Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1920 kl. 5 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om jordbrukets bedrivande för statens
egen räkning å vissa kronoegendomar.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott Motionen.
hänvisad motion, nr 264, har herr Vahlstedt hemställt, »att riksdagen
ville anhålla hos Kungl. Maj:t om utredning, om och på vad sätt statens
övertagande för egen drift av större egendomar i mellersta och södra
Sverige kan ske, samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kan föranleda».

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Kristidens stora prisstegring även av jordbrukets alster har skapat en
stark antagonism emellan olika slag av samhällsgrupper. Under det särskilt
de ur denna antagonism framsprungna bondegrupperna såväl i riksdagen
som annorstädes sökt göra gällande, att priset på jordbruksprodukter
varit allt för lågt, eller att produktionen av desamma har varit rent
av - förlustbringande, så har man från de motsatta intressegrupperna ofta
betecknat prisen på jordbruksprodukter som rena ockerpriser. Striden
mellan de nämnda grupperna har pågått med stor häftighet under hela
kristiden och fortsätter alltjämt, utan att någondera parten kunnat prestera
några verkliga bevis för sina påståenden. Det torde för övrigt knappast
finnas någon, som, vad dessa spörsmål angår, för närvarande kan framlägga
fullt exakta siffror, åtminstone icke då det gäller priset på varje
enskild produkt, emedan särskilda konton för varje enskilt alster sällan
eller aldrig torde föras. Och även om sådana faktiska uppgifter av någon
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 4 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1

2

Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12.

enskild skulle kunna framläggas, skulle deras riktighet oftast bliva
betvivlad. Staten bar ju visserligen genom den s. k. produktionskommittén
gjort en undersökning av berörda produktionskostnad. Men det torde
kunna sägas — utan att man på något sätt underkänner produktionskommitténs
sakkunskap och redliga vilja — att av flera skäl denna utredning
ej kunnat utröna den absoluta sanningen om produktionsprisen.
Dessutom kunna ju kommitténs beräkningar icke gälla framtiden, då det
även torde bliva önskvärt att ba kännedom om berörda produktionskostnader.
Denna oklarhet, som förefinnes över nämnda spörsmål, samt den
strid och bitterhet i sinnena, vilken därigenom skapats, synes vara synnerligen
samhällsskadlig och ej ägnad att gagna någon partiriktning, varför
jag anser, att de olika partien borde kunna enas om förebringande av
verkliga bevis angående jordbruksalstrens produktionskostnad. Sådana bevis
torde lämpligast erhållas genom noggrann och detaljerad bokföring
å större egendomar, där statens inflytande vore tillräckligt för ett praktiskt
genomförande av nämnda undersökning. Den närmast liggande tanken är
då att inrätta statsjordbruk. De maskinella anordningarna inom jordbruket
ha dock ej ännu utvecklats så, att den rena statsdriften på nämnda område
nu med säkerhet skulle kunna ekonomiskt bära sig. Det synes vara
lämpligare — även om man för enkelhetens skull bibehåller namnet statsjordbruk
— att man tillgriper någon mellanform av statsdrift och kooperation,
d. v. s något, som ungefär sammanfaller med vad herr Trygger enligt
tidningsreferat vid innevarande års remissdebatt rekommenderade åt
arbetarna.

Det finnes emellertid även andra viktiga frågor, vilka jag anser med
fördel skulle kunna få sin lösning i sammanhang med det ovan berörda
spörsmålet, såsom jag här nedan skall påvisa.

Under senare tider har, som känt är, pågått en livlig strävan att
genom styckning av större jordområden åstadkomma skapandet av smärre
jordbruk, s. k. egna hem. För många torde denna strävan vara höjden
av politisk och ekonomisk visdom. Åven bland jordbrukets löntagare innebär
väl oftast den käraste drömmen förhoppningen att en gång få en egen
torva, för att där kunna åt sig skapa en ekonomiskt bättre och lyckligare
ställning än den, som uu bjudes jordbrukets löntagare.

