Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148
1
Nr 148.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tjänsteställningen
för vissa befattningshavare vid statens järnvägar
och postverket in. m.; given Stockholms slott den
13 februari 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
«civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen besluta
dels att under avdelningen A. av den vid avlöningsreglementet den
19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk såsom bilaga fogade förteckning skall
beträffande statens järnvägar från och med den 1 juli 1920 i 3:e lönegraden
upptagas befattningen förste portvakt,
dels ock att antalet av följande befattningar vid statens järnvägar
skall från och med den 1 juli 1920 utgöra:
järnvägsfullmäktig.............................. 3
sekreterare............................................. 8
förste sekreterare................................. 6
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
-vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. Holmquist.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 123 käft. (Nr 148.)
401 20 1
2
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 148.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Han»
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,
Nilson, _
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Departementschefen, statsrådet Holmquist anförde:
1 en till 1919 års lagtima riksdag den 25 april 1919 avlåten proposition
(nr 391) framlade Kungl. Maj:t förslag till gemensamt lönesystem
samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk. Sedan riksdagen i skrivelse nr 287 anmält sitt
beslut i ämnet, utfärdade Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 nytt avlöningsreglemente
för tjänstemän vid ifrågavarande verk (sv. förf.-saml. nr
343), vilket reglemente träder i kraft den 1 juli 1920. I en vid reglementet
såsom bilaga fogad tjänsteförteckning angivas de skilda lönegrader
inom den i reglementet införda löneplanen, till vilka de olika
befattningarna vid respektive verk äro att hänföra.
Riksdagen, som — med viss begränsning beträffande statens vattenfallsverk
— i huvudsak biträdde Kungl. Maj:ts förenämnda förslag till
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 148. 3
lönereglering för komniunikationsverken, uttalade emellertid i nämnda
skrivelse bland annat, att den knappt tillmätta tid, som stått till buds
för prövning av den omfattande och invecklade frågan, icke medgivit
eu så ingående granskning av förslaget, som varit önskvärd. Att reglementet
i ett eller annat avseende framdeles kunde befinnas böra jämkas,
funne riksdagen ej osannolikt, men syntes en dylik ändring ej böra vidtagas,
förr än erfarenhet från tillämpningen av reglementet kunnat vinnas.
Beträffande särskilt frågan om klassificeringen av befattningshavarna
hade riksdagen funnit det vara omöjligt att bilda sig en bestämd uppfattning,
i vad mån en rubbning i Kungl. Maj:ts förslag i fråga om en
eller annan befattning skulle återverka på andra personalgrupper. Av
dessa skäl hade riksdagen icke kunnat upptaga till prövning av olika
motionärer framförda yrkanden på ändring av befattningshavarnas placering
å tjänsteförteckningen. Riksdagen hölle dock före, att beträffande
vissa befattningar en närmare utredning kunde komma att giva vid handen,
att vissa omplaceringar av tjänsterna kunde vara motiverade.
Med föranledande av riksdagens nu berörda yttrande har järnvägsstyrelsen
i skrivelse den 29 september 1919 framlagt förnyat förslag
rörande vissa befattningshavares tjänsteställning, varjämte styrelsen även
gjort framställning om viss ändring i avlöningsreglementet samt i fråga
om antalet ordinarie befattningar inom styrelsen.
Vidare har generalpoststyrelsen i skrivelse den 22 oktober 1919
väckt förslag om vissa tjänstinnehavares vid postverket placering i
annan lönegrad.
Skrivelser i föreliggande ämnen hava jämväl inkommit från åtskilliga
personalsammanslutningar vid nu berörda verk.
Över järnvägsstyrelsens och generalpoststyrelsens ifrågavarande framställningar
har kommunikationsverkens lönenämnd avgivit särskilda
utlåtanden.
Av de sålunda till prövning föreliggande framställningarna ämnar
jag först till behandling upptaga dem, som avse befattningshavare vid
Statens järnvägar.
De av järnvägsstyrelsen i skrivelsen den 29 september 1919 ifrågasatta
förändringarna i fråga om tjänsteställningen för vissa befattningshavare
vid statens järnvägar avse de tre överinspektörerna och vissa
specialingenjörer inom järnvägsstyrelsen, övermaskinister å angfärja, portvakter
å lägst första klassens station samt byråchefens å förrådsbyråns
Allmänna
synpunkter.
Järnvägs
styrelsen.
Löne
nämnden.
4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
närmaste man och ställföreträdare. Styrelsen har vidare föreslagit högre
avlöningsförmåner för kvinnliga bokhållare och upptagande i lönestaten
av en ny underbefälsbefattning vid maskinavdelningen, varjämte styrelsen
ifrågasatt viss ändring i avlöningsreglementet i fråga om bestämmelserna
rörande lokomotivtjänstpenningar. Slutligen har styrelsen förnyat sitt
föregående år väckta förslag om inrättande av en notariebefattning å
styrelsens utrikes taxebyrå.
I sin skrivelse har järnvägsstyrelsen jämväl anmält, att styrelsen
varit betänkt på att redan nu till statsmakternas prövning hänskjuta
frågan om inrättande av vissa ordinarie befattningar, vilka erfordras i
samband med ett definitivt ordnande av undervisningsväsendet vid statens
järnvägar, men att styrelsen av anförda skäl ansett sig böra avstå
från denna avsikt.
Järnvägsstyrelsen betonar i sin föreliggande skrivelse, att de nu
föreslagna förändringarna beträffande vissa befattningshavares tjänsteställning
allenast innebure en av tjänsternas egen natur rättvisligen påkallad
åtgärd. Det vore å ena sidan i tjänstens intresse av vikt att
särskilt beträffande ifrågavarande befälstjänster vid besättandet av tjänsterna
erhålla de å området mest dugande förmågorna, medan å andra
sidan den kostnadsökning, förslaget innebure, vore ytterst ringa i förhållande
till personalkostnaderna i sin helhet. Några större förändringar
kunde givetvis icke ifrågasättas förr än viss tids erfarenhet vunnits
av den nya den 1 juli 1920 ikraftträdande löneregleringen.
Kommunikationsverkens lönenämnd har i sitt utlåtande över järnvägsstyrelsens
förslag till en början i fråga om dessa allmänna synpunkter
anfört följande:
»Beträffande den angivna begränsningen av järnvägsstyrelsens nu framförda
yrkanden får lönenämnden även för sin del framhålla, att det icke synes böra
ifrågakomma att nu söka genomföra förändringar, som beröra själva organisationsformen
vid statens järnvägar eller grunderna för det vid 1919 års lagtima
riksdag antagna nya avlöningsreglementet. Det senare träder, som nyss anförts,,
icke i kraft förrän den 1 juli 1920, och då någon erfarenhet om detsammas verkningar
sålunda ännu icke föreligger, saknas på grund härav i varje fall anledning
att nu ifrågasätta annat än smärre jämkningar på enskilda punkter i detsamma.
Yad åter angår själva organisationen och dess huvudprinciper, torde det icke
vara ur vägen att här framhålla, hurusom statens järnvägars överrevisorer i sin
nyligen avgivna berättelse rörande granskningen av statens järnvägars räkenskaper
och förvaltning under år 1918 ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke tiden
nu vore inne att företaga utredning av organisationsfrågan i hela dess vidd,
d. v. s. av såväl järnvägsstyrelsens och linjeförvaltningarnas organisation som av
organisationens tillämpning. Dessutom må ock erinras därom, att under år 1910
av Kungl. Maj:t tillsatts en särskild kommission med uppdrag att företaga eu
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 148. 5
allsidig utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas för erhållande för
framtiden av ett tillfredsställande resultat av driften vid statens järnvägar, varför
man torde böra räkna med möjligheten av vissa uppslag på nu ifrågavarande
område även från nämnda kommissions sida. Dessa omständigheter torde få
anses utgöra tillräcklig anledning att på nuvarande tidpunkt framgå med försiktighet,
då fråga är om organisatoriska detaljförändringar, vilka, även om de i och
för sig kunna synas relativt obetydliga, likväl äga samband med den bestående
organisationsformen i dess helhet.
Men även i fråga om sådana förändringar, mot vilka ur nu angivna synpunkter
någon principiell invändning måhända icke kunde göras, synes det lönenämnden,
att man bör taga i betraktande, hurusom flertalet av hithörande frågor
helt nyligen varit föremål för ingående övervägande särskilt av den kommitté,
som haft att förbereda den nya löneregleringen, och att statsmakterna vid granskning
av kommitténs förslag till det ännu icke ikraftträdda avlöningsreglementet
stannat för den inbördes placering av befattningarna m. m., som framgår av den
vid nämnda reglemente fogade tjänsteförteckningen. För att redan nu vissa omkastningar
härvidlag skulle kunna anses motiverade, torde man därför med fog
kunna uppställa såsom villkor, att nya eller åtminstone tidigare icke tillräckligt
betonade skäl till dylika åtgärder komme till synes. Då lönenämnden beträffande
de nu föreliggande framställningarna från järnvägsstyrelsen i flera fall icke ansett
sig kunna tillstyrka styrelsens förslag, har detta i allmänhet Imf t sin grund däri,
att lönenämnden icke ansett sådana nya synpunkter hava framkommit, vilka motiverat
ett frångående av den uppfattning, som vid frågornas tidigare dryftande
inom kommunikationsverkens lönekommitté visat sig omfattas av dennas flesta
ledamöter.»
Med hänsyn till de omfattande förändringar i avlöningsförhållandena
vid kommunikationsverken, som föregående år genomfördes, har
det nya reglementet givetvis icke kunnat erhålla sådan avfattning, att
icke vissa jämkningar däri kunna ifrågasättas. Då emellertid löneregleringen
framkommit efter en flerårig ingående utredning, senast utförd
av kommunikationsverkens lönekommitté, samt reglementet varit föremål
för noggrant övervägande, synes det väl motiverat att avvakta någon tids
erfarenhet innan ändringar företagas, såvida icke särskilda skäl tala för
sådana åtgärders omedelbara vidtagande. Vad angår järnvägsstyrelsens
nu föreliggande framställning är att märka, att densamma huvudsakligen
utgör ett förnyande av en del tidigare framlagda förslag, vilka hittills
icke lett till av styrelsen önskat resultat. I den mån framställningen
sålunda > redan varit föremål för statsmakternas prövning, anser jag i
likhet med lönenämnden, att, därest icke nya vägande omständigheter
sedermera tillkommit, de ifrågasatta ändringarna för närvarande icke
böra vidtagas. Efter en prövning av järnvägsstyrelsens framställning
ur nu angivna synpunkter har jag ansett densamma böra föranleda åtgärder
från Kungl. Majrts sida allenast i fråga om tjänsteställningen för
vissa portvakter samt för b}rråchefens å förrådsbyrån närmaste man och
Departements
chefen.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Överinspek
törerna.
