagen
direkt för ändamålet bevilja medel. Om icke åtgärder av bär
avsedd art vidtoges, vore att befara, att i sinom tid måste upptagas i
nu ifrågavarande gränstrakter ett liknande försvenskningsarbete som det,
vilket för närvarande med stora kostnader för statsverket försigginge
bland befolkningen i Norrbottens finnbygd. Eu uppoffring från statens
sida i syfte att knyta bär ifrågavarande isolerade fjällbefolkning närmare
samman med det egna landet, så att den icke längre vore för sin
existens beroende av vårt grannland, syntes riksdagen vara en fosterländsk
gärning, vars betydelse icke kunde underskattas.

Vidare har länsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 26
augusti 1919 gjort framställning om byggande på statsverkets bekostnad
av följande fem huvudvägar i länet, nämligen

1. Skansholm —Stalon i Vilhelmina socken;

2. Inlandsbanans station i närheten av Vojmsjöns nedre ända till
Vojmsjöns övre ända i Vilhelmina socken;

3. Inlandsbanans station vid Storumans nedre ända vid Stensele—
Luspen förbi Slussfors till Tärna sockengräns i Stensele socken;

4. Fortsättning av sistnämnda väg från Stensele sockengräns till
Tärna kyrkoby i Tärna socken;

5. Sorsele kyrkoby—Gillisnuole i Sorsele socken.

I sin framställning påvisar länsstyrelsen, bland annat, att de vägar
inom Västerbottens läns övre lappmarkssocknar, som hittills blivit anlagda,
dels endast i obetydlig grad beröra det stora området av länet, som ligger
väster om inlandsbanan och dels, såsom fallet är med vägen Stensele—Slussfors
och dess fortsättning mot Tärna, äro av sådan beskaffenhet,
att de icke kunna upptaga tyngre trafik eller användas alla årstider
samt slutligen att de icke anknyta till inlandsbanan. Länsstyrelsen
anser det därför vara ett riksintresse, vars betydelse icke kan underskattas,
att i första hand utarbetas ett förslag för byggande av dessa
stora huvudvägar. Till dessa skulle sedan ansluta sig enklare vägar
och ödebygdsvägar. Att behovet av sådana vägar av andra och tredje
ordningen är betydande har bestyrkts av den undersökning, som länsstyrelsen
låtit genom särskilda delegerade verkställa för uppgörande av
föreskriven plan för vägbyggnader inom länet under de närmaste 8
åren. Denna plan upptager förutom de nämnda huvudvägarna följande
våglängder av olika typer inom de särskilda socknarna, nämligen i

Länsstyrelsens
i Västerbottens
län
skrivelse den
26 augusti
1919.

6

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 158.

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtande
den
C februari
1920.

Vilhelmina 169 kilometer enklare och 140 kilometer ödebygdsvägar, i
Stensele respektive 66 och 207 kilometer, i Tärna respektive 22 och 141
kilometer samt i Sorsele respektive 136 och 153 kilometer. Efter en
redogörelse angående de nämnda socknarnas ekonomiska ställning och
därstädes vitgående skatter m. m. anför länsstyrelsen, att det är påtagligt,
att om också endast en ringa del av dessa vägar, vilka vid
granskning var för sig befunnits behövliga, skall komma till stånd,
kommunerna ändock stå inför svåra ekonomiska spörsmål. Vid sådant
förhållande, säger länsstyrelsen, finnes ingen annan möjlighet för, att
de föreslagna huvudvägarna inom rimlig tid skola komma till utförande,
än att staten vill påtaga sig deras byggande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anbefallts att verkställa den
i riksdagens förenämnda skrivelse avsedda utredning ävensom att avgiva
utlåtande med anledning av länsstyrelsens ovanberörda framställning,
har på grund härav i skrivelse den 6 februari 1920 anfört, bland
annat, följande.

»De vägar, som länsstyrelsen ifrågasatt skola byggas på statsverkets bekostnad,
äro otvivelaktigt de huvudtrafikleder, som i första hand erfordras för att
åstadkomma ordnade förbindelser mellan den under anläggning varande inlandsbanan
och fjällbygderna i Västerbottens län, från vilka huvudvägar sedermera
ett vidare utbyggande av vägnätet kan i mån av behov komma att ske.

Under sådana förhållanden måste på dessa vägar ställas jämförelsevis stora
fordringar i avseende på byggnadssättet. Vägbanan måste sålunda kunna tåla
tyngre trafik, även framförande av lastautomobiler och andra motorfordon; vägbredden
torde därför icke lämpligen kunna bestämmas till mindre än i regel 4,0
meter. Byggnadssättet i övrigt bör överensstämma med det för statsunderstödda
vägbyggnader av vanlig typ brukliga.

Då emellertid en för frågans bedömande erforderlig undersökning av samtliga
dessa vägar skulle taga flera år i anspråk, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett lämpligt, att- med hänsyn tagen till kostnaderna av på senare tid
i jämförliga bygder utförda vägbyggnader, i styrelsen verkställa en approximativ
beräkning av kostnaderna och har därvid för åskådlighets skull å ett skrivelsen
bilagt kartblad de föreslagna vägarna inritats med röd färgbeteckning. De beräknade
kostnaderna äro endast ungefärliga, men anser styrelsen att desamma böra
kunna läggas till grund för ett förberedande beslut i frågan.

Väg 1. Skansholm—Lövnäs—Stalon vid Malgomajsjöns norra ända utgör
fortsättning på vägen Lövliden—Laxbäcken—Skansholm, som byggts med statsanslag
under åren 1909, 1910, 1913, 1914 och 1917, såsom vanlig väg med 4,o
meters vägbredd, och som ännu icke är fullt färdig.