Denna längtan hos jordproletariatet är förklarlig och naturlig, och
statsmakternas stöd åt densamma är prisvärd. Men jag tror, att vi närmat
oss och alltmera närma oss en tid, då statens stöd åt andra produktionsformer
skulle i en långt högre grad och med långt mindre ansträngning
och försakelse för småbrukaren, än nu är fallet, skapa de lyckligare eko -

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

3

nordiska förhållanden, som man nu vill främja genom understöd åt honom.
Dessa andra produktionsformer, anser jag, äro desamma, vilka jag
trott vara lämpliga för fastställande av produktionskostnaderna på jordbruksalstren.

För undertecknad har det länge varit klart, att den kapitalistiska
samhällsutvecklingen, vilken lät det gamla hantverket till största delen försvinna
och ersättas av storindustrien, även så småningom kommer att utföra
samma omdaning på jordbrukets område. Detta låter orimligt för många.
På grund av långvarig iakttagelse av dessa ting vågar jag dock påstå, att
storbruket redan nu producerar sina alster minst dubbelt så billigt som
småbruket. Och det antal arbetstimmar, som nedlägges i produktionen
av en viss mängd varor, uppgår sällan vid storbruk till en tredjedel av
den tid, som användes vid smådrift. Att småbruket, trots denna underlägsenhet,
dock äger bestånd, beror därpå, att socialdemokratiens fordran,
att produktionsmedlen skola ligga i samma hand som arbetet, för småbrukarens
vidkommande på visst sätt är fylld. Han kan genom eu oerhört
lång arbetsdag, genom att i stor utsträckning utnyttja hustruns och barnens
arbetskraft samt genom den yttersta sparsamhet, åt sig skapa — icke
någon betydande förmögenhet — men en relativt tryggad ekonomisk
ställning.

Men om småbruket sålunda ännu på grund av angivna orsaker kan
äga bestånd, så är det enligt min uppfattning endast en tidsfråga, när
konkurrensen med storbruket är omöjlig, eller då i varje fall även den
privata stordriften kan bjuda bättre ekonomiska villkor, än vad småbruket
kan giva. Ty i samma mån som maskinerna tränga in på jordbrukets
område, vinner storbruket alltmera övertag. Och det torde väl få anses,
att de maskinella anordningarna inom jordbruket ännu, åtminstone vad
vårt land beträffar, ligga i sin linda.

Är, såsom jag tror, ovanstående resonemang riktigt, då synes det
även ur nationalekonomisk synpunkt vara klokt att undersöka, om man
kan finna en väg, på vilken de stora egendomarnas styckning onödiggöres
och jordens verkliga brukare komma i åtnjutande av stordriftens ofantliga
fördelar.

Det sätt, varpå jag anser, att ovanberörda frågor böra kunna lösas,
är, som förut antytts, genom en kombination av statsdrift och kooperation,
anordnad på följande sätt:

I den mån kontrakten å kronogårdar å en areal av lägst 150 hekar
utlöpa, övertages driften å desamma av staten själv, som genom jordbruksministern
tillsätter förvaltare å gårdarna för ett år åt gången. Förvaltaren

4

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Utskottet.

anställer arbetspersonal enligt samma grunder och med ungefär liknande
löneförhållanden, som gälla inom den privata jordbruksdriften. Men dessutom
erhålla arbetarna, förvaltaren undantagen, till fördelning enligt vars
och ens löneförhållanden hela nettovinsten, sedan därifrån avdragits tio
procent ränta å det värde, som staten har nedlagt i företaget.

Detta är i sina huvuddrag det sätt, varpå jag anser, att de frågor,
jag berört, gemensamt kunna lösas. Då det yrkande, vartill jag kommer,
endast avser utredning, har jag ej ingått på några detalj förslag.

Förmodligen skall mot mitt förslag till beräkning av produktionskostnaderna
för jordbruksalstren invändas bland annat, att det ej omfattar
Norrland. Men den stordrift, som jag åsyftat, torde ej lämpa sig för
Norrland, varjämte dess jordbruk knappast kan bära sig ekonomiskt, om
det frigöres från skogsbruket och skogsdriften, varav det i de flesta fall
torde uppehålla sig.»