Järnvägs
styrelsen.
Löne
nämnden.
Departements
chefen.
ställföreträdare. Styrelsens i övrigt framlagda förslag synas icke vara av
beskaffenhet att för närvarande kunna bifallas, och kommer jag i det
följande att allenast i största korthet beröra desamma. Däremot ämnar
jag i detta sammanhang till närmare behandling upptaga väckt fråga
om en utvidgning av fullmäktiginstitutionen hos järnvägsstyrelsen.
Gällande avlöningsstat för statens järnvägar upptager tre överinspektörer,
avsedda för övervakande av säkerhets-, maskin- resp. trafiktjänsten.
Av dessa befattningar har öveidnspektören för säkerhetstjänsten,
till en början benämnd säkerhetsinspektör, uppförts på ordinarie
stat från och med år 1917 och de båda övriga från och med år 1919.
Överinspektörsbefattningen har hittills i lönehänseende varit inrangerad
bland de till den s. k. byrådirektörs gruppen hörande tjänstemännen
(byrådirektör, ombudsman, överkontrollör och arkitekt), men i det nya
avlöningsreglementet placerats i lönegraden närmast under byrådirektör
eller i 17:e lönegraden. Järnvägsstyrelsen hemställer nu i sin skrivelse,
att ifrågavarande befattning fortfarande skall likställas med byrådirektör,
och har styrelsen därvid återupptagit ett yrkande, som redan i samband
med löneregleringen föregående år varit under omprövning.
Den sålunda ifrågasatta förändringen har av lönenämnden avstyrkts.
I föreliggande fråga torde böra betonas, att man år 1916, då det
gällde att fastställa säkerhetsinspektörens tjänsteställning, lade huvudvikten
på att giva honom en fullt självständig och oberoende ställning
vid utövande av hans tjänstefunktioner å linjen, och ansågs han med
hänsyn härtill böra erhålla samma lönegrad som föreståndarna å de
större trafikstationerna eller trafikinspektörerna av l:a klass (nu förste
trafikinspektörer). Samma synpunkter torde jämväl hava varit avgörande
vid bestämmandet av avlöningsförmånerna för de två sedermera inrättade
överinspektörsbefattningarna. Genom det nya avlöningsreglementet. har
relationen mellan tjänsteställningen för överinspektörerna och för de
tjänstemän, som äro underkastade deras inspektion, i huvudsak bibehållits
oförändrad — överinspektörerna äro enligt reglementet hänförda
till samma lönegrad som förste trafikinspektörerna. Den omständigheten,
att vissa befattningshavare inom byrådirektörsgruppen uppflyttats till
18:e lönegraden, torde därför icke utan vidare motivera jämväl överinspektörernas
placering i denna lönegrad. De av styrelsen anförda
skälen för en dylik åtgärd finner jag ej heller tillräckligt motivera att
Kung1. Maj. ts Proposition Nr 148.
7
redan frånträda statsmakternas ståndpunkt i frågan föregående år, utan
synes i allt fall någon tids erfarenhet böra avvaktas.
I sitt förslag till gemensamt avlöningsreglemente för kommunikationsverken
upptog kommunikationsverkens lönekommitté nuvarande
byråingenjörer av l:a klass inom järnvägsstyrelsen under benämning
förste byråingenjörer i 17:e lönegraden.
I med anledning av kommitténs förslag den 1 mars 1919 avgivet
yttrande hemställde järnvägsstyrelsen för sin del, att de förste byråingenjörer,
vilka i egenskap av föreståndare för vissa tekniska specialavdelningar
inom styrelsen intoge en särställning jämfört med övriga
förste byråingenjörer, måtte uppflyttas till byrådirektörsgraden. Detta
förslag, som ej vann avseende föregående år, har nu av styrelsen ånyo
framlagts.
Lönenämnden hemställer, att järnvägsstyrelsens framställning i nu
förevarande avseende icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Järnvägsstyrelsens föreliggande förslag innebär inrättande av ej
mindre än åtta nya byrådirektörsbefattningar inom styrelsen. Åven om
den sålunda ifrågasatta åtgärden icke innebär en förändring beträffande
organisationsförhållandena inom styrelsen så till vida, att ifrågavarande
befattningshavares befogenheter eller arten av deras göromål skulle
komma att förändras, synes densamma dock allt för vittomfattande för
att med stöd av förevarande utredning kunna av mig förordas. Med
hänsyn till den betydande löneförbättring, varav förste byråingenjörerna
efter löneregleringens ikraftträdande komma i åtnjutande, synes ej heller
någon väsentlig olägenhet av ett uppskov med frågans avgörande
behöva befaras.
I det nya avlöningsreglementet för kommunikationsverken har
beträffande den högre ångfärjepersonalen vid statens järnvägar åtskillnad
gjorts mellan övermaskinist- och förste styrmansbefattningarna, vilka
för närvarande äro i avlöningshänseende jämställda. Sålunda har övermaskinist
av klass 2 hänförts till ll:e lönegraden och övermaskinist av
klass 1 till 12:e lönegraden, under det förste styrmännen av motsvarande
klass placerats i 12:e respektive 13:e lönegraden. Uppdelningen i
klasser hänför sig till befaltningshavarnas placering å Malmörouten eller
å Trälleborgsrouten.
Ifrågasatt
uppflyttning
1 högre lönegrad
av vissa
förste byråingenjörer.
Järnvägssty
relsen.
Löne
nämnden.
Departements
chefen.
Ifrågasatt
uppflyttning
1 högre lönegrad
av övermaskinister
vid ångfärja.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Järnvägssty
relsen.
Löne
nämnden.
Departements
chefen.
Angående
Inrättande
av befattningen
förste
portvakt.
Med förnyande av ett redan tidigare väckt yrkande har nu järnvägsstyrelsen
hemställt om likställighet beträffande placering i lönegrad
mellan övermaskinister och förste styrmän å ångfärja.
Jämväl i denna del har järnvägsstyrelsens framställning av lönenämnden
avstyrkts.
Då några nya omständigheter sedan föregående år icke tillkommit,
vilka kunna motivera en ändring beträffande övermaskinisternas placering
å löneskalan, kan jag icke biträda järnvägsstyrelsens i sådant hänseende
framställda yrkande.
Såsom förut antytts, har järnvägsstyrelsen föreslagit viss ändring i
avlöningsreglementet i fråga om tjänsteställningen för portvakter å lägst
l:a klassens station.
Innan jag närmare ingår på denna framställning, ber jag få lämna
en kort redogörelse för den utveckling, frågan om portvakternas vid
statens järnvägar ställning i avlöningshänseende undergått under senare
tid.
Vad då till en början angår tiden närmast före 1907 års lönereglering,
funnos vid distrikten å ordinarie stat anställda ett 30-tal portvakter,
fördelade i två olika avdelningsgrupper, den ena omfattande portvakter
vid l:a klassens station eller vid verkstad, vilka i avlöningshänseende
voro likställda med stationskarlsförmän m. fl., och den andra
omfattande portvakter vid en del övriga stationer. De sistnämnda uppburo
arvode efter lägst 16:e högst 13:e klassen enligt 1897 års avlöningsreglemente,
och var denna sistnämnda klass även den högsta för
stationskarlsbefattningen. Då enligt 1906 års löneregleringskommittés
uppfattning andra fordringar icke behövde ställas på innehavarne av
portvaktsbefattningar vid verkstad eller vid andra än lista klassens stationer
än ordentlighet och pålitlighet i allmänhet, ansåg kommittén dessa
tjänster lämpligen böra, i den mån de bleve lediga, upphöra såsom särskilda
befattningar samt de därmed förenade sysslorna uppdragas åt
antingen ordinarie befattningshavare inom lägsta avlöningsgruppen,
t. ex. betjänte, vilka, oaktat de besutte ovannämnda egenskaper, av en
eller annan anledning, t. ex. skada under tjänsteutövning, icke kunde
sköta den befattning de innehade, eller ock annan för portvaktsgöromål
särskilt lämpad personal. Portvakterna å l:a klassens station ansågos
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148. 9
av kommittén fortfarande böra hänföras till samma grupp som stationsförmännen,
d. v. s. med arvode av lägst 900 högst 1,500 kronor, och
motiverades denna avlöningsställning därav, att de måste innehava språkkunskap,
varjämte hänsyn togs därtill, att deras befordringsutsikter vore
synnerligen små. Beträffande portvakterna vid verkstad uttalade kommittén,
att, ehuru det, såsom förut omnämnts, ansetts onödigt att för
framtiden bibehålla nämnda syssla såsom en särskild befattning, någon
löneförbättring likväl borde beredas de dåvarande innehavarne av dessa
portvaktsbefattningar. Med tagen hänsyn jämväl därtill, att så gott som
inga befordringsutsikter stode dem till buds, föreslog kommittén därför,
att de i avseende å arvode måtte likställas med portvakter å l:a klassens
station, dock med den begränsning, att maximiarvodet skulle utgöra
1,260 kronor, vilket skulle uppnås efter 9 år.
Kommitténs förslag blev i denna del godkänt och de av kommittén
angivna riktlinjerna tillämpades i de avlöningsstater, som fastställdes eu
tid efter 1907 års lönereglering. Under det att sålunda i staten lör år
1906 funnos upptagna 6 portvaktsbefattningar å l:a klassens station, 8
å verkstad och 16 å andra stationer, funnos exempelvis å 1914 års stat
allenast 5 dylika befattningar å l:a klassens station och 8 å verkstad,
under det att befattningen portvakt (för andra än l:a klassens stationer)
icke längre fanns upptagen å ordinarie stat.
Vid den provisoriska lönereglering, som kom till stånd vid 1918
års lagtima riksdag, ansågs anledning icke föreligga att låta slutavlöningen
för portvakt vid verkstad stanna under stationsförmansgruppens i
övrigt, varför någon undantagsbestämmelse i sådant avseende icke intogs
i avlöningsreglementet av den 28 juni 1918. Befattningen portvakt å
l:a klassens station eller vid verkstad blev sålunda i arvodeshänseende
helt och hållet likställd med stationsförmansbefattningen.
I det av kommunikationsverkens lönekommitté år 1919 avgivna betänkandet
upptogs ifrågavarande befattning, med benämningen portvakt,
i 2:a lönegraden. Lönekommittén yttrade därvid, att ehuruväl på portvakt
måste ställas krav på ordning och reda, hade kommittén likväl
med hänsyn till de lägre kvalifikationer, som fordrades för portvaktssyssla,
funnit befattningen böra hänföras till samma grad som vagnskötare,
från vilken den med hänsyn till arvodets belopp för det dåvarande
skilde sig allenast i avseende å sista ålderstilläggets storlek.
