Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1920 kl. 1/2i e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 39, i anledning av andra kammarens beslut
rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i
fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 312, ha herrar Hage och Vennerström hemställt,
»att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt, i huvudsaklig
anslutning till ovanstående riktlinjer, en lagstiftning eller andra
åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta den
oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, och för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Andra kammarens utskott har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
över motionen från Statens Arbetslöshetskommission, vilket yttrande
bifogas detta utlåtande som bilaga.
Andra kammarens utskott anförde i anledning av motionen följande:
»Arbetslöshetskommissionen framhåller bl. a., att den funnit motionens
syftemål så behjärtansvärt och av sådan betydelse för åvägabringande
av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att kommissionen måste
giva detsamma sin principiella anslutning. Denna sin uppfattning har
kommissionen förvärvat genom sin sexåriga verksamhet såsom statens
centralorgan för arbetslöshetens bekämpande.
Utskottet kan visserligen icke till alla delar ansluta sig till den
motivering som motionärerna anfört för sitt yrkande, men finner i likhet
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 39.) 1
Motionen.
Andra hammarens
utskott.
Andra kammarens
beslut.
2 Första lcammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 39.
med Statens Arbetslöshetskommission syftemålet med motionen vara behjärtansvärt
och av stor socialpolitisk betydelse.
Även om anstalter i motionens riktning icke helt kunna undanrödja
de ojämnheter i arbetstillgången som nu göra sig gällande, så
torde dock varje åtgärd, som syftar till att stabilisera arbetsmarknaden
genom att mera jämt fördela arbetstillfällena, vara en fråga av stor nationalekonomisk
betydelse. Särskilt torde detta hava sin giltighet beträffande
den form av arbetslöshet som går under benämningen säsongarbetslöshet,
vars skadliga verkningar på byggnadsindustriens område i
viss mån; bidraga till att försvåra den nu så aktuella bostadsfrågans lösning.
Liksom de mera provisoriska åtgärder, som genom arbetslöshetskommissionens
försorg under den gångna kristiden vidtagits för beredande
av arbetstillfällen åt oförvållat arbetslösa, utgjort ett viktigt led i den
understödsverksamhet, som från det allmännas sida bedrivits för lindrande
av den nöd den oförvållade arbetslösheten medfört, på samma sätt bör
ock enligt utskottets förmenande den av motionärerna här berörda frågan
om ett mera permanent ordnande av dessa angelägenheter ställas i
intim förbindelse med den under utredning varande frågan om arbetslöshetsförsäkring.
Ty huru denna fråga än kommer att slutgiltigt lösas,
torde dock ett av de viktigaste momenten i en blivande arbetslöshetsförsäkring
bliva att tillse, att det i första hand kan beredas arbete åt de
oförvållat arbetslösa.
Utskottet, som funnit starka skäl tala för en utredning av denna
fråga, har därför ansett att denna utredning lämpligen borde verkställas
av socialförsäkringskommittén, som för närvarande har frågan om arbetslöshetsförsäkringen
under behandling.
I anslutning till vad utskottet sålunda anfört finner utskottet sig
böra tillstyrka motionärernas yrkande, dock med den ändring i formuleringen,
att orden »i huvudsaklig anslutning till ovanstående riktlinjer»,
i klämmen bör utgå.
Utskottet får alltså hemställa, att andra kammaren ville för sin
del besluta, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en
lagstiftning eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste
mån motarbeta den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande
arbetslöshet, och föi riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»
Andra kammaren beslöt för sin del bifalla sitt tillfälliga utskotts
hemställan.
3
Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott.
Utskottet, som instämmer i vad andra kammarens utskott i ärendet
anfört, får hemställa,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 10 juni 1920.
På utskottets vägnar:
OSKAR NYLÄNDER.
Närvarande: herrar Nyländer, Larsson, Andersson, Malmberg och Almkvist.
Bilaga.
Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.
Genom beslut den 14 februari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt Statens
Arbetslösbetskommission att till utskottet avgiva begärt yttrande över en vid
innevarande års riksdag av herrar Hage och Vennerström väckt motion nr 312.
Till åtlydnad härav får Arbetslöshetskommissionen anföra följande.