Den tanke motionären framkastat är i viss mening ny. Visserligen
väcktes vid 1917 års riksdag inom andra kammaren tvenne motioner,
som kunna sägas ha vissa beröringspunkter med föreliggande motion,
nämligen nr 259 av herr Lindhagen, angående åtgärder till främjande
av kooperativa jordbruk, samt nr 280 av herr Olsson i Blädinge, om
utredning rörande kostnaderna för brödsädesproduktionen i landet. Men
själva grundtanken i föreliggande motion är dock något annorlunda.

Vid innevarande riksdag ha emellertid väckts ytterligare tre motioner
med liknande syfte, nämligen dels två likalydande, nr 54 i första kammaren
av herrar Pettersson, Ivar, och Kjellén samt nr 83 i andra kammaren
av herrar Månsson i Backa och Edberg, dels ock en motion, nr 129, i
andra kammaren av herr Carlström. Dessa motioner ha gått ut på att
söka få problemen om jordbrukets produktionskostnader och ekonomiska
bärkraft klarlagda i jämförelse med andra näringar. Jordbruksutskottet,
till vilket motionerna remitterats, hemställde emellertid om avslag, under
hänvisning dels till agronomen L. Nannesons räntabilitetsberäkningar, dels
till den av lantbruksstyrelsen igångsatta bokföringsinsamlingen från jordbruk
i skilda delar av landet. Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Det kunde kanske ligga nära till hands att även gentemot det utredningskrav,
som yrkas i föreliggande motion, åberopa dessa redan gjorda
eller pågående undersökningar. Utan att vilja på något vis förringa värdet
av nämnda undersökningar, vill emellertid utskottet som sin åsikt framhålla,
att om huvudändamålet med ifrågavarande motion skall kunna nås,

Andi''a kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 18.

5

då måste ytterligare åtgärder vidtagas. Detta huvudändamål, vilket utskottet
för sin del finner vara i högsta måtto behjärtans värt, kan sammanfattas
sålunda: att få bort den ödesdigra motsättning och strid, som
särskilt genom kristiden uppkommit mellan producenter och konsumenter
av jordbruksalstren, att bringa klarhet över produktionskostnadsproblemet
och därigenom skapa större förståelse mellan nämnda grupper. Utskottet
håller före, att om det missförstånd, som alltmera börjat utbreda sig mellan
producenter och konsumenter får fortsätta, kommer det att utgöra en allvarlig
fara för vårt lands jordbruks fortbestånd och utveckling. En sådan
inblick i förhållandena, som här kräves, skall aldrig kunna vinnas genom
tabeller, siffror och bokföringsresultat, utarbetade eller inhämtade av enskilda,
där ej statens kontroll på alla punkter kan ske. Den misstro, som
nu så gärna på många håll gör sig gällande, att den enskilde jordbrukaren
icke gör sin plikt eller att han sticker undan något av sina inkomster,
vilket han icke uppgiver, denna misstro gör det nödvändigt för staten att
här träda emellan, så att papperen må komma på bordet. En dylik åtgärd
borde vara i högsta grad önskvärd både för producenter och konsumenter.
Varför skall man alltjämt strida rörande en fråga, som kan lösas utan allt
för stora uppoffringar? I denna tid, då man ju söker gå till botten i
alla möjliga problemer, måste det väl anses påkallat att på ett praktiskt
sätt söka tränga in i eu fråga, som väl åtminstone kan sägas vara en av
de viktigaste för vårt folk.

Frågan om landsbygdens avfolkning och botemedlen mot densamma
har så länge dryftats, att det snart väcker leda att höra talas därom. Men
man fortsätter allt jämt med förbundna ögon jakten efter orsakerna. Den
viktigaste orsaken, som alla borde se men som få vilja erkänna, är, att
under loppet av de senaste trettio åren det hårda tunga arbetet i jordbruket
betalats sämre än annat arbete i vårt land. Följderna härav ha icke
kunnat utebliva. Det är för mycket begärt, att landsbygdens befolkning
skulle vara så ideellt anlagd, att den med hårdare arbete och mindre
betalning skulle fortsätta bara för den goda sakens skull. Nu synes
det på senare tiden ha blivit ett allmänt socialt krav, att även
jordbrukets lönearbetare skola rycka fram till en bättre avlönad ställning.
Det kan icke vara annat än glädjande, att deras tur nu också är
inne. Men de som föra den vällovliga kampen på detta område borde
också hålla blicken öppen för spörsmålet: hur långt medgiver jordbrukets
ekonomiska bärkraft, att man går utan risk för det hela? Detta är den
avgörande frågan. Utskottet vill erinra därom, att redan nu, på grund av
omkastningarna i fråga om priset på jordbruksalstren och priset på de

