Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående grunder för
bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande
av djur; given Stockholms slott, den 14 februari
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över i statsrådsprotokollet intagna grunder för bestämmelser
i fråga om användande av sax för fångande av djur.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 91 höft. (Nr 110.)

1

2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 110.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 februari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: PETERSSON,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för jordbruksdepartementet statsrådet Petersson anförde:

Yrande l(ijur- Enligt jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken föregick nu gäl fångst

msd lande jaktstadga den 8 november 1912, var djurfångst med sax tillåten
sax- utan inskränkning till vissa djurslag. I det förslag till jaktstadga, som
den 23 december 1909 avgavs av de år 1908 inom jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga för revision av jaktlagstiftningen, bibehölls
denna rätt i fråga om de av bemälda sakkunniga såsom skadliga betecknade
djuren, nämligen varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller, mård,
hermelin, vessla, sälhund, berguv, duv- och sparvhök, korp och kråka.
Till stöd härför anfördes, att, ehuru från djurskyddsvänlig synpunkt
befogade anmärkningar kunde göras mot användandet av sax såsom
fåugstmedel, man likväl ej kunde undvara detta redskap för fångande
av nämnda skadliga djur. Särskilt gällde detta de norra delarna av

liungl. Mapis proposition Nr Ilo. 8

riket, där den icke oviktiga jakten å pälsbärande rovdjur till stor del
skedde medelst sax; men även i andra delar av landet hade man av
detta redskap god hjälp för att efterhålla räv och andra för jaktvården
skadliga djur.

I samband med behandlingen vid 1912 års riksdag av nämnda
sakkunnigas förslag framkom emellertid en motion, däri av djurskyddsvänliga
skäl och särskilt under åberopande av de lidanden, för vilka i
sax fångade rävar utsattes, hemställdes, att all fångst med sax av villebråd
måtte förbjudas. -Jordbruksutskottet anslöt sig till den av motionären
uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt förkastliga
sätt, att vid fångst vare sig av matnyttigt vilt eller skadliga djur
redskap begagnades, vilka tillfogade de fångade djuren onödiga lidanden;
och ansåg utskottet det ej kunna förnekas, att de för ändamålet använda
saxarna i allmänhet vore av sådan beskaffenhet. Ett slag av saxar,
nämligen sådana som plägade brukas för fångst av rovfåglar, utgjorde
emellertid enligt utskottets åsikt undantag, enär de voro så inrättade,
att de i de flesta fall omedelbart dödade de djur, som fastnade däri.
Under framhållande att en bestämmelse i ämnet icke borde, såsom hörande
under Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, inflyta Slagen om rätt till
jakt utan i jaktstadgan, föreslog utskottet, att framställning måtte göras
till Kungl. Maj: t om införande i jaktstadgan av förbud mot användande
av sax för fångst av andra djur än rovfåglar; och bifölls detta utskottets
förslag av- riksdagen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes sedermera i
jaktstadgan den 8 november 1912 den ännu gällande bestämmelsen, att
sax finge användas endast för fångande av sådana fåglar, som upptagits
bland de i 13 § i lagen om rätt till jakt omnämnda skadliga djur, d. v. s.
örn, falk, berguv, duv- och sparvhök, korp och kråka. Det blev sålunda
förbjudet att med sax fånga övriga i sistnämnda lagrum såsom skadliga
upptagna djur, eller varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller, mård, hermelin,
vessla, sälhund och vildkanin. Beträffande sälhund har dock, med
anledning av framställning från statens industrikommission rörande tillfälligt
upphävande av förbudet mot användande av sax för fångande
av dylikt djur, Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, genom kungörelse
den 11 juni 1918 förordnat, att under tiden till och med den
31 maj 1919 sax, som vore gillrad under vattenytan, finge inom Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län användas för
fångst av sälhund. Efter framställning från industrikommissionen har
genom kungörelse den 9 maj 1919 nämnda undantagsbestämmelse förlängts
att gälla vtterligare ett år. Vidare må nämnas, att Kungl.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

Maj:t för visst fall medgivit användandet av sax för fångst av utter
vid dammar för fiskodling.

Granit tall- Frågan om återinförande av sax såsom fångstredskap för rov uvplZande

däggdjur har emellertid varit föremål för synnerligt intresse. Redan
av saxför- omedelbart efter det 1912 års jaktstadga trätt i kraft började frambudet-
ställningar inkomma till Kungl. Magt med begäran om tillstånd att få
nyttja nämnda redskap lör dylik fångst, och liknande ansökningar hava
sedermera alltjämt ingått. Vid lagtima riksdagarna 1918 och 1919 har
frågan jämväl varit föremål lör uppmärksamhet med föranledande av i
ämnet väckta motioner. Vid förstnämnda riksdag hemställdes i en inom
andra kammaren väckt motion (nr 33), att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville begära sådan ändring i jaktstadgan, att förbudet mot
användande av sax vid fångande av rovdjur måtte upphävas, och i en
vid 1919 års lagtima riksdag i andra kammaren avgiven motion (nr
192) begärdes skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om sådan ändring
i jaktstadgan, att för fångande av räv i Norrland och Dalarna finge
användas trampsax, vilkens bågar vore minst 8 mm. tjocka och i höjd
icke överstege 10 cm. I detta sammanhang må erinras om en annan
vid sistnämnda riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 188), däri
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
rörande sådan ändring i jaktstadgan, att den i oroväckande
grad på senare åren ökade rävstammen kunde minskas. Under hänvisning
till att fragan om användande av sax för djurfångst vore
under utredning hava emellertid ifrågavarande motioner, såvitt de avsett
bruk av nämnda redskap, icke föranlett någon riksdagens åtgärd.