På grund av begäran den 17 juni 1916 av länsstyrelsen i Umeå förordnades
distriktschefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet att av vägförslaget
Lövliden—Lövnäs omarbeta delen mellan Skansholm oali Lövnäs till att avse
väg av enklare typ. Länsstyrelsen bestämde då vägbredden till 3,6 meter och

7

Kungt. Maj:ts Proposition Nr 158.

var sålunda vid'' denna tid av den uppfattningen, att vägen hade så liten betydelse,
att det pågående byggandet av vanlig väg med 4,o meters vägbredd icke
borde fortsättas, utan att den då resterande delen Skansholm—Lövnäs borde
kyf?SaH som enkel väg. I sin ovannämnda framställning den 20 augusti 1919
bär länsstyrelsen emellertid uttalat den uppfattningen, att vägbredden icke bör
understiga 4, o meter och att vägens uppgift och karaktär bör svara mot dem som
känneteckna landsvägar. Då som nämnts den sydligaste delen mellan Lövliden
och Skansholm redan byggts med 4, o meters bredd, vilken med hänsyn till den
väntade trafiken torde vara fullt tillräcklig för en avsevärd tid framåt, synes vägbredden
för delen Skansholm—Lövnäs—Stalon lämpligen böra fastställas till
densamma eller 4, o meter.

Längd: Skansholm—Lövnäs................................................... 24,660 m.

Kostnad inklusive broar över Lavabäcken, Västerbäcken
och Datikån respektive 17, 12 och 20 meters
fri spännvidd enligt nu reviderat kostnadsförslag
592,600 kronor motsvarande 24 kr./m. eller utan

broar 19,4 0 kr./m........................................................ —

Lövnäs—Stalon. Längd cirka............................................ 17,000 m.

Kostnad utom broar cirka 19 kr./m......................... —

Broar över Gäddbäcken och 2 smärre bäckar samt
Angermanälven förslagsvis......................................... —

Hela vägen Skansholm—Stalon......................................... 41,660 m.

motsvarande 27.84 kr./m.

592,600 kr.

323,000 »

244,400 :
1,160,000 kr.

Från Malgomajs norra ända till Kultsjöluspen, en sträcka på 27,320 meter,
är anslag beviljat för en nu under byggnad varande enklare väg om 3,6 m. bredd,
vilken vid behov torde jämförelsevis lätt genom grusning och ombyggnad av
broarna bringas att motsvara trafikbehovet för en avsevärd tid framåt. Förslag
finnes uppgjort även för vägens fortsättning fram till Saxnäs 5,370 m. på Kultsjöns
södra strand, men torde denna sträcka knappast kunna anses behövlig
annat än möjligen som ödebygdsväg.

Väg 2. Inlandsbanans station i närheten av Vojmsjöns nedra ända— Vojmsjöns
övre ända i Vilhelmina socken.

Inlandsbanan berör icke Vojmsjön, utan går fram cirka 6 km. sydost om
sjöns sydliga ända. En station, Vojmån, är förlagd på norra stranden av älven
med samma namn ett par kilometer söder om byn Storsele, och en annan station,
Fianberg, är belägen cirka 7 km. längre norrut ungefär mitt emellan byarna
Grundsjö, Fianberg och Lövberg. Från en av dessa bägge stationer bör vägen
utgå, men då avstånden från densamma fram till Vojmsjoluspen äro ungefär lika,
kan ej utan föregående undersökning avgöras från vilken av dem.

Hela vägen från Vojmån eller Fianberg förbi Vojmsjoluspen längs Vojmsjöns
norra strand fram till Vojmsjöns övre ända, där anslutning erhålles med
den under anläggning varande 5,270 m. långa och 3,o m. breda vägen av enklare
typ till Dikanäs kyrkoby, får en längd av sammanlagt cirka 66 kilometer.

Vägbredden torde för denna väg knappast behöva sättas högre än till 4, o
meter, enär någon genomgångstrafik icke kan förekomma, och utsikter för några
större avgreningar icke torde föreligga.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Pir 158.

Kostnaden för dylik väg kan i dessa trakter och med nuvarande priser
icke beräknas lägre än 20 kr. pr meter utom broar. Av dylika förekommer eu
bro om cirka 20 meters spann över Dajkanbäcken samt 5 stycken över mindre
bäckar. Kostnaden för dessa kan överslagsvis beräknas till cirka
180,000 kronor, varför hela kostnaden skulle bliva 66,000 X 20= 1,320,000 kronor
broar ................................................................................................. 180,000 »

1,500,000 kronor

motsvarande 22,7 2 kr./m.

Väg 3. Stensele järnvägsstation—Slussfors—Tärna sockengräns i Stensele
socken.,,

Å denna väg hava redan en del arbeten utförts, sålunda har å sträckan

a) från allmänna landsvägen vid Storumans södra ända till en punkt belägen
10,520 meter därifrån med anlitande av nödhjälpsmedel och bidrag från skogsstaten
en väg blivit bruten. Denna s. k. »nödhjälpsväg» torde emellertid aldrig
hava uppfyllt de allra enklaste anspråk, som böra uppställas å en under alla
årstider framkomlig väg, och har, då den icke på något sätt underhållits, givetvis
för varje år ytterligare försämrats, varför den torde vara i behov av snar ombyggnad,
om över huvud taget någon slags körtrafik skall under barmark kunna
upprätthållas å densamma.

b) från en punkt belägen 10,520 m. från Storumans södra ända till Slussfors.

Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning har riksdagen

på extra stat för vart och ett av åren 1910, 1911 och 1912 anvisat ett belopp
av 30,000 kronor att ställas till Konungens befallningskavandes i Västerbottens
län förfogande för att i huvudsaklig överensstämmelse med i nådigt brev till
länsstyrelsen den 18 juni 1909 angivna grunder användas till anläggande av
enklare vägar i länets övre lappmark. Med stöd härav har länsstyrelsen upprättat
kontrakt med de väghållningsskyldige i Stensele sockens väghållningsdistrikt
att mot åtnjutande av ett statsanslag om 45,000 kronor bygga vägsträckan
från en punkt belägen 10,520 meter från Storumans södra ända till Slussfors.
Enligt bestämmelserna i detta kontrakt skulle vägens största lutning vara 1 : 15
och normala bredd vara 3,6 meter, som vid skärningar och bankar, överstigande
0,8 meters höjd, kunde minskas till 2,6 meter, och skulle arbetet utföras så, att
vägen bleve trafikabel med enspända hjuldon utan fjädrar, samt efter verkställd
gipsning trafikabel även med åkdon försedda med fjädrar.

Arbetet, som påbörjades år 1912, bedrevs så, att sträckan mellan km. 22
vid Ersmarks by till Slussfors cirka 49 km. vid en av distriktsingenjören Skarstedt
på Konungens befallningshavandes begäran den 12 september 1915 utförd
avsyning befanns vara enligt rimlig tolkning av kontraktet färdigbyggd. Distriktschefen
Wedberg, som på begäran av Konungens befallningshavande besiktigade
vägdelen mellan km. 10/520 och km. 22 vid Ersmark den 23 augusti 1918, förklarade
i ett utlåtande till Konungens befallningshavande den 14 april 1919, att
innan de av honom angivna bristerna, i synnerhet å slyland och myr, blivit avhjälpta,
kunde vägen icke ens som ödebygdsväg anses fylla sin uppgift, varför
förbättrad röjning, stenbrytning, torrläggning och hårdgöring voro nödvändiga
förutsättningar för vägens godkännande.

I skrivelse den 30 december 1919 har emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på anförda skäl tillstyrkt bifall till länsstyrelsens begäran, att Kungl. Maj:t

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 158.

9

täcktes befria Stensele väghållningsdistrikt från skyldigheten till ytterligare arbete
på den väg, som distriktet jämlikt ovannämnda kontrakt åtagit sig att bygga.

Bron över Gardsjöbäcken har till frilla kostnaden erhållit anslag nr 1914,
1917 och 1918 års fond för anläggning av enklare vägar. Arbetet är ännu ej
godkänt.

c) Slussfors— Tärna sockengräns.

Enligt kontrakt mellan Konungens befallningsliavande och de väghållningsskyldige
den 29 juli och 10 augusti 1912 hava de senare mot åtnjutande av ett
statsanslag å 14,000 kronor åtagit sig att bygga denna väg av liknande beskaffenhet
som den under b) angivna. Vid av distriktsingenjören Skarstedt den 11
september 1915 företagen avsyning av vägen har densamma befunnits vara färdigbyggd,
enligt rimlig tolkning av kontraktet.

Ehuru byggandet av dessa ödebygdsvägar mellan Stensele och Tärna sålunda
skett så nyligen, att de knappast ännu kunna sägas vara nöjaktigt avslutade,
synes det med hänsyn till den ökade trafik, som givetvis blir en följd av öppnande
av inlandsbanans station vid Storumans sydliga ände vid Stensele, vara
en oundgänglig nödvändighet att ombygga denna väg till vanlig väg. Övre Stensele
socken och hela Tärna socken hava hittills haft sina huvudsakliga handelsförbindelser
med Norge, och första villkoret för att detta förhållande må kunna
ändras till det egna landets fördel är otvivelaktigt att bättre kommunikationer
skapas. Med hänsyn till de utvecklingsmöjligheter, som finnas i dessa trakter,
såväl på grund av de på senare tiden gjorda avsevärda malmfyndigheterna som
betingelserna för eu ökad jordbruks- och boskapsskötsel torde vägen Stensele—
Tärna vara en av de fjälltraktsförbindelser, varå den livligaste trafiken kan förväntas.

Genom brev den 30 maj 1919 har Kungl. Maj:t bestämt, att undersökning
uteslutande på statens bekostnad skulle ske för vanlig väg av 4,o m. vägbredd
mellan Tärna kyrkoby och Slussfors. Då sedan dess icke några skäl framkommit,
som tala för en ökning av vägbredden, torde en vägbredd av 4,o m.
böra bestämmas för hela vägen Stensele—Tärna kyrkoby. I vilken män det
redan utförda vägarbetet kan vid byggandet av denna väg komma till nytta,
kan först avgöras i samband med uppgörande av fullständiga arbetsplaner, men

Så grund av det enkla byggnadssättet och de svåra brister, som konstaterats vid
e av distriktstjänstemän företagna avsyningarna av dessa utan sakkunnig ingenjör
planerade och utförda vägbyggnader, torde man göra klokast i att vid beräkningarna
av kostnaderna för de nya vägarna icke räkna med någon större
kostnadsminskning till följd av det redan nedlagda arbetet.

Hela vägens längd inom Stensele socken från Stensele till Tärna sockengräns
uppgår till cirka 92 km. och kostnaden utan broar torde icke kunna räknas
lägre än till 19 kr. per meter,

19 X 92,000 = kronor 1,748,000: —
Broar över Laisbäcken, 2 bäckar i närheten av Strömsund,

Gardsjöbäcken, Kirjesån samt ytterligare 7 mindre bäckar »_352,000: —

kronor 2,100,000: —

motsvarande 22,82 kr./m.

Väg 4. Stensele sockengräns—Gar dvik—Ajaur—Tärna kyrkoby.

Utgör direkt fortsättning på väg 3.

Genom trenne särskilda kontrakt mellan Konungens befallningsliavande och
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 131 käft. (Nr 158.) 652 so 2

10

Kungl. May.ts Proposition Nr 158.

de väghållningsskyldige i Tärna sockens vägliållningsdistrikt åtogo sig de senare
att anlägga en med enspända fordon utan fjädrar trafikabel väg mellan
1) Tärna gamla kyrka—Yttervik, våglängd 21,988, anslag 20,000 kr.

