Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
i
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1920 kl. l/2 2 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 i anledning
av herr Sommélius’ motion, nr 4, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående insättande av en svensk ångfärja
i trafik mellan Hälsingborg och Hälsingör.
Närvarande: Herrar Eriksson i Stockholm, Karlsson i Surte, Nyländer, Johansson i
Olstorp. Vahlstedt, Werner*, Edberg, Granath, Alexandersson, Comeliusson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 4, som för förberedande
behandling hänvisats till utskottet, har herr Sommélius hemställt, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om undersökning
angående frågan om insättande av en svensk ångfärja i Öresund för trafik
mellan Hälsingborg och Hälsingör och till riksdagen framkomma med förslag
i ärendet.
I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Såsom bilagor äro härvid fogade till utskottet avgivna utlåtanden från
kungl. järnvägsstyrelsen, stadsfullmäktige i Hälsingborg samt Skånes handelskammare.
.Då utskottet funnit sig icke kunna förorda bifall till motionärens förevarande
framställning, har utskottet anslutit sig till de synpunkter, som blivit
av kungl. järnvägsstyrelsen framhållna uti dess till utskottet i ärendet avgivna
utlåtande.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 3 avd. 9 Käft. (Nr 9.) 1
Utskottet.
o
Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.
Såsom järnvägsstyrelsen påpekat har motionären till stöd för sitt yrkande
om insättande av en svensk färja i trafik Hälsingborg—Hälsingör med
skärpa framhållit det bristande inflytande å sättet för trafikens ordnande och
tariffbildningen, som under nuvarande förhållanden tillkomme den svenska
trafikledningen.
Rörande denna punkt har utskottet att understryka vad järnvägsstyrelsen
härutinnan anfört eller att i och med genomförandet av ett med de
danska statsbanorna redan slutet avtal, rörande ifrågavarande trafikleds uppdelande
i två delar, varav den ena kommer att hänföras till de svenska statsbanorna,
motionärens i denna del uppenbart berättigade önskemål skall hava
vunnit fullt beaktande. Efter inträdande av de nya förhållanden, som avses
genom berörda avtal, kommer den statsbanelinje, som för från Göteborg
till Öresund, att vara förlängd på samma sätt som fallet är ifråga om statsbanorna
vid de båda övriga ångfärjelederna.
i Motionären har vidare under framhållande av de åtgärder beträffande
frakttarifferna, som av den svenska järnvägsförvaltningen vidtagits i samband
med insättandet av ångfärjetrafiken Trälleborg—Sassnitz, uttalat som sin
uppfattning, att det vore uttryck för en mindre god trafikpolitik, att föra
gods över den längre vägen via nämnda route till Hamburg och Västeuropa
med förbigående av den kortare trafikleden via Hälsingör.
Vid övervägande av vad järnvägsstyrelsen häremot anfört och de övriga
upplysningar, som rörande detta spörsmål stått utskottet till buds, har utskottet
icke kunnat finna, att motionären härutinnan anfört tillräckligt vägande
skäl för sin framställning.
Till stöd för denna har motionären vidare åberopat, att det icke skulle
vara någon ofördelaktig affär för svenska staten att insätta egen färja å ifrågavarande
route.
Utskottet kan icke underlåta att framhålla den omständigheten, att då
motionären vill med siffror styrka detta sitt påstående, motionären hänför sig
till en uppställning, omfattande allenast trafikledens inkomster och detta under
en tidsrymd, varunder trafikförhållandena därstädes uppenbarligen högst
väsentligt avvikit från motsvarande normala förhållanden. Den av järnvägsstyrelsen
lämnade komplettering av motionärens statistik synes utskottet giva
en helt annan bild av trafikledens ekonomiska bärighet än vad motionären
åsyftat.