Förevarande motion utmynnar i det yrkandet, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida och på vilket
sätt, i anslutning till av motionärerna i motiveringen antydda riktlinjer, en lagstiftning
eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta
den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, samt
om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Motionens sålunda angivna syftemål är så behjärtansvärt och av sådan betydelse för
åvägabringandet av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att Statens Arbetslöshetskommission
måste giva detsamma sin principiella anslutning. Den nutida
socialpolitiken på detta område inriktar också alltmer sin strävan på att motarbeta
den oregelbundna arbetstillgång, som giver det huvudsakliga upphovet
Utskottet.
4 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
till den ofrivilliga arbetslösheten. Man brukar sedan gammalt skilja mellan två
former av denna arbetslöshet: konjunktur- och säsongarbetslöshet, vilka bäggedera
vållas av den rytmicitet i näringslivets arbetstempo, som är beroende på dels
växlingen mellan dåliga och goda tider, dels den s. k. säsongföreteelsen, vilken
senare i ett så nordligt beläget land som Sverige väsentligen är klimatologiskt
betingad.
Genom sin snart sexåriga verksamhet har Arberslöshetskommissionen inhämtat
värdefulla erfarenheter beträffande båda dessa arter av arbetslöshet. Under
krigsåren voro visserligen de normala konjuuktursomskiftningarna inom näringslivet
upphävda, men avspärrningen medförde genom råvarubristen för åtskilliga
industrier enahanda verkningar som en utpräglad lågkonjunktur, vilka
verkningar i vissa fall med avseende å den åtföljande massarbetslösheten voro
mera svårartade än någonsin en vanlig industriell depression hittills visat sig
medföra. Kommissionen lämnar i det följande en summarisk redogörelse för de
åtgärder, varmed kommissionen sökt bekämpa denna arbetslöshet. Såsom ett
sammanfattande resultat av sina erfarenheter härutinnan får kommissionen framhålla,
att därest samhället genom fortsatt utveckling och särskilt specialisering,
av den offentliga arbetsförmedlingen och genom ett lämpligt avvägt system av
s. k. nödhjälpsarbeten i förbindelse med vissa understödsåtgärder söker vidmakthålla
den yrkes- och platsrörlighet, vilket i synnerhet under de senare krigsåren
gjort sig gällande bland lönearbetarna i vårt land, så torde det allmänna hava
goda utsikter att framgångsrikt bekämpa och mildra konjunkturarbetslösheten.
Vad säsongarbetslösheten beträffar har denna varit huvudfrågan i svensk
arbetslöshetspolitik långt före kriget. Säsongarbetslösheten har icke heller till sin
natur påverkats av krigsårens omgestaltning av näringslivets villkor i övrigt.
Även på detta område har arbetslöshetskommissionen haft goda erfarenheter av
sitt system att söka förebygga understödsverksamhet för säsongarbetare genom
anvisande av lämpligt arbete under den kalla årstiden. Motionärerna giva också
uttryck för samma tankegång, då de framhålla, »att man kunde använda stora
delar av de anslag, som nu utgivas som rent arbetslöshetsunderstöd, till betalning
för presterat arbete, vilket naturligtvis alltid måste vara nationalekonomiskt
fördelaktigare än att utgiva vissa summor utan att härför erhålla någon valuta.»
Så har också i verkligheten skett under hela krisen i vårt land. En granskning
av arbetslöshetskommissionens olika utgiftsposter sådana de specificerats i de kung!
propositioner, vari vid de sista riksdagarna nya anslag äskats till arbetslöshetens
bekämpande, giver vid handen, att statens bidrag till den offentliga understödsverksamhet,
som handhaves av kommunerna endast utgjort den mindre delen,
högst 20 å 25 % av de förbrukade beloppen. Huvuddelen av dessa har åtgått
för beredande av arbetstillfällen. Härigenom har icke blott, såsom kommissionen
upprepade gånger haft anledning framhålla, det allmännas kostnader för en inproduktiv
understödsverksamhet i enlighet med motionärernas önskningsmål kunnat
avsevärt begränsas, utan jämväl antalet arbetslösa minskas, detta beroende därpå
att de arbetslösa i många fall föredraga att på egen hand skaffa sig något tillfälle
till arbete än att antaga det erbjudna nödhjälpsarbetet.