igenom9 0611 utredning''i vilken sålunda av riksdagen åberopades, har skett

sakkunniga, genom särskilda sakkunniga. Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 oktober 1915 numera landshövdingen John Falk, numera
kanslirådet Lennart Berglöf, jägmästaren Arvid Montell och
fiskeriintendenten Nils Rosén tillkallats att såsom sakkunniga verkställa
viss utredning, förutom beträffande tillgodogörandet av fisket i kronans
vatten, även angående rätten till jakt å kronans marker i lappmarkerna,
överlämnades genom remiss den 21 februari 1916 till de sakkunniga
ett flertal till Kungl. Maj:t inkomna framställningar om upphävande av
gällande förbud mot användande av sax vid fångandet av vissa däggdjur.
Sedan vidare riksdagen i skrivelse den 8 april 1916 anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga lämpliga åtgärder
till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur naturskydds -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

synpunkt och med hänsyn till deras betydelse för lånt- och skogshushållningen
beredande av skydd kunde anses önskvärt, samt, därest för
ändamålet riksdagens medverkan erfordrades, därom till riksdagen inkomma
med förslag, samt såsom utvägar, som kunde tänkas vara ägnade
att förekomma eller åtminstone minska den förödelse, som hotade ifrågavarande
fågelarter, framhållit, bland annat, förbud mot användande av
sax till fångande av fåglar eller inskränkning i de i sådant hänseende
för närvarande gällande regler, uppdrog Kungl. Maj:t den 3 juli 1916
åt de sakkunniga att verkställa utredning även i detta ämne och avgiva
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Enär emellertid de sakkunniga blivit utsedda särskilt med hänsyn
till undersökning rörande tillgodogörandet av kronans fisken och jakten
å kronans marker inom lappmarkerna, syntes lämpligt, att i de sakkunnigas
behandling av frågor rörande bättre skydd för vissa djurarter
samt angående redskap, som finge användas vid jakt- och djurfångst,
deltoge personer med särskild sakkunskap i dithörande ämnen; och bemyndigades
fördenskull chefen för jordbruksdepartementet att utse högst
två personer att deltaga i de sakkunnigas arbete vid behandling av
sistnämnda frågor jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd
av detta bemyndigande hava sedermera tillkallats professorn Hans Wallengren
och redaktören Thor Högdahl.

De sakkunniga hava den 27 augusti 1919 avgivit betänkande angående
den del av de till dem hänskjutna frågorna, som angår redskap,
vilka må användas vid jakt och fångst av däggdjur och fåglar. De
sakkunniga hava förmält sig avse att inom kort slutföra hela det dem
givna uppdraget, men hava ansett nämnda fråga, som synts kunna
utbrytas och behandlas särskilt för sig, vara av beskaffenhet att böra
snarast bliva föremål för åtgärd. I betänkandet avhandlas sålunda
icke blott djurfångst med sax utan även dylik fångst med förgiftat
lockbete, användande till jakt av gevär av armémodell, skytte för
levande uv eller uvbulvan samt fångst med snara.

De sakkunnigas betänkande är befordrat till trycket. I detsamma
meddelas även en förteckning över de i ärendet inkomna framställningarna
och en kortfattad redogörelse för dessa och de över dem avgivna
utlåtandena.

Såsom riksdagen år 1912 uttalat höra bestämmelser uti omformälda
ämnen till Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning. I betraktande
av den av riksdagen år 1912 gjorda framställningen i fråga om förbud
mot användande av sax vid fångst av andra djur än rovfåglar torde

Utredningens
innehåll och
resultat.

6 Kungl. Maj.ts proposition Nr Ilo.

emellertid tillfälle böra beredas riksdagen att yttra sig, innan ändring
i gällande bestämmelser om saxfångsten sker. Kungl. Maj:t har också
år 1918 inhämtat riksdagens yttrande angående ifrågasatt provisoriskt
upphävande för vissa delar av riket om saxfångstförbudet beträffande
sälhund.

Jag tillåter mig nu under hänvisning till betänkandet nämna
följande angående utredningens huvudsakliga innehåll:

Tillser man vilka skäl, som i föreliggande framställningar anförts
för återinförande av sax såsom redskap för fångst av rovdäggdjur eller
vissa slag därav, har i främsta rummet framhållits den skadegörelse, som
av rovdjuren förorsakas å det matnyttiga villebrådet och, så vitt angår
vissa rovdjur, å tamdjuren särskilt renar samt, i fråga om säl, fisket.
Sålunda skulle framförallt allt i Norrland förekomsten av skogsfågel och
ripor hava i hög grad minskats, varjämte renar där dödats i stort antal.
Vidare vore fångsten av vissa rovdjur genom den inkomst försäljningen
av deras skinn beredde av stor betydelse för befolkningens ekonomi i
en del trakter särskilt inom lappmarkerna. Efter saxförbudets införande
hade rävfångsten i Norrland alltmera avtagit eller alldeles upphört. De
medel, som för närvarande stode till buds, vore icke nog effektiva att
efterhålla rovdjuren, och för befolkningens fångst av pälsdjur vore de
ofta mindre givande eller oanvändbara eller, såsom giftet, olämpliga. I
detta hänseende har framhållits, att det enda nu tillåtna, mera verksamma
medlet för fångst av skogsräv vore jakt med drivande hund,
men att i Norrlaud på grund av snöförhållandena och de vidsträckta
skogarna detta jaktsätt ej kunde användes under tid, då rävens skinn
vore fullhårigt och i största värde. Förgiftade lockbeten vore ett
mindre tilltalande fångstmedel och det vanligast använda giftet, stryknin,
medförde dessutom, att skinnen å därav dödade djur inom kort bleve
värdelösa. Förgiftade beten innebure även stor fara för en del tamdjur,
särskilt hundar, vilka lätt kunde komma att förtära betena. Ofta hade
inträffat, att lapparnas svårersättliga vallhundar ävensom dyrbara jakthundar
på sådant sätt gått förlorade. Detta oaktat hade giftet börjat
komma allt mer till användning särskilt i Norrland.