Utskottet anser i likhet med motionären det vara av största vikt att,
såsom motionären uttrycker sig, det tages vård om de direkta naturliga routerna
till främmande länder, och för denna av honom visade omtanke om
svensk trafik vill utskottet skänka motionären sitt fulla erkännande. Med
den uppfattning rörande det föreliggande spörsmålet, varåt utskottet härom
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 3
givit uttryck eller att för närvarande behovet av den föreslagna färjan ingalunda
kan anses styrkt, kan sistnämnda förhållande emellertid icke nu föranleda
annan påföljd, än att utskottet i likhet med järnvägsstyrelsen förmenar,
att så snart ett dylikt behov framträder, den nya ångfärjan givetvis
bör insättas av svenska staten.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att herr Sommelius’ motion nr 4 icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 april 1920.
På utskottets vägnar:
ERNST ERIKSSON.
Bilaga 1.
Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.
I enlighet med Kung! Maj :ts anmodan i skrivelse till Järnvägsstyrelsen den
30 nästlidne januari får Järnvägsstyrelsen härigenom avgiva yttrande över den
inom andra kammaren av herr Sommelius väckta motionen nr 4 om skrivelse till
Kung! Maj :t angående insättande av en svensk ångfärja i trafik mellan Hälsingborg
och Helsingör.
De skål som herr Sommelius anför för insättandet av en svensk ångfärja
kunna sammanfattas sålunda:
1. Sverige bör ”hålla sin skyddande hand” över trafiklederna till och från
utlandet, ”viktiga som alla äro för rikets export och import samt för resandetrafiken”.
2. ’ ’Det är icke god trafikpolitik att föra gods från västra Sverige över den
längre vägen via Trälleborg—Sassnitz till Hamburg och Västeuropa med förbigående
av den trafikled, som är kortare via Hälsingborg.”
3. Det vore för svenska staten ingalunda någon ofördelaktig affär att insätta
en egen färja över Öresund.
4. Bn svensk ångfärja från Hälsingborg skulle vara av betydelse för Femernrouten.
5. ”Det saknar icke betydelse att ha möjlighet till starkare inflytande på
trafikens ordnande och tariffbildningen genom att å linjen Hälsingborg—Helsingör
förvärva samma intressen och delaktighet som å de andra (färje)routerna.”
4
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Vad först beträffar punkterna 1 och 5, som nära sammanfalla, är Järnvägsstyrelsen
fullt enig med motionären om deras betydelse. Styrelsen har i själva
verket redan länge känt det som en svår brist att Sverige icke haft något inflytande
på tarifferna mellan Hälsingborg och Helsingör. Förhandlingar härom med danska
statsbanorna hava också förts — på Järnvägsstyrelsens initiativ och med från
Kungl. Maj :t erhållet bemyndigande — och hava nu lett till att en ny överenskommelse
är underskriven från svensk sida och när som helst väntas återkomma
från Danmark i underskrivet skick; den är avsedd att träda i kraft samtidigt med
att ny svensk-dansk godssamtrafikstaxa kommer till stånd.
Innebörden av avtalet är att färjleden, på samma sätt som länge praktiserats
beträffande Trälleborg—Sassnitzleden och numera är avtalat även beträffande
Malmö—Köpenhamn, tänkes delad i två delar, av vilka den östra hänföres till de
svenska statsbanorna och den västra till de danska. För sin hälft har Sverige bestämmanderätten
över tarifferna, och de svenska statsbanorna tillföras de Uppkommande
inkomsterna. Hälsingborgs station kommer således icke att som nu ligga på
gränsen mellan de svenska och danska järnvägarna utan helt och hållet inom Sverige,
och i tarifferna därifrån till danska stationer kommer att ingå en svensk
sträcka, varav följer, att de svenska statsbanorna däröver hava medbestämmanderätt.