I sitt den 1 mars 1919 avgivna yttrande över lönekommitténs betänkande
anförde järnvägsstyrelsen beträffande portvakterna, att styrelsen,
med hänsyn därtill att portvakterna å l:a klassens station måste
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 123 höft. (Nr 148.) va 20 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Järnvägs
styrelsen.
innehava språkkunskap och äga viss kännedom om järnvägsförhållandena
i allmänhet, ansåge det riktigt, att de borde erhålla en högre avlöning
än portvakter vid verkstad, samt föreslog därför, att portvakt å l:a
klassens station borde under benämningen stationsportvakt uppföras i
3:e lönegraden.
I Kungl. Maj:ts förslag till gemensamt avlöningsreglemente för
kommunikationsverken föregående år följdes kommittéförslaget på denna
punkt.
Under ärendets behandling i riksdagen anfördes av en motionär i
andra kammaren (motion nr 439) i denna fråga, att den av järnvägsstyrelsen
föreslagna placeringen vore riktig och rättvis utom vad beträffade
portvakterna vid Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka rättvisligen
borde placeras i samma lönegrad som stationsförmän och därför
hänföras till 4:e lönegraden. Till stöd härför framhölls, att å dessa tre
stationer portvakten hade ett så mångsidigt och komplicerat arbete, att
man med full rätt borde kräva mera kvalificerad personal å dessa platser
än å övriga l:a klassens stationer. Dels vore resandeantalet här
avsevärt mycket större än å övriga stationer, och krävdes därför portvaktens
vaksamhet och påpasslighet i långt högre grad, dels förekomme
det utländska resande å dessa stationer i stor utsträckning, som gjorde
det nödvändigt att portvakten behärskade något främmande språk och i
övrigt ägde vana att tillhandagå dessa utländska resande med råd och
upplysningar, och slutligen bleve arbetstiden för dessa portvakter på
grund av det stora tågantalet och stationernas omfattning i större grad
utnyttjat än annorstädes, där trafiken vore mindre. Rättvisan ki’ävde
därför, att dessa portvakter placerades'' i en sådan lönegrad, att det kunde
påräknas verkligt kvalificerat folk för dessa platser. Härtill komme, att
dessa portvakter måste genomgå samma utbildning som övriga i 4:e
lönegraden placerade befattningshavare. Motionären hemställde därför,
att portvakterna å stationerna Stockholm, Göteborg och Malmö måtte
benämnas förste stationsportvakt och placeras i 4:e lönegraden samt att
portvakterna å övriga l:a klassens stationer måtte benämnas andre stationsportvakt
och placeras i 3:e lönegraden.
Riksdagen följde emellertid, med avslag å motionen, lönekommitténs
av Kungl. Maj:t upptagna förslag rörande portvakterna, vilka sålunda
samtliga blevo placerade i 2:a lönegraden.
I föreliggande skrivelse förnyar nu järnvägsstyrelsen förut framlagda
förslag, att en ny befattning, stationsportvakt, avsedd för portvakt
å lägst l:a klassens station, inrättas och placeras i 3:e lönegraden samt
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 148.
11
att den till 2:a lönegraden hänförda portvaktsbefattningen avses för portvakt
vid verkstad. Såsom stöd härför framhålles, att de vid trafikavdelningen
tjänstgörande portvakterna uteslutande vore placerade å de
största stationerna, vadan de för att kunna lämna den resande allmänheten
nödiga upplysningar måste äga såväl språkkunskap som en ej
oväsentlig kännedom om järnvägsförhållandena i allmänhet. Det syntes
därför vara med billigheten överensstämmande, att portvakt vid tralikavdelningen
i lönehänseende sattes högre än portvakt vid verkstad, på
vilken senare befattnings innehavare icke behövde ställas så höga fordringar.
Då därjämte portvakterna å de största stationerna sedan lång
tid tillbaka i avlöningshänseende varit likställda med stationsförmän,
funne styrelsen det rättvist, att de nu hänfördes till åtminstone 3:e
lönegraden.
I skrivelse till Kungl. Maj:t hava vidare portvakter vid Stockholms
centralstation, Göteborg och Malmö, på huvudsakligen enahanda skäl,
som i förenämnda motion anförts, hemställt, att portvakterna vid nämnda
stationer måtte såsom förut i grad och lönehänseende likställas med
stationsförmän, konduktörer och kontorsbiträden.
Lönenämnden anför i denna del följande:
Vid övervägandet av frågan om portvakternas riktiga placering i det nya
avlöningssystemet måste man, enligt lönenämndens förmenande, fästa avseende
vid det förhållandet, att i staterna för de senare åren upptagits ordinarie portvaktsbefattningar
icke blott vid de allra största stationerna, såsom förhållandet
var år 1914, då allenast 5 dylika stationsportvaktsbefattningar förekommo, utan
även vid en del andra stationer, visserligen av l:a klass, men dock mera närmande
sig en mellantyp av stationer. Sålunda finnas i staten för år 1919 upptagna,
förutom 11 portvaktsbefattningar vid verkstad, icke mindre än 18 sådana
å l:a klassens station. Detta tyder enligt lönenämndens uppfattning därpå,^ att
den allmänna karaktären av befattningen portvakt å l:a klassens station något
sänkts. En uppflyttning av samtliga dessa stationsportvakter över 2:a lönegraden,
dit de senast hänförts, torde därför ej få anses befogad eller överensstämmande
med den uppfattning, som enligt lönenämndens åsikt med all rätt saväl tidigare
som i förenämnda motion och framställning gjort sig gällande, eller att det egentligen
är vid stationerna i landets tre största städer, som portvaktssysslorna
kunna anses vara av så kvalificerad beskaffenhet, att en något högre löneställning
för dem bör ifrågakomma. Men även om man endast medtager portvaktsbefattningarna
å ifrågavarande tre huvudorter, kan det enligt nämndens förmenande
icke anses riktigt att jämställa dem med stationsförmansbefattningarna å
dessa viktiga stationer, då det arbete som utföres av nämnda förmän måste anses
vara av mera ansvarsfull och maktpåliggande art. En uppflyttning av de
högst kvalificerade portvaktsbefattningarna till 4:e lönegraden anser lönenämnden
därför icke vara tillräckligt motiverad. Lönenämnden vill emellertid icke förneka,
Framställningar
vissa portvakter.
Löne
nämnden.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
att beaktansvärda skäl kunna anföras till stöd för att ifrågavarande portvakter
vid Stockholms centralstation, Göteborg och Malmö må beredas något högre
ställning än den de intaga enligt det nya avlöningsreglementet. Efter övervägande
av denna fråga har nämnden därför ansett sig böra på det sätt tillstyrka
de föreliggande framställningarna i ämnet, att nämnden föreslår införandet i 3:e
lönegraden av en ny befattning, förste portvakt, avsedd att omfatta portvaktsbefattniugarna
vid Stockholms centralstation, Göteborg och Malmö, under det
att för övriga såväl stationsportvakter som portvakter vid verkstad den nuvarande
befattningen portvakt bibehålies oförändrad i 2:a lönegraden.
Departements- Avlöningsstaten för år 1920 upptager vid statens järnvägars trafik
chefen.
avdelning 18 portvakter. Av dessa äro 6 placerade vid Stockholms
centralstation, Göteborg och Malmö, och av de övriga. 12 en vid vardera
av följande stationer av l:a klass, nämligen Katrineholm, Hallsberg,
Falköping—Ranten, Norrköping, Linköping, Nässjö, Hässleholm, Eslöv,
Lund, Uppsala, Krylbo och Örebro. Att, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit,
uppflytta portvaktsbefattningarna å samtliga dessa stationer i
högre lönegrad än den 2:a anser jag för närvarande icke kunna ifrågasättas.
Däremot finner jag starka skäl tala för, att portvakterna vid
stationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, med hänsyn till de större
kvalifikationer, som måste krävas av dessa befattningshavare i jämförelse
med portvakterna å de övriga stationerna, beredas något högre avlöningsförmåner.
Då emellertid deras arbete icke torde vara så ansvarsfullt
eller maktpåliggande som stationsförmannens, anser jag mig icke
kunna tillstyrka, att den för ifrågavarande portvakter föreslagna nya
befattningen uppföres i högre lönegrad än den 3:e. Mot den för befattningen
av lönenämnden föreslagna benämningen, förste portvakt, har
jag icke funnit anledning till erinran.
Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit skulle i den vid avlöningsreglementet
fogade tjänsteförteckningen under 3:e lönegraden beträffande
statens järnvägar uppföras befattningen förste portvakt.
Förste sekre- Å järnvägsstyrelsens förrådsbyrå har till och med* år 1918 funnits
1 rTdsbyrån1" en byråingenjörsbefattning av l:a klass, vars innehavare tjänstgjort såsom
byråchefens närmaste man och ställföreträdare. Efter framställning
i ämnet till lagtima riksdagen nämnda år (proposition nr 150) har emellertid
från och med år 1919 denna byråingenjörsbefattning utbytts mot en
sekreterartjänst. Såsom skäl för denna åtgärd har anförts, bland annat,
att uppdraget såsom byråchefens närmaste man å förrådsbyrån i främsta
rummet krävde en ingående kännedom om förrådstjänsten inom såväl
styrelsen som distrikten samt genom verksamhet på området förvärvad
merkantil erfarenhet. En i berörda hänseenden erfaren järnvägsman
13
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 148.
vore därför, trots bristen på teknisk utbildning, i många fall lämpligare
för befattningen än en ingenjör. Utbytet av byråingenjörsbefattningen
mot eu sekreterartjänst avsåg därför att lämna friare händer i fråga om
personvalet vid befattningens tillsättande.
Efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande don 1 jidi 1920
kommer såsom bekant en uppdelning att ske av de nuvarande sekreterartjänsterna
i järnvägsstyrelsen, i det att en ny högre sekreterargrad,
förste sekreterare, införts och placerats i 17:e lönegraden. Den lägre
sekreterargraden är hänförd till 15:e lönegraden. Antalet förste sekreterare
i järnvägsstyrelsen fastställdes av Kungl. Maj:t och riksdagen föregående
år till fem, avsedda att placeras en å administrativa, en å kamerala samt
en å vardera av de tre trafikbyråerna. Sekreterarbefattningen å förrådsbyrån
blev sålunda placerad i den lägre lönegraden.