Beträffande saxens verkningar å det fångade djuret har framhållits,
att mindre, otandade saxar icke förorsakade nämnvärd smärta, i
vilket sammanhang erinrats, att enligt 18 kap. 16 § strafflagen onödigt
djurplågeri vid användande av sax såsom fångstmedel kunde bliva föremål
för åtal.

I utlåtandena över dessa framställningar förordade de hörda myn -

7

Kungl. Mnj:/s proposition Nr Ilo.

digheterna i det närmaste enstämmigt återinförande av sax såsom tilllåtet
redskap för djurfångst. Något växlande uppfattning har däremot
kommit till uttryck med avseende å den omfattning, i vilken sax skulle
få användas, och de tillåtna saxarnas konstruktion.

Yttranden med bestridande av saxförbudets upphävande hava
emellertid även förekommit. I vissa fall har detta motiverats med att
erfarenhet då ännu saknades rörande verkningarna av saxförbudet.
Avstyrkande yttranden hava särskilt avgivits av de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund och av ett femtital personer i Ovikens
socken av Jämtlands län.

I ett av intendenten vid naturhistoriska riksmuseet professor Einar
Lönnberg avgivet yttrande tillstyrktes saxförbudets upphävande under
vissa villkor beträffande varg, järv och sälhund samt inom de f}rra
nordligaste länen beträffande räv, fjällräv och hermelin.

Utlåtanden avgåvos även dels av domänstyrelsen dels ock gemensamt
av denna styrelse och lantbruksstyrelsen. Jämväl i dessa utlåtanden
tillstyrktes förbudets upphävande i vissa fall.

De sakkunniga hava efter närmare redogörelse för fångstsaxarnas
beskaffenhet för egen del anfört:

»Med hänsyn till det lömska sätt, på vilket saxen verkar, måste den från
etisk synpunkt framstå som mindre tilltalande. Härtill komma de plågor, för vilka
de fångade djuren i allmänhet utsättas; och torde man härvid icke kunna bortse
från de även rent inre lidanden, som tillfogas dem på grund av skrämsel och vid
deras fruktlösa försök att åter bliva fria. Verkningarna av saxar av olika typ äro
emellertid ganska olika. De såsom betsaxar gillrade verka, som nämnts, ofta så,
att det djur, som inkommit i saxen, inom kort dödas. Detta är t. ex. förhållandet
med de ovan omtalade sälsaxarna. Tydligt är, att saxar av detta slag icke kunna
sägas giva upphov till något djurplågeri. Djuren dödas med dem ofta hastigare
och smärtfriare än vid tillåtna jaktmetoder är fallet, De anmärkningar, som riktas
mot saxarna, avse i främsta rummet trampsaxama. För att kunna fasthålla det
fångade djuret måste naturligen saxbyglarna kvarstå fäst pressade mot varandra,
varigenom djurets i saxen fastnade lem klämmes och smärta uppkommer. Vid
byglarnas häftiga sammanslående torde även icke sällan hända, att ben mer eller
mindre fullständigt krossas. Inträffar då, att saxskalmarna dessutom äro försedda
med tänder eller skarpa kanter, torde man lätt förstå de plågor, för vilka djuret
skall utsättas, innan det uppsökes och dödas, så mycket mer som under djurets
försök att lösgöra sig mer eller mindre svårartade sår lätt kunna uppkomma på den
av saxen fasthållna lemmen. Man har visserligen sökt att mildra de plågor, som
förorsakas av de otandade trampsaxarna, genom att linda skalmarna med tyg, gummi
eller dylik; men torde detta knappast nämnvärt minska det fångade djurets lidande.
Genom den starka pressning, för vilken den i saxen fastklämda lemmen är utsatt,
förstöras nämligen vävnaderna och blodcirkulationen hämmas. Även om djuret till
det yttre skulle förefalla oskadat, inställer sig dock på grund av de inre skadorna

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

ofta kallbrand i den del av lemmen, som kommit nedanför saxens omslutning. De
plågor saxen förorsakar torde ej heller, med hänsyn till det hårda tryck, vari skalmarna
måste hållas mot varandra för att djuret ej skall slippa loss, kunna i nämnvärd
grad minskas genom föreskrift om viss höjd eller bredd å skalmarna.

De skarpaste anmärkningarna mot saxarna hava dock icke i så hög grad riktats
mot själva redskapet som mot det sätt, varpå detta ofta blivit omhänderhaft, då
det varit utgillrat för fångst. Icke ovanligt torde hava varit, att vårdslösa fångstmän
kunnat underlåta att på flera dagar, ja än längre tid vittja sina saxar, varunder
det fångade djuret fått sitta i sina plågor. Aven torde inträffat, att, då
saxen varit utgillrad lös, det fångade djuret kunnat med saxen undkomma fångstmannen
eller att vid förankrade saxar det kunnat slita loss saxen och med denna
alltjämt fasthängande undkomma. Förutom med sina plågor får då djuret att kämpa
med svälten, tills det förr eller senare dukar under.

Bland de med saxarna förenade olägenheterna må slutligen nämnas, att de.
om de icke utläggas och skötas med största omtanke och försiktighet, lätt kunna
förorsaka skada å tamdjur och vilt, vars fångande icke varit avsett. Understundom
torde sålunda hava inträffat, att hundar och betande kreatur, älg, harar m. m. fastnat
i utgillrade saxar och skadats.

