Andra kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1920 kl. 4 e. m.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 om
skrivelse till Kungl. Maf.t i fråga om åvägabringande
av billigare tandvård.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga Motiomen.
utskott hänvisad motion, nr 293, har herr Johanson i Huskvarna m. fl.
hemställt, »att riksdagen ingår till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsam
utredning i syfte att åvägabringa billigare tandvård.»

Med avseende på motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till
motionen.

Utskottet har erhållit del av ett av första kammarens andra tillfälliga
utskott i anledning av en i denna kammare väckt likalydande reuen.

motion från medicinalstyrelsen i ärendet inhämtat yttrande, vari nämnda
styrelse anfört följande:

Den fråga, som motionärerna behandla i sin motion, är utan tvivel av stor
allmän hygienisk betydelse. Frågan bär ock varit och är föremal för statsmakternas
intresse sedan derå år. Så har utredning om tandläkarinstitutets utvidgning
och tandläkarundervisningens omorganisation uppdragits åt en kommitté, och ett
betänkande »Om tandvård för skolungdomen» har av särskilda kommitterade
avgivits.

Det synes emellertid medicinalstyrelsen uppenbart, att åtgärder för beredande
av bättre tandvård åt svenska folket böra, såsom ock synes vara allmänna meningen,
först och främst bestå i att redan i skolan väcka intresse för och bibringa
vana vid en hygienisk mun- och tandvård, och att de årsklasser, som kommit i
åtnjutande av sådan utbildning, sedan böra beredas tillfälle till fortsatt tandvård även
sedan de blivit vuxna. Tyvärr har dock en sådan genomförd mun- och tandvård
hittills icke kunnat åstadkommas annat än i vissa större städer. På landsbygden
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 sand. 2 avd. t höft. (Nr 8—9.) 1

2 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

är väl detta ännu, åtminstone på de allra llesta ställen, endast önskemål. Skälet
härtill är framförallt att söka däri, att antalet tandläkare hos oss är alltför litet i
förhållande till behovet. Den kommitté, som avgivit ovan antydda betänkande om
tandvård för skolungdomen, beräknar behovet av tandläkare för en fullständigt
genomförd sådan vård vid våra folkskolor till 544. Hela vår tandläkarkår utgör
emellertid för närvarande endast obetydligt mera än detta antal. Innan man genom
utvidgning av tandläkarinstitutet lyckats avsevärt öka kårens numerär, kan icke
det ovan angivna önskemålet fyllas. För en fortsatt behandling efter skolans slut
fordras således en ytterligare ökning av detta antal.

För ett genomförande av kommitténs program om fri vård åt skolbarnen
fordras även avsevärda avlöningar åt härför anställda tandläkare. Hittills har varje
särskild kommun, som vill ordna dessa förhållanden, haft att själv bekosta det hela.
I sitt den 22 december 1919 över nämnda kommittébetänkande avgivna utlåtande
har medicinalstyrelsen emellertid förordat, att statsbidrag av lämplig storlek skulle
tilldelas de kommuner, som vid sina skolor anordnade kostnadsfri och i övrigt lämplig
tandvård åt skolbarnen.

Lämpligaste sättet att bereda även vuxna behövlig tandvård till billigt pris
synes vara att statsunderstödda kommunala polikliniker inrättas. Aven i detta avseende
hava en del städer vidtagit åtgärder, men svårigheterna att anskaffa lämpliga*
tandläkare, som äro villiga åtaga sig sådant arbete, hava varit rätt betydliga,
antagligen i huvudsak beroende på den relativa bristen på tandläkare, möjligen också
på otillräcklig avlöning.

För att avhjälpa den ovan angivna bristen på tandläkare har såsom en provisorisk
åtgärd föreslagits dels att medgiva utrikes examinerade tandläkare rätt att
inom landet utöva praktik såsom skoltandläkare, dels att låta s. k. dentister under
lämplig tillsyn eller med lämplig begränsning arbeta såsom tandläkare. Ingendera
av dessa utvägar synes medicinalstyrelsen tillfredsställande, enär endast en tandvård
av fullgod beskaffenhet bör lämnas. Att, såsom motionärerna sätta i fråga, begränsa
tandläkarnas arvoden på annat sätt, än som ovan antytts kunna ske på frivillighetens
väg finner styrelsen icke tillrådligt; tandläkare skulle därigenom komma
att behandlas på ett helt annat sätt än övriga medborgare.

Medicinalstyrelsen anser därför, att det enda sätt, varpå bot kan rådas på
de i motionen omförmälda missförhållandena, ligger i anordnande av kommunala
mottagningar för mindre bemedlade, i det tandläkare mot ersättning av kommun
åtager sig att för nedsatt pris enligt taxa lämna behandling för tandåkommor samt
att eventuellt staten lämnar bidrag till kommun, som anordnat sådana mottagningar.

Men även om denna plan skulle följas, torde dock stora svårigheter för dess
realiserande i större utsträckning möta, därutinnan att vår tandläkarkår är alltför
fåtalig. Den viktigaste åtgärden synes därför för närvarande vara att snarast
möjligt åstadkomma årlig utbildning av ett större antal tandläkare än nu är fallet.
Då Kungl. Maj:t redan nu har sin uppmärksamhet riktad härpå, och då åtgärd i
detta syfte torde vara att vänta efter det att ovan nämnda kommitté avslutat sitt
arbete, synes motionen nu ej böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd.