Då nu redan tidigare framkomna förslag om sistnämnda befattnings
uppflyttning i den högre graden av järnvägsstyrelsen återupptagits, må
i denna fråga erinras följande. Kommunikationsverkens lönekommitté,
på vars förslag den nya sekreterargraden tillkom, uttalade i sitt betänkande
beträffande denna grad, att den i regel borde förbehållas befattningar,
för vilka krävdes högre examen på det juridiskt-administrativa
området eller därmed jämförlig kompetens och vilkas innehavare tillika
inom verkens styrelser intoge ställning såsom byråchefs närmaste man
och ställföreträdare. Vad järnvägsstyrelsen beträffade, borde emellertid
enligt kommitténs mening till förste sekreterargraden hänföras, förutom
nyssnämnda högskolebildade sekreterare, jämväl de såsom ställföreträdare
för trafikbyråns chefer tjänstgörande sekreterarna.
I en vid kommitténs betänkande fogad reservation hade påyrkats
sådan lydelse av här avsedda bestämmelse, att förste sekreterare skulle
kunna förekomma även å taxebyråerna. Denna mening biträddes av
järnvägsstyrelsen i dess utlåtande över kommittébetänkandet, därvid styrelsen
tillika framförde ''den mening, att en förste sekreterare borde finnas
jämväl å förrådsbyrån.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i föreliggande fråga ställde
sig departementschefen emellertid helt och hållet på kommitténs ståndpunkt.
Såsom skäl för att jämväl förste sekreterarbefattningen borde
inrättas å järnvägsstyrelsens trafikbyråer, ehuru för innehavarna av dessa
befattningar icke krävdes högre teoretisk utbildning, framhöll departementschefen
särskilt, att de måste rekryteras från trafikinspektörernas
och förste trafikinspektörernas led samt att det jämväl med hänsyn till
arten av deras ansvarsfulla poster syntes väl motiverat att tillerkänna
14
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 148.
Järnvägssty
relsen.
Löne
nämnden.
dem ställning såsom förste sekreterare. I enlighet härmed upptogos i
Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen i ämnet icke förste sekreterarbefattningar
å faxe- eller förrådsbyråerna.
Vid ärendets behandling inom riksdagen väcktes inom första kammaren
motion (nr 232) därom, att en förste sekreterarbefattning måtte
avses jämväl för förrådsbyrån. Därvid anfördes huvudsakligen följande:
Sedan enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag den å förrådsbyrån såsom
byråchefens närmaste man anställda byråingenjören av l:a klass utbytts mot en
sekreterare, men befattningen förste byråingenjör enligt beslut av 1919 års lagtima
riksdag i lönehänseende jämställts med de nyinrättade förste sekreterarne,
hade i verkligheten åstadkommits en av sakförhållandena icke motiverad och vid
förenämnda utbyte av befattning icke heller avsedd neaflyttning av nu omhandlade
tjänst. Tillika påpekades, hurusom järnvägsstyrelsens förrådsbyrå handhade
upphandling av förrådseffekter till synnerligen stort värde, varför det vore av
största vikt, att inköpen ordnades och ombesörjdes på ekonomiskt fördelaktigaste
sätt och att sålunda de personer, som handhade ledningen av upphandlingsärendena,
besutte grundliga insikter och vidsträckt erfarenhet inom vitt
skilda områden. Det vore även påtagligt, att det stora omfånget av upphandlingsverksamheten
måst medföra en vittgående fördelning mellan byråchefen och
hans närmaste man sekreteraren av dithörande ärenden och att sålunda på sekreteraren
måste uppställas stora krav, ej blott facklig utbildning utan även merkantila
insikter och affärsrutin. Ur rekryteringssynpunkt vore det även av vikt,
att befattningen såsom förrådsbyråchefens närmaste man icke bleve lägre ställd
än förrådsintendenterna, från vilkas led densamma borde kunna rekryteras.
Med avslag å denna, motion biföll riksdagen Kung]. Maj:ts förslag
i ämnet.
Järnvägsstyrelsen har nu, under åberopande av innehållet i nyssnämnda
motion, ånyo framlagt kravet på förste sekreterares tjänsteställning
åt sekreteraren å förrådsbyrån. För egen del har järnvägsstyrelsen
framhållit, att den nuvarande innehavaren av befattningen, som sökt
och erhållit tjänsten från att hava varit utnämnd förrådsintendent å linjen,
genom tjänstens relativa sänkning skulle lida försämring såväl till
sin personliga tjänsteställning som till de löneförmåner han skulle hava.
innehaft, om han förblivit intendent.-
Lönenämnden anför härom följande:
I fråga om kravet på förhöjd tjänsteställning åt förrådsbyråchefens närmaste
man och ställföreträdare, måste man enligt lönenämndens uppfattning å ena sidan
taga i betraktande, att ett bifall till framställningen komme att innebära ett frångående
i detta fall av de allmänna teoretiska fordringar — högre examen på det
juridiskt-administrativa området eller därmed jämförlig kompetens — vilka ansetts
böra uppställas för sekreterarbefattningarnas höjning i vissa fall till förste sekreterartjänster.
Från kravet på dylik kompetens har undantag av särskilda skal
Kungl. May.ts Proposition Nr 148.
15
hittills ansetts böra ifrågakomma allenast beträffande de såsom ställföreträdare
för cheferna för järnvägsstyrelsens trafikbyråer tjänstgörande sekreterarna. Eftergivande
av det uppställda villkoret även i nu föreliggande fall, kan möjligen tänkas
komma att medföra krav från olika håll på ett mer eller mindre fullständigt
uppgivande av de teoretiska kompetensfordringarna för förste sekreterarbefattningen,
något som avgjort måste anses stridande mot de av statsmakterna följda
principerna vid dessa befattningars inrättande. Med hänsyn till dylika konsekvenser
föreligger sålunda enligt nämndens mening vissa betänkligheter mot den
nu föreslagna uppfiyttningen. Då nämnden icke dess mindre ansett sig kunna
tillstyrka densamma, har nämnden därför samtidigt ansett sig böra uttryckligt
betona, att nämndens ståndpunkt härvidlag icke får tagas till intäkt för eventuella
yrkanden om inrättande på det ena eller det andra området inom konununikationsverken
av nya förste sekreterarbefattningar utan högre teoretisk kompetens.
Det skäl, som lönenämnden anser framför allt böra komma till beaktande i
den nu föreliggande frågan rörande förrådsbyråns sekreterare, är den i jämförelse
med andra liknande befattningar enastående betydelse ur statsekonomisk synpunkt,
som måste tillerkännas befattningen såsom närmaste man och medhjälpare
till chefen för statsbanornas förrådsbyrå. Av järnvägsstyrelsen liksom av
motionären i ämnet har påpekats, hurusom värdet av de under år 1917 av sagda
byrå upphandlade effekterna utgjorde omkring 69 miljoner kronor. Enligt vad
lönenämnden inhämtat, tillgår å förrådsbyrån även under normala förhållanden
så, att handläggningen och föredragningen av inköpsärenden fördelas mellan
byråchefen och sekreteraren, vilken sistnämnde därvid ofta kommer att på eget
ansvar handlägga dylika ärenden, i vilka inköpssumman uppgår till liera miljoner
kronor. Självfallet måste härvid i stor utsträckning underhandlingar med
såväl inhemska som utländska firmor äga rum, och fordringarna på grundlig varukännedom
och modern affärsblick måste därför ställas särdeles höga även för
sekreterarens vidkommande. Då de värden, som genom dennes åtgöranden kunna
antingen åt statsverket inbesparas eller ock onödigtvis offras, äro av den betydelse,
som här angivits, är det tydligtvis av största vikt, att befattningen må
kunna besättas med den bästa till buds stående förmågan. Det låter härvid
lätteligen tänka sig, att denna kan vara att söka bland de tekniskt utbildade
tjänstemännens led, vilket särskilt kan bliva förhållandet, om chefen för byrån
icke äger dylik teknisk utbildning. För att möjliggöra sådan rekrytering är det
då ock av vikt, att avlöningen icke sättes lägre än den, som fastställts för förste
byråingenjörer. Såsom järnvägsstyrelsen påpekat, föreligger beträffande den nuvarande
innehavaren ett liknande skäl i det förhållandet, att denna tjänsteman
före befattningens övertagande varit utnämnd till förrådsintendent, d. v. s. i avlöningshänseende
tillhört förste byråingenjörsgraden enligt det nya avlöningsreglementet.
I betraktande av dessa omständigheter och synnerligast tjänstens ovan angivna
statsekonomiska betydelse, har lönenämnden ansett sig böra biträda järnvägsstyrelsens
förslag, att den nu befintliga sekreterarbefattningen å styrelsens
förrådsbyrå måtte utbytas mot en förste sekreterarbefattning.
De skäl, som sålunda anförts för tilldelande av förste sekreterares Departementstjänsteställning
åt byråchefens å förrådsbyrån närmaste man, finner jag chefen
-
16
Kungl. Majt:s Proposition Nr 148.
Ifrågasatt
löneförhöjning
för
kvinnliga
bokhållare.
Järnvägs
styrelsen.
Lönenämnden.
Framställning
av vissa
kvinnliga
bokhållare.
övertygande. Givetvis får dock denna åtgärd, på sätt lönenämnden framhållit,
icke tolkas som en avknappning på de av statsmakterna föregående
år tillämpade kompetensfordringar beträffande förste sekreterargraaen.
Jag finner mig därför kunna tillstyrka, att sekr eterartjänsten
å förrådsbyrån utbytes mot en förste sekreterarbefattning.
I sitt betänkande upptog kommunikationsverkens lönekommitté
kvinnlig bokhållare vid statens järnvägar i 5:e lönegraden för kvinnliga
tjänstemän med 9:e löneklassen såsom begynnelselön och 12:e löneklassen
såsom slutlön.
Järnvägsstyrelsen påpekade i sitt utlåtande över kommittéförslaget,
att med ovan angiven placering skillnaden mellan lönen för en kvinnlig
bokhållare och för en i styrelsen anställd kvinnlig kontorsskrivare,
som hänförts till 4:e lönegraden, skulle bliva endast 186 kronor i lägsta
löneklassen samt 228 kronor i högsta löneklassen, en skillnad, som styrelsen
fann för obetydlig för att motsvara skillnaden i tjänsteställning
mellan befattningarna. För att i någon mån råda bot på detta missförhållande
ifrågasatte styrelsen en höjning av lönesatserna beträffande
5:e lönegraden för kvinnliga befattningshavare så att 10:e löneklassen
bleve begynnelselön och 13:e löneklassen slutlön.
Enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut avfattades det nya avlöningsreglementet
i denna del i enlighet med kommitténs förslag.
