Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
1
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1920 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 35
i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om anordnande
av fasta försöksgårdar för jordbruket.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga ut- Motionen.
skott hänvisad motion, nr 290, har herr Lindman m. fl. hemställt, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om en skyndsam och allsidig utredning rörande anordnande
i landet av ett lämpligt antal fasta försöksgårdar för jordbruket och
vad med denna fråga står i samband, med beaktande av de synpunkter,
som i det föregående blivit anförda, samt därefter för riksdagen framlägga
förslag i frågan».
I fråga om motiveringen av denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Andra kammarens utskott har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
över motionen från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
(Bil. 1). Dessutom har på nämnda utskotts anmodan yttrande i ärendet
avgivits av Sveriges allmänna lantbrukssällskap (Bil. 2).
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anförde i anledning av motionen
följande:
»I föreliggande motion göres gällande, att staten bör på ett kraftigare kammasätt
än hittills ingripa i fråga om försöksverksamheten på jordbruksnä- ens n co ■
Bihang till rikdagens protokoll 1920. 12 saml. 2 avd. 21 käft. (Nr 35.) 1
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
ringens område. Sålunda bör staten vid försöksanstalter och fasta försöksgårdar
^experimentera de bästa metoderna för täckdikning, bevattning,
växtföljd, jordbearbetning, bärgning m. m. samt pröva maskiner och redskap,
som äro för jordbruket lämpliga och arbetsbesparande ävensom anställa
försök med olika sädesorter, olika gödselmedel, gröngödsling, beteskultur,
bästa sättet för ogräsens bekämpande m. m. Motionärerna anse,
att ett helt system av sådana fasta försöksgårdar bör upprättas i landet,
så förlagda, att olika jordslag samt olika läge och ortsförhållanden bliva
företrädda och tillika så fördelade, att varje hushållningssällskap skulle få
om möjligt en sådan gård inom sitt område. Då denna plan givetvis icke
kan på en gång förverkligas, bör emellertid enligt motionärernas mening
början göras med 8 å 10 stycken.
Utskottet vill för sin del biträda motionärernas åsikt, att allt vad som
från statens sida kan göras för att främja jordbrukets utveckling hän emot intensivare
drift också bör göras och att i detta syfte alla arbetsbesparande metoder
böra undersökas och främjas genom fortsatt statlig försöksverksamhet.
Ett utökande av den statsunderstödda försöksverksamheten har också från
centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet sida länge varit
påtänkt. Redan 1912 hemställde centralanstaltens styrelse i skrivelse till
Kungl. Maj:t om anslag för anordnande av tre fasta försöksstationer i
olika delar av landet. Denna framställning bifölls emellertid icke, men
vid 1918 års lagtima riksdag beviljades på framställning av Kungl. Maj:t
ett anslag av 8,000 kronor för anordnande av fast försöksverksamhet vid
statsunderstödda lantbruks- och lantmannaskolor under ledning av centralanstalten.
Enligt centralanstaltens bilagda yttrande äro nu dylika försöksstationer
till ett antal av 14 stycken anordnade dels vid lantbruksskolor
och dels vid lantmannaskolor i olika delar av landet.
Utskottet anser, att den sålunda redan beträdda vägen att utsträcka
försöksverksamheten till lantbruks- och lantmannaskolor är lyckligt funnen
och bör än vidare fortsättas. Det måste givetvis ha sin stora betydelse
för försöken och de gjorda rönens spridning ute i bygderna, att de företagas
vid de anstalter, där unga män och kvinnor inhämta kunskap i övrigt
om jordbruket och dess skötsel och sålunda av dem föras ut i det
praktiska livet. Med den rikliga tillgång på sådana skolor som vårt land
dess bättre har — förutom de tvenne lantbruksinstituten samt 12 lantbruksskolor
finnas för närvarande 45 lantmannaskolor, av vilka många ha
jordbruk — synes en utvidgning i denna riktning vara lättast att genomföra
liksom i fråga om resultaten mest givande.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlutande Nr 35. 3
Emellertid anser utskottet i likhet med Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
att utom dessa försöksstationer även några, exempelvis tre, större
fasta försöksgårdar böra komma till stånd, där sådana försök kunna utföras, som
kräva större areal eller i övrigt ej kunna lämpligen anordnas med de mera
begränsade hjälpmedel, som stå försöksstationerna till buds. Särskilt vill utskottet
framhålla önskvärdheten av att en sådan gård bleve förlagd till
en trakt, där sandj ordskulturen kunde på ett ingående sätt utexperimenteras.
