Kungl. Maj.ts Proposition AV 143.

1

Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionsförbättring
åt f. d. löjtnanten K. W. H. Witte; given
Stockholms slott den 27 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att f. d. löjtnanten av första klassen vid Vaxholms grenadjärregemente
Karl Wilhelm Hugo Witte må från och med den 1 augusti 1919
under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring till belopp av
735 kronor för år räknat, att åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i
kungörelsen den 20 augusti 1919 angående grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén och utgå från allmänna indragningsstaten.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 119 höft. (Nr 143.)

711 SO

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,\

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Nilson, yttrade härefter:

»Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition till 1919 års lagtima
riksdag (nr 276) därom gjorda framställning beviljade riksdagen medel
för beredande av pensionsförbättring åt viss personal vid armén.

Enligt de av riksdagen godkända, genom kungl. kungörelse den 20
augusti 1919 (Svensk författningssamling nr 538) fastställda grunderna
för ifrågavarande pensionsförbättring tillkommer dylik förmån endast
den, som vid avgång efter'' uppnådd åldersgräns är berättigad till såväl
pension som fyllnadspension samt därjämte vid avgången åtnjuter tillfällig
löneförbättring enligt av riksdagen år 1918 eller senare godkända
grunder. Uti det av arméns och marinens avlöningssakkunniga den 14
februari 1919 avgivna betänkande med förslag i ämnet, som låg till

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 143. 3

grund för nyssnämnda proposition, framhöllo emellertid de sakkunniga,
att därest fråga skulle uppkomma om pensionsförbättring för tjänstinneliavare,
som till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av
skada eller sjukdom, vanförhet eller lyte befunnes för framtiden oförmögen
till tjänstgöring och på grund härav måste före uppnådd pensionsålder
avgå med viss pension, sådan fråga torde särskilt böra underställas
riksdagens prövning.

Enligt punkten 8 i pensioneringsgrunderna för arméns befäl och
underbefäl med vederlikar, sådan nämnda punkt lyder enligt kungörelsen
den 17 september 1914, är löntagare, som icke uppnått den för rätt till
fyllnadspension i den tjänst han innehar stadgade levnadsålder, men som,
efter att under tre på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet
eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes för framtiden till
tjänstgöring oförmögen, skyldig att från tjänsten avgå mot åtnjutande
av pension av statsmedel till belopp, motsvarande pension jämte fyllnadspension
i den tjänst han innehar.

Med tillämpning av dessa bestämmelser beviljades löjtnanten av
första klassen vid Vaxholms grenadjärregemente Karl Wilhelm Hugo
Witte genom kungl. brev den 16 juli 1919 avsked från innehavande
beställning med 1,200 kronor pension från allmänna indragningsstaten
från och med den 1 augusti 1919.

Uti en den 8 september 1919 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd
skrift har Witte anhållit att komma i åtnjutande av pensionsförbättring
med det belopp, 1,380 kronor, som i förenämnda kungörelse den 20
augusti 1919 fastställts för löjtnant av första klassen med minst nio
års tjänstetid i graden.

I häröver den 17 september 1919 avgivet utlåtande har direktionen
över arméns pensionskassa meddelat, att Witte vid avskedet innehade
•en levnadsålder av 39 år 9 månader 17 dagar och en tjänstetid efter
tjugonde åldersåret av 19 år 1 månad 2 dagar, därav såsom underlöjtnant
4 år 6 månader 23 dagar, såsom löjtnant av andra klassen 5 år 7 månader
24 dagar och såsom löjtnant av första klassen 4 år 6 månader
15 dagar; och har direktionen för sin del tillstyrkt bifall till den av
Witte gjorda framställningen.

Statskontoret har uti den 7 oktober 1919 avgivet utlåtande i ärendet
anfört följande:

Ansökning
av f. d. löjtnanten K.

W.H.Witte.

Yttrande av
direktionen
över arméns
pensionskassa.

Yttrande av
statskontoret.

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 14.3.

