Juni fil. Maj:ts Proposition Nr 146.

1

Nr 146.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
. till epidemisjukvården; given Stockholms slott den 13
februari 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Mai:t härmed föreslå riksdagen
att, med godkännande av de i statsrådsprotokollet angivna grunder
för statsbidrag till epidemisjukvården, under riksstatens femte huvudtitel
på extra stat för år 1921 anvisa

dels till statsbidrag för uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus
ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock till statsbidrag för driften av sådana sjukhus ett förslagsanslag
av 600,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. Holmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 121 käft. (Nr 146.)

Cd 20 1

2

Kungi. Maj:ts Proposition Nr lå6.

Inledning.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Holmquist anförde:

Enligt 18 § första stycket i epidemilagen av den 19 juni 1919 skall
inom varje epidemidistrikt — landstingområde, stad, som ej deltager i
landsting, eller annan stad, som med Kungl Mat:s medgivande utgör eget
distrikt — finnas tillgång till erforderligt antal platser å sjukhus, avsedda
för personer, som äro behäftade med vissa i lagen närmare angivna
epidemiska sjukdomar. Dylika epidemisjukhus skola vara ändamålsenligt
förlagda och anordnade samt försedda med nödig utrustning,
och skola vid dem anställas läkare samt den övriga personal, som av
behovet påkallas. Förvaltningen av epidemisjukhus tillkommer enligt
19 § samma lag i stad, som utgör eget distrikt, hälsovårdsnämnden,
och å annan ort eu för epidemidistriktet tillsatt epideminämnd. Ifrågavarande
lag trädde i kraft den 1 januari 1920, dock skola med avseende
å epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, ovan berörda stadganden i
18 § första stycket icke äga tillämplighet för än åtta år förflutit från
det lagen trätt i kraft.

‘5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 14(1.

Vid antagande av epidemilagen förutsatte 1919 års lagtima riksdag,
att statsbidrag skulle utgå till kostnader såviil för uppförande
och övertagande som för driften av de i lagen avsedda epidemisjukhusen.
Vid avlåtande av innevarande års statsverksproposition hade erforderlig
utredning rörande grunderna för statsbidragens utgående icke hunnit
slutföras, men föreslog Kung!. Maj:t riksdagen att, i avvaktan på den
proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, på extra stat för ar
1921 beräkna dels till statsbidrag för uppförande och övertagande av
epidemisjukhus ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor, dels ock till statsbidrag
för driften av sådana sjukhus ett förslagsanslag av 600,000 kronor.

Efter anmodan har medicinalstyrelsen sedermera med skrivelse den
2 februari 1920 överlämnat förslag i förevarande ämne.

Innan jag övergår till en närmare behandling av föreliggande förslag,
tillåter jag mig i korthet beröra de uttalanden i ämnet, som gjorts
i samband med epidemilagens tillkomst.

Den nya epidemilagen grundar sig som bekant i huvudsak på det
betänkande med förslag till hälsovårdsstadga för riket och epidemistadga,
som den 1 april 1915 avgivits av den av Kungl. Maj:t den 11 september
1909 tillsatta kommittén. I nämnda betänkande hade kommittén
även behandlat frågan om statsbidrag till epidemisjukvården, och innehåller
betänkandet härutinnan i huvudsak följande:

Enligt det av kommittén framlagda förslaget till epidemistadga skulle ansvaret
för epidemisjukhusväsendets behöriga ordnande åligga städer och landsting,
d. v. s. allt fortfarande vara en kommunal angelägenhet eller ett meniglietsbestyr.
Kommittén ansåge emellertid, att det läge synnerligen nära till hands att ifrågasätta,
att någon del av kostnaden för epidemisjukhusväsendet skulle drabba statsverket.
De epidemiska sjukdomarna måste nämligen på _ grund av sin srnittöverförande
beskaffenhet anses mer allmänfarliga, än vad eljest i regel kunde anses
vara förhållandet i fråga om sjukdomar. Sjukdomarnas allmänfarliga beskaffenhet
vore ock den huvudsakliga anledningen till att motverkandet av desamma
måste i statens intresse närmare regleras. Ofta nog måste även utbrottet och
uppträdandet av de epidemiska sjukdomarna å en ort inom riket tillskrivas omständigheter,
som i särskilt ringa''mån sammanhängde med eller berodde av förhållandena
inom orten, utan fastmer på tillgodoseende av viktiga samfärdsel- och
andra statsintressen. Med hänsyn härtill, och då staten åtagit sig väsentliga delar
av kostnaden för såväl sinnessjukvården som tuberkulossjukvården, syntes det
kommittén fullt riktigt, att staten i någon män och i någon form bidroge till kostnaden
för den epidemisjukvård, varom nu vore fråga. Detta syntes desto mer
påkallat, som denna kostnad måste bliva av ganska betydande omfattning och,
utan sådant bidrag, skulle te sig nog så tyngande för eu stor del av de därav
berörda kommunerna och landstingen.