Järnvägsstyrelsen har nu i föreliggande skrivelse förnyat sitt förslag
om förhöjning med en löneklass av såväl begynnelse- som slutlön
för kvinnliga befattningshavare i 5:e lönegraden.
Lönenämnden framhåller, att några nya omständigheter icke synas
hava tillkommit, vilka motivera en ändring beträffande ifrågavarande
befattningshavares placering i lönehänseende, och anser sig därför böra
avstyrka järnvägsstyrelsens förslag om höjning av avlöningarna för
kvinnliga bokhållare.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift hava sedermera åtskilliga kvinnliga
bokhållare vid statens järnvägar hemställt om sådan uppflyttning i
lönehänseende för ifrågavarande befattningshavare, att 13:e löneklassen i
6:e lönegraden blir begynnelselön och 16:e löneklassen i 7:e lönegraden
slutlön.
17
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 148.
Genom 1919 års avlöningsreglemente hava några principiella and- Departementsringar
i avseende å förhållandet mellan lönerna lör manliga och kvinn- <W<»-liga befattningshavare vid kommunikationsverken icke vidtagits, utan
hava sådana förändringar ansetts böra anstå i avvaktan på en mera allmängiltig
lösning av spörsmålet om den manliga och kvinnliga arbetskraftens
inbördes värdesättning. Man har dock sökt att, så långt det varit
möjligt på frågans nuvarande stadium, genom förskjutning i lönerna till
förmån för de kvinnliga tjänstemännen förbättra deras ställning, och har
jämväl eu avsevärd höjning av deras löner ägt rum.
Den placering å avlöningsskalan av de kvinnliga tjänstemännen, lör
vilken statsmakterna föregående år stannat, har varit föremål lör en ingående
utredning och noggrant övervägande inom lönekommittén. Innan
någon ytterligare utredning i detta ämne kommer till stånd, kan jag därför
icke tillstyrka den nu påyrkade jämkningen i fråga om viss grupp av
''befattningshavare, särskilt som en dylik jämkning näppeligen kan undgå
att medföra vissa konsekvenser beträffande övriga kvinnliga tjänstemän.
Vid flera föregående tillfällen har järnvägsstyrelsen beträffande under- Ny underbebefälsfrågan
vid maskinavdelningen betonat nödvändigheten av att en
tjänsteman i befälsställning finnes mellan nuvarande lokomotivförar- och skinavdeilokomotivmästargraden.
Styrelsen har nu ånyo upptagit detta ämne
samt hemställt om inrättandet av en ny befattning, lokomotivförman,
med placering i 7:e lönegraden i 1919 års avlöningsreglemente, vilken
befattning vore avsedd antingen såsom självständigt befäl å mindre
lokomotivstationer, där ett befäl av lokomotivmästares grad icke krävdes,
eller ock såsom närmaste man åt lokomotivmästare vid de större lokomotivstationerna.
ningen.
Järnvägs
styrelsen.
Lönenämnden har av anförda skäl avstyrkt järnvägsstyrelsens ifråga- innevarande
framställning, men däremot, i anslutning till ett av kommunika- nämndontionsverkens
lönekommitté framlagt förslag, ifrågasatt inrättandet av en
ny underbefälsbefattning vid maskinavdelningen i 6:e lönegraden under
benämningen stallgårdsmästare. En ledamot av lönenämnden har anmält
avvikande mening och förordat bifall till järnvägsstyrelsens framställning,
dock med den ändring, att den ifrågasatta nya befattningen skulle benämnas
lokomotivmästare av 2:a klass i stället för lokomotivförman.
Uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har styrelsen för statsbanor- Framnas
lokomotivmästarförening förnyat av föreningen redan tidigare gjord ^tat^bånornas
framställning om uppdelning av lokomotivmästarbefattningen i två klasser, lokomotivhänförliga
till 9:e respektive 10:e lönegraden. förening*™, fl.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 123 käft. (Nr 148.) 40120 3
18
Kungl. Maj.is Proposition Nr 148.
Departements
chefen.
Ifrågasatt
ändring i 14 §
av avlöningsreglementet.
Järnvägs
styrelsen.
I ingivna skrifter hava vidare Sveriges lokomotivmannaförbund samt
tre lokomotiveldare vid statens järnvägar hemställt om vissa förbättringar
i lokomotivpersonalens avlöningsförmåner.
Såsom nyss antytts, förelåg redan föregående år förslag om inrättande
av en ny underbefälsbefattning vid maskinavdelningen. Beträffande
befattningens placering å löneskalan hade emellertid lönekommittén och
järnvägsstyrelsen stannat i olika meningar. Från lokomotivpersonalens
sida hade vidare framförts önskemål om en tudelning av lokomotivmästarbefattningen.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 25 april
1919 betonade departementschefen, att det framkomna förslaget om inrättandet
av en stallgårdsmästarbefattning icke avsåg att definitivt lösa
maskinavdelningens underbefälsfråga. Med hänsyn till de skiftande förslag,
som framställts från olika håll, hade departementschefen ej heller
kunnat för egen del bilda sig en uppfattning om, i vilken riktning denna
fråga slutligen borde lösas. Departementschefen ansåg därför, att stallgårdsmästarbefattningen
icke borde för det dåvarande inrättas, utan
borde frågan om ändrad organisation av underbefälet vid maskinavdelningen
i sinom tid bliva föremål för ytterligare utredning. Kungl. Maj:ts
och riksdagens beslut utföll jämväl i överensstämmelse härmed. De
olika meningar, som alltjämt föreligga ej endast beträffande den nu föreslagna
befattningens placering å löneskalan utan även i viss mån rörande
själva syftemålet med befattningens inrättande, torde utgöra tillräcklig
anledning att vidhålla departementschefens föregående år uttalade uppfattning
och att man således ej nu bör vidtaga några åtgärder i föreliggande
avseende. För närvarande anser jag därför de gjorda framställningarna
i denna del icke böra föranleda åtgärd.
Enligt 14 § i 1919 års avlöningsreglemente äger tjänsteman, som
utan något sitt förvållande förflyttas till tjänst inom läg-re lönegrad, att »
åtnjuta lön enligt den lönegrad, han vid förflyttningen tillhörde. Däremot
utgår ej vid sådan förflyttning kompensation för vissa med speciellt
slag av tjänstgöring förenade förmåner, såsom lokomotivtjänstpenningar
för lokomotivpersonalen, seglationspenningar för ångfärjepersonalen, tågdirigentarvode
och dylikt.
Järnvägsstyrelsen har nu, med återupptagande av ett av styrelsen
redan tidigare framställt yrkande, hemställt om ett tillägg till nämnda
paragraf, varigenom lokomotivförare eller lokomotiveldare, som med hänsyn
till trafiksäkerhetens krav utan eget förvållande förflyttades till
annan lämplig befattning, skulle kunna tilldelas särskild ersättning för
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
19
förlorade lokomotivtjänstpenningar. Styrelsen framhåller såsom stöd för
sitt förslag bland annat, att sistnämnda slag av ersättning vore till sin
natur fullt jämförlig med vanliga tjänstgöringspenningar, varför, därest
ifrågavarande avlöningsform försvunne, motsvarande höjning finge företagas
i fråga om lokomotivpersonalens fasta avlöning, i vilket fall alltså
nämnda personal vid förflyttning till annan befattning erhölle full ersättning
för innehavande löneförmåner.
Lönenämnden har avstyrkt järnvägsstyrelsens framställning i förevarande
del och därvid framhållit, att lokomotivtjänstpenningar måste
anses utgöra en form av ersättning, som till sin natur vore oupplösligt
förenad med visst ''slag av tjänstgöring, nämligen lokomotivtjänst. Vid
tjänstgöring under andra förhållanden bortfölle anledningen till dylik
särskild ersättning. Då en tjänsteman förflyttades på grund av här berörda
förhållanden, borde han visserligen icke lida minskning i sin lön,
och komme ej heller enligt gällande bestämmelser att göra detta, men
någon giltig anledning att härutöver få tillgodonjuta även särskilda specialförmåner
såsom lokomotivtjänstpenningar m. in., syntes han icke
kunna åberopa, lika litet som vid förflyttningar under andra omständigheter.
Då tjänstemannen av här ifrågakommande orsaker befriades från
den ansvarsfulla och påfrestande lokomotivtjänstgöringen, finner lönenämnden
det icke oriktigt, att den allenast för tjänstgöring av sistnämnda
slag stadgade särskilda ersättningen jämväl upphör att utgå.
Av motiveringen till dönekommitténs förslag till gemensamt avlöningsreglemente
för kommunikationsverken torde framgå, att kommittén
ansett lokomotivtjänstpenningarna vara en speciell ersättning för visst
slag av tjänstgöring, och närmast att anse såsom flitpenningar, avsedda
att uppmuntra personalen att flitigt tjänstgöra samt att i sin mån medverka
till ett ekonomiskt utnyttjande av dragkraften. Häri torde vara
att söka anledningen till att ersättning för förlust av ifrågavarande förmån
icke ansetts böra utgå vid förflyttning till annan tjänst. Järnvägsstyrelsens
förslag synes mig därför innebära en principiell ändring, som
jag icke anser mig kunna förorda, särskilt som densamma lätt kan
tänkas komma att medföra vissa konsekvenser även i fråga om andra
slag av enligt reglementet utgående särskild gottgörelse.
Å järnvägsstyrelsens utrikes taxebyrå äro för närvarande anställda,
utom byråchefen, två sekreterare, en expeditionsföreståndare samt ett antal
bokhållare och kontorsskrivare.
Redan i skrivelse den 20 september 1918 gjorde styrelsen framställning
om förstärkning av arbetskrafterna å byrån med en notarie.
Löne
nämnden.
Departements
chefett.
Angående en
notariebefattning
å
järnvägsstyrelsens
utrikes taxebyrå.
20
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Kungl. Maj:ts
beslut 25/i
1919.
Järnvägsstyrelsen
den 29
september
1919.
Departements
chefen.
Ytterligare
en fullmäktig
hos järnvägsstyrelsen.
Vid anmälan av denna framställning den 25 april 1919 anförde
departementschefen, att av styrelsen påvisad ökning av byråns arbete
under senaste åren till väsentlig del varit beroende av kristidsförhållanden.
Med hänsyn härtill och då jämväl i övrigt tillräckligt material
icke syntes föreligga för bedömande av behovet av den begärda tjänsten,
ansåg sig departementschefen för det dåvarande icke kunna förorda järnvägsstyrelsens
nu berörda framställning till bifall. I Kungl. Maj:ts
förslag till 1919 års lagtima riksdag angående antalet av vissa befattningshavare
vid statens järnvägar (prop. nr 392) upptogs därför icke
ifrågavarande befattning.