Då motionärerna på tal om lantbruksskolornas lämplighet såsom försöksgårdar
även framkastat den tanken, att de gårdar, till vilka dessa
skolor äro förlagda, borde ägas av staten eller att lantbruksskolorna i regel
böra förläggas till statsegendomar samt att en eventuell utredning även
måtte upptaga denna fråga till prövning, bar utskottet intet att erinra
emot att så sker, då utskottet i likhet med motionärerna anser, att lantbruksskolor,
som nödgas flytta från den ena egendomen till den andra, äro
mindre lämpliga för ifrågavarande försöksverksamhet. I sådana fall, då
lantbruksskolorna äro förlagda till av hushållningssällskapen ägda egendomar
och sålunda redan nu stationära, finnes däremot givetvis ingen anledning
att ifrågasätta skolornas flyttning till statsegendomar.
Då vidare i motionen uttalas, att samarbete bör äga rum emellan de
olika institutionerna i landet för försöksverksamhet, vill utskottet särskilt
framhålla nödvändigheten av att denna verksamhet måtte sammanföras under
eu enhetlig ledning, som förmår att överblicka och organisera det hela, så
att onödig decentralisering Undvikes.
Utskottet anser sålunda, att en utredning bör komma till stånd, om
ock en viss begränsning av motionärernas förslag måste göras med hänsyn
till de vittgående ekonomiska konsekvenser detsamma eljest skulle medföra.
Fördenskull har utskottet tillåtit sig ändra motionens yrkande i närmaste
anslutning till det förslag, som förordats av Sveriges allmänna lantbrukssällskap.
Utskottet får alltså hemställa, att andra kammaren måtte för sin
del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en skyndsam och allsidig utredning dels
rörande utvidgning av den försöksverksamhet på jordbruksområdet, vilken
redan nu bedrives vid de fasta försöksstationerna, dels ock rörande anordnande
i landet av fasta försöksgårdar för jordbruket, samt därefter för riksdagen
framlägga förslag i frågan.»
Andra kammaren beslöt för sin del bifalla sitt fjärde tillfälliga utskotts
hemställan.
A nära kamma
rens beslut..
Utskottet.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till
sitt andra tillfälliga utskott.
På grund av vad i ärendet anförts av styrelsen för Centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet samt av Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och med hänsyn jämväl till vad i övrigt i ärendet förekommit,
får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 1 juni 1920.
På utskottets vägnar:
OSKÄR NYLÄNDER.
Närvarande: herrar Nyländer, Larsson, Andersson, Norling, Johansson
i Löfholmen, Westman och Steinholtz.
Till KONUNGEN.
Bilaga 1.
Sedan riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott, till vilket remitterats
motion nr 290 i samma kammare av herr Lindman m. fl. om skrivelse till
Kungl. Maj.t om anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket, hos vederbörande
statsråd anhållit, att centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
måtte anmodas att däröver avgiva yttrande, har Kungl. Maj:t genom nådig remiss
den 20 februari 1920 anbefallt styrelsen för centralanstalten att häröver skyndsamt
avgiva utlåtande. Med anledning härav får styrelsen, med remissaktens återställande,
i underdånighet anföra följande.
För fyllande av den uppgift, som centralanstalten fått sig förelagd, är det av
den största betydelse, att anstalten blir i tillfälle att i olika delar av landet anordna
fortgående försök vid fasta försöksgårdar, där försöken kunna fortsättas under flera
år i följd och under en och samma sakkunniga ledning och tillsyn, så att möjligast
pålitliga och allmängiltiga svar kunna erhållas på de uppställda frågorna. Också
har centralanetaltens styrelse redan i skrivelse den 4 juli 1912 hemställt om anslag
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35. 5
för anordnande av tre fasta försöksstationer i olika delar av landet. Denna framställning
blev emellertid icke bifallen.
Frågan återupptogs sedan år 1916, då hushållningssällskapens ombud på grund
av en vid ombudsmötet väckt motion hemställde om närmare utredning av frågan
om upprättandet av fasta försöksstationer.
Uti sitt med anledning härav avgivna underdåniga utlåtande den 3 februari
1917 uttalade styrelsen, att det med den remitterade skrivelsen avsedda syftet skulle
kunna fyllas genom anordnande vid lantbruksskolor och med skolegendomar utrustade
lantmannaskolor samt möjligen vid enskilda egendomar, där så syntes lämpligt,
av fast försöksverksamhet under ledning av centralanstalten.
I enlighet med Kungl. Maj:ts i proposition nr 1 till 1918 års riksdag därefter
gjord framställning anvisade riksdagen på ordinarie stat ett anslag av 8,000 kronor
för anordnande vid statsunderstödda lantbruks- och lantmannaskolor av fast försöksverksamhet
enligt föreskrift och under ledning av centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet. Samtidigt bestämdes såsom villkor för åtnjutande av ett samma
år till lantbruksskolorna beviljat ökat statsbidrag, att fasta försök enligt föreskrift
och under ledning av centralanstalten skulle utföras å skolegendomarna mot en särskild
ersättning till varje skola av 500 kronor av statsmedel till försökens ledare.
