Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

5

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1920 kl. 3 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i
anledning av herr Roséns inom första kammaren väckta
motion nr 200 angående skrivelse till Konungen med begäran
om utredning och förslag i fråga om användande
vid statens järnvägar av ved och torv som lokomotivbränsle.

Närvarande: herrar Eriksson i Stockholm, Karlsson i Surte,* Johansson i
Brånalt, Olsson i Mora, Werner,* Edberg, Granath,* Lagerkvist,
Olsson i Golvvasta och Gorneliusson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt motion, nr 200, kar herr Eosén
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning angående användande
vid statens järnvägar av ved och torv som lokomotivbränsle samt att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna motion hänvisades av första kammaren till dess andra tillfälliga
utskott, som i däröver avgivet utlåtande anförde följande:

»Utskottet delar till fullo den av motionären uttryckta uppfattningen,
att något bör göras i syfte att minska vårt beroende av det dyrbara utländska
lokomotivbränslct. En fullt rationell lösning av denna ej minst ur

6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

nationalekonomiska synpunkter viktiga fråga, torde dock kunna vinnas
först i samband med en omfattande elektrifiering av landets järnvägsnät.
Erfarenheten från de gångna krisåren ge emellertid, enligt utskottets förmenande,
ett visst stöd åt motionärens åsikt, att de dryga omkostnader,
som äro förbundna med hitförskaffandet av utländskt lokomotivbränsle,
kunde i ganska avsevärd mån nedbringas genom utnyttjande i större utsträckning
av landets egna bränsletillgångar. Yissa omständigheter tyda
dock på att man för närvarande gör klokt i att icke taxera dessa besparingsmöjligheter
fullt så högt, som man vid ett beaktande av ved- och
torveldningens ekonomiska resultat vid åtskilliga enskilda järnvägar inom
landet, kan känna sig benägen att göra.

Motionären påpekar, att vissa försök med användningen av ved och
torv som lokomotivbränsle förekommit även vid statens järnvägar. Enligt
vad utskottet inhämtat ur järnvägsstyrelsens yttrande i frågan ha dessa
försök i själva verket haft eu ganska vidsträckt omfattning. Under åren
1917—1919 har inom I, II, IY och Y distrikten använts inalles 1,584,697
kbm lokomotivved, varjämte för de båda sistnämnda distriktens räkning
en ytterligare kvantitet av 174,694 kbm dylik ved redan upphandlats från
brännslekommissionen och underhandlingar pågå angående leverans till statens
järnvägar av ytterligare 600,000 kbm. Som belysande för vedeldningens
omfattning kan påpekas, att inom IV distriktet har antalet tågkilometer,
utgjorda av vedeldade lokomotiv, uppgått till c:a 73 % och inom
Y distriktet till c:a 53 % av samtliga tågkilometer. Järnvägsstyrelsen
säger sig ha för avsikt att fortsätta med vedeldningen ännu någon tid,
varigenom bränslekommissionen beräknas kunna få avsättning för de vedpartier,
som äro så belägna och av sådan beskaffenhet, att de över huvud
taget kunna tänkas ifrågakomma som lokomotivbränsle.

Torveldningen har enligt järnvägsstyrelsens uppgift varit av betydligt
mindre omfattande än vedeldningen. Under 1919 förbrukades dock 23,450
ton bränntorv och en kvantitet av 12,500 ton fanns vid årsskiftet som
behållning till 1920. Den av järnvägsstyrelsen igångsatta bränntorvberedningen
kommer under innevarande år att fortgå i samma utsträckning som
1919, varav man kan draga den slutsatsen, att en fortsatt torveldning å
lokomotiven åtminstone under den närmaste framtiden är att motse.

