Kungi. Mapts proposition Nr 134.

1

Nr 134.

KungI. Maj:ts proposition till riksdagen, angående lönereglering
för länsveterinärer; given Stockholms slott den 14 februari
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels godkänna det av cbefen för jordbruksdepartementet framlagda
förslaget till stat för länsveterinärer, att tillämpas från och med år 1921,
ävensom de villkor och bestämmelser, som av bemälde departementschef
föreslagits för åtnjutande av de i samma stat upptagna avlöningsförmåner; dels

förklara, att envar, som med eller efter ingången av år 1921
tillträder befattning å nämnda stat, skall vara pliktig underkasta sig ovan
nämnda villkor och bestämmelser, samt att de förutvarande länsveterinärer,
vilka icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäla, att de vilja
underkasta sig den nya avlöningsstaten samt nämnda villkor och. bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande
avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid
den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels ock, vid bifall härtill, höja ordinarie anslaget till länsveterinärer

och veterinärstipendiater från............................................... kronor 86,500

med ............................................................................................... y> 52,000

till................................................................................................... » 138,500.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 110 höft. (Nr 134.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
februari 1920.

När varand e:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PETERSSON.

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist.

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

Under ordinarie anslagstiteln »veterinärstaten» finnes i riksstaten
upptaget ett bestämt anslag till länsveterinärer och veterinärstipendiater
å 86,500 kronor. Med anledning av uppkommen fråga om lönereglering
för länsveterinärerna har Kungl. Maj:t i punkten 114 under nionde
huvudtiteln av årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att beräkna
en förhöjning av detta anslag till 173,000 kronor.

Sedan numera utlåtande i nämnda löneregleriugsfråga avgivits av
löneregleringskommittén och medicinalstyrelsen yttrat sig däröver, anhåller
jag att få anmäla detta ärende.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Av ovan berörda anslag å 8(1,500 kronor utgå 80,000 kronor till
32 länsveterinärer, 500 kronor till bidrag åt en veterinär å Öland och
Ö,000 kronor till sex civila veterinärstipeudiater.

Vid 1901 års riksdag bestämdes avlöning å stat för länsveterinärerna
till 1,800 kronor, därav 1,200 kronor såsom lön och 600 kronor
såsom tjänstgöringspenningar, jämte ett ålderstillägg till lönen av 500
kronor att tillträdas efter tio års tjänstgöring. För grundläggande av
rätt till ålderstillägg fick dock ej beräknas tjänstgöring före år 1902.

I statsverkspropositionen till 1908 års riksdag äskade Kungl. Maj:t
visst anslag för beredande av tillfällig löneförbättring för år 1909 å
500 kronor åt de länsveterinärer, för vilka den år 1901 fastställda
avlöningsstaten vore gällande.

Riksdagen, som ansåg en löneförbättring för länsveterinärerna vara
av behovet påkallad, uttalade önskvärdheten därav, att utredning i detta
ämne och därpå grundad lönereglering måtte snarligen åstadkommas.
Riksdagen anmälde tillika, att, då den icke haft något att erinra mot Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning, densamma blivit av riksdagen bifallen.

'' Efter det medicinalstyrelsen anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag till den avlöningsregläring för länsveterinärer, som funnes
av omständigheterna påkallad, avgav styrelsen den 16 november 1908
yttrande i ärendet.

Medicinalstyrelsen, som höll före, att förbättrade avlöningsvillkor
för länsveterinärerna vore erforderliga, ansåg emellertid, att deras tjänstgöringsskyldighet
borde samtidigt med den nya löneregleringens genomförande
något utvidgas. Detta syntes styrelsen huvudsakligen böra ske
därigenom, att länsveterinärerna mera än dittills skett förordnades att, på
sätt föreskreves i 3 § av gällande veterinärinstruktion, utöva inspektion
såväl vid kreatursmarknader och djurutställningar som ock av enskilda
slakterier och korvfabriker. Åvenså borde länsveterinärernas tid mera
än vad då skedde tagas i anspråk för bekämpande av tuberkulosen
bland nötkreaturen. Styrelser! tillstyrkte, att avlöningen för länsveterinärerna
måtte bestämmas till 2,000 kronor i lön och 1,000 kronor i
tjänstgöringspenningar jämte två ålderstillägg å 500 kronor efter fem och
tio år. Styrelsen föreslog jämväl, att länsveterinär måtte, efter därom
hos medicinalstyrelsen gjord framställning och när styrelsen prövade
sådant kunna ske utan hinder för tjänstens behöriga uppehållande, beviljas
semesterledighet antingen årligen under en månad eller ock vartannat
år under två månader, med skyldighet att under semestern tillhandahålla
eller bekosta vikarien fri bostad.

Historik.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Löneregleringskommittén erinrade i betänkande den 20 februari
1909, hurusom den utredning, som kommittén sökt åstadkomma angående
de länsveterinärerna utöver den ordinarie avlöningen tillkommande
inkomster av arbete i och utom tjänsten, gåve vid handen, att
under åren 1905—1907 ett flertal länsveterinärer haft avsevärda, i visssa
fall mycket betydande inkomster av enskild praktik och andra sysselsättningar
utom länsveterinärtjänsten, medan däremot, vad auginge extra
inkomster i tjänsten, under nämnda år inom ej mindre än 22 länsveterinärdistrikt
dylika inkomster ej förekommit. Bleve, såsom det blivit
ifrågasatt, i samband med avlöningsförhöjning för länsveterinärerna deras
tjänstgöringsskyldighet utvidgad och komme, vilket kommittén antog
vara att förvänta, ett antal nya stads- och andra veterinärbefattningar
att under de närmaste åren inrättas inom vederbörande länsveterinärers
dåvarande verksamhetsområden, minskades säkerligen i ej oväsentlig grad
tillfällena för länsveterinärerna att förskaffa sig inkomster utom tjänsten.
Kommittén ansåg sig fördenskull böra biträda den uppfattningen, att
länsveterinärerna vore i behov av förbättrade avlöningsförmåner å stat.