Så länge som routen upprätthålles uteslutande med en enda färja, måste
denna givetvis tillhöra en av de båda staterna, och det kan under de för handen
varande förhållandena icke gärna bli tal om annat än att den i så fall skall vara
dansk; i överenskommelsen ingår, att de svenska statsbanorna skola betala till de
danska enligt angivna grunder ett belopp motsvarande kostnaderna iör trafikens
upprätthållande. Förfarandet är i princip alldeles detsamma som tillämpas på vissa
järnvägssträckor vid gränsen, tillhörande en förvaltning, men av rent praktiska skäl
bedrivna av en annan. Då den tidpunkt kommer att två färjor bli behövliga, bör
givetvis eu av dem bli svensk. Att däremot insätta en ytterligare färja nu, innan
trafikmängden så kräver, vore ju uppenbart ej förenligt med god hushållning.
Det torde av denna redogörelse framgå, att motionärens önskemål i de nämnda,
punkterna redan vunnit fullt beaktande, och att det blott är en tidsfråga, när de
även bli omsatta i praktik. Det torde även framgå, att det härpå icke inverkar,
huruvida själva trafiken upprätthålles med en eller två färjor.
Yad därefter beträffar punkt 2 avser motionären här tydligen den omständigheten
att vid Sassnitzroutens inrättande dess trafikområde i Tyskland utsträcktes
till alla stationer söder om en linje Liibeck—Hamburg (inkl.). Denna utsträckning
skedde efter överenskommelse mellan de svenska och tyska järnvägarna och avsåg
givetvis att draga trafiken till den färjeled, som de gemensamt trafikera.
Härigenom drogs en del trafik från Hälsingborgsleden; och för en del av denna
trafik måste de svenska och tyska frakt andelarna över Sassnitz i någon män sänkas
gentemot de ordinarie, då man vid dylika trafikregleringar givetvis utgår från
att trafikanterna icke skola betala högre frakter än över den konkurrerande väg,
som icke begagnas. Dylik sänkning ägde i regel rum för trafiken mellan å ena
sidan västra Sverige och Norge och å andra sidan västra Tyskland, huvudsakligen
Hamburg med område, Westfalen och Rhenlandet. Sänkningen var emellertid icke
betydande; den uppgick å svensk sida t. ex. för trafik mellan Göteborg och Ham
-
5
Andra kammarens tredje tilljälliga utskotts utlåtande Nr 9.
burg i tarifferna 6 och 10 till 6 öre pr 100 kg. (resp. 4 och 7 proe. av ordinarie
andelar), oeli trots denna nedsättning erhölls likväl för sträckan Göteborg—Trälleborg
en så mycket högre frakt än andelen Göteborg—Hälsingborg, att skillnaden
mer än väl täcker den ökade transportkostnaden på grund av vägförlängningen.
Det framgår alltså, att svenska statsbanorna ingalunda lida någon nackdel genom
ifrågavarande anordning, utan att tvärtom därigenom för dem uppstår en fördel.
Vad trafikanterna beträffar, ha de som sagt icke förlorat på frakterna oeh säkerligen
ej heller på transporttiden. Motionärens påstående om dålig trafikpolitik finner
styrelsen därför obefogat.
Styrelsen kan för övrigt icke finna, att den påklagade anordningen står i något
nämnvärt sammanhang med frågan om en svensk färja mellan Hälsingborg och Helsingör.
Om en sådan funnits, hade den enda skillnaden varit, att de svenska statsbanorna
— och detta med vissa uppoffringar beträffande driftsekonomin — erhållit
frakt några kilometer längre, nämligen till mittpunkten mellan Hälsingborg
och Helsingör, vilket icke rimligen kunnat inverka på sakens bedömande.
Beträffande punkt 3 anför motionären en från danska statsbanornas statistik
hämtad uppgift över trafik och inkomster för att bevisa sitt påstående, att det ingalunda
vore någon ofördelaktig affär att insätta en svensk färja via Hälsingborg.
Han har emellertid underlåtit att vid sidan av inkomsterna även anföra utgifterna.