Hälsovårds atadgekom mittén.

4

Medicinalstyrelsen

den ls/i2 191

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 146.

Vid övervägande av grunden för ett eventuellt statsbidrags utgående hade
kommittén, med hänsyn till såväl bestående förhållanden i städerna i allmänhet
som till de landsting, vilka för sig redan ordnat epidemisjukhusväsendet, icke
ansett sig böra föreslå statsbidrag till byggnadskostnaderna, såsom ifråga om
tuberkulossjukvården utgått. Beträffande statsbidrag till driftkostnaderna vore
det, med hänsyn till epidemisjukhusens mycket ojämna beläggning, icke lämpligt
att låta ifrågavarande statsbidrag utgå efter antalet underhållsdagar, såsom vid
tub erkulo s s j uk vår ds an stalter n a vore fallet. Även sådana år, då underhållsdagarnas
antal vore ringa, kvarstode i alla fall större delen av kostnaderna. På grund härav
hade kommittén ansett sig böra föreslå, att statsbidrag skulle, oberoende av
årets beläggning, utgå med visst belopp per vårdplats regelmässigt till varje stad
eller landsting, som visade sig under året hava hållit de såsom minimum för
vart och ett område angivna vårdplatserna i fullt beredskap. Naturligtvis borde
för statsbidragets utfående uppställas den fordran, att sjukhusen vore ändamålsenligt
förlagda och inrättade. I fråga om beloppets storlek föresloge kommittén,
att detsamma måtte utgå med 150 kronor per plats, vilket belopp tillnärmelsevis
kunde anses motsvara räntan å anläggningskostnaden, samt att därvid, vare sig
fråga vore om stad eller om landsbygd, ej mer än eu plats skulle tagas i beräkning
för varje påbörjat 1,000-tal invånare inom den stad eller det landstingsområde,
varom fråga vore.

Kommittén hade med stöd av lämnade uppgifter funnit, att underhållskostnaden
per vårdplats under en följd av år visserligen varit synnerligen växlande.
Det syntes dock framgå, att vid medelstora och större sjukhus, där beläggningen
bleve jämnare än å de mindre, nämnda belopp, 150 kronor per plats sällan överstege
25 % av den genomsnittliga underhållskostnaden.

Vad städerna anginge, hade det synts kommittén rättvist, att desamma
själva finge bära den större del av kostnaden för epidemisiukhusväsendet, som
kunde anses förorsakad så att säga av deras egenskap av stadssamhällen. Fastän
sålunda enligt kommitténs förslag det borde åligga stad att i regel hålla ett
minimum tal vårdplatser av 2 på 1,000 invånare, skulle statsbidrag till staden ej
utgå för större antal invånare än som motsvarade det platsantal, som enligt förslaget
skulle hållas på landsbygden, nämligen minst 1 vårdplats på nyssnämnda
antal invånare.

I sitt den 13 december 1917 avgivna yttrande över kommitténs betänkande
och förslag anförde medicinalstyrelsen beträffande frågan om
statsbidrag till epidemisjukvården i huvudsak följande:

I likhet med hälsovårdsstadgekommittén ansåge medicinalstyrelsen, att göda
skäl talade för att någon del av kostnaden för epidemisjukhusväsendet även drabbade
statsverket, men beträffande grunderna för detta statsbidrags utgående hade
styrelsen en från kommitténs avvikande mening. Med hänsyn till den av kommittén
föreslagna olikheten i minimiantalet platser för städer och landsbygd syntes
det medicinalstyrelsen olämpligt att, såsom kommittén föreslagit, begränsa
rätten till statsbidrag till allenast en sjukplats för varje påbörjat tusental av distriktets
invånare. Fara vore, att städernas villighet att inrätta tillräckligt antal
sjukplatser koinme att röna en ofördelaktig inverkan av den föreslagna inskränkningen
i rätten till statsbidrag. Enligt styrelsens mening vore epidemisjukvården
en så viktig statsangelägenhet att alla hinder för dess effektiva genomförande