Järnvägsstyrelsen döljer emellertid icke sin uppfattning, att ved och
torv under normala förhållanden icke äro lämpliga såsom lokomotivbränsle
å järnvägar med den trafik, som i allmänhet förekommer vid statens järnvägar.
Yad beträffar veden har det konstaterats att densamma, även när

7

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

den är av god kvalitet, icke kan alstra den värmemängd, som erfordras för
att lokomotiven skola kunna utveckla sin fulla effekt. Man måste därför
minska vagnantalet i tågen med i genomsnitt 25 %, vilket i sin ordning
nödvändiggör insättandet av flera tåg, varigenom kostnaderna för materiel
ock personal stegras. Erfarenheten har jämväl visat, att det vid vedeldning
är ganska svårt att hålla tågtiderna. Det synes utskottet berättigat
att man tar dessa olägenheter i beaktande, när det gäller att värdesätta
det ekonomiska resultatet av vedeldningen. I detta sammanhang bör även
påpekas, att kostnaden för den av statens järnvägar använda veden, enligt
järnvägsstyrelsens uppgifter, motsvarat ett stenkolspris i hamn av c:a 135
kr. pr ton, vilket pris är endast obetydligt lägre än det nuvarande högt
uppdrivna stenkolspriset.

Försöken med torv som lokomotivbränsle ha, enligt järnvägsstyrelsens
utsago, givit det resultat, att dylik eldning kan vara användbar och till
och med ekonomiskt fördelaktig, när det gäller enklare tågförhållanden och
lindrig trafik. Däremot finner styrelsen, att torven icke uppfyller de fordringar,
som under normala förhållanden måste ställas på ett lokomotivbränsle,
när det gäller stora tåg med pålitliga gångtider vid relativt stora tåghastigheter.
Vid bedömande av frågan om torvens lämplighet för det här ifrågavarande
ändamålet, synes man rimligtvis böra taga hänsyn jämväl till det
förhållandet, att torven kräver ej mindre än 5 gånger så stort utrymme
som eu kvantitet kol med samma värmeeffekt. Det ekonomiska resultatet
av torveldningen påverkas i väsentlig grad därav, att eldarpersonalen måste
förstärkas, då det gäller eldning med enbart torv eller större mängder sådan
i blandning med stenkol.

Som stöd för sin mening, att torveldniug borde i ökad omfattning
ifrågakomma vid statens järnvägar, har motionären hänvisat till att vissa
enskilda järnvägar i relativt stor omfattning och med till synes gott resultat
använt torv som lokomotivbränsle. De ifrågavarande järnvägarna äro 7 till
antalet, därav 3 smalspåriga. Ingen bland dem kan med hänsyn till trafikförhållanden
jämföras med de större statsbanelinjerna. Vid sådant förhållande
kan eu fullt klarläggande jämförelse mellan resultaten vid å ena
sidan statens, å andra sidan de enskilda järnvägarne tydligen icke åvägabringas.
Man måste begränsa sig till att låta erfarenheterna från båda
hållen tala. Utskottet anser sig emellertid ha starkt fog för den uppfattningen,
afl det bör allvarligt övervägas, huruvida icke torveldniug kan och
bär ifrågakomma särskilt i vad det gäller mindre statsbanesträckor av bibanenatur,
där trafikintensiteten icke i regeln är särdeles stor, ävensom

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

ifråga om viss lokal- och godstrafik å de större linjerna. Vidare torde det
kunna anses fastslaget, ej minst genom järnvägsstyrelsens egna uttalanden,
att eldning med såväl ved som torv utan olägenhet bör kunna vara det
normala i vad beträffar stationära eldstäder, varigenom även för statens
järnvägars vidkommande viss besparing av stenkol skulle möjliggöras.

Som ett annat önskemål vill utskottet framhålla, att användningen av
torvpulver som lokomotivbränsle måtte verksamt främjas, alldenstund —
enligt järnvägsstyrelsens utsago — försöken på detta område givit synnerligen
tillfredsställande resultat. Som bekant anslog 1916 års riksdag på
framställning av Kungl. Maj:t ett belopp av 1,300,000 kr. för anläggningav
en torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse och för omändring av erforderligt
antal lokomotiv för torvpulvereldning. Arbetena med anläggningar
av nämnda fabrik äro emellertid ännu ej slutförda.