En så stor förhöjning av begynnelseavlöningen, som medicinalstyrelsens
förslag innebure, kunde dock kommittén för sin del ej tillstyrka.
Sammanlagda beloppet av den länsveterinärer enligt 1901 års stat tillkommande
begynnelseavlöningen, 1,800 kronor, och den för år 1909 beviljade
tillfälliga löneförbättringen, 500 kronor, utgjorde 2,300 kronor.
Utgående från detta belopp och med tagen hänsyn jämväl till vederbörande
civila tjänstinnehavares skyldighet att bidraga till sin egen pensionering,
ansåg sig kommittén böra för länsveterinärerna föreslå en till 2,500
kronor förhöjd begynnelseavlöning, sålunda fördelad att 1,500 kronor
skulle utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar. Därtill
skulle kunna komma två ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter fem
och tio år.

Förslaget om semesterförmån för länsveterinärerna biträddes ej av
kommittén.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 26 mars 1909
ansåg sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet böra i avseende
å sättet för genomförande av avlöningsförbättringen för länsveterinärer
ansluta sig till löneregleringskommitténs förslag. Beträffande medicinalstyrelsens
förslag, att länsveterinärerna måtte tillerkännas rätt till semester,
syntes detsamma icke vara att förorda.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan avlät Kungl.
Maj:t proposition till 1909 års riksdag (nr 165) angående ny avlöningsstat
för länsveterinärerna.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 184.

1 skrivelse den 22 maj 1909 (nr 9) meddelade riksdagen, att den
funnit den för länsveterinär föreslagna avlöningen måttlig, samt icke
haft anledning till erinran vare sig emot avlöningens fördelning i lön
och tjänstgöringspenningar eller emot lönevillkoren eller emot Kungl.
Maj:ts förslag i övrigt; riksdagen hade därför antagit samma förslag.

Den av riksdagen godkända, ännu gällande avlöningsstaten för
länsveterinärer fick alltså följande utseende:

1 länsveterinär ......

31 länsveterinärer ...

Summa

K

r o n o r

Lön

Tjiinst-

görings-

pennin-

gar

Summa

1,500

46,500

1,000

31,000

2,500

77,500

— ! — i 80,000

[Etter 5 år kan lönen liöjaä
| mod 500 kronor och efter
! 10 år med ytterligare 500

t kronor.

i

1

1

Från de av riksdagen godkända avlöningsvillkoren må här allenast
erinras om följande.

Länsveterinär skulle vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden som ock den reglering av tjänstgöringsområde,
som kunde varda föreskriven.

För grundläggande av rätt till löneförhöjning genom ålderstillägg fick ej beräknas
tjänstgöring före år 1902.

Den, som tillträdde den nya avlöningsstaten, skulle vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering av extra inkomster, som kunde
åtfölja länsveterinärbefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Bestämmelser rörande länsveterinärernas tjänståligganden förel&go
vid 1909 års lönereglering för ifrågavarande befattningshavare i instruktionen
för läns-, stads-, distrikts- och andra civila veterinärer den 19
oktober 1888 med de ändringar däri, som innefattades i kungörelsen
den 22 november 1901.

I berörda hänseende gäller numera den av Kungl. Maj:t den 31
december 1912 utfärdade veterinärinstruktionen (nr 426), vars 2—10 §§
samt § 37 mom. 2 och 4 innehålla särskilda bestämmelsér rörande länsveterinärerna.

Vid förrättningar i tjänsten är länsveterinär berättigad till ersättning
enligt taxa den 19 oktober 1888 för veterinärs tjänsteförrättningar,
vilken taxa fortfarande är gällande med eu mindre ändring, varom
kungörelse utfärdats den 24 juli 1914.

6

thienaka läns
velerinärfSreningen.

Kungl. Maj.ts proposition AV 134.

Vad däremot beträffar den ersättning, som länsveterinär är berättigad
att åtnjuta i sin enskilda praktik, stadgas i veterinärinstruktionen
den 31 december 1912, § 8, att läusveterinär åligger att, i den
mån han ej är av sina i § 7 omförmälda åligganden eller av annat
giltigt skäl därtill förhindrad, med erforderlig skyndsamhet tillhandagå
allmänheten med enskild husdjurssjukvård, operationer, besiktningar,
undersökningar och andra veterinära förrättningar, allt emot ersättning,
som dock ej må beräknas högre än enligt den taxa, vilken är gällande
för de statsbidrag åtnjutande distriktsveterinärernas inom länet tjänstförättningar.

Den 31 juli 1914 fastställde Kungl. Maj:t taxa för distriktsveterinärer
(nr 180).

Genom särskilda kungörelser har sedermera beträffande sistberörda
taxa stadgats dels den 20 juni 1918 för tiden från och med den 1 juli
1918 tillsvidare intill slutet av nämnda år, dels den 18 december 1918
för tiden tillsvidare under år 1919, dels och den 28 november 1919 (nr
722) för tiden tillsvidare under år 1920, att de i taxan bestämda arvoden
skulle utgå med belopp, som vore hälften högre än vad i taxan angivits.

Vid 1919 års lagtima riksdag bereddes länsveterinärerna tillfällig
löneförbättring för samma år med 625 kronor för varje befattningshavare,
varjämte— i anledning av proposition den 18 mars 1919, nr 318,
angående pensionsunderlag för länsveterinärer — riksdagen, med hän-*
syn till vad av riksdagen beträffande pension bestämts för distriktsveterinärerna,
beslutat, att från och med år 1920 och intill dess annorlunda
kunde varda bestämt pensionsunderlaget för länsveterinärer skulle
utgöra 3,500 kronor med tillägg av 500 kronor efter intjänande av
bägge ålderstilläggen såsom sådan (riksdagens skrivelse nr 331).