Kungl. Maj;ts Proposition Nr tfa.

borde så vitt möjligt avlägsnas. På grund liärav och mod hänsyn jämväl därtill,
att ett antal sjuksängar av 3 på 1,000 på många orter voro erforderligt, föreslogo
styrelsen, att den av kommittén ifrågasatta inskränkningen i rätten till statsbidrag
måtte helt och hållet bortfalla. Någon överproduktion av sjukplatser för landsbygden
torde dock härigenom icke behöva befaras, ty distriktens egna kostnader
för platsernas inrättande och underhåll utgjorde ett fullt tillräckligt skydd mot
eu dylik eventualitet.

Jämväl statsbidragets storlek syntes styrelsen i kommittéförslaget mindre
lyckligt bestämd. Enligt kommittéförslaget skulle ett belopp av 150 kronor vid
medelstora och större sjukhus, där beläggningen vore jämnare än å de mindre,
sällan överstiga 25 % av den genomsnittliga underhållskostnaden. Styrelsen ansåge
detta belopp, då det gällde belagda platser, alltför liten. För att för sådana
fall erhålla en högre summa, utan att samtidigt avstå från bidrag jämväl för obelagda
platser, ville styrelsen föreslå, att statsbidraget skulle uppdelas i två olika
poster, utgående efter skilda grunder. Det av kommittén förordade bidraget borde
således enligt styrelsens mening bestämmas till minst etthundra kronor att utgå
för varje sjukplats oberoende av beläggningen. Därjämte borde ett ytterligare
bidrag utgå, såsom till tuberkulossjukvårdsanstalterna, med hänsyn till antalet
underhållsdagar. Detta bidrag syntes lämpligen kunna bestämmas till minst 50
öre per underhållsdag. Ett bidrag av 50 öre per underhållsdag skulle för belagd
sjukplats motsvara 182 kronor 50 öre per år. Högsta möjliga statsbidrag skulle
alltså bliva 282 kronor 50 öre per sjukplats.

I en den 21 februari 1919 dagtecknad proposition, nr 153, framlade DepartementsKungl.
Maj: t för 1919 års lagtima riksdag förslag till epidemilag. I sitt jg^åVnigyttrande
till det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet an- tima riksdag,
förde dåvarande chefen för civildepartementet, i fråga om statsbidrag till
epidemisjukhusväsendet, att det enligt, hans mening icke borde råda tvivel
därom att beviljandet av sådant statsbidrag vore en förutsättning för ett
effektivt genomförande av de föreslagna reformerna i epidemisjukvården.

Däremot delade departementschefen icke kommitténs uppfattning, att statsbidrag
till epidemisjukhusens byggnadskostnader ej borde ifrågakomma.

Ville man åstadkomma den snabba förbättring i epidemisjukhusväsendet,
som av förhållandena vore påkallad, vore det enligt departementschefens
mening erforderligt, att staten bidroge till byggnadskostnaderna åtminstone
för de sjukhus, som efter lagens ikraftträdande uppfördes. Något
förslag i detta hänseende hade departementschefen icke ansett lämpligt
att då framlägga, då det syntes vara skäl att först avvakta riksdagens
beslut i fråga om epidemilagen. Då statsbidrag till sjukhusens driftkostnader
i varje fall borde utbetalas i efterskott efter vederbörande för- ■
valtningsårs slut och bidragen till byggnadskostnader efter byggnadernas
fullbordande,, behövde det icke medföra någon olägenhet att beslut om
beviljande av anslag till dylika bidrag då icke fattades. Det hade emellertid
synts departementschefen vara av betydelse, att statsmakterna redan

6

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 146.

Motioner vid
1919 års lagtima
riksdag.

1919 års lagtima
riksdag.

i samband med den föreslagna epidemilagens antagande uttalade, att
statsbidrag till såväl byggnadskostnader som driftkostnader för de i lagen
föreskrivna epidemisjukhusen borde beviljas.

