Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

3

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars kl. */2 3 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 3
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående bondebefolkningens rätt till kreatursbete
å renbeteslanden i fjälltrakterna.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 265, har herr Yiklund i O viken hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, »att Kungl. Maj:t i
samband med den pågående allmänna revisionen av de bestämmelser, som
reglera lapparnas förhållanden inom riket, även måtte utreda, huruvida
icke i och för fäbodsystemets vidmakthållande i vissa delar av riket rätten
till kreatursbete å renbeteslanden i våra fjälltrakter bör till bondebefolkningen
upplåtas i vidsträcktare grad och under mer betryggande former
än hittills skett».

I fråga om motiveringen hänvisar utskottet till motionen.

Såsom synes omfattar denna motionärens hemställan tvenne momenter,
nämligen dels att rätten till kreatursbete å renbeteslanden i våra fjälltrakter
må till den bofasta befolkningen upplåtas i vidsträcktare grad än
hittills, dels ock att denna upplåtelse med avseende på tiden må ske under
mer betryggande former.

För att kunna rätt bedöma innebörden av motionärens yrkande kar
det synts utskottet lämpligt att erinra om några data rörande uppkomsten
av de nuvarande renbeteslanden i Jämtlands län. Av det kommittébetänkande,
som ligger till grund för 1898 års lag om de svenska lapparnes rätt
till renbete i Sverige, lcan inhämtas, huru stora svårigheter det erbjuder att
kunna fullt rättvist ordna förhållandena mellan den bofasta befolkningen och
lapparne. Särskilt i Jämtlands fjälltrakter hade det visat sig, att de ren -

4

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

betesland, som vid avvittringen omkring mitten av 1800-talet upplåtits åt
lapparne, voro till sin omfattning för knappa för lapparnes betesbehov under
sommaren och till sitt läge olämpliga, söndersplittrade som de voro av enskildes
ägor, vilka delvis voro djupt inkilade i och till och med alldeles
inneslutna inom renbetesfjällens områden. Redan vid utarbetandet av
1886 års lagförslag ifrågasattes därför en utvidgning av renbetesfjallen.
För att få rådrum för en dylik utvidgning beslöts också vid lagens utfärdande,
att den för Jämtlands län skulle träda i kraft först den 1 januari
1889, d. v. s. två år senare än i Västerbottens och Norrbottens län.

Under sommaren 1886 verkställdes inom Jämtlands län undersökning
angående den enskilde tillhöriga mark, som för detta ändamål borde förvärvas.
Samtidigt föranstaltades en undersökning av skogstillgången å
renbetesfj allen i syfte att utreda, huruvida genom försäljning av skog
medel till inköp av dylik mark kunde erhållas. Dessa undersökningar ha
haft till resultat, att Kungl. Maj:t med riksdagens medgivande för medel
som erhållits genom skogsavverkning å renbetesfj ällen i Jämtlands län
förvärvat flere tusentals hektar markområden, vilka tillagts renbeteslanden
i syfte att trygga lappbefolkningens existensmöjligheter och på samma
gång göra slut på de olägenheter den bofasta befolkningen haft av
renarnas åverkan, varigenom förut stridigheter och osämja uppstått.

Då sålunda genom dessa åtgärder lapparne fått sig tillerkänt ett mera
avskilt område, är det givetvis en ytterst grannlaga fråga, i vad mån inägor,
slåtter och fäbodlägenheter fortfarande böra upplåtas å avvittrat eller
inköpt område å renbetesfjällen. Enligt 1896 års kommittéförslag skulle
den bofasta befolkningen alltjämt som förut efter prövning av Konungens
befallningskavande och efter lapparnes hörande få arrendera bete, slåtter
och inägor. Och varken i den kungl. prop. till 1898 års riksdag eller
i lagutskottets ursprungliga betänkande i ämnet förekom det tillägg, mot
vilket motionären vänder sig, nämligen stadgandet, att, då fråga är om
upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, lapparne därtill måste ha lämnat
sitt samtycke. Detta tillägg framfördes i ett enskilt yrkande vid förhandlingarna
i andra kammaren, som godkände detsamma. Genom sammanjämkning
blev det sedan riksdagens beslut.