Nu har svenska länsveterinärföreningen i framställning den 1
november 1918 hemställt bland annat,

att löneförmånerna för länsveterinärerna måtte bestämmas till 4,000
kronor i lön och 1,0()0 kronor i tjänstgöringspenningar jämte två lönetillägg,
vartdera å 500 kronor, att utgå efter respektive fem och tio
års tjänstgöring;

att semester måtte tillerkännas länsveterinärerna med en månad varje
år och rätt att koncentrera semestern till två månader vart annat år
samt med ett semesterarvode av 300 kronor, mot skyldighet för länsveterinär
att själv avlöna semestervikarie;

7

Kung!. Maj:ts proposition Nr 134.

att det för pensions erhållande stadgade antalet tjänstår måtte
nedsättas från 25 till 20 tjänstår såsom länsveterinär;

att pensionen måtte fastställas att utgå med 80 procent å den
fasta lön, tjänstinnehavare vid avgången åtnjöte; samt

att denna pension måtte fastställas att utgå även till samtliga dåvarande
innehavare av länsveterinärtjänster.

Till stöd för dessa yrkanden om förhöjning i avlöningsförmånerna
för länsveterinärerna har nämnda förening anfört, bland annat följande.

Sedan löneregleringen av är 1909 genomfördes, hade flertalet av de skäl,
som då lades till grund för höjandet av länsveterinärernas löneförmåner, i betydligt
förstärkt grad gjort sig gällande. Sålunda hade levnadskostnaderna redan före
världskriget pressats alltmer i höjden; länsveterinärernas kostnader för hyra av
tjänstelokaler m. in. hade fördyrats; ett flertal nyinrättade veterinärtjänster av olika
slag hade bidragit till minskande av länsveterinärernas privata praktik o. s. v.
— Under den sedan 1909 års lönereglering förflutna tiden hade också ett flertal
med länsveterinärerna i flera avseenden likställda befattningshavare fått sina löneförhållanden
avsevärt förbättrade. Sålunda hade distriktsveterinärerna fått sina
löneförhållanden ordnade och sin ställning fast grundad, och provinsialläkare och
förste provinsialläkare hade erhållit förbättrade löner.

Efter erinran därom att veterinärexamen numera kunde avläggas först efter
5 å 6 års studier vid veterinärhögskolan och att därefter länsveterinärexamen vid
samma högskola följde efter vissa väl meriterade tjänstår, framhåller föreningen,
att det syntes ligga i öppen dag, att för en veterinär med ovannämnda långa utbildning
och med i genomsnitt 13.5 tjänstår som distriktsveterinär en avlöning på
2,500 kronor icke motsvarade vare sig tidens krav eller tillnärmelsevis vad andra
statens befattningshavare med motsvarande utbildning och tjänstetid kunde påräkna
i ekonomisk ekvivalent för sina mångåriga studier och sitt nedlagda arbete.

Konkurrensen hade under senare åren betydligt minskat den privata praktik,
till vilken länsveterinärerna med nuvarande otillräckliga löner vore hänvisade för
sin huvudsakliga utkomst.

Vid en jämförelse med motsvarande förhållanden för distriktsveterinärerna
syntes det även vara ofrånkomligt, att länsveterinärernas ställning visade sig vara
distriktsveterinärernas rent av underlägsen i ekonomiskt avseende.

Då för erhållandet av full pension — fortsätter föreningen — det vore stadgat,
att länsveterinär skulle hava 65 levnads- och 25 tjänstår, men de 25 tjänståren
måste hava intjänats såsom länsveterinär, kunde, såsom framginge av en i framställningen
intagen tabell, icke ens hälften av dåvarande tjänstinnehavare komma
i åtnjutande av den fulla pensionen. Det syntes föreningen framstå såsom ett rättvist
önskemål, att de för åtnjutande av full pension stadgade tjänståren såsom
länsveterinär reducerades till ett mindre antal, lämpligen 20, ävensom att denna
bestämmelse gjordes retroaktivt gällande för samtliga dåvarande innehavare av
1 äns veterinär tj änster.

Föreningen funne det vidare ur såväl statens som länsveterinärernas synpunkt
fördelaktigare, om deras semesterfråga löstes på det sättet, att länsveterinärerna
tillerkändes ett årlig semesterarvode å 300 kronor — med rättighet att kon -

Medicinal styrelsen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

centrera detta till 600 kronor vartannat år — samt att länsveterinärerna däremot
förpliktades att själva avlöna sin vikarie.

Den nuvarande avlöningen av länsveterinärerna byggde — säges det av föreningen
— uppenbarligen på den förutsättningen, att länsveterinären genom sin
privata praktik vid sidan av tjänsten skulle kunna erhålla den inkomst, varav han
genom sin ställning vore i oavvisligt behov för sitt och sin familjs uppehälle. Så
mycket mera nedslående vore det då att finna, att icke mindre än 50 procent av
landets länsveterinärer på sin privata praktik icke kunde erhålla en inkomst, som
överstege 8,000 kronor.

Ett fåtal länsveterinärer åtnjöte även annan inkomst än den, som praktiken
gåve, såsom t. ex. i ett par städer arvode för köttbesiktning, eller också av rent
enskild verksamhet, som de tvingades att utöva för förbättrandet av sin ekonomiska
ställning, såsom utövande av försäkringsagenturverksamhet, biträdande lärartjänst
vid lantbruksinstitut eller dylikt. Att emellertid sistberörda inkomster hölie
sig på en synnerligen blygsam nivå ansåge föreningen framgå av en i framställningen
intagen tabell.

I en tabell har föreningen därefter sökt åskådliggöra länsveterinärernas »samlade
inkomst utom lön», varvid föreningen konstaterar det faktum, att 50 procent av
landets länsveterinärer icke hade inkomster vid sidan av lönen, vilka överstege
4,000 kronor.