I motioner, som väcktes inom båda kamrarna i anledning av den
nyssnämnda propositionen, gjordes gällande, att rätten till statsbidrag
borde göras vidsträcktare än departementschefen i sitt nu ifrågavarande
yttrande angivit. I sagda motioner framställdes det yrkandet, att riksdagen
måtte uttala sig för, att byggnadsbidrag måtte utgå även till de
landsting, som redan ordnat sin epidemivård på sådant sätt, att det, i
överensstämmelse med den nya lagen, vunne godkännande av myndigheterna.

Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till epidemilag samt förenämnda,
i anledning av samma förslag väckta motioner, uttalade andra
lagutskottet, att utskottet till alla delar anslöte sig till departementschefens
uttalande, att statsbidrag till såväl drifts- som byggnadskostnader för
epidemisjukhusen borde beviljas. Utskottet ville emellertid därjämte framhålla,
att billigheten syntes tala för att därutöver tillmötesgå motionärernas
hemställan. Därest epidemisjukhus redan funnes på fullt tillfredsställande
sätt ordnade av landsting, syntes anledning icke förefinnas att
låta dessa landsting bliva mera ogynnsamt ställda i ekonomiskt avseende
än de, vilka under de närmast kommande åren skulle nybygga sjukhus.
Utskottet ville därför uttala, att utskottet ansåge statsbidrag böra utgå
till byggnadskostnader jämväl för av landsting redan före epidemilagens
ikraftträdande uppförda epidemisjukhus, vilkas beskaffenhet överensstämde
med i samma lag lämnade föreskrifter. Tillika ville utskottet framhålla,
att kännedom om de grunder, efter vilka om förmälda statsbidrag skulle
komma att utgå, syntes vara en förutsättning för att landstingen skulle
kunna uppgöra byggnadsplaner och kostnadsberäkningar för de av lagen
fordrade epidemisjukhusen och att det för den skull syntes i hög grad
önskvärt, att förslag till sådana grunder snarast och om möjligt redan
år 1920 förelädes riksdagen till godkännande.

\ ad andra lagutskottet sålunda anfört, godkändes av riksdagen.

Av det anförda torde framgå, att ehuru genom den med innevarande
års början ikraftträdda epidemilagen omsorgen om epidemisjukvården i
första hand lagts på landstingen och de större städerna, statsmakterna
dock vid lagens antagande i princip uttalat sig för, att staten skulle
ekonomiskt medverka till epidemisjukhusväsendets ordnande, och har därvid
förutsatts, att statsbidrag skulle avse ej allenast driftkostnader vid
redan inträttade sjukhus utan jämväl i viss mån kostnader för anordnande
av dylika sjukhus.

Kun (fl. May.ts Proposition Nr 146.

7

Enligt medicinalstyrelsens i skrivelse den 2 februari 1920 framlagda
förslag skulle statsbidrag kunna tilldelas epidemidistrikt, som innefattar
landsbygd, för uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus.
Statsbidrag för nybyggda epidemisjukhus skulle utgå med högst hälften
av den verkliga byggnadskostnadeu jämte kostnaden för första uppsättningen
inventarier. I byggnadskostnadeu finge dock ej inräknas utgift
för anskaffande av byggnadstomt.

För redan uppförda epidemisjukhus, vare sig de uppförts av landstinget
eller av detsamma inlösts, skulle statsbidrag utgå enligt samma
grunder som för nybyggda sjukhus, dock att i detta fall bidraget icke
skulle utgå för inventariekostnaden.

För statsbidrags tilldelande skulle erfordras, att vederbörande epidemisjukhus
vore fullt färdigt och för sitt ändamål lämpligt samt av medicinalstyrelsen
godkänt.

Enligt förslaget skulle i samband med beviljande av statsbidrag bestämmas
det antal sjukplatser, som kunde anses motsvara normal beläggning
av vederbörande sjukhus.