Enligt stadgande i § 4 av kungörelsen den 20 augusti 1919 angående
grunder för pensionsförbättring för viss personal vid armén tillkomma
sådan pensionsförbättring endast den, som avgått efter uppnådd åldersgräns.
Sökanden, som avgått i förtid till följd av sjukdom, vore alltså
icke berättigad till sådan pensionsförbättring. Han vore emellertid i åtnjutande
av pension från allmänna indragningsstaten till belopp av
1,200 kronor, motsvarande löjtnant av första klassen tillkommande pension
från arméns pensionskassa jämte fyllnadspension, och hade jämväl
åtnjutit tillfällig löneförbättring. Han syntes därför fylla övriga förutsättningar,
som i nämnda författning uppställts för erhållande av pensionsförbättring.
Här syntes därför föreligga ett sådant fall, som de
sakkunniga, vilkas betänkande legat till grund för propositionen nr
276/1919 angående nämnda pensionsförbättring, åsyftat, då de framhållit,
att bland de personalgrupper, som deras förslag avsåge, avgång från
tjänsten kunde förekomma under förhållanden, då de föreslagna villkoren
för erhållande av pensionsförbättring icke vore uppfyllda, men åtgärd
likväl ansåges påkallad för beredande av höjning i den för vederbörande
beställningshavare stadgade pensionen och att i sådant fall frågan
om pensionsförbättring borde göras till föremål för särskild framställning
till riksdagen.

På grund av vad sålunda förekommit ville det synas statskontoret,,
som om sådan åtgärd borde vidtagas för beredande av pensionsförbättring
åt sökanden.

Därest sökanden i allo uppfyllt villkoren för erhållande av pensionsförbättring,
skulle beloppet därav för honom, som vid början av år 1919
innehaft mer än 3 men mindre än 6 tjänstår såsom löjtnant av första
klassen, hava utgjort 780 kronor. Det högsta beloppet, som i pensionsförbättring
kunde tillkomma löjtnant av första klassen, vore bestämt till
1,380 kronor och tillkomme den, som innehade minst 9 tjänstår i den
beställning, från vilken avgång skedde. När det gällde pension för den,
som i likhet med sökanden på grund av sjukdom nödgats lämna tjänsten,
vore emellertid pensionsbeloppet oberoende av antalet tjänstår; och
ville det därför och med hänsyn till föreliggande bevekande omständigheter
synas, som om i detta fall pensionsförbättringen borde bestämmas
till sistnämnda belopp, 1,380 kronor, utan avseende å sökandens antal
tjänstår såsom löjtnant av första klassen. Statskontoret, som hölle före,
att pensionsförbättringen borde i likhet med pensionen utgå från allmänna
indragningsstaten, hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att sökanden finge från och med den 1 augusti 1919

5

KmhjI. Maj:ts Proposition Nr 143.

under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring från allmänna
indragningsstaten till belopp av 1,380 kronor för år räknat.

Arméns och marinens avlöningssakkunniga hava därefter anmodats
yttra sig i ämnet samt med anledning härav i skrivelse den 4 februari
1920 anfört följande:

Då sökanden avgått före uppnådd pensionsålder, vore de i kungörelsen
den 20 augusti 1919 fastslagna allmänna grunderna för pensionsförbättring
för viss personal vid armén icke tillämpliga å honom. I sitt
den 14 februari 1919 avgivna betänkande och förslag rörande pensionsförbättring
för viss personal vid armén och marinen (jfr prop. 276/1919,
sid. 32) hade emellertid de sakkunniga uttalat, att därest fråga skulle
uppkomma om pensionsförbättring för tjänstinnehavare, som till följd
av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av skada eller sjukdom,
vanförhet eller lyte befunnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring
och på grund härav måste före uppnådd pensionsålder avgå med viss
pension, sådan fråga torde särskilt böra underställas riksdagens prövning.

Enligt de sakkunnigas mening förelåge här ett fall, då frågan om
pensionsförbättring borde göras till föremål för dylik prövning.

Beträffande statskontorets yttrande i ärendet tilläte sig de sakkunniga
anmärka, att därest sökanden hade i allo uppfyllt villkoren för
erhållande av pensionsförbättring, han varit berättigad att i sådant hänseende
tillgodoräkna sig minst 9 tjänstår — icke minst 3 men mindre
än 6 tjänstår, såsom statskontoret uttalat. På grund av stadgandet i
§ 1 mom. 2 i förenämnda kungörelse den 20 augusti 1919, jämfört med
bestämmelserna i § 1 mom. 2 och 3 i kungörelsen den 20 juni 1918
angående grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919
för viss personal vid armén, hade nämligen även den tid, varunder Witte
varit löjtnant av andra klassen, ävensom viss del av den tid, han varit
underlöjtnant, bort tillgodoföras honom för erhållande av pensionsförbättring.

Vidkommande storleken av den pensionsförbättring, som borde tillkomma
sökanden, hade emellertid statskontoret med hänsyn till föreliggande
omständigheter ansett skäligt, att densamma bestämdes till 1,380
kronor eller det högsta belopp, som enligt kungörelsen den 20 augusti
1919 kunde utgå såsom pensionsförbättring till en löjtnant av första
klassen.

Jämväl direktionen över arméns pensionskassa hade tillstyrkt, att
sökanden måtte tillerkännas pensionsförbättring med ett belopp av 1,380
kronor årligen.