21 Yttervik—Ajaur » 9,340, » 7,000 >

3) Ajaur—Stenselegränsen » 11,964, » 4,000 »

Av sista delen har sträckan Ajaur—Gardvik ej erhållit anslag, utan ansågs
denna, med särskilda nödhjälpsmedel förut åstadkomna vägdel kunna tillsvidare
i befintligt skick ingå i den nya vägsträckan.

Vid besiktningar under åren 1913 och 1914, på begäran av Konungens befallningshavande
företagna av distriktsingenjörerna Aulin och Skarstedt, gjordes
vissa anmärkningar mot de utförda arbetena. Den 8 januari 1915 inkom emellertid
Konungens befallningshavande till styrelsen med begäran, att behörig person
skulle förordnas att på bekostnad av uteslutande statsmedel verkställa undersökning
och upprätta erforderliga särskilda planer och kostnadsförslag dels för vägdelen
Ajaur—Gardvik, dels ock för den återstående ödebygdsvägens inom Tärna
socken hårdgöring och grusning enligt de grunder, som bestämts för enklare
vägar. Efter en under sommaren 1915 verkställd inspektion av vägen i samband
med utförande av ovannämnda undersökning ansåg sig förrättningsmannen, distriktsingenjören
Aulin, böra hos Konungens befallningshavande tillstyrka, att innestående
delar av anslaget till samtliga tre sektioner skulle utbetalas, ehuruväl
en hel del allmänna anmärkningar gjordes mot utförandet.

För utförande av brobyggnaderna över Jokksjaurbäcken och Tärnaforsen
har anslag till fulla kostnaden erhållits ur 1914, 1917, 1918 och 1919 års fond
för anläggning av enklare vägar. Arbetena äro icke ännu godkända.

För omläggning av vägdelen Ajaur—Gardvik och iståndsättande av Tärna—
Ajaur och Gardvik—Stensele sockengräns har ur 1917 års fond för anläggning
av enklare vägar erhållits ett statsanslag om 84,200 kronor, vilket arbete nu är
under utförande. På grund av under kristiden oerhört stegrade byggnadskostnader
visade det sig emellertid, att arbetet icke gick att utföra för de beräknade
kostnaderna, utan har arbetet så småningom avstannat utan att färdigställas. Då
därjämte fråga uppstått om anläggande av en 4,o m. bred vanlig väg mellan
Tärna och Stensele, uppdrog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åt t. f. distriktsingenjören
Ax. Ulmoo att revidera förslaget till de.arbeten, som nu prövas böra
komma till utförande med hänsyn fäst vid dels det oundgängliga behovet av att
möjliggöra vanliga lätta fordons framförande och dels önskvärdheten av att i
möjligaste mån inskränka arbetena till vad som kan bliva till nytta för ovannämnda
vanliga väg av 4,o m. bredd. I ett den 15 december 1919 daterat kostnadsförslag
har kaptenen Ulinoo beräknat kostnaderna för ett dylikt nödtorftigt
iståndsättande av vägen inom Tärna socken till 194,100 kronor.

Som förut nämnts har Kungl. Maj.t redan genom brev den 30 maj
1919 bestämt, att arbetsplan för en 4,o m. bred vanlig väg skall för denna
väg upprättas uteslutande på statens bekostnad. Denna undersökning är nu
verkställd, i vad avser arbetet på marken, men utarbetandet av förslaget har icke
ännu avslutats. Av en här i styrelsen företagen överslagsberäkning har framgått,
att kostnaden för den 43,8 km. långa vägen icke torde kunna utföras för en kostnad
understigande

17 kr. per in. = kronor 744,600: —
Broar över Jokksjaurbäcken och Tärnaån, samt 4 stycken mindre

bäckar beräknas till ............................................................... » 225,400: —

kronor 970,000: —

motsvarande 22,15 kr./m.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 158.

11

Väg 5. Sorsele kyrkoby—Gillisnuole i Sorsele socken.

Inlandsbanans station vid Sorsele är enligt det senast renstakade förslaget
belägen öster om den östligaste grenen av Vindelälven. Yägen till Gillisnuole
bör sålunda utgå från denna station och förläggas öster om Nedre Gautsträsk,
då icke någon bro över Vindelälven erfordras.

Hela sträckan från Sorsele, öster om Nedre Gautsträsk norr om Stor-Vindeln
till Gillisnuole utgör 58 km. Här vidtager den väg av enklare typ mellan
Storvindeln och Övre Gautsträsks kapell, som nu är under byggnad med anslag å
119,700 kronor ur 1914 och 1915 års fond för anläggning av enklare vägar. Denna väg
anlägges med en körbanebredd av 3, o meter och en största lutning av 1: 10.
Enär trafiken å vägen Sorsele—Gillisnuole endast torde vara av rent lokal betydelse,
i det att någon genomgångstrafik icke kan ifrågakomma, och då några avgreningar
näppeligen kunna tänkas uppstå inom överskådlig tid, synes det som
vägbredden icke behövde tagas större än 4,o meter.

Kostnaden för vanlig väg med 4,0 meters bredd torde icke kunna räknas
lägre än 21 kr. per m. 58,000 X 21 .................................... = kronor 1,218,000: —

Broar över Laisälven, Grundbäcken, Lairobäcken,

Gersbäcken m. fl................................................................_»_352,000: —

kronor 1,570,000: —

motsvarande 27,0" kr/m.

Om sträckningen skulle tagas från Sorsele station över Sorsele kyrkoby
utefter nedre Gautsträsks västra strand samt över Vindelälven vid Storvindelns
södra ända, ökas våglängden med cirka 3 km., varjämte kommer att erfordras
tvänne broar över Vindelälvens bägge grenar vid Sorsele samt i stället för bron
över Laisälven en bro över Vindelälven vid Storvindelns södra ända, vilket kommer
att öka''kostnaden med cirka 350,000 kronor.

Kostnadssammanställning.