Kompletteras jämförelsen härutinnan, utvisar den följande resultat för trafikleden
Helsingör—Hälsingborg (utgifterna 1918—1919 äro icke tillgängliga):
Trafikåret 1914—1915
„ 1915—1916
„ 1916—1917
1917—1918
Beräknade |
|
inkomster |
Utgifter |
kr. |
kr. |
180.300 |
172.800 |
257.900 |
229.500 |
325.100 |
357.200 |
333.300 |
460.600 |
I utgifterna äro härvid icke inräknade några belopp för förräntning och amortering
av den använda materielen. Det framgår att, detta oaktat, trafiken de sista
åren givit ett betydande underskott och att för det bästa året, 1915—1916, endast
28.400 kronor återstodo för förräntning och amortering (under det att danska
statsbanorna beräkna, att därför behövas 112.500 kronor). Detta oaktat i regel endast
en färja ombesörjt trafiken. Klart torde vara, att underskottet skulle blivit
ännu mycket större, om man haft att bestrida avlöningar, underhåll, förräntning
och amortering för ännu en färja.
Att ännu en färja skulle lia någon nämnvärd inverkan på inkomsterna är icke
tänkbart; av motionärens egna siffror framgår för övrigt, att under krigstiden ombesörjts
transporter betydligt större än de normala. Vad motionären nämner om
”inskränkande tariffer” torde endast kunna hänföra sig till den fråga, som behandlats
under punkt 2. Järnvägsstyrelsen får emellertid framhålla, att det gods som
där avses, alltså det för vilket de billigaste tarifferna ligga över Danmark, men som
likväl med tillämpning av samma tariffer befordras över Trälleborg—Sassnitz, endast
uppgår till högst 6.000 ton pr år i båda riktningarna tillsammans, eller högst
6 Andra ''kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
4 proc. av den godstransport som ombesörjts och motsvarande ungefär vad som kan
överföras på 100 dubbelresor, två per vecka. Klart är, att denna trafik icke kan
nämnvärt inverka på inkomsterna och icke heller på behovet av en ny färja, vars insättande
under nuvarande förhållanden skulle vara en ren misshushållning.
Vad slutligen beträffar punkt 4 är Järnvägsstyrelsen av den åsikten, att man
givetvis från svensk sida icke bör söka motverka Femernroutens tillkomst, men å
andra sidan icke har anledning att för dess skull nedlägga några kostnader, som
icke av annan orsak behövas. Femernroutens tillkomst torde för övrigt under nuvarande
förhållanden ligga långt borta, och den torde icke påverkas av huruvida en
eller två färjor trafikera sträckan Hälsingborg—Helsingör.
Stockholm den 17 februari 1920.
AXEL GRANHOLM.
D. Danielsson.
Bilaga 2.
Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.
Uti skrivelse till stadsfullmäktige i Hälsingborg har utskottet anmodat fullmäktige
att avgiva utlåtande över en av herr M. Sommelius väckt motion om skrivelse
till Kung! Maj :t om undersökning angående insättande av en svensk ångfärja
i trafik mellan Hälsingborg och Helsingör och med yttrandet inkomma till utskottet,
och få stadsfullmäktige med anledning härav anföra följande:
Godstrafiken mellan Sverige å ena sidan samt Danmark och Kontinenten å
andra sidan hade redan på 1870-talet tagit den omfattning via Öresund, att fråga
om anordnande av ångfärjetrafik Hälsingborg—Helsingör och Malmö—Köpenhamn
redan då togs under livligt övervägande av danska och svenska järnvägsmän. Det
lyckade icke att intressera svenska myndigheter för ett till utseendet så vidlyftigt
och kostsamt företag som inrättande av ångfärjetrafik, och först efter Västkustbanans
tillkomst, med därav medförd stark trafikökning på Danmark även från
Norge, upptogs frågan på allvar i Hälsingborg av stadens myndigheter i förening
med Västkustbaneförvaltningen och Danska statsbaneförvaltningen. Därvid ådagalades,
att den godstrafik, som kunde anses dels vara av stadigvarande natur, dels
lämpa sig för transport å järnvägsvagnar samt dels kunna vinna avsevärd fördel
genom bortfallande av omlastning, hade nått det uppsving, att en ångfärjeanläggning
hade all utsikt att bliva till allmänt gagn för den internationella trafiken
samt hava utsikt att bära sig.