Genom de av departementschefen och riksdagen föregående år gjorda
uttalandena i föreliggande ämne synes det mig till en början vara fastslaget,
att statsbidrag bör utgå till landsting för sådana i lagen avsedda
sjukhus, vilka efter lagens ikraftträdande av landstingen uppföras eller
inrättas. I många fall torde emellertid landstingen, efter övertagandet
av ansvaret för epidemisjukvården, finna sig nödsakade eller i varje fall
bäst betjänta av att inlösa inom vederbörande epidemidistrikt redan befintliga
i städers eller lantkommuners ägo varande sjukhus. Det torde
vara i överensstämmelse med nyss berörda uttalanden, att landstingen
må kunna tilldelas statsbidrag jämväl i nu angivna fall.

Som bekant har hittills någon ovillkorlig skyldighet för landsbygdens
vidkommande att åstadkomma epidemisjukhus icke förelegat. I den mån
epidemisjukhus å landsbygden inrättats genom landstingens försorg, har
detta därför föranletts av intresse och villighet till uppoffringar från vederbörande
landstings sida. På sätt jämväl av riksdagen framhållits, synes
billigheten kräva, att dylika landsting icke försättas i en ogynnsammare
ställning i ekonomiskt avseende än de landsting, vilka hittills icke frivilligt
företagit åtgärder i förevarande avseende. Jag finner därför rättvist,
att landstingen må av statsmedel kunna erhålla ersättning även för
kostnader, som före epidemilagens ikraftträdande nedlagts på uppförande
eller inrättande av sådana epidemisjukhus, vilka befinnas motsvara epidemilagens
fordringar.

Statsbidrag
för anordnande
av
epidemisjukhus

m. m.

Medicinalsty
re Isen.

Departements

chefen.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 146.

Däremot synas tillräckliga skäl näppeligen kunna anföras för att
städer, som utgöra eget distrikt, skola komma i åtnjutande av statsbidragför
anordnande av epidemisjukhus.

Såsom bekant bar redan enligt hittills gällande epidemistadga skyldighet
att åstadkomma epidemisjukhus ålegat städerna. Den nya lagstiftningen
i ämnet har sålunda icke i princip medfört några nya skyldigheter
i detta hänseende för städernas vidkommande. I följd härav har ej
heller någon övergångstid i epidemilagen medgivits för anordnande av sjukhus
i andra distrikt än sådana, som innefatta landsbygd. Riksdagen synes i
sin skrivelse även hava utgått från att i varje fall ersättning för sådana
epidemisjukhus, som före epidemilagens ikraftträdande uppförts av städer,
som utgöra eget distrikt, icke bör utgå. Men ej heller ifråga om de nya
sjukhus, vilkas inrättande hädanefter kan vara påkallat, synes staten kunna
åtaga sig de betydande ekonomiska uppoffringar, som ett stadgande i
nu antydd riktning skulle medföra. Till belysande av de kostnader, det
här gäller, må meddelas, att enligt av medicinalstyrelsen lämnade uppgifter
anläggningskostnaderna för de nuvarande epidemisjukhusen i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Gävle, Norrköping och Hälsingborg kunna beräknas
till över 37s miljoner kronor. I Göteborg planeras uppförande
av ett nytt stort epidemisjukhus i stället för det gamla, och i Gävle
finnas sedan ett par år fullständiga ritningar utarbetade till ett nytt sjukhus.
Kostnaderna för de sålunda planerade båda sjukhusen beräknas
uppgå till betydande belopp. I likhet med medicinalstyrelsen har jag
därför ansett, att statsbidrag av nu ifrågavarande slag bör inskränkas
att avse allenast sådana distrikt, som innefatta landsbygd.

I fråga om statsbidragets storlek ansluter jag mig i huvudsak till
medicinalstyrelsens förslag, enligt vilket förslag statsbidraget skulle utgå
med högst hälften av den verkliga bygguadskostnaden. Däremot
synes det näppeligen böra ifrågasättas att bevilja statsbidrag även till
kostnaden för första uppsättningen inventarier, då inventariekostnaden
torde vara i hög grad växlande och närmast att likställa med driftkostnad.
En ytterligare begränsning av bidragsbeloppets storlek finner jag
även påkallad, i det jag anser, att i överensstämmelse med vad som
gäller ifråga om statsbidrag för uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter,
bidraget icke bör överstiga 2,000 kronor för varje
sjukplats, som vederbörande sjukhus normalt beräknas rymma. Då det
vidare lärer kunna tänkas, att landsting vid övertagande av äldre sjukhus
från stad, som ingår i landstingsområdet och vilken sålunda befrias
från direkt ansvar för epidemisjukhusväsendet, kan komma att erlägga
en lösesumma, som understiger byggnadskostnaden, torde böra föreskrivas,