Under de gångna vintrarna ha sålunda genom denna restriktiva understödspolitik
i förening med lämpliga nödhjälpsarbeten säsongarbetslösheten kunnat
5
Första Tcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
verksamt bekämpas. En förutsättning härför är understödsverksamhetens anknytning
till den offentliga arbetsförmedlingen på så sätt, att de understödda på
bestämda tider hava att anmäla sig på arbetsförmedlingsanstalten för att efterhöra
arbete med skyldighet att emottaga lämpligt sådant. På detta sätt främjas
den arbetskraftens rörlighet, som enligt all socialpolitisk erfarenhet, särskilt från
Amerika, är det verksammaste medlet att bekämpa alla slag av arbetslöshet.
Med rätta hava motionärerna framhållit vikten av att enhetligt organisera
alla olika slag av åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. För att närmare
belysa denna frågas nuvarande läge i vårt land, anser kommissionen sig böra i
korthet redogöra för den provisoriska organisation, som under kristiden fungerat,
samt för de allmänna riktlinjer för dennas verksamhet, vilka efter hand utbildats
under Kungl. Maj ds och riksdagens medverkan. Kommissionen erinrar därvid
till en början, att bland socialstyrelsens uppgifter ingår bland annat handläggning
av frågor rörande arbetsmarknaden, sålunda även ärenden rörande arbetslöshetens
bekämpande, särskilt arbetsförmedlingens centrala ledning. Redan före
st}''relsens upprättande hade inom dåvarande kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik
verkställts åtskilliga statistiska och andra utredningar rörande arbetslösheten,
varjämte efter hand utbildats ett system för fortlöpande rapportering
rörande utvecklingen å arbetsmarknaden. Detta system, som grundar sig på
månatliga uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna samt från
arbetsgivare och organisationer av arbetare, har efter socialstyrelsens tillkomst
allt mer utvecklats, så att detsamma numera torde få anses giva ett i stort sett
tillfredsställande uttryck för det aktuella arbetsmarknadsläget samt även medge
ganska god översikt över utvecklingens riktning. När därvid det vid krigskrisens
utbrott uppkomna behovet av provisoriska anordningar för arbetslöshetens
bekämpande föranledde tillsättandet av arbetslöshetskommissionen, var det en
naturlig sak, att denna omedelbart inledde ett intimt samarbete med socialstyrelsen
och därigenom tillförsäkrade sig såväl omedelbar tillgång till dess informationssystem
som ock medverkan i övrigt av densamma och dess med arbetsförmedlingen
och andra arbetsmarknadsärenden sysselsatta personal. Härigenom
åvägabragtes från krisens början en faktisk centralisering av alla hithörande
frågor, som otvivelaktigt varit av stor betydelse för deras rationella behandling.
Denna anordning har sedermera under kristiden bibehållits och ytterligare markerats
genom sammansättningen av det arbetsutskott, som jämlikt Kungl. brev
den 11 april 1919 numera handhar kommissionens löpande ärenden.
Den stora arbetslöshet, som omedelbart uppstod på hösten 1914 nödvändiggjorde
en uuderstödsverksamhet för de arbetslösa enligt grunder, vilka i det
väsentliga fortfarande tillämpas. Emellertid var man från början fullt medveten
om att understödslämnande är en nödfallsutväg, som så vitt möjligt bör
överflödiggöras genom förebyggande åtgärder. För socialstyrelsen gällde det
närmast att verka för arbetsförmedlingens utvecklande. Då emellertid svårigheter
yppades att på eu gång tillräckligt utbygga det fasta anstaltssystemet på
detta område, blevo på kommissionens och styrelsens gemensamma förslag bestämmelser
träffade därom, att de kommunala organen för understödsverksamheten
skulle vara förpliktade att fungera jämväl som arbetsförmedlingsorgan och
i främsta rummet sörja för arbetslösas hänvisande till förefintliga arbetstillfällen.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
Ifrågavarande kommunala organ ålades vidare att i samverkan med vederbörande
kommunala myndigheter verka för upptagande eller forcerande av ordinarie
kommunala byggnads- eller andra lämpliga arbetsföretag samt, i mån av behov,
anordnande av särskilda nödhjälpsarbeten.