Intresset koncentrerades först både av svenska och danska myndigheter endast
på leden Hälsingborg—Helsingör, under förvissning om att ifrågavarande anordningar
lättast kunde där åstadkommas och bliva ett uppslag till flera anläggningar
särskilt och närmast på trafiken Malmö—Köpenhamn, men innan avtal i
ärendet år 1889 träffades, beslöts att genom danska Inrigesministeriet dock rikta
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. ?
ännu en bestämd förfrågan till Sverige, huruvida ej skäl kunde föreligga att å
svensk sida deltaga i anläggningen för svenska statsverkets räkning. Sedan avböjande
svar härå ingått, måste Hälsingborgs stad och dess privatbanor, i främsta
rummet Västkustbanan ensamma åtaga sig att deltaga i utförandet av tilltänkta
planen. Hälsingborgs stad iklädde sig för saken kostnader för över 1 miljon kr.
jämte permanenta förpliktelser, och Västkustbanan åtog sig kostsamma anläggningar.
Så livligt än den önskan förelåg, att trafikleden i sin helhet skulle anordnas
och delas med lika äganderätt av svenska och danska förvaltningar, lät sig
detta icke då göra på grund av kapitalbrist, och sålunda måste det tyvärr överlämnas
åt Danmark att anskaffa ångfärjor med all tillhörande apparat, såsom
isbrytare in. in. och därmed även ensam förvaltningsrätt och all inkomst.
När svenska statsverket 8 år senare deltog i anordnandet av ångfärjetrafik
mellan Malmö och Köpenhamn samt vidare mellan Trälleborg och Sassnitz, hade
man allmänt kommit till insikt om, att internationell ångfärjetrafik i allmänhet
borde utgöra staternas angelägenhet.
Svenska statsförvaltningen ordnade sålunda, med klar blick för betydelsen
härav, både danska och tyska ångfärjeförbindelserna såsom gemensam angelägenhet
med gemensam andel i både kostnad och inkomst, varigenom naturligtvis även ett
kraftigt svenskt inflytande på hela driften kunde tillförsäkras.
I närmaste samband med den ångfärjetrafik, som sålunda blev ställd under
svenskt inflytande, befanns det nödvändigt och beslöts, närmast med hänsyn till
tariffbildningen, att Västkustbanan skulle inlösas till svenska statsverket. Längre
kunde man då ej komma och ångfärjetrafiken Hälsingborg—Helsingör förblev fortfarande
en uteslutande dansk angelägenhet.
Då enligt från Kungl. Järnvägsstyrelsen benäget lämnat meddelande, utsikt
numera lärer finnas att kunna revidera avtalet med Danmark så att Sverige skulle
få andel i ångf är jetr afiken Hälsingborg—Helsingör, synes det stadsfullmäktige
vara icke blott i samhällets utan i hela landets intresse, att åtgärder vidtagas för
att, så vitt möjligt, bringa denna utsikt till förverkligande.
Motionärens syfte är, såsom av hans motivering framgår, just att den riktiga
och rättvisa synpunkt, som godkändes för linjerna Malmö—Köpenhamn och Trälleborg—Sassnitz,
även måtte tillämpas för nu ifrågavarande linje, så att trafiken
blir fullt gemensam samt att, till ett första uttryck härav, även en svensk ångfärja
insättes på routen.
Naturligtvis är icke eu ångfärja allt, ty färjor anskaffas i mån av behov och
även i tur-tjänst likasom lokomotiven å en järnväg, utan hela anläggningen bör
delas mellan svenska och danska statsverket såsom en allmän angelägenhet.