6 Andra kammarens fjärda tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

många förnödenheter, såsom kraftfoder, konstgödsel, redskap m. m., vilka
jordbrukaren behöver, tillika med de stegrade lönekrav som kristiden medfört,
eu mera extensiv jordbruksdrift börjat tillämpas av många bland
vårt lands jordbrukare. Detta beklagliga förhållande torde i fortsättningen
komma att än vidare utbreda sig, eftersom jordbruksprodukterna
alltjämt tendera att falla i pris, medan allt annat stiger.

Utan att söka avgöra frågan, om och i vad mån jordbruket kan anses
utgöra grundvalen för vårt lands hela ekonomiska liv, vill utskottet dock
uttala den meningen, att vårt folks möjlighet till självförsörjning under
kritiska tider ytterst är beroende av denna grunds beskaffenhet. Därom
ha de närmast gångna åren tillräckligt burit vittne.

För var och en, som inser jordbruksnäringens stora betydelse, borde
det vara en viktig angelägenhet att söka utröna dess ekonomiska förutsättningar
och möjligheter i jämförelse med andra näringar, som konkurrera
om dess arbetskraft. Först då detta blivit utrönt, kan man, då det är
fråga om att upphjälpa de olika näringsgrenarna i vårt land, verkligen
få klart för sig, huruvida hjälp är behövlig, samt, om så var fallet, huru
denna hjälp på lämpligaste sätt bör avvägas. För att detta skall kunna
ske, är det av nöden, att vårt folk i stort sett får eu säker grund för sin
uppfattning i detta hänseende samt klara bevis. Då skulle missförståndet
i ej ringa mån bortfalla och meningsbrytningarna bli mindre skarpa.
Utskottet anser, att motionärens förslag bör kunna leda till detta mål.

Yidkommande formerna för förslagets genomförande kan utskottet
icke i allo biträda motionärens framställning. Visserligen anser utskottet,
att därvid företrädesvis större jordbruk böra komma i fråga; men skall
undersökningens resultat verkligen bliva av betydelse, torde det vara nödvändigt
att låta undersökningen omfatta även mindre jordbruk. Huru
skulle det eljest vara möjligt att uppvisa det större jordbrukets företräde
framför det mindre, vilket motionären dock synes angelägen att få fastslaget.
I övrigt anser sig utskottet icke böra närmare ingå på spörmålet
om storbruk eller småbruk, vilka båda former må anses berättigade var för
sig allt efter ortens karaktär av slättbygd eller skogsbygd samt lämplighet
i övrigt för maskinell eller annan arbetskraft. Utskottet håller före, att
en eventuell utredning bör äga full frihet att föreslå såväl jordbrukens
storlek som lämpligaste former för gårdarnas skötsel.

Vad vidare angår motionärens förslag, att arbetarna å dessa statsjordbruk
skulle få del av vinsten, kan utskottet, utan att därmed principiellt
uttala något gillande av denna tanke, medgiva, att, om staten erhåller
10 procent å sitt i rörelsen insatta kapital, fog finnes för att arbetarna

Andra Jcammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande. Nr 12. 1

i sådant fall som uppmuntran få del i överskjutande vinst. Att utöver
ordinär gottgörelse fastställa någon viss procent, som staten skulle äga
något slags rätt att utkräva, synes utskottet icke möjligt, lika litet som
att åt arbetarna utlova någon vinst.

Antalet av dylika statsjordbruk synes utskottet lämpligen böra begränsas
till två eller tre i varje län; och bör jorden vara av medelgod beskaffenhet
samt möjligheterna för jordbruksdrift i övrigt normala.

