Andra Icammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1920 kl. 3 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förslag till lag om pantlånerörelse.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga ut- Motionox.
skott hänvisad motion, nr 295, har herr Hage hemställt, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga sådant förslag till lag angående
pantlånerörelsens ordnande i vårt land, att denna rörelse må uteslutande
handhavas av kommunerna själva och icke som näringsfång få
bedrivas av enskilda personer eller bolag».
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Nu gällande förordning angående idkande av pantlånerörelse är av Historik.
den 28 maj 1918. Dessförinnan reglerades denna verksamhet genom
kungl. kungörelsen av den 7 november 1884. Förordningen av 1918 tillkom
närmast i syfte att undanröja vissa uppenbara missförhållanden,
särskilt att hindra pantlånare att driva affärer med minderåriga och med
berusade personer. Yarken kungörelsen av 1884 eller det Kungl. Maj:ts
förslag, som ligger till grund för nu gällande förordning, avsåg dock sådan
pantlåneanstalt, som i vederbörlig ordning inrättats av kommun. Polismästaren
och magistraten i Uppsala, som jämte andra yttrat sig i ärendet,
hade emellertid framhållit önskvärdheten av att en blivande lagstiftning
finge tillämpas jämväl på av kommun inrättad pantlåneanstalt. Lagutskottet,
som behandlade frågan, fann vägande skäl tala för en dylik utsträckning
av lagens tillämpning, och detta blev även riksdagens beslut.
Herr Hages motion vid innevarande års riksdag är väsentligen lika
lydande med eu av herr J. Hellgren år 1908 i andra kammaren väckt
Bihang till riksdagens protokoll. 13 samt. 4 avd. 5 käft. (Nr 7.)
2
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Utskottet.
motion. Denna motion avstyrktes av lagutskottet med den motivering,
att det bör ankomma på vederbörande kommun att själv avgöra, huruvida
den finner lämpligt att inrätta kommunal pantlånerörelse. Erfarenheten
hade också visat, att där kommunala pantlånekontor inrättats, hade konkurrensen
med de enskilda haft till följd, att de lånesökande erhållit fördelaktigare
villkor. Herr Hellgrens motion bifölls i andra kammaren men
avslogs i den första.
Yad vidkommer herr Hages förevarande motion kan utskottet för sin
del helt instämma med motionären i fråga om de vådor, som äro förenade
med pantlånerörelsen, sådan denna nu mångenstädes bedrives. Den sociala
skadegörelse, denna verksamhet i sin nuvarande form förorsakar, är av så
betänklig art, att ett ingripande från riksdagens sida synes vara väl
motiverat.
Om utskottet sålunda är ense med motionären härutinnan, kan utskottet
dock icke dela motionärens mening, att denna fråga skulle kunna
lösas genom att förbjuda all enskild pantlånerörelse. Enligt utskottets
mening torde de vådor, som följa med det nuvarande sättet att sköta pantlånerörelse,
icke kunna undvikas därigenom, att denna verksamhet helt
överföres till kommunen. Erfarenheten har nämligen givit vid handen,
att även av kommun handhavd pantlånerörelse kan missbrukas. Också
fann sig ju 1918 års riksdag föranlåten att besluta, att den i förordningen
stipulerade begränsningen för idkande av pantlånerörelse jämväl skulle
gälla kommunala anstalter.
Ett mera tillfredsställande ordnande av pantlånerörelsen kan enligt
utskottets mening endast ske genom att i lag föreskriva en ännu strängare
begränsning av denna lånerörelse. Härvid bör hänsyn tagas icke blott
till behovet av dylika anstalter och till innehavarens lämplighet, utan jämväl
till frågan, i vilken omfattning en lånerörelse av denna art må ur
sociala och hygieniska synpunkter tillåtas, ävensom vilken räntepolitik som
vid belåningen bör tillämpas. Genom en på detta sätt åstadkommen
begränsning av rörelsen torde man även kunna nå det mål, motionären
åsyftar, utan att behöva beträda den vägen att förbjuda enskild pantlåneverksamhet.
Med den begränsning motionären givit sitt yrkande saknar utskottet
möjlighet att för kammaren framlägga förslag i överensstämmelse med ovan
angivna ståndpunkt, och då utskottet på anförda skäl icke kunnat ansluta
sig till motionärens yrkande, får utskottet alltså hemställa,
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3
att föreliggande motion, nr 295, icke må till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 mars 1920.
A utskottets vägnar:
OSCAR CARLSTRÖM.
Närvarande: herrar Carlström, Karlsson i Stockholm, Sundling, Karlsson i Vätö, Svensson
i Långelanda, Johansson i Hässlås, Hansson i Rättvik*, Bergström i Bäckland, Ericsson i Malmö
och Månsson i Backa.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Hansson i Rättvik, som yrkat bifall till motionen.