Kungl. Maj:Ls Proposition Nr Uti. i*

att för nu angivna fall statsbidraget icke må överstiga hälften av lösesumman.
Däremot torde icke, på sätt ifråga om tuberkulossjukvårdsanstalterna
stadgats, någon inskränkning böra ske med hänsyn till befolkningsantalet
inom vederbörande epidemidistrikt. De dryga kostnader,
som i varje fall ankomma på distrikten, torde nämligen lämna tillräckliga
garantier för att sjukhusens storlek icke komma att överskrida det
föreliggande behovet.

I fråga om de närmare villkoren för åtnjutande av statsbidrag av
ifrågavarande slag torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att därutinnan
meddela nödiga föreskrifter.

För bedömande av statsverkets kostnader till följd av de nu föreslagna
statsbidragen tillåter jag mig återgiva följande av medicinalstyrelsen
lämnade uppgifter, därvid dock är att märka, att de anförda siffrorna
äro approximativa.

Anläggningskostnaderna för inom riket befintliga, år 1912 färdiga
epidemisjukhus beräknas till omkring 8,000,000 kronor, därav dock å
inventarier belöpa omkring 700,000 kronor. Bortses från epidemisjukhusen
i sådana städer, som icke tillhöra landsting, skulle återstå omkring
5,000,000 kronor. Under åren 1913—1918 uppförda epidemisjukhus
inom landstingsområdena beräknas hava betingat en anläggningskostnad
av omkring 1,000,000 kronor. För närvarande pågår uppförande av nya
epidemisjukhus i Stockholms län samt i Göteborgs och Bohus län. I
sistnämnda län äro fem sjukhus planerade för en beräknad kostnad av
omkring 800,000 kronor. Beträffande Stockholms län äro epidemisjukhus
i Södertälje och Norrtälje under byggnad och flera äro planerade,
och torde kostnaderna härför bliva högst betydande. Jämväl i andra län
föreligga förslag till nya byggnader. Att märka är emellertid, att åtskilliga
av de befintliga epidemisjukhusen icke tillhöra landstingen eller
komma att av dem inlösas. Å andra sidan måste antalet epidemisjukhus
inom riket i avsevärd grad ökas för att motsvara epidemilagens krav,
att varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser
på särskilt anordnade sjukhus. Endast ett mindre antal landsting har
nämligen tagit epidemisjukvården om hand, och bland dessa hava några
ännu endast hunnit göra början. I ett flertal landstingsområden lära
knappast Hägra sjukhus för landsbygden finnas. Med hänsyn härtill
torde icke vara möjligt att för närvarande beräkna ens till närmelsevis
kostnaderna för statsverkets vidkommande för anläggandet av samtliga
erforderliga sjukhus i riket.

Beträffande därefter frågan om storleken av det för ifrågavarande
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 121 höft (Nr 146.) c6i 20 2

10

Statsbidrag
till driftkostnaderna
vid
epidemisjukhus.

Medicinalstyrelsen.

Departements chefen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 146.

ändamål erforderliga anslaget, så torde detta anslag, vilket till en början
synes böra erhålla förslagsanslags natur, i brist på tillförlitliga beräkningar
för år 1921 kunna bestämmas till det i statsverkspropositionen upptagna
beloppet 2,000,000 kronor.

I fråga om statsbidrag till driftkostnader vid epidemisjukhus har
medicinalstyrelsen föreslagit, att dylikt bidrag må utgå beträffande sådana
sjukhus, som avses i 18 § första stycket i epidemilagen. Såsom villkor
härför föreslår medicinalstyrelsen, beträffande sjukhus, som tillhör epidemidistrikt,
innefattande landsbygd, att distriktet skall hava tilldelats statsbidrag
för sjukhusets uppförande, inrättande eller inlösen, samt, beträffande
annat epidemisjukhus, att sjukhuset skall vara godkänt av medicinalstyrelsen,
som därvid fastställer det antal sjuksängar, som kan anses
motsvara normal beläggning av sjukhuset. Dessutom skulle såsom
villkor gälla, att epidemisjukhuset väl underhålles och att god sjukvård
beredes åt å sjukhuset intagna sjuka. Medicinalstyrelsen föreslår vidare,
att bidraget skall utgå med hälften av kostnaderna per underhållsdag,
dock högst med 3 kronor för underhållsdag för kostnadsfritt vårdade
sjuka. Statsbidraget skulle emellertid ej utgå för flera sängplatser per
dag än det av medicinalstyrelsen fastställda antalet sängar, som motsvarar
normal beläggning av sjukhuset.