En omständighet, som för närvarande gör frågan aktuell är, att stora hamnanläggningar
i Hälsingborg dels pågå, dels planerats för närmaste åren, därmed
även tilltänkta nya anordningar för beräknad utveckling av ångfärjetrafiken. Statens
järnvägar, som med Västkustbanan nu har direkt anslutning till ångfärjeledcn,
bör, såsom föreslagen delägare och fullt intresserad part i ångfärjetrafiken,
kunna utöva vida större inflytande på dessa anläggningars beskaffenhet än om saken
uteslutande utgör en dansk och lokal angelägenhet. Ärendets natur medgiver
icke med full fördel att endast isolerade detaljer av dessa anordningar tagas under
prövning, utan hela trafikfrågan torde böra tagas i övervägande i ett sammanhang.
8
Andra hammarens tredje tillfälliga utshotis utlåtande Nr 9.
Skulle framdeles den redan väckta frågan om inlösen till statsverket av privatbanor
leda därtill, att banorna Hälsingborg—Hessleholm och Eslöv—Hälsingborg
övertagas av statsverket, så bleve det ännu angelägnare att den direkt anslutande
Öresundstrafiken delas jämnt mellan Sverige och Danmark.
Då nu motionären endast begärt utredning i detta ärende och då en sådan
måste anses särdeles angelägen och nyttig, få stadsfullmäktige för sin del uttala sin
livliga anslutning till motionens syfte.
Hälsingborg den 17 februari 1920.
På stadsfullmäktiges vägnar:
HJALMAR FORSBERG.
Gustaf Thurell.
Bilaga 3.
Till andra kammarens tredje tillfälliga utskott.
Med skrivelse, som den 30 sistlidne januari kommit kammaren tillhanda, har
utskottet anmodat kammaren att inkomma med utlåtande över en av herr M. Sommelius
i riksdagens andra kammare väckt motion om undersökning angående frågan
om insättande av eu svensk ångfärja i Öresund för trafik mellan Hälsingborg
och Helsingör.
Vid bedömande av denna fråga torde till en början böra erinras om de underhandlingar
mellan svenska och danska statsbanemyndigheter, som för närvarande pågå
rörande revideringen av den svensk-danska godssamtrafiken. Enligt uppgift i Järnvägstaxekommitténs
betänkande den 3 december 1918 hava dessa underhandlingar
bl. a. till syfte att åvägabringa sådan uppgörelse beträffande färjeleden Hälsingborg
—Helsingör, att sträckan öster om färjeledens mittpunkt skall betraktas som svensk,
samt att de svenska statsbanorna, så länge endast en färja användes på denna
sträcka, till de danska statsbanorna skola betala ersättning enligt vissa i avtal fastställda
grunder. Då det torde vara att förvänta, att dessa underhandlingar leda
till önskat resultat, kommer så tillvida en väsentlig ändring i nuvarande trafikförhållanden
å färjeleden Hälsingborg—Helsingör att inträda, som Hälsingborgs ångfärjestation
därmed upphör att vara en dansk ångfärjestation, varjämte de svenska
statsbanorna bliva likställda med de danska i taxepolitiskt och ekonomiskt avseende.
Däremot kommer även med dessa anordningar det förhållandet att kvarstå,
att den nuvarande trafiken ombesörj es uteslutande av en enda, danska staten tillhörande
ångfärja.
Under antagande, att syftet med ovan berörda förhandlingar kommer att vinnas,
vill det emellertid synas Handelskammaren som om frågan om insättande av
en ny svensk ångfärja å sträckan Hälsingborg—Helsingör härefter i första hand bör
ses ur den synpunkten, huruvida detta är önskvärt med hänsyn dels till trafikens
behov dels också till den trafikpolitik, som för närvarande tillämpas vid upprätt
-
9
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
hållandet av våra södra förbindelser med utlandet. Särskilt på grund av de betydande
kostnader för både stat och kommun, som för närvarande kunna förväntas
bliva förenade med att insätta en ny ångfärja å donna led, synes det däremot knappast
tillrådligt, att en dylik åtgärd vidtages endast med hänsyn till rikets anseende
och dess representation utåt. .... .....