Samtidigt satte kommissionen sig i förbindelse med de centrala myndigheter,
på vilkas handläggning större offentliga arbetsföretag äro beroende, i första
hand sålunda järnvägs-, vattenfalls-, väg- och vattenbyggnads- samt lantbruksstyreleerna.
Med deras medverkan verkställdes sålunda en slags inventering av
de möjligheter till arbetstillfällen, som genom statens direkta företagarverksamhet
eller genom statens understöd kunde beredas. Enahanda hänvändelser skedde
till landstingen samt, genom länshjälps- eller de kommunala kommittéerna, till
större enskilda företag. Kommissionen bereddes vidare tillfälle att, ur synpunkten
av arbetslöshetens bekämpande, medverka vid behandlingen av vissa viktigare
handels- och industripolitiska frågor samt av vissa anslagsäskanden för offentliga
arbeten.
För att i någon mån belysa betydelsen av kommissionens åtgöranden i nu
berörda avseenden torde vara nog att erinra därom, att, med hänsyn till den
stora och omfattande arbetslösheten inom stenarbetaredistrikten i Blekinge och
Bohuslän, inom dessa trakter under kristiden utförts väg- och fiskehamnsbyggnader
o. dyl. arbeten i långt större utsträckning än som kunnat ifrågakomma
enligt eljest gällande grunder för användning av statsmedel till understödjande
av dylika företag. Självfallet komma ifrågavarande trakter att i fortsättningen
i motsvarande mån ställas efter andra delar av landet.
Under fullföljandet av sin verksamhet fann kommissionen snart, att sådana
företag av ordinarie karaktär icke allestädes, vid alla tider av året och för alla
slag av arbetslösa voro tillfyllest. Kommissionen utverkade därför statsmakternas
anslutning till tanken, att i den mån så oundgängligt krävdes för arbetslöshetens
förebyggande, använda arbetslöshetsanslagens medel till anordnande eller understödjande,
efter Kungl. Maj:ts prövning, av arbetsföretag särskilt avsedda till att
bereda arbetsinkomst för arbetslösa. Såsom bestämda förutsättningar härvid uppställdes
allenast, att sådana företag skulle vara av produktiv och allmännyttig
karaktär samt så beskaffade, att huvuddelen av statsmedlen utgingo i form av
arbetslöner. I enlighet härmed hava under de gångna åren utförts ett antal
arbetsföretag av stor allmän betydelse, företrädesvis utdikningar, vägbyggnader
samt skogsodlingar på allmänningar. I den mån dessa icke kunnat verkställas
genom vederbörande offentliga organ, både för ändamålet av Kungl. Maj:t förordnats
särskilda direktioner, arbetande i samverkan med kommissionen, som
närmast haft att övervaka deras bedrivande ur synpunkten av behovet av arbetstillfällen.
Därvid har givetvis å ena sidan de arbetslösas intressen beaktats men
å andra sidan ock vakats över att icke arbetena bedrivits i sådan omfattning
eller på sådant sätt, att arbetskraft onödigtvis bundits och undandragits den
öppna arbetsmarknadens behov. Såsom exempel på de resultat som därvid vunnits
må allenast anföras, att under den för textilindustrien svåra sommaren 1918
icke mindre än 2,500 av dess kvinnliga arbetare, kunde beredas lämplig sysselsättning
vid skogs-, planterings- och andra lättare utearbeten under ledning av
den särskilt förordnade direktionen för skogssällskapets statsarbeten. Om dessa
7
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
särskilt anordnade arbetsföretag kan visserligen anföras att — såsom ju ock
förutsatts — resultaten icke fullt motsvarat kostnaderna. Men å andra sidan
hava de arbetslösa kunnat beredas en för deras utkomst tillräcklig arbetsförtjänst
samt beretts tillfälle att deltaga i produktivt arbete i stället för att tillbringa sin
tid i sysslolöshet. Av stor ekonomisk betydelse har därjämte varit att genom
sådana arbeten, som skäligen avpassats efter olika arbetargruppers olika förutsättningar,
ernåtts möjlighet att pröva, i vad mån arbetslösheten berott på bristande
villighet att antaga annat lämpligt arbete än inom det egna yrket.