På grund av detta riksdagens beslut har centralanstaltens jordbruksavdelning
under år 1919 utlagt försök vid nio lantbruksskolor, och fyra lantmannaskolor.
Redan nu har det emellertid visat sig, att den ifrågavarande anordningen icke
är tillfylles för att möjliggöra en av tidsförhållandena påkallad, önskvärd utvidgning
av centralanstaltens försöksverksamhet.
I Kungl. Maj:ts nådiga stadgar för centralanstalten angives jordbruksavdelningens
huvudsakliga uppgift vara att verkställa utredningar rörande jordens bearbetning,
torrläggning, bevattning och gödsling, samt växtodling. Avdelningen har emellertid
måst inskränka sitt arbete till att i främsta rummet avse frågor rörande gödsling och
växtodling, varemot de kulturtekniska spörsmålen hittills måst lämnas å sido.
I en till styrelsen ställd skrivelse den 6 juni 1919, har jordbruksavdelningens
föreståndare med styrka framhållit behovet av att åtminstone en väl utrustad fast
försöksstation upprättades med uppgift att i främsta rummet upptaga försök på det
kulturtekniska området.
Han anför i den nämnda skrivelsen bland annat följande:
»Oaktat frågan om anställande av försök på det kulturtekniska området hos
oss under de senare åren vid liera tillfällen utgjort föremål för överläggningar,. och
oaktat försöksverksamheten på övriga lanthushållningens områden såsom växtodling,
boskapsskötsel, mosskultur m. fl. blivit under de sistförflutna decennierna någorlunda
tillgodosedd, har egendomligt nog icke det ringaste åtgjorts i försökshänseende på det
enormt stora fält, som i sig inbegriper reglerandet av vattentillgången i jorden, det
allra viktigaste villkoret för jordbrakets utveckling och förbättring. Det är förvånansvärt,
att kulturteknikens vikt och betydelse för vårt lantbruk icke vunnit rättvist erkännande,
då eu sådan grund förbättring som den odlade jordens avdikning utgör första
och viktigaste betingelsen för främjandet av all övrig kultur av jorden. Med fäst
avseende vid de många i hela vårt land vid mitten av 1800-talet utförda förträffliga
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
ängsvattningsanläggningarna, vilka numer äro hos ytterst sällsynta, är frågan den, om
vi ej åtminstone inom denna gren stått stilla och tillfölje därav gått tillbaka.
Endast på erfarenhetens väg, d. v. s. genom planmässigt anställda försök, kunna
kulturtekniska rön göra vårt jordbruk den tjänst, som med desamma avses, och därmed
svar erhållas på alla de frågor inom detta område, varpå landets jordbrukare
länge nog väntat. Kulturtekniska området är så vittomfattande, att det skulle föra
alltför långt här att uppräkna alla de frågor, vilka jordbrukaren önskar få utredda och
besvarade. En kulturteknisk försöksstation för avdikningsfrågor har naturligtvis såsom
huvuduppgift att söka utreda vilka metoder vid dräneringen — de hittills följda
eller nyare sådana — hava gynnsammaste inverkan på resultaten av skörden.
Men i ett land som vårt, som med dess talrika sjöar, floder och mindre vattendrag
lämnar det rikaste tillfälle till bevattning av åker och äng, och där jordbrukets
svåraste fiende onekligen är den ofta återkommande intensiva försommartorkan, där
om någonstans skulle vid en kulturteknisk försöksstation även kunna och böra upptagas
till utredning frågor rörande åkerjordens konstgjorda bevattning. Det stora och
välförtjänta intresse, som dylik bevattning redan vunnit bland innehavare av större
jordbruk, skall, vad det lider, med all säkerhet delas även av den mindre, då han
är sig inse, att de små jordbrukarna stå sig sämst i kampen mot torkan.
Det bör här framhållas, att dylika bevattningsanläggningar äro förenade med
stora kostnader; så t. ex. kosta vissa av de bevattningsapparater, som numer användas
i den regnfattiga amerikanska västern 150 dollar pr acre (=0,4 0 8 hektar) och
de tyska moderna sådana minst 15,000—20,000 mark pr 100 hektar. Den här föreslagna
stationens uppgift skulle bliva att utröna, om kostnaderna för dylika bevattningsapparater
kunna återtagas och förräntas. Men frågan om växtlighetens behärskande
på dylikt sätt är efter avdelningens åsikt av vital betydelse för landets åkerbruk
och därför önskligt, att den här ifrågasatta stationen må komma till stånd
snarast möjligt.