Slutligen yttrar föreningen, att, därest det skulle vara möjligt att till länsveterinärtjänsterna
erhålla de mera framstående bland distriktsveterinärerna, det
vore en absolut nödvändighet att göra dessa tjänster i löne-, semester- och pensionshänseende
så utrustade, att de verkligen förmådde utöva en lockelse i jämförelse
med landets övriga veterinär tjänster, d. v. s. att länsveterinärtjänsterna vore
förenade med sådana löneförmåner, att dessa motsvarade och uppvägde vad andra
veterinärtjänster erbjöde sina innehavare, ävensom att de någorlunda motsvarade den
utbildning, som fordrades hos länsveterinäraspiranten, den långa tjänstetid han redan
ägde, de omfattande och ansvarsfulla krav, som länsveterinärtjänsten ställde å sin
innehavare, samt den ställning och betydelse för den allmänna husdjursvården i
riket, vilka tillkomme landets länsveterinärer. Huru litet de nuvarande löne-.
semester- och pensionsförhållandena vore ägnade att motsvara de krav, som rättvisligen
kunde ställas å desamma, syntes föreningen bäst framgå av det ringa och
ständigt sjunkande antal sökande, som under åren 1900—1917 anmält sig till ledigförklarade
länsveterinärtjänster.

På grund av erhållen remiss har medicinalstyrelsen, efter hörande
av medlemmen av styrelsens veterinära råd, länsveterinären J. O. Högvall,
den 25 februari 1919 avgivit yttrande i föreliggande ärende.

De skäl — yttrar medicinalstyrelsen — som i styrelsens utlåtande år 1908
anfördes för en förbättring av länsveterinärernas ställning, ägde på det hela taget
alltjämt giltighet. I betraktande av de numera betydligt stegrade levnadskostnaderna
samt med hänsyn jämväl till att länsveterinärernas privata verksamhetsområden
alltmer inskränktes, ju flera distriktsveterinärtjänster inrättades och ju
flera privat praktiserande veterinärer sloge sig ned i landsorten, syntes det styrelsen
vara uppenbart, att staten mera än hittills måste ekonomiskt understödja länsveterinärerna;
detta även ur den synpunkten att länsveterinärtjänsterna, om till

Kung!. Majds proposition Nr 134. 9

dessa skulle kunna erhållas de skickligaste bland distriktsveterinärerna — från
vilken kategori av veterinärer länsveterinärkåren ju i allmänhet rekryterades — borde
vara så ekonomiskt fördelaktiga, att även de skickligaste bland distriktsveterinärerna
skulle finna med sin fördel förenligt att söka anställning som länsveterinärer.

Med fäst avseende härpå ansåge sig medicinalstyrelsen, som redan förut tillstyrkt
högre löneförmåner åt länsveterinärerna än de nu gällande, böra hemställa om
bifall till länsveterinärföreningens framställning om förbättrade avlöningsförmåner;
och hade styrelsen för sin del icke något att invända varken emot att länsveterinärs
grundlön bestämdes till 5,000 kronor eller mot att honom tillerkändes två ålderstillägg,
vartdera å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år. Dock ansåge styrelsen,
att den av länsveterinärföreningen föreslagna proportionen mellan lönens och tjänstgöringspenningarnas
storlek borde bringas mera i överensstämmelse med i detta avseende
i allmänhet gällande praxis.

Vidkommande därefter frågan om länsveterinärernas pension funne styrelsen
densamma lämpligen böra bestämmas till 4,000 kronor. Styrelsen ansåge sig vidare
böra föreslå, att de angående villkor för åtnjutande av pension som länsveterinär
nu gällande bestämmelser måtte ändras så till vida, att länsveterinär berättigades
till full pension vid 65 levnadsår och 20 tjänstår såsom länsveterinär. Styrelsen
hemställde, att pensionen måtte under sålunda angivna villkor fastställas att utgå
till samtliga dåvarande innehavare av länsveterinärtjänst.

Beträffande frågan om beredande av semester åt länsveterinärerna vidhölle
styrelsen det förslag till lösandet av länsveterinärernas semesterfråga, som styrelsen
framlagt i en underdånig skrivelse den 27 augusti 1918. Bland föreskrifter, som
styrelsen därvid föreslagit, syntes i främsta rummet böra framhållas skyldighet för
den semesterledige länsveterinären att tillhandahålla fri bostad åt vikarien.

Slutligen yttrar styrelsen, att, vid bifall till vad styrelsen sålunda föreslagit
angående lönereglering för länsveterinärerna och i samband därmed stående förhållanden,
ansåge sig styrelsen nu liksom vid föregående tillfällen böra framhålla
nödvändigheten av att länsveterinärernas tjänstgöringsskyldighet utvidgades med
avseende å ett kraftigare deltagande vid bekämpandet av tuberkulosen bland nötkreaturen,
en fråga, som enligt styrelsens mening under den närmare framtiden
torde bliva aktuell med anledning av väckt spörsmål om ytterligare åtgärder till
nötkreaturstuberkulosens bekämpande.

Sedan detta ärende remitterats till löneregleringskommittén, härtill
kommittén från länsveterinärerna G. E. Nordensson och P. Berg!)
»på uppdrag närmast av länsveterinärer i de fyra nordligaste länen»
inkommit en framställning, att kommittén vid utarbetande av förslag
till lönereglering för länsveterinärer måtte taga i övervägande lämpligheten
av att låta även länsveterinärkåren »komma i åtnjutande av löneförmåner
i form av dyrorts- respektive kallortstillägg såsom för vissa
andra tjänstemannagrupper redan vore medgivet eller nu komme att
vinna tillämpning».

Löneregleringskommittén har i utlåtande den 29 januari 1920
anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 110 höft. (Nr 134.)

Lönc regleringt kommittén.

2

10

Ktmgl. Maj.ts proposition Nr 134.

>Vid behandlingen av förevarande, till kommittén remitterade ärende har
inom kommittén en viss tvekan yppats, huruvida, då en allmän revision av löneregleringar
inom den civila statsförvaltningen är nära förestående, man nu borde
skrida till en omreglering av avlöningsförmånerna för länsveterinärerna.