Vad angår rovfågelsaxarna torde dessa, även om de äro biilvansaxar, endast
i undantagsfall vara så konstruerade, att de omedelbart döda den däri inkomna
fågeln. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för tillkomsten av nu
gällande tillstånd att använda sax för fångande av de s. k. skadliga rovfåglarna,
synes anledningen till att sådant medgivande gavs hava varit uppfattningen att de
saxar, som för ändamålet användes, strax dödade den fångade fågeln. Denna uppfattning
torde emellertid vara beroende av något misstag. De i Sverige allmänt
använda fågelsaxarna äro till sina verkningar av samma slag som de vanliga trampsaxarna
och slå om de i saxen inkomna fåglarnas ben. Fåglarna åsamkas härigenom
motsvarande lidanden som ro vdäggdjuren, understundom törhända ännu större.
För att söka förhindra, att den i saxen inkomna fågelns fotter bliva krossade eller
söndersargade, har man även å dessa saxar beklätt byglarna med gummi eller tyg.
Denna åtgärd torde emellertid ej heller här hava synnerligen mildrat verkningarna.

Av det ovanstående torde framgå, att de saxar, som icke omedelbart döda
det fångade djuret, alltid för detsamma medföra ett lidande, vars långvarighet blir
beroende av huru snart saxen tillses, efter det djuret inkommit i densamma. Såväl
med hänsyn härtill som det sätt,, varpå saxen i övrigt verkar, anse de sakkunniga
denna fångstmetod böra komma till användning endast i undantagsfall, då djurplågeri
vid dess begagnande ej är att befara, eller då andra till buds stående fångstmedel
äro otillräckliga i kampen mot rovdjuren eller för fångst i övrigt av viss
djurart. Härvid har jämväl tagits i betraktande, att det lidande, som genom sax
tillfogas fångat djur, i icke ringa grad är beroende av det sätt. varpå redskapet
skötes. Endast i förbindelse med bestämmelser, som innebära garanti att härvidlag
iakttagas nödiga försiktighetsmått, bör tillstånd till saxfångst medgivas. I detta
samband vilja de sakkunniga även erinra, att de för närvarande tillåtna jaktmetoderna
icke alltid äro så skonsamma. Det ligger i sakens natur, att vid all jakt
villebrådet tillfogas viss smärta och att denna stundom kan vara av ganska svår art.
De lidanden, som exempelvis åsamkas skadskjutet villebråd, som undgår jägaren, eller
villebråd, som hetsas och drives av hundar, torde ofta kunna jämföras med och i

Kungl. Maj ds proposition Nr 110. 9

vissa tall överträffa verkningarna av sax. Då gift kommer till användning, torde
djuren ofta få genomgå synnerligen svåra lidanden.»

För bedömande av den utsträckning-, i vilken sax syntes böra få
nyttjas, hava de sakkunniga yttrat sig särskilt rörande en var av de
djurarter, för vilkas fångande dylikt redskap ifrågasatts eller redan är
gällande, omfattande dessa djur samtliga de i 13 § jaktlagen såsom
skadliga betecknade djurarter.

Angående varpen och järven sammanfatta de sakkunniga sin mening
sålunda:

»Om än åtskilliga metoder finnas för fångst av varg och järv, synas de dock
icke vara tillräckligt effektiva i kampen mot dessa svåra rovdjur, vilka vid samma
tillfälle kunna döda och skada ett flertal renar och på kort tid bringa en förut välbärgad
lapp till fattigdom samt jämväl åstadkomma stor skadegörelse bland nybyggarnas
husdjur. Med hänsyn härtill samt den erfarenhet en del av de sakkunniga
personligen förvärvat rörande norrländska förhållanden anse de, att i kampen mot
varg och järv bör såsom fångstmedel få tillgripas även sax. Visserligen torde, åtminstone
vad angår varg, icke kunna förväntas, att ett större antal djur årligen
skola fångas medelst sax, enär vargen ingalunda är lätt att taga med detta redskap,
men sax är i förhållande till andra fångstmedel ganska effektivt, och en skicklig
fångstman torde kunna uppnå icke föraktliga resultat. De saxar, som härvidlag
komma i fråga, äro trampsaxar, enär betade saxar näppeligen med framgång torde
kunna användas för ifrågavarande djur. På grund av den styrka och kraft, som
varg och järv besitta, måste de saxar, som skola kunna hålla dem, vara försedda
med tandade skalmar. Med hänsyn till dessa djurs förekomst och skadlighet synes
givetvis rätten att fånga dem med sax icke böra inskränkas till vissa områden utan
inbegripa alla trakter, där de förekomma.»

I fråga om det numera mycket sällsynta lodjuret avstyrkes rätt
att använda sax.

Beträffande räven yttras bland annat:

»De sakkunniga hysa för sin del den uppfattningen, att de medel, som för
närvarande stå till buds för jakt och fångst av räv, äro tillfyllest vad angår de
södra och mellersta delarna av landet, så att saxen ej behöver tillgripas. Beträffande
åter de nordliga delarna av riket ställer det sig annorlunda med hänsyn
till de därstädes i flera hänseenden rådande särskilda förhållandena. Dels är där
rävjakten, i synnerhet inom fjällbygderna, av avsevärt större ekonomisk betydelse
för befolkningen än i andra delar av riket och dels torde räven icke med nödig
effektivitet kunna åtkommas med nu tillåtna fångstmetoder.

Inbyggarna i landets nordligare delar äro fortfarande i icke ringa utsträckning
för sin utkomst beroende av djurfångst för försäljning av pälsverk, därvid
räven spelar en mycket viktig roll. Detta gäller särskilt fjälltrakternas befolkning,
för vilken skinnförsäljning innebär en av de få utvägarna att förvärva kontant inkomst.
För denna befolkning, som till största delen hämtar sitt uppehälle av vad
naturen utan något dess arbete giver, framstår det mer än på andra ställen egenBihang
till riksdagens protokoll 1020. 1 sand. 91 höft. (Nr 110.) 2

10

Kungl. May.ts proposition iVr Ilo.