Väg.

Längd

ra.

Bredd

in.

Kostnad

utom

broar.

Kr/m.

Summa kost-nad utom
broar.

Kr.

Kostnad för
broar.

Kr.

Kostnad

med

broar.

Kr/m.

Totalkostnad

Kr.

Skansholm—Stalon ......

41,660

4,o

19,25

802,000

358,000

27,81

1,160,000

V oj msjöluspen—V oj m-sjöns övre ända ......

66,000

4,o

20, oo

1,320,000

180,000

22,72

1,500,000

Stensele— Tärna socken-gräns ...................

92,000

I 4,5
l 4,o

4,0

19,oo

1,748,000

352,000

22,82

2,100,000

Stensele sockengräns—
Tärna kyrkoby .........

43,800

17,oo

744,600

225,400

22,15

970,000

Sorsele kyrkoby—Gillis-nuole ....................

58,000

4,o

21,oo

1,218,000

352,000

27,07

1,570,000 i

Summa

301,460

19,87

5,833,600

1,467,400

24,21

7,300,000

Kostnaderna äro beräknade efter 1919 års priser.

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

Det är sålunda en betydande kostnad, som behöver nedläggas för åstadkommande
av omförmälda landsvägar. Skulle man av denna anledning ställa sig
tveksam, så skulle besparingar möjligen kunna ske endast genom minskning av
de föreslagna bredderna och ökning av lutningarna, enär man på grund av de
dyra underhållskostnaderna näppeligen bör använda ett enklare byggnadssätt.
Sålunda skulle under dessa förhållanden vägen Skansholm—Stalon kunna byggas
med 3,6 meters bredd. Vägen Sorsele kyrkoby—Gillisnuole kunde möjligen fylla
behovet även om bredden endast toges till 3, o meter.

Om dessa inskränkningar vidtagas, skulle de beräknade kostnaderna kunna
nedbringas med allenast omkring en halv miljon kronor, vilket visar att bredderna
å dessa huvudvägar ej böra minskas, då vinsten är ringa i förhållande till
olägenheterna för framtiden.

Dessa kostnader äro som förut nämnts endast approximativa, och bättre
kännedom om de verkliga kostnaderna kan icke fås, förr än undersökning verkställts
och arbetsplaner upprättats.

Samtliga de kommuner, som beröras av alla dessa vägbyggnader, höra till
de i skattehänseende allra mest betungade i landet, så t. ex. utgick för år 1919
i kommunalskatt inom Tärna socken 12,9 2 kronor per bevillningski''ona, i vägskatt
2,4 5 kronor per vägfyrk förutom naturaunderhåll å allmänna vägarna samt
dessutom landstings- och kronoskatt, varför det är för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppenbart, att ingen möjlighet förefinnes att pålägga innebyggarna i
dessa fattiga landsändar de ytterligare kostnader, som skulle uppstå för aen händelse
att statsanslaget till vägbyggnaderna skulle utgå efter vanliga grunder,
d. v. s. med två tredjedelar av beräknade kostnaderna, utan torde det vara en
oavvislig nödvändighet, att dessa vägar anläggas helt och hållet på statens bekostnad.

De av länsstyrelsen i dess framställning anförda siffrorna angående de
fyra socknarnas ekonomiska läge tala sitt tydliga språk. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser därför i likhet med länsstyrelsen, att icke ens det
blivande vägunderhållet kan eller bör läggas på de nuvarande vägdistrikten. Man
måste nämligen befara, att om så gjordes, skulle underhållet av dessa långa vägbyggnader
genom en synnerligen glest befolkad trakt bliva eftersatt på ett sätt,
som helt visst skulle leda till vägamas snara fördärvande och obrukbarhet. För
att få frågan om det blivande vägunderhållet närmare utvecklad, har styrelsen inhämtat
yttrande från länsstyrelsen, som i skrivelse den 11 oktober 1919 anfört,
att underhållsskyldigheten varken kan eller bör läggas på de nuvarande
vägdistrikten, som äro synnerligen tungt belastade i skattehänseende. Länsstyrelsen
kan ej heller föreslå, att underhållet lägges på landstinget, enär landstingsskatten
för 1920 är den högsta som utgår i riket. På grund av länsstyrelsens
i nämnda skrivelse åberopade skäl får styrelsen därför som sin
åsikt framhålla, att staten bör åtaga sig även det framtida underhållet å vägarna,
intill dess att detsamma kan bliva överflyttat från de nuvarande vägdistrikten till
länen eller annan större vägkommun. Ärliga kostnaden för detta underhåll kan
enligt jordbruksdepartementets statistiska tabell över allmänna väghållningsbesväret
på landet för år 1917 skattas till c:a 12 öre per meter.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller därefter att, då av
den föreliggande utredningen framgår, att kostnaden för byggande av
samtliga dessa vägar uppgår med nuvarande höga å-pris till cirka

Kungl. May.ts Proposition Nr 158.

13

7,300,000 kronor, ett genomförande av företaget i sin helhet torde kräva
en avsevärd tidrymd och utbyggandet böra ske successivt. Den väg,
som då först bör komma ifråga, är enligt styrelsens uppfattning
otvivelaktigt vägen Stensele—Tärna och därnäst de bägge Vilhelminavägarna,
Skansholm—Stalon och utefter Vojmsjöns östra strand. Tärna
socken anser styrelsen nämligen i fråga om kommunikationsförbindelser
vara att anse som den sämst ställda bygden. Socknen har sin
mesta tillförsel från Norge, men livsmedel föras även å den synnerligen
bristfälliga härovan närmare beskrivna ödebygdsvägen från Stensele,
vilken ort hittills haft sin huvudsakliga tillförsel från den cirka 16
mil avlägsna Hällnäs järnvägsstation. Då dessutom bebyggelsen i
Lycksele lappmark, företrädesvis i Tärna socken, är väl utvecklad och
sträcker sig ända upp emot riksgränsen, varigenom inlandsbanan bär
kommer att få ett i befolkningsgeografiskt hänseende fördelaktigt läge,
i det att en fjärdedel av befolkningen eller cirka 5,600 personer bor
ovanom den blivande järnvägslinjen, och då bygdens utvecklingsmöjligheter
såväl i jordbruks- som gruvdriftshänseenden äro goda, är enligt styrelsens
åsikt å denna vägförbindelse en förhållandevis livlig trafik omedelbart
att förvänta.