Järnvägsstyrelsen har nu i sin skrivelse den 29 september 1919
gjort förnyad framställning i förevarande ämne samt därvid ytterligare
motiverat behovet av ifrågavarande befattning.
Otvivelaktigt har arbetsbördan å ifrågavarande byrå under senaste
åren avsevärt ökats. Såsom av departementschefen föregående år framhållits,
torde detta förhållande dock till icke oväsentlig del kunna tillskrivas
kristiden, och kan det därför förväntas, att åtminstone beträffande
vissa slag av ärenden en minskning skall inträffa. Måhända
kommer, såsom styrelsen i sin förevarande skrivelse anser sannolikt,
denna minskning att fullt motvägas av andra omständigheter, men jag
finner det i allt fall motiverat att avvakta någon tids erfarenhet rörande
arbetets omfattning under mera normala förhållanden, innan byråns
arbetskrafter förstärkas med en ny befattning å ordinarie stat. Jag vill
därför ej för närvarande ifrågasätta någon ändring av Kungl. Maj:ts
beslut i frågan föregående år.
Enligt den från och med år 1908 gällande organisationen av statsbaneförvaltningen
skola vid statens järnvägar finnas två järnvägsfullmäktige
ävensom en suppleant för dessa, vilken vid förfall för någon av
fullmäktige har att inträda i dennes ställe. Järnvägsfullmäktige och
deras suppleant förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av två år.
Förslag om inrättande av ifrågavarande institution upptogs i den
av Kungl. Maj:t till 1907 års riksdag avlåtna proposition, nr 164, angående
lönereglering för personal vid statens järnvägar m. m. I sitt yttrande
till det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet motiverade
departementschefen förslaget huvudsakligen med önskvärdheten
av att sätta järnvägsstyrelsen i en mera intim beröring med affärsvärlden,
vilket skulle kunna ske därigenom att vid generaldirektörens sida
inom styrelsen ställdes representanter för den merkantila och industri
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
21
ella världen. Härigenom skulle styrelsen tillföras eu fond av erfarenhet,
som verksamt kunde bidraga till genomförandet av en affärsmässig
förvaltning. Det med fullmäktiges tillsättande avsedda gagnet skulle
enligt departementschefens mening kunna vinnas, därest styrelsens chef
ägde tillkalla fullmäktige till deltagande i avgörandet av alla de ärenden,
i vilkas handläggning chefen ansåge fullmäktige lämpligen böra
deltaga, företrädesvis i ärenden rörande frågor av praktisk ekonomisk
innebörd, som vore av större betydelse för järnvägsförvaltningen eller
allmänheten. Departementschefen ansåg vidare, att åt fullmäktige skulle
kunna inrymmas tillräckligt inflytande på förvaltningen, därest det beträffande
dem stadgades, att om i ett ärende, i vars handläggning fullmäktig
deltoge, beslut fattades, som strede mot hans åsikt, det skulle åligga
honom att anmäla och till protokollet låta anteckna sin skiljaktiga mening.
Mot vad departementschefen sålunda yttrade hade riksdagen för
sin del ingen erinran att framställa.
Järnvägsfullmäktiges åligganden och befogenheter angivas närmare
i instruktionen för järnvägsstyrelsen. Sålunda gäller, att fullmäktige och
vid förfall för någon av dem deras suppleant skola efter kallelse av
generaldirektören vara närvarande vid föredragning av ärenden, som avse
järnvägsförvaltningens organisation, samt frågor rörande grunderna för
personalens avlöningsförhållanden, så ock vid viktigare beslut i större
ärenden av företrädesvis praktisk ekonomisk innebörd. Därjämte skola
fullmäktige eller vid förfall för någon av dem deras suppleant vara
närvarande vid föredragning jämväl av annat ärende, vars avgörande
generaldirektören anser böra ske i närvaro av järnvägsfullmäktige. Instruktionen
innehåller även, att järnvägsfullmäktig, som sådant önskar,
äger att närvara och anföra sin mening vid föredragning jämväl av
ärende, i vars handläggning han icke kallats att deltaga.
I fråga om besättandet av posterna såsom järnvägsfullmäktige har
hittills förfarits så, att till fullmäktige utsetts dels en person, som varit
sakkunnig speciellt på handelsområdet, och dels en person, som ägt
sakkunskap speciellt på det industriella livets område. Med avseende å
järnvägsfullmäktiges deltagande i handläggningen av förekommande
ärenden har på senaste år den praxis utbildat sig, att, då det gällt ärenden
av företrädesvis merkantil natur, endast den av fullmäktige tillkallats,
som representerat sakkunskapen på handelns område, samt att,
då det gällt ärenden, som företrädesvis rört sig på det industriella livets
område, endast den fullmäktige tillkallats, som utsetts såsom sakkunnig
på nämnda område.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Promemoria
av generaldirektör
Granholm.
Departements
chefen.
I en till mig avlämnad promemoria har generaldirektören Granholm
framhållit angelägenheten av att fullmäktiginstitutionen utvidgas
därhän, att styrelsen tillföres särskild sakkunskap även på det sociala
området. Härom anföres i promemorian följande:
Det förhåller sig så, att vissa till järn vägsförvaltningen hörande ärenden
äro antingen i och för sig eller också till följd av de verkningar, besluten i dem
medföra, av sådan social innebörd eller betydelse särskilt inåt verket, att det
måste anses önskvärt, att järnvägsstyrelsen vid behandlingen av dessa ärenden
må äga tillgång till särskild sakkunskap ifråga om rörelserna och företeelserna
på det sociala området.
Till sådana ärenden, som nyss nämnts, torde böra räknas exempelvis viktigare
ärenden angående personalens avlönings- och anställningsvillkor, angående
dess tjänstgöringstid och tjänstgöringsförhållanden i övrigt, viktigare ärenden angående
fastställande av instruktioner för personalen, ärenden angående typerna
för bostadslägenheter avsedda att upplåtas till personalen samt ärenden angående
välfärdsanordningar. Härtill bör komma klagoärenden angående tjänstetillsättning
samt angående förflyttning, entledigande och avsked och slutligen angående
bestraffning.
Ifråga om sättet att tillföra styrelsen med hänsyn särskilt till personalens
intressen ökad sakkunskap beträffande förhållandena på det sociala området synes
man lämpligen böra gå till väga på samma sätt, som då det gällde att tillföra
styrelsen ökad sakkunskap beträffande förhållandena på näringslivets område.
Man torde alltså böra förordna någon givetvis utom verket stående, som
är i besittning av särskild sakkunskap ifråga om förhållandena på det sociala
området, att på samma sätt och i enahanda ordning som järnvägsfullmäktige i
övrigt deltaga i arbetet i styrelsen och företrädesvis vid handläggningen av ärenden
av social innebörd och betydelse.
I likhet med vad som gäller för järnvägsfullmäktig, torde denne fullmäktige
höra äga att, om han så önskar, även utan kallelse närvara och anföra sin mening
vid behandling i styrelsen av förekommande ärenden. Självfallet bör det
tillhöra honom att även i andra ^fall än vid föredragning av visst ärende, tillhandagå
järnvägsstyrelsen med råd och upplysningar i frågor av social innebörd
och betydelse.
Benämningen för dylik förordnad sakkunnig torde lämpligen böra bliva
socialfulhnäktig eller möjligen personalfullmäktig.
Arvodet till sociaifullmäktigen anses böra bestämmas till samma belopp
som arvodet till järnvägsfullmäktig.
Bör socialfullmäktigen torde på samma sätt, som äger rum beträffande järnvägsfullmäktige,
böra förordnas en suppleant, som vid förfall för socialfullmäktigen
skall hava att inträda i dennes ställe.
Det synes mig uppenbart, att åtskilliga av de personalén rörande
frågor, som ankomma på järnvägsstyrelsens prövning, äro av den natur,
att vid deras avgörande hänsyn bör tagas ej blott till järnvägstekniska
eller affärsmässiga synpunkter, utan jämväl till förhållandena å det
sociala området. Så torde i främsta rummet vara fallet med ärenden
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
''23
rörande avlönings- och arbetsförhållanden för berörda personal. På grund
av utvecklingen under de senare åren hava dylika järn vägsförvaltningen
rörande frågor av social innebörd fått en allt mer ökad betydelse, dag
finner det därför väl motiverat att styrelsen nu tillföres en sakkunskap,
som är ägnad att bereda ökad trygghet för ett rätt bedömande av hithörande
spörsmål. En åtgärd i sådan riktning skulle säkerligen medföra
ökad auktoritet åt styrelsens beslut samt stärka personalens förtroende
och tillit till densamma.
Beträffande sättet för beredande av denna sakkunskap på det sociala
området ansluter jag mig till det föreliggande förslaget. En för uppdraget
kvalificerad, utom verket stående person skulle i enlighet härmed
förordnas att på samma sätt och i enahanda ordning som de nuvarande
järnvägsfullmäktige deltaga i arbetet i styrelsen och företrädesvis
vid handläggningen av ärenden med social innebörd. Någon anledning
att genom särskild benämning skilja denne sakkunnige från övriga järnvägsfullmäktige,
med vilka han torde böra likställas i fråga om arvodets
storlek, synes dock icke föreligga. Det torde nämligen vara tillräckligt
att i styrelsens instruktion angiva skillnaden i arbetsuppgifterna
för de hittillsvarande fullmäktige och den nye ledamoten. Vid bifall
till mitt förslag skulle alltså järn vägsfullmäktiges antal från och med
den 1 juli 1920 ökas till tre. För den nye fullmäktigen bör givetvis,
med hänsyn till hans speciella uppgifter, förordnas särskild suppleant.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att i nyssnämnda promemoria
även väckts förslag om att tillföra distrikisförvaltningarna särskild sakkunskap
på det sociala området. Därvid har framhållits, att även distriktsförvaltningarna
hava att handlägga samt i många fall också att självständigt
avgöra ärenden, som äro av social innebörd och betydelse särskilt
för personalen på samma sätt som de ärenden, vid vilkas handläggning
inom st}Telsen person med social sakkunskap ansetts böra deltaga.
Generaldirektören Granholm finner det därför önskvärt, att jämväl
distriktsförvaltningarna må vid handläggandet av ärenden av här
ifrågavarande art kunna äga tillgång till särskild sakkunskap beträffande
nyss nämnda förhållanden, och föreslås i anledning härav, att vid var
och en av distriktsförvaltningarna må införas en anordning motsvarande
den för järnvägsstyrelsens vidkommande ifrågasatta. Vid varje distriktsförvaltning
skulle således förordnas en utom verket tagen, på det sociala
området sakkunnig person med enahanda ställning och funktioner inom
distriktsförvaltningen som ifrågavarande fullmäktige inom järnvägsstyrelsen.