Ehuru kammaren icke på grund av förebragt eller tillgängligt material ar i
tillfälle att till fullo bedöma, huruvida trafikens omfattning för närvarande kan anses
berättiga till insättandet av en ny ångfärja å berörda trafikled, anser kammaren
det dock önskvärt att denna fråga upptages till utredning. Av bifogade statistik
— vilken dock blott omfattar vagnar från och via de enskilda järnvägarna
mellan Hälsingborg och Hessleholm samt Landskrona och Hälsingborg, men däremot
icke vagnar ankomna från Statens Järnvägar — framgår, att bristen på tillräckliga
förbindelser från tid till tid förorsakat mycket besvärande rubbningar i ångfärjetrafiken
via Hälsingborg. Därjämte hava ifrågavarande enskilda järnvägsförvaltningar
också meddelat, att ångfärjetransporterna över Sundet enligt deras erfarenhet
ofta fördröjas i följd av att som regel blott en enda färja står till förfogande.
I detta sammanhang vill kammaren också framhålla, att de danska järnvägsmyndigheterna
i följd av ökade trafikkostnader pa senare tid allt oftare
en påtaglig ovillighet att låta den danska färjan verkställa andra än de vanliga turerna
eller för trafikens ombesörjande till denna led dirigera från annat håll hämtade
färjor. Med hänvisning till ovan framhållna omständigheter vill det därför
synas Handelskammaren som om beaktansvärda skäl föreligga för att taga under
utredning, huruvida icke insättandet av en ny ångfärja mellan Hälsingborg och Helsingör
är av behovet påkallat. .. .
Skall emellertid en sådan utredning verkställas, synes det dock nödvändigt,
att densamma icke ensidigt begränsas till att blott omfatta frågan huruvida behov
föreligger av ökade trafikmöjligheter mellan Hälsingborg och Helsingör. Icke minst
med hänsyn till den trafikpolitik, som blivit följd allt sedan färjeförbindelsen mellan
Trälleborg—Sassnitz kommit till stånd, torde en dylik isolerad behandling av
detta spörsmål icke kunna förväntas giva en fullständig överblick av samtliga hithörande
trafikfrågor. Därjämte torde i detta sammanhang också böra beaktas,
huruvida behov av utvidgade trafikförbindelser jämväl å våra övriga förbindelseleder
söderut med kontinenten eventuellt kan anses föreligga.
För den händelse en dylik utredning skulle giva till resultat, att en ny ångfärja
bör insättas på leden Hälsingborg—Helsingör, synes det lämpligt, att överenskommelse
redan nu träffas därom att en sådan färja skall insättas av svenska
staten. I fall så icke redan skett torde därför dylikt förbehåll böra införas i det
reviderade samtrafiksavtalet mellan Sverige och Danmark.
På grund av vad ovan blivit anfört får Handelskammaren för sin del sålunda
tillstyrka, att en utredning i det i motionen angivna syftet kommer till stånd, varvid
Handelskammaren likväl särskilt vill förorda, att vid denna utredning jämväl
beaktas dels sådana allmänna trafikpolitiska strävanden, som i detta sammanhang
från svensk sida hitintills gjort sig gällande, dels också det behov av ökade trafikmöjligheter,
som kan förefinnas å övriga ångfärjeförbindelseleder söderut mellan
Sverige och utlandet. Slutligen vill Handelskammaren också fästa uppmärksamBihang
till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 3 avd. 9 käft. (Nr 9.) 2
10 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
heten på önskvärdheten av att de av Järnvägstaxekommittén ovan omnämnda underhandlingarna
snarast möjligt måtte slutföras samt att därvid förbehåll måtte göras,
att, så snart behov visar sig förefinnas för en ny ångfärja å leden Hälsingborg_
Helsingör, denna färja skall insättas av svenska staten.
Malmö den 26 februari 1920.
Skånes Handelskammare, omfattande Skåne och Södra Halland.
R. TRÄGÄRDH.
Eilif Sylwan.
i?
Stockholm, Bokförlags-A.-B. Tidens tryckeri, 1920.