I detta sammanhang framhåller styrelsen tillika, att beslut om byggande
av enklare vägar uteslutande på statsverkets bekostnad i betungade
och glest bebyggda fjälltrakter, där vederbörande vägbållningsskyldige sakna
förmåga att med egna tillskott utgöra den del av byggnadskostnaden, som
utöver sedvanligt statsbidrag kunnat erfordras, redan förut fattats. Sålunda
bar exempelvis Kungl. Maj:t genom utslag den 8 december
1915 på underdåniga besvär av Pajala tingslags väghållningsdistrikt, med
ändring av ett Konungens befallningshavandes i Norrbottens län utslag,
förklarat vägbållningsdistriktet pliktigt bygga och underhålla vägen från
Alanen Kihlangijoki till Muonionalusta kapell allenast under förutsättning
att statsbidrag erhölles till fulla beräknade byggnadskostnaden.
Styrelsen anser det sålunda kunna förväntas, att liknande berättigade krav
kunna komma att resas även i andra län än Västerbottens.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar, att då styrelsen icke
har anledning förvänta, att Kungl. Maj:t och riksdagen med nu rådande
höga material- och arbetspriser och under nuvarande statsfinansiella förhållanden
kunna befinnas villiga att besluta om omedelbart utförande på
statsverkets bekostnad av samtliga ifrågavarande vägar, styrelsen har för
avsikt att i den mån så kan befinnas möjligt huvudsakligen med ortsbefolkningens
hjälp söka utföra dessa vägbyggnader och allt efter som

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

Departements chefen.

fullständiga arbetsplaner kunna föreligga inkomma med hemställan om
anslag för varje särskild väg.

Slutligen erinrar styrelsen, att, som redan framhållits, undersökning
uteslutande på statsverkets bekostnad för vägen Slussfors—Tärna kyrkoby
redan är beslutad och under utförande, och har kostnaden för sättande
av den under vissa årstider nästan oframkomliga ödebygdsvägen i
sådant skick, att lättare fordon må kunna under alla förhållanden framföras
å densamma, beräknats till 194,100 kronor.

Med anledning av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att
det belopp å 300,000 kronor, som styrelsen i skrivelsen den 23 september
1919 föreslagit skola anvisas för 1920 och 1921 för påbörjande av
vissa vägarbeten i Västerbottens län, måtte få användas för iståndsättande
av ödebygdsvägen mellan Tärna kyrkoby och Stensele sockengräns och
till påbörjande av utbyggnad av vägen mellan Tärna kyrkoby och Slussfors
till 4 meter bred vanlig väg.

Vidare har styrelsen föreslagit, att styrelsen måtte bemyndigas att
uppgöra fullständiga arbetsplaner till övriga ovannämnda fyra huvudvägar
i Västerbottens län uteslutande, och sålunda även beträffande
hantlangningskostnaderna, på statens bekostnad, under villkor att de
kommunala myndigheterna i respektive socknar, på förrättningsmannens
anmodan, ombesörja anskaffande av erforderlig hantlangning, inbegripet
förmän för hantlangningsmanskap, båtar och sådana undersökningsredskap,
som icke äro att hänföra till instrumenter, samt att
kostnaderna härför må utgå av de medel, som äro ställda till länsstyrelsens
förfogande för vägundersökningar.

Med inlandsbanans framdragande norrut blir det en angelägenhet av
vikt icke blott för vederbörande orter utan också för statens järnvägar, att
förbindelserna mellan inlandsbanan och de väster därom belägna trakterna,
som utgöra viktiga uppland för järnvägstrafiken och som nu äro
ytterst vanlottade i kommunikationshänseende, bliva ordnade på ett planmässigt
och tillfredsställande sätt. De långsträckta sjöarna i berörda
trakter bliva härvid, i den mån ordnad sjöfart å dem kan komma till
stånd, av stor betydelse som förbindelseleder. Men framför allt och
närmast gäller det, att vägväsendet så utvecklas, att det kan förmedla
den avsevärda trafik, som är att för inlandsbanan påräkna från de vidsträckta
områdena väster därom.

Särskilt i vissa delar av Västerbottens fjällbygder, framför allt i
Tärna socken, har befolkningen sedan länge haft sitt handelsutbyte så
gott som uteslutande med Norge, med vilket land Tärna socken har
goda vägförb in delser. Genom inlandsbanans framdragande yppas möj -

15

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 158.

lighet för nu berörda fjällbygder att inom det egna landet erhålla avsättning
för sina produkter och därifrån fylla sitt importbehov. Men
första villkoret härför är ordnandet av goda vägförbindelser till
stationer vid inlandsbanan, något som befolkningen icke själv mäktar
åstadkomma med de bidrag, som enligt hittills gällande grunder erhållas
av statsmedel. Riksdagen har därför också uttalat, att en uppoffring
från statens sida i syfte att knyta här ifrågavarande isolerade
fjällbefolkning närmare samman med det egna landet, så att den icke
längre må vara för sin existens beroende av vårt grannland, vore en
fosterländsk gärning, vars betydelse icke kunde underskattas. Härtill
kommer, att dessa bygder i förhållande till sin nordliga breddgrad och
ansenliga höjd över havet äga avsevärda betingelser för jordbruk och
boskapsskötsel, särskilt Tärna socken, som enligt erfarenheten från krisåren
visat sig äga ett produktionsöverskott, som bör i första hand bevaras
för den inhemska konsumtionen. På senare tider hava därjämte
i dessa trakter konstaterats malmförekomster, som sjmas med förbättrade
kommunikationer utlova en betydande gruvdrift. Vidare kan man förvänta,
att statens väldiga skogstillgångar i dessa bygder, som nu i följd
av transportförhållandena i stor omfattning förfaras, skola kunna behörigen
utnyttjas, om vägförbindelserna därstädes bliva tillfredsställande
ordnade.