I betraktande av vad i vissa hänseenden blivit i ärendet anfört till stöd för
behovet av sådan omreglering och särskilt med hänsyn till jämförelsen med distriktsveterinärer,
varav ock föranletts vid 1919 års lagtima riksdag en provisorisk reglering
av pensionsunderlaget för länsveterinärer, har kommittén ansett sig ej kunna
tillstyrka, att omregleringen av länsveterinärernas avlöningsförmåner varder undanskjuten.
Angeläget är emellertid, att omregleringen sker så, att den ej må verka
föregripande på den blivande allmänna revisionen.

Såväl svenska länsveterinärföreningen som medicinalstyrelsen hava hemställt,
att begynnelseavlöningen å stat för länsveterinär måtte sättas till 5,000
kronor med bibehållande av de två ålderstilläggen, vartdera å 500 kronor.

En så stor förhöjning av begynnelseavlöningen kan kommittén icke tillstyrka.

Föreningen har klagat över att så många länsveterinärer hava en alltför
ringa inkomst av enskild veterinärpraktik och hänvisar i sådant hänseende i sin
framställning till en tabell över ''taxerad inkomst av praktik’. Enligt inhämtade
upplysningar avser emellertid nämnda tabell likasom två andra tabeller — angående
''annan inkomst än av praktik och lön’ samt ''samlad inkomst utom lön’ — förhållandet
under åren 1917 och 1918. Bemärkas bör härvid, att länsveterinär ej får
i sin enskilda praktik beräkna högre ersättning än enligt taxan för de statsbidrag åtnjutande
distriktsveterinärernas inom länet tjänstförrättningar, men att genom särskilda
kungörelser sistberörda taxa för tiden från och med den 1 juli 1918 tillsvidare
intill slutet av år 1920 höjts, i ty att de i taxan bestämda arvoden få utgå
med belopp, som äro hälften högre än vad i taxan angivits.

Med hänsyn till de avsevärda extra inkomster, som torde komma ej så få
länsveterinärer till del, har kommittén ansett sig vid den egentligen mera provisoriska
än definitiva lönereglering, varom nu är fråga, ej kunna för länsveterinärer
i allmänhet tillstyrka större förhöjning av begynnelseavlöningen å stat än från
2,500 till 4,000 kronor, varav 2,500 kronor lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar.
Ålderstilläggen skulle fortfarande vara två, vartdera å 500 kronor, efter respektive
fem och tio år.

Men då tvivelsutan inom vissa distrikt, i all synnerhet inom det nordligaste
Sverige, inkomsterna av enskild veterinärpraktik kunna vara jämförelsevis mindre
betydande och därtill kommer, att tjänstgöringen för länsveterinärerna inom dessa
distrikt torde kunna anses i regel vara mera betungande än vad eljest i allmänhet
är fallet, har kommittén ansett sig för länsveterinärer i de fyra nordligaste länen
böra föreslå särskilda avlöningstillägg å 500 kronor, att utgå i samma ordning som
tjänstgöringspenningar.

För närvarande äro vissa av rikets län uppdelade i två särskilda länsveterinärdistrikt.
Utan att nu vilja, i saknad av närmare utredning, föreslå någon indragning
av tjänster, har dock kommittén ansett sig böra framhålla önskvärdheten
av att, då inom ett län med två länsveterinärdistrikt, det ena genom tjänstinnehavarens
avgång blir ledigt, behörig utredning kommer till stånd, huruvida ej

11

Kungl. Maj ds proposition Nr 134.

distrikten må kunna sammanslås. Kommittén har ansett möjligheten av sådan
sammanslagning böra komma till uttryck vid avlöningsvillkorens avfattning.

Beträffande frågan om semester för länsveterinärerna åberopar löneregleringskommittén
sina utlåtanden den 1 maj och den 19 september 1919. Kommittén
kan alltså, lika litet som medicinalstyrelsen, tillstyrka den lösning av denna fråga,
som föreslås i svenska länsveterinärföreningens framställning den 1 november 1918.

I fråga om pensionsbestämmelserna för länsveterinärer anser kommittén
lämpligast, att fortfarande tillsvidare må gälla beträffande pensionsunderlag vad som
bestämdes vid 1919 års lagtima riksdag; och då i enlighet med riksdagens önskan
och på grund av Kungl. Maj:ts uppdrag för närvarande är under utredning hos
löneregleringskommittén spörsmålet, huruvida samt i jakande fall i vilken omfattning
och under vilka förutsättningar statstjänsteman bör vid tjänstårsberåkning i
pensionshänseende få tillgodoräkna sig verksamhet annorledes än i statstjänst, torde
frågan om nedsättning från 25 till 20 av tjänståren för länsveterinär för erhållande
av hel pension böra tills vidare anstå.»

Kommittén har därefter framlagt stat för länsveterinärer, upptagande
8 länsveterinärer i de fyra nordligaste länen med begynnelselön
av 4,500 kronor för en var och 24 dylika befattningshavare i övriga
län med var och en 4,000 kronors begynnelselön. Staten slutar på
132,000 kronor.

Därjämte har kommittén framlagt förslag till avlöningsvillkor och
övergångsbestämmelser.

Slutligen har kommittén uttalat att, därest för år 1921 tillfällig
löneförbättring skulle komma till stånd för vissa befattningshavare inom
den civila statsförvaltningen, den dock ej tänkt sig, att sådan skulle
komma länsveterinärer till del, varemot givetvis eventuella dvrtidstillägg
borde utgå enligt blivande allmänna regler.

Beträffande frågan om semester åt länsveterinärerna torde jag få
anmäla även följande ärende.