Statsbidrag till driftkostnaden bör givetvis icke utgå till andra sjukhus
än sådana, som avses i epidemilagen och som förvaltas enligt bestämmelserna
i denna lag. Endast med avseende på dessa epidemisjukhus
har man garanti för att de drivas på ett tillfredsställande sätt och
stå under vederbörande sjukvårdsmyndighets fidla inspektion. Däremot
synes icke anledning föreligga att i förevarande hänseende undantaga
städer, som bilda eget distrikt. En sådan inskränkning torde ej heller
överenstämma med statsmakternas uttalande i ämnet föregående år.

Beträffande de av styrelsen föreslagna allmänna villkoren för statsbidragets
åtnjutande synes en ändring påkallad. Det torde nämligen
kunna tänkas, att ett landsting för visst fall kan finna lämpligast att för
tillgodoseende av behovet av sjukplatser inom distriktet förhyra ett redan
befintligt sjukhus. Något hinder för anlitande av en dylik utväg lärer
icke förefinnas. Enligt styrelsens förslag skulle landstinget emellertid för
nu angivna fall vara uteslutet från statsbidrag till sjukhusets drift. En
sådan inskränkning finner jag ej motiverad. Den allmänna förutsättningen
för att epidemisjukhus, som förvaltas enligt bestämmelserna i
epidemilagen, skall kunna tilldelas driftbidrag, synes därför allenast böra
vara, att sjukhuset blivit av medicinalstyrelsen godkänt.

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 146.

I fråga om grunderna för driftbidragets utgående uppställa sig huvudsakligen
två alternativ, i det bidraget kan ställas i relation antingen till
antalet ordinarie sjukplatser eller ock till antalet underhållsdagar under
året. Bidragets beräknande per underhållsdag synes emellertid bäst
ägnat att utjämna do kostnader, som kunna ådragas ett distrikt genom
ovanligt stor sjuklighet med därav följande stark beläggning, och överrensstämmer
jämväl med grunderna för driftbidragen till vissa andra
sjukvårdsanstalter och vanföreanstalterna.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle, såsom nämnts, driftbidraget
utgå med hälften av underhållskostnaden per dag, dock med högst 3
kronor. Anledningen till att visst maximum uppställts är att söka i de
stora olikheter, som förefinnas beträffande driftkostnaderna för olika
sjukhus.

Det må i detta sammanhang meddelas, att, enligt vad jag från medicinalstyrelsen
inhämtat, kostnaden per underhållsdag å epidemisjukhusen
under år 1912 i medeltal för hela riket utgjorde 2 kronor 94 öre. År
1918 hade nämnda kostnad stigit till 5 kronor 90 öre. Antalet underhållsdagar
var sistnämnda år 764,169, och uppgingo sammanlagda driftutgifterna
(nybyggnader och större reparationer däri icke inräknade) till
4,540,601 kronor.

I nu berörda avseende vill jag ifrågasätta en jämkning i styrelsens
förslag. Enligt gällande grunder för statsbidrag till driftkostnaderna
vid tuberkulossjukvårdsanstalterna utgår dylikt bidrag med visst belopp
för underhållsdag. En ändring i sådan riktning har jämväl av riksdagen
föregående år ifrågasatts beträffande statsbidrag till vanföreanstalterna,
där för närvarande bidragen utgå i förhållande till anstalternas driftkostnader.
Givetvis möter det ock avsevärda svårigheter att få eu tillförlitlig
utredning rörande driftkostnadernas storlek vid de olika anstalterna.
Jag anser därför lämpligast, att statsbidraget jämväl i förevarande
fall fastställes till visst belopp, och torde detta i överensstämmelse
med vad som gäller i avseende å tuberkulossjukvårdsanstalterna böra
bestämmas till 2 kronor. De betydande utgifter, som statsverket i varje
fall får vidkännas för ifrågavarande ändamål, torde tala för att ej gå
längre än vad nu föreslagits.