På grund av tjänstens i styrelsen och distriktsförvaltningen olika
natur borde dock hans befattning med ärenden angående tjänstetillsätt
-
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Samman
fattning.
ning, förflyttning, entledigande och avsked samt angående bestraffning
ej inskränka sig till blott klagoärenden. Arvodet till denne sakkunnige
inom distriktsförvaltningen, vilken ansetts böra erhålla benämningen
»social förvaltningsledamot», har föreslagits till 2,500 kronor per år.
De skäl, som jag, på sätt ovan anförts, funnit tala för en utvidgning
av fullmäktiginstitutionen inom järnvägsstyrelsen, torde jämväl
kunna åberopas till stöd för att åtminstone försöksvis tillämpa den nu
ifrågasatta anordningen beträffande distriktsförvaltningarna. Därest någon
erinran däremot icke framställes från riksdagens sida, kommer jag därför
att sedermera för Kungl. Maj:t framlägga närmare förslag i ämnet.
De av mig nu förordade förslagen beträffande statens järnvägar innebära
:
inrättande av en befattning, förste portvakt, hänförlig till 3:e lönegraden
i 1919 års avlöningsreglemente,
utbyte av en sekreterartjänst inom järnvägsstyrelsen mot en förste
sekreterarbefattning, varigenom antalet av sådana befattningar skulle bliva
8 respektive 6; samt
ökning av järn vägsfullmäktiges antal från 2 till 3.
Jag övergår härefter till behandling av generalpoststyrelsens förslag
i skrivelsen den 22 oktober 1919 i fråga om tjänsteställningen för vissa
befattningshavare vid
Postverket.
I nyssnämnda skrivelse framhåller styrelsen till en början, att styrelsen
för närvarande, innan någon erfarenhet rörande tillämpningen av
det nya avlöningsreglementet vunnits, icke ansett sig böra framställa
yrkande om ändring i andra fall än då såväl ur organisatorisk synpunkt
som med hänsyn till rätt och billighet synnerligen starka skäl därför
förelåge. Med hänsyn härtill har nu styrelsen inskränkt sig till att föreslå
följande förändringar, nämligen uppflyttning av nuvarande sekreterarna
hos styrelsen i förste sekreterargraden, anställande av kvinnliga
förste postexpeditörer jämväl hos generalpoststyrelsen samt inrättande av
en ny befattning för manliga tjänstemän, verkstad smästare, hänförlig
till 7:e lönegraden i 1919 års avlöningsreglemente.
Beträffande de allmänna synpunkter, från vilka jag ansett mig böra
bedöma dessa förslag, torde det vara tillräckligt att hänvisa till vad jag
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
inledningsvis anfört beträffande järnvägsstyrelsens i det föregående behandlade
framställningar i fråga om ändringar i avlöningsreglementet.
Generalpoststyrelsen har, såsom nyss antytts, hemställt om åtgär- Angående
der för att i den vid 1919 års avlöningsreglemente fogade tjänsteför- 0tresråreS<iiose
teckningen jämväl för postverket måtte införas befattningen förste sekre- generalpostterare-,
och har styrelsen föreslagit, att antalet dylika befattningar måtte atyrelsenfastställas
till fem.
Lönenämnden har i sitt utlåtande i ämnet på anförda skäl avstyrkt Loneföreliggande
framställning, lleservationsvis har dock framförts den me- nämndenningen,
att lönenämnden bort föreslå upptagande i tjänsteförteckningen
av förste sekreterarbefattning jämväl för postverket och vidare att nämnden
bort ingå i prövning av i vilken utsträckning dylika befattningar
kunde inrättas hos generalpoststyrelsen.
I sitt betänkande föreslog kommunikationsverkens lönekommitté in- Departementsrättandet
vid samtliga verkens styrelser av den nya, högre sekreterar- chlfen''
graden, förste sekreterare. Denna högre grad borde enligt kommitténs
uttalande såsom regel förbehållas befattningar, för vilka krävdes högre
examen på det juridiskt-administrativa området eller därmed jämförlig
kompetens och vilkas innehavare tillika inom verkens styrelser intoge
ställningen såsom byråchefs närmaste man och ställföreträdare. Härutöver
gjorde kommittén, vad postverket beträffar, icke några uttalanden
rörande de särskilda befattningar, som kunde tänkas komma i fråga
att förändras till förste sekreterare''änster. Då kommittén emellertid i
sitt förslag till tjänsteförteckning upptog nämnda befattning även för
postverkets del, utan att därvid ifrågasattes något eftergivande av nyssnämnda
villkor, var kommitténs mening tydligtyis den, att inrättandet
av förste sekreterarbefattningar vid postverket skulle ifrågakomma allenast
i den mån de angivna kvalifikationsfordringarna uppfylldes.
I skrivelse den 11 mars 1919 med förslag för år 1920 i fråga om
antalet befattningar vid postverket inom vissa lönegrader upptog generalpoststyrelsen
sedermera 5 förste sekreterarbefattningar. Enligt vad
styrelsen nu meddelar, utgick styrelsen därvid från att sekreterarne å de
styrelsens byråer, nämligen andra, tredje och fjärde byrån, å vilka endast
en sekreterare funnes anställd och vilken sekreterare fungerade såsom
byråchefs närmaste man och ställföreträdare, utan vidare skulle uppflyttas
i den högre sekreterargraden, varjämte styrelsen beträffande första
byrån, å vilken då två sekreterare funnes anställda, ansåg, att båda
dessa borde uppflyttas i nämnda grad, enär de nämligen var för sitt
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 123 käft. (Nr 148.) 401 20 4
26
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 148.
område företrädde byråchefen, den ene på personalavdelningen och den
andre på trafikavdelningen. Bådadera hade ock, till följd av göromålens
anhopning å sistnämnda byrå, sådan arbetsbörda, ansvar och föredragningsskyldighet,
att de rättvisligen borde hänföras till förste sekreterargraden
och att ingen åtskillnad dem emellan kunde göras.
Vid ärendets behandling inför Kungl. Maj:t ställde sig föredragande
departementschefen väsentligen på samma ståndpunkt som lönekommittén.
Efter en redogörelse för de fordringar, som enligt kommitténs mening
borde principiellt upprätthållas i avseende å kvalifikationerna för
förste sekreterarbefattning, framhöll nämligen departementschefen beträffande
förslaget att inrätta sådana befattningar jämväl hos generalpoststyrelsen,
att då gällande instruktion icke beträffande någon sekreterare
hos nämnda styrelse uppställde krav på högre examen, samt de befattningar
hos styrelsen, vilka i främsta rummet skulle kunna tänkas ifrågakomma
såsom förete sekreterare, i verkligheten också tidvis bestritts av
personer utan sådan högre utbildning, syntes redan på grund härav
kunna ifrågasättas, huruvida över huvud taget någon förste sekreterarbefattning
erfordrades hos generalpoststyrelsen. Departementschefen hade
ej heller funnit sig övertygad om, att andra synpunkter borde föranleda,
att då hos styrelsen inrättades dylika befattningar. Härjämte angav
departementschefen uttryckligen, att denna fråga måste ses i ett
vidsträcktare sammanhang, då det gällde postverket. Departementschefen
yttrade nämligen, att han ej heller kunnat undgå att uppmärksamma
de konsekvenser, som inrättandet av förste sekreterartjänster hos
generalpoststyrelsen med dess övervägande administrativa karaktär skulle
kunna medföra inom andra delar av statsförvaltningen. Intill dess frågan
om behovet av befattningar av ifrågavarande art hos andra jämförliga
administrativa- verk allsidigt utretts, syntes därför förslaget om
inrättande av förste sekreterarbefattningar hos generalpoststyrelsen icke
böra föranleda avseende.
I enlighet med departementschefens hemställan upptogos i Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet till 1919 års lagtima riksdag inga förste sekreterarbefattningar
för postverkets vidkommande, och riksdagen, biträdde
i denna del Kungl. Maj:ts förslag utan att därvid någon erinran förekom
vare sig emot förslaget som sådant eller mot departementschefens
ovan återgivna uttalande.
Såsom skäl för inrättande av förste sekreterartjänster inom generalpoststyrelsen
har styrelsen åberopat dels den ställning styrelsens sekreterare
i den nya organisation, som utformades från 1910 års början,
erhöllo såsom föredragande inom styrelsen och ställföreträdare för byrå
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
27
cheferna, vilkas antal samtidigt minskades, dels ock den omständigheten,
att sekreterarues blivande placering på löneskalan i förhållande till andra
befattningar inom verket skulle komma att bereda svårigheter med avseende
å sekreterareänsternas rekrytering. Åven om de skäl, som sålunda
framförts av verkets ledning, icke utan vidare kunna frånkännas betydelse,
så torde man å andra sidan icke heller kunna bortse från, att ett
godtagande av styrelsens förslag i dess fulla utsträckning skulle leda
därhän, att samtliga nuvarande sekreterare uppflyttades i den högre
graden. Härigenom skulle en förhållandevis betydligt större förmån av
den nya befattningens inrättande tillgodokomma postverket än de andra
kommunikationsverken, vilket måste väcka vissa betänkligheter, särskilt
som huvudvillkoret i fråga om de teoretiska kompetenskraven icke kan
vidhållas beträffande samtliga de ifrågavarande befattningarna vid postverket.
Det synes mig därför riktigast att, med vidmakthållande av den
av statsmakterna föregående år intagna ståndpunkten, avvakta resultatet
av den i utsikt ställda, mera vittomfattande utredningen i föreliggande
ämne, innan generalpoststyrelsens förslag i denna punkt upptages.
Vidare har generalpoststyrelsen, såsom förut antytts, gjort framställning
o pa bemyndigande att från och med ingången av år 1921 få
anställa kvinnliga förste postexpeditörer jämväl hos generalpoststyrelsen.
I den till det nya avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen, upptagande
för kvinnliga tjänstemän avsedda befattningar, hava förste postexpeditörer
hänförts till 5:e lönegraden. Frågan om antalet av dylika
befattningar faller alltså under Kungl. Maj:ts avgörande. Emellertid
fastslogs föregående år, att kvinnliga befattningshavare i nu angiven grad
icke skulle placeras hos styrelsen utan endast vid postverkets distriktsoch
lokalförvaltningar och torde därför föreliggande förslag i viss mån
vara av organisatorisk innebörd.