Yttrande av
arméns och
marinens
avlöningssakkunniga.

6

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 143.

De sakkunniga ansåge det likaledes med rättvisa och billighet överensstämmande,
att sökanden erhölle någon förbättring i den till honom
utgående pensionen. Däremot kunde de sakkunniga icke ansluta sig till
den av nyssnämnda myndigheter uttalade meningen i fråga om beloppet
av denna förbättring.

Enligt de sakkunnigas åsikt kunde man nämligen i detta sammanhang
icke bortse från det förhållandet, att den numera medgivna pensionsförbättringen
för arméns personal vore byggd på grunder, som i
det väsentliga anslöte sig till gällande lag om civila tjänstinnehavares
rätt till pension. Till följd därav syntes det ock vara nödvändigt att
vid handläggning av frågan om pensionsförbättring för personal vid
armén taga viss hänsyn till en del i den civila pensionslagen givna begränsningar
av pensionsrätten, vilka icke förekomme i de allmänna pensioneringsgrunderna
för personal vid armén. De sakkunniga tilläte sig
i detta avseende erinra om vad de sakkunniga i utlåtande den 17 november
1919 anfört i ett annat ärende, då de sakkunniga jämväl ansett
det nödvändigt att taga hänsyn till vissa bestämmelser i den civila pensionslagen,
nämligen angående f. d. löjtnanten vid Södermanlands regemente
N. J. A. Helledays ansökning om pensionsförbättring.

I den civila pensionslagen vore föreskrivet, att den, som icke uppnått
den för rätt till hel pension stadgade levnadsålder men som, efter
att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet
eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, funnes vara för framtiden till
tjänstgöring oförmögen, likväl skulle vara skyldig att från tjänsten avgå
mot erhållande av pension till avkortat belopp i förhållande till det
mindre antalet tjänstår, dock att pensionen icke finge understiga 75
procent av hel pension. Då sökanden vid sin avgång ur tjänst endast
kunnat räkna 19 tjänstår, skulle, därest eu motsvarande bestämmelse
varit å honom tillämplig, hans pension hava utgått med 75 procent av
den löjtnant med minst 9 tjänstår tillkommande sammanlagda pensionen,
2,580 kronor, eller med 1,935 kronor, vadan pensionsförbättringen
skulle hava utgjort (1,935 —1,200=) 735 kronor.

Åven om vissa billighetsskäl kunde anses tala för, att sökanden
bereddes pensionsförbättring med något högre belopp än sålunda angivits,
funne sig likväl de sakkunniga, på grund av vad ovan anförts och
med hänsyn till de konsekvenser, ett beslut i annan riktning skulle
komma att medföra i andra liknande fall, för sin del böra stanna vid
att förorda, att sökandens pensionsförbättring begränsades till nyssnämnda
belopp, 735 kronor.

Kanyl. May.ts Proposition Nr 143.

7

De sakkunniga hemställde alltså, att framställning måtte göras hos
riksdagen om beviljande åt sökanden av pensionsförbättring till belopp
av 735 kronor, att från och med den 1 augusti 1919 utgå från allmänna
indragningsstaten.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, avsåg 1919 års riksdags
beslut om pensionsförbättring åt viss personal vid armén endast
sådan personal, som avgått ur tjänst efter uppnådd åldersgräns, under
det att frågan om beredande av dylik förmån åt befattningshavare, som
till följd av skada eller sjukdom måste avgå i förtid, lämnades öppen
för att framdeles regleras i varje särskilt fall. Då jag anser rättvisan
och billigheten kräva, att sökanden, som tillhör sistnämnda personalkategori,
kommer i åtnjutande av någon pensionsförbättring, finner jag
mig böra tillstyrka, att riksdagens medgivande härutinnan inhämtas.

I fråga om pensionsförbättringens belopp, rörande vilket direktionen
över arméns pensionskassa och statskontoret, å ena, samt avlöningssakkunniga,
å andra sidan, kommit till olika resultat, ansluter jag mig till
de sakkunnigas förslag, enär detta synes mig bäst överensstämma med
de principer, som ligga till grund för de av statsmakterna godkända allmänna
bestämmelserna angående pensionsförbättring för militär personal.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen medgiva,

att f. d. löjtnanten av första klassen vid Vaxholms grenadjärregemente
Karl Wilhelm Hugo Witte må från och med den 1 augusti 1919
under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring till belopp av
735 kronor för år räknat, att åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i
kungörelsen den 20 augusti 1919 angående grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén och utgå från allmänna indragningsstaten.
»

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Departements chefen.

Ur protokollet:
Erik von Horn.