Statsbidrag synes böra utgå endast för kostnadsfritt vårdade patienter
och endast för det antal underhållsdagar, som faller inom sjukhusets
normala beläggning. Sistnämnda begränsning torde vara motiverad
för att en icke önskvärd överbeläggning skall uppmuntras och
tillkomsten av tillräckligt antal epidemisjukhus därigenom motverkas.

12

Kungl. May.ts Proposition Nr 146.

Prövningen av ansökningen om statsbidrag till driftkostnaderna vid
epidemisjukhusen torde kunna uppdragas åt medicinalstyrelsen.

Det torde vara av betydelse, att de av mig nu förordade grunderna
för statens ifrågavarande bidrag snarast möjligt vinna tillämpning, enär
därigenom landstingens beredvillighet att utan dröjsmål övertaga epidemisjukvården
säkerligen kommer att gynnsamt påverkas. Då emellertid''
någon retroaktiv tillämpning icke synes böra ifrågakomma, torde
tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande lämpligen kunna sättas
till den 1 juli innevarande år.

Beträffande de kostnader för statsverket, som skulle föranledas av
mitt förslag, ber jag få framhålla följande.

Om man utgår från de ovan anförda uppgifterna för år 1918 —
och någon mera avsevärd avvikelse torde icke föreligga — skulle antalet
underhållsdagar vid epidemisjukhusen i riket per år för närvarande uppgå
till omkring 764,169. Därest statsbidrag å 2 kronor per underhållsdag
utginge till samtliga sjukhusen, bleve detta alltså ett belopp av i runt
tal 1,500,000 kronor. Emellertid torde ett flertal sjukhus inom landstingsområdena
vara av den art, att de väl knappast komma att av landstingen
övertagas, varjämte det även kan antagas komma att dröja åtskillig
tid, innan alla övriga sjukhusen övertagits av landstingen. För
den närmaste tiden komma statens utgifter i förenämnda hänseende
därför säkerligen att betydligt understiga nyssnämnda belopp; huru
mycket är emellertid omöjligt att nu mera bestämt angiva. När antalet
sjukhus i riket| blivit så stort, att det motsvarar åtminstone 1 sjuksäng per
1,000 invånare å landsbygd och 2 sjuksängar per 1,000 invånare i
stad, kan enligt vad medicinalstyrelsen meddelat hela antalet sjuksängar
beräknas för städernas befolkning till 3,400 och för landsbygdens befolkning
till 4,200 eller tillsammans 7,600 sängar. Vid full beläggning
hela året om motsvarar detta ett antal underhållsdagar av 2,774,000.
Med ett statsbidrag av 2 kronor per underhållsdag skulle statsbidraget
per år komma att utgå med omkring 5,500,000 kronor. Då emellertid
för en del städer 3 sjuksängar per 1,000 invånare och för åtskilliga tätt
bebyggda samhällen å landet 2 sjuksängar per 1,000 invånare äro erforderliga,
medför detta, i den mån dessa siffror förverkligas,"en ökad
kostnad, vars storlek dock för närvarande icke kan med någon grad av
säkerhet bestämmas.

Vad slutligen angår det för ifrågavarande ändamål erforderliga anslaget
för år 1921, så torde någon anledning icke föreligga att ifrågasätta
ändring i det i statsverkspropositionen beräknade beloppet. Jag
utgår då emellertid ifrån, att ifrågavarande bidrag komma att utbetalas

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 146. 13

halvårsvis i efterskott, vilket torde vara den lämpligaste anordningen.
Anslaget för ar 1921 skulle alltså avses för bestridande av statsbidrag,
som belöpa på tiden 1 juli 1920 — 1 juli 1921.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att, med godkännande av de i statsrådsprotokollet
angivna grunder för statsbidrag till epidemisjukvården,
under riksstatens femte huvudtitel på extra stat för år
1921 anvisa

dels till statsbidrag för uppförande, inrättande eller
inlösen av epidemisjukhus ett förslagsanslag av 2,000,000
kronor;

dels ock till statsbidrag för driften av sådana sjukhus
ett förslagsanslag av 600,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Gorm.

Departe ments chefens hemställan.