Det givas flera viktiga skäl, som tala för upprättandet av en försöksstation, där
spörsmålet om användandet av gröna växters nedplöjning i och för förbättrandet av
mager sandjord bleve grundligt utrett. Det viktigaste skälet är, att dylik lämplig
försöksmark saknas å samtliga hittills befintliga under centralanstaltens ledning stående
försöksgårdar.
Omgestaltning till det bättre av de magra vidder av sand, som utbreda sig
överallt i vårt land, kan ej ske utan ett verksamt, men betänksamt och insiktsfullt
deltagande från statsmakternas sida. Där, om någonstans, fordras statshjälp, ty brukaren
av dessa magra jordar kan, såsom förhållandena nu äro, icke draga sig fram
annat än i största fattigdom trots mödosamt arbete för att avvinna naturen nämnvärd
avkastning. Norra Tyskland har vetat att redan under förra århundradet draga
fördel av gröngödslingens förträffliga verkan; hos oss väntar ännu den magra sanden
på denna gröngödslingens välsignelse. Det lider nämligen intet tvivel därom, att
gröngödslingen rätt bedriven, skall bereda det svenska lantbruket stora fördelar.
Förutom dessa uppgifter, som innefatta bevattnings-, dränerings- och gröngödslingsförsök,
borde den nya försöksstationen upptaga på sitt arbetsprogram s. k. statiska
gödslingsförsök. Det ligger i öppen dag, att de nuvarande fasta försöksgårdarna icke
äro böjda utföra dylika komplicerade tidsödande försök. Ä experimentalfältet för
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35. 7
bjuda de sig själva på grund av jordens rikedom på växtnäringsämnen. En tredje
uppgift vore att utföra bearbetningsförsök, som kräva särskilda kostnader för inköp
av moderna mekaniska hjälpmedel. Det vore lönlöst att här söka specificera alla dylika
försök; dit höra först och främst jordbearbetning med maskinraotorer för prövning
av dess ekonomiska och dess indirekta fördelar.»
Jordbruksavdelningens föreståndare har beräknat att upprättandet av en dylik
fullt modernt utrustad försöksstation för kulturteknik skulle draga en engångskostnad
av 150,000 kronor och en årlig driftskostnad av 31,000 kronor.
Fasta försöksgårdar av en annan typ äro de, som överassistenten vid jordbruksavdelningen
föreslagit i en till centralanstaltens styrelse den 15 juni 1919 ställd
skrivelse Han framhåller i denna skrivelse, av vilken stor betydelse det skulle vara
för den lokala försöksverksamhetens utveckling, om man genom upprättande av ett
tillräckligt stort antal fasta försöksgårdar kunde få till stånd en intimare samverkan
emellan den fasta och den lokala försöksverksamheten.
»Den vunna erfarenheten i vårt land», säger han, »torde ha till fullo ådagalagt,
att den anordning av s. k. fasta försök, som hittills praktiserats hos oss under centralanstaltens
ledning, nämligen genom överenskommelse med enskilda jordbrukare
att mot vissa villkor upplåta jord o. s. v. för dessa försök, ej fyllt förväntningarna.
Orsaken härtill har säkerligen'' ej legat varken i någon bristande förmåga hos centralanstaltens
ledning eller i ett bristande tillmötesgående från försöksgårdarnas innehavares
sida. Avgörande hinder för uppnående av ett gott resultat synes mig ha varit
dels det, att på försöksgårdarna saknats lokala försöksledare, som oinskränkt kunna
ägna sig åt verksamheten, dels att man ej kunnat efter behov disponera över jord,
byggnadsutrymmen, arbetskraft o. s. v. för dennas bedrivande. Det vore enligt min
åsikt nödvändigt, för att de fasta försöken skulle fylla sitt ändamål, att de förlädes
till verkliga fasta försöksstationer. Dessa behövde säkerligen ej från början givas så
särskilt vidlyftig utrustning, huvudsaken vore även här, att de bleve tillräckligt många,
helst en inom var landsdel, som har mera gemensamma jordbruksintressen samt gemensam
administration av övriga jordbrukets hjälpmedel av lokal karaktär, det vill
med andra ord säga helst en försöksstation inom vart hushållningssällskaps område. Det
bleve sedan det lokala behovet och de lokala möjligheterna, som efter hand finge
fullständiga stationernas utrustning, och hushållningssällskapen vore enligt mitt förmenande
de, som vart och ett i sin stad naturligast borde ha denna omsorg. Centralanstaltens
jordbruksavdelning borde emellertid utöva ett sådant överseende över dessa
stationer, att därigenom möjliggjordes en önskvärd enhetlighet i försökens planläggning
— dock naturligtvis med fullhänsyn tagen till de lokala kraven samt ett samlande
av försöksresultaten av mera allmänt intresse. Då som bekant redan nu en del hushållningssällskap
äga egna jordbruksegendomar, vore säkerligen intet oöverstigligt hinder
för att när som helst dessa sällskap kunde realisera saken, och så småningom
skulle nog då övriga sällskap följa efter.