Utskottet håller för sin del före, att detta tillägg kommit till mera
så att säga genom en tillfällig känslostämning än efter moget övervägande.
Det vill också synas utskottet, som om frågan om fäbodsystemet icke blivit
tillräckligt uppmärksammad vare sig av 1896 års kommitté eller av riksdagen.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 3. 5

I det förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1
juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete, vilket av Kungl.
Maj:t förelädes 1917 års riksdag, var emellertid ifrågavarande tillägg uteslutet.
I den kungl. prop. säges härom bl. a. följande:

»Nämnda villkor har visat sig medföra svårigheter. Dels är det i
viss mån otydligt, vilka lappar det är, som skola i varje särskilt fall lämna
sitt samtycke, och huruvida från dem fordras enhälligt medgivande eller
allenast ett med något slags röstövervikt fattat beslut, dels kan det förväntas,
att lappar av bristande insikt eller eljest utan giltiga grunder
stundom skola motsätta sig en upplåtelse, som i själva verket ej länder
dem till förfång utan tvärt om till nytta på samma gång som den ur
andra synpunkter är önskvärd. — — — Nödig garanti mot upplåtelser,
som lända till förfång för lapparna, torde stå att vinna genom föreskrift,
att de i detta fall, likasom enligt 31 § redan gäller beträffande upplåtelse
av jakt eller fiske å deras områden, skola höras innan upplåtelse
sker.»

Kungl. Maj:ts förslag, som förordades av lagutskottet, blev emellertid
icke i denna punkt av riksdagen godkänt. I stället antog riksdagen en
av herr Lindhagen avgiven reservation, i vilken flere av lagförslagets paragrafer,
däribland § 31, i skrivelse till Kungl. Maj:t anbefalldes till ytterligare
utredning genom den kommission, som redan då var påtänkt, och som
nu är tillsatt, den s. k. lappkommissionen. Man kan sålunda säga, att denna
fråga redan hänskjutits till utredning, ett förhållande, som motionären
synes ha förbisett. Utskottet har också inhämtat, att motionärens yrkande
i denna punkt kommer att upptagas till behandling av lappkommissionen.

Vad åter angår motionärens yrkande, att upplåtelserätten skulle givas
under mera betryggande former, t. ex. för en tid av 25 ä 30 år, kan
utskottet icke gärna biträda motionärens åsikt. Visserligen är det sant,
att bofasta å dessa avvittrade och för utvidgning av renbetesfjällen inköpta
områden genom arrende av kronan nu »inneha fäbodlott», men att detta
skulle kunna betecknas som något slags sedvanerätt kan utskottet icke
finna. Och att nu i lag fastslå, »att den bonde, som innehar fäbodlott
å kronans renbetesland eller annars haft sedvanerätt till sådan, skulle i
okvald besittning få inneha denna både för sig och sina efterkommande
på samma gård, så länge husen där, stängsel och vall underhölles i försvarligt
skick», synes utskottet vara ett alltför stort intrång på lapparnes
rätt till sina områden. Dessutom står det Konungens befallningshavande
fritt att även på längre tid än, såsom motionären säger, 5 ä 6 år lämna
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 saml. 4 avd. 2 käft. (Nr 2—3.) 2

6 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

upplåtelse, där så kan anses lämpligt. För övrigt torde lappkommissionen
även komma att ägna denna fråga sin uppmärksamhet.

På grund av vad som ovan anförts får utskottet hemställa,

att föreliggande motion, nr 265, icke må till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1920.

På utskottets vägnar:

OSCAR CARLSTRÖM.

Närvarande: herrar Carlström, Karlsson i Stockholm, Sundling, Svensson i Eångelanda,
Karlsson i Vätö, Johansson i Hässlås, Ryberg *, Bergström i Bäckland, Ericsson i Malmö och
Schill.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri 1920.