Slutligen bör nämnas, att motionären enligt utskottets mening i
själva klämmen icke synes ha funnit en fullt lycklig formulering för det
yrkande hans motivering avser. Utskottet har fördenskull tillåtit sig i slutyrkandet
göra vissa ändringar, vilka dock äro av mera formell natur.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att andra kammaren måtte för sin del besluta,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
om och på vad sätt staten i ovan angivet syfte
må kunna för egen drift övertaga ett visst antal
kronoegendomar i mellersta och södra Sverige, samt
om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 20 april 1920.

o

A utskottets vägnar:

OSCAR CARLSTRÖM.

Närvarande: herrar Carlström, Karlsson i Stockholm, Handling, Karlsson i Väte* Svensson
i Långelanda, Johansson i Hässlås, Hansson i Rättvik, Bergström i Bäckland, Ericsson i Malmö
och Månsson i Backa.

* Ej närvarande vid "utlåtandets justering.

8

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Reservationer:

1) av herrar Karlsson i Stockholm, Karlsson i Yätö, Hansson i Rättvik
och Ericsson i Malmö, vilka anfört:

Yid behandlingen inom utskottet av denna motion röstade åtta av
utskottets ledamöter för ett tillstyrkande av motionen. Beträffande utskottets
motivering kunde dock enighet mellan dessa ledamöter icke ernås,
utan delade sig dessa i tvenne lika stora grupper, som vardera framförde
sitt förslag, och vid den därvid företagna lottningen utföll lotten så, att
vi nödgas reservationsvis framföra det förslag till motivering, som enligt
vår mening borde hava blivit utskottets.

Av motiveringen till här föreliggande motion synes framgå, att motionären
med densamma velat ernå tvenne resultat, dels tillgång till mera
tillförlitliga produktionskostnadsuppgifter, än vad som nu kan erhållas, dels
ock att på jordbrukets område få prövade andra företagareformer än de
hittills tillämpade.

För motionären torde dock huvudsyftet ha varit att under statens
medverkan få utrönt, huruvida den av honom föreslagna företagareformen
skulle befinnas innebära fördelar, framför allt med hänsyn till önskvärdheten
att avvinna storbruket ökad avkastning. Däremot torde frågan om
produktionskostnadsuppgifterna för motionären ha varit av sekundär betydelse
så tillvida, att han ansett mera tillförlitliga produktionskostnadsuppgifter
bliva ett av de resultat, som den av honom föreslagna nya företagareformen
skulle lämna.

Det torde därför vara oriktigt att, såsom utskottsmajoriteten gjort,
lägga huvudvikten på önskvärdheten av mera tillförlitliga produktionskostnadsuppgifter.
Att begränsa frågan enbart till detta spörsmål, är så
mycket olämpligare, som innevarande års riksdag på jordbruksutskottets
framställning redan avslagit tvenne motioner, som avsågo åtgärder från
statens sida för att genom försöksgårdar utröna jordbrukets produktionskostnader.

Långt viktigare än spörsmålet om huru man skall kunna undanröja den
tvist, som förekommer mellan konsumenter och producenter om produktionskostnaderna,
vilken tvist som bekant icke är begränsad till enbart jordbruksnäringen,
utan förefinnes på alla områden, varest ett utbyte sker, är frågan
på vad sätt Sveriges jordbruk skall kunna giva en ökad avkastning. Denna
fråga om vårt lands självförsörjning blir så mycket viktigare, som svårigheterna
härutinnan ökas, i samma mån industrialiseringen breder ut sig.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 9

Därför anse vi, att den av motionären framförda tanken att med den
av honom föreslagna driftformen söka av jordbruket utvinna bättre resultat
än vad som nu sker, är en så viktig samhällsangelägenhet, att ett
försök i detta syfte under medverkan från statens sida är väl motiverat.