Från dessa fasta försöksstationer skulle de lokala fältförsöken >stråla utn inom vart
område för sig på det sättet, att stationens föreståndare bleve den närmaste ansvarige
ledaren även för dessa försök, men med skyldighet att vid försökens planläggning följa
de bestämmelser, som kunde anses böra gemensamt fastställas vid årligt sammanträde
mellan samtliga stationsföreståndare och den eller de personer vid centralan
-
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
stalten, som hade överinseendet över försöksverksamheten, samt att till centralanstalten
årligen inlämna skörderesultataten från försöken och sammanställningar av dessa för bearbetning.
Organisationen bleve sålunda i viss mån densamma, som nu är genomförd
vid den lokala försöksverksamheten hos oss, men med den skillnaden, att var och en
av de lokala försöksledarna tillika bleve föreståndare för en (mindre) fast försöksstation,
varifrån kunde distribueras till de lokala fältförsöken såväl gödselmedel som,
då så vore önskligt (se nedan), jämväl erforderliga utsäden. Dessutom bleve det den väsentliga
skillnaden mot nu, att samarbetet mellan de lokala försöksledarna och ledaren
vid centralanstalten bleve fullt obligatoriskt, något som säkerligen skulle i
hög grad lända försöksverksamheten till fromma.
Inom varje försöksdistrikt bleve det hushållningssällskapets och försöksstationens
sak att för de lokala fältförsökens utläggning, skördande o. s. v. antaga biträden, vare
sig det härför anställdes särskilda försöksassistenter, eller de nuvarande vandringsrättarna
finge, liksom i allmänhet nu äger rum, dessa arbeten på sin lott.
Det antyddes ovan, att en sammankoppling av den fasta och den lokala försöksverksamheten
skulle medföra en alldeles särskild fördel i ett visst avseende, nämligen
vad beträffar de lokala jämförande sortförsöken. Det har visat sig, att det är
omöjligt att få en fullt riktig jämförelse mellan t. ex. olika sädessorter, om, såsom
hittills så gott som nödvändigt måst ske, utsädena till dessa försök hopsamlas från
olika håll eller tagas på en plats för hela landet. Samtliga utsäden av de sorter,
som skola prövas och jämföras i ett försök, böra först och främst skördas samtidigt
på samma ställe men också just på den trakt, där försöket utföres. Detta är ett ofrånkomligt
villkor, för att jämförelsen skall bli tillförlitlig, och av fullt praktiskt
värde. Det vore därför av stor betydelse att kunna vid var och en av de fasta stationerna
årligen producera det erforderliga utsädet till de lokala sortförsöken följande
år inom stationens område.
En annan mycket väsentlig fördel med realiserandet av den ovan framlagda
planen för en sammankoppling av den fasta och den lokala försöksverksamheten vore,
att då lättare läte sig bedrivas en sådan upplysningsverksamhet bland den jordbrukandeallmänheten
om försöksresultaten, som ju måste anses vara ett av försöksverksamhetens
huvudsyften, men som hittills tyvärr blivit i all för ringa omfattning genomförd
hos oss. Det bleve sålunda säkerligen en både lämplig och tacksam uppgift
för försöksstationernas föreståndare att var och en inom sitt distrikt årligen demonstrera
för traktens jordbrukare sådana lokala fältförsök inom distriktet, som lämnade
klara svar på de uppställda försöksfrågorna, något som fördelaktigt kunde ske i
samband med de inspektionsresor till försöksställerna, vilka givetvis borde av stationsföreståndarna
företagas.»
De här anförda uttalandena av jordbruksavdelningens föreståndare och överassistent
gjordes i juni 1919 med anledning av en av centralstyrelsens styrelse igångsatt
utredning angående centralanstaltens omorganisation.
Såsom styrelsen meddelat i sin underdåniga framställning den 7 november
1919 angående ny stat för centralanstalten (se sid. 18 i bil. till Kungl. Maj:ts proposition
nr 150 år 1920) var det styrelsens avsikt att redan nu begära anslag till
fasta försöksstationer, av vilka såväl jordbruksavdelningen som husdjursavdelningen
äro i stort behov, men då styrelsen fann det vara ändamålsenligare att upptaga denna
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35. 9
fråga, sedan det visat sig, vilka förändringar i jordbruksavdelningens verksamhet, som
emottagandet av en till centralanstalten erbjuden donation kunde komma att medföra,
ansåg styrelsen sig icke böra för tillfället göra någon framställning i frågan.