Utskottet har även uppmärksammat, att fråga varit å bane om upptagande
inom landet av fabriksmässig tillverkning av s. k. torvkolbriketter
enligt den vid eu fabrik i Dumfries i Skottland använda våtkolningsmetoden.
Professor J. Eoos av Hjelmsäter, vilken på regeringens uppdragstuderat
den nämnda fabrikens tillverkning, vitsordar — enligt meddelanden
i pressen — att de ifrågavarande briketterna äro av god beskaffenhet
och böra vara ett gott bränsle i stället för stenkol. Emellertid har prof.
Eoos av Hjelmsäter konstaterat, att tillverkningskostnaderna komma att
ställa sig så höga, att en fabrikation av dylika briketter icke lönar sig,
för såvida avsikten skulle vara att framställa ett billigt bränsle såsom ersättning
för stenkolen.

Utskottet kan icke underlåta att finna det av motionären framställda
önskemålet om en utredning i den föreliggande frågan om vedens och
torvens användbarhet som lokomotivbränsle synnerligen behjärtansvärt. Emellertid
vill utskottet erinra om att 1916 års torvkommitté — som under
det sistförflutna året framlagt förslag om inrättande av ett statens bränsleinstitut
och eu statens torvskola — ännu icke avslutat sina arbeten. Det
torde icke vara obefogat, att innan eu utredning i det av motionären föreslagna
syftet igångsättes, avvakta resultaten av de statistiska och tekniska
undersökningar, som pågå på initiativ av denna kommitté, vars uppdrag
just är att »utreda och avgiva förslag beträffande de åtgärder i olika avseenden,
som från statens sida kunna ytterligare vidtagas för att främja
produktionen och användningen av bränsle, framför allt av torv».

Vidare anser sig utskottet böra erinra om, att 1919 års kommission
angående statsbanornas ekonomi in. m. har i uppdrag »att verkställa och

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 9

framlägga en allsidig utredning rörande de åtgärder, som böra vidtagas för
erhållande för framtiden av ett tillfredsställande resultat av driften vid
statens järnvägar». Det synes utskottet ligga i sakens natur, att en dylik
utredning icke kan anses förtjänt av epitetet »allsidig», därest vid densammas
utförande den av motionären berörda frågan icke ägnas ett omsorgsfullt
beaktande.

Då utskottet sålunda med visshet vågar förutsätta, att utredning i det
av motionären föreslagna syftet kommer att äga rum i kraft av redan
tagna initiativ, finner sig utskottet kunna hemställa att ifrågavarande
motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Den 20 mars 1920 beslöt emellertid första kammaren med 50 röster
emot 27 att bifalla motionen.

Detta beslut har jämlikt 63 § riksdagsordningen delgivits andra kammaren,
som hänvisat ärendet till detta utskott.

Kungl. järnvägsstyrelsen har över motionen avgivit utlåtande, som är
såsom bilaga fogat vid förstakammarutskottets ovan nämnda utlåtande.

Då utskottet väsentligen delar den uppfattning, som kommit till ut- Utskottet.
tryck uti det av första kammarens andra tillfälliga utskott i ärendet avgivna
utlåtande, kan utskottet icke förorda bifall till motionärens ifrågavarande
framställning.

Utskottet hyser givetvis det allra största intresse för att våra inhemska
bränsletillgångar i största möjliga utsträckning bliva utnyttjade för järnvägsdriften.
Men utskottet kan vid det i ärendet anmärkta förhållandet,
att torvproblemet för närvarande ur olika synpunkter är föremål för utredning,
därunder de av motionären berörda spörsmål icke torde kunna
undgå att upptagas till behandling, icke tro att ett bifall till motionen
skulle vara ägnat att i någon avsevärd mån bidraga till lösningen av
samma spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att andra kammaren icke måtte biträda första
kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 14 maj 1920.

På utskottets vägnar:

ERNST ERIKSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 13 samt. 3 avd. 11 Imf t. (Nr It—12.) 2