I anslutning till länsstyrelsens i Västerbotten förslag har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen'' nu preliminärt uppgjort plan för de nödvändigaste
väganläggningarna i ifrågavarande fjällbygder. Enligt denna
plan skulle på statsverkets uteslutande bekostnad följande fem huvudvägar
efter hand utföras, nämligen

1) Skansholm—Stalon i Vilhelmina socken, 41,66 km.;

2) Inlandsbanans station i närheten av Vojmsjöns nedre ända till
Voj msjöns övre ända i Vilhelmina socken, 66 km.;

3) Inlandsbanans station vid Stor Urnans nedre ända vid Stensele
—Luspen förbi Slussfors till Tärna sockengräns i Stensele socken,
92 km.;

4) Fortsättning av sistnämnda väg från Stensele sockengräns till
Tärnaby i Tärna socken, 43,8 km.; samt

5) Sorsele kyrkoby—Gillisnuole i Sorsele socken, 58 km.

Till dessa huvudvägar skulle därefter inom de särskilda socknarna
anslutas enklare vägar och ödebygdvägar på sätt förutnämnda genom
länsstyrelsens försorg uppgjorda plan utvisar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som efter nu gällande arbetsoch
materialpris, ehuru endast approximativt, beräknat kostnaderna för

16

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 158.

byggandet av nämnda fem huvudvägar till ett så betydande belopp som

7,300,000 kronor, ifrågasätter icke omedelbart utförandet av samtliga
vägarna, utan anmäler sin avsikt att, allt efter som fullständiga arbetsplaner
föreligga, inkomma med hemställan om anslag för varje särskild väg.

Huruvida den av väg- och vatteubyggnadsstyrelsen framlagda planen
för väganläggningar till ifrågavarande fjällbygder kan och bör i sin helhet
komma till utförande, torde för närvarande ej vara möjligt att bedöma.
Med hänsyn till de betydande kostnader, som äro förbundna med
byggandet av berörda huvudvägar, synes det i allt fall under nuvarande
statsfinansiella förhållanden och rådande höga arbets- och materialpris
ej kunna ifrågakomma att träffa avgörande om utförandet av programmet
i hela dess vidd. Då det synes otvetydigt, att ett ordnande av tillfredsställande
vägförbindelser till Tärna socken ur såväl nationella som
andra synpunkter i främsta rummet bör äga rum, lärer sålunda för närvarande
böra upptagas endast frågan om utförande av de under 3) och
4) i planen upptagna vägarna från Stensele till Tärna sockengräns
och fortsättning därav till Tärna kyrkoby.

Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar, hava statsmakterna
tidigare beviljat medel till utförande av vägar till Tärna socken. En
s. k. ödebygdsväg har med dessa medel kommit till utförande å större
delen av sträckan Stensele—Tärna kyrkoby. Enligt vad jag inhämtat,
befinner sig emellertid denna ödebygdsväg i ett synnerligen bristfälligt
skick. Orsaken härtill är främst att söka däri, att själva vägarbetet icke
stått under sakkunnig ledning och att ett alltför enkelt byggnadssätt
kommit till användning vid vägens utförande, så att underhållskostnaderna
blivit oöverkomliga. Då erforderlig grundförstärkning ej ägt rum
och anordningarna för vattenavledning äro underhaltiga, har vägen på
de ställen, där den naturliga grunden är av mindre god beskaffenhet,
icke kunnat motstå den ogynnsamma påverkan av trafik och otjänlig
väderlek. Redan under år i918 meddelade vederbörande postmästare,
att det inträffat, att postförarna endast med största svårighet kunde taga
sig fram på vägen, varför stora mängder post måste hopas i Slussfors
och Tärna by utan möjlighet till befordran, och under vissa perioder av
året torde så alltjämt vara fallet. Detta är desto betänkligare, som livsmedel
och dylikt i stor omfattning försändes till och från Tärna som
postpaket. Med anledning av de förefintliga bristerna erhölls ur 1917
års fond för anläggning av enklare vägar ett statsanslag av 84,200 kronor
för vägens iståndsättande som enkel väg. På gvund av kristidens
oerhört stegrade bygg n ad s k o st n åder har arbetet härmed emellertid icke
kunnat utföras för de beräknade kostnaderna utan småningom avstannat

Kung!. Maj:ts Proposition Nr lott.

17

utan att färdigställas. Vid sedermera företagen revidering av förslaget till
de arbeten, som nu prövas böra komina till utförande med hänsyn till dels
det oundgängliga behovet av att möjliggöra vanliga lätta fordons framförande
och dels önskvärdheten av att i möjligaste mån inskränka arbetena
till vad som kan bliva till nytta för den av styrelsen ifrågasatta vanliga
vägen av 4 meters bredd, hava kostnaderna för ett dylikt nödtorftigt
iståndsättande av vägen inom Tärna socken beräknats till 194,100 kronor.