Sedan styrelsen anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande över herr Lindmans
m. fl. motion om anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket, har styrelsen
anmodat centralanstaltens nämnd, som utgöres av samtliga avdelningsföreståndare
och överassistenter vid centralanstalten, att till styrelsen inkomma med utredning i
frågan. Nämnden har i sitt till styrelsen avgivna yttrande under åberopande av
de av jordbruksavdelningens tjänstemän förut avgivna utlåtandena, framhållit, att
vårt lands försöksverksamhet på jordbruksområdet är i synnerligen stort behov av
fasta försöksgårdar, förlagda till landets olika delar, och för sin del tillstyrkt, att
hela ärendet genom Kungl. Maj:ts försorg gjordes till föremål för en allsidig utredning.
Till stöd för detta uttalande har nämnden åberopat uttalande, som vid ärendets
behandling i nämnden gjorts även av de andra avdelningsföreståndarne.
Föreståndaren för husdjurs- och mejeriavdelningen hade därvid anfört följande:
De praktiska utfodringsförsöken ha hittills varit förlagda vid egendomar i
landets olika delar. Så ha dylika försök under de gångna åren varit anordnade inom
Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Östergötlands, Skaraborgs, Södermanlands, Upplands,
Västernorrlands, Gävleborgs, Västmanlands och Jämtlands län. Dessa försök ha i regel
varit ambulatoriska, d. v. s. de ha förlagts till den ort, där en viss försöksuppgift
varit mest aktuell och till gårdar, där de lokala förhållandena varit synnerligen
lämpliga för belysande av det föreliggande spörsmålet. Även för framtiden synes
det vara av nöden, att en stor del av husdjursavdelningens försök bibehålla samma ambulatoriska
karaktär, så att man söker att finna för de olika försöksuppgifterna lämpliga
försöksvärdar. Detta har för de vanliga försöksuppgifterna hittills icke mött
några svårigheter.
Det skall dock i detta sammanhang framhållas att redan förut några av försöksgårdarna,
nämligen Alnarp i Skåne och Bjärka Säby i Östergötland samt Valinge i
Södermanland nära nog kunnat betraktas såsom fasta försöksgårdar för lösande av
vissa uppgifter. Så har flertalet av avdelningens utfodringsförsök med mjölkkor,
arbetshästar och gödsvin varit förlagda till de båda förstnämnda försöksgårdarna, under
det att de utfodringsförsök, som avsett att bestämma betesvallars avkastning och
betesgräsets sammansättning, användbarhet och näringsvärde, varit förlagda till Valinge.
Emellertid framkomma under försöksverksamhetens fortsatta utveckling en del
spörsmål, som icke låta sig genomföras ens på dessa gårdar. Detta gäller sådana
försök, som sträcka sig över en följd av år och vid vilka försöksdjurens normala utveckling
i viss mån äventyras, såsom t. ex. uppfödningsförsök med olika slag av
ungdjur och värdet av stark och svag utfodring av dessa. Skola dylika och liknande
försöksuppgifter kunna genomföras utan alltför stora uppoffringar för den enskilde,
är det önskvärt, att försöksdjuren tillhöra försöksanstalten. Av detta skäl har jag
också i en skrivelse till styrelsen av den 28 juni 1919 föreslagit, att man i sammanhang
med inrättandet av fasta försöksgårdar för jordbruksavdelningen toge hänsyn
till möjligheten av att dessa anordnades så, att jämväl utfodringsförsök och försök
som beröra avelsfrågor vid behov kunde där utföras. Särskilt önskligt är det, att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. 2 avd. 21 höft. (Nr 35.) 2
10 Första hammarens andra tillfälliga, utskotts utlåtande Nr 35.
en av dessa försöksgårdar förlägges så nära Stockholm, att avdelningarnas tjänstemän
kunde hava en regelbunden, ofta återkommande tillsyn över de där förlagda försöken.
Underavdelningen för mejerihantering har hittills haft en fast försöksstation
vid Alnarp, vilken stått under ledning av professor L. F. Rosengren. I sammanhang
med den centrala försöksverksamheten på detta område vid experimentalfältet och
i Stockholm ha emellertid praktiska mejeriförsök varit anordnade vid mejerier i olika
landsdelar, och det ingår i avdelningens arbetsplan, att dylika försök i framtiden
skulle kunna upptagas i allt större utsträckning. Sådana försök måste givetvis i regel
förläggas till mejerier, men i de fall, då någon fast försöksgård finnes i dylikt
mejeris närhet, kan man tänka sig samarbete på så sätt, att denna åtoge sig att
leverera den för försökens genomförande behövliga mjölken. Härvid kunde man öva
noggrann kontroll över dennas framställning, såväl med hänsyn till de använda fodermedlen
som mjölkens behandling m. m.