(lomligt, att den fråntagits den verksammaste och förut mest anlitade hjälpen vid
nämnda deras fångst. Rävfångstens ekonomiska betydelse framgår även av de många
i ärendet inkomna framställningarna: och den enstämmighet, varmed detta krav
framförts, tyder på en allmänt utbredd och djupt rotad folkmening.

Om man bortser från förgiftade beten, vilkas användande icke torde böra
uppmuntras och som i övrigt äro olämpliga för fångst av djur, vilkas päls skall
tillvaratagas för avsalu, torde de norrländska naturförhållandena ofta lägga hinder
i vägen för användningen av de mera verksamma av de nu brukade jaktsätten för
räv; och gäller detta särskilt stövarjakten. Med hänsyn härtill samt till nödvändigheten
att kunna efterhålla räven och dennas betydelse för befolkningens ekonomi
synes saxen svårligen kunna i norra delen av landet undvaras såsom fångstmedel.
De sakkunniga vilja sålunda tillstyrka, att detta redskap må för fångst av räv tilllåtas
inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Vad
angår beskaffenheten av de saxar, som höra få nyttjas, anse de sakkunniga, att
såväl trampsaxar, vilka i förevarande trakter förut varit de, som allmänt använts, som
betsaxar må brukas. Enär emellertid tillräcklig effektivitet kan uppnås med saxar
med otandade skalmar, böra endast sådana få komma till användning.»

Angående sälhund hava de sakkunniga kommit till följande resultat: »Med

hänsyn till önskvärdheten av att för sälens efterhållande äga tillgång
till saxen samt då djurplågeri icke behöver befaras vid detta redskaps användande,
anse de sakkunniga, att det nu rådande förbudet mot användande av sax för fångst
av säl må upphävas, dock att, till förekommande av varje missbruk, föreskrift bör
givas, att saxen skall gillras under vattenytan. Det tillfälliga medgivande att fånga
säl med sax, som varit gällande under de senaste två åren, har avsett allenast
Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Ingen anledning
synes emellertid förefinnas, att tillståndet inskränkes till dessa län. En föreliggande
framställning från Stockholms län visar, att intresse förefinnes att få pröva ifrågavarande
redskap även utanför Norrland.

De sakkunniga få sålunda föreslå, att för fångst av säl sax med tandade
skalmar må få nyttjas, gillrad under vattenytan.»

I fråga om uttern framhålles, att denna i stort sett under senare
tid allestädes i Sverige avtagit i antal. Den skada, uttern anställde i
naturliga fiskvatten, vore av underordnad betydelse. Om han däremot
sloge sig ned vid vatten, där fiskodling bedreves, bleve han, som särskilt
uppsökte våra dyrbarare fiskslag, ett för fiskbeståndet synnerligen
skadligt djur, vilket dödade betydligt mer fisk än den förmådde
förtära. Vidare uttalas:

»Den för utterfångst använda saxen plägar utsättas såsom trampsax, men
understundom gillras den även såsom betsax. För att kunna fasthålla djuret är
saxen i allmänhet försedd med trubbtandade (ondulerade) skalmar. Fångsten underlättas
därigenom att uttern oftast brukar använda sig av bestämda ställen, där den
går upp och ner i vattnet. Här utsättes saxen på ungefär 5—10 centimeter djupt

11

Klint]l. Maj:ts proposition År /10.

vatten. Saxen är försedd med eu lång kätting, och dä uttern fastnar i saxen söker
den sig i regel ned på djupare vatten, där den drunknar.

Enär något djurplågeri knappast torde vara förenat med denna fängstmetod
och med hänsyn till det behov som, enligt vad ovan nämnts, gjort sig gällande att
bruka densamma, vilja de sakkunniga föreslå, att vid vatten, där fiskodling bedrives,
sax, jämväl med tandade skalmar, tillätes för fångst av utter. Såsom fiskodling
torde härvid icke kunna betraktas, att exempelvis i en sjö eller älv mera tillfälligtvis
utsläppes fiskyngel.»

Förbudet att med sax fånga mani, grävling, iller, hermelin, vessla
och vildkanin bör enligt de sakkunnigas mening kvarstå.

Angående fångst av rovfåglar medelst sax an föres:

»Ovan har erinrats om de förhållanden, varunder medgivande att begagna
sax för rovfågelsfångst tillkom, och det misstag beträffande de för sådant ändamål
använda saxarnas sätt att verka, som synes hava förelegat. Man utgick nämligen
från att dessa saxar vore omedelbart dödande. Förhållandet är emellertid, att fåglarna
i allmänhet fastna med benen, som vid saxens igenslående bliva mer eller
mindre svårt tilltygade. Är det en mindre fågel, som råkat i saxen, händer det
till och med, att fotterna fullständigt slås av, sä att fågeln kommer lös och i sitt
stympade tillstånd ofta går en långsam och kvalfull död till mötes.

Rovfågelsaxarna måste emellertid icke blott anses som synnerligen mhumana
fångstredskap; de äro tillika fullkomligt blint verkande. Detta gäller i framstå
rummet om pålsaxama, i vilka snart sagt vilken fågel som helst kan råka fastna,
De platser, på vilka de utsättas, äro just sådana, som med förkärlek användas till
vilo- och observationsplatser av en stor mängd fåglar, både rovfåglar och andra.
Alla, som sätta sig på saxen, falla offer för densamma. Även bulvansaxarna verka
naturligtvis mekaniskt och fånga likt och olikt, skadliga såväl som nyttiga fåglar.
Den på långt håll synliga lockfågeln utövar alltid en stark dragningskraft på alla
rovfåglar, även sådana som under normala förhållanden icke förgripa sig på matnyttigt
villebråd. En rovfågel skulle icke vara rovfågel, om han ej försökte bemäktiga
sig en öppet sittande fågel, som icke gör något försök att fly undan, när
han närmar sig. Däri ligger helt visst förklaringen till, att även relativt oskyldiga
och för de fullt friska, jaktbara djuren tämligen oskadliga rovfåglar, såsom vråkar.
tornfalkar och smärre ugglor stundom finna sin död i bulvansaxarna.