Denna av statsmakterna vid upprepade tillfällen gillade strävan att på
olika vägar förebygga uppkomsten av arbetslöshet samt att, där sådan likväl
uppkommit, bereda de arbetslösa tillfällen till annan sysselsättning har föranletts
av kommissionens allt mer av erfarenheten bestyrkta uppfattning om det för
såväl samhället som individerna skadliga i att låta arbetsdugliga personer bliva
det allmännas understödstagare. Understödslämnandet har sålunda betraktats
och behandlats som eu nödfallsutväg, vars anlitande bör så vitt möjligt undvikas.
Och i de fall, då annan utväg icke funnits att skydda arbetslösa för nöd, har
man strävat efter att på lämpligt sätt utfälla deras lediga tid. Sålunda hava på
kommissionens initiativ och med statsmakternas medgivande statsmedel använts
för att stödja kommuners åtgärder för att genom särskilt anordnade kurser —
företrädesvis för yngre kvinnor samt minderåriga, vilka genom längre tids sysslolöshet
utsättas för större risker — meddela arbetslösa yrkes- eller allmän medborgerlig
kunskap.
Den grunduppfattning i fråga om arbetslöshetens bekämpande, som sålunda
präglat statens åtgöranden på detta område, har i det stora hela vunnit
anslutning även bland arbetarna samt arbetsgivarna. Beträffande de sistnämnda
bör framhållas, att stor förståelse bland dem visats för vikten av att så långt
förhållandena medgiva undvika entlediganden samt att vid tvunget avstannande
av driften söka bereda sin personal annan sysselsättning. Med arbetarnas organisationer
—- liksom med arbetsgivarnas — har kommissionen sökt uppehålla
nära kontakt för att vinna närmare inblick i förhållandena och söka utfinna de
i varje fall lämpligaste former för inskridande.
Bland de många spörsmål, som rest sig särskilt ifråga om anordnandet
och bedrivandet av nödbjälpsarbeten, hava under kristidens svåraste skeden bostads-
och provianteringsfrågorna varit framträdande. Naturligen måste också
lönespörsmålen erbjuda svårigheter, särskilt därför att den arbetskraft, som insatts
vid dylika arbeten, i regel varit ovan vid desamma. Avlöningen har sålunda
icke kunnat ordnas på sådant sätt, att vederbörande arbetare kunnat, såsom
understundom begärts, erhålla en arbetsinkomst motsvarande den de bekommit
inom eget yrke. Ej heller har kommissionen ansett sig kunna så ordna löneförhållandena,
att samma inkomst skulle ernås som vid likartade arbeten å den
öppna marknaden. Oavsett de praktiska hinder, som härför resa sig genom den
till sådana företag sammanförda arbetskraftens växlande arbetsduglighet och
förutsättningar, så har det för kommissionen stått klart, att nödbjälpsarbeten
icke få anordnas på sådant sätt att de locka till anställning och sålunda genom
konkurrens om arbetskraften med vanliga arbetsföretag motverka sitt ändamål.
Denna naturliga princip har kommissionen vid upprepade tillfällen utan gen
-
8 Första Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.
sägelser hävdat inför statsmakterna och den synes efter hand vunnit förståelse
jämväl från arbetstagarnas sida.
Kommissionen har ej ansett sig böra mera ingående än här nu skett
redogöra för organisationen av och riktlinjerna för statens arbetslöshetspolitik
under de gångna kristidsåren, detta så mycket mer som närmare upplysningar
härom stå att vinna i den officiella årspublikationen »de svenska statsmakterna
och kristidens folkhushållning», i Kungl. Maj:ts årliga propositioner rörande
anslag till arbetslöshetens bekämpande samt i socialstyrelsens tidskrift »sociala
meddelanden». Av vad i det föregående anförts torde emellertid framgå, att för
arbetslöshetens bekämpande för närvarande finnes att tillgå ett organisationssystem,
om ock av rent provisorisk karaktär samt att dess centrala ledning vid lösandet
av sin uppgift icke behandlat arbetslösheten såsom ett isolerat problem utan noga
beaktat dess sammanhang med övriga arbetsmarknadsfrågor. Det är kommissionens
förhoppning att kunna, innan den avslutar sin verksamhet, bliva i tillfälle
att närmare och i ett sammanhang redogöra för denna verksamhet samt
för de erfarenheter, som därunder vunnits.
På Arbetslöshetskommissionens vägnar:
F. W. FL. Pegelow.
Otto Jät te.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget 1920.