Föreståndaren för centralanstaltens botaniska avdelning framhöll vid samma
tillfälle, att om fasta försöksgårdar i olika delar av landet funnes i tillräckligt antal,
så kunde dessa också bliva av avsevärt värde vid kampen mot växtsjukdomar, dels
därigenom att man å dessa kunde förvänta noggranna observationer angående de olika
sjukdomarnas förekomst och utveckling, dels därigenom att man å dessa försöksgårdar
prövade olika kampmedels verkan.
Även andra avdelningar vid centralanstalten förmenades kunna ha liknande
stöd för sin verksamhet genom arbete vid fasta försöksgårdar.
Såsom härav framgår, måste frågan om upprättande under centralanstaltens
ledning av fasta försöksgårdar i olika delar av landet anses såsom en för försöksverksamhetens
fortsatta utveckling och därmed också för det svenska jordbruket synnerligen
betydelsefull fråga.
Utöver vad här ovan anförts, vill styrelsen i detta avseende endast erinra om
den stora nytta som växtförädlingsarbetet haft av de olika filialer, till vilkas upprättande
staten lämnat anslag till Sveriges utsädesförening.
Beträffande det lämpligaste sättet för dessa försöksgårdars upprättande och administration
samt den lämpligaste storleken och omfattningen av det jordbruk, som
vid dem bör bedrivas, är styrelsen ej i tillfälle att nu angiva några riktlinier. De
här åberopade uttalandena av vissa av centralanstaltens tjänstemän ha i detta avseende
anvisat olika vägar. Tydligt är, att denna fråga och vad med den står i
sammanhang måste göras till föremål för en omfattande utredning, innan statsmakterna
kunna taga ställning till densamma.
På grund av vad här ovan anförts, får styrelsen i underdånighet framhålla, att
det med hänsyn till den fortsatta utvecklingen av centralanstaltens verksamhet är i
hög grad önskligt, att den av herr Lindman m. fl. i motion nr 290 ifrågasatta allsidiga
utredningen rörande anordnande av ett lämpligt antal fasta försöksgårdar och
vad med denna fråga står i sammanhang, genom Kungl. Maj:ts försorg snarast möjligt
måtte komma till stånd. Stockholm den 16 mars 1920.
Underdånigst
å styrelsens vägnar
C. J. BECK-FRIIS
Paul Hellström.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
11
Bilaga 2.
Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.
Över hrr Lindmans m. fl. motion nr 290 om skrivelse till Kungl. Maj:t ifråga
om anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruk, får Sveriges allmänna landtbrpkssällskap
på utskottets anmodan avgiva följande yttrande.
Sällskapet instämmer till fullo i motionärernas uttalande, att, med hänsyn till
de stora krav, som ställas på jordbruket, och de betydande kapitalinsatser, varav detta
är i behov, om det skall kunna utvecklas i intensiv riktning till tryggande av landets
självförsörjning, de enskilda jordbrukame, så långt möjligt är, böra fritagas från
utförande av de grundläggande försöken, samt att jordbruket i stort icke får vara
ett experimentalfält, där nya maskiner och redskap, nya arbetsmetoder, gödselmedel
och sädessorter etc. ständigt prövas, utan att det bör kunna lita till en tidsenlig
och effektiv, offentlig försöksverksamhet, så att det i lugn och ro må kunna arbeta
under den förvissningen, att det, när något nytt framkommer, får del därav, om
detta nya vid sakkunnig och ingående prövning visar sig innebära ett verkligt framsteg
och en påtaglig fördel.
Att den offentliga försöksverksamheten på jordbruksområdet medfört betydande
fördelar för det svenska jordbruket, skall villigt erkännas, även om det ingalunda
kan förnekas, att denna försöksverksamhet är i behov av ytterligare utveckling, om
den skall kunna fullt motsvara jordbrukets krav. Motionärernas förslag avser en
mycket betydelsefull utvidgning av denna försöksverksamhet genom inrättande av
fasta försöksgårdar i skilda delar av landet.
Vid 1918 års riksdag beslöts en viktig utvidgning av försöksverksamheten på
det egentliga jordbruksområdet genom inrättande av s. k. fasta försöksstationer på
de statsunderstödda lantbruksskolorna samt vid vissa lantmannaskolor, allt under
ledning av centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Dylika fasta
försöksstationer äro nu anordnade till ett antal av 16, därav 10 vid lantbruksskolor
och 6 vid lantmannaskolor. Sannolikt kommer antalet försöksstationer att ytterligare
utvidgas, i den mån lantmannaskolorna bliva försedda med skolegendomar. Vid
dessa fasta försöksstationer utföras huvudsakligen försök rörande gödselmedel, sorter
och kulturmetoder. För försöksstationernas verksamhet är det av stor fördel, att
försöken under centralanstaltens ledning handhavas av agronomiskt utbildade lärare,
som väl känna jordbruksbetingelserna inom sin trakt, samt att skolornas elever fä
tillfälle att deltaga uti samt följa resultaten av de pågående försöken.