Hos oss torde rovfågelsaxarna, som först i jämförelsevis sen tid kommit i
bruk bär i landet, företrädesvis användas vid de mera jaktvårdade områdena mom
sydliga delarna av riket, där fasanodling mera intensivt bedrives; men de finna dock
årligen allt mera spridning även till andra platser, och bliva tvivelsutan snart ett
inom vårt land lika använt fångstmedel som i en del andra länder. — —.

Beträffande rovfågelsaxarna märkes vidare, att tillsynen av dem, oftare än
vad fallet varit med andra saxar, plägat försummas. De rovdäggdjur. som fångades
med sax, voro i allmänhet värdefulla såsom pälsdjur, vadan det låg i fångstmannens
intresse att ofta vittja sin sax för att ekonomiskt tillgodogöra sig fångsten. Den
fångade rovfågeln har däremot i allmänhet intet värde och får därför ofta, såsom
talrika exempel visa, sitta dagar eller veckor i saxen utan att borttagas.

Man har framhållit, att jaktvårdare och särskilt innehavare av fasan- och hargårdar
icke skulle kunna undvara saxarna, då det gäller att skydda det halvtama ville -

Utlåtanden.

12 Kungl. Maj.ts proposition Nr Ilo.

brädet mot rovfåglar. Häri torde dock ligga en överdrift. Vid fasanerier och
dylika inrättningar pläga alltid vara anställda jägare eller vaktare, som böra kunna
med bössan efterhålla de för jaktvården skadliga rovfåglarna. Och skulle detta
visa sig icke vara effektivt nog, så har man i den tidigare mycket använda s. k.
hökburen en ganska god ersättning för saxarna. Denna apparat har bland annat
den fördelen, att de fåglar, som fångas i densamma, bliva fullkomligt oskadda och
sålunda, om de tillhöra en nyttig eller oskadlig art, åter kunna försättas i frihet.

Då sålunda användandet av sax leder till svåra lidanden för fåglarna, då
saxen är ett alldeles blint verkande redskap, som fångar och dödligt skadar nyttiga
likaväl som skadliga fåglar, samt då andra tillräckligt effektiva medel torde finnas
för rovfåglarnas efterhållande, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att användandet
av denna fångstmetod måtte helt förbjudas.»

De sakkunniga Lava slutligen anfört följande:

»De sakkunniga äro sålunda av den uppfattningen, att sax bör tillåtas såsom
fångstredskap endast för varg, järv och sälhund, för räv inom de fyra nordligaste
länen samt för utter vid vatten, där fiskodling bedrives, dock att sax med tandade
skalmar icke må brukas för fångst av räv, varjämte sälsax alltid skall gillras under
vattenytan. Såsom ovan framhållits bör rätten att använda förevarande redskap
göras beroende av bestämmelser, som innebära säkerhet för att rätten icke missbrukas,
så att fara genom saxarnas utsättande uppstår för människor eller tamdjur
eller de fångade djuren tillfogas onödiga lidanden. I detta avseende böra till att
börja med bibehållas de redan nu gällande, i § 7 jaktstadgan intagna bestämmelserna
för bruk av sax, avseende platser där sax icke må utsättas samt kungörande avredskapets
begagnande. Vidare synes vara av vikt att endast personer, som äro
kända för pålitlighet och ordentlighet, få tillfälle till dylik fångst. Fördenskull
synes rätten att använda sax böra göras beroende av särskilt tillstånd. Prövningen
härutinnan bör lämpligen överlämnas åt länsstyrelserna, som vid behov hava tillfälle
att från landsfiskal, jägmästare eller annan med förhållandena bekant tjänsteman
lätt införskaffa utredning rörande sökandens person samt huruvida sådana omständigheter
i övrigt föreligga, att ansökningen må bifallas. Fångsttillstånd bör begränsas
till viss tid, högst ett år; och bör beslutet därom avfattas så, att tillståndet
må kunna återkallas, om anledning därtill skulle uppstå. Bland villkoren för tillståndet
bör ytterligare intagas, att gillrad sax skall av pålitlig person vittjas minst
en gång varje dygn.»

Angående de ämnen, som beröras i återstoden av de sakkunnigas
betänkande, torde någon redogörelse icke nu erfordras, utan lärer jag få
återkomma till dem, när fråga blir om utfärdande av ändringar 1 jaktstadgan.

Över de sakkunnigas betänkande och förslag hava utlåtanden avgivits
av samtliga länsstyrelser och landsting, dock med undantag av
Uppsala läns landsting. Åven från vissa jaktvårdsföreningar hava yttranden
inkommit. Därefter hava utlåtanden avgivits den 31 januari

Kung!. Muj:ts ‘proposition Nr Ilo. ti?

1920 av domänstyrelsen, vilken halt att, tillgå ortsmyndigheternas yttranden
samt den 29 januari 1920 av vetenskapsakademien.

Domänstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot
de sakkunnigas förslag i fråga om upphävandet av förbudet att medelst
sax fånga de av dem angivna djurarterna. Styrelsen har vidare anfört
:

»I de över föreliggande utredning och förslug avgivna yttrandena torde emellertid
böra bemärkas, att ett flertal länsstyrelser och landsting med flera med skärpa
framhållit, att även inom andra än de fyra nordligaste länen starka skäl föreligga
för att tillstånd lämnas för fångande av räv i sax, varjämte vissa ansett, att dylikt
fångstsätt borde få användas jämväl i fråga om grävling. Det har anförts att, alltsedan
nu gällande saxförbud inträdde, såväl räv som grävling tilltagit i avsevärd
grad med den påföljd, att det matnyttiga villebrådet hårt beskattats av dessa djur,
av vilka grävlingen åstadkommer lika stor skada som räven. Jakt efter räv med
drivande hund kunde med samma ringa framgång bedrivas inom stora delar av
mellersta Sverige som inom de fyra nordligaste länen, och vore särskilt ur djurskyddsvänlig
synpunkt saxfångst med de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
att föredraga framför fångst med gift.

För tillstånd till fångst av räv med sax inom respektive län hava uttalat sig
länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen och landstinget i Kopparbergs län, länsstyrelsen
och landstinget i Värmlands län, länsstyrelsen och landstinget i Örebro
län, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt länsstyrelsen
och landstinget i Kristianstads län.

För egen del får domänstyrelsen framhålla, att det icke torde kunna förnekas,
att samma skäl, som anförts såsom motiv för ett tillåtande av rävfångst
med sax inom de fyra nordligaste länen, föreligga beträffande åtminstone vissa delar
av här nyss omnämnda län, särskilt Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands och Örebro
län, inom vilka flerstädes finnas stora vittomfattande skogsbygder, där förhållandena
i huvudsak äro likställda med dem i övre Norrland. Styrelsen får ock framhålla,
att med nu gällande höga pris å rävskinn, ända upp till 100 kronor för vanlig
rödräv, helt säkert alla till buds stående medel för infångande eller dödande av räv
komma att i mycket stor utsträckning användas. Då fångst med sax är förbjuden,
och inom de större skogsbygderna, särskilt under vintern, jakt med drivande hund
i allmänhet lämnar ringa utbyte, torde vara att emotse utsträckt användning av gift
med därmed följande betydande risker. Det kan under sådana omständigheter ifrågasättas,
huruvida icke åtminstone vissa delar av sagda län skäligen borde jämnställas
i nu ifrågavarande avseende med de fyra nordligaste länen. Bleve härvid föreskrivet,
att trampsax icke Ange användas utan allenast betsax, vore ur djurskyddssynpunkt
intet väsentligt att erinra, ty, då sistnämnda sax oftast omedelbart dödar däri fångad
räv, åstadkommes ej mer djurplågeri härigenom än vid användande av gift, snarare
tvärtom, och vore samtidigt den med brukande av gift alltid åtföljande risken för
människor och djur avsevärt minskad.»

Styrelsen har emellertid icke ansett sig böra bestämt påyrka någon
ändring i förslaget beträffande fångst av räv.

Beträffande de sakkunnigas förslag, att det nu beträffande rov -

14 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 110.

fåglar stadgade undantaget från saxförbudet skulle upphävas, bär domänstjrelsen
anfört:

»I anledning härav får styrelsen erinra, att vad de sakkunniga framhållit
rörande att vid användande av sax för fångst av rovfåglar dessa i allmänhet allenast
lemlästas och icke omedelbart dödas, gäller i allmänhet vid användande av
trampsax, uppsatt, såsom vanligen sker, på övre ändan av en påle, vilken är så
placerad, att den erbjuder en lämplig vilo- och observationsplats för fåglar. Användes
däremot sax med bulvan (vanligen eu uppstoppad orre), äro de därvid brukade
saxarna av den storlek och styrka, att de vid hopslåendet, då rovfågeln slår
till på bulvanen, i allmänhet omedelbart döda fågeln, så framt icke denna är av
en särskilt storväxt art, t. ex. örn eller dylika. De sakkunniga hava vidare framhållit,
att vid hargårdar, fasanerier med derå dylika inrättningar alltid pläga vara
anställda jägare eller vaktare, som böra kunna med bössan efterhålla de för jaktvården
skadliga rovfåglarna. Härvid synes hava förbisetts, att rovfåglarna äro
vaksamma djur, som helst göra sina påhälsningar i djurgården, då vaktama icke
äro tillstädes. Ett upprepat skottlossande invid hargård eller fasaneri skulle givetvis
ej heller vara ägnat att befordra de i gårdarna förvarade djurens trevnad. Den
av de sakkunniga såsom fångstmedel förordade hökburens effektivitet anses vara
rätt ringa.

Domänstyrelsen har icke något att erinra mot att bruket av sax såsom fångstmedel
för rovfåglar begränsas såväl med hänsyn till att djurplågeri i största möjliga
grad förebygges som ock på så sätt, att det må användas allenast i de fall.
då fångstmetoden kan anses vara av verkligt behov påkallad till skydd mot rovfåglarnas
förgripande på tamdjur eller sådant villebråd, som vid mera intensiv jaktvård
hålles i avelsgårdar. Med iakttagande härav får styrelsen tillstyrka sådan
ändring av gällande bestämmelser i detta avseende, att för fångande av de i 13 §
i lagen om rätt till jakt omförmälda skadliga fåglar sax med därå anbragt bulvan
må uppsättas vid hönsgård, fasaneri, hargård och dylik inrättning, dock även här
allenast med av Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnat tillstånd efter skedd prövning
av rådande förhållanden.