I skrivelse den 27 augusti 1918 hemställde medicinalstyrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att länsveterinärerna måtte
komma i åtnjutande av semester under eu månad varje år eller under
två månader vart annat år, enligt de närmare föreskrifter, som kunde
varda meddelade, samt att tillika måtte anvisas dels ett förslagsanslag
av 9,600 kronor till avlönande av vikarier under semestertiden och dels
nödiga medel till reseersättningar åt vikarierna. Såsom föredöme för
bestämmelser i detta syfte åberopade styrelsen motsvarande föreskrifter
beträffande förste provinsialläkare och provinsialläkare (kungörelse 15
september 1911, bihang nr 55, jämförd med läkarinstruktionen 30 de -

Semeater åt
länsveterinärer.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

ceraber 1911, nr 163, § 17 inom. 1 och § 40 mom. 2). Dagavlöningen
till länsveterinärs vikarie hade beräknats till 10 kronor. De härtill erforderliga
medlen syntes kunna utgå antingen av förslagsanslaget till
förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar hos husdjuren
eller av särskilt anslag. Reseersättningarna borde utgå från nionde
huvudtitelns anslag til! rese- och traktamentspenningar.

Statskontoret erinrade i utlåtande den 14 mars 1919, att frågan
om semester åt länsveterinärerna varit uppe redan år 1908 men då ansetts
icke böra föranleda åtgärd. Emellertid ville statskontoret ifrågasätta,
om ej skäl förefunnes för en framställning till riksdagen i enlighet
med medicinalstyrelsens förslag.

Löneregleringskommittén avgav infordrat yttrande den 1 maj 1919.
Under erinran att under senare tid ett allt större antal av statens belattuingshavare
kommit i åtnjutande av semesterförmån, .förklarade kommittén
sig ej längre vilja motsätta sig, att semester bereddes länsveterinärerna
enligt medicinalstyrelsens förslag. Mot ersättningsbeloppet- till
vikarie av 10 kronor för dag ansåge sig kommittén ej böra göra någon
erinran. Vad åter anginge förslaget om reseersättning åt vikarierna
framhölls, att medicinalstyrelsen icke angivit, huru styrelsen tänkt sig
vikariernas anskaffande — från närmare eller fjärmare håll — eller hur
vikariernas ställning till de ordinarie tjänstinnehavarna skulle bliva i
fråga om övertagandet av enskild veterinärpraktik.

Med anledning av sistnämnda yttrande har medicinalstyrelsen i
utlåtande den 13 maj 1919 anfört, att såsom vikarier kunde ifrågakomma
antingen någon å länsveterinärens station eller i dess närhet boende
distriktsveterinär eller ock civil veterinärstipendiat eller annan legitimerad
veterinär. Distriktsveterinärer funnes i 7 fall bosatta å länsveterinärs
stationsort eller helt nära densamma. På ett flertal platser funnes
även militärveterinärer eller andra privat praktiserande veterinärer, med
vilka överenkommelse om semestervikariat borde kunna träffas. Skulle
civil veterinärstipendiat eller annan legitimerad veterinär ifrågakomma
till vikarie, skulle givetvis medicinalstyrelsen söka ordna så, att minsta
kostnad uppstode för statsverket. Beträffande länsveterinärers privata
praktik borde framhållas, att densamma under sommarmånaderna, då
semester väl i allmänhet ifrågakomme, vore liksom för alla veterinärer
minst omfattande.

Löneregleringskommittén har den 19 september 1919 ånyo yttrat
sig i ärendet och därvid anfört:

Ur medicinalstyrelsens skrivelse i ärendet den 27 augusti 1918 ville kommittén
erinra om följande.

Kung!. Maj: t* proposition Nr JM. 13

I sammanhang med där gjord jämförelse i semesterhänseende med förste
provinsialläkare och provinsialläkare hade styrelsen omnämnt, att i avseende å dessa
läkares semester praktiserats, att vederbörande läkare kunnat uppdela honom under
ett och samma är tillkommande semester i flera perioder, likväl under förutsättning
att vikarie kunde av honom själv anskaffas i de fall, då medicinalstyrelsen
icke hade sådan disponibel, och med iakttagande av att reseersättning icke utginge
av statsmedel mer än för ett semesterförordnande.

Å andra sidan hade styrelsen framhållit, att semester icke torde komma att
beviljas länsveterinär annat än under sådana förhållanden, att allt med avseende å
förekomsten av smittsamma husdjurssjukdomar vore lugnt såväl inom vederbörande
länsveterinärs som ock angränsande länsveterinärers tjänstedistrikt, samt dessutom
under villkor, att länsveterinär skulle vara skyldig återinträda i tjänst, för såvitt
detta befunnes vara erforderligt.

I sådant fall kunde ju alltså det allmännas intresse komma att påfordra, att
länsveterinär utan sitt tillgörande finge sin semester uppdelad i flera perioder; och
då skulle följaktligen rese- och traktamentsersättning rimligtvis kunna böra. utgå
av statsmedel för mer än ett semesterförordnande under samma år.

Då medicinalstyrelsens framställning avsåge vidtagande av åtgärd för att
länsveterinärerna måtte komma i åtnjutande av semester enligt de närmare föreskrifter,
som kunde varda meddelade, antoge kommittén att, i händelse av bifall
till framställningen, nu antydda omständigheter även komme i betraktande vid avfattandet
av nämnda föreskrifter.

Under detta antagande och med avseende å vad medicinalstyrelsen i dess
utlåtande den 13 maj 1919 i ovanberörda hänseenden anfört till stöd för sin framställning,
ville kommittén ej vidare motsätta sig, att rese- och traktamentsersättning
måtte kunna i enlighet med blivande föreskrifter utgå av statsmedel till vikarie
för semesterledig länsveterinär för resa till länsveterinärens stationsort för övertagande
av förordnandet och för återresa från nämnda ort vid förordnandets slut.

Det må vidare erinras, att sedan Kungl. Maj:t den 8 oktober 1910
meddelat vissa föreskrifter angående ersättning till vikarierande länsveterinärer
m. m., Kungl. Maj:t den 10 oktober 1919 med anledning
av framställning av medicinalstyrelsen förordnat, att den, som vederbörligen
förordnades att uppehålla länsveterinärtjänst antingen under
vakans eller under innehavare av sådan tjänst på grund av sjukdom
eller förordnande på annan tjänst eller ock för fullgörande av annat
offentligt uppdrag beviljad tjänstledighet, skulle äga åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning för resorna till och från tjänstgöringsorten
samt, förutom den honom enligt av Kungl. Maj:t fastställda taxor
tillkommande ersättning, arvode av 10 kronor om dagen, vartill skulle
i första rummet användas vad den ordinarie länsveterinären kunde vara
skyldig avstå av sin lön. Nu oinförmälda ersättningar skulle utgå av
förslagsanslaget till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren.