Om ej ödebygdsvägen skall bliva helt ofarbar och således förbindelsen
med Tärna socken nästan omöjliggöras, lärer det vara nödvändigt,
att de sålunda ifrågasatta förbättringsarbetena å ödebygdsvägen snarast
möjligt komma till stånd. Att undanskjuta dessa arbeten i avvaktan på
att en vanlig väg om 4 meters bredd kan bliva färdig, lärer, enligt vad
jag inhämtat, beträffande sträckan Tärna kyrkoby—Stensele sockengräns
ej låta sig göra. Med hänsyn till vunna erfarenheter om vägbyggnader
i fjälltrakter torde man nämligen hava att räkna med en betydande
byggnadstid, innan eu väg av högre typ kommer till stånd. Åven om,
såsom synes vara fallet, arbetena å ödebygdsvägen endast i mindre omfattning
kunna komma till användning vid utläggande av en ny vanlig
väg av bättre beskaffenhet, lärer det därför vara oundgängligen nödvändigt
för att kunna tillgodose trafiken under de närmaste åren att
provisoriskt sätta ödebygdsvägen å nämnda sträcka i stånd. Å andra
sidan kräves för en kommande anläggning av en vanlig väg att under
byggnadstiden äga tillgång till en materialväg, varför iståndsättandet av
ödebygdsvägen i själva verket även utgör ett villkor för bedrivandet
av arbetena med byggande av en sådan vanlig väg.

Om ett iståndsättande av ödebygdsvägen å sträckan Tärna kyrkoby—
Stensele sockengräns sålunda omedelbart synes böra äga rum, kan detta
emellertid ske till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknade
kostnaden endast under förutsättning, att en vanlig väg kommer till
utförande inom den närmaste tiden. I annat fall bleve kostnaderna
avsevärt högre. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen håller
jag före, att för en effektiv framtida förbättring av ifrågavarande trakters
kommunikationsförhållanden en ny väg till Tärna bör planeras av
sådan beskaffenhet, att den kan tåla även tyngre trafik, såsom framförande
av lastautomobiler, och att byggnadssättet i övrigt kommer att
överensstämma med det för statsunderstödda vägbyggnader av vanlig
typ brukliga. Vägen torde, i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens
förslag, efter hand böra framdragas från Tärna kyrkoby ända ned
till Stensele (Luspen). Som ett första stadium skulle utbyggnad av vägen
ske till Slussfors, varifrån ångbåtsförbindelse under vissa tider av året
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 131 höft. (Nr 158.) 65220 3

18

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 158.

finnes till Stensele. Som styrelsen erinrat, tiar Kungl. Maj:t också den
30 maj 1919 bestämt, att arbetsplan för en 4 meter bred vanlig väg
skall för sträckan Tärna kyrkoby—Slussfors uteslutande på statens bekostnad
upprättas. Utarbetandet av denna arbetsplan har dock ännu ej
avslutats. Kostnaderna för vägen hava emellertid för sträckan Tärna
kyrkoby—Stensele sockengräns (43,8 km.) approximativt beräknats till

970,000 kronor och för sträckan Stensele sockengräns—Slussfors (27 km.)
till 555,000 kronor. Hela kostnaden för en vanlig väg från Tärna kyrkoby
till Stensele skulle uppgå till i runt tal 3,070,000 kronor. Detta
belopp är visserligen högst betydande. Om kostnaderna, såsom även
från arbetssjmpunkt torde vara nödvändigt, fördelas på ungefär en 10-års
period, skulle den årliga utgiften dock begränsas till omkring 300,000
kronor. Till en början synes emellertid ej påkallat att träffa avgörande
om vägens anläggning annat än beträffande sträckan Tärna kyrkoby—
Slussfors.

Enligt vad jag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat,
vore avsett att påbörja ifrågavarande arbeten å sträckan Stensele sockengräns—
Slussfors, och skulle därmed eu förbättring av ödebygds vägen
å denna sträcka kunna undvikas.

Av den föreliggande utredningen torde framgå, att det måste anses
uteslutet, att vederbörande kommuner eller orter skulle kunna förmå att
själva deltaga i byggandet av den nu ifrågavarande vägen, och lärer
staten även vara nödsakad att tillsvidare, intill dess vägunderhållet må
kunna överflyttas från de nuvarande vägdistrikten till större vägkommuner,
helt och hållet bekosta underhållet av vägen. Däremot skulle det givetvis
åligga vederbörande att på nu gällande villkor bygga de vägar av andra
eller tredje ordningen, som böra anknytas till den planerade huvudvägen,
och redan detta skulle ställa dessa svaga och glest befolkade kommuner
inför synnerligen svårlösta finansiella spörsmål.

Det i årets statsverksproposition beräknade beloppet å, 200,000 kronor
skulle sålunda enligt mitt förslag användas till iordningställande
av ödebygdsvägen Tärna kyrkoby—Stensele sockengräns samt för påbörjande
av arbetena å en 4 meter bred vanlig väg mellan Tärna kyrkoby
och Slussfors. Det för sistberörda ändamål tillgängliga beloppet bleve
visserligen helt obetydligt, men lärer det emellertid, som av det ovan
anförda framgår, vara för de planerade arbetena å ödebygdsvägen nödvändigt
att äga kännedom om huruvida anslag för en väg av högre typ
är att för framtiden påräkna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har slutligen hemställt om bemyndigande
att uteslutande, och således även beträffande hantlangnings -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 158.

19

kostnaderna, på statsverkets bekostnad uppgöra planer — i den mån
sådant ej redan skett — till samtliga förut omförmälda huvudvägar.
Då arbetena med dylika planer emellertid ej synas böra igångsättas förrän
i den mån vederbörande vägar kunna tänkas komma till stånd, torde
inom den närmaste tiden sådant bemyndigande böra lämnas endast beträffande
återstående delen av ifrågavarande väg till Tärna socken —
nämligen sträckan Slussfors—Stensele; och har jag för avsikt att framdeles
tillstyrka Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärd i sådant hänseende.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att för iståndsättandet av ödebygdsvägen mellan
Tärna kyrkoby och Stensele sockengräns samt till påbörjande
av anläggning av en fyra meter bred vanlig
väg mellan Tärna kyrkoby och Slussfors, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt förslag, på extra stat för år 1921
anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till
riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

C. Ullman.