Denna gren av försöksverksamheten är förtjänt av synnerlig uppmärksamhet
och bör därför ytterligare utvidgas med hänsyn till såväl antalet försöksstationer
som omfattningen av försöken på varje station. Det torde i första hand böra undersökas
på vad sätt staten må kunna kraftigare än hittills understödja de s. k.
fasta försöksstationerna.
För vissa slag av försök lämpa sig emellertid icke dessa fasta försöksstationer,
vid vilka försöken endast kunna utföras på en mindre del av egendomens areal.
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
Härför krävas särskilt inrättade försökgårdar, vilkas hela areal eller åtminstone en
större del därav kan tägas i anspråk för försök.
I detta syfte hava motionärerna velat ifrågasätta, att 8 ä 10 statsegendomar
skulle upplåtas arrendefritt jämte anslag till uppsättning m. m., för utförande av
vissa närmare angivna försök, såsom rörande täckdikning, bevattning, växtföljd, jordbearbetnings-,
bärgnings- och skördemetoder, redskap och maskiner samt arbetsbesparande
anordningar inomhus, sorter, gödsling, ogräsbekämpande, beteskultur, stallgödselvård,
potatisodling m. fl.
Vissa av dessa försöksuppgifter äro sådana, att de lämpligast böra utföras vid de
fasta försöksstationerna såsom sort-, gödslings- och jordbearbetningsförsök, vilket dock
icke hindrar, att dylika försök jämväl kunna utföras vid försöksgårdarne. Prövning
av nya redskap och maskiner bör icke förläggas till ett stort antal försöksgårdar,
utan allt fortfarande koncentreras till statens maskin- och redskapsprovningsanstalt,
där ensamt nödiga hjälpmedel och tillräcklig sakkunskap bör vara till finnandes.
Försök rörande bevattning och beteskultur kräva speciella lokala förutsättningar, som
näppeligen kunna antagas vara till finnandes på en ur allmänna synpunkter utvald
försöksgård, vadan dessa och liknande försök böra i varje särskilt fall förläggas till
sådan egendom, som äger naturliga förutsättningar härför och vars ägare hyser intresse
för dylika slags försök.
Återstå sålunda endast sådana försök, som kräva större areal, såsom täckdikningsoch
växtföljdsförsök, ävensom försök rörande växtodling, ogräsbekämpande, stallgödselvård
m. m.
För dessa ändamål behövas otvivelaktigt fasta försöksgårdar, och lantbrukssällskapet
vill därför livligt tillstyrka, att en närmare utredning av detta spörsmål
kommer till stånd.
Sällskapet ställer sig emellertid tveksamt till, huruvida ett helt nät av försöksgårdar
kan anses erforderligt, utan håller före, att vid sidan av de fasta försöksstationerna
endast ett mindre antal fasta försöksgårdar, exempelvis tre, nämligen
en för södra, en för mellersta och en för norra Sverige är erforderligt, då de där
utförda försöken få anses bliva av mera allmängiltig natur. Därtill kommer att
kostnaderna för ett större antal försöksgårdar måste bliva betydande, dels för den
första uppsättningen, dels för den årliga driften, då man näppeligen kan gå ut
ifrån, att försöksgårdarna skola kunna helt betala sina driftkostnader.
Ytterligare ett skäl talar för att inskränka gårdarnas antal och det är, att vi i
vårt land icke äga tillräckligt antal vetenskapligt och praktiskt utbildade försöksledare
att handhava ledningen av försöksgårdarna. Endast så småningom kan denna
brist fyllas, men näppeligen i större utsträckning, förr än den högre landtbruksundervisningen
blivit på ett tillfredsställande sätt ordnad.
Då sällskapet emellertid anser, att den av motionärerna framförda frågan är
av stor betydelse för jordbrukets framtida utveckling i vårt land, och att den är
förtjänt av en allsidig och ingående utredning, vill sällskapet tillstyrka, att utskottet
måtte föreslå riksdagen att besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om en skyndsam och allsidig utredning,
13
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 35.
dels rörande utvidgning av den försöksverksamhet, som
nu bedrives vid de fasta försöksstationerna,
dels rörande inrättande av fasta försöksgårdar.
Stockholm den 24 april 1920.
För Sveriges allmänna lantbrukssällskap:
HUGO TIGERSCHIÖLD.
G. Leufvén.
C K N T R AI .T RYCK V. K 1 K T, STOCK HO 1 M 1S*20.