Såsom ett av de tyngst vägande skälen till förbud för användande av sax
till fångande av skadliga fåglar hava de sakkunniga framhållit, att i saxarna fastna
ett stort antal fåglar, som äro i huvudsak nyttiga eller åtminstone av ingen nämnvärd
betydelse såsom skadegörare på det matnyttiga vilda. Om icke detta skäl
funnits, synes som om de sakkunniga knappast hade kunnat framkomma med förslaget
om totalt saxförbud för fåglar, ty det torde icke kunna av de sakkunniga
förnekas, att t. ex. duv- och sparvhöken äro i sådan grad skadliga på fågelviltet,
att de böra på det kraftigaste efterhållas, synnerligast å orter, där man söker i
någon mån verka för det vildas förkovran. Det torde för den skull kunna ifrågasättas,
huruvida icke användande av bulvansax för fångande av hök borde få äga
rum även i andra fall än nyss nämnda, om garanti kunde lämnas för att därvid
icke andra, mindre skadliga fåglar jämväl fångades. Under erinran att så gott som
alla våra rovfåglar, utom duv- och sparvhöken, äro flyttfåglar och i regeln hava
lämnat landet före den 1 november och icke hit återvända åtminstone före den 1
mars, innebär ett uppsättande av bulvansax för fåglar mellan nämnda data i regeln
icke fara för att andra fåglar än duv- och sparvhök samt möjligen korp och kråka
kunna komma att fångas däri.

15

Kung!. Mnj:ts proposition Nr Ilo.

Då nyssnämnda fåglar göra betydande skada även på andra djur än dem,
som hållas i vissa särskilda gårdar, varom här förut nämnts, såsom å rapphöns och
skogsfågel med flera, anser styrelsen tillbörligt, att medgivande lämnas för utsättande
av bulvansax förutom vid hönsgård, fasaneri och hargård jämväl eljest under tiden
från och med den 1 november till och med utgången av februari.»

I övrigt har domänstyrelsen icke i sak haft något att erinra mot
de sakkunnigas förslag angående fångst med sax.

Vetenskapsakademien har såsom eget utlåtande åberopat ett av
dess ledamöter professorerna Einar Lönnberg och Hjalmar Théel avgivet
yttrande. Dessa tillstyrka utan något ändringsyrkande de sakkunnigas
förslag beträffande fångst av däggdjur medelst sax. I likhet med domänstyrelsen
anse däremot nämnda bägge professorer, att de sakkunniga
gått väl långt genom förslaget om generellt förbud mot all fångst med
sax av skadliga fåglar. Rovfågelsaxar borde sålunda tillåtas vid hönserier,
fasanerier, hargårdar och dylika anläggningar. Aven då duvhök
slagit tamt fjäderfä eller matnyttigt villebråd men överraskats och för
tillfället lämnat detsamma, borde man få gillra en sax över rovet, varigenom
rovfågeln, som plägade återkomma, kunde fångas. I betraktande
av att en stor del duvhökar, särskilt av de gamla fåglarna, stannade i
landet över vintern och anställde förödelse å harar, rapphöns, orrar med
flera, vilka då också hade svårare att dölja sig, syntes det icke obefogat
att lämna tillstånd till användande av rovfågelsax mellan den 15 oktober
och den 1 mars. Då hade våra nyttiga och sällsynta dagrovfåglar till
största delen lämnat landet. I detta fall borde saxarna vara så konstruerade,
att den fångade fågeln dödades av densamma, eller ock skalmarna
vara lindade, varjämte borde föreskrivas, att saxarna skulle tillses
minst en gång dagligen och att tillstånd av länsstyrelse krävdes.

De sakkunnigas utredning samt vad i övrigt förekommit i detta Departementsärende
synes mig utvisa, att förbudet mot längst medelst sax bör be- CÄe/e*‘
träffande de av de sakkunniga angivna slagen av däggdjur upphävas i
av dem föreslagen omfattning.

I betraktande av utredningens resultat i fråga om rovfågelsaxar
anser jag det nu lämnade allmänna medgivandet till dylika saxars användning
icke böra bibehållas. Emellertid synes mig ej heller ett så
allmänt förbud, som de sakkunniga föreslagit, lämpligt, utan torde i
enlighet med domänstyrelsens och vetenskapsakademiens i huvudsak
sammanstämmande förslag sax för fångst av rovfåglar fortfarande böra

16

Kungl. Maj.ts proposition Nr 110.

vara tillåten såväl vid hönsgårdar, fasanerier, hargårdar och dylika anläggningar
som ock eljest under tiden från och med den 1 november
till och med februari månads utgång, dock att till fågelfångst ej må
användas trampsax utan endast sax med bulvan. Att dessutom meddela
tillstånd till användande av sax, då duvhök slagit fjäderfä eller villebråd,
synes mig icke behövligt.

För utsättande av sax bör städse fordras tillstånd av vederbörande
länsstyrelse, som har att, där så finnes erforderligt, föreskriva särskilda
villkor. Vidare bör föreskrivas, att gillrad sax skall vittjas minst en
gång varje dygn. Dessutom tarvas bestämmelser om kontroll m. m.
varom emellertid något riksdagens yttrande icke lärer behöva inhämtas.

Beträffande bestämmelser i fråga om användande av sax vid djurfångst
böra alltså enligt min mening gälla följande grunder:

»Sax må ej användas för fångande av andra djur än dels varg,
järv och sälhund samt vid vatten, där fiskodling bedrives, utter, dels räv
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels
ock sådana fåglar, som omförmälas i 13 § i lagen om rätt till jakt,
vid hönsgård, fasaneri, hargård eller djdik anläggning eller eljest under
tiden från och med den 1 november till och med februari månads utgång.
Djurfångst med sax må icke företagas av annan än den, som
erhållit särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse.

Sax med tandade skalmar må ej brukas för fångande av räv. Vid
sälfångst med sax skall denna vara gillrad under vattenytan. Till fångst
av fåglar må ej brukas trampsax utan allenast sax med bulvan.

Gillrad sax skall vittjas minst en gång varje dygn.»

Jag hemställer nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte genom proposition
inhämta riksdagens yttrande över dessa grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygescn.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.