14

Medicinal styrelten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Medicinalstyrelsen har den 10 februari 1920 avgivit utlåtande i
ärendet. Styrelsen har därvid uttalat, att vad styrelsen i sitt utlåtande
den 25 februari 1919 anfört syntes alltjämt giva fullt fog för, att begynnelseavlöningen
för länsveterinärerna måtte sättas till det då föreslagna
beloppet av 5,000 kronor, och styrelsen kunde för sin del icke
se, att en blivande allmän revision av löneregleringarna skulle, om
denna begynnelselön fastställdes, komma att föregripas, särskilt om i
betraktande toges, dels att föregående lönereglering för länsveterinärerna
enligt styrelsens förmenande stannat vid ett för ringa belopp dels penningvärdets
avsevärda fall och levnadskostnadernas betydande stegring,
sedan 1909 års lönereglering genomfördes.

Medicinalstyrelsen ansåge sig också böra ännu eu gång framhålla
vikten av att länsveterinärernas avlöniDg gjordes så mycket förmånligare
än distriktsveterinärernas, att man vid tillsättning av länsveterinärtjänster
kunde påräkna att till dessa befattningar erhålla de skickligaste bland
distriktsveterinärerna. Det borde ock erinras därom, att distriktsveterinärernas
löneförmåner alltjämt förbättrades. Såsom exempel kunde anföras,
att begynnelselönen för distriktsveterinärerna inom Västernorrlands
län med inberäknande av statsbidraget, men frånsett dyrtidstillägget,
från och med år 1920 utginge med 4,100 kronor och slutlönen efter 20
års tjänstgöring, därav minst 15 år inom länet, med 5,300 kronor.
Men icke allenast distriktsveterinärernas utan även de kommunala köttbesiktuingsmännens
och besiktningsveterinärernas vid de under offentlig
kontroll ställda slakterierna avlöningsförmåner förbättrades allt mera. Om
länsveterinärernas avlöning icke sattes i proportion till övriga veterinärers
löner, bleve länsveterinärinstitutionen naturligtvis härpå lidande,
vilket måste bliva till skada för det allmänna. Medicinalstyrelsen ansåge
sig ock böra fästa uppmärksamheten på, att de med länsveterinärerna i
viss grad likställda förste provinsial- och provinsialläkarna genom 1919
års riksdags beslut erhållit avsevärt förbättrade avlöningsförhållanden.

För egen del hade medicinalstyrelsen icke något att erinra mot
kommitténs förslag i vad det avsåge ett särskilt avlöningstillägg åt länsveterinärerna
i de fyra nordligaste länen, vilket förslag syntes styrelsen
mycket behjärtansvärt.

Vidkommande kommitténs förslag om utredning huruvida icke, då
inom ett län med två länsveterinärdistrikt det ena genom tjänstinnehavarens
avgång bleve ledigt, distrikten skulle kunna sammanslås, hade
medicinalstyrelsen så mycket mindre att däremot erinra, som styrelsen
redan i utlåtande den 13 februari 1917 angående ordnande av veterinärförhållandena
i Torsby i Värmlands län framlagt förslag i denna riktning.

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

1 övrigt liar medicinalstyrelsen icke framställt någon erinran med
anledning av kommitténs föreliggande förslag.

I likhet med medicinalstyrelsen och löneregleringskommittén anser Vepartementtjag
förhållandena numera motivera en höjning av länsveterinärernas av- oA«A»-löningar. I synnerhet efter de ökningar avlöningarna till distriktsveterinärer
och andra veterinära befattningshavare under senare tid flerstädes
undergått är detta nödvändigt för att kunna fortfarande till länsveterinärer
förvärva de mest dugande och lämpliga personer.

Löneregleringskommittén har ansett, alt med hänsyn till den förestående
allmänna revisionen av de civila stafstjänstemännens avlöningar
länsveterinärernas begynnelseavlöning icke borde höjas till mer än 4,000
kronor, respektive 4,500 kronor inom de fyra nordligaste länen. Kommittén
har vidare uttalat, att den icke tänkt sig, att tillfällig löneförbättring,
om sådan för år 1921 komme till stånd för vissa befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen, skulle komma länsveterinärerna
till del. Då dessas avlöning nu, inberäknat lönetillägget å 625 kronor,
uppgår till 3,125 kronor, skulle den effektiva ökningen bliva allenast
875 kronor. Denna ökning synes mig visserligen vara tillmätt i minsta
laget, även med beaktande att dyrtidstillägget ökas genom att beräknas
på det höjda avlöningsbeloppet. I betraktande av vad kommittén anfört
angående vikten av att icke föregripa resultaten av nyssnämnda
revision, anser jag mig dock icke kunna tillstyrka någon avvikelse från
kommitténs förslag i dessa delar.

Vad kommittén anfört i fråga om utredning angående eventuell
indragning av länsveterinärtjänst inom län, där mer än en dylik befattning
finnes, synes beaktansvärt och torde böra iakttagas..

Angående länsveterinärernas semesterfråga instämmer jag med
löneregleringskommittén. Bestämmelser härom hava av kommittén införts
i de föreslagna avlöningsvillkoren. Arvode till vikarien har av
medicinalstyrelsen år 1918 med instämmande av löneregleringskommittén
föreslagits till 10 kronor för dag. Det vill dock synas mig, som om
detta belopp kan under vissa förhållanden, särskilt om vikarien måste
lämna inkomstgivande egen praktik å annan ort, samt med hänsjrn till
ökningen i levnadskostnaderna vara väl lågt och att det därför bör vara
Kungl. Maj:t obetaget att för de fall, då sådant prövas nödigt, höja beloppet.
Såväl dessa arvoden som förekommande reseersättningar till
vikarie synas böra utgå från det under nionde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Någon ändring i den i fjol beslutade bestämmelsen om länsveterinärernas
pensionsunderlag finner jag lika litet som kommittén nu böra
ske. Ej heller bör nu någon åtgärd vidtagas i fråga om ändring i det
för pension stadgade antalet tjänstår.