Behovet av förbättrad tandvård särskilt för den mindre bemedlade
befolkningen i vårt land har redan länge gjort sig gällande och har
blivit allt mer kännbart, sedan de i samband med den rådande dyrtiden

Utskottet.

o

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

högst avsevärt ökade tandläkararvodena för den stora allmänheten omöjliggjort
anlitande av läkarvård i erforderlig utsträckning. Åstadkommandet
av billigare och därmed lättillgängligare tandvård är därför ett
önskemål, som utskottet i likhet med motionärerna till fullo behjärtar.

Vid eu undersökning av möjligheterna att förverkliga detta önskemål
— vartill i motionen knappast några praktiskt framkomliga utvägar
•anvisats — ställa sig emellertid utsikterna, såsom av medicinalstyrelsens
ovan anförda yttrande framgår, allt annat än ljusa. Den förnämsta
orsaken härtill utgöres av den brist på tandläkare, som för närvarande
råder. Avhjälpandet av denna brist är därför den fråga, som först och
främst tränger sig fram till lösning. Eu utredning är också igångsatt
rörande möjligheten att öka tandläkarkårens numerär genom utvidgning
av tandläkarinstitutet. Medicinalstyrelsen erinrar därom, att på
denna utredning är i hög grad beroende, huruvida den plan om beredande
av tandvård åt skolungdomen, som av särskilt för ändamålet
tillsatta kommitterade utarbetats, skall kunna genomföras. Hittills har
nämligen denna ytterst betydelsefulla plan, som genom sin läggning i
själva verket är av stor vikt för en lösning även av det spörsmål det
•bär gäller, endast högst ofullständigt kunnat realiseras på grund av den
nyssberörda allmänna bristen på läkare.

Ett försök — hur angeläget det än må vara — att nu taga upp
frågan om beredande av lättillgängligare tandvård även för den vuxna
befolkningen kan under nu rådande förhållanden tydligen ej väntas bliva
framgångsrikt. Medicinalstyrelsen har upptagit till diskussion vissa
åtgärder, som för ändamålet kunde befinnas lämpliga och vartill ansatser
på en del håll gjorts, bland annat upprättandet i städerna av statsunderstödda
kommunala polikliniker. Nyttan härav är uppenbar, om också
för landsbygdens vidkommande eu lösning av här förevarande fråga
därigenom ej skulle komma till stånd. Detta skulle däremot, åtminstone
till eu del, kunna ske genom anordnandet av tandläkarmottagningar i landskommunerna
för mindre bemedlade. Den i och för sig bästa och effektivaste
utvägen vore naturligtvis, om landet uppdelades i tandläkardistrikt,
motsvarande provinsialläkardistrikten, och om staten åtoge sig att avlöna
distriktstandläkare. Ett dylikt företag är emellertid redan genom de
mycket dryga kostnader det skulle komma att medföra alltför vittutseende
för att här komma under övervägande. För övrigt är det klart, att
genomförandet av det ena, såväl som det andra av de här berörda förslagen
tills vidare måste betraktas som ett tämligen avlägset framtidsönskemål,
så länge den nu rådande tandläkarbristen fortfar.

För att i någon män råda bot på denna brist har den tanken

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

framkastats att låta s. k. dentister under lämplig tillsyn eller med lämplig begränsning
arbeta som tandläkare. Medicinalstyrelsen har ej funnit denna
utväg tillfredsställande, »enär endast en tandvård av fullgod beskaffenhet
bör lämnas». Med instämmande i denna grundsats vill dock utskottet
ifrågasätta, om ej nämnda tanke under nu rådande synnerligen
prekära förhållanden vore förtjänt av beaktande åtminstone som en provisorisk
åtgärd. Utskottet förmodar, att detta spörsmål tages upp till
övervägande av den kommitté, som nu är sysselsatt med frågan om
tandläkarbristens avhjälpande. Vad beträffar en tvångsreglering av
tandläkararvodena av det slag som i motionen antytts, är utskottet fullt
ense med medicinalstyrelsen, att eu dylik utväg till erhållande av billigare
tandvård ej gärna kan leda till målet.

Den slutsats utskottet'' i likhet med medicinalstyrelsen kommit till
vid granskning av motionärernas yrkande är den, att innan några verksamma
åtgärder för höjande och underlättande av tandvården kunna
vidtagas, måste den nödvändiga förutsättningen härför skapas genom
avsevärd utökning av tandläkarkåren. Den kommittéutredning härom,
som för närvarande pågår, torde därför allra först böra avvaktas. Vad
det för övrigt närmast gäller är fullföljandet av det utstakade, men
på långt när ännu ej genomförda arbetsprogrammet för beredande av
hygienisk mun- och tandvård åt den svenska skolungdomen. Realiserandet
av detta program synes utgöra den säkraste vägen att nå fram
till bättre förhållanden i här förevarande avseende för hela befolkningen.

Med anledning av vad sålunda ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1920.

På utskottets vägnar:

E. MO BERG ER.

När-varande vid förevarande ärendes slutbehandling: herrar Mot er ger, Sjögren* Isaksson.
Fast, Larsson i Kroken, Hedvall, Svedberg * Hellberg. Sehill och Johanson i Hallagården.

* Icke närvarande vid justeringen.