Sådana försök böra dock avse större gårdar, på det att de maskinella
hjälpmedel, som i allt högre grad ställas till jordbrukets förfogande,
må kunna komma till användning. Den kooperativa verksamheten har
som bekant även i vårt land vunnit stor anslutning från allmänhetens sida,
oavsett partiåskådningar, och har med fördel kommit till användning såväl
å handelns som industriens område. Något hinder torde heller icke
finnas för att även på jordbrukets område denna företagareform skall kunna
visa sig innebära fördelar.

Genom att på jordbrukets område utnyttja den kooperativa idén skulle
vinnas den fördelen att, med bibehållande av storbruket med dess alla
förtjänster, ändock kunna tillgodose den fullt naturliga strävan hos jordbrukets
arbetare att få känna sig hava något eget att arbeta för.

Denna synpunkt kan enligt vår mening icke nog beaktas, framförallt
med hänsyn till arbetskraftens bevarande åt jordbruksnäringen.

För jordbruksnäringen, vilken i långt högre grad än någon annan
näring är beroende av arbetarnas kärlek till arbetet, torde den eggelse,
som enligt kooperationens idé ligger däri att arbetaren göres medintresserad
för ett gott resultat, vara av ovärderlig betydelse.

Den av motionären föreslagna kombinationen av statsdrift och kooperation
torde vara väl motiverad därav, att staten alltjämt besitter äganderätten
till de för ändamålet upplåtna egendomarna, för vilka staten dock
skall erhålla skälig arrendeavgift.

Beträffande sättet för organiserandet av dessa företag samt frågan
om vinstfördelningen, anse vi, att dessa spörsmål utan något direktiv böra
bliva föremål för en blivande utredning.

Åberopande vad vi sålunda anfört, få vi hemställa,

att andra kammaren måtte för sin del besluta,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
om och på vad sätt ett visst antal kronoegendomar
i mellersta och södra Sverige må kunna
ställas till förfogande för att under statens medverkan
brukas enligt ovan angivna former, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningningen
kan föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 4 avd. 9 käft. (Nr 12.)

2

10 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

2) av herr Johansson i Hässlås, som anfört:

Emot utskottets utlåtande får undertecknad anmäla reservation med
hänvisning till, att andra kammaren den 20 mars detta år avslagit liknande
motioner med 112 ja mot 30 nej.

Jordbruksutskottet erinrar i sitt avslagsyrkande, att statsmedel redan
anslagits och åtgärder med anlitande av dessa vidtagits för åstadkommande
av en, såvitt möjligt, ojävaktig kännedom om jordbrukets räntabilitet.

Vidare erinrar utskottet om den till grund för ovanberörda utredningar
liggande undersökningsmetoden — nämligen att ur bokföringsresultat
från ett större antal typiska jordbruk av olika storlek och inom
skilda delar av landet utvinna ett statistiskt underlag för bedömande av
här ifrågavarande spörsmål — och anser utskottet denna metod vara bättre
ägnad att giva i detta hänseende pålitliga och vägledande resultat än
kalkyler, grundade på bokföring vid särskilda för ändamålet drivna försöksjordbruk.

Angående motionärens motivering för kooperativa jordbruk, bör det
erinras om, att en motion i dylikt syfte blivit avslagen vid 1918 års
riksdag.

I sin motivering för avslag framhåller fjärde tillfälliga utskottet vid
1918 års riksdag, att något hinder enligt gällande lagstiftning icke finnes
_ såsom 1917 års jordbruksutskott framhållit — för ett flertal personrätt
gemensamt inköpa eller arrendera jordbruksfastighet och tillsammans
bruka den. Att dylik personlig samdrift också redan försökts, hade också
kommit till ovanberörda utskotts kännedom, men det hade också intygats,
att erfarenheten givit vid handen, att densamma är förenad med synnerligen
störa praktiska svårigheter.

På grund av vad sålunda anförts, och då det synes mig kunna ifrågasättas,
huruvida icke utskottet med sitt föreliggande förslag gått utom
ramen för motionen och särskilt det yrkande, vari denna utmynnar, har
jag inom utskottet yrkat, att utskottet ville hemställa,

att motionen icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

3) av herr Bergström i Bäckland.

8tockholm, O. L. Svanbäcks boktryckeri 1920.