På grund av vad sålunda anförts får jag framlägga följande förslag
till stat för länsveterinärer att tillämpas från och med år 1921:

Tjänst-

Särskilt

Lön

gö rings-

avlö-

Summa

pennin-

nings-

gar.

tillägg

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Västerbottens, Jämtlands, Väster-

norrlands och Norrbottens län.

1 länsveterinär ........................

2,500

1,500

500

4,500

7 d:o

17,500

10,500

3,500

31,500

Efter 5 år kan lönen höjas

mod 500 kronor och efter

Samtliga övriga lön.

10 år med ytterligare

t länsveterinär ........................

2,500

1,500

—

4,000

500 kronor.

23 <l:o

57,500

34,500

92,000

Säger

_

—

_

132,000

Anm. Intill dess annorlunda kan varda bestämt, skall pensionsunderlaget för länsveterinärer
utgöra 3,500 kronor med tillägg av 500 kronor efter intjänande av bägge ålderstilläggen såsom sådan.

I överensstämmelse med löneregleringskommitténs förslag torde
för åtnjutande av de i denna stat upptagna avlöningsförmåner böra
stadgas följande villkor och bestämmelser:

i fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förening av tjänster m. rabatt
länsveterinär skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden som ock den utvidgning eller reglering av
tjänstgöringsområde, som kunna varda föreskrivna,

att med länsveterinärtjänst icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens
stat,

att med länsveterinärtjänst icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts
oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst,
så framt ej medicinalstyrelsen, uppå därom gjord framställning och efter prövning,
att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för
tjänstgöringen såsom länsveterinär, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills
vidare mottagas och bibehållas:

17

Knntjl. Maj:is proposition Nr 134.

i fråga om avlöningsförmåners uppbärande m. m.:

att tjänstgöringspenningar ävensom särskilt avlöningstillägg få uppbäras endast
för den tid, länsveterinär verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den
tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som förordnats
att uppehålla befattningen;

att länsveterinär, som åtnjuter semester eller annan tjänstledighet, skall till
vikarien avstå det arvode enligt taxa, vilket belöper å de av vikarien verkställda
tjänstegöromål;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller
andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller
av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar och arvode enligt taxa, varom
nyss är stadgat, ävensom sitt särskilda avlöningstillägg, där sådant utgår, avstå så
mycket av lönen, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas
skäligt;

att, därest emellertid länsveterinär i följd av kroppsskada, ådragen under
tjänstutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen å stat må.
såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter medicinalstyrelsens beprövande,
till honom utgå oavkortad under högst sex månader; ankommande på
prövning av Kungl. Maj.t, till huru stor del avlöning kan böra till den skadade utgå
efter omförmälda tid av sex månader;

att avlöning ej må utgå till länsveterinär för tid, varunder han avhållit sig
från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunna styrka giltigt förfall;

att, därest länsveterinär varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen,
den del av hans avlöning, som icke av medicinalstyrelsen prövas böra användas till
befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida medicinalstyrelsen
ej finner skäligt låta honom uppbära något därav;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering av extra inkomster, som kunna
åtfölja länsveterinär befattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed; samt

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller
dödsfall själva lönen utgår till månadens slut;

i fråga om ålderstillägg :

att beträffande förhöjning av lönen efter viss tids fortsatt innehavande av
länsveterinärtjänst tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att
innehavaren under mera än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet
för fullgörande av värnplikt,

och för andra förhöjningen efter ytterligare fem år, på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. Ilo höft. (Nr 134.) 3

18

Kungl. Maj.ts proposition Nr J34.

att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst
efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd; börande löntagare vid
bestämmandet av rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya
avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträdande till befattningen,
dock icke tid före år 1902;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning,
redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från
tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:

att semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, av medicinalstyrelsen, på därom gjord framställning, beviljas länsveterinär
under antingen en månad årligen eller två månader vartannat år, med skyldighet
för länsveterinär att tillhandahålla eller bekosta fri bostad för vikarien samt iakttaga
de övriga föreskrifter uti ifrågavarande hänseende, som kunna varda meddelade;
samt

att i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om rätt
till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare
av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat.

Den nu • av mig tillstyrkta staten slutar på 132,000 kronor eller
52,000 kronor mer än den nu gällande. Med sistnämnda belopp bör
alltså anslaget till länsveterinärer och veterinärstipendiater ökas. Det
kommer då att uppgå till 138,500 kronor.

Jag hemställer nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att

dels godkänna det av mig framlagda förslaget till stat för länsveterinärer,
att tillämpas från och med år 1921, ävensom de villkor
och bestämmelser, som av mig föreslagits för åtnjutande av de i samma
stat upptagna avlöningsförmåner;

dels förklara, att envar, som med eller efter ingången av år 1921
tillträder befattning å nämnda stat, skall vara pliktig underkasta sig
ovannämnda villkor och bestämmelser, samt att de förutvarande länsveterinärer,
vilka icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäla,
att de vilja underkasta sig den njm avlöningsstaten samt nämnda villkor
och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola
varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande
avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes av
bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

Kungi. Maj:tu /iroposition Nr 134. IV

dels ocl>, vid bifall härtill, höja ordinarie anslaget till länsveterinärer
och veterinärstipendiater från .................................. kronor 86,500

med ............................................................................................. » 52,000

till................................................................................................ » 188,500.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan blev av Hans Maj:t Konungen bifallen; och
skulle proposition i ämnet av den lydelse, bilaga . . .
till detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.