Rörande frågans tidigare utveckling må erinras följande:
I skrivelse till kommunikationsverkens lönekommitté den 29 augusti
1918 framställde styrelsen önskemålet om inrättande av kvinnliga förste
postexpeditörsbefattningar även inom styrelsen. En del av det löpande
expeditionsarbete, som då handhades av kvinnliga postexpeditörer, vore
nämligen enligt styrelsens mening av den vikt och det ansvar, att dess
utförande borde anförtros åt befordrade tjänstemän. Särskilt förklarade
sig styrelsen härvidlag åsyfta registratorsgöromål. Mot kvinnliga förste
postexpeditörsbefattningar skulle enligt styrelsens mening böra utbytas,
förutom ett antal av de dåvarande kvinnliga postexpeditörstjänsterna,
jämväl i vissa fall manliga postexpeditörsbefattningar.
Kvinnliga
förste post
expeditörer
hos generalpoststyrelsen.
28
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 148.
Generalpost
styrelsen.
Lönekommittén förklarade sig emellertid icke anse de av generalpoststyrelsen
särskilt avsedda göromål, som skulle anförtros åt kvinnliga
förste postexpeditörer, vara av den krävande art, att högre tjänsteställning
än postexpeditörs borde tillerkännas dem, som handhade dessa
göromål. Med hänsyn härtill och till den ställning, som tillkomme de *
befattningshavare, vilka inom de övriga kommunikationsverken utförde
liknande arbeteu, fann kommittén sig böra avstyrka generalpoststyrelsens
förslag i denna del.
Generalpoststyrelsens ståndpunkt utvecklades därefter närmare i styrelsens
utlåtande den 17 januari 1919 i anledning av kommitténs förslag.
Styrelsen angav därvid antalet av de befattningar, som borde uppflyttas
på av styrelsen föreslaget sätt, till nio, av vilka befattningshavare
två tjänstgjorde å första byråns kansliexpedition — den ena å personalavdelningen
och den andra å trafikavdelningen — samt en å medelsbokhållarkontoret
och sex i egenskap av registratorer. Tillika lämnades
av styrelsen närmare uppgifter rörande de tre förstnämndas arbete och
tjänsteställning.
I det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 393 till 1919 års lagtima
riksdag angående antalet av vissa befattningar vid postverket m. m. fogade
statsrådsprotokollet anförde departementschefen i föreliggande fråga,
att ehuru det syntes hava förebragts vissa skäl för inrättande av några
kvinnliga förste postexpeditörsbefattningar i styrelsen, departementschefen
dock, med hänsyn jämväl till frågans principiella betydelse, icke ansett
sig böra frångå kommitténs ståndpunkt i denna del, vadan generalpoststyrelsens
förevarande förslag icke för det dåvarande syntes böra
vinna avseende.
Generalpoststyrelsen har i sin nu föreliggande framställning förklarat,
att oaktat styrelsen fortfarande ansåge, att de hos styrelsen såsom
registratorer anställda sex kvinnliga postexpeditörerna hade bort ifrågakomma
till uppflyttning i förste postexpeditörsgraden, styrelsen dock,
med hänsyn till frågans principiella betydelse, ansett sig icke böra nu
taga upp förslaget i denna del utan allenast beträffande de tre övriga
särskilt omförmäld a postexpeditörerna hos styrelsen. Enligt styrelsens
uppfattning kunde det nämligen icke bestridas, att de arbetsuppgifter,
som tillkomme sistnämnda tre kvinnliga postexpeditörer, i stort sett vore
jämförliga med och av enahanda beskaffenhet som de göromål, vilka i
allmänhet anförtroddes åt kvinnliga befattningshavare i 5:e lönegraden
inom de övriga kommunikationsverkens styrelser. Vid sådant förhållande
hade styrelsen funnit det konsekvent och i överensstämmelse med
29
Kung!. Majds Proposition Nr 148.
rättvisa och billighet, att ifrågavarande tre kvinnliga befattningshavare
icke måtte ställas i sämre ställning än motsvarande befattningshavare i
de övriga kommnnikationsverken utan placeras i samma lönegrad som
dessa.
Lönenämnden anför härom följande:
Genom generalpoststyrelsens senaste framställning i ämnet har frågan om
införandet av kvinnliga förste postexpeditörsbefattningar inom nämnda styrelse
kommit i ett väsentligt annat läge än vad fallet var vid ärendets behandling av
lönekommittén och av statsmakterna vid 1919 års lagtima riksdag. Under det
att generalpoststyrelsens förslag då avsåg uppflyttning jämväl av de sex kvinnliga
befattningshavare, som förrättade registratorsgöromål, har styrelsen nu inskränkt
sig till att påyrka dylik uppflyttning beträffande de tre kvinnliga postexpeditörer
inom styrelsen, vilka kunna anses utföra särskilt kvalificerat arbete.
Av den redogörelse för detta arbete, som av styrelsen lämnats, har lönenämnden
fått den uppfattningen, att eu placering av dessa tre kvinnliga tjänstemän i 5:e
lönegraden väl kan försvaras. Ifrågavarande befattningar torde nämligen få anses
ungefärligen jämställda med övriga, redan nu till 5:e lönegraden hänförda
tjänstemän, särskilt de kvinnliga bokhållarna hos järnvägsstyrelsen. De principiella
betänkligheter, som yppats i fråga om införandet över huvud av kvinnliga
förste postexpeditörer hos generalpoststyrelsen, torde ock huvudsakligen
hava gällt de jämförelsevis lägre kvalificerade registratorsbefattningarna, som nu
av styrelsen utelämnats från förslaget. Visserligen torde det icke få anses helt
uteslutet, att även en uppflyttning av allenast de tre nu senast ifrågasatta befattningarna
kan komma att medföra konsekvenser i något enstaka fall för de andra
verkens vidkommande, men nämnden anser detta icke böra utgöra hinder för att
nu tillmötesgå generalpoststyrelsens framställning i förevarande avseende, då såsom
ovan angivits befattningarnas art i och för sig synes fullt motivera den
ifrågasatta uppflyttningen. Nämnden förutsätter härvid givetvis, att införandet
av de högre befattningarna inom styrelsen begränsas till vad nu senast ifrågasatts,
och får sålunda för sin del tillstyrka generalpoststyrelsens förslag, att tre
kvinnliga postexpeditörsbefattningar inom styrelsen — två å första byråns kansliexpeditioner
och en å medelsbokhållarekontoret — måtte utbytas mot lika många
kvinnliga förste postexpeditörsbefattningar.
Av den tidigare av generalpoststyrelsen lämnade redogörelsen för
de arbetsuppgifter, som åligga de nu till uppflyttning i högre lönegrad
ifrågasatta tre kvinnliga postexpeditörerna hos styrelsen, framgår, att
den å första byråns personalavdelning anställda postexpeditören har till
uppgift att på eget ansvar med biträde av andra kvinnliga tjänstemän
föra postverkets omfattande personalmatrikel, innefattande uppgifter för
varje tjänsteman beträffande anställning, avlöning, bestraffningar, ledigheter,
förordnanden m. m. under hela hans tjänstetid vid postverket.
Den å första byråns trafikavdelning tjänstgörande kvinnliga postexpeditören
har att, likaledes med tillhjälp av kvinnliga biträden, verkställa
Löne
nämnden.
Departements
chefen.
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 148.
Angående
Inrättande
av en verkstadsmästarbefattning.
Generalpost
styrelsen.
Löne
nämnden.
Departements
chefen.
alla annotationer angående fastställda ersättningar till poststationsföreståndare
m. fl. ävensom att ansvara såväl för att styrelsens beslut i
till avdelningen hörande ärenden vederbörligen annoteras som även för
att utgående skrivelser och remisser i behörig ordning expedieras. Den
å medelsbokhållarkontoret placerade kvinnliga postexpeditören åligger
att närmast övervaka och handleda därstädes med vissa revisionsarbeten
sysselsatt kvinnlig personal ävensom att på eget ansvar upprätta
vissa sammandrag ur postdirektionernas och postkontorens medelsräkningar,
som ligga till grund för huvudbokslutet.
Härav torde framgå, att ifrågavarande kvinnliga befattningshavare i
fråga om arbetets art kunna likställas med vissa redan nu till 5:e lönegraden
hänförda kvinnliga tjänstemän. Deras uppflyttning i nämnda
lönegrad synes därför motiverad och torde ej heller behöva möta några
vägande principiella betänkligheter. Därest erinran häremot icke kommer
att från riksdagens sida framställas, synes därför Kungl. Maj:ts
beslut i sådan riktning vara påkallat.
Vid postverkets bokbinderi är för närvarande anställd en överpostiljon
såsom förman å bokbinderiet.
Efter ikraftträdandet av 1919 års avlöningsreglemente kommer
ifrågavarande befattning att i enlighet med förslag av kommunikationsverkens
lönekommitté hänföras till 5:e lönegraden under benämningen
bokbinderiförman.
Generalpoststyrelsen har nu hemställt, att under 7:e lönegraden
måtte upptagas en ny befattning inom postverket under benämningen
verkstadsmästare, avsedd för den i 5:e lönegraden placerade bokbinderiförmannen,
vilken tjänsteman enligt styrelsens mening icke erhållit
placering i den lönegrad, till vilken han med hänsyn till sin tjänsteställning
rätteligen bort hänföras. Då bokbinderiet stode inför en betydande
utvidgning, komme det enligt generalpoststyrelsens mening att
bliva nödvändigt att där anställa en andre förman, vilken skulle komma
att lyda under verkstadsmästaren. Befattningen bokbinderiförman skulle
därför fortfarande bliva erforderlig.
Lönenämnden har på anförda skäl ansett sig böra avstyrka generalpoststyrelsens
framställning i denna del.
En ledamot av nämnden har dock i detta hänseende varit av skiljaktig
mening.
Av den föreliggande utredningen har jag icke funnit mig övertygad
om att den nuvarande omfattningen av bokbinderiets verksamhet moti
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 148.
31
verar bokbinderiförmannens uppflyttning i högre lönegrad. Det synes
mig riktigast att avvakta resultatet av den planerade utvidgningen,
innan någon åtgärd i förevarande hänseende ifrågasattes.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta
Departe
mentschefens
hemställan.
dels att under avdelningen A. av den vid avlöningsreglementet
den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens
vatteufallsverk såsom bilaga fogade förteckning skall
beträffande statens järnvägar från och med den 1 juli
1920 i 3:e lönegraden upptagas befattningen förste
portvakt,
dels ock att antalet av följande befattningar vid
statens järnvägar skall från och med den 1 juli 1920
utgöra:
j ä rn vägs fullm ä k t ig.............................. 3
sekreterare............................................ 8
förste sekreterare................................. 6
Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.